SOU 1918:14

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGTFVET AF

DEN AF KTJNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902

TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖKANDE

ili!

XXVII.

FÖRSLAG TILL GRUNDER, MED TILLÄMPNING AF HVILKA

INFÖDDA SVENSKA KVINNOR MÅ KUNNA AF KONUNGEN UTNÄMNAS

OCH BEFORDRAS TILL VISSA BEFATTNINGAR.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT Sl SÖNER

1911

[102089]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............I—IL

Betänkande och förslag

Inledning

.............................. L

Sammanställning rörande de särskilda befattningarna af nu ifrågavarande

slag...........................15-

Inkommen framställning.......................23.

Kommitténs yttrande.........................27.

Befattningarna.......................... »

Aflöning och pension m. m.....................40.

Ålder vid befordran till och afgång från tjänst, samt medellifslängd >

Skyldighet att bidraga till egen pensionering...........43.

Afgifter till änke- och pupillkassor o. d..............44.

i Lika lön för lika arbete>...................49.

»Matematisk rättvisa......................53.

Kommitténs egen mening....................56.

Jämförelse mellan kvinnliga läroverks- och seniinarieadjunkter . . . 64.

Annat ifrågasatt aflöning ssystem................68.

Jämförelse med aflöningar vid postverket och statens järnvägar . . 73.

Jämförelse med folkskollär arper sonalens aflöningar........74.

Aflönings- och pensionsförmåner för kvinnlig las ar ettsläkare ... 78.

Befattnings frånträdande vid giftermål.............81.

Kommitténs förslag........................34.

Revision af civila pensionslagen m. m...............87.

Sid.

Bilagor:

Tab. I: »Bruttoaflöning»......................$9

Tab. II: >.Pensionsafgifter».....................95.

Tab. III: »Nettoaflöning»......................101.

Särskilda meningar:

af ledamoten i kommittén, häradshöfdingen Th. af Callcrholtn .... 108.

af följande särskilda sakkunniga:

rektorn G. H. Hemlund.....................109.

filosofie doktorn Anna Ahlström.................111.

förste provinsialläkaren F. G. Bissmark.............122.

medicine licentiaten Mathilda Lundberg.............123.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit

att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering af

statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. in., öfverlämnade

It

med underdånig skrifvelse af den 10 november 1910 delen XXVI af sina

betänkande^ innefattande förslag beträffande farmaceutiska institutet.

Samtidigt därmed aflämnade kommittén underdånigt utlåtande, likaledes

af den 10 november 1910, angående väckt förslag att ombilda vissa lärarbefattningar

vid Chalmers’ tekniska läroanstalt till professorsbeställningar, in. in.

Sedermera har kommittén afgifvit infordrade underdåniga yttranden

den 15 december 1910 i fråga om föreslagen provisorisk lönereglering

för vissa befattningshafvare vid gymnastiska centralinstitutet och

den 12 januari 1911 angående aflöningsförmånerna för en ifrågasatt

professorsbefattning i arkitektur vid konsthögskolan in. in.

Kommittén får härmed i underdånighet öfverlämna delen XXVII af

sina betänkanden, innefattande förslag till grunder, med tillämpning af

hvilka infödda svenska kvinnor må kunna af Konungen utnämnas och befordras

till vissa befattningar.

Vid öfverlägffningar inom kommittén angående sistberörda ärende

hafva, jämlikt Eders Kungl. Maj:ts förordnande den 12 september 1910,

såsom sakkunniga deltagit rektorn vid universitetet i Lund, professorn Bengt

Jönsson, rektorn vid nya elementarskolan i Stockholm, filosofie doktorn

Carl Hugo Hernlund, föreståndarinnan för nya elementarskolan för flickor

i Stockholm, filosofie doktorn Anna Ahlström, t. f. medicinalrådet, förste

provinsialläkaren, medicine licentiaten Fredrik Gottlieb Bissmark och praktiserande

läkaren, medicine licentiaten Mathilda Lundberg.

Till kommitténs protokoll afgifna särskilda meningar i ärendet finnas

återgifna i ett vid betänkandet fogadt protokollsutdrag.

Stockholm den 13 januari 1911.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Olof Björklund. Th. af Callerholm. Philip Klingspor.

Carl Persson. Richard Vide.

Elis Sidenbladh.

Förslag

till

grunder, med tillämpning af hvilka infödda svenska kvinnor

må kunna af Konungen utnämnas och befordras till

vissa befattningar.

Inledning.

Uti en vid 1905 års lagtima riksdag väckt motion (n:r 28 inom

Första kammaren) hemställde dåvarande professorn Ernst Trygger, att,

med afseende å vissa i motionen nämnda befattningar, som enligt motionärens

mening kvinna otvifvelaktigt kunde på ett fullt tillfredsställande

sätt förvalta, Riksdagen måtte för sin del undanröja det hinder, som

grundlagen ställde i vägen för deras anförtroende åt kvinnor, och i nämnda

syfte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag

till ändrad lydelse af § 28 regeringsformen:

»l:o Konungen--— — ägt rum.

Till lärarbefattningar vid de allmänna läroverken och vid universiteten,

de teologiska lärartjänsterna vid de sistnämnda likväl undantagna,

såsom ock till lärår- och andra beställningar vid andra inrättningar för

vetenskap, slöjd eller skön konst, äfvensom till läkarbefattningar må i den

ordning, som ofvan sagts, utnämnas och befordras äfven infödda svenska

kvinnor; Konungen vare ock obetaget att, efter vederbörandes hörande,

eller uppå deras framställning, till dessa ämbeten och tjänster, lärarbefattningarna

vid de allmänna läroverken dock undantagna, kalla och befordra

utländska män af utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran

bekänna.

Likaledes må — — departementet höra».

Under åberopande af den motivering, som återfanns i ofvanberörda

motion, hemställde vid samma riksdag uti en inom Andra kammaren väckt

motion (n:r 194) rådmannen T. Zetterstrand, att Riksdagen måtte antaga

att hvila till vidare grundlagsenlig behandling enahanda förslag till ändrad

lydelse af § 28 regeringsformen, som blifvit framställdt af professor Trygger.

1—102089. Löneregleringskommitténs bet. XXVII.

2

Då konstitutionsutskottet i utlåtande n:r 3, med föranledande af

motionerna, framlade förslag till ändrad lydelse af § 28 mom. 1 i regeringsformen,

erinrade utskottet, att dittills åt kvinna inrymts behörighet till

befordran endast till sådana statstjänster, som tillsattes af lägre myndigheter

och på hvilka icke regeringsformens regler om Konungens utnämningsrätt

vore tillämpliga. Enligt § 28 regeringsformen vore ännu alla ämbeten

och tjänster, som vore af den egenskap, att Konungen utfärdade

fullmakter därå, och hvilkas innehafvare utnämndes af Konungen i statsrådet,

förbehållna svenska män, och någon afvikelse från denna bestämmelse

vore icke möjlig utan att grundlagsbudet ändrades.

Motionärernas föreliggande förslag åsyftade att med afseende å vissa

angifna tjänster undanröja det i § 28 regeringsformen inneburna hinder

mot kvinnas befordran i statstjänst. Utskottet hade emellertid icke kunnat

ansluta sig till motionärernas förslag med den affattning, de gifvit detsamma.

Det syntes nämligen utskottet uppenbart, att genom bifall till motionärernas

förslag ett alltför vidtomfattande medgifvande i afseende å

kvinnors befordringsrätt till ifrågavarande tjänster skulle inrymmas i

grundlagen.

Så hade inom utskottet betänkligheter yppats, huruvida provinsialoch

särskildt inilitärläkarbefattningar vore af den beskaffenhet, att kvinnor

borde ifrågakomma vid deras besättande, likasom ock någon tvekan rådt,

om kvinnor borde befordras till lärarbefattningar vid de allmänna läroverken

med skyldighet att meddela undervisning i dessa läroverks högsta

klasser.

Att i grundlag angifva de olika ämbeten och tjänster, till hvilkas

innehafvare kvinna kunde af Kungl. Maj:t utnämnas, hade icke synts utskottet

lämpligt, utan borde allenast i grundlagen medgifvande stadgas, att

Kungl. Maj:t »må kunna» till ifrågavarande tjänster befordra kvinnor i

enlighet med de grunder, som af Konung och Riksdag gemensamt blefve

fastställda.

Dessa grunder skulle enligt utskottets förmenande angifvas antingen

genom allmänna lagbestämmelser rörande kvinnas rätt att befordras och

användas i statstjänst (t. ex. stadganden angående gift kvinnas behörighet

därutinnan) eller ock genom andra föreskrifter (t. ex. om särskilda

ämbeten och tjänster, till hvilka kvinna skalle äga behörighet eller möjligen

företräde, om kvinnas pensionsförhållanden m. m.), som Konung

och Riksdag samfälldt beslöte.

Genom en sådan anordning skulle enligt utskottets uppfattning det

af motionärerna närmast afsedda syftemålet uppnås, hvarjämte utskottets

förslag helt visst skulle medföra den fördelen, att kvinnans tillträde till

tjänster af förevarande slag såmedelst lättare kunde lämpas efter olika

tiders förhållanden och kraf samt tillgång på kvinnliga arbetskrafter inom

olika områden.

Under förutsättning att det sätt till lösning af frågan, som förordats

af utskottet, vunne godkännande, ansåg sig utskottet böra föreslå, att bestämmelsen

om kvinnas befogenhet att utnämnas till lärartjänster måtte

komma att gälla, ej blott, såsom af motionärerna ifrågasatts, lärarbefattningar

vid de allmänna läroverken och vid universiteten, utan äfven lärartjänster

vid andra statens läroanstalter.

Sju af Andra kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet ville hafva

det af utskottet föreslagna uttrycket »med tillämpning af grunder, som af

Konung och Riksdag gemensamt fastställas,» förändradt till »med tillämpning:

af grunder, som fastställas i särskild af Konung och Riksdag samfälldt

stiftad lag eller i samband med statsregleringens uppgörande bestämmas».

För att söka klargöra numera föreliggande spörsmål i detta ämne,

må här anföras vissa uttalanden i ärendet vid 1905 års lagtima riksdag.

Vid behandling af konstitutionsutskottets utlåtande inom Första

kammaren framhöll professor Trygger, att hans mening icke varit att i

grundlagen definitivt och fullständigt afgöra frågan om kvinnors tillträde

till ifrågavarande slags befattningar. »Fortfarande skulle den frågan stå

öppen, till hvilka särskilda befattningar bland de här nämnda slagen kvinnor

skulle kunna utnämnas.» Detta hade han uttryckt i motionen så, att

Konungen till ifrågavarande befattningar »ma» utnämna infödda svenska

kvinnor.

Konstitutionsutskottets ordförande betonade, att utskottet visserligen

funnit skäligt att följa motionären därutinnan, att utskottet ville söka få bort

-

4

taget det ovillkorliga hinder, som i grundlagen dittills funnits för kvinnans befordran

till ämbeten och'' tjänster, till hvilka Konungen utnämnde och å

hvilka han utfärdade fullmakt. Men utskottet hade — ehuruväl det var ense

med motionären däruti, att öfver hufvud taget just de ämbeten och tjänster,

han omnämnt, skulle ägna sig för kvinnan såsom statstjänare — icke ansett

det vara tillräckligt utredt, att kvinnan i afseende å alla de af motionären

angifna ämbeten och tjänster ägde de förutsättningar, som vore nödvändiga

för att hon med afseende å befordran till dem skulle kunna likställas med

mannen. Härutinnan måste undersökning göras, icke blott generellt, utan

i afseende å hvarje särskild art af tjänst; »med hänsyn till dessa befattningar»

kunde nämligen spörsmål otvifvelaktigt framställas, om och i hvilken

mån kvinnan verkligen lämpade sig för dem. Det måste naturligtvis också

undersökas, huruvida icke i afseende å kvinnans anställande såsom statstjänare

vissa allmänna inskränkningar måste göras och föreskrifter gifvas,

hvilka icke ansetts nödiga med afseende å mannen.

Af utskottets ordförande framhölls äfven, att grundlagsparagrafen

blifvit af utskottet formulerad så, att den oförändrad kunde bestå under

det att genom de närmare bestämmelser, som af Kungl. Maj:t och Riksdagen

beslötes, ändring ändock kunde ske med afseende å kvinnans kompetens

för olika ämbeten — en ändring, som helt naturligt kunde komma

ätt försiggå på grund däraf, att kvinnan kunde komma att i ännu högre

grad än dittills förvärfva för statstjänster nödvändiga förutsättningar och

att sålunda också tillgången på därför utbildade kvinnor blefve större, än

hvad då var förhållandet. Detta var också grunden, hvarför man i paragrafen

upptagit så allmänna bestämmelser som lärarplatser vid statens

läroanstalter, andra befattningar vid anstalter för vetenskap, slöjd eller

skön konst samt slutligen läkarbefattningar. Ty därmed vore intet annat

angifvet än omfattningen i allmänhet af de tjänster, som man ansåge sig

kunna anförtro äfven åt kvinnor efter den särskilda ompröfning, som äfven

utskottet ansåg nödig, men som vore nödvändig först när man ginge

till pröfning af de grunder, hvilka skulle fastställas såsom nödvändiga

med afseende å kvinnornas användning på detta i allmänhet angifna

område.

Vid ärendets behandling inom Andra kammaren uttalade professor

Hjärne, att det nog kunde vara riktigt, att man sökte undanröja de

grundlagshinder, som för det dåvarande stode i vägen för kvinnas anställning

i offentlig tjänst. Mot principen hade han för sin enskilda del ingenting

att invända. Dock syntes det honom opåkallad!, att man då särskildt

grepe till lärarbefattningar och beställningar vid inrättningar för vetenskap,

konst och slöjd, »sålunda offentliga bibliotek, arkiv o. d.>, och läkarbefattningar

till skillnad från öfriga offentliga befattningar. Han ansåg, att det

bästa vore, om man kunde undanröja grundlagens hinder för kvinnors

anställning i statens tjänst genom en mer omfattande formulering. Utskottet

åberopade själf den grundlagsändring, som år 1901 blifvit antagen

i Norge, hvarigenom en bestämmelse införts af följande lydelse: »1 hvilken

U ds täckning Kvinder, der opfylder de for Msend ved Grundloven foreskrevne

Betingelser, skal kunne ansettes i Embeder, bestemmes ved Lov».

Nämnda stadgande gällde om kvinnors anställning i hvilken offentlig tjänst

som helst, men det förutsatte, att den närmare regleringen af kvinnans

anställning skulle ske förmedelst allmän lag. Detta syntes professor Hjärne

vara den rätta vägen, som man skulle välja i detta fall.

Beträffande den vid konstitutionsutskottets utlåtande fogade reservationen

framhöll professor Hjärne, att, därest villkoren för kvinnors anställning

äfven skulle kunna fastställas genom statsregleringsbeslut, däraf följde,

att beslutet kunde blifva föremål för gemensam votering. Därmed inkomme

emellertid i den viktiga reformen ett moment af osäkerhet, som

han icke ansåg lämpligt.

Han kunde icke komma till annat resultat, än att den ifrågasatta

reformen icke var så mogen, att ett beslut skulle kunna fattas, som skulle

förbereda en grundlagsändring för dess genomförande. Han yrkade afslag

å såväl utskottets hemställan som motionerna och reservationen.

En af reservanterna, Herr Staaff, framhöll, att konstitutionsutskottets

mening ingalunda varit att begränsa fastställandet af de ifrågavarande

grunderna till lag. »Detta förslag var också uppe, men föll därpå, att man

framhöll, att det var alldeles nödvändigt att öppna möjlighet för stadgande

af sådana villkor och bestämmelser, som med afseende på pensionsålder

o. s. v. kunde göra ämbets- och tjänsteförhållanden för man och kvinna

till en och samma tjänst helt och hållet olika». Utskottet och reservanterna

hade menat alldeles detsamma; reservanterna hade endast låtit sig angeläget

vara att gifva denna samma mening ett konstitutionellt riktigare uttryck

och en precisare formulering. Detta vore enda skillnaden.

Vid omröstning i Första kammaren bifölls utskottets hemställan. I

Andra kammaren däremot lyckades hvarken denna hemställan eller motionerna

eller reservationen vinna kammarens bifall.

Frågan återupptogs vid 1907 års riksdag. Uti särskilda vid denna

riksdag väckta motioner (n:r 36 i Första kammaren och n:r 180 i

Andra kammaren) hemställde justitierådet Trygger och doktor Knut

Kjellberg, att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig

behandling ett förslag till ändrad lydelse af § 28 mom. 1 i regeringsformen,

innebärande att till lärarbefattningar vid statens läroanstalter, de

teologiska lärartjänsterna vid universiteten likväl undantagna, till andra

beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt

till läkarbefattningar måtte i angifven ordning och med tillämpning af

grunder, som af Konung och Riksdag godkänts, kunna utnämnas och befordras

äfven infödda svenska kvinnor.

I däröfver afgifvet utlåtande (n:r 3) erinrade konstitutionsutskottet

om ärendets behandling vid 1905 års lagtima riksdag och den utgång

frågan då fick.

Enligt hvad utskottet vidare anförde, åsyftade de vid 1907 års

riksdag väckta motionerna att bereda kvinnor tillträde till enahanda tjänster,

som afsågos i det förslag till ändring af § 28 mom. 1 regeringsformen,

hvilket år 1905 af konstitutionsutskottet framlades till Riksdagens pröfning,

nämligen lärarbefattningar vid statens läroanstalter, de teologiska lärartjänsterna

vid universiteten likväl undantagna, andra beställningar vid inrättningar

för vetenskap, slöjd eller skön konst äfvensom läkarbefattningar.

Mot kvinnas anställande i statstjänst i den utsträckning, som sålunda

ifrågaställts, hade 1907 års konstitutionsutskott intet att erinra. Det

syntes nämligen utskottet vara af vikt, att jämväl åt de kvinnliga krafter,

som vore skickade att utöfva en gagnerik verksamhet å ifrågavarande om

-

7

råden af statsförvaltningen, bereddes möjlighet att vinna anställning i statens

tjänst.

Det arbete å den offentliga undervisningens fält, hvilket under de

gångna åren utförts af kvinnor, hade, såsom — efter hvad utskottet

r"5 O ''

antog —• numera allmänt erkändes, varit af en synnerligen omfattande

och betydelsefull art. Äfven såsom läkare samt inom området för vetenskap,

slöjd och skön konst hade kvinnor varit verksamma på ett framgångsrikt

och för samhället gagneligt sätt.

Det kunde därför knappast längre anses vara med rättvisans fordringar

eller med samhällets välförstådda intresse öfverensstämmande att helt och

hållet utestänga dem från sådana befattningar af nämnd art, hvilkas innehafvare

utnämndes af Konungen. Särskildt syntes det vara angeläget att

vidtaga en grundlagsändring i föreslagen riktning, sedan genom stadgan

för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905 utnämningsrätten till

de flesta beställningar vid dessa läroverk öfverflyttats till Kungl. Maj:t.

Vid bestämmande af den utsträckning, i hvilken de framställda krafven

på statstjänsters upplåtande åt kvinnor skulle vinna beaktande, måste

emellertid enligt utskottets uppfattning icke den enskildes utan statens

och samhällets intressen tillerkännas det afgörande inflytandet.

Äfven i fråga om de i motionerna afsedda tjänsterna kunde gifvetvis

råda olika åsikter, hvar gränsen lämpligen borde dragas mellan

de slag af befattningar, till hvilka äfven kvinnor skulle kunna erhålla tillträde,

och dem, som borde förbehållas män.

Då utskottet emellertid i likhet med motionärerna, som »härutinnan

i hufvudsak anslutit sig till» konstitutionsutskottet vid 1905 års lagtima

riksdag, ansåge lämpligt, att grundlagen endast angåfve de slag af ämbeten

och tjänster, till hvilkas innehafvare kvinnor kunde af Konungen utnämnas,

samt i öfrigt hänvisade till af Konung och Riksdag godkända grunder,

hvilka därvid skulle vinna tillämpning, fann utskottet sig sakna anledning

att ingå i en närmare pröfning af denna fråga.

Hvad särskildt beträffade gift kvinna, hade af nära liggande skäl redan

i flera fall bestämmelser gifvits i syfte att inskränka hennes användande

i allmän tjänstebefattning.

8

Utskottet ville i detta sammanhang endast erinra, att i förenämnda

stadga för rikets allmänna läroverk såsom villkor för behörighet till lärarinnebefattning

vid statens samskolor föreskrefves, bland annat, att sökande

skulle vara ogift.

Då utskottet ansåge sig böra förorda en utsträckning af kvinnas behörighet

att erhålla statstjänster, hade gifvetvis äfven spörsmålet om gift

kvinnas befogenhet i detta afseende varit föremål för utskottets uppmärksamhet,

och hade därvid beträffande vissa af ifrågavarande befattningar

starka betänkligheter uttalats inom utskottet, huruvida gift kvinna borde

tillåtas att bekläda desamma.

Lika litet som, enligt utskottets uppfattning, i grundlagen borde

närmare angifvas de tjänstebefattningar, hvartill kvinnor »må kunna» af

Konungen utnämnas, lika litet hade utskottet funnit det böra lämpligen

ifrågakomma att i grundlagen inrymma särskilda bestämmelser angående

gift kvinnas behörighet därutinnan. Utskottet var nämligen förvissadt

om, att detta spörsmål komme under noggrann ompröfning för hvarje

särskildt slag af sådana statstjänster, som afsåges i det då föreliggande

förslaget.

Vidkommande den formulering, motionärerna gifvit det ifrågasatta

grundlagsstadgandet, sade utskottet sig hafva så mycket mindre funnit

anledning till någon anmärkning mot densamma, som därigenom de betänkligheter,

hvilka gjordes gällande mot den af konstitutionsutskottet år

1905 föreslagna affattningen, syntes utskottet hafva blifvit undanröjda.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med bifall till motionerna, måtte

antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till

ändrad lydelse af § 28 mom. 1 i regeringsformen:

»Konungen äger att i Statsrådet utnämna och befordra infödde svenske

män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre,

i hvilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock

böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit, där sådana hittills

ägt rum. Till lävart) efattning av vid statens läroanstalter, de teologiska

lärartjänsterna vid universiteterna likväl undantagna, till andra beställningar

vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkarbefattningar

må i den ordning, som ofvan sagts, och med tillämpning af gran

-

9

der, som af Konungen och Riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras

äfven infödda svenska kvinnor. Konungen vare ock obetaget att, efter

vederbörandes hörande eller uppå deras framställning, till lärarbefattningar

vid universiteterna, de teologiska lärartjänsterna likväl undantagna, såsom

ock till lärår- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap,

slöjd eller skön konst, äfvensom till läkarbefattningar, kalla och befordra

äfven utländske män af utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska

läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja

utländske män af sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna.

Konungen fäste, vid alla befordringar, afseende endast å de

sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till prästerligt

ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är förenadt åliggande att meddela

undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den

utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla öfriga ämbeten

eller tjänster, med det undantag i afseende å Statsrådets ledamöter,

som i 4 § stadgas, må bekännare af annan kristen troslära, äfvensom af

den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den

rena evangeliska läran, såsom domare eller innehafvare af annan tjänst

deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård,

religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Hvarje

departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden i’örande befordringar,

förordnanden, tjänstledighet och afsked, till och ifrån ämbeten

och tjänster vid de verk och stater, som under departementet höra».

Vid behandling af utskottets utlåtande inom Första kammaren framhölls

af en ledamot af konstitutionsutskottet, häradshöfding af Ekenstam

(hvilken yrkade afslag å utskottets hemställan), hurusom de, hvilka haft

tillfälle att närmare granska förhållandena i Europas öfriga länder, förvisso

kunnat öfvertyga sig om, att den ståndpunkt i allmänna värf, kvinnan här i

landet intoge, vore fullt ut så god, som den hon hade i något annat land.

I Tyskland existerade visserligen, såsom det hette, icke något hinder för

kvinnan att blifva gymnasiallärare, men faktiskt hade ännu icke någon

kvinna befordrats därtill. Detsamma gällde i fråga om universiteten; i

underordnade befattningar vid biblioteken funnes dock kvinnor anställda.

2—102089. Lönereglering skommitténs bet. XXV II.

10

Såsom läkare förekomma kvinnor i Tyskland icke annat än såsom skolläkare

och enskilda läkare. Bland öfriga sysslor i Tyskland, som stode öppna

för kvinnan, nämnde talaren särskild! fabriksinspektörs- och »en del andra

underordnade befattningar». I Frankrike kunde man säga, att kvinnan af

lärarplatserna endast kunde bekläda sådana vid flick- och lägre gosskolor;

såsom vetenskapsman och universitetslärare hade hon endast vunnit burskap

genom den här i Sverige kända kvinnliga professorn madame Curie, och

såsom läkare hade hon blott tillträde till platser vid sjukhus och flickskolor;

dessutom hade hon tillträde till underordnade befattningar ungefär

såsom i Sverige. I England vore det i allmänhet okänd!, att kvinna mottoge

befattningar vid skolorna, som där i första hand vore enskilda; staten

hade där icke mycket med dem att göra. I London skulle verkligen finnas

en kvinnlig professor; för öfrigt funnes icke kvinnliga universitetslärare,

utom några docenter. Vid Templebiblioteket skulle finnas två kvinnliga

tjänstemän. Såsom läkare kände man icke i England till kvinnan annat

än i underordnade befattningar ungefär såsom i Frankrike. I Finland

förhölle det sig ungefär såsom i Sverige, fastän kvinnan äfven där vore i

stark frammarsch, och önskningsmål blifvit framställda på många sätt.

1 Italien hade faktiskt ingen kvinna ansetts lämplig att befordras till något

ämbete, som i högre grad vore statstjänst. De uppgifter, talaren i nämnda

hänseenden lämnat, sade han sig hafva från docenten Eschelsson i Uppsala,

som välvilligt ställt.dem till konstitutionsutskottets förfogande.

En annan talare i Första kammaren, professor Clason, som ock

yrkade afslag å utskottets hemställan, betonade kvinnans bristande fysiska

uthållighet i jämförelse med mannens och till följd däraf bristande likställighet

med mannen. Talaren framhöll, hurusom Riksdagen gifvit ett

allmänt uttryck åt den tanken genom att i den vid samma riksmöte beslutade

civila pensionslagen insätta bestämmelse därom, att kvinna skulle

äga att komma i åtnjutande af pension vid långt tidigare ålder och med

mindre antal tjänstår än mannen. Detta betydde, enligt talarens mening,

att Riksdagen ansåge, att kvinnan blefve utsliten tidigare än mannen.

Talaren erinrade äfven om den lönereglering för postverket, som

»för några år sedan» ägt rum och hurusom då af generalpoststyrelsen

11

uttalats, att de kvinnliga postexpeditörerna, med allt erkännande af deras

flit och redbarhet, icke kunde i allo likställas med manliga expeditörer i

fråga om användbarhet inom postverket. Den kvinnliga tjänstemannapersonalen

kunde nämligen hvarken tjänstgöra vid järnvägsposten eller

vid mera kroppsanstrångande sysslor och icke heller annat än undantagsvis

påräknas vid skötandet af natt posterna, utan måste dessa besvärligare befattningar

anförtros åt manlig personal. Och statsutskottet — sade talaren

— yttrade i sitt betänkande öfver förslaget, att samma arbete ej kunde utkräfvas

af kvinnlig postexpeditör som af manlig.

Af talaren åberopades ock en del statistiska siffror från Stockholms stads

folkskoleväsen angående manliga och kvinnliga lärares tjänstledighet för sjukdom.

Dessa siffror angåfvo sjukdomsdagar per individ under eu viss termin

och inneburo, att, under det hvarje manlig lärare representerades af 4*7

sjukdomsdagar, representerades hvarje kvinnlig lärare af 11''3 sjukdomsdagar.

En ledamot af konstitutionsutskottet, lektor Säve, omnämnde — på

tal om kvinnans lämplighet eller olämplighet för lärarverksamhet inom

de allmänna läroverken och särskild! i mellanklasserna och de högre

klasserna — att man delgifvit några af utskottets ledamöter intyg från

rektorer vid profläroverken i hufvudstaden. En af dem hade däri sagt,

att de kvinnliga profkandidaterna icke visat sig sämre vid undervisning

på det högre stadiet, utan snarare bättre, »emedan deras intelligens är

rörligare och de tala bättre»; en annan hade förklarat, att de kvinnor,

som genomgått profår vid hans läroverk, ej visat sig sämre än andra i

att upprätthålla tukt och ordning.

Lektor Säve hyste visserligen betänkligheter mot kvinnors anställande

såsom militärläkare i fredstid, men erinrade, att kvinnorna inom

den militära sjukvården under krig ådagalagt en betydelsefull och uppskattad

verksamhet, så t. ex. den berömda miss Florence Nightingale, som

på ett glänsande sätt skötte sina uppgifter under Krimkriget.

Det hade, efter hvad samme talare vidare framhöll, gjorts anmärkning

däremot, att kvinnor skulle lämnas tillträde till provinsialläkarbefattningar.

Visserligen hade provinsialläkarna ansträngande befattningar, men

det vore en himmelsvid skillnad mellan provinsialläkarbefattningar i södra

12

Sverige och i Norrland. Talaren antog, att det skulle kunna uppvisas

barnmorskedistrikt i det nordliga Sverige, som vore vida större än provinsialläkardistrikt

i södra Sverige och där barnmorskorna hade icke mindre

ansträngande resor och omak för sina sjukbesök än provinsialläkarna i

södra Sverige.

En annan ledamot af konstitutionsutskottet, herr Berlin, som, likasom

Herr Säve, yrkade bifall till utskottets hemställan, erinrade, att det

icke varit utskottets mening att, om det föreslagna tillägget infördes i

§ 28 regeringsformen, därmed skulle vara fastslaget, att åt kvinnor

komme att lämnas tillträde till alla de befattningar och de anställningar,

som omfattades af tillägget. Bedömandet af kvinnans lämplighet till den

ena eller andra tjänsten och bestämmandet af de villkor, under hvilka

kvinna kunde innehafva statstjänst, samt af de grunder, som vid tillsättandet

borde tillämpas, borde ankomma på Konung och Riksdag, men

»detta bör göras först efter en grundlig utredning, verkställd utan fördomar

och fri från öfverdrifter».

I Andra kammaren uppehöll sig den ene motionären, doktor Kjellberg,

särskild! vid frågan om kvinnans lämplighet för läkarkallet.

Han åberopade, hurusom i utlåtanden, afgifna i ett nyligen afgjordt

ärende i fråga om kvinnas användning såsom biträdande hospitalsläkare,

framhållits betydelsen af att vid hospitalen äga tillgång till kvinnliga

läkare, särskild! då det gällde sinnessjuka kvinnor. Det hade därvid betonats,

att, då fråga vore om att undersöka sinnessjuka kvinnor och

icke minst deras själslif, det ofta lyckades den kvinnliga läkaren att sätta

sig i långt intimare rapport med patienten än fallet vore med manliga

läkare, samt att därigenom vunnes upplysningar, som lände både sjukdomsbehandlingen

och vetenskapen till fördel.

Mot kvinnans lämplighet för provinsialläkarbefattningar hade invändts,

att hon som provinsialläkare skulle nödgas resa omkring på landsbygden

i alla väder. Därvid var emellertid, enligt talarens mening, att märka,

att kvinnan såsom barnmorska vore ute på resor alla årstider och alla

tider på dygnet; och den verksamhet, hon vid framkomsten efter en sådan

13

resa hade att utöfva, stilllde ingalunda mindre kraf på henne än provinsialläkarens

åligganden ställde på denne efter hans ansträngande resa.

Många provinsialläkardistrikt vore visserligen allt för stora, men det

funnes också distrikt, som vore små till arealen och i följd af järnvägar

och andra bekväma kommunikationsmedel vore mycket lättskötta. Man

finge alltså i det hänseendet ej ställa alla provinsialläkardistrikt lika, utan

erkänna, att det verkligen funnes provinsialläkartjänster, som med afseende

å sjukvård och därmed förenade strapatser mycket väl skulle kunna

skötas af kvinnor.

Hvad därefter anginge frågan om kvinnors eventuella anställande

såsom militärläkare, tog talaren för gifvet, att denna fråga skulle mötas

med löje och till och med hån från vissa håll. Detta berodde, enligt

talarens förmenande, på en missuppfattning, som genom språkets makt

öfver tanken fått insteg hos allmänheten och som visade sig däri, »att

man, vid ordet militärläkare, i de flesta fall fäster mer afseende vid den

första delen af ordet, nämligen militär, än vid den andra, läkare, hvilket

gör, att man vid begreppet militärläkare alltför starkt fäst föreställningen

om sabeln och kartuschremmen och att, då man hör talas om kvinnan

som militärläkare, man också i första rummet tänker på sabel, kartuschrem

och dylikt».

Då talaren yttrade sig om kvinnan såsom militärläkare, bortsåge

han emellertid från hennes anställning i denna egenskap under fredstid.

Dittills åtminstone hade man nämligen icke under fredstid haft behof af

kvinnan i dylika befattningar.

I krigstid däremot vore förhållandet annorlunda. I en uppsats i

svenska läkarsällskapets tidskrift Hygiaea berättades om de kvinnliga läkarna

i rysk-turkiska kriget och huru berömvärdt de fullgjorde sin tjänst

och hvilket erkännade som kom dem till del. Äfven om dessa kvinnliga

läkare icke passade ute bland trupperna på slagfältet, hade de dock sin

särskilda och berättigade plats vid fältlasaretten. Man borde nämligen

komma ihåg, att kvinnan i långliga tider vunnit det varmaste erkännande

som sjuksköterska äfven på slagfältet, och äfven om man ställde större

fordringar på den, som under pågående strid skulle göra en operation, än

på sjuksköterskan, så vore dock skillnaden icke så stor, och just i fråga

14

om uthålligheten, särskildt i enformigt arbete, hände det mången gång att

kvinnan öfverträffade mannen.

Nu vore man, fortfor talaren, då det gällde, så att säga, de högre

platserna i samhället, så rädd att släppa fram kvinnan, ty då droges hon,

menade man, ned från sin »höga ställning». Men när det gällde kvinnans

arbete i industrien, hade talaren ej hört af dessa farhågor och skarpa uttalanden,

och dock utsattes hon, trots skyddslagstiftning, där för vida

större faror i förevarande hänseende. »Huru skola vi» — yttrade talaren

— »vid anblicken af unga fabriksarbeterskor och andra kvinnor

med liknande sysselsättning kunna tro, att dessa skola bevara kvinnans

''höga ställning’? Ofta kunna vi redan af dessa kvinnors utseende förstå,

huru litet de redan i kroppsligt afseende äro lämpade att blifva mödrar

för ett kommande släkte. Härvidlag har man ej visat sig så mån om

kvinnornas bevarande åt moderskap, hem och barn, och dock skola vi

komma ihåg, att det där gäller ett ojämförligt större antal kvinnor såsom

blifvande mödrar än på det område, där den i dag föreliggande frågan

rör sig, och där för öfrigt inflytandena af sysselsättningen äro betydligt

mindre skadliga».

Konstitutionsutskottets förslag till ändrad lydelse af § 28 mom. 1

regeringsformen blef af 1907 års Riksdag antaget såsom hvilande till

vidare grundlagsenlig behandling. Sedan därefter vid 1908 års riksdag

såsom hvilande till dylik behandling antagits förslag till ändringar af §

28 i vissa andra hänseenden, hvilka dock ej beröra nu ifrågavarande ärende,

erhöll paragrafen, jämlikt beslut vid 1909 års riksdag och Kungl. Maj:ts

den 6 juni 1909 meddelade sanktion, sin nuvarande affattning.

Sammanställning rörande de särskilda befattningarna

af nu ifrågavarande slag.

Enligt den ändrade lydelse § 28 regeringsformen erhållit, må

i angifven ordning och med tillämpning af grunder, som godkänts

af Konungen och Riksdagen, äfven infödda svenska kvinnor kunna af Konungen

utnämnas och befordras till lärarbefattningar vid statens läroanstalter,

de teologiska lärartjänsterna vid universiteten likväl undantagna, till andra

beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt

till läkarbefattningar.

Kommittén har ansett sig böra här efteråt intaga en sammanställning

rörande de särskilda befattningar af omförmälda slag, hvilka tillsättas af

Kungl. Maj:t.

I denna sammanställning äro de verk och institutioner, till hvilka

befattningarna höra, upptagna under de särskilda hufvudgrupperna af befattningar

och, inom hvarje hufvudgrupp, under vederbörande statsdepartement.

För hvarje verk eller institution angifvas de befattningar af ifrågavarande

slag, hvilka enligt nu gällande föreskrifter tillsättas af Kungl.

Maj:t, samt, i förekommande fall, de Riksdagens skrivelser, enligt hvilka

aflönirmsförmånerna för befattningarna senast blifvit bestämda, och de

kungl. kungörelser, i hvilka aflöningsvillkor för vederbörande befattningshafvare

innefattas. Därjämte meddelas hänvisningar till instruktions- eller

reglementsbestämmelser eller motsvarande föreskrifter.

16

A. Lärarbefattningar vid statens läroanstalter.

I. Lydande under landtförsvarsdepartementet.

Krigshögskolan.

Civila lärare.

Riksd. skr. 1908 n:r 4; reglemente 4/u 1904 § 6 enl. lydelse i k. k. 17 e 1908 (s. f. s.

n:r 70).

Artilleri- och ingenjörshögskolan.

Civila lärare.

Riksd. skr. 1908 n:r 4; reglemente s,/7 190S § 7 (s. f. s. n:r 89).

Krigsskolan.

Civil lärare.

Riksd. skr. 1907 n:r 4: reglemente 7/s 1907 § 5 (s. f. s. n:r 78).

II. Lydande under sjöförsvarsdepartementet.

Sjökrigshögskolan.

Icke militära lärare.

Riksd. skr. 1908 n:r 5; reglemente s% 1902 § 6 (s. f. s. n:r 54).

Sjökrigsskolan.

Lektorer.

Riksd. skr. 1905 n:r 142 och 1910 n:r 5; k. k. 15/i« 1905 (s. f. s. n:r 73); stadga **/«

1902 § 12 (s. f. s. n:r 38).

Skeppsgosseskolan i Karlskrona.

Lektor.

Riksd. skr. 1907 n:r 5; stadga 13/s 1896 § 7 (s. f. s. n:r 26), reglemente för marinen,

delen I, 1907 års upplaga § 55.

Navigationsskolorna.

Föreståndare, tillika öfverlärare inom navigationsafdelningen.

Riksd. skr. 1900 n:r 76; reglemente 6/e 1890 §§ 5 och 12 (s. f. s. n:r 44).

III. Lydande under ecklesiastikdepartementet.

Universiteten.

Professorer (med undantag af den teologiska fakultetens).

Laboratorer.

Prosektor.

Observatörer.

Riksd. skr. 1907 n:r 8 och 1908 n:r 8; k. k. **/e 1908 (bih. s. f. s. n;r 55); statuter

27/u 1908 § 52 (s. f. s. n:r 135).

17

Karolinska mctllko-kirurgiska institutet.

Professorer.

Laboratorer med fast anställning.

Riksd. skr. 1908 n:r 8; k. k. ls/o 1908 (bill. s. f. s. n:r 55); stadgar a,/u 1908 § 37

(s. f. s. n:r 136).

Tandlilkarinstitutet.

Ordinarie lärare.

Riksd. skr. 1910 n:r 8; k. k. 18,''e 1910 (bih. s. f. s. n:r 50); stadga 22/9 1899 § 20

(s. f. s. n:r 69).

Allmänna läroverken.

Lektorer.

Lektorer.

A djunkter.

Riksd. skr. 1904 n:r 172; k. k. 27/8 1904 (s. f. s. n:r 42); ändr. i vissa bestämmelser

genom k. k. •/« 1905 (s. f. s. n:r 29); stadga 18/s 1905 §§ 175 och 183 (s. f. s.

n:r 6).

Högre lärarinneseminariet.

Lektor.

Lektorer.

Adjunkt.

Riksd. skr. 1904 n:r 174, 1909 n:r 8 och 1910 n:r 8; k. k. -\t 1904 (s. f. s. n:r 42);

ändr. genom k. k. u/e 1909 (s. f. s. n:r 83); kungl. skrifv. till öfverstyrelsen för

rikets allmänna läroverk 2/ia 1905, »bestämmelser» § 8 (bih. s. f. s. ntr 52).

Folkskoleseminarier.

Lektorer.

Riksd. skr. 1904 n:r 173; k. k. 27/s 1904 (s. f. s. n:r 42); k. k. •/• 1905 ang. t. f. rektors

pensionsrätt (s. f. s. n:r 29); stadga 29 i 1886 § 20 enl. lydelse i k. k. 2,/s 1904

(s. f. s. n:r 42).

Tekniska högskolan.

Lektor (högskolans föreståndare).

Professorer.

Riksd. skr. 1898 n:r 79 och 1909 n:r S; k. k. 11 « 1909 (bih. s. f. s. n:r 45); stadgar

28/e 1901 §§ 8 och 39 (s. f. s. n:r 56).

Chalmers tekniska läroanstalt.

Föreståndare, tillika lektor.

Riksd. skr. 1877 n:r 50 och 1910 n:r 8; stadgar u/n 1902 § 9 (s. f. s. n:r 113).

Tekniska elementarskolorna.

Lektorer, tillika lektorer.

Riksd. skr. 1905 n;r 145; k. k. 9/e 1905 (s. f. s. n:r 29); stadgar 15/e 1877 § 26 enl.

lydelse i k. k. 10/i2 1886 (s. f. s. n:r 93).

Tekniska skolan i Stockholm.

Föreståndare.

Riksd. skr. 1878 n:r 37; stadgar 10/7 1891 § 65 (s. f. s. n:r 47).

3—-102089 Löneregleringskommitténs bet. XXVII.

18

Tekniska skolan i Eskilstuna,

Föreståndare (rektor).

Rikad. skr. 1889 n:r 69 och 1898 n:r 79; stadgar ‘Vio 1889 § 22 (bill. s. f. s.

n:r 74).

Gymnastiska centralinstitutet.

Föreståndare, tillika öfverlärare.

Öfverlärare (med undantag af den i militärgymnastik).

Riksd. skr. 1879 n:r 47; stadga I3/V 1887 §§ 7 och 17 (s. f. s. n:r 54).

Farmaceutiska institutet.

Föreståndare, tillika e. o. professor.

E. o. professorer.

Riksd. skr. 1901 n:r 103; tillfällig löneförbättring 1910 n:r 8; stadga 22/n 1901 §§ 8

och 10 (s. f. s. n:r 91).

Undervisningsanstalter för barnmorskor.

Öfverlärare (professorer).

Riksd. skr. 1910 n:r 8; k. k. 10 o 1910 (bih. s. f. s. n:r 47); stadga I8/w 1907 § 3

(s. f. s. n:r 84).

Den under öfverinseende af akademien för de fria konsterna ställda konsthögskolan.

Professorer.

Riksd. skr. 1908 n:r 8; k. k. 13/o 1908 (bih. s. f. s. n:r 58); stadgar ‘Vo 1908 § 10

(s. f. s. n:r 79).

Institutet och förskolan för blinda å Tomteboda.

Rektor vid institutet.

Riksd. skr. 1908 n:r 8; k. k. ‘Va 1908 (bih. s. f. s. n:r 56); stadga 29/s 1896 § 5

(s. f. s. n:r 35).

IV. Lydande under jordbruksdepartementet.

Landtbruksinstitutet vid Ultuna.

Rektor (en af lektorerna).

Lektorer.

Riksd. skr. 1905 n:r 146; k. k. ‘Va 1905 (bih. s. f. s. n:r 31); stadgar Va 1904 §§ 42

och 51 (s. f. s. n:r 37).

landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnnrp.

Rektor (en af lektorerna).

Lektorer.

Riksd. skr. 1905 n:r 146; k. k. 16/e 1905 (bih. s. f. s. n:r 31); stadgar 3 a 1904 §§ 45

och 58 (s. f. s. n:r 38).

Veterinärinstitutet.

Rektor, tillika professor.

Professorer.

Lektorer.

Adjunkt.

Riksd. skr. 1907 n:r 9; k. k. 6/r 1907 (s. f. s. n:r 59); stadgar 31/i 1908 § 10 (s. f. s.

n:r 21) samt § 15 enl. lydelse i k. k. “/12 1908 (s. f. s. n:r 155).

19

Veterinärinrättningcn 1 Skarn.

Föreståndare (lektor).

Riksd. skr. 1908 n:r 9; k. k. IT,e 1908 (bill. s. f. s. n:r 42); stadga a/io 1908 § (i (b i h.

s. f. s. n:r 75).

Skogsinstitutet.

Direktör.

Lektorer.

Riksd. skr. 1908 n:r 186; k. k. 17/''e 1908 (bih. s. f. s. n:r 43); stadgar för de allmänna

skogsläroverken i riket **A 1886 § 27 (s. f. s. n:r 23) jfrd med instruktionen för

skogsstaten 23/12 1909 § 56 (s. f. s. n:r 159).

De statens skogsskolor, där föreståndarbefattningen ej är förenad med jäginästar

tjänst.

Föreståndare.

Underlärare vid Ombergs och Klotens skogsskolor.

Riksd. skr. 1908 n:r 186; k. k. 1T/a 1908 (bih. s. f. s. n:r 43); stadgar för de allmänna

skogsläroverken i riket 13/i 1886 § 27 (s. f. s. n:r 23) jfrd med instruktionen för

skogsstaten 23/is 1909 § 56 (s. f. s. n:r 159).

B. Andra beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller

skön konst.

I. Sjöförsvarsdepartementet.

Nautisk-meteorologiska byrån.

Föreståndare.

Assistent.

Riksd. skr. 1907 n:r 5; kungl. bref al/is 1907; instruktion a*/u 1907 § 1 (s. f. s.

n:r 123).

II. Civildepartementet.

Statsmedicinska anstalten.

Afdelningsföreståndare (professorer).

Riksd. skr. 1908 n:r 6; k. k. 18/« 1908 (bib. s. f. s. n:r 73); instruktion 18/''» 1908 § 12

(3. f. s. n:r 98).

III. Finansdepartementet.

Statistiska centralbyrån.

Öfverdirektör.

Förste aktuarier.

Aktuarier.

Riksd. skr. 1879 n:r 45; k. k. as/« 1879 (bih. s. f. s. n:r 43); instruktion ’/n 1879

§ 11 (s. f. s. n:r 55).

IV. Ecklesiastikdepartementet.

Riksarkivet.

Riksarkivarie.

Förste arkivarier.

20

Andre arkivarier.

Registrator.

Riksd. skr. 3909 n:r 8; k. k. "/c 1909 (bih. s. f. s. n:r 41); instruktion 10/n 1909

§ 30 (s. f. s. n:r 152).

Landsarkiven.

L andsarkiv ar ier.

Riksd. skr. 1909 n:r 8 och 1910 n:r 8; k. k. ll/« 1909 (bih. s. f. s. n:r 41) och k. k.

18/s 1910 (bih. s. f. s. n:r 48); instruktion 14/ii 1902 § 15 (s. f. s. n:r 114).

Kungl. biblioteket.

Riksbib liotekarien.

Förste bibliotekarier.

Andre bibliotekarier.

Riksd. skr. 1909 n:r 8; k. k. ''Ve 1909 (bih. s. f. s. n:r 42); reglemente 9/n 1877 § 22

(s. f. s. n:r 45).

Universitetsbiblioteken.

Öfverbibliotekarier.

Förste bibliotekarier.

Riksd. skr. 1908 n:r 8, 1909 n:r 8 och 1910 n:r 8; k. k. ls/e 1908 (bih. s. f. s. n:r

55); k. k. l,/i2 1909 (bih. s. f. s. n:r 98) samt k. k. ,8/e 1910 (bih. s. f. s. n:r

50); statuter S7/u 1908 § 52 (s. f. s. n:r 135).

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Riksantikvarie.

Antikvarier.

Riksd. skr. 1909 n:r 8; k. k. "/» 1909 (bih. s. f. s. n:r 42); instruktion för riksantikvarien

och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens tjänstemän "/io 1890 § 1

(s. f. s. n:r 57); stadgar för vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien 17/io

1890 § 14 enligt lydelse i k. k. l0/is 1909 (s. f. s. n:r 155).

Riksheraldiker.

Instruktion ll/s 1813 jämte tillägg genom kung! skrifvelse 14/s 1885 (s. f. s. n:r 52).

Nationalmuseet.

Intendent.

Amanuenser.

Konservator.

Riksd. skr. 1880 n:r 36 och (prov. lönereglering) 1910 n:r 154; stadgar för nationalmuseets

konstafdelning 10/is 1880 §§ 24 och 32 (s. f. s. n:r 62).

Lifrustkammaren.

Föreståndare.

Riksd. skr. 1905 n:r 145; bestämmelser utfärdade af Kung! Maj:t 20/w 1905 punkt 6.

V. Jordbruksdepartementet.

Veterinär bakteriologiska anstalten.

Föreståndare (professor).

Riksd. skr. 1908 n:r 9; instruktion 2/*o 1908 § 9 (s. f. s. n:r 104).

21

(lentrnlunstallfMi för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Föreståndare.

Ofverassisten ter.

Riksd. skr. 1906 n:r 30 och 145 samt 1909 n:r 9; k. k. 14/s 1906 (hih. s. f. s. n:r 27)

jämte k. k. 25/e 1909 (bih. s. f. s. n:r 46); stadgar S8/e 1906 § 11 (s. f. s. n:r 85).

Stötens skogsförsöksaustalt.

Föreståndare.

Botanist.

Riksd. skr. 1908 n:r 186; instruktion 18/ia 1908 § 3 (s. f. s. n:r 158).

Sveriges geologiska undersökning.

Chef.

Geologer.

Aktuarie.

Föreståndare för museet.

Kemist.

Riksd. skr. 1909 n:r 9; k. k. 10/u 1909 (bih. s. f. s. n:r 106); instruktion 10/u 1909

§ 3 (s. f. s. n:r 186).

Hydrografiska byrån.

Föreståndare.

Riksd. skr. 1907 n:r 9 och 1910 n:r 9; instruktion för den hydrografiska undersökningen

af Sveriges färskvatten 18/i 1908 § 7 (s. f. s. n:r 18).

C. Läkarbefattningar.

I. Landtförsvarsdepartementet.

Fältläkarkåren.

Fördelningsläkare.

Regementsläkare.

Bataljonsläkare.

Riksd. skr. 1901 n;r 99 och n:r 120 (s. 128); reglemente för arméns aflöning under fred

''Vio 1907 (s. f. s. n:r 110); k. k. ang. tillsättning af militärläkartjänster vid armén

uii 1903 §§ 4, 7 och 8 (s. f. s. n:r 80).

II. Sjöförsvarsdepartementet.

Marinläkarkåren.

Förste marinläkare.

Marinläkare af l:a graden.

Marinläkare af 2:a graden.

Riksd. skr. 1902 n:r 114 och 1909 n:r 5; reglemente för marinen, delen I, 1907 års

upplaga § 56; k. k. ang. tillsättning af vissa läkartjänster vid flottan och kustartilleriet

»/it 1902 § 6 (s. f. s. n;r 117).

22

III. Civildepartementet.

Provinsialläkarstaten.

Förste provinsialläkare.

Provinsialläkare1.

Riksd. skr. 1890 n:r 86, 1900 n:r 79 och 1902 n:r 115; k. k. 3l/io 1890 (s. f. s. n:r 61)

och kungl. skrifvelse till medicinalstyrelsen 6/« 1902 (s. f. s. mr 76); instruktion

för läkare, som äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställda, äfvensom

för andra, som utöfva läkarkonsten, 81/io 1890 §§ 3 och 19 (s. f. s. n:r 58).

Hospital och asyler för sinnessjuka.

Öfverläkare.

Riksd. skr. 1910 n:r 6; kungl. skrifvelse till medicinalstyrelsen ih 1910 (bih. s. f. s.

n:r 67); stadga ang. sinnessjuka 14/« 1901 § 8 (s. f. s. n;r 48).

Lasarett och diirmed likställda sjukhus.

Läsår ettsläkare.

Lasarettsstadgan 18/io 1901 § 21 (s. f. s. n:r 83).

Karantänsinrättningen på Känsö.

Karantänsläkare.

Riksd. skr. 1908 n:r 6 (stat fastställes för hvarje år af Kungl. Maj:t); reglemente

ä9/8 1899 § 6 (s. f. s. n:r 79).

1 Provinsialläkaren i Järfsö distrikt är tillika läkare vid Järfsö sjukhus för spetälska.

Inkommen framställning.

1 en till kommittén ingifven skrift har styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet

såsom önskemål vid utarbetande af förslag till de grunder,

enligt hvilka lärarbefattningår vid statens läroanstalter, andra beställningar

vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt läkarbefattningar

skola blifva för kvinnor tillgängliga, framhållit

l:o att kvinnor icke må uteslutas från några befattningar inom de

tjänstegrupper, som enligt grundlagens bud skola stå öppna för dem;

2:o att i samtliga tjänster måtte föreslås samma aflöning för kvinnor

som för män; och

3:o att såsom en konsekvens af lika aflöningsförmåner pensionsåldern

måtte föreslås gemensam för män och kvinnor.

Såsom motiv för dessa önskemål har föreningens styrelse anfört

följande:

»I afseende på de olika grupper af befattningar, hvartill grundlagen

i sin nuvarande form medger tillträde för kvinnor, gäller, att det icke är

några nya, af kvinnor ej hittills beträdda arbetsområden, som öppnats.

Grundlagsändringen ger endast utsikt till vidgad verksamhetssfär och

ökade befordringsmöjligheter, ehuru det gifvetvis måste inrymmas, att

den nya bestämmelsen kan få en mycket omfattande räckvidd.

Det är framför allt statens högre lärare- och läkareämbeten, hvarom här

är fråga, och fastän det näppeligen kan åberopas någon direkt erfarenhet

som stöd för kvinnors kapacitet att sköta professur, lektorat, adjunktur

och provinsialläkaretjänst — för att nämna några exempel — torde dock

den betydande och allmänt erkända insats kvinnor gjort på pedagogikens

område och det förtjänstfulla sätt, hvarpå kvinnliga läkare arbeta, berättiga

till antagandet, att kvinnor, som aflagt erforderliga kunskaps- och

24

tjänstgöringsprof, äro skickade att val fylla de lärare- och läkaretjänster,

hvartill R. F:s 28 § nu ger tillträde.

Beträffande skolämbeten kan det vara af intresse beakta, att på sina

håll i utlandet staten begagnat sig af den kvinnliga arbetskraften i större

utsträckning, än hvad hittills skett i Sverige. Så ha genom den norska

skollagen af år 1902 kvinnor tillerkänts rätt att söka och inneha ''rektors-,

overlmrere-’ och adjunktsbestillinger’ vid högre skolor (middelskoler,

gymnasier). I Finland äro vid statens gosslycéer ett flertal kvinnor beklädda

med högre lärarebefattningar. För att kunna utnämnas till dessa

tjänster ha finska kvinnor dock på grund af gällande lag först erhållit

''dispens från sitt kön’.

Med afseende på de ''andra beställningar vid inrättningar för vetenskap,

slöjd och skön konst’, hvarom i R. F. talas, torde den kvinnliga

arbetskraftens lämplighet i viss utsträckning vara pröfvad t. ex. vid statens

bibliotek.

Styrelsen vill som sin mening uttala, att vid utarbetandet af de

grunder, efter hvilka statens högre ämbeten skola oröras tillgängliga för

kvinnor, ingen ytterligare inskränkning bör läggas till de gränser R. F:s

28 § redan dragit.

^ id fastställandet af de aflöningar, som skola tillkomma kvinnliga

innehafvare af ofvan berörda högre statstjänster, ber styrelsen få framhålla,

att den för sin del anser på sin höjd två tillvägagångssätt möjliga

för att nå en tillfredsställande lösning, antingen att aflöningen bestämmes

till samma belopp för kvinnor som för män eller att två olika löneskalor

antagas, en för familjeförsörjare och en för icke-familjeförsörjare

utan anseende till kön. Emellertid då den senare principen, ehuru tilllämpad

på vissa håll i utlandet, ännu i hög grad befinner sig på experimentets

stadium och, så vidt styrelsen har sig bekant, hittills ej i något

fall funnit användning i Sverige, torde föga sannolikhet föreligga, att

statsmakterna skulle befinnas villiga att vid den mångfald tjänster, hvarom

här är fråga, börja tillämpa en relativt opröfvad och för vårt lands

vidkommande ny aflöningsprincip. Återstår alltså af de båda tillvägagångssätt

styrelsen här ofvan tillät sig förorda endast det, att för lika

arbete ge lika lön, vare sig det är man eller kvinna som sköter befattningen.

I vissa grenar åt'' statstjänsten, t. ex. vid samskolorna, i post- och

telegrafverken samt vid järnvägarna, bär det ansetts lämpligt att inrätta

ett antal lägre aflönade befattningar, afsedda uteslutande eller hufvudsakligen

för kvinnor. Ett dylikt förfaringssätt torde i föreliggande fall hvarken

vara tänkbart eller önskvärdt. Här blir tjänsten en och densamma,

antingen ämbetsinnehafvaren är en man eller en kvinna, och samma fordringar

komma att ställas med afseende på kompetens och arbetets art. En

skillnad blir dock, att på grund af de höga afgifterna vid flickläroverken

— särskilt gymnasierna — kvinnornas utbildningskostnader ställa sig

dyrare än männens. Under sådana förhållanden synes det styrelsen, som

om den orättvisa, hvilken alltid ligger däri att låta löneförmånerna växla

med den arbetandcs kön, blefve synnerligen starkt framträdande, då det

gäller statens högre ämbeten.

Ännu andra skäl kunna åberopas för den här gjorda hemställan om

samma aflöning för kvinnor som för män. Ett bibehållande af lika lönevillkor,

antingen att tjänsten innehas af en man eller en kvinna, skulle,

jämfördt med nuvarande förhållanden, ej för staten föranleda någon merkostnad

med afseende på aflöningsbeloppen. Dessutom, ehuru det i fråga

om statens högre ämbeten näppeligen torde vara af samma betydelse som

i de flesta andra fall, förtjänar måhända äfven i detta sammanhang att

framhållas, att det är kvinnornas lägre lönevillkor, som väl få betraktas som

det förnämsta skälet till kvinnors talrika förekomst i en hel del yrken och

tjänster, där de endast eu relativt kort tid funnit användning.

I Norge och Finland åtnjuta kvinnor i de ofvan nämnda högre

läraretjänsterna samma lön som män. Detta gäller beträffande Finland

äfven de högre befattningar inom administrationen, dit kvinnor vunnit

tillträde, t. ex. andra aktuarie^ än sten vid statistiska centralbyrån och registratorsbefattningen

i forststyrelsen. Från utlandet kunna också med afseende

på lägre befattningar i statens tjänst uppvisas exempel på lika aflöning

för män och kvinnor. Hit höra bl. a. en del befattningar vid de

finska stats]ärnvägarna och många af de lägre statstjänsterna i Holland.

I närmaste samband med bestämmandet af aflöningens storlek står

frågan om pensionsåldern. Enligt den allmänna pensionslagens stadgande

skola kvinnor afgå ur tjänsten tidigare än män, då det ansetts, att den

4—102089 Löneregleringslcominitténs bet. XXVII.

2(5

kvinnliga arbetskraften vore fortare utnött och därför icke lika länge kunde

tagas i anspråk. Nu är det emellertid att märka, att i de statstjänster,

där kvinnor hittills blifvit anställda, de i de allra flesta fall — särskild! i

början af sin tjänstebana — få nöja sig med ytterst knappa lönevillkor,

som tvinga dem att söka extra arbete och, då sådant ej står att erhålla,

nödvändiggöra ett icke blott enkelt och sparsamt utan mången gång försakande

lefnadssätt. På så sätt grundlägges ofta vid ganska unga år genom

öfvermått af arbete eller genom umbäranden en öfveransträngning,

hvars slutliga resultat blir behofvet af en tidig pensionering. I de högre

statstjänster åter, hvarom här är fråga, komma kvinnorna på grund af

gynnsammare ekonomiska omständigheter i tillfälle att väl sörja för bibehållandet

af sina arbetskrafter, och det torde därför vara berättigadt

förutsätta, att i föreliggande fall pensionsåldern för kvinnor kunde höjas.

Som för närvarande ingen erfarenhet tinnes af kvinnors arbete i statens

högre ämbeten, kunna inga fakta åberopas för nödvändigheten att äfven

i dessa tjänster för kvinnorna stadga en tidigare af gångsålder. Bristen på

erfarenhet medför äfven, att man ingenting har sig bekant om medellifslängden

för kvinnliga tjänsteinnehafvare af dessa klasser eller den grund

för beräkning af pensioneringskostnaden, som medellifslängden ger. Vid

tidigare afgång ur tjänsten ökas själffallet statens utgifter för pensioneringen.

Om älven för de högre statsämbetena bestämdes, att pensionsåldern

skulle inträda tidigare för kvinnor än för män, skulle däraf följa,

att en kvinnlig ämbetsinnehafvare, som aflönades med samma belopp som

en manlig och hvars pension utginge efter samma grunder, blefve dyrare

för staten. Det enklaste och mest ändamålsenliga sättet att lösa denna

svårighet synes styrelsen på ofvan anförda skäl vara att med afseende på

här berörda högre statstjänster fastställa samma pensionsålder för kvinnor

som för män.

I andra länder har man i många fall ej låtit sig så angeläget vara

att pensionera kvinnor tidigare än män, som fallet är i Sverige. För att

anföra ett par exempel är det i holländsk statstjänst regel, att män och

kvinnor pensioneras vid samma ålder, under det att i Frankrike män och

kvinnor pensioneras efter samma antal tjänsteår.»

Kommitténs eget yttrande.

Befattningarna.

Då spörsmålet om ändring af § 28 mom. 1 regeringsformen förelåg till

behandling vid 1905 års lagtima riksdag, uttalade konstitutionsutskottet den

mening, att de grunder, i enlighet med hvilka kvinnor skulle kunna af Kung!.

Maj:t befordras till befattningar af ifrågavarande slag, borde angifvas antingen

genom allmänna lagbestämmelser rörande kvinnas rätt att befordras och

användas i statstjänst eller ock genom andra föreskrifter, som beslötes åt

Konung och Riksdag samfälldt.

Genom en sådan anordning skulle, enligt utskottets uppfattning, det

af motionärerna i ämnet närmast afsedda syftemålet uppnås, hvarjämte

den fördelen skulle vinnas, att kvinnans tillträde till tjänster åt förevarande

slao- såmedelst lättare skulle kunna lämpas efter olika tiders förhållanden

och kraf samt tillgång på kvinnliga arbetskrafter inom olika områden.

Ej mindre häraf än äfven af anföranden, som vid ärendets behandling

inom Riksdagens kamrar åren 1905 och 1907 hållits af åtskilliga för

kvinnornas önskningar uti ifrågavarande hänseende varmt intresserade riksdagsledamöter,

synes kommittén uppenbart framgå, att det icke ansetts

önskvärdt, att tillträde för kvinnliga sökande skulle på en gång öppnas

till samtliga de befattningar, som tillhöra de i motionerna afsedda tjånstegrupper.

Diskussionerna inom kamrarna torde tvärtom gifva stöd för den uppfattningen,

att inom Riksdagen ansetts lämpligt, att kvinnorna till en början

koinme att erhålla tillträde endast till sådana befattningar, för hvilka de

mera afgjordt eller med tämligen stor sannolikhet kunde antagas vala

lämpliga, samt att sedermera, i mån af vunnen ytterligare erfarenhet om

28

deras användbarhet, området för deras verksamhet skulle vidgas. Fastställandet

af de grunder, med tillämpning af hvilka utnämnandet skulle

ske, borde, för att begagna en talares uttryck, föregås af utredning, »verkställd

utan fördomar och fri från öfverdrifter».

Kommittén håller ock för sin del före, att intet vore mera ägnadt

att skada kvinnornas sannskyldiga intressen i detta hänseende än om, såsom

Fredrika-Bremerförbundets styrelse med sin till kommittén ingifva framställning

synes afse, på en gång för kvinnorna öppnades tillträde till samtliga

befattningar inom de kategorier af tjänster, till hvilka Konungen enligt

§ 28 regeringsformen må kunna under vissa förutsättningar utnämna

kvinnor.

Därest det nämligen visade sig, att kvinnor fått tillträde till befattningar,

för hvilkas behöriga skötande de sedermera befunnes sakna erforderliga

fysiska eller intellektuella kvalifikationer, skulle sådant med all säkerhet

framkalla en reaktion, syftande och kanske ock ledande därtill, att för

kvinnorna blefve stängda ej blott de befattningar, hvilka de visat sig icke

vara vuxna, utan äfven vissa andra befattningar, som de dock i stort sedt

på ett tillfredsställande sätt kunde sköta.

Kommittén har därför vid uppgörande af sitt förslag uti ifrågavarande

afseende låtit sig angeläget vara att gå fram med försiktighet och

därvid tagit hänsyn ej blott till hvad i förevarande fall kan antagas vara

öfverensstämmande med rättvisa och billighet samt kvinnornas eget sannskyldiga

intresse i saken, utan äfven framför allt därtill, att, på sätt konstitutionsutskottet

vid 1907 års riksdag uttryckte sig, icke den enskildes,

utan statens och samhällets intressen måste tillerkännas det afgörande inflytandet

vid bestämmandet af den utsträckning, i hvilken de framställda

krafven på statstjänsters upplåtande åt kvinnor borde vinna beaktande. I

I anslutning till hvad kommittén sålunda anfört anser kommittén

till en början böra från de befattningar, till hvilka kvinnor må kunna af

Konungen utnämnas och befordras, undantagas lärarbefattningar vid undervisningsanstalter

lydande under landt- och sjöförsvarsdepartementen, nämligen

krigshögskolan, artilleri- och ingenjörshögskolan, krigsskolan, sjökrigshögskolan,

sjökrigsskolan, skeppsgosseskolan i Karlskrona och navigations

-

•2!)

skolorna, äfvensom följande under samma departement lydande läkarbefattningar,

nämligen till fältläkarkåren hörande fördelnings-, rcgements- och

bataljonsläkare samt till marinläkarkåren hörande förste marinläkare och

marinläkare af l:a och ''2:a graden.

Vid de öfverläggningar i ärendet, som inom kommittén ägt rum

med de af Kungl. Maj:t förordnade sakkunniga, har ej från något håll

påyrkats, att tillträde till befattningar af nyss berörda slag nu skulle

öppnas för kvinnor.

Vidare böra enligt kommitténs åsikt kvinnor tills vidare ej kunna

utnämnas till innehafvare af chefsbeställningar, alltså ej till rektorer och

föreståndare vid läroanstalter, ej heller i öfrigt till chefer för ämbetsverk

och myndigheter, såsom t. ex. riksarkivarie, landsarkivarier, riksbibliotekarie,

förste provinsialläkare, öfverläkare vid hospital och asyler för

sinnessjuka, in. fl. chefsbefattningar.

Äfven afdelningschefsbefattningar, sådana som innehafvas exempelvis

af förste aktuarier vid statistiska centralbyrån, förste arkivarier i riksarkivet,

förste bibliotekarier vid kungl. biblioteket in. fl., synas kommittén

ännu så länge böra besättas med manliga innehafvare.

Innan för kvinnor beredes möjlighet att kunna af Kungl. Maj:t utnämnas

till chefsbeställning eller befattning såsom afdelningschef, torde

de lämpligen först böra såsom ordinarie innehafvare af underordnade befattningar

hos vederbörande ämbetsverk, myndigheter eller institutioner

hafva fått visa sig besitta egenskaper, som göra dem skickade att vara

förmän för större eller mindre kategorier af manliga eller kvinrdiga

tjänstinnehafvare.

Befattningar, för hvilkas skötande fordras särskild fysisk uthållighet

och stora kroppskrafter, lära icke lämpligen böra öfverlämnas åt kvinnor.

Af sådan anledning torde exempelvis befattningar vid Sveriges geologiska

undersökning, skogsinstitutet och skogsskolorna böra fortfarande

såsom hittills förbehållas män.

Likaledes torde sysslor vid andra under jordbruksdepartementet

tydande institutioner af nu ifrågavarande slag näppeligen kunna anses

30

vara af beskaffenhet att lämpligen böra innehafvas af kvinnor. Från

kvinnornas sida synes, med undantag för Fredrika-Bremerförbundets

styrelse, ej heller hafva gjort sig gällande någon särskild önskan att äfven

dylika befattningar skulle redan nu öppnas för kvinnor.

Assistenten vid nautisk-meteorologiska byrån åligger, bland annat, att

undersöka fartygslanternor och nautiska instrument samt att biträda vid

ordnandet och öfvervakandet af byråns kontrollstationer. Dessa göromål,

för hvilkas utförande jämväl resor till sjöss emellanåt lära behöfva företagas,

synas kommittén knappast vara af beskaffenhet att föi närvarande

böra upplåtas åt kvinna.

I fråga om professurer vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska

institutet och tekniska högskolan lärer, enligt hvad från sakkunnigt

håll meddelats kommittén, hittills vunnen erfarenhet mana till synnerlig

försiktighet vid utvidgandet af området för kvinnans verksamhet.

Särskildt har för kommittén framhållits olämpligheten att låta kvinna

bekläda sådana professorsämbeten, som äro förbundna med vård och skötsel

af en s. k. institution eller öfver hufvud taget äro förenade med praktisk

verksamhet.

Däremot har från sakkunnigt håll mindre betänkligheter framställts

mot att låta kvinnor innehafva sådana professurer, hvilka omfatta undervisningsämnen

och forskningsområden af rent teoretisk art, såsom språk,

filosofi, estetik och ren matematik inom den filosofiska fakulteten, eller

till hvilka enbart höra rent teoretiska läroämnen inom den juridiska fakulteten,

för hvilkas behöriga handhafvande det ej skulle kunna anses vara

af verklig betydenhet och vikt att innehafvaren af professuren äfven erhållit

praktisk utbildning genom tjänstgöring i domarvärf.

Till de lägre lärarbefattningar vid universiteten och karolinska

institutet — laborators-, prosektors- och observatorstjänster — hvilka tillsättas

af Kungl. Maj:t, torde tillträde utan olägenhet kunna vara öppet

för kvinnor.* Genom deras användning i dylika befattningar skulle,

* Det torde böra erinras, att redan i kungl. kungörelse den 6 november 1903 medgifvits,

att ogift kvinnlig läkare må i den ordning, som föreskrifvits i fråga om manlig

läkare, kunna antagas till prosektors- och laboratorsbefattningar vid universitetens medicinska

31

i fråga om kvinnas duglighet och lämplighet för verkliga chefsbeställningar,

kunna vinnas ett material till ledning vid bedömandet åt

framdeles uppkommande spörsmål om utsträckning af kvinnors befogenhet

att söka och innehafva sådana lä rarbefattningar vid högskolor, särskild!,

inom det medicinska området, hvilka enligt kommitténs mening för närvarande

icke böra upplåtas åt dem.

Hvad här ofvan anförts beträffande sådana professurer vid universitet

och dylika högskolor, hvilka äro förenade med vård och skötsel

af s. k. institution, synes böra i nu förevarande afseende gälla i fråga om

professorsbeställningar vid farrnaceutiska institutet och ordinarie lärarbefattningar

vid tandläkarinstitutet.

Att äfven andra öfverlärarbefattningar vid gymnastiska centralinstitutet

än den i militärgymnastik ej heller böra nu öfverlämnas åt

kvinnliga innehafvare, torde näppeligen erfordra särskild motivering.

Beträffande lärarbefattningar vid rikets allmänna läroverk hafva redan

vid ifrågavarande ärendes föregående behandling inom Riksdagen framställts

betänkligheter mot att låta kvinna undervisa på läroverkens högre

stadier, och dessa betänkligheter hafva ock inför kommittén kraftigt understrukits

från sakkunnigt håll. Härvid hafva emellertid kvinnas kunskaper

och förmåga att i allmänhet meddela en med den manliga lärarens jämförlig

undervisning icke dragits i tvifvelsmål, men väl hennes förmåga att

upprätthålla disciplin bland ynglingar på det gymnasiala stadiet.

Af manlig sakkunnig har påyrkats, att kvinnorna skulle uteslutas

ej blott från lektorsbefattningar vid rikets allmänna läroverk utan äfven

från sådana adjunkturer vid dessa läroverk, för hvilkas innehafvare undervisningsskyldigheten

hufvudsakligen vore förlagd till gymnasialstadiet.

Däremot har af kvinnlig sakkunnig påyrkats, att kvinnor måtte medgifvas

tillträde, utan undantag, till såväl lektors- som adjunktsbefattningar

vid rikets allmänna läroverk.

fakulteter och vid karolinska mediko-kirurgiska institutet. Då emellertid enligt numera

gällande stadganden prosektor och laboratorer vid universitetet samt laboratorer med fast

anställning vid karolinska institutet skola tillsättas af Kungl. Maj:t, lärer berörda kungörelse,

hvad prosektors- och laboratorsbefattningar beträffar, för närvarande kunna tillämpas allenast

i fråga om tre å karolinska institutets stat uppförda, med arfvode försedda dylika befattningar.

32

Kommittén har för sin del trott det vara lämpligt att nu gå en

medelväg mellan dessa båda yrkanden, på det sätt att kvinna skulle beredas

tillträde till adjunktsbefattningar vid nyssnämnda läroverk äfven för

det fall att med dylik tjänst följer undervisningsskyldighet i större eller

mindre mån å gymnasialstadiet.

Såmedelst skulle det kunna utrönas, huruvida de uttalade farhågorna

för kvinnas bristande förmåga att å det högre stadiet upprätthålla disciplin

äro befogade eller ej. Om då dessa farhågor befunnes ogrundade, torde

tiden vara inne att medgifva kvinna tillträde jämväl till lektorsbefattningar

vid de allmänna läroverken.

Hvad åter högre lärarinneseminariet beträffar, torde betänkligheter

af nyss antydt slag näppeligen förefinnas; och kommittén hyser därför

ingen tvekan att föreslå, att kvinna må kunna af Kungl. Maj: t utnämnas

till såväl lektors- som adjunktsbefattning vid denna uteslutande för kvinnliga

elever afsedda läroanstalt.

I fråga vidare om läkar befattningar, torde af kommitténs ofvan

gjorda uttalande om chefsbeställningar befinnas, att kommittén anser tiden

ännu ej vara inne att medgifva kvinna rätt att kunna utnämnas till förste

provinsialläkare, öfverläkare vid hospital och asyler för sinnessjuka eller

karantänsläkare.

Beträffande provinsialläkare och lasarettsläkare hafva till en början

inom kommittén stora betänkligheter yppats mot att kvinnor lämnas tillträde

till dylika befattningar.

I kungl. kungörelse den 6 november 1903 förordnades, att ogift

kvinnlig läkare skulle, i den ordning, som vore föreskrifven i fråga om

manlig läkare, kunna antagas till vissa läkarbefattningar, bland dem stadsoch

stadsdistriktsläkarbefattningar; dvlilct medgifvande lämnades däremot

icke beträffande extra provinsialläkarbefattningar. I underdånigt utlåtande den

3 maj 1901 hade ock medicinalstyrelsen förklarat sig för det dåvarande

böra afstyrka, att kvinnliga läkare finge anställning som extra provinsialläkare.

Sedan slutet af år 1903 har det emellertid stått kvinnlig läkare fritt

att innehafva stadsläkar- och stadsdistriktsläkarbefattningar, men, såvidt för

kommittén är kändt, har under de gångna sju åren någon kvinnlig läkare

ej ens sökt dylik befattning.

Då förhållandet tett sig så beträffande dessa befattningar, som väl

torde kunna betecknas såsom lindrigare i jämförelse med provinsialläkartjänster,

har inom kommittén ifrågasatts, huruvida någon anledning verkligen

må anses föreligga att redan nu öppna tillträde till provinsialläkarbefattningarna

för kvinnliga läkare, helst för dessa inom vårt land funnes

ett stort, ännu långt ifrån utnyttjad t verksamhetsfält såsom läkare för

kvinnor och barn.

Provinsialläkarnas befattningar vore — har det anförts uti ett af

sakkunnig till kommittén afgifvet yttrande — af den art, att de för flertalet

kvinnliga läkare torde vara minst sagdt obekväma.. Åtskilliga af provinsialläkarnas

göromål, t. ex. rättsmedicinska liköppningar ute på landsbygden, vore så

kräfvande, att de knappast lämpade sig för kvinnliga läkare. Epideinisjukvården,

som allt mer och mer blefve en central uppgift för provinsialläkarna,

kräfde, frånsedt de rent kroppsliga anstängningarna, att provinsialläkaren

hade förmåga att göra sig åtlydd af kommunalnämnder och en mängd

personer, som antingen på grund af okunnighet eller obenägenhet i öfrigt

eller af ekonomiska skäl icke ville foga sig efter de föreskrifter läkaren

ansåare sia: böra gifva. En ensam kvinna skulle noa: hafva svårt att reda

sig i dylika förhållanden. Att upplåta de mindre och mera lättskötta

distrikten åt kvinnor, men låta männen uppehålla provinsialläkarbefattningarna

i de vidsträckta och svårskötta distrikten, särskildt de i öfre Norrland

belägna, syntes icke böra på allvar ifrågakomma, i ty att det skulle

innebära en orättvisa mot de manliga läkarna. I

I sitt ofvanberörda utlåtande den 3 maj 1901 hemställde medicinalstyrelsen,

att Kungl. Maj:t måtte medgifva ogift kvinnlig läkare rätt att

kunna, i samma ordning som manliga läkare, antagas, bland annat, till

läkartjänster vid allmänna lasarett eller därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar,

kommuners eller enskilda stiftelsers sjukvårdsanstalter samt barnbördshus

och barnhus, dock att, om innehafvare af dylik befattning tillika

vore skyldig att vara inrättningens styresman, kvinna icke finge utnämnas

5—1020S9 Löneregleringslommitténs bet. XXVII.

34

till tjänsten med mindre hon erhållit förord af vederbörande sjukhusstyrelse.

I sin motivering yttrade medicinalstyrelsen, att sjukvården å sjukhus

utan olägenhet syntes kunna anförtros åt skickliga kvinnliga läkare. Beträffande

åter de med en sjukhusläkarbefattning förenade praktiskt administrativa

värfven framhöll styrelsen, att den bildade kvinnans uppfostran icke

torde i samma mån som mannens riktas häråt. Styrelsen ville dock icke

förneka, att kvinnor funnes, som vore ägnade äfven för sådan uppgift som

styrandet af stora komplicerade sjukvårdsanstalter; dock fruktade styrelsen,

att en kvinnlig chef på en större anstalt med många manliga funktionärer

o. s. v. samt med vidlyftiga förbindelser med leverantörer, byggmästare

in. fl. ofta skulle blifva allt för mycket beroende å ena sidan af sina

underordnade och å andra sidan af anstaltens styrelse.

Hvad i ofvanberörda hänseenden anförts mot provinsialläkar- och

lasarettsläkartjänsters öppnande för kvinnlig konkurrens har nogsamt gjort

kommittén tvekande i fråga om den ställning, kommittén borde intaga till

detta spörsmål. Det torde dock ej böra lämnas obemärkt, att från sakkunniga

håll meningar ock uttalats i syftning att skickliga kvinnliga läkare

utan olägenhet borde kunna lämnas tillträde till provinsial- och lasarettsläkarbefattningar.

Vid afgörandet af detta spörsmål måste emellertid beaktas den viktiga

omständigheten, att genom den ändrade lydelse, § 28 i regeringsformen

erhållit, det numera är i grundlag bestämdt, att till de tjänster,

hvartill infödda svenska kvinnor må kunna af Konungen utnämnas och

befordras, äfven höra läkarbefattningar.

Såsom förut är antydt, har kommittén för sin del icke kunnat föreslå,

att ofvan omförmälda inilitärläkarbefattningar, förste provinsialläkartjänster,

befattningar såsom öfverläkare vid hospital och asyler för sinnessjuka eller

karantänsläkartjänster anförtros åt kvinnliga läkare. Godkännes kommitténs

uppfattning i dessa afseenden, måste, därest icke medgifvandet i grundlagen

skall göras fullkomligt illusoriskt, antingen provinsialläkartjänster

eller lasarettsläkartjänster eller tjänster, tillhörande båda dessa kategorier,

öppnas för kvinnor.

Beträffande läkarbefattningår vid lasarett och därmed likställda sjukhus

har kommittén, särskilt med afseende ä medicinalstyrelsens förut

anförda yttrande i ämnet, kommit till den uppfattningen, att, äfven om

från det allmännas sida något starkare behof af kvinnliga läkare vid dessa

sjukvårdsinrättningar knappast kan anses föreligga, det i allt fall icke torde

vara skäl att för kvinnorna stänga detta verksamhetsområde, förutsatt att

detsamma, med hänsyn till den administrativa förvaltning, som tillkommer

en lasarettsläkare, begränsas till att omfatta endast mindre lasarett och

därmed likställda sjukhus, förslagsvis sådana, där allenast en läkare är

anställd.

Hvad provinsialläkartjänsterna angår, håller kommittén likaledes före,

att något behof af kvinnliga provinsialläkare för närvarande näppeligen

kan antagas förefinnas samt att, med afseende å hvad som anförts rörande

stads- och stadsdistriktsläkarbefattningarna, det icke heller torde kunna

antagas, att kvinnliga läkare skola i något nämnvärdt antal under den

närmare framtiden komma att söka dessa i många fall mycket ansträngande

sysslor.

Då det emellertid lärer få anses genom grundlagens bud fastslaget,

att möjlighet skall finnas för kvinnlig läkare att kunna af Konungen utnämnas

till läkarbefattning i statens tjänst, samt af de befattningar, som i sådant

afseende kunna ifrågakomma, provinsialläkartjänster synas vara ägnade att

vålla de jämförelsevis minsta betänkligheterna, har kommittén icke tilltrott

sig att hemställa om afslag å från kvinnligt håll framställdt yrkande, att

kvinna må kunna utnämnas och befordras till provinsialläkare.

Beträffande de i sammanställningen å sid. 16—22 upptagna befattningar,

som ej vare sig specifikt eller mera generellt berörts uti kommitténs

ofvan gjorda uttalanden, har kommittén icke funnit något att erinra däremot,

att till innehafvare af desamma äfven må kunna utnämnas kvinnliga

kompetenta sökande.

Antalet af de befattningar i statens tjänst, som i händelse af bifall

till kommitténs förslag skulle göras tillgängliga äfven för kvinnliga sökande,

uppgår till nära ett tusental, såsom framgår af följande, med ledning af

36

statskontorets liggare öfver statsverkets specialutgiftsstater för år 1910 uppgjorda

öfver sikt:

A. Lärarbefattningar vid statens läroanstalter.

Universitetet i Uppsala:

„ . juridiska fakulteten:

professorer i

nationalekonomi och finansrätt..............1

statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt...........1

rättshistoria......................1

speciell privaträtt...................1

juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt 1

medicinska fakulteten:

laboratorer i

experimentell patologi och patologisk anatomi.......1

experimentell fysiologi och medicinsk fysik........1

prosektor............... 1

„ . filosofiska fakulteten:

professorer i

vältalighet och statskunskap...............1

finsk-ugrisk språkforskning...............1

historia........................2

teoretisk filosofi....................1

praktisk filosofi....................1

pedagogik.......................1

estetik samt litteratur- och konsthistoria.........1

klassisk fornkunskap och antikens historia:.........1

statistik........................1

sanskrit med jämförande indo-europeisk språkforskning . . . 1

semitiska språk....................1

grekiska språket och litteraturen.............1

latinska språket och litteraturen.............1

37

nordiska språk.....................1

svenska språket .................... 1

tyska språket.....................1

engelska språket....................1

romanska språk....................1

slaviska språk.....................1

matematik.......................-

mekanik och matematisk fysik..............1

geografi........................1

laborator i experimentell fysik................1

observator i astronomi...................1 34

Universitetet i Lund:

juridiska fakulteten:

professorer i

statsrätt, förvaltningsrätt, kyrkorätt och folkrätt......1

nationalekonomi och finansrätt..............1

speciell privaträtt...................1

romersk rätt och rättshistoria..............1

. . filosofiska fakulteten:

professorer i

historia........................2

teoretisk filosofi....................1

praktisk filosofi................. 1

estetik samt litteratur- och konsthistoria .........1

klassisk fornkunskap och antikens historia.........1

sanskrit med jämförande indo-europeisk språkforskning ... 1

österländska språk...................1

grekiska språket och litteraturen.............1

romersk vältalighet och poesi..............1

nordiska språk.....................1

tyska språket......... 1

engelska språket....................1

romanska språk....................1

38

statskunskap och statistik................1

geografi........................1

matematik.......................2

laborator i kemi......................1

observator i astronomi...................1 24

Karolinska mcdiko-kirurgisku institutet:

laboratorer i

fysiologi............. 1

bakteriologi......................1 2

Allmänna läroverken:

adjunkter......................... 756

Högre lärarinneseminariet:

lektorer*.........................8

adjunkt..........................1 9

Konsthögskolan:

professorer........................ 8

B. Andra beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller

skön konst.

Statistiska centralbyrån:

aktuarier......................... 2

Riksarkivet:

andre arkivarier......................3

registrator........................1 4

Kung), biblioteket:

andre bibliotekarier..................... 7

Nationalmuseet:

amanuenser........................2

konservator........................1 3

* Antalet från och med år 1911 ökadt till 9.

C. Läkarbefattningar.

ProviusinllUkarstnten:

;J9

provinsialläkare

. . . 139

Summa 988

Härtill komma dessutom sådana läkare vid mindre lasarett och därmed

likställda sjukhus, som af Kung!. Magt tillsättas.

Aflöning och pension in. in.

Ålder vid

befordran

till och afgång

från

tjänst, samt

tnedellifslänga.

Till ledning vid bedömandet af spörsmålet om storleken af de aflöningsoch

pensionsförmåner, som må anses böra tillerkännas kvinnliga innehafvare

af nu ifrågavarande statstjänster, meddelar kommittén här efteråt uppgifter

rörande

den lefnadsålder, vid hvilken en tjänsteman, manlig eller kvinnlig, i

allmänhet kan antagas blifva befordrad till ordinarie innehafvare af de utaf

ifrågavarande befattningar, som företrädesvis torde kunna tänkas blifva

föremål för kvinnlig konkurrens, d. v. s. adjunktsbefattningar vid rikets

allmänna läroverk, professurer vid universitet och tjänster i första lönegraden

vid vissa centrala ämbetsverk;

den lefnadsålder, vid hvilken till samma befattningar befordrade

tjänstemän, manliga eller kvinnliga, skulle, med tillämpning af nu gällande

civila pensionslag, erhålla rätt till pension;

manliga och kvinnliga tjänstemäns återstående medellifslängd vid

uppnådd pensionsålder; samt

tjänstinnehafvares skyldighet att lämna bidrag till kostnaden för

egen eller efterlefvande anhörigas pensionering.

Den för utredning af vissa frågor rörande de allmänna läroverken

den 26 maj 1899 tillsatta kommittén har i sitt den 8 december 1902 afgifva

betänkande (andra bandet, sid. 504) anfört, att de svenska lärarna

började sina universitetsstudier vid en genomsnittsålder af omkring 20 år

och att under 1890-talet medelstudietiden utgjort för samtliga lärare omkring

772 år, för lektorer omkring 9 år och för adjunkter med blott

adjunktskompetens omkring 6 år.

Emellertid hade, säger läroverkskommittén, genom den högt uppdrifva

konkurrensen ett stort antal aspiranter till adjunktsbefattningar för

-

41

matts att aflägga högre examen än då gällande läroverk sstad ga fordrade

för behörighet till sådan befattning, och detta förhållande hade under den

sista tiden blifvit allt vanligare. Häraf hade bl it vit eu följd, att medelstudietiden

föi- adjunkter i allmänhet ej obetydligt öfverstigit den ofvan

ang-ifna och för det dåvarande kunde beräknas till minst 7 år.

Lade man — anföres vidare — till de angifna studietiderna ytterligare

ett år för profårstjänstgöring, hvilken dåmera i regel försigginge

först efter afslutade universitetsstudier, erhölle man''hela utbildningstiden

för lärarkallet. Denna utbildningstid blefve således för lärare i allmänhet

omkring 8V2 år, för lektorer omkring 10 år, för adjunkter med blott adjunktskompetens

omkring 7 år och för adjunkter i allmänhet omkring 8 år.

Läroverkskommittén har äfven (sid. 532) gifvit uttryck åt sin uppfattning,

att, vid antagande af dess förslag i fråga om antalet ordinarie

lärarplatser vid de allmänna läroverken, väntetiden på ordinarie befattning

vid dessa läroverk för framtiden kunde antagas för en extra lärare

blifva i medeltal omkring 5 år.

Tillämpar man hvad läroverkskommittén sålunda anfört, torde man

kunna utgå från det antagandet, att en manlig adjunkt vid allmänt läroverk

i allmänhet erhåller sin fullmakt vid 33 års ålder.

Uti Kungl. Maj:ts proposition n:r 97 vid 1908 års riksdag, sid. 41

och 44, angifves lefnadsåldern vid befordran till professor vid universitet till

i medeltal omkring 38 år.

Af löneregleringskommitténs år 1903 afgifna betänkande delen I, sid.

92, framgår, att inom den dåvarande tjänstemannapersonalen i de centrala

ämbetsverken lefnadsåldern i medeltal utgjort vid befordran i allmänhet till

tjänst i första lönegraden.........37,4 år

> » andra » .........41 »

>; » tredje ''» .........42,4 »

Då kvinna är fri från värnplikt, har löneregleringskommittén vid

uppgörandet af sina beräkningar i och för lösningen af nu förevarande

spörsmål utgått från det antagandet, att en kvinnlig tjänstinnehafvare i

6—102089 Löneregleringskommitténs bet. XXVII.

42

allmänhet vinner ordinarie anställning ett år tidigare än manlig innehafvare

af motsvarande tjänst.

Pensionsåldern är i allmänhet genom lagen om civila tjänstinnehafvares

rätt till pension bestämd

för manlig ämneslärarc vid de allmänna läroverken till 65 lefnadsoch

35 tjänstår;

för professor vid universitet till 65 lefnads- och 25 tjänstår;

för tjänsteman i de centrala ämbetsverken till 67 lefnads- och 35

tjänstår;

för provinsialläkare till 62 lefnads- och 27 tjänstår;

för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken och vid högre lärarinneseminariet

till 55 lefnads- och 25 tjänstår; samt

för annan kvinnlig tjänstinnehafvare i regeln till 60 lefnads- och 30

tjäll står.

Vid uppgörandet af beräkningar öfver kostnaden för tjänstinnehafvares

pensionering har kommittén — i enlighet med hvad, oansedt sällsynta

undantagsfall, visat sig vara förhållandet — utgått från det antagandet,

att tjänstinnehafvare, som uppnått den för erhållande af hel pension

stadgade lefnadsålder, jämväl innehar det antal tjänstår, i ordinarie ocli

extra tjänst, som kräfves för att komma i åtnjutande af hel pension.

Till statistiska centralbyråns år 1908 afgifna berättelse för år 1900,

afdelning 4, ansluter sig ett bihang, innefattande »dödlighets- och lifslängdstabeller

för årtiondet 1891—1900».

Enligt den å sid. IV intagna tabellen A utgjorde den återstående

medellifslängden i år, i hela riket, (uträknad »på grundvalen af starkare

utjämnade dödsrisker»)

id

55 års

ålder för

man

18,81

år,

för kvinna 20,21

år

56 »

»

»

»

18,11

» » 19,45

)

57 »

»

»

17,43

»

» » 18,71

>

58 »

y>

16,75

»

» » 17,97

59 »

>

»

16,07

» » 17,24

»

13

60 års ;

lider för man 15,40 år, f<

jr kvinna 16,52 år

61

> 14,74

15,82

62

14,09

15,12

65

13,45

14,44 »

64

12,82 - .

13,76

65

12,21 :

13,10

66

1 1.60

» 12.46

67 »

1 1.02

1 1 ,83

Kvinnlig innehafvare af ordinarie befattning i statens tjänst skall, för

att komma i åtnjutande af hel pension, hafva uppnått en lefnadsålder af

i allmänhet 60 men i vissa fall 55 år.

Vid 55 års ålder öfverskjuter hennes återstående medellifslängd mannens

med 1,4 år och vid 60 års ålder med 1,12 år.

Lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11

oktober 1907, med däri gjorda ändringar, äger tillämpning på ordinarie

innehafvare af civila tjänster med lön å stat, som blifvit fastställd af Konung

och Riksdag, med undantag för statsråds-, justitieråds- och regeringsrådsäinbete,

civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,

tjänst vid telegrafverket, statens järnvägstrafik eller Trollhätte kanaloch

vattenverk samt befattning, som är uteslutande prästerlig.

Såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skall, där ej

särskildt pensionsunderlag blifvit i lönestaten fastställdt, tjäna, för tjänst,

med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller ortstillägg äro förenade,

hela lönen och för annan tjänst två tredjedelar af lönen, dock i intet fall

högre belopp än 6,000 kronor.

Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande af

pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna procent

å det för honom gällande pensionsunderlaget.

Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade

högsta pensionsunderlaget och utgör en tiondedels procent för hvarje helt

hundratal kronor, dock icke i något fäll mindre än tre procent.

Skyldighet

citt bidraga

till egen

pensionering.

44

Afgifter

till änkeorh

pupillkassor

o. d

I eu vid detta betänkande fogad bilaga, tabell II, lämnar kommittén

en sammanställning af de bidrag till kostnaden för egen pensionering, som

Åligga innehafvare af de i tabellen angifna befattningar.

Reglemente för universitetets i Uppsala pensionsinrtutning för tjänstemäns

änkor och barn har af Kungl. Maj:t fastställts den 11 mars 1910.

Enligt detta reglemente äro alla ordinarie ämbets- och tjänstemän,

som uppbära aflöning på universitetets stat, förpliktade att ingå såsom delägare

i pensionsinrättningen. Det säges uttryckligen, att »endast män

kunna blifva delägare i pensionsinrättningen».

Tjänstinnehafvares delaktighetsbelopp i inrättningen är lika med ett

belopp motsvarande 12 procent af i staten upptagna aflöningsförmåner,

värdet af åtnjuten ved ej inberäknad. Delaktighetsbeloppet ökas, då delägare

erhåller ålderstillägg. Om delaktighetsbelopp faller mellan två hela

tiotal kronor, afj äril nas detsamma till det högre tiotalet.

Delägares årsafgifter utgå med 15 procent af delaktighetsbeloppet.

Retroaktivafgift erlägges af den, som efter den 28 februari 1910

utnämnes till tjänst, hvarmed följer skyldighet att ingå i pensionsinrättningen,

med 10 procent af delaktighetsbeloppet för hvarje År från och med

månaden näst efter den, då han fyllt 28 år, efter afdrag af det belopp, han

förut såsom delägare i inrättningen kan hafva erlag-t.

tJ O o

Af delägare, som befordras till tjänst vid universitetet med högre

aflöning, erhåller ålderstillägg eller eljest bekommer löneförhöjning, erlägges

retroaktivafgift med 10 procent af skillnaden mellan det förutvarande och

det höjda delaktighetsbeloppet, räknadt för hvarje år från och med månaden

näst efter den, då tjänstinnehafvaren fyllt 28 År.

Lefnadsåldern vid befordran till professor vid universitet är, såsom

förut nämnts, i medeltal beräknad till omkring 38 år.

En ny tillträdande professor, som förut ej varit delägare i pensionsinrättningen,

har sålunda i allmänhet att till densamma erlägga

årsafgift med.............kr. 135: —

retroaktivafgift med.......... » 900: —

4f>

Da professor erhåller ålderstil lägg, ökas årsafgiften till 147 kronor,

hvarjämte lian har att erlägga ytterligare retroaktivafgift med 120

kronor.

Det torde böra omnämnas, att delägare, som erhållit afsked med

pension, ändock är skyldig att kvarstå i pensionsinrättningen för änkor

och barn och till densamma erlägga årsafgift.

Pensionsinrättningen för änkor och barn efter ämbets- och tjänstemän

vid Lunds universitet har fått reglemente fastställdt af Kungl. Maj:t

den 29 maj 1863. Enligt detta reglemente med däri sedermera gjorda

ändringar äro alla innehafvare af ordinarie tjänst med lön vid universitetet

ovillkorligen förpliktade att vara delägare i pensionsinrättningen.

Delägarna äro indelade i tre klasser.

Första klassen, med 30 kronors årsafgift, utgöres af ordinarie professorer,

räntmästaren, bibliotekarien (motsvarande numera öfverbibliotekarien)

och sekreteraren.

Andra klassen, med 18 kronors årsafgift, utgöres af universitetets

öfriga af Kungl. Maj:t eller kanslern utnämnda tjänstemän, hvilkas lön å

stat uppgår till minst 1,000 kronor.

Tredje klassen, med 7 kronor 50 öres årsafgift, utgöres af alla andra

vid universitetet med eller utan lön anställda, af Kungl. Maj:t eller kanslern

med fullmakt eller konstitutorial försedda tjänstemän samt akademiträdgårdsmästaren

.

Arsafgifterna inbetalas förskottsvis »inom december månad före det

nya pensionsåret». Ny delägare skall genast betala hel afgift för det år,

då han vinner inträde.

Varder någon, som icke är delägare i pensionsinrättningen, utnämnd

till ordinarie tjänst vid universitetet, är han pliktig att »såsom inträdesafgift

genast erlägga ett belopp, motsvarande alla årsafgifter för den förgångna

tiden ifrån och med det år, då han blifvit såsom tjänsteman med

lön först anställd», jämte fem procent ränta från förfallodagen för hvarje

årsafgift; och beräknas dessa årsafgifter efter hvad stadgadt är för klassen

näst under den, hvilken han själf kommer att tillhöra.

46

Delägare, som erhållit afsked med pension, »bibehålies vid samma

rättigheter och skyldigheter i afseende på pensionsinrättningen, som före

afskedstagande^.

Enligt af Kungl. Maj:t den 7 november 1895 fastställdt reglemente

för Lunds universitets änke- och pupillkassa äro alla ordinarie professorer,

bibliotekarie (= öfverbibliotekarie), räntmästare och sekreterare vid universitetet

skyldiga att ingå såsom delägare i kassan och erlägga därför

stadgade afgifter.

Dessa äro dels inträdesafgift, som utgår med 200 kronor af hvarje

delägare, och dels årsafgift, som med 80 kronor erlägges af hvarje delägare

från och med året näst efter det, hvarunder inträdesafgiften gnidits.

Delägare, som erhållit afsked med pension, bibehålies vid samma

rättigheter och skyldigheter beträffande änke- och pupillkassan, som före

afskedstagande!.

Enligt § 1 af reglementet för lärarnas vid elementarläroverken änkeoch

pupillkassa den 11 oktober 1878 äro rektorer samt ordinarie äinneslärare

och öfningslärare vid allmänna läroverk, folkskollärar- och folkskollärarinneseminarier

samt högre lärarinneseminariet skyldiga att vara

delägare i kassan. Rättighet till sådant delägarskap tillkommer ordinarie

lärarinna vid berörda undervisningsanstalter.

Hvarje pensionerad lärare och lärarinna, som före afskedet ägt delaktighet

i kassan, är skyldig att äfven efter afskedstagandet kvarstå vid

delägarskapet.

Uti § 6 i reglementet föreskrifves, att delägare är skyldig att till

kassan för hvarje år betala pensionsafgift, som för i tjänst varande lärare

och lärarinna utgår med 2 resp. 1 procent af lönen i högsta lönegraden

och för pensionerad läi''are och lärarinna med 2 resp. 1 procent af den

pension, som de, om de innehaft lön i högsta lönegraden, varit berättigade

att erhålla.

Pensionsafgift erlägges i allmänhet för helt år, äfven i de fall, då

vederbörande under loppet af ett år till- eller afträdt tjänst.

Genom kungl. kungörelse den 18 november 1904 har förordnats,

bland annat, att den afgift, som delägare är skyldig att för hvarje år till

47

kassan inbetala, skall, med tillämpning af de enligt § G i reglementet

gällande; procentsatser, erläggas, beträffande i tjänst varande lärare, af

lektor a 4,500 kronor och af annan ärnneslärare å 3,500 kronor, samt,

beträffande pensionerade lärare, som efter 1905 års ingång uppförts å

pensionsstat, af lektor å 3,600 kronor och af annan ärnneslärare å 3,000

kronor.

Civilstatens änke- och, pupillkassa har, enligt reglemente af den 21

december 1907, till ändamål att bereda pensioner åt änkor och barn efter

tjänstinnehafvare, hvilka äro skyldiga att vara delägare i kassan.

Sådan skyldighet åligger en hvar ordinarie innehafvare af civil tjänst

med lön å stat, som blifvit fastställd af Konung och Riksdag, innehafvare

af ordinarie tjänst vid civilstatens änke- och pupillkassa äfvensom

kommissionslandtmätare; dock att från delaktighet äro undantagna:

a) statsråd;

b) innehafvare af tjänster, med hvilka är förenad skyldighet att för

beredande af pension åt änkor och barn erlägga afgifter till arméns, lärarnas

vid elementarläroverken, prästerskapets, statens järnvägstrafiks eller

telegrafverkets änke- och pupillkassa, Uppsala universitets pensionsinrättning

för tjänstemäns änkor och barn, pensionsinrättningen för änkor och

barn efter ämbets- och tjänstemän vid Lunds universitet, flottans pensionskassa,

lotsverkets enskilda pensionskassa, tullstatens enskilda pensionsinrättning

eller tjänstemännens vid Strömsholms stuteri samt deras änkors

och barns pensionsfond;

c) den, som vid första utnämning till tjänst uppnått en lefnadsålder

af sextio år; och

d) kvinnor.

Tjänstinnehafvares delaktighetsbelopp i civilstatens änke- och pupillkassa

är lika med en femtedel af det högsta pension sunderlag, som för

hans tjänst är bestämdt enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares

rätt till pension; dock må detta delaktighetsbelopp icke öfverstiga 1,200

kronor eller understiga 100 kronor. Om härvid uppkommande delaktighetsbelopp

faller mellan två hela tiotal kronor, afjämnas detsamma till

närmast högre tiotal kronor.

48

Såsom av saf gift erlägger delägare 21 procent af sitt delaktighetsbelopp

i kassan. Arsafgiften utgår till och med den månad, under hvilken

delägare uppnår 67 års ålder eller ock dessförinnan aflider eller förlorar

sin delägarrätt; dock skall den, som kvarstår i tjänst efter fyllda 67 år,

erlägga afgift till och med den månad, under hvilken han afgår från

tjänsten.

Befordringsafgift skall betalas till kassan för en hvar, hvilken, efter

det han fyllt 24 år, inträder såsom delägare i kassan eller erhåller förhöjning

i delaktighetsbeloppet.

Denna afgift beräknas å delaktighetsbeloppet eller den vunna förhöjningen

och utgår med en procent därå för hvarje full kalendermånad,

som förflutit från det delägaren fyllt 24 år, tills han vunnit delägarrätt

eller förhöjning i sitt delaktighetsbelopp, dock minst med 40 procent å

delaktighetsbeloppet eller den vunna förhöjningen.

I enlighet med förestående bestämmelser utgör den obligatoriska

årsafgiften till kassan för tjänsteman i nyregleradt centralt ämbetsverk

inom första normalgraden........21 % af 740 kr. — kr. 155:40

inom andra normalgraden........» » » 920 » — » 193:20

inom tredje normalgraden.......» » » 1,120 » — » 235: 20

(Se vidare bilagan tab. II.)

Af kommitténs år 1903 afgifna betänkande delen I, sid. 92, framgår,

såsom förut nämnts, att inom den dåvarande tjänstemannapersonalen

i de centrala ämbetsverken lefnadsåldern i medeltal utgjorde vid befordran

i allmänhet till tjänst i första lönegraden 37,4 år, i andra lönegraden 41

år och i tredje lönegraden 42,4 år.

Med ledning häraf finner man, att befordringsafgiften (retroaktivafgiften)

till kassan i allmänhet kan antagas utgöra

vid befordran till första gradens tjänst .... kr. 1,189:92

» direkt befordran till andra gradens tjänst . . » 1.876: so

» » » tredje » » . . » 2,472:96

Då delägare i kassan befordras från första gradens tjänst till andra

eller tredje gradens tjänst eller från andra till tredje gradens tjänst,

49

minskas dessa afgifter med det belopp, han förut såsom befordringsafgift

erlagt till kassan.

Man hör ofta framställas såsom alldeles själfklart, att en kvinnlig t Lika lön

tjänsteman, som utför samma arbete som en manlig, skall hafva samma

aflöning som denne eller, såsom det plägar uttryckas, erhålla »lika lön för

lika arbete».

Kommittén har därför sökt utröna, huruvida genom bifall till i sådant

syfte framställda yrkanden frågan om kvinnliga tjänstemäns aflönings- och

pensionsförmåner skulle blifva löst på ett rättvist sätt. Vid denna undersökning

har alldeles bortsetts ej mindre från den omständigheten, att en

manlig tjänstemans aflöning i allmänhet torde hafva bestämts jämväl med

hänsyn till önskvärdheten att bereda honom tillfälle att bilda familj, än

äfven från spörsmålet om eventuell skillnad mellan det manliga och det

kvinnliga arbetet i kvalitativt hänseende.

Vid undersökningen har kommittén särskildt fäst sig vid de tre tjänstekategorier,

som framför andra kunna antagas under den närmare framtiden

i någon mera afsevärd utsträckning blifva föremål för kvinnlig konkurrens,

nämligen professurer vid universiteten, adjunktsbefattningar vid

de allmänna läroverken samt första gradens tjänster vid centrala ämbetsverk

i Stockholm.

En manlig professor vid universitetet i Uppsala antages, såsom förut

nämnts, i allmänhet erhålla sitt ämbete vid omkring 38 års ålder.

Med ledning af bilagorna tab. I och II till detta betänkande och med

beräkning på ofvan angifna sätt af kvinnlig tjänstinnehafvares ålder vid

befordran i jämförelse med manlig samt af retroaktivafgifter, pensionsålder

och den återstående medellifslängden vid tiden för pensions erhållande,

kommer man till det resultat, att en manlig professor vid Uppsala

universitet i medeltal uppbär:

aflöning: 5 år ä kr. 7,500: — .... kr. 37,500: —

22 » > » 8,100:— .... » 178,200: —

pension: 12,21 » » » 5,600: — .... » 68,376:— kr. 284,076: —

7—102089 Löneregleringslcommitténs bet. XXVII.

50

kr.

»

efter frånräknande af:

bidrag till egen pension:

5 år k kr. 280: — ...

22 s » » 313: 60 . . .

af gifter till pensionsinrättning :

retroaktivafgifter.....

årsafgifter: 5 år å kr. 135:

34,21 » » » 147:

Om skillnaden,................kr. 269,052: 93,

fördelas på 27 tjänstår, belöper på hvart tjänstår kr. 9,964:92.

En kvinnlig professor skulle, om hon erhölle samma årsaflöning och

pension som en manlig professor, få uppbära:

1,400: —

6,899: 20

1,020: —

675: —

5,028: 87 kr.

15,023:07

aflöning: 5 år å kr. 7,500: — . .

18 » » > 8,100:— . .

pension: 16,52 » » » 5,600: — . .

efter frånräknande af:

bidrag till egen pension:

5 år å kr. 280: — . .

18 » » » 313: 60 . .

Skillnaden,........

fördelad på 23 tjänstår, motsvarar :

117 procent af den manlige professori

. . kr. 37,500: —

. . > 145,800: —

• • > 92,512:— kr. 275,812: —

. . kr. 1,400: —

. . > 5,644: 80 » 7,044:80

........ . kr. 268,767: 20,

>r hvart tjänstår kr. 11,685:53 eller

i effektiva godtgörelse för ett tjänstår.

Med begagnande, i tillämpliga delar, af enahanda grunder, befinnes,

att en manlig adjunkt vid allmänt läroverk (med åldern vid befordran beräknad

till 33 år) i allmänhet åtnjuter:

aflöning: 5 år å

kr. 3,000:— ....

kr.

15,000

—

5 » »

> 3,500:— . . . .

»

17,500

—

5 » »

» 4,000:— ....

»

20,000

—

5 » »

* 4,500:— . . . .

»

22,500

—

12 » »

» 5,000: — ....

»

60,000

—

pension: 12,21 » »

» 3,400:— . . . .

2-

41,514

— kr. 176,514:

Öl

men har att erlägga:

OO

bidrag till egen pension:

5 år å kr.

68:— ... .

kr.

340: —

5 » » »

79: 90 ... .

»

399: 50

5 » » »

91

80 . . . .

»

459

—

5 » » »

103: 70 ... .

»

518

50

12 » » »

115: 60 ... .

»

1,387: 20

afgift till änke- och pupillkassa:

32 år å kr.

70

— ....

35>

2,240: —

12,21 » » »

60: — ... .

»

732: 60

kr. 6,076:80

Skillnaden, . .

kr. 170,437: 20,

fördelad på 32 tjänstår, motsvarar för ett

sådant år h

•• 5,326:16.

Om en kvinnlig adjunkt erhölle samma

en manlig, skulle hon få uppbära:

årsaflöning och pension som

aflöning: 5 år å kr.

3,000

— ....

kr.

15,000

—

5 » » »

3,500

— ....

»

17,500

—

5 » » •»

4,000

— ....

>/

20,000

—

5 » » »

4,500

— ....

»

22,500

—

3 » » »

5,000

— ....

»

15,000

—

pension: 20,21 » » »

3,400

— ....

»

68,714

—

kr. 158,714: —

men hafva att erlägga

bidrag till egen pension:

5 år å kr.

68

— ....

kr.

340

—

5 » » »

79

:90 . . . .

»

399

50

5 » » »

91

80 . . . .

»

459

—

5 » » »

103

70 . . . .

»

518

50

3 » » »

115:60 ....

»

346

80

» 2,063:80

Om skillnaden,

kr. 156,650: 20,

delas på 23 tjänstår, så belöper på hvart tjänstår kr. 6,810: 87, motsvarande

128 procent af den manlige adjunktens effektiva godtgörelse för ett

tjänstår.

52

radt

För en manlig tjänsteman i första lönegraden uti centralt nyregleämbetsverk

(med åldern vid befordran beräknad till 37,4 år) ställer

sig förhållandet i allmänhet så, att han

åtnj uter:

aflöning: 5,6 år å kr. 4,000: — ...

5 » » » 4,500: — ...

. kr.

. »

22,400: —

22,500: —

5 » » » 5,000: — ...

. »

25,000: —

14 » » » 5,500:— . . .

. «»

77,000: —

pension: 11,02 » » » 3,700: — ...

. »

40,774: —

kr. 187,674: —

hvaremot han har att erlägga:

bidrag till egen pension:

5,6 år å kr. 81: 40 . . .

. kr.

455: 84

5 » » »• 99:90 . . .

. »

499: 50

5 » » » 118:40 . . .

. »

592: —

14 » » » 136:90 . . .

. »

1,916: 60

af gifter till änke- och pupillkassa:

retroaktivafgift......

. »

1,189: 92

årsafgifter 29,6 X 155: 40 .

. »

4,599: 84

» 9,253:70

Om skillnaden,........

kr. 178,420: 30,

fördelas på 29,6 tjänstår, belöper på hvart tjänstår kr. 6,027:71.

Under antagande att en kvinnlig tjänsteman i första lönegraden skulle

erhålla samma årsaflöning och pension som en manlig,

måner utgå på följande sätt:

aflöning: 5,6 år å kr. 4,000

— .... kr. 22,400:

5 » » » 4,500

— . . . . » 22,500:

5 » » » 5,000

— . . . . » 25,000:

8 > » » 5,500

— . . . . » 44,000:

pension: 16,52 » » » 3,700

— . . • . » 61,124:

— kr. 175,024: —

hvaremot hon skulle erlägga följande

bidrag till egen pension:

5,6 år ä kr. 81: 40 ... . kr. 455: 84

5 » » » 99: 90 . . . . » 499: 50

5 3

5 år å kr. 118:40 .... kr. 592: —

8 » » » 136: 90 ... . » 1,095:20 kr. 2,642: 54

Om skillnaden,................kr. 172,381: 46,

fördelas på 23,o tjänstår, belöper på hvart tjänstår kr. 7,304:30, d. v. s.

121 procent af en manlig tjänstemans i samma grad effektiva godtgörelse.

Att under den antagna förutsättningen af lika årsaflöning och pension

den kvinnliga tjänstemannens förmåner så afsevärdt öfverskjuta motsvarande

manlige tjänstemans, förklaras däraf

1) att kvinnans tjänstår varda färre än mannens;

2) att kvinnan alltså kortare tid än mannen erlägger bidrag till sin

egen pensionering;

3) att kvinnan är fri från obligatoriska afgifter till efterlefvande an

hörigas

pensionering;

4) att kvinnan blir pensionsberättigad vid lägre lefnadsålder än man

nen;

samt

5) att kvinnans medellifslängd är större än mannens.

Ett aflöningssystem, som, på sätt nyss anförda tre exempel gifva vid

handen, skulle bereda en kvinnlig statsfunktionär ända till 28 procent

högre effektiv aflöning än en motsvarande manlig funktionär, lärer väl

icke, vid moget öfvervägande, kunna förordas af den, som vill rättvist

afväga förhållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstemäns aflöningsförmåner.

Vid uppgörandet af förslag till aflönings- och pensionsreglering för

kvinnliga innehafvare af nu ifrågavarande befattningar i statens tjänst har

kommittén, på skäl, som längre fram skola närmare anföras, förutsatt, dels

att i detta sammanhang någon ändring ej kommer att vidtagas i gällande

pensionslags stadganden om den ålder, vid hvilken kvinnlig statsfunktionär

är berättigad till pension, dels ock att ålderstillägg och, i förekommande

fall, ortstillägg skola till kvinnlig tjänstinnehafvare utgå med hälften af de

belopp, som tillkomma motsvarande manliga tjänsteman.

>Matema

fisk rätt

visa.)

54

Med iakttagande häraf har kommittén sökt bilda sig en föreställning

om den reduktion af nu i begynnelseaflöning ingående lön och tjänstgöringspenningar,

som borde vidtagas för att förverkliga begreppet »lika lön

för lika arbete» i så måtto, att den effektiva godtgörelsen för ett tjänstår

blefve lika för man och kvinna.

Att på vanlig matematisk väg exakt göra en sådan uträkning torde

vara förenadt med stor svårighet i följd af pensionslagens föreskrift om

afrundning af vissa belopp vid uträkning af det tal, som i procent å pensionsunderlag

angifver tjänstinnehafvares bidrag till kostnaden för egen

pensionering.

För sakens bedömande lärer det emellertid vara tillfyllest, att förhållandet

mellan mannens och kvinnans i begynnelseaflöning ingående lön

och tjänstgöringspenningar angifves med ett procenttal, som endast med

bråkdel af 1 procent kan afvika från den exakta siffran.

Kommittén har genom försök funnit, att — under ofvan angifna

förutsättning — för ernående af hvad man skulle kunna kalla »matematisk

rättvisa», d. v. s. lika ersättning, för tjänstår räknadt, till manlig och till

kvinnlig innehafvare af samma tjänst, de manliga universitetsprofessorernas,

läroverksadjunkternas och första-gradstjänstemännens i begynnelseaflöningen

ingående lön och tjänstgöringspenningar skulle behöfva i runda tal reduceras

med resp. 12, 9 och 4 procent.

Med tillämpning häraf hafva uppställts följande kalkyler:

1. Kvinnlig professor: 88 procent af manlig professors begynnelselön

och tjänstgöringspenningar samt 50 procent af ålderstillägget:

aflöning: 5 år å kr. 6,600:— .... kr. 33,000: —

18 » » » 6,900:— .... » 124,200: —

pension: 16,52 » » » 4,700: — .... » 77,644:— kr. 234,844: —

bidrag till egen pension:

5 år å kr. 206: 80 ... . kr. 1,034: —

18 » » » 220: 90 ... . » 3,976:20 » 5,010: 20

Skillnaden,..................kr. 229,833: 80,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 9,992: 77.

Motsvarande tal för manlig professor vid universitetet i Uppsala är,

såsom ofvan angifvits, kr. 9,964: 92.

55

Om kvinnlig professors begynnelselön och tjänstgöringspenningar

sattes till 87 procent och ålderstillägget till 50 procent af manlig professors,

skulle den kvinnliga professorns effektiva godtgörelse för hvart tjänstår

uppgå till åt. 9,888: 80.

2. Kvinnlig adjunkt vid allmänt läroverk: 91 procent af manlig adjunkts

i begynnelseaflöning ingående lön och tjänstgöringspenningar, 50 procent

af ålderstilläggen:

aflöning: 5 år å kr. 2,730

— ....

kr.

13,650

—

O

ce

o

— ....

»

14,900

—

5 » » » 3,230

— ....

»

16,150

—

5 » » » 3,480

— ....

»

17,400

—

3 » » » 3,730

— ....

»

11,190

—

pension: 20,21 » » » 2,520

— ....

»

50,929

20

kr. 124,219: 20

bidrag till egen pension:

5 år å kr. 54: 60 ... .

kr.

273

—

5 » » » 59

85 ... .

»

299

25

5 » » » 65:

10 ... .

»

325

50

5 » » » 70:

35 ... .

»

351

75

3 » » » 75: 60 ....

»

226: 80

» 1,476:30

Skillnaden,.....

kr. 122,742: 90.

motsvarar per tjänstår kr. 5,336:65.

Motsvarande tal för manlig adjunkt

är Åt. 5,326:16.

3. Kvinnlig tjänsteman i första lönegraden uti centralt, nyregleradt äm-

betsverk: 96 procent af manlig tjänstemans

begynnelselön och tjänst-

göringspenningar, 50 procent af orts- och

ålderstillägg:

aflöning: 5,0 år å kr. 3,702

— ....

kr.

20,731

20

5 » » » 3,952

— ....

»

19,760

—

5 » » » 4,202

— ....

»

21,010

—

8 » » » 4,452

— ....

»

35,616

—

pension: 16,52 » » » 2,870

— ....

»

47,412: 40

kr. 144,529: 60

56

bidrag till egen pension:

5,6 år k kr.

5 » » »

5 » » »

8 » » »

63:36 ... . kr.

70:86 ... . »

78:36 ... . »

85:86 ... . »

354: 82

354: 30

391: 80

686; 88 kr. 1,787:80

Skillnaden,..................kr. 142,741: 80,

motsvarar per tjänstår kr. 6,048:38.

Motsvarande tal för manlig tjänsteman i samma grad är kr. 6,027: 71.

Om för kvinnlig tjänsteman i första graden begynnelselön och tjänstgöringspenningar

sattes till 95 procent samt orts- och ålderstilläggen till

50 procent af motsvarande manlige tjänstemans, skulle den kvinnliga tjänstemannens

effektiva godtgörelse för hvart tjänstår uppgå till kr. 5,991: 04.

Kommitténs Då kommittén nu öfvergår till att uttala sin uppfattning om de

e&n*ingie" aflönings- och pensionsförmåner, som böra tillerkännas kvinnliga innehafvare

af nu ifrågavarande statstjänster, tillåter sig kommittén till en

början framlägga några synpunkter, från hvilka förevarande spörsmål enligt

kommitténs förmenande bör skärskådas.

Det har för kommittén framstått såsom synnerligen angeläget, att

aflöningarna för kvinnliga innehafvare af tjänster, om hvilka nu är fråga, må

varda bestämda, icke genom särskilda stater, utan på sådant sätt, att kvinnlig

tjänstinnehafvares aflöning sättes till vissa procent af motsvarande

manlige tjänstemans.

Vid uppgörande af aflöningsstater för de statens verk eller institutioner,

till hvilka de ifrågavarande befattningarna höra, lärer nämligen icke

kunna med någon som helst bestämdhet afgöras, huruvida eller i hvad

mån befattningarna kunna komma att besättas med kvinnor, helst det ju

är sannolikt, att kvinnans verksamhetsfält på statstjänstens ifrågavarande

områden efter hand kommer att vidgas. Vid aflöningsstaternas uppgörande

måste fördenskull räknas med möjligheten, att samtliga å stat uppförda

befattningar komma att innehafvas af män.

Uppgörandet af särskilda stater för eventuella kvinnliga innehafvare

af tjänsterna skulle dessutom blifva ett vidlyftigt arbete, säkerligen i

57

många fall till ingen nytta. Allt eftersom framdeles nya områden inom

statstjänsten öppnades för kvinnliga tjänstemän, blefve det nödvändigt att

utarbeta ytterligare antal nya stater. Mängden åt stater skulle onödigtvis

ökas och tryckningskostnaderna växa. Det skulle ock blifva allt svårare

att få en öfverskådlig bild af samtliga för verken och institutionerna i

fråga gällande stater, hvilket ock i sin mån skulle bidraga till kontrollens

försvårande.

Genom att bestämma den kvinnliga tjänstemannens aflöning till

vissa, för alla tjänster lika procent af motsvarande manlige tjänstemans

undvikas de nu påpekade olägenheterna.

En undersökning af de beräkningar, som legat till grund för de

på senare tiden vidtagna regleringar af statstjänstemäns aflöningsförmåner,

gifver oförtydbart vid handen, att aflöningarna allmänneligen bestämts

med särskild hänsyn till önskvärdheten däraf, att aflöningen må

sätta manlig tjänsteman i stånd att ingå äktenskap och underhålla familj.

En dylik hänsyn lärer åtminstone i regel icke kunna göras gällande

i fråga om kvinnliga tjänstinnehafvare. Deras aflöning bör — för att

begagna ett yttrande af 1899 års läroverkskommitté — »blott vara

så stor, att den bereder dem själfva ett fullt tillräckligt underhåll, lämpadt

efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt

icke lägre än den aflöning, som på andra områden står med dem socialt

likställiga kvinnor till buds». (Läroverkskommitténs betänkande, andra

bandet, sid. 524.)

De ålderstillägg, som enligt nu gällande stater till växlande antal

och belopp åtnjutas af manliga befattningshafvare i statens tjänst, hafva

ett dubbelt syfte. De äro nämligen afsedda att utgöra dels en uppmuntran

för längre tids väl vitsordad tjänstgöring samt ett erkännande

af det större värde, som vunnen erfarenhet bör förläna arbetet, dels oclc

ett medel att sätta en gift tjänsteman i stånd att möta de ökade utgifter,

som blifva en följd af familjens tillväxt och däraf härflytande större behof.

Då motsvarande kvinnlig tjänstinnehafvare i regel icke må förutsättas

hafva familj att försörja, lärer hennes aflöning böra minskas

8—102089 Löneregleringskommitténs bet. XXV11.

58

med den del af ålder stilläggen, som kan anses betingad af hänsynen till

familjeftersökning.

Kommittén föreställer sig, att sistberörda del af ålderstilläggen icke

under några förhållanden kan beräknas till mindre än hälften, och har

därför ansett ålderstillägg till kvinnlig tjänstinnehafvare böra utgå med

halfva beloppet af motsvarande manlige tjänstemans ålderstillägg.

Ortstillägg hafva tillagts tjänstemän å platser, där lefnadskostnaderna,

särskildt hyrorna, befunnits mer än vanligt höga.

Då kvinnlig tjänstinnehafvare må anses i regel blott hafva sig

själf att försörja, torde i förekommande fall jämväl ortstillägg böra

till kvinnlig tjänstinnehafvare utgå med allenast hälften af det belopp,

som åtnjutes af motsvarande manlige tjänsteman.

Till vissa tjänstemän utgående hyresbidrag eller hyresersättning torde

böra följa samma regel som ortstilläggen.

Beträffande de en del tjänstemän tillkommande naturaförmåner

samt särskild ersättning för tjänsteuppdrag, såsom provinsialläkares arfvode

enligt taxa, m. fl. extra inkomster, har kommittén ej tilltrott sig

att föreslå någon skillnad mellan manlig och kvinnlig tjänstinnehafvare. I

I det föregående är visadt att, under ofvan angifna förutsättning

rörande ålders- och ortstillägg, kvinnliga universitetsprofessorers, läroverksadjunkters

och första-gradstjänstemäns i begynnelseaflöningen ingående

lön och tjänstgöringspenningar böra minskas med resp. 12,9 och 4 procent,

om man vill ernå hvad man skulle kunna kalla »matematisk rättvisa», d. v. s.

lika godtgörelse, för tjänstår räknadt, till manlig och till kvinnlig innehafvare

af samma tjänst. Härvid har då ock förutsatts, att arbetets kvalitet och

kvantitet under hvart tjänstår skola vara lika, vare sig arbetet utföres af

man eller kvinna.

Om alltså kvinnliga tjänstemän af nu ifrågavarande kategorier tillläggas

ålders- och ortstillägg med förut antydda belopp, synes det icke

kunna med ringaste fog påyrkas, att den kvinnlig tjänsteman i lön och

tjänstgöringspenningar tillkommande begynnelseaflöning, hvad de anförda

tre tjänstekategorierna beträffar, skulle sättas till högre belopp än resp.

59

88, 91 och 96 procent af hvad som i sådant hänseende tillkommer motsvarande

manlige tjänsteman.

Därest aflöningsförmånerna bestämdes till förberörda belopp, skulle,

under förutsättning att en kvinnlig tjänstemans under ett tjänstår fullgjorda

arbete vore till kvalitet och kvantitet jämngodt med motsvarande

manlige tjänstemans, rättvisa ernås i så måtto, att samma arbete betaltes

lika, oberoende af om det utförts af en man eller en kvinna.

Denna rättvisa skulle emellertid i själfva verket vara allenast skenbar,

i det att kvinnan skulle komma att uppbära jämväl den del af aflöningsförmånerna,

som, på sätt förut anförts, är afsedd för underhåll af

familj.

»Hvad rättvisans bud kräfver» — säges i det statsrådsprotokoll för

den 13 januari 1906, som åberopas i Kungl. Maj:ts proposition n:r 51 till

1906 års Riksdag, angående lönereglering för lärare vid folkskolor m. in.

— »är icke, att lärare och lärarinnor för lika arbete godtgöras med lika

lönesumma, men väl, att de med hänsyn till sina lefnadsvillkor blifva

lika förmånligt ställda.»

Någon mera allmänt tillämplig grund för bedömande af det afdrag,

som af nu antydda orsak enligt kommitténs mening nödvändigtvis måste

göras vid bestämmandet af nu ifrågavarande kvinnliga tjänstemäns aflöning,

finnes icke, såvidt kommittén kunnat utröna, vare sig i handlingar, som

legat till grund för på senaste tiden vidtagna löneregleringar, eller i utländska

föreskrifter rörande kvinnas anställning i allmän tjänst.

Kommittén har emellertid, efter omfattande undersökningar och pröfning

af olika förslag, kommit till den öfvertygelsen, att åtminstone icke

vederfares kvinnan någon orättvisa, om berörda afdrag bestämmes till sådant

belopp, att den kvinnliga tjänstemannens effektiva aflöning, för

tjänstår räknadt, blir i medeltal omkring 90 procent af motsvarande manlige

tjänstemans effektiva aflöning för tjänstår.

För ernående af ett sådant resultat skulle, under ofvan angifna

förutsättningar i öfrigt, kvinnans årsaflöning böra sättas till fyra femtedelar

af i mannens begynnelseaflöning ingående lön och tjänstgöringspenningar

samt hälften af orts- och ålderstillägg, hyresbidrag och hyresersättning.

60

Af de årsaflöningar, som med tillämpning häraf skulle tillkomma

kvinnliga innehafvare af vissa nu ifrågavarande statstjänster, lämnar kommittén

en öfversikt i den vid detta betänkande fogade bilagan tab. I. För

jämförelses skull har kommittén i samma tabell infört jämväl de årsaflöningar,

som manliga innehafvare af samma tjänster åtnjuta.

Såsom tabellen utvisar, skulle de kvinnliga tjänstemännens begynnelse-

och slutaflöningar enligt kommitténs förslag komma att utgöra för

nedannämnda kategorier:

för professor vid universitet 6,000 och 6,300 kronor;

för lektor 3,200 och 4,200 kronor;

för läroverksadjunkt 2,400 och 3,400 kronor;

för professor vid konsthögskolan (med normalaflöning) 3,590 och

4,090 kronor;

för tjänsteman i första lönegraden i centralt, nyregleradt ämbetsverk

3,110 och 3,860 kronor, och

för provinsialläkare (med normala tjänstgöringspenningar) 2,375 och

2,875 kronor.

Frånsedt provinsialläkarna, motsvara nyss angifna begynnelseaflöningar,

i de fall då i dem icke innefattas ortstillägg, 80 procent och i

öfriga fall 78 procent af motsvarande manliga tjänstemäns begynnelseaflöningar.

S/uiaflöningarna variera mellan 68 och 78 procent af

männens slutaflöningar.

Kvinnliga provinsialläkares begynnelse- och slutaflöningar skulle utgöra

allenast resp. 73 och 68 procent af de manligas. Dessa tal korrigeras

dock af de särskilda ersättningar för förrättningar, hvilka, enligt

kommitténs förslag, skulle efter samma beräkningsgrunder utgå till kvinnlig

som till manlig provinsialläkare.

Pensionerna till civila tjänstemän motsvara i allmänhet högsta utgående

lönen.

Där vid beräkning af pensions belopp detta icke slutar å helt tiotal

kronor, skall det ökas till närmast högre tiotal kronor.

Hvad i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

finnes med afseende å beräkning af pensionsunderlag sagdt om lön, torde

61

emellertid beträffande de statstjänster, om hvilka i detta betänkande är

fråga, böra för kvinnlig tjänstinnehafvare tillämpas så, att därmed åsyftas

hvad sådan tjänstinnehafvare äger tillgodonjuta i lön.

För provinsialläkare är dock särskild! pensionsunderlag, 4,000 kronor,

för närvarande gällande. För kvinnlig provinsialläkare skulle pensionsunderlag

enligt kommitténs förslag efter matematiska grunder böra utgöra

i rundt tal 2,800 kronor.

Med tillämpning af hvad nu sagts, skulle kvinnliga tjänstemän af

nedannämnda kategorier enligt kommitténs förslag komma i åtnjutande af

följande belopp såsom högsta pension:

professor vid universitet 4,300 kronor;

lektor 2,780 kronor;

läroverksadjunkt 2,300 kronor;

professor vid konsthögskolan (med normalaflöning) 2,500 kronor;

tjänsteman i första lönegraden i centralt, nyregleradt ämbetsverk

2,510 kronor, och

provinsialläkare 2,800 kronor.

Dessa belopp utgöra 68—77 procent af högsta pensionen för motsvarande

manlige tjänstinnehafvare. Härvid bör dock erinras, att manliga

universitetsprofessorer, lektorer och läroverksadjunkter hafva skyldighet att

erlägga afgifter till pensionsinrättningar för änkor och barn äfven efter

det de kommit i åtnjutande af pension.

En jämförelse mellan de »nettoaflöningar», som enligt kommitténs

förslag skulle tillkomma kvinnliga innehafvare af ifrågavarande statstjänster,

och motsvarande manliga tjänstemäns »nettoaflöningar» utfaller ännu gynnsammare

för kvinnorna än den förut gjorda jämförelsen emellan »bruttoaflöningarna».

Anledningen härtill är, att männen, i olikhet med kvinnorna, hafva

skyldighet att erlägga dr.safgifter till efterlefvande anhörigas pensionering.

Af bilagan tab. III synes, att kvinnliga tjänstemäns årsaflöning, efter

frånräknande af bidrag till egen pensionering, skulle utgöra:

för universitetsprofessor lägst kr. 5,828 och högst kr. 6,115:10,

för lektor lägst kr. 3,137:60, högst kr. 4,116:60, för läroverksadjunkt lägst

62

kr. 2,352, högst kr. 3,331, för professor vid konsthögskolan (med

normalaflöning) lägst kr. 3,530, högst kr. 4,015, för första gradens

tjänsteman i centralt, nyregleradt ämbetsverk lägst kr. 3,057:20, högst

kr. 3,784:70 och för provinsialläkare (med normala tjänstgöringspenningar)

lägst kr. 2,330, högst kr. 2,815.

De i tabellen för kvinnliga tjänstemän upptagna belopp utgöra 69—

84 procent af motsvarande manliga tjänstemäns aflöning efter frånräknande

af deras obligatoriska drsafgiftcr till egen och efterlefvande anhörigas

pensionering.

Tages hänsyn till manliga tjänstemän jämväl åliggande skyldighet

att till vissa pensionsinrättningar erlägga befordrings-, retroaktiv- eller

inträdesafgifter, ställer sig jämförelsen ännu gynnsammare för kvinnorna.

Det torde knappast behöfva påpekas, att de kvinnliga provinsialläkarnas

inkomster i allmänhet skulle komma att afsevärdt öfverstiga den

reglerade aflöningen i följd af dem tillkommande särskild ersättning för

tjänsteförrättningar. Sådan ersättning skulle enligt kommitténs förslag utgå

efter samma beräkningsgrunder till manliga och till kvinnliga provinsialläkare.

Med tillämpning af hvad kommittén sålunda föreslagit skulle den

effektiva aflöningen, för tjänstår räknadt, för kvinnliga universitetsprofessorer,

kvinnliga läroverksadjunkter och kvinnliga tjänstemän i första lönegraden

i de centrala, nyreglerade ämbetsverken ställa sig på följande sätt:

1. Kvinnlig professor vid universitet:

aflöning: 5 år å kr. 6,000:— .... kr. 30,000: —

18 » > » 6,300:— .... » 113,400: —

pension: 16,52 » » » 4,300:— .... » 71,036:— kr. 214,436: —

bidrag till egen pension:

5 år k kr. 172:— .... kr. 860: —

18 » » » 184: 90 . . . . » 3,328: 20 kr. 4,188: 20

Skillnaden,..................kr. 210,247: SO,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 9,141:21 eller 92 jjrocent af den effek

-

63

tiva godtgörelsen till cn manlig professor vid universitetet i Uppsala för

ett tjänstår (kr. 9,964: 92).

2. Kvinnlig adjunkt vid

allmänt

läroverk:

aflöning: 5

år å kr. 2,400: — ...

. kr.

12,000

—

5

» » » 2,650: — ...

. »

13,250

—

5

» » » 2,900:— . . .

. »

14,500

—

5

» 3,150:— . . .

15,750

—

3

» » » 3,400: — ...

. »

10,200

—

pension: 20,v

» » » 2,300: — ...

. »

46,483

—

kr. 112,183: —

bidrag till egen pension:

5

år å kr. 48: — ...

. kr.

240:

—

5

» > » 53: 25 . . .

. »

266

25

5

''> » » 58: 50 . . .

. »

292

50

5

» » » 63:75 . . .

. »

318

75

3

» » » 69: — ...

. »

207

—

» 1,324: 50

Skillnaden, .........

kr. 110,858: 50,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 4,819:93 eller 90 procent af manlig

adjunkts effektiva godtgörelse för ett tjänstår (kr. 5,326: 16).

3. Kvinnlig tjänsteman i första lönegraden uti centralt, nyregleradt ämbetsverk:

aflöning: 5,fl

år

å

kr.

3,110:— . .

. . kr.

17,416: —

5

»

»

3,360:— .

. . »

16,800: —

5

»

y>

»

3,610:— .

. . »

18,050: —

8

»

»

»

3,860:— .

. . »

30,880: —

pension: 16,52

»

»

»

2,510:— . .

. . »

41,465: 20

kr. 124,611: 20

bidrag till egen pension

5,6

år

''

a

kr.

52:80 . .

. . kr.

295:68

5

»

»

»

60:30 . .

. . T>

301: 50

5

»

»

»

67:80 . .

. . »

339: —

8

»

*

)

75:30 . .

. . »

602: 40

» 1,538:58

Skillnaden, .................kr. 123,072: 62,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 5,214: 94 eller 87 procent af den effek

-

64

Jämförelse

mellan

kvinnliga

läroverksoch

seminarieadjunkter.

tiva godtgörelsen till manlig tjänsteman i samma grad för ett tjänstår

(kr. 6,027: 71).

Inom den svenska statsförvaltningen finnas för närvarande två kategorier

af kvinnliga befattningshafvare, som i afseende å kompetens och

ställning kunna anses ägna sig för jämförelse med de nu ifrågavarande

kvinnliga tjänstemännen. Dessa kategorier utgöras af kvinnliga adjunkter

vid folkskollärarinneseminarierna och de med dem i aflöningshänseende

likställda ämneslärarinnorna vid högre lärarinneseminariet. Dessa adjunkter

och ämneslärarinnor, hvilka enligt 1911 års statskalender till antalet äro

resp. 13 och 6, hafva vid 1904 och 1906 årens riksdagar fått sin aflöning

reglerad till 2,100 kronor, däraf 1,350 i lön och 750 i tjänstgöringspenningar.

Härtill kunna efter 5, 10 och 15 år komma tre aflöningsförhöjningar,

hvar och en å 500 kronor, däraf 350 räknas till lönen och 150

till tjänstgöringspenningarna. Pensionen, som ernås vid 55 lefnads- och

25 tjänstår, utgör följaktligen 2,400 kronor.

Under antagande att en kvinnlig adjunkt vid folkskoleseminarium

eller ämne slärarinna vid högre lärarinneseminariet erhåller ordinarie anställning

vid samma ålder som förutsatts beträffande kvinnlig adjunkt vid

allmänt läroverk, d. v. s. 32 år, ställa sig de förstnämndas aflönings- och

pensionsförmåner i medeltal på följande sätt:

aflöning: 5

år

å kr.

2,100

— .

. . . kr.

10,500

—

5

»

» »

2,600

—

. . . »

13,000

—

5

»

» »

3,100

—

. . . »

15,500

—

8

»

» »

3,600

—

. . . »

28,800

—

pension: 20,2

»

» »

2,400

— •

... »

48,504

— kr.

116,304: —

bidrag till egen pension

5 år å kr.

40

50 .

. . . kr.

202

50

5

»

» 7>

51

—

. . »

255

—

5

»

» »

61

50

. . . »

307

50

8

»

» »

72

— .

. . . »

576

»

1,341: —

Skillnaden, .................kr. 114,963:—,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 4,998:39.

För kvinnlig adjunkt vid allmänt läroverk skulle enligt kommitténs

förslag begynnelseaflöningen blifva 300 kronor högre, men slutaflöningen

200 kronor lägre och pensionen 100 kr. lägre än för dessa kvinnliga seminarieadjunkter

och ämneslärarinnor vid högre lärarinneseminariet. Den effektiva

aflöningen, för tjänstår räknadt, skulle för kvinnlig läroverksadjunkt

utgöra kr. 4,819: 93 eller nära 4 procent mindre än motsvarande,

här ofvan angifna effektiva aflöning för kvinnlig seminarieadjunkt

och ämneslärarinna vid högre lärarinneseminariet.

Det kan svårligen bestridas, att på denna punkt kommitténs förslag

i viss mån kommer i kollision med de vid 1904 och 1906 årens riksdagar

antagna, lika beskaffade löneregleringarna för de kvinnliga seminarieadjunkterna

och ämneslärarinnorna vid högre lärarinneseminariet.

Af Kungl. Maj:ts proposition n:r 73 till 1904 års riksdag angående

lönereglering för folkskoleseminarierna m. m., sid. 27, inhämtas, att de

kvinnliga seminarieadjunkternas ordinarie aflöningar dittills varit lika med

de manliga adjunkternas, men att däremot från och med år 1899 de på

extra stat beviljade s. k. löneförbättringsmedlen utgingo med olika belopp

för manlig och för kvinnlig adjunkt, i det att nämligen manlig adjunkt erhöll

500 kronor i alla fem lönegraderna, under det att kvinnlig adjunkt fick

blott 250 kronor och detta endast i de fyra lägsta lönegraderna.

Vid den nyssberörda lönereglering, hvarom framställning gjordes

till 1904 års Riksdag, ansåg vederbörande departementschef behofvet af

en löneförbättring vara störst för de manliga lärarna. »För dessa lärare»,

yttrade departementschefen, »måste nämligen hänsyn tagas därtill, att lönen

i regel bör afse uppehållandet af familj; för de kvinnliga lärarna däremot

bör lönen kunna begränsas till det belopp, som kan anses bereda dem

själfva fullt tillräckligt underhåll, men på samma gång göra tjänsterna

så eftersträfvansvärda, att de bästa möjliga sökande må anmäla sig till de

ganska ansträngande platserna vid seminarierna.»

Härvid borde äfven — anförde departementschefen vidare — fästas

afseende därå, att för kvinnliga adjunkter syntes böra bestämmas en lägre

pensionsålder än för de manliga adjunkterna.

Likaledes borde, enligt departementschefens mening, vid bestämmande

af de kvinnliga adjunkternas lön hänsyn tagas till den lägre kompetens,

9—102089 Löneregleringskommitténs bet. XXVII.

66

som i vissa fall vore medgifven beträffande dem. De allmänna kompetensfordringarna

för adjunktur funnes angifna i § 17 mom. 1 af seminariestadgan.

Där uppställdes såsom kompetensvillkor att hafva aflagt sådana

kunskapsprof, som stadgats för behörighet att utnämnas till adjunkt vid

allmänt läroverk, samt att nöjaktigt hafva genomgått profårskurs och

hafva aflagt godkändt praktiskt undervisningsprof. I mom. 2 af samma

§ gjordes emellertid därtill det tillägg, att lärarinna, som genomgått fullständig

afgångsexamen vid högre lärarinneseminariet samt därvid erhållit

vitsordet berömlig för undervisningsskicklighet och minst med beröm godkänd

i pedagogik och metodik, vore behörig att vid lärarinneseminarium

blifva anställd såsom lärarinna med adjunkts tjänstgöring, såvida hon med

goda vitsord under minst ett år tjänstgjort vid ett statens seminarium

samt aflagt godkändt praktiskt undervisningsprof.

Med åberopande af samtliga dessa förhållanden förklarade sig departementschefen

anse de kvinnliga seminarieadjunkternas aflöning böra,

i fyra särskilda lönegrader, utgå med 2,000, 2,500, 3,000 och 3,500 kronor,

af hvilka belopp resp. 700, 850, 1,000 och 1,150 kronor borde utgöra

tjänstgö ringspenningar.

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till Riksdagen afifattades i enlighet

med den af departementschefen sålunda uttalade mening.

Vid Riksdagen väcktes emellertid motion i ämnet af herrar Emil

Hammarlund och Fridtjuv Berg.

»Enligt vår åsikt» — säga dessa i motionen — »är det ej nog, att seminarielärarna

likställas med lärarna vid de allmänna läroverken. Lönen

borde i själfva verket vara högre, om dessa för folkundervisningen så betydelsefulla

läroanstalter skola kunna draga till sig de bästa lärarkrafterna.

»

Motionärerna hade emellertid nöjt sig med att yrka på »full likställighet

mellan lärare vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken

samt en motsvarande löneförbättring för den öfriga lärarpersonalen

vid folkskoleseminarierna».

I anslutning härtill hemställdes i motionen, att aflöningen för de

kvinnliga seminarieadjunkterna måtte bestämmas, i fem lönegrader, till

resp. 2,100, 2,600, 3,100, 3,600 och 4,000 kronor.

(37

Vid ärendets behandling i Riksdagen biföll Andra kammaren, i enlighet

med vederbörande utskotts hemställan, Kungl. Maj:ts förslug, hvaremot

Första kammaren beslöt, att för kvinnlig adjunkt vid folkskoleseminarium

aflöningen skulle, i fyra särskilda lönegrader, utgå med 2,100,

2,600, 3,100 och 3,600 kronor, af hvilka belopp resp. 750, 900, 1,050 och

1,200 kronor skalle utgöra tjänstgöringspenningar.

Vid gemensam omröstning utföll Riksdagens beslut i enlighet med

Första kammarens mening.

Af protokollen rörande debatterna i kamrarna framgår, att såsom

skäl för bifall till reservationsvis framställdt yrkande om aflöningarnas bestämmande

till sistberörda belopp androgs, bland annat, att ifrågavarande

seminarielärarinnor då kunde uppnå en högsta aflöning af 3,850 kronor

och att det vore obilligt sänka detta belopp ända till 3,500 kronor, i all

synnerhet som från beloppet komme att afräknas bidrag till egen pensionering.

Det påpekades äfven, att den ifrågasatta höjningen gällde så få befattningshafvare,

att saken vore af ringa finansiell betydelse för statsverket.

För kommittén har uti förevarande hänseende två vägar stått öppna:

antingen att, utan hänsyn till uppkommande kollision med de löneregleringar,

som fastställts för de kvinnliga seminarieadjunkterna och ämneslärarinnorna

vid högre lärarinneseminariet, för kvinnliga statsfunktionärer

af de slag, hvarom i nu föreliggande ärende är fråga, föreslå aflöningsförmånernas

bestämmande på sätt, kommittén efter moget öfvervägande

funnit vara rättvist och lämpligt, eller och att, med hänsyn till för ett

ringa antal kvinnliga befattningshafvare redan genomförda löneregleringar,

som baserats på efter kommitténs uppfattning mindre tillfredsställande

grunder, omlägga förslaget till öfverensstämmelse med sistberörda

löneregleringar. I valet mellan dessa alternativ har kommittén ansett

sig böra stanna vid det första.

Kommittén vill emellertid ingalunda förneka, att vid bifall till dess

förslag kvinnliga adjunkter vid de allmänna läroverken erhålla proportionsvis

något mindre aflöning än vissa andra med dem jämförliga kvinnliga

befattningshafvare af nu ifrågavarande slag. Detta beror dock, enligt

hvad kommittén håller före, icke på någon bristfällighet i det aflönings

-

68

system, som kommittén nu föreslår, utan torde få anses hafva sin grund

däri, att äfven de manliga läroverksadjunkternas löneförmåner äro lägre

än vissa andra med dem jämförliga tjänstemäns.

Huruvida denna olikhet i aflöning är af beskaffenhet att, såsom beroende

på olika tjänstgöringsskyldighet eller dylikt, böra bibehållas eller

om skäl till höjning af de manliga adjunkternas aflöning kunna anses

föreligga, är eu fråga, som det icke torde tillhöra kommittén att i detta

sammanhang besvara. Skulle emellertid en höjning af de manliga läroverksadjunkternas

aflöning komma att äga rum, blir följden däraf, vid

bifall till kommitténs föreliggande förslag, att äfven de kvinnliga läroverksadjunkternas

aflöning samtidigt kommer att i motsvarande mån stiga.

Annat ifra- Inom kommittén har framkastats spörsmål, huruvida icke i stort

rnngssystem sec^ samraa effektiva aflöning, som kommittén med sitt förslag afsett åt

kvinnliga befattningshafvare af nu förevarande slag, kunde dem beredas

på det sätt, att deras aflöning bestämdes att utgå med vissa för alla befattningar

lika procent af samtliga i motsvarande manliga tjänstemäns aflöning

ingående beståndsdelar.

Genom ett sådant tillvägagående skulle emellertid begynnelseaflöningarna

blifva lägre men slutaflöningarna i allmänhet högre än enligt kommitténs

förslag. Den sålunda ökade differensen mellan begynnelse- och

slutaflöningarna blefve större, än som enligt kommitténs förut uttalade mening

rättvisligen bör för kvinnlig tjänstinnehafvare markeras genom ålderstillläggen.

Frånsedt detta, leder metoden i allt fall icke närmare det mål, som

kommittén med sitt förslag åsyftar, eller att en kvinnlig tjänstemans effektiva

aflöning, för tjänstår räknadt, skall så mycket som möjligt närma

sig 90 procent af motsvarande manliga tjänstemans effektiva godtgörelse

för ett tjänstår.

För att visa detta hafva inom kommittén uppgjorts kalkyler öfver aflöningen

till kvinnliga universitetsprofessorer, läroverksadjunkter och

tjänstemän i första lönegraden uti centrala, nyreglerade ämbetsverk under

antagande, att de nyssnämnda kvinnliga tjänstemännen erhölle i årsaflöning

75 procent eller 70 procent af motsvarande manliga tjänstemäns

69

årsaflöning, med pensionerna och bidragen därtill i båda fallen uträknade

med tillämpning af föreskrifterna i gällande civila pensionslag.

Dessa kalkyler äro af följande utseende:

A. Kvinnlig tjänstinnehafvare erhåller 75 procent af motsvarande

manlige tjänstemans aflöning.

1. Kvinnlig professor vid universitet:

aflöning: 5 år k kr. 5,625: — .... kr. 28,125: —

18 » » » 6,075:— .... » 109,350: —

pension: 16,52 » » » 4,200: — .... » 69,384: — kr. 206,859: —

bidrag till egen pension:

5 år ä kr. 157:50 .... kr. 787:50

18 » » » 176: 40 ... . » 3,175:20 » 3,962: 70

Skillnaden, .................kr. 202,896: 30,

motsvarar för hvart tjänstår Jer. 8,821:58 eller 8.9 procent af den effektiva

godtgörelsen för ett tjänstår, kr. 9,964: 92, till manlig professor vid

universitetet i Uppsala.

2.

Kvinnlig

adjunkt vid

allmänt

läroverk:

aflöning:

5

år

a

kr.

2,250

— . . . .

kr.

11,250

—

5

»

»

»

2,625

— . . . .

»

13,125

—

5

»

»

3,000

— . . . .

>

15,000

—

5

»

»

»

3,375

— . . . .

»

16,875

—

3

»

»

»

3,750

— . . . .

»

11,250

—

pension:

20,21

»

»

2,550

— . . . .

51,535

50

kr.

119,035:50

bidrag till egen pension:

5

år

t

a

kr.

45

— . . . .

kr.

225

—

5

»

»

»

52

88 . . . .

»

264

40

5

»

»

»

60

75 . ... .

»

303

75

5

»

»

»

68

:63 . . . .

»

343

15

3

»

»

»

76

50 . . . .

»

229:

50

»

1,365: 80

Skillnaden,

117,669:70,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 5,116: 01 eller 96 procent af manlig läroverksadjunkts

effektiva godtgörelse för ett tjänstår, kr. 5,326: 16.

70

3. Kvinnlig tjänsteman i första lönegraden uti centralt, nyregleradt ämbetsverk:

aflöning: 5,6 år ä kr.

3,000: —

. . . . kr.

16,800

—

5 » » »

3,375: —

. . . . »

16,875

—

5 » » »

3,750: —

. . . . »

18,750

—

8 » » »

4,125: —

. . . . »

33,000

—

pension: 16,52 » » »

2,780: —

. . . . »

45,925

60 kr. 131,350: 60

bidrag till egen pension

5,6 år å kr.

49: 50

. ... kr.

277

20

5 » » »

60: 75

. . . . »

303

75

5 » » »

72: —

. . . »

360

—

8 » » »

83: 25

. . . »

666

— » 1,606: 95

Skillnaden, . . .

. kr. 129,743:65,

motsvarar för hvart tjänstår kr.

5,497: 61 eller 91 procent af den eflfek-

tiva godtgörelsen för ett tjänstår,

kr. 6,027: 71,

till en manlig tjänsteman

i första lönegraden.

B. Kvinnlig tjänstinnehafvare

erhåller 70

procent af motsvarande

manlige tjänstemans aflöning:

1. Kvinnlig professor vid universitet:

aflöning: 5 år ä ki\ 5,250: — .... kr. 26,250: —

18 > » » 5,670:— .... » 102,060: —

pension: 16,52 » » » 3,920: — .... » 64,758: 40 kr. 193,068: 40

bidrag till egen pension:

5 år k kr. 136: 50 ... . kr. 682: 50

18 » » » 152:88 .... _ 2,751:84 » 3,434:34

Skillnaden,..................kr. 189,634: 06,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 8,244:96 eller 83 procent af den effektiva

godtgörelsen för ett tjänstår till manlig professor vid universitetet

i Uppsala.

71

2.

Kvinnlig adjunkt

vid allmänt

läroverk:

aflöning: 5

år

å

kr.

2,100

— . .

. . kr.

10,500

—

5

»

»

»

2,450

— . .

. . »

12,250

—

5

»

»

2,800

— . .

»

14,000

—

5

»

»

»

3,150

— . .

. . »

15,750

—

3

»

»

»

3,500

— . .

. . »

10,500

—

pension: 20,21

»

»

»

2,380

— . .

. . »

48,099

80 ki

bidrag till egen pension:

5 år å kr. 42: — .

. . . kr.

210: —

5 » » » 49: 35 .

...»

246: 75

5 » » » 56:70 .

. . . »

283: 50

5 » » » 64:05 .

»

320: 25

3 » » » 71:40 .

. . . »

214: 20

»

1,274:70

Skillnaden,........

kr.

109,825: 10,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 4,775 eller 90 procent

verksadjunkts effektiva godtgörelse för ett tjänstår.

af

manlig läro-

3. Kvinnlig tjänsteman i första lönegraden uti centralt, nyregleradt ämbetsverk:

aflöning: 5,fi år å kr. 2,800:—.

5 » » » 3,150: — .

. . . kr.

15,680: —

15,750: —

5 » » » 3,500: — .

. . . »

17,500: —

1

ö

OO

CO

A

00

. . . »

30,800: —

pension: 16,52 » » » 2,590:— .

. . . »

42,786: 80

kr.

122,516: 80

bidrag till egen pension:

5,0 år å kr. 46: 20 .

. . . kr.

258: 72

5 » » » 56:70 .

...»

283: 50

5 » » » 67: 20 .

. . . »

336: —

8 » » » 77:70 .

. . . »

621: 60

»

1,499: 82

Skillnaden,..................kr. 121,016: 98,

motsvarar för hvart tjänstår kr. 5,127:84 eller 85 procent af den effek

-

72

tiva godtgörelsen för ett tjänstår till en manlig tjänsteman i första lönegraden.

Genom sammanställning af kommitténs förslag och sistberörda kalkyler

erhålles följande öfversikt af nedannämnda kvinnliga tjänstinnehafvares

eventuella aflönings- och pensionsförmåner.

75 procent af

70 procent af

p i. .. motsvarande

Mull åt kommit- ,.

f ,... j manliga tjan-

motsvarande

manliga tjän-

J stemans ajlö-

stemäns ajlö*

Professor vid universitet:

ning.

ning.

begynnelseaflöning.....

kr.

6,000

— 5,625: —

5,250: —

slutaflöning.......

6,300

— 6,075: —

5,670: —

pension .........

kvinnans effektiva aflöning i

pro-

y>

4,300

— 4,200: —

3,920: —

cent af mannens.....

92

89

83

Adjunkt vid allmänt läroverk:

begynnelseaflöning.....

kr.

2,400

— 2,250: —

2,100: —

slutaflöning........

»

3,400

— 3,750: —

3,500: —

pension..........

kvinnans effektiva aflöning i

pro-

*

2,300

— 2,550: —

2,380: —

cent af mannens.....

90

96

90

Tjänsteman i första lönegraden i

cen-

tralt, nyregleradt ämbetsverk:

begynnelseaflöning.....

kr.

3,110

— 3,000: —

2,800: —

slutaflöning........

»

3,860

— 4,125: —

3,850: —

pension..........

kvinnans effektiva aflöning i

pro-

*

2,510

— 2,780: —

2,590: —

cent af mannens.....

87

91

85

Den kalkyl, som baserats på antagandet, att kvinnlig tjänsteman

skulle erhålla 75 procent af motsvarande manlige tjänstemans årsaflöning,

resulterar dels i genomgående lägre begynnelseaflöningar samt

73

större differens mellan begynnelse- och slutaflöningar än enligt kommitténs

förslag, dels ock däri, att eu kvinnlig adjunkt vid allmänt läroverk skulle

erhålla i effektiv aflöning, för tjenstår räknadt, ej mindre än .96’ procent

utaf motsvarande manlige tjänstemans effektiva aflöning.

Den kalkyl åter, som baserats på antagandet »70 procent af motsvarande

manliga tjänstemäns aflöning» gifver, hvad beträffar den effektiva

aflöningen, för tjänst år räknadt, till läroverksadjunkt och första gradens

tjänsteman i stort sedt tillfredsställande resultat, men medför en oproportionerlig

sänkning af kvinnliga universitetsprofessorers effektiva aflöning,

från 92 procent (enligt kommitténs förslag) till 83 procent af manlig professors

effektiva aflöning.

Vidare skulle ett på denna grund byggdt aflöningssystem sänka

begynnelseajlöningarna från resp. 6,000, 2,400 och 3,110 kronor till resp.

5,250, 2,100 och 2,800 kronor, medan åter slutaflöningarna skulle höjas

för läroverksadjunkter från 3,400 till 3,500 kronor, men sänkas för professorer

från 6,300 till 5,670 kronor och för tjänstemän i första lönegraden

i centralt ämbetsverk från 3,860 till 3,850 kronor.

Aflöningssystem, som skulle förete så låga begynnelseaflöningar och

starka ojämnheter, kunna, oafsedt mot desamma förut anförda principiella

skäl, enligt kommitténs förmenande ingalunda vara att föredraga framför

det af kommittén föreslagna.

Ehuruväl de befattningar, om hvilkas öppnande för kvinnor nu är

fråga, i åtskilliga afseenden icke äro jämförliga med befattningar, som i

postverket och vid ståtens järnvägar innehafvas af kvinnor, torde det dock

hafva sitt intresse att undersöka, huru inom berörda statsinstitutioner förhållandet

ställer sig i afseende å aflönings- och pensionsförmåner för sådana

manliga och kvinnliga befattningshafvare, som kunna antagas hafva i stort

sedt lika tjänstgöring. Inom kommittén har fördenskull uppgjorts följande

Jämförelse

med aflöningar

vid

postverket

och statens

järnvägar.

10—102089 Lönereglering skommitténs bet. -VA’ VII. •

74

jämförande öfversikt af aflönings- och pensionsförmåner för innehafvare

af vissa befattningar vid postverket och statens järnvägar.

Kvinnans

Kvinnans

Kvinnans

* ålders- tillägg > /

procent

af

Begyn-

nelse-

aflöning.

Slut-

aflöning.

Högsta

pension.

aflöning

i procent

af

pension

procent

of

mannens.

mannens.

mannens.

Postexpeditör........

1

i

manlig

2,070

4,250

2,700

kvinnlig

1,725

2,325

1,580

83—55

59

28

Förste postexpeditör.....

1

manlig

3,650

4,650

2,900

1

kvinnlig

2,125

2,7 25

1,700

58—59

59

60

Postmästare af 3:dje klass . .

j

manlig

4,250

5,450

3,400

l

kvinnlig

3,125

3,625

1,900

74-67

56

42

Postmästare af 4:de klass . .

1

1

manlig

3,950

5,050

3,100

kvinnlig

2,925

3.325

1,800

74—66

60

36

Bokhållare vid järnvägsstyrelsen

1

manlig

2,940

4,400

2,772

1

kvinnlig

2,100

2,750

1,764

71—63

64

45

Kontorsskrifvare vid järnvägs- 1

manlig

2,100

3,550

2,268

styrelsen.........

| kvinnlig

1,480

2.200

1,512

70—62

67

50

Anm. Ofvanberörda funktionärer vid postverket äga att, om de äro stationerade å

ort, där de allmänna lefnadskostnaderna äro särskildt höga, uppbära ortstillägg, enligt af

generalpoststyrélsen fastställda grunder, med femton eller tio procent af den fasta aflöningen,

dock högst 450 resp. 300 kronor till manlig tjänsteman och högst 225 resp. 150 kronor till

kvinnlig tjänsteman. Dylika ortstillägg hafva upptagits i förestående kalkyl och, med iakttagande

af den stadgade begränsningen, beräknats till femton procent af den fasta aflöningen.

Af denna öfversikt framgår otvetydigt, att kommittén med sitt förslag

afsett att gifva nu ifrågavarande kvinnliga tjänstemän en i jämförelse

med motsvarande manliga tjänstemän afgjordt förmånligare ekonomisk

ställning än som vid en dylik jämförelse intages af berörda kvinnliga

funktionärer vid postverket och järnvägsstyrelsen. *

*Jtne<Pfolk6 folkundervisningens område hafva kvinnorna under senare tider

skollärar- synnerligen framgångsrikt konkurrerat med männen. Särskildt i hufvud^aflöningar.

staden har så varit fallet. År 1909 utgjorde nämligen antalet ordinarie

folkskollärare och folkskollärarinnor i Stockholm resp. 148 och 603.

Visserligen il ro de aflöningar, som bestås kvinnliga folkskollärare,

icke att jämföra med de aflöningar, som rättvisligen böra tillkomma kvinnliga

innehafvare af nu ifrågavarande befattningar; men det torde dock

hafva sitt intresse att undersöka, huru kvinnliga folkskollärares aflöning

ställer sig i jämförelse med de manligas.

Med ledning af E. Hammarlunds folkskolekalender för år 1910 har

inom kommittén uppgjorts en öfversikt af aflöningarna till lärare och lärarinnor

i en hvar af de 26 städer i Sverige, hvilka vid 1909 års ingång

hade minst 10,000 invånare. Denna öfversikt är af följande utseende:

Stockholm

( man

\ kvinna

Göteborg j

1 man

Gäfle |

1 kvinna

Malmö . .

| man

1 kvinna

Norrköping

f man

Hälsingborg

Örebro

j 1 kvinna

Eskilstuna

[ man

Falnn

| kvinna

Södertälje

( man

Karlskrona (stadsförsamlingen)......< .

( kvinna

'' | man

Karlskrona (amiralitetsförsamlingen) . . . < .

i kvinna

Uppsala .

| man

1 kvinna

Jönköping

| man

| kvinna

Borås . .

1 man

1 kvinna

Lund . .

I man

1 kvinna

Kvinnans Kvinnans

Begynnelse-

aflöning.

Slut-

allöning.

aflöning i

procent af

mannens.

ålderstillägg

i procent

af mannens.

2,200

3,400

1,700

2,300

77—68

50

1,800

3,000

1,500

2,100

83—70

50

1,800

3,000

1,650

2,400

92—80

63

1,800

3,000

1,600

2,200

89-73

50

1,800

2,700

1,500

1,950

83-72

50

1,700

2,600

1,400

1,850

82-71

50

1,633

2,533

1,358

1,733

83—68

42

1,750

2,800

1,500

1,950

86—70

43

1,650

2,700

1,400

1,900

85—70

48

1,700

2,750

1,400

1,850

82-67

43

1,750

2,800

1,450

2,000

83-71

52

76

Slut-

Kvinnans

Kvinnans

Begynnelse-

aflöning i

ålderstillägg

aflöning.

aflöning.

procent af

i procent

mannens.

af mannens.

Halmstad........

| man

\ kvinna

1,700

2,750

1,400

1,900

82—69

48

Linköping........

( man

1 kvinna

'' 1,700

2,600

1,400

1,800

82-69

44

Västerås.........

j man

| kvinna

1,700

2,600

1,500

2,100

88—81

67

Karlstad.........

f man

| kvinna

1,800

2,700

1.500

1,900

83—70

44

Sundsvall........

| man

l kvinna

1,900

2,800

1,400

2,000

74-71

67

Landskrona.......

| man

1,750

2,800

} kvinna

1,400

2,000

80-71

57

Kalmar.........

| man

1,600

2,500

Uddevalla........

| kvinna

I man

1,300

1,700

1,900

2,500

81—76

67

Kristianstad.......

| kvinna

1 man

1,400

1,800

1,850

2,700

82—74

56

\ kvinna

1,400

1,850

78-69

50

[ man, gift

1,475

2,275

Söderhamn........

.......< » ogift

1,475

2,075

l kvinna

1,275

1,675

86-74

50—67

Ystad..........

1 man

1,800

2,700

1 kvinna

1,500

2,100

83—78

67

Af öfversikten framgår, att de kvinnliga lärarnas begynnelseaflöningar

äro lägst 74 och högst 92 procent af de manliga lärarnas, att motsvarande

tal beträffande slutaflöningarna äro resp. 67 och 81 procent, samt att kvinnornas

ålderstillägg i allmänhet utgå med ungefär halfva beloppet af

männens.

öfversikten visar därjämte, att i en stad, Söderhamn, ålderstilläggen

satts till högre belopp för gift än för ogift manlig lärare, äfvensom att i

alla berörda 26 städer de kvinnliga lärarnas årsaflöning satts till lägre

belopp än de manliga lärarnas.

Att de tal, som angifva kvinnliga lärares aflöning i procent af de

manliga lärarnas, i allmänhet äro högre än motsvarande tal enligt kom

-

77

mitténs förslag, har sin naturliga förklaring däri, att folkskollärarnas aflöningar

stå närmare existensminimum än aflöningarna för de befattningshafvare,

om hvilka nu är fråga.

Denna sida af saken belyses jämväl däraf, att de lagstadgade folkskollärarlönerna

för 34V& veckors undervisning enligt kungl. kungörelse

den 14 september 1906 utgöra, jämte bostad och bränsle, för man lägst

900, högst 1,350 kronor och för kvinna lägst likaledes 900, högst 1,200

kronor. Alderstilläggen äro enligt denna författning tre och hvardera

ålderstillägget skall utgöra 150 kronor för manlig och 100 kronor för

kvinnlig lärare.

Att begynnelselönens lagstadgade minimum satts till lika belopp for

manlig och för kvinnlig folkskollärare har motiverats jämväl därmed, att,

enär kommunen bidrager till aflöningarna med viss del af dessas belopp,

skulle, om olika begynnelselöner bestämdes för manliga och för kvinnliga

lärare, anställandet af en manlig lärare blifva för kommunen dyrare än

anställandet af en kvinnlig lärare, »hvaraf» — säges det i ofvannämnda statsrådsprotokoll

för den 13 januari 1906 — »helt säkert skulle följa, att

en mängd kommuner frestades att enbart af ekonomiska skäl anställa lärarinnor

äfven å platser, där förhållandena äro sådana, att användandet af

manlig lärarkraft uppenbarligen vore af behofvet påkalladt».

Hvad åter ålderstilläggen beträffar, anförde vederbörande departementschef

till nyssberörda statsrådsprotokoll, att, äfven om de kvinnliga

folkskollärarnas ålderstillägg af finansiella skäl måste tills vidare stanna vid

sin dåvarande storlek (100 kronor i hvarje lönegrad), det vore af rättvisa

och billighet påkalladt samt för folkskolans egen skull rent af nödvändigt,

att de manliga lärarnas ålderstillägg blefve åtminstone i någon mån höjda

öfver sitt dåvarande belopp (100 kronor). Beträffande storleken af förhöjningen

hade departementschefen velat föreslå, att de manliga lärarnas

ålderstillägg måtte bestämmas till 200 kronor i hvarje lönegrad. »Men

med hänsyn till de stora belopp från statens eller kommunernas sida, som

komme att fordras härför, och med hänsyn därtill, att anspråkens begränsning

bör öka utsikterna för deras tillmötesgående», hade departementschefen

ansett sig böra stanna vid att föreslå ifrågavarande ålderstillägg

till 150 kronor i hvarje lönegrad.

78

oc/pensons Enligt § 1 mom. 1 i den af Kungl. Maj:t den 18 oktober 1901 ut

förmåner

färdade lasarettsstadgan (svensk författningssamling n:r 83) skall denna

^°lasaretts-^ stadga, med den inskränkning, hvarom i mom. 2 af samma paragraf förlakare.

mäles, tillämpas vid hvarje då befintligt länslasarett äfvensom vid hvarje

på likartadt sätt anordnad, med minst 25 sjuksängar försedd sjukvårdsinrättning,

hvilken äges och, helt eller delvis, underhålles af landsting

eller stad, som icke deltaver i landsting.

Alla de sålunda nämnda sjukvårdsinrättningarna sammanföras i det

följande af stadgan under den gemensamma benämningen lasarett.

Ofvanberörda mom. 2 innehåller, att, där för viss sjukvårdsinrättning,

som afses i mom. 1, särskilda bestämmelser äro eller varda af

Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdade, skola för

sådan sjukvårdsinrättning gälla i främsta rummet sålunda utfärdade bestämmelser

samt i öfrigt lasarettsstadgan.

Enligt mom. 3 i § 1 skall hvad i det följande af stadgan föreskrifves

beträffande landsting eller landstingsområde — där ej annat uttryckligen

är nämndt — gälla äfven om stad, som icke deltager i landsting,

eller sådan stads område.

Uti § 10 mom. 2 säges, att aflöning till tjänstemän och betjäning

vid lasarett utgår enligt stat, som, efter förslag af direktionen, bestämmes

åt landstinget. Det ankommer, jämlikt § 24, på landstinget att bestämma

om fördelning af lasarettsläkares kontanta lönebelopp i lön och tjänstgöringspenningar

så ock i hvilka fall läkaren må under tjänstledighet åtnjuta

tjänstgöringspenningar äfvensom hvilken ersättning under tjänstledighet

eller semester bör utgå till läkarens vikarie.

I fråga om tjänstledighet är ock i § 23 stadgadt, att, därest vid

lasarettet tjänstebostad för läkaren finnes inrättad, denne är skyldig att

därstädes tillhandahålla fri bostad åt sin vikarie. Möter hinder därför,

må läkaren med direktionens begifvande tillhandahålla vikarien lämplig

bostad i lasarettets närhet.

Enligt § 21 utnämnes lasarettsläkare af Kungl. Maj:t efter förslag

af medicinalstyrelsen.

79

Vid inträffande ledighet af lasarettsläkarbefattning skall direktionen

ofördröjligen till medicinalstyrelsen insända uppgift å de löneförmåner,

som komma att åtnjutas af befattningens nye innehafvare.

I den kungörelse om ledigheten, som medicinalstyrelsen därefter

utfärdar, böra löneförmånerna särskildt angifvas.

Medicinalstyrelsens förslag till befattningens återbesättande äfvensom

ansökningshandlingarna öfversändas af styrelsen till lasarettsdirektionen,

som äger att afgifva sitt förord till förmån för någon af de sökande, som

funnits behöriga.

Sedermera insänder medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t samtliga

tjänstens tillsättande rörande handlingar jämte eget yttrande.

För dem af i mom. 1 af § 10 nämnda tjänstemän (däribland läkaren)

och betjäning, som icke på grund af andra bestämmelser kunna komma i

åtnjutande af pension till skäligt belopp för sin tjänstgöring vid lasarettet

och som en längre tid med nit och trohet uppfyllt sina åligganden samt

af ålder eller sjukdom eller under tjänstgöring ådragen skada nödgas lämna

sin befattning, äger — säges det i mom. 3 af § 10 — direktionen att

hos landstinget föreslå det pensionsbelopp för återstående lifstid, hvilket i

mån af förtjänst och behof pröfvas skäligt.

Sedan emellertid redan år 1898 Kungl. Maj:t uppdragit åt särskilda

kommitterade att vid uppgörande af förslag i fråga om behöfliga förändringar

i gällande bestämmelser angående länslasaretten m. fl. sjukvårdsinrättningar

taga under öfvervägande, bland annat, frågan om lasarettsläkarnas

pensionering, samt dessa kommitterade uti sitt den 30 januari

1899 afgifna betänkande framhållit behofvet af en ordnad pensionering

af lasarettsläkare och framlagt förslag i sådant syfte, hemställde Kungl.

Maj:t, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitterades förslag, uti

statsverkspropositionen vid 1903 års riksdag, att Riksdagen måtte för en

anstalt, afsedd att bereda pension åt lasarettsläkare, godkänna, förutom

andra, följande hufvudgrunder:

anstalten, hvilken skulle benämnas lasarettsläkarnas pensionskassa

och träda i verksamhet med år 1904, skulle hafva till ändamål att bereda

pensioner åt ordinarie lasarettsläkare vid hvarje länslasarett och hvarje på

likartad! sätt anordnad sjukvårdsinrättning, hvilken ägdes och, helt eller

80

delvis, underhölles af landsting eller stad, som icke deltoge i landsting,

och hvilken icke vore att hänföra till sjukstuga;

kassans delägare skulle utgöras af dels hvar och en, som, efter det

kassan trädt i verksamhet, första gången utnämnts till lasarettsläkare, dels

ock vissa dessförinnan utnämnda lasarettsläkare, som inom föreskrifven

tid anmälde sin önskan att inträda i densamma (läkare vid vissa angifna

sjukvårdsinrättningar skulle dock vara undantagna från delaktighet

i kassan);

för kassans ändamål erforderliga kostnader skulle bestridas af delägarna,

landsting eller stad, som icke deltoge i landsting, samt staten;

kassan skulle förvaltas af direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning

enligt de närmare föreskrifter, som meddelades af Konungen.

Tillika hemställde Kungl. Maj:t, att Riksdagen måtte för gäldande

af statens andel i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare anvisa ett

förslagsanslag å 25,000 kronor att årligen utgå från och med år 1904.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning blef af Riksdagen bifallen

(skrifvelse den 22 maj 1903, n:r 117).

Den 13 november 1903 utfärdade Kungl. Maj:t reglemente för lasarettsläkarnas

pensionskassa (svensk författningssamling n:r 117).

Enligt § 18 af detta reglemente blir delägare berättigad till årlig

pension af 4,000 kronor vid fyllda 65 lefnadsår, vid hvilken ålder han

ock är skyldig att afgå från tjänsten.

Delägare, som fyllt 60 år och som på grund af sjukdom eller försvagad

hälsa önskar afgå från tjänsten före uppnådd pensionsålder, är

berättigad till afkortad årlig pension, jämlikt närmare bestämmelser i § 19.

Det åligger enligt § 21 lasarettsdirektion att i god tid, innan lasarettsläkare,

som är delägare i kassan, uppnått sextiofem års ålder, till

pensionskassans direktion insända anmälan därom, åtföljd af åldersbevis

för läkaren, hvarefter sistnämnda direktion meddelar beslut om pensionsrätten

och därom underrättar lasarettsdirektionen.

Önskar lasarettsläkare, som uppnått sextio men ej sextiofem års

ålder, att på grund af sjukdom eller försvagad hälsa afgå från sin befattning

med afkortad pension, har han, jämlikt § 22, att om sådan pension

göra skriftlig, till pensionskassans direktion ställd ansökning, hvilken

\

81

skall ingifvas till vederbörande lasarettsdirektion och genom dess försorg

öfversändas till kassans direktion. Sådan ansökning skall vara åtföljd af

åldersbevis och läkarbetyg. Pensionskassans direktion har att meddela

beslut om pensionsrätter! och därom underrätta lasarettsdirektionen.

Har lasarettsläkare i behörig ordning blifvit förklarad berättigad

till pension, utfärdar (§ 23) kassans direktion pensionsbref, så snart afskedet

blifvit meddeladt. Pension beräknas (§ 25) från och med månaden

näst efter den, i hvilken afsked beviljats, till och med den månad, under

hvilken pensionstagaren dör.

Därest nu, enligt kommitténs förslag, kvinna må kunna af Konungen

utnämnas och befordras till läkare vid mindre lasarett och därmed

likställda sjukhus, lärer det få anses ankomma på vederbörande landsting

eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, att bestämma i

hvad mån i stat upptagen aflöning må böra reduceras för kvinnlig innehafvare

af la sarettsläkarbefattning.

Likaledes lärer det för antydda fall få göras till föremål för särskild

utredning och pröfning, i hvilka hänseenden reglementet för lasarettsläkarnas

pensionskassa må böra omarbetas eller kompletteras.

I de grunder, om hvilka i nu förevarande ärende är fråga och som

skola godkännas af Konung och Riksdag, torde vara tillfyllest att, i fråga

om aflönings- och pensionsförmåner för kvinnliga läkare vid lasarett och

därmed likställda sjukhus, hänvisa till de särskilda bestämmelser, som äro

eller kunna varda i behörig- ordning utfärdade.

O O

Att till de befattningar, om hvilka nu är fråga, icke må befordras Befattnings

gift kvinna, utan allenast sådan som är ogift eller änka, har kommittén dande^vid

ansett såsom eu gifven sak. giftermål.

Hvad åter angår spörsmålet, huruvida kvinnlig tjänstinnehafvare,

som träder i gifte, må kunna få kvarstå i tjänsten eller ej, är detta spörsmål

olika besvaradt inom skilda områden af statstjänsten. I

I kungl. kungörelsen den 6 november 1903, angående kompetens för

kvinnliga läkare att innehafva vissa läkarbefattningar, är stadgadt, att, om

11—102089 Lönereglering shommitténs bet. XXVII.

82

kvinnlig läkare, som på grund af offentlig myndighets förordnande innehar

tjänstebefattning, träder i gifte, skall hon anses hafva frånträdt befattningen.

Stadgan för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905 — som

i § 186 föreskrifver, att sökande till lärarinnebefattning vid samskola skall

vara ogift — innehåller i § 128 (äfven sådan denna paragraf lyder enligt

kumrl. kungörelse den 3 november 1909) den bestämmelse, att lärarinna,

som träder i gifte, är skyldig att afgå från sin befattning och bör i sådant

fall ofördröjligen till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk ingifva

sin anhållan om afsked.

1 anslutning härtill föreskrifves ock i § 190 af samma stadga, att

lä rarbefattning i teckning och musik vid realskola kan sökixs och innehafva

äfven af kvinna, sävida hon är ogift och uppfyllt de för sådan befattnings

erhållande föreskrifna villkor.

Stadgan för folkskolelärarseminarierna i riket den 29 januari 1886

däremot — som i § 14 innehåller, att vid lärarinneseminarium minst en

af adjunktsbefattningarna skall bestridas af lärarinna och att för undervisningen

i gymnastik, i teckning samt i musik och sång böra förordnas

lärarinnor, såvida icke, hvad de två sistnämnda ämnena angår, särskilda

omständigheter föranleda undantag, äfvensom att för undervisningen i den

med sådant seminarium förenade öfningsskola likaledes skall förordnas

lärarinna — föreskrifver i § 21, att, i händelse lärarinna med adjunkts

tjänstgöring träder i gifte, det må ankomma pa konsistoriets bepröfv ande,

om hon må bibehållas vid tjänsten; ägande konsistoriet sedermera uppsäga

henne därifrån, då läroverkets bästa tinnes sådant kräfva.

Uti § 38 i instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 december

1909 stadgas följande.

Till vissa i postverkets stater angifva befattningar kan äfven antagas

myndig kvinna, hvilken är ogift eller änka.

Träder kvinna, som innehar sådan befattning vid postverket, i gifte,

skall hon anses hafva frånträdt befattningen, likväl med rätt för styrelsen

att, om särskilda omständigheter därtill föranleda, behålla henne såsom

extra tjänsteman.

I §§ 77 och 12S af instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande

distriktsförvaltningar den 31 december 1907 föreskrifves, att, därest

kvinna, som a ordinarie stat innehar tjänst vid styrelsen eller vid distrikt,

träder i gifte, skall hon anses hafva frånträdt sin befattning, styrelsen

resp. distriktsförvaltningen dock obetaget att, där sådant anses lämpligt,

bibehålla henne i extra tjänst.

Jämväl i instruktionen för telegrafstyrelsen den 11 oktober 1907,

§ 30, finnes stadgadt, att, om kvinna, som innehar tjänst å ordinarie stat

vid telegrafverket, träder i gifte, hon skall anses hafva frånträdt befattningen,

styrelsen dock obetaget att, där sådant anses lämpligt, bibehålla

henne i extra tjänst.

Enligt Riksdagens skrifvelse den 9 juni 1910, n:r 2, är bland villkoren

för åtnjutande af de enligt antagen ny stat med ordinarie befattning

vid fångvårdsstaten förenade aflöningsförmåner upptagen den bestämmelse,

att kvinnlig befattningshafvande, som ingår äktenskap, skall vara

skyldig afgå från tjänsten, om fångvårdsstyrelsen finner det nödigt. Å

deri ordinarie stat, som vid 1910 års riksdag antogs för fångvårdsstaten,

äro såsom kvinnliga befattningshafvande upptagna, förutom eu skollärarinna

vid straffängelset i Stockholm, första vaktfruar, vaktfruar och kokerskor.

Efter öfvervägande af hvad sålunda uti ofvannämnda hänseenden

finnes föreskrifvet för skilda områden af statstjänsten, har kommittén för

sin del beträffande de befattningar, om hvilka nu är fråga, omfattat den

mening, att, om kvinna, som befordrats till och innehar sådan befattning'',

ingåi äktenskap, hon skall anses därmed hafva frånträdt befattningen.

84

Under åberopande af hvad i det föregående anförts, tillåter sig

kommittén framlägga följande

Förslag

till

grunder, med tillämpning af hvilka infödda svenska

kvinnor md kunna i stadgad ordning af Konungen utnämnas

och befordras till lär arbefattningar vid statens

läroanstalter, till andra beställningar vid inrättningar

för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkar

be

fattning ar.

l:o.

Infödd svensk kvinna, som är ogift eller änka,

ma kunna af Konungen utnämnas och befordras till

professor vid universitet i nationalekonomi, finansrätt,

statsrätt, förvaltningsrätt, folkrätt, kyrkorätt, rättshistoria,

speciell privaträtt, juridisk encyklopedi, romersk

rätt och internationell privaträtt; i språk och litteratur,

klassisk fornkunskap och antikens historia, estetik, litteratur-

och konsthistoria, filosofi, pedagogik, historia, geografi,

vältalighet och statskunskap, statistik, matematik

samt mekanik och matematisk fysik;

laborator, prosektor och observator vid universitet;

laborator med fast anställning vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet;

adjunkt vid rikets allmänna läroverk;

lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet;

professor vid konsthögskolan;

aktuarie vid statistiska centralbyrån;

andre arkivarie och registrator vid riksarkivet;

andre bibliotekarie vid kungl. biblioteket;

amanuens ock konservator vid nationalmuseet;

provinsialläkare; samt

läkare vid mindre lasarett och därmed likställda

sjukhus.

2:o.

Kvinnlig innehafvare af någon utaf ofvan angifna

statstjänster äger att af de med tjänsten enligt

stat förenade aflöningsförmaner, under iakttagande af

gällande aflöning svillkor, tillgodonjuta:

fyra femtedelar af lön och tjänstgöring spenning ar

eller arfvode, som ingå i den uti stat itpptagna begynnelseaflöningen;

hälften

af ortstillägg och af hyresbidrag eller

hy reser sättning, som utgå af statsmedel; samt

hälften af ålderstillägg eller däremot svarande

aflåning sför höj ning.

3:o.

I afseende ä naturaförmåner och extra inkomster,

som kunna åtfölja någon af ifrågavarande statstjänster

eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, göres icke

skillnad mellan manlig och kvinnlig tjänstinnehafvare.

4:o.

Hvad i lagen angående civila tjänstinnehafvares

rätt till pension finnes med afseende å beräkning af

pensionsunderlag sagdt om lön skall beträffande ifrågavarande

statstjänster tillämpas för kvinnlig tjänstinnehafvare

så, att därmed åsyftas hvad sådan tjänstinnehafvare

på grund af bestämmelserna i mom. 2:o här

ofvan äger tillgodonjuta i lön.

Intill dess ny lönestat wä varda fastställd för

provinsialläkare, skall för kvinnlig innehafvare af dylik

befattning pension sunderlag et utgöra sjuttio procent af

det belopp, som nu är bestämdt såsom pension för provinsialläkare.

6:0.

Beträffande aflönings- och pensionsförmåner för

kvinnliga läkare vid lasarett och därmed likställda sjukhus

skola gälla de särskilda bestämmelser, som äro eller

kunna i behörig ordning varda utfärdade.

7:o.

Om kvinnlig innehafvare af någon utaf ofvannämnda

befattningar ingår äktenskap, skall hon anses

därmed hafva frånträdt befattningen.

Revision af civila pensionslagen in. in.

I händelse af bifall till hvad kommittén sålunda föreslagit torde det

blifva nödvändigt att, efter inhämtande af yttranden från vederbörande

sakkunniga myndigheter, företaga en revision ej mindre af gällande lag

angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension än äfven af de föreskrifter,

som gälla i fråga om ersättning åt vikarier för lärare vid universiteten,

karolinska mediko-kirurgiska institutet och rikets allmänna läroverk äfvensom

åt extra lärare vid de allmänna läroverken.

Beträffande civila pensionslagen tillåter sig kommittén i sådant afseende

fästa uppmärksamhet därå, att, då enligt § 5 i nämnda lag, sådan

denna § lyder enligt lag den 11 juni 1909, rätt till hel pension för provinsialläkare

inträder vid 62 lefnads- och 27 tjänstår, medan enahanda rätt

för kvinnlig tjänstinnehafvare i allmänhet inträder vid 60 lefnads- och 30

tjänstår, pensionsåldern för kvinnlig provinsialläkare icke under några

förhållanden torde kunna bestämmas högre än till 60 lefnads- och 25

tjänstår.

För lärare vid universiteten, karolinska institutet och fria konsternas

akademi (konsthögskolan) är pensionsåldern 65 lefnads- och 25 tjänstår.

Då kvinnlig tjänstinnehafvare i allmänhet blir pensionsmässig vid 60

lefnadsår, synes det böra göras till föremål för pröfning, huruvida tilläfventyrs

för kvinnliga innehafvare af sistberörda lärarbefattningar rätt till

hel pension bör inträda tidigare än efter 25 tjänstår.

Pensionslagens 6 § sista mom., som stadgar skyldighet för manliga

tjänstinnehafvare att under vissa i momentet angifna förhållanden afgå från

tjänst före ernåendet af rätt till hel pension, torde tilläfventyrs böra kompletteras

med stadgande angående kvinnlig tjänstinnehafvares skyldighet i

berörda hänseende.

88

Beträffande föreskriften om ersättning åt vikarier för lärare vid

universiteten, karolinska institutet och rikets allmänna läroverk äfvensom

åt extra lärare vid de allmänna läroverken torde böra tagas i öfvervägande,

huruvida icke nu i sådant afseende utgående ersättningar må

böra i någon mån reduceras i de fall, då dylik befattning uppehälles

af kvinna.

Frånsedt dessa läroanstalter, finnes bland villkoren för åtnjutande

af de aflöningsförmåner, som nu tillkomma tjänstinnehafvare vid statens

ämbetsverk och institutioner, i allmänhet föreskrifvet, att tjänstgöringspenningar

ej må uppbäras af tjänstinnehafvare under honom beviljad

tjänstledighet, utan skola för denna tid utgå till den, som uppehållit befattningen.

Enligt kommitténs förslag skulle icke uppgöras särskilda stater för

kvinnliga innehafvare af tjänster, om hvilka fråga är i detta betänkande,

utan dessas aflöning skulle utgå med viss del af motsvarande manliga

tjänstemäns aflöning.

Vid sådant förhållande lärer i händelse af bifall till kommitténs förslag

böra åt nyssberörda stadgande i fråga om tjänstgöringspenningar gifvas

den tolkning, att i förekommande fall manlig vikarie för vare sig

manlig eller kvinnlig tjänstinnehafvare skall, i förhållande till vikariatstiden,

uppbära tjänstgöringspenningar med det belopp, hvartill desamma

enligt stat uppgå, men kvinnlig vikarie, likaledes i förhållande till vikariatstiden,

med allenast fyra femtedelar af samma belopp.

Tab. I.

»BruttOiiflöuing».

Jämförande öfversikt

af

årsaflöningar och pensioner till manliga innehafvare af vissa i § 28

regeringsformen afsedda lärår befattningar vid statens läroanstalter,

andra beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst

samt läkarbefattni ngar

och

årsaflöningar och pensioner, som enligt löneregleringskommitténs förslag skulle

tillkomma kvinnliga innehafvare af samma befattningar.

12—102089 Löneregleringskommitténs bet. XXVII.

‘to

1. Professor vid universitet

Ilön............

tjänstgöringspenningar . . .

Summa

(lön............

tjänstgöringspenningar . . .

Summa

Prosektor och laborator inom medicinska fakulteten

vid universitetet i Uppsala; laborator i

fysiologi och laborator i bakteriologi vid karolinska

institutet..............

(lön............

tjänstgöringspenningar . . .

Summa

Ilön............

tjänstgöringspenningar . . .

Summa

3. Laborator och observator inom filosofiska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala och Lund . .

4. Lektor*

manlig:

kvinnlig:

lön............

tjänstgöringspenningar . . .

Summa

lön............

tjänstgöringspenningar . . .

I Summa

Ilön............

tjänstgöringspenningar . . . j

Summa

( lön

J Urin

kvinnlig: [ tjänstgöringspenningar . . .

Summa

* Lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet åtnjuta dessutom för närvarande hyresbidrag (utgående

mots vara hyresbidrag, som af StockholmB stad lämnas till lektorer och adjunkter vid de allmänna läroverken i

91

Aflöning enligt

stat.

Högsta 1

pension.

Kvinnans årsaflöning i procent af mannens,

då aflöningen utgår

Kvinnans

pension

i procent

af

mannens

Utan

ålders-

tillägg.

Med ett

ålders- tillägg.

Med två Med tre

ålders- ålders- tillägg. j tillägg.

Med fyra

ålders- til lägg. i

utan

ålders-

tillägg

med ett

ålders- t Hlägg.

med två

ålders- tillägg.

med tre med fyra

ålders- j ålders- tillägg. tillägg.

5,000.

5,600

_

_

_

2.500

2,500

—

—

—

7,500

8,100

—

5,600

4.000

4.300

-

—

—

2.000

2.000

_

—

—

6.000

6.300

—

—

4.300

80

78

-

77

3,600

4,100

4,600

_

-

■

2,000

2.000

2,000

—

—

5,600

6,100

6,600

—

4,600

2,880

3,130

3.380

—

—

1.600

1.600

1.600

—

—

4.480

4,730

4.980

-

—

3.380

80

78

75

—

73

3,000

3,500

4,000

_

_

1,500

1,500

1,500

—

—

4,500

5,000

5,500

—

—

4,000

2.400

2,650

2,900

—

—

1.200

1.200

1.200

—

—

i 3.600

3.850

4.100

_

2,900

80

77

75

—

—

73

''■ . 2,600

2,950

3,300

3,650

4,000

1.400

1,550

1,700

1,850

2.000

4,000

4.500

5,000

5.500

6,000

4,000

■

2,080

2.255

2.430

2,605

2.780

1,120

1.195

1.270

1.345

1.420

3.200

3,450

3.700

3,950

4,200

2.780

80

77

74

72

70

1 70

af inskrifnings- och terminsafgifter), lektor mod 700 kronor och adjunkt med 500 kronor årligen. Dessa belopp

Stockholm.

02

5. Adjunkt vid allmänt läroverk och vid högre lärarinneseminariet

*..............

6. Professor vid konsthögskolan (med normaladöniug)

7. Tjänsteman i första lönegraden i centralt, uyregleradt

ämbetsverk............

8. Provinsialläkare (med normala tjänstgöriugspenningar)

**................

manlig:

lön.........

tjänstgöringspenningar

Summa

f lön.........

kvinnlig: t tjänstgöringspenningar

Summa

manlig:

kvinnlig:

manlig:

t lön . . .

I tjänstgörin

tjänstgöringspenningar . . .

ortstillägg........

Summa

lön............

tjänstgöringspenningar , . .

ortstillägg.........

Summa

lön............

tjänstgöringspenningar . . .

ortstillägg........ .

Summa

kvinnlig:

manlig:

kvinnlig:

t lö

in- ) tf

lön.........

tjänstgöringspenningar

ortstillägg......

Summa

{ lön............

j tjänstgöringspenningar . . .

| hyresersättning......

'' Summa

lön............

tjänstgöringspenningar . . .

hyresersättning......

Summa

* Lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet åtnjuta dessutom för närvarande hyresbidrag (utgående

motsvara hyresbidrag, som af Stockholms stad lämnas till lektorer och adjunkter vid de allmänna läroverken i

** Provinsialläkare erhålla ålderstillägg efter 10 och 15 år.

Aflöning enligt

stat.

Högsta :

pension. (

Kvinnans årsaflöning i procent af mannens,

då aflöningen utgår

Kvinnans

pension

i procent

af

mannens.

Utan

ålders-

tillägg.

Med ett

ålders- tillägg.

Med två | Med tre i

ålders- j ålders- i

tillägg, tillägg.

Med fyra

ålders- j

tillägg.

utan

ålders■

tillägg.

med ett

ålders- tillägg.

med två

ålders- tillägg.

med tre

ålders- tillägg.

med fyra

ålders- tillägg.

2,000

2,350

2,700

3.050

3.400

\

1,000

1.150

1,300

1.450

1.600

3,000

3,500

4,Q(X)

4,500

5,000

3.400

1.600

1,775

1.950

2,125

2,300

800

875

950

1.025

1.100

2.400

2.650

2.900

3,150

3,400

2.300

80

76

73

70

68

68

2,500

3,000

3.500

—

1,800

1,800

1,800

—

—

300

300

300

—

—

4,600

5,100

5,600

—

—

3,500

2,000

2,250

2,500

—

—

1,440

1.440

1,440

—

—

150

150

150

_

—

3,590

3.840

4.090

—

2,500

78

75

73

—

—

71

2,200

2,700

3,200

3,700

1,500

1,500

1,500

1,500

300

300

300

300

-

4,000

4,500

5.000

5,500

—

3,700

1,760

2,010

2.260

2,510

—

1.200

1.200

1.200

1,200

—

150

150

150

150

—

3,110

3,360

3,610

3.860

—

2.510

78

75

72

70

—

68

1,875

2,375

2,875

—

—

625

625

625

—

—

750

750

750

—

—

3,250

3,750

4,250

—

—

4.000

1,500

1.750

2.000

—

—

500

500

500

—

—

i 375

375

375

—

I 2,375

2,625

2.875

-

—

2.800

73

70

68

—

—

70

af inskrifnings- och terminsafgifter), lektor med 700 kronor och adjunkt med 500 kronor årligen. Dessa belopp

Stockholm.

Tab. II.

P«nsionsaf gifter >.

Jämförande öfver sikt

af

de bidrag till kostnaden för egen pensionering samt de obligatoriska

årsafgifter* till pensionsinrättningar, som åligga manliga innehafvare

af vissa befattningar,

och

de bidrag till kostnaden för egen pensionering, som, vid bifall till löneregleringskommitténs

förslag i fråga om aflöning åt kvinnliga innehafvare af

samma befattningar, skulle komma att af dessa erläggas.

* Retroaktiv-, befordrings- och inträdesafgifter äro här icke medräknade.

96

Professor vid universitetet i Uppsala .

f bidrag till egen pensionering . . .

manlig: < afgift till pensionsinrättning . . .

I Summa

kvinnlig: bidrag till egen pensionering. . . .

1.

Professor vid universitetet i Lund

bidrag till egen pensionering . . .

afgifter till pensionsinrättningar .

Summa

kvinnlig: bidrag till egen pensionering ....

manlig:

Prosektor och laborator inom medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala . . .

Laborator i fysiologi och laborator i bakteriologi

vid karolinska institutet . . . .

I bidrag till egen pensionering . . .

afgift till pensionsinrättning . . .

Summa

kvinnlig: bidrag till egen pensionering ....

manlig:

J bidrag till e«

afgift till är

egen pensionering . . .

afgift till änke- och pupillkassa .

Summa

kvinnlig: bidrag till egen pensionering

3.

Laborator

fakulteten

och observator inom filosofiska

vid universitetet i Uppsala . . .

manlig:

kvinnlig:

bidrag till egen pensionering . . .

afgift till pensionsinrättning . . .

Summa

bidrag till egen pensionering . . .

!)7

Då. tjänstinnohafvaren åtnjuter aflöning å stat

Kvinnans af gifter i procent af mannens, då aflöningen utgår

utan

ålders-

tillägg.

med ett

ålders- tillägg.

| med två

| ålders- tillägg.

med tre

ålders- tillägg.

| med fyra

1 ålders- tillägg.

utan

ålders-

tillägg.

med ett

ålders- tillägg.

med två

ålders- tillägg.

med tre

ålders- : tillägg.

med fyra

[ ålders- t

tillägg.

280

_

313

GO

_

_

!

135

—

147

—

—

—

—

—

-

—

415

—

460

60

—

—

—

—

—

172

.

184

90

—

—

—

—

—

—

41

40

—

—

—

: 280

313

60

60

—

60

—

—

—

—

—

—

—

340

—

373

60

_

—

—

—

—

—

172

—

184

90

—

—

—

—

—

51

49

—

—

—

165

60

188

60

211

60

102

—

in

—

120

—

—

—

—

—

; 267

60

299

60

331

60

—

—

—

—

| ,5

04

103

29

111

54

—

—

—

—

36

34

34

—

--

165

60

188

60

211

60

193

20

193

20

193

20

—

—

—

—

358

80

381

80

404

80

—

—

—

—

95

04

103

29

111

54

—

—

—

—

26

27

28

—

120

140

160

81

—

90

—

99

—

—

—

—

—

201

—

230

—

259

—

—

—

—

—

I

72

—

79

50

87

—

—

—

—

—

36 i

35 \

34

- I

—

13—102089 Löneregleringslcommiiténs let. XXVII.

98

3. Laborator och observator inom filosofiska

fakulteten vid universitetet i Lund . . . .

manlig:

kvinnlig:

bidrag till egen pensionering . . .

afgift till pensionsinrättning . . .

Summa

bidrag till egen pensionering ....

:

4. Lektor

manlig:

kvinnlig:

bidrag till egen pensionering . . .

afgift till änke- och pupillkassa. .

Samma

bidrag till egen pensionering ....

5. Adjunkt vid allmänt läroverk och vid högre

lärarinneseminariet..........

manlig:

kvinnlig:

bidrag till egen pensionering . . .

afgift till änke- och pupillkassa

Summa

bidrag till egen pensionering ....

6. Professor vid konsthögskolan (med normalafiöning).

..............

(bidrag till egen pensionering . . .

afgift till änke- och pupillkassa .

Summa

kvinnlig: bidrag till egen pensionering . . .

1. Tjänsteman i första lönegraden i centralt,

nyregleradt ämbetsverk......

manlig:

kvinnlig:

bidrag till egen pensionering . . .

afgift till änke- och pupillkassa

Summa

bidrag till egen pensionering . . .

8. Provinsialläkare (med normala tjänstgöringspenningar).

.............

manlig:

kvinnlig:

bidrag till egen pensionering . . .

afgift till änke- och pupillkassa .

Summa

bidrag till egen pensionering . . .

9!)

Då tjänstinnehafvarcn åtnjuter aflöning å stat Kvinnans af gifter i procent af mannens, då af låningen utgår

utan

ålders-

tillägg.

med ett

åldors- tillägg.

med två

ålders- tillägg.

med tre

ålders- tillägg.

med fyra

ålders- tillägg.

utan

ålders-

tillägg.

med ett

ålders- tillägg.

med två

ålders- tillägg.

med tre

ålders- tillägg

med fyra

ålders- tillägg.

120

__

140

160

18

—

18

18

_

—

—

—

—

!

138

_

158

178

—

—

—

—

-

72

—

79

so

87

-

—

—

—

—

52

so

49

—

—

104

118

132

146

160

90

90

90

—

90

—

90

—

194

—

208

222

—

236

—

250

—

62

40

67

65

72

90

78

15

83

40

32

33

33

33

33 j

68

_

79

90

91

80

103

70

115

00

!

70

—

70

—

70

__

70

—

70

—

138

—

149

90

161

80

173

70

185

60

48

—

53

25

58

50

63

75

69

—

35

36

36

37

37

87

50

105

_

122

50

147

—

147

—

147

—

—

—

—

—

231

50

252

—

269

50

—

—

—

—

6G

—

67

50

75

—

—

—

—

—

26

27

28

—

—

81

40

99

90

118

40

136

90

_

155

40

155

40

155

40

155

40

—

—

236

80

255

30

273

80

292

30

—

—

52

80

60

30

67

SO

75

30

—

—

22

24

25

26

—

75

—

95

—

115

—

__

_

_

|

168

—

168

—

168

—

—

—

—

—

243

—

263

—

283

—

—

—

—

—

45

—

52

BO

60

—

—

—

—

—

19

20

21

—

- I

/

Tab. III.

»Nettoaflöning».

Jämförande öfversikt

af

de årsaflöningar, som efter frånräknande af bidrag till kostnaden för

egen pensionering samt obligatoriska årsafgifter * till pensionsinrättningar

utgå till manliga innehafvare af vissa befattningar,

och

de årsaflöningar, som enligt löneregleringskommitténs förslag skulle, efter

frånräknande af bidrag till kostnaden för egen pensionering, utgå till kvinnliga

innehafvare af samma befattningar.

Till retroaktiv- befordrings- och inträdesafgifter har härvid icke tagits hänsyn.

102

I.

Professor vid universitetet i Uppsala

[ manlig . . .

| kvinnlig . .

I manlig . . .

Professor vid universitetet i Lund..................1

'' kvinnlig . .

[Prosektor och laborator inom medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala

2. )

3.

Laborator i fysiologi och laborator i bakteriologi vid karolinska institutet .

Laborator och observator inom filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala

(Laborator och observator iuom filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund

manlig . . .

kvinnlig . .

manlig . . .

kvinnlig

manlig . . .

kvinnlig . .

j manlig . . .

i kvinnlig . .

Lektor

J manlig .

| kvinnlig

manlig . . .

kvinnlig

manlig . . .

kvinnlig . .

j manlig . . .

| kvinnlig . .

manlig . . .

kvinnlig . .

Anm. I åtskilliga fall, då manlig tjänsteman har skyldighet att erlägga retroaktiv-, befordrings- eller

och kvinnornas aflöning ännu mindre än här ofvan angifvits. — I tab. I antydda, men icke medräknade hyres

-

а. Adjunkt vid allmänt läroverk och vid högre lärarinneseminariet . . .

б. Professor vid konsthögskolan (med normalaflöning)........

7. Tjänsteman i första lönegraden i centralt, nyregleradt ämbetsverk

8. Provinsialläkare (med normala tjänstgöriugspenningar)......

Utan

Med ett

Med två

Med tre

Med fyra

Kvinnans årsaflöning i procent af mannens,

då aflöningen utgår

åldcrs-

tillägg.

ålders-

tillägg.

ålders-

tiilägg.

åldcrs-

tillägg.

åldcrs-

tillägg.

utan

ålders-

tillägg.

med ett

älders- tillägg.

med två

ålders- tillägg,

med tre

ålders- tillägg.

med fyra

åtders- t iIIäg g.

7,085

7,639

40

—

—

—

—

5,828

—

6.1/5

10

—

—

—

—

—

—

82

SO

—

—

7,160

—

7,726

40

—

—

—

—

5,828

—

3,115

10

—

—

—

—

—

81

79

—

—

5,332

40

5,800

40

6,268

40

—

-

4,384

96

4,626

71

4,863

46

—

—

_

82

80

78

—

i

5,241

20

5,718

20

6,195

20

—

—

—

—

4,384

96

4,626

71

4,868

46

—

—

—

—

84

81

79

—

—

4,299

—

4.770

—

5,241

—

—

—

—

—

3,528

—

3,770

50

4,013

—

—

—

—

—

82

79

77

—

—

4,362

—

4,842

—

5,322

—

—

—

—

—

3,528

—

3,770

50

4,013

—

—

—

—

81

78

75

—

—

3,806

—

4,292

—

4,778

—

5,264

5,750

3,137

60

3,382

35

3,627

10

3,871

85

4,116

60

82

79

76

74

72

2,862

—

3,350

10

3,838

20

4,326

so

4,814

40

2,352

—

2,596

75

2,841

50

3,088

25

3,331

—

82

78

74

71

69

4,365

50

4,848

—

5,330

50

—

—

—

—

3,530

—

3,772

50

4.015

—

—

—

—

—

81

78

75

—

—

3,763

20

4,244

70

4,726

20

5,207

70

—

—

3,057

20

3.299

70

3,542

20

3,784

70

—

—

81

78

75

73

—

3,007

—

3,487

—

3,967

—

—

—

—

-

2,330

-

2,572

50

2,815

—

—■

—

—

—

77

74

71

—

—

inträdesafgift till Silke- och pupillkassa eller annan dylik pensionsinrättning, blir skillnaden mellan männens

bidrag till lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet äro ej heller i denna tabell medräknade

.

Särskilda meningar,

14—102089 Lönereglering skommitténs bet. XXVII.

.

t

''

107

Utdrag af protokollet, hållet hos den af

Kungl. Maj it den 3 oktober 1002 tillsatta kommittén

för afgifvande af förslag rörande reglering

af statens ämbetsverks och myndigheters lönehällanden

m. m.

1911 den 13 januari.

§ 1.

Företogs till behandling förslag till grunder, med tillämpning af

hvilka infödda svenska kvinnor må kunna af Konungen utnämnas och befordras

till vissa befattningar; och deltogo i öfverläggningarna i ärendet

samtliga de af Kungl. Maj:t den 12 september 1910 förordnade sakkunniga,

rektorn vid universitetet i Lund, professorn Bengt Jönsson, rektorn

vid nya elementarskolan i Stockholm, filosofie doktorn Carl Hugo Hernlund,

föreståndarinnan för nya elementarskolan för flickor i Stockholm, filosofie

doktorn Anna Ahlström, förste provinsialläkaren, medicine licentiaten Fredrik

Gottlieb Bissmark och praktiserande läkaren, medicine licentiaten Mathilda

Lundberg.

Kommittén beslöt att med underdånig skrifvelse af denna dag afgifva

underdånigt betänkande i ämnet.

Därvid afgåfvo ledamoten af kommittén herr af Callerholm samt

följande af ofvanbemälda sakkunniga, nämligen rektorn Hernlund, filosofie

doktorn Anna Ahlström, förste provinsialläkaren Bissmark och medicine

licentiaten Mathilda Lundberg de särskilda meningar i ärendet, som firmas

återgifna här efteråt.

108

l:o Herr af Callerholm:

»Då jag icke ansett tillräckligt vägande skäl hafva blifvit af kommittén

förebragta för uteslutande af därtill kompetenta infödda svenska kvinnor

från tillträde till ytterligare vissa slag af befattningar i statstjänst, till

hvilka kvinnor enligt nuvarande affattning af 28 § regeringsfor

men

må kunna af Konungen utnämnas och befordras, har jag inom

kommittén påyrkat, att åt första punkten i det af kommittén afgifna förslag

till grunder för dylik utnämning och befordran måtte gifvas följande

vidsträcktare innehåll:

l:o.

Infödd svensk kvinna, som är ogift eller änka, må kunna af Konungen

utnämnas och befordras till

''professor vid universitet, de teologiska professurerna likväl undantagna,

och vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

laborator, prosektor och observator vid universitet;

laborator med fast anställning vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

ordinarie

lärare vid tandläkarinstitutet;

lektor och adjunkt vid rikets allmänna läroverk;

rektor, lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet;

föreståndare och e. o professorer vid farmaceutiska institutet;

öfverlärare vid undervisningsanstalter för barnmorskor;

professor vid konsthögskolan;

af delnings föreståndare för statsmedicinska anstalten;

förste aktuarie och aktuarie vid statistiska centralbyrån

arkivarie och registrator vid riksarkivet;

bibliotekarie vid kungl. biblioteket;

amanuens och konservator vid nationalmuseet;

provinsialläkare;

öfverläkare vid hospital och asyler för sinnessjuka; samt

lasur ettsläkare.

I fråga om den närmare motiveringen härför torde jag kunna inskränka

mig till att hänvisa till de särskilda yttranden, som till kommit

-

109

téns protokoll afgifvits af de tillkallade sakkunniga doktorerna Anna Ahlström

och Mathilda Lundberg.

Vidare har jag icke kunnat anse det vara under alla förhållanden

nödigt eller ens för staten gagneligt att med kvinnas inträde i äktenskap

skall vara förbunden ovillkorlig skyldighet att frånträda innehafvande befattning

i statstjänst, såsom kommittén i sjunde punkten af sitt förslag

till grunder föreskrifvit, hvarför jag yrkat, att förslaget i denna punkt

måtte gifvas sådan affattning, att möjlighet beredes för kvinna, som sådant

själf önskar och hvilkens bibehållande i tjänsten kan befinnas fortfarande

önskvärdt, att äfven efter ingånget äktenskap kvarstå i innehafvande

befattning, äfvensom hemställt, att ifrågavarande punkt för ernående af

nämnda syfte måtte erhålla följande förändrade affattning:

7:o.

Om kvinnlig innehafvare af någon utaf ofvanäinnda befattningar

ingår äktenskap, skall det, på hennes ansökning, i hvarje särskildt fall

ankomma på Konungens pröfning, huruvida hon må ändock bibehålla befattningen.

»

2:o Rektorn Hernlund:

»Kommittén har ansett att i fråga om kvinnas tillträde till lärarbefattningar

vid realskolor och högre allmänna läroverk det vore en lämplig

medelväg mellan olika (sid. 31 angifna) meningar, att kéinna erhölle tillträde

till alla adjunktsbefattningar, jämväl sådana, med hvilka följer undervisningsskyldighet

i större mån å gymnasialstadiet.

Enligt min uppfattning borde däremot kvinnas kompetens till lärarbefattningar

vid dessa läroverk begränsas till sådana adjunktsbefattningar,

som äro afsedda för undervisning företrädesvis i realskola och realskoleklasserna

i de högre allmänna läroverken. Härigenom vunnes önskvärd

erfarenhet om kvinnas disciplinära förmåga vid handledande! af manlig

ungdom, utan att man utsatte sig för de olägenheter, som blefve en följd

af experimentets eventuella misslyckande på gymnasialstadiet.

no

Kommittén synes mig icke hafva tillbörligen uppmärksammat, att

åtskilliga af de ämneskombinationer, hvilka upptagas i § 177 af stadgan

för de allmänna läroverken, enligt undervisningsplanen antingen helt och

hållet eller väsentligen tillhöra gymnasialstadiet. Med afseende å dessa

adjunktsbefattningar torde det svårligen kunna bestridas, att kvinnas

eventuella mindre eller bristande förmåga att å det högre stadiet upprätthålla

god disciplin icke ökas därigenom, att hon intar en lägre tjänsteställning

än en lektors.

Vid tillämpning af den uppfattning, hvaråt jag gifvit uttryck, borde

naturligtvis i fråga om de högre allmänna läroverken vid ledigförklarandet

af sådana adjunktstjänster, till hvilka kvinna ägde ansökningsrätt, uttryckligen

angifvas, att befattningen afsåge undervisning företrädesvis i realskoleklasserva,

på samma sätt som, enligt förenämnda § 177 af läroverksstadgan,

det uttryckligen bör tillkännagifvas, om ledigförklarad tjänst anses

böra medföra undervisningsskyldighet ''företrädesvis i visst ämne’.

För öfrigt anser jag mig böra förklara, att jag i princip är af den

uppfattningen, att kvinna såsom innehafvare af statstjänst, tillsatt af Kungl.

Maj:t, lika väl som eu man bör åtminstone såsom begynnelselön erhålla

den i stat för densamma uppförda aflöningen, samt att jag är förvissad därom,

att det ingalunda vore ogörligt att genom väsentligt högre pensionsafgifter

med flera åtgärder förebygga, att kvinna komme i eu fördelaktigare

ekonomisk ställning än en manlig innehafvare af samma tjänst.

Kommittén har emellertid ansett sig icke böra vidtaga någon utredning i

sådant syfte, och min egen tid har ej heller medgifvit mig att söka utarbeta

ett fullständigt förslag härtill.

1 sammanhang med frågan om atlöningsförhållandena har jag, med

afseende på de af kommittén gjorda beräkningarna, ansett mig böra framhålla,

att, då nådiga stadgan af den 1 november 1907 angående filosofiska

examina i § 4 föreskrifver, att studierna skola ordnas så, att den normala

studietiden för filosofisk ämbetsexamen kommer att bli 3V2 år, torde —

med hänsyn därtill, att medelåldern för studentexamens afläggande nu är

I9V2 år samt att profårets genomgående och värnpliktens fullgörande hvardera

taga ett år — en man kunna anses ha förvärfvat adjunktskompetens

in

vid 25 års ålder och en kvinna vid 24. Anser man vidare, i likhet med

kommittén, att den extra-ordinarie tjänstgöringstiden numera utgör i medeltal

fem år, kommer man till en medelålder för adjunktsbefordran af 30

år för man och 29 för kvinna jämte däraf föranledd mindre jämkning i

det af kommittén angifna procenttalet för förhållandet mellan manlig och

kvinnlig adjunkts aflöningsförmåner.»

3:o Filosofie doktorn Anna Ahlström:

»I den inledning, som föregår Ivungl. löneregleringskommitténs förslag

till grunder, med tillämpning af hvilka infödda svenska kvinnor må

kunna af Konungen utnämnas och befordras till vissa befattningar, återgifvas

en del af de uttalanden, som vid 1905 och 1907 års riksdagar

gjorts af olika ledamöter inom båda kamrarna och konstitutionsutskottet,

vid de tillfällen, då de år 1905 af justitierådet Ernst Trygger i Första

och rådman T. Zetterstrand i Andra kammaren samt år 1907 af justitierådet

E. Trygger i Första och Med. doktor K. Kjellberg i Andra kammaren

väckta motionerna angående ändrad lydelse af § 28 regeringsformen behandlats.

Den redogörelse, som lämnades af häradshöfding af Ekenstam med afseende

på den ståndpunkt i allmänna värf kvinnan 1907 intog i utlandet, vill

jag i någon mån komplettera. Så äro t. ex. i England, enligt hvad genom

meddelanden från högskolorna i Liverpool, Manchester, North Wales, Birmingham

framgår, alla platser tillgängliga för kvinnor. Vid universitetet

i London likaledes, hvilket af undertecknad framhållits för kommitténs

ledamöter. Från Finland har meddelats att för närvarande 5 kvinnor med

erforderlig kompetens inneha lektorsbefattningar och erhålla samma lön

som man.

Vidare kan det anses påkalladt att granska de statistiska uppgifter

från Stockholms stads folkskoleväsen angående manliga och kvinnliga

lärares tjänstledighet, som Professor Clason anförde såsom stöd för sitt

påstående att kvinnans uthållighet icke är lika stor som mannens. De af

professor Clason angifna siffrorna uppvisa sjukdomsdagar per individ

under en* viss termin och innebära, att, under det hvarje manlig lärare

* Kursiveradt af doktor Ahlström.

112

representeras af 4,7 sjukdomsdagar, representeras hvarje kvinnlig lärare åt

11,3 sjukdomsdagar.

Redan det att statistiken är byggd på uppgifter tagna från en

enda termin dömer den. Jag har också inom kommittén framhållit, att

professor Clasons statistik är fullkomligt värdelös och inför kommitterade

redogjort för en af Akademiskt bildade kvinnors förening uppgjord

statistik. Denna, som hvilar på en undersökning omfattande en tidrymd

af 10 är, lämnade såsom var att vänta ett helt annat resultat än den af

professor Clason framlagda undersökningen. Lärarinnornas tjänstledighet

för sjukdom förhåller sig till lärarnas som 14,i: 10,7. Jämför man sjukligheten

bland endast de ogifta lärarinnorna med lärarnas, kommer på de

förra 13,2 sjukdagar mot 10,7 på de senare. Hvad beträffar den totala

tjänstledigheten d. v. s. tjänstledighet både på grund af sjukdom och på

grund af studier, enskilda angelägenheter etc., så är denna större för

lärarna än för lärarinnorna. På hvarje lärare kommer nämligen 17,2 tjänstlediga

dagar, på hvarje lärarinna 15,6.

Att vilja såsom kommittén (sid. 29) förhindra kvinnas utnämnande

till innehafvare af chefspost till dess kvinnorna i allmänhet ''såsom ordinarie

innehafvare af underordnade befattningar hos vederbörande ämbetsverk,

myndigheter eller institutioner hafva fått visa sig besitta egenskaper,

som göra dem skickade att vara förmän för större eller mindre kategorier

af manliga eller kvinnliga tjänstinnehafvare’, vore både egendomligt och

oklokt.

Jag vill erinra om, att i hvartenda fall vid besättandet af en plats

kommer att gälla, att kvinna har att täfla med män — då manliga sökande

till platsen i fråga öfver hufvud taget finnas — och att det endast är, då

hon faktiskt kan uppvisa större kompetens än sina manliga medsökande,

som det kan blifva tal om att hon skall få den plats, som i hvarje fall

är i fråga. Risken för det allmänna att under sådana förhållanden lämna

kvinna tillträde till statens ämbeten torde vara minimal — fördelen af att

vid behof kunna begagna sig af hennes arbete påtaglig. Till innehafvare

af chefspost bör den och endast den, man eller kvinna, utnämnas, som

visat sig besitta (förutom nödiga insikter) de ''personliga egenskaper, som

-ovillkorligen borde fordras af en chef.

Vidare framhåller kommittén, sid 30: I fråga om professurer vid

universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet och tekniska högskolan

lärer, enligt hvad från sakkunnigt håll meddelats kommittén, hittills vunnen

erfarenhet mana till synnerlig försiktighet vid utvidgandet af området för

kvinnans verksamhet’.

Vid Lunds universitet och vid Göteborgs högskola har man ännu

ingen som helst erfarenhet om kvinnors lämplighet ens för underordnade

befattningar. Från Uppsala universitet kan man däremot verkligen åberopa

någon sådan erfarenhet. De meddelanden om denna erfarenhet, som från

sakkunnigt håll lämnats kommittén, grunda sig, enligt hvad undertecknad

förskaffat sig kännedom om och äfven framhållit i kommittén, faktiskt på

upplysningar, hvilka anskaffats utan att, underligt nog, någon hänvändan

skett vare sig till vederbörande professor inom filosofiska fakulteten eller

till någon af professorerna inom den juridiska, som har den längsta erfarenheten

i saken.

Att kommittén tillmäter vikt åt uttalanden af ej namngifna personer

finner jag beaktansvärdt, då kommittén ej ansett nödigt fästa något som

helst afseende vid det skriftliga uttalande, som gjorts af f. d. professorn

inom Uppsala universitets juridiska fakultet f. d. justitierådet E. Trygger

och som jag i vidimerad afskrift aflämnat till kommittén. I detta uttalande

framhåller justitierådet Trygger att den af honom ''föreslagna grundlagsändringen

var afsedd att gälla så vidt som möjligt. Endast om i något

undantagsfall kvinna icke kunde anses lämplig för ifrågavarande slags befattningar

skulle hon uteslutas, t. ex. från att vara militärläkare enligt

åtskilligas mening. Professur eller lektorat kan uppenbarligen kvinna,

därest hon i öfrigt är den mest förtjänta, sköta till landets fördel lika

väl som man.’

Härtill vill jag foga följande uttalande af f. d. rektorn vid Stockholms

Högskola professor G. de Geer,

»Uttalande om kvinnliga lärare på undervisningens högre och högsta

stadier.

Med hänsyn till den för våra samhällen utan tvifvel vitala betydelsen

af verkligt god uppfostran och undervisning är det helt visst en fråga af

synnerlig vikt att undanröja allt, som möjligen kan förhindra att det

15—102089 Lönereglering skommitténs bet. XXVII.

114

allmänna för nämnda syften kan tillgodogöra sig alla därför lämpliga krafter

vare sig bland män eller kvinnor.

Ej heller synes någon anledning finnas, hvarför detta samhällsintresse

i afseende på kvinnliga lärare skulle få tillgodoses endast å undervisningens

lägre stadier.

Väl torde det vara otvifvelaktigt, att kvinnan för barnens första

undervisning i de långt flesta fall är ej blott jämnställd med utan afgjordt

öfverlägsen mannen; och väl är det ju möjligt, att motsatsen kommer

att visa sig med hänsyn till den högre undervisningen blifva det vanligaste.

Men lika väl som det är faktiskt, att ett mycket stort antal män

befunnits synnerligen olämpliga att meddela sådan undervisning, utan att

man därför kommit på den tanken att från densamma utesluta de många,

som verkligen äro lämpliga; lika väl synes det föga välbetänkt, att, endast

emedan många kvinnor befaras visa sig i nämnda afseende olämpliga,

vilja förhindra vårt högre undervisningsväsen från att draga nytta af

de än så framstående anlag, som hos andra kvinnor kunna förekomma.

Vid pröfning af kompetensen bör därför hänsyn tagas ej till förutfattade

meningar af något slag utan, vare sig det gäller man eller kvinna,

uteslutande till den sökandes skicklighet för befattningen. Har därvid,

äfven då fråga är om lärarplatser vid universiteten, en kvinna fullgjort

alla därför erforderliga prof samt i sin själfständiga vetenskapliga produktion

verkligen visat sig vara sina medsökande öfverlägsen, så skulle det

helt visst vara en förlust för det allmänna, om eu sådan plats skulle

få lof att öfverlämnas åt en underlägsen blott emedan denne vore man.

Vid Stockholms högskola har man också för undervisningen sökt

tillgodogöra sig begåfningen, vare sig den yppat sig hos män eller kvinnor,

och har haft alla skäl att vara nöjd med resultaten. Utom ett antal

kvinnor, som i egenskap af amanuenser inom skilda ämnen deltagit i

undervisningen, har ju en kvinna, den framstående matematikern Sonja

Kovalevsky, vid högskolan på ett utmärkt sätt skött en ordinarie professorsbefattning,

hvilket ju är ett slående bevis på, huru oklokt och skadligt

det vore, om man genom förutfattade åsikter i liknande fall skulle

hindra begåfningen att till allas gagn följa sin kallelse.

Stockholm den 16 januari 1911. Gerard de Geer.

professor vid Stockholms Högskola.»

På grund af ofvan anförda yttrande torde man kunna sätta i fråga

huruvida ’den hittills vunna erfarenheten’ är af sådan beskaffenhet, som

kommittén anser, och ej till äfventyra pekar åt motsatt håll.

Jag fortsätter att citera kommittén: ’Särskildt har för kommittén

framhållits olämpligheten att låta kvinna bekläda sådana professorsäinbeten,

som äro förbundna med vård och skötsel af en s. k. institution eller

öfver hufvud taget äro förenade med praktisk verksamhet’.

Med anledning af detta yttrande, vill jag anföra följande. Det

är glädjande att finna, att misstron till kvinnans förmåga af rent teoretiskt

arbete synes börja öfvervinnas. Hennes förmåga af praktisk verksamhet

öfver hufvud taget får väl ändå anses så pass erkänd, att erkännandet

häraf ej kan rubbas af såsom nu är fallet blotta påståendet i motsatt

riktning. Särskild! synes den ordning och samvetsgrannhet, som plägar

anses såsom utmärkande för kvinnor, kunna få god användning just vid

»vård och skötsel af s. k. institution». Exempel på kvinnors förmåga att

icke blott utöfva chefsskap för institutioner utan mer eller mindre rent

af på att skapa sådana finnas äfven. Jag vill härvidlag blott erinra om

fröken professor Johanna Mestorfs verksamhet såsom först »Custos» och

sedermera »Director» för det med universitetet i Kiel förenade museet.

»Was seit 1873 Schleswig-Holsteinisches Museum för vaterländische Altertumer

heisst ist das Werk von Johanna Mestorf» skrifver professor Kauffman

i Kieler Zeitung 17 april 1909.

I detta sammanhang torde det vara lämpligt att meddela något om

den erfarenhet man har på annat område om kvinnors lämplighet att innehafva

statstjänst, som är förenad med »praktisk verksamhet», hvarför jag

här anför ett uttalande af öfverbibliotekarien Dahlgren.

»Ivungl. Biblioteket.

E. o. amanuensen vid K. biblioteket, fil. dr. fröken Valfrid Palmgren

har begärt mitt uttalande angående lämpligheten af hennes anställning i

ordinarie bibliotekstjänst, och får jag med anledning häraf anföra följande.

Sedan ett antal år har jag haft anledning att bilda mig omdöme

om och skaffa mig erfarenhet angående kvinnors lämplighet för biblioteksarbete.

Utom fröken Palmgren finnas för närvarande vid hufvudstadens

bibliotek anställda fem kvinnliga biträden, nämligen vid Vetenskapsakade

-

116

mien två, samt vid Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets akademien, karolinska

medico-kirurgiska institutet och Svenska läkaresällskapet hvardera

ett. Angående samtliga dessas förmåga har jag antingen såsom deras

undervisare och ledare eller på annat sätt fått tillfälle att förskaffa mig

kännedom, och jag har däraf styrkts i den äfven af utlandets erfarenhet

bekräftade öfvertygelsen, att kvinnor äro synnerligen ägnade för verksamhet

af den art, som hufvudsakligen ingår i bibliotekstjänsten. Kvinliga

arbetare berömmas ju i allmänhet för samvetsgrannhet och ordningssinne,

och för biblioteksverksamhet äro dessa egenskaper oundgängliga

förutsättningar. De speciella kunskaper, som dessutom erfordras, har jag

alltid funnit att bildade kvinnor utan svårighet tillägna sig, helst då de

äga god underbyggnad i främmande språk och, såsom med dem ofta är

fallet i högre grad än med män, besitta utbildadt språksinne. * I biblioteksarbetets

beskaffenhet finner jag ej heller något hinder för detsammas utförande

genom kvinnor, de fysiska ansträngningar det stundom påkallar

och som kunna anses öfverstiga kvinnliga kroppskrafter, höra till undantagen

och äro utan betydelse åtminstone inom de institutioner där tillgång

finnes till manlig vaktbetjaning.

Då fröken Palmgren anmälde sig till genomgående af proftjänstgöring

i K. biblioteket tvekade jag därför ej, i betraktande af det ofvan

sagda, att ställa mig gynnsamt till hennes anhållan. På grund åt lydelsen

af § 22 i Kungl. Maj:ts nåd. reglemente för K. biblioteket d. 9 nov. 1877

ansåg jag mig också berättigad att efter proftjänstgöringens slut anställa

henne som e. o. amanuens, och denna mening gillades och togs till protokoll

vid sådan öfverläggning mellan öfverbibliotekarien och de båda bibliotekarierna,

som samma nåd. reglementes § 4 föreskrifver för vissa ärendens

behandling. Angående beskaffenheten af den tjänstgöring, som fröken

Palmgren efter hennes antagande till e. o. amanuens utfört, har jag i

samtidigt härmed afgifvet vitsord uttalat mig.

Vore det nu fråga om att fröken Palmgren genom beviljandet af

dispens kunde förklaras berättigad att söka ordinarie anställning, skulle

jag anse mig hafva full anledning att för henne tillstyrka en sådan dispens,

men då gällande grundlagsbud lägga hinder däremot, vill jag, i betraktande

af det förevarande fallet och äfven af förhållandena i öfrigt inom

117

K. biblioteket, uttala såsom min mening att det vore önskvärdt att en

ändring’ af det lagstadgande, som förhindrar kvinnas antagande i ordinarie

statstjänst, kunde åstadkommas.

Stockholm d. 3 dec. 1906. E. W. Dahlgren.»

Sid. 30 säger kommittén: ''Däremot har från sakkunnigt håll mindre

betänkligheter framställts mot att låta kvinnor innehafva sådana professurer,

hvilka omfatta undervisningsämnen och forskningsområden af rent

teoretisk art, såsom språk, filosofi, estetik och ren matematik inom den

filosofiska fakulteten, eller till hvilka enbart höra rent teoretiska läroämnen

inom den juridiska fakulteten, för hvilkas behöriga handhafvande det ej

skulle kunna anses vara af verklig betydenhet och vikt att innehafvaren

af professuren äfven erhållit praktisk utbildning genom tjänstgöring i

domarvärf.’ På grund af det sålunda anförda hemställer kommittén att

kvinnor skola lämnas tillträde till endast vissa bestämda uppräknade professurer

inom de olika fakulteterna. Det kan ej blifva fråga om att här

ingå på ett närmare bemötande af kommitténs förslag i denna punkt, jag

vill endast med stöd af hvad jag af jurister inhämtat med afseende å professurerna

inom den juridiska fakulteten anmärka följande.

Kvinna bör enligt kommitténs mening lämnas tillträde till alla lärarebefattningar

inom den juridiska fakulteten utom de som omfatta civil-,

straff- och processrätt. Hvad beträffar det förhållandet att en kvinna, alldenstund

hon ej kan nyttjas i domarevärf förmenas skola komma att sakna

den praktiskt juridiska utbildning, som kan erfordras för vissa professurer

inom juridisk fakultet, vill jag först och främst framhålla, att dylik utbildning

genom tjänstgöring hos domare också kan erhållas af kvinna äfven

om tjänstgöringen ej kan drifvas så långt, att hon på eget ansvar kan utöfva

domareämbete. Fordran på att så skall hafva skett torde väl heller

icke vara nödvändig för erhållande af den kännedom om praktiskt juridiska

förhållanden, som för handhafvandet af undervisningen i sådana ämnen, som

civilrätt och straffrätt kan anses erforderlig. Det synes också egendomligt,

att kommittén ansett dylik praktisk juridisk utbildning vara erforderlig

för handhafvandet af undervisningen i sådana ämnen som allmän privaträtt,

men ansett dem kunna afvaras i ett detta så närstående ämne som

118

speciell privaträtt. Af dessa två ämnen är det dock den allmänna privaträtten,

som i den största omfattningen — och i stor omfattning — äfven

innefattar frågor af mera principiell och teoretisk natur. Detsamma är

förhållandet med straffrätt. Skulle någon skillnad göras och möjligen anses

erforderlig med afseende på kvinnas tillträde till dessa slag af professurer

inom den juridiska fakulteten, skulle den näppeligen få göras såsom kommittén

gjort. Skillnaden borde nämligen göras mellan processrätt å ena

sidan och den juridiska fakultetens öfriga ämnen å den andra, tv processrätten

har en alldeles speciellt praktisk kurs.

En sakkunnig har velat utestänga kvinnorna från lektorsbefattningarna

på den grund att tjänstgöringen mest var förlagd till gymnasiet och

likaså från de adjunkturer, hvilkas innehafvare äfven tjänstgöra på gymnasialstadiet.

Kommittén åter har velat gå en medelväg och vill lämna kvinna tillträde

till alla adjunktsbefattningar vid allmänt läroverk ''äfven för det fall

att med dylik tjänst följer undervisningsskyldighet i större eller mindre

mån å gymnasialstadiet.’

''Så medelst skulle det kunna utrönas’, säger kommittén, ''huruvida

de uttalade farhågorna för kvinnas bristande förmåga att å det högre stadiet

upprätthålla disciplin äro befogade eller ej. Om då dessa farhågor

befunnes ogrundade, torde tiden vara inne att medgifva kvinna tillträde

jämväl till lektorsbefattningar vid de allmänna läroverken.’

Följden af detta blir ju ingen annan än den att kvinnornas lämplighet

till ifrågavarande befattningar skulle komma att pröfvas under för

dem ofta ganska ogynnsamma förhållanden. Den omständigheten att kvinna,

äfven om hon har erforderlig kompetens, ej får tillträde till den högsta

ordinarie befattningen vid allmänna läroverk, kommer a priori att inge

eleverna en viss misstro till de kvinnliga lärarnes förmåga. Skulle därtill

vederbörande rektor icke medgifva dem rätt att följa eleverna upp till

studentexamen, något som ju står i rektors makt att göra, kommer deras

ställning än ytterligare att försvagas — och under dylika förhållanden

skall sedermera kvinnas förmåga att upprätthålla disciplin å det högre

stadiet »utrönas». Med kännedom om de uttalanden af rektorer vid profårsläroverken

i Stockholm angående kvinnliga prof kandidaters tjänstgöring

11!)

på det högre stadiet livilkas innehåll i korthet refererats åt kommittén (sid.

11) — torde man för öfrigt kunna sätta i fråga huruvida något ytterligare

»utrönande» af denna fråga verkligen år behöflig!.

Hvad åter högre lärarinneseminariet beträffar hyser kommittén ingen

tvekan att föreslå att kvinna må af Kung]. Maj:t kunna utnämnas till såväl

lektors- som adjunktsbefattningar. Här kunde kommittén gått ännu

längre och äfven medtagit rektorsbefattning, ty vid denna »uteslutande för

kvinnliga elever af sedda läroanstalt» kan det ej vara mera maktpåliggande

att innehafva denna befattning än det är att bekläda densamma vid enskildt

läroverk med dimissionsrätt till universiteten. På detta område kunde

kommittén haft Vunnen erfarenhet’ att stödja sig på och att denna manat

till ''synnerlig försiktighet’ kan ej ifrågasättas, då såväl KungL Maj:t som

öfverstyrelsen för rikets allm. läroverk vid upprepade tillfällen medgifvit

kvinnor rätt att bekläda den ansvarsfulla posten såsom innehafvare af dimissionsrätten

med hvilken äro förenade både det ansvar, som hvilar på rektor

vid allm. läroverk, och en stor del av de honom tillkommande administrativa

åliggandena.

Att kvinnor visat sig inom skolans område lämpliga såsom chefer ej

blott i pedagogiskt hänseende utan äfven i administrativt och kunnat tillfyllest

reda sig med andra manliga funktionärer än blott läroanstaltens

därom vittna den mångfald af nybyggda skolhus för kvinnlig ungdom såväl

i hufvudstaden, som i landsorten till hvilka kvinnor, skolföreståndarinnor,

icke blott varit initiativtagare utan äfven anskaffat erforderliga medel. Vid

statens läroverk är staten själf eller kommunen byggherren. När den

svenska flickskolan en gång kommer därhän — nämligen blir statens —

få säkerligen hennes rektorer i mer än ett afseende mindre maktpåliggande

värf att uträtta än de nu ha.

På grund af hvad här ofvan anförts böra enligt min mening såväl

professurerna vid universiteten, de teologiska dock undantagna, som ock

följande lärarbefattningar vid statens öfriga läroanstalter icke blott utan

olägenhet för stat och samhället utan med fördel lämnas tillgängliga för

kvinnor:

professor;

laborator, prosektor och observator;

120

laborator med fast anställning vid karolinska medico-kirurgiska

O O

institutet;

lektor och adjunkt vid rikets allmänna läroverk;

rektor, lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet;

professor vid konsthögskolan;

förste aktuarie och aktuarie vid statistiska centralbyrån;

arkivarie och registrator vid riksarkivet;

bibliotekarie vid Kungl. biblioteket;

amanuens och konservator vid nationalmuseet.

I öfrigt vill jag instämma i de af häradshöfding af Callerholm till

protokollet särskildt lämnade uttalandena.

Med afseende på beräkningen för aflöningen till kvinnliga innehafvare

af statstjänst vill jag i motsats till kommittén som min mening framhålla

att kvinnas begynnelselön bör vara lika med mannens. Staten betalar

i grundlön samma belopp till kvinnliga och till manliga lärare vid landets

folkskolor, hvarföre skulle staten frångå denna princip då det gäller

den högre undervisningen?

Kommitterade ha föreslagit att förhållandet mellan kvinnas och mans

effektiva godtgörelse för ett tjänstår bör vara c:a 90 %.

Vid den beräkning af kvinnlig adjunkts effektiva godtgörelse, som

kommittén verkställt efter sin beräkningsgrund, har den förutsatt, att hennes

pensionsålder är 55 år. Under förutsättning att pensionsåldern är 60

år (hvilket den med all sannolikhet blir), skulle efter kommitténs beräkningsgrunder

kvinnlig adjunkts effektiva godtgörelse pr tjänstår motsvara

80 % af manlig adjunkts.

Om, såsom helt visst kommer att ske, pensionsåldern för kvinnliga

lärare bestämmes till 60 år, torde det vara omöjligt att bibehålla kommitténs

beräkningsgrund.

Dessutom torde böra framhållas att vid beräkning af mannens effektiva

godtgörelse för ett tjänstår tagits i betraktande de utgifter han har

till änke- och pupillkassan, men ej de utgifter staten hav till densamma

för hans räkning, ej heller den inkomst han kan ha från kassan.

Följden af det förslag till löner för kvinnliga adjunkter, som kommittén

uppgjort, blir antingen den, att dessa lärare, som ha större kom

-

121

petens, stundom mera omfattande och mer ansvarsfullt arbete, såsom

ersättning skulle erhålla mindre slutlön än kvinnor (exempelvis ordinarie

lärarinnor vid statens Normalskola för flickor) som ha lägre kompetens

(treårig seminariekurs), stundom mindre omfattande och mindre ansvarsfullt

arbete, eller ock den att dessa senare kvinnors löner skulle revideras

och sänkas, eu åtgärd hvilkens sannolikhet framhållits inom kommittén.

En slutlig följd af ifrågavarande lönereglering skulle sålunda möjligen

kunna blifva den att kvinnor, hvilka nu hafva jämförelsevis göda

ekonomiska lefnadsförhållanden, genom denna reform skulle komma att

få dessa sina lönevillkor försämrade. I den riktningen pläga ej löneregleringarna

gå.

För öfrigt instämmer jag, med afseende på löneförmånerna, i det af

rektor Hernlund till protokollet gjorda principiella uttalandet.

Kvinnlig adjunkt vid allmänt läroverk

(enligt kommitténs

förslag, men under förutsättning af 60 år

pensionsålder).

aflöning: 5 år ä

kr. 2,400 kr.

12,000

5 » »

» 2,650 »

13,250

5 > »

» 2,900 »

14,500

5 » »

» 3,150 »

15,750

8 » »

» 3,400 >

27,200

pension: 16,52 » »

» 2,300 »

37,996

kr. 120,696.

bidrag till egen pension:

5 år å

kr. 48 kr. 240

5 » »

» 53,25 » 266,25

5 » »

» 58,5ii » 292,50

5 » »

» 63,75 » 318,75

8 » »

» 69 » 552

kr.

1,669,50

Skillnaden

kr. 119,026,50

motsvarar för hvart tjänstår kr. 4,250: .95 eller 80 % af manlig adjunkts

effektiva godtgörelse för ett tjänstår (kr. 5,326: 16).»

16—102089 Löneregler ing skommitténs bet. XXVII.

122

4:o Förste provinsialläkaren Bissmark:

»Kungl. löneregleringskommittén har föreslagit, att infödd svensk

kvinna, som är ogift eller änka, må kunna af Konungen utnämnas och

befordras till provinsialläkare och läkare vid mindre lasarett och därmed

likställda sjukhus.

Det egentliga skälet för detta kommitténs förslag synes, såsom af

betänkandet framgår, vara det, att det i grundlagen lämnade medgifvandet

eljest skulle göras fullkomligt illusoriskt.

Rörande frågan om kvinnans anställning ss. provinsialläkare har jag

inför kommittén förklarat min på erfarenhet grundade uppfattning vara,

att kvinna icke bör äga tillträde till provinsialläkarbefattningar. Åtskilliga

af de af mig lämnade skälen härför återfinnas i betänkandet och torde

därför icke här behöfva upprepas. Jag erinrar emellertid om kommitténs

egen uppfattning, att något behof af kvinnliga provinsialläkare för närvarande

näppeligen kan antagas förefinnas, och att det icke heller torde

kunna antagas, att kvinnliga läkare skola i något nämnvärdt antal under

den närmare framtiden komma att söka dessa i många fall mycket ansträngande

sysslor. För egen del vill jag tillägga, att det hvarken kan

vara till kvinnornas eller det allmännas gagn att provinsialläkarbanan redan

nu öppnas för kvinnor.

Den enda och riktiga vägen förmenar jag vara att först söka vinna

ökad erfarenhet genom att för kvinnan öppna tillträde till extra provinsialläkarbefattningar,

hvilket ju kan ske utan Riksdagens hörande genom

kungl. förordning.

Sedan på detta sätt kvinnorna själfva hunnit sätta sig in i saken

och bilda sig eget och verkligt omdöme om densamma, och äfven allmänheten

vunnit erfarenhet på området, torde tiden vara inne för ny ompröfning

af frågan.

Beträffande lasarettsläkarbefattningar har jag, ehuru icke utan tvekan,

inför kommittén ansett mig böra tillstyrka dessas öppnande för kvinnan

dock på vissa vilkor, näml. att kvinnlig läkare icke må kunna antagas

till lasarettsläkare, såvida icke vederbörande lasarettsdirektion eller styrelse

gifvit henne sitt förord till befattningen, eller såvida icke vederbörande

landsting resp. kommun i princip godkänt kvinnlig läkares rätt

att bestiida sådan befattning. Detta villkor grundar jag på den omständigheten,

att lasaretten ju i regel ägas och underhållas af landsting resp.

kommuner.

Enär min erfarenhet är för ringa, för att jag på den skulle våga

bygga en bestämd uppfattning i frågan, har jag inhämtat uttalanden i

ämnet från sex framstående kirurger i vårt land. Fyra åt dessa halva

därvid på det bestämdaste uttalat sig däremot, hvarvid bland annat framhållits,

att kvinnans kroppskrafter ej räcka till ett så mångsidigt, så kroppsoch

själsansträngande och på samma gång sjelfständigt och ansvarsfullt

arbete som lasarettsläkarens. ''Operationsarbetet natt och dag är för mycket

för det svaga könet’. Äfven erinras om, att det ser ut, som om våra

kvinnliga läkare icke hade någon håg för operationsarbete, då hittills veterligen

ingen blifvit kirurg, icke ens gynekolog-kirurg.

Dessutom framhålles, att skötseln af de administrativa göromålen

och befälet öfver sjukvårds- och ekonomipersonalen icke lämpa sig för

kvinnor att handhafva o. s. v.

Det är af det ofvansagda lätt förklarligt, att det blott varit med

tvekan, som jag ansett mig böra tillstyrka lasarettsläkarbefattningars öppnande

för kvinnor på sätt ofvan sagts. Jag har emellertid därvid stödt

mig dels på Kungl. medicinalstyrelsens i betänkandet omnämnda vind.

yttrande af den 3 maj 1901 och dels på den omständigheten, att tvenne

af de ofvan omnämnda sex kirurgerna uttalat sig i tillstyrkande riktning

och den ene af dem synnerligen bestämdt.

Angående eventuella kvinnliga provinsialläkares löneförmåner finner

jag för min del, att desamma böra vara lika den manlige provinsialläkarens,

dock att för den förra afdrag bör ske motsvarande de afgifter, mannen

äger att erlägga till Civilstatens änke- och pupillkassa.»

5:o Medicine licentiaten Mathilda Lundberg:

»Då jag i väsentliga delar icke kan instämma i Kungl. löneregleringskommitténs

betänkande angående de grunder med tillämpning af

hvilka infödda svenska kvinnor må kunna af Konungen utnämnas och befordras

till vissa befattningar tillåter jag mig begagna den mig tillerkända

124

rättigheten att till protokollet afgifva min särskilda mening för så vidt

det gäller kvinnliga läkares utnämning och befordran.

Jag har grundad anledning tro att de motionärer, hvilka vid 1907

års riksdag hemställde att riksdagen måtte antaga att hvila till vidare

grundlagsenlig behandling ett förslag till ändrad lydelse af § 28, mom. 1

i regeringsformen, icke afsett att i grunderna skulle intagas annan begränsning

med afseende på tillträde till befattningar än att kvinna må

uteslutas från sådana för hvilka hon uppenbarligen icke lämpar sig. Såvidt

jag kan se har denna mening allt fog för sig. Kommittén har emellertid

varit af annan åsikt.

Hvad först angår professorsbefattningar vid statens medicinska läroanstalter

(universiteten i Uppsala och Lund samt Karolinska mediko-kirurg.

Institutet) har kommittén ansett det olämpligt att låta kvinna bekläda sådana

professorsämbeten som äro förbundna med vård och skötsel af en

s. k. institution eller öfver hufvud äro förenade med praktisk verksamhet.

Inom någon af dessa kategorier falla emellertid alla professurer i medicinska

läroämnen.

Vidare är kommittén af den mening att kvinnor tills vidare ej kunna

utnämnas till innehafvare af chefsbeställningar. I följd däraf böra (enligt

kommittén) kvinnliga läkare vara afstängda ej blott från öfverlärartjänst

vid gymnastiska centralinstitutet, förste provinsialläkartjänst och

kärantänsläkartjänst — hvilket möjligen tor’de hafva fog för sig —

utan äfven från öfverlärarbefattningar vid undervisningsanstalter för barnmorskor,

från öfverläkarbefattningar vid hospital och asyler samt från afdelningsföreståndaretjänsten

vid statsmedicinska anstalten. Slutligen hafva

lasarettsläkartjänster vid större lasarett uteslutits, en inskränkning som

kommittén ansett sig böra göra med hänsyn till den administrativa förvaltning

som tillkommer en lasarettsläkare.

Kvinnliga läkare skulle således vara uteslutna från samtliga professurer

i medicinska läroämnen samt från alla läkartjänster med undantag

af provinsialläkarbefattningar samt ofvannämnda tjänster vid smäiTe lasarett

och därmed likställda sjukhus.

Den särdeles stora försiktighet med hvilken kommittén gått fram

vid uppgörandet af sitt förslag i nu berörda afseenden synes hafva sin

grund däri att såsom kommittén säger ''därest det visade sig att kvinnor

fatt tillträde till befattningar för hvilkas behöriga skötande de sedermera

befunnes sakna erforderliga fysiska eller intellektuella kvalifikationer, skulle

sådant med all säkerhet framkalla en reaktion, syftande och kanske ock

ledande därtill att för kvinnor blefve stängda ej blott de befattningar,

hvilka de visat sig: icke vara vuxna, utan äfven vissa andra befattningar

som de dock i stort sedt på ett tillfredsställande sätt kunde sköta’.

Denna farhåga att tjänsters öppenställande för kvinnor skulle leda

därtill att i något afseende diskvalificerade skulle vinna tillträde till desamma

kan jag omöjligen dela. -

Hvad angår de tjänster, hvilka kommittén sammanfattat under benämningen

chefsbeställningar, må erinras om det faktum att kvinnor på

andra områden icke så alldeles sällan ledt och leda företag, hvilka förutsätta

stor administrativ förmåga och betydlig personlig prestige, egenskaper

hvilka naturligen äfven kvinnlig läkare kan besitta.

I underdånigt utlåtande af den 3 maj 1901 har också kungl. medicinalstyrelsen,

som på tal om lasarettsläkartjänster gifvit uttryck åt den

fai’hågan att kvinnlig lasarettsläkare kunde visa sig mindre vuxen sina

administrativa åligganden, dock samtidigt uttalat att Styrelsen anser otvifvelaktigt

att kvinnor finnas som äro ägnade a,it sköta äfven stora, komplicerade

sjukvärdsanstalter. Detta erkännande uttaladt redan för snart

10 år sedan af landets högsta medicinska myndighet bör helt visst tillmätas

den största betydelse.

Det är då anmärkningsvärdt att enligt kommitténs mening kvinnor

böra afstängas icke blott från lasarettsläkartjänster vid större lasarett utan

äfven från t. ex. öfverlärarbefattningar vid barmorskeanstalterna. Detta

ehuru äfven från manlig sakkunnig uttalats att dessa tjänster möjligen

skulle lämpa sig för kvinnor, alldenstund vid dessa anstalter eleverna uteslutande

och personalen nästan uteslutande är kvinnlig. Det vore enligt

samma sakkunniges mening ett försök att på dessa poster låta kvinnor

dokumentera sig som chefer.

Beträffande hospitalsläkartjänster må erinras om ett under år 1906

af prof. Gadelius vid Stockholms Hospital gjordt uttalande där det bland

annat heter: ''det kali ju icke vara annat än önskvärdt att kvinnliga läkare

genom att beredas tillfälle till befordran å hospitalsläkarbanan mötas med

tillräcklig uppmuntran. Detta är icke blott rättvist utan också i god

öfverensstämmelse med ett ekonomiskt tillvaratagande af den dugande kraft

som erbjuder sig åt sinnessjukvården’. Då detta uttalades gällde det visserligen

icke öfverläkarbefattning, men det är väl tänkbart att det vid

andra tillfällen vore fördelaktigt om kvinna äfven ägde tillträde till öfverlä

kartjänst.

Hvad slutligen angår det sätt på hvilket kvinnliga läkare hittills

dokumenterat sig har det framgått, enligt af mig inhämtade upplysningar,

att kvinnliga amanuenser och underläkare, såväl vid landets största uni

o

7

versitetskliniker som vid andra sjukhus, af vederbörande chefer ansetts

hafva skött sina åligganden fullkomligt tillfredsställande. Dessa befattningar

äro visserligen af underordnad art, men dock af så stor vikt att

o o 7

ett sådant förhållande måste tillmätas stor betydelse. Under dylik tjänstgöring

har det äfven vid upprepade tillfällen förekommit att kvinnliga

underläkare eller amanuenser — äfven vid stora sjukvårdsinrättningar —

innehaft tillfälliga förordnanden såsom chefer, utan att, mig veterligt,

några olägenheter däraf påvisats.

Förutom nu påpekade förhållanden finnes det emellertid andra omständigheter

hvilka göra det fullkomligt onödigt att uppställa en sådan

garanti som totalt förbud mot tillträde till (såsom här är föreslaget) de

allra flesta tjänster.

Innan nämligen en person erhåller kungl. fullmakt på en sökt tjänst

underkastas hans kvalifikationer den allra noggrannaste granskning och

kritik i afsikt att förhindra den inkompetente att bekläda poster för hvilka

han saknar förutsättning. Detta tillvägagångssätt anses fullt betryggande

då det gäller män och det faller ingen in att ytterligare garanti i form

af förbud för vissa tjänster vore nödvändig eller ens lämplig.

Ingen torde bestrida att den garanti som ligger i ofvannäinnda tillvägagångssätt

vid tillsättandet af manlig tjänsteinnehafvare är lika betryggande

vid tillsättandet af kvinnlig dylik.

Det svnes därför vara i öfverensstämmelse icke blott med billighet

och rättvisa utan äfven med statens och samhällets fördel förenligt att

också för kvinnor må gälla att endast bristande kvalifikationer utestänga

1-27

från här ifrågavarande tjänster och att sålunda den ändrade lydelsen af §

28 i regeringsformen må få den innebörd, som dess ordalydelse tydligen

afser.

På grund af hvad i det föregående anförts instämmer jag i det af

kommittéledamoten, häradshöfding af Callerholm gjorda särskilda uttalandet;

sålunda att kvinnliga läkare — förutom till de af kommittén föreslagna

befattningarna — må äga tillträde till:

o o O

Professorsbeställningar vid Uppsala och Lunds universitets medicinska

fakulteter samt vid Karolinska mcdiko-kirurgiska Institutet.

Ofverlärartjänster vid undervisningsanstalterna för barnmorskor.

Ofverläkartjänster vid Hospital och asyler för sinnessjuka.

Läsår ettsläkartjänst er.

Afdelningsföreståndartjänsten vid stat smedicinska anstalten.

Med afseende på gift kvinnlig läkares ställning till här ifrågasatta

befattningar biträder jag likaledes den mening häradshöfding af Callerholm

därom särskild! uttalat.

Hvad i det föregående anförts såsom skäl för kvinnors tillträde till

medicinska lärarbefattningar gäller i tillämpliga delar äfven kvinnors tillträde

till e. o. professorsbeställningar vid farmaceutiska Institutet samt ordinarie

lärartjänster vid tandläkarinstitutet hvarför jag angående dessa de

medicinska läraretjänsterna närstående befattningarna delar häradshöfding

af Callerholms uppfattning att kvinnor må äga tillträde äfven till dessa

tjänster.

Angående kommitténs beräkning af kvinnlig tjänsteinnehafvares löneförmåner

måste det betecknas såsom särdeles ogynnsamt att kommittén för

att komma till en rättvis effektiv godtgörelse ansett sig böra sätta begynnelselönen

lägre för kvinnlig än för manlig tjänsteinnehafvare. Det gäller

här tjänster, hvars beklädande förutsätter fullkomligt samma kompetens

hos man som hos kvinna, och det är därför af den allra största vikt, att

ej en mindre lön till kvinnlig tjänsteinnehafvare må gifva sken af mindre

kompetens. Med utgångspunkter, något afvikande från kommitténs, vore

det törhända möjligt att komma till ett resultat, som tillgodosåge de båda

/

122

ytterst viktiga principerna: lika begynnelselön samt rättvis effektiv godtgörelse.

På grund af det nu anförda instämmer jag, med afseende på löneförmånerna,

i det af rektor Hernlund till protokollet gjorda, principiella

uttalandet.»

In fidem:

Elis Sidenbladh.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902

TILLSATTA KOMMITTÉ

KÖRANDE

REGLERING AV

LIV.

SAMMANFÖRANDE TILL EN GEMENSAM INSTITUTION

AV VISSA SMÄRRE VETENSKAPLIGA ANSTALTER

M. M.

STOCKHOLM 1917

KUNG!,. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

162586

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen.............i—m

Betänkande och förslag.

Inledning:............................ 1

Hydrografiska byrån........................ fi

Historisk översikt...................... »

Hydrografiska byråns uppgifter och organisation.........47

Inkomna framställningar...................52

Meteorologiska centralanstalten....................70

Historisk översikt...................... »

Meteorologiska centralanstaltens uppgifter och organisation.....84

Fråga angående förläggande av en centralanstalt för väderlekstjänst

och marin meteorologi till Göteborg.............90

Nautisk-meteorologiska byrån....................95

Historisk översikt...................... »

Nautisk-meteorologiska byråns uppgifter och organisation.....108

Inkomna framställningar...................118

Kommitténs yttrande och förslag...................121

Sammanslagning av hydrografiska byrån och meteorologiska centralanstalten

......................... »

Nautisk-meteorologiska byråns ställning till den föreslagna institutionen 125

Den föreslagna gemensamma institutionens uppgifter.......129

Den föreslagna gemensamma institutionens förläggning i administrativt

avseende.........................131

Fråga om förläggande till Göteborg av en centralanstalt för väderlekstjänst

och marin meteorologi...............133

Sid.

Den föreslagna institutionens organisation m. m..........134

Namn...........................

Styrelse......................... »

Chef..........................137

Tjänstemän av andra lönegraden...............139

Tjänstemän av första lönegraden.......... 141

Kvinnliga biträden.....................142

Vaktmästare.......................143

Arbetstid........................145

Bestämmelser rörande undersökningar åt kommuner och enskilda . . 146

Avlöningsvillkor.................... 147

Övriga anslag å ordinarie stat................153

Anslag å extra stat....................157

Stat och kostnadsberäkning.................159

Särskilda yttranden........................162

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit

att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering

av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., över

-

II

lämnade med underdånig .skrivelse den 15 februari 1917 delen LIII av

sina tryckta betänkande^ innefattande förslag i fråga om reglering av

löneförhållanden m. in. för befattningshavare i statsdepartementen.

Under tiden från och med sistnämnda dag har kommittén avgivit

följande skriftliga utlåtanden:

den 15 februari 1917 underdånigt utlåtande i fråga om krigstidstillägg

och krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst (n:r 92);

den 24 februari 1917 underdånigt utlåtande i fråga om statsbidrag

till utbetalta dyrtidstillägg åt lärare vid bergsskolorna i Filipstad och

Falun (n:r 93);

samma dag underdånigt utlåtande i fråga om dyrtidstillägg åt

befattningshavare vid Nordiska museet (n:r 94);

samma dag underdånigt utlåtande i fråga om krigstidshjälp för år

1916 till varvsarbetare vid flottans stationer i Karlskrona och Stockholm

(n:r 95);

den 23 mars 1917 underdånigt utlåtande angående förstärkning

av kammarrättens arbetskrafter (n:r 96);

samma dag underdånigt utlåtande angående förstärkning av arbetskrafterna

hos kammarkollegiet (n:r 97);

den 12 april 1917 underdånigt utlåtande i fråga om nya stater

för lantbruksinstitutet vid Ultima samt lantbruks- och mejeriinstitutet

vid Alnarp (n:r 98);

den 13 april 1917 underdånigt utlåtande i fråga om lönereglering

för befattningshavare vid statens uppfostringsanstalt å Bona m. m. (n:r 99);

den 19 april 1917 utlåtande till fullmäktige i riksgäldskontoret

angående förslag till nya avlöningsstater för tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret

och riksdagens hus (n:r 100);

den 24 april 1917 underdånigt utlåtande i fråga om rätt för vissa

befattningshavare av lägre grad vid tullverket att för avlöningsförhöjning

tillgodoräkna sig vakans- eller vikariatsförordnanden (n:r 101);

III

den 27 april 1917 underdånigt utlåtande angående t. f. sekreteraren

hos pensionsstyrelsen, lektorn B. A. Carlssons ansökning att för

löneförhöjning få tillgodoräkna sig vissa tjänstår å lektorsbefattningen

in. in. (n:r 102); samt

ilm 16 maj 1917 underdånigt utlåtande i fråga om kostnadsfri

ledighet åt förste kontrollörerna vid sockerraffinaderierna i riket (n:r 103).

Kommittén får härmed i underdånighet överlämna delen LIV av

sina tryckta betänkande!!, innefattande utredning och förslag i fråga om

sammanförande till en gemensam institution av vissa smärre vetenskapliga

anstalter in. in.

På grund av Eders Kungl. Maj:ts förordnande den 31 oktober

1913 har undertecknad Arrhenius varit ledamot i kommittén under det

att sistberörda ärende utgjort föremål för kommitténs behandling.

Härjämte hava i kommitténs överläggningar rörande denna fråga,

jämlikt kungl. brev den 31 oktober 1913, såsom särskilda sakkunniga

deltagit föreståndaren vid hydrografiska byrån, filosofie doktorn Axel

Wilhelm Wallén, föreståndaren vid nautisk-meteorologiska byrån, filosofie

doktorn Carl Gottfrid Fineman och föreståndaren för statens meteorologiska

centralanstalt, professorn Nils Gustaf Ekholm.

Till kommitténs protokoll avgivna särskilda meningar i ärendet

finnas återgivna i ett vid betänkandet fogat protokollsutdrag.

Stockholm den 1 juni 1917.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Svante Arrhenius.

And. Pers.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson.

Carl Persson. Karl Stenström.

Börje Knös.

SAMMANFÖRANDE TILL EN GEMENSAM INSTITUTION AV

VISSA SMÄRRE VETENSKAPLIGA ANSTALTER

M. M.

162586.

1

Inledning.

I det betänkande, delen XXXV''II, angående reglering av löneförhållanden

in. in. beträffande hydrografiska byrån, som lönereglcringskommittén

den b mars 1913 avgav, meddelade kommittén, att vid behandlingen

av omförmälda ärende inom kommittén ifrågasatts, huruvida icke tilläventyrs

skulle kunna ur flera synpunkter vara önskvärt och gagneligt att till

eu gemensam institution sammanföra en del vetenskapliga mindre anstalter,

såsom hydrografiska byrån, nautisk-meteorologiska byrån och meteorologiska

centralanstalten.

Det hade därvid särskilt framhållits, att de arbeten, som utfördes

av de nämnda anstalterna, ägde sådana beröringspunkter med varandra,

att man borde söka åstadkomma en intimare samverkan dem emellan.

Även hade inom kommittén framställts den tanken, att man utan

en sammanslagning av de nämnda anstalterna skulle kunna, åtminstone

till en viss grad, vinna det syfte, som avsåges med berörda åtgärd. I sådant

hänseende hade ifrågasatts att för de tre anstalterna inrätta en gemensam

oavlönad styrelse, vilken skulle hava till huvudsaklig uppgift att

årligen uppgöra förslag till arbetsplaner för arbetenas bedrivande inom de

.särskilda anstalterna och att yttra sig uti viktigare frågor rörande anstalternas

organisation och verksamhet in. in.

Genom en sådan anordning skulle — hade det framhållits — kunna

vinnas, att arbetena vid de särskilda anstalterna bleve organiserade och

planlagda på bästa möjliga sått och så, att vid den ena anstaltens arbeten

i görligaste mån hänsyn toges till de övriga anstalternas uppgifter och

arbeten samt att dubbelarbete undvekes.

I apekats hade ock, att genom insättande i den ifrågasatta styrelsen

av representanter för såväl de teoretiska som de praktiska intressena ga

1—1625S6.

L (in er eg l er in g s kom in itténs bet. LIV.

2

ranti skulle kunna vinnas mot att arbetena vid någon av anstalterna ensidigt

riktades åt det ena eller andra hållet.

Jämväl hade erinrats, att för de topografiska, ekonomiska och geologiska

kartverken samt sjökarteverket redan funnes ett slags gemensam

överstyrelse — med åligganden i väsentliga hänseenden motsvarande dem,

som tänkts skola tillkomma den ifrågasatta styrelsen för de tre ovannämnda

anstalterna — nämligen den genom kungl. brev den 28 maj 1880 inrättade

kommissionen för de allmänna kartarbetena.

Med hänsyn emellertid till den ingående prövning av frågan om den

hydrografiska byråns ställning, som ägde rum, innan beslut träffades om

densammas inrättande, hade kommittén ansett sig icke böra för det dåvarande

framlägga något förslag varken i den ena eller i den andra riktningen

utan allenast velat omförmäla vad i nämnda avseenden inom kommittén

förekommit, på det att, därest, såsom kommittén för sin del hölie

före, saken befunnes förtjänt av vidare uppmärksamhet, det måtte genom

sakkunnig utredning kunna utrönas, om och i vad mån någon av de antydda

anordningarna eller tilläventyrs annan anordning kunde böra träffas

i angivet syfte.

Vid 1013 års riksdag framlade Kungl. Maj:t sedermera proposition

angående uppförande å ordinarie stat av statens hydrografiska byrå m. m.

(n:r 267).

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet den 4 april

1913 hade chefen för jordbruksdepartementet beträffande den av löneregleringskommittén

framställda tanken att till en gemensam institution sammanföra

en del vetenskapliga mindre anstalter yttrat, att näppeligen några

fördelar av ett dylikt sammanförande syntes honom vara att förvänta och

att det icke borde förbises, att avsevärda olägenheter skulle kunna därigenom

uppstå. Kommittén hade ej heller framställt förslag därom, utan

inskränkt sig till att genom en bestämmelse i avlöningsvillkoren hålla möj - ligheten av en dylik sammariföring öppen. Chefen för jordbruksdepartementet

ansåge också detta vara för det dåvarande till fyllest.

I utlåtande den 16 maj 1913, n:r 144, anförde jordbruksutskottet,

att, då fråga väckts om hydrografiska byråns upphörande såsom självstän

-

(lig anstalt och dcnsatninas uppgående i eu gemensam större institution,

det syntes utskottet mindre lämpligt, att utredningen om den sålunda

ifrågasatta omorganisationen föregrepes genom anstaltens ställande å ordinarie

stat och i sammanhang därmed skeende lönereglering för anstalten.

Av sådan anledning och då utskottet på grund av den långt framskridna

tiden icke såge sig i stånd att ägna Kung]. Maj:ts proposition den

ingående granskning, som frågans vikt krävde, hade utskottet ansett sig

icke kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Vid sådant förhållande och då, enligt vad utskottet under hand inhämtat,

för uppehållande av de hydrografiska undersökningarna under år

1914 erfordrades anslag till enahanda belopp som under år 1913, hemställde

utskottet, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke måtte i

vidare mån bifallas, än att riksdagen i anledning av densamma måtte för

uppehållande under år 1914 av verksamheten vid den hydrografiska byrån

med under densamma omedelbart lydande observationsstationer på extra

stat för samma år anvisa ett anslag av 55,000 kronor samt för verkställande

under år 1914 av hydrogeologiska specialundersökningar på extra

stat för samma år anvisa ett anslag av 3,000 kronor, eller tillhopa 58,000

kronor.

I skrivelse den 30 maj 1913, n:r 9, meddelade riksdagen utan någon

motivering, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke i vidare mån

bifallits, än att riksdagen i anledning av densamma dels för uppehållande

under år 1914 av verksamheten vid den hydrografiska byrån med under

densamma omedelbart lydande observationsstationer på extra stat för

samma år anvisat ett anslag av 55,000 kronor, dels ock för verkställande

under år 1914 av hydrogeologiska specialundersökningar på extra stat för

samma år anvisat ett anslag av 3,000 kronor, eller tillhopa 58,000 kronor.

Den 6 mars 1913 avgav löneregleringskommittén jämväl betänkande,

delen XXXVIII, angående reglering av löneförhållanden m. in. vid meteorologiska

centralanstalten.

Under erinran att anstalten alltsedan densammas inrättande varit en

självständig institution, dock ställd under vetenskapsakademiens överinse

-

4

ende, åberopade kommittén i fråga om den stallning, som anstalten för

framtiden kunde böra intaga inom statsförvaltningen, vad i sådant hänseende

yttrats i kommitténs omförmälda betänkande angående hydrografiska byrån.

Till 1913 års riksdag avlät lvungl. Maj:t därefter proposition, n:r 270,

angående ny stat för meteorologiska centralanstalten.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokollet den 11 april 1913

erinrade chefen för ecklesiastikdepartementet om chefens för jordbruksdepartementet

ovan återgivna yttrande i fråga om sammanförande till en

gemensam institution av en del vetenskapliga mindre anstalter.

För egen del anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, att —

jämte det han biträdde vad chefen för jordbruksdepartementet sålunda

yttrat — han ville särskilt betona, att frågan om ny stat för meteorologiska

centralanstalten, sådan denna fråga förelåge, syntes kunna behandlas fullkomligt

oberoende av spörsmålet om anstaltens förening med närstående anstalter.

Huru man än tänkte sig meteorologiska centralanstaltens framtida

ställning i organisatoriskt hänseende, syntes det nämligen få anses givet

— särskilt om man toge hänsyn till den utveckling av anstaltens verksamhet,

som på senare tider förekommit, bland annat för tillgodoseende

av vissa, direkt praktiska syften — att den personal, som enligt det föreliggande

förslaget skulle vara uppförd på ordinarie stat, under alla förhållanden

komrae att bliva nödvändig för verksamhetens upprätthållande. .

Den nya statens antagande komme sålunda icke att på något sätt

försvåra meteorologiska centralanstaltens sammanförande med andra anstalter,

därest en dylik anordning skulle framdeles befinnas ändamålsenlig, och lika

litet skulle därigenom läggas något hinder i vägen för inrättande, på sätt

löneregleringskommittén alternativt ifrågasatt, av en för meteorologiska

centralanstalten m. fl. anstalter gemensam styrelse.

I allt väsentligt i överensstämmelse med Kungl. Majrts förslag fattade

riksdagen beslut om meteorologiska centralanstaltens ordinarie stat.

Då riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913, n:r 8, meddelade sitt beslut

i ämnet, erinrade riksdagen emellertid, att av löneregleringskommittén

framställts tanken att till en gemensam institution sammanföra en del

vetenskapliga mindre anstalter, såsom hydrografiska byrån, nautisk-meteoro

-

logiska byrån och meteorologiska centralanstaltcn, men att ebefen för

ecklesiastikdepartementet icke kunnat biträda denna uppfattning.

Riksdagen hade likväl icke av vad departementschefen anfört mot eu

dylik anordning blivit övertygad om, att icke densamma skulle kunna visa sig

både ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt fördelaktig. Något bestämt

uttalande i denna fråga ansåge sig riksdagen dock icke kunna i ärendets

dåvarande skick göra. En av Kungl. Maj:t föranstaltad utredning i ämnet

syntes emellertid önskvärd, och uttalade riksdagen den förväntan, att

Kungl. Magt icke skulle underlåta att för riksdagen framlägga det förslag

till åtgärder i antydda riktning, vartill denna utredning kunde föranleda.

Enligt ämbetsskrivelse den 4 juli 1913 från finansdepartementet fann

Kungl. Magt gott uppdraga åt löneregleringskominittén att verkställa den

av riksdagen ifrågasatta utredning samt att till Kungl. Maj:t avgiva det

yttrande och förslag, som av utredningen kunde föranledas.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag

i fråga om yttrande och förslag rörande förändring i hydrografiska byråns

ställning inom statsförvaltningen in. in. fick kommittén sedermera med

remisskrivelse den 15 november 1913 till sig överlämnad en av styrelsen

för hydrografiska byrån den 30 oktober 1913 gjord underdånig framställning

i fråga om byråns uppförande å ordinarie stat in. in.

För innehållet av denna framställning torde icke behöva redogöras,

då kommittén, på sätt av det följande framgår, nu har att yttra sig över

senare förslag i ämnet av styrelsen för ifrågavarande byrå.

Den redogörelse, avseende hydrografiska byrån, nautisk-meteorologiska

byrån och meteorologiska centralanstalten, som kommittén nu går

att lämna, har, vad hydrografiska byrån och meteorologiska centralanstalten

angår, inskränkts till att omfatta allenast vad som för vinnande av

erforderligt sammanhang synts kommittén vara av nöden. Vidkommande

dessa två institutioner i övrigt tillåter sig kommittén hänvisa till de utförliga

skildringar av deras utveckling, som lämnats i ovan omförmälda av

kommittén avgivna, såsom delarna XXXVII och XXXVIII betecknade betänkanden.

Hydrografiska byrån.

Historisk översikt.

Skrivelse 14/»

1889 från

lantbruksakademiens

förvaltningskommitté.

Förslag 19,12

1900 av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen

och

lantbruksst

yreisen.

Uti skrivelse den 14 september 1889 gjorde lantbruksakademiens

förvaltningskommitté framställning därom, att Kungl. Maj:t måtte låta

genom sakkunniga personer utarbeta förslag dels till en allmän plan för

verkställande av hydrografiska undersökningar i olika delar av landet dels

även beträffande de kostnader, som för dessa undersökningars utförande

erfordrades.

Sedan en del myndigheter hörts över ifrågavarande framställning,

anbefallde Kungl. Maj:t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen

att gemensamt uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med

förslag till plan för anställande av hydrografiska undersökningar inom

landet.

Det sålunda infordrade förslaget, avgavs av nämnda styrelser uti underdånig

skrivelse den 19 december 1900.

Styrelserna hade ansett förslaget böra omfatta en fullständig plan

för hydrografiska undersökningar av landets färskvatten jämte några särskilda

undersökningar rörande havsvattnet längs kusterna.

De i sistnämnda hänseende uti förslaget ingående maritima-hydrografiska

iakttagelserna skulle ordnas och ledas av nautisk-meteorologiska

byrån.

Vad färskvattenshydrografien anginge, skulle för densamma inom

lämpligt belägna flodområden erfordras meteorologiska iakttagelser i egentlio-

mening, vilka arbeten borde verkställas vid tillräckligt antal stationer

under ledning och kontroll såsom dittills av meteorologiska centralanstalten.

7

De till färskvattenshydrografien hörande undersökningarna skulle

med vissa undantag ordnas och delvis verkställas av en för ändamålet

föreslagen hydrografisk byrå i Stockholm, lydande under eu likaledes föreslagen

oavlönad styrelse, vars ledamöter representerade de institutioner

eller verk, för vilka resultaten av undersökningarna ansågos företrädesvis

nödvändiga och som kunde befrämja byråns verksamhet.

I den föreslagna hydrografiska byrån borde chefskapet utövas av eu

föreståndare med ådagalagda tillräckliga kunskaper i teoretisk och praktisk

hydrografi, i vattenbyggnadslära samt i geologi. Denne skulle ägna sin

odelade arbetskraft åt de hydrografiska undersökningarna dels genom självständigt

vetenskapligt och hydroteknisk arbete dels genom övervakande

och ledning av det arbete, som utfördes av byråns övriga tjänstemän med

biträden samt av de under byrån lydande observatörerna och stationerna

i landet, vilka han vid undersöknings- och inspektionsresor ägde besöka.

Hnn syntes böra jämnställas med byråchef i centralt ämbetsverk och tillerkännas

de löneförmåner, som vore eller framdeles bleve för sådan tjänsteman

bestämda.

Byråns övriga tjänstemän skulle vara två byråingenjörer, på vilka

borde ställas samma kompetensfordringar som på chefen, dock, där så

funnes nödigt, med någon eftergift i avseende å vetenskapligheten, men

helst med något höjda anspråk å ingenjörsutbildningen. Deras åliggande

skulle vara att, enligt chefens bestämmelse och efter samråd med vägoch

vattenbyggnads- samt lantbruksingenjörer och andra, som med

kunskaper i ämnet förenade lokal- och personalkännedom, anordna och

kontrollera de hydrografiska stationerna samt verkställa de mätningar

och undersökningar, som krävde särskild sakkunskap och ej kunde åt

andra sakkunniga uppdragas. För ifrågavarande byråingenjörer föreslogs

enahanda avlöning, som då var tillerkänd byråingenjör i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

övrigt arbete såväl å fältet som vid byrån skulle verkställas av

extra biträden, i den mån sådant ej medhunnes av de ordinarie tjänstemännen.

För byrån erfordrades därjämte en vaktmästare, vilken visserligen

i avlöningsförmåner syntes böra jämnställas med vaktmästare vid de cen

-

8

Yttrande */i

1901 av hus

hållningssällskapens

ombud.

Utlåtande

S2,4 1903 av

vattenfallskommittén.

tråk ämbetsverken, men med rätt för styrelsen att på förslag av bvråns

chef tilldela honom gratifikation för skötande av räkne- och skrivmaskin,

i den man han kunde vid byråarbetet biträda därmed.

. . över det.av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen

uPPoj01''da förslaget avgåvos flera yttranden.

I sådant hänseende ma omnämnas, hurusom hushållningssällskapens

ombud i ett den 9 november 1901 avgivet yttrande anförde, att det samaibete

mellan den nya och tva äldre institutioner, som förslaget förutsatte,

syntes vara nödvändigt och lämpligt såsom övergångsform till en enhetlig

institution, om och när erfarenheten skulle visa eu sådan behövlig, men

att, på det samarbetet skulle bliva fruktbärande, detaljerade bestämmelser

därför borde, i den mån de vore behövliga, av Kungl. Maj:t utfärdas.

Den av Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta s. k. vattenfallskommittén

yttrade sig den 22 april 1902 i ärendet.

I avseende å kompetensen till chefsbefattningen vid den föreslagna

hydrografiska byrån ansåg vattenfallskommittén ingen avprutning kunna

göras i den vetenskapliga kapaciteten; däremot syntes det kommittén kunna

ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att, på sätt som skett i styrelsernas

förslag, särskilt betona fordringarna på den mera fackmässiga ingenjörsutbildningen.

Kommittén ansåg för sin del, att i fråga om chefens uppgift borde

gälla följande bestämmelser: »I hydrografiska byrån utövas chefskapet av

en föreståndare, som ådagalagt vitt omfattande kunskaper och praktisk erfarenhet

inom de hydrografiska vetenskaperna och som agnar sin odelade

arbetskraft åt de hydrografiska undersökningarna dels genom självständigt

vetenskapligt tekniskt arbete dels genom övervakande och ledning av det

arbete, som vid byrån eller vid fältarbetena utföres av dess övriga tjänstemän

med biträden samt av de under byrån lydande observatörerna och

stationerna i landet». Chefen syntes kommittén böra i avseende å löneförmåner

jämnställas med överdirektör.

för byråingenjörerna ansåg kommittén kompetensfordringarna böra

utgöras av ådagalagda tillräckliga kunskaper i teoretisk och praktisk hydrografi,

vattenbyggnadslära och geologi.

!*

Då chefen för jordbruksdepartementet. den 21 december 1906 inför Propositio

J

i-iii • i ner rl(i 1907

Kungl. Maj:t föredrog detta ärende, erinrade han, hurusom uti väg- och År* riksdag.

vattenbyggnads- samt lantbruksstyrelsernas förslag hemställts om inrättandet,

av en fristående institution, en hydrografisk byrå, som, även om själva

samlandet av materialet i vissa hänseenden skulle förmedlas av andra institutioner,

dock skulle vara den centralpunkt, kring vilken det hela skulle

gruppera sig.

Departementschefen hade för sin del varit mycket tveksam, huruvida

åt den särskilda institution, som syntes vara erforderlig, borde givas eu

så fristående ställning, som styrelserna föreslagit, eller om den ej kunde

ingå såsom en underavdelning i något redan befintligt verk eller någon

institution. Säkerligen skulle — yttrade departementschefen — en sådan

anordning medföra en viss, om än ej alltför betydlig kostnadsbesparing.

De verk och inrättningar, som därvid först och främst vore att

tänka på, ansåg departementschefen vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Sveriges geologiska undersökning och meteorologiska centralanstalten.

Vad då först anginge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, höll departementschefen

före, att man genom att förlägga den hydrografiska institutionen

direkt under denna styrelse skulle utsätta sig för risken av en viss

ensidighet. Särskilt syntes honom nämnda styrelse av naturliga skäl icke

väl ägnad att tillvarataga de icke oviktiga vetenskapliga intressen, som

skulle vara förbundna med byråns verksamhet.

Sveriges geologiska undersökning lämpade sig visserligen synnerligen

väl att övertaga de hydrogeologiska specialundersökningarna, men, vad

övriga delar av hydrografien anginge, läge dessa så pass långt på sidan

om detta ämbetsverks egentliga verksamhetsfält, att, även om, med någon

förstärkning i verkets ordinarie arbetskrafter, inom detsamma skulle kunna

bildas en fullt kompetent hydrografisk underavdelning, en sådan uppdelning:

lätteligen skulle kunna vålla en för det mål, verket framför allt hade

att tillgodose, ödesdiger splittring av dess och särskilt chefens arbetskrafter.

Med meteorologiska centralanstalten måste, enligt vad den förebragta

utredningen gåve vid handen, den hydrografiska institutionen alltid

komma att stå i det intimaste samarbete. Den meteorologiska centralanstalten

vore emellertid en rent vetenskaplig institution och lydde såsom

2—162586. Lönereglering skommittcns bet. LIV.

10

sådan närmast under vetenskapsakademien. Skulle även huvudparten av

landets hydrografiska undersökning förläggas under meteorologiska centralanstalten,

skulle det, enligt departementschefens åsikt, bortsett från de

stora organisatoriska svårigheter, som därvid oundvikligen skulle uppstå,

lätt kunna hända, att den praktiska sidan av hydrografien i längden icke

komme till sin rätt.

Av sålunda anförda skäl hade departementschefen efter moget övervägande

ansett sig även i själva organisationsfrågan böra i princip ansluta

sig till väg- och vattenbyggnads- samt lantbruksstvrelsernas förslag om

inrättande av en särskild fristående institution, en hydrografisk byrå.

Därför syntes emellertid föreligga även ett annat, visserligen mera

på sidan om själva saken liggande skäl. I skrivelse den 10 maj 1904

hade riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om revision av den s. k. lukrativa

vattenrätten och därvid särskilt framhållit önskvärdheten av att även

hos oss, liksom det redan skedde i en del främmande länder, komme att

föras en s. k. vattenbok. Inom den kommitté, som tillsatts för att verkställa

den begärda revisionen, hade man redan haft blicken fäst på den

blivande hydrografiska byrån, såsom den institution, åt vilken förandet av

den påtänkta vattenboken borde kunna uppdragas.

Utan att närmare inlåta sig på frågan om lämpligheten därav, ansåg

sig departementschefen böra framhålla, att möjligheten av en sådan anordning

enligt hans förmenande bättre tillgodosåges, om byrån från början

finge en självständig ställning, än om den inordnades under annat verk

eller annan institution.

Den högsta ledningen av den hydrografiska byråns arbeten skulle,

enligt departementschefens mening, utövas av en oavlönad styrelse, vilken

borde lämpligen kunna sammansättas av chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

såsom ordförande, samt chefen för den geologiska undersökningen,

överingenjören i lantbruksstyrelsen, föreståndaren för meteorologiska

centralanstalten och föreståndaren för den hydrografiska byrån

ävensom eventuellt vattenfallsingenjören, såsom ledamöter.

Vid en sådan sammansättning av styrelsen skulle såväl de praktiska

som de teoretiska intressena bliva företrädda. Genom chefens för Sveriges

geologiska undersökning och föreståndarens för meteorologiska central

-

11

anstalten medlemskap skulle Hven vara sörjt för det nödiga samarbetet

mellan den hydrografiska byrån samt sistnämnda två institutioner.

Vad styrelsens befogenhet anginge, ansåg departementschefen denna

böra begränsas till att huvudsakligen omfatta dels uppgörandet av plan

för byråns verksamhet såväl vid dess första organisation som därefter för

varje år och föreslåendet av stat för byrån, dels ock de speciella befogenheter

Kungl. Maj:t kunde komma att uppdraga åt styrelsen i blivande instruktion

för densamma.

Den omedelbara ledningen av byråns verksamhet skulle däremot

uppdragas åt eu av Kungl. Maj:t tillsatt föreståndare.

Utom denne skulle den hydrografiska undersökningens ordinarie arbetskrafter

komma att utgöras allenast av de föreslagna två byråingenjörerna.

En del tillfälliga arbetskrafter koinrne alltid att erfordras.

I avseende å den av väg- och vattenbyggnads- samt lantbruksstyrelserna

för föreståndaren föreslagna avlöningen anförde departementschefen

följande.

Enligt förslaget skulle av denne fordras ådagalagda tillräckliga kunskaper

i teoretisk och praktisk hydrografi, i vattenbyggnadslära samt i

geologi. Han skulle således vara både vetenskapsman och ingenjör och i

båda hänseendena stå på höjden av sin tids bildning.

För en ingenjör med den större erfarenhet, som här skulle fordras,

och med framstående egenskaper i övrigt bjöde emellertid det praktiska

livet stora möjligheter till högre inkomst än den föreslagna avlöningen,

som till att börja med icke skulle uppgå till mer än 6,400 kronor (= den

dåvarande begynnelseavlöningen för byråchef i centralt ämbetsverk). Några

vidare tillfällen till biförtjänster komme uppenbarligen icke föreståndarplatsen

att lämna.

Men även om man, såsom ock vattenfallskommittén ifrågasatt, ville

till största delen efterskänka fordringarna på ingenjörskompetensen — något

som väl i varje fall vid platsens första tillsättande bleve nödigt, då

det icke syntes vara möjligt att för densamma finna någon ingenjör, som

haft tillfälle att ägna så mycken tid åt hydrografi, att han även på

detta område fyllde måttet — och man i stället ville lägga huvudvikten

på den rena hydrografutbildningen, ansåg departementschefen det starkt

12

kunna ifrågasättas, om för den föreslagna avlöningen ens någon på detta

område fullt kompetent person skulle kunna erhållas till föreståndarplatsen

än mindre kvarhållas å densamma. Det senare vore dock nödvändigt

för bevarande av kontinuiteten i arbetet, och detta så mycket mer som

säkerligen de underordnade arbetskrafterna komme att ganska ofta

ombytas.

För den vetenskapligt bildade hydrografen syntes emellertid, om ej

avlöningen sattes desto högre, den akademiska banan, redan med de existensvillkor

den då erbjöde, alltid komma att hägra såsom slutmålet. Fn

ordinarie professor uppbure för det dåvarande eu begynnelseavlöning av

6,000 och en slutavlöning av 7,000 kronor, d. v. s. i stort sett endast

obetydligt sämre avlöning, än föreståndaren för hydrografiska byrån skulle

komma att uppbära. Den akademiska läraren hade emellertid alltid utsikt

till en eller annan extra förtjänst, och, framför allt, han vore ordinarie

tjänsteman med ty åtföljande pensionsrätt.

Ställningen av ordinarie ämbetsman skulle emellertid åtminstone

till en början ej tillkomma föreståndaren för den hydrografiska byrån.

I motiveringen till ett tidigare förslag hade lantbruksstyrelsen anfört, att

under förutsättning av den då föreslagna organisationens genomförande

den hydrografiska undersökningen syntes böra kunna genomföras under en

tid av omkring'' 20 år.

Åven om man måste hålla före, att den sålunda beräknade tiden

vore för kort och att jämväl efter genomförandet av den föreslagna undersökningsplanen

behovet av vissa mera permanenta undersökningar komme

att kvarstå, vore det alltid att antaga, att man inom en begränsad tid

måste i större eller mindre mån omorganisera det hela. Under sådana

förhållanden ansåg departementschefen blivande anslag till den hydrografiska

undersökningen tills vidare, såsom fallet dittills varit med anslaget

till den geologiska undersökningen, böra uppföras å extra stat.

Då även i andra hänseenden den blivande föreståndarens ställning

erbjöde ganska många jämförelsepunkter med chefens för Sveriges geolologiska

undersökning, särskilt i fråga om arbetets art och den vetenskapliga

kompetens, det förutsatte, hade departementschefen ansett dem båda böra

likställas jämväl i fråga om avlöning.

Arvodet till chefen för den geologiska undersökningen utginge för

det dåvarande med 7,000 kronor, vilket med andra ord ville säga, att lian

vore jämnställd med överdirektörer och andra chefer för mindre ämbetsverk

i allmänhet. Samma arvode ansåg departementschefen minst böra

tillkomma även föreståndaren för hydrografiska byrån. Departementschefen

anslöt sig således därutinnan till den av vattenfallskommittén uttalade uppfattningen.

Emellertid påginge arbeten på eu omreglering av lönerna för

de förvaltande ämbetsverkens personal, och i sammanhang därmed syntes

även medellönen för cheferna för de mindre verken komma att höjas. Av

en sådan höjning borde, då regleringen en gång började genomföras, jämväl

föreståndaren för hydrografiska byrån komma i åtnjutande. Arvodet

åt denne föreståndare borde alltså för det dåvarande bestämmas till 7,000

kronor.

Av de båda föreslagna byråingenjörerna borde eu vara företrädesvis

utbildad i vattenbyggnadskonst och den andre i de till lantbruksingenjörernas

verksamhet hörande ämnen. Departementschefen tänkte sig, att

för ett arvode av 4,500 kronor man skulle kunna räkna på att erhålla till

byråingenjörsbefattning fullt kompetenta personer, som kunde finna med

sin fördel förenligt att ägna exempelvis omkring fyra eller fem år åt

tjänstgöring inom byrån.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t

i proposition n:r 2 vid 1907 års riksdag, att riksdagen måtte dels besluta,

att i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen angivna

grunder en hydrografisk undersökning av Sveriges färskvatten skulle företagas

under ledning av en särskild, för ändamålet bildad hydrografisk

byrå, dels ock för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1908 bevilja

ett anslag av 40,800 kronor.

Därjämte föreslog Kungl. Maj:t vid samma års riksdag uti proposition

n:r 3, att till utförande under meteorologiska centralanstaltens ledning

och kontroll av vissa meteorologiska observationer för en hydrografisk

undersökning av Sveriges färskvatten riksdagen måtte på extra stat

för år 1908 under riksstatens åttonde huvudtitel anvisa ett belopp av

10,800 kronor.

14

Riksdagens Med anledning av Kungl. Maj:ts uti förenämnda proposition n:r 2

o. *''/s 1907. gjorda framställning yttrade riksdagen i skrivelse den 30 maj 1907, n:r

9, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel,

följande.

Tillgodogörandet av vårt lands rika vattenkrafter och särskilt användandet

av den kraft, som förefunnes i de vattenfall, vilka tillhörde staten,

vore angelägenheter av så genomgripande vikt, att deras ordnande icke

borde undanskjutas; och då förutsättningen för en tillfredsställande lösning

av dithörande frågor vore, att vårt land bleve i hydrografiskt avseende på

ett tillförlitligt sätt undersökt, hade riksdagen ansett sig böra bifalla

Kungl. Maj:ts förslag om anordnandet av en särskild, för sådant ändamål

avsedd hydrografisk byrå.

Då riksdagen likaledes funnit sig böra instämma i vad departementschefen

till statsrådsprotokollet anfört i fråga om grunderna för den

hydrografiska undersökningens verksamhet och kostnaderna därför, hade

riksdagen beslutat, att, i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda

grunder, en hydrografisk undersökning av Sveriges färskvatten skulle företagas

under ledning av en särskild, för ändamålet bildad hydrografisk byrå,

samt för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1908 beviljat ett anslag

av 40,800 kronor.

Enligt vad riksdagens skrivelse den 31 maj 1907, n:r 8, giver vid

handen, anvisades å åttonde huvudtiteln det uti propositionen n:r 3 äskade

beloppet av 10,800 kronor för vissa meteorologiska observationer för en

hydrografisk undersökning av Sveriges färskvatten.

Sedan Kungl. Maj:t den 15 november 1907 i överensstämmelse med

de uti förstnämnda proposition angivna grunder beslutat om den hydrografiska

byråns trädande i verksamhet och om styrelse för densamma ävensom

förordnat föreståndare för byrån, utfärdades den 18 januari 1908 instruktion

för den hydrografiska undersökningen av Sveriges färskvatten.

Riksdagar- För år 1909 beviljade riksdagen för här ifrågavarande ändamål

1911. anslag, slutande på 61,700 kronor. Av ifrågavarande anslag anvisades

49,400 kronor under nionde huvudtiteln (därav 3,000 kronor för hydro

-

15

geologiska specialundersökningar) och 12,300 kronor (för de meteorologiska

undersökningarna) under åttonde huvudtiteln.

För år 1910 beviljades för ifrågavarande undersökningar anslag å

sammanlagt 60,700 kronor, av vilket belopp de för uppehållande av verksamheten

vid den hydrografiska byrån med under densamma omedelbart

lydande observationsstationer samt de för verkställande av hydrogeologiska

specialundersökningar beräknade kostnaderna, tillhopa 53,000 kronor, anvisades

under nionde huvudtiteln, medan kostnaderna för de meteorologiska

undersökningarna, 13,700 kronor, uppfördes å åttonde huvudtitelns stat.

Till här omförmälda undersökningar beviljades såväl för år 1911

som ock för år 1912 samma belopp, 66,700 kronor.

De för år 1913 till de hydrografiska undersökningarna beviljade an- 1912 års

slagen uppgingo tillhopa till 71,700 kronor, därav 3,000 kronor för hydrogeologiska

specialundersökningar och 13,700 kronor för meteorologiska

observationer.

Det bör här erinras, att hydrografiska byrån sedan år 1911 åtnjutit

bidrag jämväl från ett under sjätte huvudtiteln anvisat anslag för åstad- SverSveri^es

kommande av en schematisk förteckning och beskrivning över Sveriges för åren

vattenfall. På extra stat för nämnda år anvisades för åstadkommande av 1911~1913- en dvlik förteckning och beskrivning ett anslag av 27,000 kronor. Arbetet

skulle verkställas av vattenfallsstyrelsen, hydrografiska byrån och meteorologiska

centralanstalten. Av årskostnaderna beräknades 13,500 kronor

belöpa på hydrografiska byrån. Anslag till samma ändamål beviljades för

år 1912 till belopp av 22,000 kronor och för år 1913 till belopp av 27,000

kronor. Av sistnämnda anslag beräknades belöpa å hydrografiska byrån

jämte observationsstationer 16,000 kronor, därav till extra biträden, förslagsvis,

4,500 kronor. I

I underdånig skrivelse den 13 juni 1912 framhöll styrelsen för Skrivelse 19,«

o »/ */ 12 /VÅw

hydrografiska byrån, hurusom, med ledning av erfarenheten från de gångnastyrelsen för

åren och den utveckling, byrån därunder genomgått, man redan kunde inse, grafiska

att behovet av de hydrografiska undersökningarna med säkerhet komme att byrån.

16

för all framtid bestå och att fullbordandet av endast de närmast lie-o-ande

CO

uppgifterna komme att kräva så lång tid, att redan för dem det syntes

styrelsen lämpligast att överflytta byrån på ordinarie stat.

T sådant hänseende lämnade styrelsen eu översikt av byråns viktigaste

arbeten och den tid, de kunde beräknas komma att kräva. (Att

i detta sammanhang återgiva ifrågavarande översikt torde icke vara behövligt.

)

Med vad styrelsen anfört ansåg den tillräckliga motiv hava förebragts

för behovet av hydrografiska undersökningar under en mycket längre tidrymd

än den, varmed man i allmänhet torde hava räknat i reglerin°-s

/»

ö ö

frågor; och styrelsen hemställde fördenskull, att i samband med reglering

av avlöningarna till hydrografiska byråns personal byrån måtte uppföras

på ordinarie stat. Styrelsen hemställde tillika, huruvida icke byråns karaktär

av central statsmyndighet borde även i benämningen komma till

sin rätt, i likhet med vad exempelvis för statistiska centralbyrån och

meteorologiska centralanstalten vore fallet; och föreslogs i sådant hänseende,

att benämningen, i stället för den dåvarande, måtte bliva hydrografiska

centralbyrån eller hydrografiska centralanstalten.

Enligt vad styrelsen erinrade, utgjordes hydrografiska byråns personal

av cn föreståndare, två byråingenjörer och en vaktmästare. Vidare

vore anställda tillfälliga biträden och observatörer. För den »ordinarie»

personalen gällde följande stat:

Arvode åt en föreståndare........kronor 7,000

> » > byråingenjör........ > 4,500

» > » » > 4,500

> > > vaktmästare........ > 800l ^ ''ir ]cundc arvodet

j höjas med 100 kronor.

Anslaget till extra biträden utginge för år 1913 å byråns stat med

9,000 kronor och å vattenfallsförteckningens stat med 4,500 kronor. Dessa

båda anslag vore beräknade att användas på följande sätt:

17

Å bi/rnns stat:

Arvode åt en biträdande ingenjör i 6 månader............

> > ett manligt biträde för vattenmängdsberäkningar, ritarbeten etc,

> > > kvinnligt biträde för registratorsgöromål o. d.......

> > > > > > ritgöromål............

» » > > » > räknearbeten...........

> för vattenanalyscr......................

Ersättning åt vaktmästaren för skrivmaskinsarbete..........

Diverse..............................

Å vatten/''allsförteckningens stat:

Arvode åt en biträdande ingenjör................

> för biträde med avvägningars bearbetning.........

1,800

1,800

1,200

1,200

1.200

800

500

500

Kronor 9,000

, kronor 3,600

. 900

Kronor 4,500

I fråga om personalens uppförande på ordinarie stat syntes det styrelsen,

att föreståndaren, byråingenjörerna, tre kvinnliga biträden samt

vaktmästaren borde bliva ordinarie tjänstinnehavare. Däremot ansågs detta,

åtminstone för det dåvarande, icke nödvändigt beträffande övrig personal,

men borde för anställande av extra biträden till fält- och byråarbetena,

för vattenanalyserna, för ersättning till vaktmästaren för skrivmaskinsarbete,

för vikariatsersättning och för diverse tillfälliga utgifter i staten

upptagas ett särskilt belopp, i likhet med vad som vore fallet i staten för

Sveriges geologiska undersökning.

Beträffande avlöningsförmånerna för hydrografiska byråns föreståndare

erinrade styrelsen, att avlöningarna åt cheferna för de mindre ämbetsverken

vid pågående omregleringar bestämts till 9,000 kronor och att i

enlighet därmed avlöningen för chefen för Sveriges geologiska undersökning

reglerats vid 1909 års riksdag. Styrelsen föreslog fördenskull, att avlöningen

till föreståndaren för hydrografiska byrån måtte fastställas till 9,000

kronor.

I sammanhang därmed ansåg sig styrelsen också böra ifrågasätta,

huruvida icke bemälde föreståndares benämning borde ändras till närmare

överensstämmelse med förhållandet vid andra motsvarande ämbetsverk eller

så, att han bleve betecknad såsom chef för byrån.

3—162586. LöneregleringsJcommittcns bet. LIV.

18

Den stat, som styrelsen föreslog, hade följande lydelse:

På ordinarie stat.

Lön.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Ortstill-

lägg.

Summa,

Kr.

Kr.

K,

Kr.

Chefen.............

6,200

2,800

_

9,000

1 byråingenjör.........

3,600

1,800

400

5,800) j

1 » .........

3,600

1,800

400

5,800) I

1 kvinnligt biträde.......

900

550

150

1,600]i |

1 » » .......

900

550

150

1,600 ii

1 > » .......

700

350

150

1,200) l

1 vaktmästare.........

900

450

150

1,500 {

Till extra biträden samt vikariats- ersättning..........

_

_

_

10,500

Till expenser..........

—

—

—

3,500

Till arvoden åt observatörer . . .

—

—

—

8,000

Summa

—

_

48,500

Efter 5 år kan lönen höjas

med 500 kronor och efter

10 år med ytterligare 500

kronor.

|Efter 5 år kan lönen höjas

med 200 kronor och efter

10 år med ytterligare 200

kronor.

Ifter 5 år kan lönen höjas

med 100 kronor.

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skola, så länge

denna förmån kvarstår, å lönen avdragas 250 kronor årligen.

På extra stat.

Till resekostnader och hantlangning vid mätningar, förslagsvis ............kronor 8,000

Till publikationer, förslagsvis............................ , 8,000

Till komplettering och underhåll av peglar samt utrustning, förslagsvis........ > 3,500

Summa kronor 19,500

Något’ anslag för lokalhyra var icke medräknat. Därest utgift i

sådant hänseende bleve erforderlig, ansåg styrelsen anslag jämväl därför

böra begäras på extra stat.

Sammanlagda utgifterna för den hydrografiska byrån med underlydande

observationsstationer skulle enligt det av styrelsen för byrån upprättade

statförslaget, ålderstillägg oberäknade, uppgå till 68,000 kronor.

Som anslaget för år 1913 utgjorde 55,000 kronor, skulle ökningen utgöra

19

13,000 kronor. Därifrån borde emellertid dragas 2,250 kronor, vilket belopp

utgått till personalen i form av extra lönetillägg.

Till den hydrografiska undersökningen av Sveriges färskvatten hörde

jämväl de under statens meteoi-ologiska centralanstalt stående meteorologiska

observationerna samt de under Sveriges geologiska undersökning

varande hydrogeologiska specialundersökningarna. För dessa gällde för år

1913 följande kostnadsberäkningar:

De meteorologiska observationerna.

Arvodestillökning åt eu amanuens vid meteorologiska centralanstalten.........kronor 1,000

Observationsarvoden, förslagsvis........................... > 9,700

Instruments och apparaters underhåll, förslagsvis................... > 500

Inspektioner, förslagsvis.............................. » 500

Biträden vid instrumentens prövning, observationernas granskning och beräkning, tabel

lering

samt skrivning m. m., förslagsvis...................... > 2,000

Summa kronor 13,700

De hydrogeologiska specialundersökningarna.

Fältarbeten, förslagsvis...............................kronor 2,500

Publikationer, förslagsvis.............................. » 500

Summa kronor 3,000

Karaktären av de poster, vilka vore upptagna i dessa beräkningar,

syntes styrelsen göra det lämpligast, att utgifterna för desamma fortfarande

utginge på extra stat.

Genom remiss den 5 juli 1912 anbefallde Kungl. Maj:t löneregleringskommittén

att avgiva yttrande i anledning av styrelsens för hydrografiska

byrån förenämnda skrivelse den 13 juni 1912.

I anledning därav avgav löneregleringskommittén den 6 mars 1913

ovan omförmälda betänkande, delen XXXVII, i fråga om reglering av

löneförhållanden m. m. beträffande hydrografiska byrån.

I sitt i betänkandet innefattade förslag meddelade kommittén till en

början, såsom redan här ovan nämnts, att inom kommittén ifrågasatts,

huruvida icke tilläventyrs skulle kunna vara önskvärt och gagneligt att

till en gemensam institution sammanföra en del vetenskapliga mindre an

-

Löneregleringskommitténs

betänkande

6/«

1913.

20

stalter såsom hydrografiska byrån, nautisk-meteorologiska byrån och meteorologiska

centralanstalten. Såsom jämväl erinrats, ansåg sig kommittén

emellertid icke för det dåvarande böra framlägga något förslag i den ena

eller den andra riktningen.

Kommittén ansåg sig kunna tillstyrka, att hydrografiska byrån överflyttades

till ordinarie stat med benämning statens hydrografiska byrå.

Enligt styrelsens förslag skulle å staten för byrån uppföras, utom

föreståndaren, 2 byråingenjörer, 3 kvinnliga biträden och 1 vaktmästare.

Föreståndaren hade dittills åtnjutit ett årligt arvode av 7,000 kronor.

Styrelsen hade, under framhållande att avlöningen till chefen för

Sveriges geologiska undersökning vid 1909 års riksdag bestämts till 9,000

kronor, föreslagit, att avlöningen till föreståndaren för hydrografiska byrån

måtte utgå med nyssnämnda belopp.

Kommittén erinrade uti förevarande hänseende till en början, att

kommittén jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 december 1912 anbefallts

att i samband med fullgörande av det kommittén meddelade uppdrag med

avseende å lönereglering för hydrografiska byrån till behandling jämväl

upptaga frågan om ny stat för meteorologiska centralanstalten.

Med hänsyn såväl till innehållet i den kommittén sålunda givna

befallningen som ock till spörsmålet att på ett eller annat sätt närmare

sammansluta hydrografiska byrån med meteorologiska centralanstalten och

nautisk-meteorologiska byrån hade kommittén ansett att, därest föreståndaren

för hydrografiska byrån bleve ordinarie tjänsteman och såsom sådan

erhölle pensionsrätt, det borde kunna vara till fyllest, om han i avlöningshänseende

likställdes med föreståndaren för meteorologiska centralanstalten.

För denne senare hade avlöningen vid 1909 års riksdag bestämts lika

med den, som i allmänhet tillkomme universitetsprofessorer, och något förslag

till ändring därutinnan förelåge icke uti de till kommittén överlämnade

handlingar beträffande meteorologiska centralanstalten.

Avlöningen till föreståndaren för hydrografiska byrån borde alltså

enligt kommitténs mening utgå med 7,500 kronor, vartill skulle kunna

komma ett ålderstillägg efter fem år å (500 kronor.

Av styrelsen för hydrografiska byrån hade ock ifrågasatts, huruvida

21

icke sistbemält^ föreståndares benämning borde ändras till närmare överensstämmelse

med förhållandet vid andra motsvarande ämbetsverk eller så,

att han bleve betecknad såsom »chef» för byrån. Med sin nyss antydda

uppfattning hade kommittén icke kunnat biträda berörda förslag i fråga

om föreståndarens benämning.

A gällande stat för hydrografiska byrån voro upptagna två byråingenjörer,

vardera med ett arvode av 4,500 kronor.

Därest byrån skulle överföras på ordinarie stat, ansåg kommittén i

likhet med styrelsen, att de bägge redan befintliga by råinge njörsbefattningarna

borde förändras till ordinarie tjänster. Det syntes nämligen

vara oundgängligen nödvändigt för arbetets behöriga gång, att vid byrån

funnes, förutom föreståndaren, åtminstone två ordinarie tjänstemän med

högre utbildning.

Vidkommande avlöningarna till ifrågavarande byråingenjörer erinrades,

att dåvarande arvodet, 4,500 kronor, utgjorde samma belopp som

begynnelseavlöningen för tjänsteman i andra normalgraden vid centrala

ämbetsverk, som icke varit föremål för ny lönereglering. De nämnda

befattningarna syntes kommittén böra, därest de uppfördes såsom ordinarie,

erhålla samma avlöningsförmåner, som dåmera i allmänhet vore tillerkända

tjänstemän i andra normalgraden.

Kommittén hade därvid icke ansett sig böra taga hänsyn till att

byråingenjörerna enligt gällande instruktion ägde att under vissa villkor

åtaga sig att utom tjänstetiden utföra praktiskt hydrografiska undersökningar

och utredningar åt kommuner och enskilda. Enligt vad kommittén

inhämtat, hade byråingenjörernas behållna inkomster av dylika uppdrag

utgjort

år 1908 år 1909 år 1910 år 1911 år 1912

kr. kr. kr. kr. kr.

för den ene byråingenjören.............. 211:— 27:75 170:35 611:70 305: —

> > andre » .............. — 27: 75 — — —

Å staten för hydrografiska byrån skulle vidare enligt styrelsens förslag

såsom ordinarie uppföras tre redan befintliga kvinnliga biträdesbefattningar.

Av de nämnda biträdena skulle ett utföra registrator-, räkenskaps-,

gransknings- och renskrivningsarbeten och ett annat biträde sysselsättas

med ritarbeten.

Med hänsyn till arten av större delen av ifrågavarande arbeten hade

styrelsen ansett dessa bägge biträden böra i avlöningshänseende likställas

med dylika biträden av högre grad (= nuvarande andra graden) inom

centrala ämbetsverk.

Det tredje biträdet skulle hava till åliggande att utföra enklare räknearbete

samt kollationering och korrekturläsning.

Avlöningen till detta biträde hade synts styrelsen kunna sättas lika

med den, som åtnjötes av dylika biträden av lägre grad inom centrala

ämbetsverk.

Vad styrelsen sålunda föreslagit i fråga om uppförande å stat av

tre ordinarie kvinnliga biträdesbefattningar samt angående avlöningsförmånerna

för dem, hade icke givit kommittén anledning till erinran.

Beträffande den avlöning, som skulle tillkomma vaktmästaren vid

hydrografiska byrån i denna hans egenskap, ansåg sig kommittén icke

kunna tillstyrka, att den sattes högre än som befunnits skäligt för vaktmästare

i allmänhet vid centralt ämbetsverk eller 1,200 kronor med två

ålderstillägg efter fem och tio år, vartdera ålderstillägget å 100 kronor.

Då kunnighet i skrivmaskins- och räknemaskinsarbete icke syntes

kunna fordras såsom kompetensvillkor för vaktmästarbefattning, hade kommittén

ansett billigt, att, därest sådant arbete av vaktmästaren vid hydrografiska

byrån besörjdes på ett tillfredsställande sätt, särskild gratifikation

till belopp av högst 500 kronor, för år räknat, måtte såsom dittills

kunna tillerkännas honom. Det för sådant ändamål erforderliga beloppet

borde utgå av anslag till extra biträden in. m.

Det erinrades härvid, hurusom vid fastställandet år 1909 av stat för

Sveriges geologiska undersökning avsetts, att dåvarande förste vaktmästaren

därstädes skulle från motsvarande anslag å nämnda institutions stat

kunna få uppbära särskild ersättning av 500 kronor för bestyr med fotografering

o. dyl.

Vid uppgörande av förslag till avlöningsvillkor hade kommittén

23

beaktat den i 15 § av instruktionen för hydrografiska byrån intagna

föreskrift i fråga om byråingenjörernas rätt att åtaga sig utförandet utom

tjänstetiden av praktiskt hydrografiska undersökningar och utredningar åt

kommuner och enskilda.

Enligt gällande lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension

var, såsom undantag från den allmänna regeln i fråga om pensionsålderns

inträdande, denna ålder bestämd till 65 levnads- och 35 tjänstår

för, bland andra, geologer vid Sveriges geologiska undersökning, lantbruksingenjörer

samt- distriktsingenjörer i väg- och vattenbyggnadsdistrikten.

Det syntes kommittén kunna med fog ifrågasättas, huruvida ej byråingenjörerna

vid hydrografiska byrån med hänsyn till arten av dem åliggande

arbeten borde i nämnda hänseende likställas med geologer m. fl.

och sålunda pensionsåldern för dem sättas till 65 levnads- och 35 tjänstår.

Uti den kostnadsberäkning, som legat till grund vid bestämmande

av anslaget till hydrografiska byrån för år 1913, hade varit upptaget ett

belopp av förslagsvis 9,000 kronor till extra biträden samt gratifikation åt

vaktmästaren.

Av berörda belopp hade 3,600 kronor beräknats åtgå till arvoden åt

de kvinnliga biträdena, för vilka dåmera föreslagits ordinarie anställning.

Återstoden skulle alltså utgöra 5,400 kronor, men hade styrelsen ansett

detta belopp icke vidare förslå till bestridande av utgifter för extra biträden

m. m.

Till avlöning åt en biträdande ingenjör under sex månader om året

hade dittills beräknats 1,800 kronor. Styrelsen hade avsett att för avlönande

av en dylik ingenjör få använda 4,000 kronor för att kunna året

om hava tillgång till ingenjörsbiträde.

Den omfattning, byråns arbeten dåmera nått, syntes ock eldigt kommitténs

mening kräva ökad tillgång till extra arbetskraft med ingenjörsutbildning.

Det av styrelsen för ändamålet beräknade beloppet hade kommittén

emellertid funnit väl högt tilltaget. Ett arvode av 3,600 kronor

för år räknat hade synts kommittén böra vara för ändamålet till fyllest,

u

varvid kommittén erinrat, att årsarvodet till extra biträdande ingenjör i

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats till sistnämnda belopp?

Vidare avlönades från anslaget i fråga en maidig ritare med 1,800

kronor. Styrelsen hade hemställt om höjning av anslaget med 600 kronor,

på det att arvodet till ritaren måtte kunna utgå med högre belopp. Mot

den sålunda föreslagna förhöjningen av arvodet åt ritbiträdet till 2,400

kronor för år hade kommittén icke haft anledning till erinran.

Styrelsen hade föreslagit ersättningar dels med 1,200 kronor till den

person, som utförde analyser av vattenprov, och dels med högst 500 kronor

åt byråns vaktmästare för utförande av skrivmaskins- och räknemaskinsarbete.

Dessa ersättningar hade icke föranlett erinran från kommitténs

sida, liksom ej heller ett till 1,200 kronor beräknat belopp till gratifikationer

i övrigt åt tillfälliga biträden och liknande utgifter.

höi uppehållande av vederbörande ordinarie befattningar under semesterledighet

erfordrades slutligen medel till vikariatsersättningar. Med

avseende å eventuellt behov av medel utöver tjänstgöringspenningar till

avlönande av vikarie för ordinarie kvinnligt biträde och vaktmästare under

sjukdom samt för anslagets avrundande hade kommittén beräknat det i

ifrågavarande hänseenden avsedda beloppet till 1,200 kronor.

Kommittén hemställde, att till ersättningar åt extra biträden, gratifikationer

och vikariatsersättningar måtte i staten för hydrografiska byrån

uppföras ett anslag av 10,100 kronor.

dill arvoden åt observatörer vid hydrografiska byråns stationer var

för det dåvarande beräknat ett belopp av 8,000 kronor. Någon ändring

i detta belopp hade icke ansetts erforderlig.

Styrelsen hade vidare hemställt, att anslaget till expenser å byråns

stat måtte höjas till 3,500 kronor. Då en del av utgifterna för expenser

fortfarande syntes böra bestridas av anslaget till vattenfallsförteckningen,

hade det synts kommittén till fyllest, om anslaget å byråns stat för ifrågavarande

ändamål bestämdes till 3,000 kronor.

I likhet med styrelsen för hydrografiska byrån hade kommittén ansett

övriga å då gällande stat för byrån uppförda anslagsposter böra utgå

å extra stat.

25

Kommittén framlade följande förslag till ordinarie stat för statens

hydrografiska byrå:

Tjänst-

görings-

Summa.

Lön.

pennin-

tillägg.

gar.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Föreståndare ....

5,000

2,500

—

7.500

J Efter fem år kan lönen

\ höjas med 600 kronor.

(Efter fem år kan lönen

1 byråingenjör . . .

3,600

i,soo

400

5.8001

5.8001

1 höjas med 500 kronor

j och efter tio år med

1 T> ...

3,600

1,800

400

[ ytterligare 500 kronor.

1 kvinnligt biträde av

högre lönegrad

900

550

150

1,600]

rEftcr fem år kan lönen

| höjas med 200 kronor

1 » »i

> >

900

550

150

1,600 r

i och efter tio år med

1 > > >

lägre »

700

350

150

1.2001

I ytterligare 200 kronor.

(Efter fem år kan lönen

1 höjas med 100 kronor

1 vaktmästare . . .

700

350

150

1.200

^ och efter tio år med

ytterligare 100 kronor.

Till ersättningar åt

extra biträden,

gratifikationer och

ningar ......

vikariatsersätt-

—

—

—

10,100

Till arvoden åt observatörer.....

—

—

—

8.000

Till expenser ....

—

—

—

3,000

Snmma

—

—

—

45,800

.4m»». Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge

denna förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå till honom ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

Motsvarande poster i då gällande stat för byrån utgjorde sammanlagt

36.400 kronor. Kommitténs förslag innebar alltså en kostnadsökning av

9.400 kronor. Härvid hade dock icke tagits hänsyn till blivande ålderstillägg,

vilka syntes böra utgå av nionde huvudtitelns gemensamma anslag

till ålderstillägg.

oÖ

o

A staten för hydrografiska byrån för år 1913 voro vidare uppförda

anslag till publikationer 8,000 kronor, till resekostnader och hantlangning

vid mätningar 8,000 kronor samt till komplettering och underhåll av peglar

och utrustning 2,600 kronor.

Beträffande beloppen av ifrågavarande anslag hade styrelsen icke

4—162586. Lönereglering skommitténs bet. LIV.

26

föreslagit annan ändring, än att anslaget till komplettering och underhåll

av peglar och utrustning borde höjas till 3,500 kronor.

Samtliga de tre ifrågavarande anslagen syntes kommittén fortfarande

böra utgå å extra stat. På någon närmare granskning av de föreslagna

beloppen hade kommittén icke funnit anledning att ingå.

Kommittén hade dock ansett sig icke kunna undgå att giva uttryck

åt den uppfattning, att det till publikationer avsedda anslaget 8,000 kronor

syntes väl högt tilltaget, allra helst som, enligt vad styrelsen meddelat,

kostnaderna för utgivandet av monografier icke vore för framtiden beräknade

att täckas av nämnda anslagssumma, utan vid behov förhöjning

av anslaget skulle för sådant ändamål äskas. Kommittén förmenade, att

genom iakttagande av nödig sparsamhet kostnaderna för publikationer

tilläventyrs skulle kunna nedbringas.

För den hydrografiska undersökningen av Sveriges färskvatten utgingo

å extra stat, jämte de till hydrografiska byråns disposition ställda

medlen, dels till meteorologiska centralanstalten anslag för meteorologiska

observationer och dels till Sveriges geologiska undersökning anslag för

hvdrogeologiska specialundersökningar.

Även dessa anslag hade styrelsen för hydrografiska byrån ansett

fortfarande böra utgå å extra stat.

Kommittén hade icke något att erinra däremot. Beträffande det

för meteorologiska observationer avsedda anslaget erinrade kommittén

emellertid, att i nämnda anslag för det dåvarande inginge en post å

1,000 kronor till arvodestillökning åt en amanuens vid meteorologiska

centralanstalten samt att från nämnda anslag ett vetenskapligt bildat extra

biträde vid anstalten åtnjöte ett belopp av omkring 600 kronor. Vidkommande

dessa utgiftsposter yttrade sig kommittén vidare uti det betänkande,