SOU 1918:2

BETÄNKANDE

M Kl)

FÖRSLAG

TILLFÄLLIGA ÅTGÄRDER FÖR

STÄVJAN DE AV SPEKULATIONEN VID HANDEL

MED JORDBRUKSEGENDOM

M. M.

UTARBETAT INOM J U ST ITIE D E F ART K M E N T ET

SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1918

ISAAC MAHCUS’ BOKTRYCKKRI-AKTIKBOLAL

INNEHÄLLSFÖRTEC KN ING.

Sill.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet .... 5—ti

Författningsförslag............................... 7—20

Förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av

skog å fastighet i enskild ägo...................... 9—13

Förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning

och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige..... 14—16

Förslag till lag om inskränkning för viss tid- i rätten att överlåta fast

egendom.................................. 17—ly

Förslag till kungörelse om fastighetshandlande och fastighetsagenter. . . 20—27

Förslag till förordning om ändring i 3 § av förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften..................... 28

■VtotiT........................................ 29—121

Allmänna motiv................................ 31—87

Specialmotiv.................................. 88—123

Förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling

av skog å fastighet i enskild ägo.................... 88—93

Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning

och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige 94—109

Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast

egendom..................................110—115

Förslaget till kungörelse om fastighetshandlande och fastighetsagenter . . 116—120

Förslaget till förordning om ändring i 3 § av förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften...................... 121

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungt. Justitiedepartementet.

Sedan jämlikt nådigt bemyndigande herr statsrådet dels den 1

mars 1918 tillkallat undertecknade östergren och Wohliu att i egenskap

av sakkunniga biträda i justitiedepartementet med beredning av ärende

angående provisorisk lagstiftning till stavjande av spekulation i handel

med jordbruksegendom ävensom vid utredning av de närliggande frågor,

som vid nämnda lagstiftningsarbete kunde uppkomma, dels ock den 25

samma månad anmodat undertecknad Hermelin att deltaga i sagda utredning

i vad den rörde ifrågakommande inskränkning i rätten till avverkning

av skog, hava på grund av sålunda lämnade uppdrag utarbetats

förslag till

1) lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast

egendom,

2) lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning

och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige,

3) lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av

skog å fastighet i enskild ägo,

4) kungörelse om fastighetshandlande och fastighetsagenter samt

5) förordning om ändring i 3 § av förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften.

6

I syfte att påskynda den vidare legislativa behandlingen av förslagen

till de författningar, som äro av allmän lags egenskap, överlämnades

till herr statsrådet de två förstnämnda förslagen jämte specialmotiv

med skrivelse den 8 nästlidne april och det under 3) upptagna

lagförslaget, i vars utarbetande undertecknad Hermelin enligt herr statsrådets

omförmälda anmodan tagit del, jämte tillhörande motiv med

skrivelse den 15 sistnämnde månad. Efter det utredningen numera

förts till slut, få vi härmed vördsamt överlämna betänkande i ämnet,

upptagande, förutom de tre redan avlämnade och jämväl i särtryck utdelade

förslagen, även de under 4) och 5) här ovan omnämnda två förslag

jämte motiv. Vid sammanförandet av de särskilda förslagen i ett

gemensamt betänkande har av de förut avlämnade motiven till förslaget

till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog

i enskild ägo den del, som innefattar allmän motivering, överflyttats

till de »allmänna motiv», som äro gemensamma för de fyra förstnämnda

förslagen.

Stockholm den 2 maj 1918.

AXEL ÖSTERGREN.

NILS WOHLIN.

TH. HERMELIN.

FÖRFATTNINGSFÖRSLÅG

Förslag

till

Lag

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo.

1 §•

Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående

vård av enskildes skogar är tillämplig, må avverkning av ungskog

ej ske annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig

gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens

tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker

under annan form.

2 §•

Har fastighet, som i 1 § avses, efter den 31 januari 1918 genom

köp, skifte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman

i rätt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling,

må ej heller annan avverkning av skog än enligt 1 § är medgiven äga

rum å fastigheten tillhörande område, därest den strider mot grunderna

för god skötsel av beståndet eller marken; dock att vad sålunda stadgats

icke skall gälla beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett

före nyssnämnda dag.

Avverkningsrätt, som efter den 31 januari 1918 upplåtits till skog

å fastighet, varom ovan skils, skall, ändå att fastigheten icke efter

sagda dag överlåtits till annan ägare, vara underkastad den inskränkning,

som i första stycket av denua paragraf är stadgad för det fall,

varom där är fråga.

2

10

3 §•

Vad bär ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å

område, som är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark,

som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad

fastighet samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark

lämplig, ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng

eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.

4 §•

Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen

meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt

rum, eller viss del därav utan skogs vårdsstyrelsens tillstånd verkställa

avverkning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed

sambrukad fastighets oundgängliga husbehov.

Innan sådant förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt, där

avverkningen verkställts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att

yttra sig i ärendet; äge ock skogsvårdsstyrelsen inhämta utlåtande från

i lanthushållning sakkunnig person eller nämnd såsom lantbruksingenjör,

länsagronom, jordbrukskonsulent eller odlingsnämnd, där sådant av förhållandena

påkallas.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda

i kraft.

5 §•

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom

förbud mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning

vägrats, äge att däröver hos Konungens befallningshavande anföra besvär.

Rätt till klagan över sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.

Påkallar klaganden undersökning på marken eller finner Konungens

befallningshavande eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne

Konungens befallningshavande en skogsstatens tjänsteman att med biträde

av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland

dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning

valde äro, verkställa undersökningen och däröver avgiva

redogörelse.

. Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan hos Konungen

töras i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

11

6 §•

Kostnaden för undersökning, varom i 5 § andra stycket förmäles,

skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsmi förvaltas, men kan

genom Konungens befallningshavandes slutliga beslut åläggas klaganden,

om han undersökningen påkallat.

7 §•

Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som

förbudet överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom

området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i

avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår

dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig

att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Har efter avverkningen förbudet blivit genom utslag, som äger laga kraft,

upphävt, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som

här är sagt.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid

överträdande av avverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten,

hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket

samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning

efter tv här förut är sagt.

8 §•

Kronobetjänte så ock de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde

tjänstemän äga lika behörighet att åtala överträdelser av meddelat avverkningsförbud

samt att med beslag belägga virke, som skall anses

förbrutet.

Varder ej inom trettio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

9 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

12

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt

är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss

sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket

boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud,

som äger för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet

genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst

åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan

sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdige män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning

av förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas så att en fjärdedel tillfaller

åklagaren samt återstoden skogsvårdskassan i det landstingsområde och

skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen ägt rum, till lika

fördelning dem emellan.

Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas

i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen

sägs.

11 §.

Saknas medel till fulla gäldande av böter, vartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

12 §.

Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av

enskildes skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande,

dock att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i

fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 4 § här

ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser

13

strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma bestämmelser icke

tillämpas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och gäller tillsvidare till den 1 januari 1924.

14

Förslag

till

Lag

om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa

jordavsöndring i södra och mellersta Sverige.

1 §•

I Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands

län må ägostyckning å fastighet, som vid närmast föregående

allmänna fastighetstaxering upptagits såsom jordbruksfastighet, icke ske

ej heller förordnande för lantmätare att verkställa ägostyckning å sådan

fastighet meddelas, med mindx''e tillstånd till ägostyckningen lämnats på

sätt här nedan sägs.

Denna lag äger icke tillämpning i avseende å fastighet, som uteslutande

består av skogs- eller hagmark, ej heller å annan såsom jordbruksfastighet

taxerad fastighet, där dess värde vid sagda taxering uppskattats

till lägre belopp än femtiotusen kronor. Vid beräkning av

taxeringsvärde må i ty fäll avdrag ej göras för värdet av lägenhet, som

avsöndrats efter uppskattningen av stamfastigheten.

2 §•

Ansökning om tillstånd till ägostycknjflg ingives till Konungens

befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen, samt skall vara

åtföljd ej mindre av karta, utvisande huru fastigheten är avsedd att

styckas, än även av de handlingar eller intyg sökanden kan akta nödigt

förete till utredning om att styckningen instämmer med vad i 3 § stadgas.

3 §■

Ågostyckning må ej så verkställas, att den leder till uppenbart,

förfång för alstringen av livsmedel inom området för den ostyckade

fastigheten. Varje lott skall, så vitt ske kan, erhålla andel i fastighetens

särskilda ägoslag efter ty för lottens nyttjande för jordbruk prövas

nödigt; och bör lott, varmed enligt styckningsplanen skola följa för

jordbruksnäring avsedda åbyggnader, uti inägor tilldelas mark av sådan

storlek och beskaffenhet, att icke uppenbart missförhållande kommer att

råda mellan samma åbyggnader och inägovidden. Vid ägornas fördelningskall

i övrigt iakttagas att, i den mån omständigheterna medgiva, skiftena

varda reguljära och skillnadslinjerna till avhäynad bekväma.

Å orit med sammanträngd befolkning eller där eljest inkomst avarbete

i hantverk eller vid fabriksrörelse eller därmed jämförlig näringkan

påräknas eller mark erfordras för industriell anläggning eller annat

dylikt ändamål må dock ägostyckning verkställas annorledes än ovan

i denna paragraf sägs.

4 §•

Från fastighet, varå enligt vad i 1 § sägs ägostyckning ej må ske

utan särskilt tillstånd, må icke avsöndras inägojord till den omfattning,

att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas.

Vad sålunda stadgas skall dock ej utgöra hinder för avsöndring å

ort med sammanträngd befolkning eller där eljest inkomst av arbete i

hantverk eller vid fabriksrörelse eller därmed jämförlig näring kan

påräknas eller mark erfordras för annat dylikt ändamål.

5 §.

Innan ansökning om tillstånd till ägostyckning eller om fastställelse

å avsöndring, som i 4 § avses, prövas av Konungens befallningsbavande,

skall yttrande inhämtas av lantmätare så ock av nämnd eller myndighet,

som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller odlingsråd

eller odlingsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för

Konungens befallningshavandes prövning i sådant ärende, meddelas av

Konungen.

16

6 §•

Över Konungens befällningshavandes beslut i ärende, varom nu

är sagt, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras

i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

7 §■

I den mån eljest i lag eller författning meddelade bestämmelser

om ägostyckning eller jordavsöndring strida mot föreskrifterna i denna

lag, skola sagda bestämmelser icke äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lag-en enligt därå

meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och gäller till den 1 januari 1924. Den äger tillämpning jämväl i

fall, då ägostyckning eller fastställelse å avsöndring sökts men ärendet

icke slutligen prövats av Konungens befallningshavande före lagens ikraftträdande,

dock att, där ansökning inkommit till Konungens befallningshavande

före den 1 februari 1918 eller sedermera innan lagen träder i

kraft göres på grund av avhandling, som upprättats före nyssnämnda

dag, lagen ej skall tillämpas.

17

Förslag

till

Lag

om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.

1 §•

Den, som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet, må ej

innan fem år förflutit från det lagfart beviljades å hans fång avhända

sig samma fastighet, med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes

på sätt här nedan sägs.

Denna lag äger icke tillämpning

i fråga om fastighet inom det för bebyggande planlagda området

i stad eller å sådan ort på landet, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas, eller eljest å tomt, upplagsplats,

utmål för vattenfall, område för fabrik eller dylikt eller å annan fastighet

än nu nämnts, där dess taxeringsvärde året näst före överlåtelsen icke

uppgick till femtontusen kronor,

eller beträffande fastighet, som av överlåtaren förvärvats medelst

inrop å exekutiv auktion eller från konkursbo,

eller i avseende å överlåtelse, som sker från eller till kronan, stad

eller annan kommun, municipalsamhälle eller stiftelse eller från eller till

aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden,

eller å avtal, som slutes mellan skyldeman i rätt upp- och nedstigande

led eller syskon eller mellan ett syskon och det andras avkomling.

Ej heller äger denna lag tillämpning i fäll, då tillstånd att förvärva

fast egendom skall sökas enligt annan författning.

3

18

2 §•

i fall, då för överlåtelse av fastighet särskilt godkännande erfordras

efter vad i 1 § sägs, må ej heller del av fastigheten överlåtas

utan att sådant godkännande vinnes.

3 §•

Vill någon vinna godkännande av överlåtelse i fall, då sådant

enligt denna lag är erforderligt, göre därom, med bifogande av överlåtelsehandlingen,

ansökidng hos Konungens befallningshavande inom tre

månader från det överlåtelsen skedde. Försittes den tid eller varder

sökt godkännande icke beviljat, vare överlåtelsen ogill.

Över Konungens befaliningshavandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad.

År i enlighet med vad i denna paragraf sagts frågan om överlåtelsens

giltighet ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta

sådant hinder, som avses i 10 § av förordningen den 16 juni 1875 om

lagfart å fång till fast egendom.

4 §•

Förekommer skälig anledning till antagande att överlåtaren förvärvat

fastigheten i huvudsakligt syfte att bereda sig hastig vinst genom

avverkning av skog, avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i

smärre lotter eller dylikt, må ansökning, som i 3 § sägs, ej bifallas, där

ej synnerliga skäl därtill äro.

5 §•

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för

Konungens befaliningshavandes prövning i ärende, varom i denna lag

stadgas, meddelas av Konungen.

6 §.

Genom denna lag sker ej ändring i vad i lag är stadgat om domstols

samtycke såsom villkor för försäljning av fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen, enligt dala

meddelad uppgift, utkommit i Svensk författningssamling, och gäller

till den 1 januari 1924. Den äger tillämpning jämväl i fall, då överlåtaren

förvärvat fastigheten före lagens ikraftträdande men icke dessförinnan

sökt lagfart å sitt fång, dock att, därest överlåtarens fång skett

före den 1 februari 1918 samt lagfart därå sökes senast å den allmänna

rättegångsdag för lngfartsärenden, som infaller näst efter lagens ikraftträdande,

eller, om tiden för lagfart då ännu icke var utlupen, inom den

tid från fånget, som för lagfart är stadgad, lagen icke skall tillämpas.

Har överlåtarens fång ägt ram före deu 1 januari 1924 samt överlåtelse

av fastigheten eller del därav varit underkastad bestämmelserna i denna

lag, skall densamma tillämpas å sådan överlåtelse, ändå att den sker

först efter sist nämnda dag.

20

Förslag

till

Kungörelse

om fastlghetshandlande och fastighetsagenter.

1 §''

Ej må någon yrkesmässigt idka handel med fast egendom eller

förmedla överlåtelse av sådan egendom med mindre han om rörelsen

gjort anmälan på sätt nedan stadgas samt han är behörig att idka näring,

med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker.

Anmälan enligt 8 § i lagen angående handelsregister, firma och

prokura skall, ändå att rörelse, som anmälningpn avser, därvid oppgivits

vara av beskaffenhet, som i första stycket av denna paragraf sagts, icke

medföra befrielse från anmälningsskyldighet, som där föreskrives.

2 §.

Anmälan om rörelse, som i 1 § första stycket avses, skall ske

skriftligen och vara åtföljd av de intyg, varmed den anmälande vill

styrka sin behörighet att driva rörelsen.

Sådan anmälan göres hos Konungens befallningshavaude i det län,

där den anmälande är mantalsskriven, eller, om han är mantalsskriven

i Stockholm, hos överståthål!arämbetet.

Vid flyttning från ett län till ett annat eller från landsorten till

Stockholm eller omvänt skall ny anmälan göras hos vederbörande myndighet

i den ort, dit fattningen skett, ävensom angående flyttningen

ske anmälan hos den myndighet, hos vilken anmälan senast varit gjord.

Upphör rörelsen, varde det anmält hos myndighet, som sist sagts.

3 §•

Eastighetshandlande eller fastighetsagent skall i register, upprättat

i enlighet med härvid fogat formulär, noga anteckna alla de överlåtelser

21

;iv tast egendom genom köp, skifte eller gåva, i vilka lian tagit de!

såsom kontrahent eller ombud för kontrahent å endera sidan eller vid

vilka han medverkat såsom förmedlare eller eljest på sådant sätt att

lian för sin medverkan uppburit eller må kunna fordra goltgörelse.

Vad sålunda stadgats i avseende å överlåtelse av fast egendom

skall ock gälla i fråga om överlåtelse av tomträtt och rättighet att

bearbeta mineralfyndighet samt om upplåtelse eller överlåtelse av rättighet

att avverka skog eller att taga ler, grus, sten eller annat, som icke

är att hänföra till fastighets vanliga avkastning.

År i ärende, som införes i registret, kontrahent å någondera sidan

utländsk medborgare, varde det särskilt anmärkt.

4 §•

läkare av rörelse, varom i denna kungörelse stadgas, vare skyldig

att inom en vecka efter varje kvartals utgång till den myndighet, hos

vilken rörelsen är anmäld, insända fullständig" avskrift av det i 3 §

omförmälda register i vad angår allt, som under det föregående kvartalet

införts i registret; skolande denna avskrift, där under kvartalet

något införts i registret rörande ärende, som intagits i avskrift för

tidigare kvartal, upptaga allt vad om ärendet finnes i registret antecknat.

Avskrift, som nu sagts, skall lämnas i två exemplar, dock att

beträffande egendom inom särskilda åklagares tjänstgöringsområden i

stället för det ena exemplaret skall lämnas utdrag av avskriften för

varje sådant område.

Avskrift eller utdrag, varom ovan stadgats, skall av rörelsens idkare

till riktigheten vitsordas.

Har under något kvartal icke förekommit ärende av beskaffenhet

att böra anmärkas i registret, varde anmälan därom gjord i den ordning,

som för insändande av avskrift av registret är föreskriven.

5 §.

Det ena exemplaret av avskriften av registret eller insänt utdrag

av sådan avskrift skall av vederbörande myndighet översändas till

åklagaren i den ort, där fastighet, som beröres av i avskriften eller utdraget

upptagen överlåtelse eller upplåtelse, är belägen.

Myndighet, hos vilken rörelse av ovannämnda beskaffenhet är anmäld,

läte ock genom polismjmdigheten i den ort, där rörelsens idkare

är mantalsskriven, jämföra de insända avskrifterna med registret och i

övrigt granska detsamma. Sådan granskning skall ske minst, eu gång

varje kalenderår.

22

6 §.

Vad i denna kungörelse sägs i avseende å inantalsskrivningsöH

skall För det Fall, att yrkesmässig fästighetshandel eller fastighetsagentur

bedrives av aktiebolag eller Förening, gälla om ort, där styrelsen

bär sitt säte.

7 §•

Över anmälningar jämlikt denna kungörelse skall hos överståthållaräm

betet och Konungens beFallningshavande Föras särskild Förteckning,

jämväl utvisande tiden, då avskrifter och utdrag, som avses i 4 §,

inkommit till myndigheten, och då granskning av register ägt rum efter

vad i 5 § sägs.

8 §''

Utövar någon utan Föregående anmälan yrkesmässigt handel med

fast egendom eller förmedling av överlåtelse av sådan egendom eller

åsidosätter fastighetshandlande eller fastighetsagent eljest vad enligt denua

kungörelse åligger honom, höte från och med tio till och med tvåhundra

kroilor; har han i register, avskrift därav eller utdrag av sådan avskrift,

uppsåtligen vare sig infört oriktig uppgift eller uteslutit uppgift, som

bort i sådan handling införas, må böterna sättas till högst femhundra

kronor, där ej straff å förseelsen bör följa efter allmän lag. Den. vilken

gjort sig skyldig till förseelse, som sist sagts, må, där förseelsen prövas

vara av svårare beskaffenhet, tillika förklaras förlustig rätten att fortsätta

verksamheten.

9 §•

Förseelse, som i 8 § är med ansvar belagd, skall åtalas hos polisdomstol

i den ort, där den felande är mantalsskriven, om sådan domstol

är där inrättad, men eljest vid poliskammare eller, om poliskammare

icke finnes, vid allmän domstol; och gälle om klagan över domstols eller

poliskammares beslut i dessa mål vad i allmänhet är angående besvar

i brottmål stadgat.

• Böter, som ådömas enligt 8 § tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Denna kungörelse träder i kraft den ......... _..........;;••••••

Den, som vid sagda tid utövar rörelse av beskaflenliet, som i kungörelsen

avses, skall inom en månad därefter, så framt lian vill fortsätta

rörelsen, i den ordning kungörelsen stadgar anmäla sig till utövande

av sådan verksamhet och vare han från och med den dag, da dylik

anmälan skett, underkastad vad kungörelsen i övrigt innehåller.

K egister

jämlikt 3 § i kungl. kungörelsen den

handlande och fastighetsagenter, fört från och med den

om fastighets

19

(Fastighetshandlandens eller faetighetsagentens namn.)

Anm. I avskrifter eller utdrag tecknas namnet under do meddelade uppgifterna.

4

26

Register jämlikt 3 § i kungl. kungörelsen den om

egendom m. m. genom köp, skifte eller gåva, i vilka undertecknad (under

kontrahent å endera sidan, eller vid vilka undertecknad medverkat såsom

uppburit eller må kunna

Nummer i

detta register

Egendomens be- lägenhet

(län, härad och

socken eller stad)

Egendomens beteckning

(namn, nummer i fastig- hetsregister. mantal etc.;

kvarter och nummer eller

adressnummer i stad)

Tiden för över- låtelsen, såvitt

den kan angivas

Eörvärvare

(köpare etc.)

1

..

Overlåtare j

(säljare etc.)

i

27

fastighetshandlande och fastighetsagenter angående de överlåtelser av fast

............... kvartalet år ........) tagit del såsom kontrahent eller ombud för

förmedlare eller eljest på sådant sätt, att undertecknad för sin medverkan

fordra gottgörelse.

Överlåtelse-

form

(köp, skifte

eller gåva)

Beloppet av

utfäst köpe- skilling

Särskilda med överlåtel- sen förbund m villkor så

som om livränta, undan

tagsförmäner, avverk- j nings- eller nyttjanderätt

Särskilda anteckningar (om vederlag,

när egendom överlåtits genom skifte

eller gåva, om kontrahent är ut- ländsk medborgare etc.)

!

28

Förslag

till

Förordning

om ändring i 3 § av förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften.

Härigenom forordnas, att 3 § i förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften skall i nedan angivna del hava följande

ändrade lydelse.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med

de här nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

Resolution — — —

på ansökning om förordnande — —• —

—--i Norrbottens län ..................

» i sådana på förvaltningsmyndighets prov.

ning ankommande ärenden, som avses i lagen om

inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning

och verkställa jordavsöndring i södra och

mellersta Sverige i vad den angår ägostyckning eller

i lagen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta

fast egendom ................................................

Denna förordning träder i kraft den dag, då lagarna om inskränkning

för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring

i södra och mellersta Sverige och om inskränkning för viss

tid i rätten att överlåta fast egendom träda i kraft.

i

Avel

Kr. I

2

Avd.

3

Avd.

4

Avd.

5

Avd.

Kr. ö. Kr. ö. Kr. ! ö. Kr. ö.

— fri

!

fri

I

MOTIV

.11

Allmänna motiv.

I alla moderna samhällen har handeln med jord bruksegendomar under

den senaste mansåldern ökats i omfattning. Den större rörlighet inom

det ekonomiska livet, som kännetecknat detta tidsskede, liar naturligen

gjort sig märkbar även på fastighetsmarknadens område. Det västeuropeiska

jordbrukets utveckling mot intensivare drift och den ökade

efterfrågan på jord från de mindre bemedlades sida har mångenstädes

påkallat förändringar i den äldre jordfördelningen, förutsättande en överföring

av jorden i nya ägares händer. Starkt bidragande till den ökade

omsättningen av särskilt större egendomar har jämväl vant, att det

nutida jordbruket för sitt rätta bedrivande kräver större fackinsikter och

kapitalresurser än vad i allmänhet var fallet i äldre iid. Slutligen tillkommer

den av industrialiseringen möjliggjorda starka förmögenhetstillväxten

inom vissa samhällsklasser och den stegrade efterfrågan på

jordbruksegendomar från dessa samhällsklassers sina.

Vid bedömandet av den ökade egendomshandelns betydelse

för det moderna samhällslivet fä dess gynnsamma och befruktande

verkningar uppenbarligen icke underskattas. Som redan antytts, bör den

ökade fastighetsomsättningen i viss grad betraktas som en naturlig och

nödvändig följd av den ekonomiska utvecklingen. Alla samhällsförhållanden,

även jordfördelningen, måste anpassas efter växlande tidsskedens behov.

Den fortskridande styckningen av jorden har i viss mån varit en naturlig

följd av jordbruksteknikens framsteg. Liksom varje samhällsklass är

den jordbesittande befolkningen i ständigt behov av en viss förnyelse

och uppblandning med friska och företagsamma element ur andra befolkningslager.

Allteftersom de gamla jordbrukarfamiljerna do ut eller

de yngre generationerna av olika anledningar icke lämpa sig för fädernas

yrke ligger det tydligen i samhällets intresse att jorden övergår i nya

händer.

En särskilt i ögonen fallande utveckling har fastighetshandeln tagit

i sådana delar av Europa, där besittningsrätten till jorden varit förenad

med dispositionsrätt över särskilda naturrikedomar. Förklaringen härtill

Deri nutida

fastighetshandeln

i allmänhet.

32

giver sig under den starka industriella uppsvingsperiod, som varit rådande,

av sig själv. Då frågan gällt minera Myndigheter, vattenkraft och dylikt

har någon större fara för den jordbrukande befolkningen eller för jordbruksnäringen

i allmänhet icke varit förenad med denna utveckling.

De skilda ländernas lagstiftning har möjliggjort förvärv av äganderätt

eller nyttjanderätt till sådana adpertinenser till fast egendom

utan att större jordområden behövt ingå i förvärven än de för den

industriella verksamhetens bedrivande nödvändiga. Då statsintresset

ansetts påfordra inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt över

dylika naturrikedomar, hava andra synpunkter än hänsyn till jordbruksbefolkningen

och jordbruket merendels varit härför bestämmande.

Annorledes har saken ställt sig, då fråga varit om skog. Såväl i de

mellaneuropeiska skogsområdena som särskilt i Skandinavien och Finland

blev skogsmarken under det 19:de århundradet i stor omfattning utskiftad

på de särskilda jordbruksfastigheterna. Förvärv av skogsmark har här

lättast kunnat ske genom förvärv av dessa fastigheter i deras helhet.

Fn mer eller mindre omfattande övergång av såväl skog som jordbruksjord

i industrieus ägo har också ägt rum. I viss män måste denna

fastighetsomsättning, liksom den förut berörda, betraktas som ett naturligt

led i den allmänna ekonomiska utvecklingen, liksom densamma,

historiskt sett, varit en förutsättning för skogshanteringens utveckling

till modern storindustri.

Har alltså den nutida fastighetshandeln i derå hänseenden varit

för det ekonomiska samhällslivet både nödvändig och gagnelig, så har

ä andra sidan flerstädes i Europa, där denna jordens »mobilisering»

tagit starkare omfattning, insikten vaknat om att jordegendomens ökade

rörlighet även medför stora faror för jordbrukets utveckling och för den

sunda samhällsutvecklingen.

Under ett tidsskede med stor ojämnhet i förmögenhetsfördelningen

mellan samhällsklasserna kan den oinskränkta friheten att köpa och

sälja jorden samt att sammanslå och sönderstycka jordbesittningarna

åstadkomma skadliga rubbningar i den bestående jordfördelningen. Medan

en viss jämvikt och rätt proportion mellan antalet av större, av medelstora

och av mindre jordbruk torde vara för varje land fördelaktigast,

har den moderna fastighetshandeln flerstädes medfört en betänklig ökning

i de större jordbesittningarnas antal och omfattning. I vissa delar av

Mellan-Europa och Syd-Europa har en sådan utveckling kunnat iakttagas

även beträffande egendomar utan större skogstillgångar, medan åter i norra

Europa industriens intresse av skogsförvärv varit den härvid mest verksamma

faktorn. Å andra sidan har den ohämmade jordparcelleringen

33

inom många trakter och länder lett till en jordbruksstruktur, mindre

lycklig både för jordbruksbefolkningen och för det allmänna. I såväl

det ena som det andra av nu angivna fall har jordbruksbefolkningens

kärna, den självägande och besutna bondeklassen, lidit minskning och

avbräck. Där vidare fastighet shandeln drivits alltför långt och priset

på jorden samtidigt uppstegrats har detta vanligen förorsakat en stark

ökning i jordbrukets belastning med intecknade köpeskillingsrester, d. v. s.

med improduktiv gäld. Slutligen har kunnat iakttagas, att den nutida

fastighetshandeln icke enbart verkar så, att mindre skötsamma eller

kapitalsvagare jordbrukare få lämna plats för jordägare med större

insikter och resurser att förbättra jordbruksproduktionen. Då uppkomlingar

från städerna köpt egendomar mera såsom nöjes- eller lyxobjekt

och i synnerhet då fastigheterna förvärvats med skogstillgångarnas tillgodogörande

som huvudsyfte har en tillbakagång av jordbruksdriften

ofta blivit följden, mången gång sträckande sig så långt som till verklig

vanhävd av jorden och grov misshushållning med skogen.

Av dessa olika skäl och då det för varje samhälle är en viktig angelägenhet

att upprätthålla en självständig jordbruksbefolkning och en

livskraftig jordbruksproduktion, har frågan om inskränkningar i den

fria handeln med jorden och om garantier mot vanskötsel av jord

och skog sedan kortare eller längre tid tillbaka stått på dagordningen

i flera länder.

Vad utvecklingen i Sverige beträffar är känt, att handeln med

jordbruksfastigheter sedan mitten av förra århundradet betydligt ökats.

Under den på 1860- och 1870-talen begynnande uppsvingsperioden inom

trävaruindustrien övergingo i vårt land, liksom i närliggande länder

med liknande förhållanden, bondhemman med skogstillgångar i växande

omfattning i händerna på sågverksaktiebolag och enskilda sågverksägare

eller trävaruhandlande. Åven sedan lagen den 4 maj 1906 rest vissa

hinder för bolag och föreningar att förvärva fastighet inom de nordligare

länen har ifrågavarande utveckling fortgått i form av försäljningar till

enskilda trävaruspekulanter, liksom den jämväl kunnat iakttagas inom

de delar av riket, för vilka sagda lag icke gällde eller till vilka den

sedermera blivit utsträckt. Den ökade handeln med- skogsfastigheter

torde hos oss vara den förnämsta orsaken till jordens mobilisering.

Åven på det rena jordbruksområdet hava emellertid i samma riktning

verkande faktorer gjort sig gällande. Sålunda är bekant, att under tiden

för den stora jordbrukskrisen på 1870- och 1880-talen och delvis redan

tidigare landets större egendomar i betydande utsträckning överflyttades

5

Fastighetsliandebis

utveckling

i

Sverige.

34

från de gamla ståndsfamil jernas ägo på nya händer. Denna utveckling

har sedermera alltjämt fortskridit, så att ganska få »herregårdar» numera

torde finnas inom riket, vilka icke åtskilliga gånger genom köp

växlat ägare. Jordstyckningen, som under tiden intill 1890-talet till

övervägande del skedde i sammanhang med arvskiften i form av hemmansklyvningar

— till viss del, särskilt då fråga var om jordavsöndringar,

även genom försäljningar av mindre lotter — har under de efterföljande

årtiondena väsentligen ändrat karaktär. Klyvningarna i samband

med arvskiften hava blivit mindre vanliga mot förr, men de smärre

jordavsöndritigarnas antal har högst betydligt ökats, vartill vidare kommit

de särskilt efter ägostyckningsinstitutets införande allt vanligare

partiella eller totala styckniugarna av större egendomar. Givet är, att

denna utveckling av småbruksstrukturen haft en ökad fastighetshandel

till förutsättning. Ytterligare tillkommer, att de egentliga bondhemmanen,

även då dessa icke för skogens skull sålts till bolag eller trävaruhandlande

eller då de styckats i mindre lotter, i större omfattning

mot vad fordom var fallet gå ur de gamla familjernas ägo, särskilt i

sammanhang med arvskiften.

En viss kännedom om fastighetshandelns utveckling inom riket

erhålles genom de under tiden till och med 1912 i justitiestatsministerns,

respektive chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser innehållna

uppgifterna om beviljade lagfarter in. in., vilka uppgifter, med anledning

av förevarande utredning, av Statistiska Centralbyrån kompletterats

med de i efterföljande båda tabeller intagna siffrorna för åren

1913 — 1916.

I slutet av 1860-talet och i början av 1870-talet uppgick saluvärdet

av årligen sålda fastigheter på landsbygden enligt denna källa

till 70—80 miljoner kronor. Åren 1872 och 1873 steg siffran till resp.

97 och 136 miljoner kronor, och under perioden 1872—1893 stod det

årliga saluvärdet något över 100 miljoner kronor eller understeg föga

denna siffra.

Från mitten av 1890-talet vidtog emellertid, som omstående sammanställning

angiver, en utomordentligt stark öknmg i fastighetsomsättningen.

Salubeloppet, som i genomsnitt för åren 1891—1895 utgjorde

omkring 110 miljoner kronor årligen, hade år 1913 stigit till 306 miljoner

kronor, år 1914 till 320 miljoner kronor och år 1916, efter en

viss nedgång under det mellanliggande året, till ej mindre äv 409 miljoner

kronor.

Den här bifogade tabellen (sid. 36—37) visar saluvärdet av inom

rikets olika län såld och lagfaren fast egendom på landsbygden under vart

35

Fastighetshandelns utveckling på landsbygden 1891—1916.

År.

Saluvärdet av frivilligt och ut- mätningsvis såld och lagfaren

fast egendom pä landsbygden.

Hela riket. Avrundade tusen- tals kronor.

År.

Saluvärdet av frivilligt och ut- mätningsvis såld och lagfaren

fast egendom på landsbygden.

Hela riket. Avrundade tusen- tals kronor.

1891—1895

110,434,000

1906

274,692,000

1896

123,943,000

1907

255,656,000

1897

123,992,000

1908

325,699,000

1898

144,702,000

1909

264,508,000

1899

150,471,000

1910

276,522,000

1900

161,469,000

1911

247,199,000

1901

150,504,000

1912

261,975,000

1902

152,712,000

1913

305,881,000

1903

182,798,000

1914

320,392,000

1904

186,680,000

1915

236,388,000

1905

223,364,000

1916

409,460,000

och ett av de fyra åren 1913—1916, och specificeras därjämte köp vid

frivillig försäljning och köp vid exekutiv försäljning. Såsom synes,

ökades, vid jämförelse med år 1913, saluvärdet av den sålda och lagfarna

egendomen på landsbygden år 1914 inom de flesta länen; en

mindre nedgång bemärkes dock för Södermanlands, Östergötlands, Blekinge

och Jämtlands län samt en större sådan för Värmlands och Örebro

län. Tillbakagången i salubeloppet under år 1915 visar sig i siffrorna

för samtliga län, utom Värmlands och Jämtlands län. Den starka

stegringen slutligen i fastighetshandeln under år 1916, vid jämförelse

med de närmast föregående trenne åren, framträder särskilt i Upsala,

Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Ålvsborgs, Gävleborgs och

Jämtlands län; en betydande ökning iakttages även i Stockholms,

Östergötlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och

Värmlands län. Inom Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län däremot var ökningen mera obetydlig eller ock förekom

en minskning.

Saluvärdet av den utmätningsvis sålda egendomen utgjorde under

alla de fyra åren en ringa procent av summan, vilken procent därtill

år för år minskades.

Vid bedömandet av samtliga anförda siffror bör visserligen beaktas,

36

Sammanlagda saluvärdet av frivilligt och utmätningsvis såld och lagfaren fast egendom

på landsbygden, länsvis åren 1913—1916.

Län.

Å r.

A. Saluvär- det vid fri- villig lör- säljning.

B. Saluvär- det vid exe- kutiv för- säljning.

Summa

av A och B.

Stockholms ...................................................

1913

26,066,021

2,545,165

28,611,186

1914

26,909,948

2,812,955

29,722,903

1915

18,689,836

1,591,436

20,281,272

Upsala .......................................................

1916

32,583,667

1,828,686

34,412,353

1913

6,018,151

157,435

6,175,586

1914

7,182,918

47,900

7,230,818

1915

5,346,322

446,110

5,792,432

1916

11,660,915

265,527

11,926,442

Södermanlands ...........................................

1913

10,642,764

129,985

10,772,749

1914

9,459,375

36,950

9,496,325

1915

8,354,739

133,264

8,488,003

i ..

Östergötlands ...............................................

1916

22,009,438

264,722

22,274,160

1913

18,656,048

91,393

18,747,441

1914

16,693,226

125,100

16,818,326

1915

15,037,331

56,450

15,093,781

Jönköpings ...................................................

1916

25,137,662

—

25,137,662

1913

12,416,398

94,788

12,511,186

1914

13,044,009

136,260

13,180,269

1915

10,182,702

89,585

10,272,287

Kronobergs ...............................................

1916

15,211,046

146,723

15,537,769

1913

8,997,654

196,416

9,194,070

1914

12,391,185

565,560

12,956,745

1915

7,370,345

48,060

7,418,405

Kalmar ........................................................

1916

10,798,738

114,657

10,913,395

1913

10,018,986

157,705

10,176,691

1914

12,913,113

159,895

13,073,008

1915

10,532,976

51,044

10,584,020

Gottlands .....................................................

1916

19,372,014

96,520

19,468,534

1913

2,817,2-75

63,675

2,880,930

1914

3,295,508

29,745

3,325 253

1915

1,724,335

141,806

1,866,141

Blekinge .....................................................

1916

3,6Hh,714

81,070

3,747,784

1913

5,496,448

77,945

5,574,393

1914

4,542,176

24,450

4,56H,62H

1915

4,408 910

13,444

4,422,354

Kristianstads...................................................

1916

5,669,941

51,970

5,721,911

1913

17,371,088

288,990

17,660,078

1914

21,885,576

279,290

22,164,866

1915

13,993,618

97.901

14,091,519

Malmöhus......................................................

1916

23,682.673

398,123

24,080,796

1913

28,150.084

628,860

28,778,944

1914

34,583,906

407,948

34,991,854

1915

24,793,333

257,779

25,051,112

Hallands ......................................................

1916

41,849,895

332,360

42,182,255

1913

7,728,731

71,766

7,800,497

1914

7,982.278

77,940

8,060,218

1915

7,295,908

15,400

7.311.308

1916

16.901,951

75,463

16,977,414

37

Län.

A r.

A. Saluvär- det vid fri- villig för- säljning.

B. Saluvär- det vid exe- kutiv för- säljning.

Summa

av A och B.

Göteborgs och Bohus.......................................

1913

7,217,273

356,616

7,573,889

1914

8,912,579

390,316

9,302,895

1915

6,809,974

229,978

7,039,952

1916

10,815,866

236,667

11,052,533

Älvsborgs .....................................................

1913

12,575,866

238,711

12,814,577

1914

19,283,388

180,990

19,464,378

1915

11,454,938

112,350

11,567,288

1916

27,829,270

48,359

27,877,629

Skaraborgs ...................................................

1913

14,633,503

180,910

14,814,413

1914

16,211,140

312,720

16,523,860

1915

15,671,760

42,175

15,713,935

1916

19,903,538

80,650

19,984,188

Värmlands....................................................

1913

16,814,552

208,500

17,023 052

1914

11,888,169

319,676

12,207,845

1915

13,722,385

147,875

13,870,260

1916

22,642,554

173,105

22,815,659

Örebro ........................................................

1913

38,400,301

215,505

38,615,806

1914

11,645,847

67,175

11,713,022

1915

9,047,604

39,000

9,086 604

1916

16,470,982

63,220

16,534,202

Västmanlands ................................................

1913

10,177,773

161,410

10,339,183

1914

16,018,521

175

16,018,696

1915

6,712,780

36,000

6,748,780

1916

11,734,703

68,060

11,802,763

Kopparbergs...................................................

1913

10,842,370

183,277

11,026,147

1914

13,954,437

114,781

14,069,218

1915

10,083,521

43,975

10,127,496

1916

10,992,384

107,678

11,100,062

Gävleborgs ...................................................

1913

7,866,351

625,040

8,491,391

1914

15,289,728

231,651

15,521,379

1915

8,884,215

162,725

9,046,940

1916

30,599,285

228,710

30,827,995

Västernorrlands ............................................

1913

9,881,979

300,606

10,182,585

1914

10,159,255

338,960

10,498,215

1915

8,804.274

77,622

8,881,896

1916

11,463,377

173,624

11,637,001

Jämtlands ....................................................

1913

6,588,824

182,976

6,771,800

1914

6,270,874

155,676

6,426,550

1915

6,451,478

202,061

6,653,539

1916

13,066,546

152,584

13,219,130

Västerbottens ................................................

1913

4,900.281

71,135

4,971,416

1914

5,834,861

24,700

5,859,561

1915

3,218.787

27,310

3,246,097

1916

4,742,733

50,025

4,792,758

Norrbottens ...................................................

1913

4,279,239

118.888

4,398,127

1914

6,963,251

746,942

7,710,193

1915

3,547,089

185,863

3,732,952

1916

4,979.803

217,896

5,197,699

Samtliga häradsrätter inom riket

1913

298.532,960

7,348,197

305,881,157

1914

312,804,568

7,587,755

320,392,323

1915

232,139,160

4,249,213

236,388,373

1916

404,203,991

5,256,399

409,460,390

38

Egendomshandelnsvetkningar

i vårt

land.

att de avse såväl jordbruksfastighet som »annan fastighet» på landsb3Tgden.

Taxeringsvärdet å denua sistnämnda ökades under det nu

betraktade tidsskedet avsevärt starkare än taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

och en viss, sannolikt icke ringa del av den ovan påvisade

ökningen i det sammanlagda saluvärdet av såld och lagfaren fast egendom

på landsbygden torde även härröra av ökad handel med industrioch

bostadstomter med tillhörande anläggningar m. m. Att emellertid

även saluvärdet av såld och lagfaren jordbruksegendom starkt stigit

kan tagas för alldeles givet, då denna egendom i allt fall efter taxeringsvärdet

räknat utgör den övervägande delen av den fasta egendomen på

landsbygden. Detta förhållande vinner för övrigt bekräftelse, om man

närmare granskar det statistiska primärmaterialets siffror för sådana

domsagor, inom vilka »annan fastighet» blott i mindre utsträckning

förekommer.

Det kan ock anmärkas, att den i siffrorna ovan framträdande ökningen

i det sammanlagda saluvärdet till en del endast varit en följd av penningvärdets

fall. Aven om hänsyn tages till denna sistnämnda företeelse

kvarstår emellertid en mycket betydande stegring i fastighetshandelns

omfattning. Den allmänna prisnivåns förhöjning torde vid jämförelse

mellan perioden 1891—1895 samt året 1913 kunna uppskattas

till omkring 40 procent, ökningen i den fasta egendomens handelsvärde

uppgick veterligen icke på långt när till denna siffra, men även

om man skulle hänföra så stor del som 40 procent av stegringen i det

sammanlagda saluvärdet till allenast en ökning i jordpriset återstår dock

vid jämförelse mellan åren 1891—1895 och år 1913 en ökning i saluvärdet

med 150,746,000 kronor, d. v. s. med 137 procent av siffran

för den förstnämnda perioden. Åven den starka stegringen i saluvärdet

under år 1916, som vid jämförelse med år 1913 utgjorde över 100

miljoner kronor, kan icke helt och hållet förklaras av jordprisets stegring,

utan måste till en del hava berott på en tillväxt i sammanlagda

arealen av den jordegendom, som gick i handel. Det finnes skäl att

antaga, att året 1917 kommer att visa en ännu starkare ökning av

fastighetsomsättningen. Slutligen bör erinras därom, att alla nu anförda

siffror endast avse såld och lagfaren egendom. Som känt är, har

i icke ringa utsträckning, särskilt under krigsåren, förekommit, att en

egendom flera gånger bytt ägare, utan att varje fång lagfarits, varav''

följer att saluvärdet av den sålda egendomen sannolikt icke oväsentligt

överstiger saluvärdet av den sålda och lagfarna egendomen.

På den ökade handeln med jordbruksegendom i Sverige kunna i

huvudsak samma synpunkter anläggas, vilka ovan gjorts gällande med

39

avseende å fastighetshandeln i nutida länder överhuvud. De större egendomarnas

övergång ur de gamla ståndsfamil jemns händer torde i de

flesta fall hava varit eu förutsättning för deras upprätthållande såsom

större jordbruk. Den ökade jordstyckningen har givetvis, i den mån

den lett till en sund nybildning av mindre jordbruk, varit ur både jordbruksekonomisk

och socialpolitisk synpunkt nyttig och nödvändig, och

statsmakterna hava ju även ansett sig böra direkt understödja densamma.

Jämväl bondejordbrukets upprätthållande torde icke sällan hava underlättats

av bondjordens övergång i driftigare familjers ägo. Vad beträffar

frågan om industriens jordförvärv i norra Sverige kunna delade meningar

alltjämt hysas därom, huruvida avvittringarnas genomförande på

sätt, som skedde, och de laga skiftenas utsträckning till skogsmarken

voro i allo väl övertänkta och för Norrlands sociala och ekonomiska

utveckling lyckliga åtgärder. Så som emellertid förhållandena i dessa

hänseenden gestaltade sig, torde bondskogarnas övergång i industriens

händer hava varit en nödvändig betingelse för den norrländska skogshanteringens

utveckling och därmed för Norrlands ekonomiska utveckling

i allmänhet. Genomförandet av eu rationellare skogsvård i övre Sverige

skulle sannolikt även hava försvårats, därest den vid avvittringarna icke

undantagna skogsmarken alltjämt i hela sin omfattning förblivit i bondebefolkningens

ägo.

Å andra sidan har vid flera tillfällen, även av riksdagen, den meningen

utttalats, att handeln med jordbruksegendom inom riket under

de senaste årtiondena tagit en omfattning och former, som hotat det

självägande bondeståndet såväl som jordbrukets utveckling.

Den ökade omfattningen av aktiebolagens jordförvärv i Norrland och

särskilt det förhållandet, att dessa förvärv ej endast gällde skogsmark,

men i betydande grad bondhemman i deras helhet, föranledde efter framställning

av riksdagen nedsättandet av en särskild kommitté, den s. k.

norrlandskommittén, vars utredningar och förslag gåvo anledning till

lagen den 4 maj 1906 angående förbud för bolag och förening att förvärva

fast egendom, gällande för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, vissa fögderier och socknar i Kopparbergs

län samt vissa socknar i Gävleborgs län. Genom lag den 10 maj 1912

utsträcktes tillämpligheten av sagda lag till Södra, Norra och Västra

Hälsinglands fögderier av Gävleborgs län och genom lag den 2 maj

1917 jämväl till Värmlands län. Medan statsmakterna alltså ansett utvidgningen

av aktiebolagens jordförvärv i de norra och västra skogsbygderna

innebära vådor för den jordbruksidkande befolkningens bestånd,

hava även uppköpen av bondjord från enskilda spekulanters sida

40

Riksdagens

skrivelse den

31 maj 1916.

uppmärksammats, varom vittna såväl åtskilliga uttalanden i vid riksdagen

^ väckta motioner som särskilt innehållet i en av landshövdingen

J. Widén på offentligt uppdrag verkställd utredning angående den norrländska

förbudslagens verkningar. Vad i allmänhet angår bondjordens

»mobilisering)) och övergång i händerna på personer utom bondeståndet,

verkställdes under åren 1907—1910 vissa undersökningar häröver av

den s. k. officiella emigrationsutredningen, varav framgick ej mindre

företeelsens vanlighet på många orter inom riket än även åtföljande

olägenheter i form av skogsskövling, vanhävd och den självägande

bondeklassens minskning. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t i

december 1910 åt tillkallad person att under resa i vissa främmande

länder studera vidtagna åtgärder för den jordbruksidkande befolkningens

kvarhållande vid jordbruket m. m. Rörande åter förekomsten av olämpligt

verkställda jordstyckningar — i allmänhet frågan, i vad mån den flerstädes

fortskridande jordstyckningen främjat en sund småbruksbildning

- hava inga officiella utredningar hittills blivit verkställda. Åtskilliga

i den s. k. egnahemskommissionens betänkande innehållna sifferuppgifter

angående de med statsmedel understödda egnahemslotternas storlek m. m.

bestyrka emellertid, vad ock eljest är känt, att egnahemslotterna i stor

utsträckning äro för små för jordbrukets rätta bedrivande. Mån^ a röster

inom och utom riksdagen uttalade också redan före krigsåren varningar

mot att egnahem sbildningen finge utveckla sig utan tillbörliga garantier

för egnahemslägenheternas ekonomiska bärkraft. Bland annat må i detta

sammanhang nämnas två vid 1912 års riksdag i andra kammaren väckta

motioner, den ena av herr Kronlund och den andra av herr Sävstrand.

Under de gångna krigsåren har frågan om den ökade egendomshandeln

och dennas följder varit föremål för allt större uppmärksamhet.

Vid 1916 års riksdag väcktes av herr Åkerlund — vilken redan

i en motion vid 1911 års riksdag påpekat faran för skogsskövling i

sammanhang med egendomsköp — med flere instämmande en motion

angående åtgärder till hämmande av genom handel med jordegendom

uppkommen vanhävd å sådan egendom m. m. Motionen gav anledning

till en riksdagens underdåniga skrivelse den 31 maj 1916, vari riksdagen

anförde, hurusom det torde vara otvivelaktigt att ofta allvarliga

missförhållanden, åtminstone inom vissa delar av vårt land, uppkomma

i samband med de allt talrikare förekommande spekulationsinköp av jordegendomar.

Där skogsbestånd, heter det vidare i riksdagens skrivelse,

finnes å sålunda inköpt egendom, är det vanligen köparens första uppgift

att avverka skogen för att göra sig betäckt för köpeskillingen. Jordbrukets

41

upprätthållande och lämpliga skötsel har ofta för den på aftarsvinst beräknade

privata styckuiugsverksa mheten intet intresse, enär det för densamma

gäller att snarast möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenheter

försälja inköpta områden. Under tiden kunna såväl jordbruket

som befintliga byggnader å sådan egendom komma i vanhävd, vilket

måste anses nationalekonomiskt betänkligt, icke minst under närvarande

förhållanden, då det särskilt är av vikt att söka avvinna den svenska

jorden största möjliga avkastning. Härtill kommer, att styckningen av

sådan jordegendom ofta sker på ett planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare

ofördelaktigt sätt, samt att de särskilda jordlotterna merendels

hållas uppe i så höga priser, att köparna i följd därav ej sällan

råka på obestånd.

I de utlåtanden av Konungens befaliningshavande i de särskilda

länen ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott, som med anledning

av denna riksdagsskrivelse av Kungl. Maj:t infordrades och som

avgåvos under hösten 1916, vitsordades från flera trakter av riket förekomsten

av sådana företeelser, som berörts i riksdagens skrivelse.

Påtagliga missförhållanden av angiven art anfördes sålunda i befallningshavandenas

eller förvaltningutskottens yttranden förekomma inom

Stockholm, Upsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Jämtlands och Norrbottens län, varjämte allmänna uttalanden om

missförhållandenas förekomst, ehuru icke förenade med särskilda uttalanden

om deras förekomst inom respektive län, gjordes av befallningshavandena

i Östergötlands och Örebro lön. De nu uppräknade länen

omfatta, såsom synes, Mälareprovinserna, Östergötland och norra Västergötland,

vidare Småland och Bohuslän, ytterligare Dalarna samt några

norrländska län. I Mälareprovinserna, Östergötland och Skaraborgs län

återfinnes även, som bekant är, flertalet av landets större, med skogstillgångar

försedda jordbruksegendomar, och i de övriga uppräknade

områdena av riket intager skogsmarken oftast ett framträdande rum

bland jordbruksfastigheternas ägo tillhörigheter. Från de övriga delarna

av riket, d. v. s. Gottland, de tre sydsvenska provinserna, Ålvsborgs och

Värmlands län samt Västernorrlands och Västerbottens län gingo uttalandena

ut därpå, att några missförhållanden av angiven art icke eller

allenast i undantagsfall iakttagits. Detta förhållande torde beträffande

Gottland förklaras av den övervägande bondgårdsstruktur, som här är

rådande, samt av den gottländska skogslagen, som förhindrar spekulation i

skog, beträffande de södra slättbygderna av egendomarnas mera begränsade

skogstillgångar, varigenom anledning till spekulation endast i mindre grad

6

Yttranden av

K. bfhde och

hushållnings■

sällskapens

förvaltningsutskott

hösten

1916.

42

förelegat, egendomarnas i allmänhet större bördighet, varigenom faran

av alltför små egnahemslotter förminskats samt de härstädes ofta rikligare

tillfällena till biförtjänster, varigenom olägenheterna av längre

driven jordstyckning jämväl förringats. Vad de anförda väst- och nordsvenska

länen beträffar kunna de gynnsammare utsagorna möjligen bero

på att exportpriset å trävaror under krigsåren stigit mindre än priset å

vedbränsle, samtidigt med att avverkningskostnaderna i de norrländska

timmerdistrikten betydligt ökats, vilka förhållanden i förening gjort

spekulation i skogslästigheter mindre lockande i övre Sverige än i de

sydligare delarna av riket. Emellertid kunna även inom de sistnämnda

landsdelarna många fall av osund jordspekulation, skogsskövling och olämplig

jordstyckning hava förekommit, som icke kommit till befallningshavandenas

eller förvaltningsutskottens kännedom, så mycket mer som det

icke tillhör dessa myndigheters åljgganden att hålla tillsyn över företeelserna

på fastighetsmarknaden. Åtminstone vad Älvsborgs och Värmlands

län beträffar bestyrkes detta av vissa i sammanhang med förevarande

utredning inhämtade yttranden från domhavandena inom rikets

domsagor, vartill nedan återkommes.

Ur de avgivna yttrandena med bekräftelser å förekommande missförhållanden

må några utdrag anföras:

Redan för årtionden tillbaka, anföres i Stockholms läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskotts yttrande, hava skogsegendomar eller jordbruk med mera betydande

skogsmarker varit föremål för spekulation. Skogen, som i sådana fall varit

huvudsaken, har avverkats för att helt eller delvis betacka inköpspriset, varpå egendomen

med den skövlade skogen och den oftast vanvårdade jorden försålts. Denna

företeelse är således ingen nyhet, men denna osunda jordspekulation har under senare

tid ökats i oroväckande grad.

Vissa trävaruhandande, yttrar Konungens befallningshavande i Upsala län,

hava i ganska stor utsträckning inom länet inköpt skogsegendomar, vilka så gott

som fullständigt avverkats och därefter försålts. En del av dessa egendomar, vilkas

räntabilitet genom skogens avverkning vanligen minskats i vida högre grad än vad

vederbörande köpare, med föregående köpesumma samt alltjämt bestående taxeringsvärde

för ögonen, kunnat beräkna, hava dels under avverkningstiden och dels efteråt

varit föremål för upprörande vanvård.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför bl. a., att

den mest påtagliga och mest ödesdigra följden av den ökade handeln med fastigheter

inom länet har varit ett alltför hårt tillgripande av skogskapitalet... Någon

direkt påvisbar vanhävd av under plog lagd jord i samband med egendomsförsäljning

torde icke i regel förekomma inom länet... Den största och mest i ögonen

fallande olägenheten vid egendomsförsäljning, näst skogsskövlingen, varav man kan

sägas äga erfarenhet inom länet, står i samband med styckning av gårdar till mindre

bruk och har visat sig dels i begärda för höga jordpriser och dels i en illa genomtänkt

och felaktig planläggning av själva parcelleringen.

Att jordbruksegendom, yttrar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Östergötlands län, i ej ringa utsträckning utsättes för direkt vanhävd och därav

följande värdeminskning i samband med dess försäljning för exploaterandet av eventuellt

förefintliga skogstillgångar eller för utstyckandet i mindre deler är ett beklagligt

faktum, liksom ock det förhällandet, att ej sällan de slutliga köparna av

de sålunda utstyckade egendomsdelarna nödgas för dessa erlägga ett i förhållande

till deras verkliga värde allt för högt pris samt dessutom ofta nog svara för erforderliga

åtgärder till skogsväxtens förnyande. Påtagligt är ock, att dessa missförhållanden

äro ur både social och nationalekonomisk synpunkt värda beaktande.

Det är nog så beklagligt, skriver Konungens befallningshavande i Kalmar

län, att inom Kalmar län såsom å många andra orter i vårt land skogarna avverkats

i en omfattning och på sådant sätt, som måst ingiva farhågor för fortbeståndet av

den rikliga skogstillgången. Att i sammanhang med dylik skogsskövling vanhävd

av egendom förelegat är obestridligt.

Yad beträffar inköp av egendomar huvudsakligen för att därå avverka skogen

och sedan måhända lämna jorden till vanvård, så torde exempel på dylika fall,

yttrar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, ej

saknas även här i länet. Vilken skada ett dylikt tillvägagående skall förorsaka torde

ligga i öppen dag, liksom önskvärdheten, att ej säga nödvändigheten av att med

möjligast kraftiga medel kunna stävja dylika affärer.

Jämväl inom Skaraborgs län, anföres av hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

torde i icke ringa utsträckning förekomma sådana köp (spekulationsköp),

ehuru kanske i något mindre omfattning än å andra orter, där det numera förefaller,

som om knappast någon egendom med relativt större areal skulle kunna stanna i

en konstant ägares hand utan att dessförinnan en »egendomsjobbare» genom skogsskövling

och mer eller mindre vanhävd samt planlös styckning satt sitt märke å

densamma.

Av de missförhållanden, yttrar Konungens befallningshavande i Örebro län,

som riksdagen i sin skrivelse framhållit, torde främst böra beaktas de, som bliva

eu följd av spekulationsinköpen av jordegendomar. Såsom väl känt är, hava dessa

egendomsköp under senare åren blivit allt talrikare, på samma gång som de ofta

kommit att omfatta jordegendomar, vilka hittills räknats bland de större jordkomplexen

i riket med värden uppskattade i hundratusentals kronor. Med den hastiga

kapitalbildning på särskilda händer till högst ansenliga belopp, som blivit en följd

av de abnorma förhållandena under nuvarande krigstid, måste det med största sannolikhet

kunna befaras, att antalet av dylika spekulationsköp under den närmaste framtiden

skall komma att ökas i allt större grad. Vore det nu så, att dessa sålunda

förvärvade stora jordkomplexer komme i händerna på köpare med avsikt att fortfarande

bruka och besitta egendomen i lantbruksnäringens intresse, vore intet att

därvid erinra. Men väl bekant torde vara, att avsikten i stället är att avpressa

egendomen vad omedelbart av densamma kan i penningar förvandlas för att. sedan

den blivit skövlad, sönderstycka den på sådant sätt, att köparen fortast möjligt och

på förmånligaste vis må kunna gorå sig en vinst av köpet. Med hänsyn till de

högst betydande vidder av landets jord, som genom dessa godsförsäljningar kommit

ur jordbrukar händer, hava dessa missförhållanden redan vållat landet mycket avsevärd

skada, och faran är stor, att denna skadegörelse skall efter hand ökas än mera.

Spekulation i egendomar, yttrar Konungens befallningshavande i Västmän

-

44

lands län, förekommer tyvärr mycket allmänt. Exploateringen av en i spekulationssyfte

inköpt egendom tillgår i regel så, att till en början alla levande och döda inventarier

å densamma avyttras. Därefter skövlas skogen. Ingen myndighet kan förhindra

det, om blott vederbörlig säkerhet för skogens återväxt ställes. Under tiden

pågår egendomens styckning och försäljning. Detta tar dock i regel rätt lång tid och

därunder utsuges jorden genom s. k. grödförsäljningar, d. v. s. nyttjanderättens

upplåtande till brukare, som äga mot en vanligen mycket hög betalning skörda och

från egendomen bortföra såväl foder som övriga produkter. En sålunda skövlad

egendom kan givetvis ej på många år repa sig ur den vanhävd, vari den råkat.

Det vanliga är, att köparna av den styckade egendomen, särskilt om stora kostnader

måst nedläggas på nybyggnader, råka i en svag ekonomisk ställning, vilket

fördröjer egendomens uppryckande ur vanhävden.

Att även inom detta län, skriver hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Kopparbergs län, icke så sällan förekommer handel med jordegendomar i spekulationssyfte

med den åtföljd, som i riksdagsskrivelsen omförmäles, måste tyvärr konstateras.

Det är i sådana fall huvudsakligen egendomar, vartill höra skog av mera

betydenhet, som bliva föremål för dylika affärer. Och går därvid vanligen till så, att

efter egendomens förvärvande all å densamma befintlig säljbar skog så snart sig

göra låter avverkas, varefter egendomen ånyo salubjudes och snart övergår till ny

ägare, vilken vanligen icke köper den under andra avsikter än att, så snart någon

avance står att vinna, i sin tur åter sälja densamma, och så undan för undan. På

sådant sätt kan en egendom under jämförelsevis kort tid flera gånger byta ägare,

vilka alla endast ha till ögonmärke att inhösta tillfällig vinst på sina spekulationer

och därför ägna minsta möjliga omvårdnad åt jordens skötsel och husens underhåll.

Resultatet därav blir, som man lätt kan finna, skogsskövling, vanhävd å jord och

förfallna byggnader.

Deff torde vara ställt utom allt tvivel, anför Norrbottens läns hushållningssällskaps

förvatningsutskott, att jämväl beträffande Norrbottens län förekomma

spekulationsköp av egendomar i syfte främst att uttaga skogen på egendomen och

med därav följande vårdslösande och i många fall fullkomlig vanhävd å jordbruk

och byggnader. Exempel saknas icke från detta län på huru större egendomar

sålunda med jämförelsevis korta mellanrum bytt ägare, vilka var och en under sitt

innehav tagit ut ansenligt med skog —- ofta till köpesummans värde och däröver -—

allt under det köpeskillingen för fastigheten vid varje fång hållit sig uppe minst

vid det första försäljningspriset till jobbarna. Att under sådana förhållanden något

intresse för jordbrukets och åbyggnadernas vidmakthållande eller förkovran icke

ådagalagts torde icke vara oväntat; härvidlag har i de flesta fall stor vårdslöshet

visats.

Under deri tid av ungefär halvtannat år, som numera förflutit sedan

dessa uttalanden gjordes, bär fastighetshandeln inom större delen

av riket ytterligare tilltagit i omfattning och nya erfarenheter gjorts

beträffande dess skadliga verkningar. Ehuru de nuvarande förhållandena

i sina huvuddrag äro allmänt kända och vid talrika tillfällen berörts i

tidningspressen och annorstädes, har det ansetts önskvärt att härom inhämta

något mera preciserade uppgifter. Efter framställning av de sakkunniga

har chefen för justitiedepartementet den 9 sistlidne mars an

-

45

modat domhavandena inom rikets domsagor att, med avseende å förhållandena

inom respektive domsaga, inkomma med yttranden i vissa

punkter, nämligen, bland annat, dels i vad mån det under senare tid

och särskilt under krigsåren förekommit, att jordbruksfastigheter med

kortare tidsmellanrum flera gånger bytt ägare, dels i vad mån uraktlåtenhet

att söka lagfart härvid synts vara vanlig, dels huruvida jordbruksfastigheter

i nämnvärd omfattning synts övergå i händerna på

köpare, vilka uppenbarligen eller sannolikt icke haft för avsikt att därå

driva ett omsorgsfullt skött jordbruk, utan fastmera i första rummet

avsett att hastigt realisera skoggkapitalet, dels slutligen huruvida det

även iakttagits, att fastigfetsköpare av sistnämnda slag från fastigheterna

jämväl avyttrat kreatursbesättningar och stråfoder.

Ehuru den korta tid för de begärda uppgifternas avlämnande, som

stått till domhavandenas förfogande, icke medgivit ett flertal bland dem

att med önskad fullständighet besvara frågeformuläret, vinnas dock av

de inkomna yttrandena åtskilliga kompletterande upplysningar rörande

det nuvarande läget på marknaden för jordbruksfastigheter.

Ännu tydligare än av de under hösten 1916 avgivna yttrandena Yttrandenaav

framgår, att de med den ökade fastighetshandeln förenade missförhållandena

för närvarande äro mest framträdande i Svea- och Götaland- april 1918.

skapen, Gottland och de tre sydsvenska provinserna frånräknade. Åven

inom dessa sistnämnda slättprovinser har egendomshandeln visserligen,

enligt några yttranden, tagit en betydande och för den gamla stammen

av jordbrukare understundom hotande omfattning. Från de flesta domsagor

äro dock utsagorna här gynnsammare. Vad Dalarna och Norrland

beträffar meddela ett flertal domhavande, att en ökad omsättning

på fastighetsmarknaden på den sista tiden gjort sig märkbar, och några

bland dem anse sig äga skäl för uppfattningen, att jordbruksfastigheterna

»alltför ofta» (»i nämnvärd omfattning» etc.) övergått i händerna

på personer, vilka i första rummet avsett att hastigt realisera skogskapitalet.

De flesta hålla dock före, att detta sistnämnda icke skett i

nämnvärd omfattning, även om sådana fall förekommit. Från flera

domsagor uppgives, att fastigheterna huvudsakligen köpts av personer,

om vilka det är anledning antaga, att de härvid företrätt vissa aktiebolag,

men någon avsikt hos dem att förvalta skogskapitalet på ett

mot god skogshushållning stridande sätt har endast i undantagsfall iakttagits.

— Det har redan ovan framhållits, att antagliga förklaringsgrunder

icke saknas till fastighetsspekulationens sålunda bestyrkta mindre

omfattning såväl på de sydsvenska slättbygderna som i de nordsvenska

skogsbygderna.

46

Den stegrade egendomsspekulationen inom de övriga delarna av

riket är däremot en i domhavandenas yttranden ofta bekräftad företeelse

och har på sista tiden flerstädes urartat till ett det mest typiska och

skadliga joldmri med jordbruksegendomarna. Den ena huvudorsaken

till denna beklagliga utveckling har varit skogsprodukternas fortsatta

värdestegring, ej minst under inflytande av den statliga verksamheten

för vedbränsles anskaffande. Den andra har varit penningvärdets fortsatta

fall, vilket, som naturligt är, ävenledes bidragit till den fortskridande

ökningen i jordens handelsvärde. Lockade av de höga priser,

som bjudits, och ofta i en känsla av missmod, alstrad av jordbrukets

svårigheter under kristidsregleringen, hava talrika egendomsägare på

sista tiden sålt sina egendomar till personer eller konsortier, vilkas

syfte varit att antingen själva hastigt realisera skogskapitalet eller att

till annan, ej sällan 1917 års bränslekommission, upplåta avverkningsrätt

till skogen. Sedan egendomarna väl en gång på detta sätt dragits

in i spekulationen, hava de ofta, såsom ett stort antal domhavande

bestyrka, med korta tidsmellanrum flera gånger gått från den ene

ägaren till den andre, av vilka ingen haft för avsikt att varaktigt behålla

fastigheten utan blott att göra sig en vinst på affären. Uraktlåtenhet

att söka lagfart har härvid ofta förekommit. Skogstillgångarna

hava blivit hårt medtagna eller alldeles skövlade. Vidare har,

enligt ett flertal yttranden, visat sig att även egendomar utan nämnvärda

skogstillgångar på sista tiden varit lockande föremål för det speknlativa

intresset, som räknar med stigande priser därå på lika sätt som

sker vid spekulation i värdepapper och som därtill ej sällan bereder sig

extra realisationsvinster genom försäljningar av kreatursbesättningar, gröda

och stråfoder, t. o. m. inventarier av metall, plåttak och dylikt. Särskilt

i Mälareprovinserna och Värmland synas fallen av »grödförsäljningar»

på ett betänkligt sätt ökas. Efter alla utsagor att döma är det

i första rummet större egendomar, som på nu nämnt sätt gått ur de

driftiga jordbrukarnas ägo, vilket givetvis berott på att de med penningar

rikligt försedda spekulanterna här åtkommit de största värdena

och räknat på de högsta vinsterna. Emellertid omförmäles av flera domhavande,

att särskilt på sista tiden även mindre fastigheter vDat sig

begärliga för spekulationen och att även jordbrukare av allmogeklassen

börjat i märkbar omfattning sälja sina hemman.

Några få utdrag ur domhavandenas yttranden må här intagas:

Alla dessa fastigheter, som jag här åsyftar — skriver domhavanden i Norra

Roslags domsaga — och deras antal är icke ringa, hava övergått till köpare, vilka

avsett att hastigt realisera skogskapitalet, och i denna avsikt synas de också hittills

47

hava lyckats synnerligen vill, beklagligtvis icke i sä fall under medverkan av Statens

Bränslekommission. Jag tillåter mig relatera de mest typiska fallet, som förekommit

i domsagan. Gimo—Österby bruks aktiebolag förvärvade år 1914 den till

Braunerhielmska fideikommisset börande egendomen Stora Väsby med underlydande

i Almunge socken för 141,000 kronor. År 1916 sålde bolaget egendomen för 180,000

kronor till en person, om vilken bolagets disponent på goda grunder antog, att lian skulle

komma att väl sköta jordbruket vid gården och rationellt sköta dess redan före aktiebolagets

förvärv av densamma tämligen hårt medtagna skog. Men köparen sålde

genast egendomen till tre affärsmän från Östergötland för 225,000 kronor, sedan

han undantagit gården underlydande hemman, i värde motsvarande ungefär fjärdedelen

av vad han köpt från bolaget. Den 41 juli 1917 uppläto de nya ägarna för

275,000 kronor till Bränslekommissionen all till gården hörande skog, med undantag

av den, som växte »i en del gärdesbackar kring huvudgården», att avverkas under

de närmaste två åren — kvarlämnade fröträd skulle dock ägaren av gården få för

högt pris återlösa — och lär nu efter avverkningens verkställande gården, som har

omkring 300 tunnland inägor, vara så gott som fullständigt skoglös. Icke förty har

gården genom köpebrev den 2 januari 1918 sålts för 110,000 kronor och har den

intecknats, så att den nu häftar för inteckningar till sammanlagt belopp av 100,000

kronor... Under min långa verksamhet som domare har jag på skilda orter i

landet bevittnat, huru skogskapitalet hänsynslöst förvandlas i penningar, utan tanke

på det stöd i skogstillgång, som jordbruket åtminstone i norra och mellersta Sverige

behöver för att kunna något så när rationellt bedrivas. Men aldrig har såsom under

de senare åren givits mig anledning till vemodiga betraktelser, när jag personligen

sett eller av trovärdige män, med vilka jag vid tingen eller annars kommit i samtal,

erfarit, hur det går vind för våg med de jordbruksfastigheter, vilka kommit i jobbarhänder.

Domhavanden i Västmanlands södra domsaga meddelar, att enligt de iakttagelser,

han gjort inom domsagan, det under senare tid och särskilt under krigsåren

synnerligen ofta förekommit, att jordbruksfastigheter med kortare tids mellanrum

bytt ägare, men att i många fall detta icke kommit till synes, enär för besparande

av stämpelkostnader en föregående säljare utfärdat ny köpehandling till en

senare köpare med förbigående av mellanliggande; att härvid uraktlåtenhet att söka

lagfart varit ganska vanlig; att jordbruksfastigheter i ganska stor omfattning synts

övergå i händerna på köpare, vilka uppenbarligen icke haft för avsikt att därå driva

ett omsorgsfullt skött jordbruk, utan fastmera i första rummet avsett att hastigt

realisera skogskapitalet; att det även ofta iakttagits, att fastighetsköpare av sistnämnda

slag från fastigheterna jämväl avyttrat kreatursbesättningar och stråfoder

samt arrenderat egendomarna till s. k. grödköpare. Härtill — skriver domhavanden

— får jag tillägga, att egendomsprisen synnerligen beträffande skogsegendomarna

blivit oskäligen uppjagade, i några fall ända till tio gånger taxeringsvärdet, samt

att det ofta inträffat, att, sedan en köpare skövlat skogen, han för egendomen utan

skog kunnat betinga sig en köpeskilling, som i det närmaste uppgått till det pris,

han betalt för egendomen.

Under krigsåren — yttrar domhavanden i Västmanlands östra domsaga

— har handeln med jordbruksfastigheter i betydande grad år för år tilltagit.

Fastigheter hava ofta med endast några dagars mellanrum bytt ägare fem å sex

gånger och köpeskillingen för varje försäljning stigit, så att densamma slutligen

48

uppgått till mångdubbla taxeringsvärdet. Då någon egentlig kontroll aldrig utövats

över att fång av fast egendom lagfaras, är ju givet, att i dessa tider ännu mera

än eljest uraktlåtes att söka lagfart vid försäljningar av fastigheterna. Den uppsikt

häröver, som genom allmänna åklagaren skulle utövas, har ju redan under normala

förhållanden visat sig vara utan verkan och är det så mycket mera nu, då köpen

oftast uppgöras och köpeavhandlingarna upprättas på något hotell i Stockholm eller

annan avlägsen ort. Någon kunskap om köpen och köpevillkoren nå aldrig åklagaren.

Även om någon åklagare skulle söka att övervaka förhållandena med

lagfarten, så kan han det knappast... Ehuru sålunda en livlig handel med

fastigheter försiggår, har antalet lagfarter helt obetydligt ökats under dessa år.

Att den mängd av agenter och andra personer, som nu ej syssla med annat än köp

och försäljningar av fastigheter, aldrig haft eller hava någon avsikt att bosätta sig

å fastigheterna eller driva jordbruk, torde vara uppenbart. Bönderna, som av de

höga prisen lockats att försälja sina fastigheter, flytta merendels in till städerna

och skaffa sig där någon annan sysselsättning eller leva på det kapital, de erhållit

för sin fastighet.

Jordbruksfastigheter och särskilt sådana, som ägt skogstillgångar — anför

domhavanden i Lysings och Göstrings domsaga — hava under senare tid varit

mycket begärliga och hava icke sällan till högt uppdrivna pris övergått till ny

ägare. De höga prisen hava i regel tvungit köparna att hastigt realisera skogskapitalet,

men i stora flertalet fall hava köparna, särskilt om de hört till den jordbruksidkande

befolkningen, bibehållit fastigheten och fortfarit med brukningen därav,

sedan skogstillgången utnyttjats. Icke sällan torde för övrigt skogsrealisationen

hava inbringat så mycket kapital, att den del av köpeskillingen, som efter skogsrealisationen

återstått att förränta medelst inkomsten från själva lantbruket, blivit

helt obetydlig En annan slags fastighetshandel, som, enligt min erfarenhet, fullt

lika illa, om icke värre, går ut över vårt lands skogskapital, är den, som så ofta

förekommer, då en fastighet med skogstillgång genom arv övergår till ett stärbhus

med flera delägare. Alla sträva då vanligen efter att ur egendomen frampressa

det största möjliga penningkapital och utan minsta hänsyn till ett på uthållighet

anlagt skogsbruks billigaste fordringar offras då på en gång vad som under föregående

generationer med omsorg och klokhet blivit sparat. Även i den händelse,

då en bland stärbhusdelägarna medgives lösningsrätt till de andras lotter, sker detta

i regi! under så dryga och betungande villkor, att en alltför tidig och alltför omfattande

realisation av egendomens skogskapital icke låter sig undvikas. I mångt

och mycket synes emellertid dessa för ett ekonomiskt skogs- och jordbruk så ogynnsamma

överlåtelser bero på vår mindre tillfredsställande arvslagstiftning, som ej

tillräckligt beaktat hithörande ur nationalekonomisk synpunkt så viktiga förhållanden.

Bristerna i detta hänseende hava icke minst under senare tid gjort sig märkbart

gällande.

Såsom sina iakttagelser meddelar domhavanden i Ostersysslets domsaga:

Under senare tid, särskilt under de två sista krigsåren, hava en mångfald fastigheter

flera gånger, ibland ända till tre eller fyra gånger, med kort tids mellanrum

bytt ägare. I åtskilliga kända fall har lagfart icke sökts för varje köpare, utan den

förste köparen har upprättat köpehandling med den siste. I mycket stor omfattning

hava dessa köp synts åstadkomna utan avsikt hos köparen att driva ett omsorgsfullt

skött jordbruk, men med syfte att göra förtjänst genom realisation av inven

-

»

40

tadel- jämte gröda, avverkning av skog och ny försäljning av fastigheten. Kreatursbesättningar

och sträf eder hava även i stor omfattning avyttrats från de försålda

fastigheterna.

Det förekommer ej sällan — skriver domhavanden i Fryksdals domsaga —

att jordbruksfastigheter med kortare tiders mellanrum byta ägare. Anledningen torde

oftast vara den, att tillhörande skog utgör egendomens huvudsakliga värde, .lordbruket,

även om det är rätt betydligt, betraktas såsom binäring till skogsbruket.

Skogens värde stiger och faller med konjunkturerna och skogen är föremål för

spekulation nästan i lika hög grad som aktier.. . Jordbruksfastighet torde i

ganska stor utsträckning övergå till köpare, som endast eller huvudsakligen avser

att realisera skogskapitalet. Emellertid torde denna realisation i allmänhet icke tillgå

så, att skogen skövlas, utan så, att efter stigande konjunkturer hela fastigheten

ånyo säljes, därvid högre köpeskilling betingas. Icke så få personers hela verksamhet

består uti att sålunda köpa och sälja fastigheter. Att dylika spekulationsköpare

från fastigheten avyttra kreatursbesättning och sträfoder torde ej vara sällsynt

... Det torde vara förhastat att av min skildring draga den slutsats, att omtalade

missförhållanden orsakas enbart av spekulation .slusta. Mången ärlig och samvetsgrann

lantbrukare drives av nöden att sälja sin egendom Söner och döttrar, plågade av

trycket å lantbruket och av därav följande otrevnad, fly till stad eller industrisamhälle

nu, sedan Amerika, deras förra tillflyktsort, är svårtillgängligt. Annan arbetskraft

står knappast att få, är i bästa fall tillgänglig allenast emot ständigt stegrade

löner. Pris å maskiner, redskap och andra lantbruksförnödenheter har fördubblats

eller flerfördubblats. Själv måste lantbrukaren åtnöjas med snävt tilltagna maximipris,

som, om de ock ökas, aldrig hålla jämna steg med arbetslönerna Han hotas av vanhävdslagen,

som förefaller honom desto mera orättvis, som lian i brist å arbetskraft,

i brist å kreatur, i brist å gödningsämnen och utsäde, som allt tages ifrån honom,

icke med bästa vilja kan hålla sin jord väl hävdad. Vidare besväras han, hotad

med dryga böter, av den mängd ständigt på varandra följande och ofta varandra

upphävande s. k. kristidsförfattningar, om vilka han svårligen kan förvärva tillförlitlig

kännedom. Huru är det möjligt för den enkle lantbrukaren att gorå sig reda

för alla dessa författningar, som han icke får i hando? Hans huvudsakliga kunskapskälla

äro kortfattade, ofta vilseledande tidningsnotiser, vilka dessutom för kvarstannande

i minnet borde särskilt registreras. Han är ständigt utsatt för tara att,

sig själv ovetande, begå lagbrott och att, ehuru i grunden oskyldig, dragas inför

domstol. Vem kan undra därpå, att lantmannen, när gott anbud göres honom, säljer,

om än motvilligt, sin egendom?

Även ett par domliavande i de sydsvenska provinserna hava uttalanden,

som förtjäna att här återgivas.

Penningevärdets oerhörda fall — yttrar domhavanden i Könnebergs in. fl.

häraders domsaga — och den i samband därmed inträdda våldsamma prisstegring

har utan tvivel föranlett, att, under den allra sista tiden, och i avsevärt större

omfattning än eljest varit fallet, jordbruksfastigheter med kortare tids mellanrum

byta ägare. Då priset för lega av ett tunnland jord kunnat på kortare tid stegras

så avsevärt, att numera inom denna domsaga arrendet för medelgod jord icke garna

understiger 50 å 60 kronor tunnlandet, men priser upp till 100 kronor tunnlandet

50

och därutöver icke sällan förekomma, är det uppenbart, att jordens värde i samband

därmed högst väsentligt måste ökas. Stammen av äldre jordbrukare, som

mycket besväras av nu förekommande bekymmersamma foderförhållanden, brist på

gödningsämnen till jorden och osäkerhet på arbetsmarknaden, har i icke ringa utsträckning

känt sig frestad att, för den pekuniära vinst, som de höga försäljningsprisen

erbjuda, skaffa sig lugnare dagar samt antingen definitivt lämna jordbruksnäringen

eller avvakta de nedgående konjunkturer, som i allmänhet förväntas skola

komma att rätt snart inträda, för att vid lämpligt tillfälle förvärva sig annan jordbruksfastighet.

Under inflytande av dessa omständigheter har omsättningen på

fastighetsmarknaden inom domsagan, i all synnerhet under allra senaste tiden, rätt

avsevärt ökats. I den mån fastigheterna överflyttats från den gamla jordbrukande

stammen har den känsla för den ofta fäderneärvda jorden och det egna hemmet,

som förut, även inför utsikten till god vinst, stävjade lusten att byta fastighet, alltmera

förflyktigats; och har det numera upprepade gånger inträffat att köpare, ofta

med högst avsevärd avance, avyttrat inköpt fastighet, redan innan tillträdet hunnit

äga rum. Härmed står uppenbarligen den iakttagelsen nära samman, att, sedan

en fastighet en gång avhänts den ägare, som längre tid innehaft densamma, fastigheten

därefter icke sällan kommer att upprepade gånger byta ägare, i regeln mot

successivt förhöjt pris. . . . Skogstillgång finnes i allmänhet icke i andra delar av

domsagan än de längst öster ut belägna samt förekommer där för övrigt relativt

sparsamt; och har det icke kommit till min kännedom att försäljningar av egendomar

i nämnda del av domsagan särskilt ökats. Däremot torde nog inom domsagan

hava inträffat, att jordbruksfastigheter, beklagligt nog, övergått i händerna på köpare,

vilka icke äro ägnade att därå driva ett omsorgsfullt skött jordbruk. Sålunda

har jag mig bekant, att person, som vid krigsutbrottet befann sig under administration

men genom spekulation i livsmedel och fodervaror gjort millionvinster, inom

domsagan köpt fastigheter till värde av mer än 2 miljoner kronor. Att på samma

gång som den gamla värdefulla jordbrukande stammen skiljes från befattningen med

åkerbruket, jorden råkar i händerna på folk, som sakna de nödvändiga förutsättningarna

för och insikt i skötseln av jorden, kan icke vara annat än att beklaga, då

en sådan förändring utan tvivel leder till skada för landets modernäring.

Otvivelaktigt — anför domhavanden i Hallands läns södra domsaga —

har handeln med jordbruksegendomar avsevärt ökats under de två, tre sista åren.

Orsakerna härtill torde vara flera. En av de mera betydande är nog den, att många

äldre lantbrukare, som väl eljest skulle behållit sin jord ännu en tid, tyckt tiden

vara lämplig att redan nu draga sig tillbaka, dels på grund av de höga priserna på

jordbruksfastigheter, dels på grund av det gynnsamma tillfället att realisera lösegendomen

och dels väl också i någon mån av önskan att slippa ifrån allt besvär och

alla risker vid efterlevnaden av de många förordningarna rörande lantbruket. Att

»jobbare» härvid hållit sig framme ibland är säkert, knappast dock »i nämnvärd omfattning».

Men visst är, att om en sådan person fått tag i en egendom, har han hänsynslöst

utnyttjat varje utväg att med den största möjliga vinst komma ifrån affären,

sålt kreatursbesättning och stråfoder, avverkat skogen och styckat fastigheten hur som

helst, allt med syftet, största möjliga vinst, för ögonen. Då han naturligtvis är

främmande för varje tanke på att å egendomen driva »ett omsorgsfullt skött jordbruk»,

faller det av sig självt att några förbättringar å fastigheten ej kunna komma

Öl

r fråga. Dess bättre torde det, åtminstone ännu sä länge, vara endast ett ringa

antal egendomar i den mi v anförtrodda domsagan, som undergått ett sådant öde. De

vinster, som gjorts av jobbare, äro emellertid så betydande, att de säkerligen själva

känna sig livligt uppmuntrade att fortsätta, liksom naturligtvis andra därav lockas

att göra sammaledes Det är emellertid icke blott jobbarna, som höstat in stora

vinster. Aven hederliga lantbrukare, som under krigsåren köpt och sålt jordbruksfastigheter

utan att skövla deras grundvärden, ha gjort goda affärer och överallt

på landsbygden har den satsen på ett farligt sätt stadgat sig, att det lönar sig bra

mycket bättre att handla med jorden än att odla den.

I det till domhavandena utsända cirkuläret anmodades dessa jämväl

yttra sig, huruvida styckningar av egendomar i mindre lotter i

nämnvärd omfattning förekommit och huruvida vid sådana styckningar

mindre ändamålsenliga styckningsplaoer tillämpats och oskäligt höga

försäljningspriser betingats å de utstyckade lotterna. De på denna fråga

lämnade svaren giva emellertid föga vägledning vid bedömandet av

ifrågavarande spörsmål, vilket delvis kan förklaras av att dnmhavandena

givetvis icke alltid äga närmare kännedom om egend''''msstyckningarnas

genomförande och härmed sammanhängande förhållanden.

Då fråga nu är, huruvida och på vilka vägar staten lämpligen

kan inskrida för att stävja den osunda spekulation vid handeln med

jordbruksegendom, som sålunda i betydande omfattning förekommer i

vårt land, torde följande principiella anmärkningar höra förutskickas.

Att den självägande jordbrukareklassen i eu omfattning, som ingiver

farhågor ur statsintressets synpunkt, avhänder sig äganderätten till sin

jord, måste alltid uppfattas som tecken på att jordfördelningen, jordbrukets

ekonomiska förhållanden eller jordbruksbefolkningens tänkesätt och böjelser

på ett eller annat sätt utvecklat sig i mindre gynnsam riktning. År nämligen

den bestående agrarstrukturen väl avpassad efter jordbrukets driftsförhållanden,

arbetar iautbrnksnäringen under göda konjunkturer och besjälas

dess utövare av yrkesintresse och känsla för jorden och hemmet,

så finnes även under ett storkapital i stiskt utvecklingsskede ingen mottaglighet

hos lantmannen för det rörliga kapitalets frestelser och strävan att

bemäktiga sig hans jord. Med detta förhållande bör all politik, som svftar

till den självägande jordbrukareklassens bevarande, i första rummet räkna.

Det följer därav, att endast sådana åtgärder mot en osund utveckling av

handeln med jord äro i längden verksamma, vilka taga sikte på jordbruksbefolkningens

höj ande i ekonomiskt och moraliskt avs> ende, förbättrande

av jordbrukets driftsbetingelser samt undanrödjande av uppstämma lel i

jordbruksstrukturen. Försummas ett sådaut grundläggande reformarbete,

St åt singripa liden

mot den

osunda jordspel:»

ilationtn.

Allmänna

synpunkter.

52

bliva alla bestämmelser, som inskränka jordbrukarens dispositionsrätt

över jorden, och alla övriga försök att medelst ingrepp i den fria fastighetshandeln

bevara det självägande bondeståndet i. längden utan nämnvärd

verkan.

I Sverige har den osunda jord handeln under den senaste mansåldern

i väsentlig mån förorsakats av mindre gynnsamma ekonomiska

betingelser för särskilt det större och medelstora jordbruket. Oaktat

tullskyddets genomförande har spannmålen under tiden efter 1880-talet.

icke uppnått det bytesvärde i förhållande till penningar, som den hade

under 1800-talets första hälft. Under tiden efter 1890-talet3 mitt intill

världskrigets utbrott undergick spannmålspriset visserligen en stegring,

men denna var mindre än vad som motsvarade penningvärdets fall

under samma tid. Under de gångna krigsåren hava jordbrukets produktpriser

likaledes ökats mindre än vad som motsvarat penningvärdets

fall. Den fortskridande industrialiseringen och arbetskraftens därav

förorsakade inflyttning till städerna har bragt det av lejd arbetskraft

beroende jordbruket i växande svårigheter. Kapitalbildningen inom

landet har i första rummet kommit audra näringars kreditbehov till

godo. Dessa olika omständigheter och ett visst därmed sammanhängande,

inom rätt vidsträckta kretsar av lantbefolkningen framträdande

minskat intresse för jordbruket som yrke förklarar i icke ringa mån

det ökade antalet försäljningar av större och mindre egendomar.

Huvudförutsättningen under den närmaste framtiden för den skadliga

egendomshandelns tillbakagång är därför en utveckling, som återför

jordbruket till dess tidigare intagna plats som en räntabel näring och

en eftersträvad yrkesverksamhet. Särskilt fordras, om ej de större

egendomarnas sönderfallande skall fortgå och svårigheterna för folkförsörjningen

därigenom ökas, eu höjning av dessa jordbruks räntabilitet,

för vilken ökade priser å brödsäd och bättre tillgång till arbetskraft äro

nödvändiga betingelser.

En annan bidragande orsak till bondejordbrukets övergång i

olämpliga händer äro de med överlåtelserna till ny generation förenade

svårigheterna för efterträdaren på hemmanet. I derå främmande länder

har den av olämpliga arvskiftessedvänjor föranledda skuldbelastningen

eller oekonomiska jordstyckningen sedan länge ansetts som det kanske

största onda, som vidlåda bondejordbruket, och som den förnämsta orsaken

till bondebefolkningens försvagande. Så är måhända icke fallet i

vårt land, där vid sidan av dessa svårigheter flera andra, nyss berörda

ogynnsamma faktorer utöva stort inflytande och där försäljningar av

bondhemman i väsentlig omfattning äga rum utan sammanhang med

53

arv skiften och endast i följd av do för skogen bjudna lockande köpeskillingarna.

Att emellertid arvskiftessvårigheterna aven hos oss spela

eu stor roll i nu berörda sammanhang star utom tvivel och bekräftas,

förutom av många uttalanden under de senare åren utom och inom

riksdagen, av de undersökningar, vilka åren 1907—1910 verkställdes

av den s. k. emigrationsutredningeu (jfr ovan sid. 40) Företeelsen påpekas

ock i ett ovan återgivet yttrande (sid. 48). Klyvningar av hemman

vid arvskiften hava visserligen, som förut anförts, numera blivit

mindre vanliga, och faran för härav uppkommande obesutenhet är för

närvarande mindre aktuell än för några årtionden tillbaka. Däremot

är det av mera ingripande betydelse, att den fordom vanliga sedvänjan

med relativt låga »broder- och systertaxor» vid medarvingarnas utlösning

ur hemmanet alltmera övergivits för bruket att beräkna värdet å

den arvfallna fastigheten efter dennas fulla handelsvärde. Då handelsvärdet

å jord'' n i våra dagar som regel avsevärt överstiger dess nettoav

kastniugs värde, i synnerhet där skogstillgångar finnas, bringas efterträdaren

å hemmanet i betydande svårigheter, vilka än mera ökas

genom medarvingarnas allt vanligare krav på omedelbar kontantbetalning

av sina arvsandelar och det härav för den nye hemmansinnehavaren

uppstående tvånget att skuldsätta hemmanet i bankinrättningar på

ofta ganska ogynnsamma villkor.

Som ett viktigt led i den närmaste framtidens arbete på den självägande

jordbrukark lassens bevarande framstå därför val avvägda bestämmelser,

vilka vid hemmansöverlåtelser till ny generation tillgodose

efterti ädarens berättigade intressen, i allmänhet skydda böndernas

»familjebon» från den rationalistiska tidsandans upplöjande krafter.

Åven försäljningar av hemman under livstid kunna genom lämpliga

åtgärder av sådant slag i viss mån motarbetas.

Vad jordfärd-luingen i Sverige beträffar, torde numera rätt allmänt

erkännas, att den i många hänseenden är ganska lyckligt avpassad

för vårt lands jordbruksförhållanden. Den blandning och proportion,

vari större, medelstora och mindre jordbruk inom de skilda

landsdelarna stå till varandra, betingas i det stora hela av jordmån, avsättningstillfällen

och övriga på jordbruksdriften inverkande lokala förhållanden.

I de södra och mellersta jordbruksbygderna hör det till

undantagen att påträffa egendomskomplexer, som genom sin storlek verka

hämmande på jordbrukets utveckling. Utrymme för småbruksbildningar

saknas i allmänhet icke, där platsen för sådana är lämplig. Huvudmassan

av brukningsdelar utgöres på de flesta orter av de mindre och

medelstora bondejordbruken, vilka icke i allmänhet hava större areal

54

än vad som erfordras för självständiga jordbruk. I två riktningar bär

emellertid denna vårt lands agrarstruktur, såsom förut anföits, på senare

tid varit utsatt för ogynnsamma förändringar: dels genom bolags

och enskilda spekulanters förvärv av bondhemman, särskilt i norra och

västra Sveriges skogsbygder, dels genom den allt för lånyt utsträckta

och olämpligt planlagda styckningen av många större egendomar. Eu

huvudorsak till båda dessa företeelser har varit den flerstädes alltför

rikliga skogstilldelningen till jordbruksfastigheterna och svårigheterna

för förvärv av större sammanhängande skogsområden utan samtidigt förvärv

av jordbruksegendom. Skall den osunda jordspekulatioucn inom

vårt land kunna för framtiden varaktigt hämmas och eu jordbrukarebefolkning

med fasta rötter vid jordbruket upprätthållas, torde nog en

framtida reform av fastighetsförhållandena på landsbygden påkallas,

varigenom skogsmarkernas sammanläggning och arrondering främjas

samt hinder resas mot att köp och försäljningar av jordbruksegendomar

påverkas av spekulationsavsikter beträffande skogen.

ProviMontka Om nu angivna medel för jordspekulationens stävjande och jord

Ojordtpekuiå-

bruksbefolkiiingeus bevarande gäller, att de fordra tid både för att

Konev. genomföras och för att verka. Under kritiska övergångsperioder och

under tider, som den närvarande, med mer än vanligt hotande faror för

jordbrukets sunda utveckling kunna till äventyrs även mera direkt ingripande

restriktiva bestämmelser vara berättigade. Vid prövning av

alla åtgärder av sistnämnda slag bör emellertid icke förloras ur sikte,

att de äro provisoriska anordningar, som icke innebära någon tillfredsställande

lösning av hithörande problem och som under inga förhållanden

få skymma blicken för nödvändigheten av ett mera djupgående

arbete på vidmakthållandet av en livskraftig jordbruksbefolkning.

Här skall nu följa en kortfattad översikt av sådana mera provisoriska

utvägar att hämma den osunda jordhandeln, vilka antingen

kommit till användning i skilda länder eller ock eljest äro tänkbara,

och skall samtidigt prövas, huruvida och i vad mån det är lämpligt att

under närvarande situation låta dem komma till genomförande i Sverige.

En föista huvudgrupp av dylika åtgärder utgöres av bestämmelser,

vilka inskränka jordägarens fulla dispositionsfrihet över fastighetens

jord och skog i syfte att förhindra rovbruk och vanhävd. Man kan i

korthet benämna denna väg för jordspekulationens bekämpande:

nysUr.xi med systemet med vanhävdsl agar.

lagar. Då den osundt jordhandeln i första rummet verkar till skada

genom att fastigheterna övergå i händerna på ägare, som utan tillbör

-

ligt aktgivande pa deras avkastningsförmåga i framtiden söka ur desamma

utvinna hastiga realisationsvinster, böra existerande lagbestämmelser

mot rovbruk minska spekulationsintresset i jordegendom och såmedelst

bidraga till att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas

ägo. Emellertid finnas även former av vanhävd, som icke är rovbruk,

utan som består i att den nödvändiga brukningen av jorden eltersättes

och åbyggnaderna få förfalla. Sådan vanhävd innebär egentligen i

ekonomiskt avseende eu motsägelse, eftersom den strider mot jordägarens

egna iutressen, men då den icke desto mindre förekommer, särskilt när

jordbruksjord och skog äro förenade i samma ägares hand och rörelsen

drives med skogshantering som huvudsyfte, kunna bestämmelser däremot

även bidraga till jordens bevarande i lämpliga händer. Genom

lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland

och Dalarna har denna väg, som känt är, beträtts i Sverige.

Om vauhävdslagar som medel för jordbrukets vidmakthållande

och spekulationens begränsning måste emellertid sägas, att de i principiella

hänseenden giva anledning till vissa beiänkligheter.

En första svårighet är att bestämma, vad som på ett visst skede

av jordbrukets utveckling skall förstås med vanhävd och den härav

alstrade subjektiviteten och ojämnheten vid bestämmelsernas tillämpning.

Åven begreppet »uppenbar vanvård» eller sådan vanvård, »att jordbrukets

vidmakthållande därigenom äventyras», är svårt att giva eu bestämd

tydning. Gränsen mellan vanhävd och mindre god, men dock

oantastlig skötsel av jorden är svävande, och i synnerhet är det under

nuvarande brist på foder, dragkraft och arbetskraft svårt att finna en

skilluadslinje mellan självförvållad och oförvållad misskötsel. En lag,

som är oklar på dessa avgörande punkter, måste emellertid alltid verka

som ett tveeggat svärd. Då allmänna vanhävdslagar vila som ett svävande

hot över jordbrukark lassen i gemen, uppfattas de städse av jordbrukarna

som utslag av ett visst misstroende från statsmakternas och

samhällets sida beträffande deras vilja och förmåga att rätt bruka sin

jord. Visserligen invändes häremot, att en skötsam jordbrukare ju icke

bär något att frukta av vanbävdslagen, som uteslutande riktar sig mot

sämre element bland jordägarna. Men liknande skäl kunna anföras till

försvar för varje åtgärd, varigenom en viss yrkeskår ställes under uppsikt

från det allmännas sida, och förtager icke sådana kontrollbestämmelsers

ogynnsamma, verkningar i psykologiskt hänseende. 1 synnerhet är det

nuvarande ögonblicket med hänsyn till alla restriktioner, som jordbrukarna

äro underkastade, och till det utbredda missnöjet bland dem över

kristidsmyndigheternas handhavande av sina befogenheter det tänkbarast

Skål för avstyrkande

vanhävdslaa

för jordbruket

-

56

olämpliga för att framföra tanken på en allmän vanhävdslag i Sverige.

Jordens goda hävd måste under de närmaste åren, som alltid eljest,

vila på intresse för jordbruket, och där detta intresse blivit försvagat

lärer det ej kunna återväckas på annan väg än genom att lantbefolkningens

yrkeskunskaper höjas, dess ambition sporras och jordbruksdriften

göres mera lönande.

En särskild anledning till att den norrländska uppsiktslagens utsträckning

till mellersta och södra Sverige eller till alla jordbruk inom

Sverige överhuvud icke kan här förordas, är att verklig vanhävd å

jordbruksjord i de sydligare delarna av riket sällan förekommer utom

i förening med egend"mshandel. Detta förhållande påpekas exempelvis

i flera av befallningshavandenas och hushållningssällskapens förvaltningsutskotts

yttranden över 1916 års riksdagsskrivelse. Oförnekligt

är visserligen, att jordbruket inom riket ingalunda allestädes skötes på

ett sätt, som under förhand en varande förhållanden giver högsta möjliga

avkastning. En intensivare drift, en rationellare avdikning, ett bättre

tillvaratagande av trädesjorden m. m. borde särskilt på allmogejorden

kunna i stor skala genomföras. Men deuna vårt jordbruks mångenstädes

ej nog kraftiga utveckling km icke rubriceras som vanhävd och

kan icke vändas i det bättre medelst tvångslagar. Verklig vanhävd

däremot iakttages i övervägande grad i sädana fall, då en fastighet

övergått i händerna på ägare, som icke i egentlig mening tillhöra jordbrukarklassen

som samhällsklass och yrkeskår och vilkas avsikter är

att realisera skogen och vidareförsälja eller stycka egendomen. Att

då på grund av sådana spekulanters förekomst och framfart ställa hela

den övriga mängden av landets jordbrukare under uppsikt synes mindre

välbetänkt. Det bör ock tilläggas, att endast ett fåtal bland de i anledning

av 1916 års riksdagsskrivelse från befallningshavandena och

hushållningssällskapens förvaltningsutskott infordrade utlåtandena innehålla

förslag om den norrländska uppsiktslageus utsträckning utöver sitt

nuvarande gdtighetsområde.

Från somliga håll har den tanken framkastats, vilken även kommit

till uttryck i 1916 års riksdagsskrivelse, att den norrländska uppsiktslagen

borde utsträckas i så måtto, att den komme att gälla för i spekulationssyfte

inköpta jordegendomar. Emot en sådan anordning

kunna visserligen flera av de ovan anförda synpunkterna icke med fog

göras gällande. Icke desto mindre torde framgå, att även denna väg

svårligen låter sig beträda. Det torde vara ogörligt att fastställa, vilka

vid tidpunkten för en sådan lags ikraftträdande inom landet förefintliga

egendomar, som blivit »inköpta i spekulationssyfte» och förty skulle

ställas under särskild uppsikt. Härtill bleve ju nödigt att man uppgjorde

förteckningar över jordägare, som vore att betrakta såsom mindre

skötsamma, vilket tydligtvis är uteslutet. Skulle man emellertid förfara

mera schematiskt och under uppsikt ställa endast sädana egendomar,

vilka efter eu viss tidpunkt utanför vissa leder av närskylda genom

köp eller byte övergått i ny ägo — eu, efter vad nedan på tal om

provisorisk skogslag säges, icke i och för sig omöjlig utväg — så möta

i alla fall betydande svårigheter. Dels kan nämligen vanhävd förekomma

på egendomar, vilka före nämnda datum kommit i spekulationshänder,

dels hava mänga egendomar, som efter samma datum sålts till

oskylda, övertagits av driftiga jordbrukare, vilka skulle känna sig kränkta

av att ställas under eu uppsikt, som icke träffar andra, dels slutligen

byta de jordegendomar, som kommit i spekulationshandel-, såsom förut

framhållits ofta med täta mellanrum ägare, så att, medan uppsiktsmyndighet

förhandlar med egendomsinnehavaren om de åtgärder, denne bör

vidtaga till vanhävds undanröjande, eller medan talan mot honom är

föremål för domstols prövning, egendomen övergår till annan ägare,

varigenom proceduren får börja på nytt. Under tiden kan egendomens

fortsatta skövling icke förebyggas, om man ej inför tvångsförvaltning

av densamma, och det kan inträffa, att siste ägaren, som lagen slutligen

drabbar, blir en insolvent mellanhand eller till och med ett antal

till den föregående hanteringen oskyldiga egnahemsköpare. Det behöver

icke närmare utläggas, hurusom en lag, vilken möjliggör ett ingripande,

först när uppenbar vanhävd av jordbruket är konstaterad, och som icke

medför retroaktivt verkande civilrättslig eller straffrätt-lig skndeståudsskyldighet,

mindre väl lämpar sig som speciallagstiftning för egendomar,

som gå i handel. Att åter skriva vanhävdslagen så, att förutvarande

ägare kan drabbas av dylik skadeståndsskyldighet, torde vara

ogörligt, exempelvis redan därför att det icke lärer kunna fastställas,

huru mycket var och en av flera succesive ägare bär bidragit till en

slutligen konstaterad vanhävd.

Det bör jämväl erinras därom, att förfoganderättslagen i dennas

nuvarande form och än mer med den avfattning, den-amma skall få enligt

det av innevarande års rik-dag antagna förslag till ny sådan lag,

bereder vissa utvägar till inskridande mot uppkommen vanhävd.

Kan alltså, i vad frågan gä''ler jordbruksdrift, införandet av eu

allmän vanhävdslag eller en speciell sådan för vissa grupper av fastigheter

icke här tillstyrkas, så åierstår emellertid spörsmålet om lämpligheten

av bestämmelser till skydd mot vanskötsel av skog.

Mot tanken på en till alla enskilda skogsägare utsträckt kontroll

8

Provisorisk

lagstiftning

mot skogsskövling.

58

över deras skötsel av sina skogar kunna visserligen till eu del samma

principiella anmärkningar framställas som ovan, nämligen att begreppet

vanskötsel av skog lika litet som vanhävd av jordbruk kan med full

bestämdhet fixeras samt att en dylik skogslagstiftning kommer att vila

som ett hot över alla skogsägare och på sina håll uppfattas som ett

ny it utslag av förmynderskap från det allmännas sida. Dessa invändningar

hava här blivit noga beaktade och har dem tillmätts all den

betydelse, som de förtjäna.

Det kan emellertid vid avvngaudet mellan de skäl, som tala emot,

och de skäl, som tala för en viss kontroll över enskildes förvaltning

av sitt skogskapital icke förbises, att med skogen är ett särskilt förhållande.

Lockelserna till rovbruk äro här vida större än då fråga är

om jordbruksjorden, spekulationsintresset vänder i första rummet sina

blickar mot i-kogen, och återställandet av ett skövlat skogskapital lager

vida längre tid än återställandet i produktinnsdugligt skick av en vanvårdad

jordbruksdrift. Flera vägande skäl tala alltså till förmån för en

skogslagstiftning, som förebygger uppenbar vanskötsel av skogen och

som sträcker sig längre än till skogsägarens i nu gällande lagstiftning

stadgade skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Som bekant har även denna uppfattning redan flera är före kristidens

inträdande blivit av riksdagen godkänd, och Kung!. Maj t har i anledning

av framställning från rik''dagen år 1911 nedsatt eu särskild kommitté

för utredning av härmed sammanhängande skogslagsliftuingsfrågor. 1

ett stort antal av de yttranden, som infordrades med anledning av 1916

års riksdagsskrivelse, uuderstrykes vikten av en strängare lagstiftning om

våi''d av enskildes skogar, och i flera av des-a yttranden betonas särskilt

önskvärdheten av att provis or iska bestämmelser i denna riktning utfärdas

för tiden till dess att skogslagstiftningskommitténs förslag blir avgivet

och slutprövat. Under de sista månaderna har opinionen härför blivit

allt starkare. Sålunda fattade Svenska skogsvårdsföreningen vid sitt årsmöte

den 15 mars innevarande år under livlig anslutning en så lydande

resolution: »Med anledning av den starkt stegrade handeln med skogsfastigheter

samt den mångenstädes alltför omfattande-exploateringen av

skogstillgångarna vill Svenska skogsvårdsföreningen som sin bestämda

uppfattning uttala, att omedelbara lagstiftning>åtgärder till skydd för

landets skogar äio nödvändiga.» I en underdånig skrivelse den 4 mars

detta år har 1917 års bränslekommission jämväl givit uttryck för samma

uppfattning samt till Knngl. Maj:ts prövning hänskjuta ett utkast till

provisorisk »Förordning om skydd mot skövling av enskildes skogar».

Då denna bränslekommissionens framställning överlämnats till de sak

-

♦

5!)

kunniga att tagas i övervägande vid fullgörandet av do sakkunnigas

förevarande uppdrag, torde en kort redogörelse för innehållet av samma

framställning här vara lämplig.

Ifrågavarande utkast till »Förordning om skydd mot skövling av

enskildes skogar» är av följande lydelse:

IWdnslekoTnr

missionenn

rVrslaq.

• »§ i.

Bedrives a skogsmark, där lagen angående vard av enskildes skogar är tilllämplig,

avverkning på sätt, som uppenbarligen icke är förenligt med god skogsvård,

äge vederbörande skogsvårdsstyrelse eller av densamma särskilt bemyndigad

tjänsteman hos överexekutor begära förbud att å skogsmarken för annat ändamål

än oundgängligt husbehov avverka skog annorledes än efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

Vid prövning av frågan, huruvida viss avverkning strider mot grunderna för

god skogsvård, skall hänsyn tagas allenast till det eller de skogsbestånd, vari avverkningen

sker, samt till angränsande, av nämnda bestånds skötsel beroende bestånd.

Förbud, som ovan sägs, skall, där begäran därom blivit behörigen framställd,

av överexekutor utan vederpartens hörande meddelas att gälla till den 1

juni 1919.

Har överlåtelse av fastighet, å vars skogsmark den i 1 § omförmälda lagar

tillämplig, skett efter den 1 mars 1918 må icke i något fall slutavverkning,

som årligen omfattar mer än 2 procent av fastighetens produktiva skogsmark, bedrivas

utan tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse; dock att i fråga om fastighet,

som är besvärad med avverkningsrätt, upplåten före förordningens utfärdande,

denna begränsning icke gäller för avverkning, som sker på grund av sålunda gjord

upplåtelse.

Vad ovan stadgas angående inskränkning i rätten till slutavverkning galle

ock område, vartill avverkningsrätt upplåtits efter den 1 mars 1918.

§ 3.

Är någon missnöjd med beslut, som på grund av denna förordning fattats av

skogsvårdsstyrelsen, äge han hänskjuta frågan till bedömande av en särskild utav

Konungen tillsatt, för hela riket gemensam nämnd.

§ 4.

Skogsvårdsstyrelse eller nämnd, varom i 3 § sägs, äge hos överexekutor

påkalla att meddelat avverkningsförbud helt eller delvis upphäves.»

Såsom motiv till det framlasrda förslaget har bränslekommissionen

O O

anfört i huvudsak följande.

Under förutsättning, att de nuvarande vedförbrukarna inom landet fortsatte

att hos bränslekommissionen rekvirera ved i samma omfattning, som skett för tiden

60

till den 1 juni 1918, skulle den vedkvantitet, kommissionen beräknade vara genom

dess försorg anskaffad till den 1 maj 1918, eller cirka 17,0'' *0,*>00 kubikmeter, komma

att räcka för tillgodoseende av samma vedkonsumenters behov intill den 1 januari

1920. Hela landets samlade vedinventarium den 1 maj 1918 beräknades uppgå till

mellan 20 och 25 miljoner kubikmeter, och ehuru med hänsyn härtill faran för eu

plötsligt inträdande bränslebrist kunde anses åtminstone för tillfället avvärjd, måste

dock för tillgodoseende av bränslebehovet betydande avverkningar äga rum även

vintern 1918-1919. Några betänkligheter rörande de enskildes förmåga att utan

statens hjälp anskaffa för detta behov tillräckliga vedmängder syntes emellertid ej

längre behöva hysas. Aven om man med hänsyn till påräknelig rikare fodertillgång

för nästkommande vinter kunde antaga, att det under år 1917 förefintliga tvånget

att förlägga vedavverkningarna i huvudsak till trakter med de kortaste avforslingsvägarna

icke vidare framträdde så starkt, komme dock sannolikt de höga rotvärden,

som kunde bjudas för ved å välbelägna skogar, att kraftigt verka för fortsatta avverkningar

därstädes, i följd varav man kunde hysa en bestämd, till visshet gränsande

farhåga för att under nuvarande förhållanden eu genom enskilda handhavd

ved anskaffning komme att gå ut över de mera välbelägna skogarna. Därest statsmakterna

icke ville åse, huru det sista decenniets löftesrika arbete till skogsvårdens

främjande på några få år omintetgjordes, vore det enligt kommissionens mening

oavvisligen nödvändigt, att ett i och för sig önskvärt överlämnande av vedanskaffningen

till det enskilda initiativet icke komme till stånd, utan att samtidigt ett

effektivt skydd skapades mot skövling av enskilda skogar.

I avvaktan på en i alla avseenden fullgod och slutgiltig lösning av denna

fråga, varom förslag torde vara att förvänta från 1911 års skogslagstiftningskommitié,

ville kommissionen ifrågasätta om icke en provisorisk, endast för kort tid gällande

lag i ämnet lämpligen kunde utfärdas. Lagen borde syfta till att förebygga eu

sådan behandling av skogsbestånden, som uppenbarligen icke vore förenlig med god

skogsvård. Den borde lämna fritt utrymme för alla de olika metoder att sköta

skogen, varom en vederhäftig diskussion kunde föras, medan den däremot borde

möjliggöra ett effektivt ingripande mot sådana åtgärder beträffande beståndsvården,

vilka inför den sakkunniga opinionen framstode såsom otvivelaktigt oriktiga. Ehuru

en god skogsvård förutsatte icke blott en riktig behandling av vai je enskilt bestånd,

utan även eu sådan avpassning av hela skogens årliga avkastning, att denna

bleve i möjligaste mån jämn, syntes i allmänhet ett ingripande från statens sida i

sistnämnt avseende icke lämpligt, enär denna fråga måste lösas med hänsynstagande

till varje skogs särskilda sammansättning samt till ägarens avsikter med skogens

skötsel och till hans ekonomiska ställning i övrigt. Särskilt i fråga om en provisorisk

lagstiftning vore ett försök att reglera avverkningens jämnhet meningslöst,

och borde fördenskull bestämmelse härom beträffande enskildes skogar i allmänhet

icke inrymmas i den ifrågasatta lagen.

I ett fall, nämligen då det gällde att söka förebygga osund spekulation

skogsegendomar, syntes emellertid betänkligheterna mot att söka reglera avverkningens

jämnhet böra vika. Det hade i fråga om sådana fastigheter, vilka efter viss

dag överlåtits eller å vilka avverkningsrätt upplåtits efter samma dag, föreslagits,

att under vissa bestämda övergångsår avverkning icke borde få äga rum annat än

efter utsyning genom statens försorg, men med hänsyn till att dels många egendomar

och avverkningsrätter köptes utan annan avsikt än att där företaga avverk

-

ningai-, som fullt överensstämmde med god skogsvård, dels tvekan kunde hysas om

möjligheten för statens organ att medhinna alla de utsyningar, som med en sådan

lagbestämmelse fullt legitimt kunde påfordras, ansåge kommissionen sig icke böra

föreslå att den provisoriska lagstiftningen skulle sträcka sig sä långt. Under förutsättning,

att enskildes skogar i allmänhet på sätt, av kommissionen föreslagits,

skyddades mot olämpliga genomhuggningar under utväxttiden, behövde för efter

viss dag överlåtna fastigheter och avverkningsrätter endast tilläggas, att icke i

något fäll slutavverkning, som årligen omfattade mer än 2 procent av fastighetens

produktiva skogsmarksareal, finge bedrivas utan tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Genom en sådan bestämmelse syntes jobberiet i skogs fastigheter kunna,

effektivt begränsas, utan att samtidigt den skogsägare, som förvärvat skog för att

där bedriva verklig skogshushållning, oskäligt hindrades i sin rörelsefrihet.

Handhavandet av den ifrågasatta förordningens tillämpning borde uppdragas

åt skogsvårdsstyrelsema, åt vilka borde givas möjlighet att raskt ingripa för att

hindra skogsskövling. Skogsvärdsstyrelsen eller dess tjänsteman borde fördenskull

äga rätt, utan föregående syn eller domstols föreskrift, hos överexekutor påkalla

avverkningsförbud, att omedelbart utan vederpartens hörande meddelas, och borde

dylikt förbud givetvis icke kunna hävas genom ställande av pant eller borgen,

eftersom man i detta fall icke eftersträvade att säkerställa nödiga medel för vidtagande

av vissa åtgärder utan ville rädda själva bestånden för skövling.

Med hänsyn till den vidgade befogenhet, som genom de ifrågasatta bestämmelserna

skulle tilldelas skogsvärdsstyrelsen, syntes vara nödvändigt, att en instans

skapades, som snabbt kunde pröva förekommande besvär, och ville kommissionen i

sådant avseende föreslå, att skogsvårdsstyrelsens beslut i hithörande frågor finge

överklagas hos en av Kungl. Maj:t tillsatt, för hela riket gemensam nämnd, inom

vilken borde återfinnas landets mest framstående sakkunskap på området.

De i utkastet till förordning intagna bestämmelserna, som endast avsåge att

giva uttryck åt de principer, på vilka enligt kommissionens mening den provisoriska

lagstiftningen borde bygga, erfordrade komplettering med bland annat stadganden

om straff för den, som avverkade i strid mot meddelat förbud eller utan tillstånd,

samt om beslag å olovligen avverkat virke m. in.

Över bränslekommissionens förslag hava vissa skogsvårdsstyrelser,

nämligen de i Upsala läns landstingsområde, i Jönköpings läns landstingsområde,

i Kalmar läns södra och i samma läns norra landstingsområden,

i Göteborgs och Bohus läns landstingsområde, i Västmanlands

läns landstingsområde samt i Kopparbergs läns landstingsområde,

avgivit underdåniga yttranden, vilka jämväl överlämnats till de sakkunniga

att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Därjämte bär i anledning av bränslekommis-ionens förslag Sveriges skogsägareförbund

till Kungl. Maj:t ingivit en den 4 innevarande månad

likaledes till de sakkunniga överlämnad underdånig framställning i frågan.

Förenämnda skogsvård-styrelser huva samtliga livligt tillstyrkt

att, till förhindrade av den enligt styrelsernas mening pågående skogsskövlingen

och den mångenstädes alltför omfattande exploateringen av

62

Sverige s

skogsägareförbunds

inlaga.

skogstillgångarna, eu provisorisk lagstiftning snarast måtte komma till

stånd.

Sveriges skogsägareförbund bär ingått i kritik av bränslekommissionens

förslag och i huvudsak anfört följande.

Förbundet kände sig ej övertygat om att de av bränslekommissionen uttryckta

farhågorna för att den vedavverkning, som erfordrades under år 1918, skulle

leda till skövling av de välbelägna skogarna, verkligen vore befogade, enär denna

vedhuggning endast avsåge att täcka merförbrukningen utöver den av bränslekommissionen

beräknade bränsleåtgången intill den 1 januari 1920, vilken meråtgång

knappast kunde bliva så stor, att den framtvunge omfattande skogsskövlingar. Särskilt

borde härvid beaktas de på grund av den utpräglat vikande konjunkturen på

järnmarknaden fallande träkolsprisen med därmed följande minskad skogskolning.

Det vore nämligen skogskolningen, som långt mer än vedanskaffningen i vissa fall

lett till beklaglig misshushållning med ungskogarna, i det att ansvarslösa skogsägare,

lockade av de höga träkolsprisen, för kolning kalavverkat växtliga skogsarealer.

Sedan kolprisen fallit och träkolstillverkningen nedgått till normal omfattning,

hade den svåraste orsaken till skogsskövlingen bortfallit. Därjämte förväntades,

att prisen på såväl vedmarknaden som arbetsmarknaden skulle bliva fallande.

Då förbundet sålunda hade den bestämda uppfattningen, dels att de av enskilda

bedrivna vedavverkningarna under år 1918 ej behövde eller komme att få den omfattning,

att någon avsevärd skogsskövling av sådan anledning vore att befara,

dels ock att under nästkommande år avverkningen å enskild mark åter komme att

inordnas under en ordnad hushållnings former, syntes en allmän skogslag av den djupt

ingripande art, som bränslekommissionen föreslagit, icke vara av behovet påkallad.

I fråga om det framlagda förslagets detaljer har förbundet framhållit, bland

annat, att uttrycket »uppenbarligen icke är förenligt med god skogsvård» vore alltför

tänjbart och torde kunna giva upphov till de mest olikartade tolkningar. Huruvida

detsamma skulle tillämpas endast beträffande avverkning av ungskog eller om

bestämmelserna skulle gälla även i fråga om avverkning i äldre, nära sin avverkningsålder

stående bestånd, vore icke utsagt. Då åsikterna även i skogsvetenskapliga

kretsar fortfarande vore ytterst delade rörande de äldre beståndens genomhuggning

och tidpunkten för deras slutavverkning, syntes oriktigt att bygga en i den

enskildes rätt över sin egendom så djupt ingripande lag på så lös, i huvudsak på

den subjektiva uppfattningen byggd grund, och detta så mycket mer som lagens

handhavande syntes giva rum för stort godtycke.

Den, beträffande egendomar vilka efter den 1 mars 1913 bytt ägare, föreslagna

bestämmelsen, att slutavverkning ej utan särskilt tillstånd finge årligen företagas

å större areal än 2 procent av fastighetens produktiva skogsmark, komme i

vissa fall att direkt motverka en rationell skogsvård, nämligen då en fastighets skog

till övervägande del bestode av gamla oväxtliga bestånd, som ur skogsvårdssynpunkt

snarast borde bort. Ehuru förbundet ville understryka de uttalanden, som från

skilda håll gjorts rörande behovet av ett ingripande mot den skövling, som ägde

rum i samband med egendomsjobberiet, särskilt i södra och mellersta delarna av

landet, och vilken skövlig hade sin grund främst i de höga prisen på trävaror av

alla slag, kunde dock ifrågasättas, om det ej vore lämpligare söka stävja denna skövling

på andra än de vägar, bränslekommissionen föreslagit.

kä sålunda och i övrigt and ragu a skäl har skogs» garn förbundet

hemställt, dels att någon allmän provisorisk skogslag nu icke måtte

framläggas, dels att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt skogslagstiftningskommiitcn

att överväga och eventuellt utarbeta förslag till provisorisk

lag rörande skydd åt ungskogen å sådana egendomar, som efter lagens

promulgerande gå i handeln.

De sakkunniga hava övervägt de motiv, som av bränslekommissionen,

jämte andra, anförts för uppfattningen, att en provisorisk lagstiftning

till skydd mot vanskötsel av enskildas skogar redan nu, utan»

avvaktan på väntat förslag från skogslagstiftningskommittén, hör komma

till stånd, och jämväl beaktat den kritik, som av Sveriges skogsägareförbund

riktats mot bränslekommissionans förslag. Härvid hava de sakkunniga

funnit sig övertygade om att förhållandena utvecklat sig så,

att ett ingripande från statens sida till förhindrande av den för skogarnas

framtida bestånd mest framträdande vanskötseln är av behovet

påkallat. Skogsägareförbundet har framhållit att, då den ytterligare vedhuggning,

som krävdes under år 1918, behövde allenast avse att täcka

merlörbrukningen av ved utöver den av bränslekommissionen kalkylerade

åtgången intill den 1 januari 1920 samt då såväl fallande träkolspris

som ock förväntade lägre pris på bränslen d kom me att förorsaka avsevärt

minskad skogskolning och mindre lockelse till vedavverkningar i

spekulativt syfte, fara för skövling av ungskog icke förelåge. 1 fråga

härom torde emellertid böra dels uppmärksammas, att, även om nu befintlig

tillgång å ved skulle räcka för de nuvarande ved förbrukarnas

behov intill den 1 januari 1920 och intet nytt sådant därförinnan uppstode,

vedavverkningarna under avverkningsåret 1918 — 1 o 19 måste inriktas

på tillgodoseende av bränslebehovet även för vintern 1919—1920

efter den 1 januari sistnämnt år, dels framhållas att, ehuru järnmarknaden

är vikande, träkolsprisen fortfarande hålla sig på eu höjd, som

lämnar tillverkarna av träkol eu så pass betydande vinst, att dén torde

locka till fortsatt kolning i den omfattning, som förhållandena i övrigt

kunna medgiva. Åven rörande den av förbundet uttryckta förväntan,

att jämväl vedprisen skulle bliva fallande, toide meningarna vara delade,

åtminstone därom, huruvida det kan förväntas att dessa pris inom närmaste

år skola komma att sjunka i den grad, att det icke fortfarande

kommer att bliva högst lönande att avverka och sälja ved.

När de sakkunniga sålunda icke anse sig kunna taga på sitt ansvar

att avstyrka att, i avvaktan på en mera definitiv ny skogslagstiftning,

lämpliga bestämmelser mot skogsskövling komma till omedelbart

genomförande såsom ett provisorium under de närmaste åren, måste

Allmänna

motiv för der

här framlagda

fö slaget till

provisorisk

lag till förekommande

av skövling

av skog.

64

dock tagas i noggrann omprövning, huru långt de ifrågasatta bestämmelserna

lämpligen böra gå för att — utan att ingripandet i^ den enskildes

hushållning göres mera omfattande än som av förhållandena

nödvändigtvis påfordras — dels utgöra ett verksamt hinder för sådan

vanskötsel av skog, som är särskilt skadlig iör skogarnas framtida bestånd,

dels förebygga den allmänt erkända fara för skogsskövling, som

framträder vid skogslästigheters överlåtande från en ägare till annan

eller vid avverkningsrättigheters upplåtande. Enligt de sakkunnigas

''mening vore visserligen mest tilltalande, om det statliga ingripandet i

nu ifrågavarande hänseende kunde begränsas till allenast sådana bestämmelser,

som med särskild kraft komme att träffa innehavare av i

spekulationssyfte inköpta fastigheter, men då dels, såsom förut framhållits,

ett urskiljande av i sådant syfte inköpta fastigheter icke gärna

är möjligt, dels förhållandena synas påfordra bestämmelser av även annan

art till förekommande av för skogarnas framtida bestånd befarad skogsskövling,

hava de sakkunniga funnit sig böra framlägga ett förslag till

provisorisk lag till förekommande av skövhug av skog a fastighet i

enskild ägo, vilket förslag vilar på följande allmänna principer.

Det statliga reglerandet av avverkningen å enskilda skogar i allmänhet,

för vilka i övrigt gäller lagen angående vård av enskildes

skogar, synes böra inskränkas till bestämmelser, varigenom förebygges

uppenbar vanskötsel av den växtliga, utvecklingsdugliga ungskogen.

Bestämmelserna skulle sålunda rikta sig mot den för skogens

framtid ödesdigraste formen av skogsskövling och mot den form av

skogsavverkning, som föx* folkmedvetandet torde tydligast framstå såsom

skogsskövling. I allmänhet är kalavverkning av ungskog eller annan

hårdare avverkning därav icke förenlig med god skogsskötsel; sådan

kräver dock i regel att ungskogsbesiånden icke lämnas orörda, tills de

uppnått högre ålder, utan höra de i god tid behandlas med ändamålsenligt

utförda gallringar, däri även inbegripna nödiga röjnings- och

reusnngsavverkningar. Annan form av avverkning av ungskog än

genom ändamålsenlig gallring anses sålunda böra förbjudas, där ej

skogs vårdsstyrelsen med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet

finner skäligt medgiva, att avverkning sker under annan form. Att i

övrigt beträffande enskildes skogar i allmänhet meddela bestämmelser,

som rikta sig mot sättet för avverkning av även de till mera mogen

ålder komna bestånden eller som reglera den årliga skogsavkastningen,

så att denna må bliva i möjligaste män jämn, anse sig de sakkunniga

av flera skäl icke kunna tillstyrka.

Eu från statens sida utövad kontroll över avverkningen å sådana

fastigheter, som i spekulationssyfte inköpas, synes böra ej allenast bestå

i här förut angivna bestämmelser till skydd mot vanskötsel av ungskog,

utan jämväl avse förhindrande av vanskötsel av skogen överhuvud.

I sådant avseende torde skilda vägar kunna väljas, bland vilka

må framhållas följande: 1) all avverkning sker i enlighet med för fastigheten

uppgjord hushållningsplan, innefattande noggranna bestämmelser

rörande det årliga avverkningsbeloppets storlek och sättet för detsammas

uttagande; 2) efter sakkunnig utredning rörande skogskapitalets å

fastigheten årliga tillväxt bestämmes det årliga avverkningsbeloppet till

samma storlek som nämnda tillväxt; 3) avverkning må i allmänhet utföras

allenast efter av vederbörande skogsvårdsstyrelse meddelat tillstånd,

innefattande föreskrifter, huru avverkningen må bedrivas och

i vilken utsträckning den må ske; 4) all avverkning, som icke är

förenlig med god skogsvård, förbjudes, varjämte all kalavverkning i

större utsträckning förhindras genom bestämmelse, att slutavverkning,

som årligen omfattar mer än eu viss angiven procent av fastighetens

produktiva skogsmarksareal, icke får bedrivas; samt 5) bestämmelser

avsedda att reglera den årliga avverkningens storlek meddelas icke,

men det skall i varje fall vara förbjudet att genom avverkning behandla

skogen på sätt, som är stridande mot god skötsel av mark eller

bestånd.

Bestämmelser i enlighet med de tre förstnämnda alternativen äro

ägnade att bevara skogskapitalet, så att detta icke tillgripes och därigenom

den framtida avkastningen förminskas, under det att vid tilllämpande

av de två sistanförda alternativen denna angelägenhet skjutes

åt sidan och uppmärksamheten ägnas i huvudsak åt skilda bestånds

rätta behandling vid i dem företagen avverkning. Åven den i 4:de

alternativet intagna begränsningen i fråga om företagande av slutavverkning

innebär ringa garanti för skogskapitalets bevarande. Beträffande

det i 2:dra punkten angivna alternativet har under diskussionerna

i frågan föreslagits, att tillsvidare såsom provisorium bcfrde föreskrivas,

att den årliga avverkningen icke finge uppgå till mer än ett visst

fixerat belopp per hektar produktiv utmark, vilket belopp i den ifrågasatta

författningen borde bestämmas olika för skilda delar av landet,

exempelvis 3 kubikmeter i landet söder om Norrland och Dalarna, 2.2 5

kubikmeter i mellersta och södra Norrland samt Dalarna och 1.5 0 kubikmeter

i Norr- och Västerbottens län.

Ehuru det icke torde kunna förnekas att bestämmelser, som lade

bestämt hinder för att landets skogskapital nedsattes och således verk

9

-

66

samt motverkade den överavverkning, som allmänt anses vara rådande,,

skulle vara mycket önskvärda, synnerligast beträffande de enskildes

fastigheter, varom nu är fråga, synes dock, då möjlighet för närvarande

endast föreligger att få till stånd eu provisorisk lagstiftning, ett sådant

ingripande från statens sida i den enskildes förfogande över sin egendom

icke nu lämpligen böra komma till stånd.

Beträffande det i 4:de punkten härovan angivna alternativet,

vilket överensstämmer med det av bränslekommissionen framlagda förslaget

till frågans lösande, må erinras, att dess senare del med bestämmelse

om inskränkning i rätten att utföra slutavverkning icke utgör

något som helst hinder för överavverkning å respektive fastighet. Den

huvudsakliga avverkningen därå kan nämligen bedrivas på annat sätt

än medelst markens kalhuggning eller genom annan form av verklig

föryngringshuggning. Då därjämte svårighet torde uppstå att rätt bedöma,

vilken areal skall räknas som slutavverkad i de fall, då avverkningen

företages förnämligast genom blädning, synes denna av bränslekommissionen

ifrågasatta bestämmelse icke lämpligen böra lagfästas.

Gentemot det nyssnämnda förslaget, att bestämmelse skulle meddelas

därom, att fastighetens årliga awerkningsbelopp icke finge överstiga

ett visst, i den ifrågasatta författningen fixerat virkesbelopp per

hektar produktiv utmark, vilket senare belopp, i överensstämmelse med

den beräknade medeltillväxten per hektar utmark, bestämdes lika för

samtliga fastigheter inom en var av fyra till omfattningen angivna

zoner av landet, synes kunna göras, bland annat, den anmärkningen,

att, då skogsavkastningen per hektar utmark å skilda fastigheter kan

vara i högst betydande grad olika, de ifrågasatta bestämmelserna kunde

åstadkomma avsevärd överavverkning på den ena fastigheten, under det

att å en annan allenast en del av årstillväxten finge uttagas. Beträffande

ett flertal fastigheter kräva beståndens beskaffenhet och skogens

ändamålsenliga skötsel jämväl en avverkning, som åtminstone under

viss tidsperiod vida övergår den årliga tillväxten.

Ehuru tillämpningen av sådana bestämmelser, som allenast innebära

förbud att företaga avverkning av skog på sätt, som

är stridande mot grunderna för god skötsel av beståndet eller

marken, otvivelaktigt äro i ganska hög grad beroende på den subjektiva

uppfattningen hos den, åt vilken övervakandet därav är anförtrott,

anse sig de sakkunniga dock böra föreslå att dessa bestämmelser må

ulgöra den ledande principen i fråga om det statliga reglerandet av

skogsskötsel å de enskildes fastigheter, varom nu är fråga.

Såsom här förut framhållits, är emellertid icke gärna möjligt att

67

särskilja inköpta egendomar pa det sätt, att till eu grupp hänföras

sådana, som inköpts i spekulationssyfte med avsikt att därå i forsta

hand bedriva rovbruk, och i eu annan övriga fastigheter, vilka den nya

ägaren hade för avsikt att för framtiden behålla under utövande av

rationell skötsel. Däremot låter det sig, om ock icke utan alla formella

betänkligheter, göra att under särskilda kontroll föreskrifter ställa egendomar,

som efter en viss angiven tidpunkt sålts eller säljas utom vissa

skyldskapsleder. De sakkunniga hålla före att nämnda tidpunkt bör

bestämmas till den 31 januari 1D18. Beträffande fastigheter, som sålts

eller säljas efter detta datum, kan man utgå ifrån att vid köpeskillingens

bestämmande synnerligt avseende fästs eller kommer att fästas

vid de höga pris å skogsprodukter av alla slag, vilka varit rådande

under sista tiden och kunna förväntas i mera eller mindre grad fortbestå

under de närmaste åren, samt att i följd härav särskild fara för

skogsskövling i dessa fall är för handen. Det bör framhållas, att vad

här föreslås till genomförande är en anordning, som mindre kringskär

den enskildes rörelsefrihet än vad förhållandet är i Danmark, där skogsavverkning

för avsalu å inköpt egendom icke under de tio närmaste

åren efter köpet får ske utan tillstånd av vederbörande myndighet.

Då tillämpningsområdet för den strängare kontrollen icke synes

böra utsträckas längre än vad härovan föreslagits, komma de egendomar,

som bytt ägare före den 1 februari 1918, att likställas med

enskildas fastigheter i allmänhet, för vilka här förut föreslagits bestämmelser,

avseende skydd mot ungskogarnas ödeläggande. Med fastigheter,

som försålts efter den 31 januari 1918, böra ock jämställas sådana områden,

varå rätten till avverkning av skog upplåtits efter samma dag,

ändå att försäljning av själva fastigheten icke ägt rum. I annat fall

torde sannolikt mången jordägare, lockad av de gynnsamma förtjänstmöjligheterna,

i första hand upplåta avverkningsrätten till skog å fastigheten

och, sedan skogen avverkats, träffa avtal om försäljningen.

Det här framlagda förslaget innebär visserligen ett mindre starkt

ingrepp‘i skogsägarnas i allmänhet dispositionsrätt över skogen än det

av bränslekommissionen föreslagna stadgandet om förbud mot att å all

enskild mark, varom nu är fråga, bedriva avverkning »på sätt, som

uppenbarligen icke är förenligt med god skogsvård». Då emellertid

från det allmännas synpunkt största vikten måste läggas på bevarandet

av den unga skogen, och det sedan länge framstått såsom ett oavvisligt

behov att denna skyddas för skövling, hava de sakkunniga icke ansett

sig böra föreslå strängare bestämmelser än här skett, synnerligast då

avsikten nu är att skapa ett provisorium, gällande till dess en slutgiltig

68

lösning rörande det statliga ingripandet i den enskildes rätt att hushålla

med sin skog må kunna komma till stånd. Det må ock hänvisas till

vad förut sagts om det i synnerhet för närvarande ur folkpsykologisk

synpunkt betänkliga i ytterligare starka band på jordägarnas rörelsefrihet,

^ ävensom framhallas, att det synes vara bättre att tillsvidare taga

ett mindre långt gående steg, som i vidrigt fall kan under nästkommande

ir„ ^Hlas a^ ytterligare ett steg, än att nu på en gång gå för långt och

mahända riskera ett bakslag i den allmänna opinionen till förmån för

en skärpt skogslagstiftning.

Vad i övrigt angår detaljerna i förevarande lagförslag hänvisas

till specialmotiven.

Kontroll över

jordstyckningen.

Allmänna

synpunkter.

Kommer en provisorisk lag mot skogsskövling till genomförande,

så torde ett ganska kraftigt verkande medel vara funnet mot den nuvarande

osunda jordspekulationen i vårt land, och därmed indirekt även

mot vanhävd å jordbruksjord, föranledd av att trävaruspekulanter förvärva

densamma. Emellertid har av redogörelsen för utvecklingstendenserna

på jordområdet framgått, att även andra faror för närvarande hota vårt

jordbruk och vår jordbruksstruktur. En av dessa är, såsom framhållits,

den oändamålsenligt bedrivna jordstyckning, som flerstädes

äger rum och vars förebyggande angivits som en framtida huvuduppgift

för vår jordpolitik. Det spörsmålet uppstår då, om ej i väntan

pa en mera bestående lösning av hithörande frågor någon form av

provisorisk lagstiftning vore påkallad, som under de närmaste

kritiska åren vore ägnad att motverka åtminstone de svåraste missbruken

av jordstyckningsfriheten, sådana dessa framträda i sammanhang

med egendomshandlandes på affärsförtjänst beräknade styckningsföretag.

Denna andra huvudgrupp av åtgärder mot den osunda spekulationen

vid handel med jord bruksegendom, kan i korthet sammanfattas under rubriken:

kontroll över jordstyckningen.

Utan att här ingå på det agrarpolitiska spörsmålet om lämpligheten

av en viss offentlig kontroll över jorddelningsväsendet, avsedd att

skapa garantier för jordstyckningens sunda utveckling, må endast erinras

om att i många nutida länder en reaktion under senare tid framträtt

mot den obehindrade rätten att stycka jord i huru små lotter och i

vilka ägo figurer som helst ävensom mot principen om rätt för envar

att driva yrkesmässig egendomshandel och egendomsstyckning.

Såsom i specialmotiven närmare anföres, förekomma sålunda i åtskilliga

länders skiftes- och jorddelningsförfattningar bestämmelser med

det förstnämnda syftet. Åven i Sverige har en viss, om än mindre

69

framträdande reaktion mot den obehindrade jorddelningsfriheten gjort

sig gällande. Sedan rätten till hemmansklyvning blivit praktiskt sett

»begränsad, rätten till jordavsöndring betydligt utsträckt och ett nytt

jorddelningsinstitut, nämligen ägostyckning, införts, som i avseende å

styckningslotternas lämplighet för jordbruk endast innehåller några få

allmänna bestämmelser, gjordes snart nog, särskilt i norra Sverige, vissa

ogynnsamma erfarenheter av den sålunda medgivna ägostycknings- och

jordavsöndringsfriheten. Genom lagen den 16 juni 1905, följd av lagen

den 25 juni 1909, träffades därför, som känt är, vissa inskränkningar i

rätten att erhålla ägostyckning inom de fem nordligaste länen, och

genom lag den 19 juni 1917 utsträcktes tillämpligheten av 1909 års

lag till Värmlands län. Även rätten till jordavsöndring inom de sex

nordligaste länen har genom lag den 31 augusti 1907 i visst hänseende

inskränkts, och genom lag den 19 juni 1917 har detsamma skett beträffande

Värmlands län. Syftet med dessa specialförfattningar för de

nordligare länen har varit att förhindra, att jordbrukfastigheter genom

ägostyckning berövas den för dem nödiga husbehovsskogen samt odlingsoch

mulbetesmarken eller att de genom ägostyckning eller jordavsöndring

utsättas för en sådan minskning i arealen av inägojord, att de

varda otjänliga för jordbruk eller att jordbruket därå märkligen försvagas.

Vad beträffar den statliga verksamheten för småbruksrörelsens befrämjande

synes det i den moderna »inre kolonisationen» vara en alltmera

hyllad åsikt, att staten icke bör likgiltigt åse, vilken storlek och

form som småbruken, varav dock generationers av jordbrukare välfärd

är beroende, erhålla vid utstyckningarna, liksom även att priset å jorden

bör kontrolleras. Uppfattningen går därför alltmera i den riktningen,

att staten ej blott eller ens i första rummet bör hjälpa egnahemsbyggarna

med lån, utan framför allt bör tillhandahålla dem jord av lämplig

areal och till skäligt pris. Detta kan ske antingen direkt genom statliga

kolonisationsmyndigheter eller indirekt genom statsunderstödda

bolag och föreningar, vilka uppköpa större egendomar och ombesörja

deras styckning och lotternas försäljning. Vid denna statliga jordförmedlingsverksamhet

erbjuder sig givetvis tillfälle att övervaka, att småbruksbildningen

ledes i sunda banor, och detsamma borde ej heller med

en lämplig organisation vara omöjligt, då fråga endast är om beviljande

av statslån till förvärvande av egnahemslägenheter. Det synes

icke här vara platsen att lämna en närmare redogörelse för de principer,

som i dessa hänseenden tillämpas i olika länder, utan hänvisas härut

-

70

innan till andra utredningar, t. ex. den s. k. emigrationsutredningens

och den s. k. egnahemskommissionens häröver gjorda översikter.

Även den av staten icke understödda jordstyckningsverksamheten

har flerstädes ställts under kontroll, eller ock föreligga förslag i sådan

riktning. Så föres t. ex. i Bayern särskilda register över alla personer

eller firmor, vilka yrkesmässigt bedriva egendomshandel eller egendomsstyckning.

Enligt eu därstädes gällande lag av den 13 augusti 1910,

varom ytterligare nämnes i specialmotiven, är vidare den under yrkesmässig

fastighetshandlares medverkan bedrivna handeln med jordbruksfastigheter,

vilka innehålla en areal av minst fem hektar, underkastad

särskilda bestämmelser. Fastighetshandlaren är skyldig att till vissa

myndigheter göra anmälan om varje sådan fastighet, som han köper

eller ämnar avyttra, varigenom myndigheterna sättas i tillfälle att följa

den yrkesmässiga fastighetshandelns utveckling. Vidare är för den,

som till yrkesmässig fastighetshandlare säljer en sådan fastighet, rätt

stadgad att inom en vecka efter köpets avslutande rygga köpeavtalet,

och den, som av fastighetshandlare köper en lott av en sådan styckad

egendom, är jämväl berättigad att inom en tid av fem dagar rygga avtalet.

En preussisk regeringsproposition till jordstyckningslag av den

23 februari 1914, som vid krigets början låg under lantdagens behandling,

upptager likaledes skyldighet för yrkesmässig fastighetshandlare

att hos viss myndighet göra anmälan om de fastigheter, som han köper

eller ämnar avyttra. Vid anmälan om försäljning för styckning skall

vidare vederbörande myndighet, enligt samma lagförslag, granska styckningsplanen.

Den yrkesmässiga fastighetshandlaren äger vid äventyr

av böter eller fängelse icke rätt att verkställa egeudomsstyckningen utan

att hava erhållit vederbörligt tillstånd därtill. Undantag härifrån göres

i lagförslaget endast om säljaren är en auktoriserad allmännyttig förening

för inre kolonisation eller dylikt, men lantdagens utskott föreslog

ett ytterligare undantag beträffande avsöndringar, som icke skola bliva

egnahem utan sammanläggas med angränsande fastighet, för den händelse

att dessa avsöndringars inägoareal icke överstiger Ve av huvudfastighetens

och icke överstiger fem hektar samt därest under de sistförflutna

tre åren ingen avsöndring har skett från huvudfastigheten.

Som ett grundläggande stadgande tillkommer, att den begärda egendomsparcelleringen

skall kunna vägras, i fall »styckningen icke är förenlig

med en jordfördelning, som motsvarar det allmännas intresse,

och särskilt med målen för den av staten understödda inre kolonisationen».

Det preussiska förslaget innehåller dessutom bestämmelse om

rätt för den, som till fastighetshandlare sålt eller av fastighetshandlare

71

köpt jord, att inom en vecka efter avtalet rygga detsamma; en bestämmelse,

som emellertid avstyrktes av lantdagsutskottet.

De i vårt land på senare tid gjorda erfarenheterna visa onekligen,

som redan framhållits, behovet av bestämmelser i hår ovan berörd riktning.

Riksdagen, som, enligt vad förut nämnts, i skrivelsen år 1916

uttalade, att styckningar av jordegendomar ofta ske på ett planlöst och

för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt sätt, yttrade beträffande

möjligheten av åtgärder häremot, att, i den män ifrågavarande missförhållanden

menligt inverka på den av staten understödda egnahemsrörelsen,

sådana åtgärder borde kunna finnas. Det synes nämligen, anförde riksdagen,

för egnahemsrörelsens tryggande mot obehöriga förvärvsspekulationer

bliva nödvändigt, att det allmänna i en eller annan form övertager

kontrollen över och förmedlingen av sådana egnahemslägenheters

försäljning, för vilka lån ur statsmedel ifragasättas. Härigenom skulle

i betydlig grad kunna förhindras de s. k. prejerier, som understundom

lära förekomma vid större egendomars utstyckning till småbruk och

vilka i allmänhet möjliggöras på grund av köparnas oerfarenhet och

bristande förmåga att bedöma salu bjudna områdens värde och lämplighet

till mindre jordbruk. Med avseende å jordstyckning i övrigt uttalade

sig riksdagen endast sålunda, att »där sådan jordstyckning företages

utan anlitande av egnahemslån, torde ett ingripande från statsmyndigheternas

sida svårligen kunna ske, så länge vårt land icke, såsom exempelvis

Bayern, äger en lag, som ställer under offentlig kontroll styckning

av egendomar för upplåtelse till mindre jordbruk». Kan även i detta

vttrande icke inläggas ett oförbehållsamt tillstyrkande av en sådan

offentlig kontroll över privata styckningsföretag, så synas dock de anförda

ordalagen icke vittna om en avvisande ståndpunkt till lämpligt

avvägda bestämmelser i denna riktning. I de yttranden, som infordrades

i anledning av riksdagsskrivelsen, uttala ett större antal av befallningshavandena

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott sina sympatier

för att en sådan kontroll i en eller annan form kommer till genomförande

i vårt land.

Vid övervägande, vilken väg som härvid under förhandenvarande

situation lämpligen bör beträdas, framstår först omöjligheten av att pa

nu till buds stående korta tid utarbeta förslag till av jordstyckningsfrihetens

missbrukande möjligen påkallade ändringar i gällande skiftesstadga.

Sedan flera år tillbaka är ärendet angående ny skiftesstadga

under beredning inom vederbörande departement, och de sakkunniga

anse sig för närvarande endast kunna uttala önskemålet, att vid detta

72

arbete vederbörligt beaktande skänkes frågan om jorddelningens ekonomiska

sidor och om garantier mot oändamålsenlig jordstyckning.

Ej heller anse sig de sakkunniga kunna till närmare prövningupptaga

frågan, vilka ändringar i gällande bestämmelser för lån ur

statens egnahem slånefond och jordförmedlingsfond m. m., som

skulle vara ägnade att främja det nu diskuterade syftet. Sedan den s. k.

egnahemskommissionen i oktober 1914 avgivit sitt betänkande i egnahemsfrågau,

befinner sig även detta ärende under beredning inom vederbörande

departement. De sakkunniga förutsätta, att de i riksdagens omförmälda

skrivelse anförda synpunkterna härvid bliva vederbörligen beaktade.

Ett särskilt skäl mot lämpligheten av att anknyta en sådan provisorisk

lagstiftning, som nu närmast avses, till de för egnahemsrörelsen

gällande författningarna är att de svåraste och allmännaste missbruken

av jordstyckningsfriheten icke torde förekomma i de fall, då styckningslotternas

förvärv underlättas genom statens medverkan. Visserligen är

det känt, att de med hjälp av egnahemslån förvärvade lägenheterna inom

landet mången gång varken vad läge, areal, ägofigur eller tilldelning av

olik/i ägoslag beträffar uppfylla de fordringar, som måste ställas på eu

sund nybildning av mindre jordbruk. T. o. m. då egendomsstyckningar

verkställts av föreningar eller bolag, som åtnjutit understöd ur statens

jordförmedlingsfond, hava fall förekommit, då dessa fordringar icke

kunna anses hava blivit uppfyllda, dels redan genom att till styckningutvalts

egendom, som haft ett ur avsättningens synpunkt förmånligt

läge, befunnit sig i hög kultur och varit försedd med förstklassiga

åbyggnader och vars bibehållande i ostyckat skick därför bäst motsvarat

det allmännas intresse, ej minst ur livsmedelsproduktionens synpunkt,

dels genom att de lotter, vari egendomen uppdelats, varit alltför små

för att kunna bestå som självständiga jordbruk, dels slutligen genom

att den kvarlämnade stamfastighetens (»restgodsets») storlek tillskurits

i en uppenbar disproportion till därå befintliga ekonomibyggnader m. in.

Emellertid bör å andra sidan erkännas, att vid dessa egendomsstyckningar

en socialpolitisk strävan och intet privatekonomiskt intresse varit

för jordförmedlaren vägledande samt att gällande bestämmelser för

statens egnahemslån mången gång lagt hinder i vägen för att, som

eljest åsyftats, tillägga styckningslotterna erforderlig areal. Då nu

veterligen långt flere »godsslaktningar» förekomma, vilka företagas i

beräkning på affärsförtjänst och där nyssberörda missförhållanden äro

ännu mera framträdande, skulle en provisorisk lagstiftning mot de skadliga

egendomsstyckningarna alldeles förfela sitt syfte, därest den in

-

73

skränktes till att gälla allenast för de styckningar, som understödjas

genom lån av statsmedel.

I betraktande härav och efter övervägande av Övriga på frågan .111»**™^

inverkande omständigheter hava de sakkunniga stannat vid att före- framlagda

slå en lag, avsedd för de delar av södra och mellersta Sverige, där förslaget m

förut nämnda inskränkningar i rätten till ägostyökning eller jordav- .1 kränkning fö r

söndring icke äro gällande, och gående ut därpå, att delning genom "is^tidJ^n

ägostyckning eller jordavsöndring av vissa jordbruksfastigheter eller agottycknmg

delar härav göres ''beroende av offentlig myndighets tillstånd, oavsett m.

om styckningen understödes eller icke understödes av statens lånefonder

för egnahemsrörelsens främjande.

Syftet med den föreslagna lagen är att förebygga uppenbara missförhållanden,

som framträda i sammanhang med den närvarande tidens

hejdlösa jordspekulation, och lagen har därför, enligt förslaget, fått endast

provisorisk karaktär eller, närmare bestämt, begränsats till att gälla

till den 1 januari 1924. Det är särskild anledning understryka denna

lagens karaktär av provisorium, emedan, därest bestämmelser i samma

riktning framdeles överhuvud taget behövas, såväl det sätt, varpå kontrollen

nu föreslås anordnad, som även lagförslagets innehåll i vissa

andra punkter säkerligen påkalla att det hela framdeles ordnas på ett

något annorlunda och mera tillfredsställande sätt.

Ändamålet med lagen är vidare icke att ställa jordstyckuingsväsendet

i allmänhet under statskontroll, än mindre att försvåra den sunda

egnahemsrörelsen, vilket skulle strida både mot lagstiftningens tidigare

utveckling inom vårt land och mot statens strävanden att underlätta

de mindre bemedlades jordförvärv. Tanken har fastmera varit att, sä

långt möjligt, lämna sådana jorddelningar, vid vilka egendomshandlande

eller styckningsbolag etc. icke medverkar och där missförhållandena äro

mindre framträdande, utanför lagstiftningen. En tänkbar väg härtill

vore att, som i ovannämnda tyska lag och lagförslag, begränsa författningens

tillämplighet till sådana egendomsstyckningar, där »yrkesmässig

fastighetshandlande» (fastighetsagentur, styckningsbolag etc.) är

säljare. Denna väg har emellertid med hänsyn till nuvarande förhållanden

i Sverige ansetts mindre framkomlig, emedan begreppet »yrkesmässig

fastighetshandlande» är mycket svävande och sannolikt ett stort antal

bland de trävaruhandlande o. dyl. personer, som för närvarande i. spekulationssyfte

köpa, sälja och stycka egendomar i vårt land, med framgångskulle

kunna gorå gällande, att de icke vore underkastade lagens föreskrifter.

I lagförslaget föreskrives därför generellt, att ägostyckning å

omförmälda fastigheter icke får ske, med mindre tillstånd till ägostyck

10

-

74

ningen lämnats på sätt i författningen föreskrivits. De ovannämnda

synpunkterna hava i stället tillgodosetts därigenom, att lagen dels, som

redan sagts, begränsats till att gälla för de delar av riket, där för närvarande

inga hinder mot missbruk av ägostycknings- och jordavsöndrings

friheten förefinnas och där dessutom styckningar av större egendomar

under professionella mellanhänders medverkan huvudsakligen förekomma,

dels inskränkts till att gälla allenast delningar å jordbruksfastigheter

med ett taxeringsvärde av minst 50,000 kronor, varjämte delningar

genom heinmansklyvning, som är den vanliga formen vid arvskiften,

lämnats utanför lagen. Förutom att alltså lagen i viss mån innebär eu

utsträckning till mellersta och södra Sverige av garantier mot olämpligjorddelning,

vilka redan för norra delen av landet ansetts nödvändiga,

skulle alla jorddelningar å fastigheter med mindre än 50,000 kronors

taxeringsvärde allt fortfarande få äga rum utan andra inskränkningar

än de, som innehållas i gällande allmänna jordstvckningsförfattningar.

Såsom förut framhållits, tilldraga sig nämligen sådana mindre fastigheter

i mellersta och södra Sverige, där deras skogsarealer äro mindre vidsträckta,

åtminstone ännu så länge ej så ofta de professionella egendomshandlarnas

intresse. Under berörda gräns faller vidare den stora

massan av de smärre och medelstora bondejordbruken, och den mindre

jordägarens rättighet att vid behov frånsälja jordområden skulle alltså

icke vara förknippad med någon skyldighet atit härtill söka särskilt tillstånd.

I de fall, då ägare till fastighet med taxeringsvärde ovanom

anförda gräns önskar göra liknande enstaka jordförsäl jningar, börprövningsmyndigheten

utan vidare bifalla ansökningen, såvida icke i undantagsfall

skulle inträffa, att styckningsplanen, genom att t. ex. förlägga en lott

som eu enklav i ett centralt beläget åkerskifte, uppenbarligen är stridande

mot en förnuftig jorddelning. Åven större fastighetsägares önskan att

frånsälja torp, utägor, avsides liggande skiften o. dvl. skulle sålunda

icke försvåras. De jordstyckningar, som skulle materiellt prövas, vore

i första rummet styckningar av hela egendomar, där professionella

mellanhänder oftast söka tillgodose sina privatekonomiska intressen.

1 förslaget stadgas, att vid meddelande av tillstånd till ägostvekning

å nu ifrågakommande fastigheter såsom villkor uppställes, att ägostyckningen

icke länder till uppenbart förfång för alstringen av livsmedel

inom området för den ostyckade fastigheten. Varje lott skall vidare,

såvitt ske kan, erhålla andel i fastighetens särskilda ägoslag efter ty

för lottens nyttjande för jordbruk prövas nödigt; och bör lott, varmed

enligt styckningsplanen skola följa för jordbruksnäring avsedda åbyggnader,

uti inägor tilldelas mark av sådan storlek och beskaffenhet, att

icke uppenbart missförhållande kommer att råda mellan samma åbygguader

och inägovidden. Vid ägornas fördelning skall i övrigt iakttagas,

att, i den mån omständigheterna medgiva, skiftena varda reguljära och

skillnadslinjerna till avhägnad bekväma. Från dessa allmänna regie!

kan å ort med sammanträngd befolkning samt i vissa andra fall undantag

göras. Vad jordavsöndring beträffar innehåller lagförslaget, att från

i fråga kommande fastigheter inägojord icke må avsöndras till den omfattning,

att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas, men

är även här för vissa fall undantag medgivet.

Av det anförda framgår, att prövningsmyndighetens befattning

med många av de ärenden angående tillstånd till ägostyckning och jordavsöndring,

som komme att föranledas av lagen, bleve av huvudsakligen

formell beskaffenhet. Man skulle i anledning härav möjligen önska en

anordning, varigenom dessa ägostyckningar och avsöndringar, i likhet

med motsvarande delningar å fastigheter med mindre än 50,000 kronors

taxeringsvärde, ställdes utom lagstiftningen. Denna utväg har även

här prövats men befunnits oändamålsenlig, då dels någon gränslinje icke

kan dragas mellan å ena sidan förenämnda styckningar och å andra sidan

sådana styckningar, som borde materiellt prövas, dels eu fastighetsägare,

begagnande sig av en sådan frihet, skulle kunna frånsälja jord och

tomter på ett sätt, som starkt förringade huvudfastighetens lämplighet

för jordbruk, varigenom han eller en följande ägare sedermera lättare

kunde erhålla tillstånd till styckningens fullföljande. För att motverka

skadliga egendomsstyckningar lärer av detta skäl ingen annan väg

finnas^ än den som följts vid förslagets utarbetande, men i instruktionen

för prövningsmvndigheterna bör klargöras, vilka slag av styckningar, som

framför allt böra granskas, och vilka som skola behandlas mera som

expeditionsärenden.

Angående de synpunkter, som varit vägledande vid avfattandet av

villkoren för tillstånd till styckning, må anföras följande. Den ena

huvudsynpunkten har varit att en »godsslaktning» icke bör tillåtas, om den

huvudsakligen avser att tjäna egendomshandlarens affärsintresse och påtagligen

strider mot det allmännas intresse. Den andra huvudsynpunkten

är att den småbruksbildning, som uppstår vid en egendomsstyckning,

icke i följd av förhärskande privatekonomiska synpunkter blir uppenbart

oändamålsenlig och ödesdiger för egnahemsbyggarnas framtid. Det

förstnämnda syftet skulle uppnås genom den anförda bestämmelsen, att

ägostyckningen icke får lända till uppenbart förfång för alstringen a\

livsmedel inom området för den ostyckade fastigheten. Befinner sig eu

egendom i god kultur och försedd med erforderliga åbyggnader och

76

föreligger dessutom icke på platsen ett tydligt påvisbart behov av jord

för egnahemsbyggande, så bör egendomens sönderstyckande icke tillåtas,

endast därför att en fastighetshandlande, som till äventyrs förut skövlat

skogskapitalet, anser sig göra förtjänst på styckningen. Denna grundsats

torde kunna försvaras redan under normala förhållanden, men de

sakkunniga hava dock icke gått längre än till att hävda densammasgiltighet

under de närmaste, ur foikförsörj ningens synpunkt kritiska

åren. År åter egendomen i sitt ostyckade skick mindre produktionsduglig

och finnas goda förutsättningar på platsen för en småbruksbildning,

så bör tillstånd till styckningen givetvis icke vägras. Farhågan,

att en fastighetshandlande under en sådan lagstiftning skulle finna med

sin fördel förenligt att försumma egendomens hävd, i syfte att därigenom

sedermera lättare ernalla tdlstand till dess styckande, har även varit

föremål för beaktande. Därest emellertid en provisorisk lag mot skogsskövling,

^ som ovan föreslagits, kommer till stånd, torde denna fara ansenligt

förminskas, och den kan ytterligare förebyggas genom att det

förslag till inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom,

varom nedan förmäles, upphöjes till lag. Vad beträffar garantierna för

en sund småbruksbildning, så bör betonas, att lagförslaget allt fortfaande

lämnar ett vidsträckt spelrum öppet för småbrukens utläggning

och gruppering pa det ena eller andra sättet. Några minimigränser för

småbrukslotterna föreskrivas icke, både på grund av de praktiska svårigheter,

som vore förenade härmed, och med hänsyn till de för statens

egnahemslån gällande bestämmelserna. Vid granskningen av styckningsplanen

skall endast tillses, att de särskilda lotterna icke genom tilldelningen

av områden i olika ägoslag eller genom ägoanordningen bliva

uppenbart olämpliga för jordbruk, ävensom att de inägoarealer, som tilldelas

den kvarlämnade stamfastigheten samt å egendomen befintliga torp och

andra bebyggda lägenheter, icke komma att stå i uppenbart missförhållande

till därå befintliga, för jordbruket avsedda och i gott stånd

varande åbyggnader. Den föreslagna inskränkningen slutligen i jordavsöndringsfriheten

berör endast avsöndring av inägojord och ansluter

sig nära till innehållet i lagen den 31 augusti 1907 för de sex nordligaste

länen.

Såsom av lagförslaget framgår, har den i ovan omförmälda tyska

lag och lagförslag stadgade rätten att inom viss tid rygga avtal om

försäljning och köp av jordegendom icke ansetts böra komma till

tillämpning. Denna rätt har i Bayern, där den under några år varit

gällande, haft ringa betydelse. En lagbestämmelse av denna art skulle

ej heller stå i god överensstämmelse med svensk rättsuppfattning.

77

Ej heller liar det ansetts lämpligt att i lagförslaget intaga några

bestämmelser rörande prissättningen å egnahemslotterna. I den motion

i andra kammaren, som gav anledning till 1916 års riksdagsskrivelse,

anfördes som en tänkbar utväg, att vid försäljning av lotter av styckad

jordegendom lotterna skulle »genom ojävig nämnd värdesättas», innan

försäljning finge äga rum. En dylik anordning vore emellertid en slags

maximiprissättning å jord, som efter de erfarenheter, vilka numera vunnits

om verkningarna av maximipris i allmänhet, icke lärer kunna anbefallas.

Man torde få utgå från att nutida köpare till jord någorlunda

förstå att bedöma de pris, som begäras. Inom den gren av egnahemsrörelsen,

som understödes av staten, kan dock möjligen anses lämpligt

att låneförmedlarna före låns beviljande pröva och godkänna de pris,

som egnahemsköparna betala. I den mån sådan prövning icke redan

åker, torde bestämmelse härom måhända vara lämplig i reviderade författningar

angående egnahemsrörelsen.

Av betydelse är, att prövningen av de ärenden, varom nu är fråga,

kommer att ske på ett tillfredsställande sätt. Liksom vid all lagstiftning,

ej minst vid en kristidslagstiftning som den förevarande, ligger

det givetvis makt uppå att lagtillämpningen sker med klar blick för det

väsentliga, som med lagen åsyftas, att någorlunda likformighet uppnås

samt att byråkratiska tendenser undvikas. Uppenbarligen har det i förevarande

fall icke varit lätt att avgöra, huru dessa synpunkter skulle

kunna bäst tillgodoses. Med hänsyn emellertid till det stora antalet

nämnder och organisationer, som under kristidsregleringen tillskapats,

och de av dessas arbetssätt vunna erfarenheterna, hava de sakkunniga

ansett att några nya organisationer i orterna för nu ifrågakommande

prövningar icke borde inrättas. Lämpligast har befunnits vara att lägga

dessa prövningar i händerna på Konungens befallningshavande, såsom

fallet även är i de omförmälda specialförfattningarna för de nordligare

länen. Befallningshavandena böra emellertid före ärendenas avgörande

inhämta yttranden av vissa myndigheter, och har föreslagits att sådant

yttrande skall inhämtas av lantmätare samt av nämnd eller myndighet,

som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller odlingsråd eller

odlingsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

Man bör utgå från att tillstånd till smärre ägostyckningar och jordavsöndringar

kommer att beviljas efter allenast lantmätares hörande. De noggrannare

prövningarna, vid vilka även hushållningssällskapen genom sina

organ, odlingsråden etc. skulle kallas att biträda, böra inskränkas till de

större egendom sstyckningarna, vilka icke inom varje län torde vara flera än

78

Uppsikt över

yrkesmässigt

bedriven fastighet

shand el

oeh fastighetsagenturverksamhet.

att eu omsorgsfull och dock icke tidsödande granskning möjliggöres.

Genom tryckning och tillhandahållande till allmänheten av lämpliga

ansökningsblanketter och anvisningar bör ärendenas expedition underlättas.

Över befallningshavandens beslut må klagan föras hos Konungen

i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad, och de sakkunniga

förutsätta att härvid lantbruksstyrelsens yttrande kommer att

inhämtas.

Vad i övrigt beträffar nu omförmälda lagförslag hänvisas till

specialmotiven.

Därest, som här föreslagits, rätt att erhålla ägostyckning och jordavsöndring

å vissa fastigheter göres beroende av därtill givet tillstånd,

oavsett vem som äger fastigheten eller gör ansökan om styckning, kan

det förefalla mindre behövligt att ställa de professionella fastighetshandlandena

och fastighetsagenturerna under någon särskild uppsikt. Åven

andra synpunkter än den önskvärda kontrollen över egendomsstyckningarna

böra emellertid bär beaktas. Man kan icke undgå att bemärka

det mindre tillfredsställande i att möjlighet hittills saknats för staten

och dess organ att närmare följa utvecklingen av en så viktig samhällsföreteelse

som den yrkesmässigt bedrivna egendomshandeln och

egendomsagenturverksamheten. För närvarande äger man icke ens

kännedom om vilka personer, föreningar och bolag, som inom landet

driva sådan rörelse. För flera betydelsefulla syften, t. ex. undersökningar

över jordbrukets räntabilitet, fastställande av arrendevärden å

kronoegendomar m. m., är en säker kännedom om jordens handelsvärde

på olika orter särdeles önskvärd, men har hittills i det stora hela saknats.

De professionella fastighetshandlandena och fastighetsagenturerna skulle

otvivelaktigt kunna lämna det tillförlitligaste materialet härför. De uppgifter

om antalet beviljade lagfarter, summan av såld och lagfaren fast

egendom m. m., vilka lämnas av häradsrätter och rådstuvurätter, hava

sitt stora intresse, men kunna dock icke ersätta fortlöpande förteckningar

över fastighetsköp, avslutade under yrkesmässig fastighetshandlandes

medverkan, de köpta och sålda egendomarnas läge, betalade köpeskillingar

in. in. Genom att hava tillgång till sådana förteckningar skulle vederbörande

åklagare även bättre, än vad hittills varit möjligt, kunna beivra

de vanliga försummelserna att inom föreskriven tid söka lagfart å fång

till fast egendom, bl. a. då köparen är utländsk man.

Av dessa skäl hava de sakkunniga ansett lämpligt, att rätten till

att yrkesmässigt idka handel med fast egendom eller förmedla överlåtelse

av sådan egendom göres beroende av anmälan hos offentlig myndighet

varvid sökanden skall visa, att han är behörig att idka näring, med

7!)

vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker. Fastighetshandlande

och fastighetsagent skall föra förteckning över alla överlåtelser

av fast egendom, i vilka han tagit del såsom kontrahent eller

såsom ombud för kontrahent å endera sidan eller vid vilka han medverkat

såsom förmedlare eller på liknande sätt. Avskrift av detta register

eller utdrag ur detsamma skola, enligt närmare givna föreskrifter, tillställas

myndigheterna.

Såsom synes, innebära dessa bestämmelser icke att den yrkesmässiga

fastighetshandeln och fastighetsagenturverksamheten ställas under koncessionsplikt.

Att vissa fördelar skulle vara förenade med en sådan mera

ingripande reglering av denna yrkesrörelse lär visserligen icke kunna

bestridas, då konkurrensen mellan de olika agenturerna, friheten att hålla

ett obegränsat antal underagenter in. m. äro omständigheter, som .främja

den starkt uppdrivna egendomshandeln, och ej endast de sunda men

även de osunda affärerna. Å andra sidan kunna emellertid välgrundade

betänkligheter hysas mot att under koncessionstvång ställa en kår av

yrkesutövare, vilkas klientel i regel utgöres av mera bemedlade personer

och vilkas verksamhet från social svnpunkt sett är till arten skild från

den som utövas av t. ex. utvandringsagenter och kommissionärer för

anskaffande av arbetsanställning.

1 enlighet med denna uppfattning hava de sakkunniga utarbetat

ett här bifogat förslag till kungörelse om fastighetshandlande

och fas tighets agen ter, och hänvisas i fråga om förslagets detaljer

till specialmotiven. Här må endast påpekas, att om även begreppen

»yrkesmässigt idka handel med fast egendom» och »förmedla överlåtelse

av sådan egendom», såsom i specialmotiven utlägges, äro svävande och

allt för stora förväntningar därför icke böra ställas på förordningens

effektivitet, eu viss bättre ordning än den nuvarande dock bör kunna

genom de föreslagna bestämmelserna åvägabringas på fastighetsmarknaden:

1 anslutning -till vad nu anförts må tilläggas följande. Understundom

har som ett ytterligare medel till den osunda jordspekulationens

hämmande angivits en kraftigt verkande beskattning av fastighetshandeln.

Beskattningen kunde tänkas anordnad såsom en för vissa

år framåt gällande, avsevärt förhöjd lagfärtsstämpel. Storleken av stämpelavgiften

skulle, förutom såsom hittills av köpeskillingens storlek, göras

beroende av om yrkesmässig fastighetshandlande vore köpare eller säljare

eller icke samt möjligen även av den tid, som förflutit från det att

vidkommande fastighet senast försåldes, i syfte att transaktioner, vari

yrkesmässig fastighetshandlande deltager, ävensom täta försäljningar av

Tanken på be~

skattning av

fastighetshandeln.

Skäl föravetyrkande*

-

80

samma fastighet komme att beskattas starkare. Emellertid kunna så

vägande skäl anföras gentemot en sådan beskattning, att de sakkunniga

sakna anledning förorda en åtgärd av detta slag. En ökad skatt på de

fullt lojala fastighetsköpen komme, i den män den finge bäras av säljaren,

att trycka jordvärdet, i den mån den övervältrades på köparen,

att försvåra skötsamma personers jordförvärv. I varje fall bleve det,

om en sådan anordning skulle genomföras, nödigt tillse, att försäljningar

inom vissa leder av närskylda lämnades fria från annan stämpelavgift

än den nu gällande eller, under alla förhållanden, belädes med lägre

skatt än försäljningar till avlägsnare skyldeman och till oskylda. Denna

fråga är uppenbarligen alltför invecklad för att kunna nu lösas. Skulle

man vidare beskatta sådana fastighetsköp, vid vilka yrkesmässig fastighetshändlande

är säljare eller köpare, hårdare än andra fastighetsköp,

komme härför att fordras en ännu långt noggrannare bestämning av

begreppet »yrkesmässig fastighetsbandlande» än vad i det ovannämnda

förslaget till kungörelse kunnat ske. Med afl sannolikhet skulle en dylik

skattelagstiftning föra med sig vida talrikare försök att kringgå samma

författning än som eljest äro att förvänta. Aven bestämmelsen, att

stämpelskattens storlek skulle vara beroende av den tid, som förflutit

sedan nästföregående försäljning av fastigheten, kunde på flera sätt

göras till sin verkan illusorisk. Ytterligare tillkommer, att, om den

förhöjda stämpelskatten uttoges vid lagfartsansökan, den redan nu mycket

vanliga uraktlåtenheten att inom stadgad tid söka lagfart skulle bliva

ännu vanligare. Slutligen kan med skäl befaras, att man, om en sådan

beskattning infördes, ännu oftare än hittills skulle söka undandraga sig

en del av stämpelavgiften genom att i köpebreven upptaga lägre köpesummor

än de verkliga.

En lag mot skogsskövling och en lagstiftning till förebyggande

av osund egendomsstyckning torde vara de kraftigaste vapen, varmed

staten kan bekämpa den osunda spekulationen vid handeln med jordbruksegendom.

De sakkunniga hava emellertid även tagit under övervägande

övriga medel härtill och få i anledning därav vidare anföra följande.

Medan man i lagstiftning av den natur, som hittills varit föremål

för betraktande, söker förebygga en oändamålsenlig och skadlig disposition

av jordbruksegendomarna genom förbud för ägarna att i vissa hänseenden

fritt förfoga över desamma, har flerstädes en annan väg försökts

för samma syftes uppnående, nämligen att förhindra fastigheternas

övergång till sådana ägare, som kunna befaras vilja utnyttja

dem på sätt eller för ändamål, som strider mot det allmännas

81

intressen. Man kan i korthet beteckna denna tredje huvudväg för jordspekulationens

bekämpande: hinder mot att fritt sälja och köpa

j or deg eu dom.

Dessa ingripanden i den fria fastighetshandeln gå vidare efter två

skilda huvudlinjer: den ena, att genom vissa lagstiftningsåtgärder befrämja

fastigheternas övergång till staten, kommuner eller andra allmänna

samfälligheter, i vilkas ägo de äro bättre skyddade mot vanvård

eller genom vilka de kunna under mera betryggande former upplåtas

till småbruk; den andra, att bevara fastigheterna i den egentliga jordbruksbefolkningens

ägo genom hinder mot deras försäljning till vissa

grupper av köpare.

Det förra syftet söker man merendels, frånsett rent statssocialistiska

eller revolutionära krav på expropriation av enskild jordegendom,

uppnå genom att åt staten, kommunerna eller andra samfälligheter eller

lämpliga allmännyttiga organisationer tillerkänna viss förköpsrätt till

egendom, som säljes. Såsom ett viktigt huvudmoment i den i Norge

sedan år 1909 gällande s. k. koncessionslagstiftningen ingår sålunda en

häradsmyndigheterna medgiven förköpsrätt till, bland annat, skogsmark.

Vid flera tillfällen, såväl inom som utom riksdagen, har även i Sverige

frågan om kommunal förköpsrätt till skog varit under diskussion. Den förut

omnämnda bayerska jord*tyckningslagen den 13 augusti 1910 upptager

som en av sina huvudbestämmelser, att kommuner, kommunala lånekassor

och offentligt auktoriserade föreningar äga förköpsrätt till egendomar över

viss storleksgräns, när dessa säljas till yrkesmässig fastighetshandlande.

Det jämväl förut omnämnda preussiska lagförslaget av år 1914 bygger

vidare på denna tanke och giver staten eller av staten angivna kommuner,

kolonisationsbolag etc. förköpsrätt till alla egendomar över viss

storleksgräns, oavsett om yrkesmässig fastighetshandlande eller annan

person är köpare. Häri föreslog emellertid lantdagsutskottet den inskränkningen,

att om fastigheten mera än tio år varit i samma ägares

hand, så skulle förköpsrätten blott kunna utövas vid dess försäljning

till yrkesmässig fastighetshandlande. Enligt ett i Norge av särskilda

kommitterade under innevarande år utarbetat »Utkast til lov om erhvervelse

av jordeiendom paa landet» skulle förköpsrätt till alla egendomar

över viss storleksgräns medgivas den kommun, vari egendomen

är belägen, så vitt egendomen lämpar sig till att styckas till småbruk

eller bostadstomter eller att användas till särskilda kommunala ändamål.

Aven i andra länder än de nu nämnda torde förköpsrätt till vissa slagav

jordegendom vara medgiven staten eller vissa allmänna samfälligheter.

Syftet med den förköpsrätt till skogsmark, varom nu talats, äril

-

Hinder mot

att /ritt tälja

och hopa jord.

Förköpsrätt.

82

att överföra skogen i vederbörande samfällighets beständiga ägo och

förvaltning, medan åter förköpsrätten till jordbruksjord i regel avser att

underlätta den offentliga jordförmedlingsverksamheten, så att denna jord

i allmänhet utskiftas på smärre brukare under någon form av ägandeeller

besittningsrätt.

I Sverige föreligger som bekant sedan flera år tillbaka ett av lagberedningen

utarbetat förslag till förköpsrätt, ingående i beredningens

förslag till ny jordabalk. Denna förköpsrätt har emellertid, i motsats

till den i ovan anförda lagar och lagförslag innehållna, den begränsade

räckvidden, att densamma måste grunda sig på ett härom förut med

avseende å den särskilda fastigheten gjort förbehåll. I regel kommer

detta förbehåll att göras vid en tidigare överlåtelse av den fastighet,

varpå förköpsrätten skall vila. Förköpsrätten får icke utövas, där köparen

är säljarens skyldeman i rätt nedstigande led. Förbehåll om förköpsrätt

skall kunna göras av staten, kommun och municipalsambälle

ävensom jämväl av enskild person, för den händelse att den sistnämnde

är ägare till viss annan fastighet, och föreslås därjämte att förköpsrätt,

som tillförsäkrats enskild, icke skall vara gällande utöver 50 år från

det rättigheten tillkom.

De sakkunniga anse sig visserligen icke kunna annat än instämma

med lagberedningen i avseende å de fördelar, som den av beredningen

sålunda föreslagna förköpsrätten i vissa fall skulle kunna medföra genom

att öka enskilda arbetsgivares benägenhet att åt sina arbetare bereda

tillfälle till grundande av egnahem in. m. Såsom medel mot det samhällsonda,

varom här är flaga, d. v. s. den osunda jordspekulationen,

torde emellertid en dylik förköpsrätt i stort sett få ringa betydelse. Vid

köp, skövling och styckning av egendomar ligger ju frågan på helt

annat sätt, och ej heller skulle förbehåll om förköpsrätt annat än undantagsvis

komma att göras gällande, då hela jordbrukshemman gå i handel.

Större betydelse såsom medel mot jord spekulationen har givetvis en

sådan generellare förköpsrätt, varom förut är talat och vilken icke grundar

sig på något därom tidigare gjort förbehåll utan i kraft av lagen tiller - kännes staten, kommunerna etc. vid försäljning överhuvud av alla fastigheter

av visst slag eller av viss storlek. Emellertid måste uppenbarligen

även starka betänkligheter resa sig mot införandet av en dylik

i den fria fastighetsomsättningen djupt ingripande lagstiftning. Då

under alla förhållanden en utredning av denna vittomfattande fråga

kräver betydande tid och en dylik lagstiftning i varje fall icke lämpar

sig såsom provisorisk åtgärd mot jordspekulationen, hava de sak

-

kunniga icke ansett sig kunna upptaga denna fråga till närmare övervägande.

Den andra vägen att förhindra jordens övergång i olämpliga händer

är, som anförts, förbud mot dess försäljning till vissa grupper av köpare.

Mest radikalt har man i detta hänseende gått till väga i Kyssland,

där den vid bondeemaucipationen till bönderna överförda så kallade

andelsjorden, vilken allt fortfarande utgör huvuddelen av bondeklassens

jord, enligt en lag av år 1893 icke får säljas till personer utom bondeståndet.

Mindre ingripande är att binda förvärv av fast egendom utav

visst slag vid koncessionstvång. Denna anordning har som bekant, vad

skog beträffar, genomförts i den norska koncessionslagstiftuingen av år

L909, och i det förut omnämnda, under innevarande år avlämnade norska

lagförslaget föreslås — i anslutning till en den 14 augusti 1917 utfärdad

provisorisk lag av liknande innehåll — koncessionsprincipens

utsträckning även till jordbruksfastigheter över viss storleksgräns. »Utan

Konungens tillåtelse (koncession)», heter det sålunda i förslaget, »kan

äganderätt till jordbruksegendom på landsbygden icke med rättsligt

bindande verkan förvärvas av andra än staten och den kommun eller

amtskommun, vari egendomen ligger, såframt egendomens matrikelskatt

enbart eller tillsammans med matrikelskatten å annan egendom,

som köparen äger inom samma härad, överstiger tre mark eller såframt

den till egendomen hörande inägojorden, ensam eller tillsammans med

inägojord som köparen äger i samma härad, utgör mera än fyra hektar.»

Från denna allmänna bestämmelse göras vissa undantag, varigenom

norska statsborgare erhålla tillstånd att utan koncession förvärva tä>tigheter

upp till högre storleksgräns samt att utan koncession förvärva

fastigheter, när förvärvet sker på grund av arvsrätt, giftorätt eller

odelsrätt samt när köpare och säljare stå i visst skyldskapsförhållande

till varandra.

Fn härifrån avvikande anordning är den som genomförts i Sverige

genom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag

eller förening att förvärva fast egendom, vilket system ock följts i Finland.

Denna svensk-finska lagstiftning söker bevara jordbruksjorden i

jordbruksbefolkningens ägo genom att utestänga en viss grupp av köpare

från förvärv av densamma.

I Tyskland har nyligen genom en »Bekanntmachung fiber den

Verkehr mit landtwirtschaftlichen Grundstocken», daterad den 15 mars

1918, en i viss mån med det norska förslaget likartad lagstiftning genomförts,

dock allenast såsom provisorium under den närmaste framtiden.

Fastigheter med en areal över fem hektar kunna icke utan viss myndig

-

Förbud mot

jordena försäljning

till

vissa grupper

av köpare.

84

hets tillstånd med rättsligt bindande verkan till annan överlåtas, ej

heller kan utan sådant tillstånd avtal om avkomsträtt till fastigheterna

träffas m. m. Undantag göres för avtal, vid vilka staten, kommunerna,

offentliga korporationer eller allmännyttiga föreningar etc. äro ena parten,

för avtal mellan personer, som stå i visst skyldskapsförhältande till

varandra, ävensom för vissa andra fall. Tillstånd av nämnt slag kan

vägras, då fastigheten är avsedd för jordbruksdrift eller skogshushållning

och då avtalet, till folkförsörjningens skada, synes äventyra fastighetens

omsorgsfulla brukande, då jordbruksfastighet överlätes till någon, som

icke har eller har haft jordbruk till huvudyrke, då köparens syfte klätt

på ett ekonomiskt oändamålsenligt sätt stycka fastigheten eller att

sammanslå en självständig jordbruksfastighet med annan fastighet, slutligen

då förvärvet sker under utnyttjande av ett nödläge hos säljaren

till oskäligt lågt pris eller dyl.

Spörsmålet, huruvida någon av nu nämnda vägar borde komma

i betraktande vid stävjande av den osunda jordhandeln i vårt land, har

varit föremål för de sakkunuigas övervägande, men de sakkunniga anse sig

icke kunna förorda någon av desamma. Ett förbud mot att sälja bondjord

till personer utom bondeståndet kan givetvis icke komma i fråga,

redan av det skälet att några sådana klassgränser icke finnas i vårt

land. Den vittomfattande frågan om införande av koncessionssystem

vid köp av skogsfastigheter kan uppenbarligen icke utan ingående utredningar

framläggas till prövning, och i än högre grad gäller detta

frågan om samma systems utsträckning till jordbruksfastigheter. Den

nyss relaterade tyska författningen synes innebära ett alltför hårt och

tryckande band på den enskildes rörelsefrihet för att i samma vidsträckta

omfattning kunna leda till efterföljd i vårt land. Närmast till

hands läge att tänka sig en ytterligare utsträckning av den ovannämnda

svenska s. k. norrländska förbudslagen. Emellertid äro de missförhållanden

i avseende å egendomshandeln, för vilka bot nu skall sökas, av

den beskaffenhet, att norrlandslagens utsträckning till riket i dess helhet,

oavsett därmed i övrigt förenade betänkligheter, föga skulle främja det

mål, som här åsyftas. Bland de egendomshandlande och skogsskövlare,

som för närvarande operera inom landet, intaga nämligen aktiebolag

och föreningar ingalunda första platsen. Tvärtom bemärkes, att det

oftast är enskilda egendomshandlande, som göra sig skyldiga till den beklagliga

vanvården av jord och skog. Detta förhållande, som även

konstaterats inom de delar av riket, för vilka den norrländska förbudslagen

gäller, skulle knappast kunna avhjälpas genom att denna lag,

såsom understundom föreslagits, kompletterades med eu bestämmelse,

att enskilda »trävaruspekulanter» eller dylika personer skulle, beträffande

förbudet mot att förvärva skogsmark, likställas med aktiebolag'' och

föreningar. Svårigheten eller omöjligheten att känneteckna och avskilja

denna grupp av personer från andra köpare ligger i öppen dag.

Därtill kommer vanskligheten att i de sydligare landsdelarna med dessas

växlande förhållanden i avseende å jordmån in. m. fastställa, vilken

skog, som skulle anses som stödskog och förty i likhet med jordbruksjorden

vara oåtkomlig för spekulanterna, liera andra omständigheter att

förtiga.

Därest, utöver redan ovan föreslagna lagstiftningsåtgärder, ytterligare

sådana skola anses behövliga till stävjande av spekulationen i

handel med jordbruksfastigheter, torde sålunda någon lämpligare utväg

böra sökas.

I viss anslutning till ett förslag i en vid innevarande års riksdag

i andra kammaren väckt motion av herr Hederstierna m. fl. hava de

sakkunniga stannat vid att föreslå en lag, som skulle hava provisorisk

karaktär, eller närmare bestämt gälla till den 1 januari 1924, och innebära

inskränkning för viss tid i rätten att överlåta jordbruksfastigheter

över visst taxeringsvärde. Den, som genom köp,

skifte eller gåva åtkommit sådan fastighet, som i lagen avses, skall ej

innan fem år förflutit från det lagfart beviljades å hans fång äga

rätt att avhända sig samma fastighet, med mindre godkännande av överlåtelsen

vunnits på i lagen föreskrivet sätt. Ansökan om godkännande

av överlåtelse skall göras hos Konungens befallningshavande och be

fallningshavanden skall, därest skälig anledning förekommer till antagande,

att överlåtaren förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att bereda

sig hastig vinst genom avverkning av skog, avyttrande av gröda,

fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt, ej bifallas, där ej

synnerliga skäl därtill äro. Tankegången i denna bestämmelse är, såsom

omedelbart inses, att ifrågavarande band på egendomsspekulanters

handlingsfrihet skall avhålla sådana personer från att köpa egendomar

på spekulation. Nödgas man behålla en egendom under så lång tid

som fem år, kan ju icke samma intresse förefinnas att förvärva densamma

med huvudsakligt syfte att därur uttaga en hastig spekulationsvinst.

Den skadligaste formen av jordspekulation, d. v. s. där egendomarna

med täta mellanrum byta ägare, blir direkt träffad.

Att nu angivna anordning föreslagits och icke den omvända, som

vore att pröva köparens kvalifikationer, beror på i öppen dag liggande skäl.

Rörande innehavare av jordbruksegendom kunna upplysningar alltid anskaffas

om det sätt, varpå han förvaltar egendomen; däremot saknas

Allmänna motiv

för det här

framlägga

förslaget till

lag om inskränkning

för viss tid i

rätten att

överlåta fast

egendom.

86

Slutanmärk

ningar.

givetvis varje möjlighet att avgöra, huruvida eu person, som anmäler

sig som köpare, har den ena eller andra avsikten med egendomsförvärvet.

Gentemot förslaget kan anmärkas, att den berörda inskränkningen

i rätten att överlåta fastighet icke förhindrar spekulanter att förvärva

egendomar, som ännu befinna sig i skötsamma jordbrukares ägo, d. v. s.

egendomar, som ännu icke indragi!s i spekulationsvirveln. Denna anmärkning

har onekligen en viss tyngd, men man tänker sig att hindret

för spekulanternas vidareförsäljning av sådana egendomar skall utgöra

en hämsko på begäret att förvärva dem. Eu annan anmärkning är, att

om egendomar kommit i händerna på ur jordbrukssynpunkt olämpliga

ägare, deras övergång till ur samma synpunkt lämpligare personer genom

lagstiftningen försvåras. Emellertid skall det, som ovan anförts,

*då synnerliga skäl därtill äro» ligga inom befallningshavandens befogenhet

att medgiva försäljning av en i spckulationshänder råkad fastighet,

och har man härvid främst tänkt på de fall, då såsom köpare

anmäler sig en känd jordbrukare, om vilkens avsikt att upprycka egendomen

ur dess lägervall ingen tvekan kan råda.

För att icke mer än nödigt betunga den legitima fastighetshandeln

hava åtskilliga begränsningar gjorts beträffande de fastigheter, i fråga

om vilka lagen skulle äga tillämpning. Med hänvisning i övrigt till

lagtexten och specialmotiven må här blott framhållas, att jordbruksfastigheter,

vilkas taxeringsvärde året näst före överlåtelsen icke uppick

till 15,000 kronor, blivit undantagna från lagens tillämpning, samt att

lagen icke skall äga tillämpning å avtal, som slutas mellan närskylda

inom vissa led.

Såsom slutanmärkning till vad nu blivit anfört skall tilläggas, att

de här framlagda och motiverade förslagen till lagstiftningsåtgärder, för

att icke missuppfattas, böra ses i sammanhang med varandra och bedömas

mot bakgrunden av de svåra missförhållanden, som för närvarande

råda på fastighetsmarknaden på landsbygden. Med dessa förslag

till lagar för de närmaste åren avses ingalunda, såsom flerstädes i

det föregående understrukits, ett fortgående på den väg med tvångsreglering

av jordbruksnäringen, som under krisåren inslagits, och som

enligt de sakkunnigas uppfattning, så snart de yttre förhållandena möjliggöra

detsamma, bör övergivas. Huvudsyftet har varit att rikta lagbestämmelserna

mot spekulanter och jobbare, som icke tillhöra den verkliga

jordbruksbefolkningen och som genom sin framfart på landsbygden

allvarligt hota såväl jordbrukets som skogshushållningens sunda ut

-

87

veckning. Restriktioner i de verkliga jordbrukarnas dispositionsfrihet,

över sina egendomar hava icke åsyftats och icke heller föreslagits i

annan mån, än då de mot egendomsjobbarna riktade bestämmelserna,

för att icke alldeles förfela sitt ändamål, ovillkorligen fordrat en något

generellare avlattning. Åven i dessa fall torde emellertid de här föreslagna

bestämmelserna vara till arten skilda från de under kristidsregleringen

lagda fjättrarna på jordbrukarens rörelsefrihet. Slutligen må

ånyo betonas, vad redan i det föregående framhållits, att samtliga här

föreslagna lagar blott avse provisoriska åtgärder, som icke få skymma

blicken lör behovet av ett mera djupgående arbete på jordbruksbefolkningens

stärkande och jorbrukets främjande.

88

Förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling

av skog å fastighet i enskild ägo.

1 §•

I bränslekommissionens utkast till författningsförslag begränsas

den mark, som i avseende på avverkningen skulle bliva föremål för

särskild kontroll, till skogsmark, där lagen angående vård av enskildes

skogar är tillämplig. Vid upprepade tillfällen har emellertid visat sig

att avsikten med nämnda lag icke kunnat fullföljas. Fastighetsägaren

har nämligen ofta föreburit, att den mark, varå han bedrivit avverkning

på sätt, som äventyrat återväxten, utgjorts av hagmark eller att den

avverkade skogsmarken vore avsedd att utläggas till nödig beteshage,

och har i följd härav ett ingripande från skogsvårdsstyrelsen i avsikt

att förmå honom vidtaga åtgärder till den avverkade markens återförsättande

i skogbärande skick i allmänhet icke kunnat ske. Betydande

skogsmarksområden hava härigenom blivit kalhuggna, utan att desamma

för lång tid kommit till användning vare sig för frambringande av skog

eller för det förmenta ändamålet att erhålla för fastigheten nödigt bete.

Då därjämte försumpad skogsmark i allmänhet ställts utom nämnda lags

räckvidd, ehuru mången gång möjlighet finnes att genom rätt så enkla

åtgärder och med ringa kostnader såväl befrämja tillväxten å därå uppkommen

skog som ock åstadkomma återväxt å densamma, synes nu

ifrågasatt begränsning i den enskildes rätt att bedriva avverkning icke

böra inskränkas att gälla allenast beträffande sådan skogsmark, där

lagen angående vård av enskildes skogar är tillämplig, utan de allmänna

bestämmelserna böra hava avseende å överhuvud taget all utmark, skogsöda

hagmark, hörande till enskildes fastigheter inom område, där nämnda

lag är tillämplig. 1 3 § hava emellertid meddelats bestämmelser på det

att stadgandena i 1 och 2 §§ ej må utgöra hinder för avverkning å

inägoområde eller för marks uppodling till åker m. m. eller för åtgärder

till förbättrande av kreatursbetet ä sådan mark, som är därtill lämplig.

Att utsträcka författningens giltighetsområde till enskildes fastigheter å

Gottland eller Öland eller inom Västerbottens och Norrbottens län jämte

Särna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län eller till skyddsskogarna

eller till vissa i de norrländska länen i övrigt belägna enskildes

skogar, för vilka den s. k. lappmarkslagen gäller, synes däremot

icke vara erforderligt.

En för tillämpningsområdet i dess helhet gemensam definition å

begreppet »ungskog» torde det icke vara möjligt att lämna. Man kan

härvid icke utgå från någon viss dimension å de träd, som böra räknas

dit, då ju även träd med ringa grovlek kunna hava uppnått jämförelsevis

hög ålder. I stort sett torde dock såsom ungskog kunna betecknas

skog, som i allmänhet, såsom bestånd betraktad, icke nått fröbarhetsåldern

och vilkens tillväxt ännu alltjämt är i stigande. Åldersgränsen

mellan ung och medelålders skog är olika för skilda delar av landet och

torde densamma få anses variera mellan 30 och 60 år. Tveksamhet

rörande vad som å skilda trakter och beståndsorter bör räknas såsom

ungskog eller icke torde emellertid i regel icke råda, men om en skogsägare

ändock skulle känna sig villrådig härom, har han att med begäran

om upplysning eller anvisning hänvända sig till skogs vårdsstyrelsen

eller dennas tjänstemän.

Ehuru kalavverkning av ungskog i regel icke är förenlig med god

skogshushållning, kan skogens tillstånd och beskaffenhet dock i vissa

fall berättiga till även sådan avverkning, exempelvis om beståndet är

uppdraget av trädslag, som i allmänhet icke passar för vårt land (tall

av tysk härkomst) eller där den uppkomna ungskogen icke är lämplig

för förhandenvarande ståndort (gran på torr momark) eller där beståndet

genom föregående oriktigt utförda avverkningar blivit sa söndertrasat

och utglesnat, att det icke kan anses försvarligt att låta marken i fråga

vara upptagen av dessa beståndsrester, ändock de utgöras av ung skog,

eller slutligen där beståndet i större omfattning angripits av skadeinsekter

eller varit utsatt för hårdare snötryck in. m. dylikt. Under

angivna eller liknande förhållanden bör ankomma på skogsvårdsstyrelsen

att giva tillstånd till kalavverkning av eller annan förvngringshuggning

i den unga skogen. Utan sådant tillstånd bör avverkning av ungskog

icke få äga rum i annan form än ändamålsenligt utförd gallring. Härvid

bör tagas i betraktande ej blott beståndets tillstånd och beskaffenhet,

såsom ålder, trädslag, slutenhet m. m., utan jämväl rådande förhållanden

i avseende på växtplatsen, såsom läge och jordmån m. in.

12

90

2 §•

Såsom i de allmänna motiven framhållits, har det ansetts vara

av synnerlig vikt att från det allmännas sida ägnas särskild uppmärksamhet

åt avverkningens bedrivande å sådana fastigheter, som under

närmaste tideu här förut eller hädanefter genom köp, skifte eller gåva

överlåtas, där kontrahenterna ej utgöras av vissa närskylda. Förutom

att å, sådana fastigheter avverkning av ungskog ej må ske i annan

ordning än som för enskildes skogar i allmänhet är föreskriven i § 1,

har ansetts att den strängare kontrollen i fråga om avverkning på dessa

fastigheter bör ligga däri, att å desamma ej heller i övrigt må bedrivas

avverkning på sätt, som är stridande mot god skötsel av beståndet eller

marken, varvid givetvis bör tagas hänsyn ej allenast till det område,

därå avverkningeu ut föres, utan jämväl till angränsande, av dettas

skötsel beroende bestånd. Genom sådana bestämmelser lägges ej hinder

för avverkningens anpassning efter skilda förhandenvarande förhållanden.

Föravverkningar kunna bedrivas genom gallring, ljushuggning, rensningseller

beredningshuggningar, allt efter som i varje särskilt fall kärr finnas

ändamålsenligt med hänsyn till rådande förhållanden. Huvudavverkning

för avverkniugstraktens föryngring kan ske genom trakthuggning eller

rationellt utförd blädning.

Det är givetvis icke möjligt att inom ramen för eu allmän författning

giva bestämda föreskrifter rörande huru avverkningen i skilda

tänkbara fall bör utföras, för att den icke må anses vara stridande

mot god skogsskötsel. Genom den upplysningsverksamhet, som under

mer än ett tiotal år bedrivits av bland andra skogsvårdsstyrelserna inom

landets skilda delar, torde den skogsintresserade allmänheten dock hava

bibringats rätt så god insikt härom. Det bör emellertid i allmänhet

vara förbjudet bl. a. att verkställa kalhuggning i deu omfattning, att

därigenom svårighet kan uppstå för markens återförsättande i skogbärande

skick, eller att i från ungdomen ogallrade slutna bestånd företaga

sådana starka genom huggningar, att särskild fara uppstår för återstående

skogs avtorkning eller vindfällniug, eller att bedriva avverkningen

på sådant sätt att genom beståndens söndertrasande eller alltför

hårda utglesning marken förvildas eller uttorkar samt betingelser för

återväxtens uppkomst och utveckling icke vidmakthållas eller skapas.

Då vad här förut anförts rörande ägare av fastigheter, som överlåtits

efter den 31 januari 1918, i huvudsak måste anses gälla även

beträffande personer, som efter samma dag å enskildes fastigheter förvärvat

sig rätt till avverkning av skog, och då dessa personer ju hava

ringa intresse av skogbeståudens goda skötsel, synes den strängare kontroll

över skogsavverkning, som avses i 1 stycket av denna paragraf,

jämväl böra hava tillämpning i fråga om område, vara rätt till avverkning

av skog upplåtits efter den 31 januari 1918, ändå att fastigheten

icke efter sagda dag (iverlåtits till annan ägare. Att härvidlag göra

undantag för transaktioner mellan närskylda har icke ansetts vara av

omständigheterna påkallat.

Där skogsägaren emellertid saknar den skogliga insikt, att han

själv kan bedöma, huru avverkningen i förekommande fall bör bedrivas

för att den icke må komma i strid med författningens föreskrifter, står

det honom fritt att jämlikt gällande förordning angående skogsvårdsstyrdser

hänvända sig till skogsvårdsstyrelsen med begäran om sakkunnigt

biträde för lämnande av råd eller anvisning, huru avverkningen

bör verkställas.

3 §•

Då hinder naturligen ej bör läggas för att del av en fastighets

utmark uppodlas till trädgård, åker eller äng eller användes till byggnadstomt

eller annat likartat ändamål, även om den avverkning av

växande skog, som därav skulle betingas, icke överensstämde med de

i 1 och 2 §§ givna föreskrifterna, hava i denna paragraf härom intagits

bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med vad härom stadgas

i såväl de för Gottlands län och för Öland gällande lagarna angående

vård av enskildes skogar som ock den allmänna lagen angående vård

av enskildes skogar. Förslagets stadganden äro ej heller avsedda

att reglera avverkningen å område, som är att hänföra till inägor, såsom

smärre gärdesbackar, park eller dylikt. På skäl, som här förut i

motiven till 1 § anförts, har dock icke ansetts ändamålsenligt att i nu

ifrågavarande författning intaga sistnämnda lags bestämmelser i dess

12 § därom, att vad i lagen stadgas ej skall utgöra hinder, bland annat,

för skogsmarks utläggande till nödig beteshage. Synnerligast i södra

och mellersta delarna av landet utgöras emellertid de områden av en

fastighet, vilka användas till beteshagar, mycket ofta av såväl mark,

varå genom ändamålsenlig behandling, såsom skogens uthuggning och

markens röjning, god gräsväxt kan erhållas, som ock sådan hårdare

sten- eller belghund en eller annan torr, näringsfattig mark, som icke

är lämplig till annat ändamål än till skogsbörd. Lika litet som hinder

bör läggas för förutnämnda områdens avverkning till förbättrande av

betet, där sådant erfordras för fastigheten eller därmed sambrukad

fastighet, lika litet böra sistomförmälda skogsmarksområden få genom

92

avverkning så behandlas, att därå befintlig ungskog skövlas eller, beträffande

fastigheter som avses i 2 §, en god skötsel av marken eller

beståndet i övrigt åsidosattes.

4 och 5 §§.

Därest avverkning sker i strid mot de bestämmelser, som stadgas

i 1 och 2 §§, bör finnas möjlighet att genom snabbt ingripande förbjuda

avverkning å fastigheten eller, där så anses tillräckligt, viss del

därav, för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov.

Bränslekommissionen har föreslagit, att sådant förbud skulle meddelas

av överexekutor på begäran av skogsvårdsstyrelse eller av denna

särskilt bemyndigad tjänsteman, och skulle dylikt förbud utan vederpartens

hörande meddelas att gälla till den 1 juni 1919. Förbud

varom nu är fråga, synes dock icke lämpligen höra meddelas utan att

fastighetens ägare samt, där avverkningen verkställts av annan, jämväl

denne beretts tillfälle att yttra sig- i ärendet, även om därigenom kunde

försittas viss tid, varunder skogsskövlingen ostört kunde fortgå. För

ärendets påskyndande torde i stället till skogsvårdsstyrelsen kunna överlämnas

att meddela förbudet. Synes dröjsmål med avverkningsförbudets

meddelande innebära fara för skogens fortsatta skövling, torde på skogsvårdsstyrelsen

ankomma att förelägga vederbörande kort tid, inom vilken

yttrande må inkomma. Om nu ifrågavarande förbud meddelas att gälla

tillsvidare samt med vederbörande öppen lämnad rätt att när som helst,

utan föreskrift om viss klagotid, till Konungens befallningshavande i

länet ingiva besvär över skogsvård sstyrelsens förbudsresolution, synas

vägande skäl. mot sålunda ifrågasatt förfaringssätt icke kunna anföras.

Enär avverkning, som anses stå i strid mot bestämmelserna i 1 och 2

§§, ej sällan torde komma att av fastighetsägaren motiveras därmed,

att avverkningen utföres å sådant område av hagmark, som erfordras

till betesmark och är till sådan lämplig, har ansetts ändamålsenligt

intaga bestämmelse därom, att skogsvårdsstyrelsen, där sådant av förhållandena

påkallas, bör inhämta utlåtande från i lanthushållning kunnig

person eller nämnd. Sedan avverkningsförbud meddelats och den lagstridiga

avverkningen sålunda upphört, bör det på skogsvårdsstyrelsen

ankomma att efter övervägande av förhållandena giva tillstånd till sådan

avverkning, som anses kunna ske utan att skogen utsattes för skövling.

Bränslekommissionens förslag om att klagan över skogsvårdsstyrelsens

beslut skulle föras hos en särskild, för hela riket gemensam

nämnd, synes av flera skäl icke kunna tillstyrkas. Helt visst vore att

emotse större tidsutdräkt med frågans avgörande, om den hänskötes till

sådan nämnd än om klagan föres i vanlig ordning hos Konungens

befallningshavande. Då sådan nämnd givetvis ej skulle kunna hålla

besiktning å marken i de skilda fall, då tvistefrågor hänskjutits till dess

bedömande, måste jämväl densamma i huvudsak lita till den utredning,

som genom annan sakkunnig verkställts å ort och ställe.

Att parterna även må vara berättigade att hos Konungeu föra

klagan över Konungens befallningshavandes beslut synes uppenbart.

Den i 5 §, andra stycket, intagna bestämmelsen rörande undersökning

å marken av sakkunnig person jämte biträde, där sådan undersökning

anses erforderlig, överensstämmer med vad för liknande fall

är stadgat i de s. k. Gottlands- och < »landslagarna angående vård av

enskildes skogar.

12 §.

Då sådant förbud för avverkning, som meddelas på grund av bestämmelserna

i lagen angående vård av enskildes skogar, upphör, där

hos överexekutor ställes pant eller borgen för fullgörande av de åtgärder,

som för skogmarkens återställande i skogbärande skick finnas erforderliga,

under det att det jämlikt 4 § av denna lag meddelade förbudet icke

genom sådant åtgörande bör kunna bliva hävt, synes i fall, då förhållandena

skulle kunna påkalla förbuds meddelande enligt bägge lagarna,

allenast sådant i enlighet med nu ifrågavarande lag böra komma i fråga.

Ändring i bestämmelserna uti gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser

i avsikt att genom däri infört stadgande giva skogsvårdsstyrelsen

särskilt bemyndigande att vidtaga åtgärder, som omförmälas

i denna lag, synes icke vara erforderlig, synnerligast med hänsyn till

lagens provisoriska karaktär. Vad enligt denna lag skall åligga skogsvårdsstyrelse

torde för övrigt kunua inrymmas i vad nämnda förordning

i 4 § innehåller om skogsvårdsstyrelses uppgift.

94

Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning

och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige.

Bland de förändringar i avseende å jordbesittningsförhållandena,

vilka timat under de senaste årtiondena, är väl knappast någon så

ingripande som den, som inträtt genom den omfattande, alltjämt fortgående

styckningen av större och medelstora egendomar. Särskilt under

de sista åren kan det sägas hava hört till ordningen för dagen att

dylika egendomar styckats till småbruk eller köpts i syfte att sålunda

styckas. Ofta har styckningen följt efter en mer eller mindre stark

skövling av egendomens skogstillgång, men i åtskilliga fall hava även

egendomar styckats, som saknat skog eller haft endast ringa skogstillgång.

Styckning av större egendomar kan sägas vara en företeelse på

både gott och ont. I en viss, ej allt för ringa utsträckning kan en

styckning vara önskvärd eller åtminstone försvarlig ur synpunkten av

det allmännas intresse. Att jordområden med avlägsen belägenhet i

förhållande till själva gården frånskiljas för att bilda nya självständiga

brukningslotter eller att större egendomar med förfallna åbyggnader

och ett jordbruk i vanhävd uppdelas i mindre lotter lärer som oftast

hava medfört att jorden kommit i bättre kultur och kunnat skaffa flera

familjer uppehälle. Staten bar också främjat en sådan jorddelning

såväl genom upplåtelser från kronodomäner som genom låneunderstöd åt

egnahemsverksamheten. Men långt ifrån alltid har egendomstyckningen

verkat till förbättring i hävden av den jord, som därav berörts, eller

till skapande av förutsättningar för goda jordbruk, och alltför ofta har

syftet med styekningsåtgärden uppenbarligen varit ett helt annat. Det

är en gammal erfarenhet, att en jordegendom vid uppdelning i smärre

lotter plägar stegras i värde. Starkast är värdestegringen i fall, då

mark kan upplåtas till bebyggande, särskilt å orter med sammanträngd

befolkning, men även vid upplåtelse av jord för bildande av mindre

jordbrukslägenheter är regel, att för de särskilda delarna kan betingas

långt högre sammanlagt försäljningspris än för egendomen odelad.

Det är därför icke att undra över att en jordägare, som önskar sälja

sin egendom, söker att genom dess uppdelning i liera lotter förskaffa

sig liögre betalning än han kan påräkna vid försäljning av egendomen

såsom eu enhet. Konjunkturerna kunna vara sådana, att de gynna

säljarens intresse härutinnan. I tider med god penningtillgång eller

höga pris på jordbrukets produkter kunna även småbrukslägeuheter vara

föremål för livlig efterfrågan. När så styckning av en jordegendom

kunnat i något eller några fall genomföras med vinst för säljaren,

säger det sig självt att försöket upprepas i allt större omfattning. Och

jämte det att de gamla jordägarna själva syssla med styckning, en var

beträffande sin egendom, blir det allt vanligare att, på sätt ovan omnämnts,

egendomar uppköpas för styckning. När jorden sålunda allt

mer och mer betraktas och behandlas som en handelsvara, kan det ej

väntas och förekommer väl också endast undantagsvis, att köparna

nedlägga kostnader för egendomarnas vidmakthållande; är syftet med

deras inköpande att erhålla vinst genom styckning och återförsäljning

snarast möjligt, hava köparna ej något intresse av att på egendomarna

nedlägga andra kostnader än som kunna bereda omedelbar vinst eller

åtminstone äro nödiga för att förekomma omedelbar förlust. Och det

stannar ej vid att egendomarna få förfalla i avbidan på styckningens

genomförande och de nya lotternas försäljning; själva styckningen sker

ofta utan tillbörlig hänsyn till vad ur jordbrnksekonomisk synpunkt är

lämpligt. Egendomar styckas, som helst borde lämnas ostyckade, och

i fall, då styckning kan vara lämplig eller försvarlig, utläggas lotter

för jordbruksdrift utan tanke på, om de med hänsyn till ägotilldelningen

och anordningen av skiftena varda därför tjänliga. Härtill kommer att

vdd realisation av jordegendomar själva tillgången på småbrukslägenheter

i förening med utsikten att erhålla egnahemslån visat sig kunna locka

spekulanter, som icke äro i stånd att bedöma lotternas lämplighet för

ändamålet eller i övrigt äga tillräckliga förutsättningar att slå sig fram

såsom småbrukare. Att de olägenheter, som ett onaturligt uppdrivet

jordpris medför för såväl jordens brukare som det allmänna, alldeles

särskilt äro att befara vid jordstyckning såsom följd av därvid regelmässigt

förekommande prisstegring torde i detta sammanhang icke

behöva närmare utvecklas.

Samtidigt soin staten lämnar understöd åt en sund jordstyckning

för egnahemsbildning, bör givetvis staten söka motverka företeelser av

den art, som senast berörts; och när förhållanden inträtt, som påkalla

statens omedelbara inskridande mot spekulationen i jordegendomar överhuvud,

får ej heller den form därav, som består i spekulation i jordstyckniug,

lämnas obeaktad.

96

Det problem, som möter på detta område, är icke något för vårt

land egenartat, och åtgärder till förekommande av olämpliga godsstyckningar

eller av spekulation i styckningar hava flerestädes försökts.

I Bayern belädes i en lag av den 28 maj 1852 yrkesmässigt bedriven

^styckning av jordbrukisegeudomar i små lotter med straff av fängelse

intill tre månader och böter från 100 till 1,000 gulden. Denna lag

skall dock ej hava motsvarat sitt syfte; den försvårade legitim handel

men kunde icke förebygga olägenheterna av yrkesmässiga styckningar,

enär egendomshandlaudena visste att genom anlitande av bulvaner och

andra liknande åtgärder skydda sig för straffpåföljd vid sin yrkesutövning.

Lagen blev därför redan efter tio år upphävd. År 1894 kom

den yrkesmässiga handeln med jordbruksfastigheter och däribland även

denna form därav under polisuppsikt; härigenom bereddes möjlighet till

erhållande av noggrann statistik över egendomsstyckningens omfattning

men åstadkoms däremot icke något hinder för rörelsens fortgång.J) I ett

lagförslag av år 1910 ifrågasattes åtgärder i fyra särskilda hänseenden

till förekommande av de olägenheter, som företrädesvis iakttagits vid

yrkesmässig egendomsstyckning. Alla de föreslagna åtgärderna voro

avsedda uteslutande för sådana fall, då fråga var om en jord bruksegendom

(eller jordbruks- och skogsegendom) med minst 5 hektars areal

samt vid köpavtalet såsom köpare, säljare, förmedlare eller såsom i

vinsten delaktig medverkade eu person eller korporation, som yrkesmässigt

sysslade med handel med dylika egendomar, eller sålunda en

egendomshandlande. Den första av de föreslagna bestämmelserna innebar

att till egendomsstyckning i de fall, som lagen avsåg, skulle krävas

särskilt tillstånd. Sådant skulle emellertid vägras blott i fall, då den

efter styckningen återstående egendomen, »restgodset», icke mera vore i

stånd att lämna uppehälle åt eu småbrukar familj, men tillståndet kunde

fästas vid villkor i avseende å restgodsets ägoanordning, vidmakthållandet

av de för restgodsets brukande nödiga inventarier, avlösningav

gemensamma gravationer och säkerställandet av utgående undantagsförmåner.

Meningen var alltså icke att hindra yrkesmässig styckning

utan blott att tillse, att vid sådan styckning folkhushållningens

och jordbrukets intressen icke lämnades obeaktade. Vidare föreslogs,

att den, som överlåtit sin egendom till en egendomshandlande, skulle

9 Enligt uppgift utgjorde antalet under ett år styckade jordbruksegendomar året 1900—

1901: 549 och året 1908—1909: 1,431. Sammanlagda arealen av de utstyckade egendomarna steg

samtidigt från 8,605 hektar till 21,555 hektar. Det sistnämnda redogörelseåret skall yrkesmässig

egendomshandel hava konstaterats i 1,173 av de angivna fallen (81 procent), omfattande 18,665.5 2

hektar av den styckade arealen (86.5 procent).

97

äga rätt att inom fjorton dagar rygga överlåtelsen; att förköpsrätt

skulle tillkomma vederbörande kommun, i densamma bestående lånekassa

för jordbruk eller annan av inrikesministeriet bestämd juridisk person

vid avyttring till en egendomshandlande av eu jordbruksegendom av

ovan angivna storlek, som under de tre sista åren före försäljningen

brukats såsom en enhet; samt slutligen att för erhållande av tillstånd

till styckning av en egendom skulle erläggas en avgift till lika fördelning

mellan staten och vederbörande kommuns kassa. Vid lagförslagets behandling

i lantdagen förkastades emellertid de föreslagna bestämmelserna

om särskilt tillstånd till egendomsstyckning och om avgift för sådant

tillstånd. I det förra hänseendet fann man övervägande betänkligheter

mot att försvåra egendomshandcln och att pålägga ortsmyndigheterna

de tunga och otacksamma uppgifter, som enligt förslaget skulle tillhöra

dem; i det senare hänseendet, eller i fråga om avgiften, tillkom farhågan,

att egendomshandlanden skulle förstå att överflytta avgiften på säljaren

eller köparen. Härjämte vidtogs en inskränkning till tiden i fråga om

utövningen av förköpsrätten och säljarens rätt att rygga avtalet, varvid

man ville begränsa den osäkerhet i fastighetshandeln, som tillvaron av

dylika rättigheter givetvis medför. För att skaffa köparen av restgodset

ett slags ersättning för det skydd, som förslaget om särskilt tillstånd

till egendomsstyckning avsett att bereda honom, samt tillika göra det

möjligt för köpare av särskilda lotter att avvärja förlust på förhastade

köp och genom prejerier från egendomshandlandens sida tillädes under

lantdagsbehandlingen en bestämmelse om rätt för den, som köpt en

särskild lott av en styckad egendom, att rygga köpet. I stället för

avgiften för tillstånd till egendomsstyckning infördes en avgift för

granskning hos ortsmyndighet av egendomshandlandens böcker att utgå

med 10 till 100 mark högst en gång varje år. Den sålunda tillkomna

lagen om egendomsstyckning (Gesetz fiber die Guterzertriimmerung) av

den 13 augusti 1910 innehåller förutom sistomförmälda stadgande om

avgift för granskningen av egendomshandlandes böcker, i huvudsak

följande bestämmelser i syfte att begränsa spekulationen i jordstyckning

nämligen om förköpsrätt i ovan angivna utsträckning, om rätt för säljare

att rygga köpavtal rörande fastighet av viss storlek och beskaffenhet,

när avtalet slutits med eu egendomshandlande, samt om rätt för köpare

av särskild lott av en utav egendomshandlande styckad jordbruksegeudom

att rygga avtalet. Förköpsrätten skall utövas inom tre veckor från

köpets avslutande; vill säljare eller köpare begagna sig av rätten att

rygga avtalet, utgör tiden därför en vecka för säljaren, fem dagar för

köparen. En egendomshandlande kan å sin sida icke med laga verkan

13

98

förbehålla sig rätt att rygga ett köpavtal mot vare sig köpare eller

säljare; ett avtal, varigenom köpare eller säljare avstår från honom tillkommande

förköpsrätt eller som försvårar utövningen av sådan rätt

eller belägger. rättens utövning med vite, är ogilla Om efter styckning

av en sluten jordbruksegendom en egendomshandlande vill avyttra lott,

som icke redan är avrösad, är han, med undantag för visst fall, skyldig

att låta avrösa lotten före köpets avslutande. Överträdelse av denna

föreskrift är belagd med böter. Med hänsyn till förköpsrätten gäller,

att egendomshandlande skall inom tre dagar från avslutandet av köpavtal

därom underrätta vederbörande ortsmyndighet, som i sin ordningunderrättar

den förköpsberättigade om köpet; åsidosättandet av undei^

rättelseplikten ådrager fängelse (Haft) eller, i -lindrigare fall, böter.

I konungariket Sachsen har lagen om delning av fastighet av den

30 november 1843 infört tämligen vittgående inskränkningar i fråga om

rätten att utstycka slutna egendomskomplex.

1 Sachsen—Altenburg får enligt en lag av den 9 april 1859 styckningav

gods och slutna egendomskomplex på landet med över 3.2 hektars

areal icke äga rum utan att tillstånd därtill på förhand lämnats av

regeringen.

I hertigdömet Koburg utgår enligt en lag av den 20 april 1909 en

avgift från 50 till 10,000 mark — för varje styckning av jordbroksoch

skogsegendom. Liknande bestämmelser hava genom en lag av den

10 april 1909 införts i hertigdömet Gotha; där göres emellertid undantagför

styckningar, som ej äro att anse såsom yrkesmässiga, och är den

lägsta avgiften satt till 20 mark.

I Preussen framlades våren 1914 för lantdagen ett regeringsförslag

till lag om delning av jord- och skogsegendomar. Detta förslag, vars

fortsatta legislativa behandling skall hava fått vila under krigsåren,

innehöll, bland annat, följande bestämmelser.

Den, som yrkesmässigt handlar med lantegendomar eller yrkesmässigt

förmedlar förvärv eller försäljning av fastigheter, må icke verkställa

eller förmedla styckning av en jordbruks- eller skogsegendom utan

tillstånd av regeringspresidenten. Som en styckning i strid mot denna

föreskrift anses även, om köpavtal slutes rörande en del av en egendom,

utan att tillstånd därtill på förhand utverkats eller förbehåll om sådant

tillstånd gjorts, eller om överlåtelse inför rätta (Auflassung) sker beträffande

en del av en fastighet innan tillstånd meddelats till försäljningen eller

till överlåtelsen.

Tillstånd erfordras icke i fråga om fastighet, som egendomshandlanden

(mäklaren) åtkommit genom arv eller testamente, ej heller

vid styckning, som sker under medverkan av lantmätare eller auktoriserade

korporationer för inre kolonisation och dylika allmännyttiga

ändamål eller för styckning av fastighet inom område, som i vederbörlig

ordning planlagts för bebyggande.

Tillstånd till styckning vägras blott i det fall, att den icke medför

eu ur det allmännas intresse lämplig jorddelning, i avseende varå särskilt

erinras om den statsunderstödda inre kolonisationens syftemål.

En egendomshandlande (mäklare), som verkställer eller förmedlar

en styckning utan tillstånd i fall, då sådant är erforderligt, straffas med

böter från 100 till 10,000 mark eller med fängelse.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om förköpsrätt samt om

rätt att rygga köpavtal. Förköpsrätten tillkommer staten, som kan

överlåta denna rätt på kommunalförbund, sällskap för allmännyttig

kolonisation och dylika föreningar; den skall utövas inom två veckor

eller, beträffande område om mer än 200 hektar, inom fyra veckor från

det den förköpsberättigade i viss ordning underrättades om avtalet.

Rätt att. rygga köpavtal tillkommer såväl den, som utfäst sig att överlåta

en jord- eller skogsegendom till en egendomshandlande, vilken icke

är berättigad stycka egendomen utan särskilt tillstånd, som ock den,

som utfäst sig att av en dylik egendomshandlande köpa en del av en

egendom av nämnda slag; tiden för avtalets ryggande är i båda fallen

en vecka. Överenskommelser, som upphäva rätten att rygga sådant

avtal eller försvåra rättighetens utövning eller belägga utövningen därav

med vite, äro utan verkan.

Enligt den för Schweiz gällande civillagboken av den 10 december

1907 äga de särskilda kantonerna befogenhet förbjuda köpare av fastighet

att under en tid av fem år från hans eget fång awttra frånstyckade

delar av fastigheten.

För Danmark finnas i detfa hänseende vissa bestämmelser i lagen

om jords utstyckning och sammanläggning in. m. av den 11 maj 1897.

För utstyckning av i jordeboken upptagna (matrikulerade) egendomar

fordras lantbruksministeriets fastställelse. Lagfart (tingläsning) av fång

till en del av en matrikulerad egendom får icke äga rum innan fångeshandlingen

av amtmannen försetts med påskrift om dagen för fastställelse^

om parcellens hartkorn och »gammelskatt» samt om de särskilda

villkor, som kunna vara fästa vid fastställelsen, däribland huruvida

respektive parcell utlagts såsom huvudparcell. Om dylika förhållanden

sker vid tingläsningen anteckning i fastighetsboken. Som regel gäller

att hovedgaarde ej få genom delning nedbringas under 60 tunnland

uppskattad (boniterad) areal efter den bonitering, som lägges till grund

100

för delningen; att vid delning av selvejerbpndergaarde och faestegaarde

under en hovedgaard alltid skall återstå en huvudparcell av viss storlek

— relativt större då jorden vid matrikuleringen åsattes högt gradtal

och arealen för en tunna hartkorn sålunda var ringa samt mindre då

jorden vid matrikuleringen åsattes lägre gradtal — att husmanslägenheter

(plikthuse) ej få nedbringas under 1.5 tunnland boniterad areal, samt

att samlede fredskovsstrsekninger ej må utstyckas i mindre lotter än

100 tunnland i vidd. Undantag från regeln kan emellertid av lantbruksministern

medgivas i åtskilliga fall, såsom då ett stadsliknande

samhälle uppstått i egendomens närhet. Selvejerböndergaarde kunna

likväl ej nedbringas under ett visst mått hartkorn utan särskilt tillstånd

till gårdens nedläggande och på det — dock dispensabla — villkor att

i gårdens ställe i samma kommun upprättas ett plikthus med minst 1.5

tunnland boniterad areal.

Vad Finland angår gällde där under landets förening med det

svenska väldet i huvudsak samma bestämmelser rörande jorddelningen

som i Sverige, men efter skilsmässan har utvecklingen på detta område

icke helt gått efter samma linjer som hos oss. Enligt en för Finland

utfärdad förordning angående delning av jordlägenheterx) av den 12

inni 1895 gällde som regel att hemman och jordlägenheter finge klyvas

eller styckas, under förutsättning att varje sålunda bildad del utgjorde

minst 7Mo mantal och tillika innehölle minst 5 hektar skattbar mark.

För rätt till avsöndring förutsattes i regel dels att stamfastigheten,

parcellen oberäknad, hade nyssnämnda minimistorlek dels ock att det

till parcell avsedda området, så framt det var av beskaffenhet att därav

genom styckning kunde bildas en självständig lägenhet, ej hade större

areal skattbara ägor än 10 hektar. Om någon av sin lägenhet utan

föregången laga delning till annan överlåtit visst område att såsom

särskild fastighet ägas och besittas, var den senare icke att anse såsom

ägare av det överlåtna området innan delning (styckning eller avsöndring)

ägt rum. Sist anförda bestämmelse kvarstår i nu gällande förordning

angående skiftesväsendet av den 13 (26) oktober 1916, vilken trädde i

kraft den 1 januari 1917. Däremot medgiver denna förordning klyvning

och styckning av jordlägenheter utan avseende å deras areal. Avsöndring

får enligt den nya författningen äga rum, om stamfastigheten även efter

det parcellen frånskilts erhåller minst 5 hektar skattbar mark; dock får

*) Med jordlägenheter förstås i Finland såväl hemman och andra i jordeboken såsom

enheter upptagna jordbruksfastigheter som ock genom klyvning, sämjedelning eller styckning uppkomna

delar av sådan enhet. Genom avsöndring bildad lägenhet kallas parcell.

101

parcell ej bildas av jordområde, vars skattbara ägor uppgå till mer än

10 hektar.

1 Sverige stadgades, som bekant, redan tidigt förbud mot en för

långt gående hemmansklyvning, och när avsöndring överhuvud medgavs,

var den kringgärdad av åtskilliga inskränkningar. Sedan bestämmelserna

om besuttenhet upphävts genom 1881 års liemmansklyvningsförordning,

är emellertid rätten till hemmansklyvning praktiskt taget, obegränsad.

Åven rätten till avsöndring har blivit alltmera vidsträckt; särskilt har

den fortgående egnahemsverksamheten i många fall föranlett medgivande

till avsöndring av större del av stamhemmanets areal än i allmänhet

må avsöndras eller en femtedel. Härtill kommer att jorddelningen i

flög grad underlättats genom det nytillkomna institutet ägostyckning,

som närmast kan sägas vara en fördelning av mantalet på ägoområden,

vilkas gränser bestämts icke, såsom vid skifte eller klyvning, efter

mätning och gradering utan av vederbörande ägare själv.

När det gäller att genom lagstiftningsåtgärder av provisorisk

karaktär söka förebygga en ur jordbrukssynpunkt olämplig jorddelning,

lärer det bliva nödvändigt att lämna den jorddelning orörd, som sker

genom laga skifte eller hemmansklyvning. Visserligen kan icke förnekas

att vid sådan delning, eller ägoskifte i egentlig mening, fall hava förekommit,

då utlagda lotter genom ägoanordningen ellei för- unga tilldelning

av inägojord blivit allt annat än tjänliga för jordbruk, men i

den män härför överhuvud skulle kunna rådas bot på lagstiftningens

väg, skulle för ändamålet ytterst tarvas eu del bestämmelser — såsom

om besuttenhetsmått och skiftesvitsord — vilka icke lämpa sig för lagstiftning

med allenast provisorisk giltighet och dessutom kräva mera

omfattande förarbeten än vid utarbetande av föreliggande förslag kunnat

medhinnas. Det torde för övrigt vara allmänt känt, att den joiddelning

inom landet, som kan betecknas såsom ur jordbrukssynpunkt uppenbart

olämplig, skett i främsta rummet genom ägostyckning och därnäst genom

avsöndring samt i jämförelsevis mindre mån genom laga skifte eller

hemmansklyvning. _

Lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndnng av

den 27 juni 1896 innehåller i vad den angår ägostyckning endast få

bestämmelser, som omedelbart avse styckniugslotteruas tjänlighet för

jordbruk. Den medger ej större antal skiften till varje hemmanslott än

tre, därest ej till det ostyckade hemmanet hör större antal skiften, i vilket

fall till varje hemmanslott må läggas lika många skiften, som tillhöra

hemmanet. 1 övrigt, heter det i författningen, bör vid ägornas fördelning

iakttagnas att, så vitt ägornas beskaffenhet och belägenhet samt det med

102

ägostyckningen avsedda ändamål det medgiva, skiftena bliva reguljära

och skillnadslinjerna till avhägnad bekväma. Ågostyckningen skall så

verkställas, att varje hemmanslott kommer att äga rätt till nödiga vägar.

Bestämmelse far ej meddelas till inskränkande av den varje hemmanslott

tillkommande andel uti hemmanets särskilda rättigheter och förmåner

såsom rätt till väg och grustäkt och del i allmänning, överhuvudtaget

är det emellertid hemmanets ägare som bestämmer, huru styckningen

skall ske; om vad vederbörande ägare bestämmer prövas stå i strid

med lagen, sker ej ändring i ägarens förfoganden, utan meddelas i

stället beslut att styckningen ej kan äga rum.

En inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning har emellertid

vidtagits, först för de fem norrländska länen och därefter jämväl för

Värmlands län. Initiativet till inskränkningen togs av kommittén för

utredande av frågan, »huruledes den självägande jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarna må kunna vidmakthållas och

stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas».

Kommittén hade gjort den erfarenheten, att ägostvckning i de norrländska

länen i stor utsträckning använts på ett sätt, som vore till

men för jordbruket, i det att inägojord avstyckades utan att därmed

följde erforderlig husbehovsskog, betes- och odlingsmark, vilket hade

sin grund däri, att trävarubolagen på många platser voro villiga att

avhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga än inbringande inägojorden,

men visade en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet att låta

skogsmark medfölja. Förhållandena ansågos påkalla, att så fort som

möjhgt utfärdades en provisorisk lag, varigenom rätten till ägostyckning

i Norrland i viss mån inskränktes, till dess ny lagstiftning om ägostyckning

kunde bliva genomförd. Den på grundval av norrlandskommitténs

förslag tillkomna lagen den 16 juni 1905 om inskränkning i

rätten att erhålla ägostyckning innehöll huvudsakligen följande stadganden.

I Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län finge ägostyckning ej ske eller förordnande för lantmätare att verkställa

ägostyckning meddelas utan att Konungens befallningshavande

givit tillstånd ^ till ägostyckningen. Den, som ville erhålla sådant tillstånd,

skulle Konungens befallningshavande ingiva uppgift om sättet för

den tillämnade styckningens verkställande. Tillstånd finge ej lämnas

med mindre varje lott, som komme att erhålla inägor, skulle med hänsyn

såväl till dessa ägors omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog,

odlings- och mulbetesmark, som bleve lotten tilldelad, varda

tjänlig för jordbruk, eller ock ägostyckningen erfordrades för bildande

av egnahemssamhällen eller för industriell anläggning eller för annat

103

dylikt ändamål. Till inägor, varom sålunda stadgats, skulle ej räknas

• slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet vore

av mindre värde.

Denna lag skulle gälla till den 1 januari 1910. Den avlöstes av

den för samma län den 25 juni 1909 utfärdade lagen om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning, vilken lag genom lagen den 19 juni

1917 gjorts tillämplig jämväl å Värmlands län. Såsom nya bestämmelser

i 1909 års lag må framhållas, att ansökning om tillstånd till ägostyckning

skall vara åtföljd ej mindre av karta, utvisande huru fastigheten är

avsedd att styckas, än även av de handlingar eller intyg sökanden kan

akta nödigt förete till utredning om att styckningen instämmer med

vad lagen stadgar i avseende å ägotilldelningen; att till hemmanslott,

som huvudsakligen består av skogsmark, må, ändå att lotten icke varder

tjänlig för jordbruk, läggas mindre del av inägojorden, där sådant av

särskilda omständigheter påkallas och hemmanets jordbruk icke därigenom

märkligen försvagas; samt att1 om inägojorden styckas till olika

hemmanslotter och å hemmanet ej linnes tillräcklig skogs- och betesmark

för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark,

tilldelningen må därefter jämkas. Vidare må nämnas, att den nya lagen

i huvudsaklig överensstämmelse med 1905 års lag för vissa fall medgiver

undantag från de allmänna bestämmelserna om ägotilldelningen,

men att härvid ordet »egnahemssamhällen)) i 1905 års lag utbytts mot

uttrycket »egnahemsanläggningar», varmed att döma av förarbetena till

den nya lagen avses bildande av egna hem vare sig fråga är om ett

helt samhälle eller om en enstaka lägenhet. Slutligen innehåller 1909

års lag den nya bestämmelsen, att Konungens befallningshavande må,

där så finnes lämpligt, innan ärendet prövas över ansökningen höra

nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena,

såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd

eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

I den beträffande jordavsöndring i det föregående omförmälda huvudregeln,

att till och med en femtedel av ett hemmans ägovidd må avsöndras,

har — likaledes på initiativ från norrlandskommittén — gjorts

en inskränkning för Kopparbergs län och de fem norrländska länen

genom lagen den 31 augusti 1907, vilken genom lagen den 19 juni 1917

erhållit giltighet jämväl för Värmlands län. Inskränkningens syfte var

att förekomma att inägojorden avsöndrades, vilket särskilt efter det

inskränkning i rätten till ägostyckning kommit till stånd syntes vara

att befara, och den ifrågavarande bestämmelsen innehåller att inom de

nämnda länen inägojord ej må avsöndras till den omfattning, att hem

-

104

manets jordbruk därigenom märkligen försvagas. Med särskilt tillstånd

av Konungens befallningsbavande kan dock avsöndras större areal än i

allmänhet är medgivet, och gäller i avseende härå för Värmlands och

Kopparbergs samt de norrländska länen att nyssanförda inskränkning i

rätten till avsöndring därstädes icke utgör hinder för dylikt tillstånd, i

händelse avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella

anläggningar eller annat dylikt ändamål.

En lagstiftning i syfte att förebygga ur jordbrukssynpunkt olämphga

agostyckningar och avsöndringar kan tänkas äga rum i den form

att gällande inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning i Värmlands

än och de norrländska länen samt de särskilda bestämmelserna rörande

jordavsöndring i nämnda län och Kopparbergs län erhölle giltighet för

ref r^e^‘. anförda, stadgandena hava emellertid tillkommit i ett

alldeles särskilt ändamål eller att förebygga att inom därav berörda

områden jordbruket berövas erforderligt understöd av befintlig skogstillgång.

Redan härav är klart att dessa stadganden icke kunna vara fullt

lämpade för orter med ringa eller ingen skogstillgång. Därjämte må

erinras, att genom den omförmälda särskilda lagstiftningen icke träffas

sådana missförhållanden som att egendomar delas, vilka med hänsyn till

ägoanordning eller åbyggnadernas storlek i förhållande till inägovidden

helst höra lämnas odelade, ävensom att samma lagstiftning lika litet som

de allmänna bestämmelserna om ägostyckning och jordavsöndring förmått

hl^ra, att styckning och avsöndring verkställas på sådant sätt att de

nybildade fastigheterna erhålla en för jordbruk olämplig ägoanordning.

Med hänsyn Därtill och då de nuvarande förhållandena göra det

nödvändigt att all för jordbruk tjänlig jord så vitt på lagstiftningen

ankommer på bästa sätt disponeras för nämnda ändamål eller att åtminstone

förekommes planlös styckning av jordbruksegendomar, som hittills

kunnat lämna något för folkhushållningen mera avsevärt överskott,

bär det ansetts lämpligast att utarbeta en särskild lag i ämnet. För

att icke jorddelningen skall inskränkas mera än för nu angivna ändamål

är oundgängligt har lagen ansetts böra gälla endast för södra och

mellei sta Sverige. För de norrländska länen samt för Kopparbergs och

Värmlands län gälla, såsom förut nämnts, redan särskilda bestämmelser

i fråga om jordavsöndring och för samma län, med undantag av Kopparbergs,

är rätten att erhålla ägostyckning inskränkt. Den föreslagna

lagen lämnar sålunda dessa tidigare bestämmelser orubbade, men ansluter

105

sig på samma gång nära till dem; den väsentligaste skiljaktigheten beror

av vad nyss framhållits såsom lagförslagets syfte.

Inom det område, där lagen tänkts skola gälla, skall enligt förslaget

på Konungens befallningshavande ankomma att lämna tillstånd

till ägostyckning så snart fråga är om styckning av en såsom jordbruksfastighet

taxerad egendom, som icke uteslutande består av skogs- eller

hagmark eller vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering uppskattats

till lägre värde än femtiotusen kronor; det sist angivna undantaget

avser att inskränkningen i styckningsrätten icke skall gälla egendomar,

som ej kunna alstra något större livsmedelsöverskott. Då med

dessa bestämmelser icke torde vara förenat med någon större svårighet

att bedöma, huruvida i ett föreliggande fall tillstånd till ägostyckning

är erforderligt, förekommas redan på ett tidigt stadium åtgärder för

ägostyckning i strid mot lagen.

Förslagets förut angivna syfte kräver naturligtvis föreskrifter om

den materiella prövningen av ifrågasatt stycknings lämplighet ur agronomisk

och jordbruksekonomisk synpunkt. Dessa föreskrifter måste i

stor utsträckning kringskära vederbörande jordägares bestämmanderätt;

eljest vinnes intet resultat utöver det, som kan ernås vid den nuvarande

mera formella prövningen, huruvida vederbörande ägares dispositioner

strida mot ägostyckningslagen. De föreskrifter i ämnet, som ansetts

kunna upptagas i den nya lagen, avse att förekomma de värsta missförhållandena

vid planlösa ägostyckningar. Kan det icke hindras att eu

egendom i god kultur och med för jordbruket väl avpassade åbyggnader

uppdelas i flera lotter, bör åtminstone den fordran upprätthållas,

att icke styckningen får bliva ödeläggande för jordbruket, sådant det

bedrivits å den ostyckade egendomen. Det bör sålunda tillses, att varje

lott får en någorlunda jämn tilldelning av olika slags mark, så att icke,

på sätt nu stundom sker, varje särskilt skifte inom den ostyckade fastigheten

utlägges såsom en fastighet för sig. Å andra sidan bör vid ägoanordningen

tillses, att skiftena få en lämplig form; kunna ej båda nu

angivna synpunkter samtidigt beaktas, lär på prövning i varje förekommande

fall få bero, huruvida avvikelsen från vad som bör gälla som

regel är så stor, att tillstånd till ägostyckning bör vägras. Med god

ekonomi är vidare icke förenligt, att, där en större gård med goda och

rymliga ekonomibyggnader styckas, den lott, med vilken samma byggnader

på grund av sin belägenhet böra följa, erhåller allt för ringa

inägojord i förhållande till åbyggnaderna; blir missförhållandet allt för

stort, bör tillstånd till ägostyckning icke lämnas. Styckning sker ofta

i syfte att av utgårdar, arrendetorp och dylika lägenheter skapa egna

14

106

hem; lagförslaget avser icke att lägga hinder i vägen härför; jämväl

i avseende å sådana styckningar böra emellertid de uppställda reglerna

gälla.

Men lika litet som förslaget vill hindra egnahemsbildningen, gör

det något allmänt undantag till förman för densamma. Med förslagets

syfte överensstämmer icke att egendomar styckas huru som helst under

föregivande att fråga är om »egnahemsanläggningar». Att fullständigt

hindra att jordbruksjord utlägges för annat ändamål än jordbruk låter

sig visserligen ej göra ens för den kortare tid, för vilken lagen tänkts

skola få giltighet, men det undantag, som förty varit nödigt att göra,

gäller i huvudsak behovet av mark för bostadslägenheter å vissa orter

samt för industriella anläggningar och dylikt.

Vad förslaget innehåller i fråga om jordavsöndring är en given

konsekvens av dess bestämmelser om ägostyckning och torde icke erfordra

särskild motivering.

Beträffande förhållandet mellan förslaget och gällande lag må för

övrigt framhållas, att förslaget icke åsyftar eftergift på någon punkt i

hittillsvarande inskränkningar i rätten till ägostyckning och jordavsöndring,

samt att de bland de nuvarande bestämmelserna, som stå i strid

mot den föreslagna lagen och förty icke kunna tillämpas under tiden

för dess giltighet, tänkts skola vid utgången av samma tid automatiskt

åter erhålla tillämplighet i den mån sådant ej hindras av ny lagstiftning

av vare sig provisorisk eller definitiv giltighet.

Den nya lagen har ansetts böra träda i kraft omedelbart efter

dess promulgerande. Med avseende å frågan om tiden för dess giltighet

är att erinra om riksdagens skrivelse den 31 maj 1916 med anhållan,

att Kungl. Maj:t måtte låta utreda vilka åtgärder, som kunde finnas

lämpliga för att _ å jordegendom, inköpt på spekulation för skogsavverkning

och styckning, hämma, förutom förekommande skogsskövling, vanhävd

av jordbruk och byggnader ävensom förhindra dylik egendoms

planlösa .styckning och delarnas försäljning till oskäligt uppdrivna pris.

Då för den sålunda ifrågasatta utredningen och utarbetandet av de förslag,

vilka därav må kunna föranledas, givetvis måste beräknas åtskilligt

längre tid än hittills i allmänhet bestämts för giltigheten av krigstidsförfattningar,

har föreslagits att den provisoriska lagen skulle gälla till

den 1 januari 1924.

Den föreslagna inskränkningen i rätten till ägostyckning och jordavsöndring

träffar emellertid icke spekulanterna oförberedda; såväl nyss

anförda riksdagsskrivelse som motioner vid innevarande års riksdag —

att särskilt nämna motionen nr 166 i andra kammaren av herr Heder

-

107

stjerna in. fl. — torde hava påskyndat eu de! åtgärder av det slag,

som lagen avser att hindra. 1 betraktande härav lärer det vara rimligt

att lagen i viss mån får tillbakaverkande kraft, så att den kommer att

tillämpas i avseende å vid tiden för lagens ikraftträdande hos Konungens

befallningshavande gjorda men av denna myndighet icke slutligt handlagda

ansökningar om förordnande av lantmätare att verkställa ägostyckning

och om fastställelse å avsöndring samt om tillstånd till avsöndring

i fall, då sådant tillstånd redan nu erfordras; undantag härifrån

har ansetts böra göras endast för ansökning, som inkommit före

den 1 februari 1918 — vilken dag föreslagits med hänsyn till tiden

för framläggandet av nyss omförmälda motion — eller som eljest gjorts

före lagens ikraftträdande men grundats på avhandling om köp av visst

område att ägas såsom styckningslott eller avsöndrad lägenhet, därest

avhandlingen upprättats före berörde den 1 februari.

Lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad innehåller i

5 kap. bestämmelser om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

Dessa bestämmelser gälla även för samhälle å landet, för

vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Genom särskilda lagar den 12 maj 1917 har vidare förordnats,

att lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och

jordavsöndring icke skall äga tillämpning i stad ej heller i annat samhälle,

för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser; att i fråga om ägostyckning inom samhälle, där

den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas och

för vilket föres fastighetsregister enligt de för landsbygden gällande

bestämmelser, vissa föreskrifter i 5 kap. av lagen om fastighetsbildning

i stad — nämligen sådana som åsyfta att avstyckning icke må verkställas

till försvårande av stadsplanens genomförande eller av lämplig

indelning av kvarter i tomter eller till motverkande av eljest meddelade

föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom vissa

områden — skola äga ''motsvarande tillämpning; samt att nyss nämnda

föreskrifter i lagen om fastighetsbildning i stad skola äga motsvarande

tillämpning jämväl i fråga om avsöndring inom område, som ej ingår

i tomtindelning i samhälle, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas. Dessa lagar trädde i kraft den 1 januari

1918 med vissa förbehåll i avseende å då redan uppkomna förhållanden,

nämligen sålunda att lagen med bestämmelse att 1896 års lag om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring ej skall äga tillämpning

i stad och vissa andra samhällen icke gäller förrättning, vartill förordnande

meddelats före den 1 januari 1918, att lagen rörande ägo

-

108

styckning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas och för vilket fastighetsregister föres enligt

de för landsbygden meddelade bestämmelser, ej gäller förrättning, vartill

förordnande meddelats före lagens ikraftträdande, och ej heller beträtfande

ägostyckning, som avses i 3 § av 1896 års förenämnda lag,

där avtalet om överlåtelsen skett före den 1 januari 1918, samt att

bestämmelserna om avsöndring inom område, som ej ingår i tomtindelning

inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, ej skola äga tillämpning i fråga om avsöndring, som

skett före berörde den 1 januari 1918. I den mån ägostyckning och

jord avsöndring fortfarande kunna ifrågakomma inom stadsliknande samhällen,

står den möjlighet öppen att även den föreslagna nya lagen

kan komma att därvid tillämpas, och gäller för sådant fall vad ovan

yttrats om förhållandet mellan förslaget och äldre lag. Att införa

en mot den föreslagna inskränkningen i rätten till ägostyckning och

jordavsöndring svarande begränsning i avseende å det nya institutet

avstyckning har däremot icke ansetts av omständigheterna oundgängligen

påkallat. Visserligen förekomma — särskilt efter omfattande

inkorporeringar — rena jordbruksegendomar även inom städernas områden

och inom ett eller annat stadsliknande samhälle, t. ex. Lidingö

köping, där fastighetsregister skall föras enligt de för stad meddelade

bestämmelser, finnas ävenledes jordbruksegendomar. Eu inskränkning

i avseende å jorddelningen inom städer och större samhällen i övrigt

Spelar dock ej någon mera betydande roll för tillgodoseendet av landets

behov av livsförnödenheter men kunde i stället motverka en på dylika

orter vanlig och ej minst under nu rådande förhållanden önskvärd styckning

för bostadsändamål.

I ovanberörda riksdagsskrivelse av den 31 maj 1916 ifrågasattes

jämväl åtgärder till förekommande att särskilda delar av jordbruksegendomar

såldes till oskäligt uppdrivna pris. Därest överhuvud kan förekomma,

att staten inverkar på den fria prisbildningen i fråga om jorden

— t. ex. genom fastställande av maximipris eller genom åsättande

av förslagspris till ledning för spekulanter — lärer sådant i

alla händelser icke kunna ske genom en provisorisk lagstiftning,

avsedd för en kristid då täta förändringar i jordprisen måste bliva eu

naturlig följd av de ständigt skiftande prisen på jordbruksprodukter. I

någon mån synes emellertid det åsyftade målet härutinnan kunna nås

därigenom att egnahemsnämnder och andra förmedlare av lån för egnahemsverksamheten

icke utlämna lån för bildande av jordbrukslägenheter

i fall, då köpeskillingen uppenbart överstiger lägenhetens brukningsvärde.

109

Genom cirkulär den 27 juni 181)6 har förordnats att när vid handläggning

av fråga angående fastställelse enligt lagen den 27 juni 1896

av jordavsöndring upplysning eller yttrande från annan ämbetsmyndighet

erfordras, Konungens befallningshavande har att å ämbetets vägnar

infordra dylika upplysningar eller yttranden, i följd varav det åligger

vederbörande ämbetsmyndigheter att utan lösen tillhandahålla Konungens

befallningshavande desamma. På sätt därefter genom cirkulär den 2

juni 1905 skett beträffande fråga, som avses i lagen den 25 maj 1905

rörande avgäld från avsöndrad lägenhet, torde i händelse en lagstiftningav

nu föreslagna beskaffenhet kommer till stånd, även med avseende å

tillämpningen därav böra utfärdas en föreskrift att upplysningar och

yttranden skola av den prövande myndigheten infordras i tjänsten och

förty tillhandahållas utan lösen.

no

Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta

fast egendom.

Handeln med jordbruksegendomar bär under senare åren i vårt

land tagit en omfattning, som särskilt på grund av de former, varunder

den skett, påkallar den största uppmärksamhet från det allmännas sida.

Stora egendomskomplex övergå från släkter, i vilkas ägo de befunnit

sig sedan århundraden, i händerna på personer, vilka förut icke sysslat

med jordbruk eller äro därmed förtrogna men haft kapitaltillgångar,

som det ansetts lämpligt placera i jordegendom. I andra fall köpas

egendomar för att ånyo säljas snarast möjligt; prisen pläga som oftast

stegras vid varje försäljning och den vinst, enskilda spekulanter kunnat

utan nämnvärt arbete bereda sig på dylika affärer, uppgår till betydande

belopp. I åter andra fall räknar köparen på att kunna göra vinst genom

försäljning av fastighetens skogstillgång, av kreatursbesättning, foder

eller växande gröda, som ingått i köpet, eller genom egendomens

styckning till småbruk, och att jämväl dylika spekulationer ofta slagit

väl ut för köparen är allmänt bekant.

Ur jordbrukets synpunkt ställa sig dessa företeelser icke lika

gynnsamma. Den, som betalt ett högt pris för sin egendom med tanke

på dagens höga pris å jordbruksprodukter, riskerar en stor förlust, när

mera normala förhållanden inträda på livsmedelsmarknaden. Att jordprisen

drivas i höjden inverkar i sin ordning till stegring av livsmedelsprisen,

särskilt i tider då prisregleringen icke är fri. Höga jordpris

hindra mången gång personer ur de i egentlig mening jordbrukande

klasserna att förskaffa sig egen gård; de binda ock för jordägaren

kapitaltillgångar, som eljest skulle kunna användas till grundförbättringar,

och behovet av medel till rånte- och kapitalinbetalningar kan till och

med göra det svårt för jordbrukaren att hålla gården i dess förutvarande

hävd. Härtill kommer att jordbruket å egendomar, som titt och tätt

gå i köp eller köpas för styckning, i regel icke hålles vid makt under

väntetiden utan får förfalla.

Ett ingripande från lagstiftningens sida mot denna osunda egendomshandel

kan icke riktas direkt mot spekulationen på sådant sätt, att vissa

in

personer skulle hindras att köpa jordbruksegendomar; ett förbud mot

meddelande av lagfart, där köparen vore känd såsom spekulant, skulle

varken leda till målet eller ens kunna upprätthållas utan risk av det största

godtycke. Skall lagstiftningen ingripa mot spekulationen genom att

stadga inskränkningar i den fria handeln med fastigheter, kan emellertid

en annan utväg tänkas nämligen en inskränkning i köparens rätt att i

sin ordning överlåta egendomen. En inskränkning i sist angivna riktning

torde icke vara omöjligt att upprätthålla. Av köparens sätt att förfoga

över det köpta kan med rätt så god säkerhet slutas till det syfte, vari

köpet skett; tinnes köpet hava skett i spekulationssyfte, föreligger ett

sådant fall, då hinder mot återförsäljning är på sin plats. Icke utan fogkan

antagas att tillvaron av inskränkningar i rätten till återförsäljning

skall kunna i viss män hålla spekulationen tillbaka. Mot eu sådan

anordning kunna visserligen riktas flera anmärkningar; den hindrar icke

spekulanter att förvärva egendomar, som förut icke varit indragna i

spekulationen, men i fall, då egendomen kommit i händerna på en ur

jordbrukssynpunkt olämplig ägare, försvåras egendomens övergång till

en ur samma synpunkt eventuellt mera lämplig person. Den sistnämnda

olägenheten kan emellertid åtminstone delvis motverkas genom

en diskretionärt utövad dispensrätt. Vad den förra anmärkningen angår

beror dess styrka väsentligen på, huru kraftig inskränkningen i överlåtelserätten

göres; ju större denna inskränkning blir, dess kraftigare

kommer den givetvis att verka till dämpande av spekulationsbegäret.

Då man trott att till stävjande av spekulationen i handeln med

jord bruksegendomar nu senast antydda utväg borde försökas, har man

ansett att inskränkning i överlåtelserätten lämpligen kunde stadgas fölen

tid av fem år; detta tidsmått har föreslagits med särskild hänsyn

jämväl till de fall, då fastigheter köpas för avverkning av skog eller

för styckning. Köpare av fastighet, vilkens förvärv faller under den

föreslagna lagens allmänna bestämmelser, skall under denna tid icke

äga rätt att överlåta fastigheten ulan att vederbörligt godkännande av

överlåtelsen vinnes. Vägras godkännandet vinner överlåtelsen ej giltighet;

en bestämmelse att överlåtelsen skulle bliva giltig först efter utgången

av de fem åren kunde med vår lagstiftning om formerna för fastighetsköp

och om lagfart icke erhålla annan verkan än att antalet icke lagfarna

fång till fast egendom komme att ytterligare stegras. För att

frågan om överlåtelsens giltighet icke skall hållas svävande allt för

länge, har det bort tillses, att godkännande sökes inom viss kort tid;

försittes den tiden, är frågan om överlåtelsens giltighet därmed avgjord

av sig själv; överlåtelsen kan ej vinna giltighet.

112

Den tid, efter vars utgång köparen har fri överlåtelserätt, skall

enligt förslaget räknas icke från hans fång utan från lagfarten därå.

Det har nämligen ansetts nödigt förebygga eventuella försök att genom

antedatering av köpehandlingar, som ännu ej varit föremål för lagfart,

kringgå den föreslagna inskränkningen i överlåtelserätten. Efter all

anledning kommer förslaget härutinnan även att påskynda lagfartsskyldigbetens

fullgörande, vilket i sin ordning torde kunna något motverka

sådana företeelser som att vid »kedjehandel» med fastigheter icke

alla fång lagfaras utan en del köp så att säga makuleras genom överenskommelse

mellan den, som senast förvärvat fastigheten, och den, som

senast därå erhållit lagfart. Med förvärv genom köp bör givetvis likställas

förvärv genom skifte (byte); även gåva har likställts med köp,

eftersom gåva stundom är ett maskerat köp och gåvoformen eljest kan

tänkas använd vid försök att kringgå lagen. Oavsett genom vilket av

nu nämnda fång fastigheten förvärvats, skall enligt förslaget förvärvaren

ej förrän fem år förflutit från det lagfart beviljades å hans fång kunna

avhända sig fastigheten, d. v. s. överlåta densamma genom köp, skifte

eller gåva, med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes.

Att den inskränkning i överlåtelserätten, varmed man trott sig

kunna stävja spekulationen, även kommer att utgöra ett band på den

legitima handeln lärer icke kunna helt undvikas. Ett flertal undantagsbestämmelser

hava emellertid föreslagits i syfte att minska olägenheterna

för legitim handel så långt sådant genom allmänt avfattade stadganden

lämpligen kan ske. Sålunda hava undantagits fastigheter, som på grund

av sin belägenhet eller användning icke hava någon egentlig betydelse

för jordbruksnäringen; vidare fastigheter i allmänhet — alltså även

jordbruksfastigheter — vilkes taxeringsvärde året näst före överlåtelsen

icke uppgick till femtontusen kronor. Den spekulation, för vilken fastigheter

av nu nämnda slag kunna bliva föremål, kan icke på sådant sätt

äventyra livsmedelsproduktionen, att handeln med dem fördenskull bör

underkastas inskränkningar. Det ifrågasatta minimivärdet har, vad angår

jordbruksfastigheter, bestämts med hänsyn därtill, att enligt hittills

gällande bestämmelser egnahemslån icke utgått för obebyggd jordbrukslägenhet,

vars värde beräknats överstiga åttatusen kronor och att kostnaden

för bebyggande av en obebyggd jordbrukslägenhet, med ett värde

av åttatusen kronor torde närma sig sjutusen kronor. Om, såsom väl

är antagligt, taxeringsvärdet å jordbruksegendomar väsentligt höjes vid

den allmänna fastighetstaxeringen år 1918, kommer lagen att träffa

fastigheter, som under nuvarande taxeringsförhållanden icke skulle beröras

av dess bestämmelser; å andra sidan är emellertid icke helt ute

-

118

slutet att, när inskränkningarna i rätten att överlåta större egendomar

fått någon tid verka, spekulationen kan komma att i ökad män sysselsätta

sig med mindre egendomar. Enär lagen är avsedd att påverka

spekulanter, vore måhända mest rationellt att räkna med taxeringsvärdet

vid den tidpunkt, då förvärvet skedde; en lättnad, beaktansvärd

särskilt för sådana fall, då fastighetens taxeringsvärde icke uppgår till

minimivärdet, vinnes emellertid genom att i stället räknas med taxeringsvärdet

året näst före det, då överlåtelsen skedde, eftersom i regel utredning

om detta värde ändock måste förebringas, då lagfart å överlåtelsen

sökes.

I vissa fall är den, som för skyddande av sin rätt måst inköpa

en fastighet, skyldig att sälja fastigheten, när det kan ske utan förlust;

detta gäller beträffande sparbank (lagen angående sparbanker den 29 juli

1892, 14 §), riksbanken (lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897,

22 §), bankaktiebolag och solidariskt bankbolag (lagen om bankrörelse

den 22 juni 1911, 46 och 162 §§) ävensom i fall, som avses i lagen

den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fäst egendom, 6 §, och lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förväva fast egendom eller gruva eller aktier

i vissa bolag, 7 §. Men överhuvud torde det vara olämpligt att genom

försvårande av återförsäljning motverka inköp av fastigheter å exekutiv

auktion eller från konkursbo; undantag har därför bort göras för sådana

fall. Till detta undantag, som avser ordningen för överlåtarens eget

förvärv, sluta sig andra, som gälla överlåtelsen. När med hänsyn till

åtminstone den ena kontrahenten måste anses uppenbart, att legitim

handel föreligger, är inskränkningen icke på sin plats; av sådan anledning

har undantag gjorts för överlåtelse, därest ena kontrahenten är

kronan, stad eller annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse eller ock

aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden.

Det undantag, som gjorts för avtal mellan vissa närskylda, torde icke

tarva närmare motivering. I fall, då tillstånd att förvärva fast egendom

skall sökas enligt bestämmelser i tidigare författningar (förordningen

den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras

religionsutövning, lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall

för bolag och förening att förvärva fast egendom och lagen den 30 maj

1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva läst egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag) bör naturligtvis särskilt godkännande

av överlåtelsen icke krävas enligt den nya lagen.

Denna lag skulle lätt kunna kringgås, om en fastighetsägare, samtidigt

som han vore underkastad inskränkning i fråga om överlåtelse

15

It-!

av hela fastigheten, hade ohindrad möjlighet att avyttra densamma i

mindre delar. En särskild bestämmelse angående överlåtelse av delarav

eu fastighet har för övrigt synts desto mera lämplig som, på sätt

ovan framhållits, det ofta händer att egendomar inköpas just för

styckning och åter försäljning i små lotter.

Huruvida i ett visst fal! godkännande av en överlåtelse skall enligt

den föreslagna lagen erfordras eller icke, torde utan svårighet kunna

avgöras såväl av kontrahenterna som i synnerhet av lagfartsdomstolen.

Liksom enligt ovan anförda lagar av den 4 maj 1906 och den 30 maj

1916, vilka i åtskdliga stycken tjänat som förebilder för förslaget, har

nämligen lagfartsdomstolen, jämte prövningen om överhuvud ett laga

lång föreligger, fått sig anförtrodd eu viss uppsikt över lagens efterlevnad.

Sökes lagfart å överlåtelse, som är underkastad bestämmelserna

i denna lag, och har ansökning om godkännande icke skett i vederbörlig

tid eller ock avslagits, är överlåtelsen ogiltig och lagfartsansökningen

skall förty avslås. År, då lagfart sökes, frågan om överlåtelsens giltighet

ännu ej avgjord, utgör denna omständighet en anledning att förklara

lagfartsansökningen vilande. Det säger sig emellertid självt att om lagfart.

beviljats i fall, då ansökningen därom bort avslås eller förklaras

vilande, sådant icke inverkar på frågan om överlåtelsens giltighet.

Långt större vanskligheter erbjuder prövningen, huruvida godkännande

av skedd överlåtelse skall meddelas eller icke. Enligt grunderna

i förslaget skall godkännande vägras endast då skälig anledning

förekommer till antagande, att överlåtaren själv förvärvat fastigheten i

spekulationssyfte; men, på sätt redan antytts, bör det stå den prövande

myndigheten — Konungens befallningshavande — öppet att undantagsvis

även i sådana fall godkänna en överlåtelse. Meddelandet av närmare

föreskrifter om sättet för inhämtande av upplysningar i dylika

ärenden har synts lämpligen kunna ske genom administrativ lagstiftning.

Skall den nya lagen erhålla avsedd verkan, bör den givetvis träda

i kraft omedelbart efter dess promulgerande. Härvid har man emellertid

trott, sig icke kunna stanna. Förslag om åtgärder till'' stävjande av

spekulationen i handeln med jordbruksegendomar hava tidigare framkommit;

särskilt må erinras om en riksdagens underdåniga skrivelse

den 31 maj 1916 och den av herr Hederstierna in. fl. framlagda motionen

nr 166 i andra kammaren vid 1918 års riksdag. I betraktande härav

och då även i denna del synts böra förekommas, att lagen kringgås

genom antedatering av köpehandlingar, har föreslagits att inskränkningen

i överlåtelserätten skall gälla även i fall, då överlåtaren förvärvat

fastigheten före lagens ikraftträdande men icke dessförinnan sökt lagfart

lin

ii gitt fång; undantag har dock ansetts hora ske för det tall att överlåtarens

fång ägt rum före den 1 februari 1918 — vilken dag föreslagits

med hänsyn till tiden för framläggandet av nyss omlörmälda motion

och lagfart sökts antingen å första allmänna rättegångsdag lör lagfartsärenden

efter lagens ikraftträdande eller, om tiden lör lagfartsskyldighetens

fullgörande då ännu icke var islupen, inom den för lagfart stadgade

tid, räknat från fånget. För att lagens verkan skall kunna uppehållas

hela den tid, varunder lagen tänkts skola gälla, lärer det vara

nödigt att jämväl överlåtelser, som ske efter utloppet av lagens allmänna

giltighetstid, varda underkastade lagens bestämmelser i samma utsträckning

som om lagen i sin helhet fortfarande gällde; eu uttrycklig föreskrift

härom har ansetts böra upptagas bland övergångsbestämmelserna.

Till förminskande av kostnaderna för ansökningar om godkännande

av överlåtelse, torde det vara önskvärt att — i likhet med vad enligt

cirkulär den 27 juni 1896 och den 2 juni 1905 ägt rum — föreskrift

meddelas, att då i ärende av förevarande beskaffenhet upplysning eller

yttrande erfordras från annan myndighet, Konungens befallningshavande

har att å ämbetets vägnar infordra dylika upplysningar eller yttranden,

så att det kommer att åligga vederbörande ämbetsmyndigheter att utan

lösen tillhandahålla Konungens befallningshavande desamma.

*

Förslaget till kungörelse om fastighetshandlaude och fastighetsagenter.

I fråga om formel! för avslutande av köp av fast egendom uppställer

vår lag endast det krav, att köpet skall ske skrifiligen samt med

tvägge manna vittne, och det kan till och med sättas i fråga, huruvida

lagens fordran på två vittnen i detta fall är att anse såsom en formföreskrift

i egentlig mening. En överlåtelse av fast egendom erhåller

sålunda, där den sker- frivilligt, sakrättslig giltighet utan att myndighet

därvid medverkat; här kräves varken att avtalet skall vara avfattat atelier

inför viss myndighet eller att överlåtelsen skall bekräftas inför rätta.

Det låter sig svårligen förneka, att den stora lätthet, varmed

äganderätt till jord överflyttas från en till annan, i viss mån är ägnad

att befordra spekulationen vid handel med fastigheter; och följaktligen

ligger, om man vill söka hålla denna handel inom rimliga gränser, nära

till hands att söka försvåra överlåtelserna genom att för desamma uppställa

strängare formföreskrifter. Givetvis bör dock ej ifrågakomma att

pålägga. omsättningen band, som endast eller företrädesvis skulle tjäna

till att försvåra överlåtelserna och icke tillika i och för sig kunde medföra

några mera betydande reella fördelar. Man lärer därför böra#äinna ur

räkningen den anordning, som består i att överlåtelsen bekräftas inför

råtta; en sådan för svensk rättsuppfattning främmande formalitet kräves

icke ur rättssäkerhetens intresse och skulle med skäl kunna anses såsom

eu alltför stor tunga för den lagtima fastighetshandeln. Något

annorlunda förhåller det sig med kravet att köpeavtalet skall upprättas

av eller inför viss myndighet. Konsten att i skrift på ett redigt och

otvetydigt sätt avfatta kontrahenternas överenskommelser må ju erkännas

vara allt annat än stor och är i varje händelse jämförelsevis lätt lärd;

lika fullt visar en — man kan bär med fog tillägga ofta dyrköpt —

erfarenhet att otydligheten och ofullständig-beten i köpeavhandligar vållat

många rättegångar, som icke skulle behövt förekomma, om köpeavhandlingarna

avfattats av sakkunnig person. Härtill kommer att myndighetspersons

medverkan vid avslutandet av köpehandlingar innebär eu

117

icke obetydlig garanti mot svikliga transaktioner. Även med den ringa

utveckling notariatväsendet nått i vårt land skulle säkerligen en föreskrift,

att köpeavhandlingar rörande fast egendom icke vore giltiga med

mindre de upprättats av eller inför viss särskilt auktoriserad person

låta sig genomföra utan större tunga för köpare och säljare. N id införandet

av den nya ordningen kunde, för att göra övergången lättare,

auktorisation meddelas ett flertal av dem, som nu pläga biträda med upprättande

av köpeavhandlingar, varvid dock borde förutsättas, att deras

redbarhet och lämplighet blivit av vederbörande domare vitsordad. För

sin medverkan vid avslutandet av köp skulle den auktoriserade äga rätt

till ersättning efter fastställd låg taxa, varemot han å andra sidan borde

äga skyldighet att tid efter annan lämna uppgift å de köp, vid vilka han

medverkat. Efter hand som organisationen vunnit stadga, kunde sannolikt

antalet sådana auktoriserade personer nedbringas utan någon större

olägenhet, och till den förut nämnda skyldigheten att lämna uppgifter

angående inträffade fastighetsköp — vilka uppgifter närmast skulle

vara av betydelse såsom ägnade att underlätta kontrollen därå att köpen

bleve lagtima — kunde måhända läggas uppbörden av stämpelavgifter

för äganderättsöverlåtelser. Staten har på detta område stora intressen

att tillvarataga; lagfartsskyldighetens fullgörande bör redan för dess egen

skull från statens sida övervakas, men så länge uppbörden av stämpelavgifterna

för fastighetsköp ske vid köpens lagfarande, är det jämväl

ur fiskalisk synpunkt angeläget, att lagfartsskyldigheten fullgöres. Dröjsmål

härmed är nu ingalunda ovanligt och, vad värre är, det händer

icke så sällan, särskilt vid s. k. kedjehandel, att köpare av fastighet

undandraga sig lagfarts- och därmed följande skattskyldighet för ett

eller flera fång därigenom att, med förbigående av ett eller annat led

i kedjan av ägare, försäljning föregives hava skett omedelbart från den,

som senast sökt lagfart, till den, som av någon anledning'' finner med

sin fördel förenligt att fullgöra sin skyldighet att söka lagfart. Eu

bättre ordning härutinnan skulle tvivelsutan kunna ernås redan om

myndigheterna finge successiva uppgifter å alla lagligen avslutade köp,

och givetvis ännu mera om stämpelavgifterna kunde utkrävas redan vid

köpens avslutande. Den ifrågasatta ändringen i bestämmelserna om

formen för fastighetsköp skulle därjämte kunna på ett fördelaktigt sätt

utnyttjas även med hänsyn till ordningen för behandlingen av lagfartsärenden.

För närvarande tillgår, som bekant, sålunda, att den för lagfart

ingivna fångeshandlingen avskrives i rättens protokoll, att en utskrift

av protokollet i varje särskilt ärende, jämväl beträffande den i protokollet

intagna fångeshandlingen, göres för sökandens räkning och måste

118

lösas av denne samt att eu avskrift eller s. k. renovation av protokollet

i dess helhet göres för att insändas till vederbörande hovrätt. Att avskrifter

av fångeshandlingarna finnas såväl hos underdomstolen som i

hovrätten är tvivelsutan angeläget, men den för både lagfartssökande

och underdomstolar kostsamma protokollsföringen i lagfartsärenden skulle

helt visst kunna utbytas mot ett bekvämare aktsystem, om köpeavhandlingarna

alltid upprättades av fullt sakkunniga personer och det kunde

åläggas de lagfartssökande att jämte själva fångeshandlingarna ingiva

vederbörliga avskrifter av desamma. (Jfr lagberedningens förslag till

jordabalk, Il s. 251 ff och 618 Ef.)

Eu på den allmänna lagens område så pass ingripande förändring

kräver dock åtskilliga förberedelser, och då hela vår fastighetsrätt står

inför en vittgående reform, synes samma ändring icke no böra företagas

som en fristående åtgärd. Däremot torde i samband med de lagstiftningsåtgärder,

som föreslagits i syfte att stävja spekulationen vid

fastighandel, nu både kunna och böra vidtagas åtgärder lör att få åtminstone

någon kontroll över dem, som yrkesmässigt syssla med fastighetshandel.

eller sålunda med fastighetshandlande i egentlig mening och

fastighetsagenter. Fastighetshandlandens verksamhet består i att köpa

fastigheter samt sedan sälja dem antingen i ostyckat skick eller efter

styckning, parcell för parcell. Ofta är sådan handel förbunden med

skövling av skogstillgångar, utsugning av jorden eller vanhävd av jordbruket,

försäljning av kreatursbesättningar, gröda, stråfoder eller byggnader.

Fastighetsagenterna syssla med att sammanföra köpare och säljare;

de äro härvid redskap icke blott för fastighetshandlande av nyss omförmälda

art utan även för personer, som endast till!älligtvis deltaga i

ett fastighetsköp. Agentens uppenbara intresse att få förmedla så många

affärer som möjligt bidrager kraftigt att öka omfattningen av fastighetshandelu;

många köp skulle aldrig kommit till stånd, därest icke köpare

eller säljare eller båda utsatts för eu energisk påverkan tran agenters

sida, och omvänt leda förhastade, snart ångrade köp till nya försäljningar

med nya tillfällen för fastighetsagenterna att erbjuda sina tjänster

och bereda sig provision.

De former, under vilka fastighetshandlandes och lastighetsagenters

verksamhet utövas, och särskilt de överdrifter, till vilka sådan verksamhet

ofta går, äro ur social synpunkt så betänkliga företeelser, att en kontroll

å verksamheten måste anses fullt befogad. Förebilder beträffande denna

kontroll finnas i de reglementariska föreskrifter, som utfärdats angående

kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, angående villkoren

för idkande av pantlånerörelse, om utvandraragenter, om mäklare och

om skeppsklarerare. För vart och ett av nu angivna fall hava förhållanden

förelegat, som påkallat att rätten att idka vederbörande verksamhet

gjordes beroende av särskilt tillstånd. Beträffande fastighetshandlande

och fastigbetsagenter synes häremot icke vara nödigt att

kräva sådant tillstånd; särskilt vad lästighetshandlande angår skulle det

för övrigt knappast, kunna försvaras att giva ett slags koncession å deras

verksamhet. Härtill kommer att, därest särskild prövning i varje fall

skulle äga ruin om vederbörandes behörighet och behovet i orten av eu

verksamhet av den iIrågakomna arten samt motsvarande bestämmelser

icke utsträcktes att gälla även för dem, som redan ägnat sig åt sådan

verksamhet — vilket väl kunde mota betänklighet — dessa för eu lång

tid framåt skulle komma att gynnas med ett slags privilegium.

För de syften, som närmast böra tillgodoses, torde vara nog att

kräva att rörelsen anmäles och att uppgifter successivt lämnas om verksamheten.

Det föreliggande förslaget stadgar anmälningsplikt för såväl

fastighetshandlande som fastigbetsagenter. För de senare torde

anmälningsplikten knappast vara en nyhet; säkerligen hava många sådana

agenter till handelsregistret gjort anmälan om sin rörelse. Men även

från fastighetshandlandenas sida synas befogade invändningar icke kunna

göras mot anmälningsplikten; göras fastigheterna till en handelsvara,

lärer den, som driver handel med sådana, få finna sig uti att likställas

med dem, som handla med andra varor.

Anmälningsplikten bör åligga alla, som driva rörelse av ifrågavarande

beskaffenhet; en fastighetshandlande bör sålunda icke kunna

undandraga sig denna skyldighet på den grund, att han tilläventyrs

uppköper fastigheter icke så mycket för att i sin ordning sälja dem

utan företrädesvis eller uteslutande för att åtkomma skogstillgångar eller

dylikt. Vid författningens tillämpning måste givetvis skälig hänsyn

tagas därtill, att begreppet yrkesmässig fastighetshandel är svävande;

erfarenheten från åren närmast efter införandet av skyldigheten att göra

anmälan till handelsregistret tyder emellertid på en benägenhet hos

näringsidkarna själva att — för säkerhets skull — göra anmälan icke

blott i fall, då det kan vara tvivelaktigt, om anmälningsskyldighet föreligger,

utan även i fall, då anledning ej är för handen att räkna

med tillvaron av en sådan skyldighet. (Se en artikel av dr I. Heckscher

»Om firmalagens tillämpning i Sverige under de senaste åren» i Nytt

juridiskt arkiv, Avd. II år 1894). — Att anmälningsskyldigheten även

skall åligga aktiebolag eller föreningar, som utöva sådan verksamhet,

har antytts i förslaget.

Fastighetshandlandes och fastighetsagenters verksamhet plägar icke

120

vara lokaliserad till ett visst begränsat område; att kräva anmälan för

varje ort, där verksamhet skall utövas, torde därför icke vara lämpligt.

Icke heller har det synts ändamålsenligt att anmälningarna upptagas i

de allmänna handelsregistren; för tillsynen å rörelsens idkare är det

nödigt att hava särskild förteckning över dem. Att jämväl för det fall,

att fastighetshandlanden eller agenten är bosatt i stad, Konungens befallningshavande,

icke magistraten skall vara register- och tillsynsmyndighet

torde ej tarva någon motivering.

Genom den föreslagna bestämmelsen att för rätten att driva yrkesmässig

fastighet shandel eller idka fastighetsagentur skall fordras behörighet

att idka näring, med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker,

uteslutas bland andra allmänna åklagare från rätten att driva

rörelse av ifrågakomma art. Detta är givetvis betingat av nödvändigheten

att dessa åklagare biträda vid tillsynen å rörelsen.

De uppgifter, som enligt förslaget skola lämnas, hava uppenbarligen

stort statistiskt intresse; huvudsyftet är emellertid att få ett medel

att framtvinga lagfartskyldighetens fullgörande. En sammanställning

mellan dessa uppgifter och de lagfartsförteckningar, som lämnas enligt

17 § lagfartsförordningen, torde bereda åklagarna möjlighet att utöva

någon kontroll härutinnan. Att i de register, som fastighetshandlande

och agenter skola föra, och de avskrifter eller utdrag av registren, som

de hava att meddela, även böra upptagas upplåtelser eller överlåtelser

av avverkningsrätt till skog och dylikt beror av det kända förhållande

att vid överlåtelse av fastighet ofta upprättas separata avtal om skogsavverkningsrätt

m. in. Uppgiftsskyldigheten i avseende å fall,.då utländsk

medborgare deltagit i ett fastighetsköp, eller då rätt att bearbeta

mineralfyndighet överlåtits, är betingad av lagen den 30 maj 1916 om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva.

Vad straffbestämmelserna angår låter det tänka sig att ett uppsåtlig!

införande av en oriktig uppgift eller utelämnande av en uppgift

kan ingå som ett led i ett försök att undandraga staten stämpelskatt.

Om en sådan förseelse tilläventyrs kommer att beläggas med straff efter

allmän lag, finnes dock ej någon anledning att icke även för sådant

fall skall kunna tillämpas den civila påföljd, som består i förlust av

rätten att fortsätta verksamheten.

121

Förslaget till förordning om ändring i 3 § av förordningen

den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Enligt gällande förordning angående stämpelavgiften åtnjutes

stämpelfrihet för resolution på ansökning om förordnande för lantmätare

eller med honom i avseende på behörighet till vissa förrättningar

likställd tjänsteman att verkställa lantmäteriförrättning i ändamål att

vinna avsöndring av jord, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet

eller att verk''tälla ägostyckning i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller''Norrbottens län och i Kungl. Maj:ts proposition

nr 230 till 1918 års riksdag har föreslagits, att stämpelfrihet skall

få åtnjutas jämväl för resolution pa ansökning om förordnande för lantmätare

att verkställa ägosfyckning i Värmlands län. Anledningen att

särskild bestämmelse ansetts böra meddelas beträffande nu uppräknade

län är uppenbarligen den, att för ägostyckning därstädes erfordras särskilt

tillstånd. Då nu föreslagits inskränkning, dock endast för viss tid,

i rätten att erhålla ägostyckning i södra och mellersta Sverige, har

motsvarande stämpelfrihet ansetts böra medgivas för resolutioner på

förordnande för lantmätare att verkställa ägostyckning inom ifrågavarande

delar av riket, så vitt för förrättningen skall fordras särskilt

tillstånd enligt den föreslagna lagen; och må härvid anmärkas att vad

lagförslaget innehåller om inskränkning i rätten till jordavsöudring icke

påkallar någon framställning om stämpelfrihet, eftersom sådan frihet

redan äger rum i alla ärenden om fastställelse å avsöndring av jord,

vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

Stämpelfrihet har därjämte ansetts lämpligen höra äga rum i sådana

på förvaltande myndighets provning ankommande ärenden, som avses

i den föreslagna lagen om inskränknrng för viss tid i i ätten att överlåta

fast egendom. Vad det ifrågavarande lagförslaget innehåller är

avsett som ett led i kampen mot förekommande spekulation vid handel

med fast egendom, men bestämmelserna komma att träffa även legitim

fastighetshandel, och då samma bestämmelser därjämte motiveras uteslutande

ur ett allmänt intresse, har det icke synts riktigt att i ärenden,

som kunna föranledas av föreslagna lagen, enskilda parter skola betungas

med stämpelavgifter.

16