SOU 1918:4

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

ANGÅENDE

ÅTGÄRDER FÖR MOTARBETANDE

AF DE SM1TTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNAS

SPRIDNING

AFGIFVET AF *

DEN AF KUNGL. MATT DEN 6 NOV. 1903

FÖR ÄNDAMÅLET TILLSATTA KOMMITTÉ

I

FÖRSLAG OCH MOTIV

STOCKHOLM 1910

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLL.

DEL I.

Sid.

SKRIFVELSE TILL KONUNGEN 9

FÖRSLAG

Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar.

................................;................................................................................ 15

Förslag till ändrad lydelse af §§ 3, 3, 6 och 28 i lasarettsstadgan den 18

oktober 1901 ............................................................................................... 26

Förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 13 i sjukstugestadgan den 18

oktober 1901 ........................................................................................................ 28

Förslag till ändring i instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården

inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,

den 31 oktober 1890............................................................................ 29

Förslag till ändrad lydelse af § 3 i förnyade instruktionen för medicinalstyrelsen

den 31 december 1900....................................................................... 30

Förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa delar af 14 och 18 kap.

strafflagen ................................................ 31

MOTIV

A. Allmän motivering

Inledande öfversikt........................................................................... 37

1. De smittosamma könssjukdomarna .............................................................. 37

Historik ..................................................................................................... 37

De särskilda sjukdomarnas allmänna natur m. m......................................... 39

2. De smittosamma könssjukdomarnas utbredning och ''sociala betydelse ....... 50

Sjukdomarnas utbredning i olika länder ............................................ 50

Sjukdomarnas utbredning i Sverige ................................................................ 52

Sjukdomarnas sociala betydelse...................................................................... 59

4

Sid.

3. Prostitutionen ................................................................................................... 69

Prostitutionens betydelse för de smittosamma könssjukdomarnas spridning 69

Historik ........................................................................................................ 70

Prostitutionens orsaker .................................................................................... 74

Prostitutionens begrepp .................................................................................... 77

Olika slag af prostitution .............................................................................. 79

4. Lagstiftningsåtgärder för hämmande af de smittosamma könssjukdomarna 80

Straffbestämmelser för vissa sedlighetsförbrytelser ........................................ 83

Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade minderåriga .......... 84

Allmänprofylaktiska åtgärder ........................................................................... 85

Åtgärder för hindrandet af sjukdomarnas spridning genom äktenskap ........ 86

Straffbestämmelser för utsättande för eller öfverförande af smitta................ 87

Sanitär tvångslagstiftning ................................................................................ 87

5. Abolitionismen.................................................................................................... 96

6. Reformrörelser i Sverige ................................................................................ 102

Omfattningen af kommitténs uppdrag..................................................................... 111

Allmän profylax .......................................................................................... 113

Allmän folkupplysning om de smittosamma könssjukdomarnas natur m. m. ... 113

Underlättad-sjukhusvård ....................................................................................... 119

Underlättad ambulatorisk vård................................................................................ 126

Råd och anvisningar åt köns sjuka patienter ........................................................ 134

Åtgärder för hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas spridning genom

äktenskap.................................................................................................................... 136

Inledning ................................................................................................................ 136

Gällande svensk rätt............................................................................................. 137

Utländsk lagstiftning i ämnet ............................................ 140

Inom Riksdagen framställda förslag i ämnet....................................................... 142

Kommitténs yttrande ............................................................................................... 144

Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade minderåriga ............... 153

Inledning ............................... 153

Gällande svensk rätt m. m.................................................................................. 155

Utländsk lagstiftning i ämnet ............................................................................. 156

Kommitténs yttrande............................................................................................ 159

5

Sid.

Bestämmelser af straffrättslig natur ..................................................................... 161

Utsättande för eller öfverförande af smittosam könssjukdom ........................... 16!

Utomäktenskapliga könsförbindelser i allmänhet.................................................. 176

Prostitution.............................................................................................................. 178

Kvalificerade utomäktenskapliga könsförbindelser i öfrigt .................................. 207

Koppleriförfägande m. m........................................................................................ 215

Vissa tukt och sedlighet sårande gärningar ..................................................... 235

Kvacksalfveri ............................................................................................................ 245

Sanitär tvångslag stift ning......................................................................................... 249

1. Inledning................................................................................''........................... 249

2. Åtgärder föranledda af anmäldt fall af smittosam könssjukdom ................ 258

Innebörden i de för vårt land gällande bestämmelser.................................... 259

Undersökning angående lämpligheten af i förevarande hänseende före

skrifna

åtgärder ........................................................................................... 272

Allmän besiktning ...... 273

Enskild besiktning (åtgärder mot anmälda smittokällor m. m.) ............ ... 276

Åtgärder mot könssjuka, som frivilligt sökt läkare, men af denne anmälts

såsom särskildt farliga för smittans spridande........................................ 289

3. Åtgärder mot vissa klasser eller grupper af befolkningen ........................... 305

Villkor för utöfvande af vissa näringsrättigheter ........................................... 308

Ammor och barn ............................................................................................ 310

Sillfiskare ........................................................................................................ 316

Sjöfolk................................................................................................................ 317

Arméns och flottans manskap ....................................................................... 322

I fångvårdsanstalter intagna personer ............................................................. 329

4. Reglementering af prostitutionen .................................................................... 338

Det rättsliga underlaget för reglementeringssystemet i vissa länder ............ 338

Reglementeringssystemets införande och nuvarande tillämpning i Sverige ... 343

Reglementeringen ur sanitär synpunkt............................................................ 351

Undersökning åf reglementeringssystemets inverkan på de smittosamma

könssjukdomarnas frekvens bland befolkningen....................................... 353

6

Sid.

Undersökning af reglementeringssystemets verkningsgrad med hänsyn till

de prostituerade kvinnornas snutt''‘farlighet ........................................... 375

Med reglementeringssystemet förenade sanitära olägenheter .................... 394

Reglementeringen ur juridisk synpunkt............................................................ 396

Reglementeringen ur social synpunkt ............................................................ 398

Reglementeringen ur moralisk synpunkt ....................................................... 399

5. Nyreglementarismen ........................................................................................ 493

Särskilda reformförslag ................................................................................... 403

1 lagstiftning redan genomförda reformer ...................................................... 416

Undersökning angående möjligheten att höja reglementeringssystemets sanitära

värde .................................................................................................. 419

Undersökning angående möjligheten att undanröja reglementeringssystemets

olägenheter .................................................................................................... 425

6. Tillfällig besiktning å personer, som vanemässigt hängifva sig åt lösa

och tillfälliga könsförbindelser (stickprofssystemet)................................... 431

Hithörande förslag och lagstiftning ................................................................ 432

Tillfällig besiktning enbart å osedligt lefvande kvinnor .............................. 440

Systemets sanitära värde .............................................................................. 442

Systemets olägenheter...................................................................................... 443

7. Åtgärder mot personer, som tilltalats eller dömts för vissa slag af brott m. m. 446

Hithörande förslag och lagstiftning ................................................................ 446

De gärningar, som böra föranleda ett sanitärt ingripande ............................ 449

Ofri ga förutsättningar för ett sanitärt ingripande........................................... 450

Systemets sanitära värde .............................................................................. 452

8. Kommitténs förslag till sanitär tvångslagstiftning....................................... 453

Inledning .......................................................................................................... 453

De myndigheter, som hafva att med ifrågavarande ärenden taga befattning 454

Hälsovårdsmyndighet enligt kommitténs förslag ........................................ 456

Sundhetsinspektörer .................................................................................. 458

Ärendenas handläggning hos vederbörande myndighet................................... 462

Förfarandet hos sundhetsinspektören........................................................... 462

Förfarandet hos hälsovårdsmyndigheten....................................................... 475

Talan mot hälsovårdsmyndighets beslut .................................................... 482

7

Sid.

Förfarandet i fråga om häktade m. fl......................................................... 482

Förfarandet vid anmäld persons flyttning till annat hälsovårdsdistrikt m. m. 483

Sekretess i fråga om förfarandet ................................................................ 484

Förslagets fördelar och olägenheter ............................................................... 486

B. Speciell motivering

Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar

.................................................................................................................... 495

Förslag till ändrad lydelse af §§ 3, 3, 6 och 28 i lasarettsstadgan den 18

oktober igoi ........................................................................................................ 5 1 7

Förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 13 i sjukstugestadgan den 18

oktober igoi ....................................................................................................... 520

Förslag till ändring i instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården

inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,

den 31 oktober i8go............................................................................ 521

Förslag till ändrad lydelse af § 3 i förnyade instruktionen för medicinalstyrelsen

den 31 december igoo........................................................................ 522

SÄRSKILDA YTTRANDEN

./. Johansson....................................................................................................... 525

Otto Westerberg........................................................................................................ 585

DEL II.

BILAGOR.

Berättelse öfver vid studieresor i vissa främmande länder gjorda iakttagelser

rörande bekämpandet af de smittosamma könssjukdomarna m. m. af Ivar

Andersson, Magnus Möller och Hjalmar von Sydow.

Redogörelse för i vissa länder gifna föreskrifter för motarbetande af de smittosamma

könssjukdomarna af Carl Malmroth.

DEL III.

BILAGOR.

Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm 1859—1905 af

J. E. Johansson.

8

Undersökning rörande frekvensen af smittosamma könssjukdomar i riket af

J. E. Johansson.

De smittosamma könssjukdomarnas utbredning i Sverige 1822—1906 af J. E.

Johansson.

Statistisk undersökning angående skörlefvande kvinnors lefnadsförhållanden af

A. Lindblad.

DEL IV.

BILÄGOR.

Om de smittosamma könssjukdomarna af U. Mullern-Aspegren.

Om de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande i Sverige m. m. af Carl

Malmroth.

Undersökningar i vissa frågor rörande de smittosamma könssjukdomarna af

Magnus Möller.

Om soutenörväsendet af Hjalmar von Sydow.

Ofversikt af de i vissa länder gällande lagbestämmelser om utvisning af utländingar

af Hjalmar von Sydow.

Redogörelse för »Tyska sällskapets för bekämpande af könssjukdomarna» tredje

kongress i Mannheim den 24 och 25 maj 1907 af J. E. Johansson och Magnus

Möller.

9

Till Konungen.

Genom nådigt bref den 6 november 1903 fann Eders Kung!. Maj:t

godt uppdraga åt en kommitté att verkställa utredning rörande hvilka

åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att på ett humanare

2

10

och tillika verksammare sätt, än för närvarande äger rum, motarbeta de

smittosamma könssjukdomarnas spridning och därefter till Eders Kung!

Maj:t inkomma med det förslag, hvartill samma utredning kunde föranleda;

och förordnade Eders Kungl. Maj:t till ordförande i denna kommitté

landshöfdingen, f. d. justitierådet in. in. Paul Gustaf Waldemar

Isberg och till ledamöter undertecknad Möller, docenten vid Kungl.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicine doktorn Edvard Sederholm,

medicine licentiaten Alma Maria Katarina Sundquist, sekreteraren

hos öfverståthållarämbetet in. in. Adolf Hjalmar von Sydow samt undertecknade

Westerberg och Wold.

Uppå därom gjorda underdåniga ansökningar fann Eders Kungl. Maj:t

den 11 mars 1904 godt entlediga undertecknad Möller jämte Sederholm

och Sundquist från berörda uppdrag samt förordnade samma dag medicine

doktorn Carl Bertil Buhre, medicine licentiaten Ellen Beata Elisabet

Sandelin och professorn vid Kungl. Karolinska mediko-kirurgiska institutet

m. in. medicine doktorn Edvard \\ ilhelm Welander att vara ledamöter i

omförmälda kommitté.

Sedan jämväl Buhre, Sandelin och Welander anhållit om entledigande

från berörda, dem meddelade förordnande, fann Eders Kungl. Maj:t den

29 april 1904 godt entlediga dem från uppdraget samt förordnade undertecknade

Andersson, Johansson och Möller, läkaren vid Stockholms stads

och läns kurhus m. m. medicine licentiaten Anders Lindblad samt godsägaren

in. in. Hugo Petrus Percival Tamm att vara ledamöter af samma

kommitté.

Kommittén sammanträdde första gången in pleno den 7 juni 1904.

Sedan kommittén vid detta och följande sammanträden beslutit, att, innan

den inläte sig på närmare behandling af de till dess uppdrag hörande

frågor, skulle till ledning för det kommande arbetet förebringas utredningar

i åtskilliga hänseenden, pågingo dessa utredningar till hösten

1905, hvadan det egentliga kommittéarbetet först då kunde taga sin

början.

Under fortgången af kommitténs arbete hafva följande förändringar

i dess sammansättning ägt rum.

På underdånig ansökning faun Eders Kungl. Maj:t den 5 juli 1907

11

godt entlediga von Sydow från det honom meddelade förordnandet att

vara ledamot i kommittén.

Den 4 oktober 1907 afled kommitténs ledamot Tamm.

På underdånig ansökning'' fann Eders Kungl. Maj:t den 13 juni

1908 godt entlediga Isberg från det honom meddelade förordnandet att

vara ordförande i kommittén, och förordnade Eders Kungl. Maj:t undertecknad

Wold att i Isbergs ställe vara ordförande i densamma. Därjämte

förordnade Eders Kungl. Maj:t samma dag undertecknade Malmroth

och Petrén att efter von Sydow och Tamm vara ledamöter i kommittén;

dock att därigenom någon förändring icke skedde i det undertecknad

Malmroth tidigare af kommittén meddelade uppdrag att vara

sekreterare hos densamma.

Slutligen har kommitténs ledamot Lindblad den 2 oktober 1908 aflidit.

På grund af kommittén i nådiga brefvet den 6 november 1903

gifvet bemyndigande hafva under fortgången af kommitténs arbeten varit

såsom sakkunnige tillkallade generaldirektören S. Wieselgren vid behandling

af fråga angående åtgärder gent emot i fångvårdsanstalter intagna

personer samt regementsläkaren F. A. Klefberg och förste marinläkaren

(1. J. A. Kjellberg vid behandling af fråga rörande åtgärder gent emot

krigsmanskapet; hvarförutom professorn i straffrätt in. in. vid Stockholms

högskola N. F. Stjernberg såsom sakkunnig biträdt vid behandling af

frågor angående ändringar i strafflagen.

Såsom kommitténs sekreterare hafva tjänstgjort under tiden 7 juni

1904—24 oktober 1905 amanuensen i finansdepartementet F. LambertMeuller

samt under tiden därefter undertecknad Malmroth.

Genom nådig remiss den 11 december 1908 har Eders Kungl.

Maj: t till kommittén öfverlämnat en af Riksdagen den 5 maj 1893 till

Eders Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse om ändring af gällande lagbestämmelser

till förekommande af osedlighet in. in. för att, i den mån

skrifvelsen afsåge ämnen, som med det kommittén lämnade uppdrag

ägde samband, af denna tagas i öfvervägande.

Sedan kommittén numera afslutat sina arbeten, får kommittén härigenom

i underdånighet öfverlämna sitt betänkande, innehållande jämte

motiv och bilagor:

12

1) Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma

könssjukdomar;

2) Förslag till andrad lydelse af §§ 3, 5, 6 och 28 i Eders Kungl.

Maj:ts nådiga lasarettsstadga den 18 oktober 1901;

3) Förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 13 i Eders Kungl.

Maj:ts nådiga sjukstugestadga den 18 oktober 1901;

4) Förslag till ändring i Eders Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för

läkare, som äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställde,

äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890;

5) Förslag till ändrad lydelse af § 5 i förnyade nådiga instruktionen

för medicinalstyrelsen den 31 december 1900; samt

(i) Förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa delar af 14

och 18 kap. strafflagen.

Särskilda yttranden hafva afgifvits af undertecknade Johansson och

Westerberg.

De remitterade handlingarna återgå.

Stockholm den 31 december 1910.

Underdånigst

JOHAN WOLD.

CARL MALMEOTH.

IVAR ANDERSSON.

MAGNUS MÖLLER.

J. E. JOHANSSON.

BROR PETRÉN.

OTTO WESTERBERG.

FÖRSLAG

15

Förslag

till

Lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma

könssjukdomar.

I KAP.

Om de sjukdomar, som i denna lag afses, så ock om åtgärder för spridning

af kunskap om dessa sjukdomars natur och smittofarlighet.

1 §•

Till smittosamma könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (kies),

enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhoea,

gonorré), dock endast så länge dessa sjukdomar förete smittosamma

symtom eller nytt framträdande af sådana symtom är att befara.

2 §■

Konungen förordnar om de åtgärder, som erfordras för att bland

allmänheten sprida kunskap om de smittosamma könssjukdomarnas

natur och smittofarlighet samt om vikten för en hvar, som iråkat

sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.

3 §•

En hvar läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttager

fall af smittosam könssjukdom, åligger att upplysa den sjuke om sjukdomens

art och smittofarlighet samt till honom öfverlämna skriftliga

råd och anvisningar om hvad han har att iakttaga till förekommande

16

af smittans spridning. I dessa råd och anvisningar, livilkas lydelse

fastställes af medicinalstyrelsen, skall tillika erinras om påföljden enligt

gällande strafflag af handling, hvarigenom annan utsattes för smittofara,

så ock varnas för äktenskaps ingående, innan smittofaran upphört.

Från hvad sålunda är stadgadt må dock undantag göras i det

fall, att läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden

oundgängligen kräfva, att sjukdomens beskaffenhet tills vidare icke

för honom yppas.

Hvad i första mom. är sagdt gälle ej heller för den händelse,

att den sjuke är barn under femton år, utan har läkaren i sådant

fall att i stället underrätta barnets målsman eller den, som har barnet

i sin vård, om sjukdomens art och smittofarlighet, så ock om hvad

som bör iakttagas till förekommande af smittans spridning.

II KAP.

Om rätt till kostnadsfri läkarundersökning och sjukvård.

4 §■

Fn hvar mindre bemedlad person, som befarar sig vara angripen

af smittosam könssjukdom, är berättigad att utan afgift blifva i sådant

afseende undersökt, om han inställer sig hos läkare, hvarom i nästföljande

§ sägs.

Mindre bemedlad, som finnes behäftad med smittosam könssjukdom,

men ej är i behof af sjukhusvård, äger ock rätt att af sådan läkare

utan afgift erhålla behandling för sjukdomen, så framt det kan ske

hos läkaren, äfvensom att kostnadsfritt bekomma läkemedel, som därvid

föreskrifvas.

I fall, hvarom i 17 och 18 §§ förmärs, äge äfven den, som ej

är att anse såsom mindre bemedlad, att af läkare, som i nästföljande

§ sägs, utan afgift åtnjuta dylik undersökning och behandling samt att

kostnadsfritt erhålla af sådan läkare föreskrifna läkemedel. Erfordras

i dylikt fall intyg angående undersökningen eller behandlingen, skall

sådant jämväl utan afgift till vederbörande utlämnas.

5 §•

Förrättning, hvarom i 4 § sägs, verkställes i stad, där stadsläkare

finnes, af denne eller, om flera sådana äro antagna, af den främste

17

ibland dem och å annan ort af vederbörande provinsial- eller extra

provinsialläkare. Är provinsial- eller extra provinsialläkare bosatt i

stad. där stadsläkare finnes, åligge ock förstnämnde läkare att beträffande

person inom hans tjänstgöringsdistrikt verkställa förrättning,

som nu är nämnd.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så pröfvas lämpligt, af

staden uppdragas åt annan läkare, än ofvan sägs, att i dennes ställe

utföra ifrågavarande förrättningar. Erfordras flera läkare för utförande

af sådana förrättningar, vare staden pliktig ombesörja, att läkare till

nödigt antal finnas för ändamålet tillgängliga, däribland, såvidt lämpligen

kan ske, minst en kvinnlig. Då i dessa fall beslutats att för

uppdraget anställa särskild läkare, utses sådan läkare af hälsovårdsnämnden,

som jämväl har att öfva inseende öfver hans tjänsteverksamhet

och härför meddela nödiga föreskrifter.

6 §•

Ersättning för undersökning och behandling, hvarom i 4 § sägs,

utgår, då den verkställts af provinsial- eller extra provinsialläkare,

enligt den för dessa läkare i fråga om enskild sjukvård för vanliga fall

gällande taxa och bestrides jämte kostnad för läkemedel, som i sådant

fall föreskrifvas, af den allmänna sjukvårdsafgiften inom det landstingsområde,

till hvilket läkarens distrikt hörer.

Har i stad, som deltager i landsting, förrättningen verkställts af

annan läkare än provinsial- eller extra provinsialläkare, skall af den

allmänna sjukvårdsafgiften inom landstingsområdet utgifvas ersättning

åt den anlitade läkaren för förrättningen, beräknad efter nu stadgad

grund, äfvensom bestridas godtgörelse för därvid föreskrift^ läkemedel.

Närmare föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens

utbekommande meddelas af Konungen.

7 §.

Kan på sannolika skäl antagas, att smittosam könssjukdom

vunnit utbredning bland befolkningen å sådan ort på landet, som

är belägen på längre afstånd från vederbörande provinsial- eller extra

provinsialläkares bostad, äge Konungens befallningshafvande förordna

nämnde läkare eller annan läkare, som därtill kan finnas villig, att

besöka orten för att tillhandagå befolkningen med undersökning och

behandling, hvarom i 4 § sägs.

3

18

Föi'': sådan resa utgår af den allmänna sjukvårdsafgiften ersättning

efter den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare

bestämd; och gälle om ersättning för därvid utförd undersökning och

behandling samt föreskrift^ läkemedel hvad i 6 § första mom. sägs.

8 §.

Finnes sjukhusvård erforderlig för den, som är angripen af

smittosam könssjukdom, äger lian, ehvad han är att anse såsom mindre

bemedlad eller icke, att utan afgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt

sjukhus i enlighet med hvad därom finnes särskilt stadgadt.

III KAP.

Om hälsovårdsmyndighet, som i denna lag afses; så ock om

sundhetsinspektörer.

9 §•

Med hälsovårdsmyndighet i denna lag afses i stad, där stadsläkare

finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshafvande

i länet.

10 §.

Närmaste befattningen med de åtgärder, som afse att förekomma

de smittosamma könssjukdomarnas utbredning, handhafves under hälsovårdsmyndighetens

inseende i stad, där stadsläkare finnes, af denne

eller, om flera sådana äro antagna, af den främste ibland dem och å

annan ort af förste provinsialläkaren i länet.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så pröfvas erforderligt, af

staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande stadsläkares

ställe handhafva ifrågavarande befattning. Sådan läkare utses af

hälsovårdsnämnden, som jämväl för honom utfärdar instruktion och

öfvar inseende öfver hans tjänsteverksamhet.

Läkare, hvarom nu är sagdt, benämnes i denna lag sundhetsinspektör.

19

11 §•

I stad, där stadsläkare finnes, skall till sundhetsinspektörens förfogande

ställas nödigt antal tjänstebiträden, som antagas och entledigas

af hälsovårdsnämnden. Förste provinsialläkaren äge såsom sundhetsinspektör

anlita biträde af kronobetjäningen i länet.

Sundhetsinspektör vare ock berättigad att af polismyndighet

äska de upplysningar, som han för utöfvande af sin verksamhet kan

finna nödiga.

IV KAP.

Om anmälningar till sundhetsinspektör.

12 §.

Hvarje läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttager

fall af smittosam könssjukdom, vare pliktig att, där sjukdomen veterligen

icke förut blifvit af annan läkare iakttagen eller behandlad, senast inom

nästa dags utgång med begagnande af formulär, som fastställes af

medicinalstyrelsen, till sundhetsinspektören i orten om sjukdomsfallet

göra skriftlig anmälan, hvari skall uppgifvas sjukdomsbenämningen

samt den sjukes kön och ålder, hvaremot den sjukes namn och bostad

ej må utsättas.

13 §.

Läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttagit fall af

smittosam könssjukdom, hvarom anmälan enligt 12 § skall göras,

vare pliktig att af den sjuke söka utröna, af hvem och under hvilka

omständigheter smittan blifvit öfverförd, samt att i anmälan, hvarom

i 12 § sägs, angifva hvad i sådant afseende kunnat utrönas, med

utsättande, där någon angifvits såsom smittokälla, af dennes namn

och bostad.

Vid efterforskning, som nu är sagd, bör läkaren fästa den sjukes

uppmärksamhet därpå, att han icke är pliktig att uppgifva den, af

hvilken smittan blifvit öfverförd, men att han kan uppgifva denne

utan att själf blifva röjd. Förklarar sig den sjuke vilja för läkaren

endast i förtroende omtala smittokällan, må ej anmälan om denna göras.

20

14 §.

Har någon, enligt livad i lagen om lösdrifvares behandling sägs,

varnats eller häktats för yrkesmässig skörlefnad, göre vederbörande

polismyndighet ofördröjligen skriftlig anmälan därom, i förra fallet till

sundhetsinspektören i orten och i det senare till den vid vederbörande

fångvårdsanstalt i residensstaden anställde läkaren.

15 §.

Varder någon af allmän åklagare ställd under åtal för brott, som

i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 14 eller 15 § eller 18 kap. 7, 8 eller

10 § strafflagen omförmäles, eller för det han, på sätt i 18 kap. 13 §

första eller tredje mom. samma lag sägs, uppfordrat eller inbjudit till

otukt, åligge åklagaren att, så snart stämning delgifvits den tilltalade

eller denne blifvit för brottet häktad, göra skriftlig anmälan därom, i

förra fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till den

vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

Anhängiggöres sådan talan af enskild part, åligge domstolen att

omedelbart efter målets första handläggning därom underrätta sundhetsinspektören

i orten eller, därest den tilltalade därvid förklarats

häktad, den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

V KAP.

Om förfarandet med anledning af inkommen anmälan; så ock

om anmäld persons skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

och sjukvård.

16 §.

Finnes till sundhetsinspektör inkommen anmälan afse person,

som vistas inom annat hälsovårdsdistrikt, varde den öfverlämnad till

sundhetsinspektören inom detta distrikt.

Afser anmälan i tjänst varande medlem af krigsmanskapet, skall

den öfverlämnas till vederbörande militärläkare. Anmälan angående

person, som är intagen i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte,

varde öfverlämnad till anstaltens eller häktets läkare.

21

17 §.

Har till sundhetsinspektör inkommit anmälan enligt 14 eller 15 §,

eller finnes i till honom inkommen anmälan, som i 12 § sägs, uppgift

om smittokälla grundad på sannolika skal, och skall ej enligt 16 §

anmälan öfverlämnas till annan läkare, anmane sundhetsinspektören den

anmälde att vid äfventyr, som i 22 § förmäles, inom utsatt kort tid till

utrönande, huruvida han är behäftad med smittosam könssjukdom, låta

undersöka sig antingen af läkare, som i 5 § sägs, eller af annan

läkare, som i sådant afseende af hälsovårdsmyndigheten godkännes,

samt, såvidt undersökningen ej verkställts af sundhetsinspektören själf,

därom hos denne förete intyg.

Närmare föreskrifter angående sättet för undersökningens verkställande

utfärdas af medicinalstyrelsen, som jämväl har att fastställa

formulär till intyg, som öfver dylik undersökning ntfärdas.

18 §.

Finnes vid undersökning, som af sundhetsinspektör enligt 17 §

företages, eller framgår af innehållet i företedt läkarintyg, att den

anmälde är behäftad med smittosam könssjukdom, anmane sundhetsinspektören

den sjuke att vid äfventyr, som i 22 § förmäles, inom utsatt

kort tid för undergående af sjukbehandling inställa sig antingen hos

läkare, som i 5 § sägs, eller hos annan läkare, som i sådant afseende

af hälsovårdsmyndigheten godkännes, samt, såvidt sjukbehandlingen ej

verkställes af sundhetsinspektören själf, därom hos denne förete intyg.

Den sjuke vare ock pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som till förebyggande af smittans utbredande kunna varda

honom af den anlitade läkaren meddelade.

Anses den sjuke icke kunna utan synnerlig fara för smittans

spridning vårdas utom sjukhus, anmane sundhetsinspektören honom

att vid . äfventyr, som nyss är sagdt, inom utsatt kort tid låta sig

intaga till vård å allmänt sjukhus och till sundhetsinspektören insända

intyg om intagandet.

19 §.

Har den sjuke enligt inkommet intyg tagits under behandling af

annan läkare än sundhetsinspektören, vare denne skyldig att oför

-

22

clröjligen meddela förstnämnde läkare skriftlig underrättelse om den

gjorda anmälan och hvad i anledning däraf förekommit.

20 §.

Finnes anmäld könssjuk, som vårdas af annan läkare än sundhetsinspektören,

hafva af brutit sjukbehandlingen eller underlåta att

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som af läkaren meddelats

angående behandlingen eller till förebyggande af smittans utbredande,

vare läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören göra skriftlig

anmälan.

Lag samma vare, om anmäld könssjuk, som vårdas å allmänt

sjukhus, därifrån utskrifves, under det sjukdomen ännu befinner sig i

smittosamt skede.

21 §.

Inkommer till sundhetsinspektör anmälan enligt 20 §, meddele

denne den sjuke anmaning eller föreskrift, som i 18 § omförmäles.

Har anmälan föranledts af tredska från den sjukes sida, äge dock

sundhetsinspektören, i enlighet med hvad i nästföljande § sägs, omedelbart

underställa ärendet hälsovårdsmyndighetens pröfning.

22 §.

Underlåter anmäld person att efterkomma af sundhetsinspektören

meddelad anmaning eller föreskrift, hvarom i 17 eller 18 § sägs, varde

ärendet underställdt hälsovårdsmyndighetens pröfning; och äge denna

myndighet efter förhör i saken, där sådant finnes erforderligt och kan

hållas, att i ärendet förordna.

I beslutet skall erinras om den påföljd, som för underlåtenhet

att ställa sig detsamma till efterrättelse i 23 § angifves.

23 §.

Underlåter könssjuk, som icke fått sig förelagdt att låta sig vårda

å allmänt sjukhus, att efterkomma hvad af hälsovårdsmyndighet föreskrifvits

angående behandlingen eller till förebyggande af smittans utbredande,

må hälsovårdsmyndigheten förordna om hans intagande till

vård å allmänt sjukhus.

23

Försummar den, som kallats inför hälsovårdsmyndighet, att efterkomma

kallelsen, eller vägrar någon att underkasta sig af hälsovårdsmyndighet

beslutad läkarundersökning eller att låta sig intaga till

vård å allmänt sjukhus, där hälsovårdsmyndigheten sådant förordnat,

må handräckning meddelas för beslutets verkställande.

24 §.

År den anmälde barn under femton år, skall anmaning eller föreskrift,

som i detta kapitel sägs, gifvas åt barnets målsman eller åt den,

som har barnet i sin vård.

25 §.

Har till vederbörande militärläkare eller läkare vid straff- eller

tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan om person, hvarom

i 16 § andra mom. sägs, ankomme å nämnde läkare att föranstalta

om undersökning till utrönande, huruvida den anmälde är behäftad

med smittosam könssjukdom, och, om sådan sjukdom finnes föreligga,

om nödig sjukbehandling.

26 §.

Finnes person, mot hvilken förfarande på grund af anmälan enligt

denna lag pågår, hafva flyttat till annat hälsovårdsdistrikt eller inträdt

i eller upphört med tjänstgöring såsom krigsman eller intagits i eller

frigifvits från straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte eller förflyttats

från sådan anstalt eller häkte till annan dylik anstalt eller annat häkte,

vare vederbörande sundhetsinspektör, militärläkare eller läkare vid

anstalten eller häktet skyldig att om den gjorda anmälan och hvad i

anledning däraf förekommit meddela skriftlig underrättelse till den

läkare, som enligt denna lag har att med ärendet taga vidare befattning.

27 §.

Visar den, som anmälts enligt 14 §, att meddelad varning icke

blifvit fastställd eller att han från häktet frigifvits utan att varning

honom meddelats, må ej vidare åtgärd enligt denna lag mot honom

vidtagas.

24

Lag samma vare, där den, som anmälts enligt 15 §, styrker, att

åtalet förfallit eller genom laga kraft ägande utslag ogillats.

28 §.

Hvad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare

eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte förekommit

i ärende, som afses i denna lag, må ej af någon, som på grund

af sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom,

yppas för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola

så förvaras, att de icke kunna af obehöriga åtkommas. Den, mot

hvilken anmälan enligt denna lag inkommit, vare berättigad att taga

del af protokoll och handlingar i ärendet; och äge i fall, då någon

blifvit ställd under åtal för brott, hvarom i 14 kap. 21 § strafflagen

förmäles, domstolen att. på begäran, undfå besked, huru den föranstaltade

läkarundersökningen utfallit.

29 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som afses i denna lag, må

talan föras genom besvär hos Konungens befallningshafvande inom tid,

som eljest gäller för öfverklagande af hälsovårdsnämnds beslut.

I Konungens befallningshafvandes beslut må ändring sökas genom

besvär hos Konungen inom den tid, som för öfverklagande af förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Utan hinder af klagan lände beslut till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

VI KAP.

Särskilda bestämmelser.

30 §.

Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande af de smittosamma

könssjukdomarnas utbredning kunna finnas erforderliga gent

emot krigsmanskap och personer, intagna i straff- eller tvångsarbetsanstalt

eller häkte, förordnar Konungen.

25

31 §.

Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman skyldighet, som honom enligt

denna lag åligger, ansvare såsom för tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läkare, som ej är att till ämbetseller

tjänsteman hänföra, att iakttaga hvad honom enligt 25 eller 2&

§ åligger, eller öfverträder annan än ämbets- eller tjänsteman hvad i 28 §

första punkten stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor.

Försummar läkare att iakttaga hvad honom enligt 3, 12, 13 eller

20 § åligger, och är ej försummelsen att såsom tjänstefel enligt första

mom. anse, böte högst tvåhundra kronor.

32 §.

Åtal för öfverträdelse, hvarom i 31 § sägs, anhängiggöres vid

allmän domstol och ntföres af allmän åklagare.

33 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknastillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

34 §.

Genom denna lag upphäfvas:

Kungl. cirkuläret den 10 juni 1812 till samtliga landshöfdingar

angående åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande,

Kungl. brefven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående

åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande genom från

utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,

samt i öfrigt alla af Kungl. Maj:t, Konungens befallningshafvande

eller annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter,

i hvad desamma innehålla mot denna lag stridande bestämmelser angående

åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar.

Denna lag träder i kraft den

4

26

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 3, 5, 6 och 28 i Kung!. Maj;ts nådiga

lasarettsstadga den 18 oktober 1901.

§ 3.

För vård af sådana med smittosam sjukdom behäftade personer,

som må å lasarett emottagas och icke utan olägenhet kunna vårdas

å allmänt rum, skola å hvarje lasarett särskilda rum till nödigt antal

finnas inredda.

§ 5.

Mom. 1. Oförändradt.

Mom. 2. Medellösa, inom landstingsområdet insjuknade pérsoner,

som tillhöra annat landstingsområde, njuta underhåll och öfriga sjukhusförmåner

kostnadsfritt, äfvenså med smittosam könssjukdom behäftade

personer, såvida de vårdas å allmänt eller särskildt rum.

§ 6.

Mom. 1. Då sjuk anmäles — — — intyg om hemort företes.

Med smittosam könssjukdom behäftad person skall å allmänt eller

särskildt rum intagas utan ansvarsförbindelse eller annat intyg.

Mom. 2—4. Oförändrade.

Mom. 5. Efter af läkaren företagen undersökning af den sjuke

skall denne, därest lasarettsvård för honom är behöflig, å lasarettet

intagas; dock att i fråga om den, som enligt bestämmelserna i lagen

angående åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar erhållit

anmaning eller föreläggande att låta sig intaga till vård å allmänt

sjukhus, läkaren ej har att pröfva behofvet af lasarettsvård.

27

Finnas flera till intagning anmälda sjuka än antalet lediga platser å

lasarettet, skall den hafva företräde, som enligt läkarens åsikt är i

största behofvet af lasarettsvård.

A såväl — — — — — behandling å lasarett.

§ 28.

Lasarettsläkare åligger:

1. — 8. Oförändrade.

9. att i den mån, det kan ske och för undvikande af smittas

spridning finnes nödigt, hålla personer, behäftade med smittosam sjukdom,

afskilda från andra sjuka. Därjämte skall läkaren tillse, att

sjuka, som kunna antagas i sedligt afseende inverka menligt å andra,

om möjligt vårdas skilda från öfriga sjuka, framför allt från barn och

yngre personer.

10. —15. Oförändrade.

28

Förslag

till

ändrad

lydelse af §§ 7 och 13 i Kling]. Maj:ts nådiga sjnkstugestadga

den 18 oktober 1901.

§ 7.

Sinnessjuk må icke å sjukstuga intagas; ej heller må person,

som lider af smittosam könssjukdom, intagas å sjukstuga, där sådant

icke utan olägenhet kan ske.

§ 13.

Sjukstugans läkare åligger:

1. Oförändrad.

2. att ansvara för de sjukas ändamålsenliga och omsorgsfulla

vård samt tillse, att med smittosam sjukdom behäftad person, som

intagits å sjukstugan, vårdas afskild från andra sjuka, såvida fara för

smittans spridning föreligger.

3. —10. Oförändrade.

29

Förslag

till

ändring i Kungl. Ma,j:ts nådiga instruktion för läkare, som

äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställde,

äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,

den 31 oktober 1S90.

§ 28.

Denna § utgår i sin helhet.

; § 48.

1. Oförändrad.

2. I öfverensstämmelse härmed åligger stadsläkare:

l:o—5:o Oförändrade.

6:o att, på förordnande af Konungens befallningshafvande, rådstufvurätt

eller polismyndighet, inom staden och dess område verkställa

besiktning å lefvande person eller undersökning af död människas kropp,

därvid stadsläkare har att ställa sig till efterrättelse hvad för provinsialläkare

angående dylika förrättningar är föreskrifvet; och äger stadsläkare

att för dessa förrättningar åtnjuta ersättning af statsmedel lika

med provinsialläkare i de fall, där förrättningen påkallats i rättsligt

ändamål.

7:o—10:o Oförändrade.

§ 59.

Hvarje läkare, antingen han är i tjänst anställd eller enskildt

meddelar läkarvård, åligger:

l:o — 2:o Oförändrade.

3:o att ställa sig föreskrifterna i lagen angående åtgärder mot

utbredning af smittosamma könssjukdomar till noggrann efterrättelse.

4:o—-9:o Samma lydelse som nuvarande 3:o — 8:o.

30

Förslag

till

ändrad lydelse af § 5 i förnyade nådiga instruktionen för

medicinalstyrelsen den 31 december 1900.

§ 5.

Till fullgörande af sina åligganden i afseende på den allmänna

hälsovården tillhör det medicinalstyrelsen:

att ägna uppmärksamhet — — — hälsovård;

att fullgöra hvad enligt lagen angående åtgärder mot utbredning

af smittosamma könssjukdomar på medicinalstyrelsen ankommer;

att vaka öfver — — — nödvändigt.

31

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse af vissa delar af 14 och 18 kap.

strafflagen.

14 KAP.

19 §.

Förgiftar någon, i uppsåt att skada andra till lif eller hälsa,

varor, som till salu hållas, eller hvad annat som helst, så att allmän

fara för människors lif eller hälsa däraf kommer; dömes till straffarbete

från och med sex till och med tio år. Får någon af den förgiftning

död eller svår kroppsskada; vare lag, som i 18 § skils.

Ilar någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 1 mom. sägs,

och söker ej, ändå att han det varse blifvit, att faran däraf, så vidt

ske kan, genast afvärja; vare förfallen till straffarbete från och med

sex månader till och med två år. Får någon af förgiftningen svår

kroppsskada; då skall till straffarbete från och med två till och med

sex år dömas. Ljuter någon däraf döden; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

20 §.

Bryter den, som till försäljning af gift berättigad är, emot föreskrift,

som till förekommande af missbruk eller skada däraf blifvit

gifven, eller säljer eller utlämnar den gift, som därtill oberättigad är,

32

och får någon af giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete i

högst två år. Får någon af giftet svår kroppsskada; då skall till

fängelse i högst sex månader dömas.

21 §.

Har någon, som lider af smittosam könssjukdom, med vetskap

eller misstanke därom genom könsumgänge eller eljest under öfvande

af otukt utsatt annan för fara att blifva smittad; dömes till fängelse

eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter, ej

under femtio riksdaler. Slef sjukdomen öfverförd; må straffet höjas

till straffarbete i högst två år.

Har någon eljest på annat sätt, än nu är sagdt, uppsåtligen eller

genom grof vårdslöshet utsatt annan för dylik smittofara; dömes till

fängelse eller böter. Slef sjukdomen öfverförd; må ock i ty fall straffet

höjas till straffarbete i högst två år.

45 §.

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot

maka, styf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas af

allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angifver,

eller det blifvit föröfvadt under sabbat eller vid sådant tillfälle eller

å sådan ort, som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Ej heller må

brott, som i 21 § sägs, åtalas af allmän åklagare, där det ej af målsägande

till sådant åtal angifves.

Vållande, hvarom i 17 § sägs, må ej åtalas af annan än målsägande.

46 §.

Hem, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18

1 inom., 19 § 1 inom., 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom.

eller 27 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.

33

18 KAP.

9 §■

Denna § utgår i sin helhet.

11 §•

Hvar, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig säi’skild

vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan

andra; dömes, för koppleri, till straffarbete i högst fyra år eller fängelse

i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande;

må till böter, dock ej under femtio riksdaler, dömas.

Till straff, som nu är sagdt, skall ock dömas, där någon, utan

att hafva gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs,

för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga lefnadssätt.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andra, som

till otukt med annan förleda barn eller dem, som under deras lydnad

eller uppsikt ställda äro; varde, ändå att det ej skett på sätt, som

i 11 § sagdt är, dömde till straffarbete från och med två till och med

sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas eller ock till fängelse dömas.

13 §.

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt

och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,

om man sårar tukt och sedlighet genom annan gärning, som är ägnad

att väcka allmän förargelse eller medföra fara för andras förförelse.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är

afsedt för o tuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;

34

eller i skrift, som lian utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande

för allmänheten till salu utbjuder eller själf eller genom annan till

försäljning kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden,

att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig muntligen

eller genom utspridande af skrift, söker förleda till användande af

föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras

användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom.

sägs, dömd efter ty där stadgas.

Den, som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt som är

ägnadt att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt;

varde, där ej gärningen efter 1 mom. bör svårare anses, dömd till

böter eller fängelse i högst sex månader.

17 §•

Den, som efter 12 § pröfvas skyldig till straffarbete, varde ock

dömd medborgerligt förtroende förlustig.

ALLMÄN MOTIVERING

37

Inledande öfversikt.

i.

De smittosamma könssjukdomarna.

Med könssjukdomar i vidsträckt bemärkelse förstår man sådana

sjukdomstillstånd, hvilka i regel äro lokaliserade till könsorganen eller

från dessa spridt sig till andra delar af människokroppen. Bland dessa

bar man sedan långt tillbaka afskilt en särskild grupp sinsemellan

väsentligen olika sjukdomar, bvilka på grund af sin smittofarlighet och

samhälleliga betydelse ådragit sig eu alldeles speciell uppmärksamhet.

Denna grupp omfattar syfilis (lues), enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk

chancre) och dröppel (gonorrhoea, gonorré), hvilka sjukdomar pläga gemensamt

benämnas smittosamma könssjukdomar eller veneriska sjukdomar.

Den senare benämningen, hvilken föranledts däraf, att dessa sjukdomar

hufvudsakligen spridas genom könsumgänge, var förut den allmänt brukliga,

men har under de senare åren mer och mer öfvergifvits såsom

mindre lämplig. Det må emellertid redan här anmärkas, att kommittén

i sitt förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma

könssjukdomar, i den följande framställningen benämndt hufvudförslaget,

med beteckningen smittosamma könssjukdomar afser nämnda

tre sjukdomar endast så länge de förete smittosamma symtom eller

nytt framträdande af sådana symtom är att befara.

När och hvar dessa sjukdomar först uppträdt, känner man icke,

men sannolikt går deras historia mycket långt tillbaka i tiden. Af hieroglyfinskrifter

och utsagor i Mose böcker har man trott sig finna, att såväl

dröppeln som det enkla veneriska såret redan förekommo bland de gamla

egypterna och hebréerna, och åtskilliga uttalanden af de klassiska författarna

synas gifva vid handen, att de varit spridda jämväl bland de kringboende

äldre kulturfolken. För grekerna och romarna voro dessa båda

Historik.

38

sjukdomar väl kända, och deras medicinska författare hafva i sina

skrifter ganska fullständigt och tillförlitligt beskrifvit dem. Jämväl under

medeltiden voro de uppmärksammade och af åtskilliga omständigheter

att döma ganska allmänt utbredda. Mera tvifvelaktigt synes däremot

vara, om syfilis förekommit i Europa under antiken och medeltiden.

Visserligen återfinnas såväl hos de klassiska författarna som i medeltida

läkarskrifter sjukdomsbeskrifningar, hvilka närmast synas passa in

på denna sjukdom, men dessa beskrifningar äro alltför ofullständiga och

sväfvande för att några bestämda slutsatser däraf skulle kunna dragas.

Äfven om de smittosamma könssjukdomarna sedan äldre tider voro

kända, synas de dock icke då hafva påkallat något ingripande från samhällets

sida. Detta skedde först vid medeltidens slut, då syfilis på en

gång framträdde såsom en förhärjande epidemi öfver hela Europa.

Enligt en allmänt antagen åsikt skall denna epidemi hafva uppkommit

därigenom, att de franska soldaterna under konung Karl VIII:s fälttåg

i Italien år 1495 ådragit sig sjukdomen och efter krigets slut fört den

med sig till Frankrike, hvarifrån den sedermera spreds till angränsande

länder. Rörande sjukdomens egentliga ursprung äro däremot meningarna

delade. Medan somliga hålla före, att den sedan äldre tider funnits

i Europa, äro andra af den åsikten, att densamma öfverförts hit från

det nyss förut upptäckta Amerika, en åsikt, som vunnit ett ganska

kraftigt stöd genom de senare årens forskningar. Hvilkendera uppfattningen

som är den riktiga, torde svårligen kunna afgöras, men att sjukdomens

epidemiska karaktär stått i samband med ofvannämnda fälttåg

synes vara otvifvelaktigt. Härpå tyda, bland annat, de namn, hvarunder

syfilis på 1500-talet var känd. Af fransmännen kallades den

sålunda »neapolitanska sjukan», under det att italienarna å sin sida

benämnde den »franska sjukan», en benämning, hvilken sedermera

under en lång tid framåt blef den vanliga. Sjukdomen uppträdde

fullkomligt farsotmässigt och spred sig med stor hastighet från det

ena landet till det andra. Till Tyskland och Schweiz kom den under

åren 1495—1496, och sistnämnda år visade den sig för första gången

i England, Nederländerna och Danmark. Sannolikt är, att den vid

ungefär samma tidpunkt öfverförts till vårt land. Dess snabba spridning

torde i väsentlig mån hafva föranledts af de pågående krigen

med förflyttande af stora människomassor från det ena landet till

det andra äfvensom af den ökade rörlighet bland folken, som blef

eu följd af de stora geografiska upptäckterna. Härtill kommo jämväl

åtskilliga andra för dess utbredning gynnsamma omständigheter, såsom

okunnighet om sjukdomens natur och smittningssätt, otillfredsställande

89

hygieniska förhållanden, fattigdom och nöd bland befolkningen samt

brist på kompetenta läkare och lämpliga sjnkvårdsanstalter. Smittans

öfverförande på annat sätt än genom könsumgänge, hvilket nu för tiden

är jämförelsevis sällsynt, var då synnerligen vanligt, och till stor del

torde sjukdomens spridning hafva försiggått på denna väg. Eu omständighet,

som i hög grad bidrog härtill, var, att allmänheten betraktade

könssjukdomarna såsom skamliga och nesliga. De af smittan

angripna sökte därför i det längsta dölja sitt tillstånd för sin omgifning,

för hvilken de sålunda utgjorde en ständig fara.

Under sitt första framträdande på 1500-talet hade syfilis en synnerligen

elakartad karaktär. Den tog ett mycket snabbt förlopp, åstadkom

förfärliga förstörelser i kroppens olika delar samt kräfde massor

af människolif. Den afsky och förskräckelse den öfverallt framkallade

hade till följd, att man knappast kom sig för att vidtaga några åtgärder

mot densamma. Sedan sjukdomens farsotmässiga karaktär så småningom

upphört, gjorde sig emellertid ett lugnare betraktelsesätt gällande, och

man började studera medel och sätt för dess förebyggande och botande.

Genom läkarvetenskapens utveckling, ökad upplysning bland allmänheten,

förbättrade sociala, ekonomiska och hygieniska förhållanden och

ett kraftigt ingripande från samhällets sida har sjukdomens spridning

också efter hand allt mer och mer aftagit. Under tidernas lopp har

den jämväl undergått modifikationer till sin karaktär, blifvit mindre

häftig i sitt förlopp och mindre i ögonen fallande i sina yttringar.

Äfven om syfilis allt fortfarande är att anse såsom en af de med hänsyn

till sina följder farligaste sjukdomar man känner, erbjuder den dock

icke samma hemska skådespel som förr.

Den häftighet, hvarmed syfilis under 1500-talet uppträdde, gjorde,

att man för denna sjukdom nästan helt och hållet glömde bort dröppeln

och det enkla veneriska såret. Efter hand började man till och med

betrakta dessa sjukdomar såsom endast lindriga yttringar af syfilis.

Denna åsikt fortfor lång tid framåt, och först mot slutet af 1700-talet

började röster höjas mot densamma. Emellertid dröjde det till ända

fram på 1880-talet, innan det lyckades den franske läkaren Ricord

leda i bevis, att dröppel och syfilis voro helt olika sjukdomar. Det

enkla veneriska sårets karaktär af en särskild, från syfilis skild sjukdom

blef däremot icke fastslagen förrän i slutet af 1870-talet.

Med hänsyn till den följande framställningen anser sig kommittén

böra i korthet redogöra för de smittosamma könssjukdomarnas allmänna

natur och förlopp samt spridningssätt in. m.

De smittosamma

könssjukdomarnas

allmänna

natur in. in.

40

Syfilis.

Syfilis är en kronisk och konstitutionell infektionssjukdom. Smittämnet,

som först under de sista åren blifvit kändt, utgöres af en mikroorganism,

en s. k. spirill (spirochmte pallida). Sjukdomen öfverföres

genom direkt beröring, och med hänsyn till smittningssättet skiljer man

mellan förvärfvad syfilis och ärftlig (hereditär) eller medfödd syfilis.

Vid förvärfvad syfilis, hvarom i det följande närmast är fråga,

inkommer smittämnet i människokroppen genom förut befintliga eller

vid beröringen uppkommande, ofta icke ens skönjbara aflossningar,

rispor eller bristningar å öfverhud eller slemhinna. Då smittoöfverföringen

i regel äger rum vid könsumgänge, är den vanligaste platsen

för smittans inträngande könsdelarna eller deras närmaste omgifning

(genital smitta). Särskildt utsatta för infektion äro öfvergångsstället

mellan förhuden och ollonet hos mannen samt stora och små blygdläpparna

hos kvinnan, i hvilka delar aflossningar och bristningar vid

samlag lätt uppstå pa grund af deras tunna och luckra hudbetäckning.

Det är emellertid icke alltid som infektionen äger rum i samband

med könsumgänge. Mångfaldiga andra sätt för smittans öfverförande

finnas, och följaktligen kunna jämväl andra kroppsdelar än

könsorganen blifva platsen för smittämnets inträngande (extragenital

smitta). Särskildt är detta fallet med läpparna, tungan, händerna

och hos kvinnan bröstvårtorna. Sålunda kan exempelvis en kyss eller

till och med användandet af en annans dricksglas eller tobakspipa

förmedla sjukdomens öfverförande. Många läkare och barnmorskor

hafva under utöfvandet af sina yrken ådragit sig smittan genom någon

hudlöshet å handen, och icke sällan har det inträffat, att ammor blifvit

infekterade af syfilitiska barn.

Det utan jämförelse vanligaste sättet för smittans öfverförande

är dock, såsom nämndt, könsumgänge. Åtminstone är detta fallet hos

de i kulturellt hänseende högre stående folken. I sådana länder åter.

där befolkningen i allmänhet står på eu lägre bildningsgrad och de

samhällshygieniska förhållandena lämna mycket öfrigt att önska, inträffar

det däremot stundom, att de extragenitala infektionerna äro

talrikare än de genitala. Någon medfödd oemottaglighet gent emot

syfilis finnes icke. Blott den, som redan lider af sjukdomen, och i regel

jämväl den, som haft densamma, men blifvit botad, är oemottaglig

(immun) för vidare smitta.

Med hänsyn till de olika skeden syfilis genomlöper skiljer man

mellan primär- eller initialstadiet samt det konstitutionella stadiet.

Under primär- eller init/alstadiet har sjukdomen i viss mån karaktären

åt eu lokal åkomma, hvilken förorsakar patienten föga eller intet

41

obehag. Det för denna period utmärkande symtomet är primär sicter osen

eller indurationen, hvilken uppkommer efter 2—5 veckor å platsen för

infektionen och ter sig såsom en i och under huden belägen elastisk

förhårdnad. I allmänhet är den tillräckligt stor och karaktäristisk

för ätt uppmärksammas och igenkännas, men understundom inträffar

det, särskildt hos kvinnor, att den helt och hållet förbises eller framträder

så obetydligt markerad, att en säker diagnos icke kan ställas.

År. sklerosen icke allt för liten, öfvergår den i regel till ett starkt

smittande sår med särdeles fast, indurerad, botten (härd chancre), hvilket

genom sitt karaktäristiska utseende lätt igenkännes. Efter någon kortare

tid läkes detta sår, och förhårdnaden försvinner äfven så småningom.

Under primärsklerosens utveckling sprider sig emellertid giftet till kroppens

olika delar. Detta giftets framträngande markeras däraf, att de

närmast sklerosen belägna lymfkörtlarna ansvälla och blifva hårda (indolento

buhoner). Omkring 5—12 veckor efter infektionen har smittan

genomträngt organismen, och sjukdomen har därmed inträdt i sitt konstitutionella

skede.

Med öfvergången till det konstitutionella stadiet antager syfilis en

helt annan karaktär. Den är icke längre bunden vid platsen för

infektionen, utan gifver sig tillkänna genom utbrott på en mångfald

olika sätt och på olika ställen af kroppen. Sjukdomsyttringarna uppträda

recidivvis. Sedan ett eller flera samtidigt uppkomna symtom försvunnit,

inträder i regel en kortare eller längre tids mellanrum, hvarunder

den smittade icke företer några mera framträdande tecken på sin

sjukdom (latent syfilis). Möjligheten af smittans öfverförande under

dylika mellantider får emellertid ingalunda anses utesluten. Ilecidivens

antal växlar mycket och är i hög grad beroende på mellankommande

behandling. Under den första tiden följa utbrotten, om sjukdomen

lämnas åt sig själf, i regel ganska tätt på hvarandra, men ju äldre

sjukdomen blifver,. desto längre pläga de symtomfria mellantiderna

blifva. Exempel finnas, hurusom dessa kunna uppgå till 20 år och

därutöfver.

Med hänsyn till symtomens olika karaktär och smittofarlighet

samt tidsförloppet har man sedan gammalt brukat indela det konstitutionella

stadiet i två särskilda skeden, nämligen det sekundära eller

kondylomatösa stadiet, hvilket plägar räcka i genomsnitt 2 å 3 år, och

det tertiära eller gummösa stadiet, omfattande tiden därefter. I verkligheten

äro emellertid dessa båda stadier icke kronologiskt skilda.

Sekundära och tertiära symtom kunna nämligen uppträda såväl samtidigt

som omväxlande med hvarandra.

6

42

Det sekundära eller kondylomatösa stadiet karaktäriseras däraf, att

sjukdomssymtomen företrädesvis uppträda i kroppens ytliga organ,

såsom hud och slemhinnor, hafva benägenhet att läkas utan förstörelse

af väfnaden samt äro mycket smittosamma. Det första symtomet

utgöres i regel af ett hudutslag, hvilket ofta föregås af feber, hufvudvärk,

mattighet samt smärtor i nerver, muskler och ben. Utslaget

är ofta inskränkt till bålen, men utbreder sig understundom öfver

hela kroppen. Det består merendels af brunröda, smärtfria och icke

kliande fläckar (roseol), ofta mer eller mindre upphöjda (■panter), i svårare

fall med ett varliknande innehåll (pustler). Där huden är tunn eller

fuktande, t. ex. å vissa delar af yttre könsorganen, äfvensom å slemhinnor,

särskildt ofta i munhålan, blifver utslaget mer eller mindre vätskande

(vätskande papler, breda kondt/lomer, mukösa eller slempapler). Sistnämnda

symtom äro ur profylaktisk synpunkt af den största vikt, enär den

afsöndrade sårvätskan är synnerligen smittosam. Ifrågavarande för det

sekundära stadiet karaktäristiska hud- och slemhinneutslag försvinna

visserligen i regel ganska snart, men återkomma vanligen efter kortare

eller längre tid. Recidiven begränsa sig efter hand till särskilda kroppsdelar,

men blifva merendels i stället mera djupgående och visa större

benägenhet till förstöring af väfnaderna.

De sekundära symtomen äro emellertid ingalunda inskränkta till

hud och slemhinnor. Redan under detta stadium visar sjukdomen

den växlande mångfald i former, som alltid och allestädes kännetecknat

densamma. Sålunda inträder samtidigt med den första lmdemptionen

en mer eller mindre utpräglad ansvällning af kroppens

samtliga lymfkörtlar. I ögat, i synnerhet i regnbågshinnan, uppstå

icke sällan inflammationer, hvilka mer eller mindre hota synens bestånd.

Affektioner å bensystemet äro ganska vanliga, oftast i form af smärtsamma

benhinneansvällningar. Nervsystemet, hvilket alldeles speciellt

är utsatt för syfilitiska förändringar, angripes ofta redan under detta

skede. Nervsmärtor, hufvudvärk, sömnlöshet, psykisk depression samt

förlamningar, beroende på inflammation i nerverna eller deias närmaste

omgifning, äro de därvid vanligen förekommande symtomen. Ej sällan

angripas hjärnans eller ryggmärgens hinnor eller kärl, hvarigenom

fallandesotsliknande anfall, språkrubbningar eller förlamningar uppstå.

Primärstadiet jämte de först framträdande sekundära symtomen

pläga med ett gemensamt namn benämnas färsk syfilis (syfilis recensj.

Under det tertiära eller gummösa stadiet förändras sjukdomen i flera

hänseenden. Symtomen framträda med längre mellanrum, utveckla sig

mera långsamt och smygande och äro i allmänhet begränsade till vissa

43

organ och kroppsdelar. De angripa oftare inre och för kroppen

viktigare organ, hafva en väfnadsförstörande karaktär samt äro icke

alls eller åtminstone endast i ringa grad smittosamma.

Under detta skede af sjukdomen äro för densamma mest utsatta,

förutom huden, ben-, blodkärls- och nervsystemen. Bendelarna blifva

ofta säte för en svulstliknande infiltration (gumma eller gummisvulst),

hvaraf svåra smärtor och missgestaltningar kunna blifva följden. Såsom

typiska exempel härå kunna nämnas förstörandet af hårda gommen

äfvensom af näsbenet, hvarigenom näsroten blifver platt och insjunken

(sadelnäsa). Vida farligare äro emellertid de affektioner, som drabba

kärl- och nervsystemen. Af alla tertiära symtom utgöra dessa mera

än en tredjedel. Många af de »slaganfall», som drabba marinen i hans

bästa år och som resultera i död eller större eller mindre förlamningar,

äro förorsakade af syfilitiska förändringar i hjärnan eller i hjärtat och

de stora blodkärlen. Följder af genomgången syfilis äro jämväl de två

fruktansvärda sjukdomarna: sinnessjukdom med förlamning (paralysie

générale) och ryggmärgstvinsot (tabes), hvilka båda sjukdomar medföra

döden, den förra vanligen efter några få års förlopp, den senare först

efter många års lidande.

Det anförda utgör endast några exempel på yttringarna af tertiär

syfilis. Sjukdomen kan i själfva verket lokaliseras i hvilka som helst

af kroppens väfnader och organ, hud, slemhinnor, körtlar och muskler.

Åtskilliga viktiga inre organ, såsom exempelvis de till matsmältningsapparaten

hörande, hvilka under det sekundära stadiet varit förskonade,

angripas nu jämförelsevis ofta och kunna därvid undergå sådana förändringar,

att de blifva mer eller mindre odugliga för sina förrättningar.

Hvar och en, som ådrager sig syfilis, drabbas emellertid icke af

alla dess ofvannämnda fördärfliga verkningar. Sålunda uteblifva ej sällan

de tertiära symtomen helt och hållet. Vidare är att märka, dels att

sjukdomen antager ett helt olika förlopp hos olika individer, hos

somliga svårare hos andra lindrigare, och dels att man i behandlingen

har ett medel att i de flesta fall, om icke helt och hållet neutralisera,

så dock i väsentlig mån mildra dess följder. Fn nödvändig förutsättningför

en framgångsrik behandling är dock, att denna påbörjas i tid och

fortgår tillräckligt länge. Enligt läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt

måste behandlingen, hvilken hufvudsakligen består i ett måttfullt

och metodiskt införande i kroppen af något kvicksilfverpreparat,

fortsättas med vissa mellanrum minst 2, i regel 3—4 år, äfven om

patienten under denna tid ej skulle förete några framträdande symtom

44

af sin sjukdom. På allra sista tiden liar ett af professor Ehrlicli i

Frankfurt ani Main och eu hans lärjunge Hata framställdt nytt preparat

(en arsenik-benzol-förening »606») inom vida kretsar väckt förhoppningar

om eu total omhvälfning af syfilisbehandlingen, gående ut på

att i ett slag tillintetgöra sjukdomsparasiterna och därmed sjukdomen

själf. Huruvida dessa förväntningar komma att förverkligas och huruvida

öfver hufvud någon förändring i sjukdomens karaktär och förlopp

kan blifva en följd af den nya upptäckten, därom är det emellertid

icke möjligt att i frågans nuvarande skede bilda sig en åsikt. Först

sedan man genom årslånga iakttagelser vunnit en. stor och allsidig

erfarenhet om den nya metoden, blifver det möjligt att afgöra, huruvida

denna bättre än våra förutvarande förmår afvärja hvad som i fråga

om syfilis är det mest betänkliga, nämligen de fruktade sena recidiven.

Hereditär eller medfödd syfilis föreligger, då ett foster infekterats

före födelsen. Enligt under senare åren utförda undersökningar ärfves

sjukdomen från modern, och ju färskare och mindre behandlad hennes

syfilis är, desto svårare förlöper den hos fostret. I svårare fall dör

detta redan i moderlifvet, och missfall inträffar förr eller senare. I

lindrigare fall födes väl barnet mer eller mindre fullgånget och vid

lif. men dör efter några veckor eller månader. Befinner sig moderns

sjukdom i ett senare stadium, framfödas barn, som visserligen vid födelsen

eller någon tid därefter visa lindriga symtom, men dock kunna genom

lämplig behandling hållas vid lif och till och med botas. Har modern

undergått en metodisk antisyfilitisk behandling eller ligger hennes

sjukdom flera år tillbaka i tiden, kunna fullt friska barn födas.

Symtomen af medfödd syfilis äro en följd af samma slags väfnadsförändringar

som vid förvärfvad syfilis, men skilja sig ofta från dessa i

fråga om utseende, lokalisation och förlopp. Då smittämnet här införes

direkt i fostrets blodbanor, följer däraf, att den för förvärfvad syfilis

utmärkande primäraffektionen saknas, äfvensom att de lifsviktigare

organen mycket fortare angripas. I allmänhet ger sig sjukdomen tillkänna

genom hudutslag och vätskande papler kring mun, näsa och

stolgångsöppning. Svåra förändringar i bensystem, lefver, njurar och

lungor förekomma ofta. Senare angripas i vissa fall ögonen samt

innerörat. Syn- och hörselrubbningar samt ett visst slag af tanddeformationer

utgöra ej sällan för lifvet bestående karaktäristiska tecken

på medfödd syfilis. Understundom gifver sjukdomen sig jämväl tillkänna

uti defekter i själsförmögenheterna alltifrån smärre rubbningar

i intelligens och uppfattningsförmåga till fullkomlig idioti.

45

Det enkla veneriska såret är en akut infektionssjukdom, hvilken

yttrar sig såsom ett till smittningsstället lokaliseradt frätande sår,

som läkes genom ärrbildning. Smittämnet, som utgöres af en i de

variga sårafsöndringarna förekommande bacill (bacillus Ducreyi), inkommer

liksom vid syfilis genom någon defekt eller bristning i öfverhuden.

Infektionen äger rum nästan uteslutande vid könsumgänge och

är därför i regel lokaliserad till de yttre könsdelarna och deras närmaste

omgifning.

Sjukdomen förlöper i allmänhet på följande sätt. Å det ställe,

där smittämnet inträngt, uppstår i regel inom 24 timmar efter infektionen

en liten varblåsa, hvilken under de närmaste dygnen öfvergår

till ett varafsöndrande sår med skarpa kanter och mjuk, oren botten

(mjuk chancre). Under sin vidare utveckling vidgar sig detta alltmera

och gräfver sig mer eller mindre djupt ner i väfnaden. Då

öfverliuden å de kvinnliga könsdelarna äfvensom förhuden hos mannen

till följd af bristande renlighet ej sällan är uppluckrad och skör.

uppstå ofta en hel mängd små sår, hvilka efter hand sammanflyta.

Understundom antager såret en brandig karaktär, utbreder sig hastigt

på bredden och djupet samt kan på detta sätt medföra missgestaltningar

och stympningar af de angripna partierna. I somliga fall får såret

en serpiginös natur, d. v. s. det läkes i en kant, medan det fortfarande

utbreder sig i eu annan. Under långa tider kan det på detta sätt

krypa framåt i olika riktningar och trotsa nästan hvarje behandling.

Icke sällan inträffar, att en person samtidigt ådrager sig enkelt

veneriskt sår och syfilis. I dylikt fall utvecklar sig det förra i vanlig

ordning, och först efter 3—4 veckor visa sig tecken på en syfilitisk

primärskleros (chancre mixte). Att en mjuk chancre på detta sätt kan

öfvergå i en hård, har varit en af orsakerna till att man förr ansåg

det enkla veneriska såret såsom en yttring af syfilis.

Under gynnsamma förhållanden plägar det enkla veneriska såret

icke bereda patienten några större obehag. Är det icke af brandig

eller serpiginös natur, läkes det med lämplig behandling jämförelse”

vis lätt utan att efterlämna annat spår än ett mer eller mindre

tydligt ärr. Äfven utan dylik behandling kan det i undantagsfall

genom iakttagande af sorgfällig renlighet gå till läkning. Emellertid

inträffar det ganska ofta, att smittämnet sprider sig till angränsande

lymfkörtlar, hvilka därvid svälla upp samt blifva ömma och värkande.

Dessa körtelinflammationer (buboner), hvilka merendels uppträda i

ljumskarna, kunna visserligen genom tjänliga medels användande understundom

rätt snart häfvas, men oftast uppstår varbildning i körteln,

Enkelt

veneriskt sår.

46

Dröppel.

i sammanhang hvarmed fistelgångar i omgifningarna lätt uppkomma.

Dylika fall fordra i regel operativa ingrepp och tvinga ofta patienten

att under månader hålla sig stillaliggande. Ytterst sällan får dock

denne något framtida men af sjukdomen.

Den vanligaste af de smittosamma könssjukdomarna är dröppeln

eller gonorrén. Denna består i en katarr eller inflammation, förorsakad

af en speciell bakterie (gonococcus Neisseri), hvilken förekommer i

det afsöndrade varet. Dröppeln är i regel lokaliserad till könsdelarnas

slemhinnor (genital dröppel) och sprides nästan uteslutande genom könsumgänge.

Understundom händer det dock, särskildt i fråga om små

flickor, att smittämnet öfverföres på annat sätt genom förmedling af

föremål, som kommit i beröring med varafsöndringarna från en dröppelsjuk

person, exempelvis genom eu svamp, en handduk eller en teraiometer.

I mera sällsynta fall tager sjukdomen sitt säte i andra delar

af kroppen än könsorganen (extragenital dröppel). Någon immunitet

mot sjukdomen, vare sig medfödd eller förvärfvad, finnes icke.

På grund af könsdelarnas olika anatomiska byggnad får den

genitala dröppeln ett olika förlopp hos mannen och kvinnan.

Dröppel hos mannen börjar nästan alltid i urinröret, i hvars mynning

gonokockerna inkomma vid samlaget. Redan några dagar efter

infektionen gifver sjukdomen sig tillkänna genom en lindrig kittling eller

klåda i rörets främre del, i synnerhet vid urinkastning, samt genom

afsöndring af en ringa mängd, till en början nästan klar vätska. Allt

eftersom sjukdomen utvecklas och sprider sig, förvärras symtomen.

Urinrörets slemhinna svullnar, och mer eller mindre häftiga smärtor

inträda vid urinkastning och erektioner, hvarjämte flytningen blifver

rikligare och varliknande. I gynnsamma fall och vid rationell behandling

stannar sjukdomen i främre urinröret, och efter 4—6 veckor kan

den vara öfverstånden utan att kvarlämna något som helst men för

framtiden.

Det är emellertid ingalunda regel, att dröppeln tager ett så

gynnsamt förlopp. Om patienten icke i tid söker läkarbehandling eller

om han på annat sätt missköter sig, öfvergår den lätt från akut till

kronisk form eller ock uppstå mer eller mindre svåra komplikationer

genom smittans spridning till bakre urinröret och till de organ,

som omgifva eller sammanhänga med detta.

Med kronisk dröppel förstår man en långvarig form af.sjukdomen,

merendels förorsakad däraf, att sådana delar blifvit infekterade, hvilka

ej äro åtkomliga för vanliga behandlingssätt. Ofta underhålles den

47

kroniska dröppeln genom infektion af de i urinrörsväggen befintliga

små slemkörtlarna, hvilka under mycket lång tid kunna hysa gonokocker.

I detta skede är afsöndringen helt ringa och visar sig merendels

endast såsom ett obetydligt grågult, slemmigt var, hvilket på morgonen

sammanklibbar urinrörsmynningen. Smärtor och öfriga obehag kunna

vara helt borta, hvilket gör, att mången patient nu tror sig vara frisk

eller blott hafva »en liten efterkatarr» utan betydelse. Men äfven den

obetydligaste afsöndring kan innehålla smittämnet och sålunda framkalla

en dröppel, när den öfverföres på en annan slemhinna. Det är

under det kroniska stadiet af dröppeln, som de flesta smittoöfverförelser

äga rum, enär patienterna tro sig vara botade och därför nu ej längre

afhålla sig från könsumgängen. När sjukdomen är slut, kan blott af

läkaren genom upprepade mikroskopiska undersökningar afgöras.

Komplikationer uppstå i såväl det akuta som kroniska stadiet

därigenom, att sjukdomen sprider sig till bakre urinröret och vidare

till blåsan, blåshalskörteln, sädesblåsorna eller bitestiklarna. Därmed

hafva smärtsamma, ofta svårbotliga och långvariga sjukdomstillstånd

inträdt, hvilka för lång tid kunna inverka störande på individens fysiska

såväl som psykiska hälsa och nedsättande på hans arbetsduglighet. Hafva

båda bitestiklarna angripits, är ofruktsamhet en vanlig följd. Ibland

inkommer smittämnet i blodet och kan afsätta lokalhärdar i leder,

senskidor, benhinnor, muskler (dröppelreumatism) eller i ögonens bindehinnor,

mycket sällan i hjärtat eller centrala nervsystemet. En icke

ovanlig följd af dröppel är förträngning af urinröret (striktur), hvilken

i sin ordning kan medföra farliga följder för blåsan och njurarna.

Dröppel hos kvinnan antager ej sällan ett mera kompliceradt förlopp

än hos mannen. På grund af könsdelarnas byggnad är hon mera

utsatt för att blifva infekterad. Hon kan nämligen mottaga smittan

icke blott, såsom mannen, i urinröret utan jämväl i andra delar af

urogenitalapparaten, såsom i körtlarna kring födseln, i slidan eller i

lifmodern. I de flesta fall infekteras flera af dessa platser samtidigt, oftast

dock urinröret och halsdelen af lifmoderkanalen. Hos vuxna kvinnor

angripes mera sällan slidans slemhinna. Detta inträffar däremot ganska

ofta hos små flickor, hvilkas slemhinnor äro mycket mottagliga för

smittan. Sjukdomen är i dessa fall mycket långvarig och svårbotlig.

Liksom hos mannen kan dröppel hos kvinnan antingen vara mera

kortvarig, akut, eller utsträcka sig öfver månader och år. Går smittämnet

högre upp i de inre könsdelarna, kunna de därigenom framkallade

komplikationerna blifva sådana, att ett botande öfverhufvud blifver

vanskligt och osäkert.

48

Under dröppelns kroniska stadium äro symtomen, utom vid ett

tillfälligt uppblossande eller vid tillstötande komplikationer, äfvenledes

hos kvinnan så svagt uttalade, att de kunna vara omärkbara för patienten

själf och äfven för läkaren svåra att påvisa. Det är just detta

smygande och indolenta i den kroniska dröppelns förlopp, som är

hufvudanledningen till sjukdomens stora spridning.

De ofvan antydda komplikationerna, som äro eu följd af bakteriernas

inkommande i blodbanorna (dröppelreumatism o. s. v.), förekomma

äfven hos kvinnan. Säregen för kvinnan är infektion och däraf följande

mer eller mindre häftig inflammation af ett par körtlar vid ingången

till slidan. Af långt större betydelse äro emellertid de komplikationer,

som blifva en följd af smittans fortledning högre upp i de inre könsdelarna:

lifmoderkanalen, äggledarna och könskörtlarna (ovarierna) samt

de dessa delar omgifvande väfnaderna. Nar dessa organ eller delar däraf

angripits, äro kvinnans hälsa och framtida lycka allvarligt hotade. Till

följd af organens läge i djupet af bäckenet äro dessa lokalisationer af

dröppel svårtillgängliga för behandling. Följden blifver ett ofta mycket

långvarigt sjuklighets- och svaghetstillstånd, tid efter annan ytterligare

förvirradt genom feber, smärtor, menstruationsrubbningar in. m. Stundom

kunna dock slutligen hennes lidanden häfvas på operativ väg. Med

eller utan operation är ofruktsamhet en icke ovanlig följd af dröppel i

de inre könsdelarna. Angående första orsaken till deras årslånga,

stundom lifslånga s. k. underlifslidande förblifva många kvinnor i ständig

okunnighet.

Den extragenitala dröppeln lokaliseras i ögats bindehinna, ändtarmen

samt, i ytterst sällsynta fall, munnens och näsans slemhinna.

Den ojämförligen allvarligaste af dessa lokalisationer är den förstnämnda,

den s. k. ögonblennorrén. Denna förekommer mest hos nyfödda

barn. När modern är behäftad med dröppel, äro nämligen under

själfva födelseakten barnets ögon utsatta för det gonokockförande

slemmet från moderns könsdelar. Om därvid smitta äger rum, uppträder

inom första veckans lopp häftig rodnad och svullnad af ögats

slemhinnor med hetta, smärtor och ömhet samt afsöndring af ett starkt

smittosamt var. Faran är därvid alltid öfverhängande för att äfven

hornhinnan skall angripas och fullständig blindhet eller åtminstone

lifslång nedsättning af synen blifva följden. Kommer snar och sakkunnig

behandling emellan, kan dock i regel synen räddas.

Den gonorroiska ögoninflammationen hos nyfödda var ännu under

sistförflutna seklets förra hälft mycket vanlig Å barnbördsanstalterna

drabbades 10 å 20 % af barnen af ögonblennorré. Numera äro för

-

49

hållandena långt bättre, sedan barnmorskorna fått sig ålagdt att indrypa

en lapislösning i det nyfödda barnets ögon. Därigenom tillintetgöras

dröppelbakterierna utan att ögat skadas, och sjukdomens

utveckling förekommes sålunda.

Äfven hos vuxna uppstår någon gång en ögonblennorré, och i så

fall merendels såsom komplikation till en genitaldröppel därigenom, att

t. ex. förmedelst fingrar eller näsduk gonorroiskt var införts i ögat. Endast

genom snar och energisk behandling är ett räddande af synen möjligt.

Hvad dröppelns behandling beträffar, består denna, bland annat,

i ett lokalt användande af gonokockdödande medel. Af största vikt

för ett framgångsrikt resultat är, att patienten så fort som möjligt

kommer under läkarvård. Har sjukdomen öfvergått i det kroniska

stadiet, kan dess behandling draga mycket lång tid och ställa såväl

patientens som läkarens tålamod på hårda prof. Såsom redan förut

antydts, finnas fall af isynnerhet kvinnlig dröppel, hvilka nästan kunna

betecknas såsom obotliga.

I fråga om närmare detaljer rörande de smittosamma könssjukdomarnas

allmänna natur och förlopp samt spridningssätt m. m. tillåter

sig kommittén hänvisa till den af med. lic. U. Mullern-Aspegren på

uppdrag af kommittén författade uppsats »Om de smittosamma könssjukdomarna»,

hvilken finnes såsom bilaga bifogad kommitténs betänkande

(Del. IV).

7

50

De smittosamma könssjukdomarnas utbredning ock sociala betydelse.

De smitta- Tillförlitliga uppgifter beträffande de smittosamma könssjuk

—^

domarnas nuvarande utbredning i olika länder stå icke att vinna, då

nas utbred- någon anmälningsskyldighet rörande inträffade sjukdomsfall i allmännin?änder!ika

^lct icke finnes stadgad och några slutsatser härutinnan icke kunna

<mter'' dragas af den förefintliga dödsstatistiken. En ungefärlig föreställning

om deras spridning kan man dock erhålla genom de statistiker, som

blifvit upprättade rörande sjukdomsfrekvensen bland vissa befolkningsgrupper

i olika länder, äfvensom genom utsagor af läkare och andra

med saken förtrogna personer.

Enligt hvad dessa källor gifva vid handen, förefinnes en alldeles

påtaglig skillnad mellan kulturländerna och de länder, hvilka ännu kvarstå

på ett lägre kulturstadium. Med bortseende från vissa å olika tider

och orter framträdande smärre skiljaktigheter hafva de smittosamma

könssjukdomarna i de förra en ganska allmän och konstant utbredning,

och i stort sedt kan sjukdomsfrekvensen i de olika länderna antagas vara

ungefär densamma. Af de särskilda sjukdomarna har dröppeln den

ojämförligt största spridningen, och i motsats till de båda andra visar

den tendens att ytterligare utbreda sig. Annorlunda ställa sig förhållandena

i de länder, där civilisationen icke nått någon större utveckling.

Dröppeln spelar där, jämförd med syfilis, en helt underordnad

roll. Hvad syfilis angår, uppträder denna i dessa länder i olika

utsträckning. Medan den exempelvis hos vissa stammar i Centralafrika

och Australien är sällsynt, förekommer den åter annorstädes

såsom en förhärjande och nästan outrotlig folksjukdom. Särskilt hemsökta

af sjukdomen äro de halfciviliserade folk, som bebo Asiens,

Afrikas och Amerikas kuststräckor.

Hvad Europa angår, finner man, hurusom äfven här en skillnad

gör sig gällande mellan de olika länderna, beroende på den kulturståndpunkt

de intaga. I de skandinaviska samt mellan- och västeuropeiska

51

länderna hafva de smittosamma könssjukdomarna sin egentliga spridning

i de stora städerna, särskildt sådana med utvecklad industri, handel

och sjöfart. De mindre städerna äfvensom landsbygden äro däremot

jämförelsevis fria från dessa sjukdomar. I Ryssland och Balkanländerna,

hvilkas befolkning i allmänhet står på ett lägre kulturstadium, råder

ett i viss mån motsatt förhållande. Medan dröppeln i allmänhet äfven

här är begränsad till de större städerna och industrisamhällena, har

däremot syfilis sin största spridning på landsbygden. Icke sällan förekommer

det sålunda, att hela familjer och byalag äro syfilitiskt infekterade,

till stor del på extragenital väg.

Några säkra hållpunkter för bedömandet af sjukdomarnas frekvens

i de särskilda europeiska staterna finnas af förut angifna skäl icke.

En viss, om än otillförlitlig ledning härutinnan har man dock i de

statistiker, som i allmänhet finnas upprättade rörande könssjukdomarnas

spridning bland krigsmanskapet. Enligt dessa statistiker skulle

de skandinaviska länderna, Tyskland, de tysktalande delarna af Österrike

samt Schweiz intaga den gynnsammaste ställningen. Därnäst i

ordningen skulle komma Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal och

Italien. Mest spridda skulle sjukdomarna vara i Grekland, Turkiet,

Ryssland och England. Om man bortser från sistnämnda land, där

de säkerligen bland den civila befolkningen icke hafva större spridning

än i öfriga västeuropeiska länder, torde också förhållandena i stort

sedt gestalta sig på detta sätt.

Att de smittosamma könssjukdomarna under det sistförflutna århundradet

i stort sedt märkbart aftagit inom kulturländerna, är otvifvelaktigt.

I hvilken utsträckning detta aftagande ägt rum, är dock

icke möjligt att säga, då man ju af ofvan anförda skäl saknar tillförlitliga

uppgifter om dessa sjukdomars utbredning under olika tidsperioder.

Uti de särskilda ländernas arméstatistiker framträder emellertid

denna nedgång i sjukdomsfrekvensen mycket påtagligt, och tillåter sig

kommittén att i detta hänseende hänvisa till följande tabell, hvars

siffror äro hämtade dels ur en af professor Blaschko i Berlin afgifven

rapport till den år 1899 i Bryssel afhållna konferens angående de

smittosamma könssjukdomarnas bekämpande och dels ur ett år 1907 i

Frankrike af en särskild extraparlamentarisk kommitté afgifvet betänkande

i förevarande fråga.

52

Antal fall af smittosam könssjukdom inom vissa länders arméer under

5-årsperioderna 1880—1884 och 1893—1897, heraknadt

i medeltal på 1,000 soldater.

Land

Area

1880—1884

Åren

1893—1897

Tyskland...................................................................

35, l1)

24,4-)

Belgien.........................................................................

60,4

30,6

Frankrike ...................................................................

55,8

39,2

Italien .........................................................................

110,0

92.2

Holland ................................................................

85,1

49,6

England ...................................................................

253,8

182, os)

De smittosamma

könssjukdomarnas

utbredning

i Sverige.

Sjukdoms

frekvensen

under

1800-talet.

Lika litet som i de flesta andra länder har man i Sverige någon

fullständig statistik öfver de smittosamma könssjukdomarnas utbredning

bland befolkningen. Däremot finnas sedan år 1822 i sundhetskollegii

och medicinalstyrelsens årsberättelser uppgifter om antalet fall af dessa

sjukdomar, som årligen intagits å de civila sjukhusen (kurhusen). Att

af dessa uppgifter, hvilka, efter hand som den ambulatoriska vården

af ifrågavarande sjukdomar blifvit allt vanligare, kommit att omfatta

ett allt mindre antal af sjukdomsfallen, beräkna sjukdomarnas verkliga

spridning, är naturligen icke möjligt, men man kan dock af dem

bilda sig en föreställning om deras ökning eller aftagande under olika

perioder. Med hänsyn till vikten för kommittén att söka få kännedom

om det profylaktiska värdet hos de mot ifrågavarande sjukdomar hittills

vidtagna åtgärderna beslöt kommittén i slutet af år 1906 uppdraga

åt sin ledamot Johansson att statistiskt bearbeta ofvannämnda

uppgifter i sundhetskollegii och medicinalstyrelsens årsberättelser. Resultatet

af dennes arbete härutinnan föreligger i den vid kommitténs

betänkande såsom bilaga fogade redogörelsen »De smittosamma könssjukdomarnas

utbredning i Sverige 1822 —1906» (Del III).

Vidstående kurva, som är hämtad ur denna redogörelse, återgifver,

huru frekvensen af de å kurhusen årligen intagna fallen af de särskilda

smittosamma könssjukdomarna förhållit sig under ifrågavarande

period. Frekvenstalen äro beräknade per 10,000 af medelfolkmängden.

'') 1881 — 86. 2) 1894—97. 3) 1892—96.

-Syfilis -------JttheljLv Övervikt sår ......................HröppeL

53

Å civila sjukhus årligen intagna fall af syfilis, enkeltjveneriskt sår

och dröppel på 10,000 af medelfolkmängden åren 1822—1905.

18ZZ-26

18Z7-31

183Z-36

1817-51

185Z-56

1857- 61

1861-65

1866-70

1871-75

1881-85

54

Som man finner, har frekvensen af de å sjukhusen årligen intagna

nya fallen af syfilis sedan början af 1820-talet sjunkit från 8,4 till 1,2,

d. v. s. till en sjundedel. Deuna minskning har dock icke försiggått

oafbrutet. Under 1860-talet äfvensom i början af 1880-talet ägde nämligen

en ökning rum. Det enkla veneriska såret företedde vid 1820-talets

början ett mycket ringa antal å sjukhusen vårdade fall, 1,1, men denna

siffra steg under de följande åren högst betydligt och nådde sitt

maximum, 4,3, under perioden 1842—46. Därefter har antalet å sjukhus

intagna fall af denna sjukdom med vissa afbrott ständigt varit i

aftagande. Äfven frekvenssiffrorna för dröppel äro vid 1820-talets början

mycket låga, men stiga så småningom, och med slutet af 1880-talet får

dröppeln i hvad angår å sjukhus vårdade fall den högsta frekvensen

af de tre sjukdomarna.

Af den verkställda undersökningen framgår vidare, att den höga

syfilisfrekvensen på 1820-talet är hufvudsakligen ett uttryck för sjukdomens

betydande spridning å landsbygden vid denna tid. Af de å

samtliga civila sjukhus i riket årligen intagna nya syfilisfallen utgjorde

nämligen de å Stockholms stads kurhus under perioden 1822—41 endast

7,9 %. Sedermera har hufvudstadens kontingent ständigt ökats i förhållande

till kontingenten från landet i öfrigt, och under åren 1881

— 95 utgjorde densamma omkring 30 % af samtliga fall. I fråga om

enkelt veneriskt sår och dröppel har Stockholms-kontingenten, så långt

tillbaka uppgifter föreligga, varit långt mera betydande än beträffande

syfilis. Under åren 1822—41 utgjorde sålunda de å stadens kurhus

intagna fallen, i fråga om såväl enkelt veneriskt sår som dröppel, omkring

40 % af de resp. summorna för hela riket, och under åren 1881

—95 hade denna procent stigit till omkring 67 % för den förra och

52 % för den senare sjukdomen.

Hvad de olika sjukdomarnas frekvens i förhållande till folkmängden

angår, utvisa de gjorda beräkningarna, att frekvensen af de å sjukhus

intagna fallen för alla tre sjukdomarna varit under hela den period

statistiken afser flera gånger högre i Stockholm än i landet i öfrigt.

Medan under åren 1822—41 antalet årligen intagna fall på 10,000

invånare utgjorde i Stockholm för syfilis 19,2, för enkelt veneriskt sår

23,6 och för dröppel 15,5, voro motsvarande siffror för landet i öfrigt

resp. 6,4, l,o och 0,7. Som man finner, hade de å sjukhus intagna

fallen af syfilis på denna tid eu tre gånger så hög frekvens i Stockholm

som i det öfriga landet. Samtidigt förekom å sjukhusen i Stockholm

dröppel med nästan samma och enkelt veneriskt sår i en afgjordt högre

frekvens än syfilis. Inom öfriga delar af landet var däremot syfilis

55

deri ojämförligt mest spridda af de tre sjukdomarna. Under perioden

1881—95 utgjorde ofvannämnda frekvenssiffror för syfilis, enkelt veneriskt

sår ocli dröppel för Stockholm resp. 15,0, 23,3 och 26,6; för

Göteborg 9,9, 7,7 och 12,0 samt för landet i öfrigt 1,6, 0,4 och 1,2.

Syfilisfrekvensen å sjukhusen i de särskilda länen har, om man

undantager de två nordligaste, under åren 1861—95 öfverallt aftaga.

I de stora städerna, Stockholm, Göteborg och Norrköping,

uppgick den under perioden 1891—95 till endast omkring 1/3 af frekvensen

under åren 1861—1870. I de flesta län har den sjunkit till

13 å Vå och i vissa län ännu mera. Lägsta frekvensen af de å sjuk-- husen vårdade fallen af syfilis under perioden 1891—95 iakttogs Gnom

ett sammanhängande område, bestående af Skaraborgs, Örebro, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Ålfsborgs, Värmlands, Västmanlands

samt Gottlands län, ett område som motsvarar just den de! af landet,

som vid 1800-talets början var mest hemsökt af sjukdomen. Högst

var frekvensen i städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping samt

i de norrländska länen äfvensom Hallands samt Göteborgs och Bohus län.

• Beträffande sättet för öfverförande af stjfilis framgår af undersökningen,

att under 1800-talets första decennier de på oskyldigt sätt

ådragna (insonta) fallen voro mycket vanliga, särskild! å landsbygden.

Af de till sitt ursprung kända fallen uppgick under åren 1818—

21 antalet fall, då den veneriska smittan öfverförts »genom sammanlefnad»,

i Stockholm till 30,8 V och i riket i öfrigt till icke mindre

än 68,3 %. Under perioden 1832—36 hade dessa siffror nedgått till

resp. 5,7 % och 60 %. Denna höga frekvens insonta fall på lands

bygden

visar, att sjukdomen därstädes på denna tid hade karaktären

af en folksjukdom, som en gång importerad till en bygd hufvudsakligen

öfverfördes genom sammanlefnad och ej genom könsumgänge.. Under

1800-talets senare hälft aftaga emellertid de insonta fallen kontinuerligt

äfven å landsbygden samtidigt med att sjukdomsfrekvensen därstädes

minskas. Sjukdomen förlorar å landsbygden karaktären af en folksjukdom

och blifver likasom i de större städerna ett de tillfälliga könsförbindelsernas

bihang.

Huru sättet för öfverförandet af syfilis under senare hälften af

1800-talet så småningom ändrat sig, framgår af följande siffror. Medan

under åren 1863—1870 smittoöfverförelsen skedde i 75,9 % _ genom samlag,

i 5,4 % genom arf, i 3,i % genom digifning och i 15,5 % på

annat sätt, utgjorde motsvarande siffror under perioden 1891—95 resp.

88,5 %, 4,0 %, 0,7 % och 6,8 %. Procenten insonta fall har således

56

Sjukdomsfrekvensen

i

våra dagar.

minskats från omkring 24 % på 1860-talet till omkring 11 å 12 % på

1890-talet. 1

Bland de insonta fallen är det i främsta rummet de genom digifning

öfverförda, som aftagit. från 1860-talet till början af 1890-talet

minskades procenten af dessa fall med mer än 7*. Vid de i det kela

sällsynta fallen af öfverföring genom digifning synes numera barnet

oftare vara smittokälla än amman, under det att förr det motsatta förbållandet

var det vanligaste. _ Öfverförandet genom arf har icke aftagit

i samma proportion som digifningsfallen och insont öfverföring på

annat sätt, ett förhållande som tydligen beror därpå, att de liereditära

fallen sta närmare i samband med sjukdomens spridning genom tillfälliga

könsförbindelser än hvad förhållandet är med de öfriga fallen.

Icke blott i fråga om frekvens och utbredningssätt har syfilis

ändrat sig. Äfven den relativa förekomsten af de särskilda syfilitiska

symtomen har undergått en påtaglig förskjutning. De svårare symtomen

från huden och från bensystemet hafva i betydlig grad aftagit

i frekvens, och denna minskning har tydligen försiggått kontinuerligt.

De ytliga såren i mun och svalg samt de vätskande paplerna å huden,

det fläckiga hudutslaget och primärsklerosen utgjorde vid slutet af

1800-talet de å kurhusen talrikast förekommande symtomen.

Såsom ofvan nämnts, är det icke möjligt att af uppgifterna i

medicinalstyrelsens årsberättelser beräkna de smittosamma könssjukdomarnas

verkliga spridning bland befolkningen. Då emellertid kommittén

för fullgörande af sitt uppdrag fann det synnerligen önskvärd!

att erhålla en öfverblick öfver ifrågavarande sjukdomars utbredning i

vält land, beslöt kommittén under hösten 1904 att genom en enquéte

bland landets läkare söka fa fastställdt antalet på en viss dag (den 31

januari 1905) under läkarbehandling varande, med smittosam könssjukdom

behäftade personer, med fördelning allt efter som de vårdades på

sjukvårdsanstalter, andra inrättningar, polikliniker eller i läkares såsom

tjänsteåliggande eller enskildt utöfvade praktik.

Resultatet af denna enquéte, hvilket på kommitténs uppdrag

sammanställts af dess ledamot Johansson, föreligger i den vid kommitténs

betänkande såsom bilaga fogade »Undersökning’ rörande frekvensen

af smittosamma könssjukdomar i riket» (Del III).

Af denna undersökning, till hvilken kommittén tillåter sig hänvisa,

framgår, att ofvannämnda dag voro, såvidt de ingångna svaren

utvisa, under läkarbehandling för smittosam könssjukdom sammanlagdt

57

4,189 personer, däraf 2,148 för syfilis, 116 för enkelt veneriskt sår

och 1,925 för dröppel.

De sjukas fördelning å rikets fyra största städer och landet i

öfrigt framgår af följande sammandrag af Tab. 1 i undersökningen:

Syfilis

Enkelt veneriskt sår

Dröppel

Summa

Män

Kvinnor

S:a

Män

Kvinnor

S:a

Män

Kvinnor

S:a

Män

Kvinnor S a

Stuckholm.......

660

273

933

27

2

29

526

207

733

1,213

482 1,695

Göteborg ......

160

70

230

14

1

15

180

22

202

354

93 447

Malmö ........

74

20

94

15

2

17

124

33

157

213

55 '' 268

Norrköping

27

128 *)

155

1

—

1

35

69!)

104

63

197 1 260

Riket i öfrigt..

553

183

736

49

5

54

636

93

729

1,238

281 1,519

Hela riket.....

1,474

674

2,148] 106

10

116

1,501

424

1,925

3,081

1,108 14,189

Antalet fall af syfilis i dess olika stadier framgår af följande, af

samma Tab. 1 i undersökningen gjorda sammandrag:

.

Syfilis recens

Syfilis secundaria

recidiva

Syfilis tertiaria

Män

Kvinnor

Summa

Män

Kvinnor

Summa

Män

Kvinnor

Summa

Stockholm ......

71

15

86

332

129

461

257

129

386

Göteborg.........

30

14

44

98

24

122

32

32

64

Malmö ............

14

3

17

53

9

62

7

8

15

Norrköping ...

5

2

7

15

443)

59

7

82 b

89

Riket i öfrigt

107

17

124

222

67

289

224

99

323

Hela riket .....

227

51

278

720

273

993

527

350

877

Hvad de olika sjukdomarnas frekvens i förhållande till sjukvårdsområdenas

invånarantal angår, utvisar undersökningen, att denna är,

såsom man ju också kunde vänta sig, störst i de stora städerna. Antalet

b Af dessa 105 å tvångsarbetsanstalten.

2) 46

fn n ^u n n

3\ 0 7

fn n u * n n

4\ no

fn n 1 ° )) »

8

58

fall af syfilis i primär- och sekundärstadiet på 10,000 invånare utgjorde

i Stockholm 17,86, i Göteborg 12,10, i Malmö 11,16 och i Norrköping

8,7 9. I den öfriga delen af landet var frekvensen högst i Malmöhus

län, 2,47, och lägst i Östergötlands län, 0,24. För enkelt veneriskt sår

voro motsvarande frekvenssiffror: för Malmö 2,4 0, för Göteborg 1,0 9

och för Stockholm 0,9 4. I öfriga landsdelar var denna sjukdom mest

utbredd i Malmöhus län, 0,39. För nio län voro icke några fall af

sjukdomen anmälda. Antalet fall af dröppel utgjorde i Stockholm 24,19,

i Malmö 22,18, i Göteborg 14,63 och i Norrköping 13,07. I den öfriga

delen af landet var frekvensen högst i Malmöhus län, 3,7 3, och lägst

i Skaraborgs län, 0,3 7. I samtliga fall var sjukdomsfrekvensen bland

männen afsevärdt mycket större än bland kvinnorna.

Af de till sitt ursprung bekanta fallen af syfilis utgjorde de förvärfvade

94 % och de hereditära 6 %. Af antalet fall af förvärfvad

syfilis utgjorde de extragenitala 3,1 % för männen och 7 % för

kvinnorna.

Af samtliga uppgifna fall behandlades i enskild praktik 70,4 %0, å

sjukhus in. fl. anstalter 21,8 % och å polikliniker 7,8 %.

Sjukdomsfallens fördelning på de särskilda vårdformerna framgår

af följande ur undersökningen hämtade tabell.

I enskild

praktik.

Å sjukhus

m. It.

anstalter.

Å poli- kliniker.

Syfilis recens...................................................

220

46

12

» secundaria recidiva ...........................

669

210

114

» tertiaria ..............................................

569

252

56

Ulcus molle ..................................................

94

20

2

Gonorré hos äldre ........................................

1,361

371

136

» » barn ..........................................

37

14

6

Summa

2,950

913

326

procent

70,4

21,8

7,8

Med ledning af de inkomna uppgifterna, sammanställda med uppgifterna

i medicinalstyrelsens årsberättelser angående de å rikets lasarett

och kurhus vårdade fallen af smittosam könssjukdom, har i undersökningen

beräknats, att det årliga antalet smittningsfall uppgår bland

männen till minst 2,300 för syfilis och 11,000 för dröppel och bland

kvinnorna till omkring 800 för syfilis och 1,200 för dröppel.

59

Den betydelse de smittosamma könssjukdomarna äga i socialt

afseende står i direkt förhållande till dels den vikt de hafva för den

enskilde medborgarens lif, hälsa och arbetsduglighet och dels deras

större eller mindre utbredning bland befolkningen.

Hvad först den senare frågan angår, så framgick af kommitténs

ofvannämnda undersökning den 31 januari 1905, att sjukdomsfrekvensen

i regel stiger med befolkningstätheten och är ojämförligen störst i de

stora städerna. På 10,000 invånare var sålunda i Stockholm antalet

fall af syfilis 17.86, af enkelt veneriskt sår 0.94 och af dröppel 24.19;

motsvarande tal för hela riket voro resp. 2.42, 0.22 och 3.66. Denna

olikhet i sjukdomsfrekvensen blifver an mera framträdande, om man

bortser från de fyra största städerna, Stockholm, Göteborg, Malmö och

Norrköping. Frekvenstalen voro då för riket i öfrig!- beträffande syfilis

0.92, för enkelt veneriskt sår O.n och för dröppel 1.55. Dessa siffror

kunna möjligen vid första påseendet synas rätt oansenliga. Det är

emellertid härvid att märka, dels att det vid ifrågavarande undersökning

gällde blott de sjukdomsfall, som under nämnda dag voro under läkares

behandling, dels och framförallt att dessa sjukdomar alldeles icke äro

likformigt fördelade bland befolkningen utan drabba särskildt vissa

åldersklasser och vissa folkgrupper. Redan efter framräknande af

personer under 15 år stiger proportionen af smittosamma könssjukdomar

afsevärdt, såsom framgår af följande, ur förenämnda undersökning

hämtade sammanställning, uti hvilken för jämförelses skull medtagits

motsvarande siffror från Preussen.

Antalet å viss dag under läkarbehandling varande fall af smittosamma

könssjukdomar pr 10,000 invånare öfver 15 år.

Sverige:

(31 jan. 1905)

Syfilis recens Ulc. molle Gon.

Stockholm

et sec.

23.0

1.2

31.2

(317,964 inv.)

Göteborg

15.6

1.4

18.9

(138,030 inv.)

Malmö

14.4

3.1

28.6

(70,797 inv.)

Norrköping

11.3

0.3

16.8

(44,378 inv.)

Hela riket

3.6

0.3

5.4

Preussen:

(30 april 1900)

Syfilis recens

Ulc. molle

Gon.

et sec.

Berlin 23.6

(1,888,848 inv.)

5.8

53.2

17 städer med I17 q

mer än 100,000 inv. |1 '' ''''

3.5

32.6

42 städer med (in „

30,000-100,000 inv./1 u ^

1.9

19.6

Hela kon:riket 5. i

1.1

9.9

De smittosamma

köns

sjukdomar,

nas sociala

betydelse.

Allmänna

synpunkter.

60

På grundval af de för Preussen angifna siffror och under förutsättning

att två tredjedelar af samtliga fall af könssjukdom bland män

inträffa i åldern 20—30 år samt att den tid, under hvilken den manliga

ungdomen är utsatt för infektionsfara, belöper sig för vissa befolkningslager

till omkring fem år; för andra tio och däröfver, har Blaschko

beräknat, att i en storstad som Berlin af de män, som vid en ålder

af 30 år eller däröfver träda i äktenskap, hafva alla haft dröppel två

gånger1) och hvar fjärde eller femte syfilis. Till liknande siffror har

professor Erb i Heidelberg kommit. Beträffande Stockholm har kommitténs

ledamot Johansson beräknat, att af alla män, som uppnått

åldern 30 år, hafva minst 13.5 % ådragit sig syfilis. Å likmaterialet

från Dresdens sjukhus har Schmorl företagit blodserumundersökning

enligt den s. k. Wassermannska metoden och i 16.9 % funnit positiv

reaktion. Han drager däraf den slutsatsen, att syfilis förefinnes hos

10 —15 % af storstädernas befolkning. Till ungefär samma siffra, 13 %,

kom för många år sedan professor Fournier vid eu undersökning af

patientmaterialet å de allmänna sjukhusen i Paris; i denna siffra ingå

både män och kvinnor, nästan uteslutande tillhörande de fattigare

folklagren. Inom de burgnare klasserna är frekvensen af syfilis större.

Sålunda hafva flera undersökare (Byron-Bramwell, Blaschko, Audry)

funnit i medeltal 20 % af dem, som anmäla sig till erhållande af lifförsäkring,

vara syfilitiskt infekterade.

Hufvudanledningen till att utbredningen af de smittosamma könssjukdomarna

är olika inom olika befolkningslager har man funnit i

den inom dessa växlande åldern för ingående af äktenskap; ju senare

äktenskap ingås, desto större blifva riskerna för infektion. Inom de

bredare folklagren ingås jämförelsevis tidiga äktenskap, under det att

inom medelklassen mannen i regel först efter sitt 30:e år är i den

ställning, att han kan bilda familj. Följden af detta missförhållande

blifver, att de smittosamma könssjukdomarna och särskildt syfilis i de

större städerna ernå en förfärande utbredning bland de unga männen

af medelklassen. För Berlin har Blaschko, hufvudsakligen på grundval

af sjukkassestatistikerna, beräknat i procent de smittosamma könssjukdomarnas

förekomst i fem olika befolkningsgrupper: den hemliga prostitutionen

30 %, studenter 25 %, Unga köpmän 16 %, arbetare 9 %

och soldater 4 %.

Hos oss står intet siffermaterial till buds för utförande af en

J) Verkliga förhållandet är gifvetvis, att många ådraga sig dröppel flera gånger,

under det att andra gå alldeles fria.

61

beräkning af sistanförda slag. För den i våra storstadsförhållanden

initierade verka emellertid dessa procenttal icke öfverraskande höga.

Dröppeln anses ju vara, näst mässling, den mest spridda af alla sjukdomar.

Bland den kroppsarbetande klassens män är den relativa frekvensen

af smittosamma könssjukdomar mindre. Kvinnorna inom denna befolkningsgrupp

äro däremot oftare smittade än deras medsystrar högre

upp i samhället. Anledningen härtill är, dels att lösa och tillfälliga

könsförbindelser bland de förra äro vanligare och dels de tidigare

äktenskapen, Indika hafva till följd, att en del män, som ännu icke

hunnit blifva botade från sin dröppel eller syfilis, öfverföra sjukdomen

till hustrun.

De summor, som årligen måste utgifvas för skötseln af dessa

talrika sjukdomsfall, uppgå gifvetvis till mycket betydande belopp.

Under hvart och ett af åren 1904—1908, de sista för indika officiella

uppgifter äro tillgängliga, intogos för vård å de civila sjukhusen i

Sverige i medeltal 4,202 fall af smittosam könssjukdom. Då behandlingstiden

för hvarje sådant fall i medeltal visat sig utgöra cirka 33

dagar, komma alltså under nämnda tidsperiod på dessa sjukdomars konto

icke mindre än 138,666 underhållsdagar på civila sjukhus per år. Af

dessa tages det öfvervägande flertalet i anspråk af personer i sin bästa

och kraftigaste ålder, hvadan till underhållskostnaden tillkommer värdet

af lika många förlorade arbetsdagar. Då dessa båda poster tillsammans

icke torde kunna uppskattas lägre än till minst 4 kronor per dag,

representerar ifrågavarande sjukvård en kostnad af omkring 550,000

kronor per år, oberäknadt utgifterna för erforderliga sjukhusbyggnader.

Härtill komma ytterligare utgifterna för de å militärsjukhusen vårdade

samt för det betydliga antal könssjuka, som vårdas utom sjukhusen

och som enligt åberopade undersökningen den 31 januari 1905 uppgick

till icke mindre än cirka 78 % af samtliga fallen. Medräknas äfven

dessa utgifter, torde de sammanlagda direkta och indirekta kostnader,

som skötseln af dessa sjukdomar medföra, kunna för vårt land uppskattas

till flera miljoner kronor årligen. För Preussen beräknar

geheimeobermedizinalrat Kirchner den genom könssjukdomarna vållade

minskningen i inkomster och ökningen i utgifter till eu minskning i

nationalförmögenheten af mera än 250,000 mark dagligen, d. v. s.

minst 90 miljoner årligen.

Alla dylika försök att medelst ett penningvärde gifva ett uttryck

för de skador de smittosamma könssjukdomarna tillfoga den enskilde,

familjen och samhället lämna emellertid en mycket ytlig och ofull

-

62

De särskilda

sjukdomarna.

Syfilis.

komlig’ bild af verkligheten. Vid ingen annan sjukdomsgrupp är det

för undersökaren så svårt att få en riktig föreställning om deras

verkliga omfattning och om hela djupet af deras ingripande betydelse.

Man är härmed inne på den andra i början af denna undersökning

uppställda frågan om dessa sjukdomars betydelse för de däraf angripna

personernas lif, hälsa och arbetsduglighet och därmed äfven för alla

dem, som äro däraf beroende.

Om såsom vid akuta epidemiska sjukdomar (difteri, tyfus o. s. v.)

följderna af de smittosamma könssjukdomarna komme slag i slag i

närmare anslutning till själfva infektionen, skulle de senare sjukdomarnas

fördärfliga verkningar blifva mera i ögonen fallande och lätt

insedda. I motsats till förhållandet vid de förra uppenbara sig emellertid

de allvarligaste påföljderna vid såväl dröppel som isynnerhet syfilis

långt fram i tiden, och deras orsakssammanhang med den till grund

liggande infektionen blifver därigenom ofta dunkelt. Ända till på

senare tiden har sambandet mellan smittosam könssjukdom och vissa

andra organsjukdomar äfven för läkarna i många fall varit obekant.

Därtill kommer den benägenhet till afsiktligt förhemligande, som i

alla tider varit oskiljaktlig från dessa sjukdomar.

Alltifrån sitt första framträdande i Europa vid medeltidens slut

har syfilis fått namn om sig att vara ett af mänsklighetens svåraste

gissel. Vid densamma gå sjukdomsparasiterna alltid öfver i blodet

och med detta till kroppens samtliga organ och väfnader, af hvilka

därför ock hvilka som helst kunna angripas. I flertalet fall, framförallt

under inverkan af en sorgfällig behandling, gestaltar sig

emellertid, såsom ofvan framhållits, förloppet godartadt och följdsjukdomar

kunna alldeles uteblifva. Men i eu del andra fall inträda långt

efteråt, 6 — 15 år eller mera, de fruktade tertiära symtomen, lokaliserade

äfven de till hvilka af kroppens organ och väfnader som helst. Äfven

dessa kunna vara tillgängliga för en rationell behandling, blott de i

rätt tid igenkännas. I ett betydligt antal fall leda de dock, ofta

plötsligt, stundom först efter årslånga lidanden, till en förtidig död.

Särdeles olyckliga följder har det syfilitiska giftets benägenhet

att angripa det centrala nervsystemet. Fournier har bland 4,400 af

honom själf iakttagna fall af tertiärsyfilis funnit nervsystemet angripet

1,857 gånger, däraf hjärnan 758 1). Skador, som tillfogas hjärna och

!) Det är emellertid härvid att märka, dels att Fourniers klientel väsentligen

tillhör de öfre samhällsklasserna, där nervsystemet jämförelsevis oftare angripes, dels

ock att Fournier företrädesvis rådfrågas af patienter, som lida af mera svårartad syfilis.

63

ryggmärg, äro emellertid särskildt ödesdigra icke blott därigenom,

att de ingripa störande i människoorganismens viktigaste funktioner,

utan äfven af det skälet, att utsikterna till full återställelse äro mindre

i samma mån ett organs struktur är fin och komplicerad. Af 389 af

Fournier noggrannt följda fall af hjärnsyfilis tillfrisknade endast 79

(20 %), medan 66 (19 %) mer eller mindre hastigt afledo och 209

(59 %) förblefvo invalider med obotliga förlamningar eller defekta själsförmögenlieter.

Fall med ungefär följande förlopp äro icke sällsynta: En man,

som exempelvis för sex år sedan ådrog sig syfilis, gifter sig. Symtomen

hade varit helt lindriga, hvilket gjort, att behandlingen ej blifvit

så väl genomförd som önskligt hade varit. Något hinder för äktenskap

föreligger ju icke, alldenstund efter så lång tids förlopp ingen

fara för smittoöfverförelse till hustru eller afkomma bör finnas. Allt

synes också gå väl, och familjens utveckling synes gynnad af lyckan.

Hustrun förblifver frisk, flera kraftiga barn födas. Mannens arbetsförmåga

och duglighet göra sig alltmera gällande, och han utfyller en

maktpåliggande plats inom samhället. Då inträffar plötsligt i mannens

45:e å 50:e år en vändning. Efter någon tids obestämd hufvudvärk

och allmän kraftnedsättning drabbas han af ett apoplektisk anfall

med rubbning af talförmågan och förlamning af ena sidan. Förbättring

inträder visserligen under lämplig behandling småningom, men ett nytt

anfall ändar måhända snart mannens lif.

I andra fall är det en syfilitisk förändring i hjärtat eller eu

utvidgning af stora kroppspulsådern (aneurysm) eller en infiltration i

lefvern eller en förträngning af tarmarna, som framkallar den ödesdigra

vändningen. Bland de mest fruktade af de syfilitiska eftersjukdomarna

äro de förut nämnda sinnessjukdom med förlamning och

ryggmärgstvinsot, emedan de icke eller åtminstone blott undantagsvis

äro tillgängliga för behandling.

I en hel del fall, t. ex. vid apoplexier och ryggmärgstvinsot,

leder sjukdomen ej till döden förr än efter många års invaliditet genom

förlamningar, blindhet m. m.

Nu kan invändas, att fall sådana som de anförda, huru sorgliga

de än äro för den, som däraf drabbas, äfvensom för hans närmaste, få

social betydelse blott i den mån de äro ofta förekommande. Det gäller

därför att undersöka, hvilken betydelse syfilis har såsom dödsorsak.

För bedömande af denna fråga har man, då den offentliga dödsstatistiken

lika litet i vårt land som annorstädes förfogar öfver användbara

uppgifter härom, sökt vinna upplysningar på flera olika vägar,

64

t. ex. genom att under lång tid, 20—30 år, följa ett större antal

syfilitiskt infekterade personers lefnadslopp, eller genom att ur lifförsäkringsb

olagens protokoll sammanställa de syfilitiska lifförsäkrades

mortalitet, jämförd med normalmortaliteten.

Professor Mattes fann 1902, att af 698 patienter, hvilka sedan

1860 vårdats för syfilis å Jena-kliniken och hvilka kunnat följas till

förstnämnda år, 15 % säkert och ytterligare 7.5 % med större eller

mindre sannolikhet dött af följderna af denna sin sjukdom. Bland

dödsorsakerna är det, jämte sjukdomar i kärlapparaten (11.9 %),

paralysie générale och tabes (tillsammans 3.6 %), som tråda i förgrunden.

Professorerna Pick och Bandier funno enligt en år 1910

framlagd undersökning bland 2,066 personer, vårdade för syfilis å

Pragerkliniken under åren 1879—1899, denna sjukdom såsom dödsorsak

i 8 % af hela undersökningsmaterialet, däraf paralysie générale i 1.3 %

och tabes i l.i %. Bland 297 syfilitiska, vårdade å Göttingerkliniken

1873—1882, funno Waldvogel och Sussenguth paralysie générale i 4 %

och tabes i 3.3 %.

Vid de statistiska undersökningar, som företagits inom lifförsäkringsbolagen

beträffande syfilis såsom dödsorsak, hafva i allmänhet

framgått högre siffror. Blaschko och Jacobsohn genomgingo 5,574 dödsprotokoll

från lifförsäkringsbolaget Victoria i Berlin. Bland dessa hade

150 vid försäkringens tagande erkänt sig hafva haft syfilis; den direkta

dödsorsaken var i 33,3% af dessa 150 fall syfilis. Beräknad på samtliga

5,574 dödsfallen blifver syfilismortaliteten 6%: tages endast hänsyn till

åldersgruppen 36—50 år, blifver dödligheten bland syfilitiska lifförsäkrade

ungefär dubbelt så stor som i samma åldersgrupp af samtliga försäkrade.

Professor Audry beräknar, att 14—15% af syfilitiskt infekterade do af

följderna af sin sjukdom. Af samtliga dödsfall, som inträffade under

första 25-årsperioden af vårt svenska lifförsäkringsbolag Nordstjerna^

verksamhet, var enligt Bruhn-Fåhraeus beräkning den på syfilis beroende

dödlighetsprocenten »belägen någonstädes mellan 6.6 8 och 11.4 7, dock

betydligt närmare det senare än det förra talet». Professor Runeberg

kommer för det finska lifförsäkringsbolaget Kaleva till medelsiffran 11.4%.

Syfilis såsom direkt dödsorsak synes alltså inom olika försäkringsklientel

växla mellan 6—11.5% af samtliga försäkrade.

Vidare har man inom lifförsäkringsbolagen gjort jämförande beräkningar

mellan dödligheten bland de syfilitiskt infekterade och normaldödligheten.

Det är framför allt en svensk undersökning (Tiselius,

1907), omfattande en grupp af öfver 5,000 syfilitiska personer från ett

större antal äldre skandinaviska lifförsäkringsbolag, som först och medelst

65

en bindande bevisföring ådagalade den s. k. öfverdödligheten bland de

försäkringstagare, som varit syfilitiskt infekterade. Denna öfverdödligbet

är så betydande, att de förut påvisade på syfilis direkt beroende dödsorsakerna

icke räcka- till att förklara den, utan måste dessutom i en

hel del fall syfilis antagas äga betydelse äfven såsom indirekt dödsorsak

genom att försvaga organismen och nedsätta dess motståndskraft mot

andra tillstötande sjukdomar.

Vid dessa beräkningar utgår man från en »normaldödlighetstabell»,

hämtad från 17 engelska bolag. Under antagande att enligt

denna tabell normaldödligheten för en gifven åldersgrupp är = 100,

undersöker man, huru den verkligen inträffade dödligheten gestaltat

sig inom samma åldersgrupp af syfilitiska försäkringstagare. Tiselius

undersökningar visa en öfverdödlighet hos de senare af 28.5 (128.5 i

st. f. 100), såsom framgår af följande tabell:

Ålder.

Beräknad död- lighet enl. de 17

engelska säll- skapens tabell

Inträffade döds- fall bland syf.

infekterade för- säkringstagare

Inträffad dödlig- het i procent af

den beräknade

20—30

36

37

102.8

30—40

180

192

106.7

40—50

210

301

143.3

50—60

150

212

141.3

60—70

68

90

132.4

70—80

16

16

100

20—80

660

848

128.5

Efter mönstret af den svenska hafva sedermera liknande undersökningar

utförts i andra länder. De visa en anmärkningsvärd öfverensstämmelse

sinsemellan: 128.5 (Tiselius), 128.9 (Waldvogel och Siissengutli),

133.2 (34 amerikanska lifförsäkringsbolag). Dödligheten vid syfilis synes

alltså hålla sig omkring talet 130.

Erfarenheten från äfven andra områden synes mer och mer gå i den

riktningen, att syfilis oftare tager ett ogynnsamt förlopp inom de s. k.

bildade klasserna än hos landtbefolkningen och arbetsklassen. Man antager,

att den spänning och uttröttning af nervsystemet, som inom det

moderna storstadslifvet bfifver en följd af en forcerad andlig verksamhet,

ofta i förening med ett hetsande nöjeslif, disponerar för sjukdomar i

9

66

nerv- och blodkärlssystémen. Syfilis inom den s. k. öfverklassen har

alltså icke blott en jämförelsevis större utbredning än bland den

kroppsarbetande klassen, utan synes därjämte antaga svårare former.

Under det att betydelsen af förvärfvad syfilis såsom dödsorsak i

fråga om vuxna personer först klargjorts genom senare års undersökningar,

är däremot den stora barnadödligheten såsom följd af medfödd

syfilis sedan gammalt väl bekant. _ Emedan syfilis är öfverförbar under

flera år efter infektionen och detta utan att för blotta ögat iakttagbara

symtom däraf behöfva förefinnas, blifver det en icke ovanlig följd,

att sjukdomen inkommer i familjen. Ett öfverförande af syfilis till

make eller maka och afkomma innebär icke blott ett sköflande af

hemmets lycka, det utgör äfven en faktor af stor samhällelig betydelse.

Kyförvärfvad syfilis hos kvinnan kan nämligen hafva en högst förödande

verkan på fortplantningen; den vanliga följden blifver missfall, en eller

flera gånger, efterhand dödfödda foster eller lefvande, men svaga, mer

eller mindre lifsodugliga barn, hvilka kunna utgöra eu smittofara för

omgifningen. Från barn med medfödd syfilis härrör en hel del insonta

fall, t. ex. sådana uppkomna vid digifning.

Af olika statistiker framgår såsom medeltal 72% dödlighet vid

medfödd syfilis, och på grund af ett omfattande statistiskt material

från franska barnbördshus, barnkrubbor och barnhus har beräknats

(Fernet, Barbier, Barbillon o. a.), att af samtliga dödsfall bland barn

i åldern under 2 år 10 å 13% härröra, omedelbart eller medelbart,

från syfilis. Sedan under de sista åren den s. k. Wassermannska

blodserumundersökningen vunnit en alltmera ökad tillämpning, visar

det sig, att i särdeles många fall, jämväl vid barnsjukdomar, vid hvilka

man eljest icke varit i stånd att kliniskt konstatera syfilis, denna sjukdom

i själfva verket kan föreligga. Sålunda befunnos exempelvis vid

en allmänundersökning enligt denna metod å en stor idiotanstalt vid

Berlin (Dalldorf) 40 % af de där intagna gifva positiv reaktion, d. v. s.

dessa individers degenerativa förändringar hade med största sannolikhet

ett syfilitiskt ursprung.

Mot förstnämnda siffror har visserligen professor Augagneur inlagt

gensaga, och han söker med siffror från sjukhusen i Lyon visa, att

syfilis i fråga om barnadödligheten skulle vara en »quantité négligeable».

Hans bevisföring saknar emellertid nödiga detaljuppgifter, och dess

värde måste därför lämnas därhän. Eljest synes den uppfattningen,

åtminstone bland läkare, vara allmänt gängse, att syfilis såsom affolknings-

och degenerationsfaktor spelar en afsevärd roll. Det är härvid,

såsom förut framhållits, numera framförallt storstäderna, som äro mest

67

hemsökta och utgöra de farligaste smittohärdarna. Enligt kommitténs

undersökning voro 31 % af samtliga den 31 januari 1905 under behandling

varande fall af syfilis recens från Stockholm.

Hvad det enkla veneriska såret angår, spelar detta numera beträffande

såväl frekvens som betydelse i öfrigt en helt underordnad roll i

jämförelse med de båda andra smittosamma könssjukdomarna. Af ofvan

lämnade sifferuppgifter från kommitténs undersökning den 31 januari

1905 framgår, att frekvensen af denna sjukdom är obetydlig. Denna

omständighet i förening med sjukdomens karaktär af en lokal akut

åkomma, hvilken i de flesta fall botas på jämförelsevis kort tid utan

att kvarlämna något framtida men för patienten, gör naturligen, att

det enkla veneriska såret i socialt hänseende icke kan tillmätas någon

nämnvärd betydelse.

Redan af den förut lämnade kortfattade beskrifningen öfver de

smittosamma könssjukdomarna har det framgått, att den vanligaste

af dem, dröppeln, icke alltid är den oansenliga åkomma man förr varit

benägen att tro. Komplikationer, om hvilkas sammanhang med denna

sjukdom man då icke hade någon vetskap, kunna nämligen, såsom

förut närmare framhållits, blifva i hög grad ödesdigra såväl för mannen

som för kvinnan likasom ock för släktet.

Ett ofta förekommande fall är följande: Eu man, som tidigare

haft dröppel, gifter sig. Enär han sedan länge icke märkt något

symtom däraf, tviflar han ej på att han nu är fullt frisk. Efter hand

visar det sig dock, att detta icke varit fallet; hustrun blifver smittad.

Symtomen kunna till en början äfven hos henne vara så oansenliga, att

hon under de förändrade sexuella förhållanden äktenskapet medför icke

fäster sig så mycket vid dem. Förr eller senare, ofta i sammanhang

med första barnsängen, ändrar sig med ens situationen. De genomgripande

förändringar, som väfnaderna i kvinnans könsorgan därvid

genomgå, äro särdeles gynnsamma för giftets spridande till de inre

delarna, och därmed är grunden lagd till en underlifssjukdom, som

för alltid bryter kvinnans hälsa. I synnerhet i en arbetarfamilj är en

dylik årslång, stundom lifslång sjukdom hos hustrun merendels liktydig

med hemmets vanvård, ekonomiskt obestånd och ständig vantrefnad.

En icke ovanlig följd af dröppelns öfvergång på kvinnans inre

könsdelar är, såsom förut nämnts, ofruktsamhet. »Ettbarnsäktenskapen»

hafva ofta sin förklaring i ett sådant förlopp af dröppeln inom äktenskapet,

som uyss skildrats. Äfven de fullkomligt ofruktsamma äkten

-

Enkelt

veneriskt sår.

Dröppel.

68

skapen äro i en mängd fall beroende på denna sjukdom, antingen bos

kvinnan, i det att de inre könsdelarna så tidigt blifvit skadade, att

ingen befruktning kan komma till stånd, eller ock, hvilket är ännu

vanligare, hos mannen. Om båda bitestiklarna eller sädessträngarna

varit angripna, är nämligen sterilitet den regelbundna följden. En

undersökning, som omfattade 96 barnlösa äktenskap, gaf till resultat,

att i en tredjedel af fallen förefanns sterilitet hos mannen, i flertalet

fall beroende på dröppel. Beträffande denna sjukdom såsom orsak

till sterilitet hos kvinnan föreligga ej några kända säkra undersökningsresultat.

Åtskilligt synes tala för den af många hysta åsiktens riktighet,

att såsom affolkningsfaktor dröppeln numera intager en järnnbördig

ställning med den andra hufvudsjukdomen, syfilis.

Såsom af den förut lämnade redogörelsen för de smittosamma

könssjukdomarnas utbredning framgår, hafva dessa sjukdomar i stort

sedt såväl i vårt land som i andra kulturländer under flera årtionden

långsamt, men stadigt aftagit i frekvens, ehuru med vissa upp- och

nedgående rörelser. Det är emellertid att märka, att detta aftagande

gäller hufvudsakligen landsbygden och de mindre städerna, under det

att sjukdomsfrekvensen i de större städerna fortfarande är mycket

betydande. Då nu en stigande civilisation medför en allt större sammanhopning

af människor i städerna och industriens utveckling medför

uppkomsten af nya städer eller stadsliknande samhällen, ligger häri i

vår tid en fara för att en allt större del af landets befolkning utsättes

för de i stadssamhällena alltjämt svårt härjande smittosamma könssjukdomarna.

I fråga om dessa sjukdomars betydelse för den enskildes lif, hälsa

och arbetsduglighet äro visserligen i våra dagar de mera i ögonen fallande

yttringarna af syfilis mindre ofta förekommande, tack vare en alltmera

förbättrad tillgång till ändamålsenlig sjukvård. Men å andra sidan

har man, i samma mån kännedomen om de mångfaldiga formerna af

syfilis vidgats och fördjupats, funnit, att denna sjukdoms betydelse

såsom orsak till degeneration, ohälsa och död bland befolkningen är

långt större än man förut varit benägen att tro. Likaledes har man

i fråga om dröppel först genom de sista årtiondenas undersökningar

kommit till insikt om de synnerligen fördärfbringande verkningar denna

sjukdom i eu mängd fall medför, särskilt för kvinnan och fortplantningen

och därmed för släktet.

69

3.

Prostitutionen.

Såsom ofvan nämnts, förvärfvas och spridas de smittosamma könssjukdomarna

hufvudsakligen genom könsumgänge. Af helt naturliga

skäl är det de utomäktenskapliga könsförbindelserna, som därvid spela

hufvudrollen, och framför allt de lösa och tillfälliga. Bland båda könen

linnes det en mängd personer, som under kortare eller längre tid och

mer eller mindre intensivt, somliga rent vane- eller yrkesmässigt,

hängifva sig åt dylika tillfälliga förbindelser. Könsumgängen kunna

emellertid, från att i och för sig vara en akt, som endast angår parterna

själfva, när de hejdlöst taga sig formen af blandade förbindelser,

medföra sanitära följder af samhällsfarlig innebörd. I synnerhet i de större

städerna, där de smittosamma könssjukdomarna alltid hafva stor spridning,

blifva nämligen de män och kvinnor, som äro mindre nogräknade

i sina könsförbindelser, förr eller senare smittade. Och enär de flesta

äro i grunden okunniga om eller likgiltiga för dessa sjukdomars verkliga

art, faror och framtida följder, samt eu infektion i allmänhet icke

utgör hinder för fortsatta könsumgängen, så kan eu enda dylik individ

hinna smitta ett stort antal andra människor.

Män och kvinnor med nyss angifna lefnadsvanor hafva sålunda

en gemensam och, kollektivt sedt, lika skuld i utbredandet af de smittosamma

könssjukdomarna. Men det gifves dock i så måtto eu skillnad

mellan de båda könens respektive roller såsom smittospridare, att antalet

män med lösa könsförbindelser är, åtminstone i städerna, mångdubbelt

större än kvinnornas. Anledningen härtill är gifvetvis att hufvudsakligen

söka i den mångfald olikartade motiv, som särskildt verka afhållande

å kvinnan från att inlåta sig i lösa könsförbindelser. Vid

hvarje statistisk undersökning angående de smittosamma könssjukdomarnas

frekvens befinnes ock alltid de sjuka männens antal flera gånger

öfverstiga de sjuka kvinnornas.

Prostitutionens

betydelse

för

de smittosamma

könssjukdomarnas

spridning.

70

Historik.

Bland mängden af män och kvinnor med lösa och tillfälliga könsförbindelser

finnas emellertid många sinsemellan mycket olika slag

i fråga om graden af sedeslösliet. Alltifrån den jämförelsevis behärskade

mannen, som blott någon enda gång inlåter sig på en tillfällig förbindelse,

och den unga kvinna, som af en eller annan grund någon

gång hängifver sig åt dylik förbindelse, gifves det alla möjliga öfvergångar

allt intill den ytterlighetsgrupp af individer af båda könen, som

vane- eller rent yrkesmässigt hängifver sig åt otukten. Denna ytterlighetsgrupp,

hvilken utgör en aldrig sinande hufvudkälla för de smittosamma

könssjukdomarnas spridning inom samhället, har sedan långt

tillbaka i tiden, när det gäller kvinnorna, i allmänhet sammanfattats

under benämningen ''prostitution. De män, som vanemässigt hängifva

sig åt dylika könsförbindelser, kunna lämpligen betecknas såsom prostitutionens

stadiga kundkrets. '') Af dessa båda grupper är det emellertid

närmast den förra, prostitutionen, som af ålder utgjort föremål för samhällets

ingripande i sanitärt hänseende. Anledningen härtill har man

naturligen att söka i den omständigheten, att de prostituerade kvinnorna

ansetts i smittohänseende särskildt farliga. Möjligheten för kvinnan

att utföra könsakten mycket oftare än mannen och utan driffjådern

af en stark, sinnlig maning gör nämligen, att en enda smittad kvinna,

som yrkesmässigt hängifver sig åt skörlefnad, i allmänhet förmedlar

sjukdomens öfverförande till mångdubbelt flera individer än en till

kundkretsen hörande smittad man. Tager man emellertid i betraktande,

att kundkretsen är flera gånger talrikare än de prostituerade kvinnorna

och i högre grad än dessa senare sprider de smittosamma könssjukdomarna

till personer, som stå utanför prostitutionsföreteelsen, så måste

man tydligen anse ifrågavarande båda grupper såsom med hvarandra

jämvärdiga hufvudfaktorer i fråga om dessa sjukdomars utbredning

inom samhället.

Rörande tiden för prostitutionens första framträdande råda delade

meningar. Medan somliga hålla före, att den funnits, så länge

människor bebott vår jord, äro andra af den uppfattningen, att den

framträdt först i samband med det lagliga äktenskapets inrättande

såsom ett nödvändigt korollarium till detta. Huru härmed förhåller

sig, kan i detta sammanhang lämnas åsido, och det torde vara nog att

konstatera, att prostitutionen förekommit, om ock under olika former

och olika namn, så långt tillbaka historiens vittnesbörd sträcker sig.

Jfr M. Möller. Undersökningar i vissa frågor rörande de smittosamma könssjukdomarna.

Del IV sid. 68.

71

Under gamla tiden förekom mångenstädes en plägsed, hvilken vanligen

betecknats såsom en gästvänskapens prostitution och hvilken bestod

däri, att en värd såsom tack för den ära en gäst beredde hans hus åt

denne afstod sin hustru eller någon annan kvinnlig medlem af familjen,

för hvilket gästen, å sin sida visade sin erkänsla genom att vid afskedet

vanligen lämna mer eller mindre rikliga skänker. En annan företeelse,

som ock plägat betecknas såsom prostitution, var den under äldre tider

förekommande sedvänjan att låta könsliga utsväfningar ingå såsom ett

moment i den religiösa kulten. Sin egentliga utveckling nådde denna

s. k. rituella eller heliga prostitution i länderna kring Eufrat och Tigris

i den s. k. Melitta- och Baluskulten, enligt hvilken hvarje infödd

kvinna skulle, så snart hennes kropp nått sin fulla utveckling, i

gudinnans eller gudens tempel hängifva sig åt en främling, som härför

erlade en afgift, hvilken till en början tillföll tempelskatten, men

sedermera kvinnan själf. Denna kult, hvilken så småningom öfvergick

till verklig prostitution och urartade till de vildaste utsväfningar, spred

sig efter hand till alla de närgränsande folken och uppträdde bland

dem under en mängd olika namn.

Bland forntidens folk voro judarna de enda, som betraktade

prostitutionen såsom något i och för sig ondt, mot hvilket samhället

borde ingripa. Under den äldsta tiden förekom visserligen äfven hos

dem de ofvan skildrade gästvänskapliga och religiösa sedvänjorna, men

dessa blefvo genom den mosaiska lagstiftningen strängt förbjudna och all

otukt öfver hufvud taget belagd med hårda straff. Då det emellertid

visade sig, att prostitutionen icke kunde förkväfvas, fann man sig efterhand

böra tolerera den, då den utöfvades af kvinnor tillhörande främmande

folk. I syfte att skydda landets egna döttrar upprättades under

domarnas och konungarnas tid till och med på allmän bekostnad offentliga

bordeller, hvillca försågos med kvinnor från angränsande länder.

Under sin lifliga beröring med de asiatiska folken lärde grekerna

känna den ofvannämnda s. k. rituella prostitutionen, och denna vann

bland dem efterhand eu mycket stor utveckling. Från Grekland och

dess kolonier spred den sig till Rom och nådde äfven där stor utbredning.

En mängd tempel voro i själfva verket icke annat än

offentliga otuktshus, och de fester, som firades till vissa gudomligheters

ära, bestodo till stor del af sexuella utsväfningar.

Ehuru enligt det antika åskådningssättet otulcten i och för sig

icke ansågs såsom moraliskt förkastlig, kunde man dock icke undgå

att märka, att en tygellös prostitution medförde vissa faror för samhället.

En af den antika statens förnämsta uppgifter var att skydda

72

familjens renhet och sörja för barnens legitimitet. Allt, som kunde

omöjliggöra de fria kvinnorna för äktenskap eller göra barnens legitimitet

tvifvel underkastad, ansågs därför såsom ett samhällsondt, livilket

borde af staten bekämpas. Då nu prostitutionen i den fria och tygellösa

form, hvari den uppträdde, utgjorde en ständig fara för de fria

medborgarinnorna och otvifvelaktigt bidrog till att lossa familjebanden,

fann sig staten böra ingripa mot densamma. Detta ingripande gick

emellertid icke ut på att förkväfva prostitutionen såsom sådan utan

endast att hålla den inom vissa gränser, så att staten icke däraf toge

någon skada. I detta syfte utfärdades en hel del reglementerande lagbestämmelser,

hvilka samtliga afsågo att sammanföra de prostituerade

till en särskild, från öfriga medborgare strängt afskild klass. I Rom

fingo sålunda de prostituerade icke handhafva sin egendom, de hade

ingen rätt öfver sina barn och kunde icke aflägga ed eller klaga

inför rätta. Deras ställning skilde sig från slafvarnas endast därutinnan,

att de icke hade någon särskild herre utan betraktades såsom offentlig

egendom. För att icke förväxlas med ärbara kvinnor hänvisades de

att bo vid särskilda gator eller i vissa stadsdelar samt voro skyldiga

att i sin klädsel och sitt uppträdande iakttaga vissa bestämda föreskrifter.

Sedan år 180 f. Iv. fördes i Rom register öfver alla prostituerade,

och en hvar, som hängaf sig åt skörlefnad, måste för att undgå det

härför stadgade straffet, hos ädilerna begära tillstånd att utöfva yrket.

Den legala form prostitutionen erhöll i Grekland och Rom bibehöll

sig under hela antiken. Syftet med de vidtagna anordningarna

lyckades man emellertid endast i ringa mån uppnå. Med

den alltmera tilltagande sedeslösheten utvecklade sig prostitutionen i

otrolig grad, och under antikens förfall var det knappast möjligt att

längre uppdraga någon bestämd gräns mellan ärbara kvinnor och

prostituerade. Dessa senare utgjorde visserligen alltjämt en särskild

klass, som var underkastad åtskilliga reglementariska föreskrifter, men

syftet härmed var icke längre enbart att skydda familjen och de

friborna kvinnorna, utan ock att bereda staten eller de maktägande

inkomster genom prostitutionen.

Vid medeltidens början inträdde ett starkt omslag i samhällets

uppträdande gent emot prostitutionen. Med kristendomens seger öfver

hedendomen blef uppfattningen af sexuella frågor en helt annan än

under antiken. Könsdriftens tillfredsställande, vare sig det skedde

inom eller utom äktenskapet, betraktades såsom synd, och afhållsamhet

ansågs såsom den sedligt religiösa människans högsta uppgift.

Under inflytande af denna åskådning äfvensom af den gamla ger

-

73

manska rätten, hvilken i allmänhet strängt bestraffade hvarje sedligt

afsteg, började man i de flesta länder att hänsynslöst förfölja prostitutionen

i alla dess olika former. Dödsstraff, stympningar, landsförvisning

voro öfverallt vanliga straff för skörlefnad. Genom dylika

barbariska straff lyckades man emellertid icke undertrycka den yrkesmässiga

skörlefnaden. Denna fortfor alltjämt trots alla förföljelser och

nådde efterhand allt större och större utbredning.

I den mån befolkningen tillväxte och städernas makt och betydelse

i samhället ökades gjorde sig eu mera tolerant uppfattning af

prostitutionen gällande. Denna ansågs visserligen alltjämt vara ur

religiös och sedlig synpunkt förkastlig, men då erfarenheten visat,

att den ej kunde genom förföljelser undertryckas, borde samhället,

hvars uppgift var att upprätthålla familjens renhet, sträfva efter

att i möjligaste mån hindra osedlighetens utbredning bland de ärbara

kvinnorna. Detta trodde man sig bäst kunna göra genom att upprätta

särskilda kvinnohus, där männen kunde få tillfredsställa sina sexuella

behof, men i öfrigt strängt bestraffa osedligheten i alla dess olika former.

Redan på 1100-talet inrättades i London dylika offentliga

kvinnohus, och efter hand uppstodo sådana öfverallt i Europas större

städer. De uppbyggdes ofta på stadens bekostnad och styrdes för dess

räkning af särskilda ämbetsmän. Prostitutionen erhöll på detta sätt

så småningom karaktären af en icke blott offentligt erkänd utan till

och med nyttig samhällsinstitution. På somliga ställen gick man så

långt, att man organiserade de prostituerade i särskilda skrän och med

stränghet vakade öfver att yrket icke skulle genom fri konkurrens

förstöras. Mångenstädes gjordes prostitutionen till och med till föremål

för beskattning liksom de borgerliga näringsfången; icke ens kyrkan

drog sig för att på detta sätt förskaffa sig ökade inkomster.

Vid öfvergången till nyare tiden inträdde åter ett starkt omslag i

samhällets uppträdande gent emot prostitutionen. Orsakerna härtill

äro att söka dels i ändrade politiska, sociala och ekonomiska förhållanden

och dels i reformationens inflytande. Såväl Luther som de

öfriga reformatorerna fördömde strängt kvinnohusen och uppträdde

med skärpa mot det rådande sedefördärfvet. Hvad som emellertid

framförallt bidrog till att omkullkasta den medeltida ordningen var

den häftiga syfilisepidemi, som vid denna tid spred sig öfver hela

Europa. Då man icke kunde undgå att märka, att sjukdomen till stor

del utbreddes genom de prostituerade, stängdes efter hand alla offentliga

kvinnohus, och prostitutionen blef åter föremål för stränga förföljelser.

Visserligen gick man härvid icke tillväga på samma barbariska sätt

10

74

Prostitu

tionens

orsaker.

som under föregående tider, men de straff, som drabbade såväl de skörlefvande

kvinnorna som kopplarna, karaktäriserades alla af stor stränghet.

Dessa förföljelser fortforo nästan öfverallt ända in på midten af 1700- talet. Särskild! bekanta äro de systematiska förföljelser af prostitutionen,

som under Ludvig XIV:s sista regeringsår togo sin början i Frankrike och

under åren 1751 —1769 anställdes i Österrike af kejsarinnan Maria Teresia.

Då emellertid alla förföljelser visade sig resultatlösa, började så småningom

den uppfattningen göra sig gällande, att prostitutionen vore ett

med den mänskliga civilisationen förbundet nödvändigt ondt, hvilket icke

kunde utrotas utan af samhället måste tolereras. Det enda, som från

dess sida kunde göras, vore att söka hålla prostitutionen inom tillbörliga

gränser och i möjligaste mån förebygga dess sanitära vådor. Detta

ansågs endast kunna ske därigenom, att de skörlefvande kvinnorna

ställdes under de administrativa myndigheternas särskilda övervakning

och kontroll. Genom att tolerera prostitutionen såsom sådan men

ålägga de prostituerade att iakttaga vissa ordningsregler och i sanitärt

syfte meddelade föreskrifter trodde man sig kunna icke blott tillgodose

de yttre anständighetskraf samhället måste uppställa i fråga om de

prostituerades offentliga uppträdande utan, hvad viktigare var, jämväl

förebygga de smittosamma könssjukdomarnas spridning. På grundvalen

af dessa principer utvecklade sig efter hand ett särskildt öfvervakningssystena,

reglementeringssystemet, hvilket ännu alltjämt tillämpas

i flertalet europeiska länder.

Likasom de flesta andra missförhållanden i samhället utgör prostitutionsföreteelsen

en produkt af en mångfald med hvarandra samverkande

faktorer af olika natur. Som dess grundorsaker torde dock

få anses å ena sidan den hos männen starkt framträdande sexuella

driften i förening med bristande ansvarskänsla å det könsliga området

hos personer, tillhörande båda könen, samt å andra sidan ekonomiska

och sociala missförhållanden i samhället.

Medan en jämförelsevis ringa del af befolkningen intager en

i ekonomiskt hänseende tryggad ställning, lefver den stora massan

under en ständig kamp för brödet, och bland stora befolkningslager,

i synnerhet i de stora städerna, saknar mannen ej sällan tillräckliga

existensmedel för att kunna bilda familj. Inom andra befolkningsgrupper

åter verkar särskildt den långa utbildningstid, som männen

måste underkasta sig, att de i regel först vid mera mogen ålder kunna

ingå äktenskap. Följden af dylika förhållanden blifver, att ett betydligt

antal ogifta män under de år, då sexualdriften gör sig starkast

gällande, för dennas tillfredsställelse mer eller mindre vanemässigt

söker sig lösa könsförbindelser, Indika i städerna vanligen blifva af tillfällig

natur. Men äfven män med ekonomisk möjlighet att bilda familj

föredraga ofta af skilda anledningar lösa och tillfälliga könsförbindelser

framför legitima sådana. För mången innebära sålunda förbindelser af

det förra slaget större lockelse, inriktade som de ju äro enbart å njutningsändamål

och fördenskull förenade med mindre ansvar och förpliktelser.

Åt denna osunda smakriktning skatta ock i stor utsträckning

de unga männen i städerna, uti hvilkas lefnadsvanor dylika förbindelser

ofta tidigt ingå. Äfven gifta män inlåta sig, synnerligast i storstäderna,

ej sällan å förbindelser af detta slag. Att vid männens

sökande af sådana förbindelser särskildt alkoholen spelar en betydande

roll, är ovedersägligt.

Den efterfrågan på lösa och tillfälliga könsförbindelser, som sålunda

uppstår från männens sida och som gifvetvis ökas i samma mån

som älctenskapsfrekvensen sjunker och åldern för mannens inträde i

äktenskap ej nedgår, motsvaras af en sexuell tillgång å kvinnosidan, i det

att en hel del kvinnor utbjuda sig åt männen. Medan somliga kvinnor

göra detta endast mera tillfälligt, göra åter andra skörlefnaden till sitt

mer eller mindre hufvudsakliga eller till och med uteslutande förvärf.

De yttre anledningar, som förmå kvinnorna att hängifva sig åt prostitution.

äro skiftande. Beträffande flertalet torde dock hufvudsakliga

orsaken säkerligen vara att söka i ekonomiska förhållanden. Bristande

arbetstillfällen och kvinnoarbetets låga betalning öfver hufvud taget föranleda,

att särskildt i de stora städerna ett mycket betydande antal

unga kvinnor icke är i stånd att förvärfva sig så mycket, som de

behöfva för sitt uppehälle eller i hvarje fall anse sig behöfva för att

tillfredsställa sina anspråk på lifvet. Medan det mera sällan torde

vara direkt nöd, som clrifver kvinnorna att sålunda hängifva sig åt

skörlefnad, är det fastmera lättheten att på denna väg förskaffa sig

den fyllnad i inkomster, som de anse sig behöfva. Såsom regel torde

emellertid kunna sägas, att de kvinnor, som af nu angifna skäl hemfalla

åt prostitution, vanligen bedrifva skörlefnad endast i jämförelsevis mindre

omfattning. Den omständighet, som otvifvelaktigt spelar den största

rollen för rekryteringen af de kvinnor, som göra skörlefnaden till sitt

hufvudsakliga eller enda förvärf, är den lockelse själfva prostitutionslifvet

utöfvar på en hel del bland de lägre klassernas kvinnor. Detta

sätter dem nämligen i tillfälle att föra ett obundet och lättjefullt

lif och att tillfredsställa sin inneboende smak för fester, nöjen, fina

kläder och dylikt. Af synnerligen stor betydelse är härvid det in

-

76

flytande de redan prostituerade utöfva på de från landsbygden till de

större städerna vid unga år inflyttade kvinnorna, hvilka i allmänhet

äro obekanta med de faror skökolifvet i själfva verket medför. Många

kvinnor, hvilka utgått från visserligen fattiga, men likväl goda hem,

hafva på detta sätt af njutnings- och nöjeslystnad låtit sig förleda till

skörlefnad. Den allmänt utbredda föreställningen, att sådana faktorer

som förförelse, iråkadt liafvandeskap eller oäkta barn skulle drifva

många kvinnor i prostitutionens armar, har däremot säkerligen icke

någon grund uti de faktiska förhållandena. Att sådana fall finnas,

kan visserligen icke bestridas, men i jämförelse med förut nämnda

omständigheter spela dylika faktorer en mycket underordnad roll. En

särskild om än fåtalig grupp bland de prostituerade kvinnorna utgöres

af degenererade, andligen och kroppsligen mindrevärdiga individer, som

äro så att säga predestinerade att hemfalla till prostitutionen. Till

större delen härstammande från drinkar- och förbrytarfamiljer hängifva

sig dessa kvinnor, hvilka torde kunna betecknas såsom en motsvarighet

till den manliga förbrytarklassen, oftast åt skörlefnad, utan att

några särskilda direkta yttre anledningar finnas, som drifva dem in på

denna bana.

Det vore emellertid säkerligen oriktigt att antaga, att ofvan

skildrade yttre förhållanden ensamt i och för sig utgöra grunden till

prostitutionens stora utbredning. Hvad som framför allt möjliggör, att

så många kvinnor, trots deras monogamiska läggning, kasta sig i prostitutionens

armar, är den sociala miljö, hvarur dessa kvinnor framgå. De

flesta prostituerade hafva erhållit en vårdslösad uppfostran, och följden

däraf har ock blifvit bristande sedlig motståndskraft mot mötande frestelser.

Många kvinnor, som hemfalla åt prostitutionen, hafva utgått

från hem, där föräldrarna på grund afl sin fattigdom ej varit i tillfälle

att ägna de uppväxande barnen nödig tillsyn och vård. Den sedliga

atmosfär, hvari en betydlig del af kvinnorna i de stora världsstäderna

uppväxa, är också ofta af den beskaffenhet, att de synnerligen lätt

hemfalla åt lasten. Iledan från sin tidigaste ungdom blifva de vittne

till olika former af osedlighet. Den rådande trångboddheten och det

florerande inneboendesystemet bidraga att än ytterligare aftrubba deras

naturliga blygsamhetskänsla. De utomäktenskapliga könsförbindelserna

betraktas inom de kretsar, hvari de uppväxt, icke såsom otillåtna eller

ur sedlig synpunkt förkastliga, och könsäran tillmätes af mången ringa

eller intet värde. En kvinna förlorar knappast något i sina anhörigas

eller bekantas aktning därför, att hon haft en könsförbindelse

utan äktenskap. Det händer till och med, att föräldrar gärna se, att

77

deras döttrar knyta dylika förbindelser med personer i bättre ekonomisk

ställning, då de därigenom kunna icke blott försörja sig själfva utan

äfven bidraga till den öfriga familjens uppehälle. Att en kvinna, som

vuxit upp i en dylik social miljö, skall synnerligen lätt hemfalla åt

prostitutionen och till och med göra denna till sitt uteslutande förvärf,

ligger i öppen dag, och det behöfves ofta blott en ringa yttre

anledning för att hon skall taga det afgörande steget.

Af hvad ofvan sagts torde framgå, att prostitutionen är en företeelse,

som hufvudsakligen hör hemma i de större städerna. Efterfrågan

på lösa och tillfälliga könsförbindelser är där betydligt större

än å öfriga orter, och själfva stadsförhållandena göra ett tillfredsställande

af denna efterfrågan synnerligen lätt. Visserligen finnas jämväl å landsbygden

illegitima könsförbindelser i ej ringa utsträckning, men dessa

äro vanligen af mera varaktig beskaffenhet och resultera merendels i

äktenskap.

I)å det är af vikt, att i den följande framställningen rörande

prostitutionen en bestämd terminologi kommer till användning, vill

kommittén i korthet angifva, huru orden »prostituerad» och »prostitution»

vanligen i den nyare litteraturen och lagstiftningen användas

och jämväl blifvit af kommittén fattade.

Med prostituerad förstår man en person, man eller kvinna, som

vanemässigt skaffar sig inkomster genom lösa och tillfälliga könsförbindelser.

Då mannen emellertid högst sällan söker en sådan förvärfskälla,

fattas dock ordet närmast såsom liktydigt med en kvinna,

som drifver yrkesmässig otukt eller, såsom det på svenskt lagspråk

blifvit uttryckt, låter bruka sig till skörlefnad; och endast undantagsvis

är därför hithörande lagstiftning så affattad, att den träffar jämväl

den manliga prostitutionen. Ordet prostitution betyder alltså, då det

fattas kollektivt, sammanfattningen af de prostituerade och, då det

fattas abstrakt, det lefnadssätt, som kännetecknar dessa.

Därjämte användes ordet prostitution, likaledes i abstrakt bemärkelse,

för att beteckna den samhällsföreteelse, som genom nu angifna

art af könsförbindelser kommer till uttryck.

I begreppet prostitution ingå sålunda såsom väsentliga bestämningar:

lösa och tillfälliga könsförbindelser (promiskuitet i könsumgänget),

äfvensom vana och förvärfssyfte. Genom fordran på promiskuitet

uteslutas de fasta utomäktenskapliga könsförbindelserna (t. ex.

kvinnor, som lefva i konkubinat eller såsom mätresser). Man uttrycker

stundom denna fordran så, att den prostituerade inlåter sig i köns

-

Prostitu

tionens

begrepp.

78

umgänge med förste bäste, utan något val; men detta får icke förstås

så, att icke särskilda prostituerade kunna hafva olika samhällsklasser

till kundkrets eller att icke en prostituerad understundom

afböjer ett anbud, som icke faller i smaken. Fordran på det vanemässiga

i lefvernet utmärker, att hit ej är att räkna ett rent tillfälligt

hängifvande åt sexuella excesser. Genom fordran på förvärfssyfte antydes,

att drifljädern till ifrågavarande lefnadssätt icke uteslutande eller

öfvervägande utgöres - af den sinnliga driften, utan att hufvudsakliga

motivet är att därigenom vinna medel till lifsuppehälle eller väsentlig

förbättring i lefnadsvillkoren.

Såsom häraf framgår, kan det ofta vara vanskligt nog att bedöma,

huruvida eu person, som hängifver sig åt utomäktenskapliga könsförbindelser,

därvid nått den gräns, där verklig prostitution vidtager. Det

kan ju sålunda mången gång vara tvifvelaktigt, om förbindelserna äro

att anse såsom fasta eller lösa och tillfälliga, om det lättsinniga lefnadssättet

verkligen öfvergått till vana och om det är den sinnliga driften

eller förvärfssyftet, som utgör den hufvudsakliga driffjädern, likasom ock

om emottagna gåfvor äro att anse såsom betalning eller icke. Också finner

man, hurusom anställda beräkningar angående prostitutionens omfattning

äro utomordentligt växlande, antagligen närmast beroende af den

olika stränghet, hvarmed man gått tillväga vid bedömandet, huruvida

ofvan uppställda fordringar kunna anses uppfyllda eller icke. Det gifves

emellertid en kvalificerad form af prostitution, som är jämförelsevis

lätt att fastställa, nämligen den, som öfvas af personer, hvilka under

ovillighet till hederligt arbete hafva skörlefnad till sin enda eller hufvudsakliga

förvärfskälla. Denna form benämnes i det följande för korthetens

skull helyrkesprostitution. ’)

De bestämningar, som, enligt hvad ofvan angifvits, ingå i prostitutionens

begrepp, antydas mera eller mindre bestämdt af de ordalag, som användas i de skandinaviska

och tyska lagstiftningarna; och den i dessa länders litteratur såsom beteckning

för prostitutionen ofta använda benämningen “yrkesmässig otukt" angifver ju ock ganska

tydligt begreppets innehåll. I de romanska och engelska språken har emellertid ordet

prostitution en dubbel betydelse, nämligen dels den ofvan angifna af yrkesmässig otukt

och dels af fälb juden otukt i allmänhet. Någon gång och särskildt af federationens

anhängare användes äfven i hithörande litteratur ordet prostitution i sistnämnda vidsträcktare

betydelse, såsom afseende hvarje betald utomäktenskaplig könsförbindelse.

Sålunda heter det i den s. k. Bridelska satsen: “la prostitution est un acte double:

l’acte de la femme fjui se vend et celui de Thomme qui l’achéte“; och A. de Morsier

bestämmer begreppet prostituerad på följande sätt: “la prostituée est cello qui so vend

au prostituant“. (Compte rendu des travaux du congrés de Dresde, Genéve 1905,

Annexe B sid. 6, 7.) En sådan terminologi är ju språkligt riktig, men den har uppenbarligen

icke sin plats i en undersökning, som gäller prostitutionen i detta ords andra

häfdvunna betydelse, d. v. s. såsom afseende endast den yrkesmässiga otukten.

79

Ur skilda synpunkter plägar man indela de prostituerade kvinnorna

i olika kategorier. Med hänsyn till det sätt, hvarpå de framträda

inför allmänheten, skiljer man sålunda mellan å ena sidan offentligt

prostituerade, hvilka öppet inför allmänheten utbjuda sig till sedeslöshet,

samt å andra sidan hemligt prostituerade, hvilka söka hemlighålla

sitt sedeslösa lefnadssätt för andra än eventuella kunder. Medan

de förra i regel icke hafva annat förvärf än skörlefnad, idka åter

de senare vanligen vid sidan af skörlefnaden något lofligt yrke.

Med afseende å beständigheten i kvinnornas sedeslösa lefnadssätt talar

man vidare om stadigvarande prostituerade, hvilka under en längre

sammanhängande tidsföljd liängifva sig åt prostitution, samt tillfälligt

prostituerade, hvilka idka skörlefnad endast under kortare tidsperioder

i afvaktan på tillfällen till hederligt förvärf. Å orter, där prostitutionen

är föremål för särskild polisöfvervakning eller kontroll (reglementering),

skiljer man mellan å ena sidan inslcrifna eller kontrollerade

prostituerade och å andra sidan oinskrifna eller okontrollerade, beroende

på huruvida kvinnorna äro underkastade de af vederbörande myndigheter

ntfärdade prostitutionsreglementen eller icke. Med hänsyn

till sättet och platsen för förbindelsernas anknytande talar man slutligen

om bordellprostitution, gatuprostitution, kaféprostitution, annonsprostitution

o. s. v.

Olika slag af

prostitution.

Lagstiftningsåtgärder för hämmande af de smittosamma könssjukdomarna.

De smittosamma könssjukdomarnas stora sociala betydelse bar

gifvetvis föranledt samhället att vidtaga åtskilliga åtgärder för deras

bekämpande. Redan i medeltidens lagstiftning angående prostitutionen

kan man här och hvar spåra vissa ansatser till en sådan offentlig

profylax, men först då syfilis framträdde epidemiskt, började denna

profylax få någon betydelse för den allmänna hälsovården.

Under lång tid voro de åtgärder, som vidtogos för könssjukdomarnas

bekämpande, nästan uteslutande riktade mot syfilis. I allmänhet

hvilade dessa åtgärder på den tankegången, att man skulle

söka få reda på de af sjukdomen angripna, isolera dem från deras

omgifning och, så vidt möjligt, bota dem. Det är emellertid klart, att

på en tid, då den allmänna hälsovården ännu låg i sin linda och kunskapen

om sjukdomens natur samt spridnings- och behandlingssätt var

synnerligen ringa icke blott bland allmänheten utan jämväl bland läkarna,

man endast skulle på ett högst ofullkomligt sätt lyckas förverkliga denna

tankegång. Också finner man, hurusom de i ofvanberörda syfte under

gångna tider vidtagna särskilda profylaktiska åtgärderna voro i mångt

och mycket bristfälliga eller förfelade sitt syftemål genom öfverdrifven

stränghet i tillämpningen. För att få reda på de sjuka nöjde

man sig exempelvis icke med sådana anordningar som besiktningar

af misstänkta personer eller af samtliga invånare å orter, som voro

särskildt hemsökta af sjukdomen, utan stadgade mångenstädes hårda

straff för dem. som icke frivilligt gåfvo sig tillkänna. För att hindra

de sjuka från att sprida smittan vidare sökte man på somliga orter

helt och hållet isolera dem från andra, icke blott genom att intaga

dem å sjukhus och asyler, utan jämväl genom att hänvisa dem

att bo på särskildt angifna platser, i vissa stadskvarter o. s. v. samt

förbjuda dem all beröring med friska personer. För de sjukas behandling

och vård upprättades visserligen här och hvar särskilda sjukhus,

81

men dessa voro synnerligen illa utrustade och buro oftast karaktären

af verkliga fängelser. Hvad prostitutionen angår, kar i det föregående

redan framhållits, hurusom man med alla till buds stående medel sökte

undertrycka och utrota densamma. Att man med dylika öfverdrifvet

stränga medel icke skulle lyckas i nämnvärd mån hindra den syfilitiska

smittans spridning, ligger i öppen dag.

Med den stigande upplysningen hos folken, ändrade sociala förhållanden

och läkarvetenskapens utveckling gjorde sig så småningom

en mera human uppfattning gällande rörande de smittosamma könssjukdomarna.

Man kom till insikt om att, därest dessa sjukdomar

skulle kunna på ett verksamt sätt bekämpas, det icke gick an att

behandla de könssjuka strängare än personer, behäftade med annan

smittosam sjukdom. Framför allt borde man sörja för att de kornrno

i åtnjutande af ordentlig behandling och vård. Denna uppfattning,

hvilken i slutet af 1700-talet mångenstädes trängt helt igenom, tog

sig också efterhand uttryck i de åtgärder, som från samhällets sida

vidtogos för de smittosamma könssjukdomarnas hämmande. De gamla

stränga föreskrifterna rörande de sjukas uppspårande och isolering afskaffades

eller upphörde att tillämpas, förföljelserna mot prostitutionen

afstannade, och grunden började läggas till den profylax, som för

närvarande tillämpas mot dessa sjukdomar.

Beträffande de åtgärder, sonr under äldre tider blifvit i vårt land

vidtagna mot ifrågavarande sjukdomar, tillåter sig kommittén hänvisa

till den historik härutinnan, som finnes intagen i den af kommitténs

ledamot Malmroth sammanfattade, vid kommitténs betänkande såsom

bilaga fogade redogörelsen: »Om de smittosamma könssjukdomarnas

bekämpande i Sverige in. in.» (Del IY).

Då kommittén går att redogöra för de olika sätt och vägar, hvarpå

man i Europas särskilda länder söker på lagstiftningens väg bekämpa de

smittosamma könssjukdomarna, vill kommittén till en början framhålla,

hurusom betydande svårigheter möta för erhållande af fullständiga och

tillförlitliga uppgifter rörande lagstiftningen på ifrågavarande område.

Med undantag af Danmark och Finland har nämligen intet land någon

enhetlig lagstiftning rörande dessa sjukdomars motarbetande. De i

öfriga länder i ämnet gällande bestämmelser återfinnas inom vidt skilda

rättsområden. Endast ett fåtal och därtill de ur profylaktisk synpunkt

minst viktiga hafva sin plats i den allmänna lagen. Det stora

flertalet återfinnes i en mängd olika, på administrativ väg utfärdade

11

82

speciella förordningar och föreskrifter, livilka tid efter annan undergå

förändringar och kompletteringar. Särskilda är detta fallet beträffande

de bestämmelser, som gifvits i syfte att hindra ifrågavarande sjukdomars

spridning genom prostitutionen. Dessa äro merendels utfärdade

af'' de lokala myndigheterna, gälla endast för en viss stad eller

ort samt äro, likasom lagstiftningen öfver hufvud taget på detta område,

till sitt innehåll synnerligen växlande. Härtill kommer vidare, att gällande

bestämmelser mången gång i praktiken icke alls tillämpas eller

ock tillämpas på ett helt annat sätt än man af deras affattning skulle

kunna sluta sig till. Då det emellertid för kommittén var af stor vikt

att erhålla noggrann kännedom rörande de i vissa främmande länder för

ifrågavarande sjukdomars motarbetande gifna föreskrifter samt deras

praktiska tillämpning, men erforderliga upplysningar härutinnan endast

kunde erhållas genom å ort och ställe företagna studier, uppdrog

kommittén med Kung]. Maj:ts begifvande åt sina ledamöter Andersson,

Möller och von Sydow att i sådant syfte besöka Norge samt de båda

sistnämnda jämväl Danmark, Tyskland, Holland och Frankrike. Efter

att under år 1904 hafva fullgjort detta uppdrag hafva nämnda ledamöter

till kommittén afgifvit den såsom bilaga vid kommitténs betänkande

fogade reseberättelse *), hvilken innehåller såväl en redogörelse

för deras under studieresorna gjorda iakttagelser som ock en kritisk

granskning af förhållandena i de särskilda länderna. Då denna reseberättelse

med ett därtill sedermera fogadt tillägg jämte en af .kommitténs

ledamot Malmroth utarbetad redogörelse2), omfattande eu

framställning af förhållandena i Finland, Hyss!and, England och Italien,

innehåller en sammanfattning af den utländska lagstiftning i ämnet,

af hvilken det synts kommittén vara af särskild vikt att för fullgörandet

af dess uppdrag taga närmare del, torde här endast böra

erinras om hufvuddragen af denna lagstiftning. Beträffande de i vårt

eget land i ämnet gällande bestämmelser tillåter sig kommittén hänvisa

till den framställning härom, som finnes intagen i förenämnda, vid

betänkandet fogade bilaga »Om de smittosamma könssjukdomarnas

bekämpande i Sverige in. m.».

Med hänsyn till såväl syftemål som innebörd kan man skilja

mellan två olika hufvudIgTapper bestämmelser, nämligen dels sådana, som 1

1) Berättelse öfver vid studieresor i vissa främmande länder gjorda iakttagelser

rörande bekämpandet af de smittosamma- könssjukdomarna m. in. Del II.

2) Redogörelse för i vissa länder gifna ''föreskrifter för motarbetande af de smittosamma

könssjukdomarna. Del II.

83

närmast afse bekämpandet af osedligheten i allmänhet ock således endast

indirekt bidraga till de smittosamma könssjukdomarnas hämmande, och

dels sådana, som, hufvudsakligen meddelade ur sanitär synpunkt, direkt

verka för detta ändamål. Till den förra gruppen äro att hänföra

stadganden om straff för vissa sedlighetsförbrytelser samt vissa föreskrifter

om åtgärder mot i sexuellt hänseende vanartade minderåriga.

Den senare gruppen åter omfattar först och främst alla i allmänprofylaktiskt

syfte gifna. bestämmelser, som ej äro af tvångsnatur, vidare

åtgärder för hindrande af sjukdomarnas spridning genom äktenskap,

stadganden om straff för utsättande för eller öfverförande af smitta samt

slutligen föreskrifter om särskilda tvångsåtgärder mot personer, som

misstänkas för eller befinnas vara behäftade med sådan sjukdom.

Bland de till förra hufvudgruppen hörande bestämmelser af straffrättslig

natur märkas i första hand stadganden om straff för utomäktenskapliga

könsförbindelser eller vissa slag däraf. Likasom då fråga

är om sedlighetsförbrytelser öfver hufvud taget, är lagstiftningen på detta

område synnerligen växlande till såväl omfattning som innehåll. Enkel

otukt eller könsumgänge mellan ogift man och ogift kvinna, som

utaf den äldre lagstiftningen belädes med straff, betraktas numera

i de flesta länder icke såsom något straffbart förhållande. Endast

Finland samt några schweiziska kantoner och en del nordamerikanska

stater kvarstå på den äldre rättens ståndpunkt. En kvarlefva från

denna äldre uppfattning återfinnes ock i 18 kap. 9 § af den svenska

strafflagen. I alla öfriga länder nöjer man sig med att beifra sådana

utomäktenskapliga könsförbindelser, som äro på ett eller annat sätt

särskildt kvalificerade, såsom otukt mot vederbörandes vilja eller af

gift person eller med barn och minderåriga, med mindre vetande, med

personer i visst vårdnadsförhållande o. s. v.

Till ifrågavarande grupp äro vidare att hänföra bestämmelser om

straff för prostitution eller vissa slag däraf. Dessa bestämmelser, vid

hvilkas affattande icke blott moraliska utan äfven hygieniska synpunkter

gjort sig gällande, äro högst växlande. Såväl i fråga om form som

innehåll framträda inom skilda länders lagstiftning betydliga olikheter.

Sålunda finner man i några länder, såsom i Sverige, Danmark,

Finland och Tyskland, i allmän lag angifvet, hvilka former af prostitution

äro straffbara. I andra åter, t. ex. Österrike, Ungern, Spanien

och Ryssland, angifves blott i allmän lag, att den prostitution är straffbar,

som bedrifves i strid mot gifna polisförordningar. Slutligen finner

man i andra länder intet stadgande i allmän lag om prostitutionens

Straffbestämmelser

för vissa

sedlighetsförbrytelser.

84

UppfostringS''

åtgärder i

fråga om

sexuellt

vanartade

minderåriga.

straffbarhet, hvilket dock icke alltid betyder, att den är straffri, enär

bestämmelser därom stundom, t. ex. i Frankrike och Belgien, upptagits

i polisreglementen. I allmänhet finner man på detta område

mycket öfverlämnadt åt polismyndigheternas diskretionära afgörande;

och det är ofta förenadt med svårigheter att utröna, huruvida en lagstiftning

känner straff för prostitution, då bestämmelser därom mången

gång finnas förborgade i polisreglementen, som lätt kunna underkastas

förändringar.

I fråga om prostitutionens beläggande med straff kunna tre olika

ståndpunkter tänkas. Man kan sålunda l:o) straffa all slags prostitution

öfver hufvud taget; 2:o) straffa endast vissa såsom särskildt farliga

ansedda former däraf, såsom lielyrkes-, gatu- och bordellprostitution,

hemlig prostitution o. s. v.; samt 3:o) lämna prostitutionen såsom sådan

straffri, med eller utan särskilda straffbestämmelser för vissa yttringar

af densamma, exempelvis provokation till otukt och annat förargelseväckande

uppträdande å allmän plats. Samtliga dessa olika ståndpunkter

äro i gällande lagstiftning företrädda.

Bland bestämmelser af straffrättslig natur märkas vidare stadganden

om straff för det i nära samband med prostitutionsföreteelsen stående

koppleriförfarandet. Alla länders strafflagar innehålla härom bestämmelser,

hvilka emellertid sinsemellan förete betydande skiljaktigheter i fråga

om de närmare bestämningarna för denna art af brott. Af närsläktade

förbrytelser hafva soatenör skåpet och den s. k. hvita slaf handeln i den

nyare lagstiftningen varit föremål för särskild uppmärksamhet. Slutligen

må ock erinras, att i strafflagarna allmänt förekomma bestämmelser,

som med straff belägga provokation till otukt å allmän plats och

andra lockelser till osedlighet. I

I åtskilliga länder har man på senare tiden sökt bekämpa prostitutionen

och därigenom jämväl de smittosamma könssjukdomarna genom

att föreskrifva tvångsuppfostran för i sexuellt hänseende vanartade minderåriga.

Det första land, som vidtog åtgärder i denna riktning, var

Italien. Enligt lagen om den allmänna säkerheten den 30 juni 1889

skola nämligen personer under 18 år, som bereda sig utkomst genom

otukt, behandlas på samma sätt som minderåriga lösdrifvare, d. v. s.

domaren skall ålägga föräldrar eller förmyndare att vid visst bötesansvar

och förlust af målsmansrätten omhändertaga dem eller ock förordna

om deras öfverlämnande till uppfostringsanstalter eller hederliga

familjer intill uppnådd myndighetsålder. Den tyska lagstiftningen angående

omhändertagande från det allmännas sida af vanartade eller

85

i sedligt afseende försummade minderåriga innehåller jämväl åtskilliga

stadganden i förevarande ämne. Sålunda föreskrifver den preussiska

lagen af den 2 juli 1900, att, om kvinnlig minderårig, som ej fyllt

19 år, hängifver sig åt yrkesmässig otukt eller befares förfalla därtill,

vederbörande förmynderskapsdomstol äger förordna om hennes intagande

å uppfostrings- eller förbättringsanstalt intill uppnådd myndig

ålder. Lagen medgifver under viss förutsättning jämväl omhändertagandet

af dem, som fyllt 19, men ej 21 år. Motsvarande lagar i de

öfriga tyska förbundsstaterna innehålla liknande bestämmelser, men då

åldersgränsen, intill hvilken tvångsuppfostran kan ifrågakomma, i regel

är fastställd till 15 —16 år, få dessa icke någon större betydelse för

bekämpande af prostitutionen, som merendels rekryteras bland unga

flickor från 15—20 år. Slutligen torde böra omnämnas, att i Frankrike

denna fråga blifvit föremål för särskild lagstiftning. Enligt lag angående

prostitution af minderåriga den 11 april 1908 kan sålunda hvarje

minderårig under 18 år, som vanemässigt hängifver sig åt skörlefnad,

inställas inför civildomstolen, hvilken efter omständigheterna äger förordna

om tvångsuppfostran intill uppnådd myndig ålder.

Bland de till senare Imfvudgruppen hörande bestämmelserna märkas Aiimitni

första hand alla sådana, som hafva afseende å den s. k. allmänna pr^^grska

profylaxen, hvars syfte är att förmå allmänheten att akta sig för

smitta och vid inträffad sjukdom frivilligt underkasta sig erforderlig

läkarbehandling. Hit höra sålunda stadganden om spridande af kunskap

och upplysning bland allmänheten om ifrågavarande sjukdomars natur och

smittafarlighet, om faran af lösa och tillfälliga könsförbindelser, särskildt

med prostituerade, om vikten af att snarast möjligt söka ändamålsenlig

vård samt om faran och ansvaret för att utsätta andra för smitta.

Ehuru en dylik allmän folkupplysning om dessa sjukdomar numera

anses vara ett af de verksammaste medlen för deras bekämpande, påträffar

man i gällande lagstiftning endast här och hvar några knapphändiga

bestämmelser i denna riktning. Längst synes man hafva gått i

Tyskland, där under de senare åren åtskilliga föreskrifter i detta syfte

blifvit utfärdade. Större uppmärksamhet har lagstiftningen ägnat

den gren af den allmänna profylaxen, som har afseende å själfva sjukvården.

I)å det gifvetvis är af synnerligen stor vikt, att de könssjuka

i största möjliga utsträckning komma under läkarbehandling, har man

i de flesta länder funnit sig böra vidtaga särskilda anordningar i

detta syfte. Sålunda hafva nästan öfverallt inrättats särskilda polikliniker

och sjukhus eller sjukhusafdelning ar för könssjuka, och i somliga

86

Åtgärder för

hindrandet af

de smittosamma

könssjukdomarnas

spridning

genom

äktenskap.

länder finnas uttryckliga bestämmelser härom meddelade (Sverige, Danmark,

Italien). I syfte att förmå de sjuka att frivilligt förskaffa sig

erforderlig vård har vidare i åtskilliga länders lagstiftning föreskrifvits,

att alla könssjuka skola, utan hänsyn till förmögenhetsvillkor, vara

berättigade att erhålla kostnadsfri behandling vare sig ambulatorisk eller

å sjukhus (Sverige, Danmark, Ungern, Bosnien och Italien). I Tyskland,

där sjukkasseväsendet som bekant nått en synnerligen storartad utveckling,

har man sökt tillgodose behofvet af fri sjukvård för könssjuka

genom att i lagen angående sjukdomsförsäkring fastslå, att dessa skola

i fråga om såväl läkarhjälp som underhållsbidrag i allo vara likställda

med andra sjuka personer. I den för vårt land den 4 juli 1910 utfärdade

lag om sjukkassor har intagits en bestämmelse, som utesluter

rätt för sjukkassorna att från sjukhjälp undantaga personer, som lida

af ifrågavarande sjukdomar. Då de smittosamma könssjukdomarna bland

allmänheten ännu ofta uppfattas såsom skamliga sjukdomar och därför

icke sällan hemlighållas, har man understundom funnit sig böra föreskrifva,

att sjukbehandlingen skall omgärdas med all nödig diskretion och

sjukhusvården anordnas på ett, för patienterna så tilltalande sätt som

möjligt (Finland, Italien). Slutligen torde jämväl böra omnämnas, att

man somligstädes, exempelvis i Danmark, ålagt läkare att upplysa sina

könssjuka patienter om ifrågavarande sjukdomars smittosamma natur

äfvensom om faran och ansvaret att utsätta andra för smitta.

Till ifrågavarande hufvudgrupp äro jämväl att räkna i åtskilliga

länder föreskrifna åtgärder för hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas

spridning genom äktenskap. Hit är först och främst att hänföra

förbud för personer, behäftade med smittosam könssjukdom, att

ingå äktenskap. Dylika stadganden förekomma emellertid mycket

sällan (den nordamerikanska staten Michigan). Vidare märkas bestämmelser

om rätt för make att under vissa förutsättningar påyrka äktenskapets

upplösning, därest den andra maken befinnes lida af sådan

sjukdom, vare sig den ådragits före eller efter äktenskapet (Norge,

Monaco). Ytterligare äro hit att räkna vissa generella stadganden, att

smittosam eller ärftlig sjukdom utgör skäl för äktenskaps upplösning

vare sig i allmänhet (Österrike, Chile) eller endast om sjukdomen blifvit

för make hemlighållen före äktenskapets afsilande (Schweiz, Mexiko).

Slutligen torde jämväl böra omnämnas, att somligstädes äktenskapsskillnad

kan vid smittosam könssjukdom hos någondera maken beviljas

på grund af allmänna bestämmelser om äktenskaps upplösning, när

misstag från den ena makens sida vid äktenskapets afslutande före

-

legat i fråga om den andre makens person eller personliga egenskaper

(Tyskland, Ungern).

I åtskilliga länder har man sökt hämma de smittosamma köns- st“^er3tfäö“''

sjukdomarnas spridning g''enom att stadga straff för utsättande för eller utsättande

öfverförande af smitta. Af de nordiska strafflagarna innehåller den norska, öffvöerrfJr1“de

stadgande om straff af fängelse intill 3 år för den, som med vetskap af smitta.

eller förmodan om att lida af smittosam könssjukdom genom »legemlig

omgjsengelse» eller otuktigt förhållande smittar eller utsätter någon

för smitta, hvarförutom uppställes en hel del straffbestämmelser i

syfte att förhindra spridandet af syfilis på extragenital väg genom

syfilitiska barn, fosterföräldrar och tjänare. I hufvudsak likartade

bestämmelser innehållas uti den danska strafflagen samt lagen om motarbetande

af offentlig osedlighet och venerisk smitta den 30 mars 1906.

Straffet är fängelse eller under försvårande omständigheter straffarbete.

Den finska strafflagen uppställer straff endast för smitta öfverförelse

irenom lägersmål och fordrar, att den skyldige skall hafva varit medveten

om sin sjukdom. Straffet är tukthus eller fängelse i högst

2 år. I en af de schweiziska kantonerna stadgas intill 3 månaders fängelsestraff

för den, som med vetskap om att vara behäftad med venerisk

sjukdom öfvar samlag. Hvad den österrikiska lagstiftningen angar,

stadgar denna straff för kvinnor, som, medvetna om att vara behäftade

med venerisk sjukdom, bedrifva prostitution eller antaga tjänst såsom

ammor.

Ehuru i de flesta länder icke finnas nagra särskilda straffbestämmmelser

för öfverförande af smittosamma könssjukdomar, betyder

detta dock icke öfverallt straffrihet. I Tyskland, Österrike, Holland,

Belgien, Frankrike och Italien m. fl. länder anses sålunda strafflagens

allmänna bestämmelser om förorsakande af kroppsskada äga tillämplighet,

om det kan visas, att en person öfverfört smitta å annan.

För ett effektivt bekämpande af de smittosamma könssjukdomarna ^Samtär^

har man i de flesta europeiska länder funnit en särskild sanitär tvångs- jhftninT

lagstiftning rörande dessa sjukdomar nödig. Ehuru mycket växlande till

såväl omfattning som innebörd har denna tvångslagstiftning öfverallt ett

och samma syfte, nämligen att hindra könssjuka personer från att sprida

smittan vidare. I vissa fall, såsom i fråga om en del yrkesmän, har lagstiftningen

nöjt sig med att genom vissa tvångsåtgärder söka hindra

könssjuka från sådan anställning eller verksamhet, som kunde medföra

särskild fara för smittans spridning. Då emellertid sjukdomens botande

Åtgärder,

föranledda af

anmäldt fall

af smittosam

könssjukdom.

gifvetvis utgör ett verksamt medel mot dess utbredning, föreskrifves i

de flesta tvångssystem skyldighet för de af smittosam könssjukdom

angripna, som af myndigheterna uppspåras, att underkasta sig läkarvård

(sjukbehandlingstvång). Och då den könssjuke äfven under sjukbehandlingen

kan medföra fara för andra, har man sökt hindra sådant genom

att förklara de könssjuka pliktiga att ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter om vissa försiktighetsmått, som af läkaren gifvas dem till

förebyggande af smittans utbredning, och, om de sjuka icke vilja eller

kunna efterkomma dessa föreskrifter eller undandraga sig behandling,

hai stadgande meddelats, hvarigenom de kunna tvångsvis isoleras å

sjukhus (sjukhustvang). Men för att kunna få kännedom om de könssjuka,

som sålunda behöfva påverkas, måste vanligen därjämte, om så

visar sig nödigt,, tvång användas för åvägabringande af en läkarundersökning,

besiktning, för utrönande, huruvida den för smittosam könssjukdom

misstänkte verkligen är behäftad med sådan sjukdom (besiktningstvång).

Ehuru besiktningen alltså i hvarje fall blott är ett medel,

själfändamål, hafva vanligen de olika formerna af sanitär tvångslagstiftning

erhållit sin benämning efter de särskilda bestämmelser, som i

fråga om besiktningen blifvit för olika fall föreskrift^. Då man sålunda

talar om t. ex. allmän besiktning, besiktning af smittokällor eller

preventiv besiktning af prostituerade (reglementering), förstår man

därmed icke blott den ifrågavarande besiktningen, utan äfven de öfriga

tvångsåtgärder, som med samma besiktning äro förenade.

De olika former af tvångslagstiftning för de smittosamma könssjukdomarnas

bekämpande, som för närvarande användas, kunna hänföras

till två särskilda grupper, den ena afseende tvångsåtgärder, som

äio föranledda af anmälan om inträffadt fall af smittosam könssjukdom,

och den andra innefattande dylika åtgärder, som föreskrifvits oberoende

af huruvida anmälan om sådan sjukdom blifvit gjord.

Bland tvångsåtgärder, som föranledas af anmälan om inträffad sjukdom,

märkes i första hand s. k. allmän besiktning, hvilken består däri, att

sedan, till vederbörande myndigheter blifvit anmäldt, att smittosam

könssjukdom å någon ort vunnit allmännare spridning, samtliga därstädes

boende personer eller blott särskildt misstänkta personer å

denna ort underkastas läkarundersökning för utrönande af hvilka som

äro smittade och i behof af läkarvård. Dylika allmänna besiktningar

synas under äldre tider hafva varit ganska vanliga och otvifvelaktigt

också medfört stor nytta. Till följd af ändrade samhällsförhållanden

hafva de emellertid allt mer och mer öfvergifvits. För närvarande

89

förekommer denna form af tvångslagstiftning endast i Sverige, Finland

och Ryssland.

Till ifrågavarande grupp af tvångsåtgärder är vidare att hänföra

s. k. enskild besiktning, d. v. s. besiktning af personer, som under andra

förhållanden än ofvan nämnts uppgifvas eller misstänkas vara behäftade

med smittosam könssjukdom. Hit är att räkna besiktning af person,

af hvilken anträffad könssjuk kan antagas hafva blifvit smittad (smittokällan).

Bestämmelser om dylik besiktning, som förr varit bruklig jämväl hos

oss, förekomma i den finska och tyska lagstiftningen, hvarjemte metoden,

ehuru i ofullständig form, tillämpas i Kristiania. I Finland är sålunda

hvarje läkare, som behandlar venerisk patient, skyldig att söka utforska

härden, hvarifrån smittan meddelats, och, efter erhållen kännedom om

smittokällan, därom göra anmälan hos hälsovårds- eller kommunalnämnd,

eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande kronobetjänt, hvilka myndigheter,

under förutsättning att den anmälde är känd för osedligt lefverne

eller uppenbar fara för smittans spridning genom honom eljest föreligger,

äga föranstalta om tvångsundersölcning af den anmälde. Hvad den tyska

lagstiftningen angår, återfinnas stadganden om besiktning af smittokällor

dels i de preussiska medicinalartiklarna af den 8 augusti 1835, Såvidt

fråga är om syfilis hos prostituerade, och dels i de föreskrifter, som

meddelats till förekommande af könssjukdomarnas spridning inom armén

och marinen. Anmälan om smittokällan skall ingifvas till polisen, som

föranstaltar om besiktningens verkställande. I vissa städer, exempelvis

Hamburg och Strassburg, äger jämväl tvångsbesiktning rum å andra

personer, som inför polisen anmälas såsom smittokällor. Vidare är

att hit hänföra besiktning af personer, till hvilka smitta från anträffad

könssjuk kan antagas hafva blifvit öfverförd. I gällande lagstiftning återfinnas

visserligen icke numera några uttryckliga stadganden om sådan

besiktning, men den torde dock böra omnämnas, alldenstund den förut

varit bruklig i vårt eget land och förslag om dess införande vid skilda

tillfällen varit före i Norge, där densamma också med framgång

praktiserats såväl på landsbygden som i Kristiania, ehuru intet därom

finnes i lag eller författning föreskrifvet. Slutligen kan ifrågavarande

besiktning, såsom i Sverige och Finland, afse person, om hvilken anmälan

inkommit utan uppgifvande af samband med annat sjukdomsfall. Inkommer

anmälan, i Sverige till Konungens befallningshafvande och i Finland

till hälsovårds- eller kommunalnämnd eller, där sådan icke finnes, till

kronobetjänt, att viss person är eller misstänkes vara könssjuk, äger

sålunda nämnda myndighet föranstalta om besiktnings verkställande.

I Finland sker detta dock endast under ofvan angifna förutsättningar.

12

90

Till denna grupp af tvångslagstiftningsformer har man jämväl

att räkna tvångsåtgärder mot JcönssjuJca, som frivilligt sökt läkare, men af

denne blifva anmälda såsom särskildt farliga för smittans vidare spridning.

De åtgärder, som i dylika fall vidtagas, bestå i regel i tvångsbehandling

och, där så finnes nödigt, tvångsinläggning å sjukhus. Denna form af

tvångslagstiftning förekommer i större eller mindre omfattning i Sverige,

Norge, Danmark, Finland och Tyskland. Längst härutinnan går den

danska lagen. Enligt denna är hvarje könssjuk, som hänvänder sig till

läkare, skyldig att underkasta sig behandling, så länge läkaren anser

detta nödigt. Om denne vid behandlingens afslutning anser erforderligt,

att patienten fortfarande tillses, skall han förelägga den sjuke att på

bestämda tider tillstädeskomma eller förete bevis om att behandlingen

öfvertagits af annan läkare. Afbryter patienten behandlingen utan att

visa, att denna öfvertagits af annan läkare, eller efterkommer han ej

nyssnämnda föreläggande, skall anmälan härom ofördröjligen ske hos

vederbörande tjänsteläkare, som har att tillse, att behandlingen fullföljes

och att den sjuke i fall af behof inlägges å sjukhus. Den norska

lagstiftningen nöjer sig med att gifva läkarna rätt att inför sundhetskommissionen

anmäla sådana patienter, som anses icke kunna utan fara

för smittans spridning vårdas ambulatoriskt, hvarefter kommissionen

äger förordna om deras intagande å sjukhus. Enligt den finska lagstiftningen

hafva läkarna icke blott rätt utan jämväl plikt att i dylika

fall göra anmälan till vederbörande myndighet. Men då anmälan

endast får ske under förutsättning, att den ej strider mot läkarens

tystnadsplikt, får denna anmälningsskyldighet ingen större praktisk

betydelse. Angående patienter, som utskrifvas från allmänt sjukhus,

förekommer jämväl i den finska lagstiftningen en bestämmelse om

efterbesiktning. I Sverige finnes i visst fall en dylik anmälningsplikt

stadgad, dock endast för provinsial- och stadsläkare. I läkarinstruktionen

den 31 oktober 1890 föreskrifves nämligen, att, därest dessa vid

anträffadt fall af smittosam könssjukdom finna, att den sjuke undandrager

sig behandling eller icke följer därvid gifna föreskrifter, och

synnerlig fara för smittans utbredning förefinnes, anmälan om förhållandet

bör göras hos hälsovårds- eller kommunalnämnd; och torde,

ehuru stadgande därom icke förefinnes, denna myndighet i sådant fall

äga föranstalta om den anmäldes intagande till vård å sjukhus. Hvad

slutligen Tyskland angår, finnes i de ofvannämnda preussiska medicinalartiklarna

föreskrifvet, att, om vid inträffadt fall af syfilis läkaren

finner ett förtigande af sjukdomen kunna medföra betänkliga följder

91

för den sjuke själf eller för det allmänna, anmälan om fallet skall ske

hos polismyndigheten.

Till den grupp af tvångslagstiftningsformer, som äro oberoende af

anmälan om inträffadt sjukdomsfall, äro att hänföra dels åtgärder, som

afse vissa klasser eller grupper af befolkningen, hvilka på grund af sitt

yrke eller sin sysselsättning eller lefnadsställning kunna antagas vara i

smittohänseende särskildt farliga, och dels åtgärder, som rikta sig mot

individer, hvilka genom sitt lefnadssätt utgöra en fara för de smittosamma

könssjukdomarnas spridning (reglementering af prostitutionen

samt tillfällig besiktning af personer, som föra ett osedligt lif eller

tilltalats eller dömts för visst slag af brott).

Bland tvångsåtgärder af förra slaget märkas i första hand bestämmelser

om besiktning såsom villkor för utöfvande af vissa näringsrättigheter.

Denna form af tvångslagstiftning, hvilken hufvudsakligen

omfattar personer, som föra ett kringvandrande lif, såsom gårdfarihandlare,

månglare, arkangeliter, gesäller m. fl., förekommer numera

endast i Sverige, Finland och Ryssland. I Sverige har densamma emellertid

sedan långt tillbaka upphört att tillämpas och jämväl i de båda

andra länderna är den utan någon nämnvärd praktisk betydelse. Ett

annat slag af tvångsåtgärder af denna natur är besiktning å ammor och

å barn, som öfverlämnas åt främmande -person för digifning eller vård.

Några generella bestämmelser om dylik besiktning återfinnas visserligen

numera icke i gällande lagstiftning, men den svenska och finska

rätten upptager några speciella stadganden i denna riktning. Såsom

ofvan antydts, har man i åtskilliga länder sökt hindra smittans spridning

af ifrågavarande personer genom bestämmelser af straffrättslig

natur. Hit är äfven att räkna föreskrifter om besiktning å sjöfolk.

Dylika föreskrifter, hvilka förr voro ganska vanliga, förekomma emellertid

numera endast undantagsvis. Vidare äro att till denna grupp

räkna vissa åtgärder mot militärer. I de flesta länders lagstiftning

finnes sålunda föreskrifvet, att arméns och flottans manskap skall, såväl

vid inträde och. utträde ur tjänstgöring som ock under pågående

tjänstgöring å bestämda tider eller när förhållandena sådant påkalla,

underkastas besiktning med hänsyn till förefintlig könssjukdom och,

därest sådan är för handen, intagas till vård å sjukhus. Slutligen

torde jämväl böra omnämnas, att besiktning på grund af reglementariska

föreskrifter i större eller mindre omfattning företages å personer intagna

i fångvårdsanstaller.

Åtgärder

mot vissa

klasser eller

grupper af

befolkningen.

92

Reglementering

af

prostitutionen.

Bland tvångsåtgärder af senare slaget intager den s. k. reglementeringen

af prostitutionen främsta rummet. I åtskilliga länder utgör

denna den enda tvångslagstiftning, som på ifrågavarande område finnes;

och jämväl i länder, där man vid sidan af reglementeringen haft

att tillgå tvångsåtgärder af annan natur, har man så vant sig vid att

lita på den förra, att de senare knappast kommit till användning.

Orsaken till att reglementeringen kommit att spela en så betydelsefull

roll för de smittosamma könssjukdomarnas profylax är hufvudsakligen

att söka i två omständigheter, nämligen dels den nära till hands

liggande uppfattningen, att de prostituerade kvinnorna bära den

hufvudsakliga skulden för de smittosamma könssjukdomarnas spridning

inom samhället, och dels att reglementeringen allmänt antagits vara

ett effektivt medel att minska dylika kvinnors smittofarlighet.

Den tankegång, som ligger till grund för reglementeringen, är i

korthet följande. De prostituerade kvinnorna utgöra hufvudkällan för

de smittosamma könssjukdomarnas spridning. Ur profylaktisk synpunkt

måste det därför ligga största vikt uppå, att prostituerade, behäftade

med dylika sjukdomar, hindras från att bedrifva skörlefnad, så länge

de äro smittofarliga, samt underkastas erforderlig läkarbehandling. Då

man ^ emellertid icke kan påräkna, att kvinnorna själfva skola afhålla

sig från könsumgänge under den tid de äro sjuka eller förskaffa sig

erforderlig vård, måste tvång härvid användas. Grundprincipen i

reglementeringssystemet är således tvångsinternering och tvångsbehandling

å sjukhus af de sjuka prostituerade. För att i praktiken kunna

genomföra denna princip måste man uppenbarligen först taga reda på

hvilka kvinnor, som äro prostituerade, och sedan underkasta dessa en

ständig sanitär kontroll för att genast kunna ingripa mot dem, som

befinnas sjuka.

Reglementeringen består i sina grunddrag följaktligen däri, att

kvinnor, som antingen själfva förklara sig ämna bedrifva yrkesmässig

skörlefnad eller ock öfverbevisas om att föra ett dylikt sedeslöst lif,

af polismyndigheterna inskrifvas å en särskild lista. De sålunda inskrifna

kvinnorna underkastas därefter en ständig polisöfvervakning

dels i sanitärt syfte och dels i ordningsliänseende. Den sanitära kontrollen,

hvilken naturligen är hufvudsaken, består däri, att kvinnorna

tillhållas att på bestämda tider, vanligen en å två gånger i veckan,

regelbundet inställa sig för undergående af läkarbesiktning för utrönande

af möjligen förefintlig smittosam könssjukdom (preventiv besiktning)

samt vid förhandenvaron af dylik sjukdom underkastas erforderlig

tvangsbehandling a sjukhus. Ordningskontrollen åter, hvilken^ syfte är

93

att förebygga kränkningar af den offentliga anständigheten, innebär

skyldighet för de inskrifna kvinnorna att ställa sig till efterrättelse

vissa föreskrifter, ordningsregler, med hänsyn till sitt offentliga uppträdande

och sina lefnadsförhållanden i öfrigt. Kontrollen öfver de

inskrifna utöfvas merendels af en särskild afdelning af polisen, sedepolisen,

hvilken därjämte har till uppgift att uppspåra och till inskrifning

befordra kvinnor, som hängifva sig åt yrkesmässig skörlefnad.

Det må emellertid redan här anmärkas, att reglementeringssystemet

i tillämpningen vanligen icke afser alla slag af prostitution

utan företrädesvis blott den offentliga.

De första ansatserna till det nuvarande reglementeringssystemet påträffar

man i midten af 1700-talet i Rom och Neapel, hvarest de prostituerade

blefvo icke blott inskrifna på en särskild lista utan jämväl, som

det vill synas, underkastade en regelbunden sanitär kontroll. En dylik

kontroll synes än tidigare hafva praktiserats i Berlin i fråga om

kvinnor, som bodde å bordeller. I ett år 1700 utfärdadt bordellreglemente

stadgades nämligen, bland annat, att dessa skulle hvar

fjortonde dag visiteras af en för hvarje kvarter anställd »chirurgus

forensis» och, om de därvid befunnos så infekterade, att de ej kunde

botas endast genom iakttagande af renlighet och afhållsamhet, sändas

till Charitéhospitalet för att där kostnadsfritt erhålla vård.

Sitt egentliga hemland har emellertid detta system i Frankrike.

Redan kort före den stora revolutionens utbrott hade man i Paris för

första gången infört inskrifning och övervakning af de prostituerade.

Under de första revolutionsåren upphäfdes visserligen denna anordning,

men genom ett konventsbeslut af år 1796 blef den ånyo införd. Genom

särskilda under åren 1801, 1804, 1816 och 1828 beslutade ändringar

erhöll systemet sin slutliga och ännu gällande form. Från Paris spred

sig reglementeringen till öfriga franska städer och efter hand öfver

hela Europa. Omkring 1800-talets midt var den sålunda införd i

nästan alla europeiska länder. Till följd af den starka kritik, för

hvilken detta system sedermera varit utsatt, har det emellertid i åtskilliga

länder åter afskaffats. Förutom i vårt land tillämpas det för

närvarande i Frankrike, Belgien, Spanien, Portugal, Tyskland, ÖsterrikeUngern,

Ryssland och Balkanstaterna samt, i fråga om bordellprostitutionen,

i Italien.

Såsom i det följande närmare framhålles, har reglementeringen

af prostitutionen under de sistförfluten 40 åren varit utsatt för eu

synnerligen skarp kritik, i det man gjort gällande, att densamma stode

Nyregle

mentarismen.

94

i strid mot bestående lagstiftning, vore nr etisk och social synpunkt

förkastlig samt i hygieniskt hänseende värdelös. Denna kritik, hvilken

öfvat starkt intryck på många bland reglementeringssystemets anhängare,

har under de senare åren bland dessa framkallat en liflig reformrörelse;

och eu mängd mer eller mindre långtgående förslag hafva

framlagts, afseende att, med bibehållande af systemets grundprinciper,

reformera det i sådan riktning, att dess olägenheter i rättsligt, socialt

och moraliskt hänseende undanröjdes på samma gång som dess sanitära

verkningsgrad ökades. Denna reformrörelse, hvilken med ett gemensamt

namn plägar benämnas nyreglementarism, räknar sina förnämsta

målsmän i Tyskland och Frankrike och har, såsom längre fram kommer

att närmare angifvas, i Preussen till och med ledt till positiva lagstiftningsåtgärder.

Tillfällig

besiktning

å osedligt

lefvande

personer.

A orter, där reglementering af prostitutionen är införd, företages

vanligen, med eller utan stöd af gällande polisförfattningar, tillfällig

besiktning å icke inskrifna kvinnor, som vid anställda razzior eller

eljest anhållits på grund af misstanke om yrkesmässig skörlefnad, men

hvilka af en eller annan anledning icke blifva inskrifna. Mot de

kvinnor, hos hvilka smittosam könssjukdom därvid icke kan upptäckas,

företages ej någon vidare åtgärd, hvaremot de sjuka i regel inläggas

å sjukhus, där de få kvarstanna, tills de yttre symtomen af sjukdomen

försvunnit. Fn kvinna kan sålunda, utan att vara inskrifven, komma

att upprepade gånger blifva besiktigad och, vid sjukdomsfall, inlagd

på sjukhus. A id reglementeringens afskaffande i Kristiania år 1888

gjordes i denna stad eu ansats till ett förfarande af liknande art, afseende

såväl män som kvinnor, mot hvilka grundad misstanke förelåge,

att de utsatte andra för venerisk smitta; men detta från början ofullkomliga

system, som aldrig haft någon afsevärd tillämpning, har numera

förlorat nästan all betydelse. I Helsingfors, där det gamla reglementeringssystemet

år 1908 faktiskt sattes ur bruk, tillämpas numera

ett systém, afseende tillfällig besiktning å personer, män såväl som

kvinnor, hvilka uppgifvas vara behäftade med eller misstänkta för

venerisk sjukdom och som på grund af osedligt lefverne eller eljest

anses medföra fara för smittans utbredande. De, som vid besiktningen

finnas angripna af sådan sjukdom, tillhållas att låta sjukdomen behandlas,

å sjukhus eller ambulatoriskt, under hela den tid denna kan antagas

befinna sig i smittosamt skede. Detta system, som föranleder besiktning

och sjukbehandling af ett ganska stort antal kvinnor, har emel

-

95

lertid hittills endast i ringa utsträckning fått någon tillämpning i fråga

om män.

Till ifrågavarande slag af tvångsåtgärder är slutligen att räkna tillfällig

besiktning å personer, män såväl söm kvinnor, hvilka tilltalats

eller dömts för viss straffbar handling. Äfven enligt detta system blifver

besiktningen den enda åtgärd, som företages i fråga om dem, som därvid

icke finnas behäftade med smittosam könssjukdom. De sjukbefunna tillhållas

däremot jämväl att låta sjukdomen behandlas. I skilda länder,

såsom i Norge, Frankrike in. fl., hafva förslag till sådan lagstiftning

blifvit framställda. Dessa förslag förete emellertid sinsemellan åtskilliga

olikheter i fråga om dels de arter af brott, som må föranleda ett

sanitärt ingripande, dels de garantier, som för ett sådant ingripande

uppställas, samt dels stället för och fortvarigheten af sjukbehandlingen.

Enligt den danska lagen af år 190 G företages besiktning å personer,

hvilka tilltalas för yrkesmässig otukt, som faller under lösdrifvarlagen

eller eljest är straffbar, utsättande för eller öfverförande af venerisk

smitta samt straffbar provokation till otukt. Såsom garanti uppställes,

att domstolen, i fall af vägran, skall genom preliminärt beslut afgöra,

om åtalet är tillräckligt grundadt för att undersökningen må äga rum

oberoende af den tilltalades samtycke. Tillsynen å sjukbehandlingen,

som endast under viss förutsättning försiggår å sjukhus,, fullföljes under

hela den tid sjukdomen befinner sig i smittosamt skede.

Åtgärder

mot personer,

tilltalade

eller dömda

för visst

slag af brott.

96

5.

Abolitionismen.

Under de senare årtiondena har, som bekant, framträdt en kraftig

rörelse mot prostitutionens reglementering. Denna rörelse, hvilken

med ett gemensamt namn benämnes abolitionismen, leder sitt ursprung

från England. Till följd af de smittosamma könssjukdomarnas stora

spridning bland militären hade genom särskilda lagar af år 1864, 1866

och 1869 reglementeringen blifvit införd i vissa garnisons- och hamnstäder,

men den nya ordningen hade icke länge tillämpats, förr än den

blef föremål för en liflig opposition från de engelska kvinnornas

sida, hvilka ansågo, att den strede mot allmän lag, som tillförsäkrade

alla medborgare lika frihet, kränkte moralen och sårade anständighetskänslan.

På initiativ i främsta rummet af Mrs Josephine E. Butter,

hvilken under lång tid lifligt deltagit i räddningsarbetet för fallna

kvinnor, bildades öfverallt i landet en mängd föreningar och sällskap

med uppgift att verka för reglementeringens afskaffande. Den viktigaste

bland dessa sammanslutningar var den år 1869 bildade föreningen »The

Ladies national association for the repeal of tlie contagious diseases acts»,

hvilken inlade ett synnerligt energiskt arbete för väckandet af en

allmän opinion mot de nya lagarna.

Då emellertid rörelsens ledare insågo, att de svårligen skulle

kunna inom rimlig tid uppnå målet för sina sträfvanden, så länge

reglementeringen öfverallt i Europa allmänt ansåges som det enda

effektiva medlet att bekämpa prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna,

beslöto de att utsträcka agitationen mot denna till andra

länder och i detta syfte bilda en internationell sammanslutning mellan

alla dem, som i samhällets tolererande och reglementerande af prostitutionen

såge det största hindret för den allmänna moralens höjande.

97

Efter det Mrs Butter under en studieresa å kontinenten lyckats intressera

och vinna en hel del framstående personer för saken, bildades också

vid en generalkonferens mellan delegerade för de brittiska abolitionistföreningarna

år 1875 en dylik internationell förening under namn af

»Brittiska, kontinentala och allmänna federationen för upphäfvande af

prostitutionen såsom legaliserad eller tolererad institution».

Det nya förbundet, sedermera mest bekant under benämningen

»Federationen», började nu ett synnerligen energiskt och framgångsrikt

agitationsarbete. Öfverallt i Europas olika länder bildades abolitionistiska

föreningar och sällskap, hvilka anslöto sig till den internationella

organisationen. Särskild framgång rönte rörelsen i Italien och

Schweiz. Till en början föga uppmärksammad af reglementeringssystemets

anhängare och af dessa affärdad såsom en på ovist nit och

okunnighet om de verkliga förhållandena grundad öfvergående agitation

har den abolitionistiska rörelsen vunnit allt större och större utbredning,

och i åtskilliga länder hafva dess idéer fullkomligt trängt igenom.

Sålunda har reglementeringen afskaffats i England, Holland, Norge,

Danmark och Schweiz, med undantag af kantonen Geneve, äfvensom i

Italien (utom beträffande bordellprostitutionen) samt åtskilliga städer

i länder, där reglementeringen i allmänhet ännu tillämpas. Till och

med i reglementeringssystemets hemland Frankrike har på senare tiden

abolitionismen vunnit så stor terräng, att fråga är, om icke nämnda

system äfven där kommer att helt och hållet afskaffas.

Grunden till abolitionismens stora framgång är att söka icke

blott i den energiska agitation, som federationen bedrifvit, utan jämväl

och i främsta rummet i en allt mera vunnen insikt om den nuvarande

reglementeringens brister. Åtskilliga af de allmänna principer, som lågo

till grund för rörelsen vid dess första framträdande, delas emellertid

numera icke af en mängd abolitionister. Så väl i fråga om den allmänna

utgångspunkten som beträffande målet skilja sig dessa högst

väsentligt från den af federationen intagna ståndpunkten. Generellt

taget utgör abolitionismen endast en negation af reglementarismen och

under benämningen abolitionism rymmes eu mångfald olika meningsriktningar.

Då det skulle föra för långt att här redogöra för alla de

olika abolitionistiska gruppernas ställning till hvarandra, vill kommittén

inskränka sig till att i korthet göra en antydan rörande de principiella

skiljaktigheter, som förefinnas mellan å ena sidan den äldre abolitionismen,

sådan denna i stort sedt ännu framträder i federationens

officiella program, samt å andra sidan abolitionismen, sådan densamma

i flertalet länder sedermera utvecklat sig.

13

98

Såsom ofvan antydts, utgingo federationens målsmän från den

uppfattningen, att reglementeringen af prostitutionen strede mot allmän

lag, kränkte moralen och sårade anständighetskänslan. Då en af

statens förnämsta uppgifter vore att upprätthålla och värna om den

allmänna sedligheten, hade den, förmenade man, ingen rätt att reglementera

prostitutionen vare sig under förevändning, att denna vore ett

oundvikligt ondt, som man måste tolerera, eller af det skälet, att det

vore nödvändigt att förebygga dess sanitära olägenheter. Hvarje dylik

reglementering innebure nämligen i själfva verket en legalisering af

otukten och ett erkännande af prostitutionen såsom en nödvändig och

nyttig samhällsinstitution. Härtill komme vidare, att reglementeringen

utgjorde ett betänkligt ingrepp i den personliga friheten, i det den ställde

de skörlefvande kvinnorna utom lagen och fullständigt öfverlämnade

dem åt polisens godtycke. Den orättvisa, som härigenom tillfogades

kvinnorna, ansåg man vara så mycket större, som samhället icke på

något sätt ingrepe mot de sedeslöst lefvande männen. Ileglementeringen

alstrade således en olikhet mellan könen inför såväl den borgerliga som

moraliska lagen. Den regelbundna besiktningen utgjorde dessutom en

skymf mot kvinnorna, tillintetgjorde den sista återstod af blygsamhetskänsla,

som funnes äfven hos de fallna, och omöjliggjorde eller åtminstone

i hög grad försvårade deras återupprättande. Äfven ur hygienisk

synpunkt fann man reglementeringen otillfredsställande, då den endast

omfattade ett fåtal prostituerade och besiktningen icke innebure någon

garanti för upptäckandet af förefintlig smitta. Kontrollen öfver prostitutionen

framkallade därför endast eu falsk säkerhet beträffande de undersökta

kvinnornas hälsotillstånd och bidroge därigenom indirekt till

könssjukdomarnas spridning.

Som man finner, utgjorde federationen en öfvervägande idealistisk

rörelse och innebar närmast en protest mot reglementeringen, emedan

denna ansågs kränka vissa allmänna rätts- och moralprinciper. Frågans

samhällshygieniska sida sköts däremot mera i bakgrunden. I de resolutioner,

som antogos vid federationens första stora kongress i Geneve

år 1877 och under de följande tio åren utgjorde den abolitionistiska

rörelsens officiella program, återfinnas sålunda endast två punkter,

som hafva afseende å de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande,

nämligen dels ett fastslående af den generella satsen, att själfbehärskning

i könsförhållanden är eu af grundvalarna för såväl individernas

som folkens hälsa, och dels ett uttalande att alla hinder, som för närvarande

mötte för ifrågavarande sjukdomars behandling lika omsorgsfullt

som andra sjukdomar å de af kommuner och korporationer samt

99

genom enskilda donationer upprättade sjukhusen borde aflägsnas. Hvad

prostitutionen angick, borde, menade man, staten inskränka sig till

att genom sociala och ekonomiska reformer söka undanröja dess

orsaker. Endast då de prostituerade gjorde sig skyldiga till rena lagöfverträdelser,

borde samhället mot -dem ingripa.

Med den ståndpunkt federationens målsmän i allmänhet intogo

till reglementeringsfrågans sanitära sida, är det helt förklarligt, att

den abolitionistiska rörelsen vid sitt första framträdande skulle möta

ett starkt motstånd från läkarnas sida. Reglementeringssystemet hade

ju nyss förut blifvit infördt i de flesta länder, hufvudsakligen på deras förslag,

och stod i full öfverensstämmelse med den då rådande uppfattningen,

att alla slag af smittosamma sjukdomar skulle bekämpas genom isolering

af smittokällorna. Hvad de smittosamma könssjukdomarna anginge,

antog man såsom ett fastslaget faktum, att dessa framför allt spriddes

af prostituerade kvinnor, behäftade med smittosamma symtom, och att

man följaktligen borde inrikta sina sträfvanden på att genom isolering

förhindra dylika kvinnor att sprida sina sjukdomar. Denna åsikt hade

till den grad trängt igenom, att man på många håll satte ifrågavarande

sjukdomars bekämpande liktydigt med reglementering. Då man nu

tillika hade klart för sig, att hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas

utbredning var ett samhällsintresse af högsta vikt, är det

tydligt, att läkarna, äfven om de icke voro blinda för de af federationens

målsmän mot reglementeringssystemet framställda etiska betänkligheterna,

icke skulle tillmäta dessa, öfverdrifna som de efter

deras förmenande voro, någon afgörande betydelse, då det sanitära

intresset kräfde systemets bibehållande. Denna motsättning mellan de

båda partiernas utgångspunkter skärptes än mera genom det ringa

intresse federationen öfver hufvud taget visade för frågans rent sanitära

sida. Reglementeringens upphäfvande var det mål, till hvilket man

sträfvade, men om detta skulle, såsom systemets försvarare påstodo,

medföra en höjning af de smittosamma könssjukdomarnas frekvens, var

en fråga, som man i allmänhet icke tillmätte någon betydelse, likasom

man ock föga befattade sig med spörsmålet, hvilka särskilda åtgärder

samhället skulle vidtaga för att på verksammaste sätt bekämpa ifrågavarande

sjukdomar. Sådana satser, som att dessa skulle bekämpas

genom afhållsamhet i fråga om könsumgängen och högre läkarutbildning,

att könssjuka icke borde åtnjuta kostnadsfri sjukvård vare sig

å sjukhus, eller ambulatorisk!, att det vore en olycka om vetenskapen

upptäckte något medel mot dessa sjukdomar, enär sedeslösheten därigenom

skulle tilltaga, satser som man ännu i våra dagar hör uttalas

100

af ledande personer inom federationen, voro naturligen föga ägnade

att sammanföra de båda olika riktningarnas målsmän till ett sakligt

och lidelsefritt dryftande af frågan. Att man först under de senare

åren kommit till större förståelse af hvarandras olika ståndpunkter,

har otvifvelaktigt sin förklaring i nyss angifna omständigheter.

Trots det motstånd federationen redan från början mötte, hade

den dock till följd, att såväl läkare som andra för saken intresserade

personer så småningom tvingades till en mera ingående undersökning

af reglementeringssystemets verkningsgrad och prostitutionsföreteelsens

natur och sammanhang med de smittosamma könssjukdomarnas spridning.

Härvid visade det sig, att reglementeringssystemets utgångspunkter

ej voro själfklara satser eller bevisade påståenden äfvensom

att dess sanitära verkningsgrad icke var så stor, som man tänkte sig.

Under intrycket häraf började den ena fackmannen efter den andra

öfvergifva den reglementaristiska ståndpunkten och så småningom utbildade

sig en ny, af federationen oberoende riktning inom den abolitionistiska

rörelsen, hvilken till skillnad från den förra med ett gemensamt

namn ofta plägar benämnas'' den moderna eller vetenskapliga

abolitionismen. Denna räknar sina flesta anhängare i Tyskland, Frankrike,

Italien och de skandinaviska länderna, medan åter den äldre riktningen

har sina förnämsta målsmän i England, Holland och Schweiz.

I motsats till federationen bekämpar denna nya riktning inom abolitionismen

reglementeringssystemet icke blott med hänsyn till dess betänkligheter

i allmänrättsligt och moraliskt hänseende utan jämväl ock hufvudsakligen

af samhällshygieniska skäl. Detta system, hvilket tillkommit i

akt och mening att hämma de smittosamma könssjukdomarnas spridning,

medför, säger man, icke någon nytta i sanitärt hänseende. Erfarenheten

har nämligen ådagalagt, att reglementeringen icke har någon

inverkan på dessa sjukdomars frekvens. Där man trott sig kunna spåra

en sådan inverkan, har denna i hvarje fall varit så ringa, att den

saknar all praktisk betydelse. En kritisk undersökning af systemet

visar också, att det icke förmår fylla sin uppgift. Då reglementeringen

således ur hygienisk synpunkt endast är eu illusion, bortfaller, enligt

deras förmenande, hvarje skäl för dess bibehållande och detta så mycket

mera som den tillika indirekt verkar skadligt i sanitärt hänseende icke

blott härutinnan, att en stor del af männen i förlitande på reglementeringens

effektivitet hängifva sig åt könsumgängen med inskrifna

kvinnor, utan äfven i så måtto, att den står hindrande i vägen för

genomförandet af verkligt rationella och effektiva åtgärder mot de

smittosamma könssjukdomarna.

101

Dessa abclitionister inskränka sig emellertid icke till att blott

ocli bart fordra reglementeringens afskaffande. De påyrka äfven, att

staten vidtager planmässiga och målmedvetna åtgärder för de smittosamrna

könssjukdomarnas bekämpande. Härvid kan man emellertid,

enligt deras mening, icke inskränka sig till sådana mått och steg,

som närmast afse höjandet af befolkningens sedliga motståndskraft och

undanröjandet af bestående sociala missförhållanden. Huru beaktansvärda

alla dylika reformer än i och för sig må vara, äro de dock icke

tillfyllest för att på ett verksamt sätt motverka ifrågavarande sjukdomars

spridning. Härför fordras, menar man, verkligt positiva åtgärder

och därvid i främsta rummet en kraftig och verksam allmän profylax.

Sålunda bör allmänheten upplysas om ifrågavarande sjukdomars allmänna

karaktär och smittofarlighet, om deras fördärfliga verkningar

för individen, familjen och samhället samt om vikten af att icke

vårdslösa dem. För att förmå så många könssjulca som möjligt att

frivilligt söka läkarvård bör denna göras lätt tillgänglig och så vidt

möjligt vara kostnadsfri.

Medan somliga bland abolitionisterna nöja sig med åtgärder

af nyssnämnda art, hålla åter andra före, att man måste gå ännu

längre och jämväl tillgripa tvångsåtgärder af det ena eller andra

slaget. Hörande den närmare omfattningen och innebörden af dessa

åtgärder äro däremot meningarna mycket delade. Under det att

somliga vilja inskränka dessa till ett minimum, tveka andra icke att

gå ganska långt i denna riktning; och man har till och med sett

förslag framkomma, som starkt påminna om reglementeringen och som

i tillämpningen skulle komma denna ganska nära. I allmänhet torde

man kunna karaktärisera denna riktning inom abolitionismen sålunda,

att den ställer sig gynnsam mot en tvångslagstiftning på ifrågavarande

område under förutsättning, att den medför likhet inför lagen för alla

samhällsklasser, största möjliga likhet mellan könen och minsta möjliga

administrativa godtycke samt icke innebär onödiga inskränkningar i

den personliga friheten eller något, som kan anses i moraliskt hänseende

betänkligt.

G.

Reformrörelser i Sverige.

Den strid, som under de senare årtiondena i de stora kulturländerna

förts mot reglementeringen, tiar icke lämnat vårt land oberördt.

Äfven till oss tiar den abolitionistiska rörelsen spridt sig och inom vida

kretsar vunnit stark anslutning. Det är emellertid att märka, att den

svenska abolitionismen i stort sedt ännu kvarstår på federationens

ståndpunkt. Förklaringen härtill är hufvudsakligen att söka härutinnan,

att denna rörelse i vårt land nästan uteslutande uppburits

af den år 1877 bildade svenska federationsafdelningen, hvilken satt

som sin främsta uppgift att verka för den allmänna sedlighetens befrämjande.

Då, enligt afdelningens uppfattning, den offentliga prostitutionen

utgör det största hindret för den allmänna moralens höjande,

har afdelningen koncentrerat sin verksamhet på bekämpandet af den

reglementerade prostitutionen och såsom sitt närmaste mål ställt upphäfvandet

af alla förordningar och föreskrifter rörande densamma.

Huru de smittosamma könssjukdomarna skola på verksammaste sätt

kunna bekämpas, är en fråga, hvilken icke varit föremål för någon

större uppmärksamhet från afdelningens sida; i hvarje fall har densamma

endast ägnats ett mera underordnadt intresse. I detta förhållande

torde man hafva att söka en af de främsta orsakerna till att

såväl myndigheterna som landets läkarkår i allmänhet ställt sig afvisande

gent emot dess sträfvanden. Då i den vid kommitténs betänkande

fogade bilagan »Om de smittosamma könssjukdomarnas

bekämpande i Sverige m. m.» finnes intagen en utförlig framställning

rörande den svenska federationsrörelsens utveckling*), anser sig kommittén

här endast böra erinra om några af dess viktigare data.

b Del IV sid. 17 7.

103

Den första offentliga åtgärd svenska federationsafdelningen vidtog

i och för reglementeringens upphäfvande var aflåtandet af en skrifvelse

till öfver ståthållaren i Stockholm den 11 maj 1880. Under framhållande

af att reglementeringssystemet vore ur moralisk synpunkt förkastligt

och i sanitärt hänseende otillfredsställande, samt att det för Stockholms

stad utfärdade prostitutionsreglementet stode i strid mot såväl

allmänna lagen, hvilken beläde med straff skörlefnad i alla former,

som gällande försvarslöshetsstadga, enligt hvilken försvarslösa prostituerade

skulle dömas till allmänt arbete på viss tid, om de

icke arbetade och iakttoge ordning och sedlighet i sitt lefnadssätt,

hemställde federationsafdelningen, att öfverståthållare!! måtte taga

det för Stockholm gällande reglementeringssystemet för prostitutionen

under förnyad ompröfning och därvid tillse, om'' ej, med borttagande

af allt, som vore för den moraliska känslan sårande och tjänade att

gifva stöd åt den för samhället farliga åsikten, att undantagsfall kunde

tillåta kränkning af gudomliga och mänskliga lagar, skulle kunna i

stället för gällande reglemente träda stränga lagliga åtgärder, som

skulle betrygga de sanitära fördelar man ville vinna, men ur synpunkten

af prostitutionens kraftiga bekämpande. Efter det såväl förste

stadsläkaren som hälsovårdsnämnden af hufvudsakligen sanitära skäl

på det bestämdaste afstyrkt den gjorda framställningen samt Svenska

läkarsällskapet, hvars yttrande i ärendet jämväl inhämtades, med alla

röster mot en förklarat prostitutionens stränga öfvervakande nödvändigt

samt inlagt sin protest mot federationsafdelningens mera om ovist

nit än om insikt vittnande förslag», resolverade öfverståthållarämbetet

den 4 mars 1881, att, då de i ärendet hörde på hygieniska skäl enstämmigt

afstyrkt bifall till den gjorda framställningen, ämbetet ansåge

densamma ej böra till någon dess åtgärd föranleda.

Emellertid fortgick agitationen mot reglementeringen med oförminskad

kraft och en mängd protestmöten mot densamma afhöllos

öfverallt i landet. Dessa resulterade uti en i december 1883 till

Kungl. Maj.t ingifven petition från omkring 2,500 kvinnor, däruti på

hufvudsakligen enahanda skäl som i federationsafdelningens ofvannämnda

framställning hemställdes, att det för Stockholm gällande

prostitutionsreglementet måtte upphäfvas och hvarje osedligheten ordnande

polisförordning afskaffas, att vederbörande myndigheter såväl i

Stockholm som i andra Sveriges städer måtte anbefallas att utöfva en

noggrannare tillsyn öfver gatufridens upprätthållande, samt att de

medel, som utginge till underhåll af besiktningsbyråer in. in., måtte

användas för inrättandet af välordnade sjukhus samt till understöd åt

104

s. k. arbe t shem och andra anstalter till skydd för värnlösa kvinnor.

Efter det öfverståthållarämbetet uti infordradt utlåtande anfört, att,

då några förändrade förhållanden icke inträdt, sedan ämbetet haft

frågan under ompröfning, ämbetet fortfarande ansåge, att, så länge

de medicinska auktoriteterna enstämmigt förklarade prostitutionsreglementets

bibehållande vara nödvändigt, någon åtgärd näppeligen kunde

vidtagas med syfte att få samma reglemente upphäfdt, fann Kungl.

Maj:t vid ärendets föredragning den 22 februari 1884, med afseende

å hvad öfverståthållarämbetet anfört, sökandenas framställning icke till

någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Nästa gång prostitutionsfrågan mera offentligt bragtes på tal skedde

detta inom Riksdagen. Vid remissdebatten i Andra Kammaren år 1888

riktade lektor P. P. Waldenström ett angrepp mot det i Stockholm tilllämpade

reglementeringssystemet. Enligt hans förmenande stode detta i

strid mot lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, hvilken

stadgade, att enhvar, som utan att äga medel till sitt uppehälle underläte

att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förde ett sådant

lefnadssätt, att våda däraf uppstode för allmän säkerhet, ordning eller

sedlighet, skulle behandlas såsom lösdrifvare och ådömas tvångsarbete.

I stället för att tillämpa denna bestämmelse å skörlefvande kvinnor,

hvilket skulle afskräcka många från att beträda otuktslastens bana och

för dem, som redan beträdt densamma, blifva ett medel att afbryta

den, tilläte emellertid öfverståthållarämbetet dessa kvinnor ätt fortsätta

med sitt sedeslösa lif, om de blott ställde sig det utfärdade prostitutionsreglementet

till efterrättelse. Genom detta sitt åtgörande hade

öfverståthållarämbetet icke blott suspenderat gällande lag utan äfven

ordnat lastens utöfvande.

Under framhållande af ofvannämnda synpunkter ingick kort därefter

lektor Waldenström m. fl. med en framställning i ämnet till justitiekansler

sämbetet. Sedan öfverståthållarämbetet i afgifvet yttrande utförligt

bemött den gjorda framställningen och framhållit den felaktiga utgångspunkten

för klagandenas påståenden, resolverade emellertid justitiekanslersämbetet

den 4 mars 1889, att, då stadgandena i § 1 af lösdrifvarlagen,

gifna i syfte att bereda polismyndigheterna möjlighet att

vidtaga åtgärder till samhällets värnande mot faror från vissa dess

medlemmar, livilkas förhållanden och lefnadssätt stämplade dem såsom

vådliga för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, icke innefattade

ovillkorlig föreskrift, att alla sådana samhällsmedlemmar skulle underkastas

den i lagen omförmälda behandling såsom lösdrifvare, så snart

de förutsättningar inträdt, under hvilka dylik behandling lagligen kunde

105

äga rum, utan frågan om och när den genom sagda undantagslag medgifna

lösdrifvarbehandlingen borde mot därtill hemfallna personer anlitas,

måste anses hafva gjorts beroende på myndigheternas pröfning

af förhållandena i särskilda fall, funne justitiekanslersämbetet hvad i

ärendet förekommit icke kunna föranleda till någon på justitiekanslersämbetet

beroende åtgärd.

Jämväl inom Kyrkomötet blef frågan angående prostitutionens reglementering

föremål för uppmärksamhet. Med anledning af en utaf hofrättsrådet

C. U. Widström väckt motion aflat sålunda Kyrkomötet den

6 oktober 1888 en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.

Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder för att de af polismyndigheter meddelade

reglementariska föreskrifter, så vidt därigenom prostitutionen

organiserades och sken af lagligt berättigande åt densamma bereddes,

måtte varda undanröjda. Denna Kyrkomötets framställning föranledde

emellertid icke någon särskild Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1889 års riksdag fördes reglementeringsfrågan å nyo på tal

i en af kommitténs förutvarande ledamot Hugo Tamm inom Första

Kammaren väckt motion. Under framhållande af att reglementeringen

vore ur moralisk och juridisk synpunkt förkastlig samt i sanitärt hänseende

ineffektiv, hemställde motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta till all kraft

och verkan upphäfva alla de polisförordningar såväl i Stockholm som

annorstädes i riket, hvilka afsåge reglementering af prostitutionen.

Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, afstyrkte densamma;

och blef utskottets hemställan af kammaren efter eu längre debatt

bifallen med 76 röster mot 16. Då motionen således fallit redan i

Första Kammaren, kom den icke under behandling i medkammaren.

Med anledning af ifrågavarande motion beslöt Svenska läkarsällskapet

samma år att ånyo upptaga till diskussion frågan angående

prostitutionens reglementering. Debatten inleddes af professor E. Welander

med ett föredrag: »Till belysning i prostitutionsfrågan», häruti

han såsom sin mening uttalade, att man långt ifrån att söka upphäfva

de föreskrifter, som funnes, i stället borde arbeta på att erhålla skärpta

lagstadganden, enligt hvilka det vore möjligt att på ett kraftigare

sätt, än dittills varit fallet, ingripa mot de vådor prostitutionen medförde

i sanitärt hänseende. Under den följande diskussionen tillkännagåfvo

samtliga talare, utom en, sin anslutning till inledarens ståndpunkt;

och beslöt sällskapet, medelst anställd omröstning, med 86

röster mot 1 ansluta sig till de af honom gjorda uttalanden angående

nödvändigheten af de prostituerades sanitära övervakning.

14

106

Ehuru icke direkt åsyftande frågan angående prostitutionens reglementering

torde i detta sammanhang jämväl böra erinras om en af

förenämnde Tamm vid 1893 års riksdag inom Första Kammaren väckt

motion, afseende en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.

Maj:t måtte låta utreda och därefter taga i öfvervägande, huruvida

icke dels från statens sida särskilda åtgärder skulle kunna vidtagas för

att kraftigare än då skedde hindra det under olika former offentliga

framträdandet af lockelser till osedlighet, dels ock den allmänna sedliga

uppfattningen inom samhället skulle kunna höjas genom ändring

af och tillägg till gällande lagar och förordningar, som afsåge förekommande

af osedlighet. Enligt hvad motiveringen utvisade, åsyftade

motionären i främsta rummet en omarbetning af 18 kap. strafflagen

och därvid särskildt af 1, 9, 11 och 13 §§, hvilka enligt hans uppfattning

vore i flera hänseenden bristfälliga och ofullständiga. Motionen

resulterade i en skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1893, däruti

Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida

de lagbestämmelser, som afsåge förekommande af osedlighet eller

lockelser därtill, kunde göras mera verksamma genom att fullständigas

och i öfrigt mera lämpas efter rådande förhållanden, särskildt med afseende

å tillsynen öfver dessa bestämmelsers efterlefnad, samt därefter

vidtaga de åtgärder, som däraf kunde föranledas. Genom nådig remiss

den 11 december 1908 har Riksdagens ifrågavarande skrifvelse öfverlämnats

till kommittén för att i den mån den äger samband med

kommitténs arbeten af kommittén tagas i öfvervägande.

Sedan federationsrörelsen misslyckats i alla sina försök att få reglementeringen

af prostitutionen upphäfd, minskades allmänhetens intresse

för densamma i afsevärd mån, och hela rörelsen syntes betydligt afmattas.

Det dröjde nu också flera år, innan abolitionisterna ånyo

framträdde inför de offentliga myndigheterna med sina yrkanden. Under

tiden fortgick emellertid agitationen mot reglementeringen alltjämt,

ehuru den bedrefs mera i det tysta än under de första kampåren.

Att den icke varit resultatlös, visade sig emellertid vid den bekanta

sedlighetsrörelse, som våren 1902 framträdde i hufvudstaden.

Med anledning af en del störande uppträden från inskrifna prostituerade

kvinnors sida ingick Stockholms stads konsistorium den 11

februari 1902 till öfverståthållarämbetet med eu anhållan, att ämbetet

måtte tillse, att gällande prostitutionsreglemente i den del det inneliölle

ordningsregler för inskrifna kvinnor måtte både till sin anda och

till sin bokstaf tillämpas på ett vida kraftigare och effektivare sätt än

107

livad då vore förhållandet. Ehuru konsistorium icke intog någon bestämd

ståndpunkt i fråga om reglementeringssystemet öfver hufvud taget,

gaf dock dess ifrågavarande framställning anledning till ett häftigt

anlopp mot detta system. En hel mängd opinionsmöten afhöllos och

åtskilliga petitioner och framställningar i ämnet ingåfvos till vederbörande

myndigheter. Bland samtliga dessa petitioner torde här endast

böra omnämnas Svenska federationsafdelningens framställning till öfverståthållarämbetet

den 28 februari 1902. Under framhållande af federationens

allmänna principiella invändningar mot prostitutionens reglementering

och under påstående, att det sanitära intresset skulle bäst

tillgodoses genom fri sjukvård och högre läkarutbildning med hänsyn

till de smittosamma könssjukdomarna, påyrkade federationsafdelningen,

att reglementeringen i Stockholm måtte upphäfvas.

Jämväl denna gång anmodade öfverståthållarämbetet Svenska läkarsällskapet

att afgifva yttrande öfver federationsafdelningens framställning.

Sedan en kommitté af sakkunniga personer tillsatts för frågans

förberedande behandling samt denna i afgifvet utlåtande föreslagit,

att sällskapet måtte förklara sig anse det vara ur samhällshygienisk

synpunkt nödvändigt, att de personer, hvilka öfvade otukt som yrke,

underkastades regelmässig sanitär besiktning och vid behof isolering å

sjukhus, företogs ärendet till behandling vid sällskapets sammanträde

den 27 maj 1902. Under den uppkomna diskussionen yttrade sig nästan

alla talare till förmån för reglementeringens bibehållande. Endast tre

talare förklarade sin anslutning till den abolitionistiska uppfattningen.

Oaktadt denna nästan fullständiga enighet i själfva principfrågan kunde

sällskapet dock icke ena sig rörande affattningen af dess svar till öfverståthållarämbetet.

Medan somliga önskade, att sällskapet endast skulle,

i anslutning till kommitténs förslag, göra ett principiellt uttalande

rörande nödvändigheten af regelbunden preventiv besiktning af prostituerade,

ansågo däremot andra, att sällskapet dessutom borde framhålla,

att det i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet i flera afseenden

behöfde reformeras. Vid anställd omröstning segrade den förra meningen

med 72 röster mot 60. Uti en mot sällskapets beslut afgifven reservation

utvecklade miuoriteten närmare sin uppfattning, hvilken i allt

väsentligt öfverensstämde med de nyreglementaristiska principerna.

Genom resolution den 27 juli 1902 fann öfverståthållarämbetet,

med afseende å hvad läkarsällskapet anfört, den af federationsafdelningen

gjorda framställningen ej föranleda till någon ämbetets vidare

åtgärd.

108

Ehuru 1902 års federationsrörelse således icke omedelbart ledde till

något positivt resultat, blef den dock af stor betydelse därigenom, att

statsmakternas uppmärksamhet blef fäst icke blott på frågan angående

reglementeringen utan jämväl på faran af de smittosamma könssjukdomarnas

spridning öfver hufvud taget. Med anledning af hvad som förekommit

under den allmänna diskussionen rörande samhällets uppträdande

mot prostitutionen väcktes nämligen vid 1903 års riksdag inom Andra

Kammaren af Edvard Wavrinsky och Adolf Hedin en motion, däruti

de hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära,

att Kungl. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga representanter för

hygienen, rätten och moralen utreda, hvilka åtgärder från samhällets

sida borde vidtagas för att möta den växande faran af smittosamma

könssjukdomars spridning på ett humanare och tillika verksammare

sätt än nu tillstaddes vid den olagliga reglementeringen af prostitutionen,

med åtföljande skydd för hvad 18 kap. strafflagen och brännvinsförsäljningsförordningen

beläde med straff, samt till Riksdagen inkomma

med de framställningar, som af denna utredning'' kunde föranledas.

Att döma af denna hemställan äfvensom af vissa delar af

motiveringen, kan det förefalla, som om motionärerna intogo en rent

abolitionistisk ståndpunkt. Granskar man emellertid motionen närmare

och särskildt den del, där motionärerna utveckla sina åsikter rörande

de åtgärder, som från samhällets sida närmast syntes böra vidtagas, finner

man snart, att de i själfva verket ställde sig på en nyreglementaristisk

ståndpunkt. Visserligen borde, enligt deras förmenande, det nuvarande

reglementeringssystemet afskaffas, men en övervakning af de prostituerade

borde dock fortfarande äga rum, ehuru den icke skulle utöfvas af polisen

utan af vederbörande hälsovårdsmyndighet samt hafva karaktären af

eu ren hälsovardsangelägenhet. Enligt motionärernas mening borde

denna kontroll öfver prostitutionen ordnas i hufvudsaklig öfverensstäm - melse med ett af professor Welander till 1899 års Brysselkonferens afgifvet

och i det följande närmare omnämndt förslag, till hvars olika

delar de uttryckligen uttalade sin anslutning.

Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 2, som fick motionen till

sig hänskjuten, ställde sig synnerligen välvilligt mot densamma och

tillstyrkte efter en längre motivering en skrifvelse i ämnet till Kungl.

Maj:t. Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren enhälligt

bifallen. Sedan Första Kammaren på hemställan af sitt tillfälliga

utskott n:o 2 beslutit att med viss mindre ändring biträda Andra

Kammarens beslut samt denna kammare därefter anslutit sig till det

af Första Kammaren antagna förslaget, aflät Riksdagen den 11 maj

109

1903 en skrifvelse till Kungl. Maj:t, där uti Riksdagen anhöll, att Kungl.

Maj:t måtte låta utreda, hvilka åtgärder från samhällets sida borde

vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare sätt, än nu

skedde, motarbeta de smittosamma könssjukdomarnas spridning, samt

till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af denna utredning

kunde föranledas.

Ehuru Riksdagens hemställan så formulerats, att den har afseende

å de smittosamma könssjukdomarnas profylax öfver hufvud taget, framgår

det dock af motiveringen, att Riksdagen nästan uteslutande haft

sin uppmärksamhet fäst å frågan angående prostitutionens reglementering.

Den ståndpunkt Riksdagen härutinnan intager sammanfaller

närmast med den nyreglementaristiska. Efter att hafva erinrat

om att de åtgärder, som hittills vidtagits för att skydda samhället mot

prostitutionens faror, bestått i densammas reglementering, gör nämligen

Riksdagen följande principiella uttalande. »Beträffande reglementeringens

nytta är det af vissa skäl ytterst svårt att åstadkomma exakta

uppgifter. Erfarenheten visar dock, att prostitutionen är den hufvudsakliga

källan till spridningen af de smittosamma könssjukdomarna.

Då alltså alla, som öfva skörlefnad såsom yrke, äro skäligen misstänkta

för att vidare utbreda smittan, böra de, i enlighet med hälsovårdslärans

första grundregler, noga öfvervakas för att vid behof kunna

genast isoleras. På detta sätt behandlas i samhällen med välordnad

hälsovård andra smittosamma sjukdomar, och intet skäl förefinnes för

att i detta afseende göra några undantag för de veneriska sjukdomarna».

Efter detta principiella uttalande framhåller emellertid Riksdagen,

att det för närvarande tillämpade reglementeringssystemet syntes

ur såväl rättslig som sedlig synpunkt tarfva eu revision. Enligt Riksdagens

åsikt torde icke några befogade anmärkningar från rättslig

synpunkt möta mot vare sig eu ordnad tvångsbesiktning af personel1,

som kunde antagas sprida smitta, eller deras tvångsisolering å sjukhus,

under förutsättning att besiktningen och isoleringen ordnades på ett

humant och verksamt sätt samt — för att blifva effektiva — utsträcktes

att tillämpas jämväl å män, som på grundade skäl befunnes vara

farliga för spridande af smitta. Men då meningarna rörande tillkomsten

och det lagliga berättigandet af det nuvarande reglementeringssystemet

visat sig delade, måste det för sakens egen skull anses fördelaktigt,

om den rättsliga sidan af frågan blefve underkastad sakkunnig

pröfning, i syfte att tydligt lagligen grundade bestämmelser till undertryckande,

så vidt möjligt, af den offentliga prostitutionen måtte utarbetas.

Då vidare reglementeringen i sitt nuvarande skick å många

no

håll stött humanitet och sedlig rättskänsla för hufvudet, syntes skäl

jämväl förefinnas att tillse, huruvida icke våra skyddsåtgärder mot

ifrågavarande sjukdomar kunde så reformeras, att de äfven af den stora

allmänheten erkändes moraliskt berättigade.

Att Riksdagen utgår från att reglementeringen fortfarande bör

bibehållas, torde med än större tydlighet framgå af skrifvelsens slutord.

Efter att hafva framhållit, hurusom vissa stridiga, till synes oöfvervinneliga

motsatser förefinnas mellan särskildt de moraliska och sanitära

anspråken i fråga om vidtagande af på samma gång humana och

verksamma åtgärder till skydd mot smittosamma könssjukdomars spridning,

yttrar nämligen Riksdagen, »att detta förhållande icke bör stå

hindrande i vägen för ett allvarligt försök att i möjligaste mån afhjälpa

och undanröja de brister, som otvifvelaktigt vidlåda det för närvarande

i vårt land tillämpade reglementeringssystemet. Huru detta

må kunna ske i syfte att reglementeringen göres mera effektiv samtidigt

med att de humanitära synpunkterna i viss mån tillgodoses, är

otvifvelaktigt en fråga, som förtjänar en allsidig och grundlig undersökning.

Därvid lärer ock böra tagas i öfvervägande, hvilka åtgärder

utöfver den egentliga reglementeringen må kunna anbefallas till motarbetande

af de smittosamma könssjukdomarnas spridning».

Riksdagens ifrågavarande skrifvelse anmäldes inför Kungi. Maj:t

den 6 november 1903; och fann Kungl. Maj:t därvid godt uppdraga åt

denna kommitté att verkställa utredning rörande hvilka åtgärder från

samhällets sida borde vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare

sätt, än för närvarande äger rum, motarbeta de smittosamma

könssjukdomarnas spridning och därefter till Kungl Maj:t inkomma

med det förslag, hvartill samma utredning kunde föranleda.

in

Omfattningen af kommitténs uppdrag.

Det uppdrag, som blifvit åt kommittén anförtrodt, gäller utredningen

och lösningen af ett bland nutidens mest svårlösta spörsmål.

Redan den inledande öfversikten har visat ämnets komplicerade innehåll,

såsom innefattande frågor af icke blott hygienisk utan äfven

moralisk, straffrättslig, social och pedagogisk art — frågor af den

mest ömtåliga beskaffenhet och af djupt ingripande betydelse på många

samhällsområden. Meningarna stå också skarpt emot hvarandra, och

detta förhållande återspeglas i de särskilda ländernas lagstiftning, som

är af synnerligen växlande innehåll. Ingenstädes synes den gällande

lagstiftningen hafva gifvit tillfredsställande resultat; nästan öfverallt

inom kulturländerna arbetas ifrigt för åstadkommande af bättre förhållanden.

Reformförslagen, officiella och privata, äro redan till antalet

högst betydande och af mycket olika innebörd, men icke något

af dessa har lyckats vinna mera allmänt erkännande. Hvad man emellertid

synes vara ganska allmänt ense om är, att de smittosamma

könssjukdomarna äro af den stora betydelse, att ett ingripande för deras

bekämpande från statens sida är oundgängligen nödigt; att den gällande

lagstiftningen påkallar en mer eller mindre grundlig reform; samt att

staten själf bör taga frågan om hand och icke öfverlåta dess ordnande

åt lokala polis- eller kommunala myndigheter.

Af det föregående har framgått, att de smittosamma könssjukdomarna

närmast äro att anse såsom en följd af den rådande osedlig - lieten, särskildt de lösa och tillfälliga könsförbindelserna. Kär man

går att söka bot för det onda, gäller det ju att i första hand uppspåra

orsakerna till dessa förhållanden för att om möjligt undanröja

dessa och sålunda angripa det onda från själfva roten.

Då man härvid finner, att dessa orsaker närmast äro att söka i

individernas bristande sedliga motståndskraft och ior ekoms ten, särskildt

i de stora städerna, af en mångfald frestelser, som kunna förklara, men

ej försvara lättfärdigheten, inser man lätt, huru välgörande det i före

-

112

varande afseende skulle verka, om man kunde höja den sedliga motståndskraften

genom bättre sedlig uppfostran samt minska frestelserna

genom att bereda bättre aflöning för kvinnoarbetet, genom att befordra

nykterheten, genom att nedbringa äktenskapsåldern, t. ex. genom

förkortning af studietiden, minskning i extraordinariesystemet, skattelindring

för familj försörj are och understöd åt sträfvandena att förvärfva

egna hem, genom motarbetande af trångboddhet och inneboendesystem,

samt genom andra åtgärder, som leda till samma mål. I den män

dessa reformer kunna förverkligas, kan man ju antaga, att det sedliga

tillståndet skall blifva bättre och till följd däraf de smittosamma könssjukdomarnas

utbredning minskas.

Dessa reformer, som ju redan delvis stå på dagordningen, hafva

emellertid samtliga ett helt annat hufvudändamål och verka endast

medelbart i nu ifrågavarande afseende. De äro ock af så omfattande

och svårlöst natur, att det icke kan ifrågasättas, att kommittén skulle

framkomma med förslag i dessa ämnen. Kommittén har alltså endast

att söka föreslå åtgärder, som mera direkt afse det föresätta målet,

och måste därvid bygga på nuvarande samhällsförhållanden, icke på

det tillstånd, som kan utveckla sig i en oviss framtid. Det är emellertid

tydligt, att man vid ett sådant arbete städse bör hafva för ögonen,

att man ej hindrar utan i möjligaste mån främjar eu utveckling af

sedlighetsfrågan i rätt riktning.

Med nu angifna utgångspunkt synes det kommittén, att man i

fråga om sättet för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande

har att först tillse hvad som kan vinnas genom allmänprofylaktiska

åtgärder, som ej äro af tvångsnatur, och därjämte hvad som kan ernås

medelst särskilda åtgärder för hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas

spridning genom äktenskap samt uppfostringsåtgärder

i fråga om sexuellt vanartade minderåriga äfvensom lämpliga straffbestämmelser

för utsättande för eller öfverförande af dylik sjukdom

och för vissa osedliga handlingar, samt att man först i det fall, att

dessa åtgärder och bestämmelser icke kunna anses tillräckliga, har

att taga i öfvervägande, om eu sanitär tvångslagstiftning af ett eller

annat slag kan anses nödig och tillrådlig.

113

Allmän profylax.

Såsom i den inledande öfversikten framhållits, spridas de smittosamma

könssjukdomarna i de moderna kultursamhällena hufvudsakligen

genom lösa och tillfälliga könsförbindelser. De extragenitala infektionerna

utgöra en jämförelsevis ringa del af samtliga smitt of all, och

-öfverallt kan en ständigt fortgående minskning i deras antal konstateras.

1 motsats till hvad förhållandet är vid öfriga infektionssjukdomar kan

således i stort sedt den enskilde individen själf genom afhållsamhet från

dylika förbindelser skydda sig mot smitta. Med hänsyn till den stora

betydelse den personliga profylaxen sålunda har för de smittosamma

könssjukdomarnas utbredning är det klart, att, då fråga är om att

från det allmännas sida vidtaga åtgärder mot dessa sjukdomar, man i

främsta rummet måste inrikta sina sträfvanden på att söka förmå allmänheten

att taga sig i akt för smitta.

För uppnåendet af detta mål gifves det efter kommitténs mening

.säkerligen intet verksammare medel än eu allmän folkupplysning om

de smittosamma könssjukdomarnas natur och smittofärlighet. Att dessa

sjukdomar alltjämt hafva så stor spridning i vårt land, torde i icke

oväsentlig mån bero på den okunnighet härutinnan, som ännu råder

icke blott bland den stora allmänheten utan jämväl bland de mera

bildade klasserna af befolkningen. Den hemlighetsfullhet, hvarmed

sexuella förhållanden städse omgärdas, i förening med den allmänt

gängse uppfattningen af de smittosamma könssjukdomarna såsom skamliga

och förnedrande gör, att man såväl i hemmen som vid undervisningen

i skolorna så mycket som möjligt undviker att tala om dessa

sjukdomar. Följden häraf är, att ungdomen vid sitt utträde i lifvet

merendels saknar kännedom om vidden af de faror desamma innebära

för individen, familjen och samhället. Visserligen får man antaga, att

-de flesta män och kvinnor efterhand erhålla någon kunskap härom,

men denna är i regel allt för bristfällig för att hos individen väcka

15

Allmän folk

upplysning

om de smitta

samma

könssjukdomarnas

natur m. m.

114

aktsamhet om sig själf och ansvarskänsla gent emot andra. Att denna

bristande insikt om faran skall bringa mången i olycka, ligger i öppen

dag; och de flesta läkare, som i någon större utsträckning behandla

könssjuka, torde kunna uppvisa talrika exempel härpå. Det erkännes

också numera från alla håll, att ett af de allra viktigaste vapnen i

kampen mot de smittosamma könssjukdomarna är en på lämpligt

sätt meddelad och vidt utbredd kunskap om dessa. Det mål, till

hvilket man bör sträfva, är, att hvarje vuxen person må äga kännedom

om dessa sjukdomars natur och smittofarlighet, om faran af lösa

och tillfälliga könsförbindelser, särskildt med prostituerade, om vikten

för en hvar, som iråkat sådan sjukdom, att skyndsamt söka ändamålsenlig

vård samt om faran och ansvaret för att utsätta andra för smitta.

Att spridandet af upplysning om ifrågavarande sjukdomars natur

och smittofarlighet utgör ett verksamt medel för deras bekämpande,

insåg man redan tidigt i vårt land, och af åtskilliga omständigheter

att döma synes man i slutet på 1700- och början af 1800-talet, då

dessa sjukdomar anställde svåra härjningar bland befolkningen, hafva

gjort allvarliga försök att åstadkomma en allmän folkupplysning i förevarande

hänseende dels genom prästerskapet och dels genom spridning''

af folkskrifter i ämnet. Af ett nådigt bref till collegium medicum den

19 maj 1783 angående åtgärder för den veneriska smittans hämmande

framgår sålunda, att vederbörande statssekreterare anbefallts att genom

handbref till alla biskopar förklara, att prästerskapet hvar i sin församling

skulle med yttersta sorgfällighet och tjänliga föreställningar

söka öfvertyga allmogen om angelägenheten att i tid yppa sitt tillstånd,

när de blifvit smittade, på det att hjälp och räddning måtte

kunna dem meddelas. Uti det förslag till åtgärder mot den veneriska

smittan, som collegium medicum år 1785 afgaf till Kungl. Maj:t, framhölls

jämväl starkt behofvet af allmänhetens upplysning rörande sjukdomens

natur och smittofarlighet; och föreslog collegium i sådant afseende,

att prästerskapet borde uppmanas att söka skingra allmogens

enfald och okunnighet, hvarjämte collegium förklarade sig vara sinnadt

att utgifva en allmänt tillgänglig upplysande skrift i ämnet. Huruvida

någon dylik skrift blifvit af collegium utgifven, är ovisst, men däremot

synas åtskilliga sådana folkskrifter hafva utarbetats af enskilda läkare

och blifvit bland allmänheten spridda. En antydan härom återfinnes

i ett af collegium medicum år 1797 afgifvet utlåtande öfver en hos

Kungl. Maj:t gjord framställning om åläggande för prästerskapet att

tid efter annan vid husförhör, sockenstämmor, barndop, graföl in. in.

115

söka öfvertyga sina åhörare om den veneriska sjukdomens faror och

smittosamhet. Med anledning af berörda framställning blefvo jämväl

konsistorierna af Kungl. Maj:t uppmanade att låta de kyrkor, som

därtill ägde råd och lägenhet, inköpa några exemplar af vissa dylika

folkskrifter rörande ifrågavarande sjukdomar. Slutligen torde jämväl

böra omnämnas, att Kungl. Maj:t i sammanhang med utfärdande af

det längre fram närmare omförmälda cirkuläret den 10 juni 1812 angående

åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande

anbefallde collegium medicum att lämna allmänheten underrättelse om

sjukdomens kännetecken och försiktighetsmåtten emot densamma,

hvilken underrättelse skulle i de små almanackorna införas, men icke

från predikstolarna uppläsas '').

De ansatser till en allmän folkupplysning på ifrågavarande område,

som sålunda gjordes, synas emellertid icke sedermera hafva blifvit

fullföljda. Först i våra dagar har man åter fått blicken öppen för angelägenheten

af åtgärders vidtagande i sådant syfte.

För åstadkommande af en allmän folkupplysning om de smittosamrna

könssjukdomarna stå i stort sedt två olika hufvudvägar öppna.

Den ena är att införa undervisning om dessa sjukdomar och deras faror

i rikets allmänna undervisningsanstalter för den ungdom, som nått den

för dylik undervisning erforderliga mognaden, och den andra att öfverlåta

detta upplysningsarbete åt den enskilda verksamheten.

Af dessa båda vägar torde den förra otvifvelaktigt vara den, som

säkrast leder fram till målet. På samma gång som kunskapen om de

smittosamma könssjukdomarna och deras faror därigenom kan föras ut

bland möjligast vida kretsar af befolkningen, vinnes ock den ur profylaktisk

synpunkt stora fördelen, att denna kunskap kommer till godo just

då den bäst behöfves, nämligen vid ungdomens utträde i lifvet. Om det

således af dessa skäl måste anses vara synnerligen önskvärd!, att ifrågavarande

upplysningsarbete omhändertages af nämnda undervisningsanstalter,

får man dock icke förbise, att för närvarande mycket stora

svårigheter härför möta. Det är nämligen uppenbart, att en undervisning

om berörda sjukdomar icke kan anordnas utan i samband med

eu undervisning rörande könslifvet och dess förrättningar i allmänhet.

Som bekant hafva på senare tiden i vårt land likasom i andra

'') Jfr O. E. A. Hjelt: Svenska och finska medicinalverkets historia 1063—1812.

Del II sid. 318, 321, 326- 7 och 357—8.

116

länder '') åtskilliga röster höjts för en genomgripande reform i fråga om

ungdomens sexuella upplysning. Af helt naturliga skäl äro meningarna

rörande denna ömtåliga och grannlaga fråga mycket delade. Många

föräldrar och uppfostrare hysa icke blott tvekan utan bestämd motvilja

för att meddela ungdomen några upplysningar i förevarande hänseende

af fruktan för att dess sexuella känslor och drifter därigenom i förtid

skola väckas till lif. A andra sidan åter framhålles med stor styrka,

att faran häraf är ringa eller ingen och i hvarje fall icke alls jämförlig

med den säkra fara, som ligger i okunnighet och oklarhet på ifrågavarande

område.

Att ungdomens sexuella uppfostran är i hög grad försummad,

torde icke kunna med fog bestridas. De flesta föräldrar undvika i det

längsta att gifva barnen upplysningar rörande fortplantningslifvet, och

i skolorna lämnas i regel icke heller några meddelanden härom. Yore

det så, att ungdomen kunde hållas i fullkomlig ovetenhet om sexuella

förhållanden ända tills dess egen könsliga mognad inträdt, skulle ett

dylikt tigandets system möjligen kunna försvaras. Men som erfarenheten

allt för tydligt gifver vid handen, är detta icke möjligt. De flesta

barn erhålla förr eller senare på omvägar och utan egna åtgöranden

en viss kunskap om könslifvet och dess förrättningar. Hvad föräldrar

och uppfostrare icke meddela, det bibringas dem i stället af äldre

kamrater eller vuxna personer, Indika oftast sakna både vilja och förmåga

att på ett grannlaga och taktfull! sätt meddela hvad de veta.

Det ligger emellertid i sakens natur, att den kunskap barnen på detta

sätt erhålla skall vara icke blott bristfällig och osund utan äfven mången

gång synnerligen skadlig för deras moraliska utveckling. I stället för

att i det sexuella se något naturligt, rent och upphöjdt, lära de sig

betrakta detta som något hemlighetsfullt och skamligt, och i denna sin

uppfattning befästas de än mera genom den försagdhet föräldrar och

lärare merendels visa, då de till dem hänvända sig med frågor rörande

dessa förhållanden. Följden af denna brist på sexuell uppfostran är,

att ungdomen vid sitt utträde i lifvet är så illa rustad som möjligt

för att motstå de mångahanda faror och frestelser, som på könslifvets

område möta dem.

År man såsom kommittén af den uppfattningen, att en grundlig

och genomgripande reform på den sexuella pedagogikens område är

af beliofvet påkallad, så torde man också få medgifva, att detta reform

J)

Jfr J. B. Johansson och M. Möller: Redogörelse för "Tyska sällskapets för

bekämpande af könssjukdomarna" tredje kongress i Mannheim den 24 och 25 maj

1907. Del It''.

117

arbete under nuvarande förhållanden endast kan ske med skolans tillhjälp.

Att, såsom somliga bland förfäktarna af ungdomens sexuella

upplysning göra, tro på möjligheten af en dylik upplysnings meddelande

inom de enskilda hemmen, förutsätter allt för mycken optimism. Den

nuvarande föräldragenerationen har själf fått sin kunskap i sexuella

frågor på ett allt för oriktigt sätt sig bibragt för att annat än i undantagsfall

kunna med nödig sakkunskap, måttfullhet, naturlighet och

takt upplysa sina barn i förevarande hänseende. Intill dess att af

den uppväxande generationen hunnit utbildas fäder och mödrar, lämpade

att meddela en sådan upplysning, måste skolan inträda kompletterande

och systematiskt undervisande å detta såväl som på andra viktiga

områden af ungdomens utbildning.

Huru denna undervisning i skolorna bör på bästa och lämpligaste

sätt ordnas, är en fråga, hvilken tydligen tarfvar en synnerligen ingående

och omsorgsfull utredning. En sådan utredning har emellertid

kommittén icke ansett sig kunna verkställa, då denna fråga dels synts

densamma falla utanför dess uppdrag och dels för sin behandling kräfver

en alldeles speciell sakkunskap på pedagogikens område. Att kommittén

här funnit sig böra ingå på detta ämne, har, såsom ofvan antydts, sin

grund i kommitténs öfvertygelse, att införandet af undervisning i

skolorna om sexualitet i allmänhet utgör eu nödvändig förutsättning

för att ett upplysningsarbete rörande de smittosamma könssjukdomarna

skall på nu ifrågavarande väg kunna med fördel åvägabringas. Kommer

däremot en dylik undervisning till stånd, synas några svårigheter icke

möta för att i samband med denna för den ungdom, som därför äger

nödig mognad, på ett lämpligt och efter åldern anpassad! sätt meddela

erforderliga upplysningar om dessa sjukdomar och deras faror för

individen, familjen och samhället.

Det är emellertid icke enbart det uppväxande släktet, som är i

behof af kunskaper på ifrågavarande område. Jämväl bland den öfrigä

delen af befolkningen och särskildt bland den vuxna ungdomen behöfver

upplysning spridas om de smittosamma könssjukdomarnas natur och

smittofarlighet. För detta upplysningsarbetes utförande synes man i

stort sedt endast hafva att lita till den enskilda verksamheten. I betraktande

af det intresse, som på senare tiden i allt vidare kretsar

börjat visas för dessa sjukdomars kraftiga bekämpande, torde man ock

kunna förvänta, att ett sådant privat upplysningsarbete skall komma

till stånd, och detta så mycket mera som en början härtill redan blifvit

gjord. Sålunda kan omnämnas, att kunskap såväl i sexuell hygien

som om de smittosamma könssjukdomarna i någon mån sprides genom

118

den af staten understödda populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten.

I detta syfte verkar jämväl Dermatologiska sällskapet i Stockholm,

i det sällskapet utgifvit en uppsats »Om de smittosamma könssjukdomarna:

upplysningar och råd riktade till Sveriges vuxna ungdom»,

hvilken såsom flygblad utdelas till arméns och flottans personal,

till arbetarorganisationer, töreläsningsföreningar och folkbibliotek, till

den vid högskolorna studerande ungdomen, till högre allmänna läroverkens

abiturienter in. fl. De vägar, på hvilka man här slagit in,

synas kommittén böra än ytterligare fullföljas. Sålunda böra populära

föredrag i ämnet anordnas i största möjliga utsträckning, populära

småskrifter tillhandahållas till billigaste pris och flygblad spridas bland

alla lager af befolkningen. I dessa föredrag, folkskrifter och flygblad

bör framför allt framhållas vikten af könsdriftens behärskande, så att

yttringarna däraf aldrig framträda tanklöst eller ansvarslöst, vikten af

ett nyktert lefnadssätt, de smittosamma könssjukdomarnas betydelse

för individen, familjen och samhället samt farorna af umgänge med lösaktiga

personer och särskildt med prostituerade. Därjämte bör beskrifning

lämnas på dessa sjukdomars viktigaste symtom, uppmaningar

gifvas att i tid söka läkarvård samt faran och ansvaret för att utsätta

medmänniskor för smitta kraftigt framhållas. Genom ett dylikt upplysningsarbete

torde så småningom en rätt kunskap om ifrågavarande

sjukdomar kunna spridas till breda lager af befolkningen.

Om än denna del af det allmänna upplysningsarbetet således bör

öfverlämnas åt den enskilda verksamheten, så synes dock staten därvid

böra på lämpligt sätt lämna sin medverkan. Då man icke rimligen

kan begära eller förvänta, att de enskilda personer, föreningar

och sällskap, som komma att ägna tid och krafter åt detta arbete,

äfven skola ikläda sig alla därmed förenade, icke oväsentliga kostnader,

kan det sålunda icke vara annat än rätt och billigt, att staten ekonomiskt

understödjer detsamma. Detta understöd torde lämpligen kunna

utgå i form af anslag för anordnande af särskilda föreläsningskurser i

ämnet, för utgifvande af småskrifter och flygblad o. s. v. I vissa fall

synes staten kunna på ett mera direkt sätt verka för upplysnings spridande

på ifrågavarande område. Såsom kommittén längre fram får

tillfälle att närmare utveckla, bör denna sålunda sörja för att de värnpliktiga

under sin tjänstgöring erhålla undervisning om de smittosamma

könssjukdomarna och deras faror. Sådan undervisning genom

statens försorg bör icke heller få saknas för den vid universiteten och

högskolorna studerande ungdomen.

Då samtliga de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för

119

åstadkommande af en allmän folkupplysning rörande de smittosamma

könssjukdomarna, äro af natur att falla inom området för Konungens

ekonomiskt-administrativa lagstiftning, har kommittén i 2 § af hufvudförslaget

endast funnit sig böra upptaga en allmän bestämmelse, att

Konungen skall äga förordna om de åtgärder, som i förevarande hänseende

finnas erforderliga.

För ett verksamt bekämpande af de smittosamma könssjukdomarna

är det emellertid icke nog med att söka förmå allmänheten att taga

sig i akt för smitta genom att upplysa den om hvilka stora faror dessa

sjukdomar innebära. Erfarenheten gifver nämligen tyvärr allt för tydligt

vid handen, att kunskap om faran icke alltid utgör ett skydd mot

densamma. En hel del personer, som äga full kännedom om de smittosamma

könssjukdomarna, utsätta sig detta oaktadt för risken af att blifva

smittade, och så kommer antagligen allt framgent att blifva fallet. Man

måste därför städse räkna med, att de könssjukas antal fortfarande kommer

att blifva afsevärdt. Ur allmänprofylaktisk synpunkt är det gifvetvis

af största vikt, att dessa så fort som möjligt komma under läkarbehandling.

Nu är det emellertid en allmänt känd sak, att många könssjuka

af skamkänsla, liknöjdhet eller oförstånd underlåta att förskaffa

sig läkarvård eller hänvända sig till kvacksalfvare, hvilka genom

sina kurer merendels bidraga till sjukdomens förvärrande i stället för

dess botande. Att söka förmå så många könssjuka som möjligt att frivilligt

söka läkarvård och, om sådant finnes nödigt, sjukhusvård, måste därför

städse blifva ett hufvudmål för den allmänna profylaxen mot ifrågavarande

sjukdomar.

För detta måls vinnande har man tydligen att i första hand

lita till den af kommittén förordade allmänna folkupplysningen om

nämnda sjukdomar. Såsom redan ofvan antydts, skulle nämligen därvid

jämväl framhållas vikten och betydelsen af att en hvar, som iråkat

sådan sjukdom, skyndsamt förskaffar sig läkarvård. Det ligger emellertid

i öppen dag, att man skall kunna förvänta större praktiskt resultat

af denna del af upplysningsarbetet, om man samtidigt sörjer för att

tillfälle ständigt finnes för de sjuka att lätt och bekvämt erhålla sådan

vård. Innan kommittén ingår på frågan, hvilka reformer i detta syfte

kunna finnas vara af belrofvet påkallade, torde i korthet böra erinras

om de åtgärder, som hos oss hittills blifvit från det allmännas sida

vidtagna för beredande af vård åt könssjuka personer.

Som allmänt torde vara bekant, har vårt land i förevarande hänseende

sedan långt tillbaka intagit en rangställning bland Europas

Underlättad

sjukhusvård.

120

länder. Redan i slutet af 1700-talet hade man här och hvar börjat

inrätta särskilda kurhus för könssjuka, men dels motsvarade dessa icke

på långt när behofvet och dels var vården därstädes endast i undantagsfall

kostnadsfri. En genomgripande reform härutinnan blef emellertid

snart nog genomförd. Sedan Rikets ständer vid 1815 års riksdag beslutit,

att hvarje mantalsskrifven person skulle erlägga en viss årlig"

afgift'' att inom hvarje län användas till veneriska smittans utrotande,

föreskrefs nämligen i 1817 års lasarettsinstruktion, att vid hvarje

länslasarett skulle finnas särskilda rum för personer, behäftade med

venerisk smitta, äfvensom att alla veneriska sjuka, som intogos på

länslasaretten eller i de särskilda kurhusen, skulle äga rättighet att

under deras vistande därstädes njuta underhåll och öfriga länslasarettetsförmåner

fullt och utan betalning. Genom ifrågavarande bestämmelser

blef det stora behofvet af erforderliga vårdplatser tillgodosedt och tillfälle

beredt för könssjuka att utan några kostnader erhålla ändamålsenlig

behandling och vård. Det visade sig också ganska snart, att den

väg, på hvilken man här slagit in, var den rätta. De smittosamma

könssjukdomarna började allt mer och mer aftaga, och att dessa sjukdomar

för närvarande hafva jämförelsevis ringa utbredning å landsbygden,

torde till en stor del vara att tillskrifva ofvannämnda åtgärder.

Bestämmelser om särskilda afdelningar vid länslasaretten för

veneriskt sjuka samt om kostnadsfri sjukvård för dessa funnos intagna

jämväl i 1864 års lasarettsinstruktion.

De för närvarande gällande föreskrifter i afseende å vården af

könssjuka återfinnas i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 och äro

af hufvudsakligen enahanda innehåll som bestämmelserna i 1817 och

1864 års lasarettsinstruktioner. I £ 3 stadgas sålunda, att för vård

å allmänt rum af personer, behäftade med venerisk sjukdom i smittosamt

stadium, skall vid minst ett lasarett inom hvarje landstingsområde

finnas en särskildt för nämnda ändamål inredd afdelning. Å lasarett,

där sådan afdelning ej finnes inrättad, får dylik sjuk intagas endast å

enskildt rum. I särskildt ömmande fall och där sådant utan olägenhet

kan ske må dock lasarettsdirektionen medgifva sådan sjuks intagning

å allmänt rum. Vidare föreskrifves i § 5 mom. 2, att med venerisk

sjukdom i smittosamt stadium behäftade personer njuta underhåll och

öfriga sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida de vårdas å allmänt rum.

Enligt $ 6 mom. 1 skall dylik person, hvilken enligt mom. 5 i samma

§ äger rätt att, i händelse lasarettsvård är för honom behöflig, blifva

ä sådan anstalt intagen, inläggas å allmänt rum utan ansvarsförbindelse

för sjukvårdsafgifter m. in. eller annat för intagning eljest erfor

-

121

dårligt intyg. I fråga om vården af de sjuka stadgas slutligen i § 28,

att det åligger lasarettsläkare att, såvidt ske kan, skilja de med smittosamma

sjukdomar behäftade från öfriga sjuka och framför allt så ordna,

att af venerisk sjukdom i smittosamt stadium angripna personer hållas

afskilda från andra sjuka. Därjämte skall läkaren tillse, att kvinnor,

som låta bruka sig till skörlefnad och som äro med dylik venerisk

sjukdom behäftade, om möjligt, vårdas skilda från andra kvinnor eller

barn, som iråkat sådan sjukdom.

Förmånen af kostnadsfri sjukhusvård för veneriskt sjuka är möjliggjord

genom upptagandet af eu allmän sjukvårdsafgift, förut benämnd

kurhusafgift. Bestämmelserna rörande denna afgift, som beslöts af

1878 års Riksdag, återfinnas i Kungl. kungörelsen den 26 augusti s. å.

angående kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift.

Enligt denna kungörelse skall för den allmänna sjukvården

inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt årligen, intill dess annorlunda

förordnas, af en hvar, som erlägger mantalspenningar, äfven utgöras

en personlig sjukvårdsafgift i mån af länets eller distriktets behof.

Beloppet af denna afgift, hvilken utgöres af kvinna med hälften af det

belopp, som erlägges af man, må enligt Kungl. kungörelsen den 1 juni

1883 icke sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Denna sjukvårdsafgift, hvilken af samtliga landsting för närvarande

bestämts till 50 öre för man och för hela landet uppgår till ett belopp

af omkring 1,000,000 kronor, skall företrädesvis användas till beredande

af kostnadsfri vård åt veneriskt sjuka och till vidtagande i öfrigt

af tjänliga åtgärder för den veneriska sjukdomens hämmande. De

genom afgiften inflytande medlen få icke användas till andra ändamål

än den allmänna sjukvården och skola förvaltas särskild! för hvarje

sjukvårdsdistrikt af distriktets lasarettsdirektion. Det tillkommer landstinget

eller i städer, som ej deltaga i landsting, stadsfullmäktige, att

årligen ej mindre till beloppet fastställa den för året erforderliga

personliga sjukvårdsafgiften än äfven granska räkenskaperna jämte

styrelsen och förvaltningen af sjukvårdsanstalterna.

Med hänsyn till hvad sålunda redan blifvit från det allmännas

sida åtgjord! för beredande af vård åt könssjuka personer kan det

möjligen förefalla, som om några ytterligare åtgärder i detta syfte icke

skulle vara af behofvet påkallade. Vid ett närmare öfvervägande

skall man emellertid snart finna, att så ingalunda är förhållandet. Den

kostnadsfria sjukhusvården har visserligen, såsom ofvan antydts, varit

af en utomordentligt stor betydelse för de smittosamma könssjukdomarnas

bekämpande i vårt land, och det lider icke något tvifvel, att

16

den alltjämt har en stor mission att fylla. Men å andra sidan

torde det icke kunna bestridas, att den form, hvari denna förmån för

närvarande erbjudes, icke kan anses vara i allo tillfredsställande. Afsikten

med den kostnadsfria sjukhusvården är ju att förmå könssjuka,

hvilka däraf äro i behof, att frivilligt underkasta sig sjukhusbehandling,

men detta syfte motverkas i icke ringa mån af föreskrifterna, att dylika

sjuka endast kunna intagas å vissa bestämda lasarett, understundom

endast å ett inom hvarje län, samt där inläggas å särskilda kurafdelningar,

skilda från lasarettets öfriga patienter. Enligt den senast tillgängliga

sjukhusstatistiken funnos år 1908 af landets 75 lasarett ej

mindre än 32, som icke voro försedda med dylik afdelning. Genom

dessa inskränkande bestämmelse^ hvilka torde hafva sin grund icke

blott i omsorgen om att förebygga eventuella smittoöfverförelser utan

jämväl i viss män i den sedan äldre tider ännu kvariefvande uppfattningen

af de smittosamma könssjukdomarna såsom skamliga, hafva de

könssjuka i fråga om sjukhusvård kommit att intaga en i visst afseende

sämre ställning än andra sjuka. Å ena sidan är nämligen denna för

dem mera svårtillgänglig, särskild! i de mera glest befolkade delarna af

landet, och å andra sidan har den i det allmänna föreställningssättet

fått något visst nedsättande öfver sig, som gör, att dessa sjuka i regel

ytterst ogärna söka sjukhusvård af fruktan för att därigenom lida

skada till sitt medborgerliga anseende. Skall syftet med den kostnadsfria

sjukhusvården kunna till fullo vinnas, måste man därför, enligt

kommitténs uppfattning, ändra bestämmelserna i förenämnda hänseende

därhän, att denna sjukhusvård dels göres lättare tillgänglig och dels

anordnas på ett för de könssjuka mera tilltalande sätt än för närvarande

är förhållandet.

1 förstnämnda syfte har kommittén funnit sig böra föreslå, att

könssjuka, som äro i behof af sjukhusvård, skola kunna intagas å hvarje

lasarett. Ur principiell synpunkt kan naturligen icke någon befogad

invändning göras mot en dylik anordning, då redan nu för andra

smittosamma sjuka är medgifvet att under vissa förhållanden intagas

å lasarett. Krafvet på att sjukhusen i allmänhet skola öppnas äfven

för könssjuka personer har sedan långt tillbaka såväl hos oss som i

utlandet framförts med växande styrka, och inom skilda läger synes

man allt mera inse riktigheten och lämpligheten häraf. För de sjuka

innebär det gifvetvis en stor fördel att kunna blifva intagna å närmast

belägna lasarett. De behöfva då mindre än nu frukta för att allmänheten

skall få kännedom om beskaffenheten af deras sjukdomar, kunna

skyndsammare erhålla erforderlig vård och besparas i många fall, särskildt

123

inom de vidsträcktare sjukvårdsdistrikten, kostnader för långväga resor

till och från lasaretten. Några svårigheter för dessa att emottaga

patienter af detta slag torde icke förefinnas, särskildt om, såsom kommittén

nedan föreslår, sådana åtgärder vidtagas, att de mera smittofarliga

och de, som kunna antagas komma att utöfva ett ofördelaktigt

inflytande på öfriga patienter, kunna i händelse af behof isoleras från

dessa patienter.

Enligt 7 § af sjukstugestadgan den 18 oktober 1901 må med

venerisk sjukdom i smittosam^ stadium behäftad person icke å sjukstuga

intagas. Då ett dylikt allmänt förbud näppeligen torde vara af

behofvet påkalladt, men det å andra sidan, åtminstone i särskilda fall,

kan vara förbundet med vissa svårigheter att å dessa smärre och

mindre väl utrustade sjukvårdsanstalter alltid bereda full trygghet för

eventuella smittoöfverförelser, har kommittén funnit sig böra föreslå,

att ofvannämnda paragraf ändras därhän, att könssjuka personer må

kunna å sjukstugorna intagas, där sådant utan olägenhet kan ske. Skulle

fara för smittans spridning i något fall yppa sig, bör det naturligen

åligga sjukstugans läkare att tillse, att den sjuke vårdas afskild från

öfriga patienter i likhet med hvad som gäller i afseende å andra

smittosamt sjuka, livilka därstädes blifva intagna.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att någon skillnad ifråga

om rätten till sjukhusvård icke får göras mellan personer med förvärfvad

syfilis och hereditär-syfilitiska barn. Lasaretten och sjukstugorna böra

vara pliktiga att emottaga de senare likaväl som de förra. Kommittén

har ansett sig böra göra denna erinran, enär det är kommittén bekant,

att hereditär-syfilitiska småbarn å somliga lasarett på grund af otillräcklig

vårdpersonal icke mottagas, så framt icke modern eller annan

person medföljer för deras vårdande under lasarettsvistelsen. Ett dylikt

förfarande, hvilket saknar hvarje stöd i gällande bestämmelser, är så

mycket mera olämpligt, som det särskildt drabbar barn till fattiga mödrar

ur arbetsklassen, hvilka merendels sakna medel för anskaffande af annan

vårdarinna samt själfva, när de äro gifta, svårligen kunna undvaras

i sitt hem och, när de äro ogifta, ofta icke utan att riskera sin anställning

kunna medfölja till sjukhuset. En vägran att på grund af otillräcklig

vårdpersonal mottaga hereditär-syfilitiska barn å sjukhusen utan

medföljande moder eller annan vårdarinna har därför ock till följd,

att många mödrar föredraga att behålla sina hereditär-syfilitiska barn

i hemmen eller, när de äro ogifta, utackordera dem. Därest sjukhusen

icke skulle hafva tillräcklig personal för sådana barns vård, åligger

det gifvetvis vederbörande direktioner att anskaffa nödigt antal extra

124

biträden. Därmed är ingalunda sagdt, att sjukhusen skola tjänstgöra

såsom asyler för dylika barn. Inrättandet af sådana vårdanstalter, b vilka

särskildt i de större städerna kunna hafva en god mission att fylla,

torde lämpligen böra öfverlämnas åt den allmänna välgörenheten,

möjligen med understöd af staten eller vederbörande kommuner.

I syfte att göra den kostnadsfria sjukhusvården mera tilltalande

har kommittén vidare^ ansett sig böra föreslå, att de nuvarande kurafdelningarna

å lasaretten, hvilka ofta stå obegagnade eller användas

för andra ändamål än det afsedda, afskaffas och att de sjuka i regel

inläggas bland'' andra sjuka. Endast genom en dylik anordning kan

den nu gängse benämningen »kuren» försvinna, och de sjukas motvilja

mot ingående på sjukhusen öfvervinnas. I allmänhet torde icke

några hinder möta för att de könssjuka vårdas tillsammans med öfriga

patienter. Sedan gammalt har man ju, utan att någon olägenhet

häraf försports, brukat inlägga personer, lidande af hudsjukdomar, å

samma afdelningar som könssjuka, och å de större sjukhusens gynekologiska

afdelningar vårdas dröppelsjuka kvinnor i stor utsträckning.

Enligt hvad kommittén erfarit, hafva ock sedan flera år å vissa lasarett

könssjuka personer i regel vårdats tillsammans med andra patienter

utan att någon ogynnsam verkan häraf försports. Faran för smittans

spridning till öfriga patienter är i de flesta fall mycket ringa och

torde merendels kunna helt och hållet förebyggas genom vidtagande

af'' lämpliga anordningar i fråga om mat- och dryckeskärl, toaletter

m. in. samt genom upprätthållande af noggrann ordning och sträng

disciplin. I allmänhet torde ock behandlingen af de könssjuka kunna

anordnas på ett sådant sätt, att arten af deras sjukdom ej därigenom

röjes för andra patienter. Om det således bör vara regel, att de

könssjuka inläggas bland andra sjuka, kunna dock naturligen fall

förekomma, där detta icke utan afsevärda olägenheter låter sig göra.

Sålunda kan särskildt öfverhängande smittofara lägga hinder i vägen

härför. Vidare kan clet understundom finnas nödigt att hålla sådana

könssjuka, hvilka kunna antagas komma att utöfva ett ofördelaktigt

inflytande på öfriga patienter, skilda från dessa. Då emellertid dylika

eller liknande omständigheter naturligen icke böra utgöra något hinder

för att de sjuka komma i åtnjutande af erforderlig sjukhusvård, har

kommittén funnit sig böra föreslå, att å hvarje lasarett skola finnas

inredda särskilda rum till nödigt antal, där könssjuka skola intagas,

då de icke utan olägenhet kunna inläggas å vanligt allmänt rum.

Dessa särskilda rum böra emellertid icke komma till användning

uteslutande för patienter af detta slag utan afses för vård af alla

sådana med smittosam sjukdom behäftade personer, som må å lasarett

emottagas, men icke kunna utan olägenhet intagas å allmänt ruin.

Härigenom vinnes ock den förmånen, att dessa rum icke få samma

karaktär som de nuvarande kurafdelningarna. Sådana isoleringsrum

torde ock numera anses vara oundgängligen nödvändiga äfven för

andra sjukvårdsbehof och torde icke heller saknas vid mera välordnade

lasarett.

Mot den af kommittén föreslagna anordningen med kurafdelningarnas

afskaffande och de sjukas regelmässiga inläggande bland

andra sjuka torde möjligen kunna invändas, att tillgången till sjukhusbehandling

för de könssjuka därigenom konnne att i viss mån försvåras.

Genom den nuvarande anordningen med särskilda afdelningar för sådana

sjuka å flertalet lasarett äro dessa tillförsäkrade förmånen af att vid

hänvändelse till lasarett med sådan afdelning genast komma i åtnjutande

af erforderlig sjukhusvård, och det torde hitintills icke inträffat, att

någon könssjuk behöft på grund af bristande utrymme afvisas. Af de

sammanlagdt 897 sängplatser för veneriskt sjuka, som enligt senast

tillgängliga sjukhusstatistik år 1908 funnos i vårt land, voro nämligen

under nämnda år endast i medeltal 391 belagda. I)å nu efter kurafdelningarnas

eventuella afskaffande sängplatserna därstädes i regel

komme att tagas i anspråk för patienter från lasarettsafdelningarna

och dessa afdelningar under de senare åren mångenstädes visat eu

konstant öfverbeläggning, skulle det ju kunna befaras, att könssjuka

icke sällan måste till följd af brist på ledig plats afvisas.

Ehuru det onekligen kan ligga ett visst fog i en dylik anmärkning,

har kommittén dock icke ansett densamma böra tillmätas någon

afgörande betydelse med hänsyn till de obestridliga fördelar, som afskaffandet

af de nuvarande kurafdelningarna måste anses innebära.

Härtill kommer, att, äfven om de könssjuka enligt den af kommittén

föreslagna anordning få jämställas med andra smittosam! sjuka i fråga

om lediga lasarettsplatser, denna olägenhet till större delen torde uppvägas

däraf, att rikets samtliga såväl lasarett som under viss förutsättning

jämväl sjukstugor komma att lör dem stå öppna. Ej heller

får man härvid förbise den ökning i antalet sjuksängar, som skulle

ernås genom kurafdelningarnas aptering till lasarettsafdelningar, äfvensom

den offervillighet, som vederbörande landsting städse lägga i dagen

för inrättandet af nya behöfliga vårdplatser å lasaretten. I detta samband

torde jämväl böra framhållas, att, därest, på sätt nedan närmare

omförmäles, kostnadsfri ambulatorisk vård för könssjuka i vissa fall

126

Underlättad

ambulatorisk

vård.

införes, mänga sådana sjuka, som för närvarande söka sig in å lasaretten,

i stället komma att begagna sig af den förra vårdformen.

Hvad kommittén ofvan föreslagit bör dock icke utgöra något

hinder för att å de större lasaretten, där särskilda afdelningar för olika

sjukdomar finnas, en särskild afdelning för könssjuka jämväl må kunna

anordnas eller att å ort, där förhållandena anses så påkalla, för detta

ändamål inrättas särskilda sjukhus. Inrättandet af sådana afdelningar

eller sjukhus torde blifva nödigt i de största städerna, där antalet könssjuka

kan förväntas blifva så stort, att särskild läkare för dem behöfver

anställas, äfvensom vid de akademiska sjukhusen i Uppsala och Lund

med hänsyn till den undervisning, som därstädes lämnas medicine

studerande.

I anslutning till hvad ofvan anförts har kommittén dels gifvit 3 §

af lasarettsstadgan en helt ny affattning och dels vidtagit vissa ändringar

i dess 5, 6 och 28 §§ äfvensom i 7 och 18 §§ af sjukstugestadgan.

Genom att på sätt ofvan föreslagits göra den kostnadsfria sjukhusvården

lättare tillgänglig och mera tilltalande torde man kunna

förvänta, att de könssjuka, som däraf äro i behof, skola i större utsträckning

än för närvarande är fallet begagna sig af denna förmån.

Men äfven om så blifver förhållandet, måste man dock alltid räkna

med, att det stora flertalet fortfarande såsom hittills icke kommer att

taga sjukhusvård i anspråk. Det är nämligen att märka, att de flesta

könssjuka icke äro svårare sjuka, än att de alltjämt kunna fortsätta

med sina vanliga sysselsättningar, och att många bland dem känna sig

i öfrigt friska och arbetsföra. Härtill kommer vidare, att ifrågavarande

sjukdomar i flertalet fall icke med nödvändighet kräfva behandling å

sjukhus. I regel kan sådan med framgång meddelas äfven utom sjukhus,

och det öfvervägande antalet könssjuka, som öfver hufvud taget förskaffar

sig läkarvård, låter numera också behandla sig ambulatorisk!. I detta

hänseende belysande äro de vid kommitténs förenämnda undersökning

den 31 januari 1905 framkomna siffror, hvilka utvisa, att af de under

läkarbehandling då varande könssjuka endast omkring 20 % behandlades

å sjukhus och liknande anstalter. Man kan under sådana

förhållanden naturligen icke påräkna, att de könssjuka skola ingå på

sjukhusen, förr än de finna detta oundgängligen nödigt, och särskild!

gäller detta i fråga om sådana sjuka, som för sin och sin familjs utkomst

äro uteslutande hänvisade till sin arbetsförtjänst. Då det emellertid

ur allmänprofytaktisk synpunkt är af största vikt, att så många

könssjuka som möjligt komma under sakkunnig behandling, har kom

-

127

mittén funnit sig höra föreslå vissa åtgärder i syfte att förmå dem,

för hvilka sjukhusvård ej är erforderlig, att förskaffa sig åtminstone

ambulatorisk läkarvård.

Såsom redan ofvan blifvit antydt, händer det icke sällan, att personer,

som ådragit sig smittosam könssjukdom, af oförstånd eller liknöjdhet

underlåta att hänvända sig till läkare i tanke, att de till en

början föga besvärande symtomen äro af snart öfvergående natur och

att ingen, fara föreligger. Äfven om sådan sjukdom misstänkes vara

för handen, drager sig nog ock mången för en läkarundersökning på

grund af skamkänsla eller med hänsyn till de med undersökningen

förenade kostnaderna. Följden häraf är ofta, att sjukdomen alltmera

förvärras, och då man slutligen ser sig tvungen att anlita läkare, kunna

komplikationer hafva inträdt, hvilka för lång tid göra patienten oförmögen

till arbete. I syfte att förmå de könssjuka att så tidigt som

möjligt hänvända sig till läkare, har kommittén, såsom af hufvudförslagets

4 § framgår, funnit sig böra föreslå, att eyi hvar mindre bemedlad

person, som befarar sig vara angripen af smittosam könssjukdom, skall vara

berättigad att utan afgift blifva i sådant afseende undersökt, om han

inställer sig hos läkare, som har att verkställa dylika undersökningar.

Genom att bereda allmänheten en sådan förmån torde man kunna

förvänta, att de könssjuka skola i mindre utsträckning än nu är fallet

vårdslösa sina sjukdomar.

Det är emellertid klart, att, därest ifrågavarande kostnadsfria läkarundersökningar

skola få något större profylaktiskt värde, man samtidigt

måste sörja för att de, som därvid befinnas sjuka, men ej äro i behof

af sjukhusvård, så långt möjligt är må erhålla kostnadsfri behandling

utom sjukhus. Kommittén har därför, såsom af hufvudförslagets 4 §

framgår, ansett sig böra föreslå, att mindre bemedlad, som finnes behäftad

med smittosam könssjukdom, skall äga rätt att utan afgift erhålla ambulatorisk

behandling för sjukdomen.

Ur allmänprofylaktisk synpunkt skulle det visserligen kunna

ifrågasättas, huruvida man icke borde, i likhet med hvad fallet är i

Danmark och Italien, bereda alla könssjuka kostnadsfri undersökning

och behandling utan hänsyn till deras förmögenhetsställning. Men då

en så långt gående anordning näppeligen torde med afseende å de

smittosamma könssjukdomarnas bekämpande kunna sägas vara af något

större behof påkalladt, enär de flesta bemedlade könssjuka väl i allt

fäll torde komma att såsom hittills på egen bekostnad förskaffa sig

erforderlig läkarvård, har kommittén, med hänsyn jämväl till den demoraliserande

verkan, som ett stadgande om kostnadsfri läkarundersökning och

128

behandling åt bemedlade personer kunde tänkas medföra, funnit sig böra

inskränka rätten till sådan undersökning och behandling till personer,

som äro att anse såsom mindre bemedlade. Detta utgör dock gifvetvis

icke något hinder för vederbörande kommuner att, såsom redan

nu somligstädes är fallet, exempelvis i Stockholm, då förhållandena

anses, sådant påkalla, på kommunens bekostnad medgifva gratisbehandling

jämväl åt andra än mindre bemedlade.

För rätten att komma i åtnjutande af kostnadsfri behandling

bör dock fordras, dels att patienten, efter vederbörande läkares bepröfvande,

icke är i behof af sjukhusvård vare sig på grund af sjukdomens

beskaffenhet eller till följd af öfverhängande smittofara, och

dels att behandlingen kan ske hos läkaren, i dennes bostad eller i

särskild för ändamålet anordnad lokal.

.Då det mången gång kan vara svårt för den mindre bemedlade

att sjålf bestrida kostnaderna för erforderliga läkemedel, har kommittén

jämväl ansett sig böra föreslå, att könssjuk, som äger åtnjuta kostnadsfri

ambulatorisk vård, äfven skall vara berättigad att kostnadsfritt

bekomma läkemedel, som vid behandlingen föreskrifves.

De ofvannämnda förmånerna aff kostnadsfri behandling utom sjukhus

och fria läkemedel böra, enligt kommitténs uppfattning, tillkomma

mindre bemedlad vare sig han lider af syfilis, dröppel eller enkelt veneriskt

sår. Med hänsyn till sistnämnda sjukdoms jämförelsevis underordnade

betydelse i socialt afseende skulle det visserligen kunna ifrågaställas,

huruvida samhället för dess bekämpande borde ikläda sig sådana

kostnader, hvarom här är fråga. Men då denna sjukdom icke sällan

kan vara svår att skilja från den syfilitiska primärsklerosen och då det,

såsom förut framhållits, understundom inträffar, att densamma ådrages

samtidigt med syfilis, har kommittén ansett, att, när det gäller rätten

till kostnadsfri behandling äfvensom i allmänhet vidtagandet af åtgärder

mot de smittosamma könssjukdomarnas utbredning, det enkla veneriska

såret bör i allo jämställas med syfilis och dröppel, särskildt som sjukdomen

ju i vissa fall kan leda till långvariga sjukdomstillstånd och följaktligen

måste ur social synpunkt tillmätas en viss betydelse. Ett

ytterligare stöd för denna sin uppfattning har kommittén funnit härutinnan,

att den utländska lagstiftningen i förevarande ämne i regel

afser jämväl denna sjukdom.

Böra således de af kommittén föreslagna förmånerna afse samtliga

smittosamma könssjukdomar, så är emellertid därmed icke sagdt,

att sådan sjukdom under alla förhållanden berättigar till att komma

i åtnjutande af dessa förmåner. Då grunden till att samhället ikläder

129

sig särskilda kostnader för ifrågavarande sjukdomars bekämpande är

att söka i deras smitt ofarlighet och syftet med hvarje lagstiftning på

ifrågavarande område är att hindra deras öfverförande till andra personer,

följer däraf, att, om dessa sjukdomar öfvergått i sådant skede,

att ingen fara för smittoöfverförelse vidare är för handen, samhället

saknar anledning att bevilja af dylika sjukdomar lidande personer större

förmåner med afseende å läkarvård än personer, som äro behäftade

med andra sjukdomar. Förutsättningen för att könssjuk skall komma

i åtnjutande af kostnadsfri ambulatorisk vård och fria läkemedel måste

således, i öfverensstämmelse med hvad redan nu är stadgadt i fråga om

den kostnadsfria sjukhusvården, vara, att sjukdomen befinner sig i

smittosamt stadium eller, såsom kommittén i hufvudförslagets 1 § ansett

sig böra närmare precisera detta, att sjukdomen företer smittosamma

symtom eller att nytt framträdande af sådana symtom är att

befara. Personer, som lida af tertiärsyfilis eller dröppelmetastaser af

ena eller andra slaget, äro således icke berättigade att med stöd af de

utaf kommittén föreslagna bestämmelserna på allmän bekostnad erhålla

behandling för sina sjukdomar.

Mot kommitténs förslag i förevarande hänseende skulle möjligen

kunna invändas, att de smittosamma könssjukdomarnas sociala betydelse

näppeligen numera kan sägas tillräckligt motivera, att könssjuka i fråga

om undersökning och behandling erbjudas förmåner, som icke tillkomma

personer, hvilka lida af andra i socialt hänseende jämställda

om icke än mera betydelsefulla sjukdomar, exempelvis tuberkulos. Häremot

må emellertid först och främst erinras, att de smittosamma könssjukdomarna

intaga i så måtto en särställning i förhållande till andra

sjukdomar, att de i den allmänna uppfattningen ännu betraktas såsom

skamliga och därför mången gång af de sjuka så länge som möjligt

förhemligas. Också har man af ålder genom särskilda förmåner i fråga

om sjukbehandling sökt förmå de könssjuka att förskaffa sig erforderlig

vård. En person, som ådragit sig smittosam könssjukdom och icke

kan utan afsevärd uppoffring på egen bekostnad förskaffa sig nödig

läkarvård, drager sig i det längsta af skamkänsla för att hos vederbörande

begära medellöshetsintyg för erhållande af vård på allmän

bekostnad och af samma skäl är det för honom jämväl svårare än för

andra sjuka att lita till den enskilda offervilligheten. Dylika hänsyn

göra sig däremot icke gällande för den, som lider af tuberkulos och ej

själf förmår bekosta den läkarvård, hvaraf han är i behof. Härtill

kommer vidare, att den ambulatoriska vårdformen ställer sig afsevärdt

billigare för det allmänna än sjukhusvård, hvartill alla könssjuka utan

17

130

hänsyn till förmögenhetsvillkor för närvarande äro berättigade. Visserligen

är, såsom förut antydts, denna rätt enligt lasarettsstadgan inskränkt

till dem, för hvilka sjukhusvård är erforderlig, men i tillämpningen

lärer hittills eu hvar könssjuk, som därom framställt begäran,

blifvit å kurafdelning intagen. Ur ekonomisk synpunkt torde därför

den af kommittén föreslagna anordningen, hvilken gifvetvis kommer att

föranleda ambulatorisk vård i många fall, där sjukhusvård för närvarande

äger rum, låta sig väl försvara. Det torde slutligen jämväl

böra framhållas, att, då de könssjuka i allmänhet icke äro svårare

sjuka, än att de kunna fortsätta med sina vanliga sysselsättningar, det

såväl för dem själfva som ur det allmännas synpunkt är fördelaktigare,

om behandlingen kan ske ambulatorisk!, än om den skall äga rum å

sjukhus.

Till följd af de smittosamma könssjukdomarnas jämförelsevis ringaspridning

å landsbygden i allmänhet torde sådan kostnadsfri undersökning

och behandling, som ofvan nämnts, därstädes endast mera

sällan komma i fråga. Uppdraget att verkställa dessa förrättningar

synes därför utan någon som helst olägenhet kunna påläggas vederbörande

provinsial- och extra provinsialläkare. Hvad städerna angår,

torde däremot förhållandena komma att gestalta sig olika, beroende

på den utbredning de smittosamma könssjukdomarna därstädes hafva.

I de mindre städerna, hvilka i förevarande hänseende intaga en lika

gynnsam ställning som landsbygden, torde förrättningar af detta slag

icke blifva talrikare, än att de mycket väl kunna utföras af vederbörande

stadsläkare, och detta torde jämväl vara förhållandet hvad de

medelstora städerna angår. Med hänsyn härtill har kommittén, såsom

af lmfvudförslagets 5 § framgår, funnit sig böra såsom allmän regel

uppställa, att ifrågavarande förrättningar skola verkställas i stad, där

stadsläkare finnes, af denne eller, om flera sådana äro antagna, af den

främste ibland dem och å annan ort af vederbörande provinsial- eller

extra provinsialläkare.

Det torde emellertid vara tydligt, att i de städer, där de smittosamma

könssjukdomarna hafva någon större spridning och man följaktligen

kan förvänta, att allmänheten skall i större utsträckning begagna

sig af den förmån, den kostnadsfria undersökningen och behandlingen

innebär, vederbörande stadsläkare näppeligen skall kunna,

utan att åsidosätta sina öfriga åligganden, medhinna att utföra dessa

mången gång tidsödande och besvärliga förrättningar. I dylikt fall

bör gifvetvis möjlighet finnas att å annan läkare öfverlåta dessa göromål.

Jämväl ur sjukvårdssynpunkt kan detta finnas lämpligt. Sålunda

131

kan det exempelvis inträffa, att förstnämnde läkare icke besitter någon

specialutbildning i fråga om de smittosamma könssjukdomarnas diagnos

och behandling, under det att annan läkare, vare sig i stadens tjänst

anställd eller privatpraktiserande, finnes att tillgå, som vunnit sådan

utbildning och följaktligen skulle vara särskild! skickad att omhänderhafva

ett dylikt uppdrag. I syfte att bereda städerna tillfälle att ordna

ifrågavarande angelägenhet på det efter förhandenvarande förhållanden

mest ändamålsenliga sätt har kommittén i hufvudförslagets 5 § intagit

en bestämmelse, att i stad, där stadsläkare finnes, må, då så pröfvas

lämpligt, af staden uppdragas åt annan läkare, än vederbörande stadsläkare,

att i dennes ställe tillhandagå allmänheten med kostnadsfri

undersökning och behandling för dessa sjukdomar. Sådant uppdragbör,

efter stadens bepröfvande, kunna lämnas antingen åt annan i

stadens tjänst anställd läkare, t. ex. andre stadsläkare eller stadsdistriktsläkare,

vare sig såsom ett med hans tjänst förenadt åliggande

eller såsom ett rent personligt tjänsteuppdrag, eller ock åt någon

enskild läkare.

I de allra största städerna, där de smittosamma könssjukdomarna

hafva en betydande spridning, kan säkerligen en enda läkare icke

medhinna att fullgöra alla där förekommande förrättningar af ofvannämnda

slag. Såväl med hänsyn härtill som ock ur synpunkten af att

allmänheten må så lätt och bekvämt som möjligt erhålla läkarhjälp,

har kommittén haft under öfvervägande, huruvida icke dessa städer

borde förpliktas att inrätta nödigt antal polikliniker för undersökning

och behandling af könssjuka. Då det emellertid synts kommittén mindre

lämpligt att genom lag tillförbinda vissa städer att på detta sätt ordna

ifrågavarande gren af den allmänna sjukvården och då man, på grund

af hvad i de största städerna redan blifvit i denna riktning åtgjord!,

torde kunna förvänta, att sådana polikliniker skola blifva inrättade,

när behof häraf gör sig gällande, har kommittén endast ansett sig böra

i 5 § föreskrifva, att, därest flera läkare erfordras för utförande af

meranämnda förrättningar, staden skall vara pliktig ombesörja, att

läkare till nödigt antal finnas för ändamålet tillgängliga, däribland,

såvidt lämpligen kan ske, minst eu kvinnlig. Genom en dylik bestämmelse

torde allmänhetens intresse i förevarande hänseende blifva tillbörligen

tillgodosedt på samma gång som det lämnas vederbörande öppet

att i hvarje särskildt fall träffa de anstalter, som med hänsyn till

rådande förhållanden kunna finnas mest lämpliga och ändamålsenliga.

Därest staden icke skulle själfmant ställa sig ifrågavarande stadgande

132

till efterrättelse, förefinnes på grund af 37 § af hälsovårdsstadgan alltid

möjlighet att framtvinga den i lagen föreskrifna anordningen.

I öfverensstämmelse med hvad för närvarande allmänt synes tilllämpas

i fråga om den kostnadsfria sjukhusvården har kommittén ansett,

att vederbörande skola äga att för kostnadsfri undersökning och behandling

hänvända sig icke blott till läkare i den ort, där de äro bosatta,

utan jämväl, om de så föredraga, till sådan läkare å annan ort, som

har i uppdrag att verkställa förrättningar af ifrågavarande slag.

Då man icke billigtvis kan begära, att vederbörande provinsialoch

extra provinsialläkare skola utan särskild godtgörelse verkställa

ofvannämnda förrättningar, har kommittén, såsom hufvudförslagets 6 §

utvisar, funnit sig böra föreslå, att för hvarje verkställd undersökning

och behandling sådan ersättning skall till läkaren utgå. Med hänsyn

till de svårigheter, som skulle uppstå, därest ersättningen skulle utgå

med olika belopp, allt efter som vederbörande kommun åtagit sig att

betala läkarvård för vissa fattiga eller mindre bemedlade eller icke,

har kommittén ansett, att läkarens arfvode i dessa fall städse skall

beräknas enligt den för provinsial- och extra provinsialläkare i fråga

om enskild sjukvård för vanliga fall gällande taxa. Då den inom hvarje

län utgående allmänna sjukvårdsafgiften är afsedd att företrädesvis

användas till beredande af kostnadsfri vård åt veneriskt sjuka, har det

synts kommittén själffallet, att såväl ersättningen åt läkaren som kostnaden

för af honom i dylika fall föreskrifna läkemedel bestrides af

sjukvårdsafgiften inom det landstingsområde, till hvilket läkarens

distrikt hörer.

Har förrättning af ifrågavarande slag verkställts af annan af de

i 5 § omnämnda läkare än provinsial- eller extra provinsialläkare, bör

gifvetvis jämväl denne härför komma i åtnjutande af godtgörelse. Då

det gäller stad, som ej deltager i landsting, har emellertid någon

särskild föreskrift angående beloppet af den ersättning, som skall till

den anlitade läkaren utgå, icke synts erforderlig. Då sådan stad bildar

eget sjukvårdsdistrikt och följaktligen äger att själfständigt disponera

öfver den inom staden utgående allmänna sjukvårdsafgiften, har kommittén

ansett det böra öfverlämnas åt staden själf att bestämma, under

hvilken form och till hvilket belopp denna ersättning skall utgå. En

dylik själfbestämmanderätt torde så mycket mera böra tillerkännas

dessa städer, som ifrågavarande gren af den allmänna sjukvården därstädes

torde komma att anordnas på ett helt annat sätt än i öfriga

städer. Hvad åter angår de städer, som deltaga i landsting, så bör

tydligen ersättning, beräknad efter enahanda grund, som gäller i fråga

133

om provinsial- och extra provinsialläkare, åt den anlitade läkaren utgå

af den allmänna sjukvårdsafgiften inom landstingsområdet likasom ock

kostnaden för af läkaren föreskrift^ läkemedel; och har bestämmelse

härom i 6 § intagits. Detta stadgande utgör dock gifvetvis icke något

hinder för staden, att, därest förhållandena sådant påkalla, tillerkänna

läkaren högre ersättning.

Mot den af kommittén föreslagna anordningen skulle måhända

kunna invändas, att densamma komme att ställa sig särskild! dyrbar

för de största städerna, då dessa skulle få betala sjukvård icke blott

för sina egna könssjuka utan jämväl för en hel del å andra orter bosatta

personer, som under en mer eller mindre tillfällig vistelse i dessa

städer där förskaffade sig läkarvård. En sådan anmärkning äger gifvetvis

sin riktighet. Men häremot må erinras, dels att bestämmelsen om att

endast mindre bemedlade skola åtnjuta kostnadsfri undersökning och

behandling torde komma att utgöra ett verksamt korrektiv mot att

könssjuka från främmande orter i allt för stor utsträckning söka

kostnadsfri vård för sina sjukdomar i nu afsedda städer, och dels att

det i viss mån kan vara billigt, att ifrågavarande städer få vidkännas

jämförelsevis större kostnader för denna sjukvård, då det ju är företrädesvis

från dessa städer, som de smittosamma könssjukdomarna

spridas till andra orter.

Såsom ofvan nämnts, skall kostnadsfri undersökning och behandling

endast medgifvas under förutsättning, att den kan tiga rum hos läkaren

vare sig i dennes bostad eller i för ändamålet särskild! anordnad lokal.

Såvidt städernas könssjuka angår, är uppställandet af ett sådant villkor

naturligen alldeles befogadt, och detsamma torde jämväl få anses vara

förhållandet med afseende å könssjuka på landsbygden i allmänhet.

I de mera vidsträckta sjukvårdsdistrikten, där befolkningen kan hafva

tiotals mil till närmaste provinsialläkare, torde däremot stora svårigheter

ofta möta för allmänheten att begagna sig af ifrågavarande förmåner.

För att i någon mån undanröja dessa har kommittén i hufvudförslagets

7 § intagit en bestämmelse, att, därest på sannolika skäl

kan antagas, att smittosam könssjukdom vunnit utbredning bland

befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på längre afstånd från

vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares bostad, Konungens

befallningshafvande skall äga förordna denne eller annan läkare, som

därtill kan finnas villig, att besöka orten för att tillhandagå befolkningen

med undersökning och behandling, som ofvan nämnts. För dylik sjukvårdsresa

bör till läkaren utgå ersättning efter den klass i gällande

resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd, och bör denna

134

Råd och

anvisningar

åt könssjuka

patienter.

kostnad likasom ock kostnaden för därunder utförda förrättningar och

föreskrifna läkemedel gäldas i enahanda ordning, som ofvan sagts i fråga

om förrättningar, som af provinsial- eller extra provinsialläkare blifvit

utförda.

En fråga, som i detta sammanhang lämpligen torde med några

ord böra beröras, är den om läkarnas utbildning beträffande de smittosamma

könssjukdomarnas diagnos och behandling. I flera länder och

äfven hos oss har man ofta klagat däröfver, att den allmänna teoretiska

och praktiska läkarutbildningen på ifrågavarande specialområde lämnade

åtskilligt öfrigt att önska, äfvensom framhållit, att en förbättring härutinnnan

skulle höja allmänhetens förtroende för läkarna. Dessa klagomål

torde icke hafva varit alldeles oberättigade. Sedan genom den

nyligen i vårt land genomförda reformen i fråga om läkarnas utbildning

bestämts, att för afläggande af medicine licentiatexamen skall fordras,

att vederbörande icke blott såsom förut bevistat två månaders föreläsningskurs

i de smittosamma könssjukdomarnas diagnostik och behandling

utan jämväl fullgjort två veckors praktisk assistenttjänstgöring

å syfilidologisk klinik och därefter undergått godkändt förhör i ämnet,

synes emellertid behofvet i förevarande hänseende hafva blifvit på ett

nöjaktigt sätt tillgodosedt.

Genom de af kommittén ofvan föreslagna åtgärder torde man

kunna förvänta, att de könssjuka skola i betydligt större utsträckning

än för närvarande är fallet förskaffa sig erforderlig vård för sina sjukdomar.

Häraf följer emellertid icke, att antalet smittoöfverförelser

kommer att i motsvarande grad minskas. Det är nämligen en tyvärr

ofta gjord erfarenhet, att äfven sådana könssjuka, som varit eller äro

under läkarbehandling, öfverföra sina sjukdomar på andra personer vare

sig på grund af vårdslöshet eller till följd af bristande insikt om smittofaran.

Ur allmänprofylaktisk synpunkt måste det vid sådant förhållande

naturligen ligga stor vikt uppå att söka förmå de könssjuka

att undvika att genom könsumgänge eller eljest af vårdslöshet utsätta

andra för smitta.

För uppnående af detta mål torde man i främsta rummet få lita

till den af kommittén förordade allmänna folkupplysningen angående

de smittosamma könssjukdomarna. Vid denna skulle nämligen, såsom

redan ofvan antydts, jämväl framhållas faran och ansvaret för att

utsätta andra personer för smitta. Det är emellertid gifvet, att en

sådan allmän upplysning icke kan anses vara tillräcklig. Hvad som

135

framförallt erfordras är, att just könssjuka personer erhålla sådan upplysning.

Den könssjuke bör upplysas om icke blott att den sjukdom, hvaraf

han lider, är af smittosam natur, utan jämväl huru länge smittofara

är för handen, på hvilka olika sätt sjukdomen kan af honom spridas

och hvilka försiktighetsmått han bör vidtaga för att skydda sin omgifning.

Då upplysningar af denna art endast kunna meddelas af

läkare, har kommittén i hufvudförslagets 3 § intagit bestämmelse, att

det skall åligga en hvar läkare, som under utöfning af läkarverksamhet

iakttager fall af smittosam könssjukdom, att upplysa den sjuke om

sjukdomens art och smittofarlighet samt till honom öfverlämna skriftliga

råd och anvisningar om hvad han lian att iakttaga till förekommande

af smittans spridning. I dessa råd och anvisningar, hvilka till

sin lydelse torde böra fastställas af medicinalstyrelsen, bör framför allt

betonas, att annans utsättande för smittofara genom könsumgänge

under den tid sjukdomen varar är absolut otillåtligt, äfvensom varnas

för äktenskaps ingående, innan smittofaran upphört. Då kommittén

af skäl, som längre fram skola närmare utvecklas, funnit sig böra

föreslå straff för vissa handlingar, hvarigenom annan utsattes för smittofara,

bör i nämnda råd och anvisningar jämväl erinras om strafflagens

bestämmelser härutinnan.

Enligt kommitténs uppfattning skulle ett dylikt påbud om lämnande

af muntlig upplysning och skriftliga råd och anvisningar åt

hvarje könssjuk patient komma att i ej ringa mån verka till minskning

af antalet smittoöfverförelser.

136

Inledning,

Åtgärder för hindrandet af de sinittosamma könssjukdomarnas

spridning genom äktenskap.

Såsom i den inledande öfversikten redan framhållits, ligger de

sinittosamma könssjukdomarnas måhända största sociala betydelse i deras

fördärfliga följder för familjen och det kommande släktet. Hvarje läkare

torde nogsamt hafva sig bekant, hurusom en familjs hela lycka lätt kan

förstöras, när syfilis eller dröppel genom någondera af makarna införes i

äktenskapet. Ohälsa och lidande, ofta för hela lifvet, nedsatt arbetsförmåga

med däraf icke sällan följande ekonomiskt obestånd, ofruktsamhet,

missfall eller framfödandet af sjukliga eller eljest mindrevärdiga

barn och en för tidig död äro de mest påtagliga följderna däraf.

Såväl med hänsyn till den enskildes välfärd som ur samhällets synpunkt

måste det under sådana förhållanden ligga vikt uppå att, såvidt

möjligt är, förebygga dessa sjukdomars spridning inom äktenskapet.

Angelägenheten häraf är så mycket större som smittoöfverförelser på

denna väg äro jämförelsevis vanliga. Inom de högre samhällsklasserna,

där mannen först vid mera mogen ålder plägar träda i äktenskap, är

det i regel denne, som infekterar hustrun, under det att inom de

bredare samhällslagren äfven hustrun ofta för sjukdomen med sig in i

äktenskapet. Huru dylika smittoöfverförelser skola på lämpligaste och

verksammaste sätt kunna förebyggas, därom äro emellertid meningarna

mycket delade. Medan somliga hålla före, att målet endast kan uppnås

på öfvertygelsens väg genom en alltmera vidgad kunskap om de smittosamnia

könssjukdomarnas natur och fördärfliga verkningar, hysa däremot

andra den uppfattningen, att särskilda restriktiva lagbestämmelser i

förevarande syfte böra tillgripas.

I den mån kunskapen om de sinittosamma könssjukdomarnas

störa faror för individen, familjen och samhället blifver mera allmänt

spridd bland befolkningens olika lager, torde man nog kunna förvänta,

att de, som äro behäftade med dylika sjukdomar, skola visa större

137

betänksamhet i fråga om äktenskaps ingående än för närvarande mången

gång synes vara förhållandet. Särskildt de råd och anvisningar, som

enligt kommitténs förslag regelmässigt skola af läkare tillställas könssjuka

patienter och i hvilka, bland annat, skall erinras om de föreslagna

straffbestämmelserna för utsättande för eller öfverförande af smittosam

könssjukdom äfvensom varnas för äktenskaps ingående, innan förefintlig

smittofara upphört, torde komma att verksamt bidraga till att förhindra

ifrågavarande sjukdomars spridning på detta sätt. Men att

det föresätta målet skulle kunna uppnås endast på nu angifna vägar,

torde helt visst icke vara att förvänta. Erfarenheten gifver nämligen

tyvärr allt för ofta vid handen, att personer, som ådragit sig sjukdomar

af ifrågavarande slag och som äga full kännedom om deras

natur och smittofarlighet, ändock icke draga i betänkande att ingå

äktenskap utan att af läkare hafva förskaffat sig visshet om, huruvida

sjukdomen biff vit botad eller upphört att vara smittosam. Men icke

nog härmed. Exempel finnas äfven, hurusom könssjuka trädt i äktenskap,

trots läkare på det bestämdaste därifrån afrådt dem.

År man såsom kommittén af den uppfattningen, att de ofvannämnda

åtgärderna icke är o tillräckliga för att förhindra dessa sjukdomars

öfverförande inom äktenskapet utan att särskilda restriktiva

lagstiftningsåtgärder böra för ändamålet tillgripas, så har man att

taga under öfvervägande, huru en dylik lagstiftning lämpligen skall

kunna anordnas. De åtgärder, som härvid ligga närmast till hands

och som för öfrigt torde vara de enda, hvilka kunna ifrågasättas, äro

att uppställa förefintlig smittosam könssjukdom såsom hinder för äktenskaps

ingående eller såsom skäl för erhållande af äktenskapsskillnad.

Innan kommittén ingår på en undersökning af frågan angående

dylika åtgärders vidtagande, torde i korthet böra redogöras för vår

nu gällande rätts ståndpunkt i förevarande fall äfvensom för hithörande

bestämmelser i den utländska lagstiftningen.

Enligt svensk rätt, sådan den för närvarande tillämpas, utgör

icke någon smittosam eller ärftlig sjukdom hinder för äktenskaps

ingående med undantag af den s. k. rätta fallandesoten (epilepsia

idiopathica). Beträffande denna sjukdom är däremot genom ett Kungl.

bref den 25 november 1757 stadgadt, att, när någon för fallandesot

känd åstundar träda i äktenskap, bör prästerskapet, innan lysning

sker, lämna vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare alla de

underrättelser om sjukdomen, som af den sjukes släkt och bekanta

18

Gällande

svensk rätt.

138

kunna vinnas, på det bemälde läkare, sedan lian sådant jämte sitt

eget yttrande hos medicinalstyrelsen anmält, må lämna tillförlitligt

bevis, som hos prästerskapet bör uppvisas. Finnes sjukdomen icke

vara den rätta fallandesoten, då, men icke annars, är äktenskap den

sjuke tillåtet. Hindret är af upplösande natur och kan följaktligen

åberopas icke blott till hindrande af ett äktenskaps ingående utan

äfven för återgång af ett redan stiftadt.

Ifrågavarande föreskrift är riktad mot sjukdomen såsom ärftlig,

och af vissa omständigheter att döma torde afsikten hafva varit att

äfven andra sådana sjukdomar, som fortplanta sig på barnen, skulle

utgöra äktenskapshinder. '') Hvad särskilt de smittosamma könssjukdomarna

angår, torde åtminstone syfilis af 1734 års lagstiftare hafva

betraktats såsom ett indirekt hinder för äktenskaps ingående och ett

sviklig^ fördöljande däraf jämväl såsom skäl för återgång af en redan

afslutad äktenskapsförbindelse. Den af lagen uppställda regelrätta

formen för ett äktenskaps ingående var ju först trolofning eller fästning

och därefter vigsel. Bland de i giftermålsbalken omnämnda

äktenskapshindren upptages visserligen icke sjukdom i någon form,

men däremot stadgas i 2 § af samma balks 4 kap., om skillnad i

trolofning: »Häfver endera före fästningen hemlig sjukdom, den

smittosam och obotlig är; eller efteråt däri råkat: såsom spetälska,

fallandesot, vettlösa, raseri, pockor af lösaktighet, eller vederstyggliga

och stora fel och lyten; gånge ock - den fästning åter.» Då med

»pockor af lösaktighet», som här nämnes såsom exempel på obotlig

smittosam sjukdom, säkerligen icke åsyftats något annat än venerisk

smitta och därvid i främsta rummet syfilis, utgjorde således icke

blott ett förhemligande af sådan före trolofningens ingående ådragen

sjukdom utan jämväl ett förvärfvande af densamma därefter laga skäl

för förbindelsens återgång. Blef äktenskapet fullbordadt genom vigsel,

utan att den sjuke dessförinnan underrättat medkontrahenten om sitt

tillstånd, ägde denne senare jämväl påkalla äktenskapets återgång.

Detta framgår af giftermålsbalkens 13 kap. 8 §, där det stadgas bland

annat: »Dragés han eller hon med obotlig smittosam sjukdom, förtiger

det, och svikligen förleder annan till giftermål med sig; varder

det fulltygadt, gånge då äktenskapet åter.» Termen »obotlig smittosam

sjukdom» är nämligen här tydligen af lagstiftaren begagnad i

samma mening som i 4 kap. 2 § och följaktligen afsedd att omfatta

jämväl »pockor af lösaktighet» eller venerisk smitta (syfilis).

b Jfr Winroth: Äktenskapshindren, Lund 1890, sid. 108 och Äktenskaps in

gående

och upplösning. Lund 1898, sid. 36.

139

Denna 1734 års lags ställning till före äktenskapet ådragen

smittosam könssjukdom livilar tydligen, såsom af de anförda lagrummen

framgår, på den uppfattningen, att sådan sjukdom är att anse

såsom obotlig. Då det emellertid under tidernas lopp visat sig, att

denna uppfattning icke är riktig, i det man numera icke längre betraktar

de smittosamma könssjukdomarna såsom obotliga, har följden

däraf blifvit, att lagens förenämnda bestämmelser icke anses äga tilllämplighet

på sjukdomar af ifrågavarande slag, lika litet som straffbestämmelsen

i 22 kap. 8 § strafflagen för den, som dragés med obotlig,

smittosam sjukdom, förtiger det och svikligen förleder annan till

giftermål med sig, kan anses afse nämnda sjukdomar.

Något stadgande om rätt för make att på grund af förefintlig

smittosam könssjukdom hos andra maken erhålla äktenskapsskillnad

återfinnes icke heller i den svenska rätten vare sig i giftermålsbalken

eller i Kungl. förordningen om äktenskapsskillnader den 27 april

1810. Detta hindrar emellertid icke, att ådragen smittosam könssjukdom

kan föranleda till skillnad i äktenskap. Enligt 1810 års

förordning må nämligen domstol på ena makens påstående döma till

skillnad i äktenskapet, om den andra maken fallit uti verklig galenskap,

som efter säkra bevis oafbrutet fortfarit i fulla tre år och,

enligt behörig läkares intygande, någon förhoppning icke är om den

vansinniges återställande till hälsan, därvid dock såsom villkor gäller,

att anledningen till galenskapen ej är gifven eller påskyndad af den

andra makens förhållande. Förenämnda stadgande äger naturligen

tillämplighet jämväl å sådana fall, där galenskapen föranledts af syfilis

(dementia paralytica).

Men äfven frånsedt dylika fall torde icke hvarje möjlighet att

på grund af förefintligheten af smittosam könssjukdom få ett äktenskap

upplöst vara utesluten. De uti 1810 års förordning särskild t

angifna omständigheter, på grund af hvilka äktenskapsskillnad kan

hos Kungl. Maj:t sökas, äro nämligen icke de enda, som kunna föranleda

ett bifall till ansökningen. Jämväl på andra än de i lagen

särskildt uppräknade grunderna äger nämligen Kungl. Maj:t enligt

förordningens affattning att bevilja make skillnad. Sålunda torde

Kungl. Maj:t vara oförhindrad att medgifva äktenskaps upplösning

äfven i sådana fall, där någondera maken ådragit sig eller smittat den

andra med smittosam könssjukdom. :)

De år 1826 af lagkommittén och 1847 af dåvarande lagbered

3)

Jfr Winroth: Äktenskaps ingående och upplösning, Lund 1898, sid. 140.

140

Utländsk

lagstiftning

ämnet.

ningen afgulna förslag till giftermålsbalk upptogo såsom hinder mot

äktenskap verklig fallandesot och annan ärftligen smittande sjukdom,

medan de såsom skäl till äktenskaps återgång angåfvo vanförhet till

äktenskap, venerisk sjukdom, annan sjukdom, som är obotlig och

smittosam, samt vederstyggliga lyten. Beträffande under äktenskapet

uppkommen sjukdom, var det endast vansinnighet, som utgjorde skillnadsskäl.

Hvad den utländska rätten angår, påträffar man i allmänhet

1 icke några mot de smittosamma könssjukdomarna direkt riktade bestämmelser

i förevarande hänseende. Endast några få länders lagstiftningar

utgöra härifrån undantag. Uti 3 och 4 af den nya norska

lagen om äktenskaps upplösning den 20 augusti 1909 stadgas sålunda,

att äktenskap skall upplösas på ena makens begäran, om den andra

maken vid äktenskapets ingående utan den förres vetskap led af

venerisk sjukdom i smittosamt stadium, äfvensom för det fall, att den

andre maken gjort sig skyldig till sådan förbrytelse, som omnämnes

i strafflagens § 155, d. v. s. med vetskap eller förmodan om att

lida af smittosam könssjukdom genom )degemlig omgjeengelse» eller

otuktigt förhållande smittat eller utsatt någon för smitta. Talan skall

anställas inom sex månader från det maken erhöll kännedom om förhållandet,

resp. den straffbara handlingen, och i hvarje fall senast inom

fem år efter äktenskapets ingående, resp. den straffbara handlingens

begående. Ett annat land, där man funnit särskilda bestämmelser i

förevarande afseende erforderliga, är furstendömet Monaco. Enligt eu

lag af den 3 juli 1907, hvarigenom rätt till äktenskapsskillnad infördes,

utgör, bland andra sjukdomar, syfilis orsak till ett äktenskaps upplösning

under förutsättning, att sjukdomen icke varit känd före äktenskapet

af den part, som begär skilsmässa. Beträffande denna sjukdom

erfordras emellertid, att genom läkarintyg styrkes, att densamma är

att anse som obotlig och af natur att äfventyra den andra makens

eller redan födda eller kommande barns säkerhet och hälsa. Sjukdomen

utgör skillnadsorsak, oberoende af när och under hvilka omständigheter

den ådragits, huruvida smittoöfverförelse ägt rum eller

icke, och utan att den make, mot hvilken talan väckes, kan åberopa,

att han varit i okunnighet om densamma. Slutligen är jämväl att

nämna, att i den nordamerikanska staten Michigan genom en lag af

år 1899 stadgats straff af böter från 500 till 1,000 dollars eller fängelse

intill 5 år för person, som ingår äktenskap, när han är behäftad

med syfilis eller dröppel. Enligt samma lag är den läkare, som be

-

141

händlat den sjuke, i dylika mål underkastad vittnesplikt, likasom ock

makarna kunna tvingas att vittna emot hvarandra.

De ofvan angifna länderna äro. såvidt kommittén har sig bekant,

de enda, där man funnit sig böra på ifrågavarande sätt särskildt rikta

sig mot de smittosamma könssjukdomarna. Däremot påträffar man i''

åtskilliga länders lagstiftning bestämmelser i detta hänseende, som

åsyfta ärftliga eller smittosamma sjukdomar i allmänhet och som följaktligen

jämväl äro tillämpliga beträffande de sjukdomar, hvarom här

är fråga. Gemensamt för dessa bestämmelser är, att de samtliga

afse att bereda make tillfälle att få bestående äktenskapsförbindelse

upplöst.

Bland de länder, hvilkas lagstiftning innehåller bestämmelser af

denna natur, torde i första hand Schweiz böra omnämnas. Uti § 125

af den för hela edsförbundet gällande nya civillag, som med 1912 års

ingång träder i kraft, stadgas sålunda, att make kan påyrka äktenskapets

upplösning, när en sjukdom hos andra maken, som innebär

allvarsam fara för den förre själ!- eller för barnens hälsa, blifvit för honom

dold. Denna bestämmelse, hvilken tydligen äger tillämplighet å syfilis

och väl äfven å vissa fall af de båda andra smittosamma könssjukdomarna,

afser, som man finner, icke sådana fall, där sjukdomen ådragits

efter äktenskapets afslutande. Rätten att påyrka skillnad har

gjorts beroende af att talan väckes inom sex månader efter erhållen

vetskap om sjukdomen och i hvarje fall inom fem år efter äktenskapets

ingående. Vidare är hit att hänföra Mexiko, hvars civillag innehåller

ett stadgande af enahanda natur. Bland skäl, som kunna föranleda

äktenskapsskillnad, omnämnes nämligen smittosam och ärftlig

sjukdom, som varit för medkontralienten obekant. I detta sammanhangtorde

jämväl böra omnämnas, att den danska lagen medgifver make

rätt att påfordra äktenskapsskillnad, om den andre maken före äktenskapet

lidit af spetälska, men förhemligat detta, och därefter smittat

den förre. Enligt gällande rättsuppfattning anses make äga sådan

rätt jämväl då fråga är om annan sjukdom, som med afseende å

höflighet, smittosamhet och vederstygglighet kan jämställas med spetälska,

t. ex. vissa könssjukdomar. Äfven om make icke blifvit smittad,

antages han dock kunna fordra skilsmässa, genast om sjukdomen är

obotlig och i hvarje fall om sjukdomen efter tre års förlopp ej blifvit

botad. '') Slutligen äro ock att hit hänföra Österrike och Chile. Enligt

§ 109 af den österrikiska civillagen kan sålunda skillnad till säng och

Jfr Deuntzer: Den Danske Familieret, 3 uppi., 1892, sid. 212.

142

Inom Riksdagen

framställda

förslag

i ämnet.

sate beviljas, när endera maken lider af någon svårbotlig, med fara

för smitta förbunden sjukdom. Eu liknande bestämmelse linnes

intagen i den chilenska lagen om civiläktenskap den 10 januari 1884.

I båda dessa senare länder kan skillnaden beviljas, äfven om sjukdomen

ådragits efter äktenskapets afslutande.

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om en bestämmelse

i den tyska lagstiftningen, hvilken, ehuru icke direkt riktad mot vare

sig smittosam könssjukdom eller annan sjukdom af ärftlig eller smittosam

beskaffenhet, dock torde i visst fall medgifva äktenskapsupplösning

på sådan grund. Uti § 1338 af den allmänna civillagen stadgas

det nämligen, att äktenskaps upplösning kan påfordras af den make,

som vid förbindelsens afslutande har misstagit sig beträffande den

andre makens person eller i fråga om sådana personliga egenskaper,

som skulle hafva afhållit honom från äktenskapets ingående, därest

han haft kännedom om verkliga förhållandet och förstått att tillbörligen

uppskatta äktenskapets vikt och betydelse. Därest en med

smittosam könssjukdom behäftad person ingår äktenskap utan att för

medkontrahenten uppgifva sitt tillstånd, torde denne på grund af

ifrågavarande generella stadgande kunna få äktenskapet upplöst. Eu

liknande bestämmelse återfinnes i den ungerska lagstiftningen.

Vid tvenne olika tillfällen hafva förslag om vidtagande af ändringar

i vår äktenskapslagstiftning i den riktning, hvarom här är fråga,

förelegat inom Riksdagen. Uti eu vid 1904 års riksdag inom Andra

Kammaren väckt motion hemställde sålunda P. P. Waldenström om eu

skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, hvilka åtgärder

kunde vidtagas till att förhindra smittosam könssjukdoms spridande

genom äktenskap af personer, som vore med sådan sjukdom behäftade.

Enligt motionärens mening borde man sträfva därhän, att dylik sjukdom

blefve i lag upptagen såsom bestämdt hinder för tillåtelse att

ingå äktenskap. Då emellertid tiden ännu icke syntes mogen för en

sådan åtgärd, ville han icke därom framlägga något förslag, men ansåge

dock, att ett steg i denna riktning borde tagas genom föreskrift,

att blifvande makar skulle vara skyldiga att, innan deras förbund beseglades

genom vigsel, förete intyg öfver kort tid före giftermålet

undergången läkarbesiktning. Det tillfälliga utskott, som behandlade

motionen, fann sig visserligen icke kunna utan vidare tillråda den af

motionären förordade utvägen med hänsyn till de stora betänkligheter

i skilda afseende!!, som vore därmed förenade, men ansåg dock en

utredning i ämnet önskvärd, i synnerhet som andra utvägar än den

143

föreslagna funnes, som kunde vara i viss män ägnade att leda till

det åsyftade målet. I sådant hänseende framhöll utskottet särskilt

önskvärdheten af att smittosam könssjukdom kornme att utgöra laga

skäl för erhållande af skillnad i trolofning och äktenskap. Ty visste

en med dylik sjukdom behäftad person, att den besvikna parten ägde

ovillkorlig rätt till sådan skillnad, så snart hans tillstånd uppenbarats,

skulle han nog närmare betänka sig, innan han afslutade ett dylikt

förbund. Enligt utskottets uppfattning borde den ifrågasatta utredningen

lämpligen kunna verkställas af denna kommitté. Utskottets

hemställan om en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t blef af Andra

Kammaren utan meningsskiljaktighet bifallen. Första Kammarens tillfälliga

utskott, som ansåg, att en lagstiftning i förevarande syfte skulle

föranleda ett inträngande på privatlifvets mest ömtåliga områden, som

i flera afseende!! kunde medföra skadliga följder, samt att denna kommittés

utredning borde afvakta, innan Riksdagen uttalade sig för några

särskilda lagstiftningsåtgärders vidtagande, hemställde däremot, att

kammaren icke måtte biträda medkammarens beslut; och blef denna

utskottets hemställan jämväl af kammaren utan debatt bifallen.

Vid 1908 års Riksdag återkom frågan i två särskilda inom Andra

Kammaren af E. O. V. Wavrinsky väckta motioner. Den ena af dessa

åsyftade eu skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t

måtte låta utreda, huruvida icke obligatoriskt intyg om kort tid före

giftermålet undergången läkarundersökning borde stadgas såsom villkor

för äktenskap, och i samband därmed pröfva om äktenskapsförbud

under vissa sjukdomar eller stadier af sjukdomar vore af nöden. I

öfverensstämmelse med de åsikter, som af professor S. E. Henschen

uttalats uti eu af honom utgifven skrift »Om äktenskaps ingående.

Från hälsans synpunkt», höll motionären dock före, att ifrågavarande

intyg icke borde innehålla något angående läkarundersökningens resultat

utan endast ett bestyrkande af att sådan undersökning ägt ruin. Införandet

af ett dylikt okvalificeradt intyg såsom villkor för erhållande

af vigsel skulle medföra den stora fördelen, att kontrahenterna därigenom

finge veta, om de vore behäftade med sådana sjukdomar, som

gjorde äktenskapet mindre önskligt eller rent af omöjligt, för någon

tid, såsom vid smittosam könssjukdom i smittosamt stadium, eller för

alltid, såsom vid framskridna svåra sjukdomar. Ingen skulle således

behöfva af okunnighet om sitt hälsotillstånd utsättas för vådan att

öfverföra sin sjukdom å make. Den andra motionen afsåg en skrifvelse

till Kungl. Magt med anhållan om utredning angående, bland annat,

livilka smittosamma och ärftliga sjukdomar borde utgöra skäl till

144

Kommitténs

yttrande.

äktenskaps upplösning. Båda motionerna, hvilka i främsta rummet

voro riktade mot de smittosamma könssjukdomarna, blefvo af lagutskottet

afstyrka, den förra på sakliga skäl och den senare under hänvisning

till den förestående allmänna revisionen af vår äktenskapslagstiftning.

Utskottets hemställan blef af Första Kammaren utan debatt

bifallen, hvaremot Andra Kammaren antog en vid utlåtandet fogad

reservation, innefattande yrkande om att Riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån äfven andra svårare sjukdomar

än fallandesot borde i veterliga fall utgöra äktenskapshinder

äfvensom i hvad mån dylika sjukdomar, ådragna före eller efter ett

afslutadt äktenskap, måtte kunna utgöra giltig anledning för äktenskapets

upplösning. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan.

Det första spörsmål, som lämpligen framställer sig till besvarande,

när det gäller en lagstiftning af förevarande natur, är — under förutsättning

att lagstiftningen skall hänföra sig till bestämdt angifna sjukdomar

och icke, såsom exempelvis i tysk rätt, grundas å helt allmänna

bestämmelser med räckvidd vida öfver sjukdomarnas område, något som

för vår. rätts del näppeligen torde ifrågakomma — huruvida lagstiftningen

bör afse samtliga de smittosamma könssjukdomarna eller endast

vissa bland dem och då enkannerligen syfilis. Såsom af den ofvan

lämnade redogörelsen framgår, afse de i den utländska rätten förekommande

bestämmelserna än alla tre sjukdomarna, än syfilis och

dröppel och än enbart syfilis. Att lagstiftningen bör afse sistnämnda

sjukdom, torde utan vidare få anses själffallet. Däremot kunna nog

delade meningar råda rörande nödvändigheten och lämpligheten af att

medtaga dröppel och enkelt veneriskt sår. Hvad den förra angår,

kan emellertid kommittén för sin del icke finna tillräckligt talande

skäl för att här bortse från denna sjukdom. Enligt hvad i ett föregående

sammanhang redan framhållits, är dröppeln på grund af sin

stora utbredning och sina svåra följder såväl för mannen som isynnerhet

för kvinnan af den största sociala betydelse. Visserligen går den icke

såsom syfilis i arf på barnen, men i stället är den så mycket oftare

anledning till ofruktsamma äktenskap och kan därför såsom affolkningsfaktor

med skäl jämställas med den förra. Det synes kommittén

därför fullt befogadt, att, därest en lagstiftning af ifrågavarande slag

skall komma till stånd, densamma bör afse jämväl denna sjukdom.

Däremot torde i och för sig mindre anledning finnas att medtaga

jämväl enkelt veneriskt sår. Såsom endast varande af akut och lokal

natur och i de allra flesta fall höfligt på ganska kort tid spelar det

-

145

samma ur social synpunkt en mycket underordnad roll. Af skäl, som

förut i annat sammanhang anförts, har emellertid kommittén ansett,

att äfven denna sjukdom bör medtagas, synnerligast som moraliska

skäl tala för att den i förevarande hänseende jämställes med de båda

andra sjukdomarna.

Om kommittén således är af den uppfattningen, att den ifrågasatta

lagstiftningen bör afse alla tre sjukdomarna, är därmed ingalunda

sagdt, att förefintligheten af smittosam könssjukdom under alla förhållanden

bör utgöra hinder för äktenskaps ingående eller skäl för

erhållande af äktenskapsskillnad. Då syftet med en dylik lagstiftning

ju är att såvidt möjligt förebygga smittans spridning inom familjen,

är den naturligen ur allmänprofylaktisk synpunkt berättigad endast i

sådana fall, där fara för smittoöfverförelse är för handen, d. v. s. när

sjukdomarna befinna sig i smittosamt skede. Huruvida dessa sjukdomar

i icke smittosamt skede böra af andra orsaker utgöra äktenskapshinder

eller äktenskapsskillnadsskäl, såsom exempelvis med hänsyn till sterilitet

hos ena maken, är en fråga, som nog torde vara förtjänt af uppmärksamhet,

men på hvilken kommittén saknar anledning att här ingå.

Kommittén öfvergår härefter till besvarandet af frågan om den

närmare innebörden af en lagstiftning af nu ifrågavarande slag. För

öfverskådlighetens skull torde det härvid vara lämpligast att först

upptaga till behandling spörsmålet, om dessa sjukdomar i smittosamt

skede böra uppställas som hinder för äktenskaps ingående, och därefter

frågan, huruvida och i hvilken omfattning de böra utgöra laga skäl för

äktenskaps upplösning.

Ur allmänprofylaktisk synpunkt erbjuder den förstnämnda frågan

gifvetvis det största intresset. Det torde nämligen vara tydligt, att,

därest ett förbud för personer, behäftade med smittosam könssjukdom,

att ingå äktenskap, så länge fara för smittas öfverförande är för handen,

kunde i praktiken genomföras, mycket skulle vara vunnet i kampen

mot dessa sjukdomar. Emellertid får man icke förbise, att mycket

stora svårigheter möta för genomförandet af en dylik, i den enskildes

personliga förhållanden synnerligen kännbart ingripande lagstiftning.

Först och främst resa de sociala hänsyn, med hvilka lagstiftaren alltid

måste räkna, när det gäller att gifva rättsregler på ett område, där

den enskilde mera än eljest anser sig hafva anspråk på att hans rent

personliga intresse icke åsidosättes, otvifvelaktigt stora hinder för ett

sådant lagbud, hinder, hvilka gifvetvis torde blifva så mycket svårare

att öfvervinna, som den allmänna opinionen näppeligen kan sägas vara

19

148

tillräckligt mogen för att inse nyttan och. behofvet af detsamma. Vidare

torde mot ett dylikt lagbud kunna anmärkas, att det, såvidt syfilis

angår, i en de! fall antagligen komme att i praktiken verka strängare

än afsedt vore. I)å det för en läkare ofta är omöjligt att med absolut

visshet yttra sig om, huruvida denna sjukdom befinner sig i sådant

skede, att all fara för smittas öfverförande är fullkomligt utesluten,

skulle det nämligen kunna befaras, att en del personer, hvilka en gång

iråkat dylik sjukdom, skulle för all framtid afstå från att ingå äktenskap,

något som gifvetvis icke kan vara att önska, då man ju vet, att de

flesta syfilitiskt infekterade kunna efter längre tid och vederbörlig

behandling ingå äktenskap utan risk för att öfverföra sjukdomen på

blifvande make och barn. Frånsedt den omständigheten att dessa

personers lif härigenom skulle i viss mån blifva förfeladt, vore en dylik

följd af den ifrågasatta lagstiftningen i viss mån ägnad att sänka den

redan förut låga äktenskapsfrekvensen i vårt land. Såsom ett skäl mot

en sådan lagstiftning har ock framhållits, att den i fråga om hämmandet

af sjukdomarnas spridning icke skulle visa sig i afsedd grad effektiv.

De personer, mot hvilka densamma egentligen vore riktad, skulle nämligen

icke låta afhålla sig från att öfverflytta sina sjukdomar på andra,

blott med den skillnad att det skedde utom i stället för inom äktenskapet

samt att de barn, som -därigenom bragtes till världen, skulle

komma att utsättas för mera vanvård och större lidande, än om de

varit födda af en legitim förbindelse.

Ehuru det icke torde kunna bestridas, att ofvannämnda skäl mot

uppställandet af ifrågavarande sjukdomar såsom äktenskapshinder innehålla

åtskilligt beaktansvärdt, synas de dock kommittén icke vara af

den natur, att de böra tillmätas någon afgörande betydelse, därest

principiella skäl eljest tala för en sådan lagstiftning. Enligt kommitténs

uppfattning är detta emellertid förhållandet vare sig man ser saken ur

samhällets, familjens eller individens synpunkt. För samhället, hvars

styrka ytterst beror på dess medlemmars sundhet och lifskraft, måste

det gifvetvis vara i hög grad önskvärdt, att icke sådana äktenskap

komma till stånd, där man kan befara, att barnen skola blifva fysiskt

och psykiskt vanlottade. I sitt eget intresse, om icke af andra skäl,

måste det vaka öfver, att icke rasen försämras och urartar. Likaledes

måste det ligga i samhällets intresse, att inom så många äktenskap som

möjligt betingelser finnas för barns erhållande. Då nu, enligt hvad

förut blifvit påvisadt, de smittosamma könssjukdomarna spela en mycket

stor roll såsom degenerationsorsak och affolkningsfaktor, kan det

icke vara annat än principiellt riktigt, att samhället förbjuder per

-

147

soner, som äro behäftade med dylika sjukdomar, att träda i äktenskap,

så länge fara för smittoöfverförelse är för handen. Från familjens

synpunkt sedt är ett sådant förbud gifvetvis än mera befogadt, icke

blott med hänsyn till de blifvande harnens hälsa utan jämväl i betraktande

af den fara dessa sjukdomars införande i äktenskapet kan

innebära för makarnas samlif och hemmets ekonomiska ställning. Ser

man slutligen saken från den enskildes synpunkt, så torde befogenheten

af en lagstiftning af förevarande natur framstå med än större styrka.

De lidanden, som de smittosamma könssjukdomarna kunna medföra för

den, som däraf drabbas, äro redan i och för sig så störa, att den enskilde

kan hafva rätt att gent emot dessa sjukdomars ådragande genom

äktenskap fordra allt det skydd, som samhället kan lämna.

Emellertid finnas jämväl svårigheter af annan natur mot att uppställa

smittosam könssjukdom såsom hinder för äktenskaps ingående.

En dylik lagstiftning kan tänkas anordnad på två olika sätt. Antingen

kan man, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande

gäller i fråga om fallandesot, stanna vid ett blott och bart förbud för

personer, som lida af någon af dessa sjukdomar, att träda i äktenskap,

eller ock jämväl fordra, att nupturienterna skola för erhållande af

lysning medelst företeende af intyg öfver kort dessförinnan undergången

läkarundersökning styrka, att de icke äro med sådan sjukdom behäftade.

Såsom ofvan framhållits, var det den senare tanken, som kom till

uttryck uti de inom Riksdagen i ämnet väckta motionerna, men som

af båda kamrarna afvisades. Enligt kommitténs mening torde icke

heller en dylik anordning under nu rådande förhållanden vara att förorda.

Ett stadgande om undergående af läkarundersökning såsom villkor

för lysnings erhållande skulle nämligen, om än i och för sig önskligt,

helt visst stöta på synnerligen stora svårigheter af såväl allmänt mänsklig

som praktisk natur. Redan tanken på att såsom en förberedelse till

äktenskapet behöfva underkasta sig en läkarundersökning af här ifrågavarande

slag torde för den stora allmänheten framstå såsom motbjudande

och detta så mycket mera som de smittosamma könssjukdomarna ännu

bland större delen af befolkningen betraktas såsom skamliga och förnedrande.

Äfven om läkarundersökningen så anordnades, att den komme

att afse icke endast dessa sjukdomar utan jämväl andra sådana af

smittosam och ärftlig natur, finnes dock all anledning antaga, att

undersökningen gemenligen komme att uppfattas såsom påbjuden främst

med afseende å förstnämnda sjukdomar. Med hänsyn till den motvilja

en dylik anordning kunde tänkas framkalla särskild! hos kvinnorna

148

har man någon gång ifrågasatt, att undersökningen skulle göras obligatorisk

endast för män. Något bindande skäl för en sådan inskränkning

torde dock näppeligen kunna anföras. Såväl på grund af ofvan angifna

förhållanden som med afseende å de för nupturienterna uppkommande,

kostnaderna, Indika, äfven om själfva undersökningen blefve afgiftsfri,

ändock komme att med hänsyn till resor och dylikt åtminstone i vissa

landsändar blifva rätt afsevärda, torde det vara ganska visst, att eu

lagstiftning af denna innebörd skulle bland den stora allmänheten och

särskildt i de trakter af landet, där de smittosamma könssjukdomarna

äro så godt som okända, väcka ett afgjordt och bestämdt motstånd.

Härtill kommer vidare den omständigheten, att det för läkaren mången

gång, icke ens efter upprepade undersökningar, är möjligt att med

säkerhet afgöra, huruvida sjukdomen öfver hufvud finnes för handen

eller öfvergått i sådant stadium, att ingen vidare smittofara förefinnes.

Sålunda kan han i fråga om syfilis väl uttala en förmodan, ja till och

med sin personliga öfvertygelse om att sjukdomen vid eu viss tidpunkt

är botad, men däremot torde han näpppeligen kunna afgifva ett intyg,

att ingen som helst fara för äktenskaps ingående förefinnes, då han ju

i förevarande hänseende endast har att räkna med sannolikheter. Såsom

ofvan nämnts, har man för undvikande af de praktiska svårigheter,

som möta läkaren vid afgifvande af ett detaljeradt intyg, föreslagit,

att det af läkaren utfärdade intyget icke skulle innehålla något rörande

resultatet af undersökningen utan endast ett bestyrkande af att sådan

i vederbörlig ordning ägt rum. Det torde emellertid vara klart, att

en obligatorisk läkarundersökning, som resulterade i ett dylikt okvalificeradt

intyg, icke skulle komma att medföra därmed afsedd nytta,

då det ju stode den, som vid undersökningen befunnes sjuk, fritt att

vid läkarens föreställningar fästa det afseende han funne för godt. Att

allmänheten skulle visa mindre motvilja mot en på dylikt sätt anordnad

undersökning, torde knappast vara att förvänta. Vidare kan

mot ett ovillkorligt stadgande om läkarintygs företeende framhållas,

att hinder därigenom skulle möta för ingående af äktenskap äfven i

sådana fall, där andra synpunkter än den rent sanitära måste vara de

afgörande, såsom vid äktenskap å dödsbädden och för legalisering af barn,

äfvensom exempelvis i sådana fall, där båda kontrahenterna äro sjuka

och deras ålder utesluter möjligheten af att erhålla barn. Slutligen

torde ock mot införandet af obligatorisk läkarundersökning i förevarande

fall kunna invändas, att den säkerligen komme att i afsevärd

mån bidraga till, att den redan nu mycket låga äktenskapsfrekvensen

i vårt land komme att än ytterligare nedgå samt att de lösa för

-

149

bindelserna därigenom otvifvelaktigt korum e att blifva långt talrikare

än för närvarande är förhållandet.

Kan man således icke tillstyrka ett stadgande, att nupturienterna

böra vara skyldiga att inför vederbörande lysningsförrättare förete

intyg om frihet från ifrågavarande sjukdomar, måste man, i händelse

dessa sjukdomar skola uppställas såsom hinder för äktenskaps ingående,

gifvetvis stanna vid en allmän bestämmelse därom. Man kan nu visserligen

invända, att ett dylikt generellt lagbud icke komme att blifva i

önskvärd grad effektivt. Då det nämligen icke torde kunna läggas i

vederbörande lysningsförrättares hand att på grund af ett sådant lagbud

såsom villkor för lysnings meddelande fordra företeende af läkarbetyg,

skulle det komma att stå den sjuke öppet att helt och hållet

negligera lagbudet. Med hänsyn till den konflikt, som i dylika fall

ofta nog skulle uppstå mellan å ena sidan den sanitära synpunkten

och å andra sidan den sjukes rent personliga intressen, vore det säkerligen

att befara, att dessa senare i de flesta fall skulle blifva de bestämmande.

Häremot må emellertid framhållas, att, då hinder af

ifrågavarande slag gifvetvis måste vara af upplösande natur, den sjuke

alltid löper risken, att, om han icke för medkontrahenten före äktenskapets

afsilande yppat sitt tillstånd, denne komme att efter erhållen

kännedom om den andres sjukdom påyrka äktenskapets återgång.

Såväl på grund häraf som särskildt med hänsyn till de ekonomiska

påföljder en dylik äktenskapsupplösning skulle draga med sig torde

nog efter tillkomsten af ett sådant lagbud åtskilliga könssjuka betänka

sig mer än en gång, innan de trädde i äktenskap. Men äfven om

effektiviteten af det ifrågasatta lagbudet till en början ej skulle blifva

synnerligen stor, torde detsamma dock vara ägnadt att så småningom

medföra en ökad ansvarskänsla hos dem, som ämna ingå äktenskap,

och därigenom jämväl komma att bidraga till ett allmännare iakttagande

på frivillighetens väg af de fordringar, som i förevarande hänseende

kunna och höra uppställas. Så länge lagstiftningen icke på

något sätt stämplar såsom otillåtlig! att genom äktenskaps ingående

öfverföra de svåraste sjukdomar på make och efterkommande, kan

man icke förvänta, att individerna härutinnan skola visa nödig ansvarskänsla.

Huruvida det med hänsyn till de ofvan antydda svårigheterna

att kontrollera ett allmänt förbud af ifrågavarande slag kan finnas

lämpligare att i stället endast stadga, att äktenskap skall på makes

begäran upplösas, om den andra maken vid äktenskapets ingående

utan den förres vetskap led af smittosam könssjukdom, är en fråga,

150

på hvilken kommittén af skäl, som längre fram angifvas, icke finner

sig böra närmare ingå.

Kommittén öfvergår härefter till frågan, huruvida och under Indika

förutsättningar under äktenskapet ådragen smittosam könssjukdom

bör utgöra skäl för erhållande af äktenskapsskillnad. Att en lagstiftning

af detta slag icke kan ur allmänprofylaktisk synpunkt tillmätas

samma betydelse som ett stadgande, att ifrågavarande sjukdomar

skola utgöra äktenskapshinder, torde vara uppenbart. Adrager sig

någondera af makarna under äktenskapet sådan sjukdom, torde detta

i de allra flesta fall icke blifva för den andra maken bekant, förr än

smittan blifvit till honom eller henne öfverförd. Att medgifva den

smittade rätt att på denna särskilda grund påyrka äktenskapsskillnad,

sedan den olycka, man vill förebygga, redan inträffat, synes därför

med hänsyn till ifrågavarande sjukdomars bekämpande, så vidt makarne

angår, icke vara af något behof påkalladt. Härmed är emellertid

ingalunda sagdt, att icke tillfälle bör finnas för make att i dylika fall

erhålla skillnad i äktenskapet. Såväl ur synpunkten af makarnes samlif

som med hänsyn till eventuella barn kan detta gifvetvis vara i hög grad

önskvärd! Konsekvensen synes jämväl fordra, att, därest smittosam

könssjukdom uppställes såsom hinder för äktenskaps ingående, sådan

sjukdom, ådragen under äktenskapet, äfven bör utgöra skäl för

erhållande af äktenskapsskillnad. Härvid synes emellertid kommittén

en bestämd skillnad böra göras mellan å ena sidan sådana fall, där

sjukdomen förvärfvats genom könsumgänge eller eljest under öfvande

af otukt, och å andra sidan sådana fall, där smitta ådragits på annat

sätt (insont smitta). Hvad de förra fallen angår — och dessa äro de

utan jämförelse talrikaste — utgör ju sjukdomen i vanliga fall ett

bevis för horsbrott från den sjukes sida, och sådant brott medför ju

enligt gällande lag rätt för den andra maken att inom viss tid efter

därom vunnen kännedom påyrka äktenskapets upplösning. Då emellertid

för skillnads beviljande på sådan grund erfordras utredning om

med hvilken person horsbrottet blifvit begånget, men sådan utredning

sällan torde kunna i de fall, hvarom här är fråga, förebringas,

lärer denna utväg endast undantagsvis stå öppen för skillnads erhållande.

Men att utreda, huruvida sjukdomen ådragits på insont sätt

eller icke, torde också i och för sig ofta erbjuda stora svårigheter.

Såsom önskligt måste i allt fall betecknas, att, då sjukdomen förvärfvats

på sistnämnda sätt, tillfälle till äktenskapsskillnad städse står öppet

för den andra maken.

151

Annorlunda ställer sig däremot saken i fråga om de numera

säkerligen sällsynta fall, där vederbörande ådragit sig sjukdomen på

insont sätt. I dessa fall, där sjukdomen icke står i samband med

något trohetsbrott från den sjukes sida, bör densamma enligt kommitténs

uppfattning icke i och för sig grundlägga någon rätt för den

andre maken att påyrka äktenskapets upplösning, Sålunda ådragen

sjukdom är att betrakta såsom en ren olyckshändelse och bör därför

med hänsyn till äktenskapets bestånd icke i och för sig draga med sig

andra konsekvenser än hvilken annan svårare olyckshändelse som helst,

som kan drabba en make. Att i dylika fall medgifva den andre maken

obetingad rätt till äktenskapsskillnad, vore icke blott med hänsyn till

den sjuke utan jämväl med afseende å makarnas barn synnerligen

betänkligt och torde näppeligen stå i öfverensstämmelse med de etiska

grunder, hvarpå äktenskapet hvilar. De förpliktelser makarna åtagit

sig gent emot hvarandra innebära ju icke minst skyldighet för dem

att under olyckans dagar vara hvarandra till hjälp och bistånd.

Emellertid synas kommittén starka skäl tala för att, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med norsk lag, gifva make rätt till skilsmässa, så

snart den sjuke maken med vetskap eller misstanke om sin sjukdom

genom könsumgänge utsatt den andra maken för fara att blifva smittad.

Då make kan önska skillnad utan att den skyldige maken ådömes

straff, bör dock icke såsom villkor för skillnads medgifvande i dylika

fall fordras den brottsliges sakfällande, utan, i likhet med hvad fallet

är i den norska lagen, endast att förutsättningarna för strafflagens

tillämpning är o för handen.

Då syftet med ifrågavarande lagstiftning ju är att hindra dessa

sjukdomars öfverförande å make och barn, synes ur allmänhygienisk

synpunkt rätt att påfordra äktenskapets upplösning icke böra medgifvas

för den händelse, att den skyldige maken redan blifvit botad

från sin sjukdom, när den besvikna parten erhöll kännedom om förhållandet.

och smitta icke blifvit till denna öfverförd. Har däremot

smittoöfverförelse ägt rum, bör gifvetvis den omständigheten, att den

smittande maken blifvit botad, icke betaga den andra maken rätten

att påfordra äktenskapets upplösning.

I de fall, där, enligt kommitténs mening, sjukdomar af ifrågavarande

slag må föranleda äktenskapsupplösning vare sig i återgångseller

skillnadsväg, torde, i likhet med hvad förhållandet är i den norska

och schweiziska lagstiftningen, en viss tid böra bestämmas, inom hvilken

make har att därom framställa yrkande efter det maken om sjukdomen

erhållit kännedom.

152

Något förslag till lagbestämmelser i den af kommittén förordade

riktning har kommittén icke ansett sig böra framlägga. Som bekant

har lagberedningen erhållit i uppdrag att verkställa en allmän revision

af vår äktenskapslagstiftning och under detta sitt arbete, hvilket pågått

allt sedan 1910 års början, kommer gifvetvis jämväl förevarande

fråga att blifva föremål för en ingående pröfning. Redan ur denna synpunkt

har det synts kommittén mindre lämpligt att framställa något

utarbetadt förslag i ämnet. Härtill kommer emellertid äfven ett annat

skäl af afgörande betydelse. Enligt kommitténs uppfattning bör man

vid en lagstiftning af ifrågavarande slag taga sikte icke endast på de

smittosamma könssjukdomarna utan jämväl på andra svårare sjukdomar

af smittosam eller ärftlig natur. Att inskränka sig till enbart de förra

vore principiellt sedt oriktigt, och bland den stora allmänheten skulle

en dylik lagstiftning säkerligen väcka större ovilja och motstånd än

om den afsåge äfven andra sjukdomar af ofvannämnda natur. Men

att upptaga frågan i en sådan omfattning faller gifvetvis utanför kommitténs

uppdrag.

153

Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade

minderåriga.

Med hänsyn till det nära samband, som, enligt hvad förut blifvit inledning:,

påvisadt, råder mellan de smittosamma könssjukdomarna och prostitutionen,

är det tydligt, att frågan om huru ifrågavarande sjukdomars

spridning inom samhället skall på verksammaste sätt bekämpas till

väsentlig del sammanfaller med det icke mindre viktiga spörsmålet

angående hvilka åtgärder samhället bör vidtaga gent emot prostitutionen.

I samma mån denna senare kan genom lämpliga mått och steg kringskäras

och inskränkas, har man ock att förvänta, att eu motsvarande

minskning i de förras utbredning skall inträda. Alla åtgärder, som

äro ägnade att motverka prostitutionens utbredning, få följaktligen en,

om än indirekt, så dock stor betydelse för profylaxen mot de smittosamma

könssjukdomarna.

Att prostitutionen är att betrakta såsom ett synnerligen stort

samhällsondt, torde i detta sammanhang icke behöfva närmare utvecklas.

Dess demoraliserande inverkan på den allmänna sedliga uppfattningen

inom samhället, dess nära samband med förbrytarvärlden och dess stora

betydelse för de smittosamma könssjukdomarnas spridning inom samhället

äro gifvetvis omständigheter, som starkt tala för denna samhällsföreteelses

undertryckande, därest detta vore möjligt. Erfarenheten

har emellertid allt för tydligt gifvit vid handen, att alla försök i denna

riktning äro på förhand dömda att misslyckas. Att utrota prostitutionen

såsom sådan, torde med nu rådande samhällsförhållanden icke

vara möjligt, åtminstone icke under en öfverskådlig framtid, och ingen

lärer väl heller vilja på allvar ifrågasätta, att något försök härtill

vidare göres. Men äfven om man hyser den uppfattningen, att prostitutionen

så nära sammanhänger med och är beroende af vår nuvarande

kultur, att den icke låter sig genom samhällets ingripande undertrycka,

så är därmed naturligen ingalunda sagdt, att samhället. bör afstå från

20

154

vidtagandet af hvarje som helst åtgärd mot det onda och låta detsamma

obehindradt utbreda sig. Fastmera måste det blifva en viktig

samhällsuppgift att söka inskränka prostitutionen till minsta möjliga

omfattning genom att med alla till buds stående medel undanröja

sådana bestående missförhållanden, som bidraga till och gynna dess

utveckling.

Såsom i den inledande öfversikten framhållits, torde den hufvudsakliga

anledningen till att så många unga kvinnor hemfalla åt yrkesmässig

skörlefnad vara att söka i eu vårdslösad uppfostran med däraf

följande brist på sedlig motståndskraft mot de mångahanda frestelser,

som vid deras utträde i lifvet möta dem. Ett första felsteg åtföljes

snart af ett andra, och väl nte på det sluttande planet glida de

allt hastigare utföre. I saknad af eu verklig kännedom om de faror

skörlefnaden innebär och under inflytande af äldre kamraters dåliga

exempel hängifva de sig utan eftertanke åt lösa och tillfälliga könsförbindelser,

ådraga sig smittosamma könssjukdomar och hamna slutligen

i de yrkesmässigt skörlefvande kvinnornas led. Äfven om de eu

eller annan gång ägna en tanke åt att det lif de föra kan bringa

dem i fördärfvet, sakna de merendels både vilja och förmåga att återgå

till en ordnad vandel. Tydligt är, att, därest samhället kunde i tid

omhändertaga dylika på afvägar komna unga flickor, lösrycka dem

från den demoraliserande miljö, hvari de lefva, och genom en allvarlig

och efter deras ålder anpassad skyddsuppfostran föra dem åter till rätta,

ett af prostitutionens starkaste tillflöden skulle hämmas och därigenom

jämväl mycket vara vunnet i kampen mot de smittosamma könssjukdomarna.

Såsom kommittén längre fram får tillfälle att närmare utveckla,

spela dessa unga sedeslöst lefvande flickor en mycket stor roll

för ifrågavarande sjukdomars spridning inom samhället, hvarför ett

ingripande mot dem jämväl ur rent sanitär synpunkt är af behofvet

påkalladt. Allmänt erkännes ock numera, att beredandet af skyddsuppfostran

åt alla sådana unga flickor, som visa benägenhet för sexuella

förvillelser, utgör ett af de verksammaste medlen för bekämpandet af

prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna. Angelägenheten

af åtgärders vidtagande i denna riktning framhölls sålunda med stor

styrka vid förutnämnda år 1899 i Bryssel afhållna internationella

konferens, hvilken jämväl antog en resolution, den enda hvarom fullständig

enighet rådde, att statsmakterna i de särskilda länderna måtte

med alla till buds stående medel hindra omyndiga kvinnor från att

hemfalla åt prostitutionen.

155

De i vårt land för närvarande gällande bestämmelser om skyddsuppfostran

innefattas i lagen angående uppfostran åt vanartade oc-li i

sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902. Enligt denna lag

åligger det de inom hvarje skoldistrikt befintliga barnavårdsnämnderna

att omhändertaga och bereda ändamålsenlig uppfostran åt barn under

15 år. hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn äro i sedligt afseende

så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga

för att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade, att hemmets

och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande.

Har barn under tiden närmast innan det fyller 15 år visat

synnerligen grof vanart, må det dock kunna för uppfostran omhändertagas

äfven sedan det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fyllda IG

år. Skyddsuppfostran, hvilken, då sådan anses erforderlig, äger rum

i enskilda hem eller i för ändamålet lämpade barnhem eller särskilda

skyddshem, upphör, när ändamålet med densamma kan anses vara

vunnet och senast när skyddslingen uppnått 18 års ålder. Det åligger

dock vederbörande barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse att fortfarande

hafva tillsyn öfver denne, så länge han ännu icke uppnått

myndig ålder.

Förenämnda lag har gifvetvis en icke ringa betydelse jämväl för

bekämpandet af den vanart, som tager sig uttryck i benägenhet för

sexuella förvillelser. Med hänsyn till den ålder, som i lagen bestämts

såsom gräns för samhällets ingripande, är emellertid denna betydelse

mera af indirekt än direkt natur. I den mån den sexuella vanarten

visar sig före uppnådda 15 år äro gifvetvis lagens bestämmelser å densamma

tillämpliga, men då detta af helt naturliga skäl endast undantagsvis

är förhållandet, får lagen för sådan vanarts bekämpande sin

hufvudsakliga betydelse därutinnan, att den lämnar samhället tillfälle

att omhändertaga sådana barn, hvilkas uppfostran i särskild grad af

föräldrar och målsmän försummas och vårdslösas, och därigenom jämväl

sätter detta i stånd att hindra en hel del unga flickor från att hemfalla

åt sedeslöshet, när deras könsliga mognad inträder. Frånsedt det

Värde lagen härutinnan obestridligen äger, är det emellertid tydligt,

att densamma icke kan anses vara tillräcklig för det speciella syfte,

hvarom här är fråga, nämligen att hindra unga flickor från att hemfalla

åt prostitutionen. Skall något större resultat i förevarande afseende

kunna vinnas, fordras uppenbarligen lagbestämmelser, som sätta samhället

i tillfälle att ingripa, när den sexuella vanarten allmännast framträder,

hvilket, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, är i åldern

Gällande

svensk rätt

m. m.

156

Utländsk lagstiftning

i

ämnet.

15—18 år. I huru stor utsträckning flickor i denna ålder inlåta sig

på könsförbindelser och i hvilken omfattning de härunder hemfalla åt

prostitution framgår af följande siffror, hämtade ur den af kommitténs

ledamot Johansson utarbetade, vid kommitténs betänkande såsom bilaga

fogade »Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm

1859—1905» (Del III). Af de 2,108 kvinnor, som under åren 1885 —

1904 på grund af yrkesmässig skörlefnad inskrefvos å besiktningsbyrån

därstädes såsom besiktningsskyldiga, hade 82 eller omkring 4 % haft

sitt första könsumgänge före uppnådda 15 år, 839 eller omkring 40 %

i åldern mellan 15 och 18 år och icke mindre än 1.492 eller omkring

70% i åldern mellan 15 och 20 år. Af samtliga de inskrifna kvinnorna

hade 269 eller 12 % redan före 18 och 685 eller 32 % före 20 års

ålder hamnat i de prostituerades led och blifvit af polisen inskrifna.

Tager man nu därjämte i betraktande, att många, om icke de flesta,

bland de kvinnor, som inskrifvits mellan 18 och 20 år, hängifvit sig

åt lösa och tillfälliga könsförbindelser före uppnådda 18 år. så kan man

däraf sluta till huru utbredd den sexuella vanarten i en större stad är

bland flickor i åldersgrupperna närmast efter 15 år. Såsom särskildt

anmärkningsvärd t torde i detta sammanhang jämväl böra framhållas,

att kvinnor, som vid mycket unga år inskrifvas såsom besiktningsskyldiga,

hafva större benägenhet än andra att länge kvarstå bland stammen af

prostituerade *). Med bortseende från ofvannämnda bestämmelse i barnavårdslagen

rörande under tiden närmast före fyllda 15 år visad synnerligen

grof vanart, finnes med nu gällande lagstiftning icke någon

möjlighet för samhället att omhändertaga och genom skyddsuppfostran

tillrättaföra dylika van artade unga flickor i åldern 15 —18 år, så framt

de icke göra sig skyldiga till handlingar, som falla under allmän

strafflag. I sådant fall äger nämligen domstolen, därest straffet stannat

vid böter eller fängelse i högst sex månader och den brottsligas sinnesbeskaffenhet

och omgifning samt graden af hennes förståndsutveckling

pröfvas sådant föranleda, förordna, att hon skall, i stället för att

undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

•

Inseende den förpliktelse, som i förevarande hänseende påhvilar

samhället, har man i vissa länders lagstiftning ägnat särskild uppmärksamhet

åt ifrågavarande slag af vanart. Detta är exempelvis förhållandet

i Tyskland, Frankrike och Italien.

Hvad Tyskland angår, innefattas lagbestämmelserna i detta ämne

!) Jfr. J. E. Johansson, a. st. Del III sid. 97.

157

i stadgandena angående omhändertagande från det allmännas sida af

vanartade eller i sedligt afseende försummade minderåriga. Hufvudgrunderna

för denna lagstiftning angifvas i §§ 1666 och 1838 af den

för hela riket gällande allmänna civillagen, hvilka §§ stadga, att,

därest ett barns andliga eller kroppsliga väl äfventyras därigenom, att

fadern eller modern missbrukar sin målsmansrätt, försummar vården

om barnet eller för en vanhedrande eller sedeslös vandel, vederbörande

förmynderskapsdomstol har att vidtaga nödiga anstalter för farans afvärjande.

Domstolen äger i sådant afseende förordna, att barnet för

uppfostran lämnas till en lämplig familj eller intages i uppfostringseller

förbättringsanstalt. I fråga om omyndig, hvilken icke har fader

eller moder till förmyndare, kan domstolen meddela ett dylikt förordnande,

äfven om icke något af de ofvan antydda fallen föreligger.

På grundval af förenämnda allmänna stadganden har hvarje förbundsstat

att närmare bestämma angående villkoren och sättet för

skyddsuppfostrans anordnande. För hvarje förbundsstat finnes alltså en

särskild författning i ämnet. Längst för uppnåendet af det afsedda

målet går den preussiska lagen af den 2 juli 1900 med promulgationsförordning

den 18 december samma år. Enligt dessa författningar bör

skyddsuppfostran af minderårig, som ej fyllt 19 år, äga rum bland

annat för den händelse kvinnlig minderårig hängifver sig åt yrkesmässig

otukt eller kan befaras förfalla därtill. Möjlighet finnes att

anordna sådan uppfostran äfven för minderårig, som fyllt 19 men ej

21 år, men i dylikt fall gäldas icke några kostnader af vare sig stat

eller kommun. De skyddslingar, hvarom här är fråga, böra intagas

å enskild eller allmän uppfostrings- eller förbättringsanstalt, men kunna,

om de efter någon tid visa tecken till bättring, anförtros åt enskild

handledning. I regel bör icke manlig och kvinnlig ungdom sammanföras

i samma anstalt. I räddningsanstalter för kvinnlig ungdom få

utom andliga och läkare icke finnas anställda andra än kvinnor och

måste tillfälle erbjudas att undervisa skyddslingarna i hushållssysslor,

trädgårdsskötsel, landtbruk och husdjursskötsel samt i vanliga kvinnliga

handarbeten. Skyddsuppfostran upphör vid uppnådd myndig ålder

(21 år). Äfven dessförinnan kan densamma enligt kommunalstyrelsens

beslut upphäfvas, då dess ändamål blifvit uppnådt eller garanti synes

föreligga för att så sker i framtiden. Sådant beslut kan lättas villkorligt,

så att, om skyddslingens uppförande för framtiden blifver klandervärdt,

hon åter utan vidare underkastas skyddsuppfostran.

Motsvarande lagar i de öfriga förbundsstaterna äro i hufvudsak

byggda på samma grunder som den preussiska lagen, men innehålla

158

i regel väsentligt snäfvare bestämmelser, särskild! i fråga om den

åldersgräns, intill hvilken skyddsuppfostran kan ifrågakomma 1).

I Frankrike, där man saknar en på modern rättsuppfattning byggd

lag om skyddsuppfostran för sedligt förvillad ungdom i allmänhet,

har man däremot funnit en sådan lagstiftning nödig för hindrandet af

den speciella vanart, hvarom här är fråga. Bestämmelserna härom

innefattas i lagen angående prostitution af minderåriga den 11 april

1908. Denna lag afser minderåriga under 18 år och skiljer mellan tre

olika fall, i hvilka skyddsuppfostran kan äga rum. Sålunda stadgas,

att hvarje minderårig, som vanemässigt hängifver sig åt prostitution,

skall på begäran af föräldrar, målsmän eller allmän åklagare inställas

inför vederbörande civildomstol, hvilken efter omständigheterna äger

förordna om skyddsuppfostran. intill dess den minderårige uppnått

myndig ålder eller träder i äktenskap. Sådan uppfostran skall äga

rum antingen i allmän eller enskild förbättringsanstalt eller i enskildt

hem. Vidare föreskrifves, att minderårig, som vanemässigt hängifver

sig åt otukt, kan på begäran af föräldrar eller målsmän intagas i eu

särskild afdelning vid någon förbättringsanstalt för tid, som af domstolen

bestämmes. Slutligen äger denna jämväl att förordna om skyddsuppfostran

intill uppnådd myndig ålder, för den händelse minderårig

på i lagen närmare angifvet sätt konstateras hafva upprepade gånger

gjort sig skyldig till provokation till otukt å allmän gata eller plats.

Därest skyddsling, som blifvit å uppfostringsanstalt intagen, visar tecken

till förbättring, äger anstaltens styrelse på tillstyrkan af ett vid hvarje

anstalt befintligt öfvervakningsråd besluta om hans öfverlämnande till

föräldrar eller .försättande i tjänst eller om hans provisoriska afgång

från anstalten. Framställning härom kan jämväl göras af den minderåriges

föräldrar eller målsmän äfvensom af allmän åklagare. Afslås sådan

framställning af öfvervakningsrådet, kan saken hänskjutas till domstolens

afgörande. Har skyddsling provisoriskt afgått från anstalt, är

domstolen ensam behörig att besluta, att skyddsuppfostran skall fortsättas,

likasom den ock ensam äger förordna, att sådan uppfostran skall

upphöra före uppnådd myndighetsålder.

Föreskrifter om skyddsuppfostran af i sexuellt hänseende vanartade

minderåriga återfinnas jämväl i den italienska lagstiftningen. Uti art.

113—116 af lagen om den allmänna säkerheten den 30 juni 1889

stadgas sålunda, att, om minderårig under 18 år bereder sig utkomst

genom otukt, skall vederbörande domare ålägga föräldrar eller för

-

'') Jfr. Reseberättelsen Del II sid. 116—118.

159

myndare att vid visst bötesansvar och förlust af målsmansrätten omhändertaga

den minderåriga eller ock förordna, att denna skall intagas

i eu uppfostringsanstalt eller öfverlämnas åt någon hederlig familj,

intill dess hon uppnått myndig ålder.

Med hänsyn till den stora betydelse, som beredandet af lämplig

skyddsuppfostran åt i sexuellt hänseende vanartade minderåriga flickor

måste anses hafva för bekämpandet af prostitutionen och därigenom

jämväl af de smittosamma könssjukdomarna, uppstod i början af kommitténs

arbete fråga, huruvida icke sådana ändringar borde vidtagas

i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade

barn, att densamma blefve tillämplig jämväl å flickor i åldersklasserna

närmast öfver 15 år, som redan hemfallit eller kunde befaras

hemfalla åt skörlefnad. Då det emellertid kunde antagas, att den

sexuella vanarten bland ifrågavarande åldersklasser komme att blifva

mindre vanlig i den mån berörda lag hunnit att verka och då en

dylik lagändring i främsta rummet komme att blifva af betydelse för

de större städerna, ansåg sig kommittén böra, innan beslut i ämnet

fattades, dels verkställa en statistisk undersökning angående lagens

tillämpning under den tid den varit i kraft, dels inhämta yttranden

af barnavårdsnämnderna i rikets större städer, huruvida den ifrågasatta

lagändringen, enligt barnavårdsnämndernas mening, vore önskvärd och

möjlig att genomföra äfvensom angående de kostnader, som däraf

kunde föranledas.

Ifrågavarande undersökning, för hvilken närmare redogöres i den

vid kommitténs betänkande fogade bilagan »Om de smittosamma könssjukdomarnas

bekämpande i Sverige m. in.» ''), gaf vid handen, att en

lagstiftning i förevarande syfte vore både önskvärd och af behofvet

påkallad. Af de i ämnet hörda barnavårdsnämnderna förordade samtliga

utom en, att man härvid byggde på den redan befintliga barnavårdslagen.

Under senare delen af kommitténs arbete har emellertid förevarande

fråga kommit i ett förändradt läge därigenom, att Ivungl.

Maj:t uppdragit åt kommittén för utarbetande af förslag till förändrad

lagstiftning angående fattigvården m. in. att vid behandlingen af samma

kommitté tillhörande frågor jämväl taga i öfvervägande, huruvida och

i hvilken omfattning lagen angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt afseende försummade barn och därmed sammanhängande stad

-

Kommitténs

yttrande.

'') Del IV sid. 150 — 165.

160

ganden kunde tarfva omarbetning, samt att till Kungl. Maj:t inkomma

med de förslag, som i anledning däraf kunde finnas erforderliga. I)å,

enligt hvad kommittén inhämtat, nämnda kommitté vid fullgörandet

af sitt berörda uppdrag kommer att ägna all nödig uppmärksamhet

jämväl åt frågan om beredandet af skyddsuppfostran åt sexuellt vanartade

i åldersklasserna närmast öfver 15 år, har kommittén icke

ansett sig böra för sin del framlägga något förslag till lagbestämmelser

i förevarande afseende utan endast funnit sig böra på det kraftigaste

framhålla den synnerliga önskvärdheten af att sådana bestämmelser

snarast möjligt måtte komma till stånd.

161

Bestämmelser af straffrättslig natur.

Då det gäller att bedöma livad som å strafflagstiftningens område

lämpligen kan med afseende å de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande

åtgöras, framställer sig först till besvarande frågan, huruvida

och i hvad mån utsättandet för eller öfverfÖrandet af dylik sjukdom hör

utgöra föremål för straff. Särskild! under det sista årtiondet har inom

utlandet detta spörsmål blifvit af målsmän för såväl läkarvetenskapen

som juridiken i ej ringa grad uppmärksammadt.

nedan i den inledande öfversikten har framhållits, att i åtskilliga

länder särskilda straffbestämmelser i förenämnda hänseende meddelats,

under det att åter i andra de allmänna stadgandena om straff för förorsakande

af kroppsskada anses vara å öfverförandet af ifrågavarande

sjukdomar tillämpliga.

Hvad vår egen rätts ståndpunkt i ämnet angår, torde denna näppeligen

vara fullt klar. T förut omnämnda cirkulär af den 10 juni 1812

finnas upptagna ansvarsbestämmelser dels för den, som utan att hafva

företett sundhetsbevis eller på annat sätt förklarats obesmittad antagit

plats såsom amma och sedermera befinnes med venerisk smitta behäftad,

och dels för den, som utlämnar barn till uppfostran utan bevis att

detsamma är fritt från dylik smitta. Med frånseende af dessa stadgande^

hvilka, på sätt längre fram närmare utvecklas, ehuru formellt

sedt ännu gällande, ej längre tillämpas, finnas i vår rätt icke några

särskilda straffbestämmelser för utsättande för eller öfverförande af

sjukdom af nu ifrågavarande slag. Huruvida stadgandena i 14 kap.

strafflagen kunna anses äga tillämplighet å den, som öfverfört dylik

sjukdom, torde vara tvifvel underkastadt. Medan inom doktrinen från

ett håll b uttalats den meningen, att öfverförande genom könsumgänge

3) Jfr Hagströmer: Svensk straffrätt, föreläsningar, andra bandets andra häfte.

Uppsala 1907, sid. 129, 164, 167, 171.

Utsättande

för eller

öfverförande

af smittosam

könssjukdom.

Gällande

svensk rätt.

21

162

af smittosam könssjukdom skulle, i händelse gärningen ej innefattade

förgiftning enligt 18 § i nämnda kap., allt efter viljeriktningens beskaffenhet

i det föreliggande fallet hemfalla antingen under bestämmelserna

om uppsåtlig misshandel eller ock under bestämmelserna om

vållande till kroppsskada, har åter från annat håll1) gjorts gällande,

att stadgandena om förgiftning icke vore tillämpliga å bibringandet af

smittosam könssjukdom genom könsumgänge, och att det på grund af

handlingens olikhet med den typiska misshandeln äfven torde framstå

såsom synnerligen tvifvelaktigt för svensk rättsuppfattning, om stadgandena

angående uppsåtlig misshandel vore i detta fall att tillämpa,

hvaremot intet hinder mötte för att under uttrycket vållande till

kroppsskada inräkna ett kulpost utbredande af sjukdom af nu förevarande

slag genom könsumgänge äfvensom naturligen ett dolost sådant,

i händelse detta ansåges icke kunna bestraffas såsom uppsåtlig misshandel.

Till stöd för uppfattningen, att bestämmelserna i 14 kap. strafflagen

skulle vara tillämpliga å öfverförandet af smittosam könssjukdom,

kan ock åberopas uttalanden i kungl. propositionen till Riksdagen

1862—-63 om antagande af ny strafflag. I nämnda proposition uteslöts

nämligen af lagkommittén och lagberedningen föreslagna stadganden

om ansvar för uppsåtligt utspridande af pest eller annan sådan,

allmänt för människor smittosam och farlig sjukdom äfvensom för

öfverträdelse utan dylikt uppsåt af föreskrifter, gifna till afvärjande af

sådan sjukdom, med den motivering att förstnämnda brott i allt fall

icke blefve ostraffadt, enär det alltid skulle kunna hänföras under någon

af de i 14 kap. om mord, dråp och annan misshandel meddelade ansvarsbestämmelser,

och att, om genom berörda öfverträdelse!’sjukdom orsakades,

ansvar kunde ådömas den brottslige efter de i nämnda kap. om ouppsåtligt

vållande till annans död eller till svår kroppsskada gifna

bestämmelser.

Någon rättspraxis i den nu omhandlade frågan torde ej förefinnas.

Såvidt kommittén kunnat utröna, har nämligen ej hittills vid domstol

ifrågasatts att å öfverförandet af smittosam könssjukdom tillämpa

ansvarsbestämmelserna i 14 kap. strafflagen; och håller kommittén det

för sannolikt, att, om så komme att ske, ej ringa tvekan skulle vid

domstolarna yppas, huruvida och i hvilken utsträckning nämnda bestämmelser

skulle anses därå äga tillämplighet. Att enligt den allmänna

]) Jfr Thyrén: Kommentar till Strafflagen kap. 14. Lund 1906, sid. 48,

70, 73.

163

rättsuppfattningen i landet dylika gärningar ej anses vara med straff

belagda, torde vara ovedersägligt.

Om ock enligt kommitténs mening starka skäl tala för att, i

saknad af särskilda straffbestämmelser i ämnet, anse öfverförandet af

smittosam könssjukdom böra hemfalla under de i 14 kap. strafflagen

gifna ansvarsbestämmelser för uppsåtlig misshandel och vållande till

kroppsskada, är det dock, i händelse man vill söka håfva den nu allmänt

rådande uppfattningen om berörda gärningars strafflöshet, gifvetvis af

nöden att genom tillfogande af nya eller tillägg till förutvarande bestämmelser

uttryckligen kriminalisera sådana gärningar.

Innan kommittén emellertid närmare inlåter sig å frågan om

önskvärdheten af en dylik kriminalisation och om den omfattning och

innebörd, som under förutsättning af en sådan lämpligen höra gifvas

åt blifvande bestämmelser i ämnet, anser sig kommittén böra förutskicka

en kortfattad redogörelse för den utländska lagstiftningen på hithörande

område.

Bland de länder, som i nu förevarande hänseende hafva särskilda

ansvarsbestämmelser, märkas, såsom redan i den inledande öfversikten

framhållits, våra nordiska grannländer.

I den norska strafflagen stadgas i kap. om allmänfarliga förbrytelser

under § 155 fängelse intill 3 år för den, som med vetskap

eller förmodan om att lida af smittosam könssjukdom genom »legemlig

omgjamgelse» eller otuktigt förhållande smittar eller utsätter någon för

smitta. Är den smittade eller den för smitta utsatte den skyldiges

äkta make, äger åtal rum blott på dennes begäran. Därjämte innehåller

kap. om förseelser med afseende å den allmänna sundheten i

§ 358, att med böter eller fängelse intill 6 månader straffas dels den,

som utan att fästa uppmärksamhet å smittofaran l:o) utlämnar till vård

ett barn, som han vet eller förmodar lida af smittosam syfilitisk sjukdom,

eller antager någon till vård af sådant barn eller 2:o) med vetskap

eller förmodan om att lida af dylik sjukdom antager tjänst i annans

hushåll eller kvarstannar i sådan tjänst eller mottager ett främmande

barn till vård, och dels den, som till vård af ett barn antager eller

behåller någon, som han vet eller förmodar lida af sjukdom af nyss

angifna slag.

Den danska strafflagen föreskrifver i kap. om förbrytelser mot

sedligheten under § 181 fängelsestraff eller under försvårande omständigheter

straffarbete för den, som med vetskap eller förmodan om att vara

behäftad med venerisk smitta öfvar otukt med annan. Denna straff

-

Utländsk

lagstiftning

i ämnet.

164

bestämmelse är enligt 4 och 9 §§ i lagen om motarbetande af offentlig

osedlighet och venerisk smitta den 30 mars 1906 jämväl tillämplig

dels å könsumgänge inom äktenskap, under förutsättning att smitta

därvid öfverföres och att den smittade maken inom ett år efter det

han därom erhållit kännedom påkallar åtal, och dels å den; som lämnar

af syfilis angripet barn till digifning åt annan än barnets moder, äfvensom

å kvinna, som, oaktadt hon vet eller förmodar sig vara angripen

af dylik sjukdom, gifver annans barn di, och vidare å den, som under

sådana förhållanden, att andra barn därigenom utsättas för smittofara,

åt annan lämnar antingen till vård barn, som han vet eller har anledning

misstänka vara angripet af könssjukdom, eller ock till digifning

för sådan sjukdom misstänkt barn. Offentlig myndighet, som åt annan

lämnar barn till digifning eller vård, hemfaller ock under nu återgifna

stadgande.

I den finska strafflagen stadgas i kap. om lägersmål och annan

otukt under § 13, att den, som med vetskap om att vara behäftad med

venerisk sjukdom genom lägersmål öfverför sjukdomen å annan, straffas

med tukthus eller fängelse i högst 2 år.

Den strafflag, som tidigast upptagit en allmän straffbestämmelse

för utsättande genom könsumgänge för venerisk sjukdom, är en af de

schweiziska kantonernas (Schaffhausen), hvilken stadgar fängelsestraff

intill 3 månader för den, som med vetskap om att vara behäftad med

sådan sjukdom öfvar könsumgänge.

I den österrikiska lagstiftningen förefinnas särskilda stadganden om

frihetsstraff för kvinna, som med förhemligande af någon skamlig eller

eljest smittosam sjukdom antager tjänst såsom amma, och för kvinna,

som, medveten om att vara behäftad med venerisk sjukdom, bedrifver

prostitution.

Några schweiziska strafflagar, som föreskrifva straff för kvinna,

hvilken drifver yrkesmässig otukt, upptaga såsom straffskärpningsgrund

den omständigheten, att sådan kvinna är behäftad med venerisk

sjukdom.

Såsom ofvan framhållits, anses i flera länder, hvilka sakna särskilda

straffbestämmelser för öfverförande af smittosam könssjukdom,

de allmänna stadgandena om straff för förorsakande af kroppsskada

vara därå tillämpliga. Så är exempelvis förhållandet i Tyskland, Österrike,

Holland, Belgien, Frankrike och Italien. Om ock med hänsyn till

den smittades lätt förklarliga obenägenhet att genom angifvelse eller

åtal gifva offentlighet åt sin iråkade sjukdom samt svårigheten att i

dylika fall bevisa det verkliga kausalsammanhanget berörda stadgan

-

165

den endast sällan komma till användning å gärningar af nu förevarande

slag, har dock åtminstone i några af länderna så skett i flera fall och

därvid understundom äfven utdömts skadestånd till afsevärda belopp.

Äfven där särskilda straffbestämmelser finnas för öfverförande

af smittosam könssjukdom, såsom exempelvis i Norge, anses emellertid

sådant öfverförande af dylik sjukdom, som skett under andra förhållanden

än de i nämnda bestämmelser angifna, hemfalla under de allmänna

stadgandena om straff för förorsakande af kroppsskada.

Slutligen må ock nämnas, att somligstädes finnas ansvarsbestämmelser

för spridande af smittosamma sjukdomar i allmänhet, hvilka

bestämmelser anses äga tillämplighet äfven å öfverförandet af nu ifrågavarande

sjukdomar.

I flera af de länder, hvilka sakna särskilda straffbestämmelser för

öfverförande af smittosam könssjukdom, hafva förslag om införande af

sådana bestämmelser varit å bane.

Sålunda hafva dylika förslag framlagts i Holland 1890 och i den

tyska riksdagen upprepade gånger sedan början af 1890-talet, utan att

dock hafva ledt till något resultat.

Den förut omnämnda franska extraparlamentariska kommittén har

i sitt år 1907 afgifna betänkande föreslagit ett stadgande af innehåll,

att de ansvarsbestämmelser, som i vissa §§ af strafflagen finnas stadgade

för förorsakande af kroppsskada, skulle allt efter de förhållanden,

under hvilka gärningen skett, komma i tillämpning äfven å öfverförandet

af smittosam könssjukdom. Enligt samma förslag skulle emellertid

åtal för dylikt öfverförande ske allenast efter angifvelse af vederbörande

målsägande, hvilken tillika skulle hafva rätt att ända till dess slutligt

utslag i målet fallit återkalla sin talan.

Af de förslag till nya strafflagar, som under de sista åren framlagts

i Schweiz (1908), Österrike (1909) och Tyskland (1909), upptaga de

båda förstnämnda särskilda ansvarsbestämmelser i nu förevarande ämne.

I motiven till det tyska förslaget har anförts såsom skäl för att

särskilda bestämmelser däri icke blifvit upptagna för utsättande för

eller öfverförande af könssjukdom genom könsumgänge, att för de

fall, då smitta öfverförts, de allmänna stadgandena om straff för förorsakande

af kroppsskada vore tillfyllest, och att för öfriga fall en kriminalisation

icke vore att tillråda.

Det schweiziska förslaget innehåller i det kap., som omhandlar

bl. a. förorsakande af kroppsskada, under § 79 det stadgande, att med

fängelse (8 dagar — 2 år) straffas könssjuk person, som veterligen,

särskild! genom könsumgänge, utsätter annan för omedelbar fara att

166

Inom Riksdagen

framställdt

förslag

i ämnet.

af honom blifva smittad. Då fråga är om könsumgänge inom äktenskap,

skulle emellertid enligt förslaget gärningen ej lyda under allmänt

åtal.

I det österrikiska förslaget stadgas i motsvarande kap. under § 304,

att med fängelse från 4 veckor till 3 år straffas dels könssjuk person,

som öfvar könsumgänge, med hvilket fara för smitta är förenad, och dels

könssjuk kvinna, som tillträder tjänst såsom amma, äfvensom den,

hvilken tager amma till ett könssjukt barn. I fråga om könsumgänge

inom äktenskap gäller äfven enligt detta förslag, att gärningen ej

lyder under allmänt åtal.

Den nu lämnade redogörelsen för de i utlandet gällande och

föreslagna bestämmelser i föreliggande ämne utvisar, huru skiftande

uppfattningarna å detta lagstiftningsområde äro. Skilda meningar

framträda sålunda angående beliofvet af särskilda straffbestämmelser

i ämnet, om dylika bestämmelsers hänförlighet till sedlighets-, misshandels-

eller allmänfarliga brott, om lämpligheten af att låta samma

bestämmelser dels afse endast öfverförandet af eller redan utsättandet

för ifrågavarande sjukdomar, dels omfatta äfven äkta makar inbördes

och dels gälla ej allenast könsumgänge utan ock andra sätt för sjukdomarnas

öfverförande eller utsättande därför samt i senare fallet

beträffande omfattningen och den närmare innebörden af bestämmelserna

äfvensom slutligen i hvad angår de subjektiva förutsättningarna

för straffbarhet och åtalsrättens begränsning.

Inom vårt eget land hafva tid efter annan röster höjts för att

särskilda straffbestämmelser i nu förevarande hänseende måtte komma

till stånd. Äfven inom Riksdagen hafva under de sista åren dessa

önskemål motionsvis framburits. '') Sålunda påyrkades i en vid 1908

års Riksdag af E. O. Y. Wawrinsky afgifven motion, att Kungl. Maj:t

måtte förelägga Riksdagen lagförslag, hvarigenom det stämplades såsom

brott att med vett och vilja genom könsumgänge utsätta annan för

venerisk smitta, äfvensom i samband därmed föreslå nödiga straffbestämmelser

i ämnet. På hemställan af lagutskottet, som utan att ingå

i pröfning af frågan förklarade sig anse, att med dess afgörande lämpligen

borde anstå, till dess denna kommitté afgifvit sitt betänkande,

föranledde emellertid motionen ingen Riksdagens åtgärd.

1) Anmärkningsvärd! är, att redan kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen

vid 1752 års riksdag hemställde, att, så snart utvägar blifvit öppnade för allmänheten

att botas från venerisk smitta, tillika något högre straff borde utsättas för den, som

beträddes att hafva smittat någon annan.

167

Enligt kommitténs uppfattning är en kriminalisation af gärningar Kommitténs

af förevarande slag, såvidt densamma utan större olägenheter låter sig yttrandegenomföra,

synnerligen önskvärd. Den stora betydelse, som ifrågavarande

sjukdomar, på sätt förut närmare utvecklats, äga från samhällelig

synpunkt, berättigar utan tvifvel i och för sig till ett straffrättsligt

inskridande; och några principiella betänkligheter mot att å

denna väg bereda samhället ett vapen i kampen emot dessa sjukdomar

synas kommittén icke föreligga. I jämförelse med mången annan förgripelse

mot den kroppsliga integriteten, som enligt gällande lag medför

kännbar straffpåföljd, framstår för det allmänna rättsmedvetandet öfverförandet

af ifrågavarande sjukdomar som synnerligen straffvärdt; och

såsom verkligt upprörande måste det betecknas, om man i straffrättsligt

hänseende skulle stå fullständigt värnlös inför exempelvis ett sådant

fall, som för några tiotal år sedan inträffade i hufvudstaden till ett af

våra nordiska grannländer, då en person (Sauvlet) under kort tid samvetslöst

öfverförde syfilis å ett mycket stort antal unga och i hithörande

ting oerfarna kvinnor. Det synes ock kommittén, som om

just å förevarande område blotta betecknandet af gärningarna i fråga

som straffbara skulle vara ägnadt att i sin mån bana väg för en riktigare

socialetisk uppfattning af hithörande förhållanden, än nu på

många håll är rådande.

Val kan det, under förutsättning af en kriminalisation å föreliggande

område, ifrågasättas, huruvida densamma bör begränsas till

de smittosamma könssjukdomarna och icke fastmera utsträckas att omfatta

äfven andra sjukdomar af för människor smittosam och farlig

natur. Såsom af den föregående redogörelsen framgår, finnas ej i svensk

rätt några särskilda ansvarsbestämmelser för spridande af sjukdomar i

allmänhet af sist angifna slag. Frånsedt möjligheten att få sådana

gärningar beifrade efter bestämmelser i 14 kap. strafflagen finnas emellertid

i specialförfattningarna beträffande vissa dylika sjukdomar särskilda

straffbestämmelser. Vid den genomgripande revision af strafflagen, till

hvilken förarbetena redan begynt, kommer gifvetvis frågan om lämpligheten

af generella ansvarsbestämmelser för spridande af ofvan angifna

sjukdomar att underkastas en ingående pröfning. Det synes emellertid

kommittén icke vara något hinder, att utan afbidan på utgången af

denna pröfning särskilda ansvarsbestämmelser komma till stånd med

afseende å enbart de smittosamma könssjukdomarna. Dessa förete nämligen

med hänsyn till såväl sättet för deras öfverförande och bekämpande

som deras verkningar och allmänna karaktär en från andra sjuk

-

168

domar så afvikande bild, att till följd däraf grundad anledning till särskilda

bestämmelser i fråga om dem måste anses föreligga.

Då det gäller att närmare bestämma det innehåll, som bör gifvas

åt blifvande stadganden i ämnet, yppar sig först det spörsmålet, huruvida

desamma lämpligen låta anknyta sig till gällande bestämmelser

angående uppsåtlig misshandel och vållande till kroppsskada. Det skulle

sålunda kunna tänkas, att i 14 kap. strafflagen infördes ett stadgande

af innehåll antingen att öfverförandet af smittosam könssjukdom vore

att hänföra till nämnda förbrytelser eller ock att de för dessa gällande

ansvarsbestämmelser vore att å sådan gärning tillämpa. Ett dylikt

tillvägagångssätt låter sig emellertid af flera skäl icke använda. Sålunda

är det beträffande öfverförandet af dessa sjukdomar i visst fall

önskvärdt att få de subjektiva förutsättningarna för brottslighet betecknade

på annat sätt än medelst uppsåt och vållande, hvarförutom

själfva straffbestämmelserna för nämnda förbrytelser i åtskilliga hänseenden

icke lämpa sig för gärningar af nu ifrågavarande slag. Icke

heller synas stadgandena i 36 § af förenämnda kap. rätt väl låta sig

använda å dylika gärningar, exempelvis å öfverförandet af smittosam

könssjukdom till husbonde vid könsumgänge mellan honom och kvinnlig

tjänare. Och hvad angår åtalsrätten torde de bestämmelser, som därutinnan

gälla för uppsåtlig misshandel och vållande till kroppsskada,

redan så till vida icke lämpa sig för ifrågavarande gärningar, som åtalsrätten

beträffande dessa icke torde böra göras beroende af huruvida

den förorsakade kroppsskadan blifvit af svårare eller lindrigare art. Då

härtill slutligen kommer, att, såsom af det följande framgår, kommittén

anser redan utsättandet för smittofara böra beläggas med straff, är

det tydligt, att enligt dess uppfattning någon anknytning af blifvande

bestämmelser i ämnet till gällande stadganden angående uppsåtlig misshandel

och vållande till kroppsskada icke lämpligen låter sig göra.

Beträffande därefter det närmare innehållet i nämnda bestämmelser

har kommittén, såsom af dess förslag till lagtext framgår, ansett

sig böra göra en åtskillnad mellan å ena sidan de fall, då utsättandet

för eller öfverförandet af smittosam könssjukdom äger rum genom

könsumgänge, hvarmed ock likställts öfvande af otukt, som ej är att

till könsumgänge hänföra, samt å andra sidan då det sker på annat

sätt; och kommer kommittén för öfverskådlighetens skull att i den

följande framställningen till en början närmast afhandla de förstnämnda

fallen.

Att låta straffbarheten i dessa fall inträda redan vid framkallandet

af smittofaran betingas, bland annat, af de förut omnämnda svång

-

169

heterna att i fråga om dessa sjukdomars öfverförande bevisa det verkliga

kausalsammanhanget. Dessa svårigheter beträffande bevisningen

äro i själfva verket så afsevärda, att endast sällan någon torde kunna

mot sitt bestridande dömas för det han på ifrågavarande sätt öfverfört

smitta å annan. Att åter bestraffa hvarje könsumgänge och därmed

af kommittén likställd otuktshandling, som öfvas af en med smittosam

könssjukdom behäftad person, skulle å andra sidan föra för långt.

Om nämligen vederbörande personer båda äro behäftade med samma

sjukdom, förefinnes gifvetvis ingen anledning att straffa, liksom ej

heller för den händelse sådana försiktighetsmått för hindrande af sjukdomens

öfverförande vidtagits, att fara därför får anses utesluten.

Tydligt är emellertid, att, äfven om blotta framkallandet af

smittofara göres till föremål för straff, svårigheter ock föreligga för

styrkande af förefintligheten af sådan fara. Att bevisa det en person

vid en viss förfluten tidpunkt varit behäftad med könssjukdom i smittosamt

skede skall säkerligen ofta, särskildt med hänsyn till den för

läkare gällande tystlietsplikt, erbjuda stora vanskligheter. Huruvida i

saknad af straffprocessuella bestämmelser om rätt för vederbörande

åklagarmyndighet och domstol att föranstalta om kroppsbesiktning af

för brott misstänkt eller tilltalad person en läkarundersökning i nu förevarande

fall skulle kunna framtvingas, torde ock i allt fall få anses

vara tvifvel underkastadt. Och att enbart för dessa fall meddela en

särbestämmelse om rätt till dylik undersökning, synes ej vara lämpligt,

då erforderlig lagstiftning å detta område gifvetvis bör ske efter enhetliga

grunder. Af skäl, som nedan närmare angifvas, har kommittén

emellertid funnit sig höra föreslå ett ingripande i sanitärt hänseende

gent emot dem, som ställas under åtal för gärningar af nu ifrågavarande

slag i syfte att, för den händelse de vid anställd läkarundersökning

skulle befinnas vara behäftade med smittosam könssjukdom, få

dem, eventuellt med tvångsmedel, att underkasta sig erforderlig vård

för sjukdomen. Då sålunda grunden för det sanitära ingripandet i

dylikt fall är misstanken, att vederbörande gjort sig skyldig till nyss

angifna gärning, synes hinder ej böra möta för domstolen att, då med

hänsyn till omständigheterna i målet skäl därtill föreligger, kunna

undfå besked, huru den föranstaltade läkarundersökningen utfallit.

Blotta förefintligheten af en sådan bestämmelse, hvilken inrymts i 28 §

af kommitténs hufvudförslag, torde för de fall, då den tilltalade vid

undersökningen befunnits vara könssjuk, göra en dylik hänvändelse

från domstolens sida till den sanitära myndigheten obehöflig.

Att från straff utesluta de fall, då gift person utsätter sin make

22

170

för fara att blifva smittad, saknas enligt kommitténs förmenande

giltig orsak; och är det anledning förmoda, att medvetandet om att

dylik gärning är med straff belagd skall i sin mån bidraga till förhindrandet

af ifrågavarande sjukdomars spridning inom äktenskap.

Kommittén har ock i annat sammanhang såsom sin mening uttalat,

att sådan gärning jämväl synes böra för den därför utsatta maken

grunda rätt till skilsmässa.

Hvad angår de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, synas

bestämmelserna därom i föreliggande fall icke böra grundas å begreppen

uppsåt och vållande, utan gränsen för straffbarhet i detta hänseende

dragas så, att därför erfordras antingen vetskap eller ock misstanke

om att vara behäftad med smittosam könssjukdom. Att misstanke om

sådan sjukdoms förefintlighet bör likställas med vetskap därom betingas

bland annat af att i motsatt fall anledning kunde vara att befara,

det straffbestämmelserna komme att motverka det tidigare af kommittén

framhållna önskemål, att så många könssjuka som möjligt

måtte förmås att frivilligt söka läkarvård för sin sjukdom. Då det

nämligen enligt kommitténs förslag är sörjdt för att hvarje könssjuk

person, som för sin sjukdom hänvänder sig till läkare, därvid genom

denne erhåller närmare upplysningar om arten af sin sjukdom och

den tidslängd, hvarunder densamma kan anses medföra smittofara,

skulle det kunna tänkas, att, därest för straffbarhet förutsattes vetskap

om att vara behäftad med smittosam könssjukdom, åtskilliga könssjuka

däraf skulle kunna föranledas att underlåta att för vård af sin

sjukdom hänvända sig till läkare. Då emellertid å hvarje strafflagstiftning

å förevarande område måste ställas det kraf, att densamma

icke verkar till skada i sanitärt hänseende, utan fastmera kan antagas

komma att i sin mån medverka till att könssjuka därigenom förmås

att själfmant söka läkarvård för att såmedelst snarast blifva botade

från sin sjukdom, skulle en dylik påföljd af straffbestämmelsen i ämnet

gifvetvis icke låta sig försvara. Genom att med vetskap om sjukdomens

förefintlighet likställes misstanke därom, synes emellertid en

sådan verkan af straffbestämmelserna i fråga vara förebyggd. Att åter

såsom förutsättning för straffbarhet åtnöjas med att vederbörande

haft skäl att misstänka sjukdomens förefintlighet har, ej minst med hänsyn

till den inom vida kretsar af befolkningen ännu rådande okunnigheten

om dessa sjukdomars natur m. in., synts kommittén föra för vidt.

Tydligt är, att det med hänsyn till ifrågavarande sjukdomars

natur mången gång skall vara svårt att bestämdt afgöra, huruvida

sjukdomen är i det skede, att fara för smittas öfverförande är för

171

handen eller icke. De svårigheter, som i detta hänseende yppa sig,

hafva föranledt, att i Danmark under de senare åren från flera håll

bland såväl läkare som jurister höjts röster för att genom generella föreskrifter

få klargjordt, huru länge en person efter iråkandet af sjukdom

af ifrågavarande slag skall anses hemfalla under straffbestämmelserna

i ämnet. Att å denna väg finna en lösning af nämnda svårigheter

synes emellertid kommittén icke vara att tillråda.

Ett af de spörsmål, som på förevarande lagstiftningsområde erbjuder

de största vanskligheter, är tvifvelsutan frågan om åtalsrätten.

Af den förut lämnade redogörelsen för i utlandet gällande eller föreslagen

lagstiftning i ämnet framgår, att, frånsedt de fall då gift person

smittar sin make eller utsätter denne för smitta, gärningar af ifrågavarande

slag i regel anses böra hemfalla under allmänt åtal. I den

mån kriminalisationen af dessa gärningar närmast betraktas såsom ett

led i samhällets kamp gent emot de smittosamma könssjukdomarnas

utbredande, är en dylik ordning gifvetvis den principiellt riktiga. Emot

dess genomförande resa sig emellertid betänkligheter i skilda hänseenden.

Sålunda talar obestridligen för en motsatt ordning hänsynen

till den smittade eller för smitta utsatte personen, hvilken på grund

af såväl den gängse uppfattningen om dessa sjukdomar såsom skamliga

som ock, särskild! i nu omhandlade fall, de förhållanden, som äro förknippade

med sättet för deras öfverförande, mången gång skulle genom

den offentlighet, som saken genom ett åtals anställande ej kunde undgå

att erhålla, tillfogas ett nytt kännbart lidande. Därjämte kan i detta

hänseende ej heller förbises de mångahanda möjligheter till missbruk

och godtycke, som äro förenade med offentliga efterforskningar å förevarande

område, hvilket ju på det mest intima sätt berör de enskildas

personliga förhållanden. Härtill kommer emellertid ännu tvenne andra

omständigheter af vikt. Såsom af den följande framställningen framgår,

har kommittén ansett ett straffrättsligt inskridande icke böra äga

ram gent mot annan prostitution än den, som öfvergått till verklig

helyrkesprostitution. Men i händelse nu ifrågavarande gärningar

komme att hemfalla under allmänt åtal, skulle därigenom onekligen

öppnas möjlighet för vederbörande åklagare att genom dylika åtal i

stor utsträckning inskrida äfven mot andra prostituerade, hvilka på

grund af sitt lefnadssätt kunna antagas vara med smittosam könssjukdom

behäftade, och såmedelst på en sidoväg i själfva verket införas

straff för prostitutionen såsom sådan. Och då kommittén, som på

längre fram anförda grunder funnit reglementeringssystemet med dess

regelbundna preventiva besiktning af prostituerade kvinnor och, vid

172

förefintligheten af smittosam könssjukdom, dessas tvångsbehanäling å.

sjukhus icke vara af beskaffenhet att böra bibehållas, tillika, på sätt

förut uppgifvits, föreslagit ett sanitärt ingripande gent emot dem, som

tilltalas för nu ifrågavarande gärningar, skulle ock, i händelse dessa

gärningar ställdes under allmänt åtal, möjlighet därigenom stå öppen

för vederbörande åklagare att genom anhängiggörande tid efter annan

af sådana åtal mot prostituerade kvinnor på denna väg framtvinga

ett regelmässigt sanitärt tvångsförfarande gent emot dem. Slutligen

skulle en dylik ordning för åtalsrättens reglerande äfven i ett annat

hänseende icke rätt väl låta sig förena med kommitténs förslag till

sanitär tvångslagstiftning. Enligt detta förslag skulle nämligen, på

sätt nedan angifves, med ledning af från läkare till offentlig myndighet

insända anmälningar, hvilka i sin ordning grundades å uppgifter från

könssjuka patienter, uppspåras de såsom smittokällor misstänkta personer

för att, eventuellt genom tvångsmedel, förmås att underkasta sig''

erforderlig läkarvård. I händelse nu ifrågavarande gärningar ställdes

under allmänt åtal, torde svårligen kunna undgås, att åklagarmyndigheten

bereddes tillfälle att från nämnda offentliga myndighet inhämta

kännedom om de såmedelst uppspårade smittokällorna i och för åtals

anställande. Tydligt är emellertid, att syftet med nämnda anmälningsförfarande

skulle i väsentlig mån förfelas genom att de därvid medverkande,

patienter och läkare, visste med sig, att de genom sina

åtgöranden i saken bidrogo till de anmälda personernas befordrande

till straff. På nu anförda grunder har kommittén ansett sig böra hemställa,

att gärningar af ifrågavarande slag icke må åtalas af allmän

åklagare, där de ej af vederbörande målsägande till sådant åtal angifvas.

Väl kan emot en dylik begränsning af åtalsrätten invändas, att

beifrandet af dylika gärningar, hvilka ju synnerligast i de större städerna

faktiskt förekomma i stor utsträckning, därigenom komme att inskränkas

till rena undantagsfall, och att straffbestämmelserna sålunda

i själfva verket blifva endast en död bokstaf. Tydligt är emellertid,

att värdet af sådana bestämmelser ej får mätas efter det större eller

mindre antal gånger, som desamma komma till användning, utan att

deras hufvudsakliga betydelse ligger i deras förmåga att kunna från

gärningar af ifrågavarande slag afhålla personer, hvilka på detta område

äga mindre känsliga samveten, samt framför allt att, på sätt

förut antydts, kunna i sin mån genom att påverka den allmänna uppfattningen

i samhället så småningom åvägabringa en skärpt ansvarskänsla

på hithörande område.

Huruvida för ifrågavarande gärningar en begränsning bör ske

173

med afseende å tiden för rätt till åtals anställande efter förebilden af

livad därutinnan gäller för vissa andra förbrytelser, synes med visst

fog kunna ifrågasättas. Härför talar särskildt den risk för utpressningsförsök,

med hvilken man i fråga om gärningar af detta slag otvifvelaktigt

har att i någon mån räkna. Nämnda risk, som i lika mån

förefinnes äfven vid vissa andra förbrytelser, såsom exempelvis horsbrott,

synes dock kommittén ej böra tillmätas allt för stor betydelse;

och har kommittén vid öfvervägande af hithörande förhållanden ansett

sig icke äga tillräcklig anledning att i förevarande hänseende föreslå

någon undantagsbestämmelse för nu ifrågavarande gärningar.

Att de föreslagna bestämmelserna i ämnet icke äro att hänföra

till sedlighetsförbrytelser utan närmast till de i 14 kap. strafflagen

omhandlade misshandelsbrotten, synes kommittén vara eu gifven följd

häraf, att gärningarna i fråga undantagits från allmänt åtal och att

bestämmelserna äfven omfatta de fall, då gift person genom könsumgänge

utsätter sin make för smitta. För att kunna i nämnda

kap. införa de föreslagna bestämmelserna med minsta rubbning af

hittillsvarande paragrafbeteckning har kommittén i en paragraf sammanfört

de i nuvarande 19 och 20 §§ inrymda stadganden om förgiftning

samt upptagit de nya straff buden i § 21. Af den nyssnämnda begränsningen

i åtalsrätten torde äfvenledes tydligt framgå, att enligt kommitténs

förslag ifrågavarande gärningar icke blifva att anse såsom en allmänfarlig

förbrytelse. Med hänsyn härtill synes för de fall, då någon inlåtit sig

i könsumgänge med annan, som är med smittosam könssjukdom behäftad,

efter att dessförinnan hafva bibragts full kännedom om den

smittofara, för hvilken han därigenom utsatte sig, icke böra förefinnas

någon rätt att för gärningen påfordra straff.

Att kommittén vid behandlingen af föreliggande spörsmål funnit

sig böra i första hand taga sikte å de fall, då utsättandet för eller

* öfverförandet af smittosam könssjukdom äger rum genom könsumgänge

eller vid därmed likställd otuktshandling, är tydligtvis beroende därpå,

att, såsom förut omnämnts, öfverförandet af dessa sjukdomar i det

ojämförligt största antalet fall sker på nämnda sätt.

Ett behof af straffbestämmelser i ämnet gör sig emellertid gällande

äfven för andra än dessa fall. Tydligt är, att de skäl, som

ofvan anförts för en kriminalisation å förevarande område, äga giltighet

äfven då det gäller andra sätt för sjukdomarnas öfverförande.

Såsom af den förut lämnade redogörelsen för sjukdomarnas spridningssätt

framgår, är det hufvudsakligen syfilis, som öfverföres äfven på

174

andra sätt. Frånsedt då foster infekteras af sådan sjukdom, sker i

dylika fall öfverförandet af sjukdomen vanligen i samband med digifning

eller vård af barn, därvid antingen amman eller vårdarinnan

smittar barnet eller ock ett motsatt förhållande äger rum, men öfverförandet

har ock understundom sin grund i andra omständigheter,

såsom exempelvis gemensamhet i fråga om bostad, måltider eller arbete

eller utöfning af visst yrke (läkare, barnmorskor in. fl.). Då dröppel

sprides på insont sätt, förmedlas denna sjukdom, frånsedt fallen af

ögonblennorén hos nyfödda, vanligen af föremål, som kommit i beröring

med varafsöndringarna från en dröppelsjuk person.

De uttalanden, kommittén ofvan gjort beträffande förutsättningarna

för straffbarhet och åtalsrätten m. in. i fråga om de fall, då sjukdomarna

öfverföras genom könsumgänge eller vid därmed likställd

otuktshandling, äga gifvetvis delvis sin tillämpning äfven å nu förevarande

fall, under det att åter i andra hänseenden så icke är förhållandet.

Hvad angår det sätt, på hvithet kriminalisationen af sistnämnda

fall lämpligast synes kunna ske, torde närmast trenne utvägar i sådant

afseende stå till buds, nämligen antingen en detaljerad uppräkning''

af de särskilda fallen, som afses, med angifvande af förutsättningarna

för straffbarhet i ett hvart af dem eller allenast ett generellt stadgande,

af hvilket framgår, att därmed afses alla sätt för smittoöfverförelse,

som ej ingå under de förut behandlade, eller ock slutligen ett dylikt

generellt stadgande i förening med exemplifiering af de viktigare fallen.

Det förstnämnda alternativet skulle gifvetvis erbjuda vissa fördelar särskilt

på grund af den större verkan ett sålunda affattadt lagbud

skulle kunna tänkas få med hänsyn till den skriftliga erinran om dess

innehål], som enligt kommitténs förslag skulle komma hvarje könssjuk

person, som söker läkarvård, till del. Å andra sidan blifver emellertid

en dylik uppräkning svårligen uttömmande; och då för vår rätts

del ju råder tvifvel om tillämpligheten i förevarande fall af de afl-»

männa ansvarsbestämmelserna för uppsåtlig misshandel och vållande

till kroppsskada, skulle följden sålunda kunna blifva, att gärning af

ifrågavarande slag, som icke inbegrepes under något af de uppräknade

fallen, blefve, ehuru kanske af uppsåtlig beskaffenhet, fullständigt strafffri.

Fn exemplifiering af de viktigare fallen skulle åter, för att tillfredsställande

kunna fylla det därmed afsedda ändamålet, blifva af

alltför vidlyftig beskaffenhet för att lämpligen låta inpassa sig i strafflagen.

Kommittén har fördenskull ansett sig böra hemställa om upp

-

175

tagande af allenast ett generellt stadgande i ämnet af ofvan angifna

innebörd.

Såsom förutsättningar för straffbarhet i föreliggande fall har vid

dylikt förhållande synts kommittén böra uppställas, att smittofara

framkallats antingen uppsåtligen eller ock genom grof vårdslöshet.

Ehuru vid öfverförandet af smittosam könssjukdom på nu ifrågavarande

sätt det verkliga kausalsammanhanget i åtskilliga fall jämförelsevis

lätt låter sig påvisa, har kommittén dock icke funnit anledning

att begränsa straffbarheten till endast de fall, då sjukdom

öfverförts, om ock ett beifrande under andra förhållanden ytterst sällan

torde ifrågakomma. Att, såsom skett i utländsk lagstiftning, gifva

straffbestämmelserna å denna punkt en sådan räckvidd, att de omfatta

exempelvis äfven det fall, att en syfilitisk kvinna tillträder tjänst

såsom amma åt ett syfilitiskt barn, är åter gifvetvis att gå för långt,

då ju i dylikt fall ingen fara för smittans spridning föreligger. Någon

anledning att befara, det könssjuka personer skulle af det föreslagna

stadgandet kunna föranledas att underlåta att söka läkarvård för sin

sjukdom, finnes uppenbarligen icke. Under stadgandet skulle tydligtvis

komma att falla icke blott personer, som själfva äro könssjuka,

utan ock andra personer äfvensom myndigheter, hvilka genom något

sitt förfarande föranledt, att fara för smittas spridning från könssjuka

uppstått. Framkallandet af smittofara under sådana förhållanden, som

enligt stadgandet betingas för straffbarhetens inträdande i subjektivt

hänseende, kan gifvetvis ske på mångahanda sätt, såsom exempelvis

genom att kvinna, hvilken, oaktadt hon vet eller misstänker sig lida af

syfilis, gifver di åt ett icke syfilitiskt barn, eller att någon, utan att

för smittofaran varna, lämnar barn, som han vet eller misstänker lida

af smittosam könssjukdom, till vård åt annan, som därigenom utsättes

för smittofara, eller att någon, som vet eller misstänker sig lida af

dylik sjukdom, underlåter att iakttaga nödiga försiktighetsmått till

undvikande af smittans spridning till hans omgifning.

Hvad åtalsrätten i nu förevarande fall angår, skulle det gifvetvis,

särskildt då gärningen begåtts emot barn, erbjuda mindre betänkligheter

att låta densamma hemfalla under allmänt åtal. Då emellertid

åtskilliga af de skäl, som i fråga om de förut behandlade fallen anförts

emot en sådan anordning, äga tillämplighet äfven å de nu föreliggande,

har kommittén ansett sig böra äfven för dessas del föreslå enahanda

ordning i dylikt hänseende; och detta så mycket hellre som det i

fråga om dem mången gång torde kunna förutsättas mindre obenägenhet

från vederbörande målsägandes sida att få gärningen beifrad.

176

Utomäktenskapliga

könsförbindelser

i allmänhet.

Svensk rätt.

Vidkommande slutligen själfva straffbestämmelserna för ifrågavarande

gärningar torde, i öfverensstämmelse med hvad som gäller

exempelvis beträffande förgiftningsbrotten i 14 kap. strafflagen, särskilda

straffskalor böra stadgas för de fall, då allenast smittofara framkallats,

och de fall, då sjukdom öfverförts. Att däremot föreskrifva

olika straffskalor för de skilda sjukdomarna kan ej anses nödigt. Då

i hvardera gruppen af ifrågavarande brott de mest straffvärda fallen

synas kunna jämställas med hvarandra, har kommittén funnit sig

böra föreslå samma straffmaximum i båda momenten af § 21. Men då de

till den senare gruppen hörande gärningarna i regel torde få anses

påkalla mindre straff än de, som tillhöra den förra, har ett lägre

straffminimum synts kommittén böra stadgas i det senare momentet.

I det föregående har kommittén upprepade gånger haft anledning

erinra om att de smittosamma könssjukdomarna spridas hufvudsakligen

genom utom äktenskapliga könsförbindelser och framför allt lösa och

tillfälliga sådana. Om ock dylika förbindelser icke förnärma de enskildas

rätt, kränka de dock sedliga intressen i samhället, hvilkas värnande är

för detta af den allra största vikt och betydelse. I hvilken utsträckning

åter sådana förbindelser lämpligen låta sig bekämpa medelst straffrättsliga

bestämmelser, är ett synnerligen omtvistadt spörsmål.

Hvad först angår utom äktenskaplig a könsförbindelser i allmänhet, har

redan i den inledande öfversikten framhållits, att, medan dylika förbindelser

i den äldre lagstiftningen städse belädes med straff, de numera

i de flesta länder icke betraktas såsom något straffbart förhållande,

utan kriminaliseras endast då de äro på ett eller annat sätt särskilt

kvalificerade.

Beträffande vår egen rätts ståndpunkt i denna fråga, har könsumgänge

mellan ogift man och ogift kvinna, s. k. lönskaläge, sedan gammalt

hos oss varit föremål för straffbestämmelser. Sålunda stadgade 1734

års lag i 53 kap. missgärningsbalken för sådan gärning visst bötesstraff,

för kvinna hälften mindre än för man, hvarjämte föreskrefs, att vid

bristande tillgång böterna skulle allt efter det antal gånger, som dylik

gärning förut begåtts, förvandlas till enkelt fängelse, fängelse vid vatten

och bröd eller spö och ris. Dessutom fanns i äldre tider för lönskaläge

äfven fastställd offentlig kyrkoplikt. Dessa bestämmelser blefvo emellertid

efter hand genom särskilda förordningar i flera hänseenden, särskildt

beträffande kvinnorna, väsentligt mildrade.

177

Medan lagkommittén i sitt förslag till straffbalk lämnade utomäktenskapliga

könsförbindelser, som ej voro särskildt kvalificerade,

ostraffade, upptog åter lagberedningen i sitt förslag till dylik balk ett

stadgande af samma innehåll, som återfinnes i 18 kap. 9 § af nu gällande

strafflag. Enligt detta lagbud drabbas endast mannen af straff för

lönskaläge och detta allenast under vissa förutsättningar, nämligen att

kvinna blifvit rådd med barn, som framfödts lefvande, samt att mannen

blifvit, efter lagsökning af kvinnan eller hennes målsman, förpliktad att

utgifva bidrag till barnets underhåll.

Till motivering af detta lagbud anfördes af lagberedningen följande:

»Beredningen har, lika med lagkommittén, ansett den otukt

emellan ogifta personer, som i svenskt lagspråk kallas lönskaläge, icke

egentligen kunna, ehuru i moraliskt afseende ganska lastbar, blifva

föremål för bestraffning efter allmän brottmålslag; men på det äfven

i sådan lag något band må finnas på den lättsinnighet och förförelse,

som på detta sätt kränker allmän sedlighet, har beredningen föreslagit

en ny § (9), hvari stadgas böter för den mansperson, som rådt kvinna

med barn, men undandragit sig barnets underhåll och därigenom satt

kvinnan i nödvändighet att med anklagelse mot honom offentliggöra

sin egen vanära.»

Såsom i den inledande öfversikten framhållits, finner man numera

i den utländska lagstiftningen straffbestämmelser för utomäktenskapliga

könsförbindelser i allmänhet endast i Finland, några schweiziska kantoner

och en del nordamerikanska stater.

Af den utveckling, som lagstiftningen å detta område genomgått,

framgår otvetydigt, att en kriminalisation af dylika gärningar icke kan

ifrågasättas. Skälen härför ligga ock i så öppen dag, att ett närmare

ingående å desamma icke synes vara erforderligt. Kommittén vill i detta

hänseende endast framhålla, att, då sådana förbindelser ej äro särskildt

kvalificerade, desamma, såsom i regel ingångna i hemlighet, i allmänhet

väcka ringa eller ingen allmän förargelse; att månget mindre

felsteg, som eljest icke skulle haft några menliga följder, just genom den

offentlighet, som ett hedrande däraf komme att medföra, ofta skulle

kunna, särskildt för kvinnan blifva af ödesdiger betydelse; att då ifrågavarande

förbindelser icke innebära någon kränkning af annans rätt, beifrandet

af desamma närmast komme att bero på polismyndigheten, som

därigenom lätt kunde föranledas att på ett ofta närgånget sätt öfvervaka

de enskilda medborgarnas privata lif; att ett straffhot skulle kunna

verka ofördelaktigt i sanitärt hänseende, enär fruktan för straff lätt

23

Utländsk

lagstiftning.

Kommitténs

yttrande.

178

Prostitution.

kunde afhålla könssjuka från att vända sig till läkare; samt att, då i

allt fall endast en mycket ringa del af dessa förbindelser komme till

polismyndighetens kännedom och kunde ledas i bevis, straffhotet säkerligen

komme att blifva af ytterst ringa verkan till förhindrande af

dylika förbindelser.

Hvad angår den i 18 kap. 9 § af vår strafflag förekommande

bestämmelsen, har med rätta blifvit anmärkt, att den egentligen icke

riktar sig mot själfva den osedliga gärningen, utan mot den oredlighet,

som mannen visar genom att söka undandraga sig sin försörjningsplikt,

hvarför bestämmelsen knappast har sin rätta plats i detta kapitel.

Straffet drabbar ock mycket ojämnt, enär åtal för dylika, synnerligen

talrikt förekommande förseelser endast i några få trakter af landet

anställas. Under femårsperioden 1901—5 dömdes sålunda i hela landet

i medeltal endast fem å sex personer årligen till ansvar enligt detta

lagbud; och under 1908 eller det sista år, för hvilket rättsstatistiska

uppgifter föreligga, uppgick antalet för dylik förseelse sakfällda personer

till allenast två. Man kan följaktligen icke anse straff hotet effektivt

såsom medel att förhindra osedligheten, och det torde snarare föranleda

än förebygga förnekande af faderskap. Då härtill kommer, att böternas

uttagande i vissa fall kan göra det svårare för kvinnan att utbekomma

det henne tillerkända uppfostringsbidraget, torde tiden vara inne att

upphäfva denna kvarlefva från en äldre rättsåskådning. Och då kommittén

af nedan angifna skäl funnit sig böra hemställa om uteslutande

af ett af de i 18 kap. strafflagen förekommande stadganden om straff

för vissa slag af utomäktenskapliga könsförbindelser, har kommittén i

detta förhållande trott sig äga en giltig anledning att ock hemställa

om borttagande af nu ifrågavarande bestämmelse.

Om ock, såsom af det föregående framgår, man numera är ganska

ense därom, att de utomäktenskapliga könsförbindelserna i allmänhet

icke böra beläggas med straff, stå meningarna däremot skarpt emot

hvarandra i frågan om straffbarheten af dylika förbindelser, då de taga

sig formen af ett vanemässigt hängifvande åt otukt i förvärfssyfte

eller med andra ord i prostitution, sådant detta begrepp af kommittén

på förut närmare angifvet sätt fattas.

Kedan förut har i annat sammanhang framhållits, att på grund

af det nära samband, som förefinnes mellan de smittosamma könssjukdomarna

och prostitutionen, frågan om nämnda sjukdomars bekämpande

till väsentlig del sammanfaller med spörsmålet, i hvad mån prostitu

-

179

tioneri låter sig genom lämpliga mått och steg kringskära och in*

skränka. Från denna synpunkt sedt är det gifvetvis för kommittén

af vikt att söka klargöra, huruvida och i hvilken omfattning prostitutionen

bör från samhällets sida vara föremål för inskridande äfven i

straffrättsligt hänseende.

Hvad vår svenska rätt i denna del beträffar, innehöll 1734 års Svensk rätt.

lag i 57 kap. 2 § missgärningsbalken ett stadgande, att kvinna, som i

sådant hus, där otukt och lösaktighet drefves, läte bruka sig till skörlefnad,

skulle häktas och dömas till böter eller allmänt arbete samt

vid återfall straffas med ris efter omständigheterna. Under ofvan anmärkta

bestämmelser i 53 kap. af samma balk hemföll åter annan otukt,

således äfven den yrkesmässiga, vare sig den öfvades af man eller kvinna.

Anledningen till denna uppdelning torde kunna förklaras därmed, att,

å ena sidan, någon egentlig helyrkesprostitution på den tiden sällan här

i landet förekom — de skörlefvande kvinnorna hade vanligen anställning

såsom pigor eller uppasserskor å gästgifvargårdar, värdshus,

krogar, kaféer och dylika ställen — och att straffet för lönskaläge vid

iteration kunde blifva ganska kännbart, samt att, å andra sidan, lagstiftaren

för att förhindra det då i grannländerna florerande bordellväsendets

öfverförande till vårt land trott sig böra med särskildt straff

hota icke blott bordellinnehafvare utan äfven de i bordell inhysta kvinnorna.

Vid sidan af ofvan angifna straffbestämmelser, af hvilka den, som

afsåg i bordell skörlefvande kvinnor, icke undergick annan förändring

före tillkomsten af 1864 års strafflag än den, som betingades däraf, att

kroppsstraff ersattes med fängelse vid vatten och bröd, kommo emellertid

från början af 1850-talet äfven gällande föreskrifter angående behandling

af försvarslösa personer i tillämpning å sådana kvinnor, som utan att

äga laga försvar hängåfvo sig åt skörlefnad.

I lagkommitténs förslag till straffbalk, som uteslöt straff för

lönskaläge, infördes däremot i det lagrum, som motsvarar 11 § 2 mom.

i 18 kap. af nu gällande strafflag, en ansvarsbestämmelse för kvinna,

som läte bruka sig till skörlefnad, således oberoende af om sådant skedde

i bordell eller icke; och denna bestämmelse upptogs äfven i lagberedningens

förslag. Vid granskning af det reviderade förslag till ny strafflag,

som utarbetats för framläggande vid 1862—3 års riksdag och hvilket i

förevarande del öfverensstämde med lagberedningens förslag, framställdes

emellertid af högsta domstolens flesta ledamöter beträffande ifrågavarande

lagrum följande anmärkning:

»De mindre bestämda uttrycken i senare momentet synas kunna leda

180

till osäkerhet i lagtillämpningen genom tvekan, huru långt det osedliga

1 kvinnans lefverne skulle hafva gått för att fylla kontinuitetsbegreppet:

»låta bruka sig till skörlefnad». Ty icke kan härmed förstås, att kvinna

vid något enstaka tillfälle begått sådant sedlighetsbrott eller varit föremål

för eu kopplares intrig. Hvad häruti kan i föreskrifter om korrektionell

behandling från allmänna ordningsmaktens sida och om preventiva

anstalter mot en farlig sjukdoms utbredande lämnas i uttrycken

mindre bestämdt, är ej i eu strafflag tillräckligt. För bestämmande

af prostitutionens ifrågavarande svårare art synes ej annat säkert kännetecken

kunna i strafflag uppställas, än hvad nu gällande lag i 57 kap.

2 § missgärningsbalken innehåller, eller att kvinnan ägnat sig åt skörlefnad

i sådant hus, som anordnats till stadigvarande hemvist för lasten.»

Medan med orden »föreskrifter om korrektionell behandling från

allmänna ordningsmaktens sida» åsyftades den då gällande Ivungl.

stadgan angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer

den 29 maj 1846, afsågs åter med de preventiva anstalter mot en farlig

sjukdoms utbredande, som omnämndes i utlåtandet, de af öfverståthållarämbetet

den 15 april 1859 utfärdade »stadgar och föreskrifter

till förekommande af den veneriska smittans utbredande i hufvudstaden»,

för hvilka stadgars innehåll längre fram lämnas en närmare redogörelse.

Med anledning af den inom högsta domstolen framställda anmärkningen

ändrades förslaget i denna del till hufvudsaklig öfverensstämmelse

med innehållet i 57 kap. 2 § missgärningsbalken samt förelädes

och antogs af ständerna vid 1862—3 års riksdag; och har sålunda 11 §

2 mom. i 18 kap. af nu gällande strafflag erhållit följande allt hittills

oförändrade lydelse:

»Kvinna, som i dylikt hus (där otukt drifves) låter bruka sig till

skörlefnad, straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år.»

Nya lagberedningen, till hvilken för öfvervägande hänskjutits en

till Kungl. Maj:t ingifven framställning om detta lagrums ersättande

med en generell ansvarsbestämmelse för kvinna, som gjorde skörlefnad

till yrke eller näringsfång, afstyrkte i sitt den 30 december 1887 afgifna

betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa delar

af strafflagen in. in., att någon ändring vidtoges uti ifrågavarande

stadgande, under framhållande att vikten af de skäl, hvilka vid tillkomsten

af 1864 års strafflag föranledt bibehållandet af inskränkningen

i fråga om straffbarhet för kvinna, som läte bruka sig till skörlefnad,

icke syntes hafva genom sedermera inträdda förhållanden i någon mån

förringats.

181

Ofvannämnda 1846 års stadga angående försvarslösa och till allmänt

arbete förfallna personer har ersatts med nu gällande lag angående

lösdrifväres behandling den 12 juni 1885. 11 § af denna lag stadgas följande:

»Hvar som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan

medel till sitt uppehälle må, där ej omständigheterna ådagalägga, att

han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.

.Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,

utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga

söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att

våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.»

I motiven till det kommittébetänkande, som låg till grund för

den af Kungl. Maj:t vid 1885 års riksdag framlagda propositionen med

det sedermera antagna förslaget till ifrågavarande lag, yttras rörande

det i 2 mom. af 1 § afsedda slag af lösdrifvare följande:

»Till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas jämväl

prostituerade, hvilkas genom skörlefnad förvärfvade tillgångar icke böra

fritaga dem från den behandling, som här afses. Emot dessa kvinnor

lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, så vida de ej vistas

i hus, där otukt drifves, under hvilken förutsättning allena strafflagen

kan emot dem tillämpas; men då skörlefnad, bedrifven äfven på

annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant

fall finnas en möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt liksom i

sanitärt syfte.»

I kommitténs förslag till affattning af sistnämnda moment hade

för de däri afsedda slagen af lösdrifvare lefnadssättet betecknats sålunda,

att dylik person »för ett sådant lefnadssätt, att han är vådlig

för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet».

Det i vissa delar omarbetade förslag till lag i ämnet, som sedan

förelädes högsta domstolen för yttrande, upptog åter i denna del såsom

beteckning å dessa slag af lösdrifvare, att sådan person förer ett »vanartigt

lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för allmän säkerhet eller

störa allmän ordning eller sedlighet».

Vid granskning af sistnämnda lagförslag anmärkte högsta domstolen,

att den, som utan att äga medel till sitt uppehälle tillbringade

sitt lif i lättja samt i öfrigt förde ett sådant lefnadssätt, att han borde

anses vådlig för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, syntes böra

behandlas såsom lösdrifvare, äfven om han icke dessutom, på sätt i

förslaget förutsattes, vore förvunnen om någon ytterligare vanart, som

dock icke kunde karaktäriseras såsom bestämdt samhällsvådlig, samt

att med förslagets preventiva syften bättre öfverensstämde, om en dylik

182

persons behandling såsom lösdrifvare finge vidtaga, innan ännu hans

samhällsvådlighet framträdt i brottslig handling, men att ordalagen

kunde förstås så, som om lagen skulle vara å honom tillämplig först

i det ögonblick, då han »befinnes» genom positiv åtgärd störa allmän

ordning eller sedlighet. På grund af hvad sålunda anmärkts hemställde

högsta domstolen om en omredigering af ifrågavarande moment i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med den affattning, som detsamma sedermera

vid lagens antagande erhöll.

Mot senare delen af ifrågavarande lagrum (orden: »och tillika--

eller sedlighet») har blifvit anmärkt, att den är alltför obestämd. I

fråga om osedligt lefvande kvinnor, som icke på annan grund hemfalla

under lagen, har emellertid detta lagrum städse och — såsom af förestående

redogörelse för tillkomsten af lagrummets affattning i denna del

synes framgå — med all rätt ansetts tillämpligt å yrkesmässigt skörlefvande

kvinnor, oafsedt huruvida dessas osedliga lif tagit sig sådana

yttringar som provokation till otukt å allmän plats eller annat förargelseväckande

uppträdande, störande af närboendes anständighetskänsla

eller dylikt.

Påföljderna för lösdrifveri afhandlas i 2—4 §§ af lagen. Enligt

dessa lagrum må den, som därmed beträdes, anhållas af krono- eller

polisbetjänt eller tillsyningsman för att ofördröjligen inställas till förhör

inför ortens kronofogde eller länsman eller vederbörande stadsfiskal.

Befinnes vid förhöret lösdrifveri vara för handen, må den, som håller

förhöret, tilldela den anhållne varning. Beslutet därom underställes

Konungens befallningshafvande, som, efter det den varnade haft tillfälle

att blifva i ärendet vidare hord, afgör saken och, om varningen

befinnes grundad, kungör den för rikets polismyndigheter. Den, som

efter erhållen varning inom två år efter dess kungörande ånyo beträdes

med lösdrifveri, må efter föregående förhör häktas och sändas till

Konungens befallningshafvande, som efter förnyadt förhör pröfvar, om

lösdrifveri är för handen. Befinnes detta vara förhållandet, må Konungens

befallningshafvande döma honom till tvångsarbete från och med 1

månad till och med 1 år eller, om han förut undergått tvångsarbete

eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekomma, i

högst 3 år. Pröfvar Konungens befallningshafvande sådana mildrande

omständigheter vara för handen, att den häktade, fastän han befunnits

skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör dömas till tvångsarbete, äger

Konungens befallningshafvande meddela honom förnyad varning och

ställa honom på fri fot. Har den, som undergått tvångsarbete, icke

inom två år efter frigifvandet blifvit beträdd med lösdrifveri, skall vid

183

senare inträffadt återfall varning föregå; men återfaller lian tidigare

än nyss är sagdt, kan lian dömas till tvångsarbete utan ny varning.

Såsom synes af de i lagen använda uttryckssätt, föreskrifves icke

ovillkorligt, att den, som gjort sig skyldig till lösdrifveri, skall underkastas

de därför i lagen utsatta påföljder. Faktiskt sker ej heller detta;

hänsyn tages till en lösctrifvares ungdom, den ringa fara som i vissa

fall af lösdrifveri synes föreligga för den allmänna ordningens och säkerhetens

störande med flera dylika omständigheter. Och hvad särskildt

angår lösdrifvarlagens tillämpning mot yrkesmässigt skörlefvande kvinnor

gäller det i de städer, där reglementering af prostitutionen förekommer,

såsom regel, att påföljder för lösdrifveri icke tillämpas gent emot

dylika kvinnor i andra fall, än då dessa åsidosätta de föreskrifter,

som genom reglementena eller eljest blifvit dem ur hälsovårdssynpunkt

eller för upprätthållande af den allmänna ordningen och säkerheten af

myndigheterna meddelade.

Af öfriga bestämmelser i lagen må här erinras om följande: Barn

under 15 år må ej behandlas såsom lösdrifvare. Konungens befallningshafvandes

beslut angående varning må ej öfverklagas utan i sammanhang

med besvär öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete ådömts. Dylika

besvär pröfvas af högsta domstolen. Den, som i följd af sjukdom, vanförhet

eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets

uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete eller,

om han börjat sådant undergå, därmed fortfara. Den, som efter den

ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves, skall förpassas till den kommun,

där han har sin hemort, eller viss annan ort, dit han af Konungens befallningshafvande

fått tillstånd att begifva sig för emottagande af erbjuden

anställning eller sökande af arbete in. m. Den frigifne skall ofördröjligen

begifva sig till förpassningsorten och, om förpassningen skett till

stad, där polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom 24 timmar

efter ankomsten. Utan särskildt tillstånd af vederbörande polismästare,

stadsfiskal eller länsman äger icke den, som dömts till tvångsarbete i

6 månader eller därutöfver, att under de två närmaste åren efter

frigifvandet uppehålla sig utom hemortskommunen eller annan förpassningsort;

och skall sådan person i stad, där polismästare finnes, å de

tider och i den ordning, som af polismästaren förelägges honom, göra

anmälan om bostad och försörjningsmedel. Från de skyldigheter, som,

enligt hvad nu nämnts, åligga den frigifne, äger emellertid Konungens

befallningshafvande, då skäl därtill förekommer, att helt eller delvis

meddela befrielse. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad

honom i nu angifna hänseenden åligger, varder han underkastad be

-

184

handling, som om han efter föregående varning ånyo beträdts med

lösdrifveri. Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade

villkor, så att hans kvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af

nöden, skall han utan förpassning frigifvas.

Slutligen må äfven anmärkas, att i stad, där poliskammare finnes,

denna utöfvar den myndighet, som enligt denna lag eljest tillkommer

Konungens befallningshafvande, samt att såväl i stad som ock för köping

eller annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan för rikets

städer är i tillämpliga delar gällande, särskild polisman kan förordnas

att fullgöra hvad enligt lagen eljest åligger vederbörande stadsfiskal

eller länsman.

I detta sammanhang må ock nämnas, att genom Kungl. cirkulär

den 28 maj 1886 förordnats, att, därest utländsk man eller kvinna

här i riket beträdes med lösdrifveri, må — frånsedt ryska och finska

undersåtar, beträffande hvilka särskilda bestämmelser gälla — i händelse

det land, till hvilket den ifrågavarande personen står i undersåtligt

förhållande, är så beläget, att han eller hon kan dit befordras utan

att under vägen behöfva uppehålla sig å annat lands område, Konungens

befallningshafvande draga försorg därom, att personen på lämpligt sätt

varder till sitt hemland återsänd, men att i annan händelse äfvensom

i fall det icke med full tillförlitlighet kan utredas, hvilket land personen

tillhör, frågan om hans eller hennes behandling skall till Kungl.

Maj:ts pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras.

Af det nu anförda framgår, att samhället enligt vår gällande rätt

icke inskrider mot annan prostitution än den kvalificerade form däraf, som

öfvas af personer, hvilka under ovillighet till hederligt arbete hafva

skörlefnad till sin enda eller hufvudsakliga förvärfskälla, eller med andra

ord helyrkesprostitution, sådant detta begrepp tidigare af kommittén angifvits.

Att lösdrifvarlagens bestämmelser icke omfatta annan slags

prostitution, är uppenbart; och detsamma gäller tydligen ock för det

fall, som afses i 11 § 2 mom. af 18 kap. strafflagen, då de i bordell

inhysta kvinnorna ju icke därjämte hafva något hederligt förvärf.

Den öfriga prostitutionen, som före 1865 drabbades af straff för lönskaläge,

lämnas numera utan beifran. Visserligen angifva sig ofvan

åberopade reglementen afse »hvar och en kvinna, som bevisligen idkar

skörlefnad såsom yrke», och några af dem föreskrifva sanitär övervakning

jämväl å »annan kvinna, som, fastän hon icke kan sägas idka

yrkesmässig otukt, dock genom lösaktighet är vådlig för allmänna

sundheten», men då dessa reglementen, såsom längre fram utvecklas,

185

stödja sig på lösdrifvarlagen, kan icke på grund af lösaktigheten någon

vare sig straffrättslig eller korrektionell behandling förekomma för

andra kvinnor än dem, som hemfallit till helyrkesprostitution.

Hvad angår stadgandet i 11 § 2 mom. af 18 kap. strafflagen,

lärer detta numera ytterst sällan, om ens någonsin, komma till användning.

Om än förutsättningarna för straffbarhet enligt detta lagrum

understundom kunna anses vara förhanden, torde nämligen för

sådana fall i stället påkallas tillämpning af lösdrifvarlagen. I själfva

verket blifver det sålunda i fråga om samhällets inskridande i nu förevarande

hänseende gent emot prostitutionen såsom sådan endast sistnämnda

lags bestämmelser, som därutinnan komma till användning.

Såsom i den inledande öfversikten framhållits, företer den utländska

lagstiftningen i nu förevarande ämne väsentliga olikheter till såväl form

som innehåll.

Medan sålunda i förra hänseendet i allmän lag angifves somligstädes,

hvilka bestämda former af prostitution äro straffbara, men i

andra länder allenast, att den prostitution är straffbar, som bedrifves

i strid med gifna polisförordningar, saknas åter annorstädes i allmän

lag bestämmelser i detta ämne, hvilket dock icke utesluter, att stadganden

därom upptagits i polisreglementen.

I senare hänseendet åter företrädas i den utländska lagstiftningen

trenne särskilda ståndpunkter, i det att antingen straffas all slags

prostitution öfver hufvud taget eller endast vissa kvalificerade former

däraf eller ock lämnas prostitutionen såsom sådan straffri med eller

utan särskilda ansvarsbestämmelser för vissa yttringar af densamma.

Straff för prostitution såsom sådan förekommer numera endast

i Finland samt flertalet schweiziska kantoner.

I de flesta länder inskränker man sig till att belägga vissa särskilt

kvalificerade former af prostitution med straff. I § 361 mom. 6 af den

tyska strafflagen stadgas frihetsstraff (»Haft» från en dag till 6 veckor) för

kvinna, som för yrkesmässig otukt är ställd under polisuppsikt, om hon

öfverträder de i sådant hänseende till skyddande af sundhet, allmän

ordning och allmän anständighet gifna polisföreskrifter, äfvensom för

kvinna, som utan att vara ställd under sådan uppsikt yrkesmässigt

öfvar otukt. Denna straffbestämmelse gäller således dels inskrift]a kvinnor,

som öfverträda polisreglementet, dels sådana offentligt prostituerade,

som man ännu icke hunnit eller af en eller annan anledning icke velat

inskrifva, och dels hemligt prostituerade. Jämlikt föreskrift i § 362

kan tillika vid sakfällande! af i ofvannämnda mom. afsedd kvinna

24

Utländsk lagstiftning

i

ämnet.

186

förklaras, att hon efter straffets aftjanande skall öfverlämnas till statspolisen,

som äger att för tid intill 2 år antingen anbringa henne i en

arbets- eller en förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller å asyl eller

ock använda henne till allmännyttigt arbete. I Österrike är enligt § 5

af lösdrifvarlagen den 24 maj 1885 bestraffningen af kvinnor, som

drifva otuktigt förvärf med sin kropp, öfverlåten åt polismyndigheten;

men tillika stadgas i nämnda lagrum straff för dylika kvinnor, om de

oaktadt polismässig bestraffning fortsätta sitt otuktiga förvärf, eller de,

såvidt polismässiga anordningar finnas, öfverträda dessa, eller de, med

vetskap om att de äro behäftade med venerisk sjukdom, fortsätta med

sitt lefnadssätt, eller de genom sitt offentliga uppträdande åstadkomma

synnerlig förargelse eller de förföra unga personer. Den danska strafflagen

innehåller numera icke några stadganden angående prostitutionen.

Bestämmelserna härom innefattas nämligen i lagen om motarbetande