SOU 1918:8

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

ANGÅENDE

ÖDEBYGDS- OCH UTFARTS VÄGAR

AL M.

AVGIVET AV

SÄRSKILDA INOM CIVILDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

FÖR VERKSTÄLLANDE AV UTREDNING OCH AVGIVANDE AV

FÖRSLAG I FRÄGA OM VISSA SPÖRSMÅL RÖRANDE

VÄGANSLAGEN FÖR ÅR 1919.

■*<56X3^—

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1918.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kung!. Civildepartementet

Sedan Herr Statsrådet uppdragit åt undertecknade Insulander, Bergman,

Holmner, Molin, Rosén och Sander att inom civildepartementet i

egenskap av sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag i fråga

om vissa spörsmål rörande väganslagen för år 1919 ävensom uppdragit

åt undertecknad Insulander att såsom ordförande leda de sakkunnigas

förhandlingar samt åt registratorn i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

B. Romare att tjänstgöra såsom sekreterare, få sakkunnige, vilka numera

avslutat det åt dem anförtrodda arbetet, härmed vördsamt överlämna

sitt betänkande och förslag.

I fråga om vissa för arbetets slutförande erforderliga förslag till

lagändringar och författningar har föredraganden i regeringsrätten för

vägärenden, kanslirådet E. Falk biträtt de sakkunnige.

Vid betänkandet finnas fogade särskilda, av undertecknade Insulander

och Rosén avgivna reservationer.

Stockholm den 30 april 1918.

CARL J. INSULANDER.

ING. BERGMAN. F. E. HOLMNER. EMIL MOLIN.

GUSTAV ROSÉN. OSCAR SANDER.

Birger Romare.

1

I. Ödebygds- och utfartsvägar.

A. Inledning.

Sedan längre tid tillbaka har riksdagen årligen å extra stat beviljat

anslag till anläggning av nya samt förbättring eller omläggning

av backiga eller eljest mindre goda vägar inom riket. Detta anslag,

som genom tid efter annan skedda förhöjningar ökats, så att anslaget,

från att under åren 1867 — 1874 hava varit bestämt till 150,000 kronor,

av 1917 års riksdag höjts till 3,500,000 kronor för innevarande år, avser

att inom hela landet befordra tillkomsten eller förbättrandet av allmänna

vägar, vilka skola tillgodose genomgående eller mera betydelsefull och

fordrande trafik. Allmänna villkor och bestämmelser för delaktighet i

nämnda anslag återfinnas i riksdagens skrivelser den 27 februari 1914

och den 28 maj 1915 samt Kungl. Maj:ts i anledning därav utfärdade

kungörelser den 27 juni 1914 och den 29 oktober 1915.

Dessutom har riksdagen från och med 1914 årligen å extra stat

anvisat ett anslag av 500,000 kronor att i enlighet med de villkor och

bestämmelser, som finnas upptagna i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelser

den 14 november 1913 och den 29 oktober 1915 användas till anläggning

av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län. Med dessa enklare vägar har avsetts att tillgodose trafikbehovet

i mera avsides liggande, glesare befolkade orter inom nämnda län.

För understödjande av brobyggnader med tillfartsvägar samt företrädesvis

mindre hamnbyggnader m. m. hava anslag å extra stat årligen

anvisats med undan för undan höjda belopp, för år 1918 med

750,000 kronor.

Härmed hava omnämnts de anslag, som stå till Kungl. Maj:ts förfogande

vid främjandet av landsvägskommunikationerna inom riket.

Såsom framgår av den här nedan å sid. 102 intagna tablån, förslå emellertid,

trots gjorda höjningar, dessa anslag i vad avser vanliga vägar

och broar, icke på långt när att fylla det alltjämt stegrade behovet av

statsunderstöd för utförandet av vägbyggnader. Endast ett fåtal vägföretag

i varje län kan beräkna att erhålla statsbidrag vid den årliga fördelningen

av anslagsmedlen, och följden härav är, att det ofta dröjer många

år och stundom decennier, innan ett visst vägarbete kan komma till

utförande.

Tillgängliija

statsunder

stöd.

1

2

Behovet av

en billigare

vägtyp.

Detta dröjsmål innebär naturligtvis alltid en stor olägenhet i alla

delar av landet, varhälst en väg behöver komma till stånd eller förbättras,

men det finnes väldiga områden i vårt land, där detta dröjsmål

utgör en fara av allvarsammaste slag. Det är lappmarkens fjälltrakter

och de glest befolkade, vidsträckta skogsområdena inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län. För befolkningen i dessa trakter är

det ett trängande och oavvisligt behov att erhålla å barmark framkomliga,

enkla vägförbindelser, men detta behov kan icke inom överskådlig

tid väntas bliva tillgodosett genom väganläggningar enligt de

för vanliga och enklare allmänna vägar gällande bestämmelser. Redan

år 1905 fäste riksdagen Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därpå, att vid

en föreslagen väganläggning i Enontekis socken i Norrbottens län en

avsevärd besparing i penningar och arbetskraft syntes kunna åstadkommas

därigenom att vägens bredd minskades från 4,2 till 3,6 meter,

och att riksdagen därför ansett en sådan ändring i arbetsplanen höra

vidtagas. 1906 års riksdag erinrade i sin skrivelse den 23 maj härom

och uttalade, att det syntes riksdagen med fog kunna ifrågasättas, huruvida

icke samfärdselförhållandena särskilt i de norra delarna av landet

skulle av vägbyggnadsanslagen draga större fördel, därest i mindre

livligt trafikerade trakter vägarnas bredd minskades, i den mån förhållandena

och gällande lagstiftning sådant medgåve, och därigenom

möjlighet bereddes att med de för ändamålet anslagna medlen åvägabringa

så mycket flera förbindelseleder.

Med anledning härav anmodades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

bl. a. att till chefen för civildepartementet inkomma med utredning i

syfte att förslag till väganläggningar redan från början måtte baseras

på så billiga grunder som möjligt. I en härefter avlåten promemoria

ifrågasatte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dels begagnande av billigare

byggnadssätt genom balansering med intimare följande av markens

naturliga böjningar, brantare lutningar, nedbringande av den brukliga

grusmängden och användande av handräcken av trä på trästolpar, dels

minskning av vägbredden till 3 meter, dels ock begagnande av billigare

byggnadssätt i förening med vägbreddens minskning, och beräknades

att härigenom en vinst av 15 % av anläggningskostnaden skulle

uppstå.

Kungl. Maj:t bringade härefter till befallningshavandenas i de norra

länen kännedom riksdagens ovannämnda skrivelser samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

promemoria och anbefallde dem att vid behandling

av frågor om anläggning av allmän väg, särskilt i mindre trafikerade

trakter noga tillse, att vägens bredd ej gjordes större än förhållandena

3

oundgängligen påkallade, varjämte de borde i övrigt hålla hand däröver,

att vid uppgörande av förslag till väganläggningar lades till grund

så billigt byggnadssätt, som kunde anses med den ifrågavarande vägens

betydelse och god hushållning förenligt. Kungl. Maj:t ifrågasatte däi-- jämte i brev den 31 december 1906 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

huruvida icke i de norra länen åtskilliga trakters behov av kommunikationer

skulle kunna tillräckligt tillgodoses genom vägar, vilka med

en bredd av högst 3 meter vore anlagda med tillämpning av ett i alla

avseenden, men särskilt beträffande lutningsförhållanden och broar

billigare byggnadssätt än i förenämnda promemoria ifrågasatts, och

förständigades styrelsen att skyndsamt inkomma med ny, fullständig plan

för sådana väganläggningar jämte beräkning av den besparing i kostnad,

som härigenom skulle vinnas.

Tanken att åstadkomma enkla och billiga vägar är sålunda icke ny.

De försök, som gjorts att nedbringa kostnaderna genom ett enklare

byggnadssätt och mindre vägbredder, ha emellertid icke lett till åsyftat

resultat. Vägbredderna äro alltjämt onödigt stora för mera anspråkslösa

krav på vägar, och kostnaderna hava för övrigt också blivit högre än

beräknat varit.

För att emellertid kunna bereda den isolerade, i ekonomiskt avseende

mestadels svagt utrustade befolkningen i dessa bygder nödtorftiga

vägförbindelser hava förslag framförts och även på försök utförts,

avseende anläggning av s. k. ödebygdsvägar och utfartsvägar. Det är

dessa slag av vägar, som här nedan till en början skola bli föremål

för sakkunnigas yttrande.

Beträffande uppkomsten och utvecklingen i övrigt av detta slags

vägar torde följande, som delvis hämtats ur överdirektören F. Wijnbladhs

nedan refererade yttrande den 1 december 1917, böra anföras.

De upprepade framställningar om förbättrade kommunikationer, som

från innebyggarna i olika delar av dessa avlägsna bygder ingivits, hava

huvudsakligen avsett anläggning av s. k. vintervägar, d. v. s. över

land nödtorftigt röjda och brutna vägar av enklaste möjliga beskaffenhet

mellan de farbara sjöar, som förekomma i de ådalar, längs vilka

dessa kommunikationsleder voro avsedda framdragas, dels över land

och dels över sjöar. I allmänhet hava framställningarna, som i regel

efter verkställd utredning tillstyrkts av vederbörande befallningshavande

och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke bifallits, antagligen på

den grund, att de ifrågasatta anslagsbeloppen ansetts vara väl stora i

förhållande till den befolkning, som skulle tillgodoses med de ifrågasatta

kommunikationslederna. Dessa vintervägar avsågo merendels att för

befolkningen möjliggöra varuutbyte.

4

Konungens

befallning shavandes

i

Västerbottens

län skrivelser•

den 29/o och

den 2G/io 1906.

I några fall har dock Kungl. Maj:t anvisat medel till sådana vägar.

Sålunda beviljade Kungl. Maj:t år 1884 anslag för åstadkommande av

vinterväg från Tärna kapell förbi Forsbäck, Yttervik, Rödingsfors,

Ajaur och Gård vik inom Tärna kapellförsamling samt Forsmark, Slussfors,

Ankarsund, Strömsund och Sandvik till Luspen i Stensele socken.

Arbetsplanen grundade sig på den allmänna förutsättning, att väg skulle

röjas å de s. k. edena mellan de farbara delarna av Urnans vattendrag

på sådant sätt, att de med någon ökning i dikning och brytning jämväl

kunde användas såsom sommarvägar å tider, då vattendragen voro

öppna för båtfart, och antogs, att innebyggarne skulle kunna utföra

dessa ytterligare arbeten, så att samma vägar framdeles kunde ingå

som delar i en sammanhängande vägförbindelse utefter Umeälvens

dalgång.

Med anslag av nödhjälpsmedel och bidrag från skogsstaten anlades

sedermera å vissa sträckor utefter ifrågavarande dalgång s. k. ödebygdsväg,

som skulle vara trafikabel med hjuldon. På så sätt tillkom ödebygdsväg

mellan Ajaur och Gardvik samt 10,5 km. av vägen närmast

Luspen, där landsvägen från Stensele kyrkoby slutar. Dessa vägsträckor

äro emellertid ej brutna i egentlig mening utan till stor del

endast röjda och därför sommartid otrafikabla med hästfordon, med

undantag för någon kortare del närmast allmänna vägen vid Luspen,

varför de under nämnda årstid endast lämpa sig för gångtrafik.

I underdånig skrivelse den 29 september 1906, kompletterad av

underdånig skrivelse den 26 oktober samma år, hemställde sedermera

Konungens befallningshavande i Västerbottens län om statsanslag för

år 1908 av 50,000 kronor för anläggning av vägar av enklare typ

företrädesvis inom länets lappmarker. Konungens befallningshavande

framhöll därvid de svårigheter, som förefunnos vid tillgodoseende av

länets befolknings behov samt av jordbrukets och boskapsskötselns utveckling

i följd därav, att inom länet ännu funnes vida sträckor, som

helt och hållet saknade året om användbara kommunikationsleder, och

gällde detta särskilt länets övre lappmarker. I avvaktan på vanliga

vägars anläggande borde det närmaste kommunikationsbehovet tillfredsställas

med betydligt enklare vägar än de vanliga, och förmenade Konungens

befallningshavande, att vägar, utförda ungefär som de s. k.

vintervägarna, men i motsats till dessa ej endast förbindande sjö med

sjö utan även framdragna utmed sjöarnas stränder, så att trafikleden

kunde användas även då stormig väderlek sommartid eller svag is höstoch

vårtider gjorde sjöarna otrafikabla, borde kunna vara tillfyllest för

5

ändamålet. Vägarna ifråga skulle sålunda kunna användas året om,

vid barmark för klösning, kreaturstransporter och forsling av varor på

s. k. släpstötting, och vintertid för transport medelst släddon. Konungens

befallningshavande erinrade jämväl om, att, där dessa vägar framdeles

icke fyllde behovet utan borde ersättas med landsvägar, det säkerligen

skulle befinnas, att sträckningen för landsvägen i huvudsak bleve densamma,

som den vintervägen erhållit, varför de å vintervägar nedlagda

arbetskostnaderna skulle komma att minska kostnaderna för landsvägssträckan

och således underlätta dennas anläggning. Beträffande vägarnas

byggnadssätt ansåg Konungens befallningshavande, att dylika vägar

skulle kunna erhållas genom skogs- och stenröjning, markens avjämnande

på åtskilliga ställen samt enklare broar över strömmar och

bäckar, ävensom, där vägen måste framdragas över sänka marker,

någon grusfyllning och avdikning. Kostnaden beräknade Konungens

befallningshavande, med stöd av befolkningens uppgifter, skulle kunna

begränsas till 15 å högst 30 öre per meter väg. För erforderligt

timmer till vägar och broar förutsatte Konungens befallningshavande,

att traktens kronoskogar och oavvittrade marker finge kostnadsfritt anlitas.

Vägarnas anläggning borde vederbörande kommuner åtaga sig

mot erhållande av anslag motsvarande den beräknade arbetskostnaden

enligt kostnadsförslag, som endast vid företag av vidlyftigare beskaffenhet

borde underställas Kungl. Maj:ts nådiga prövning och godkännande.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom nådig remiss den Väg- och

10 oktober 1906 anbefallts avgiva underdånigt utlåtande i ärendet samt

infordrat yttranden från dåvarande distriktschefen, majoren E. M. öhman sem skrivelse

och dåvarande distriktsingenjören, kaptenen E. Wedberg, framhöll sty- dcn 12 ''

relsen i sitt den 31 december 1907 avgivna utlåtande, att styrelsen, på

grund av omöjligheten att inom beräknelig tid få länets behov av

kommunikationer fyllt genom vanliga landsvägar, byggda med statsbidrag

till två tredjedelar av den beräknade kostnaden, väl ansåge sig

böra biträda Konungens befallningshavandes åsikt om nödvändigheten

att anlita andra, billigare åtgärder för att för den närmaste framtiden

kunna tillgodose den fåtaliga lappmarksbefolkningens ovillkorliga krav

på året om användbara kommunikationer, men att styrelsen i avseende

å beskaffenheten av dessa enklare vägar, sättet för deras byggande och

kostnaden därför icke kunde hysa samma uppfattning som Konungens

befallningshavande. Styrelsen framhåller den utomordentliga betydelsen

av vägens goda avdikning, särskilt viktig i dessa trakter, där vägen

måste skyddas mot de plötsliga och starka vattenflöden, som vår och

1909 års

riksdagsbeslut.

6

höst uppkomma i fjällsluttningarna. I fråga om arbetsplanen för vägarna

hade Konungens befallningshavande ansett, att densamma icke

behövde uppgöras av distriktstjänsteman, enär vägen icke behövde fylla

större anspråk än som ställdes på en byväg, varjämte Konungens befallningshavande

förmenade, att befolkningen i sitt direkta intresse av

att få vägen till stånd och med sin lokalkännedom skulle förstå att i

stort sett giva vägen den lämpligaste sträckningen. Gent emot detta

erinrar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om, att en byväg anlagd av

befolkningen utan distriktstjänstemans biträde nog kan på ett tillfredsställande

sätt fylla sitt ändamål, men att den sällan erhåller sådant

läge, att den i orubbat läge kan apteras till landsväg, såsom ju Konungens

befallningshavande förutsatt borde kunna ske. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen anser det slutligen olämpligt att låta kommunerna

själva ombesörja utförandet av dessa enklare vägar och hänvisar

till att Kungl. Maj:t — sannolikt på grund av att vederbörande väghållningsskyldige

saknade förmåga att med egna tillskott utgöra vad

som utöver sedvanligt statsbidrag kunde erfordras — för alla dittills

utförda vägbyggnader, till vilka statsbidrag utgått efter hela den beräknade

kostnaden, plägat anbefalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att draga försorg om arbetets utförande på entreprenad.

Väg- och vatten byggnadsstyrelsen hemställde slutligen, att proposition

måtte avlåtas till 1908 års riksdag om anvisande i första hand av

200,000 kronor till anläggning av ödebygdsvägar inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, därav högst 100,000 kronor att utgå

under år 1908, varjämte styrelsen hemställde dels att för dylika vägar

erforderligt virke till broar, trummor o. d. måtte avgiftsfritt få hämtas

från traktens kronoskogar och oavvittrade marker, vidare att den för

väganläggningen erforderliga marken skulle kostnadsfritt tillhandahållas

av vederbörande ägare samt att kommunerna skulle ej mindre kostnadsfritt

tillhandahålla för vägundersökningarna erforderlig hantlangning

än även förbinda sig att bestrida och ombesörja det framtida

underhållet av vägarna, dels ock att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i händelse av riksdagens bifall till propositionen i ärendet, måtte anbefallas

att draga försorg om upprättande av arbetsplaner för dylika

vägar m. m.

Kungl. Maj:t fann emellertid, att anläggandet av dylika ödebygdsvägar

till en början borde ske på försök och föreslog i överensstämmelse

härmed, att riksdagen på extra stat för år 1910 måtte anvisa ett

anslag av 30,000 kronor att enligt vissa i propositionen angivna grunder

7

användas till anläggande av enklare vägar i Västerbottens läns övre

lappmark.

Riksdagen beviljade också nämnda belopp, varvid i riksdagens

skrivelse härom uttalades den mening, att då företaget vore av »utpräglad

försöksnatur» det ville synas, som om det vore lämpligt, att

till Konungens befallningshavande i varje särskilt fall överlämnades att

avgöra, vilken vägtyp, som borde komma till utförande. Enahanda

belopp ställdes sedermera av riksdagen för samma ändamål till förfogande

för vartdera av åren 1911, 1912 och 1913 att utgå efter samma

grunder.

Av dessa anslag hava de för vart och ett av åren 1910, 1911 och

1912 anvisade medlen, sammanlagt 90,000 kronor, blivit av Konungens

befallningshavande använda till åstadkommande av enklare väg från en

punkt på norra sidan om sjön Stor-Uman, belägen 10,520 meter från

allmänna landsvägen vid Luspen, till Tärna kyrkoplats, och har av detta

belopp Tärna socken tilldelats 31,000 och Stensele socken 59,000 kronor.

Enligt det av Konungens befallningshavande med Tärna och

Stensele socknar under år 1911 avslutade kontraktet avsåg företaget

att åstadkomma en väg, trafikabel med enspända hjuldon utan fjädrar,

och som efter verkställd grusning även vore användbar med åkdon

försedda med fjädrar, och skulle vägen utföras i noggrann överensstämmelse

med av schaktmästaren O. Lindblom för företaget upprättade

ritningar och arbetsbeskrivning med viss av Konungens befallningshavande

medgiven avvikelse i plan samt under kontroll av kyrkoherde

J. Nreselius inom Tärna och av kronolänsman O. Burman inom

Stensele.

Vid 1913 års riksdag anvisades, som redan omnämnts, på extra

stat för år 1914 ett anslag av 500,000 kronor till anläggande av enklare

vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Till dessa

enklare vägar och anslaget till dem skola sakkunnige längre fram

återkomma.

Sedan statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet anmodat

överdirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överste

Fr. Wijnbladh att avgiva yttrande om och förslag till åtgärder för tillgodoseende

av det allt mera trängande och oavvisliga behovet av å

barmark framkomliga enkla vägförbindelser för befolkningen inom lappmarkens

fjälltrakter och de vidsträckta skogsområdena inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, där behovet av vägkommunikationer

1913 års

riksdagsbeslut.

Överdirektör

F. Wijnbladhs

skrivelse den

Vis 1917.

8

icke inom avsevärd tid kunde beräknas bliva tillgodosett genom väganläggningar

enligt de för allmänna vägar gällande bestämmelser, har

överdirektör Wijnbladh avgivit sådant utlåtande den 1 december 1917.

Efter att i slutet av den redan här ovan i sammandrag återgivna

redogörelsen för tillkomsten av ödebygdsvägen Stensele—Tärna hava

fram hållit, att denna trafikled genom Ume älvs övre ådal komme att i

hög grad förbättra den fattiga Tärnabefolkningens och en stor del av

Stenselebefolkningens levnadsförhållanden och detta än mera sedan inlandsbanan

blivit färdigbyggd till Stensele, framhåller överdirektör

Wijnbladh, att detsamma gäller de flesta bebyggda ådalar efter de större

och mindre vattendrag, som på ett eller annat sätt beröras av inlandsbanan

vid dess framdragande genom de norra länen, och vilka endast

i undantagsfall redan erhållit farbar väg. Förutsättningen för den

kraftiga ekonomiska utveckling inom de norra länen, som förväntades

bliva en följd av inlandsbanans tillkomst, vore, att ådalarna och de

efter dem befintliga samt de från järnvägen mera avlägset belägna

orterna genom förbättrade vägkommunikationer sattes i förbindelse med

de mera centrala orterna vid inlandsbanan. Lika viktigt vore det å

andra sidan för järnvägen, att banans trafikmöjligheter i görligaste mån

utnyttjades genom att nödiga vägförbindelser funnes från stationer och

hållplatser till de orter, för vilka desamma vore naturliga centralpunkter.

Endast i ådalarna efter de allra största vattendragen i Norrbottens och

Västerbottens län funnes för närvarande allmän väg till eller i närheten

av de trakter i ådalarna, som direkt berördes av inlandsbanan, och

kommunikationslederna i övriga ådalar inom dessa vidsträckta områden

vore därför under sommaren inskränkta till stigar och roddleder.

Sådana vägar, som vore avsedda att utgå från blivande stationer

vid inlandsbanan till mera betydande orter, och på vilka till följd härav

livligare trafik vore att emotse, kunde påräkna att bliva utförda med

statsunderstöd från allmänna väganslaget eller anslaget för enklare

vägar, men för mera avlägset belägna, glest befolkade trakter, där

befolkningen genom vidsträckta skogs- och fjällmarker hade att söka

sig ut till allmän väg, måste genom statsverkets försorg åtgärder vidtagas

för tillkomsten av billiga, även sommartid med ofjädrade fordon

framkomliga vägar. Stora utrymmes- och utkomstmöjligheter funnes

för en avsevärt ökad befolkning i dessa trakter, men därest icke någon

lättnad åstadkommes i de olidliga trafikförhållandena, vore ingen utveckling

att emotse utan tvärtom stillastående eller tillbakagång genom

utflyttning av de yngre elementen inom befolkningen.

9

Överdirektör Wijnbladh övergår härefter till de fordringar, nom

böra uppställas på ödebygdsvägarna och framhåller, att de måste vara

framkomliga sommartid för varuforsling med ofjädrade kärrfordon och

vara så utförda, att de erhålla betryggande fasthet och bärighet för

den avsedda belastningen av hästar och fordon samt dessutom pa samma

gång för sitt bestånd kräva minsta underhållsarbete. Beträffande framkomligheten

gällde det, att en dåligt röjd och bruten väg väl kunde

vara framkomlig, då den endast å en kortare del av sin längd behövde

tagas i anspråk som utfartsväg till allmän väg men för en större väglängd

vore en dylik väg oframkomlig. Då det här i regel vore fråga

om mycket stora våglängder — resorna ut till handelsplatserna vid allmän

väg plägade i dessa trakter ofta taga flera resdagar i anspråk —

vore vägarbetets utförande av avgörande betydelse för vägens framkomlighet

och därigenom indirekt för dess nytta såsom trafikled.

De ödebygdsvägar, som hittills utförts med statsmedel, hade icke

motsvarat de anspråk och ändamål, som avsetts vid deras tillkomst.

Anledningarna härtill vore bland annat dels att intresset för och det

tvingande behovet av förbättrade vägkommunikationer merendels föranledde

den fattiga befolkningen, som ställdes inför utsikten att erhålla

sådana, att underskatta de svårigheter, som utförandet av en åtrådd

väganläggning medförde, dels att arbetsledningen och befolkniugen vore

ovana vid vägarbeten och oförmögna att av egna tillgångar utfylla

opåräknade kostnader för vägarbetets nöjaktiga utförande. God vilja

och stora uppoffringar av arbete hade icke kunnat hindra, att arbetet

ej utförts på nöjaktigt sätt, och härigenom hade vägarnas framkomlighet

på barmark blivit lidande, särskilt där vägen måst framdragas över

myrmarker och jäslera, där arbetet i allmänhet vore dyrast, och där

det för erhållande av fast och bäri|£ körbana vore av särskild vikt, att

det utfördes på sakkunnigt sätt. Även framförandet av helt små lass

vore förenat med avsevärt djurplågeri, helst sedan de olämpliga materialier,

som ofta använts till fyllning vid vägarbetet, såsom skogstorv,

mossa, rötter o. d. kort tid efter arbetets fullbordande hunnit förmultna.

T förening med befolkningens oförmåga att verkställa erforderliga underhållsarbeten

måste ett dylikt byggnadssätt leda till att vägen småningom

bleve oframkomlig för trafik på barmark med lass å längre

sträckor och till slut finge karaktär av allenast vinterväg.

De största svårigheterna vore de, som mötte vid passerandet av

större vattendrag. För övervinnande av dessa svårigheter borde enligt

överdirektör Wijnbladhs mening anslag till hela kostnaden kunna beviljas

för uppförande av enkla broar med tillhörande vägbankar från

2

10

fonden för enklare vägar på sätt som tillämpats å vägen Stensele—

Tärna för brobyggnader över Ume älv, Jokksjaurbäcken och Gardsjöbäcken.

Förutsättningen för ett dylikt förfaringssätt vore emellertid,

att planläget lör en ödebygdsvägs korsning med sådant vattendrag,

som krävde vidlyftigare brobyggnad, sammanfölle med planläget för

sådan i »enklare väg» ingående brobyggnad, som enligt för dylik väg

fastställd arbetsplan vore avsedd att korsa samma vattendrag. Fullständig,

före arbetets utförande upprättad arbetsplan, syntes -— med

undantag för sådan brobyggnad varom nyss anförts — icke vara erforderlig,

utan endast ett å översiktskarta, efter okulär besiktning, angivet

planläge för ödebygdsvägens framdragande mellan broställena.

Först vid arbetets utförande borde utstakning verkställas och plan och

profilritning med kostnadsförslag upprättas. Vid utstakningen borde

nöjaktig hänsyn tagas till möjligheten av ödebygsvägens framtida förändring

till väg av högre klass. För att så vitt möjligt säkerställa, att

dessa vägar bleve utförda pa sadant sätt, att de icke efter någon tid

bleve sämre och slutligen ofarbara, vore det nödvändigt, att de utfördes

genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens direkta försorg i såväl

tekniskt som ekonomiskt avseende, såsom redan nu vore fallet vid

utförandet av sådana i ödebygdsvägar ingående, större brobyggnader

med tillhörande vägbankar, vilkas utförande bestredés med anslag

från fonden för enklare vägar. Den omständigheten att vederbörande

kommuner skulle kunna förpliktas att till någon ringa del bidraga till

kostnaderna för ödebygdsvägens utförande finge ej medföra sådan

ändring i arbetets utförande, att detta överlämnades åt fattiga kommuner,

vilka saknade så väl ekonomiska som andra förutsättningar att nöjaktigt

fullborda företaget.

Vidkommande ödebygdsvägarnas byggnadssätt framhåller överdirektör

Wijnbladh, att balanslinjen bör smidigare än för vanlig väg följa

terrängen så väl i plan som i profil, för att bankar och skärningar ma

i görligaste mån undvikas. Maximilutningen finge uppgå till 100:1000,

dock endast för kortare sträckor. Fast mark borde i största möjliga

utsträckning väljas vid vägens framdragande. Brytningen borde verkställas

för 2,5 å 3,0 meters körbanebredd, men kunde å kortare sträckor,

där eljest 3,0 meters vägbana erfordrades, minskas till 2,5 meter i svårbruten

terräng och där större vägbank måste utfyllas.

I likhet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt den 31

december 1907 avgivna, ovan refererade utlåtande framhållit betonar

överdirektören vikten av vägens fullständiga avdikning. Nödigt antal

vägtruminor och broar för vattnets hastigare avledande maste finnas,

11

varjämte i snedlutande mark finge upptagas överdiken eller s. k. avskärningsdikon

för avledande av det vid snösmältning och häftiga regnflöden

hastigt tillrinnande ytvattnet, vilket eljest inom kort skulle sönderskära

den planerade vägbanan och bortspola den påförda jordfyllningen.

Ä jämn och torr grus- och sand mark kunde däremot andra diken än

sådana, som erfordrades för vägbanans formering, uteslutas.

För beredande av nödig fasthet åt vägbanan, och då gräsning

endast skulle ifrågakomma å vissa delar av vägen, vore det av vikt,

att erforderlig skogsröjning, rothuggning samt stubb- och stenbrytning

omsorgsfullt verkställdes, ävensom att mossa, tuvor och rötter undanskaffades.

Å den därefter utjämnade och planerade väggrunden skulle

vägbanans formering ske genom påförande av pinnmo eller annan

lämplig jordfyllning. På lös lerjord och jäslera borde jordlorven och

ytmossan lämnas orörda samt anordnas risbädd med ett över densamma

utbrett 25 cm. tjockt bindjordslager. Kavelbroar finge användas å myr

och sank mark, eller också borde dikesjorden uppläggas till eu 0,3 meter

hög vägbank och däröver påföras ett bindjordslager av 25 cm. tjocklek.

Gräsning skulle endast förekomma, där detta å lerjord och jäslera samt

ä myr och sank mark erfordrades till förekommande av att det påförda

bindjordslagret sönderskures av hjulringar.

Trummorna kunde utföras av antingen sten eller trä, beroende på

de lokala förhållandena. Där mindre broar erfordrades, borde dessa utföras

med överbyggnad och landfästen av trä samt 2,5 meters körbanebredd.

För övergång av vattendrag, där broar med stora spännvidder

skulle behövas, finge man anordna färjställen, där vattenhastigheten

medgåve roddfärjetrafik.

Brytningskostnaden för ödebygdsväg beräknar överdirektör Wijubladh

under ovan angivna förutsättningar vid normala förhållanden till

1 krona SO öre per meter väg, därest erforderligt virke kostnadsfritt

finge avhämtas från närliggande skogsmarker. Härtill komme den

kostnadsökning, som betingades av rikligare förekomst i väglinjen av

myr- och kärrmarker, berg och stenskravel samt jäslera.

Ytterligare detaljbestämmelser finner överdirektören ej behöva anföras,

då ju dessa vägar vore avsedda att utföras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

genom distriktstjänsteman på dennes ansvar efter

av styrelsen godkänd arbetsplan med tillhörande tekniska detaljer.

Det belopp, som erfordrades för år 1919 för dessa ödebygdsvägar,

anser överdirektör Wijnbladh, icke böra beräknas till högre belopp

än 100,000 kronor för vart och ett av Norrbottens och Västerbottens

län samt 50,000 kronor för Jämtlands län. Det vore visserligen obe

-

12

stridligt, att behovet av dessa vägar vore synnerligen trängande, men

innan arbetena kunde påbörjas, erfordrades en allmän plan för arbetsföretagen,

avseende den ordning i vilken vägarna under ett antal

år framåt borde utföras med hänsyn till trafikbehovet, införskaffandet

av förbindelser i fråga om kostnadsfritt tillhandahållande av erforderlig

mark och avtal om vissa naturaprestationer m. fl. nödiga åtgärder, varför

an slagsbeloppet för år 1919 icke borde beräknas högre.

Underhållet av dessa vägar, avsedda att framdragas genom synnerligen

glest befolkade områden, där innebyggarnas ekonomi icke tilläte

dem att i avsevärdare mån utföra annat underhåll än det, som komme

att åligga dem i fråga om de delar av i ödebygdsvägar ingående broar

med tillhörande vägbankar, för vilkas utförande medel erhållits ur fonden

för enklare vägar, måste till större eller mindre del verkställas

med statsmedel. Överdirektören yttrar: »Då statsbidrag redan nu läm

nas

för underhåll av allmänna vägar till sådana kommuner, vars befolkning

lever under avsevärt gynnsammare och bättre förhållanden än den

fattiga befolkning, som med möda och umbäranden livnär sig och bryter

bygd i de fjäll- och skogstrakter, där ödebygdsvägarna äro avsedda

att framdragas, och där befolkningen behöver kraftigare understödjas

än på andra orter, torde det icke vara rimligt att i detta avseende

ställa denna befolkning i sämre läge än annorstädes.»

Underhållsbidraget borde utgå i mån av behov efter Konungens

befallningshavandes prövning och underhållsarbetet ställas under vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens kontroll.

För att såsom överdirektör Wijnbladh ifrågasatt, kostnaden för å

ödebygdsväg erforderlig större brobyggnad med tillhörande vägbank

skulle kunna till hela sitt belopp anvisas från fonden för enklare vägar

och dylik brobyggnad komma till utförande i samband med ödebygdsvägen,

erfordrades sådan ändring i mom. 15 av Kungl. Maj:ts nådiga

kungörelse den 14 november 1913 angående villkoren för erhållande

av statsbidrag från anslaget till anläggande av enklare vägar i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, att bestämmelsen om »redan

färdiga vägar» förändrades till att gälla även ödebygdsvägar. Då vidare

nyssberörda allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande av statsbidrag

från anslaget till enklare vägar icke kunde vinna tillämpning

på de här ifrågasatta ödebygdsvägarna, men i ovanberörda mom. 15 i

Kungl. kungörelsen den 14 november 1913 medgåves, att anslag till

s. k. ödebygdsvägar finge anvisas från anslaget till enklare vägar, hemställde

överdirektör Wijnbladh, att särskilt anslag måtte anvisas till de

ödebygdsvägar, som avsåges i hans utlåtande.

13

Överdirektör Wijnbladh slutar med att på det livligaste tillstyrka,

att nådig proposition måtte avlåtas till riksdagen om anvisande för år

1919 av 250,000 kronor eldigt ovan angivna fördelning, dels för att

efter av vederbörande Konungens befallningshavande uppgjord fördelning,

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen användas till anläggning av

ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och dels

för att utgå till bidrag för dessa vägars underhåll, där så av Konungens

befallningshavande prövades nödigt.

Genom nådig remiss den 15 december 1917 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anbefallts avgiva underdånigt utlåtande rörande ovan

refererade av överdirektör Wijnbladh avgivna förslag, och har styrelsen

med anledning härav infordrat yttranden från distriktscheferna i övre

och nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistrikten. Dessutom har av

Kungl. Maj:t infordrats underdåniga utlåtanden från Konungens befallniugshavande

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Uti underdånigt utlåtande den 18 januari 1918 hemställer Konungens

befallningshavande i Jämtlands län om bifall till det av överdirektör

Wijnbladh framlagda förslaget om statsbidrag till ödebygdsvägar i

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

I motiveringen framhålles, att det även inom Jämtlands län funnes

avlägset, belägna byar eller bebyggda platser, dit väg ej kunde

tänkas bliva byggd med statsbidrag vare sig från det allmänna vägbyggnadsanslaget

eller från anslaget till de enklare vägarna. Såsom

exempel på vägar, som skulle kunna ifrågakomma att byggas på sådant

sätt, som avsåges med ödebygdsvägarna anför Konungens befallningshavande

följande vägar, nämligen väg till de inom Undersåkers socken

belägna byarna Ottsjön, Vallbo, Vålådalen och Fångåmon, de tre sistnämnda

tillhöriga kronan — till dessa byar funnes dock väg, ehuru

den ej vore i trafikabelt skick — vidare väg till Flyberg samt därifrån

till Sjougdnäsets kapell i Frostvikens socken, väg från Västernorrlands

län till Norrsjön i sistnämnda socken och väg till byn Sörvattnet i Linsälls

socken, vilken by, som till största delen tillhörde kronan, dock

ägde en i mindre trafikabelt skick befintlig utfartsväg. Flera andra

vägar skulle kunna nämnas, men redan de nu angivna, av vilka några

vore av ganska betydande längd, skulle med nu ifrågasatt statsanslag,

50,000 kronor, tarva flera år, innan de kunde komma till stånd. Åvenså

kunde en eller annan väg, för vilken statsbidrag ifrågasatts ur fonden

för enklare vägar, kunna tänkas bliva utförd såsom ödebygdsväg, vilket

vore fallet med en del av den ovan omnämnda vägen till Flyberg. Konun

-

K. B:s i Jämtlands

län skrivelse

den 18/i

1918.

14

K. B:s i Västerbottens

län

skrivelse den

n/i2 1917 o.

den 17/i 1918.

gens befallnmgshavande framhåller slutligen, att ett dylikt statsanslag nr

flera synpunkter skulle vara till stort gagn, bl. a. genom att i någon mån

leda till en minskning av anspråken på anslaget till de enklare vägarna.

Vidkommande de ändringar, som med hänsyn till ödebygdsvägarna

kunde anses påkallade i de allmänna villkor och bestämmelser, som

gälla f ör de allmänna brobyggnads- och vägbyggnadsanslagen samt för

anslaget till enklare vägar, instämmer Konungens befallnmgshavande i

det av överdirektör Wijnbladli framlagda förslaget.

Konungens befallnmgshavande i Västerbottens län har ifråga om

ödebygdsvägar inkommit med tvenne till Konungen ställda underdåniga

skrivelser. Den ena, som är dagtecknad den 11 december 1917,

är föranledd av en skrivelse från länets landsting med hemställan, dels att

Kungl. Maj:t täcktes hos nästkommande riksdag äska ökat anslag till vägbyggnader,

dels ock, att av beviljade anslag högsta möjliga belopp måtte

tilldelas Västerbottens län. Den andra är dagtecknad den 17 januari

1918 och utgör Konungens befallningshavandes underdåniga utlåtande

över Kungl. Maj:ts remiss den 15 december 1917 angående överdirektör

Wijubladhs förut refererade framställning den 1 december 1917.

I den förra underdåniga skrivelsen, vartill sakkunniga sedermera

torde få återkomma, anför Konungens befallningshavande beträffande

ödebygdsvägar i huvudsak följande.

För att minska kostnaderna för vägarbetena och därigenom främja

tillkomsten av nödvändiga vägar syntes det Konungens befallningshavande

önskvärt, att de nu föreskrivna eller praktiserade fordringarna

på nyanlagda vägars beskaffenhet kunde i någon mån eftergivas, särskilt

med avseende på vägbredd och lutningsförhållanden. Med nu gällande

bestämmelser och villkor för erhållande av statsanslag vore det

omöjligt att få till stånd de vägar, som oundgängligen erfordrades i

lappmarkerna. Kunde statsbidrag erhållas till byggande av en del sådana

utfartsvägar, som visserligen icke vore av den storlek och allmänna

betydelse, att statsbidrag för dem kunde påräknas enligt nu gällande

bestämmelser, men vilkas tillkomst skulle vara av den allra största

vikt för respektive orter, så skulle härigenom en avsevärd förbättringav

kommunikationerna i dessa trakter åstadkommas. Anslag hade visserligen

under de senaste åren anvisats av landstinget för dylika vägar,

men dessa anslag vore alltför obetydliga och kunde i betraktande av

att landstingsskatten, som för år 1917 för allmänna ändamål uppginge

till 2 kronor 20 öre per 100 kronor inkomst och därmed torde vara

den högsta i riket, icke väntas bliva avsevärt höjda. Då jämväl pri

-

15

märkommunerna vore synnerligen betungade av skattebördor, vore det

uppenbart, att denna viktiga vägfråga icke kundo utan kraftigt understöd

från statsmakternas sida förverkligas inom överskådlig tid. Dessa

vävar, som endast behövde vara av enklaste beskaffenhet och krävde

jämförelsevis lindrigt underhåll, skulle säkerligen kunna byggas uteslutande

av deri befolkning, som hade direkt och personligt intresse av

deras tillkomst, varigenom de bästa garantier skulle vinnas såväl för

arbetets utförande på ett tillfredsställande sätt och inom kortaste

möjliga tid som ock för kostnadernas behöriga begränsning. Den eftersträvade

kolonisationen av lappmarken skulle även främjas, därest alla

mera betydande byar inom länet kunde förhjälpas till nödiga utfartsvägar.

Beträffande storleken av härför erforderligt anslag ansåge Konungens

befallningshavande för sin del, att detsamma icke finge sältas för

lågt. Ett årligt belopp av 200,000 kronor kunde tillsvidare vara lämpligt,

därest det avsedda ändamålet skulle vinnas inom rimlig tid.

Det vore av vikt, att villkoren för åtnjutande av statsbidraget icke

gjordes alltför snäva, och ifrågasatte Konungens befallningshavande,

att bestämmandet av villkoren med avseende å såväl vägens beskaffenhet

och framtida underhåll som storleken av statsbidraget för anläggningen

skulle i varje särskilt fall kunna anförtros åt Konungens befallningshavande.

Slutligen hemställer Konungens befallningshavande, att Kung!.

Maj:t täcktes hos riksdagen utverka ett nytt anslag å förslagsvis

200,000 kronor tillsvidare årligen för byggande av utfartsvägar från

större byar, särskilt inom lappmarkerna, där sådana vägar saknades och

icke utan medverkan från det allmännas sida kunde komma till stånd

inom rimlig tid; att inom de distrikt, där kronoparker vore belägna, erforderligt

virke till ny- eller ombyggnad av broar kostnadsfritt måtte

lämnas från kronoparken; att nu föreskrivna eller praktiserade bestämmelser

med avseende å vägbredd och vägs lutning i lämplig omfattning

måtte kunna, där så kunde anses tillrådligt, jämkas beträffande

såväl större vägar som vägar av enklare typ; samt att, då fråga voro

om ny väg, som i någon mån vore av strategiskt eller militärt intresse, militärarbetare

måtte kunna kommenderas att under befäl deltaga i sådan

vägs anläggning.

I sin senare skrivelse av den 17 januari 1918, till vilken fogats

dels infordrade utlåtanden från vägstyrelserna inom lappmarksfögderiet.

och distrikt schefen i övre norra väg- och vattenby ggnadsdistriktet,

majoren E. Wedberg och dels inkommet utlåtande från t. f. överjäg

-

16

mästaren, i Umeå distrikt C. A. M. Sylvén, anför Konungens befallningshavande

utöver vad som framhållits i ovan refererade yttranden i

ärendet väsentligen följande.

Efter att hava framhållit att behovet av ödebygdsvägar vöre trängande

ej allenast inom lappmarken utan även inom kommuner, där förhållandena

i ifrågavarande hänseende vore likartade med dem i angränsande

lappmarksbygder, såsom i Degerfors och Örträsks socknar, samt

att någon meningsskiljaktighet i fråga om gagnet och behovet av ett

snabbt byggande av de vägar, varom nu vore fråga, icke torde förefinnas,

övergår Konungens befallningshavande till den fråga, beträffande

vilken meningarna däremot syntes gå mera i sär, nämligen om vägarnas

beskaffenhet och byggnadssätt.

Den bland väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän, efter vad

det ville synas Konungens befallningshavande, allmänt omfattade meningen,

att det framför allt vore förstklassigt byggda vägar, som borde

byggas, på grund varav en benägenhet syntes förefinnas att anförtro

såväl byggande som underhåll av dessa ödebygdsvägar uteslutande

åt dessa tjänstemän, en uppfattning som Konungens befallningshavande

icke kunde dela, torde vålla, att vad man framför allt ville vinna, nämligen

vägfrågans lösning i nu avsedda bygder inom rimlig tid, icke

kunde åstadkommas. Det av överdirektör Wijnbladh skisserade förslaget

skulle, därest det förverkligades, ställa sig allt för dyrbart; det

krävdes billigare byggnadssätt och enklare administration.

För tillgodoseende av dessa önskemål framlägger Konungens befallningshavande

ett annat förslag, i vilket enligt Konungens befallningshavandes

förmenande mera tages sikte på den psykologiska faktor, som

utgöres av ortsbefolkningens eget intresse av vägföretagen och deras

förverkligande. Med utsikt att få hela eller den väsentligaste delen av

byggnadskostnaden ersatt av statsmedel, under villkor att själva bygga

vägen efter vissa angivna grunder men i övrigt utan allt för mycket

reglementerande, skulle säkerligen de, som hade direkt intresse av vägen,

nedlägga helt annan omsorg och på helt annat sätt vidkännas arbete

och uppoffringar för att få vägen till sfånd, än om, såsom från

väg- och vattenbyggnadsstyrelsehåll ifrågasattes, ortsbefolkningen ställdes

helt utanför saken såsom densamma skäligen ovidkommande. Skulle

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän helt få hand om saken,

befarade man även, att omfattningen av de föreslagna nya vägarna av

ekonomiska skäl skulle komma att inskränkas i samma mån som kostnaden

för varje väg bleve högre än som vore oundgängligt.

17

Beträffande det förfaringssätt, sota enligt Konungens befallningshavandes

mening bör i huvudsak komma till användning vid tillkomsten

av ifrågavarande vägar, vilka i yttrandet stundom benämnas »enkla

utfartsvägar», anför Konungens befallningshavande:

»På befallningshavandens föranledande tillsättes inom varje socken

eu särskild vägkommitté, i vilken de skilda delarna inom socknen, även

byarna i utkanterna av densamma, skola vara representerade. Härigenom

förutsättas de olika behoven av vägar inom socknen kunna komma

att göra sig mera gällande, än om saken utan vidare lägges i vägstyrelsens

hand, vilket givetvis icke hindrar utan tvärtom gör önskvärt,

att en eller flera av vägstyrelsens ledamöter, främst ordföranden, ingå

i vägkommittéu. 1 kommittén bör vidare vederbörande överjägmästare

eller revirförvaltare vara självskriven. Det är nämligen såsom överjägmästaren

Sylvén framhåller av vikt, att de betydande vägar, ofta

nog betingande en byggnadskostnad av sammanlagt upp till 150,000

kronor per år, som skogsstaten för sina ändamål anlägger inom läner,

komma att framdeles framdragas så, att de i möjligaste mån jämväl

kunna tillgodose den allmänna trafiken. Just nu lärer för övrigt pågå

utarbetande av en allmän plan för vägan läggningar för skogsstatens

räkning inom länet, och ett samarbete mellan skogsstaten och orterna

synes därför vara av omedelbart intresse, på det att sådant missförhållande,

som det av överjägmästaren omnämnda, icke vidare må ifrågakomma.

Sedan en dylik kommitté inom socknen blivit utsedd, uppgöres av

denna förslag till plan för vägbyggnader för exempelvis en tioårsperiod.

Denna plan bör upptaga icke allenast erforderliga enkla utfartsvägar

utan även för vinnande av överskådlighet behövliga vägar av nu gällande

typ (landsvägar, bygdevägar och s. k. enkla vägar). Med avseende

å sistnämnda slag av vägar förfares i nu bestämd ordning.

Beträffande däremot de enkla utfartsvägarna utstakar kommittén

dem provisoriskt samt uppgör approximativt kostnadsförslag, allt med

ständigt biträde av erfaren schaktmästare. Vägbyggnadsplanen med

tillhörande förslag insändes till befallningshavanden för prövning. Befallningshavanden

bör därvid, om så an3es behövligt, äga att i ärendet

inhämta yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller densamma

underlydande tjänstemän m. fl. samt vid sammanträde i orterna

bilda sig tillförlitlig uppfattning om den föreslagna vägbyggnadsplanen,

de olika vägarnas behövlighet och sträckning samt ordningen, sättet

och villkoren för deras utförande m. m. Genom underhandlingar med

vederbörande bör befallningshavanden vidare om möjligt för anläggning

3

18

av utfartsvägarna anskaffa bidrag i kontant eller in natura från skogsstaten,

kommun eller enskilda ävensom förbindelse i fråga om vägarnas

framtida underhåll. Härefter bestämmer befallningshavanden, till vars

förfogande statsanslaget bör ställas, huruvida och på vad sätt nämnda

vägar skola byggas och i vad mån kostnaden skall bestridas av statsmedel.

Genom entreprenad eller annorledes träffas avtal om väganläggningens

utförande, vilket bör ske under ständig ledning av erfaren

schaktmästare.»

I fråga om arbetets utförande framhålles, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

syntes böra utfärda allmänna råd och anvisningar härför ävensom

ombesörja större brobyggnadsarbeten.

Underhållet av ödesbygdsvägarna synes enligt Konungens befallningshavandes

åsikt kunna ordnas på sätt major Wedberg i sitt yttrande

föreslagit,*) dock att ledningen och kontrollen borde kunna utövas av

Konungens befallningshavande med biträde av schaktmästare och landsfiskaler.

Skogsstaten, kommuner och enskilda borde i vissa fall bidraga till

underhållet, varom uppgörelse borde i varje särskilt fall träffas i samband

med förhandlingarna om sättet och villkoren för vägens byggande.

Det av Konungens befallningshavande framlagda förslaget syntes

erfordra följande författningsändringar, nämligen dels omredigering av

nådiga kungörelsen angående statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar,

bro- och hamnbyggnader samt upprensning av åar och

farleder den 27 juni 1914, särskilt av mom. 3 och 4, dels ändrad lydelse

av mom. 15 samt omredigering av mom. 3 i nådiga kungörelsen

den 14 november 1913 angående villkoren för erhållande av statsbidrag

till anläggning av enklare vägar. Förslaget om anläggning och underhåll

av ödebygdsvägarna syntes även betinga utfärdandet av särskilda

villkor och bestämmelser.

Ett av major Wedberg understött förslag till klassindelning av vägarna

i syfte att förebygga en förväxling av de olika vägtyperna, tillstyrktes

av Konungens befallningshavande.

Vidkommande storleken av det anslag, som för ifrågavarande ödebygdsvägar

borde tilldelas Västerbottens län, finner Konungens befallningshavande

det av överdirektör Wijnbladh föreslagna beloppet, 100,000

kronor, allt för lågt, därest något mera avsevärt resultat skulle kunna

uppnås inom rimlig tid. Konungens befallningshavande erinrar om att

kostnaderna för skogsstatens väganläggningar inom länet uppginge till

*) Det av major Wedberg i yttrandet till Konungens befallningshavande framlagda

förslaget återfinnes i Wedbergs här nedan refererade yttrande till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

11)

i runt tal 150,000 kronor årligen, varför det syntes uppenbart, att 100,000

kronor icke skulle förslå långt, även om genom samarbete mellan skogsstaten

och kommunerna en del av skogsstatens vägbyggnadskostnader

hädanefter kunde komma jämväl det allmänna vägbehovet inom länet

till godo. Med hänsyn till att i och med inlandsbanans successiva

färdigblivande omfattande väganläggningar just nu erfordrades i Västerbottens

län för behörigt tillgodoseende av banans trafikmöjligheter, förmenade

Konungens befallningshavaude, att större delen av det anslag,

som kunde komma att utgå till ödebygd svägars anläggning, borde tilldelas

detta län, och hemställde Konungens befallningshavande för den

skull, att länet måtte för ändamålet erhålla ett anslag å 200,000 kronor.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län uttrycker i underdånigt

utlåtande den 11 januari 1918 sin stora glädje över det framkomna

förslaget till statsunderstöd åt ödebygdsvägarna, varigenom levnadsförhållandena

för befolkningen i dessa trakter skulle bliva mera

människovärdiga, och detta ej allenast i ekonomiskt avseende.

Beträffande de tekniska fordringarna på denna ytterligt förenklade

vägtyp synes det Konungens befallningshavande, att dessa böra vara

följande:

»Vägen skall till sin underbyggnad vara så solid, att den blir hållbar

och ej snart förstöres av vatten och tjäle.

Vägen skall byggas så, att den blir verkligt framkomlig under

alla tider på året, och vägytans hårdgöring således icke alltför mycket

eftersättas vid nybyggandet.

Vidare bör vägen byggas så, att den lämpligen kan ombyggas till

väg av högre typ.»

Konungens befallningshavande anser i likhet med distrikt schefen

E. Wedberg och distriktsingenjören C. Skarstedt, vilkas yttranden infordrats,

att ödebygdsvägarna, i analogi med vad som föreslagits av

vägkommissionen beträffande de enklare vägarna, böra hänföras till »4.

klassens vägar».

Broarna å ödebygdsvägarna böra enligt Konungens befallningshavande

byggas efter en standard, som motsvarar vägarna, och medel

till deras byggande utgå av samma anslag, som förutsättes bliva beviljat

till vägarnas anläggning.

Den nya vägtypen förmenar Konungens befallningshavande skulle

komma till användning för åstadkommande av kommunikationsmöjlighet

för sådana avlägset liggande, bebyggda orter, som finge anses äga

möjlighet till vidare utveckling, men som ännu icke nått den omfatt

-

Konungens

befallningshav

andes i

Norrbottens

län skrivelse

den n/i 1918

20

ning, att s. k. enklare vägar vore av behovet påkallade. Dylika orter

funnes inom Norrbottens läns alla övre socknar, vadan vägar av ifrågavarande

slag borde komma till stånd såväl inom vägdistrikt med så

svag ekonomi, att anslag från dem ej kunde påräknas, som ock inom

så väl ekonomiskt situerade distrikt, att bidrag både kunde och borde

lämnas. I förra fallet skulle vägarna komma att byggas — och underhållas

— helt och hållet på statens bekostnad genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

försorg, i senare fallet skulle vederbörande vägdistrikt

lämna större eller mindre bidrag till företaget och arbetets

utförande ävensom det framtida underhållet kunna ske på sätt nu tilllämpas.

För vägens byggnad, avdikning och torrläggning erforderlig mark

och nödiga byggnadsämnen ävensom allt virke, som icke lämpligen

kunde tagas från kronans skogar, skulle kostnadsfritt tillhandahållas,

varemot inga naturaprestationer borde fordras av vägdistriktet, såsom

major Wedberg föreslagit, enär härigenom kunde riskeras, att ett ekonomiskt

svagt situerat vägdistrikt skulle få bära all dyrtidstunga. Bidrag

från vägdistrikt borde också, där sådant skulle utgå, till beloppet fixeras.

Vägarnas underhåll borde för vinnande av organisatorisk enhetlighet

alltid utföras av vägdistriktet med bidrag av statsmedel, beräknat efter

vid vägens fullbordande förrättad syn. Härvid skulle totala underhållskostnaden

fastställas och staten sedan bidraga med ett mot statsbidraget

till väganläggningen proportionellt belopp.

Genom syn, förslagsvis vart femte år, borde underhållskostnaden

justeras och underhållet mellan synerna kontrolleras av distriktstjänstemännen

under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ombygges vägen

till enklare väg, bör underhållet i dess helhet påvila väghållningsdistriktet.

Därest anslag till dessa vägar beviljas, bör detsamma, enligt Konungens

befallningshavandes förmenande, utgöra en särskild fond. 1

fråga om storleken av densamma har Konungens befallningshavande i

betraktande av att utredning härom saknas, intet att erinra mot det

av överdirektören Wijnbladh föreslagna beloppet, 250,000 kronor.

Vidkommande de förändringar, som finge anses påkallade i de

allmänna villkor och bestämmelser, som gällde såväl för de allmänna

väg- och brobyggnadsanslagen som för anslaget till enklare vägar, anser

Konungens befallningshavande endast den ändring behöva ifrågakomma,

att åt mom. 15 i Kungl. kungörelsen den 14 november 1913 angående

villkoren för erhållande av statsbidi-ag från anslaget till anläggning av

enklare vägar gives följande lydelse: »På framställning hos Kung],

Maj:t kunna i särskilda fall medel av ifrågavarande anslag anvisas såväl

till enklare broar å redan färdiga vägar som ock till utbyggnad och

förstärkning av s. k. ödebygdsvägar (fjärde klassens vägar) till enklare

vägar.»

Distriktschefen i nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,

överstelöjtnanten W. Prinzencreutz har i utlåtande den 31 december 1917

ansett sig icke kunna biträda överdirektören Wijnbladhs förslag, enär,

enligt Prinzencreutz’ mening, införande av en ännu enklare vägtyp än

de enklare vägarna skulle kunna verka därhän, att intresset för de

vanliga, omsorgsfullare byggda vägarna skulle i väl hög grad nedsättas.

Distrikt»- chefens i nedre

norra distriktet

yttrande

den ål/ia 1917.

Distriktschefen i övre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,

majoren E. Wedberg, tillstyrker däremot i sitt utlåtande den 4 januari

1918 på det livligaste det av överdirektören Wijnbladh framlagda förslaget

och föreslår, beträffande vägarna i övre norra distriktet,

Datt här ifrågasatta s. k. ödebygdsvägar böra ifrågakomma endast

inom lappmarkssocknarna i båda länen och dessutom inom Pajala, Tärondö

och Korpilombolo och möjligen Överkalix socknar av Norrbottens

län,

att anslagen till i dessa vägar ingående broar böra utgå från samma

fond som anslagen till vägarna, då ingen anledning förefinnes till att

de skola utgå ur olika fonder, vilken anordning endast skulle vålla

svårigheter i avseende på statsbidragens fördelning, medlens redovisning

o. s. v.,

att med anledning härav broarna icke böra beräknas för större

bärighet och styrka, än tillhörande väg kan antagas erhålla efter några

års omsorgsfullt underhåll, med iakttagande av viss säkerhetsgrad för

förruttnelse m. m., enär vid en eventuell framtida utbyggnad av vägen

till kraftigare typ överbyggnaden med största sannolikhet redan dessförinnan

hunnit fullständigt förruttna och vid en då nödvändig ombyggnad

lätt kan utbytas mot en starkare konstruktion i närmare överensstämmelse

med vägens avsedda ökade trafikförmåga,

att väg- och brobredden för dylika vägar bör inskränkas till 2,50

meter, med undantag av väg på fin, lös sand, tjälskjutande jord och

myr, varest den bör ökas till 2,80 å 3,00 meter, vid svårare passager

bör bredden kunna minskas till 2,20 meter, men böra däremot mötesplatser

anordnas å lämpliga ställen,

att övergångar av större vattendrag vid såväl här ifrågasatta ödebygdsvägar

som vid enklare vägar om möjligt böra förmedlas genom

D istrikts - chefens i övre

norra distriktet

yttrande

den 4/i 1918.

22

lätta och smäckra hängbroar till undvikande av de för varje år allt mer

svårtrafikabla färjlederna,

att, som marken i de för ödebygdsvägarna avsedda trakterna mera

sällan utgöres av torra sandhedar utan mestadels av vattensjuk och

sumpig, mer och mindre stenbunden skogsmark med lerblandad, tjälskjutande

jordmån eller slyland och myr, vägen bör, för möjliggörande

av dess vidmakthållande utan allt för tidsödande och krävande arbete

och dryga kostnader, redan från början till största delen av sin längd

hårdgöras med grus eller gräsartad pinnmo till den kvantitet, som med

hänsyn till grundens och hårdgöringsämnets beskaffenhet befinnes nödigt,

varjämte även reparationsmaterialier böra framskaffas redan under

byggnadstiden,

att i avseende på byggnadskostnacLerna staten bör i regel helt och

hållet bestrida desamma med skyldighet för varje väghållningsdistrikt,

som skall komma i åtnjutande av dylika vägar, dels att efter träffad

överenskommelse med de särskilda mark- och virkesägarna kostnadsfritt

tillsläppa all för vägens byggnad, avdikning och torrläggning erforderlig

mark och nödiga byggnadsämnen, såsom jord, myrjord, grästorv,

grus, sten och allt virke, som icke med fördel kan hämtas från

kronans skogar, dels att för varje väg tillhandahålla nödiga mans- och

kördagsverken inom vissa prislägen och dels eventuellt utföra vissa

naturaprestationer,

att mera välbärgade väghållningsdistrikt såsom Juckasjärvi, Gällivare

och möjligen ytterligare något sådant i Norrbottens län, därjämte

böra, i händelse de reflektera på dylika ödebygdsvägar, deltaga i byggnadskostnaderna

med ett på förhand fixerat belopp, utgörande vissa

procent av den för anläggningen beräknade kostnaden, beroende på

varje väghållningsdistrikts ekonomiska ställning och resultatet av för

varje gång verkställd särskild prövning,

att å kronomark all mark och alla byggnadsämnen lämnas fritt av

kronan, som tillika kostnadsfritt tillsläpper allt erforderligt virke för

vägens såväl byggnad som underhåll icke blott å kronomark utan även

i största möjliga utsträckning å enskild mark och byamark,

att för erhållande av trygghet för medlens rätta användning och

för i synnerhet grundläggningsarbetets omsorgsfulla och sakkunniga

utförande vägbyggnaderna skola omhänderhavas av Kungl. väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen genom dess tjänstemän och för ändamålet särskilt

anställda schaktmästare,

att i avseende på underhållet kostnaderna härför böra bestridas av

staten, i de förmögnare väghållningsdistrikten under en tid av minst

23

4 A, 5 år efter vägens fullbordande, till vilken tid vägen bör hava hunnit

vinna nödig stadga och fasthet, och i do övriga, mindre välsituerade distrikten

tillsvidare intill dess underhållsskyldigheten kan varda andra i

lägst ordning ålagd, och att vägarnas underhåll därvid ställes under

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omedelbara ledning och kontroll

genom dess tjänstemän, med åliggande för varje väghåliningsdistrikt

dels att liksom vid ifrågavarande vägars byggnad tillsläppa nödiga

byggnadsämnen och virke, som icke med fördel kan hämtas å kronomark,

och dels att med vissa procent av underhållskostnaden, beroende

på varje distrikts bärkraft, deltaga i densamma i form av antingen och

helst penningbidrag, olika för skilda distrikt, eller eljest naturabidrag

genom tillhandahållande av visst antal kostnadsfria mans- och kördagsverken,

att beträffande de förstnämnda väghållningsdistrikten desamma förpliktigas

att efter sagda tid med understöd av ett efter prövning i

varje särskilt fall bestämt statsbidrag — vilket emellertid till sin storlek

bör överstiga det för underhållet av vanliga vägar medgivna —

ansvara för vägens underhåll, varvid kontrollen därvid samtidigt överflyttas

från Kuugl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Konungens

befallningshavande,

att bär ifrågasatta ödebygdsvägar endast skola tjäna som utfartsvägar

till andra av kraftigare typ befintliga eller projekterade vägar

samt att vägens byggnadssätt bör i någon mån göras beroende av dess

läge, längd och avsedda trafikförmåga,

att längden av en dylik ödebygdsväg om möjligt icke bör överstiga

två mil, då vägar av större längd böra utföras som enklare

vägar, och

att den i det avgivna förslaget intagna bestämmelsen om inbyggarnas

underhållsskyldighet rörande i ödebygdsvägarna ingående broar

med tillhörande vägbankar under ovan angivna förutsättningar bör bortfalla

och underhållsskyldigheten ordnas på sätt ovan föreslagits.»

I avseende på brytningskostnaden, varmed distriktschefen Wedberg

förstår arbetskostnad för vägens röjning, terrassering m. in. samt byggande

av smärre trummor, men däremot ej någon kostnad för större

trummor och broar och ej heller för gräsning, anser distriktschefen,

att densamma i vanliga fall och även under normala pris- och tidsförhållanden

icke kommer .att understiga 2 kronor 50 öre per meter

väg, vartill sedermera kommer kostnaden för större trummor, broar,

gräsning, arbetarebostäder m. in.

24

I de allmänna villkor och bestämmelser, som gälla för de allmänna

brobyggnads- och vägbyggnadsanslagen skulle inga ändringar bliva erforderliga,

därest ödebygdsvägarnas utförande och underhåll ordnades

på sätt distriktschefen föreslagit.

Däremot torde åt mom. 15 i nådiga kungörelsen den 14 november

1913 angående villkoren för erhållande av statsbidrag från anslaget

till anläggning av enklare vägar böra givas följande ändrade lydelse:

»På framställning hos Kungl. Maj:t kunna i särskilda fall medel

av ifrågavarande anslag anvisas såväl till enklare broar å redan färdiga

vägar som till utbyggnad och förstärkning av s. k. ödebygdsvägar till

enklare vägar.»

Vidare måste särskilda villkor och bestämmelser fastställas för erhållande

av statsbidrag från ett särskilt anslag till anläggning och

underhåll av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län.

Beträffande yttranden, som inkommit till distriktschefen Wedberg

från distriktsingenjörerna A. Aulin och C. Skarstedt, ville distriktschefen

uttala sin anslutning dels till vad den förre yttrat angående behovet av

en mera överskådlig och praktisk uppställning av räkenskaperna vid

väg- och brobyggnadsföretag än den som hittills använts och dels till

den senares förslag till vägarnas indelning i fyra särskilda klasser, av

vilka 3. klassen skulle omfatta s. k. enklare vägar och 4. klassen s. k.

ödebygdsvägar.

väg- och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande är av

vattisshjrei

den 18 januari 1918 och ansluter sig vad beträffar grunderna för

sens yttrande ödebygdsvägarnas anläggning och statens understödjande härav i huvudden

18,i 1918. gak tjp överdirektör Winjbladhs förslag.

Styrelsen vitsordar behovet av dessa vägar, vilkas uppgift huvudsakligen

skulle vara att tjäna som utfartsvägar från byar och gårdar

i fjäll- och skogsbygder till närmaste lämpliga allmänna väg. Alt

lita till nybyggarnas och böndernas i dessa trakter egen företagsamhet

vore i betraktande av deras små resurser lönlöst. Då det emellertid

vore ett statsintresse, att kolonisationen i. dessa trakter underlättades

och fortsatt framåtskridande möjliggjordes, vore det nödvändigt, att staten

trädde hjälpande emellan och i högre grad än annorstädes i landet

understödde utförandet av ej allenast vanliga och enklare vägar utan

även dessa nu föreslagna ödebygdsvägar.

Ett tämligen rikligt tillmätt anslag och ett enkelt utförande vore

förutsättningarna för att dylika vägar skulle komma till avsett gagn.

25

Genom att göra vägen smal och låta den smidigt anpassa sig efter

terrängen samt genom att så vitt möjligt föra fram vägon över fast

mark skalle väsentliga besparingar kunna göras, varvid dock icke finge

lämnas ur sikte, att ödebygdsvägens ombyggande till väg av högre

klass icke finge i allt för hög grad försvåras genom att ödebygdsvägen

från början varit allt för enkelt byggd. Ett nedpressande av anläggningskostnaderna

motsvarade ökade underhållskostnader och tvärtom,

varför det för ödebygdsvägarna gällde att avväga fordringarna på denna

vägtyp så, att den icke blott betingade lägre byggnadskostnad utan

också lägre underhållskostnad än de allmänna enklare vägarna, vilket

vore möjligt tack vare den mindre trafiken.

Under förutsättning att ödebygdsvägarna under alla årstider, då

marken är bar, skola möjliggöra framförandet på ett tillfredsställande

sätt av kärrdon, anser styrelsen beträffande vägarnas utförande följande

normer böra uppställas.

För vägens formerande borde i regel endast planering erfordras.

Vägbredden syntes böra uppgå till ettdera av måtten 2,2, 2,5 och 3,0 m.;

det sistnämnda måttet borde väljas i de fall, då framtida ombyggnad

till enklare väg kunde förutses. Vid de mindre bredderna måste mötesplatser

med minst 3,0 m. bredd anordnas på ett inbördes avstånd av

80 å 150 m. Inga brantare lutningar än 100 : 1,000 finge förekomma

och nämnda lutningsförhållande endast undantagsvis.

Omsorgsfull avdikning krävdes med diken å ömse sidor på mera

slät mark, men å endast övre sidan, där vägen vore framdragen över

snedlutande mark, varest dock stundom även kunde erfordras avskärningsdiken

för att hindra dagvattnets nedrinnande mot vägen. I stället

för trummor av sten eller trä, utförda på vanligt sätt, borde även tvärs

över vägen gående rännstenar få användas. Diken kunde även helt

utelämnas, nämligen å särskilt torr, grusartad botten.

För erhållande av tillräcklig fasthet hos vägen vore omsorgsfull

röjning av vikt, likaså erfordrades, där grunden ej bestode av fast

lera, pinnmo, grus eller annan tjänlig jordart, att bindjord påfördes till

nödigt djup. På lös lera borde befintlig grästorv ligga kvar och däröver

bäddas med ris med bindjord ovanpå. På myrjord finge först

uppläggas en av dikesjorden planerad bank samt därpå risbädd och

bindjord, så som nyss beskrivits, eller enbart bindjord eller ock utläggas

kavelbro.

För vägbanans hårdgörande borde bind]ordslagret, där undergrunden

utgjordes av lös lera, jäslera eller myrjord, fullständigt grusas till

4

26

5 å 10 cm. tjocklek, för övrigt gräsning i mån av behov. Av största

vikt vore att endast breda hjulringar användes.

Mindre broar borde i regel utföras på enklaste sätt med både överbyggnad

och stöd av trä. Större broar, som i regel icke skulle förekomma

annat än på sådana platser, där man kunde beräkna, att framdeles

allmän väg kunde komma att framdragas, borde utföras enligt

för enklare vägar gällande normer, åtminstone borde landfästena utföras

av sten. På enstaka ställen kunde det ifrågasättas att använda

lättare hängbroar, men i allmänhet syntes vid större vattendrag endast

färjeförbindelser böra anordnas. Den fria brobredden föreslås till

2,5 m.

Beträffande arbetsplaners utförande anser styrelsen, att dylika icke

behöva utarbetas före anslagets beviljande annat än i sådana delar, som

från början kunde beräknas framdeles ingå i allmän väg. En okulärbesiktning

av distriktstjänsteman vore fullt tillräcklig, och borde däi-- vid den tilltänkta vägens läge inläggas på en vanlig översiktskarta samt

utrönas, vilka delar av vägen, som tarvade närmare undersökning och

uppgörande av förslag, varjämte i övrigt vissa genomsnittspris finge

beräknas.

Vid den efter anslagets beviljande erforderliga undersökningen och

utstakningen skulle arbetsprofil upprättas.

Vägens övervakande i tekniskt och ekonomiskt avseende borde

för erhållande av trygghet angående medlens riktiga användning ombesörjas

av tjänstemännen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt

och den dagliga tillsynen utövas av på arbetsplatserna anställda

schaktmästare och förmän.

Underhållet, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att staten

bör bekosta under de första åren efter vägens tillkomst, borde

övervakas i samma ordning som nyss angivits beträffande vägens anläggning.

Denna tid borde lämpas såväl efter vägens beskaffenhet som

efter intressenternas bärkraft. Sedan tiden utgått, borde intressenterna

åläggas att mot åtnjutande av skäligt statsbidrag ombesörja underhållet,

som finge kontrolleras genom inspektioner av distriktstjänstemännen

eller eventuellt deras biträden.

Dessa vägföretag borde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förmenande till största delen och stundom helt och hållet bekostas av

staten med undantag dock för staten ej tillhörig mark, jord, sten, grästorv,

grus, virke o. d., som alltid skulle ställas till vägföretagets fria

disposition. Ersättning syntes endast böra lämnas för åker och äng

samt för grövre virke i enskild ägo. Dessutom syntes det styrelsen,

27

dels att do direkt intresserade borde, efter Konungens befallningshavandes

prövning, kunna utgöra vissa naturaprestationer och dagsverken,

och dels att mera gynnsamt situerade vägdistrikt även bordo

lämna kontant bidrag till visst av Konungens befallningsliavande bestämt

belopp.

Statsbidragen borde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen

utgå med hela beloppet från det tilltänkta anslaget för anläggning

av ödebygdsvägar, även för sådana delar, som redan från början

kunde bliva utförda enligt för enklare vägar gällande normer i tekniskt

avseende.

Brytningskostnaden uppskattar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

till 1 krona 80 öre per meter, vartill komma kostnader för större

trummor, broar, gipsning, baracker, provianttransporter m. m. Styrelsen

antager, att under den första tiden ett flertal av dessa företag

komma att stå på gränsen till enklare vägar, varför medlen för ödebygdsvägarna

skulle komma att användas även för utfartsvägar för större

områden och komplex av byar; där egentligen enklare vägar borde anläggas,

torde en något drygare kostnad vara att emotse.

Till underlättande av en systematisk fortgång av ödebygdsvägarnas

tillkomst borde genom Konungens befallningshavandes försorg uppgöras

en plan för ett visst antal år — 5 å 10 ■— framåt över de vägar av

nu ifrågavarande slag, som borde komma till utförande. Dessa planer

skulle insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i och för utfärdande

av förordnanden om nödiga undersökningar. Anslagets fördelning

skulle bestämmas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller i vissa fall

hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen håller före, att de sålunda föreslagna

ödebygdsvägarna snarare torde vara att hänföra till enskilda än

till allmänna vägar, sådana dessa båda slag av vägar för närvarande vore

att enligt gällande lag fatta. Det allmännas intresse för ödebygdsvägarna

motiverades icke av att vägarna själva skulle komma till gagn för den allmänna

samfärdseln, utan därav att de skulle befordra dessa landsändars

bebyggande och utveckling på ett sätt, som skulle komma landet i

dess helhet till godo. Dessa vägar syntes böra bilda en klass för sig,

för vilken speciellt avfattade nya bestämmelser vore erforderliga, och

föreslår styrelsen därför, att i lagen om enskilda vägar på landet den

5 juli 1907 bör inryckas ett ungefär så lydande tillägg: »Angående

statsunderstödda ödebygdsvägar gälle vad därom särskilt är

stadgat.»

28

Statsmakternas

tidigare

åtgärder för

kommunikationerna.

Angående storleken av det föreslagna nya anslaget anser styrelsen,

att detsamma för första året bör beräknas till det föreslagna beloppet,

250,000 kronor, tills någon erfarenhet vunnits rörande behovet

av dylika vägar. I samband härmed betonar styrelsen, att detta anslag

på intet sätt finge inkräkta på storleken av de båda andra vägbyggnadsanslagen.

Namnet ödebygdsvägar finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

synnerligen lämpligt och varnar för ett beteckningssätt i analogi med

det av vägkommissionen föreslagna, vilket, ehuru i sig själv lämpligt,

kunde förorsaka förväxlingar och misstag vid en blivande mera enhetlig

omläggning av vägväsendet.

Slutligen hemställer styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte bibehålla

det redan äskade beloppet till ödebygdsvägarnas anläggning vid minst

250,000 kronor, samt gå i författning om utarbetande av de särskilda

bestämmelser, som för ödebygdsvägarna och bidrag från anslaget till

desamma kunna prövas nödiga, ävensom sätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i tillfälle att rörande dessa bestämmelser avgiva vidare

underdånigt utlåtande.

B. Vägbehovet i övre Norrland.

Att ett mycket stort behov av de nu ifrågasatta s. k. ödebygdsvägarna

förefinnes i de trakter, där dessa vägar äro avsedda att komma

till stånd, och att detta behov är ytterst trängande, torde vara obestridligt,

samt är, såsom med all önskvärd tydlighet framgår av ovan

refererade yttranden och framställningar, även livligt erkänt. För befolkningen

i övre Norrlands fjällbygder och milsvida skogstrakter är

det helt enkelt ett livsvillkor och en oundgängligen nödvändig förutsättning

för kulturell utveckling och ekonomiskt framåtskridande att

erhålla kommunikationer, att få vägar, om också av relativt enkel art.

Statsmakterna ha också visat sig behjärta det allmänna kommunikationsbehovet

dels genom upprepade höjningar av anslagen till väg- och

brobyggnader, dels genom beredandet av det särskilt för de nordliga

länen avsedda anslaget för enklare vägar och dels slutligen genom att

bevilja anslag så väl för inlandsbanans fortsättande norr om Ångermanälven

som för tvärbanor till inlands- och stambanorna.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:r 142 till 1916 års riksdag,

däri anslag äskas för sistnämnda ändamål, lämnas en del sifferuppgifter

rörande folkmängd och näringar i de två län, som främst beröras av

ett fortsatt inlandsbanebygge, nämligen Västerbottens och Norrbottens

län. Flera däri lämnade uppgifter, som beröra ekonomiska och kulturella

synpunkter äro av stort intresse även för det spörsmål, som nu närmast

är föremål för sakkunniges utredning.

Departementschefen anförde då till statsrådsprotokollet i kommunikationsfrågan

följande:

»Folkmängden i nämnda län», d. v. s. Västerbottens och Norrbottens

län, »som år 1884 utgjorde 207,549 personer, hade år 1914 stigit till

340,137 eller med ej mindre än G4 %. Den samtidiga folkökningen

för riket i övrigt stannade vid 20 %. Det övre Norrland har således

under de tre senaste decennierna haft att uppvisa en omkring tre

gånger så stark relativ stegring i folkmängden som landet i övrigt.

Denna starkare folkökning är en följd dels av det kända förhållandet, att

nativiteten i Norrland och särskilt dess övre delar är betydligt större

än i sydligare landsdelar, dels ock därav, att övre Norrlands stora

naturliga tillgångar börjat i förut okänd omfattning tagas i anspråk för

produktionen, varigenom livsuppehälle kunnat inom området beredas åt

en alltjämt stigande befolkning.

Till belysande av olika näringars utveckling må en del uppgifter

anföras. Åkerarealen inom nämnda län utgjorde år 1884, så vitt känt

är 59,176 hektar, år 1914 redovisas 128,390 hektar. Mot åkerarealens

ungefärliga fördubbling svarar i det övriga riket en samtidig tillväxt

av 23 %. Jämväl husdjurens antal har samtidigt stigit starkare än i

det övriga Sverige; siffrorna utvisa således en ökning av hästar med

40 mot 26 % och av kor med 50 mot 22 %.

Särskilt under den senaste tiden har jordbruksnäringen på ett

glädjande sätt utvecklats. Härtill har i hög grad bidragit de betydande

anslag till avdikning av myrmarker, som av riksdagen ställts till förfogande.

I vissa kustområden, där kommunikationerna äro goda och

de naturliga förutsättningarna gynnsamma, har uppstått ett på boskapsskötsel

baserat jordbruk, som ger betydande överskott över den egna

bygdens behov.

Fabriksindustriens tillverkningsvärde har inom de båda länen ökats

från 20,2 miljoner kronor år 1896 till 38,6 miljoner kronor år 1912,

eller med 91 % på 16 år.

Behållningen av statens kronoskogar inom till länen hörande

distrikt uppgick år 1913 till 6,53 miljoner kronor, vilket belopp utgjorde

51 % av totalbehållningen från rikets kronoskogar. År 1906 utgjorde

behållningen för nämnda distrikt endast 4,26 miljoner kronor, vadan

30

behållningen på sju år stigit med 53 %. Den utomordentliga värdestegringen

av statens vidsträckta domäner i berörda trakter beror

väsentligen på den värdeökning, som mindre virke genom trämasseindustrien

erhållit.

Under senare tid har ett flertal vattenfall och forsar, med undantag

för Porjusfallen alla i kustområdet, utbyggts för att leverera energi för

kraft- och belysningsändamål.

I anslutning till den näringslivets allmänna stegring, varom anförda

siffror bära oförtydbart vittne, visa även de finans-statistiska uppgifterna

stegringar, större än för riket i övrigt. Taxeringsvärdet å annan

fastighet än jordbruksfastighet har att uppvisa en stegring från år 1885

till år 1915 från 17,43 till 106,42 miljoner kronor eller med 511 %,

medan motsvarande stegring för riket i övrigt var 327 %. Samtidigt

steg den till bevillning uppskattade inkomsten av kapital eller arbete

från 9,04 till 73,37 miljoner kronor eller med 712 medan motsvarande

procentiska stegring i riket i övrigt stannar vid 403 %.

Det väldiga uppsving i kulturellt och ekonomiskt hänseende, som

sålunda under senare decennier framträtt i övre Norrland, har givetvis

sin orsak i storleken och arten av de mäktiga naturtillgångar av olika

slag, som landet äger, och som kommunikationernas utveckling i enlighet

med statsmakternas klokt förutseende beslut gjort i högre grad

tillgängliga. Rikedomen av ännu outnyttjade eller endast ofullständigt

utnyttjade naturtillgångar är ägnad att inge en väl grundad förhoppning

om en likartad stark utveckling under en lång tid framåt.»

Departementschefen övergår härefter, till frågan om inlandsbanans

ekonomiska betydelse och anför, under åberopande av de år 1908,

resp. 1915 publicerade utredningar, som på järnvägsstyrelsens uppdrag

verkställts av byråchefen i kommerskollegium filosofie doktor Karl KeyÅberg

och matematikern i nämnda styrelse Sven Norrman, följande:

»Det framgår av dessa utredningar, att de naturtillgångar, som i

rikt mått förefinnas i trafikområdet för även inlandsbanans nordligare

del, under de allra senaste åren undergått en mycket betydande värdestegring

och att ett flertal ekonomiska förhållanden tillkommit eller

undergått sådan ändring, att inlandsbanans fortsättning från Ångermanälven

numera kan sägas vara även ur ekonomisk synpunkt motiverad

i högre grad än vad man förut haft anledning antaga. En vaknande

insikt om ökade möjligheter för jordbruksnäringens bärkraft och utveckling,

bland annat genom tillgodogörande av torrlagda myrmarker,

trämasseindustriens utveckling och skogsvärdets i samband därmed

stående starka stegring, den fullbordade utbyggnaden av Porjusfallen,

Som ställer i utsikt uppkomsten av ny storindustri vid gruvsamhällena

med anspråk på tillförsel av livsförnödenheter och träkol, samt slutligen

den elektro-kemiska industriens framgångsrika utveckling, som ger

löften om utnyttjandet av de stora vattenkraftstillgångarna i det inre

Norrland — allt detta innebär nytillkomna faktorer, vilka med styrka

tala för inlandsbanans snara fullbordande.»

Vidare framhålles i propositionen den stora betydelsen av kommunikationernas

utveckling, enkannerligen genom inlandsbanan, för jordbruk,

skogshantering, trävaruindustri, vattenfallens utnyttjande in. m.

i det nordligaste Norrland, en betydelse, som än ytterligare kommer

att ökas genom de föreslagna tvärbanorna — särskilt banan Hällnäs—

Stensele — till stambanan genom övre Norrland.

Men för att inlandsbanan och dess tvärbanor skola komma även

de orter till godo, som ligga mer avlägset från själva järnvägslinjerna,

och för att järnvägen å sin sida skall kunna draga full fördel av en

så långt möjligt utvecklad trafik till och från de trakter, genom vilken

den är framdragen, fordras oundgängligen vägkommunikationer mellan

järnvägen och omgivande bygder.

För att giva ett begrepp om de av de långa landsvägsfrakterna

alstrade svårigheter, som den nuvarande befolkningen här uppe har

att kämpa emot vid det för en rationell kolonisations bedrivande nödvändiga

varuutbytet må här nämnas, att avstånden till närmaste järnvägsstation

vid stambanan till Stensele, Sorsele och Arjeplogs kyrkobyar

utgör respektive 165, 174 och 156 km., avstånd, som helt naturligt

verka en stark fördyring av de varor, som måste inköpas från

andra delar av landet. »Om prisen i Sorsele, Stensele och Vilhelmina

jämföras med dem i Umeå», säger departementschefen i sitt yttrande,

»framstår en fördyring av t. ex. rågmjöl med över 20 % och av

fotogen med 40 %, medan samtidigt saluvärdet för avyttringsartiklar

sjunker, för t. ex. nötkött med nära 40 % och renkött med 50 %. Huru

dessa fraktkostnader ytterligt betunga en även under andra svåra förhållanden

arbetande befolkning, torde kanske ytterligare böra belysas

genom ett exempel. Ett i sjöregionen bosatt hushåll om 8 personer,

som är hänvisat till inköp av sitt mjöl bebo v, får i forfrakt från järnvägen

enbart härför erlägga 70 kronor om året. Härtill kommer fraktkostnaden

för övriga varor.»

För att förhindra den av de svåra existensmöjligheterna föranledda,

alltjämt växande utflyttningen och emigrationen liksom ock stegringen

av den allt mer tryckande fattigvårdstungan och för att främja utveck

-

.Behovet att

förbättra utkora

stm löjlighet

erna för

befolkningen.

32

Jord br niet.

lingen av jordbruket cell kolonisationen i övrigt är det nödvändigt att

söka så långt som möjligt säkerställa den arbetsutkomst, som för flertalet

brukare torde få anses oundgänglig.

Därest nödiga kommunikationer åvägabringas, torde med säkerhet

sådan utkomst kunna påräknas för en betydligt talrikare befolkning än

den nuvarande. Bristen på skogsarbetare i den inre lappmarken lägger

svåra hinder i vägen för ett intensivare skogsbruk, ett hinder som med

den starka stegringen av skogarnas värde blir alltmera kännbart. Uppmärksamhet

förtjänar härutinnan även tjärberedningen och skogskolningen,

som de senaste åren lämnat sina utövare utomordentligt goda inkomster.

Detta har visserligen till stor del varit beroende av kristidsförhållandena,

men man torde ändock med fog kunna förvänta, att denna verksamhet

alltjämt bör kunna vidmakthållas och vidare utvecklas, om blott bättre

betingelser i kommunikationshänseende kunde påräknas.

Aven plockning av skogsbär kan som bekant bli en betydande inkomstkälla,

som bereder sina idkare synnerligen goda dagsinkomster.

Redan nu bär befolkningen insett betydelsen härav. Så hava i Västerbottens

län på Svenska medicinalväxtföreningens initiativ inrättats flera

blåbärstorkerier, av vilka en hel del under bärtiden arbetat både dag

och natt. Ur såväl folknärings- som nationalekonomisk synpunkt vore

det av allra största vikt, att denna verksamhet kunde rationellt utvecklas.

Villkoret härför är emellertid i första rummet, att vägnätet vinner sådan

utbredning, att bärens tillvaratagande och transporterande möjliggöres.

De enkla utfarts vägarnas betydelse för jordbruket ligger i öppen

dag. Här skola ytterligare framföras några synpunkter. En av de

största olägenheterna av byarnas på grund av kommunikationsbristen

framtvungna isolering är att avsättningen för jordbruksprodukterna till

större samhällen, järnvägsstationer och mejerier i högsta grad försvåras

och i vissa fall rent av omöjliggöres, på grund varav produktionen av

ortens alster inskränkes till det egna behovet därav, då den i stället

med drägliga vägförbindelser skulle kunna väsenligt uppdrivas. Vintertiden,

då snötäcket och de tillfrusna vattendragen underlätta förbindelserna,

ställa sig ju förhållandena bättre i detta avseende,_ men

sommartiden kan det hända, att byar, belägna så nära mejeri, landsväg

eller samhälle som 5 å 6 km., icke kunna utföra sina jordbruksprodukter

på grund av att kommunikationer saknas.

Den brist på dylika produkter, särskilt mjölk, som råder i de större

samhällena, torde för närvarande vara mera kännbar än någonsin. Nedanstående

från Töre mejeri i Norrbottens län hämtade uppgifter torde

33

i detta avseende vara synnerligen belysande. Siffrorna utvisa huru stor

mjölkmängd, som under respektive år tillförts mejeriet under sommaroch

vintertid.

A r.

Mjölkmängd i kg.

Sommartid.

Vintertid.

Minskning

sommartid.

1915.......................................

71,928

147,588

75,660

1916.......................................

58,338

168,375

110,037

1917.......................................

45,753

197,512

151,759

Då förhållandena äro likartade i hela kustlandet, är det utan vidare

klart att en dylik minskning i tillförseln under de tider, då marken är

bär och kommunikationen därigenom försvårad, skall vålla minskad tillgång

och därav följande prisstegring. Åven i de övriga länen råda

liknande forhållanden. Det finnes rikligt med kor, och mjölk erhålles

långt över husbehovet, men mjölken måste användas antingen till beredning

av ost och smör, eller till utfodring av kalvar och svin. Någon

transport av mjölk eller andra produkter är mycket ofta ej möjlig under

tid då marken är bar, och sålunda gå jordbrukarne miste om en

välbehövlig penninginkomst, medan befolkningen i de större samhällena

tar betala höga pris och ändå lider brist på dylika förnödenheter.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att lika väl som det

nu med fördel låter sig göra att skicka mjölk från stationer i Västerbottens

län till Kiruna, skulle man från de trakter, varom nu är fråga

kunna transportera mjölk lång väg söderut, om blott möjlighet funnes

att föra fram denna vara till järnvägsstationerna.

Tillförseln av den för jordbruket så utomordentligt viktiga kalken

försvåras för närvarande icke blott av bristen på vägar, utan också

därav, att den måste hämtas från landets sydligare delar. På grund

Järav har staten till och med måst träda hjälpande emellan med anslag

för bidrag till fraktkostnaderna. Tack vare inlandsbanan, som berör

trakter med stora kalkfyndigheter, skulle denna tillförsel avsevärt underlättas,

men den kan tydligtvis ändå icke komma jordbruket till den

nytta som sig bör, så länge vägar till större delen saknas för kalkens

distribuering.

Vidare vilja sakkunnige fästa uppmäksamheten på en annan fråga

vars betydelse för folknäringen icke får underskattas, nämligen förbätt

-

34

rande och anläggning av vägar till fäbodarna. Det i Norrland och

stora delar av Svealand gängse bruket att sommartiden hålla boskapen

i fäbodar har ansetts mindre lämpligt ur ekonomisk synpunkt, då till

följd av bristen på kommunikationer någon rationell mejerihantermg

icke kan bedrivas. Denna olägenhet, som innebär slöseri med både

tid penningar och produkter, skulle emellertid i ej oväsentlig grad kunna

förminskas, därest fäbodarna genom körbara vägar kunde förbindas med

närliggande gårdar och ortens vägnät, varigenom en stor mängd produkter

skulle kunna lämnas direkt till avsalu eller försändas till mejerier,

för vidare behandling. Dessa vägar skulle även komma till stor

nytta för det jordbruk, som redan nu bedrives vid fäbodarna, och skapa

nya förutsättningar för denna näring bland annat genom utflyttning till

fäbodarna. Jordmånen därstädes är ofta mycket god, och det bo, som

där skördas, är merendels av en alldeles utomordentligt god beskaffenhet

samt mycket omtyckt av kreaturen.

Enstaka fäbodställen kunna givetvis ej påräkna att erhålla statsanslag

för dylika utfartsvägar, men för ett större komplex av fäbodar

skulle det mången gång kunna vara till verklig nytta för vidsträckta

områden, om utfartsväg funnes, vadan anslag i sådant fall borde kunna beviljas.

Härjämte är att märka, att fäbodkomplexens utfartsväg ofta komme

att sammanfalla med utfartsvägen för en eller flera närbelägna byar.

I den vid 1918 års riksdag inom första kammaren väckta och numera

av riksdagen bifallna motionen nr 25 har herr Hellström hemställt

om utredning, huru kolonisationen ä bondejord i Norrland, genom

ändring i de för Norrland gällande ägodelningslagarna och genom

ändrade villkor och bestämmelser för utgående av bidrag från norrländska

avdikningsanslaget och lån från norrländska nyodlingsfonden

samt genom andra lämpliga åtgärder i huvudsaklig anslutning till i

motionen angivna riktlinjer för denna kolonisation, må kunna kraftigare

än hittills befrämjas. . „

En viktig förutsättning för att strävandena i de av motionaren angivna

hänseenden skola krönas med framgång är otvivelaktigt åstadkommande

av framkomliga vägar.

Vid den kolonisation, som börjat bedrivas av vissa trävarubolag,

lv°Tkogl0n har man också haft blicken öppen för vägarnas vitala betydelse, då det

trakterna. äuer koloniseringens genomförande. I denna fråga har forstmästaren

hos Mo & Domsjö aktiebolag G. H. von Post inför sakkunnige hållit ett

föredrag, därvid särskilt behandlande nämnda bolags åtgärder för att

skaffa vägförbindelser åt bolagets kolonister i de stora skogsområdena

i Anundsjö socken.

35

Föredragets innehåll var i huvudsak följande:

Under de senaste åren hade skogsarbetet i Norrland fått eu allt iller ökad

omfattning, bland annat beroende på dels sulfit- och sulfatfabrikernas förmåga

att tillgodogöra sig smått och delvis mindrevärdigt virke och dels eu mera

rationell skogsvård med planteringar, gallringar och dikningar m. m. d. För

alla dessa arbeten krävdes en allt större arbetarestam, vars rekryterande bleve

allt svårare till men för såväl skogs- som jordbruk.

I Anundsjö socken i Ångermanland med eu yta av 25.8 kvadratmil och en

folkmängd av c:a 8,000 personer hade den odlade jordens areal ungefär fördubblats

sedan år 1904, vilket varit till fördel även för arbetarestammen i dessa

trakter.

Utom ovan nämnda skogsarbeten tillkomme för virkets transporterande även

arbetet för flottningen i och underhållet av endast inom denna socken icke mindre

än c:a 700 km. flottleder, vilket arbete således måste sägas hava en i förhållande

till folkmängden stor omfattning.

Det bästa medlet att råda bot på arbetarebristen i dessa skogsbygder hade

visat sig vara anordnandet av kommunikationer. Ävenså måste arbetet mycket

fördyras genom svårigheterna såväl för tillförseln av proviant, redskap och andra

förnödenheter som för ordnandet av arbetarnes bostäder. Dessa frågor hade beaktats

av kronan, som insett, att åstadkommandet av även de enklaste kommunikationer

medförde högre virkespriser och underlättade traktens kolonisation.

Dessa enkla vägar hade också social betydelse, i det de underlättade skolgång,

sjukvård m. m.

Yad kunde då göras för erhållande av så goda vägar som möjligt utan allt

för störa kostnader? Det måste gälla att ej kosta på mer än att vägen fyllde

sitt ändamål i förhållande till den trafik, för vilken den vore avsedd, alltså för

större trafik bättre, för mindre enklare vägar. De mindre skogsvägarna tillförde

de större vägarna den stora skogsbygdens tillfälliga trafik på samma gång de

befrämjade bebyggandet av samma skogsbygd.

Vid utförandet av de skogsvägar, som anlagts genom Mo & Domsjö Aktiebolags

försorg hade man efter hörande av byamännen i trakten och vederbörande

skogs tjänstemän sökt på bästa vis förbinda de nya vägarna med redan befintliga.

Det betydde mindre, att vägen bleve så kort som möjligt, än att den bleve god

och berörde utvecklingsdugliga marker. Man hade därvid kommit till en typ av

vägar, som ej vore så dyr, som man skulle kunna tro, vare sig i fråga om byggnads-

eller underhållskostnad.

Den första av dessa vägar i Anundsjö skogsbygd byggdes 1897, men det

huvudsakliga arbetet med nya vägbyggnader hade tagit sin början 1904 samt fortgått

till 19l7.

En liten tvärväg Högtjäl—Tällvattnet, som dragits fram tvärs över de tämligen

höga moränåsarna, men även över myrar, hade en längd av 4,100 m. och

hade betingat 2,826 kronor eller 0.6» kronor pr meter.

Det vore att märka, att dessa arbeten sattes bort på ackord, varför det ej

kunde vara tal om något ockrande på dem, som närmast ville ha vägen till stånd.

Dock vore det troligt, att på annat håll högre ackordspris kunde erhållas, och

att man på grund av intresset i orten utfört arbetet för möjligen något billigare

pris än andra arbeten samtidigt betingat.

Vägen Järvberget—landsvägen av 5,000 in. längd hade framdragits över en

36

lång moränlicl med mycket vatten, som föranlett dyra trumarbeten, samt både

kostat 3,560 kronor eller 0.71 kronor pr m.

Yägen Holmsjö—Östby av 3,800 m. längd hade kostat 3,016 kronor eller

0.79 kr. pr m.

Det största företaget vore vägen Selstadammen—Dödvattnet, som vore

20,500 m. lång och hade kostat 10,000 kronor eller 0,4 9 kr. pr m. Den ginge

fram genom väldiga skogsvidder och hade å fast mark — liksom de övriga vägarna

— 3.6 m. och å myrarna 4.0 m. bredd.

Vägarna Brattsjö—Remmarbäcken, 17,000 m., Remmarbäcken—Vårtsjö, 5,000

m., Södra landsvägen—Hellsund, 3,000 m., Myckelgensjö—Holmsjö, 1,700 m., och

Bureåborg—Skorped, 5,000 m., hade samtliga kostat 60 ä 70 öre pr m.

Med utgående ifrån att vägarna i regel borde läggas å fast mark hade man

använt den naturliga moränen som byggnadsmaterial. Träd i vägbanan hade rothuggits

och de största stenarna sprängts bort, varefter planering skett med grus

(morän) från diket. I allmänhet användes endast ett dike, utom i sidlänt mark,

där två sådana upptoges. Över myrarna upptoges också två diken, utom vid

synnerligen goda lutningar, då man nöjde sig med ett. Gruset pålades utan

rustbädd, och denna vägbana av moränjord med dess blandning av sand och groft

grus bleve småningom så fast, att vägen tålde även ganska tunga lass utan att

bliva i nämnvärd grad förstörd.

Försök hade gjorts att få fram en sammanställning av kostnaderna för vägunderhållet,

men den hade ej kunnat fås exakt, varför den utelämnats.

En schaktmästare hade gjort upp vägdelning, och underhållarna hade varit

tillfredsställda därmed samt funnit underhållet billigare än de tänkt sig. Härför

hade man att tacka morängrusets (pinnmons) förmåga, att så att säga cementera sig.

Vår och höst lämnade vägarna visserligen åtskilligt övrigt att önska, särskilt

på sumpmark, med det torde betyda mindre, om man då finge köra försiktigt

och långsamt. För övrigt vore vägarna fullt brukbara och tillfredsställde trafikbehovet

alla tider på året. ... . . ...

Då dessa vägar visat sig ändamålsenliga för kolonisationens främjande i

dessa trakter, så torde de innebära en lycklig lösning av frågan om de mindre

trafikledernas utveckling inom Norrland.

Där behovet av en väg vitsordats av ortens kommunalnämnd, syntes detta

vara tillräckligt för att en sådan väg skulle få del av statsbidrag, vilket borde

utgå som engångsanslag och detta oberoende av om den vore färdig eller endast

påbörjad. Även torde erfordras bidrag till underhållet, intill dess bebyggelsen

utefter vägen möjliggjorde dess underhåll av befolkningen på platsen. Hänsyn

måste vidare tagas till den olika ekonomiska bärkraften hos olika grupper av intross

gh 101*

Med det kraftiga industriella uppsving för Norrland, som syntes komma

att alltjämt fortskrida, vore det att befara, att de icke bofasta skogsarbetarne

skulle helt uppslukas av industrien. Men om man kunde erhålla en i skogsbygden

bofast arbetarestam, som trivdes med sitt arbete och vore väl avlönad,

skulle denna nog kunna bevaras mot lockelserna till kustlandet, om man blott

ordnade möjligheterna att erhålla egna hem eller kolonier med därför nödiga

kommunikationer, skolor m. m. för dem.

Mo & Domsjö Aktiebolag hade för detta ändamål i Anundsjö lämnat kolonisterna

understöd i kontanta penningar, fria naturaförmåner av olika slag, besittningsrätt

på livstid utan arrende till kolonatet med utdikad odlingsmark, vägförbindelser

m. m. Denna frågas betydelse torde framgå redan därav, att endast

37

bolagets skogsområde inom Anundsjö uppginge till DO,000 bär, för vars behöriga

vård tarvades eu miingd folk. ..

För skogsarbetarfrågans lösning utgjorde därför de avhandlade enkla vagarna

ett av do bästa medlen. Det kunde dock ej förnekas, att det även funnes

behov av stora vägar för den genomgående trafiken, och att vissa småvägar kunde

förbättras till ett mellanting mellan de stora vägarna och de avhandlade, för

Norrlands kolonisation så viktiga småvägarna.

Skogsbrukets behov av vägar framgår såväl av vad i nu refererade Skogsbruket.

föredrag framhållits som av vad därutinnan för övrigt antytts. Dessutom

torde böra omnämnas, dels att ej oväsqjrtliga kostnader årligen av staten

nedläggas på vägar för kronans skogar i Norrland, och dels att denna

fråga vunnit särskilt beaktande även i kolonisationskommitténs den 15

december 1917 avgivna underdåniga utlåtande. De av domänstyrelsen

för år 1917 anvisade medlen för dylika skogsvägar uppgå till för Norrbottens

län 44,100 kronor, för Västerbottens län 55,054 kronor och för

Jämtlands län 10,503 kronor. Genom göda vägförbindelser till skogarna

framkallas en minskning i avverknings- och transportkostnaderna

för virket med därav följande ökning av skogens värde på rot, och

möjliggöres desslikes en god skogsvård i övrigt med avdikningar och

andra arbeten. Till dessa frågor återkomma sakkunnige längre fram i

annat sammanhang.

Åven om bergsbruket, särskilt vad malmbrytningen angår, har sitt Bergsbruket.

största intresse i järnvägsförbindelsernas utveckling, så får därför icke

den roll, vägarna spela för detsamma, förbises. Kalk, täljsten och skiffer

finnas flerstädes, och i lappmarken förekomma bland annat vackra

marmorarter. Beträffande kalkförekomsterna torde böra nämnas utöver

vad ovan i fråga om jordbruket redan anförts, att det — då för kalkberedning

lämpligt bränsle saknas — särskilt är till dolomiten man i

dessa trakter är hänvisad för jordbruksändamål. Dolomiten har nämligen

visat sig synnerligen tjänlig i finmalet tillstånd, såsom vidare

framgår av den till motionen nr 79 i första kammaren vid 1917 års

riksdag fogade utredningen av H. von Feilitzen.

Av vad nu har blivit sagt om skogs- och bergsbruk framgår utan industrien.

vidare, vilka stora fördelar industrien skulle hava av att dessa områden

med sina stora naturrikedomar erhölle vägförbindelser för råvarornas

transporterande. Det kan utan överdrift sägas, att de nordliga delarna

av Norrland, särskilt de, varom här är fråga, till vissa delar äga de

allra största förutsättningar för ett väldigt industriellt uppsving, och

även om härigenom dessa enkla ödebygdsvägar i en de! fall snart skulle

följas av kraftigare byggda vägar, så äro de förra ett oettergivligt

första villkor för att de senare en gång skola komma till stånd.

38

Vattenkraftens

tillgodogörande.

Fisket.

Sociala

frågor

Åven för vattenkraftens tillgodogörande i dessa trakter är tillkomsten

av vägen av största betydelse, särskilt sedan man under de allra

sista åren börjat litet varstädes anlägga smärre kraftverk för jordbrukets

elektrifiering, vilken verksamhet synes tilltaga med en alltmer stegrad

intensitet. Dessa små anläggningar kunna icke på samma sätt som

de stora kraftdistributionsverken bära kostnaderna för de väganläggningar,

som erfordras för transport av material m. m., varför det länder till

stor fördel, när en vägbyggnad kan komma till nytta även för en dylik

kraftanläggning. ,

För fisket och dess nyttiggörande för befolkningen äro likaledes användbara

vägar av största betydelse. Tillförseln av färsk fisk spelar

en mycket stor roll, särskilt för den i kustsocknarna mellan kusten och

stambanan genom övre Norrland bosatta befolkningen, som för sitt behov

av fisk är hänvisad till fisklägena vid kusten. Åtskilliga av dessa

sakna drägliga utfartsvägar till närmaste allmänna väg. Åven från de

inre delarna av landet skulle ökad tillförsel av den eftersökta och omtyckta

fjällsjöfisken till övriga delar av landet kunna äga rum, när väl

utfartsvägar kommit till stånd. Kommunikationsbristen vållar, att i de

isolerade bygderna fiske utövas endast till husbehov, ehuru ett ingalunda

föraktligt livsmedelstillskott för landet i dess helhet på detta sätt skulle

kunna erhållas.

Bland de sociala frågorna har emigrationsfrågan förut blivit omnämnd.

I detta avseende torde vara tillräckligt att hänvisa till professor

G. Sundbärgs utredning i emigrationsfrågan. Ett flertal ödehemman i de

nordliga länen vittna om den starka utvandringen, och som ett observandum

torde förtjäna nämnas, att i Canada lära finnas hela byar, bebodda

så gott som uteslutande av västerbottningar.

Härutinnan gäller alltjämt det uttalande, som på sin tid gjordes av

Konungens Befallningshavande i Norrbottens län i skrivelse den 17

september 1912 i fråga om enklare väganläggningar, nämligen att befolkningen

i sådana byar, som i brist på vägar äro avstängda från

yttervärlden, kommer att leva i så gott som fullständig isolering, vilken

isolering, till sina verkningar ökad av det månadslånga mörkret, orsakar,

att befolkningen, i saknad av väckande impulser utifrån, lätt

kommer att försjunka i slöhet och lojhet eller också gripas av begär

att komma bort till andra, lyckligare lottade trakter.

En fråga, som i allra högsta grad förtjänar beaktande, är läkarvården.

I de vägfattiga och väglösa trakter, varom här är fråga, är det

Sjukvård.

39

förenat med allra största svårighet att föra en sjuk till läkare eller erhålla

besök av denne, och förvisso få många dödsfall skrivas på kommunikationsbristens

konto. Om man betänker, att, med undantag lör

vintertiden, inga åkdon kunna användas, utan att allt, som skall transporteras,

måste klövjas, släpas på släpstötting eller Blånor eller ock

bäras, så inses lätt, hur hjälplös befolkningen är vid hastigt påkommande

sjukdomsfall.

Vid framforslandet av lik möta också stora vedermödor. I de väglösa

trakterna måste kistan, de tider marken är bar föras fram på släpslanor

och är då utsatt för de våldsammaste krängningar och stötar, på

samma gång som de medföljande sörjande ha all möda att skydda

kistan och dess för dem dyrbara innehåll. En sådan färd gör också

ett ytterst beklämmande intryck och efterlämnar minnen av obehag

och lidanden, som skulle kunnat helt undgås med drägliga vägförbindelser.

Åven vid tillkallande av barnmorska kan svårigheten att erhålla

sådan vara av ödesdiger betydelse, och tydligtvis måste de fall vara

talrika, då moder eller barn skulle kunnat räddas till livet, om bättre

vägar funnits, som möjliggjort, att barnmorska kunnat anlända i rätt tid.

Postgången är flerstädes synnerligen bristfällig. DetfinneB byar, ganska

stora byar till och med, som ha flera mil till närmaste poststation. Från

byarna vid Rövattnet i Tärna socken, vilka dock räkna ett tjugutal

byamän, är sålunda avståndet till närmaste lantbrevbäringslinje c:a 3

mil. Framställning har gjorts hos generalpoststyrelsen om förbättrade

postförbindelser, men avslagits. Det är också givet, att de som befordra

posten, lantbrevbärarna, få pröva på åtskilliga strapatser vid sina färder

längs de obanade stigar, som leda till isolerade byar. Vore vägförhållandena

bättre, skulle lantbrevbäringslinjerna kunna ordnas på för

postverket och allmänheten vida bättre sätt än nu är fallet.

Att skolväsendets utveckling måste hämmas av bristen på vägar

torde knappast behöva nämnas. För att med ett exempel belysa förhållandena

härutinnan må nämnas, att en del av barnen i kronotorparkolonien

vid Juktån ha ända till 10 km. att tillryggalägga för att komma

till skola, dit det icke finnes spår till någon väg; på andra håll

kunna förhållandena vara ännu ogynnsammare. Vintertiden, då Juktån

är tillfrusen och bär, kunna ju skolbarnen lättare komma fram, men höst och

vår, då det varken bär eller brister, är skolgången nästan omöjliggjord.

Vad dylika, olidliga förhållanden betyda för svensk odling och svensk

Postgången.

Skolgången.

40

Lappbefolk

ningen.

Militära intressen.

Var är vägbehovet

störst?

kultur, icke minst i gränstrakterna mot Finland och Norge, ligger i

öppen dag.

Lappbefolkningen, som med stigande civilisation fått ökade krav

på livet, bland annat yttrande sig i högre fordringar på omväxlande

föda — renkött och kaffe utgör nu icke längre lappens så gott som

enda föda —- skulle även få stor nytta av ödebygdsvägarna, Under

nuvarande förhållanden måste lapparna till fots eller på skidor och med

tunga bördor på ryggen uppsöka sina boplatser i obygderna, Lapparna

hava emellertid under de senare decennierna blivit mera bofasta än

förr, vilket gör, att vägar för dem komma att alltmera spela samma

roll som för den övriga befolkningen.

Slutligen må i allra största korthet erinras om den utomordentligt

stora strategiska betydelsen för landets försvar av att det i dessa trakter

finnas för infanteri och eventuellt fältartilleri framkomliga vägar.

Inlandsbanans vikt för försvaret kommer givetvis att ökas, därest dessa

ödebygdsvägar komma till stånd. Dessutom skulle dessa vägar vara

till stort gagn i händelse av mobilisering såsom i hög grad underlättande

vederbörlig inställelse.

C. Vägbehovets tillgodoseende.

Av vad ovan anförts torde med all önskvärd klarhet hava framgått,

ej blott att ett stort och trängande behov förefinnes av sådana

enkla vägar, varom här är fråga, utan även att stora värden skulle

kunna tillvaratagas, om och i den mån vägnätet utvecklades. Då inställer

sig spörsmålen: Huru tillgodose detta behov? och vidare: Var

är det störst?

Den förra frågan kommer att upptagas till behandling i samband med

anslagsfrågans dryftande, den senare skall nu med några ord beröras.

En flyktig blick på kartan och en aldrig så liten kännedom om

förhållandena i nordligaste Sverige säger oss, att det är Lappland,

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som med sin glesa,

mestadels fattiga befolkning och sina väldiga avstånd å ena sidan samt

sina stora naturrikedomar å den andra, i första rummet är i behov av

dessa vägar. Vad nu sagts om de båda nordligaste länens lappmarker

gäller även Jämtlands fjälltrakter, där förhållandena i stort sett torde

vara enahanda.

41

Mcu det, är icke allenast fjälltrakterna och lappmarkerna, som lida

av bristen på framkomliga vägar. Åven de stora skogsområdena i de

ovannämnda tre länen äro i stort behov av vägar av nu ifrågakomna

slag. Särskilt må härvid bringas i åtanke vad ovan sagts om skogsbruket

och om framforsling av livsmedel.

Det torde alltså vara ställt utom allt tvivel, att ödebygdsvägarna

äro av största behov påkallade i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län. Det vill emellertid synas sakkunnige, som om ett behov,

ehuru givetvis mindre än i de nämnda länen, av dylika vägar, även

förelåge för Västernorrlands län, särskilt dess nordvästra del. I sistnämnda

län finnas stora socknar, som till nästan hela arealen utgöras

av väldiga skogsområden med usla vägar och en fåtalig befolkning, och

där terrängen i stor utsträckning är synnerligen starkt kuperad.

Sakkunnige hava därför ansett sig böra föreslå, att jämväl Västernorrlands

län kommer i åtnjutande av det anslag, som kan varda beviljat

till anläggning av ödebygds vägar, varom mera längre fram på tal

om anslagets fördelning.

Innan sakkunnige lämna frågan om behovet av ödebygdsvägar,

torde något böra nämnas, om i vad mån även sydligare belägna län

kunna anses vara i behov av dylika vägar.

Härvid torde först böra erinras om en motion nr 41, framförd i

Andra kammaren vid 1915 års riksdag av herrar Åkerlindh och Mossberg,

däri motionärerna hemställde, att riksdagen ville besluta, att som

extra anslag för ombyggnad och förbättrande av enskilda vägar, som

i snar framtid kunde till allmänt underhåll indelas i Värmland, anslå

för 1916 av statsmedel 100,000 kronor. Det var det år 1913 beviljade

anslaget till enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län, som ingivit motionärerna tanken på och hoppet om att ett liknande

anslag skulle kunna beviljas för Värmlands län.

Ur motiveringen må följande anföras:

»Den strävan, som på senare tid börjat göra sig gällande i vårt land

att bereda så många som möjligt ett eget hem med utvecklingsmöjligheter

att försörja sig och sin familj, har även av statsmakterna på ett

glädjande sätt omfattats och vunnit understöd på flera olika sätt.

Ett led i dessa strävanden, då det gäller egna hem med jordbruk,

är att få goda kommunikationer. Vad som gjort, att städer och stationssamhällen

m. m. gått framåt och utvidgat sig, beror till stor del på

deras goda kommunikationsleder, men på landsbygden på flera ställen

i vårt land är denna fråga ännu olöst. Så t. ex. saknas det inom stora

6

1915 års

motion av

Herrar Åkerlindh

och

Mossberg.

42

Behov av

billigare

vägar i andra

landsdelar.

delar av Värmland ännu erforderliga vägar, och där det finnes vägar,

äro dessa på långa sträckor nästan ofarbara. Från västra Värmland

kan från ett område anföras, att då 1,271 km. äro allmänna lands- och

bygdevägar, finnas inom samma område 1,514 km. s. k. enskilda vägar,

som av lantmännen måste användas för att komma till allmänna landsoch

bygdevägar och möjligen närmaste järnvägsstation. På vissa ställen

kan det vara cirka l1/* mil till allmänna landsvägen. Dessa jordägare

måste dock underhålla allmänna lands- och bygdevägar, som kunna

ligga ända till 2 mil från där deras utfartsväg går ut till allmänna vägen.

Huru skola dessa jordägare — ofta är det mindre sådana —

kunna få någon hjälp med dessa vägar? Själva orka de ej bygga vägar,

betungade som de förut äro med vägunderhåll, och deras jordbruk

lider på grund av brist å goda vägar. Man kan ju invända, att staten

har trätt emellan. Det har den också gjort, men det förslår ej. Inom

Nordmarks härads vägdistrikt har man, oaktat statens bidrag till allmänna

vägars ombyggnad, ej hunnit längre än att ombygga 138,47 km.

sedan 1880,» och ännu återstode till ombyggnad 258,13 km. »Om det

ej kommer att påskyndas fortare härefter,» yttra motionärerna vidare,

»så dröjer det, ifall staten icke genom större anslag giver möjlighet

till vägarbetets forcering, 66 år, innan detta distrikt får goda vägar.

Inom samma distrikt finnes det dessutom enskilda utfartsvägar till en

sammanlagd längd av 274,8 km. av sämre art, än vad förut angivits,

och i östra Värmland är icke tillståndet mycket bättre. Uppgifter därifrån

skola infordras för att visa, att Värmland befinner sig i ett nödläge

i fråga om vägar, och att hjälp för de enskilda vägarna är med

första önskvärd, om icke dessa mindre jordbrukare skola gå under.»

Statsutskottet hemställde dock, »med hänsyn till de ekonomiska

konsekvenser av nästan oöverskådlig räckvidd, som otvivelaktigt skulle

föranledas av ett statens understödjande, på sätt av motionärerna ifrågasatts,

av enskilda vägar», att motionen icke måtte av riksdagen bifallas,

vilket även blev riksdagens beslut.

Utan tvivel föreligger ett stort behov av billiga vägar i Värmland,

och detsamma torde vara förhållandet med stora delar av både Gävleborgs

och Kopparbergs län.

Vad sistnämnda län beträffar, skulle det säkerligen vara till stor

fördel för särskilt dess nordligare delar, om de erhölle anslag till ödebygdsvägar,

då härigenom, särskilt efter Hedebanans färdigbyggande

genom Härjedalen, en avsevärd trafik torde kunna uppstå mellan

43

byarna i södra Härjedalen ocli norra Dalarne. Ett typiskt exempel

må anföras.

Från Tännäs by i Härjedalen leder en klövjeväg över Ilögvålen

söder ut förbi Sörvattnet och Fjätvallen till Lillfjäten i Kopparbergs

län.

Från sistnämnda by leder en god väg, anlagd av ortsbefolkningen,

till landsvägen mellan Sårna och Idre. Kunde nu dessa vägar sammanknytas

— för vilket ändamål en ödebygdsväg vore fullt tillfredsställande

— skulle detta naturligtvis vara av stor fördel för gränstrakterna i

båda länen.

I vad mån den vägtyp, som här nedan kommer att föreslås, bör

utsträckas till att gälla även inom Kopparbergs, Värmlands och Gävleborgs

län är ett spörsmål, som torde ligga utom ramen för sakkunniges

uppdrag och för övrigt torde först då kunna rätt bedömas, när vägtypen

i fråga någon tid vunnit tillämpning i de län, det här närmast gäller,

nämligen Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands.

De vägar, varom ovan talats, och vilkas betydelse, tekniska beskaffenhet

o. s. v. i nästan varje yttrande och flerstädes ganska omfattande

behandlats, hava dock knappast någonstädes gjorts till föremål

för en närmare karakterisering i vad avser deras egenskap av

allmänna eller enskilda vägar, ej heller hava några mera ingående uttalanden

gjorts angående huruvida och i vad mån gällande lagar och

författningar kunde behöva ändras eller kompletteras i och med de nya

vägarnas tillkomst. I de inkomna utlåtandena förekomma visserligen

en del förslag till ändringar i eller tillägg till Kungl. Maj:ts nådiga

kungörelser den 27 juni 1914 angående statsbidrag till väganläggningar

och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt upprensning av

åar och farleder, samt den 14 november 1913 angående villkoren för

erhållande av statsbidrag från anslaget till anläggning av enklare vägar

i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, varjämte väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande den 18 januari 1918 i förbigående

anmärkt, att ödebygdsvägarna visserligen vore att anse såsom

en övergångsform mellan allmänna och enskilda vägar, men dock närmast

att hänföra till de senare, åtminstone med den karakterisering,

den nuvarande lagstiftningen gåve åt dessa båda slag av vägar. Styrelsen

fann det emellertid nödigt, att för de nu föreslagna vägarna

också särskilda nya bestämmelser bleve vederbörligen meddelade, vadan

i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 endast syntes

Ödebygdsvägar

och

statsunderstödda

utfartsvägar.

44

erfordras ett tillägg av ungefär följande lydelse: »Angående de så

kallade ödebygdsvägarna gälle vad därom särskilt är stadgat.»

Sedan sakkunnige tagit denna fråga under övervägande, bär

det småningom befunnits å ena sidan, att det icke låtit sig göra att

skapa allenast ett nytt slags vägar och inordna desamma under antingen

allmänna eller enskilda vägar, å andra sidan, att det icke synts erforderligt

att föreslå en helt ny lagstiftning för dessa ödebygd svägar.

För att avsikten med dessa vägar, att tillgodose det trängande

behovet av vägkommunikationer i de öde eller glest befolkade trakterna

i nordliga Norrland, skulle kunna nås, visade det sig snart no g

vid sakkunniges behandling av frågan erforderligt att uppdela de nu

som nödiga be funna vägarna i tvenne grupper, vilka, ehuru i tekniskt

avseende tämligen likartade, dock förete väsentliga olikheter ifråga om

behovets art, arbetets utförande, tilldelande av statsunderstöd m. m.

Sakkunnige hava då funnit, att den ena gruppen, ödeby g (Isväg ar i egentlig

mening, bör hänföras till de allmänna vägarna, men den Mildra,

statsunderstödda utfartsvägar till de enskilda vägarna.

Anledningen till den sålunda företagna uppdelningen av de tilltänkta

vägarna är det under sakkunniges förhandlingar tydligt klarlagda,

utomordentligt stora behovet av vägkommunikationer även i de

delar av de fyra nordliga länen, där odlingen dock nått den ståndpunkt,

att man ej längre kunde tala om ödebygd. 1 fråga om behovet få sakkunnige

hänvisa till vad därom ovan blivit anfört.

Det har synts sakkunnige, att det varken vore förenligt med rättvisa

och billighet eller överensstämmande med statens eget intresse,

om statsbidrag, och detta i så stor skala, som här ifrågasättes, skulle

beviljas för anläggning av vägar i ödebygderna, under det att befolkningen

i de mera uppodlade trakterna fortfarande skulle vara hänvisade

till de nuvarande väganslagen och därigenom berövade möjligheten att

inom överskådlig framtid, om ens någonsin, få sitt verkligt stora behov

av nödiga utfartsvägar tillgodosett.

Med ödebygdsväg i egentlig mening förstås väg, som till aysevärd

längd sträcker sig genom fjällbygd och skogar eller svagt bebyggda

områden, och som, ehuru icke av den vikt för allmänna samfärdseln,

att den kan hänföras till landsväg eller bygdeväg, prövas vara av

betydelse för det allmänna såsom ägnad att utbreda odling och bebyggelse.

Det är huvudsakligen dessa vägar, som avses i överdirektören

Wijnbladhs yttrande och i de utlåtanden, som däröver avgivits. De

skulle byggas och en tid efter fullbordandet även underhållas av staten

45

samt erhålla anslag till större delen av och stundom till hela byggnadskostnadon.

Då dessa vägar skulle komma att tjäna ett allmänt

intresse genom att dels i många fall utgöra förbindelse mellan allmänna

vägar och dels alltid på ett för det allmännas intresse betydelsefullt

sätt befordra kolonisation och utveckling i dessa bygder, skulle de som

ovan nämnts räknas till do allmänna vägarna och således höra under

lagen den 23 oktober 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på landet,

vilken lag i anledning härav finge kompletteras på sätt framgår av

nedan införda, av motivering åtföljda förslag till ändring av denna lag.

Medan nuvarande väganslag kunna anlitas för understöd till byggande

av utfartsvägar av större betydelse såsom från allmän väg till

kyrka eller tingsstad och faktiskt anlitas för utfartsvägar från järnvägsstationer,

vilka vägar samtliga avse att tjäna den allmänna samfärdseln,

måste fortfarande utfartsvägar för byar och gårdar brytas av byamännen

eller respektive gårdsägare utan statsanslag. Det är givet, att detta

måste kännas ganska betungande för dem, som sakna dylika utfartsvägar.

Landstingen i ett par av länen hava också sedan länge anslagit medel

för åstadkommande av sådana mindre utfartsvägar, och i Norrbottens

län har för detta ändamål under de senare åren dessutom anvisats ett

årligt anslag av för närvarande 3,000 kronor från nödhjälpsfondens

avkomstmedel. Erfarenheten har givit vid handen, att dessa, i regel

helt måttliga understöd av landstingen varit till stort gagn för åstadkommande

av dylika utfartsvägar. I betraktande härav och med hänsyn

bland annat till att den effektiva kontroll, som ett i sin helhet

eller till större delen statsunderstött företag erfordrar, oundvikligen

medför vissa kostnader, vilka med det förenklade kontrollsystem, som

här nedan föreslås, kunna vid meddelande av relativt mera begränsade

anslag betydligt reduceras, hava sakkunnige ansett sig böra förorda

statsbidrag även till dessa utfartsvägar.

För att emellertid på ett någorlunda effektivt sätt avhjälpa bristen

på utfartsvägar måste staten ingripa genom att bevilja statsbidrag till

anläggning av dylika väg ar. Staten bör dock icke bispringa intressenterna

för dessa vägar i samma utsträckning som ödebygd sbefolkningen.

Sakkunnige hava ansett, att staten endast bör understödja

sådana utfartsvägar, för vilkas utförande även respektive landsting ställt

understödsmedel till Konungens befallningshavandes förfogande, och

vilka av Konungens befallningshavande prövas böra erhålla anslag, varigenom

staten bör erhålla erforderlig trygghet för att anläggningen

ifråga är av behovet påkallad och förtjänt av understöd från det allmännas

sida.

46

De olika

typernas användning.

Dessa vägar äro till sin natur otvetydigt enskilda, och böra därför

beträffande deras anläggning och — i den mån de ej efter fullbordandet

förklaras för allmänna vägar — även för deras underhåll bestämmelserna

i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 tillämpas,

vilket, även synes kunna ske utan tillägg till eller ändring i nämnda lag.

De statsunderstödda utfartsvägarna, varom nu är fråga, kunna liksom

andra enskilda vägar uppdelas i tvenne grupper, nämligen

dels sådana, som efter färdigbyggande och avsyning av Konungens

befallningshavande förklaras för allmänna vägar och

dels sådana, som efter byggandet indelas till enskilt underhåll enligt

lagen om enskilda vägar på landet.

I bägge fallen böra beträffande byggandet bestämmelserna i lagen

den 5 juli 1907 strikt tillämpas. Lagen ger alla möjligheter från frivillig

överenskommelse till tvång med avseende på deltagandet, användandet

av entreprenadförfarande eller naturabidrag i fråga om utförande

och underhåll m. m. dylikt samt undanröjer på ett lyckligt sätt alla

svårigheter beträffande jordlösen och intrång.

Då ett välordnat vägnät onekligen är ett statsintresse och enskilda

vägar flerstädes i Norrland utgöra det övervägande inslaget i vägnätet,

äro de enskilda vägarnas byggande, förbättring och underhåll även i

visst avseende av intresse för det allmänna. Därför bör också varje

enskild väg eller grupp av vägar vara föremål för statens intresse. Man

får icke heller betrakta eu »enskild väg» på samma sätt som annan enskild

egendom. Staten har därför ett verkligt intresse att uppmuntra

anläggandet av dessa vägar.

Vilka vägar skola utföras såsom ödebygdsvägar och vilka skola

hänföras till de statsunderstödda utfartsvägarna, torde liksom i fråga

om vanliga och enklare allmänna vägar böra bero på Konungens befallningshavandes

avgörande i varje särskilt fall. Härigenom torde man

dels uppnå en rättvis fördelning mellan de båda vägtyperna, låt vara,

att en dylik uppdelning på grund av den mängd gränsfall, som torde

kunna väntas, utan tvivel stundom kan bli rätt vansklig att företaga,

och dels kunna förhindra, att vägar, som rätteligen böra utföras såsom

vanliga eller enskilda vägar, göras till ödebygdsvägar eller statsunderstödda

utfartsvägar. Angående bedömandet av nämnda gränsfall torde

böra nämnas, att dylika spörsmål även nu ofta förekomma vid avgörandet

av om en väg skall vara allmän vanlig, allmän enklare eller enskild

väg.

Al

De egentliga ödebygdsvägarna torde av naturliga skäl företrädesvis

komma till utförande i de folkfattigaste delarna av Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, särskilt i lappmarkerna, varest de framförallt

behövas, men, såsom framgår av sakkunniges utredning angående

behovet, jämväl i de glesast bebyggda delarna av vissa socknar i Västernorrlands

län. En del av dessa vägar komma att tjäna trafikbehov,

som eljest under nuvarande ordning tillgodoses med enklare vägar, och

det kan därför också beräknas, att de i vissa fall skulle komma att

framdeles ombyggas till vägar av högre klass. På grund härav kan det

i flera fall hända, att arbetsplaner redan finnas, som det kan visa sig

fördelaktigt att omarbeta till att avse ödebygdsvägar, varav man lämpligen

bör begagna sig för att snarast möjligt under den första tiden

kunna igångsätta arbeten med vägar av denna nya typ. Ödebygdsvägarna

komma dessutom att i stor utsträckning anlitas för åstadkommande

av utfartsvägar från byar eller större komplex av gårdar samt

till en början framför allt från en del järnvägsstationer och hållplatser

vid inlandsbanan och tvärbanorna.

Om ödebygdsvägarna i egentlig mening äro avsedda för trakter,

där i regel inga som helst vägar finnas, så torde de statsunderstödda

ut fartsvägarna däremot komma till utförande i trakter, där det i ett

stort antal fall icke direkt saknas vägar, men där vägarnas usla beskaffenhet

är ett mycket svårt hinder för deras trafikerande. Det är

huvudsakligen i kust- och skogslandet, som dessa utfartsvägar skulle

komma till stånd, närmast då från byar eller större gårdar, särskilt sådana,

som ligga mera avlägset från befintliga eller för den närmaste

framtiden planerade allmänna vägar.

I en del av de yttranden, som ovan refererats, har det föreslagits,

att i analogi med det av vägkommissionen framlagda förslaget till klassindelning

av vägarna ödebygdsvägarna skulle benämnas »4 klassens

väg». Sakkunnige anse sig dock böra bestämt avråda från att redan

nu införa en dylik benämning. Vägar, som med en utveckling av kommissionens

tre klasser omfattande förslag hänfördes till fjärde klassen,

skulle till en början ej gärna kunna motsvara ödebygdsvägarna, sådana

de skulle utföras enligt sakkunniges förslag till tekniska bestämmelser

för dessa vägar. Vidare är det ju långt ifrån uteslutet, att kommissionens

klassificeringsförslag i framtiden även på annat sätt ändras, och

då vore det, såsom även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit,

synnerligen olyckligt att nu för ödebygdsvägarna införa en benämning,

som inom en snar framtid kanske finge en helt annan innebörd.

Vägarnas benämning.

48

Kolonisations-

och

odlingsvägar.

Namnet ödebygdsväg finnes redan i språket och bar således traditioner,

'' vartill kommer, att namnet onekligen ger ett ganska tydligt uttryck

för vad därmed menas och avses.

Beträffande nu ifrågavarande utfartsvägar åter Lava sakkunnige

icke ansett särskild benämning erforderlig, men tillagt Dstatsunderstödda»

för att skilja dem från andra utfartsvägar.

Förutom de nu nämnda båda vägtyperna torde några ord böra

nämnas om de s. k. odlingsvägarna. Beträffande dessa vägar tillåta

sig sakkunnige hänvisa dels till ovan intagna referat av forstmästaren

Gr. H. von Posts föredrag om Mo & Domsjö aktiebolags väganläggningar

i Anundsjö socken och dels till kolonisationskommitténs nyligen

utkomna betänkande.

Så till vida är det ju sant, att ödebygds vägarna även beröra kolonisationsintresset,

som de genom att underlätta kommunikationerna

för olika kolonisationsområden indirekt befrämja odlingen på dessa områden,

men att sammankoppla ödebygdsvägarna eller de statsunderstödda

utfartsvägarna med kolonisations- och odlingsvägarna, som närmast

avse brytande av ny bygd och uppodlandet av nya åkerarealer,

synes dock icke lämpligt. Sådana vägar böra ordnas genom respektive

markägares försorg och således, när det gäller statens skogar, av domänstyrelsen.

Och få sakkunnige härutinnan hänvisa till kolonisationskommitténs

nyss nämnda betänkande.

I ett avseende kan dock kolonisationen direkt främjas redan vid

vägarbetets utförande. Vid vissa av de vägbyggnadsföretag av denna

art, som kunna ifrågakomma, är avståndet mellan människoboningar så

stort, att de vid vägbyggnaden sysselsatta arbetarna ej där kunna taga

sin bostad, utan torde det vara nödvändigt att i sådana fall uppföra

baracker. Härvidlag vore det enligt sakkunniges mening lämpligt att

på en gång uppföra en bostad i ungefärlig överensstämmelse med vad

kolonisationskommittén föreslagit ifråga om mangårdsbyggnad för mindre

kolonat. Denna byggnad kunde då under arbetstiden användas av arbetarna,

men därefter överlämnas till den kolonisationsnämnd, som

enligt kommitténs förslag torde komma att utses. Givet är, att sådana

byggnader kunna ifrågakomma endast i de fall, då det låter sig göra

att uppföra desamma på plats, där odlingsbar mark förekommer i så

stor utsträckning, att helst tre kolonat kunna anläggas i varandras närhet.

Åven å enskild jord torde ett liknande förfarande kunna tilllämpas.

För vägfarande liksom ock för vägunderhållet skulle det vara

till synnerligt gagn, om sådana kolonat kunde uppstå redan i samband

41)

dylika fall bör ungefär så stor del av kost

______uppförande

bestridas av vägföretaget, som

svarar emot kostnaden för uppförande av barackbyggnad, och återstoden

bekostas av kolonisationsmedel.

med vägens byggande. 1

naden för boningshusets

På grund av vad sålunda anförts torde böra framhållas, hurusom

i de fall, då en ödebygdsväg eller statsunderstödd utfartsväg även karl

betjäna de ändamål, som avses med icke blott de nu nämnda kolonisations-

och odlingsvägarna utan även med de för virkestransport från

särskilt kronoskogar erforderliga skogsvägarna, ett samarbete tydligtvis

bör äga rum särskilt vid bestämmandet av vägarnas läge.

Ännu en synpunkt må bär påpekas. Vid anläggande och borttagande

samt reparation av telefon- och telegraflinjer är det helt naturligt

av stor fördel, om linjen i fråga följer befintliga vägar, och linjerna

framdragas därför också ''i regel utmed vägarna. Där sådana saknats

vid linjens framdragande, men sedermera blivit anlagda, hava linjerna

i många fall måst flyttas, vilket vållat telegrafverket betydande kostnader

och besvär. Det framstår därför som ett viktigt önskemål, att

ett ändamålsenligt samarbete äger rum mellan de olika myndigheter,

som hava hand om linjernas, respektive vägarnas framdragande, så att

dessa frågor bliva lösta, innan vägen kommer till stånd. Detta gäller

tydligtvis såväl ödebygdsvägarna som de statsunderstödda utfartsvägarna.

D. De tekniska kraven å vägarna.

Vad beträffar vägarnas tekniska utförande bör man tydligen eftersträva

att gorå dem så enkla som utan eftersättande av ändamålsenligheten

— även med hänsyn tagen till underhållet är möjligt. Man

måste härvid noggrannt se till, att å ena sidan icke utförandet förenklas

därhän, att underhållet — om icke omedelbart efter vägens färdigställande

så dock kanske inom några få år — blir så betungande, att

man riskerar vägens förfall och att å andra sidan ej heller så stora

kostnader till underhållstungans förminskande nedläggas pa utförandet,

att anläggningen blir onödigt dyrbar. Den största svårigheten ligger

just i att härutinnan på ett rätt sätt avväga kraven på anläggningen,

och bör delta tydligen ske på sådant sätt, att summan av anläggningskostnaden

och den kapitaliserade underhållskostnaden blir sa liten som

möjligt, varvid också såväl anläggnings- som underhållskostnaderna var

Samarbete

mellan olika

intressen.

Hänsyn till

telefon- och

telegraflinjer

Vägarnas

tekniska utförande.

50

för sig böra bliva lägre än för en på rätt sätt utförd allmän väg av

hittills enklaste brukliga typ, eu s. k. enklare väg, då som regel denna

enklare väg är avsedd för något större trafik än ödebygds- och ut fartsvägarna.

Att uppställa säkra riktlinjer för en vägs utförande efter

dessa principer är emellertid långt svårare än man i allmänhet torde

vara benägen att tro. På grund härav bör man också vara beredd

därpå, att man under sin riktiga strävan att vid utförandet begränsa

anläggningskostnaderna just så långt som man beräknar vara erforderligt

för nämnda måls uppnående på vissa sträckor råkar att få vägen

väl svag, varför man på dessa delar under de första åren får ett något

kostsammare underhåll. På grund härav synes det också påkallat, att

där staten utför själva anläggningen, staten också övertager underhållet

för viss tid efter vägens färdigställande.

Tydligt är, att nu nämnda regler ej i alla skilda fall kunna strängt

genomföras. Om t. ex. en ödebygdsväg på grund av trafikens stegring

framdeles behöver förstärkas och förbättras för dess överförande

till en väg av högre klass, enklare eller vanlig allmän väg, kommer

vägens underhåll under mellantiden, då trafikstegringen gör sig gällande,

också att betinga kostnader över de normala.

Med nu angivna mål för ögonen har man att undersöka, dels vilka

besparingar i anläggning kunna göras utan egentlig påverkan på underhållet

men med vissa andra eftergifter, och dels efter vilka grunder

vägarbetets utförande i övrigt bör ske under olika förhållanden.

Besparingar i förstnämnda avseende kunna åstadkommas genom

att giva vägen så liten bredd som ändamålsenligt kan tillåtas samt

genom att vid bestämmande av vägbanans höjdläge följa marken så

nära som möjligt — vilket åter medför, att skarpare kurvor och stigningar

måste tillåtas i större utsträckning än eljest — genom att tilllåta

brantare lutningar än på vanliga allmänna vägar samt genom att

i största lämpliga utsträckning draga fram vägen över fast mark.

Emellertid medföra samtliga dessa besparingar — den sistnämnda dock

i något mindre grad — att för en väg, som senare behöver taga upp

en större trafik och därför eventuellt skall ombyggas till väg av bättre

beskaffenhet, denna ombyggnad stundom onödigtvis försvåras, varför

man i de fall, då en sådan ombyggnad på något sätt kan förutses, bör

iakttaga eu viss måtta med förenklingarna av nu nämnda art.

1 övrigt torde man med uppställande av den fordran, att vägarna

skola alla årstider, då marken är bar, vara på ett fullt tillfredsställande

sätt framkomliga för kärrdon med lass, kunna lämpligen uppställa

följande huvudgrunder för deras utförande i tekniskt hänseende.

51

Som allmän regel tordo kunna uttalas, att vägen bör så vitt möjligt

framdragas över fast mark och givas ett sådant läge, att terrasseringsarbetena

i allmänhet kunna begränsas till rena planeringsarbeten.

Undantagen härifrån skulle huvudsakligast utgöras av dels sådana fall,

då -man för vinnande av • torrläggning för odlings- eller skogsvårdsändamål

eller för underlättande av vinterväghållningen kan ha anledning

gå fram över myrmark, och dels sådana, då utöver planeringsarbeten

även erfordras grundförstärkning, såsom på jäslera eller myr.

Lutningarna synas icke böra överskrida 1 : 10 och böra ytterligare

begränsas i sådana fall, då eu eller annan enstaka lutning eljest skulle

sätta ned hela vägens standard. Maximilutningarna böra för övrigt så

vitt möjligt undvikas på annat än kortare sträckor, där de till undvikande

av kostsammare arbeten erfordras.

Vägens körbanebredd synes böra uppgå till ettdera av måtten 2,2,

2,5 och 3,0 m. och bör sistnämnda mått användas i de fall, då man

kan förutse vägens framtida ombyggnad till enklare eller vanlig allmän

väg. I kurvor iakttages dessutom, att vägbredden i erforderlig

grad ökas. På vägar av 2.2 å 2,5 in. bredd måste mötesplatser ordnas.

De ras läge väljes främst med hänsyn till sikten, och bör deras inbördes

avstånd aldrig överstiga 200 m. De göras minst 3,5 m. breda på en

längd av minst 12 in. och vid vardera ändan ordnas en övergångsdel

av 5 å 8 m. längd. Bredden mellan dikena tages vid planering och

vid bank så stor, att även med beräknande av framtida breddökning

för körbanan till 3,6 å 4 in., erforderliga banketter kvarstå; i ''skärning

behöver ingen extra breddökning beräknas.

Vägen torrlägges omsorgsfullt med erforderliga längsgående diken,

trummor och avloppsdiken. På mera slät mark upptagas i regel diken

å båda sidor om vägen; på särskilt torr grus- eller sandartad fast botten

kunna diken helt och hållet utelämnas. Bankett mellan dike och vägbank

bör hava en bredd av 0,6 å 1,0 m. samt på myr av 1 å 2 m.

I snedterräng tarvas vanligt vägdike på översidan och dessutom ofta

ett s. k. överdike, som har till uppgift att hindra dagvattnet att nedrinna

mot vägen för att i dess ställe leda det direkt till vederbörande

trumöppningar. Till minskande av schaktningsmassorna i skärningar

kan man stundom med fördel anlägga överdike ovanför slänten samt i

vinkeln mellan vägbanan och slänten anordna enbart en rännsten, då

bottnen utgöres av grus eller pinnmo, samt både rännsten och en därunder

inlagd dränering, då bottnen består av vanlig lera. 1 jäslera åter

tarvas alltid dike, som dessutom behöver befästas med torvläggning,

52

varförutom slänten lägges i svagare lutning 1:2. Slänter för jordarbeten

göras eljest i regel 1 : 1,5 samt lör diken å myr 1 : 1.

Trummor utföras på vanligt sätt av sten i kallmur, av cementrör

eller av trä. Ett par enklare konstruktioner i trä visas å bilagda ritningar

(bil. 3—4)j av dessa lärer triangeltrumman eller »kiltrumman» särskilt

hava visat sig lämplig för Norrland. I stället för trummor kan

man också ofta med fördel använda tvärgående svackor (eller stora

rännstenar), som med svaga sidolutningar löpa tvärsöver vägen. Lutningarna

skyddas mot utskärning medelst stensättning eller kavelbroning.

Dessa »svackor» hava särskilt visat sig fördelaktiga under

snösmältningen, då vanliga trummor lätt svalla igen.

För erhållande av tillräcklig fasthet hos vägen är det av största

vikt, att före vägens utplanering i fall, då bankens höjd icke uppgår

till 30 cm., en noggrann bortröjning sker av mossa, tuvor, grästorv,

lös matjord, rötter, stubbar och stenar till ett djup av minst 30

cm. under vägplanet; pa torr botten av grus eller pinnmo behöva dock

stubbar i regel ej borttagas till större djup än strax under markytan.

På lös lera eller jäslera borttages icke grästorv, mossa eller dyjord,

utan endast större tuvor, varefter en i fullt sammanpackat skick minst

15 cm. tjock risbädd utlägges och därovanpå ett minst 25 cm. tjockt

lager av lämplig bindjord. På myrjord upplägges först av dikesjorden

en planerad bank av ''minst 30 cm. höjd — på torrlagd myr 20 cm. —

varovanpå utlägges antingen risbädd och bindjord på nyssnämnt sätt

eller ock enbart bind jord av SO å 40 cm. mäktighet eller ock slutligen

kavelbro. Denna senare utföres av tättliggande, i vägens tvärriktning

utlagt virke med 7 cm. topp, vilande pa längsgående slanoi med 0,5 m.

inbördes avstånd; längs sidorna påläggas medelst spikning, dymling

eller klykor väl fästgjorda överslag. Till avjämnande av kavelbrons

överyta kan densamma med fördel avplanas med laftyxa.

För hårdgörande av vägbanans slityta bör ordentlig grusning till

5 å 10 cm. tjocklek ske ovanpå bindjorden, där undergrunden utgöres

av lös lera, jäslera eller myrjord, såvida icke särskilt lämplig bindjord

kan erhållas, då stundom grusning även här kan undvaras. I övrigt

grusas i mån av behov, och på fin sand paföres till sandens bindande

något pinnmo eller lämplig, fastare lera. I den man erfarenheten undei

de första åren efter vägens öppnande för trafik så visar vara nödigt,

påbättras i behövlig mån grusningen. Av utomordentlig vikt är, att

endast breda hjulringar användas på vägarna, då härigenom vägbanan

ej så hårt påverkas av trafiken eller med andra ord väganläggningen

för en viss trafik kan utföras något billigare.

Mindre broar utföras på enklaste sett helt och hullet i trä. Som

stöd böra, där så lämpar sig, pålok användas; även bockar torde stundom

kunna med fördel användas. Brobanan förses med både bär- och

slitplank. Till virkets bevarande bör detsamma gärna tjäras. Bjälkarna

skyddas mot nedträngande väta medelst pålagd näver.

Något större broar utföras i trä med bärreglar av spänn- eller

hängverk. Ofta blir en kombination lämplig mellan eu bjälkkonstruktion

på pålok eller bockar och ett eller flera hängverk, som då placeras

över flottgodsöppningen.

Ännu större broar torde i regel endast förekomma, där flera vägar

åtminstone framdeles kunna beräknas komma att stöta samman vid ett

broställe, och böra då ordnas motsvarande en väg av sådan högre klass,

som där senare kan komma till stånd, åtminstone böra stöden utföras

så. För ödebygdsvägar synas eljest vid större vattendrag i allmänhet

endast färjeförbindelser höra sättas i fråga. På grund av de svårigheter,

som vid mera strömt vatten och för flottningens skull kunna

möta för användning av färjor, torde dock i vissa fall även lättare liängbroar

kunna ifrågasättas.

Som fri brobredd torde i allmänhet 2,5 in. böra anses vara tillräckligt.

På platser, där vägar av högre klass förutses, bör dock hänsyn

härtill tagas även vid bestämmandet av brobredden.

Med avseende på belastningar, bärighet och påkänning^ torde det

tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utarbeta särskilda med

hänsyn till ändamålet modifierade bestämmelser. Härvid torde särskilt

böra iakttagas, hurusom broarna vintertiden bliva utsatta för avsevärt

större belastningar än sommartiden, vilka därför bliva helt bestämmande

för sekundärkonstruktioner och mindre spännvidder. Detta förhållande

beror därpå, att mycket tyngre lass då framföras än på barmark.

Bland särskilda slag av arbeten, som ofta nog skulle lämpa sig

för dessa enkla vägar, torde böra nämnas torvsättningar, vilka med

stor fördel användas i koner för brolandfästen och vid trumöppningar

ävensom för stödmurar av olika slag. De kunna även användas vid

vattendrag, som ej bliva upprörda av ström eller storm. I dylika fall

kan nedre delen av konerna eller murarna utföras av sten och den

övre av torvmur. Några exempel på användningen av torvmur visas

å bilagd a ritningar (bil. 2).

Räcken eller skyddsvärn torde i regel böra undvaras, men vid särskilda

brådd] up och där med hänsyn till snö- och isförhållanden så kan

prövas nödigt, böra räcken dock uppsättas.

54

Längs vägen höra ordnas vattningsställen. Vidare böra uppsättas

vägvisare, kilometerpålar och vintervägmärken m. m.

Övriga på grund av speciella förhållanden på vissa platser eventuellt

erforderliga förstärknings- och skyddsanordningar m. m. böra utföras

i den ordning vederbörande distriktstjänsteman prövar erforderligt.

I vissa fall kan det visa sig lämligt att först verkställa röjning

längs hela eller större delen av vägen i fråga för möjliggörande bland

annat för själva arbetets bedrivande av transport vintertiden eller på

släpdon av viss material m. m. dylikt. Röjningen kan då lämpligen

ske efter en normalprofil, sådan, som å ritningarna visas. Befolkningen

erhåller då också under första tiden en användbar vinterväg-.

Nu angivna normer avse närmast ödebygdsvägarna, men de torde

i huvudsak även böra tillämpas med avseende på de statsunderstödda

utfartsvägarna.

De avvikelser, som oftast kunna vara påkallade, torde — beroende

på dessa vägars belägenhet i omedelbart grannskap av de byar och

gårdar, vars ägare därav betjänas och även skola underhålla dem —

särskilt komma att bestå däri, att den första anläggningen i någon

ringa mån förenklas och underhållsarbetet i motsvarande mån ökas,

vilket kan vara motiverat endast under den visserligen i regel förhandenvarande

förutsättningen, att vägen ligger bra till för underhållet,

men även däri, att körbanebredden i allmänhet för vägar av måttliglängd

ej torde komma att hållas mindre än 3,0 meter och stundom

något större.

De tekniska bestämmelserna för dessa vägar bliva under alla förhållanden

meddelade vid den förrättning enligt lagen om enskilda vägar

på landet, som förutsättes vara ett villkor för anslags beviljande. Som

ett gott exempel härutinnan anse sig sakkunnige lämpligen kunna anföra

de av undertecknad Molin, som i ett stort antal djdika fall varit

av Konungens befallningshavande förordnad som förättningsman, meddelade

bestämmelserna för dylika vägar.

Dessa bestämmelser, som äro avfattade för relativt trafikerade vägar,

lyda i sina huvudsakliga tekniska delar på följande sätt:

»Följande allmänna grunder och bestämmelser äro avsedda att lända

till efterrättelse vid arbetets utförande:

1) beträffande trummorna:

att, där ej särskilt angivits, att de skola vara av sten, och i allmänhet

alla trummor av 0,5 m. bredd i öppningen, de skola anordnas

såsom s. k. »kiltrummor» med 5 »kilstöd» av 4x4 tums kärnfriskt virke

mod 3 tums virke i väggarna, »kilstöden» nedpålade minst 0,5 i jorden,

och om markens beskaffenhet det ej tillåter tvärslåar i stället anbringas,

att trummor av 1 in. bredd i öppningen jämväl byggas som »kiltrummor»,

börande »kilstöden» förses med tvärslåar, som göras dubbla,

därest markens beskaffenhet ej tillåter att »kilstöden» nedpålas i marken,

att, därest andra mått ej föreskrivits, trumkronan förlägges minst

0,2 m. under balansplanet,

att trummor av större dimension än 1 in. anordnas med timrade

vägg ar och band, ett å varje varv, vilande å rustbädd, då marken består

av dyjord eller jäslera, samt försedda med 3 tums farved, som

fodras med 1 Va tums bräder;

2) beträffande vägbrytningen:

att vägen tages till 4 m. bredd inom dikeskanterna och terrasseras

så, att vägens mitt höjer sig minst 0,1 m. över balansplanet,

att stubbar och stenar borttagas till ett djup av minst 0,3 m. under

vägbanan i lerjord och 0,2 m. i sandig, fast eller stenig mark,

att matjord, där vägen genomgår åker, avlägsnas ur vägbanan och

upplägges snyggt och ordentligt minst 1 m. på sidan om dikena, vilken

matjord får av jordägaren tillvaratagas, i den mån jorden ej behöves

för torvbeklädnad av slänter,

att skog avröjes och rothugges intill 0,2 m. djup under balansplanet

och intill 1 m. utom ytterkanten av dikena, där sådana finnas,

eller där diken saknas 2 m. utom vägbanans ytterkanter, varvid iakttages,

att virket uppkvistas (ej apteras) och upplägges på sidan av

vägen för att av ägarna tillvaratagas,

att, då risning föreskrivits, den skall utföras så, att riset kommer

att hava en tjocklek av 0,2 m. i hoppackat tillstånd, varå ett 0,2 m.

tjockt jordlager uppkastats,

att dyjord och jäslera till ett djup av 0,2 m. under balansplanet avlägsnas

ur vägbanan,

att alla slänter skola hava en dosering av 1 : 1,5;

3) beträffande dikena:

att de i allmänhet och då några mått ej särskilt angivits, skola

hava en dagbredd av 1,2 m., en bottenbredd av 0,3 m. och ett djup

av 0,3 m. men att i stenig terräng med jämförelsevis ringa vattentillflöde

dimensionerna kunna inskränkas till respektive 1, 0,2 och 0,3 m.,

att större stenar, vilka ej särskilt angivits skola bortsprängas ur

diket, kunna grävas förbi,

56

Inledning

-

att de diken, som förut finnas, rensas till föreskrivet djup och storlek

i övrigt med iakttagande av att dikesjorden, där den ej oundgängligen

behöves för fyllningar, ej må uppkastas å vägbanan,

att där vägen genomgår inägor och diken föreskrivits endast å ena

sidan av vägen, det åligger jordägaren ensam att iordningställa diket

å andra sidan vägen, och att denna skyldighet anses ingå i vägdelningen

såsom plus till den nytta envar jordägare bär av vägen,

att i priserna för schaktning ingå dikning å ömse sidor av vägen,

vadan särskilda pris ej uttörts för dikning å sådana ställen,

4) beträffande gräsning en:

att densamma är beräknad i zoner om 100 in. från närmaste grustag

och med en beräknad mängd grus av kbm. pr lass (vinteråkdon),

varvid dubbel gräsning, betecknad Vp angiver, att 1 lass påföres värjo

m. vägbana, hel gräsning, betecknad Vp angiver att 1. lass påföres

varje 2 m. vägbana och halv gipsning, betecknad Vp angiver att 1 lass

påföres varje 4 in. vägbana, och framgår grusberäkningen av den efter

uppskattnings- och deluingslängden för framtida underhållet intagna

grustabellen.»

E. Vägarnas undersökning, anläggning och underhäll.

Det har länge varit ett önskemål att få till stånd eu för varje län

upprättad plan för något antal år framåt, t. ex. 5 eller 10 år, utvisande

i vilken ordning ifrågakomma vägföretag borde komma till utförande.

Huru sådana planer lämpligen böra upprättas, kommer att göras till

föremål för ett något utförligare omnämnande längre fram i samband

med behandlingen av vissa spörsmål, som sammanhänga med anslagen

till de vanliga och enklare vägarna.

Här må endast påpekas, att såväl ödebygd svägarna i egentlig mening

som ock de statsunderstödda utfartsvägarna böra försvinnande av

största möjliga fullständighet och överskådlighet meotagas i dessa bygg - nadsplaner. Då det, som ovan nämnts, a ena sidan är av största v ikt

att ined det allra snaraste kunna påbörja arbetet å ödebygdsvägarna

och utfartsvägarna, särskilt med hänsyn till behovet av vägar till järnvägsstationerna,

men å andra sidan upprättandet av dessa fler-arsplaner även

måste draga eu viss tid, torde man för den allra första tiden höra

ordna utförandet av en eller annan särskilt brådskande väganläggning,

även om dylik byggnadsplan ej hunnit uppgöras. Dock måste väganlägg

-

57

ningen ifråga så snart sko kan intagas i byggnadsämnen. Någon risk,

att genom ett dylikt föregripande eu väg, som icke bort understödjas,

erhåller statsbidrag, eller att en mindre angelägen väg kommer i åtnjutande

av statsbidrag före en, som tidigare bort komma i åtanke, torde

man icke behöva räkna med, alldenstund ett lånad större antal väy-ar

äro självskrivna att komma i fråga än som kan komma i åtnjutande

av statsbidrag under de allra första åren. Vad särskilt stationsvägarna

angår, så är ju deras uttolkande nära nog bestämt i och med stationernas

tillkomst.

På grund av den så att säga administrativa olikheten mellan de

båda vägtyper, varom här är fråga, i det att ödebygdsvägarna hänförts

till allmänna och de statsunderstödda utfarts vägar na till enskilda vägar,

kommer i det följande vardera kategorien att behandlas för sig, där ej

en gemensam behandling stundom kan befinnas lämplig.

Tidigare har framhållits hurusom 1909 års riksdag anvisade medel

till utförande av enkla vägar i Västerbottens läns övre lappmark. Detta

arbete vore enligt riksdagens uttalande av »utpräglad försöksnatur», och

överlämnades åt Konungens befallniugshavande att avgöra, vilken vägtyp

som i varje fall borde förekomma. Vidare har erinrats därom, att

med de av riksdagen för detta ändamål anvisade medlen utförts en s. k.

ödebygdsväg från Storumans sydöstra ända i Stensele till Tärna av

144 kilometers längd, vilken anläggning utfördes på så sätt, att Konungens

befallningshavande uppdrog åt en hemmansägare och f. d. schaktmästare

att utföra vägens stukning samt upprätta ritningar och arbetsbeskrivningar,

varjämte Konungens befallningshavande dels upprättade

kontrakt med Stensele och Tärna socknar om anläggningens utförande,

dels uppdrog åt kronolänsmannen i Stensele och kyrkoherden i Tärna

att utöva kontroll över arbetet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

icke tagit annan befattning med denna anläggning än att distriktstjänstemän

granskat och reviderat det upprättade förslaget, uppgjort broritningar

samt verkställt slutbesiktningar av arbetet, vilket även blivit godkänt.

Då detta omfattande vägföretag kunnat utföras utan anlitande av

mera kvalificerad ledning, återstår att undersöka, huruvida arbetet utfallit

tillfredsställande eller skäl kunna förefinnas för ett frångående av

det sålunda på försök tillämpade systemet.

I detta avseende vilja sakkunniga erinra därom, att 1914 års statsrevisorer

i sin till 1915 års riksdag avgivna berättelse lämnat en redogörelse

för ifrågavarande väg företag, vilken lyder sålunda:

»För vart och ett av åren 1910, 1911 och 1912 har riksdagen på

extra stat anvisat ett anslag av 30,000 kronor att ställas till Kungl.

8

Ödebygdsvägarnas

tillkomst.

58

Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens län förfogande för att i

huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet över civilärenden

den 12 januari 1909 angivna grunder användas till anläggande

av enklare vägar i Västerbottens läns övre lappmark.»

För utförande av en dylik s. k. ödebygds väg från södra ändan av

sjön Storuman i Stensele socken till Tärna kyrkoplats, en väglängd av

144 km., har Kungl. Maj:ts befallningshavande av omförmälda anslag

till Stensele kommuns förfogande ställt ett belopp av 59,000 kronor,

som avsetts för den på kommunen belöpande delen av ifrågavarande

väganläggriing, 80,450 meter.

Enligt de entreprenadkontrakt, som under år 1912 uppgjordes för

vägföretaget, skulle om arbetets utförande i huvudsak gälla följande

bestämmelser:

''Arbetet avser att åstadkomma en väg trafikabel med enspända

hjuldon utan fjädrar, samt, efter verkställd gräsning, trafikabel även

med åkdon försedda med fjädrar. Vägens normala bredd skall utgöra

3,6 m., som vid skärningar eller bankfyllningar överstigande 0,8 meters

höjd får minskas till 2,6 m. Maximilutningen skall i regel utgöra 1,15,

och endast i vissa undantagsfall får den uppgå till l.io. A myr och

jämnare sankmark dikas å ömse sidor om vägen; i sidolutande mark

upptages dike endast å vägens övre sida; å jämnare och torrländig

mark däremot utelämnas diken. För att bereda fasthet åt vägbanan

påföres pinnmo eller så fast jordmateria, som står att få utmed vägsträckningen.

Diken, där sådana erfordras å fastmark, göras 1,2 m. i

dagbredd, 0,3 m. i djup och 0,3 m. i bottenbredd. A sank mark och

myr göras dikena 1,5 m. breda i dagen, 0,6 m. djupa och 0,3 m. breda

i botten. Dikesjorden å myr uppkastas i vägbanan och planeras, innan

pinnmo eller bind jord till en tjocklek av minst 2,5 dm. påföres. Avståndet

mellan dikena å myr bör vara minst 6,5 m. Det virke, som

erfordras till broar, trummor, handräcken och dylikt får kostnadsfritt

erhållas från kronans skogar, under villkor att de i våglinjen befintliga

träd, som behöva fällas, först användas. Kommunen skall kostnadsfritt

för all framtid upplåta all för vägföretaget erforderlig mark. Gräsning

ingår ej i åtagandet.’

Vägföretaget, som påbörjades hösten 1912 och enligt kontraktet

skulle vara fullständigt utfört före den 1 oktober 1914, beräknas vara

fullbordat först under senare delen av år 1915.

Enligt revisionen tillhandakomna meddelanden hade kostnaderna

för den, såsom ovan nämnts, 80,450 in. långa vägsträckan inom Stenselo

socken beräknats till 70,352: 45 kronor, varuti dock icke medräk

-

59

Hals ett par större broar samt vägens gipsning. Det bär emellertid

visat sig, att den beräknade kostnaden måst betydligt överskridas, beroende

på flera orsaker, såsom att ingen kostnad upptagits för arbetets

ledning och att bestämmelserna om vägbreddens inskränkning till 2,6 m.

vid skärningar och bankfyllningar med hänsyn till befarade olägenheter

vid trafik och underhåll frångåtts, så att normal vägbredd nästan genomgående

tillämpats. I följd härav har kommunen fått vidkännas ett

ansenligt tillskott i anläggningskostnaden, och den för vägsträckan inom

Stensele socken beräknade kostnaden cirka 70,350 kronor antages nu

komma att uppgå till cirka 88,000 kronor, däruti inberäknat försöksarbeten

för cirka 3,000 kronor. Ifrågavarande väg anknyter sig vid

sin södra ände till eu längs efter Storuman från dess sydligaste del

under åren 1908 och 1909 med nödhjälpsmedel och anslag från domänstyrelsen

anlagd väg av 10,520 meters längd, vilken sistnämnda väg

sålunda utgör sydligaste delen av vägan läggningen Stensele—Tärna.

Under besöket å kronoparken Gunnarn hava revisorerna tagit i

närmare skärskådande en del av denna väganläggning och hava därvid

fått det intryck, att vägar av den använda typen böra kunna motsvara

ändamålet att nödtorftigt tillgodose behovet av kommunikationer i dessa

trakter. Revisorerna anse sig dock, på grund av gjorda iakttagelser,

böra framhålla önskvärdheten av att vägtrummorna från början anläggas

så att de äro tillräckliga för ett säkert och snabbt genomsläppande av

de vattenmängder, som kunna väntas, ävensom att inskränkning av vägbanans

bredd åtminstone vid bankfyllningar såvitt möjligt bör undvikas.))

Då av statsrevisorernas ifrågavarande uttalande, som närmast

avsåg den inom Stensele belägna delen av vägen, framgår, att vägar

av s. k. ödebygdstyp befunnits ägnade att nödtorftigt tillgodose kommunikationsbehovet

i dessa trakter, och då sagda vägföretags planläggning

och utförande synts svara mot ett sådant ändamål, torde åtskilliga skäl

och ej minst de ekonomiska tala för att vid ett fortsatt byggande av

ödebygdsvägar tillämpa i viss mån liknande grunder.

Sakkunniga hava desto större anledning att förorda ett sådant förfarande,

som det synes uppenbart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

distriktstjänstemän redan nu äro så upptagna med förberedande arbeten

samt med arbetsledning och kontroll vid övriga väg- och brobyggnader,

att ett åläggande för dem att omhändertaga såväl planläggningen av

ödebygdsvägarna som arbetsledningen vid desamma förvisso komme att

nödvändiggöra en ökning av distriktstjänstemännens antal utöver det

vid 1918 års riksdag föreslagna. Detta synes vara så mycket mindre

av behovet påkallat, som anlitandet av distriktstjänstemän för så enkla

60

företag som utförande av ödebygdsvägar måste anses innebära användning

av överkvalificerad arbetskraft. Härtill kommer, att distriktstjänstemännen

i allmänhet äro bosatta i de vid kusten liggande städerna,

varför dessa tjänstemäns resor för jämförelsevis enkla förrättningar i

de avlägsna fjällbygderna skulle kräva vida större kostnader än om i

dessa bygder boende schaktmästare anlitades för ändamålet.

I detta sammanhang vilja sakkunnige erinra därom, att i statsverkspropositionen

till 1913 års riksdag, sjätte huvudtiteln, departementschefen

i samband med framställning om anslag för enklare vägar i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län anförde, »att det understundom

torde befinnas tillräckligt och lämpligt, att undersökning för ifrågavarande

vägar verkställes av någon erfaren schaktmästare». Emot detta

uttalande gjordes från riksdagens sida ingen invändning.

Emellertid hava de sakkunniga inhämtat, att i intet sådant fall

undersökning anförtrotts åt någon schaktmästare, utan hava till samtliga

dylika förrättningar förordnats uteslutande distriktstjänstemän. Då

schaktmästare sålunda av Kungl. Maj:t och riksdagen ansetts kompetent

att verkställa undersökning av enklare vägar, är det påtagligt, att

de med så mycket större skäl böra kunna anlitas för undersökning av

ödebygdsvägarna. Att däremot anlita distriktstjänstemän för dylika

undersökningar synes i allmänhet icke erforderligt.

På grund härav ävensom med hänsyn till gällande bestämmelser

rörande vägundersökningsmedlens utgående synes upprättandet av arbetsplaner

kunna tills vidare, och intill dess andra bestämmelser varda utfärdade,

ordnas så, att Konungens befallningshavande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anhåller om förordnande för i vägbyggnad erfaren

och lämplig, namngiven schaktmästare eller för distriktstjänstemän

att på bekostnad av de till Konungens befallningskavandes förfogande

ställda vägundersökningsmedlen upprätta förslag till ödebygdsväg. Förrättningsmannen

bör vid undersökningen biträdas av två i orten bosatta

personer, av vilka en utsetts av kommunalstämma och en av Konungens

befallningshavande, för bevakande av kommunens med flera intressen.

Väglinjens läge angives antingen å generalstabskarta, om sådan finnes,

eller särskilt upprättad karta, varvid god ledning torde kunna erhållas

av befintliga lantmäterikartor, varjämte upprättas profiler över större

broställen, större genomgående lutningar, samt å sträckor, där vattenavledningen

är svår att bedöma. Vidare lämnas uppgifter om folkmängd,

kreatursantal, odlingsmöjligheter samt andra på frågan inverkande omständigheter.

Hela våglinjen bör uppmätas och de delar, som ej avvägas,

noga beskrivas, varjämte hela sträckan kostnadsberäknas, till

61

vilket ändamål man för de delar, som icke befinnas erfordra närmare

undersökning, beräknar vissa genomsnittspris för till sin beskaffenhet

sinsemellan olikartade vägsträckor.

Vägens slutgiltiga sträckning bör ej fastställas förrän efter en omedelbart

före vägarbetets påbörjande utförd renstakning. Sedan förslaget

inkommit till Konungens befallningskavande, torde detsamma, därest

det icke upprättats av distriktstjänsteman, böra granskas av sådan

tjänsteman, innan det utsändes till vägdistriktet för yttrande.

Sedan ärendet föreliger utrett och vägdistriktet avgivit nödig förbindelse

om markupplåtelse och eventuella bidrag in. m., fattar Konungens

befallningshavande sitt beslut samt överlämnar handlingarna till

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för erhållande av anslag.

För undersökningen av de statsunderstödda utfartsvägarna, vilka utfartsvägarju

falla under lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 torde nas tillkomst

det av Kungl. lantmäteristyrelsen den 17 juni 1909 utfärdade cirkuläret

nr 7 (ser. 3) till rikets lantmätare med åtskilliga föreskrifter och formulär

att tjäna till efterrättelse vid förrättningar enligt nämnda lag,

i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse.

Det synes sakkunniga lämpligt, att Konungens befallningshavande

beträffande dessa utfartsvägar får fria händer att fatta beslut om beviljande

av anslag, om sättet för arbetets kontrollerande m. m. Undersökningen

synes med fördel kunna utföras av en av Konungens befallningshavande

förordnad förrättningsman på sätt lagen om enskilda vägar

avser.

Ehuru frågan om anslag till såväl dessa väg ar som ödebygdsvägarna

kommer att behandlas längre fram i betänkandet, hava sakkunniga dock

ansett sig böra redan nu fästa uppmärksamheten på ett förhållande av

stundom avsevärd vikt.

Vid förrättningar enligt lagen om enskilda vägar på landet kan,

särskilt på grund av bestämmelserna i §§ 11—13 inträffa, att intressenterna

till följd av ekonomiskt svag ställning skulle bli alldeles för

hårt betungade, om de enligt lagens bestämmelser skulle åläggas att

ensamma utföra en väg, om vars nytta och behövlighet icke minsta

tvekan råder. Just för sådana fall vore det därför av vikt, att Konungens

befallningshavandes beslut om anslag till vägen kunde föreligga, så snart

kostnadsförslag upprättats, men innan förrättningen genomförts, ehuru

självklart ingen del av anslaget finge utbetalas, förrän styrkt blivit, att

vägdelningsförrättning, som verkställts under sådana förhållanden, vunnit

laga kraft. I samband med sådant beslut synes också, i de fall då

62

sådan framställning göres, böra av Konungens befallningshavande beslutas,

huruvida vägen ifråga efter iståndsättandet skall vara allmän väg.

Av det stadgande rörande denna fråga, som sakkunnige låtit införa

i sitt nedan återgivna förslag till villkor och bestämmelser för åtnjutande

av statsbidrag till dessa vägar, torde följa, att på grund

av nyss angivna önskemål statsbidrag i de flesta fall kommer att redan

i början av förrättningen sökas genom förrättningsmannen på grundval

av uppskattningen av kostnaderna för vägens iståndsättande, samt att

vägdelningen uppskjutes i avvaktan på Konungens befallningshavandes

efter landsfiskalens och kommunens eller väghållningsskyldiges hörande

fattade beslut i fråga om anslag.

Sedan av kostnadsförslag åtföljd arbetsplan för utfartsvägen utarbetats

samt planen godkänts av Konungens befallningshavande, som därest så

erfordras, må inhämta nödiga yttranden i saken, låter Konungens befallningshavande

upprätta kontrakt med intressenterna angående arbetets

utförande.

Såsom exempel på vad intressenternas ansökan om statsbidrag

och nyss nämnda kontrakt för vissa vanligare fall torde komma att

innehålla hänvisas till bilagda exempel på formuleringen av dylika handlingar

(bil. 9—11).

Enligt lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet tillerkännes

Konungens befallningshavande synnerligen vidsträckt befogenhet

att i väsentliga delar bestämma och döma i frågor angående det

allmänna vägväsendet. En befogenhet för Konungens befallningshavande

att fördela till dess disposition ställda statsmedel för understöd av

utfärtsvägars anläggning är därför i visst principiellt avseende intet

nytt, utan innebär endast ett lämpligt komplement till gällande bestämmelser

för att sätta Konungens befallningshavande i tillfälle att än

vidare verka för kommunikationsväsendets utveckling.

Att landstingen — som enligt sakkunnigas mening även böra bidraga

med anslag till utfartsvägarna, varom mera nedan i samband

med anslagsfrågan — skulle, på sätt tidigare skett med av landstinget

i Norrbottens län anvisade medel, för varje fall pröva inneliggande

ansökningar och förslag, synes endast vålla onödig tidsutdräkt och

omgång. Konungens befallningshavande torde på ett långt smidigare

och snabbare sätt än landstingen kunna analogt med vad i avseende på

landstingsmedlen numera är fallet i både Norrbottens och Västerbottens

län, handhava dessa angelägenheter. Med hänsyn till de av landstingen

beviljade medlen torde dock Konungens befalluingshavande böra avlämna

redogörelse för deras användning till varje års landsting.

03

Arbetets utförande bör, vad ödebygdsvägarna beträffar, eko helt

och hållet genom statens egen försorg. Man torde kunna uppställa

den regeln, att i ju högre grad staten ekonomiskt understödjer ett

arbete, desto större bör statens inflytande på arbetet vara, desto noggrannare

dess kontroll. Vid dessa vägar är det ju meningen, att staten

skall bidraga med ännu större de! än vad hittills varit brukligt av

och stundom med hela kostnaden, och då fordrar också konsekvensen,

att staten själv utför arbetet. Också har det av Norrbottens läns vägförening

tillsatta arbetsutskottet uttalat, att i de bygder, som i första

hand behöva tillgodoses med dylika vägar, staten bör utföra vägbyggnaderna

helt och hållet med de mindre anslag, vartill vägdistrikten

skäligen kunna förpliktas.

För vägbyggnadens utförande anställer Konungens befallningshavande

på vägföretagets bekostnad lämplig schaktmästare såsom arbetsledare,

vilken samtidigt torde kunna leda arbetet vid flera närbelägna

vägföretag. . För bevakande av ortens intressen vid arbetenas utförande

torde lämpligen kunna utses en nämnd, bestående av tre å fyra personer,

av vilken nämnd arbetsledaren då bör vara medlem. I närheten

av arbetsplatsen boende lämplig person förordnas av Konungens befällningshavande

att förvalta vägföretagets kassa.

I den män gällande bestämmelser lägga hinder i vägen för ett sådant

förfarande, torde det böra bero på Kungl. Maj:ts initiativ att undanrödja

dessa hinder.

Endast i undantagsfall och blott för kortare vägsträckor torde entreprenadsystemet

böra komma till användning. På grund av att befolkningen

i dessa trakter i regel har mindre erfarenhet i fråga

om vägarbeten, böra dessa icke utan vidare överlämnas till den minstfordrande,

utan prisuppgörelse ske med ledning av omsorgsfullt uppgjorda

värderingslängder.

Beträffande arbetarfrågan torde böra framhållas vik fen av att så vitt

möjligt kunna utföra arbetena med ortens folk till undvikande av de ökade

kostnader såväl för löner som för särskilda åtgärder för proviantering,

inkvartering m. m., som skulle bliva nödiga, om arbetare i större utsträckning

toges från andra håll. I de kontrakt, som nu upprättas

mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och respektive arbetsstyrelser

angående de vägbyggnader, till vilka anslag beviljats, föreskrives, att

vid arbetet skola företrädesvis användas tjänst- och sysslolösa personer.

Dylika arbetare, vilka befinna sig på platsen, men sakna annan anställning,

höra tydligtvis i främsta rummet även anlitas för ödebygdsvägarna.

Den jordbrukande befolkningen, som endast under en begränsad del av

ödebygds - vä <j urnan

utförande.

Tillgången på

arbetare.

64

Intressenternas

bidrags - skyldighet.

Arbetenas

övervakande.

året kan ägna sig åt dessa arbeten, torde däremot knappast kunna påräknas

annat än i sådana visserligen relativt talrika fall, då det särskilt

prövas lämpligt att med hänsyn just till denna arbetarfråga låta

arbetet fortskrida mera långsamt. I och för anskaffandet av erforderliga

arbetskrafter böra i övrigt anlitas länets centrala och lokala

organisationer för arbetsförmedling och arbetslöshetens bekämpande.

I avseende på skyldighet för intressenterna att bidraga till ödebygdsvägarnas

utförande anse sakkunnige i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

att all för vägbyggnaden erforderlig, staten ej tillhörig

mark samt sådana byggnadsämnen som jord, sten, grästorv, grus,

virke o. d. alltid bör ställas till vägföretagets fria disposition, dock med

undantag för tomt och åker samt grövre virke. Det torde i regel ankomma

på väghållningsdistrikten att fullgöra dessa prestationer. Distriktschefen

Wedbergs förslag, att mera gynnsamt situerade vägdistrikt även

borde lämna kontant bidrag till visst av Konungens befallningskavande

bestämt belopp, synes också äga fullt fog. Mark i statens ägo skulle

tydligtvis alltid kostnadsfritt ställas till vägbyggnadens förfogande, liksom

all materiel av ovannämnda slag. Då intressenternas bidragsskyldighet

på detta sätt skulle vara fullt fixerad, är det tydligt, att om kostnadsberäkningarna

skulle överskridas, detta helt och hållet skulle komma

att drabba staten.

Då beträffande ödebygdsvägar i egentlig mening staten i regel bör

bestrida så gott som hela den med företaget förenade kostnaden, synes

det vara klokt, att statens kontroll göres så effektiv som möjligt.

Därest såväl vägens planläggning som arbetets ledning, kontroll och

avsyning överlämnas åt en och samma myndighet, synes tryggheten i

detta avseende bliva mindre, än om ifrågavarande uppgifter fördelas mellan

Konungens befallningshavande och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Utöver den på ovan angivna sätt ordnade arbetsledningen på platsen

böra därför väg- och vatteubyggnadsstyrelsens discriktstjänstemän vid

de årliga inspektionsresorna utöva kontroll över arbetenas ändamålsenliga

utförande, verkställa granskning av räkenskaperna och avsyning

av arbetena samt deltaga i slutbesiktningen av respektive anläggningar.

Innan ödebygdsväg överlämnas till vägdistriktet för att av detsamma

underhållas — vilket på sätt vidare nedan omförmäles sker först

några år efter det vägen öppnats för trafik — verkställes slutbesiktningen

genom en nämnd av tre personer, av vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Konungens befallningshavande och vägdistriktet utse

vardera en.

65

Kostnaderna för Överinseendet genom distriktstjänstemännen över

pågående vägbyggnader skulle ej drabba företagen, utan bestridas av

det anslag på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat, som är avsett för

inspektioner å distrikten.

Vid de statsunderstödda utfartsvägarna ter sig frågan om arbetets

utförande och kontrollen på ett annat sätt.

Här torde det vara skäl att så långt ske kan överlämna vägarbetet

åt intressenterna själva på sätt lagen om enskilda vägar på landet anvisar.

För dessa vägar finnes i regel ett mera personligt intresse att

få vägen till stånd, och om intressenterna finge själva bygga vägen

efter vissa angivna grunder mot åtnjutande av statsbidrag, »men utan

för mycket reglementerande», såsom Konungens befallningshavande i

Västerbottens län yttrar i sitt utlåtande, skulle de otvivelaktigt ådagalägga

mera intresse och på helt annat sätt vidkännas arbete och uppoffringar

för erhållande av den åstundade vägen, än om de ställdes så

att säga utanför frågan om dessa utfartsvägar.

Dessa vägar skulle därför med fördel kunna utföras av intressenterna

själva, vilka på grund av att arbetsplatsen väl i regel befinner sig

i närhet av deras hem, så att de ej behöva försumma sina övriga sysslor,

lättare skulle komma åt att allt emellanåt arbeta på vägen, än vad fallet

skulle bliva vid åtminstone en stor del av ödebygdsvägarna.

Arbetsledningen vid de statsunderstödda utfartsvägarna bör övervakas

samt kontrollen ombesörjas av Konungens befallningshavande,

som i hithörande ärenden vid behov kan infordra distriktstjänstemans

och eventuellt förste lantmätarens yttrande. Kontrollant förordnas av

Konungens befallningshavande, och till arbetsledare utses för uppdraget

lämplig person, som av Konungens befallningshavande godkännes. För

administration, räkenskapsföring o. d. böra bestämmelser utfärdas av

Konungens befallningshavande. Tillsynen på platsen torde i de flesta

fall endast erfordra en eller annan arbetsförman, vid större eller flera

varandra närbelägna företag, schaktmästare. Det torde få ankomma på

Konungens befallningshavande att pröva, om särskilda inspektioner av

distriktstjänsteman må anses erforderliga. Kostnaderna för arbetsledning

och kontroll torde, om saken ordnas på det för varje särskilt fall

lämpligaste sättet, kunna hållas inom ganska blygsamma gränser.

I det föregående har nämnts, hurusom sakkunnige funnit lämpligt

föreslå, att ödebygdsvägarna böra med anlitande av statsanslaget för

9

Ut fartsvägarnas

utförande.

Arbetenas

övervakande.

Vägarnas

underhåll.

dessa vägar underhållas, intill, dess vägbanan vunnit erforderlig stadga.

Huru länge detta underhåll, som även skulle kunna betraktas såsom ett

fortsatt byggande, skall fortgå, efter det vägen färdigställts, är beroende

av flera omständigheter av teknisk och ekonomisk art, såsom de

tekniska bestämmelser, vilka tillämpats vid vägens byggande, terrängens

beskaffenhet, arbetets utförande, respektive vägdistrikts ekonomiska bärkraft

m. m. och kan icke till tiden bestämt fixeras. Sakkunnige hava

emellertid ansett, att vägen i regel skulle överföras till underhåll genom

vägdistriktets försorg, när vederbörande distriktstjänsteman funnit, att

vägen erhållit nödig stadga och fasthet, då han skulle äga att anmäla

detta till Konungens befallningshavande, som sedan skulle besluta om

slutbesiktnings hållande och rörande underhållets övertagande av vägdistriktet.

Denna tid torde i allmänhet icke böra beräknas inträffa förlän

fem år efter vägens fullbordande. För att emellertid i någon män

få utrönt, i vilken grad byggnadssättet inverkar på underhållskostnaderna,

torde vid vägarnas utförande försök böra göras med i lämpliga

delar varierande byggnadssätt och arbetsmetoder. Det är av största

vikt, att underhållet noggrant kontrolleras av fullt kompetent person

såväl under de första åren, då underhållet skulle helt ombesörjas av

staten, som ock därefter.

Till bestridande av underhållet av dessa vägar, sedan vägdistriktet

övertagit detsamma, hava sakkunnige ansett sig böra föreslå ett väsentligt

högre statsbidrag än som nu utgår till övriga allmänna vägar,

och få sakkunnige i det avseendet hänvisa till vad därom på annat

ställe anföres i samband med övriga anslagsfrågor. Hur underhållet

skall ombesörjas, torde få avgöras av Konungens befallningshavande,

och vilja sakkunnige beträffande underhållet så väl sommartid som i all

synnerhet vintertid erinra om den Konungens befallningshavande enligt

allmänna väglagen tillkommande rätt att medgiva lindring i underhållsskyldigheten.

I fråga om underhållet vintertiden vilja sakkunnige

endast i förbigående nämna, att plogning av ödebygdsvägarna ofta nog

icke bör förekomma, dels på grund av att de härmed förenade besvär

och kostnader i dessa folkfattiga bygder skulle verka ytterligt betungande,

och dels emedan en över öde fjällvidder framdragen väg hastigt

nog yr igen under en snöstorm. I stället för genom plogning bör en

sådan väg göras framkomlig genom att snötäcket på densamma tillpressas,

exempelvis med en för ändamålet lämplig vägvält. Vidare må

i detta sammanhang framhållas vikten av att de i väglagen föreskrivna

vägmärkena utsättas i god tid på hösten, innan snön kommit. Kostnaderna

för dessa vägmärken kunna, där de göras av permanent kon

-

67

sanktion, intagas i det för vägauläggniugen uppgjorda kostuadsförslaget.

Vad underhållet av ödebygdsvägarna i övrigt beträffar, torde bestämmelserna

i allmänna väglagen med däri av sakkunnige föreslagna

ändringar och tillägg böra lända till efterrättelse.

De statsunderstödda utfartsvägar, som ej förklarats skola efter

iståndsättandet bliva allmänna, och till vilkas underhåll statsbidrag således

icke bör utgå, komma att falla under lagen om enskilda vägar på

landet, och blir alltså frågan om dessa vägars underhåll reglerad enligt

stadgandena i nämnda lag.

Som exempel på bestämmelser för dessa utfartsvägars underhåll få

sakkunnige referera följande utdrag ur de av undertecknad Molin vid

vägdelningar enligt sagda lag tillämpade föreskrifter.

Beträffande underhållet »iakttages:

att varje väglottsägare är skyldig att underhålla tydliga vägmärken,

att, då diken finnas, de skola underhållas och upprensas så ofta det

kan anses nödvändigt, varvid iakttages, att jord aldrig får tagas från

vägkantsidan och att jorden ej uppkastas å vägbanan,

att å inägorna väglottägaren underhåller diket å vägens högra

sida (enligt mätningen) och markägaren underhåller diket å vägens

vänstra sida,

att stenar avlägsnas i den mån de genom tjäle eller annorledes

sticka upp ur vägbanan,

att, när annorlunda ej föreskrivits, skog avröjes intill 1 m. utom

ytterkanten av dikena, där sådana finnas, och där diken saknas, 2 m.

utom vägbanans ytterkanter, och att ut över vägbanan växande trädgrenar

borttagas,

att grusningen som verkställes så, att vägbanans mitt alltid skall

höja sig 0,1 över balansplanet —- — — — — — — —,

att gruset utföres vintertiden å vägbanan och utbredes vid tjällossningen,

att i priserna för grusningen anses ingå ersättning jämväl för dikesrensning,

röjning, hållandet av tydliga vägmärken samt vägens hållande

i synegillt skick, vadan väghållare tillätes att, där så ej kräves för

vägens bestånd, inskränka på grusningen och i stället ägna sig åt andra

förbättringsåtgärder för vägen,

att småsten efter grusningen räfsas ur vägbanan, när så befinnes

nödvändigt,

att i priserna för trummorna ingå kostnaderna för avloppsdikenas

rensning, där vägen genomgår skogsmark, ängsmark eller impediment,

68

varemot avloppsdikenas underhåll inom åkrarna verkställes av jordägaren,

att inga andra än de i längden särskilt angivna grindarna få vidmakthållas

för framtiden och att de tillåtna grindarna i varje fall skola

avlyftas från hakarna senast den 1 oktober varje år, efter vilken tid

grindarna ej få hållas stängda,

att underhållet av grindarna åligger de stängselskyldige, som äro

skyldige att hålla ordentliga på hakar eller gångjärn fritt hängande

grindar, försedda med lämpliga, lätt handterliga säkringsanordningar,

att emellertid de övriga grindarna, som funnits under den tid vägdelningsförrättningen

pågått må med tillämpning av föreskrifterna här

ovan i fråga om gångjärn, hakar och säkringsanordningar bibehållas i

......års tid efter det förrättningen vunnit laga kraft, på villkor att de få

hållas stängda endast under dagsljus i augusti och september månader

varje år och att de varje 1 oktober skola avlyftas från hakarna, allt

vid äventyr att, om dessa bestämmelser ej noggrant iakttagas, vederbörande

grindägare förlorar rätten att hålla griud stängd under den

återstående tillåtna fristen.»

I avseende på vinterväghållningen föreskrives bland annat följande:

»Plogfogde åligger:

att bedöma när plogning, skottning och vägmärkning skall ske,

att giva order till den, som står i tur att ploga, att sin plogturskyldighet

fullgöra,

att ombesörja, att vintervägen blir ordentligt märkt,

att över fullgjorda plogturer föra rediga räkenskaper (förteckning),

att därest plogturskyldig tredskar att sin plogturskyldighet fullgöra,

jämlikt 29 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet, bevisligen

tillsäga den tredskande att ofördröjligen fullgöra denna sin

skyldighet och, om denna ändå tredskar, ofördröjligen ombestyra, att

plogningen verkställes samt sedermera vidtaga åtgärder för att kostnaderna

därför på exekutiv väg uttagas av den tredskande,

att vid behov påkalla två eller flera plogturskyldige samtidigt samt

påkalla hjälp för skottning och vägmärkning,

att före den 15 maj varje år hålla sammanträde med de plogningsskyldiga

för avgivande av redovisning för sitt uppdrag, varvid utjämning

uti plogningsskyldigheten genom utdebitering eller annorledes bestämmes,

åliggande det plogfogden, att i god tid om sammanträdet

underrätta samtliga i ploglaget,

att vid bortovaro hava utsett ställföreträdare.»

no

»Varje ploglag håller ordentlig snöplog, så byggd och avpassad,

att plogen borttager snö ur vägbanan 3,g meter mellan plogkanterna

eller till sådan bredd, att åkande och lasskörare obehindrat kunna

komma förbi varandra.»

»Efter snöfall nattetid skola do plogningsskyldige senast kl. 7 därpå

följande morgon hava påbörjat plogningen. För övrigt verkställes plogningen

efter plogfogdes order så ofta och på den tid omständigheterna

kräva.»

F. Erforderliga anslag.

Redan i de sakkunnigas ovan lämnade utredning angående behovet

av ödebygdsvägar och statsunderstödda ut fartsvägar har framhållits,

och därav torde även tydligt hava framgått, att befolkningen icke

förmår tillgodose detta behov utan kraftigt ekonomiskt understöd från

statens sida.

Innan sakkunnige ingå på frågan om vad i detta avseende kan

vara erforderligt, må en kort redogörelse lämnas för de åtgärder till

understödjande av den vägbyggnadsverksamhet varom här är fråga,

som hittills vidtagits av staten och de lokala myndigheterna m. fl.

Vad då först ödeby g dsv äg ärna angår må här blott nämnas, att den

enda med statsanslag understödda väg av dylik art, som kommit till

utförande, nämligen den ovan omnämnda vägen Tärna—Stensele åtnjutit

bidrag dels av nödhjälpsmedel och dels från skogsstaten för den

10,5 km. långa vägsträckan närmast den allmänna vägen vid Luspen.

I övrigt torde kostnaderna för vägen hava bestritts uteslutande av

ovan omtalade statsbidrag och de av de väghållningsskyldige tillskjutna

medlen.

Till de enskilda utj''artsvägarna hava bidrag lämnats, framför allt

från landstingen i Norrbottens och Västerbottens län. Då det torde

vara av ett visst intresse vid bedömande av anslagsfrågan, hava sakkunnige

ansett lämpligt att här lämna ett referat av en i Västerbottens

läns landsting år 1911 väckt motion av undertecknad Holmner.

Motionären framhåller till en början, att överallt, där äldre kommunikationsleder

funnes, odling, kultur och bebyggande tillkommit, och

detta desto raskare och fullständigare ju bättre och bekvämare kommunikationerna

varit. Omvänt måste alltså, där denna hävstång till social

och ekonomisk utveckling av ett land eller del därav saknades, ut

-

Inledning.

Västerbottens

län.

70

vecklingen hämmas, även om landet i övrigt vore rikt på utvecklingsmöjligheter.

Lappland vore ett sådant land, fullt av outnyttjade naturrikedomar.

Men landskapet saknade förbindelse med havet, och skulle dess rika

utvecklingsmöjligheter komma till gagn, krävdes därför landkommunikationer,

framförallt järnvägar.

Motionären hälsade därför med glädje statsmakternas vid 1911 års

riksdag fattade beslut om byggandet av den del av inlandsbanan, som

överskrede läns- och lappmarksgränsen. Dock vore föga vunnet, om

nödiga utfartsvägar saknades. Genom anläggande av utfartsvägar skulle

otvivelaktigt varje tvekan hos statsmakterna om nyttan av banans fortsatta

byggande kunna hävas, och även där vägarna ej kunde sättas i

omedelbar förbindelse med järnvägen skulle de dock, såsom bidragande

till utvecklingen inom lappmarken, säkert hava sin betydelse för järnvägsfrågans

lyckliga lösning.

Då emellertid, på grund av de ofantliga avstånden i Lappmarken,

ett efter vanliga metoder utbyggt vägnät skulle sluka enorma summor,

som varken staten eller väghållniugsdistrikten skulle mäkta med, och

dessutom kräva mansåldrar för att fullbordas, vore det nödvändigt att

söka åvägabringa en annan, enklare och billigare vägtyp, som, om ock

provisorisk, kunde fylla det allra närmaste och mest trängande behovet

inom rimligare tidrymd och för överkomliga kostnader.

Åven om statsmakterna skulle vara benägna för ett tillgodoseende

av nyssnämnda behov, funnes dock alltjämt kvar ett behov av ännu

enklare vägar, och det vore dessa vägar, som avsåges i motionen.

Efter att hava anfört hurusom Konungens befallningshavande i

Västerbottens län hos 1910 års landsting hemställde om ett anslag av

5,000 kronor till åstadkommande av sådana vägar, varom här vore

fråga, yttrar motionären: »Visserligen nedsatte landstinget i enlighet

med avgiven reservation anslaget till 2,000 kronor, och visserligen uttalades

inom tinget åtskilliga betänkligheter emot beviljandet av något

anslag, men med hänsyn till såväl den stora välvilja och förståelse,

som förslaget rönte hos det övervägande flertalet inom landstinget, som

ock till den stora betydelse, detta anslag skulle kunna få för framgången

av strävandena till lappmarkens uppryckning, har jag icke

tvekat att upptaga saken. Ty det, får naturligtvis ej betraktas såsom

om detta anslag endast komme att verka med egna beloppet, utan det

måste ju, åtminstone i de allra flesta fall, medföra, att även den enskilde

och andra vederbörande uppmuntrades och sporrades till kraftiga tag,

och säkert skulle månget sådant vägföretag, som eljest ingen vågat

71

göra början med, sålunda kunna uppmuntras och stödjas samt bringas

till utförande. Och vad de uttalade betänkligheterna vidkommer, synas

de i främsta rummet hava riktats emot den möjligheten, att anslaget

ej uteslutande skulle avse lappmarken, utan även kunna användas på

andra orter inom länet. Att detta skulle ske i nämnvärd utsträckning,

torde dock lätt förebyggas genom t. ex. en bestämmelse om dess huvudsakliga

användning i lappmarken, där ju i allt fall behovet måste vara

störst och mest kännbart. Men att å andra sidan helt utestänga andra

länsdelar från möjligheten att i trängande fall kunna erhålla något

bidrag ur anslaget, torde dock ej vara varken klokt eller rättvist. Och

ehuru jag är den förste att önska det mesta av medlen till lappmarken,

där jag är övertygad att de bäst behövas, ville jag å andra sidan

vara den siste att förmena nedre landets invånare att få del av desamma

i det fall, att omständigheter och behov kunde med lappmarkens jämföras.

Och då så i enstaka fall möjligen kunde förekomma, torde en

bestämmelse i stil med ovan anförda vara fullt tillräcklig. Vad beträffar

att besluta, om vilka vägar som skola komma i åtnjutande av bidraget,

samt under vilka villkor detsamma i vart särskilt fall må erhållas,

torde säkerligen Konungens befallningshavande, med dess möjligheter

till bättre överblick av det hela och dess tillgång till mera

opartisk upplysningsmateriel, kunna sägas vara därtill bättre skickad

än landstinget, och säkert skulle landstingets därtill givna förtroende i

framtiden visa sig hava varit väl berättigat.

På grund av vad sålunda anförts, får jag vördsammast hemställa,

att landstinget för år 1912 anslår ett belopp av 5,000 kronor, att

ställas till Konungens befallningshavandes förfogande för att mot villkor,

som Konungens befallningshavande i varje särskilt fall prövar

lämpligt bestämma, användas till understöd för anläggning av enklare

vägar huvudsakligen inom länets lappmark, där sådana omständigheter

föreligga att penningehjälp oundgängligen är av nöden för att den behövliga

enkla vägen skall kunna komma till stånd.»

Landstinget biföll motionen, och anslaget, som för år 1911 utgjorde

2,000 kronor, har sedermera utgått för vartdera av åren 1912—1916

med 5,000 kronor samt för åren 1917 och 1918 med 8,000 kronor.

Norrbottens läns landsting har under en följd av år anvisat medel för

åstadkommande av dylika enkla utfartsvägar. Sålunda uppförde 1912 års

landsting i staten för vartdera av åren 1913, 1914 och 1915 ett anslag

av-3,000 kronor att användas såsom bidrag till anläggning av sådana

utfartsvägar, för vilka statsanslag ej kan erhållas, under vissa, av 1891

års landsting bestämda villkor och garantier för vägarnas ordentliga

Norrbotteyis

län.

72

byggande och underhåll. Enligt dessa villkor finge bland annat storleken

av bidraget till varje företag icke överskrida en femtedel av den

beräknade anläggningskostnaden. Detta villkor ändrades vid 1907 års

landsting därhän, att bidraget i fråga icke fick överstiga en fjärdedel

av nyssnämnda kostnad.

1913 års landsting beslöt i huvudsaklig anslutning till en av Konungens

befallningshavande i skrivelse den 28 juli 1913 gjord framställning

dels

att höja det i landstingets stat för vartdera av åren 1914 och

1915 uppförda anslaget till bidrag för anläggande av sådana utfartsvägar,

för vilka statsanslag icke kan erhållas, från 3,000 kronor till

0,000 kronor samt besluta att i sin stat för vartdera av åren 1910 och

1917 uppföra ett anslag till samma belopp; samt

att anslagen måtte ställas till Konungens befallningshavandes förfogande

mot redovisningsskyldighet och redogörelse för anslagets användande;

dels

ock att såsom villkor och bestämmelser för bidrags tillgodonjutande

föreskriva

att plan till arbetets utförande jämte kostnadsberäkning skall vara

uppgjord av därtill utav Konungens befallningshavande förordnad person

och hava vunnit Konungens befallningshavandes fastställelse;

att ansökning om bidrag skall, åtföljd av vederbörlig plan och

kostnadsförslag samt av vägstyrelsens och länsmäns yttrande om

utfartsvägens behövlighet och nytta, ingivas till Konungens befallningshavande,

som i ärendet beslutar;

att det bidrag, som Konungens befallningshavande kan komma att

bevilja, icke får sammanlagt med i utsikt ställda anslag från nödhjälpsmedel

överskrida en tredjedel av den beräknade anläggningskostnaden;

att i avseende å vägens byggande och framtida underhåll ävensom

i fråga om kontroll å arbetets utförande och tiderna för bidrags lyftande

skola gälla i huvudsak bestämmelserna i ett samtidigt framlagt förslag

till kontrakt, som vägintressenterna skola vara förpliktade att underskriva,

samt

att medlen, därest de beviljas, uttaxeras efter allmän grund.

Ur motiveringen till Konungens befallningshavandes framställningmå

anföras, att det enligt Konungens befallningshavandes förmenande

skulle dröja mycket lång tid, innan de nödvändigaste korta utfartsvägarna

bleve fullbordade, därest icke landstingets bidrag höjdes, och

dels att det i så fall sannolikt skulle bliva just de fattigaste byarna,

vilkas behov av vägförbindelse längst skulle bliva tillbakasatt, enär

7;}

utfartsvägar från mera betydande byar skulle kunna byggas såsom

enklare viigar och således erhålla statsanslag.

I Västernorrlands län beviljar landstinget sedan många år tillbaka vastemorrbetydande

belopp för väganläggningar, och utgå bidragen numera med jamtiandl

eu sjättedel av totalkostnaden inklusive jordlösen för alla statsunder- lan.

stödda vägbyggnader; dessutom bidrager landstinget sedan lång tid

med halva kostnaden för indelning av enskilda vägar.

I Jämtlands län återigen hava av landstinget inga medel anslagits

såsom bidrag till åstadkommande av vare sig allmänna eller enskilda

vägar.

I Norrbottens län anvisar Konungens befallningshavande sedan mdkjaips1916

ett belopp av 3,000 kronor av nödhjälpsfondens avkomstmedel medel.

till anläggning av smärre utfartsvägar. I sin ovanberörda skrivelse

den 28 juli 1913, däri detta anslag bebådas, motiverar Konungens befallningshavande

detsamma med, att enligt dess uppfattning förbättrade

kommunikationer vore ett det säkraste medel att förekomma nöd ute i

obygderna.

Att skogsstaten i stor utsträckning utför vägbyggnader i Norrland Skogsvårdens

har redan påpekat6, och må här ytterligare framhållas vikten av att

erforderliga åtgärder vidtagas för åstadkommande av ett ändamålsenligt

samarbete mellan olika av företagen berörda myndigheter, tjänstemän

och intressenter.

Även vissa trävarubolag och andra industriella företag hava bekostat

anläggning av en del utfartsvägar, och tillåta sig sakkunnige

att härutinnan hänvisa till forstmästare von Posts ovan refererade

föredrag.

Innan sakkunnige övergå till frågan om statsanslag till såväl öde- Renbetesbygdsvägar

som utfartsvägar, vilja sakkunnige fästa uppmärksamheten f°nderpå

ännu ett par utvägar att skaffa bidrag till ifrågavarande vägar.

I Jämtlands län finnas tvänne till gagn för lappväsendet i länet

inrättade fonder, nämligen dels Jämtländska lappväsendets fond och dels

Jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Den förra fonden med en behållning

vid 1916 års slut av 222,230 kronor 43 öre har uppkommit

genom influtna arrendeavgifter för jakt, fiske, slåtter och beten, den

senare, som vid samma tidpunkt hade en behållning av 936,275 kronor

23 öre, genom försäljning av skog inom renbeteslanden.

10

74

Kommunala

anslag till

enskilda

vägar.

På förfrågan från sakkunnige bär lappfogden i Jämtlands län meddelat,

att så vitt lian hade sig bekant, endast en väg, nämligen från

Sörvattnet till Strådalen efter framställning från Konungens befallningshavande

byggts av »lappmedel», men däremot hade vederbörande jägmästare

genom domänstyrelsen årligen erhållit ett större belopp ur

renbetesfjällens skogsfond för vägbyggnadsändamål. Av den officiella

statistiken inhämtas, att ur sistnämnda fond, för vägbyggnader under

år 1916 utbetalts 8,631 kronor 60 öre.

I den mån vägar av nu ifrågavarande slag skulle kunna komma

till direkt gagn för lappbefolkningen, kunde tänkas, att även medel

från dessa fonder i vissa fall finge anlitas.

Av vida större betydelse vore det dock, om kommuner och väghållningsdistrikt

erhölle rätt att anslå medel till enskilda vägar. Enligt

gällande lagstiftning få endast allmänna vägar understödjas av kommuner

och väghållningsdistrikt, vadan till de här föreslagna statsunderstödda

utfartsvägarna dylikt bidrag icke skulle kunna lämnas. Detta måste

anses synnerligen olyckligt, och frågan om en ändring härutinnan har

också tagits upp i riksdagen. Särskilt är detta till olägenhet i Norrland,

där lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet vunnit

stor tillämpning. Antalet förrättningar angående delning av sådana

vägar, varom förordnande utfärdats, är för Norrbottens län 35, för

Västerbottens 38, för Jämtlands 51 och för Västernorrlands 62.

Vid 1907 års riksdag, hemställde lagutskottet om införande i lagen

av ytterligare en §, § 35, av följande lydelse:

»Vad i denna lag om väghållningsskyldighetens fördelning stadgas

må ej innefatta hinder för kommun att lämna bidrag till byggande och

underhåll av enskild väg eller bro.»

Förslaget godkändes av andra kammaren, men avslogs av första

kammaren. Utskottet hemställde därefter, att andra kammaren måtte

biträda första kammarens beslut, vid vilket förhållande frågan, huruvida

kommun ägde rätt att lämna bidrag till byggande och underhåll

av enskild väg eller bro, hädanefter som hittills skulle bliva att bedöma

efter kommunallagarna. Denna hemställan bifölls.

Sedermera väcktes av undertecknad Molin vid 1918 års riksdag

en motion, däri ånyo hemställdes om införande i lagen av nyssnämnda

paragraf. Till stöd för motionen anfördes bland annat följande:

»Bristen på vägar, särskilt i Norrland, är stor. Ofantliga områden

sakna vägar alldeles, och övervägande antalet byar hava att trafikera

75

usla byvägar för att komma i förbindelse med de fåtaliga allmänna

vägarna. I följd därav, och då det, allmänna väganslaget icke ens

torde täcka tiondelen av behovet, måste befolkningen, hellre än att

vänta kvartsekellång tid på landsvägar med statsanslag, tillgripa utvägen

att indela by- och utfartsvägarna till iståndsättning och framtida

underhåll enligt lagen om enskilda vägar på landet. Därigenom har

denna lag, vad särskilt Norrland beträffar, kommit att få en tillämpning,

som de flesta av lagstiftarna vid 1907 års riksdag knappast kunde ana.

Sålunda har inträffat, att vägar av flera mils längd, sammanbindande

flora socknar och till stadigvarande utfartsväg för massor utav fastigheter

och byar, indelts enligt lagen om enskilda vägar på landet, ehuru

vägarna äga alla tänkbara kvalifikationer för att bli förklarade och

byggda såsom allmänna vägar, såvida allmänna medel för ändamålet

inom rimlig tid stått till buds. Det måste i sådana fall, då kommunerna

ha sina livsintressen förbundna vid att drägliga kommunikationer

öppnas, anses som över hövan avvita, att lagstiftningen skall vara sådan,

att den rent av förbjuder dem att hjälpa till, då så behövs; med andra

ord, att lagstiftningen skall, om ej direkt så dock indirekt, förbjuda

kommun att understödja sina egna livsintressen.»

I sitt utlåtande över motionen åberopar jordbruksutskottet 1907 års

lagutskott, som funnit det önskvärt, att kommun beredes möjlighet

lämna bidrag till byggande och underhåll av enskild väg och bro. »Det

torde nämligen», säger utskottet, »särskilt i Norrland, på grund av fåtalet allmänna

vägar samt de enskilda vägarnas längd och dåliga beskaffenhet ofta

finnas skälig anledning för kommun att lämna bidrag till enskilda vägar.

Till undvikande av att kommun belastas med utgifter i förevarande

avseende, som icke stå i rimlig proportion till kommunens skäliga intresse,

synes bidrag böra lämnas endast för sådan enskild väg, som är

eller vars byggande kan bliva till betydande gagn för en avsevärd del

av kommunens medlemmar.»

Utskottet hemställde därför, »att riksdagen måtte, i anledning av

förevarande motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning i vad mån behov av ändrade

bestämmelser föreligger för att bereda kommun möjlighet att lämna

bidrag till byggande och underhåll av enskild väg och bro, samt,

därest utredning därtill giver anledning, för riksdagen framlägga förslag

till lagstiftning i ämnet.»

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av

första kammaren.

76

Behovet av

statsanslag.

Då vad här yttrats om kommun, också i samma grad gäller väghållningsdistrikt,

synes den föreslagna befogenheten böra utsträckas

att gälla även dessa distrikt. De fall äro för visso icke sällsynta, då

en enskild väg är av avsevärd betydelse även för den allmänna samfärdseln,

men då också å ena sidan från vägdistriktets synpunkt sett

vägens iståndsättande och övertagande till underhåll helt och hållet

genom dess försorg med fullt fog kan synas de väghållningsskyldige mer

än rättvist betungande, på samma gång som de gärna skulle lämna ett

måttligt bidrag till de enskilda intressenterna för vägens iståndsättande,

under det att å andra sidan dessa intressenter skulle vara fullt

tillfredsställda med ett sådant bidrag. Under sådana förhållanden torde

det böra medgivas vara av verkligt praktiskt värde, om ett dylikt

tillvägagångssätt till båda parternas båtnad och tillfredsställelse kunde

lagligen ordnas. I verkligheten tillämpas också detta förfarande i stor

utsträckning av sagda rent praktiska skäl, men dylika beslut kunna

givetvis icke upprätthållas, om vederbörliga klagomål ingivas. Till befrämjande

av en i sig själv god sak och till undvikande av nu rådande

osäkerhet synes ett legaliserande av detta förfarande synnerligen lämpligt

och påkallat.

Angående den för sådant ändamål erforderliga ändringen i lagen

om enskilda vägar på landet tillåta sig sakkunnige hänvisa till nedan

i kapitlet »Lagar och författningar» framlagda förslag.

Om också de lokala myndigheterna, på sätt framgår av vad ovan

blivit anfört, visat en lovvärd önskan att bidraga till förbättrade kommunikationer

i form av utfartsvägar, så förmå de ändock på grund av

sina begränsade resurser och de mångahanda olikartade behov, som av

och genom dem måste tillgodoses, icke på långt när bispringa befolkningen

i den utsträckning, som är absolut nödvändig, om någon mera

genomgripande hjälp för vägbyggandets befrämjande skall kunna lämnas.

Det är en statens angelägenhet, att landet erhåller ett vägnät, som

motsvarar befolkningens behov, och det är då också ett statsintresse

av den största betydelse att genom anslag och på annat sätt understödja

vägbyggnadsverksamheten i landet, och detta i fråga icke blott

om allmänna, utan även i många fall om enskilda vägar. Ävenledes

är det att vänta, att landsting, kommuner, väghållningsdistrikt och enskilda

skola genom statens understödjande verksamhet och de gynnsamma

resultat, som densamma helt visst inom kort skall kunna uppvisa,

komma att i högre grad sporras till ökade ansträngningar och

ekonomiska uppoffringar för denna riksviktiga angelägenhet.

77

Vad angår frågan om storleken av anslagen till vägar av nu ifrågavarande

slag, ödebygdsvägar och statsunderstödda utfartsvägar, torde

först böra nämnas något om de kostnader, som äro förenade med anläggning

av dessa vägar.

Beträffande brytningskostnaderna för ödebygdsvägärna, oberäknat

större broar, torde man kunna beräkna denna till omkring 3 kronor per

meter även i händelse av förekomst av myr- och kärrmarker, berg,

stenskravel och jäslera.

För övrigt torde det icke vara möjligt att utan närmare undersökning

på marken ens tillnärmelsevis fixera totalpriset för en ödebygdsväg.

Det är så ofantligt många faktorer, som inverka på priset, alldeles

oavsett nu rådande, av krig och-kristid föranledda, exceptionella

förhållanden. Sålunda kan en väg, som framgår över god moränmark,

stundom utföras till det låga priset av 40 å 80 öre per meter

och ändå vara av sådan beskaffenhet, att den kan användas för automobiltrafik,

under det att, om t. ex. bindjord eller grus erfordras och

på grund av lång eller eljest försvårad transport måste betalas med 8

å 10 kronor per kubikmeter, såsom stundom är fallet, man självklart

måste räkna med en flera gånger högre anläggningskostnad.

Ett mera allmängiltigt bestämt svar på frågan, hur mycket det

kostar att anlägga ödebygdsvägar kan därför icke givas, utan man

måste nöja sig med att bestämma huru de skola utföras, och sedan

gäller det att för varje särskilt fall på bästa sätt, genom omsorgsfullt

val av väglinje, medelst lämpliga arbetsmetoder och med god arbetsledning

o. s. v., söka i görligaste mån nedbringa kostnaderna för

respektive väg.

De statsunderstödda utfartsvägarna böra av olika skäl, som delvis

redan berörts, kunna åstadkommas åtskilligt billigare. Brytningskostnaden

kan otvivelaktigt i allmänhet hållas lägre på den grund, att i

regel ett långsammare arbetstempo torde kunna hållas, på samma gång

som vägarna i de allra flesta fall skulle utföras av den inom orten boende

jordbrukande befolkningen själv, varförutom ofta ett enklare planläge

kan anses tillfredsställande. Åven arbetsledningen torde bliva betydligt

billigare för dessa vägar. Sakkunnige vilja dock framhålla, att

den omständigheten, att en väg ej är allmän, icke i och för sig utgör

någon garanti för att den också bör bli billigare än en ödebygdsväg;

Anslagens

storlek.

Anläggningskostnader

flit''

ödebygdsvttgarna.

Anläggningskostnaderna

för utfartsvägar.

78

det för varje särskilt fall avgörande bliva de på platsen givna naturliga

förhållandena och de på vägen uppställda anspråken.

Andra inver- Förutom kostnaden inverka även en del andra faktorer på storle

kandisiidefH''

ken av erforderliga anslag, dels i riktning att stegra desamma, dels

återhållande.

En faktor av det första slaget ligger i den omständigheten, att,

såsom väg- och vattenbyggnad sstyrelsen anfört, de till ödebygdsvägar

anslagna medlen till en början måste användas för utförande av vissa

större utfartsvägar, där egentligen en enklare väg inneburit den rätta

lösningen, och där alltså ett dyrbarare byggnadssätt måste tillämpas;

särskilt gäller detta utfartsvägar till järnvägsstationer.

Däremot verkar i motsatt • riktning den omständigheten, att det

på grund av den begränsade tillgången på arbetskrafter icke är möjligt

att konsumera huru stort anslag som helst, åtminstone så vida

man vill undvika att allt för mycket driva upp arbetsprisen och därmed

kostnaderna för vägarna.

Anslags- På de skål, som ovan anförts, och på grund av de beräkningar,

bei°pP. gom j sammanhang därmed gjorts, samt med hänsyn tagen även till

de synpunkter, som nedan komma att framdragas i samband med sakkunniges

förslag till anslagets fördelning, hava sakkunnige ansett sig

böra beräkna ett årligt statsbidrag av inalles 600,000 kronor, fördelat

på tvänne anslag, det ena- till ödebygdsvägar och det andra till

statsunderstödda utfartsvägar, om respektive 400,000 och 200,000 kronor.

Då överdirektören Wijnbladh i sin framställning föreslagit allenast

250,000 kronor och såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som övriga

i ärendet hörda myndigheter stannat vid nämnda belopp, kan det nu

föreslagna synas stort, varför sakkunnige här vilja framhålla en del

synpunkter, som torde förklara, varför det ursprungligen förordade anslaget

måste anses alldeles otillräckligt.

Härvid är först och främst att märka, att det av överdirektören Wijnbladh

föreslagna beloppet dels beräknades endast för den första av de

nu avhandlade vägtyperna, nämligen ödebygdsvägarna, och dels avsåg

allenast Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, men icke Västernorrlands

län samt dels slutligen endast gällde den allra första tiden.

Den av sakkunnige företagna utredningen har emellertid visat, att det

även inom sistnämnda län föreligger ett stort behov av sådana vägar,

varom här är fråga, och sakkunnige hava därför ansett det icke vara

79

rättvist och billigt, ej heller med statens intresse förenligt att utesluta

nämnda län från att komma i åtnjutande av anslag till dylika vägar.

Vidare skulle det föreslagna anslaget, 250,000 kronor per år, även

om Västernorrlands län icke medtagite, ej räcka till för anläggning av

mer än 3 å 4 mil i vartdera av Norrbottens och Västerbottens samt

hälften så mycket i Jämtlands län. Skall anslaget kunna, om ock i

relativt ringa mån, verkligen lindra vägnöden i det nordliga Norrland

och gagna befolkningen därstädes, fordras tydligtvis ett högre belopp.

Slutligen måste vederbörlig hänsyn tagas till den alltjämt fortgående

stegringen av arbets- och materialpriser, en stegring, som kanske

drabbat dessa nordliga bygder i ännu högre grad än övriga delar av

landet, och varom en del ovan lämnade siffror och uppgifter lämna ett

övertygande vittnesbörd.

På grund av vad sålunda anförts hava sakkunnige funnit erforderligt,

att det årliga anslaget till ödebygdsvägarna höjes till minst 400,000

kronor.

Såsom förut nämnts, hava sakkunnige i sammanhang med uppdelningen

av vägarna i ödebygdsvägar och statsunderstödda utfartsvägar

funnit lämpligt, att även statsbidraget uppdelas i två däremot svarande

anslag. Beträffande proportionen mellan dessa hava sakkunnige, med hänsyn

till att ödebygdsvägarna dels äro avsedda att byggas med statsmedel

med vissa mindre bidrag från vägdistrikten och dels på grund av olika,

förut omnämnda förhållanden, komma att tarva något högre anläggningskostnad,

ansett, att den övervägande delen av statsbidraget bör

tillfalla nämnda vägar. De statsunderstödda utfartsvägarna åter, vilka

dels äro enskilda, dels komma att draga lägre anläggningskostnader

dels ock slutligen äro avsedda att såsom förutsättning för statsbidraget

jämväl understödjas av landstinget, torde, åtminstone i början, kunna

anses väl tillgodosedda med ett anslag å 200,000 kronor. Det är även

att märka, att anslaget för dessa vägar, då statsbidraget till dem skulle

utgå med i regel en fjärdedel till en tredjedel och allra högst hälften

av kostnaden, är så att säga drygare än anslaget till ödebygdsvägarna,

i det att mot ett visst anslagsbelopp svarar en cirka 3 gånger så lång

vägsträcka för de förra som för de senare.

Fördelningen av anslagen mellan de olika länen bör i första rummet

bestämmas efter trafikbehovet, men först därefter och endast i mindre

mån efter arealen. Härav följer, dels att Norrbottens och Västerbottens

län böra erhålla lejonparten av båda anslagen, och dels att ödebygdsvägarna

företrädesvis böra komma till utförande i de nordliga länen,

Anslagens

fördelning

mellan länen.

/

80

men de statsunderstödda utfartsvägarna fördelas något mera jämnt.

I Norrbottens och Västerbottens län synes böra beviljas 2 k 3 gånger

så stort anslag till ödebygdsvägarna som till utfartsvägarna, medan

behovet av ödebygdsvägar i Västernorrlands län är relativt betydligt

mindre. Såsom motiv för att icke behandla sistnämnda län och icke

heller Jämtlands län alltför styvmoderligt i förhållande till de båda övriga

länen må anföras, att Västernorrlands län dels genomskäres av den beslutade

järnvägsanläggningen Forsmo—Hoting, i samband varmed även

ett stort behov av vägar kommer att göra sig gällande, och dels har

en på vissa håll starkt sammanträngd befolkning, som lider av dålig

livsmedelstillförsel på grund av brist på kommunikationer, samt att

Jämtlands län saknar kustland med ty åtföljande möjligheter till transporter

sjöledes.

Sakkunnige hava efter noggrannt övervägande enats om följande

förslag till fördelning mellan länen av anslagen till ödebygdsvägar

och statsunderstödda utfartsvägar.

Y äster- norrl.

Jämti.

Y aster b.

Norrb.

Summa.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Ödebygdsvägar ............. .................

25,000

75,000

150,000

150,000

400,000

Statstunderstödda utfartsvägar.........

30,000

50,000

60,000

60.000

200,000

Summa

55,000

125,000

210,000

210,000

600,000

Trots att anslaget så väsentligt höjts i förhållande till det ursprungliga

förslaget, vilja sakkunnige fästa uppmärksamheten på, att dessa

600,000 kronor torde vara att betrakta som endast ett första steg för

att avhjälpa den allra värsta vägnöden och till dess man hunnit närmare

utröna, huru mycket anslaget under kommande år kan behöva höjas.

När ansökningar om bidrag från de båda nu avhandlade anslagen

hunnit inkomma och äldre arbetsplaner för vanliga och enklare vägar

hunnit omarbetas, skall det utan tvivel visa sig, att det nu föreslagna

beloppet icke på långt när räcker till, utan måste succesivt höjas.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att en viss besparing i

anslaget till vanliga och enklare vägar med säkerhet bör kunna påräknas

därigenom, att man tvivelsutan i ett flertal fall kan för att få

vägnöden avhjälpt i de trakter, varom här är fråga, åtnöjas med de nu

föreslagna enkla och billiga vägtyperna i stället för de hittills brukliga,

mera kostsamma.

81

Huru stort anslagsbehovet för vägbyggnader i dessa trakter verkligen

är, torde också belysas av bilagda grafiska sammandrag (bil. n:r

5—8) utav särskilt inhämtade uppgifter rörande i de olika länen befintliga

och för den närmaste framtiden erforderliga nya allmänna vägar.

Härav framgår, att längden av de senare vägarna uppgår till i medeltal

70 % av de befintliga vägarnas samt inalles utgör i runt tal icke

mindre än 8,600 km. Anläggandet av dessa vägar kommer tydligen

att kräva avsevärd tid, även om relativt stor del av desamma kunna

utföras som ödebygdsvägar.

Såsom ovan nämnts utgå för närvarande i de två nordligaste länen

anslag från de av landstingen och i Norrbottens län även från de av

Konungens befallningshavande ur nödhjälpsfonden beviljade medel till

utfartsvägar. För ett fortsatt utnyttjande av sådana medel, varigenom

totalanslaget också blir större, och för att framkalla offervillighet för

ändamålet från det allmännas sida även inom länen, synes det sakkunnige

synnerligen lämpligt och påkallat, att staten som villkor för

åtnjutande av bidrag från anslaget till utfartsvägar uppställer den fordran,

. att landstiget i respektive län beviljar ett tillskott till det för länet

utgående statsanslaget, uppgående till minst 15 % av detsamma.

Anslagens fördelning mellan de olika företagen synes i fråga om

ödebyg dsv äg ärna böra bestämmas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i enlighet med de villkor och bestämmelser, som för dessa vägar kunna

bliva utfärdade, samt med skyldighet för styrelsen, att då anslag begäres

till mer än nio tiondelar av den beräknade kostnaden, underställa

ansökningen Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Vid de statsunderstödda utfartsvägarna bör Konungens befallningshavande

fördela anslaget med ledning av den förut omnämnda periodiska

j3ySgnadsplauen för länets vägar. Dessa bidrag böra företrädesvis utgå till

intressenter, som själva vilja bygga sin väg, och bör på ovan nämnt

sätt begränsas uppåt, men icke nedåt.

Som villkor för stats- och landstingsbidrags erhållande för utfartsvägar

bör stadgas,

att laga kraftvunnen förrättning å stället eller i dombok intagen

överenskommelse mellan sakägarna skett i enlighet med föreskrifterna

i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet angående vägens

iståndsättande och framtida underhåll såväl sommmar- som vintertid,

att av Konungens befallningshavande godkänd plan för företaget

upprättats,

Bidrag från

landstingen

till utfartsvägama.

Anslagens

fördelning

mellan

företagen.

11

82

Statsbidrag

för underhållit.

att vederbörande ortsmyndigheter och tjänstemän yttrat sig rörande

vägens nytta samt dess behov av understöd från allmänna medel

samt, såvida icke vägen förklaras för allmän, dessutom

att tillsyningsman för vägens underhåll förordnas enligt § 30 av

nyssnämnda lag och

att intressenterna förbinda sig att ej avstänga vägen för allmän

trafik, dock med undantag för trafik med lastautomobil.

Rörande arbetets utförande och anslagets åtnjutande upprättar

Konungens befallningshavande kontrakt med intressenterna.

Då stats- och landstingsbidrag till utfartsvägar utgå endast till

anläggning, men ej till underhåll, torde det icke behöva befaras, att

vägen genom slarv eller försummelse utföres så bristfälligt, att den

efter fullbordandet ej kan hållas i trafikabelt skick. Underhållsskyldigheten

blir förövrigt ordnad därigenom, att respektive väg varit föremål

för laga förrättning eller överenskommelse på sätt nyss nämnts.

Förutom det pekuniära understöd i form av anslag, som föreslagits

att utgå till ödebygds- och utfartsvägarna skulle staten, på sätt ovan

nämnts även bidraga genom tillhandahållande av erforderlig, kronan

tillhörig mark och viss materiel av på platsen förekommande slag.

För att ödebygdsvägarna skola komma till avsett gagn utan att

befolkningens ekonomi äventyras genom ett alltför betungande vägunderhåll,

är det nödvändigt, att staten bidrager till underhållet av

dessa vägar i långt större utsträckning än vad nu är fallet med övriga

allmänna vägar. På grund av vägdistriktens ringa ekonomiska bärkraft

skulle eljest dessa vägar, som på grund av sitt enklare byggnadssätt

givetvis äro mera känsliga för de faktorer, som ogynnsamt inverka på

vägens bestånd, snart förfalla. Att dessa ödebygdsvägar omsorgsfullt

underhållas är ett statsintresse, ofta direkt, såsom då vägarna äro till

omedelbart gagn för statens domäner eller äro av betydelse för rikets

försvar, men alltid indirekt genom den betydelse de äga för kommunikationen

samt för kultur och civilisation.

Då det gäller att bestämma, huru stort bidrag staten skall lämna,

bör vederbörlig hänsyn tagas till bland annat kostnaderna för underhållet,

vägdistriktens ekonomiska bärkraft samt i vad mån bidrag kan

erhållas från landsting eller andra.

Vägdistriktens ekonomiska bärkraft är uppenbarligen av stor betydelse,

icke allenast för frågan om underhållet och anslaget till detta,

utan även för frågan om en viss ödebygdsväg över huvud skall komma

till stånd. Det är därför av stor vikt, att Konungens befallnings

-

83

havande följer utvecklingen av distriktens ekonomi, så att Körningens

befallningsliavande erhåller erforderlig möjlighet att bedöma, huru stort

anslag till vägunderhållet, som bör utgå i varje fall. För en väg, som

på grund av lämpligt läge och goda utvecklingsmöjligheter för de

trakter den genomlöper, synes komma att leda till ett stort ekonomiskt

uppsving för ortens befolkning, bör distriktet sålunda kunna nöja sig

med ett mindre anslag, än om nämnda förutsättning saknas. Å andra

sidan kunde det lätteligen inträffa, att en i och för sig välbehövlig väg

icke alls skulle komma till stånd, om vägdistriktet icke kunde säkert

påräkna ett relativt betydande bidrag av statsmedel till underhållet.

Därför borde vägdistriktet vid behov kunna, redan innan vägen kommer

till utförande, erhålla upplysning om huru stort anslag i förhållande

till underhållskostnaden som kan förväntas. I regel torde kostnaderna

för underhållet bli något så när proportionella mot anläggningskostnaderna.

I det föregående har talats om landstingens bidrag till vägväsendet

inom länet och föreslagits en för de flesta landsting nog så betungande

skyldighet att bidraga till åstadkommande av de statsunderstödda utfartsvägarna.

Då landstingsmedlen sålunda redan äro eller föreslås bliva

hårt anlitade för vägbyggnadsändamål, torde något bidrag till underhållskostnaderna

för vare sig ödebygds- eller utfartsvägar icke höra utgå

av dessa medel. För övrigt torde en del intressenter komma att i vissa

fall bidraga till underhållskostnaderna.

Sådana förhållandena i allmänhet äro, torde dock ett kraftigt tillskott

från statens sida vara erforderligt, och sakkunnige hava därför

ansett sig böra föreslå, att statens bidrag till underhållet efter det att

respektive väg övertagits av vägdistriktet må, efter av Konungens befallningshavande

för varje särskilt fall företagen prövning, utgå med

högst tre tiondelar utöver det nu utgående bidraget till underhållet av

allmänna vägar eller tillhopa högst sex tiondelar av sammanlagda kostnaderna

för underhållet. Därest Konungens befallningshavande i särskilda

fall skulle finna nödvändigt, att ett ännu högre statsbidrag utginge,

torde frågan härom böra avgöras av Kungl. Maj:t, i den ordning,

som nedan angives i samband med därav betingade ändringar i väglagen.

Det anslagsbehov, som framdeles skulle komma att uppstå genom

den nu föreslagna höjningen av statens bidrag till underhållet av de

definitivt fullbordade ödebygdsvägarna kommer givetvis att påkalla

antingen en ökning av det nu utgående anslaget till vägunderhållet

eller ett nytt, särskilt, för ödebygdsvägarna avsett anslag. Då emellertid

denna fråga först om flera år kan förväntas bliva aktuell, erfordras

för det närvarande intet särskilt anslag för detta ändamål.

84

Hemställan.

Skrivelse den

9/n 1917 från

Norrbottens

läns vägförenings

arbetsutskott.

Vad de statsunderstödda utfartsvägar beträffar, som efter fullbordandet

icke förklaras för allmänna, hava sakkunnige icke ansett dem böra åtnjuta

bidrag till underhållskostnaderna, och hänvisas i detta avseende

till vad tidigare anförts.

På grund av vad här ovan blivit anfört få sakkunnige vördsamt

hemställa, att Herr Statsrådet ville hos Kungl. Maj:t göra framställning

därom, att Kungl. Maj:t i proposition till innevarande års riksdag

täcktes föreslå riksdagen

att å extra stat för år 1919 anvisa ett belopp

av 400,000 kronor att utgå såsom bidrag till anläggning

av s. k. ödebygdsvägar inom Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands län samt

att å extra stat för år 1919 anvisa ett belopp

av 200,000 kronor såsom understöd för anläggning

av utfartsvägar inom nämnda län.

II. Enklare vägar.

Som ovan nämnts, har riksdagen årligen å extra stat från och med

1914 anvisat ett anslag av 500,000 kronor att i enlighet med de.villkor

och bestämmelser, som finnas upptagna i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelser

den 14 november 1913 och den 29 oktober 1915 användas till

anläggande av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län.

Upprepade framställningar hava emellertid gjorts dels om ökning

av anslaget till de nu nämnda länen dels ock därom, att även andra

län, framförallt Västernorrlands län måtte få komma i åtnjutande av

statsbidrag till utförande av vägar av s. k. enklare typ.

Vad först beträffar frågan om anslagets ökning må här anföras

följande.

I underdånig skrivelse den 9 november 1917 hemställde Norrbottens

läns vägförenings arbetsutskott, att det nu utgående anslaget till

enklare vägar i länet måtte höjas så, att Norrbottens län kunde tilldelas

85

omkring'' 400,000 kronor av nämnda anslag. Efter att till stöd för denna

framställning hava åberopat dels de avsevärt förhöjda arbets- och materialpriserna

och dels det trängande behovet av vägförbindelser, bemöter

utskottet den nära till hands liggande invändningen, att vägarbeten

icke skulle i nämnvärd omfattning kunna hållas i gång på grund av

att befolkningen vore sysselsatt med kristidsarbeten. Detta vore ej fallet,

ty i de väglösa trakterna, ofta tiotals mil från järnväg, vore befolkningen

vanligen i saknad av möjlighet att deltaga i dylika arbeten,

sådana som anskaffningar av bränsle m. m. Arbetsutskottet framhåller

därefter betydelsen av vägar, när det gäller att skaffa fram livsförnödenheter,

och såsom exempel anföres, att det funnes byar på över 200

personer, som ännu saknade sommartiden framkomlig väg och därför

icke kunde försälja någonting av vad de frambringade under sommaren.

Det vore då ej heller att förvåna sig över, om böndernas söner

droges till industrien och lantbruket därigenom berövades sin arbetskraft.

I underdånig skrivelse den 28 november 1917 med överlämnande

av arbetsutskottets berörda framställning framhåller Konungens befallningshavande

i Norrbottens län, att den begärda förhöjningen icke vore

större, än att den motsvarade den under kristiden inträdda fördyringen,

vadan ett bifall till framställningen endast innebure, att byggande av

enklare vägar kunde fortgå enligt den för länet utarbetade planen för

vägnätets utveckling, och tillstyrkte Konungens befallningshavande för

den skull framställningen i fråga.

Genom remiss den 3 december 1917 anmodad att häröver avgiva

yttrande, anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdånigt utlåtande

den 11 i samma månad huvudsakligen följande.

Då styrelsen i skrivelse den 1 september 1918 bland övriga riksdagspetita

hemställde om anvisande för år 1919 av samma anslag som

hittills, nämligen 500,000 kronor, till utförande av vägar av enklare

typ i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, hade styrelsen

dock framhållit, att en tendens till stegring av medelsbehovet för dessa

vägar vore att emotse, men att densamma ännu icke vore så regelbunden,

att mera bestämda slutsatser därav kunde dragas, vadan styrelsen

icke ansett lämpligt att då göra någon hemställan om ökning av detta

anslag. Styrelsen hade vidare haft för avsikt att ett kommande år eventuellt

framlägga förslag om att medel skulle kunna anvisas för utförande

av vägar av enklare typ även inom andra län än de tre, som för närvarande

komme i åtnjutande därav. Då det slutligen synts styrelsen

Konungens

befallningshav

andes i

Norrbottens

län skrivelse

den 28/n 1917.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

skrivelse den

n/i2 1917.

86

framförallt påkallat, att anslaget till vanliga vägar, för vilka anslagsbehovet

vore mångfaldigt större, bleve i särskilt hög grad ökat, hade

styrelsen ej ansett lämpligt att vid detta tillfälle föreslå någon höjning

av anslaget till de enklare vägarna.

Det vore emellertid ett känt faktum, att alla kostnader undan för

undan stegrats, och detta även under hösten 1917, så att de i december

detta år kunde beräknas uppgå till 70 å 90 % utöver de, som gällde

år 1914 samt till 50 å 70 % utöver de, som gällde vid slutet av 1915

och början av 1916. Då kostnadsförslagen för de enklare vägar, som

hittills erhållit anslag, i genomsnitt vore beräknade efter de priser, som

rådde vid sistnämnda tid, påkallades för bevarande av anslagets effektivitet

en höjning av 50 å 70 %. Erfarenheten under det gångna året

hade dock visat, att ett flertal vägarbeten i översta Norrland avsaktat

eller icke igångsatts på grund av de höga arbetskostnaderna och den

knappa tillgången på arbetare, vilket åter verkade reducerande på ananslagsbehovet.

På grund av anförda förhållanden hade styrelsen därför tills vidare

ställt sig i viss mån avvaktande i fråga om höjningen av anslaget

till enklare vägar. Dock ville styrelsen ingalunda motsätta sig en sådan

höjning, utan funne den tvärtom fördelaktig, varför styrelsen också

ansåge sig kunna tillstyrka densamma. Emellertid borde en dylik höjning

avse icke blott Norrbottens, utan även Västerbottens och Jämtlands

län samt borde till en början lämpligen begränsas till 50 varför

styrelsen i underdånighet hemställde, att anslaget till enklare vägar

för år 1919 måtte, därest det höjdes, utgå med inalles 750,000 kronor

för nämnda tre län.

Genom remiss den 15 december 1917 hava Konungens befallningshavande

i Västerbottens och Jämtlands län anbefallts avgiva yttrande

över nu ifrågavarande framställning från Norrbottens läns vägförenings

arbetsutskott.

Konungens Konungens befallningshavande i Västerbottens län åberopar såsom

befallnings- underdånigt utlåtande sin den 11 december 1917 dagtecknade skriVästerbottens

velse i anledning av framställningen från länets landsting om ökat anlän

skrivelser slag till vägbyggnader in. m. Sistnämnda skrivelse, som ovan referedCoch

den1''Vi rats i de delar, som röra ödebydsvägarna och de statsunderstödda ut1918.

fartsvägarna, innehåller i avseende å de enklare vägarna, huvudsakligen

följande.

De nu utgående anslagen till vanliga och enklare vägar vore alltjämt

alldeles otillräckliga, såsom framginge av väg- och vattenbygg

-

87

nadsstyrelsens i ärendet förebragta, i statsrådsprotokollet rörande regleringen

av riksstatens sjette huvudtitel för år 1917 återgivna utredning.

Förteckningar, som av Konungens befallningshavande uppgjorts över

vägärenden, vilka under senare åren handlagts hos länsstyrelsen, utvisade,

att sammanlagda kostnad ssumman för vägar av enklare typ, om

vilkas utförande beslut redan fattats, men till vilka statsanslag ännu ej

kunnat beredas, uppginge till 250,000 kronor. Den beräknade kostnadssummen

för sådana vägar — såväl vanliga som enklare — beträffande

vilka plan med kostnadsförslag upprättats, men vilkas byggande

ännu ej beslutats, torde approximativt kunna beräknas till minst 4,000,000

kronor, vartill komme ett flertal ansökningar om statsbidrag till vägbyggnader,

om vilkas undersökning beslut ännu ej fattats. Konungens

befallningshavande framhåller därefter, att en del av nyss angivna kostnader

i verkligheten torde vara avsevärt för låga, beroende därpå att

kostnadsförslagen upprättats för flera år sedan och således icke vore

grundade på nu gällande arbets- och materialpris. Dessa hade under

senare åren stigit högst avsevärt, vilket medfört, att vägbyggnadsarbetena

inom länet så gott som avstannat. Då emellertid kostnaderna icke

kunde beräknas komma att under den närmare framtiden väsentligt nedgå,

men angelägenheten av att om möjligt åter få igång vägbyggnadsarbetena

i ett län som Västerbottens vore uppenbar, måste det vara önskvärt

att utfinna åtgärder, som kunde medföra ett återupptagande av

dessa arbeten, så vitt möjligt i större utsträckning än hittills. I främsta

rummet måste därvid ifrågasättas väsentligt ökade anslag från statsmakterna.

Flera av länets kommuner, som vore i största behov av

framkomliga vägar, vore så tyngda av skattebördor, att man nödvändigtvis

måste uppgiva kravet på, att de ensamma skulle bära de ökade

kostnader, som på grund av kristidens tryck eller av annan anledning

uppstått för de ifrågasatta byggnadsföretagens utförande. Slutligen

hemställer Konungens befallningshavande i avseende å vanliga och enklare

vägar, att Kungl. Maj:t täcktes hos riksdagen utverka sådan ökning

av nu utgående anslag till vägbyggnader, att erforderliga medel kunde

ställas till förfogande för Västerbottens län dels för den ökning av redan

meddelade statsbidrag för ännu icke utförda väganläggningar, som

kunde föranledas av efter vederbörande kostnadsförslags uppgörande

stegrade material- och arbetskostnader, och dels för de av Konungens

befallningshavande beslutade vägbyggnader, för vilka statsbidrag ännu

icke erhållits.

Vidare torde rörande de enklare vägarna böra ur Konungens befallningshavandes

i Västerbottens län förut refererade underdåniga utlå

-

88

Konungens

befältning shavandes

i

Jämtlands län

skrivelse den

17 i 1918.

tande den 17 januari 1918 i fråga om anläggande av ödebygdsvägar

även följande böra återgivas.

Konungens befallningshavande erinrar bär ånyo om vikten av att

jämväl tillkomsten av sådana vägar inom länet, till vilkas byggande

anslag redan anvisats, d. v. s. vanliga och enklare vägar, på allt sätt

och om möjligt kraftigare än hittills befrämjades. Innan ett vägärende

enligt nu tillämpade grunder avancerat så långt, att vägbyggnaden kunde

påbörjas, plägade vanligen åtskilliga år förflyta. Under tiden inträffade

numera så gott som i regel, att det till grund för företaget upprättade

kostnadsförslaget, företrädesvis på grund av förändrade material- och

arbetspris, bleve otillförlitligt och vanligen för lågt. Som följd härav

bleve statsbidraget avsevärt lägre än som beräknats, varjämte de väghållningsskyldige

ikläddes större förpliktelser, än de från början haft

anledning antaga, stundom till verklig våda för kommunens ekonomi.

Det vore därför angeläget, om ärenden angående väganläggningar kunde

handläggas och slutföras snabbare än för det närvarande. Det väsentligaste

dröjsmålet föranleddes — förutom av den långa tid som åtginge

till vägundersökningen — därav, att statsbidrag icke kunde, på grund

av för knappt anslag, omedelbart erhållas, varigenom vägärendet uppehölles

år efter år i avbidan på dess tur att få del av disponibla medel.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län instämmer i sitt den

17 januari 1918 avgivna utlåtande på det livligaste i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ovan återgivna framställning om höjning av anslaget

till enklare vägar med 250,000 till 750,000 kronor.

Uti den skrivelse av den 20 november 1913, varmed Konungens

befallningshavande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insände den

plan till förevarande anslags användning inom länet, som i anledning av

anslagets beviljande först upprättades, beräknades byggnadskostnaden för

de vägar, som då ansåges böra ingå i planen, approximativt till högst

2,061,000 och lägst 1,966,000 kronor, beroende på valet av olika alternativa

linjer för vissa av dessa vägar. Efteråt verkställda undersökningar

med hänsyn till förestående byggande av de vägar, som därtill

först kommit i fråga, hade emellertid lett till en betydlig höjning av

de vid planens uppgörande antagna kostnaderna, vartill komme den under

de senaste åren inträdda stora ökningen i kostnaden för både materialier

och arbete. På grund härav torde kostnaden för byggande av

de i förenämnda plan upptagna vägarna numera icke kunna sättas lägre

än 3 å 372 miljoner kronor.

89

Kostnaden för de tre första i planen ingående vägarna, av vilka

ännu ingen blivit färdig, hade i den förberedande planen upptagits till

436,000 kronor. Den kostnadsberäkning, som gjordes vid undersökning

för vägarnas byggande, utvisade däremot en kostnadssumma av 552,990

kronor, och till följd av de under kristiden stegrade arbetslönerna och

prisen å materialier hade Konungens befallningshavande på vederbörande

vägbyggnadsskyldiges begäran nödgats hemställa om väsentliga

höjningar av bidragen till de delar av dessa vägar, som ännu icke vore

färdigbyggda. Aven beträffande dessa vägar, för vilka statsbidrag utginge

med belopp växlande från två tredjedelar till nio tiondelar av

kostnaden, återstode alltså ännu någon tid, innan statsbidrag till vägarna

kunde i sin helhet till fullo utgå. Visserligen hade en del av de i ovan

omförmälda plan upptagna vägarna på grund av förändrade förhållanden

ansetts böra byggas med bidrag från det allmänna vägbyggnadsanslaget

och därför numera därur uteslutits, men ännu flera hade tillkommit

på grund av yppade nya behov av samfärdsleder av förevarande

enklare slag, vadan de vägar inom länet, som numera ansåges böra tillgodoses

med ifrågavarande anslag, icke kunde beräknas att byggas under

en sammanlagd kostnad av 3 miljoner kronor.

Behovet av en förhöjning av anslaget för detta läns del vore därför

mycket trängande, och även med den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ifrågasatta höjningeD komme det att dröja en mycket lång

tid, innan den föreliggande planen för vägbyggnader av detta slag

kunde realiseras.

Vidkommande frågan om beviljande av anslag till vägar av enklare

typ jämväl inom Västernorriands län få sakkunnige anföra följande.

I skrivelse till herr statsrådet den 17 oktober 1917 hemställde

ordföranden i Västernorriands läns landsting S. H. Kvarnzelius, att herr

statsrådet i samband med uppgörande av statsverkspropositionen till

1918 års riksdag även måtte upptaga äskandet av ett anslag å 100,000

kronor att i enlighet med grunder, som av Kungl. Maj:t bestämdes,

användas till anläggning av enklare vägar inom Västernorriands län.

Ur motiveringen må följande återgivas.

Sedan landstinget i underdånig skrivelse den 13 september 1913

hemställt om ett anslag å nyssnämnda belopp för ifrågavarande ändamål,

men Konungens befallningshavande i sitt utlåtande häröver den 3

november samma år visserligen funnit sig böra understödja landstingets

framställning, då det givetvis måste vara till länets och dess innebyggares

fromma, att det behov av vägar, som obestridligen förefun

12

-

Anslag till

enklare vägar

i Västernorriands

län.

Skrivelse från

landstingets

ordförande

den 17/io 1917.

90

Landshövdingens

i Västernomlands

län

skrivelse

den 8/n 1917.

nes inom skilda delar av länet, bleve tillgodosett, men å andra sidan

ansett sig böra framhålla, att det för länet vore av större fördel att

tills vidare koncentrera åtgärderna på att erhålla större, genomgående

eller eljest mera betydelsefulla och för mera avsevärd trafik lämpade

vägar i fullt fargillt skick, hemställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i sitt den 15 januari 1916 avgivna yttrande, att landstingets ifrågavarande

underdåniga framställning måtte lämnas utan avseende, och

proposition i saken hade ej heller blivit framlagd. Motioner, väckta i

riksdagens kamrar vid 1915, 1916 och 1917 års riksdagar hade ävenså

blivit utan resultat.

Frågan hade nu ånyo varit före vid 1917 års landsting och remitterats

till landstingets förvaltningsutskott för utredning och förnyad

framställning. Emellertid hade ordföranden ansett frågan vara av den

vikt, att proposition i ärendet borde avlåtas redan till 1918 års riksdag.

Han yttrar:

»I likhet med landstingets övriga ledamöter är jag fullt övertygad

om nödvändigheten av ilrågavande anslag, och det var endast i misströstan,

att en direkt förnyad framställning från landstinget skulle röna

samma oförståelse som tidigare sådana, som nu föranledde, att förvaltningsutskottet

anmodades föranstalta utredning i saken. Skall nu denna

utredning, som enligt min uppfattning är alldeles obehövlig, verkställas,

kan ärendet icke förekomma vid nästinstundande riksdag, och därigenom

går ännu ett år förlorat, utan att något göres för dessa hårt

betryckta innevånare i länet, som nu sakna möjlighet att på drägligt

sätt komma i förbindelse med de vägar och kommunikationsmedel, som

finnas. Utom den missmodighet, som härigenom alstras bland befolkningen,

så innebär det en allvarlig fara för att avfolkningen från dessa

orter tilltar i omfattning.

Givetvis vore det bättre, om större, mera förstklassiga vägar kunde

åstadkommas, men då det icke låter sig göra inom en överskådlig framtid,

måste det anses vara en billig begäran och en angelägenhet av

högsta vikt, att vägar av enklare typ och beskaffenhet genom det allmännas

medverkan snarast möjligt komma till stånd.»

I anslutning till ovan refererade hemställan från landstingets ordförande

har landshövdingen i Västernorrlands län C. M. Ström i skrivelse

till herr statsrådet den 3 november 1917 inkommit med en liknande

framställning, och till stöd för densamma yttrat i huvudsak följande.

Vid 1913 års landsting hade framlagts en av landstingets vägkommitté

verkställd utredning angående vägstyrelsernas önskemål ifråga

91

om vägbyggnader. Denna utredning upptog byggnader till en sammanlagd

längd av 1,623,041 meter för eu beräknad kostnad av 11,822,830

kronor, fördelad på följande sätt:

under byggnad varande, återstående kostnad ...... kronor 331,800: —

slutdömda för vilka statsanslag begärte.................. » 2,147,140: —

» » » » ännu icke begärts » 961,100: —

undersökta, men ej slutdömda ................................... » 4,208,950: —

undersökning ej ännu slutförd.................................... » 1,139,500: —

av vägstyrelserna föreslagna enligt vanlig typ ... » 1,839,440: —

» » b » enklare »

(bredd 3,0 meter, lutning 1: 10 samt broar

och trummor av enklare beskaffenhet)............ » 1,194,900: —

Kronor 11,822,830: —

I enlighet med vägkommitténs hemställan hade landstinget besluta

bland annat dels att för vart och ett av åren 1914 till och med 1918

till vägbyggnader anvisa högst 100,000 kronor att utgå med XU av vad

som kunde utverkas i statsanslag, motsvarande f/e av sammanlagda

kostnaden, dels att påkalla länsstyrelsens medverkan till erhållande för

dessa fem år av ett så stort årligt statsanslag, att landstingets anslag

i sin helhet kunde tagas i anspråk, eller således 400,000 kronor, dels

att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig framställning att, i likhet

med vad ägt rum i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, ett

extra anslag av 100,000 kronor måtte beviljas för anläggning av vägar

av enklare typ och beskaffenhet under de villkor, Kungl. Maj:t kunde

finna lämpligt föreskriva.

De av Konungens befallningshavande den 3 november 1913 och

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 15 januari 1916 avgivna utlåtandena

över landstingets ifrågavarande framställning hava ovan berörts.

Landshövdingen erinrar nu om att vid den tid, då Konungens befallningshavandes

utlåtande avgavs, ingen utredning varit tillgänglig angående

dessa enklare vägars betydelse för den allmänna samfärdseln och

att de väghållningsskyldige då ännu ej ålagts att utföra något av de

58 företag av enklare typ, som vägkommittén föreslagit. Några önskemål

om de enklare vägarna hade ej heller avhörts förut. Den av landstinget

gjorda och av Konungens befallningshavande i utlåtandet den 3

november 1913 understödda framställningen om ett anslag av 400,000

kronor till vanliga vägar hade visserligen resulterat i någon höjning

av anslaget till dessa väg ar, men denna höjning hade ej motsvarat be

-

92

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens

skrivelse

den Via 1917.

hovet. Det hade därför allt mer gjort sig gällande en livlig önskan

att åtminstone genom ett årsanslag till vägar av enklare typ kunna i

någon mån erhålla bidrag till olägenheternas avhjälpande. Landshövdingen

yttrar vidare:

»Landstinget har vid tre olika tillfällen utan meningsskiljaktighet

uttalat sig för utverkande av statsanslag till dessa enklare vägtyper,

och samtJiga länets riksdagsmän i bägge kamrarna motionerade därom

vid innevarande års riksdag. För egen del finner jag denna inom länet

rådande mening vara värd allt understöd. Det synes ej oskäligt, att

då anslagen till vägar av vanlig typ icke torde kunna vara att förvänta

till något så när erforderliga belopp, Västernorrlands län förunnas

lika förmåner i förevarande hänseende som de tre andra norrlandslänen.»

De enklare vägarna i Norrbottens och Västerbottens län hade visserligen

delvis till uppgift att åstadkomma förbindelseleder mellan de

efter älvdalarna, i allmänhet från väster till öster, gående större vägarna,

men Västernorrlands län kunde i fråga om behovet av enklare

vägar mångenstädes anses fullt jämförligt med Jämtland.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som genom remisser den 22

oktober och den 9 november 1917 anbefallts avgiva yttrande i frågan

och med anledning därav låtit höra distriktsingenjören majoren A. Lundström,

erinrar i sitt utlåtande den 1 december 1917 till en början om

sin framställning den 1 september 1917, däri styrelsen i samband med

övriga riksdagspetita i korthet omnämnt, att »behovet av anslagets till

enklare vägar höjning vore att emotse, varmed styrelsen avsett att

förbereda på en kommande framställning om anslagets höjande, och

detta icke blott för tillgodoseende av motsvarande behov för Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, utan jämväl för de övriga

län, för vilka tillgång till detta anslag kunde finnas påkallad». Härefter

yttrar styrelsen: »Bland dessa län står tydligtvis Västernorrlands

län i främsta rummet och närmast därefter torde följa Kopparbergs,

Värmlands och Gävleborgs län. Som emellertid även på andra platser

i landet dylika vägar av enklare typ torde vara önskvärda, torde

kunna sättas i fråga, om ej framdeles anslagsfonden för dessa vägar

borde vara gemensam för hela landet, varvid dock den ojämförligt

större delen skulle komma de norra länen till godo.»

Vad nu vägbyggnaderna i Västernorrlands län anginge, vore det

först att märka, att sedan flera år tillbaka endast de två nordligaste

länen kommit i åtnjutande av större statsbidrag till vägbyggnader än

Västernorrlands län, som alltså på intet sätt kunde sägas hava fått stå

93

tillbaka för övriga län. Emellertid vore det påtagligt, att för byggnad

av vanliga vägar för don närmaste framtiden ej kunde påräknas i stort

sett större stegringar än ungefär i förhållande till dels den höjning av

vägbyggnadsfonden, som kunde av riksdagen varda beviljad, och dels

anslagskraven för de företag inom länet, för vilka vederbörliga handlingar

angående statsbidrags erhållande inkommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelscn.

I detta senare avseende rådde just för Västernorrnorrlands

län ett synnerligen ogynnsamt förhållande mellan de vägar,

till vilkas utförande framställningar om anslag funnes hos styrelsen

inneliggande, och de vägar, beträffande vilka Konungens befallningshavande

meddelat utslag, men till vilka statsbidrag ännu ej blivit sökt,

Av den utredning, som distriktsingenjören Lundström verkställt, framginge,

att mot en beräknad anläggningskostnad för de senare, av icke

mindre 4,270,235 kronor, svarade en anläggningskostnad av endast

1,708,860 kronor för de i styrelsen inneliggande s. k. vilande planerna,

d. v. s. sådana arbetsplaner, för vilkas genomförande möjlighet till

anslags meddelande avvaktades.

Utom dessa vanliga vägar vore det emellertid tydligt, att även

vägar av enklare typ hade en viktig uppgift att fylla också i Västernorrlands

län, även om både vederbörande mydigheter och statsutskottet

haft fullt fog för att som hittills skett avstyrka anslag för sådana vägar,

och detta särskilt på grund av kristidsförhållandena. För styrelsen

syntes det även vara av betydelse, att först nu någon bestämd erfarenhet

börjat förefinnas med avseende på dessa vägar inom de tre län, där

behovet vore mest trängande, och för vilka frågan därför måste ordnas

först. Avslutandet av vägkommissionens arbeten och åtgärder med

anledning därav syntes däremot icke alls böra inverka på denna fråga,

som borde ordnas utan ett i sådant fall oundvikligt dröjsmål på flera

år. Den av vägkommissionen föreslagna lösningen av flera viktiga frågor

vore nämligen sådan, att den på intet sätt kunde tänkas komma

att av Kungl. Maj:t och riksdagen antagas, och vidare funnes ingen

orsak att befara, att ett beviljande av anslag till enklare vägar inom

ännu ett eller flera län skulle på menligt sätt kunna inverka på formen

eller effektiviteten av en blivande omorganisation av landets vägväsen.

Den av Västernorrlands läns landsting planerade närmare utredningen

angående behovet av enklare vägar inom länet syntes icke vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen erforderlig för konstaterande av själva

gagnet för länet av dylika vägar, men vore tydligen nödvändig för ett

närmare bedömande av behovets storlek. Då emellertid, som ovan

antytts, erfarenheten från de tre län, för vilka anslag till enklare vägar

94

utginge, visade, att en ökning av anslaget för dem torde bliva erforderlig,

borde man därav kunna sluta, att med det numera starkt reducerade

penningevärdet ett belopp av 100,000 kronor per år skulle finna

full användning i Västernorrlands län.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen både visserligen avsett att först

efter en fortsatt utredning framkomma med förslag till höjning av

fonden för anläggning av s. k. vägar av enklare typ, men hade dock

intet att erinra mot att redan nu medel bleve anslagna även för tillgodoseende

av behovet därutinnan inom Västernorrlands län och tillstyrkte

därför den av herr Kvarnzelius gjorda framställningen.

Konungens

befallningshavandes

i

Västernorrlands

län

skrivelse

den 17/i 1918.

Slutligen har Konungens befallningshavande i Västernorrlands län

i underdånigt utlåtande den 17 januari 1918 huvudsakligen anfört

följande.

Till en början erinras om den av Konungens befallningshavande i

underdånigt utlåtande den 3 november 1913 tillstyrkta, ovan återgivna

framställningen från länets landsting, däri bland annat begärdes ett

extra anslag av 100,000 kronor för anläggning av vägar inom länet

av enklare typ och beskaffenhet under de villkor Kungl. Maj:t kunde

finna lämpligt föreskriva. Konungens befallningshavande, som icke

hade anledning frångå sin då fattade ståndpunkt, hemställde därför, att

anslag måtte beviljas för år 1919 för anläggning av enklare vägar jämväl

inom Västernorrlands län.

För bedömande av anslagsbehovet ville Konungens befallningshavande

till en början erinra om sitt i förutnämnda underdåniga utlåtande

den 3 november 1913 gjorda uttalande, hurusom det för länets

vidkommande vore av större fördel att i första hand erhålla större,

genomgående eller eljest mera betydelsefulla och för avsevärdare trafik

beräknade vägar i fullt farbart skick. För sådana nya vägars anläggning

och för äldre vägars omläggning erfordrades redan då bidrag av

statsmedel till så betydande belopp, att utsikter icke ansåges förefinnas,

att behovet av statsbidrag för dessa företag kunde inom närmaste tiden

tillgodoses. Såsom förhållandena sedan dess utvecklat sig inom länet,

vore det icke heller nu mindre angeläget, att erforderligt statsanslag

bereddes åt väg- och broföretag, som vore avsedda för förbindelser

mellan för samfärdseln viktigare orter.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnes inneliggande arbetsplaner,

för vilkas genomförande avvaktades möjlighet till statsanslags

meddelande, med en beräknad anläggningskostnad av 1,708,860 kronor,

och genom utslag, som vunnit laga kraft, hade Konungens befallnings

-

95

havande ålagt vederbörande väghållningsskyldige att utföra väg- och

brobyggnadsföretag för eu beräknad kostnad av 1,661,600 kronor, för

vilka arbetens utförande statsbidrag ännu icke sökts, men inom närmaste

tiden torde komma att begäras. Väg- och brobyggnader med en beräknad

anläggningskostnad av tillhopa 505,700 kronor hade föreskrivits

till utförande genom utslag, som, så vitt känt vore, ännu deri 1 8 januari

1918 icke tagit åt sig laga kraft. Arbetsplaner för väg- och brobyggnader

med en beräknad kostnad av sammanlagt 2,981,300 kronor funnes

upprättade, om vilka företags utförande frågor vore anhängiga och beroende

på utredning. Slutligen vore, enligt distriktsingenjören Lundströms

yttrande i ärendet den 23 november 1917, på undersökningsförrättares

utredning beroende åtskilliga företag, för vilka kostnaderna

approximativt beräknats till 1,544,516 kronor. Sammanlagda beräknade

kostnaden för dessa företag utgjorde sålunda 8,401,976 kronor, vadan

allenast för dessa företags utförande enligt gällande bestämmelser erfordrades

ett statsanslag av 5,601,310 kronor. Härförutom tillkomme

statsanslag för företag, vilka till någon del erhållit statsbidrag och

sålunda redan nu vore under byggnad, men för vilka ytterligare statsbidrag

erfordrades. Dessutom borde framhållas, att frågor om vissa

vägundersökningar dels redan vore väckta och på utredning beroende,

dels ock alltid vore att tid efter annan emotse.

Vid företagen granskning av hittills upprättade förslag hade

Konungens befallningshavande i likhet med vederbörande undersökningsförrättare

kommit till den bestämda uppfattning, att, med hänsyn till

den påräknade trafikens fordringar och vägnätets rationella utbyggnad,

samtliga de föreslagna vägarna, möjligen med undantag för något mindre

företag, borde utbyggas i enlighet med de bestämmelser, som för vanliga

vägar för närvarande vore i allmänhet gällande.

Det nu ifrågasatta anslaget till enklare vägar skulle alltså icke

kunna annat än i obetydligaste utsträckning förminska behovet av anslag

från allmänna vägbyggnadsanslaget och allmänna brobyggnadsanslaget,

från vilka sålunda bidrag till avsevärda belopp fortfarande komme att

erfordras, och följaktligen icke heller kunna tagas i anspråk för utförande

av redan undersökta och planlagda företag.

Av de företag, som vore beroende på utredningar av vederbörande

undersökningsförrättare, borde däremot en del kunna utföras med mindre

anspråk på trafikförmåga än som i allmänhet ställdes på vanliga vägar.

Särskilt gällde detta två vägföretag inom Anundsjö vidsträckta, men

glest bebyggda socken. Vid bedömande, huruvida ett ifrågasatt vägföretag

borde utföras enligt enklare typ eller icke, finge dock, enligt

96

Konungens befallningshavandes uppfattning, hänsyn icke tagas allenast

till de önskemal, som av vederbörande ortsinvånare framställdes, och

som kunde vara fotade icke så mycket på framsynta beräkningar, utan

på den lokalegoistiska synpunkten att få vägföretaget fortast möjligt

utfört, utan även, och fastmera, till det allmännas intresse, helst kostnaderna

för vägbyggnaderna till övervägande del ankomme på statsverket.

Fordringarna på vägar och broar, som skulle ingå i det allmänna

vägnätet, finge icke sättas för låga. Det borde icke förbises, att de

allmänna vägarna icke byggdes allenast med hänsyn till den trafik, de

omedelbart efter utförandet hade att upptaga och förmedla, utan, såsom

avsedda för en längre framtid, måste beräknas motsvara de trafikanspråk,

som framdeles efter påräknad utveckling av orten och dess

förhållanden kunde förväntas. Det vore icke heller överensstämmande

med en sund vägpolitik att utföra en eller annan väg något enklare

och följaktligen hastigare än eljest plägade ske, med utsikt att, sedan

en väg av dylik beskaffenhet med dess ofördelaktiga lutningsförhållanden

och på den grund reducerade trafikförmåga väl tagits i bruk, anspråk

inom kort framställdes på vägens omläggning för borttagande av

besvärande backar.

Efter att hava framhållit önskvärdheten av att en periodisk byggnadsplan

för vägnätets utveckling måtte komma till stånd, samt påpekat,

att i planen även borde upptagas de vägar, som, ehuru icke av

sådan vikt för den allmänna samfärdseln, att vederbörande väghållningsdistrikt

kunde förpliktas till deras utförande, eljest kunde anses vara

av andra hänsyn eftersträvansvärda såsom tillfartsvägar till eller inom

det allmänna vägnätet, anför Konungens befallningshavande, att vägar

av sist angivna art just syntes vara avsedda i den av ordföranden i

länets landsting till herr statsrådet gjorda framställningen i ämnet, då

däri angåves, att det begärda anslaget vore angeläget för de invånare

i länet, som nu saknade möjlighet att på drägligt sätt komma i förbindelse

med befintliga vägar Och kommunikationsmedel. Att ett verkligt

behov av sådana vägar, vilka Konungens befallningshavande dock ej

funne i allmänhet vara av den beskaffenhet, att de åtminstone för det

närvarande kunde anses nödiga eller nyttiga för den allmänna samfärdseln

och förty icke heller kunde åläggas vederbörande väghållningsskyldiga

till utförande, förefunnes inom vissa delar av länet, vore obestridligt

och hade vid av Konungens befallningshavande nu föranstaltad

detaljundersökning till fullo bekräftats. Icke mindre än ett femtiotal

vägar av denna karaktär hade nämligen upptagits såsom av behovet

97

påkallade eller eljest synnerligen önskvärda. Av dessa vore det övervägande

antalet beläget inom de vidsträckta och jämförelsevis glest

bebyggda skogssocknarna Anundsjö, Björna, Fjällsjö, Bodum och Junsele.

Men äv>-n inom andra socknar, såsom Nätra, Ådalsliden, Resele,

Helgum och Gideå förelåge eldigt uppgift behov av dylika vägar. Såsåsom

behövliga vägar hade jämväl upptagits nu som gångstigar och

styckevis som skogsvägar befintliga vägar inom Indalslidens och Ljustorps

socknar, där ansenliga odlingsmarker förefunnes, vilka dock icke

kunde utnyttjas av brist på kommunikationsmedel.

Anläggandet av dylika vägar skulle enligt Konungens befallningshavandes

övertygelse på verksamt sätt bidraga till åstadkommande av

odlad bygd inom vidsträckta trakter av länet, där en nu förefintlig gles

befolkning utan kommunikationsmöjligheter eller i bästa fall med dåliga

sådana levde under ogynnsamma villkor, som motverkade dessa trakters

bebyggande och även kunde i sin mån bidraga till en eventuell avfolkning.

Konungens befallningshavande tillstyrkte därför på det livligaste,

att anläggandet av dylika vägar i erforderlig utsträckning av statsmakterna

på lämpligt sätt understöddes.

Kostnaden för dessa vägar, för vilka förutsattes en vägbredd av

3,6 å 3,0 meter, beräknades till i medeltal 2,000,000 kronor med en anläggningskostnad

av 3 kronor för meter. Lutningarna borde kunna

överstiga 50 %o, men körbanans beskaffenhet finge ej göras sämre än

för vanliga vägar. I fråga om statsunderstöd till dessa vägar uttalar

Konungens befallningshavande sig för att ett anslag till anläggning av

enklare vägar inom länet borde få anlitas under lämpliga villkor och

bestämmelser. I sådant hänseende syntes de i nådiga kungörelsen den

14 november 1913 bestämda villkoren för erhållande av statsbidrag

från anslaget till enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län kunna tillsvidare lända till efterrättelse i tillämpliga delar. I

följd av dessa vägars enskilda natur borde då den i mom. 2 av kungörelsen

intagna bestämmelsen rörande beslut av Konungens befallningshavande

angående företagets utförande utgå, så vitt därmed avsåges

beslut enligt 4 § väglagen.

Konungens befallningshavande synes dock förutsätta, att endast de

vägar, som skola tillhöra det allmänna vägväsendet, komme att erhålla

bidrag från anslaget till enklare vägar, ty sedan ovan refererade

approximativa kostnadsberäkning för de nämnda, ej allmänna vägarna,

lämnats, anför Konungens befallningshavande, att i fråga om de vägar,

som skulle anses tillhöra det allmänna vägväsendet, men ansetts kunna

utföras efter enklare typ eller efter enahanda grunder som nu vore gäl

13

-

98

Behovet av

enklare vägar.

Erforderliga

anslag.

lande beträffande enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län, vore Konungens befallningshavande icke i stånd att ens

approximativt uppgiva erforderligt kostnadsbelopp. Vid sådant förhållande,

och för den händelse det nu ifrågasatta anslaget skulle anlitas

för anläggning allenast av allmänna vägar, saknade Konungens befallningshavande

anledning att för det närvarande såsom erforderligt för

länet beräkna annat belopp än vad i ärendet förut begärts eller 100,000

kronor.

För de förutnämnda enskilda vägarna borde anslag få åtnjutas enligt

gällande villkor för erhållande av bidrag från anslaget till enklare

vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, vilka bestämmelser

därför borde jämkas så, att bidrag skulle få tillgodoujutas för

vägföretag, som icke kunde sägas vara av nytta för den allmänna samfärdseln,

men av behovet påkallade för vissa avlägset belägna trakters

ekonomiska utveckling och tillgodoseendet av där boende befolknings

nödvändigaste trafikbehov.

Av vad ovan blivit anfört så väl i nu refererade utlåtanden angående

de enklare vägarna som ock i den av sakkunnige förebragta utredningen

angående ödebygdsvägarna och de statsunderstödda utfartsvägarna

har otvivelaktigt framgått, att det föreligger ett mycket stort

behov av s. k. enklare vägar och detta icke blott i de län, där redan

nu anslag utgår till dylika vägar, nämligen Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, utan även i Västernorrlands län. Sakkunnige hava

därför icke funnit nödigt att ingå på en ytterligare motivering av detta

behov utan få endast hänvisa till vad härutinnan redan blivit anfört.

I fråga om anslagsbehovet och därmed sammanhängande frågor få

sakkunnige anföra följande.

Av det faktum, att det sedan 1914 utgående anslaget till enklare

vägar, utom i vad gäller Norrbottens län, först under sista året helt tagits

i anspråk, vill det måhända förefalla, som om någon ökning av detsamma

ej vore direkt av behovet påkallad. Anledningen härtill är emellertid

den, att arbetsplaner för dylika vägar i regel först under de allra senaste

åren hunnit utarbetas och vederbörligen handläggas, vadan dels

ansökningar om bidrag från detta anslag i de flesta fall ännu ej hunnit

inkomma, och dels anslagen för de två första åren huvudsakligen först

under år 1916 kunnat fördelas, vilket visar en tillströmning av ansökningar

så stor, att nära nog hela anslagsbeloppet för fyra år förbrukats

under loppet av två år, eller med andra ord, att ansökningarna under de

99

senaste åren motsvara ungefär dubbelt så stora anslag som de tillgängliga.

Sedan förstnämnda hinder i och med upprättandet av arbetsplaner

småningom bortfallit, hava ansökningar i nyss nämnd och alltjämt ökad

omfattning ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och det alltjämt

stegrade krav på anslag till enklare vägar, som synes vara att förvänta,

torde mer än väl motivera den höjning av anslaget, som sakkunnige

här nedan föreslå, en höjning, som även den inom kort torde visa sig

alldeles otillräcklig. Härvid må särskilt erinras om utfartsvägarna till

stationer vid inlandsbanan och tvärbanorna.

I Norrbottens län hade i motsats till vad fallet varit i de båda

övriga länen, redan i förväg arbetsplaner upprättats, och där kunde

också anslaget avsevärt tidigare tillgodogöras. Till enklare vägar i

detta län finnas för närvarande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inneliggande ansökningar om statsbidrag till belopp, som vid ingången

av år 1918 uppgingo till 400,000 kronor, det vill säga dubbelt så mycket

som i de båda andra länen. För Norrbottens läns vidkommande föreligger

alltså en stor skillnad mellan behov av och tillgång på anslagsmedel.

Dock vilja sakkunnige framhålla önskvärdheten av att en viss

sådan skillnad, motsvarande ett års anslag eller så, förefinnes, enär möjlighet

härigenom vinnes att mera rättvist och jämnt reglera anslagstilldelningen,

så att det viktigaste behovet under alla förhållanden i första

hand blir tillgodosett.

En annan viktig omständighet, som också innebär en anledning

att öka anslaget till de enklare vägarna må även anföras. I avsikt att

fortare erhålla statsbidrag hava en del vägdistrikt låtit omarbeta förut

upprättade kostnadsförslag för vanliga väg ar till att, där vägar av

enklare typ befinnas tillräckliga, avse sådana vägar. Om nu anslaget

till sistnämnda vägar bleve avsevärt höjt, skulle detta innebära, att

dylik omarbetning av äldre kostnadsförslag kunde ske i ökad grad, till

största fromma såväl för det hårt överbelastade anslaget till vanliga

vägar som för vägbehovets tillgodoseende över huvud taget.

Beträffande anslagets storlek hava sakkunnige funnit erforderligt

föreslå en ökning till 1,100,000 kronor. Såsom skäl för denna höjning

vilja sakkunnige framhålla dels det betydligt ökade antal ansökningar

om statsbidrag, som förväntas inkomma på grund av de många arbetsplaner,

vilka för närvarande äro under utarbetande, dels de nu rådande,

abnormt höga arbets- och materialpriserna och dels tillkomsten av

Västernorrlands län bland de län, till vilka detta anslag skulle utgå.

Vid anslagets fördelning mellan länen hava Norrbottens och Västerbottens

län hittills erhållit 200,000 kronor vartdera och Jämtlands län

100

100,000 kronor. Vad angår behovet av enklare vägar i Västernorrlands

län, torde det få anses svårt att. direkt beräkna, huru stort detsamma till

en början bör skattas. Så mycket torde emellertid vara tydligt, att anslagsbehovet

i detta län får anses åtskilligt mindre än i de övriga länen.

Då härtill kommer att klokheten torde bjuda, att icke forcera utvecklingen

utan först sedan erforderlig praktisk erfarenhet vunnits angående

de enkla vägarnas lämplighet och nytta för länet ifråga, fortsätta på

den eu gång inslagna vägen, så hava sakkunnige ansett det vara riktigt

att för närvarande icke föreslå högre statsbidrag till detta län än

som till en början tillerkändes Jämtlands län eller 100,000 kronor.

Med hänsyn vidare därtill, att ännu intet behov synes föreligga att

ändra proportionen mellan andelarna av anslaget för de övriga länen,

synes fördelningen böra ske så, att 400,000 kronor beräknas för vartdera

av Norrbottens och Västerbottens län samt 200,000 kronor för

Jämtlands län.

Enklare Slutligen vilja sakkunnige erinra om att motioner blivit väckta i

”andra™T riksdagen med hemställan om statsbidrag för anläggning av vägar

av enklare typ även inom andra län, särskilt Värmlands län. Sakkunnige

hava även i samband med ödebygdsvägarna refererat en motion

i andra kammaren vid 1915 års riksdag av herrar Åkerlindh och Mossberg

om anslag till omläggning och förbättring av enskilda vägar, som

i en snar framtid komma att indelas till allmänt underhåll i Värmland.

Motionärerna åberopa härvid anslaget till enklare vägar i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, vadan det närmast var denna vägtyp,

vars införande i Värmland de då avsågo.

Sakkunnige äro övertygade om, att vägar av enklare typ kunna

vara synnerligen påkallade såväl i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs

län som ock i glest befolkade, skogrika trakter av Västmanland

och Småland, men det synes lämpligt att först så småningom i mån av

vunnen erfarenhet utsträcka deras användning till övriga delar av landet

och att nu begränsa sig till deras införande i Västernorrlands län.

Hemställan. I anslutning till vad sålunda anförts få sakkunnige vördsamt hemställa,

att Herr Statsrådet ville föreslå Kungl. Maj:t att av innevarande

års riksdag äska,

att riksdagen måtte som anslag till anläggande

av enklare vägar inom de fyra nordligaste länen å

extra stat för år 1919 anvisa ett belopp av 1,100,000

kronor.

101

III. De allmänna väg- och brobyggnadsanslagen.

A. De nuvarande anslagen.

Av statsverkspropositionen till 1918 års riksdag finna sakkunnige,

det Kungl. Maj:t enligt herr statsrådets vid ärendets föredragning

framlagda förslag funnit erforderligt nedsätta det av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen i dess underdåniga framställning den 1 september

1917 upptagna beloppet för de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen

5,000,000 och 1,000,000 kronor till respektive 4,500,000 och

900.000 kronor. Denna nedprutning, som tydligtvis tillkommit av rikshushållningsskäl,

synes sakkunnige dock med hänsyn till det stora

behovet av ifrågavarande anläggningar av olika slag böra om möjligt

undvikas.

Anslaget för anläggning av nya samt förbättring eller omläggning

av backiga eller eljest mindre goda vägar, i korthet ofta benämnt »allmänna

vägbyggnadsanslaget», har från och med år 1915 utgått med

2.500.000 kronor samt utgår för detta år med 3,500,000 kronor. 1 sin

framställning om sistnämnda höjning hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

särskilt framhållit, att ej heller detta belopp på långt när motsvarade

det verkliga behovet, fastän med hänsyn till den sparsamhet,

som då på grund av kristiden särskilt anbefallts, styrelsen ansåg sig

nödsakad att stanna vid sistnämnda belopp. Vid avgivandet av sin

framställning den 1 september 1917 angående anslag att äskas av nu

pågående riksdag anförde styrelsen, att en mera effektiv ökning av anslaget

ej längre kunde anstå, då behovet ytterligare stegrats i sådan

grad, att ett fortsatt uppskov ej kunde tillrådas. Och då bebovet av

anslag är mångfaldigt större än som motsvarade tillgången, måste man

tydligen inrikta sig på att öka anslagen därhän, att de icke blott motsvara

den årliga tillströmningen av nya ansökningar om statsbidrag,

utan också möjliggöra en alltjämt fortgående minskning av den brist,

de tillgängliga anslagsmedlen visa i jämförelse med behovet därav. 1

anslutning härtill uttalade också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

senaste framställning, att en höjning till minst 5,000,000 kronor vore

erforderlig.

Huru behovet och tillgången ställa sig till varandra framgår av

följande sammanställning från de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inneliggande ansökningar om bidrag från nu i frågavarande anslag, med

beloppen avrundade till hela tusental.

Vägbyggnad''.sanslaget.

102

Brobyggnads

anslaget.

Vid ingången av år

Antal

inne-

liggande

förslag.

Beräknad

kostnad.

Kronor.

Erforderligt

anslag.

Kronor.

Tillgängligt

anslag.

Kronor.

Brist

i anslag.

Kronor.

1906..........................

120

6,936,000

4,624,000

1,000,000

3,624,000

1909..........................

249

11,288,000

7,536.000

1,250,000

6,286,000

1912.........................

235

14,959,000

9,972,000

1,750,000

8,222,000

1915...........................

308

19,724,000

13,146,000

2,500,000

10,646,000

1918..........................

419

24,597,000

16,398,000

3,500,000

12,898,000

Här angivna beräknade kostnader hänföra sig till de kostnadsförslag,

som tillhöra arbetsplanerna, och då dessa revideras först kort

före bestämmandet av respektive anslag och endast för därtill ifrågakommande

arbeten, motsvaras ovan angivna för detta år erforderliga

anslag 16,398,000 kronor i verkligheten av ett belopp, som långt överskrider

20 miljoner kronor.

Anslaget för understödjande av brobyggnader och, företrädesvis

mindre, hamnar samt upprensning av åar och farleder, det även s. k.

allmänna brobyggnadsanslaget, har från och med år 1914 utgått med

600.000 kronor årligen samt höjdes av föregående års riksdag till

750.000 kronor för detta år. Motsvarande sammanställning för detta

anslag visar följande silfror.

Vid ingången av år

Antal

inne-

liggande

förslag.

Beräknad

kostnad.

Kronor.

Erforderligt

anslag.

Kronor.

Tillgängligt

anslag.

Kronor.

Brist

i anslag.

Kronor.

1906...........................

35

2,204,000

1,366,000

400,000

966,000

1909......................

75

2,857,000

1,906,000

400,000

1,506,000

1912 ..........................

66

4,723,000

3,149,000

500,000

2,649,000

1915.........................

72

4,628,000

3,081,000

600,000

2,481,000

1918.........................

89

5,676,000

3,784,000

750,000

3,034,000

På samma sätt som i fråga om väganslaget, måste även i detta

fall det erforderliga anslaget 3,784,000 kronor i verkligheten motsvaras

av ett högre, säkerligen betydligt över 5 miljoner kronor.

103

Då emellertid på detta sätt anslagsbehovet för varje år växer och Hemställan.

för närvarande med all säkerhet oppgår till inalles mer än 25 miljoner

kronor, på samma gång som vägnöden i landet, särskilt såsom ovan

framhållits i dess norra delar, är utomordentligt stor, samt slutligen

dessutom även under de senaste månaderna prisstegringarna fortgått,

synes det sakkunninge vara av största behov påkallat, att anslagen icke

bliva nedsatta, utan helst ytterligare förhöjda, så mycket mera som

den närmare framtiden även torde visa arbetsbrist, varunder det särskilt

på grund av de rådande kristidsförhållandena synes tillkomma

staten att i den mån det är möjligt söka bereda arbetstillfällen åt dem,

som därav äro i behov, varför sakkunnige vördsamt hemställa, att

Herr Statsrådet vid den blivande propositionens avlåtande måtte föreslå

att de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen

för år 1919 upptagas till allra lägst de av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna beloppen 5,000,000

och 1,000,000 kronor.

B. Särskilt kristidstillägg.

I detta samband torde också böra upptagas frågan om eu särskild Behovet av

reglering av de senare årens anslag därhän, att de måtte bättre räcka till tillägg''

för genomförandet av de företag, till vilka de anvisats. Prisstegringarna

under dessa år hava som känt varit enastående våldsamma. En följd

härav är, att ett väg-, bro- eller annat företag, vartill statsanslag utgår

till viss del av den beräknade kostnaden, under det att återstoden skall

bekostas av intressenterna, kan komma att för sitt utförande drabba

dessa synnerligen hårt, då den verkliga kostnaden under den tid, som

åtgår, innan företaget hinner fullbordas, kan stiga till 50 å 100 % utöver

den beräknade. Då prisstegringen varit synnerligen hastig, är man

ej heller hjälpt därmed, att kostnadsberäkningen revideras i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen omedelbart före avlämnandet av den underdåniga

framställningen om statsanslag, ty i regel förlöpa några år, innan arbetet

hinner slutföras. Om t. ex. en dylik revision utförts under våren eller

sommaren 1916, således kort före det, att den starkaste prisstegringen

började göra sig gällande, och arbetet i fråga erhållit två tredjedelar av den

då beräknade kostnaden i statsbidrag samt vidare fullbordas under åren

1917 och 1918, så torde den verkliga kostnaden stiga till 60 å 100 %

utöver den beräknade. Följden härav blir med nuvarande utomordent

-

104

Erforderligt

anslag.

ligt stränga bestämmelser, enligt vilka för ett och samma arbete intet

tillägg till statsbidraget kan eller får beviljas, att intressenterna få vidkännas

en kostnad av 93 å 133 % i stället för 33 % av den beräknade

kostnaden eller i runda tal 3 å 4 gånger så mycket, som från början

beräknats. Detta kan naturligtvis drabba dem mycket hårdare, än de

med en sund hushållning mäkta bära, och ofta mer än skäligt. Under

sådana förhållanden synes det därför också påkallat, att staten träder

hjälpande emellan och särskilt medgiver en skälig eftergift i nyssnämnda

bestämmelse, så att vissa tilläggsbidrag möjliggöras.

Tydligt är emellertid att vid en sådan omläggning den största

försiktighet måste till förekommande av missbruk iakttagas. För detta

ändamål tarvas en säker kontroll av utgifterna för företaget, varför

staten för framtiden bör närmare övervaka även medelsförvaltningen

och räkenskaperna. För redan fullbordade arbeten eller delar därav

får man inskränka sig till en så detaljerad granskning som möjligt av

för arbetet gjorda utgifter. Sedan synes det, som om efter särskild prövning

i varje fall och med hänsyn tagen till sådana försvårande omständigheter

som den nuvarande kristiden samt eljest även till intressenternas

ekonomiska bärkraft in. m. dylikt, tilläggsbidrag skulle kunna

beviljas och detta allra högst till samma del av stegringen i kostnader

— så långt desamma av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befunnits

välgrundade — som det ursprungliga anslaget utgjort av den för dess

bestämmande fastställda beräknade byggnadskostnaden.

Härför erforderliga förändringar i nu gällande bestämmelser behandlas

längre ned i samband med författningarna för anslagens utgående.

•

• Här skall i samband med anslagsfrågorna upptagas en annan därmed

sammanhängande fråga, nämligen om huru medel lämpligen böra göras

tillgängliga för dessa tilläggsbidrag och huru stora belopp därför kunna

erfordras. Av vad ovan anförts i fråga om de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen

framgår, att, om tilläggsbidragen skulle tagas från

de vanliga anslagen, dessa skulle bliva allt för hårt ansträngda och

anslagsbristen ytterligare ökas. Och då vidare de erforderliga tdläggsbidragen

uppgå till betydande belopp, synes något sådant icke heller

böra sättas i fråga.

För beräknande av de erforderliga beloppen torde man lämpligen

kunna utgå från de anslagsbelopp, som under sommaren och hösten

1916 vid de då företagna årsinspektionerna ännu icke förbrukats, och

i fråga om 1917 och 1918 års anslag från därav hittills anvisade belopp

105

med frånräknande av vad som motsvarar vissa brobyggnader, för vilka

särskilt tillstånd utverkats att utföra arbetena före anslagens beviljande,

samt sedan beräkna vissa procentuella tillägg därpå, motsvarande den

ökning i kostnad, som på då återstående delar av arbetena skäligen

kunna med hittills vunnen erfarenhet av stegringarnas fluktuationer

beräknas. En sammanställning av nämnda resterande belopp med tilllägg

synes lämpligen kunna uppställas på följande sätt för de olika

anslagen under skilda år.

Anslag.

Anslagsbelopp,

som ej förbrukats

vid 1916 års

inspektioner.

Kronor.

Upp-

skattat

tillägg

i %■

Ytterligare

erforderligt

anslag.

Kronor.

För

Allmänna vägbyggnadsanslaget:

år 1913 ..........................................................

64,000

50

32,000

»

» 1914 ..........................................................

176,000

100

176,000

))

» 1915 ..........................................................

723,000

80

578,400

1 U

» 1916 ..........................................................

1,341,000

70

938,700

»

.» 1917 ..........................................................

2,500.000

60

1,500,000

»

» 1918 ..........................................................

3,366,700

40

1,346,680

För

Allmänna bro- och hamnbyggnadsanslaget:

år 1916 ..........................................................

94,000

80

75,200

1 *

» 1917 ..........................................................

387,000

70

270,900

»

» 1918 ..........................................................

398,200

50

199,100

För

Anslaget för enklare vägar:

år 1914 ..........................................................

310,000

70

217,000 ''

»

» 1915 ..........................................................

362,000

60

217,200

))

» 1916 ..........................................................

381,000

50

190,500

„

» 1917 ..........................................................

500,000

40

200,000

Summa erforderligt tillägg kronor

—

—

5,941,680

Det sålunda beräknade beloppet 5,941,680 kronor torde icke vara

att anse såsom annat än lågt beräknat i och för sig, men med hänsyn

å ena sidan därtill att alltid några entreprenadavtal fullföljts under

tiden, att räkenskaperna i en hel del fall ej kunna tillräckligt starkt

motivera ett tillägg — då som sagt härutinnan stora anspråk böra

uppställas, särskilt vid en granskning i efterhand — och att vissa väl

14

-

Hemställan.

106

situerade vägdistrikt och andra intressenter torde böra kännas vid mindre

dylika ökningar i kostnad, samt å andra sidan därtill att framdeles

en ny dylik reglering i fall av behov torde kunna ske, synes det sakkunnige,

som om för närvarande ett engångsanslag av 5 miljoner kronor

borde anvisas. Det synes då lämpligt, att ifrågavarande anslag uppföres

å 1918 års tilläggsstat.

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige vördsamt hemställa

att Herr Statsrådet ville föreslå Kungl. Maj:t att avlåta nådig

proposition,

att riksdagen på 1918 års tilläggsstat måtte anvisa

ett belopp av 5,000,000 kronor att under vissa

villkor utgå som tilläggsanslag till företag, för vilka

medel anvisats från de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen

samt från anslaget till enklare Amgar.

IV. Upprättande av flerårsplaner för vägbyggnaderna.

I det föregående bar på flera ställen vidrörts frågan om upprättande

länsvis av periodiska vägbyggnadsplaner. De myndigheter,

vilkas yttranden i fråga om ödebygd svägarna och de statsunderstödda

utfartsvägarna samt de enklare vägarna ovan refererats, hava i allmänhet

också uppehållit sig vid detta spörsmål. Sålunda yttrar Konungens

befallningshavande i Västernorrlands län i sitt utlåtande den 18 januari

1918: »Den svårighet, som mött och alltjämt möter att åstadkomma en

på samma gång för det allmänna som för de skilda lokalintressena väl

anpassad och såvitt möjligt fullgod lösning av länets vägfrågor, skulle,

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening, kunna ganska

avsevärt avhjälpas genom en för länet i dess helhet jämte angränsande

delar av andra län uppgjord, för någon längre tid avsedd, översiktligplan

för vägnätets utveckling. Såsom ett önskemål av vikt tillåter sig

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande därför i detta sammanhangframhålla,

att genom vederbörlig väg- och vattenbyggnadsdistriktstjänsteman

bleve upprättad en på undersökning av befolknings- och

andra ortsförhållanden grundad allmän plan för vägnätets utbyggande

inom länet i dess helhet ävensom inom andra läns gränstrakter, i den

mån de kunna beröras av vägnätet för detta län, vilken plan borde

efter vederbörlig granskning fastställas att lända till efterrättelse för

107

en period av t. ex. tio år, dock; att, därest förändrade förhållanden

under perioden påkallade ändring i planen, sådan ändring borde för

särskilt lull kunna medgivas. En sådan plan borde då upptaga de företag,

som syntes böra under perioden komma till utförande med angivande

av deras större eller mindre betydelse för den allmänna samfärdseln,

varav kunde bedömas, vilka anspråk borde ställas på de olika

vägarnas trafikkapacitet. Därjämte borde i planen tillika upptagas de

vägar, som, ehuru icke av sådan vikt för den allmänna samfärdseln,

att vederbörande väghållningsdistrikt kunde förpliktas till deras utförande,

eljest kunde anses vara av7 andra hänsyn eftersträvansvärda

såsom tillfartsvägar till eller inom det allmänna vägnätet.»

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har i sitt yttrande

den 17 januari 1918 framlagt ett detaljerat förslag beträffande

det förfaringssätt, som enligt Konungens befallningshavandes mening

bör komma till användning vid tillkomsten av ödebygds- och utfartsvägarna.

Detta förslag, som finnes in extenso återgivet på sid. 17 i

sakkunniges betänkande, förutsätter likaledes en dylik periodisk byggnadsplan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar i fråga om dylika byggnadsplaner

följande: »Till underlättande av en systematisk fortgång av

ödebygdsvägarnas tillkomst bör genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg uppgöras en plan för ett visst antal — 5 å 10 — år

framåt över vilka vägar av nu ifrågavarande slag som böra komma till

utförande. Dessa planer insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som på vanligt sätt förordnar om nödiga undersökningar i ovan nämnd

omfattning. Med stöd av sålunda gjord utredning och sedan frågan

om erforderliga åtaganden för intressenterna ordnats, skulle styrelsen

äga att besluta angående anslagets fördelning eller hänskjuta avgörandet

i vissa delar till Eders Kungl. Maj:t i enlighet med de bestämmelser

därutinnan, som framdeles kunna varda i vederbörlig ordning meddelade.

»

I Norrbottens län tillämpas redan sedan flera år tillbaka ett dylikt

system, som visat sig vara till stor nytta vid det planmässiga utbyggandet

av länets vägnät.

Det torde utan vidare vara klart, att en för hela landet upprättad,

för varje län särskilt utarbetad, periodisk byggnadsplan, som omfattade

alla föreslagna eller önskvärda, allmänna och enskilda vägar, vilka vore

i behov av statsunderstöd för sin tillkomst, skulle vara till ovärderlig

nytta för utvecklingen av vägväsendet i vårt land.

En sådan byggnadsplan skulle kunna åstadkommas på följande sätt.

108

För varje vägkållningsdistrikt utser Konungens befallningshavande

eu vägkommitté, vari synas böra ingå representanter även för distriktets

mera avlägset liggande delar samt för de norra länen vederbörande

revirförvaltare. Åt denna kommitté skulle uppdragas att till Konungens

befallningshavande inkomma med förslag till de vägar inom distriktet,

som kommittén ansåge böra komma till utförande under loppet av eu

viss period, exempelvis 8 år. Efter utgången av halva perioden, i

detta fall således 4 år, uppgöres och insändes till Konungens befallningshavande

nytt förslag, omfattande nästa 8-årsperiod o. s. v. Dessa

förslag böra innehålla noggranna uppgifter om vägarnas läge samt

huruvida de i varje särskilt fall böra utföras såsom vanlig väg, enklare

väg, ödebygdsväg eller enskild väg med eller utan statsunderstöd. Till

planen bör även till förtydligande av uppgifterna fogas en karta, angivande

vägarnas sträckning.

Sedan uppgifterna inkommit till Konungens befallningshavande,

upprättas med biträde av distriktstjänsteman och efter börande av de

tjänstemän och myndigheter, Konungens befallningshavande prövar

nödigt, byggnad splaner med tillhörande kartor för en tid motsvarande

högst nyssnämnda kortare tidsperiod, således 4 år, varvid utgallras de

av ortskommittéerna föreslagna vägar, som Konungens befallningshavande

antingen finner icke böra understödjas, eller vilkas utförande

anses tåla uppskov. För utrönande härav liksom för bestämmande av

vägarnas klass och ordningsföljd sins emellan låter Konungens befallningshavande,

om så i vissa fall prövas erforderligt, verkställa besiktningar

på platsen eller enkla undersökningar. Under ovan antagna

förutsättning, att byggnad splanen omfattar en period av 4 år, torde

vara lämpligt att efter 2 års förlopp företaga en revision för vidtagande

av sådana förändringar, som eventuellt visa sig påkallade,

samt komplettera planen för nya 4 år framåt, detta till vinnande av en

önskvärd kontinuitet i serien av 4-årsplaner.

Med ledning av dessa 4-årsplaner utfärdas därefter förordnanden om

undersökning i vanlig ordning för de allmänna vägarna. För utfartsvägarna

åter uppgöras planer enligt lagen om enskilda vägar på landet.

Fullföljandet av 4-årsplanerna övervakas i övrigt av Konungens befallningshavande.

Det torde böra framhållas, att en dylik byggnadsplan endast avser

att angiva riktlinjerna för vägbyggnadsverksamheten inom länet, och

därest förhållandena så påkalla, bör naturligtvis ändring kunna ske i

den en gång uppgjorda planen. Likaledes bör, såsom redan nämnts,

en väg, vars utförande brådskar, kunna utföras, ändock att densamma

109

icke hunnit uppföras i byggnadsplanen eller däri upptagits till utförande

på eu senare tidpunkt. Härutinnan torde vidare lä hänvisas till vad å

sid. 56—57 anförts.

Bland de fördelar, som en dylik plan erbjuder, må särskilt framhållas

den överskådlighet över utbyggandet av länets vägnät, som härigenom

uppnås, och som är av särskilt stor vikt i de fyra nordligaste

länen på grund av det stora antal olika vägtyper, som förekomma där.

Genom dessa planer blir Konungens befallningshavande bättre i tillfälle

att avgöra, om en föreslagen väg bör utföras såsom vanlig eller

enklare allmän väg, såsom ödebygdsväg eller såsom statsunderstödd utfartsväg,

och således kan också förekommas, att en väg utföres efter

lägre eller högre klass, än med hänsyn till trafikbehov m. in. bör ske.

V. Lagar och författningar.

A. Ändringar i allmänna väglagen och i lagen om enskilda vägar.

Såsom ovan antytts, nödvändiggör den nu föreslagna tillkomsten

av ödebygdsvägarna, vilka skulle utgöra en ny typ av allmänna vägar,

vissa förändringar i och kompletteringar av lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Åven i avseende på lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på

landet hava sakkunnige funnit ett tillägg påkallat. Detta är visserligen

icke nödvändiggjort av nu föreslagna statsunderstöd till utfartsvägar,

men har på sätt ovan framhållits synts i högsta grad önskvärt

med hänsyn till möjligheten för kommuner och vägdistrikt att befordra

tillkomsten av utfartsvägar.

De lagändringar, som sålunda befunnits lämpliga, innehållas i

nedanstående av särskild motivering åtföljda förslag.

Förslag till ändringar i lagen av den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet.

§ 1.

Det väghållningsbesvär, varom denna lag stadgar, avser väg på

landet, som prövas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.

Sådan väg benämnes allmän och är av två slag,

no

a) landsväg, vartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln är

av större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län med

annat län, leder från en stad till annan eller tjänar att förbinda något

härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamn- och

lastageplats, järnvägsstation eller annat jämförligt ställe;

b) bygdeväg, vartill räknas väg av förenämnda beskaffenhet, men

som ej är av den vikt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg

hänföras, så ock väg emellan härad eller socknar, från allmän väg

till kyrka eller tingstad samt annan med dessa jämförlig väg.

ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig

över fjäll och skogar eller glest befolkade trakter och, ehuru icke av den

vikt för allmänna samfärdseln, att den kan hänföras till landsväg eller

bygdeväg, prövas vara av betydelse för det allmänna såsom ägnad att utbreda

odling och bebyggelse i obygd, skall jämväl såsom allmän väg anses,

och skall förty vad i denna lag om allmän väg sägs gälla även beträffande

ödebygdsväg.

2 §•

Landsväg skall vara 6 meter, bygdeväg 3,6 meter och ödebygdsväg

2,5 meter bred, ägande dock Konungens befallningshavande att, där

för särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla, såväl medgiva,

att väg må hava mindre bredd, som ock, när ny väg anlägges eller

gammal väg omlägges, förordna om dess utläggande till större bredd,

än här stadgats.

Där redan anlagd väg är bredare, än här föreskrives, varde den

så vidmakthållen, därest icke Konungens befallningshavande prövar densamma

kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes äger Konungens befallningshavande, där redan anlagd

väg har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till

stadgad bredd bleve förenat med betydande svårigheter eller kostnader,

att låta därvid bero, dock att ödebygdsväg ej må utläggas till mindre

bredd än 2,a meter.

3 §: Ingen ändring (se motiven).

4 §•

Uppstår fråga om anläggning av allmän väg, då skall ansökning

därom göras hos Konungens befallningshavande, som låter höra samtliga

väghållnings skyldiga, vilka i väghållningen med arbete eller penningar

deltaga; varefter, och sedan landsfiskalen avgivit yttrande,

Konungens befallningshavande meddelar beslut i frågan.

in

1 enahanda ordning avgöras frågor om indragning av allmän väg,

omläggning av backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg

samt förändring av redan befintlig väg till ödebygdsväg, bygdeväg eller

landsväg.

Anläggning, {stånd''sättande eller omläggning av ödebygdsväg samt

byggande eller istånd sättande av till sådan väg hörande bro eller färja

verkställes genom statsverkets försorg, men äger Konungens befallningshavande

att vid meddelande av beslut i frågan förplikta de väghållningsskyldige

i vederbörande väghållningsdistrikt att med visst av Konungens

befallningsliavande till beloppet bestämt bidrag deltaga i kostnaden för företaget

ävensom att såsom villkor för företagets utförande föreskriva, att erforderlig

mark och på platsen tillgängliga materiel kostnadsfritt tillhandahållas.

Det bidrag, väghållningsdistrikt sålunda förpliktas utgiva, må icke

överstiga en sjättedel av den beräknade kostnaden, dock att Konungens befallning

shav ande, där i särskilda fall större bidrag, med hänsyn till vederbörande

väghållning sdistrikts ekonomiska bärkraft, prövas skäligen kunna

utgöras, äger förordna om utgående av sådant större bidrag.

Intill dess genom statsverkets försorg sålunda anlagd, iståndsatt eller

omlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, ankommer vägens

underhåll på statsverket, skolande Konungens befallningsliavande, när vägen

prövas hava erhållit sådan stadga och fasthet, ålägga vederbörande väghållning

sdistrikt att övertaga vägens underhäll från utgången av det år,

Konungens

5, 6 och 7 §§: Ingen ändring.

8 §•

Kostnaden för underhåll av väg, som ej ingått i vägdelning, av

bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt av färja bestrides ur

vägkassan, i den mån sådan kostnad icke utgår av statsmedel. Det

bidrag de väghållning sskyldige ålagts utgiva till byggande, iståndsättande

eller omläggning av ödebygdsväg med därtill hörande bro eller färja utgår

även ur vägkassan.

Beträffande övriga allmänna vägföretag gäller, att ur vägkassan jämväl

bekostas anläggning av ny och omläggning av gammal väg, förändring

av ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg och av bygdeväg till

landsväg, iståndsättande av enskild väg, bro och färja, som till allmänt

underhåll övertages, samt byggande av bro och färja, i den mån sådan

112

kostnad ej av statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, av kommuner

eller landsting eller eljest annorledes gäldas.

9—13 §§: Ingen ändring.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning övergår

väghållningsdistriktet, underhållas av de fastigheter, som förut underhållit

den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 §

stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare

vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande

ersättning.

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg eller bygdeväg

till landsväg eller varder väg till bredden utlagd, njute likaledes den,

vilkens vägunderhåll härigenom försvåras, ersättning ur vägkassan.

15—40 §§: Ingen ändring.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt här

nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:

l:o) om bestämmande av de vägar, vilka skola såsom allmänna

anses, samt deras egenskap av landsväg, bygdeväg eller ödeby gdsväg-,

2:6) om urskiljande av de broar, vilka ej böra till vägtrummor

hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst

vägkassan underhållas; samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller

om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, därest förslag

därom blivit väckt.

42 §: Ingen ändring.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blivit slutligen avgjorda, fortsättes

förrättningen medelst vägarnas gradering; åliggande förrättningsmannen

att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar

förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället

för förrättningens fortsättande.

113

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap

av lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet av mark, varöver

vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller

annat ämne, varmed vägen underhållas kan, dels behovet av skyddsvärn,

dels trafikens omfattning och den därav föranledda större eller

mindre slitning av vägen, dels ock andra omständigheter, som under

eu längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att,

där större svårigheter i en eller annan av dessa delar möta, skälig

minskning i vägens längd däremot beräknas.

Efter det vägarnas gradering försiggått, låter Konungens befallningshavande,

på förrättningsmannens därom gjorda framställning,

åsätta vägtal, varuppå och sedan förrättningsmannen med gode männen,

efter de väghållningsskyldigas hörande, bestämt, vilka vägar eller vägsträckor

jämlikt 12 § böra från delningen uteslutas, förrättningen avslutas

medelst vägarnas fördelning.

Vid fördelningen skall iakttagas, att jämväl sådan ödebygdsväg, vars

underhäll vid tiden för vägdelningen ankommer på statsverket, i vägdelningsinstrumentet

påföras vederbörande fastigheter till underhåll frän den

tidpunkt, då vägens underhåll genom statsverket upphör.

44—59 §§: Ingen ändring.

60 §.

Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och

färja lämnas tre tiondelar''j av statsmedel.

Finnes inom väghållning sdistriktet ödebygdsväg, lämnas av statsmedel

ett tillägg sbidrag, motsvarande tre tiondelar av uppskattade kostnaden för

underhållet av sådan väg med tillhörande bro eller färja, vilket bidrag

emellertid, därest Kungl. Maj:t, efter i ärendet gjord ansökning, på grund

av särskilda förhållanden finner skäligt sådant medgiva, må utgå med

högre belopp, dock ej överstigande sex tiondelar av berörda kostnad. Utöver

nu nämnda bidrag må väghållningsdistrikt, som äro med väghållning

synnerligt betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts prövning av staten

erhålla särskilt understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål

må vara anslagna, därtill lämna tillgång.

Statsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det statsbidrag, som belöper

på underhållet av indelad väg, tillkommer dem, som sådant underhåll

bestrida, och tillhandahålles dom av vägstyrelsen på lämpligt *)

*) Statens bidrag till vägunderhållet har av 1918 års riksdag bestämts till tre

tiondelar efter att förut hava utgjort tre tjugondelar av den uppskattade underhållskostnaden.

15

114

sätt, därvid iakttag es att nämnda tillägg sbidrag fördelas på samtliga natur aväghållarna

ä de allmänna vägarna i distriktet.

Den av särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll av

all indelad väg inom distriktet skall, efter avdrag för bidraget av statsmedel,

fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade

vägfyrkar, varefter det belopp, som enligt denna fördelning på varje

sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres varje annan vägfyrk. Vad

därutöver erfordras för bestridande av vägkassans utgifter enligt den

fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel för

envar av dem.

Under den tid ödebygdsväg, som varit föremål för vägdelningsförrättning,

underhälles av statsverket, skola de fastigheter, som enligt vägdelningsinstrumentet

hava att efter nämnda tids utgång fullgöra naturaunderhäll

å sådan väg, i stället för detta underhåll bidraga till väghållningen

med penningar. Det ifrågavarande fastigheter sålunda åliggande bidrag,

som ingår "till vägkassan samt debiteras, indrives och redovisas i sammanhang

med vägskatten, utgår med det belopp, vartill kostnaden för vederbörande

fastighet enligt väg delning sinstrumentet tillkommande underhåll å

sådan ödebygdsväg av särskilda nämnden bestämts efter avdrag motsvarande

naturaväghållarna inom distriktet tillkommande statsbidrag.

61—74 §§: Ingen ändring.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen

prövas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshavande,

sedan vederbörande blivit hörda, på sätt i 69 § sägs, att därom förordna,

dock med iakttagande att även i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen

utgöres efter grund, som i denna lag är stadgad.

Likaledes må Konungens befallningshavande beträffande ödebygdsväg

eller viss del därav medgiva de lättnader i fråga om vinterväghållningen,

som Konungens befallningshavande, efter vedcrbörandes hörande på sätt

ovan nämnts, må finna av omständigheterna påkallade.

76—85 §§: Ingen ändring.

115

Motiv.

1 §•

Såsom framgår av de sakkunniges allmänna motivering, hava de

sakkunnige tänkt sig, att ödebygdsvägarna skulle komma till utförande

inom de nordligaste delarna av vårt land, närmare bestämt Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Emellertid har från

åtskilliga håll, och som det vill synas icke utan allt fog, gjorts gällande,

att behov av ödebygdsvägar förefinnes även i vissa trakter av Kopparbergs

län samt möjligen också i någon del av Värmlands län.

Åven om det anslag, som må kunna bliva beviljat för anläggning

av ödebygdsvägar, kommer att avse endast sådana vägar inom de fyra

nordligaste länen, har det med hänsyn till ovan anförda förhållande

icke synts de sakkunnige erforderligt eller lämpligt att i väglagen fastställa

en motsvarande begränsning. För den händelse statsmakterna

framdeles skulle finna, att jämväl Dalarne och Värmland skäligen borde

bliva delaktiga av anslag för ifrågavarande ändamål, har det nämligen

synts de sakkunnige lämpligare, om en sådan anordning då läte sig

genomföras utan lagändring.

I övrigt må beträffande vad under denna § föreslagits endast framhållas,

hurusom enligt de sakkunniges förmenande den omständigheten,

att en väg å en kortare sträcka kommer att genomlöpa bebyggda orter,

icke bör utgöra hinder för Konungens befallningshavande, att, med

hänsyn till vägens betydelse för utbredning av bebyggelse och odling,

förordna om sådan vägs anläggning såsom ödebygdsväg, endast vägen

i övrigt och till avsevärd längd sträcker sig genom obygd eller glest

befolkade trakter.

2 §•

Vidkommande bredden av ödebygdsväg hava de sakkunnige, såsom

av det föregående framgår, tänkt sig denna böra, allt efter som förhållandena

påkalla, bestämmas till 2.2, 2.5 eller 3 meter, därvid de sakkunnige

emellertid ansett, att dylik väg för intet fall borde givas mindre

bredd än 2.2 meter. Med hänsyn till den vidsträckta befogenhet i fråga

om bestämmande av bredden å allmän väg, som gällande väglag tillerkänner

Konungens befallningshavande, och då man väl får utgå

från att Konungens befallningshavande vid meddelande av beslut an

-

116

gående bredden av ödebygdsväg giver vederbörligt beaktande åt de

synpunkter, som i sådant avseende kunna göras gällande vid frågans

om ödebygdsvägarna behandling av statsmakterna, har det synts de

sakkunnige kunna ifrågasättas, huruvida icke särskild bestämmelse i

väglagen om så att säga normalbredden å ödebygdsvägar skulle kunna

undvaras.

Då emellertid väglagen innehåller stadgande angående bredden å

lands- eller bygdeväg, hava de sakkunnige förmenat, att motsvarande

bestämmelse lämpligen också borde i väglagen införas beträffande ödebygdsväg

och hava i sådant avseende som normalbredd föreslagit 2.5

meters bredd.

3 §.

På sätt lärer framgå av vad sakkunnige i fråga om vägarnas tekniska

utförande anfört, torde i 3 § väglagen för vägs anläggning givna

bestämmelser icke till fullo överensstämma med vad enligt de sakkunniges

mening borde i sådant avseende gälla beträffande ödebygdsväg.

När de sakkunnige emellertid icke föreslagit något särskilt, från det i

3 § givna avvikande stadgande beträffande sättet för ödebygdsvägs

byggande, beror detta därpå, att sakkunnige, som för övrigt vid uppgörande

av föreliggande förslag utgått från angelägenheten att i möjligaste

minsta mån göra rubbning i nu gällande väglag, förmenat sig

hava fog för den uppfattningen, att tillämpning i nu förevarande avseende

av nu gällande bestämmelse icke på något sätt behöver innebära

frångående av det sätt för anläggning av ödebygdsväg, som bäst överensstämmer

med vägens karaktär och det ändamål, den är avsedd att

tjäna. Ett stöd för denna uppfattning hava de sakkunnige trott sigfinna

däri, att då de s. k. enklare vägarna infördes och väglagens bestämmelser

blevo på dem tillämpliga, ingen ändring vidtogs beträffande förevarande

§, oaktat i det störa hela enahanda förhållanden synas föreligga

ifråga om sättet för dessa vägars anläggning, som enligt de sakkunnigas

förmenande borde gälla vidkommande anläggning av ödebygdsvägar.

4 §.

Ehuru enligt de sakkunniges mening anläggningen av ödebygdsvägar

i huvudsak lärer vara att betrakta såsom en på statsverket ankommande

angelägenhet, har det emellertid synts föreligga fullgoda

skäl, för att åt Konungens befallningshavande gives befogenhet att vid

117

meddelande av beslut ifråga om utförande av sådan väg förplikta vederbörande

väghållningsdistrikt att med visst mindre av Konungens befallningshavande

fixerat belopp deltaga i kostnaden för anläggningen.

Därjämte synes det rimligt, att Konungens befallningshavande må

såsom villkor för väganläggningens utförande föreskriva, att utan kostnad

skall tillhandahållas erforderlig mark samt vid platsen tillgänglig

materiel såsom sten, torv, virke och grus m. m.

Då emellertid anläggningen av ödebygdsvägarna i det huvudsakligaste

ankommer på statsverket, synes jämväl underhållet av dessa vägar,

intill dess de vunnit nödig stadga och fasthet böra — såsom på visst

sätt hörande till anläggningsarbetet — vara statsverkets ensak, något

som också av de sakkunnige framhållits i den allmänna motiveringen.

Vid dryftandet av de med det åt de sakkunnige givna uppdrag

sammanhängande spörsmål hava de sakkunnige fäst sin uppmärksamhet

vid det förhållande att i gällande väglag ej finnes uttryckligen bestämt,

huruvida brygga, som utgör slutpunkten av en väg, också skall anses

tillhöra vägen och således iståndsättas och underhållas i samma ordning

som själva vägen. Då ödebygdsvägarna givetvis ej alltför sällan komma

att framdragas till sjöar, varöver samfärdseln vidare måste förmedlas

genom större farkoster, erfordras också vid dessa vägars slutpunkter

vid sjöarna anordnande av bryggor. Men för de trakter, varom nu är

fråga, lära väl i allmänhet avsevärda svårigheter möta för iståndsättande

och vidmakthållande av sålunda erforderliga bryggor, därest icke dessa

kunde tillkomma i samma ordning som själva vägarna. De sakkunniga

hava emellertid ansett sig kunna utgå från den uppfattningen, att ehuru

något uttryckligt stadgande därom icke föreligger, väglagens innebörd

likväl avser sådan anordning.

Beträffande slutligen den omständigheten, att i förevarande § föreslagits

viss bestämmelse angående ödebygdsvägs underhåll, ehuru paragrafen

i väglagen är införd i det kapitel, som handlar om ödebygdsvägs anläggning,

indragning eller förändring, tillåta sig de sakkunnige erinra, att

detta har sin förklaring däri,’ att, såsom ovan anförts, ifrågavarande

underhåll ansetts vara att i viss mån hänföra till anläggning av ödebygdsväg.

43 §.

Här föreslagna tillägg lärer vara erforderligt med hänsyn därtill,

att vid vägdelnings förrättande underhållet av ödebygdsväg fortfarande

kan ankomma på statsverket.

118

50 §.

De sakkunnige hava ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke

kostnaden för särskilda nämndens uppskattning, i vad avser ödebygdsväg,

skäligen borde gäldas av statsverket. Emellertid hava de sakkunnige,

med hänsyn, bland annat, till det förhöjda statsbidrag till

underhåll av ödebygdsväg, som föreslås under 60 §, icke ansett lämpligt

framlägga något förslag om distriktets befriande från ifrågavarande

kostnad.

60 §.

Oaktat statsverket — enligt de sakkunniges förslag — skulle bära

den huvudsakligaste kostnaden för ödebygdsvägarnas anläggning, lärer

det likväl icke låta sig förnekas, att dessa vägars anläggning och framförallt

underhåll kommer att medföra en avsevärd tunga för väghållningsdistrikten

och de enskilda väghållarna. Härvid är även att märka,

att vederbörande v äghållningsdi strikt i allmänhet ej höra till de ekonomiskt

mera bärkraftiga.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har det synts sakkunnige

skäligt, att av statsmedel utginge, utom det ordinarie till 3/io av uppskattade

underhållskostnaden uppgående statsbidraget jämväl ett tillläggsbidrag,

beräknat ''allenast å kostnaden för underhållet av ödebygdsvägar

inom distriktet. Detta bidrag synes böra i allmänhet utgå med

3/io av denna kostnad. Dock synes Kungl. Maj:t böra kunna, efter

gjord ansökning, medgiva bidragets förhöjning intill 6/io av samma

kostnad.

Att låta detta tilläggsbidrag tillkomma allenast dem, som fullgöra

naturaunderhåll å ödebygdsväg, lärer emellertid ej vara lämpligt. Även

om vissa skäl kunde anföras för att lämna dessa, sannolikt i regel

mindre väl ekonomiskt situerade naturaväghållare ett större statsbidrag,

synes dock en sådan särställning gent emot de andra natura väghållarna

ej tillräckligt motiverad. Härtill kommer ytterligare, att till följd av

det sätt, varpå vägskatten enligt gällande väglag beräknas och debiteras,

en sådan anordning skulle medföra, att jämväl samtliga ickenaturaväghållare

skulle komma i en gynnad ställning gent emot dem,

som hade att fullgöra naturaunderhåll å lands- eller bygdevägar.

Vid sådant förhållande och då för övrigt den tunga, som ödebygdsvägarnas

anläggning och underhåll medför, i det stora hela lärer kunna

anses vila lika på hela väghållningsdistriktet, har det synts de sakkunnige

lämpligast att låta förutom vägkassan för på densamma an

-

119

kommande vägunderhåll även naturaväghållarna å lands- eller bygdevägar

bliva delaktiga av ifrågavarande tilläggsbidrag, som då skulle

tillgodokomma samtliga naturaväghållare inom distriktet i samma proportion

som det andra statsbidraget.

Vidkommande de fastigheter, som enligt vederbörande vägdelningsinstrument

skola hava att underhålla ödebygdsväg, som ännu är föremål

för statsunderhåll, synas dessa lämpligen böra, under den tid statsunderhållet

varar, i stället för nämnda naturaunderhåll å ödebygdsvägen,

bidraga till väghållningen med penningar. Det bidrag, som sålunda

skulle åligga dessa fastigheter att utgiva, synes skäligen böra utgå med

det belopp, vartill kostnaden för vederbörande fastighet enligt vägdeldelningsinstrumentet

tillkommande underhåll å sådan ödebygdsväg av

särskilda nämnden bestämts, efter avdrag motsvarande naturaväghållarna

inom distriktet tillkommande statsbidrag.

75 §.

Beträffande slutligen vinterväghållningen å ödebygdsväg har det

synts lämpligen böra överlämnas åt Konungens befallningshavande

att — efter vederbörandes hörande — medgiva viss lindring i densamma.

Förslag till tillägg till lagen av den 5 juli 1907 om enskilda vägar

på landet.

35 §.

Vad i denna lag om väghåilningsskyldighetens fördelning stadgas

må ej innefatta hinder för kommun eller väghållningsdistrikt att lämna

bidrag till byggande av enskild väg eller bro.

Motiv.

Vid innevarande års riksdag har, på sätt ovan omnämnts, av undertecknad

Molin väckts en motion med hemställan, att riksdagen för sin

120

del måtte besluta följande tillägg till lagen om enskilda vägar på landet:

»§ 35. Vad i denna lag om väghållningsskyldighetens fördelning

stadgas må ej innefatta hinder för kommun att lämna bidrag till

byggande och underhåll av enskild väg eller bro.»

Den sålunda föreslagna bestämmelsen överensstämde med ett av

lagutskottet vid 1907 års riksdag framlagt förslag, vilket dock, som av

ovan lämnade redogörelse framgår, icke av riksdagen då godkändes.

Den vid årets riksdag väckta motionen har icke heller vunnit riksdagens

bifall.

Vid dryftande av frågan om åstadkommande av utfartsvägar med

eller utan statsunderstöd hava sakkunnige ej kunnat undgå att komma

till den bestämda uppfattningen, att det vore önskvärt och angeläget,

att kommunerna erhölle möjlighet att bidraga till anläggningar av

sådana vägar. Det har nämligen synts de sakkunnige uppenbart, att

i ett flertal fall dylika vägar — de må vara aldrig så nyttiga och nödvändiga

— likväl svårligen lära kunna komma till stånd, därest ej bidrag

därtill lämnas av kommunerna. Då nu dessa vägar givetvis måste

få stor betydelse för kommunerna, synes ett sådant understödjande

jämväl ur kommunernas synpunkt vara synnerligen välbetänkt.

Vidkommande vad av jordbruksutskottet vid 1918 års riksdag anförts

därom, att bidrag borde lämnas endast för sådan enskild väg,

som vore till betydande gagn för en avsevärd del av kommunens medlemmar,

hava de sakkunnige förmenat, att faran för en kommuns oskäliga

belastande med utgifter i förevarande avseende torde vara tämligen

obetydlig, då anledning icke lärer förefinnas att antaga, att ett kommun

alstämmobeslut om bidrag till enskild väg kommer till stånd, därest

icke ett verkligt intresse för kommunen föreligger. På grund av vad

sålunda anförts hava de sakkunnige funnit sig böra upptaga det förslag,

som nämnda vid årets riksdag väckta motion innehåller, därvid

de sakkunnige likväl med hänsyn till de skäl, som kunna anföras emot

lämpligheten att för en enskild väg belasta en kommun med de mera

permanenta utgifter, som bidrag till underhållet av sådan väg skulle

medföra, icke ansett sig böra föreslå, att den avsedda möjligheten för

kommun att bidraga till enskilda vägar skulle sträcka sig utöver lämnande

av bidrag till själva anläggningen av sådan väg.

Hava de sakkunnige sålunda i ett avseende ansett sig böra iakttaga

en viss inskränkning uti det i motionen framlagda förslagets omfattning,

har det i ett annat avseende synts de sakkunnige föreligga starka skäl

att gå något utöver vad motionen avser. De sakkunnige hava näm

-

121

ligen ansett, att jämväl väghållningsdistrikten böra beredas möjlighet

att lämna bidrag till inom desamma belägna enskilda vägar.

Det bär synts de sakkunnige uppenbart, att eu väganläggning

även om den ej är av sådan betydelse, att den bör komma till stånd

i den ordning, lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet avser, likväl mången gång kan vara av sådan vikt för allmänna

samfärdseln inom ett vägkållningsdistrikt, att ett bidrag därtill från

distriktets sida — därest anläggningen eljest icke kunde komma till

stånd — också kan vara väl grundat. Vid sådant förhållande ävensom

av de skäl i övrigt, som ovan (sid. 74—75) framlagts, synes det de sakkunnige,

att fullgoda skäl föreligga att tillerkänna väghållningsdistrikten

rätt att lämna sådana bidrag.

Med anledning av vad sålunda anförts få sakkunnige hemställa, Hemställan.

att Herr Statsrådet ville hos Kungl. Maj:t föreslå avlåtande av nådig

proposition,

att riksdagen måtte för sin de! besluta sådana

äudringar i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet och i lagen

den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet, som av

sakkunnige föreslagits.

B. Författningar rörande anslagens utgående.

I de båda för närvarande gällande nådiga kungörelserna den 14 Kungörelnovember

1913 angående villkor för erhållande av statsbidrag till enk- den ujllam3

lare vägar och den 27 juni 1914 angående statsbidrag till väganlägg- och den ”/•

ningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt upprens- 1914''

ning av åar och farleder höra tydligen redan för det fall, att framlagda

förslag att bereda möjlighet till erhållande i vissa fall av tilläggsanslag

skulle bliva genomfört, en del förändringar vidtagas. Men även

i vissa andra avseenden synas förändringar påkallade.

Vad först beträffar frågan om att för vägbyggnad erforderlig mark Upplåtelse

skall kostnadsfritt tillhandahållas av landsting, kommun eller enskilda av markär

att märka, hurusom från dessa anslags första utgående även marklösen

inräknats i de kostnader, på vilka beräkningen av statsbidragets

storlek grundats, allt intill dess vid 1914 års första riksdag detta ändrades

därhän, som framgår av nådiga kungörelsen den 27 juni 1914.

16

122

För anslaget till enklare vägar, som utgått först från och med 1914,

har hela tiden denna senare grundsats varit gällande.

Nämnda förändring i förut gällande bestämmelser tillkom på grund

av motionen nr 54 i första kammaren av herr E. Lindblad. Som huvudmotiv

anförde han, att villkoret i fråga året förut fastslagits för de

enklare vägarna, varför det vore följdriktigt att även för de vanliga

vägarna införa samma bestämmelse samt att därigenom någon del av

statsmedlen skulle inbesparas till förmån för andra företag, i det att

de för varje år anvisade anslagen skulle räcka till för flera företag.

Statsutskottet anslöt sig till motionärens förslag med den begränsning,

att villkoret skulle gälla endast sådana företag, som Konungens befallningshavande

efter den 1 januari 1915 ålagt väghållningsskyldige att

genomföra. Riksdagen biföll utskottets förslag, som sedan infördes i

meranämnda nådiga kungörelse av den 27 juni 1914.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län har i sitt ovan omnämnda

underdåniga utlåtande den 18 januari 1918 även upptagit detta

spörsmål och uttalat, att villkoret om den för statsverket kostnadsfria

upplåtelsen av mark vore av största betydelse såsom innebärande det

enda någorlunda verksamma bandet på den enskilda vinningslystnaden

hos ägarna till av företaget berörd mark, då man på grund av erfarenheten

eljest hade anledning befara, att denna vinningslystnad skulle

göra sig bred och kostnaderna för marken uppdrivas till jämförelsevis

oskäliga belopp, vilket vore så mycket mer obefogat på grund av den

stora fördel, som i regel tillskyndades de egendomar, över vars mark

vägarna framdroges. Visserligen funnes alltid utvägen att genom expropriation

bestämma dessa kostnader, men då erfarenheten visat, att

expropriationsersättningarna i allmänhet beräknades till högsta möjliga

belopp, ett beräkningssätt, varpå den nya expropriationslagen lämnade

anvisning, så kunde icke heller med detta förfarande garanteras, att

kostnaderna för marklösen komme att hållas inom skäliga gränser.

Genom bibehållande av villkoret om kostnadsfri markupplåtelse skulle

också främjas framkallandet av ett mera verksamt ortsintresse att få

dessa kostnader nedbringade.

Mot denna bestämmelse, om vars återtagande redan vid 1915 års

riksdag motionerades, dock utan resultat, har med ett visst berättigande

anmärkts, dels att det vore ett misstag att tro, det staten finge

bidraga till de genom oskäliga markpriser vållade ökningarna uti jordlösenskostnaderna,

då ju statsbidraget utginge som bestämd del av den

beräknade kostnaden och således varje ökning utöver denna drabbade

intressenterna och icke staten, och dels att borträknandet av marklösen

123

från anläggningskostnaderna vållade, att statsbidraget nedbringats avsevärt

under det förut i normala fall till två tredjedelar av totalkostnaderna

beräknade statsanslaget, varför den tanken framkastats, att

statsbidraget borde till kompensation härav böjas till 75 å 80 % av

den beräknade kostnaden exklusive marklösen. Angående förstnämnda

erinran torde böra nämnas, att i de under normala tider icke sällsynta

fall, då den verkliga totalkostnaden för arbetet utan jordlösen understiger

den beräknade, en ökning av marklösen utöver den beräknade

också till viss del drabbar staten; detta inträffar dock ej så ofta, att

det förtjänar något beaktande. I sistnämnda avseende är att märka,

att enligt en till statsutskottet vid 1914 års första riksdag ingiven beräkning

marklösen i södra och mellersta delen av landet uppginge till

i medeltal 9,2 % och i norra delarna till 7 % av hela anläggningskostnaden,

på grund varav en höjning av statsbidraget från två tredjedelar

till tre fjärdedelar av anläggningskostnaden exklusive marklösen skulle

mer än fullt kompensera inverkan av det år 1914 införda villkoret.

Sådana förhållandena för närvarande äro, anse sakkunnige, att villkoret

rörande markupplåtelse bör bibehållas, och att liksom utgift för

markförvärv icke får i den beräknade anläggningskostnaden upptagas,

ej heller ersättning för intrång, hägnad o. d. må däri inräknas,

emedan själva huvudbestämmelsen eljest blir illusorisk.

Emellertid synes det sakkunnige påkallat, att bestämmelsen om

till huru stor del av den beräknade anläggningskostnaden statsanslag

må beviljas ändras därhän, att i vissa fall — oberäknat hamnbyggnader

— större del än två tredjedelar må kunna utgå, på samma gång

som anslaget i flera andra fall må kunna sättas lägre än nämnda del.

Enligt gällande bestämmelse får anslag — med nyssnämnda undantag

för hamnar — icke sättas högre än två tredjedelar av den beräknade

kostnaden, vilket i verkligheten tillämpats så, att alltid detta maximum

beviljats, detta dock, så vitt sakkunnige ha sig bekant, med ett enda

undantag på de senaste tio åren. Det synes önskvärt, att Konungens

befallningshavande i sina resolutioner, i stället för att som nu ålägga

ett vägdistrikt att under förutsättning av statsbidrag till två tredjedelar

av kostnaden utföra ett visst företag, efter granskning av distriktets

ekonomiska bärkraft och beskattning av olika slag m. m. dylikt i varje

fall särskilt prövade, huru stort bidrag som borde utgå. Då kunde

särskilt välsituerade distrikt få åtnöjas med helt små anslag, under det

att ett betungat kunde erhålla ett större. Och då synes också möjligt

att sätta detta maximum högre än två tredjedelar, t. ex. tre fjärdedelar

Stati b idragets

storlek.

124

Tilläggs

anslag.

eller fyra femtedelar. Därigenom skulle visserligen för ett betungat

distrikt förut omnämnda kompensation av bestämmelsen om markupplåtelse

i viss mån kunna erhållas, men detta torde icke böra anses annat

än rättvist, och ej heller skulle det medföra tidigare påklagade olägenheter,

då på grund av bestämmelsernas karaktär samma sporre till

offervillighet i avseende på avståendet av jord för företaget ändock vore

kvar. Det synes som om i medeltal anslagen till de olika företagen ej

borde ökas, utan endast en lämplig förskjutning mellan olika distrikt

behövde ske.

Enligt för närvarande gällande författningar kan icke någon ökning

av statsbidraget till ett företag utöver det efter kostnadsberäkningens

fastställelse eu gång beviljade bidraget medgivas, åtminstone

icke annat än för arbeten utanför den fastställda planens ram, vilka senare

visa sig nödiga. Emellertid överskrida anläggningskostnaderna

tydligtvis rätt ofta de beräknade, om också under tidigare år ej i särskilt

hög grad. Men under de senaste åren, särskilt från och med år

1916, har det visat sig, att på grund av de genom kristiden framkallade

prisstegringarna kostnaderna, på sätt ovan i fråga om beredande

av visst tilläggsanslag framlagts, överskridas i så hög grad, att särskilda

åtgärder nödvändigtvis påkallas. Att helt enkelt övergå till att

bidraget skall bestämmas till viss del av verkliga kostnaden synes alls

icke tillrådligt, främst på den grund att företagarna då icke få samma

intresse för en god hushållning. I dess ställe synes lämpligt medgiva

att under förutsättning av noggrann kontroll från statens sida i avseende

på utgifterna för företaget tilläggsanslag efter särskild prövning

i varje fall rörande nedlagda kostnader, rådande prisstegringar av försvårande

slag, intressenternas bärkraft m. fl. inverkande omständigheter

må utgå i fall, då kostnaderna avsevärt överskridit de beräknade

och detta då allra högst till samma del av de överskjutande anläggningskostnaderna,

som det ursprungliga anslaget utgjort av de beräknade.

För att möjliggöra denna förändring av bestämmelserna nödvändiggöres

tydligen i fråga om redan utförda delar av arbetena, att

den noggrannaste möjliga granskning göres av räkenskaperna för företaget

i fråga, samt i fråga om framtida arbeten, att staten övervakar

arbetenas ekonomiska förvaltning. Detta mål torde enklast kunna nås

på det sätt, att kassaförvaltare för respektive företag förordnas av Konungens

befallningshavande och att den distriktstjänsteman, som fungerar

såsom statens kontrollant, ägde att vid inspektioner också tillse, att

det ekonomiska handhavandet av arbetet vore betryggande.

125

I anslutning till vad sålunda anförts få sakkunnige föreslå, att följande

förändringar införas i meranämnda nådiga kungörelse den 27 juni

1914 angående statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, broocli

hamnbyggnader samt upprensning av åar och farleder, nämligen:

Mom. 3. Statsbidrag må utgå med belopp i allmänhet icke överstigande

två tredjedelar av den beräknade kostnaden enligt den fastställda

arbetsplanen; dock dels att för mindre hamnar företrädesvis fiskehamnar,

anslag må av Kungl. Maj:t bestämmas till högst nio tiondelar av den

beräknade kostnaden, i vilket fall av statsanslaget endast sju niondelar

må kunna användas till arbetets utförande, varemot återstående

två niondelar skola avsättas till en hamnfond på sätt i mom. 14 sägs,

dels att för andra anläggningar i fall, dd sd med hänsyn till intressenternas

bärkraft och andra inverkande omständigheter kan prövas särskilt påkallat,

anslag må av Kungl. Maj:t beviljas till högst fyra femtedelar av den beräknade

anläggningskostnaden;

och skola menighet, bolag eller andra vederbörande, vilka antagas

komma att av ett genom statsbidrag understött företag hava nytta,

genom kontant tillskott, materialier, arbete eller andra bidrag bestrida

den återstående, icke av statsmedel anvisade andelen av kostnaderna

för företagets fullbordande, varvid bestämmelsen i mom. 4 skall iakttagas.

I fråga om väganläggningar eller vägförbättringar, vilka Kungl.

Majrts befallningshavande efter den 1 januari 1915 må ålägga väghållningsskyldige

att utföra, skall för åtnjutande av statsbidrag gälla, att för

anläggningen eller förbättringen erforderlig mark kostnadsfritt skall

tillhandahållas av landsting, väghållning sdistrikt, kommuner eller enskilda;

och må förty i den beräknade kostnaden för företaget icke upptagas

utgift för förvärv av mark eller ersättning för intrång, hägnad eller dylikt.

Mom. 4. Vid meddelande av statsbidrag skall, där Kungl. Maj:t

icke finner undantag böra äga rum, iakttagas, att, om verkliga kostnaden

för arbetets utförande skulle befinnas understiga den beräknade,

av vederbörande myndighet granskade och godkända kostnaden, det

beviljade statsbidraget minskas med så stor del av den ifrågavarande

besparingen, som det beviljade statsbidraget utgjort av den beräknade

kostnadssumman. I de fall, dä den verkliga kostnaden avsevärt överstiger den

fastställda beräknade, må, där allmänna större kostnadsstegringar, som ej kunnat

förutses, eller intressenternas ringa ekonomiska bärkraft så särskilt påkalla,

tilläggsanslag kunna efter noggrann prövning beviljas till högst samma del av

skillnaden mellan den verkliga kostnaden, sådan densamma efter granskning av

räkenskaper m. m. kan godkännas, och den vid arbetsplanens fastställelse beräknade

kostnaden, som det ursprungligen beviljade bidraget utgör av sistnämnda

Förslag

rörande vägoch

broans

lagen.

126

Förslag

rörande

enklare

vägar.

kostnad. Vid sådana vägarbeten samt hamn- och brobyggnader avseende

företag, till vilkas utförande statsbidrag beviljats, skola räkenskaper av

vederbörande intressenter föras på sådant sätt, att den verkliga kostnaden

för det av staten understödda arbetsföretaget må kunna säkert

uppskattas.

På enahanda sätt få sakkunnige föreslå, att även i mom. 5 av

nådiga kungörelsen den 14 november 1913 införes motsvarande bestämmelse

angående jämkning av statsbidraget på samma gång som kungörelsens

rubrik ändras att avse villkoren för erhållande av statsbidrag

från anslaget till enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands

och Västernorrlands län.

Vidare få sakkunnige rörande mom. 15, i anslutning till vad av

Konungens befallningshavande i Norrbottens län och distriktschefen

Wedberg anförts, föreslå, att för tydlighets skull i detta moment uttalas,

att anslaget till enklare vägar i vissa fall må kunna användas för ombyggnad

eller förbättring utav vägar av lägre klass till enklare vägar.

Härvid synes dock sådan komplettering av bestämmelsen böra göras, att

utom ödesbygdsvägar även enskilda vägar nämnas.

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige föreslå, att mom. 5

och 15 erhålla följande ändrade lydelse.

Mom. 5. Vid beviljande av statsbidrag skall, där icke Kungl.

Maj:t för särskilt fall finner undantag böra äga rum, det förbehåll göras,

att om verkliga kostnaden för arbetets utförande skulle befinnas understiga

den enligt fastställd arbetsplan beräknade, det beviljade statsbidraget

minskas med så stor del av den sålunda uppkomna besparingen,

som det beviljade statsbidraget utgjort av den beräknade kostnadssumman.

1 de fall, då den verkliga kostnaden avsevärt överstiger den fastställda

beräknade, må där allmänna större kostnadsstegringar, som ej kunnat

förutses eller intressenternas ringa ekonomiska bärkraft så särskilt påkalla,

tilläggsanslag kunna efter noggrann prövning beviljas till högst samma del av

skillnaden mellan den verkliga kostnaden, sådan densamma efter granskning

av räkenskaper m. m. kan godkännas, och den vid arbetsplanens fastställelse

beräknade kostnaden, som det ursprungligen beviljade bidraget utgör av sistnämnda

kostnad. Räkenskaperna skola av vederbörande intressenter föras

på sådant sätt, att den verkliga kostnaden för det av staten understödda

arbetsföretaget må kunna säkert uppskattas.

Mom. 15. På framställning hos Kungl. Maj:t kunna i särskilda

fall medel av ifrågavarande anslag även anvisas till enklare broar å redan

127

färdiga vägar samt till utbyggande, omläggning och förbättring av ödebygdseller

enskilda vägar till enklare vägar.

I vad avser ödebygdsvägärna synes ingen motsvarande kungörelse

med föreskrifter för intressenterna vara av behovet påkallad, alldenstund

anslaget för dessa vägar skulle direkt användas av staten. Härför

torde endast erfordras, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhåller

i uppdrag att analogt med vad nu är fallet för enklare vägar till

Kungl. Maj:t avgiva förslag angående anslagets fördelning för varje år

mellan de fyra länen och att, när nådigt beslut härutinnan föreligger,

fördela anslaget mellan de olika företagen eller ock i de fall, då större

anslag än nio tiondelar av den beräknade kostnaden begäres, överlämna

framställningen med yttrande till Kungl. Maj:t.

Vad slutligen angår anslaget till de statsunderstödda ut fartsvägarna

få sakkunnige i anslutning till vad ovan anförts rörande dessa vägars

tillkomst framlägga följande

Förslag till villkor för erhållande av statsbidrag från anslaget till anläggande

av utfartsvägar inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands

och Västemorrlands län.

Mom. 1. Ansökning om bidrag skall ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande

och vara åtföljd av

plan för anläggningen med betänkande och kostnadsförslag, samt,

därest delaktigheten i den föreslagna vägens byggande blivit genom

överenskommelse eller vägdelning enligt lagen den 5 juli 1907

om enskilda vägar på landet vederbörligen bestämd, sådan överenskommelse,

vid vägdelningen träffad förening eller annan handling, varigenom

nämnda delaktighet bestämts, ävensom bevis, att vägdelningen

vunnit laga kraft.

Mom. 2 Innan Kungl. Maj:ts befallningshavande beviljar bidrag

från ifrågavarande anslag, bör Kungl. Maj:ts befallningshavande i ärendet

höra vederbörande kommunal- eller vägstämma ävensom landsfiskalen

i orten.

Mom. 3. Kungl. Maj:ts befallningshavande må ej disponera medel

från ifrågavarande anslag, med mindre vederbörande landsting för det

Ödebygdsvägarn

a.

De statsunderstödda

utfarts - vägarna.

128

ändamål, som med anslaget avses, beviljat medel, uppgående till minst

15 % av det belopp, som utav anslaget blivit för länet anvisat.

Mom. 4. Statsbidraget, som i allmänhet icke bör utgå med mer

än en fjärdedel till en tredjedel av den beräknade kostnaden för anläggningen,

må ej för något fall av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmas

till högre belopp än som motsvarar hälften av samma kostnad.

Mom. 5. Om arbetets utförande skall mellan Kungl. Maj:ts befallningshavande

och intressenterna eller vederbörligen utsedd arbetsdirektion

kontrakt i vederbörlig ordning avslutas. Kontraktet skall innefatta

förbindelse för intressenterna att i noggrann överensstämmelse med

arbetsplanen och under skyldighet att därvid vara underkastade kontroll

enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes bestämmande påbörja och fullborda

arbetet inom viss bestämd tid utan att väcka anspråk på ytterligare

bidrag av statsmedel, att, sedan väganläggniugen blivit fullbordad,

i gott skick underhålla vägen med därtill hörande broar, intill dess sådan

underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning ålagd eller intressenterna

från underhållsskyldigheten befriats, samt att ej avstänga vägen

för trafik, dock med undantag för trafik med lastautomobil.

I kontraktet skola vidare intressenterna, som äro skyldiga att påkalla

förordnande genom Kungl. Maj:ts befallningshavande av sådan

tillsyningsman, som i 30 § av lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar

på landet sägs, förbinda sig att godtaga den av Kungl. Maj:ts befallningshavande

sålunda utsedde tillsyningsmanuen.

Mom. 6. För fullgörande av sådant kontrakt ävensom för de lyftade

statsmedlens återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall ställas

sådan säkerhet, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes,

varande dock väghållningsdistrikt och kommuner från dylik skyldighet

frikallade.

Mom. 7. Statsbidrag må ej av Kungl. Maj:ts befallningshavande

utanordnas, med mindre av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkänd

plan för företaget upprättats, samt, därest flere äro delaktiga i vägföretaget,

laga kraftvunnen förrättning å stället ägt rum eller i dombok

intagen överenskommelse mellan sakägarne träffats i enlighet med

nämda lag om enskilda vägar på landet angående vägens iståndsättande,

skolande Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest vägen icke förklaras

för allmän, förordna sådan tillsyningsman, som i mom. 5 sägs.

Mom. 8. Beviljat bidrag utbetalas med en tredjedel, sedan kontrakt

om arbetets utförande blivit på sätt ovan sägs vederbörligen avslutat

samt arbetet påbörjats, en tredjedel efter det vederbörande kontrollant

å arbetet intygat, att hälften därav blivit utförd, och återstå

-

12!)

ende tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen avsynat och godkänt

samt styrkt blivit, att vägens framtida underhåll såväl sommar- som

vintertiden ordnats enligt lagen om enskilda vägar på landet vare sig

genom laga kraftvunnen vägdelning eller i domboken intagen överenskommelse

mellan intressenterna.

Mom. 9. De säkerhetshandlingar, som förr statsbidrags utbekommande

avlämnats, skola av Kungl. Majrts befallningshavande förvaras;

dock skola sådana handlingar, som vederbörande ämbetsmyndigheter

kunna bliva i behov att begagna, till dem på behörig rekvisition utlämnas.

Mom. 10. I händelse avvikelse, utan därtill erhållen vederbörlig

tillåtelse, skett från arbetsplanen eller arbetet, utan av Kungl. Maj:ts

befallningshavande medgivet anstånd med detsammas utförande, icke

blivit fullbordat inom därför bestämd tid, inställes all vidare utbetalning

av statsbidraget och ankommer på Kungl. Maj:t att låta återfordra vad

därav uppburits att på en gång eller successivt till Kungl. Maj:ts befallningshavande

inbetalas inom den tid, som bestämmes av Kungl.

Maj:t eller av riksdagen, till vars prövning frågan överlämnas, därest

längre anstånd med inbetalning än till nästa riksdag anses erforderligt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande bör tillse, att inbetalning ingår i

vederbörlig ordning; och skall det åligga vederbörande att å medel,

som sålunda återbetalas, erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,

till dess återbetalningen sker.

Mom. 11. De arbetsföretag, för vilkas utförande statsbidrag beviljats,

böra vara påbörjade inom tid, som i det om företagets utförande

upprättade kontrakt blivit bestämd; kommande, om arbetet icke påbörjats

inom den sålunda bestämda tiden, utan att anstånd lämnats av

Kungl. Maj:ts befallningshavande det beviljade beloppet att reserveras

till riksdagens förfogande.

Mom. 12. Alla kostnader, som i följd av erhållet statsbidrag föranletts

för Kungl. Maj:ts befallningshavande, skola utan undantag bestridas

eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget.

På grund av vad sålunda andragits få sakkunnige hemställa, att

Herr Statsrådet behagade föreslå Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga

åtgärder för

att de hittills gällande villkoren för åtnjutande

av statsbidrag från de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen

och från anslaget till enklare väg ar måtte

bliva ändrade samt föreskrifter rörande villkoren för

Hemställan.

17

bidrag från de nu föreslagna båda anslagen till ödebygdsvägar

och statsunderstödda utfartsvägar meddelade,

allt i huvudsaklig överensstämmelse med vad

ovan föreslagits.

131

Reservationer.

l:o. Av herr Insulander:

Sakkunnige hava i sitt betänkande (sid. 63 och 64) uttalat, att det

tekniska utförandet av ödebygdsvägarne syntes böra tillgå i sådan ordning,

att Konungens befallningshavande anställde lämpliga schaktmästare som

arbetsledare, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän

vid de årliga inspektionsresorna utövade kontroll över arbetenas

utförande.

Som motiv för denna anordning anföres närmast, att det för ernående

av en så effektiv kontroll som möjligt från statens sida —

vilken befunnits önskvärd med hänsyn därtill att staten skulle hava att

bestrida så gott som alla kostnader för dessa arbeten — syntes erbjuda

större trygghet att på sagda sätt fördela arbetets ledning och kontroll

mellan Konungens befallningshavande och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

än att överlämna bådadera åt en och samma myndighet. Ett

andra skäl har varit den enligt sakkunniges mening gynnsamma erfarenheten

från ödebygdsvägen Tärna—Stensele, som utfördes under ledning

av en schaktmästare. Sakkunnige anföra härutinnan, att man för

fortsatta arbeten med ödebygdsvägar borde använda i viss mån liknande

grunder (sid. 59).

Den av sakkunnige sålunda uttalade uppfattningen har icke undertecknad

kunnat biträda.

Det enda såväl från organisatorisk som från praktisk synpunkt

riktiga måste enligt min mening vara, att arbetet fördelas på sådant

sätt mellan nämnda båda myndigheter, att handläggandet av med ödebygdsvägarnas

tillkomst sammanhängande administrativa frågor uppdrages

åt Konungens befallningshavande samt av alla tekniska frågor åt vägocb

vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän i distrikten. Detta

skulle medföra endast den ändringen i det av sakkunnige föreslagna förfarandet,

att tillsättandet av arbetsledaren skulle ombesörjas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen eller dess distriktschefer, vilka utgöra statens

organ för handhavandet av landets arbeten av ifrågavarande art. Att

arbetsledaren skulle tillsättas genom Konungens befallningshavandes

132

försorg, torde också vara oriktigt på den grund, att Konungens befallningshavande

i regel icke kan tänkas besitta erforderlig kompetens

för bedömandet av kvalifikationerna hos den för varje fall erforderliga

arbetsledningen.

Som arbetsledare bör även enligt min mening, i överensstämmelse

med vad de sakkunnige föreslagit, schaktmästare förordnas i normala

fall. För vissa vägar torde man för övrigt kunna åtnöjas med en

vanlig arbetsförman. Men å andra sidan skulle det ovedersägligen

också vara till stor fördel, om vederbörande distriktsbefäl och dettas

ingenjörsbiträden kunde bistå med råd och anvisningar, när helst

så kunde påkallas, eller till och med direkt för kortare tid vid vissa

arbeten sköta arbetsledningen, såsom i fråga om vissa brobyggnadseller

svårare grundläggningsarbeten, vilket allt på enklaste och bästa

sätt skulle möjliggöras just genom att arbetets utförande helt och hållet

ställdes under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och dess distriktsbefäls

överinseende, då detta senare hade möjlighet att under arbetets gång

följa detsamma och att i fall av behov ingripa på för tillfället erforderligt

sätt.

Tydligtvis kräves på intet sätt större eller annorlunda kvalificerad

personal för den av mig nu ifrågasatta anordningen än med den av

sakkunnige förutsatta.

En annan konsekvens av sakkunniges ovan omnämnda motivering

skulle vara, att andra statens arbeten, exempelvis sådana, som utföras av

järnvägsstyrelsen eller vattenfallsstyrelsen, också borde antingen ledas eller

kontrolleras genom annan myndighets försorg. En sådan uppfattning

har visserligen också kommit till uttryck bland de sakkunnige,

liksom även tidigare inom riksdagen, men synes ingalunda riktig, särskilt

på grund av därmed förbunden brist i den oundgängligen nödiga

enhetligheten i dessa arbetens handhavande. Förefintligheten av denna

uppfattning torde emellertid i sin mån kunna förklara, att sakkunnige

även uti nu föreliggande fråga kommit till ett liknande resultat. Men

då nämnda uppfattning av riksdagen underkänts, kan den tydligtvis ej

heller äga giltighet i fråga om ödebygdsvägarna.

I vad avser de förmenta gynnsamma erfarenheterna från vägen

Tärna—Stensele torde böra erinras därom, att vägen ursprungligen var

avsedd att på barmark endast möjliggöra klövjning och kreaturstransporter

samt varuforsling med släpstötting, men att det av Kungl.

Maj:t uppdrogs åt Konungens befallningshavande att bestämma, att

delar av vägen, där så kunde prövas påkallat, skulle utföras på sådant

sätt, att de även kunde användas för hjuldon. Emellertid upptog

Konungens befallningshavande sedan i kontrakten med socknarna denna

senare bestämmelse för hela vägsträckan med den påföljd, att anslaget

blev alldeles för litet på samma gång som företaget blev synnerligen

betungande för befolkningen, som dock med tillfredsställelse över att

få vägen till stånd genomfört företaget. Visserligen har det endast

varit med tillgripande av en synnerligen välvillig tolkning av kontrakten,

som arbetet kunnat godkännas, men vägen är ingalunda i det

skick, vari den som körväg borde vara. Anmärkningarna på delen

inom Tärna voro också till en början mycket stora, och i avsyningsbevis

rörande olika delar uttalas särskilt, att det endast varit med en

»rimlig» tolkning av kontraktet, som arbetets godkännande kunde tillstyrkas.

I besiktningshandlingarna förekommer även det uttalandet,

att arbetets beskaffenhet i förhållande till de synnerligen måttliga kostnaderna

är tillfredsställande, men också att resultatet med en mera

kompetent ledning kunnat bliva ännu bättre.

Vägen är tydligtvis till utomordentligt stor nytta redan i det skick

den befinner sig, men det har ändock redan visat sig nödigt att ytterligare

förstärka och förbättra densamma, varför nya anslag beviljats

härför från anslaget till enklare vägar.

Arbetet har från början avsetts att vara ett försök, och detta bär

så till vida utfallit väl, att vägen på nyssnämnda sätt visat sig vara till

stort gagn, samt att vikten och fördelen för dessa bygder av vägförbindelser

klart framträtt. Det av statsrevisorerna efter besiktning

av en liten del av den ännu icke fullbordade vägen gjorda uttalandet

(sid. 59), att de »fått det intryck, att vägar av den använda typen

böra kunna motsvara ändamålet att nödtorftigt tillgodose behovet av

kommunikationer i dessa trakter,»*) synes särskilt med hänsyn såväl

till de nyss angivna förhållanden, under vilka det gjorts, som till de

reserverade uttryck, som däri använts, synnerligen väl grundat.

Men att av dessa olika omständigheter draga så vittgående slutsatser,

som sakkunnige synas vilja, kan ej vara berättigat, så mycket mer

som dels vägen först sistlidne höst fullbordats, och således erfarenheten

är ytterst kortvarig, dels inspektionsförrättarna särskilt framhållit, att

arbetet med en mera kompetent ledning kunnat giva ett bättre resultat,

samt dels det redan befunnits nödigt att ytterligare förstärka och förbättra

vägen.

Slutligen torde böra framhållas, att den omständigheten, att de

statsunderstödda utfartsvägarna utföras under enklare former, icke kan

*) Kursiveringarna gjorda bär.

134

innebära något skäl att förfara på samma eller liknande sätt med ödebygdsvägarna,

alldenstund statsbidraget för de förra, som äro enskilda

vägar, utgår med ett synnerligen måttligt och till storleken begränsat

belopp, för att därigenom intressenterna skola bliva i stånd att för

övrigt reda sig själva, under det att bidraget till ödebygdsvägarna,

som skulle bliva allmänna vägar, utgår med hela eller nästan hela byggnad

skostnaden, under vilka förhållanden staten också har allt intresse

av att själv på det närmaste övervaka arbetena och deras handhavande

i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende. Detta har även framhållits

av de sakkunnige (sid. 63 och 64), men den därav betingade konsekvensen

beträffande arbetenas ledning och övervakande synes icke

hava blivit utdragen.

På grund av vad sålunda anförts får jag som min mening uttala,

att överinseendet över ödebygd svägarnas utförande i tekniskt avseende

bör anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sätt av mig ovan

i korthet angivits.

Carl J. Insulander.

2:o. Av herr Rosén;

De sakkunnige hava ansett, att Konungens befallningshavande bör

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anhålla om förordnande för schaktmästare

eller för distriktstjänsteman att på bekostnad av de till Konungens

befallningshavandes förfogande ställda vägundersökningsmedlen

upprätta förslag till ödebygdsväg. Anledningen till att Konungens befallningshavande

ej skulle äga att utfärda sådant förordnande angives

vara, att nu gällande bestämmelser rörande till Konungens befallningshavandes

förfogande ställda vägundersökningsmedel skulle lägga hinder

i vägen för ett sådant förfarande.

Detta förslag har jag av flera skäl icke kunnat biträda. Det

synes mig nämligen vara nödvändigt, att frågan om ödebygdsvägarnas

undersökning och utförande redan från början ordnas på ett praktiskt

och ändamålsenligt sätt. I sådant syfte torde åt Konungens befallningshavande

böra anförtros uppdraget att förordna erfaren och lämplig

schaktmästare att på statens bekostnad verkställa undersökning och

upprätta förslag till ödebygdsväg. De hinder, som av de sakkunniga

åberopas, lära icke vara större än att desamma kunna av Kungl. Maj:t

undanröjas, på samma gång som Kungl. Maj:t i enlighet med de sakkunnigas

hemställan undanröjer de hinder, som kunna möta för ett över

-

135

låtande på Konungens befallningshavande av uppdraget att förordna

arbetsledare vid vägföretag av nu ifrågavarande slag.

Det lärer vara så mycket mindre lämpligt att uppdraga åt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen att förordna undersökningsförrättare, som

denna myndighet enligt de sakkunnigas mening endast tills vidare

och intill dess andra bestämmelser varda utfärdade skulle äga att

utfärda dylika förordnanden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är,

såsom nogsamt framgått av avgivna yttranden, överhopad med göromål,

för vilkas rätta utförande kräves kvalificerad personal, och

det kan under sådant förhållande ej vara välbetänkt att ens tillfälligtvis

öka dess arbetsbörda genom nya uppgifter av så enkel

beskaffenhet som de nu ifrågavarande, vilka kunna med lika gott resultat

utföras genom Konungens befallningshavandes försorg. Förlägges handläggningen

av dessa undersökningsfrågor till Konungens befallningshavande,

vinnes en snabbare behandling av dylika ärenden och undvikes

inrättandet av de nya tjänster, som torde bliva erforderliga, därest

frågor rörande de norrländska ödebygdsvägarna skola handläggas av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Men även ur en annan synpunkt har jag varit förhindrad att ansluta

mig till de sakkunnigas mening rörande sättet för förordnande av

undersökningsförrättare. Såsom de sakkunniga framhållit, har hittills

ingen undersökning av s. k. enklare väg fått utföras av schaktmästare,

ehuru Kungl. Maj:t i propositionen till 1913 års riksdag uttalade, »att

det understundom torde befinnas tillräckligt och lämpligt, att undersökning

för ifrågavarande vägar verkställes av någon erfaren schaktmästare».

Och då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunnat underlåta

att beträffande de s. k. enklare vägarna ställa sig det åberopade uttalandet

till efterrättelse, lärer styrelsen icke anse sig alltför hårt bunden

av ett uttalande i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, som

för övrigt möjliggör förordnande av distriktstjänsteman även i de fall,

där Konungens befallningshavande förordat en schaktmästare.

Den vägbyggnad av försöksnatur, som på grund av riksdagens

beslut utförts mellan Stensele och Tärna, har stakats och undersökts

av en av Konungens befallningshavande därtill förordnad jordbrukare,

vilken även upprättade instruktion för arbetets utförande, och de

vägbyggnader, som inom Västerbottens län utförts med landstingsmedel,

hava undantagslöst stakats av personer i orten, alltid med

gott resultat. De statsunderstödda utfartsvägar, som enligt de sakkunnigas

förslag skola komma till utförande, torde bliva av lika god

beskaffenhet som ödebygdsvägarna, men undersökningsförrättare ut

-

136

ses av Konungens befallningshavande, dock utan föreskrift, att förrättningsmannen

skall vara schaktmästare eller distriktstjänsteman. Konungens

befallningshavande skall för sådana vägföretag förordna »lantmätare,

kronobetjänt eller annan person, åt vilken uppdraget finnes

kunna anförtros». Det finnes sålunda enligt min mening ingen anledning

att betunga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med handläggningen

av dylika frågor.

På grund av vad sålunda anförts bar jag ansett, att de sakkunniga

i avseende å undersökning och upprättande av förslag till ödebygdsväg

bort föreslå, att ^konung ens befallningshavande förordnar erfaren och

lämplig schaktmästare att på bekostnad av de till nämnda myndighets

förfogande ställda vägundersökningsmedlen upprätta förslag till ödebygdsväg.

Förrättningsmannen bör därvid biträdas av två i orten bosatta

personer» etc.

Gustav Rosén.

^gy/on?fe/7

&//-/-

/^cr /os? ^7/7«/

/^c? ^fesr^/r^c? v^e/-

(Sr (Sf/crc/ c//es- jO/r?rr?e^

t/oS~C7 Sfer?®77yy /-?? &//e7/7/-tss?7 es/SyS/<rsi ''Trea''

cfr e/Xsr- /uo»(7.

/&?■/STTcrs-^r.

/■K^/y/y /Peo''>P«

^ /^7 -W//<W7-

w/W.

ÄV7 Cfrx7s? <?/We/>

<3f7? /S''77/é£sL^/ors&Z£&:\

. £*e,f s7cr?&/-//<7c7 /??o>j/feo/-a/i

SsÉC/£&<J''/~ oy7(7t/" /»W"/f>7i7/7 /''/VV?/??© oc/^W?.

y''c/?/esT7-

&''''7<7>bs-<7''

crrfc^OV SO er yo crrr.

/^C7 /77y/~-

srr/rr-9^ 0.7 mcSes

-

<£ew. Stab. L:r. Anst. Stockh.

\/C7S?//y <6c7S?/r_

STSGc/ //~C75‘/fo770/''.

'' j> c/y

/ 5 / W(^P/7 jr/e/7^ C^/7//757

r^/^5

Z cr&^cr/re/yy/Gr \

Sy<3''/<sr''- ©//<•/-

Sen. Stab. Lit. Anst. Stockh

/S/A 3,

S?4/h/?p*3aArSAos9 /tZ- oc/, ^

^''/<?/7A<y/w/^o/''.

7~?~c7/i> /~o.

/V*-//-

eris y/fe/7

Sffo'' s-css/éeroi/

Sfe''ef frcrcScrcA

-

■■**}**

mgm.Masa!

^Per-je/’//

^jocr/s-gr/-

.yg/7gy

£?<evt7&/?//s-css77S7?cs sTrecf

^Vf f/-e//7?^?o/- /res/v^cr /trersrers <sS

^/cy/7/0/7^ o^cr År os? ey /r-css7s?cr c/s?cy\s,afr~C7’9.

^yTrsa

fejyefxX

''"•■ t* ** r y-i in i ■*,1''* s>l<-

■gZEBéi

Scb. Sb*. I.it akst. Stock»

fiscrr-^e/rfr

Z. £7/7^y<3>e/■//

/R//7/ a//er /r/csvc/ v/r/re.

m\

Z/4Z

för /c^re f/e^/^Aycsfcrr?cZe. rrrorr//.

/%87/f gS/ar /9/isvef v/s/rG

(yefreZ&e/, /t fes ve f

v/r/re -"-------''

för yforre fresmmor

e/refva 9 saxerr/^ea

aå /efs77S>//& ^o/V.

J^Z&råfrc/Z/ j?\SG?c?/rc7.

Z c£rj<yeZ_^eZrZs ''cir? -

Gen Stab L:t. Åt, st. Stockh.

Z5T//.S.

/7///77<Z7/7/7c7 \sc7c?c7s:

IZ%få///7/^?cZ/*/r/>r/- \/C7^/<£>/r/7C>sy~/c7/7C7/j3'' /cXA?-

A/7/. O SO -4o 40 (JO /CO /SO /40 /AO /do 200 220 24o 260 £80 300 J120 340 360 380 400

9. C7C/C//7?CSS7C&-C?

/O. &oA^>07

/£? fpo/Ze/A/ec?

A?- /Z>G''/r72^e/&

/&- AA/yycp''^

/<?_ ^/SS?gA?\SC7//

&//. (5.

/J//f77C7^/yc/ i/C7C/<rss:

___7c7/T7//&/7C7^? /C7S7-

///no ao ro do so /oo /so /vo /so /so soo aao s/o a do seo eoo jao 3/0 ?60 seo roo

£?. /t£?ucT/y/pcy

5~- /7b''/7?/7?e>/rc7b//

/o oy/éy-c7&''/

/so soo aao avo a do eeo 700 sao svo z&o seo roo

/.C/S7C7C/'' 07/ /d7r///^/C7 e//<S/'' /0&/5<0/yc7C/''ca ZC7£7

-» » £>es./cs/orc/e. /77e,/y <s/ //cr/xD/yc/c/e zc/<^/c/''~

JJ ” o/syc/r //ost? a/7Ä5 6o/-c/ /ro7777/7cy ////c///o''/r •</// c/o

G§n. Stab. Lit Anst. Stogkh

/^///77C7/7/7C?’

/c?/7.

\z&?/s&///7/h^<2''A/r//r/.

/. /yos&h?c////?£/~

Z j7/re//<2/9ecr

&. Afc7/cy-/yo/-j7/ ''o/

/3- ^p/e/y^e/tB

/j5~- ^örs^e/s

/&- £?0/''0/''<5C7''

&//. &.

iycYpr(y/r:

yry''cD/''/~^> cy//1/ciy/y^

5- /Ve‘c/^/-/o''/ec''

<g\ C>ve/r-/o''/e?cy

//- &<s///v,c7/~e

Yr&r/ Crcs^y&v''

v £(S^>£sr/CP’C7& /7?£V7 G/

/O /fcr/y?^c/c7s?c?&

/9. yrc/e/G/-.^-

tto ^PO s<o

GtN. Stab. Lit. Anst. Stockh

Bil. 9

Bil. 9.

Exempel

på, ansökan till Konungens befallningshavande om förordnande av förrättningsman

enligt lagen om enskilda vägar på landet.

(Alternativ 1 avser det fall att sökanden icke ämnar begära statsunderstöd

och alternativ 2 att sådan begäran sedermera kommer att ingivas.)

Till Konungens befallningshavande i ................................län.

Härmed få undertecknade vördsamt anhålla om förordnande för ..................

.................... (att Konungens befallningshavande behagade förordna förrättnings

man)

att i enlighet med lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet

till iståndsättande och framtida underhåll såväl sommar- som vintertid emellan

de fastigheter, som återfinnas i bifogade förteckning från häradsskrivaren, och

vilka samtliga utgöra de fastigheter saken angår, verkställa delning av

1. en ifrågasatt ny väg (utfartsväg) i lämplig sträckning

från .............................................till............................................

2. den enskilda utfartsväg, som sträcker sig

från .............................................till...........................................

Förrättningen avser jämväl vägens omstakning för undvikande av större

krokar och backar, där så kan anses lämpligt, ävensom anordnandet av erforderliga

anslutningsvägar.

i anledning av tillämnad

1. anläggning av en ifrågasatt ny väg (utfartsväg)

från.............................................till.............................................,

2. omläggning och iståndsättande av vägen

från............................................till.............................................,

till vilket företags utförande vi hava för avsikt att hos Konungens befallningshavande

söka bidrag av stats- och landstingsmedel, verkställa erforderlig utredning

och uppgöra arbetsplan med tillhörande kostnadsförslag.

Alt. 1 och 2.

Alt. 1.

Alt. 2.

18

Bil. 9—10

Alt. 1 och 2. Därest anmärkning inkommer emot den föreslagne förrättningsmannen, an

hålles

att därav få del och bliva i tillfälle avgiva påminnelser.

............................................ den ........................... 19......

Bil. 10.

Exempel

på ansökan till Konungens befallningshavande om statsbidrag till

utfartsväg m. m.

(Alt. 1 avser det fall, att ansökan ingives under pågående vägdelningsförrättning,

och Alt. 2, att frivillig överenskommelse om vägdelning träffats.)

Till Konungens befallningshavande i .............................................län.

Alt. l. Genom Konungens befallningshavandes förordnande den _....................•••••••;

åligger det undertecknad att i enlighet med föreskrifterna i lagen _ den 5 juli

1907 om enskilda vägar till iståndsättande och framtida underhåll såväl sommarsom

vintertiden mellan vederbörliga fastigheter fördela den enskilda utfartsväg,

som (med tillfartsvägar) sträcker sig från ..................... ■ ..... vid .........................

förbi .................................... till ................................... vid........................_......

Under förrättningen, som påbörjats den .............. ......................, har fråga

uppstått om åtgärder i syfte att åt vägföretaget bereda anslag av de av riksdagen

och landstinget anvisade medlen till statsunderstödda utfartsvägar, (samt

att påkalla Konungens befallningshavandes beslut, huruvida vägen ifråga efter

arbetets utförande och avsyning skall förklaras såsom allmän väg).

I enlighet med åt mig enligt bifogat protokollsutdrag av sakägarne givet

uppdrag, får jag härmed överlämna vederbörligen upprättad uppskattningslängd

över kostnaderna för vägens iståndsättande jämte därtill hörande betänkande och

föreskrifter angående arbetets fullgörande, varav framgår, att vägen är ........meter

lång, och att totalkostnaden för hela vägens byggande av mig (och biträdande

godemän) uppskattats till ............ kronor, varjämte för arbetsledning och kontroll

förslagsvis upptagits ett belopp av ............... kronor. Tillika bifogas förteckning

över samtliga de fastigheter, som vid förrättningen befunnits böra deltaga i vägens

iståndsättande, med angivande för varje fastighet av ägarens namn och hemvist,

Bil. 10

dess taxeringsvärde samt den andel i anläggningskostnaden, som fastigheten

skäligen bör tåla. Indelningen av vägen har lämpligen synts böra anstå, intill

dess frågan om bidrag till vägens byggande av Konungens befallningshavande

avgjorts. Först sedan detta skett och såväl undertecknad förrättningsman som

vederbörande sakägare erhållit vetskap om huruvida anslag är att påräkna samt

i händelse av bifall till framställningen, även om storleken av det stats- och

landstingsbidrag, som kan erhållas, kan förrättningen, i vad den gäller indelning

till vägens iståndsättande, fortsättas och avslutas.

Frågan, huruvida jämlikt meddelat förordnande vägen skall indelas till

framtida underhåll såväl sommar- som vintertiden, torde också lämpligen böra

anstå, intilldess Konungens befallningshavandes beslut föreligger, huruvida vägen

skall förklaras allmän efter vägens iståndsättande (byggande) och avsyning enligt

bifogade plan.

Tillfölje dessa omständigheter har förrättningen med samtliga därvid närvarande

sakägares bifall uppskjutits, intill dess Konungens befallningshavandes

beslut åtminstone med avseende å anslagsfrågan föreligger, varjämte förrättningsmannen

och sakägarna förbehållit sig rätt att, för den händelse Konungens befallningshavandes

beslut i fråga om vägens förklarande som allmän genom klagomål

eller eljest skulle komma att fördröjas utöver tiden för beslutet rörande

anslags beviljande, vidtaga dispositioner för tryggandet av framtida underhållet

genom förening, indelning i vägskiften eller eljest, så att förrättningen kan avslutas

och vägbygget igångsättas.

Undertecknad får därför å sakägarnas vägnar och under hänvisning till den

utredning, som förebragts särskilt beträffande vägens stora betydelse som utfartsväg,

anhålla, att Konungens befallningshavande måtte

Genom förening den ......................................., som enligt § 27 i lagen den

5 juli 1907 om enskilda vägar på landet vederbörligen intagits i häradsrättens

dombok, hava vi överenskommit att under förutsättning av bidrag till belopp,

som möjliggör vägarbetets utförande inom tid och på villkor i övrigt, som av

Konungens befallningshavande kan bestämmas, iståndsätta och, därest vägen

icke förklaras för allmän för framtiden, såväl sommar- som vintertiden underhålla

1. en ifrågasatt ny utfartsväg

2. den redan befintliga enskilda utfartsväg, som sträcker sig

från.................................. till ................................ enligt av ...................................

(på vårt uppdrag) jämlikt Konungens befallningshavandes förordnande den .........

....................... upprättad plan jämte kostnadsförslag.

Med överlämnande av nämnda förening och plan jämte kostnadsförslag få

vi härmed anhålla, att Konungens befallningshavande måtte

l:o) anslå högsta möjliga bidrag av stats-, landstings- eller andra medel till Alt.

vägbyggnaden i fråga enligt bifogade (av Konungens befallningshavande efter

vederbörandes hörande reviderade) plan och kostnadsförslag på villkor, som av

Konungens befallningshavande må bestämmas;

2:o) förklara vägen såsom allmän väg med skyldighet för ..............................

väghållningsdistrikt att för framtiden såväl sommar- som vintertiden underhålla

densamma, sedan sakägarna med eller utan det bidrag, som i punkt 1 sägs, utfört

Alt. 2-

1 och 2.

Bil. 10—11

anläggningen i noga överensstämmelse med nämnda plan ocli väganläggningen av

Konungens befallningsliavande efter vederbörlig avsyning förklarats godkänd, samt

3:o) i händelse av bifall till framställningen i punkt 1 här ovan dels godkänna

...........................såsom arbetsledare dels förordna kontrollant för vägbygget.

Enligt bifogat protokollsutdrag har till arbetsdirektion för vägföretaget utsetts

...............................................................med uppdrag bl. a. att å sakägarnas vägnar

med Konungens befallningshavande avsluta kontrakt angående vägföretagets utförande,

därest detsamma erhåller bidrag av stats- och landstingsmedel.

Å bifogade karta (generalstabens, skifteskarta) är vägens läge angivet i

röd färg.

Av vederbörande myndigheters, korporationers m. flis yttranden över denna

framställning anhålles att få taga del och bliva i tillfälle att däröver avgiva påminnelse.

......................................... den ............................. 19.....

V ägdelningsförr&ttare

enl. uppdrag.

Bil. 11.

Exempel

på kontrakt mellan Konungens befallningshavande och vederbörande

intressenter (arbetsdirektion) ang. utförande m. m. av

statsunderstödd utfartsväg.

(Alt. 1 avser det fall, att laga förrättning i och för vägdelningen pågår,

och Alt. 2, att sådan förrättning vunnit laga kraft eller att frivillig, lagligen fastställd

överenskommelse träffats.)

Kontrakt.

Alt. l och 2. Sedan Konungens befallningshavande i .................................... län den .........

.............................. i och för iståndsättande av utfartsväg från .................................

till ................................. enligt av .................................................. upprättad plan

och kostnadsförslag, som (med den på förslag av ................................ vidtagna

förändring) av Konungens befallningshavande fastställts, beviljat ett anslag utan

återbetalningsskyldighet av .................. kronor, därav ................. kronor av stats

-

Bil. 11

medel, .................. kronor av landstingsmedel och .................. kronor av...............

medel, hava undertecknade intressenter (har undertecknad av vederbörande intressenter

befullmäktigade arbetsdirektion) i och för detta företag (å intressenternas

vägnar) med Konungens befallningshavande avslutat följande kontrakt.

§ I

Vi

förbinda oss (å intressenternas vägnar) att, sedan den delaktighet i väganläggningen,

varom vid nu pågående vägdelning är fråga, blivit vederbörligen

bestämd och laga kraftvunnen,

Yi förbinda oss (å intressenternas vägnar) att

utföra väganläggningen i noga överensstämmelse med av Konungens befallningshavande

fastställd plan utan att väcka anspråk på ytterligare statsbidrag, samt

att underkasta oss av Konungens befallningshavande föreskriven kontroll över

arbetets ordentliga fullgörande enligt nämnda plan och de föreskrifter i övrigt,

som kunna komma att meddelas av den genom Konungens befallningshavande

utsedde kontrollanten.

§2-

Arbetet skall påbörjas senast ............ dagar efter det förrättningen i vad

avser vägens iståndsättande vunnit laga kraft, tiden från 1 november till 1 maj

dock oräknad, samt vara fullbordat senast ............ månader därefter.

Arbetet skall påbörjas senast den ........................ och vara fullbordat senast

den ........................

§3.

Yi förbinda oss att ansvara för vägunderhållet såväl sommar- som vintertid,

intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning ålagd,

eller intressenterna från underhållsskyldigheten befriats, skolande vägen förty i

laga ordning till underhåll indelas eller vederbörlig förening därom träffas och i

domboken intagas.

§4.

Under anhållan att Konungens befallningshavande måtte utse sådan tillsyningsman

för vägens underhåll, som i 30 § av lagen om enskilda vägar på

landet avses, förbinda vi oss att godtaga den tillsyningsman, som sålunda må av

Konungens befallningshavande utses.

§5.

Yi förbinda oss att, sedan vägen färdigbyggts och avsynats, icke under någon

som helst förevändning avstänga densamma för någon annan trafik än med lastautomobil.

§6-

Skulle väganläggningen icke fullbordas inom den ovan bestämda tiden eller

efter medgivande av anstånd med dess fullbordande tiden för sådant anstånd

Alt. 1.

Alt. 2.

Alt. 1 och 2.

Alt. 1.

Alt. 2.

Alt. 1 och 2.

Bil. 11

utgå utan att väganläggningen fullbordats, förbinda vi oss att till Konungens befallningshavande

återbära vad av de för väganläggningen beviljade anslagsmedlen

uppburits jämte 5 % ränta därå från den dag, anslagsmedlen av oss ljftats. Enahanda

återbäringsskyldighet åligger oss jämväl för det fall, att vägunderhållet

sommar- eller vintertiden icke behörigen fullgöres eller mot detta kontrakt i övrigt

brytes.

§ 7.

Av bidraget må lyftas en tredjedel, då styrkt blivit, att

Alt. l. delaktigheten i vägens iståndsättande blivit vederbörligen bestämd och laga kraftvunnen,

Alt. 2. den om delaktigheten ingångna föreningen blivit i domboken vederbörligen

intagen,

Alt. l och 2. intyg av trovärdiga personer företetts, att arbetet påbörjats, samt av Konungens

befallningshavande godkänd säkerhet för kontraktets fullgörande blivit ställd, en

tredjedel efter det vederbörande kontrollant å arbetet intygat, att hälften därav

blivit utförd, och återstående tredjedel, sedan arbetet blivit genom Konungens

befallningshavandes försorg vederbörligen avsynat och godkänt samt dessutom

vederbörligen styrkts, att vägens framtida underhåll såväl sommar- som vintertid

slutgiltigt ordnats genom vägdelningsförrättning enligt lagen om enskilda vägar

på landet eller genom i domboken intagen förening.

Kontroll och avsyning verkställes på intressenternas bekostnad på sätt av

Konungens befallningshavande förordnas.

............................................ den ........................... 19......

Att .................................................................. egenhändigt tecknat sina namn

här ovan, bestyrkes av undertecknade, på en gång närvarande vittnen:

Ovanstående kontrakt har denna dag av Konungens befallningshavande

antagits.

den

... 19

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Ödebygds- och utfartsvägar :

A. Inledning.......................................................................................................... ]

B. Vägbehovet i övre Norrland .............................................................................. 28

C. Vägbehovets tillgodoseende................................................................................. 40

D. De tekniska kraven å vägarna ........................................................................... 49

E. Vägarnas undersökning, anläggning och underhåll................................................ 56

K Erforderliga anslag............................................................................................. 69

Hemställan......................................................................................................... 84

II. Enklare vägar ...................................................................................................... 84

Hemställan ....................................................................................................... 100

III. De allmänna väg- och brobyggnadsanslagen:

A. De nuvarande anslagen....................................................................................... 101

Hemställan......................................................................................................... 103

B. Särskilt kristidstillägg ........................................................................................ 103

Hemställan..............................................................................................._........ 106

IV. Upprättande av flerårsplaner för vägbyggnaderna............................................... 106

V. Lagar och författningar:

A. Ändringar i allmänna väglagen och i lagen om enskilda vägar.............................. 109

Hemställan......................................................................................................... 121

B. Författningar rörande anslagens utgående............................................................ 121

Hemställan......................................................................................................... 129

Reservationer ...................................................................................................... 131

Bilagor.