SOU 1918:9

Till Konungen.

1917 års bankkommitté, som enligt statsrådsprotokollet över finansärenden

den 22 september 1917 skall hava att utreda vissa frågor rörande

det svenska kredit- och bankväsendet, har för sig uppgjort ett arbetspro

-

■2

gram, som kommitténs ordförande den 17 januari 1918 ingivit till Herr

Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet.

Under förhandlingar rörande arbetsprogrammet har kommittén emellertid

funnit påkallat att till behandling i förtur upptaga vissa förhållanden,

vilka synts kommittén höra föranleda omedelbara åtgärder.

I sådant hänseende får kommittén i underdånighet anföra följande.

I Upphävande för enskild man eller handelsbolag:, i vars

firma ingår personnamn, av rätten att driva inlåning från

allmänheten på räkning, som av bank

allmänneligen begagnas.

Bankrörelsen har i Sverige alltid varit underkastad en viss reglering

genom lagstiftning och genom administrativ kontroll. Sammansatta stats-,

banko- och lagutskotten vid 1823 års riksdag, vilkas förslag lades till grund

för kungörelsen den 14 januari 1824 angående inrättande av enskilda

banker, gjorde sålunda redan på sin tid till villkor för bankrörelses bedrivande

i vårt land, att vederbörande bolag hos Kungl. Maj:t anmälde sig och

företedde sina bolagsreglor och utlåningsreglementen, varefter Kungl. Maj:t,

därest dessa funnos av den beskaffenhet och bolagets fond av den betydenhet,

att det åsyftade ändamålet — lättade lånetillgångar av enskilda medel

till’förlag för handel, näringar och jordbruk — därigenom vunnes, skulle

bevilja oktroj för en tid av högst tio år. Allt vad för bolag var eller

kunde bliva stadgat skulle för övrigt gälla även enskilda banker, och deras

lottägare gjordes solidariskt ansvariga för bolagets förbindelser. Koncessionssystemet

tillämpades i fråga om aktiebolags bildande överhuvud, tills

1895 års aktiebolagslag trädde i kraft. Vid uppkomsten av aktiebolag för

drivande av bankrörelse på 1860-talet förbehöll sig Kungl. Maj:t även rätt

att ställa särskilda anspråk i fråga om bolagsordningen, och genom 1886

års banklag betogos andra aktiebolag än bankaktiebolag rätten att driva inlåning

från allmänheten.

Syftet med reglerandet av bankrörelsen i Sverige framgår av talrika

uttalanden från olika tider och bl. a. av en motion vid 1828

1830 årens riksdag, vari framhölls angelägenheten därav, att »allmänheten

så vitt möjligt tryggades för de lidanden, som lätt kunde uppkomma, om

en sådan bankrörelse lämnades utan noggranna lagföreskrifter och betryggande

kontroller». Kungörelsen angående enskilda banker den 9 januari

:s

1846 förutsatte även (1 $) prövning av Kung]. Maj:t, huruvida bankinrättningen

kunde vara för landet nyttig, en prövning, som alltjämt bibehållits

för de numera s. k solidariska bankbolagen och som med 1911

års banklag jämväl föreskrivits för bankaktiebolag.

Den omsorg om bankrörelsens soliditet och allmänhetens skyddande

för förluster av penningmedel, som bankmässigt inlånas, vilken legat till

grund för den svenska banklagstiftningen allt ifrån dess första uppkomst,

har i senare tid tagit sig uttryck i flera ändringar i lagstiftningen, liksom

uti inrättandet och den successiva utvidgningen av bankinspektionen.

1901 års bankkommitté erinrade, »hurusom för närvarande i vårt land

åtskilliga penninginrättningar, vilka ej lyda under banklagarna — särskilt

s. k. folkbanker — driva sin rörelse under benämningen bank. Genom

denna benämning bibringas allmänheten den oriktiga föreställning, att

dessa anstalter äro, liksom de verkliga bankerna, underkastade gällande

banklagstiftning; och det förtroende, som kommer dylika anstalter till del,

är därför i många fall oförtjänt». Till förekommande av nyssberörda

olägenhet förordade kommittén, att alla de enskilda företag, som under benämningen

bank bedrevo bankverksamhet under solidarisk ansvarighet, skulle

underkastas den nya lagen. 1903 års banklagar blevo sålunda tillämpliga

även å s. k. folkbanker. 1903 års riksdag ifrågasatte jämväl i skrivelse

(n:r 133), huruvida icke även kommanditbolag, som driva bankrörelse,

borde underkastas tillsyn och kontroll från det allmännas sida.

1907 års bankkommitté fann det önskvärt, att all rätt att driva bankrörelse

till förhindrande av missbruk lagbundes och att offentlig myndighet

utrustades med maktmedel för att hindra ett obehörigt utövande av bankverksamhet.

Genom 1911 års banklagstiftning förbjödos pantlåneinrättningar och

föreningar att driva inlåning på räkning, som av bank allmänneligen begagnas,

ett förbud som beträffande föreningar dock icke gällde egna medlemmar.

Lagstiftningen bar sålunda hittills strävat att i huvudsak förbehålla den

bankmässiga inlåningen åt banker, vilkas verksamhet denna lagstiftning

strängt begränsat och ställt under offentlig tillsyn och kontroll. »Inlåning

från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas»,

har till och med ansetts ha den centrala betydelse för begreppet

bankrörelse, att den i banklagen fått tjäna som definition på detta begrepp.

Det är då en naturlig konsekvens, att sådan inlåning icke annat än undantagsvis

tillätes andra än banker. Ehuru aktiebolag enligt denna åskådning

4

i allmänhet förbjudits att driva bankmässig inlåning, har emellertid rätt härtill

fortfarande lämnats öppen för enskild man eller handelsbolag, i vars

firma ingår personnamn. Därmed har bankmässig inlåning även lämnats fri

för kommanditbolag.

Förklaringen till att denna rätt, som i övrigt omgärdats med så stränga

garantier, lämnats öppen för bankirfirmor av nu nämnda slag, synes, frånsett

tidigare obenägenhet att begränsa näringsfriheten, ligga däri, att länge

endast ett fåtal sådana firmor funnits och att deras inlåningsrörelse varit

relativt obetydlig. Härtill har utan tvivel också kommit den omständigheten,

att dessa firmors övriga verksamhet kunde anses fylla en uppgift

i landets näringsliv, vare sig denna uppgift låg i utländska penningaffärer

eller, såsom i vissa fall torde hava varit förhållandet, på det industriella

området.

I detta hänseende hava förhållandena numera väsentligt ändrat sig.

Antalet bankirfirmor har under innevarande århundrade och särskilt under

de sista åren visat en utomordentlig tillväxt.

Till 128 bankirer och bankirfirmor utsände kommittén i slutet av

januari en rundskrivelse med vissa frågor angående firmornas grundläggningsår,

rörelsegrenar, eventuella filialer, användning av bankmässiga inlåningsräkningar

m. in. Sedan svar på rundskrivelsen ingått från 105 av

dessa firmor, har det befunnits, att 8 av dem voro grundade under år 1914,

4 under år 1915, 17 under år 1916, 30 under år 1917 samt 10 under de

två första månaderna av år 1918. Åtminstone 29 av dem driva bankmässig

inlåning i mindre eller större utsträckning på en eller flera räkningar,

däribland 4 av de under år 1916 och 7 av de under år 1917 grundade.

Åtskilliga av dessa bankirfirmor ha börjat anlägga filialer eller anställa ombud

i orterna. Bankirverksamheten har alltså fått en helt annan utbredning

och delvis också en annan karaktär, än den hade på den tid, då lagstiftningen

ansåg sig kunna lämna den bankmässiga inlåningen öppen för

denna rörelse.

Det är vidare att märka, att bankirfirmor numera ofta framträda

i sådana former, att de av allmänheten uppfattas såsom banker. Gällande

banklag har visserligen velat förhindra detta genom förbudet att i

firmabeteckningen använda ordet bank samt att vid skyltning eller eljest

vid rörelsens betecknande för allmänheten utesluta personnamn, som ingår

i firman (2 §). Dessa bestämmelser torde emellertid vara föga effektiva

i de fall, då bankirfirma, som numera ofta sker, betecknar sig såsom

kreditkassa, förvaltningskassa eller dylikt samt vid skyltning och annonsering

särskilt framhåller, att firman driver »bankrörelse», men ger de i firma

-

beteckningen ingående personnamnen en undanskymd ställning. Där koinmanditkapital

tinnes, plägar också dettas storlek särskilt framhållas på

ett i ögonen fallande sätt. Detta måste givetvis tolkas så, att firman vädjar

mera till allmänhetens förtroende för kapitalet än till dess personliga förtroende

till firmans innehavare. Därmed har bankirfirman uppenbarligen

redan överskridit de gränser, inom vilka ett berättigande för dess inlåningsrörelse

möjligen kunde erkännas Allmänheten har tvivelsutan ofta den föreställningen,

att någon väsentlig skillnad icke består mellan eu bankirfirma

och en verklig bank. Den gör säkerligen icke alltid klart för sig, att en

bankirfirma icke är underkastad samma lagbestämda begränsning i sin verksamhet

och icke står under samma offentliga tillsyn som eu bank. Ävenså

torde det mestadels undgå uppmärksamheten, att kommanditbolag beträffande

inbetalning av kommanditkapital icke är underkastat den offentliga

kontroll, som beträffande inbetalt aktiekapital är stadgat för aktiebolag.

Den bankverksamhet, som bedrives av bankirfirmorna, är icke häller

avgränsad från andra affärer på samma sätt som i fråga om bankerna.

Tvärtom torde aktieförvärv och aktiehandel samt emissionsverksamhet tämligen

allmänt spela eu mycket stor roll i bankirfirmornas verksamhet.

Dessa rörelsegrenar ha uppenbarligen icke för landets ekonomiska liv den

betydelse, att man för uppehållandet av dem skulle kunna vara böjd att

göra sådana medgivanden i avseende å eu bankmässig inlåning, som icke

i sig själva vore motiverade. Detta gäller givetvis i ännu starkare grad

om den kommissionsaffär i fondpapper, som allmänt drives av bankirfirmorna

och varigenom aktiespekulationen säkerligen befordras och utbredes

i vida kretsar.

Det sammanhang, som bankirverksamhet ofta äger med delvis mycket

riskabla affärsgrenar, medför naturligtvis, att insättarna för sina åt bankirföretag

anförtrodda medel alldeles icke kunna påräkna samma trygghet som

för de medel, som insättas i bank.

Att bankirfirmorna kunnat draga till sig inlåning från allmänheten

på bank mässiga räkningar, förklaras nog till dels genom de högre

inlåningsräntor, som dessa firmor i allmänhet tillämpa och som ofta ligga

1 % eller mer över bankernas inlåningsränta. De medel, som sålunda

tillflyta bankirrörelsen, torde åtminstone i huvudsak vara sådana, som

annars skulle gjorts fruktbärande genom insättning på banker eller sparbanker,

men som nu genom den högre räntan dragas ifrån dessa. För att

bankirverksamheten trots dessa höga inlåningsräntor skall bära sig, måste

givetvis medlen utlånas till högre ränta än bankerna begära, varmed naturligtvis

följer, att den säkerhet, som kan betingas vid sådan utlåning, i

6

genomsnitt blir mindre god. Bankirtirmorna kunna också använda de inlånta

medlen i sina egna affärer, t. ex. för aktiespekulationer eller för

emissionsverksamhet, där förtjänsten är tillräckligt stor för att täcka de

höga inlåningsräntorna, men där också risken givetvis är betydande.

Särskilt anmärkningsvärd synes den höga räntefot vara, som bankirfirmorna

understundom betala på giroräkning. Så höga räntor äro säkerligen

icke förenliga med de krav på likviditet, som böra ställas på dessa

räkningar. Det får därför antagas, att bankirfirmorna vid en ekonomisk

kris skulle vara i hög grad beroende av stöd från andra håll, ett stöd som

just vid sådana tider givetvis alltid blir svårt att erhålla.

De faror, som, enligt vad här sagts, måste anses förknippade med att

bankirfirmorna med det antal, de numera fått, och med den utsträckning,

vari deras rörelse bedrives, äga rätt till bankmässig inlåning, torde

under alla förhållanden vara tillräckligt stora för att man skall ha anledning

att taga i övervägande, huruvida det kan anses lämpligt och försvarligt,

att ifrågavarande undantagsställning upprätthålles. Under den tid,

vi nu genomleva, måste betänkligheterna vara större än vanligt. De ekonomiska

konjunkturerna äro mer ovissa än någonsin och kunna lätt ombytas i

en kris, som för en stor del av den nuvarande bankirverksamheten i landet

kanske blir svår att genomkämpa och som för den allmänhet, som anförtrott

sina medel åt densamma, möjligen kan komma att medföra förluster.

Frånvaron av offentlig tillsyn och kontroll på den bankmässiga inlåning,

som drives av bankirfirmorna, är givetvis synnerligen betänklig.

Utvägen att indraga bankirverksamheten under en sådan kontroll synes

icke lämplig, då bankirverksamheten ju sammanhänger med andra affärer,

som äro främmande för den bankmässiga kontrollen. Man skulle kunna

tänka sig, att bankirfirmornas bankartade verksamhet utskildes från deras

övriga verksamhet och gjordes till en självständig affär, som då kunde

läggas under kontroll. Men skulle detta ske, så komme ju företaget att i

huvudsak få karaktären av en bank. Det synes kommittén alltså vara

en ofrånkomlig slutsats, att inlåning från allmänheten på räkning, som av

bank allmänneligen begagnas, bör medgivas endast banker.

Detta betyder,

att bankirföretag, som vilja uppge den bankmässiga inlåningen och nöja

sig med andra former av kredit, skulle kunna fortgå under i övrigt oförändrade

former;

att bankirföretag, som vilja bibehålla bankmässig inlåning, måste från sig

avskilja sådan annan verksamhet, som icke är förenlig med bankrörelse, och

ombilda sig till banker. Möjligheten av en sådan ombildning kommer givetvis

7

att bero på, huruvida finnans verksamhet har den nyttiga karaktär, att

Kungl. Maj:t finner sig kunna meddela firman oktroj såsom bank.

Det synes kommittén på nu anförda grunder vara av synnerlig vikt, att ett

förbud för bankirfirmor att driva bankmässig inlåningsrörelse snarast möjligt

kommer till stånd. Dock torde den nya lagstiftningen icke böra träda i

tillämpning förrän med ingången av år 1919. De nu bestående bankirfirmorna

få då tid på sig för den ombildning, som den nya lagstiftningen

eventuellt kan föranleda. Medel, som vid utgången av år 1918 innestode hos

bankirfirma på bankmässig inlåningsräkning, borde fortfarande få förbli hos

densamma innestående, men firman skulle icke efter ingången av år 1919

kunna mottaga någon ny insättning på sådan räkning.

Då det emellertid torde vara billigt, att särskild hänsyn tages till

sådana äldre bankirfirmor, som sedan längre tid drivit bankmässig inlåning,

anser sig kommittén böra föreslå, att bankirfirma, som oavbrutet haft bankmässig

inlåning sedan någon tidpunkt före ingången av år 1908, må efter

särskild prövning av Kungl. Maj:t kunna tillåtas att fortfarande driva sådan

inlåning, dock längst till utgången av år 1928.

En sådan undantagsställning torde dock av skäl, som här förut utvecklats,

icke böra tillkomma kommanditbolag.

Till andra bankirverksamheten rörande frågor torde kommittén under

sitt vidare arbete få framdeles återkomma.

II Inskränkning i banks rätt att bedriva sin verksamhet

genom avdelningskontor och förbud att idka

bankverksamhet genom ombud.

I 3 § 3 mom. och 113 § 3 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse

uppställes såsom allmänt villkor för att oktroj skall beviljas bankbolag,

att bolaget skall prövas vara nyttigt för det allmänna.

Detta villkor, som alltid ägt giltighet för solidariska bankbolag, var

för bankaktiebolag nytt. Såsom motiv för dess tillämpning även å aktiebanker

anförde 1907 års bankkommitté, att uppkomsten av nya banker

kunde bliva så stark, att de långt ifrån att stärka och utveckla ett sunt

affärsliv tvärtom på flerahanda sätt kunde bliva till skada för det allmänna.

En utväg att hindra bildandet av banker, då de uppenbarligen icke skulle

vara till nytta för det allmänna, skulle vinnas genom berörda prövningsrätt.

8

Den ifrågavarande bestämmelsen, om vars lämplighet beträffande bankaktiebolag

meningarna under förarbetena till 1911 års banklag dock voro

delade, har enligt kommitténs åsikt verkat gagneligt. Det torde nämligen

med säkerhet kunna påstås, att befintligheten av stadgandet tjänat att förekomma

bildandet av åtskilliga bankföretag, vilka genom sin verksamhet

och konkurrens med förut befintliga banker kunnat bliva till skada för

ett sunt affärsliv.

Erfarenheten från Norge visar, vilken omfattning bankbildningarna under

rådande förhållanden i saknad av hämmande inflytelser kunna taga. Bankernas

antal har där under de tre sista åren ökats från 119 till 173 och det

i bankerna investerade kapitalet från c:a 77 milj. till c:a 300 milj. kr.

Regeringen har ock nyligen för stortinget framlagt ett förslag till provisorisk

lag, däri föreskrives, att nya banker icke må bildas och ökning av

grundkapitalet i förut befintliga banker icke ske utan Konungens tillstånd.

Detta förslag har antagits av stortinget, som utsträckt förbudet mot

nybildning av banker till att omfatta även öppnandet av avdelningskontor.

Ovauberörda stadgande i 1911 års banklag har emellertid hos oss i

praktiken knappast visat sig så effektivt som enligt kommitténs åsikt varit ömkligt,

i det att särskilt på den senaste tiden oktroj meddelats banker, vilkas

behövlighet och mera positiva gagnelighet för det allmänna med fog kunnat

ifrågasättas. Den liberala tillämpningen av detta stadgande lärer enligt

vad kommittén erfarit i viss mån hava hänfört sig till vad som härom

förekommit vid 1911 års riksdag. Därifrån torde stöd ha hämtats för den

meningen, att oktroj icke borde vägras för ett nytt bankföretag, därest

icke fara förelåge, att just detta företag genom sin konkurrens med äldre

bankföretag skulle bliva till skada för affärslivet. Att på förhand med

någon grad av visshet förutse, att detta skulle bliva förhållandet, har

givetvis varit svårt. Åsyftade uttalanden vid 1911 års riksdag gingo

även i den riktning, att största varsamhet borde iakttagas vid vetorättens

utövning.

Kommittén är av den mening, att genom en strängare tolkning

större effektivitet än hittills bör förlänas stadgandet, så att uppkomsten

förhindras av nya bankföretag, vilka icke äro av något verkligt behov

påkallade eller icke kunna förväntas skola tillgodose intressen av allmän natur

eller av betydelse för viss ort.

Den ifrågavarande bestämmelsen har, såsom av det ovan anförda

framgår, till syfte att förebygga de skadliga verkningar för näringslivet,

9

som kunna härleda sig från tillkomsten av allt för många nya banker.

Någon möjlighet att förebygga olägenheter av samma slag, som stå i samband

med det obegränsade öppnandet av nya avdelningskontor för redan

existerande banker och därmed sammanhängande ombudsväsen ger lagen

emellertid icke, och härför är icke heller på annat sätt sörjt. Detta är enligt

kommitténs mening en brist, som, såvitt möjligt, bör avhjälpas ofördröjligen.

Det förhåller sig nämligen så, att varje bank — med undantag för

sådana, som enligt bolagsordningen bildats för att tillgodose omsättningen

å viss ort —• är oförhindrad att, oavsett storleken av kapital eller plats för

huvudledningen, var som hälst inom landet förlägga avdelningskontor.

Givetvis har bankernas filialbildning, så länge den hållit sig inom

vissa gränser, i stort sett varit för landets ekonomiska liv nyttig, i det

härigenom en effektivare uppsamling av det tillgängliga sparkapitalet åstadkommits

och en lättare tillgång till nödig kredit beretts företagsamheten.

Det bör icke häller förbises, att en viss konkurrens mellan bankföretag

är av nöden för att motverka stagnation på området och överhuvudtaget

befordra en tillfredsställande utveckling av bankväsendet.

Under den senare tiden har emellertid filialbildningen enligt kommitténs

mening gått vida över gränsen för det behövliga och nyttiga, och detta

har framkallat en konkurrens, som på sina håll i mera än ett hänseende

utövat ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet och arbetsmetoder.

Ökningen i bankkontorens antal inom riket sedan 1900-talets ingång

framgår av följande sammanställning.

År

S1/i2 1900.

31/i2 1905.

31/i2 1910.

31/i2 1915.

28/2 1918.

Antal kontor

280

400

584

713

. 1,084.

Av efterföljande tabeller framgår det nuvarande antalet bankkontor

inom de olika länen, såväl som för de olika bankerna. Uppgifterna ha på

begäran ställts till kommitténs förfogande av bankinspektionen.

10

Antalet bankkontor inom de olika länen.

S1/l2

1914

3,/l2

1915

81/l2

1916

81/l2

1917

28/2

1918

Stockholms stad. . . ,......

79

87

89

97

97

Stockholms län.........

23

26

28

29

32

Uppsala ».........

14

15

15

20

21

Södermanlands ».........

15

16

18

20

23

Östergötlands ».........

29

32

39

47

53

Jönköpings ».........

26

35

42

56

58

Kronobergs ».........

22

23

27

34

34

Kalmar ».........

28

38

50

54

55

Gottlands »...... . . .

7

7

7

7

7

Blekinge » ........

9

9

11

17

18

Kristianstads ».........

18

21

23

36

37

Malmöhus »........

44

45

48

69

72

Hallands ».........

12

12

15

26

26

Göteborgs o. Bohus län......

33

33

34

38

38

Älvshorgs län.........

27

35

45

54

60

Skaraborgs » .........

27

31

37

45

73

Yär mlands ».........

28

28

30

40

48

Örebro » .........

21

21

26

36

37

Västmanlands ».........

21

22

26

31

32

Kopparbergs ».........

43

44

45

47

49

Gävleborgs ».........

44

45

50

66

67

Västernorrlands ».........

32

36

37

49

52

Jämtlands ».........

13

19

29

44

45

Västerbottens ».........

14

17

21

30

30

Norrbottens ».........

12

16

17

19

20

Summa

641

713

809

1,011

1,084

11

Antal bankkontor för de olika bankerna.

Banken

grundad

år *

Antal

kontor

31/l2 1917

Nya kontor öppnade **

IDIG

1917

1918***

Värmlands enskilda bank ....

1832

24

1

6

Kopparbergs enskilda bank . . .

1835

15

—

1

Östergötlands enskilda bank . . .

1837

23

2

5

4

Smålands enskilda bank.....

1837

54

16

16

1

Örebro enskilda bank......

1837

14

1

2

—

Stockholms enskilda bank ....

1856

13

- •

—

—

Norrköpings enskilda bank . . .

1856

5

2

1

—

Sundsvalls enskilda bank ....

1864

16

—

4

1

Enskilda banken i Vänersborg . .

1864

19

3

1

1

Skaraborgs enskilda bank ....

1864

31

2

3

17

Upplands enskilda bank.....

1864

39

4

5

2

Södermanlands enskilda bank . .

1865

15

1

—

1

Skandinaviska kredit A.-B. . . .

1863

44

—

4

—

Stockholms int. gar. a.-b.....

1869

2

—

—

—

A.-b. Stockholms handelsbank . .

1871

170

17

29

3

A.-b. Blekinge bank.......

1872

2

—

—

—

A.-b. Arbetareringens bank . . .

1883

8

1

2

2

A.-b. Skånska handelsbanken . .

1896

41

2

3

—

Sydsvenska kredit a.-b......

1896

63

6

5

2

A.-b. Göteborgs handelsbank . .

1897

62

13

14

9

Bankaktiebolaget Södra Sverige .

1901

58

5

7

4

A.-b. Mälareprovinsernas bank . .

1901

70

6

11

3

A.-b. Göteborgs bank......

1903

60

7

5

A.-b. Tjänstemannabanken ....

1896

1

—

—

—

A.-b. Malmö folkbank......

1905

1

—

—

—

A.-b. Göteborgs folkbank ....

1871

3

—

_

—

A.-b. Gottlands bank......

1907

4

—

—

—

Transport

857

89

117

57

* Enligt bankmatrikeln.

** Med uteslutande av kontor, som övertagits vid banksammanslagningar.

*** 1/j_28/2

12

Banken

grundad

år *

Antal

kontor

S1/i2 1917

Nya kontor öppnade **

1916

1917

1918***

Transport

_

857

89

117

57

A.-b. Jämtlands folkbank ....

1874

11

2

6

—•

Stockholms Privatbankaktiebolag

1911

11

1

9

1

A.-b. Ångermanlands folkbank . .

1906

19

—

9

—

A.-b. Örebro folkbank......

1905

1

—

—

—

A.-b. Nya Banken........

1912

7

—

—

-—

A.-b. Bollnäs folkbank.....

1894

4

—-

—

—

A.-b. Boslagens folkbank ....

1908

3

—

—

1

A.-b. Borås folkbank......

1906

1

—-

—

—

A.-b. Norrköpings folkbank . . .

1872

2

—

1

—

A.-b. Hallands lantmannabank . .

1916

5

—

5

•—

A.-b. Yärmlands folkbank ....

1916

9

—

9

—

A.-b. Svenska lantmännens bank

1917

26

—

26

10

A.-b. Industribanken.......

1917

34

3

16

1

A.-b. Mora folkbank.......

1903

1

—

—

1

Bank a.-b. Kullen........

1906

2

—■

—

—

A.-b. Sundsvalls kreditbank . . .

1910

2

—

1

2

A.-b. Gevle folkbank......

1905

4

1

1

—

A.-b. Affärsbanken.......

1917

3

—-

3

—

A.-b. Jämtlandsbanken.....

1917

1

—

1

—

A.-b. Medelpads lantmannabank

1906

1

—

—

—

A.-b. Luleå folkbank......

1899

1

—

—

—

A.-b. Nylands folkbank.....

1903

1

—

—

—

A.-b. Halmstads folkbank ....

1905

1

—

-—-

—

A.-b. Hjo bank.........

1906

1

—

—

-—

A.-b. Vara bank.........

1907

1

—

—-.

—

A.-b. Hudiksvalls kreditbank . .

1910

2

—

1

—

Summa

—

1,011

96

205

73

* Enligt bankmatrikeln.

** Med uteslutande av kontor, som övertagits vid banksammanslagningar.

*s* l/1_28/2.

Såsom det framgår av förestående uppgifter, har antalet bankkontor i

de olika länen — med undantag endast för Gottlands län — ökats oerhört

med högkonjunkturen 1915 —1917. Bankkontoren, som uppgingo till ett

sammanlagt antal av (541 vid utgången av år 1914, ha ökats till 713

under år 1915, till 809 under år 1916 och till 1,011 under år 1917.

Denna ökning har fortgått i samma stigande progression under år 1918.

Förhållandet har endast delvis sin förklaring i upprättandet av nya banker.

Av de före 1914 års utgång existerande bankerna ha flera på olika tider

drivit eu energisk expansionspolitik genom upprättande av avdelningskontor

i landsändar, vilkas penninghandel förut gått genom andra banker eller

penninginrättningar.

I fråga om antal bankkontor inom de olika landsdelarna märkes

främst Stockholms stad med 97 kontor och Malmöhus län med 72 kontor

den 28/2 1918.

I fråga om antal kontor pr bank år 1917 kom främst Stockholms

Handelsbank med 170 kontor, därnäst Mälareprovinsernas Bank med 70

kontor, Sydsvenska Kredit-A.-B. med 63 kontor, Göteborgs Handelsbank

med 62, Göteborgs Bank med 60 o. s. v.

Flertalet av de under sista året tillkomna avdelningskontoren hava upprättats

å eller i omedelbar närhet av plats, där kontor för eu eller flera andra

banker förut funnits. Då detta skett på smärre platser, har vanligen syftet

varit konkurrens om inlåningen. Skarp sådan har ofta drivits med på orterna

arbetande sparbanker. Mången gång har man allenast för att förekomma,

det annan bank eljest skulle komma dit, upprättat kontor å ort, där varje

allmängiltig anledning därtill saknats. Och därvid har ej sällan inträffat,

att platsen samtidigt fått kontor jämväl från den befarade konkurrenten.

Såsom skäl för en omfattande nybildning av filialer från någon viss bank

har anförts, att banken måste på så sätt återerövra den ställning inom

sitt verksamhetsområde, som annan utanför detta område belägen bank

genom upprättandet av avdelningskontor på de ifrågavarande platserna

tidigare förskaffat sig. Kontor förläggas ofta långt utanför bankens egentliga

verksamhetsområde. Det förekommer sålunda, att en liten bank med säte

i Stockholm har avdelningskontor bl. a. i Skåne och i nordligaste Korrland.

Härtill kommer, att avdelningskontoren på allt flera orter försetts med fondavdelning,

varefter en kombinerad fond- och utlåningsrörelse där bedrivits

med indragande i spekulationen av allt vidare kretsar. Det finnes sålunda

platser, där en sedermera högt uppdriven fondspekulation befunnits hava

tagit sin början just med öppnandet av ett nytt bankkontor.

Den obegränsade rätten att upprätta avdelningskontor kan föranleda, att

14

den förutnämnda prövningsrätten angående ett bankföretags nytta för det allmänna

blir illusorisk. Om det nämligen befinnes vara nyttigt för det allmänna,

att en ny bank bildas i en landsdel och oktroj för en dylik bank beviljas, kan

denna bank genom upprättandet av avdelningskontor förlägga en huvudsaklig

del av sin rörelse till annan landsdel, där förenämnda motiv för inrättandet av

en ny bank fullständigt saknas. Men därtill kommer, att tillkomsten inom landet

av bankkontor till alltför stort antal måste anses medföra skada för det

allmänna, dels emedan omkostnaderna för kapitalets uppsamling därigenom

stegras, utöver vad som är förenligt med god nationell ekonomi, dels enär

övertaliga bankkontor i orterna lätt leda till en osund inbördes tävlan om

kunder samt till en osund in- och utlåningspolitik över huvud. Genom den

fondkommissionsrörelse, som på sätt ovan framhållits i flera fall bedrives vid

ortskontoren, utbredes ock fondspekulationen. Med en väl organiserad bankrörelse

torde vidare en alltför stor talrikhet för avdelningskontoren icke vara

rätt förenlig. Dels saknas ofta möjlighet att utrusta kontor för ett mycket

begränsat verksamhetsområde med kompetent personal och tillfredsställande

anordningar i övrigt, dels möta avsevärda svårigheter att från huvudkontoret

med tillbörlig uppmärksamhet leda och kontrollera verksamheten vid avlägsna

och spridda avdelningskontor.

Kommittén finner det för den skull angeläget att åtgärder omedelbart

vidtagas för hämmande av denna tillväxt av bankkontor och till återställande

av rimliga förhållanden med avseende å dylika kontors förekomst.

Nytt avdelningskontor bör icke få upprättas, utan att tillstånd därtill

vunnits, och bör för sådant tillstånd förutsättningen vara, att kontoret kan

anses bliva nyttigt för det allmänna. Prövningen av fråga om tillstånd

att upprätta avdelningskontor torde, på sätt redan gäller för banker med

grundfond understigande en miljon kronor, böra tillkomma Eders Kungl.

Maj:t. Därest det skulle befinnas önskligt att i decentralisationssyfte förlägga

den ifrågavarande prövningsrätten till bankinspektionen, har kommittén,

vid det förhållande att ju besvärsrätt alltid förefinnes, icke något

att däremot erinra.

En lagbestämmelse av denna innebörd bör, vad angår nya avdelningskontor,

träda i kraft så snart som möjligt och utan övergångstid inbegripa

jämväl sådana kontor, som upprättas sedan kommitténs yttrande blivit

offentliggjort.

Yad angår dessförinnan upprättade kontor ställer sig saken svårare. Det

är nämligen alltid förenat med svårigheter att förläna eu åtgärd, sådan

som den ifrågasatta, retroaktiv verkan. Såsom av det ovan sagda framgår,

måste det emellertid anses vara i hög grad önskligt, att en tillfredsställande

reglering av antalet redan betintliga avdelningskontor kunde under den närmaste

framtiden genomföras. Genom en föreskrift, att stadgandet beträffande

sådana kontor icke skulle träda i kraft förrän den 1 januari 1923,

skulle man enligt kommitténs åsikt kunna bereda bankerna tillräcklig tid

att förbereda och genomföra de förändringar på detta område, som kunna

anses behövliga. Och detta så mycket mera, om Eders Kungl. Maj:t finge

befogenhet att medgiva längre uppskov med indragning av ett avdelningskontor

i de fall, där goda skäl kunna anföras för erhållande av ett sådant.

En till nämnda tidpunkt begränsad, för samtliga banker lika övergångstid

skulle för tillgodoseende av de syften, som kommittén med den föreslagna

reformen avser, vara önskvärd.

Då det emellertid synts kommittén tvivelaktigt, huruvida en sådan föreskrift

skulle i de fall, då bank beviljats oktroj för längre tid än till utgången

av år 1922, kunna i lag bestämmas utan kriinkning av de rättigheter,

som banken ansetts hava genom oktrojen blivit tillförsäkrad, särskilt

med hänsyn till avdelningskontor, som banken ägt vid senaste oktrojs meddelande,

torde övergångstiden böra fastställas att omfatta den tid, som för

varje bank återstår å dess nuvarande oktroj. För de banker, vilkas oktroj

utgår inom den närmaste framtiden, skulle då kunna medgivas en viss längre

övergångstid, t. ex. två år.

Under alla förhållanden skulle emellertid en hastig reglering av avdelningskontoren

kraftigt befrämjas, genom att föreskrift lämnades, att samtliga

banker, inom viss tid sedan den ifrågavarande lagen trätt i kraft, skulle

hos Eders Kungl. Maj:t anmäla, vid vilka redan befintliga avdelningskontor

banken önskade efter oktrojtidens utgång driva bankverksamhet. Därefter

borde lämpligen uppdragas åt eu kommission bestående av bl. a. representanter

för bankerna att pröva, huru i detta hänseende avdelningskontorsfrågan

borde för samtliga banker ordnas, samt förslag av kommissionen

framläggas till ledning för Eders Kungl. Maj:t vid prövning av denna fråga

beträffande varje särskild bank. Det är sannolikt, att under de förhandlingar,

som skulle komma att föras med respektive banker, överenskommelser i

många fall skulle träffas om indragning av övertaliga kontor långt tidigare

än vid respektive oktrojtiders utgång.

Slutligen anser sig kommittén böra framhålla, att vid prövning av

avdelningskontors nytta för det allmänna hänsyn bör tagas till, huruvida

ortens behov icke kan anses tillfredsställt genom redan befintliga penninginrättningar

samt huruvida vederbörande bank med hänsyn till området för

dess verksamhet, arten av dess rörelse och dess förutsättningar i övrigt framför

annan bankinrättning må anses berättigad att tillgodose förefintliga behov.

16

Det är emellertid icke endast i den starka ökningen av nya bankkontor,

som den skärpta konkurrensen mellan bankerna tagit sig uttryck.

Under de senare åren har på vissa håll en allt större benägenhet blivit

märkbar att genom anställande av ombud på sådana platser, där vederbörande

bank icke har kontor, draga till sig kunder. I allmänhet är det inlåningen, som

ombudens verksamhet avser att främja. I den mån som ombud anställas å

avlägset liggande orter, där bankkontor ej finnas, kunde möjligen göras gällande,

att dylika ombud hava en uppgift att fylla, i det de taga hand om

ledigt kapital och gjorda besparingar, som sedan genom deras förmedling via

en bank tillföras kapitalmarknaden. Särskilt torde denna verksamhet hava

kunnat vara av betydelse på en tid, då bankkontorens antal var mera

begränsat och kommunikationerna olika orter emellan icke voro så utvecklade,

som de under senare åren blivit. Av vad kommittén tidigare anfört,

framgår emellertid, att vårt land numera blivit mera än rikligt försett

med bankkontor, vartill komma sparbanker och postsparbanken. Vid

sådant förhållande måste man fråga sig, huruvida det gagn, som det allmänna

kan vänta av bankverksamhetens bedrivande även genom ombud, kan uppväga

de nackdelar, som vidlåda ett sådant system.

Kommittén har i det föregående sökt visa, att förekomsten av för

många bankkontor med däiav följande utbredning av osunda konkurrensmetoder

är ägnad att medföra allvarsamma olägenheter för bankväsendet.

Detsamma gäller utan tvivel om ombudsväsendet, därest detta får ohindrat

utveckla sig. Det är nämligen icke nog med att en överdriven konkurrens

mellan olika bankombud kan förväntas medföra flera av de missförhållanden,

som känneteckna en liknande konkurrens mellan alltför inånga bankkontor.

Dessa senare stå dock under eu, om ock någon gång kanske icke

fullt nöjaktig, kontroll från huvudledningen, icke minst garanterad därav,

att rörelsen handhaves av två eller flere personer. Då en bank utövar sin

verksamhet genom ombud, är den däremot i det väsentliga överlämnad till

ombudets personliga hederlighet och ordentlighet. Det har därvid föga att

betyda, att ombuden nog i de flesta fall icke hava rätt att teckna bankens

firma utan avlämna kvitto över till insättning mottagna belopp i eget namn

för bankens räkning. Ty den omständigheten, att ombudet veterligen är

anställt för att för bankens räkning mottaga penningar till insättning i

banken, torde vara tillräcklig för att banken i regel skall finna sig ansvarig

för den skada, som för tredje man kan uppkomma, där han använt sig av

ombudets förmedling. Detta måste medföra en viss risk för banken.

Ombuden torde, som ovan anförts, huvudsakligen hava till uppgift

att draga till banken inlåning. Men även utlåningen faller så till vida

17

ofta inom deras uppgift, att de mottaga och till banken med sitt yttrande

vidare befordra ansökningar om lån och diskontering av växlar. Mera självständig

utlånings verksam het torde däremot icke, så vitt kommittén har sig

bekant, förekomma. Men även förmedlingen kan komma att för banken

innebära en fara, om banken vänjer sig att endast på ombudets förord

lämna kredit, och ombudet av en eller annan anledning icke visar sig värt

det förtroende, som banken sätter till detsamma.

Ehuru det ännu icke torde ha blivit brukligt att låta ombuden jämväl

förmedla uppdrag angående köp och försäljning av aktier, så bör dock

möjligheten av en sådan utvidgning av ombudens verksamhet tagas med i

betraktande. Yad detta skulle betyda för spridandet av spekulationen i än

vidare kretsar behöver icke närmare framhållas.

Den ersättning, som bankerna giva sina ombud, synes i allmänhet

utgå i form av provision å anskaffad inlåning, mera sällan som fast lön.

Därigenom måste, därest ombudsväsendet får fritt utveckla sig, slutligen

följa en icke önskvärd fördyring av kapitaluppsamlingen. Det lär för övrigt

icke vara ovanligt, att ombudet för att locka en insättare utlovar åt denne

andel i provisionen. Att härigenom osunda förhållanden lätt kunna uppkomma

och utbreda sig, synes vara uppenbart.

Enligt vad de svar giva vid handen, som inkommit från 49 banker på

en från kommittén utsänd rundskrivelse i denna fråga, använda sig 22

banker icke av ombudsväsen i här ifrågakommande bemärkelse.

27 banker använde sig däremot av ombud till följande antal:

1—5 ombud hade 9 banker

10—50 » » 15 »

63 » »1 bank

438 » » 1 »

700 » » 1 »

Man kan sålunda knappast ännu tala om bankverksamhetens bedrivande

genom ombud som en form, vilken blivit allmänt vedertagen och erhållit

betydelse i det ekonomiska livet. Det har snarare förefallit kommittén,

som om här vore på väg att uppstå en utbyggnad på bankverksamheten,

vilken kan bliva till bestående skada och som det därför gäller att förekomma.

Det torde nämligen med visshet kunna antagas, att om anställandet

av ombud alljämt obehindrat får fortgå, även sådana banker, som hittills

icke alls eller endast undantagsvis använt sig av denna form för propaganda,

av konkurrenshänsyn skola tvingas in på samma väg. Då är kanske den tid

ej långt borta, då bankagenterna bli lika talrika som livförsäkringsagenterna,

utan att såsom dessa senare hava en uppgift att fylla. Det svenska bank

-

18

väsendet, som hittills i allmänhet hävdat sin höga ståndpunkt, skulle därigenom

löpa fara att se sin nivå sänkas.

På grund av vad sålunda anförts, föreslår kommittén, att förbud stadgas

för bank att använda ombud i och för bankverksamhets bedrivande. För

att icke kunna kringgås torde detta förbud lämpligen böra kompletteras med

en bestämmelse, som hindrar bank att direkt eller indirekt lämna ersättning

för anskaffande av inlåning till banken.

Åt nu nämnda förbud torde utan olägenhet kunna givas omedelbar

verkan.

Kommittén får, på grund av vad ovan anförts, i underdånighet hemställa,

att det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen, att genom

ändringar och tillägg i gällande banklag föreskrives,

1) att enskild man eller handelsbolag, i vars firma ingår

personnamn, betages rätten att driva inlåning från allmänheten

på räkning, som av bank allmänneligen begagnas;

att sådant förbud må träda i kraft med ingången av år 1919;

att bankirfirma, som icke är kommanditbolag och som oavbrutet

haft bankmässig inlåning sedan tidpunkt före ingången av

år 1908, dock må efter särskild prövning av Kungl. Maj:t kunna

tillåtas att fortfarande driva sådan inlåning, likväl längst till utgången

av år 1928;

2) att bank icke må driva bankverksamhet vid avdelningskontor

utan Kungl. Maj:ts (eventuellt bankinspektionens) — efter

prövning av kontorets nytta för det allmänna — därtill lämnade

tillstånd;

att denna ändring skall träda i kraft omedelbart beträffande

avdelningskontor, som upprättas efter offentliggörandet av kommitténs

förslag;

att beträffande dessförinnan upprättade kontor stadgandet

ej skall gälla förrän den för bolaget senast meddelade oktrojen

tilländagått, dock ej förrän två år förflutit från det lagändringen

trädde i kraft;

3) att bank icke må använda ombud i och för sin bankverksamhets

bedrivande och ej häller direkt eller indirekt i någon

form lämna ersättning för anskaffande av inlåning till banken;

att detta förbud skall träda i kraft omedelbart; samt

4) att överträdelse av sålunda givna bestämmelser skall medföra

straffpåföljd.

1»

Slutligen hemställer kommittén, att Eders Kungl. Maj.t måtte, på sätt

ovan å sida 15 angivits, snarast möjligt föranstalta om utredning angående

den begränsning av det nuvarande antalet avdelningskontor, som lämpligen

kan genomföras.

Eörenämnda beslut bar oförändrat biträtts av herrar Ahlströin, Cassel,

Ekholm, Josephson, Kobb, v. Krusenstjerna, Lindgren, Lindmark, Philipson,

Rydbeek och Sommarin.

Herrar af Jochnick, Bergquist, Bäckström, Sommelius och örne hava reservationsvis

anfört, att den ordning med en för samtliga banker lika, till den

1 januari 1923 fastställd övergångstid, som kommittén å sid. 14—15 betecknat

som önskvärd för genomförande av den föreslagna reformen, syntes

dem vara av den betydelse, att ett förslag härom borde som subsidiärt

yrkande hava intagits i kommitténs beslut.

Herr Cassel har önskat få antecknat, att han kunnat sluta sig till

den meningen, att stadgandet i punkt 2 skulle bli gällande för äldre avdelningskontor

från och med den 1 januari 1923 under förutsättning, att

bank tillförsäkrades att få behålla avdelningskontor, som den hade vid

beviljande av löpande oktroj intill utgången av denna oktroj.

Förhindrade att deltaga vid behandlingen av dessa ärenden hava varit

herrar Bernström och Wallenberg.

Stockholm den 12 mars 1918.

Underdånigst

ADOLF AF JOCHNICK.

Carl Ahlström.

Tor Bergquist.

Helge Bäckström.

Gustav Cassel.

B. Ekholm.

John Josephson.

Gustaf Kobb.

F. v. Krusenstjerna.

Rich. Lindgren.

Aug. Lindmark.

Walter Philipson.

O. Rydbeek.

Emil Sommarin.

Malte Sommelius.

Anders örne.