SOU 1919:10

BETÄNKANDE

I

EONAHEMSFRÅGAN

AFGIFVET DEN 14 OKTOBER 1914

UTAF DE AF CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

I

HISTORIK SAMT FÖRSLAG

JÄMTE MOTIVERING

STOCKHOLM 1914

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

\J f

i c f/i

i t»i /

i /■

#

M A

i n

S U fvi

Till

Herr Statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Den 20 januari 1911 uppdrog dåvarande statsrådet och chefen för

kungl. jordbruksdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande, åt undertecknade

såsom sakkunnige att verkställa en ingående granskning och

utredning af egnahemsfrågan i hela dess omfattning samt utarbeta förslag

dels till de förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse,

som på grund af vunnen erfarenhet kunde befinnas

önskvärda, dels ock till de ytterligare åtgärder, som från statens sida

kunde vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen.

Åt undertecknad Ramel uppdrogs att såsom ordförande leda de

sakkunniges förhandlingar.

Såsom de sakkunniges sekreterare hafva tjänstgjort till den 22

januari 1912 numera e. o. assessorn i Svea hofrätt Arthur Lindhagen

samt därefter numera förste aktuarien i statistiska centralbyrån Ernst

Höijer, hvarjämte förste aktuarien i socialstyrelsen Eric Sjöstrand biträdt

vid utarbetandet af vissa delar af de sakkunniges betänkande.

De sakkunnige hafva sammanträdt in pleno under år 1911 den

16 mars—18 april, den 17—24 maj samt den 27 juli—19 augusti;

under år 1912 den 22 januari—1 februari, den 18—23 mars, den 12

april—3 maj, den 10—28 juni, den 7—12 oktober, den 21—23 november

samt den 11—13 december; under år 1913 den 10—30 januari, den

IV

17—23 april, den 2—6 september samt den 25 oktober; och under år

1914 den 24 februari—5 mars, den 12—14 maj, den 23—25 juli samt

den 14 oktober. Mellan plenarsammanträdena hafva några af de sakkunnige

jämväl haft enstaka sammanträden och i öfrigt verkställt utredningar

och andra arbeten, som erfordrats för fullgörande af deras

uppdrag.

För studium af egnahemsfrågan företogo samtliga de sakkunnige

under sommaren år 1911 en resa till Norrbotten, hvarjämte för samma

ändamål undertecknade Heyman och Molin under sommaren år 1911

besökte vissa delar af Norge och undertecknade Ramel och Molin under

sommaren år 1912 norra Tyskland.

Till de sakkunnige hafva remitterats följande handlingar:

domänstyrelsens underdåniga skrivelser den 24 november 1911

och den 27 september 1912 rörande ifrågasatta ändringar i kungl.

kungörelsen den 31 december 1909 angående förändrade grunder för

åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle

att förvärfva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar;

jägmästare F. von Sydows underdåniga skrifvelse den 23 november

1910 angående förbättring i skogstorparnes ställning;

Östergötlands läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den

22 mars 1910 angående inlösningsrätt af vissa lägenheter å ofri grund;

borgmästare Carl Lindhagens underdåniga skrifvelse den 12 oktober

1910 angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers m. fl.

jordbruk å enskilda domäner;

Kronobergs läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den

12 december 1908 angående rätt för hushållningssällskap, som förmedlar

egnahemslån, att af förvaltade medel afsätta viss procent för bildande

af en riskfond samt flera andra hushållningssällskaps underdåniga skrivelser

i samma ämne jämte statskontorets utlåtande häröfver;

centralstyrelsens för nationalföreningen mot emigrationen underdåniga

skrifvelse af november månad 1908 angående åtgärders vidtagande

för underlättande af tillgången till egnahemslån för egnahemsföreningar

och bolag jämte statskontorets utlåtande häröfver;

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Älfsborgs län anmälan den

16 april 1913 mot Älfsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd

jämlikt 12 mom. i kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 jämte

statskontorets yttrande med anledning häraf; samt

socialstyrelsen med en skrifvelse den 2 april 1913 från åtskilliga

kronojägare angående rätt för dem till egnahemslån.

För fullgörande af sitt uppdrag hafva do sakkunnige ansett det

nödvändigt att verkställa ingående statistiska undersökningar rörande

dels statens egnahemslånerörelso under åren 1905—1911, dels de nordsvenska

trävarubolagens tillgång på jordbrukslägenheter, och dels sparbankernas

belåning af mindre jordbruksfastigheter. Sistnämnda undersökning,

som utförts i samband med en af de af statsrådet och chefen

för kungl. civildepartementet tillkallade sakkunnige för utredning af de

mindre bemedlade klassernas bostadsfråga verkställd statistisk utredning

af bostadskrediten, har ledts och utarbetats af e. o. amanuensen i socialstyrelsen

Kurt Bergström. Därjämte hafva de sakkunnige låtit utarbeta

redogörelser för statens egnahemslåneverksamhet i Norge, Danmark,

Finland, Preussen och England.

För sitt arbete hafva de sakkunnige lämnat i uppdrag åt nedanstående

personer att verkställa vissa utredningar:

byråchefen i pensionsstyrelsen K. D. Dickman;

förste aktuarien i försäkringsinspektionen K. F. Englund; och

byråchefen i socialstyrelsen L. P. T. Rabenius.

Under sina öfverläggningar hafva de sakkunnige rådfört sig med

följande personer:

landskamreraren i Östergötlands län J. S. Lindby;

öfverdirektören och chefen för riksförsäkringsanstalten J. G. May;

ombudsmannen i statskontoret N. G. Spilhammar; och

kamreraren i statskontoret E. A. Vide.

Därjämte hafva de sakkunnige hvar för sig inhämtat upplysningar

från ett stort antal på olika områden sakkunniga personer.

De sakkunnige hafva tidigare afgifvit följande framställningar till

statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet:

den 28 november 1911 angående nya formulär för de af låneförmedlarna

afgifna statistiska uppgifterna om egnahemslånerörelsen (Bil. A);

VI

den 18 mars 1912 angående värde- och lånemaximum vid lån

från statens egnahenislånefond (Bil. B);

den 31 december 1912 angående upplåtande af egnahemslägen heter

från vissa kronoegendomar äfvensom upplåtande af lägenheter å kronoparker

och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen (Bil. C); samt

den 30 september 1913 angående friköpning af lägenheter å ofri

grund (Bil. D).

Sedan samtliga arbeten slutförts, få de sakkunnige härmed öfverlämna

sitt betänkande med därtill hörande bilagor.

Betänkandet utgör jämväl svar å vissa i det föregående nämnda,

till de sakkunnige remitterade handlingar, hvilka härjämte återställas.

Afvikande meningar i fråga om de sakkunniges förslag hafva

antecknats

af undertecknad Ramel beträffande viss del i förslaget om friköpning

af lägenheter å ofri grund;

af undertecknade Hellström och Molin beträffande vissa delar af

samma förslag;

af undertecknad Hellström rörande kommunerna som förmedlare

af statens egnahemslån, den centrala ledningen af lånerörelsen samt

låneförmedlarnas rapportskyldighet; samt

af undertecknad Molin beträffande organisationen af statens cgnahemslånerörelse

m. in.

I slutgranskningen af de sakkunniges förslag rörande egnahemslåns

förbindande med lifförsäkring har undertecknad Molin icke deltagit.

Stockholm den 14 oktober 1914.

MALTE RAMEL.

WILHELM FLACH. PAUL HELLSTRÖM.

WILH. HEYMAN. ADRIAN MOLIN.

Ernst Höljer.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Historik.

SID.

I. Öfversikt öfver den svenska jordstyckningslagstiftningen............................................. 3

A) Hemmansklyfning ....................................................................................... 5

B) Jordafsöndring ................................................. 21

C) Ägostyckning..........................................................*.................................... 41

II. Egnahemsbildningens befrämjande genom upplåtelser af lägenheter å kronojord............ 49

A) Kronans jordbruksdomäner i södra och mellersta Sverige ......-.......................... 49

B) Kronans skogar i Norrland och Dalarne ......................................................... 80

III. Egnahemsbildningens främjande genom beredande af tillgång till billiga lån ............... 105

IV. Egnahemsbildningens befrämjande genom bildandet af en jordförmedlingsfond och upp

rättandet

af jordförmedlingsbyråer ..................................................................... 150

V. Andra förslag, åsyftande bildandet af egna hem ...................................................... 157

Redogörelse för organisationen af låneförmedlingen.

I. Hushållningssällskap ............... 165

Allmänna begränsningar med afseende å lånerörelsen............................................. 165

Organisation. Funktionären för lånerörelsens handhafvande........... 167

Räkenskaper............... 170

Hjälp åt de lånesökande ..................................................... 171

Ansökning om lån ................................................................................... 172

Ansökningarnas behandling ................................................................................ 173

Slntpröfning af ansökningarna. Inbördes företräde mellan olika sökande.................. 176

Handlingar, som skola aflämnas före låns lyftande. Sättet för låns lyftande ............ 177

Upptagande af annuiteterna................................................................................. 181

Bestämmelser om inbetalning af lånets stående del ........................ 181

Egnahemslåns förverkande ................................................................................. 182

Förbud mot försäljning, styckning m. m. af belånad lägenhet ................................. 183

Låntagares skyldigheter... ................................................... 183

VIII

SID.

Kontroll öfver låntagarna ................................................................................... 185

Eftergifter med afseende å låntagarnas skyldigheter................................................ 185

Föreskrifter om egnahemsrörelsens främjande i allmänhet ....................................... 186

II. Bolag och föreningar ............................................................................................ 187

Karakteristik af bolags och föreningars låneverksainhet.......................................... 187

Begränsad vinstutdelning, kontroll öfver verksamheten .......................................... 188

Organisation..................................................................................................... 189

Vinstmedlens användning.................................................................................... 190

Säkerhet för statslånen ............................................ 191

Nybildning af småbruk ....................................................................................... 192

Låneförmedlingen......................................... *..................................................... 193

De sakkunniges betänkande.

Ledande principer för statens egnahemslånerörelse............................................................ 197

Lånerörelsens uppdelning på två skilda grenar .................................................... 197

Målet för statens lånerörelse för bildande af småbruk............................................. 204

Grunddragen af lånerörelsens organisation ............................................................ 208

Bestämmelserna för de enskilda lånen............................................................................. 211

Å hvilka fastigheter böra egnahemslån utlämnas? .............................................. 211

Låntagares kvalifikationer................................................................................... 213

Värde- och lånemaximum ................................................................................... 213

Tilläggslån........................................................................................................ 214

Lån till mindre än till lägenhetens halfva värde .................................................. 220

Räntefot............................................. 221

Utsträckning af amorteringsfriheten från tre till fem år .......................................... 226

Statsunderstöd för nyodlingar ............................................................................. 227

Befrielse från debetsedellösen å annuitetsbeloppet................................................... 229

Den lokula organisationen af egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen ........................... 23P

Förslag om inrättande af socken- och länsnämnder ................................................ 230

Jordbruks- och egnahemskonsulenter..................................................................... 239

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder ........................................................ 242

Lokala ombud .................................................................................................. 243

Reglemente för lånerörelsen...........................................*.................................... 244

Skärpt kontroll öfver bolag och föreningar ... ................ .................................••• 249

Statens mellanhafvanden med låneförmedlama i fråga om lånens utlämnande m. m............. 251

Ansökning om statslån ....................................................................................... 2ol

Annuiteternas upptagande................................................................................... 252

Termin för återbetalning af odisponeradt lånebelopp .............. 254

Bidrag från staten till låneförmedlare för omkostnader och förluster å lånerörelsen ... 255

Säkerhet, som skall ställas of föreningar och bolag, hvilka vilja förmedla egnahemslån 265

Den centrala organisationen af egnahemslånerörelsen......................................................... 270

Central ledning af lånerörelsen .......................................................................... 270

Årligt lånebelopp............................................................................... 275

Sparbanksmedlens tillgodogörande för egnahemsändamål .............................. 276

Egnahemslånemedlens centrala förvaltning ................. 279

IX

SID.

Ofriga frågor rörande egnahemslåneverksamheten ............,,,............................. .,............. 280

Lån i förening med lifförsäkring.......................................................,................... 280

Försäkringsgifvare ........................................................................................ 282

Försäkringsaftulets innehåll ............................................................................. 284

Försäkringssumman.......................................................................................... 284

Annuitet, försäkringsafgift, amorteringsplan m. m. ............................................. 285

Ifrågasatta smärre modifikationer i beräkningarna..................... 289

Försäkringssumma och försäkringsafgift före amorteringsperiodens inträdande .„...... 290

Villkoren för ett egnahemslåns öfvertagande af annan låntagare, som med sitt lån

förbinder lifförsäkring............................................................,,...... 291

Förloppet vid och villkoren för lifförsäkrings erhållande.................................. 291

Försäkring utan läkareundersökning ......... 292

Högsta ålder vid försäkrings sökande ......,,,.............................................. 292

Tiden för försäkrings sökande..............................,.................... 293

Tillämpning af de allmänna reglerna angående lånets amorteringsdel...............,..... 293

Tilläggslån må ej förenas med lifförsäkring........................................................ 294

Särskilda villkor för lifförsäkringen ................................................ 294

Specialföreskrifter......................... 294

Upplåtelse af egnahemslägenheter på arrende med köprätt efter viss tid .................. 294

Åtgärder för egnahemslånerörelsens underlättande.....,...,.,,,...................................... 304

Fastställelse af jordafsöndring................................................................... 304

Lagaståndstidens förkortning ............................................................... 307

Förenkling i förfarandet vid lossande af inteckningar .......................................... 309

Nedbringande af kostnaderna vid lossande af inteckningar ................................ 310

Egnahemslägenhetemas bevarande för framtiden ................................................... 310

Jordförmedlingen....................... —...............................................................................„ 312

Central ledning af jordförmedlingen ..................,...,....................................... 312

Säkerhet, som skall ställas af föreningar och bolag för lån från jordförmedlingsfonden 312

Jordförmedlingsbyråerna............................................ 313

Åtgärder för att underlätta friköpning af arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen i Norrland

och Dalarne .................................................................................. 313

Sammanfattning af de sakkunniges förslag .................................................. ................. 322

Ledande principer för statens egnahemslånerörelse ............................................. 322

Bestämmelserna för de enskilda lånen ....................................................... 323

Den lokala organisationen af egnahemslånerörelsen och jordförmedlingen .................. 325

Statens mellanhafvanden med låneförmedlarna i fråga om lånens utlämnande m. m____ 326

Den centrala organisationen af egnahemslånerörelsen ............................................ 327

Öfriga frågor rörande egnahemslåneverksamheten ................................................ 328

Jordförmedlingen ........... 329

Åtgärder för att underlätta friköpning af arrendegårdar, tillhöriga trävarubolagen i Norrland

och Dalarne................................ 329

De sakkunniges tidigare framställningar ............................................................... 329

Förslag till kungörelser.

Förslag till kungörelse angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den af

staten utöfvade egnahemslånerörelsen ............................................................. 335

II

X

Förslag till kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap,

aktiebolag och föreningar, hvilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden ...

Reservationer.

Reservation af fil. d:r Paul Hellström..........................................................................

LånefÖrmedlingens organisation ...........................................................................

Den centrala ledningen af lånerörelsen................................................................

LånefÖrmedlarnas rapportskyldighet ....................................................................

Reservation af fil. d:r Adrian Molin ........................................................................

Egnahemslånerörelsen........................................ ........ - ....................................

Egnahemsupplåtelser på kronodomäner i södra och mellersta Sverige ....................

Upplåtelser af odlingslägenheter i Norrland ..........................................................

Egnahemsnftmndemas personalfråga ...................................• •.............................

Den centrala ledningen .......................................... .........................................

Specialfrågor...............................................................................................

A. Inventering af Sveriges odlingsbara jord ......................................................

B. Det enskilda initiativet i egnahemsrörelsen...................................................

C. De minst bemedlades egnahemsfråga............................................................

D. Räntefoten för egnahemslånen .................................................................

E. Egnahemslånerörelsens kreditfråga...............................................................

Kritik af kritik..................................................................................................

Bilagor.

Bilaga A. Skrifvelse den 28 nov. 1911 angående nya formulär för de af låneförmedlarna af

gifna

statistiska uppgifterna om egnahemslånerörelsen....................................-.....

Bilaga B. Skrifvelse den 18 mars 1912 angående värde- och lånemaximum vid lån från

statens egnahemslånefond..............................................................................

Historik...........................................................................................................

Nuvarande bestämmelser .................... .............................................................

Tillämpning i praktiken......................................................... .........................

De sakkunniges uttalande ..................... ..........................................................

Bebyggda lägenheter .........................................................................................

Obebyggda lägenheter..........................................................................................

Lånemaxium ......................................................................................................

Bilaga C. Skrifvelse den 31 dec. 1912 med betänkande angående upplåtande af egnahemslägenheter

från vissa kronoegendomar äfvensom upplåtande af lägenheter å krono

parker

och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen . ................................

Upplåtande af egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.................................

Historik ......................................................................................................

Antal upplåtelser jämlikt kung. den 31 dec. 1909...............................................

Ändringar i kung. den 31 dec. 1909 ............................................................

Upplåtelser af lägenheter utan Riksdagens hörande........................................

Tid för uppskattning .....................................................................................

Köparnes kvalifikationer......... ... ............................................................

SID.

354

365

365

366

367

369

371

412

417

420

425

432

432

439

446

452

458

462

479

496

496

497

497

499

500

501

503

505

506

506

508

508

509

510

512

XI

SID.

Anbuds ingifvande ............................................................................ 512

Säkerhet för köpeskillingens erläggande ................................................ 514

Sättet för köpeskillingens erläggande.......................................................... 515

Byggnadsskyldighetens fullgörande................................................................. 515

Stämpelafgift å lagfartshandlingar ................................................................ 547

Egendoms försäljning i odeladt skick ........................................................... 517

De sakkunniges förslag till ny kungörelse ....................................................... 517

Ändringar i kungl. brefvet till domänstyrelsen den 31 dec. 1909 ........................... 520

Ombud vid uppskattningsförrättning ............................................................... 520

Formulär till köpeaftal ................................................................................ 52i

Upplysningar om saluhållna lägenheter............................................................ 524

Intyg om personlig lämplighet........................................................................ 522

Inbetalningar............................................................................................... 522

Undersökning af försålda lägenheter ......................................................... 522

De sakkunniges förslag ................................................................................... 523

Remisser rörande ifrågasatta ändringar af kungörelsen den 31 dec. 1909 ............... 527

Sättet för anbuds ingifvande.......................................................................... 527

Uppskof med amorteringstidens inträdande ...................................................... 530

Upplåtande af lägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen 536

Historik ...................................................................................................... 536

Antalet skogstorp och odlingslägenheter ............................................................ 539

Framställningar om ändringar i nu gällande bestämmelser ................................ 540

De sakkunniges förslag till ändringar i kungörelsen den 18 juni 1909 .................. 543

Sättet för odlingslägenheternas upplåtande ............................................... 544

Sättet för den årliga afgäldens beräknande...................................................... 547

Beredande af vissa lättnader och fördelar åt skogstorparne .............................. 550

Förslag till ny kungörelse............................................................................. 553

Särskild! yttrande af d:r Adrian Molin................................................................. 554

Bilaga D. Skrifvelse den 30 sept. 1913 med betänkande angående friköpning af lägenheter

å ofri grund ................................................................................................... 555

Antal lägenheter på ofri grund ...... 559

Motivering................................................ 562

Lagförslag ................................................................................................... 574

Specialmotivering.......................................................................................... 57g

Reservationer, af friherre Malte Ramel............................................................ 532

af d:r Paul Hellström och d:r Adrian Molin ............................. 583

Bilaga E. Utlåtande af förste aktuarien Karl Englund angående egnahemslåns förbindande

med lifförsäkring .......................................................................................... 535

Sakregister ......................................................................................................... 505

HISTORIK

■

3

1.

Öfversikt öfver den svenska jordstyckningslagstiftningen.

Frågorna om beredande af ökade tillfällen för landets innevånare

att förvärfva jord samt om jordstycknings tillåtande i större eller mindre

omfattning hafva af naturliga skäl alltid till hvarandra stått i ett nära

samband.

Å ena sidan har man befarat, att genom eu långt drifven jordstyckning

hemmanen skulle så försvagas, att innehafvaren därå icke

kunde lifnära sig och sitt hushåll samt särskildt icke utgöra de skatter

och besvär, som hvilade på jorden. Därför var sedan äldre tider i lag

stadgadt, att jordstyckningen icke finge sträcka sig utöfver en viss gräns,

som vore erforderlig för besutenhet, vare sig såsom mått å besutenhet

gällde mantal resp. visst mantalsbråk, ägor af viss vidd och beskaffenhet,

antal arbetsföra personer, som därå kunde bärga sig, eller andra

bestämningsgrunder. Bland skäl, som anförts till stöd för en restriktiv

jordstyckningslagstiftning må vidare nämnas åsikten, att det större jordbruket

ägde ekonomiska företräden framför det mindre och i högre

grad förmådde tillgodogöra sig de landtbrukstekniska framstegen, farhågorna

för skogsbeståndets aftagande genom hemmanens uppdelning

och nya byggnaders uppförande därå m. in. Äfven stod den restriktiva

jordstyckningslagstiftningen under inflytande af sträfvandena att bevara

en själfständig, besuten bondeklass och förhindra uppkomsten af en

småbrukareklass, som för sin utkomst vore beroende af ovissa biförtjänster.

Å den andra sidan måste befolkningens tillväxt och det i samband

därmed ökade behofvet af utkomstmöjligheter öfva ett starkt tryck

på de band, som lagts å jordstyckningen. För böndernas egna ättlingar,

som i brist på hemmansbruk nödgades taga tjänst och nedstiga

4

i de beroende klassernas led, för tjänstefolk i allmänhet, torpare och

statkarlar blef det en lifsfråga att genom lättnader i jordstyckningslagstiftningen

beredas möjlighet att ernå den själfständige jordbrukarens

ställning. I och med en intensivare jordkultur, boskapsskötselns utveckling

och trädgårdsodlingens ökade utbredning höjdes därjämte de

mindre jordbrukens räntabilitet och skapades ekonomiska förutsättningar

för en utvidgad jordstyckningsfrihet. I synnerhet på den sista tiden

har i samma riktning verkat utvecklingen på industriens och kommunikationsväsendets

områden, som öppnat talrika, förut saknade möjligheter

till landtbruksprodukternas lönande afsättning, äfvensom uppkomsten

af olika slags ekonomiska sammanslutningar, hvarigenom produktiviteten

inom landthushållningeus olika grenar stegrats.

Om sålunda den sociala och ekonomiska utvecklingen efter hand

tenderat att undergräfva grunden för den gamla besutenhetslagstiftningen,

så bidrogo härtill äfven förändringarna på skatteväsendets område.

Redan genom att grundskatterna fixerades och förvandlades i

penningar, samtidigt med att penningvärdet sjönk och jordvärdet ökades,

minskades faran i fiskaliskt hänseende af jordstyckningens fortskridande.

När sedermera genom införandet af förändrade grunder för fastighetsbevillningen

de efter mantalet utgående skatternas betydelse i skattesystemet

ytterligare minskades, blef detta en kraftigt medverkande

orsak till att besutenhetsbestämmelserna slutligen upphäfdes. Till besutenhetslagstiftningens

undergång bidrog äfven svårigheten att utfinna

ett praktiskt tillfredsställande mätt å besutenhet samt att upprätthålla

kontroll öfver bestämmelsernas efterlefnad.

En mångfald orsaker af social, ekonomisk och fiskalisk natur

hafva sålunda medverkat att främja lättnader i jordstyckningslagstiftningen

och framkallat nya och friare former för jordens uppdelning.

Härigenom hafva ock skapats oundgängliga förutsättningar för våra

dagars sträfvanden att bereda ökade tillfällen till förvärf af mindre

jordlotter för grundandet därå af egna hem.

De former, som i svensk lagstiftning finnas för sekundär delning

af jord, äro hemmansklyfning, jordafsöndring och ägostyckning, åt

hvilka de båda första äro äldre former, medan ägostyckning tillkommit

först genom den nu gällande lagen om hemmansklyfning, ägostyckning

och jordafsöndring den 27 juni 1896.

5

A) Hemmansklyfning.

Förutsättning för att hemmansklyfning skall kunna komma till

stånd är, att två eller flera personer förut förvärfvat äganderätt till

vissa kvotdelar af ett hemmans skattetal. Fastigheten delas då mellan

de olika delägarna allt efter den bråkdel af skattetalet hvar och en förvärfvat,

så att de särskilda delarna tilläggas hvad af de olika ägoslagen

belöper i förhållande till den aritmetiska andel de utgöra af hela hemmanet.

I de särskilda klyfningsdelarna komma sålunda de olika ägoslagen

åker, äng och utmark att ingå i såvidt möjligt samma proportioner

som i den ursprungliga fastigheten.

Rörande lagstiftningen i Sverige om hemmansklyfning meddelas

i det följande en historisk öfversikt.*)

Under medeltiden åsyftade denna lagstiftning lmfvudsakligen i

likhet med den samtida lagstiftningen i andra germanska länder att

under bibehållande af gällande arfslagar träffa vissa bestämmelser till

försäkrande af arffallna jordegendomars odelade öfvergång från den

ena generationen till den andra. Närmare bestämdt torde lagstiftningen

i främsta rummet hafva dikterats af syftet att säkerställa konungamaktens

skatterättigheter, som sattes i fara, då någon genom delning fick otillräckligt

med jord för att i längden kunna bära de efter bondetal utgående

utskylderna. Enligt flera stadgar från 1400-talet skulle sålunda

arffallet skattegods icke få sönderskiftas utan efter värdering lösas af

den bördeman, som därtill »var bäst fallen» eller som var närmast i

börden och som ej förut hade skattegods att bo på eller gods, hvarpå

han var fullsädes. Ågde alltså närmare arfvinge dessförinnan gods,

hvarpå han var fullsädes, så skulle lösningsrätten tillkomma fjärmare

arfvinge, som ej var i denna ställning. Funnos inga andra i släkten

än sådana, som redan förut hade skattegods, så skulle det arffallna

godset enligt ett plakat af år 1459 säljas till oskyld, som därför ville

göra full skatt, och arfvingarua skulle utfå sina arfslotter ur de vid

försäljningen influtna penningarna. Den lösningsrätt, som sålunda tillskapades,

led emellertid af betydande brister, och såväl på grund häraf

som i allmänhet till följd af svårigheterna att öfvervaka de utfärdade

bestämmelsernas efterlefnad torde dessa påbud under den följande tiden

hafva fått ringa praktisk betydelse.

*) De meddelade historiska data äro hämtade ur N. Wolilins arbete: »Den svenska jordstyckningspolitiken

i de 18:de och 19:de århundradena».

6

Gustaf Vasas jordstyckningspolitik leddes icke enbart af det

fiskaliska intresset utan äfven af allmännare statsekonomiska synpunkter

och åsyftade bland annat att förhindra jordbruksbefolkningens för starka

sammanträngning på vissa orter. Liksom i de äldre författningarna

stadgades i författningar, utfärdade under denne regent, en viss lösningsrätt

såsom korrektiv mot hemmansklyfning. Denna lösningsrätt

skulle tillkomma ej endast delägare i den hemmansdel, som icke vidare

tick klyfvas, utan äfven annan delägare i hemmanet, och större delägare

i hemmanet skulle kunna väcka lösningsanspråk, ej blott då fråga

var om arfskifte utan vid enhvar tidpunkt, och detta ej endast gentemot

medarfvingar eller skyldeman, utan öfver hufvud gentemot mindre

delägare i hemmanet, vare sig att den större och den mindre delägaren

stodo i skyldskapsförhållande till hvarandra eller icke. Mindre delägare

i ett hemman skulle, äfven om hans hemmansdel utbrutits för lång tid

tillbaka, städse vara skyldig att afträda hemmansdelen mot lösen, när

påstående därom väcktes af större delägare, hvarigenom lösningsrätten

sålunda fick retroaktiv giltighet.

I 1500-talets författningar saknades de äldre bestämmelserna om

förbud mot lösen för arfvinge, som förut hade skattegods, om företrädesrätt

till lösen för den i börden närmaste arfvinge, som ej vore i

denna ställning, äfvensom om godsets försäljning till oskyld man, därest

alla arfvingarna förut voro fullsädes.

Efter all sannolikhet fick den af Gustaf Vasa införda lösningsrätten

lika liten praktisk betydelse som den i äldre författningar stadgade.

I regel torde nämligen de större delägarne i hemmanen icke

hafva velat eller kunnat begagna sig af den dem medgifua lösningsrätten,

hvarför den bestående jordfördelningen sannolikt i det stora hela

förblef orubbad och jordstyckningens efterföljande utveckling i främsta

rummet bestämdes af arfslagarna och af de vid hemmansöfverlåtelser

tillämpade sedvänjorna.

De författningar angående hemmansklyfning, som utfärdades under

tidsskedet mellan Gustaf Vasas och Karl XI:s regering, riktade

sig, såvidt kändt är, likaledes mot skattehemmanens alltför starka sönderklyfning,

utan att emellertid närmare angafs, hvilken besutenhetensgräns

som i hvarje fall afsågs. Sannolikt torde dock denna gräns, alltefter

som odlingen fortskred, hafva i tillämpningen nedflyttats från

den af Gustaf Vasa antagna gränsen af ett helt hemman eller mantal

till vissa bråkdelar däraf. Lösningsrätten torde sålunda hafva kunnat

göras gällande blott gentemot delägare, som innehade mindre lott än

sådan, hvarå han enligt rådande uppfattning kunde bärga sig, något

7

som förutsatte en viss pröfning af besutenbeten hos den för lösningsanspråk

utsatte delägaren, hvarvid hänsyn måste tagas till hemmanets

utvidgning efter skattläggningen genom nyodlingar.

Under Karl XI inträdde jordstyckningslagstiftningen i ett nytt

och betydelsefullt skede. Under denne konungs regeringstid utfärdades

nya stränga påbud mot jordstyckning såsom ett led i det statsfinansiella

och militärpolitiska system, som nu genomfördes. En anledning till

den ökade betydelse, som jordstyckningslagstiftningen fick, var den

stora reduktionen, hvarigenom frälsegodsen, som icke voro underkastade

förbuden mot hemmanskKfning, till stor del återfördes till kronan och

ställdes under en strängare kontroll. Därtill kom att skatteväsendet i

flera hänseenden nydanades, hvarigenom ökad uppmärksamhet kom att

fästas å hemmanens tillgångar och å olägenheterna af deras sönderklyfvande.

Slutligen var indelningsverkets fullbordan en orsak till att

särskild omsorg ägnades åt jordbeskattningsväsendet och åt sträfvandena

att förebygga skatteallmogens obestånd.

Karl XI:s lagstiftning om hemmansklyfning innehålles i plakatet

af den 10 juni 1684, hvilket hade afseende å krono-och kronoskattejord.

Detta plakat skilde sig från Gustaf Vasas lagstiftning hufvudsakligen

endast därutinnan, att gränsen för tillåten klyfning, hvilken,

såsom nyss nämnts, under det föregående tidsskedet torde hafva nedflyttats

till vissa bråkdelar af ett helt hemman och som enligt en kungl.

resolution af år 1652 skulle bestämmas genom pröfning i hvarje särskildt

fall, nu för hela riket och för alla skattehemman bestämdes till

ett fjärdedels mantal. Såsom korrektiv mot hemmanens klyfning under

den tillåtna gränsen stadgades dels större delägares lösningsrätt till

mindre delägares hemmanslott, dels vederbörande myndigheters skyldighet

att hålla hand öfver förbudets efterlefnad. Den sålunda stadgade

lösningsrätten var af samma natur som den i 1500-talets författningar

medgifna och innefattade sålunda rätt för större delägare i hemmansnumret

att inlösa mindre delägares lott, för det fall att den sistnämnda

understege ett fjärdedels mantal, oafsedt om förändringar i äganderättsförhållandena

ägde rum eller icke, och oberoende däraf om den

mindre hemmanslotten för längre tid sedan blifvit utbruten och länge

varit bebodd, samt vare sig de båda delägarna stodo i skyldskapsförhållande

till hvarandra eller icke.

Emellertid torde denna lösningsrätt i verkligheten hafva fått en

ganska begränsad betydelse och den vida öfvervägande mängden af

de vid plakatets utfärdande redan förefintliga brukningsdelarna å mindre

8

än ett fjärdedels mantal hafva blifvit orubbade. Lika litet kunde förhindras,

att nya brukningsdelar å mindre än ett fjärdedels mantal allt

fortfarande utbrötos, då ju lösningsrättens effektivitet var beroende

däraf, om någon af delägarna i hemmanet ville och kunde begagna sig

af sin rätt till lösen, och klyfning icke kunde förhindras, därest delägarna

inbördes öfverenskommo om en sådan åtgärd.

Icke heller hade den skyldighet, som ålagts de administrativa

myndigheterna att öfvervaka plakatets efterlefnad, någon större verkan,

enär de vanligen torde hafva saknat kännedom om verkställda hemmansklyfningar

och i hvarje fall icke ägde medel att tvinga större delägare

i hemman att gifva lösen.

Från förbudet mot hemmansklyfning under en viss gräns undantogs

redan från början Bergslagen och de socknar, som hörde därunder,

detta af hänsyn till brukens och bergverkens behof af arbetskraft. I

stället uppkom en särskild lagstiftning för Dalarna och Y7ärmland,

hvari medgafs klyfning i mindre lotter än som eljest gällde för riket.

Genom kungl. resolution den 1 maj 1693 stadgades sålunda, att

intet hemman i Öster- och Västerdalarne samt Gagnefs socken skulle

få brytas till ringare delar än Vie mantal och i den öfriga delen af

Kopparbergs län ej mindre än till Vs mantal. Genom en senare utfärdad

resolution utsträcktes den i förutnämnda resolution medgifna

friheten för utlösen vid besittning af Vi6 hemman att gälla äfven för

Svärdsjö socken.

Oaktadt myndigheterna ägnade mycken uppmärksamhet åt jordstyckningsförhållandena

i Bergslagen och Dalarna, torde likväl mångenstädes

klyfningen hafva underskridit den tillåtna gränsen och lagstiftningen

alltså icke kunnat upprätthållas i strid med allmogens sedvänjor

och med den ekonomiska utvecklingens krafter. Faran för bergshandteringens

och skogsbrukets försvagande genom en alltför långt drifven

hemmansklyfning framkallade emellertid nya restriktiva åtgärder, bland

hvilka må nämnas ett kungl. bref af den 13 juli 1725 om förbud

för häradshöfdingarna i Kopparbergs län att bevilja uppbud och fasta

å olagligen klufna hemman sdelar. Ett par år förut hade en liknande

författning utfärdats för Värmland, som jämväl undantagits från de allmänna

bestämmelserna om hemmansklyfning och där klyfningsgränsen

fastställdes på sådant sätt, att högst 12 åboar skulle få bo på hvarje

mantal.

I öfrigt fortforo de i 1684 års plakat uttalade grundsatserna att

äga giltighet under förra hälften af 1700-talet, med undantag dock för

ett par år vid tiden för Karl XII:s död. Genom kungl. bref och

9

cirkulär af den 18 mars 1718 upphäfdes nämligen plötsligt den

stadgade inskränkningen i hemmansklyfningen och frigafs denna helt

och hållet, en regeringshandling som äger sin förklaring i de utomordentliga

tidsomstäudigheterna och blef af helt öfvergående betydelse,

i det att efter anhållan af allmogen i dess allmänna besvär vid frihetstidens

första riksdagar den restriktiva lagstiftningen redan 1721 återinfördes

i sitt förutvarande skick.

Med de ändrade ekonomiska förhållanden, som inträdde efter fredssluten,

och den stegrade folkmängdstillväxten började emellertid snart

nog den bestående jordstyckningslagstiftningens otidsenlighet att framträda.

I förening med den restriktiva torp- och tjänstehjonslagstiftningen

erbjöd 1684 års plakat om hemmansklyfning mångenstädes ett

allvarsamt hinder mot landtbefolkningens trifsel och välstånd. Nyodlingar

och nyodlingsmöjligheter kommo snart den stadgade besutenhetsgränsen

att kännas för trång, och mantalens olika stora odlingsmöjligheter

kommo den att synas för schematisk. Klagomål framträdde

också såväl under riksdagsförhandlingarna som i af trycket utgifna

skrifter, men först år 1747 kom en riksdagsskrivelse i ämnet till stånd,

hvarefter den 30 juni samma år utfärdades en förordning angående

hemmansklyfning. Redan dessförinnan hade dock genom särskilda författningar

för olika landsändar medgifvits undantag från den bestående

j ordsty ckningslagstiftningen.

Genom 1747 års förordning bestämdes, att hemmansklyfning

finge ske å de orter, hvarest förut ingen vidare klyfning än till en

fjärdedel varit tillåten, så, att skatte- och kronohemman finge klyfvas i

sex, åtta eller mindre delar, allteftersom hemmanen pröfvades kunna

uppodlas och tåla, antingen efter befintliga kartor eller efter föregången

pröfning vid häradsrätten, och detta allt när ägaren eller åbon sådant

begärde. Dock vore sådan klyfning icke tillåten, då den, för hvilken

klyfningen åstundades, icke ville träda i giftermål. Vid klyfningen

fästades vissa villkor angående husens byggnadsmaterial, stengärdesgårdar,

diken och jordvallar. Den medgifna klyfningen var vidare icke

tillåten beträffande rusthåll utan landshöfdingens och öfverstens samtycke

och beträffande skattefrälsehemman utan frälsemans medgifvande.

På bondeståndets begäran inflöt i förordningen, att ingen på grund

däraf skulle få drifvas ifrån sin lagligen förvärfvade besittningsrätt, att

vidare icke börds- och andra tvister skulle därunder inbegripas samt

att ingen skulle kunna tvingas att låta sitt hemman mot sin vilja klyfvas.

Genom en kungl. förklaring af den 24 januari 1751

ändrades 1747 års förordning så till vida, att häradsrätten skulle upptaga

*2

10

och döma de mål, som anginge klyfning å skattejord, hvarefter saken

skulle kunna fullföljas hos lagmansrätten, hvars dom icke kunde öfverklagas,

medan mål om klyfning å kronojord skulle, sedan häradsrättens

pröfning försiggått, slutgiltigt afdömas af landshöfdingen.

Frihetstidens nya lagstiftning om hemmansklyfning innebar sålunda

icke ett tillmötesgående af yrkandena på oinskränkt frihet till

klyfning, utan därmed afsågs endast att på sådana orter, där besutenhetsgränsen

sträckte sig till ett fjärdedels mantal, möjliggöra en något

starkare klyfning af sådana hemman, som det tålde. Klyfningen utöfver

ett fjärdedels mantal skidle vidare vara ovillkorligt beroende af eu förutgången

pröfning med ledning af kartor eller särskild undersökning.

Enligt det förutnämnda af bondeståndet påyrkade tillägget till

förordningen, att börds- och andra tvister icke inbegrepos därunder,

skulle den nya lagstiftningens verkan högst väsentligt hafva försvagats,

det densamma endast ägt tillämpning i sådana fall, där vederbörande

arfvingar eller hemmansdelägare godvilligt öfverenskommo om klyfning.

Vid börds- och andra tvister skulle däremot det gamla stadgandet om

ett fjärdedels mantal såsom besutenhetsgräns hafva ägt giltighet, hvarigenom

den egendomliga motsägelsen uppstod, att eu enligt den nya

förordningen laglig samt pröfvad och godkänd besittning vid sedermera

inträffande aids- eller bördstvister skulle kunna dömas såsom obesutenhet.

En sådan tolkning kunde dock icke i lagtillämpningen uppehållas.

Domstolarna började också efter kort tid att äfven vid arfsoch

bördstvister tillämpa de nya bestämmelserna om rätt till utbrytning

af mindre än fjärdedelar efter förutgången pröfning.

Den pröfning af besutenheten, som förutsattes vid klyfning enligt

1747 års förordning, torde i vanliga fall icke hafva blifvit utöfvad.

Enligt 1751 års förklaring skulle, såsom nämnts, klyfningsfrågor å

skattejord handläggas enbart af domstolarna, ett stadgande hvarigenom

de administrativa myndigheterna i viss mån ställdes utanför jordstyckningen

å skattejordeu. Men oftast blefvo hemmanskyfningarna, hvilkas

antal från och med 1750- och 1760-taleu betydligt tilltog, icke ens,

såsom med de nya författningarna afsågs, anmälda hos häradsrätterna,

till följd hvaraf klvfningarna mestadels undandrogos hvarje kontroll af

myndigheterna.

En följd af den nya jordstyckningslagstiftningen var, att trängseln

och ägoblandningen inom de ännu oskiftade byalagen ökades genom de

fortgående klvfningarna. Olägenheterna häraf framträdde redan under

frihetstiden och föranledde utfärdandet af en författning år 1770, hvari

stadgades, att de hemman, som klöfvos, skulle, då ena åbon utflyttade

11

från gamla byn eller tomten, i åtta till tio å femton år befrias från

större utlagor, än hela hemmanet både erlagt före klyfningon.

Mot den genom frihetstidens författningar medgifna större friheten

till hemmansklyfning gjorde sig efter hand en reaktion gällande. Från

vissa orter framträdde klagomål öfver allt för långt drifven hemmansklyfning,

och i några fall utfärdades med anledning häraf under 1700- talet specialförfattningar, hvarigenom den gamla besutenhetsgränsen återställdes

eller förordnades om sammanläggning af sådana hemmansdelar

inom samma nummer, hvilka i anledning af författningarna om hemmansklyfning

blifvit utbrutna från hvarandra.

Synnerligen märklig är den restriktiva lagstiftning om jordstyckning,

som kom till stånd för Dalarna, där, såsom redan nämnts, en

större frihet till hemmansklyfning än eljest i riket sedan slutet af 1600- talet varit medgifven, och där klyfningen fortskridit äfven utöfver den

medgifna gränsen. Genom tvenne författningar af åren 1802 och

1804 gjordes nu ett försök att med tillämpning af helt nya grunder

för besutenhet reglera jordstyckningen och efter hand framtvinga obesutna

lotters sammanläggning. Genom den förra författningen stadgades,

att såsom grund för besutenhet skulle gälla ett visst antal kreatur, som

kunde födas å besittningen, hvarjemte förordnades om sammanläggning

efter hand af obesutna lotter vid skeende förändringar genom dödsfall,

gifte eller eljest. Genom den senare författningen bestämdes, att

ingen hädanefter linge sälja en obesutenhet till annan än den, som förut

ägde jord, samt att, när storskifte vore verkställdt, ingen ägde rätt att

sälja en obesutenhet till annan än den, som ägde jord i samma nummer,

och skulle, där sådan försäljning lagstridigt ägt rum, samtliga delägare

i hemmansnumret äga rätt till lösen af den obesutna lotten. Vidare

påbjöds, att tvenne eller flera i en obesuten ägares hand sammankomna

obesutna hemmansdelar sedermera icke finge åtskiljas, samt återupplifvades

det tidigare för Dalarna och vissa delar af Värmland utfärdade

förbudet mot lagfart och fasta å obesutna lotter. Ytterligare stadgades,

att hemmansklyfning eller skiftning af jord under full besutenhet skulle

vara förbjuden för det tillkommande och från den tid allmänt storskifte

toge sin början i någon socken, samt föreskrefs, att om flera genom

arf, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst tillfälligtvis sammanlagda

obesutna delar icke sammansmält till en besutenhet inom en tid af högst

20 år efter storskiftet, innehafvarna af dylika obesutenheter, som vid

storskiftet föreslagits att blifva en besutenhet, skulle lotta om besittningen

af det hela efter förutgången pröfning beträffande storleken af lösen.

12

Dock gällde vissa undantag för obesutna lotter, som genom odlingar

eller jordförbättringar uppbragts till besutenheter. Hufvudsyftet med

1804 års författning var sålunda att i samband med storskiftet eller

inom viss tid efter dettas afsilande framtvinga obesutenheternas sammanläggning

i besittningsenheter, för bvilka sedermera skulle gälla fullständigt

klyfningsförbud.

Emellertid kunde i verkligheten afsikten med dessa restriktiva

bestämmelser endast i högst ringa grad ernås. Hemmausklyfningen i

Dalarna fortgick under 1800-talet i stort sedt oförhindrad af den

restriktiva lagstiftningen, hvartill bidrog, att lagfart och fasta å obesutna

lotter utan hinder beviljades af vederbörande domare. Stadgandena om

lösen af obesutenheter blefvo till en början alldeles utan verkan på grund

af rådande brist på lösningsmedel, och då sedermera i samband med

trävarurörelsens uppsving och den rikligare tillgången på biförtjänster

bristen på penningmedel började att försvinna och lösningsanspråk blefvo

vanligare, uppstod allmän oro hos innehafvarna af hemmansdelar, som

voro underkastade dylika anspråk. År 1859 anförde sålunda vederbörande

departementschef i statsrådet, att i stället för att ernå syftemålet

med 1804 års bestämmelser hade det verkliga resultatet däraf

blifvit, att Dalarnas i små lotter klufna jord till stor del innehades utan

i laga ordning bekräftad åtkomst och således under oupphörlig osäkerhet

för lösningsanspråk.

Genom en kungl. förordning af år 1859 upphäfdes därför ock

de betämmelser om hemmansklyfningen i Dalarna, som varit de mest

omstridda och öfverklagade, och bragtes speciallagstiftningen för denna

provins i nära öfverensstämmelse med den allmänna lagstiftningen om

hemmansklyfning. Genom förordning af den 6 augusti 1881 upphäfdes

helt och hållet de särskilda bestämmelserna för Kopparbergs

län och då, såsom nedan sägs, de i den allmänna lagstiftningen innehållna

stadgandena om besutenhet såsom villkor för hemmansklyfning

och om rätt att lösa obesuten lott samtidigt upphäfdes, innebar nämnda

kungl. beslut, att jordstyckningen i Kopparbergs län hädanefter finge

äga rum utan hinder af några stadganden om besutenhet och lösningsrätt.

Den reaktion mot den genom frihetstidens författningar medgifna

större friheten med afseende å hemmansklyfning, för hvilken den

nyss omnämnda restriktiva speciallagstiftningen för Dalarna var ett uttryck,

kom äfven på annat sätt till synes mot slutet af 1700-talet.

Frågan om en revision af lagstiftningen väcktes vid midten af

1780-talet af kammarkollegium. Med utgångspunkt i främsta rummet

13

från nödvändigheten att skydda skogstillgångarna i riket påpekade

kollegiet, att lagstiftningen borde taga hänsyn till alla de olika ekonomiska

faktorer, hvaraf jordstyckningen vore beroende, samt anpassas efter de

särskilda provinsernas förhållanden. Därvid vore mantalet icke lämpligt

att läggas till grund för besutenlieten. Äfven betonades starkt krafvet

på en ändring i sättet för handläggningen af klyfningsfrågor å skattelösen,

så att dessa underställdes de administrativa myndigheternas pröfning

och afgörande.

Under den enquéte bland länsstyrelserna, som med anledning af

kammarkollegii framställning anordnades, kom också i flertalet utlåtanden

en stämning till förmån för strängare restriktioner mot jordstyckningen

till uttryck. I allmänhet gjordes sålunda gällande, att den dåvarande

lagstiftningens generella stadgande om pröfning i hvarje särskild! fall af

besutenheten borde fullständigas med uttryckliga besutenhetsföreskrifter,

lämpade för olika orter och afsedda att läggas till grund för dessa pröfningar.

Bland de förslag, som i detta afseende framställdes, må nämnas

förslagen, att det årliga utsädet eller vissa tunnland jord skulle bestämma

besutenheten, samt att besutenheten skulle grundas på ett visst antal

kreatur, som kunde underhållas på hemmansdelen. Föreskrifter i enlighet

med sistnämnda yrkanden kommo ock någon tid därefter till stånd för

Gäfleborgs län äfvensom, såsom redan nämnts, för vissa delar af Dalarna.

Allmänt belystes också under enquéten det olämpliga i den stadgade

ordningen för handläggningen af hemmansklyfningsfrågor, och en mångfald

förslag framställdes till ändringar i syfte att afhjälpa dessa missförhållanden,

framför allt gående ut på, att äfven klyfningsfrågor å

skattejord skulle underställas de administrativa myndigheternas afgörande.

Emellertid blef resultatet af den företagna undersökningen tills

vidare negativt. Vare sig att de politiska omhvälfningarna ledde de

högsta myndigheternas uppmärksamhet åt annat håll, eller att det under

de första åren af 1800-talet begynnande reformarbetet på landthushållningens

område kom frågan om hemmansklyfningens reglering att

synas mindre angelägen, dröjde det till några år efter det nya statsskickets

införande, innan denna fråga på nytt inträdde i ett aktuellt skede.

Med anledning af en anhållan af 1815 års ständer om undersökning

i orterna angående sådana grunder för hemmansklyfning och

befordran af ödemarkers uppodling, som kunde finnas nödiga efter hvarje

orts beskaffenhet och öfriga lokala omständigheter, anordnades 1820 en

ny enquéte om hemmansklyfilingen.

Under denna enquéte, som för öfrig! återspeglade de mest skilda

åsikter om hemmansklyfningens sociala och ekonomiska betydelse, på

-

14

yrkades tämligen allmänt stadgandet af en viss norm för besutenketen,

vare sig denna grundades på ägovidden ensam, på arealen af öppen

åker eller det årliga utsädets storlek i förening med det antal kreatur,

som kunde underhållas på hemman sdelen, eller ock på kreaturs antalet

ensamt. Frågan huruvida några åtgärder kunde vidtagas för att tillförsäkra

de gällande författningarna större effektivitet, såsom förbud

mot lagfart å obesutna lotter och åvägabringandet af en verksammare kontroll

öfver klyfningen å skattejorden, berördes i allmänhet icke i de från

orterna inhämtade utlåtandena. Detta var däremot fallet i de yttranden,

som afgåfvos af vederbörande centrala ämbetsverk. Sålunda föreslog

kammarkollegium, att en klyfningsjordebok skulle upprättas för hvarje

län, hvaruti skulle uppgifvas, huru långt hemmansklyfning finge sträcka

sig i hvarje särskildt fall, samt att till förekommande af klyfning under

lagstadgad besutenhet uppbud och lagfart eller inskrifning af rustningseller

åborätt icke hädanefter måtte beviljas å olagliga lotter, hvar järn te

viss lösenrätt till sådan obesuten lott, som kommit i oskylda händer,

skulle tillerkännas delägare i samma hemmansnummer.

På grundval af det sålunda åvägabragta utredningsmaterialet utarbetades

en ny författning om hemmansktyfning och jordafsöndring

af den 19 december 1827, i allt väsentligt ett verk af statssekreteraren

M. G. Danckwardt. Denna författnings stadganden, i hvad

de gälla hemmansklyfningen, hade afseende å frälseskatte- och kronoskattehemman,

krono- och skatterusthåll samt de krono- och andra

publika hemman, som voro upplåtna under stadgad åborätt. De märkligaste

stadgandena i författningen gällde villkoren för besutenhet, hvilket

begrepp nu uttryckligen infördes i lagstiftningen. Hemmansklyfningen

skulle få utsträckas till hvad hemmantal som helst, allenast en åbo å

den utklufna delen vore besuten. Besutenhetsbegreppet definierades

sålunda, att den åbo skulle kallas besuten, som af sin hemmansdels

afkastning i vanliga år kunde påräkna bärgning och jämväl däraf utgöra

de med hemmansdelen förenade utskylder. Närmare bestämdt skulle

för besutenhet erfordras, att till hemmansdelen funnes så goda ägor,

att ett hushåll af minst tre arbetsföra personer måtte kunna underhållas

af ägornas behållna afkastning. Därjämte borde ängen och betesmarken

vara af den vidd och godhet, att en häst eller ett par dragoxar, två

å tre kor och fem å sex får eller getter däraf kunde vinter- och

sommarfödas.

Till underlättande af hemmansklyfningen stadgades, att, om det

kunde visas, att en hemmansdel blifvit så förbättrad eller att sådana

omständigheter inträffat, att klyfning däraf borde tillåtas, skulle utan

15

hinder af lag akraft v un ne t utslag ny pröfning kunna anställas om besutenheten.

Vidare medgafs, att i den händelse ett hemman vore så

beläget, att åbon kunde hafva säker och ständig förtjänst af andra

näringar, såsom fiske, sjöfart eller dylikt, så borde detta tågas i särskildt

betraktande vid besutenhetspröfningen.

Vid pröfning af klyfningsfrågor å bergsmanshemman skulle bergmästare

höras, och vid frågor om klyfning af rusthåll vederbörande kronooch

regementsombud bevaka kronans rätt med afseende å rustningsskyldighetens

behöriga utgörande.

Med afseende å korrektiven mot olagligt små hemmansdelars utbrytning

bibehöllos de gamla stadgandena om rätt till lösen af obesuten

lott. Lösningsrätten preciserades emellertid närmare och utsträcktes uttryckligen

till alla delägare i hemmausnumret, dock med den inskränkning,

att ingen skulle få begagna sig däraf, hvars ägor vore så belägna, att

den obesutna lotten ej kunde med dem sammanläggas.

Beträffande klyfningsfrågors handläggning stadgades, att de skulle

upptagas och afdömas af häradsrätt, hvadan de administrativa myndigheternas

befogenhet att handhafva kontrollen öfver klyfningsväsendet å

krono]orden nu upphäfdes.

Genom en kungl. kungörelse den 14 november 1829 utsträcktes

1827 års författnings bestämmelser att gälla äfven för frälsejorden,

hvilken, såsom i föregående sammanhang nämnts, icke varit

underkastad lagstiftningen om hemmansklyfning.

Den kompromiss i flera väsentliga frågor rörande jordstyckningen,

som 1827 års författning innebar, blef under den följande tiden utsatt

för häftiga angrepp från såväl vännerna af en friare jordstyckningslagstiftning

som från de konservativa åsikternas förfäktare. Redan 1833

upptogs också i statsrådet på initiativ af en utaf regeringens egna medlemmar

frågan om en revision af 1827 års förordning, mot hvilken

anmärktes, att däri saknades fullkomliga kontroller emot och ansvar

för öfverträdelser af stadgandena. Detta gaf anledning till anställandet

af en ny enquéte i jordstyckningsfrågan, grundad på utlåtanden från

särskildt utsedda länskommittéer. Under denna enquete hade de friare

åsikterna, särskildt på juridiskt håll, ifriga förfäktare, men den stora

mängden af utlåtanden präglades dock af konservativa synpunkter.

Yttrandena voro nästan enstämmiga därutinnan, att pröfning af besutenheten

från de offentliga myndigheternas sida sällan eller aldrig hade

brukat förekomma annat än vid fall af lösningstvister. Flertalet yrkade

också på, att stadganden borde träffas, hvarigenom besutenhetspröf

-

16

ningen gjordes obligatorisk vid alla sådana klyfningar, där den frånklufna

delen understege viss angifven gräns. Äfven uttalade majoriteten

såsom sin uppfattning, att de i den nya förordningen stadgade fordringarna

för besutenhet vore allt för ringa. Med afseende å klyfningsfrågors

handläggning gjordes från flertalet gällande, att visserligen häradsrätterna

fortfarande borde meddela utslag, men att besutenhetspröfningarna, där

de kräfde lokal besiktning, skulle verkställas på annat sätt än genom

häradssyn, och att i hvarje fall vissa andra myndigheters eller personers

utlåtanden skulle inhämtas före målens afdömande. Halfva antalet länskommittéer

yrkade dessutom på förbud mot meddelande af lagfart och

utgifvande af åboantagningsbevis å mindre hemmansdelar, innan klyfningen

blifvit vederbörligen godkänd, hvartill af flera lades förbud mot

skattskrifning å sådana icke i laga ordning utbrutna lotter. Några

yrkade på sådana bestämmelser, att äfven vid arfskiften olagliga klyfningar

komme att förebyggas.

Utredningsmaterialet öfverlämnades därefter till en kungl. kommitté,

som år 1839 afgaf ett utlåtande, prägladt af starkt reaktionära

synpunkter. Sålunda föreslog kommittén, att besutenhetsbestämmelserna

så tillvida skulle skärpas, att för besutenhet fordrades, att ett hushåll

af fyra arbetsföra personer kunde underhållas af ägornas afkastning.

Däremot borde föreskrifterna om ägor af den beskaffenhet, att ett visst

antal kreatur därå kunde födas, utgå ur författningen, och nämnda förhållanden

jämte andra i stället tagas i öfvervägande vid den särskilda

pröfning, som, enligt hvad straxt säges, borde föregå hvarje klyfning

under visst mantalsbråk. Den gräns för klyfningen under hvilken sålunda

besutenhetspröfning borde blifva obligatorisk, föreslogs till V8 förmedladt

mantal på hvarje utklufven del.

Såsom korrektiv mot olagliga klyfningar upptog kommittén yrkandet

på förbud mot lagfart, så att vid klyfning under Vs mantal genom

köp, skifte eller gåfva af hemman, som innehades med äganderätt,

köpet, skiftet eller gåfvan icke skulle få lagföljas innan klyfningen

blifvit lagligen godkänd. Likaså skulle vid klyfning genom öfverlåtelse

af åborätt till krono- eller annat publikt hemman kungörelse om åboombvtet

icke få utfärdas, innan dylikt godkännande meddelats. Icke

heller skulle, förrän klyfningen blifvit godkänd, den senare ägaren eller

åbon få i sådan egenskap för hemmansdelen skattskrifvas eller i kronans

handlingar antecknas. Till förekommande af olagliga klyfningar vid

delning i följd af arf eller testamente föreslogos särskilda stadganden.

Vid sökande af lagfart, skatteskrifning af ny ägare resp. åbo och begäran

om inteckning å hemmansdel under Vs mantal skulle styrkas, när

17

hemmansdelen blifvit utklufven, och beslut, som meddelats i afseende

å klyfningen, företes.

Besutenhetspröfningar skulle i första hand verkställas af vissa

sockennämnder, som med ledning af pröfningen skulle bedöma, huruvida

åbo kunde vara besuten å hvardera af de åbodelar, som uppkomme

genom klyfningen. Frågor om rätt till lösen af obesuten hemmansdel

skulle, efter det nämndens utlåtande inhämtats, afdömas af häradsrätt

med rätt till fullföljd enligt förut gällande förordning. Då klyfning

ifrågasattes, skulle vid sockennämndens beslut förblifva, i det fall att

nämnden tillstyrkt klyfning, men afstyrktes klyfning af nämnden, finge

målet upptagas vid häradsrätten och, därest häradsrätten gillade nämndens

beslut, fullföljas vidare såsom vid lösningsfrågor.

1839 års kommittéförslag blef af regeringen förelagdt den följande

år sammanträdande riksdagen och rönte dess principiella anslutning

samt bifölls i sina viktigaste delar. Beträffande den af kommittén föreslagna

gränsen af Vs mantal, intill hvilken hemman utan föregången

undersökning skulle få klyfvas, hyste emellertid ständerna betänkligheter

mot att såsom för hela riket gällande antaga det föreslagna minimum,

hvarför de hemställde om förnyad utredning härutinnan att läggas

till grund för de stadganden, som komme att i författningen meddelas.

Den undersökning, som med anledning häraf verkställdes, utvisade, att

i de olika länen rådde mycket skiljaktiga meningar, om hvar nämnda

klyfningsgräns borde förläggas, och i några län förmälde man sig icke

kunna gifva anvisning å lämplig dylik gräns.

År 1844 förelåg den af ständerna begärda nya utredningen, men

ännu dröjde det dock flera år, innan 1839 års lagförslag af regeringen

upptogs till slutligt afgörande. Den förnämsta anledningen till dröjsmålet

torde få sökas i det politiska systemskifte, som ägde rum år

1840 och som icke var gynnsamt för yrkandena på en restriktiv jordstyckningslagstiftning;

särskildt torde införandet år 1845 af den lika

arfsrätten hafva stärkt tron på obehöfligketen af lagar om jordstyckningen.

Vid de följande tvenne riksdagarna väcktes ock flera förslag

om lättnader i den gällande 1827 års förordning.

Icke desto mindre blef det 1839 års kommittéförslag, som i väsentliga

delar lades till grund för den förordning, som utfärdades den

13 juli 1853. Dock vidtogs däri icke någon förhöjning af besutenhetensgränsen,

utan skulle härutinnan gälla hvad 1827 års författning

stadgade. Ej heller de föreslagna bestämmelserna till förebyggande af

olagliga klyfningar vid arfskifte inflöto i den nya förordningen. Den

gräns, dit hemman skulle få klyfvas utan föregående undersökning

*3

18

eller särskild tillåtelse, bestämdes, såsom i 1839 års kommittéförslag,

för hela riket till Vs förmedladt mantal; dock med tillägg att för de

orter, där denna minimibestämmelse undantagsvis kunde tåla nedsättning,

Kungl. Maj:t ville för hvarje sådan ort bestämma annan gräns, sedan

Konungens befallningshafvande efter samråd med sakkunniga män inom

länet därom afgifvit förslag. Liksom i kommittéförslaget föreskrefvos

särskilda undersökningsnämnder för verkställande af besutenhetspröfningar,

med någon förändring dock beträffande sättet för utseende af

nämndernas ledamöter in. m. Nämndens resp. häradsrättens bifall till

klyfningen gjordes icke ovillkorligt gällande, utan skulle därmed missnöjd

delägare i hemmanet äga rätt att i så måtto öfverklaga utslaget,

att han finge väcka lösningsfalan. De af kommittén föreslagna förbuden

mot lagfart, åboantagningsbevis och skattskrifning å olagligt

utbrutna lotter inflöto i den nya författningen, däri ock meddelades

föreskrifter, att vid sökande af lagfart resp. åbobref å hemmansdel,

som ej finge utklyfvas utan undersökning, eller vid skattskrifning af

ny ägare resp. åbo för sådan hemmansdel, sökanden skulle styrka,

huruvida hemmansdelen utklufvits före eller efter tiden för den nya

förordningens ikraftträdande och i senare fallet jämväl förete det beslut,

som meddelats med afseende å klyfningen.

De i 1853 års författning stadgade skärpta föreskrifterna mot

hemmansklyfning väckte genast till lif en häftig opposition, och skarpa

anmärkningar framställdes under den följande tiden mot de nya stadgandenas

verkningslöshet och brist på sammanhang med andra lagar

och författningar. Med afseende å den gräns af Vs förmedladt mantal,

dit hemman skulle få klyfvas utan föregående särskild tillåtelse,

befanns det nödvändigt att — såsom ju också i författningen förutsågs

— för olika län, länsdelar, härader och socknar medgifva nedsättning,

och ett helt komplex af specialförfattningar tillkom sålunda under

åren närmast efter 1853.

Särskild! riktade sig missnöjet mot förbudet mot lagfart och kungörelse

om åboombyte samt emot skattskrifning å hemmanslotter under

Vs mantal, innan föreskrifven undersökning om besutenheten föregått

och hemmanslottens utbrytning blifvit lagligen medgifven. Genom förbudet

mot lagfart kunde ej förhindras utbrytning af obesutna lotter,

som förvärfvats genom arf eller giftorätt, tv arfvingar voro ej förbundna

att söka lagfart och underläto ofta att göra det, emedan inteckning för

lån meddelades till följd af styrkt äganderätt genom arfskifte!. Då de

flesta fång skedde genom arf, var sålunda författningen i denna viktiga

19

punkt alldeles verkningslös. Icke ens vid fall af köp, skifte eller gåfva

vore förbudet mot lagfart ett tillfredsställande korrektiv mot olagliga

klyfningar. En mängd köp af smärre hemmansdelar ägde nämligen

rum, utan att köparno sökte lagfart, något som icke heller vore af

synnerlig vikt för en ägare, som icke behöfde inteckna sin egendom.

Äfven anmärktes mot 1853 års författning, att förbudet mot åboantagningsbevis

och mot skattskrifning å obesuten hemmanslott icke

erbjöde tillfredsställande garanti mot olagliga klyfningar. Beträffande

den stadgade lösningsrätten påvisades, till hvilka absurda konsekvenser

det kunde leda, att en obesuten hemmanslott icke kunde lagligen förvärfvas

af andra än dem, som hade del i samma hemman. En betydande

olägenhet påstods det vidare vara, att genom den nya författningen

dröjsmål vållades med meddelande af lagfart å mindre hemmansdelar.

En tungt vägande anmärkning torde slutligen hafva gällt förbudet att

köpa en obesuten lott i ett hemmansnummer för att sammanlägga den

med lott i ett annat nummer, ett förbud som på grund af den starka

ägoblandningen i de mångenstädes ännu oskiftade byalagen måste blifva

högst menligt och föga sammanstämde med den nya författningens

eget syfte.

Motståndet mot 1853 års författning framträdde starkt vid de

närmast följande båda riksdagarna, och förslag väcktes äfven om upphäfvande

af hela lagstiftningen angående hemmansklyfning. Något

riksdagsbeslut kom likväl icke till stånd, men på grund af framburna

anmärkningar och för att bereda ytterligare trygghet i besittningen af

utklufna hemmansdelar stadgades i en kungl. kungörelse af den 20

juli 1855 bl. a., att en viss preskriptionstid skulle gälla, inom hvilken

lösningsanspråk till sådana hemmansdelar skulle göras anhängig!.

Därmed var icke oppositionen tillfredsställd och i en bondeståndets

enskilda besvärsskrifvelse till Kungl. Maj:t af år 1857 påyrkades upphäfvandet

af 1853 och 1855 årens stadganden om hemmansklyfning.

Denna begäran vann och beaktande, i det att genom kungl. förordningen

den 12 november 1858 nämnda stadganden upphäfdes, och

förordnades, att 1827 och 1829 års författningar i detta afseende skulle

lända till efterrättelse, hvarjämte de i anledning af 1853 års förordning

för vissa orter meddelade besluten angående det minsta hemmantal,

hvartill klyfning utan föregången undersökning finge därstädes verkställas,

icke vidare skulle äga tillämpning.

Att det år 1853 gjorda försöket att införa nya kontrollbestämmelser

på hemmansklyfningens område sålunda misslyckades, förklaras dels af

ifrågavarande lagstiftnings tekniska bristfälligheter, dels af de nya

20

faktiska kraf som gjorde sig gällande, under en tid då fastighetslån!eln

började att taga större omfattning, inteckningsväsendet fick större betydelse

äfven för de mindre jordbrukarna, samt upphäfvandet af arfvejordssystemet

och bördsrätten blef en fråga för dagen.

Genom återgången till 1827 och 1829 års författningar torde

hemmansklyfningen hafva i verkligheten blifvit nära nog oinskränkt, i

det att de gällande besutenhetsföreskrifternas betydelse alltmera minskades

och lösningsrätten till obesuten lott tillämpades ännu mera sällan än

under den föregående tiden. En ytterligare lättnad i kontroll föreskrifterna

betydde en den 6 augusti 1864 utfärdad förordning angående

grunderna och villkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring.

Därigenom upphäfdes bl. a. bestämmelserna om undersökning

af bergmästare vid frågor om klyfning af bergsmanshemman och hvad

som stadgats om krono- och regementsombuds skyldighet att bevaka

kronans rätt vid frågor om klyfning af rusthåll.

Emellertid fortforo i riksdagen yrkanden på de restriktiva bestämmelsernas

upphäfvande, och 1879 enade sig båda kamrarna om en

skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari hemställdes, att stadgandena om besutenhet

som villkor för hemmansklyfning och rättighet att lösa obesuten

lott måtte upphöra att vara gällande.

I de yttranden, som med anledning häraf af Kungl. Maj:t inhämtades

från länsstyrelserna, gjorde sig den konservativa åskådningen

icke så starkt gällande som under den förra enquéten. Särskildt må

framhållas, att ur skattepolitisk synpunkt en mera utsträckt rättighet

till hemmansklyfning icke kunde väcka så stora betänkligheter, sedan

den allmänna bevillningen fått en allt större betydelse i skattesystemet

och frågan om grundskatternas afskrifning blifvit aktuell. Åsikten att

fördelarna af fullkomlig frihet i jordstyckningen icke uppvägdes af de

därmed förknippade olägenheterna, hade dock fortfarande starkt rotfäste,

och halfva antalet länsstyrelser afstyrkte riksdagens framställning, liksom

ock kammarkollegium.

Genom förordningen den 6 augusti 1881 tillmötesgick emellertid

Kungl. Maj:t riksdagens hemställan, i det att hvad förut varit stadgadt

angående besutenhet såsom villkor för hemmans klyfvande äfvensom

angående rättighet att lösa obesuten del upphäfdes. Alla under enskild

äganderätt varande samt de krono- eller andra publika hemman, som

vore upplåtna under stadgad åborätt, skulle hädanefter få klyfvas till

hvad hemmantal som helst, endast med de undantag, som innehölles i

1864 års förordning, nämligen för lotshemman af krono- eller skattenatur,

för sådana hemman, som enligt en kungörelse af år 1811 vore oskilj

-

21

aktiga Irån bruk, hvarunder de lydde, äfvensom i så måtto för säterier,

att ingen ändring skulle göras af hvad allmänna lagen innehölle rörande

klyfning däraf vid arftäkt.

Dessa 1881 års stadganden inflöto oförändrade i lagen af den

27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring,

endast med den ändring, att den ofvannämnda undantagsföreskritten

i afseende å klyfning vid arftäkt af säteri förändrades i

öfverensstämmelse med ärfdabalkens stadganden. I enlighet med riksdagens

hemställan borttogs sedan genom lag af den 30 december

189 8 ofvan omförmälda undantag i afseende å de enligt 1811 års kungörelse

från bruk oskiljaktiga skattehemmanen. De numera bestående

inskränkningarna ifråga om hemmansklyfning äro alltså förbudet emot

klyfning utaf lotshemman af krono- eller skattenatur samt stadgandet i

allmänna lagens ärfdabalk kap. 12, § 7. Nämnas bör dock härvid en

genom lag af den 30 september 1904 gjord ändring i 1896 års lag,

enligt hvilken klyfning af hemmansdel eller lägenhet ej får mot delägares

bestridande äga rum, där den pröfvas lända honom till förfång,

för den händelse att hemmansdelen eller lägenheten till läge och beskaffenhet

är sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt,

eller dess värde till hufvudsaklig del består i vattenfall, fiske eller annan

dylik förmån eller i byggnader eller andra anläggningar. I fråga om

lotshemman har riksdagen i skrifvelse af år 1911 anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte verkställa utredning, i hvilken omfattning och under hvilka

villkor — med hänsyn till de särskilda skyldigheter mot det allmänna,

som påhvila lotshemman och lotslägenheter — dessa fastigheter må

kunna ifråga om rätt till klyfning, styckning och afsöndring likställas

med andra under enskild äganderätt varande fastigheter, samt därefter

för riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

B) Jordafsöndring.

Jorda/söndring består däri, att ägare af hemman eller lägenhet

till annan upplåter ett visst bestämdt område. För att en afsöndring

skall komma till stånd erfordras sålunda, att en afhandling föreligger

rörande upplåtelsen. Någon utb^tning af det afsöndrade området genom

landtmäteriförrättning fordras icke, utan den om afsöndringen upprättade

afhandlingen, hvilken enligt gällande lag skall innehålla så noggrann

beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att någon

22

osäkerhet därom ej kan uppstå, ingifves till Konungens befallningshafvande,

som har att, därest afhandlingen är med lag öfverensstämmande,

meddela fastställelse å afsöndringen. Den afsöndrade delen har

betraktats såsom en lägenhet, i kameralt afseende lydande under den

återstående delen, som bibehållit stamhemmanets skattetal oförminskadt.

Af det sagda följer, att en afsöndrad lägenhet icke behöfver bestå af

olika ägoslag.

I det följande meddelas en historisk öfversikt öfver lagstiftningen

i Sverige rörande jordafsöndring. *)

Jordstyckningslagstiftningen under äldre tider i Sverige riktade

sig dels emot kemmansklyfningen, hvarom i föregående sammanhang

varit tal, d. v. s. hemmanens styckning i kvotdelar mellan flera ägare,

under tilldelande åt de olika lotterna af proportionella andelar i förekommande

olika ägoslag samt under proportionell fördelning på dessa

lotter af hemmanets utskylder, dels emot hemmanens försvagande genom

särskilda ägors frånskiljande och föryttrande till andra hemman, utan

därmed förenad rubbning i de olika hemmanens utskylder. A den senare

styckningsformen kom efterhand benämningen »skattskyldig jords minskning»

till användning. Syftet med de författningar, som utfärdades

mot den skattskyldiga jordens minskning, var liksom i fråga om hemmansklyfningen

hufvudsakligen skattepolitiskt, d. v. s. man ville förekomma,

att genom afsöndring från skattskyldig jord hemmanens förmåga att

utgöra allmänna utskylder minskades.

Under Karl XI utfärdades sålunda tvenne författningar, plakaten

den 2 maj 1673 och den 21 juli 167 7, hvarigenom åsyftades dels

att för framtiden förebygga de skattskyldiga hemmanens förminskande,

dels att i viss utsträckning återställa den kemmansindelning, som blifvit,

rubbad genom ägors frånskiljande i strid mot förut utgångna påbud.

Förbudet mot den skattskyldiga jordens minskning torde, liksom författningarna

om hemmansklyfning, hafva gällt krono- och kronoskattejord,

men däremot icke afsöndring från frälsejord. De medel, hvarigenom

Karl XI ville förhindra framtida öfverträdelser af nämnda förbud,

voro bötesstraff för säljaren af jorden, stadgande om skyldighet för

förvärfvaren däraf att när som helst, då påstående därom väcktes af

det ursprungliga stamhemmanets innehafvare eller då offentlig myndighet

så fordrade, lämna ifrån sig den förvärfvade jorden, vidare förbud

x) De meddelade historiska data äro hämtade ur N. Wohlins arbete: »Den svenska jord*

styckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena».

23

för domstolarna att meddela uppbud och fasta å olagligt frånskild jord

samt slutligen förpliktelse för de administrativa myndigheterna att

hålla hand öfver förbudets efterlefnad och ingripa vid fall af öfverträdelser.

Det andra syftet med här ifrågavarande författningar, nämligen

att rätta redan skedda rubbningar i de skattlagda hemmanens ägogränser,

sökte man vinna genom stadgande, att afsöndringar från krono- och

skattehemman äfvensom från städerna skulle, därest icke urminnes häfd

vore därå kommen, kunna återkallas utan lösen, och detta oaktadt laga

fasta vore därpå gifven. Dessa retroaktiva stadganden vållade emellertid

i praktiken stora svårigheter, och under den följande tiden fann sig

Kungl. Maj:t nödsakad att utfärda ett flertal undantagsföreskrifter, bland

hvilka må nämnas en resolution af 1682, hvari förklarades, att under

1677 års plakat icke skulle inbegripas sådana afsöndringar från skattehemmans

och byägors ödemark och skog, som afskilts utan skada för

hemmanen och sedermera blifvit uppodlade samt skattlagda till särskilda

hemmansdelar. Genom en samma år utfärdad resolution för Bergslagen

förklarade Kungl. Maj:t, att sådana ägor, som utan själfva bolbyns

alltför stora afsaknad kunde umbäras, och som kommit i andras våld

samt icke kunde återkallas utan stor skada lör de nuvarande ägarnas

därå upprättade verk, icke skulle innefattas under 1677 års plakat. Ännu

en författning af samma år gjorde liknande undantag för sådan öde

och skogbevuxen mark, som af innevånare i städer köpts från omliggande

skattehemman och sedan bona fide blifvit uppodlade och brukade.

Det torde ock hafva varit just i Bergslagen och i grannskapet af städerna,

som vid denna tid afsöndringarna af mindre jordområden från hemman

voro allmänt förekommande, och där behofvet af lättnader i förbudet

mot afsöndring var mest trängande.

Om också icke tanken på en allmännare modifikation af 1677 års

lagstiftning torde hafva varit alldeles främmande för dem, som under

frihetstiden ifrade för reformer i jordstyckningslagstiftningen, så vann

dock denna tanke intet understöd vare sig hos de dåtida administrativa

myndigheterna eller inom riksdagens ledande kretsar. Utan anmärkningar

godkändes också vid 1734 års riksdag en af lagkommissionen

föreslagen paragraf i den nya jordabalken (4 kap., 9 §), enligt hvilken

den, som sutte å skattskyldig jord, ej finge genom köp, skifte eller på

annat sätt något söndra och minska af det, som därtill med rätta hörde,

och därest någon gjorde detta, skulle det vara ogillt.

Emellertid gjorde sig under 1700-talet ett växande behof af rätt

24 .

till afsöndring af jord från hemman gällande och detta äfven i sådana

rena jordbruksbygder, där odaljorden var af inskränktare omfång och

där hemmansklyfning sålunda var förenad med olägenheter, men där

utrymme fanns till odlingslägenheter på utmarken. I viss mån tillfredsställdes

detta behof genom anläggande af torp på hemmanens utmarker,

men bland den obesutna befolkningen förefanns ock en sträfvan att förvärfva

tryggare innehaf af de upptagna lägenheterna. Flerstädes i

riket började det på grund häraf blifva allt vanligare, att hemmansägare

på evärdelig tid frånsålde mindre jordområden mot viss köpeskilling

jämte årlig afgäld från den afsöndrade lägenheten. Dessa upplåtelser

stodo i strid mot förbuden emot skattskyldig jords minskning,

och sannolikt är, att myndigheterna i allmänhet återdömt upplåtelserna

till hemmanen, i de fall då klander väcktes. Genom en kungl. förordning

af år 1767 gjordes emellertid för Västernorrlands län särskildt

undantag från det allmänna stadgandet beträffande delning vid

arfskifte af ärfd eller i börd inköpt hemmansdel.

Frånsedt detta undantagsstadgande förblef lagstiftningen om skattskyldig

jords minskning orubbad under 1700-talet, och voro alltså å

skatte- och kronohemman andra former af jordstyckningar än hemmansklyfning

förbjudna. I början af 1800-talet tillkommo emellertid vissa

stadganden, genom hvilka medgafs rättighet att i vissa fall under

äganderätt afsöndra jord från hemman.

Den första författning, hvari stadganden af sistnämnda slag inrymdes,

var den af Kungl. Maj:t den 31 mars 1803 utfärdade enskiftess

tadgan för Skåne. Däri tilläts ägare till enskiftadt hemman

att anslå till och med tiondedelen af jordrymden till särskilda lägenheter,

hvardera af minst fyra tunnlands innehåll, och upplåta dem till

andra personer att under full äganderätt evärdligen besittas. Dessa lägenheter

fingo dock endast tagas af hemmanets ouppodlade jord. Från

lägenheterna skulle betingas minst så stor årlig afgäld i spannmål eller

penningar, som belöpte sig därå i jämförelse med hemmanets hela

ägorymd och de afstådda lägenheternas innehåll och godhet, hvilket

skulle ankomma på Konungens befallningshafvandes pröfning och stadfästelse

och till ständig efterrättelse antecknas i kronans jordeböcker.

Försummade hemmansägaren att i rätt tid betala hemmanets utskylder

och utgöra detsamma åliggande skyldigheter, skulle kronans uppbördsman

äga att belägga den från besittningarna utgående afgälden med

kvarstad och framför andra fordringsägare ^uppbära densamma till godtgörande

af de bristande skyldigheterna. A ägor, som tillhörde krono

-

25

hemman och boställen, skulle afsöndringar af ifrågavarande slag icke

tillåtas, utan att Kungl. Maj:t på vederbörandes anmälan funne för godt

att därtill lämna tillstånd.

I en den 25 juli 1804 utfärdad en skiftesförfattning för

Skaraborgs län intogos ungefär samma bestämmelser om rätt till

jordafsöndring från enskiftade hemman. Dock uteslöts däri det i den

skånska författningen tillåtna alternativet att bestämma afgälden i

penningar och medgafs, att ägare af enskiftadt hemman, som hade mer

än vanlig ägorymd, och som ansåge större afsöndring än tiondedelen

nyttig, skulle kunna göra ansökan om sådan större afsöndring hos

Konungens befallningshafvande, som borde hänskjuta frågan till kammarkollegium,

hvilket ämbetsverk ägde så förordna, att å ena sidan säkerheten

för hemmansräntans och alla öfriga utskylders evärdliga utgörande

förvarades och å andra sidan jordens uppodling och förmånliga häfd

befordrades. I den allmänna enskiftesförfattningen för riket utom

Dalarna och Norrland af den 2 februari 1807 innehöllos samma

stadganden om viss rätt till jordafsöndring från enskiftade hemman som

i författningen för Skaraborgs län. Uti den förnyade enskiftesstadgan

för Skåne och Skaraborgs län af den 24 juli 1812

inrycktes ock sistnämnda stadganden, hvarigenom lagstiftningen för dessa

provinser bragtes till full öfverensstämmelse med 1807 års allmänna

lagstiftning.

Dessa bestämmelser, hvarigenom en helt ny form för jorddelning

infördes, synas af Kungl. Maj:t hafva betraktats endast som en fråga

rörande skiftesverket, och de i jordstycknings- och skattefrågor sakkunniga

myndigheterna, främst kammarkollegium, blefvo icke däröfver

hörda. Hufvudsyftet med dessa bestämmelser synes hafva varit att

uppmuntra till enskifte samt att finna en styckningsform, som bättre

än hemmansklyfningen främjade nyodlingsverksamheten på de skiftade

hemmanens utägor. Den medgifna rättigheten till jordafsöndring var

ock, som af det sagda framgår, starkt begränsad. Afsöndringar skulle

icke, utan i hvarje särskildt fall lämnadt tillstånd, få äga rum från

kronohemman. Vidare fingo de endast ske från enskiftade hemman och

af hemmanens ouppodlade jord samt icke utan kammar kollega särskilda

tillstånd tillsammans få öfverstiga Vio af hemmanets ägorymd. Härigenom

och genom stadgandena om afsöndringarnas minimiareal, om

den proportionerliga afgälden, som skulle af Konungens befallningshafvande

fastställas, samt om kronans förmånsrätt till afgälderna vid

fall af hemmansägarens obestånd voro garantier träffade emot ur skattepolitisk

synpunkt äfventjudiga upplåtelser.

*4

26

Det nya jordafsöndringsinstitutet torde visserligen till en början

hafva fått en ringa praktisk betydelse, medan å andra sidan andra slag

af jordupplåtelser under äganderätt från hemman, hvilka, såsom nämnts,

förut icke varit ovanliga, allt fortfarande och efter enskiftesstadgarnes

tillkomst ägde rum. Emellertid gjorde sig efter hand den åsikten gällande,

att man genom en utveckling af jordafsöndringsinstitutet kunde öppna

möjligheter för uppkomsten af en ny arbetsklass med säkrare och själfständigare

ställning än torpare och legohjon. Dessa arbetare behöfde

icke vara besutna på sina lotter och äga full sysselsättning af sitt eget

jordbruk, utan kunde såsom dagsverkare ägna sin arbetsflit åt näringar

i allmänhet, utan att vara bundna vid någon viss. I detta syfte framställdes

vid 1823 års riksdag yrkande på, att den genom enskiftesförfattningarna

gifna tillåtelsen till jordafsöndring utsträcktes till ägare

af enstaka hemman i allmänhet, och med mindre inskränkningar än

som ägde rum för enskiftade hemman. Sålunda borde mera än 7io af

hemmanets ägovidd kunna afsöndras, och ingen skillnad göras på odlad

eller ouppodlad mark. Till dessa yrkanden anslöt sig 1829 års

riksdag så tillvida, att den i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställde,

att den genom 1807 års förordning gifna tillåtelsen till jordafsöndring

skulle tillkomma äfven sådana hemman, som vore enstaka

och hvilkas ägor vore så belägna, att de icke kunde komma att undergå

skifte.

I den af M. G. Danckwardt utarbetade, förut omnämnda kungl.

förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring af den

19 december 182 7 blefvo ock yrkandena på en utvidgad rätt till jordafsöndring

i afsevärd mån beaktade.

Denna förordning, hvilken skulle gälla för hela riket med undantag

af Kopparbergs län, ägde, hvad beträffar stadgandena om jordafsöndring,

tillämpning å utsockne frälsehemman, frälseskatte- och kronoskattehemman

samt de krono-, kronorusthålls- och andra publika hemman, som

voro upplåtna under stadgad åborätt. Detta innebar eu utsträckning

af jordafsöndringsrätten så till vida, att jordafsöndring från under stadgad

åborätt upplåtna kronohemman nu skulle få ske på de i den nya författningen

bestämda villkor, och således utan tillstånd i hvarje särskildt

fall af Kungl. Maj:t. Å andra sidan skulle jordafsöndring för alltid

från boställen hädanefter vara alldeles förbjuden. I fråga om afsöndringarnas

storlek stadgades, att de skulle innehålla minst fyra tunnland

och i Norrland minst sex tunnland jord. Från ett och samma stamhemman

fick ej afsöndras mer än 7io af dess jordrymd.

Ågarna af de hemman, från hvilka jordafsöndring skulle vara

27

tillåten, erhöllo nu den rätt, som förut ägare af enskiftade hemman

ägt, att under vissa villkor till en eller flera personer under äganderätt1)

upplåta t. o. m. tiondedelen af hemmanets jordrymd, äfvensom att

i vissa fall, efter kammarkollegii tillstånd, verkställa ännu större afsöndring.

Det förut bestående jordafsöndringsinstitutet hade förutsatt ett

föregående laga fång genom köp. Nu tillkom emellertid det stadgandet,

att om någon genom arf hade erhållit lott i en hemmansdel af sådan

natur, från hvilken jordafsöndring vore tillåten, och denna arfslott vore

så ringa, att den ej efter de i förordningen föreskrifna grunderna för

hemmansklyfning finge besittas, så vore arftagaren berättigad att vinna

utbrytning för sin lott under full äganderätt. Lägenhetens storlek skulle

bestämmas af domaren, där ej vederbörande därom i godo åsämjdes,

och ej mera än Vio af hemmansdels jordrymd finge, utan kammarkollegii

tillstånd, för arftagare utbiytas, däri inräknadt hvad som förut kunde

vara afsöndradt från samma hemmansdel. Därmed afsågs att bringa

under lagstiftningens kontroll den mängd af jord upplåtelser, som utan

iakttagande af lagliga former brukat förekomma vid arfskiften, och

öppnades tillika möjlighet för en betydligt utvidgad användning af

jordafsöndringsrätten.

Den nu medgifna rättigheten till jordafsöndring var icke beroende

af något som helst villkor med afseende å stamhemmanets förutgående

skiftande, något som äfven betydde en afsevärd utvidgning af jordafsöndringsrätten,

i det att denna rättighets sammanknippande med

enskiftet varit en af de viktigaste orsakerna till att afsöndringsinstitutet

icke hade fått större betydelse. Därtill kom, att jordafsöndring numera

äfven skulle kunna ske i Norrland.

Afsöndrad lägenhet skulle i de fem norra länen innehålla minst

sex och i öfriga delar af riket minst fyra tunnland duglig jord, och

lägenheten skulle till sina gränser noga bestämmas i en enda formlig, till

afhägnad bekväm samt från hemmanets egen åbyggnad afskild lott.

Den dittills gällande inskränkningen, att afsöndringarna blott finge ske

af hemmanens ouppodlade jord, borttogs härigenom, men samtidigt bibehölls

villkoret, att odalåker och äng icke finge afsöndras.

De träffade föreskrifterna om lägenheternas afgäld skilde sig från

1807 års bestämmelser endast därutinnan, att afgälden förutom i spann

-

1) Därjämte medgafs rätt att på viss tid, ej öfverstigande 50 är, upplåta jord till besittning,

under vissa särskilda villkor. Denna upplåtelseform kommer dock i detta sammanhang ej i

betraktande.

28

mål äfven skulle kunna utgå i dagsverken eller annan räntepersedel,

samt att vissa, högst femton frihetsår skulle kunna utsättas, under hvilka

frihet från afgäldens utgörande till stamhemmanet skulle kunna åtnjutas.

Från den allmänna bestämmelsen, att afsöndring i regel icke finge

öfverstiga en tiondedel af stamhemmanets jordrymd, gjordes undantag

beträffande sådan mosse, som vore odlingsbar men i dess närvarande

skick onyttig samt innehölle minst åtta tunnlands vidd; upplåtelse af

sådan mosse skulle kunna ske med eller utan skattefrihet. Tillstånd

till afsöndringen skulle sökas hos Konungens befallningshafvande, som,

sedan mossens onyttiga beskaffenhet blifvit behörigen utrönt, ägde meddela

sådant tillstånd.

För att förhindra uppkomsten af lägenheter, som icke uppfyllde

de i författningen föreskrifna villkoren, stadgades, att, om afsöndrad

lägenhet blefve klufven, vore hemmansägaren berättigad att mot skälig

lösen till hemmanet återvinna hvarje sådan klufven del, som ej innehölle

den i förordningen stadgade vidden af duglig jord. Redan bestående

eller i framtiden uppkommande olagliga afsöndringar skulle, Bär

påstående väcktes af vederbörande, rättas och jämkas och den, som lede

af jämkningen, njuta skäligt skadestånd. Atnöjdes icke innehafvaren af

den afsöndrade jorden med sådan rättelse och jämkning, eller kunde den

icke ske, skulle jorden återgå till hemmanet emot skälig lösen. Ville

emellertid innehafvaren, då klander därå af vederbörande väcktes, under

åtagande af andel i mantal och ränta i förhållande till hemmanets ägorymd

behålla hela den olagligt afsöndrade jorden, så skulle han hafva

rätt därtill, försåvida han pröfvades kunna få besitta jorden enligt de

samtidigt för hemmansklyfning och besutenhet stadgade grunderna;

samma lag gällde, om från hemman af här ifrågavarande natur odalåker

och äng blifvit för alltid skild. Det mantal, som bestämdes å den sålunda

afsöndrade jorden, skulle afräknas från stamhemmanets mantal

och utskylderna å detta senare minskas i förhållande därtill. Den såsom

korrektiv mot olagliga afsöndringar stadgade lösensrätten gjordes sålunda

icke ovillkorlig, utan möjligheter öppnades för lägenhetsägaren att freda

sin jord, dels genom utvägen att få afsöndringen rättad och jämkad

enligt författningen, dels genom utvägen att få lägenheten förvandlad

till hemmansdel.

Andra kontrollbestämmelser, som intogos i författningen, voro stadgandena,

att afhandling om jordafsöndring skulle ingifvas till Konungens

befallningshafvande i och för afgäldens pröfning och fastställelse, att

afsöndringarna skulle antecknas i jordeboken, hvaröfver Konungens befallningshafvande

ägde hålla hand, att jord, som upplätes till full ägo,

29

skulle på vanligt sätt lagfaras, samt att med afhandlingar om afsöndring

af jord från under stadgad åborätt upplåtna hemman skulle förfaras som

då åborätt å dylika hemman öfverlätes.

De administrativa myndigheterna skildes så till vida från befattningen

med jordafsöndringarna å kronojorden, att tvister rörande jordafsöndringar

från under stadgad åborätt upplåtna krono-, kronorusthålls- och

andra publika hemman skulle upptagas och fullföljas på enahanda sätt

som tvister angående dylika afsöndringar från frälse- och skattehemman,

d. v. s. vid domstolarna.

I den nya författningen lämnades rättigheten till afsöndring från

säteri-, rå- och rörs- samt insockne frälsehemman tillsvidare fri, men i den

kungl. kungörelsen af den 14 november 1829 stadgades, att bestämmelserna

i 1827 års förordning angående jordafsöndring äfven skulle

gälla för nämnda hemman endast med den skillnad, att af dessa hemmans

rymd t. o. m. en femtedel skulle kunna afsöndras, hvilket senare

medgifvande skedde med hänsyn till frälsehemmanens vanligen större

ägorymd samt ringare allmänna onera.

I enlighet med en af bondeståndet gjord framställning medgaf

Kungl. Maj:t i kungörelse af den 29 januari 1831, att utjord,

urfjäll eller annan äga utom gränsen för hemmanets skifteslag i vissa

fall skulle kunna afsöndras och öfverlåtas till innehafvaren af det hemman,

hvars ägor voro belägna intill densamma, äfven om ägan ifråga

innehölle odalåker eller äng eller vore af mindre rymd än den i författningen

såsom minimum för jordafsöndring stadgade.

De i 1827 års författning innehållna stadgandena om jordafsöndring

väckte liksom stadgandena om hemmansklyfning redan från början missnöje

och starkt tvifvel uttalades om gagnet af desamma. Den förut

omnämnda enquéte, som år 1833 föranstaltades i jordstyckningsfrågan,

gällde äfven jordafsöndringsinstitutet och framgick därur bl. a., att

jordafsöndringar, verkställda i öfverensstämmelse med den nya förordningens

stadganden, i alla län voro ytterst fåtaliga eller alls icke förekommit.

Däremot voro afsöndringar, verkställda utan pröfning af myndigheter

och utan allt afseende å förordningens föreskrifter, i vissa delar

af riket ingalunda sällsynta. Den åsikten gjorde sig starkt gällande,

att tillåtelsen till jordafsöndring för alltid vore skadlig för riket och

flera af de hörda länskommittéerna uttalade sig för, att densamma helt

och hållet eller i hufvudsak skulle upphäfvas. Åtminstone uttalade sig de

tillfrågade för strängare kontrollföreskrifter till försäkrande af förordningens

efterlefnad. Den i det föregående omnämnda kommitté, som 1839 af

-

30

gaf utlåtande i frågan, föreslog också, att rättigheten till jord afsöndring

under äganderätt, utom i särskilda undantagsfall, däribland vid arfskifte,

skulle upphäfvas, en anordning som i hufvudsak understöddes af ständerna.

I anledning af en ständernas begäran föranstaltades emellertid år

1841 en ny enquete af Kungl. Maj:t angående storleken af den minsta

jordlägenhet, som skulle kunna afsöndras från hemman, vare sig för

alltid eller på viss tid. Flertalet af de tillfrågade länskommittéerna

ansågo jordafsöndring för alltid böra förbjudas eller förutsätta besutenhet

hos lägenhetsinnehafvaren, och för öfrigt gjorde sig skiljaktiga

meningar gällande beträffande det minimum af jord, som borde

stadgas.

Af skäl, som i föregående sammanhang vidrörts, dröjde det åtskilliga

år innan Kungl. Maj:t upptog frågan om en revision af 1827

års författning till slutligt afgörande. Detta skedde genom utfärdandet

af förordningen den 13 juli 1853, hvilken liksom i fråga om hemmansklyfning

innehöll nya, restriktiva bestämmelser angående jordafsöndring.

Sålunda stadgades, att jordafsöndring för alltid icke hädanefter

skulle kunna få ske, utan att den lägenhet, som afsöndrades, vore

af den vidd och beskaffenhet, att den antingen i och för sig eller, därest

sammanläggning med angränsande lika beskaffad äldre jordbesittning

inom samma hemman åsyftades, tillsammans med denna kunde anses

bilda enahanda besutenhet, som i afseende å hemmansklyfning vore

stadgad. Alltså skulle hädanefter ingen jordlägenhet få för alltid från

hemman afsöndras, som icke af ägornas behållna afkastning kunde

underhålla ett hushåll af minst tre arbetsföra personer och hvarå icke

en häst eller ett par dragoxar, två å tre kor samt fem å sex får eller

getter kunde födas. Ehuru .tillåtelsen att för alltid afsöndra jord från

hemman fortfarande skulle bestå, gjorde dock uppställandet af fordran

på besutenhet denna rättighet ganska illusorisk och innebar en brytning

med de principer, som legat till grund för enskiftesstadgarna och 1827

års förordning.

Ytterligare föreskref den nya förordningen, med bibehållande i

öfrigt af gällande bestämmelser, samma kontroller för jordafsöndring

som för hemmansklyfning under 1/s mantal, nämligen undersökning af

sockennämnd samt förbud emot lagfart, kungörelse om åboombyte och

anteckning i jordeboken af från hemman afsöndrad jord eller lägenhet,

innan afsöndringen visats vara vederbörligen godkänd.

1853 års förordnings stadganden om jordafsöndring väckte liksom

de samtidigt införda restriktiva bestämmelserna om hemmansklyfning

31

ett allmänt missnöje, som särskildt riktade sig mot de nyutfärdade

kontrollbestämmelserna. Vid 1856—58 års riksdag enade sig också

präste-, borgare- och bondestånden om en skrifvelse till Kungl. Maj: t

med hemställan om upphäfvande af den nya förordningen i den del,

som handlade om jordafsöndring, samt återupplifvande af 1827, 1829

och 1831 års författningar med följande undantag. Afsöndringarnas

minimiareal borde nedsättes till hälften af hvad i 1827 års förordning

var stadgadt, d. v. s. till tre tunnland jord i de fem norra och två tunnland

jord i de öfriga länen i riket, samt det ovillkorliga förbudet mot

afsöndring af odalåker och äng modifieras därhän, att äfven odalåker

och äng skulle få afsöndras, därest det styrktes att till hemmanet, hvarifrån

lägenhet skulle skiljas, endast odalägor lydde, eller den ifrågavarande

lägenheten läge afskild från hemmanets öfriga odalägor och befunnes i

öfrigt vara till afsöndring tjänlig. Dessutom borde villkoret att endast

duglig jord finge afsöndras utgå.

De i ständernas skrifvelse framställda krafven blefvo ock till fullo

beaktade i den kungl. förordningen af den 12 november 1858.

Det förtjänar påpekas, att såsom ett hufvudskål, hvarför ständerna underkände

1853 års förordning med dess besuten!)etsföreskrifter, anfördes,

att jordafsöndringen hade till uppgift, icke att skapa nya själfständiga

jordbruk, utan att bereda den fattige landtarbetaren möjlighet att förvärfva

ett eget hem.

Under de förhållanden, som med 1858 års förordning inträdde,

var ingalunda någon obegränsad frihet till jordafsöndring medgifven,

utan ganska väsentliga inskränkningar bestodo ännu, såsom framgår

vid en erinran om de återupplifvade bestämmelserna i 1827 års förordning.

Under den följande tiden fortgingo därför oafbrutna försök

att få afsöndringsrätten ytterligare utvidgad. Yrkandena på sådan utvidgad

frihet stödde sig framför allt på behofvet af att kunna afskilja

mindre lotter lämpliga för bostäder i städers och andra tätt bebyggda

samhällens närhet. Jämväl påyrkades med hänsyn särskildt till de skogsindustriella

intressena i Norrland förändring af stadgandena om maximum

för afsöndring. Vid 1862—63 års riksdag förenade sig trenne stånd

om en skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari föreslogos följande förändringar

i gällande författningar om jordafsöndring. Bestämmelserna om lägenhets

minimiareal, det villkorliga förbudet emot afsöndring af odalåker och

äng samt stadgandet om hemmansägares lösningsrätt vid lägenhets

klyfning under viss minimigräns borde utgå ur lagstiftningen, hvarförutom

det stadgande borde träffas, att kammarkollegium, vid pröfning

af afsöndringar utöfver en tiondedel af stamhemmanens ägorymd, jämväl

32

skulle äga att fasta afseende å befordrandet af en ändamålsenlig skogshushållning.

Med anledning af denna ständernas hemställan träffades genom

den kungl. förordningen den 6 augusti 1864 eu del betydelsefulla

förändringar i gällande lagstiftning.

Enligt 1827 års förordning var jord afsöndring endast tillåten från

i mantal satt jord. Nu bestämdes, att jordafsöndring äfven skulle tillåtes

från lägenheter, såväl sådana, som sedan äldre tider voro för sig sjkifva

bestående, som de, hvilka tillkommit genom jordafsöndring, med undantag

dock för lotshemman af krono- och skattenatur samt sådana skattehemman,

hvilka enligt kungörelse!) den 4 februari 1811 voro oskiljaktiga från

de bruk, hvarunder de lydde. Upplåtelse afjord från afsöndrad lägenhet

blef tillåten utan inskränkning till viss ägovidd.

I enlighet med ständernas förslag utgick vidare stadgandet om

minimum för afsöndrad lägenhet ur lagstiftningen, det villkorliga förbudet

mot afsöndring af odalåker och äng upphäfdes och rättighet

medgafs att utan inskränkning klyfva afsöndrad lägenhet. Likaså upphäfdes

stadgandet, att den afsöndrade jorden skulle till sina gränser

noga bestämmas i en enda formlig, till afhägnad bekväm samt från

hemmanets egen åbyggnad afskild lott. Förutom stadgandet om relativt

maximum innehöll därför den nya förordningen inga inskränkande bestämmelser

angående afsöndrad lägenhets storlek och beskaffenhet.

I fråga om undantag från stadgandet om maximum för afsöndring

träffades i ett tillägg till förordningen bestämmelser i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med ständernas förslag. I stället för att pröfning

och afgörande af dylika frågor förut tillhört kammarkollegium, bestämdes

emellertid, att Konungens befallningshafvande skulle meddela utslag

beträffande såväl tillstånd till sådan större afsöndring som bestämmande

af afgäld å jorden.

Äfven vissa andra nya bestämmelser träffades i fråga om sättet

för afsöndringsärendens handläggning af offentliga myndigheter. Sålunda

skulle Konungens befallningshafvande äga skyldighet icke endast att

pröfva afgälden, utan äfven att tillse, huruvida afhandlingen rörande

jordafsöndring i afseende å afsöndringens storlek vore med förordningen

öfverensstämmande, hvarjämte innan afsöndringsärende af Konungens

befallningshafvande afgjordes, där så funnes nödigt, kronobetjäningen

skulle kunna höras och äfven yttrande af landtmätare inhämtas. Någon

ändring i gällande praxis vid ifrågavarande ärendens pröfning torde

dock icke därmed hafva åvägabragts, i det att äfven förut kronobetjening

och landtmätare ibland brukat höras, då så befunnits nödigt.

33

Äfven må nämnas, att tillåtelsen till afgäldens bestämmande i dagsverken

uteslöts i den nya författningen, och att vissa nya grunder föreskrefvos

beträffande sättet för afsöndrad lägenhets förvandling till hemmansdel.

Slutligen fullständigades den gällande föreskriften om afsöndrad

lägenhets anteckning i jordebok med stadgandet, att det skulle åligga

Konungens befallningshafvande att inberätta förhållandet till kammarkollegium.

Emellertid fortforo äfven efter utfärdandet af 1864 års förordning

yrkandena på lättnader i lagstiftningen om jordafsöndring. Sålunda

framställdes i en riksdagsmotion år 1868 förslag att till fromma förnämligast

för en ordnad skogshushållning jordafsöndring skulle tillåtas

till huru stor del af ett hemman som helst.

Krafvet på större frihet till jordafsöndring tillmötesgicks ock så

till vida, att genom en kungl. kungörelse af den 8 september

18 6 8 upphäfdes det gällande villkoret för tillåtelse till större afsöndring

än den i regel medgifna, nämligen att hemmanet skulle hafva »mer än

vanlig ägovidd».

Med anledning af vid 1879 års riksdag framställda yrkanden på

utvidgad rättighet till jordafsöndring hemställde samma års riksdag i

underdånig skrifvelse, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida ej i vederbörlig ordning afsöndring måtte tillåtas till större

del af ägovidden än den i 1864 års förordning medgifna. Sedan vederbörande

myndigheters utlåtanden inhämtats, träffades genom kungl.

förordningen af den 6 augusti 1881 den ändring i 1864 års förordning,

att ägare af hemman eller lägenhet medgafs rätt att af sitt

ägoområde, oafsedt dettas jordnatur, afsöndra till och med en femtedel

af ägovidden. Till följd af det samtidiga upphäfvandet af besutenhetsvillkoret

för hemmansklyfning ändrades den bestående lagstiftningen

jämväl i så måtto, att arfslott numera oafsedt sin storlek skulle få

utbrytas i form af jordafsöndring samt att besutenhet icke längre skulle

vara villkor för vinnande af mantalssättning å afsöndrad lägenhet. Dessutom

uteslöts hvad 1864 års förordning innehöll om Konungens befallningshafvandes

skyldighet att vid frågor om större afsöndring än den

i regel tillåtna förordna så att »jordens odling eller ändamålsenlig skogsodling

blefve befordrad».

Samtidigt med att genom dessa förändringar i vissa punkter lättnad

och förenkling åstadkoms i lagstiftningen om jordafsöndring, infördes

genom 1881 års förordning på en annan punkt en skärpning af samma

lagstiftning. Det stadgades nämligen, att afhandling rörande jordaf

*

5

34

söndring skulle innehålla noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens

storlek, läge och gränser.

Äfven med afseende å sättet för afsöndringsärendenas handläggning

framställdes efter utfärdandet af 1864 års förordning talrika reformyrkanden

vid riksdagarna. Någon bestämd praxis härutinnan hade icke

utbildat sig hos Konungens befallningshafvande, och mot det förfaringssätt,

som följdes, anmärktes, att det i många fall vore öfverflödigt, föranledde

kostnad och åstadkomme orättvis beskattning. Beträffande lagfarts

beviljande följde häradsrätterna likaledes olika praxis: somliga

beviljade lagfart utan att afgäld blifvit fastställd af Konungens befallningshafvande,

andra vägrade lagfart, innan så skett, andra åter meddelade

första uppbudet, men lämnade hänvisning till Konungens befallningshafvande

för att få afgälden fastställd.

Särskild! framfördes med allt större styrka yrkanden på, att bestämmelserna

om Konungens befallningshafvandes pröfning af afgälden

skulle borttagas. Denna fråga löste sig emellertid efter hand på det

sättet, att i och med grundskatternas afskrifning själfva afgäldernas

aflösning allenast blef en tidsfråga. Det fanns gifvetvis intet giltigt

skäl att af lägenhetsägaren uppbära afgäld, sedan ägaren af hufvudgården

befriats från grundskatter och indelningsverk samt i likhet med

lägenhetsägaren fick erlägga allmänna utskylder efter taxeringsvärdet.

Genom lag af den 23 oktober 1891 togs det första steget mot

afgäldernas aflösning i det att innehafvare af afsöndra^ jordlägenhet

medgafs befrielse för viss del af afgälden, därest vid afgäldens fastställelse

hänsyn tagits till på lägenheten belöpande andel af stamhemmanets

väghållning.

Genom lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring

af den 27 juni 1896 upphäfdes därefter helt och hållet

afgäldstvånget i fråga om framdeles skeende afsöndringar. Allt hvad

1881 års förordning innehöll om skyldighet att å afsöndrad lägenhet

lägga årlig afgäld, om denna afgälds storlek, om Konungens befallningshafvandes

åliggande att fastställa föreslagen afgäld, om lägenhetsiunehafvarens

ansvarighet för afgäld, om frihetsår vid afgälds utgörande

samt om hemmansägarens respektive kronans rätt att uppbära afgälder,

skulle vid framdeles skeende jordafsöndringar upphöra att vara gällande.

Genom särskild lagstiftning af åren 1905 och 1907 hafva sedermera

äfven innehafvare af de äldre jordafsöndringarna befriats från afgälds

erläggande eller i vissa fall, då så icke omedelbart kunnat helt och

hållet ske, beredts möjlighet att aflösa de återstående delarna af afgälderna.

35

Medan sålunda till följd af förändringarna i jordbeskattningen de

tramställda kralven på lättnad i bestämmelserna om afsöndringsärendenas

handläggning i vissa delar blefvo tillgodosedda, blefvo samma bestämmelser

i andra delar skärpta. Genom 1896 års nyssnämnda lag kompletterades

bestämmelsen i 1881 års förordning därhän, att afhandling

rörande jordafsöndring stadgades skola innehålla så noggrann beskrifning

å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet

därom e j kunde uppstå, hvarjämte det numera skulle åligga Konungens

befallningshafvande att åsätta de fastställda afsöndringarna särskild!

namn och nummer. Samtidigt träffades genom särskild lag den bestämmelsen,

att å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat från hemman eller

lägenhet afsöndrats, lagfart icke finge beviljas, förrän fastställelse å afsöndringen

meddelats.

Genom 1896 års lag om hemmansklyfning m. m. gjordes ytterligare

vissa ändringar i 1881 års förordning. Stadgandet om rätt till afsöndring

af odlingsbar, men i dess närvarande skick onyttig mosse uteslöts liksom

ock bestämmelserna om rätt att i vissa fall få afsöndrad lägenhet förvandlad

till hemmansdel.

Den viktigaste förändring, som sedermera vidtagits i 1896 års

stadganden om jordafsöndring, har åsyftat att förekomma vissa ogynnsamma

följder af jordstyckningen inom de norra skogslänen, i det att

nämnda stadganden lämnade möjlighet att från ett hemman frånskilja

inägojorden, utan att därmed föijde skogsmark i den omfattning, som

var erforderligt för jordbrukets bestånd. Af denna anledning träffades

genom lag den 31 augusti 190 7 den inskränkning i rätten att från

hemman afsöndra t. o. m. en femtedel af ägovidden, att inom de sex

nordligaste länen inägojord ej må afsöndras till den omfattning, att

hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas; härtill har dock

fogats den bestämmelsen, att förenämnda inskränkning i afsöndringsrätten

icke får utgöra hinder för tillstånd till afsöndring utöfver en femtedel

af stamfastighetens ägoområde, där afsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar

eller industriella anläggningar eller annat dylikt

ändamål.

Med hänsyn till förhållandena i de norra skogslänen har vidare

genom lag åt den 4 maj 1906 stadgats, att tillstånd till afsöndring

utaf mera än en femtedel af hemmanets ägoområde ej må vägras ifråga

om afsöndring af ett hemmans afrösningsjord med impedimenter, hvilken

pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde.

Genom lagen den 30 december 1898 har upphäfts det i 1896

36

års lag bibehållna förbudet emot afsöndring från sådana hemman, som

enligt kungörelsen af den 4 februari 1811 äro oskiljaktiga från de bruk,

hvarunder de lyda. I fråga om afsöndring från lotshemman har, såsom

1 föregående sammanhang redan blifvit omnämndt, Riksdagen i skrifvelse

af år 1911 hemställt om utredning om upphäfvande af det i 1896 års

lag kvarstående förbudet.

Genom kungl. förordningen af den 13 juni 1908 fattades

beslut om en omorganisation af den offentliga fastighetsbokföringen genom

uppläggande af ett jordregister, hvaruti jämväl sådana äldre och nyare

afsöndrade lägenheter, hvarå lagfart meddelats, skola i enlighet med vissa

härom utfärdade föreskrifter såsom särskilda fastigheter upptagas. I

anledning häraf borttogs genom lag af samma datum Konungens befallningshafvandes

i 1896 års lag stadgade åliggande att åsätta afsöndrade

lägenheter, hvarå fastställelse meddelats, särskildt namn och nummer,

och ändrades den i samma lag innehållna bestämmelsen om afsöndrad

lägenhets anteckning i jordeboken.

Den nu gällande lagen om hemmansklyfning m. m. af den

2 7 juni 1896 med däri sedermera gjorda förändringar innehåller beträffande

jordafsöndring för alltid i korthet följande.

Afsöndring är tillåten från hemman, som innehafves under enskild

äganderätt, äfvensom från under stadgad åborätt upplåtna hemman,

beträffande de sistnämnda dock ej med annan rätt, än författningarna

för besittningen af stamhemmanet föreskrifva. Afsöndring från jord af

fideikommissegenskap medgifves, för så vidt den öfverensstämmer med

lag och fideikommissbref. Afsöndring får icke ske från lotshemman,

ej heller från nyhemman eller nybyggen å kronans mark, så länge

frihetsår därför åtnjutas eller desamma icke erhållit bestämda områden

i skog och mark.

För afsöndring gäller som allmän regel, att från hemman ej får

afsöndras mera än en femtedel af ägovidden, dock med förutnämnda

inskränkning beträffande inägojord i de sex norra länen. Åstundas

afsöndring af mark, som ensam eller tillsammans med hvad redan kan

vara från hemmanet för alltid afsöndradt öfverstiger nämnda maximum,

ankommer på Konungens befallningshafvande att, där omständigheterna

därtill föranleda, sådant tillåta. Dylikt tillstånd får, såsom nyss nämnts,

ej vägras ifråga om afsöndring af ett hemmans afrösningsjord med

impedimenter. Från för alltid afsöndrad lägenhet kan ytterligare afsöndring

ske utan inskränkning till viss del af ägovidden. Afsöndring

kan äfven afse vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, dock med

37

iakttagande åt livad som särskildt stadgats rörande strömfall å kronohemmans

område.

Den om afsöndririgen upprättade afhandlirigen, hvilken skall innehålla

så noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge

och gränser, att någon osäkerhet därom ej kan uppstå, ingilves till

Konungens befallningshafvande, som har att, därest afhandlingen är med

lag öfverensstämmande, meddela fastställelse å afsöndringen. Innan

ärendet af Konungens befallningshafvande afgöres, må, där så nödigt

finnes, yttrande inhämtas af landtmätare.

Olagliga afsöndringar skola, när påstående väckes af vederbörande,

rättas och jämkas och den, som lider af jämkningen, njuta skäligt

skadestånd. Atnöjes icke innehafvaren af den afsöndrade jorden med

sådan rättelse och jämkning, eller kan den icke ske, återgår lägenheten

mot skälig lösen till den egendom, hvarifrån afsöndringen skett.

Sedan fastställelse meddelats å afsöndring, skall lägenheten införas

i jordregistret.

Med afsöndring skall lagfaras, såsom om fast egendom i allmänhet

linnes föreskrifvet. Beträffande afhandlingar om afsöndring af lägenhet

från under stadgad åborätt upplåtna hemman förfares på samma sätt,

som då åborätt å sådana hemman öfverlåtes.

Tvister rörande afsöndring af lägenhet från under stadgad åborätt

upplåtna hemman upptagas och fullföljas på enahanda sätt som tvister

angående dylika afsöndringar från frälse- och skattehemman. Öfver

Konungens befallningshafvandes beslut i fråga om fastställelse eller

afsöndring utöfver en femtedel af ägovidden föres klagan i den ordning,

som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Såsom af det föregående framgår, påkallar icke jordafsöndring

ovillkorligen någon landtmäteriförrättning, såsom däremot är fallet med

andra former för jordstycknmg. Vid jordafsöndring inskränker sig vidare

delningsförfarandet till bestämmande af det afsöndrade områdets storlek,

läge och gränser utan att i sig innefatta en liknande individualisering

af stamhemmanets återstående ägor. Jordafsöndringsinstitutet utgör

därför den enklaste och billigaste formen för jordstyckning och har

blifvit det mest anlitade då det gällt att upplåta enstaka egnahemslägenheter.

Härtill kommer att afsöndrade lägenheter erhållit en särskildt

gynnad ställning i fråga om ansvarigheten för inteckning, som meddelats

i stamfastigheten, innan afsöndringen skedde. Enligt en år 1909

antagen lag om ändring i inteckningsförordningen har afsöndrad lägenhet

endast subsidiär ansvarighet för den odelade fastighetens inteckningar.

38

Därjämte har Riksdagen samma år i princip godkänt ett förslag om

rätt för lägenhetsägaren att genom en förrättning för uppskattning af

den afsöndrade lägenhetens värde få den subsidiära ansvarigheten inskränkt

till ett mot detta värde svarande maximibelopp.

Men äfven om jordafsöndring sålunda ställt sig enklare och billigare

än andra former för sekundär jorddelning, liar det för mången framstått

såsom önskvärdt att i egnahemsbildningens intresse än ytterligare förenkla

institutet och undanröja de beträffande jordafsöndring gällande

inskränkningar, hvilka tett sig såsom hinder för institutets fulla utnyttjande

för egnahemsändamål. De hufvudsakliga ändringar, som påyrkats

i lagstiftningen om jordafsöndring, äro dels borttagande af bestämmelsen

om, att afsöndring skall fastställas af Konungens befallningshafvande

och i stället åläggande för häradsrätt att vid ansökning om

lagfart å afsöndrad lägenhet vidtaga den pröfning i fråga om afsöndringens

laglighet m. m., som nu åligger Konungens befallningshafvande, dels

införande af bestämmelse, hvarigenom jordägare beredes möjlighet att

afsöndra lägenheter utan att någon köpeafhandling dessförinnan föreligger,

dels ock borttagande af stadgandet, att från ett hemmans ägovälde

icke får afsöndras mer än sammanlagdt eu femtedel.

Vid 1899 års riksdag väcktes sålunda motion innefattande förslag,

att jordafsöndring för alltid skulle utan pröfning af Konungens befallningshafvande

få ske till huru stor del af hemmans ägovidd som helst, att

för afsöndring icke skulle erfordras Konungens befallningshafvandes

fastställelse, samt att lägenheter omfattande en femtedel af stamhemmanets

areal och härutöfver borde, när yrkande därom framställdes,

åsättas mantal. Motionen afstyrktes af lagutskottet, som ansåg att förslagens

antagande skulle äfventyra ordning och reda i jordäganderättsförhållandena

samt tryggheten för fullgörande af de allmänna bördor,

som ännu utginge efter mantalet.

Vid samma riksdag väcktes en annan motion afseende införande

af särskilda bestämmelser rörande jordstyckning inom Kopparbergs län

och hemställdes däri bland annat, att inom samma län jordafsöndring

skulle vara tillåten utan afseende å den afsöndrade lägenhetens storlek

i förhållande till stamhemmanet och i afseende å köpeafhandlingens uppgifter

pröfvas af rätten i sammanhang med lagfartsansökningen i stället

för af Konungens befallningshafvande.

Syftet i denna motion gillades af lagutskottet, som dock ansåg

lämpligast att frågan öfverlämnades till Kungl. Maj:ts ompröfning. Vid

frågans behandling i riksdagen beslöts en skrifvelse till Kungl. Maj:t,

däri riksdagen bland annat anförde, att det syntes som om förut be

-

39

rörda begränsning i jordafsöndringsrätten icke ägde samma fog för sig

i Kopparbergs län, där beskattningsgrunden i regel icke vore mantalet

utan jordatalet, samt att, i och med det att denna begränsning bortt.oges,

äfven försvunne den hufvudsakliga grunden att fordra Konungens belällningshalvandes

fastställelse å af handlingar rörande jordafsöndring, och

kunde enligt Riksdagens förmenande väsentligt hinder icke anses möta att åt

rutten öfverlämna pröfningen af desamma. På grund af det anförda

anhöll riksdagen att Kungl. Magt täcktes taga i öfvervägande, huruvida

och i hvilken mån, med hänsyn till de i Kopparbergs län rådande

särskilda förhållanden, för detta län kunde erfordras andra bestämmelser

angående jordafsöndring än de i gällande lag fastställda, samt för riksdagen

framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Denna riksdagens framställning blef sedermera af Kungl. Maj:t

öfverlämnad till den genom nådigt beslut den 5 oktober 1906 tillsatta

kommittén för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande

författningar.

I en vid 1902 års riksdag väckt motion framställdes på nytt förslag,

i syfte att begränsningen för afsöndring till en femtedel af stamhemmanets

ägovidd skulle upphöra, samt att Konungens befallningshafvandes

fastställelse å afsöndring icke längre skulle erfordras, utan

skulle vederbörande häradsrätt äga att i samband med lagfartsansökning

pröfva, huruvida upplåtelsen vore med lag öfverensstämmande och, om

lagfarten beviljades, åsätta afsöndrade lägenheten namn och nummer.

Motionen afstyrktes af lagutskottet, som dock fann vissa i motionens

motivering framhållna önskemål behjärtansvärda. På utskottets hemställan

anhöll ock Riksdagen i skrifvelse, att Kungl. Maj:t ville taga

under öfvervägande, huruvida och i hvad mån undantagsbestämmelser

från gällande lagstiftning rörande jordafsöndring lämpligen kunde meddelas

i visst angifvet syfte. Denna riksdagens framställning jämte ett

af landtmäteristyrelsen däröfver sedermera afgifvet utlåtande öfverlämnades

jämväl till den nyss omnämnda så kallade skiftesstadgekommittén

för att under utförandet af dess uppdrag komma i betraktande.

Vid 1908 års riksdag framställdes åter af enskild motionär förslag

om upphäfvande af meranämnda inskränkning i rätten till jordafsöndring,

hvarjemte yrkades ett tillägg till lagen, i ändamål att fastställelse

å afsöndring måtte kunna meddelas, äfven om icke afhandling

förelåge, därest sökanden ingåfve en af landtmätare efter förordnande

af Konungens befallningshafvande uppgjord karta med beskrifning öfver

den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser.

40

Med anledning af denna motion anhöll riksdagen i skrifvelse, att

Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta utreda, i hvad mån större lätta åder

måtte kunna beredas för utbrytning af jord från vederbörande fastighet,

samt för riksdagen framlägga det förslag, ''hvartill denna utredning

gåfve anledning. I riksdagens skrifvelse anfördes beträffande motionärens

förstnämnda yrkande bland annat, att sedan numera mantalets

betydelse nära nog helt och hållet bortfallit, syntes giltig anledning

icke förefinnas att bibehålla ifrågavarande inskränkning i rätten till

afsöndring, i synnerhet som dess borttagande kunde sägas vara ett

konsekvent fortskridande på den väg, hvarpå lagstiftningen i ämnet

dittills fortgått. Det vore dessutom i flera fall förenadt med icke ringa

besvär och tidsutdräkt att afgöra, huruvida afsöndring skett utöfver en

femtedel af ett hemmans ursprungliga ägovidd.

Hvad anginge motionärens andra yrkande syntes det äfven riksdagen,

som om föreskriften, att afhandling rörande afsöndringen skulle

föreligga, innan fastställelse finge meddelas, skulle kunna utan olägenhet

borttagas. Enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, hade denna

bestämmelse äfvensom de svårigheter, de kostnader och den omgång,

som vållades genom att låta döda stamfastighetens inteckningar i hvarje

afsöndring för sig, i flera fall gifvit anledning till skenöfverlåtelser

i syfte att sedermera lättare få utbrutna smärre områden frigjorda

från stamfastighetens inteckningar och därigenom för en köpare mera

begärliga.

Ehuru riksdagen sålunda hade stora sympatier för, att en ändring

af 1896 års lag vidtoges i den af motionären ifrågasatta riktningen,

ansåg sig dock riksdagen på väsentligen formella grunder icke kunna

biträda det framställda förslaget.

1 sitt den 28 juli 1911 afgifna betänkande har den förut omnämnda

skiftesstadgekommittén framlagt förslag till ganska genomgripande förändringar

i fråga om jordafsöndring. Beträffande förslaget, att afsöndring

af större del af stamhemmanet, än nu är tillåten, skulle medgifvas, har

kommittén ansett den gynnade ställning afsöndringarna erhållit ifråga

om ansvarigheten för stamhemmanets inteckningar lägga väsentliga

hinder i vägen för bestämmelser i dylikt syfte. I stället har kommittén

föreslagit ett effektivare beräkningssätt ifråga om afsöndring, så att

detta institut i allmänhet icke skulle få tillämpas, om den frånskilda

jordens värde öfverstiger en femtedel af den odelade fastighetens värde,

medan gällande rätt medgifver afsöndring af en femtedel af en fastighets

ägovidd. Denna förändring har ansetts nödvändig för vinnande af en

tillförlitlig hållpunkt för bedömande af frågan, i hvad mån stamfastig

-

41

hetens återstående ägor utgöra tillräcklig säkerhet för intecknad fordran.

Intet hindrar nämligen, att en femtedel af en fastighets ägovidd utgör

den vida öfvervägande delen af fastighetens värde vare sig på grund

af ägornas beskaffenhet eller genom värdet af åbyggnader eller andra

tillbehör till jorden. Å andra sidan bör enligt kommitténs mening det

enkla och billiga afsöndringsinstitutet obehindradt få tillämpas, där

det till afsöndring afsedda området utgör en större del af stamfastighetens

ägovidd men icke är af väsentligt inflytande på dess värde.

I fråga om själfva afsöndringsförfarandet skulle vidare enligt

kommitténs förslag den, som äger eller med stadgad åborätt besitter

fastighet, hafva rätt att påkalla afsöndringsförrättning, äfven i det fall, att

öfverlåtelse af vissa ägor icke skett. Därigenom finge fastighetsägaren,

om han så önskar, tillfälle att i ett sammanhang afsöndra flera lägenheter,

dem han sedan utan omgång har disponibla till försäljning.

Pröfning och fastställelse af jordafsöndring skulle enligt förslaget

öfverflyttas å ägodelningsrätten eller dess ordförande, detta för vinnande

af enhetlighet i jorddelningsärendenas behandling. Det allmänna intresset

af att bibehålla stamhemmanets bärighet såsom skatteobjekt anser kommittén

numera icke kvarstå i nämnvärd grad, sedan till följd af skedda

ändringar i skattelagstiftningen äfven afsöndrad jord själfständigt deltager

i de allmänna utskylderna, hvarför den principiella betänkligheten

mot att undandraga jord upplåtelser af afsöndrings egenskap administrativ

myndighets pröfning, sålunda förlorat i betydelse.

Utbrytningen af det afsöndrade området skulle enligt kommitténs

förslag ske genom en enklare landtmäteriförrättning med kartläggning

af det afsöndrade området, en åtgärd som förut icke varit erforderlig.

Det sålunda föreslagna, i förhållande till hvad nu gäller mera

formbundna sättet för jords afsöndrande har af kommittén ansetts nödvändigt

i rättssäkerhetens intresse.

C) Ägostyckning.

Trots de betydande lättnader i jordstyckningslagstiftningen, som

medgifvits genom den i föregående sammanhang omnämnda förordningen

den 6 augusti 1881, erbjödo de gällande bestämmelserna om hemmansklyfning

och jordafsöndring åtskilliga hinder mot jordens fria delning.

Hemmansklyfningen förutsatte, som nämndt, en föregående uppdelning

af hemmanets skattetal mellan flera ägare, hvarför detta jordstycknings

*

6

42

institut jämlikt författningarna icke kunde användas i sådana fall, då

ägaren af ett hemman ville på förhand stycka detsamma för att sedermera

sälja de olika delarna eller någon af dem. Vid hemmans klyfning

skulle vidare alla hemmanets ägoslag och tillhörigheter ingå i delning,

så att klyfning icke kunde komma ifråga, när ägare af ett hemman

önskade dela detta sig emellan på sådant sätt, att hvar och en erhölle

vissa öfverenskomna ägoområden. Dessutom skulle hemmansklyfning

ske enligt vissa ingående för skifte gällande bestämmelser, kvilka ansågos

medföra alltför betungande kostnader. Äfven beträffande jordafsöndring

gällde åtskilliga inskränkningar, såsom fordran på föregående

laga fång af äganderätten till det jordområde, som skulle afskiljas, och

stadgandet om afsöndringens begränsning i regel till en femtedel af

stamhemmanets ägoområde. Därjämte vore de afsöndrade lägenheterna

belastade med afgäld (före ikraftträdandet af den förutnämnda lagen den

27 juni 1896) samt i kameralt hänseende osjälfständiga fastigheter,

hvilkas innehafvare icke åtnjöto de med mantalet följande förmånerna.

Sj kifva jordafsöndringsförrättningen var ock förenad med åtskilliga omgångar

och kostnader.

Sträfvandena på jordstyckningslagstiftningens område under det

sista årtiondet af 1800-talet inriktade sig därför på att införa ett nytt

institut för jordstyckning, som bättre än gällande lagstiftning om hemmansklyfning

och jordafsöndring kunde befrämja obemedlade och mindre

bemedlade personers förvärf af egna jordområden. I underdånig skrifvelse

den 14 maj 1891 framhöll riksdagen, att den lösa befolkningens inom

landet stora tillväxt och antal medförde så afsevärda olägenheter och

möjligen äfven vådor för kommunerna och samhället, att de från statens

sida påkallade vidtagande af åtgärder för att bereda denna befolkning

en tryggare ställning och fastare binda densamma vid hemorten och

fäderneslandet. Riksdagen anhöll på grund häraf om utredning, huruvida

icke genom statsmakternas försorg tillfälle kunde beredas för

obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga villkor bilda egna

jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara

utmarker.

Den med anledning häraf samma år tillsatta s. k. jordbrukslägenhetskommittén

fann, att gällande bestämmelser om hemmansklyfning

och jordafsöndring icke tillfullo motsvarade de anspråk, som med fog

kunde uppställas på ett enkelt, snabbt och för de mindre bemedlade

lätt tillgängligt jordstyckningsförfarande. Kommittén ansåg väl, att de

gällande stadgandena om hemmansklyfning borde bibehållas, men föreslog

därjämte införandet af ett nytt jorddelningsinstitut, benämndt ägostyckning.

43

Ägostyckning åsyftar i främsta rummet att möjliggöra för innehafvare!!

eller innehafvarne af ett hemman att få hemmanet styckadt i två eller

flera lotter sålunda, att viss till gränserna bestämd ägovidd utlägges

till hvarje lott och hemmanets mantal därefter fördelas mellan lotterna.

Under det att vid en hemmansklyfning, enligt hvad förut framhållits, de frånklufna

delarna tilldelas proportionell andel i hemmanets alla olika ägoslag,

sätter alltså den nya formen för jordstyckning hemmansägaren i tillfälle att

själf bestämma, hvilka ägor som skola tilläggas den ena och den andra lotten.

Medan vidare hemmansklyfningen, såsom jämväl anförts, förutsätter en

föregående uppdelning af äganderätten till det hemmans skattetal, som

skall blifva föremål för klyfning, kan ägostyckning verkställas utan sådan

föregående uppdelning af äganderätten och kan alltså komma till användning,

då ägaren af en jordpossession vill efter viss plan stycka

densamma för att först därefter försälja de olika lotterna. Jämväl gentemot

jordafsöndring företer ägostyckning den olikheten, att medan för

den förra fordras, att de särskilda lotterna ägas af olika personer, det

genom ägostyckning medgifves en ägare af ett hemman att i och för

blifvande försäljning eller annat ändamål låta på förhand uppdela sitt

hemman. Med jordafsöndring företer ägostyckning den likheten, att

man i bägge fallen afser att utsöndra till sina gränser bestämda

områden, men i olikhet mot vid jordafsöndring blifva vid ägostyckning

de olika styckningslotterna hvar för sig själfständiga hemmansdelar.

Efter det att jordbrukslägenhetskommitténs förslag granskats af

vederbörande myndigheter och i åtskilliga afseenden underkastats omarbetning,

förelädes i kungl. proposition ett förslag till ägostyckning

1896 års riksdag och blef af densamma i allt väsentligt godkändt, hvarefter

de nya bestämmelserna inflöto i lagen om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring af den 27 juni 1896.

Denna lags bestämmelser med afseende å ägostyckning, som sedermera

i visst afseende modifierats, hvarom nedan vidare förmäles, äro i

korthet följande.

Den som under enskild äganderätt innehar hemman, som får klyfvas,

är berättigad att i den ordning, som i lagen stadgas, få hemmanet

styckadt i två eller flera lotter sålunda, att viss till gränserna bestämd

ägovidd utlägges till hvarje lott och hemmanets mantal därefter mellan

lotterna fördelas. Sådan ägostyckning är dock tillåten endast å hemman,

hvilket antingen icke legat i samfällighet med annat hemman eller ock

blifvit ur samfällighet utbrutet genom sådan delning, att hemmanets

44

ägor icke utan ägarens samtycke få med annan mark intagas i skifte

i annat fall än som omförmäles i 3 § 3 mom. af skiftesstadgan.

Har ägare af sådant hemman, som nu omförmälts, till annan upplåtit

viss till gränserna bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas,

och möter ej uti det rörande upplåtelsen träffade aftal hinder för ägostycknings

verkställande i öfverensstämmelse med hvad i lagen stadgas,

må ock, på begäran af någon af delägarna, ägostyckning ske.

Agostyckning verkställes af landtmätare, och skola därvid vissa

skiftesstadgans föreskrifter, i några hänseenden modifierade, komma till

användning. Angående bestämmande af gränserna omkring ägor, som

skola styckas, skall gälla hvad i skiftesstadgan är föreskrifvet om rågångar,

då laga skifte är ifråga.

Ågostyckning skall omfatta all till hemmanet hörande mark. Ej

får till någon hemmanslott läggas flera än tre skiften, därest icke till

hemmanet hör större antal skiften, i hvilket fall till hvarje hemmanslott

får läggas lika många skiften, som tillhöra hemmanet. I öfrigt bör

vid ägornas fördelning iakttagas, att, såvidt ägornas beskaffenhet och

belägenhet samt det med ägostyckningen afsedda ändamålet det medgifva,

skiftena blifva reguljära och skillnadslinjerna till afhägnad

bekväma.

Agostyckning skall så verkställas, att hvarje hemmanslott kommer

att äga rätt till nödiga vägar. Vid ägostyckning får, i den mån sådant

är vid laga skifte tillåtet, jord eller lägenhet undantagas för gemensamt

behof samt besvär eller last till förmån för viss hemmanslott läggas å

annan sådan lott. Hör till hemman, som styckas, vattenfall, fiske eller

annan dylik lägenhet, eller har från hemmanet viss jord blifvit för alltid

afsöndrad, får sådan lägenhet eller jord afsättas såsom för de särskilda

hemmanslotterna gemensam.

Vid ägostyckning får ej meddelas bestämmelse till inskränkande

af den hvarje hemmanslott tillkommande rätt till andel uti hemmanets

särskilda rättigheter och förmåner. Hör till hemman, förutom ägor, som

icke legat i samfällighet med annat hemmans mark eller som blifvit ur

samfällighet utbrutna genom sådan delning, som i regel icke får rubbas

utan ägarens samtycke, tillika andel med annat hemman i ägor, som icke

undergått dylik delning, är denna omständighet icke hinder för ägostyckning.

Sker ägostyckning å hemman, som äges af en person, tillkommer

det hemmanets ägare att med iakttagande af hvad i lagen är föreskrifvet,

bestämma, huru styckningen skall verkställas. Sker ägostyckning på

45

grund af förut skedd upplåtelse, skall det därom träffade aftalet lända

till efterrättelse.

Sedan sålunda blifvit bestämdt, huru styckningen skall verkställas,

åligger det landtmätaren att utmärka densamma å karta, hvilken, därest

ej sakägare begär upprättande af fullständig karta, eller sådant blir för

verkställande af föreskrifven uppskattning erforderligt, skall upptaga

allenast hvad som finnes nödigt för att tydligt utmärka läget och gränserna

för de särskilda hemmanslotternas ägoområden jämte den mark,

som undantagits eller eljest afsatts såsom för de särskilda hemmanslotterna

gemensam. Med hänvisning till kartan skall landtmätaren ock

upprätta tydlig beskrifning, huru styckningen blifvit verkställd.

Landtmätaren åligger jämväl att å marken utstaka och rörlägga

skillnad slinjerna, på sätt i skiftesstadgan föreskrifves om skillnadslinjer

vid laga skifte, äfvensom att häröfver upprätta fullständig och noggrann

beskrifning.

Landtmätaren eller, där han af gode män biträdes, förrättningsmännen

hafva att med hänsyn till ägornas efter vidd och godhet beräknade

värde fördela hemmanets mantal mellan de särskilda lotterna,

därvid sådan uppskattning af ägorna bör verkställas, som i hvarje fall

anses för ändamålet erforderlig. Dock skall, därest vid förut verkställd

landtmäteriförrättning ägogradering skett, som af sakägarna godkännes,

denna gradering lända till efterrättelse vid mantalets fördelning.

Slutligen skall hvad i skiftesstadgan föreskrifves om skiftes afslutande,

hänvisning till besvär, utgifvande af handlingar och karta samt

rättegång i skiftesmål i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om ägostyckning.

Dock skall, därest klander mot ägostyckning ej inom föreskrifven

tid anmälts, landtmätaren ofördröjligen för pröfning och fastställelse

insända karta och handlingar till ägodelningsrättens ordförande,

som har att, där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad, fastställa densamma och därom teckna bevis å

kartan, men eljest hänskjuta frågan till ägodelningsrätten.

Såsom förut nämnts, hafva bestämmelserna angående ägostyckning,

sådana de föreligga i omförmälda lag den 27 juni 1896, genom

senare lagstiftning i visst afseende modifierats. Sådant ägostyckningsförfarandet

i nämnda lag bestämts, öppnade detsamma i likhet med

jordafsöndring möjlighet att stycka ett hemman på sådant sätt, att till

en lott lades all inägojord och till en annan all skogsmark, hvaraf också

skogsköpare i stor utsträckning begagnade sig vid inköp af skogsmarker.

Då i det nordliga Sverige den jordbrukande befolkningen icke

46

kunde undvara skog till husbehof och betesmark m. m., har man genom

ändring jämväl i lagstiftningen angående ägostyckning sökt förhindra,

att i nämnda del af landet inägor frånskiljas från ett hemman utan att

viss del af skogsmarken får medfölja. Till en början stiftades år 1905

en provisorisk lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning,

hvilken sedermera efterträdts af lagen den 25 juni 1909. Enligt sistnämnda

lag gäller, att ägostyckning icke får ske i de norrländska länen,

utan att tillstånd därtill lämnats af vederbörande Konungens befallningshafvande.

Vid pröfning af ansökning om ägostyckning har Konungens

befallningshafvande att taga hänsyn till, huruvida hemmanslott, som

enligt ägostyckningsplanen skall erhålla inägojord, med hänsyn såväl

till denna jords omfattning som till den myckenhet husbehofsskog,

odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, blir tjänlig för jordbruk.

Består hemmanslott hufvudsakligen af skogsmark, må emellertid,

ändå att lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del

af inägojorden, där sådant af särskilda omständigheter påkallas, och hemmanets

jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. För egnahemsanläggningar

eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål

får hemman styckas annorledes än förut är sagdt.

Äfven i andra afseenden hafva ändringar i gällande bestämmelser

om ägostyckning påyrkats.

Såsom nämnts, är enligt 1896 års nyss omförmälda lag styckning

tillåten allenast å hemman, hvilket antingen icke legat i samfällighet

med annat hemman eller ock blifvit ur samfällighet utbrutet genom

sådan delning, att hemmanets ägor icke utan ägarens samtycke få med

annan mark intagas i skifte annat än i visst undantagsfall. Vid 1899

års riksdag väcktes af enskild motionär en motion, som afsåg införande

af särskilda bestämmelser för Kopparbergs län i nämnda afseende.

Motionären anförde därvid bland annat följande. Enligt lagen om hemmansklyfning

m. m. den 27 juni 1896 finge ägostyckning i allmänhet

ske endast å sådana hemman, som undergått laga skifte, hvadan de hemman,

som undergått allenast storskifte, icke finge åtnjuta förmånen af

rätt till styckning. Ett af de ändamål, hvarför lagen hufvudsakligen

tillkommit, vore beredande af lättnad för mindre bemedlade att bilda

egna hem med tillhörande jordbruk. Äfven andra uppgifter hade lagen

att fylla, särskildt i Dalarna med där rådande säregna jordförhållanden,

som bland annat gjorde ägostyckningslagens tillämpning behöflig för

att underlätta sammanförandet af de söndersplittrade jordbesittningarna.

De flesta socknar i Kopparbergs län hade undergått endast storskifte,

och då ägostyckningslagen således där icke finge tillämpas, mötte svång

-

47

heter att köpa och sälja jord. På grund häraf hemställde motionären

om ändring i lagen den 27 juni 1896 af den innebörd, att ägostyckning

inom Kopparbergs län skulle tillåtas äfven å storskiftadt hemman,

därest så efter pröfning befunnes kunna utan olägenhet ske.

Syftet i ifrågavarande motion gillades af lagutskottet, som dock

ansåg lämpligast att frågan öfverlämnades till Kung!. Maj:ts ompröfning.

Vid frågans behandling i Riksdagen beslöts en skrifvelse till Kungl.

Maj:t, däri Riksdagen bland annat anförde följande.

Med hänsyn därtill att laga skifte inom Kopparbergs län hittills

endast undantagsvis förekommit och sannolikt ej heller framdeles komme

att i regel anlitas, syntes man äga anledning antaga, att med mindre

dylik förändring i gällande lag skedde, den nya form för jordstyckning,

som ägostyckningsinstitutet innebure, aldrig skulle i väsentligare omfattning

komma länet till godo, hvilket vore så mycket mer att beklaga,

som densamma därstädes syntes vara mer än i de flesta andra landsdelar

af behofvet påkallad. Ju mindre skäl funnes att förmoda, att redan

verkställda storskiften i allmänhet komme att efterföljas af laga skiften,

desto mindre betänkligheter syntes det dessutom möta att medgifva ägostyckning

å storskifta^ hemman.

På grund af det anförda anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes

taga i öfvervägande, huruvida och i hvilken mån, med hänsyn till de

i Kopparbergs län rådande särskilda förhållanden, för detta län kunde

erfordras andra bestämmelser angående ägostyckning än de i gällande

lag fastställda, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen

kunde gifva anledning.

Denna Riksdagens framställning öfverlämnades sedermera af Kungl.

Maj:t till den i föregående sammanhang omnämnda så kallade skiftesstadgekommittén.

I sitt den 25 juli 1911 afgifna betänkande har kommittén föreslagit

borttagande af förenämnda inskränkning i ägostyckningsförfarandet

och detta icke blott för Kopparbergs län utan för hela riket, emedan

äfven annorstädes än i nämnda län, om ock icke lika allmänt som där,

fall förekomme, där en vidsträcktare styckningsrätt vore både nyttig

och berättigad. Kommittén framhåller, att genom sagda begränsning

i rätten till ägostyckning ägare af storskiftad eller sämjedelad jord i

många fall tvingas att begagna sig af det dyrare och omständligare

klyfningsförfarandet. Den omständigheten att ägostyckningsinstitutet

har sin största betydelse vid styckning af enstaka hemman och sådana

hemman, som undergått laga skifte och därmed likställd delning, bör

icke hindra tillämpning af styckningsförfarandet i de öfriga fall, då

48

sådant befinnes förmånligt för jordägarne. Om ock en styckning af

storskiftadt eller sämjedeladt hemman icke bereder trygghet mot en

framtida ägoreglering inom hela det skifteslag, hvartill hemmanet hör,

fastslår den dock ägo fördelningen inom det styckade området, hvarmed

redan mycket är vunnet. Vid ett blifvande laga skifte vållar en provisionel!

styckning icke större olägenhet än en provisionel! klyfning eller

en afsöndring.

Bland öfriga af kommittén föreslagna förändringar i gällande bestämmelser

om ägostyckning må äfven nämnas förslaget, att ägostyckning,

som för närvarande kan ske allenast å under enskild äganderätt

varande hemman, jämväl skall vara tillåten å under stadgad åborätt upplåtna

fastigheter äfvensom å fastigheter, som innehafvas under fideikommissrätt.

49

II.

Egnahemsbildningens befrämjande genom upplåtelser

af lägenheter å kronojord.

A) Kronans jordbruksdomäner i södra och mellersta Sverige.

Redan innan frågan om försäljning af kronoegendomar för egnahemsändamål

bragtes på tal, hade på grund af särskilda Riksdagens

beslut, hvarigenom Kungl. Maj:t bemyndigats att utan Riksdagens vidare

hörande försälja vissa kronoegendomar, en försäljning i annat syfte

påbörjats.

Uppslaget till dessa försäljningar hade gifvits genom en af kammarkollegium

den 19 december 1873 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse.

I nämnda skrifvelse framhölls, att inkomsterna i arrenden för mindre

egendomar föga öfverstege de utgifter, som statsverket i och för deras

förvaltning måste vidkännas, samt att det åtminstone finge antagas som

otvifvelaktigt, att deras bibehållande icke kunde medföra någon afsevärd

fördel, då arrendeinkomsterna oproportionerligt nedtvingades af de kostnader,

som arrendatorerna finge vidkännas för kontroll m. m. Med

anledning af denna kammarkollegii skrifvelse föreslog Kungl. Maj:t uti

en vid 1874 års riksdag framlagd proposition nr 49, att sådana kronan

tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning ställda och för statsverkets

räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften

icke öfverstege 200 kronor och hvilkas bibehållande åt kronan

icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan särskild anledning

påkallades, finge i den mån gällande arrendekontrakter närmade sig

sitt slut, under iakttagande af de föreskrifter Kungl. Maj:t kunde finna

lämpligt meddela, på offentlig auktion till den högstbjudande försäljas

under villkor, bland andra, att köpare, som sådant åstundade, skulle

äga att inbetala köpeskillingen under loppet af sex år med en sjättedel

*7

Beslut om

rätt för

Kungl.

Maj:t att

utan Riksdagens

vidare hörande

försälja

vissa

mindre

kronoegendomar.

50

årligen, såvida lian, för fullgörandet däraf, vid auktionstillfället ställde

säkerhet, samt att högsta anbudets antaglighet komme att underställas

Kungl. Maj:ts pröfning.

Hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blef af Riksdagen bifallet.

Genom kungl. bref den 29 maj 1874 underrättades kammarkollegium

om hvad sålunda beslutats.

Det år 1874 fattade beslutet utsträcktes därefter år 1879 att gälla

jämväl beträffande de egendomar, som efter förstnämnda tid kommit

under kammarkollegii förvaltning. Sedermera beslöts år 1885, att då

framdeles fråga uppstode om försäljning af kronolägenhet, som ej varit

för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen vore

eller vid verkställd arrendeuppskattning funnes vara af sådan beskaffenhet,

att för densamma icke kunde påräknas högre årligt arrende än 200

kronor, det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma om lägenhetens

försäljning under de i kungl. brefvet den 29 maj 1874 stadgade

villkor.

Sedermera beslöt Riksdagen år 1887 på af Kungl. Maj:t gjord

framställning, att samtliga kronans i de norrländska länen belägna

egendomar, för bvilka arrendena öfverstege 200 kronor men icke 500

kronor och hvilkas bibehållande i deras helhet eller delvis icke påkallades,

skulle, i den mån arrendekontrakten efter uppsägning eller eljest närmade

sig sitt slut, få å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas under

de i kungl. brefvet den 29 maj 1874 bestämda villkor. Underrättelse

om detta beslut meddelades domänstyrelsen, såsom dåmera förvaltare af

kronoegendomarne, genom kungl. brefvet den 27 juni 1887.

Redan år 1888 togs ett nytt steg i samma riktning, i det att

Riksdagen då, likaledes på framställning af Kungl. Maj:t, beslöt att vid

inträffande arrendeledighet af sådana söder om Norrland belägna, under

förvaltning af domänstyrelsen ställda kronoegendomar, hvilka i arrende

lämnade mer än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor, det skulle

bero af Kungl. Maj:t att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall

förordna, huruvida egendomen fortfarande borde åt kronan bibehållas

eller till större eller mindre del försäljas, samt att, där försäljning skulle

äga rum, sådan skulle ske i enlighet med bestämmelserna i kungl.

brefvet den 29 maj 1874. Underrättelse om detta beslut meddelades

domänstyrelsen genom kungl. brefvet den 18 maj 1888. Däri meddelades

också föreskrifter därom, att uppskattning af saluvärdet å egendom,

som kunde komma att försäljas, skulle äga rum i samband med uppgörande

af arrendeförslag för egendomen.

Vid 1891 års riksdag begärde Kungl. Maj:t och medgaf Riks

-

51

dagen en ytterlig utsträckning i rätten för Kungl. Maj:t att utan Riksdagens

vidare hörande försälja vissa kronoegendomar, hvarigenom denna

rätt kom att omfatta äfven de söder om Norrland belägna utarrenderade

egendomar, livilka i arrende lämnade mera än 400 kronor men icke

öfver 500 kronor. Meddelande om detta beslut lämnades domänstyrelsen

genom kungl. brefvet den 29 maj 1891.

Slutligen utsträcktes genom beslut vid 1902 års riksdag samma

rätt till dels alla sådana kronans jordbruksegendomar, livilka i arrende

icke lämnade eller i hvarje fall icke kunde påräknas lämna högre

arrende än 600 kronor, och dels sådana under af kronan inköpta skogsegendomar

hörande områden, hvilka utan olägenhet för skogsskötsel!!

ansåges kunna afyttras och hvilka icke kunde påräknas lämna högre

arrende än 600 kronor. Riksdagens skrifvelse i ämnet, nr 74, afläts den

10 maj 1902, och underrättelse om beslutet meddelades domänstyrelsen

genom kungl. brefvet den 23 maj 1902.

Sedermera har motionsvis fråga om ytterligare utsträckande af

Kungl. Maj:ts ifrågavarande rätt blifvit i Riksdagen väckt. Sålunda

föreslogs vid 1907 års riksdag i motion nr 29 i Första kammaren och

nr 134 i Andra kammaren att medgifva försäljning af kronoegendomar

med ett arrendevärde ej öfverstigande 700 kronor samt vid 1911 års riksdag

i motion nr 78 i Andra kammaren att medgifva försäljning af

egendomar med arrendevärde ej öfverstigande 800 kronor. Dessa förslag

blefvo emellertid icke af Riksdagen bifallna.

De första förslagen om användandet af statens jordbruksdomäner

för att befrämja bildandet af mindre jordbruk framkommo vid 1889

års riksdag genom tvenne i Andra kammaren väckta motioner nr 109

och 111.

I den ena af dessa föreslogs, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.

Maj:t måtte uttala önskvärdheten däraf, att, innan försäljning af kronans

domäner skedde, det måtte undersökas, om icke egendomarne kundo

fördelas i smärre brukningsdelar, som i så fall skulle säljas hvar för

sig. I motiveringen till detta förslag framhöll motionären det gagneliga

för samhället däri, att allt flera individer af folket bereddes tillfälle att

förvärfva sig jord, hus och hem. Genom försäljning af kronans domäner

i mindre brukningsdelar skulle dessutom vinnas en fördel i socialt

afseende redan därigenom, att de dagsverkstorpare, hvilka vore bosatta

å en egendom, som skulle försäljas, bereddes möjlighet att åt sig och

de sina förvärfva den jord, på hvilken de kanske i all sin tid för sin

utkomst arbetat.

Motioner vid

Riksdagen

1889.

52

Motioner

vid Riksdagen

1890.

I den andra af förenämnda båda motioner framhölls, att en tendens

gjort sig gällande till stark inflyttning från landsbygden till städerna

och industriplatserna, hvarigenom fara hotade för öfverbefolkning inom

fabriksrörelsen och stadsnäringarna. Det verksammaste medlet för att

motväga det onda, som häraf måste blifva en följd, vore att bereda så

många arbetare som möjligt tillfälle att på för dem antagliga villkor

förvärfva så pass mycken dels odlad, dels odlingsbar jord, att de därå

kunde försörja sig och sina familjer. En sådan upplåtelse af jord läte

sig lättast verkställa dels genom kronodomänernas sönderdelande i mindre

gårdar, hvilka emot en på 40 å 50 år ställd afbetalning och på i öfrigt

så billiga villkor som möjligt försåldes till sådana personer, som antingen

icke förut ägde några hemman eller endast mycket små sådana, dels

ock genom att hvarje år afsätta ett visst belopp att användas till inköp

och sönderdelning af större enskilda egendomar, då sådana för billigt

pris kunde erhållas. Med anledning af det sålunda anförda hemställde

motionären, att Riksdagen, med godkännande i hufvudsak al det väckta

förslaget om beredande af tillfällen för landets obemedlade arbetare att

förvärfva egna jordbruk, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och med första möjliga förelägga

Riksdagen förslag till denna frågas ordnande på för fäderneslandets

trygghet och välgång lämpligaste sätt.

Statsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 behandlade båda motionerna

i ett sammanhang, instämde i den af motionärerna uttalade meningen

om önskvärdheten, att de mindre bemedlade samhällsmedlemmarna

bereddes ökade tillfällen att förvärfva läst egendom. Utskottet afstyrkte

emellertid motionerna under hänvisning till, att Kungl. Maj:t ägde fria

händer att vid försäljning af kronoegendomar förordna om deras styckande,

samt under uttalande, att de i sistnämnda motion framställda förslagen

vore alltför vidtomfattande för att de, i saknad af hvarje utredning,

skulle kunna föranleda till några Riksdagens åtgärder. Förstnämnda

motion afslogs af Första kammaren och bifölls af Andra kammaren, i

följd hvaraf densamma förfallit, medan åter sistnämnda motion afslogs

af båda kamrarna.

Vid 1890 års riksdag förnyades den förra af de båda här omordade

vid 1889 års riksdag väckta motionerna. Under hänvisning till hvad

1889 års statsutskott yttrat i frågan afstyrkte utskottet, jämväl nu det

framlagda förslaget. Utskottets afslagsyrkande bifölls af Första kammaren,

hvaremot Andra kammaren antog det i motionen framlagda förslaget.

Motionen hade sålunda äfven denna gång förfallit.

53

Vid samma riksdag väcktes äfvenledes eu motion, nr 128, däri

motionären med i hufvudsak samma motivering som i den vid 1889

ars riksdag i samma ämne väckta motionen hemställde, att Riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Magt täcktes låta utreda,

huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfällen kunde beredas dem

bland landets mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar,

som sådant önskade, att på villkor, som gjorde det för dem möjligt,

och hufvudsakligen å inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlingsbara

utmarker, bilda egna jordbruk, utan att statsverket därigenom

blefve särskildt betungadt, utom möjligen för väganläggningar och stora

vattenafledningar.

Denna motion remitterades till tillfälligt utskott. Andra kammarens

tillfälliga utskott nr 4 upptog i sitt utlåtande öfver motionen en utredning

angående det i Nord-Amerikas Förenta stater tillämpade s. k.

homesteadsystemet, hvilket afser att sätta den enskilde och framförallt

familjeförsörjaren i tillfälle att mot utmätning trygga sitt hus och hem

äfvensom så mycket af honom tillhörig jord och därtill hörande lös

egendom, som erfordras för att förskaffa honom själf och dem, hvilkas

försörjning åligger honom, en efter billiga anspråk afpassad, tryggad

existens. Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

anhålla att, efter inhämtande af fullständig kännedom om homesteadsystemet,

låta företaga en sådan utredning af hit hörande förhållanden,

på grund hvaraf Riksdagen kunde blifva i tillfälle att bedöma möjligheten

af och sättet för beredande af tillfälle för mindre bemedlade att

större omfattning förvärfva egna jordbruk.

På grund af att kamrarna stannade i olika beslut förföll emellertid

frågan äfven denna gång.

I proposition nr 57 till 1891 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t Kuugi. proRiksdagen

medgifva att, där å kronoegendom, som i enlighet med förut Riksdagen1

fattade beslut skulle försäljas utan att Riksdagens vidare hörande 1891- erfordrades, funnes lägenhet, hvilken ansåges lämpligen kunna från Motion vid

egendomen afsöndras och särskildt för sig afyttras, på Kungl. Maj:t

måtte ankomma att utan auktion med full äganderätt upplåta sådan

lägenhet åt innehafvaren, under villkor, att, sedan värdet å lägenheten

blifvit i den för arrendeuppskattningar stadgade ordning utrönt, för

lägenheten erlades en köpeskilling motsvarande detta värde, att köparen

skulle äga inbetala köpeskillingen under loppet af 10 år med en

tiondedel årligen, såvida han för fullgörandet häraf ställde godkänd

säkerhet, samt att upplåtelsen skulle äga rum i form af jordafsöndring.

54

Den närmaste anledningen till denna framställning var Riksdagens

skrifvelse nr 54 den 13 maj 1889, däri Riksdagen anhållit om utredning,

huruvida tryggad besittningsrätt kunde beredas innehafvare af

lägenheter å sådana kronoegendomar, som skulle försäljas. I anledning

af denna skrifvelse hade utredning af Kungl. Maj:t åvägabragts.

Af de myndigheter, som härvid blifvit hörda, hade uttalats betänkligheter

mot införande af bestämmelser, som mot en köpare af en

kronoegendom skulle trygga förutvarande lägenhetsbesittares nyttjanderätt,

främst på den grund att härigenom priset å kronoegendomarna

skulle nedtryckas samt i många fall försäljningen omöjliggöras. De

uttalade betänkligheterna ansågos vara så tungt vägande, att några

åtgärder i den af Riksdagen antydda formen icke syntes böra vidtagas.

Däremot ansågs samma mål, om ock i något mindre utsträckning,

böra kunna vinnas genom beredande af tillfälle för sådana

lägenhetsinnehafvare att med äganderätt förvärfva de af dem besutna

lägenheterna. Då det man sålunda ville nå genom utbrytning och

särskild försäljning af dylika lägenheter skulle kunna äfventyras genom

desammas utbjudande på auktion, borde i dess ställe vederbörande

lägenhetsinnehafvare hembjudas lägenheten till inlösen. Under frågans

utredning hade äfven uttalats farhågor att lägenhetsinnehafvarne för

inköp af lägenheterna skulle nödgas sätta sig i sådan skuld, att de

skulle komma i sämre ekonomisk ställning än förut. Med anledning

häraf föreslogs en utsträckning af betalningstiden till 10 år, hvarjämte

genom lägenheternas utbrytande såsom afsöndringar skulle förhindras,

att de blifvande ägarne betungades med de onera och utskylder, som

särskilt utgjordes af i mantal satt jord.

Under framhållande såväl af önskvärdheten att den lösa ai-betarebefolkningen

bereddes tillfälle att förvärfva sig egna hem som ock af

svårigheten att på skäliga villkor kunna inköpa en mindre jordlott,

hemställdes i en vid samma riksdag väckt motion nr 145, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huru genom afsöndring

från kronans domäner tillfälle skulle kunna lämnas åt så inånga som

möjligt att med full äganderätt förvärfva jord till tomtplats m. m.

liksom att bereda samma förmån åt dem, som redan byggt och bodde

å kronan tillhörig, på arrende upplåten jord.

Statsutskottet behandlade den kungl. propositionen och förenämnda

motion i ett sammanhang i sitt betänkande^ nr 61. Utskottet tillstyrkte

bifall till propositionen, hvaremot och då någon vidsträcktare föryttring

af lägenheter från kronoegendomarna än den af Kungl. Maj:t föreslagna

icke syntes utskottet vara tillrådlig, innan erfarenhet vunnits rörande

55

resultatet af det nu ifrågasatta försäljningssättet, utskottet hemställde,

att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Hvad utskottet sålunda hemställt vann Riksdagens bifall, och

Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att beträffande de sålunda medgifna

upplåtelserna meddela de närmare bestämmelser, som kunde finnas

erforderlis-a.

Sådana bestämmelser utfärdades genom nådigt bref den 22 december Kungl. bref1893

till domänstyrelsen, däri föreskrefs, bland annat, att vid salu- ^mbe^iSQS

värdering af egendom, som skulle försäljas, borde tillses, om lägenhet tln domänaf

ifrågavarande slag kunde, utan att hufvudgårdens försäljning till styrelser!,

skäligt pris därigenom försvårades, från egendomen afsöndras, i hvilket

fall förslag till afsöndringen skulle afgifvas; att för sistnämnda fall

innehafvaren af lägenheten borde, om han kunde anträffas, tillkallas

samt honom förevisas de förändringar i ägoområdet, som möjligen af

uppskattningsmännen ansåges nödiga, och tillika meddelas underrättelse

om det vid förrättningen lägenheten åsätta saluvärdet; att Konungens

befallningshafvande sedermera skulle förelägga innehafvare af sådan

lägenhet, som af förrättningsmännen föreslagits till afsöndring, att, vid

lösningsrättens förlust, innan 30 dagar till Konungens befallningshafvande

inkomma med förklarande, huruvida han önskade förvärfva äganderätt

till lägenheten, samt i sådant fall tillika aflämna säkerhet för köpeskillingens

erläggande, bestående antingen af solidarisk borgen såsom

för egen skuld af minst två vederhäftiga personer eller ock sådan säkerhetshandling,

som, förutom borgen, kunde tagas god för arrende (vissa

slags obligationer, depositionsbevis och inteckningar); att, där hembudet

inom förelagd tid antagits samt behörig borgen ställts. Konungens

befallningshafvande skulle hafva att öfversända handlingarna i ärendet

jämte eget yttrande till domänstyrelsen, som skulle underställa ärendet

Kungl. Maj:ts pröfning samtidigt med frågan om disposition af hemmanet

i öfrigt; att därest såsom säkerhet för köpeanbud, som af Kungl.

Maj:t godkänts, borgen aflämnats, denna borde samtidigt med första

inbetalningen å köpeskillingen vid lägenhetens tillträdande förnyas på

det sätt att borgen tecknades å den skuldförbindelse å resterande köpeskilling,

som då borde af köpare aflämnas; samt att Konungens befallningshafvande

därefter skulle utfärda köpebref å lägenheten. I

I vid 1891 års riksdag i båda kamrarna väckta motioner, i Första Motioner vid

kammaren nr 42 och i Andra kammaren nr 53, återupptogs i oförändrad Elk1Sg9fen

form det vid 1890 års riksdag framlagda förslaget (se ofvan sid. 152)

56

att hos Kungl. Magt anhålla om utredning angående möjligheten att

bereda obemedlade och mindre bemedlade samhällsmedlemmar tillfälle

att bilda egna jordbruk hufvudsakligen å befintliga odlingsbara utmarker.

Båda motionerna behandlades af tillfälliga utskott. Första kammarens

tillfälliga utskott yttrade härvid i sitt betänkande nr 15, att sedan kommunikationsväsendet

inom landet väsentligen förbättrats samt särskildt

de öde trakterna i Öfre Norrland genom statsbanenätets utsträckning

dit blifvit lättare tillgängliga, tiden syntes vara inne att lämna ökade

tillfällen, främst i Öfre Norrland, till upptagande af nya hemmansbruk

och lägenheter å sådana kronans domäner, som därtill befunnes lämpliga.

Härigenom skulle äfven minskas de olägenheter och vådor för det allmänna,

som vore förenade med den lösa befolkningens störa tillväxt.

Enligt utskottets förmenande borde emellertid endast undantagsvis göras

några försök att åt den vid industriella verk fast anställda arbetarebefolkningen

bereda tillfällen att bilda verkliga jordbruk. Denna befolkning

kunde nämligen i regel finna hvarken tid eller tillfälle till

idkande af jordbruk. Deras tillgodoseende med eget hem borde för

öfrigt lämpligast ske genom arbetsgifvarne, som bättre än staten härtill

vore i stånd. Andra kammarens tillfälliga utskott åter framhöll i sitt

betänkande nr 20, att goda skäl utan tvifvel förefunnes att tillse, huruvida

icke något kunde göras för att i större utsträckning än nu tillmötesgå

den i vida kretsar bland landets obemedlade eller mindre bemedlade

samhällsklasser obestridligen befintliga, i sig själ!’ sunda och

naturliga trängtan efter att bilda själfständiga hem på egen torfva. Utskottet

hölle före, att en talrik befolkning af smärre själfständiga jordbrukare

vore ägnad att gifva ökad styrka åt samfundsbyggnaden, samt

att en sådan befolkning vore i stånd att i många hänseenden på ett

bättre sätt än det större jordbruket tillgodogöra sig jordens alstringskraft.

Äfven för det större jordbruket skulle det säkerligen vara eu

icke ringa fördel att i sitt grannskap hafva att tillgå en stam af fria

bofasta arbetare, hvilka, i den mån deras egna små jordbruk icke toge

deras arbetskraft i anspråk, kunde till egen båtnad använda densamma

i det större jordbrukets eller industriens tjänst. I många fall kunde

visserligen bildandet af små jordbruk ske på enskild väg genom afsöndring

af torplägenheter o. d., men på många orter vore det säkerligen

lämpligt att för vinnande af det afsedda ändamålet utskifta sådana

statsdomäner, som vore afsedda att försäljas. Framförallt syntes det

utskottet vara ett lifsintresse, att de odlingsbara marker, som ännu läge

ouppodlade, komme till gagn. Ett statens ingripande i ändamål att

befrämja, ordna och leda uppodlingen och bebyggandet af dessa marker,

57

som i stor utsträckning funnes i landet och främst i dess nordliga

delar, skulle vara i hög grad önskvärdt; och skulle de kostnader, som

staten för kolonisationsarbetet finge vidkännas, snart blifva återgäldade

genom ökad produktion, skatteförmåga och försvarskraft.

Båda utskotten hemställde, att Riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte

anhålla om utredning, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle

kunde beredas för obemedlade att på lämpliga villkor bilda egna

jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara

utmarker.

Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen.

I anledning af Riksdagens skrifvelse i ämnet tillsatte Kungl. Maj:t

den 25 september 1891 en kommitté (vanligen kallad jordbrukslägenhetskommittén),

hvilken den 23 november 1892 afgaf sitt betänkande.

Kommitténs förslag omfattade åtgärders vidtagande i tre olika afseenden,

nämligen dels styckning och försäljning af vissa kronans jordbruksdomäner,

dels torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling

tjänliga sankmarker för att vinna tillfälle till upplåtelse därå af mindre

jordbrukslägenheter, dels och upplåtelse af odlingslägenheter å lämpliga

områden inom Västerbottens och Norrbottens län.

I detta sammanhang beröres endast förstnämnda förslag. För de

båda andra förslagen lämnas redogörelse nedan (sid. 86 och sid. 157).

Kommitténs förslag angående styckning af kronans jordbruksdomäner

afsåg 1) styckning, total eller partiell, af jordbruksdomäner,

belägna i närheten af stad, köping, järnvägsstation eller större industriell

inrättning i syfte att bereda egna bostäder — med eller utan jordbruk —

för en befintlig eller påräknelig arbetarebefolkning, 2) afsöndring under

full äganderätt af smärre jordbrukslägenheter från domäner, som i öfrigt

helt eller delvis skulle försäljas eller fortfarande skulle för kronans

räkning utarrenderas. Under det enligt gällande bestämmelser kronodomäners

användande till bildande af egna hem endast kunde ifrågakomma

beträffande sådana domäner, som enligt Riksdagens särskilda

beslut kunde utan Riksdagens vidare hörande af Kungl. Maj:t försäljas,

skulle enligt kommitténs förslag Kungl. Maj:t erhålla en vidsträckt befogenhet

att förordna om upplåtelser af smärre lägenheter från alla

jordbruksdomäner, som därtill befunnes lämpliga. I fråga om de särskilda

villkoren för upplåtelser af såväl det ena som det andra slaget

innehöll kommitténs förslag, att lägenhet, som vore bebyggd med

enskild person tillhöriga hus, i första hand skulle hembjudas denne

till inlösen; att öfriga lägenheter skulle försäljas å offentlig auktion,

* 8

Den s. k.

jordbruks - lägenhetskommittén.

58

hvilket äfven skulle gälla de af enskilda personer bebyggda lägenheterna

i de fall, då hembud ej antoges, allt dock under förutsättning att icke

Kungl. Maj:t för särskildt fall bestämde det ett till styckning i bostadstomter

afsedt område skulle för parcelleringens ombesörjande öfverlämnas

till kommun eller särskildt bildadt konsortium; att för köpeskillingen

ej skulle fordras annan säkerhet än inteckning; att för obebyggda

lägenheter köpeskillingens afbetalande skulle utsträckas öfver

en period af 10 år, dock att, om lägenheten ej före utgången af femte

året blifvit försedd med nödiga åbyggnader, ogulden köpeskilling skulle

anses till betalning genast förfallen; samt att i fråga om bebyggda lägenheter

den ditintills gällande i kungl. brefvet den 29 maj 1874 angifna

betalningstiden af 6 år skulle tillämpas.

Kungl. Maja

i anledning

af jordbrukslägenhetskommitténs

förslag.

Hvad kommittén föreslagit ifråga om styckning af domäner, belägna

i grannskapet af orter med mera sammanträngd befolkning,

ansågs af Kungl. Maj:t icke vara lämpligt, då det gällde upplåtande af

tomter invid redan färdigbildade befolkningscentra, såsom städer och

köpingar. Ågarna af sådana tomter komme nämligen icke att vara

underkastade byggnadsordning, hälsovårdsstadga och andra föreskrifter,

som gällde å den ort, till hvilken tomterna närmast skulle komma att

höra. På grund häraf kunde man förutse, att de af kronan i marknaden

utsläppta tomterna skulle blifva synnerligen begärliga, hvarigenom

rubbning i fråga om stadens eller köpingens tomtpolitik kunde förorsakas.

Genom ett utbjudande i större skala af tomter kunde också

till skada för orten uppstå öfverflöd på arbetssökande. Annorlunda

ställde sig förhållandet, då fråga vore om upplåtande af tomter i eller

invid ett under bildning varande samhälle. I sådana fall kunde de med

upplåtelserna afsedda fördelarna vinnas utan att några olägenheter behöfde

framkallas.

Beträffande frågan om inrymmande af vidsträcktare rätt för Kungl.

Maj:t att upplåta jordbrukslägenheter från kronodomänerna syntes det

Kungl. Maj: t att, äfven om ett förverkligande af kommitténs förslag

icke kunde väntas medföra så stora resultat, som kommittén hade föreställt

sig, förslaget likväl vore ägnadt att befrämja bildandet af flera

egna hem.

I fråga om de af kommittén föreslagna villkoren för upplåtelse

erinrade föredragande departementschefen vid ärendets behandling i

regeringen, att enligt nådigt bref den 22 december 1893 gällde, att

därest hembud af en lägenhet, som föreslagits skola för sig försäljas,

icke antoges, frågan om lägenhetens föryttring förfallit. Kommittén

59

både däremot föreslagit, att lägenheten i sådant fall skulle försäljas på

auktion. En ovillkorlig föreskrift härom skulle likväl vara obillig mot

innehafvare^ hvilken ägde åbyggnaderna. Han skulle i sådant fall

blifva nödsakad att bortföra sina hus eller att sälja dem till underpris,

under det att han, om lägenheten fortfarande linge bibehållas

under hufvudgården, hade utsikt att, vare sig denna ånyo utarrenderades

eller försåldes, få å lägenheten kvarbo. Kommitténs förslag,

att kronan såsom säkerhet för ogulden köpeskilling skulle godtaga

allenast inteckning i lägenheten, vore icke, enligt departementschefens

mening, för kronans säkerhet tillräckligt betryggande. Värdet af en

föryttrad lägenhet kunde genom hvarjehanda åtgärder af en oredlig

köpare väsentligt förminskas. Därjämte vore att märka, att då köpebref

å lägenheten icke borde utfärdas förr än efter första afbetalningen å

köpeskillingen, en lång tid komme att förflyta från lägenhetens försäljning,

till dess inteckning kunde sökas, under hvilken tid förhållanden

kunde inträffa, som, därest särskild säkerhet icke funnes, gjorde kronans

utsikter att utbekomma köpeskillingen högst ovissa. Därest, i enlighet

med hvad kommittén föreslagit, föreskrift meddelades om att vid förvärf

af obebyggd lägenhet nödiga åbyggnader skulle vara uppförda inom

fem år, borde emellertid krafvet på särskild säkerhet för dessa lägenheter

inskränkas till att omfatta endast de af betalningar, som skulle

göras före den första femårsperiodens utgång. Sedan byggnaderna

blifvit uppförda, kunde nämligen inteckningen utgöra tillräcklig säkerhet.

Beträffande slutligen frågan om den tid, inom hvilken köpeskillingen

skulle vara slutafbetalad, syntes densamma kunna för alla lägenheter

bestämmas till 10 år. En sådan tid gällde enligt nådiga brefvet

den 22 december 1893 redan ifråga om bebyggda lägenheter, och

alla skäll talade för, att samma tid borde gälla äfven för obebyggda

lägenheter. I

I enlighet med hvad föredragande departementschefen sålunda

anfört, framlade Kungl. Magt vid 1894 års riksdag proposition nr 46

uti ifrågavarande ämne. Däri föreslogs, att kronoegendomar, belägna i

närheten af järnvägsstation, större industriell inrättning, fiskläge, hamnoch

lastageplats eller större by och där för en befintlig eller påräknelig

arbetarbefolkning behof af egna bostäder kunde anses förefinnas, skulle

få i sin helhet eller delvis styckas till bostadstomter eller smärre jordbrukslägenheter.

Härförutom skulle afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter

jämväl tillåtas från kronoegendomar i alla de fall, där sådana

afsöndringar utan egentlig skada eller olägenhet för stamhemmanets

Kungl. proposition.

till

Riksdagen

1894 angående

upplåtelse

afegna

hem

från kronoegendomar.

60

skötsel och brukande ansåges kunna äga rum. Då Kungl. Maj:t lämnat

sitt samtycke till föreslagen styckning eller afsöndring, skulle lägenhet,

som vore bebyggd med enskild person tillhörigt boningsbus, bembjudas

denne till inlösen mot det lägenheten åsätta försäljningsvärde. Därest

hembud icke antoges, skulle frågan om lägenhetens försäljning förfalla,

utom i det fall, att den egendom, dit lägenheten hörde, skulle i sin helhet

styckas i mindre områden, för hvilket fall lägenheten skulle försäljas å

offentlig auktion. Utstyckad lägenhet, som icke vore bebyggd med

enskild person tillhörigt boningshus, skulle alltid försäljas å offentlig

auktion. Köpeskillingen skulle få inbetalas under loppet af 10 år med

en tiondedel årligen, sä vida köparen ställde godkänd säkerhet, i fråga

om bebyggd lägenhet för hela köpeskillingen, samt i fråga om obebyggd

lägenhet för de afbetalningar, som erfordrades för halfva köpeskillingens

erläggande. Obebyggd lägenhet skulle bebyggas inom fem år vid

äfventyr att annars ogulden del af köpeskillingen genast skulle vara till

betalning förfallen.

Vid behandling af den kungl. propositionen uttalade statsutskottet

i sitt utlåtande nr 68 betänkligheter mot att tillstyrka förslaget om

styckning af domäner för beredande af bostadstomter. Det vore i allmänhet

skäl att i kronans ägo bibehålla sådan jord, som vore belägen

i eller intill tätare bebyggda orter, dels på den grund, att kronan sedermera

kunde behöfva mark för anläggning eller utvidgning af offentliga

institutioner, och dels på den grund, att kronans områden kunde för

vederbörande samhällen själfva blifva oumbärliga då det gällde samhällets

utveckling. Upplåtande på billiga villkor kunde för öfrigt för

vederbörande samhälle vara synnerligen olämpligt, i det att detsamma

kunde få vidkännas ökade kostnader för utvidgning af stadsplan etc.

Fara förelåge dessutom för att vid utsläppande i marknaden af ett flertal

billiga tomter dessa kunde af mera kapitalstarka personer inköpas och

göras till föremål för spekulation, hvarigenom det med upplåtelserna

afsedda ändamålet direkt skulle motverkas. Utskottet ansåg icke heller,

att Riksdagen utöfver hvad redan skett borde afhända sig bestämmanderätten

i fråga om domäners försäljning, i följd hvaraf, då fråga uppstode

om styckning af eller afsöndring från en domän för bildande af

mindre lägenheter, frågan borde underställas Riksdagens pröfning. I

fråga om de särskilda villkoren för lägenheternas upplåtande syntes

det utskottet önskvärdt att tillse, huruvida icke auktion å vederbörande

lägenhet skulle kunna undvikas äfven i andra fall än Kungl. Maj:t

föreslagit.

Utskottet tillstyrkte sålunda bifall till propositionen med följande

61

ändringar, nämligen att sådana kronoegendomar, som vid löpande

arrendetids utgång finge utan Riksdagens vidare hörande försäljas,

skulle i sin helhet eller delvis få styckas till smärre jordlägenheter, att

från sådana egendomar jämväl jordafsöndringar finge göras, där sådant

ansåges lämpligt, att däremot i afseende å öfriga under domänstyrelsens

förvaltning ställda, för statsverkets räkning utarrenderade kronoegendomar,

Indika ansåges vara lämpliga till styckning eller afsöndring för

mindre jordbrukslägenheter, förslag till styckning eller afsöndring finge

i samband med deras uppskattning för förnyad utarrendering uppgöras,

hvarefter frågan, därest Kungl. Maj:t funne styckning eller afsöndring

böra äga rum, skulle underställas Riksdagens pröfning, samt att lägenhet,

hvarom här vore fråga, icke skulle försäljas på offentlig auktion utan

att det visat sig omöjligt att afyttra densamma till åsatt saluvärde

genom dess utbjudande under hand.

Hvad utskottet sålunda hemställt blef af båda kamrarna bifallet.

Sedermera meddelades genom nådigt bref till domänstyrelsen den

25 september 1896 reglementariska föreskrifter för upplåtelser af ifrågavarande

slag.

Den år 1899 tillsatta kommittén för egnahemsfrågans utredning

uttalade sig äfven angående egnahemsbildningens främjande genom

upplåtelse af jord från kronans domäner. Kommittén gaf uttryck för

den uppfattningen, att äfven utan några ändringar i gällande bestämmelser

kronodomänerna framdeles skulle komma att i högre grad än ditintills

skett tagas i anspråk för bildande af nya lägenheter, passande

till arbetarhem. Enligt kommitténs antagande kunde nämligen förväntas,

att initiativ i dylika frågor skulle komma att tagas af de särskilda

egnahemsnämnder, som kommittén föreslagit skulle inrättas, en för

hvarje län. Enligt hvad kommittén inhämtat hade icke sällan vid upplåtelser

af lägenheter från kronans mark upptagits det villkor, att köpebref

å lägenheten icke skulle utfärdas, förr än lägenheten blifvit bebyggd.

Då lagfart icke kunde erhållas utan att köpebref blifvit utfärdadt, samt

lagfart åter vore förutsättning för att egnahemslån skulle kunna erhållas,

komme den person, som köpte sin lägenhet af kronan, i sämre ställning

än den, som förvärfvade sitt egnahem genom köp från enskilde. Med

anledning däraf framhöll kommittén önskvärdheten af att dylikt villkor

icke måtte uppställas i de fall, då köparen sökte egnahemslån. Vidare

uttalade kommittén, att det borde tagas i öfvervägande, huruvida icke

upplåtelse till egna hem skulle kunna äga rum af sådan odlad eller

1899 års

egnahemskommitté.

62

Motioner vid

Riksdagen

1904.

odlingsbar mark, hvaraf kronan vid inköp af skogsegendomar kommit

i besittning.

Kommitténs uttalande i fråga om upplåtelse af egnahem slägenheter

från kronans mark ledde aldrig till någon åtgärd. Genom 1902 års

riksdags beslut om försäljning af, bland annat, sådana områden af

inköpta skogsegendomar, hvilka utan olägenhet för skogsskötseln ansåges

kunna afvttras, och för hvilka högre årligt arrende än 600 kronor

icke kunde påräknas, ansågs syftet med kommitténs uttalande i fråga

om upplåtelser af egnahemslägenheter från statens skogsegendomar

hafva blifvit behörigen tillgodosedt. Hvad åter anginge det af kommittén

påpekade särskilda villkor, som brukade uppställas vid försäljning af

lägenheter, ansågs att detta villkor borde blifva föremål för pröfning i

hvarje särskildt fall.

Vid 1904 års riksdag väcktes åter i Andra kammaren två motioner,

nr 239 och 249, afseende ett mera utsträckt användande af kronans domäner

för främjande af egnahemsbildningen. I den förra af dessa motioner

föreslogs, att Riksdagen måtte uttala önskvärdheten af att, då kontrakten

om arrende af kronoegendomar utlöpte, domänstyrelsen måtte åläggas,

ej mindre att inkomma till Kungl. Maj:t med yttrande om, huruvida

och i hvilken omfattning dessa egendomar borde delas i lotter, lämpliga

att försäljas eller eventuellt utarrenderas för bildande af egna hem, än

äfven att, då domänstyrelsen ansåge sådan delning, försäljning eller

utarrendering böra förekomma, till Kungl. Maj:t härom afgifva förslag.

Den senare motionen afsåg dels beredande af vissa lättnader i fråga om

kronoegendomars utstyckande till egna hem och dels att, där det funnes

lämpligt att till försäljning utbjuda äfven större kronoegendomar än

dem, som lämnade högst 600 kronors arrende, förslag härom borde i

hvarje särskildt fall hos Riksdagen göras, hufvudsakligen i syfte att

därmed befordra en vidsträcktare jordstyckning. De lättnader i fråga om

kronoegendomars styckning, som motionären med sitt förslag åsyftade,

skulle bestå dels däri, att enskild person, som inköpte en kronoegendom

för att stycka densamma till egnahemslägenheter, skulle äga rätt att

betala köpeskillingen med en tiondedel årligen under tio år, såsom var

medgifvet beträffande lägenheter, som försåldes direkt af kronan, äfvensom

däri att relaxering af kronans inteckning för ogulden köpeskilling

underlättades i hvad anginge lägenheter, som afstyckats från den sålda

kronoegendomen.

Det särskilda utskott, som vid ifrågavarande riksdag fått i uppdrag

att yttra sig angående det af Kungl. Maj:t vid samma riksdag fram

-

63

lagda förslag om egnahemslån, yttrado sig äfven öfver ifrågavarande

motioner. Utskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 3 motionerna, och

blefvo desamma i enlighet härmed af Riksdagen afslagna.

Vid IDOG års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion nr

112, däri föreslogs att hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och

framläggande af förslag till bestämmelser, som möjliggjorde att de

kronodomäner, som skulle försäljas, på ett effektivare sätt utbjödes till

egna hem. Denna motion blef af Riksdagen afslagen.

Vid 1907. års riksdag återupptogs emellertid samma förslag i motion

nr 62 i Andra kammaren. Vidare föreslogs vid nämnda riksdag i en

uti Första kammaren väckt motion nr 5, att Riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t anhålla, att domänstyrelsen måtte anmodas att såväl vid inköp af

hemjord, som ock vid de dåvarande arrendekontraktens utlöpande till

Kungl. Maj:t inkomma med förslag till afsöndring af vissa delar af

kronoegendomar, lämpliga att försäljas till arbetare, hvilka önskade

bilda egna hem. Därjämte väcktes i Andra kammaren en motion nr

158, hvaruti, med framhållande af planlösheten uti den ditintills bedrifna

försäljningen af lägenheter från kronans egendomar, hemställdes, att

Riksdagen måtte hos Kung]. Maj:t begära upprättandet af tidsenliga

planer för upplåtelser af kronans domäner till tomtmark eller mindre

jordbruk. Öfver dessa motioner afgafs utlåtande af statsutskottet, nr

175, som, under framhållande af att frågan om upplåtande af jord å

kronans mark för bildande af egna hem, enligt hvad utskottet inhämtat,

vore föremål för Kungl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet, hemställde,

att motionerna icke måtte af Riksdagen bifallas. Motionerna blefvo

också af Riksdagen atslagna. Vid samma riksdag väcktes äfven i

Andra kammaren en motion nr 81 i ämnet, hvilken af kammaren remitterades

till tillfälligt utskott. I denna motion hemställdes, att Riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om åläggande för domänstyrelsen

att, såväl vid inköp af hemjord, som då arrendetiden å kronans egendomar

utlöpte, i samråd med respektive läns hushållningssällskap, undersöka,

i hvilken omfattning ifrågavarande kronojord kunde styckas och

försäljas till egna hem, samt till Kungl. Maj.t inkomma med förslag

om sådan styckning och försäljning. Utskottet ansåg emellertid, i sitt betänkande

nr 5, att motionärens önskemål i fråga om en mera omfattande

styckning af kronoegendomarna redan vore tillräckligt tillgodosedt genom

kungl. brefvet den 25 september 1896 samt att förutsättningen för det

af motionären förordade samarbetet mellan domänstyrelsen och hushåll

-

Motion vid

Riksdagen

1906.

Motioner vid

Riksdagen

1907.

64

Motioner vid

Riksdagen

1908.

ningssällskapen redan förelåge, i det att uppskattningsnämnderna, som

hade att uttala sig angående kronoegendomars försäljning, vore sammansatta

af representanter för hushållningssällskapet, landstinget och

domänstyrelsen. Utskottet hemställde alltså, att ifrågavarande motion

icke måtte bifallas, och blef motionen också i enlighet härmed af Riksdagen

afslagen.

Äfven vid 1908 års riksdag framkommo förslag angående kronoegendomars

styckning till egna hem. Uti en i Andra kammaren väckt

motion, nr 127, framhölls sålunda, att det största hindret för egnahemsfrågans

utveckling läge i svårigheten för dem, som önskade förvärfva

eget hem, att förskaffa sig lämplig jord. Det vore emellertid icke så

att jord öfverhufvud vore svår att få köpa, utan svårigheten läge i att

få jord, som icke vore alltför aflägset belägen. Hos egnahemssträfvarne

gjorde sig gällande samma tendens, som läge till grund för benägenheten

hos landsbygdens befolkning att vilja inflytta till städerna och

andra orter med sammanträngd befolkning, nämligen motviljan mot att

bo alldeles för sig själfva långt bort från andra människor. Ur denna

synpunkt syntes det vara gifvet, att egnahemsidén framför allt borde

rikta sig på upprättandet af egnahemskolonier vida mera än på upprättandet

af enstaka egna hem. Genom de egna hemmens sammanförande

i kolonier vunnes också fördelen af lättare tillfälle till kooperation

mellan de olika småbrukarne. För möjliggörande af sådana kolonier

i betydande skala erfordrades emellertid, att staten själ! uppläte jord

för ändamålet, hvarvid borde iakttagas, att de olika jordlotterna borde

vara af växlande storlek för att kunna fylla behofven hos olika slag af

egnahemssträfvare. Fn sådan försäljning borde emellertid föregås af

fullständig utredning rörande de befintliga kronoegendomarnas storlek,

beskaffenhet och belägenhet med fästadt afseende å deras lämplighet

för upplåtelse till småbruk. För att hindra att för ändamålet lämpliga

egendomar afyttrades till annat bruk, borde emellertid rätten för Kungl.

Maj:t att utan Riksdagens hörande försälja vissa egendomar upphäfvas.

Med anledning af hvad sålunda anförts, föreslogs i motionen, dels att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i

hvad mån befintliga kronoegendomar vore mer eller mindre lämpliga

att styckas och upplåtas till egna hem och småbruk, samt om upprättande

i samband därmed af ändamålsenliga planer för styckningen, därvid

särskildt borde iakttagas, att de till upplåtelse afsedda jordandelarna

borde vara af växlande storlek, samt så belägna, att samverkan utan

svårighet kunde äga ram mellan egnahemsinnehafvarne, dels ock att

Riksdagen måtte besluta att upphäfva de tidigare riksdagsbeslut, hvarigenom

Kungl. Maj:t erhållit rätt att utan Riksdagens hörande verkställa

försäljningar af kronoegendomar. I en särskild motion, nr 128,

af samma motionärer ifrågasattes, huruvida icke de föreslagna upplåtelserna

af kronojord till egna hem skulle kunna äga rum under andra

former än äganderättens. I en tredje motion, nr 93, upptogs i samband

med sistberörda fråga jämväl yrkandet om upphäfvande af redan fattade

beslut angående försäljning af mindre kronoegendomar.

Statsutskottet, som hade att yttra sig öfver de framställda förslagen

om upphäfvande af besluten om kronoegendomars försäljning samt om

utredning af frågan om egnahemslägenheters bildande på kronojord, afstyrkte

såväl det ena som det andra förslaget. Utskottet framhöll i sitt

betänkande nr 112, att den pågående försäljningen af mindre kronoegendomar,

hvilken påbörjats af ekonomiska skäl, men hvars fortsättande i

icke ringa mån skett med hänsyn till egnahemsrörelsen, vore synnerligen

gagnelig ur sistnämnda synpunkt samt därför icke borde inställas.

Någon förändring i af motionärerna angifven riktning med afseende å

omfattningen af egnahemsbildningen på kronojord syntes icke heller

utskottet behöflig, då redan enligt dåvarande bestämmelser i ej ringa

mån bereddes tillfälle till förvärfvande af jord för bildande af egna

hem. Utskottet framhöll därjämte, att vid försäljning af mindre jordbrukslägenheter.

borde tillses, att lägenheterna vore belägna i trakter,

där arbetsförtjänst kunde påräknas. En småbrukare vore nämligen

otvifvelaktigt i behof af sådan under de första åren, innan småbrukets

afkastning hunnit tillräckligt uppdrifvas, samt vid inträffande missväxtår.

På grund häraf borde jordbrukslägenheterna så mycket mindre vara

belägna i kolonier som därigenom kunde föranledas konkurrens om

möjligen förekommande arbetsförtjänst.

I enlighet med utskottets hemställan blefvo ifrågavarande motioner

af Riksdagen afslagna. Jämväl förslagen om utredning af frågan angående

eventuella nya former för upplåtande af kronojord afslogos.

Vid 1909 års riksdag blef den mycket omdebatterade frågan Kungi.

angående egnahemslägenheters bildande å kronans jordbruksdomäner PJuPRiks-n

förd ett afsevärdt stycke framåt. Kungl. Maj:t hade uppmärksammat, dasen bosatt

de åtgärder, som vidtagits för frågans fösning genom 1894 års Motioner vid

riksdags beslut samt genom kungl. brefvet till domänstyrelsen den 25 riksdag

september 1896, icke ledt till sådant resultat, som önskligt varit. De

erfarenheter, som vunnits under den förflutna tiden, hade gifvit anledning

till tvifvel om lämpligheten i alla delar af de gällande bestämmelserna.

*9

66

Sålunda hade visat sig, dels att ett icke obetydligt antal utstyckade

lägenheter icke kunnat säljas, och dels att en del lägenheter sålts under

sådana förhållanden, att afsikten med försäljningen förfelats. I sistnämnda

afseende hade sålunda händt, att lotter inköpts af ägare till

angränsande egendomar, hvilka därigenom velat utvidga sina besittningar,

att samtliga lotter af en styckad egendom inköpts af en och

samma person, samt att lotter köpts af personer, för hvilka de förmånliga

betalningsvillkoren ej varit afsedda. För att vinna klarhet i dessa

hänseenden och, om så erfordrades, rättelse uti anmärkta missförhållanden

hade chefen för jordbruksdepartementet anmodat domänstyrelsen att

verkställa utredning, huruvida icke genom ändrade föreskrifter den

utväg till bildande af egna hem, som öppnats genom Riksdagens förenämnda

beslut, kunde blifva anlitad i större utsträckning än som då vore

fallet. Det sålunda infordrade utlåtandet hade af domänstyrelsen afgifvits

den 29 januari 1909, därvid domänstyrelsen tillika öfverlämnat underdåniga

yttranden af Konungens befallningshafvande i rikets samtliga

län. På grundval af den sålunda verkställda utredningen framlade''

Kungl. Maj:t nu proposition nr 41 i ämnet.

Under ärendets utredning hade i fråga om formen för upplåtelser

af egnahemslägenheter från kronans domäner föreslagits såväl upplåtelse

under åborätt som äfven upplåtelse under arrenderätt med eventuell

rätt för arrendatorerna att vid arrendetidens utgång förvärfva äganderätt

till lägenheten. Genom sådana förändringar i formen för upplåtelserna

hade man afsett att vinna garantier för att de lägenheter,

som upplätes, komme i rätta händer. Kungl. Maj:t hade emellertid

ansett, att lägenheterna fortfarande borde upplåtas under full äganderätt,

eller i de fall, då sådant läte sig göra och i öfrigt funnes lämpligt,

under tomträtt, i följd hvaraf förslag om andra begränsade upplåtelseformer

än tomträtten icke upptogs i propositionen.

Det kungl. förslaget afsåg att genom förändringar i tillvägagångssättet

vid själfva upplåtandet vinna de önskade garantierna för, att

lägenheterna komme i händerna på de personer, som man önskade

hjälpa. Då det visat sig, att den dittills gällande ordningen, enligt

hvilken anbud med all makt skulle sökas framkallade, så snart beslut

om upplåtelsen fattats, innebure ett af de största felen hos det dåvarande

systemet, hade det till en början gällt, huruvida icke ordningen för

upplåtelserna borde ändras så tillvida, att underhandsupplåtelse blefve

det sätt, som så godt som uteslutande komme till användning. Under

utredningen hade visserligen befunnits, att den lyckligaste lösningen af

frågan, huru man skulle kunna hålla tillräckligt antal lägenheter till

67

salu å hvarje särskild tidpunkt, skulle bestå i intagande i arrendekontraktet

af skyldighet för arrendatorn att, därest visst område af arrenderad

egendom under arrendetiden kunde finna användning för ifrågavarande

ändamål, afstå området mot skälig nedsättning i arrendet. Ett

sådant förbehåll kunde emellertid icke ifrågakomma utan ändring i 2

kapitlet 3 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Då det ansågs

för tidigt att nu väcka förslag om en sådan lagändring, hade ett annat

tillvägagångssätt måst utfinnas. I. den kungl. propositionen föreslogs

sålunda följande tillvägagångssätt för lägenheternas upplåtande: Vid

inträffande arrendeledigheter skulle i samma ordning som ditintills

styckningsförslag upprättas och saluvärde samt äfven arrendevärde

åsättas . de till försäljning afsedda lägenheterna. Ehuru icke direkt i

författningsförslaget uttaladt, förutsattes likväl, att eventuella spekulanter

borde lämnas tillfälle att vid förslagets upprättande inställa sig för att

bevaka sina intressen. Sedan styckningsförslaget vunnit vederbörligt

gillande, skulle man därefter skrida till lägenheternas upplåtande. Först

skulle därvid utbud ske till försäljning under hand mot köpeskilling

minst motsvarande det åsätta saluvärdet. Kunde härvid anbud ej erhållas,

skulle domänstyrelsen utarrendera de osålda lägenheterna på viss kortare

tid för att vid dess slut, eventuellt efter ny värdering, ånyo utbjudas

under hand. Det förutsattes, att vid tillämpning af bestämmelsen om

utarrendering arrendetiden för olika lägenheter skulle bestämmas på

sådant sätt, att å hvarje ort alla år med inräknande af under året nytillkomna

lägenheter ett lämpligt antal lägenheter funnes att köpa. Sedan

en lägenhet på angifvet sätt blifvit till försäljning utbjuden tre gånger

utan att hafva blifvit försåld, skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att

afgöra, huruvida lägenheten skulle återförenas med stamhemmanet eller

å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas, eller om fortsatta

försök skulle göras med dess upplåtande under hand.

Hvad sålunda föreslagits skulle närmast gälla obebyggda lägenheter.

Lägenhet, som. vore bebyggd med enskild person tillhörande

boningshus, skulle hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten

åsätta försäljningsvärdet. Lägenhet, som vore bebyggd med kronan

tillhöriga hus, skulle hembjudas brukaren, därest antingen denne sjäif

eller ock han och medlemmar af hans familj före honom tillsammans

innehaft densamma under en tid af minst fem år och därunder väl

häfdat lägenheten. Därest hembud icke antoges, skulle det ankomma

på domänstyrelsen att pröfva, huruvida lägenheten skulle utbjudas till

försäljning i den ordning, som föreslagits för obebyggda lägenheter,

eller på annat sätt disponeras. Genom denna pröfningsrätt hos domän

-

68

styrelsen afsågs att bereda styrelsen möjlighet att låta en brukare, som

icke ville lösa lägenheten, kvarsitta såsom arrendator.

I fråga om de förutsättningar, som skulle förefinnas beträffande

anbudsgifvarens person eller eljest föreligga för att han skulle kunna

antagas som köpare, föreslogs dels att köparen skulle vara mindre bemedlad

eller obemedlad, äga god frejd samt hafva gjort sig känd för

arbetsamhet och hederlig vandel samt äga förutsättningar för drifvande

af ett mindre jordbruk, och dels att lägenhet ej finge upplåtas till den,

som redan ägde fast egendom af den storlek, att därå kunde födas en

familj, och att ej heller mer än en lägenhet finge upplåtas till samma

person.

Dessa bestämmelser afsågo emellertid endast upplåtelsen till den

förste köparen. Genom desamma kunde således icke vinnas några

garantier för att icke lägenheten sedermera genom försäljning kunde

komma i händerna på en person, som icke fyllde de föreslagna personliga

kvalifikationerna eller som afsåge att använda lägenheten för annat

ändamål än till att grunda eget hem. I fråga, om bebyggda lägenheter

ansågs en garanti mot eu sådan eventualitet ligga i byggnadernas förefintlighet

och beskaffenhet. För att vinna en motsvarande garanti i

fråga om obebyggda lägenheter föreslogs, att det ditintills gällande stadgandet

om att viss del af köpeskillingen skulle vara förfallen, därest

icke lägenheten blifvit bebyggd före utgången af femte året, skulle

ändras därhän, att köpare af obebyggd lägenhet skulle vid tillträdet aflämna

förbindelse att inom fem år hafva lägenheten bebyggd med

bostad och i öfrigt nödiga byggnader vid äfventyr att utöfver den aftalade

köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp, motsvarande en femtedel

af köpeskillingen, samt att sådan förbindelse skulle innefatta medgifvande,

att berörda fordringsbelopp finge i lägenheten intecknas. . Då

emellertid egnahemslån icke utlämnas annat än mot första inteckning,

föreslogs, för att icke beröfva en köpare möjlighet att erhålla sådant

lån, att inteckning för förbindelse af ofvannämnda beskaffenhet skulle

efter Konungens befallningshafvandes bepröfvande få flyttas .med förmånsrätt

närmast efter egnahemsinteckningen. Det ansågs vidare, att

man uti den ifrågasatta lagstiftningen om förköpsrätt skulle kunna erhålla

ytterligare en garanti mot den anmärkta faran.

Beträffande de egendomar, från hvilka upplåtelser af egnahemslägenheter

skulle kunna göras, föreslogs ingen annan ändring i förut

gällande bestämmelser, än att rätten för domänstyrelsen att till Kungl.

Maj:t inkomma med förslag om upplåtande af lägenheter från jordbruksdomäner,

som icke finge försäljas utan Riksdagens hörande, utsträcktes

69

att gälla jämväl sådana skogsegendomar i andra län än de sex nordligaste,

hvilka icke utan Riksdagens hörande finge försäljas.

De föreslagna bestämmelserna afsågo upplåtelse af såväl bostadssom

jordbrukslägenheter. Beträffande de förra föreslogs, att, där upplåtelse

under tomträtt funnes böra äga rum, sådant efter Kung]. Maj:ts

bepröfvande finge ske. I fråga om storleken af de lägenheter, som

skulle få upplåtas, innehöll förslaget, beträffande bostadslägenheter, att

dessa icke i allmänhet borde tilltagas större än att eu blifvande köpare

för deras förvärfvande och bebyggande kunde erhålla egnahemslån samt,

beträffande jordbrukslägenheter, att hänsyn jämväl där borde tagas till

möjligheten för blifvande köpare att i mån af behof erhålla egnahemslån,

samt att i hvarje fall jordbrukslägenheter ej måtte göras större än att

de i uppodladt skick kunde brukas utan nämnvärdt anlitande af legd

arbetskraft.

Beträffande betalningsvillkoren föreslogs, att köpeskillingen skulle

kunna betalas antingen kontant eller genom afbetalningar. I senare

fall skulle kronan såsom säkerhet för afbetalningarnas behöriga fullgörande

icke fordra annan säkerhet än inteckning. Då det emellertid

ansågs, att dåvarande anordning, hvarigenom köpeskillingen finge erläggas

i afbetalningar utan skyldighet att gälda ränta å oguldna delen,

innebure en orättvisa mot den, som betalade köpeskillingen kontant,

därest icke denne medgåfves ett motsvarande afdrag, föreslogs att saluvärdet

å en lägenhet skulle bestämmas, såsom om köpeskillingen komme

att gäldas kontant, samt att den, som ville fullgöra betalningsskyldigheten

genom afbetalningar, i stället skulle erlägga ränta å oguldet belopp

efter samma räntefot, som gällde för egnahemslån, eller 3.6 procent.

Äfven vid köpeskillingens amortering skulle emellertid en tiondedel af

köpeskillingen erläggas kontant vid tillträdet. Anledningen till denna

bestämmelse var, att man icke velat frångå den till grund för egnahemslånerörelsen

liggande principen, att en person för att komma i åtnjutande

af särskildt bistånd från det allmännas sida vid bildandet af eget hem

måste kunna själf i någon mån bidraga till det egna hemmets förvärfvande.

Beträffande betalningsvillkoren i öfrigt hade ansetts nödvändigt

att, i fråga om jordbrukslägenheter, göra dessa så gynnsamma som

möjligt. Visserligen kunde en person genom att söka egnahemslån å

lägenheten i alla fall förskaffa sig tillfredsställande betalningsvillkor.

Då emellertid icke alla lägenheter, som komme att af kronan försäljas,

kunde eller ens borde till storleken afpassas efter de för egnahemslånerörelsen

gällande maximivärden, borde redan på den grund lättnader i

betalningsvillkoren beredas. Om köparen af en lägenhet kunde beredas

70

sådan lättnad, att han icke behöfde söka egnahemslån, vunnes därmed

också den fördelen, att en del belopp, som eljest skulle utgå af egnahemslånefonden

för att omedelbart åter såsom köpeskillingar ingå till

statsverket, skulle blifva disponibla för lån till sådana inköp, beträffande

hvilka staten icke på annat sätt kunde träda hjälpande emellan. Med

anledning häraf föreslogs beträffande jordbrukslägenheterna, af£, sedan

en tiondedel af köpeskillingen betalats kontant, återstoden skulle delas

i två lika delar, en amorteringsdel och en stående del, att amorteringsdelen

skulle inbetalas i samma ordning, som amorteringsdelen af ett

egnahemslån med den skillnad, att i fråga om ouppodlade lägenheter

amorteringsskyldighetens inträdande skulle kunna framflyttas intill femtonde

året efter året för tillträdet, att det skulle stå köparen fritt att

när som helst inbetala köpeskillingen i dess helhet äfvensom att göra

de afbetalningar han önskade å den stående delen, att den stående delen

icke skulle kunna, så länge köparen uppfyllde vissa fordringar i afseende

å häfd o. d., uppsägas från statens sida, förrän amorteringsdelen

till fullo guldits, att, därest lägenheten icke inom aftalad tid bebyggdes

eller densamma till jord eller byggnader vanvårdades eller å lägenheten

befintlig skog afverkades hårdare, än som erfordrades för gårdens behof

eller för uppodling af därtill tjänlig mark, eller föreskrifna ränte- och

kapitalafbetalningar icke ordentligt fullgjordes, hvad af köpeskillingen

återstode oguldet skulle vara till betalning genast förfallet, samt att detsamma

skulle gälla, där lägenheten öfverginge till annan än efterlefvande

make eller bröstarfvinge, så framt icke den nye innehafvaren pröfvades

uppfylla villkoren för att kunna antagas såsom köpare i första hand.

Genom sistnämnda bestämmelse afsågs att vinna ytterligare en garanti

för, att icke lägenheter öfverginge till personer, för hvilka ifrågavarande

upplåtelser icke vore afsedda. I fråga om bostadslägenheter åter föreslogs

bibehållande af förut gällande bestämmelser att köpeskillingen

skulle gäldas under 10 år med en tiondedel årligen; dock att köpeskillingen

skulle kunna uppsägas till omedelbar betalning under samma

förutsättningar som i fråga om jordbrukslägenheter.

Genom de sålunda föreslagna betalningsvillkoren för jordbrukslägenheter

ansågs köparen af eu bebyggd jordbrukslägenhet blifva hjälpt utan

stöd af egnahemslån. Däremot kunde köparen af eu obebyggd lägenhet

äfven med de föreslagna bestämmelserna behöfva egnahemslån för uppförande

af byggnader. Då sådant lån enligt dåvarande bestämmelser

för egnahemslånerörelsen icke kunde erhållas, föreslogs i särskild proposition

vissa ändringar uti dessa bestämmelser, hvarom mera nedan (sid. 136).

För att bereda möjlighet för samarbete mellan staten och samman

-

71

slutningar, som bildats för befrämjande af egnahemsrörelsen, förutsattes

i det kungl. förslaget, att område af kronomark skulle kunna upplåtas

till sådan sammanslutning för dess vidare utstyckande genom sammanslutningen

ifråga. I förslaget föreskrefs emellertid, att fråga om sådan

upplåtelse alltid skulle underställas Riksdagens pröfning.

I anledning af den framlagda propositionen väcktes i Riksdagen

åtskilliga motioner.

Uti en inom Första kammaren väckt motion, nr 58, föreslogs —

förutom en del ändringar, hvarom nedan förmäles — bland annat, att

såsom ytterligare alternativ i fråga om dispositionen af en jordbrukslägenhet,

hvilken utbjudits 3 gånger, utan att anbud å densamma erhållits,

skulle upptagas, att lägenheten kunde utarrenderas, hvarvid, om

nödiga hus därå fattades, sådana skulle kunna uppföras af arrendatorn

mot arrendeafdrag samt lägenheten därefter mot skälig amortering af

såväl jordens och skogens som byggnadernas värde kunna blifva arrendator^

egendom.

Uti en motion, nr 214, i Andra kammaren framhölls, att genom

det kungliga förslaget ingen trygghet vunnes för småbrukens bevarande

för framtiden, samt att med de föreslagna bestämmelserna icke heller

afsikten att jorden skulle förbehållas mindre bemedlade och obemedlade

skulle kunna upprätthållas. Däremot skulle båda dessa synpunkter genom

upplåtelser under tryggad besittningsrätt blifva tillbörligt beaktade.

Staten skulle förbli ägare af jord och åbyggnader. Å förut obebyggda

lägenheter skulle staten uppföra åbyggnader. Lika väl som staten utlämnade

lån för detta ändamål, kunde penningarna disponeras för byggnaders

uppförande för statens egen räkning. Brukaren skulle arrendera

lägenheten på exempelvis 20 år i sänder med företrädesrätt till förlängdt

arrende vid hvarje arrendetids slut utan konkurrens med andra och mot

det arrendebelopp, som för hvarje ny upplåtelse bestämdes efter vissa

rimliga grunder. Arrenderätten med tillhörande optionsrätt skulle gå i

arf och äfven kunna försäljas, det sista dock under kontroll från statens

sida, att öfverlåtelsen ej skedde till någon, som ej kunde räknas till

småbrukareklassen. Underhåll af byggnader och nybyggnadsskyldighet

skulle åligga brukaren. Genom ett sådant system skulle småbrukaren

icke behöfva anlita någon kredit för att skaffa penningar till inköp af

mark eller uppförande af byggnader, och vidare skulle småbrukarens välstånd

jämväl komma att befrämjas genom den minskade möjligheten

till öfverdrifven skuldsättning. Medel till inköp af inventarier måste

emellertid småbrukaren skaffa sig genom anlitande af krediten. För att

hjälpa honom härvidlag borde antingen en lagändring åstadkommas i

72

syfte att inteckning uti ifrågavarande slag af arrenderätt skulle kunna

meddelas på samma sätt som i tomträtt eller ock staten understödja

bildandet af kooperativa kreditkassor. En anordning sådan som den

föreslagna vore för öfrigt icke oförsökt i praktiken, enär de s. k. akademihemmanen

disponerades på sådant sätt, hvarmed deras arrendatorer voro

mycket belåtna. I fråga om bostadslägenheter åter föreslogs i motionen,

att sådana skulle upplåtas med tomträtt eller, där sådant icke läte sig

göra, under samma slags arrenderätt som jordbrukslägenheter.

Uti en annan inom Andra kammaren väckt motion, nr 229, föreslogs,

att upplåtelser af egnahemslägenheter från kronoegendomar skulle

— jämte under full äganderätt — kunna göras under jämväl i motionen

närmare angifven form af tryggad besittningsrätt, tämligen nära öfverensstämmande

med den uti förut refererade motion föreslagna. Därjämte

föreslogs i motionen i fråga angående upplåtelser med äganderätt dels

att en på visst sätt sammansatt nämnd skulle biträda med åsättande af

saluvärde å lägenheterna, afge yttranden i vissa frågor m. m., dels ock

att statens inteckning för den oguldna delen af köpeskillingen måtte till

förmånsrätten sättas efter i lägenheten eventuellt fastställd inteckning

för egnahemslån.

Såväl propositionen som förenämnda motioner behandlades af statsutskottet.

Utskottet tillstyrkte i sitt betänkande, nr 146, propositionen

med några smärre ändringar, föranledda af ofvan först refererade motion.

Sålunda föreslogs, att de i propositionen föreslagna bestämmelserna om

att jordbrukslägenhet icke skulle få vara större, än att den kunde brukas

utan anlitande af legd arbetskraft, samt att lägenhet ej skulle få upplåtas

till den, som redan ägde fast egendom, hvarå han vore besuten,

icke måtte göras ovillkorliga, utan undantag från dessa bestämmelser

medgifvas. Därjämte föreslog utskottet, att tiden för erläggande af den

del af köpeskillingen, som äfven And amortering af köpeskillingen skulle

erläggas kontant, måtte bestämmas till tidpunkten för köpeafhandlingens

upprättande. Denna förändring motiverades med nödvändigheten att

skydda kronan mot godtyckligt häfvande af köpeaftalet. Dock föreslogs,

att ifrågavarande del af köpeskillingen skulle kunna få erläggas äfven

vid tillträdet, därest borgen för beloppet ställdes. I öfrigt afstyrktes de

i ämnet väckta motionerna.

Vid frågans behandling i kamrarna antogs Kungl. Maj:ts förslag

med de af utskottet föreslagna ändringarna.

De sålunda beslutade bestämmelserna inrymdes i den af Kungl.

Maj:t den 31 december 1909 utfärdade kungörelse angående förändrade

grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade

73

bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter från vissa kronodomäner.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t äfven propositioner,

afseende dels sådan ändring i 2 kapitlet 3 § i lagen om nj^ttjanderätt

till fast egendom den 14 juni 1907, att stadgandet i nämnda lagrum icke

skulle utgöra hinder att, vid upplåtelse af jord å arrende för kronans

räkning, arrendatorn skulle kunna tillförbindas att under arrendetiden

afstå område, som erfordrades för allmänt ändamål eller för undersökning

eller tillgodogörande af mineralfyndighet, dels ock att i kontrakt

angående utarrendering af kronan tillhörig jordbruksdomän skulle intagas

bland annat förbehåll om skyldighet för arrendator att afstå område,

hvarom ofvan sägs. I anledning af dessa propositioner väcktes inom

Första kammaren motioner om att de föreslagna bestämmelserna, som

skulle möjliggöra att kronan under löpande arrendeperiod kunde få

disponera vissa områden af den utarrenderade fastigheten, måtte utsträckas

att gälla jämväl om område, som i arrendekontraktet angifvits

som egnahemsområde.

Sammansatta stats- och lagutskottet afstyrkte de kungl. propositionerna

men förordade i anledning af ifrågavarande motioner, att

Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t, anhålla om utredning, huruvida

icke till främjande af egnahemsrörelsen de hinder, som mötte mot att

under löpande arrendeperiod från kronoegendomar afsöndra lägenheter,

skulle kunna undanrödjas. En sådan skrifvelse blef också af Riksdagen

beslutad.

Vid 1910 års riksdag väcktes i Andra kammaren åter en motion, Motioner vid

nr 109, angående egnahemsupplåtelserna från kronans jordbruksdomäner. Ri

Däri hemställdes om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om framläggande

snarast möjligt för Riksdagen af förslag till bestämmelser angående

en arrende- och besittningsrätt af betryggande art till småbruk

å kronans jordbruksdomäner och hvad därmed ägde sammanhang äfvensom

till de föreskrifter och åtgärder i öfrigt, som kunde erfordras för

att vederbörligen trygga med äganderätt upplåtna småbruks fortvara

såsom sådana. I motiveringen framhölls, att genom införande af en

ärftlig arrenderätt skulle vinnas tvenne fördelar, som med äganderätt

till småbruken icke kunde vinnas, nämligen dels för statens del att

kontroll kunde hållas öfver att småbruken icke komme i händerna på

personer, för hvilka desamma icke varit afsedda, och dels för egnahemsbyggarnes

del, att ringare tillgångar erfordrades för öfvertagande af ett

eget hem med besittningsrätt än med äganderätt. Motionärerna afsågo

*10

74

emellertid, att upplåtelser under arrenderätt skulle förekomma, jämsides

med upplåtelser under äganderätt, h varjämte motionärerna förutsatte,

att en kombination af besittningsrätt och äganderätt skulle kunna förekomma,

i det att en person, som under besittningsrätt fått ett småbruk

till sig upplåtet, skulle under vissa villkor och förutsättningar kunna

därå erhålla äganderättsupplåtelse. I hvarje fall fordrades emellertid

införande af mera betryggande garantier för att ett eget hem, som upplåtits

med äganderätt, blefve bibehållet som sådant.

Jordbruksutskottet afstyrkte i sitt betänkande nr 46 motionen under

erinran, dels, beträffande de föreslagna upplåtelserna under besittningsrätt,

att innehafvaren af en med sådan rätt upplåten lägenhet icke kunde

förväntas på samma sätt som eu ägare vinnlägga sig om jordens förbättring

och ändamålsenliga bebyggande och dels, beträffande de påyrkade

garantierna för de egna hemmens bibehållande som sådana, att därest

det i lagberedningens förslag till jordabalk ingående förslaget om förköpsrätt

skulle blifva lag, staten häri skulle erhålla eu utväg att trygga

sig emot de upplåtna lägenheternas förvärfvande af obehöriga personer.

Utskottets afslagsyrkande bifölls af Första kammaren, hvaremot

Andra kammaren antog motionärernas förslag. Frågan hade sålunda

äfven denna gång fallit.

Äfven i ett annat afseende bragtes frågan om upplåtelser af egnahemslägenheter

från kronans jordbruksdomäner på tal vid 1910 års

riksdag. Uti en inom Första kammaren väckt motion, nr 18, framhölls,

att från statens sida ganska mycket redan vore gjordt för att bereda

de med ett mindre kapital försedda arbetarne tillfälle att förvärfva ett

småbruk. Fråga vore emellertid, om icke sådant tillfälle borde beredas

äfven alldeles obemedlade arbetare. Fn utväg att lösa denna fråga

vore, att staten försålde jord till blifvande småbrukare och läte hela

köpeskillingen stå inne en viss tid samt därefter upptog en lindrig

amortering, hvarjämte vid försäljning af enbart oodlad jord räntefrihet

skulle under de första åren kunna få åtnjutas. Med anledning häraf

hemställdes i motionen om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om

framläggande af förslag i ämnet.

Jordbruksutskottet ansåg emellertid i sitt betänkande, nr 47, att

fordran på att den, som ville erhålla statens hjälp vid bildandet af eget

hem, själf skulle kunna bidraga till det egna hemmets förvärfvande,

icke borde eftergifvas. Hvad motionären åsyftat syntes dock i någon

mån kunna vinnas, om betalningsvillkoren vid inköp af lägenhet från

kronan lättades så, att anstånd med amorteringen intill femtonde året

efter året för tillträdet skulle kunna medgifvas äfven i andra fall än det

75

i kungl. kungörelsen den 31 december 1909 förutsätta eller då lägenheten

vore till större delen ouppodlad. Utskottet hemställde ock om

framställning till Kungl. Maj:t om framläggande af lorslag till dylik

ändring i gällande bestämmelser.

Denna utskottets hemställan blof af Riksdagen bitallen.

Äfven vid 1911 års riksdag var frågan om egnahemsupplåtelserna Motioner vid

på kronans jordbruksdomäner föremål för behandling. I en i Andra Rli9iigen

kammaren väckt motion, nr 17, framhölls, att jorden för småbruken i

allmänhet vore alldeles för dyr, beroende på den spekulation i egnahemslägenheter,

som i vinningslystet syfte igångsatts, äfvensom att jordarealerna

i allmänhet vore alldeles för små för beredande af själfständig

bärgning. Genom upplåtelser i större utsträckning från kronans domäner

äfvensom från ecklesiastika boställen skulle jordvärdet kunna för köpare

af småbruk nedbringas till normala pris och därigenom, åtminstone i

någon mån, det oblyga ockret på småbruksrörelsen stäf jas. Motionären

uttalade sig vidare för, dels att skogen å de genom statens försorg upplåtna

småbruken endast efter utsyning skulle få användas till annat än

husbehof, dels ock att, till förhindrande af spekulation uti sådana genom

statens försorg upplåtna småbruk, borde förbjudas såväl att under de

första tjugu åren till fullo inbetala de å lägenhet hvilande skulder

äfvensom att under samma tid öfverlåta lägenheter eller från dem

upplåta jord utan vederbörligt tillstånd. Motionen utmynnade i en hemställan,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning,

huruvida icke den odlade och för odling tjänliga marken å de kronans

jordegendomar, hvilka ej i anledning af särskild! djrrbara byggnader,

omedelbart grannskap till större städer eller af annan särskild orsak

borde bibehållas i statens hand, samt å de ecklesiastika boställena skulle

bereda landet vida större gagn än nu, därest desamma, i mån dessa

egendomar blefve arrendelediga samt prästlöneregleringen trädde i kraft,

uppdelades i småbruk och försåldes till mindre bemedlade personer.

Jordbruksutskottet hemställde i sitt betänkande, nr 86, att motionen

icke måtte till någon åtgärd föranleda, beträffande kronoegendomarna

hufvudsakligen på den grund, att någon erfarenhet om verkan af de år

1909 antagna bestämmelserna ännu icke vunnits samt, beträffande de

ecklesiastika boställena, enär beslutet om dessas disposition så nyligen

fattats, att ändring af detta beslut icke syntes redan nu böra äga rum.

Vid utskottets betänkande fanns fogad en reservation, i hvilken förordades

en utredning angående den omfattning, hvari upplåtelser af

jord till småbruk och bostadslägenheter från kronans egendomar lämp

-

76

ligen kunde äga ruin, hvilken utredning borde omfatta tillgången på

jord, som för ifrågavarande ändamål kunde väntas blifva disponibel

under exempelvis de närmaste tio åren.

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets

hemställan om afslag, hvaremot Andra kammaren biträdde

reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.

Vid 1911 års riksdag väcktes ånyo i Andra kammaren en motion,

nr 249, hvari motionären föreslog en skrifvelse till Kungl. Maj:t om framläggande

af förslag till en sådan ordning för upplåtelse af kronodomäner

till småbruk, att dessa blefve lättare tillgängliga för de obemedlade samt

såväl brukarens besittning som ändamålet med upplåtelsen skyddades.

Jordbruksutskottet afstyrkte i sitt betänkande, nr 109, motionen

på de af 1910 års jordbruksutskott med afseende å det då framlagda

förslaget i samma ämne anförda skäl. Första kammaren biföll utskottets

afslagsyrkande, hvaremot Andra kammaren ansåg sig böra begära

utredning, hvilka nya former för upplåtelser af egna hem kunde

anses önskliga. Frågan hade således också denna gång förfallit.

Äfven frågan om kronans upplåtelser med tomträtt bringades vid

1911 års riksdag på tal. Med anledning af de villkor, som uppställts

i fråga om upplåtelser med tomträtt vid Trollhättan, hemställdes uti en

inom Andra kammaren väckt motion, nr 23, att Riksdagen ville hos

Kungl. Magt anhålla om framläggande till Riksdagens pröfning af

hufvudgrunder för upplåtelse med tomträtt af de å kronans egendomar

för upplåtelse afsedda bostadstomter, dessa grunder byggda på allmängiltiga

bestämmelser för tomträttsiipplåtelse från kronojord. Jordbruksutskottet

fann icke skäl att biträda motionärens framställning i vidare

mån, än att utskottet i sitt betänkande, nr 83, förordade en skrifvelse

till Kungl. Maj:t med ifrågasättande af, huruvida ett vid tomträttsupplåtelserna

i Trollhättan uppställdt villkor om skyldighet för tomträttshafvaren

att bidraga till löseskillingen för byggnaderna å tomten vid

upplåtelsetidens slut vidare borde ifrågakomma. I anseende till skiljaktiga

beslut af kamrarna förföll emellertid frågan.

Uti en vid 1911 års riksdag inom Andra kammaren väckt motion,

nr 243, hemställdes slutligen, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla

om en ingående undersökning i hvad mån på kronans domäner,

särskildt skogsdomäner, odlad jord och bebyggda lägenheter förfölle,

brukare och lägenhetsinnehafvare lämnades utan tillbörligt stöd i sin

sträfvan för sitt uppehälle samt jorden obehörigen undanhölles att tjäna

äfven andra oundgängliga ändamål än skogsvården.

Jordbruksutskottet, som fann att motionen närmast syntes hafva

77

föranledts af det förhållandet, att på kronans domäner vissa områden,

hvilka förut varit odlade, blifvit utlagda till skogsmark och planterade

med skog, afstyrkte motionen, som oek blef af Riksdagen utslagen.

Det vid 1911 års riksdag i Andra kammaren motionsvis (i motion Motioner vid

nr 17, se ofvan sid. 75) framförda yrkandet, att kronans jordegendomar Rllj)ji1a2”en

och ecklesiastika boställen borde uppdelas i småbruk och försäljas till

mindre bemedlade personer, återupptogs i samma kammare vid följande

riksdag i motion nr 134. I motionen upptogs äfven det i reservation

till jordbruksutskottets utlåtande öfver 1911 års motion uttalade önskemålet,

att Kungl. Maj:t måtte för en tid af minst 10 år i sänder uppgöra

förslag till krono]ordens upplåtande till mindre jordbruk och förelägga

Riksdagen detsamma. Jordbruksutskottet afstyrkte ännu en gång

motionen i sitt utlåtande nr 72 med anförande af samma skäl, som legat

till grund för 1911 års jordbruksutskotts afstyrkande af den då framlagda

motionen. I en till utlåtandet fogad reservation föreslogs emellertid,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Magt anhålla om en utredning,

i hvilken omfattning upplåtelser af jord till småbruk och bostadslägenheter

från kronans egendomar lämpligen kunde äga rum, enär, enligt

reservanternas åsikt, upprättandet af en förteckning öfver den jord,

som under en viss tidsperiod, exempelvis 10 år, kunde upplåtas till

mindre jordbruk, på ett kraftigt sätt skulle bidraga att förebygga eller

förminska den under de senare åren allt tydligare framträdande tendensen

till en oskälig prisstegring å den för egnahemsspekulanter

tillgängliga jorden.

Äfven vid denna riksdag förföll dock frågan, i det att Första kammaren

biföll utskottets hemställan om afslag på motionen, under det att

Andra kammaren biträdde reservationen.

Vid samma riksdag hemställdes i två lika lydande motioner (nr

59 i Första kammaren och nr 123 i Andra kammaren), att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning, i syfte att nu gällande bestämmelser

angående upplåtelse af jord från statens domäner måtte så

ändras, att äfven sådana kronoegendomar, som gifva mer än 600 kronor

i årligt arrende, men som helt eller delvis äro lämpliga för jordbruk

och ej i anledning af särskildt dyrbara byggnader eller annan särskild

orsak böra bibehållas i statens hand, måtte, hvad jordbruket beträffar

jämte erforderlig skogs- och betesmark, efter lämplig styckning kunna

upplåtas till försäljning, samt att på framställning af arrendator eller

hans barn försäljning måtte kunna ske äfven under arrendetiden.

I motiveringen härför anfördes åtskilliga olägenheter, som motio

-

78

närerna ansågo vidlådde arrendesystemet, och de fördelar, som stodo i

samband med den fulla äganderätten.

Jordbruksutskottet, som i sitt betänkande nr 36 behandlade dessa

motioner, ansåg, att den Kungl. Maj:t tillkommande rätten att utan

Riksdagens hörande försälja vissa kronoegendomar icke borde utvidgas

att afse äfven sådana egendomar, som lämnade mera än 600 kronor i

årligt arrende, då ännu ett stort antal egendomar, som gåfvo mindre

än 600 kronor i årligt arrende och som därför fingo utan Riksdagens

hörande försäljas, voro osålda, och då en försäljning af kronoegendomar

större utsträckning än nu skedde icke vore önsklig. Utskottet afstyrkte

därför den del af motionerna, som afsåg en utsträckning af den

åt Kungl. Maj:t inrymda rätten att försälja Titarrenderade kronoegendomar.

Hvad däremot angick motionärernas förslag, att försäljning af

kronoegendomar måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid,

syntes detta utskottet beaktansvärdt särskilt på grund däraf, att det

hinder, som hittills mött mot upplåtelser af egnahem från kronoegendomar

annat än vid iipplåtelsetidens slut, därigenom skulle blifva i

viss mån undanröjdt. Det skulle genom en bestämmelse i af motionärerna

antydd riktning blifva för staten möjligt att tidigare än eljest

befria sig från ett ofördelaktigt arrende, hvarförutom det väl kunde

tänka sig, att staten understundom genom en försäljning under pågående

arrendeperiod skulle kunna betinga sig högre pris för en utarrenderad

kronodomän, än om försäljningen nödvändigt måste anstå till arrendetidens

utgång. Äfven de å kronoegendomarna bosatta torparna skulle

genom en dylik bestämmelse erhålla möjlighet att tidigare än eljest

förvärfva äganderätt till de af dem brukade torpen.

Med anledning häraf hemställde utskottet, att Riksdagen måtte i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida ej på framställning

eller efter medgifvande af arrendatorn eller dennes rättsinnehafvare

försäljning af kronans jordbruksdomäner eller delar af sådana

måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid.

Vid frågans behandling i Riksdagen godkände båda kamrarna utskottets

hemställan.

I rak motsats mot grundtanken i sistnämnda motioner framhölls i

en annan i Andra kammaren väckt motion, nr 200, olämpligheten af att

staten i allt för stor utsträckning afhände sig sina domäner. I stället

borde staten behålla dem i sin ägo, men på lämpligt sätt upplåta dem

för småbruksbildning åt den fattiga befolkningen, i all synnerhet åt dem,

som sakna råd och möjligheter att förvärfva sig mark med full ägande

-

79

rätt. Med anledning häraf hemställdes i motionen, att Riksdagen ville

hos Kungl. Magt begära förslag till en sådan ordning för upplåtelse af

kronodomäner till småbruk, att dessa blefve tillgängliga för mindre bemedlade,

samt såväl brukarens besittning som ändamålet med upplåtelsen

skyddades.

Jordbruksutskottet, som i sitt utlåtande nr 26 behandlade sistnämnda

motion, ansåg, att egnahemsbildningen skulle i hög grad befordras,

om man, jämte upplåtelser af egna hem med äganderätt, äfven

lämnade tillfälle för egnahernsspekulanter att bilda dylika hem, som

innehades med längre tids besittningsrätt. Äfven om upplåtelser med

full äganderätt vore den lyckligaste formen för främjandet af egnahemsbildningen,

skulle det i många fall vara fördelaktigt, om personer, som

önskade skaffa sig egna hem å statens domäner, lämnades tillfälle att

själfva välja den upplåtelseform, som för dem vore lämpligast.

Utskottet hemställde därför, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

anhålla om utredning, hvilka nya former för upplåtelser af egna hem

från kronans jordbruksdomäner kunde anses önskliga, därvid särskildt

borde tagas i öfvervägande lämpligheten af upplåtelser med tryggad

besittningsrätt.

Vid frågans behandling i Riksdagen biföll Andra kammaren utskottets

hemställan, hvaremot Första kammaren afslog motionen, som

alltså på grund af kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit.

Med skrifvelse den 31 december 1912 hafva de af statsrådet och

chefen för kungl. jordbruksdepartementet den 20 januari 1911 tillkallade

egnahemssakkunnige öfverlämnat den del af sitt betänkande, som afser

upplåtande af egnahem slägenheter från vissa kronoegendomar äfvensom

af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste

länen (se bil. C. till detta betänkande). Beträffande den förstnämnda

af dessa frågor innefattade utlåtandet åtskilliga förslag till förändrade

bestämmelser i förut nämnda (sid. 72) kungl. kungörelse den

31 december 1909. Bland härvid föreslagna förändringar märkas, att

på framställning eller medgifvande af arrendator försäljning af kronans

jordbruksdomäner eller delar af sådana måtte kunna ske jämväl under

löpande arrendetid; att ifråga om försäljningssättet en återgång måtte

ske till bestämmelserna i 1896 års nådiga bref, enligt hvilket, där två

eller flera anbud å eu lägenhet afgåfves till det åsätta saluvärdet, auktion

skulle anställas dem emellan; att köpare af jordbrukslägenhet, som

medgifvits rätt att erlägga köpeskillingen genom afbetalningar, skulle

få göra detta, antingen på sätt som nu finnes föreskrifvet, eller ock

Egnahems

sakkunniges

utlåtande.

80

Kungl.

propositionen

till 1913

års riksdag.

Motioner

vid Riksdagen

1887

med en tiondel årligen; att befrielse från byggnadsskyldighet måtte

kunna medgifvas köpare af obebyggd fastighet, därest denne å annan

fastighet ägde åbyggnader, som vore tillräckliga för båda fastigheternas

behof; samt att Kungl. Maj:t måtte erhålla rätt att till bolag eller förening,

som uppfyllde föreskrifna villkor för erhållande af lån från jordförmedlingsfonden,

försälja till bildande af egnahemslägenheter lämpligt

område från kronoegendom, om hvars försäljning Kungl. Maj:t eljest

ägde rätt att utan Riksdagens hörande förordna.

Sedan domänstyrelsen afgifvit utlåtande öfver de sakkunniges

förslag, afgafs proposition i ämnet, nr 170, till 1913 års riksdag i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med de sakkunniges förslag. Af de i

det föregående refererade punkterna i detta förslag medtogs dock icke den

första angående försäljning af kronodomän under löpande arrendeperiod.

I Riksdagen behandlades ifrågavarande proposition af jordbruksutskottet,

som i sitt utlåtande nr 115 tillstyrkte densamma med endast

ett par ändringar, föranledda af två i Första kammaren väckta motioner,

nr 121 och 132. Dessa förändringar inneburo dels uteslutande af det i

nu gällande bestämmelser förefintliga stadgandet, att lägenhet, som vore

bebyggd med enskild person tillhöriga boningshus, skulle hembjudas

denne till inlösen endast om han vore mindre bemedlad eller obemedlad,

och dels införande af den nya bestämmelsen, att, där egnahemslån beviljats

till nödiga byggnaders uppförande, kronans inteckning för ogulden

köpeskilling måtte kunna nedsättas att gälla med lika rätt som den till

säkerhet för egnahemslånet meddelade inteckningen.

Jordbruksutskottets förslag blef af Riksdagen oförändradt antaget.

De sålunda antagna nya bestämmelserna återfinnas i kungl. kungörelsen

den 17 oktober 1913 angående grunder för upplåtande af egnahemslägenheter

från vissa kronoegendomar.

B) Kronans skogar i Norrland och Dalarne.

Vid den senare riksdagen år 1887 väcktes i Andra kammaren en

motion, nr 97, om anläggning af nybyggen eller torp å kronoparker i

Västerbottens och Norrbottens län. Härvid anförde motionärerna, att

det borde tagas i allvarligt öfvervägande, om icke det allmänna skulle

tillskyndas större fördelar genom upplåtande åt enskilde till odling af

därtill dugliga områden å den kronan vid afvittringen förbehållna mark

inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt inom lappmarkerna

81

nedom odlingsgränsen än genom markens indelning till kronopark, och

hemställde motionärerna pa grund häraf, att Riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke

nybyggen eller åtminstone torplägenheter med eller utan inskränkt rätt

till skog måtte därefter tillåtas å kronopark inom nämnda läns kustland

och i den nedom odlingsgränsen belägna del af lappmarkerna. Motionen

behandlades af tillfälligt utskott. Utskottet erinrade i sitt betänkande

nr 16, att afvittringen inom lappmarkerna ännu icke vore afslutad,

samt att rätt till anläggning af nybyggen å sådan mark inom lappmarkerna,

som af motionärerna afsåges, uttryckligen förbehållits genom

afvittringsstadgan för lappmarkerna af den 30 maj 1873. Hvad anginge

kustlandet, ansåg utskottet, att man genom anläggande å kronoparkerna

af nybyggeshemman eller torp med skogsanslag skulle äfventyra det

ändamål, som man med ifrågavarande kronoparkers bildande afsett att

vinna eller att under statens omedelbara äganderätt bevara något af

öfre Norrlands rika skogstillgångar i syfte att genom eu förnuftig

hushållning af skogen draga inkomst af skogskapitalet, samt att genom

tryggande af skogens framtida bestånd jämväl trygga beboeligheten i dessa

nordliga trakter. Då upplåtelse af mark inom de redan afsätta kronoparkerna

i kustlandet eller de blifvande kronoparkerna inom lappmarkerna

i den omfattning utskottet antoge vara i motionen afsedd, eller under

stadgad åborätt och med utsikt att efter fullgjorda odlings- och nybyggnadsskyldigheter

få lägenheten till skatte omförd, sålunda icke kunde

vara med kronoparkernas ändamål förenligt, hemställde utskottet, att

motionen icke måtte af Riksdagen bifallas. Denna hemställan blef

också af Riksdagen godkänd.

Frågan återupptogs emellertid redan vid 1888 års riksdag, ehuru

i något annan form, af motionärer såväl i Första som i Andra kammaren.

Uti en inom Första kammaren väckt motion, nr 49, framhölls, hurusom

i samband med afvittringens fortgående inom Norrland en mängd kronoparker

redan bildats, samt deras antal i mån af afvittringens afslutande

allt mera ökades. A dessa kronopark^'' funnes emellertid stora odlingslägenheter,

hvilkas rätta tillgodogörande gällande bestämmelser om

kronoparkernas förvaltning försvårade eller rent af omöjliggjorde. Då

mark, som ägnade sig för odling, borde till sådan användas, samt då å

ifrågavarande odlingslägenheter skog antingen ej växte eller ock den

där växande skogen vore af dålig beskaffenhet och af ringa saluvärde,

borde åtgärder vidtagas för att ifrågavarande odlingslägenheter finge

den användning, hvartill de enligt sin naturbeskaffenhet borde användas.

Hos den lösa befolkning, som i Norrland hämtade sitt uppehälle från

*11

82

skogsarbete och timmerflottning, funnes stark åtrå att förskaffa sig eget

hem och varda bofast. Då det äfven för det allmänna vore en fördel

att å kronoparkerna erhålla en bofast stam af skogsarbetare, hvilka

kunde användas för skogens bevakning och skogsarbetens utförande,

syntes alla skäl tala för att åtgärder för åstadkommande af bosättning

på kronoparkerna borde vidtagas. Motionären hemställde fördenskull,

att Riksdagen måtte taga i öfvervägande, huruvida det icke skulle vara

med statens fördel öfverensstämmande att å kronoparkerna i Norrland

få bosättningar till stånd genom upplåtelse af odlingsmark och anvisning

af lämpliga byggnadsplatser. Samtidigt väcktes inom Andra

kammaren en motion, nr 142, som resulterade i samma hemställan. Uti

båda motionerna framställdes i med hvarandra öfverensstämmande förslag

de grunder, som för sådana upplåtelser skulle lända till efterrättelse,

nämligen att å kronopark belägna odlingslägenheter skulle till den

begränsning, som skogens vård och skötsel kräfde, under namn af

skogstorp af domänstyrelsen upplåtas till sökande, hvilka hade god frejd

och vore fullt arbetsföra; att virke till erforderliga byggnader å skogstorpet

skulle få från kronoparken efter utsyning tagas, hvarjämte nödigvedbrand

skulle från kronoparken få efter anvisning hämtas af vindfälld

och torr skog; att i afseende på frihetsår, odlings- och byggnadsskyldighet

m. m. de bestämmelser för krononybyggen, som för det dåvarande

gällde, skulle i tillämpliga delar vara gällande för skogstorp; att skogstorparen

skulle anvisas visst område af kronoparken, inom hvilket han

skulle tillse, att skogsåverkan eller annan skadegörelse icke måtte äga

rum; att skogstorparen skulle mot betalning på kallelse deltaga i arbeten

inom kronoparken, genast inställa sig vid brandstället, när skogseld

yppades därinom, samt i öfrigt ställa sig de föreskrifter till efterrättelse,

som af revirförvaltaren meddelades; att skogstorparen efter frihetsårens

slut skulle erlägga de onera till stat och kommun, som komme att

skogstorpet åhvila, samt att domänstyrelsen i öfrigt skulle äga att meddela

de bestämmelser rörande torpet och torparen, som måtte finnas

erforderliga.

Statsutskottet, till hvilket motionerna remitterades, fann i sitt betänkande

nr 29 motionärernas syftemål förtjänta af den största uppmärksamhet

men ifrågasatte, huruvida icke, förutom i Norrland, äfven

inom andra delar af landet, särskildt inom Kopparbergs län, kronopark»- kunde finnas, å hvilka sådana upplåtelser som de föreslagna lämpligen

kunde äga rum. Då emellertid ämnet erfordrade en fullständigare

utredning, hemställde utskottet, att Riksdagen måtte hos Kungl. Magt

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta om utredning i före

-

83

varande ämne och därefter till Riksdagen inkomma med den framställning,

som knnde befinnas vara af förhållandena påkallad.

Denna hemställan blef också af kamrarna bifallen, i anledning

hvaraf skrifvelse i ärendet den 7 maj 1888 afläts till Kungl. Maj:t.

1 anledning af denna Riksdagens skrifvelse infordrades domänstyrelsens

utlåtande, hvilket styrelsen öfverlämnade jämte yttranden

från samtliga länsstyrelser och skogsttjänstemän inom riket,

1 sitt utlåtande erinrade domänstyrelsen till en början om de

nykyg''gesaoläggningar, som förekommit å kronans odisponerade marker

såväl i äldre tid som äfven i senare tid i samband med afvittringen,

därvid för odling tjänliga lägenheter uppsökts och med omgifvande

skogsmark anslagits till nya hemman. Styrelsen framhöll därefter,

hurusom Riksdagens framställning i viss mån vore otydlig, i det att

icke fullt klart framginge, huruvida Riksdagen afsett åvägabringandet

af upplåtelser under stadgad åborätt å kronoparkerna eller endast upplåtelser

af nyttjanderätt till odlingslägenheter på viss tid. Någon upplåtelse

af lägenheter med åborätt å kronoparkerna ansåg styrelsen ur

synpunkten af kronoparkernas bästa skötsel icke kunna ifrågakomma.

Däremot vore å kronoparkerna befintliga odlings- och ängslägenheter i

många fall ägnade för anläggning af arbetaretorp. Sådana lägenheter

vore emellertid redan i ganska stor utsträckning tagna i bruk. Till

grässlätter tjänliga lägenheter upplätes under nyttjanderätt på bestämd

tid, vanligen 1—10 år, hvarjämte vissa mossmarker i ändamål af markens

beredning för skogskult.ur jämväl upplätes för odling på bestämd tid,

högst 20 år. A de inom landets mellersta och sydliga delar samt inom

nedre Norrland befintliga kronoparkerna, i synnerhet å dem, som tillkommit

genom köp, skogsmarks undantagande vid kronoegendomars

utarrendering eller genom sådana egendomars öfverlämnande i deras

helhet till skogsväsendet, vore den för odling lämpliga marken i allmänhet

redan sedan gammalt upptagen till jordbruk och upplätes äfven

fortfarande därtill åt arrendatorer och torpare eller användes till boställsjord

åt bevakare och skogsarbetare. Å de skogsområden inom Västerbottens

och Norrbottens län, hvilka tillfallit kronan såsom kronoparker,

hade före afvittringen så kallade inhysingar nedsatt sig och upparbetat

jord samt uppfört åbyggnader. I många fall hade äfven, då nybyggen

i följd af vanhäfd återfallit till kronan och öfverlämnats åt skogsväsendet

att såsom kronoparker förvaltas, förre åboarna suttit kvar å lägenheterna.

Dessa inhysingar och förre åboar hade, sedan marken blifvit afsatt till

kronopark, i de flesta fall erhållit tillstånd att tills vidare eller på

Domänstyrelsens

utlåtande

angående

upplåtelser

af skogstorp.

84

lifstid kvarbo å lägenheterna såsom skogstorpare. Med dessa skogstorpare

hade skriftliga aftal upprättats, genom Indika skogstorparnes skyldigheter

blifvit bestämda. Sådana skyldigheter vore att vidmakthålla lägenheten,

att göra anmälan om skogsåverkan eller skogseld, att vidtaga

åtgärder för skogselds släckning samt att mot skälig dagspenningbiträda

vid skogsbevakning eller vid skogsarbeten å kronoparkerna.

Beträffande den ifrågavarande slag af skogstorpare tillerkända nyttjanderätten

gällde dessutom, att torparen vid underlåtenhet att fullgöra föreskrifna

skyldigheter eller när han beträddes med åverkan m. m. vore

skyldig att genast afflytta, samt att vid afflyttning eller dödsfall skulle

tillses, att barn eller arfvingar till den föregående torparen vid torpet

bibehölles. Förutom i nu angifna former komme den i sitt nuvarande

skick till skogsbörd ej tjänliga marken till nytta därigenom, att medelst

utdikning vissa mossar och myrtrakter å kronoparkerna efter hand

gjordes tjänliga för skogsväxt. Då härtill komme, att de å kronoparkerna

i öfre Dalasocknarna samt i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker befintliga slåttermyrar eller ängslägenheter, som före

afvittringen tillhört hemman och nybyggen, finge tillsvidare bibehållas

under dessa såsom ströängar, syntes af det anförda framgå, att tillgången

på odisponerade odlingslägenheter å kronoparkerna i allmänhet

vore ringa. Ett undantag härifrån utgjorde dock Norrbottens län, hvarest

tillgången på odlingslägenheter å kronoparkerna vore större än inom andra

läns kronoparker, beroende dels på den större areal dessa kronoparker

intoge, dels ock på att vissa af kronoparkerna inom länet blifvit afsätta

före afvittringen, hvarigenom odlings- och ängslägenheter icke blifvit

lika noggrant uppsökta som annorstädes. Behof af ytterligare arbetskrafter

för kronoparkernas skötsel och vård syntes icke föreligga för

andra orter än de båda nordligaste länen, och skulle det därför vara af

gagn att genom markupplåtelser å kronoparkerna inom dessa län erhålla

en pålitlig, bofast arbetarstam. Erfarenheten af redan medgifna torpupplåtelser

hade dock icke varit tillfredsställande. Många af skogstorparne

saknade de förutsättningar i idoghet, uthållighet och redbarhet,

som fordrades för den verksamhet, hvarom här vore fråga. På grund

af lägenheternas svaga beskaffenhet och olämpliga belägenhet, äfvensom

af bristen på arbetsförtjänst i torpets närhet, hade endast ett fåtal af

lägenheterna visat sig mäktiga utveckling och förkofran. För öfrigt

vore odlingen icke så långt framskriden, att tillfällen till nyodling måste,

af brist på lägenheter i enskildes utmarker, sökas inom kronoparkerna.

Därest svårighet att förvärfva jord af enskilde förefunnes, vore orsaken

härtill att söka icke i bristande tillgång på odlingslägenheter, utan i

85

jordägarnes obenägenhet för markupplåtelser, utan tvifvel beroende på

att sådana upplåtelser visat sig menliga för jordägaren. En sådan återhållsamhet

vore jämväl från statens sida såsom skogsägare naturlig och

berättigad, och vore hänsyn till syftemålet att bereda landets lösa

befolkning egna hem inom kronoparkerna enligt domänstyrelsens åsikt

befogad allenast i den mån kronoparkernas skötsel och vård därjämte

främjades, hvilket vore fallet å vissa kronoparker inom Norrbottens

län, men endast undantagsvis å kronoparkerna i öfriga län. Med

anledning af hvad sålunda anförts, hemställde domänstyrelsen, att Riksdagens

framställning icke måtte föranleda vidare åtgärd, än att domänstyrelsen

måtte bemyndigas att i orter, där sådant för kronoparks vård

och bevakning funnes gagneligt, upplåta på bestämd tid, högst 20 år, till

skogstorp tjänliga, å kronopark befintliga lägenheter under vissa af

styrelsen angifna villkor.

Vid 1891 ai s riksdag tiamlade Jvungl. IVlaj.t proposition nr oO i

ämnet. I densamma föreslogs, att å kronoparkerna i Norrbottens län

befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där det för kronoparkens

vård och bevakning funnes vara gagneligt, få af domänstyrelsen

på viss bestämd tid, ej öfverstigande 20 år, upplåtas till odling och

bebyggande åt personer, som ägde god frejd och vore fullt arbetsföra

samt i öfrigt funnes vara lämpliga. För upplåtelserna föreslogos i öfrigt

särskilda bestämmelser, bland annat, att torparen skulle vara berättigad

att utan afgift från kronoparken erhålla efter utsyning virke till åbyggnader

och hägnader samt öfrigt husbehof äfvensom efter anvisning vedbrand

af vindfälld och torr skog. Under tiden för den först gjorda

upplåtelsen af en lägenhet eller de så kallade frihetsåren skulle torparen

få utan afgäld till kronan bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor

och onera mot skyldighet dels att uppodla och bebygga lägenheten,

dels att inom visst anvisadt område af kronoparken utöfva tillsyn och

bevakning, dels ock att på tillsägelse och emot ersättning utgöra å

kronoparken erforderliga arbeten. Sedan af domänstyrelsen föreskrifna

byggnader blifvit å torpet uppförda och godkända, skulle torparen få

af statsmedel uppbära ett kontant belopp af 500 kronor mot skyldighet

iör honom att, i händelse han blefve från lägenheten skild, afstå densamma

utan anspråk på ersättning för å lägenheten nedlagdt bvggnadsoch

odlingsarbete. Efter frihetsårens slut skulle torpet genom domänstyrelsens

försorg åsättas viss årlig afgäld att utgöras medelst dagsverken

å kronoparken. Torpare, som funnes hafva torpet väl uppodladt och

bebyggdt, skulle efter frihetsårens slut äga företrädesrätt att mot fast

-

Kungl.

proposition

till Riksdagen

1891.

86

Jordbruks

lägenhets

kommitténs

förslag.

ställd afgäld erhålla förnyad upplåtelse å torpet. Därest torparen skulle

hafva dött eller vore oförmögen att hafva torpet kvar, skulle hans barn

och arfvingar, om de vore lämpliga, få öfvertaga torpet eller, om

de icke kunde eller ville detta, få öfverlåta torpet på annan person,

som af domänstyrelsen godkändes. Torpare, som gjort sig skyldig till

skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af eld eller företagit sig

annat, som väsentligen strede mot lag eller allmän ordning, eller underlåtit

att fullgöra sina skyldigheter eller att ställa sig gifna föreskrifter

till efterrättelse, skulle kunna, efter pröfning af domänstyrelsen, uppsägas

till afflyttning från torpet.

Hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blef af Riksdagen bifallet.

De bestämmelser, som härigenom blifvit fastställda att gälla för

ifrågavarande upplåtelser, inrymdes i nådiga brefvet till domänstyrelsen

den 29 maj 1891 angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker

i Norrbottens län. Uti ifrågavarande bestämmelser ägde sedermera

en komplettering rum genom nådiga brefvet till domänstyrelsen

den 10 februari 1893, däri förklarades, att där inom kronopark i Norrbottens

län bosättning redan ägt rum å lägenhet, som funnes tjänlig

för det ändamål, som i nådiga brefvet den 29 maj 1891 omförmäldes,

sådan lägenhet finge, utan hinder af att bosättning redan skett, upplåtas

enligt de i samma nådiga bref föreskrifna grunder.

Frågan om kolonisation å lämpliga områden på kronan tillhörig

mark i öfre Norrland hade på sätt i annat sammanhang redan omnämnts

(ofvan sid. 57) blifvit behandlad äfven af den år 1891 tillsatta jordbi''

ukslägenhetskommittén. Enligt kommitténs förslag borde tillfälle till

upplåtelse af odlingslägenheter beredas å sådana inom kronoparkerna,

öfverloppsmarkerna eller andra kronan tillhöriga, nedom odlingsgränsen

i Norrbottens och Västerbottens län belägna områden, där i närheten

af befintliga eller beslutade kommunikationsleder ett flertal invid hvarandra

liggande lägenheter ansåges kunna till enskilde upplåtas, samt

att i främsta rummet härtill borde användas sådana sankmarker, som

efter torrläggning väl lämpade sig för odling af gräs eller säd. I de

fall, då Kungl. Maj:t funne skäl medgifva upplåtelse af mark för anläggande

af jordbrukslägenheter, skulle kostnaden för erforderlig torrläggning

af marken, såvidt den afsåge liufvudaflopp och större kanaler

men ej egentlig dikuing, bestridas af statsmedel. Sedan marken kommit

i sådant skick, att den kunde till enskilde för odling och bebyggande

upplåtas, skulle marken fördelas i lämpliga lotter af högst 15 hektar,

hvarefter dessa lotter skulle till enskilde personer upplåtas. Till hvarje

87

sådan lott skulle dessutom läggas ett område åt'' högst 35 hektar kronan

tillhörig utmark, afsedd att tillgodose lägenhetsinnehafvarens behof af

virke, vedbrand och mulbete. För första uppsättningen af för lägenheten

erforderliga åbyggnader skulle lägenhetsinnehafvaren äga att å kronans

skog erhålla utsyning af behöfligt virke. Hvarje lägenhetsinnehafvare

skulle därjämte af statsmedel erhålla ett belopp af 300 till 500 kronor

till hjälp vid lägenhetens bebyggande och uppodling. Lägenheterna

skulle upplåtas tills vidare endast med nyttjanderätt utan någon afgift

och med rätt för innehafvaren att under 15 år vara fri från skatt till

kronan för lägenheten och från andra allmänna utlagor och onera. Sedan

dessa frihetsår gått till ända eller redan dessförinnan, om innehafvaren

sådant påyrkade, borde lägenheten efter de grunder, som gällde för

skattläggning inom lappmarken, åsättas visst hemmanstal och, därest

byggnads- och odlingsskyldighet befunnes fullgjord och vidmakthållen,

med full äganderätt för innehafvaren till skatte omföras. Till kolonisationens

utförande skulle inom hvart och ett af de båda länen, där upplåtelser

af ifrågavarande slag skulle kunna ske, finnas en på visst sätt

sammansatt nämnd, hvilken skulle hafva till åliggande att åvägabringa

utredning och afgifva utlåtanden i fråga om hvilken mark, som vore

lämplig för upplåtelser af ifrågavarande slag, att öfvervaka utförandet

af afdikningsarbeten samt att ombesörja lägenheternas utskiftande och

öfvervaka desammas skötsel.

Vid ärendets behandling inför lvungl. Maj:t framhöll föredragande

departementschefen bland annat, att, innan staten in läte sig på ett så

vidtomfattande kolonisationsföretag, som det af kommittén föreslagna,

måste man klargöra för sig, dels huruvida förhållandet mellan de bosättningarnas

åvägabringande erforderliga kostnader och det resultat,

som med dessa stode att uppnå, kunde förväntas blifva sådant, att staten

under några förhållanden kunde anse med sitt intresse förenligt att för

ändamålet åtaga sig dessa kostnader, dels ock huruvida de ekonomiska

betingelserna för de föreslagna bosättningarna vore sådana, att de

tryggade desammas framtida fortbestånd. För afgörande af denna sista

fråga borde vid valet af de områden, som skulle upplåtas för kolonisation,

hänsyn tagas såväl till jordmånens beskaffenhet som äfven till

möjligheten för kolonisten att vinna arbetsförtjänst vid närbelägna industriella

etablissement eller större bebyggda platser i orten. På grund

af hvad sålunda anförts kunde departementschefen icke förorda, att beslut

fattades om utförande af kommitténs förslag, utan att detta blifvit

föregånget af en på ort och ställe företagen utredning af de ekonomiska

Kungl. Maja

i anledning

af j ordbruks - lägenhetskommitténs

utlåtande.

88

Förslag uti

den vid Riksdagen

1894

framlagda

propositionen.

Motion vid

Riksdagen

1901.

betingelserna för kolonisationen. En sådan utredning skulle bäst åstadkommas,

om för ett eller flera, till belägenheten noga angifva, för

kolonisation lämpliga ansedda områden genom sakkunniga personer upprättades

ej mindre fullständiga, af kostnadsförslag åtföljda afdikningsoch

odlingsplaner än äfven förslag till områdenas fördelning i lägenheter

af lämpligt omfång och dessas förseende med anslag af kronan tillhörig

utmark.

I den inför 1894 års riksdag framlagda propositionen nr 46 i de

af jordbrukslägenhetskommittén förordade ämnen föreslogs också, att

Kungl. Maj:t måtte bemyndigas att, för upprättande af planer till afdikning

och odling af sådana myrtrakter å kronomark inom Västerbottens

och Norrbottens län, som lämpade sig för upplåtelse till odlingslägenheter,

af tillgängliga medel förskjuta ett belopp af högst 20,000 kronor.

Till detta förslag lämnade Riksdagen sitt bifall.

I en vid 1901 års riksdag i Andra kammaren väckt motion nr

105 föreslogs, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes för befrämjande af öfre Norrlands kolonisation

och för ett planmässigt bedrifvande däraf dels låta å kronan tillhörig,

ej till enskildt bruk disponerad mark verkställa undersökning, om och

till hvilket omfång lämplig mark för upplåtande åt enskilde till odling

och bebyggande funnes att tillgå, samt om dylik marks användning afgifva

förslag, dels och, i den mån dessa undersökningar fortskrede, låta

uppgöra planer till större afloppsdiken å sänka marker, belägna i närheten

af viktigare kommunikationsleder, större industricentra eller eljest

lämpliga trakter, där större samhällen redan uppstått eller kunde antagas

inom närmaste framtid uppstå, äfvensom låta i mån af tillgängliga medel

verkställa dylika utdikningar. I motionen föreslogs dessutom bildandet

af eu särskild fond för öfre Norrlands kolonisation och egnahemsfrågans

lösning, ur hvilken fond medel skulle utgå till bestridande af kostnaderna

för genomförandet af de i motionen framställda förslag till kolonisationens

befrämjande.

I motiveringen till dessa förslag framhölls till en början, hvilken

storartad utveckling i industriellt afseende öfre Norrland syntes gå till

mötes. Därefter anfördes bland annat, att i öfre Norrland förefunnes

oöfverskådliga fält för odling, hufvudsakligen bestående i odlingsbara

myrmarker. Den största delen af jorden ägdes af kronan i form

af kronoparker och kronoöfverloppsmarker. På grund af gällande

bestämmelser vore bosättning och nybyggesanläggningar inom såväl

89

kronoparkerna som öfverloppsmarkerna i hufvudsak förbjudna. Kanske

ingenstädes vore befrämjandet af en bofast hemägande befolkning så

nödvändig som i öfre Norrland. Hufvudvillkoret för en sund utveckling

af samhällslifvet i öfre Norrland syntes vara, att dess uppodling hölle

jämna steg med industriens utveckling därstädes. För de uppväxande

industrisamhällena vore det för öfrigt en lifsfråga, att en jordbrukande

befolkning uppväxte i närheten af dessa samhällen, som sålunda därifrån

kunde hämta sina hufvudsakligaste lifsförnödenheter. I öfre Norrland

förefunnes öfverallt en talrik lös befolkning af så kallade inhysingar

eller backstugusittare, bland hvilken befolkningsklass utan tvifvel större

delen med begärlighet skulle omfatta ett tillfälle att förvärfva en egen

tryggad torfva.

Statsutskottet, till hvilket ifrågavarande motion remitterades, afstyrkte

i sitt betänkande nr 60 det i motionen framlågda förslaget om

bildande af en särskild fond. Beträffande sjkifva kolonisationsfrågan

framhöll utskottet, att de marker, som skulle upplåtas åt enskilde, borde

uppsökas å trakter, där afsättning af jordbruksprodukter kunde förväntas.

Först sedan vissa bestämda platser befunnits för ändamålet tjänliga,

syntes förslag om dessas upplåtande till enskilde böra för Riksdagen

tramställas. Likaså borde först sedan genom undersökningar utrönts,

hvilka marker borde ifrågakomma för upplåtelse, förslag utarbetas och

för Riksdagen framläggas till de åtgärder med afseende på afdikning

m. m., som vidare borde företagas till underlättande af markernas tillgodogörande.

Utskottet erinrade vidare, att 1894 års riksdag anvisat

ett belopp af 20,000 kronor för upprättande af planer och kostnadsförslag

till afdikning och odling af vissa myrtrakter i öfre Norrland, samt

att sådana planer och förslag upprättats utan att ännu hafva ledt till

några definitiva åtgärder. Utskottet hemställde emellertid, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t till befrämjande

af öfre Norrlands kolonisation måtte låta å kronans där belägna,

ej särskilt disponerade mark verkställa undersökningar om och

till hvilken omfattning lämpliga områden i närheten af viktigare kommunikationsleder,

industricentra eller platser, där större samhällen uppstått,

skulle kunna upplåtas till enskilde för odling och bebyggande,

samt, i den mån undersökningarne fortskrede, till Riksdagen afgifva

förslag om dylika områdens disposition.

Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen. I

I anledning af framställning från domänstyrelsen framlade Kungl.

Maj:t vid 1904 års riksdag i kungl. proposition nr 106 nytt förslag

* 12

Kungl. proposition

vid

Riksdagen

1904.

90

till villkor för upplåtelser af odlingslägenheter å kronoparker, genom

hvilket förslag man afsåg att göra det mera begärligt för den lösa

befolkningen att slå sig ned som kronotorpare å kronoparkerna. Det

nya förslaget skilde sig från förut gällande bestämmelser endast i ett

par hänseenden. Sålunda föreslogs, dels att den afgäld, som efter frihetsårens

slut skulle åsättas torpen, skulle bestämmas icke i dagsverken

utan i penningar, med rätt för torparen att, om han så önskade, i afräkning

på afgälden utgöra dagsverken på kronoparken, dels och att

bestämmelsen om skyldighet för torparen att inom visst område af

kronoparken utöfva tillsyn och bevakning, äfvensom att på tillsägelse

utföra erforderliga arbeten å kronoparken, skulle utgå. Genom förstnämnda

ändringsförslag afsågs att bereda torparen större frihet att

ordna för sig på det sätt han ansåge för sig fördelaktigast. Det

senare ändringsförslaget afsåg att inför den allmänna uppfattningen

inom de norra orterna bereda skogstorparklassen en friare och mera

tilltalande ställning, hvarigenom denna torparklass skulle kunna tillföras

i ekonomiskt afseende bättre situerade medlemmar. Genom borttagande

af skogstorparnes på torpkontrakten grundade arbetsskyldighet

ansåg man sig icke behöfva riskera, att skogsvården skulle gå miste

om deras arbetskraft, då nämligen, med hänsyn till att skogstorparne

för sin utkomst vore i hög grad hänvisade till arbetsförtjänsten å

kronoparkerna, någon svårighet att ordna saken genom fria arbetsaftal

icke syntes kunna uppstå. Ur ren skogsvårdss}mpunkt föreslogs

vidare den tilläggsbestämmelsen, att skogstorparne för sitt behof af

vedbrand skulle kunna anvisas utom vindfälld och torr skog äfven

annan skog, som i anseende till beskaffenheten borde för en god skogsvård

afverkas. Utom dessa ändringar i gällande upplåtelsevillkor föreslogs

slutligen i den kungl. propositionen, att till skogstorp tjänliga

lägenheter skulle under samma förutsättningar och på samma villkor,

som gällde om upplåtelser af sådana lägenheter å kronoparker inom

Norrbottens län, få upplåtas äfven å kronoparker inom Västerbottens län.

Ifrågavarande kungl. förslag, hvilket af statsutskottet tillstyrktes,

blef af Riksdagen bifallet.

Med anledning af hvad Riksdagen sålunda beslutat, utfärdade

Kungl. Maj:t den 27 maj 1904 kungörelse angående upplåtande af

odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län.

Riksd" eif Vid 1^07 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr

190V 136, om skrifvelse till Kungl. Maj:t om sådana ändringar i förenämnda

kungörelse den 24 maj 1904, att de däri föreskrifna villkoren måtte

91

blifva för kronotorparne mera gynnsamma. I motiveringen till motionen

framhölls, att befolkningen dragit sig för att åtaga sig torp, samt

att det torde hafva varit i sjmnerhet bestämmelserna om kronotorparnes

undantagsställning i rättsligt afseende samt deras ovissa framtidsutsikter,

som verkat afskräckande.

Statsutskottet afstyrkte emellertid i sitt betänkande nr 175 motionen,

enär frågan om skogstorpen vore föremål för förberedande arbeten

inom vederbörande departement. I enlighet härmed blef också motionen

af Riksdagen afslagen.

Vid 1908 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr 43,

om beredande af tillfälle för enskilda personer att å kronoparkerna i

Kopparbergs län få åt sig upplåtna lämpliga odlingslägenheter. Denna

motion afstyrktes af statsutskottet under hänvisning till att frågan om

upplåtande af odlingslägenheter i större utsträckning vore föremål för

Kungl. Maj:ts behandling. Motionen blef också af Riksdagen afslagen.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 43)

angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker

i de sex nordligaste länen.

Uppslaget till denna framställning hade gifvits af den s. k. norrlandskommittén,

hvilken i sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande

bland andra åtgärder till vidmakthållande och stärkande af den jordbrukande

befolkningen och utvecklande af jordbruket i Norrland och

Dalarne föreslagit jämväl upplåtande under vissa villkor af odlingslägenheter

å kronomark. Den kronomark, som kommittén tänkt sig

kunna ifrågakomma till upplåtelser af ifrågavarande slag, utgjordes

framför allt af kronoparkerna och detta icke endast uti Västerbottens

och Norrbottens län utan i samtliga de sex nordligaste länen. Såsom

allmänna förutsättningar för upplåtelser af odlingslägenheter å kronoparkerna

hade kommittén, som ansåg, att hinder härför icke från skogsvårdens

synpunkt behöfde möta, föreslagit, dels att odlingslägenheter i regel

icke skulle upplåtas annat än i närheten af odlad bygd eller kommunikationsleder,

dels att staten icke skulle taga något initiativ till upplåtande

af odlingslägenheter, allrahelst ett sådant medförde ett visst ansvar för

de blifvande nybyggarnes framtid, utan att staten borde afvakta, att

efterfrågan ägde rum, samt sålunda icke utstaka lägenheter på förlag

utan öfverlämna åt den enskilde att själf åt sig utse den plats, där han

ville slå sig ned, dels ock att för erhållande af upplåtelse till odlings

-

Motion vid

Riksdagen

1908.

Kungl.

proposition

till Riksdagen

1909

angående

upplåtelse af

odlingslägenheter.

(Norrlands.

kommittén).

92

lägenhet skulle erfordras vissa personliga kvalifikationer. Beträffande

formen för själfva upplåtelsen hade kommittén föreslagit, att den definitiva

upplåtelsen skulle föregås af en försökstid af femton år, under

hvilken lägenhetsinnehafvarens rättigheter skulle vara mera begränsade

och i hufvudsak sammanfalla med de rättigheter, som tillkomme kronans

skogstorpare. Om det vid utgången af denna tid visade sig, att lägenhetsupplåtelsen

ledt till upprättandet af ett lifskraftigt jordbruk, skulle

lägenheten kunna afskiljas från kronoparken och till innehafvaren upplåtas

med sådan besittningsrätt, som tillkomme åbo å allmänt kronohemman,

dock att lägenhet ej skulle kunna till skatte köpas. Vid lägenhetens

utbrytande från kronoparken skulle densamma tilldelas ett område

i skogsmark af viss angifven storlek, olika i olika trakter af ifrågavarande

län. Skogen skulle ej få nyttjas annat än till husbehof, dock att, därest

genom åbons omtanke skogen blifvit så sparad, att den efter uthållighetsbruk

medgåfve afverkning till afsalu, åbon skulle vara berättigad

att erhålla utsyning för den afverkning till afsalu, som ansåges kunna

äga rum. Lägenhet, som efter försöksårens utgång utbrötes från kronoparken,

skulle åsättas eu ränta motsvarande 2 procent af skogsmarkens

värde, hvilken ränta årligen skulle utgifvas. Hvart 40:de år efter räntans

bestämmande skulle densamma vara underkastad ny uppskattning och

beräknas till 2 procent af det värde den ouppodlade delen af lägenheten

efter då gällande pris kunde äga. Inom lappmarkerna belägen

lägenhet skulle icke kunna åsättas någon ränta förr än efter 40 år från

lägenhetens utbrytning. Med afseende å den åbon åliggande byggnadsoch

häfdeskyldighet skulle såväl under försökstiden som därefter gälla

särskilda af domänstyrelsen meddelade föreskrifter.

Beträffande annan kronomark än kronoparkerna hade kommittén

uttalat, att det borde tagas i öfvervägande, om man icke borde i vissa

fall tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande äfven på oafvittrade,

kronan tillhöriga marker ofvan den så kallade odlingsgränsen.

Sådana upplåtelser hade synts kommittén kunna ifrågakomma inom en

viss omkrets från grufsamhällen och industriella anläggningar eller andra

befolkningscentra äfvensom längs vissa mindre trafikleder ofvan odlingsgränsen.

Öfver kommitténs förslag afgåfvos yttranden af Konungens befallningshafvande

i rikets sex nordligaste län äfvensom af kammarkollegium

och domänstyrelsen gemensamt.

Hvad kommittén föreslagit ansågs af vederbörande departementschef

icke vara i allo tillfredsställande, särskild! med afseende å formen

för upplåtelserna. Med anledning däraf utarbetades inom jordbruks

-

93

departementet nytt förslag med upplåtelse på 75-årigt arrende som

utgångspunkt. 1 fråga om formen för upplåtelserna af odlingslägenheter

anförde departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.

Maj:t bland annat, att en kolonisation uti ifrågavarande af naturen jämförelsevis

mindre väl lottade trakter vore mer än vanligt svår och

ställde särskilda kraf på de personer, som där skulle slå sig ned som

nybyggare. Det vore därför önskligt, att staten icke frånsade sig all rätt

att öfvervaka nybyggenas framtid, livilket skulle blifva förhållandet, om

man uppläte dessa med full äganderätt. Särskild t vore det af vikt, att

staten förbehölle sig en viss pröfningsrätt i fråga om de framtida

nybyggarnes personliga egenskaper dels för att kunna tillse, att nybyggena

bibehölles hos den samhällsklass, för hvilken de voro ämnade, dels för

att nybyggena alltid måtte blifva besatta med åbor af en viss duglighet.

Det kunde visserligen befaras, att, med hänsyn till befolkningens förkärlek

för äganderätten, några upplåtelser af odlingslägenheter med

endast nyttjanderätt icke skulle komma till stånd i brist på spekulanter.

Häremot talade emellertid den erfarenhet man vunnit om skogstorpens

begärlighet. Att i fråga om odlingslägenheter upplåtelser endast under

nyttjanderätt förordades, medan i fråga om upplåtelser af egnahemslägenheter

från kronans jordbruksdomäner föreslagits, att dessa skulle

ske med äganderätt, innebure ingen inkonsekvens. Odlingslägenheterna

bildade nämligen ett slags intagor på mark, som man en gång afsatt

lör skogsbörd och för bildande af ett i statens hand befintligt reservkapital

af skogsmark. Man finge därigenom kanske på skogsmarken

besvärande enklaver, som i framtiden möjligen komme att visa sig mera

hinderliga än man vid lägenheternas upplåtande antagit. Staten syntes

dessutom ej böra uppoffra sin skogsmark utan att full säkerhet vunnes

för, att det högre målet, markens uppodlande och bebyggande, verkligen

på ett för framtiden betryggande sätt komme att uppnås.

Sedan domänstyrelsen afgifvit utlåtande äfven öfver det inom

departementet utarbetade förslaget och i hufvudsak tillstyrkt detsamma,

lades ifrågavarande förslag till grund för förutnämnda vid 1909 års

riksdag framlagda proposition i ämnet.

I den kungl. propositionen föreslogs till en början, under förutsättning

att det inför Riksdagen framlagda förslaget blefve antaget, att

upplåtelser af odlingslägenheter i enlighet med kungörelsen den 27 maj

1904 icke vidare skulle äga rum. Det kungl. förslagets bestämmelser

ansågos vara så mycket förmånligare för lägenhetsbesittaren, att ansökningar

om erhållande af skogstorp i enlighet med nämnda kungörelse efter

antagande af det kungliga förslaget icke vidare skulle förekomma. Då

94

de äldre skogstorpsupplåtelserna i väsentlig mån afsett att tillgodose

skogsvårdens intressen, och man icke heller nu velat helt och hållet

bortse från denna synpunkt, föreslogs i propositionen såsom förutsättning

för upplåtande af odlingslägenhet, antingen att sådan upplåtelse för

skogens vård och bevakning funnes vara gagnelig, eller att den jord,

om hvars upplåtande fråga uppstode, vore belägen i närheten af odlad

bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt

ej mötte.

Det föreslogs vidare, att sådana upplåtelser af odlingslägenheter

skulle kunna ifrågakomma å kronoparker och öfverloppsmarker inom

Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län. Kronans oafvittrade marker däremot hade ansetts icke böra

göras till föremål för upplåtelser af odlingslägenheter i den form, hvarom

i förslaget vore fråga. Sådana förekomme numera endast i lappmarkerna

ofvan odlingsgränsen. Då i fråga om disposition af dessa oafvittrade

marker den nomadiserande lappbefolkningens behof borde ställas

i förgrunden, hade ansetts, att odlingslägenheter å ifrågavarande

marker borde förbehållas lappmän, som önskade blifva bofasta. Frågan

om de oafvittrade markernas disposition hade ansetts stå i så nära sammanhang

med lappfrågan i allmänhet, att desamma icke borde ingå i

förslaget om upplåtande af odlingslägenheter i allmänhet.

I fråga om förutsättningarna i sökandens person samt beträffande

odlingslägenheternas storlek m. m. föreslogos samma bestämmelser som

i det vid samma riksdag framlagda förslaget om upplåtelser af egnahemslägenheter

från kronans jordbruksdomäner, eller att den, som skulle

kunna erhålla odlingslägenhet, skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad,

äga god frejd och hafva gjort sig känd för arbetsamhet och hederlig

vandel samt äga förutsättningar för drifvande af ett mindre jordbruk,

att till odlingslägenhet ej finge läggas odlingsmark till större

vidd, än att lägenheten i uppodladt skick kunde brukas utan nämnvärdt

anlitande af legd arbetskraft, samt att lägenhet ej finge upplåtas till den,

som redan ägde fast egendom af den storlek, att därå kunde födas en

familj, äfvensom att till samma sökande ej finge upplåtas mera än en

lägenhet.

Beträffande sjkifva upplåtelsen innehöll förslaget, att domänstyrelsen

skulle på ansökan upplåta lägenhet på arrende under 75 år med inneha

fvaren förbehållen optionsrätt till förnyadt arrende vid arrendetidens slut.

Utan domänstyrelsens medgifvande skulle lägenhetsinnehafvaren eller hans

dödsbo icke få öfverlåta arrenderätten på annan.

I fråga om öfriga villkor för upplåtelserna föreslogs, att lägen

-

95

hetsinnehafvaren skulle vara skyldig att på sätt och inom tid, som domänstyrelsen

i upplåtelsekontraktet ägde föreskrifva, bebygga och uppodla

lägenheten. Vidare skulle lägenhetsinnehafvaren vara skyldig att från

och med sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig afgift,

som skulle bestämmas vid upplåtelsen och sättas till 3.6 procent af dels

det kapitalvärde lägenheten ansåges äga ouppodlad och obebyggd, hvarvid

hänsyn skulle tagas till den rätt till byggnadsvirke, som tillkomme

lägenhetsinnehafvaren, och dels den odlingshjälp, som skulle utgå till

innehafvaren. Lägenhetsinnehafvaren skulle äga att från kronans mark

erhålla dels efter utsyning behöfligt virke till lägenhetens åbyggnader

och nödiga hägnader samt gagn virke till öfrigt husbehof, dels ock, efter

anvisning, erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare dock företrädesvis

af vindfälld eller torr skog eller sådan, som i anseende till sin

beskaffenhet eljest borde för en god skogsvård afverkas. Därjämte

skulle lägenhetsinnehafvaren äga rätt att under arrendetiden å område

af kronans mark, som för ändamålet anvisades, erhålla nödigt bete för

å lägenheten vinterfödda häst- och nötkreatur. Det skulle åligga lägenhetsinnehafvaren

att för kronans räkning hålla åbyggnaderna å lägenheten

brandförsäkrade till deras fulla värde. Därest brandskada inträffade,

skulle kronan uppbära brandskadeersättningen, men skulle det

åligga lägenhetsinnehafvaren att bota skadan mot det att han af kronan

tillhandahölles brandstoden i den mån för arbetet erfordrades. Lägenhetsinnehafvaren

skulle äga rätt att af allmänna medel i odlingshjälp

erhålla 750 kronor, hvaraf skulle utbetalas tredjedelen, då lägenhetens

uthusbyggnad vore färdig och godkänd, tredjedelen, då manbyggnaden

vore färdig och godkänd, och återstående tredjedel, då minst en hektar

mark vore bruten och försvarligt häfdad som åker. Under de första

femton åren efter upplåtelsen skulle lägenhetsinnehafvaren åtnjuta frihet

från utlagor och onera för lägenheten. Vid afträdet af arrendet skulle

lägenhetsinnehafvaren lämna ifrån sig lägenheten med åbyggnader och

odlingar till föreskrifven omfattning i fullgodt stånd eller ersätta bristen

sådan den vid afträdessyn befunnes. Dornänstyrelsen skulle äga att vid

upplåtelsen föreskrifva de ytterligare villkor, som vore erforderliga.

Härförutom föreslogs, att innehafvare af förut upplåtet skogstorp

skulle äga att efter frihetsårens utgång, därest han vore berättigad till

förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende samt i öfrigt i tillämpliga

delar på de villkor, som föreslagits för upplåtelser af odlingslägenheter.

I anledning af ifrågavarande förslag väcktes i Riksdagen tvenne

motioner, nr 60 i Första kammaren och nr 201 i Andra, angående

vissa ändringar i detsamma. I den förra föreslogs, bland annat, att

96

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1909 angående

nybyggesanläggningar

å oin

-

odlingslägenheter skulle få upplåtas endast i närheten af bygden eller

på större, till ett flertal lägenheter tillräckliga odlingsvärd a marker,

hvilka, om större torrläggningsåtgärder vore erforderliga, borde i förväg

på statens bekostnad förses med erforderliga hufvud- och afloppsdiken,

att vid bestämmande af plats för lägenheten samt vid uppgörande af

ritningar till för densamma erforderliga byggnader utsedd sakkunnigperson

borde biträda, att rätt fastställdes för domänstyrelsen att efter

uppsägning återtaga upplåten lägenhet, samt att lägenhetsinnehafvaren

skulle äga rätt att vid afträde af lägenheten åtnjuta full ersättning för

värdet af det honom på densamma nedlagda odiings- och förbättringsarbetet.

I den senare motionen föreslogs, bland annat, att upplåtelser

af odlingslägenheter skulle föregås af undersökning utaf landtbruksingenjör

eller jordbrukskonsulent samt att., om arrendator nödgades lämna

lägenheten, han måtte tillerkännas någon godtgörelse för sitt arbete i

den mån han till sådan ersättning kunde anses berättigad.

Statsutskottet, som till förberedande behandling förehade såväl den

kungliga propositionen som nu nämnda motioner, tillstyrkte i hufvudsak

propositionen men föreslog likväl i anledning af motionärernas framställningar

vissa ändringar i densamma. Ehuru utskottet strängt höll

på den till grund för de i propositionen föreslagna bestämmelserna liggande

principen, att vederbörande nybyggare själf skulle åt sig utse

den plats, där han ville slå sig ned, föreslog likväl utskottet, för förhindrande

af upplåtelser å olämpliga platser, en tilläggsbestämmelse af

innehåll, att, innan jordområde upplätes till odlingslägenhet, genom undersökning

af i landtbruk kunnig person skulle inhämtas, att å området

funnes tillräcklig för odling lämplig mark. Vidare föreslog utskottet

den ändringen, att upplåtelserna skulle ske för en tid af 50 år i stället

för, såsom föreslagits, 75 år.

Vid frågans behandling i kamrarna antogs af båda kamrarna

Kungl. Maj:ts förslag med de af utskottet föreslagna ändringar och tillägg.

Sedan Kungl. Maj: t godkänt Riksdagens beslut i hvad detsamma

skilde sig från hvad Kung]. Maj:t i ämnet föreslaget, utfärdades sedermera

den 18 juni 1909 nådig kungörelse angående upplåtande af odlingslägenheter

å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t äfven proposition i

ett annat ämne, afseende befrämjandet af egnahemsbildningen genom

upplåtelser af mark från kronans skogsegendomar i norra Sverige.

I anledning af Riksdagens år 1901 beslutade anhållan om verkställande

af undersökningar, huruvida å kronans i öfre Norrland belägna

97

mark lämpliga områden skulle kunna upplåtas till enskilde för odling

och bebyggande, hade undersökningar blifvit verkställda, hvilka ledt till

det resultat, att för upplåtelser i första rummet ansetts böra ifrågakomma

ett på ej fullt tre mils afstånd från Boden invid Brännbergs järnvägsstation

beläget område, innefattande västra delen af Alträsks kronopark

samt delar af Svanå kronopark och Selets f. d. stockfångstskog. Detta

område utgjordes af 79 hektar åker, äng och odlingsmark, 677 hektar

mossar och myrar, 489 hektar försumpad skogsmark samt 623 hektar

fast skogsmark. På framställning af Kungl. Maj:t hade Riksdagen år

1905 beviljat anslag för områdets utdikning i enlighet med uppgjord

plan, och hade dikningsarbetet därefter fortgått under åren 1905—1908.

Uti nu ifrågavarande proposition (nr 44) framlade Kungl. Maj:t

förslag beträffande nämnda områdes indelning till nybyggesanläggningar

äfvensom till bestämmelser för de särskilda lägenheternas upplåtande.

Vid förslagets utarbetande hade man utgått från den förutsättningen,

att företaget tills vidare borde uppfattas hufvudsakligen såsom

ett experiment, afseende att utröna, huruvida lämpliga nybyggesområden

öfverhufvud kunde vinnas genom utdikningar å de stora norrländska

myrarna, i anledning hvaraf också nybyggesväsendet ansetts böra ställas

under en mera intim, fortgående och patriarkaliskt handlande ledning.

Uti propositionen föreslogs, att ifrågavarande område skulle indelas

till ny byggeslägenheter enligt plan, som af Kungl. Maj:t skulle fastställas,

därvid skulle lända till efterrättelse dels att i regel till hvarje

lägenhet skulle läggas minst 10 hektar odlingsvärd jord, samt att hvarje

lägenhets sammanlagda areal ej finge öfverstiga 20 hektar, dels att den

hufvudsakligaste skogsmarken skulle afsättas till en för gemensamt

skogsfång och bete afsedd allmänning, hvarjemte i öfrigt för gemensamt

begagnande skulle undantagas mark till vägar m. m., dels och att, där

så funnes önskligt, tillsvidare finge afsättas område, som lämpade sig

för inrättande af ett till nybyggarnes undervisning och ledning afsedt

mönsterjordbruk äfvensom tomter för skola, såg, kvarn, andelsmejeri m. m.

Den närmaste tillsynen öfver nybyggesväsendet å området föreslogs

skola uppdragas åt en särskild lokal bestyrelse, bestående af en nämnd

med tre ledamöter, utsedda af Kungl. Maj:t.

I fråga om den rätt, med hvilken lägenheterna å området borde

upplåtas, hade under ärendets beredning yppats olika meningar. Domänstyrelsen

och landtbruksstyrelsen, hvilka ämbetsverk erhållit uppdrag

att uppgöra förslag till områdets indelning äfvensom till bestämmelser

för upplåtelserna, hade sålunda ansett, att upplåtelserna borde ske endast

med nyttjanderätt, då upplåtelser under äganderätt komrne att medföra

*13

rå de, bestående

af del

af Al träsks

kronopark

in. in.

98

fara för att kolonaten skulle komma att så småningom uppgå i eller

förenas till större besittningsområden. Ämbetsverken hade i denna

fråga äfven hänvisat till att upplåtelser af skogstorp endast skedde med

nyttjanderätt, samt att sådana det oaktadt visat sig vara mycket eftersökta.

Chefen för jordbruksdepartementet hade emellertid varit af

annan mening samt framhållit att, då i fråga om skogstorp samt odlingslägenheter

upplåtelserna ansetts böra ske endast med nyttjanderätt,

detta skett med hänsyn till skogsvårdens intressen, men att ifråga om

Al träskområdet inga sådana hänsyn spelade in, hvarför också de särskilda

lägenheterna borde upplåtas med äganderätt.

I öfverensstämmelse härmed föreslogs, att upplåtelserna skulle ske

med äganderätt, men att köpebref å lägenheten icke skulle utfärdas

förr än 14 år från upplåtelsen förflutit. Under dessa år, hvilka skulle

betraktas som en försökstid, skulle kronan äga rätt att påfordra upplåtelsens

häfvande, därest nybyggaren icke fullgjorde de skyldigheter

med afseende å uppodling, bebyggande och underhåll af lägenheten, som

enligt förslaget ålåge honom under försökstiden. Under denna tid skulle

nybyggaren få öfverlåta lägenheten till annan endast under förutsättning,

att denne af nämnden kunde godtagas som köpare i första hand.

Vidare föreslogs, att nybyggaren skulle vara berättigad att å kronans

mark kostnadsfritt efter utsyning erhålla nödigt virke till fullgörande

af den byggnads- och hägnadsskyldighet, som under försökstiden

ålåge honom, äfvensom att nybyggaren skulle erhålla odlingshjälp

till samma belopp och på samma villkor, som föreslagits ifråga om upplåtelser

af odlingslägenheter. Köpeskillingen för lägenhet å området

skulle bestämmas så, att den motsvarade dels det kapitalvärde, hvartill

lägenheten af nämnden uppskattats, då den till nybyggaren utlämnades,

och dels den odlingshjälp, som skulle utgå till nybyggaren.

I fråga om personliga och andra förutsättningar för att kunna

antagas till nybyggare å området samt beträffande köpeskillingens likviderande

föreslogos ingående bestämmelser, tämligen likartade de, som

af Kungl. Maj:t föreslagits beträffande upplåtande af jordbruksegnahem

från kronans jordbruksdomäner.

I anledning af den kungliga propositionen uti ifrågavarande ämne

väcktes i Andra kammaren en motion, nr 215, hvari hemställdes om

sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna, att nybyggeslägenheterna

komme att upplåtas med arrenderätt i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad Kungl. Maj:t föreslagit ifråga om odlingslägenheter å kronoparker

och öfverloppsmarker.

Statsutskottet afstyrkte nämnda motion och tillstyrkte det kung

-

99

liga förslaget med vissa ändringar och tillägg. Sålunda föreslogs ett

tillägg af innehåll, att nybyggaren skulle vara skyldig att under försökstiden

hafva byggnaderna brandförsäkrade för kronans räkning. Därjämte

föreslogs, att försökstiden skulle bestämmas till 15 år i stället för

14, samt att, vid öfverlåtelse af äganderätten under försökstiden, nämnden

skulle äga fri pröfningsrätt vid afgörande af frågan om öfverlåtelsen

kunde godkännas samt att därvid ej vara bunden af att den, till hvilken

öfverlåtelsen gjorts, skulle fylla de förutsättningar, som erfordrades

för antagande till nybyggare i första hand. Motivet till denna ändring

var, att en nybyggare i annat fall måste öfverlåta sin lägenhet till en

person, som vore mindre bemedlad och sålunda komme att sakna utsikt

att erhålla full godtgörelse för hvad han nedlagt å lägenheten.

Det kungliga förslaget med de af utskottet föreslagna ändringar

och tillägg blef därefter af Riksdagen antaget.

Vid 1910 års riksdag väcktes i Andra kammaren tvenne motioner,

nr 36 och 47, däri hemställdes om sådana ändringar uti de år 1909

antagna bestämmelserna om upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker

och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen, att innehafvare!!

af sådan odlingslägenhet efter frihetsårens utgång skulle kunna förvärfva

äganderätt till lägenheten. Till stöd för förslaget framhölls, att endast

i det fall, att jordbrukaren hade äganderätt till sin lägenhet, kunde hos

honom förväntas det rätta intresset för jordens skötsel, samt att fara

förelåge, att den bästa delen af befolkningen uti Dalarne och Norrland

skulle draga sig för att söka odlingslägenheter, då desamma endast upplätes

med besittningsrätt, samt hellre inflytta till städerna eller emigrera.

Jordbruksutskottet afstyrkte emellertid i sitt utlåtande nr 48 motionerna

under framhållande af, att skäl icke kunde anses föreligga att

redan nu göra en förändring i antydd riktning, innan man hunnit vinna

någon erfarenhet om, huru de antagna bestämmelserna komme att verka,

samt dessutom ingen utredning förelåge om, huru man, i händelse upplåtelser

med äganderätt medgåfves, skulle lösa den svåra frågan om

aflösning af den lägenhetsinnehafvarne enligt gällande bestämmelser tillkommande

skogsfångst- och mulbetesrätt.

I enlighet härmed blefvo också motionerna af Riksdagen afslagna.

De bestämmelser, som år 1909 antagits om upplåtelse af odlingslägenheter

å kronoparker och öfverloppsmarker inom de sju nordligaste

länen, blefvo vid 1912 års riksdag föremål för behandling med anledning

af en i Andra kammaren väckt motion, nr 210. I denna kritiserades

Motioner vid

Riksdagen

1910.

Motioner vid

Riksdagen

1912.

100

den nuvarande formen för upplåtelse af dylika lägenheter. Innehafvarne

vore alltför beroende af myndigheterna och deras handlingsfrihet alltför

inskränkt. För att göra deras ställning bättre och tryggare borde

upplåtelsen ske i en form, som motsvarade det vid upplåtelse af tomtmark

införda tomtsrättsinstitutet, hvarigenom besittningshafvaren under

upplåtelsetiden tillförsäkrades full frihet, på samma gång som garantier

vunnes för att ändamålet med upplåtelsen upprätthölls. I motionen

hemställdes därför, att Riksdagen ville i de år 1909 antagna bestämmelserna

om upplåtelse af odlingslägenheter besluta ändringar i ofvan

angifna syfte. Jordbruksutskottet framhöll häremot i sitt betänkande

nr 34 såsom sin åsikt, att hvarken 1909 års ifrågavarande författning

eller] de med brukarne upprättade kontrakten i hufvudsak innehöllo

andra för brukarne tryckande bestämmelser än sådana, som för betryggande

af statens rätt syntes erforderliga. Utskottet afstyrkte därför

motionen, som äfven blef af Riksdagen afslagen.

I två vid samma riksdag väckta lika lydande motioner, den ena

i Första kammaren med nr 80 och den andra i Andra kammaren med

nr 234, hemställdes, att Riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära en

utredning angående åstadkommande af effektiva åtgärder för att underlätta

jordupplåtelser för egna hem ä kronomark i Norrland. I motiveringen

härför framhöllos de svårigheter och den tidsutdräkt, som på

grund af de nuvarande bestämmelserna mötte en person, som önskade

erhålla en dylik odlingslägenhet, hvarigenom mången afskräckts från

försöket att skaffa sig en sådan. Den i Andra kammaren väckta motionen

remitterades till ett tillfälligt utskott, som för utredning af frågan begärde

domänstyrelsens yttrande rörande hvad som skulle kunna åtgöras

för ytterligare underlättande af jordupplåtelser för egna hem å kronomark,

samt huru alltför långvarig tidsutdräkt med behandling af ansökningar

rörande dylika upplåtelser skulle kunna undvikas.

I sitt med anledning häraf afgifna utlåtande framhöll domänstyrelsen,

att det förnämsta hindret för ett snabbare afgörande af dylika

ärenden vore, att den jämförelsevis fåtaliga skogspersonalens tid ej

tilläte ett omedelbart handläggande af inkomna ansökningar. Gent

emot det i motionen uttalade önskemålet, att af sociala skäl upplåtelse

af odlingslägenheter måtte ske i så stor utsträckning som möjligt,

framhöll domänstyrelsen, att enligt 1909 års kungörelse dylik upplåtelse

finge ske endast då sådant för skogens vård och bevakning funnes vara

gagneligt, eller hinder från skogsvårdens synpunkt icke mötte. Därjämte

hade från statsmakternas sida betonats, att staten icke borde

taga något initiativ i saken, utan den enskilde borde själf få åt sig

101

utse den plats, där han ville slå sig ned, och skulle det sedan ankomma

på staten att pröfva, om upplåtelse al'' den afsedda jorden kunde äga

rum eller ej.

Ehuru domänstyrelsen ansåg, att särskilda åtgärder i fråga om

ytterligare underlättande för därtill hugade personer att erhålla jordupplåtelser

å kronans skogar icke vore af behofvet påkallade, förelåg

dock, enligt styrelsens uppfattning, skäl för vissa ändringar i nu gällande

stadganden, afseende att ytterligare i någon mån stödja lägenhetsinnehafvarna.

Det skulle sålunda för innehafvare af de jämlikt kungl.

kungörelsen den 27 maj 1904 upplåtna skogstorp vara till stor hjälp,

därest det stadgades, att innehafvare af dylikt torp, å hvilket byggnadsskyldigheten

ännu icke fullgjorts, skulle äga rätt att af statsmedel

erhålla de honom enligt kontraktet tillförsäkrade 500 kronor fördelade

i två poster att utgå på så sätt, att hälften erhölles, då lägenhetens

uthusbyggnad vore färdig och godkänd, och hälften, då manbyggnaden

vore färdig och godkänd, i stället för att såsom nu erhålla hela beloppet,

först då all byggnadsskyldighet vore fullgjord.

Den årliga afgäld, som innehafvare af odlingslägenhet jämlikt

kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 från och med det sextonde året

skulle erlägga, hade därjämte befunnits komma att uppgå till belopp

af den storlek, att lägenhetsinnehafvaren icke utan stor svårighet torde

kunna utgöra den, hvarför styrelsen ansåg, att ändring härutinnan

borde vidtagas.

Det tillfälliga utskott, som fått frågan till sig hänskjliten, ansåg,

att, äfven sedan de af domänstyrelsen i ofvan refererade skrifvelse ifrågasatta

ändringarna blifvit vidtagna, afsevärda olägenheter skulle komma

att kvarstå vid här ifrågavarande jordupplåtelser. En sådan olägenhet

vore, att från statens sida inga förberedande åtgärder vidtagits, utan

att hela initiativet tillkommit sökanden. Staten borde i stället vidtaga

förberedande åtgärder för utstakande af odlingslägenheter för att därigenom

bereda sig större garanti mot ett planlöst koloniserande åt

kronoparkernas odlingsbara områden. Därigenom vunnes äfven emafsevärdt

snabbare behandling af ansökningarna.

Utskottet tillstyrkte därför i sitt utlåtande nr 2 motionen i fråga,

under framhållande af att den begärda utredningen, vid sidan af de

mera formella frågorna om ändrad handläggning enligt gällande författningar,

äfven borde inriktas på frågan, huruvida och på hvad sätt

staten borde mera aktivt än som hittills skett ingripa för ordnande jaf

nämnda upplåtelser.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt äfven Andra kammaren

102

Kungl.

skrifvelse till

domänstyrelsen

den

4 okt. 1912.

hos Kungl. Maj:t anhålla om en dylik utredning, hvaremot] Första

kammaren i enlighet med sitt tillfälliga utskotts afstyrkande utlåtande

icke biträdde medkammarens beslut, emedan den icke ansåg sig kunna

gå med på en utredning af den allmänna omfattning, som Andra kammarens

utskott syntes hafva afsett. Äfven Första kammaren ansåg,

att det af domänstyrelsens utlåtande framginge, att det nuvarande

förfaringssättet för upplåtande af odlingslägenheter icke sällan vållade

större tidsutdräkt än som vore önskligt, och att åtgärder därför borde

vidtagas för undanrödjande af detta missförhållande. Men detta borde

kunna ske, utan att den hittills tillämpade principen om förvärfvaren

såsom den egentliga initiativtagaren behöfde frångås, därigenom att

skogstjänstemämnen vid lämpliga tillfällen undersökte och kartlade större

sammanhängande, till odling dugliga områden i närheten af odlad bygd

eller kommunikationsled samt å dessa på en gång utstakade lägenheter

af för ändamålet lämplig storlek. Därjämte kunde i samband med

andra förrättningar å kronoskogarne utstakas en eller annan lägenhet,

utan att den vore belägen vid odlad bygd eller kommunikationsled, där

ett upplåtande af densamma kunde anses vara för skogens vård och

bevakning gagneligt.

Ett utbjudande till allmänheten af utstakade lägenheter vore dock

icke lämpligt, men afsevärd tidsvinst skulle dock helt visst ernås vid

handläggning af inkomna ansökningar, därest lägenheter redan beskrifvits

och utstakats, bland hvilka vederbörande sökande kunde välja.

Första kammaren beslöt därför anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga

i öfvervägande, huruvida åtgärder i ofvan antydd riktning kunde vidtagas

för underlättande af jordupplåtelser af här ifrågavarande slag.

Vid frågans förnyade behandling i Andra kammaren biträdde denna

Första kammarens beslut, som sålunda äfven blef Riksdagens.

För att underlätta upplåtelserna af odlingslägenheter och minska

den med dem nu förenade tidsutdräkten har Kungl. Maj:t i skrifvelse

till domänstyrelsen den 4 oktober 1912 anbefallt styrelsen att vidtaga

åtgärder i syfte att vederbörande skogstjänstemän skulle, i den mån

deras tid därtill lämnade tillfälle, undersöka och, där så funnes lämpligt,

kartlägga ej mindre sådana större sammanhängande, till odling dugliga

områden å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen,

som vore belägna i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled,

därvid områdena jämväl borde genom utstakning provisionel! t fördelas

i odlingslägenheter af lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder

från skogsvårdens synpunkt icke förefunnes för upplåtande af lägen

-

103

heterna, (in äfven sådana å berörda kronoparker belägna områden, hvilka,

utan att vara belägna vid odlad bygd eller kommunikationsled, vore

tjänliga till odling, och hvilkas upplåtande kunde anses vara gagneligt

för skogens vård och bevakning. Hvad sålunda föreskrifvits skulle dock

icke utgöra hinder för användande äfven af dittills brukliga förfaringssätt

vid upplåtande af odlingslägenheter.

I sitt å sid. 79 i det föregående omnämnda utlåtande af den 31

december 1912 hafva egnahemssakkunnige äfven föreslagit dels vissa

ändringar i bestämmelserna om odlingslägenheters upplåtande och om

den årliga afgäldens fastställande och dels särskilda åtgärder för att

bereda skogstorparne vissa lättnader och fördelar. De sakkunnige framhöllo

i sitt betänkande, att utöfver de i kungl. brefvet till domänstyrelsen

den 4 oktober 1912 anbefallda förändringarna i sättet för odlingslägenheternas

upplåtande ytterligare åtgärder vore af behofvet påkallade för

att göra upplåtelserna mera planmässiga och för att vinna ytterligare

tidsbesparing. I detta syfte föreslogs, att särskilda för odling lämpliga

områden borde på förhand undersökas och kartläggas samt å dem odlingslägenheter

afsättas. Den för ett område uppgjorda planen skulle därefter

i sin helhet fastställas af domänstyrelsen, hvaremot hvarje enskild

upplåtelse skulle pröfvas och afgöras af vederbörande öfverjägmästare.

Med anledning af att klagomål yppats, att den afgäld, innehafvare af

odlingslägenheter var skyldig att betala, vore för hög, föreslogs vidare

en nedsättning i denna afgäld. Slutligen föreslogos äfven vissa lättnader

och fördelar för skogstorpare, innebärande dels att dessa redan efter

utgången af löpande fardagsår skulle kunna erhålla torpet på 50-årigt

arrende och på samma villkor som innehafvare af odlingslägenheter,

dels att de mot fullgörande af viss odlingsskyldighet skulle äga uppbära

ett bidrag af staten å 750 kronor, i stället för förut 500 kronor,

och dels att detta bidrag skulle utbetalas i poster å 250 kronor, däraf

en, då lägenhetens uthusbyggnad vore färdig och godkänd, en då manbyggnaden

vore färdig och godkänd och en, i förekommande fall, då

minst en hektar vid innehafvarens tillträde ouppodlad jord vore bruten

och såsom åker försvarligt häfdad.

Med undantag af de föreslagna förändringarna i sättet för odlingslägenheters

upplåtande upptogos de sakkunniges sålunda framlagda

förslag af Kungl. Maj:t, som i proposition nr 174 föreläde dem inför

Riksdagen. Efter tillstyrkande af jordbruksutskottet i dess utlåtande nr

117 blef äfven propositionen i sin helhet bifallen. Med anledning af

Egnahem

sakkunniges

utlåtande.

Kungl.

proposition

till 1913 års

riksdag.

104

en i Första kammaren väckt motion, nr 122, beslöt därjämte Riksdagen

att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till

sådan ändring i fråga om ordningen för utbetalande af statsbidrag till

innehafvare af skogstorp och odlingslägenheter, att statsbidraget måtte,

åtminstone till någon del, kunna i mån af byggnads- och odlingsarbetets

fortgång utbetalas till vederbörande, oberoende däraf att hvarken uthuseller

manbyggnad blifvit behörigen godkänd eller föreskrifvet odlingsarbete

helt fullgjorts.

Med anledning af de af Kungl. Maj:t och Riksdagen antagna nya

bestämmelserna utfärdades den 17 oktober 1913 nya kungl. kungörelser

i ämnet.

105

III.

Egnahemsbildningens främjande genom beredande

af tillgång till billiga lån.

Vid 1898 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr

158, däri hemställdes, att Riksdagen måtte besluta att afsätta en miljon

kronor för bildande af en fond till beredande af lättnader för mindre

bemedlade att förskaffa sig egna hem och jordbruk. Af motiveringen

till förslaget synes framgå, att motionären närmast haft för ögonen, att

arbetare skulle på detta sätt beredas tillfälle att inom städernas områden

och vid industriella etablissement förvärfva äganderätt till hus och hem

med en därtill hörande täppa samt på landet därjämte till något

mera jord.

Statsutskottet hemställde i sitt betänkande nr 105, att motionen

icke måtte föranleda någon åtgärd. Detta skedde under hänvisning till

de vid 1894 års riksdag i egnahemsfrågan fattade beslut samt under

framhållande af, att man, innan ytterligare åtgärder vidtoges, borde afvakta

resultatet af hvad som i enlighet med nämnda beslut blifvit åtgjord!

Hvad utskottet sålunda hemställt blef af båda kamrarna bifallet.

Vid 1899 års riksdag framkommo flera förslag i egnahemsfrågan.

I Första kammaren väcktes en motion, nr 10, hvari hemställdes, att

Riksdagen måtte hos Kung! Maj:t anhålla om utredning, huruvida och

i hvilken omfattning staten kunde anses böra medelst lån med låg ränta

och lång amorteringstid understödja arbetarne på landsbygden i deras

sträfvan att förvärfva egna hem. I motiveringen till förslaget framhölls,

att beredande af tillfälle för arbetarklassen att förvärfva egna hem vore

ett af de medel, som borde pröfvas för lösning af frågan om förbättrande

af arbetarklassens ställning. Att motionären med sitt förslag afsett att

begränsa frågan till arbetarklassen på landsbygden, berodde dels på att

landtarbetarne lefde under mindre lyckliga förhållanden än stadsarbetarne,

i följd hvaraf ett statens ingripande till förmån för de senare vore mindre

* 14

Motion vid

Riksdagen

1898.

Motion vid

Riksdagen

1899.

106

behöflig!, dels på att en förbättring af landtarbetarnes ställning skulle

motverka den alltmera tilltagande strömningen af arbetare till städerna

och i någon män råda bot på den förefintliga bristen på landtarbetare,

dels på att stadsarbetarne med rikare tillgång på penningar och större

lätthet att associera sig ägde större möjlighet att förskaffa sig egna

hem och dels på att de hygieniska fördelar, som vore förenade med egna

hem, företrädesvis gjorde sig gällande på landet.

Samtidigt väcktes i Andra kammaren en motion, nr 177, i hvilken

begärdes en utredning af egnahemsfrågan såväl med afseende å denna

frågas betydelse för landet i politiskt, socialt, ekonomiskt och sedligt

afseende som ock med afseende å den form och de betingelser, under

hvilka egna hem åt mindre bemedlade skulle kunna eventuellt genom

statens mellankomst beredas. Med begreppet »eget hem».afsåg motionären

såväl enbart egna bostäder vare sig i stad eller på landet som

äfven mindre jordbrukslägenheter. I motiveringen framhölls till en

början, att egnahemsfrågan påkallade lösning ur flera synpunkter: ur

humanitetssynpunkt därför att frågan för arbetarbefolkningen själf hade

en den största betydelse för skapande af bättre lefnadsförhållanden; ur

fosterländsk synpunkt därför att genom beredandet af tillfälle till förvärf

af egna hem skulle emigrationen kunna minskas, arbetarne beredas en

mera tryggad ålderdom samt den fara, som hotade jordbruket genom brist

på arbetskraft, kunna afvärjas; samt slutligen ur politisk synpunkt enär

därigenom ett tacksamt agitationsmedel skulle undanryckas de missnöjda.

Vidare framhölls, att de åtgärder, som af statsmakteima hittills vidtagits

för att främja egnahemsbildandet, icke varit tillfyllest. Dessa syntes

mera hafva gått i riktning mot att kolonisera Norrland och andra aflägset

belägna landsdelar samt att genom utdikning och torrläggning

af mossar och sänka utmarker bereda odlingslägenheter. Hufvudsyftemålet

syntes mindre hafva varit en önskan att tillgodose arbetarebefolkningens

trängtan efter egna hem än fastmera en önskan att få vidsträckta

ut- och ödemarker kolouiserade och uppodlade.

Vid samma riksdag väcktes i Andra kammaren två andra motioner,

nr 6 och 192, i egnahemsfrågan, båda afseende att bereda mindre bemedlade

tillfälle till lån af statsmedel för bildande af egna hem. I den

ena af dessa motioner föreslogs skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran

om förslag i ämnet, medan i den andra hemställdes, att Riksdagen måtte

för år 1900 anslå ett belopp af en miljon kronor i och för utlåning till

mindre bemedlade arbetare, som ville förskaffa sig mindre jordbruk eller

så kallade egna hem.

Statsutskottet yttrade vid behandling af ifrågavarande motioner i

107

sitt utlåtande nr 93, att, oaktadt afsevärda åtgärder för beredande af egna

jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade redan vidtagits, vore det

likväl önskligt, om ökade tillfallen till förvärfvande af egna hem kunde

beredas. Utskottet ansåg dock i likhet med motionären i Första kammaren,

att de ytterligare åtgärder, som vore att vidtaga, borde begränsas

till landsbygden. Frågan angående anordnande af arbetarbostäder inom

städerna vore nämligen af helt annan innebörd än den, som afsåge

beredande af egna hem å landsbygden. Dock borde ifrågavarande åtgärder

afse äfven de obemedlade arbetare i städerna, för hvilka förhållandena

medgåfve, att de kunde bosätta sig å närliggande landsbygd.

Hvad som föreslagits i fråga om utlämnande af lån för främjande af

egnahemsbildningen syntes utskottet värdt att uppmärksammas, men då

någon utredning i ämnet icke förelåge, hade utskottet icke velat inlåta

sig på bedömande af de antydda åtgärderna. Utskottet hemställde, att

Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande af utredning,

huruvida och i hvilket afseende ytterligare åtgärder måtte kunna

vidtagas för beredande af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på

landsbygden förvärfva egna hem.

Under debatten i kamrarna påvisades, att man i »egnahemsfrågan»

inlagt flera olika begrepp. Därunder hade innefattats icke blott frågan

om kolonisation af öfre Norrland utan äfven frågan om jordens

uppdelande i så många brukningsdelar som möjligt. Ingendera af

dessa frågor borde sammanblandas med den egentliga egnahemsfrågan.

Denna fråga borde inskränkas till frågan om, huru arbetarne såsom

sådana skulle få eget hem, där de kunde sitta själfständiga. Af flera

yttranden synes framgå, att man fattat »eget hem» såsom betecknande

en bostad på fri och egen grund för arbetare, som hade och äfven efter

det egna hemmets förvärfvande skulle komma att hafva sin hufvudsakliga

inkomst af arbete hos andra. Under debatten framhölls äfven från flera

håll såsom beklagligt, att utskottet begränsat frågan till bildandet af

egna hem på landsbygden. Särskildt framhölls, att i hvarje fall stadens

icke planlagda område hade bort jämnställas med landsbygden såsom

varande af likartad karaktär med den senare.

Hvad utskottet hemställt blef af Riksdagen bifallet och afläts

skrifvelse i ämnet till Kungl. Magt den 13 maj 1899. I

I anledning af Riksdagens berörda skrifvelse tillsatte Kungl. Maj:t

den 10 juli samma år en kommitté för verkställande af den af Riksdagen

begärda utredningen. Denna kommitté afgaf sitt betänkande den

22 juni 1901. Betänkandet innefattar förslag om egnahemsrörelsens

1899 års

egnahemskommitté.

108

främjande i tre olika afseenden: l:o) genom egnahemslån af statsmedel;

2:6) genom beredande af större frihet i fråga om jordafsöndring; 3:o)

genom vissa åtgärder vid upplåtande af lägenheter på kronojord. Af

dessa förslag har det sista under 3:o) omförmälda redan omnämnts i

det föregående (sid. 61). Kärnan i kommitténs betänkande utgjordes

emellertid af förslaget om egnahemslån af statsmedel, för hvilket sistnämnda

förslag redogörelse skall lämnas i detta sammanhang.

Genom Riksdagens berörda skrifvelse hade kommitténs uppdrag

redan från början blifvit begränsadt till frågan om egna hems bildande

på landsbygden. Vid uppdragande af gränsen mellan stad och land

bestämde sig kommittén för att till stads område hänföra all jord, som

lydde under stadens jurisdiktion. Kommittén fattade vidare som sin

uppgift endast att tillse, hvad som kunde göras för att bereda egna hem

åt arbetare, som i allmänhet hade lämplig sysselsättning och nödig

arbetsförtjänst, men hvilkas ställning skulle kunna afsevärdt förbättras

eller betryggas, om de sattes i tillfälle att förskaffa sig egna bostäder

vare sig med eller utan jordbruk. Med »eget hem» afsågs därför enligt

kommittén en lägenhet, som icke vore större än att innehafvaren fortfarande

vore för sin utkomst i främsta rummet hänvisad till sin förtjänst

af arbete hos andra. På grund häraf ansåg kommittén, att egnahemsfrågan

i denna mening icke hade något egentligt samband med

spörsmålet om kolonisation af ännu obebyggda landsdelar. En ytterligare

inskränkning i fråga om räckvidden af kommitténs uppdrag gjordes

i så måtto, att den icke ansåg sig böra föreslå vidtagande från statens

sida af några åtgärder för understödjande af egnahemssträfvandena i

andra fall, än då fråga vore om bildandet af eget hem å fri och egen

grund.

Beträffande förslaget angående statslån för egna hems bildande

påpekade kommittén till en början, att, äfven om mången arbetare skulle

kunna genom sparsamhet samla så stort kapital, som erfordrades för

förvärfvandet af ett eget hem, så mötte likväl i allmänhet hinder för

arbetarne, äfven om de vore sparsamma, att inom en ej alltför aflägsen

framtid vinna ett sådant mål. Det vore därför mycket vunnet, om

genom statens mellankomst sparsamma arbetare blefve satta i stånd att

tidigare än eljest kunde ske förvärfva egna hem. Statens hjälp borde

emellertid gifvas i form af lån och icke genom penningeunderstöd utan

återbetalningsskyldighet. Det senare vore hvarken nödigt eller nyttigt

eller arbetarna själfva värdigt. Det vore icke heller rätt, att vissa samhällsmedlemmar

sålunda gynnades på de öfrigas bekostnad. De personer,

som komme i åtnjutande af statens understöd, borde därför till fullo

109

återgälda undfångna belopp samt å desamma erlägga ungefärligen samma

ränta, som staten själf såsom låntagare måste betala. Vid lämnandet

af lån borde å ena sidan tillses, att företaget icke blefve äfventyrligt

för lånesökanden, samt å den andra sidan iakttagas, att lånerörelsen i

fråga om statens säkerhet i viss mån grundades på personligt förtroende

till de lånesökande arbetarne.

Angående den af kommittén föreslagna organisationen af lånerörelsen

märkes följande:

Egnahemslån skulle kunna erhållas af mindre bemedlade arbetare,

hvarmed förstodes en hvar, man eller kvinna, som hufvudsakligen af

kroppsarbete hade sin utkomst, och som visserligen ej saknade medel

att i någon mån bidraga till ett eget hem, men vore i behof af kraftigt

bistånd för dess förvärfvande. För erhållande af lån skulle erfordras

vissa kvalifikationer, nämligen att vara svensk medborgare,

att vara minst 25 och högst 50 år gammal, från hvilket villkor

likväl undantag skulle kunna göras, äfvensom att vara väl frejdad samt

känd för sparsamhet, nykterhet och en hedrande vandel. — Inom hvarje

län skulle finnas en egnahemsnämnd, hvilken skulle hafva till uppgift

att befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare

samt särskildt att handhafva utlåningen af de statsmedel, som för länet

ansloges till bildandet af egna hem. Denna egnahemsnämnd skulle utgöras

af landshöfdingen eller, vid förfall för denne, laudssekreteraren

såsom själfskrifven ordförande samt 1 andskamrer aren såsom föredragande

ledamot jämte tre andra ledamöter, hvilka skulle väljas en af Konungens

befallningshafvande, en af landstinget samt en af hushållningssällskapet.

Inom hvarje kommun på landet skulle kommunalnämnden medverka till

bildandet af egna hem. Det skulle särskildt åligga kommunalnämndens

ordförande samt eventuellt de öfriga ledamöter i kommunalnämnden,

som af nämnden därtill utsåges, att såsom egnahemsombud lämna biträde

åt arbetare, hvilka önskade låneunderstöd. Sådant biträde tänkte

sig kommittén bestå i tillhandahållandet af blanketter till låneansökningar,

köpeafhandlingar, skuldebref och djfiikt, i biträde med uppsättande af

sådana ansökningar och afhandlingar äfvensom i lämnandet af råd och

upplysningar. Länets egnahemsnämnd skulle äga rätt att anlita egnahemsombud

för verkställande af besiktningar. Ansökan om egnahemslån

skulle ingifvas till kommunalnämndens ordförande eller sådan ledamot

af kommunalnämnden, som blifvit utsedd till egnahemsombud. Kommunalnämnden

skulle därefter granska ansökningshandlingarna samt sedermera

med eget yttrande insända desamma till Konungens befallningshafvande.

Till Konungens befallningshafvande inkomna ansökningar

Ilo

skulle granskas af egnahemsnämndens ordförande och föredragande

ledamot, hvarefter ordföranden skulle äga att låta införskaffa de ytterligare

upplysningar, som befunnes nödiga. Ansökningarna skulle sedermera

pröfvas af egnahemsnämnden in pleno.

Lån skulle kunna utgå vid jordbrukslägenhet med fyra femtedelar

af sammanlagda värdet å jord och åbyggnader samt vid bostadslägenhet

med tre fjärdedelar af samma värde. För att lån skulle kunna beviljas

skulle det beräknade värdet icke i något fall få öfverstiga för jordbrukslägenhet

4,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor. Såsom

säkerhet för lån skulle staten hafva första inteckning i lägenheten.

Beviljadt lån skulle utbetalas af kronofogden. Sedan köpeskillingen

blifvit helt eller till viss närmare angifven del kontant gulden, skulle af

lånet utfås ett belopp, som stode i viss proportion till köpeskillingen.

Under tiden för uppförande af byggnader å lägenheten skulle låntagaren

dessutom kunna utfå ytterligare en del af lånet mot det att han härför

ställde antaglig borgen. Då byggnad blifvit till någon väsentlig del

uppförd och brandförsäkrad, skulle låntagaren kunna af lånet utfå viss

kvotdel af värdet å den uppförda byggnaden. I hvarje fall skulle minst

en femtedel af lånets hela belopp innestå, till dess byggnaderna å lägenheten

blifvit fullbordade.

Utlämnadt lån skulle förräntas efter 3.7 5 procent om året. Med

afseende på återbetalningen af lånet skulle detta delas i två lika störa

delar: en amorteringsdel och en stående del. A amorteringsdelen skulle

erläggas, intill dess densamma blifvit till fullo gulden, en annuitet af

6 procent vid lån å jordbrukslägenhet samt 8.5 procent vid lån å

bostadslägenhet, däraf såsom ränta skulle räknas 3.7 5 procent å det

oguldna kapitalbeloppet. Den första kontanta afbetalningen skulle äga

rum, när ett år förflutit från utgången af det kalenderår, under hvilket

lånet till fullo utbetalts till låntagaren. Lånets stående del skulle icke

kunna från statens sida uppsägas, förr än amorteringsdelen till fullo

guldits, och skulle gäldenären därvid åtnjuta sex månaders uppsägning.

Utan hinder af dessa villkor skulle egnahemsnämnden kunna under vissa

bestämda förutsättningar (exempelvis vid bristande uppfyllelse af vissa

låntagaren åliggande skyldigheter) uppsäga lånet till inbetalning. Det

skulle åligga vederbörande kronobetjäning att anmäla sådant förhållande,

som kunde berättiga egnahemsnämnden till lånets uppsägande. Anstånd

med erläggande af annuitet skulle kunna medgifvas, då nyodling af inköpt

område tarfvades samt i öfrigt då någon utan låntagarens förvållande

tillkommen, synnerligen behjärtansvärd anledning förelåge.

Lån skulle kunna förenas med lifförsäkring på sådant sätt, att

in

lånets amorteringsdel, i händelse låntagaren skulle aflida före den stadgade

amorteringstidens slut, skulle anses vara gulden vid dödsfallet. I

sådant fall skulle annuiteten utgöra vid lån å jordbrukslägenhet 7 procent

samt vid lån å bostadslägenhet 9.5 procent, allt å amorteringsdelens

ursprungliga belopp. Häraf skulle räknas såsom ränta 3.7 5 procent å

oguldna kapitalbeloppet och såsom försäkringsafgift en af Kungl. Maj:t

fastställd, stigande procent, hvarefter återstoden skulle utgöra kapitalafbetalning.

Kommittén föreslog härjämte, att det skulle ankomma på Kungl.

Maj:t att efter särskild pröfning för hvarje fall bestämma, om och på

hvilka villkor understöd i form af statslån skulle få af de till egnahemslån

anslagna medel utgå till förening, som bildats i syfte att befrämja

egna hems förvärfvande, äfvensom huruvida af dessa medel någon del

finge användas till inköp för statens räkning af mark att till egna hem

afyttras.

Angående sistnämnda båda förslag uttalade kommittén i sin motivering,

beträffande det första af dem, att den tagit under öfvervägande, huruvida

statslån borde lämnas äfven till föreningar och bolag, som bildats med syfte

att främja arbetares förvärf af egna hem. En generell bestämmelse om rätt

för sådana föreningar och bolag till lån hade emellertid ansetts olämplig.

Staten kunde nämligen icke vara säker på, att syftet med föreningens eller

bolagets verksamhet alltid på ett oegennyttigt sätt skulle komma att upprätthållas.

Därjämte skulle det vara förenadt med olägenheter att till förening

eller bolag, som styckade egendomar till egna hem, utlämna lån

mot inteckning i det till styckning afsedda området i dess helhet samt

sedan öfverflytta och fördela detta lån på de olika lägenheterna i den

mån dessa inköptes och bebyggdes. För beredande af möjlighet för

Kungl. Maj:t att i särskilda undantagsfall lämna lån åt föreningar och

bolag, hade emellertid en bestämmelse sådan som den föreslagna ansetts

lämplig. Den föreslagna bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:t att

använda medel anslagna till egnahemslån för inköp af mark hade af

kommittén ansetts lämplig med tanke på fiskarbefolkningens bostadsförhållanden.

För ordnande af dessa vore det i många fall nödvändigt,

att staten inköpte hela det område, å hvilket fiskläget vore beläget,

samt sedermera till befolkningen afyttrade tomtplatser.

Beträffande det lånebehof, som genom statslånen skulle fyllas,

beräknade kommittén detta till 4 miljoner kronor om året. Med ett

sådant anslag ansåg kommittén, att årligen skulle kunna åstadkommas

vid pass 1,700 egna hem. Statsanslag borde till en början anvisas för

en tid af fem år. För första femårsperioden skulle alltså erfordras

112

Utlåtanden

öfver

egnahems

kommitténs

förslag.

20 miljoner kronor. Efter utgången af denna period borde med ledning

af den erfarenhet, som därunder vunnits, på nytt beslut bero, om och

till kvilka belopp medel skulle för ny femårsperiod anslås.

Öfver detta kommitténs förslag afgåfvos utlåtanden af samtliga

Konungens befallningshafvande i riket, af landtbruksstyrelsen, som

tillika öfverlämnade yttrande af hushållningssällskapens under november

månad 1901 samlade ombud, af statskontoret samt af fullmäktige i

riksgäldskontoret.

Af de särskilda Konungens befallningshafvande uttalade sig 18

för ett statens ingripande för beredande af egnahemslån, medan 6 i

denna fråga hade en motsatt åtsikt. Inom den förra gruppen uttalade

sig 11 länsstyrelser för lånens utlämnande direkt till enskilda, under

det att 7 länsstyrelser ansåge, att utlåning borde ske allenast med

användande af vissa mellanhänder, främst bolag eller föreningar, som

bildats i syfte att anskaffa egna hem åt mindre bemedlade arbetare.

Såsom skäl emot ett statens direkta handhafvande af utlåningen framhölls,

att härigenom skulle nödvändiggöras en vidlyftig förvaltningsapparat

och en mångfald omständiga föreskrifter och formaliteter, ägnade

att motverka ändamålet med hela lånerörelsen, äfvensom att ett sådant

system icke erbjöde tillfredsställande garantier mot förluster, för hvilkas

undvikande staten säkerligen ofta skulle komma att inledas i tvister

och svårigheter af mångahanda slag. Af de Konungens befallningshafvande,

som uttalade sig emot ett statens ingripande genom utlämnande

af lån, framhölls, bland annat, dels det betänkliga i att staten hjälpte

vissa medborgare vid deras sträfvanden att förskaffa sig egna hem,

medan andra medborgare, tillhörande samma klasser och i öfrigt därtill

lika kvalificerade, ej kunde påräkna statens hjälp, dels att ett understödjande

af egnahemsrörelsen på lånevägen vore farligt, enär det

lockade arbetarne till skuldsättning och med nödvändighet medförde en

invecklad och vidlyftig apparat för lånens utlämnade mot erforderlig

säkerhet samt för indrifning af räntor och amorteringar.

Mot kommitténs förslag i afseende på sättet för lånerörelsens

bedrifvande riktade samtliga Konungens befallningshafvande ganska

ingripande anmärkningar. Den af kommittén föreslagna förvaltningsapparaten

ansågs för vidlyftig och kostsam. Framför allt riktade sig

emellertid anmärkningarna mot den ökade arbetsbörda, som skulle komma

att hvila å länsstyrelsernas tjänstemän genom den ställning af själfskrifna

ledamöter i egnahemsnämnden, som i förslaget anvisats dessa.

Hushållningssällskapens ombud uttalade, bland annat, att det icke

lämpligen syntes böra blifva föremål för statens verksamhet att genom

113

särskilda åtgärder understödja bildandet af så pass stora jordbruk som

de af kommittén föreslagna med ett maximivärde af 4,000 kronor, enär

ägaren antingen icke ensam kunde sköta detsamma eller i hvarje fall

därmed vore sa sysselsatt, att lian icke Unge tillfälle till annan arbetsförtjänst.

Enligt ombudens förmenande kunde bland de klasser af

arbetare, hvilka skulle vara berättigade till egnahemslån, icke konstateras

ett så stort behof af statshjälp, att detta skulle kunna utgöra anledning

till statens ingripande i så stor skala och på det sätt, som föreslagits.

Den hos landtarbetarne förefintliga benägenheten att öfvergifva jordbruket

och öfverflytta till städer och industricentra hade icke sin grund

i afsaknaden af egna hem utan i de högre arbetsförtjänster, som

erbjödes i städerna och inom industrien. På grund häraf ansåge ombuden

kommitténs förslag icke böra läggas till grund för lagstiftning i

ämnet.

Vid hushållningssällskapens ombuds sammanträde hösten år 1903

afgåfvo ombuden ett nytt utlåtande, med anledning af en framställning

från statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, hvari denne anhöll

om ombudens yttrande i frågan, huruvida särskilt med hänsyn till

Sveriges landthushållning och därmed i samband stående näringar åtgärder

måtte kunna vidtagas i syfte att inskränka emigrationen. I ombudens

yttrande med anledning af denna framställning berördes visserligen icke

direkt frågan om statens egnahemslånerörelse, men framhöllos såsom

bidragande orsak till emigrationen svårigheterna att förvärfva mindre

jordlotter, passande för själfständiga småbruk; samt uttalades, att hvad

som till afhjälpande af denna brist ditintills åtgjorts genom försäljning

af mindre kronodomäner och lagstiftning rörande ägostyckning in. m.

ingalunda varit tillräckligt, i följd hvaraf fordrades en målmedveten

verksamhet från statens sida, riktad direkt på bildandet af dylika själfständiga

småbruk.

. Landtbruksstyrelsen betonade i sitt utlåtande framförallt nödvändigheten

af, att något atgjordes för att hämma landtarbetarnes öfverflyttning

från landsbygden till städerna, äfvensom för att från industricentra

till landsbygden återbörda den stam af goda arbetskrafter, som

dit öfverflyttat. Då beredandet af egna hem åt arbetarne syntes vara

ett af de bästa sätten att vid landsbygden fästa dessa, samt kommitténs

förslag om egnahemslån vore ägnadt att i hög grad befrämja egnahemsbildningen,

ansåg sig styrelsen böra förorda detta, helst de anmärkningar,

som framställts mot detsamma, enligt styrelsens förmenande,

icke, i betraktande af de fördelar förslagets antagande skulle medföra,

vore alltför tungt vägande. Emellertid gjorde landtbruksstj^relsen mot

* 15

114

4

vissa af förslagets detaljer en del erinringar. Styrelsen ansåg sålunda,

att för ett så högt belopp som 4,000 kronor skulle i de flesta delar af

landet kunna inköpas en så stor fastighet, att ägaren från arbetare

skulle blifva förvandlad till hemmansägare. Då det emellertid icke vore

uteslutet, att ett arbetarehem i vissa landsändar kunde draga en jämförelsevis

hög kostnad, föreslog styrelsen att för hvarje län skulle af

Kungl. Magt på egnahemsnämndens förslag bestämmas det högsta

sammanlagda värde, hvartill jord med åbyggnad vid såväl jordbrukslägenhet

som bostadslägenhet finge uppgå.

Äfven statskontoret uttalade sig i hufvudsak för kommitténs förslag

ehuru med vissa modifikationer. Bland annat framhöll statskontoret,

att med den af kommittén föreslagna sammansättningen af egnahemsnämnderna

det i själfva verket skulle blifva länsstyrelserna, som finge

utföra egnahemsnämndernas hufvudsakliga åligganden. Statskontoret

förordade därför, att nämnderna skulle gifvas en själfständig ställning,

hvilket lämpligast skulle ske genom att desamma försåges med en fast

anställd, af staten aflönad sekreterare, hvilken skulle öfvertaga de bestyr,

som enligt förslaget blifvit ålagda länsstyrelserna och dess tjänstemän.

Härjämte förordade statskontoret en förkortning af amorteringstiden

samt framhöll, att det vore mindre lämpligt att i lag fastslå en viss

räntefot. Vidare förordades regelbundna besiktningar å belånade lägenheter

till utrönande af, att den säkerhet staten genom inteckningar hade

i lägenheterna icke försämrades.

Fullmäktige i riksgäldskontoret afgåfvo utlåtande öfver kommitténs

förslag endast såvidt det angick den föreslagna räntefoten. Fullmäktige

framhöllo därvid att, om medel för lånerörelsen anskaffades genom upptagande

af lån, statens utlåningsränta borde bestämmas efter den ränta

staten för det nya lånet i fråga finge vidkännas och icke efter medelräntan

å förut upptagna statslån. Då upplåningsräntan vid skilda tidpunkter

ställde sig åtskilligt olika, syntes det mindre lämpligt att i lag

fixera en viss räntefot, som då tid efter annan måste ändras efter upplåningsräntans

växlingar. Ehuru staten antagligen skulle kunna upplåna

medel mot en effektiv ränta af 3.7 5 procent, ansåge likväl fullmäktige,

att statens kostnader genom ränteförlust under tiden, innan medlen hunne

utlånas, samt genom förluster icke skulle kunna täckas med mindre

egnahemslånen utlämnades mot en ränta af 4 procent.

Kungl. Maja Vid frågans behandling i regeringen yttrade föredragande departe

af

ennahtmi mentschefen, bland annat, att han i likhet med kommittén och de flesta

akommitte“r af de myndigheter, som yttrat sig i frågan, vore af den åsikt, att

förslag.

115

staten borde träda emellan för understödjande af de mindre bemedlades

egnahemssträfvanden samt att denna statens mellankomst borde ske

genom utlämnande af lån på billiga villkor. Hvad därefter till en

början anginge frågan om de olika slag af lägenheter, som skulle kunna

belånas, vore departementschefen enig med kommittén däri, att det vore

lämpligt att särskilja å ena sidan bostadslägenheter och å andra sidan

jordbrukslägenheter, hvartill då skulle hänföras sådana lägenheter, hvilka

vore afsedda för drifvande af jordbruk i egentlig mening. Däremot

kunde departementschefen icke biträda kommitténs åsikt, att jordbrukslägenheterna

icke skulle vara större än att ägaren fortfarande vore för

sin utkomst hänvisad till arbete hos andra.

Vid fastslåendet af grunderna för bildandet af bostadslägenheter

hade man att taga hänsyn icke till någon viss eller några vissa näringseller

industrigrenar, hvilka skulle kunna däraf direkt beröras, utan endast

till det allmänna inflytandet på nationalvälståndet. Annorlunda ställde

sig saken, då det gällde jordbrukslägenheter. En ändamålsenlig uppdelning

af den till odling tjänliga jorden vore nämligen ett hufvudvillkor

för att det största möjliga utbyte skulle kunna vinnas. Vid

uppmuntrande till bildande af jordbrukslägenheter måste därför gifvetvis

ett afgörande afseende fästas därvid, att lägenheterna anordnades på

ett sådant sätt, att de kunde påräknas lända jordbruket i landet i stort

sedt till gagn. Man måste därför gå ett steg längre än af kommittén

förordats och söka befordra jämväl tillkomsten af sådana smärre själfständiga

jordbruk, på hvilka innehafvaren kunde lifnära sig och sin

familj utan att söka arbete hos andra. Riksdagen hade för öfrigt i sin

skrifvelse den 14 maj 1891 framhållit önskvärdheten af en talrik befolkning

af smärre själfständiga jordbrukare. Erfarenheten från Danmark

visade, att sådana själfständiga småbruk vore i hög grad bärkraftiga

och ägnade att utöfva ett märkbart inflytande på landets produktion af

landtmannaprodukter.

Beträffande den af kommittén föreslagna organisationen för utlämnande

af lånen kunde det icke nekas, att en anordning, som i fråga

om hvarje särskildt låneunderstöd kräfde samarbete mellan så många

olika myndigheter och tjänstemän, som kommitténs förslag förutsatte,

icke verkade tilltalande. Hvad särskildt anginge den kommunalnämnderna

enligt förslaget tillagda uppgiften kunde ifrågasättas, om dessa

nämnder vore fullt lämpliga härför. Då uppdraget att vara ordförande

eller ledamot i kommunalnämnd icke vore frivilligt, kunde man icke

rimligtvis vänta, att kommunalnämndens ordförande och ledamöter skulle

ägna sig åt bestyret med egnahemsrörelsen med det lefvande intresse,

116

som vore en nödvändig förutsättning för att lånerörelsen skulle kunna

tänkas utveckla sig i den rätta riktningen. Genomförandet af den af

kommittén föreslagna anordningen skulle dessutom säkerligen komma

att medföra ganska dryga kostnader för statsverket. Rese- och traktamentsersättningar

till egnahemsnämndernas ledamöter och biträden samt

till egnahemsombuden, i den mån desamma finge företaga besiktningar,

kunde lätt springa upp till afsevärda belopp. Därest lånerörelsen skulle

taga fart, blefve det därjämte antagligen nödvändigt att antingen öka

personalen hos länsstyrelsen eller att anställa en särskild sekreterare

hos hvarje egnahemsnämnd.

På grund af hvad sålunda anförts ansåg departementschefen lånerörelsen

kunna bäst ordnas genom anlitande af mellanhänder. Vid afgörande

af frågan om hvilka personer eller korporationer, som kunde

anses lämpliga såsom mellanhänder, hade man att taga hänsyn till det

intresse man hos vederbörande kunde vänta för egnahemsbildning af

det ena eller det andra slaget. Då det gällde bildande af bostadslägenheter

i närheten af stora städer eller andra betydande industricentra

eller i allmänhet vid beredande af egna hem åt i industriens

tjänst anställda arbetare, vore ur den angifna synpunkten egnahemsföreningar

äfvensom arbetsgivare att anse såsom synnerligen lämpliga

mellanhänder. Då frågan om tillgängliga statsmedels utlämnande till

mellanhänderna skulle vara beroende af Kungl. Maj:ts pröfning, och

någon svårighet icke kunde finnas för Kungl. Maj:t att erhålla tillförlitliga

upplysningar angående sådana föreningar eller arbetsgivare,

som anmält sig till erhållande af lån af ifrågavarande medel, behöfde

man icke frukta för att olämpliga mellanhänder skulle komma att användas.

Hvad åter anginge sådana å den egentliga landsbygden spridda

bostadslägenheter, som förvärfvades af mindre handtverkare eller yrkesidkare,

äfvensom beträffande jord bruks! ägenheter hade departementschefen

trott sig finna de bästa mellanhänderna i landets hushållningssällskap.

Dessa vore organiserade på sådant sätt, att de i regel hade

underafdelningar eller åtminstone ombud i de särskilda orterna inom

sina områden. Beredning af ärendena skedde otta genom särskilda beredningsko

m mi ttéer, hvar och en för sin särskilda grupp af ärenden,

hvilka kommittéer vore sammansatta med hänsyn till det slag af ärenden

de hvar för sig hade att handlägga. Nästan alla hushållningssällskap

anordnade årligen genom en särskild nämnd premiering af mindre jordbruk.

Denna nämnd stode på grund af sitt uppdrag städse i närmaste

beröring med länets mindre jordbrukare. På grund af allt detta funnes

hos hushållningssällskapen de bästa förutsättningar icke blott för att

117

själfva kunna förskaffa sig kännedom om de personer, som önskade

erhålla lån, och om de lägenheter, hvarå lån söktes, äfvensom för att

utöfva kontroll öfver lägenheternas skötsel, utan äfven för att bland

allmänheten sprida kunskap om lånerörelsen och villkoren för låns erhållande

samt att lämna lånesökande och låntagare råd och anvisningar.

Genom att anlitas såsom mellanhänder vid lånerörelsen skulle hushållningssällskapen

säkerligen icke komma att afsevärdt betungas. Emellertid

skulle alltid en del ökade kostnader komma att härigenom uppstå för

dem, hvarjämte en eller annan förlust antagligen icke skulle kunna undvikas.

Utan att sällskapen bereddes någon ekonomisk förmån i form af

statsbidrag, som kunde utjämna nämnda kostnader och förluster, syntes

deras biträde med lånerörelsen icke kunna ifrågasättas. Någon anledning

att lämna sådant bidrag till föreningar och arbetsgifvare förelåge icke,

enär särskilda kostnader i anledning af lånerörelsen icke behöfde för dem

löranledas, hvarjämte de lättare än hushållningssällskapen kunde förebygga

förluster. Dessutom borde ihågkommas, att föreningar och arbetsgifvare,

som inläte sig på låneförmedling, gjorde detta frivilligt.

Då lånerörelsen till en början, innan dess verkningar hunnit blifva

kända, icke borde gifvas alltför stor omfattning, syntes det departementschefen

välbetänkt att, såsom kommittén föreslagit, anvisa medel till

lånerörelsen endast för fem år. Ur samma synpunkt vore det lämpligare

att till en början disponera för lånerörelsen allenast 2 miljoner kronor

årligen eller för fem-årsperioden 10 miljoner. Hvad anginge de utlämnade

lånens förräntning, syntes en utlåningsränta af 4 procent vara

väl hög. Då emellertid dessa lån sannolikt icke skulle kunna utlämnas

mot lägre ränta än 4 procent, därest staten själf för ändamålet skulle

upplåna medel, vore det önskligt, om de nödiga medlen kunde beredas

på annat sätt än genom upplåning. Departementschefen ansåge för

sin del, att staten i arbetareförsäkringsfonden ägde en tillgång, som

skulle kunna för ändamålet anlitas. Denna fond vore, såväl på grund

af sin storlek som äfven på grund af, att det med densamma afsedda

ändamålet stode i nära samband med egnahemsfrågan, särskildt lämpad

att tagas i anspråk.

Beträffande den säkerhet staten skulle fordra för de till låneförmedlarne

utlämnade lånen ansåge departementschefen sådan säkerhet

icke böra affordras hushållningssällskapen, hvilka måste anses fullt goda

för de förbindelser de iklädde sig. Hvad åter anginge föreningar och

arbetsgifvare borde dessa ställa säkerhet, som af statskontoret godkändes.

Med hänsyn såväl till nödvändigheten af, att fonden icke förorsakades

förluster, som äfven till önskvärdheten af, att enskilda personer icke

118

inläte sig i borgensförbindelser för egnahemsrörelsen, borde föreskrifvas,

att såsom säkerhet för lån, som lämnades förening eller arbetsgivare,

icke måtte godkännas endast inteckningar i egnahemslägenheter och ej

heller borgen, för så vidt denna ej vore utfärdad af kommun.

I fråga om de särskilda bestämmelserna för låns utlämnande till

arbetare syntes det departementschefen, att, i fråga om jordbrukslägenheter,

den af kommittén föreslagna maximigränsen borde kunna

höjas så, att lån finge utlämnas till belopp motsvarande s/6 af lägenheternas

värde. För att förhindra det låneförmedlarne för att trygga

sig mot risk hellre skulle sätta lånebeloppen låga i förhållande till

lägenheternas värden än ägna låneansökningarna den noggranna pröfning,

som för rörelsens framgång vore erforderlig, borde bestämmas

vissa minimigränser för lånens utlämnande, nämligen för jordbrukslägenheter

*/s och för bostadslägenheter 3/b af det beräknade värdet.

Den, som själf ägde så mycket, att han kunde bekosta, vid bildande af

jordbrukslägenhet, förutom inventarier, en tredjedel af själfva lägenheten,

samt, vid bildande af bostadslägenhet, två femtedelar af lägenheten,

syntes för öfrigt icke vara i behof af det kraftiga bistånd, som

skulle vara förutsättning för låns erhållande.

Med anledning däraf, att lånerörelsen borde afse äfven bildandet

af fullt själfständiga jordbruk, borde det af kommittén föreslagna maximivärdet

å jordbrukslägenheter höjas till 6,000 kronor. Det vore visserligen

sant, såsom på vissa håll framhållits, att man i eu del landsändar

redan för 4,000 kronor kunde inköpa en mindre hemmansdel. Dä lånerörelsen

emellertid vore afsedd att befordra tillkomsten af helt nya jordbrukslägenheter,

samt kostnaden för inköp af mark och uppförande af

nya byggnader vore betydligt större än kostnaden för inköp af en äldre

lägenhet, vore det angeläget, att värdet icke sattes för lågt. I fråga

om ränta och återbetalning ville departementschefen förorda en räntefot

af 3.5 procent, samt att den årliga annuiteten för alla lån, såväl till

jordbrukslägenheter som till bostadslägenheter, sattes till 6.5 procent.

I fråga om kontrollen å lånerörelsen borde, enligt departementschefens

mening, föreskrifvas, att afskrift af lånekontrakt, som upprättats

mellan låneförmedlaren och låntagaren, genom låneförmedlarens försorg

ofördröjligen efter upprättandet skulle insändas till landtbruksstyrelsen

samt att denna styrelse, därest den funne kontraktet ej vara uppgjordt

i öfverensstämmelse med gällande villkor och bestämmelser, ofördröjligen

skulle göra anmälan därom till Kungl. Maj:t. Vidare borde föreskrifvas,

att låneförmedlaren skulle hafva att årligen till landtbruksstyrelsen afgifva

fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen

%

119

under det nästföregående kalenderåret. Genom dessa anordningar och genom

anlitande af de landtbruksstyrelsen underlydande, för olika grenar af laudthushållningen

anställde kringresande tjänstemännen borde utan särskild kostnad

för staten tillfälle gifvas att följa lånerörelsen och dess utveckling.

Vid 1904 års riksdag framlades proposition (nr 92) i ämnet, därvid

i öfverensstämmelse med hvad departementschefen sålunda anfört föreslogs,

att af arbetareförsäkringsfondens kapitaltillgång finge under åren

1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst 10 miljoner kronor att

såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgivare,

hvilka ville genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle

att på landsbygden förvärfva egna hem, att för lån, som af Kungl.

Maj:t sålunda beviljades, skulle gälla vissa i propositionen närmare angifna

allmänna villkor och bestämmelser, att Kungl. Maj:t måtte äga

meddela de ytterligare föreskrifter, som i afseende å lånerörelsen kunde

finnas erforderliga, att Kungl. Maj:t finge af arbetareförsäkringsfondens

räntemedel årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för

betäckande af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och

möjliga förluster ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap

en half procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari

sällskapet på grund af från fonden utbekomna lån vid årets början

häftat till staten.

Vid samma riksdag väcktes i föreliggande fråga ett stort antal

motioner, för hvilka här nedan en redogörelse lämnas.

Herr P. P. Waldenström, hvilken varit ledamot i egnahemskommittén,

hemställde i motion nr 238, att Riksdagen med afslag å Kungl.

Maj:ts proposition måtte antaga hvad kommittén föreslagit. I afseende

på sättet för anskaffande af nödiga medel till lånerörelsen hemställdes

uti tvenne lika lydande motioner, en i Första och en i Andra kammaren,

den förra med nr 62 och den senare med nr 268, att Riksdagen med

afslag å propositionen i hvad den afsåge, att medel från arbetareförsäkringsfonden

skulle användas till beredande af egnahemslån, måtte

dels bemyndiga riksgäldskontoret att under åren 1905—1909 tillhandahålla

statskontoret ett belopp af högst 10 miljoner kronor för bildande

af eu egnahemslånefond, dels medgifva, att inbetalda annuiteter finge

intill utgången af år 1909 tilläggas fonden, dels besluta, att riksgäldskontoret

skulle af fonden erhålla godtgörelse för den ränteförlust, som

genom berörda medels öfverlämnande till fonden för riksgäldskontoret

förorsakades, dels och medgifva, att det föreslagna förvaltningsbidraget

till hushållningssällskapen finge utgå af fondens medel. I en annan

Kungl.

proposition

till Riksdagen

1904.

Motioner

vid samma

riksdag.

120

motion, nr 263 i Andra kammaren, hemställdes, bland annat, att Riksdagen

mätte besluta att, därest arbetareförsäkringsfondens kapitaltillgångar

skulle användas för det i den kungl. propositionen angifna ändamål,

statsverket skulle årligen godtgöra fonden för all den minskning

eller förlust till kapital och ränta, som härigenom uppstode för fonden.

En motionär i Andra kammaren framhöll i motion nr 265, att, ehuru

egnahemsfrågan för de större städerna vore af annan karaktär än för

landsbygden, borde likväl arbetarna i städerna icke förmenas att i de

fall, då sådant läte sig göra, söka egnahemslån för uppförande af egna

bostadslägenheter å till staden hörande område. I två olika motioner

i Andra kammaren riktades anmärkningar mot förslaget, att egnahemslån

icke skulle kunna lämnas för bildandet af annat hem än sådant, där

innehafvaren ägde såväl jordområdet som därå uppförda byggnader. I

den ena af dessa motioner (nr 253) framhölls, att på grund af en dylik

bestämmelse^ egnahemslån icke skulle kunna få åtnjutas af den del af

Bohusläns fiskarebefolkning, som byggde å Kungl. och Hvitfeldtska

stipendieinrattningens mark äfvensom å sådana kronans holmar och

skär, som vore upplåtna till fiskarebefolkningens nyttjande. Med anledning

häraf hemställdes i motionen, att de föreslagna lånevillkoren för

bostadslägenheter måtte ändras därhän, att lån skulle kunna utgå äfven

till den, som endast hade stadgad åborätt till tomten, och att i sådant

fall annan säkerhet för lånet än inteckning skulle kunna godtagas.

1 den andra motionen (nr 261) framhölls, att samma fördelar, som

vunnes genom ett eget hem på fri grund, kunde erhållas genom ett

eget hem på ofri grund, därest succession i rätten till detsamma tilikomme

vederbörande innehafvares arfvingar samt dessutom trygghet

förelåge, att icke den för lägenheten utgående afgälden oskäligt förhöjdes,

då fråga blefve om förlängning af besittningstiden. I viss mån

vore det till och med fördelaktigare med ett eget hem på ofri grund,

i det att vid innehafvarens frånfälle fordrades mindre medel för det af

barnen, som ville öfvertaga hemmet, att utlösa sina medarfvingar. Då

det gällde upplåtande af egna hem från statens egen jord, vore det

för staten en fördel, om sådant kunde ske, icke med äganderätt utan

endast med besittningsrätt. Med anledning häraf föreslogs i motionen

att låneunderstöd, då det gällde egna hem å staten tillhörig mark, företrädesvis

måtte utlämnas för bildande af egna hem med endast brukningsrätt,

att sådan brukningsrätt skulle kunna gå i arf samt kuuna

öfverlåtas eller annorledes disponeras såsom vanlig egendom, att för

brukningsrätten skulle af staten årligen upptagas en förutbestämd skälig

ansedd afgäld eller ränta, som dock skulle kunna tid efter annan revi

-

121

deras, samt att såsom säkerhet för erhållande af lån i dylikt fall ej skulle

fordras annat än brukarens skuldförbindelse jämte den förskrifning å

brukningsrätten och uppförda åbyggnader, som möjligen kunde anordnas.

I tvenne motioner i Andra kammaren (nr 242 och 251) riktades

anmärkningar mot, att maximivärdet för bostadslägenheter, i enlighet

med hvad kommittén föreslagit, begränsats till 3,000 kronor. Till stöd

härför framhölls, att kostnaderna för uppförande af en bostadslägenhet

vört* väsentligt olika i skilda delar af landet, samt att denna kostnad i

närheten af de större städerna vida öfverstege 3,000 kronor. I den

ena motionen hemställdes därför om sådan ändring i den kungl. propositionen,

att maximivärdet för bostadslägenheter bestämdes till 4,000

kronor. I den andra motionen åter föreslogs, att maximivärdet för

bostadslägenheter måtte bestämmas för lägenhet å den städerna omgifvande

landsbygden till 5,000 kronor samt för lägenhet å den rena

landsbygden till 3,000 kronor. Sistnämnda motion upptog äfven förslag,

att såsom låneförmedlare skulle kunna antagas äfven aktiebolag.

Motion nr 256 i Andra kammaren riktade sig mot den i propositionen

förekommande bestämmelsen, att lån i regel ej borde utlämnas

till den, som vore under 25 eller öfver 50 år, därvid föreslogs, att förstnämnda

åldersgräns skulle i stället bestämmas till 21 år.

Två motionärer framhöllo i motioner nr 241 och 244 i Andra

kammaren, att, då i sammanhang med genomförandet af 1901 års

härordning eu mängd indelta soldater, ryttare och båtsmän erhöllo

afsked från krigstjänsten samt de af dem innehafda torpen återföllo till

rote- eller rusthållen, åtgärder borde vidtagas för att de afskedade

krigsmännen måtte beredas tillfälle att inlösa sina torp. Mycket skulle

vara vunnet, om egnahemslån för detta ändamål kunde beviljas. Med

anledning häraf föreslogs, att Riksdagen skulle särskilt uttala, att afgående

indelta knektar och båtsmän skulle kunna erhålla egnahemslån

och detta utan afseende på de bestämmelser om viss ålder såsom förutsättning

för rätt att erhålla egnahemslån, som i öfrigt kunde bestämmas.

Såväl den kungl. propositionen som förenämnda motioner behandlades

af särskildt utskott (nr 2).

Beträffande begreppet »eget hem» anslöt sig utskottet till den af

egnahemskommittén och Kungl. Maj:t häfdade uppfattningen, att detta

begrepp, när det gällde frågan om statens understöd, borde fattas

endast såsom eget hus på fri och egen grund. Utskottet ansåg emellertid,

att från denna princip borde göras ett undantag till förmån för dem,

som byggde å Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningens mark.

Hvad åter anginge frågan om statens medverkan till egnahemsbildningar

*16

122

skulle omfatta endast landsbygden eller utsträckas jämväl till städernas

områden, biträdde utskottet Kungl. Maj:ts förslag, att lån skulle kunna

lämnas endast för uppförande af egna hem å landsbygden.

Beträffande den viktiga frågan om lånerörelsen skulle drifvas direkt

af staten på sätt, i kommitténs af herr Waldenström motionsvis upptagna

förslag förutsatts eller genom ekonomiskt ansvariga mellanhänder på

sätt Kungl. Maj:t föreslagit, anslöt sig utskottet äfvenledes till Kungl.

Maj:ts förslag. Då kommunalnämnderna och kronobetjäningen, i hvilkas

hand tyngdpunkten af bedömandet i fråga om lånens utlämnande och

förverkande skulle komma att ligga, antagligen genom den mångfald

af bestyr och uppgifter, som ålåge dem, skulle blifva hindrade att ägna

nödig tid och omtanke åt egnahemssträfvandena, samt egnahemsnämndernas

arbete lätt skulle kunna antaga alltför ämbetsmannamässiga

former, vore det bättre att anförtro lånerörelsen åt mellanhänder, hvarigenom

skulle vinnas, icke blott att lånerörelsen komme att utveckla sig

under friare former, utan äfven att anordningarna för lånerörelsen skulle

komma att bättre ansluta sig till redan bestående förhållanden. Då

hela lånerörelsen finge anses såsom ett försök, vore det mindre lämpligt

att för densamma organisera eu detaljerad förvaltning med särskildt

inrättade statsorgan. De af Kungl. Maj:t föreslagna mellanhänderna,

hushållningssällskap och föreningar, syntes utskottet vara särskildt

lämpliga. Med föreningar borde emellertid enligt utskottets förmenande

jämnställas för liknande ändamål bildade aktiebolag. Såväl af föreningar

som aktiebolag borde emellertid fordras vissa kvalifikationer, såsom att

de skulle vara bildade just i ändamål att befordra egna hems förvärf

af arbetare samt för detta ändamål organiserade på lämpligt sätt.

Vidare borde garantier finnas för att de verkade för sitt ändamål på

ett oegennyttigt sätt. Utskottet ansåg, att garantier i dessa afseenden

bäst skulle vinnas, om man fordrade, att de aktiebolag och föreningar,

hvilka skulle kunna anlitas som mellanhänder, skulle hafva bolagsordningar

eller stadgar upprättade i öfverensstämmelse med af Kungl.

Maj:t särskildt föreskrifna grunder. Hvad åter anginge Kungl. Mapts

förslag, att arbetsgivare skulle kunna anlitas som låneförmedlare, ansåg

sig utskottet icke kunna biträda detta, enär en sådan anordning i praktiken

kunde medföra betydelsefulla svårigheter, samt det ej heller vore

uteslutet, att arbetsgifvares verksamhet i angifvet syfte skulle kunna

lämna rum för misstydningar.

Mot Kungl. Majrts förslag, att låneutlämningen till en början skulle

inskränkas till en period af fem år samt begränsas till en totalsumma för

denna period af 10 miljoner kronor, hade utskottet icke något att erinra.

Beträffande sättet för de nödiga medlens anskaffande afstyrkte

utskottet Kung!. Maj:ts förslag om anlitande af arbetareförsäkringsfonden

och tillstyrkte bildandet af en egnahemslånefond genom medels

upplånande. Kapitalinbetalningar å utlämnade lån skulle då tilläggas

fonden. Från fonden skulle utgå icke blott förvaltningsbidrag till hushållningssällskapen

utan äfven godtgörelse till statskontoret för den

ränteförlust, som kunde uppkomma genom medels upplånande och öfverlämnande

till fonden.

Hvad därefter angick de särskilda villkoren för egnahemslåns

utlämnande uttalade sig utskottet i fråga om låntagares ålder för Kungl.

Maj:ts förslag. Då låneförmedlarne enligt detta skulle äga rätt att i

särskilda fäll medgifva undantag, syntes det utskottet vara tillräckligt

sörjdt för, att knektar och båtsmän skulle kunna erhålla egnahemslån,

äfven om de vore under 25 eller öfver 50 år. Något särskildt stadgande

om att sådana personer skulle kunna erhålla lån ansåg utskottet

vara hvarken lämpligt eller behöflig!.

Med afseende på indelningen i jordbruks- och bostadslägenheter

uttalade sig utskottet för, att vid lånens tilldelande ett visst företräde

lämnades jordbrukslägenheter framför bostadslägenheter.

Den af Kungl. Maj:t föreslagna minimigränsen för belåningsrätten

ansåg utskottet vara för hög, hvaremot utskottet medgaf, att en sådan

gräns vore nödvändig för förhindrande af att sådana personer komme

i åtnjutande af egnahemslån, hvilka hade möjlighet att på egen hand

anskaffa nödiga medel. Utskottet föreslog, att minimigränsen för belåningsrätten

såväl vid jordbrukslägenheter som vid bostadslägenheter sattes

till lägenheternas halfva värde.

Angående maximivärdena å de lägenheter, som skulle kunna blifva

föremål för belåning, uttalade sig utskottet beträffande bostadslägenheterna

för det af Kungl. Maj:t föreslagna värdet 3,000 kronor. Ehuru

utskottet i likhet med Kungl. Maj:t ansåg, att lån borde utlämnas äfven

för bildande af sådana jordbrukslägenheter, hvarå ägaren vore besuten,

ansåg utskottet, att åtminstone tills vidare, då lånerörelsen finge anses

befinna sig på försökets stadium, maximivärdet icke borde sättas så

högt som till 6,000 kronor. Utskottet föreslog ett maximivärde för

jordbrukslägenheter af 4,500 kronor, för hvilket belopp fullt själfständiga

lägenheter enligt utskottets förmenande skulle kunna förvärfvas eller skapas.

I fråga om den säkerhet, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle

affordras andra låneförmedlare än hushållningssällskap, uttalade sig

utskottet för borttagande af de särskilda restriktioner i fråga om

säkerhetens beskaffenhet, som af Kungl. Maj:t föreslagits. Därest för

124

stora fordringar i detta hänseende uppställdes, skulle, enligt utskottets

mening, så stora svårigheter kunna uppstå för dylika låneförmedlare,

att lånerörelsen icke genom dem finge den omfattning, som vore afsedd.

Utskottet ansåg, att äfven inteckningar i egnahemslägenheter borde till

visst lägre belopp, exempelvis hälften af lägenheternas uppskattade värde,

kunna godtagas såsom säkerhet.

Räntan å utlämnade egnahemslån föreslogs af utskottet till 3.6

procent och annuiteten till 6 procent vid jordbrukslägenheter och 7

procent vid bostadslägenheter, hvilket skulle medföra en amorteringstid

för de förra lägenheterna äf 26 år och för de senare af 21 år.

Den granskning af lånekontrakten, som i den kungl. propositionen

föreslagits, ansåg utskottet böra anförtros åt Konungens befallningshafvande

i de särskilda länen i stället för åt landtbruksstyrelsen, enär

hos Konungens befallningshafvande kunde förväntas större kännedom såväl

om ortens förhållanden som i afseende å de personliga omständigheterna, än

som kunde förutsättas hos ett centralt ämbetsverk. Låneförmedlarnes årliga

berättelser skulle i öfverensstämmelse härmed ingifvas till Konungens

befallningshafvande för att därefter öfversändas till landtbruksstyrelsen.

Vid frågans behandling i kamrarna bifölls den kungl. propositionen

med de af utskottet föreslagna ändringarna, dock att i fråga om maximivärdet

å jordbrukslägenheter Andra kammaren antog det af Kungl.

Maj:t föreslagna värdet 6,000 kronor, medan Första kammaren äfven i

denna del antog utskottets förslag, innefattande ett värde af 4,500 kronor.

Sedermera biföllo båda kamrarna ett af utskottet framställdt sammanjämkningsförslag,

enligt hvilket maximivärdet å jordbrukslägenheter

skulle vara 5,000 kronor.

Med anledning af Riksdagens beslut aflät och utfärdade sedermera

Kungl. Magt den 17 juni 1904 dels skrifvelse till statskontoret angående

bildande af en egnahemslånefond, dels kungörelser angående allmänna

villkor och bestämmelser för den af Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutade

egnahemslånerörelsen, dels kungörelse med särskilda föreskrifter

till iakttagande af hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar, hvilka

ville erhålla statslån från egnaliemslånefonden, dels ock kungörelse angående

formulär till sådan redogörelse, som årligen skulle af låneförmedlare

afgifvas till Konungens befallningshafvande.

Motion vill

Riksdagen

1904 i

städernas

egnahems - fråga.

Vid 1904 års riksdag väcktes i Andra kammaren utom de förut

nämnda ännu en motion, nr 127, i egnahemsfrågan. Motionen afsåg

beredande af medel för städernas arbetare och mindre bemedlade befolkning

att uppföra egna hem. Detta skulle enligt motionärens förslag

125

vinnus genom att postsparbankens styrelse berättigades att efter grunder,

som af Kungl. Maj:t bestämdes, af de i banken inlåtande medel, kvilka

icke behöfde hållas omedelbart tillgängliga för att möta uppsägning,

göra högst en tjugondedel fruktbärande genom utlåning till bostadsföreningar

och aktiebolag, hvilka hade till uteslutande uppgift att befordra

den allmännyttiga byggnadsverksamheten bland städernas arbetare

och mindre bemedlade befolkning. Alternativt föreslogs att bos Kungl.

Maj:t begära framläggande af förslag till sådant tillägg till förordningen

angående postsparbanken, hvarigenom denna bemyndigades att utlåna

en viss del af sina tillgångar för det i motionen angifna ändamål.

Motionen remitterades till sammansatta stats- och bankoutskottet. Med

hänsyn till den af Kungl. Maj:t framlagda stora propositionen i egnahemsfrågan,

och då det enligt utskottets förmenande vore mindre välbetänkt

att, innan egnahemsfrågan blifvit löst, fatta beslut om vissa

anordningar för det i motionen afsedda ändamålet, afstyrkte utskottet i sitt

betänkande nr 4 motionen. Densamma blef också af Riksdagen afslagen.

Vid 1905 års riksdag återupptogs motionen angående användande Motioner vid

af postsparbankens medel för utlåning till bostadsföreningar och bostads- Rlk13g(^en

aktiebolag. Motionären framhöll, i motion nr 94 Andra kammaren, att

statens egnahemslån hufvudsakligen vore afsedda för landsbygdens arbetare,

medan motionären ville hjälpa städernas arbetare i deras bostadsfråga.

Ehuru städernas arbetare enligt vederbörande författning kunde

erhålla egnahemslån för bildande af egna hem i den staden kringliggande

landsbygden, vore de praktiskt uteslutna från hjälp från egnahemslånefonden,

då det beslutade maximivärdet å bostadslägenheter vore

för lågt för att egna hem för ett sådant belopp skulle kunna bildas i

städernas närhet. Sammansatta stats- och bankoutskottet afstyrkte äfven

denna gång motionen med den motiveringen, att städernas arbetare

hade tillfälle att med egnahemslån uppföra bostadslägenheter å närliggande

landsbygd. Första kammaren biföll utskottets afslagsyrkande,

under det att Andra kammaren antog motionen. Frågan hade med

anledning häraf förfallit.

Vid 1905 års riksdag väcktes jämväl en motion (nr 119) om

ändring i kungl. kungörelsen angående allmänna villkor och bestämmelser

för egnahemslånerörelsen, afseende att maximivärdet å bostadslägenheter

måtte höjas från 3,000 kronor till 4,200 kronor. Till stöd för sitt förslag

anförde motionären, att det redan visat sig omöjligt att i närheten

af städerna uppföra egna hem för lägre totalkostnad än sist angifna

belopp. Statsutskottet, till hvilket motionen remitterades, hemställde

126

Motioner vid

Riksdagen

1906.

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1907.

Motioner vid

samma riksdag.

emellertid i sitt utlåtande nr 103, att motionen icke måtte föranleda till

någon åtgärd, och denna hemställan bifölls af Riksdagen.

Vid 1906 års riksdag återupptogs motionsvis frågan om de belåningsbara

lägenheternas maximivärden. Samme motionär, som år

1905 föreslagit höjning af bostadslägenheternas maximivärde till 4,200

kronor, framkom nu i motion nr 108 med enahanda förslag. I en annan

motion, nr 111, föreslogs, att maximivärdena skulle bestämmas, för jordbrukslägenheter

till 6,000 kronor och för bostadslägenheter till 4,000

kronor. Statsutskottet ansåg denna gång i utlåtandet nr 73, att erfarenheten

gifvit vid handen, att de dittill svarande maximivärdena vore för

låga, samt hemställde, att Riksdagen för sin del måtte besluta desammas

höjning till 6,000 kronor för jordbrukslägenheter och 4,000 kronor för

bostadslägenheter. Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen. Sedan

Riksdagens beslut i frågan blifvit af Kungl. Maj:t godkändt, utfärdades

den 11 maj 1906 kungörelse om förändrad lydelse uti ifrågavarande

afseende i kungörelsen den 17 juni 1904 angående de allmänna villkoren

och bestämmelserna för egnahemslånerörelsen.

Vid 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 145)

angående förändrade grunder för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen.

Såsom skäl för att en del ändringar i lånerörelsen ansågos

böra vidtagas så snart efter rörelsens första påbörjande anfördes, att

lånerörelsen icke vunnit den omfattning, som afsetts vid dess anordnande,

samt att, enligt till Kungl. Maj:t eller jordbruksdepartementet ingifna

framställningar, svårigheter i flera hänseenden mött och ställt sig hindrande

i vägen för rörelsens önskvärda utveckling. I anledning häraf

hade också chefen för jordbruksdepartementet rådfört sig med särskilda

efter Kung]. Maj:ts tillstånd tillkallade sakkunnige.

Vid föredragning af ärendet anförde chefen för jordbruksdepartementet

bland annat, att röster icke saknats, hvilka velat göra gällande,

att hela rörelsen från början ledts in på orätt väg genom systemet med

anlitande af mellanhänder, och att rörelsen borde omorganiseras därhän,

att densamma anförtroddes åt särskilda statens egna organ. Den ditintills

vunna erfarenheten om de svårigheter, som mött, hade emellertid

icke gifvit något bestämdt utslag för att det använda systemet vore

felaktigt. Innan någon systemförändring ifrågasattes, syntes det därför

departementschefen vara riktigast att tillse, huruvida icke genom förändringar

i vissa af detaljbestämmelserna ett mera fördelaktigt resultat af

rörelsen kunde uppnås.

127

Under de föregående åren hade endast två föreningar och ett

bolag anmält sig för erhållande af statslån nr egnahemslånefonden.

Enligt dåvarande bestämmelser skulle bolag och föreningar för att kunna

uppträda som låneförmedlare vara »för ändamålet särskildt bildade».

Då denna bestämmelse på vissa håll tolkats för begränsadt och därigenom

afskräckt en del bolag och föreningar från att söka statslån,

föreslogs den förändringen i gällande bestämmelser, att statslån skulle

kunna tilldelas aktiebolag och föreningar, hvilka hade till uppgift att

befrämja förvärfvandet af egna hem samt af Kungl. Maj:t vid pröfning

i hvarje särskildt fall befunnits vara lämpliga såsom mellanhänder vid

lånerörelsen, och hvilkas bolagsordningar eller stadgar vore upprättade

i öfverensstämmelse med af Kungl. Maj:t särskildt föreskrifna grunder.

Då enligt författningen egnahemslån skulle kunna tilldelas endast

»arbetare», men denna definition kunde föranleda, att ej mindre arbetsbefäl

och förmän än äfven i statens och kommunens tjänst anställda

betjänte blefve uteslutna från åtnjutande af egnahemslån, föreslogs, att

egnahemslån skulle kunna tilldelas »arbetare eller med dem likställda

personer». Vidare föreslogs, att med landsbygd skulle jämställas

sådant under stadens jurisdiktion hörande område, hvilket vore beläget

utanför det planlagda området. Beträffande den i författningen för

låntagarna stadgade åldersgränsen föreslogs, att minimiåldern skulle

nedsättas till 21 år.

Föredragande departementschefen framhöll, att det i en del fall

visat sig, att låneförmedlarne af hänsyn till sin säkerhet icke rättade

lånebeloppen efter låntagarnes behof utan satte desamma närmare den

bestämda lånegränsens minimum än dess maximum. Olämpligheten

häraf läge i öppen dag. De, som voro mest i behof af hjälp och därför

behöfde belåna så stor del af vederbörande lägenhets värde som

möjligt, finge lånebeloppet mest nedsatt och blefve nödsakade att på

annat håll till hög ränta och mot betungande villkor anskaffa tillskottslån,

såvida de ej föredroge att afstå från tanken att bilda eget hem.

Då staten anlitade ansvariga låneförmedlare, kunde emellertid till rättelse

i det påpekade missförhållandet ett förbud mot dylikt nedsättande af

lånebeloppet icke stadgas. Med anledning häraf läte sig annat icke

göra än att som ett önskemål framhålla, att låneförmedlarne måtte tilllämpa

den riktiga grundsatsen att rätta lånebeloppet efter behofvet. I

den mån som på grund af lånerörelsens ökade omfattning förvaltningsbidraget

stege, kunde däraf möjligen bildas en riskfond, i och för

ersättande af möjligen uppkommande förluster.

Beträffande den säkerhet, som enligt författningen skulle ställas

128

af andra låneförmedlare än hushållningssällskap, anförde departementschefen,

att, då det öfverlämnats till statskontoret att pröfva denna

säkerhets beskaffenhet, hade det förutsatts, att äfven egnahemsinteckningar,

om också till visst lägre belopp, skulle kunna godtagas

som säkerhet. Resultatet hade emellertid blifvit, att annan säkerhet än

borgen icke af statskontoret antagits. Detta förhållande vore emellertid

i hög grad ägnadt att afskräcka föreningar och bolag från deltagande

i lånerörelsen. Då det knappast vore lämpligt, att staten å ena sidan

förbjöde låneförmedlarne att för egnahemslånen kräfva annan säkerhet

än inteckning i egnahemslägenheterna, men å andra sidan själf icke

gillade dylik säkerhet utan fordrade annan, borde tillses, huruvida icke

staten i största möjliga utsträckning kunde godtaga dylika inteckningar

som säkerhet. Det kunde emellertid icke komma i fråga, att statskontoret

skulle ensamt hafva det stora besväret med granskning och

förvaring af egnahemsinteckningar. Fullmäktige i riksbanken hade på

framställd förfrågan meddelat, att riksbanken vore beredd att för statskontorets

räkning mottaga och förvalta ifrågavarande inteckningar,

dock under förutsättning att någon formell pröfning af inteckniugshandlingarna

icke skulle åligga riksbanken, att inkassering af räntor

ej skulle af riksbanken ombesörjas, samt att riksbanken ej heller skulle

hafva befattning med inteckningarnas bevakande vid konkurs eller vid

exekutiva åtgärder, hvaremot riksbanken vore villig föranstalta om

inteckuingarnas förnyande. Då sålunda trygghet vunnits för att statskontoret

icke skulle behöfva själf förvara inteckningarna, föreslog departementschefen

den förändringen, att såsom säkerhet för af ifrågavarande

låneförmedlare erhållet statslån skulle af statskontoret kunna antagas

inteckningar i egnakemslägenheter. Såsom villkor för ett sådant medgifvande

borde emellertid föreskrifvas, att inteckningarna läge inom 5/s,

respektive % af lägenheternas värde vid den tid, då inteckningarna

erbjödes statskontoret. Då af naturliga skäl egnahemsinteckningarna

icke kunde omedelbart ställas som säkerhet för det bekomna statslånet,

kunde det icke undvikas, att annan säkerhet till en början och för en

kortare tid måste ställas. Med anledning häraf föreslogs, att låneförmedlare

icke finge förvägras att under lånetiden Utbyta aflämnad

säkerhet mot annan.

Då det visat sig, att den för egnahemslån å jordbrukslägenheter

föreskrifna annuiteten af 6 procent medförde en årlig utgift för låntagaren,

som till sitt absoluta belopp kunde komma att betydligt öfverstiga

hvad som å de flesta orter betalas i årlig arrendeafgift för en

fastighet af motsvarande storlek och godhet, föreslogs, att annuiteten

129

skulle bestämmas till allenast 5 procent, hvarigenom amorteringstiden

koinrae att ökas från 20 till 36 år.

För undanrödjande af åtskilliga olägenheter, som uppstått på grund

af bestämmelsen, att låneförmedlare icke skulle äga att för egnahemslån

betinga sig annan säkerhet än första inteckning i vederbörande lägenhet,

föreslogs dels att uti lägenheten gällande inteckningar för annat än

fordran, hvilka icke hade afsevärd betydelse för lägenhetens värde,

måtte kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än den såsom säkerhet

för lånet lämnade, dels ock att låneförmedlare skulle äga att såsom förskott

å beviljad t egnahemslån utbetala större eller mindre del däraf

mot annan säkerhet än inteckning i egnahemslägenheten, hvarvid utbyte

af säkerhet sedermera skulle ske.

1 den i enlighet härmed aflåtna kungl. propositionen föreslogs

härförutom, att förvaltningsbidrag efter samma grunder som till hushållningssällskapen

skulle utgå jämväl till öfriga låneförmedlare. Det

hade visat sig, att den ditintills med afseende på förvaltningsbidraget

bestående olikheten mellan hushållningssällskapen och andra låneförmedlare

af de senare uppfattats som en obillighet mot dem. Såsom

skäl för de öfriga låneförmedlarnes jämställande med hushållningssällskapen

anfördes, att äfven de förra, i och för tillgodoseende af ett

statsintresse, åsamkades omkostnader och utsattes för risk, samt att fara

förelåg för, att dessa låneförmedlare, därest ersättning icke lämnades,

kunde för sina utgifter och förluster göra sig betäckta af egnahemslåntagarna,

exempelvis genom högre pris på den jord de möjligen till

handahöllo dessa.

I anledning af den kungl. propositionen väcktes inom Andra

kammaren fyra motioner, nr 255, 257, 265 och 268.

I en af dessa motioner framhölls, att bildandet af småbruk icke

kunde ske i någon större utsträckning, förr än staten iklädde sig verkliga

uppoffringar för ändamålet och utlämnade lån till vida lägre ränta än

den gällande. Sådana som bestämmelserna nu vore, finge egnahemsbyggaren

i ränta och amortering betala högre belopp än han till exempel

som torpare med kontant arrende hade att utgifva. Därtill komme, att

torparen ej svarade för nybyggnader eller skatter och i regel hade

billigare underhåll af husen. Under sådana förhållanden vore det lätt

förklarligt, om jordbruksarbetaren sökte sig in till städerna, där han å

kringliggande landsbygd kunde med egnahemslån förvärfva en bostadslägenhet

på relativt betydligt billigare villkor. Med anledning däraf

föreslogs dels borttagande af lånets uppdelning i en amorteringsdel och

en stående del, på det att amorteringen måtte kunna fortlöpa i en följd,

*17

130

till dess hela lånet vore guldet, och dels att annuiteten skulle utgöra

å lån till jordbrukslägenhet i landskommun 4.5 procent, för öfriga

egnahemslån i landskommun 5 procent samt för egnahemslån å stadsområde

5.5 procent, hvarvid i de olika fallen såsom ränta skulle beräknas

respektive 3.1, 3.6 och 4.1 procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Med en sådan anordning skulle samtliga lån i sin helhet blifva

slutamorterade på 36 år, eller samma tid, som i propositionen föreslagits

för amortering af hälften af ett till jordbrukslägenhet utlämnadt

lån.

I den andra motionen föreslogs, att samtliga lån skulle med bibehållande

af olika amortering förräntas endast efter 3 procent.

Den tredje motionären framhöll, att tendensen syntes gå i den riktningen,

att egnahemslånen till största delen komme att utgå för bildande

af egna hem i mindre samhällen. Därest Kungl. Maj:ts förslag om

utlämnande af lån äfven på stads område blefve antaget, skulle sannolikt

denna tendens komma att än ytterligare ökas. En sådan utveckling

stode emellertid ej i öfverensstämmelse med afsikten med hela rörelsen.

Om man ville återföra rörelsen till att i främsta rummet tillgodose

bildandet af jordbrukslägenheter, finge man gifva akt på, att villkoren

för bostadslägenheter ej ställde sig alltför mycket gynnsammare än de

villkor, som lån för jordbrukslägenheter betingade. Ett sätt att vinna

större skillnad mellan villkoren för de båda lånekategorierna vore att

höja annuiteten för bostadslånen. Bostadslägenheterna kunde för öfrigt

lätt bära en något förhöjd afgift. Motionären föreslog därför, att jordbrukslån

skulle förräntas med 3.6 procent, medan däremot bostadslån

skulle löpa med 4 procents ränta, samt att annuiteten å amorteringsdelen

skulle utgöra vid jordbrukslån 6 procent och vid bostadslån 8

procent.

I den fjärde motionen hemställdes, att den förändring i gällande

bestämmelser måtte vidtagas, att äfven kommun skulle i likhet med

hushållningssällskap kunna godkännas som låneförmedlare och därvid

slippa att utöfver skuldförbindelse ställa särskild af statskontoret godkänd

säkerhet. Till stöd för detta förslag framhölls, att kommunen

skulle kunna sköta lånerörelsen under betydligt friare och mindre tungrodda

former än hushållningssällskapen, att kommunen hade färdiga

organ och kunde betraktas som synnerligen vederhäftig för de omhänderhafda

medlen, samt att de lånesökande skulle mera obesväradt vända

sig till kommunens tjänstemän för erhållande af lån än till de vederbörande,

som ditintills haft saken om hand.

Statsutskottet, som till behandling förehade såväl den kungl. pro

-

131

positionen som förenämnda motioner, hemställde i sitt utlåtande nr 173

om afslag å samtliga förslagen. Som skäl härför anförde utskottet, att

det icke syntes tillrådligt att, innan lånerörelsen hunnit vinna någon

större omfattning och innan någon tillförlitlig erfarenhet om dess förutsättningar

och verkningar hunnit samlas, besluta ändringar i grunderna

för densamma.

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets

hemställan om afslag, hvaremot Andra kammaren antog det

kungl. förslaget. Frågan hade sålunda förfallit för denna gång.

Med anledning af till Kungl. Maj:t inkomna framställningar om

tillstånd till fortsatt egnahemslånerörelse inom Fors och Klosters socknar

i Södermanlands län, äfven sedan dessa från och med den 1 januari 1907

införlifvats med Eskilstuna stad, föreslog Kungl. Magt i proposition

nr 146 till 1907 års riksdag, att egnahemslån skulle utan hinder af

socknarnas inkorporering få under år 1907 utlämnas till förvärfvande

af egna hem inom de delar af nämnda socknar, för hvilka stadsplan

icke fastställts. Detta förslag tillstyrktes af statsutskottet och bifölls

af Riksdagen.

Vid 1908 års riksdag framlades ånyo proposition, nr 96, i frågan.

Under det att farhågor förut yppats för att lånerörelsen icke skulle

taga den omfattning, som önskligt vore, hade i de af låneförmedlarne

gjorda ansökningarna om statslån för år 1908 en ändring härutinnan

gjort sig synnerligen märkbar. För år 1908 hade nämligen begärts statslån

till så stort belopp, att behofvet icke kunnat täckas med hvad som återstått

af det för hela fem-årsperioden 1905—1909 anvisade beloppet af

10 miljoner kronor, i följd hvaraf nedsättningar i de begärda beloppen

måst företagas. Vid dessa nedsättningar hade tagits hänsyn dels till

omfattningen af låneförmedlarnes lånerörelse under de föregående åren

och dels därtill att, enligt af riksdagen år 1904 gifven anvisning, företräde

borde lämnas jordbrukslån framför bostadslån. Då emellertid efter

utan ordnandet af de för år 1908 beviljade statslånen medel saknades

till lånerörelsens fortsättande, måste frågan om anskaffande af ytterligare

medel upptagas till behandling. Enligt vederbörande departementschefs

mening borde dylika medel nu beviljas för en ny femårsperiod

nämligen för tiden 1909—1913. För undvikande dels af att de

anvisade medlen genom stark efterfrågan skulle taga slut före periodens

tilländagång och dels af de vådor, som kunde följa af en alltför snabb

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1907 angående

egnahemslånerörelsen

i

Fors och

Klosters

socknar.

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1908 angående

statens

egnahemslånerörelse.

Motioner i

samma ämne.

132

utveckling af rörelsen, syntes det departementschefen, att en begränsning

af den årliga utlåningssumman för framtiden borde göras. På

grund af de erfarenheter, som redan vuunits, ansågs det årliga maximibeloppet

lämpligen kunna sättas till 5 miljoner kronor. Därjämte fann

departementschefen nödigt, att ytterligare medel särskildt för år 1908

ställdes till förfogande för lånerörelsen. I enlighet härmed föreslogs i

en kungl. proposition, att Riksdagen måtte bemyndiga riksgäldskontoret

att, på rekvisition i mån af behof, till egnahemslånefonden öfverlämna

ej mindre för år 1908 ett belopp af högst 800,000 kronor än äfven

för hvart och ett af åren 1909—1913 medel till så stort belopp, som

funnes erforderligt för att tillsammans med till fonden inflytande ränta

och kapitalinbetalningar å utlämnade lån samt andra fonden tillhöriga

medel såväl bestrida den till riksgäldskontoret utgående ersättningen

för ränteutgift som ock tillgodose ett årligt lånebehof af 5 miljoner

kronor.

Vid ärendets föredragning hade departementschefen ifrågasatt,

huruvida icke en begränsning af egnahemslånefondens verksamhet enbart

till den egentliga landsbygden vore af behofvet påkallad. Departementschefen

hade härom yttrat, att, då Riksdagen år 1904 uttalat, att

ett visst företräde borde lämnas lån för jordbrukslägenheter framför

lån för bostadslägenheter, meningen härmed icke så mycket hade varit

att ställa enstaka bostadslägenheter på landsbygden, behöfliga för handtverkare,

fria arbetare med flera, i efterhand i förhållande till jordbrukslägenheterna

utan fast mera att förebygga det fondens medel hufvudsakligen

toges i anspråk för bostadslägenheter å orter med större

sammanträngd befolkning. Utvecklingen syntes emellertid sträfva därhän,

att allt större del af fonden komme att användas till bostadslägenheter

just å dylika orter. Det kunde sålunda ifrågasättas, huruvida

man, för att fondens användning skulle kunna begränsas till det ändamål,

för hvilket den hufvudsakligen bildats, borde från fondens verksamhetsområde

afskilja orter med sammanträngd befolkning, så snart stadsplanelagen

där tillämpades. Då emellertid dessa orters egnahemsfråga utgjorde

ett samhällsintresse af framstående vikt, men något förslag till ordnande

af denna fråga icke förelåge, syntes det olämpligt att för det dåvarande

utestänga ifrågavarande orter från de fördelar, som egnahemslånefonden

beredde dem.

På grund af hvad sålunda af departementschefen anförts, föreslogs

icke heller i propositionen några ändringar i angifven riktning

beträffande de lägenheter, som kunde blifva föremål för belåning med

medel från fonden. Tvärtom upptogs i propositionen det i propositionen

133

till 1907 års riksdag intagna förslaget, att lån skulle kunna lämnas

äfven för lägenheter å stadens utom det planlagda området belägna

mark. Däremot hade Kungl. Maj:t med hänsyn till den stegrade efterfrågan

på lån ur egnahemslånefonden ansett sig böra i de i propositionen

föreslagna allmänna villkoren och bestämmelserna för lånerörelsen

intaga en bestämmelse, som uttryckligen fastslog, att vid konkurrens

mellan låneförmedlare om statslån från fonden lån till förvärfvande af

jordbrukslägenheter i regel skulle äga företräde framför lån till förvärfvande

af bostadslägenheter.

Förutom den år 1907 föreslagna ändringen, att stads icke planlagda

område skulle likställas med landsbygden, upptogos i 1908 års

proposition jämväl öfriga år 1907 föreslagna ändringar, likväl med ett

undantag. Den år 1907 föreslagna anordningen, att föreningar och

bolag skulle beredas tillfälle att såsom säkerhet för sina förbindelser

aflämna inteckningar i de särskilda egnabemslägenheterna, återfanns

icke i 1908 års proposition i vidare mån, än att dessa låneförmedlare

föreslogos skola äga rätt att under lånetiden utbyta aflämnad säkerhet

mot annan, som statskontoret godkände. Beträffande förvaltningsbidraget,

som i likhet med i 1907 års proposition föreslogs skola utgå jämväl

till föreningar och bolag, framhöll departementschefen vid föredragning

inför Konungen, att då gällande föreskrift, att bidraget skulle utgå af

fondens medel, medförde afsevärd minskning af fondens tillgångar,

samt att det icke vore fullt lämpligt att anlita lånemedel för en sådan

utgift som bestridande af ifrågavarande bidrag; riktigare vore, att erforderligt

belopp uppfördes i riksstaten såsom utgift att bestridas af

anslagsmedel. Då emellertid förslag till statsreglering för år 1909

redan blifvit för riksdagen frarnlagdt, föreslogs i propositionen, att

förvaltningsbidraget för år 1909 skulle få utgå af egnahemslånefondens

tillgångar.

Vid Riksdagen väcktes dessutom i ämnet flera motioner. ''Inom

Första kammaren framställdes sålunda i motion nr 21 förslag, att

Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utarbetande och framläggande för nästa riksdag af förslag till ändring

af gällande bestämmelser för egnahemslånerörelsen, så att, i öfverensstämmelse

med hvad egnahemskommittén på sin tid föreslagit, för hvarje

län skulle finnas en egnahemsnämnd, hvilken skulle hafva till uppgift

att befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare,

samt att det skulle åläggas kommunalnämnderna på landet att därvid

medverka och särskildt att utse egnahemsombud. I en motion, nr 269

i Andra kammaren, framställdes också förslag angående omorganisation

134

af lånerörelsen. Däri hemställdes nämligen, att Riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till förenklade bestämmelser

för egnahemslånerörelsen, hufvudsakligen i syfte att riksbanken

och dess afdelningskontor skulle komma att sköta denna rörelse eller

deltaga i dess skötande. I en annan motion, nr 208, i samma kammare

yrkades sådant tillägg till villkoren för lånerörelsen, att innehafvare af

tomträtt måtte äga rättighet erhålla låu mot säkerhet af inteckning i

tomträtten. I tvenne olika motioner, nr 273 och 304 i Andra kammaren,

framställdes förslag, hvilka gingo ut på särskiljande af egnahemslånerörelsen

på landet och å stad tillhörig mark. I den ena af dessa

motioner föreslogs, dels att Riksdagen måtte besluta det den förutvarande

egnahemslånefonden skulle afse eudast egna hem å landsbygden, samt

att densamma skulle för hvart och ett af åren 1909—1913 tillgodoföras

ett belopp af 2 miljoner kronor; dels ock att Riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla om utarbetande af förslag om en särskild lånefond af

högst 2 miljoner kronor att af Kungl. Maj:t disponeras såsom statslån

åt sparbanker, aktiebolag och föreningar för utlämnande af egnahemslån

till lägenheter, belägna å till stad hörande område. I den andra

af sistnämnda båda motioner föreslogs, att den af Kungl. Maj:t föreslagna

5 miljonersfonden skulle uppdelas i 2 lika stora fonder att

användas, den ena till byggnader å landsbygd, den andra för byggnader

å stads icke planlagda område, samt att grundräntan å den

förra fonden skulle beräknas efter 3.0 procent och å den senare efter

4 procent.

Statsutskottet, som till behandling förehade såväl den kungliga

propositionen som äfven förenämnda i ämnet väckta motioner, tillstyrkte

i sitt utlåtande nr 111 bifall till propositionen utom i hvad däri föreslagits

beträffande nedsättning af annuiteten för jordbrukslägenheter från

6 till 5 procent. Däremot afstyrktes samtliga motioner. Beträffande

förslaget om lånerörelsens omorganisation i öfverensstämmelse med hvad

egnahemskommittén föreslagit hänvisade utskottet till de skäl, som vid

frågans behandling år 1904 framdragits emot ett statens direkta handhafvande

af lånerörelsen och för lånens utlämnande genom mellanhänder,

hvarjemte utskottet erinrade, att i de flesta län redan funnes af hushållningssällskapen

utsedda egnahemsnämnder. I fråga om förslagen

angående lånerörelsens uppdelande på två fonder framhöll utskottet, att

en sådan åtgärd ditintills visat sig obehöflig, och att därigenom endast

skulle föranledas omgång och inveckling i förvaltningen utan motsvarande

nytta.

I enlighet med hvad statsutskottet tillstyrkt antog Riksdagen den

135

kungl. propositionen utom beträffande förslaget om sänkning af annuiteten

för jordbrukslån samt afslog de i ämnet väckta motionerna.

Sedan Kungl. Maj:t godkänt Riksdagens beslut i hvad det afvek

från Kungl. Maj:ts eget förslag, utfärdades den 13 juni 1908 dels kungörelse

angående förändrade allmänna villkor och bestämmelser för den

af staten utöfvade egnahemslånerörelsen, dels och kungörelse med särskilda

föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap, aktiebolag

eller föreningar, hvilka vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden.

Redan förut hade Kungl. Maj:t den 24 januari 1908 utfärdat kungörelse

angående förändradt formulär till redogörelse för egnahemslånerörelsen.

Vid 1908 års riksdag upptogs, genom motion nr 210 i Andra

kammaren, frågan om beredande af möjlighet att tillgodogöra postsparbankens

medel för egnahemsrörelsen. I motionen hemställdes, att

Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslagtill

tillägg i förordningen om postsparbanken i syfte dels att banken

måtte bemyndigas utlämna största möjliga del af sina förvaltade medel

för att bereda mindre bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk

eller bostäder, dels att lån af dessa medel måtte kunna lämnas jämväl

mot säkerhet af inteckning i tomträtt.

Sammansatta stats- och bankoutskottet, som förehade motionen

till behandling, inhämtade i frågan utlåtande af postsparbankens styrelse,

som förklarade sig principiellt icke hafva något att anmärka mot förslaget

om användande af postsparbankens medel i och för egnahemslånerörelsen,

men framhöll dels att för ändamålet icke kunde användas

medel till högre belopp än i motionen vid 1904 års riksdag föreslagits,

eller 5 procent af samtliga tillgängliga medel, dels att den ifrågasatta

användningen af dessa medel med anledning af gällande höga

räntesatser icke kunde för det dåvarande eller under den närmaste framtiden

ifrågakomma. Med anledning af detta uttalande, och då egnahemsrörelsen

icke syntes kunna vinna något afsevärdt stöd genom de

jämförelsevis ringa belopp, som från postsparbanken för ändamålet

kunde utlämnas, afstyrkte utskottet motionen i sitt utlåtande nr 8.

Motionen blef också i öfverensstämmelse härmed af Riksdagen afslagen.

Vid ifrågavarande riksdag väcktes jämväl motion, nr 207 i Andra

kammaren, om bildandet af en lånefond, afsedd att genom utlämnande

af lån bereda mindre bemedlade personer tillfälle att inom städernas

områden förvärfva sig bostäder.

Motionen remitterades till tillfälligt utskott. Utskottet framhöll,

hurusom städernas arbetare på grund af gällande bestämmelser icke

Andra motioner

vid

Riksdagen

1908.

136

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1909.

M otioner

vid samma

riksdag.

kunde vänta någon hjälp från egnahemslånefonden. Betydelsen af låneförmedlingens

utsträckande till städernas icke planlagda område vore

ganska ringa, då ett nybyggande af bostadslägenheter i städernas utkanter

på grund af den år 1907 antagna stadsplanelagen icke vidare

kunde antagas ifrågakomma utan att en plan förelåge för bebyggandet.

Då det emellertid vore synnerligen önskvärdt, att städernas arbetare

erhölle en kraftig hjälp i sin bostadsfråga, hemställde utskottet om

skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och framläggande af

förslag uti det i motionen angifva syftet. Såväl denna utskottets hemställan

som ock motionen blefvo emellertid af Riksdagen afslagna.

Uti en vid 1909 års riksdag framlagd proposition, nr 42, föreslogs

ett par ändringar i fråga om utlämnandet af egnahemslån. Dessa voro

betingade af de vid samma riksdag af Kungl. Maj:t framlagda förslagen

angående upplåtelser af egnahemslägenheter från kronans egendomar.

Då Kungl. Maj:t sålunda föreslagit, att bostadslägenheter skulle å kronans

mark kunna upplåtas under tomträtt, fordrade detta förslag såsom komplement

en sådan ändring i bestämmelserna angående egnahemslån, att

innehafvare af tomträtt berättigades söka sådant lån samt såsom säkerhet

för detsamma lämna inteckning i tomträtten. Uti nu ifrågavarande

proposition föreslogs ett allmänt stadgande, att inteckningar i tomträtt

skulle kunna godtagas som säkerhet för egnahemslån, oberoende af om

tomtlägenheten upplåtits af kronan eller annan. Utöfver de för egnahemslån

i allmänhet gällande bestämmelser föreslogs såsom särskilda

villkor i fråga om låns beviljande mot säkerhet af inteckning i tomträtt,

dels att lån till innehafvare af tomträtt skulle utgå med minst hälften

och högst tre fjärdedelar (vid bostadslägenheter) respektive fem sjättedelar

(vid jordbrukslägenheter) af värdet utaf de innehafvaren tillhöriga

åbyggnader, som funnes eller vore afsedda att uppföras å lägenheten,

dels att vid tiden för lånets beviljande skulle återstå så mycket af

upplåtelsetiden, att denna återstod med minst tjugu år öfversköte den

tid, som åtginge till inbetalning af egnahemslånets amorteringsdel, dels

och att tomträttsaftalet skulle vara så affattadt, att tomträtten icke

under upplåtelsetiden kunde förverkas eller eljest upphöra.

1 fråga om upplåtelser af egnahemslägenheter från kronoegendomar

hade Kungl. Maj:t föreslagit, att köpeskillingen för sådan lägenhet skulle

få amorteras efter samma grunder, som gällde för egnahemslåns återbetalande.

Emellertid kunde köpare af en dylik lägenhet dessutom vara

i behof af egnahemslån för uppförande af nödiga byggnader. Sådant lån

kunde han emellertid enligt gällande bestämmelser icke erhålla, då näm

-

137

ligen såsom säkerhet för detsamma erfordrades första inteckning i den

belånade lägenheten, men denna inteckning läge hos kronan såsom

säkerhet för köpeskillingen. Med anledning häraf föreslogs uti ifrågavarande

proposition, att den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet

kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken innehade

törsta inteckningen, ej skulle utgöra hinder för att egnahemslån till

nödiga byggnaders uppförande utlämnades mot i anseende till förmånsrätten

närmast efterföljande inteckning.

I anledning af ifrågavarande propositioner väcktes i riksdagen

några motioner, en i Första kammaren med nr 70 och en i Andra

kammaren med nr 230. I båda dessa påpekades, att förmedlare af

egnahemslån skulle erhålla alltför dålig säkerhet, om han icke kunde

erhålla annat än andra inteckning för utlämnadt lån till uppförande af

byggnader å från kronan inköpt lägenhet. En följd häraf kunde också

blifva, att låneförmedlarne undandroge sig att utlämna dylika lån. Med

anledning däraf föreslogs i den ena motionen, att kronans och låneförmedlarnes

inteckningar skulle vara till förmånsrätten likställda, samt i

den andra motionen, att kronan såsom säkerhet för köpeskillingen skulle

åtnöja sig med andra inteckning. I ännu en annan motion, nr 42 i

Andra kammaren, föreslogs att begära framläggande af förslag om

sådan ändring i bestämmelserna om egnahemslån, att person, som ägde

hus å ofri grund på kronomark, skulle berättigas erhålla egnahemslån

mot säkerhet, som låneförmedlaren bestämde.

Statsutskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 147 sistnämnda motion,

men tillstyrkte den kungliga propositionen med den ändring, att egnahemslån

för byggnaders uppförande å från kronan inköpt jordbrukslägenhet

skulle kunna utlämnas mot den efter kronans inteckning för

köpeskillingen närmast efterföljande inteckning, därest denna bringades

att i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning.

Detta utskottets förslag antogs af Riksdagen.

Sedan Kungl. Maj:t godkänt Riksdagens beslut i hvad det skilde

sig från hvad Kungl. Maj:t föreslagit, utfärdades den 25 juni 1909

kungörelse angående utsträckt rätt att utlämna egnahemslån, innehållande

de nya bestämmelser, som sålunda beslutits.

Vid 1909 års riksdag väcktes äfvenledes flera motioner angående

höjning af maximivärdena å de lägenheter, som skulle kunna blifva

föremål för egnahemslån. Det framhölls sålunda, att i centralt belägna

trakter de gällande maximivärdena icke försloge för täckande af den

verkliga kostnaden för uppförande af så pass stora egna hem, som

rörelsen afsåge att skapa. Beträffande jordbrukslägenheterna framhölls

* 18

138

särskild!, att man borde uppmuntra till bildande af småbruk å verkligt

god jord, enär dylika småbruk vore mera ekonomiskt bärkraftiga, men

att den goda jorden vore så mycket dyrare, att gällande bestämmelser

om maximivärdet lade hinder i vägen för bildande af så stora småbruk,

att ägaren därå kunde vara besuten. Med anledning häraf föreslogs i

två särskilda motioner, nr 1 och 57 i Andra kammaren, att maximivärdena

måtte bestämmas, för j ordbrukslägenheter till 7,000 kronor

och för bostadslägenheter till 5,000 kronor samt i en tredje motion,

nr 14 i samma kammare, att maximivärdet för jordbrukslägenheter måtte

höjas till 8,000 kronor. I en fjärde motion framhölls, att ägaren af

en bostadslägenhet borde, om han så önskade, kunna erhålla egnahemslån

för ombildning af sin lägenhet till jordbrukslägenhet. Enligt motionärens

uppfattning borde detta kunna ske på det sätt, att å jord, som

af lägenhetsägaren förvärfvades för att läggas i sambruk med bostadslägenheten,

finge utlämnas egnahemslån mot gemensam inteckning i

bostadslägenheten och sådant område. Ehuru gällande villkor för ernående

af egnahemslån icke syntes lägga bestämdt hinder i vägen

för en dylik åtgärd, men likväl tecken till en motsatt uppfattning försports,

föreslogs i motionen en ändring i eller förklaring af gällande

bestämmelser för att bereda utväg för det i motionen angifna förfaringssättet.

Statsutskottet yttrade vid behandlingen af dessa motioner i sitt

betänkande nr 148, att grundtanken för egnahemslånerörelsen varit,

att de egna hemmen skulle komma till stånd hufvudsakligen genom

låntagarens omedelbart därå nedlagda arbete, i det att jordbrukslägenheterna

skulle skapas å obruten mark, samt beträffande bostadslägenheterna

att låntagare i mera afsevärd grad själfva skulle deltaga i arbetet

med bostädernas uppförande. Utvecklingen hade emellertid tenderat att

gå i en annan riktning, i det egnahemslånen ofta användes för inköp

af redan uppodlade och fullt bebyggda lägenheter eller för uppförande

af bostäder hufvudsakligen genom legdt folk, hvarjämte bostäderna

ofta gjordes större än afsikten med lånerörelsen tilläte. Om utvecklingen

på detta sätt skulle fortgå, kunde visserligen högre lånevärden

fordras. Då emellertid utskottet hyste betänkligheter mot en utveckling

af lånerörelsen i antydd riktning, samt de gällande maximivärdena vore

tillräckliga för fullföljande af de ursprungliga grundtankarna, afstyrkte

utskottet motionerna om maximivärdenas höjning. Beträffande åter underlättandet

af bostadslägenheters ombildning till jordbrukslägenheter ansåg

utskottet, att sådan ombildning skulle kunna äga rum på af motionären

angifvet sätt utan någon ändring af gällande bestämmelser, i anledning

189

hvaraf utskottet hemställde, att icke heller sist omnämnda motion måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I enlighet med hvad utskottet hemställt blefvo samtliga motionerna

af Riksdagen afslagna.

Uti eu vid samma riksdag i Andra kammaren väckt motion, nr 117,

framhölls, att kreditväsendet i landet vore inriktadt på att leda det

rörliga kapitalet företrädesvis till de stora företagen på industriens,

kommunikationernas och byggnadsverksamhetens områden. För de

anspråkslösare sträfvandena att anskaffa nya jordbruk och bostäder åt

mindre bemedlade personer vore med anledning däraf penningarna knappt

tillmätta, svåråtkomliga och dyra. Åtgärder borde därför efter sakkunnig

utredning vidtagas för att väsentligen öka tillfällena att på

penningmarknaden erhålla lån för åstadkommande af nya jordbruk och

sunda bostäder. Denna utredning måste äfven få till uppgift att föreslå

erforderliga åtgärder för att skapa kredit för den nya form för upplåtelse

af jord, som kallades tomträtt. Uppgiften blefve i båda dessa

afseenden närmast dels att genom upplysning och föreläggande göra

klart för vederbörande kreditanstalter, att det ginge an och tillika vore

ett samhällsintresse att lämna lån för ofvannämnda ändamål, och dels

att undanröja de hinder häremot, som kunde finnas i författningar,

reglementen och dylikt. Med anledning af hvad sålunda anförts hemställde

motionären, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att

efter allsidig undersökning åtgärder blefve vidtagna i syfte att bereda

största möjliga kredit på penningmarknaden till åstadkommande af

jordbruk och bostäder åt mindre bemedlade personer, samt att skapa

utvägar att på penningmarknaden erhålla lån mot säkerhet af inteckning

i tomträtt.

Det Andra kammarens tillfälliga utskott, till hvilket motionen

remitterades, påpekade i sitt utlåtande nr 35 vid behandling af densamma,

att frågan om beredande af större kreditmöjligheter för bildande

af egna hem syntes redan hafva kommit närmare sin lösning dels genom

förslaget om en stadshypotekskassa för långifning åt hvpoteksföreningar

af fastighetsägare i rikets städer och med städer jämförliga samhällen,

dels genom framställdt förslag om inrättande af jordbrukskreditföreningar

med understöd af statsmedel för anskaffande af driftskapital åt det

mindre jordbruket och dels genom en inom sparbanksföreningen pågående

utredning om beredande af ökadt stöd åt egnahemsrörelsen

medelst utlåning från sparbanker. Med anledning häraf syntes det

utskottet icke för det dåvarande vara anledning att tillstyrka en framställning

till Kungl. Maj:t om föranstaltande af en utredning utaf den

140

Motioner vid

Riksdagen

1910.

i motionen angifna, omfattande innebörd. Hvad anginge frågan om

tomträtten ansåg utskottet, med hänsyn dels till Kungl. Majrts vid samma

riksdag framlagda förslag om utlämnande af egnahemslån jämväl till

innehafvare af tomträtt, dels till vid samma riksdag väckt förslag om

bildande af en särskild lånefond för understödjande af egnahemsbildningen

i städerna och dels till inom sparbanksföreningen pågående utredning,

att någon framställning till Kungl. Maj:t om utredning rörande möjliga

utvägar till beredande af lån mot säkerhet af inteckning i tomträtt icke

borde äga rum. Däremot föreslog utskottet, att Andra kammaren för

sin del ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Magt skulle

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de

af postsparbanken förvaltade medel skulle kunna utlånas för att bereda

mindre bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder

samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i förordningen

om postsparbank, som kunde befinnas för ändamålet erforderligt, dels och

taga i öfvervägande, huruvida inteckning i tomträtt såsom säkerhet för lån

kunde uti lagar och författningar likställas med vanlig fastighetsinteckning.

Denna hemställan blef af Andra kammaren bifallen. Då emellertid

Första kammaren på hemställan af sitt tillfälliga utskott beslöt att icke

biträda Andra kammarens beslut, förföll frågan.

Vid 1909 års riksdag återupptogs i motionen nr 118 i Andra

kammaren det år 1908 väckta men då fallna förslaget angående bildandet

af en lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån bereda mindre

bemedlade personer tillfälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder.

Denna motion tillstyrktes äfven denna gång af Andra kammarens

tillfälliga utskott samt blef äfven af kammaren bifallen. Sedan Första

kammaren delgifvits detta beslut, remitterade sistnämnda kammare

motionen till förberedande behandling af tillfälligt utskott. Detta utskott

framhöll i sitt betänkande nr 12, att egna hem med statslån redan

kunde bildas å städernas icke planlagda områden, att inom städernas

planlagda områden icke i regel kunde bildas egna hem i vanlig mening,

d. v. s. bostäder på fri grund, afsedda för endast en familj, samt att

frågan om beredande af andra lämpliga arbetarbostäder inom städerna

lämpligare borde lösas af städerna själfva eller genom sammanslutningar

än medelst statens ingripande. Med anledning häraf afstyrkte utskottet

motionen. Första kammaren af slög också motionen, i anledning hvaraf

frågan äfven för denna gång förföll.

Äfven vid 1910 års riksdag väcktes ett flertal motioner uti hithörande

ämnen.

141

Två åt dessa motioner, nr 19 i Första kammaren och nr 58 i

Andra kammaren, afsågo beredande af ytterligare medel för statens

egnahemslånerörelse. I båda dessa framhölls, att de för lånerörelsen

disponibla medlen visat sig otillräckliga, i det att låneförmedlarnes ansökningar

om statslån omfattade större belopp än det, hvartill medel

hmnits tillgängliga, i anledning hvaraf betydande reduceringar i de

begärda beloppen måst vidtagas. Härigenom vållades ett synnerligen

stort afbräck icke blott för de låneförmedlare, hvilka inrättat sin verksamhet

med beräkning att erhålla statslån, men sedan erhållit endast

en bråkdel af hvad de begärt, utan äfven för de arbetare, hvilka i förlitande

på egnahemslånet inköpt mark och kanske äfven börjat bygga.

Detta afbräck vore så stort, att fara förelåge för att, om icke rättelse

skedde, ett bakslag skulle inträda för hela rörelsen. Med anledning

häraf föreslogs dels i den ena motionen, att Kungl. Maj:t finge för år

1910 af arbetareförsäkringsfouden disponera ett belopp af 2 miljoner

kronor för att användas i egnahemslånerörelsen med skyldighet för

statsverket att godtgöra arbetareförsäkringsfondens eventuellt uppkommande

förlust samt att tillhandahålla fonden de disponerade medlen,

därest fonden för sitt egentliga ändamål skulle komma att tagas i anspråk,

innan medlen blifvit af egnahemslånetagarne återbetalda, dels ock

i den andra motionen, att Kungl. Maj:t finge för år 1910 utöfver hvad

förut beslutats för egnahemslånerörelsen disponera ytterligare 2 miljoner

kronor, hvilka i händelse af behof borde anskaffas genom lån.

Jordbruksutskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 93 ifrågavarande

motioner. De tillgängliga medlen vore fullt tillräckliga för egnahemslånerörelsens

hufvudsakliga ändamål: jordbrukslånen. Utskottet hade i

lånerörelsens utveckling under de sista åren funnit vissa med grunderna

för rörelsen föga förenliga tendenser, som manade till synnerlig försiktighet

vid beredande af ytterligare medel för rörelsen. Då årligen

af från egnahemslånefonden utlämnade statslån afsevärda belopp återburits

utan att hafva blifvit för sitt ändamål disponerade, syntes genom

ett omsorgsfullare handhafvande af lånerörelsen redan tillgängliga medel

kunna i högre grad än som skett utnyttjas till gagn för egnahemssaken.

Därtill komme dels att någon erfarenhet icke förelåge, huruvida lånerörelsen

ditintills drifvits på sådant sätt, att de utlämnade lånen kunde

förväntas blifva i stadgad ordning återbetalda, och dels att efter utlöpandet

af den med år 1909 inledda femårsperioden frågan ånyo skulle

komma att upptagas af Kungl. Maj:t och då blifva föremål för allsidig

utredning. På dessa skäl ansåge utskottet någon ökning af egnahemslånefonden

icke för det dåvarande böra ifrågakomma.

142

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets

hemställan, hvaremot Andra kammaren biföll den ofvan sist

refererade motionen. Vid därefter företagen gemensam votering segrade

Första kammarens mening.

Vid samma riksdag väcktes i Andra kammaren äfven tvenne

motioner, nr 41 och 65, angående förändrade bestämmelser i fråga om

maximivärdet å lägenheter, som kunde blifva föremål för egnahemslån,

äfvensom angående lånens maximibelopp. I båda motionerna föreslogs

sålunda, att maximivärdet för jordbrukslägenheter måtte höjas till 8,000

kronor. I den ena motionen föreslogs därjämte, att egnahemslån skulle

kunna utgå med högst sju åttondelar af vederbörande lägenhets värde.

1 motiveringen framhölls, att gällande låga maximivärde å jordbrukslägenheter

föranledde, att jordarealen till de särskilda lägenheterna blefve

för liten. Skulle egnahemsrörelsen icke blifva utsatt för ett bakslag,

fordrades, att egnahemsbyggaren jämte familj kunde helt försörja sig

på sin lägenhet. Med anledning häraf vore det nödvändigt att höja

maximivärdet å detta slag af lägenheter. Till stöd för yrkandet om

samtidigt höjande af lånekvoten anfördes, att den största ekonomiska

faran för jordbrukaren icke läge i skuldsättningen för jorden, blott

krediten vore trygg;! d och räntan hölles låg, utan i skuldsättning för

erhållande af nödigt rörelsekapital. Med gällande bestämmelser om

lånekvot blefve egnahemsbyggaren emellertid nödsakad att lägga ned

sina besparingar i lägenheten för att sedan behöfva låna medel till

inköp af inventarier, utsäde med mera.

Jordbruksutskottet yttrade vid behandling af motionerna, i sitt

betänkande nr 94, att en höjning af maximivärdet å jordbrukslägenheter

till 8,000 kronor måhända vore väl motiveradt, men att en sådan höjning

icke borde ifrågakomma, för såvidt icke samtidigt ytterligare

medel tillfördes lånerörelsen. Genom eu höjning af lägenheternas värde

och i samband därmed af lånens belopp skulle eljest af tillgängliga

medel endast ett mindre antal personer än förut kunna erhålla lån. En

höjning af lånekvoten kunde af hänsyn till låneförmedlarnes säkerhet

icke ifrågakomma. Då emellertid utskottet inhämtat, att egnahemsfrågan

vore föremål för Kungl. Maj:ts utredning, hemställde utskottet

om afslag å motionerna.

Vid frågans behandling i kamrarna biföll Första kammaren utskottets

hemställan. Andra kammaren beslöt för sin del sådan förändring

i gällande bestämmelser, att maximivärdet höjdes till 8,000

kronor, att den förutvarande lånekvoten bibehölles, men att lån för

jordbrukslägenheter i hvarje fall icke skulle kunna utgå med högre

143

belopp iin 5,000 kronor. Kamrarna antogo sedermera ett af jordbruksutskottet

uppgjordt sammanjämkningsförslag, enligt livilket maximivärdet

å jordbrukslägenheter skulle utgöra 7,000 kronor, samt egnahemslån för

sådana lägenheter utgå med högst fem sjettedelar af vederbörande lägenhets

värde, dock högst med 5,000 kronor.

Med godkännande af detta Riksdagens beslut utfärdade Kungl.

Magt sedermera den 25 november 1910 kungörelse angående de beslutade

ändringarna i de för egnahemslånerörelsen gällande bestämmelser.

Äfven vid 1910 års riksdag upptogs i Andra kammaren i motion

nr 201 förslaget om bildande af en lånefond, afsedd att genom utlämnande

af lån bereda mindre bemedlade personer tillfälle att inom städernas

områden förvärfva sig bostäder.

Andra kammarens tillfälliga utskott afstyrkte denna gång i sitt

utlåtande nr 28 motionen under erinran, dels att den föreslagna åtgärden

skulle kunna bidraga att öka den landsskadliga tillströmningen af folk till

städerna, dels att lån för byggande af egna hem inom städerna kunde

på annat sätt erhållas, nämligen ifråga om det planlagda området från

stadshypotekskassan samt, i fråga om det icke planlagda området, från

egnahemslånefonden.

Andra kammaren biföll det oaktadt motionen, hvaremot Första

kammaren på hemställan af sitt tillfälliga utskott afslog densamma.

Frågan hade sålunda äfven denna gång förfallit.

Vid 1911 års riksdag väcktes ånyo motioner, som afsågo att bereda

utsträckt möjlighet att genom billiga lån förvärfva egna hem.

Sålunda hemställdes uti en inom Andra kammaren väckt motion,

nr 248, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder måtte

vidtagas i syfte att dels de af postsparbanken och sparbanker förvaltade

samt af öfriga banker på sparkasseräkningar indragna medel måtte i

vidsträcktaste omfattning utlämnas för att bereda mindre bemedlade

personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder, dels ock skapa

utvägar att erhålla lån mot säkerhet af inteckning i tomträtt.

Denna motion behandlades af Andra kammarens tillfälliga utskott nr 5

i dess betänkande nr 6. Hvad anginge användande af postsparbankens medel

för egnahemsändamål hänvisade utskottet till en början till hvad i detta

ämne förut i Riksdagen förekommit samt uttalade vidare, att, med hänsyn

till hvad Kungl. Maj:t föreslagit uti en vid samma riksdag framlagd

proposition angående, bland annat, viss ändring i Kungl. förordningen

angående en postsparbank för riket, de hinder, som förut förelegat för

användande af någon del af postsparbankens medel för angifvet ändamål,

Motioner vid

Riksdagen

1911.

144

skulle, därest propositionen bifölles, blifva undanröjda. Kungl. Maj:t

hade nämligen uti ifrågavarande proposition föreslagit, att postsparbanken

skulle äga att vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse

få i riksgäldskontoret tillgodonjuta kredit till belopp af högst 5 miljoner

kronor. Härigenom hade sålunda sörjts för att vid placeringen af

bankens medel så stor hänsyn som förut icke behöfde tagas till möjligheten

för banken att i brydsamma tider anskaffa nödiga medel till

mötande af eventuella uppsägningar. Hvad åter anginge sparbankernas

medel redogjorde utskottet för, hvad af dessa banker redan åtgjorts för

att genom utlämnande af smärre lån understödja egnahemsföretag, samt

uttalade sin förhoppning, att tendensen till dylikt understöd åt egnahemsrörelsen

genom sparbankerna skulle stegras. Då det afsedda ändamålet

eller egnahemsbildningens främjande bättre skulle vinnas genom

en sådan naturlig utveckling af sparbankernas verksamhet än genom eu

mängd bestämmelser och föreskrifter, som lätt skulle kunna förrycka

sparbankernas verksamhet, ansåg utskottet, att motionen i denna del

icke borde föranleda till någon åtgärd. Äfven i fråga om reglerande

af affärsbankernas ställning till egnahemslånerörelsen afstyrktes motionen

af utskottet, då man nämligen kunde förvänta, att egnahemsbyggarne

hos dessa banker skulle erhålla lån på de fördelaktiga villkor, som de

nödvändigtvis behöfde. Däremot ansåg utskottet det vara nödvändigt,

att inteckning i tomträtt blefve i vederbörande lagar och författningar

likställd med vanlig fastighetsinteckning, därest tomträttsinstitutet skulle

kunna slå igenom och medföra den nytta, som därmed afsetts. Med

anledning af hvad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att

Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes

taga i öfvervägande, dels huruvida, i hvad mån och under hvilka villkor

de af postsparbanken förvaltade medel kunde utlämnas för att bereda

mindre bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder,

samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i förordningen om

postsparbank, som kunde befinnas för ändamålet erforderligt, dels och

huruvida, i hvad mån och under hvilka villkor inteckning i tomträtt kunde

såsom säkerhet för lån uti lagar och förordningar likställas med

vanlig fastighetsinteckning, och därefter för Riksdagen framlägga förslag

i ärendet.

Denna utskottets hemställan blef af Andra kammaren bifallen.

Detta beslut biträddes emellertid icke af Första kammaren. Frågan

hade således förfallit.

Uti en annan inom Andra kammaren väckt motion, nr 4, framhölls,

huru betydelsefullt det vore, att en del af sparbankernas medel

145

trädde i småbruksrörelsens och egnahemsbildningens tjänst, men att det

emellertid icke såge ut, som om sparbankerna i den omfattning önskvärd!

vore skulle behjärta denna sak. Det borde därför anses befogadt,

att staten på något sätt ingrepe för att vägleda sparbankerna i antydd

riktning. I hvarje fall kunde syftet icke vinnas, utan att insättarne

bereddes ökadt inflytande på sparbankernas förvaltning. Motionären

hemställde, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta den för anordnande af en fackmässig sparbanksinpektion

med mera tillsatta kommittén utreda, hvilka ändringar, som borde vidtagas

i gällande sparbankslag, för att genom beredande af ökadt inflytande

öfver sparbankernas förvaltning åt insättarne eller på annat sätt

åstadkomma, det sparbankernas utlåningsverksamhet i större omfattning

än för det dåvarande måtte komma egnahemsbildningen och småbruksrörelsen

till godo, äfvensom att Kungl. Maj:t sedermera ville framlägga

förslag i ämnet.

På hemställan af bankoutskottet, som erinrade om, att sparbankerna

redan i ganska stor utsträckning beviljade lån för egnahemsändamål,

äfvensom att den säkerhet, hvarom här vore fråga, icke visat sig

vara af sådan art, att den kunde anses oomtvistlig, blef motionen af

Riksdagen afslagen.

I en annan motion, nr 5 i Andra kammaren, framhölls, att den

nytillkomna stadshypotekskassans och de under densamma lydande stadshypoteksföreningarnas

organisation vore sådan, att desamma icke så

fritt, som önskligt vore, kunde ägna sig åt uppgiften att icke blott

främja de stora fastighetsägarnes behof af lån utan äfven stadssamhällenas

egnahemsrörelse. De organisationsförändringar, hvilka borde

komma till stånd, för att stadshypotekskassan måtte kunna fylla nämnda

uppgift, syntes böra innebära en fördelning af dess arbete på tvenne

grenar, den ena för belåning af egna hem och den andra för belåning

af större fastigheter. Äfven hypoteksföreningarna borde vara af två

slag, dels sådana, som betjänade den stora fastighetsmarknaden, och

dels sådana, hvilkas medlemmar utgjordes af fastighetsägare, som besutte

hus med exempelvis intill 10,000 kronors värde. De sistnämnda

borde organiseras ortsvis och helst direkt sortera under hypotekskassan.

En betydande olägenhet vore också, att hypotekskassans medel icke

kunde utlånas mot inteckning i tomträtt. Därest den säkerhet tomträtten

erbjöde ansåges för svag, kunde man tänka sig en anordning,

hvarigenom kommunerna lämnade undergaranti för de lån, som komme

att beviljas uti af kommunerna med tomträtt upplåtna lägenheter. Motionären

föreslog, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om

* 19

146

utredning, på hvad sätt möjlighet kunde beredas stadssamhällenas egnahemsinnehafvare

att i större utsträckning än som medgåfves med hypotekskassans

gällande organisation samt, oafsedt om fastigheterna innehades

med äganderätt eller tomträtt, tillgodogöra sig de fördelar

densamma erbjöde vid utlämnande af lån.

Bankoutskottet afstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionen under

hänvisning till, att de för kassan gällande bestämmelserna så nyligen

utfärdats, att någon ändring i desamma icke redan nu borde ifrågasättas.

I enlighet härmed blef också motionen af Riksdagen afslagen.

-akkunSo-es Sedan statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet

utlåtande den 20 januari 1911 tillkallat undertecknade att såsom sakkunnige verkarde^fh

ställa en utredning af egnahemsfrågan i hela dess vidd, afläto de saklåne-

kunnige den 18 mars 1912 eu skrifvelse rörande förändrade bestämmaxrmum.

melger angående värde- och lånemaximum för erhållande af lån ur

egnahemslånefonden (se bil. B). Af skäl, som närmare framhållits i

nämnda skrifvelse, hemställde de sakkunnige, att de för lån ur egnahemslånefonden

gällande bestämmelserna angående värdemaximum å

jordbrukslägenheter måtte förändras därhän, att för bebyggda jordbrukslägenheter

det högsta värdet bestämdes till 6,000 kronor, att för obebyggda

jordbrukslägenheter motsvarande värde sattes till 8,000 kronor, samt

att den dåvarande bestämmelsen angående begränsning af lånesummans

absoluta belopp till 5,000 kronor för lån å jordbrukslägenheter måtte utgå.

propositioner Med anledning af de sakkunniges skrifvelse aflät Kungl. Maj:t

tillrik9sdaårS ^ 1912 års riksdag en proposition, nr 138, i ämnet, i hvilken uppMotioner

vid togs de af de sakkunnige framlagda förslagen, med undantag af den

sa™“a föreslagna nedsättningen af maximivärdet å bebyggda jordbrukslägenheter

n s ag. fpän 7,000 till 6,000 kronor. Föredragande departementschefen framhöll

i sitt yttrande till det vid propositionen bifogade statsrådsprotokollet,

att enligt hans åsikt en skillnad i maximivärdet för bebyggda

och obebyggda lägenheter på 2,000 kronor vore alltför stor, emedan

det icke vore möjligt att genom inköp af en bebyggd lägenhet för 6,000

kronor erhålla jord och byggnader till samma värde som genom inköp

af en obebyggd lägenhet och dennas bebyggande för 8,000 kronor.

Ett ytterligare skäl mot en nedsättning af värdemaximum vore, att man

i stora delar af landet med nuvarande prisläge å jord och byggnader

icke för 7,000 kronor kunde erhålla väl bebyggda lägenheter af den

storlek, att de öfverskrede normen för de brukningsdelar, hvilkas tillkomst

egnahemsrörelsen satt som sin uppgift att främja.

147

Jordbruksutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande nr 70 propositionen,

som äfven blef af Riksdagen antagen.

I en annan till samma riksdag allåten proposition, nr 136, föreslogs,

att för år 1913 ett belopp af 7,500,000 kronor måtte få af

Kungl. Maj:t disponeras till egnahemslån. Då motsvarande belopp under

åren 1909—1913 utgjorde 5,000,000 kronor, skulle således genom ett

bifall till propositionen det disponibla lånebeloppet höjas med 2,500,000

kronor.

Såsom skäl för den föreslagna höjningen angafs af föredragande

departementschefen, att på grund af den allt mera stegrade efterfrågan

på dylika lån de tillgängliga lånemedlen under de senare åren visat

sig otillräckliga, hvarjämte den af Kungl. Maj:t föreslagna höjningen af

värde- och lånemaximum för visst slag af lägenheter skulle komma att

ställa ökade kraf på egnahemslånefonden.

Äfven denna proposition blef af Riksdagen antagen.

Vid 1912 års riksdag väcktes i Andra kammaren två motioner,

som båda gingo ut på vissa förändringar i egnahemslånerörelsens organisation.

1 den ena motionen, nr 67, framhöllos vissa svagheter, som

enligt motionärens mening vidlådde egnahemslånerörelsen, särskildt

bristen på planmässighet vid verksamhetens bedrifvande. För att afhjelpa

dessa missförhållanden borde anställas särskilda egnahemsinspektörer

eller konsulenter, med uppgift att, innan egnahemslån beviljades,

verkställa en ingående undersökning och värdering af den till egnahemslägenhet

ifrågasatta jorden, därvid särskildt borde tagas i betraktande

jordens ändamålsenlighet och beskaffenhet, kostnaderna för dess uppodling

eller försättande i godt skick, det tilltänkta egnahemmets läge med

hänsyn till kommunikationer och afsättningsförhållanden m. m. De

föreslagna inspektörerna borde äfven ha till uppgift att undersöka lämpligheten

af de egendomar, som af egnahemsbolag eller föreningar inköptes

eller genom anslag ur jordförmedlingsfonden förvärfvades.

1 den andra motionen, nr 109, föreslogs inrättande af kommunala

egnahemsnämnder, hvilka skulle öfvertaga de nu af hushållningssällskapen

utsedda lokala ombudens uppgifter samt öfverhufvud utöfva en

rådgifvande och stödjande verksamhet gent emot egnahemslånesökarne och

kontrollera, att egnahemsinnehafvarne följde de föreskrifter, som voro

med lånens erhållande förknippade.

Jordbruksutskottet, som behandlade båda dessa motioner i sitt utlåtande

nr 67, ansåg i likhet med motionärerna, att egnahemsrörelsen

på vissa håll numera utvecklat sig i sådan riktning, att allvarliga farhågor

kunde uppstå, att åtskilliga egnahemsinnehafvare icke hade möj

-

148

lighet att på den jord de förvärfvat vinna nödtorftig bärgning. Orsakerna

härtill torde vara för högt pris på den upplåtna jorden, dennas mindre

lämplighet för jordbruk eller alltför ringa storlek, de egna hemmens

oförmånliga läge i afseende å kommunikationer och afsättningsmöjligheter

m. m. Då staten understödde egnahemsrörelsen genom att årligen

anslå betydande belopp för beviljande af egnahemslån, syntes ock staten

böra hafva ett visst ansvar för, att egnahemsbildningen skedde under

sådana former, att de egnahemmen i så hög grad som möjligt förverkligade

sin uppgift att bereda innehafvarne möjlighet att därå föda sig

och sina familjer. Under sådana förhållanden ansåg utskottet, att i de

fall, då staten genom beviljandet af lån medverkade till bildandet af

egnahem, staten ock borde öfva tillsyn däröfver, att lånen endast blefve

tagna i anspråk för sådana egnahemsbildningar, hvilka med säkerhet

kunde beräknas motsvara sitt ändamål. Af denna anledning fann

utskottet de af motionärerna framställda förslagen värda beaktande från

statsmakternas sida. Då inom jordbruksdepartementet särskilda sakkunnige

tillkallats för utredning af egnahemsfrågan, och dessa äfven till

behandling upptagit det föreliggande spörsmålet om skärpt kontroll

öfver egnahemsverksamheten, ansåg sig likväl utskottet böra afstyrka

de båda motionerna, hvilka äfven i enlighet härmed blefvo af Riksdagen

afslagna.

Innan denna redogörelse för egnahemsrörelsens främjande genom

att bereda tillgång på billiga lån för egnahems bildande afslutas,

må erinras om de förändringar i afseende på egnahemslånefondens

bokföring med mera, som inträdt i och med fattande af beslut om

förändrad uppställning af riksstaten. De nya grunderna för uppställningen

af riksstaten medföra, att fondens ränteafkastning med

afdrag af dess driftkostnader beräknas i riksstaten och därmed tillföres

statsregleringsfonden, under det att den kapitalförstärkning, som i och

för utlåningen är erforderlig, uppföres i riksstaten som utgift till kapitalökning

och tillföres egnahemslånefonden från statsregleringsfonden.

Räntegodtgörelse till riksgäldskontoret utgår icke längre från fonden,

utan riksgäldskontoret erhåller medel till förräntningen från det å riksstaten

uppförda förslagsanslaget till räntor å statsskulden i dess helhet.

Tillika blir det statens kapital, som är i fonden nedlagdt, bokfördt som

dess tillgång. Förvaltningsbidragen, hvilka till och med år 1909 utgingo

af fondens kapitaltillgång samt, i enlighet med de grunder, som uttalats

i Kung]. Maj:ts proposition till 1908 års riksdag, därefter under åren

1910 och 1911 utgått af särskildt för detta ändamål af Riksdagen på

149

extra stat beviljadt förslagsanslag, skola i riksstaten uppföras såsom

driftkostnad för egnahemslånerörelsen och afräknas å fondens bruttoafkastning.

I och med budgetreformens godkännande hafva de bestämmelser

förfallit, som meddelats dels om läggande till fondens kapital

af de till statskontoret inflytande annuiteterna å från fonden utlämnade

lån, i den mån dessa annuiteter utgöras af räntebetalningar, dels om

fyllnadsmedels tillhandahållande från riksgäldskontoret till egnahemslånelonden

äfvensom om räntebetalning till riksgäldskontoret.

150

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1907.

Motioner vid

samma

riksdag.

IV.

Egnahemsbildningens befrämjande genom bildandet af en

jordförmedlingsfond och upprättandet af

jordförmedlingsbyråer.

Under egnahemsrörelsens utveckling hade det visat sig, att ett

af de viktigaste hindren för rörelsens fortskridande vore svårigheten

att erhålla det nödvändiga jordområdet. Såsom ett medel för undanröjande

af detta hinder hade föreslagits, att staten skulle till sammanslutningar

för egnahemsändamål lämna lån till beredande af nödigt

rörelsekapital att användas till inköp och styckning af för egnahemskolonier

lämpliga egendomar. En sådan anordning hade man ansett

skola medföra icke allenast att tillgången på jord för egnahemsändamål

skulle väsentligt ökas, utan äfven att priset å sådana med stöd af statslån

utstyekade lägenheter skulle ställa sig vida lägre än det pris egnahemsbyggaren

vid inköp af jord från enskilda finge betala. Man hade

äfven tänkt sig att genom utlämnande af dylika jordförmedlingslån

bereda möjlighet för den, som föranstaltade om egendomsstyckning i

egnahemsändamål, att från början ordna inteckningsförhållandena på

ett tillfredsställande sätt, så att egnahem sbyggaren skulle blifva befriad

från besväret och omgången med att genom relaxationer göra sin lägenhet

gravationsfri.

Denna tanke upptogs i en vid 1907 års riksdag åt Kungl. Maj:t

framlagd proposition, nr 149. Däri föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen

att bemyndiga riksgäld skontoret att under åren 1908—1909 tillhandahålla

statskontoret ett belopp af högst 2 miljoner kronor för bildande

af eu lånefond, afseende underlättandet af inköp, på landsbygden eller

å till stad hörande, men utanför det planlagda området belägen mark,

af större jordområden, som kunde erhållas för billigt pris och särskildt

lämpade sig att helt och hållet eller till väsentlig del utstyckas till

egnahemslägenheter. I propositionen förutsattes, att lån ur den före

-

151

slagna jordförmedlingsfonden skulle kunna användas till ^styckning- af

såväl jordbruks- som bostadslägenheter, hvarvid emellertid jordbrukslägenheterna

borde gå i första rummet. Därjämte förutsattes, att icke

alla lägenheter, som utstyckades med lån ur fonden, behöfde vara så

små, som erfordrades för erhållande af egnahemslån. Det ansågs nämligen,

att en egendom icke alltid lämpade sig för styckning i enbart

små parceller, samt att en blandning af större och smärre gårdar i en

koloni vore af fördel för de egentliga egnahemsbyggarne, enär därigenom

deras behof att erhålla lämplig arbetsförtjänst lättare kunde

tillgodoses.

Enligt förslaget skulle Kungl. Maj:t under åren 1908 och 1909

få disponera fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt aktiebolag

och föreningar, hvilka både till uppgift att befrämja förvärfvande!

af egna hem, under förutsättning att dessa bolag och föreningar

af Kung]. Maj:t vid pröfning i hvarje särskild! fall i den ordning

Kungl. Magt funne godt föreskrifva funnes bereda tillräcklig

trygghet för att deras verksamhet bedrefves på ett oegennyttigt och

ändamålsenligt sätt, och under villkor, att deras bolagsordningar eller

stadgar vore upprättade i öfverensstämmelse med af Kungl. Maj:t särskilt

föreskrifna grunder.

Angående de särskilda villkoren för lämnande af statslån af ifrågavarande

slag föreslogos uti propositionen följande bestämmelser: Ansökningar

om lån ur jordförmedlingsfonden skulle pröfvas af Kungl. Magt

men ingifvas till Konungens befallningshafvande. Ansökning skulle

afse lån för styckning af bestämdt, i ansökningen angifvet område, å

hvilket dessutom i ansökningen skulle lämnas en noggrann beskrifning,

som kunde läggas till grund för bedömande af, huruvida området lämpade

sig för styckning. Statslån skulle kunna lämnas till högst fyra femtedelar

af områdets beräknade värde, dock ej till mer än fyra femtedelar

af köpesumman. Beviljadt lånebelopp skulle utanordnas af statskontoret,

sedan låntagaren dit aflämnat skuldförbindelse jämte sådan säkerhet

för förbindelsens fullgörande, som af statskontoret kunde godkännas.

A lyftadt lånebelopp skulle erläggas ränta efter 4 procent om året.

Därest låntagaren visade försumlighet i fråga om att skyndsamt gå i

författning om vederbörande områdes styckning, eller låntagarens verksamhet

icke handhades på ett förtroendeingifvande sätt, skulle Kungl.

Maj:t kunna förordna, att statslånet genast skulle vara till återbetalning

förfallet. I annat fall skulle statslånet få åtnjutas intill utgången af

femte kalenderåret efter det, då detsamma blifvit i statskontoret lyftadt,

dock att, allt eftersom lägenheter såldes från det styckade området,

152

motsvarande belopp af statslånet skulle återbetalas. För reglerande af

dessa återbetalningar samt öfver hufvud för kontrollens skull skulle

låntagaren årligen till Konungens befallningshafvande ingifva redogörelse

för '' sin verksamhet, innefattande noggrann uppgift å de lotter af det

styckade området, som under året försålts. Med ledning häraf skulle

Konungens befallningshafvande afgifva förslag till bestämmande af det

belopp af statslånet, som skulle anses belöpa å de försålda lotterna.

Nämnda förslag jämte den ingifna redogörelsen skulle Konungens befallningshafvande

därefter öfverlämna till Kung). Maj:t, som skulle

bestämma, huru stor del af lånet, som på grund af de skedda försäljningarna

skulle till statskontoret inbetalas. Så länge någon del af

erhållet statslån vore ogulden, skulle upplåtelser af lotter från det

styckade området få ske endast under äganderätt, dock att område

kunde få upplåtas på arrende för kortare tid, intill dess försäljning

kunde ske. Bolag eller förening, som erhållit statslån, skulle vara

underkastad den kontroll och de öfriga föreskrifter Kungl. Maj:t kunde

finna för godt bestämma.

I propositionen föreslogs i öfrigt, att riksgäldskontoret af fondens

medel skulle erhålla godtgörelse för den ränteutgift, som genom medlens

öfverlämnande till fonden förorsakades för riksgäldskontoret, äfvensom

att till fonden inflytande kapitalafbetalningar och räntor, i den mån de

icke åtginge till ersättande af riksgäldskontorets ränteutgift, skulle intill

utgången af år 1909 tilläggas fondens kapital.

1 anledning af ifrågavarande proposition väcktes inom Andra

kammaren två motioner, nr 261 och 266. 1 den ena af dessa framhölls,

att, tack vare de billiga egnahemslånen, jordägare, som afyttrat lägenheter

till egna hem, hade kommit i tillfälle att af köpare betinga sig

åtskilligt högre priser än som med vanliga räntesatser skulle varit möjliga

att ernå. I många fall hade därför den förmån man afsett att

genom egnahemslån bereda arbetarne, i själfva verket till stor del kommit

jordägare till godo. Genom den föreslagna jordförmedlingsfonden vore

emellertid härutinnan en ändring till det bättre att förvänta. På många

ställen kunde man emellertid icke förvänta, att några bolag eller föreningar

skulle komma att bildas för jordstyckningsverksamhet, åtminstone

icke till jordbrukslägenheter. I sådana delar af landet vore däremot

hushållningssällskapen synnerligen lämpliga att träda i spetsen

för en verksamhet af ifrågavarande slag. Med anledning häraf föreslogs

den ändring i propositionen, att lån ur jordförmedlingsfonden skulle

kunna utgå jämväl till hushållningssällskap, samt att dessa skulle vara

befriade från att för dylikt lån ställa särskild säkerhet. I den andra

153

motionen föreslogs sådan ändring i propositionen, att lån skulle kunna

utgå endast för styckning af egendomar å landsbygden.

Statsutskottet, som förehade till behandling ej mindre den kungliga

propositionen än äfven förenämnda motioner, hemställde i sitt utlåtande

nr 176, att Riksdagen måtte antaga propositionen med de ändringar

i fråga om hushållningssällskapens rätt att erhålla lån ur jordlörmedlingsfonden,

som i förstnämnda motion föreslagits.

Denna hemställan blef af Riksdagen bifallen. I öfverensstämmelse

med hvad sålunda beslutats utfärdade Kungl. Maj:t den 28 juni 1907

kungörelse angående allmänna bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

Sedermera utfärdade Kungl. Maj:t den 29 november 1907

kungörelse med särskilda föreskrifter till iakttagande af hushållningssällskap,

aktiebolag eller föreningar, hvilka vilja erhålla statslån från

j ordförmedl ingsfonden.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t en proposition, nr 203,

hvari föreslogs, att Riksdagen måtte dels bemyndiga riksgälds kontoret

att under åren 1910 och 1911 tillhandahålla statskontoret för utlämnande

af lån från jordförmedlingsfonden så stort belopp, att detta tillsammans

med hvad som under åren 1908 och 1909 af för dessa år anvisade medel

blifvit för ändamålet till statskontoret öfverlämnadt, uppginge till högst 2

miljoner kronor, dels medgifva, att Kungl. Maj:t finge under åren 1910 och

1911 disponera fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt hushållningssällskap,

aktiebolag och föreningar på samma villkor och under

samma allmänna bestämmelser för lånerörelsen som ditintills. Därjämte

föreslogs, att riksgäldskontoret skulle på samma sätt som förut erhålla

godtgörelse från fonden för sin ränteutgift, äfvensom att till fonden

inflytande kapitalafbetalningar och räntor, i den mån de icke åtginge

till ersättande af riksgäldskontorets ränteutgift, skulle intill utgången af

år 1911 få tilläggas fondens kapital.

Denna framställning blef på tillstyrkan af statsutskottet af Riksdagen

bifallen.

Vid 1911 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition nr 191

om ökning af jordförmedlingsfonden för år 1912. I enlighet med de

nya grunder för uppställning af riksstaten, som antagits, skall nödig

kapitalökning till vederbörande fonder anvisas såsom anslag på riksstaten.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att till

kapitalökning för jordförmedlingsfonden för år 1912 anvisa ett anslag

af 800,000 kronor att utgå af lånemedel. Dessutom föreslogs, att Kungl.

* 20

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1909 angående

ökning

af jordförmedlingsfonden.

Kungl. proposition

till

Riksdagen

1911 angående

ökning

af jordförmedlingsfonden.

154

Förslag vid

Riksdagen

1911 angående

inrättande

af

jordförmedlingsbyråer.

Maj:t under nämnda år skulle få disponera fondens samtliga kapitaltillgångar

till förlagslån på samma sätt och under samma allmänna bestämmelser

för lånerörelsen som ditintills. I enlighet med förenämnda

grunder för riksstatens uppställning skulle någon räntegodtgörelse till

riksgäldskontoret från fonden ej vidare äga rum och ej heller skulle

inflytande räntor läggas till fondens kapital. (Jämför ofvan beträffande

egnahemslånefonden sid. 148).

I den vid 1911 års riksdag framlagda statsverkspropositionen

föreslog Kungl. Maj:t vidare, att såsom bidrag till anordnande genom

rikets hushållningssällskap af jordförmedlingsbyråer för egnahemsrörelsen

måtte på extra stat för år 1912 anvisas ett anslag af 20,000 kronor.

Till stöd för detta förslag framhölls hufvudsakligen, hurusom en viktig

förutsättning för att egnahemsrörelsen skulle vinna önskvärd tillslutning

vore, att tillgång inom olika landsdelar funnes på lägenheter, passande

för egnahemsbildning. För underlättande af rörelsen i detta afseende

hade statsmakterna dels bildat jordförmedlingsfonden och dels beslutat

särskilda åtgärder i syfte att bereda tillfälle till förvärf af egnahemslägenheter

å kronojord. Hvad sålunda blifvit åtgjordt kunde emellertid

icke tillfredsställa den växande efterfrågan på lägenheter af här ifrågavarande

slag. Emellertid hade äfven från enskildes egendomar i allt

större utsträckning börjat afsöndras egnahemslägenheter. Det oaktadt

klagades allmänt öfver att mången, som ville förskaffa sig ett eget

hem, hade svårt finna passande jord. Orsakerna till denna svårighet

vore emellertid i många fall att söka uti bristande samverkan mellan

dem, som hade jord till salu, äfvensom däri, att kännedom om de salubjudna

lägenheterna icke på något effektivt sätt spredes utom den

närmaste orten. Svårigheterna borde kunna undanrödjas genom en

under offentlig kontroll stående jordförmedling, hvilken, vid det förhållande,

att staten vid försäljning af lägenheter från kronojord kunde

draga direkt fördel af densamma, borde kunna påräkna understöd af

statsmedel. Lämpligaste sättet att ordna en sådan jordförmedling vore,

att hushållningssällskapen, hvart och ett inom sitt område, bereddes

tillfälle att med bidrag af statsmedel upprätta särskilda jordförmedlingsbyråer,

hvilka borde anordnas och stå under närmaste ledning af den

korporation inom länet, som handhade hushållningssällskapets egnahemslånerörelse.

Till sådan jordförmedlingsbyrå borde från säljare af egnahemslägenheter

inlämnas uppgifter å till salu varande lägenheter. Dessa

uppgifter borde hållas tillgängliga på byrån, h varjämte genom byråns

försorg borde åt desamma gifvas största möjliga spridning. Vidare

155

borde afskrift af inkomna uppgifter från samtliga byråer i landet öfversändas

till härför särskilt utsedd person, till exempel statskonsulenten

för det mindre jordbruket. Denne skulle sammanföra alla uppgifterna

i öfverskådliga sammandrag, hvilka skulle tryckas för att därefter spridas,

i främsta rummet till hvarje jordförmedlingsbyrå i landet. Med jordförmedlingsverksamheten

skulle byråerna förena äfven sådan verksamhet,

som afsåge att lämna köpare af egnahemslägenhet det bistånd vid

köpets afslutande och hvad därmed stode i samband, hvaraf denna

kunde vara i behof. Såsom villkor för beviljande af statsanslag borde

därför uppställas, att vederbörande jordförmedlingsbyrå skulle förestås

af eller hafva hos sig anställd person, som kostnadsfritt lämnade vederbörande

egnahemsköpare upplysningar och råd. Statsanslaget borde

utgå såsom bidrag dels till aflönande af omförmälda sakkunniga person,

under förutsättning att vederbörande hushållningssällskap för detta hans

arbete aflönade honom med minst samma belopp som statsanslaget, och

dels till täckande af halfva beloppet af sällskapets med jordförmedlingen

förbundna omkostnader med undantag af den från sällskapet utgående

aflöning till förenämnda person. Dessutom skulle kostnaderna för bearbetning,

tryckning och spridning af de från samtliga jordförmedlingsbyråer

inkomna uppgifter helt och hållet bestridas af statsmedel. Totalkostnaden

för statsverket beräknades uppgå till ett belopp af högst

20,000 kronor om året.

Ifrågavarande anslag blef, på tillstyrkan af jordbruksutskottet, af

Riksdagen beviljadt. I

I enlighet med förslag i proposition nr 128 anvisade 1912 års

riksdag till kapitalökning för jordförmedlingsfonden för år 1913 ett

anslag af 800,000 kronor att utgå af lånemedel samt medgaf på samma

gång Kungl. Maj:t att från och med nämnda år tills vidare disponera

fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt hushållningssällskap

och vissa aktiebolag och föreningar enligt samma allmänna bestämmelser

som dittills.

I statsverkspropositionen till samma riksdag begärde Kungl. Maj:t

till anordnande af jordförmedlingsbyråer ett anslag för år 1913 på

20,000 kronor. Såsom här ofvan omnämnts, begärdes vid närmast

föregående riksdag ett liknande anslag för samma ändamål, men med

den inskränkningen, att anordnandet af jordförmedlingsbyråerna skulle

ske genom hushållningssällskap. I propositionen till 1912 års riksdag borttogs

denna inskränkning, på det att äfven jordförmedlingsbyråer, anordnade

af andra för uppgiften lämpade institutioner, skulle kunna få statsbidrag.

Propositioner

till

Riksdagen

1912.

156

V

Jordbruksutskottet framhöll med anledning häraf i sitt utlåtande

nr 1, att hushållningssällskapen visserligen torde i allmänhet vara de

lämpligaste anordnarna af jordförmedlingsbyråer, men då det otvifvelaktigt

äfven funnes andra därför väl skickade korporationer, torde det ej

kunna annat än gagna egnahemsrörelsen, att Kungl. Maj:t lämnades

fria händer vid anslagets disponerande. Utskottet tillstyrkte därför

anslagets beviljande, och Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts framställning.

157

V.

Andra förslag, åsyftande bildandet af egna hem.

Den i det föregående omnämnda jordbrukslägenhetskommittén

framkom i sitt betänkande med ett i det föregående redan vidrördt

förslag, enligt hvilket genom torrläggning af vissa sänka marker jord

skulle vinnas för anläggning af nya jordbrukslägenheter. Ifrågavarande

förslag innebar, att kronan skulle bekosta torrläggning af sänka marker

för att sålunda genom utbytning af så kallad vinst- eller båtnadsjord

tilliällen skulle beredas att å sådan jord anlägga nya jordbrukslägenheter.

För detta ändamål skulle kronan i de fall, då kronan själf vore delägare

i sankmark, begagna sig af sitt vitsord såsom jordägare att

fordra utdikning och torrläggning af sådan mark, kvarjämte i fall, då

kronan icke själf vore delägare i pågående eller planlagdt företag, som

afsåge torrläggning af sådan mark, men alla eller vissa af delägarne

förklarade sig villiga att afstå från sin rätt till vinstjord, kronan skulle

beredas rätt att i stället för de personer, som afgifvit sådan förklaring,

inträda såsom delägare i företaget.

Ifrågavarande förslag ansågs emellertid icke af Kungl. Maj:t vara

sådant, att det borde föranleda till några åtgärder. Därigenom att

kronan skulle beredas tillfälle att inträda såsom delägare i vattenafledningsföretag,

i hvilka kronan icke såsom jordägare själf hade något

intresse, skulle kronan ofta komma att med tämligen omild hand ingripa

i enskildes förhållanden. Vattenafledningsföretag, hvilka, om de fått

företagas å den tid och i den ordning, som förestafvats af jordägarnes

omtanke om sitt eget bästa, skulle hafva kunnat lända dem till icke

ringa nytta, kunde komma att af kronan framtvingas på en för öfriga

delägare synnerligen ofördelaktig tid. Det vore för öfrigt mycket ovisst,

om den föreslagna proceduren skulle till disposition för de åsyftade

upplåtelserna tillföra kronan mera nämnvärda arealer, samt om vinstjord

af ifrågavarande beskaffenhet, hvilken antagligen i regel komme att

utgöras af odlingsmark, utan tillgång till vare sig bete eller skogsfångst,

och som dessutom såsom utbruten från skilda hemman ofta blefve spridd

Jordbrukslägenhetskommitténs

förslag angående

torrläggning

af

sankmarker.

158

Motion vid

Riksdagen

1904 angående

viss skattefrihet

för

mindre jordägare.

Motion vid

Riksdagen

1909 angående

utredning

om tillgången

på jord för

egnahemsändamål.

på olika ställen, skulle lämpa sig för upplåtelser till mindre, själfständiga

jordbruk. Det vore dessutom sannolikt, att kronan genom de ifrågasatta

företagen skulle komma att invecklas i vidlyftiga och kostsamma rättegångar.

Vid 1904 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr

126, däri föreslogs, att mindre jordbrukare, lägenhetsägare och egnahemsägare,

hvilka upptoge nyodlingar, såsom hjälp i sin kamp för tillvaron

skulle under de första åren för den nyupptagna jorden befrias

från utgörande af all för densamma till stat eller kommun genom eljest

åsatt taxering utgående skatt. Detta ändamål skulle enligt motionärens

mening kunna vinnas, om bevillningsförordningen erhölle sådan förändrad

lydelse, att vederbörande taxeringsmyndigheter tillerkändes rätt att

pröfva och afgöra framställningar om sådan skattebefrielse. Motionären

inskränkte sig emellertid till att föreslå skrifvelse till Kungl. Maj:t med

begäran om utredning och framläggande af förslag i ämnet. Ifrågavarande

motion blef emellertid af Riksdagen afslagen.

Uti en vid 1909 års riksdag väckt motion, nr 86, föreslogs, att

Riksdagen uti skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning, i

hvilken omfattning det i mellersta och södra delarna af landet funnes

odlingsbar jord och i öfrigt jord, som med fördel kunde förvärfvas

för att sedermera på i motionen antydda villkor upplåtas till bildande

af egna hem. Enligt motionärens framställning skulle en utredning

sådan som den föreslagna gifva vid handen, dels att staten ägde necken

jord, lämplig att stycka till egna hem, och dels att stora områden, som

funnes i enskild ägo, skulle kunna förvärfvas för billigt pris till upplåtelse

af egna hem. Af den jord, som enligt ifrågavarande utredning

vore lämplig att använda till upplåtelser af egna hem, skulle sedermera

en del kunna försäljas till obemedlade arbetare och en del upplåtas till

sådana mot en viss liten årlig afgäld, som upphörde efter till exempel

20 år, eller ock alldeles gratis mot skyldighet att odla och bebygga

jorden inom vissa år och efter vissa angifna grunder.

Motionen afstyrktes af det tillfälliga utskott, till hvilket densamma

remitterats. Utskottet hade icke funnit, att utredningen vore så nödvändig,

att den motsvarade de dryga kostnader, som af densamma skulle

föranledas. Därjämte uttalade utskottet, att det icke vore bristande tillgång

på jord, som vore det största hindret för småbrukets utveckling.

Svårigheterna läge i svårigheten att erhålla jord till rimligt pris, i

159

intecknings- och af söndrings förhållanden med mera. 1 enlighet med

utskottets afslagsyrkando blot’ motionen af Riksdagen afslagen.

Vid 1911 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion, nr

233, däri hemställdes, dels att Riksdagen måtte besluta att hos Kungl.

Maj:t begära en utredning angående återgång af samtliga gjorda skatteköp

af rekognitionsskogar och deras återförvärfvande åt kronan antingen

på rättslig väg eller genom en expropriation, hvarvid de nuvarande

innehafvare af kronan skulle erhålla en återlösningssumma, som kunde

anses skälig, dels att för dessa områdens rationella utnyttjande genom

uppodling och bebyggande måtte beslutas en med statens understöd

bedrifven kolonisationsverksamhet i stor skala efter bästa och verksammaste

metoder, och dels att för detta ändamål måtte tillsättas eu särskild

jordkommission med uppdrag att öfvertaga förvaltningen af dessa

domäner och utstycka dem till småbruk och egna hem under tiyggad

besittningsrätt eller annan garanti mot kolonisationsändamålets förfelande.

Denna motion blef emellertid på hemställan af jordbruksutskottet af

Riksdagen afslagen.

Uti en likaledes vid 1911 års riksdag i Andra kammaren väckt

motion, nr 69, framhölls, dels att man borde undersöka, huruvida icke

egnahemsrörelsen kunde vara medlet att förmå allt flera att ägna sig

åt fiskerinäringen, och dels att de gällande bestämmelserna för erhållande

af egnahemslån icke passade för skärgårdsförhållandena. I motionen

hemställdes därför, att Riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t

begära utredning, i hvad män genom, förändring eller tillägg till gällande

bestämmelser om beviljandet af egnahemslån, egnahemsrörelsen i landets

skärgårdar kunde främjas, äfvensom huruvida på annat sätt bildandet

af egna hem för skärgårdsbefolkningen kunde underlättas.

Uti tvenne motioner, en i Första och en i Andra kammaren med

resp. nr 59 och 97, fästes uppmärksamheten vid den norrländska fiskarebefolkningens

förhållanden. Däri framhölls, bland annat, att utnyttjandet

af det norrländska fisket i regel af fiskerättsägarne, som i de flesta

fall utgjordes af byamän, utarrenderats eller på annat sätt upplåtits åt

personer, hvilka uteslutande ägnade sig åt fisket. Fiskarena hade sedermera

för sitt yrkes utöfvande fått på ofri grund å strandägarnes jord

åt sig uppföra bostäder och fiskebodar. I den mån dessa upplåtelser

af fiskerätt och jord utlupit, hade det visat sig synnerligen svårt för

fiskarena att med jordägare träffa nya nyttjanderättsaftal på för de

förra rimliga villkor. Följden häraf hade blifvit, att den norrländska

Motion vid

Riksdagen

1911 om återbördande

till

kronan af

skatteförsålda

rekognitionsskogar

och

dessas användande

till

upplåtelse af

egna hem.

Motioner vid

Riksdagen

1911 om

fiskarebefolkningens

egnahemsfråga.

160

Förslag till

åtgärder att

underlätta

friköpning

af bolagsarrendatorernas

hemman

i Norrland

och

Dalarne.

fiskarebefolkningen kommit att lefva under synnerligen otrygga förhållanden,

hvilket också haft till följd, att fiskarebefolkningens antal

minskats och fisket gått tillbaka. I båda motionerna förutsattes såsom

den lämpligaste lösningen af dessa svårigheter, att fiskarebefolkningen

bereddes tillfälle att förvärfva äganderätt till fiskelägenheterna (bostadsoch

fiskerätten). I motionen hemställdes emellertid endast, att Riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära utredning i ämnet.

Jordbruksutskottet framhöll i sitt betänkande nr 106, att de i

förenämnda motion åsyftade åtgärderna icke vore ägnade att leda till

målet. Utskottet tillstyrkte däremot att hos Kungl. Maj:t begära utredning

angående fiskarebefolkningens i skärgårdarna bostadsförhållanden

samt angående de åtgärder, som från statens sida kunde anses lämpliga

och möjliga för beredande af tiggare bostadslägenheter för samma

befolkning. Hvad åter angick fiskerätten ansåg utskottet, att fiskarena,

sedan deras bostadsförhållanden blifvit ordnade, skulle utan större svårighet

vara i tillfälle att själfva förvärfva rätt till fiske och enskildt fiskevatten.

Med anledning af att Riksdagens kamrar vid ärendets behandling

stannade i olika beslut, förföll emellertid frågan.

Vid 1912 års riksdag hemställdes i motion nr 237 i Andra

kammaren, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, i hvilken omfattning och på hvilket sätt åtgärder från

statens sida borde vidtagas i syfte att för arrendatorer å sådana fastigheter,

som afses i lagen om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och

Dalarne den 25 juni 1909, underlätta att förvärfva desamma med

äganderätt.

Motionen utgick därifrån, att numera icke endast arrendatorerna

å bolagshemman önskade blifva själfägande, utan att äfven trävarubolagen

själfva numera vore intresserade af att få frånsälja sin inägojord

på grund af de förpliktelser, de norrländska vanhäfds- och arrendelagarna

pålade dem. Vid försäljningen af bolagens hemman förelåge

emellertid den faran, att arrendatorerna läte förmå sig att köpa dem

och satte sig i skuld till bolagen eller andra enskilda förlagsgifvare.

Därigenom skulle de komma i sämre och mera osäker ställning än om

de fortfarande vore arrendatorer. Det vore därför af behofvet påkalladt,

att staten trädde hjälpande emellan, i främsta rummet genom att ordna

kreditförhållandena, så att arrendatorerna kunde förvärfva den jord de

brukade på rimliga villkor och på ett ändamålsenligt och betryggande sätt.

Motionen remitterades till tillfälligt utskott, som i sitt utlåtande

nr 3 afstyrkte densamma, under hänvisning hufvudsakligen till, att den

1(51

närmast till Landa liggande utvägen för de arrendatorer, som önskade

blifva själfägare, vore anlitande af egnahemslånefonden. Det vore bättre

att anlita denna fond än att, såsom i motionen syntes ifrågasättas, upplägga

en särskild fond för ensamt detta ändamål.

Trots utskottets afstyrkande blef motionen likväl af Andra kammaren

i hufvudsak bifallen.

Första kammarens tillfälliga utskott, till hvilket frågan därefter

hänvisades, afstyrkto i sitt utlåtande nr 12 motionen, då det ansåg, att

några åtgärder icke borde vidtagas i motionens syfte, förrän nu pågående

utredningar angående den s. k. förbudslagens verkningar och

af egnahemsfrågan i dess helhet blifvit. slutförda. Första kammaren

beslöt i enlighet med sitt utskotts hemställan, och då sålunda kamrarna

stannat vid olika beslut, förföll motionen.

Samma yrkande, som i sistnämnda motion framställts, återupptogs

ånyo vid 1913 års riksdag i motion nr 206 i Andra kammaren, men

blef denna motion efter afstyrkande utlåtande af jordbruksutskottet

afslagen af båda kamrarna.

Den 22 januari 1909 tillkallades af statsrådet och chefen för kungl.

jordbruksdepartementet tre sakkunnige att verkställa utredning af frågan

om torpareklassens tillbakagång samt om och i hvad mån denna företeelse

kunde vara af beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder från

statens sida. Ifrågavarande sakkunnige (vanligen kallade torpkommissionen),

hvilka den 6 maj 1911 afgåfvo sitt betänkande, framlade i detta

äfven ett förslag till lag om lösningsrätt för innehafvare af vissa på 49

år eller längre tid afsöndrade lägenheter. Innehafvare af dylik lägenhet,

som ägde de å densamma uppförda byggnaderna, skulle enligt detta

förslag under vissa villkor äga rätt att, sedan upplåtelsetiden gått tillända,

friköpa lägenheten till det värde, som åsatts den vid särskild

förrättning af landtmätare och godemän. För att lägenhet skulle få

iriköpas måste den dock vara upplåten på viss tid, ej understigande

49 år, hvarjämte värdet af jorden måste understiga byggnadernas värde.

Som ytterligare inskränkning i lösningsrätten stadgades därjämte bland

annat, att lägenheten icke finge vara upplåten med det villkor, att

byggnaderna vid upplåtelsetidens slut utan lösen skulle tillfalla jordägaren.

Torpkommissionens afsikt med detta förslag var att bereda en mera

tryggad ställning åt innehafvare af lägenheter af sådan art, att de förtjänade

att vidmakthållas.

Äfven i Riksdagen hafva under åren 1909—1912 upprepade gånger

enskilda motionärer påyrkat lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma

*21

Förslag om

friköpning; af

lägenheter å

ofri grund.

162

aflösning, ytterst genom expropriation, af mark för lägenhetsinnehafvares

besittningar på ofri grund liksom äfven för torpares, bolagsarrendatorers

och vederlikars jordbruk på enskilda domäner, utan att dock motionerna

ledt till något resultat. Vid 1912 års riksdag antogs dock i Andra

kammaren i enlighet med lagutskottets hemställan ett förslag, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för

Riksdagen af förslag till lagstiftning om expropriations- eller lösningsrätt

för beredande af möjlighet åt ägare af byggnader på ofri grund att

förvärfva marken, hvarå byggnaderna vore uppförda.

Då Kungl. Maj:t i proposition nr 46 till 1913 års riksdag framlade

förslag till lag om expropriation, ifrågasattes äfven, att det ändamål,

som afsågs med torpkommissionens ofvan berörda förslag, möjligen borde

upptagas bland dem, som kunde föranleda expropriation. På grund åt

lösningsrättens anordning kunde emellertid förslaget icke utan en fullständig

omläggning ingå i expropriationslagstiftningen, hvarför Kungl.

Maj:t icke ansåg sig kunna i detta sammanhang framlägga förslaget

för Riksdagen.

Genom två med anledning af nyssnämnda proposition i Andra

kammaren väckta motioner, nr 266 och 268, blef emellertid föreliggande

fråga likväl föremål för Riksdagens behandling. Med anledning af sistnämnda

motion beslöt äfven Riksdagen på hemställan af lagutskottet, i

dess utlåtande nr 22, att i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla om framläggande

för Riksdagen skyndsammast möjligt af förslag i syfte att

medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare af byggnader å ofri

grund en mera tryggad ställning.

REDOGÖRELSE FÖR ORGANISATIONEN

AP LÅNEFÖRMEDLINGEN

165

1. Hushållningssällskap.

Samtliga hushållningssällskap med undantag af Göteborgs och