SOU 1919:12

B E T ÄN KAN D E

AV l)KN AV CHKFKN FÖR KUNG!. JORDBRUK8DKFARTKMKNTF,T .TÄMIJKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN 3 JULI 1 9 1 T

TILL KAL LA DE

1917 ÅRS L ANTM Ä TER IK OM MISS ION

I

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE SÄTTET FÖR

UTFÖRANDE AV VISSA MÄTNINGSARBETEN M. M. (MÄTNINGSFÖRORDNING)

OCH

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING ANGÅENDE

LÄNGDBESTÄMNING I VISSA FALL AV REDSKAP FÖR MÄTNINGSARBETEN

(LÄNGDBESTÄ MNIN GSFÖRORDNIN G)

STOCKHOLM 1919

KDNOL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT fe SÖNER

186007

J»

■ K: • *

''#

Till

Statsrådet och Chefen för Kling!. Jordbruksdepartementet.

Den 3 juli 1917 bemyndigade Kung!. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla högst åtta sakkunniga personer för att under benämning 1917

års lantmäterikommission biträda inom departementet vid ytterligare utredning

av vissa lantmäteriväsendet berörande frågor samt vad med dem ägde sammanhang.

På grund av berörda bemyndigande anmodade departementschefen samma

dag hovrättsrådet O. H. Arsell, byråchefen J. Hamrin, ledamöterna av riksdagens

andra kammare D. fl. Pettersson i Bjälbo, S. Bengtsson i Norup och N. Olsson i

Rödningsberg, förste lantmätaren G. D. Indebetou och distriktslantmätaren L. O.

Bagger-Jörgensen att såsom sakkunniga biträda inom departementet i sagda hänseende;

hovrättsrådet Arsell utsågs därvid till de sakkunnigas ordförande.

Sedan kommissionen i skrivelse den 9 augusti 1917 anmält, att kommissionen

till sekreterare utsett hovrättsrådet J. Stenberg, anmodade departementschefen

jämlikt Kungl. Majrts ovan omförmälda bemyndigande den 10 augusti 1917 hovrättsrådet

Stenberg att såsom sakkunnig biträda vid ifrågavarande arbete.

Efter det Kungl. Maj:t enligt beslut den 22 september 1917 bemyndigat

departementschefen att tillkalla ytterligare fyra sakkunniga personer för att deltaga

4

i förevarande utredning, anmodade departementschefen på grund av berörda

bemyndigande dels nämnda den 22 september ledamoten av riksdagens första

kammare, godsägaren E. A Yasseur att deltaga i samma utredning dels ock den

25 september 1917 vice'' stadsingenjören i Stockholm O. Myrberg och andre stad singenjören

i Göteborg A. Södergren att biträda vid utredningen, så vitt densamma

avsåge frågan om ny mätningsförordning.

1917 års lantmäterikommission får härmed vördsamt överlämna första delen

av sitt betänkande, omfattande förslag till mätningsförordning och längdbestämningsförordning

jämte till samma förordningar hörande motiv.

Tillika bifogas avgivna reservationer i fråga om förstnämnda förslag nämligen

av undertecknad Hamrin angående 1 och 50 §§, av undertecknad Södergren

angående 50 § samt av undertecknad Myrberg.

Stockholm den 30 november 191S.

O. H. ARSELL.

Jon. Hamrin.

David Pettersson.

Sven Bengtsson.

Nils Olsson.

Gustaf Indebetou. O. Bagger-Jörgensen.

-Johan Stenberg.

Emil Vasseur

Olof Myrberg.

A. SÖDKRGREN.

BETÄNKANDE.

-

7

Förslag

till

förordning angående sättet för utförande av vissa mätnings

arbeten

m. in.

(mätningsförordning).

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom iörordmnkartas

upprättande, arealuträkning samt utstakning och utmärkande av sensn)°”fl>tt~

ägogräns, där dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i

stad eller samhälle på grund av för dessa tjänstemän gällande bestämmelser,

så ock där det utföres av annan person på grund av förordnande

enligt stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad.

2 §•

Vid arbeten, soin i denna förordning avses, skall längdmått an- Matt: deras

givas i meter samt ytmått i hektar eller kvadratmeter. Angående in- 1beteckning*1

delning av dessa mått är stadgat i gällande förordning om mått

och vikt.

Vinkelmått skall med nedan omförmälda undantag angivas i nygrader

och indelas sålunda, att en rät vinkel utgör 100 nygrader, en nygrad

100 nyminuter samt en nyminut 100 nysekunder (eentesimaldelning).

Dessa vinkelmått betecknas på följande sätt: en nygrad lc, en nyminut

0,°oi eller 1'' och en nvsekund 0c,oooi eller l".

8

Huvudgrunder

och planmätningsmetoder.

Användning

av finmätning

och vanlig

mätning.

Där med hänsyn till förut verkställda arbeten eller särskilda förhållanden

användning av nu angiven indelning skulle medföra olägenheter,

vare tillåtet använda äldre indelning (sexagesimaldelning). Enligt

denna delas en rät vinkel i 90 grader (90°), en grad i BO minuter (60'')

och en minut i BO sekunder (60").

2 KAP.

Om planmätning.

Avd. A. Allmänna grunder. —

3 §■

Planmätning skall hänföras till horisontalplan. Med hänsyn till

noggrannheten skall dylik mätning, enligt vad i denna förordning närmare

sägs, utföras antingen såsom /inmätning eller vanlig mätning.

Planmätning sker i allmänhet på det sätt, att först bestämmas

vissa med hänsyn till mätningens ändamål erforderliga huvudpunkter och

huvudlinjer, stommätning, och att därefter verkställes inmätning av detaljerna,

detaljmätning.

Numerisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning,

stommätning eller detalj mätning), vid vilken längder och vinklar erhållas

i siffror på sådant sätt, att karta enligt dessa sedermera kan upprättas.

Grafisk kallas sådan mätning (finmätning eller vanlig mätning, stommätning

eller detalj mätning), vid vilken längder och vinklar vid mätningstillfället

helt eller delvis direkt avbildas å karta.

4 §•

1. Finmätning bör äga ruin, dä mätningens ändamål sädant kräver,

och företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom

i stad eller annan ort med större sammanträngd befolkning eller där

större byggnadsverksamhet är att förvänta, så ock eljest då särskilda

förhållanden påkalla sådan mätning.

2. Då sakägarna samfällt äska finmätning, skall sådan äga

rum. T övrigt bestämme förrättningsmannen, såframt ej härom finnes

särskilt stadgat, huruvida och i vad mån finmätning eller vanlig mätning

skall ifrågakomma. Anmäles missnöje med förrättningsmannens beslut,

skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens

provning. Ej må styrelsen avgöra frågan, med mindre vederbörande

sakägare lämnats tillfälle att däri yttra sig.

Avd. It. Fiiiiiiiit.iiiiig.

Stommätning.

5 §•

Vid tinmätning skall stommätning utföras numeriskt och ske

triangel- och polygonmätning eller endera av dessa mätningar.

medelst Sätt för stommätningens

utförande.

<» §•

1. För alla triangel- och polygonpunkter skola beräknas plana, Projektionsrätvinkliga

koordinater i det för inäta ingsområdet gällande koord in åt- tk!!,7 m"

systemet, vilka koordinater, när hänsyn till jordytans huktighet så betingar,

erhållas genom jordellipsoidens projektion på planet.

Härvid skola ellipsoidens dimensioner antagas vara följande:

meridianellipsens halva storaxel == 6,377,397,15417 meter

» » lillaxel = 6,356,078,962oo »

2. Projektionsmetoden skall vara vinkelriktig och i övrigt sådan

att en meridian, medelmeridianen, avbildas såsom en rät linje, och att

varje del av medelmeridianen blir till sin längd riktigt avbildad.

3. Såsom medelmeridian användes någon av de meridianer, som

ga genom Stockholms Observatorium eller 2,5 eller 5 nygrader öster eller

2,5 eller 5 eller 7,5 nygrader väster därom.

De härigenom uppkommande projektionssystemen skola allt efter

den medelmeridian, som användes, betecknas:

0°, 2c,s Ö, 5c Ö, 2c,s W, 5° W och 7,cö W.

4. Varje projektionssystem uppdelas i koordinatsystem genom

linjer, som tänkas dragna vinkelrätt mot medelmeridianen på 100,000

meters inbördes avstånd med utgång från ekvatorn. Medelmeridianen

utgör koordinatsystemets absciss- eller x-axel, räknad positiv åt norr;

systemets södra begränsningslinje är dess ordinat eller y-axel, räknad

positiv åt öster.

5. Är stomnät ej anslutet till rikets triangelnät, och skall sådan

inpassning, som omförmäles i 7 § 3 inom., ej äga rum, skola stomnätets

2—y annor

10

Anslutning

till annan

triangelmätning

m. m.

Olika ordningar

för trian

Inmätning.

Plan för triangclmätnlng.

punkter till sina lägen bestämmas genom koordinater i fristående koordinatsystem,

varvid abscissaxeln skall läggas i ungefärlig nordriktning

och räknas positiv åt norr samt ordinataxeln läggas i lämplig, däremot

vinkelrät riktning och räknas positiv åt öster.

7 §•

1. Rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för

annan triangulering.

2. Därest inom eller i närheten av mätningsområdet linnas minst

tvänne punkter, som tillhöra antingen rikstrianguleringen eller annan triangelmätning,

skall frågan, huruvida anslutning till den ena eller andra

av dessa mätningar bör äga rum, underställas lantmäteristyrelsens

prövning.

3. Är fråga om anslutning till rikstrianguleringen, och prövas efter

underställning sådan anslutning ej böra äga rum, skall dock det nya triangelnätet

med största möjliga noggrannhet inpassas i det för mätningsområdet

jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystem. Detsamma galle, då

allenast en till rikstrianguleringen hörande punkt finnes inom eller i närheten

av mätningsområdet, liksom då ingen sådan punkt finnes, men

mätningsområdets storlek fordrar hänsynstagande till jordytans buktighet.

I det nya triangelnätet böra medtagas punkter, som tillhöra annan

triangelmätning.

« §•

1. Triangelmätning indelas i avseende å noggrannheten i fem

ordningar. I varje särskilt fall användas den eller de ordningar, som

med hänsyn till mätningens omfattning eller eljest äro erforderliga.

Triangelmätning av högre ordning skall utgöra stöd för sådan av lägre

ordning.

2. Som första och högsta ordning galle av rikets allmänna kartverk

utförd triangelmätning av första ordningen.

9 §.

1. Till grund för triangelmätning skall efter noggrann rekognoscering

upprättas plan för dess utförande. Denna plan skall innehålla

uppgift på triangelnätets belägenhet och form, anslutning till annan triangelmätning,

där sådan förekommer, det antal ordningar vari triangel

-

11

mätningen skäll ske, erforderlig basmätning, sätt för markeringars anordnande

samt huru mätningar och beräkningar skola utföras. Skola för

mätningen gälla strängare felgränser än denna förordning angiver, bör

planen jämväl innehålla uppgift härom.

2. Därest i samband med triangelmätning jämväl polygonmiitning

skall utföras över mätningsområdet i dess helhet eller viss del därav,

bör rekognosceringen omfatta och planen utvisa även läget för viktigare

delar av polygonnätet.

3. Vid upprättande av plan för triangelmätning, till vilken plan

skall höra lämplig karta eller skiss över triangelnätet, skall bland annat

iakttagas:

att triangelnätet erhåller bästa möjliga form;

att triangelpunkterna bliva så jämnt som möjligt fördelade över

mätningsområdet;

att bästa möjliga anslutningar vinnas för baslinjer och polygontåg;

att

goda uppställningsplatser och varaktiga markeringar erhållas;

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å

egendom;

att kostnader för uppställnings- och signalbyggnader bliva så små

som möjligt; samt

att framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt underlättas.

4. Det åligger förrättningsman att, innan triangelmätning påbörjas,

därom hos lantmäteristyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift

om triangelmätningens avsedda beskaffenhet och omfattning, och äge styrelsen,

när anmälan eller förhållandena i övrigt därtill föranleda, infordra

den plan, som uppgjorts för arbetets utförande. Plan, som av styrelsen

blivit godkänd, må ej vad beträffar triangelnätet i väsentliga delar

ändras utan styrelsens medgivande.

10 §•

1. När triangelpunkt ej utgöres av tornspira eller annan s. k.

högpunkt, skall den markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt °ing aT Sisätt,

och må mai''keringen under i övrigt lika förhållanden icke bereda »ngoipunkter

mindre trygghet än vad beträffande gränsmärken stadgas i 43 §. Markeringen

skall utföras på sådant sätt, att därav tydligt framgår punktens

egenskap av fixpunkt inom finmätt stomnät, och skall för den skull

anbringas en triangel kring eller vid punkten, där ej hinder möter. I

12

Vägmätning.

lös mark bör markeringen sträcka sig till frostfritt djup. Därjämte böra,

då sådant lämpligen kan ske, för kontroll av punktens läge och dess

framtida återställande, utsättas försäkringsmarkeringar till det antal, som

för ändamålet erfordras.

2. Med undantag för nyss omförmälda försäkringsmarkeringar skall

markeringen av triangelpunkter vara fullbordad, innan vinkelmätning beträffande

samma punkter påbörjas.

3. Triangelpunkterna skola numreras, och må desamma jämväl

åsättas namn.

Över triangelpunkt, som sålunda numrerats och namngivits, skall

i anslutning till skiss och, där så anses lämpligt, jämväl fotografi upprättas

noggrann beskrivning, upptagande punktens och markeringarnas

läge och beskaffenhet.

11 §•

1. Anslutes icke triangelnät till annan triangelmätning pa sätt i

7 § 2 mom. sägs, skall eu eller flera baslinjer uppmätas.

2. Är baslinje längre än 1,200 meter, bör densamma uppdelas

i sektioner på omkring 600 meter.

Baslinje eller, där densamma är uppdelad i sektioner, varje sektion

därav skall mätas minst två gånger i olika riktningar, och bör därvid

användas Jäderinska basmätningsmetoden med mätsträngar av invar,

dock att, där basmätning verkställes endast för triangelnät av lägre ordning

än den tredje, mätningen må ske med sträng eller band av stål

under för varje fall erforderlig spänning.

Strängar och band, som användas vid basmätning, skola längdbestämmas

omedelbart före och efter mätningen.

3. Baslinje skall hänföras till medelhavsytan.

4. Över basmätning skall å fältet föras protokoll, och må därvid

gjord anteckning ej utplånas eller ifyllas.

5. Det ur mätningsresultaten beräknade medelfelet i medeltalet

av mätningarna må ej överstiga vid basmätning för triangelnät av andra

ordningen 1 : 160,000, för triangelnät av tredje ordningen 1 : 80,000 och

för triangelnät av fjärde och femte ordningarna 1 : 40,000 av baslinjens

hela längd.

Resultaten av de före och efter basmätningen utförda längdbestämningarna

av sträng och band må ej avvika från varandra mera än

nyss nämnda bråkdelar av strängens eller bandets längd.

13

12 §.

1. Vinkel inätailig i triangelnät skall verkställas med teodolit ock vtnkeimatutföras

antingen såsom likformig vinkelmätning eller som riktningsmät

ning,

vilken senare företrädesvis bör utföras i fulla satser.

2. Därest i samma punkt förekomma riktningar i triangelmätningar

av olika ordningar, och dessa riktningar skola anslutas till varandra,

bör sådan anslutning ske till minst två riktningar av högre

ordning.

3. Inom eu och samma ordning skall vinkelmätning ske på ensartat

sätt.

4. Inom samma utjämningsgrupp skall vinkelmätning så vitt möjligt

ske med ett och samma instrument.

5. Över vinkelmätning skall föras protokoll med iakttagande av

bestämmelsen i 11 § 4 mom.

13 §.

1. Alla beräkningar skola verkställas på överskådligt sätt och an- Beräkning av

ordnas så, att erforderlig kontroll erhålles.

2. De oundvikliga mätningsfelen skola utjämnas enligt teoretiskt

riktiga grunder och vad angår andra och tredje ordningens nät enligt

minsta kvadratmetoden.

3. Över triangelpunkternas koordinater skall upprättas särskild

förteckning, hoor dmat förteckning.

triangclnät

m. m

14 §.

Medelfelet hos en riktning, vare sig detta erhållits efter utjämning Felgränser

enligt minsta kvadratmetoden eller beräknats enligt formeln f5r triangel -

•- matning.

in

= y ——, där w betyder triangelslutningsfelet och n antalet slutna

y 6 n

trianglar, må till sitt numeriska värde ej överstiga

i triangelnät av 2:a ordningen 6"

av 3:dje

av 4:de

av 5:te

10"

20" samt

35"

»

14

2. Relativa punktfelet, vare sig detta erhållits efter utjämning

enligt minsta kvadratmetoden eller grafiskt framställts genom felutvisande

■figur, må icke för någon triangelpunkt överstiga 0,os meter.

15 §.

Poiygonmät- Mellan punkter i triangelnätet skall utläggas ett nät av poly

uing

och deBB gontåg med det antal punkter, som erfordras för att triangel- och polyuutriangei-

gonnäten må kunna giva tillfredsställande stöd åt detaljmätningen.

2. Finnas ej inom eller i närheten av mätningsområdet triangelpunkter,

till vilka anslutning lämpligen kan ske, må polygonmätning utan

stöd av triangelnät ifrågakomma, dock i regel ej, om mätningsområdet

är större än 100 hektar.

16 §.

Polygontågen indelas i avseende å noggrannheten i tvänne ordningar.

Till första ordningens polygontåg räknas dels sådant, som går från

en txiangelpunkt till en annan, dels ock polygontåg, som går från en

triangelpunkt till en punkt (knutpunkt), som bestämmes förutom av tåget

i fråga av minst tvänne andra likaledes från triangelpunkter utgående

polygontåg.

Övriga polygontåg äro av andra ordningen.

17 §.

Plan för po- 1. Till grund för polygonmätningen skall efter noggrann rekognos

lySD°ingät

cering upprättas plan för dess utförande; och bör sådan plan upptaga

jämväl de delar av polygonmätningen, som jämlikt 9 § 2 mom. upptagits

i förut upprättad plan för triangelmätning.

2. Vid upprättande av plan för polygonmätning, till vilken plan

.skall höra lämplig karta eller skiss, skall bland annat iakttagas:

att polygontåg gives så sträckt form som möjligt;

att i allmänhet polygontågen ej erhålla större längd än 1,000 meter

och de särskilda sidorna i tågen ej större längd än 250 meter;

att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla ungefär

samma längd;

att för långt gående förgreningar så vitt möjligt undvikas;

att polygonpunkterna utväljas så, att deras markering kan ske med

minsta möjliga svårighet och kostnad för mätningen i dess helhet; samt

Olika ordningar

för

polygonmätning.

att polygonsidorna erhålla sådana lägen, att deras uppmätning och

användning vid efterföljande arbeten så vitt möjligt underlättas.

Sådant fristående polygonnät, som avses i 15 § 2 inom., bör anordnas

genom slutna polvgoner, där ej betryggande kontroll på annat

sätt erhålles.

18 §.

Vad i 10 § stadgas om markering, numrering och beskrivning av Markering

triangelpunkter skall i tillämpliga delar gälla jämväl polygonpunkter, dock 0<;h bcBkri''''- att markering må ske på enklare sätt, där polygonpunkterna utläggas ''""ygoV110

endast för tillfälligt begagnande. pnnkter.

19 §.

1. Längdmätning av polygontåg verkställes med band eller sträng Matning av

under för varje fall erforderlig spänning och utföres i övrigt på sådant Mvgontåg.

sätt, att ny mätning börjas för varje polygonsida. Mätningen skall, om

den ej anordnas på särskilt betryggande sätt, utföras två gånger, i

regel en gång i vardera riktningen.

2. Vinkelmätning i polygonnät skall verkställas med teodolit och

utföras som riktningsmätning i satser.

3. Inom samma utjämningsgrupp böra mätningarna ske med samma

instrument eller redskap.

4. Över mätningarna skall föras protokoll med iakttagande av

bestämmelsen i 11 § 4 mom.

20 §.

Vad i 13 § stadgas om beräkning av triangelnät och upprättande Beräkning av

av koordinatförteckning skall i tillämpliga delar gälla även för polygon- Pol.ysonnät

nät, dock att vid felens utjämning minsta kvadratmetoden ej behöver

användas.

21 §.

1. Två bestämningar av en polygonsidas längd må, vare sig poly- Felgränser

gontåget är av första eller andra ordningen, icke avvika från varandra ftr Pol7Sonmera

än 0,ooo.s 1 -f- 0,oi meter, där 1 betecknar polygonsidans längd i m5tning''

meter.

16

Mätuings

föremäl.

Mätnings

linjenftt.

2. Vinkelslutningsfelet i ett polygontåg må icke uppgå till mera

än, i första ordningens polygontåg 0,° Öl V n och i andra ordningens polygontåg

0,c 02 V n, där n betecknar antalet mätta vinklar i polygontåget.

3. De beräknade koordinaterna för slutpunkten må icke avvika

från de givna koordinaterna så mycket, att punktfelet f, beräknat ur

formeln f \f fx2 + fy2, där f, och fy äro avvikelserna i koordinaterna,

blir större än, vid första ordningens polygontåg 0,00025 1 + 0,oo meter och

vid andra ordningens polygontåg 0,00035 1 0,on meter, där 1 betecknar

polygonsidornas sammanlagda längd i meter.

Detalj mätning.

22 §.

Vid detalj mätning, som tillhör finmätning, skall såsom mätningsföremål

upptagas vad som med hänsyn till mätningens ändamål anses

erforderligt, såsom i regel ägogränser, gator och vägar, varaktiga hägnader,

fasta fornlämningar, elektriska högspänningsledningar, vattenledningar,

diken, sjöar och vattendrag samt byggnader och gränser mellan

olika ägoslag.

23 §.

1. Detalj mätning, som i 22 § omförmäles, skall, så.vitt den ej direkt

utgår från triangel- eller polygonnät, stödja sig på ett nät av mätningslinjer.

Dessa skola utgå från punkter i triangel- och polygonnäten eller

genom inmätning bestämda punkter å linjer i dessa nät samt dragas raka

till andra punkter av nu angivna slag. Till dylika mätningslinjer eller

till dem och punkter eller linjer i triangel- och polygonnät anslutas ytterligare

sådana mätningslinjer till de! antal och på sådant sätt, som fordras

för detaljernas lämpliga inmätning. Där områdes bebyggande eller

andra lokala omständigheter omöjliggöra framdragandet av raka, dubbelsidigt

anslutna mätningslinjer, må brutna sådana eller ensidigt anslutna

mätningslinjer användas.

2. För punkterna i mätningslinjenätet skola i regel beräknas plana,

rätvinkliga koordinater i det för handen varande koordinatsystemet. Mät

-

17

ningar och beräkningar skola ordnas sä, att betryggande kontroll erhålles,

och skall förty ensidigt ansluten mätningslinje mätas två gånger.

3. I fråga om dubbelsidigt ansluten mätningslinje må skillnaden

mellan dess på marken uppmätta och med användning av ändpunkternas

koordinater beräknade längd ej överstiga 0,oooö 1 + 0,o<; meter, där 1 betecknar

linjens längd i meter.

Beträffande ensidigt ansluten mätningslinje må tvä bestämningar av

eu dylik linjes längd ej avvika från varandra mera än 0,ooo5 1 + 0,oi

meter, dar 1 betecknar linjens längd i meter.

24 §.

1. I fråga om till läget fullt bestämda detaljer, såsom byggnader,

varaktiga hägnader och dylikt, skall detaljmätning vid finmätning

ske numeriskt på det sätt, att erforderligt antal punkter inmätas från

stomnätet eller mätningslinjenätet medelst direkt längdmätning i eller utan

förening med vinkelmätning.

Mätningen bör utföras, så, att kontroll erhålles, särskilt i fråga om

gränspunkter samt andra punkter av större betydelse och ordnas på

det sätt, att koordinater för dessa punkter kunna beräknas med minsta

möjliga svårighet.

2. I fråga om detaljer, som ej äro till läget fullt bestämda,

såsom i allmänhet stränder av sjöar och vattendrag samt gränser mellan

olika ägoslag, må inmätning ske såväl numeriskt som grafiskt.

Finnas i fråga om ägogräns, som i sin helhet ej är fullt bestämd,

vissa punkter, som äro till läget fullt bestämda, skola dessa punkter inmätas

numeriskt, även om ägogränsen i övrigt inmätes grafiskt.

3. Över sådan detalj mätning, som i 1 mom. avses, skall å fältet

föras tydlig mätskiss, som skall upptaga alla vid detalj mätningen

använda punkter och linjer samt därvid funna mått ävensom de inmätta

föremålens natur och ungefärliga form. Måtten skola antecknas å skissen,

i regel med två decimaler av meter.

Över numerisk mätning, som i 2 mom. avses, skola föras mätskiss

och protokoll eller endera, allt eftersom för varje fall erfordras för kartas

uppletande.

4. Numerisk inmätning av gränspunkter och andra punkter av större

betydelse skall utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar

av dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet

icke avvika från varandra mera än högst 0,2 meter.

Vid numerisk detalj mätning i övrigt liksom vid grafisk detalj mätning

skall detalj punkternas läge i förhållande till stomnätet eller mät

3—185007.

Uetaljuiät''ningens

utförande

in. in.

18

Sätt för stoinmätningens

utförande.

Polygonmätning.

ningslinjenätet bestämmas med så stor noggrannhet, som kan tillgodogöras

i avsedda eller förhandenvarande skalor.

Avd. C. Vanlig mätning.

Stom. mätning.

25 §.

Vid vanlig mätning må stommätning utföras såväl numeriskt som

grafiskt och ske såväl medelst polygonmätning som medelst stomlinjemätning.

26 §.

1. Oberoende av mätningsområdets storlek må polygonmätning,

som i 25 § avses, utföras fristående utan stöd av triangelnät. Finnes

sådant nät, bör polygonmätningen anslutas därtill, om så lämpligen

kan ske.

2. För alla polygonpunkter skola beräknas plana, rätvinkliga koordinater

i förut befintligt eller för det särskilda fallet antaget koordinatsystem.

3. Polygonpunkterna skola markeras på så vitt möjligt orubbligt

och varaktigt sätt medelst borrhål utan dubb i berg, jordfast sten, betong

eller dylikt. Borrhålet skall omgivas av en cirkel, och må markeringen

under i övrigt lika förhållanden icke bereda mindre trygghet än vad

beträffande gränsmärken stadgas i 43 §.

4. Vad i 3 mom. sägs, gälle ej, då polygonpunkter utläggas endast

för tillfälligt begagnande, i vilket fall enklare markeringssätt må användas.

5. För polygonmätning, som i denna paragraf avses, skola bestämmelserna

i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning samt mätning

och beräkning av polygontåg ävensom upprättande av koordinatförteckning

i tillämpliga delar gälla, dock med undantag för vad i 17 §

stadgas beträffande viss längd för polygontåg och polygonsidor.

6. Vid polygonmätning, varom här är fråga, må avvikelsen mellan

två bestämningar av en polygonsidas längd så ock vinkelslutningsfelet och

punktfelet, det senare beräknat på sätt i 21 § 3 mom. sägs, icke uppgå

till mera än två gånger vad som i sistnämnda paragraf i nu berörda hänseenden

är medgivet i fråga om andra ordningens polygontåg.

19

27 §.

1. Vid stomlinjemätning skall efter erforderlig rekognoscering till stomiinjegrund

för detalj mätningen utstakas ett nät av stomlinjer, om och i den mtttninK

mån sådant för ändamålet erfordras.

2. Vid anordnande av stomlinjenät skall iakttagas:

att en eller, där så erfordras, flera av stomlinjerna behandlas såsom

baslinje och därför framdragas i för stakning och mätning gynnsam

terräng samt upphuggas till sådan bredd, att säkerhet för stakningens

riktighet vinnes;

att, därest kontroll å linjenätet icke på annat sätt erhålles, särskilda

linjer, kontrollinjer, utläggas, och skall, därest yttergräns för mätningsområdet

icke lämpligen kan användas såsom baslinje eller kontrolllinje,

dylik linje förläggas i närheten av sådan gräns;

att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet ej kan med

tillfredsställande noggrannhet direkt mätas eller på annat sätt tillförlitligt

bestämmas, en eller flera särskilda linjer böra utstakas och mätas på

sådant sätt, att dylik linje tillika med tvänne andra för nätets säkerhet betydelsefulla

linjer bilda en triangel, i vilken ingen av vinklarna må vara

mindre än 40°; samt

att all nödig försiktighet iakttages till undvikande av skada å skog

eller eljest.

3. Baslinjer och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande

för linjenätets konstruktion, skola mätas två gånger helst i olika riktningar.

4. I fall, då stomlinje mätes två gånger, må skillnaden mellan de

båda mätningarna såväl för linjen i dess helhet som för särskilt markerad

del därav ej överstiga 0,ooi 1 + 0,oi V 1 + 0,i meter, där 1 betecknar

den uppmätta längden i meter.

Därest stomlinje, som ej mätes två gånger, vid nätets konstruktion

erhåller grafisk kontroll, må skillnaden mellan å marken mätt och å kartan

uttagen längd ej uppgå till mera än 0,oo2 1 -f- 0,04 V 1 + 0,ooo4 s, där 1 betecknar

uppmätt längd i meter och l:s kartans skala.

28 §.

1. Att tjäna till ledning vid stomlinjenätets framtida återställande stödpunkter,

samt för kontroll å ägogränsers läge skola, där ej markens beskaffenhet

sådant omöjliggör, stödpunkter utläggas, dock ej till större antal än

som för nämnda ändamål kräves, och skola härvid företrädesvis utväljas

20

Mätningsfn

romål.

Mätnings

linjcnät.

Detalj mätningens

utförande

in. in

skärningspunkter mellan viktigare linjer i linjenätet. Är läget av stomlinjenät

genom mått till byggnad eller dylikt* med erforderlig säkerhet

bestämt, och kan kontroll å ägogränsers läge på enahanda sätt erhållas,

vare stödpunkters utläggande ej nödigt.

2. Beträffande markering av sådana stödpunkter gälle vad i 26 § 3

mom. finnes stadgat om markering av polygonpunkter vid vanlig mätning.

3. Såsom stödpunkter kunna även användas inom eller i närheten

av mätningsområdet befintliga triangel- och polygonpunkter, oavsett om

de sistnämnda bestämts genom finmätning eller vanlig mätning.

4. Därest stödpunkter icke sammanfalla med skärningspupkter

mellan linjer i stomlinjenätet, skola de på ett betryggande sätt med direkta

mått inmätas i förhållande till samma nät.

Detaljmfttning.

29 §.

Vid detalj mätning, som tillhör vanlig mätning, skall ifråga om

mätningsföremål gälla vad i 22 § är sagt om dylika föremål vid detaljmätning,

som tillhör finmätning.

30 §.

1. Därest detaljmätning, som i 29 § omförmäles, ej direkt utgår

från stomnätet, vilket må hava bestämts antingen genom finmätning eller

vanlig mätning, skall detalj mätningen stödja sig på ett från stomnätet

utgående nät av mätningslinjer av sådan omfattning, som för detaljernas

bestämmande erfordras.

2. Mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas

så, att betryggande kontroll erhålles.

3. Då mätningslinjenätet utgår från triangel- eller polygonnät, må

skillnaden mellan mätningslinjes på marken uppmätta och med användning

av ändpunkternas koordinater beräknade längd ej överstiga 0,ooi2 1

-)- 0,i2 meter, där 1 betecknar linjens längd i meter.

Då mätningslinjenät utgår från stomlinjenät, och mätningslinje därvid

erhåller grafisk kontroll, gälle om tillåten avvikelse vad i 27 § 4 mom.

2 stycket stadgas om stomlinje.

31 §•

1. Vare sig detalj mätning, som i 29 § omförmäles, sker numeriskt

eller grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas på det

21

sätt, att erforderligt antal punkter bliva i förhållande till stomnät eller

mätningslinjenät eller stödpunkter bestämda med så stor noggrannhet,

som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande skalor.

Till läget icke fullt bestämda detaljer skola inmätas med den noggrannhet,

som ändamålet kräver och förhållandena medgiva.

2. Därest befintliga ägogränser äro till läget fullt bestämda och,

så vitt vid mätningstillfället kan avgöras, jämväl därefter skola bibehållas

såsom sådana, skola de, även om mätningen i övrigt är grafisk,

under erforderlig kontroll inmätas med direkta mått i förhållande till

stomnät eller mätningslinjenät eller stödpunkter. Detsamma galle i fråga

om till läget fullt bestämda punkter i ägogräns av nyss angiven beskaffenhet,

vilken i sin helhet ej är fullt bestämd.

Vid numerisk detalj mätning, som tillhör vanlig mätning, gälle i

fråga om förande av mätskiss och protokoll vad som stadgas i 24 § 3

mom. 2 stycket.

3. Inmätning av till läget fullt bestämda punkter i ägogräns skall

utföras med sådan noggrannhet, att två likvärdiga bestämningar av

dylik punkt i förhållande till linje i stomnätet eller mätningslinjenätet

eller till stödpunkter icke avvika från varandra mera än högst 0,4

meter.

3 KAP.

Om höjdmätning.

32 §.

Anslutning

1. Vid höjdmätning bör anslutning äga rum till rikets precisionsawägning,

därest fixpunkt tillhörande densamma finnes tillgänglig inom

eller i närheten av mätningsområdet. Även om sådan punkt ej finnes,

bör höjdmätningen direkt utgå från medelhavsytan eller med användning

av tillgängliga höjduppgifter ungefärligen hänföras till densamma.

Tydlig redogörelse skall alltid lämnas angående det sätt, varpå anslutning

skett, eller det utgångsplan, som eljest använts.

2. Vid höjdmätning skola, där så lämpligen kan ske, medtagas

höjdfixpunkter, som utsatts av Sveriges geologiska undersökning eller

Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt liksom denna anstalts peglar.

22

33 §.

Höjdiix- 1. Höjdmätning skall stödjas av höjdfixpunkter, om och i

punkter. den mån sådant med hänsyn till höjdmätningens ändamål är erforder

ligt,

och skall härvid iakttagas, att höjdfixpunkterna bliva fördelade så

jämnt som möjligt över mätningsområdet samt erhålla sådant läge, att

deras användning, så vitt ske kan, underlättas.

Höjdfixpunkt skall markeras på så vitt möjligt orubbligt och varaktigt

sätt, och bör densamma utmärkas med ett kors, där ej hinder

möter.

2. Över höjdfixpunkterna skall upprättas förteckning, angivande

punkternas nummer, markering, läge i planet och slutgiltiga höjd, och

böra skisser över desamma upprättas, där sådant för vinnande av tydlighet

erfordras.

34 §.

Tillväga- 1. Höjdmätning bör, evad den sker genom avvägning (finavväg

gångssätt

vill ibng eller vanlig avvägning) eller annorledes, anordnas så, att kontroll

°J m nlng''erhålles. Där ej mätningens ändamål annat föranleder, bör densamma

förty, utom i fråga om detaljpunkter, verkställas två gånger, såvitt ej kontroll

på annat sätt erhålles.

Över höjdmätningen skall föras protokoll med iakttagande av bestämmelsen

i 11 § 4 mom.

2. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom i fråga om viktigare

höjdfixpunkter, skall höjdmätningen verkställas genom finavvägning.

Denna utföres i slutna polygoner eller med anslutning till två

eller flera fixpunkter, vilkas höj dlägen äro bestämda med sådan noggrannhet,

som i varje fall för ändamålet erfordras, och skall i övrigt iakttagas,

att de oundvikliga mätningsfelen utjämnas enligt teoretiskt riktiga

grunder.

35 §.

Feigräuser 1. Vid finavvägning av höjdfixpunkter må det ur utjämningen

vid höjdmät- framgående medelfelet för en kilometer ej överstiga 0,oi meter.

2. Vid höjdmätning av markyta må felet i höjdläge för en punkt

vilken som helst i regel ej uppgå till mera än 0,5 e -J- 5 e n meter, där

e betecknar ekvidistansen i meter och n markens lutningsförhållande. .

23

4 KAP.

Om kartas upprättande.

36 §.

1. Karta, som i denna förordning avses, skall, där ej i lag eller

författning finnes annorlunda stadgat, upprättas i någon av nedan angivna

skalor.

Där ej särskilda förhållanden påkalla undantag, skola följande skalor

användas för nedan omförmälda ändamål:

a) 1: 100, 1: 200 och 1: 400 för karta över tomt, kvarter eller annat

mindre område med högt markvärde;

b) 1: 1000 och 1: 2000 för karta över stad, köping, annan ort med

större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är

att förvänta, med undantag dock för till desamma hörande större skogsområde

;

c) 1: 2000 och 1: 4000 för karta över dels skogsområde, som under

b) sägs, dels ock i allmänhet ägor å landet, dock att 1: 8000 bör användas

för karta över större skogsområde med mindre antal skiljaktigheter;

samt

d) 1: 8000, 1: 10000, 1: 16000, 1: 20000, 1: 50000 och 1: 100000 för

översiktskarta.

Vid upprättande av annan plankarta än översiktskarta skall i övrigt

iakttagas, att så stor skala väljes, att endast undantagsvis må förekomma

ägofigurer med mindre yta än 10 kvadratmillimeter verkligt mått

å kartan.

2. Förrättningsman äger bestämma, vilken av förenämnda skalor,

som skall användas. Anmäles missnöje med förrättningsmannens beslut,

skall denne ofördröjligen underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning.

37 §.

1. Plankarta, som grundas på finmätning, skall vara försedd med Särskilda be

noggrannt kvadratiskt, minst med avseende på varje rutas hörn utmärktfösrta^karta

rutnät med 10 centimeters sidor, vilka sidor skola ligga parallellt med vid finmätkoordinataxlarna

och på vissa å kartan antecknade avstånd från de- niDssamma.

24

Särskilda bestämmelser

för plankarta

vid vanlig

mätning

2. Karta, som i 1 mom. avses, skall upprättas i blad av rektangulär

form med i allmänhet ett normalformat av 60 centimeter i höjd

och 80 centimeter i bredd. Kartbladens höjdriktning, skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, vara parallell med koordinatsystemets

abscissaxel.

3. Vid kartering av detalj mätning, som tillhör finmätning, skola

först samtliga koordinatbestämda punkter utmärkas enligt koordinaterna

och med utgång i regel från närmaste linje i rutnätet. Därefter skola i

anslutning till sålunda utmärkta punkter numeriskt inmätta detaljer inläggas

enligt innehållet i mätskisser och protokoll och grafiskt inmätta

detaljer med stöd av samma punkter överföras och inpassas å kartan.

4. Över finmätt stomnät skall för mätningens åskådliggörande

upprättas särskild karta enligt koordinaterna; och må, om härvid såväl

triangel- som polygonmätning utförts, båda näten utmärkas å samma

karta, där så med hänsyn till tydlighet och andra förhållanden anses

kunna äga rum.

5. Rutnät skall utmärkas med sådan noggrannhet, att en rutas

sidolängd ej må avvika från den i 1 mom. angivna med mera än 0,ooo2

meter. I fråga om karta av normalformat må rutnätet i sin helhet vid

utmärkandet ej i någon utsträckning avvika från den riktiga storleken

mera än 0,ooos meter.

Koordinatbestämda punkter skola utmärkas med så stor noggrannhet,

att skillnaden mellan deras läge enligt koordinaterna och i förhållande

till närmaste linje i rutnätet ej må överstiga 0,00025 meter. Övriga

detaljer skola inläggas å kartan med så stor noggrannhet, som mätningen

och den antagna skalan medgiva.

38 §.

1. För plankarta, som grundas å vanlig mätning, skall, i det fall

stommätning skett numeriskt, i tillämpliga delar gälla, vad i 37 § 1, 3

och 4 mom. stadgas.

På omständigheterna i varje fall må bero, om karta skall upprättas

i blad eller icke. Uppdelas kartan i blad, bör vad i 37 § 2 mom. finnes

stadgat om form och normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2. I det fall stomlinjemätning skett, skall stomlinjenätet konstrueras

å karta i den bestämda skalan. Därefter insättas mätningslinjer och

de inmätta detaljerna antingen å nämnda karta i befintligt skick eller å

karta i blad, till vilken senare stomlinjenätet dessförinnan överförts, och

25

bör i sistnämnda fall vad i 37 § 2 mom. finnos stadgat om form och

normalformat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3. Vid mätningen tagna och vid kartans konstruktion använda

mått beträffande stomlinje- och inätaingslinjenäten liksom ock de mått,

som avses i 28 § 4 mom., skola antecknas å kartan med minst en decimal

av meter. Kan detta ej ske, utan att kartan därigenom hliver otydlig,

skall särskild mätskiss upprättas för ändamålet. A karta och mätskiss

böra ock stödpunkterna på lämpligt sätt angivas.

4. Vad i avseende å noggrannhet i fråga om plankarta, som

grundas å finmätning, finnes stadgat i 37 § 5 mom. galle i tillämpliga

delar jämväl beträffande plankarta, som grundas å vanlig mätning.

39 §.

För karta, varå resultat av höjdmätning angives, gälle i tillämpliga Särskild» bcdelar

vad i 36—38 §§ stadgas om plankarta. fo^kärta^vid

höjdmätning.

5 KAP.

Om arealuträkning.

40 §.

1. Arealuträkning skall verkställas på sådant sätt, att föreliggande ^etets^t

mätnings- och kartmaterial fullt utnyttjas för vinnande av noggrannast förande,

möjliga resultat. Med hänsyn härtill sammanföras å kartan utmärkta

särskilda områden i en eller flera s. k. kontrollgrupper, vilka i avseende

å storlek och form lämpa sig för säker arealuträkning. Härefter bestämmes

dels arealen av kontrollgrupp och dels arealen av de särskilda delarna

därav.

2. Arealuträkning, som sker ur givna mått eller koordinater kallas

numerisk; annan arealuträkning kallas grafisk.

3. Utföres arealuträkning såväl numeriskt som grafiskt, skall resultatet

av den numeriska uträkningen gälla.

Utföres arealuträkning av kontrollgrupp eller särskild del därav

grafiskt, skall den verkställas minst två gånger och medeltalet mellan

uträkningarna tagas, där ej särskilda omständigheter annat föranleda.

Då arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp uträknas

grafiskt, skall utjämning verkställas så, att summan av delarnas arealer

kommer att överensstämma med kontrollgruppens areal.

4—185007

26

Areallängd.

Utstakning

av ägogräns.

Olika slag

av gränsmärken.

4. Vid grafisk arealuträkning må skillnaden mellan två uträkningar

av kontrollgrupp eller del därav ej överstiga 0,ooo4 s VA, där A betecknar

arealen i kvadratmeter och l:s kartans skala.

41 §•

Arealuträkningens resultat skall införas i särskild längd. Denna

skall utvisa de särskilda uträkningarna samt om ock på vad sätt den i

40 § 3 mom. omförmälda utjämning skett.

6 KAP.

Om utstakning och utmärkande av ägogräns.

42 §.

1. Utstakning av ägogräns, vars läge är bestämt genom siffror,

skall verkställas med användning av dessa eller för ändamålet ur desamma

uträknade mått.

2. Vid utstakning enligt karta av annan ägogräns skall åtgärden

i fråga verkställas efter å kartan tagna mått, och skall härvid hänsyn

tagas till den krympning, som kartan må hava undergått, ävensom till

andra omständigheter, som inverka på riktigheten av kartans visning.

3. Vid utstakning av ägogräns i andra fall än som i 1 och 2

mom. omförmäles, skall så förfaras, att ägogräns å marken kommer att

så tillförlitligt som möjligt följa vad urkunder eller förhandenvarande

förhållanden i övrigt utvisa.

4. Innan utstakningen avslutats, må ej verkställas åtgärder, som

i 43—46 §§ omförmälas.

5. Utstakning av ägogräns, som i 1 mom. omförmäles, skall verkställas

så, att utstakade punkter bliva bestämda, vid finmätning med den

noggrannhet, som angives i 24 § 4 mom. 1 stycket, och vid vanlig mätning

med den noggrannhet, som angives i 31 § 3 mom.

43 §.

1. För ägogränsers utmärkande på marken må ej, utom i fall,

som i 46 § 2 mom. omförmäles, anbringas andra än följande märken,

27

nämligen råsten, rör eller stång av järn, glaserat rör, borrhål med dubb

samt träpåle.

2. Såsom råsten må användas hållbar sten eller betong alltid med

inhugget eller ingjutet kvadratiskt märke i eller utan förening med dubb.

Råsten bör vara omkring 0,7 meter hög och hava form av en rät stympad

pyramid, vars plana toppyta och basyta böra hava, den förra omkring

0,i5 meters sidor och den senare minst dubbelt så stora sidor.

Råsten må dock även vara av ungefärligen nämnda form och storlek så

ock av annan form och storlek, om blott dess egenskap av råsten tydligt

framträder. Där markens beskaffenhet det medgiver, skall råstenen

på lämpligt sätt nedgrävas. Den bör vila på säkert underlag samt, om

och i den mån så erfordras, kringskolas på betryggande sätt.

3. Rör eller stång av järn, som helst bör vara galvaniserat, skall,

i eller utan förening med glaserat rör, nedsättas i marken eller ingjutas

i sten eller betongblock. Markeringens hela längd får icke understiga

0,7 meter och dess underkant skall ligga minst 0,5 meter under markens

yta.

4. Glaserat rör skall vara av omkring 0,5 meters längd och nedsättas

i marken så, att rörets överkant, där så erfordras, kommer under

plogdjup.

5. Borrhål skall vara försett med dubb av järn eller annan metall

och anbringas i berg, jordfast sten eller byggnad av sten eller betong.

Då borrhål ej anbragts i byggnad, skall det omgivas av ett inhugget

eller ingjutet kvadratiskt märke med omkring 0,i meters sida.

6. Träpåle skall vara av sådant träslag, som är motståndskraftigt

för röta. Den skall lodrätt neddrivas i marken, och bör dess övre del

vara fyrkantig med sida av omkring 0,i meter.

44 §.

Utmärkande av ägogräns,- som bildar en rät linje, skall i regel ske

på det sätt, att gränsmärken av i 43 § angivna slag anbringas ej mindre

i ägogränsens ändpunkter an även i själva gränslinjen dels såsom utliggare

dels ock såsom visare eller ledare. Utliggare skall utsättas på högst

25 meters avstånd från ändpunkt. Avståndet från ändpunkt till närmaste

visare eller ledare eller mellan dessa märken inbördes må i regel

ej överstiga 200 meter. Där gränsen går över annan mark än åker

och tomtmark, må nämnda märken anbringas på mindre inbördes avstånd,

om någon sakägare det begär och förrättningsmannen så prövar

lämpligt. Understiger avståndet mellan ändpunkterna 100 meter, eller

Användning

av de i 43 §

omförmälda

gränsmärken

i allmänhet.

28

Användning

av äldre

gränsmärken.

Utmärkande

av ägogräns

i särskilda

fall ävensom

försäkringsmarkering.

äro gränspunkter inom sådant område, som i 4 § 1 mom. omförmäles,

bestämda genom siffror i förhållande till finmätt stomnät, må märken

anbringas allenast i ändpunkterna.

Är ägogräns krokig, skola gränsmärken av i 43 § angivna slagutsättas,

förutom i gränsens ändpunkter, i så många punkter i gränslinjen,

som erfordras för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning.

''

2. I fråga om mark, som omförmäles i 4 § 1 inom., må, där ej

någon sakägare vill bekosta varaktigare märken, träpålar användas för

markering av gräns i sådana punkter, som äro med siffror bestämda i

förhållande till finmätt stomnät.

Då ej är fråga om mark, som nyss sagts, må icke mot någon sakägares

bestridande användas annat gränsmärke än råsten av enklare beskaffenhet

eller borrhål med dubb eller träpåle. Såsom märke i själva

gränslinjen må träpåle icke användas i annat fall, än då marken är sank

eller råsten icke kan anskaffas utan avsevärda kostnader, i vilket senare

fall emellertid träpåle icke får användas i större utsträckning, än att

andra märken förekomma på omkring 400 meters inbördes avstånd. Träpåle

må icke heller användas såsom märke i ändpunkt i annat fall, än

då marken är så sank, att endast med omfattande åtgärder kan beredas

säkert underlag för råsten eller rör eller stång av järn.

Glaserat rör må användas endast, där annat märke skulle utgöra

hinder för jordbruket.

3. I fall, då utmärkande av ägogräns på sätt i 1 mom. sägs, ej

lämpligen låter sig göra, såsom där gränsmärke skulle komma att stå i

vattendrag eller i brant sluttning eller åstadkomma väsentligt hinder i

samfärdseln eller sådant utmärkande eljest på grund av särskilda förhållanden

icke anses böra ifrågakomma, må gränsmärke utsättas annorstädes

i ägogränsen.

45 §.

Vad i 43 och 44 §§ är stadgat gälle ej, i den mån redan befintliga

gränsmärken äro av beskaffenhet att fortfarande kunna på tillfredsställande

sätt tjäna som gränsmärken eller för sådant ändamål iståndsättas.

46 §.

1. I skogbevuxen mark, som ej är att hänföra till park, plantering,

tomt eller dylikt, skall ägogräns, utöver vad i 43—45 §§ sägs, utmärkas

antingen genom upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd

29

eller, där någon sakägare det föredrager, genom fällning av i gränslinjen

stående träd, som ej iiro särskilt värdefulla, samt märkning av närmast

därintill växande träd på 30—50 meters inbördes avstånd. Märkningen

skall ske sålunda, att träden omkring 1,5 meter från roten kringmålas

med två ringar av rödfärg, vilka på den åt ägogränsen vettande sidan

förenas genom ett likaledes rödfärgat tvärstreck.

2. I fråga om ägogräns i vatten må, där hinder möter för dess

utmärkande såsom i 44 § sägs, dylik gräns utmärkas på sätt lämpligt

prövas, och därvid även andra märken användas än sådana, som i 43 §

omförmälas, dock må jämväl i fall, som här avses, i 43 § angivna gränsmärken

ej anbringas annorstädes än i ägogräns.

3. För kontroll å gränspunkts läge och för dess framtida återställande

må anbringas försäkringsmarkeringar, där så befinnes lämpligt.

Till försäkringsmarkeringar må ej användas sådana märken, som enligt

denna förordning beteckna triangel-, polygon-, stöd- eller höjdfixpunkt, ej

heller gränsmärke, som i 43 § omförmäles.

47 §.

1. Har läget av ägogräns ej redan vid mätningen blivit bestämt,

på sätt i 24 och 31 §§ omförmäles, skall gränsens läge säkerställas

genom att erforderligt antal punkter angivas genom koordinater i förhandenvarande

koordinatsystem eller genom mått i förhållande till stomnät,

mätningslinjenät eller stödpunkter; och må, där sådant för ändamålet

erfordras, nya punkter i dessa nät eller nya stödpunkter utläggas

och inmätas. Vad nu är sagt gälle ej, där erforderligt säkerställande i

stället sker genom mått till byggnad eller dylikt.

Där ägogräns följer stranden av sjö eller vattendrag eller anledning

därtill eljest förekommer, må gränsen säkerställas uteslutande genom

grafisk bild.

2. Vad i 24 § 3 mom. och 38 § 3 mom. stadgas om antecknande

å karta eller mätskiss av där avsedda mått skall, allt eftersom finmätning

eller vanlig mätning förekommer, äga motsvarande tillämpning i fråga

om mått, som i denna paragraf avses. Vad nu sagts utgör dock ej

hinder för, att måtten i stället införas i särskild handling.

Över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena skall upprättas fullständig

och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes i

särskild handling, allt eftersom i lag stadgas eller för varje fall prövas

lämpligt.

Säkerställande

av ägogräns.

30

3. I fråga om mätningar, som erfordras för sådant säkerställande,

som i 1 mom. 1 stycket omförmäles, skola bestämmelserna i 24 § 4

mom. 1 stycket och 31 § 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

48 §.

Redskap och 1. Med iakttagande av vad i 11 § 2 mom. är stadgat därom, att

vitf arbeten * vissa fall basmätning bör utföras med användning av Jäderinska baseniigt

denna mätningsmetoden, skall längdmätning i övrigt verkställas med band eller

förordning, sträng av stål eller invar, dock att i avseende å detalj mätning jämväl

annat jämngott mätningsredskap må användas.

2. Kontrollband om 20 meters längd, vilket redskap skall vara

tillgängligt för den, som verkställer mätningsarbeten enligt denna förordning,

och för vilket lantmäteristyrelsen äger fastställa modell, skall

vara längdbestämt samt förfärdigat av stål eller invar.

För kontroll i övrigt av arbeten, som i denna förordning avses,

må förrättningsman jämväl använda kontrollstång av stål eller invar om

en meters längd likaledes enligt av lantmäteristyrelsen fastställd modell.

Kontrollstång skall vara justerad såsom precisionsmått i enlighet med

gällande förordning om mått och vikt och må därjämte på särskild begäran

längdbestämmas.

Dessa redskap må ej användas vid arbete på fältet.

3. Mätskalor, som användas vid arbeten enligt denna förordning,

skola vara justerade såsom precisionsmått, på sätt om lantmäteriskalor

finnes stadgat i förordningen om mått och vikt.

4. Förrättningsman är ansvarig för riktigheten av instrument och

andra redskap, som användas vid arbeten enligt denna förordning.

Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinnes

avvika från rätta längden med mera än 0,os procent därav, må

icke användas utom i fall, då längdbestämningskorrektion skall anbringas.

Angående längdbestämning av i 11 § 2 mom. omförmälda mätsträngar

av invar och i 2 mom. här ovan avsedda kontrollredskap är

31

stadgat i förordningen angående längdbestämning i vissa fall av redskap

för mätningsarbeten.

49 §•

Den, som verkställer triangelmätning, som i denna förordning avses,

åligger att inom ett år efter förrättningens avslutande till lantmäteristyrelsen

insända styrkt kopia av den över triangelnätct upprättade kartan

så ock styrkt avskrift av beskrivning och koordinatförteckning över

triangelpunkterna.

50 §.

Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet,

gälle, att den närmare tillsynen över denna förordnings tillämpning utövas

i fråga om samhälle, inom vilket celler för vars räkning i förordningen

avsett arbete utförts, av byggnadsnämnd, där sådan finnes, men eljest

av vederbörande förstelantmätare (överlantmätare), ävensom att överinseendet

över tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen äger ock att i enlighet med grunderna i denna förordning

utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må finnas erforderliga,

dock ej för samhälle, i fråga om vilket Konungen på därom

gjord framställning meddelat särskilda bestämmelser, och ej heller, där

för behandling av uppkommen fråga är eller varder i lag eller författning

annat föreskrivet.

51 §.

Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad

genom lantmäteristyrelsens beslut i frågor, som avses i 4, 7 och 9 §§,

äge däröver anföra besvär hos Konungen inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Över

lantmäteristyrelsens beslut i övriga i denna förordning upptagna frågor

må besvär ej föras.

Redovisning

Tillsyn och

verkställighetsföreskrifter.

Fullföljd av

talan.

32

Denna förordning träder i kraft den då vad i artikel V

av lantmäteriinstruktionen av den 6 augusti 1864 ävensom i särskilda

författningar i övrigt finnes stadgat häremot stridande upphör att gälla;

skolande dock beträffande arbete, som vid nämnda tid redan påbörjats,

bestämmelserna i denna förordning tillämpas, endast i den mån så utau

större olägenhet kan ske.

3#

Förslag

till

förordning angående längdbestämning i vissa fall av redskap

för mätningsarbeten.

(längdbestämningsförordning.)

i §•

Längdbestämning, som i 11 § 2 mom. av mätningsförordningen är

föreskriven för mätsträng av invar och i 48 § 2 mom. av samma

förordning för kontrollband, skall verkställas av mynt- och justeringsverket.

Kontrollband skall längdbestämmas vart sjätte år eller oftare, om

anledning därtill förekommer.

2 §•

Mätsträng, som i 1 § omförmäles, skall vara tjugu meter lång med

en genomskärningsyta av minst två kvadratmillimeter samt försedd med

minst 70 millimeter långa skalor, graderade i millimeter.

Mätsträng skall längdbestämmas fritt hängande med ändstrecken i

jämnhöjd och under den spänning, som åstadkommes av tio kilograms

tyngd i Stockholm, Därjämte skall strängens längdutvidgning för värme

bestämmas. Dessa bestämningar skola ske med sådan noggrannhet, att

avståndet mellan strängens ändstreck under ovannämnda förhållanden

kan beräknas med ett medelfel av högst + 0,os millimeter vid vilken temperatur

som helst mellan 0 och -f- 25 grader Celsius.

5—185007

34

3 §.

Kontrollband om tjugu meter, som i 1 § omförmäles, skall hava

sådan bredd och tjocklek, att det icke töjes mera än högst 0,3 millimeter

för en spänning av ett kilogram.

Sådant band längdbestämmes understött i hela sin längd och utsträckt

med en spänning av åtta kilogram. Därjämte skall dess vikt och

längdutvidgning såväl för värme som för spänning bestämmas, allt med

sådan noggrannhet, att avståndet mellan bandets ändstreck kan beräknas

med ett medelfel av högst ± 0,5 millimeter vid varje temperatur mellan

—10 och + 20 grader Celsius samt vid varje spänning mellan 5 och

15 kilogram, vare sig bandet är understött eller fritt hängande. Bandets

delstreck skola även undersökas och avvikelse bestämmas, för så vitt delstreckens

avstånd från närmaste ändstreck äro felaktiga med mera än

+ 2 millimeter vid ovannämnda tillvägagångssätt och en temperatur av

+ 15 grader Celsius.

4 §•

Anses erforderligt att längdbestämma kontrollstång, som omförmäles

i 48 § 2 mom. av mätningsförordningen, skall sådan längdbestämning

verkställas av mynt- och justeringsverket.

Kontrollstång bestämmes i avseende på hela längden och utvidgning

för värme med den noggrannhet, att längden kan beräknas med ett

medelfel av högst + 0,os millimeter, vid vilken temperatur som helst

mellan 0 och + 25 grader Celsius.

5 §.

Redskap, som längdbestämmes, skall därvid numreras samt märkas

medels anbringande av dels en kunglig krona, dels en triangel, dels ock

redskapets nummer.

6 §•

Över längdbestämningen skall föras protokoll, som bör innehålla

uppgift om redskapets nummer, kortfattad beskrivning av detsamma,

tiden för längdbestämningen samt redskapets längd vid en temperatur

av +15 grader Celsius, och böra dessutom angivas de övriga omständigheter,

varunder längdbestämningen ägt rum. Längden uttryckes i

meter, för mätsträng och kontrollstång med fem samt för kontrollband

35

med fyra decimaler. Längdutvidgningskoefficient för värme skall för

mätsträng och kontrollstång utsättas med sju och för kontrollband med

sex decimaler, och skall därjämte beträffande kontrollband töjningskoefficient

angivas med sex decimaler.

Denna förordning träder i kraft den då vad i sär

skilda

författningar finnes stadgat häremot stridande upphör att gälla

36

Tillkomsten av kommissionens uppdrag och den allmänna

innebörden av detsamma i vad rör mätningsförordningen.

Nu gällande bestämmelser rörande det tekniska förfarandet vid

mätningsarbeten återfinnas i huvudsak i Art. V i nådiga lantmäteriinstruktionen

den 6 augusti 1864. Nämnda artikel handlar om geometriska

mätningar och kartors författande samt deras uträkning och beskrivning

m. m. De bestämmelser, som häri upptagas, äro i väsentliga

delar lika med dem, som förekomma i tidigare lantmäteriinstruktioner.

I det förslag till nådig instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets

lantmätare, som avgavs av lantmäteristyrelsen i september 1908, hade

styrelsen bland föreskrifter rörande tillvägagångssätt vid lantmäteriåtgärders

utförande upptagit åtskilliga bestämmelser, som avsågo en mera

tidsenlig reglering av åtgärderna i fråga. Den 23 oktober 1908 fastställdes

nådig instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare.

Därvid stadgades emellertid i 57 §, att i särskild författning skulle

meddelas bestämmelser angående kartors upprättande, verkställande av

ägomätning, avvägningar och arealuträkning, upprättande av beskrivningar

samt utstakning av ägoskillnader m. m. Tillika förordnades i

övergångsstadgandena att, intill dess denna författning utkomme, skulle

förberörda bestämmelser i 1864 års instruktion i tillämpliga delar fortfarande

lända till efterrättelse. I samband härmed anbefalldes lantmäteristyrelsen

att inkomma med förslag till omförmälda författning, varjämte

styrelsen bemyndigades att för biträde härvid anlita särskilda sakkunniga.

Jämväl i nu gällande instruktion den 22 oktober 1909 hava i 57 §

upptagits enahanda föreskrifter som i samma författningsrum i 1908 års

instruktion och bland övergångsstadgandena förekommer jämväl bestämmelse

därom, att, intill dess meranämnda författning blivit utfärdad, nu

gällande föreskrifter i tillämpliga delar skola komma till användning.

37

Sedan lantmäteristyrelsen på grund av ovan omförmälda bemyndigande

tillkallat professorn K. D. P. Rosén samt dåvarande vice kommissionslantmätarna

numera distriktslantmätarna E. P. O. Söderpalm och

K. Rydén att såsom särskilda sakkunniga biträda styrelsen i angivna

hänseende, avgav styrelsen den 30 april 1013 förslag till förordning angående

ägomätning och kartläggning, arealuträkning samt ägodelning och

råskillnaders utmärkande m. m. Enligt detta förslag skulle den blivande

förordningen avse såväl jord å landet som jord hörande till stad och

lända till efterrättelse ej allenast för rikets lantmätare, utan jämväl i

tillämpliga delar för annan person med lantmäteribehörighet, varjämte

överinseendet över förordningens tillämpning skulle åligga lantmäteristyrelsen.

Över sagda förslag avgav (jämte andra) styrelsen för Svenska

Kommunal-Tekniska föreningen yttrande den 28 april 1915, därvid denna

.styrelse — med åberopande av ett av särskilda inom föreningen utsedda

sakkunniga avgivet betänkande jämte ett av samma personer på uppdrag

av föreningen utarbetat förslag till program och bestämmelser för städernas

triangel- och tomtmätningar m. m. — hemställde, att det inom

lantmäteristyrelsen utarbetade förslaget till mätningsförordning, i vad det

avsåge städerna, ej måtte vinna godkännande, utan ''att det slutliga reglerande

av städernas mätningsväsen, som kunde finnas erforderligt,

måtte ske genom särskild författning, grundad på eu fullständig åtskillnad

mellan stad och landsbygd. Sedan jämväl styrelsen för Svenska

Stadsförbundet lämnats tillfälle inkomma med yttrande över lantmäteristyrelsens

nyssnämnda förslag, avgav styrelsen för förbundet utlåtande

den 10 februari 1916 med hemställan, att förslaget ej måtte godkännas

och att — för den händelse statligt reglerande av städernas mätningsväsen

över huvud funnes erforderligt — frågan om dylikt reglerande

måtte överlämnas till förnyad utredning.

Genom nådig remiss den 28 april 1916 anbefallde Kungl. Maj:t

lantmäteristyrelsen att ånyo i ärendet avgiva underdånigt utlåtande.

Sedan i anledning härav med biträde av bland andra filosofie doktorn T.

Rubin ett reviderat preliminärt förslag inom styrelsen utarbetats och

under arbetet därmed framstått såsom önskvärt, att den blivande författningen

i grundläggande delar bleve normerande för alla mätnings- och

därmed likställda göromål, som förekomma inom landet, överlämnade,

styrelsen med skrivelse den 8 juli 1916 sagda preliminära förslag till åtskilliga

statsmyndigheter ävensom till kommunaltekniska föreningens sakkunniga

för mätningsfrågan med anhållan om yttrande över det sålunda

uPPgj°r(ia förslaget. Då av de inkomna yttrandena syntes framgå, att

38

stora hinder mötte för åstadkommande av den av styrelsen avsedda enhetlighet

på ifrågavarande område, överarbetades förslaget ånyo samt

undergick ytterligare granskning av åtskilliga sakkunniga, varefter styrelsen

med skrivelse den 12 december 1916 till Kungl. Maj:t överlämnade

det såmedelst omarbetade förslaget till »förordning angående planmätning

och höjdmätning samt kartors upprättande, arealuträkning och ägogränsers

utmärkande» (mätningsförordning). Jämväl nämnda förslag, vilket

här nedan benämnes 1916 års förslag, ifrågasattes skola lända till efterrättelse

såväl för rikets lantmätare som andra, vilka med samma behörighet

som lantmätare ägde att verkställa arbeten, som i förordningen

avsågos, och skulle tillsynen över tillämpningen av förordningen utövas

av lantmäteristyrelsen.

I samband därmed att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

den 16 april 1917 tillstyrkte Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta proposition

i vissa frågor angående lantmäteriväsendet, meddelade samme

departementschef tillika, att åtskilliga andra framställningar beträffande

lantmäteriet och bland dem frågan om ny mätningsförordning förelåge

till Kungl. Majtts prövning, men att dessa frågor, som stode i nära sammanhang

med varandra, tarvade ytterligare utredning.

Under åberopande av sitt nämnda anförande föreslog chefen för

jordbruksdepartementet den 3 juli 1917, att den erforderliga ytterligare

utredningen av angivna frågorna skulle uppdragas åt en kommission, benämnd

1917 års lantmäterikommission. Vid samma tillfälle anförde departementschefen

till statsrådsprotokollet bland annat, att då det av olika

anledningar vore av behovet påkallat, att en ägomätningsförordning komme

till stånd så fort som möjligt, torde utredningen särskilt höra inriktas

på att tillse, huruvida icke exempelvis genom vidtagande av vissa jämkningar

i det därom framlagda förslaget skulle åt en dylik förordning

kunna åtminstone tills vidare givas ett sådant innehåll, att den kunde

utfärdas oberoende av de frågor, som borde föreläggas riksdagen.

Med hänsyn till det kommissionen meddelade uppdrag bär det

synts densamma vara av vikt att till en början intaga ståndpunkt till

det av departementschefen sålunda uppställda spörsmål, huruvida för

åstadkommande av en skyndsam reglering av mätningsväsendet i hithörande

delar den utvägen borde anlitas, att mätningsförordningen genom

jämkningar i det framlagda förslaget åtminstone provisoriskt erhölle sådant

innehåll, att dess utfärdande skulle kunna äga rum oberoende av

de lantmäteriväsendet i övrigt rörande frågor, som borde underställas

riksdagen.

89

Kommissionen behjärtar till fullo de skäl, som sålunda åberopats

till stöd för ett särskiljande av mätningsförordningen från övriga kommissionen

underställda frågor, i synnerhet som, på sätt nedan närmare 0111- förmäles, behovet av tidsenliga föreskrifter på ifrågavarande område gjort

sig kännbart gällande. Det låter sig emellertid icke göra att behandla

frågan om ny mätningsförordning annorledes än i samband med frågan

om ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar. Denna uppfattning

delades jämväl av departementschefen den IG april 1917 (prop. nr 275),

då han yttrade: »Detta förslag (lantmäteristyrelsens förslag 1916) sam

manhänger

så till vida med styrelsens förslag den 14 december 1916 angående

ny taxa på arvode för lantmäteriförrättningar, som i detta taxeförslag

upptagas ersättningsbelopp för arbeten, vilka skulle utföras i enlighet

med det i mätningsförordningen föreslagna förfarandet. Å andra

sidan äro denna taxas tariffer avvägda med tagen hänsyn till de inkomster,

som skulle tillkomma lantmätarna genom förrättningar, utförda

enligt mätningsförordningens bestämmelser. Dessa två förslag stå alltså

i intimt beroende av varandra». Dåvarande departementschefen synes

visserligen, att döma av vad han ytterligare anförde vid samma tillfälle,

hava tänkt sig möjligheten av en medelväg, nämligen att samtidigt med

utfärdandet av en provisorisk mätningsförordning sådana ändringar, som

vore oundgängligen nödvändiga, vidtoges i taxan, så vitt detta kunde

ske, utan att de huvudprinciper, på vilka taxan vore byggd, rubbades,

innan riksdagen fått tillfälle att taga ställning till frågan i dess helhet.

Mot väljandet av denna medelväg talar emellertid bestämt, att de flesta

ändringar i taxan sammanhänga med och röna inverkan av de arbetande

lantmätarna eljest tillkommande löneförmåner, samt att jämväl frågorna

härom måste bliva föremål för kommissionens förslag. Kommissionen

finner sig därför icke nu kunna tillstyrka någon annan reglering av mätningsväsendet

i hithörande delar än en sådan, som avser ett definitivt

ordnande av detsamma.

+0

Allmän motivering till mätnings förordningen.

Äldre bestämmelser.

Lantmäteriet i den form, vari det från början förekom, eller särskiljande

mellan delägare i viss samfällighet av deras andelar däri verkställdes

uppenbarligen hos oss från början av delägarna själva med stång eller rev.

Delningen försiggick påtagligen rent aritmetiskt, varför någon uppskattning

eller kartläggning av jorden eller andra nu förekommande lantmäteriåtgärder

ej ansågos erforderliga. Yäl synes staten redan på 1300- och 1400-talen hava genom särskilda personer förskaffat sig för dessa

syften erforderliga uppgifter angående jordförhållanden, men först från

början av 1600-talet kan lantmäteriet räkna sitt upphov såsom statsinstitution.

Genom instruktion 1628 förordnades nämligen Anders Bureus,

som redan 1603 utsetts att som generalmatematicus ombesörja landets

uppmätning, att själv eller om möjligt genom i de särskilda orterna anställda

lantmätare dels föranstalta om landets kartläggning genom geografiska

kartors upprättande över delar därav, dels ock handhava den

geometriska uppmätningen av byarnas åker, äng, skog och mark, dels

ock göra säkra avritningar av alla städer m. in. Från de närmaste årtiondena

därefter förskriva sig flera instruktioner för reglering av lantmätarnas

verksamhet, utfärdade i allmänhet av Kammarkollegium, varunder

lantmäteriet då hörde. Dessa instruktioner kännetecknas i regel

därav, att desamma- blott innehålla föreskrifter angående geometriska

mätningar. Härmed avsågs på den tiden endast mätning av åker och

äng till byar och hemman på landet, och hade dessa mätningar oftast

till ändamål jordens skattläggning.

Från början förekommo i allmänhet ej i förevarande instruktioner

några föreskrifter angående s. k. geografiska mätningar eller uppmätningar

av provinser, län, härader och socknar. I 1688 års instruktion

finnas emellertid sammanförda bestämmelser angående såväl geometriska

som geografiska mätningar. I denna instruktion stadgas bland annat i

fråga om den geometriska mätningen, att även skogsmark och råskillnader

41

av alla slag skulle därvid avmätas. Instruktionen innehåller jämväl bestämmelse

därom, att lantmätare »på lediga stunder» tilläts att mot särskild

ersättning tillhandagå privatpersoner vid för dem erforderliga mätningar,

när sådant kunde ske utan att lantmätaren därigenom försummade

sin allmänna tjänst. Ett dylikt uppdrag var sålunda på den tiden av

fullkomligt enskild natur, varför något offentligt förordnande därtill

givetvis ej erfordrades.

Från 1700-talet torde böra anmärkas lantmäteriinstruktionerna av

1725, 1760) och 1783, samtliga utfärdade av Kungl. Maj:t. I dessa återfinnas

i huvudsak tidigare instruktioners föreskrifter angående geografiska

och geometriska mätningar, men därutöver innehålla de bestämmelser angående

delning av jord. Yad 1725 års instruktion vidkommer, upptar

densamma mycket fullständiga föreskrifter i först berörda hänseenden,

därvid den bland annat stadgar, vad som bör åtgöras för att mätningarna

må stödjas å ett lämpligt geodetiskt underlag. I instruktionen

stadgades, att endast lantmätare ägde efter förordnande av Konungens

befallningshavande verkställa delningar mellan enskilda. Härigenom lades

första grunden till skiftesverkets uppkomst. 1766 års förnyade lantmäteriförordning

innehåller, förutom bestämmelser i väsentlig överensstämmelse

med tidigare instruktioner, jämväl taxa å arvode för lantmäteriförrättningar

ävensom föreskrifter om storskiftesdelningar. Förordningen

i fråga upptog bland annat bestämmelse därom, att det ålåge lantmätare

att göra avmätningar såväl till kronans tjänst som enskilda personers

behov jämväl över stadsjord, ävensom föreskrifter om de särskilda behöriga

instrument till mätning, som lantmätare måste skaffa sig, vilka

instrument skulle i lantmäterikontoret uppvisas och mot den där befintliga

rikslikaren jämföras samt eljest noga prövas och gillas, innan de

finge nyttjas till sina behov. I 1783 års förordning om lantmäteriet i

riket funnos upptagna, förutom utförliga mätningsföreskrifter i huvudsaklig

överensstämmelse med tidigare instruktioner bland annat angående

storskifte, föreskrifter rörande generallantmäterikontoret och dess tjänstemän

samt provinslantmäterikontoren och lantmätarna i länen, innehållande

i avseende å de sistnämnda jämväl ny arvodestaxa.

1827 års instruktion för generallantmäterikontoret, provinslantmäterikontoren

samt lantmätarna i riket utfärdades samtidigt med ny

skiftesstadga. Härigenom skildes lantmäteriet från kammarkollegium och

ställdes direkt under Kungl. Maj:t. Instruktionens bestämmelser i hithörande

delar äro mera kortfattade och mindre klara i tekniskt avseende

än de tidigare instruktionerna.

1827 års instruktion ersattes av nu gällande 1864 års instruktion.

6—l*i007.

42

Vidkommande städernas mätningsförhållanden under nu berörda

tid, synes Magnus Erikssons stadslag utgå därifrån, att ej blott en avmätning

av själva städerna, utan jämväl av tomterna inom desamma

skulle äga rum.

Under 1600-talet förekom uppmätning av åtskilliga städer i riket,

på sätt ock framgår därav, att flera särskilda lantmätare tillsatts för dylik

avmätning. Anders Torstensson blev 1636 Stockholms stads första stadsingenjör

och erhöll 1645 kunglig fullmakt som inspektör över byggnadsverket

och gaturitningen i Göteborg med flera städer. Malmö fick stadsingenjör

redan 1647. I lantmäteriinstruktioner från denna tid omförmälas

väl ej städerna, men sedan lantmätarna erhållit tillstånd att tillhandagå

även enskilda personer med mätningsgöromål, tillkommo åtskilliga

s}ieciella föreskrifter angående städernas avmätande. Sålunda skulle

enligt lantmäteridirektörens brev 1691 till samtliga lantmätare i riket

mätningen av städerna verkställas av lantmätaren i landskapet, vilken

vid förrättningen hade att iakttaga de privilegier, som staden erhållit.

Med anledning av kungl. brev 1695 till alla guvernörer och landshövdingar

i riket angående städernas och stadsjordarnas avmätning meddelade

direktören för lantmäteri genom instruktion 1697, huruledes kartor

över städerna och deras ägor skulle inrättas och beskrivas. I denna instruktion

finnes bland annat föreskrivet, att längder av tomtlinjer skulle

utsättas med direkta mått i fot och tum.

I fråga om städerna finnas från slutet av 1600-talet och början

av 1700-talet. särskilda resolutioner beträffande flera sådana av innehåll,

att en viss plan skulle följas vid tomternas utdelande och bebyggande.

Några mera allmänt gällande stadganden härutinnan förekommo ytterst

sällan.

Från den stora lagkommissionens tid äro till finnandes förslag till

byggnadsordning i städer, ett av 1692, det andra av 1694 och det tredje

av 1713, samtliga av väsentligen enahanda innehåll. Av de sålunda ifrågasatta

bestämmelserna må här anmärkas: »Över de städer, som efter

Konungens tillåtelse komme att anläggas, skulle för deras bebyggande

eu rätt avritning författas, som utvisade gator, gränder, torg och allmänna

platser och i strid mot denna plan finge icke byggas. Alla

kvarter skulle anläggas efter rät vinkel, där så kunde ske. Tomterna

skulle utstakas till sina rätta rader med bredden åt gatan och längden

inåt kvarteret. Tomtskillnad, som sålunda blivit satt, finge ingen utan

borgmästare och råds lov och minne förändra.»

Någon byggnadsordning för städerna intogs icke i 1734 års lag.

Där stadgas blott i 29 kap. bvggningabalken om husbyggnad i städerna

43

följande: "Huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock vad

eljest till stadens nytta och prydnad iakttagas bör, därom år särskilt

stadgat. Konungens befallningshavande med borgmästare och råd äga

därå vård hava.»

Den särskilda byggnadsstadga för städerna, som i byggningabalken

sålunda förutsattes, kom icke att utfärdas förr än den 8 maj 1874. I

anledning härav blev det erforderligt, att särskilda bestämmelser i ämnet

under tiden meddelades för de städer, som krävde en reglering härutinnan.

Dessa bestämmelser avfattades vanligen i de byggnadsordningar

för städerna, som av Kungl. Maj:t fastställdes. Av dessa torde här böra

erinras särskilt om byggnadsordningarna för Stockholms stad av 1725,

1736, 1842 och 1870, vilka väsentligen legat till grund för de byggnadsordningar,

som utfärdats för andra städer, ehuru dessa givetvis därvid

fått en efter de lokala förhållandena lämpad avgränsning. Av hithörande

bestämmelser må anmärkas från 1736 års byggnadsordning, att stadsingenjören

vid tomtmätning skulle betjäna sig av därtill hörande, efter

tomtens beskaffenhet lämpliga, justerade och krönta instrument, såsom

stång och kedja med mera, och från 1842 års byggnadsordning, att då

tomt genom köp, gåva eller byte ginge ur en ägares hand i en annans,

skulle den, så vida fem år förflutit från den dag, då samma tomt senast

avmättes, av stadsingenjören ånyo mätas varjämte över mätningen skulle

uppgöras designation. Å denna skulle ej allenast den avmätta tomten

till sitt läge mot väderstrecken och till sin form geometriskt och efter

åsatt måttstock upptagas, utan jämväl utmärkas alla tillstötande gator,

platser eller tomter.

Av byggnadsordningarna från denna tid framgår, att i samma mån

som lantmäteriväsendet utvecklades, blevo ock kraven å tomtmätningen

större. Då därför i 1875 års förordning angående lagfart å fång till fast

egendom föreskrevs, att den, som sökte lagfart, skulle visa tomtens ytinnehåll

och längden av dess särskilda sidor, innebar detta endast ett lagfästande

av vad sedan länge varit gällande praxis.

Nu gällande bestämmelser.

1864 år instruktion utgör i mycket en kopia av 1827 års instruktion.

Emellertid finnas däri inga föreskrifter angående geografiska mätningar,

vilket förklaras därav, att dessa jämlikt nådigt brev 1859 överlämnats

till »rikets ekonomiska kartverk».

44

Nu gällande bestämmelser, som återfinnas i 32 § 3 mom. samt 33

—38 §§ i Art. Y av instruktionen, äro av följande lydelse:

32 § 3 mom. »Vid uppmätning av vägar, hägnader och dylikt,

vars utsträckning bestämmes efter allenast längdmått, skall lantmätare

låta kedjan följa markens huvudsakliga ojämnheter, men vid ägomätning

skall kedjan horisontalt utsträckas.

33 § 1 mom. Ägomätning skall i allmänhet verkställas å lantmäteritavla,

överdragen med fast och gott papper; och skall vid sådan mätning

iakttagas, att marken, om dess yta innehåller mera än som efter

den antagna skalan kan å tavlan inrymmas, indelas medelst för ögat

räta staklinjer, där det fordras, i flera rutor av ungefär tavlans form och

storlek efter skalan; att dessa linjer, likasom erforderliga andra staklinjer

inom varje ruta, på det sorgfälligaste uppmätas med lantmäterikedjan

och åtminstone de yttre linjerna förses med numrerade pålar för

minst varje 400 fot = 118,760 meter; att linjerna utmärkas å kartan och

så väl deras längd på det hela som ock avstånden mellan förenämnda

pålar, likasom alla andra med kedjan uppmätta längder, med största noggrannhet

efter skalan och med hänsikt till papperets krympning å detta avsättas;

att tavlan uppställes horisontalt, i dess rätta läge till staklinjema

och säkra syftningsmärken, samt på tillräckligt många och de för mätningen

fördelaktigaste ställen; att punkteringen göres med sådan uppmärksamhet,

att intet föremål på marken, som bör å kartan upptagas,

förbigås; att avskärningarna göras helst i räta vinklar och icke, utom

undantagsvis samt i fråga om föremål av mindre betydenhet, under fyrtiofem

graders vinkel; att de uppmätta punkterna felfritt sammanbindas,

så att ägofigurerna å kartan bliva efter skalan lika med dem å marken;

att de kyrkor, hus, väderkvarnar och andra märkligare fasta föremål,

som ligga utanför det egentliga mätningsfältet men å tavlan kunna utsättas,

jämväl därå utmärkas; att då karta kommer att bestå av två eller

flera tavleblad, dessa på det noggrannaste sammanlimmas, efter de i det

föregående nämnda yttre linjer; att varje ägofigur och allt annat, som

vid mätningen blivit upptaget, fint men tydligt uppritas med tusch eller

annat tjänligt svart ämne, och i övrigt på sådant sätt samt med sådana

tecken, som från lantmäteristyrelsen utfärdad modell utvisar; att denna

jämväl länder till efterrättelse i fråga om kartas färgläggning och numrering;

samt att karta förses med rubrik, kringskrivning, skalmått, norrstreck

och ramar, med ledning av vad modellen i dessa avseenden

utvisar.

33 §. 2 mom. Skall laga skifte eller annan lantmäteriförrättning

verkställas efter redan upprättad karta, då bör, därest ägaren ej vill den

-

45

samma till koncept avstå eller hon icke lämpligen kan därtill användas,

kartan för sådant ändamål kopieras eller, där fullständig kopia av kartan

icke för förrättningen behöves, erforderligt utdrag därav göras; och

-skall kostnaden härför samt för kartans undersökning och nödiga rättelser

å densamma av delägarna betalas.

(Lydelse enlikt k. kung. 27/u 1896).

34 §. Kartor uträknas med tillhjälp av lantmäteriskala och handcirkel,

glaspollet eller annat säkert ytberäkningsinstrument, efter som

lantmätaren, vilken skall för sin uträkning vara ansvarig, finner tjänligast,

dock med villkor, att innehållet av de å karta upptagna särskilda

ägofigurer, flera eller färre, allt efter deras större eller mindre innehåll,

lämpligen sammanläggas och överräknas till kontroll därå, att varje ägofigur

är rätt uträknad och att således alla figurerna tillsammans innehålla

lika mycket som hela kartfiguren.

35 §. Kartbeskrivningar författas i allmänhet i överensstämmelse

med de i sådant avseende i stadgan om skiftesverket givna föreskrifter

och från lantmäteristyrelsen utfärdade formulär samt över stadsplan sålunda,

att i beskrivningen uppgives innehållet av kvarter, torg och gator

ävensom, där sådant genom särskilt av vederbörande fattat beslut blivit

bestämt, av varje tomt, i vilket sistnämnda fall även tomtens beskaffenhet

såsom fri eller ofri, dess ägare in. m. skall utsättas.

36 §. På karta över fiskevatten i sjö, älv eller å skola fisklägen

och de särskilda platser, där fisk på varjehanda sätt brukar eller med

fördel kan fångas, ävensom i sådant avseende nyttiga skogsbackar eller

lundar efter vederbörande delägares uppgifter utmärkas; likaledes kungsådra,

flott-, båt- eller segelled, där sådana skola hållas öppna; och bör

allt, som å kartan finnes utmärkt, i protokoll eller beskrivning noggrann!

redovisas.

37 §. Skall karta över väg, kanal, flott-, båt- eller segelled med

mera dylikt upprättas, då böra därvid i tillämpliga delar samma grunder

för själva avfattningen följas, som i fråga om ägomätning blivit i

§ 33 bestämda, och å kartan utmärkas, utom vägar och kanaler, flott-,

båt- eller segelleder med broar, färjställen, slussar och dylikt, jämväl

tillstötande vägar och rågångar av alla slag ävensom grindar över vägar

och milstolpar vid desamma tillika med alla i närheten liggande kyrkor,

gästgivargårdar, hus, väderkvarnar och andra fasta märkligare föremål;

och skall dessutom av kartan synas, genom vilka hemmans ägor av åker,

äng eller skogsmark vägen, kanalen, flott-, båt- eller segelleden löper.

Beskrivningen till en dylik karta bör sålunda inrättas, att den i allt motsvarar

det ändamål, som med kartans upprättande avses.

46

38 §. Skall avvägning äga rum, då bör lantmätare i meter och

dess underavdelningar med noggrannhet bestämma skillnaden i höjd

mellan alla de punkter, som vederbörande uppgiva, eller, om lantmätaren

skall avgiva utlåtande i fråga om anläggning av nytt eller ändring

eller utrivning av redan anlagt vattenverk eller om vattenavtappning,

kanalbyggnad, vägs anläggning eller omläggning med mera dylikt, mellan

alla de punkter, som han anser nödigt. Över avvägningen skall en för

det därmed avsedda ändamålet erforderlig beskrivning upprättas; men

om denna ensam ej kan med nödig tydlighet och bestämdhet innehålla

alla erforderliga upplysningar, då böra, likasom när det av vederbörande

eljest äskas, jämväl kartor i lämpliga skalor både i profil och

plan över avvägningen författas.»

För att rätt kunna bedöma ifrågavarande föreskrifter synes det

erforderligt att sammanställa dem med de bestämmelser i lag och författningar

i övrigt, i avseende å vilka de kunna anses utgöra komplement

eller som eljest äro av särskild betydelse för ämnet i fråga.

I förnyade nådiga stadgan om skiftesverket i riket den 9 november

1866 förekomma i 4 kap. föreskrifter om ägors mätning, uträkning

och beskrivning, av vilka följande torde böra här anmärkas:

40 §. Ägomätning skall, med iakttagande av vad om de geometriska

grundernas tillämpning vid kartors upprättande är särskilt föreskrivet,

verkställas med den noggrannhet och fullständighet, att, så vitt

den antagna skalan medgiver, kartan över ett avfattat område må därav

utgöra en trogen och redig avteckning; och rätte sig lantmätaren härvid

efter de närmare föreskrifter, lantmäteristyrelsen äger i ämnet utfärda.

43 §. Med iakttagande av de grunder, som särskilt stadgade finnas,

skall lantmätaren i (kvadratrev och kvadratstänger) uträkna alla å

kartan uppförda, numrerade ägofigurer och däröver upprätta tydlig beskrivning.

— — —

Av övriga stadganden, som beröra ifrågavarande ämne, må erinras

om 11 § 1 mom. och 20 § 1 mom. av byggnadsstadgan för rikets städer

den 8 maj 1874. I förstnämnda författningsrum, sådant det lyder i

kungl. kungörelsen den 18 april 1884, stadgas: »Stadsplan skall noggrant

utläggas å karta i skala 1 : 2,000. Å denna karta eller en särskild sådan

skola jämväl markens höjd- och lutningsförhållanden på lämpligt sätt

angivas. Kartan skall åtföljas av nödig beskrivning». Den senare bestämmelsen

föreskriver: »Över varje tomt, som hädanefter på grund av

vederbörande myndighets beslut bildas eller förändras, skall tomtkarta

upprättas, börande kommunerna tillse, att tomtkartor, där sådana icke redan

47

finnas, bliva, så fort omständigheterna medgiva, upprättade även för övriga

tomter i städerna». I övrigt hänvisar byggnadsstadgan beträffande

tomtkartorna i 21 § till de särskilda byggnadsordningarna, i vilka böra

finnas föreskrifter om kontroll därå, att tomtkartorna äro riktiga samt att

byggnadstomterna på marken bibehållas vid sina lagligen bestämda

gränser och sitt rätta ytinnehåll, i överensstämmelse med dessa kartor.

De bestämmelser, som sålunda förefinnas i byggnadsstadgan, jämte

de övriga föreskrifter däri, vilka upphävts genom den nya lagstiftningen

om fastighetsbildning i stad, hava länge ansetts innefatta en otillfredsställande

reglering av tomtinätningsförhållandena. Denna brist har fyllts

av 2 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, som handlar om tomtmätning.

Då enligt numera gängse uppfattning skiftesstadgans föreskrifter

om rågångar ej äro tillämpliga å tomtgränser, har det ansetts nödigt

att giva eivilrättslig sanktion åt de bestämmelser, som avse att reglera

dylika gränsers bestämmande ävensom proceduren därvid.

Av stadgandena i nämnda kapitel av fastighetsbildningslagen må i

detta sammanhang allenast återgivas 8 och 9 §§ så lydande:

»Vid tomtmätningen skall över tomten upprättas karta i skala ej

understigande 1 : 400. Kartan skall utvisa ej blott själva tomten med

dess gränser, utan ock tomtens läge i förhållande till gata, torg eller

annan allmän plats och angränsade tomter. Å kartan skall tecknas bebeskrivning,

som i varje fall skall innehålla uppgift om gränsmärkenas

beskaffenhet samt om tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda

sidor». »Tomtgräns skall på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å marken,

dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gräns är på

ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom byggnadslinje, stängsel

eller dylikt, ej heller där tomtgräns är överbyggd eller av annan anledning

icke åtkomlig.»

Genom lagen om fastighetsbildning i stad har vidare införts ett

nytt rättsinstitut, avstyckning, till sin natur närmast att jämföra med

jordavsöndring men i avseende å formerna för förrättningens utförande

i huvudsak överensstämmande med ägostyckning. Då i 5 kap. 2 § 5

stycket av lagen stadgats, att vid avstyckning gällande föreskrifter rörande

annan lantmäteriförrättning beträffande jord å landet än laga skifte

skola äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i lagen annorlunda stadgas,

lära ovanberörda bestämmelser i skiftesstadgan angående ägomätning m. m.

kunna ifrågakomma vid förrättning av nu ifrågavarande slag. Med hänsyn

till innehållet i 35 § i 1864 års instruktion och den utredning, som

här förebragts, synes det för övrigt kunna göras gällande, att i de

fall, då ej för stad särskilt stadgats, de för mätning å landet meddelade

48

föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl för

stad.

Utöver nu angivna stadganden i lag eller författning synes böra

erinras om vissa föreskrifter i lantmäteriinstruktionen den 22 oktober

1909, vilka beröra ifrågavarande ämne och till avsevärd del allenast

återgiva, vad härom redan förut fanns stadgat i upphävda delar av Art.

Y i 1864 års instruktion 32 § 1 och 2 mom. Hit höra vissa delar av 51

§ samt 54, 55 och 56 §§ i 1909 års instruktion.

Dessa författningsrum äro av följande lydelse:

51 § 2 mom. »Lantmätare med undantag av förstelantmätare, skall,

därest icke annorlunda förordnas, själv skaffa sig nödiga instrument och

annan redskap ----samt är skyldig att själv ansvara för riktigheten

av sina instrument och annan redskap — — —.

54 §. Måttet, varefter lantmätare skall verkställa mätning och uträkning,

är metern, och har lantmätare att i avseende på riktiga beskaffenheten

av detta mått samt i övrigt i erforderliga delar ställa sig

till efterrättelse, vad därom finnes stadgat i gällande förordning i ämnet.

För längdmätning må icke begagnas annat redskap än mätband av stål

eller därmed fullt jämngott mätningsredskap. I fråga om lantmätares mätband

skall gälla, att detsamma må innehålla 20, 25, 50 eller 100 meter.

Ej allenast mätskala utan även mätband, som av lantmätare användas,

skola betraktas som precisionsmått och, innan de få användas, vara i

vederbörlig ordning justerade såsom sådana, därest lantmäteristyrelsen icke

för särskilt fall annorlunda föreskriver.

55 i;. Karta skall i allmänhet upprättas antingen i tomtskalan, innehållande

1/2 000 av den verkliga längden eller 200 meter på en decimeter,

eller åkerskalan, innehållande 1/4 000 av verkliga längden eller 400 meter på

en decimeter, eller ock i skogsskalan, innehållande 1/8 000 eller 800 meter

på en decimeter. Av dessa skalor bör, där ej särskilda förhållanden

såsom markens ringa värde och dylikt påkalla undantag, den första nyttjas

vid mätning av tomter eller åker och äng, vilka innehålla så tät omväxling

av skiljaktigheter eller äro fördelade i så små tegar, att kartans

upprättande i mindre skala skulle medföra oredighet eller osäkerhet, den

andra vid mätning av åker och äng med färre skiljaktigheter eller större

tegar samt av skogsmark med många skiljaktigheter och den tredje vid

mätning av skogsmark med mindre antal skiljaktigheter.

Lantmätare äger bestämma vilken av förenämnda skalor, som bör

begagnas, och jämväl, då särskilda omständigheter därtill föranleda, begagna

andra skalor än de nyssnämnda med villkor, att de innehålla

jämna hundratal å en decimeter.

49

Vad i byggnadsstadgan för rikets städer finnes föreskrivet beträdande

de skalor, i vilka karta över stadsplan och tomtkarta skola upprättas,

bär lantmätare att iakttaga vid upprättande av sådana kartor.

Nämnda bestämmelser skola i allmänhet gälla i fråga om upprättande av

karta över område, som tillhör stad, köping, hamn, fiskläge eller annat

ställe med sammanträngd befolkning, rörande vilket stadsplan blivit fastställd.

1 övrigt iakttages, att olika skalor icke utan särskilda skäl användas

vid samma förrättning.

56 §. Anmäler sakägare missnöje mot lantmätares beslut beträffande

val av skala, skall ärendet ofördröjligen underställas lantmäteristyrelsens

prövning.»

Såsom tillförne framhållits innehåller 1909 års instruktion i 57 §

ock bland övergångsstadgandena hänvisning till en sådan författning, som

härigenom ifrågasattes, ävensom till nu gällande föreskrifters fortfarande

giltighet i tillämpliga delar, intill dess om förmälda författning utfärdats.

Äldre och nyare mätningsmetoder.

Den ägomätning, om vilken i 33 § av 1864 års instruktion meddelats

närmare föreskrifter, säges enligt gängse språkbruk ske enligt grafisk

metod. Det för denna metod karaktäristiska är, att den avser att

såsom mätningsresultat vid själva förrättningen åstadkomma avbildning

i viss skala av mätningsområdet. Mätningens egentliga syfte blir med

hänsyn härtill åstadkommande av'' en karta över mätningsområdet. Sättet

för mätningens utförande betingas visserligen av de olika mätningsinstrument,

som användas, men oavsett detta kan dock i allmänhet vid varje

sådan mätning urskiljas två särskilda moment, nämligen stommätningen

eller bestämmandet av vissa med avseende å mätningens ändamål erforderliga

huvudpunkter och huvudlinjer samt detalj mätningen eller själva

inmätningen av detaljerna.

Mätningsresultatet vid eu mätning enligt grafisk metod blir sålunda

en å kartpapperet åstadkommen bild av mätningsområdet. Vid sådan

mätning avsättas de erhållna avstånden å kartan i den för varje fall bestämda

skalan. Sedan mätningen avslutats, lösgöres mätpapperet från

mätbordet, på vilket papperet för att kunna hållas plant varit spänt, vanligen

genom fuktande med vatten och fästande med lim eller äggvita.

Efter det papperet sålunda lossats från tavlan, undergår det i allmänhet eu

viss sammandragning eller krympning. För att kartan efter avspänningen

från tavlan må kunna hålla riktiga mått, plåga]- man därför å det

1—185007.

50

spända kartpapperet utsätta skalmåttet med iakttagande av en viss krympningsmån.

Sedan mätningen i sin helhet blivit avslutad, föreligger resultatet

därav i ett eller flera mätblad, vilka i sistnämnda fall skola »på det noggrannaste

sammanlimmas».

Vid begagnande av denna metod är man i stort sett berövad möjlighet

att utjämna eller fördela de vid mätningen uppkomna fel, enär

kartkonstruktionen försiggår ute på fältet. Detta är givetvis synnerligen

betänkligt, då dylika fel äro oundvikliga vid varje mätning. Förutom

de fel, som betingas av papperets föränderlighet i anledning av dess fuktande

samt överskjutningar eller mellanrum vid bladens sammanlimning,

må erinras om eu hel del fel, som äro förenade med själva mätningen

å marken, såsom längdinätningsfel, instrumentfel och orienteringsfel.

Då vid mätning enligt nu ifrågavarande metod de därvid å marken

tagna eller eljest erhållna måtten i regel ej upptecknas till framtida

bevarande, utan endast vid mätningen användas för kartbildens åstadkommande,

måste de uppmätta ägofigurernas areal uträknas allenast med

tillhjälp av kartan. Vid denna arealuträkning användas olika instrument

och till följd av deras ofullkomliga konstruktion eller justering uppstå

fel jämväl vid arealuträkningen. Nu antydda fel och andra förekomma

väl ej alltid samtidigt, men i regeln torde några av dem vara för handen.

Denna grafiska metod kan med hänsyn till nu angivna förhållanden

icke anses tillfredsställa nutida krav å mätningars noggrannhet och

förläna den trygghet i avseende å äganderätt, som med dylika förrättningar

avses.

Under senare tider har emellertid en annan mätningsmetod vunnit

insteg i vårt land, vilken hittills vanligen benämnts triängelmätningsmetoden

eller mätning efter siffermetoden eller den numeriska metoden.

Denna metod, som sedan länge i utlandet ensam kommit till användning

vid uppmätning av städer, har hos oss anlitats vid den stommätning,

som utföres av geodetiska avdelningen vid rikets allmänna kartverk samt

vid en del av ingenjörer eller lantmätare under de senaste årtiondena

verkställda uppmätningar av städer eller andra samhällen.

Det för nämnda mätningssätt utmärkande är, att mätningen anslutes

till ett förefintligt s. k. triangelnät eller, om så ej låter sig göra eller icke

anses böra ifrågakomma, att ett nät utlägges av lämpligt antal över hela mätningsområdet

jämnt fördelade, på varaktigt sätt markerade triangelpunkter,

vilkas avstånd sinsemellan och från tvänne tänkta och mot varandra vinkelräta

grundlinj er (koordinataxlar) bestämmas genom noggranna vinkelmätningar.

Mellan dessa punkter utlägges därefter ett s. k. polygonnät med det

51

antal punkter, som erfordras för att triangel- och polygonnäten må kunna

tjäna till stöd för detalj mätningen eller inmätningen av mätningsföremålen.

Genom kombinerad vinkel- och längdmätning bestämmas polygonpunkternas

lägen oeli beräknas därefter deras koordinater. I ett sammanhang

mätta oeli beräknade polygonpunkter och mellan dem dragna

linjer kallas polygontåg. Vid detalj mätningen, vilken utgår från punkter

i triangel- och polygonnäten eller mellan dem uppstakade mätningslinjer,

inmätas så många punkter, som erfordras för detaljernas bestämmande.

Detalj mätningen sker med direkta mått å marken genom att avståndet

från polygon- eller mätningslinjer till gränspunkter och ägoskillnader

uppmätas, varefter dessa mått omedelbart å fältet införas i s. k. mätskiss,

vilken sålunda innefattar detalj mätningens resultat. Med ledning

av de beräknade koordinaterna för triangel- och polygonpunkterna jämte

de i mätskisserna upptagna anteckningarna angående detalj mätningen

kunna kartor över det uppmätta området upprättas när som helst med

samma noggrannhet och i den skala, som i varje fall må befinnas erforderlig.

Det i mätningsprotokoll och mätskisser samlade mätningsresultatet

utgör ock ett det tillförlitligaste material för arealuträkning av det

uppmätta området. Ett noggrant och varaktigt geodetiskt underlag har

jämväl därigenom skapats för alla framtida mätningar inom området.

Vid jämförelse mellan de båda här ovan omförmälda mätningsmetoderna,

vilka hittills i vårt land varit de vanligast förekommande, framstår

grundskillnaden däri, att vid den grafiska metoden hela resultatet

utgör en grafisk bild av mätningsområdet, en -karta, som, även om den

är riktig vid upprättandet, får mindre värde, allt efter som kartpapperet

undergår förändringar eller slites genom användning, under det att vid

den numeriska metoden mätningsresultat framkommer i form av siffror,

som alltid förbliva oföränderliga. Det grafiska mätningsresultatets värde

blir efter hand allt mindre, under det att det numeriska alltid bibehåller

samma värde. Det förra kan endast komma till begränsad användning,

medan det senare kan få en långt vidsträcktare användning, såsom för

upprättande av kartor i olika skalor och för olika ändamål, för numerisk

arealuträkning och även för andra syften. De alltid oundvikliga

mätningsfelen kunna vid den numeriska metoden, i motsats till vid den

grafiska, utjämnas- och fördelas enligt systematiskt bestämda grunder.

Bland den numeriska metodens företräden bör även framhållas, att genom

därvid föreskrivna dubbelmätningar och andra överbestämningar grova

fel undvikas och mindre sådana metodiskt utjämnas så, att de praktiskt

taget försvinna.

52

Det torde på grund av vad nu anförts vara påtagligt, att den numeriska

metoden äger ett avgjort företräde framför den grafiska.

I fråga om beteckning av dessa mätningssätt har kommissionen

icke hyst någon tvekan att bibehålla benämningen grafisk metod för den

förstnämnda, då denna beteckning såväl i tidigare författningar på ifrågavarande

område som eljest allmänt antagits. Vad åter den senare metoden

vidkommer, har kommissionen ingalunda lämnat ur sikte, att densamma

i vissa författningar betecknats såsom mätning efter siffermetoden

(7 kap. 6 § i lagen om fastighetsbildning i stad och 28 § i taxan på arvode

för lantmäteriförrättningar den 23 december 1909). Då kommissionen

icke desto mindre använt beteckningen numerisk metod, vilken likväl

upptagits i vidsträcktare bemärkelse, har detta berott därpå, att kommissionen

funnit en sådan beteckning, som har stöd i den vetenskapliga

geodetiska litteraturen, på ett koncist och pregnant sätt angiva resultatet

av sådant mätningssätt.

Mätningsförordningens allmänna omfattning.

I avseende å denna fråga anser sig kommissionen till en början

böra erinra, att lantmäteristyrelsen väckt tanken att söka i en allmänt

normerande författning samla de grundläggande tekniska bestämmelserna

för alla mätnings- och därmed likställda åtgärder inom riket, men att,

på sätt över styrelsens förslag den 8 juli 1916 avgivna utlåtanden giva

vid handen, denna tanke ej vunnit någon vidare anklang hos vederbörande

statsmyndigheter. Kommissionen lämnar därför ur räkningen varje

ytterligare plan på att söka medverka till en så vitt görligt enhetlig reglering

av alla rikets mätningsförhållanden.

Beträffande spörsmålet, huruvida mätningsförordningen bör reglera

även städernas mätningsväsende i tekniskt avseende, torde böra framhållas,

att strävanden till en självständig reglering härutinnan kommit

till synes från håll, som representera städerna.

I det betänkande, som särskilda sakkunniga inom Svenska Kommunaltekniska

föreningen på sin tid avgåvo över lantmäteristyrelsens förslag

av 1913, har mot ett enhetligt reglerande av landsbygdens och städernas

mätningsväsende bland annat anmärkts, att det vore en naturlig följd

av stadsmarkens säregna karaktär, att städerna hos oss i mätningshänseende

hittills intagit en från landsbygden skild ställning. Fastighetsomsättningens

större rörlighet, behovet av kartor för varjehanda andra

53

ändamål iin som enbart äganderättsurkunder, det högre markvärdet, allt

detta hade åstadkommit, att vida strängare fordringar på snabbhet, smidighet,

mångsidighet och ofta även på exakthet måste uppställas i fråga om

mätningsväsendet i stad än på landet. Städerna hade därför funnit sig

nödsakade anställa särskilda mätningsmän, vilka så småningom tämligen

fullständigt emanciperat sig frän de omständliga och tunga former, som

utmärkte lantmäteriet, och i stället tillägnat sig direkt efter sitt arbetes

art anpassade metoder. Denna fria utveckling hade otvivelaktigt varit

ej blott städerna själva, utan mätningstekniken över huvud till betydande

gagn. Då det ju, vad vårt land anginge, varken vore behövligt eller

önskligt, att landsbygdens mätningsförhållanden omlades så, att de fyllde

stadsmätningens högre fordringar, komme uppenbarligen städernas inrangerande

under mätningsregler, avsedda för hela riket, att sänka den

nivå, på vilken städerna och i synnerhet de mera utvecklade bland dem

nu befunne sig i detta hänseende. Önskemålet, att även städernas mätningsväsen

underkastades något reglerande, kunde numera i och för sig

icke avvisas såsom oberättigat. Svenska Kommunaltekniska föreningen

hade själv tagit initiativ i sådant syfte, och det vore att förutse, att

detta initiativ redan innevarande år (1915) skulle leda till att föreningen

för sin del antoge enhetliga bestämmelser för städernas triangel- och

tomtmätningar in. m. Skulle staten ingripa, då borde emellertid detta

ske med strängt fasthållande av städernas särställning samt i övrigt på

sådant sätt, att intet väsentligt äventyrades av de företräden i avseende

å snabbhet, anpassningsförmåga och noggrannhet, som de nuvarande fria

formerna erbjöde. En särskild författning rörande stadsmätning innebure

sålunda den principiellt riktiga lösningen av föreliggande fråga.

Den, mätningsförordning, som förelåge i förslag, hade alltså ej den rätta

begränsningen. Förordningen borde rimligen gälla enbart landsbygden.

Det uppdrag, som i ärendet lämnats lantmäteristyrelsen av Kungl. Maj:t,

omfattade allenast uppgörande av förslag till de i 57 § av instruktionen

för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare omförmälda närmare bestämmelser

angående kartors upprättande m. m. I denna instruktion

vore det självfallet ej fråga om andra arbeten av antydd art än sådana,

som det ankomme på lantmäteripersonalen att verkställa. Vad lantmäteristyrelsen

jämlikt sitt uppdrag haft att taga befattning med, vore alltså

helt enkelt utarbetande av mätningsbestämmelser till efterrättelse för den

under styrelsen lydande personalen.

Gent emot vad sålunda å Svenska Kommunaltekniska föreningens

vägnar an dragits har lantmäteristyrelsen vid överlämnande av 1916 års

förslag bland annat erinrat, att ett försök att åstadkomma särskilda

54

mätningsföreskrifter för stad och för land skulle snart bringa klarhet i

fråga om vanskligheten av en sådan uppgift. Följden härav måste bliva,

att de båda författningarna komme att innehålla på det hela taget enahanda

bestämmelser. Olägenheter av den bristande enheten skulle snart

framträda. Man behövde blott tänka sig, huru förhållandena skulle i

framtiden ställa sig vid inkorporeringar. Beträffande mätningsförhållandena

inom rikets städer förhölle det sig så, att desamma endast inom

ett fåtal vore ordnade på ett tillfredsställande sätt, och att även, vad

dessa beträffade, enhetlighet mellan olika städer knappast kunde anses

förefinnas i önskvärd utsträckning. De städer, som anställt särskilda

mätningsmän, vore lätt räknade. Såsom synnerligen betydelsefullt för

bibehållande åt städerna av deras kommunala självständighet ville styrelsen

erinra om, att föreliggande förslag utginge från, att städerna fortfarande

skulle äga att utse sina funktionärer på ifrågavarande område.

I den 8 juni 1917 över lantmäterissyrelsens sistberörda förslag avgivet

yttrande har skiftesstadgekommissionen — efter att hava erinrat, att

tidigare alla åtminstone mera omfattande mätningar i städerna utförts

av lantmäteripersonalen — anfört bland annat, att på senare tider visserligen

sådana mätningar i allt större omfattning utförts av andra mätningsteknici,

men att inga legala förrättningar, däri mätning ingått, hittills

med laga vitsord kunnat verkställas av andra än lantmätare. Icke

någon jorddelningsförrättning av beskaffenhet att böra fastställas för att

äga vitsord, hade annan än lantmätare hittills varit behörig verkställa.

Härav följde ock, att alla sådana mätningar hittills skolat verkställas enligt

de mätningsföreskrifter, som lantmätare haft att följa. Ej heller

kunde uti ifrågavarande avseende städerna anses utgöra en kategori för

sig, då på landsbygden funnes ett flertal orter med sådan fastighetsindelning

och i övrigt sådana fastighetsförhållanden, som förekomme i och

kännetecknade stad. Och att möjlighet stode öppen för tillämpande av

andra mätningsregler i städerna än i dessa senare orter, syntes icke böra

ifrågakomma. För övrigt torde önskvärdheten av att samma regier vunne

tillämpning vid samtliga mätningar inom en och samma ort ligga för

öppen dag. Genom den av 1917 års riksdag antagna lagen om fastighetsbildning

i stad hade emellertid ändring skett i fråga om lantmätarnas

uteslutande behörighet att i stad verkställa vissa legala förrättningar.

Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman förordnades att

verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att därvid följa

samtliga de föreskrifter, vilka vinna tillämpning, om skifte verkställes av

lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över

skiftosverket (den legala jorddelningen) och övriga delar av rikets lantmäteriväsen,

vore han såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen,

ty i och med det att andra mätningsteknici än lantmätare erlxölle

befogenhet att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar,

komme de uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen. Ätt de

vid förrättningar, varom nu vore fråga, och vilka av dem verkställdes,

bleve, sedan den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser

då alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser,

torde jämväl få anses otvivelaktigt. Att särställa dem, då nya

sådana föreskrifter meddelades, syntes därför icke böra ifrågakomma.

Framhävas borde, att städernas insorterande under lantmäteristyrelsen

icke ägde rum genom de föreslagna mätningsbestämmelsernas utfärdande.

Sådant inordnande hade redan skett genom lagen om fastighetsbildning

i stad.

Kommissionen finner sig ej kunna godkänna det från stadsmannahåll

urgerade anspråket, att reglerandet av städernas mätningsväsen bör

ske genom författning, grundad på fullständig åtskillnad mellan stad och

landsbygd. Kommissionen vill ingalunda förneka, att utvecklingen å

mätningsväsendets område särskilt inom de större städerna under de

senaste årtiondena varit sådan, att nämnda samhällen i vissa avseenden

intaga en särställning i mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt

hänseende. Men följden härav blir enligt kommissionens uppfattning

endast den, att en och annan detalj bestämmelse måste ordnas olika för stad

och för landsbygd, samt att en reglering av mätningsförhållandena för

städernas vidkommande måste ske med iakttagande så långt görligt är

av städernas kommunala självbestämningsrätt och utan mera avsevärd

rubbning i gällande administrativa grunder för vården av deras hithörande

angelägenheter. En från landsbygden skild reglering av städernas

mätningsväsen kan icke anses motiverad av nu angivna förhållanden.

Eu sådan måste ock enligt kommissionens mening ur åtskilliga synpunkter

väcka betänkligheter. Kommissionen vill härutinnan särskilt betona,

att gränsen mellan stad och landsbygd under samhällsutvecklingens gångsynes

tendera att bliva allt mera flytande.

Enligt kommissionens uppfattning är det ett statsintresse av betydande

vikt, att mätningar inom städerna utföras så, att de bidraga till

åstadkommande av ökad säkerhet och trygghet i äganderätten samt ordning

och reda i städernas jordförhållanden. Att det åtminstone inom

flertalet smärre städer varit mindre väl beställt härutinnan, kan ej förnekas,

och det synes därför ligga makt uppå att, då en rättslig reglering genom

lagen om fastighetsbildning i stad skett för ordnande av städernas jord

-

56

delningsförhållanden, åtgärder ock skyndsamt vidtagas för att ställa de

mätningar, som däri ingå, ävensom övriga dylika, särskilt sådana, vilka

äro av grundläggande natur, under vederbörlig officiell kontroll. Det

har ock framstått såsom ett kännbart behov att å mätningsområdet äga

system och enhetlighet i tillämpningen av gällande föreskrifter. Det

berättigade kravet å en central myndighet för hela rikets mätningsväsende

är ur sådan synpunkt påtagligt, och någon annan sådan

myndighet å hithörande område med större betingelser härutinnan än

lantmäteristyrelsen lärer ej förefinnas. Kommissionen har jämväl i ett

den 8 augusti 1918 avgivet förslag till nådig kungörelse med särskilda

föreskrifter i avseende å vissa förrättningar, som omförmälas i lagen om

fastighetsbildning i stad, föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte i avbidan på

slutgiltig prövning av frågan om lantmäteristyrelsens förhållande till

mätningsväsendet inom rikets städer uppdraga åt styrelsen överinseendet

i angivna hänseenden över tillämpningen av samma lag i fråga om vissa

däri avsedda förrättningar. Då kommissionen jämväl vid nu förevarande

mätning stekniska reglering anser sig böra förorda lantmäteristyrelsen såsom

tillsynsmyndighet beträffande städerna i allmänhet (50 § mätningsförordningen),

sker detta emellertid under den förutsättningen, att en omorganisation

av lantmäteristyrelsen kommer att äga rum, och att denna

styrelse härvid erhåller sådan gestaltning, som innefattar tillförlitliga

garantier, att den mätningstekniska sakkunskapen och erfarenhet från

städernas mätningsväsen därstädes varda vederbörligen representerade.

För detta ändamål synes böra upprättas en särskild byrå, genom vilken

det speciella stadsintresset kan på lämpligt sätt tillgodoses.

Finmätning och vanlig mätning samt fixering av begreppen grafisk och

, numerisk mätning.

Den primära synpunkten vid frågan om indelning av mätningar i

tekniskt avseende är enligt kommissionens förmenande mätningens beskaffenhet.

Denna betingas givetvis i varje särskilt fall av det ändamål,

mätningen avser att tillgodose. Allt efter graden av den noggrannhet,

som kräves, synas därför olika slag av mätningar kunna särskiljas.

Kommissionen har ock vid den reglering av mätningsförhållandena, som

är å bane, funnit en indelning i mätningar av högre och lägre kvalitet

vara den rätta normen och för sin del stannat vid att benämna mätning

av förra slaget finmätning och av det senare vanlig mätning. Härvid

har kommissionen ingalunda förbisett, att mot denna indelning icke

utan fog kan resas den invändningen, att densamma saknar hiivd i svensk

mätningsteknik, där man hittills allenast rört sig med begreppen grafisk och

numerisk mätning eller mätning efter silf ermetoden. Då emellertid sistnämnda

indelning, eldigt vad utredningen bär ovan torde giva vid handen, icke

kan anses tillfredsställande ur deri synpunkt, som i förevarande hänseende

tillmätts grundläggande betydelse eller mätningens beskaffenhet, har

kommissionen ej tvekat att bryta med praxis härutinnan. Till stöd för

den föreslagna formuleringen finmätning och vanlig mätning vill kommissionen

åberopa, att en sådan avfattning får anses äga viss hemul å

mätningsområdet i den förefintliga indelningen av avvägning i finavvägning

och vanlig avvägning.

Finmätning och vanlig mätning åtskiljas därutinnan att, på sätt

den speciella motiveringen närmare utvisar, eu mångfald särskilda föreskrifter

meddelats med avseende å förstnämnda slag av mätning i syfte

att åstadkomma tillförlitliga garantier för, att eu sådan mätning uppfyller

de höga krav å noggrannhet, som anses höra uppställas därå. För

vinnande av detta ändamål hava bland annat en hel del särskilda bestämmelser

angående s. k. felgränser uppställts i fråga om dylik mätning.

Med felgränser avses att fastslå den noggrannhet, som måste uppnås

vid verkställande av vissa tekniska åtgärder. I regel kunna fel ej

undvikas vid arbeten av ifrågavarande slag. Dessa betingas av ofullkomligheter

i de tekniska hjälpmedel, som stå vederbörande till buds,

eller svårighet att övervinna ogynnsamma terräng- och väderleksförhållanden

eller andra omständigheter, som inverka å mätningsresultatet och

varöver mätningsmannen ej ens med den största omsikt förmår råda, men

de kunna ock givetvis härröra sig av försummelse eller slarv från mätningsmannens

sida.

Genom att uppställa felgränser vill man söka undvika, att mätningar,

som äro uppenbarligen mindervärdiga, likväl godtagas och komma

till användning. Felgränserna åsyfta sålunda att konstatera, huruvida

vid mätningar större fel förefinnas, evad dessa bero på mätningsmannen

eller andra faktorer. Äro sådana för handen, d. v. s. har den fastslagna

felgränsen överskridits, skall ny mätning verkställas till den omfattning,

som erfordras för ernående av den föreskrivna noggrannheten. Men felgränser

avse ock understundom att vara en regulator å noggrannheten, såsom

då denna uttryckes genom det normala medelfelet i ett flertal mätningar.

Med ett upptagande av mätningarnas indelning i första hand ur

synpunkten av deras beskaffenhet i finmätning och vanlig mätning, har

kommissionen ingalunda avsett att helt slopa indelningen i numerisk

8—185007.

58

och grafisk mätning, utan allenast att hänvisa samma indelning till den

sekundära ställning inom förordningen, densamma enligt kommissionens

uppfattning bör intaga.

I förslaget kallas sådan mätning numerisk, vid vilken längder och

vinklar erhållas i siffror på sådant sätt, att karta enligt dessa sedermera

kan upprättas, medan en sådan mätning, vid vilken längder och vinklar

vid mätningstillfället helt eller delvis direkt avbildas å karta, kallas grafisk;

och gäller vad nu sagts, evad den mätning, varom är fråga, är att

hänföra till finmätning eller vanlig mätning, stommätning eller detalj - mätning.

Den uppfattning angående numerisk och grafisk mätning, som sålunda

gjort sig gällande hos kommissionen, torde näppeligen få anses

överensstämmande med hittills i allmänhet rådande uppfattning. I regel

lärer väl den åsikten alltjämt vara förhärskande, att en numerisk planmätning

endast då kan sägas vara för handen, när stommätningen skett

genom triangel- och polvgonmätning eller endera av dessa mätningar,

med ett ord, som en nödvändig förutsättning för en numerisk mätning

kräves enligt gängse uppfattning, att stommen till densamma utgöres åtminstone

av ett polygonnät.

Kommissionen, som ingalunda vill förneka, att ett klarläggande

av begreppen numerisk och grafisk mätning skulle vara synnerligen tilltalande,

om en sådan indelning kunnat vidmakthållas, har emellertid

kommit till det resultat, att så icke låter sig göra. Kommissionen förmenar

nämligen, att begreppet numerisk mätning skulle erhålla en alltför snäv

begränsning, om därunder allenast vore att hänföra sådan mätning, vid

vilken detalj mätningen grundades å triangel- eller polvgonmätning. Så

snart genom direkt uppmätning av längder och vinklar resultat av mätning

föreligger i vissa mått, även om dessa ej grunda sig å någon som

helst trigonometrisk bestämning av stomme, är enligt kommissionens

uppfattning eu numerisk mätning för handen. Å andra sidan synes

böra erinras, att jämväl vid den mätning, som kommissionen kallar finmätning,

förekomma moment av grafisk natur, exempelvis inmätning av

ägoslag och vissa terrängföremål. Ett godtagande av den äldre åskådningen

skulle ock logiskt leda därhän, att en detalj mätning, som sker

medelst direkta mått, men ej är byggd på triangel- eller polygonnät,

skulle vara att betrakta såsom grafisk mätning.

Det har emellertid varit väsentligen praktiska skäl, som föranlett

kommissionen att taga avstånd från den äldre åskådningen. Erfarenheten

har nämligen påvisat behovet att understundom kombinera de båda

mätningsmetodema. Sålunda har det ofta befunnits lämpligt att anordna

59

stommätningen numeriskt och detalj mätningen grafiskt. Polygonmätning

av skärgårdsområden eller skogstrakter ställer sig ofta billigare än s. k.

grafisk stommätning därav, medan den grafiska detalj mätningen av samma

områden åtminstone i regel bliver billigare. I vissa fall kan åter en numerisk

detaljmätning på s. k. grafisk stomme vara lämpligast. Så är

exempelvis förhållandet inom ett starkt uppåtgående samhälle, som inom

en snar framtid kan förväntas bliva uppmätt efter moderna principer.

Kommissionen anser sig böra i detta sammanhang erinra därom,

att densamma funnit det vara av synnerlig vikt, att även vid vanlig

mätning gränslinjers eller gränspunkters rätta läge fastslås med direkta

mått i förhållande till vissa fixpunkter, vadan kommissionen i 31 och

47 §§ av förslaget upptagit föreskrifter härom. Detta innebär enligt kommissionens

mening, att även vid varje dylik mätning ett betydelsefullt

numeriskt moment är tillfinnandes.

Då kommissionen sålunda ej velat vara med om att benämna allenast

den mätning numerisk, som grundas å triangel- eller polygonmätning,

samt icke heller funnit sig kunna stanna vid en sådan reglering,

att en mätning säges vara numerisk eller grafisk, allt eftersom det numeriska

eller grafiska momentet må anses övervägande, vilket uppenbarligen

i åtskilliga fall måste erbjuda avsevärda svårigheter att konstatera,

har kommissionen i förslaget givit uttryck åt den uppfattningen, att så

snart resultatet* av en mätning, den må vara helt eller delvis att betrakta

som finmätning eller vanlig mätning, stommätning eller detalj mätning,

finnes angivet i siffror, benämnes densamma numerisk, eljest grafisk.

Såsom förut erinrats, äger den metod, som kommissionen benämnt

finmätning, avsevärda företräden framför den vanliga mätningen. Det

synes med hänsyn härtill givetvis böra övervägas, huruvida icke, då det

nu gäller att införa moderna mätningsföreskrifter i vårt land, förstnämnda

metod helt må vinna tillämpning, på sätt ock mera allmänt

skett i utlandet. Emellertid är det påtagligt, att härvid den grundtanken

måste göras gällande, att endast sådan mätningsmetod får användas,

vars kostnad står i rimligt förhållande till markens värde och mätningens

ändamål. Och då stora vidder av vårt land på grund av sitt

ringa markvärde uppenbarligen ej kunna medelst finmätning, som under

alla förhållanden åtminstone i avseende å detalj mätningen måste ställa

sig dyrare än vanlig mätning, uppmätas till kostnad, som står i tillbörlig

relation till markvärdet, har kommissionen funnit nödigt att allt fort låta

vanlig mätning äga rum i alla fall, där icke på grund av markens värde

eller särskilda förhållanden finmätning anses böra ifrågakomma.

60

Modernisering av den äldre s. k. grafiska metoden.

Det har emellertid stått klart för kommissionen att, om ett grafiskt

mätningssätt fortfarande skall komma till användning, de nu förefintliga

bestämmelserna därom erfordra en väsentlig modernisering, då desamma

i många hänseenden visat sig otillfredsställande.

Till utredning angående bristerna i berörda bestämmelser vill kommissionen

åberopa vad lantmäteristyr elsen anfört i den skrivelse den 1K

september 1908, varmed styrelsen till Kungl. Maj:t överlämnade förslag

till förnyad lantmäteriinstruktion. I skrivelsen framhöll styrelsen —

efter att hava erinrat om den fullständiga saknaden av bestämmelser

rörande den trigonometriska mätningsmetoden —, att man litat för mycket

på kartan och glömt bort, att denna tillit varit berättigad endast

under förutsättning, att man varit viss om, att kartan i det ögonblick,

den användes, varit överensstämmande med marken; att kartans papper

vore underkastat inflytelser av varjehanda slag, vilka förändrade detsamma

till den grad, att de mått, kartan enligt skalan utvisade, icke

längre överensstämde med verkligheten; att kartan då icke längre utgjorde

en säker bild av det område, som funnes å densamma, och att

de arealberäkningar, som verkställdes uteslutande med ledning av den

grafiska bild, som å kartan angåves, icke kunde bliva riktiga;*att det ofta vore

förenat med vanskligheter att verkställa utstakning av ägoskillnader enligt

en så beskaffad karta; att förhållandena efter en längre tids förlopp

efter kartans upprättande ställde sig ännu sämre; att systemets brister

bjärtast framträtt vid kartans användning för bestämmande av äldre

ägoskillnaders läge; att kartans förändring skapat ovisshet och att denna

ytterligare ökats genom bristen på i marken utmärkta fasta märken, som

voro fristående från de linjer och punkter, som varit föremål för bestämmande;

samt att dessa missförhållanden föranlett, att ägogränsers

läge i vårt land i allmänhet kunde bestämmas endast i förhållande till

varandra, varigenom en betydande rättsosäkerhet gjorde sig gällande på

ifrågavarande område.

I sitt den 28 juli 1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord

in. in. har ock skiftesstadgekommittén betonat såsom ett önskemål, att i

de nya mätningsföreskrifter, som komme att ersätta de nu gällande otidsenliga

bestämmelserna, måtte inrymmas stadgande, att mätningsresultaten

även vid grafisk mätning borde införas å kartorna genom anteckning

å dem av uppmätta längder och brytningsvinklar, i den mån sådant erfordrades

för ägoskillnadernas säkerställande och framtida igenfinnande;

(il

och skulle enligt kommitténs mening'' helt visst en sådan bestämmelse

bidraga att giva en grafisk karta större tillförlitlighet på samma gång

den gjorde kartmaterialet lättare användbart för allmänheten.

Jämväl styrelsen har i sina förslag till mätningsförordning av 1913

och 1916 funnit erforderligt upptaga särskilda föreskrifter i syfte att bereda

den grafiska mätningen och kartläggningen större tillförlitlighet och

ökat framtida värde.

Lika med lantmäteristyrelsen finner kommissionen det vara av synnerlig

vikt, att bestämmelser i mätningsförordningen upptagas till undanröjande

av åtminstone de mest framträdande bristerna i det grafiska

mätningssättet särskilt för underlättande av det vid mätningen använda

stomlinjenätets framtida återställande samt för kontroll å ägogränsers

rätta läge. Erfarenheten har nämligen påtagligen givit vid handen, att

linjenätet i regel inom ett fåtal år helt försvinner och att därefter till utredning

i nyss angivna hänseende allenast återstå de gränslinjer och

gränspunkter, som redan vid utstakningen å marken i allmänhet åtminstone

i någon mån avvika från sitt rätta läge enligt kartan.

För att vid förrättningar, som i förslaget avses, göra hithörande

arbeten oberoende av de punkter och linjer, som i varje fall äro föremål

för bestämmande, är det därför önskvärt, på sätt ock lantmäteristyrelsen

framhållit, att ägogränsers eller gränspunkters läge fastslås i

förhållande till vissa i terrängen befintliga fasta punkter, som äro fristående

från de punkter och linjer, om vilkas bestämmande är fråga.

Kommissionen utgår därifrån, att den s. k. vanliga mätningen, så

vitt stommätningen därvid sker genom stomlinjemätning, stöder sig på

ett å marken med hänsyn till terrängförhållandena utstakat nät av mätningslinjer,

så anordnat, att detsamma innefattar betryggande säkerhet

för kartstommens riktighet. För att därvid tillgodose nämnda behov av

fasta punkter, skall erforderligt antal fixpunkter utläggas och markeras.

Därest dessa fixpunkter, som kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen

kallat stödpunkter, ej lämpligen kunna förläggas i linjenätet och

sammanfalla med skärningspunkter däri, skola de med direkta mått inmätas

i förhållande till samma nä,t och å karta däröver på lämpligt

sätt angivas.

Kommissionen har vidare i förslaget upptagit särskilda föreskrifter

angående ägogränsers eller gränspunkters noggranna inmätande

vid grafisk mätning. Förslaget har härvid skilt mellan redan befintliga

ägogränser, som även efter mätningen skola bibehållas såsom sådana,

samt ägogräns, som uppstår vid själva mätningsförrättningen (31 och 47

§§). Ägogräns av förstnämnda slag skall, om den är i sin helhet till

62

läget fullt bestämd, alltid inmätas med direkta mått i förhållande till

sto mnät, mätningslinjenät eller stödpunkter. Enahanda är förhållandet

med till läget fullt bestämda punkter i sådan ägogräns, vilken i sin helhet

ej är fullt bestämd. Har läget av ägogräns ej blivit bestämt, på

sätt nyss sagts, skall gränsens läge säkerställas genom att erforderligt

antal punkter angivas genom mått i förhållande till stomme, mätningslinjenät,

stödpunkter eller vissa fasta föremål. Skulle sådant för bestämmande

av gränsens läge bliva erforderligt, må härvid nya punkter i

näten eller nya stödpunkter utläggas och inmätas. Sådant säkerställande,

som nyss sagts, är dock icke erforderligt, där ägogräns följer stranden

av sjö eller vattendrag eller eljest befinnes oåtkomlig, i vilket fall gränsen

må säkerställas uteslutande genom grafisk bild.

De mått, som här avses, skola antecknas å karta eller, om detta

ej kan ske, utan att kartan därigenom bliver otydlig, å särskild mätskiss

eller, därest så befinnes lämpligare, införas i särskild handling, som bifogas

konceptkartan. Därjämte skall över ägogränsen upprättas fullständig

och noggrann beskrivning, som tecknas å kartan eller införes

i särskild handling, allt efter som i lag stadgas eller för varje fall

prövas lämpligt.

Genom nu angivna och andra mindre väsentliga förbättringar i den

grafiska mätningsmetoden, som kommissionen i förslaget till mätningsförordning

ifrågasatt, såsom vissa dubbelmätningar och bestämmelser angående

felgränser, synas de huvudsakliga brister, som nu vidlåda sagda

mätningssätt, bliva undanröjda.

Triangelmätningar och grunden för desamma.

Den mest betänkliga bristen i nu gällande mätningsföreskrifter är

emellertid den, att däri saknas varje reglering av triangelmätningar,

ehuru dylika mätningar vid sidan om rikstrianguleringen sedan århundradets

början försiggått i betydande omfattning särskilt inom rikets större

städer.

Förslaget till mätningsförordning avser nu att åstadkomma en sådan

reglering, på sätt den speciella motiveringen närmare angiver. Det har

härvid för kommissionen framstått som en angelägenhet av största vikt,

att de mätningar, som utföras för lantmäteriändamål, och som tillika i

stor utsträckning bilda grundläggande material för rikets kartverk, må

kunna i så stor utsträckning som möjligt anslutas till rikstrianguleringen.

I 7 § av förslaget stadgas därför i huvudsaklig överensstämmelse med

av lantmäteristyrelsen tidigare utarbetade förslag till mätningsförordning,

att rikstrianguleringen bör, så vitt ske kan, utgöra grundval för annan

triangulering.

Yad rikstrianguleringen vidkommer, synes densamma från början

väsentligen hava avsett att åstadkomma riktiga översiktskartor i liten

skala. Vid slutet av 1800-talet hade nämnda trianguleringsarbete fortgått

i sådan omfattning, att triangulering av första och andra ordningen

övergått största delen av landet. De triangelmätningar, som sålunda

verkställts, lämna emellertid åtskilligt övrigt att önska, särskilt med hänsyn

till deras användbarhet såsom underlag för trianguleringar av lägre

ordningar för anslutning av lantmäteriets mätningar. Det iir egentligen

först med ingången av 1900-talet, då nymätningar i södra Sverige igångsattes,

som triangelmätningar av första ordningen hos oss bedrivits med

sådan noggrannhet, att den kan anses tillfredsställa de krav, som äro förenade

med moderna mätningsprinciper. Sagda nymätningsarbete kräver

emellertid för sin fullbordan ännu åtskilliga årtionden.

Rikstrianguleringen måste sålunda anses i åtskilliga hänseenden

bristfällig för att kunna användas för lantmäteriändamål. Inom stora

delar av landet saknas således ännu triangulering av första ordningen,

som uppfyller nutida noggrannhetsfordringar. Härtill kommer, att punkterna

i nät av denna ordning ligga så glest, att omfattande mätningar

av andra och tredje ordningarna skulle krävas för anslutning av mindre

fläckmätningar för lantmäteriändamål, varigenom av kostnadsskäl möjligheterna

för anslutning i väsentlig grad minskas även inom sådana delar

av landet, där moderna första ordningens mätningar finnas.

Redan skiftesstadgekommittén har ock erinrat om denna rikstrianguleringens

mindre tillfredsställande beskaffenhet. I sitt ovanberörda utlåtande

den 28 juli 1911 har skiftesstadgekommittén, som ansett, att förutsättningar

ej vore för handen att påbjuda en övergång från den grafiska

till den trigonometriska metoden, funnit det vara av synnerlig vikt för

jordredovisningen, om vissa brytningspunkter i rågångarna kring de skifteslag,

som bleve föremål för lantmäteriförrättning, kunde genom mätning

sättas i förbindelse med på marken utmärkta punkter av ett landet

omfattande geodetiskt bestämt triangelsystem. Därmed vore vunnen en

säker utgångspunkt för konnektering av de kartor, som uppkomme vid

skiftesförrättningar, till en hela landet omfattande katasterkarta. För

närvarande vor^ emellertid sådana triangelpunkter alltför glest anbringade

och de utsträckta triangelnäten inom olika delar av landet av alltför

växlande värde, för att ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna föreskrivas.

För tillgodoseende av både rättsliga och ekonomiska intressen

64

vore det emellertid av största vikt, att ett hela riket omfattande trigonometrisk

mätningssystem med triangelpunkter av tillräcklig täthet anlades

i medvetet syfte att förbereda tillkomsten av ett modernt katasterverk.

Behovet att för lantmäteriets mätningar äga tillförlitligt geodetiskt

underlag har givetvis vuxit i betydelse i samband med frågan om införande

av ett noggrannare mätningssätt. Det har därför synts kommissionen

erforderligt att i förslaget till mätningsförordning fastslå de

allmänna geodetiska grunderna för arbetena i fråga i syfte att åstadkomma

enhetlighet och inbördes överensstämmelse i olika mätningar, varigenom

möjliggöres, att mätningar utförda inom ett område, kunna utan

omräkning tillgodogöras för ett annat. Kommissionen har härvid funnit

uppenbart, att den geodetiska basis, varå lantmäteriets mätningar böra

byggas, ej kan vara någon annan än den, som tillämpas av geodetiska

avdelningen inom rikets allmänna kartverk vid dess arbeten för rikstrianguleringen,

och förty i förslaget upptagit bestämmelse därom, att

som första och högsta ordning skall gälla av rikets allmänna kartverk

utförd triangelmätning av första ordningen. Vid denna prövning har

kommissionen ingalunda lämnat ur sikte, att mot vad sålunda föreslagits

ej utan fog kan anmärkas, att den grund, varå lantmäteriets triangelmätningar

sålunda ansetts böra läggas, ej kan anses helt tillfredsställande,

då, såsom förut framhållits, åtskilliga triangelkedjor från äldre skeden av

rikstrianguleringen ej motsvara nuvarande krav å första ordningens

triangelnät. Likaså torde häremot kunna erinras, att den geodetiska

basis, som sålunda föreskrivits i avseende å förevarande mätningar, allenast

utgöres av en vid geodetiska avdelningen under senare tider tilllämpad

praxis, som icke vunnit någon uttrycklig stadfästelse av Kungl.

Maj:t. Kommissionen anser sig med anledning härav böra framhålla, att

kommissionen i skrivelse den 10 augusti 1918 hos Kungl. Maj:t hemställt,

att utan avbidan å en ny mätningsförordning åtgärder, så fort ske

kan, vidtagas, för att rikstrianguleringen måtte erhålla sådan gestaltning,

att densamma kan komma att bliva fullt tillfredsställande grund för de

triangelmätningar, som för lantmäteriet erfordras. Kommissionen vill ock

betona att, då Kungl. Maj:t årligen fastställt plan för de geodetiska arbetena

liksom för övriga kartverkets arbeten, det måste antagas att i

samband med berörda prövning ett godtagande jämväl skett av de geodetiska

grunder, varpå samma arbeten byggts.

65

Kontroll.

En fråga av synnerlig vikt vid tillkomsten av eu efter tidsförhållandena

anpassad mätningsförordning är åstadkommande av effektiv kontroll

å mätningsarbetenas utförande. Kravet härå framträder givetvis

med större skärpa i samma mån, som mätningarna fördyras, anspråken

å deras noggrannhet stegras, och den mera värdefulla markens styckning

fortskrider.

Att man för åvägabringande av dylik kontroll ej kan åtnöjas med

en granskning av mätningsmännens förrättningshandlingar, först efter det

sagda förrättningar avslutats, torde numera få anses uppenbart. Något

sådant synes ock i viss mån hava stått klart för vederbörande redan vid

tillkomsten av 1864 års lantmäteriinstruktion, då däri (39 §) under särskilda

omständigheter stadgades kontroll å ort och ställe, när skälig anledning

förekomme, att lantmätares konceptkarta vore i geometriskt avseende

oriktig. I dessa fall ägde nämligen lantmäteristyrelsen genom vederbörande

förstelantmätare lata på marken anställa undersökning och

jämförelse med kartan och, om därvid utröntes, att kartan vore oriktig,

ställa förrättningsmannen under tilltal för tjänstefel. Denna föreskrift

synes emellertid såväl på grund av förstelantmätarnas allmänna ställning

såsom själva praktiserande lantmätare som andra förhållanden icke

hava vunnit någon egentlig tillämpning före omorganisationen år 1909.

Den förändrade anordning av förstelantmätartjänsterna, som denna medförde,

har visserligen haft till följd en skärpt kontroll över det sätt,

varpå övriga lantmätare fullgöra sina åligganden, men jämväl denna

granskning äger i regel rum först efter förrättningens avslutande.

I nu gällande lantmäteriinstruktion meddelas därjämte föreskrifter

angående lantmäteristyrelsens tillsyn å lantmäteripersonalens verksamhet;

och stadgas därvid, att det i nämnda avseende tillkommer styrelsen, att

för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet vid upprättandet

av kartor, beskrivningar m. m. dylikt, utfärda erforderliga modeller

och formulär; att meddela sagda personal sådana allmänt eller för särskilt

fall gällande föreskrifter, som erfordras för riktig utövning av dem

åliggande göromål, med rättighet att, för underlåtenhet i fullgörande av

givna föreskrifter, förelägga lämpligt vite av högst ett hundra kronor;

att vid förstelantmätares, distriktlantmätares eller extra lantmätares avgång

ur tjänsten, eller då sådant eljest anses erforderligt, förordna om

inventering av de till tjänsten hörande kartor och handlingar; att förordna

tjänsteman vid verket eller förstelantmätare att på ort och ställe

verkställa undersökningar, mätningar eller andra åtgärder, där sådant

9—185007.

66

är av behovet påkallat för utövande i särskilt fall av den styrelsen åliggande

tillsyn över huru lantmätarna fullgöra sina tjänstegöromål; samt

att om tjänsteman, som här avses, gör sig skyldig till fel eller försummelse

i tjänsten eller visar vanvördnad mot förman eller brister i lydnad,

tilldela honom lämplig varning eller fälla honom till böter till belopp av

högst 200 kronor eller suspendera honom på högst tre månader från

tjänst och lön, varjämte styrelsen äger att, där den felande icke låtit

sig rätta av honom sålunda tilldelad varning eller bestraffning eller felet

beflnnes vara av svårare beskaffenhet eller innefatta kränkning av annans

rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, förordna om den felandes

ställande under åtal vid vederbörlig domstol.

1909 års instruktion utgår därifrån, att det tillkommer lantmäteristyrelsen

att utöva tillsyn över skiftes- och avvittringsverken samt övriga

grenar av rikets lantmäteriväsen. Denna föreskrift innebär givetvis åtminstone,

att alla därunder hänförliga förrättningar, som utföras av lantmätare,

sålunda falla under styrelsens tillsynsmyndighet. Enligt den nya

lagen om fastighetsbildning i stad tillkommer det emellertid jämväl annan

person än lantmätare att utföra i samma lag omförmälda förrättningar,

nämligen mätningsman i stad eller annan, som i behörig ordning förordnats

att verkställa förrättning av nu berörd beskaffenhet. I anledning

härav har påtagligen fråga uppstått, huruvida den tillsynsmyndighet i

avseende å rikets lantmäteriväsen, som enligt lantmäteriinstruktionen tillkommer

lantmäteristyrelsen, jämväl bör anses omfatta i fastighetsbildningslagen

avsedda förrättningar av nyss angivna kategori av mätningsmän,

så vitt annat härutinnan i samma lag ej stadgats. Genom nådig

kungörelse den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet

inom rikets städer och sådana samhällen å landet, där

den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, har

reglering härutinnan ägt rum, väsentligen byggd på lantmäteriinstruktionens

ovanberörda bestämmelser. I sagda kungörelse stadgas sålunda,

att i avseende å den tillsyn över mätningsväsendet inom rikets städer,

som åligger lantmäteristyrelsen, tillkommer det styrelsen att för vinnande

av fullständighet, tydlighet och likformighet vid mätningsarbetens utförande

utfärda erforderliga allmänna eller för särskilt fall gällande föreskrifter,

modeller och formulär; att på begäran meddela råd och upplysningar;

att, när anledning därtill förekommer, förordna om inventering

av till tjänst eller uppdrag hörande kartor och handlingar; att i den ordning

i lantmäteriinstruktionen sägs, förrätta inspektion samt att förordna

tjänsteman vid verket eller förstelantmätare att på ort och ställe verkställa

undersökningar, mätningar eller andra åtgärder för utrönande av

det sätt, varpå mätnings verksamheten bedrives; samt att, därest anledning

till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder till vinnande av rättelse

samt att genom lämpligt vite, högst ett hundra kronor, tillhålla i

stads tjänst anställd mätningsman eller person, som förordnats till utförande

av mätningsarbete därstädes, att fullgöra sina åligganden. I

kungörelsen stadgas vidare, att vad lantmäteriinstruktionen innehåller i

fråga om styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande

tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol, skall

äga motsvarande tillämpning beträffande i stads tjänst anställd mätningsman

samt person, som förordnats att verkställa mätningsförrättning eller

mätningsförrättningar inom staden, och att vad sålunda stadgats skall

äga motsvarande tillämpning i avseende å samhälle å landet, där den

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Det av kommissionen nu framlagda förslag till mätningsförordning

utgår därifrån, att överinseendet över tillämpningen av mätningsförordningen

d. v. s. den mätningstekniska reglering, som erfordras vid sidan

av den allmänna legala eller administrativa normeringen av mätningsförliållandena

på ifrågavarande område, tillkommer lantmäteristvrelsen,

i den mån ej i lag eller författning annorlunda stadgas. Förslaget innefattar

vidare bemyndigande för styrelsen att i enlighet med grunderna i

förordningen utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter, som må

anses erforderliga för förordningens tilllämpning, så vitt ej härom finnes

särskilt stadgat.

Jämväl den närmare tillsynen över städernas mätningsväsende har

reglerats genom ovanberörda kungörelsen den 16 augusti 1918. Däri

stadgas sålunda, att nämnda tillsyn tillkommer byggnadsnämnden, av

vilken lantmäteristyrelsen äger äska och erhålla de upplysningar, det biträde

och den handräckning, som ligga inom området för byggnadsnämndens

befogenhet och som för styrelsens verksamhet erfordras.

Kommissionen har ock funnit den närmare tillsynen i mätningstekniskt

avseende böra, i den mån lag eller författning ej annorlunda

stadgar, anförtros byggnadsnämnden, så vitt fråga är om samhälle, inom

vilket eller för vars räkning i mätningslorordningen avsett arbete utförts,

och sådan nämnd där finnes. Enligt byggnadsstadgan för rikets

städer (6 §) tillkommer det byggnadsnämnd att övervaka efterlevnaden

av berörda stadga och stads särskilda byggnadsordning samt att upptaga

och avgöra alla ärenden, som enligt dem skola bedömas och ej på grund

av föreskrift i byggnadsstadgan eller annan allmän författning tillhöra

annan myndighets prövning. Skulle den nu föreslagna mätningsförordningen

bliva verklighet, och byggnadsnämnden, på sätt där ifrågasatts»

68

hava den närmare tillsynen över förordningens efterlevnad, torde det

åligga byggnadsnämnden att följa dess föreskrifter, även om de tilläventyrs

stode i strid med vederbörande samhälles särskilda byggnadsordning,

då givetvis en av Konungens befallningshavande fastställd byggnadsordning

ej kan äga gällande kraft i strid mot en av Kungl. Maj:t

utfärdad mätningsförordning. Däremot lärer en sådan byggnadsordning

i de delar, som ej blivit föremål för upptagande i nämnda förordning, få

anses alltjämt äga gällande kraft.

Inom område, där byggnadsnämnd ej finnes, tillkommer enligt förslaget

den närmare tillsynen vederbörande förstelantmätare. Då denne

hittills enligt gällande lantmäteriinstruktion inom sitt län utövat tillsyn

å alla mätningar, som stått i samband med av lantmätare verkställda

legala förrättningar, innebär förslaget allenast ett fastslående därav, att

jämväl andra mätningsarbeten inom här avsett område skola stå under

förstelantmätarens tillsynsmyndighet.

Felgränsers intagande i mätningsförordningen.

Olika meningar torde måhända kunna hysas i frågan, huruvida bestämmelserna

rörande felgränser med hänsyn till deras rent tekniska natur

borde anses tillhöra de allmänna verkställighetsföreskrifter, som.lantmäteristyrelsen

äger utfärda, eller intagas i förslaget till mätningsförordning

på sätt nu av kommissionen föreslagits.

I en den 8 september 1917 avgiven särskild p. m. har lantmäteristyrelsen

emellertid framhållit, att bestämmelser angående felgränser måste

anses tillhöra de mera allmänna och grundläggande tekniska föreskrifter,

vilka böra intagas i en av Kungl. Maj:t utfärdad författning. Till stöd

för denna sin uppfattning har styrelsen anfört bland annat, att på den

grad av nogrannhet, som medelst bestämmande av felgräns föreskrivits

vid mätningar av olika slag, berodde ofta utgången av tvister angående

rätta läget av rågångar och andra punkter, som tjäna till ledning vid

bestämmande av tvetydiga gränslinjer, att det således för jordägare vore

av stor betydelse, att bestämmelser om felgränser tillkommit efter den

omsorgsfulla prövning, som endast torde kunna åstadkommas av Kungl.

Maj:t, att det skulle från tekniskt-vetenskapligt håll anses såsom en väsentlig

lucka i förordningen och en olämplig stympning av det system, varpå

det föreliggande förslaget vore byggt, att ur den blivande mätningsförordningen

utesluta föreskrifter om felgränser, att de föreslagna (1916

års förslag) felgränserna kunde anses vara i huvudsak internationellt

(59

fastslagna och hade tillkommit efter i utlandet, särskilt Tyskland och

Österrike verkställda, mycket omfattande provmätningar; samt att felgränserna,

sådana de vore angivna i förslaget, vore jämkade efter de erfarenheter,

som i vårt land under lång tid vunnits vid upprättande av

skiftes- och andra lantmäterikartor.

Enär bestämmelser angående felgränser enligt kommissionens förmenande

måste anses utgöra ett konstitutivt moment i fråga om regleringen

av hithörande åtgärders noggrannhet, har kommissionen i likhet

med lantmäteristyrelsen funnit övervägande skäl tala för, att dylika bestämmelser

intagas i förevarande förordning, och att således föreskrifter

härom ej böra utfärdas av lantmäteristyrelsen.

Rätt att beträda mark.

Kommissionen övergår nu till att beröra ett spörsmål, vars reglering

i viss mån sammanhänger med förevarande ämne, men som enligt

kommissionens förmenande ej har sin rätta plats i en mätningsförordning,

nämligen frågan om vederbörande jordägares skyldighet att tåla

det intrång, som föranledes av hithörande förrättningars utförande.

I avseende härå finnes i 42 5? av gällande skiftesstadga den föreskrift,

att lantmätare icke må hindras att ägor övergå, i vad till verkställighet

av hans förrättning nödigt finnes; vare han dock skyldig därvid

noga tillse, att skada å växande gröda, så vitt möjligt är, undvikes,

samt att skog icke onödigt nedhugges.

Nämnda författningsrum avser sålunda allenast lantmätare och

uppenbarligen endast förrättning, som i skiftesstadgan beröres. Vilka

förrättningar, som med hänsyn härtill omfattas av föreskriften, torde

framgå av stadgans 11 §.

Skiftesstadgekommittén har i 1911 års betänkande med förslag till

lag om skifte av jord m. m. i 2 kap. 40 § bland stadganden om förrättningsmän

upptagit den bestämmelsen, att förrättningsmännen må icke

hindras att övergå ägor eller anbringa märken eller signaler, i vad det

finnes erforderligt för förrättning, och att därvid skall tillses, att skada

å växande gröda så vitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt

nedhugges.

I motiverna till föreslagna bestämmelser anföres: »Den rätt att

övergå ägor, som hittills varit tillförsäkrad lantmätaren, bör givetvis

även tillkomma de gode män, som biträda vid förrättningen. Nämnda

rätt innebär även befogenhet att, ehuru med nödig aktsamhet, framdraga

70

stakningslinjer och verkställa erforderliga markeringar. Sådan rätt är

icke begränsad till de ägor, som skola skiftas, utan avser även därtill

angränsande mark, som för förrättningens utförande måste övergås. Någon

rätt till ersättning har icke ansetts böra stadgas. Det obetydliga

intrång, som kan ifrågakomma i dylika fall, torde i överensstämmelse

med de med grannelaget förenade förpliktelser böra tålas utan ersättningsanspråk.

»

Lantmäteristyrelsen har i utlåtande över berörda kommittéförslag

erinrat, att rättigheten att beträda ägor eller anbringa märken eller signaler

borde tillerkännas samtliga personer, som för göromålens utförande

erfordras, således även sakkunniga och hantlangare.

I sitt förslag till mätningsförordning av 1913 hade styrelsen upptagit

en bestämmelse, att i fråga om lantmätares befogenhet att utan

särskilt lov erhålla tillträde till tomter och byggnader samt övergå ägor,

i vad det finnes erforderligt för förrättning, gälle vad därom i lag är

eller varder stadgat.

I sitt förslag av 1916 har styrelsen jämväl (51 §) intagit föreskrift

härutinnan så lydande: »Utöver vad i lag finnes stadgat, äge den, som

utför arbete, som i denna förordning avses, att utan särskilt lov erhålla

tillträde till tomter och byggnader samt övriga ägor, i vad det befinnes

erforderligt för arbetets utförande. Härvid skall tillses, att skada å egendom

så vitt möjligt undvikes och särskilt, att träd icke onödigt nedhugges;

och må, där särskilda signaler eller märken under förrättningen

prövas nödiga för mätning eller gränsbestämning, förrättningsmannen

anbringa sådana; inhämte dock därtill polismyndigheternas tillstånd, så

vitt anledning förekommer, att dylika signaler och märken kunna vålla

hinder eller olägenhet för samfärdseln.»

Den sålunda föreslagna föreskriften, som hämtats från 8 § i 1911

års fastighetsregisterkommittés förslag till lag med vissa bestämmelser

angående upprättande av förslag till stadsplan m. in., återfinnes nu i det

närmaste ordagrant i 2 kap. 6 § av lagen om fastighetsbildning i stad

den 12 maj 1917.

Till stöd för ett upptagande av en dylik bestämmelse har lantmäteristyrelsen

framhållit, att skiftesstadgekommittén i sitt ovanberörda

lagförslag endast upptagit vissa bestämda slag av lantmäteriförrättningar,

och att föreskrift i ämnet i anledning härav ansetts erforderlig beträffande

övriga arbeten, som i förslaget till mätningsförordning avsågos.

I likhet med styrelsen finner kommissionen en reglering i omförmälda

hänseende av nöden. Kommissionen förmenar emellertid, att stadgande

härom ej bör upptagas i förslaget till mätningsförordning. Oav

-

71

sett den reglering härutinnan, som kan antagas komma att ske i samband

med den nya lagstiftningen om delning av jord å landet, lära föreskrifter

ur angivna synpunkt befinnas erforderliga. Kommissionen vill sålunda

erinra, att förslaget omfattar eu del mätningsarbeten, som icke kunna

anses hänförliga under bestämmelserna i gällande skiftesstadga eller lag

om fastighetsbildning i stad, och efter allt att döma ej heller komma att

bliva föremål för reglering i samband med den ifrågasatta lagstiftningen

om delning av jord å landet, exempelvis mätningar å annans mark

för triangelmätning i stad eller på landet. Emellertid håller kommissionen

före, att en normering härutinnan icke kan ske i den ordning,

som ifrågasättes med avseende å förslaget till mätningsförordning. Ett

utstakande av gränserna för befogenheten att utan särskilt lov av vederbörande

ägare eller innehavare av jord företaga arbeten, som nyss sagts,

måste enligt kommissionens förmenande ske i civilrättsligt giltig form,

på sätt $ck skett i ovanberörda paragrafer i lagen om fastighetsbildning

i stad.

Kommissionen har tänkt sig, att särskilt förslag till lagbestämmelser

i nu angivna hänseenden skulle upprättas.

Mätningsförordningen och lantmäteriinstruktionen.

Yad härefter vidkommer 1864 års instruktion har det beträffande

32 § 3 mom. synts kommissionen, som om en bestämmelse angående

mätning av vägar, hägnader och dylikt, vars utsträckning bestämmes

efter allenast längdmått, ej hade sin egentliga plats i förevarande förordning,

då en sådan mätning näppeligen kan hänföras till vare sig

plan- eller höjdmätning. Den lämpliga platsen för bestämmelser i denna

del torde vara i en reviderad lantmäteriinstruktion.

De i 33 § 1 mom. i instruktionen upptagna allmänna föreskrifterna

angående ägomätning komma, vid bifall till kommissionens förslag, att i

huvudsak ersättas av nya sådana i mätningsförordningen. De ytterligare

föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga, torde, i den mån desamma

överensstämma med grunderna i förslaget, lantmäteristyrelsen äga utfärda

på grund av det styrelsen i 50 § av förslaget meddelade bemyndigande

att utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter.

I 33 § 2 mom. i instruktionen förefinnas bestämmelser angående

kopiering och utdrag av karta samt kostnader härför ävensom för kartas

undersökning och nödiga rättelser å densamma.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 innehöll vissa detalj bestäm

-

72

melser om kartors kopiering, däribland den, att kopieringen borde så vitt

ske kunde, utföras medelst fotografisk reproduktion, och 1916 årsförslag

föreskrev i 36 §, att vid kartas upprättande skulle iakttagas, att ritning

och färgläggning skedde på sådant sätt, att fotomekanisk reproduktion

möjliggjordes.

Dessa förslag avsågo att söka, så långt sig gorå läte, genomföra

fotografisk kartreproduktion i stället för den nuvarande kopieringen

för hand.

58 § lantmäteriinstruktionen av 1909 innehåller föreskrift därom,

att kopia, som av lantmätare verkställes, skall utföras å papper av föreskriven

beskaffenhet samt i noggrann överensstämmelse med den karta,

som ligger till grund för kopieringen.

Kommissionen, som, enligt vad i annat sammanhang närmare angives,

ej anser sådan utredning hittills vara förebragt angående den

fotomekaniska reproduktionsmetodens fördelar, att densamma b§r åtminstone

för närvarande beredas det av lantmäteristyrelsen avsedda företräde,

har ej funnit erforderligt att i förordningen intaga några föreskrifter

angående kopiering. Bestämmelser härom kunna för övrigt icke

heller anses vara av den konstitutiva natur, som berättigar till plats i

mätningsförordningen, utan synas de lämpligen böra, på sätt nu är

fallet, upptagas i lantmäteriinstruktionen.

Vad vidkommer frågan om kostnader för kopia ävensom för undersökning

av karta eller rättelser därå, synas föreskrifter härom närmast

vara att hänföra till taxebestämmelser och sålunda hava sin egentliga

plats i arvodestaxan. Stöd för en sådan uppfattning lärer oek kunna

hämtas i 9 § 2 mom. i nu gällande 1909 års taxa.

34 § i 1864 års instruktion, som rörer arealuträkning, utgör ett

komplement till 43 § skiftesstadgan, i vad denna föreskriver, att lantmätare

skall med iakttagande av de grunder, som särskilt finnas stadgade,

uträkna alla å kartan uppförda, numrerade ägofigurer. Ifrågavarande

paragraf i berörda instruktion har i huvudsak tänkts skola

ersättas med de i 5 kap. i mätningsförordningen upptagna bestämmelser.

Givetvis bör det tillkomma lantmäteristyrelsen att i sina allmänna verkställ

ighetsföreskrif ter meddela ytterligare bestämmelser angående de instrument,

som vid arealuträkningar må användas, ävensom övriga föreskrifter

med avseende därå, som kunna anses stå i överensstämmelse

med grunderna i förevarande förslag.

Beträffande i 35 § i instruktionen avsedda föreskrifter angående

kartbeskrivningar upptar förslaget till mätningsförordning allenast bestämmelser

angående beskrivning av ägogräns och utsatta gränsmärken,

7ö

antingen å karta eller i särskild handling, allt efter som i lag stadgas

eller för varje fall prövas lämpligt. De bestämmelser i lag eller andra

författningar, som finnas meddelade angående hithörande beskrivningar,

äro särskilt 43, 52, 103 och 104 §§ i skiftesstadgan, 17 § i lagen om

hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring samt 1 kap. 6 §, 2

kap. 8 § ävensom 5 kap. 11 och 12 §§ i lagen om fastighetsbildning i

stad. Uti 50 § i bifogade förslag lantmäteristyrelsen inrymt bemyndigande

att meddela de allmänna verkställighetsföreskrifter, som kunna

befinnas erforderliga, innefattar givetvis befogenhet för styrelsen att i

enlighet med grunderna i förslaget utfärda de föreskrifter av allmängiltig

natur i fråga om kartbeskrivningar, som till komplettering av i lag eller

andra författningar ävensom förevarande förslag förefintliga stadgande!!

äro av nöden.

36 och 37 §§ i instruktionen innehålla särskilda föreskrifter i avseende

å kartor över vissa viktigare mätningsföremål ävensom beskrivningar

till dylika kartor. Det har icke synts kommissionen erforderligt

att i förslaget till mätningsförordning upptaga sådana detaljerade bestämmelser,

då med samma förslag allenast avsetts att fastslå de allmänna

normerna å förevarande område. Erforderliga kompletteringsbestämmelser

härutinnan torde böra meddelas av lantmäteristyrelsen på grund av ofta

berörda bemyndigande i 50 S av förslaget.

I 38 § i instruktionen finnas nu upptagna föreskrifter angående

avvägning samt beskrivning och karta däröver. Kommissionen har funnit

nödigt att i förslaget under kapitlet om höjdmätning upptaga allmänna

bestämmelser om avvägning. Något särskilt stadgande om beskrivning

över dylik avvägning har, då föreskrift meddelats om protokoll vid sådan

mätning, ej befunnits erforderligt, utan har det ansetts böra tillkomma

lantmäteristyrelsen att utfärda kompletterande bestämmelser med avseende

därå i samband med dess allmänna verkställighetsföreskrifter.

I fråga om karta över avvägning torde böra erinras, att förslaget i 39

§ lämnat hänvisning därom, att de för upprättande av karta vid planmätning

givna stadganden i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse

för karta, varå resultat av höjdmätning angives.

Vad beträffar de bestämmelser i 1909 års instruktion, som beröras

av nu förevarande förslag till mätningsförordning, äro först att nämna

51 § 2 mom. och 54 S 1 mom., vilka innehålla föreskrifter angående

redskap och mått vid lantmätares arbeten. Det har synts kommissionen

ändamålsenligt att till mätningsförordningen överflytta föreskriften i förstnämnda

författningsrum om lantmätares ansvarighet för instrument och

redskap. Förslaget har ej avsett att göra någon ändring i de bestäm

10—18500

7

74

mel ser beträffande längdmått och ytmått, som finnas upptagna i nådiga

förordningen om mått och vikt den 9 oktober 1885, utan hänvisar härutinnan,

på sätt av 2 och 48 §§ i förslaget framgår, till vad härom

finnes särskilt stadgat. Utöver de bestämmelser beträffande redskap vid

mätningsarbeten, som förekomma i förordningen om mått och vikt, hava

i nämnda paragrafer av förslaget upptagits vissa föreskrifter angående

sådana redskap. Såsom det vid förslaget fogade förslag till längdbestämning

i vissa fall av redskap för mätningsarbeten utvisar, har det

ock med hänsyn till noggrannhetskravet i avseende å viktigare mätningar

befunnits erforderligt upptaga särskilda föreskrifter om längdbestämning

av dylika. Vid ett godkännande av förslaget torde bibehållande av

ovanberörda föreskrifterna i 51 och 54 §§ ej vara av nöden. Jämväl

andra stycket i sistnämnda paragraf lärer under sådana förhållanden

kunna upphävas, då eventuellt erforderliga kompletteringsbestämmelser

synas äga sin rätta plats bland lantmäteristyrelsens allmänna verkställighetsföreskrifter

eller, i den mån de ej kunna hänföras härunder, i en

reviderad lantmäteriinstruktion.

De i 55 och 56 §§ av 1909 års instruktion förefintliga stadganden

angående skala vid kartas upprättande hava ansetts böra intagas bland

allmänna föreskrifter i fråga om kartor i den nya mätningsförordningen,

vilka föreskrifter givetvis allenast äro avsedda att gälla, så vitt ej i lag

eller författning härom särskilt stadgats. De ytterligare bestämmelser,

som därutöver må anses erforderliga, tillkommer det enligt kommissionens

uppfattning lantmäteristyrelsen att meddela på grund av den i 50

§ av förslaget styrelsen tillerkända befogenhet. I händelse av bifall till

kommissionens förslag synas följaktligen de nu avsedda paragraferna i

gällande instruktion böra upphävas.

Att utfärdande av en mätningsförordning föranleder upphävande

av 57 § i 1909 års instruktion, som hänvisar till särskild författning

rörande de frågor, som i mätningsförordningen innefattas, torde i och

för sig få anses uppenbart.

Speciell motivering till mätningsförordningen.

Rubriken till förordningen har erhållit föreslagna avfattningen, på

det att därigenom skulle markeras, att förordningen ej åsyftar att uttömmande

reglera de i densamma avsedda mätningsarbeten, utan i huvudsak

allenast att meddela närmare tekniska föreskrifter till komplettering

av gällande allmänna bestämmelser i ämnet.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Förslaget omfattar ej alla mätningsarbeten, som utföras i vårt land

Av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, hava sålunda från

förordningens giltighetsområde uteslutits de arbeten, som enligt gällande

föreskrifter verkställas av andra statsfunktionärer än den till lantmäterikåren

hörande personal. Men icke heller alla hithörande arbeten, som

av sistnämnda personal utföras, äro enligt kommissionens uppfattning

sådana, att lantmätare med avseende å dem kan anses pliktig att följa

förordningens föreskrifter. Endast för så vitt dessa arbeten falla inom

ramen för gällande instruktion för rikets lantmätare, kunna samma föreskrifter

bliva därå tillämpliga.

Med avseende å frågan, i vad mån mätningsarbeten i stad eller

därmed enligt ovanberörda nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 jämställt

samhälle må anses hänförliga under förevarande förordning, anser

sig kommissionen böra betona, att nyssnämnda kungörelse synes utgå

därifrån, att varje slag av mätningsarbete i dylikt samhälle hörer under

lantmäteristyrelsens tillsyn. Detta skulle således innebära ej blott, att

all den mätningsverksamhet, som av mätningsman utövas i sådant sam

-

76

hälle, utan även allt det mätningsarbete i övrigt, som efter uppdrag verkställes

därstädes, faller under styrelsens tillsynsmyndighet.

Åberopade kungörelsen den 16 augusti 1918 synes dock även i

viss mån göra skillnad mellan å ena sidan den verksamhet, som utövas

av mätningsman i stad eller samhälle eller person, som förordnats att

där verkställa mätningsförrättning, samt å andra sidan mätningsarbete,

som utan förordnande utföres av annan än mätningsman. I avseende å

de båda förstnämnda kategorierna av mätningsverksamhet stadgar sålunda

kungörelsen, att beträffande dem skall analogivis tillämpas vad instruktionen

för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare innehåller i fråga om

styrelsens och lantmäterifiskalens rätt och skyldighet att beträffande

tjänsteman hos styrelsen föranstalta om åtal vid domstol. I fråga om

mätningsarbete, som utan förordnande utföres av annan än mätningsman,

tillerkännes lantmäteristyrelsen däremot ej vidsträcktare befogenhet

än att genom lämpligt vite, högst 100 kronor, tillhålla person, som förordnats

att utföra sådant arbete, att fullgöra sina åligganden. Den

åtskillnad, som sålunda i kungörelsen kommit till uttryck, synes betingad

av den uppfattningen, att ett föranstaltande av åtal i här avsedda fall

ej kan ifrågakomma under annan förutsättning än för så vitt fråga är

om fel eller försummelse i mätningsverksamhet under sådana förhållanden,

som kunna anses för vederbörande konstituera eu tjänsteställning.

Detta måste enligt kungörelsens innebörd vara fallet, såväl när personen

i fråga innehar mätningsmannabefattning i stad eller samhälle, som då

han i den ordning, lagen om fastighetsbildning i stad stadgar, av offentlig

myndighet förordnats att tillsvidare verkställa mätningsförrättningar

därstädes. Enahanda lärer ock förhållandet få anses vara med avseende

å person, som i nyss nämnd ordning förordnats utföra viss sådan mätningsförrättning.

Men allenast under nu angivna betingelser vill kungörelsen

underkasta en förrättningsman för mätningsarbete enahanda ansvar,

som i lag stadgas för tjänsteman. Det har förefallit, som om ungefär

liknande betingelser borde gälla, för att ett arbete skall vara underkastat

den mätningstekniska reglering, som i mätningsförordningen innefattas.

Uppenbart synes nämligen vara, att då mätningsförordningen väsentligen

avser att åt mätningar och därå grundade arbeten förläna större

tillförlitlighet än tillförne, såsom en bärande grundsats i en dylik reglering

måste först och främst framstå det kravet, att de arbeten, som i

förordningen avses, utföras av personer, vilka genom erforderlig teoretisk

och praktisk utbildning kunna anses bereda garanti för arbetenas sakkunniga

verkställande och således äro i ägomätning kunniga. Denna

77

ståndpunkt har enligt kommissionens åsikt även lantmäteristyrelsen tidigare

intagit i sitt förslag till mätningsförordning av år 1916. Lantmäteristyrelsen

hade där föreslagit, att behörighet att verkställa arbeten,

som i förordningen omförmäldes, borde tillkomma ej blott lantmätare i

enlighet med gällande instruktion, utan även i stads tjänst anställd mätningsman,

så ock annan i ägomätning kunnig person.

Med hänsyn till vad vid 1917 års riksdag förekommit i samband

med då antaget förslag till ändring i 21 § i lagen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 torde med uttrycket

»kunnig i ägomätning» åsyftas den, som jämlikt 2 kap. 2 § i lagen om

fastighetsbildning i stad m. m. är behörig innehava befattning som mätningsman

enligt samma lag.

Emellertid förmenar kommissionen, att icke ens varje mätningsarbete,

som utföres .av dylik person, bör vara underkastat mätningsförordningens

tekniska föreskrifter. För att så skall bliva förhållandet, synes

det kommissionen ytterligare böra krävas, att samma arbete grundas å

offentlig myndighets förordnande och ej allenast å kommunal myndighets

uppdrag. I sistnämnda fall kan nämligen arbetet näppeligen sägas

hava den offentliga karaktär, som ensam berättigar staten att inskrida

med sina reglerande bestämmelser.

Offentlig myndighets förordnande torde emellertid praktiskt taget icke

för närvarande givas i vidare mån än fastighetsbildningslagen stadgar.

Förevarande förslag till mätningsförordning har därför uttalat, att om

förordningen skall tillämpas på arbeten, som utföras av annan person än

lantmätare och mätningsman i stad eller samhälle, så erfordras, att dessa

arbeten utföras på grund av förordnande enligt stadgande i lagen om

fastighetsbildning i stad.

2 §.

Lika med lantmäteristyrelsen i dess båda förslag till mätningsförordning

har kommissionen funnit erforderligt fastslå, att vid vinklars mätande

centesimalsystemet skall tillämpas i stället för det tidigare använda

sexagesimalsystemet. Då förstnämnda system sedan lång tid tillbaka

kommit till användning vid geodetiska avdelningens arbeten och även

sedan åtskilliga år begagnats såväl vid lantmäteriundervisningen som vid

åtskilliga i städer och andra samhällen utförda mätningar, har kommissionen

icke tvekat att förorda dess införande med avseende å hithörande

mätningar, ehuru kommissionen ej lämnat utan beaktande de betänkligheter,

som kunna resas häremot med hänsyn därtill, att några fullt tillfredsställande,

för vissa fall erforderliga tabeller, upprättade efter ifråga

-

78

varande system, särskilt i fråga om de mera vetenskapliga mätningarna

näppeligen kunna anses vara för handen.

Det har dock synts kommissionen uppenbart, att man icke utan

vidare kan förbjuda varje användning av sexagesimalsystemet under här

angivna förhållanden. I sitt förslag av 1916 hade styrelsen föreslagit,

att sexagesimaldelning skulle vara tillåten, där med hänsyn till förut

verkställda arbeten eller eljest användning av centesimaldelningen skulle

medföra synnerliga olägenheter. Kommissionen ansluter sig i princip till

samma uppfattning, men finner det av styrelsen uppställda kravet för

sexagesimaldelningens användande väl strängt. Kommissionen har haft

under övervägande, om icke för rätt att begagna äldre indelning borde

krävas särskilt tillstånd av lantmäteristyrelsen. Då en föreskrift härom

lätteligen skulle kunna för vederbörande föranleda omgång och tidsutdräkt

samt jämväl för styrelsen bliva betungande, har kommissionen icke

ansett sig böra upptaga någon sådan bestämmelse. Icke heller har koim

missionen anslutit sig till inom densamma väckt förslag att för användning

av äldre indelning fastslå viss övergångstid, enär en dylik föreskrift

möjligen skulle komma att från början lägga hinder i vägen för en alD

männare användning av centesimalsystemet, ett system, som dock med

hänsyn till dess avgjorda företräden är att föredraga. Emellertid avser

förslaget att fastslå, att endast för så vitt särskilda förhållanden betinga

det äldre systemets begagnande, detsamma får komma till användning

vid mätningar, varom här är fråga, såsom exempelvis då vederbörande

innehar instrument med äldre indelning, och kostnaden för omdelning eller

anskaffande av annat med ny indelning skulle bliva avsevärd.

2 KAP.

Om planmätning.

3 §•

I denna paragraf upptagas de allmänna grunderna för den s. k.

plan mätningen.

Med avseende å det plan, vari jordmätningar ske, skiljer förslaget

mellan mätningar i horisontalplanet, plan mätningar, och mätningar i vertikalplanet,

höjdmätningar. Allt efter den noggrannhet, varmed en planmätning

skall utföras, hänför förslaget densamma till finmätning eller

vanlig mätning, på sätt i den allmänna motiveringen anförts.

7!)

Förslaget utgår vidare därifrån, att vid varje planmätning i allmänhet

först bestämmas vissa med hänsyn till mätningens ändamål erforderliga

huvudpunkter oc*h huvudlinjer, evad dessa ligga inom eller

utom mätningsområdet i fråga, samt att därefter verkställes inmätningen

av detaljerna. Såsom förut erinrats, benämnes den förra mätningen

stommätning, den senare detalj mätning.

I paragrafen upptagas därjämte definitioner å begreppen numerisk

och grafisk mätning. Då berörda begrepp redan i den allmänna motiveringen

närmare utvecklats, synes ej erforderligt att här ytterligare utreda

deras innebörd.

4 §•

Denna paragraf innehåller föreskrifter, under vilka förhållanden

finmätning eller -vanlig mätning må ifrågakomma. Det ena eller andra

mätningssättets användning betingas av det ändamål, mätningen

i varje särskilt fall avser att tillgodose. Påtagligt är att, om med eu

viss mätningsförrättning åsyftas uppmätning av ett större samhälle,

genom vilken mätning torde komma att skapas grundval för alla följande

mätningar inom detsamma, helt andra krav måste ställas å en dylik

mätnings noggrannhet än om mätningsåtgärden allenast avser ett mindre

område på landsbygden med ringa markvärde. Det synes därför kommissionen,

att mätningar i de med förordningen avsedda hänseenden i

första hand böra indelas ur synpunkten av den noggrannhet, som med dem

åsyftas. Närmast läge det givetvis härvid för handen, att låta indelningen

av mätningar efter noggrannhetsgraden betingas av beskaffenheten

av det område, vars avmätande i varje särskilt fall ifrågasättes. Med

en sådan utgångspunkt borde man exempelvis komma till det resultatet,

att varje mätning i stad utan åtskillnad skulle ske efter högre noggrannhetskrav

än som uppställas för mätningar i allmänhet.

En dylik principståndpunkt intog 1911 års fastighetsregisterkommitté.

Efter att hava erinrat, att varken den grafiska eller siffermätningsmetoden

bör bliva obligatorisk hos oss, anförde sålunda kommitterade:

»Från denna regel bör dock ett bestämt undantag göras beträffande

uppmätning av städer och stadsliknande samhällen. Vid denna mätning,

där fråga är om jord, som till följd av sitt läge har större värde än

jord i allmänhet, och där det är nödvändigt att med största noggrannhet

inmäta en mängd för den bestående fastighetsindelningen betydelsefulla

detalj punkter, bör givetvis siffermetoden såsom ägnad att tillfredsställa

kraven på en så vitt möjligt exakt ägomätning i allt väsentligt

komma till användning.»

80

Emellertid får det ej förglömmas, att jämväl inom stad åtskilliga

mätningar förekomma, vid vilka en högre noggrannhetsgrad vid mätningen

ej synes erforderlig, exempelvis inom område, som ej ingår i tomtindelning

eller där inom överskådlig tid någon större byggnadsverksamhet

ej är att förvänta.

Å andra sidan torde, på sätt 1911 års kommitterade ifrågasatt,

med stad i nu förevarande hänseende böra jämställas andra samhällsbildningar

med större sammanträngd befolkning eller där mera avsevärd

byggnadsverksamhet kan förväntas, då jämväl i dessa fall marken i

regel betingar ett högre värde. Det lärer därför med visst berättigande

kunna ifrågasättas att låta markvärdet vara avgörande vid bedömandet,

om en finmätning må ifrågakomma eller icke.

Då kommissionen emellertid funnit det synnerligen önskvärt, att

finmätning vinner insteg i vårt land i så stor omfattning, som utan

olägenhet eller alltför dryg kostnad kan ske, har kommissionen ej velat

stanna vid en sådan normering av finmätningens användning. Många

fall låta sig nämligen tänkas, där markvärdet väl ej skulle berättiga en

finmätning, men en dylik icke desto mindre av sakägare äskas, liksom

ock att särskilda förhållanden göra sådan mätning ändamålsenlig. Då

de förhållanden, som betinga finmätning, icke under alla omständigheter

kunna hänföras till mätningsområdets markvärde, och någon annan objektivt

giltig grund för berörda mätnings användning ej synes tillämplig,

har kommissionen funnit det böra, så framt ej härom finnes särskilt

stadgat, överlåtas åt förrättningsmannens prövning att avgöra, om och i

vad mån finmätning eller vanlig mätning skall ifrågakomma. Med sagda

undantag avser förslaget exempelvis stadgandet i 7 kap. 6 § av lagen om

fastighetsbildning i stad, huru nymätning för upprättande av registerkarta

skall ske.

Givetvis bör förrättningsmannens nämnda prövning ej vara slutgiltig.

Förslaget upptager därför föreskrift, att det åligger förrättningsmannen

att, om missnöje anmäles med hans beslut härutinnan, ofördröjligen

underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning. Då det måste

anses av vikt, att innan styrelsen slutligen avgör ärendet, vederbörande

sakägare beredas tillfälle att yttra sig däri, har särskild föreskrift meddelats,

att styrelsen ej får pröva frågan, utan att sakägare beretts tillfälle

att avgiva dylikt yttrande. På sätt av 51 § i förslaget inhämtas, har

kommissionen ansett sig böra föreslå rätt till fullföljd av talan jämväl

mot styrelsens beslut i frågan. Det har nämligen synts kommissionen,

som om med hänsyn till frågans avsevärda ekonomiska innebörd för

81

vederbörande sakägare, det icke bör berövas denne möjlighet att få hithörande

frågor avgjorda i högsta instans.

ö §•

Föreskriften, att stommätningen vid finmätningen alltid skall vara

numerisk och utföras genom triangel- och polygonmätning, torde icke erfordra

annan motivering, än att något annat praktiskt användbart sätt

att utföra stommätningen med den noggrannhet, som erfordras för finmätning,

icke torde finnas. Enbart triangelmätning torde i vissa fall

kunna användas som stommätning, exempelvis vid mätningar i skärgård.

Under vilka förhållanden stommätning utan stöd av triangelnät

må ifrågakomma, därom stadgas i lo §.

« §•

Triangel- och polygonpunkter utgöra de fixpunkter, som genom

noggrann lägebestämning i förhållande till varandra bilda grundval för

alla mätnings- och kartläggningsarbeten inom området. Punkternas inbördes

läge angives enklast och för de praktiska behoven bekvämast genom

plana, rätvinkliga koordinater i visst koordinatsystem.

Då mätningarna omfatta större område, är det vid beräkning av

dessa koordinater nödvändigt att taga hänsyn till jordytans buktighet.

Därvid måste man fastslå de konstanter för jordkroppens dimensioner,

som skola ligga till grund för beräkningarna. För dessa

dimensioner finnas för närvarande endast provisoriska väi''den, vilka till

stort antal blivit beräknade vid skilda tidpunkter. Härledande av definitiva

värden utgör en av huvuduppgifterna för den internationella jordmätningen,

under vars ledning för detta ändamål utföras omfattande

gradmätningar såväl i Europa som i andra världsdelar. Dessa mätningar

ävensom bearbetning av därvid vunna resultat torde komma att

kräva ännu många års arbete. På grund härav är det nödvändigt att

bland befintliga provisoriska värden utvälja dem, som kunna anses mest

lämpliga. Inom Sverige hava visserligen kommit till användning och användas

ännu flera olika konstanter, men då rikstrianguleringen, såsom

framgår av 7 §, skall i så vidsträckt grad som möjligt bilda grundval

för de triangelmätningar, som förordningen avser, torde annat knappast

kunna komma i fråga än att, som skett, välja de konstanter, som av

geodetiska avdelningen användas för rikstrianguleringen, nämligen Bessels.

De hava avrundats till fem decimaler, d. v. s. på en hundradels

It—185007

<S2

millimeter när, vilket för all framtid torde bliva fullt tillräckligt även

för de mest fullständiga geodetiska tabellverk.

Med projektionsmetod menas den metod, enligt vilken man på en

plan yta, en karta, avbildar den buktiga jordytan, jordellipsoiden. För

numerisk stommätning erfordras bestämmelser angående projektionsmetoden

icke blott för de efter numerisk mätning i större eller mindre skala

upprättade kartornas sammansättning, d. v. s. för bladindelningen, utan

framförallt för att triangelpunkternas lägen skola kunna angivas efter

ett enhetligt och från godtycke fritt system av koordinater.

Vid valet mellan de många projektionsmetoder, som finnas, har

man att i främsta rummet taga hänsyn till tvänne omständigheter, nämligen

dels att projektionsfelen bliva små, om möjligt omärkliga, vid kartans

användning, dels ock att projektionsnätet blir enkelt, vilken senare

omständighet är av större praktisk betydelse än den förra.

Beträffande projektionsfelen, d. v. s. de oundvikliga fel, som uppstå,

när den buktiga jordytan avbildas på en plan yta, har man att välja

mellan arealriktiga och vinkelriktiga projektionsmetoder. Därvid förhåller

det sig så, att ju mera arealriktig en projektionsmetod är, desto felaktigare

bliva vinklarna återgivna och tvärtom. Då projektionsfelen

uppenbarligen bliva först märkbara i triangelmätningen och felen i arealuträkningen

vid de mätningar, som förordningen avser, knappast någonsin

bliva skönjbara, vilken projektionsmetod som än användes, har det

ansetts riktigast att föreskriva en vinkelriktig projektionsmetod.

Rörande projektionsnätets enkelhet har man att välja mellan s. k.

konisk eller cylindrisk projektion. För att göra erforderliga beräkningar

så enkla som möjligt har därvid en cylindrisk projektion ansetts vara

att föredraga med ett så naturligt och enkelt läge för projektionscylindern

som möjligt. Detta har i förslaget uttryckts så, att medelmeridianen

avbildas såsom en rät linje och att varje del av densamma blir till

sin längd riktigt avbildad. Projektionsnätet blir i detta fall ett nät av

abscissor och ordinator, sammanfallande med kartans rutnät.

Huru god än den projektionsmetod må vara som användes, kunna

dock icke obegränsade delar av jordytan plant avbildas, utan att projektionsfelen

i kanterna bliva väsentligt framträdande. Gränser måste

därför bestämmas för de delar av jordytan, som kunna avbildas på

samma plan, eller som förordningen säger, i samma projektionssystem.

Visserligen torde intet hinder möta för att hela landet uppdelas på mindre

antal projektionsplan, men att förordningen dock upptager sex projektionsplan

beror på hänsyn till geodetiska avdelningen av rikets allmänna

kartverk, vid vilken triangelpunkternas koordinater räknas för sex olika

plan. Samma hänsyn har varit bestämmande för valet av utgångsineridian.

Därvid avses med meridianen genom Stockholms observatorium

den meridian, som har denna beteckning vid geodetiska avdelningens

arbeten.

Koordinater för eu punkt äro de två sifferuppgifter, genom vilka

punktens avstånd från tvä mot varandra vinkelräta, tänkta linjer, koordinataxlarna

angivas. Den ena, abscissan (x), angiver avståndet i absciss-

eller x-axelns riktning från ordinat- eller y-axeln, den andra, ordinatan

(y) angiver avståndet i ordinat- eller y-axelns riktning från absciss- *

eller x-axeln.

Genom att projektionssystemen uppdelas i koordinatsystem vinner

man den fördelen, att koordinatuppgifterna bliva mindre mångsiffriga,

vilket för deras praktiska användning är av stor betydelse. Att koordinatsystemen

skola bestämmas med utgång från ekvatorn, är i överensstämmelse

med beräkningssättet inom rikets allmänna kartverk.

Då eu koordinat, som förut sagts, angiver en punkts avstånd från

eu linje, en axel, måste den för att vara fullständig utvisa, på vilken

sida om linjen punkten är belägen. Detta sker genom att koordinater

för punkter på ena sidan om axeln angivas som positiva och koordinater

för punkter på andra sidan som negativa. Att koordinaterna räknas positiva

åt norr och (ister står i överensstämmelse med hittills allmänt tilllämpad

praxis.

I 7 § lämnas föreskrifter om triangelmätnings anslutning till rikstrianguleringen

ävensom för inpassning i densamma. I dessa fall komma

i 1—4 mom. omnämnda geodetiska grunder att tillämpas. Anslutes triangelnät

icke till rikstrianguleringen, utan till annan förut verkställd tri-.

angelmätning på sätt som även angives i 7 §, måste givetvis vid den

sistnämnda trianguleringen använda geodetiska grunder komma till användning.

Sker icke någon sådan anslutning eller inpassning, som nu

angivits, måste ett fristående koordinatsystem anordnas, för vilket fall

i detta moment intagna reglerande bestämmelser äro erforderliga. De stå

i så nära överensstämmelse som möjligt med förut i paragrafen stadgade

geodetiska grunder.

7 §■

De mätningar, som förordningen avser, skola givetvis främst tjäna

de syften, för vilka de tillkomma, men därjämte måste det ur statens

synpunkt vara av vikt, att de utföras så, att de även bidraga till utvecklingen

av landets allmänna mätnings- och kartläggningsväsen. Härut

-

84

innan vinnas synnerligen stora fördelar med avseende på inbördes sammanhang

och överensstämmelse genom att alla mätningar anslutas till

den hela landet omfattande rikstrianguleringen. Och den störa betydelsen

av sådan anslutning torde ligga i öppen dag, då rikstrianguleringen

utgör grunden för Sveriges uppmätning.

Rikstrianguleringen är emellertid, såsom förut erinrats, dels inom

stora delar av landet ännu mycket gles och dels i stor utsträckning vid

tidigare mätningar icke utförd med den noggrannhet, som erfordras för

att den skall kunna giva tillfredsställande stöd åt sådana trianguleringar,

som i denna förordning avses. Härigenom har det blivit nödvändigt att

föreskriva prövning för varje särskilt fall av frågan, huruvida anslutning,

då sådan är möjlig, bör ske. Särskilt med hänsyn till den stora betydelsen

av att alla triangelmätningar bliva utförda på betryggande grundval

och därtill, att nämnda prövning i allmänhet icke torde kunna verkställas

annat än i samarbete med geodetiska avdelningen av rikets allmänna

kartverk, har det ansetts lämpligt, att denna prövning i första

hand verkställes av lantmäteristyrelsen.

På grund av rikstrianguleringens ovan angivna beskaffenhet hava

för hittills verkställda numeriska mätningar anordnats ett ej obetydligt

antal lokala triangel nät, således utan anslutning till rikstrianguleringen.

Då dessa triangelnät äro av mycket olika värde med hänsyn till noggrannhet

och andra omständigheter, som inverka på frågan om anslutning,

bör jämväl härvid varje sådan fråga underkastas särskild prövning.

Även denna prövning har av enahanda skäl som beträffande frågan om

anslutning till tidigare rikstriangulering ansetts böra i första hand upptagas

av lantmäteristyrelsen.

Det tillkommer sålunda förrättningsmannen att, då fråga uppstår

om anslutning av ena eller andra slaget, underställa sådan fråga lantmäteristyrelsens

prövning.

Genom att överlämna alla frågor rörande anslutning till befintliga

triangelnät. till prövning av lantmäteristyrelsen, har förslaget velat bereda

styrelsen synnerligen goda möjligheter att, där så erfordras, i samarbete

med rikets allmänna kartverk, leda de triangelmätningar, som förordningen

avser, i eu för den allmänna utvecklingen av landets mätningsväsen

lycklig riktning.

Även om förslaget sålunda avsett att väsentligen överlämna prövningen

av anslutningsfrågorna till lantmäteristyrelsens avgörande, har

detsamma dock, på sätt av 51 § framgår, med hänsyn till hithörande

frågors vikt ej velat beröva vederbörande möjlighet att mot styrelsens

beslut i ämnet fullfölja talan hos Kungl. Maj:t.

Inpassning av lokalt triangelnät i för området enligt (i § 4 mom.

gällande koordinatsystem med så stor noggrannhet, som omständigheterna

medgiva, har, då någon eller några av rikstrianguleringens punkter finnas

tillgängliga, men anslutning icke kan eller enligt vederbörande myndighets

beslut icke skall äga rum, ansetts vara utav vikt för blivande

definitiv anslutning till rikstrianguleringen. Sådan inpassning torde för

(ivrigt vara nödvändig för att vid till rikstrianguleringen icke ansluten triangelmätning

av större omfattning kunna taga hänsyn till jordytans

buktighet på sådant sätt, som föreskrives i 6 §. Triangelmätningar av

detta slag torde med hänsyn till vad ovan sagts om rikstrianguleringen

kunna förekomma under en avsevärd tid framåt.

För åstadkommande av samband med förut verkställda mätningar

är det synnerligen viktigt, att inom eller i närheten av mätningsområdet

befintliga och tillgängliga triangelpunkter på ett eller annat sätt medtagas

i det nya triangelnätet, även då anslutning icke sker.

K §•

Vid triangelmätningsmetodens tillämpning utgår man från en större

noggrant bestämd stomme genom lämpligt valda mellanstadier till den

rena detalj mätningen av å marken befintliga föremål. Dylika mellanstadier

utgöra bland annat triangelnätets olika ordningar. Med en ordning

av en triangelmätning avses eu sådan del av densamma, som mätes på

likformigt sätt.

I regel äro flera ordningar inom en triangelmätning erforderliga.

Att direkt från exempelvis första ordningens punkter i rikstrianguleringen

bestämma alla andra triangelpunkter låter sig nämligen i allmänhet

ej göra, dels till följd av terrängens beskaffenhet, dels ock i anledning av

de förstnämnda punkternas jämförelsevis stora avstånd, uppgående i allmänhet

till 20,000 meter eller därutöver. Man har ock vid hithörande

mätningar att iakttaga, att triangelpunkter utläggas på sådana avstånd

från varandra, att behövliga polygontåg endast undantagsvis erhålla

större längd än 1,000 meter (17 § 2 mom.). Det bliver med hänsyn

härtill vanligen av nöden att genom triangelmätningar av olika ordningar

successivt nedbringa avstånden mellan triangelpunkterna. För utförande

av mätningen i flera ordningar tala ock kostnadsskäl, ity att densamma

under sådana förhållanden ställer sig billigare. Man mäter nämligen

då endast ett fåtal triangelpunkter med större noggrannhet och inpassar

mellan dem ett större antal punkter, som kunna mätas med mindre

8(5

noggrannhet och kostnad. Därigenom erhålles ungefär samma resultat,

som om det hela mätts med den större noggrannheten.

Ordningarna förhålla sig sålunda inbördes, att inom den första och

högsta ordningen äro noggrannhet och sidolängder störst, och att dessa

stegvis minskas för varje ordning.

Då man med hänsyn till en jämn fördelning över hela mätningsområdet

av polygontågen, som äro utgångslinjerna för själva detaljmätningen,

även måste tillse, att triangelpunkterna, oavsett ordningen, bliva

placerade på ungefärligen lika stora avstånd från varandra, komma triangelsidorna

i en lägre ordning i regel att bli ungefär hälvten så långa

som i närmast högre ordning.

På grund härav och då triangelsidornas längder i högsta och lägsta

ordningarna äro i medeltal respektive omkring 20,000 meter och drygt

1,000 meter, skulle antalet ordningar bliva fem och de ungefärliga medellängderna

av triangelsidorna

för femte ordningen omkring 1,000— 1,500 meter

» fjärde » » 2,000— 2,500

» tredje » * 4,000— 5,000 » och

» andra » » 8,000—10,000 »

Lämpligheten av att använda fem ordningar inom triangelmätningen

styrkes genom erfarenhet från utförda dylika mätningar såväl inom som

utom Sverige. Sålunda må erinras, att både Stockholm och Göteborg

hava sina lokala triangelnät uppdelade i fyra ordningar, vilka, då rikstrianguleringens

huvudpunkter betraktas såsom tillhörande första ordningen,

skulle motsvara andra till och med femte ordningarna. Likaså består

Preussens landstriangulering, som ligger till grund för katastermätningarna,

av strängt taget fem ordningars triangelpunkter.

Är triangelnätet ej anslutet till annan triangelmätning, utan hänför

det sig till viss för ändamålet uppmätt baslinje, måste baslinjen givetvis

intrianguleras i triangelnätet med minst den noggrannhet, som svarar

mot noggrannheten hos den högsta förhandenvarande triangelordningen.

Då baslinjen endast undantagsvis torde erhålla så stor längd, som triangelsidorna

i berörda triangelordning, bliva basnätets sidor i allmänhet

betydligt kortare än de sidolängder, som enligt vad nyss sagts i allmänhet

karakterisera ordningen i fråga. De förut angivna sidolängderna för

de olika triangelordningarna få sålunda betraktas endast som ungefärliga

genomsnittsvärden. På grund härav och då sidornas längd i allmänhet

betingas av de lokala förhållandena i varje särskilt fall, har det icke an

-

87

setts lämpligt att i förordningen föreskriva viss längd för triangelsidorna

i de olika ordningarna.

Av paragrafen i fråga framgår, att vid triangelmätning, som ej är

fullständig d. v. s. sådan, som ej verkställes i förenäinnda fem ordningar,

benämnes varje använd ordning efter avsedd noggrannhet i överensstämmelse

med de närmare föreskrifter, som härom i förordningen med

delas.

Vilken eller vilka ordningar, som i varje särskilt fall bör komma

till användning, betingas i normala fall av mätningsområdets storlek.

9 §•

Då triangelmätning av ett område utgör den fasta grundval, på

vilken alla framtida mätningar inom området skola vila, bör största möjliga

omsorg nedläggas på att få fram ett gott resultat. Första villkoret

härför är eu på omsorgsfull rekognoscering grundad planläggning av mätningen.

De huvudsakliga och viktigaste fordringarna på planens innehåll

hava angivits, men av det föregående torde framgå, att i samma

mån, som rekognosceringen göres noggrant och alla omständigheter av

betydelse beaktas vid planläggningen, i samma mån ökas möjligheterna

för ett gott resultat. Uppgift om att strängare felgränser än förordningen

angiver skola gälla för mätningen, är av betydelse, då däri kan ligga

motiv för särskilda anordningar, som eljest vore onödiga.

Att planen även upptager viktigare delar av polygonmätningen,

dä sådan skall verkställas, är av vikt, då hänsyn till polygonmätningen

många gånger har avgörande betydelse för placering av de triangelpunkter,

till vilka polygontåg skola anslutas.

För att giva någon vägledning vid planens uppgörande hava här

intagits de viktigaste allmänna synpunkter, som därvid skola vinna beaktande.

Nödvändigt är, att planen åskådliggöres genom triangelnätets

utmärkande på karta, vartill lämpligen bör användas befintlig översiktskarta

i passande skala. 1 vissa fall torde sådan karta kunna ersättas

av skiss.

Med hänsyn till den förut angivna stora vikten av att alla triangelmätningar

planläggas och utföras på betryggande sätt, har det ansetts

nödvändigt, att lantmäteristyrelsen, som enligt förslaget tillerkännes

överinseende över förordningens tillämpning, beredes möjlighet att direkt

ingripa vid triangelmätningars planläggning. Att emellertid föreskriva,

att varje för triangelmätning uppgjord plan skall till styrelsen insändas

för granskning och godkännande, har ansetts onödigt. Styrelsens över

-

88

inseende torde nämligen medföra, att hos styrelsen efter hand samlas så

ingående kännedom om lokala förhållanden, äldre mätningar, förrättningsmän

in. in., att styrelsen i många fall endast genom en enkel uppgift

om triangelmätningens beskaffenhet och omfattning kan förvissa sig

om, att inga missförhållanden kunna ifrågakomma. Detta torde särskilt

bliva fallet vid en mängd triangelmätningar av mindre omfattning. Genom

den föreskrivna uppgiftsplikten vinnes även den stora fördelen, att

på ett ställe finnes kännedom om alla pågående triangelmätningar av

den art, som förordningen avser. Uppenbart torde emellertid vara, att

styrelsen understundom ej kan åtnöjas med den sålunda föreskrivna uppgiftsskyldigheten,

utan måste för vinnande av tillförlitlig utredning om

triangelmätningens planläggning infordra planen. Finnes härvid, att densamma

ej kan av styrelsen godkännas, måste styrelsen självfallet i särskilt

beslut meddela besked härom. Över sålunda meddelat beslut har

förslaget medgivit vederbörande sakägare rätt att fullfölja talan hos

Kungl. Maj:t, enär frågan om triangelmätningens planläggning måste anses

som ett spörsmål av stor ekonomisk betydelse för sakägaren.

Har styrelsen godkänt sålunda infordrad plan, får denna givetvis

icke utan vidare ändras. Påtagligt är emellertid, att nya förhållanden

kunna betinga ändring i planen. Med anledning härav har den föreskriften

meddelats, att ändring i väsentliga delar av planen, så vitt fråga

är om triangelnätet, ej må ske utan styrelsens medgivande.

10 §.

I sakens natur ligger, att triangelpunkt måste markeras på så vitt

möjligt orubbligt och varaktigt sätt. Till triangelpunkter användas emellertid

ofta tornspiror och liknande s. k. högpunkter, varmed förstås ej

på marken belägna punkter, i vilka uppställning av instrument i regel

icke kan äga rum. Någon markering av dessa punkter kan givetvis i

allmänhet icke verkställas. Därtill utväljas nämligen sådana föremål, som

själva genom sin form och beskaffenhet tillräckligt skarpt och säkert angiva

punkten.

Upptagande i förordningen av detaljerade föreskrifter, huru markeringen

skall verkställas, har icke ansetts lämpligt, helst härför kunna

användas en mängd olika sätt, och lokala förhållanden därvid måste vara

avgörande, utan har endast intagits en bestämmelse om den grad av

trygghet, som markeringen skall bereda.

Då förordningen föreskriver markeringar av åtskilliga slag, har

det för undvikande av förväxlingar ansetts vara av stor vikt, att varje

89

markering pa något sätt angiver, vad den avser att utmärka. För triangelpunkt

har därvid något annat märke än en triangel icke ansetts

kunna ifrågakomma.

Med hänsyn till triangelpunkternas stora betydelse är det nödvändigt,

att de centrala markeringarna kunna, om de skadas, kontrolleras

och återställas genom s. k. försäkringsmarkeringar, som därför skola utsättas,

där så kan ske, och till det antal, som erfordras. Med försäkringsmarkeringar

avses i berg, murar, jordfasta stenar eller andra fasta

föremål anbragta märken, dubbar eller annat dylikt, som åsyftar triangelpunkters

säkerställande för framtiden.

För att vinkelmätning skall kunna exakt hänföras till de punkter,

som genom markeringarna utmärkas, är det nödvändigt, att saflitliga

punkter, som av en vinkelmätning beröras, äro markerade före dennas

utförande. Detta krav bör icke gälla försäkringsmarkeringar, som ofta

med fördel utsättas först i samband med vinkelmätningen.

Med hänsyn till triangelnätets egenskap av grundval för alla framtida

mätningar är det för dess blivande användning av största vikt, att

läge och markering för varje triangelpunkt noggrant beskrivas och

åskådliggöras.

11 §•

Genom triangelnätets anslutning till annan triangelmätning erhållas

därigenom erforderliga uppgifter för beräkning av triangelnätets sidolängder.

Sker icke sådan anslutning, måste sidolängderna beräknas ur

en särskilt för ifrågavarande triangelmätning utförd basmätning. I vissa

fall kan det vara lämpligt att för samma triangelmätning anordna mera

än en baslinje.

För att få bästa möjliga resultat av basmätning har här föreskrivits,

att längre baslinjer skola uppdelas i sektioner, som mätas var

för sig.

Då den Jäderinska basmätningsmetoden med mätsträngar av in var,

— så benämnd efter sin upphovsman, f. d. professorn vid Tekniska högskolan

E. Jäderin — numera även i främmande länder erkännes vara

den mest ändamålsenliga, har här angivits, att denna metod bör användas

vid sådana basmätningar, som förordningen avser. För att emellertid

kunna nedbringa kostnaderna för basmätning vid triangelmätning av

lägre ordning än den tredje, där kraven på noggrannhet äro mindre, har

vid sådan basmätning tillåtits ett enklare förfaringssätt.

Den föreskrivna längdbestämningen före och efter mätningen är

12—185007

90

nödvändig för att kunna så noggrant som möjligt bestämma mätningsredskapets

längd vid själva mätningen.

För att vinna enhetlighet i alla mätningar måste de hänföras till

samma horisontalplan. Såsom sådant plan föreskrives medelhavsytan,

varmed avses den genom rikets intill år 1905 utförda precisionsavvägning

fastställda medelhavsyta, till vilken även hänföras de triangelmätningar,

som utföras genom geodetiska avdelningen av rikets ällmänna

kartverk. Detta mätningarnas hänförande till medelhavsytan sker genom

erforderlig reduktion av baslinjen. Utföres ej basmätning, utan triangelmätningen

anslutes till äldre sådan, blir det horisontalplan, vartill den

senare hänförts, även bestämmande för den nya mätningen.

‘Föreskriften att vid mätning gjord anteckning i mätningsprotokollet

ej må utplånas eller ifyllas, är en nödvändig förutsättning för ett

objektivt bedömande av, huruvida föreskriven noggrannhet blivit uppnådd

eller ej. Övriga bestämmelser rörande sätt för protokolls förande hava

ansetts böra inflyta i de allmänna verkställighetsföreskrifter, varom stadgas

i 50 §.

Det medelfel, som i 5 mom. angivits såsom det högsta tillåtna för

basmätningen, står i förhållande till den noggrannhet, som avses genom

i 14 § angivna felgränser för triangelmätning. I ju högre ordning triangelmätning

verkställes, desto noggrannare måste för densamma erforderlig

basmätning utföras. Samma felgräns har angivits för basmätning

till grund för såväl fjärde som femte ordningarna. Dels torde nämligen

denna felgräns vara mycket lätt att hålla och dels torde triangelmätning

av enbart femte ordningen sällan förekomma.

Någon felgräns har icke angivits för basmätning, som utföres till

grund för första ordningens triangelmätning, då sådan givetvis med erforderlig

basmätning utföres av rikets allmänna kartverk (se 8 § 2 inom.).

12 §.

Något annat instrument för vinkelmätning i triangelnät än teodolit

torde för närvarande knappast kunna ifrågakomma, men uttrycklig föreskrift

om användande av teodolit har ansetts erforderlig, enär åtskilliga

andra bestämmelser och för övrigt hela mätningsmetoden förutsätta användning

av detta instrument.

För vinkelmätning i triangelnät komma i allmänhet två metoder

till användning, nämligen likformig vinkelmätning och riktningsmätning.

Vid den förra mätes särskilt för sig varje vinkel mellan två triangelsidor,

riktningar, därvid riktningarna i en punkt kombineras två och två på

91

alla sätt, som äro möjliga, och alla vinklarna mätas så, att de bliva bestämda

med samma noggrannhet. Metoden är lämplig, då stor noggrannhet

erfordras, samt då lokala förhållanden göra riktningsmätning

olämplig eller omöjlig. Vid riktningsmätning i eu punkt observeras alla

riktningarna efter varandra i förhållande till eu viss utgångsriktning, varefter

vinklarna erhållas genom skillnaden mellan två observerade riktningar.

Riktningsmätning kräver långt mindre tid än likformig vinkelmätning

och användes allmänt, då den senare icke är nödvändig.

Riktningsmätning hör givetvis i största möjliga utsträckning utföras i

fulla satser, men i vissa fall torde i eu punkt icke kunna undvikas stor

anhopning av riktningar, varigenom uppdelning i icke fulla satser blir

nödvändig.

För uppnående av enhetlighet i alla mätningar har det ansetts

lämpligt föreskriva, att endast någondera av de två angivna metoderna

för vinkelmätning må förekomma. 1 vilka fall den ena eller andra metoden

hör komma till användning, torde få anses tillhöra verkställighetsföreskrifterna.

Den i 2 inom. upptagna bestämmelsen är av vikt för att vinna god

och säker anslutning av en lägre ordnings riktningar till en förut mätt,

högre ordnings riktningar. Formuleringen avser att innebära, att anslutning

till två riktningar ej alltid behöver ske, vilket givetvis särskilt gäller

för anslutning av riktningar tillhörande fjärde och femte ordningarna.

Självklart är, att anslutning ej alltid sker till riktningar av högre ordning,

utan även till riktningar av samma ordning. Någon föreskrift för

sådan anslutning bär icke ansetts erforderlig.

Bestämmelserna i 3 och 4 mom. äro erforderliga för att såväl inom

samma ordning som framför allt inom samma utjämningsgrupp få fram

likvärdiga mätningsresultat. Med utjämningsgrupp avses ett antal triangelpunkter,

för vilka felfördeb^ng och beräkning ske i ett sammanhang.

13 §.

Då mätningens slutliga resultat skall framgå ur beräkningarna, som

ofta få en avsevärd omfattning, hava här intagna bestämmelser ansetts

nödvändiga, då därigenom främjas ett gott resultat och beredes möjlighet

för såväl den, som utför beräkningarna, som för en eventuell granskare

att lätt och säkert utröna, att beräkningarna äro riktiga, samt huruvida

föreskriven noggrannhet blivit uppnådd.

En uttrycklig föreskrift om utjämning är nödvändig. Varje ut

-

jamning avser att ur övertaliga mätningar eller bestämningar få fram de

sannolikaste värdena för de sökta storheterna. Härvid kunna olika metoder

komma till användning. Den strängaste och mest rationella metoden

för denna utjämning är den s. k. minsta kvadratmetoden, så benämnd,

då den går ut på att till ett minimum nedbringa summan av

kvadraterna på felen. Den har överallt en särdeles stor användning vid

triangelmätn in gar.

I fråga om utjämning av de oundvikliga mätningsfelen har man

ej ansett sig böra absolut påbjuda användning av minsta kvadratmetoden

över hela linjen, utan gjort denna obligatorisk endast för triangelnät av

andra och tredje ordningarna.

Beträffande fjärde och femte ordningarna, där det mindre torde

vara fråga om ett strängt matematiskt bestämmande av det sannolikaste

läget för en triangelpunkt än att skaffa ett sådant värde på punktens

läge, som håller sig inom vissa felgränser, har kommissionen här velat

medgiva ett enklare utjämningsförfarande.

För bestämmande av en triangelpunkts läge fordras som minimum

ett visst antal mätningar, men för att någon felutjämning över huvud

taget skall kunna äga rum, äro dessutom en eller flera övertaliga bestämningar

nödvändiga. Kommissionen har ej funnit erforderligt uppställa

några allmänna bestämmelser om huru många övertaliga mätningar, som

i varje särskilt fall böra företagas. I den lantmäteristyrelsen enligt 9 §

tillerkända befogenhet att infordra och godkänna plan över triangelmätning

torde ligga tillräcklig säkerhet för att ett lämpligt antal övertaliga

bestämningar bli utförda.

Då beräkningarnas resultat utgöres av koordinater för de behandlade

triangelpunkterna, är det för det praktiska användandet av detta

resultat av vikt, att det föreligger i form av en särskild förteckning.

«•

14 §.

I den allmänna motiveringen har innebörden av felgränsbegreppet

angivits. Inom samma mätningsordning böra felgränserna självfallet vara

uppställda så, att de kräva samma noggrannhet även för mätningar av

olika slag.

Inom olika mätningsordningar böra felgränserna stå i sådan relation

till varandra, att man får en jämn gradering i noggrannhet mellan

samtliga mätningsordningar. Med utgång från den noggrannhet, som är

uppnådd i första ordningens triangelmätning, och den, som minst bör ernås

vid detalj mätningen, finner man, att felgränsen inom en viss ordning

bör vara ungefär två gånger vidare än inom närmast högre mätningsordning.

Felgränserna, som naturligtvis kunna formuleras på flera olika sätt,

hava i föreliggande förslag till förordning uttryckts antingen som maximifel

eller som maximidifferenser mellan två olika mätningar eller som

maximimedelfel i eu grupp av mätningar. Huruvida felgräns bör uttryckas

på ena eller andra sättet, är beroende på slaget av mätning och

hehovet av kontroll inom olika skeden av mätningen.

Felgränserna hava avrundats till möjligast enkla tal.

1 fråga om triangelmätning hava felgränserna satts så, att slutresultatets

noggrannhet i varje fall kan bedömas.

. För att i möjligaste mån förenkla dessa felgränsbestämmelser hava

de hänförts till endast två uttryck för noggrannhet vid triangelmätning,

nämligen medelfel i riktning och relativa punktfelet, vilka äro tillräckliga

för att vid varje sätt för triangelmätnings anordnande den uppnådda

noggrannheten skall kunna angivas.

Medelfelet i riktning erhålles enligt allmänt kända regler efter utjämning

enligt minsta kvadratmetoden. Då sådan utjämning ej sker, och

utjämningsgruppen består av slutna trianglar, erhålles samma fel enligt

den i paragrafen intagna internationellt erkända formeln. Denna formel

är särskilt lämplig, då den möjliggör undersökning av vinkelmätningarnas

noggrannhet redan omedelbart efter dessa mätningars avslutande och

således före eu arbetsam utjämningsräkning.

Givetvis hade det varit önskligt, om sådan undersökning kunnat

ske i varje förekommande fall, men tyvärr stöter det på synnerligen stora

svårigheter att finna lämplig form därför. Kommissionen har därför ansett

sig böra stanna vid att föreslå dylikt sätt för felgränsernas bestämmande

endast ifråga om slutna trianglar d. v. s. trianglar, där alla tre

vinklarna äro uppmätta. Vid icke slutna trianglar skulle man sålunda ej

erhålla någon egentlig kontroll förrän i samband med felutjämningen.

Detta torde emellertid i praktiken vara av ganska underordnad betydelse,

ty dels visar erfarenheten, att sådana riktningar, som ej ingå i slutna

trianglar, bli relativt fåtaliga, på grund av den fördel ur b eräkningssynpunkt,

som man ofta kan ernå genom triangelmätningens anordnande i

slutna trianglar, och dels synes risken att uppskjuta kontrollen för ett

fåtal riktningar till efter felfördelningen vara jämförelsvis ringa, särskilt

med hänsyn därtill, att man i regel torde ha tillfälle att tämligen noggrant

bedöma vinkelmätningens noggrannhet genom jämförelse med motsvarande

vinkelmätningar i slutna trianglar.

Emedan vinkelmätningen i de flesta fall utföres i form av rikt

-

94

ningsmätning, och då riktningar och ej vinklar i regel användas vid

gängse beräkningsmetoder, har det ansetts lämpligast att hänföra felgränserna

till riktningsmedelfelet och ej till vinkelmedelfelet, vilket senare

för övrigt lätt erhålles or det föregående genom multiplikation med

V''2T

Det relativa punktfelet hos en triangelpunkt eller det lägefel, som

förefinnes i förhållande till andra triangelpunkter, betraktade såsom

felfria, motsvaras av ett visst, dock på triangelsidornas medellängd beroende

riktningsmedelfel. Då nu triangelsidornas medellängder i stort

sett äro omvänt proportionella mot de tillåtna riktningsmedelfelen, följer

härav, att felgränserna för de relativa punktfelen böra bli lika stora inom

alla ordningarna. Med kännedom om det tillåtna riktningsmedelfelet och

de antagna medellängderna på triangelsidorna finner man, att värdet på

felgränsen för det relativa punktfelet blir omkring 0,o8 meter.

Punktfelet har icke gjorts beroende av syftlinjemas medellängd, dä

därigenom skulle kunna tillåtas en dålig punktbestämning genom medtagande

av en eller flera relativt långa syftlinjer.

Då minsta kvadratmetoden ej kommer till användning vid fördelningav

mätningsfelen, skall likväl (se 13 §) ske eu metodisk felutjämning,

vilken i så fall i regel kommer att verkställas efter enklare, mer eller

mindre approximativa metoder. Vid användandet av sådana metoder kan

givetvis det relativa punktfelet i sträng bemärkelse ej bestämmas, utan

man får nöja sig med ett ungefärligt värde. Den enklaste och bästa bestämning

av ett sådant värde torde enligt kommissionens uppfattning

kunna ske vid felens åskådliggörande genom grafisk bild, felutvisande

figur. Härvid betraktas såsom relativt punktfel genomsnittsvärdet av de

kortaste avstånden från den utjämnade triangelpunkten till figurens begränsningslinjer.

15 §.

Vid finmätning verkställes, som förut framhållits, stommätningen i

regeln genom både triangelmätning och polygonmätning. På grundval

av triangelnätet skall således genom polygonmätningen bestämmas ett så

stort antal polygonpunkter, sammanförda i polygontåg, att triangel- och

polygonpunkter tillsammans bilda en tillförlitlig och tillräckligt tät stomme,

på vilken detalj mätningen kan grundas med säkerhet för att erforderlig

noggx-annhet överallt uppnås.

Befinnes vid en stommätnings företagande triangelmätning redan

vara verkställd inom eller i närheten av mätningsområdet, skall givetvis

undersökning verkställas, huruvida denna triangel mätning är av sådan

beskaffenhet, att polygonmätningen kan med tillfredsställande resultat anslutas

och grundas på densamma. Denna undersökning torde visserligen

understundom komma att ställa stora krav på förrättningsmannens sakkunskap,

men det har dock ansetts obehövligt att låta denna prövning verkställas

på annat sätt, då detta säkerligen i de flesta fall skulle leda till

onödig omgång och tidsförlust. I tvivelaktiga fall har förrättningsmannen

ju alltid möjligheten att rådfråga lantmäteristyrelsen, dit efter hand komma

att samlas uppgifter, som utvisa värdet av befintliga triangelpunkter.

Visar den verkställda undersökningen, att anslutning icke kan ske,

eller finnas icke några triangelpunkter inom eller i närheten av området,

uppstår frågan om anordnande av stomnät. För att kunna nedbringa

kostnaderna har för hithörande fall föreskrivits, att triangelmätning må

kunna underlåtas och stommätningen utföras enbart genom polygonmätning,

då mätningen avser mindre område. Genom polygonmätning kan

nämligen för sådant område åstadkommas fullt betryggande stomme.

Gränsen har satts till 100 hektar, men ej gjorts absolut, då frågan, huruvida

enbart polygonmätning kan utgöra tillräckligt säker stomme, i vissa

fall torde kunna påverkas även av andra omständigheter än områdets

storlek, såsom exempelvis markens värde.

16 §.

Polygonpunkterna bestämmas genom längd- och vinkelmätning i

punkterna sammanbindande brutna linjer, som gå från en förut bestämd

punkt (triangel- eller polygonpunkt) till en annan. Såsom benämning på

dessa brutna linjer förekommer såväl polygonlinje som polygontåg. Den

senare beteckningen har i förevarande förslag till mätningsförordning fått

företräde, då därigenom bättre framhäves skillnaden mellan å ena sidan

den brutna linjen i dess helhet och å andra sidan varje del av densamma,

vilken del benämnes polygonsida.

Polygontågen hava i avseende å noggrannheten uppdelats i två

ordningar. Visserligen böra polygonlinjerna mätas med samma instrument

och metod, varför skäl kunna finnas för att icke göra den

föreslagna uppdelningen av polygontågen. Då en uppdelning dock här

skett alltefter det sätt, varpå polygontågen äro anslutna till triangelnätet,

hava följande synpunkter därvid varit bestämmande. Det lärer

icke kunna bestridas, att ett polygontåg, för vilket felutjämningen sker

från en triangelpunkt till en annan, måste tilläggas högre värde ur noggrannhetssynpunkt

än andra polygontåg, med avseende å vilka felfördel

-

ningen försiggår mellan punkter av lägre noggrannhetsgrad. Detta framstår

så mycket tydligare, om man betänker, att triangelpunkternas lägefel,

då man bortser från basmätningen, är beroende endast av fel i vinkelmätningar,

under det att polygonpunkternas lägefel därjämte är beroende

av fel i längdmätningen. Även den omständigheten, att det är

betydligt lättare att utföra en vinkelmätning än en längdmätning med

motsvarande noggrannhet, talar för den föreslagna uppdelningen i tvänne

ordningar.

Av praktiska hänsyn har kommissionen däremot ansett en ytterligare

uppdelning i ordningar vara olämplig, även om en sådan möjligen

skulle kunna vara berättigad från rent teoretisk synpunkt.

17 §•

De motiv, som anförts för bestämmelsen i 9 §, att plan för triangelmätning

skall upprättas, gälla i huvudsak även rörande plan för

polygonmätning. Att planen skall upptaga hela polygonmätningen, torde

ligga i sakens natur. Sålunda måste denna plan, även om förut upprättad

plan för triangelmätning jämlikt 9 § 2 mom. upptagit vissa polygontåg

av första ordningsn, utvisa, på vad sätt samtliga första ordningens

polygontåg blivit bestämda, enär därigenom framgår, huruvida de

kunna utgöra tillräckligt säkert stöd för andra ordningens polygontåg.

De viktigaste bland allmänt erkända regler för polygonmätning ''

hava här intagits, då ett tillgodoseende av de sålunda uppställda kraven

är nödvändigt, för att tillräcklig säkerhet skall erhållas i polygonmätningen.

Med förgrening avses, att ett polygontåg utgör stöd för ett

annat, som stöder ett tredje, vilket i sin ordning blir utgångspunkt för

ett fjärde osv. I vissa fall måste polygontåg utläggas på områden, där

på grund av förestående byggnadsverksamhet eller andra förhållanden

måste antagas, att markeringarna icke kunna bliva bestående.

Av synnerlig vikt är, att betryggande kontroll erhålles vid självständigt

polygonnät, enär här icke finnas några triangelpunkter, genom

vilka fel i polygonmätningen kunna upptäckas och reduceras. Sådan

kontroll vinnes i allmänhet lättast därigenom, att nätet grundas på eu

eller flera slutna huvudpolygoner.

18 §■

Då polygonpunkterna i huvudsak få samma betydelse för efterföljande

mätningsarbeten, som de triangelpunkter, vilka därför kunna användas,

böra fordringarna på markering av polvgonpunkter i allmänhet

97

vara de samma som för triangelpunkter. I någon mån torde dock fordringarna

kunna eftergivas, när punkterna utläggas endast för att tillfälligt

begagnas. Något behov att kunna genom markeringen skilja en

polygonpunkt från en triangelpunkt har icke ansetts föreligga.

19 §.

Mätning av polygontåg sker dels genom längdmätning av polygonsidorna,

dels genom mätning av brytningsvinklarna.

Längdmätning verkställes i allmänhet med band eller sträng, men

kan även verkställas med andra redskap, exempelvis trästänger. För

svenska förhållanden torde mätning med band eller sträng vara mest

ändamålsenlig. Att denna metod föreskrivits, har berott på önskan att

söka få fram enhetligt förfaringssätt i avseende å varje stommätning på

sätt ock framgår av förslagets 48 §. Att mätningen skall ske under för

varje fall erforderlig spänning, är en förutsättning för att få goda resultat.

Den spänning, som erfordras, beror bland annat på bandets beskaffenhet,

det sätt, varpå det blivit längdbestämt, och sättet, varpå mätningen

sker. Längdmätningen bör verkställas två gånger, helst i olika riktningar,

enär sådan mätning bidrager till att eliminera vissa fel. Då emellertid

den möjligheten icke är utesluten, att mätningen även kan bliva

tillfredsställande genom att utföras endast en gång, har förslaget godtagit

jämväl sådan mätning, där den anordnas på särskilt betryggande

sätt.

Någon annan form för vinkelmätning vid polygonmätning än riktningsmätning

med teodolit torde knappast förekomma.

Motiven till den i 4 mom. meddelade föreskrift äro uppenbarligen

desamma som för stadgandet i 12 § 4 mom.

20 §.

Genom användning av minsta kvadratmetoden skulle utjämning av

polygonnät i allmänhet bliva onödigt omständlig och noggrannare än vad

som erfordras. Allmänt användes därtill ett enklare förfaringssätt.

21 §.

Felgränsbestämmelserna i denna paragraf avse att giva polygonmätningen

en noggrannhet, som står i lämpligt förhållande till noggrannheten

hos de triangelpunkter, som uteslutande utläggas för att utgöra

13—185007

98

stöd för polygonmätningen, nämligen triangelpunkter av femte ordningen.

Den noggrannhet, som kan uppnås vid längdbestämning av polygonsidor,

är uteslutande beroende av det sätt och den omsorg, varmed

själva mätningen utföres. Felgränsen torde alltid med lätthet kunna

hållas. Det torde böra påpekas, att felgränsformeln ej innehåller någon

term, som är proportionell mot kvadratroten ur antalet måttbandslängder,

vilket, rent teoretiskt sett, borde hava varit fallet. Orsaken till, att en

sådan term ej medtagits, hänför sig till det förhållande, att vid längdmätningen

förutsatts användandet av relativt långa band, 20 till 30

meter, vilka vunnit stor användning här i landet i olikhet mot exempelvis

Tyskland, där längdmätningarna ofta ske med 5 meter långa trästänger.

Med användning av dylika band kan, då en polygonsidas längd

i regel ej understiger 80 och ej överstiger 250 meter, antalet bandlängder

vid mätning av en polygonsida anses växla mellan 4 och 12 och sålunda

kvadratroten mellan 2 och 3,5, varför man praktiskt taget kan betrakta

mätningsfelen såsom proportionella mot längderna.

Felgränsen för vinkelslutningsfelet är mycket vid, men en strängare

felgräns är icke erforderlig med hänsyn till andra felgränsbestämmelser.

I vinkelslutningsfel ingår utom mätningsfel även riktningsfel i

utgångs- och slutriktning. Dessa riktningsfel måste i allmänhet bliva

större för andra ordningens än för första ordningens polygontåg.

Enligt motiven till 14 § bör felgräns för viss mätningsordning vara

ungefär två gånger vidare än inom närmast högre ordning. Om man

sålunda utgår från ett tillåtet riktningsmedelfel av 35" i femte ordningens

triangelnät, skulle motsvarande riktningsmedelfel inom första och

andra ordningens polygonmätning bliva 7Ö'' respektive 140".

De nu föreslagna felgränserna, 0,oiVn och 0,o2yn, giva 0,oi och 0,o-2

nygraders medelfel för varje brytningsvinkel d. v. s. ett medelfel pr riktning

av 71" och 143" inom respektive första och andra ordningen.

Punktfelet för slutpunkten av ett polygontåg är beroende av noggrannheten

i bestämning av längder och vinklar samt den noggrannhet,

vårmed utgångs- och slutriktning''blivit bestämda. Sistnämnda noggrannhet

samt noggrannheten i vinkelbestämning måste givetvis bliva mindre

för andra än för första ordningens polygontåg.

Det torde böra framhållas, att den konstanta termen i felgränsformeln

satts till 0,06 meter, oaktat felgränsen för relativa punktfelet hos

en triangelpunkt är 0,os meter. Detta innebär till synes en motsägelse,

men beror därpå, att man för de sällsynta fall, där ett så stort läge

-

99

fel förekommer hos en triangelpunkt, skall tvingas att nedlägga särskild

omsorg på polygonmätningen. ...i ;•:%

22 §. ■ '' :

r • i;; • :

Då detaljmätning avser att ligga till grund för fullständig kartläggning,

skola därigenom inmätas alla de föremål, som erfordras för att

kartan över ett område skall komma att utgöra en fullständig avteckning

därav. 1 paragrafen hava angivits de vanligen förekommande

mätningsföremål, som i regel äro av beskaffenhet att böra inmätas vid

sådan detalj mätning. För skilda ändamål torde emellertid ofta även inmätning

av andra föremål erfordras. Detalj mätning kan givetvis. även

avse inmätning av endast vissa föremål.

23 §.

Att giva polygonnätet sådan täthet, att all detalj mätning skulle

kunna direkt utgå därifrån, bleve onödigt dyrbart. I stället kompletteras

triangel- och polygonnäten, för att överallt erhålla tillräckligt och säkert

stöd för själva inmätningen, genom ett nät av mätningslinjer, vilket således

bildar övergången från polygonmätningen till den egentliga detalj - mätningen. • ''

I allmänhet bör en mätningslinje gå rak mellan tvänne punkter, vars

lagen äro förut bestämda. Därigenom erhålles på enklaste sätt erforderlig

säkerhet och kontroll. Sådana mätningslinjer benämnas raka, dubbelsidigt

anslutna. Förhållandena kunna emellertid ofta vara sådana, att

mätningslinjer av nu angivet slag icke kunna erhållas. I sådana fall

måste brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer utläggas. Med ensidigt

ansluten linje avses en linje, för vilken endast ena ändpunkten

är förut bestämd. För brutna eller ensidigt anslutna mätningslinjer

måste alltid genom särskilda anordningar åstadkommas full säkerhet och

kontroll med hänsyn till såväl läge som längd. Föreskriften att ensidigt

ansluten mätningslinje skall mätas två gånger, avser icke att två direkta

längdmätningar av linjen alltid måste verkställas. Den ena mätningen

torde nämligen ofta med fördel kunna utföras indirekt eller oök kan

längden utrönas på annat sätt. - >.

Genom koordinatberäkning av punkterna i mätningslinjenätet uppnås,

dels att lämplig utjämning av oundvikliga mätningsfel kan äga rum,

dels att kartering av nätet, d. v. s. dess utmärkande å karta, kan ske

på bästa och mest betryggande sätt. Mätningsresultatens användning i

100

allmänhet underlättas även genom koordinatberäkning, som således i regel

bör ske. Dessa koordinater skola, i likhet med vad förhållandet är

för punkter i triangel- och polygonnäten, vara plana och rätvinkliga

och räknade i samma system som dessa punkter. Det har ej ansetts

lämpligt föreskriva, att koordinatberäkning alltid skall verkställas, enär

den torde kunna underlåtas i vissa fall, exempelvis för ändpunkter på

mycket korta linjer och på linjer, som utstakas endast för inmätning av

ej fullt bestämda detaljer.

Felgränsen för dubbelsidigt ansluten mätningslinje är avvägd med

hänsyn till felgränsen för polygontågs slutpunktfel enligt 21 § 3 mom.

och felgränsen för ensidigt ansluten mätningslinje med hänsyn till felgränsen

för längdmätning av polygonsida enligt 21 § 1 mom.

24 §.

Med hänsyn till detalj mätningens utförande skiljes på två fall,

nämligen inmätning av detaljer, som till läget äro fullt bestämda,

och inmätning av detaljer, som icke äro skarpt bestämda, för vilka båda

fall olika förfaringssätt kunna komma till användning.

I förra fallet skall mätningen alltid ske efter numerisk metod, varigenom

möjliggöres koordinatberäkning av inmätta punkter. Numerisk

detalj mätning kan i detta fall ske enbart genom direkt längdmätning

eller också genom kombinerad längd- och vinkelmätning från stomnätet

eller mätningslinjenätet. Föreskriften att erforderligt antal punkter skola

inmätas innebär givetvis, att mätningen utsträckes till så många punkter,

som behövas för att fullt bestämma detaljerna, men därmed har ock

avsetts att särskilt beträffande krokiga linjer söka förhindra, att onödigt

stort antal punkter inmätas.

Då numerisk detalj mätning icke ger mätningsförrättaren möjlighet

att vid själva mätningen kontrollera, huruvida varje punkt blivit rätt inmätt,

och då vid sådan mätning avläses och antecknas ett mycket stort

antal mått, varvid synnerligen lätt ett och annat fel kan göras såväl vid

avläsning som vid anteckning, är det av största vikt, att mätningen utföres

så, att kontroll erhålles. Detta är av så mycket större betydelse

som kontrollen i allmänhet kommer till användning först vid karteringen

eller måttens användning för upprättande av karta, vilket arbete ofta

utföres långt senare och i många fall av annan än den, som verkställt

mätningen. Vid mätningen bör eftersträvas, att varje punkt bestämmes

på mera än ett sätt, varigenom eventuella fel alltid kunna upptäckas,

när mätningsresultatet skall användas. Detta gäller särskilt de viktigaste

101

punkterna, gränspunkterna. Då för dessa punkter ofta förr eller senare

koordinater skola beräknas och tillförlitlig inmätning kan utföras på

många sätt, sparas mycket arbete vid beräkningen, om sådant sätt

för inmätningen väljes, att koordinatberäkningen blir så enkel som

möjligt.

För inmätning av till läget icke fullt bestämda detaljer har

utom numerisk tillåtits även grafisk mätning. Den senare metoden kan

nämligen härvid oftast giva fullt tillräcklig skärpa, och genom dess användning

i lämplig utsträckning kunna mätningskostnaderna nedbringas.

Någon koordinatberäkning av punkter tillhörande sådana detaljer kan icke

gärna ifrågakomma.

Ägogränser kunna ofta å marken följa detaljer, som icke äro till

läget fullt bestämda, men dock här och var befinnas vara angivna

genom skarpt bestämda punkter. Av vad ovan i paragrafen sagts torde

framgå motivet för, att sådana punkter skola inmätas numeriskt. Är viss

del av sådan ägogräns fullt bestämd, skall givetvis för denna del tillämpas

bestämmelserna i 1 mom. av paragrafen i fråga.

När vid numerisk detaljmätning resultatet framkommer i form av eu

mätskiss, skall densamma upptaga alla de uppgifter, som erfordras

för upprättande av karta. Enär, som ovan antytts, karteringen ofta ut?

föres långt senare än mätningen och av annan än den, som utfört mätningen,

är det nödvändigt, att mätskissen göres både tydlig och fullständig.

Måttens antecknande med två decimaler av meter torde i allmänhet

motsvara den noggrannhet, man avser att uppnå vid finmätning.

För numerisk inmätning av icke skarpt bestämda detaljer kunna

flera olika metoder komma till användning, varför valfrihet lämnats rörande

sättet för anteckning av de uppgifter, som erfordras för kartas

upprättande.

Då det synts nödvändigt att i förordningen få ett uttryck för den

noggrannhet, som i allmänhet skall uppnås vid detaljmätning, hava bestämmelser

i detta syfte här intagits. Numeriskt värde för denna noggrannhet

har ansetts kunna ifrågakomma endast för inmätning av gränspunkter

och andra detaljpunkter av större betydelse, som enligt 1 mom.

alltid bör utföras med kontroll. Det har härvid förutsatts, att en dylik

punkt skall vara riktigt bestämd på högst 0,i meter i förhållande till närliggande

stom- eller mätningslinjenät. För den skull har föreslagits, att

två likvärdiga bestämningar från dessa nät ej få avvika från varandra

mera än högst 0,2 meter. Härvid tänker man sig medelvärdet av de

båda bestämningarna såsom angivande punktens läge.

Genom mätningsresultaten torde man sålunda beträffande gräns

-

102

punkter Och andra punkter av större betydelse i allmänhet kunna utröna,

huruvida den föreskrivna noggrannheten blivit uppnådd.

För numerisk mätning av andra punkter ävensom för grafisk detaljmätning

har kommissionen funnit sig böra stanna vid den mera allmänna

bestämmelse, som förslaget utvisar. Dess innebörd torde dock

vara sådan, att ett gott och tillförlitligt resultat av detalj mätningen betryggas.

: 25 och 26 §§.

I överensstämmelse med de principer rörande olika mätningsmetoders

användning och beteckning, som i den allmänna motiveringen närmare

utvecklats, innehåller 25 §, att stommätning vid vanlig mätning

kan utföras såväl numeriskt som grafiskt och ske såväl medelst polygonmätning

som medelst stomlinjemätning.

Det noimala fallet är här att, då numerisk stommätning förekommer,

densamma utföres enbart genom polygonmätning.

Finnes triangelmätning, bör givetvis, såsom ock framgår av 26 §

1 mom., anslutning därtill äga rum, där detta kan ske utan större svårigheter.

Emellertid får man uppenbarligen icke fordra, att triangelnätet

i sådant fall skall vara lika väl utgrenat som vid finmätning. Å

andra sidan bör sådan polygonmätning på ett lägre plan, som här avses,

icke komma till användning, där man måhända genom eu jämförelsevis

ringa påbyggnad å förut befintligt triangelnät kan bliva i tillfälle

utföra mätningen enligt de strängare bestämmelser, som gälla för

finmätning. Denna synpunkt bör i främsta rummet beaktas, om förhållandena

i någon större grad kunna anses betinga utförande av finmätning

jämlikt bestämmelserna i 4 §.

I händelse anslutning till förut verkställd triangelmätning äger

ruin, säger det sig självt, att koordinaterna för polygonpunkterna komma

att beräknas i samma system, som gäller för triangelmätningen, vilket

system därför ock kan vara antingen av det slag, söm omförmäles i 6

§ 4 mom., eller sådant, som avses i 5 mom. av samma paragraf.

Äger anslutning till förut verkställd triangelmätning icke rum, har

full frihet att välja koordinatsystem lämnats utan skyldighet att förlägga

axlarnå i någon bestämd riktning. Därest särskilda skäl ej föranleda

annat, är det emellertid önskvärt, att bestämmelserna i 6 § 5 mom.

lända till efterrättelse.

Beträffande markeringen i förevarande fall av polygonpunkter har

kommissionen ansett sig kunna fastställa ett visst bestämt slag eller borrhål

utan dubb i berg, jordfast sten eller betong och dylikt, så vitt ej

103

sådant fall äi'' för handen, som i 4 mom. avses. I sakens natur bör anses

ligga, att man i denna del vid ifrågavarande slag av mätningar uppställer

mindre stränga fordringar i fråga om orubblighet och varaktighet

än vid stommätning vid finmätning enligt 10 och 18 §§. För att ifrågavarande

slag av markeringar må kunna skiljas från andra, skola desamma

omgivas av en cirkel. Givetvis kommer även vid det slag av

polygonmätning, varom här är fråga, skillnad i fråga om betydelse att

förefinnas mellan olika polygontåg. Kommissionen har emellertid ansett,

att detta förhållande icke uti förordningen bör föranleda någon bestämmelse

om tågens uppdelning i olika ordningar. Det har nämligen synts

vara av betydelse, att användningen av polygonmätning såsom stommätning

vid vanlig mätning så vitt möjligt uppmuntras, och att därför förfarandet

i minsta möjliga mån bindes av bestämmelser. Erforderliga

anvisningar i ämnet böra meddelas av lantmäteristyrelsen.

Bestämmelserna i 17, 19 och 20 §§ angående plan för polygonmätning,

mätning och beräkning av polygonnät samt upprättande av

koordinatförteckning har kommissionen ansett böra i tillämpliga delar

gälla även sådan polygonmätning, varom här är fråga, dock med undantag

för vad 17 § innehåller i fråga om viss längd å polygontåg och polygonsidor.

Att i sistberörda delar måste tillåtas större frihet än vad

som stadgas i 17 § ligger i sakens natur. Yad särskilt angår bestämmelserna

i 19 § 1 mom. angående sättet för utförande av längdmätning

av polygontåg skulle visserligen enligt kommissionens mening icke utan

fog kunna ifrågasättas att härutinnan lämna valfrihet mellan det förfarande,

som stadgas i sistberörda författningsrum, och det, som avses i

27 § 3 mom. När kommissionen emellertid stannat vid att så ej bör

bliva fallet utan att förstberörda bestämmelser skola tillämpas, har detta

skett under den förutsättningen, att blivande tillämplighetsföreskrifter

böra i fall, varom här är fråga, uppställa mindre stränga fordringar än

som regelmässigt skola gälla för tillämpning av ifrågavarande bestämmelser

vid finmätning.

Det har givetvis befunnits erforderligt att jämväl för den polygonmätning,

som här avses, fastslå en viss noggrannhetsgrad. Och med

hänsyn därtill-, att bestämmelserna i övrigt beträffande nu ifrågavarande

slag av polygonmätning ställts i visst förhållande till föreskrifterna angående

polygonmätning vid finmätning, har det ansetts av vikt, att den

erforderliga felgränsen anpassas efter den bestämmelse härom, som upptagits

för nyss nämnda polygonmätning. Den jämkning härutinnan, som

kommit till uttryck i förslaget, har betingats dels av den allmänna jämkning

i hithörande bestämmelser, som befunnits lämplig för uppmuntran

104

av förevarande mätning även vid vanlig mätning, dels oek av vunnen

erfarenhet vid redan utförda polygonmätningar under här avsedda förhållanden.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf återgiva det förfarande för stommätning

vid vanlig mätning, som hittills oftast kommit till användning.

Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas, som förut nämnts, i 33 § i

1864 års lantmäteriinstruktion. Förevarande bestämmelser äro i huvudsak

av samma lydelse som i lantmäteristyrelsens förslag av år 1916.

Den väsentligaste skillnaden består däri, att bestämmelserna rörande den

del av linjenätet, som tillkommer i samband med detalj mätningen, överflyttats

till övriga bestämmelser om detalj mätningen. Härigenom har

fullständig överensstämmelse vunnits med numerisk stommätning. Emellertid

torde i det särskilda fallet olika meningar kunna göras gällande

rörande vilka delar av linjenätet, som böra hänföras till stomlinjenätet

eller till mätningslinjenätet. I övrigt har från lantmäteristyrelsens sistberörda

förslag uteslutits bestämmelsen om, att stomlinjerna böra skära

varandra företrädesvis under räta vinklar. Härigenom har kommissionen

avsett att ytterligare betona angelägenheten av, att man för framtiden

söker motarbeta det hittills alltför vanliga förfarandet, att, sedan en linje

utvalts till bas, vinkelrätt mot densamma utstakas parallella linjer på

ett bestämt avstånd från varandra, varigenom dessa ofta komma att

framgå på ett olämpligt sätt och utan tillbörlig hänsyn till önskvärdheten

av att söka undvika skada särskilt å skog.

I likhet med lantmäteristyrelsen finner sig kommissionen böra framhålla

angelägenheten av att även vid stomlinjemätning rekognoscering i

erforderlig utsträckning föregår anordnandet av stomlinjenätet.

Den största svagheten beträffande stommätningen, sådan densamma

hittills i allmänhet utförts inom landet, är det sätt, varpå vinklarna upptagits.

Man har icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den ringa grad

av tillförlitlighet, varmed man härvid många gånger rört sig. Följden

har blivit, att kartnäten ofta visat sig otillfredsställande. Kommissionen

har därför ansett sig böra i huvudsak upptaga den bestämmelsen i lantmäteristyrelsens

förslag, att, därest erforderligt antal vinklar i stomlinjenätet

ej kan med tillfredsställande noggrannhet direkt mätas eller på

annat sätt tillförlitligt bestämmas, en eller flera särskilda linjer böra utstakas

och mätas på sådant sätt, att dylik linje tillika med tvänne andra

för nätets säkerhet betydelsefulla linjer bilda en triangel, i vilken ingen

av vinklarna må vara mindre än 40/

105

Genom denna bestämmelse samt genom bestämmelsen, att baslinjer

och andra stomlinjer, som äro särskilt normerande för linjenätets konstruktion,

skola mätas två gånger, helst i olika riktningar, anser kommissionen,

att även ifrågavarande slag av stommätning skall komma att

lämna tillfredsställande resultat.

I överensstämmelse med lantmäteristyrelsens förslag av 1916 bär

kommissionen här upptagit föreskrifter om felgränser även vid stenlim

jemätning. Det torde visserligen häremot liksom över huvud mot

varje upptagande av föreskrifter om felgränser vid vanlig mätning kunna

erinras, att sådana felgränser ej borde fastställas utan omfattande och

väl bearbetade försöksmätningar. Kommissionen har emellertid ej dragit

i betänkande att i förslaget intaga bestämmelser härom, då det uppenbarligen

måste anses av vikt att jämväl vid den vanliga mätningen inskärpa

vikten av noggrannhet i avseende å arbetets utförande, vilket

givetvis särskilt bör vara förhållandet beträffande stomlinjemätningen.

De uppställda felgränserna torde för övrigt vara så vida, att desamma i

allmänhet utan större svårighet kunna iakttagas.

Förslaget upptar särskilda felgränser, allt eftersom de stomlinjer,

vilka äro föremål för mätning, äga den normerande betydelse för linjenätets

konstruktion, att de skola mätas två gånger, eller ej. Det skulle

väl kunna ifrågasättas, om icke den senare av dessa bestämmelser hade

sin rätta plats i det uti förslaget upptagna kapitel angående kartas upprättande,

eftersom den kontroll, som i bestämmelsen avses, näppeligen

kan förekomma förr än vid kartans konstruktion. Med hänsyn därtill,

att den reglering, som här är i fråga, åsyftar att normera felgränsförhållandena

i avseende å stomlinjemätning, har det dock synts kommissionen,

som om riktigast vore att upptaga bestämmelsen på sätt, av

kommissionen föreslagits.

Beträffande själva felgränsernas detaljutformning må erinras, att

förslaget överensstämmer med lantmäteristyrelsens förslag av 1916. Då

sålunda de sakkunniga, som hittills hörts i frågan, varit ense, torde någon

närmare motivering härutinnan ej vara erforderlig.

28 §.

Angående stödpunkternas uppgift och betydelse dels för uppehållande

av möjligheten till jämförelse för framtiden mellan karta och mark,

dels ock för bestämmande av ägogränsers läge, har redogörelse lämnats

uti den allmänna motiveringen. Att till stödpunkter framför andra böra

utväljas punkter i linjenätet och att företräde bör givas åt skärnings

14—185007

-

106

punkter mellan linjer i samma nät samt i främsta rummet skärningspunkter

mellan viktigare linjer i nätet, sammanhänger på sådant sätt

med stödpunkternas uppgift, att någon vidare motivering därför icke

torde vara erforderlig. De föreslagna bestämmelserna, utom vad angår

sättet för markeringen, överensstämma i stort sett med 1916 års förslag.

Kommissionen har emellertid funnit erforderligt föreskriva, att stödpunkter

ej må utläggas till större antal än ändamålet kräver, samt att

utläggandet av stödpunkter må underlåtas, där markens beskaffenhet

omöjliggör utlägggandet ävensom i- vissa fall, när det med stödpunkters

utläggande avsedda syfte kan på annat sätt vinnas.

Beträffande sättet för stödpunkternas markering hänvisas till vad som

vid 26 § anförts rörande markering av polygonpunkter, som där avses.

Läget av stödpunkter, som sammanfalla med skärningspunkter

mellan linjer i stomlinjenätet, förutsättes bliva bestämt genom mätningen

av stomlinjenätet och antecknande jämlikt 38 § 3 mom. av därvid tagna

och vid kartans konstruktion använda mått. I 28 § har därför ansetts

böra meddelas bestämmelser om inmätning endast av andra stödpunkter.

30 §.

Någon närmare anvisning om sättet för arbetets utförande i fråga

om mätning av mätningslinjerna har icke lämnats, utan föreskrives

endast, att mätningar och beräkningar av mätningslinjenätet skola anordnas

så, att betryggande kontroll erhålles. Det saknas sålunda motsvarighet

till föreskriften i 23 § 2 inom., att vid finmätning för punkterna

i mätningslinjenätet skola i regel beräknas koordinater i förhanden

varande koordinatsystem. Uppenbart är emellertid att, då stomnätet

jämväl i hithörande fall kan hava bestämts genom finmätning

eller genom polygoninätning, tillhörande vanlig mätning, koordinatberäkning

understundom även här kan förekomma.

Då mätningslinjenät utgår från triangel- eller polygonnät, synas

felgränsbestämmelser böra ifrågakomma av enahanda skäl, som ansetts

betinga sådana vid mätningar för mätningslinjenät vid finmätning. Påtagligen

måste emellertid i förevarande fall en betydande eftergift göras i

fråga om noggrannhetskravet. Med hänsyn härtill har det funnits lämpligt

att för mätningar, som här avses, allenast kräva hälvten av den

noggrannhet, som stadgats i 23 § 3 mom. 1 stycket.

Förekommer ej någon koordinatberäkning, utan mätningslinjenätet

utgår från stomlinjenät, lärer ock stadgande av felgräns under vissa förhållanden

vara berättigat. Dit kunna enligt kommissionens förmenande

107

hänföras sådana fall, då mätnings]inje redan vid mätningen erhåller

grafisk kontroll, vilka fall synas böra ur noggrarmhetssynpunkt vara

analoga med dem, då mätning äger rum av stomlinje, som ej är särskilt

normerande för linjenätets konstruktion, men vilken därvid erhåller grafisk

kontroll. Den i 27 $ 4 mom. 2 stycket för sistnämnda mätningar föreslagna

felgräns har med anledning härav ansetts böra uppställas jämväl

för nu avsedda mätningar.

31 §•

Icke heller beträffande detalj mätningen har förslaget upptagit några

närmare föreskrifter utan allenast stadgat att, vare sig berörda mätning

sker numeriskt eller grafiskt, skola till läget fullt bestämda detaljer inmätas

på det sätt, att erforderligt antal punkter bliva i förhållande till stomnät

eller mätniugslinjenät eller stödpunkter bestämda med så stor noggrannhet,

som kan tillgodogöras i avsedda eller förhandenvarande skalor, varjämte

i fråga om detaljer, som till läget icke äro fullt bestämda, stadgats, att

de skola inmätas med den noggrannhet, som ändamålet kräver och förhållandena

medgiva.

Genom frånvaron av närmare bestämmelser är själva tillvägagångssättet

valfritt. Det står alltså vederbörande öppet att verkställa mätnin

gen å matbord med diopter, distanstub eller dylikt instrument eller genom

direkt mätning. Uppmärksammas bör emellertid, att, även om den

direkta mätningen utföres på det noggranna sätt, som förekommer vid

fininätning, får mätningen likväl icke anses såsom sådan. Även vad angår

inmätning av icke fullt bestämda detaljer är valfrihet lämnad, och kan

den alltså utföras med användning av kompass eller korstavla, som är

brukligt företrädesvis vid inmätning av graderingsskillnader i skogsmark,

eller på annat vanligt sätt eller på sätt, som framdeles kan komma till

.användning och visa sig ändamålsenligt.

Bestämmelserna i 31 § 2 mom. om inmätning av ägogräns äro i

realiteten desamma, som återfinnas i 24 § 1 mom., och hänvisas härvid

till de motiv, som därvid anförts.

I tidigare förslag hava ej funnits upptagna några bestämmelser

angående felgränser vid grafisk detalj mätning. Kommissionen har ej

heller ansett nödigt att i princip fastslå dylika vid nu förevarande detalj

mätning. Då emellertid förslaget i fråga åsyftar att skapa nya normer

för ägogränsers inmätande, ägnade att förläna större noggrannhet åt dessa

mätningar än tillförne, har det synts kommissionen, som om det icke

borde möta några betänkligheter att i fråga om den detalj mätning vid

vanlig mätning, som har till syfte inmätning av befintliga ägogränser

108

eller till läget fullt bestämda punkter i dylik gräns, göra undantag från

omförmälda principståndpunkt. Detta synes så mycket mindre böra möta

hinder, som, på sätt ovan antytts och av den tidigare motiveringen till

förslaget i övrigt framgår, särskild omsorg ansetts böra ägnas bestämmandet

av ägogränsers läge och föranleda numerisk inmätning av desamma

även i sådana fall, då den övriga detalj mätningen är grafisk.

Den felgräns, som med anledning härav ansetts böra upptagas,

synes kommissionen naturligen skola ställas i relation till den, som i 24

§ upptagits för inmätning av ägogräns vid numerisk mätning, och avvägas

med hänsyn till de mindre noggrannhetskrav, som givetvis måste

här uppställas.

3 KAP.

Om höjdmätning.

I nu gällande lagar och författningar, som beröra höjdmätning å

förevarande område äro bestämmelser om sådan mätning ytterst knapphändiga.

Såsom förut erinrats avser nu ifrågavarande författning allenast

en reglering beträffande lantmäteriarbeten och i avseende å dessa

väsentligen sättet för arbetenas utförande.

I fråga om hithörande lantmäteriarbeten stadgar nu 38 § i 1864

års lantmäteriinstruktion: »Skall avvägning äga rum, då bör lantmätare

i meter och dess underavdelningar med noggrannhet bestämma skillnaden

i höjd mellan alla de punkter, som vederbörande uppgiver, eller, om lantmätaren

skall avgiva utlåtande i fråga om anläggning av nytt eller ändring

eller utrivning av redan anlagt vattenverk eller om vattenavtappning,

kanalbyggnad, vägs anläggning eller omläggning med mera dylikt mellan

alla de punkter, som han anser nödigt. Över avvägningen skall en för

det därmed avsedda ändamålet erforderlig beskrivning upprättas; men

om denna ensam ej kan med nödig tydlighet och bestämdhet innehålla

alla erforderliga upplysningar, då böra, likasom när det av vederbörande

eljest äskas, jämväl kartor i lämpliga skalor både i profil och plan över

avvägningen författas.»

I 57 § av 1909 års lantmäteriinstruktion stadgas, att närmare

föreskrifter angående avvägningar meddelas i särskild författning, varmed

avses den författning, som nu är å bane.

Beträffande mätningsarbeten för stad och stadsliknande samhällen

stadgar 11 § i byggnadsstadgan, att å karta över stadsplan eller särskild

109

sådan skola på lämpligt sätt angivas markens höjd- och lutningsförhållanden.

Då det tillkommer lantmätare att genom avvägningar bestämma

höjdskillnader, avgiva yttranden i fråga om anläggning eller utrivning

av vattenverk och handlägga förrättningar angående vattenavledningar

med mera dylikt samt de för utförande av mätningsarbeten i stad tillsatta

personer vid upprättande av kartor för stadsplaner, vid dessa pla

ners

utstakande å marken och städernas bebyggande utföra en mångfald

avvägningar och höj dbestämningar, synes det erforderligt, att en mätningsförordning,

som avser de arbeten, vilka av nu nämnda förrättningsinän

utföras, jämväl innehåller bestämmelser rörande mätning i vertikalplanet,

höjdmätning.

Härvid framstår för kommissionen som ett viktigt allmänt intresse,

att enhetlighet, så långt görligt är, vinnes, vilket syfte med hänsyn till

hithörande mätningars vitt skilda natur och olika ändamål torde kunna

uppnås allenast om förevarande bestämmelser erhålla en mera allmängiltig

avfattning. Vidare måste det vara av betydelse, att olika mätningar

så vitt möjligt anslutas till varandra och hänföras till ett gemen

samt

för hela riket antaget nollplan.

Med den utsträckning vattenfallsbyggnader och andra åtgärder för

vattenrättens tillgodogörande i våra dagar uppnått, förefinnes enligt kommissionens

mening ett verkligt behov av enhetliga höj dbestämningar, så

att desamma kunna, i den mån så låter sig göra, hänföras till samma

utgångsplan.

Genom åren 1886—1905 på statens bekostnad av rikets allmänna

kartverk utförda precisionsavvägningar utefter landets järnvägar och

landsvägar, vilka avvägningar försiggått från gemensamt utgångsplan och

i anslutning till grannländernas motsvarande mätningar, kan en rationell

grund sägas vara lagd för hela rikets höjdmätningar.

Av rikets allmänna kartverk under senare år utförda avvägningar

hava så vitt möjligt hänförts till nämnda precisionsavvägnings utgångseller

s. k. nollplan d. v. s. havets medel vattenyta, och hava jämväl av

meteorologisk-hydrografiska anstalten utsatta s. k. peglar anslutits därtill.

Härigenom förefinnas lämpliga utgångspunkter för höjdmätningar i detalj.

32 §.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser beträffande

de förhallanden, under vilka anslutning till förutvarande avvägning må

äga rum ävensom angående utgångsplan för hithörande mätningar.

no

Kommissionen bär icke velat biträda lantmäteristyrelsens uppfatta

ning i 1916 års förslag, att anslutning t ill rikets precision savvägning skall

äga rum, så snart fixpunkt, tillhörande dylik avvägning finnes inom eller

i närheten av mätningsområdet, utan har kommissionen funnit, att sådan

anslutning hör föreskrivas endast i de fall, då den kan ske utan större

kostnad och olägenhet.

Stundom finnes emellertid ingen möjlighet för direkt anslutning till

rikets precisionsavvägning, men väl för höjdmätningens anslutande till

annan avvägning, som tidigare utförts inom eller i närheten av mätningsr

området och som anslutits till rikets precisionsavvägning. Även härigenom

vinnes anslutning- till rikets nollplan, och bör därför anslutning jämväl

på detta sätt genomföras. Hit höra framför allt av rikets allmänna

kartverk i anslutning till precisionsawägningen utförda mätningar.

Det har icke ansetts erforderligt meddela särskild föreskrift om

nyss nämnd anslutning till annan avvägning, som är ansluten till rikets

precisionsavvägning. Med den avfattning, paragrafen i fråga fått i förslaget,

måste föreskrift härom anses innesluten i bestämmelsen.

Kan ej heller dylik anslutning äga ruin, bör höjdmätningen med

användning av tillgängliga höjduppgifter åtminstone ungefärligen hänföras

till medelhavsytan. Sådana uppgifter kunna i regel hämtas från

dels tryckta topografiska och ekonomiska kartor dels ock hos vederbörande

ämbetsverk förefintliga handlingar. Då det givetvis för framtida

bedömande måste anses vara av synnerlig vikt, att i varje fall tillförlitlig

utredning vinnes angående det sätt, varpå anslutning skett, eller det

utgångsplan, som eljest använts, har det befunnits av nöden att uttryckligen

fastslå skyldighet till tydlig redogörelse härför. Denna redogörelse

kan göras antingen i det protokoll, som jämlikt 37 § skall föras vid

mätningen, eller å karta däröver eller särskild handling, om sådan anses

böra upprättas.

För uppnående av anslutning till även av andra ämbetsverk utförda

höjdmätningar har det funnits böra föreskrivas, att vid här avsedda

mätningar skola, där så lämpligen kan ske, medtagas och avvägas

sådana höjdfixpunkter, som äro bestämda av Sveriges geologiska

undersökning eller meteorologisk-hydrografiska anstalten liksom denna

anstalts peglar.

33 §.

Liksom vid planmätning erfordras understundom vid höjdmätning,

att såsom utgångspunkter och stöd för detaljmätningen vissa punkter

in

mätas med större noggrannhet än punkterna i övrigt. Detta synes exempelvis

böra vara fallet vid höjdmätning inom samhälllen, där finmätning

eljest skall äga rum eller vid avvägning av vattenfall eller dylikt. Förslaget

har med hänsyn härtill i paragrafen i fråga upptagit bestämmelser

angående utseende och markering av s. k. höjdfixpunkter.

Att härvid uttryckligen fastslå, under vilka särskilda förhållanden

dylika höjdfixpunkter skola ifrågakomma, har icke ansetts lämpligt.

Kommissionen har därför ej velat ansluta sig till lantmäteristyrelsens

förslag av 1916, varest den ifrågavarande stomhöjdmätningen gjorts beroende

av mätningsområdets utsträckning, utan har kommissionen funnit

det böra överlämnas åt vederbörande förrättningsman att avgöra, huruvida

det med höjdmätningen avsedda ändamål må anses kräva höjdfixpunkters

utläggande eller icke.

I likhet med vad angående plan vid triangel- och polygonmätning

finnes i förslaget upptaget, har jämväl här befunnits erforderligt angiva

de allmänna grunderna vid planläggning av nu antydda höjdfixpunkters

utläggande.

Förslaget utgår därifrån, att beträffande markering av höjdfixpunkter

enahanda krav å orubblighet och varaktighet höra uppställas som i

fråga om triangelpunkter i allmänhet. Det är emellertid enligt kommissionens

mening av stor vikt, att de nu ifrågavarande fixpunkterna kunna

skiljas från andra utsatta märken och särskilt sådana, som i övrigt

i förevarande förslag omförmälas. Därför må icke beträffande här

avsedda punkter användas sådant markeringssätt, som föreskrives för

triangel-, polygon- eller stödpunkter eller för gränsmärken. Kommissionen

har, för att så icke måtte ske, ansett särskild föreskrift erforderlig,

huruledes i hithörande fall markeringen må äga rum. Då härvid stadgats,

att höjdfixpunkt skall, där ej hinder möter, utmärkas med ett kors,

har denna beteckning valts med särskild hänsyn därtill, att sådan sedan

lång tid tillbaka använts vid kartverkets ävensom andra avvägningsarbeten.

Den i 2 mom. anbefallda förteckning avser att underlätta höjdfixpunktemas

återfinnande å marken och att för framtiden säkerställa

deras beräknade höjd.

34 §.

Den höjdmätning, som i detta kapitel avses, utföres allt efter den

noggrannhet, som därmed avses, genom avvägning, s. k. trigonometrisk

höjdmätning medelst teodolit eller takymeter eller ock i enklare fall ge

-

112

aom barometerhöjdmätning. I fall, då större noggrannhet erfordras, såsom

i fråga om viktigare höjdfixpunkter, skall höjdmätningen verkställas

genom finavvägning. Denna avvägning skall anordnas så, att kontroll

erhållas, på sätt i paragrafen angives, ävensom så att möjlighet till utjämning

av oundvikliga mätningsfel och beräkning av medelfel förefinnes.

Annan höjdmätning än nyss sagts bör jämväl i regel anordnas så,

att betryggande kontroll därå erhålles, exempelvis genom mätningens företagande

två gånger, helst i motsatta riktningar.

35 §.

I likhet med lantmäteristyrelsen har kommissionen funnit särskilda

felgränser erforderliga även vid vissa slag av höjdmätning. Dit är att

hänföra de fall, då med avseende å kravet på större noggrannhet finavvägning

föreskrivits. Det största tillåtna medelfelet härvid har kommissionen

lika med styrelsen i dess båda förslag upptagit till ± 10 millimeter

per kilometer. Särskilt i anledning därav att medelfelet på en

kilometers avstånd i rikets precisionsavvägning är + 4,40 millimeter, har

det befunnits lämpligt att fixera medelfelet på sätt här skett.

Jämväl i fråga om ythöjdmätning hava vissa felgränsbestämmelser

ansetts nödiga. Vid dylik mätning skola erforderligt antal punkter höjdbestämmas

vanligen med avvägningsinstrument eller tachymeter. Med

ledning av dessa punkter konstrueras härefter ni råkurvors lägen å karta,

eller ock uppsökas kurvornas lägen å marken med avvägningsinstrument

och inmätas direkt å kartan.

I lantmäteristyrelsens förslag av 1913 fanns ingen felgräns upptagen

för hithörande mätningar. Kommunaltekniska föreningens sakkunniga

framhöllo i anledning härav i sitt över sagda förslag avgivna yttrande,

att förslaget borde meddela noggrannhetsföreskrifter för nyss nämnd

avvägning. I motiverna till 1916 års förslag anmärkte styrelsen häremot,

att som ytavvägning icke utfördes på sådant sätt, att kontroll i

egentlig mening erhölles, kunde icke heller några felgränser i vanlig mening

fastställas härför. Särskilt med hänsyn till det av stadsrepresentanterna

inom kommissionen vitsordade behovet för städernas vidkommande

av föreskrifter i förevarande avseende, hava sådana emellertid upptagits

i nu ifrågavarande 35 §. Felgi''äns för punkters höj dlägen vid upprättande

av nivåkurvor har fastställts i enlighet med den i kommunaltekniska

föreningens program intagna formeln 0,5 e -j- 5 e n, där e betecknar

ekvidistansen d. v. s. höjdskillnaden mellan nivåkurvorna i meter och n

markens lutningsförhållande.

113

4 KAP.

Om kartas upprättande.

36 §.

Att bestämmelser om vilka skalor, som för olika ändamål böra användas,

meddelas, anser kommissionen nödvändigt för att därigenom bidraga

till större enhetlighet, och tydligt torde vara, att det icke finnes

utsikt att nå detta syfte utan att bestämmelserna inrymmas i förordningen.

Härför talar även kostnadssynpunkten.

På sätt synes av ordalydelsen, skola i denna paragraf intagna bestämmelser

om skala tillämpas, där ej i lag eller författning finnes annorlunda

stadgat. Såsom exempel på sådana särskilda bestämmelser må

erinras om 11 § i byggnadsstadgan för rikets städer, 2 kap. 8 § och 7

kap. 7 § lagen om fastighetsbildning i stad samt 1 § i nådiga stadgan

om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring.

Enligt 2 mom. uti förevarande paragraf äger förrättningsmannen

bestämma vilken skala, som i varje fall skall användas, och föreskrives

i samband härmed, att förrättningsmannen skall ofördröjligen underställa

frågan lantmäteristyrelsens prövning, om missnöje anmäles mot hans beslut.

För att sistberörda bestämmelse skall få någon betydelse, är det

givetvis erforderligt, att förrättningsmannen avkunnar ett beslut och att

detta bringas till vederbörandes kännedom samt att underrättelse samtidigt

meddelas om den ordning, som skall följas, därest missnöje anmäles.

Att besvär icke må ifrågakomma över lantmäterisfyrelsens beslut i

fråga om vilken skala, som skall användas, framgår av bestämmelserna

i 51 §.

Enligt 55 § i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare skall vid val av skala iakttagas, att olika skalor

icke utan särskilda skäl användas vid samma förrättning. Denna anvisning

har med hänsyn till åtskilliga bestämmelser uti denna förordning,

särskilt i fråga om finmätning samt förhållandena inom städer och stadsliknande

orter, ansetts böra utgå. Den däri framhållna synpunkten

har emellertid fortfarande sitt berättigande i fråga om vanliga jorddelning8förrättningar

och en del andra göromål, och torde detta förhållande

lämpligen böra behandlas i blivande tillämplighetsföreskrifter.

Antagandet av bestämmelserna i denna paragraf föranleda, såsom

förut erinrats, upphävande av 55 och 56 §§ i ovanberörda instruktion.

15—181607

114

37 §.

Då karta, som upprättas efter finmätning, grundas på koordinatberäknade

punkter, tillhörande triangel-, polygon- och mätningslinjenäten,

måste den, för att nämnda punkter skola kunna därå inläggas, angiva

koordinataxlarnas lägen. Detta sker enligt allmänt tillämpad praxis genom

ett å kartan utmärkt kvadratiskt rutnät med 10 centimeters sidor,

bildat genom linjer, som åro parallella med koordinataxlarna. Rutnätet

utmärkes på olika sätt, genom att de linjer, som bilda detsamma, uppdragas

helt och hållet eller genom att endast varje rutas hörn utmärkas.

Då olika sätt kunna vara lämpliga för olika fall, har valfrihet lämnats i

detta hänseende. För att kartan skall kunna utvisa rutnätets läge i

koordinatsystemet, måste å densamma angivas avståndet från koordinataxlarna

till de linjer, som bilda rutnätet.

Genom de koordinatberäknade punkterna är varje del av sådan

karta, som här avses, skarpt bestämd i avseende å sitt läge. På grund

härav kan kartan utan olägenhet uppdelas i blad av lämplig storlek, ty

erforderlig konnektering kan alltid verkställas med största noggrannhet.

Uppdelning i blad medför mycket stora fördelar i avseende på praktisk

användbarhet, förvaring o. s. v. samt är dessutom nödvändig, då kartan

upprättas i stor skala och omfattar större område. Vid valet av form

och storlek har hänsyn tagits till huvudsakligen två synpunkter. Å ena

sidan bör varje blad vara så stort som möjligt. Härigenom minskas

bladantalet, karteringen underlättas, och mindre konnekteringsarbete erfordras

vid kartans framtida användning. Å andra sidan bör kartbladet

emellertid icke vnra större än att det kan någorlunda bekvämt användas,

förvaras plant o. d. Med hänsyn till dessa omständigheter har det angivna

normalformatet ansetts lämpligt. De upptagna måtten avse ritytan.

Papperets storlek blir således något större genom erforderliga

marginaler. Fn bindande föreskrift om användande av detta format har

ansetts olämplig, då det för vissa fall torde kunna vara av vikt att få använda

även andra format. För främjande av enhetlighet bör normalformatet

användas i alla fall, då så utan olägenhet kan ske. Av samma

skäl och såsom mest praktiskt för kartbladets användning har föreskrivits,

att höjdriktningen skall vara parallell med abscissaxeln, således nordriktningen.

Avvikelse härifrån må dock i vissa fall ifrågakomma, exempelvis

då ett visst område å marken för särskilt ändamål bör inrymmas å

samma kartblad. , . '' t

De i 3 mom. intagna bestämmelser hava ansetts erforderliga för

att trygga ett riktigt utförande av det viktiga karteringsarbetet.

115

I 4 inom. avsedda kartor erfordras för att åskådliggöra, på vad sätt

triangel- och polygonpunkterna blivit bestämda.

Enligt 3 mom. skall vid kartering eller det numeriska mätningsresultatets

omsättande i karta rutnät ligga till grund för koordinatberäknade

punkters och genom dem för alla övriga detaljers inläggande å

karta. Främsta villkoret för en noggrann kartering är således, att rutnätet

blivit noggrannt uppdraget. Felgräns har därför bestämts för rutnätet

dels i avseende å en rutas sidolängd och dels i fråga om karta av

normalformat för största längd i vilken riktning som helst, den senare

för att icke tillåtna fel för varje ruta skola kunna ensidigt öka sig i en

riktning. Felgränsen avser den noggrannhet, som skall finnas vid rutnätets

utmärkande. På grund av förändringar i papperet kunna sedermera

större avvikelser uppkomma. Då noggrannhet i rutnätet är av så

stor betydelse för hela karteringen, har felgränsen gjorts ganska snäv

och förutsätter i allmänhet, att vederbörande antingen själv verkställer

upprutningen genom särskilt konstruerat mekaniskt hjälpmedel eller låter

upprutningen verkställas hos någon anstalt, som förfogar över sådant

hjälpmedel. Då dylika hjälpmedel torde bliva konstruerade för normalformat,

kommer upprutning av större yta än normalformatet sannolikt

icke att kunna verkställas med fullt samma noggrannhet i avseende på

största längd i vilken riktning som helst, varför denna felgräns inskränkts

att gälla endast för normalformatet.

Den noggrannhet, som bestämts för koordinatberäknade punkters

läge i förhållande till närmaste linje i rutnätet, torde motsvara den

skärpa, med vilken punkter kunna å karta inläggas för hand. För övriga

detaljers inläggande har det icke ansetts varken erforderligt eller

möjligt att intaga annat än en allmän bestämmelse i avseende å karteringsnoggrannheten.

38 §.

Har vid mätning, varom här är fråga, stommätningen skett numeriskt,

äro enligt kommissionens uppfattning förhållandena sådana, att i

huvudsak enahanda föreskrifter synas böra gälla som beträffande plankarta

vid finmätning. Kommissionen har förty föreslagit, att samma

föreskrifter, såvitt fråga är om stadgandena i 37 § 1, 3 och 4 mom.,

skola i tillämpliga delar gälla.

Med hänsyn till angelägenheten av att särskilt vid jorddelningsförrättningar

bereda överskådlighet och även betryggande säkerhet i arbetet,

har kommissionen i fråga om karta vid vanlig mätning icke an

-

116

Bett sig höra för något fall fordra kartans upprättande i blad. Har numerisk

stommätning skett, torde dock förhållandena ofta vara sådana,

att bladindelning lämpligen bör ifrågakomma.

Det har synts kommissionen av vikt, att i de fall, då bladindelning

ansetts böra äga rum, vad i 37 § föreskrivits om form och normalformat,

så långt ske kan, vinner tillämpning. Såväl praktiska hänsyn som

betydelsen av enhetliga föreskrifter i ämnet tala härför.

I 2 mom. upptagas särskilda föreskrifter i avseende å kartors upprättande

i sådana fall, då stomlinjemätning förekommit. Stomlinjenätet

skall inläggas å nätkarta, varefter mätningslinjer och inmätta detaljer

insättas antingen å denna karta eller å karta i blad. Kommissionen har

ej funnit erforderligt att på sätt lantmäteristyrelsen 1913 ifrågasatt,

föreslå bestämmelse, under vilka förhållanden nätkarta må användas som

konceptkarta, utan har kommissionen ansett det böra överlämnas till vederbörandes

gottfinnande att efter omständigheterna i det särskilda fallet

avgöra, huru vid här avsedd kartas upprättande må tillgå. Kommissionen

har ej heller i likhet med lantmäteristyrelsen i 1916 års förslag

upptagit föreskrift om storlek å karta, som ej upprättas i blad,

enär frågan härom synts böra regleras i styrelsens verkställighetsföreskrifter.

Emellertid har jämväl för fall, då karta i blad här användes,

ansetts nödigt stadga, att föreskrifterna i 37 § om form och normalformat

böra vinna efterföljd.

Redan i den allmänna motiveringen har framhållits vikten av, att

ägogränser inmätas med direkta mått i förhållande till stomnät, mätningslinjenät

eller stödpunkter och att de mått, som vid mätningen erhållas,

antecknas å karta eller särskild mätskiss. I anslutning härtill och till

vad i motiverna beträffande 28 § om stödpunkter upptagits, meddelas i

3 mom. närmare föreskrifter i fråga om vad vid nu avsedda måtts antecknande

å karta eller skiss skall iakttagas, varjämte stadgas förpliktelse

för vederbörande att till framtida upplysning angiva stödpunkterna

å kartan eller skissen.

För att inskärpa betydelsen av noggrannhet vid konstruktion av

karta, som här avses, har det synts nödvändigt i paragrafen i fråga intaga

uttrycklig bestämmelse härom. Att fixera noggrannhetskravet tydligare

än som skett genom hänvisning till 37 § 5 mom. lärer däremot

vara varken av förhållandena påkallat eller ens låta sig göra.

39 §.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 utgick därifrån, att vid höjdmätning

karta i plan och profil i regel skulle upprättas. Förslaget av

117

1916 förutsatte att, om stomhöjdmätning avsåge område av större omfattning,

samma mätning borde utmärkas å karta. Båda förslagen upptogo

särskilda föreskrifter i avseende å profilkartor.

Såsom i det föregående erinrats, har det synts kommissionen av

nöden, att de bestämmelser angående höjdmätning, som i förevarande

förslag upptoges, erhölle en med hänsyn till hithörande mätningars skilda

art och syfte så allmän avfattning som möjligt. Enligt kommissionens

förmenande böra enahanda synpunkter vinna beaktande i fråga om kartor

vid dylika mätningar. Att föreslå vissa bestämmelser härom, som

kunna tillämpas beträffande alla de skiftande former, vari höjdmätningar

framträda, måste innebära avsevärda svårigheter. Då emellertid de

grunder, som gälla för kartor vid planmätning, i det stora hela kunna

vinna tillämpning jämväl för kartor vid höjdmätning, har det synts kommissionen

tillfyllest föreskriva, att i avseende å sistnämnda kartor skall, i

den mån så lämpligen låter sig göra, gälla vad beträffande karta vid planmätning

finnes stadgat i 36—38 §§.

5 KAP.

Om arealuträkning.

40 §.

Arealuträkning avser att så noggrannt som möjligt bestämma arealen

av såväl helt mätningsområde som därinom belägna fastigheter och

därtill hörande ägofigurer. Uträkningen sker antingen genom koordinater,

å marken mätta eller å kartan tagna mått eller ock rent grafiskt

genom mätning av den å kartan återgivna ytan medelst särskilt ytmätningsinstrument

såsom planimeter, kärra, pollet eller dylikt.

Från äldre författningar må anmärkas följande hithörande stadganden:

I

1766 års lantmäteriförordning föreskrevs: »Alla arealuträkningar

böra ske genom de oordentliga figurernas fördelande i trianglar och deras

geometriska beräknande efter skalan, men om lantmätaren vill därtill

nyttja pollet, bör den vara noga delad och ofta jämföras med skalan att

iakttaga skillnaden».

Enahanda föreskrift återfinnes i förordningen om lantmäteriet i

riket av 1783.

118

1827 års instruktion innehöll härutinnan: »Geometriska kartors uträkning

hör helst ske genom kartans indelning i kvadrater eller trianglar,

men om så kallad glaspollet, särdeles för smärre figurer, skulle nyttjas,

måste ändock ägornas summerade innehåll genom kvadraters eller trianglars

uppdragande och uträknande efter kartans alnmått bestämmas

och kontrolleras, så att fullkomlig säkerhet om ägornas rätta och verkliga

innehåll må vinnas».

1864 års instruktion har icke bibehållit de i tidigare författningar

upptagna föreskrifterna om kvadratiska eller triangulära nät å karta,

utan allenast stadgat, att uträkning av kartor finge ske, efter som lantmätaren

funne tjänligast, dock med villkor, att innehållet av de å karta

upptagna flera eller färre ägofigurerna lämpligen skulle sammanläggas

och överräknas till kontroll därå, att varje ägofigur vore rätt uträknad,

så att alla ägofigurerna innehölle tillsammans lika mycket som hela kartfiguren.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1913 och 1916 åsyfta att fastslå,

att arealuträkningen i allmänhet skall fortgå från ett större område till

ett mindre. Sålunda bör i regel i första hand utrönas arealen av hela

mätningsområdet, därefter arealen av s. k. kontrollgrupper och slutligen

arealen av de särskilda detaljområdena. Med kontrollgrupper menas därvid

kartområdets indelning i sådana figurområden, som med hänsyn till

storlek och form lämpa sig för säker arealuträkning.

Styrelsen har i sina förslag återupptagit tanken på det kvadratiska

rutnätets anbringande å alla kartor och att kartas arealuträkning, där så

ske kan, bör försiggå under kontroll av dess rutnät. Sålunda innehåller

1916 års förslag, att såsom kontrollgrupp företrädesvis bör användas

varje särskild ruta i rutnätet.

Kommissionen har ej funnit sig höra upptaga föreskrift om viss

ordning för arealuträkningen, då det understundom kan visa sig lämpligt

att låta uträkningen av detaljernas areal föregå uträkningen av arealen

av kontrollgrupp.

Beträffande frågan om rutnäts användande såsom kontroll å arealuträkning

vill kommissionen erinra, att, såsom av det föregående inhämtas,

kommissionen ej funnit sig böra tillstyrka, att rutnät anbringas å

andra kartor än sådana, vid vilkas upprättande stommen blivit inmätt

genom triangel- eller polygonmätning.

Den nu ifrågasatta kontrollsynpunkten synes ej heller betinga rutnätets

införande å andra kartor än nyss nämnda. I regel torde sålunda

kontrollgrupper å dylika kartor kunna utväljas utan rutnät. Vidare må

anmärkas, att genom rutnätets uppdragande å kartorna i fråga en del

ägofigurer sönderstyckas i små delar, till följd varav kartorna, som merendels

redan dessförinnan äro starkt uppdelade i småfigurer, lätteligen

blivä otydliga. Då rutnätets linjer icke motsvara några å marken befintliga

föremål eller gränser, förryckes genom dess tillvaro esomoftast

kartans åskådlighet. Skola de uppdragna rutorna kunna tjäna som

kontrollgrupper för areal uträkningen, är uppenbart, att varje ägofigursdel,

som uppstår genom rutlinjes uppdragande, måste särskilt numreras

såsom en självständig ägofigur och såsom sådan uträknas och beskrivas.

Ty om så icke sker, finnes ingen giltig grund för en föreskrift om rutans

användande såsom kontrollgrupp.

Kommissionen vill ingalunda förneka att, därest numrering och uträkning

av varje sådan ägofigursdel äger rum, betryggande säkerhet beträffande

uträkningen av samtliga inom en ruta så begränsade ägofigurer

skulle erhållas, men anser sig böra framhålla, att dylik användning av

ruta som kontrollgrupp är fördelaktig endast beträffande sådana delar av

kartfiguren, som upptaga hel ruta. I de fall, då kartfiguren upptager

endast del av ruta, föreligger endast obetydlig fördel av ruta för kontroll

av arealuträkningen.

Härtill kommer, att numreringen av varje genom rutlinje sönderdelad

ägofigursdel såsom särskild ägofigur i högst avsevärd grad ökar

antalet ägofigurer å kartan. Föranstaltade undersökningar härutinnan

hava sålunda påvisat en ökning i figurantalet av mera än 30 %. Då beräkningen

av arvodet för lantmäteriförrättningar till stor del grundar sig

på antalet ägofigurer, skulle genom en sådan ökning i ägofigursantalet

kostnaderna för lantmäteriförrättningama i väsentlig mån ökas utan att

däremot svarande fördelar kunna påvisas. Då dessa kostnader särskilt

vid mindre förrättningar redan nu äro betungande, och sist berörda slag

av förrättningar alltmer ökas, synas redan av denna grund avsevärda

betänkligheter möta för rutnätets införande beträffande kartor, varom här

är fråga.

Då rutnät av andra skäl ansetts behövligt å kartor, som upprättats

vid numerisk stommätning, har kommissionen utgått därifrån att, om sådant

rutnät helt uppdrages, särskild numrering å karta eller kartblad icke

skall äga rum av sådana ägofigursdelar, som tillkomma genom uppdragning

av rutnätet. Sådan särskild numrering må enligt kommissionens

mening endast ifrågakomma vid kartbladens ytterlinjer, då kartan indelats

i blad. Bestämmelse i nu angivna hänseende har emellertid efter kommissionens

uppfattning ej sin rätta plats i mätningsförordningen utan i

lantmäteritaxan.

i Inom arealuträkningen skiljes mellan numerisk arealuträkning, som

120

sker ur givna mått eller koordinater, och annan arealuträkning, som benämnes

grafisk.

Vid sistnämnda arealuträkning, vilken är den vanligast förekommande,

måste de resultat, som vid de särskilda beräkningarna av kontrollgrupper

och däri ingående ägofigurer erhållas, naturligen överensstämma

så, att kontrollgruppens beräknade areal inom vissa felgränser

blir bestämmande för summan av de därinom belägna ägofigurernas

arealer.

Därest såväl kontrollgrupp som de särskilda ägofigurerna därinom

uträknats numeriskt, bar det ej ansetts nödigt låta kontrollgruppens areal

vara bestämmande för summan av ägofigurernas areal, utan kan därvid

resultatet av de särskilda ägofigurernas uträkning få gälla. Den obetydliga

skillnad, som kan ifrågakomma, därest räkningarna äro rätt utförda,

saknar i allmänhet varje praktisk betydelse. Utjämningen därav skulle

för övrigt ofta förorsaka tidsödande arbete med ytterligare jämkningar i

de redan felfördelade måtten eller koordinaterna.

Sker uträkning av en och samma figur eller av kontrollgrupp såväl

numeriskt som grafiskt, skall resultatet av den numeriska uträkningen

vara bestämmande. Den grafiska uträkningen avser i så fall allenast att

utgöra kontroll på, att grövre fel ej insmugit sig i räkningen eller att

ingen ägofigur blivit överhoppad.

Lantmäteristyrelsen har i sitt förslag av 1916 ifrågasatt, att varje

arealuträkning skulle utföras två gånger. Kommissionen har ej funnit erforderligt

föreslå detta beträffande numerisk arealuträkning.

I fråga om grafisk uträkning av kontrollgrupp eller särskild del

därav utgår föreliggande förslag därifrån, att varje sådan uträkning skall

utföras minst två gånger och bör därvid tillses att, om samma instrument

användes, uträkningarna om möjligt utföras med olika uppställning därav

i förhållande till ägofiguren i fråga. Vid all sådan uträkning bör därjämte

iakttagas, att de för handen varande förhållandena utnyttjas så

gynnsamt som möjligt, och må vid beräkningen av det resultat, som

av de olika mätningarna framgått, bedömas värdet av varje särskild uträkning.

Därest dessa resultat icke visa fullgod överensstämmelse, bör

uträkningen upprepas flera gånger och från skilda utgångslägen, varefter

medeltalet beräknas, för så vitt ej särskilda förhållanden betinga annat

tillvägagångssätt än tagandet av det aritmetiska mediet mellan de gjorda

uträkningarna. Sålunda kunna, då flera instrument användas, dessa vara

av olika noggrannhet och i fråga om samma instrument en uppställning

medföra mindre gott resultat än en annan.

På grund av den olika vikt, som sålunda måste läggas å de sär

-

121

»kilda uträkningarna, bör resultatet exempelvis bestämmas genom att beräkna

lämpligt medeltal mellan de olika uträkningarna.

Det är jämväl tydligt, att vid grafisk uträkning det slutliga resultatet

av kontrollgrupps eller ägofigurs areal, sådant det framgår ur det

tagna medeltalet, därjämte bör avrundas så, att detsamma uttryekes i så

många decimaler av hektar, som med hänsyn till den använda skalan,

avsedd noggrannhet och övriga föreliggande förhållanden böra eller kunna

medtagas för att vara tillförlitliga eller äga värde.

Sedan arealerna för de särskilda delarna av kontrollgrupp sålunda

grafiskt uträknats, återstår eu ytterligare procedur i den grafiska arealr

uträkningen nämligen att genom utjämning bringa summan av delarnas

arealer i överensstämmelse med kontrollgruppens areal.

Då vid numerisk arealuträkning, på sätt förut framhållits, felfördelning

av mått och koordinater oftast skett i samband med själva mätningen,

och arealuträkningen i hithörande fall väsentligen har karaktären

av ett aritmetiskt förfarande, synes i avseende å dylik uträkning någon

föreskrift angående felgräns ej erfordras.

Beträffande grafisk arealuträkning har i förslaget upptagits felgräns

allenast för så vitt fråga är om skillnaden mellan två bestämningar av

kontrollgrupp eller del därav. Berörda felgräns har fastslagits väsentligen

med hänsyn till den erfarenhet, som samlats vid omfattande försök

med olika grafiska hjälpmedel för arealuträkning vid lantmäteriundervisningen

härstädes. Felgränsen kan måhända sägas vara något snävt avvägd,

men detta föranleder inga egentliga betänkligheter, enär, om den

föreskrivna överensstämmelsen ej varder uppnådd, en ny uträkning med

lätthet kan företagas, vilken i fråga om besvär och kostnad icke är jämförlig

med den ommätning på marken, som vanligen måste följa, när

andra felgränser överskridas.

Skillnaden mellan två likvärdiga grafiska arealuträkningar med samma

instrument betingas av en del tillfälliga orsaker, såsom osäkerhet i

instrumentets förande, papperets ojämnheter m. m. Felgränsen i detta

fall bör därför vara proportionell mot figurens periferi d. v. s. tillnärmelsevis

proportionell mot kvadratroten ur figurens areal, således f — kt \^a, där

a är figurens areal i kvadratmeter verkligt mått å kartan, f felgränseii

i samma mått och kt konstant. __

Då man inför måtten i terrängen, så är F = kt S V A, där F och

Å äro felgränserna och arealen i terrängmått (kvadratmeter) och 1:S

kartans skala.

Den överensstämmelse, som bör fordras mellan å ena sidan konL

4.6—lStsoT

122

trollgruppen och å den andra summan av de särskilda delar eller ägofigurer,

varav kontrollgrupp består, är naturligtvis beroende av såväl arealen

som det antal delar eller ägofigurer, som ingå i kontrollgruppen.

En mindre areal eller ett färre antal delar bör medgiva större överensstämmelse

än om arealen är större eller antalet är högre.

Då arealen för såväl kontrollgrupp som de! därav bestämts som

medeltal under iakttagande av felgräns, innan jämförelse kommer till

stånd mellan kontrollgruppens areal och summan av däri ingående delars

arealer, har kommissionen icke ansett felgräns i sistnämnda hänseende

oundgängligen nödvändig. Givetvis ligger det dock vikt uppå, ätt kontrollgrupperna

väljas på lämpligt sätt såväl med hänsyn till arealen som

till antalet ingående delar.

41 §.

För att erhålla nödig kontroll å arealuträkning och underlätta övervakandet

av de därvid utförda arealberäkningarnas riktighet har det ansetts

nödigt föreskriva förandet av särskild längd. I denna skall antecknas

resultatet av varje räkning, det medeltal, som beräknats framgå ur

de olika räkningarna, och den utjämning, som slutligen ägt rum.

I sagda längd skola omförmälda uppgifter redovisas såväl för kontrollgrupp

som för varje särskilt uträknad del därav eller ägofigur.

Närmare föreskrifter angående nu avsedda längds förande torde

böra meddelas av lantmäteristyrelsen i samband med övriga verkställighetsföreskrifter,

vartill förevarande förordning anses föranleda.

6 KAP.

Om utstakning och utmärkande av ägogräns.

Vad angår ägogräns byar emellan återfinnas bestämmelser om gränsmärkenas

beskaffenhet och de regler, som böra följas för rätta gränsens

utfinnande, i 12 kap. jordabalken, medan i 13 kap. av samma balk föreskrives,

huru vid gränsmärkens utsättande bör förfaras, när gränsen är

ostridig. - i

I 12 kap. 1 § jordabalken stadgas: XRå och rör byar emellan skola

läggas med fem stenar, fyra utan och en hjärtsten mitt uti. Den bör

vara halvannan aln ovan jord och en aln i jord, de andra tre, kvarter,

alla med sten under och kringskolade. De böra vara mer än mans börda

123

och med sina kanter visa strecket, dädan rågången kommer och dit han

skall gå. Ej må rågång skjuta in på hjärtstenen genom öppen gavel

utan på dess kant över en av de stenar, som utom ligga, dädan stavleden

(rågången) kommer. Under hjärtstenen lägges eu stadig häll, däri

hugges samma väderstreck, som hjärtstenen visar, antingen leden går

rätt fram eller i knä. Finnes ej häll, då må stenbro i stället läggas,

som rätta leden visar. Är marken sidländ, då lägges stenhäll på lave

av trä. Sättes rör på berg, varder väderstrecket däri hugget.»

2 § samma balk föreskriver bland annat: »Vid vart femstenarör

bör en utliggare sättas strax därhos, där leden går ut, och högst tio

alnar därifrån, och därefter visare eller ledare till nästa femstenarör,

var visare ej längre från annan, än rop dem emellan höres.»

Genom lag den 5 juni 1917 om ändrad lydelse av 52 och 104 §§

skiftesstadgan har förordnats, att 12 kap. 1 och 2 §§ jordabalken skola

upphöra att gälla, då nämnda lag enligt Konungens bestämmande träder

i kraft.

Är ägogräns byar emellan ej bestämd, efter ty i 12 kap. 1 och 2

§§ jordabalken sägs eller genom dom fastställd, finnes dock i allmänhet

mellan byarna en känd gränslinje, denna må nu vara angiven genom

rågator i skogen, stängsel eller diken eller rent naturliga märken, som i

12 kap. 3 § nämnda balk omförmälas såsom berg, åar, sjöar och sund.

I Kungl. stadgan om skiftesverket i riket förefinnas vissa bestämmelser,

som röra ifrågavarande ämne. Sålunda stadgas i 48 §: »Förena

sig delägare om förut icke fastställd eller eljest icke behörigen bestämd

rågång; då skall lantmätaren den antagna rågången för delägarna utstaka

och, om de den sedan godkänna, delägarnas jämte gode männens underskrift

å föreningen taga. Sedan stånde rågången fast, varde ordentligen upphuggen

eller rörlagd, samt karta med beskrivning däröver upprättad, där

sådan förut icke finnes.»

52 § i samma stadga innehåller: »Rågångs- och rösebeskrivning bör

upptaga råstenarnas beskaffenhet, om de äro femstenarör eller visare.

Äro de förfallne eller oduglige men å ömse sidor för laga skillnad erkände,

bör lantmätaren, innan han slutar förrättningen, i vederbörandes

och gode männens närvaro dem, efter vad lag stadgar, förbättra eller

utsätta nya rör med visare emellan. I beskrivningen skall jämväl noga

antecknas råstenarnas visning, läge och avstånd ifrån omkringliggande

fasta märken, såsom berg, jordfasta stenar, dälder, vatten, vägar och

broar samt annat sådant, som till råställets utmärkande tjänar. Äro

fasta märken av gammalt för laga skillnad erkände, varde ock de noga

beskrivna samt med utliggare på högst sextio fots avstånd försedde, där

124

sådane förut icke finnas. Går rågång, byar och hemman emellan, genom

skogsmark, då skola rågator till sex fots bredd upphuggas och ända igenom

med visare på högst ett tusen fots avstånd från varandra utmärkas.

I gränser emellan härader och län böra rör göras så stora, att de kunna

från byarör åtskiljas.»

Genom lag den 5 juni 1917, som skall träda i kraft den dag, Konungen

bestämmer, bär förordnats, att sistnämnda paragraf skall hava

följande lydelse:

»Rågångsbeskrivning bör upptaga gränsmärkenas beskaffenhet. Äro

de förfallna eller odugliga, men å ömse sidor för laga skillnad erkända,

bör lantmätaren, innan han slutar förrättningen, i vederbörandes och gode

männens närvaro, iståndsätta dem eller utsätta nya. I beskrivningen

skall jämväl noga antecknas gränsmärkes läge och avstånd från omkringliggande

fasta märken, såsom berg, jordfasta stenar, dälder, vatten, vägar

och broar samt annat sådant, som till gränspunktens bestämmande tjänar.

Äro fasta märken av gammalt för laga skillnad erkända, varde ock de

noga beskrivna.

Föreskrifter, huru gränsmärken skola vara beskaffade och ägogränser

utmärkas, meddelas av Konungen.»

I 104 § av skiftesstadgan föreskrives följande: »När skiftet å kartan

är fullbordat och alla skifteshandlingarna renskrivna, skall skiftesmannen,

efter förut lämnad underrättelse om dagen, i gode männens och delägarnes

närvaro, å marken enligt kartans visning utstaka den varje delägare

tillfallne ägolott och skillnaden lotterne emellan rörlägga med tjänliga

råstenar i ändan av varje linje och i alla krökningar samt vidare

dem emellan med mindre stenar eller stadiga träpålar, uti inrösningsjorden

på varje tvåhundrade fot och i avrösningsjorden på varje sexhundrade

fot och då skillnadslinjerna äro kortare, på närmare avstånd,

så att uti inrösningsjorden en och i avrösningsjorden två må finnas i

varje linje. I skog skola därjämte skillnadslinjerna till fyra eller sex

fots bredd upphuggas, dock icke förrän skiftet fastställt blivit, så vida

icke delägarne enhälligt det begära. Äro utlagda skogsskiften av så inskränkt

vidd eller hava det läge och sådan utsträckning, att skiljelinjernas

upphuggning skulle för delägarne medföra skada och förlust, då må

desse linjer genom utstening och bleckning å träden i stället utmärkas.

Hava byar eller enstaka hemman, som i utägor varit samfälliga, genom

laga skifte blivit från varandra skilde, varde skifteslinjerna, sedan skiftet

vunnit fastställelse, dem emellan rörlagda, som i 52 §, rörande rågångar

skifteslag emellan, sagt är.»

Genom ovanberörda lag, som skall träda i kraft den dag, Konungen

bestämmer, hnr förordnats, att denna paragraf skall hava följande lydelse:

»När

skiftet ä kartan är fullbordat och alla skifteshandlingarna renskrivna,

skall skiftesmannen, efter förut lämnad underrättelse om dagen,

i gode männens och delägarnas närvaro, å marken enligt kartans visning

utstaka den varje delägare tillfallna ägolott och utmärka gränserna mellan

lotterna på sätt särskilt är stadgat ävensom häröver upprätta fullständig

och noggrann beskrivning, i enlighet med vad i 52 § sägs.»

17 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

den 27 juni 1896 stadgar: »Lantmätaren åligge att å marken utstaka

och rörlägga skillnads!injerna, på sätt i 104 § av skiftesstadgan

föreskrives om skillnadslinjer vid laga skifte, ävensom att häröver upprätta

fullständig och noggrann beskrivning i enlighet med vad i 52 § av

skiftesstadgan sägs om rågångs- och resebeskrivning.»

Genom lag den 5 juni 1917, som träder i kraft den dag, Konungen

bestämmer, har förordnats, att denna paragraf skall hava följande lydelse:

»Lantmätaren åligge att å marken utstaka de genom styckningen tillkomna

gränserna samt utmärka dem på sätt särskilt är stadgat ävensom

att häröver upprätta fullständig och noggrann beskrivning i enlighet med

vad i 52 § av skiftesstadgan sägs om rågångsbeskrivning.»

I sitt den 9 oktober 1909 avgivna förslag till jordabalk m. m. uttalar

lagberedningen den uppfattningen, att frågan om gränsmärkenas

beskaffenhet — 12 kap. 1 och 2 §§ — borde lämpligen upptagas i

skifteslagstiftningen, i den mån stadganden därom ej kunde meddelas i

administrativ ordning, varjämte lagberedningen hölle före, att sedan lagstiftningen

om skiftesväsendet överflyttat befattningen med gränsmärkenas

utsättande från domaien till lantmätare, 13 kap. kunde såsom föråldrat

alldeles utgå.

I sitt den 28 juli 1911 avgivna betänkande med förslag till lag

om skifte av jord m. in. har skiftesstadgekommittén anslutit sig till den

av lagberedningen uttalade meningen beträffande markering av ägogränser

i så måtto, att kommittén i fråga om rågångars utmärkande föreslagit

vissa allmänna stadganden, avseende att medföra större garanti för ett

tydligt och varaktigt markerande av viktiga punkter m. m., men i övrigt

ansett, att närmare föreskrifter om råmärkens beskaffenhet och rågångars

utmärkande borde meddelas i administrativ väg av Konungen. Sålunda

föreslår kommittén i 77 § av sitt förslag följande bestämmelser: »Sedan

rågångarna blivit bestämda, skola de rörläggas samt, där så erfordras,

till läge och sträckning å marken i övrigt utmärkas. Rörläggningen skall

ske på det sätt, att i rågångs ändpunkter och brytningspunkter samt mel

-

126

lan dessa i erforderligt antal anbringas märken av sten eller annat varaktigt

märke, inrättade på sådant sätt, att deras egenskap av råmärken

lätt urskiljes. I skogsmark skola rågångarna tillika upphuggas till erforderlig

bredd eller, där sådant prövas lämpligare, på varaktigt sätt

utmärkas å de närmast rågången växande träden. Råskillnad i vatten

skall utmärkas genom att å den vattentäckta grunden, å stränderna eller

å holmar och skär anbringa erforderligt antal märken av förenämnda

beskaffenhet med angivande i protokollet av deras avstånd och syftning

i förhållande till rågången.»

1 78 § av förslaget stadgas, att närmare föreskrifter, huru råmärken

skola vara beskaffade och rågångar utmärkas, meddelas av Konungen

och i 79 § av detsamma, att vad som stadgas om rågångar skall i tilllämpliga

delar gälla jämväl skillnadslinjer mellan områden, som utbrutits

genom skifte, klyvning, styckning eller avsöndring.

Då, såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, skiftesstadgans

bestämmelser, i 5 kap. om rågångar enligt numera gängse uppfattning

ej äro tillämpliga på tomtgränser, och förty särskilda föreskrifter

härom ansetts böra upptagas i lagen om fastighetsbildning i stad, må i

detta sammanhang erinras om vissa hithörande bestämmelser däri.

2 kap. 9 § stadgar: »Tomtgräns skall på tydligt och varaktigt sätt

utmärkas å marken; dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning,

där gräns är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom

byggnadslinje, stängsel eller dylikt, ej heller där tomtgräns är överbyggd

eller av annan anledning icke åtkomlig.»

Angående sättet för utmärkande av tomtgräns finnas inga föreskrifter

här meddelade. Att döma av förarbetena synes man hava utgått

från, att sådana föreskrifter skola komma till stånd i samband med

den förordning, varom nu är fråga.

Förevarande bestämmelse lärer, tolkad strängt efter ordalydelsen,

giva stöd åt den uppfattningen, att tomtgräns alltid skall utmärkas, där

varaktig markering ej förut finnes och sådan markering låter sig utföra.

Då av förarbetena till lagstiftningen i fråga synes framgå, att en dylik

tolkning ej varit avsedd, må från desamma här antecknas följande.

1911 års fastighetsregisterkommitté föreslog i sitt lagförslag om bland

annat tomtmätning i fråga om förut fastställd, tydligt utmärkt tomtgräns,

som av samtliga närvarande sakägare förklarades ostridig, att vidare åtgärd

i fråga om dess bestämmande ej erfordrades än att förrättningsmannen,

innan han avslutade förrättningen, skulle behörigen iståndsätta förfallna

gränsmärken samt utsätta nya, där det funnes nödigt samt beträffande

oriktigt eller otydligt å marken utmärkt tomtgräns eller ej i laga ordning

127

bestämd sådan gräns, att förrättningsmannen skulle pröva gränsens rätta

sträckning samt giva beslut härom och i överensstämmelse därmed utrriärka,

gränsen å marken. 1916 års kommissions förslag innehöll allenast,

att tomtgräns skulle, där så ske kunde, utmärkas å marken (12 kap. 9 §).

Mot denna föreskrift anmärkte lagrådet vid förslagets granskning, att

densamma torde i viss mån kunna inskränkas. Om vid förrättningen

gränsen vore på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, såsom genom

byggnad, stenmur eller dylikt, torde något vidare utmärkande å marken

icke behöva ifrågakomma.

Då ifrågavarande kapitel (12 kap.) i Kungl. Maj:ts nådiga proposition

till 1917 års riksdag uppgives vara omarbetat i enlighet med lagrådets

hemställan, synes fog förefinnas för det antagandet, att en sträng

bokstavstolkning av förevarande bestämmelse ej varit åsyftad. Det lärer

med hänsyn härtill kunna antagas, att, om utmärkande av tomtgräns

möter praktiska svårigheter, sådant utmärkande ej må anses under alla

förhållanden nödigt. I protokollet angående förrättningen synes dock

böra intagas, att dylikt utmärkande ej skett ävensom de skäl, som ansetts

betinga detta.

I 5 kap. 12 § i lagen om fastighetsbildning i stad föreskrives rörande

avstyckning: »Förrättningsmannen skall å marken utstaka samt

tydligt och varaktigt utmärka skillnadslinjerna mellan stamfastigheten

och det avstyckade området ävensom upprätta fullständig och noggrann

beskrivning över gränsen och utsatta gränsmärken. Beskrivningen tecknas

å kartan eller införes i särskild handling, allteftersom i varje fall prövas

lämpligt.»

Vid avstyckningsförrättning skola, jämlikt 5 kap. 2 § 5 stycketr

gällande föreskrifter .rörande annan lantmäteriförrättning beträffande jord

å landet än laga skifte äga motsvarande tillämpning, så vitt icke annorlunda

stadgas.

Härav torde framgå, att de föreskrifter, som nu äro i fråga, böra

vinna tillämpning i avseende å avstyckning. I tidigare förslag var detta

tydligare uttryckt genom stadgandet, att skillnadslinjerna skulle utstakas

och rörläggas, på sätt i 104 § skiftesstadgan föreskrives om skillnadslinjer

vid laga skifte. Den nu upptagna jämkningen i paragrafen har tillkommit

på förslag av 1916 års fastighetsregisterkommission, enär för utmärkande

av gränslinjer i stad ofta användes järnrör eller i sten eller

betong insatt dubb av järn eller annan metall och dylikt samt sådant

sätt, att markera gränser borde vara tillåtet. Därmed har emellertid

uppenbarligen ej varit avsett att rubba den i 2 § 5 stycket av kapitlet

uttalade principen för skiftesstadgans tillämpning i förevarande fall.

128

Såsom redan förut framhållits avser den reglering i fråga om ägogränser,

som här är å bane, icke någon civilrättslig normering med avseende

därå, utan allenast ett komplement till den för handen varande

lagliga regleringen härutinnan, väsentligen åsyftande ett fastslående av

de närmare tekniska föreskrifterna för den legala normeringens praktiska

genomförande.

Nu gällande bestämmelser om gränsmärkens beskaffenhet i 12 kap.

1 och 2 §§ jordabalken hava länge visat sig otidsenliga och i praktiken

ersatts med andra märken.

På sätt här ovan angivits, skola ock nyss nämnda bestämmelser i

12 kap. jordabalken upphöra att gälla, då Konungen härom förordnar,

vilket givetvis torde ske i samband med den nu avsedda förordningens

tillkomst. De i skiftesstadgan upptagna föreskrifterna angående utstakande

och utmärkande av ägogräns hava samtidigt med sistberörda bestämmelser

varit föremål för reglering så till vida, att i stadgan allenast fastslagits

förpliktelse för vederbörande att vidtaga berörda åtgärder, medan

regleringen angående sättet för samma åtgärders utförande ansetts hava

sin plats i förevarande förordning; och synas de i fastighetsbildningslagen

upptagna bestämmelser, som beröra ifrågavarande ämne, ävenledes

hava tillkommit under förutsättning av komplementära föreskrifter i nu

föreslagna riktning.

42 §.

I förevarande § äro upptagna bestämmelser angående utstakning

av ägogräns, varmed avses det tekniska förfarande, varigenom en i siffror,

å karta eller i handlingar angiven ägogräns utsättes å marken. Med

ägogräns menas här ej ägoslagsgräns.

1913 års förslag upptog vissa föreskrifter i fråga om utstakning,

varemot några sådana ej återfinnas i förslaget av 1916. Då utstakningen

är en mätningsåtgärd, som enligt kommissionens förmenande

måste anses av synnerlig vikt för äganderättsförhållandenas tillbörliga

klarläggande, har kommissionen funnit erforderligt att i förslaget upptaga

bestämmelser härom.

Den utstakning av ägogräns, varom sålunda är fråga, kan enligt

kommissionens uppfattning antingen avse sådan ägogräns, vars läge är

bestämt genom siffror, eller annan ägogräns.

Vad förstnämnda ägogränser vidkommer, innefattas därunder ej

blott sådana, vilkas läge är bestämt genom koordinater i förhanden varande

koordinatsystem eller mått i förhållande till stom nät, stomlinjenät,

129

mätningslinjer eller stödpunkter, utan jämväl sådana, vilkas belägenhet

med siffermått fastställts i förhållande till andra markeringar, för så vitt

dessa sistnämndas rätta läge i relation till den punkt, vars markering

med desamma åsyftas, tillförlitligen konstaterats. Utstakningen skall äga

rum med användning av berörda siffror eller, därest dessa på grund av

terrängförhållanden eller eljest ej kunna begagnas, medelst andra för

ändamålet ur sagda siffror beräknade mått.

Genom utstakning, på sätt nyss sagts, kan i regel tillfredsställande

resultat vinnas. Sådana siffermått, som förutsättas härvid, förefinnas

emellertid icke för flertalet ägogränser, utan äro dessa oftast angivna till

läget allenast genom bild å karta. Utstakningen i hithörande fall avser

att efter å kartan tagna mått angiva ägogränsen å marken. Denna form

av utstakning medför givetviä icke samma grad av trygghet som den

nyssnämnda, då dess värde betingas av kartans större eller mindre grad

av tillförlitlighet. Denna beror av åtskilliga faktorer, såsom den noggrannhet,

varmed detaljerna å kartan inmätts, kartans krympning och

övriga förändringar, som densamma undergått. Det har därför synts

erforderligt föreskriva, att i detta fall ägogränsers utstakning skall ske

under vederbörlig hänsyn till kartans krympning och beskaffenhet i övrigt

ävensom andra omständigheter, som inverka på riktigheten av kartans

visning t. ex. ägogränsens läge enligt kartan i förhållande till andra

ägogränser eller fasta märken.

Finnes ej heller sådan karta att tillgå, som i 2 mom. omförmäles,

detta må bero därpå, att dylik karta ej upprättats eller att densamma

förkommit, meddelas i 3 mom. en allmän anvisning, huruledes

förfaras skall för att utstakning av ägogräns må tillkomma under behörigt

beaktande av alla tillgängliga faktorer, som kunna bidraga till ett tillförlitligt

bestämmande av gränsens läge. Hit höra framför allt i laga

kraft vunna domar eller föreningar eller andra urkunder förefintliga upplysningar.

Utstakningens noggrannhet beror härvid väsentligen på överensstämmelsen

mellan innehållet i sagda handlingar och marken med

därå varande, i handlingarna angivna fasta märken.

Det har synts kommissionen böra i förordningen uttryckligen tillkännagivas,

att utstakningen av ägogräns skall hava avslutats, innan åtgärder

för ägogränsens utmärkande vidtagas.

Med hela den principiella ståndpunkt, kommissionen intagit, att.

söka åt inmätning av ägogränser förläna väsentligen större säkerhet och

tillförlitlighet än tillförne, har kommissionen givetvis ej kunnat underlåta

att jämväl vid bestämmande av regler för utstakning av ägogränser söka

giva uttryck åt den noggrannhet, som skall uppnås vid berörda mät

17—185007

-

130

ningsåtgärd. Det har dock synts kommissionen påtagligt, att lika litet

som vid inmätning av ägogränser felgränsföreskrifter under alla förhållanden

här vore på sin plats. Endast för så vitt läget av ägogräns numeriskt

bestämts, lära fullgiltiga skäl kunna anses föreligga för uppställande

av bestämmelser angående felgränser vid utstakning. Uppenbarligen

måste vid utformandet av sagda bestämmelser skillnad göras

mellan de fall, då finmätning ägt rum, och dem, då vanlig mätning föregått,

enär självfallet under sistberörda förhållanden en väsentligen mindre

noggrannhet kan krävas. De i 24 och 31 §§ uppställda krav å noggrannhet

vid inmätning av gränspunkter hava synts kommissionen så

avvägda, att de lämpligen böra tjäna till efterföljd jämväl vid den utstakning,

som här är i fråga.

43 §.

Ägogränsers utmärkande å marken avser i första hand att tjäna

vederbörande till anvisning om, varest ägogräns framgår. För att kunna

tillgodose detta syfte erfordras, att ägogräns utmärkes såväl på ett

tydligt och åskådligt som varaktigt sätt. Man bör utan tvekan och omgång

kunna å marken återfinna ägogränsens sträckning och de märken,

som utsatts för dess angivande. Dessa märken måste därför vara av

visst, säreget slag och sådana, att de ej kunna förblandas med andra

märken. De böra, så långt detta låter sig göra, vara av enhetlig gestaltning

och försedda med visst särmärke, som kan undanröja varje tvekan

om gränsmärkets natur. Ägogränsens utmärkande måste ock ske på ett

varaktigt sätt, så att kostnader för ägogränsens återställande så mycket

som möjligt undvikas.

Av ålder har vid ägogränsers utmärkande tillämpats den principen,

att gränsmärkenas beskaffenhet betingas av ägogränsens vikt. I 12 kap.

1 och 2 §§ jordabalken stadgas sålunda om byarörs beskaffenhet, s. k.

femstenarör och i 52 § skiftesstadgan meddelas föreskrift därom, att i

gränser mellan härader och län böra rör göras så stora, att de kunna

från byarör skiljas. 104 § samma stadga föreskriver, att de vid skifte

mellan ägolotterna utstakade skillnader, skifteslinjerna, skola i ändan av

varje linje och i alla krökningar rörläggas med tjänliga råstenar samt

dem emellan med mindre stenar eller stadiga träpålar, s. k. ledare eller

visare, i inrösningsjorden på kortare inbördes avstånd än i avrösningsjorden.

Sannolikt med stöd av den frihet i fråga om val av gränsmärken,

som i sistnämnda författningsrum blivit inrymd, hava på senare

tider esomoftast använts råstenar av enklare beskaffenhet i röse eller

131

utan kringskolning, varjämte andra markeringssätt förekommit, såsom

järnrör eller dubbar i borrhål, vilka av en eller annan anledning i särskilda

fall ansetts mera lämpliga än tidigare gränsmärken.

Kommissionen håller före, att inga giltiga skid numera förefinnas

att låta ägogränsens vikt vara avgörande för gränsmärkenas beskaffenhet.

Dessas betydelse såsom bevismedel för ägogränsens rätta sträckning måste

givetvis väsentligen förminskas, om förevarande förslag vinner bifall.

Förslaget utgår nämligen därifrån, att ägogränsens inmätning, kartläggning

och utstakning äro de konstitutiva momenten i fråga om ägogränsens

sträckning. Gränsmärkena bliva med hänsyn härtill av allenast

sekundär vikt i sagda hänseende. Det finnes följaktligen ur de synpunkter,

som varit bestämmande för mätningsförordningen, ingen verklig

grund att kräva olika gränsmärken, allteftersom eu ägogräns utgör

skillnad mellan administrativa enheter eller enskilda jordenheter. Praktiskt-ekonomiska

skäl tala ock för införande av ensartat markeringssätt

beträffande samtliga ägo- eller fastighetsgränser, i den mån icke terrängförhållandena

eller de förhanden varande omständigheterna i övrigt betinga

visst markeringssätt. Vad särskilt angår frågan om märken i gräns

för administativa områden, torde hänsyn härtill icke böra tagas i detta

sammanhang.

Det har synts kommissionen vara av synnerlig vikt, att gränsmärken

kunna lätt åtskiljas från andra i förordningen upptagna märken, såsom

triangel, polygon- eller stödpunkter, så ock höjdfixpunkter. Kommissionen

anser därför en särskild beteckning för gränsmärken erforderlig och finner

kvadrat-([j)niärket lämpligt såsom sådant. Detta märke, som ej får

användas för annat ändamål, bör anbringas å varje utsatt råsten eller

omkring varje borrhål med dubb, som ej anbragts i byggnad.

Råsten är det normala gränsmärket, åtminstone å landsbygden.

Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att råsten ej alls eller icke

med fördel låter sig använda. I kärr och mossar finnes det sålunda i

regel ej möjlighet att anbringa råsten på sådant sätt, att den ej snarligen

rubbas. Här äro stadiga träpålar av för röta motståndskraftigt

träslag det rätta gränsmärket. Uti samhällen med livlig trafik kunna ej

heller i allmänhet råstenar användas, då de hindra trafiken eller lätteligen

rubbas ur sitt läge. Att anbringa råsten i åker eller äng möter

ock åtskilliga betänkligheter, då sådana esomoftast måste vara till hinders

vid jordens brukande och utsatt för rubbning därvid. För dylika

fall pläga vanligtvis glaserade tegelrör användas, nedsatta under plogdjup.

Gränsmärkena behöva här i regel först senare återfinnas, såsom

i samband med framtida gränsregleringar.

132

I likhet med lantmäteristyrelsen i dess båda förslag har kommissionen

ansett en viss normaltyp av sten eller betong böra uppställas för

ifrågavarande råstenar. Att kräva dess användning under alla förhållanden

har dock synts alltför strängt. Särskilt i avlägsna bygder skulle

en sådan föreskrift visa sig betungande. Då jämväl i övrigt dylika råstenars

anskaffande ofta skulle medföra betydande kostnad och tidsutdräkt,

bar kommissionen ansett sig böra medgiva även stenar av annan

form och storlek, om blott av stenarnas form, nedgrävning, underlag eller

kringskolning deras beskaffenhet av råstenar påtagligt framgår.

44 §.

I 44 § upptagas de allmänna föreskrifterna för ägogränsers utmärkande

genom de i 43 § omförmälda gränsmärken.

Såsom i samband med redogörelsen för 2 kap. 9 § fastighetsbildningslagen

framhållits äro förhållandena understundom sådana, att ett

utmärkande av ägogräns kan underlåtas, såsom då tomtgräns redan förut

är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt eller då den är överbyggd

eller eljest oåtkomlig. Givetvis gäller detta ej blott i fråga om tomtgränsr

Även å landsbygden kan ett utmärkande av ägogräns ibland

ej vara erforderligt, exempelvis om ägogräns sammanfaller med å marken

befintligt, varaktigt stängsel av sten eller med stranden av sjö

eller vattendrag. Kommissionen håller emellertid före, att en reglering,

om och * i vad mån utmärkande av ägogräns må underlåtas, ej kan ske

i den ordning, som nu är före, varigenom, allenast avses att fastslå normerna

beträffande sättet för ägogränsers utmärkande.

Förslaget har bibehållit den av ålder gällande principen för gränsmärkens

anbringande i ägogräns så till vida, att gränsmärken i regel

ansetts böra utsättas ej blott i ägogränsens ändpunkter utan även i

själva gränslinjen dels såsom utliggare för ändpunkters återfinnande och

angivande av gränslinjens riktning dels ock såsom visare eller ledare till

upplysning om gränslinjens sträckning mellan ändpunkterna.

I paragrafen skiljes mellan ägogräns, som bildar en rät linje, och

krokig ägogräns.

Vad först vidkommer sådan ägogräns, som är rät, har förslaget

gjort skyldigheten att utsätta gränsmärken annorstädes än i ändpunkterna

beroende därav, att avståndet mellan dessa punkter ej understiger

100 meter eller att i samhälle med sammanträngd befolkning eller där

större byggnadsverksamhet är att förvänta gränspunkter ej bestämts genom

siffror i förhållande till finmätt stomnät. I sistnämnda fall måste

133

nämligen koordinatbestämning av ändpunkterna i huvudsak anses tillfyllest,

och i förstnämnda fall annat utmärkande iin i ändpunkterna ej

vara av nöden.

I fråga om utliggare hade 1916 års förslag upptagit föreskrift, att

dylika borde utsättas på avstånd av 5 till 10 meter från ändpunkterna.

Då det synts kommissionen, som om detta avstånd understundom kunde

visa sig alltför snävt avvägt, har i förslaget, jämväl med stöd av 52 §

skiftesstadgan, hemställts, att berörda avstånd måtte bestämmas till högst

25 meter.

Beträffande visare eller ledare har kommissionen ej ansett sig kunna

godtaga den i skiftesstadgan upptagna grundsatsen, att i avseende å inrösningsjord

mindre avstånd mellan dessa gränsmärken bör fastställas än

i fråga om avrösningsjord. Fast hellre håller kommissionen före, att

vissa skäl tala för att i skog och utmark visarna anbringas å tätare inbördes

avstånd än i åker och tomtmark. Sålunda torde i förstnämnda

fall redan terrängens beskaffenhet med därav föranledd svårighet att

återfinna gränsen utgöra fullgiltig anledning härtill.

Då det uppenbarligen är av vikt för vinnande av det med ifrågavarande

gränsmärken avsedda syfte, att desamma anbringas å sådant

avstånd från ändpunkterna och sins emellan, att gränsens sträckning

därav tillförlitligen framgår, har det synts erforderligt fastslå ett visst

maximiavstånd, som ej utan särskilda omständigheter må överskridas.

I likhet med lantmäteristyrelsen i dess förslag av 1916 har kommissionen

funnit detta avstånd i regel böra utgöra 200 meter. Särskilt med

hänsyn till det understundom i utägomark förefintliga behovet av mindre

avstånd mellan visarna än nyss sagts har meddelats föreskrift därom, att

där gränsen går över annan mark än åker och tomtmark, visare må anbringas

på kortare avstånd, om någon sakägare det begär och förrättningsmannen

så prövar lämpligt.

Vad därefter angår ägogräns, som är krokig, utgår förslaget därifrån,

att gränsmärken vid dylik ägogräns skola utsättas, förutom i gränsens

ändpunkter, jämväl i så många punkter i gränslinjen, som erfordras

för bestämmande av gränsens huvudsakliga sträckning. Lantmäteristyrelsen

har i sitt förslag av 1916 (44 § 3 mom.) ifrågasatt, att i hithörande

fall markeringen finge verkställas i rät, eller där så erfordras,

bruten linje på lämpligt avstånd från gränslinjen och att den linje, i

vilken markeringen verkställdes, i allo skulle utmärkas som ägogräns.

Kommissionen har icke velat ansluta sig till den av styrelsen sålunda

uttalade mening, då varje markering annorstädes än i ägogräns enligt

kommissionens förmenande bör undvikas, enär sådan lätteligen verkar

134

förvillande i fråga om uppfattningen av gränsens rätta sträckning och

detta givetvis särskilt skulle bliva förhållandet, om, såsom styrelsen föreslagit,

den linje, vari markering verkställes, i allo utmärkes såsom ägogräns.

I 2 mom. upptagas närmare bestämmelser, under vilka förhållanden

de i 43 § omförmälda gränsmärkena må användas. I samhällen

med större byggnadsverksamhet skulle det uppenbarligen vara synnerligen

opraktiskt och ekonomiskt betungande att med dyrbara gränsmärken

markera sådana punkter i ägogräns, vilkas läge redan förut bestämts genom

koordinater. Det har därför synts kommissionen böra uttalas, att

lindrigare markeringssätt i dylika fall är medgiven. Träpålar under

sådana förhållanden pläga ock användas inom åtskilliga samhällen.

De närmare föreskrifter i övrigt, som ansetts böra meddelas i avseende

å användningen av de gränsmärken, varom förmäles i 43 §, överensstämma

i huvudsak med vad lant.mäteristyrelsen härutinnan föreslagit

år 1916.

Åtskilliga fall kunna förekomma, då ett utmärkande av ägogräns

genom gränsmärken i ändpunkter eller gränslinjen, på sätt i 1 mom.

föreskrives, . ej lämpligen låter sig göra. I 3 mom. finnas vissa dylika

fall upptagna. Under uttrycket »sådant utmärkande eljest på grund av

särskilda förhållanden icke anses böra ifrågakomma», äro att hänföra

exempelvis sådana fall, då ett slikt utmärkande skulle bliva onyttigt

med hänsyn till förestående byggnads- eller jordschaktningsarbeten eller

förestående upptagande av dike,

1916 års förslag hade i fråga härom upptagit följande bestämmelse

i 44 § 2 mom. »Kan gränsmärke icke anbringas i änd- eller brytningspunkt,

eller anses sådant eljest icke böra ifrågakomma, skall detsamma

sättas på lämpligt avstånd därifrån med iakttagande av att ändpunktens

eller brytningspunktens rätta läge i förhållande till den markerade

punkten angives med direkta mått, helst på sådant sätt, att kontroll

erhålles.»

Då kommissionen, såsom här ovan under paragrafen tillförne framhållits,

icke velat ansluta sig till den uppfattningen, att gränsmärken

skulle kunna anbringas annorstädes än i ägogräns, har kommissionen

icke ansett sig kunna upptaga den av styrelsen sålunda föreslagna bestämmelsen,

utan uppställt det uttryckliga kravet, att i förevarande fall

gränsmärke av nu avsedd beskaffenhet skall utsättas å annat ställe i

ägogränsen.

135

45 §.

Då det givetvis måste vara av största vikt, att det utmärkande av

ägogräns, som i förslaget ifrågasättes, icke för vederbörande medför högre

kostnader, än som av åtgärden oundgängligen betingas, har det pynts

kommissionen böra tagas under omprövning, i vad mån redan befintlig

markering må kunna godtagas. Därvid har det förefallit kommissionen, som

om det ej läte sig göra att binda detta godkännande vid det förhållande,

att vissa befintliga gränsmärken nu erkännas för laga skillnad eller att

s. 1c. fasta märken av ålder hållits för dylik skillnad. Ett sådant godkännande

skulle nämligen förutsätta en viss prövning angående vilka

märken med hänsyn till förhanden varande utredning vore att betrakta

såsom laga skillnad, vilken prövning uppenbarligen åtminstone i viss

mån måste bliva av civilrättslig innebörd. Varje föreskrift, som är ägnad

att ingripa på sakrättens område, har emellertid i förevarande sammanhang

ansetts böra sorgfälligt undvikas. För övrigt håller kommissionen

före, att icke under alla förhållanden märken, som nu erkännas såsom

laga skillnad, böra för framtiden godkännas såsom sådana. Sålunda torde

de i Skåne såsom laga skillnad understundom erkända pilträdsvallarna

näppeligen kunna anses motsvara de krav, som skäligen böra uppställas

för godtagande av nu förefintliga gränsmärken.

Då det påtagligen måste vara ett viktigt allmänt intresse att, så långt

görligt är, bevara och bibehålla gränsmärken, som utgöra råskillnad, har

kommissionen funnit sig böra föreslå, att så snart dylika märken alltjämt

äro av beskaffenhet att på ett tillfredsställande sätt tjäna såsom gränsmärken,

eller, om de förfallit, kunna återställas i sådant skick, att de

tillgodose berörda syfte, skola de fortfarande godtagas såsom gränsmärken.

46 §.

I 1 mom. meddelas särskilda föreskrifter för utmärkande av ägogräns

i skogsmark. Därom stadgas för närvarande i 52 och 104 §§ skiftesstadgan,

på sätt här ovan under kapitelrubriken framhållits. Hithörande

bestämmelser innehålla olika förfaringssätt vid rågångars och skifteslinjers

utmärkande. Annan markering än genom rågata medgives allenast

beträffande skifteslinjer och under förutsättning, att utlagda skogsskiften

äro av så inskränkt vidd eller hava det läge och sådan utsträckning, att

skifteslinjernas upphuggning skulle för delägarna medföra skada och förlust.

I dessa fall må skifteslinjerna utmärkas genom utstening och bläckning

å träden.

136

Skiftesstadgekommittén ifrågasatte i sitt förslag av 1911, att rågångarna

i skogsmark skulle upphuggas till erforderlig bredd eller, där

sådant prövades lämpligare, på varaktigt sätt utmärkas å de närmast rågången

växande träden.

Vad kommittén sålunda föreslagit synes föranleda till åtskilliga

erinringar. Ett utmärkande av gränsen allenast genom märkning av träd

i närheten av rågången måste ingiva betänkligheter, då märkena försvinna

vid trädens fällande. Märkningen av träd bör i allmänhet ske i

förening med fällning av träd i gränslinjen eller annan åtgärd, som markerar

var gränsen går fram. Ett verkligt varaktigt markerande å träden

lärer näppeligen kunna ifrågakomma.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1916 upptog den bestämmelsen, att

ägogräns i skogbeväxt mark skulle utmärkas, förutom på sätt som gällde

för annan mark, genom upphuggning av rågata till 1 å 2 meters bredd

eller, där sakägare hellre önskade sådant, genom fällning endast av träd,

som stode i gränslinjen, samt anbringande å intill densamma stående

träd på 30—50 meters avstånd av tvänne ringar av vit oljefärg omkring

1,5 meter från roten, dock att i stället för målade ringar finge användas

med enahanda färg målade råbrickor av plåt, som anbringades på vitmålade

pålar å visst inbördes avstånd.

Kommissionen har i huvudsak anslutit sig till detta styrelsens förslag.

Det har sålunda synts kommissionen i regel böra överlämnas åt

sakägare att välja mellan angivna sätt för utmärkande av ägogräns i

skogsmark, och att frågan härom ej bör göras beroende av förrättningsmannens

prövning, på sätt skiftesstadgekommittén ifrågasatt. Uppenbart

är emellertid, att om rågatas upphuggande skulle medföra skada eller förlust

för sakägarna, detta markeringssätt skall undvikas. Förslaget avser

följaktligen icke att åstadkomma någon rubbning i vad skiftesstadgan

härutinnan innehåller. Det är dock enligt kommissionens mening ej ägogräns

i all skogbevuxen mark, som bör utmärkas på föreslaget sätt, utan

allenast i egentlig skogsmark. Från föreskriften har förty undantag^

park, plantering, tomt eller dylikt trädbevuxet område.

Det måste emellertid enligt kommissionens förmenande medföra

vissa betänkligheter att utan någon som helst restriktion stadga fällning

av träd i gränslinjen. Understundom kan nämligen gränsen komma att

framgå genom bestånd av särskilt värdefulla träd. Det har därför befunnits

nödigt medgiva undantag från stadgandet för dylika fall.

Den av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsen angående vitmålning

av angränsande träd har ansetts böra ersättas med en föreskrift

angående märkning av träden med röd färg på närmare omförmält sätt.

137

För utmärkande av rågångar genom skogsmark liar sedan länge merendels

använts röd färg å kantträden. Åtskilliga skäl synas ock tala för

användande av denna färg, såsom att densamma är relativt billig, varaktig,

mindre svåråtkomlig och lätt att skönja.

Det har icke synts kommissionen erforderligt att upptaga någon

alternativ bestämmelse om råbrickors anbringande å pålar. Detta markeringssätt

skulle för övrigt ställa sig mycket dyrbart, särskilt med hänsyn

till pålarnas anskaffande. Ej heller har rätten till gränsens utmärkande

genom bläckning ansetts böra bibehållas, då ett sådant markeringssätt

visat sig skadligt för träden.

Beträffande ägogräns''i vatten upptog skiftesstadgekommittén, såsom

förut nämnts, i sitt förslag den allmänna bestämmelsen, att råskillnad i

vatten skulle utmärkas genom att å den vattentäckta grunden, å stränderna

eller å holmar och skär anbringades erforderligt antal råmärken,

med angivande i protokollet av deras avstånd och syftning i förhållande

till rågången.

Lantinäteristyrelsen hemställde i sitt förslag av 1916 att, om hinder

mötte för utmärkande av ägogräns i vatten på något av de sätt, som

i förslaget upptoges, skulle sådana märken, som däri omförmäldes, anbringas

på sätt, som funnes mest ändamålsenligt för gränsens bestämmande.

Såsom skiftesstadgekommittén synes hava förutsatt, skulle det uppenbarligen

vara synnerligen önskvärt, om detaljerade föreskrifter i förevarande

förslag kunnat meddelas angående sättet för utmärkande av

ägogräns i vatten. Vid närmare övervägande av frågan har kommissionen

emellertid kommit till den uppfattningen, att så icke låter sig göra.

Några allmängiltiga normer för dylikt utmärkande kunna nämligen enligt

kommissionens förmenande ej uppställas. Vissa vattenområden äro

ju av den omfattning eller beskaffenhet, att markering av rågångar i

desamma antingen ej kan ifrågakomma eller ock skulle medföra sådana

kostnader eller andra olägenheter, att tanken därpå måste uppgivas. Jämväl

i övrigt äro vattenområden av den skiftande natur och storlek, att

för samtliga dessa områden gemensamma föreskrifter i förevarande hänseende

ej kunna meddelas.

Lika med lantmäteristyrelsen håller kommissionen på grund härav

före att, därest hinder möter för utmärkande av ägogräns i vatten, på

sätt för markering av ägogräns i allmänhet är stadgat, det måste överlämnas

åt vederbörande förrättningsmans prövning, huru med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet dylik ägogräns må utmärkas.

Lantmäteristyrelsen avser med sitt förslag att begränsa förrättnings

18—186007

-

138

mannens handlingsfrihet så till vida, att vid ägogränsens markering endast

de i förslaget upptagna särskilda gränsmärken få användas, men

synes styrelsen å andra sidan medgiva, att samma märken må anbringas

annorstädes än i ägogräns. Kommissionen kan icke dela denna ‘uppfattning.

Någon giltig anledning att för utmärkande av ägogräns i hithörande

fall ej medgiva andra märken än gränsmärken föreligger ej enligt

kommissionens förmenande. Eu sådan begränsning i fråga om markeringen

synes ej heller väl överensstämma med syftet att åstadkomma

ett efter förhållandena i det särskilda fallet lämpat markeringssätt. Härtill

kommer, att gränsmärken åtminstone enligt kommissionens mening

ej må anbringas annorstädes än i ägogräns. ''

Det föreliggande förslaget utgår från den uppfattningen, att särskilda

märken skola för vissa bestämda ändamål användas, utmärkta på

sådant sätt, att de lätteligen kunna åtskiljas från andra märken, som

förslaget upptager. Av sådan grund har kvadratmärket upptagits för

angivande av märken i ägogräns. Skulle nu dylika märken få anbringas

annorstädes än i ägogräns, skulle detta kunna medföra förvirring och

vanföreställning angående gränsens rätta läge, vilket, när fråga är om

de svårutredda ägogränserna i vatten, måste anses särskilt betänkligt. I

förslaget har förty upptagits uttryckligt förbud för sådana märkens utsättande

annat än i ägogräns. En given konsekvens härav är den, att

jämväl^ andra märken, som enligt förslaget skola anbringas för särskilda

ändamål, och med hänsyn härtill fått en viss särprägel, såsom triangel-,

polygon- eller stödpunkter, icke heller må användas för utmärkande av

ägogräns i förevarande fall.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att för utmärkande av ägogräns

i vatten må tillgripas de hjälpmedel, som i varje särskilt fall stå

till buds och prövas tjänliga, såsom anbringande av vissa signaler och

märken å land, vilka kunna angiva riktningen i vattnet.

Gränspunkternas betydelse ur äganderättssynpunkt har ansetts böra

föranleda, att den därför stadgade markering må förstärkas genom s. k.

försäkringsmarkeringar. Förslaget upptar förty föreskrift att, där så befinnes

lämpligen kunna ske, dylika markeringar må anbringas till det

antal, som för ändamålet erfordras. Från dessa i murar eller andra

fasta föremål anbragta märken eller dubbar angives avståndet i uppmätta

längder till ägogränsen i fråga. Det har befunnits nödigt uttryckligen

stadga, att till försäkringsmarkeringar ej må användas sådana märken,

som enligt förordningen i övrigt beteckna fixpunkter eller gränsmärken,

som i 43 § omförmälas.

139

47 §.

Förslaget skiljer mellan vid mätningen befintliga ägogränser, vilka

såsom sådana skola bibehållas, samt ägogränser, vilkas läge ej blivit vid

mätningen bestämt. Beträffande förstnämnda kategori meddelas föreskrifter

angående inmätning i samband med de allmänna bestämmelserna

i 24 och 31 §§ i fråga om detalj mätningens utförande vid finmätning

och vanlig mätning. Angående säkerställande av ägogränser, som äro

hänförliga under sistnämnda kategori, stadgas i förevarande paragraf. Ett

sådant säkerställande kan enligt paragrafen ske genom att erforderligt

antal punkter i gränsen, enkannerligen dess änd- och brytningspunkter,

angivas genom koordinater i förhanden varande koordinatsystem eller å

marken eller kartan tagna mått'' i förhållande till de triangel-, polygoneller

stödpunkter, som erfordrats för stomnätets fixerande, eller till nya

sådana punkter, vilka för nu angivna ändamål utlagts och inmätts i anslutning

till sagda nät. Då ett sådant säkerställande, som här föreslagits,

understundom, särskilt i städer och stadsliknande samhällen, icke kan

anses erforderligt, har det synts skäligt medgiva jämväl annat säkerställande,

som innefattar samma tillförlitlighet.

Ägogränsernas angivande genom direkta mått i förhållande till berörda

nät skärper väsentligen noggrannheten i deras fastställande och

möjliggör, att en ägogräns kan, då sådant erfordras, med nöjaktig säkerhet

bestämmas. Gränspunkternas markering kan nämligen icke i och för sig

anses tillräckligt betryggande för ägogränsens säkerställande, ty de utsatta

markeringarna kunna skadas, rubbas eller av en eller annan orsak försvinna.

Genom ett dylikt säkerställande skulle den hittillsvarande ringa säkerheten

i avseende å bestämmandet av ägogräns, som förefinnes däri, att

densamma enbart framställts i grafisk bild, till stor del övervinnas.

För vissa fall medgiver förslaget emellertid ägogränsens säkerställande

uteslutande genom dylik grafisk bild. Sålunda må ägogräns, som

följer stranden av sjö eller vattendrag, fortfarande inmätas och bestämmas

på sagda sätt. Detta medgivande har ansetts berättigat med hänsyn

därtill, att en inmätning av sådan gräns med direkta mått på grund av

gränsens beskaffenhet måste medföra högre kostnader än eljest. Med

nämnda fall har enligt paragrafen jämställts sådana, då »anledning därtill

eljest förekommer». Härunder äro bland andra att hänföra de fall,

då en ägogräns icke kan åtkommas, exempelvis när den följer ett brant

bergstup eller dylikt.

Det är uppenbart, att de mått, som uppkomma vid sådant säkerställande,

som i 1 mom. avses, böra till framtida efterrättelse bevaras.

140

För detta ändamål stadgas i paragrafen, att samma mått skola, allt efter

som finmätning eller vanlig mätning förekommer, antecknas å karta eller

mätskiss i enlighet med vad i 24 § 3 mom. eller 38 § 3 mom. föreskrives.

Där så befinnes tjänligare, få emellertid måtten antecknas i särskild

handling, vilken torde böra bevaras jämte konceptkartan och åtfölja

densamma vid redovisningen, när sådan åtgärd är stadgad.

Den i paragrafen påkrävda fullständiga och noggranna beskrivning

över ägogränsen och de utsatta gränsmärkena erfordras för att i fall av

framtida ovisshet om ägogränsens sträckning bidraga till gränsens återställande

i dess rätta läge. Den bör innehålla en redogörelse angående

förekommande gränsmärkens namn och nummer, deras beskaffenhet, markeringssätt

och läge.

I vissa fall stadgas härom i lag eller författning. Sålunda utgå

52 och 104 §§ skiftesstadgan samt 17 § i lagen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring från att särskild handling, innefattande

rågångs- och rösebeskrivning, skall upprättas. 2 kap. 8 § i lagen om

fastighetsbildning i stad föreskriver, att vid tomtmätning beskrivning över

gränsmärkenas beskaffenhet skall tecknas å kartan, medan 5 kap. 12 §

samma lag stadgar, att vid avstyckning fullständig och noggrann beskrivning

över gränsen och utsatta gränsmärken tecknas å kartan eller

införes i särskild handling, allteftersom i varje fall prövas lämpligt. I

de fall, då uttrycklig föreskrift härutinnan ej meddelats, skall enligt förslaget

tillämpas enahanda tillvägagångssätt, som i sistnämnda lagrum

stadgats.

Den i paragrafen uppställda felgräns avser att fastslå att beträffande

de numeriska mätningsåtgärder, som i vissa fall ingå i det säkerställande,

varom här är fråga, de noggrannhetskrav, som kommit till uttryck

vid sådana mätningar, som omförmälas i 24 § 4 mom. första stycket

och 31 § 3 mom., skola vinna motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

48 §.

Denna paragraf upptar bestämmelser angående redskap vid längdmätning.

Därom stadgas för närvarande dels i förordningen om mått

och vikt den 9 oktober 1885, dels ock i gällande lantmäteriinstruktion,

på sätt i den allmänna motiveringen närmare angivits.

141

Förordningen om mått och vikt avser i huvudsak eu officiell prövning

genom mynt- och justerings verket eller dess organ av mätningsoch

andra redskap, som användas för handelsverksamhet. Denna förordning

innehåller emellertid jämväl särskilda föreskrifter beträffande

mått vid lantmäteriförrättniugar.

Av förordningens bestämmelser må här erinras om följande. I

fråga om justering (5 £), varmed avses undersökning, godkännande och

stämpling av redskap för mätning och vägning, skiljes mellan justering

av så kallade precisionsmått eller mått, med avseende å vilka en större

noggrannhet beträffande avvikelser är föreskriven, och allmänna mätnings-

och vägningsredskap. Förstnämnda mått skola justeras av myntoch

justerings verket eller den justerare, som av detta ämbetsverk erhållit

sådant uppdrag, medan mått av sistnämnda natur justeras av därtill

lagligen förordnad justerare.

De längdmått, som kunna bliva föremål för justering, äro mätstockar

och mätskalor samt mätkedjor och mätband. (8 §.)

Mätstockar och mätskalor må, när sådant begäres och så vitt redskapet

uppfyller de villkor, som av chefen för mynt- och justeringsverket

bestämmas, justeras såsom precisionsmått. Lantmäteriskalor räknas

till precisionsmått. (10 £.)

Mätband skall vara förfärdigat av stål och hava en längd av 100,

50, 30, 25, 20, 10, 5, 2 eller 1 meter (12 $).

I förordningen upptagas vidare detaljerade föreskrifter (33, 34 §§)

om den avvikelse från det rätta, som vid justering eller därefter för bruk

är medgiven med avseende å olika mått, ävensom bestämmelse (54 §),

att för lantmäteriförrättningar det metriska längd- och ytmåttet skall

användas.

Beträffande skyldigheten för lantmätare att svara för riktigheten

av de vid arbetena använda redskap stadgades i 1864 års lantmäteriinstruktion

(25 §, 2 mom.), att lantmätare skulle själv förskaffa sig nödiga

mätnings- och andra instrument, varibland lantmäteri- kedjor och

-skalor, som blivit behörigen justerade, och vore i allmänhet skyldig att

för riktigheten av sina instrument själv ansvara, vadan han borde ofta

undersöka lantmäterikedjorna och dem, där så tarvades, till rätta längden

återställa.

I 51 §, 2 mom. av gällande instruktion återfinnes, på sätt i den

allmänna motiveringen anförts, stadgande, att lantmätare skall, därest

icke annorlunda förordnas, själv skaffa sig nödiga instrument och annan

redskap samt är skyldig att själv ansvara för riktigheten av sina instrument

och annan redskap.

142

I 54 §, 2 mom. av samma instruktion stadgas, att för längdmätning

icke må begagnas annat redskap än mätband av stål eller därmed

fullt jämngott mätningsredskap. I fråga om lantmätares mätband

skall gälla, att detsamma må innehålla 20, 25, 50 eller 100 meter. Ej

allenast mätskala utan även mätband, som av lantmätare användas, skola

betraktas såsom precisionsmått och, innan de få användas, vara i vederbörlig

ordning justerade såsom sådana, därest lantmäteristyrelsen icke

för särskilt fall annorlunda föreskriver.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, har kommissionen

funnit ändamålsenligt överflytta sistnämnda föreskrifter från lantmäteriinstruktionen

till mätningsförordningen.

Enligt nu gällande bestämmelser kunna således redskap för mätningsarbeten

kontrolleras endast genom justering i enlighet med föreskrifterna

i förordningen om mått och vikt. På sätt därav framgår,

kunna endast vissa redskap, om de uppfylla särskilda villkor, bliva föremål

för justering. Berörda stadganden äro emellertid icke tillräckliga

för att giva dem, som utföra arbeten enligt de föreskrifter, vilka innefattas

i föreliggande förslag, tillräckligt noggrann kännedom om vissa

redskap, som komma till användning vid nämnda arbeten. Utom justering

erfordras nämligen i åtskilliga fall längdbestämning av redskap.

Dessa åtgärder skiljas sålunda från varandra, att justering av ett redskap

enligt förordningen om mått och vikt innebär en undersökning och

ett vitsordande, att samma redskap är riktigt inom de i förordningen

upptagna felgränserna, under det att längdbestämning av detsamma avser

att angiva dess verkliga längd eller avvikelsen från det rätta. Ett

längdbestämt redskap kan följaktligen avvika mera än sagda felgränser

utstaka, men denna avvikelse är känd och angiven i protokoll över längdbestämningen.

i sitt förslag till mätningsförordning av 1916 upptar lantmäteristyrelsen

bestämmelse, att den, som verkställer arbeten, vilka i förslaget

avses, skall vara försedd med tvänne kontrollredskap eller ett kontrollband

om 20 meter samt en kontrollstång om en meter. Förslaget förutsätter

i övrigt, att redskap, varom är fråga, undantagas från bestämmelserna

om justering i förordningen om mått och vikt, samt att det skall åligga

mynt- och justeringsverket att ombesörja justering och längdbestämning

av ovanberörda kontrollredskap ävensom av lantmäteriskalor och invarsträngar

för basmätning i och för numerisk stommätning.

Lantmäteristyrelsen har funnit lämpligt upprätta särskilt förslag

till förordning angående justering och längdbestämning av redskap och

instrument för lantmäteriarbeten. Styrelsen ifrågasätter, huruvida icke i

143

händelse av förslagets antagande den ändring bör vidtagas i 10 § i förordningen

om mått och vikt, att punkten 2, vari loreskrives, att lantmäteriskalor

räknas till precisionsmått, uteslutes.

Kommissionen har i väsentliga delar anslutit sig till lantinäteristyrelsens

uppfattning. Det har emellertid synts kommissionen, som om

ingen rubbning lämpligen i detta sammanhang borde företagas i förordningen

om mått och vikt. Att vid sidan av denna författning införa

särskild förordning, upptagande bestämmelser om justering av redskap

vid lantmäteriarbeten, har ansetts kunna verka vilseledande. Kommissionen

har därför, med bibehållande i förordningen om mått och vikt av

de föreskrifter, som beröra ifrågavarande ämne, och upptagande i den

särskilda förordningen av allenast föreskrifter angående längdbestämning

vid lantmäteriarbeten, i förevarande paragraf intagit de bestämmelser,

som befunnits erforderliga i avseende å redskap vid arbeten, vilka omförmälas

i förslaget.

I äldre tider och ända till slutet av 1800-talet var lantmäterikedjan

det allmänt använda redskapet för längdmätningar. Nutidens krav

på noggrannhet kunde emellertid endast med svårighet tillgodoses med

användning av detta redskap. Dels var kedjan för tung, vilket verkade

särdeles menligt i kuperad terräng, och dels blev den vid användningoriktig.

Man övergick därför alltmera till längdmätning med mätband

av stål, varigenom nämnda olägenheter i huvudsak kunde undvikas, och

i nyssnämnda 54 § av 1909 års lantmäteriinstruktion föreskrives, att-för

längdmätning endast må begagnas mätband av stål eller därmed fullt

jämngott mätningsredskap.

De moderna längdmätningsredskapen framställas numera i form av

såväl band som strängar. Mätning med strängar möjliggör ännu större

noggi-annhet än mätning med band, men är av praktiska skäl användbar

endast för vissa speciella fall. Redskap av invar har i motsats till redskap

av stål den stora fördelen att bibehålla praktiskt taget samma längd

vid olika temperatur, men det höga priset därå förhindrar ett mera allmänt

begagnande av invar.

I motiven till 19 § angivas de skäl, som föranlett kommissionen

att för längdmätningar i allmänhet endast vilja tillåta användning av

band eller strängar. Emellertid kunna vid detalj mätning förhållandena

ofta vara sådana, att mätningens utförande uteslutande med band eller

strängar blir mindre ändamålsenligt, varför kommissionen ansett, att även

andra jämngoda mätningsredskap därvid böra tillåtas.

Lantmäteristyrelsen upptar i sitt förslag bestämmelser angående

längder å band, som vid här avsedda mätningar må användas. Kom

-

144

missionen har icke funnit frågan härom vara av den betydenhet, att föreskrift

härutinnan ansetts hava sin plats i förevarande förslag, utan håller

kommissionen före, att dylik föreskrift bör meddelas i styrelsens verkställighetsföreskrifter

eller intagas i reviderad lantmäteriinstruktion.

Ett av grundvillkoren för att utförda mätningar skola kunna bliva

så noggranna som möjligt och i varje fall fylla de fordringar, som uppställas,

är givetvis, att använda redskap med erforderlig noggrannhet

hålla de mått, som de angiva. Detta gäller i särskilt hög grad om längdmätningsredskapen.

Kommissionen har därför ansett nödvändigt att, på

samma sätt som skett i lantmäteristyrelsens förslag 1916, föreskriva, att

var och en som verkställer sådana mätningar, som förordningen avser,

alltid skall hava möjlighet att kontrollera längden av de längdmätningsredskap,

som användas vid arbeten å fältet, genom tillgång till ett kontrollband.

För att kunna nedbringa anskaffnings- och längdbestämningskostnader

har det ansetts lämpligt föreskriva, att bandet skall vara av en

viss, genom lantmäteristyrelsen fastställd modell samt hava en bestämd

längd. Denna har av flera skäl satts till 20 meter. Dels äro mätband

av denna längd mycket vanliga, och dels torde för kontrollbandets användning

en sådan längd vara väl avvägd. Därjämte torde längdbestämningsarbetet

underlättas genom att välja denna längd. Närmare

föreskrifter om längdbestämningen återfinnas i förordningen angående

längdbestämning i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.

För vissa arbeten, som mätningsförordningen avser, torde förrättningsman

kunna få behov av även ett mindre redskap för kontroll av

längder, en kontrollstång om en meters längd. Sådan kontrollstång torde

få användning vid karteringsarbeten av åtskilliga slag, för undersökning

av längden å stänger, som användas vid finavvägning in. m. Med hänsyn

till de ej obetydliga kostnaderna för anskaffning av sådan kontrollstäng

och till att dess användning är nödvändig endast i vissa speciella

fall, har kommissionen icke velat föreskriva, att dylikt redskap alltid skall

finnas tillgängligt för dem, som verkställa arbeten, som i förordningen

avses. Att kontrollstången skall vara utförd enligt av lantmäteristyrelsen

fastställd modell, är av vikt dels ur kostnadssynpunkt med hänsyn

till anskaffning och längdbestämning, dels ur den synpunkten, att den

därigenom bör bliva sådan, att den jämlikt förordningen om mått och

vikt kan justeras som precisionsmått.

Föreskriften att kontrollstången alltid skall vara justerad som precisionsmått

innebär ett minimikrav på dess noggrannhet. För användning

vid arbeten, där stor noggrannhet kräves, torde längdbestämning vara

nödvändig.

145

För att föronämnda kontrollredskap alltid skola kunna vara tillförlitliga,

har det ansetts nödvändigt föreskriva, att de icke må användas

vid arbete å fältet. Detta innebär givetvis icke, att ej kontrollundersökning

av mätningsredskap må verkställas därstädes.

Då uttrycket lantmäteriskala i 10 § i förordningen om mått och

vikt torde avse endast visst slag av de mätskalor, som användas vid arbeten

enligt mätningsförordningen, har kommissionen funnit nödvändigt

föreskriva, att nämnda bestämmelse skall gälla för alla mätskalor.

Av ålder har lantmätare varit och är fortfarande själv ansvarig för

riktigheten av de instrument och redskap, som han använder. Bestämmelsen,

som är av stor betydelse, har bibehållits, enär vid de arbeten,

som mätningsförordningen avser, användas en mängd instrument och

redskap, som äro av den beskaffenhet, att de icke kunna justeras enligt

bestämmelserna i förordningen om mått och vikt.

För det fall att mätband och mätsträngar användas på sådant sätt,

att deras angivna längd anses såsom riktig, är det uppenbarligen nödvändigt,

att en lämpligt avvägd bestämmelse finnes om högsta tillåtna

avvikelse från det rätta, som må förefinnas hos bandet eller strängen

vid jämförelse med kontrollband. Sådan bestämmelse är däremot icke

erforderlig i det fall, att längdbestämningskorrektion skall anbringas, enär

man därvid räknar med bandets eller strängens verkliga längd, utrönt

genom undersökning med kontrollband. Felgränsen är visserligen strängare

än motsvarande bestämmelser i förordningen om mått och vikt

(33, 34 §£), men har avvägts med hänsyn till övriga i mätningsförordningen

upptagna felgränser.

49 §.

Gällande lantmäteriinstruktion innehåller i 37 och 59 §§ vissa föreskrifter

angående kartors och handlingars förvaring, men utgår i övrigt

därifrån, att närmare bestämmelser härom meddelas av lantmäteristyrelsen.

Beträffande redovisning av lantmäteriförrättninger och publik

renovation därav i vissa fall stadgas i 48—50 §§ i samma instruktion.

Lagen om fastighetsbildning i stad innehåller åtskilliga stadganden,

som beröra ifrågavarande ämne. Sålunda stadgas i 2 kap. 14 och 15

att konceptakt rörande tomtmätning i stad eller samhälle å landet, varest

finnes tomtindelning såsom i stad, skall förvaras under byggnadsnämndens

vård, men att i fråga om tomtmätning inom område, som avses i

1 kap. 42 och 43 samma lag, konceptakt rörande dylik förrättning

skall redovisas till lantmäterikontoret i länet. Likaledes föreskrives i 5

19—185007

146

kap. 19 § omförinälda lag, att konceptakt rörande avstyckning skall förvaras

under byggnadsnämnds vård. I fråga om sådana förrättningar,

som omförmälas i 6 kap. av meranämnda lag, stadgas, att ett exemplar

av akt rörande dylik förrättning skall av förrättningsmannen kostnadsfritt

överlämnas till byggnadsnämnden att förvaras under dess vård. I

45 § av nådiga förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister

för stad bestämmes, att fastighetsregister med tillhörande kartor

och handlingar samt alla för registerkartans upprättande tillkomna handlingar

skola förvaras i brandfri lokal. Det åligger registerföraren att enligt

formulär, som fastställes av magistraten, föra förteckning över såväl

nu nämnda kartor och handlingar som de andra kartor och handlingar,

vilka av staden ställas under hans vård.

I 4 § av nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter

angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen

å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, stadgas att, där ej Konungen på särskild framställning

annorlunda förordnar, kartor och handlingar rörande stadsplan, tomtindelning,

tomtmätning, avstyckning och arealavmätning så ock kartor

och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser,

skola på stadens bekostnad förvaras uti brandfri lokal eller, om

tillgång till sådan lokal saknas, kopior och avskrifter av dessa kartor

och handlingar överlämnas till lantmäterikontoret i länet, dock ej där

exemplar av desamma därstädes finnas eller till följd av meddelade bestämmelser

skola av förrättningsmannen dit redovisas.

Lantmäteristyrelsen hade i sitt förslag av 1913 upptagit omfattande

bestämmelser angående vård av kartor och handlingar till sådana arbeten,

som i förslaget avsågos. 1916 års förslag stadgade, att däri omförmälda

kartor, planer, beskrivningar, mätskisser, protokoll och beräkningshandlingar,

så ock koordinatförteckningar, höjdförteckningar och

längder över arealuträkning skulle såsom koncepthandlingar förvaras på

betryggande sätt, och att kladdar av tillfällig natur icke finge förstöras

tidigare än ett år efter förrättningens avslutande.

Frågan om hithörande handlingars eller kartors vård och förvaring

är enligt kommissionens uppfattning allenast, för så vitt den avser samma

kartors och handlingars förvaring i betryggande lokal, av den vikt och

beskaffenhet, att bestämmelse därom må ifrågasättas i förevarande förordning.

Tillhöra dessa handlingar och kartor sådana förrättningar, som

enligt gällande stadganden skola redovisas till lantmäterikontoren i länen,

lära uppenbarligen särskilda föreskrifter härutinnan ej vara erforderliga.

Röra dylika kartor och handlingar arbeten i stad eller samhälle, som ej

147

kunna under nyss sagda kategori hänföras, synas de i nådiga kungörelsen

den 16 augusti 1918 meddelade föreskrifter vara sådana, att därunder

åtminstone i huvudsak inbegripas de i 1916 års förslag avsedda kartor,

planer, skisser, handlingar, förteckningar och längder. Kommissionen,

som haft under övervägande, huruvida icke speciella föreskrifter borde

meddelas om förvaring på betryggande sätt av de till triangelmätning

hörande kartor och handlingar, som av byggnadsnämnd omhänderhavas,

har med hänsyn till innehållet i nyssnämnda kungörelse icke funnit erforderligt

upptaga stadgande i berörda hänseende.

De föreskrifter i avseende å vård och förvaring av handlingar och

kartor, som härutöver kunna anses av nöden, äro påtagligen varken av

den beskaffenhet eller betydelse, att desamma hava sin plats i förevarande

förordning.

Denna avser givetvis ej heller att rubba de normer i fråga om

redovisning av akter rörande förrättningar, varom, på sätt ovan anförts,

i lag eller författning särskilda föreskrifter redan meddelats. Det gäller,

allenast att i detta sammanhang pröva, huruvida den reglering, som här

föreslås, betingar ytterligare bestämmelser i avseende å redovisning.

Lantmäteristyrelsens förslag av 1916 (49 § 2 mom.) upptog det

stadgande, att om numerisk stommätning ägt rum, skulle, där förrättningen

icke på grund av eljest meddelade föreskrifter skulle redovisas

till lantmäteristyrelsen eller lantmäterikontoret i länet, ett exemplar av

den över triangelnätet upprättade kartan så ock av beskrivning och

koordinatförteckning över triangelpunkterna insändas till lantmäteristyrelsen

inom ett år efter förrättningens avslutande.

Lika med lantmäteristyrelsen håller kommissionen före, att redovisning

i hithörande fall bör äga rum. Ingår triangelmätning i annan

förrättning, som enligt gällande bestämmelser skall redovisas, kan självfallet

någon särskild redovisning av konceptakten rörande triangelmätningen

ej stadgas. För fall, då så ej är förhållandet, har någon speciell

föreskrift angående redovisning av. akter beträffande triangelmätning ej

ansetts av nöden, då vad nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 innehåller

om arealavmätningar synes vara härå tillämpligt.

Huvudsyftet med den redovisning, som nu ifrågasatts, har emellertid

varit att hos lantmäteristyrelsen hava samlade uppgifter angående

inom riket verkställda triangelmätningar, vilket särskilt med hänsyn till

styrelsens överinseende över dylika mätningar måste anses vara av synnerlig

vikt. För sådant ändamål har kommissionen upptagit en med

ovanberörda förslag överensstämmande föreskrift om insändande till lånt

-

148

mäteristyrelsen av kopia av den över triangelnät upprättade karta så ock

av beskrivning och koordinatförteckning över triangelpunkterna.

50 §.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, utgår ifrågavarande

förslag därifrån, att den närmare tillsynen över den föreslagna

förordningens tillämpning i mätningstekniskt hänseende skall, så framt

ej i lag eller författning är eller varder annorlunda stadgat, i samhälle,

inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett arbete utförts,

tillkomma byggnadsnämnd, där sådan nämnd finnes. Inom område, där

byggnadsnämnd ej finnes, tillhör enligt förslaget den närmare tillsynen

vederbörande förstelantmätare. Såsom ett exempel på undantag från

här föreslagna bestämmelser må erinras om föreskriften i 7 kap. 14 §

i lagen om fastighetsbildning i stad, enligt vilken den närmare tillsynen

å fastighetsregistrets uppläggande, däribland arbetet med registerkartas

upprättande, för varje stad åligger dess magistrat.

Överinseendet över tillämpningen av ifrågasatta förordningen utövas

enligt förslaget, där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda

föreskrivet, av lantmäteristyrelsen. Med sålunda antydda undantag

avses exempelvis 7 kap. 14 § i lagen om fastighetsbildning i stad,

som stadgar, att övervakandet av arbetet med registerkartans upprättande

tillhör fastighetsregisterkommissionen.

Det överinseende, som här ifrågasättes, rörer följaktligen allenast

frågan om tillämpningen av, nu föreslagna förordningen eller den speciellt

mätningstekniska reglering, som erfordras vid sidan av den allmänna

legala eller administrativa normeringen å förevarande område.

Ifrågavarande överinseende utgör sålunda ett komplement till de allmänna

föreskrifter härutinnan, som redan förefinnas i huvudsak i gällande

lantmäteriinstruktion och nådiga kungörelsen den l(j augusti 1918

med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer m. m.

Då sistnämnda kungörelse tillkommit med anledning av lagen om fastighetsbildning

i stad jämte därmed sammanhängande lagar och andra

författningar, har med densamma väsentligen åsyftats en tillsyn, att

berörda författningars formella föreskrifter i hithörande delar vinna

efterföljd.

Nu föreslagna överinseende måste innebära eu strävan att söka

åstadkomma ordning och reda samt, så långt sig göra låter, system och

enhetlighet i de av förslaget angivna hänseenden. För att åvägabringa

största möjliga likformighet i den ifrågasatta förordningens tillämpning

14i>

har lantmäteristyrelsen medgivits rätt att utfärda de allmänna verkställighetsföreskrifter,

som med liiinsyn till förordningens innehåll befinnas erforderliga.

Det har dock synts nödigt att härvid stadga, att detta bemyndigande

endast innebär rätt att meddela sådana föreskrifter, som

överensstämma med grunderna i förevarande förslag. Skulle däremot

föreskrifter befinnas erforderliga, som innefatta ändring i nämnda förslag

eller beröra ämnen, vilka ej varit föremål för upptagande i detsamma,

men som kräva reglering, måste frågan härom uppenbarligen ankomma å

Kungl. Maj:ts prövning.

Såväl lantmäteriinstruktionen som kungörelsen av augusti 1918 har

åt lantmäteristyrelsen inrymt befogenhet att jämväl meddela de tillämplighetsföreskrifter

för särskilda fall, som för vinnande av fullständighet

och likformighet vid hit hörande arbetens utförande av styrelsen anses

av nöden. Då en dylik föreskrift å förevarande område enligt kommissionens

förmenande icke kan anses väl överensstämma med den kommunala

självbestämningsrätt, som förslaget velat hävda, har kommissionen ej

funnit sig kunna åt styrelsen inrymma eu sådan befogenhet.

Förslaget har emellertid ytterligare begränsat den styrelsen medgivna

rätt att meddela för förslagets verkställighet erforderliga föreskrifter.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, har utvecklingen

å mätningsväsendets område särskilt inom de större städerna varit

sådan, att nämnda samhällen i vissa avseenden intaga en särställning i

mätningstekniskt och mätningsorganisatoriskt hänseende. Tillbörlig hänsyn

såväl härtill som till städernas självbestämningsrätt har synts böra

föranleda befogenhet för de större städerna att i någon mån få reglera

vissa delar av mätningsväsendet inom desamma. Förty har i det föreliggande

förslaget meddelats föreskrift därom, att i avseende å sådana

delar av mätningsväsendet, som icke reglerats genom den ifrågasatta förordningen,

utan avsetts bliva föremål för reglering i lantmäteristyrelsens

allmänna verkställighetsföreskrifter, Konungen må på därom gjord framställning

i fråga om visst samhälle utfärda särskilda bestämmelser. Det

synes kommissionen, som om genom en dylik eftergift åt de större städerna

med deras i regel välordnade förhållanden å mätningsväsendets

område någon rubbning i den med förslaget avsedda enhetlighet i rikets

mätningsförhållanden ej skulle behöva äventyras, då Kungl. Maj:t för bifall

till samhälles framställning i nu ifrågasatta hänseende uppenbarligen

måste kräva, att de för samhället sålunda föreslagna särskilda bestämmelser

i huvudsak överensstämma med lantmäteristyrelsens allmänna

föreskrifter. ■

Från styrelsens befogenhet att utfärda allmänna verkställighetsföre

-

150

skrifter har förslaget vidare undantagit sådana fall, då för behandling

av viss fråga, som rörer i förslaget avsett ämne, i lag eller författning

meddelats särskilda bestämmelser. Såsom exempel på dylikt fall må erinras

om föreskriften i 43 § i nådiga förordningen med närmare föreskrifter

om fastighetsregister för stad, som stadgar, att fastighetsregisterkommissionen

äger meddela närmare föreskrifter om uppläggande och

förande av fastighetsregister, vari inbegripes skyldighet att övervaka arbetet

med registerkartas upprättande.

Den styrelsen sålunda inrymda rätt att meddela allmänna verkställighetsföreskrifter

innebär givetvis befogenhet för styrelsen att för åstadkommande

av önskvärd uniformitet och enhetlighet i gällande bestämmelser

utfärda allmänna anvisningar med formulär och modeller ävensom

att på begäran meddela råd och upplysningar.

Angående innebörden av det föreslagna överinseendet i övrigt synes

allenast behöva hänvisas till vad därom stadgas i 1 och 3 §§ i gällande

lantmäteriinstruktion ävensom i 1 § i meranämnda kungörelsen av den 16

augusti 1918.

51 §.

I sitt förslag av 1916 utgår lantmäteristyrelsen från att talan mot

lantmäteristyrelsens beslut i ämnen, som avses i förslaget, skulle få fullföljas

hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Någon begränsning i fullföljdsrätten

upptages ej i samma förslag.

Kommissionen har för sin del ej kunnat ansluta sig till den uppfattning,

varåt lantmäteristyrelsen sålunda givit uttryck. Flertalet av de

ärenden, som skulle bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, komme

uppenbarligen att bliva av synnerligen obetydlig, att icke säga bagatellartad

natur. De flesta av hithörande frågor måste ock för övrigt anses

vara av rent teknisk beskaffenhet. Att hänskjuta prövningen av dylika

frågor, vid vilkas avgörande endast facksynpunkter, ej allmänt administrativa

synpunkter böra anläggas, till Kungl. Maj:t, synes kommissionen ej

lämpligt. Då lantmäteristyrelsen, särskilt om kommissionens förslag om

inrättande av en teknisk byrå därstädes skulle vinna bifall, måste

anses vara i besittning av den speciella sakkunskap, som för prövning

av här avsedda spörsmål erfordras, håller kommissionen före, att sådana

frågor i regel böra stanna hos styrelsen. Härför talar ock såväl möjligheten

av en skyndsammare behandling av samma ärenden som ock tillbörlig

hänsyn till kostnaden för vederbörande. Ett sådant förfaringssätt

kan jämväl anses väl överensstämma med den numera gängse uppfatt

-

151

ningen å förevarande område, att intet ärende bör handläggas i högre

instans än dess natur eller andra omständigheter kräva.

Vissa av de frågor, som beröras av det föreliggande förslaget,

måste emellertid anses vara av den allmänna betydenhet samt av sådan

ekonomisk vikt för vederbörande, att rätt till fullföljd mot styrelsens beslut

med avseende å dem synes böra föreskrivas. Dessa äro enligt kommissionens

förmenande styrelsens beslut i frågor angående finmätning eller

vanlig mätning (§ 4), om anslutning till rikstrianguleringen eller annat

triangelnät (7 §) samt beträffande plan för triangelmätning (9^ §).

Lantmäteristyrelsens förslag stadgar befogenhet för en var, som

icke åtnöjes med styrelsens beslut i hithörande frågor, att däremot föra

talan. Det har synts kommissionen, att rätt till fullföljd av talan i förevarande

fall ej borde medgivas förrätt!]ingsman, då befogenhet att överklaga

styrelsens beslut här väsentligen betingas av hänsyn till de viktiga

ekonomiska intressen, som stå på spel för vederbörande sakägare.

Lantmäteristyrelsen avser, som ovan nämnts, att hithörande ärenden

skola fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Det synes emellertid höra

övervägas, om förevarande ärenden ej äro av den beskaffenhet, att talan

mot styrelsens beslut med avseende å dem må föras hos Kungl. Maj:ts

regeringsrätt. Om den ena eller andra av nu angivna instanser bör föreskrivas

uti ifrågavarande fall, beror självfallet å de allmänna regler, som

kunna anses gälla beträffande fullföljdsrätten till sagda instanser.

Den allmänna princip, som härvid synes vara gällande, är den, att

frågor om rättstillämpning böra anförtros åt regeringsrätten, medan frågor

om blott lämpligheten eller ändamålsenligheten av beslut eller åtgärd

avgöras av regeringen.

De spörsmål, som här skulle bliva föremål för prövning, kunna i

regel icke hänföras under rättstillämpningsfrågor. Den föreslagna förordningens

uppgift är ju väsentligen av rent teknisk innebörd, avseende att

skapa praktiska normer för utförande av mätningsmän tillhörande arbeten.

Visserligen må till stöd för regeringsrättens kompetens i fråga

om hithörande ärenden åberopas, att mål, som uppkomma i anledning av

fastighetsregisters uppläggande, samt mål om tomtmätning och avstyckning

av område, som ej ingår i tomtindelning, höra till regeringsrättens

upptagande. Påtagligen är dock i avseende å dessa mål i huvudsak fråga

om tillämpning av de i lagen om fastighetsbildning i stad med följ dförfattningar

meddelade legala eller allmänt administrativa föreskrifter. Då

nu förevarande ärenden i allmänhet ej torde höra prövas enligt dylika

strikta normer, utan efter vad som må befinnas mest lämpligt och ända

-

152

målsenligt, har kommissionen i likhet med lantmäteristyrelsen funnit hithörande

ärenden böra fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Övergångsbestämmelser.

Då förslaget i fråga väsentligen åsyftar att ersätta de i art. V av

1864 års lantmäteriinstruktion ännu kvarstående bestämmelserna beträffande

i förslaget avsedda åtgärder med mera tidsenliga dylika, har det befunnits

lämpligt att i förslaget uttryckligen uttala, att dessa föreskrifter

vid bifall till förslaget skola upphöra att gälla. Angående förslagets inverkan

å i övrigt nu förefintliga bestämmelser å förevarande område må

allenast erinras om vad den allmänna motiveringen härutinnan innehåller.

Lika med lantmäteristyrelsen i sitt förslag av 1916 finner kommissionen

viss övergångsbestämmelse i fråga om förslagets ikraftträdande

av nöden. Då det enligt kommissionens förmenande måste anses önskvärt,

att förslagets bestämmelser så skyndsamt som möjligt träda i kraft,

har kommissionen ej velat stanna vid eu sådan reglering, att i avseende

å arbeten, som påbörjats vid tiden för förslagets ikraftträdande, nu gällande

föreskrifter alltjämt skola vinna tillämpning.

Styrelsen har i sitt förslag ifrågasatt de nya föreskrifternas tilllämplighet

beträffande dylika arbeten, så framt hinder därför icke möter.

Det har synts kommissionen, som om någon modifikation vore erforderlig

i vad styrelsen sålunda föreslagit. Fall kunna sålunda tänkas, då något

verkligt hinder ej möter för den nya ordningens införande, men densamma

skulle för vederbörande medföra avsevärda olägenheter. Så skulle

exempelvis bliva förhållandet beträffande en vanlig mätning, som utförts

någon tid före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, om föreskrifterna

angående stödpunkter skulle iakttagas med avseende å densamma och

stomlinjenätet icke längre funnes kvar. Den föreslagna övergångsbestämmelsen

har förty erhållit en avfattning, som är mera ägnad att tillgodose

sistnämnda önskemål.

153

Motiv till förordning angående längdbestiiinning i vissa fall

av redskap för inäiningsarbcten.

I motiven till 48 § i mätningsförordningen har innebörden av begreppet

längdbestämning närmare angivits. Några föreskrifter rörande

längdbestämning finnas icke för närvarande. I förslaget till mätningsförordning

hava nu vissa dylika föreskrifter upptagits. Sålunda föreskrives

i 11 § 2 inom., att strängar och blind, som användas vid basmätning,

skola längdbestämmas omedelbart före och efter mätningen, samt

i 48 § 2 mom. dels att kontrollband, vilket skall vara tillgängligt för

den, som verkställer mätningsarbeten enligt förordningen, skall vara längdbestämt

och dels att kontrollstång, som må användas för kontroll av dylika

arbeten, må på särskild begäran längdbestämmas.

I likhet med lantmäteristyrelsen 1916 finner kommissionen, att närmare

bestämmelser böra utfärdas rörande sådan längdbestämning, varom

här är fråga, och att dessa bestämmelser böra inrymmas i en särskild

förordning. Däremot anser kommissionen icke, att denna förordning även

bör upptaga föreskrifter om justering, enär de stadganden härom, som

finnas i förordningen om mått och vikt, åtminstone tillsvidare torde vara

tillfyllest. I 8 § av lantmäteristyrelsens förslag till sådan förordning intagna

bestämmelser om förrättningsmans ansvarighet för riktigheten av

redskap och instrument samt om tillåten avvikelse för mätband har kommissionen

på i förslaget till mätningsförordning angivet skäl ansett böra

överflyttas till denna förordning. Nu ifrågavarande förordning bör enligt

kommissionens uppfattning endast upptaga föreskrifter om längdbestämning

i vissa fall av redskap för mätningsarbeten.

1 §•

Då de längdbestämningar, varom här är fråga, i likhet med justeringar

enligt förordningen om mått och vikt böra grundas på den svenska

rikslikaren för längdmått, har kommissionen funnit, att de böra verkställas

av mynt- och justeringsverket.

20—1S5007

154

För att vinna säkerhet att kontrollband alltid är tillförlitligt och

icke genom yttre åverkan eller andra omständigheter förändras till sin

längd, har föreskrivits, att längdbestämning skall upprepas efter viss tid,

som, där icke särskilda omständigheter giva anledning till begränsning

härutinnan, satts till sex år i likhet med vad angående omjustering är

stadgat.

2 §•

Mätsträngar för basmätning hava hittills såväl i Sverige som i utlandet

vanligen haft en längd av 24 meter. Andra längder hava dock

förekommit, däribland 20 meter. Vid internationella byrån för mått och

vikt i Breteuil, som ombesörjer tillverkning av och längdbestämmer dylika

strängar, är 24-meterslängden den vanligast förekommande. Att

1916 års förslag upptog bestämmelse om 20 meters längd, grundade sig

på framställning från mynt- och justeringsverket, med vilken institution

lantmäteristyrelsen samarbetade vid förslagets uppgörande. Genom att bestämma

längden till 20 meter skulle kostnaderna för längdbestämning

nedbringas, enär strängar och kontrollband därigenom finge samma längd.

Då därtill kommer, att den praktiska användbarheten kan ökas genom

att sätta längden till 20 meter, och några större olägenheter att övergå

från den hittills vanliga 24-meterslängden icke torde kunna påvisas, har

även kommissionen ansett, att längden bör sättas till 20 meter.

Bestämmelserna om mätsträngs dimensioner hava fixerats med hänsyn

till vad som enligt hittills vunnen erfarenhet befunnits vara lämpligast.

Föreskriften att längdbestämning skall ske med strängen i visst

läge och under viss spänning är nödvändig för att kunna beräkna erforderliga

korrektioner, om basmätningen sker med strängen i annat läge

och under annan spänning.

Invarsträngars längdutvidgning för värme är visserligen mycket

liten, men har dock ansetts böra bestämmas. Det såsom högst tillåtet

angivna medelfelet har bestämts med hänsyn därtill, att en sådan noggrannhet

skulle vara tillräcklig även för basmätning av andra ordningen,

dock under förutsättning att man, som vanligt vid noggrannare basmätningar,

använder minst två strängar. Noggrannheten har sålunda avvägts

med hänsyn till den i mätningsförordningen föreskrivna noggrannheten

vid basmätning. De olika temperaturer, vid vilka längden skall

kunna beräknas, äro de, som anses kunna förekomma vid basmätning.

3 §.

155

Bestämmelsen rörande kontrollbands töjbarhet är behövlig, dels för

att denna sistnämnda icke må kunna vara olämpligt stor, och dels enär

töjbarheten har inflytande på övriga föreskrifter. Kontrollband torde

vanligen komma att begagnas understött i hela sin längd och bör därför

längdbestämmas i detta läge. Bandets längdutvidgning för såväl värme

som för spänning måste bestämmas, för att dess längd skall kunna beräknas

även vid annan temperatur eller spänning än som förekommit vid

längdbestämningen. Vikt och töjningskoefficient (se 6 §) skola bestämmas

för att möjliggöra användning av bandet fritt hängande. Kontrollband

torde icke komma till användning vid andra temperaturer än mellan — 10

och + 20 grader Celsius eller under annan spänning än mellan 5 och

15 kilogram.

Dä det kan bliva erforderligt att använda bandet även för både

mindre och större längder än 20 meter, måste en viss noggrannhet fordras

även för delstrecken.

4 §•

De motiv, som anförts för bestämmelserna rörande mätsträng och

kontrollband, kunna i tillämpliga delar även anföras för i denna paragraf

angivna bestämmelser rörande kontrollstång. Noggrannheten är bestämd

med hänsyn till den användning, kontrollstången kan beräknas få.

5 och 6 §.

Att redskap, som längdbestämmas, skola på angivet sätt märkas,

och att protokoll rörande längdbestämningsresultaten skall föras, torde

knappast erfordra någon motivering. Den noggrannhet, med vilken resultaten

skola angivas, är erforderlig, för att de skola kunna tillfullo utnyttjas

vid redskapens användning.

.

£

.• i / :

RESERVATIONER.

t»-

Herr Hamring reservation.

1 §•

Till följd därav, att förordningens tillämplighet gjorts beroende av

bestämmelser, som meddelats för lantmätare eller mätningsman i stad

rörande deras tjänståligganden, är tillfälle öppnat att genom ändring av

dessa bestämmelser öka eller minska förordningens giltighetssfär. Om

erinran härom kan anses befogad redan vad angår rikets lantmätare, för

vilka instruktion fastställes av Kungl. Maj:t, blir detta i större utsträckning

fallet beträffande mätningsmännen i rikets städer, vilkas instruktioner

bestämmas av vederbörande städers myndigheter.

För rikets lantmätare föranleder emellertid stadgandet i denna

paragraf, att exempelvis uppmätning, som sker i samband med uppgörande

av plan till ett vattenavledningsföretag, skall utföras enligt förordningens

föreskrifter, i händelse förrättningen utföres efter förordnande av

Konungens befallningsbavande, men att i motsatt fall bestämmelserna

i förordningen icke äro tillämpliga. Så blir för övrigt alltid fallet, då

förrättningar av sistberörda slag verkställas av lantbruksingenjör.

Nu berörda förrättningar äro emellertid av sådan beskaffenhet, att

det knappast kan anses påkallat att i fråga om dem i alla delar tillämpa

förordningens bestämmelser. Och vad angår mätningsman i stad torde

för honom ej allt för sällan inträffa, att han har att utföra arbeten av

den beskaffenhet, att tillämpning av förordningens bestämmelser i alla

delar icke är av behovet påkallat.

Det vill alltså synas, som om ordalydelsen av ifrågavarande stadgande

kunde i vissa fall giva anledning till en för vidsträckt tillämpning

av ifrågavarande författning.

Jämlikt bestämmelse i gällande instruktion är lantmätare skyldig

att även utan Konungens befallningshavandes förordnande upprätta karta

med beskrivning över avsöndrad lägenhet. Härvid komma alltså mätningsförordningens

föreskrifter att gälla. Om annan därtill kompetent

person utför samma arbete, är så däremot icke fallet. Därest en mätningsman

i den stad, i vilken han är anställd, verkställer en triangelmätning,

måste denna verkställas i enlighet med förordningens bestämmelser.

Utför han samma arbete i annan stad, är han däremot icke skyldig

att följa desamma. Nu förhåller det sig emellertid så, att ett stort antal

1(50

avsöndringar verkställas av andra än lantmätare och att det ofta inträffar,

att stad uppdrar uppmätning av större omfattning åt person, som icke är

anställd i dess tjänst. Det sistnämnda kan nästan sägas vara regel.

Här föreligga alltså stora områden, där författningen icke kommer att

ovillkorligen tillämpas, ehuru så givetvis borde ske.

Vad angår ovanberörda och därmed likställda fall, som komma

under stadgandet uti ifrågavarande paragraf utan att behov av tillämpning

av författningens bestämmelser förefinnes, är det givet, att några

större olägenheter därav icke äro att befara. Så synes däremot

vara fallet i fråga om ovanherörda arbeten, beträffande jordavsöndring

och uppmätningar, som verkställas av annan än lantmätare eller i stadens

eller samhällets tjänst anställd mätningsman. Om dessa arbeten

gäller emellertid, att de skola eller kunna antagas komma att användas

vid bestämmande av ägogränser.

Med avseende särskilt å uppmätningar inom städer och samhällen

må framhållas, att sådana, vare sig de utföras efter förordnande av

offentlig myndighet eller ej, ofta sedermera användas för upprättande

av förslag till stadsplan eller ändring av sådan. Och alldenstund fastställd

stadsplan är bestämmande för vad som skall hänföras till gatumark

eller kvartersmark, är det givet, att karta, som lägges till grund för

stadsplan, i stor utsträckning kommer att bliva avgörande för bestämmande

av ägogränser. Villkoret att sådan karta skall vara upprättad i

enlighet med bestämmelserna i förevarande författning synes både kunna

och böra uppställas fristående från de föreskrifter, som i andra avseenden

kunna finnas erforderliga rörande stadsplaners upprättande.

Med anledning av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå

följande lydelse av

1 §■

Förord- Denna förordning avser planmätning och höjdmätning ävensom

kartas upprättande, arealuträkning samt utstakning och utmärkande av

omja mng. £g0gr£ns> ^är dylikt arbete utföres av lantmätare eller mätningsman i

stad eller samhälle på landet på grund av för dessa tjänstemän gällande

bestämmelser, så ock där det utföres av annan person på grund av förordnande

enligt lagen om fastighetsbildning i stad eller eljest, där arbetet

skall ligga till grund för bestämmande av ägogräns.

1«1

50 §.

Jämlikt 1 § i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare den 22 oktober 1909 utgör ett av lantmäteristyrelsens

huvudsakligaste åligganden att i enlighet med samma instruktion

samt i lag eller särskilda författningar givna föreskrifter utöva tillsyn

över skiftes- och awittringsverken samt övriga grenar av rikets lantmäteriväsen,

och denna instruktion meddelar närmare föreskrifter rörande

sättet för utövande av dessa åligganden vad angår den verksamhet, som

bedrives av lantmäterikåren. 1 fråga om sättet för utövande av samma

åliggande beträffande inom städerna anställda mätningsinän och därmed

likställda funktionärer hava, under förutsättning att detta åliggande enligt

redan gällande bestämmelser tillkommer styrelsen, närmare bestämmelser

meddelats uti nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter

angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen

å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas.

Enligt denna kungörelse tillkommer det bland annat lantmäteristyrelsen:

att

för vinnande av fullständighet, tydlighet och likformighet vid

mätningsarbetens utförande utfärda erforderliga allmänna eller för särskilt

fall gällande föreskrifter, modeller och formulär;

att på begäran meddela råd och upplysningar;

att i den ordning i instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets

lantmätare sägs förrätta inspektion samt att förordna tjänsteman vid

verket eller förste lantmätare att på ort och ställe verkställa undersökningar,

mätningar och andra åtgärder för utrönande av det sätt varpå

mätningsverksamheten bedrives; samt

att, därest anledning till anmärkning förekommer, vidtaga åtgärder

till vinnande av rättelse och att genom lämpligt vite, högst ett hundra

kronor, tillhålla i stads tjänst anställd tjänsteman eller person, som förordnats

till utförande av mätningsarbete därstädes, att fullgöra sina

åligganden.

Uti nu berörda kungörelse har vidare förordnats, att den närmare

tillsynen över stads mätningsväsende tillkommer byggnadsnämnden samt

att vad i kungörelsen stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas.

Till följd av bestämmelserna dels uti instruktionen för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare dels i ovanberörda kungörelse vill det synas,

21—185007

162

som om någi''a särskilda föreskrifter med avseende å vare sig överinseendet

eller den närmare tillsynen över tillämpningen av ifrågavarande

förordning icke äro erforderliga åtminstone vad angår arbeten, som utföras

av lantmätare eller mätningsmän i stad eller samhälle å landet i

enlighet med för dessa tjänstemän gällande bestämmelser, så ock där

det utföres av annan person inom stad eller samhälle efter vederbörligt

förordnande, vilket givetvis ofta kan vara annat än sådant, som grundar

sig på stadgande i lagen om fastighetsbildning i stad. Det vill alltså

synas, som om bestämmelserna uti ifrågavarande delar skulle kunna inskränkas

till enbart angivande att i dessa ämnen skall gälla vad instruktionen

och ovanberörda kungörelse innehålla.

För den händelse emellertid att direkta bestämmelser anses böra

meddelas angående överinseendet och den närmare tillsynen över författningens

tillämpning, måste givetvis tillses, att dessa icke komma att

strida mot sistberörda författningar.

Vad allmänna verkställighetsföreskrifter angår torde det vara tydligt,

att behörighet att meddela sådana måste åtföljas även av befogenhet

att meddela föreskrifter för särskilda fall. Att så måste vara förhållandet

framgår redan av angelägenheten av att någon lätt tillgänglig

myndighet finnes, som kan medgiva avvikelse från de allmänna tillämplighetsföreskrifterna.

I övrigt bestyrker den dagliga erfarenheten svårigheten

för att icke säga omöjligheten av att uppehålla någon bestämd

gräns mellan allmänna föreskrifter och sådana för särskilda fall. Borttagande

av behörighet att meddela föreskrifter för särskilda fall komme

för övrigt att medföra att styrelsen, då eftersättande av de allmänna

föreskrifterna ägt rum, icke skulle hava annan möjlighet för att åstadkomma

rättelse än att anlita åtalsvägen, något som givetvis bleve synnerligen

otillfredsställande särskilt för tjänstemännen.

Med inrymmande åt lantmäteristyrelsen av befogenhet att meddela

allmänna verkställighetsföreskrifter har avsetts att åvägabringa största

möjliga likformighet vid förordningens tillämpning. Med hänsyn till förhållandena

inom de större städerna har kommissionen emellertid föreslagit,

att Konungen må på därom gjord framställning i fråga om visst samhälle

utfärda särskilda bestämmelser. Såsom skäl härför har kommissionen

framhållit, att någon rubbning i den med förslaget avsedda enhetligheten

ej behövde äventyras, då Kungl. Maj:t för bifall till samhälles framställning

i nu ifrågavarande hänseende uppenbarligen måste kräva, att

de för samhället föreslagna särskilda bestämmelser i huvudsak överensstämde

med lantmäteristyrelsens allmänna föreskrifter.

Även om man bortser från det egendomliga, som ligger däri, att

Kungl. Maj:t under ovan angivna förutsättning skulle förbehålla sig att

göra undantag från föreskrifter, som uppdragits åt centralt ämbetsverk

att meddela, faller emellertid i ögonen, att nyttan med denna anordning

måste bliva ringa om ens någon. Innebörden av densamma bleve givetvis

endast den, att vissa städer finge sina tillämplighetsföreskrifter utfärdade

av Kungl. Maj:t, under det föreskrifter ''av huvudsakligen enahanda

innehåll för landet i övrigt komme att vara meddelade av lantmäteristyrelsen.

En sådan anordning synes icke tillfredsställande.

Vad härefter angår den närmare tillsynen torde böra uppmärksammas,

att förste lantmätarnas åligganden och ställning till över- och

underlydande är och bör lämpligen regleras genom lantmäteriinstruktionen.

På grund av vad sålunda anförts och under förutsättning, att direkta

bestämmelser rörande ifrågavarande ämnen anses böra meddelas

uti ifrågavarande författning, tillåter jag mig föreslå följande lydelse av

50 g.

Överinseendet över tillämpningen av denna förordning utövas av Tillsyn.

lantmäteristyrelsen, som det tillkommer att i enlighet med grunderna i

densamma meddela erforderliga allmänna eller för särskilt fall gällande

verkställighetsföreskrifter.

Den närmare tillsynen över förordningens tillämpning tillkommer i

fråga om samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen avsett

arbete utförts, byggnadsnämnd, där sådan finnes, men eljest skola

bestämmelserna i gällande instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets

lantmätare lända till efterrättelse.

Vad sålunda stadgats gälle icke, där i lag eller författning är eller

varder annorlunda förordnat.

1(51

Herr Sitdergreus reservation.

Våra svenska städer hava sedan urminnes tider i mätningshänseende

intagit en från landsbygden skild ställning, vilket har varit en naturlig

följd av stadsmarkens säregna karaktär.

Denna skillnad mellan stad och land har ytterligare framhävts genom

bestämmelserna i den nya lagen om fastighetsbildning i stad, varigenom

bl. a. städernas jorddelningsväsen blivit på ett fullt fristående

sätt reglerat i rent rättsligt hänseende.

Genom nådiga kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter

angående mätningsväsendet inom rikets städer m. in. har lantmäteristyrelsen

fått sig ålagd viss tillsyn, över att de i nyssnämnda lagupptagna

stadgandena i rent formellt hänseende vinna efterföljd. Visserligen

kunde man att döma av ordalydelsen få den uppfattningen, att

även tillsynen i tekniskt hänseende lagts under lantmäteristyrelsen, men

en sådan tolkning torde få anses vara utesluten, då det givetvis ej varit

avsikten att föregripa den utredning angående ny mätningsförordning,

som 1917 års lantmäterikommission erhållit i uppdrag att verkställa.

Något allmänt överinseende över städernas mätningsväsen i tekniskt

hänseende har sålunda ej funnits, utan varje särskild stad har, i

regel genom sin byggnadsnämnd, utövat den kontroll och tillsyn, som

ansetts nödig.

Att städernas mätningsväsen behöver underkastas ett statligt

överinseende även i tekniskt hänseende torde emellertid ej kunna förnekas.

Kommissionens majoritet har också i nu föreliggande förslag till

mätningsförordning enats om att föreslå lantmäteristyrelsen såsom överinseende

myndighet även i nyssnämnda avseende. Den har emellertid

ej nöjt sig härmed utan därjämte lagt i styrelsens hand en befogenhet

att utfärda vissa allmänna verkställighetsföreskrifter.

Om alla de tekniska förfaranden, vilka kräva ett statligt reglerande,

funnits upptagna i förordningen, skulle givetvis en sådan ytterligare

befogenhet ej hava behövt tilldelas lanmäteristyrelsen. Orsaken

härtill skulle sålunda kunna vara att söka i en känsla av att förordningen

vore i vissa avseenden ofullständig. Denna ofullständighet är

emellertid fullt avsiktlig, vilket tydligt framgår av motiven, där det närmare

angives, i vilka hänseenden dylika verkställighetsföreskrifter är*

önskvärda. Vad som gjort, att vissa områden uteslutits ur förordningen,

synes alltså vara, att majoriteten ansett, att en reglering inom dessa

områden är av jämförelsevis ringa betydelse från statens synpunkt Hett.

Detta skulle återigen förutsätta, att nämnda befogenhet hos lantmäteristyrelsen

ansetts nödig och lämplig från städernas egen synpunkt.

Den fria utveckling, som mätningsväsendet undergått i våra städer,

har varit ej blott städerna utan mätningstekniken över huvud till betydande

gagn. Nya rön, vunna i det vetenskapliga eller det praktiska arbetet,

ha här kunnat prövas utan hinder av snäva regler, och de resultat, som

på detta sätt uppnåtts, hava omedelbart kunnat utnyttjas till båtnad

lika mycket för det praktiska behov, stadsmätningen har att tillgodose,

som för de olika metodernas försätta utformning och förbättring. — Genom

lantmäteristyrelsens överinseende, sådant det nu är föreslaget, skulle

städerna ha att motse eu mängd detaljerade föreskrifter bl. a. rörande

användning av vissa instrument och redskap samt begagnande av vissa

formulär för kartors och beskrivningars upprättande m. m. På detta

sätt insnört i trånga former skulle städernas mätningsväsen med därav

beroende verksamhetsgrenar säkerligen bliva mindre smidigt och lämpat

efter lokala förhållanden samt dessutom komma att verka mindre befruktande

på hela mätningsväsendets utveckling, än om städerna fingo

behålla sin hittillsvarande rätt att själva ordna de tekniska detaljerna

i fråga om sina mätningar.

Att städerna hysa en berättigad misstro mot lantmäteristyrelsens

förmåga att meddela lämpliga föreskrifter särskilt rörande sådana frågor,

som stå i samband med städernas bebyggande, torde med hänsyn till

styrelsens hela organisation ligga i öppen dag och har även ofta framhållits.

Om över huvud taget allmänna verkställighetsföreskrifter i avseende

å t. ex. kartor och beskrivningar till stadsplaner, tomtindelningar

o. d. äro behövliga, vilket knappast torde vara fallet, ligger det givetvis

närmare till hands, att i stället kungl. byggnadsstyrelsen får sig anförtrott

att utfärda dylika bestämmelser.

Beträffande lantmäteristyrelsens lämplighet att handhava utfärdandet

av detaljerade bestämmelser i avseende å höjdmätning må till en

början erinras därom, att städernas avvägningar så gott som uteslutande

stå i samband med byggnadsverksamheten, varför här gäller, vad ovan

anförts. Dessutom bör framhållas, att den i motiveringen betonade omständigheten,

att vattenfallsbyggnader och andra åtgärder för vattenrättens

tillgodoseende numera erhållit en omfattande utsträckning, ej kan

vara ett vägande skäl, för att närmare bestämmelser i detta avseende

böra utfärdas av lantmäteristyrelsen. Tvärt om torde i detta fall Vägoch

Vattenbyggnadsstyrelsen eller Vattenfallsstyrelsen eller Hydrografisk

—meteorologiska anstalten i första hand böra ifrågakomma.

Genom ett bifall till kommissionsmajoritetens förslag, varigenom

lantmäteristyrelsen skulle erhålla befogenhet att utfärda allmänna verkställighetsföreskrifter,

skulle sålunda icke blott städernas självbestämningsrätt

väsentligen kringskäras, vilket synes betänkligt, särskilt med

hänsyn till att städerna i motsats till landsbygden själva bekosta sina

mätningar, utan även det statliga reglerandet av landets mätningsväsen

komma att handhavas på ett sätt, som ej i alla hänseenden torde vara

det lämpligaste.

Härtill kommer att kommissionens beslut angående överinseendet

dikteras av en majoritet, inom vilken ingen representant för städernas

speciella intressen varit att finna. Denna omständighet är så mycket

mera värd beaktande, som från representativt stadshåll t. ex. Svenska

Stadsförbundet och Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen fyrfaldiga

gånger kraftigt gjorts gällande, att städerna borde lämnas största möjliga

frihet i fråga om ordnandet av sina stadsplane- och mätningsförhållanden.

Då stadsmätningsteknikens nuvarande höga ståndpunkt uppnåtts

huvudsakligen tack vare den utveckling, som densamma undergått inom

Tyskland, torde det vara av intresse att något beröra förhållandena i

detta land. T de sydtyska städerna handhaves mätningsväsendet helt

och hållet som en statsuppgift och ledes till följd därav i allmänhet efter

de mätningstekniska bestämmelser, som gälla för landet i övrigt. I

Preussen har däremot utvecklat sig ett fullt självständigt mätningsväsen

inom städerna. Av framstående fackmän t. ex. Alfred Abendroth, Vermessungsdirigent

bei der Landesaufnahme in Berlin, framhålles att de

fristående Preussiska kommunala mätningsinstitutionerna stå i främsta

ledet bland dem, som kunna tillgodoräkna sig förtjänsten av det moderna

mätningsväsendets på samma gång förenklade och förfinade metodik,

samt att det kommunala mätningsväsendet i flera hänseenden givit

uppslag till allahanda förbättringar i den statliga mätningsorgapisationens

teknik och sålunda haft ett synnerligen gynnsamt inflytande på

landets mätningsväsen i sin helhet. Då sålunda Preussen, med sin tendens

att i stor utsträckning vilja ingripa statligt reglerande på så gott

som alla samhällslivets områden, dock ansett sig böra överlämna åt

städerna att själva handhava och ordna sina mätningsförhållanden, synes

detta utgöra ett synnerligen gott stöd åt min förut uttalade uppfattning,

att lantmäteristyrelsens överinseende över städernas mätningsväsende

bör begränsas till att omfatta endast en tillsyn över att mätningsförordningens

föreskrifter vinna efterföljd.

På grund av vad ovan framhållits, får jag föreslå, att sista styc

-

ket i 50 §, sådan den av kommissionens majoritet föreslagits, måtte utgå

och paragrafen sålunda erhålla följande lydelse:

50 §.

Där ej i lag eller författning är eller varder annorlunda föreskrivet,

gälle, att den närmare tillsynen över förordningens tillämpning utövas

i fråga om samhälle, inom vilket eller för vars räkning i förordningen

avsett arbete utförts, av byggnadsnämnd, där sådan finnes, men

eljest av vederbörande förste lantmätare, ävensom att överinseendet över

tillämpningen utövas av lantmäteristyrelsen.

168

Herr Myrbergs reservation.

Mot den under rubriken äldre bestämmelser lämnade historiken beträffande

mätningsförordningar har jag att anmärka, att därav ej tydligt framgår

att stadsmätningen åtminstone såvitt synes framgå av arkivhandlingar i

väsentligt avseende intog en fullt fristående ställning i förhållande till

lantmäteriregimen under äldre tider. För Stockholms stad finnes i stadens

s. k. Embetsbok d. v. s. en för varje år fortsatt förteckning på stadens

tjänstemän, omnämnas som stadens

tomptmätare 1552—1571.

1573—1579.

1582—1585.

1586—1597.

1599—1607.

1608.

1609—1610.

1611.

1612—1629.

1630—1636.

1637.

Sigfrid Danielsson,

Mårthen Persson,

Pälle Persson,

Lasse Mölnare,

Lasse Matsson Ståle,

Hinrich Pädhersson,

Påvel Pedhersson,

Peder Jacobsson,

Påvel Pedhersson,

Uhno Olofsson,

Anders Torstensson, Ingeniör.

Från och med 1638 kallas Torstenssons embete ej längre tomptmätare,

utan ingeniör. I olikhet med stadens andra tjänstemän hava

dessa tomptmätare varit fackmän, ty de ombyttes icke årligen som de

andra stadsämbetena.

I den medeltida embetsboken, som börjar 1419, omtalas 1419 fyra

»positores limitum» eller tomtreglering smän; senare under medeltiden kallas

dessa syllasättare.

Benämningarne på dessa männen voro sålunda i nu nämnd ordning

Tomtregleringsmän

Syllasättare

Tomptmätare

Stadsingeniör.

Förutom Andreas Torstensson hava vidare följande personer varit

stadsingeniörer i Stockholm:

Hendrich de la Vallée ....

/ n

1656-

-

1676

Johan Holm lbit,rMaIldc'' • • •

(ordinarie . . . .

15/9

1671-

1676-

-24/9

1676

1693

.lohan Cortman.......

25/o

1693-

- /s

1709

Börje Hagh.........

/.3

1709-

- / 9

1717

Petr. Ti Barns........

/<J

1717-

-28/4

1748 (sista datat osäkert)

Magnus J. Torslundh.....

20/4

1748-

-79

1771

Hieronymus von der Burg d. ä.

n/io

1771-

-30/6

1811

Hieronymus von der Burg d. y.

2 V 9

1811-

—2S/2

1837

Måns Otto Wallborg Christiernin

27/2

1837-

_29/7

1844

August Wilhelm Wallström . .

r37l2

1844-

-6/2

1874

Johan Rudolf Brodin.....

”1»

1874-

-13/4

1884

Herman Ossian Arvid Ygberg .

*h

1884-

-37l2

1913 och för närvarande

August Emanuel Påhlman . .

7i

1914

stadsingeniör.

Samtliga dessa Tomtregleringsmän, Syllasättare, Tomptmätare och

stadsingeniörer hava varit stadens tjänste- eller ämbetsmän och lytt under

stadens styrelser de olika tiderna, åtminstone såvitt vidtagna efterforskningar

torde kunna giva vid handen.

Stadsingeniörerna lydde under följande myndigheter

1636—1672 Byggningskollegium,

1673—1821 Byggnings- och ämbetskollegium,

1822—1849 Politi-, Byggnings- och Ämbets-Kollegium,

1850—1874 Handels- och Ekonomikollegium.

Därefter har stadsingeniörskontoret vad tomtmätningar beträffar

lytt under byggnadsnämnden (jämlikt byggnadsstadgan).

Av de förpliktelser, som stadsingeniören hade att följa, må anföras

l:o) följande utdrag ur »Edsformulär 1717—1805».

»Jag skall och wara Hans Kongl. Maj:tt min allernådigste Konung

eu Huld, trogen och redelig tjenare och undersåtare och alla det Höga

Kongl. wäldet tillhöriga rättigheter och förmåner effter yttersta förstånd

och förmågo i acht taga och försvara; lag skall och på det högsta låta

migh angeläget wara att främja och befordra alt det som Kongl. Maj:tt

uti en eller annan måtto till trogen tienst och nytta länder, hindra och

afwärja Hans Maj:tts och Des Rijkes samt denna Stadzens skada och

fördärf, gifwandes i tijd tillkiänna om jag märker någet sådant å färde

wara; därnäst skall iag wara Hans Excelks H:r Öfwerståthållaren och

Borgmästare och Råd sampt:e mine förmän, hörig och lydig, uti alt hwad

22—185007

170

de min på Kongl. Majttts och Stadsens wägnar biudandes och befallandes

warda, såsom elliest all tillbörlig respect, allra och wördnad bewijsa, men

uti synnerhet skall iag uti detta mitt anförtrodda Ingenieurs Embete

förfärdiga och hafwa correcte Geometriske Planter, grundriktningar och

Iordeböcker öfwer alla denna Stadsens tillhöriga ägor både i Staden och

på Mallmarna, så och Generaliter öfwer Huus och gårdar i hwart qvarter

belägna, hwilket alt noga registrerat iag uti Stadsens Archivo, men Copier

deraf i Embetz Collegio inlägga skall, som wid påfordran framwijsas

kunna, Holandes iag och alla de öfriga Tompterna, huus och gårdar som

inom Stadsens District begrepna och ännu icke med Tompteören belagde

äre, gienast och utan försummelse anteckna och till wederbörande att

taxeras lefwerera låta, därnäst skall iag och så laga, att alla de gatur

och gränder så i staden som på Mallmarne som behöfwas att Steenläggias

måga i rättan tijd utstackade och med Steen och gruus tillförseli försedde

blifvva, tillseendes iagh noga, att det arbetet rätt och behörigt af wederbörande

drifwit och förrättat warda; lag skall och icke wettandes efterlåta

private Personer någon tomt af egen myndighet till sig att taga,

mindre sielf något av Stadsens Tord mig eller androm tilldeela förrän

der till skrifteligit tillstånd af Låfl. Embetz Collegio gifwit warder, och

tå derwid noga observera regulariteten Stadsens Publique eller andra

private Personers interesser, så lagande att ingen oreda af mitt förwållande

orsakas må, här hoos utlåfwar iag och en noga Specifikation

och anteckning på alla ödes och obygda Tompter så i Staden som på

Mallmarne till Borgmästare och Råd att ingifwa, på det man därmed

efter hållen ransakning i föllie af ordinantierne procedera och fortfara

kan, då iag effter fallen resolution pådrifwa skall att detsamma, exeqverat

blif:r, som där uti förmäles; Sidst förplichtar iag mig wed buse- och

gärde trätor opartisk att hålla, icke för mutor eller gåfwor, wänskap eller

rädhoga skull, någon mera eller mindre tillmäta, än han effter sina brefz

lydelse hafwa bör; detta alt will och skall iag troligen effterkomma som

en upprichtig och rättwijs tienare wähl ägnar och anstår, utan all påfund

och arga list.

2:o) »Kongl. Maj:ts Instruction för Stads Ingenieuren i Stockholm.

Gifwen Stockholm i Råd-Cammaren den 13 Julii 1736.

§ 1.

Stads Ingeniuren bör uti sitt Contoir hafwa i god ordning förwarade

Stadsens författade Tomte Böcker, samt tilförlåteliga och pålite

-

171

liga både Generel och Speciele Chartor och Planer öfwer Stockholms

Stad och Förstäder som utwisa så wäl Stadsens district till Land och

strand, som liwars och ems enskylte Egendom; uppå hwilka Chartor och

Planer, samt med dem som årligen renoverade warda, Ingenieuren

åligger åt författa wederbörliga Specificationer, hwarefter Bygga ings

Collegium hwart åhr uti Januari i Månad kan uti Contoiret förrätta Inventering,

och bör han icke utur Contoiret, ifrån sig lämna någon hwarken

Generel eller Speciel Charta eller Plan, innan han dertill ärhållit Byggnings

Collegii .tillstånd, och dessutom, deremot försedt sig med wederbörandes

Rewers.

I Lika måtto åligger Stads Ingenieuren, åt öfwer alla Stränder

hafwa förfärdigade Chartor, som utwisa Strand Desseinerne, uppå hwilka

Chartor, han hwart tredie åhr, bör anteckna huru långt Stranden blifwit

utfyld, hwarom Ingenieuren dessutom bör wid Inventeringen gifwa nödig

berättelse till stadsens Byggnings Collegium, och wara tillstädes när

Collegium hwart tredie åhr, alla Stadsens strander i ögnasiekte tager.

§ 3.

Wid alla afmätningar och Tomters utstakande till nybyggnad, bör

Stads Ingenieuren för all ting taga i aclit huru Gatorne kunna derwid

reguleras och rättas; samt sådant uti Byggnings Collegio tillkiänna gifwa,

Och bör han ingen Tomt till rättelse eller efterlefnad för wederbörande

utstaka innan han dertill erhållit Byggnings Collegii ordres.

§ 4.

När den som erhållit tillstånd till Nybyggnad sig hos Ingenieuren

om Tomtens utstakande angifwer åligger Ingenieuren ofördröideligen och

innan någon Dessein till Byggnad fastställes Tomten efter Bref och

Documenter till dess rätta Linieer uti Ägarens och Grannarnes närwaro

utstaka och sedan med dess berättelse till Collegium inkomma.

§ 5.

Sedan Byggnings Collegium till Stads Ingenieuren remitterat de

twistigheter, som Grannar emellan uppkommit, om Tomters rätta skid jo

Lineer, eller annat mera, så åligger honom åt med Tomte Böckerne och

172

de äldre i Contoiret befintelige Designationer, noga jämföra sådane twistige

Parters i händer hafwande Documenter och Fastebref; och sedermera

öfwer samma ärende en omständelig Relation med bifogad tydelig afmätning

eller Designation, till Collegium avgifwa. Hwarwid han jämwäl

har åt taga i acht Invad så wäl Byggnings Ordningen som denna dess

Instruction i öfrigit om publique Desseiner, och Gators samt Quaxters

reglerande, påbiuder och föreskrifwer; på det Byggnings Collegium wid

besichtningarne må om alt sådant kunna dess redigare undersöka.

§ 6.

Då någons begiäran åt få intaga en eller annan Stadsens ödes

Platser emot Tomtörens erläggande warder till Stads Ingenieuren remitterad,

åligger honom åt samma Plats eller Tomt utan drögsmål afmäta

samt öfwer den samma wederbörlig Designation uprätta, och deruti beskrifwa

Tomtens eller Platsens belägenhet, dess quadrate innehåll och af

hwad förmåner eller beswärligheter den samma i anseende till Situationen

består: noga i acht tagandes, om en sådan till privat hägnad begiärd

Tomt kan till Stadsens eller publici mera nytta wara Benande och i

sådant fall det samma uti Byggnings Collegio anmäla.

§ 7.

Stads Ingenieuren åligger åt hafwa sorgfälligt inseende öfwer all Gatuläggning

innom Stockholms Stads Staquet; samt derwid noga i acht taga

åt Gator och Gränder icke blifwa onödigt wijs till Husägarnes olägenhet

förhögde: såsom och åt wattnafloppen icke blifwa i oträngt måhl eller

annars än då högsta nödwändigheten sådant fordrar, förändrade med

mera som Byggnings Ordningen tydeligare förmår.

§ 8.

All wärckställighet af Domar och öppne Resolutioner, som på

Ingenieurens giöromåhl ankommer, bör han förut i Byggnings Collegio

tillkiänna gifwa.

§ 9-

Ingenieuren åligger åt wid alla Designationer öfwer Hus och Tomter,

gifwa tillkiänna om något till publici och Stadsens skada och nackdel

derwid finnas skulle. Börandes alla transporter så af bebyggde som

na

obyggde tomter av honom i eu wiss Bok förutan Tomte Boken annoteras;

såsom och när någon ofrij Tomt till frij grund inlöses, den noga anteckna

med prijset och af liwem den blifwit kiöpt och till den ändan tillställas

honom alla Fastebref åt innan de underskrifwas sådant annotera, och

nedre i brädden påskrifwa ordet annot:t med sitt namn derunder. Datum

ut supra.

FRIEDRICH.»

Beträffande instruktioner för stadsingeniörens överordnade myndigheter

må anföras

l:o) Transsumt ur Kong!. Maiptz Förordning Öfwer Stockholms

Stadz Styrelse. Stockholm 1672 I2/12. (Tryckt 1673).

5.

»Embetz Borgmästaren med sine tilordnade Colleganter, skal medh

Byggningzwäsende och Manufacturerne hafva åt beställa, hafvandes inspection

öfwer alla Stadzens publique Wärck och Byggningars aff nyo

förfärdigade, reparation och ordinarie underhåld, såsom och öfwer regulerande,

prydnad!! och reenhållande, som Staden och publico till commoditet

och nytta lända kan; theslijkest öfwer privat Huus upbyggiande inseende

hafwa, åt af then som bygger, hwarken i nederrijfwande eller igen upbyggiande,

Staden och then allmenne beqwämligheeten, eller hans Grannar

och Naboer någon skada och afschaknadh tilfogadt warder, hafwandes

under sin wårdnadh och inspectiion alla Stadzens egne Huus och Tompter,

Tegelbruuk, Muulbeet och annor fast ägendomb, ehwad nampn the hafwa

kunna, som innan Staketet begripne äre och Staden tilhöra, tilseendes åt

alt sådant först til Stadens nytta anwändes, och thet något thär aff

mistas kunde, til ingen privat uthan nöijachtigt och skiäligt wederlagh

ifrån Staden affhändt warder; låtandes öfwer alt sådant richtige Geometricke

Desseiner och affrijtningar förfärdiga, och i böcker inbinda och

registrera.»

2:o) Memorial till Öfverståthållaren ang. embets- och Byggn. Borgmästarens

skyldigheter. Dat. 13 februari 1718. — — — — — —

3:o) Har han inseende på Stadz Ingenieurens Contoir, så att icke

allenast det hålles i behörigt skick och ordning, utan och åt Ingenieuren

åhrligen författar och upsättes geometriska chartor och grundritningar

öfwer Stadsens Stränder, Platser och tomter, jämbwähl och giör richtiga

I

74

Designationer öfwer alla private tomter, som säljas och kiöpas. Åliggandes

och Borgmästaren, åt wid angelägne både publiqne och private

besichtningar jämbwähl sig infinna, samt och noga tilse, åt då någon

Stadsens tomt försäljes, Staden sitt wärde och betalning derförr må

åthniuta: så och åt 30:de Penningar ärläggas och kommer Staden til

godo, så offta någon fast ägendom på ofri tomt, ifrån denna til den

andra Inwåhnaren förhandlas. — — —»

Att sålunda tomtmätningar å tjänstens vägnar skulle vara beroende

av lantmätarnes »lediga stunder» (något som visserligen ej direkt uttalas,

men vars tendens i motiven synes framskymta) synes sålunda åtminstone

vad Stockholm beträffar icke vara riktigt. Ej heller torde inom andra

städer tomtmätningar hava utförts av lantmätare åtminstone i allmänhet

ej i egenskap av tjänstemän under lantmäteriväsendet. Någon eller några

enstaka tomtmätningar lära före fastighetsbildningslagens tillkomst hava

utförts av lantmätare, som lyckats erhålla Konungens Befallningshavandes

förordnande, men då Konungens Befallningshavande enligt gällande författning

ej hade någon skyldighet att pröva befogenheten därav vid en

framställd begäran, utan lagligheten av ett dylikt förordnande endast lär

få prövas av lantmätaren (vilket ytterligare styrkes därav, att Konungens

Befallningshavande i enstaka fall t. o. m. lämnat förordnande att verkställa

triangel- och polygonmätning över större samhälle) och dessa förordnanden

äro så fåtaliga i förhållande till alla verkställda tomtmätningar,

så torde de endast vara att betrakta som experimentella undantagsfall.

Då emellertid i motiven kommitténs egen framställning av äldre bestämmelser

synes vara inriktad på att framställa stadsmätningen i äldre tider

såsom huvudsakligen utgörande en del av dåvarande lantmäteriväsendet i

allmänhet samt kommittén även åberopar skiftesstadgekommissionens

yttrande av den 8 juni 1917 över lantmäteristyrelsens förslag till mätningsföreskrifter

varvid framhållits, att tidigare alla åtminstone mera omfattande

mätningar i städerna skulle ha utförts av lantmäteripersonalen,

har jag genom framläggandet av historiska fakta velat visa att, såvitt

Stockholm beträffar, detta synes vara oriktigt. Synar man Stockholms

stadsingeniörskontors kartarkiv, skall man finna, att även vad själva kartmaterialet

beträffar knappast någon karta (med undantag av äldre kartor

över inkorporerade områden för de tider dessa hörde till landsbygden),

utförts av lantmäteripersonalen. Områden, som förut hört till landsbygden,

ha sannolikt i allmänhet inom städer under denna tid uppmätts

av lanmätare, men, då de sedemera kommit under stadsstyrelse, ha för

dessa områden sannolikt de skarpare nymätningarna verkställts av städernas

egna tjänstemän, så att man torde helt säkert för de flesta fall

vaga påstå att områden, då de hört under städerna, utförts av städernas

egna avlönade tjänstemän, men att en mängd lantmäterikartor över stadsområden

kunna finnas från de tider dessa områden hörde under landet,

samt att i liera fall för städernas mest i periferien belägna ytterområden, som

brukas som lantegendomar och som till arealen kan övergå stadens yta

i övrigt, några skarpare nymätningar ännu ej funnits skäl för att företaga.

Vidare ber jag att få vända mig emot nedanstående av lantmäterikommissionen

åberopade men oemotsagda uttalande i skiftestadgekommissionens

samma utlåtande, vari uttalas att inga legala förrättningar,

däri mätning ingått, hittills med laga vitsord kunnat verkställas av andra

än lantmätare samt att icke någon jorddelningsförrättning av beskaffenhet

att böra fastställas för att äga vitsord, hade annan än lantmätare hittills

varit behörig verkställa.

Stadsplanelagens 4 § stadgar när enligt denna lag tomtindelning

eller ändring i tomtindelning skall verkställas. Samma lags 3 § stadgar

förutom att tomtindelning i vissa fall skall underställas Konungens prövning,

i andra stycket bland annat följande: »I andra fall tillkommer det

stadens byggnadsnämnd att ''handlägga frågor om kvarters indelande i

byggnadstomter; dock vare nämndens beslut ej gällande innan det blivit

av Konungens Befallningshavande fastställt». Med anledning bland annat

av 3 § har vidare i en Kongl. Förordning av den 31 augusti 1907

förordnats bland annat följande i dess § 2: »Innan byggnadsnämnden

fattar beslut angående hos nämnden väckt förslag om kvarters indelande

i byggnadstomter, skall åt ägare av mark, som av förslaget beröres, lämnas

tillfälle att inför nämnden yttra sig över förslaget.» Alltså måste hos

nämnden förslag kunna väckas om tomtindelning. Vilka tjänstemän, som

nämnden har till sitt förfogande för utarbetande av dessa tomtindelningar

framgår av byggnadsstadgan, som dels i § 3 mom. 4 föreskriver att stadsingenjören,

där särskild sådan är antagen i avseende å de frågor, som

höra till hans befattning, skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden

med rättighet att i överläggningarna, men ej i besluten deltaga,

samt att, där han det äskar, få sin mening till protokollet antecknad,

och dels i byggnadsstadgans § 5:

1) »Frågor om vilka tjänstebiträden byggnadsnämnden skall hava

till sitt förfogande, om arvoden åt nämndens ledamöter och biträden samt

om övriga för bestridande av nämndens utgifter erforderliga medel avgöras

av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan.

2) Nämnden antager och entledigar sina tjänstebiträden, där ej i

kyggnadsordningen angående en eller flera bland dem annorlunda bestämmes.

»

176

Dessa av stadsfullmäktige givna föreskrifter återfinnas i sin tur i

de av stadsfullmäktige antagna och sedan i behörig ordning fastställda

byggnadsordningarna och instruktionerna för stadsingenjörerna, som i

regel torde innehålla, att dessa skola uppgöra och utarbeta förslagen till

tomtindelningar. Den allmänna gången är den, att stadsingenjören utarbetar

tomtindelningen och denna antages eller återremitteras för omarbetning

av byggnadsnämnden. Sedan denna emellertid godkänts av

byggnadsnämnden, fastställes densamma av Konungens befallningshavande.

Här i Stockholm är en dylik tomtindelning sedan åtskilliga år tillbaka

så i detalj till sitt läge bestämd och slutgiltigt fastställd, att i nästan

alla fall alla tomthörnspunkter blivit bestämda i det antagna koordinatsystemet.

Att skiftestadgekommittén under dylika förhållanden ej ens synes

vilja betrakta en tomtindelning som en legal jorddelningsförrättning torde

vara ägnat att göra detta skiftestadgekommissionens uttalande mindre

värdefullt.

I samma uttalande av skiftestadgekommissionen, vilken detalj även

åberopats, vill denna göra gällande, att städernas inordnande under lantmäteristyrelsen

redan hade skett genom lagen om fastighetsbildning i stad,

och anföres som bevis härför följande:

»Om t. ex. i stads tjänst anställd mätningsman förordnades att

verkställa ett laga skifte, vore han naturligtvis pliktig att därvid följa

samtliga de föreskrifter, vilka vinna tillämpning, om skifte verkställes av

lantmätare. Och då enligt gällande instruktion för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare lantmäteristyrelsen hade att utöva tillsyn över skiftesverket

(den legala jorddelningen) och övriga delar av rikets lantmäteriväsen,

vore han såsom skiftesförrättare underordnad lantmäteristyrelsen,

ty i och med det att andra mätningsteknici än lantmätare erhöllo befogenhet

att verkställa vissa legala jorddelningsförrättningar, komme de

uppenbarligen att sortera under lantmäteristyrelsen. Att de vid förrättningar,

varom nu vore fråga och vilka av dem verkställdes, bleve, sedan

den berörda nya lagen trätt i kraft, därest nuvarande mätningsbestämmelser

då alltjämt gällde, skyldiga följa samma bestämmelser, torde jämväl få

anses otvivelaktigt.

Att särställa dem, då nya sådana föreskrifter meddelades, syntes

däremot icke böra ifrågakomma.»

Fastighetsbildningslagen avsågs ju av dess lagstiftare att i eu särskild

lag sammanföra allt som berörde fastighetsbildning i stad, så att

dess bestämmelser ej skulle vara beroende av de för landsbygden gällande

föreskrifterna särskilt beträffande mätningsmännens fullständigt obundna

177

ställning i förhållande till lantmäteriorganisationen. Att i vissa rena tekniska

detaljfrågor särskilt beträffande städernas yttre landområden i vissa fall

skiftesstadgans föreskrifter enligt Fastighetsbildningslagens 6 kap. 1 § »i

tillämpliga delar» skulle lända till efterrättelse, innebär icke att därmed

måste avses att någon som helst redovisningsskyldighet av förrättningar

skulle behöva förekomma, då dessa ej kunna anses vara tillämpliga på

stadsförhållanden. Dessutom har i lag bestämts för städerna ett särskilt

fastighetsregister, som väsentligt skiljer sig från jordregistret för landet.

Redovisningen av förrättningar för mätning och fastighetsbildning böra

i sin helhet finnas på samma ställe som alla andra under byggnadsnämndens

vård varande mätningshandlingar, vilka ju numera måste förvaras

i brandfasta arkiv, och registreringarna över rågångars fastställande och

de inom städer sällsynta laga skiftena införas bland annat i fastighetsregistret

för stad i stället för att redovisas inom en utomstående styrelse,

vilket ej bör vara tillämpligt för städerna. Även den rent yttre uppställningen

av fastighetsbildningslagen tyder ju på att tillämpligheten för

dessa förrättningar ej avsågs att i ena eller andra hänseendet innebära

dessas inrangerande under lantmäteriorganisationen, ity att 6 kapitlet ej

då hade inrangerats under fastighetsbildningslagen utan dess paragrafer hade

då i stället införts under skiftesstadgan. Det krav, som före fastighetsbildningslagens

tillkomst framhölls för ett fullständigt åtskiljande av

fastighetsbildning i stad, från de för landet gällande bestämmelserna, avsag

ett verkligt särskiljande och ej endast dispositionen för lagens uppställning.

Vid utarbetandet av det föreliggande av lantmäterikommitténs majoritet

antagna förslaget till mätningsförordning har i tekniska detaljfrågor

i allmänhet stor hänsyn tagits till de krav, som för städernas vidkommande

kunna vara önskvärda, men i flera fall ha från lantmäterihåll

meningar, som i väsentlig grad avvika från städernas intressen, hävdats

allt i synnerhet för att få mätningsförordningen att gälla för såväl

stad som land. Lantmäteristaten utgör en fast organisation, där samtliga

tjänstemän uteslutande lyda direkt eller måhända i andra eller tredje

led under lantmäteristyrelsen. Mätningsmännen i städerna stå däremot

i lydnadsförhållanden under respektive städers myndigheter och kunna

svårligen i samma tjänsteåliggande samtidigt lyda under lantmäteristyrelsen.

Det gäller för städerna att få sina arbeten utförda efter de bästa

för dem lämpade möjligheter, oavsett om de därvid överensstämma eller

skilja sig från motsvarande arbetens bedrivande å landsbygden eller till

och med i andra städer. Och då i stort sett likväl stad och land i

många fall beträffande mätningsväsendet och fastighetsbildningen stå i

23 —18.1007

motsatsförhållande till varandra, något som även statsmakterna de fäkta

erkänt i och med stiftandet av en från landsbygdens motsvarande föreskrifter

i väsentliga delar vitt skild fastighetsbildningslag, synes det rationella

häri vara att taga steget fullt ut även i avseende på mätningsförordningen

och därvid fastställa eu särskild mätningsförordning för

stad och en annan i vissa avseenden avvikande mätningsförordning för

landet.

De allmängiltiga bestämmelserna om finmätning och vanlig mätning

torde böra gälla både stad och land, så att mätningarna såväl i

stad som å land kunna klassificeras i avseende å deras noggranna utförande

i samma generellt gällande noggrannhetsbestämmelser för finmätning eller

vanlig mätning, men då själva handläggandet av dessa förrättningar ur

både det allmännas och det enskildas intressen i flera avseenden vitt

skilja sig från varandra i stad och på land, så torde även mätningsförordningarna

i dessa avseenden böra skilja sig från varandra. Eu enda

självständig triangelmätning med eller utan anslutning till rikets nät kan

uppgöras i samband med erhållandet av förordnande av mätning å en större

egendom å landet, men i avseende å mätningsförrättningar i stad hör ej

kunna bestämmas att eu separattriangelmätning i samband med förordnande

å eu mätningsförrättning exempelvis att verkställa en speciell avstyckning

skall få utföras, men om den göres enligt givna föreskrifter

så är mätningen i sin helhet å denna del av staden visserligen att

hänföra till finmätning men är likväl i egenskap av triangelmätning ej

att betrakta såsom varande till stadens gagn, då den ej sker över hela

staden.

För ett dylikt triangelnäts för eu stad utförande bör ej någon annan

än staden såsom kommun vara att anse såsom sakägare och torde

staden därvid böra ha att själv bestämma, när staden önskar triangelnäts

upprättande, såvida ej dylika näts upprättande sker efter en fastställd

plan för alla städer i riket, så att exempelvis vissa tider, olika

alltefter städernas invånarantal eller beroende på utvecklingen av rikets

triangelnät, förelädes dem under vilka de hade att redovisa ett fullt färdigt

triangelnät, som vore upprättat på det sätt att det kunde tjäna som

stomme för alla mätningsförrättningar inom samhället, av vad slag de

vara månde.

Den mätningsförordning, som skulle gälla för landet, kunde ju måhända

möjligen vara avpassad så, att arbetena direkt kunna dirigeras

från lantmäteristyrelsen i enlighet med av styrelsen närmare givna föreskrifter.

Den mätningsförordning, som gällde städerna, skulle däremot

böra vara så avfattad, att den gav möjlighet att åt varje stad i enlig

-

175)

hot med för dom säregna lokala förhållanden och allmänt i bruk varande

metoder kunna erhålla vissa friheter såväl i ena som andra hänseendet,

blott den allmänna rättssäkerheten ej bleve lidande. Någon anledning

att skära alla städer över eu kam finnes icke och ännu mindre att göra

detta såväl med stad som land. Även kommittémajoriteten förutsätter

att exempelvis i vissa fall strängare felgränser än vad förordningen ovillkorligen

föreskriver för finmätning kan komma att gälla, vilket särskilt

bör kunna avses gälla för olika städer. För landsbygden måste väl något

dylikt vara i mindre grad att antaga, så framt ej någon felgräns

för finmätning är att i sin helhet betrakta såsom för vid.

Särskilt synes den i 50 § föreslagna bestämmelsen att lantmäteristyrelsen

skulle ha rätt att utfärda verkställighetsföreskrifter vara ägnad

att inge befogade farhågor för att denna styrelse i allt för långt driven

grad skulle vilja skära allt såväl stad som land över en kam. Då den

föreslagna mätningsförordningen ej uttalar full begränsning för dylika

föreskrifters utfärdande, kan man befara, att i flera fall rent skadliga

föreskrifter kunna komma att bestämmas och att städernas mätningsmän

berövades möjlighet att tillämpa individuella metoder och förbättringar

inom de olika arbetsmoment, som höia till mätningar, och varvid ofta

praktiken utgör ett ^experimenterande av bästa sättet. Lantmäteristyrelsen

skulle då sannolikt komma att frestas att i nu ej anad grad instuva

allt i former tillhörande arbetsmetoder, som måhända tillämpats

av den bestämmande i styrelsen, som vant sig vid desamma, men som

därför kan vara gammalmodigt och olämpligt och som ej eu annan mätningsingenjör

vant sig vid att tillämpa, vilken sistnämnde måhända kan

använda såväl skarpare som snabbare metoder. Även i Tyskland har

det konstaterats vilket fördelaktigt inflytande det från lagbundna formaliteter

mera frigjorda mätningsväsendet i städer utövat på mätningsväsendets

utveckling. Det måste betecknas som eu betänklig brist i kommittémajoritetens

förslag till mätningsförordning, att denna förordning enligt denna

majoritets mening ej synes omfatta alla de moment, över vilka lagbundna

bestämmelser skulle vara erforderliga, utan att denna majoritet indirekt

uttalar, att förordningen endast omfattar en måhända mindre del av

sådana allmängiltiga regler, som äro av sådan natur, att de böra såsom

obligatoriska fastställas. Allt vad kommittén av ena eller andra anledningen

underlåtit att beröra skulle lantmäteristyrelsen ha rättighet att

komplettera, blott de ej stå i direkt strid med mätningsförordningens övriga

bestämmelser. Något motsvarande torde ej gälla för åtminstone

Preussen, där kontrollerande tjänsteman tillhörande överordnade myndigheten

väl i vissa föreskrivna fall äger rätt att bevilja dispens från vissa

180

föreskrifter, men få — så vitt torde framgå av »Vermessungsanweisung

IX» — ej föreskriva tilläggsbestämmelser. De föreskrifter, som ovillkorligen

skola följas, böra finnas bestämda i allmän författning. Är en sådan

författning ofullständig, kan den kompletteras. Önska olika städer

ytterligare kompletterande bestämmelser, anpassade efter vars och ens

lokala förhållanden, böra sådana för var och en av dessa städer såsom

kommunala författningar efter dessa städers lokala förhållanden kunna

kompletteras ungefär efter samma normer som föreskrifterna i byggnadsordningarna,

som varje stad äger rätt att utfärda för sig, blott de- ej

strida emot den av Kungl. Maj:t fastställda byggnadsstadgan, men tillägg

i byggnadsstadgan får ej ske exempelvis av byggnadsstyrelsen utan endast

av Kungl. Maj:t.

Bland de centrala verken torde byggnadsstyrelsen mest hava behov

av kart- och mätningsmaterielen från städerna i samband med stadsplaners

granskning, varjämte utvecklingen synes tendera åt att även beträffande

städernas ytterområden motsvarande granskning dels beträffande

större huvudgators framdragande och dels beträffande antagandet

av närmare föreskrifter för bebyggande av städernas ej planlagda områden,

byggnadsstyrelsen i huvudsaklig grad måste hava att verkställa

granskning å dessa kartor. Då fastställandet av en mängd civil rättsliga

bestämmelser å olika markytområden, som stadsplaners in. m. bestämmande

faktiskt gör, måste förutsätta, att samma myndighet måste ha

rättighet att verkställa granskning av det material, vilket ligger till

grund för bestämmandet av dessa ytområdens begränsningslinjer, kan ej

någon annan myndighet vara mera ägnad att handhava den centrala

uppsikten över mätningsväsendet i sin helhet över städerna än just denna

byggnadsstyrelse, och torde byggnadsstyrelsen i detta avseende böra omorganiseras

att få sig tilldelat den centrala uppsikten i allmänhet över mätningsväsendet

i Sveriges städer. Eu överhetsställning från lantmäteristyrelsen

skulle eljest lätt kunna komma att ge anledning till ständiga

motsatsförhållanden emellan lantmäteristyrelsen och de kommunala myndigheterna

varjämte det tvehövdade överinseendet, byggnadsstyrelsen över

själva stadsplanekartorna inelusive den nödvändiga granskningen av mätningsunderlaget,

och lantmäteristyrelsen över kartorna i allmänhet inclusive

även stadsplanekartorna, skulle kunna verka mycket söndersplittrande

och olyckligt vid kartarbetenas bedrivande, där lantmäteristyrelsen

vill, att kartornas beteckningssätt m. m. för olika markytor med på dem

vilande bestämmelser skola utföras efter denna styrelses föreskrifter och

byggnadsstyrelsen önskar, att de skola utföras på det sätt, som bättre

harmonierar med den sistnämndas önskningar, efter vilka städerna i all

-

181

mänhet för närvarande torde vara angelägna att så vitt möjligt rätta

sig. Jag hemställer därför att ifrågavarande mätningsförordning endast

skulle avse lantmäteripersonalen och att första paragrafen i densamma

avkortades och finge följande lydelse: »Denna förordning avser planmätning

och höjdmätning ävensom kartas upprättande, arealuträkning samt

utstakning och utmärkande av ägogräns, där dylikt arbete utföres av

lantmätare under lantmäteristyrelsen», samt att för städerna densamma i

de hänseenden som den bör avvika från lantmäteriväsendet på landet

omarbetades och uppgjordes såsom en särskilt för städerna gällande mätningsförordning

så att, dels normer allmänt fastställdes för triangelnäts

upprättande i Sveriges städer helst med anslutning till rikets triangelnät,

och till vilka stadstriangelnät samtliga inom städerna förekommande

mätningar kunde anslutas, dels detaljbestämmelserna uppgjordes mera

enligt de för stad lämpade förhållanden såväl beträffande mätningssättet,

utstakningars verkställande, gränsmarkeringar in. m. och dels byggnadsstyrelsen

föreskreves att utgöra den centrala myndigheten för överinseendet

av städernas mätningsförordning, varjämte varje stad för sig torde

böra äga rätt att såsom kommunal författning i enlighet med grunderna

i mätningsförordningen utfärda de allmänna verkställighets föreskrifter,

som må finnas erforderliga.

Special!!»märkningar rörande förslaget till mistningsriirordning.

I 7 § 2 mom. föreskrives, att »därest inom eller i närheten av mätningsområdet

finnas minst tvänne punkter, som tillhöra antingen rikstriangu-*

leringen eller annan triangelmätning, skall frågan, huruvida anslutning

till den ena eller andra av dessa mätningar bör äga rum, underställas

lantmäteristyrelsens prövning». Då en hel del triangelmätningar torde finnas

för speciella ändamål, synes det vara olämpligt dels att slösa tid på

undersökning av dessa triangelpunkters befintlighet och deras nogrannhet,

vilket kan vara svårt att bestämma, då säkra handlingar för bedömmande

därav ofta torde saknas, och vilkas noggrannhet sålunda lantmäteristyrelsen

säkerligen icke kan bedöma. Endast ifråga om anslutning

till rikets nät eller icke anslutning till detsamma synes ett allmänt

intresse förefinnas, och i så fall måste någon myndighet bedöma, huruvida

én triangel mätning kan anslutas till densamma beroende på dels

om de i eller vid mätningsområdet belägna rikets triangelpunkter hava

erforderlig noggrannhet, och dels om dylika punkter äro så avlägset belägna

samt mätningen av så föga betydande natur, att eventuellt dyr

-

182

bara huggningar in, in. för en dylik anslutning icke motiveras. Men att

lantmäteristyrelsen skulle vara den avgörande myndigheten för att bestämma,

om en mätning skall anslutas till rikets nät eller icke, synes

alldeles oriktigt. Då rikets allmänna kartverk utför dessa triangelmätningar

och har vård över desammas resultat samt måste vara den myndighet

som bäst känner till noggrannheten hos bestämningarna hos dessa

punkter, så läge det väl närmast till hands, att detta verk finge utgöra

den bestämmande myndigheten i fråga om triangelmätningars anslutande

eller icke till detsamma. Erfarenheten har även visat, att denna myndighet

genom direkt förbindelse med mätningsmannen kunnat lämna värdefulla

uttalanden angående bästa anslutning till detsamma på samma

gång som mätningsmannen kunnat få värdefulla vinkar att i vissa avseenden

i det allmännas intresse rätta sig efter eventuellt av rikets allmänna

kartverk uttalade önskemål för nätets planering för att, på sätt

i 9 § 3 mom. beröres, framtida utvidgning av triangelnätet så vitt möjligt

underlättas. Detta kan vara till fördel icke blott för ett samhälle

utan även för grannsamhällen.

Därför synes det vara av vikt, att Rikets allmänna kartverk i stället

för lantmäteristyrelsen avgör om anslutning lämpligen bör ske till

dess triangelpunkter eller icke. I samband härmed måste framhållas, att

varje fackman måste reagera emot kommittémajoritetens beslut (4 § 2

mom.) att ställa en triangelmätning i beroende av viss speciell mätningsförrättning

t. ex. en förrättning, som hör till nybildning av en fastighet.

Om en köpare förvärvat visst markområde för att med största möjliga

hast bebygga detsamma samt för att få lagfart och inteckning i och för

avstyckning vänder sig till en lantmätare, som vill komma över ett triangelmätningsarbete

och som t. ex. erhåller förordnande att verkställa eu

dylik avstyckning, så kan denne bestämma, att finmätning och därvid triangelmätning

skall tillämpas, vilket efter diverse tidsförlust för överklagande

t. ex. blir fastställt, vidare skall mätningen t. ex. anslutas till rikets nät

efter ånyo remiss till lantmäteristyrelsen: sedan skall triangelnätets uppmätning

verkställas, vilket då måste, vad högre ordningens nät beträffar,

ske över hela samhället samt vidare sekundärnät samt polygon- och därefter

detaljmätning ske. Markägaren skall sålunda invänta t. ex. inmätning

av en hel stads triangelnät, i ty att man icke lämpligen kan göra

en separattriangelmätning för en avstyckning och en annan mätningsman

en annan separattriangelmätning för en annan avstyckning inom samma

samhälle, varjämte ägaren till exempelvis ett jämförelsevis obetydligt

markområde kan ha att vänta ut stadens triangelmätning i avseende på

183

triangel nät innan lian kan få sitt obetydliga område avstyckat. Att ett

sådant förhållande är ohållbart, torde lätt inses.

1 allmänhet torde därför upprättandet av ett triangelnät böra utgöra

ett särskilt arbete eller förrättning för sig varöver en kommun eller

flera markägare över sammanlagt ett större område tillsammans bestämma

samt triangelnätet huvudsakligen inriktas på att utgöra ett stöd för alla

samtliga mätningsförrättningar för eu större ägotrakt, naturligen så vitt

ej någon enskild markägare eller invånare vill bestrida kostnaderna

för eu dylik triangelmätning; och måste triangelnätets utsträckning bestämmas

dels med hänsyn till dess anslutning till rikets nät och dels

med hänsyn till naturliga avgränsningar eller efter begränsningslinjer för

samhällens sannolika bebygganden eller annan utveckling. Triangelnätet

bär då verkställas om ej direkt under rikets allmänna kartverk, så likväl

beträffande större huvudnät enligt dettas anvisningar i fråga om anslutningar

till rikets nät. Skulle kommittémajoritetens förslag bliva antaget,

skulle dess tillämpning bli till förfång både för triangelmätningens

rationella utveckling och tillämpning på detalj mätning samt för fastighetsbildningens

lugna fortskridande inom tätare bebyggda samhällen.

I samma 7 § 3 mom. första meningen förutsättes att »Är fråga om

utslutning till rikstrianguleringen, och finner styrelsen sådan anslutning

ej böra äga rum, skall dock det nya triangelnätet med största möjliga

noggrannhet inpassas i det för mätningsområdet jämlikt 6 § 4 mom.

gällande koordinatsystem, då mätningsområdets storlek så fordrar». Endast

därför att fråga är om anslutning till rikstriangelnätet, så följer väl

ej därav, att mätningen bör utföras jämlikt 6 § 4 mom. gällande koordinatsystem.

Fråga kan uppstå av den enkla anledningen att eu mätningsman

vill utföra en större anslutningstriangulering från ett mindre

område till rikets nät, ehuru icke några strängare villkor emot sakägares

bestridande borde uppställas än att 6 § 5 mom. bör vara tillämpligt (exempelvis

ett skogsområde, där enbart polygonisering enligt mätningsförordningens

förutsättningar kan böra komma till användning).

Stadgandet om ordningarnas antal i 8 § 1 mom. baseras på att

endast två ordningar i rikets triangelnät förefinnas; men under förutsättning

att rikstriangelnätet skall betraktas utgöras av tre ordniugar, så bör

en ordning som följd därav naturligen tillkomma för den fullständiga

nedtrianguleringen till polygonnäten.

I 9 § 1 mom. sista meningen stadgas att »Skola för mätningen

gälla strängare felgränser än denna förordning angiver, bör planen jämväl

innehålla uppgift härom». Denna mening bör enligt mitt förmenande

utgå, enär förordningen torde böra innehålla minimifordringar i avse

-

184

ende å mätningssätt och noggrannhet, men om för särskilt ändamål

någon skärpt noggrannhet önskas av samhälle, torde detta böra vara

helt och hållet en ensak emellan samhället och mätningsmannen eller

kunna bestämmas i särskild kommunal författning. Någon anmärkning

för att särskild omsorg nedlägges torde icke böra förekomma, enär

den övervakande myndigheten ej bör hava till uppgift att tillse, att ej

alltför noggranna mätningar verkställas utan endast att tillse, att de ej

bli undermåliga.

I 17 § 2 mom. stadgas bland annat, att man skall iakttaga, —

— — — — att polygonsidorna inom ett och samma tåg i regel erhålla

ungefär samma längd. —---

Då ordet »ungefär» ej står närmare förklarat i motiven men i allmänhet

betraktas såsom utgörande 10 %, så skulle härigenom polygonsidorna

i regel ej få avvika från varandra mer än 10 % av deras längder,

vilket synes för strängt. Ordet »i regel» torde därför böra utbytas mot

»helst». Dessutom borde tillkomma i fortsättningen av samma att-sats

»och i allmänhet av två närliggande sidor inom samma polygontåg, den

ena sidan i regel ej vara mer än dubbelt så lång som den andra». Vid

en undersökning av befintliga polygontåg inom städer, torde man finna

att dessa bestämmelser bättre återspegla befintliga noggranna polygoniseringar

än majoritetens formulering. I samband härmed må erinras

emot uttalandet i motiven till 17 § andra meningen: »Att planen skall

upptaga hela polygonmätningen, torde ligga i sakens natur». Det ligger

snarare i sakens natur att ofta så ej sker, utan att man i samband med

detalj mätningen rekognoscera!- ut ett eller annat polygontåg, som är erforderligt

för detalj mätningen. Stundom kan man i samband härmed

finna sig böra helt omlägga planen för polygonnätet för att erhålla en

enklare och säkrare stomme för detaljmätningen, vilket torde visa att den

stundom då ej i förväg varit behövlig. Inom varje polygontåg däremot

måste polygonpunkterna såsom självklart torde inses planeras i ett sammanhang.

I motsats mot vad i allmänhet är förhållandet vid planläggningen

av triangelnät kan för eu enstaka mätningsförrättning vara erforderligt

att utlägga ett eller några polygontåg. Stundom kan även en detaljtriangulering

som komplettering för en dylik enstaka mätning vara erforderlig.

Det rationella utförandet av triangelmätning i ett samhälle är

därför, att triangelmätningen över samhället göres i ett sammanhang med

undantag möjligen av lägsta ordningars triangelpunkter som ju om så

av ekonomiska skäl är lämpligt helt eller delvis kunna göras efteråt; i

mån av behov. Detsamma gäller även polygontågen, som till avsevärda

185

delar kunna göras efteråt i män av behov vid olika mätningsförrättningar

inom ramen av ett och samma huvudtriangelnät, och alltså ej behöva

planeras i ett sammanhang i vidare mån än för ett och samma polygontåg

eller, då knutpunkt förekommer, för det system, som sammanhänger

med eu sådan knutpunktsbestämning,

I § 12 synes framställningen om skillnaden emellan likformig vinkelmätning

och satsmätning ej riktigt lyckad.

Likformig vinkelmätning utföres på så sätt att för det system av

triangelsidor, varå denna metod i eu triangelpunkt tillämpas, alla där

befintliga vinklar uppmätas var för sig i båda tublägena, varefter stationsutjämning

måste verkställas för att kunna hänföra alla dessa riktningar

till en och samma utgångsriktning. Vid riktningsmätning i en punkt

sker observationerna i fulla satser till så stort antal satser som noggrannheten

kräver, varje gång med förställning av horisontalcirkeln. I varje

sats observeras alla riktningar i följd efter varandra först i ena tubläget

och så efter genomsågning av tuben i andra tubläget samt ånyo inställning

i alla riktningar i motsatt följd, varefter medelvärdet av observationerna

i de båda tublägena utgör mätningsresultatet för varje sådan

sats. Medeltalet av alla dessa satser utgör sedermera riktningsmätningens

resultat.

I motiven under samma paragraf står vidare att »I vilka fall den

ena eller den andra metoden bör komma till användning, torde få anses

höra till verkställighetsföreskrifterna.» Den likformiga vinkelmätningsmetoden

torde som regel böra förekomma med till och med 2:dra ordningens

nät. Men då felgränser för riktningarna finnas stadgade, torde

någon obligatorisk föreskrift i detta fall ej behöva stadgas i några verkställighetsföreskrifter

och ej heller någon obligatorisk riktningsvikt föreskrivas,

enär dylika på grund av olika teodoliternas vitt skilda noggrannhetsgrader

ej återspegla mätningens verkliga noggrannhet, vilket däremot

medelfelen göra. Råd kunna ju alltid meddelas, huru i det ena eller

det andra fallet bör förfaras.

I motiven till 14 § framhålles.

»Medelfelet i riktning erhålles enligt allmänt kända regler efter utjämning

enligt minsta kvadratmetoden. Då sådan utjämning ej sker och

utjämningsgruppen består av slutna trianglar, erhålles samma fel enligt

den i paragrafen intagna internationellt erkända formeln.» Detta är riktigt

för fristående kedjor, att samma medelfel därvid erhålles, men för fullt viserade

trianglar i ett centralpunktsystem, där sinus-villkor förefinnes, erhålles

ej samma medelfel enligt den internationella formeln som ur den

strängare felfördelningen. Men i dylika fall utgör dock den internatio

24

—185007

m

nella formeln en mycket användbar approximationsformel för bestämmandet

av mätningens noggrannhet.

Efter sista meningen under denna paragrafs motiv önskar jag få

infört ett förklarande tillägg så lydande »varigenom i alla händelser

första termen 0,00025 1 resp. 0,00035 1 vid noggrann längd- och vinkelmätning

av polygontåget möjliggör felformelns användning.»

Beträffande noggrannheten av i ena fallet stommätning medelst

polygontåg och i andra fallet medelst andra baslinjer torde böra anföras

följande.

Vid bestämmandet av mätningarnas utförande på ena eller andra sättet

har man ju att taga hänsyn till att mätningens resultat för kartans

uppgörande skulle uppfylla noggrannheten enligt principerna för vanlig

mätning. Är det då så att en mätningsman har en teodolit till sitt förfogande,

torde det vara självklart att han, såvida han känner till teodolitmätning,

vill begagna sig av densamma för stommätningen, i ty att

mätningsarbetetet måste underlättas samt skogshuggningar lättare kunna

undvikas samt stommen i så fall, även om längdmätningen sker med

tillämpning av samma vida felgränser som för annan stommätning i avseende

på två längdmätningars avvikelser från varandra, vid polygoniseringen

måste bliva noggrannare, därför att dels en polygonsida i allmänhet

är kortare än den långa baslinjen i annan stomme, och sålunda

sannolika felet för flera polygonsidor, bildande ett helt tåg, där felgränsen

enligt felformeln för varje polygonsida uppnås, måste bliva mindre, än

om felgränsen enligt samma felformel uppnås, då hela polygontåget ersättes

av en rät baslinje, och dels därför att en numerisk vinkelkontroll erhålles

samt en systematisk felfördelning av vinklar kan erhållas. Alltså

måste antingen felgränserna för längdmätningen, även i motsvarande grad

vinkelfelgränserna, därvid vara för stränga eller ock måste felgränserna

för annan stommätning vara för vida. Felgränsema måste för dessa två

olika slag av mätningssätt bringas i överenstämmelse med varandra så

att en lantmätare, därför att han har till sitt förfogande en teodolit (utgörande

i och för sig en extra skärpning av mätningen genom den numeriska

vinkelkontrollen) endast därför skall vara skyldig att verkställa

även den rena längdmätningen 2 å 3 gånger noggrannare, än om han icke

hade teodoliten till sitt förfogande, och göra stommätningen i sin helhet

i ännu avsevärdare grad noggrann, ehuru han endast är skyldig att leverera

kartan i sin helhet i det skick, som betingas av den mindre noggrannheten.

Det bör vara hans ensak att begagna vilka instrument han

vill, blott han kan leverera resultatet enligt de noggrannhetsbestämmelser,

som böra gälla för ändamålet.

187

Mot 31 § 2 inom. måste anföras att ett dylikt åläggande ej står i

rimligt förhållande till stomnätets noggrannhet, i det fall att detta är

ett grafiskt nät. Vinklarna i stomnätet kunna vara grafiska och eu

gränspunkts riktiga läge å kartan kan vara lika noggrann i ena som

andra fallet. Måhända kan läget å kartan t. o. in. grafiskt bli riktigare

genom avskärning från två stationer på en baslinje med noggrannt längdmått

avstånd och kontrollriktning från en tredje station än genom utläggandet

.av en särskilt extra förgrening av det grafiska stomnätet blott

för att få punkten given i förhållande till eu linje, som i sin tur endast

är grafiskt given vad beträffar vinklar till andra stomlinjer. För punkternas

återfinnande, om de skulle försvinna torde i flera fall försäkringsmarkeringar

eller punkternas lägen i förhållande till befintliga närliggande

föremål samt dessa måttuppgifters införande i rågångshandlingarna

vara tillfyllest. Jag yrkar därför, att dessa gränsstenars inmätande i förhållande

till en linje, som själv är grafiskt given i stomnätet, ej skall

föreskrivas såsom obligatoriskt, utan att föreskriften endast skall gälla

som allmän regel.

I 38 § 3 mom. föreskrives att »A karta och mätskiss skola ock

stödpunkterna på lämpligt sätt angivas». Vid vanliga lantan äterifÖrrättningar

kan detta ha sitt berättigande, men i fråga om tomtmätning

i stad måste de ju alltid komma in på den karta, å vilken man i original

verkställer själva uppkarteringen, men å de exempelvis tomtkartor,

söm utlevereras, är ett dylikt förfarande i flera fäll rent ogörligt, då närmaste

stödpunkt kan ligga å en annan tomt med flera tomter belägna

emellan tomten ifråga och närmaste stödpunkt. Att då göra tomtkartan

så stor, att någon stödpunkt kommer in på kartan, är väl opraktiskt och

att för denna händelse föreskriva att man på annat sätt måste markera

ungefärliga läget på dylika stödjepunkter, är ju ej heller lämpligt. För

en grafisk tomtmätning inom stad måste eu dylik föreskrift betraktas

som olämplig.

44 § 2 mom. som avses gälla för städer, skulle gorå utmärkandet

.av ägogränserna i städer synnerligen oändamålsenliga, åtminstone beträffande

tomtgränser. Det lämpliga utmärkandet av tomtgränser sker däremot

på så sätt, att gränslinjerna för tomtägaren utvisas oftast genom

gränsmärken i gränsernas förlängning, därefter verkställer han själv

gränsmarkeringen på sätt han för sin del finner lämpligast, dock med

åliggande för tomtägaren, att för den händelse han avser att sedermera

uppföra sockelsten i gränsen, stängselmur eller brandmur, efter sockelstenens

bakmurning, innan vidare murning tillätes, begära kontrollutstakning

av förrättningsmannen samt av honom, som villkor att få fortsätta

188

murningen erhålla och förete kontrollbevis på att dessa stenar ej överskjuta

tomtgränsen. Visserligen framhålles i motiven att förhållandena

understundom äro sådana, att dylika gränsmarkeringar kunna underlåtas,

men då regel är att ej därvidlag markera desamma på detta sätt, utan

den bästa identifieringen för punktens läge består i koordinaterna eller

de andra måttuppgifterna, bör det vara lämpligare att överlåta åt varje

stad att i sin byggnadsordning införa de bestämmelser därvidlag, som

äro mest praktiska.

Såväl 43 § som 44 § torde i sin helhet ej böra göras obligatoriska

för städerna för städernas tomtgränsmarkeringar och ej heller för stadsägor,

som hava vanliga byggnadstomters storlek, utan böra endast gälla

för jordbruksområden och dylikt. Varje stad kunde ju lämpligast i sina

byggnadsordningar eller i andra särskilda kommunala bestämmelser ha

fastställt om och huru gränsmarkeringar i vissa fall böra vara beskaffade

ävensom, huru utstakningarna böra verkställas, enär ofta olikartade bruk

därvidlag kunna vara berättigade.

48 § 4 mom. andra stycket måste betraktas som synnerligen olämplig.

Att fixera att ett måttband av exempelvis 30 meters längd får användas,

om längdfelet ej överstiger 15 mm. men vid denna gräns skulle

det plötsligt bli oanvändbart, är mycket oriktigt. Varje mätningsman

måste ju, då det rör sig om sådana punkter som noggrannt skola inmätas,

vare sig felet å måttbandet över- eller understiger 15 mm. anbringa

korrektion för såväl temperatur som måttbandets inkorrekthet men beträffande

icke fullt bestämda detaljer för vilkas bestämmande direkt

längdmätning understundom även användes, behöver ju en dylik korrektion

oftast ej appliceras på de uppmätta längderna. Stycket bör i stället

vara affattat på följande sätt:

»Mätband eller mätsträng, som vid jämförelse med kontrollband befinn

es avvika från rätta längden med mera än 0,65 procent därav må

icke användas med mindre än att längdinätningskorrektion anbringas så

vitt det icke gäller inmätning av till läget icke fullt bestämda detaljer.»

Som lantmäterikommissionens majoritet, efter att korrektur å motiven

överlämnades, tillmätte alltför kort tid för granskning av dessa motiv

samt för reservationers avlämnande, har ej den omsorgsfulla prövning

av dessa motiv, såsom utgörande förklaringar å mätningsförordningens

stadganden och dessas avsedda tillämpning, av mig kunnat ske;

Mot därav härflytande brister^ ber jag att ytterligare få reservera mig.

189

Innehållsförteckning.

■Sid.

Skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet

3

Betänkande.

förslag till mätningsförordning................ 7

1 kap. Inledande bestämmelser.................... 7

2 kap. Om planmätning....................... 8

Avd. A. Allmänna grunder.................. 8

Avd. B. Finmätning..................... 9

Stommätning.................... 9

Detaljmätning.................... 10

Avd. C. Vanlig mätning................... 18

Stommätning....... 18

Detaljmätning.................... 20

3 kap. Om höjdmätning....................... 21

4 kap. Om kartas upprättande.................... 23

5 kap. Om arealuträkning...................... 25

6 kap. Om utstakning och utmärkande av ägogräns........... 26

7 kap. Allmänna bestämmelser.................... 30

Förslag till längdbestämningsförordning.................... 33

Tillkomsten av kommissionens uppdrag och den allmänna innebörden av detsamma i

vad rör mätningsförordning en..................... 36

Allmän motivering till mätningsförordningen.................. 40