SOU 1919:4

B ET ÄNKA N DE

MED

FÖRSLAG

ANGÅENDE

MAGISTRATSFÖEVALTNINGENS

ORDNANDE

1 STÄDER UNDER LANDSRÄTT

AVGIVET

AV

INOM CIVILDEPARTEMENTET TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1918

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

164261

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung], civildepartementet...... 5

Förslag.

Förslag till

lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862 .................... 9

lag om ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877 ... 10

reglemente för stadsstyrelse med borgmästare............. 11

reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare............. 23

reglemente för magistrat i stad under landsrätt............ 30

Motiv.

Allmän motivering.

Processreformens betydelse för städernas förvaltning.......... 45

Friherre E. Palmstiernas motion vid 1915 års riksdag......... 45

1915 års riksdagsskrivelse..................... 48

I anledning av riksdagsskrivelsen vidtagna åtgärder.......... 49

Omfattningen av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget....... 50

Magistratens nuvarande uppgifter.................. 50

Magistratens kommunala uppgifter.................. 50

Magistratens administrativa uppgifter................ 55

Stadsstyrelsemas nuvarande organisation............... 68

Lämpligheten av den nuvarande statskontrollen och dess anordning .... 71

Grunddragen av de sakkunnigas förslag............... 77

Olika organisationsformer för särskilda slag av landsrättsstäder...... 84

Särskilda reglementstyper.................... 86

Speciell motivering.

Ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse i stad

den 21 mars 1862 ....................... 90

Ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877 ,..... 92

Reglemente för stadsstyrelse med borgmästare............. 93

Reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare .............116

Magistratsreglemente.......................118

Bilagor.

V. P. M. rörande utsökningsväsendet i städer under landsrätt......123

Tablå över till stadsstyrelsen och dess expedition utgående anslag .... 144

Till herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande den 30 juni 1916 har dåvarande

chefen för civildepartementet tillkallat dels nämnda dag undertecknade

Pettersson, Fornander och Larsson, dels ock den 25 april 1917 undertecknad

Fant att i egenskap av sakkunniga inom nämnda departement

biträda vid utredning av frågan, på vad sätt i städer under landsrätt de

kommunala och administrativa uppgifter, som eljest åligga magistrat,

lämpligen böra tillgodoses, samt uppdragit åt undertecknad Pettersson

att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbeten.

Den 16 november 1916 hava undertecknade Pettersson, Fornander och

Larsson till chefen för civildepartementet överlämnat en skrivelse, innehållande

huvudgrunderna för vårt förslag till organisation av landsrättsstädernas

förvaltning, samt en vördsam promemoria rörande utsökningsväsendet

i sådana städer, i angivet syfte att de synpunkter, som

enligt vår mening borde vara bestämmande i fråga om landsrättsstädernas

ställning i utsökningshänseende, måtte vinna beaktande vid det pågående

arbetet å fögderiförvaltningens omorganisation.

f>

För att tagas under övervägande vid fullgörande av vårt uppdrag

tiar till oss från civildepartementet överlämnats dels ett av Svenska

stadsförbundets styrelse den 21 juni 1916 avgivet underdånigt yttrande

angående riksdagens skrivelse den 19 maj 1915 i det ämne, som vårt

uppdrag innefattar, dels en av riksdagens justitieombudsman den

2 januari 1917 avgiven underdånig framställning angående stadgande av

viss kompetens för ordförande i stadsstyrelse m. m.

Såsom biträde åt de sakkunniga har jämlikt av chefen för civildepartementet

den 14 september 1917 meddelat förordnande tjänstgjort amanuensen

i nämnda departement Helge Berglund.

Sedan vi nu slutfört det åt oss anförtrodda arbetet, få vi härmed

vördsamt överlämna följande lag- och reglementsförslag med tillhörande

motivering, nämligen förslag till

1) lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877;

3) reglemente för stadsstyrelse med borgmästare;

4) reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare; samt

5) reglemente för magistrat i stad under landsrätt.

Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade dels ovannämnda promemoria,

dels ock en tablå över de för närvarande till stadsstyrelserna

och deras expeditioner i landsrättsstäderna utgående anslag.

Stockholm den 22 december 1917.

.JAKOB PETTERSSON.

GUNNAR KANT.

ÅKER. FORNANDER. YNGVE LARSSON.

F Ö R S L A G.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§54.

I stad, där magistrat ej finnes (fögderistad), skall den för sådan stad

särskilt tillsatta styrelse fullgöra de å magistraten ankommande bestyr

och åligganden, om vilkas besörjande i fögderistad särskild föreskiift

i lag eller författning ej meddelats.

Denna styrelse skall i kommun, som hädanefter erhåller stadsrättigheter,

bestå av eu borgmästare och två rådmän jämte ett lika antal suppleanter

för de senare. Om stadsstyrelses sammansättning i annan fögderistad,

så ock om stadsstyrelses tillsättning samt dess organisation i

övrigt stadgas i det reglemente för styrelsen, som av Kungl. Maj:t utfärdas.

§56.

Ledamöterna i drätselkammaren utses, ibland kommunens i östberättigade

medlemmar, av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

av allmänna rådstugan.

Inom stadsfullmäktige skall sådant val, då två eller flera personer

skola utses, ske proportionellt på sätt därom är särskilt stadgat, därest

sådant äskas av minst så många väljande, som motsvara det tal,

vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer

valet avser, ökat med 1.

I stad under landsrätt utgöres drätselkammaren, utom av de särskilt

valda ledamöterna, jämväl av borgmästaren eller, där sådan ej

finnes, stadsstyrelsens ordförande såsom självskriven ledamot.

Denna lag träder i kraft den

10

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse ar 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877.

, torordnas, att 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Utsökningsmål upptagas och prövas av övereiekutor, som är för

landet, vartill i denna lag jämväl hänföres stad, där magistrat ej finnes,

Konungens befallningshavande, var inom sitt län, i Stockholm överståthållarämbetet

samt i rikets övriga städer magistraten eller, där Konungen

det förordnar, viss ledamot av magistraten.

Denna lag träder i kraft den

11

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse med borgmästare.

Om stadsstyrelsens sammansättning.

§ 1.

Stadsstyrelsen består av eu borgmästare såsom ordförande och två S8t*ndass1te^rael''

rådmän jämte ett lika antal suppleanter för de senare. möter

§ 2.

Ledamot eller suppleant i stadsstyrelse kan ej den vara, som icke 0h®hr®"fphrets‘

uppnått tjugufem års ålder, ej heller:

a) den, som icke råder över sig och sitt gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän

befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga

kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är

ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

samt

c) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Gift kvinna må ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,

anses obehörig att vara rådman eller suppleant för sådan.

§ 3.

Borgmästare skall hava avlagt sådan examen, som berättigar till Kom^tena^- iuträde i rättegångsverken eller Kungl. Maj:ts kansli, eller ock under borgmäsUrelängre

tids utövande av allmän befattning hava ådagalagt sådan insikt

och skicklighet, som Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige

prövar innebära kompetens till borgmästarebefattning, varom

här är fråga.

§ 4.

Den, som blivit vald till rådman eller suppleant för sådan, må BMttmarkunna

avsäga sig uppdraget:

12

om han icke är boende i staden eller inom dess område;

om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras

att fullgöra uppdraget;

om han efter fyra års tjänstgöring såsom rådman är i ordning att

avgå;

om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av

stadsfullmäktige godkännes.

Väljes kvinna till rådman eller suppleant för sådan, äger hon när

som Helst avsäga sig uppdraget.

§ 5.

‘JK®? Stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter må icke under den tid

fullmäktige- de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige.

uppdrag. °

Om val av borgmästare och rådmän.

§ 6.

Ledigförklarande

av

borgmästaretjänst.

Då borgmästare skall tillsättas, förelägge Kungl. Maj :ts befallningshavande

genom anslag och kungörelse i allmänna tidningarna sökande

att inom trettio dagar från kungörandet till Kungl. Maj :ts befallningshavande

ingiva sina ansökningshandlingar. Efter denna tids förlopp

skall Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämna ansökningshandlingarna

till stadsstyrelsen.

Innan -val för upprättande av förslag till borgmästarebefattning

äger rum, skall stadsstyrelsen lämna stadsfullmäktige tillfälle att avgiva

yttrande över de sökandes lämplighet för befattningen.

§ 7.

''borgmästare- Val för upprättande av förslag till borgmästaretjänst sker inför

val. stadsstyrelsen, som härvid äger anlita erforderliga biträden.

Kungörelse om valet skall av stadsstyrelsen minst fjorton dagar

förut offenligen anslås och införas i den eller de i staden utkommande

tidningar, där kallelse till allmän rådstuga intages.

I kungörelsen om valet skall uppgift lämnas å de sökandes namn

samt tillika medelas, varest ansökningshandlingarna tillhandahållas

valmännen.

Valet skall utsättas till sådan tid och anordnas på sådant sätt, att

såvitt möjligt samtliga röstberättigade utan svårighet bliva i tillfälle

att deltaga i detsamma.

För valet utgör staden eu valkrets, vilken dock, där sä i och för Valdistrikt

rösternas uppsamlande kräves, skall av stadsstyrelsen uppdelas i lämpligt

antal valdistrikt.

Vid valet begagnas gällande kommunala röstlängd. Stadsstyrelsen Röstlängd,

skall, innan röstlängd utlägges till granskning, låta för eu var, som

jämlikt § 31 regeringsformen äger utöva rösträtt vid valet, därom införa

anteckning i längden.

Rösträtt må utövas endast av den röstberättigade personligen; och

tillkommer därvid varje röstande lika röst.

Om granskning av röstlängd och anmärkning mot densamma gäller

i övrigt i tillämpliga delar vad om röstlängd vid allmän rådstuga är

stadgat.

§8.

Valet sker med slutna sedlar av den beskaffenhet, som för stads- valsedel,

fullmäktigeval är föreskriven.

Valsedel, som ej må förses med partibeteckning, skall innehålla

namn å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller framgår i avseende

å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som

därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Äro å valsedel

upptagna flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen

såsom obefintliga.

Om sättet för omröstningens verkställande gäller i övrigt i tillämpliga

delar vad om stadsfullmäktigeval är stadgat.

§ 9.

För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild

sammanräkning av valsedlarna ske.

Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst

för det första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels

röst för det tredje å densamma upptagna namnet. Det namn, som fått

högsta röstetalet, erhåller första förslagsrummet.

Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager

det namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för

första sammanräkningen stadgats. Valsedel, vilken innehåller det

namn, som uppförts i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst

för det första och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående

14

namnen. Det namn, som vid sammanräkningen fått högsta röstetalet,

erhåller andra förslagsrummet.

Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som icke upptager

något av de redan på förslag uppförda namnen, på det sätt, som för

första sammanräkningen stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa

namn, gäller såsom halv röst för det första och såsom tredjedels röst

för det andra av de återstående namnen. Valsedel, som upptager båda

de uppförda namnen, gäller såsom tredjedels röst för det återstående

namnet. Det namn, som vid den tredje sammanräkningen fått

högsta röstetalet, erhaller det tredje förslagsrummet.

Mellan lika röstetal skiljes genom lottning.

§ 10.

IrKSS''" De aVglVna vals6dlarna skola av valförrättaren inläggas under försegling

och förvaras, till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse

det överklagas, besvären blivit avgjorda.

§ 11.

Nytt val. Hava vid valet icke tre personer blivit uppförda å förslag, skall

nytt val för besättande av återstående förslagsrum ske i enahanda ordning,

som ovan sägs.

§ 12.

SdeTv ;''1 tid 0Ch plats’ som meddelas i kungörelsen om valet, skall valets

val resa itatet. utgång med behörig besvärshänvisning offentligen tillkännagivas genom

uppläsning av det vid rösternas sammanräknande förda protokoll.

Med denna uppläsning är valförrättningen avslutad.

§ 13.

Besvär över

valet.

Besvär över valet ma anföras och fullföljas i den ordning, som för

besvär över allmänna rådstugans beslut är stadgat.

Särskilda

föreskrifter

för borgmästareval.

§ 14-

Särskilda föreskrifter för borgmästarevalet utöver vad regeringsformen

och detta reglemente innehålla äger Kungl. Maj:ts befallningshavande

meddela.

§ 15.

“fbf8 Sedan valet vunnit laSa kraft eller, i händelse det överklagas, beborgmästaresSVären

bIivit avSiorda> skaH stadsstyrelsen insända det genom valet

utnämning.

15

upprättade förslaget jämte tillhörande handlingar till Kungl. Maj:ts

befallningshavande, vilken med ärendet vidare förfar på sätt därom

är särskilt stadgat.

Borgmästare tillsättes av Kungl. Maj:t medelst konstitutorial.

§ 16.

Mom. I. Rådmän jämte suppleanter för dem väljas av stadsfullmäktige

för eu tid av fyra år. Valet skall ske proportionellt på sätt därom

är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst eu tredjedel av de väljandes

antal.

Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan

suppleanterna särskilt bestämmas.

Avgår rådman före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall

borgmästaren till ordinarie rådman inkalla den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordning är i tur att inträda.

Mom. 2. Protokoll över val av rådman, ävensom över inkallande

av suppleant i avgången rådmans ställe skall insändas till Kungl. Maj :ts

befallningshavande, vilken med ärendet vidare förfar på sätt därom är

särskilt stadgat.

Om avlöning, avsked och pension.

§ 17.

Borgmästaren skall av staden åtnjuta årlig avlöning med belopp,

som av Kungl. Maj :t efter stadsfullmäktiges förslag fastställes. Härav

skola två tredjedelar betraktas som lön och återstoden som tjänstgöringspenningar.

Frågor om arvoden åt rådmän avgöras av stadsfullmäktige.

§ 18.

Ansökan om avsked från borgmästarebefattning prövas av Kungl.

Maj :t.

Borgmästare är skyldig att från sin befattning avgå

a) vid fyllda 67 levnadsår, Kungl. Maj :t dock obetaget att låta med

avskedet anstå, därest och så länge befattningsinnehavaren prövas

kunna i sin befattning på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,

dock icke längre än till fyllda 70 år;

b) där han träffats av olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden

medföra oförmåga till tjänstgöring;

Val av rådmän.

Avlöning.

Avsked från

borgmästarebefattning.

16

Pension åt

borgmästare.

Borgmästares

semester.

Annan ledighet

än

semester.

c) där han, utan att hava uppnått 67 levnadsår, under fem på varandra

följande ar i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur

stånd att tjänstgöra och finnes vara för framtiden till tjänstgöringoförmögen;

d)

så oek där Kungl. Majrt, efter framställning av stadsfullmäktige,

beslutad med ett flertal av minst två tredjedelar av de i omröstningen

deltagandes röster, prövar honom vara för befattningen mindre

lämplig.

§ 19.

Borgmästaren är berättigad att vid avgång från sin befattning av

staden åtnjuta pension, därest han icke blivit från befattningen avsatt

eller avgår utan att vara därtill skyldig.

Vid avgång från befattningen på grund av stadgandena i § 18 a)

och b) utgår pensionen med lönens fulla belopp.

Vid avgång från befattningen av annan anledning utgår pensionen

med så stor del av lönen, som motsvarar förhållandet mellan antalet

tjänstår och trettio, dock högst med lönens fulla belopp, varvid skall

iakttagas, att pensionen vid avgång av anledning, som i § 18 c) sägs, ej

i något fall må understiga 75 procent samt vid avgång av anledning,

som i § 18 d) sägs, må utgå med högst 50 % av lönen.

Om semester och annan ledighet samt om stadsstyrelsens tjänsteförhållan

den

i övrigt.

§ 20.

Borgmästaren äger årligen, när sådant kan ske utan hinder för

göromålens behöriga gång, med bibehållande av sina avlöningsförmåner

oavkortade, åtnjuta en och en halv månads semester å tid, som av

Kungl. Maj :ts befallningshavande efter stadsstyrelsens hörande fastställes.

§ 21.

Annan ledighet än semester äger stadsstyrelsen själv bevilja sina

ledamöter, borgmästaren dock högst en vecka varje gång. Å Kungl.

Maj :ts befallningshavande ankommer att efter stadsstyrelsens hörande

bevilja borgmästaren längre tjänstledighet.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom är borg-mästaren berättigad

att uppbära hela lönen. Vid annan ledighet, som i denna § sägs,

17

är han pliktig att utöver sina t,jänstgöringspenningar avstå så stor del

av lönen, som erfordras för befattningens uppehållande eller eljest av

Kung], Maj:ts befallningshavande efter stadsstyrelsens hörande prövas

skäligt.

§ 22.

Varder borgmästarebefattning ledig, eller åtnjuter borgmästaren ^vikarie^för

tjänstledighet under längre tid än en vecka, eller utövar han av annan

anledning ej sin befattning, ankommer å Kungl. Maj:ts befallningshavande

att efter stadsstyrelsens hörande förordna om befattningens uppehållande,

intill dess ordinarie innehavare blivit tillsatt eller borgmästaren

återinträtt i tjänst.

§ 23.

Vid sådan tjänstledighet för borgmästare, som enligt § 21 här ovan Tillfälligt

1 skilde

stadsstyrelsen äger bevilja, eller vid tillfälligt förfall skall borgmästa- avborgmästarens

befattning uppehållas av den till tjänstår äldste rådmannen eller, rebefattnin"

om rådmännen hava lika tjänstålder, den till levnadsåldern äldste av

dem.

§ 24.

Borgmästaren må icke, utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :ts F®[g“8d8l“ot

befallningshavande, innehava annan allmän eller enskild tjänst eller

sysselsätta sig med enskilda uppdrag av den beskaffenhet eller omfattning,

att de kunna inverka hinderligt på borgmästaretjänstens utövning.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må borgmästaren tillika vara

notarius publieus.

§ 25.

I fråga om jäv emot ledamot av stadsstyrelse gäller vad om jäv Jär.

emot domare är stadgat.

§26.

Frågor om vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt Stadsstyreiförfogande,

så ock om deras avlöning samt om anslag till stadsstyrel- ^biträden*

sens övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

Stadsstyrelsen antager och entledigar sina tjänstebiträden.

2—164261.

18

§ 27.

. -yhiighå Borgmästare!! samt stadsstyrelsens tjänstebiträden skola vara under

att

under

kasta

sig för- kastade den förändrade tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligtjänstgöring,

ganden, som vid en omorganisation av stadsstyrelsen kan varda i behörig

ordning stadgad.

Om stadsstyrelsens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.

§ 28.

Tiden för Stadsstyrelsen sammanträder å därför bestämt rum eu gråna: i måstadsstyrel-

°

sens samman- naden å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande av

träden. .

styrelsen utsättas, samt i övrigt efter borgmästarens kallelse så ofta

det erfordras.

Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av

varje år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där

kallelse till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till stadsstyrelsens

lokal.

§ 29.

Beslutförhet. Ärende, som tillhör stadsstyrelsens samfällda handläggning, må ej

till avgörande företagas, med mindre styrelsen är fulltaligt samlad.

Omröstning. Vid omröstning skall den mening vara stadsstyrelsens beslut, som

efter jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet.

Har var och en sin särskilda mening, skall borgmästarens gälla.

§ 30.

Diarium. Mom. 1. Borgmästaren skall mottaga till stadsstyrelsen inkom

mande

handlingar samt tillse, att desamma vederbörligen antecknas i

särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna åtgärder skola i

korthet angivas.

Protokoll. Mom. 2. Borgmästaren är ansvarig för protokollets ordentliga förande

vid stadsstyrelsens sammanträden. I protokollet skola jämte anteckning

om närvarande ledamöter upptagas de ärenden, som förekomma

till handläggning, samt därvid fattade beslut, önskar ledamot

i protokollet angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall

densamma, skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.

1!)

Protokollet skull justeras senast vid nästföljande sammanträde.

Protokoll och diarium må, i den män så finnes lämpligen kunna

ske, föras gemensamt.

Mom. :i. Borgmästaren skall ombesörja stadsstyrelsens skrift väx- Expeditioner,

ling samt underteckna alla från stadsstyrelsen utgående expeditioner.

Koncept till eller kopior av styrelsens skrivelser skola härvid införas

i särskild brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödig fullständighet

framgår av diariet.

Mom. 4. Borgmästaren är berättigad att för stadsstyrelsens expo- Lösen,

ditioner åtnjuta lösen, där sådan författningsenligt må utgå.

§ 31.

Borgmästaren åligger att till föredragning bereda de ärenden, som Ärendenasbeankomma

på stadsstyrelsens samfällda handläggning, i deri mån denna

beredning icke uppdragits åt annan ledamot eller tjänsteman hos styrelsen,

samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

§ 32.

Borgmästaren skall, där han icke är av andra tjänstegöromål Bergmassahindrad,

varje söckendag å tid, som genom anslag kungöres, vara tor ningstid.

allmänheten tillgänglig å stadsstyrelsens lokal.

§ 33.

De till stadsstyrelsens handläggning hörande ärenden avgöras an- Uppdelning

..i i av siaassxy

tingen

av stadsstyrelsen samfällt eller av borgmästaren ensam, denne reisens beslå

dock

obetaget att, därest han så finner nödigt, till samfälld prövning hän- tanderätt

skjuta jämväl ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt.

§ 34.

Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående

utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och

andra allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;

hållande av allmän rådstuga;

förrättande av val;

anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings- och uppbörds

-

Ärenden tillhörande

stadsstyrelsens

samfällda

beslutanderätt.

längd;

övervakande att de av stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut

bringas till verkställighet samt vägran av handräckning härutinnan, då

20

verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse i stad ej

får ske;

förslag till stadens utgifts- och inkomststat;

yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens eller annan

kommunal myndighets åtgärd eller beslut;

organisationen av polisväsendet, däri inbegripet grunderna för personalens

anställning, befordran, avsked och bestraffning samt för dess

tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);

tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,

avsked;

val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom

val till andra kommunala förtroendeposter i den mån sådant val ankommer

å stadsstyrelsen;

samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd.

Ärenden, vilka stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående

försäljning av brännvin, vin och Öl, tillagade, alkoholfria drycker

samt svagdricka har att handlägga, tillhöra stadsstyrelsens samfällda

beslutanderätt, dock att borgmästaren ensam må besluta, då fråga är

om tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband

med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets

städer.

§ 35.

Ärenden till- Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av borgmästaren ensam i alla

mästarens*lie- andra frågor än dem, som enligt § 34 ankomma å stadsstyrelsen samsiutanderätt.

fäljt, och särskilt i sådana, som angå den löpande förvaltningen eller avse

tillämpning av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i andra

ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.

Om stadsstyrelsens befattning med kommunalförvaltningen.

§ 36.

Stadsstyrei- Stadsstyrelsens inseende över den kommunala förvaltningen utövas

åter kommu- närmast av borgmästaren.

"ningen11'' ^ detta hänseende åligger det borgmästaren särskilt

att närvara vid stadsfullmäktiges och, där så ske kan, jämväl de för

särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, med rätt att deltaga

i överläggningarna och därvid jämväl framställa yrkanden samt

att få sin särskilda mening till protokollet antecknad;

att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas

prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och

föredragas;

att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling,

över diariers, protokolls och brevböokers ordentliga förande samt övei

vården av stadens arkiv och handlingar;

att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet

på vad lag och författning bjuda;

samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens

gång och utan tidsutdräkt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar

och råd, som han härvid kan linna nödiga.

§ 37.

Det åligger borgmästaren att, efter anmodan av stadsfullmäktige,

drätselkammaren eller annan förval tningsstyrelse, verkställa utredning ning med åtaföreträdesvis

i ärenden av rättslig natur, uppsätta förslag till kontrakt mannagörooch

andra rättsliga handlingar, föra stadens talan inför domstol och

andra myndigheter samt i allmänhet övervaka, att kommunens rättigheter

behörigen iakttagas.

§ 38.

Såsom ledamot av drätselkammaren åligger det borgmästaren att Borgmasta

n

i ren drätsel''

själv föredraga de ärenden, som icke tillhöra annan ledamots eller tjan- kammaren

stemans befattning, samt att tillse, att drätselkammarens beslut behö- fö^damotnd<’

ngen verkställas.

Borgmästaren är skyldig mottaga uppdrag att vara ordförande i

drätselkammaren.

§ 39.

Borgmästaren må, där ej hinder möter på grund av hans övriga Bo^m^tatjänsteåligganden,

efter drätselkammarens anmodan mot särskilt ^ ning med

vode jämväl övertaga förandet av drätselkammarens diarier och proto- dr^3aer1ckna“‘

kunglig?) ro

nU.

koll samt ombesörja dess skriftväxling.

§ 40.

1 syfte att underlätta stadsstyrelsens inseende över kommunalför- ‘^rvuitninghvattningen

åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras nas skyidig

°

heter gent

tjänstemän

emot stad*-

styrelsen.

22

att i god tid underrätta borgmästaren om förestående sammanträden

och om de ärenden, som därvid skola förekomma;

samt att efter borgmästarens anmodan ofördröjligen översända avskrifter

av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom tillhandahålla

honom de övriga handlingar och upplysningar, som han kan finna

erforderliga.

Om stadsstyrelsen såsom polismyndighet.

§ 41.

stadens polis. Det allmänna inseendet över stadens polis utövas av stadsstyrelsen.

Chefskapet över polispersonalen tillkommer borgmästaren.

Om besvär över stadsstyrelsens beslut.

§ 42.

Besvär. Besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i den

ordning, som i avseende å överklagande av magistrats beslut är stadgat.

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare.

Om stadsstyrelsens sammansättning och val.

§ I

Mom.

J. Stadsstyrelsen består av en ordförande och två ledamöter Jt^Bstyrdjämte

ett lika antal suppleanter för de senare. sättning

Mom. 2. Stadsstyrelse väljes för en tid av fyra år av stadsfull- Vai^vieda^

mäktige. styrelsen.

Inom stadsfullmäktige skall sådant val ske proportionellt på sätt

därom är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst en fjärdedel av

de väljandes antal.

Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan

suppleanterna särskilt bestämmas.

Ä Kungl. Maj :ts befallningshavande ankommer att bland stadsstyrelsens

ledamöter utse ordförande.

Avgår ledamot före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall

ordföranden till ordinarie ledamot inkalla den suppleant, som enligt den

mellan suppleanterna bestämda ordning är i tur att inträda. Härom

skall Kungl. Maj ds befallningshavande underrättas.

§ 2.

Ledamot eller suppleant i stadsstyrelse kan ej den vara, som icke Obehör^hetsuppnått

tjugufem års ålder, ej heller:

a) den. som icke råder över sig och sitt gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

eller eljest på grund av honom adömd straffpåföljd icke ma utöva allmän

befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,

är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd

under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt

c) den, som är förklarad ovärdig att inför Tätta föra andras talan.

Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens

målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

24

§ 3.

RäRägdM.a'''' Den’ 80111 blivit vaJd till ledamot eller suppleant i stadsstyrelse, må

kunna avsäga sig uppdraget:

om han icke är boende i staden eller inom dess område;

om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras

att fullgöra uppdraget;

om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot av stadsstyrelsen

är i ordning att därifrån avgå;

om han uppnått sextio års ålder, eller eljest uppgiver hinder, som

av stadsfullmäktige godkännes.

Väljes kvinna till ledamot av (iller sppleant i stadsstyrelse, äger

hon när som helst avsäga sig uppdraget.

§ 4.

Stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter må icke under den tid

,''U"mJdkti*e~ de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige.

Om arvode, tjänstledighet samt tjäna teförhål landeri i övrigt.

§ ».

,ud^tyrei- Stadsstyrelsens ordförande skall av staden åtnjuta årligt arvode

sens ledamö- med belopp, som av Kungl. Majrt efter stadsfullmäktiges förslag fastter-

ställes.

Frågor om arvoden åt stadsstyrelsens övriga ledamöter avgöras av

stadsfullmäktige.

Tjänstledig

het.

§ 6.

Stadsstyrelsen äger själv bevilja sina ledamöter tjänstledighet, ordföranden

dock högst en vecka. Ä Kungl. Maj:ts befallningshavande

ankommer att efter stadsstyrelsens hörande bevilja ordföranden längre

tjänstledighet, och är ordföranden därvid pliktig att till sin vikarie

avstå så stor de] av arvodet, som belöper å tiden för tjänstledigheten.

§ 7.

. Yid tjänstledighet eller tillfälligt förfall för ordföranden skall den

till tjänstår äldste av de övriga ledamöterna eller, om dessa hava lika

tjänstålder, den till levnadsåldern äldste av dem inträda som ordförande.

Jäv.

§ K.

1 fråga om jäv emot ledamot av stndsstyrelse gäller vad om jäv

emot domare är stadgat.

§ 9.

Frågor om vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt

förfogande, så oek om deras avlöning samt om anslag till stadsstyrelsens

övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

Stadsstyrelsen antager och entledigar sina tjänstebiträden.

Om stadsstyrelsens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.

§ 10.

Stadsstyrelsen sammanträder å därför bestämt ruin eu gång i månaden

å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande

av styrelsen utsättas, samt i övrigt efter ordförandens kallelse så ofta

det erfordras.

Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av varje

år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där kallelse

till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till stadsstyrelsens

lokal.

§ Il

Ärende,

som tillhör stadsstyrelsens samfällda handläggning, må ej

till avgörande företagas, med mindre styrelsen är fulltaligt samlad.

Vid omröstning skall den mening vara stadsstyrelsens beslut, som

efter jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet.

Har var och en sin särskilda mening, skall ordförandens gälla.

§ 12.

Mom. 1. Ordföranden skall mottaga till stadsstyrelsen inkommande

handlingar samt tillse, att desamma vederbörligen antecknas i

särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna åtgärder skola i

korthet angivas.

Mom. 2. Ordföranden är ansvarig för protokollets ordentliga förande

vid stadsstyrelsens sammanträden. I protokollet skola jämte anteckning

om närvarande ledamöter upptagas de ärenden, som före

-

Stadastyrolscns

tjänstebiträden.

Tiden för

ötadsetyrelsens

sammanträden.

Beslutförhet.

Omröstning.

Diarium

Protokoll

26

komma till handläggning, samt därvid fattade beslut, önskar ledamot

i protokollet angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall

densamma, skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.

Protokollet skall justeras senast vid nästföljande sammanträde.

Protokoll och diarium må, i den mån så finnes lämpligen kunna ske,

föras gemensamt.

Expeditioner. Mom. 3. Ordföranden skall ombesörja stadsstyrelsens skriftväxling

samt underteckna alla från stadsstyrelsen utgående expeditioner.

Koncept till eller kopior av styrelsens skrivelser skola härvid införas i

särskild brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödiga fullständighet

framgår av diariet.

Lösen. Mom. 4. Ordföranden är berättigad att för stadsstyrelsens expe

ditioner

åtnjuta lösen, där sådan författningsenligt må utgå.

§ 13.

Ärendenas

beredning.

Ordföranden åligger att till föredragning bereda de ärenden, som

ankomma pa stadsstyrelsens samfällda handläggning, i den mån denna

beredning icke uppdraga åt annan ledamot eller tjänsteman hos styrelsen,

samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

§ 14.

Ordförandens Ordföranden skall, där han icke är av andra tjänstegöromål hinmottagmngs-

, , . .. .

tid. drad, varje söckendag a tid, som genom anslag kungöres, vara för allmänheten

tillgänglig å stadsstyrelsens lokal.

§ 15.

avPstadssty- *)e stadsstyrelsens handläggning hörande ärenden avgöras anreisens

besiu- tingen av stadsstyrelsen samfällt eller av ordföranden ensam, denne

dock obetaget att, där han så finner nödigt, till samfälld prövning hänskjuta

jämväl ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt.

§ 16.

Ärenden till- Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående

stadsstyrel- utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och

dTbeTiåt^1-''andra Omarma föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;

derätt. hållande av allmän rådstuga:

förrättande av val;

anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings- cell uppbördslängd;

övervakande

att de av allmänna rådstugan el ler stadsfullmäktige

lagenligt fattade beslut bringas till verkställighet samt vägran av handräckning

härutinnan, då verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse

i stad ej får ske;

förslag till stadens utgifts- och inkomststat;

yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens eller annan

kommunal myndighets åtgärd eller beslut;

organisationen av polisväsendet, däri inbegripet grunderna för personalens

anställning, befordran, avsked och bestraffning samt för dess

tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);

tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,

avsked;

val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom

val till andra kommunala förtroendeposter, i den mån sådant val ankommer

å stadsstvrelsen;

samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd.

Ärenden, vilka stadsstvrelsen jämlikt gällande författningar angående

försäljning av brännvin, vin och Öl, tillagade, alkoholfria drycker

samt svagdricka har att handlägga, tillhöra stadsstyrelsens samfällda

beslutanderätt, dock att ordföranden ensam må besluta, då fråga är om

tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband

med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets

städer.

§ 17-

Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av ordföranden ensam i alla

andra frågor än dem, som enligt § 16 ankomma å stadsstyrelsen samfällt,

och särskilt i sådana, som angå den löpande förvaltningen eller avse tillämpning

av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i andra

ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.

Om stadsstyrelsens befattning med kommunalförvaltningen.

§ 18.

Stadsstyrelsens inseende (iver den kommunala förvaltningen utövas

närmast av ordföranden.

Ärenden tillhörande

ordförandens

beslutanderätt.

Stadsstyrelsens

inseende

över kom

mnnal förvaltningen.

I detta hänseende åligger det ordföranden särskilt

att närvara vid stadsfullmäktiges och, där så ske kan, jämväl de för

särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, med rätt att deltaga

i överläggningarna och därvid jämväl framställa yrkanden samt att

få sin särskilda mening till protokollet antecknad;

att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas

prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och

föredragas;

att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling,

över diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt över

vården av stadens arkiv och handlingar;

att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet

på vad lag och författning bjuda;

samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång

och utan tidsutdrägt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar

och råd, som han härvid kan finna nödiga.

§ 19.

Stadsetyrei- Såsom ledamot av drätselkammaren åligger det stadsstyrelsens ordrande

drätsel- rörande att sjalv föredraga de ärenden, som icke tillhöra annan ledamots

fflrfSra&ande e^er tjänstemans befattning, samt att tillse, att drätselkammarens beslut

ledamot, behörigen verkställas.

Stadsstyrelsens ordförande är skyldig mottaga uppdrag att vara ordförande

i drätselkammaren.

§ 20.

''myndigheter- 1 syfte att underlätta stadsstyrelsens inseende över kommunalförnas

skyldig- valtningen åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras

emot" stads- tjänstemän

styrelsen. att i god tid underrätta stadsstyrelsens ordförande om förestående

sammanträden och om de ärenden, som därvid skola förekomma;

samt att efter ordförandens anmodan ofördröjligen översända avskrifter

av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom tillhandahålla

honom de övriga handlingar och upplysningar, som han kan finna

erforderliga.

Om stadsstyrelsen som polismyndighet.

§ 21.

1>et allmälina inseendet över stadens polis utövas av stadsstyrelsen

poiismyndig- Chefskapet över polispersonalen tillkommer ordföranden.

bet

29

Om besvär över stadsstyTelsens beslut.

§ 22.

Besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i den

ordning, som i avseende å överklagande av magistrats beslut är stadgat.

Besvär över

Htadjwtyrel»ens

beslut.

30

Förslag

till

Reglemente för magistrat i stad under landsrätt.

Om magistratens sammansättning.

§1-

Magistratens Magistraten består av en borgmästare såsom ordförande, en lae

ledamöter.

„ „ . , . 0 , „ , . ’

faren radman och tva borgerliga rådman jämte ett lika antal suppleanter

för de senare.

§2.

Obehönghets- Ledamot eller suppleant i magistrat kan ej den vara, som icke uppn

er'' nått tjugufem års ålder, ej heller:

a) den, som icke råder över sig och sått gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän

befattning eller genom utslag, vilket ännu. icke vunnit laga

kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den, som är

ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt

c) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta för andras talan.

Gift kvinna må ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,

anses obehörig att vara rådman eller suppleant för sådan.

§3.

Kompetens- Borgmästare och lagfaren rådman skola hava avlagt sådan exa

villkor.

. ..... . . .

men, som berättigar till inträde i rättegångsverken eller Kungl. Maj ds

kansli.

§ 4.

Rätt till av- Den, som blivit vald till borgerlig rådman eller suppleant för sådan,

må kunna avsäga sig uppdraget:

om han icke är boende i staden eller inom dess område;

om han är ämbete- eller tjänsteman och av sin befattning hindras

att fullgöra uppdraget;

om han efter fyra års tjänstgöring såsom rådman är i ordning att

avgå;

31

om lian uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av

stadsfullmäktige godkännes.

Väljes kvinna till borgerlig rådman eller suppleant för sådan, äger

hon när som helst avsäga sig uppdraget.

Om val av borgmästare och rådmän.

§5.

Då borgmästare eller lagfaren rådman skall tillsättas, iförelägge

Kung], Maj:ts befallningshavande genom anslag och kungörelse i all- tjänst,

männa tidningarna sökande att inom trettio dagar från kungörandet

till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva sina ansökningshandlingar.

Efter denna tids förlopp skall Kungl. M aj ds befallningshavande

överlämna ansökningshandlingarna till magistraten.

Innan val för upprättande av förslag till borgmästarebefattning äger

rum, skall magistraten lämna stadsfullmäktige tillfälle att avgiva yttrande

över de sökandes lämplighet för befattningen.

§6.

Val för upprättande av förslag till borgmästaretjänst sker inför utlysande^av

magistraten, som härvid äger att anlita erforderliga biträden. val.

Kungörelse om valet skall av magistraten minst fjorton dagar förut

offentligen anslås och införas i den eller de i staden utkommande tidningar,

där kallelse till allmän rådstuga intages.

I kungörelsen om valet skall uppgift lämnas å de sökandes namn

samt tillika meddelas, varest ansökningshandlingarna tillhandahållas valmännen.

Valet skall utsättas till sådan tid och anordnas på sådant sätt, att

såvitt möjligt samtliga röstberättigade utan svårighet bliva i tillfälle

att deltaga i detsamma.

För valet utgör staden en valkrets, vilken dock, där så i och för valdistrikt,

rösternas uppsamlande kräves, skall av magistraten uppdelas i lämpligt

antal valdistrikt.

Vid valet begagnas gällande kommunala röstlängd. Magistraten Rostlängd,

skall, innan röstlängd utlägges till granskning, låta för eu var, som jämlikt

§ 31 regeringsformen äger utöva rösträtt vid valet, därom införa anteckning

i längden.

Rösträtt må utövas endast av den röstberättigade personligen, och

tillkommer därvid varje röstande lika röst.

Om granskning av röstlängd och anmärkning mot densamma gäller

i övrigt i tillämpliga delar vad om röstlängd vid allmän rådstuga är

stadgat.

§7.

Valet sker med slutna sedlar av den beskaffenhet, som för stadsfullmäktigeval

är föreskriven.

Valsedel, som ej må förses med partibeteckning, skall innehålla

namn å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller framgår i avseende

å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som

därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Äro å valsedel

upptagna flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen

såsom obefintliga.

Om sättet för omröstningens verkställande gäller i övrigt i tillämpliga

delar vad om stadsfullmäktigeval är stadgat.

§8.

För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild

sammanräkning av valsedlarna ske.

Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst

för det första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels röst

för det tredje å densamma upptagna namnet, Det namn, som fått högsta

röstetalet, erhåller första förslagsrummet,

Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager

det namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för första

sammanräkningen stadgats. Valsedel, vilken innehåller det namn, som

uppförts i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst för det första

och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående namnen. Det

namn, som vid sammanräkningen fått högsta röstetalet, erhåller andra

förslagsrummet.

Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som icke upptager

något av de redan på förslag uppförda namnen, på det sätt, som för

första sammanräkningen stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa

namn, gäller såsom halv röst för det första och såsom tredjedels röst

för det andra av de återstående namnen. Valsedel, som upptager båda

de uppförda namnen, gäller såsom tredjedels röst för det återstående

33

namnet. Det namn, som vid den tredje sammanräkningen fått högsta

röstetalet, erhåller det tredje förslagsrummet.

Mellan lika rösttal skiljes genom lottning.

§9-

De avgivna valsedlarna skola av valförrättaren inläggas under för- Valsedlarnas

„ .. .... -ii ii förvarande.

segling och förvaras, till dess valet vunnit laga kraft, eller, i händelse det

överklagas, besvären blivit avgjorda.

§ 10.

Hava vid valet icke tre personer blivit uppförda å förslag, skall Nytt val.

nytt val för besättande av återstående förslagsrum ske i enahanda ordning,

som ovan sägs.

§ U.

Å tid och plats, som meddelas i kungörelsen om valet, skall valets Tiiikännagi

.

. .. . vånda av val

utgång

med behörig besvärshänvisning offentligen tillkännagivas genom resuitatet.

uppläsning av det vid rösternas sammanräknande förda protokoll. Med

denna uppläsning är valförrättningen avslutad.

§ 12.

Besvär över valet må anföras och fullföljas i den ordning, som för Besvär ^sver

besvär över allmänna rådstugans beslut är stadgad.

§ 13.

Särskilda föreskrifter för borgmästarevalet utöver vad regerings- Särskilda

formen och detta reglemente innehålla äger Kungl. Maj :ts befallnings- rörande horg

.

jj i mästareval.

havande meddela.

§ 14-

Sedan valet vunnit laga kraft eller, i händelse det överklagas, besvä- Vaiförsiaget

vidare be

ren

blivit avgjorda, skall magistraten insända det genom valet upp- handling och

rättade förslaget jämte tillhörande handlingar till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

vilken med ärendet vidare förfar på sätt därom är särskilt

stadgat.

Borgmästare tillsättes av Kungl. Maj:t medelst konstitutorial.

§ 15.

Mom. 1. Lagfaren rådman utses av stadsfullmäktige.

3—104261.

Val av rådmän.

34

Avlöning.

Avsked.

Mom. 2. Borgerliga rådmän jämte suppleanter för dem väljas av

stadsfullmäktige för en tid av fyra år. Valet skall ske proportionellt

på sätt därom är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst en tredjedel

av de väljandes antal.

Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan suppleanterna

särskilt bestämmas.

Avgår borgerlig rådman före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,

skall borgmästaren till ordinarie borgerlig rådman inkalla den

suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordning är

i tur att inträda.

Mom. 3. Protokoll över val av rådman, ävensom över inkallande

av suppleant i avgången borgerlig rådmans ställe skall jämte tillhörande

handlingar insändas till Kungl. Maj ds befallningshavande, vilken

med ärendet vidare förfar på sätt därom är särskilt stadgat.

Om avlöning, avsked och pension.

§ 16.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen skola av staden åtnjuta årlig

avlöning med belopp, som av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges

förslag fastställas. Härav skola två tredjedelar betraktas som lön och

återstoden som tjänstgöringspenningar.

Frågor om arvoden åt de borgerliga rådmännen avgöras av stadsfullmäktige.

§ 17.

Ansökan om avsked från borgmästare- eller lagfaren rådmansbefattning

prövas av Kungl. Majd.

Innehavare av sådan befattning är skyldig att avgå

a) vid fyllda 67 levnadsår, Kungl. Maj :t dock obetaget att låta med

avskedet anstå, därest och så länge befattningsinnehavaren prövas kunna

i sin befattning på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock

icke längre än till fyllda 70 år;

b) där han träffats av olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden

medföra oförmåga till tjänstgöring;

c) där han, utan att hava uppnått 67 levnadsår, under fem på varandra

följande år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd

att tjänstgöra och finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;

-

35

(1) så oclc dnr Kungl. Maj:t, efter framställning av stadsfullmäktige,

beslutad med ett flertal av minst två tredjedelar av de i omröstningen

deltagandes röster, prövar honom vara för befattningen mindre lämplig.

§ 18-

Borgmästaren och lagfarne rådmannen äro berättigade att vid avgång

från befattningen åtnjuta pension av staden, därest de icke blivit

från befattningen avsatta eller avgå utan att vara därtill skyldiga.

Vid avgång från befattningen på grund av stadgandena i § 17 a)

och b) utgår pensionen med lönens fulla belopp.

Vid avgång från befattningen av annan anledning utgår pensionen

med så stor del av lönen, som motsvarar förhållandet mellan antalet

tjänstår och trettio, dock högst med lönens fulla belopp, varvid skall

iakttagas, att pensionen vid avgång av anledning, som i § 17 c) sägs,

ej i något fall må understiga 75 % samt vid avgång av anledning, som

i § 17 d) sägs, må utgå med högst 50 % av lönen.

Om semester och annan ledighet samt om magistratens tjänsteförhållanden

i övrigt.

§ 19.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen äga årligen, när sådant kan

ske utan hinder för göromålens behöriga gång, med bibehållande av sina

avlöningsförmåner oavkortade, åtnjuta semester, vardera under en och

en halv månad, enligt fördelning, som av Kungl. Maj:ts béfallningshavande

efter magistratens hörande fastställes.

§ 20.

Annan ledighet än semester äger magistraten själv bevilja sina ledamöter,

borgmästaren dock högst fjorton dagar varje gång. Å Kungl.

Maj :ts befallningshavande ankommer att efter magistratens hörande bevilja

borgmästaren längre tjänstledighet.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom äro borgmästaren och lagfarne

rådmannen berättigade att uppbära hela lönen. Vid annan ledighet,

som i denna § sägs, äro de pliktiga att utöver sina tjänstgöringspenningar

avstå så stor del av lönen, som erfordras för befattningens

uppehållande eller eljest av Kungl. Maj:ts befallningshavande efter

magistratens hörande prövas skäligt.

Pension.

Semester

Annan ledighet

än

semester.

Vikarie.

Förbud mot

bisysslor.

Jäv.

Magistratens

tjänste

biträden.

Skyldighet

att underkasta

sig förändrad

tjänstgöring.

§ 21.

Mom. 1. Varder borgmästarebefattning ledig, eller åtnjuter borgmästaren

tjänstledighet under längre tid än fjorton dagar, eller utövar

han av annan anledning ej sin befattning, ankommer å Ivungl. Maj:ts

befallningshavande att efter magistratens hörande förordna om befattningens

uppehållande, intill dess ordinarie innehavare blivit tillsatt eller

borgmästaren återinträtt i tjänst.

Mom. 2. Vid sådan tjänstledighet, som enligt § 20 här ovan magistraten

äger bevilja, eller vid tillfälligt förfall skall borgmästarens

befattning uppehållas av lagfarne rådmannen eller, där denne är hindrad,

av den till tjänstår äldste av de borgerliga rådmännen eller, om

dessa hava lika tjänstålder, den till levnadsåldern äldste av dem.

Mom. 3. Vid förfall för lagfarne rådmannen skall hans befattning

uppehållas av borgmästaren eller, där denne är hindrad, den som magistraten

därtill förordnar.

§ 22.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen må icke, utan särskilt medgivande

av Kungl. Maj:ts befallningshavande, innehava annan allmän

eller enskild tjänst eller sysselsätta sig med enskilda uppdrag av den

beskaffenhet eller omfattning, att de kunna inverka hinderligt på tjänstens

utövning.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där så finnes lämpligt,

lagfarne rådmannen tillika vara stadsfogde.

§ 23.

I fråga om jäv emot ledamot av magistrat gäller vad om jäv emot

domare är stadgat.

§ 24.

Frågor om vilka tjänstebiträden magistraten skall hava till sitt förfogande,

så ock om deras avlöning samt om anslag till magistratens

övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

Magistraten antager och entledigar sina tjänstebiträden.

§ 25.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen ävensom magistratens tjänstebiträden

skola vara underkastade den förändrade tjänstgörings

-

37

skyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en omorganisation av

magistraten kan varda i behörig ordning stadgad.

Om magistratens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.

§ 26.

Magistraten sammanträder å därför bestämt rum två gånger i månaden

å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande av samman

°

1111 o sfi. traden.

magistraten utsättas, samt i övrigt efter borgmästarens kallelse sa otta

det erfordras.

Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av

varje år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där

kallelse till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till

magistratens lokal.

§ 27.

Ärende, som tillhör magistratens samfällda handläggning, må ej Beslutförhet,

till avgörande företagas, där ej minst tre av magistratens ledamöter äro

tillstädes.

Vid omröstning skall den mening vara magistratens beslut, som efter Omröstning,

jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet. Falla

rösterna lika för skilda meningar, skall den gälla, som borgmästaren

biträder.

§ 28.

Vid magistratens sammanträden skall föras protokoll, upptagande, Protokoll,

jämte anteckning om närvarande ledamöter, de ärenden som förekomma

till handläggning och därvid fattade beslut, önskar ledamot i protokollet

angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall densamma,

skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.

Protokollet skall justeras senast vid nästföljande sammanträde.

Protokoll och diarium må, i den mån så finnes lämpligen kunna ske,

föras gemensamt.

§ 29.

Mom. 1. Såsom ordförande i magistraten åligger det borgmästaren Borgmästaatt

vaka över ärendenas snabba och ordentliga handläggning; rensåhgganatt

bereda och föredraga de ärenden, som ankomma på magistratens

38

Lagfarne rådmannens

åligganden.

samfällda prövning- och ej tillhöra annan ledamots eller tjänstemans

handläggning;

samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

Mom. 2. Borgmästaren åligger vidare

att utöva chefskapet över polispersonalen;

samt att vara överexekutor.

§30.

Mom. 1. Lagfarne rådmannen är magistratssekreterare. I denna

egenskap åligger det honom

att mottaga till magistraten inkommande handlingar och vederbörligen

anteckna dem i särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna

åtgärder skola i korthet angivas;

att föra magistratens protokoll;

att uppsätta förslag till de utlåtanden, som skola av magistraten

avgivas;

att ombesörja magistratens brevväxling samt från magistraten utgående

expeditioner;

att införa koncept till eller kopior av magistratens skrivelser i särskild

brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödig fullständighet

framgår av diariet;

att föra handelsregistret, förteckningen över näringsidkare och andra

register, som skola föras av magistraten, samt ombesörja vad därmed

äger sammanhang;

att uppsätta och expediera de statistiska uppgifter, som skola av

magistraten avgivas;

samt att vårda magistratens arkiv och hålla förteckning över däri

förvarade handlingar;

Mom. 2. Lagfarne rådmannen åligger vidare

att utöva den närmaste tillsynen över kronouppbörds-, mantalsskrivnings-

och taxeringsväsendet;

att förrätta ekonomiska besiktningar å allmänna hus och byggnader;

att

efter fördelning mellan samtliga rådmännen hålla andra syner

och dylika förrättningar, som skola verkställas utom magistratens sammanträden;

att

Vara nötarhis publicus;

samt att i allmänhet efter borgmästarens anvisning biträda vid de

administrativa bestyr, Söm ankomma ä magistraten.

39

§ 31.

Överenskommelse om annan fördelning av ärendena än den här ovan om

stadgade må med magistratens bifall kunna träffas mellan vederbörande annan rermagistratsledamöter,

där sådan överenskommelse icke strider mot lag ärenden,

eller författning.

§ 32.

Mellan de borgerliga rådmännen

magistraten finner lämpligt.

må göromålen fördelas på sätt *£££

^åligganden.

§ 33.

Borgmästaren och iagfarne rådmannen skola, där de icke äro av 68

andra tjänstegöromål hindrade, varje söckendag å tid, som genom anslag

kungöres, vara för allmänheten tillgängliga å sina tjänsterum.

§34.

Ledamot av magistraten är berättigad att för de expeditioner, som I''5sen''

av honom utfärdas, åtnjuta författningsenlig lösen.

§ 35.

För ombesörjande av de med kronouppbörden, bötesfedogörelsen, Kronokas.-ö

mantalskrivnings- och taxeringsväsendet sammanhängande göromål,

ävensom för upprättande av röstlängder skall finnas en kronokassör,

för vilken magistraten äger utfärda instruktion.

§ 36.

De till magistratens handläggning hörande ärenden avgöras antin- uppdelning

gen av magistraten samfällt eller av borgmästaren ensam, denne dock tens beslutanobetaget

att, där han så finner nödigt, till samfälld prövning hänskjuta doratt

jämväl ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt.

§37.

Magistraténs beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående Ärenden tiii

utfärdande,

ändring eller upphävande av kommunalstadgar och magistratens

andra allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;

hållande av allmän rådstuga;

förrättande av val;

anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings- och uppbördslängd;

-

40

övervakande att de av stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut bringas

till verkställighet samt vägran av handräckning härutinnan, då verkställighet

jämlikt förordningen om kommunalstyrelse i stad ej får ske;

förslag till stadens utgifts- och inkomststat;

yttranden i anledning av besvär över magistratens eller annan kommunal

myndighets åtgärd eller beslut;

organisationen av magistraten underlydande verk, däri inbebripet

grunderna för tjänstepersonals anställning, befordran, avsked och bestraffning

samt för dess tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);

tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,

avsked;

val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom

val till andra kommunala förtroendeposter, i den mån sådant val ankommer

å magistraten;

samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd.

Ärenden, vilka magistraten jämlikt gällande författningar angående

försäljning av brännvin, vin och Öl, tillagade, alkoholfria drycker

samt svagdricka har att handlägga, tillhöra magistratens samfällda beslutanderätt,

dock att borgmästaren ensam må besluta, då fråga är om

tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband

med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets

städer.

§ 38.

hörande borg- Magistratens beslutanderätt utövas av borgmästaren ensam i alla

mästarens be-andra frågor än dem, som enligt § 37 ankomma å magistraten samfällt,

slutanderätt. , .. . ° . „ , , . . „ , . „ ’

''och särskilt i sadana, som angå den löpande förvaltningen eller avse

tillämpning av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i andra

ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.

Om magistratens befattning med kommunalförvaltningen.

§ 39.

Borgmästarens

tillsyn

över kommunalförvaltningen.

Magistratens inseende över den kommunala förvaltningen utövas

närmast av borgmästaren.

I detta hänseende åligger det borgmästaren särskilt

att närvara vid stadsfullmäktiges och, där så ske kan, jämväl de

för särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, med rätt att

deltaga i överläggningarna och därvid jämväl framställa yrkanden samt

att få sin särskilda mening till protokollet antecknad;

41

att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas

prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och föiedragas;

att

öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling, över

diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt över värden

av stadens arkiv och handlingar;

att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet

på vad lag och författning bjuda;

samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång

och utan tidsutdräkt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar

och råd, som han härvid kan finna nödiga.

§40.

Det åligger borgmästaren att, efter anmodan av stadsfullmäktige,

drätselkammaren eller annan förvaltningsstyrelse, verkställa utredning ning med sta

p.

. i i *n i . ^ -i i dens ombuds

företrädesvis

i ärenden av rättslig natur, uppsätta förslag till kontrakt mannagörooc-h

andra rättsliga handlingar, föra stadens talan inför domstol och

andra myndigheter samt i allmänhet övervaka, att kommunens rättigheter

behörigen iakttagas.

§41.

Såsom ledamot av drätselkammaren åligger det borgmästaren att Borgn^teren

siälv föredraga de ärenden, som icke tillhöra annan ledamots eller tjäll- marens förestemans

befattning, samt att tillse, att drätselkammarens beslut beho- ledamot,

rigen verkställas.

Borgmästaren är skyldig mottaga uppdrag att vara ordförande i

drätselkammaren.

§ 42.

I syfte att underlätta magistratens inseende över kommunalförvalt- Bwvaitmngsningen

åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras nas skyldigtjänstemän

gentemot

att i god tid underrätta borgmästaren om förestående sammanträ- magIfctr‘ltc"

den och om de ärenden, som därvid skola förekomma;

samt att efter borgmästarens anmodan ofördröjligen översända avskrifter

av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom tillhandahålla

honom de övriga handlingar och upplysningar, som han kan finna

erforderliga.

M O T I Y.

♦

Allmän motivering.

Frågan om stadsförvaltningens omorganisation liar vunnit aktualitet processrenärmast

till följd av d©n vid processväsondets förestående omdaning ^iydeise ffy

väntade indragningen av rådhusrätterna i de smärre städerna. En sådan

indragning medför nämligen genomgripande förändringar icke blott

i fråga om rättegångsväsendets utan även beträffande den kommunala

förvaltningens organisation i de städer, vilkas självständiga jurisdiktion

sålunda kommer att upphöra. Hittills har stadsdomstolen fyllt en

dubbel uppgift, i det att den å ena sidan haft sin rättsskipande funktion

och å den andra såsom förvaltande myndighet under namn av

magistrat handlagt ärenden av rent kommunal eller administrativ natur.

Om sålunda i vissa städer den egna jurisdiktionen upphör, måste

för dem ett annat organ tillskapas, som i allt väsentligt övertager magistratens

uppgifter.

Men den skilsmässa mellan rättsskipning och förvaltning, vilken som

bekant är en av den planerade processreformens ledande grundsatser,

skulle även för de större städernas del komma att medföra avsevärda

förändringar. De nya domstolar, som för dem komma att upprättas,

skulle icke få någon befattning med de förvaltningsuppgifter, som nu

åligga magistraterna, utan ägna sig uteslutande åt rättsskipningen. Därmed

kommer problemet att vidgas till att beröra hela den svenska stadsförvaltningen.

Frågan om vidtagande av förberedande åtgärder i nu berörda fråga Friherre K.

bragtes år 1915, vad de mindre städerna beträffar, under riksdagens ^notion

prövning genom en av friherre Erik Palmstierna inom andra kamma- vidrl^c^rs

ren väckt motion (n:r 85). Motionären hemställde, att riksdagen måtte

för sin del antaga vid motionen fogade förslag till lag om ändrad lydelse

av 10 § i kungl. förordningen angående ändring i vissa fall av

gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 samt till lag

46

om ändrad lydelse av 5 § 1 inom. i kung!, förordningen om nya växellagens

införande den 7 maj 1880, samt att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kung], Maj :t täcktes taga under övervägande,

huruvida samt eventuellt vilka åtgärder borde vidtagas för

städers förläggande under landsrätt, samt på vad sätt härvid de kommunala

och administrativa uppgifter, som ålåge den nuvarande magistraten,

lämpligen borde tillgodoses.

Till stöd för de framställda yrkandena anförde motionären bland

annat:

»Såsom eu av de viktigaste administrativa nyheterna inom stadslivets område

under senare år måste utan tvivel den raska ökningen av antalet släde)''

under landsrätt anses. Till de tvenne städer av denna typ, som funnos vid tiden

för kommunalförordningarnas utfärdande (Borgholm, Haparanda), har under

senare år kommit Tidaholm (1910), Arvika (1911), Huskvarna (1911), Eslöv

(1911), Hässleholm (1914), Nässjö (1914) samt Djursholm (1914), varjämte

även Trollhättan erhållit, men ännu ej trätt i utövning av dylika stadsrättigheter.

I kommunalt hänseende äro dessa samhällen organiserade i full

överensstämmelse med stadgandena i förordningen om kommunalstyrelse i stad.

varvid dock magistratens uppgifter övertagits av en särskild stadsstyrelse, bestående

av en av ^Konungens befallningshavande förordnad ordförande samt

tvenne av stadsfullmäktige valda ledamöter. I administrativt och judiciellt

hänseende äro däremot de s. k. fögderistäderna att betrakta som landsbygd.

Rättsskipningen samt utsökningsväsen, kronouppbörd och övriga administrativa

göromål handhavas av samma myndigheter som i en landskommun.

Orsaken till att Kungl. Maj:t på senare år föredragit denna anordning framför

att bevilja vidkommande städer egen jurisdiktion, är uppenbarligen att söka

i den förestående processreformen. I utlåtande rörande Trollhättans och Nässjö

framställningar om egen jurisdiktion har processkommissionens ledare f.

justitierådet Hellner såsom sin åsikt uttalat, att vid eu blivande reform domstolarna

i första instans böra organiseras utan åtskillnad mellan stad och land.

De nya domstolarna borde ej taga någon befattning med de göromål, som för

närvarande åligga städernas magistrater dels såsom statens, dels såsom kommunens

organ, och i allmänhet betecknades en fullständig skilsmässa mellan

förvaltning och rättsskipning som en huvuduppgift för rättegångsreformen.

Med hänsyn till dessa grundprinciper för processväsendets omordnande, vilkas

berättigande för övrigt torde vara allmänt erkända, skulle det tydligen vara

oriktigt att skapa nya stadsdomstolar av samma typ som de äldre, då olägenheterna

i det nuvarande systemet härigenom endast skulle ökas, på samma gång

som den förestående avvecklingen av städernas domstolsväsen onödigtvis kom''- plicerades.

För de vanligen hastigt växande städer, om vilka här är fråga, medför emellertid

denna organisation icke obetydliga olägenheter, särskilt med avseende å

rättsskipningen. Enligt förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i

47

vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting skall i domsaga, som utgör

ett tingslag -— samtliga under de senare aren tillkomna logderistäder tillhöra dylika

domsagor — hå.las tio allmänna tingsammanträden och som regel tvä slutsammanträden

årligen. I jämförelse med förhållandena i stad med egen jurisdiktion

är rättsskipningen sålunda i fögderis.äderna betydligt långsammare.

Olägenheterna härav göra sig naturligtvis särskilt kännbara i fråga om lagfarts-

och inteckningsärenden samt ordningsmål, vilka av naturliga skäl äro

Vanligare i stad än på landsbygden. Härtill kommer, att häradsrätten icke ilr

behörig att handlägga växelmål, för vilka vederbörande parter inåste söka närmaste

stadsdomstol. Slutligen måste allmänheten, där domhavandens kansli

icke är beläget i staden, underkasta sig åtskilligt mera besvär än i en stad med

rådstuvurätt.

Dessa olägenheter äro, såsom särskilt i Trollhättans och Nässjö ansökningar

framhållits, i större samhällen nog så kännbara och torde vara den förnämsta

orsaken till att bland de mindre städerna icke några allmännare sympatier

förspörjas för en övergång till den enklare och billigare organisationstyp, som

fögderistäderna representera. En dylik utveckling skulle eljest vara att förorda

såväl ur det allmännas som ur städernas egen synpunkt.

Det är klart, att i sammanhang med processreformen de särskilda stadsdomstolarnas

avskaffande kan komma att ge upphov till en tämligen invecklad avräkning

mellan stadskommunerna och staten, liksom ock till ersättningsanspråk

från särskilda tjänsteinnehavares sida, och att reformens genomförande därför

skulle i hög grad underlättas, om städerna redan i förväg, exempelvis vid vederbörande

befattningshavares avgång, avsade sig den egna jurisdiktionen och

lades under landsrätt. En sådan förändring är särskilt att förorda i fråga om

de mindre städerna, vilkas invånarantal icke skulle åstadkomma några större

förändringar av angränsande tingslags storlek med ty åtföljande förskjutningar

inom den judiciella indelningen. För städerna själva medför den egna jurisdiktionens

upphävande framför allt en icke oväsentlig besparing, då kostnaderna

för upprätthållandet av eget domstolsväsen i mindre stadssamhällen

ofta innebär en avsevärd belastning av deras ändock ofta nog så svaga ekonomi.»

Efter att därefter hava motiverat de i motionen föreslagna åtgärderna

till avhjälpande av de olägenheter, som äro förenade med rättsskipningen

i fögderistäderna, fortsatte motionären:

»Det bör i detta sammanhang betonas, att avsikten med de föreslagna lagändringarna

icke är att på minsta sätt prejudicera rättegångsreformen. I vilken

riktning denna än kommer a.tt gå, är det ju uppenbart, att åtgärder, som gå

ut på att statsmakterna vid densammas genomförande skola stå så obundna som

möjligt av hänsyn till lokala intressen, böra kunna accepteras av alla, oberoende

av eventuella meningsskiftningar rörande den framtida reformens gestaltning.

Därest de sålunda föreslagna förändringarna vinna riksdagens och Kungl.

Maj:ts bifall synes icke endast för de redan bestående fögderistäderna omedelbart

störa fördelar kunna vinnas, utan även, såsom förut anmärkts, övriga mindre

48

1915 års

riksdag sslcrivelse.

städer i mån av vederbörande befattningshavares avgång utan några olägenheter

kunna läggas under landsrätt. Huruvida och vilka särskilda åtgärder kunna

vidtagas för att underlätta en utveckling i denna riktning, torde böra ankomma

på vidare utredning. De spörsmål, som härvid kunna bliva föremål för prövning,

äro emellertid ingalunda av den art, att de stå i närmare samband med

och behöva uppehåll de ovan angivna författningsändringarna. Under alla

förhållanden lärer det vara av stort värde, att Kungl. Maj:t, på sätt här föreslagits,

erhåller friare händer att ordna rättsskipningen i nuvarande och blivande

fögderistäder i större överensstämmelse med där föreliggande behov.

Den vidare utredningen torde särskilt böra avse spörsmålet om en praktisk och

enhetlig ordning av den nuvarande magistratens kommunala och administrativa

uppgifter. Magistratens befattning med kommunalförva.tningen inskränker sig

i praxis numera huvudsakligen till en rent formell prövning av stadsfullmäktiges

beslut, och dess befogenheter i detta hänseende hava i fögderistäderna oförändrade

överlämnats åt den särskilt tillsatta stadsstyrelsen. Av den behandling,

som frågan om kommuna förvaltningens omorganisation ägnats inom Svenska

stadsförbundet, framgår emellertid, att den statliga prövningen av stadskommunernas

beslut för närvarande icke kan anses tillfredsställande organiserad,

och det synes mig klart, att vissa av de erinringar, som framställts emot magistraten

såsom utövare av statens prövningsrätt, med ökad styrka drabba den

särskilda stadsstyrelsen, bland vars ledamöter icke den juridiska sakkunskapen

behöver vara företräde!. Å andra sidan torde särskilt i något större städer med

mera besvärliga förva tningsuppgift-er onekligen behov förefinnas av en juridiskt

bildad starlstjänsteman. Denna synpunkt har med skärpa framhållits av Trollhättans

kommun i dess ansökan om stadsrättigheter med egen jurisdiktion. Av

processkommissionens ledare invändes emellertid i utlåtandet häröver, att intet

hinder mötte för en sådan tjänstemans anställande, utan att därför magistrat

inrättades i staden. Denna fråga bör emellertid regleras enhetligt samt med hänsyn

til; det nyss angivna behovet av en förändrad ordning för den statliga

prövningen av de kommunala besluten. I samband härmed, men likaså oberoende

av förut föreslagna förändringar av 1872 års tingsförordning och av förordningen

om växellagens införande, torde jämväl böra utredas, huru utsökningsväsen

och kronouppbörd och övriga magistraten åliggande administrativa

bestyr lämpligen böra ordnas i städer under landsrätt.»

I enlighet med vad lagutskottet i sitt över motionen avgivna betänkande

(nr 29) hemställt, anhöll riksdagen i underdånig skrivelse den 19

maj 1915, att Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, dels huruvida

genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens hållande

och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet måtte

kunna göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild

hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning, dels vilka åtgärder,

som borde vidtagas för att åt mindre städer, som ville avstå

från egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av deras rätts

-

49

slopning i sammanhang med angränsande landsbygds, dels och pa vad

siitt i städer under landsrätt de kommunala och administrativa uppgifter,

som eljest ålåge magistrat, lämpligen borde tillgodoses, samt till

riksdagen inkomma med de förslag, vartill berörda övervägande kundo

finnas föranleda.

Ifrågavarande skrivelse berörde alltså trenne spörsmål. Av dessa /

innefattas endast det sist omförmälda, nämligen frågan om förvaltningens

ordnande i städer under landsrätt, i vår uppgift. Innan vi

närmare ingå på behandlingen härav, torde kortfattat böra angivas de

åtgärder, som redan vidtagits beträffande övriga i skrivelsen berörda

spörsmål.

I anledning av den i skrivelsen först omförmälda frågan, huruvida

genom ändrade bestämmelser angående tingssammanträdens hållande

och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet må kunna

göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild

hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning, hava inom justitiedepartementet

utarbetats och till hovrätterna för deras utlåtande

efter häradhövdingarnas och vederbörande rådhusrätters hörande remitterats

trenne lagutkast, nämligen ett utkast till lag om särskilda

sammanträden i häradsrätt för handläggning av vissa mål och ärenden,

ett utkast till lag om ändring av 10 § i tingsförordningen samt ett utkast

till lag om ändrade bestämmelser rörande växelforum.

Beträffande den av riksdagen därnäst berörda frågan om ordnandet

av rättsskipningen i de mindre städer, som vilja avstå från egen jurisdiktion,

har Kungl. Maj :t föranstaltat om utredning i vissa avseenden. Sålunda

har uti den 11 juni 1915 till hovrätterna avlåtna remisser angående

riksdagsskrivelsen samt vissa i anledning av densamma inom justitiedepartementet

utarbetade lagutkast föreskrivits, att de rådhusrätter, i vilka

enligt gällande bestämmelser borgmästaren är ensam lagfaren ledamot

eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot, ävensom häradshövdingarna

i domsagor, gränsande till städer med dylika rådhusrätter,

skola vid avgivande av utlåtande i ärendet jämväl yttra sig rörande

frågan om lämpligheten av dessa städers förenande i judiciellt

hänseende med omförmälda domsagor. Vidare må i detta avseende

erinras om kung], cirkuläret den 2 juli 1915 »i anledning av ifrågasatt

anstånd med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster»,

varigenom Kungl. Maj ds befallningshavande i länen anbefallts att, då

i stad med rådhusrätt av nyss angiven sammansättning borgmästartjänsten

till följd av innehavarens död blir ledig, ofördröjligen därom

i—164261.

anledning/

v rikxdagxnkrivehen

idtagna åtgärder.

50

hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Ändamålet med sistnämnda föreskrift

är uppenbarligen, att Kungl. Maj :t skall bliva satt i tillfälle att i varje

särskilt fall taga under övervägande, huruvida anledning föreligger att

förordna om utredning angående ifrågavarande stads förläggande under

landsrätt.

Vad slutligen angår det i riksdagens skrivelse sist berörda spörsmålet,

nämligen om lämpligaste sättet för tillgodoseende i städer under landsrätt

av de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest åligga

magistrat, lämnades Svenska stadsförbundet tillfälle att inkomma med

yttrande över detsamma. Sådant yttrande har förbundets styrelse den

21 juni 1916 avgivit. Styrelsen överlämnade därvid en av Stadsförbundets

sekreterare, undertecknad Larsson, verkställd utredning i frågan

jämte vissa förslag, till vilka styrelsen visserligen förklarade sig ej kunna

helt ansluta sig, men som enligt dess mening kunde läggas till grund

för ärendets vidare handläggning. För egen del anförde styrelsen i huvudsak

följande:

»I allmänhet torde det kunna anses önskvärt, att stadens styrelse förestås av en

administrativt utbildad och under ämbetsmannaanisvar handlande person, en avlönad

borgmästare, tillsatt av Kungl. Maj :t inom av stadsfullmäktige upprättat förslag.

I fråga om denne tjänstemans kvalifikationer och än mer med avseende å

omfattningen av hans verksamhetsområde torde däremot stora olikheter göra sig

gällande mellan städer av olika storlek. I de minsta stadssamhällena under landsrätt

lärer det eljest väl befogade kravet å borgmästarens lagfarenhet böra eftergivas,

och även i andra hänseenden synes stadsstyrelsen i sådana orter kunna

ordnas ungefär på samma sätt som för närvarande i häradsstäderna, dock med

vissa modifikationer i den riktning, som angivits i sekreterarens tjänstememorial.

Svårare är frågan för de större städernas del, och olika meningar hava härom

gjort sig gällande inom styrelsen, särskilt vad angår den lämpligaste utformningen

av den administrativa borgmästarens verksamhetsområde. Detta spörsmål sammanhänger

nämligen på det närmaste med frågan om statens tillsyn över städernas

kommunalförvaltning. Inom styrelsen har gjorts gällande, att särskild lokal

tillsynsmyndighet framför allt i de större städerna vore överflödig, och att statens

uppsikt där kunde ordnas på samma sätt som i landskommunerna. Borgmästaren

kunde under sådana förhållanden utan större svårigheter inordnas i kommunalförvaltningen

såsom den tjänsteman, vilken handlade stadens ombudsmannaärenden,

föredrog tillhörande frågor i drätselkammaren och övriga förvaltningsmyndigheter

samt överhuvudtaget utövade tillsynen över den behöriga verkställigheten av

stadsfullmäktiges beslut. Eu sådan ordning möter emellertid vissa betänkligheter,

därest man, i likhet med styrelsens majoritet, ej vill påyrka upphävandet

av den löpande uppsikt över stadsfullmäktiges beslut, som för närvarande är anförtrodd

åt magistraten. Om denna uppsikt skall bibehållas, måste det nämligen

tillses, att vederbörande statsorgan, borgmästaren, gentemot de kommu

-

51

Hala myndigheterna erhåller den oberoende och auktoritativa ställning, som ar en

oundgänglig förutsättning för uppsiktens effektiva handhavande. I detta hänseende

har styrelsen ej kunnat finna det av sekreteraren framställda förslaget fullt

tillfredsställande; likaså torde detta förslag innebära en alltför stark inskränkning

i det kollegiala behandlingssättet av magistratsärendena.

Styrelsen är emellertid icke i tillfälle att i ärendets nuvarande skick i vidare

män än ovan skett framlägga några bestämda förslag till de anmärkta svårigheternas

undanröjande. Uppenbarligen är det nödigt att underkasta ärendet en

mera omfattande utredning än som inom Svenska stadsförbundet kan ske, och synes

denna utredning lämpligen böra anförtros åt personer med särskild sakkunskap

och erfarenhet inom ''hithörande områden.»

Den med styrelsens yttrande överlämnade utredningen har, i vissa^nav^letåt

hänseenden fullständigad och bearbetad, kunnat läggas till grund för *

vårt arbete. Jämväl hava vi funnit oss kunna upptaga vissa av Svenska uppdraget.

stadsförbundets sekreterare framställda förslag till magistratsförvaltningens

ordnande i landsrättsstäderna, om ock i väsentliga delar omlagda

och modifierade.

Av det sammanhang, vari riksdagsskrivelsen i det ämne, vars utredning

åt oss uppdragits, tillkommit, hava vi funnit, att detsamma böx

anses hava avseende å ej mindre förvaltningen i de städer, som nu ligga

under landsrätt, och i de samhällen, vilka framdeles erhålla stadsrättigheter

utan egen jurisdiktion, än även i de mindre städer där rådhusrätt

nu finnes, men vilka i anledning av den planerade processreformen

torde komma att läggas under landsrätt. För förvaltningen i större

städer äro de bestämmelser, som äro avsedda för de mindre städerna,

ej utan vidare tillämpliga, då de förra i allmänhet behöva en mera utvecklad

organisationsform. De förslag, som av oss framläggas, torde

emellertid, på sätt senare skall visas, med vissa lätt genomförda modifikationer

jämväl i större städer kunna genomföras.

* *

*

Fullgörandet av det åt oss lämnade uppdraget påkallar till en början en undersökning

av de uppgifter, som för närvarande åligga magistraten. rande upp

Ifrågavarande

uppgifter indelas lämpligen i kommunala och a d m i- 9lJ el ■

nistrativa, vilken indelning har sin naturliga grund i magistratens dubbelställning

såsom dels den kommunala självstyrelsens högsta verkställande organ,

dels ock statens representant inom stadsområdet. Det torde vara onödigt att

erinra, att med den sålunda antagna indelningsgrunden icke varje uppgift, som

tillkommer magistraten, utan tvekan kan angivas såsom tillhörande den ena

eller den andra gruppen. Icke desto mindre torde den angivna indelningsgrun

-

52

Magistratens

kommunala

uppgifter.

den i det stora hela lämna en lämplig och naturlig gruppering av magistratens

ämbetsgöromål.

Det torde tillika vara överflödigt att anmärka, att vi i det. följande icke avse

att lämna en uttömmande uppräkning av de ärenden, vilka kunna komma under

magistratens handläggning. En sådan uppräkning har icke tett sig möjdg eller

ens behövlig. För ifrågavarande utredning har naturligen blott en allmän översikt

av magistratens olika uppgifter varit erforderlig, erbjudande lämpliga utgångspunkter

för behandlingen av den organisationsfråga, som här föreligger.

Bland magistratens k o m m u n a 1 a uppgifter torde den viktigaste vara att såsom

stadens styrelse utöva överinseendet över dess förvaltning och de särskilda

styrelser, åt vilka densamma är anförtrodd. Magistraten äger i denna egenskap

att vaka över att de kommunala besluten bringas till verkställighet samt skall,

därest den finner ett beslut olagligt, vägra handräckning till dess verkställighet.

Varje stadsfullmäktigebeslut måste därför genom protokollsutdrag överlämnas

till magistraten för provning.1 Underlåta stadsfullmäktige detta, och söker

vederbörande nämnd eller styrelse ändock verkställa beslutet, torde magistraten

äga rätt att vid lämpligt vite förbjuda styrelsen ifråga ett dylikt handlingssätt.

2 Då dylikt föreläggande av vite dragits under högre myndighets prövning,

har det emellertid i flera fall upphävts såsom icke av behovet påkallat. Ensamt

för underlåtenhet att tillställa magistraten nödiga protokollsutdrag'' kan

vite icke stadgas. Rör en dylik försummelse ett stadsfullmäktigebeslut, som

är av sådan karaktär, att det bör underställas högre myndighet, så medför försummelsen

allenast, att magistraten icke vidtager de för underställelse nödiga

åtgärderna och att beslutet härigenom blir utan avsett resultat.3

Magistratens prövningsrätt är begränsad till att omfatta endast sådana beslut.

som kunna vara föremål för verkställighet: en naturlig följd av att denna

prövningsrätt grundar sig på magistratens egenskap av högsta v e r k s t ä 1-

1 På Vänersborgs stadsfullmäktige enligt gammal sed fortsatte att även efter år 1862 endast meddela

magistraten en kort underrättelse om sina beslut och utan att avvakta magistratens prövning låta

verkställa desamma, förbjöd magistraten drätselkammaren vid högt vite att verkställa stadsfullmäktiges

beslut, innan magistraten därom förordnat. Stadsfullmäktige anförde häröver besvär, vilka dock

av K. B. ogillades. Med anledning av stadsfullmäktiges till Kungl. Maj.t fullföljda besvär upphävdes

enligt res. d. ls/9 186o detta K. B:s beslut, enär det utan ens drätselkammarens hörande förelagda^

höga vitet icke motiverades av någon drätselkammarens tredska. Samtidigt förklarades dock,

att sådana stadsfullmäktiges beslut, som avse verkställighetsåtgärd av drätselkammare eller annan

särskilt tillsatt styrelse, skola överlämnas till magistraten för lagenlig prövning samt att dylika beslut

icke böra verkställas, utan att magistraten därom förordnar (Wallden n:r 84).

Genom beslut den 25 oktober 1870 förklarade drätselkammaren i Ängelholm i anledning av ett

av stadsfullmäktige fattat beslut angående plantering av stadens nya torg, att drätselkammaren icke

läte företaga sådan plantering, enär drätselkammaren ansåge nämnda torg vara vid torgdagar och

marknader alldeles oumbärligt. Magistraten yttrade uti beslut den 27 mars 1871, att enär det

vore ådagalagt, å ena sidan, att stadsfullmäktige ansåge sig berättigade omedelbart föreskriva drätselkammaren

verkställighet av deras beslut och, å andra sidan, att drätselkammaren ansåge sig skyldig

omedelbart verkställa besluten, men tillämpningen av nämnda åsikter stode i strid med FKS:s

stadganden i §§ 6 och 47, funne magistraten för att bringa samma stadganden till efterlevnad nödigt

stadga ett vite av 200 rdr rmt, vartill drätselkammaren och de särskilda styrelser eller personer, som

stadsfullmäktige till verkställighet av deras beslut kunde utse, gjorde sig förfallna, därest de, innan

magistraten därom förordnat, verkställde antingen ovan omförmälda eller något annat beslut av stadsfullmäktige.

K. B. i Kristianstads län, varest stadsfullmäktige och drätselkammaren var för sig anförde

besvär, utlät sig genom utslag den 17 jan. 1872: Med stadgandena i §§ 6 och 47 i FKS överensstämde,

att sådana stadsfullmäktiges beslut, som avsåge verkställighetsåtgärd, skulle för prövning

överlämnas till magistraten, vilken hade att, därest beslutet strede mot gällande författningar, vägra

handräckning till dess verkställighet. Därav följde också, att om, oaktat en sådan vägran av magi

-

5;s

laude organ. Vid beslut, som icke äro av karaktär att föranleda någon verkställ

ighntsåfgilrd, saknar ,ju eu verk.ställighetsvä.gran värjo objekt. Magistraten

bär vidare icke någon rätt att ingå i en saklig prövning av de kommunala

besluten: verkställighet tar vägras, endast om beslutet strider mot lag eller

gällande författning eller om stadgad underställelse underlåtits. Magistraten

äger emellertid icke att själv råtta eller komplettera vad den finner i underställda

beslutet felaktigt eller ofullständigt, utan måste beslutet av stadsfullmäktige

bringas i den form, att det kan oförändrat av magistraten verkställas.1

Ej heller äger magistraten, om den finner det underställda beslutet formellt

oriktigt, förklara detsamma upphäv).2

L allmänhet torde magistratens prövning utövas under mycket enkla former:

stråten, drätselkammaren eller annan särskilt tillsatt styrelse eller person skulle obehörigen söka

bringa ett dylikt stadsfullmäktiges beslut till verkställighet, magistraten borde äga genom föreläggande

av lämpligt vite förhindra sådan obehörig åtgärd. 1 förevarande fall funne emellertid K. B., fastän

drätselkammarens vägran att verkställa stadsfullmäktiges beslut föranletts mindre därav att magistraten

vägrat handräckning till verkställighet av samma beslut än av drätselkammarens egen åsikt

om den ifrågasatta planteringens olämplighet, likväl, vid det förhållande att drätselkammaren icke

vidtagit åtgärd för beslutets bringande till verkställighet, magistratens ifrågavarande beslut icke hava

varit av behovet påkallat, vadan detsamma upphävdes. I detta utslag gjorde Kungl. Maj.t enligt

res. d. 12 4 1872 ej ändring. (Wennberg n:r 312).

3 Magistraten i Varberg ålade stadsfullmäktiges vice ordförande vid vite att inkomma med vederbörliga

protokollsutdrag över beslut, som var av sådan karaktär, att det borde underställas

K. B. Häröver anförde stadsfullmäktiges vice ordförande besvär, vilka dock av K. B. lämnades

utan avseende. Kungl. Maj:t upphävde däremot enligt res. d. 6/5 1895 magistratens beslut och förklarade,

att om stadsfullmäktige underlåta att tillställa magistraten nödiga protokollsutdrag, medför

detta icke någon befogenhet för magistraten att ålägga stadsfullmäktiges ordförande att vid

vite fullgöra sin skyldighet, utan kan endast hava till följd, att magistraten i saknad av nödiga

handlingar för prövning av stadsfullmäktiges beslut måste lämna detsamma utan fastställelse samt

vägra handräckning till dess verkställighet, d. v. s. i förevarande fall att underlåta de åtgärder, som

voro nödvändiga för att underställa beslutet K. B:s prövning (Wennberg n:r 1262).

1 Sedan stadsfullmäktige i Hudiksvall fattat beslut om formen för upplåtelsebrev å tomter och vid

samma tillfälle avslagit ett yrkande, att stadsfullmäktige för att åt formulärbeslutet vinna bindande

kraft skulle hos Kungl. Maj:t göra anhållan om rätt att försälja tomter i staden, fann magistraten

ordalydelsen i formuläret giva vid handen, att stadsfullmäktiges avsikt vore, att tomterna skulle

försäljas, samt ansåg sig med hänsyn därtill, att den mark, där tomter skulle säljas, tillagts staden

som gåva av framfarna konungar, böra underställa beslutet Kungl. Majits prövning. Magistraten

överlämnade ärendet till K. B. med begäran om underställning, och K. B. insände jämte eget yttrande

handlingarna till Kungl. Maj :t. Med avseende därå, att stadsfullmäktige uttryckligen bestämt, att deras

beslut angående tomtupplåtelser icke borde enligt FKS § 74 underställas Kungl. Maj:t., samt då vid

sådant förhållande magistraten, som, där den varit av annan åsikt, haft att jämligt FKS § 47 vägra

handräckning till verkställighet av samma beslut, icke ägt giltig anledning att omedelbart hos Kungl.

Maj:t påkalla beslutets prövning, fann Kungl. Maj:t enligt res. d. Va 1879 den av K. B. på begäran

allenast av magistraten gjorda framställning i ämnet icke till vidare yttrande eller åtgärd föranleda

(Wennberg n:r 647).

2 Stadsfullmäktige i Linköping beslöto den 25 maj 1909 att återförvisa uppkommen fråga om

tillsättande av läkare vid barnbördskuset till direktionen för barnbördshuset, med anmodan att

omedelbart låta kungöra platsen som läkare vid detsamma ledig till ansökning under vissa av

stadsfullmäktige föreskrivna villkor. Magistraten fann detta beslut stå i strid med de allmänna

grunderna för barnbördshusets förvaltning enligt donationsbrevet. I följd härav och på grund av

det samband, som rådde mellan denna åtgärd och stadsfullmäktiges beslut i övrigt rörande tillsättandet

av läkarbefattningen vid barnbördshuset, prövade magistraten med tillämpning av § 47

2 mom. FKS lagligt till all kraft och verkan upphäva ifrågavarande av stadsfullmäktige fattade

beslut i alla dess delar. K. B. i Östergötlands län, där stadsfullmäktige besvärade sig, yttrade:

Enär magistrat icke enligt gällande förordning om kommunalstyrelse i stad ägde att till all kraft och

verkan undanröja ett av stadsfullmäktige i staden fattat beslut, samt magistraten i Linköping förty

genom överklagade resolutionen överskridit sin befogenhet, alltså prövade K. B. skäligt att, med

upphävande av berörda resolution, visa ärendet åter till magistraten för ny laglikmätig åtgärd. 1

detta utslag gjorde Kungl. Maj:t, enligt res. d. **/« 1910 efter förd klagan icke ändring (Regeringsrättens

årsbok 1910 not C 91).

54

magistraten remitterar de av stadsfullmäktige fattade besluten till vederbörande

nämnder och styrelser.

Magistraten är berättigad att hos stadsfullmäktige väcka förslag samt

å andra sidan skyldig att lämna stadsfullmäktige de handlingar och upplysningar,

som i förekommande frågor kunna vara erforderliga. Borgmästaren

eller annan magistratsledamot äger att vid stadsfullmäktiges

sammanträden närvara; magistraten äger ock att påkalla sammanträde

med stadsfullmäktige, och stadsfullmäktige äro skyldiga att fatta beslut

i de frågor, som magistraten till dem hänskjuter. Magistraten skall skriftligen

om varje sammanträde underrättas samt likaså ‘skriftligen delgivas stadsfullmäktiges

beslut. Alla framställningar och utlåtanden, som av stadsfullmäktige

eller förvaltningsstyrelse till högre myndighet avlåtas, skola g enom

magistraten insändas (FKS § 50).

Kommunalförordningen stadgar vidare, att magistraten skall tillsätta vid stadens

förvaltning anställda tjänstemän och betjänte, såvida ej särskilda författningar

eller reglementen annorlunda föreskriva. Den utväg, som sålunda lämnats

öppen att genom särskilda bestämmelser inskränka denna magistratens befogenhet,

har numera lett därtill, att magistraten endast undantagsvis och blott

i de mindre städerna tillsätter några kommunala tjänstemän. Yad särskilt angår

de tekniska tjänsterna, vilkas starka utveckling tillhör de senaste årtiondena,

så brukar magistraten i regel endast tillsätta sådana befattningar, som

stått utanför den moderna kommunalteknikens utveckling (vägare, mätare o. d.).

Magistraten har vidare ofta ålagts att vid utövandet av sin tillsättningsrätt

höra en eller flera kommunala myndigheter, såsom drätselkammaren, stadsfullmäktige

o. a. I några fall är magistraten t. o. m. bunden vid vederbörande

myndighets förslag.1 Härtill kommer, att de instruktioner, som utfärdas för

tjänstemännen, i regel fastställas av stadsfullmäktige. Magistraten har vidare

såsom tjänstetillsättande myndighet icke rätt att i någon mån inkräkta

på de kommunala myndigheternas finansiella självbestämmanderätt.1 2 Magistratens

rätt att tillsätta tjänstemän torde numera genom dessa viktiga inskränkningar

sakna större betydelse, utom måhända i de minsta städerna. Huvudsakligen

torde dess befattning med andra kommunala tjänster än dem, som

direkt lyda under magistraten, avse s t a d s t j ä nst e 1 äk a r e, vilka enligt

kungl. läkarinstruktionen den BO december 1911 erhålla fullmakt av magistraten,

som tillika äger att bevilja sådan läkare tjänstledighet för mindre tid

1 Ex. Växjö, där stadsingenjör och stadskamrerare utnämnas av magistraten inom förslag, upptagande

tre personer, för den förra befattningen uppgjort av drätselkammaren och byggnadsnämnden

gemensamt, för den senare av drätselkammaren ensam. (Växjö stads år 1898 fastställda drätselkammarreglemente,

§ 22).

2 Stadskassören i Ängelholm uppsade sin tjänst, då han fann den anslagna lönen (300 rdr årligen)

för liten. Magistraten, som ensam hade tillsättningsrätten, förordnade en annan person att under

ansökningstiden uppehålla tjänsten och utbetalade till honom som ersättning ett arvode, som var dubbelt

så stort som den föregående lönen, vilken stadsfullmäktige uttryckligen förklarat sig icke vilja höja.

Stadsfullmäktige nekade sedermera att låta utbetala detta belopp. Ett av magistraten, i anledning

härav hos K. B. framställt yrkande om förpliktande för staden att ersätta det av borgmästaren förskjutna

arvodet till stadskassören ledde icke till någon påföljd, enär magistraten icke hade rätt att

för stadskassörstjänstens uppehållande erhålla några medel utöver det av stadsfullmäktige beslutade

löneanslaget (Kungl. Majrts res. d. n!z 1869, Wennberg n:r 156).

än en vecka samt meddela avsked eller entledigande från stadsläkartjäust. Magistratens

ä brandstadgan för rikets städer grundade rätt att tillsätta stadens

sotare jämte dess i lokala brandordningar ej sällan stadgade befattning även

med andra, för stadens brandväsen inrättade tjänster torde särskilt i mindre

städer ej heller vara utan vikt.

Med avseende a stadens drätsel bär magistraten fortfarande viktiga befogenheter.

Det åligger den nämligen att med ledning av från drätselkammaren

infordrade upplysningar årligen uppgöra förslag till stadens utgifts- och

i 11 k o in s t s t a t för nästföljande år. De särskilda styrelser, som staden kali

hava tillsatt för vissa bestämda förvaltningsbestyr, skola likaledes inom av magistraten

bestämd tid dit ingiva sina specialförslag över utgifter och inkomster.

Det av magistraten pa denna grund uppgjorda utgifts- och inkomstförslaget

skall överlämnas till stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan till överläggning

och beslut vid det sammanträde, som hålles under loppet av december manad.

Magistraten skall därefter i budgetsförslaget vidtaga av stadsfullmäktiges beslut

föranledda ändringar samt pa grundval av det sålunda fastställda förslaget låta

upprätta vederbörlig debiterings- och uppbördslängd, något som numera överallt

torde ombesörjas av drätselkammaren. Sedan denna längd behörigen gianskats,

utfärdar drätselkammaren debetsedlar och ombesörjer uppbörden. Drätselkammaren

är vidare skyldig att till magistraten avgiva berättelse över uppbördens

resultat samt restlängd över oguldna stadsutskylder. Dessa oguldna utskyld

er skola av magistraten i laga ordning indrivas och till drätselkammaren

redovisas (FKS §§ 60—70). Magistraten skall vidare leda revisionen

av de kommunala räkenskaperna. Dessa skola nämligen före den 1 april ö\ erlämnas

till magistraten, som har att tillställa revisorerna desamma. Revisionsberättelsen

skall sedan inlämnas till magistraten, som över de framställda anmärkningarna

infordrar vederbörandes förklaringar, vilka jämte revisionsberättelsen

skola framläggas till stadsfullmäktiges eller allmänna rådstugans granskning

under loppet av juni månad (FKS §§ 71—73). Vid underlåtenhet att

inom utsatt tid avlämna revisionsberättelsen har magistraten rätt att ådöma

revisorerna vite.1

Magistraten har sålunda det viktiga uppdraget att ombesörja budgetens utarbetande.

Materialet till detta arbete utgöres av de statförslag, som av drätselkammaren

och andra kommunala styrelser inlämnas till magistraten och vilka vanligen

föreligga i sådan form, att för magistraten endast den rent formella

sammanställningen återstår. På detta sätt har magistratens befattning

även med drätselförvaltningen blivit av övervägande formell natur. Den realbe,

handling av budgetsförslaget, som magistraten utför, avser i regel blott den del av

budgeten, som rör dess egen förvaltning, i främsta rummet polisverket. Åven

magistratens befattning med revisionen av de kommunala räkenskaperna

1 Magistraten i Hälsingborg föreläde i juni månad stadens revisorer att avlämna vederbörlig

berättelse innan utgången av augusti månad. Då revisionsberättelsen ännu i början av oktober

icke inkommit, föreläde magistraten revisorerna att vid ett vite av 10 rdr för var och en avlämna

densamma senast den 17 i samma månad. Då revisionsberättelsen i trots härav icke inom utsatt

tid avgivits, fälldes revisorerna att utgiva det försutna vitet. Revisorernas häröver anförda besvär

lämnades såväl av K. B. som av Kungl. Maj:t enligt res. d. Vö 1871 utan avseende (Wennberg n:r Job).

50

inskränker sig, som av ovanstående bestämmelser omedelbart framgår, till en

rent formell ledning av densamma.

Med avseende å ledningen av allmän rådstuga i stad, där stadsfullmäktige icke

finnas bär magistraten åtskilliga uppgifter, vilka emellertid numera äro i det

närmaste betydelselösa, då stadsfullmäktige saknas blott i städerna 8kanör och

Halster bo.

Magistraten förbereder och leder de kommunala valen. A magistraten

ankommer sålunda att upprätta röstlängd och meddela beslut över framställd anmärkning

mot densamma, att upprätta förslag till valkretsindelning och till antal

fullmäktige, som inom varje valkrets böra utses, att utsätta valdagar och

överhuvudtaget att omhänderhava valförrättningen. Magistraten skall vid uppkommen

ledighet verkställa ny röstsammanräkning. Den skall vidare förordna

om särskilt val för kortare tid än fyra år, då sådant är nödvändigt.

Magistratens befogenhet att äska stadsfullmäktiges sammanträde lärer väl endast

undantagsvis komma till utövning; ej heller torde magistraten i regel upptaga

frågor och väcka förslag i ämnen, som falla utanför dess eget förvaltningsområde.

Av större praktisk betydelse är däremot borgmästarens eller annan

magistratsledamots rätt att närvara vid och deltaga i stadsfullmäktiges överläggningar.

(Se härom nedan sid. 113.) likaså är magistratens skydighet att avgiva

yttranden i alla kommunala ärenden, som skola gå till högre myndighet,

ofta nog av stort gagn för den kommunala förvaltningen.

tmsadmini- Vidkommandf härefter de administrativa uppgifter, som åligga magistrativaupp-

stråten, torde så mycket mindre eu fullständig uppräkning behöva ifrågakomma,

glfter'' som någon väsentlig förändring icke ifrågasättas med avsende å den behörighet^

som å detta område skulle uppdragas åt styrelsen i fögderistäderna. Vi tillåta

oss alltså att i korthet angiva allenast de praktiskt betydelsefullaste av de uppgifter,

som i förevarande hänseende tillkomma magistraten.

Magistraten utövar polismyndigheten inom stadens område. Vad

ordnings- och säkerhetspolisen angår, är denna i åtta städer, nämligen Göteborg,

Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Norrköping, Uppsala, Eskilstuna och

Gävle, ställd under en särskild polismästare, vilken merendels tillika är

rådman. Polismästaren utnämnas liksom borgmästare, av Konungen bland tre

av stadens invånare föreslagna personer. I Övriga städer, frånsett Stockholm,

utövar magistraten själv ledningen av polisväsendet. Vanligen har åt viss ledamot

av magistraten, i regel borgmästaren, uppdraga att fungera som

chef för polisen. I mindre städer, om vilka ju här främst är fråga, utövas den

omedelbara ledningen av poliskåren av stadsfiskalen. Såsom allmän

åklagare står denne under tillsyn och inseende av justitiekanslersämbetet, å vilket

jämväl tillsättning, suspension och entledigande av stadsfiskal ankommer. I

avseende å sin befattning med polisväsendet är stadsfiskalen däremot pliktig att

lyda Konungens befallningshavandes eller stadens polismyndighets befallningar,

dock att justitiekanslersämbetet äger pröva, huruvida de bestämmelser rörande

stad sf iskalens befattning med polisväsendet, som Konungens befallningshavande

kan finna av nöden, ej äro hinderliga för utövande av hans övriga tjänsteåligganden,

givetvis försåvitt icke de ifrågasatta bestämmelserna åsyfta att fullständigt

befria fisk alen från polisgöromål (se k. instruktion för

tober 18‘J4). I likhet med övriga under magistraten lydande t,juustmneliavure avlönas

även stadsfiskalen av staden.

Då polisväsendet sålunda är hänvisat till av staden lämnade anslag, och städernas

förpliktelse att lämna tillräekliga medel till polisväsendets uppehållande,

även om den ieke från städernas sida blivit bestridd, dock ännu icke reglerats

i någon allmän författning, är magistraten i alla polisens organisations-

och lönefrågor hänvisad till att röra sig inom de "ränsel,

som anslagsbeloppens storlek och de vid deras beviljande stadgade villkor utstaka.

1 I praxis intager magistraten därlör vid dessa frågors behandling ungefär

samma ställning som en väldig kommunal förvaltningsstyrelse, naturligtvis

med den skillnad, som betingas av att stadsfullmäktiges vid anslagsbesluten fogade

bestämmelser och villkor för anslagens utgående icke kunna inkräkta pa

magistratens chefsmyndighet över polispersonalen. För poliskåren gällande reglementen

eller instruktioner hava dock i vissa städer utarbetats och antagits n\

stadsfullmäktige.

Under alla förhållanden måste magistraten på grund av sm ställning som

stadens polismyndighet till behandling upptaga åtskilliga polispersonalen berörande

tjänst e frågor, förordnande och entledigande av polisman, tjänstledighet,

semester, löne- och pensionsärenden, organisationsfrågor o. s. v. Antalet

av sådana ärenden är naturligtvis i städer med särskild polismästare ringa,

men i mindre städer torde ej sällan så gott som alla förekommande frågor a\

detta slag föredragas i magistratssammanträde. Praxis är i detta hänseende rätt

växlande.

I detta sammanhang torde böra erinras om de förslag till enhetlig reglering

av polisväsendet i riket, som under senare år framlagts, men ännu icke förverkligats.

Med anledning av flera, av Adolf Hedin vid olika tillfällen väckta motioner

anhöll riksdagen år 1906 hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj :t måtte efter

vissa angivna grunder låta utarbeta en allmän polisförfattning för rikets städer.

Efter uppdrag utarbetades ock år 1907 ett förslag till sådan författning av dåvarande

polisintendenten Hjalmar von Sydow. Detta förslag rönte emellertid

åtskilligt motstånd, och i samband med arbetet på fögderiförvaltnmgens omorganisation

tillsattes den 2 maj 1913 inom civildepartementet särskilda sakkunniga,

vilka den 11 november samma år avlämnade förslag till polisreglemente för

riket. De sakkunniga föreslå här, med utgångspunkt från flera föregående fulslag

i samma riktning, bland vilka särskilt märkes en skrivelse från Stockholms

stadsfullmäktige till Kungl. Maj:t av år 1911, att i städer med egen polismästare

vid dennes sida skall ställas ett av vederbörande kommunalrepresentation

valt polisråd, som, utan rätt att deltaga i besluten, i huvudsak skall handlägga

frågor om polisens organisation och förvaltning, om allmänna grunder för

anställning, befordran, avsked och bestraffning, tillsättning av poliskommissa

1

I detta sammanhang må emellertid erinras om kungl. brevet den 12 maj 1916 angående polisväsendet

i Huskvarna, genom vilket Kungl. Maj:t på framställning av K. B. i länet föreskrivit skyldighet

för staden att ordna sitt polisväsende med ständig patrullering och for andamälet anstalta

erforderligt antal konstaplar. Stadsfullmäktige hade förut genom upprepade beslut, oaktat darom av

K. B. gjorda framställningar, förklarat sig icke vilja bekosta sådan patrullering.

Öb

rietjänst samt vissa andra viktigare tjänstefrågor. De sakkunniga förmenade

nämligen, att idet med hänsyn såväl till polisverkets ekonomi somt till tryggheten

för polispersonalen skulle vara eu vinning, om en kommunal delegation kunde

göra sitt inflytande gällande vid sådana frågors behandling. Denna särskilda

anordning vore emellertid enligt de sakkunnigas mening ej av nöden i städer, där

magistraten eller annan styrelse med polischefen delade ansvaret för polisförvaltningen.

Bland yttrandena över detta förslag märkes särskilt det, som avgivits av Stockholms

stadsfullmäktige. I detta utlåtande anfördes bl. a., att det kommunala medinflylandet

pa polisverkets ledning borde utövas av en särskild polisnämnd, bestående

av polismästaren såsom självskriven ordförande och några av stadsfullmäktige

valda personer. Magistraten borde ock med någon ledamot vara i nämnden

företrädd. I frågor rörande polisens ekonomiska förvaltning borde nämnden äga

beslutanderätt, medan den däremot icke borde taga befattning med de vida ömtåligare

personalfrågorna, vilka syntes fullmäktige böra lösas i samband med det

motsvarande, under utredning varande spörsmålet om de lägre statstjänarnes

ställning (frågan om förhandlingsordning). I Stockholms stadsfullmäktiges yrkande,

att polisstyrelsen skall äga beslutanderätt, hava åtskilliga stadsfullmäktige,

exempelvis Göteborgs. Malmö, Gävle, Eskilstuna, Hälsingborgs, Södertälje,

Skövde och Falköpings, instämt. Därvid har särskilt från Göteborg framhållits

det föga tilltalande däri, att polisstyrelsen ej ens i frågor om framställningar till

dess egen uppdragsgivare, stadsfullmäktige, skulle äga beslutanderätt. Av andra

myndigheter, som i ärendet avgivit yttranden, såsom Konungens befallningshavande

i Stockholms, Uppsala, Malmöhus samt Västernorrlands län samt magistraterna

i Linköping, Landskrona, Södertälje och andra städer, har framhållits,

att »amma skäl talade för inrättandet av ett polisråd i städer utan polismästare

»om i de större städerna, då polisen faktiskt även i de förra stode under chefsskap

av en enda ledamot av magistraten, i regel borgmästaren. Åtminstone borde

Tvungl. Maj.t äga att pa framställning av stadsfullmäktige förordna om tillsättande

av en kollegial lekmannastyrelse för polisen även i sådana städer. Allmänt

har man för övrigt motsatt sig de -sakkunnigas förslag, att polisrådet alltid

skulle väljas efter proportionella grunder.

Från frågan om polisväsendets organisation och polispersonalens ställning till

magistraten övergå vi nu till de ärenden rörande polismyndighetens utövning,

som kunna komma under magistratens handläggning. Yad härvid till en början

säkerhetspolisen angår, så lärer den endast i ringa utsträckning taga

magistratens uppmärksamhet i anspråk, då dess löpande ärenden till största delen

slutbehandlas av polisbefälet.1 I viss mån gäller detta ock ordning s

■

j * /r5ga onl magistratens befogenhet med avseende å handhavandet av säkerhetspolisen må följande

fall anmärkas. Sedan magistraten i Söderhamn beordrat drätselkammaren därstädes att, till

förekommande av olyckshändelser, ofördröjligen låta anbringa hägnader vid kanterna av vissa delar

av den staden genomflytande ån, överklagade stadsfullmäktige detta beslut, enär dels stängslet icke

vore behövligt samt dels stadsfullmäktiges yttrande i ärendet före beslutets meddelande bort inhämtas.

K. B. 1 Gävleborgs län utlät sig genom utslag den 30 sept. 1870, att, ehuru det väl tillkomme

magistrat att tillse, att de till allmänna säkerheten i stad ledande åtgärder, som kunde vara av behovet

påkallade, bleve vidtagna, magistraten likväl icke i förevarande fall, däri magistraten vore hänvisad

till det i FK8 § Öl angivna förfaringssättet, ägt att om ifrågavarande åtgärders vidtagande

1> o 1 i s e n. Men i avseende å den sistnämnda förekomma också åtskilliga större

ärenden, som på grund av sill vikt eller föreskrift i allmän författning lianskjutus

till magistraten. I det väsentliga är detta område reglerat i ordningast

a dg an för rikets städer. Till denna ansluta sig eu del andra

författningar, vid vilkas tillämpning magistratens medverkan mer eller mindre

direkt betingas av dess ställning såsom ordningspolisens handhavare. I der följande

skola angivas de viktigaste grupperna av de ärenden, som magistraten pa

grund liärav handlägger. „

Magistraten äger, jämlikt ordningsstadgans § 1, att reglera Ilande n a

torg och andra allmänna platser, som för detta ändamål blivit av stadsiulimäktige

upplåtna, såväl genom anvisande av särskilda torgplatser som oek genom

utfärdande av allmänna ordningsföreskrifter. Men äger vidare, i huvudsak enligt

samma stadga § 2, bestämmanderätten över alla slag av tillfälliga d isp os

it i o n e r av g a t u m a r k, uppläggande av byggnadsmaterialier, ved och

andra varor, uppställande av stegar och byggnadsställningar samt inhägnader

u trottoar och gata, bestämmande av platser för åkdon och dragare, uppställande

av bord, stolar, tält och dylikt för uteservering under sommaren,

uppställande av anslagstavlor, flaggstänger, insamlingsgrytor o. dyl., upprivande

och avstängande av gata för ledningars nedläggande samt gatas tillfälliga avstängande

av annan anledning, exempelvis för byggnadsarbete, sporttävling

o. dyl. I samband härmed står magistratens befogenhet att anvisa allmänna

avst jälpningsplatser för snö, is, byggnadsavfall, fyllnadsämnen m. m.

(§ 16), vidare att lämna tillstånd till isupptagning (§7). Slutligen torde

åt magistraten i många hamnordningar lämnats att i särskilda fall anvisa tillläggsplatser,

liksom överhuvudtaget magistratens nyss angivna uppgifter i de

särskilda för staden gällande ordningsföreskrifterna i flera riktningar utvidgats

och specialiserats.

Magistraten är berättigad att utfärda särskilda föreskrifter angående li u ndars

utelöpande (ordningsstadgan § 5); dock lära sådana bestämmelser

numera ofta upptagas i de för staden jämlikt ordningsstadgans § 20 meddelade

ordningsföreskrifterna. Magistratens rätt att utan annan myndighets medverkan

meddela bestämmelser om utsläppande av flytande ä m n e n

i rännsten (ordningsstadgan § 17) torde av samma orsak ej heller längre

hava någon större praktisk betydelse.

Av större vikt är magistratens befogenhet att för åkare och hyrkuskar,

stadsbud och bärare upprätta reglementen och

taxor, vilka emellertid skola underställas Konungens befallningshavandes

prövning (ordningsstadgan § 23). Dessa reglementen påkalla vanligen för sin

tillämpning i många hänseenden magistratens medverkan, exempelvis vid godkännade

av droska, antagande av kusk eller stadsbud, utdelande av nummer

o. s. v. I samband härmed står magistratens tillsyn över automobilväsendet

omedelbart besluta, vadan det överklagade beslutet upphävdes. Kungl. Maj:t^ förklarade genom

res den 3 mars 1871: Om än magistraten lämpligen bort i amnet hora drätselkammaren, innan

ifrågavarande förständigande meddelades, likväl och som under ärendets fortsatta behandling stadsfullmäktige

haft tillfälle att däri yttra sig samt behovet av hägnaden kunde antagas vara till fullo

styrkt, upphävdes K. B:s utslag och blev magistratens beslut gillat och fastställt (Wennberg n.r 236).

60

och särskilt yrkesmässig a u t o m o b i 11 r a f i k enligt lagen den 30

juni 1916. Magistraten äger jämlikt denna författning att meddela tillstånd

till utövning av yrkesmässig automobiltrafik inom staden med närmaste omnejd

(§ 18), att för sådan trafik godkänna automobil (§ 20) och antaga automobilförare

ävensom att, när anledning därtill föreligger, återkalla ett förut

meddelat trafiktillstånd, godkännande av automobil eller förartillstånd (g 22).

Tillika äger magistraten enligt samma förordning att meddela tillstånd till

provkörning med automobil före besiktning (§ 5) samt tillstånd till ovmngskörning

på anvisad plats för den, som utbildar sig till förare (§11). I den

ordning, som § 23 ordningsstadgan angiver, äger slutligen magistraten utfärda

taxa för yrkesmässig automobiltrafik.

Tillstånd till stensprängning ocli fyrverkeri lämnas av magistraten

(ordningsstadgan § 6). I samband härmed stå dess uppgifter enligt förordningen

om explosiva varor den 19 november 1897. Magistraten äger

enligt denna förordning att under vissa angivna förutsättningar lämna tillstånd

att innehava explosiva varor; likaså skall magistraten avgiva yttrande till Konungens

befallningshavande över ansökan om tillstånd att utöva handel med

sådan vara.

Av liknande slag är magistratens befattning med frågor rörande eldfarlig

a oljor enligt förordningen i detta ämne den 26 november 1875. Magitraten

mottager sålunda anmälan om minuthandel med sådana varor och utövar

tillsyn över att erforderliga försiktighetsmått därvid iakttagas.

De ojämförligt flesta ärenden, som magistraten på grund av ordningsstadgan

har att behandla, äro sådana, som avses i denna författnings § 13:

anmälan om eller tillstånd till offentlig föreställning, såsom teater,

konsert, cirkus, bal, maskerad, allmänt föredrag, sammanträde samt överhuvudtaget

tillställning, vilken kungöres genom annons eller anslag eller för vilkens

bevistande avgift fordras, begäres eller mottages eller till vilken allmänheten

eljest har tillträde. Den, som anordnar sådan föreställning, är skyldig att anmäla

densamma hos polismyndigheten samt att iakttaga av denna lämnade ordningsföreskrifter.

Är fråga om bal, maskerad, positivspelning, cirkus eller liknande

föreställning eller förevisning av biografbilder (k. förordningen den

22 juni 1911), eller skall tillställning äga rum å allmän plats eller på annat under

bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde,

måste, polismyndighetens tillstånd avvaktas. Under vissa förutsättningar

kan tillställningen av polismyndigheten upplösas eller ock dess förnyande

förbjudas.

I nära samband med tillämpningen av ordningsstadgans § 13 stå de uppgifter,

som enligt åtskilliga andra författningar tillkomma magistraten. De viktigaste,

i allt fall de oftast förekommande, bland dessa torde vara de, som röra u tlännings

rätt att giva offentliga föres tä Ilningar ävensom

rätt att här i riket hålla föredrag av visst slag (k. kungörelsen den 31 december

1913 jämte k. förordningen den 23 oktober 1908 om bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter). Enligt dessa författningar är utlänning

skyldig att för alla slag av offentliga föreställningar inhämta polismyndighets

tillstånd, därest lian ieke är i rike! bosatt och hus vederbörande magistrat ställt

säkerhet för utskylder under tre är. Likaså är lian skyldig att för sådan föreställning

erlägga särskild bevillningsavgift, vilken det åligger magistraten tu''

debitera, uppbära och redovisa, liksom oek åtskilliga i författningarna föreskrivna

kontrollåtgärder ankomma pa magistraten. Enligt k. kungörelserna den 21

januari och den 1 december 191(1, vilkas giltighetstid emellertid begränsats

dill utgången av år 1917, äi utkamning därjämte skyldig att för hållande av

offentligt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsövnmg eller föreläsning

v id läroanstalt, alltid inhämta polismyndighetens tillstånd.

Härmed torde de viktigaste ärendesgrupper hava angivits, som magistraten såsom

polismyndighet enligt ordningsstadgan och närstående författningar har att

handlägga. Självfallet är denna uppräkning ingalunda uttömmande, och särskilt

skulle den behöva fullständigas med en redogörelse för de uppgifter, som pa

grund av ordningsföreskrifter, meddelade jämlikt § 20 ordningsstadgan, tillkomma

magistraten. Behandlingen av sådana föreskrifter, vilka äro att betrakta

som specialfall av sådana kommunalstadgar, som om förmälas i § 75 av förordningen

om kommunalstyrelse i stad, tillhör i och för sig naturligt nog magistratens"

viktigaste uppgifter. En mängd av de bestämmelser, som på denna väg

lämnas, påkalla därjämte oupphörligt ordningsmyndighetens tillsyn och ingripande.

I desamma meddelas närmare regler för den vanliga gatutrafiken, velocipedåkning,

upplag av kol, ved och annat virke, anbringandet av affischer

och skyltar, avloppsledningar, offentliga samlingslokaler och deras besiktning

o. s. v. Någon närmare systematisering av alla de ärenden, som på grund härav

komma under magistratens behandling, torde så mycket mindre vara påkallad,

som de endast i de större städerna, vilka i förevaran le sammanhang äro av

mindre intresse, lära vara av mera krävande beskaffenhet.

Den andra stora gruppen av ärenden, som magistraten såsom ordningsmyndighet

har att handlägga, innefattar tillämpningen av författningarna angående

försäljning av brännvin, av vin och Öl samt av alkoholfria

drycker och svagdricka den 9 juni 1905. Utom det att magistraten

såsom polismyndighet har att utöva allmän tillsyn över nämnda författningars

efterlevnad, åligger det magistraten att avgöra åtskilliga enligt desamma förekommande

ärenden. Självständig beslutanderätt har den enligt brännvin sförsäljningsförord

n ingen blott undantagsvis tillerkänts, däremot

skall den i många fall avgiva yttranden till Konungens befallningshavande, vilka

yttranden ofta torde vara bestämmande för denna myndighets beslut. Hithörande

frågor kunna sammanföras i följande grupper. Magistraten skall infordra

och yttra sig över anbud å rätten till detaljhandel med brännvin samt om

frågor angående överlåtelse av utminuterings- eller utskänkningsrätt från systembolag

till annan, om klubbrättigheter ävensom om utskänkningsrätt å passagerarefartyg.

Vidare har magistraten att yttra sig över frågor om tillfällig

utskänkningsrätt samt om utsträckning av tiden för utskänkning. Magistraten

skall ock utse personer att deltaga i besiktning av försäljningsställe samt är

befogad att vid särskilda tillfällen eller å särskilda dagar förbjuda detaljhandel

med brännvin.

62

Av ungefär enahanda slag äro de ärenden, som magistraten har att behandla

enligt förordningen om försäljning av vin och öl. Det övervägande

flertalet utgöres av yttranden till Konungens befallningshavande över ansökan

om tillstånd att utskänka eller annorledes försälja sådan vara, besiktningav

försäljningsställe, inskränkning eller utsträckning av utskänkningstiden, tillfälligt

förbud eller inskränkning i utskänkningen samt andra ordningsfrågor.

Samma ärenden återkomma delvis enligt förordningen om försäljning av

alkoholfria drycker samt svagdricka; dock behöver sådan försäljning

i regel endast anmälas hos magistraten.

Från och med den 1 januari 1919 skola förordningarna angående försäljning

av brännvin samt av vin och Öl ersättas av förordningen angående försäljning av

rusdrycker den 14 juni 1917. Härigenom komma magistratens åligganden beträffande

ifrågavarande ärenden endast att i ''mindre väsentliga avseenden förändras.

Sålunda behöver enligt sistnämnda förordning magistratens yttrande

ej inhämtas över ansökan om tillfällig utskänkningsrätt (22 §), varemot å andra

sidan ölutskänkning vid måltider åt inackorderingsgäster för framtiden förutsätter

anmälan hos magistraten (23 §). Vidare kan enligt den nya förordningen

magistraten hos nykterhetsnämnd anmäla den, som inom kommunen brukar

rusdrycker till uppenbar skada för sig eller andra, i syfte att få en sådan person

avstängd från rätten att utminuteringsvis köpa rusdrycker (35 §).

Såsom polismyndighet har magistraten vidare enligt brandstadgan för rikets

städer särskild befattning med stadens brandväsen; och dess åligganden i

detta hänseende hava vanligen närmare utförts i stadens brandordning. Den antager

och entledigar sotare (brandstadgan för rikets städer § 12) samt handlägger

ofta även brandbefälets personalärenden, beviljar tjänstledighet, förordnar

vikarie o. s. v. I regel leder den och deltager i b r a n d s y n och e f t e r b es

i k t n i n g (§§ 6—8), håller undersökning om orsakerna till eldsvåda (§ 14),

lämnar medgivande till uppställning av murgailtar i byggen samt andra eldfarliga

anordningar samt handlägger liknande ärenden. I städer med egen brandstyrelse

spela hithörande ärenden icke någon större roll, under det att. där brandstyrelse

saknas, brandväsendet kan komma upptaga en ej ringa del av magistratens tid.

Med hälsovård och byggnad sväsen har magistraten däremot numera

icke någon direkt befattning. Den offentliga myndigheten inom dessa

områden utövas nämligen av hälsovårdsnämnden samt byggnadsnämnden, i

vilka magistraten dock äger att utse vissa ledamöter. Där polismästare finnes,

utgöres hälsovårdsnämnden av denne samt ytterligare av en av magistraten

utsedd ledamot jämte fyra av stadsfullmäktige valda ledamöter samt

stadsläkaren eller, där flere stadsläkare finnas, den främste bland dem. I stad,

där polismästare ej finnes, ingår i hans ställe den ledamot av magistraten, som

förestår stadens polis. I sådan stad kan nämndens ledamotsantal nedsättas till

fem, nämligen polisförestandaren. stadsläkaren och tre av stadsfullmäktige valda

ledamöter (hälsovårdsstadgan för riket § 1). Polisföreståndaren, respektive

polismästaren, skall bringa nämndens beslut till verkställighet, där de röra hälsopolisen,

samt äger att vägra sådan verkställighet, om han finner beslutet författningsstridigt

eller beslutat vite för högt. Vidhåller nämnden ändock be

-

slutet, skall det underställas Konungens befallningsbavandes provning (hälsovårdsstadgan

§ 7).

Byggnads nä m n d e n skall bestå av tre eller fem ledamöter; i terra iullet

äger magistraten inom sig utse en lagfaren ledamot, i det senare fallet ytterligare

eu, vilken dock varken behöver tillhöra magistraten eller vara lagfaren

(byggnadsstadgan för rikets städer § 3).

I de ovan angivna bestämmelserna om hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds

sammansättning hava i de föreliggande kommittéförslagen till ny halsovårdsstadga

och byggnadsstadga vissa mindre betydande ändringar ifrågasatts. ^ I hälsovårdsnämnden

skulle sålunda endast en representant för magistraten ingå, nämligen

polisföreståndaren, även om nämnden består av sju medlemmar. De övriga

skulle såsom hittills vara stadsläkaren, fyra av stadsfullmäktige valda personer

samt därjämte stadsarkitekten eller, där sådan ej finnes, annan i byggnadsärenden

kunnig person, som i så fall magistraten äger utse. I bestämmelserna om

byggnadsnämnden har endast föreslagits den ändring, att den andre ledamot, »om

av magistraten utses, där nämndens ledamotsantal är fem, »kall vara i byggnadsärenden

kunnig.

Enligt lagen om skyddskoppympning den 2 juni IDIG 5 § skall

magistraten upptaga utredning angående de skäl, som föranlett ansökning om

befrielse från skyddskoppympning och föra protokoll däröver.

Det torde slutligen böra nämnas, att magistraten såsom polismyndighet bär

vissa åligganden med avseende å olycksfall i arbete. Magistraten skall

sålunda mottaga anmälan om inträffat olycksfall eller eventuellt infordra sådan

anmälan samt i vissa fall! verkställa undersökning om olycksfall (k. kungörelsen

angående anmälan om olycksfall i arbete den 31 dec. 1912 §§ 1, 2 och 8 samt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 21 §).

De uppgifter, som här omförmälts, stå mer eller mindre i samband med magistratens

ställning såsom stadens polismyndighet. Yi övergå nu till dem,. som

tillkomma magistraten i dess egenskap av statens allmänna representant inom

stadsområdet, dess rent administrativa funktioner. Ännu

mindre än i fråga om polisuppgifterna kan efterföljande redogörelse^gorå anspråk

på fullständighet. Då nästan varje administrativ författning på ett eller

annat sätt kräver lokalmyndigheternas medverkan för sin tillämpning, skulle en

sådan redogörelse vara liktydig med ett tvärsnitt genom hela den gällande förvaltningsrätten,

ja, egentligen ännu mera., en beskrivning tillika av de mångfaldiga,

av allmänna författningar obundna åtgärder, vid vilka magistraten såsom

statsförvaltningens lokala organ måste medverka. En dylik fullständighet är

emellertid icke i detta sammanhang påkallad, då det för bedömandet av frågan

om huru den myndighet lämpligen bör vara organiserad, som skall övertaga den

nuvarande magistratens åligganden, är tillräckligt att lära känna de viktigaste

ärendesgrupper, som den har att behandla.

Magistraten är enligt uppbördsreglementet den 19 maj 1911 ansvarig för d ebitering,

uppbörd och redovisning av kronoutskyldern

a, med vilka i detta hänseende jämställts pensionsförsäkringens tilläggsavgifter,

eventuellt också, efter Konungens förordnande, grundavgifterna. I allmänhet

64

torde magistratens direkta befattning med kronouppbörden vara inskränkt till

en allmän tillsyn av arbetets gång, kungörande av debetsedlarnas tillhandahållande

åt de skattskyldiga, ingivande av förslag om tiden för uppbörd, deltagande

i och kontroll av uppbörden genom särskilt utsedd person, granskning av avkortningslängd

m. m. I regel finnes för kronouppbörden en särskild, under magistraten

lydande tjänsteman, kronokassör, vilken det egentliga arbetet åligger, men

icke förty kvarstår magistratens ansvar för kronouppbördsväsendet, vilket ingalunda

kan frånkännas reell betydelse. I särskild framställning till Kungl. Maj-t

den 1 december 1914 har ock Sveriges stadsdomareförening anhållit om utredning,

huruvida icke detta ansvar kunde avlyftas från magistraterna. Föreningen

har därvid framhållit, att magistratens, i jämförelse med forna tider, betydande

arbetsbörda såväl i form av administrativa göromål som ock genom domstolsarbete

ej gör det möjligt för den att över uppbördsväsendet öva den tillsyn, som

motsvarar dess ansvar. Föreningen erinrade ock därom att för landet, i samband

med den då under utredning varande frågan om fögderiförvaltningens omorganisation,

föreslagits, att kronofogdarnas befattning med kronouppbörden skulle

överflyttas å postverket. En sådan överflyttning ansåge föreningen jämväl kunna

äga rum i fråga om magistratens uppbördsbestyr.

Magistraten har vidare enligt k. förordningen angående mantalsskrivning den

6 augusti 1894 tillsyn över mantalsskrivningen i staden, vars verkställande

närmast aligger den tjänsteman under magistraten, som handhar kronoutskyldernas

debitering och uppbörd. Något mera betydande besvär torde

emellertid denna uppgift icke förorsaka, då magistraten icke direkt har något

med förrättningen att göra.

Jämlikt förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering

den 28 oktober 1910 bär magistraten åtskilliga uppgifter i avseende å taxeringsväsendet,

vilka dock numera äro av ringa betydelse. Den skall,

jämte andra myndigheter, tillhandahålla deklarationsblanketter och mottaga deklarationer,

tillställa skattskyldig anmaning om deklaration, avgiva förslag om

taxeringsnämnders antal och om distriktsindelning, tillställa taxeringsnämnds

ordförande avskrifter av föregående års längder samt till Konungens befallningshavande

insända dessa jämte de nyupprättade längderna, tillhandahålla

de skattskyldiga avskrifter av taxeringslängd m. m.

Enligt k. kungörelsen den 4 juni 1886 skall magistraten .utbetala den ersättning

av allmänna medel, som skall utgå till vittnen i brottmål. I

enahanda ordning skall ersättning utbetalas bl. a. till rättegångsbiträde åt häktad

(k. kungörelsen den 11 dec. 1908), vittnen i äktenskapsmål (lagen om äktenskaps

ingående och upplösning den 12 november 1915), vittnen i mål angående

fastställande av faderskap och underhållsskyldighet för barn utom äktenskap

(lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917), vittnen i mål enligt lagen

om behandling av alkoholister (lagen den 30 juni 1913) samt vittnen i mål angående

olovlig införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning (lagen

den 4 juni 1913).

Magistraten är vidare valförrättare ej blott vid de kommunala, utan även

val de politiska valen och handlägger åtskilliga i samband härmed

(>5

.stående ärenden. il östlängd för riksdagsmannaval skall sålunda

•enligt lagen om val till riksdagen den 2(1 maj 1909 upprättas av magistraten

eller under magistraten av den tjänsteman, som verkställer debitering av kronoutskylderna;

magistraten skall vidare framlägga röstlängden till granskning,

kungöra tid och ställe för framläggandet samt särskilt underrätta varje i röstlängden

upptagen person, vilken icke i densamma antecknats såsom röstberättigad,

om sådant förhållande, så framt lian icke åtnjuter fattigunderstöd eller

saknar stadigt hemvist. Magistraten skall oek besluta över de anmärkningar

mot röstlängden, som inom föreskriven tid inkomma, och införa nödiga rättelser

i densamma, mottaga och vidare befordra de besvär, som över magistratens beslut

i anledning av anmärkningarna anföras, samt införa de rättelser i längden,

som kunna av Konungens befallningshavande beslutas. Magistraten är vidare

valförrättare samt skall avgiva yttrande över stads indelning i valdistrikt.

I fråga om landstingsmannaval samt magistratens befattning med

dess förberedande och förrättande gäller i det väsentliga detsamma som om

stadsfullmäktigeval (k. förordningen om landsting den 21 mars 1862).

Efter val av stadsfullmäktige eller landstingsmän skall magistraten till statistiska

centralbyrån insända dels vissa statistiska uppgifter, dels avskrift av

valprotokollet, dels ock, vid val av landstingsmän, de avgivna valsedlarna (k.

kungörelsen den 4 mars 1910).

Förandet av handelsregister och annan förteckning över

näringsidkare enligt lagen om handelsregister m. m. den 13 juli 1887

samt k. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 åligger

magistraten. Magistraten skall alltså mottaga anmälningar om idkande av

handel eller annat yrke, tillse, att anmälningar skett i behörig ordning och

åtföljts av föreskrivna betyg, i förekommande fall vägra registrering, låta i

pressen kungöra i registret införd anmälan o. s. v. Med sällsynta undantag

torde handelsregistrets förande åligga särskild ledamot av magsitraten. Magistratan

äger ock bevilja burskap, där sådant ännu förekommer (harudelsbalken

3 kap.), samt avgiva yttrande till Konungens befallningshavande angående ansökan

om tillstånd att idka pantlånerörelse (k. kungörelsen angående

villkoren för idkande av pantlånerörelse den 7 november 1884).

Magistraten har såsom statens lokalmyndighet vissa uppgifter med avseende

å krigsmakten: att mottaga och vidare befordra rekvisitioner för krigsmakten

på krigsfot samt att överhuvudtaget vid mobilisering gå vederbörande

militärmyndigheter tillhanda (lagen angående skyldighet för kommuner och

enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov den 24 maj 1895 § 4

samt k. förordningen om verkställighet av samma lag den 11 juli 1916 m. fl.).

I detta sammanhang må erinras om den mångfald av krävande uppgifter,

som till följd av kristiden kommit att läggas å magistraterna. Dessa

hava sålunda tillerkänts initiativ beträffande flera kristidsåtgärder, exempelvis i

fråga om fastställande av maximipris. Oavsett det arbete, som till följd av direkta

föreskrifter ålagts magistraterna, hava dessa flerstädes av eget initiativ genomfört

åtgärder för lindrande av kristidens svårigheter. Det må, för att taga ett

5—164261

66

exempel, hänvisas till de åtgärder till förhindrande av torgförda varors fördyring

genom månglare eller uppköpare, som flerstädes av magistraterna vidtagits (se

Svenska stadsförbundets tidskrift för detta år, sid. 210 o. f.). Men redan de

direkta föreskrifterna i ifrågavarande författningar hava medfört en arbetsbörda,

vars om lång och betydelse torde framgå redan av mängden av dylika författningar.

Att här lämna en redogörelse för magistratens åligganden enligt

dessa knstidsförfattningar torde icke vara erforderligt. Erinras må ''emellertid om

magistratens skyldighet vid vissa riksinventeringax (se bl. a. k. kungörelsen angående

uppgifter för inventering av landets förråd av vissa för industrien behövliga

varor den 16 nov. 1915) att mottaga inventeringsuppgifter, att övervaka, att

uppgifter avgivas av samtliga uppgiitspliktiga inom distriktet, samt att, därest

lämnad uppgift uppenbarligen innehåller fel eller oegentlighet, söka åstadkomma

rättelse, ävensom att inom viss tid insända inkomna uppgifter till kommerskollegii

avdelning för näringsstatistik. Enligt k. förordningen angående

lokala myndigheter för livsmedelsregleringen den 20 juli 1917 hava de magistraten

enligt vissa kristidsförfattningar tillkommande uppgifter i avseende å

den offentliga regleringen av livsmedelsförbrukningen övertagits av livsmedelsnämnden,

över vars verksamhet magistraten emellertid skall utöva inseende,

varförutom magistraten genom en sin ledamot är representerad inom

nämnden.

Bland smärre administrativa uppgifter, som åligga magistraten, torde särskilt

följande vara att nämna.

Magistratsperson skall deltaga i årsinventering av tullkammare.

Även vid vissa andra tullverket rörande förrättningar skall magistraten

biträda, nämligen vid inventering av nederlagsgods samt transitupplagsgods,

utseende av värderingsman för värdering av tullpliktig vara m. m. (k. kungörelsen

med föreskrifter rörande inventering hos redogörare för vissa verk och

inrättningar den 15 december 1905; generaltullstyrelsens cirkulär den 21 november

1906; k. tullstadgan den 1 juli 190-1 §§ 88, 111, 137; tulltaxeunderrättelser

den 4 juli 1910 § 3). Magistrat i städer med sjömanshus har vidare

vissa uppgifter med avseende å sjömanshusens förvaltning: den skall

förrätta val av sjömanshusdirektion, utse en revisor för granskning av sjömanshusets

räkenskaper och förvaltning, mottaga och vidare handlägga revisionsberättelsen

m. m. Magistraten i städer utan sjömanshus åligger att påoch

avmönstra sjöfolk, utfärda sjömansrulla samt i övrigt fullgöra vad i detta

hänseende i övriga städer åligger sjömanhusets ombudsman (k. förordningen

angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring den 13 juli

1911 §§ 3, 27—31, 34 o. a.). I vissa fall skall magistraten mottaga anmälan

till fartygsregistret (k. förordningen angående registrering av fartyg

den 18 oktober 1901 §§ 19, 20; sjölagen 4 §). Magistraten har vidare viss befattning

med besiktning av passagerareångfartyg samt förordnar

besiktningsmän för besiktning och värdering av skada å fartyg eller

last (k. förordningen om passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande

den 12 februari 1864 §§ 13, 15, 20, 40, 46; sjölagen 41 och 332 §§).

Magistraten handlägger jämte den av stadsfullmäktige valda handels

-

och sjöfarts nämnden ärenden rörande mäklare och skeppsklarerare.

Dessa antagas av nämnden samt förordnas av magistraten,

vilken oek äger förordna vikarie, övervaka, eventuellt förvara mäklarens och

skeppsklarerarens böcker o. s. v. Liknande äro magistratens uppgifter med

avseende å notarii public i-befattningen, vilken jämväl tillsättes av handels-

och sjöfartsnämnden, där den ej —- vilket dock är regeln — är förenad

med viss tjänst i magistraten (mäklareordningen den 9 juni 1893; skeppsklarerareordningen

s. d.; k. stadgan angående notarii publicibefattningen den 6 oktober

1882).

Lagfaren ledamot av magistraten förrättar borgerlig vigsel (lagen om

äktenskaps ingående och upplösning den 12 november 1915 kap. 4; k. förordningen

om vad vid borgerlig vigsel skall iakttagas den 3 december 1915 samt

k. förordningen om kyrkoböckers förande samma dag § 22).

Till ledning för markegång s prisens bestämmande skall magistraten

uppsätta priskuranter å i markegångstaxan ingående persedlar och tjänstbarheter

(k. förordningen angående grunderna och sättet för markegångsprisens

bestämmande den 2 juni 1911 § 7). Magistraten handlägger vidare vissa frågor

rörande skjutsväsendet. Den skall anställa sammanträde vid uppkommen

fråga om inrättande, flyttning eller indragning av skjutsanstalt, förrätta auktion

för upplåtande av skjutsningen å entreprenad, avsluta entreprenadkontrakt, övervaka,

att ordning och skick å skjutsanstalten iakttagas, särskilt genom tillsyn å

anstaltens dagbok och verkställande av undersökning vid klagomåls anförande

(k. stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 §§ 2, 31—37, 39—43). Magistraten

skall enligt j aktstadgan utse förrättningsman med uppgift att förse

villebråd med märke till tecken att det dödats å lovlig tid eller införts från utrikes

ort (k. jaktstadgan den 8 november 1912 §§ 4, 5).

I några städer står auktionsverket under magistratens särskilda tillsyn

med rätt för denna att tillgodogöra sig auktionsprovisionen såsom sportler.

Utvecklingen tenderar dock till att göra auktionsväsendet till en rent kommunal

angelägenhet, såvida staden överhuvudtaget tager befattning därmed. I åtskilliga

städer kvarstår magistratens skyldighet jämlikt ärvdabalken att förrätta

bouppteckningar och arvskiften (ärvdabalken 9 kap. 1

§ och 12 kap. 2 § samt k. förordningen den 1 maj 1868; se ock anmärkningarna

under detta lagrum i Westrings lagedition).

Magistraten skall deltaga i vissa ekonomiska besiktningar av

kronans slott och hus samt av ecklesiastika boställen ävensom förrätta syn å

allmän väg inom stads område (ecklesiastika boställsordningen den 9 december

1910 §§ 33 o. f., se ock §§ 42 o. f.; k. reglementet för vården och underhållet av

boställsrum och lägenheter i kronans slott och hus den 15 mars 1856 § 14; k. kungörelsen

den 24 mars 1884). Den skall vidare övervaka iakttagandet av vad

om forntida minnesmärken är stadgat, i vissa fall mottaga och till

Konungens befallningshavande lämna anmälan om sådant minnesmärkes borttagande

eller förändring (k. förordningen om forntida minnesmärkens fredande

den 29 november 1867).

Enligt lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917

samt k. förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad

samma dag åligger det magistraten bl. a. att pröva frågor angående avstyckning

av område, som ej ingår i tomtindelning, att vidtaga vissa åtgärder för

fastighetsregistreringen, att åsätta särskild registerbetedkning å fastighet, som

upptagits i fastighetsregistret samt att i allmänhet utöva närmare tillsyn över

fastighetsregistreringen.

Jämlikt k. stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8

juni 1917 har magistraten åtskilliga uppgifter med avseende å dylik rörelse. Det

åligger sålunda magistraten att efter Konungens befallningshavandes anmodan

verkställa besiktning — med biträde, där så erfordras, av sakkunnig person eller

myndighet — till utrönande av beskaffenheten av den lägenhet, som ifrågasattes

till sådan rörelse, ävensom att för visst fall efter samråd med sakkunnig person

eller myndighet, inkomma med förslag till åtgärder, som kunna böra vidtagas

i lägenheten för vinnande av skydd mot eldfara. Magistraten skall mottaga

utdrag av det hos Konungens befallningshavande förda kortregister eller den

därstädes förda liggaren angående meddelade tillståndsbevis rörande hotelleller

pensionatrörelse. Finner magistraten, att gästgiverirörelse drives under

sådana förhållanden, att den rätteligen är att anse som hotell- eller pensionatrörelse

av den beskaffenhet, att till dess utövande erfordras särskilt tillstånd, har

magistraten att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Minst

två gånger årligen skall magistraten besiktiga hotell och pensionat samt en gång

årligen låta för Konungens befallningshavande uppvisa den i § 31 omförmälda

liggaren över sotningar och besiktningar. Magistraten skall vidare bland annat

mottaga anmälningar rörande dels till hotellet eller pensionatet ankomna resande

och därifrån avresta utlänningar och dels resandes underlåtenhet att lämna

uppgifter om sig eller anledning till antagande, att sådana uppgifter äro oriktiga.

Slutligen skall magistraten mottaga anmälningar om drivande av rörelse,

varom här är fråga, i byggnad eller lägenhet, som innehåller högst fyra gästrum

och icke är avsedd för flera än åtta gäster, samt hos Konungens befallningshavande

väcka förslag om förbud mot fortsättande av rörelse i dylik mindre omfattning,

där sådant för upprätthållande av allmän ordning, säkerhet eller sedlighet

synes nödigt.

Den samtidigt med hotell- och pensionatstadgan utfärdade k. kungörelsen angående

vissa åtgärder för utövande av tillsyn över utlänningar i riket ålägger jämväl

magistraten skyldighet att mottaga sådana anmälningar, som enligt sistnämnda

kungörelse skola lämnas.

Jämte alla dessa särskilda, i allmänna författningar mer eller mindre ingående

reglerade administrativa uppgifter har magistraten såsom statens lokalmyndighet

att behandla en mängd olika ärenden utan stöd av några författningsbestämmelser.

Mest tidsödande av dessa ärenden torde de vara, som föranledas

av remisser av författrxingsförslag från Kungl. Maj :t, andra myndigheter

eller kommittéer. Av samma slag, likaledes ofta rätt krävande, är magistratens

redan förut bland dess kommunala åligganden omförmälda skyldighet

att avgiva yttranden i större kommunala ärenden, som underställas högre myndighets

prövning, kommunala stadgar av olika slag, låne- och inkorporerings

-

<i9

frågor in. in. Slutligen må bär nämnas magistratens skriftväxling med olika

myndigheter i syfte att lämna upplysningar rörande stadens förvaltning, framför

allt av statistisk innebörd.

Bland magistratens administrativa uppgifter torde ock böra nämnas de åtgärder,

vilka den på anmodan bär att såsom offentlig myndighet vidtaga till

tryggande av enskild rätt. Som exempel härå kan nämnas dess befogenhet att

enligt 32 och 82 §§ i lagen om försäkringsrörelse den 2 1 juli 1903 samt 84 § i

lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910 för visst fall utlysa bolagsstämma

ävensom att enligt 38 § i lagen om ekonomiska föreningar den 22 juni 1911 fur

visst fall utlysa sammanträde.

Slutligen bär genom ett flertal författningar magistratens medverkan påkallats

för insamlande av närings statisti sk a uppgifter.

Jämlikt k. brevet till kommerskollegium och generaltullstyrelsen rörande förändrade

bestämmelser ifråga om utarbetandet av den officiella statistiken angående

Sveriges sjöfart den 22 november 1912 och k. brevet samma dag till kom - merskollegium angående förändrade bestämmelser i avseende pa berättelserna om

bergshanteringen samt om industri skall magistraten utdela blanketter föi

primäruppgifter till dylik statistik. Magistraten skall vidare mottaga anmälningar

och uppgifter enligt k. kungörelsen angående upprättande och förande av ett

industriregister in. m. den 16 maj 1913 (§ 4) och k. kungörelsen samma dag angående

skjddighet för vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter (§ 2).

Uppgifter, som avlämnas enligt k. kungörelsen angående skyldighet för liandelsidkare

att avgiva statistiska uppgifter den 5 februari 1915, skola ävenledes

mottagas av magistraten.

På gränsen mellan rent administrativa och judiciella funktioner stå de ärenden,

som höra till magistratens befattning med exekutionsväsendet. Magistraten

såsom överexekutor handlägger enligt utsökningslagen mål angående

lagsökning, kvarstad, skingrings- och reseförbud samt annan handräckning enligt

8 kap., förordnar om verkställighet av domar samt förrättas exekutiva auktioner

å fastigheter m. m. Jämlikt lagen den 26 april 1907 har magistraten såsom

överexekutor att handlägga jämväl mål angående handräckning för fordrans

utfående. I några och tjugu städer vila dessa uppgifter på viss ledamot av

magistraten, i övriga tillhöra de magistraten såsom sådan.

De särskilt i mindre städer ojämförligt talrikaste och mest tidsödande av utsökningsgöromålen

avse utmätning av krono- och kommunalutskylder, vilka ock

närmast beröra kommunernas intressen. Härmed har emellertid magistraten

själv icke mycket att skaffa, då de så gott som uteslutande fullgöras av stadens

utmätningsman under magistraten, stadsfogden. I mindre städer är denna

befattning vanligen förenad med stadsfiskalstjänsten. Stadsfogden kan dock,

efter Konungens medgivande, med bibehållande av sitt eget ansvar, uppdraga

åt särskild exekutions betjänt att verkställa utmätning.

Om indrivningen av sådana stadens egna utskylder, som restera efter uppbördsstämma,

lämnas i kommunalförordningen vissa stadgandsn. Hestlängd skall

av drätselkammaren ingivas till magistraten, som låter »i laga ordning» uttaga

de oguldna utskylderna. I detta fall skall indrivningsfrågan sålunda pas

-

70

sera magistraten, som givetvis endast har att omedelbart överlämna längden till

stadsfogden. Är däremot fråga om indrivning av utskylder, som förfallit till

betalning å annan ort, skall utmätningsmannen direkt upptaga ärendet och lämna

den handräckning, som av vederbörande uppbördsmyndighet begäres. (Se särskilt

k. förordningen om utmätning av krono- eller kammunalutskyilder m. m.

den 12 juli 1878).

Stadstyrel- Vi övergå nu till att i korthet angiva det sätt, varpå magistratens uppgifter

varande or- f°r närvarande tillgodoses i de magistratslösa städerna. Dessa äro främst Borgganisation.

holm och Haparanda, vilka redan vid tiden för kommunalförordningens ikraftträdande

lydde under landsrätt, vidare Tidaholm (1910), Arvika, Huskvarna och

Eslöv (1911), Hässleholm och Nässjö (1914), Trollhättan (1916), Katrineholm

och Sollefteå (1917). I det följande benämnas de för korthetens skull »fögderistäder».

I stället för magistrat bär i dessa städer inrättats en särskild stadsstyr

e 1 s e, vars organisation och uppgifter angivits i ett av Kungl. Maj :t fastställt

reglemente, likalydande för alla nyare häradsstäder. Även för Borgholm

har nytt reglemente av samma typ fastställts.

Stadsstyrelsen består enligt det i nyare häradsstäder gällande reglementet av

en ordförande, för fyra år i sänder förordnad av Konungens befallningshavande,

samt två ledamöter, vilka jämte samma antal suppleanter för likaledes fyra år

väljas av stadsfullmäktige och förordnas av Konungens befallningshavande.

Stadsstyrelsens ledamöter må icke tillhöra stadsfullmäktige eller handhava sådana

förvaltningsbestyr, som stå under styrelsens överinseende. Stadsstyrelsen

skall hava regelbundna sammanträden å tider, som i slutet av varje år för

det nästkommande fastställas. Frågor om tjänstledighet för ordföranden för

längre tid än 14 dagar hänskjutas till Konungens befallningshavande, till vilken

anmälan ävenledes skall ske, då befattning i styrelsen genom dödsfall eller av

annan orsak blir ledig.

I organisatoriskt hänseende uppvisar alltså stadsstyrelsen i jämförelse med

magistraten väsentligen följande olikheter. Dess medlemmar bestå av lekmän

och tillsättas endast på viss tid. I det äldre reglementet för Borgholms

stadsstyrelse förekom visserligen den bestämmelsen, att ordföranden

skulle vara lagfaren samt tillsättas på obestämd tid, under det att ledamöterna

utsåges för fyra år, men denna bestämmelse har ej influtit i det nu gällande

reglementet.

Det är vidare att märka, att stadsfullmäktige icke tillerkänts

något inflytande å val av ordförande, medan borgmästare

däremot utses av Kungl. Maj:t inom ett av stadens röstberättigade invånare

uppsatt förslag å tre personer. I det äldre Borgholmsreglementet lämnades

liknande bestämmelser: förslag till stadsstyrelseordförande, upptagande

Henne namn, skulle uppgöras av stadsfullmäktige, och Kungl. Maj:ts befallningshavande

ägde att inom detta förslag utse lämplig person. Samma regler

71

gälla fortfarande för tillsättning av »municipalstyrelsens» ordförande i Haparanda.

Stadsstyrelsens ledamöter få icke —- i motsats till borgmästare och rådmän

.—. samtidigt vara ledamöter av stadens drätsel k a m m are

eller övriga förvaltningsstyrelser.

Vidare saknas i de nya stadsstyrelsereglementena bestämmelser om stadsstyrelsens

avlöning. I de flesta fad lämnas något arvode till ordföranden,

men huruvida detta skall ske samt till vilket belopp beror helt och

hållet på stadsfullmäktiges fria skön. I det äldre Borgholmsreglementet stadgades

däremot, alt ordföranden skulle åtnjuta lön av staden. För stadsstyrelsernas

lönestater redogöres i bil. B vid detta betänkande.

Likaså saknas bestämmelser rörande arbetsfördelningen inom

städs styrelsen. Det äldre Borgholmsreglementet bildade även i detta

hänseende ett undantag. Här stadgades, att ordföranden skulle föra styrelsens

protokoll och diarier samt ansvara för från styrelsen utgående expeditioner.

Stadsstyrelsens ordförande var tillika notarius publicus.

Haparanda municipalstyrelse uppvisar ock i sin organisation åtskilliga avvikelser

från de nyare häradsstäderna: den består, utom ordföranden, a\ sex

ledamöter, vilka liksom ordföranden utses för tre år och av vilka två årligen

nyväljas.

Innan vi övergå till frågan om tillämpningen av stadsstyrelsens organisation i

praxis samt de olägenheter, som därvid kunna hava visat sig, torde en översikt

av stadsstyrelsens kompetensområde, jämfört med magistratens,

böra lämnas.

I enlighet med vad i stadsstyrelsens reglemente inledningsvis plägar föreskrivas,

tillkommer styrelsen att i alla de fall, där icke i lag eller författning finnes

annorlunda stadgat, handhava de bestyr och åligganden, som ankomma å magistrat

i stad med egen jurisdiktion, dock med undantag för vissa, brandväsendet berörande

uppgifter, varom mera nedan. I ett flertal författningar sa exempelvis

kommunalförordningen för stad och landstingsförordningen —- återfinnes därjämte

uttrycklig bestämmelse av innehåll, att i stad, där magistrat ej finnes, skola

alla dess bestyr och åligganden ankomma å den för sådan stad särskilt tillsatta

styrelse. I andra författningar av betydelse för magistratens verksamhetsområde

saknas dylika föreskrifter (så t. ex. k. instruktion för stadsfiskaler den 12 okt.

1894). Slutligen har i några viktiga författningar stadgats, att »stad, lydande

under landsrätt,» eller »stad, där magistrat ej finnes,» i de ämnen, som dessa författningar

avhandla, anses tillhöra landet (så framför allt i utsökningslagen och

uppbördsreglementet).

Magistratens rent kommunala åligganden hava således i oförändrad omfattning

övergått å stadsstyrelsen. Detsamma gäller magistratens befattning med

ordningspolisen. Den omedelbara ledningen av polisväsendet utövas i de

flesta fögderistäder av stadsstyrelsens ordförande, vare sig med eller utan stöd

av formligt uppdrag från styrelsens sida. Ordföranden intager alltså i detta

hänseende ungefär samma ställning som borgmästaren i en magistratsstad. Under

ordföranden finnes i fögderistäderna en stadsfiskal, tillika polischef, som

72

intager samma ställning som stadsfiskalen i eu magistratsstad.1 Magistratens

uppgifter enligt ordningsstadgan för rikets städer tillkomma oförändrade

stadsstyrelsen, likaså enligt författningarna om försäljning av rusdrycker

samt svagdricka cell alkoholfria drycker, om eldfarliga oljor, explosiva varor

och enligt andra förut angivna författningar rörande ordningsväsendet.

I fråga om stadsstyrelsens befattning med brandväsendet bruka i

dess reglemente vissa undantag stadgas: de skyldigheter att lämna handräckning

vid brandsyn samt att hålla undersökning efter eldsvåda, som enligt §§ in

och 14, jämförda med § 18 brandstadgan, tillkomma magistrat, skola åligga

stadsfiskalen. I övrigt lager stadsstyrelsen lika ingående befattning med brandväsendet

som magistraten. Stadsstyrelsens ställning till b y g g na ds v ä s e n

och hälsovård är densamma som magistratens; dock behöver av stadsstyrelsen

utsedd ledamot i byggnadsnämnd ej vara lagfaren.

Med taxerings väsen det samt med politiska o c h 1 a n d s

-

Fögderistädernas skyldighet att ombesörja polis- och åklagarväsen inom sina områden vilar lika

litet som magistratsstäderna å generella stadganden i lag eller författning. Medan i do kung!,

breven angående beviljande av köpingsrättigheter villkor pläga stadgas rörande den nyblivna köpingkommunens

skyldigheter att hålla polisuppsyningsman med viss åklagarbefogenhet samt polispersonal

i övrigt (ex. Huskvarna, so nedan), saknas i stadsbreven liknande bestämmelser. Om staden förut

vant köping — något som ju i regeln är fallet — torde det anses som självklart, att polisuppsvmngsmannen

å platsen skulle bliva städskål; i något fall har justitiekanslärsämbetet ta«it initiafiv

till sakens ordnande på detta sätt. I ett par fall (Nässjö, Sollefteå) anbefallde Kung! Maj:t i

städs brevet vederbörande K. B. att avgiva förslag beträffande åklagarmyndighetens ordnande. Slnthgen

må antecknas, att Kungl. Maj:t i ett av de senaste stadsbreven (Katrineholm) efter förslå»-av

justitiekanslärsembetet förordnat dels att stadsiiskal skall finnas i staden, dels att gällande instroktmn

för stadsfiskaler skall lända honom till efterrättelse med den jämkning allenast, som föranlo<TraV’

att 8ta^fn * jndiciellt hänseende lyder under landsrätt. Den senare bestämmelsen torde

väu«rtn?t ta?Ct anses överflödig, då instruktionens giltighet med avseende å landsrättsstädernas

stadsfiskaler lär få anses följa direkt av densamma, liksom av stadsstyrelsereglementena följer, att

de uppgifter, som enligt instruktionen ankomma å magistrat, borgmästare eller polismästare, tillhöra

stadsstyrelsen. "Vad om stadsfiskalens åligganden i fråga om rådstuvnrätten stadgas, äger givetvis

även utan sådan bestämmelse, som för Katrineholm meddelats, motsvarande tillämpning med avseende

å vederbörande häradsrätt.

F8r om städs skyldighet att ordna sitt polisväsen är följande fall av intresse. I Huskvarna,

som 1907 1910 var köping men fr. o. m. 1911 kommit i åtnjutande av stadsrättigheter. hade polistjänsten

mot mindre arvoden ombesörjts av å platsen anställda fabriksarbetare. Denna ordning

ansågs av K. B. mindre tillfredsställande, och efter dess initiativ föreslog stadsstyrelsen eu ny po.

sorganisation, grundad på anställande av yrkespoliser. Årskostnaderna härför beräknades till

lo.400 kronor. Reservanter inom drätselkammaren och med dem stadsfullmäktiges majoritet förmeij

e emellertid, att det förut tillämpade systemet vore tillfyllest, allenast med vissa utvidgningar.

Årskostnaderna för detta förslag anslogos till 7,500 kronor. " Å detta stadsfullmäktiges beslut va<>- rade länsstyrelsen tvänne gånger fastställelse, och då stadsfullmäktige för tredje gången vidhålla

sm mening översände K. B. handlingarna till Knngl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte

ålägga staden att ordna sitt polisväsen i enlighet med K. B:s och stadsstyrelsens förslå0, KunH

ÅIaj:t som ansåg de jämlikt kungl. brev den 20 april 1906 angående beviljande av köpingsrättfgheter

Huskvarna åliggande skyldigheter med avseende å polisväsendet böra tillämpas jämväl sedan

Huskvarna förunnats stadsrättigheter, lämnade genom nådigt brev den 12 maj 1916, med hänsyn

till stadens ytvidd och invånarantal samt till förhållandena i övrigt, föreskrifter rörande polisväsendet

i överenstämmelse med K. B:s hemställan samt med förbehållen rätt för K. B. att bestämma

utsträckningen av de extra konstaplarnas tjänstgöringsskyldighet, — I det åberopade köpingsbrevet

»ni n ~'' aPr^ 1906 föreskrevs, liksom i sådana fall plägar ske, i fråga om polisväsendet, att det

Hage köpingen dels att ej mindre åt en polisuppsyningsman, vilken, antagen av K. B., hade att

under åtnjutande av det skydd som tillkommer länsman eller stadsiiskal, handhava köpinaens säkerhets-

och ordningspolis, åtala där timade brott och förseelser av den art, att allmän åklagare ägde

dem beivra, samt för övrigt i alla avseenden, som anginge köpingens befolkning, fullgöra de bestyr,

vilka på landet ålåge fjärdingsman, att även, om och när K. B. funne nödigt, anställa en eller

liera polisbetjänte till uppsyningsmannens biträde, åt sådant av K. B. förordnat biträde bekosta avlöning,

vars belopp, därest överenskommelse därom ej kunde träffas, finge bestämmas av K. B,

dels ock att bestrida kostnaden för arrestlokal inom köpingen.

7.''!

tingsmän n av al har stadsstyrelsen samma befattning som magistraten,

likaså med avseende å handels- och näringsregister och närstående

ärenden, skjutsväsendet med flera förut angivna ärendesgrupper.

I fråga om debitering och uppbörd av kronoutskylder samt

mantalsskrivning tillhör stad, där magistrat ej linnés, däremot landsbygden

och är alltså underkastad häradsskrivarens och kronofogdens myndighet pa

samma sätt som en landskommun. Jämväl med avseende å exekutionsväs

e n d e t är stad, lydande under landsrätt, att hänföra till landet. För sådan stad

är Konungens befallningshavande övorexekutor samt kronofogden utinäl^ningsinan.

I fråga om de närmare detaljerna av utsökningsväsendets organisation i landsrättsstäderna

hänvisas för övrigt till den promemoria, som vi den IG november

IDIG överlämnade till dåvarande chefen för civildepartementet, och som finnes

tryckt såsom bilaga till detta betänkande.

* *

*

Den föregående utredningen torde hava lämnat tillräckligt material hi^n^igden

för bedömande av frågan, huruvida magistratsförvaltningens nuvarande

anordning i fögderistäderna i allo kan anses tillfredsställande. p» ncu dest

Det

torde till en början — vad först angår stadsstyrelsens kommunala

funktioner — böra erinras, att fråga uppstått, huruvida statens lokala

kontroll över stadsförvaltningen i den form, vari den nu utövas, förtjänar

att bibehållas.

Vid Svenska stadsförbundets konstituerande kongress år 1908 väcktes

sålunda av Göteborgs stadsfullmäktiges sekretererare, v. häradshövdingen

Fredr. Hegardt motion, att förbundets styrelse måtte föranstalta

en omarbetning av förordningen om kommunalstyrelse i stad i sådan

riktning, att, bland annat, den nuvarande magistraten komme att ersättas

av en central förvaltningsmyndighet. Jämväl på senare kongresser

hava motioner i liknande syfte förelegat, utan att likväl desamma

föranlett någon framställning från förbundet till Kung!. Maj it.

Även inom riksdagen har förevarande fråga varit föremål för behandling.

I en inom andra kammaren år 1913 väckt motion, n:r 33, föreslog

nämligen herr Malte Sommelius, jämväl med utgångspunkt från

den behandling, som Svenska stadsförbundet ägnat frågan, att riksdagen

måtte i skrivelse till Ivungl. Maj it hemställa, bland annat, om

revision av gällande bestämmelser i förordningen om kommunalstyrelse

i stad i syfte att vinna ändring i magistratens ställning till stadsfullmäktige.

I avgivet betänkande över motionen yttrade konstitutionsutskottet,

såvitt angår nu förevarande fråga, följande:

»Vad beträffar motionärens yrkande, att magistratens kommunala verksamhet

bör bringas att upphöra eller åtminstone väsentligen inskränkas, så finner ut

-

74

skottet icke de av motionären till förmån för en dylik förändring förebragta

skäl tillräckliga för ett ingripande i angivna syfte.

Icke heller har utskottet försport, att några mer avsevärda olägenheter skulle

vara förbundna med det nuvarande systemet. Däremot torde detsamma mången

gång visat sig hava varit till gagn för det kommunala arbetet. Framför allt

har det varit av värde för kommunairepresentatiomen att vid behov kunna anlita

den juridiska sakkunskap, som inom magistraten alltid måste vara till finnandes.

Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida man bör bringa magistratens

kommunala funktioner att upphöra utan att samtidigt sörja för att

kommunalrepresentationen på annan väg får tillgång till denna sakkunskap.

Åven om i de större städerna utvägar härutinnan stå öppna, så torde dock i

mindre stadskommuner ett tillgodoseende av nämnda behov möta ganska stora

svårigheter.

Om och när frågan om en omorganisation av den svenska stadsförvaltningen

i dess helhet upptages till behandling, lärer jämväl spörsmålet om magistratens

kommunala ställning bliva föremål för uppmärksamhet. Likaså kan till

äventyrs den väntade omgestaltningen av vårt rättegångsväsen komma att medföra

konsekvenser i fråga om magistratens ställning såväl överhuvudtaget som

särskilt i förevarande avseende. Redan dessa omständigheter göra, att man

efter utskottets mening måste ställa sig betänksam gentemot förslag att ensamt

för sig upptaga frågan om en omreglering av magistratens kommunala

verksamhet. Att, såsom motionären tyckes tänka sig saken, utan vidare avskaffa

magistraten utan att sätta något annat i dess ställe, lärer väl i alla händelser

få anses uteslutet.

Härtill kommer, att, såsom motionären själv påpekar, meningarna på intresserade

håll äro mycket delade ej blott i fråga, huruvida överhuvudtaget någon

förändring i magistratens ställning bör äga rum, utan även bland dem, vilka

anse en revision påkallad, rörande spörsmålet, i vilken riktning revisionen bör gå.

Riktigheten av en avvaktande ståndpunkt synes utskottet än vidare bestyrkas

av det jämväl av motionären påvisade förhållandet, att ifrågavarande

spörsmål inom svenska stadsförbundet, vilket som bekant utgör ett de svenska

stadskommunernas samfällda organ för kommunala önskemål, för närvarande

är föremål för utredning. Skulle på denna eller annan väg så småningom en mer

stadgad mening framväxa om behovet av förändringar på förevarande område,

lärer densamma säkerligen bliva framförd till statsmakternas beaktande.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet föranlåtet att avstyrka

bifall till motionen i denna del.»

Motionen blev av riksdagen avslagen.

Av den sålunda lämnade redogörelsen torde framgå, att förslagen

om upphävande av magistratens kontroll över stadsförvaltningen icke

vunnit någon allmännare tillslutning. Tvärtom har från skilda håll

och jämväl av städerna framhållits, att samarbetet med uppsiktsmyndigheten

kan innebära störa fördelar för de senare. Enligt vår mening

hava icke heller några vägande skid anförts till stiid för att statens kontroll

i ifrågavarande hänseende bör upphävas.

Såväl ur statens som ur kommunens synpunkt är eu löpande formell

tillsyn över stadsförvaltningen önskvärd, ja nödvändig. Ilätt anordnad

bör den ej heller förorsaka nagra nämnvärda praktiska olägenheter,

något som erfarenheterna från tillämpningen av magistratens uppsiktsbefogenheter

ock på det hela taget bestyrka. I allmänhet utövas nämligen

dessa, såsom förut visats, i så enkla och summariska förmer, att

någon avsevärdare tidsutdräkt därav ej förorsakas; ej heller lärer en

granskning av administrativ praxis giva stöd åt den meningen, att

magistraten ådagalagt oskälig formalism vid sin granskning av de kommunala

besluten. Och det torde kunna befaras, att ett upphävande

av magistratens granskningsbefogenhet, varigenom för legalitetskontrollen

uteslutande besvärsvägen skulle komma att stå till buds, ofta

komme att medföra avsevärt mera besvär och större tidsutdräkt än den

nuvarande ordningen. Emot magistratens prövningsrätt har vidare

hänvisats till landskommunerna, där ett motsvarande »förmynderskap»

ej finnes, och man har frågat, varför icke städerna kunde komma i åtnjutande

av samma frihet. Det förbises härvid, att stadsförvaltningen

är mycket vidlyftigare och mera invecklad än de förhållandevis enkla

ärenden, som gemenligen ankomma å landskommuns handläggning, och

att det därför är helt naturligt, att lagstiftningen — såsom nyss anmärkts,

jämväl i kommunens intresse — för städernas del anordnat en

löpande legalitetskontroll.

Om man än sålunda bör utgå från att denna kontroll fortfarande

skall bibehållas, kan det dock enligt vår mening på goda grunder ifrågasättas,

huruvida densamma för närvarande är så ordnad, att den i allo

medför avsett gagn, samt överhuvudtaget, om kontrollmyndighetens

organisation fyller det moderna förvaltningsarbetets krav. Yad särskilt

angår fögderistädernas stadsstyrelse, som närmast är föremål för

vår granskning, är det anmärkningsvärt, att den i allmänhet saknar

magistratens förutsättningar med hänsyn till juridisk utbildning och administrativ

skolning, men ändock ålagts i huvudsak enahanda uppgifter

.som magistrat.

Bristen på bestämmelser om kompetensvillkor för stadsstyrelsen framträder

givetvis icke i de fögderistäder, där dess ordförande ändock äger

nödiga formella kvalifikationer. I tva av fögderistäderna har uppdraget

sålunda anförtrotts åt häradshövdingen i orten, i några andra

åt den å platsen bosatte kronofogden. I övriga fögderistäder beklädes

76

posten däremot av lekmän, vilka förut haft en ledande ställning i samhällets

kommunalförvaltning och tydligen av detta skäl blivit av Konungens

befallningshavande förordnade. Denna anordning måste komma

att medföra åtskilliga olägenheter.

Vad härvid stadsstyrelsens administrativa funktioner angår, äro

dessa, såsom den föregående redogörelsen visat, övervägande av formell

natur och förutsätta i främsta rummet författningskännedom och vana

vid administrativa ärendens handläggning, egenskaper, som helt visst

ofta, men icke med säkerhet, i tillräcklig omfattning förefinnas hos

styrelsens lekmannaledamöter. Oavsett att hithörande bestyr på grund

härav kunna bliva mindre väl tillgodosedda, är det knappast med god

arbetsfördelning överensstämmande att för deras fullgörande anlita i

kommunala värv beprövade förtroendemän i stället för särskilt utbildade

tjänstemän.

Jämväl de kommunala uppgifter, som åligga stadsstyrelsen, äro väsentligen

av formell natur. Den viktigaste avser prövningen av stadsfullmäktiges

beslut med hänsyn till deras överensstämmelse med lag

och författning. Denna prövning är naturligtvis av större värde, om

den handhaves av juridiskt utbildade personer, än om den fullgöres

uteslutande av lekmän. Sammalunda är förhållandet beträffande stadsstyrelsens

allmänna tillsyn över förvaltningen, dess rådgivande och

stödjande verksamhet med avseende å frågornas formella behandling.

Det måste slutligen anses vara ett slöseri med de i mindre samhällen

ej alltför talrikt förekommande kvalificerade lekmannakrafterna att

från det praktiska arbetet i kommunalförvaltningen undantaga ej mindre

än trenne sådana för att låta dem ägna sig åt formella ärenden och administrativt

rutinarbete.

I praxis torde också visa sig, att lekmannastadsstyrelserna understundom

lägga förhållandevis större vikt på de möjligheter, deras ställning

erbjuder att i sak inverka på förvaltningen, än på den formella

tillsynen. I en av fögderistäderna torde stadsstyrelsen åtminstone tidvis

mera hava haft karaktären av en stadens regering än av en formellt

övervakande magistrat. En granskning av dess protokoll har sålunda

givit vid handen, att den i stor utsträckning handlagt ärenden, med

vilka en magistrat näppeligen skulle hava tagit någon befattning. En

annan karaktär förete stadsstyrel serna i de fögderi städer, vilkas ordförande

äro jurister. Här intaga de gentemot kommunen i stort sett

samma ställning som magistraten i en mindre magistratsstad.

Näppeligen kunna de ovan angivna utvecklingstendenserna hos lek

-

77

mannastadsstyrelserna anses vara organisatoriskt lämpliga. Den sakliga

behandlingen av ärendena bör ligga lins de egentliga kommunalmyndigheterna.

Det är drätselkammaren, som skall intaga ställningen såsom

stadens regering, icke stadsstyrelsen, vars i och för sig nog så viktiga

uppgift, såsom av den föregående redogörelsen framgått, i främsta rummet

bör avse förvaltningens formella sida. Att utvecklingen i vissa

fögderistäder gått i annan riktning, beror naturligtvis på att den senare

myndigheten genom sin sammansättning varit väl sa kvalificerad som

drätselkammaren för egentligt förvaltningsarbete. Emellertid kan detta

leda till onödigt dubbelarbete, mången gång också till tidsödande konflikter,

och det vore onekligen mera praktiskt, om stadsstyrelsen övervägande

fungerade såsom den ordnande centralmyndigheten i stadens

förvaltning.

Å andra sidan kan det ej heller pastas, att de stadsstyielser, som

fattat sin uppgift mera formellt, i högre grad än de övriga kunnat uppfylla

de fordringar, som enligt vår mening böra ställas på en sådan

centralmyndighet. Yi möta här samma brister som överhuvudtaget hos

magistraten, och orsakerna ligga i öppen dag. Enligt kommunalförordningen

skall magistraten visserligen utgöra »stadens styrelse» och öva

inseende över förvaltningen, men den har icke samtidigt i organisatoriskt

hänseende erhållit en ställning, som lämnar den tillfälle att pa

ett gagneligt sätt fylla sin uppgift som stadens administrativa centralmyndighet.

Och lika litet som magistraten kan stadsstyrelsen ernå

någon större kommunal betydelse, därest den inskränker sig blott

till de mindre betydande bestyr, varom kommunalförordningen lämnat

särskilda föreskrifter, önskvärdheten av att dess verksamhet erhåller

en vidare omfattning och att den viktiga, men i lagen allenast

allmänt angivna uppgift, som tillkommer stadens styrelse, närmare utformas

i syfte att bringa denna myndighet i ett mera organiskt förhållande

till stadsförvaltningen, synes oss ligga i öppen dag.

I den svenska stadsförvaltningen, som, i motsats till exempelvis den

tyska, icke äger någon central, samtliga förvaltningsgrenar överordnad,

beslutande instans utom stadsfullmäktige, måste det nämligen vara av

synnerlig vikt att äga en ledande, under ämbetsmannaansvar handlande

-myndighet, vilken, visserligen utan befogenhet att ingripa med direktiv

och befallningar, dock övervakar förvaltningen i dess helhet,

tillser, att lagar och författningar behörigen iakttagas, samt i korthet

är den, som gentemot staten ansvarar för den formella ordningen i kommunalförvaltningen.

Det måste, med andra ord, finnas en viss admini

-

78

strativ centralisation av förvaltningen, även om det löpande arbetet fördelas

mellan ett flertal särskilda styrelser. Jämväl ur kommunal synpunkt

måste det vara en fördel, att denna administrativa centralmyndighet

tillika är den statliga ämbetsmyndighet, till vilken överordnade

statsorgan hava att vända sig i stadens ärenden. Dessa fördelar äro givetvis

mera påtagliga i de mindre städerna med få eller alls inga juridiskt

kvalificerade tjänstemän.

Att magistraten eller stadsstyrelsen i allmänhet icke fyllt här angivna

uppgifter, beror såsom nyss anmärkts därpå, att den i sin verksamhet

saknat en fast anknytning till det löpande förvaltningsarbetet och att

dess tillsyn över detsamma därför i stort sett kommit att inskränkas till

en efterföljande prövning av stadsfullmäktiges beslut samt några andra,

mindre betydande angelägenheter, varom kommunalförordningen meddelat

uttryckliga bestämmelser. Och vad särskilt magistraten i något

större städer angår, utgör omfattningen och vikten av dess judiciella

uppgifter givetvis ytterligare eu väsentlig orsak till dess passiva hållning

gentemot kommunalförvaltningen.

Den brist i den svenska stadsförvaltningens organisation, som genom

magistiatens, respektive stadsstyrelsens, isolering och passivitet uppstått,

har i praxis varit nog så kännbar. Försöken att på olika vägar

fylla densamma kunna i själva verket sägas hava utgjort kärnpunkten

i de flesta större omorganisationsfrågor, som på senare år sysselsatt städernas

myndigheter. Man har, icke alltid med framgång och i allt fall

utan att ernå en generellt tillfredsställande lösning, medelst inrättande

av beredningsutskott, tillsättande av en verkställande ledamot i drätselkammaren

eller av en stadens ombudsman, sökt att ernå den enhetlighet

och överblick, som enligt kommunalförordningens ordalydelse borde ankomma

å magistraten att åvägabringa.

Med hänsyn till vad här ovan anförts hava vi, vid fullgörande av det

oss lämnade uppdraget, i främsta rummet funnit oss böra tillse, att magistratens

kommunala uppgifter i fögderistäderna komma att tillgodoses

på sadant sätt, att den myndighet, som därstädes träder i magistratens

ställe, också kan komma att praktiskt intaga den ställning, kommunalförordningen

åt densamma anvisar såsom stadens styrelse. I de städer,

varom här är fråga, bör denna uppgift kunna så mycket lättare lösas,

som stadens administrativa ämbetsmyndighet här ej tillika är betungad

av domstolsgöromål. Det gäller här att skapa ett samband mellan stadsstyrelsen

och kommunalförvaltningen, varigenom den förra myndigheten

far tillfälle att följa det löpande förvaltningsarbetet samt redan vid

7!)

ärendenas förberedande lämna de råd och det biträde, som i formellt

hänseende kan vara av nöden.

För att ernå detta syftemål föreslå vi inrättandet av ett korn- <’g™"avr^,

munalt bo r g m ä sta re ii in b e t e. Å denna befattnings inneha- »toj.

vare bör ankomma ej blott att såsom stadsstyrelsens ordförande handlägga

där förekommande administrativa ärenden utan även att utöva

styrelsens inseende över den kommunala förvaltningen samt jämväl

verksamt deltaga uti densamma, särskilt såsom självskriven ledamot av

drätselkammaren.

Ifrågavarande tjänsteman, som vi enligt gammal svensk tradition och

i överensstämmelse med motsvarande förhållanden i utlandet föreslå

måtte benämnas borgmästare, skall alltså följa förvaltningens gång i

dess olika grenar samt för sådant ändamål närvara vid stadsfullmäktiges

eller särskilda förvaltningsstyrelsers, utskotts och kommittéers

sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna och därvid framställa

yrkanden samt att få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

I syfte att underlätta hans tillsyn över förvaltningen hava vi

föreslagit skyldighet för vederbörande kommunala förvaltningsorgan

att underrätta borgmästaren om förestående sammanträden och om de

ärenden, som därvid skola förekomma, ävensom att tillhandahålla honom

alla de handlingar och upplysningar, som han kan finna erforderliga.

Borgmästaren skall svara för att alla på stadsfullmäktiges eller

särskilda förvaltningsstyrelsers prövning beroende ärenden vederbörligen

beredas och föredragas, öva tillsyn över kanslibestyrens fullgörande

samt i allmänhet följa det kommunala arbetet och därvid vidtaga

de åtgärder samt lämna de upplysningar och råd, som han kan finna

nödiga.

I huvudsak kommer emellertid stadsstyrelsens inseende över förvaltningen

att vila på borgmästarens ställning till drätselkammaren. I denna

nämnd skall han enligt vårt förslag vara föredragande ledarn

o t, med åliggande jämväl att i händelse av drätselkammarens val vara

dess ordförande. I detta syfte hava vi föreslagit ett tillägg till § 56 i förordningen

om kommunalstyrelse i stad av innehall, att drätselkammaren

i stad under landsrätt utgöres, utom av de särskilt valda ledamöterna,

jämväl av borgmästaren eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens

ordförande såsom självskriven ledamot. Genom de befogenheter och

åligganden, som i berörda egenskap tillkomma borgmästaren och för

vilka i specialmotiveringen närmare redogöres, påvilar honom ansvaret

för kommunalförvaltningens behöriga gång. Beredning och före

-

80

dragning av viktigare ärenden torde komma att av honom själv handhavas,

och tillsynen över förvaltningen i dess olika grenar torde även

innefatta skyldighet för borgmästaren att taga de initiativ, som för stadens

utveckling kunna befinnas nödiga. I praxis kommer han därför

ofta att utöva ungefär enahanda verksamhet som de avlönade verkställande

ledamöter av drätselkammaren, vilka redan nu här och där utses.

Genom den sålunda föreslagna anordningen torde viktiga fördelar

för den kommunala förvaltningen kunna ernås. Till en början är den

ägnad att bereda större formell stadga i arbetet. Därigenom att den juridiska

och administrativa sakkunskap, som representeras av borgmästaren,

tillgodoföres olika grenar av det kommunala arbetet, kan detsamma

givetvis fortgå lättare och säkrare än eljest.

Men även på frågornas behandling i sak lär den sålunda föreslagna

anordningen komma att utöva gynnsamt inflytande. Icke sällan hava

klagomål försports över bristande planmässighet och konsekvens i stadsförvaltningen,

beroende därpå, att förvaltningen huvudsakligen omhänderhafts

av personer, som allenast för en kortare tid haft tillfälle att

ägna sig åt det kommunala arbetet samt därefter avlösts av andra, som

stått främmande för eller varit motståndare till de synpunkter, vilka varit

bestämmande för de avgåendes arbete. Denna brist på kontinuitet

torde kunna i väsentlig mån avhjälpas genom att, såsom vi föreslå, åt

borgmästaren uppdragas viktiga kommunala arbetsuppgifter, vilka

jämväl lämna honom tillfälle att utöva inflytande å förvaltningens ledning.

Den erfarenhet och tradition, som måste komma att företrädas

av borgmästaren, torde nämligen i och för sig, giva hans mening en särskild

vikt, oavsett de befogenheter med avseende å ärendenas avgörande,

som må tillerkännas honom.

En bestämd förutsättning för att borgmästaren skall kunna fylla de

anspråk, vårt förslag ställer på honom, är emellertid, att lian erhåller

en med de andra ledamöterna i drätselkammaren fullt jämbördig ställning.

Det skulle enligt vår mening icke vara till fyllest, att han allenast

vore föredragande tjänsteman utan rösträtt. I och för sig vore det för

övrigt föga tilltalande, om borgmästaren, den främste ledamoten av stadens

styrelse, skulle blott såsom tjänsteman biträda drätselkammaren.

Med hans ställning till stadsförvaltningen överensstämmer otvivelaktigt

bättre, att han såsom i allo röstberättigad ledamot deltager i dess arbete.

Mångenstädes lär han därjämte komma att utses till dess ordförande.

Emot ett obligatoriskt stadgande i sådan riktning kunna åtskilliga

skäl anföras, och i allt fall skulle ett sådant innebära ett så

81

stort avsteg från de kommunala traditionerna i vårt land, att förslag

härom icke bör framläggas utan en mera omfattande utredning än

den vårt uppdrag i och för sig föranleder.

Vad vi nu föreslagit beträffande borgmästarens ställning till kommunalförvaltningen

är icke någon nyhet och påkallar ej heller, utöver det

nyss angivna tillägget till § 5G av förordningen om kommunalstyrelse

i stad, någon ändring i denna förordnings bestämmelser om magistratens

och den med magistraten likställda stadsstyrelsens kommunala funktioner.

Vårt förslag avser tvärtom allenast att giva nytt liv åt kommunalförordningens

bestämmelser, att magistraten skall vara stadens styrelse

och öva inseende över dess förvaltning, bestämmelser, som av

förut angivna skäl icke kommit att få någon större praktisk betydelse.

Emot den föreslagna anordningen kan måhända komma att invändas,

att ledamotskapet av drätselkammaren icke är förenligt med borgmästarens

uppgift att pröva lagligheten av stadsfullmäktiges beslut. Enligt

vår mening saknar en sådan invändning fog. Redan enligt kommunalförordningens

nu gällande bestämmelser äro nämligen magistratspersoner

berättigade att vara ledamöter av drätselkammaren, vilket förhållande

ej heller i praxis visat sig innebära någon olägenhet utan tvärtom

mångenstädes varit en högt uppskattad utväg att för förvaltningen tillgodogöra

sig deras sakkunskap. Och enligt hälsovårdsstadgan och

byggnadsstadgan äro magistratspersoner obligatoriskt ledamöter av hälsovårdsnämnden

och byggnadsnämnden, vilka i vissa hänseenden till

stadsfullmäktige intaga samma ställning som drätselkammaren. I övrigt

avser ju magistratens prövningsrätt stadsfullmäktiges och icke drätselkammarens

beslut. Det syfte, som prövningsrätten avser att tillgodose,

nämligen att vederbörande icke överskrida sin formella befogenhet, torde

bliva än mera tillvarataget därigenom, att borgmästaren hos drätselkammaren

deltager redan i den förberedande behandlingen av ärendena och

därvid kan göra sina formella betänkligheter gällande. Slutligen är att

märka, att ifrågavarande prövningsrätt skall utövas icke av borgmästaren

ensam, utan av stadsstyrelsen samfällt.

Frågan om inrättandet av borgmästartjänster av nu angivet slag har

givetvis också ekonomisk innebörd. Det är nämligen klart, att om, såsom

vi påyrkat, stadsstyrelsens arbete skall huvudsakligen utföras av en administrativt

utbildad och i regel lagfaren person, åt denne måste givas

en avlöning, som avsevärt överstiger de arvoden, vilka för närvarande

utgå till stadsstyrelsernas ordförande. Dessa arvodens storlek framgår

av den såsom bilaga vid detta betänkande fogade tablån. Borgmästa

6—1(14261

-

82

rens avlöning bör givetvis stå i förhållande till dels de formella kvalifikationer,

som ifrågavarande tjänsteman skall fylla, dels ock den arbetsbörda,

som kommer att vila å honom.

Beträffande borgmästarens formella kompetens hava

vi, såsom i det föregående vid flera tillfällen antytts, ansett oss böra

uppställa det villkor, att han i regel skall vara lagfaren. Erforderlig säkerhet

för att han är behörigen kvalificerad för de uppgifter, som åligga

honom, kan i allmänhet icke vinnas på annat sätt. Emellertid kan icke

förnekas, att fall förekomma, då en långvarig verksamhet i allmänna

värv i förevarande hänseende erbjuder samma säkerhet som formella juridiska

meriter. För de undantagsbestämmelser, som vi med hänsyn härtill

föreslagit, redogöres närmare i specialmotiveringen.

I avseende å omfånget av den arbetsbörda, som åligger

borgmästaren, hava vi i det föregående berört de viktigaste kommunala

uppgifter, som å honom ankomma. Därutöver skall han enligt vårt

förslag komma att handlägga stadens ombudsmannaärenden. För uppsättande

av skrivelser av olika slag till administrativa myndigheter, domstolar

och enskilda, kontrakt och dylika handlingar samt i allmänhet för

övervakande av stadens rätt, för förande av dess talan inför domstol o.

s. v. har nämligen varje stad av någon betydenhet behov av juridiskt

biträde. Inom stadsstyrelsens administrativa verksamhetsområde har

borgmästaren att handlägga flertalet av förekommande ärenden. I allmänhet

skall han därvid ombesörja stadsstyrelsens skriftväxling, föra

protokoll vid sammanträdena samt till föredragning bereda de ärenden,

som ankomma på styrelsens samfällda handläggning, ävensom ensam, på

sätt senare skall angivas, handlägga de löpande ärendena.

Med hänsyn till vad nu anförts och då borgmästarens tjänsteåligganden

i allmänhet komma att taga hela hans arbetstid i anspråk, lär —

frånsett de tillägg, som kristidsförhållanden kunna föranleda — avlöningen

till borgmästaren i fögderistad icke i något fall böra

fastställas till lägre belopp än 6,000 kronor. I jämförelse med de arvoden,

som nu utgå till stadsstyrelsernas ordförande, skulle alltså den föreslagna

borgmästareavlöningen komma att innebära en ökning av fögderistädernas

löneutgifter. Denna ökning måste emellertid anses väl

motiverad, då stadens förvaltning härigenom erhåller permanent stöd av

administrativ sakkunskap, ett stöd, som den eljest i flertalet fall helt

och hållet saknar eller endast i otillräcklig mån kan tillgodogöra sig genom

konsultation av privata jurister. Finnas i staden särskilda tjänstemän

för uppgifter, som enligt vårt förslag skola övertagas av stadssty

-

relsen eller borgmästaren, kan utgiftsökningen för övrigt helt eller delvis

komma att stanna på papperet. För åtskilliga städer, som nu hava egen

jurisdiktion men i anledning av den planerade processreformen bliva

lagda under landsrätt lär den föreslagna organisationsformen komma

att draga mindre kostnader än utgifterna för upprätthållande

av de nuvarande rådhusrätterna. Därvid må ock beaktas, att det vid

en omorganisation av dessa städers magistratsförvaltning ofta torde

finnas önskvärt eller nödvändigt, att en lagfaren magistratsledamot bibehålies

i stadens tjänst och därvid beredes ett tillräckligt omfattande

och hans kvalifikationer motsvarande arbetsfält.

Då det emellertid icke kan förbises, att en del mindre och stillastående

städer med svag ekonomi, däribland åtskilliga städer med nu bestående

egen jurisdiktion, icke kunna bära kostnaderna för en organisation av

nu angivet slag, hava vi för dem föreslagit en billigare förvaltningsform,

vartill vi senare återkomma.

Beloppet av den avlöning, som skall utgå till borgmästaren, bör enligt

vår mening bestämmas av Kungl. Maj :t efter stadsfullmäktiges förslag.

I samband med bestämmelserna om lön hava stadganden upptagits om

skyldighet för borgmästaren att avgå från tjänsten och om pension, allt

i huvudsaklig överensstämmelse med vad i allmänhet härom gäller för

innehavare av civil tjänst. Dessa stadganden komma att i specialmotiveringen

närmare belysas.

Den nu angivna förändringen av förtroendeuppdraget såsom stadsstvrelsens

ordförande till en fast avlönad borgmästaretjänst med en

administrativt utbildad person till innehavare återverkar naturligtvis

i flera hänseenden på stadsstyrelsens organisation i övrigt. Redan för

närvarande är stadsstyrelsens arbetssätt onödigt tungt genom den alltför

långt drivna kollegiali teten. Stadsstyrelsens uppgift består, såsom

förut visats, i avsevärd omfattning av en mängd smärre ärenden,

vilka blott kräva en rent rutinmässig behandling. I främsta rummet

gäller detta en del av stadsstyrelsens administrativa funktioner, men

även bland de rent kommunala frågorna förekomma dylika bagatellärenden.

Att föredraga, protokollera och expediera dessa i stadsstyrelsens

plenum medför uppenbarligen onödigt arbete och tidsutdräkt, och i

många fall avgöras de också i praxis utan vidare av stadsstyrelsens ordförande,

vare sig med eller utan särskilt uppdrag från styrelsens sida. I

främsta rummet gäller detta åtskilliga frågor berörande ordnings- och

säkerhetspolisen. I alla fögderistäder torde stadsstyrelsens ordförande

betraktas som samhällets egentlige polischef.

En vifcs reglering av kompelensförhållandet mellan stadsstyrelsen och

dess ordförande är sålunda påkallad, jämväl med hänsyn därtill, att det

torde vara skäligen tvivelaktigt, huruvida enligt nu gällande stadganden

stadsstyrelsen överhuvudtaget är befogad att på sin ordförande överlåta

någon del av sin beslutanderätt. Av praktiska skäl är härvid uppenbarligen

i hög grad önskvärt, att ordförandens självständiga beslutanderätt

göres tämligen omfattande, och dessa skäl måste göra sig gällande med

ökad styrka, därest i lekmannaordförandens ställe träder en fackutbildad

tjänsteman. Under denna förutsättning skulle en kollegial prövning av

de talrika expeditions- och anmälningsärenden, som fylla en stadsstyrelses

protokoll, vara opåkallad. Underkastar man stadsstyrelsens förut

angivna arbetsområde en detaljgranskning, torde man snart komma

till det resultat, att de flesta här förekommande ärenden bättre ägna

sig att behandlas av en tjänsteman än av ett kollegium med lekmän som

bisittare. Stadsstyrelsens plenum torde blott böra förebehållas ärenden

av större vikt eller principiell innebörd. I överensstämmelse härmed hava

vi uppgjort ett detaljerat förslag till arbetsfördelning, vartill vi i

specialmotiveringen skola närmare återkomma.

Reglerna för tillsättning av stadsstyrelsens ordförande

i de nuvarande fögderistäderna lämna, såsom förut anmärkts,

icke något inflytande åt stadens invånare och skilja sig härigenom väsentligt

från bestämmelserna om borgmästares tillsättning. I sistnämnda

avseende gäller som bekant stadgandet i § 31 regeringsformen, enligt

vilket stadens i allmänna angelägenheter röstberättigade män äga på förslag

uppsätta tre behöriga personer, bland vilka Konungen utnämner

en.

Genom att stadsstyrelsens ordförande enligt vårt förslag benämnes

borgmästare, kommer jämväl för hans tillsättning detta regeringsformens

stadgande att gälla. Härför tala även starka sakskäl. Den nu

gällande ordningen för besättande av posten som stadsstyrelsens ordförande

kan nämligen icke anses tillfredsställande. Någon anledning varför

icke fögderistäderna vid tillsättningen skola äga samma medbestämmanderätt

som de nuvarande magistratsstäderna vid val av borgmästare,

föreligger icke. Och det måste uppenbarligen vara av ännu större vikt för

staden att äga inflytande å val av en borgmästare, vilken, såsom vårt

förslag innebär, skulle ingående deltaga i kommunens förvaltning, än å

tillsättningen av det nuvarande borgmästareämbetet, vars viktigaste

uppgift faller inom rättsskipningens område. Inom ramen av regeringsformens

nyss angivna stadgande hava i de av oss föreslagna stadssty

-

relsereglementena uti örliga bestämmelser meddelats om val lör upprättande

av förslag till borgmästare jänst. Detta val bör enligt vår mening

försiggå efter proportionell metod för att giva olika meningsriktningar

möjlighet att genom förslaget bliva företrädda. Närmare bestämmelser

om röstgrund vid borgmästarval samt om huru i övrigt vid valet skall

tillgå hava vi jämväl föreslagit. I specialmotiveringen skola desamma

närmare belysas.

Uppenbarligen föreligger icke beträffande dylik förvaltningsborgmästare

samma skäl för oavsättlighet som med avseende å borgmästare

med dömande funktion. I betraktande av den synnerliga vikt, det för

staden innebär, att den tjänsteman, som står i spetsen för dess förvaltning,

är i allo lämplig för sitt uppdrag, synes det tvärtom nödvändigt

att bereda möjlighet för entledigande av en befattningshavare, som visat

sig icke äga för uppgiften nödiga kvalifikationer. Å andra sidan måste

noga tillses, att bestämmelser i sådant syfte icke komma att äventyra

den självständiga ställning, som bör tillkomma borgmästaren, och att

denne befattningshavares berättigade ekonomiska intressen ej heller

trädas för nära. Vi hava därför föreslagit, att avgörandet i fråga om

borgmästares entledigande skall tillkomma Kungl. Maj:t,

att endast stadsfullmäktige må äga rätt att hos Kungl. Maj :t göra framställning

i sådant syfte och slutligen att kvalificerad majoritet hos stadsfullmäktige

skall krävas för beslut om sådan framställning. Borgmästaren

skall även vid sådant entledigande äga viss rätt till pension.

I fråga om stadsstyrelsens organisation i övrigt innebär vårt förslag

icke några väsentliga förändringar. Vi föreslå alltså, att stadsstyrelsen

måtte, i likhet med vad nu är fallet, bestå av, förutom ordföranden, två

ledamöter, för vilka juridisk kompetens icke erfordras. Dessa bisittare,

som i anslutning till förslaget om borgmästaretitel för stadsstyrelsens

ordförande böra benämnas rådmän, skola jämte ett lika antal suppleanter

utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra år. Någon anledning

att för rådmännen bibehålla den för stadsstyrelseledamöterna nu

stadgade obehörigheten att vara medlemmar av förvaltningsstyrelse

hava vi, med hänsyn till den allmänna ställning stadsstyrelsen enligt

vårt förslag bör intaga till den kommunala förvaltningen, icke funnit

föreligga.

1 fråga om omfattningen och arten av de administrativa bestyr,

som för närvarande tillhöra stadsstyrelsen i städer under landsrätt,

hava vi ej funnit oss böra ifrågasätta annan väsentlig ändring än

den, som innehålles i vårt förslag om inrättande av eget uppbörds- och

86

utsökningsväsen i vissa städer (se nedan). De begränsningar i fråga

om stadsstyrelsens befattning med brandväsendet, som nu pläga föreskrivas

(ovan sid. 70), kunna enligt vårt förmenande i samtliga landsrättsstäder

saklöst bortfalla. I formellt hänseende föreslå vi av skäl,

som i special motiveringen närmare framhållas, den ändring, att det

stadgande om stadsstyrelsen såsom magistratsförvaltningens utövare i

fögderistäderna allenast med i lag eller författning särskilt stadgade

undantag, som återfinnes i alla gällande stadsstyrelsereglementens § 1,

införes i § 54 i förordningen om kommunalstyrelse i stad.

Vi hava härmed angivit huvuddragen av det organisationsförslag, vi

framlägga. Det innefattar, såsom av det föregående framgår: anställande

av eu administrativt förfaren person inom stadsstyrelsen såsom stadens

borgmästare; en utformning av stadsstyrelsens verksamhetsområde i

ändamål att dels bringa styrelsen i närmare kontakt med kommunens löpande

förvaltningsarbete och dels tillföra det senare den sakkunskap

och administrativa erfarenhet, som representeras av borgmästaren; en

inskränkning av den nu alltför långt drivna kollegialiteten genom systematisk

arbetsfördelning, som avser att i lämplig omfattning överlämna

förekommande ärenden till borgmästarens självständiga handläggning:

förändrade bestämmelser med avseende å tillsättningen av stadsstyrelsens

ordförande (borgmästaren) i syfte att bereda städerna inflytande

därå; samt slutligen närmare stadgande!! rörande borgmästares avlöOlika

oroa- ning, tjänstetid, avgång från tjänsten och pension.

För att eu stadsstyrelse skall kunna fylla sina uppgifter, hava vi, sålanda-

som ^irut framhållits, ansett, att i spetsen för densamma bör ställas

rätt »»t åder. en i regel juridiskt utbildad tjänsteman. Det torde också kunna förutsättas,

att flertalet såväl av de nuvarande fögderistäderna som av de

mindre magistratsstäderna i allmänhet skola kunna antaga denna organisationsform.

Hinder av ekonomisk art torde åtminstone, såsom

förut har visats, i regel icke föreligga. Om det sålunda kan antagas,

att den föreslagna anordningen med lagfaren borgmästare blir den för

stadsstyrelserna i fögderistäderna vanliga, hava vi dock icke ansett oss

böra föreslå densamma såsom den enda, vilken bör få förekomma i städer

av ifrågavarande art. Tvdligtvis komma nämligen åtskilliga

mindre städer att finnas, där, efter den egna jurisdiktionens indragande,

behov av en lagfaren borgmästare icke föreligger, och vilkas ekonomiska

krafter icke stå i rätt förhållande till de kostnader, som föranledas

av en sådan organisationsform. Enahanda torde läget vara i några

av de nuvarande fögderistäderna. För sådana stadssamhällen hava vi

87

därför framlagt förslag om en enklare organisation, vilken i huvudsak

skiljer sig från normaltypen därigenom att ett särskilt borgmästareämbete

där oj finnes, utan att stadsstyrelsens ordförande tillsättes som

eu vanlig kommunal förtroendepost.

Enligt vår uppfattning är det emellertid såväl ur statens som kommunens

synpunkt av synnerlig vikt, att de samhällen, som nått den utveckling,

att de anses böra såsom städer avskiljas från landsbygden,

också erhålla en förvaltning, vars organisation tyller skäliga krav på

trygghet och stadga. 1 överensstämmelse härmed anse vi, att stadsrättigheter

framdeles icke böra beviljas kommuner, där icke behov förefinnes

av en stadsstyrelse med en administrativ utbildad borgmästare,

och vilka icke äro tillräckligt ekonomiskt bärkraftiga att vidkännas

kostnaderna för en sådan styrelses avlönande. För sådant ändamål

hava vi föreslagit ett tillägg till § 54 i förordningen om kommuualstyrelse

i stad av innehåll, att stadsstyrelse i kommun, som hädanefter

erhåller stadsrättigheter, skall bestå av borgmästare och två rådmän.

Vid prövning av frågan om nya stadsrättigheters beviljande torde alltså

i framtiden uppmärksamheten i främsta rummet komma att riktas å

spörsmålet, huruvida hos kommunen förefinnes behov av en ämbetsmannamässig

förvaltning, och icke, såsom nu vanligen är fallet, å frågan

om utbrytning ur väghållningsdistriktet eller andra synpunkter av sekundär

betydelse.

Vi hava emellertid icke velat stanna vid förslag till organisation för

denna normaltyp av fögderistad med det angivna undantaget för de

minsta städerna. Såsom i vår förut angivna promemoria av den 16

november 1916 framhållits, lärer i åtskilliga städer, som med anledning

av den planerade processreformen komma att förläggas under landsrätt,

och jämväl i en och annan av de nuvarande fögderistäderna behov förefinnas

av eget exekutionsväsen. Sådana städer torde säkerligen

även äga den bärkraft, att de kunna hålla egen uppbörd sförvaltning,

något som med hänsyn till mantalsskrivningens betydelse

för det kommunala beskattningsväsendet även kan innebära fördelar

ur kommunal synpunkt. Genom att i städer av denna storlek för

stadens styrelse bibehålla benämningen magistrat eller i de ifrågakommando

fögderistäderna införa denna benämning ernår man, att

dessa städer med avseende å alla till fögderiförvaltningen hörande bestyr

bliva jämställda med de nuvarande magistratsstäderna. I syfte

att även i fråga om exekutionsväsendet avskilja dessa städer från landsbygden

hava vi föreslagit sådan ändring av 1 § utsökningslagen, att

88

Särskilda

reglements

typer.

jämväl i städer under landsrätt magistrat, där sådan finnes, skall vara

överexekutor. I sådana landsrättsstäder, om vilka nu är fråga, torde

det löpande administrativa arbetet — oavsett den ökning, som det egna

exekutionsväsendet kan medföra — hava nått en sådan omfattning, att

ännu en administrativt utbildad tjänsteman måste anställas för dess

ombesörjande. En dylik förstärkning av arbetskrafterna måste i detta

fall anses så mycket mera av behovet påkallad, som de kommunala uppgifterna

kunna förväntas taga en avsevärd del av borgmästarens tid

i anspråk. För att fylla det behov, som sålunda kan förefinnas, hava

vi för dessa städer föreslagit inrättandet av en lagfaren rådmanstjänst,

vars innehavare väsentligen skulle hava till uppgift att såsom magistratssekreterare

ombesörja magistratens administrativa bestyr. Vid

sådant förhållande kan idet understundom befinnas lämpligt att, då

nödig lagfarenhet ändock är genom magistratssekreteraren företrädd,

till borgmästare utse person med andra än juridiska kvalifikationer, såsom

finansiella eller tekniska. Något förslag härom hava vi så mycket

mindre ansett oss behöva framlägga, som det föreslagna magistratsreglementet

efter smärre jämkningar med lätthet kan tillämpas även i

sådant fall.

Med stadens fortgående utveckling torde snart nog den tidpunkt inträda,

då jämväl de återstående, å borgmästaren ankommande arbetsuppgifterna

behöva fördelas å flera personer. Även för sådana förhållanden

synes den av oss föreslagna stadsförfattningen med mindre

modifikationer kunna komma till användning. Jämte borgmästaren och

den lagfarne rådmannen för administrativa ärenden bör för sådant fall

tillsättas en lagfaren rådman såsom biträde åt borgmästaren vid handläggningen

av kommunala ärenden. Även i sådana större städer torde

det ofta av skäl, som nyss framhållits, vara möjligt och praktiskt att

ersätta kravet å lagfarenhet hos innehavarna av borgmästare- eller kommunal

rådmansbefattning med andra kompetensvillkor; men ej heller

i detta avseende hava vi ansett nö.digt att framlägga något utarbetat

förslag. Vi vilja emellertid icke underlåta att påpeka de utvecklingsmöjligheter,

som den föreslagna stadstypen äger.

Här framlagda organisationsförslag hava utarbetats i form av reglementen

för stadsstyrelse och magistrat i städer under landsrätt, varjämte

vi även, som förut nämnts, föreslå smärre ändringar i förordningen

om kommunalstyrelse i stad och i utsökningslagen. Man torde

emot detta sätt för reformens genomförande måhända invända, att det

icke är lämpligt att överlämna åt Kungl. Maj :t att utan riksdagen för

-

ordna om så betydande förändringar av vedertagna kommunala arbetsformer,

låt vara att dessa förändringar röra sig inom ramen för nu

gällande kommunallag. Otvivelaktigt kan förslaget anses innefatta eu

för vårt land ny typ av stadsförfattning, och därest avsikten vore att

nu allmänt genomföra densamma, hade det därför varit mest tilltalande

att i kommunalförordningen intaga härför nödiga bestämmelser. Så är

emellertid icke förhållandet. Vårt förslag avser allenast ett fåtal mindre

städer, vilkas magistratsförvaltning liksom hittills lämpligen kan ordnas

i administrativ väg. Man vinner härmed den stora praktiska fördelen,

att organisationen kan jämkas efter lokala förutsättningar och efter

vunna erfarenheter om dess lämplighet i det ena eller andra avseendet.

Då den vilar å ett för varje stad särskilt utfärdat reglemente, är det

med andra ord möjligt att så att säga å experimentell väg pröva den

nya stadsförfattningens praktiska värde. Betydelsen härav torde kunna

skattas mycket högt, framförallt med hänsyn därtill att de viktiga, ja,

för hela det kommunala arbetet grundläggande problem, som vi här för

de mindre städernas del behandlat, med processreformens fullständiga

genomförande kunna komma att kräva sin lösning även i större städer.

Vid denna tidpunkt lärer en genomgripande legislativ behandling av

frågan ej kunna undgås, men till dess torde också erfarenheter hava

vunnits och meningarna stadgat sig om den här föreslagna författningstypens

värde.

I fråga om betänkligheterna emot vårt förslags genomförande i administrativ

väg vilja vi slutligen erinra därom, att de av oss föreslagna

ändringarna av §§ 54 och 56 av förordningen om kommunalstyrelse i

stad utgöra en väsentlig förutsättning för förverkligande av det av oss

framlagda organisationsförslaget i dess helhet.

I överensstämmelse med vad ovan anförts hava vi utarbetat förslag

till reglementen för två olika typer av stadsstyrelse, den ena med och

den andra utan borgmästare, ävensom förslag till reglemente för magistrat

(med borgmästare och en lagfaren rådman) i stad under landsrätt.

Ordnade efter storleken av de städer, för vilka respektive reglementen

avsetts, äro de sålunda följande:

a) förslag till reglemente för magistrat (med borgmästare och en lagfaren

rådman) i stad under landsrätt;

b) förslag till reglemente för stadsstyrelse i fögderistad med borgmästare;

och

90

c) förslag till reglemente för stadsstyrelse i fögderistad utan borgmästare.

I efterföljande redogörelse för dessa reglementsförslag benämnas de

mera kortfattat sålunda:

magistratsreglcmentet,

reglementet för stadsstyrelse med borgmästare och

reglementet för stadsstyrelse utan borgmästare.

Att allt efter städernas högre eller lägre invånarantal exakt bestämma

och på förhand till efterrättelse fastställa vissa gränser för de särskilda

reglementstypernas itillämplighetsområden kan givetvis icke låta sig

göra. Endast i allmänna drag och med någon latitud kan angivas, huru

gränserna böra i regel dragas. Då vi här nedan skola redogöra för vår

uppfattning i detta hänseende, må erinras, att lokala förhållanden av

skiftande natur understundom kunna föranleda avvikelser från den allmänna

regeln.

Reglementet för stadsstyrelse utan borgmästare är avsett att tilllämpas

i de minsta städerna med egen jurisdiktion, när de läggas under

landsrätt, ävensom i de minsta av de städer, som redan höra under landsrätt.

Dessa städer äro sådana, för vilkas administrativa och kommunala

förvaltning icke är erforderligt, att i spetsen för stadsstyrelsen

står en borgmästare, som helt och hållet ägnar sig åt stadens tjänst. De

kunna sålunda vara väl betjänta med den billiga förvaltningsform, som

detta reglemente innebär. I allmänhet omfattar denna grupp städer

med intill 3,000 invånare. Möjligen torde dock en eller annan av dessa

önska erhålla stadsstyrelse med borgmästare, då därigenom vinnes, bland

annat, den förmånen, att man inom samhället äger tillgång till en rättsbildad

person, som vid förefallande behov kan bistå samhället och dess

medlemmar. Inom äldre städer lärer ock understundom finnas en viss

obenägenhet att slopa det sedan urminnes tid hävdvunna borgmästarämbetet,

varigenom staden till synes skulle så att säga sättas i lägre

klass. Huru ringa berättigande en sådan uppfattning än må äga, kan

dock densamma vara en faktor att räkna med. Möjligheten att erhålla

stadsstyrelse med borgmästare vore sålunda i en och annan mindre stad

måhända ägnad att minska befintlig motvilja mot att avstå från den

egna jurisdiktionen och skulle därigenom underlätta övergången till den

nya rättegångsordningen. Å andra sidan må framhållas, att den ifrågavarande

billigare förvaltningsformen (utan borgmästare) i vissa fall,

dock mera undantagsvis, torde kunna användas även i städer med något

högre invånarantal än 3,000.

91

Reglementet för stadsstyrelse med borgmästare är avsett för övriga

mindre städer med ett invånarantal upp till 8,000 å 10,000, såväl dem,

som lyda under landsrätt, som dem, vilka nu hava egen jurisdiktion

men vilja avstå från densamma. Obligatoriskt föreslås detta reglemente

skola tillämpas i de kommuner, som hädanefter vinna stadsrättigheter

och som därvid icke erhålla magistrat,

Magistratsreglementet är avsett för de medelstora städer med mer än

8,000 å 10,000 upp till cirka 15,000 invånare, vilka vilja avstå från den

egna jurisdiktionen. Vidare bör detta reglemente komma till användning

inom de landsrättsstäder, som på grund av stadens fortgående utveckling

finna sig vara i behov av mer än en rättsbildad person inom

stadsförvaltningen och för den skull samt på grund av de fördelar, som

i övrigt kunna vinnas därigenom, i synnerhet egen överexekutor, vilja

övergå från stadsstyrelseförvaltning till magistratsförvaltning i egentlig

mening.

Speciell motivering.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862.

I kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad ifrågasättas

ändringar av §§ 54 och 56.

I enlighet med den terminologi, som i betänkandet använts, har i § 54 efter

ordet »finnes» föreslagits inskjutande av beteckningen »fögderistad» inom

parentes.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen (sid. 70) framgår, äger stadsstyrelsens

befattning med vissa till magistratsförvaltningen hörande bestyr och åligganden

för närvarande icke något stöd i allmän författning utan grundar sig allenast

på den generella bestämmelse, som i stadsstyrelsens reglemente plägar meddelas

om stadsstyrelsen såsom magistratsförvaltningens utövare med de undantag,

om vilka i lag eller författning särskilt stadgas. Samtliga nyare reglementen

äro i detta hänseende överensstämmande. Då något behov av lokala modifikationer

å denna punkt icke föreligger, och då det uppenbarligen är riktigast, att

en så viktig fråga som den om stadsstyrelsens kompetens regleras genom allmän

författning, icke genom lokala reglementen, har första stycket av förevarande

paragraf så ändrats, att vad förut i paragrafen stadgats om stadsstyrelsens

befattning med magistratens kommunala uppgifter jämväl skall gälla de

magistratens övriga bestyr och åligganden, om vilkas besörjande i fögderistad

särskild föreskrift i annan allmän författning icke meddelats. Denna bestämmelse

har avseende å de fall, då i vidkommande författning icke stadgats, huruvida

fögderistad skall räknas till landet, eller om stadsstyrelsen skall ombesörja

vad i författningen uppdragits åt magistrat. Med dess införande i

kommunalförordningen vinnes hven den beaktansvärda fördelen, att i nya, magistratsförvaltningen

berörande författningar särskild bestämmelse huru i fögderistad

skall förhållas blir av nöden blott i det fåtal fall, då sådan stad skall

anses tillhöra landet. Ur formell synpunkt kan det visserligen anses mindre

tilltalande, att i kommunalförordningen införes en ''bestämmelse, som har avseende

å magistratens administrativa uppgifter, men med hänsyn till de stora

praktiska fördelar, som den här föreslagna utvägen erbjuder, synas icke dessa

betänkligheter böra tillmätas avgörande betydelse.

93

Vidare har tillagts ett nytt moment, så lydande:

»Denna styrelse skall i kommun, som hädanefter erhåller stadsrattigheter,

bestå av en borgmästare och två rådmän jämte ett lika antal suppleanter för de

senare. Om stadsstyrelsens sammansättning i annan fögderistad, så ock om

stadsstyrelses tillsättning samt dess organisation i övrigt stadgas i det reglemente

för styrelsen, som av Kungl. Maj:t utfärdas.»

Stadgandet innebär naturligen intet hinder för en fögderistad att, där förhållandena

sådant påkalla, övergå till magistratsförvaltning. Bestämmelsen, att

stadsstyrelse i kommun, som hädanefter erhåller stadsrattigheter, skall bestå av

en borgmästare och två rådmän, gäller nämligen, såsom av sammanhanget med

paragrafens första moment framgår, allenast sådana städer, där magistrat ej

finnes. Ej heller föreligger något hinder, att staden omedelbart vid stadsrättigheters

beviljande antager magistratsförvaltning. Däremot har av skäl, för vilka

ovan redogjorts, genom ifrågavarande stadgande uppställts den fordran, att stadsrättigheter

för framtiden icke beviljas, med mindre kommunen erhåller en stadsstyrelse

med borgmästare och rådmän och sålunda ikläder sig de ekonomiska förpliktelser,

som följa med denna organisationsform.

Till § 5G, vilken stadgar om val av ledamöter i drätselkammaren, föreslås följande

tillägg:

»I stad under landsrätt utgöres drätselkammaren, utom av de särskilt valde

ledamöterna, jämväl av borgmästaren, eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens

ordförande såsom självskriven ledamot.»

I avseende å denna lagändring hänvisas till vad i den allmänna motiveringen

anförts till stöd för förslaget om borgmästares resp. stadsstyrelses ordförandes

självskrivenhet såsom ledamot i drätselkammaren.

94

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877.

Såsom motivering till denna lagändring åberopas innehållet av den promemoria

som vi den 16 november 1916 i ämnet avgivit till dåvarande chefen för civildepartementet

i syfte att däri framhållna synpunkter måtte tagas i betraktande

vid arbetet med fögderiförvaltningens omorganisation och vilken promemoria

finnes såsom bilaga fogad vid detta betänkande.

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 1.

I de av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för stadsstyrelser i de nya Ste&»tyroilandsrättsstäderna

har antalet ledamöter fastställts till tre, därav en ordförande möter,

och två ledamöter jämte lika antal suppleanter för de senare. Samma ledamotsantal

synes böra bibehållas i den föreslagna nya stadsstyrelsen. Stadsstyrelsens

ordförande benämnes i detta reglemente borgmästare, ledamöterna rådmän.

§ 2.

I avseende å allmänna obehörighetsgrunder för ledamot eller suppleant i 0b^^;ets

stadsstyrelse föreslås antagande av enahanda bestämmelser, som enligt k. propositionen

N:o 170 till innevarande års riksdag äro avsedda att, sedan straffpåföljden

förlust av medborgerligt förtroende borttagits, gälla för ledamot av stadsfullmäktige.

Någon anledning att utesluta kvinna från behörighet att vara rådman i stadsstyrelse

torde ej föreligga, helst som kvinna redan nu är valbar till stadsfullmäktige,

drätselkammaren, fattigvårdsstyrelsen, byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden,

skolstyrelsen etc. Yad åter angår kvinnas behörighet att vara borgmästare,

bör givetvis hänsyn tagas till de särskilda kvalifikationer, som måste

fordras för utövande av chefskapet för poliskåren. Oavsett vilken vikt, som

tillmätes denna hänsyn, innebär emellertid § 28 regeringsformen ett hinder för

utnämnande av kvinna till borgmästaretjänst, som ju för närvarande är av beskaffenhet,

att Konungen fullmakt därå utfärdar. Även om, såsom vi föreslå

git, de borgmästarebefattningar, som icke äro förenade med domarealigganden,

för framtiden skulle komma att av Kungl. Maj:t tillsättas medelst konstitutorial,

skulle det enligt vår mening icke överensstämma med syftet i § 28 regeringsformen

att i sådan ordning bereda kvinna tillträde till en viss grupp av

statsämbeten. Anses kvinna efter verkställd utredning i undantagsfall kunna

vara kompetent att innehava borgmästarebefattning, bör hennes rätt därtill ut

-

tryckligen i regeringsformen fastslås. Men till avgivande av förslag till en

sådan grundlagsändring kunna vi icke finna, att det åt oss lämnade uppdraget

giver befogenhet eller anledning.

Kompetensvillkor

för

borgmästaretjänst.

§ 3.

I en till Konungen ställd, den 2 januari 1917 dagtecknad underdånig skrivelse,

vilken från civildepartementet till oss överlämnats att iakttagas vid avgivande

av vårt förslag, har riksdagens justitieombudsman anfört, bland annat,

följande: Vid inspektion hos stadsstyrelser i städer utan egen jurisdiktion hade

justitieombudsmannen funnit anledning att till behandling upptaga — förutom

ett spörsmål, för vilket nedan i annat sammanhang skall lämnas redogörelse —

jämväl frågan »huruvida ej föreskrift borde meddelas, att till ordförande i

stadsstyrelse ej må förordnas annan än lagfaren person». Genom skrivelse den

25 augusti 1916 anmodade justitieombudsmannen i fö.jd härav stadsstyrelserna

i samtliga städer utan egen jurisdiktion att inkomma med yttrande, bland annat,

huruvida enligt resp. stadsstyrelses mening erfarenheten givit vid handen

att till ordförande i sådan styrelse lagenligt ej borde få utses annan än juridiskt

bildad person. Av de inkomna svaren gingo de flesta i den riktning, att ordföranden

i sådan styrelse, åtminstone i de större städerna, borde vara lagfaren;

vore icke ordföranden detta, borde, enligt några stadsstyrelsers mening, stadsstyrelsens

sekreterare vara rättsbildad. Andra stadsstyrelser höllo emellertid

före, att en i kommunal verksamhet erfaren person kunde fylla platsen lika

väl som en jurist och att därför eu lagföreskrift i den av justitieombudsmannen

antydda riktningen icke vore önskvärd. I justitieombudsmannens ifrågavarande

underdåniga skrivelse erinras vidade därom, att det i regel tillkomme statsstyrelse

att handhava alla de bestyr och åligganden, som ankomma på magistrat i stad

med egen jurisd ktion, samt att ordförandebefattningarna i stadsstyrelserna för

närvarande innehades av rättsbildade personer i de flesta ifrågavarande städerna,

nämligen i alla utom Nässjö, Huskvarna och Tidaholm. Härefter yttrar

justitieombudsmannen: »Då man besinnar, att fullgörandet av magistratsåligganden

i regel kräver åtminstone någon juridisk insikt och att dessa åligganden

ofta nog kunna vara av besvärlig och invecklad beskaffenhet, synes det mig

med fog kunna ifrågasättas, att det åtminstone för de större städernas vidkommande

borde stadgas, att till ordförande i stadsstyrelse blott må förordnas lagfaren

person.»

Det av justitieombudsmannen vitsordade behovet av viss juridisk insikt hos

den person, som står i spetsen för stadsstyrelsen, gör sig ännu mera gällande om

den i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare föreslagna organisationen

genomföres, enär borgmästaren enligt densamma tillika skall vara stadens ombudsman.

Medan justitieombudsmannen såsom kompetensvillkor ifrågasatt lagfarenhet,

d. v. s. enligt gängse terminologi avlagd juris kandidatexamen (enligt äldre

examensstadga juris utriusque kandidatexamen eller hovrättsexamen), torde

emellertid, med hänsyn därtill att tyngdpunkten av borgmästarens verksamhet

97

fällor på det administrativa området, vara i sin ordning, att även de, som avlagt

kansliexamen, förklaras kompetenta till sådan befattning.

I vad avser den grupp av städer, varom i detta reglemente är fråga, hava vi sålunda

i regel funnit erforderligt, att stadsstyrelseordföranden-borgmästaren

avlagt sådan examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken eller Kungl.

Maj:ts kansli. Från denna regel bör dock, enligt vår uppfattning, beredas möjlighet

till undantag. En person, som icke avlagt sådan examen, men ändock

genom självstudier förvärvat sig viss rättsbildning, kan under längre tids utövande

av allmän — statlig eller kommunal — befattning hava ådagalagt sådan

insikt och skicklighet, att han måste anses kompetent till befattning, varom

här är fråga, och det är givetvis önskvärt, att en stad beredes tillfälle att till

borgmästare förvärva en så kvalificerad sökande. Av vikt är emellertid, att

undantag icke medgives i andra fall, än då vederbörandes kompetens är otvivelaktig.

Dispensrätten bör för den skull läggas i Kungl. Maj :ts hand, varjämte

föreslås, att ansökan om dispens måste, för att kunna upptagas till prövning,

framställas av stadsfullmäktige.

§ 4.

För rådmans rätt till avsägelse av uppdraget hava i reglementet föreslagits

enahanda grunder, som jämlikt 30 § i FKS äro gällande för ledamot av stadsfullmäktige.

§ 5.

Det i denna § upptagna stadgandet, att stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter

icke må under den tid de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige, överensstämmer

med stadgandet i § 29 mom. 2 i FKS, att ledamotskap i magistrat

är oförenligt med stadsfullmäktiguppdrag.

§ 6.

Uppdraget att ledigförklara borgmästarebefattning har enligt denna § anförtrotts

åt Konungens befallningshavande. Då det är önskvärt, att vakanstiden

ej bliver längre än vad omständigheterna oundgängligen kräva, har det föreslagits,

att ansökningstiden förkortas från nu stadgade 56 dagar från vakansen

till 30 dagar från kungörandets datum. Den sålunda föresilagna ansökningstiden

torde vara fullt tillräcklig och i övrigt lämpligt avvägd med hänsyn till nuvarande

förhållanden. Skulle emellertid stadsfullmäktige, sedan borgmästaretjänsten

blivit ledig, önska utverka Kungl. Maj:ts dispens beträffande behörighet för någon

icke juridiskt examinerad kandidat, kan dock givetvis tiden bliva för kort. I

sådan händelse kan staden emellertid hos Kungl. Maj:t anhålla om anstånd med

åtgärder för befattningens tillsättande i avbidan på dispensfrågans prövning.

Då det mången gång kan vara gagneligt, att till ledning för valmännen från

sakkunnigt håll meddelas ett utlåtande om de sökandes lämplighet för de rent

kommunala förvaltnmgsgöromålen, hava vi föreslagit, att stadsfullmäktige skolla

, lämnas tillfälle att före valet avgiva yttrande i sådant avseende.

Rätt till

avsägelse

Oförenlighet

med stadsfullmäktigeuppdrag.

Ledigförklarande

av

borgmästaretjänst.

7—164261

98

Röstgruud

vid. borgni

ästareval.

Borgmästareval,

historik.

§ 7.

I § 31 regeringsformen stadgas efter den senaste, år 1909 vidtagna omredigeringen

följande:

»Till borgmästare i stad äge där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter

röstberättigade män att föreslå tre behöriga personer, då Konungen en av

dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna

i Stockholm.»

I detta stadgande finnes sålunda ingen bestämmelse om röstskala. För 47 städer

har röstgrunden emellertid bestämts genom lokala, av Kung!. Maj:t utfärdade

valordningar, vilka utvisa en brokig mångfald av olika röstgrunder. I

tre städer, Stockholm, Kalmar och Ängelholm, är rösträtten lika för adla röstberättigade.

Enligt valordningarna för Göteborg, Norrköping, Gävle och Eksjö

utövas rösträtten enligt samma grund, som gäller för val till stadsfullmäktige.

I två städer, Kristinehamn och Lådköping, tillämpas en sexgradig, på statsskatten

grundad röstskala. I samtliga övriga valordningar är röstskalan efter växlande

grunder byggd på bevillningen till staten. Olika anordnade tregradiga,

fyrgradiga, femgradiga, sexgradiga och tiogradiga skalor förekomma. Dessutom

finnes en sjugradig och en tjugugradig (Uppsala) skala. I sex fall (Karlshamn,

Sala och Wimmerby med sexgradiga, Jönköping med sjugradig samt Malmö och

Linköping med tiogradiga skalor) har varje röstberättigad tillerkänts en personlig

röst samt dessutom olika röstetal allt efter be vill ningens storlek enligt fastställda

grunder. I 39 städer saknas valordningar. Enligt gängse uppfattning

skall i dessa den kommunala röstskalan utgöra röstgrund vid uppgörande av

borgmästareförslag.

Till belysande av den viktiga frågan om röstgrunden vid uppgörande av borgmästareförslag

skall här nedan lämnas en historisk redogörelse för stadgandena

om borgmästares tillsättande, i huvudsakliga delar bsrggd på ett av justitiekanslern

den 26 april 1912 avgivet underdånigt utlåtande i ärende angående fastställande

av valordning för Norrtälje stad, därvid, med hänsyn till förefintligt

sammanhang med äldre bestämmelser om val av ledamöter av borgarståndet och

riksdagens andra kammare, även redogöres för vissa dylika bestämmelser.

I äldre tider utsåg rådet självt inom sig stadens borgmästare. Förhållandetändrades

under 1600-talet, då konungamakten skaffade sig bestämmanderätt över

borgmästaretjänsternas tillsättande. Detta väckte emellertid kraftig opposition

från städernas sida, och i nådiga resolutionen på städernas besvär den 8 juli

1720 förklarade sig Kungl. Maj:t vilja, det städerna i gemen samt var och en

stad i synnerhet måge efter nådiga resolutionerna den 8 mars 1660, den 1 september

1664, den 10 september 1672, den 3 oktober 1675, den 2 mars 1678, den

3 december 1680 och den 5 december 1693 undfångne privilegier, Ku>igl. Maj:ts

nådigste försäkring och den nyss upprättade regeringsformen alldeles oförkränkte

till godo njuta rättigheten att få utvälja och föreslå borgmästare, rådmän

och andra stadsunderbetjänte.

Enligt föreskrifterna i nådiga resolutionen på städernas besvär den 16 okto- ,

ber 172b skulle av magistraten och borgerskapet tre personer utväljas och

föreslås till de lediga borgmästarebeställningarna i städerna samt rådmäns- och

stadssekreteraretjänsterna i Stockholm, där på dem Kungl. Maj :ts egen fullmakt

utlärdas.

Genom nådiga förordningen den 12 oktober 17-13 har Kungl. Maj:t till förekommande

av varjehanda missförstånd, på städernas underdåniga föreställning

förordna!, att, som den borde hava förmånen, vilken största kostnaden till stadens

upprätthållande måste vidkännas, sä borde oek vans och ens öretal, efter

taxeringslängden, vara grunden vid valen till dessa beställningar samt vars och

ens röst följaktligen räknas och gälla, efter som han mer eller mindre skattar

och till stadens bästa utgör, på lika sätt, som vid herredagsmansvalen, efter de

därom gjorda förordningar, förhålles.

Enligt nådiga förordningen den 23 augusti 1731 angående riksdagsfullmäktigevalen

i städerna skulle valen förrättas genom därtill utvalde ä.dste eller

elektorer, vilka i sin ordning utsågos av det i särskilda klasser indelade borgerskapet;

i fråga om dessa klasser stadgades, att magistraterna borde i de städer, där

det läte sig göra, hava vid handen en riktig taxeringslängd uppå hela städernas

borgerskap, indelt efter vars och ens handel och näring samt den i anseende

därtill honom påförda avgift uti så många klasser, som uti var stad elektorerna

vara borde, de handlande uti vissa klasser för sig och ämbetena för sig, alle

så inrättade, att så noga, som det uti var societet ske kunde, klasserna sins

emellan bleve alla lika, antingen i anseende till deras andel i kontribution till

staden, eller till öretalet, eller oek till vad annan proportion, som till jämkning

borgerskapet emellan kunde vara antagen. Där i några städer magistraten

med borgerskapet ville och kunde över riksdagsmansvalen förena sig utan elektorer

och denna metod, så efterlätes dem sådant, allenast intet ingrepp därunder

skedde i städernas fria val.

1809 års regeringsform innehöll i § 31 följande bestämmelse angående städernas

rätt att föreslå borgmästare: »Städernas borgerskap åtnjute framgent den

rättighet, de hittills innehaft att till borgmästaretjänster föreslå trenne behöriga

män, då Konungen en av dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmänsoch

magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.»

1 1810 års riksdagsordning stadgades i § 14, huru riksdagsmän för Stockholm

skulle väljas, och föreskrevs vidare, att de övriga rikets städer ägde att sända

fullmäktige av stadens borgare eller magistratspersoner; och skulle valen ske

inför magistraten »på sätt å varje ort hittills övligt varit» samt rösterna beräknas

»efter vad var och en av de väljande till staden skattar».

Nämnda § i riksdagsordningen undergick sedermera åtskilliga förändringar,

bland annat därutinnan, att föreskrift meddelades, huru ändring skulle kunna

äga rum i det å varje ort övliga valsätt. Vid 1856—1858 års riksdag gjordes

förändring i städernas representationsrätt och stadgades härvid i § 14, att inom

rikets städer ägde borgare, övriga idkare av yrken, som till borgerliga näringar

räknas, ägare av hus eller tomt samt ägare eller innehavare med ständig besittningsrätt

av jord under stadens domvärjo, alla dessa så framt de vore i staden

bosatta, ävensom magistratspersoner, att bland sig välja riksdagsfullmäktige.

100

Vid 1860 års riksdag erinrade konstitutionsutskottet om nyssnämnda ändring

i § 14 riksdagsordningen och anförde, bland annat: Genom denna grundlagsändring

stördes den befintliga överensstämmelsen emellan föreskrifterna i § 14

riksdagsordningen och § 31 regeringsformen. Därförutom deltogo samma personer

i riksdagsmannaval och i upprättande av förslag till borgmästare, då nu

från sistnämnda rättighet fortfarande vore uteslutna de klasser och personer,

som medelst berörda förändring i § 14 riksdagsordningen erhölle röst vid val

till riksdagsman i borgarståndet. Konstitutionsutskottet hade ansett, att den

störda överensstämmelsen emellan berörda tvenne lagstadganden borde återställas,

samt trott sådant lämpligast kunnat ske dymedelst att föreskriften uti

§ 31 regeringsformen ändrades i enlighet med den i § 14 riksdagsordningen.

På grund av vad konstitutionsutskottet sålunda föreslagit erhöll § 31 regeringsformen

genom 1862—1863 års riksdagsbeslut den lydelsen, att städernas

borgerskap och övriga till deltagande i riksdagsmannaval inom borgarståndet

berättigade invånare ägde att till borgmästaretjänster föreslå tvenne ibehörige

män.

Enligt 1866 års riksdagsordning tillkom valrätt eu var i kommunens allmänna

angelägenheter röstberättigad, inom kommunen bosatt man, vilken antingen

ägde eller med stadgad åborätt innehade fast egendom till taxeringsvärde

av minst 1,000 riksdaler eller för livstid eller minst fem år arrenderade

jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande 6,000 riksdaler, eller

ock till staten erlade bevillning för en till minst 800 riksdaler uppskattad årlig

inkomst. Genom nyssnämnda riksdagsordning ändrades även röstberäkningen

vid riksdagsmannavalen, i det att, vare sig valen skedde omedelbart eller genom

elektorer, varje röstande tillkom en röst.

Samtidigt med antagande av 1866 års riksdagsordning ändrades § 31 regeringsformen

därhän, att städernas till deltagande i riksdagsmannaval berättigade

invånare ägde att till borgmästaretjänster föreslå trenne behöriga män.

Den överensstämmelse, som, enligt vad ovan visats, ägt rum emellan rätten

att deltaga i val av riksdagsmän och upprättande av förslag till borgmästarebefattningar,

bröts år 1909 i samband med det slutliga antagandet av den utsträckta

rätten att deltaga i val av ledamöter av riksdagens andra kammare

och införandet av det proportionella valsättet. Rätten att deltaga i upprättande

av förslag till borgmästarebefattningar sammanhänger nu i stället med den

kommunala rösträtten, i det att enligt nuvarande, ovan anmärkta lydelse av § 31

regeringsformen förslag till borgmästaretjänst i stad upprättas av de där bosatta

och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män.

Såsom förut anförts, stadgades i nådiga förordningen av den 12 oktober

1743, att vars och ens öretal efter taxeringslängden skulle utgöra röstgrund vid

borgmästarevalen, varjämte hänvisning gavs till föreskrifterna om herredagsmansvalen.

Det torde kunna antagas, att nämnda röstgrund allmänt tillämpats

vid borgmästareval åtminstone så länge vid riksdagsmannavalen ännu rösterna

beräknades efter vad var och en skattade till staden, eller till antagandet av

1866 års riksdagsordning. I detta sammanhang kan omnämnas, att, då med

anledning av den vid 1862—1863 års riksdag antagna förändrade lydelsen av

101

§ 31 regeringsformen ny ordning lör val av borgmästare med mera i Stockholm

.skulle år 18(13 fastställas, det av särskilda kommitterade upprättade, av stadens

valberättigade invånare och magistraten antagna förslag till valordning i punkt

7 innehöll den bestämmelsen, att de valberättigade, utan avseende på högre eller

lägre skattebelopp, tillkomme lika rösträtt eller en röst var, men att efter anmärkning

härutinnan av överståthållareämbetet Kungl. Maj:t fastställde sådan

ändring av valordningen, att varje valberättigad skulle välja med det röstetal,

som honom, enligt valordningen för Stockholm vid riksdagsmannaval, tillkomme.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t hade justitiestatsministern yttrat,

bland annat, att han lika med överståthållareämbetet ansåge, att, då rättigheten

till deltagande i val av borgmästare, rådmän och magistratssekreterare i

Stockholm vore grundad på rättigheten till deltagande i val av riksdagsmän

inom borgarståndet, den för dessa senare val stadgade röstberäkning även borde

tillämpas vid valen av förenämnda ämbets- och tjänstemän.

Enär Kungl. Maj :t sålunda godkänt nyssberörda av justitiestatsministern uttalade

uppfattning, kunde det hava ifrågasatts, huruvida icke följden härav

borde hava varit den, att, då från år 1866 vid riksdagsmannavalen alla röstande

ägde lika röstetal, enahanda röstgrund från samma tid bort tillämpas även vid

borgmästarevalen. Faktiskt har emellertid ändring i detta hänseende icke allmänt

ägt rum; endast för Stockholm, Kalmar och Ängelholm har — som ovan

anmärkts — dylik röstgrund fastslagits, beträffande Stockholm genom den 8

november 1889 och den 11 februari 1910 fastställda valordningar, för Kalmar

genom valordning av den 8 mars 1872 och för Ängelholm genom valordning

den 10 mars 1876. Under tiden mellan 1866 och 1909 hava tillkommit de allra

flesta av de ovannämnda, nu gällande valordningarna, i vilka föreskrivits röstning

efter graderad skala.

Ett rättsfall från år 1893 kan i förevarande hänseende jämväl förtjäna åberopas.

Den 22 juni 1893 förrättades val till borgmästare i Borås. Någon fastställd

valordning fanns ej. Vid valtillfället yrkade en av de röstberättigade,

under åberopande av § 31 regeringsformen, att omröstningen skulle ske per

capita. Han ansåg nämligen 1743 års förordning i ämnet vara upphävd genom

regeringsformen. Magistraten utlät sig: Enär förordningen den 12 oktober

1743 stadgade, att vid ifrågavarande val vars och ens röst bör räknas att gälla

efter som han mer eller mindre skattar och till stadens bästa utgör samt § 31

regeringsformen härutinnan icke gjort någon ändring, ogillades ifrågavarande

yrkande; dock förklarades, att § 12 i FKS (om viss begränsning av rösträtten)

skulle tillämpas. Kungl. Maj :t fann genom beslut den 28 september 1893 de

i anledning härav anförda besvären ej förtjäna avseende.

I sitt ovannämnda utlåtande har justitiekanslern vidare, med anförande av

motiven till 1909 års grundlagsändring erinrat, att dessa motiv ej lämnade något

uttryckligt svar på frågan, vilken röstgrund nu borde tillämpas. Men, yttrar

justitiekanslern, då de förefintliga valordningarnas sinsemellan skiljaktiga bestämmelser

påpekats, utan att direkt föreskrift om blivande röstgrund meddelats,

lärer få antagas, att ändring i förut bestående förhållanden icke för tillfället avsetts

och att således även efter 1909 olika röstgrunder kunde komma att följas

Rättsfall

ang. borgmästareval.

102

i olika städer. Till stöd för denna uppfattning åberopar justitiekanslern ett

rättsfall från år 1910. Av referat n:o 77 i regeringsrättens årsbok för sistnämnda

år framginge nämligen, att vid borgmästareval i Motala den 10 februari

1910 använts en den 23 december 1880 fastställd valordning, innehållande föreskrift

om graderad skala med högst fem röster för enskild röstberättigad, att

över valet anförts besvär av två personer, vilka däri yrkat tillämpning av den

i alla kommunala angelägenheter gällande 40-gradiga skalan, samt att emellertid

regeringsrätten funnit besvären ej kunna bifallas.

För det ärende angående fastställelse av valordning för borgmästareval i

Norrtälje, i vilket justitiekanslerns ovannämnda utlåtande avgivits, torde jämväl

en redogörelse böra lämnas. Arid uppkommen ledighet å borgmästarebefattningen

i Norrtälje fattades den 30 augusti 1870 av stadens vid borgmästareval

röstberättigade invånare det beslut, att vid dylikt val röstetalet skulle bestämmas

efter den röstandes bevillning till staten efter II art. bevillningsförordningen

enligt en närmare angiven 5-gradig röstskala. Detta beslut rörande

röstgrunden vann nådig fastställelse den 18 oktober 1870. Sedan borgmästarebefattningen

åter blivit ledig, hade stadsfullmäktige vid sammanträde den 2

mars 1912 antagit valordning för borgmästareval i Norrtälje, innefattande, bland

annat, föreskrift, att för dem, som enligt § 31 regeringsformen ägde rösträtt vid

sådant val, röstvärdet skulle beräknas efter den för rösträtt i kommunens angelägenheter

numera stadgade grund. Å den sålunda antagna valordningen hade

stadsfullmäktige anhållit om stadfästelse. Efter inhämtande av justitiekanslerns

yttrande anförde Kungl. Maj:t i nådig skrivelse den 10 maj 1912, att

Kungl. Maj:t i fråga om röstgranden »ej funnit skäl föreligga att avvika från

den år 1870 fastställda femgradiga röstskalan i vidare mån än som erfordras

för dess lämpande efter numera gällande bestämmelse om villkoren för att rösträtt

vid val av borgmästare i stad skall tillkomma invånare i staden». Med iakttagande

härav fann Kungl. Maj:t gott att i huvudsaklig överensstämmelse med

det underställda förslaget i övrigt fastställa valordning, gällande för upprättande

av förs''ag till borgmästaretjänsten i staden.

Av detta Kungl. Maj:ts beslut synes framgå, att Kungl. Maj:t ej inskränkt

sig till att pröva om det underställda beslutet på lagenligt sätt fattats och i övrigt

vore överensstämmande med gällande lag —- i ty fall skulle stadsfullmäktiges

beslut om röstskalan av Kungl. Maj:t fastställts — utan ingått i prövning

av själva sakfrågan. I förbigående må här anmärkas, att den tidigare fastställda

röstskalan synes vara något, om än obetydligt mera demokratisk än den 40-gradiga

kommunala röstskalan, vilken stadsfullmäktige genom det åberopade beslutet

önskat få tillämpad.

Slutligen må bär omförmäla^ ett nytt rättsfall från år 1917, vilket torde

äga intresse vid bedömande av ifrågavarande spörsmål.

Vid sammanträde den 26 oktober 1916 hade stadsfullmäktige i Halmstad antagit

ny ordning för borgmästareval i staden. Enligt § 3 i nämnda ordning

skulle valet verkställas av stadens jämlikt § 31 regeringsformen röstberättigade

män, därvid röstvärdet skulle enligt en tiogradig röstskala beräknas för en var

röstägande i förhållande till den inkomst, för vilken han enligt § 57 i förordnin

-

loa

jjen om

att honom skulle tilläggas för dylik inkomst till och med 1,000 kronor eu röst,

för inkomst därutöver till och med 2,000 kronor två röster, o. s. v. upp till

9,000 kronors inkomst. För inkomst över 9,000 kronor sku.le tio röster tillfalla

den röstägande.

Uti en till Konungens befallningshavande i Hallands län ingiven skrivelse yrkade

en av de röstberättigade, att, da den antagna röstskalan lämnade röstande

med högre inkomst större röstvärde än den röstskala, som gällde i kommunens allmänna

angelägenheter, samt röstskalan sålunda strcde mot allmän lag och författning,

Konungens befallningshavande måtte, med upphävande av stadsfullmäktiges

ovanberörda beslut, i vad det avsåge den antagna röstskalan, visa ärendet

härutinnan åter till stadsfullmäktige.

Genom resolution den 22 december 1916 utlät sig Konungens befallningshavande:

Som § 31 regeringsformen beträffande städernas förslagsrätt till borgmästaretjänsts

besättande innehölle bestämmelse allenast om vilka personer

ägde utöva denna förslagsrätt, men däremot icke huru rösterna vid förslagets

upprättande skulle avgivas och beräknas, samt sådana grunder icke heller i

övrigt blivit i lag bestämda, alltså och då stadsfullmäktige vid sådant förhållande

varit lagligen oförhindrade att besluta de grunder, som innehölles i den

överklagade ordningen för borgmästareval i Halmstad, lämnade. Konungens

befallningshavande besvären utan bifall.

Häröver anförde klaganden besvär hos Ivungl. Maj:t i regeringsrätten samt yrkade

överklagade resolutionens upphävande, förutom på de av honom hos Konungens

befallningshavande anförda skälen, jämväl på den grund att stadsfullmäktige,

då samtliga i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade

icke ägde rösträtt vid borgmästareval, icke varit befogade att i de röstandes

ställe träffa bestämmelser angående ordning för dylikt val.

Genom utslag den 22 mars 1917 fann regeringsrätten ej skäl att göra ändring

i Konungens befallningshavandes resolution.

Ett regeringsråd var skiljaktig och anförde: »Enär stadsfullmäktiges beslut

allenast innefattar ett förslag, som för att vinna bindande kraft skall efter det

de vid valet röstberättigade blivit hörda, underställas Ivungl. Maj:ts prövning,

finner jag ej skäl göra ändring i det slut. vartill Konungens befallningshavande

i målet kommit.»

Kungl. Maj:t har sedermera genom nådig skrivelse den 8 juni 1917 »i huvudsaklig

överensstämmelse med det underställda förslaget» fastställt ordning för

borgmästareval i Halmstad. Någon ändring i den föreslagna röstskalan gjordes

icke.

Frågan om röstgrund vid borgmästareval har även varit föremål för riksdagens

prövning. En motionär i andra kammaren (n:r 167) hemställde

vid 1913 års riksdag, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag, innefattande

enhetliga och på principen av personlig och lika rösträtt vilande bestämmelser

vid val till besättande av borgmästaretjänsterna i städerna. Konstitutionsutskottet

hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.

Riksdagsmotion

ang.

borgmästare

val.

Första kammaren avslog utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll

densamma. Inom första kammaren uttalades farhågor för att, om varje röstande

finge eu röst, borgmästaren mer än nu skulle bliva beroende av partierna. Dessutom

framhölls, att manborde invänta resultatet av den blivande processreformen.

Sammanfatt- Sammanfattas ovanstående redogörelse, torde därav framgå:

lande bestäöi- att § 31 regeringsformen beträffande städernas förslagsrätt vid borgmästareraelser

ang. tjänsts besättande innehåller bestämmelser endast om vilka personer — i staden

vid borg- bosätta, kommunalt röstberättigade män — äga utöva denna förslagsrätt, men

mästareval. däremot icke, huru rösterna vid förslagets upprättande skola avgivas och beräknas;

att

sådana grunder icke heller i övrigt blivit i lag bestämda;

att för ett stort antal städer finnas särskilda, av lvungl. Maj:t fastställda valordningar,

innehållande olika röstgrunder, och att, därest ej särskild valordning

blivit av Kungl. Maj:t fastställd, gällande kommunala röstskala ansetts böra

tillämpas;

att stadsfullmäktige numera anses äga befogenhet att å de röstandes vägnar

fatta beslut om de grunder, enligt vilka rösterna skola avgivas och beräknas, vilket

beslut emellertid skall underställas lvungl. Maj:t;

samt att det torde tillkomma Kungl. Maj :t vid prövning av sådant underställt

beslut att avgöra, vilken röstgrund skall tillämpas.

Förslag om Vid avfattande av förslaget till valordning vid borgmästareval, hava vi utgått

Wdb^ från ,den ståndpunkten, att någon ändring av § 31 regeringsformen icke bör i

mästareval. detta sammanhang ifrågasättas. Enär dylik ändring även borde medföra rubbning

av grunden för upprättande av förslag vid borgmästaretjänsts tillsättande

i städer med egen jurisdiktion, innebure hemställan i sådan riktning ett överskridande

av det åt oss lämnade uppdraget. Dylikt förslag voro för övrigt

ägnat att förhala lösningen av det spörsmål, som vi fått oss förelagt. Ehuru

vi ansett starka skäl föreligga för att kvinna må tillerkännas rösträtt vid borgmastareval,

liar någon framställning i detta syfte sålunda icke kunnat göras.

Vidare har ifrågasatts, huruvida icke borgmästareval borde verkställas icke genom

direkta val av de röstägande inom samhället utan av den myndighet, som

utövar stadens beslutanderätt, d. v. s. stadsfullmäktige. Till stöd för sådant

indirekt valsätt vore att andraga, att stadsfullmäktige såsom valkorporation

måhända kunde förväntas ägna frågan en omsorgsfullare, från personliga och

partisynpunkter mera frigjord prövning samt särskilt taga hänsyn till kandidaternas

lämplighet för de kommunala uppgifter, som ålåge borgmästaren, varigenom

man vunne vissa garantier för en tillfredsställande valutgång och för

ett gott samarbete mellan borgmästaren och stadsfullmäktige. Gentemot denna

uppfattning har invänts, att man icke har någon anledning misstro den folkvilja,

som ger sig uttryck i eu direkt omröstning, eller underskatta dess förmåga att

träffa ett gott personval. Därjämte är att märka, att genom ett direkt val borgmästareinstitutionen

såsom sådan iägges på en bredare basis och att det mandat,

borgmästaren sålunda mottager, ger honom en självständigare ställning gent

emot den trängre krets av medborgare, som inom stadsfullmäktige utöva stadens

beslutanderätt. Oavsett emellertid de skilda uppfattningar, som kunna göras

Kull laude i frågan, huruvida direkta eller indirekta borgmästareval äro mest

ändamålsenliga, har — med hänsyn till vad ovan anförts om nödvändigheten

att hålla sig inom ramen för § 31 regeringsformen — jämväl detta spörsmål lätt

förfalla. För övrigt hänvisas till § 6, andra stycket av detta reglemente.

I fråga om röstgrunden vid borgmästareval föreslås enhetliga bestämmelser,

som bygga på grundsatsen om lika rösträtt. Utan att närmare ingå på fn

motivering för det rättvisa och riktiga i denna princip, som numera torde hava

vunnit starkt rotfäste i folkmedvetandet, må här endast hänvisas till att den

lika rösträtten allt sedan det nya representationsskickets genomförande använts

vid val till riksdagens andra kammare, samt att densamma från och med år

1911 tillämpas vid prästval.

Fullmaktsröstning vid borgmästareval anses olaglig jämlikt kung!, förordningen

den 19 januari 1758 och förbjudas i flere av de nu gällande valordningarna.

På grund härav och då denna form för röstning vid val synes föga tilltalande,

hava vi föreslagit, att varje röstberättigad skall vid valet personligen utöva

sin rösträtt.

För övriga delar av § 7, innefattande bestämmelser oun utlysande av borg-utlysande av

mästareval, om valdistrikt och röstlängd, torde närmare motivering ej vara er- b0I^läs^f’

forderlig, utan hänvisas härutinnan till reglementsförslagets avfattning. distrikt och

röstlängd.

§§ 8 och 9.

Såsom förut erinrats, äga vid borgmästaretjänsts besättande enligt åberopade valsedel och

§ i regeringsformen de röstägande att föreslå tre behöriga personer, varefter

Kungl. Maj :t utnämner en av dem. Proportionella

Enligt bestämmelser i nu gällande valordningar samt praxis i övrigt skall valvarje

valsedel innehålla tre namn.

Därest valmännen begagnade sin rösträtt så som säkerligen avsetts, eller att

varje valman röstade på de tre personer, han ansåge mest lämpliga för befattningen,

bleve valresultatet ett verkligt förslag, och Kungl. Maj:t hade då möjlighet

att bland de tre å förslaget uppsatte utnämna den skickligaste. I praktiken

har emellertid röstningen ofta utövats så, att valmannen på sin sedel

upptagit den person, han önskade utnämnd, och därjämte två denne i meriter

avgjort underlägsna personer. Understundom hava jämte den kandidat, som man

önskade utnämnd, å valsedeln upptagits personer, vilka i följd av den tjänsteställning

som de innehava icke kunna tänkas vilja ifrågakomma vid befattningens

tillsättande. Sålunda har omröstningen, i stället för att innefatta upprättande

av förslag å tre var för sig lämpliga personer, i själva verket ofta inneburit

ett ofrånkomligt val av befattningshavaren. Det s. k. förslaget har nämligen

varit så beskaffat, att Kungl. Maj:t de facto icke haft någon valrätt utan

varit hänvisad att utnämna en viss av de å förslaget uppförde. I åtskilliga

fall har, om samma lista begagnats av alla eller de flesta röstande inom ett

parti, detta kunnat genomdriva sin kandidat, utan att en betydande minoritet

ägt möjlighet att å förslaget få någon uppförd.

Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden hava vi ansett rättvist och riktigt,

106

Valsedlarnas

förvarande,

nytt val, tillkännagivande

av valresultatet

och besvär

över

valet.

Särskilda

föreskrifter

rörande borgmästarevaJ.

Valförslagets

vidare behandling

och

borgmästares

utnämning.

att minoritetens rätt att jämväl göra sig gällande vid förslagets upprättande

lagligen skyddas. Vidare bör tillses, att åt statsmakten bevaras det tillbörliga

inflytande vid befattningens tillsättande, som avses med åberopade stadgandet i

§ 31 regeringsformen. Detta inflytande är desto mera önskvärt och nödvändigt,

som borgmästaren i egenskap av administrativ ämbetsman utgör statsmaktens

representant inom stadsförvaltningen; samtidigt som han såsom kommunens

främste tjänsteman skall verka för dess bästa, är han förbindelselänken mellan

staden och staten och skall såsom sådan jämväl iakttaga, att statsintresset tillgodoses.

Dessa syftemål uppnås genom införande av proportionellt valsätt på sätt vi

föreslagit.

Angående valsedlarnas beskaffenhet och sättet för sammanräkningen hänvisas

till reglementet. Att märka är, att valsedel ej får förses med partibeteckning,

att valmännen icke äro bundna att välja inom de sökandes krets utan

kunna rösta å vilken som helst »till erhållande av tjänsten behörig person»,

samt att till valhemlighetens tryggande föreslagits i huvudsak enahanda anordningar

— med valkuvert etc. — som tillämpas vid stadsfullmäktigeval.

Beträffande tolkningen av den i § 9 förekommande bestämmelsen, att röstvärdet

beräknas olika efter ordningen av de å valsedeln upptagna namnen, torde

böra erinras, att härvid jämlikt § 8 endast avses namn på sådana personer, som

äro behöriga. Upptager valsedeln namn å någon obehörig, eller framgår i avseende

å något namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed åsyftas, medför detta alltså,

att ökat röstvärde tillkommer efterföljande namn. Det kan visserligen mot

en sådan anordning invändas, att man icke bör i röstsedeln inlägga annan innebörd

än vad valmannen själv avsett och alltså icke, om han velat ställa en person i

exempelvis andra förslagsrummet, låta hans röst gälla det första. Med anmärkande

att nu förevarande spörsmål jämförelsevis sällan torde bliva aktuellt och

därför är av övervägande teoretiskt intresse, må allenast framhållas, att den föreslagna

bestämmelsen föranletts av rent praktiska synpunkter, då nämligen ett

motsatt förfarande skulle öka svårigheterna vid röstsammanräkningen.

§§ 10—14.

Någon motivering av dessa paragrafer torde ej påkallas.

§ 15.

Sedan valet vunnit laga kraft eller, i händelse det överklagas, besvären blivit

avgjorda, åligger det stadsstyrelsen att insända förslaget jämte tillhörande handlingar

till Konungens befallningshavande. Denna myndighet förfar därmed på

107

satt i landshövdingeinstruktionen § 35 inom. 3 är stadgat, d. v. s. avgiver »underdånigt

yttrande angående de föreslagnes större eller mindre lämplighet för

ämbetet».

Bestämmelsen att borgmästare ej utnämnes genom fullmakt utan medelst konstitutorial

korresponderar med stadgandena i § 18, till vars motivering hänvisas.

§ 16.

Mandattiden för rådmän jämte suppleanter för dem föreslås till fyra år, d. v. s.

samma tid, som nu gäller för stadsstyrelseledamöters och stadsfullmäktiges uppdrag.

Enahanda skäl, som utgjort grund för det proportionella valsättets införande

vid val av beredningsutskott och drätselkammare, hava föranlett oss att i

förslaget upptaga bestämmelse om att val av rådman jämte suppleanter skall ske

proportionellt, därest detta äskas av minst så många valmän, som med tillämpning

av vanliga regler äga möjlighet att tillsätta en av de två platserna, eller en

tredjedel av de väljandes antal (jämför §§ 36 och 56 i FKS). Angående sättet

för det proportionella valets förrättande hänvisas till kungl. stadgan den 13 juni

1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige.

Sker valet proportionellt, utrönes enligt nyssnämnda kungl. stadga, i vilken

ordning suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring. För den händelse att valet

ej sker proportionellt, har i paragrafen stadgats, att ordningen mellan suppleanterna

skall särskilt bestämmas.

För att, såvitt möjligt, undvika fyllnadsval, har föreslagits, att, därest rådman

avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, borgmästaren skall

till ordinarie rådman inkalla vederbörande suppleant.

Protokoll över val av rådman ävensom över inkallande av suppleant i avgången

rådmans ställe skall insändas till Ivonungens befallningshavande, som

äger att utfärda fullmakt för den nye rådmannen att tjänstgöra i sådan egenskap

under den bestämda mandattiden (se landshövdingeinstruktionen § 35

mom. 3). Då hinder ej ansetts föreligga att utfärda fullmakt för å viss tid

anställda tjänsteläkare, lärer fullmaktsformen även i förevarande fall kunna användas,

och någon ändring av åberopade bestämmelsen i landshövdingeinstruktionen

erfordras sålunda ej.

§ 17.

Enligt vår uppfattning är det av synnerlig vikt, att borgmästarens avlöning

tillmätes så, att för befattningen må kunna erhållas väl kvalificerad person,

som kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra de därmed förenade åligganden

och sålunda verksamt gagna samhället. Att på förhand fastställa vissa normer,

enligt vilka avlöningen, allt efter städernas storlek och andra förhållanden, bör

utgå, torde ej lämpligen kunna ske. Under 6,000 kr. torde emellertid grundlönen

icke i något fall böra sättas. Därjämte böra ett eller flera ålderstillägg utgå. För

att tillgodose ovan angivna syftemål hava vi ansett erforderligt, att avlöningen

i varje särskilt fall. efter förslag av stadsfullmäktige, fastställes av Kungl.

Maj :t.

Val av

rådman

Avlöning.

108

Avsked från

borgmästarebefattning.

Uppdelningen i lön och tjänstgöringspenningar, med två tredjedelar å den

torra och en tredjedel å de senare, överensstämmer med gällande avlöningsregler

lör ett stort antal statstjänstemän och kommunala befattningshavare.

I justitieombudsmannens ovan omförmälda, den 2 januari 1917 dagtecknade

framställning till Konungen har jämväl upptagits till behandling frågan om avonmg

till stadsstyrelseordförande. Efter inhämtande av utlåtanden från stadsstyrelserna

i städer utan egen jurisdiktion — vilka yttranden enhälligt gingo i

den riktning, att det lagligen borde åligga städerna att avlöna stadsstyrelsens ordförande

med skäligt belopp och att antingen Konungens befallningshavande eller

Kungl. Maj :t borde fastställa avlöningens storlek — utlåter sig justitieombudsmannen:

»För egen del anser jag ock riktigt, att stadsstyrelses ordförande

bor aga ratt till skålig avlöning och att bestämmandet av dennas belopp icke

bor tillkomma en tillfällig majoritet inom stadsfullmäktige, där i våra dagar även

en dylik sak kan göras till partifråga och bedömas från sakligt sett ovidkommande

synpunkter. På den grund anser jag riktigast, att föreskrift meddelas därom, att

ordförande tillkommande avlöning skall efter förslag av stadsfullmäktige och efter

Konungens befallningshavandes hörande fastställas av Kungl. Maj:t. Såvitt man

ej, såsom på, sina håll hittills ansetts, vill betrakta dessa uppdrag närmast såsom

iner eller mindre oavlönade förtroendeuppdrag — en uppfattning, som i längden

kanske icke går att tillämpa — torde avlöningen till styrelsens ordförande böra

utgå med högre belopp än nu är fallet. Flera stadsstyrelser framhålla, såsom

det synes mig med fullt fog, att det nuvarande arvodet är oskäligt litet.» _En

ligt

av justitieombudsmannen infordrade uppgifter uppgår avlöningen till ordförandena

i stadsstyrelserna för närvarande endast till belopp, som i allmänhet

växla mellan 1,000 och 2,000 kronor. Se vidare den såsom bilaga B vid detta

betänkande fogade tablå.

I avseende å rådmansbefattmngama, vilka närmast hava karaktären av förtroendeuppdrag,

kan någon ersättning i form av avlöning ej ifrågakomma. Därest

gottgorelse anses höra utgå till rådmännen, kunna de emellertid tillerkännas

arvode, som torde utgå med något jämförelsevis ringa belopp. Frågor om dvlika

arvoden avgöras av stadsfullmäktige.

§ 18.

I denna § stadgas, att Kungl. Maj:t äger pröva ansökan om avsked från borgmästarebefattning,

samt angivas de omständigheter, vilka föranleda skyldighet

för borgmästare att avgå från sin befattning.

Innan vi övergå till att närmare motivera den under mom. d) omförmälda

grunden för avgångsskyldighet, torde en redogörelse, hämtad från konstitutionsutskottets

utlåtande N:o 11 vid 1908 års riksdag i anledning av herr R. Kjelléns

motion om ändring av §§ 35 och 36 regeringsformen, böra lämnas för statsämbetsmännens

offenligt-rättsliga ställning.

I § 36 regeringsformen bestämmes, att ingen ämbets- eller tjänsteman kan

från sin innehavande syssla avsättas av Konungen utan genom en efter föregående

rannsakning i laga ordning och av laga domstol fälld dom. Ett undantag

|0!)

tran denna grundsats om ämbetsmännens oavsättlighel linnes stadgat i § do regeringsformen,

som medgiver Konungen rätt, att, när han prövar rikets tjänst

det fordra, entlediga innehavare av vissa i paragrafen angivna förtroendesysslor.

Principen om ämbets- och tjänstemännens oavsättlighet har emellertid rubbats

därigenom, att vid sidan av grundlagen uppstått en tredje klass av statstjänare,

vilka varken åtnjuta den i § hd regeringsformen stadgade oavsättlighet, eller kunna

såsom förtroendeämbetsmännen när som helst skiljas från sina befattningar.

Till denna numera synnerligen talrika kategori höra sådana statstjänare, som ej

erhålla fullmakt å ämbetet utan endast konstitutorial. Dessa statstjänares ställning

anses vara den, att de kunna på grund av tjänstefel entledigas icke blott

i vanlig ordning, efter föregående rannsakning och dom, utan även genom administrativ

myndighets beslut.

Vidare bär den allmänna grundsatsen om ämbets- och tjänstemäns oavsättlighet

i visst avseende modifierats genom de under senare tider fastställda bestämmelser

angående ämbetsmännens pensionering.

Då vi för vår del intagit ställning till frågan om och enligt vilka grunder

borgmästare må kunna entledigas från befattningen, hava vi letts av den övertygelsen,

att det är av synnerlig vikt för i synnerhet den kommunala förvaltningen,

att borgmästaretjänsterna äro besatta med verkligt skickliga och driftiga ämbetsmän.

Samhällsintresset kräver då ovillkorligen, att en mindre lämplig befattningshavare,

som, även om han icke gjort sig skyldig till tjänstefel, är till

hinders i stället för till gagn för samhällets utveckling, skall kunna avlägsnas

från ämbetet. Med hänsyn till borgmästarens ställning som kommunal förvaltningstjänstemän

hava vi föreslagit, att entledigande från befattningen på

grund av bristande lämplighet endast skall kunna ske efter framställning från

stadsfullmäktige. I syfte att bereda garanti mot missbruk av denna rätt föreslås

vidare, att beslutet skall, för att kunna leda till åtgärd, fattas med ett

flertal av minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Sedan

tillkommer det Kungl. Maj:t att pröva, huruvida skäl föreligga att avlägsna befattningshavaren.

Någon ändring av § 41 punkt 3 i kommunalförordningen

för stad torde ej i anledning härav vara erforderlig; även ett med enkel majoritet

fattat beslut om framställning till Kungl. Maj:t måste anses såsom i laga ordning

fattat, men framställningen kan ej föranleda någon åtgärd från Kungl.

Maj:ts sida, därest ej den kvalificerade majoriteten ernåtts.

Emot en anordning sådan som den föreslagna torde måhända invändas, att ett

inom stadsfullmäktige väckt förslag om dylik åtgärd, även om detsamma icke

bifalles, vore ägnat att i viss mån nedsätta förtroendet för befattninvshavaren.

Häremot må erinras, att förtroendet till befattningshavaren ytterst vilar på det

sätt, varpå han fullgör sina ämbetsåligganden, att intet är att erinra mot att

inom stadsfullmäktige gives luft åt ett berättigat missnöje med honom, och

att ett oberättigat klander för visso kommer att inom stadsfullmäktige tillbakavisas,

varigenom missnöjets udd brytes.

Med all sannolikhet lärer entledigande från borgmästareämbetet i nu angiven

ordning ytterst sällan behöva förekomma.

Samtidigt som ifrågavarande bestämmelse utgör ett nödvändigt korrektiv mot

no

Pension åt

borgmästare.

olämpliga befattningshavare och sålunda ett samhällets skyddsmedel mot förvaltningens

försumpning, innebär emellertid själva befintligheten av stadgandet

en nyttig sporre för befattningshavaren.

Det konstitutorial, som enligt § 15 lämnas till borgmästaren, har såsom framgår

av ovanstående redogörelse, ej fullständigt samma innebörd, som de inom

statsförvaltningen eljest förekommande konstitutorialen. De senare förutsätta

för entledigande ett av befattningshavaren begånget tjänstefel, under det att

bristande lämplighet för befattningen, även om direkt tjänstefel ej föreligger, kan

föranleda den konstituerade borgmästarens avlägsnande. Olikheten betingas av

borgmästarens ställning som kommunal förvaltningstjänstemän och såsom sådan

innehavare av en kommunal förtroendesyssla, i viss mån jämförlig med de statliga

förtroendesysslor, vilka omförmälas i § 35 regeringsformen.

De under momenten a), b) och c) angivna grunderna för avgångsskyldighet

hava upptagits i överensstämmelse med stadgandena i lagen den 11 oktober 1907

angående civila tjänstinnehavares rätt till pension och torde icke behöva närmare

motiveras.

§ 19.

Med skyldigheten för borgmästare att i de i § 18 angivna fall avgå från befattningen

sammanhänger stadens plikt att bereda den avgående pension.

Pension föreslås skola utgå enligt följande grunder:

a) Vid avgång från befattningen i följd av stadgandet i § 18 a), d. v. s. dä

befattningshavaren uppnått 67 levnadsår, utgår pension med lönens fulla belopp

(lika med två tredjedelar av avlöningen; se § 17). Nyssnämnda grund för

pensionsbeloppets bestämmande vid hel pension är densamma, som gäller enligt

lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension; dock att pensionsrätt erhålles

oavsett antalet tjänstår. Då till borgmästartjänst, varom här är fråga, icke

annat än undantagsvis torde komma att befordras person, som förut innehar befattning

i stadens tjänst, lärer nämligen någon föreskrift om visst antal tjänstår

såsom villkor för rätt till hel pension icke böra ifrågakomma.

b) Enahanda bestämmelser gälla vid avgång från befattningen på grund av

stadgandet i § 18 b) (olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden medföra

oförmåga till tjänstgöring).

^ c) I de fall, som omförmäles i § 18 c) (där borgmästaren utan att hava uppnått

67 levnadsår, under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet

eller ljte vant ur stånd att tjänstgöra och finnes vara för framtiden till

tjänstgöring oförmögen), beräknas pensionen så, att man med lönens belopp

multiplicerar antalet tjänstår och dividerar detta tal med 30. Alltså

lönens belopp X antal tjänstår

30

Anledningen till att såsom divisor valts talet 30 är, att detta tal beräknats utgöra

det normala antalet tjänstar vid uppnådda 67 levnadsår. Innehar borgmästaren

liera tjänstår än 30, får dock pensionen icke överstiga lönens belopp.

Vidare har i överensstämmelse med motsvarande stadgande i § 7 i nyss

-

in

nämnda lag, föreskrivits, att pension ej i något fall må understiga 75 procent

av lönen.

d) I avseende å pensionsbeloppet vid avgång av anledning, som i § 18 d) sägs,

(olämplighet för befattningen), uträknas detsamma på enahanda sätt, som under

punkt c) ovan angivits, d. v. s. med lönens belopp multipliceras antalet tjänstar,

och det sålunda erhållna talet divideras med 30. I motsats till punkt e), där ett

minimibelopp för pensionen föreskrivits, har bär ansetts skäligt stadga en maximibegränsning,

nämligen 50 procent av lönen.

§§ 20—23.

I avseende å dessa paragrafer torde närmare motivering icke erfordras.

Borgmästares

semester och

annan ledighet

samt

vikarie för

borgmästa re.

§ 24.

Från det i denna § stadgade förbudet mot bisysslor, vars nödvändighet icke F°£“sdsl“ot

torde behöva närmare utvecklas, hava vi undantagit notarii publicibefattnmg. Vi

hava nämligen ansett, att borgmästaren i regel kan antagas vara särskilt lämplig

att bestrida dylik befattning, samt att densamma icke torde kunna inverka hinderligt

på borgmästartjänsfens utövning. I kungl. stadgan den 6 oktober 1882

angående notarii publicibefattningen § 3 heter det: »Är ej i stad notarii publicibefattningen

på sätt i särskilda fall blivit av Ivungl. Maj:t i nåder föreskrivet,

med tjänst i rådstuvurätt eller magistrat förenad, äger handels- och sjöfartsnämnden

såväl vid, notarii publici avgång som eljest pröva, om behov av antagande

utav notarias publicus förefinnes», varjämte i samma stadga föreskrives,

att handels- och sjöfartsnämnden, därest nämnden beslutit, att notarius pub.icus

skall antagas, äger att tillsätta denna befattning.

Då stadsstyrelsen i huvudsak upptagit magistratens funktioner, synes berörda

stadgande icke böra utgöra hinder för Kungl. Maj :t att i sammanhang med förordnande,

att detta reglemente skall äga tillämpning beträffande viss stad, jämväl föreskriva,

att med borgmästartjänsten skall vara förenad notarii publicibefattning,

under förutsättning att befattningshavaren innehar den för notarius publicus

stadgade kompetens.

§ 25.

Stadgandet i denna § torde ej erfordra motivering. Jav

§ 26.

Den i första punkten av denna paragraf angivna regeln, att frågor, om vilka Stadastyreitjänstebiträden

stadsstyrelsen skall hava till sitt förfogande, om deras avlöning biträden,

samt om anslag till stadsstyrelsens övriga utgifter skola avgöras av stadsfullmäktige,

framgår av bestämmelserna i FKS.

112

Uti § 48 samma förordning stadgas, att magistraten tillsätter de vid stadens

förvaltning anställda tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar

eller reglementen annorlunda stadga. I följd av sistberörda förbehåll torde magistratens

ifrågavarande rättighet numera vara väsentligt inskränkt och vanligen

omfatta, förutom egen kanslipersonal och polispersonalen, allenast de för

kronouppbörds- (jämte mantalsskrivnings- och taxerings-) samt utsökningsväsendet

anställda tjänstemän och betjänte.

Då stadsstyrelsen ej har någon befattning med kronouppbörds- och utsökningsväsendet,

lärer befogenhet för stadsstyrelse att tillsätta tjänstebefattningar

icke ifrågakomma i andra avseenden än beträffande styrelsens egna tjänstebiträden

ävensom polispersonalen.

_1 samband med ovan omförmälda stadgande, att beslutanderätten i frågor om

vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt förfogande tillkommer

stadsfullmäktige, hava vi för fullständighetens skull funnit lämpligt att i reglementet

anmärka, att stadsstyrelsen antager samt entledigar sina tjänstebiträden.

§ 27.

underkasta si* "^Ör möj^ggöra’ att framtida omorganisation av stadsstyrelse må kunna

förändrad S s^e’ u^au aU från befattningens innehavare däremot resas hinder, som kunna

tjänstgöring, försvara genomförandet, har i denna § stadgats skyldighet för borgmästare samt

stadsstyrelsens tjänstebiträden att underkasta sig den förändrade tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden, som vid sådan organisation kan varda

i behörig ordning stadgad.

§ 28.

stadsstyre!- ^ar anse^s lämpligt, att stadsstyrelsens ordinarie sammanträden äga rum

sens samman- gang i manaden a därför bestämt rum samt att tiden för dessa sammanträden

träden. offentligen kungöres i början av varje år, så att allmänheten kan med säkerhet

veta, när sammanträdena äga rum. Sammanträdena äro, med undantag för

stadsstyrelsens enskilda överläggning, självfallet tillgängliga för allmänheten.

Till extra sammanträden utfärdar borgmästaren kallelse till styrelsens övriga

ledamöter, sa ofta dylikt sammanträde erfordras. Särskild kungörelse om extra

sammanträde har icke ansetts nödigt att föreskriva, men det torde kunna förutsättas,

att borgmästaren, när helst allmänheten kan hava intresse av att äga

kännedom om dylikt sammanträde, låter utfärda kungörelse därom.

§ 29.

Beslutförhet. Som antalet ledamöter i stadsstyrelsen begränsats till tre, hava vi föreslagit,

mistning. att styre]sen måste vara fulltaligt samlad, d. v. s. att de ordinarie ledamöterna

eller, vid förfall för en eller två av dem, respektive suppleanter skola vara

närvarande, för att giltigt beslut i ett ärende skall kunna fattas.

Reglerna för omröstning hava upptagits i överensstämmelse med de grunder,

som i dylikt avseende stadgats för hyresnämnd enligt lagen den 25 maj 1917,

dock med de modifikationer, som föranledas därav att antalet ledamöter i hyresnämnd

utgör fem.

§ 30.

Borgmästaren skall mottaga till stadsstyrelsen inkommande handlingar. Varje

ärende antecknas med nödig fullständighet i ett diarium, för vars ordentliga förande

borgmästare är ansvarig. Alla i ett ärende vidtagna åtgärder skola där i

korthet angivas. Särskild vikt har tillagts detta diarium, vilket, för protokollföringens

och brevväxlingens förenklande, funnits lämpligen kunna i en del ärenden

av mindre invecklad natur ersätta såväl protokollsanteckning som brevkoncept

eller brevkopia. Med bestämmelsen, att protokoll och diarium må, i den

man så finnes lämpligen kunna ske, föras gemensamt, avses nämligen, att

stadsstyrelsens beslut i ett ärende kan, i stället för att intagas i stadsstyrelsens

protokoll, införas i diariets anmärkningskolumn genom en anteckning exempelvis

sålunda: »Den / 19. . bifölls framställningen under villkor att etc.»,

eller »Den / 19.. avslogs framställningen, enär etc.», eller »Den / 19.. be

slöts avgiva det yttrande, att styrelsen icke hade något att mot — erinra etc.»

o. s. v. Givetvis bör i det fall, att diarieanteckning sålunda ersätter en protokollsparagraf,

justering av diariet i denna del verkställas. Även om vid ett

sammanträde endast förekommit sådana ärenden, som redovisas genom diariet,

skall emellertid självfallet i protokollet göras anteckning om närvarande ledamöter.

Vidare har medgivits, att införande av brevkoncept eller brevkopia

i särskild brevbok icke erfordras i sådana fall, där skrivelsens innehåll med

nödig fullständighet framgår av diariet. I diariets anmärkningskolumn antecknas

da exempelvis: »Exp. till........d. 19. .; framställningen

bifallen» etc.

I avseende å bestämmelserna i övrigt rörande protokoll och expeditioner torde

någon motivering ej erfordras.

§§ 31—32.

Närmare motivering för de i dessa §§ förekommande stadgandena torde icke

erfordras.

§§ 33—35.

X § 33 omförmäles, att de till stadsstyrelsens handläggning hörande ärendena

avgöras antingen av stadsstyrelsen samfält eller av borgmästaren ensam, denne

dock obetaget att, där han sa finner nödigt, till samfälld prövning jämväl hänskjuta

ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt. Det torde ej råda

delade meningar därom att en sådan uppdelning bör äga rum. Skulle varje

ärende, hur obetydligt och oviktigt det än är, föredragas i stadsstyrelsen in pleno,

lades därigenom en tung hand över förvaltningen; det allmännas intresse av att

ärendena handläggas med nödig snabbhet bleve ej tillgodosett, och rådmännens

tid bleve i onödan tagen i anspråk. Å andra sidan bör det vara angeläget

tillse, att alla ärenden av större vikt eller principiell innebörd hänskjutas till

8—164261

Diarium och

protokoU,

expeditioner,

lösen.

Ärendenas

beredning.

Borgmästarens

mottagningstid.

Arbetsfördelning

inom

stadsstyrelsen.

114

Stadsstyrelsens

befattning

med

kommunalförvaltningen.

stad sstyrelsens samfällda prövning. Huru uppdelningen bör verkställas, bär

angivits i de följande två paragraferna. I § 34 omförmälas de ärenden, som

tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt. Att därvid lämna en fullständig

förteckning över dessa ärenden torde vara ogörligt. Vi hava sålunda inskränkt

oss till att uppräkna oftast förekommande ärenden, som äro av sådan

natur, att handläggning in piano bör äga rum, samt därtill fogat den nyss antydda

generella regeln, att, förutom dessa ärenden, till samma kategori höra

»ärenden av större vikt eller principiell innebörd».

I § 35 stadgas, att stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av borgmästaren ensam

i alla andra frågor än de i § 34 angivna pleniärendena. Därjämte anmärkas

här generellt tre grupper av ärenden, i avseende å vilka särskilt frambålles, att

de tillhöra borgmästarens beslutanderätt. Dessa äro a) ärenden, som angå den

löpande förvaltningen, b) ärenden, som avse tillämpning av allmänna föreskrifter

å särskilda fall, och c) andra ärenden av natur att påkalla ett omedelbart

avgörande.

Beträffande en viss grupp ofta förekommande ärenden, nämligen, de, som

stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående försäljning av rusdrycker,

tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka har att handlägga, hava vi,

med hänsyn till den vikt eller principiella innebörd dessa ärenden vanligen äga,

funnit lämpligt att i § 34 angiva, att de tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt,

med det undantag dock, att borgmästaren ensam må besluta, »då

fråga är om tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband

med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets städer.»

I den mån i reglementet bestämd föreskrift icke lämnats beträffande visst

ärende, hava vederbörande sålunda att följa de ovan rörande ärendenas uppdelning

angivna allmänna föreskrifterna, vilka vi sökt göra så klara och uttömmande,

som kunnat ske. Att likväl någon gång tvekan kan uppkomma rörande

tolkningen av dessa föreskrifter, lärer svårligen kunna undvikas.

§§ 3G—38.

I denna del av reglementet avhandlas stadsstyrelsens kommunala funktioner,

i den mån desamma ej redan omförmälts i § 34.

§ 36 innefattar en vidare utveckling av det kortfattade, men viktiga stadgandet

i § 49 FKS:

»Alla av stadskommunen tillsatta särskilda styrelser stå i och för sin förvaltning

under magistratens inseende.»

Genom att närmare precisera vad nämnda inseende omfattar och genom att

koncentrera ansvaret för uppgiftens fullgörande till borgmästaren har åsyftats

att ingjuta nytt liv i denna lagbestämmelse, som omständigheternas makt flerstädes

gjort till en, om ej död, så dock till livskraften försvagad bokstav. Ingalunda

inskränkes därmed den kommunala självstyrelsen, men för kommunalförvaltningen

beredes ett verksamt stöd genom den erfarenhet och insikt, som

borgmästaren kommer att företräda.

Under erinran om det nära sammanhanget mellan å ena sidan bestämmelserna

115

i reglementets § 36 och å <len andra de helt nya uppgifter, som enligt de nästföljande

tvä paragraferna lagts i borgmästarens hand, vilja vi till eu början

närmare belysa innehållet i den förstnämnda paragrafen. § 38 i F K S stadgar, att

borgmästaren eller, i händelse av hinder för honom, den, vilken magistraten

ibland sina ledamöter utser, äger att vara tillstädes vid stadsfullmäktiges sammanträden

och i överläggningarna, men ej i besluten deltaga. Huruvida borgmästaren

är behörig att under överläggningen i ett ärende däri framställa yrkande,

vilket ordföranden är skyldig att upptaga vid propositions avfattande, har

varit föremål för delade meningar, och någon enhetlig, stadgad praxis i denna

fråga lärer ej förefinnas. De, som ansett, att borgmästaren ej äger dylik befogenhet,

hava åberopat sig därå, att det enligt § Öl i FKS tillkommer magistraten

(sålunda icke borgmästaren ensam) att hos stadsfullmäktige »''framställa förslag

i alla ämnen, som stadens gemensamma angelägenheter röra», samt att ett under

överläggningen i ett ärende framställt yrkande måste anses innefatta dylikt förslag.

Häremot har, enligt vår uppfattning med fog, invänts, att rätten att deltaga

i en överläggning eo ipso innefattar rätt att framställa yrkande i ett föreliggande

ärende. I ett yttrande, där skäl anföras för en viss åtgärd, som talaren för sin

del finner böra vidtagas, är yrkandet om åtgärdens vidtagande yttrandets slutsats.

Ett yttrande kan även inskränka sig till ett naket yrkande. Sedan ordföranden

förklarat överläggningen avslutad, övergå stadsfullmäktige till att fatta

beslut; och först då upphör borgmästarens .deltaganderätt. § 51 i FKS, som tillförsäkrar

magistraten initiativrätt, kan ej rimligtvis innebära inskränkning i den

enligt § 38 magistratens representant tillkommande rätt att yttra sig i alla frågor,

som blivit till stadsfullmäktiges prövning hänskjuta. Alltså har, enligt vår

uppfattning, borgmästaren rätt att vid behandlingen inom stadsfullmäktige av

ett föreliggande ärende framställa yrkande, vilket, under förutsättning att detsamma

innefattas inom ärendets ram, bör av ordföranden enligt vanliga regler upptagas

vid propositions avfattande.

I föreliggande spörsmål finnes endast ett rättsfall — av gammalt datum, nämligen

från år 1877 (Wennberg n:r 539) — vilket emellertid icke kan amses tillfyllestgörande

besvara frågan och som enligt vår åsikt knappast lärer kunna tillmätas

större vikt. Av detta rättsfall synes framgå, att den omständigheten, att ett av

stadsfullmäktige fattat beslut utgjorde bifall till ett av allenast borgmästaren,

sålunda utan understöd av någon ledamot av stadsfullmäktige, under överläggningen

i ett ärende framställt yrkande, icke i och för sig rubbade beslutets laglighet.

I motiveringen till Kung], Maj:ts utslag har emellertid ålberopats, att

stadsfullmäktige icke gjort någon invändning mot att yrkandet upptoges, och

nämnda förhållande kan hava varit avgörande för frågans utgång. Denna tolkning

skulle då möjligen innebära, att borgmästaren visserligen hade rätt att

framställa yrkande, men att stadsfullmäktiges majoritet ägde behörighet besluta,

att yrkandet icke finge upptagas vid propositions avfattande.

Förevarande § 36 i reglementsförslaget ålägger borgmästaren att närvara vid

stadsfullmäktiges sammanträden och tillerkänner honom uttryckligen rätt att

under överläggningarna framställa yrkanden samt att få sin särskilda mening

till protokollet antecknad.

116

Borgmästarens

befattning

med

drätselkammarens

kansligörornå.

1.

Förvaltningsmyndigheternas

skyldigheter

gentemot

stadsstyrelsen.

Borgmästaren är också enligt samma § skyldig, där så ske kan, att närvara

vid de för särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, varvid lian

jämväl äger rätt att deltaga i öveiläggningarna, att därvid framställa yrkanden

samt att få sin särskilda mening till protokollet antecknad.

Vidare är borgmästaren skyldig att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller

de särskilda förvaltningsstyrelsernas prövning beroende ärenden vederbörligen

beredas och föredragas; att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas

brevväxling, över diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt

över vården av stadens arkiv och handlingar; att vid utövningen av sin befattning

fästa vederbörandes uppmärksamhet på vad lag och författning bjuda; samt

att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång och utan tidsutdräkt

vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar och råd, som han härvid

kan finna nödiga. Tvivelsutan bliver den verksamhet, som sålunda ålägges borgmästaren,

till synnerligt gagn för den kommunala förvaltningen, som därigenom,

förutom ovan omförmälda tillskott i erfarenhet och insikt, erhåller en enande,

alla de olika förvaltningsgrenarna överblickande kraft.

Enligt § 37 är borgmästaren tillika stadens ombudsman. I avseende å omfattningen

av ombudsmannagöromålen hänvisas till paragrafens avfattning.

Genom borgmästarens självskrivna lodamotskap i drätselkammaren hava vi

velat ålägga honom delaktighetsansvar för besluten inom detta, det viktigaste

verkställande organet inom stadens förvaltning. Enligt § 38 har borgmästaren

därjämte ålagts att i drätselkammaren själv föredraga de ärenden, som icke tillhöra

annan ledamots eller tjänstemans befattning, samt att tillse, att drätselkammarens

beslut behörigen verkställas.

Vidare har stadgats, att borgmästaren är skyldig emottaga uppdrag att vara

ordförande i drätselkammaren. Drätselkammrens fria valrätt vid ordförandeplatsens

besättande inskränkes sålunda ej, men, därest drätselkammaren skulle

finna borgmästaren lämplig för ordförandeuppdraget, kan denne icke undandraga

sig detsamma.

§ 39.

I vissa fall kan det finnas lämpligt, att sekreterarebefattningen i drätselkammaren

anförtros åt borgmästaren. Sannolikt torde detta, vad de något större

städerna angår, inträffa mera sällan, enär borgmästarens tid så upptages av de

honom åliggande förvaltningsgöromålen, att han knappast lärer kunna medhinna

jämväl arbetet såsom sekreterare i drätselkammaren.

§ 40.

För de i denna § givna bestämmelserna torde närmare motivering icke vara

erforderlig.

§ 41.

Uti den i § 34 omförmälda förteckningen över de ärenden, som tillhöra staxls

-

Stadens polis.

117

styrelsens samfällda beslutanderätt, har jämväl upptagits organisationen av polisväsendet,

däri inbegripet instruktion och arbetsordning. Tillika stadgas i

nämnda §, att stadsstyrelsen samfällt beslutar rörande tillsättning av tjänster,

ådömande av annan bestraffning än varning samt avsked. Dessa regler kompletteras

i § 41 med bestämmelsen, att stadsstyrelsen utövar det allmänna inseendet

över stadens polis.

Chefskaptet över polispersonalen har anförtrotts åt borgmästaren. I sådan

egenskap äger han utöva alla de en polischef tillkommande funktioner, i den mån

desamma icke jämlikt § 34 tillkomma stadsstyrelsen.

§ 42.

I likhet med föreskrift i gällande reglementen för stadsstyrelser har i denna

§ stadgats, att besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i

den ordning, som i avseende å överklagande av magistrats beslut är stadgat.

Besvär.

118

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare.

Olikheterna mellan detta reglemente och det förut behandlade betingas av att

organisationsformen här avpassats efter de jämförelsevis mindre krävande förvaltningsuppgifter,

som föreligga i städer med lägre invånareantal. Till skillnad

från borgmästaresysslan, vilken är en fullt avlönad tjänstebefattning, har dess

motsvarighet, befattningen såsom stadsstyrelsens ordförande, mera karaktär av

ett kommunalt förtroendeuppdrag. Stadsstyrelsens ordförande fullgör emellertid

huvudsakligen enahanda administrativa och kommunala funktioner som

borgmästare. Undantag bilda ombudsmannagöromålen. Dessa kunna givetvis ej

åläggas stadsstyrelseordföranden, vilken icke behöver vara juridiskt bildad. Ej

heller har i detta reglemente upptagits något stadgande, motsvarande det i § 39

i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare förekommande, att borgmästare

under vissa omständigheter må emottaga uppdrag såsom drätselkammarens sekreterare.

Självfallet föreligger dock intet hinder, att i särskilda fall ifrågavarande

ombudsmanna- och isekreteraresysslor anförtros åt stadsstyrelsens ordförande.

§ 1.

Mandattiden för stadsstyrelsens ledamöter och suppleanter föreslås till fyra

år (jämför § 16 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare).

VaJlet av samtliga tre ledamöterna företages på en gång av stadsfullmäktige.

Vid samma tillfälle verkställes val av suppleanter. Suppleanternas antal har

bestämts till två.

Valen ske proportionellt, därest detta äskas av minst en fjärdedel av de

väljandes antal.

Det har ansetts önskvärt att åt staden inrymma medinflytande vid tillsättandet

av den viktiga ordförandeposten. Med frångående av nu gällande bestämmelser,

enligt vilka Konungens befallningshavande är helt obunden i sitt val

av stadsstyrelses ordförande, upptager förslaget därför den bestämmelsen, att,

sedan stadsfullmäktige valt de tre ledamöterna, Konungens befallningshavande

äger att bland dessa utse ordförande.

119

§ 2.

Lika lydande med § 2 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 3 och 4.

Se §§ 4 och 5 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 5.

Jfr § 17 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 6.

Se § 21 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 7.

Se § 23 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 8.

Lika med § 25 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 9.

Se § 26 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 10—18.

Se motsvarande §§ 28—36 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 19.

Se § 38 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 20.

Se § 40 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 21—22.

Se motsvarande §§ 41 och 42 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

120

Förslag

till

Magistratsreglemente.

Magistratsreglementet innebär, såsom ovan omförmälts, en för medelstora städer

lämpad utbyggnad av den organisationsform, som angivits i reglementet

för stadsstyrelse med borgmästare.

Den större arbetsbörda, som påvilar magistraten i dessa städer, föranledes

ej blott av det högre invånareantalet. Utöver de uppgifter, som tillkomma

stadsstyrelse, har nämligen magistrat att taga befattning med överexekutorsärenden

samt kronouppbörds-, mantalsskrivnings- och taxeringsväsendet.

Väsentligen bildas nämnda utbyggnad därigenom, att magistraten förstärkes

med en lagfaren rådman, som enligt viss arbetsfördelning fullgör en del av

magistratens åligganden.

§ 1.

Jfr § 1 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 2 och 3.

Se §§ 2 och 3 i nyssnämnda reglemente.

Enär i § 29 mom. 2 FKS uttryckligen stadgas, att, bland andra, magistratspersoner

icke ma vara stadsfullmäktige, har i förevarande reglemente någon föreskrift,

motsvarande innehållet i § 5 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare

icke upptagits.

§ 4.

Se § 6 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

På grund av omfattningen och arten av de magistrat åliggande arbetsuppgifterna

i vilket sistnämnda hänseende särskilt erinras om överexekutorsgöromalen,

vilkas handhavande ovillkorligen kräver juridisk bildning — måste den

121

kompetensfordran uppställas för såväl borgmästare som lagfaren rådman, att do

skola hava avlagt sådan examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken

eller Kungl. Maj:ts kansli.

§§ 5—13.

Se motsvarande §§ 7—15 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 14.

Se § 16 i sistnämnda reglemente.

§§ 15—17.

Se §§ 17—-19 i samma reglemente.

§§ 18—25.

Se §§ 20—27 i samma reglemente.

§ 26.

Se § 28 i samma reglemente.

Med hänsyn till att magistratens arbetsbörda är betydligt större än stadsstyrelsens,

har föreslagits en utökning av antalet ordinarie sammanträden från

ett till två i månaden.

§ 27.

Se § 29 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 28.

I denna § upptagas de bestämmelser, som innefattas i § 30 mom. 2 i reglementet

för stadsstyrelse med borgmästare, med uteslutande dock av stadgandet,

att det åligger borgmästaren att föra magistratens protokoll. Såsom framgår

av § 30, har detta göromål överflyttats å lagfarne rådmannen.

§§ 29 och 30.

Här redogöres för fördelningen mellan borgmästaren och lagfarne rådman nen

av de administrativa och överexekutorsgöromålen.

Såsom ordförande i magistraten åligger det borgmästaren att vaka över ärendenas

snabba och ordentliga handläggning, att bereda och föredraga de ärenden,

som ankomma på magistratens samfällda prövning och ej tillhöra annan ledamots

eller tjänstemans handläggning, samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

Borgmästaren är vidare polischef (jämför § 41 i reglementet för stadsstyrelse

med borgmästare) och överexekutor.

122

Lagfara® rådmannen är magistratssekreterare. Hans åligganden såsom sådan

hava närmare specificerats i § 30 mom. 1; jämför § 30 i reglementet för

stadsstyrelse med borgmästare.

Vidare utövar lagfarne rådmannen den närmaste tillsynen över kronouppbörds-,

mantalsskrivnings- och taxeringsväsendet, förrättar ekonomiska besiktningar

och efter fördelning mellan samtliga rådmännen — andra syner och

dylika förrättningar samt är notarius publicus.

Slutligen stadgas, att han är, efter borgmästarens anvisning, skyldig att i

allmänhet biträda vid de administrativa bestyr, som ankomma å magistraten.

Genom denna arbetsfördelning har å lagfarne rådmannen lagts en väsentlig

del av den administrativa arbetsbördan, men ledningen förbehållits åt borgmästaren.

§ 31.

Reglementets bestämmelser synas icke böra lägga hinder i vägen för annan

arbetsfördelning, varom överenskommelse kan träffas mellan vederbörande magistratsledamöter

och som magistraten kan finna ändamålsenlig och lämplig,

allt dock under förutsättning, att överenskommelsen icke strider mot lag eller

författning.

§ 32.

Se § 32 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 33.

Se § 30 mom. 4 i sistnämnda reglemente.

§ 34.

Särskild motivering torde ej erfordras.

§§ 35—37.

Se §§ 33—35 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 38—41.

Se §§ 36—38 samt 40 i samma reglemente. Borgmästaren har här erhållit

enahanda kommunala funktioner som borgmästaren i fögderistad, dock att bestämmelsen

därom att borgmästaren jämväl ma övertaga sekreterarebefattningen

i drätselkammaren (§ 39 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare) uteslutits,

enär i magistratsstad borgmästarens tid antagligen blir så upptagen av

hans tjänsteåligganden, att han icke torde kunna åtaga sig nämnda sekreterarebefattning.

För densamma lärer nog lagfarne rådmannen ofta lämpa sig synnerligen

väl.

BILAGOR.

V. P. M.

rörande iitsökningsviisendet i städer under landsrätt, avgiven

den 16 november 1916.

Nedanstående promemoria överlämnades till dåvarande chefen för civildepartementet

i syfte att de synpunkter, som enligt de sakkunnigas mening böra vara bestämmande

ifråga om landsrättsstädernas ställning i utsökningshänseende, vid det då

pågående arbetet å fögderiförvaltningens omorganisation måtte vinna beaktande. Med promorian

följde en skrivelse, vari de sakkunniga redogjorde för huvudgrunderna för

sitt förslag till organisation av landsrättsstädernas förvaltning.

I fråga om utsökningsväsendet äro städer under landsrätt för närvarande

i allo likställda med den rena landsbygden. Utsökningslagen

stadgar uttryckligen i sin första paragraf, att till landet i denna lag

jämväl hänföres »stod, lydande under landsrätt», och denna grundsats

gäller givetvis även vid tillämpningen av andra på utsökningslagen

grundade författningar, i främsta rummet den för skatteindrivningen

viktiga förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter

om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter

m. m.

I motiveringen till det förslag till ny utsökningslag, varpå nu gällande

lag är grundad, yttrade nya lagberedningen härom bland annat

— sedan förslaget om överflyttande av överexekutorsgöromålen i städerna

från Kungl. Maj :ts befallningshavande till magistraterna behandlats

— att likställandet av de tre dåvarande landsrättsstäderna (Haparanda,

Skellefteå och Borgholm) i utsökningsmål med landet vore en

naturlig följd av att i dessa städer någon magistrat ej funnes. Ej ens

utmätningsmannagöromålen hade dittills i dessa städer utbrutits från

vederbörande kronofogdes kompetensområde. Undantag härifrån utgjorde

emellertid Borgholm, i vars den 30 juli 1875 fastställda stadssty

-

Fögderi

stäaemas

allmänna

ställning

i

utsölcninas

hänseende.

126

resereglemente stadgats, att stadsstyrelsen tillkomme att i magistrats

ställe handhava exekutionsverket, varmed givetvis åsyftades underexekutorsbestyren,

som vid denna tid voro de enda, med vilka magistrat

ägde att taga befattning. Denna undantagsställning bär med ikraftträdandet

av 1877 års utsökningslag upphört. Kung], Maj:ts befallningshavande

är i samtliga häradsstäder överexekutor och kronofogde utmätningsman.

förnskatte- Särskilda anordningar hava emellertid i dessa städer liksom å vissa

"väsindirt andra tättbefolkade orter å landsbygden blivit av nöden för att åstadlandsbyg-

komma en tillfredsställande handläggning av utsökningsärendena oeli

särskilt för att göra skatteindrivningen något så när snabb och effektiv.

Innan vi gå att redogöra för vad i detta hänseende på olika håll åtgjorts,

torde emellertid en kort översikt över de gällande grunderna för skatteindrivningsväsendet

böra lämnas.

Kronoutskylder, ävensom andra utskylder, avgifter och sammanskott

av medel, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden,

d. v. s. av kronofogden, skola, där de ej vid uppbördsstämman erlagts,

restföras i särskild restlängd och deras indrivning omedelbart av uppbördsman!^

ombesörjas. Har skattskyldig avflyttat utan att hava

erlagt sina utskylder, skall uppbördsmannen omedelbart hos utmätningsmannen

i den ort, dit den skattskyldige avflyttat, begära handräckning

för utskyldernas utbekommande. Skattskyldig, som underlåter att erlägga

sina utskylder i föreskriven tid och ordning, skall »till den, som

verkställer indrivningen», utgiva ersättning med tre öre för varje full

krona av debetsedelns slutsumma, dock ej med mindre än 30 öre (Uppbördsreglemente

den 19 maj 1931 §§ 9, 14—17).

De viktigaste av de utskylder och avgifter, som i samband med

kronoutskylderna uppbäras och sålunda äro underkastade samma regler

för indrivning, äro landstingsskatt (kungl. förordningen om

landsting § 49), vägskatt, där ej de väghållningsskyldige överlämnat

dess debitering, uppbörd och redovisning åt kommunalnämnd (lag den

23 okt. 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på landet, § 63), bidrag

till tingshusbyggnad ävensom till andra häradets eller

tingslagets gemensamma behov (kungl. kungörelse den 30 april 1881 angående

redovisning för uppbörd av häradsmedel), vissa pensionsavgifter

(tilläggsavgifter, i visst fall också grundavgifter, se lag den

30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, §§ 13 ff., kungl. kungörelse

den 14 maj 1915 om indrivning av i nyssnämnda lag omförmälda pensionsavgifter,

§ 3), avgifter till vissa på ömsesidighet

127

grundade f ö r s ä k r i n g s a n s t a 11 e r (kungl. kungörelse den 22

okt. 1886 angående uppbörd av avgifter i ill vissa på ömsesidighet grundade

försäkringsanstalter, §§ 1, 2, (i o. a.), bidrag till skjutse

n t r e p r e n a d e r n a (kungl. stadga den 22 juni 1911 om skjutsväsendet,

§ 55), s k o g s v å r d s a v g i f t e r (kungl. förordning den 11 okt.

1912 om skogsvårdsavgift, § 3), arrendemedel, annuiteter å odlingslån

och egnahemslån, riddarhusavgifter m. m.

över resterande och ej avskrivna kom munal utskyld er skall

kommunalnämnden upprätta rostlängd, vilken överlämnas till kronofogden

i orten. Denne åligger att i vederbörlig ordning indriva och till

nämnden redovisa de resterande utskvlderna, med rätt att såsom uppbördsprovision

hos den restskyldige jämväl uttaga tre procent av det

resterande beloppet (förordningen om kommunalstyrelse på landet,

§70). I stad skall drätselkammaren till magistraten (stadsstyrelsen)

ingiva restlängd, och den senare myndigheten låter sedan »i laga ordning»,

d. v. s. i fögderistad genom kronofogden, uttaga de ogul dna utskylderna.

Härvid må ock tre procent i indrivningsprovision uttagas

(förordningen om kommunalstyrelse i stad, § 70). Att denna provision

skall tillfalla indrivningsförrättaren, är däremot med avsikt icke

i kommunalförordningen för stad stadgat, då denne tjänsteman här ju i

regeln är kommunalt avlönad. Indrivningsavgiften i stad synes därför

närmast vara att betrakta som ett slags böter, tillfallande stadens kassa.

—- Då magistraten enligt utsökningslagen och 1878 års förordning om

utmätning för utskylder icke längre har någon befattning med utmätning,

utan det i stället är stadsfogden, till vilken restlängd skall avlämnas,

och som det åligger att förrätta utmätning, torde i många städer

de nyss citerade stadgandena i kommunalförordningens § 70 icke längre

efter ordalydelsen följas. Restlängden överlämnas i stället av drätselkammaren

direkt till stadsfogden. Detta tillvägagångssätt har ock i ett

särskilt fall vunnit Kungl. Maj:ts godkännande (Walldén n:r 938).

Debitering och uppbörd av avgifter till kyrka och skola

sker genom de borgerligt kommunala myndigheternas försorg, såvida

ej kyrkostämman beslutat annan ordning; likaså indrivas dessa utskylder

enligt samma regler som vanliga kommunalutskylder (förordningen

om kyrkostämma samt om kyrkoråd och skolråd, § 38, kungl.

förordning den 12 juli 1878 om utmätning för utskylder m. m.). I samma

ordning som vanliga avgifter till kyrka och skola uppbäras de f ö rsamlingsavgifter

till prästerskapet, som, efter gällande

lönekonventioners utlöpande, utgå efter den nya lagen om reglering av

128

prästerskapets avlöning (lag den 9 dec. 1910, § 20). Enligt tidigare bestämmelser

utgående pastoralier äger däremot kyrkostämman utse särskilda

uppbördsman (kungl. förordning den 11 juli 1862 angående allmänt

ordnande av prästerskapets inkomster, § 11 mom. 1 och 2, sådan

denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelse den 19 mars 1888 och

kungl. förordning den 28 maj 1897). Om handräckning för utfående

av kommunalutskylder samt församlingsavgifter till prästerskapet i annan

stad eller fögderi än där debitering skett gälla i huvudsak samma

bestämmelser som de ovan anförda för kronoutskylder och avgifter, som

i samband med dem uttagas (kungl. förordning den 12 juli 1878, § 6).

Enligt samma regler som kommunalutskylderna uppbäras och indrivas

municipalutskylder, vägskatt, där de väghållningsskyldige

så beslutat, pensionsförsäkringens grundavgifter

(med undantag för visst fall, se lagen om allmän pensionsförsäkrino>

§ 13) samt skogs accis (lag den 11 okt. 1912 om skogsaccis och

virkestaxering, §§ 41, 42).

Om utmätning för skatteindrivning gälla följande bestämmelser

(se kungl. förordning den 12 juli 1878 angående förändrade

föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna

avgifter m. m.).

Utmätning för skatteindrivning åligger å landet kronofogde, i stad

stadsfogde eller, där sådan ej finnes, magistrat. Indrivningens verkställande

må av kronofogde uppdragas åt länsman eller annan man,

som av Kungl. Maj:ts befallningshavande antagits; dock må uppdraget

jämlikt 3 § utsökningslagen ej omfatta försäljning av fast egendom eller

av fartyg med större dräktighet än 20 registerton, ej heller fördelning

av köpeskilling för fast egendom eller för lös egendom, där enligt utsökningslagen

sammanträde för fördelningen erfordras. Kronofogde eller

länsman kan uppdraga åt fjärdingsman att förrätta utmätning av lös

egendom. Protokollet vid utmätningen skall av fjärdingsmannen genast

översändas till den, som anlitat honom för förrättningen, och som det

åligger att vidare med ärendet förfara. För indrivningen och för redovisningen

av dess resultat är kronofogden alltid ansvarig, även om länsmans

och fjärdingsmans biträde anlitats.

Under enahanda ansvarighet som för kronofogde äger stadsfogde

eller magistrat att uppdraga åt exekutionsbetjänte, vilka antagas av magistraten,

att förrätta utmätning av lös egendom.

Indrivningsprovisionen uppgår, såsom av ovan anförda

bestämmelser framgår, i allmänhet till tre procent av det restförda be

-

129

loppet (undantag särskilt de på samma sätt som kronoutskylder indrivna

försäkringsavgifterna, av vilka provisionen utgår med 10 %, lägst

10 öre och högst 5 kronor för varje förrättning). Om dess fördelning

gälla i viss mån oklara och varandra motsägande bestämmelser,

vilka vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet

(se särskilt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande

n:r G vid 1909 års riksdag; jfr ock motioner vid 1884, 1892, 1903 och

1913 års riksdagar samt år 1884 och 1S92 beslutade riksdagsskrivelser)

och jämväl föranlett särskild framställning från justitiekansler sämbetet

till Kungl. Maj :t (daterad den 13 januari 1912).

I uppbördsreglementet (§ 17) stadgas, såsom ovan anförts, att den

restskyldige skall utgiva indrivningsprovision med tre procent »till den,

som verkställer indrivningen». Denna bestämmelse, vilken har avseende

endast å kronoutskylder samt avgifter och medel, som i samband

med dessa uppbäras, föranleddes ursprungligen av en av 1884 års riksdag

på motion av herr P. Pehrsson i Törneryd beslutad skrivelse till

Kungl. Maj :t med anhållan om då stadgade stämmoböters utbytande mot

viss indrivningsavgift. Stämmoböterna ansågos nämligen utgå efter

en skala, som med oskälig hårdhet drabbade de för smärre belopp restskyldige,

och förorsakade därjämte uppbördstjänstemännen ett oproportionerligt

mödosamt och tidsödande arbete. I de flesta fall indrevos

vidare restantierna av de kommunalt avlönade fjärdingsmännen och

med hänsyn till att »de utskylder, varom det här vore fråga, skulle

gäldas till staten, kunde det icke vara en obillig fordran, att den som

verkställde berörda indrivning därför erhölle ersättning i främsta rummet

för de med indrivningen förenade kostnaderna samt därjämte även

någon gottgörelse för besväret». Detta vore emellertid ingalunda fallet,

då fjärdingsmannen endast eidiölle Vs av stämmoböterna (hälften av

kronofogdens andel eller V»; övriga 2/3 gingo till »socknens fattiga»).

Det vore obilligt, att indrivningsförrättaren skulle nödgas avstå från

någon del av den ringa inkomst, som stämmoböterna kunde bereda.

Vad riksdagen sålunda anfört föranledde Kungl. Maj :t att utfärda

en kungörelse av den 20 maj 1887 om stämmoböters utbytande mot viss

indrivningsavgift (avfattad i överensstämmelse med av statskontoret och

kammarrätten i gemensamt utlåtande den 29 dec. 1886 avgivet förslag).

Skattskyldig, vilken underlät att i föreskriven tid och ordning inbetala

sina kronoutskylder, skulle enligt denna författning »till den person,

som verkställer indrivningen», utgiva indrivningsavgift efter tre öre för

varje full krona av debetsedelns slutsumma, dock ej med mindre än 10

9—164281

130

öre. överensstämmande föreskrift upptogs därefter, såsom redan anmärkts,

i 1895 och 1911 års uppbördsreglementen.

Denna nya grundsats för bestämmande av ersättning åt indrivningsförrättaren

beledsagades emellertid icke av någon förändring av

gällande stadga angående fjärdingsmän (den 1 juni 1850, 6 § 4:o enligt

kungl. kungörelse den 19 maj 1876). Enligt denna skulle fjärdingsman

biträda kronans uppbördsman vid indrivning av krono- eller kommunalutskylder,

med rättighet att åtnjuta hälften av uppbördsmannens andel

i stadgade stämmoböter eller av den honom medgivna uppbördsprovision.

Ej heller gjordes någon ändring i gällande lönebestämmelser

för kronofogdarna, vilka däri uttryckligen tillförsäkrats rätt att uppbära

uppbördsprovisioner och liknande avgifter (kungl. brev den 31 maj

1878). — I den författning, som i anslutning till utsökningslagen reglerar

de allmänna grunderna för skatteindrivningen (kungl. förordning

den 12 maj 1878), funnos däremot vid denna tid icke några som helst

bestämmelser om indrivningsprovisionens fördelning. Huruvida någon

provision skulle utgå vid indrivning av församlingsavgifter för prästerskapet,

samt huru denna provision och i kommunalförordningarna stadgad

provision för indrivning av restförda kommunalutskylder skulle

fördelas mellan indrivningstjänstemännen, var sålunda fortfarande obestämt.

Resultatet av att den i 1887 års kungörelse fastslagna grundsatsen,

antagligen av förbiseende, ej samtidigt genomfördes jämväl i övriga

närstående författningar blev, att fjärdingsmannens provisionsandel väl

ökades, men blott från Ve till hälften. Huru länsmannens andel skulle

bestämmas, därest han förrättade indrivningen, ansågs oklart, men sannolikt

finge han, då fråga var om kronoutskylder, tillgodoräkna sig hela

provisionen. I själva verket betraktades i praxis kronofogden eljest

fortfarande såsom den, vilken verkställde indrivningen, även om fjärdingsman

var utmätningsförrättare, och ett visst, om än svagt stöd för

denna ståndpunkt kan ju anses ligga däri, att kronofogden alltid svarar

för redovisningen.

Nästa gång riksdagen och Kungl. Maj:t hade anledning att befatta

sig med dess frågor var år 1892, då riksdagen anhöll dels om åvägabringande

av sådana bestämmelser, att uppbördsprovision måtte vid indrivning

av församlingsavgifter till prästerskapet utgå efter samma grunder

som vid indrivning av kommunalutskylder, dels oek att eventuellt

nödiga föreskrifter om fördelning mellan särskilda tjänstemän av provisionen

vid indrivning av sådana utskylder och av pastoralier måtte

meddelas. Riksdagsskrivelsen föranledde i dess förra del det förut anförda

tillägget till 1862 års lag om prästerskapets inkomster (kungl.

förordning den 28 maj 1897), enligt vilket om uppbördsprovision för

pastoralier gäller detsamma som för kommunalutskylder. Om provisionens

fördelning meddelades i form av tillägg till 1878 års förordning om

utmätning för utskylder vissa fortfarande gällande föreskrifter (kung],

kungörelse den 16 juli 1897).

Enligt denna förordning i dess nuvarande lydelse äger länsman,

åt vilken kronofogde uppdragit att verkställa indrivning av kommunalutskylder

eller församlingsavgifter till prästerskapet, när han själv

verkställer indrivningen, att åtnjuta hälften av den uppbördsman!^

medgivna provisionen (§ 2). Ävenså äger länsman eller fjärdingsman

att åtnjuta hälften av uppbördsprovisionen å de kommunalutskylder

och församlingsavgifter, som de indriva på kronofogdens uppdrag efter

begärd handräckning från annat uppbördsdistrikt (§ 6) — en för fjärdingsmannens

del med hänsyn till nyss anförda stadgande i fjärdingsmannainstruktionen

strängt taget överflödig bestämmelse. Anmärkas må

slutligen, att indrivningsprovisionen å de försäkringsavgifter, som uppbäras

och indrivas på samma sätt som kommunalutskylder, likaså, jämlikt

särskilt stadgande, skall delas lika mellan kronofogden och den, som

verkställer indrivningen (kungl. kungörelse den 22 oktober 1886, § 6).

Resultatet av att de här anförda bestämmelserna gälla vid sidan

av uppbördsreglementets förut anförda stadgande, har blivit, att indrivningsprovisionen

odelad tillkommer »den, som verkställer indrivningen»

endast om denne person är kronofogden själv, vilket i verkligheten

ytterst sällan är händelsen. Anlitas för indrivningen fjärdingsman,

så erhåller denne endast halva provisionen, även om det är fråga

om sådana utskylder, som i uppbördsreglementet avses, kronoutskylder

och dithörande avgifter. Detsamma gäller länsman, då indrivningen

gäller kommunalutskylder, församlingsavgifter och ovan angivna försäkringsavgifter.

Om provisionens fördelning när länsman verkställer

indrivning av kronoutskylder och andra, i samband därmed uppburna

avgifter, saknas särskild bestämmelse, och det torde sålunda för

detta fall få antagas, att uppbördsreglementets omförmälda 17 § utan

vidare gäller, och att provisionen oavkortad bör tillkomma länsman.

I praxis lärer dock icke denna grundsats alltid tillämpas.

Ehuru 1884 års riksdagsskrivelse och 1887 års kungörelse, som ligga

till grund för den nuvarande § 17 i uppbördsreglementet, uteslutande

utgingo från förhållandena på landet, avsåg den nya bestämmelsen även

132

kronouppbörden i städerna. Stämmoböterna blevo även bär ersatta av

indrivningsavgift. Men liksom på landet har stadsfogden eller magistraten

allmänt ansetts vara den, som verkställer indrivningen, även om

de anlita exekutionsbetjänts biträde.

Exekutionsbetjänte, vilkas uppgift i fråga om indrivning är densamma

som fjärdingsmännens, anses icke hava någon lagstadgad rätt

till andel i provisionen, vilken, enligt kommunalförordningen för stad,

ej behöver tillfalla indrivningsförrättaren, utan mera har karaktär av

stadens kassa tillfallande böter. Ofta nog händer emellertid, att exekutionsbetjänt

under hand tillförsäkrats andel i provisionen. Likaså förekommer,

att exekutionsbetjänts, liksom ock stadsfogdes löneförmåner

delvis utgå i form av en extra provision å indrivna utskylder, som icke

har något gemensamt med den stadgade indrivningsprovisionen och

givetvis ej kan uttagas av de restskyldige utan vidkännes av stadskassan.

Nackdelarna Det är utan vidare klart, att den ordning för skatteindrivningen,

t landsrätt s- ° 07

städerna «e som här ovan skildrats, samt utsökningsväsendets organisation överUväsendets

huvud icke kan vara tillfredsställande i större, tättbefolkade orter på

Organisa- landsbygden och allra minst i fögderistäder, där ju fjärdingsman, kronotion.

fogdens oftast anlitade biträde vid skatteindrivningen, ej finnes. För

den rörliga arbetarebefolkning, som vanligen utgör det långt övervägande

flertalet i sådana städer, erfordras uppenbarligen en bättre utrustad

organisation av skatteindrivningen än den nuvarande, som är

förenad med en ofta betydande omgång och till följd därav medför förluster

och andra olägenheter för såväl stat och kommun som enskilda.

Mellan avlämnandet av den kommunala restlängden till kronofogden

och dennes slutliga redovisning förflyter i regeln en avsevärd tid, i

vissa kommuner två år och mera, varigenom ränteförluster och besvär

förorsakas jämväl för enskilda, bl. a. genom svårigheten att få tillgång

till i restlängden införda uppgifter. Samma olägenheter gorå sig naturligtvis

också gällande, då fråga är om handräckning för indrivning

av inom annat uppbördsdistrikt debiterade utskylder. Orsaken till dessa

svårigheter är uppenbarligen den, efter vad det vill synas, onödigt invecklade

instansordningen för ifrågavarande ärendens handläggning

samt den härmed sammanhängande överbelastningen av kronofogden.

Givetvis vore det mera praktiskt att överflytta såväl ansvaret för som

bestyret med indrivningsväsendet på myndigheter, som stå orten närmare

än kronofogden. Denna utväg torde med hänsyn till hithörande

ärendens förhållandevis enkla beskaffenhet näppeligen mola några betänkligheter.

Ej heller med avseende å andra, utsökningsväsendet tillhörande

ärenden iir i de större landsrättsstäderna den nuvarande ordningen tillfredsställande.

I samma mån som handel och näringar nå en högre utveckling,

framträda olägenheterna av att icke pa platsen äga tillgång

till myndighet med överexekutors befogenheter. Den omgång och det

besvär, som på grund härav uppstå, äro naturligtvis synnerligen kännbara

i mål av här ifrågavarande art, där särskild vikt ligger på snabbheten

i förfarandet. Ännu större äro naturligtvis dessa olägenheter,

därest ej heller utmätningsman, kronofogde, är å platsen bosatt. Även

relativt små utsökningsärenden äro i sådant fall förenade med tidspillan

och kostnader, som ofta icke stå i något förhållande till själva

sakens vikt. Och i allmänhet maste det anses i hög grad olämpligt, att

icke de verkställighetsåtgärder av olika slag, vilka pavila utmätningsman,

i så stora och folkrika orter, som här kunna komma ifraga, ankomma

på en å platsen bosatt myndighet.

I alla de nuvarande fögderistäderna hava också — såsom förut £ä™kilda^

framhållits — vissa, inom gällande lagstiftnings ram genomförbara åt-för_ skaUrin

gärder vidtagits för att underlätta skatteindrivningen. Dessa åtgärder förbättring

kunna dock knappast sägas hava gått längre än att ersätta den lucka

i fögderiets indrivningsorganisation, som frånvaron av fjärdingsman i

fögderistäderna betecknar.

överallt hava särskilda tjänstemän tillsatts med enahanda befogenheter

och uppgifter vid skatteindrivningen som fjärdingsmän. De hava

sålunda att förrätta utmätning av lös egendom och verkställa auktion

å utmätt egendom. I regeln föra dessa tjänstemän titeln »exekutionsbetjänte»,

och även eljest synas de förut anförda bestämmelserna om

exekutionsbetjänte i stad å dem tillämpas. Fögderistad har i flera fall,

i likhet med stad med egen jurisdiktion, av Kung]. Maj ds befallningskavande

eller kronofogden ansetts skyldig tillsätta exekutionsbetjänt,

vilken jämväl, med tillämpning av 3 § av 1878 års förordning om utmätning

för utskylder, »antagits» av stadsstyrelsen (magistraten). Exekutionsbetjänt,

vilken befattning i regeln förenats med polistjänst, åtnjuter

avlöning av staden samt i regeln jämväl, i likhet med fjärdingsman,

hälften av indrivningsprovisionen. I ett län har emellertid vederbörande

myndighet drivit likställigheten mellan fögderistädernas och

magistratsstädernas exekutionsbetjänte så långt, att de förre icke alls

erhålla någon del av provisionen, vilken ansetts böra odelad tillfalla

134

kronofogden eller delas mellan denne och länsmannen, även när stadens

exekutionsbetjänt verkställer indrivningen.

Oaktat i stad indrivningsprovisionen för kommunalutskylder anses

böra tillkomma stadens kassa (förordningen om kommunalstyrelse i stad,

§ 70), behandlas och fördelas för övrigt denna provision i alla fögderistäder

som på landet. Huruvida denna praxis står i god överensstämmelse

med kommunalförordningens ordalydelse, synes med fog kunna

ifrågasättas.

I de flesta fögderistäder har man nöjt sig med en exekutionsbetjänt,

men undantagsvis hava i de större flera betjänte tillsatts (exempelvis

Trollhättan, där fyra ordinarie och tre extra exekutionsbetjänte finnas,

de senare tillika poliskonstaplar).

Utmätningsman ovanför exekutionsbetjänt är jämlikt utsökningslagen

kronofogden eller, under kronofogdens ansvar och med vissa förut

angivna begränsningar, länsmannen eller annan av Kungl. Maj:ts befallningshavande

antagen person. I större fögderier handhar i regeln

vederbörande länsman i kronofogdens ställe häradsstadens skatteindrivning.

I Eslöv och Hässleholm, där kronofogden i orten tillika förordnats

till stadsstyrelsens ordförande, har därjämte av Kungl. Maj:ts hefallningshavande

med stöd av 3 § utsökningslagen särskild utmätningsman

förordnats för indrivning av utskylder. Denne, som i Hässleholm jämväl

är stadsfiskal, anlitar ofta poliskonstapel till biträde vid indrivningen.

De särskilda svårigheter, med vilka den nuvarande organisationen

av utsökningsväsendet är förenad i fögderistäderna, återkomma även å

andra tättbefolkade orter å landet — naturligt nog, då fögderistaden med

avseende å utsökningsväsendet ej intager någon principiellt annan ställning

än en vanlig landskommun. De åtgärder, som i förevarande hänseende

i sådan kommun vidtagits, ävensom de önskemål, vilka från dylikt

håll uttalats, äro därför även för frågan om fögderistädernas organisation

av intresse.

Vanligen torde man i större, stadsliknande landskommuner söka

åstadkomma en effektivare skatteindrivning genom samma medel som

i fögderistäderna, nämligen tillsättande av ett ökat antal fjärdingsmän

eller extra utmätningsförrättare med fjärdingsmans befogenhet. I

köpingar och även i större landskommuner och municipalsamhällen

tjänstgöra i sådan egenskap polismän å platsen. I regeln skall den polisuppsyningsman,

vars avlöning köpingskommun i det kungl. brevet med

förlänande av köpingsrättigheter plägar åläggas att bekosta, fullgöra

de bestyr, som på landet ankomma a fjärdingsman.

Liksom i de större fögderistäderna har emellertid denna organisation

i vissa stora landskommuner befunnits otillfredsställande. Särskilt ganisatio*

bär detta varit fallet i några stadslikt bebyggda kommuner i Stock- ‘ 0""

holms och Göteborgs omgivningar. I Solna utanför Stockholm, där

ej mindre än fyra stora municipalsamhällen (Hagalund, Nya Huvudsta,

Lilla Ahlby, Råsunda) äro belägna, har därför en särskild organisation

av uppbörds- och indrivningsväsendet genomförts, vilken, enligt de

uppgifter vi införskaffat från länsstyrelsen i Stockholms län och socknens

uppbördsverk, är byggd på följande grunder.

Kronofogden handhar här indrivningen av kronoutskylder, församlingsavgifter

till prästerskapet samt municipalutskylderna i Råsunda

och Lilla Ahlby municipalsamhällen samt givetvis även av utskylder

och avgifter, debiterade utom Solna, för vilkas indrivning handräckning

begärts. Alla dessa indrivningsärenden överlämnas i regeln till

länsman. Denne biträdes för deras handläggning av en fjärdingsman

och sju polismän, de senare av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade

till utmätningsförrättare med enahanda befogenhet som fjärdingsman.

Polismännen, till vilkas avlöning Solna kommun bidrager, uppbära

därjämte för utmätningsuppdraget av kommunen ett arvode av

200 kronor årligen, men avstå sin andel av indrivningsprovisionen till

fjärdingsman, länsman och kronofogde, som dela den sinsemellan efter

särskilt träffat avtal. Arbetet lär i regel utföras så, att länsmannen

överlämnar debetsedlarna till fjärdingsmannen, som översänder varje

ärende till den polisman, inom vars distrikt i socknen den skattskyldige

bor. Redovisning sker sedermera från polisman till fjärdingsman, fiån

denne till länsman och från denne till kronofogden. Indrivning av böter

sker på samma sätt; dock intager här överkonstapeln i Solna poliskår

samma förmedlande ställning som fjärdingsmannen mellan kronofogde

och länsman samt polismännen.

Så långt är indrivningsväsendet i Solna organiserat efter samma

grunder som i allmänhet på landsbygden. Den lägre exekutionspersonalens

i en sådan kommun naturligtvis nödvändiga förstärkning har

genomförts på ett sådant sätt, att den redan förut invecklade ordningen

för ärendenas handläggning ytterligare komplicerats: man har här rent

av fått en fyrdubbel uppsättning av instanser för skatteindrivningen!

Efter andra grunder är indrivningen genom det år 1909 inrättade

särskilda kommunala uppbördsverket ordnad. Detta handhar indriv

-

136

andskommunernas

ndrivningsoäsen

vid

12 års riksdag.

ningen av kommunalutskylder, municipalutskylder i Hagalund och Nya

Huvudsta municipalsamhälle samt pensionsförsäkringens grundavgifter

och sköter därjämte såsom kommunalkontor kommunens kassarörelse

och räkenskaper och överhuvudtaget dess löpande ekonomiska förvaltning.

Det förestås av kommunalkamrer med biträde av en kommunalskrivare

och tre uppbördsmän. Kommunalkamreraren samt uppbördsmännen

hava jämlikt 4 § utsökningslagen förordnats att i kronofogdes

ställe på eget ansvar vara utmätningsmän, dock med de inskränkningar,

som lagen uppställer. De få sålunda ej befatta sig med försäljning

av fast egendom eller av fartyg med mer än 20 registertons dräktighet

eller fördelning av köpeskilling för fast egendom eller för lös egendom,

då jämlikt utsökningslagen sammanträde för fördelningen erfordras.

Förordnandena, som gälla tills vidare, äro ock bundna vid det

villkoret, att anspråk å ersättning enligt lagen den 10 juli 1899 om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakas av

ämbetsman eller tjänsteman, icke må av kommunen eller municipalsamhällena

framställas.

Det egentliga indrivningsarbetet påvilar givetvis uppbördsmännen,

medan kommunalkamreraren, efter anmälan av uppbördsman hos kommunalnämnden,

har att begära handräckning hos myndigheter å andra

orter för utfående av utskylder från utflyttade personer. Den lagstadgade

indrivningsprovisionen ingår odelad till kommunens kassa. Uppbördsverkets

tjänstemän åtnjuta fasta löneförmåner; dock erhålla uppbördsmännen

därjämte en ersättning för varje indriven post av 50

öre. Denna ersättnings samlade belopp understiger betydligt den till

kommunalkassan inlevererade indrivningsprovisionen. Uppbördsmännens

verksamhet är underkastad en noggrann kontroll genom ett, efter

vad det vill synas, praktiskt anordnat kvitteringssystem. Sedan detta

införts, har uppbördsverket fungerat till de kommunala myndigheternas

belåtenhet, och uppenbarligen innebär hela denne anordning av

det kommunala uppbörds- och indrivningsväsendet stora fördelar framför

det vanligen tillämpade. Man rör sig här endast med två i stället

för, som vid den nyss beskrivna ordningen för kronoutskyldernas indrivning,

med fyra instanser.

Frågan om en mera praktisk anordning av uppbörds- och indrivningsväsendet

i de större landskommunerna har jämväl varit föremål

för riksdagens uppmärksamhet. I en vid 1912 års riksdag väckt motion

(andra kammaren nr 106) föreslogo herrar Källman i Sundbyberg

och Carlsson i Frosterud en skrivelse till Kung!. Maj: t med begäran om

137

utredning angående rätt för landskommun att anordna egen uppbördsförvaltning

med utmätningsmannaförordnanden för denna förvaltnings

tjänstemän. Av motionens motivering framgår, att förslagsställarna

icke så mycket tänkt på det egentliga uppbördsväsendet, som fastmera

på organisationen av kommunalskatteindrivningen. Uppbörden av

kommunalutskylderna ligger ju redan nu i kommunalnämndens hand.

Någon önskan att till kommunal myndighet överflytta jämväl kronouppbörden

har däremot icke försports. Vid motionens utskottsbehandling

hänvisades särskilt till indrivningsväsendets organisation i Solna,

men de anordningar, som här med stöd av gällande lag kunnat vidtagas,

förmenades ej vara tillfyllest. I första rummet ansågos de särskilt

förordnade utmätningsmännens befogenhet alltför begränsad, då denna

ej omfattade den för skatteindrivningen särskilt i förstadskommuner

nog så viktiga rätten att utmäta fast egendom, fördela köpeskillingen

därför m. m. Häremot synes kunna invändas, att lagen redan nu medgiver

Kungl. Maj:ts befallningshavande att utvidga förordnandet i

denna riktning, och att således av detta skäl någon lagändring ej är

nödig. Vidare betraktades det ur enhetlighetens synpunkt som ett fel,

att det kommunala uppbördsverket icke jämväl ägde att indriva resterande

kronoutskylder och, efter sökt handräckning, inom andra orter

debiterade utskylder. Huruvida en sådan utvidgning av uppbördsverkets

verksamhet kan anses utgöra något mera trängande kommunalt

intresse, synes kunna ifrågasättas. I allt fall hava vi icke kunnat finna,

att gällande författningar lägga något hinder i vägen för att de jämlikt

4 § utsökningslagen förordnade utmätningsmännen övertaga kronofogdens

befattning även med indrivningsärenden av sistnämnda slag.

Motionen, som vann andra kammarens bifall, blev emellertid av

första kammaren avslagen. I vederbörande utskotts avstyrkande utlåtande

framhålles, att det likställande mellan vissa större landskommuner

och städer, som motionen åsyftade, kunde befaras att till de förra

utsträcka de olägenheter, som enligt vad erkänt vore jämväl vidlådde

städernas indrivningsväsen. Den rätta vägen vore därför en genomgripande

reform av hela indrivnings- och redovisningsförfarandet såväl

i stad som på landet.

Vi hava velat något utförligare redogöra för denna fråga och dess

behandling, då den torde vara belysande för de önskemål, som inom

tättbefolkade landskommuner göra sig gällande med avseende å indrivningsväsendets

anordning.

* *

138

De sakkunnigas

förslag.

Ut mätning smannagöromålens

decentralisering.

Vid övervägande av de åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas för

att undanröja bär ovan påtalade olägenheter av utsökningsväsendets och

särskilt skatteindrivningens nuvarande organisation i fögderistäderna,

hava vi funnit, att flera av dessa åtgärder så nära sammanhänga med

fögderiförvaltningens planerade omorganisation, att de lämpligen böra

vidtagas i samband med denna. Med hänsyn härtill hava vi så mycket

mindre ansett oss höra uppgöra förslag till de författningsändringar,

vilka dessa åtgärder kunna påkalla, som flertalet av ifrågakommande

författningar ändock vid fögderiförvaltningens omläggning lära komma

att i grund omarbetas. Vi hava därför, med ett undantag, inskränkt oss

till att angiva de önskemål, som vid denna omarbetning ur fögderistädernas

och de större landskommunernas synpunkt böra tillgodoses samt

hava därjämte, redan före avgivandet av vårt slutliga betänkande, velat

bringa dessa önskemål till herr statsrådets och chefens för civildepartementet

kännedom, på det att de måtte kunna vederbörligen uppmärksammas

vid utredningen rörande fögderiförvaltningens omorganisation.

Det har vidare från början stått klart för oss, att i fråga om utsökningsväsendets

anordning en bestämd skillnad måste göras mellan

städer av olika storlek och med olika näringsförhållanden, samt att

hithörande frågor icke blott röra fögderistäder utan även andra samhällen

av stadskaraktär å landsbygden, och att de organisationsreformer,

som kommissionen kunde komma att föreslå, därför även borde vara

tillämpliga å samhällen av det senare slaget.

I allmänhet torde det för stadssamhällena på landsbygden få anses

önskvärt, att utmätningsmannadistrikten göras mindre och flera än för

närvarande, så att utmätningsmannen kommer orten och dess förhållanden

närmare och blir för allmänheten lättare tillgänglig. Att särskilt

för skatteindrivningen härigenom en högst betydande omgång skulle

kunna undvikas, ligger i öppen dag. En reform i denna riktning är

emellertid icke allenast motiverad av förhållandena i fögderistäderna,

utan torde jämväl ur allmänt organisatoriska synpunkter få anses som

en betydande och förhållandevis lätt genomförbar förenkling. Vid behandlingen

av frågan om fögderiförvaltningens omorganisation har också

en överflyttning av utmätningsmannens befogenheter och bestyr —

med vissa i 3 § utsökningslagen angivna undantag — från kronofogden

till länsmannen varit en allmänt förordad och till sitt praktiska värde

knappast omstridd reform, vilken senast upptagits i 1912 års båda kommittéförslag.

Under sådana förhållanden hava vi icke anledning att

längre dröja vid detta önskemål, som ändock med all säkerhet kommer

139

att vid fögderiförvaltningens förestående omorganisation behörigen uppmärksammas.

1 varje fögderistad, stor eller liten, lärer, oberoende av det sätt,

varpå nyssnämnda fråga löses, extra utmätningsmän, motsvarande fjär-fogÅristad.

dingsmän i landskommun och exekutionsbetjänte i magistratsstad, vara

nödvändiga för utmätning av lös egendom särskilt i och för resterande

utskylders indrivning. I gällande författningar återfinnas dock icke

några bestämmelser om sådana utmätningsförrättare i fögderistäder,

vilket enligt vår mening måste betraktas som en brist. Denna brist

torde hittills, som den ovanstående redogörelsen visar, hava fyllts sålunda,

att å ifrågavarande tjänstemän tillämpats bestämmelserna om

exekutionsbetjänte. Detta är dock näppeligen riktigt, då utsökningslagen

uttryckligen till landet räknar även städer under landsrätt och ej

heller i den författning, som för förevarande spörsmål närmast kommer

i fråga, 1878 års förordning om utmätning för skatteindrivning, stadgats,

att vad där sagts om magistrat jämväl skall gälla stadsstyrelse.

I praxis har det nuvarande förfarandet, såsom förut framhållits, på

några håll lett till den oegentligheten, att fögderistadens exekutionsbetjänt,

i likhet med magistratsstadens, men i olikhet mot fögderiets övriga

utmätningsbiträden, ej erhållit del av indrivningsprovisionen, ett

missförhållande som naturligtvis tvingar staden att bevilja ifrågavarande

tjänstemän högre löneförmåner. Slutligen torde ock böra anmärkas,

att någon förpliktelse för fögderistad att hålla utmätningsbiträden

till erforderligt antal för närvarande ej finnes, vilket visserligen

ej ännu förorsakat praktiska olägenheter, men som naturligtvis måste

anses oegentligt.

Vi finna det sålunda önskvärt, att särskilda bestämmelser meddelas

om fögderistads skyldighet att tillhandahålla utmätningsbiträden. Dessa

biträden torde liksom hittills lämpligen böra kallas exekutionsbetjänte

samt utses av stadsstyrelsen och förordnas av Kungl. Maj :ts befallningshavande,

därest de befinnas för uppdraget lämpliga. Med avseende å

andel i indrivningsprovision av kronouppbörd smedel böra de

uttryckligen likställas med fjärdingsmän och övriga utmätningsförrättare

å landet med enahanda uppgift vid skatteindrivningen. Därest det

nuvarande sättet för indrivningen i huvudsak bibehålies, blott med de

ändringar, som betingas av utmätningsmannagöromålens överflyttning

å länsmännen, vilja vi instämma i de krav, som flera gånger inom riksdagen

uttalats, och som 1887 års kungörelse i ämnet avsåg att förverkliga,

nämligen att hela indrivningsprovisionen vid kronouppbörden bör till

-

140

falla den, som verkställer indrivningen, i detta fall fögderistadens exekutionsbetjänt.

Vad åter indrivningsprovisionen vid kommunal uppbörden

angår, så synes, därest indrivningen som hittills så gott som alltid sker

genom den kommunalt avlönade exekutionsbetjänten, vilken t. o. m.

jämlikt 3 § av utsökningslagen i detta hänseende kan vara förordnad

till utmätningsmannens substitut, icke några sakligt hållbara skäl kunna

anföras, varför icke fögderistaden bör likställas med magistratsstad och

efter eget skön kunna förfoga över denna provision. I större samhällen

växer denna lätt till belopp, för vilkas storlek goda skäl kunna anföras,

därest de betraktas som böter, men vilka såsom ersättning åt indrivningsförrättaren

äro alltför höga. Någon ändring av kommunal förord - ningen torde härför så mycket mindre erfordras, som det av oss förordade

förfarandet torde stå i bättre överensstämmelse med författningens

ordalydelse än nuvarande praxis.

^mätnings* ^ (^e m''11 dre fögderistäderna torde den härmed angivna organisationen

av exekutionsväsendet vara tillfredsställande. Uppnår emellertid

staden större invånarantal eller utmärker sig dess näringsliv för

större livaktighet, torde snart nog, av skäl som förut utvecklats, behov

av en särskild, med kronofogde (länsman) likställd utmätningsman för

staden göra sig gällande. Givet är, att detta behov icke så snart inställer

sig, därest ordinarie utmätningsman är bosatt i staden, vilket naturligtvis

kommer att bliva vanligare, om denna befattning överflyttas

å länsman.

När detta behov emellertid förefinnes — ett förhållande som skatteindrivningens

bristande snabbhet och effektivitet samt övriga exekutiva

ärendens antal och omfattning snart nog torde komma att giva vid hands11

— synes det lätt kunna tillfredsställas inom gällande lagstiftnings

ram, nämligen genom att Kungl. Maj:ts befällningshavande med stöd

av 4 § utsökningslagen förordnar lämplig person att på eget ansvar

i ordinarie utmätningsmans ställe vara utmätningsman i staden. Förutsättningen

härför är givetvis — utom att ett uppenbart behov av

en sådan anordning förefinnes — att staden vill förbinda sig att så

avlöna denne utmätnigsman, att en person med tillräckliga kvalifikationer

för befattningen kan påräknas. Vi vilja ock hava uttalat, att, även

om jämlikt lagen Kungl. Maj :ts befallningshavande ensam äger beslutanderätten

i fråga om personvalet, behörig hänsyn till tjänstens betydelse

för ortens befolkning och även direkt för kommunalförvaltningen

141

kräver, att stadsstyrelsen och stadsfullmäktige lämnas tillfälle att yttra

sig jämväl i denna del av frågan.

Vi hava i detta sammanhang haft till övervägande eu nära till hands

liggande anordning, nämligen eu förening av borgmästarebefattningen

med utmätningsmannauppdraget. Det kan nämligen med full visshet

antagas, att endast i fögderistad med borgmästare särskild utmätningsman

kommer att förordnas.

En sådan kombination är naturligtvis i många fall lämplig och tillrådlig.

Borgmästaren torde ofta genom sin utbildning vara om icke

den ende, så dock den bäst kvalificerade av de personer i orten, som

för utmätningsmannauppdraget kunna komma i fråga. En dylik bisyssla

ansluter sig ock naturligt till hans chefsskap över polisen. Slutligen

skulle denna kombination i mindre städer, där borgmästarens övriga

göromål ej äro så omfattande och hans avlöningsförmåner sålunda

mindre, kunna lämna en lämplig utfyllnad av borgmästarens inkomster

utan att däremot kunna riktas de erinringar, som ur kommunal synpunkt

ej utan fog kunna göras gällande emot enskilda uppdrag av vidlyftigare

beskaffenhet, advokatverksamhet o. dyl.

Av dessa skäl torde en förening av borgmästarebefattningen och utmätningsmannauppdraget

i mindre städer ej sällan vara att förorda.

Vi hava emellertid även funnit åtskilliga skäl kunna anföras mot denna

anordning och hava därför icke velat förorda dess lagfästande såsom

en allmän regel. De göromål, som ankomma a utmätningsman, äro,

om än ofta nog så krävande, dock i stort sett av tämligen enahanda

och mekanisk beskaffenhet. Det är därför fara värt, att borgmästarenutmätningsmannen

skulle komma att, till förfång för viktigare uppgifter,

överhopas av löpande exekutionsgöromål, som för hans befattning

särskilt med de kommunala ärendena givetvis äro utan intresse. Och då vi

i främsta rummet velat betona den nya borgmästarebefattningens praktiska

betydelse för kommunalförvaltningen, och denna genom den ifrågavarande

tjänstekombination onekligen komme att äventyras, hava vi

icke kunnat tillstyrka dess obligatoriska genomförande. Anmärkas bör

ock, att i många fall de personliga kvalifikationerna för de egentliga

borgmästaregöromålen och särskilt det viktiga utredningsarbetet för stadens

räkning ingalunda äro de samma, som böra erfordras hos den »fögderistadsfogde»,

varom här är fråga. Snarare torde få antagas, att stadsfiskalen

är den person i stadens tjänst, som i regel bäst lämpar sig för

utmätningsmannauppdraget. Återigen kan det i särskilda fall vara

lämpligt att — såsom i Solna skett — förena detta uppdrag med chefs

-

142

skåpet för kommunens uppbördsverk eller drätsel kontor. Att i detta

hänseende uppställa några bestämda, allmänt giltiga regler lärer alltså

ej vara tillrådligt, utan är det säkerligen riktigare att överlämna åt

Kungl. Maj :ts befallningshavande att efter förhållandena i varje särskilt

fall avgöra personvalet. Härvid bör emellertid, såsom redan förut

framhållits, ej minst med hänsyn till den ekonomiska betydelsen för staden

av en kombination i den ena eller andra riktningen, särskild hänsyn

tagas till dess önskningar.

Av förhållandena i varje särskilt fall, såsom de exekutiva ärendenas

antal och omfattning och utmätningsmannens kvalifikationer, må ock

bero, huruvida förordnandet utvidgas till att omfatta jämväl utmätning

av fast egendom, fartyg över 20 registerton m. m. Såsom från Solna

framhållits, torde en sådan utvidgning ofta vara önskvärd i fattiga kommuner

med stark stadsbildning, d. v. s. med långt driven fastighetsparcellering.

Likaså torde åt Kungl. Maj ds befallningshavande böra lämnas

att avgöra, huruvida utmätningsmannens kompetens jämväl bör omfatta

indrivning av kronoutskylder samt av å annan ort debiterade utskylder

efter därom begärd handräckning. Ur allmänt organisatoriska synpunkter

och även för den restskyldiga allmänheten innebär naturligtvis

handräekningsärendenas sammanförande till en myndighet stora fördelar,

men ur kommunal synpunkt torde denna anordning däremot vara

mindre viktig.

Därest förordnandet utvidgas på nu angivna sätt kommer fögderistaden

att intaga i huvudsak samma ställning som de städer med egen

jurisdiktion, för vilka Kungl. Maj:t med stöd av 23 § av promulgationsförordningen

till utsökningslagen förordnat, att med genomförandet av

lagens bestämmelser om magistratens övertagande av befattningen som

överexekutor, tillsättande av stadsfogde m. m. skall anstå. I sådana

städer är nämligen Kungl. Maj :ts befallningshavande fortfarande överexekutor

och utmätningsmannens befattning utövas av magistraten, vilken

emellertid liksom kronofogde äger att för visst fall i sitt ställe sätta

annan, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes.

er,''exekutor Landsrättsstäder av den storlek och betydelse, att särskild magistrat

ör magi- där anses böra finnas, böra däremot i exekutionshänseende i allo likställas

rtant(egen med van%a magistratsstäder. Behovet att å platsen äga tillgång till

domstol, myndighet med överexekutors befogenhet är i sådana samhällen, såsom

förut anmärkts, lika stort som i äldre, till folkmängd jämförbara städer.

Näringslivets behov av en snabb och bekväm handläggning av verkställighet

av domstolsutslag, lagsökning och andra åtgärder i syfte att

i4:i

förverkliga eller skydda civila rättigheter, så ock av andra, å överexekutor

ankommande ärenden kan här ej längre tillgodoses enbart genom

att utmätningsman är i staden anställd.

Det berättigade i sådana städers krav på likställighet med rådhusrättsstäder

framgår särskilt vid övervägande av det förhållandet, att,

enligt vad från processkommissionen tillkännagivits, dess förslag till ny

domstolsorganisation bland annat kommer att innebära ett sammanförande

i stor utsträckning a vstäder och landsbygd i gemensamma domkretsar,

d. v. s. på avskaffande av de flesta städers rätt till egen jurisdiktion.

De städer, som skola underkastas eu dylik genomgripande förändring,

vilja givetvis icke härigenom beträffande rättegångsordningen komma i

en avsevärt sämre ställning än förut. För att undanröja de olägenheter,

som för landsrättsstäder — och andra tättbefolkade orter å landsbygden

—- kunna vara förenade med den nuvarande rättegångsordningen å landet,

har sålunda 1915 års riksdag hos Ivungl. Maj :t anhållit om utredning

rörande lämpliga åtgärder, och utsikter lära även förefinnas, att Ivungl.

Maj :t inom kort skall förelägga riksdagen de förslag, till vilka denna utredning

givit anledning. Det kan sålunda förväntas, att landsrättsstad

hädanefter skall kunna beredas de förmåner med avseende å allmänna

domstolsärendens handläggning, som motsvara dess behov. I fråga om

utsökningsmål återigen, där behovet av ett snabbt och bekvämt förfarande

uppenbarligen är s t ö r r e än vid mål som tillhöra allmän domstols

prövning, skulle städerna genom ett avstående från den egna jurisdiktionen

för närvarande och även efter de planerade reformerna i fråga

om rättsskipningen å landet försättas i ett avsevärt sämre läge än förut,

då de i själva verket i allo komme att likställas med vanlig landskommun.

Det oegentliga i denna följd av den egna jurisdiktionens upphörande

framstår särskilt vid beaktande av att överexekutorsbefattningen icke

tillkommer rådhusrätten utan magistraten, i likhet med överexekutor

å landet, Kungl. Maj:ts befallningshavande, en administrativ ämbetsmyndighet.

Grundläggande för överexekutorsindelningen bör alltså

vara den administrativa, icke den judiciella indelningen. Emellertid har

utsökningslagens förevarande stadgande knappast avfattats med full

följdriktighet. Till landet hänföres nämligen »stad, lydande under landsrätt»,

d. v. s. stad, som i j u d i c i e 111 hänseende tillhör landet, medan

däremot överexekutorsbefattningen i stad tillagts magistraten, den a dministrativa

myndigheten. Avskaffas rådhusrätten och förlägges

staden sålunda under landsrätt, så övergår staden också i utsöknings

-

144

hänseende eo ipso till landet, även om magistrat fortfarande finnes och

stadens administrativa självständighet i övrigt bibehålies.

Den viktigaste invändningen emot den av oss förordade anordningen

med överexekutorsbefattningens uppdragande åt eu magistrat,

som icke tillika är domstol, är givetvis, att en sådan magistrat icke

skulle motsvara de fordringar, som måste ställas å utsökningsprocessens

överordnade och beslutande myndighet. Denna myndighet måste besitta

juridisk insikt samt kunna med grannlagenhet och omdöme snabbt fatta

beslut i de ärenden, som komma under dess prövning. Säkerhet att dessa

egenskaper förefinnas hos en magistrat, vars ledamöter ej utöva domareverksamhet,

kunde måhända anses saknas.

Vi kunna för vår del ej tillmäta dessa farhågor större betydelse.

Redan nu utövas ju överexekutorsbefattningen av en myndighet, som

ej tillika är allmän domstol, nämligen Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Även om det ur teoretisk synpunkt kan anses som ett önskemål,

att utsökningsprocessen knytes till de allmänna domstolarna, saknar

detta uppenbarligen för närvarande all praktisk betydelse och bör

ej stå hindrande i vägen för genomförandet av en av omedelbara praktiska

behov så väl motiverad anordning som den här ifrågasätta.1

Det är vidare uppenbart, att frågan, huruvida en landsrättsstad skall

äga magistrat eller icke — vare sig denna fråga uppkommer vid rådhusrättstads

förläggande under landsrätt eller genom en förutvarande fögderistads

tillväxt i befolkning och näringsliv — måste bedömas just med

hänsyn till den säkerhet, som kan erhållas för den blivande magistratens

kvalifikationer. Skillnaden mellan en fullt utvecklad fögderistad (med

egen utmätningsman) och en magistratsstad utan egen jurisdiktion är ju

enligt vårt förslag endast, att den senare utgör eget överexekutorsområde

samt har egen uppbördsförvaltning. Under sådana förhållanden

kommer prövningen av ansökan om erhållande av egen magistrat naturligtvis

främst att avse, huruvida staden är villig att anslå tillräckliga

medel för avlönande av en borgmästare, som kan motsvara de anspråk

överexekutorsbestyren ställa å magistratens ordförande. Och vi

äro förvissade, att i så stora städer, som här komma i fråga, denna sida av

spörsmålet sällan kommer att möta några större svårigheter.

Den lagändring, som genomförandet av vårt ifrågavarande förslag

erfordrar, är, som redan antytts, föga betydande och består allenast i

ett utbyte i 1 § utsökningslagen av uttrycket stad, lydande under landsrätt,

emot stad, där magistrat ej finnes.

1 Se härom hovrättsrådet K. Schlyter i Svenska Stadsförbundets tidskrift 1915, sid. 204.

145

Vanligen lär det befinna* lämpligt, att någon av magistratens lag

tärna ledamöter, i regel borgmästaren, med stöd av utsökriingslagens

nyss omförmälda paragraf också förordnas till överexekutor, i stället

för att denna befattning skall tillhöra magistraten i sin helhet. Därest

sä sker, torde bestämmelse härom jämväl böra upptagas i magistratsreglementet.

Någon erinran mot en sådan anordning ur den synpunkten,

att borgmästaren därigenom alltför mycket skulle komma att dragas

från sina-maktpåliggande kommunala uppgifter, synes ej med fog kunna

göras, då de förekommande utsökningsmålen visserligen kräva juridiska

insikter och omdöme, men vanligen icke äro så tidsödande. Men givetvis

måste det — såsom ock förut betonats — noga tillses, att borgmästarens

befattning med magistratens expeditionsgöromål och i allmänhet

med dess löpande administrativa uppgifter icke inkräktar på hans verksamhet

inom kommunalförvaltningen. Detta torde ock lätt kunna undvikas

genom eu lämplig arbetsfördelning inom magistraten och framför

allt genom borgmästareexpeditionens utrustande med nödigt antal biträden.

Stockholm den 16 november 1916.

Å de sakkunnigas vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

It)—104-JHl

Bilaga B.

Tablå över till stadsstyrelsen och dess expedition utgående anslag i

nedannämnda städer enligt 1917 års utgiftsstater.

Stad

1 nvånar-

Arvoden till

Skri vmate- rial och

;v

Samma *

antal

31/i2 1916

Ordf.

Ledamö-

terna

Sekretera-

ren

annonser

o. d.

kronor

Arvika.........

5 212

—

_

_

___

1 200 >

Borgholm........

1 1%

1 500 -

—

—

—

1 500 -

Djursholm .......

4 266

1 000

1300

vikariats-

arvode

50

400

2 700

Eslöv..........

5 997

1500

—

_ 8

350 4

1850

Huskvarna.......

7 701

1500

_ 5

150

850

2 500

Hässleholm.......

3131

1500''''

—

—

700

2 200

Katrineholm.......

6 615

1 500

300

—

uppgift

saknas

1800

Nässjö.........

7 436

1 500

250

300

100

2150

Sollefteå........

2 586

-

—

—

—

— ;

Tidaholm ........

4 616

—

—

—

uppgift

saknas

—

Trollhättan.......

14 191

2 000

600

600

200

3 400

1 Närmare uppgifter saknas.

2 Dessutom i sportler, lösen för expeditioner, växelprotester m. m. 100 ä 200 kr. (Ordföranden

är enligt 1874 års reglemente tillika notarius publieus).

3 Stadens ombudsman, tillika stadsstyrelsens, stadsfullmäktiges och drätselkammarens sekreterare,

uppbär i ett för allt 3,300 kr.

4) Gemensamt auslag för stadsfullmäktige och stadsstyrelsen 700 kr.

5 Stadsstyrelsens ledamöter åtnjuta, då de för uppdragets fullgörande försätta ordinarie arbets

tid. ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

•’ Därav arvode till skrivbiträde 500 kr.

7 Fråga om arvode remitterad till drätselkammaren den 30/io 1917.