SOU 1919:5

KOMMUNIKATIONS VERKENS LÖNEKOMMITTÉ

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

GEMENSAMT LÖNESYSTEM

SAMT LÖNEREGLERING

FÖR

POSTVERKET, TELEGRAFVERKET, STATENS JÄRNVÄGAR

OCH STATENS VATTENFALLSVERK

AVGIVET ENLIGT DET AV KUNGL. MAJA1

DEN 28 JUNI 1918 LÄMNADE UPPDRAG

STOCKHOLM 1919

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

[811 19]

''?

■*

INNEHÅLL.

Skrivelse till Konungen

Sid.

VII

Betänkande.

I. Kommitténs uppdrag

II. Gemensamt lönesystem:

Historik ....................................................

Översikt över nuvarande avlöningsformer

Olägenheter av nuvarande lönesystem ....

Granskning av nuvarande avlöningsformer:

Den fasta avlöningen ..................................................................■■■■■.........

Grundavlöning och avlöningsförhöjningar s. 8. Upphävande av avlöningens fördelning

i lön och tjänstgöringspenningar s. 8. Hela avlöningens utbetalande

i efterskott s. 10. Begravningshjälp såsom vederlag för förskottsutbetalningens

avskafiande s. 11. Anordning vid övergång till efterskottsutbetalning av hela

avlöningen s. 13.

Uppbördsprovision vid telegrafverket .....................................................................

Tantiem vid statens vattenfallsverk ........... .......................................... ........••••

Tantiem till överdirektören ocli chefen för statens kraftverksförvaltning s. 27.

Tantiem till kraftverksdirektörer s. 27.

Fri bostad med bränsle eller ersättning därför ................................................•••••

Naturaförmånens upphävande s. 32. Tjänstebostäders fortsatta tillhandahållande

s. 36. Skyldighet att bebo anvisad tjänstebostad s. 37. Uppvärmning av

bostäder s. 37. Bostäders värdering s. 41. Bostadsnämnd s. 46. Formen för

bostadsupplåtelser s. 48. Ordningen för hyresersättningens erläggande s. 49.

Tid för avflyttning s. 50. Upplåtande av utrymme för vikarie eller efterträdare

s. 50.

Dyrortstillägg....................................... ..............................................................

Kallortsersättning....................................................................... • ••;............•■•••"

K allorts tillägg s. 55. Kallorts traktamente s. 61. Andra anordningar med hänsyn

till kallortsförhållandena s. 63.

Beklädnad in natura eller beklädnadsersättnlng......................................................

Kostnadsfri läkarvård m. ...................................................................................

IV

Felräkningspenningar .........................................................

Anmärknlngsarvode ......................................................

Tilläggsarvoden.......................................................

Generaldirektörs ställföreträdare s. 69. Vissa postmästare s. 69. Tågdirigent

s. 70. För förrättande av vissa underkassörsgöromål s. 70. Förman å biljetttryckeri

s. 70. Förste vaktmästare m. fl. s. 70. Stenograf s. 71. Eikstelefonist

såsom växeltelefonstationsföreståndare s. 71.

Särskilda ersättningar och förmåner för verkens resande personal

Telegraf- och vattenfallsverken s. 71. Postverket s. 71. Statens järnvägar:

milpenningar s. 72, seglingspenningar s. 73, fri kost å ångfärja s. 73. Kommitténs

åsikt angående reseersättning m. m. s. 74.

Extra inkomster för personal vid postverket

Generalpostdirektörens arvode från postsparbanken s. 76. Postpersonalens ersättningar

för postsparbanks- m. fl. göromål s. 77. Arvode av stämpelmedel till

vissa posttjänstemän s. 79.

Extra inkomster för personal vid telegrafverket............................

Telegramprovision s. SO. Lösenavgift för telegramavskrift s. 86.

Extra inkomster för personal vid statens Järnvägar

Postarvode m. m. s. 87. Premier s. 88. Ersättning för beredskapstjänst s. 88.

Provision å vissa fraktsedlar m. m. s. 88.

Extra inkomster för personal vid statens vattenfallBverk

Kapplake s. 89.

Grunder för gemensamt lönesystem........................................................

III. Gemensamma avlöningsbestämmelser .............................................

Motivering för kommitténs förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid

postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk:

1 avd. Ordinarie tjänstemän:

1 kap. Allmänna bestämmelser:

1 § 1 o. 2 mom.: Befattningars tillsättande s. 93. 1 § 3 inom.: Antal befattningar

s. 93. Kostnadsstaters fastställande s. 95. 2 § 1 mom.: Avlöning s.

95. 2 § 2 mom.: Avlönings utgående s. 96. 2 § 3 mom.: Avlönings utbe

talande

s. 96. 2 § 4 mom.: Förmåner av mindre värde s. 96. 2 § 5 mom.:

-fusion s. 97. 3 §: Förenande av tjänster s. 98. 4 §: Gift kvinnas anställning

2 kap. Ordinarie tjänstemän, sam tillsättas genom förordnande:

5 § 1 mom.: Arvoden s. 99. 5 § 2 mom.: Tantiem s. 99. 6 § 1 mom.: Semester

s. 100. 6 § 2 mom.: Tjänstledighet, vikariats. 100. 7 8: Begravningshjälp

s. 101. 6 6

3 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom konstitutorial:

8 o. 9 §§: Lönesystem, löneplan s. 101. Tjänstemän av högre och lägre grad

s. 103. 10 § 1 o. 2 mom.: Begynnelselön, uppflyttning i lön eklass s. 104.

10 § 3 o. 4 mom.: Tid för uppflyttning i löneklass s. 104. Villkor för uppflyttning

i löneklass, återställande av lönetur s. 106. 11 §: Tillgodoräknande

av tjänstetid såsom icke-ordinarie befattningshavare s. 109. 12 § 1 mom.:

Sneddningsprincipen s. 111. 12 § 2 mom.: Undantag vid lokförares befordran

till lokmästare s. 114. 12 § 3 mom.: Tillgodoräknande av tjänstetid i lägre

tjänstegrad s. 115. 12 § 4 mom.: Lön vid sökt nedflyttning i lönegrads. 118.

- 13 §: Kung! Maj:ts befogenhet att medgiva högre lön s. 119. 14 § 1 mom.:

Förflyttning utan ansökan m. m. s. 119. 14 § 2 mom.: Distriktschef s. 121.

Sid.

67

68

69

71

76

80

87

89

90

92

V

Sid.

15 §: Kallorts till ftgg s. 122. 16 §: Oavkortad lön s. 122. 17 § 1 mom.: Sjukdom

g. 123. 17 § 2 mom.: Olycksfall i tjänsten s. 128. 17 § Sinom.: Tjänst

göringsförbud

vid smittofara s. 131. 18 §: Tjänstledighet av annan anledning

s. 131. 19 §: Partiell ledighet s. 133. 20 § 1 mom.: Vikariat s. 131. 20 §

2 mom.: Vikariat under partiell ledighet s. 137. 20 § 3 mom.: Uppehållande

av ledig tjänst m. m. s. 137. 21 §: Avstängning från tjänstgöring m. m. s. 138.

22 § 1 mom.: Semester s. 138. 22 § 2 mom.: Sabbatsvila s. 144. 23—25 §§:

Tjänstebostad, bränsle, tjänstedräkt s. 145. 26 §: Läkarvård s. 145. 27 § 1 o.

2 mom.: Tjänsteresor m. m. s. 146. 27 § 3 mom.: Tjänstutövning å annan ort

än stationeringsorten s. 146. 28 §: Ersättning för flyttningskostnad s. 147.

29 §: Kallortstraktamente s. 148. 30 §: Felräkningspenningar s. 149. 31 o. 32

§§: Anmärkningsarvode, premier s. 149. 33 §: Övertidsersättning s. 149. 34 §:

Ackordsavlöning s. 150. 35 §: Generaldirektörs ställföreträdare s. 151. 36 o.

37 §§: Stenograf, föreståndare för växeltelefonstation s. 151. 38 § 1 mom.:

Tågdirigent s. 151. 38 § 2 mom.: T. f. lokmästare s. 151. 38 § 3 mom.: Be

redskapstjänst

s. 151. 39 § 1 mom.: Driftchef i Porjus s. 152. 39 § 2 mom.:

Kapplake s. 152. 40 §: Gratifikation m. m. s. 153. 41 §: Begravningshjälp

s. 157.

2 avd. Icke ordinarie befattningshavare:

42 §: Fullmäktige, överrevisorer s. 158. 43 §: Extra tjänstemän, arbetare s. 158.

3 avd. Lönenämnd ......................................................................................... 161

4 avd. Reglementets tillämplighet m. m.......................................................... 161

Bilaga: Tjänsteförteckning ............................................................................. 161

IV. Befattningarnas gruppering i lönegrader 162

Allmänna synpunkter s. 162. För manliga befattningshavare avsedda tjänster s.

164. För kvinnliga befattningshavare avsedda tjänster s. 206.

V. Utgångspunkter vid löneregleringen..............................................................

Allmänna förutsättningar s. 209. Behovsprincipen m. m. s. 211. Förhållandet

mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare s. 211. Automatisk

lönereglering s. 212. Andra synpunkter vid löneregleringen s. 213. Arvoden till

högre befattningshavare s. 214. Arvoden till fullmäktige och överrevisorer s. 218.

209

VI. Lönenämnd

219

VII. Kommitténs förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och. statens vattenfallsverk............... 225

VIII. Övergångsbestämmelser .............................................................

IX. Fensionsförhållanden ....................................................................

X. Ekonomisk innebörd av kommitténs förslag till lönereglering

XI. Kommitténs hemställan.................................................................

.. 253

.. 256

.. 278

279

Bilaga 1: Jämförande tablåer över nuvarande och föreslagna avlöningsbelopp .................. 281

Bilaga 2: Förteckning över till kommittén inkomna framställningar ................................. 294

Bilaga 3: Översikt över utredningar rörande levnadskostnader å olika orter ..................... 297

Särskilda yttranden

301

A>

V*

VII

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 28 juni 1918 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit

åt en kommitté att verkställa utredning, i enlighet med av chefen för

civildepartementet till statsrådsprotokollet för samma dag gjorda uttalanden,

t

vin

beträffande löne- och organisationsförhållanden vid statens järnvägar,

vid telegrafverket och vid statens vattenfallsverk ävensom vid postverket

samt att skyndsammast möjligt avgiva, de förslag, som av utredningen

föranleddes.

Till ordförande i denna kommitté behagade Eders Kungl. Maj:t utse

undertecknad, Ekman, samt till ledamöter undertecknade, Persson, Eriksson,

Liibeck, Nilsson, Hamilton och Sidenbladh, ävensom, såsom representanter

för de nämnda verken, undertecknade Löfmarck, Gärde och Löfgren för

statens järnvägar, Lundgren och Andersson för telegrafverket, Jacobson

och Svantesson för statens vattenfallsverk samt Petrelius och Wallin för

postverket. Beträffande sistnämnda nio ledamöter föreskrev Eders Kungl.

Maj:t, att de skulle, var för sitt verk, deltaga i överläggningar och beslut

i vad de avsåge avlöningsbestämmelserna, men i övriga frågor i allmänhet

allenast äga rätt att höras och yttrandevis göra sina meningar gällande.

Åt undertecknad, Hamilton, uppdrogs tillika att vara sekreterare

hos kommittén.

Kommitténs förstnämnda grupp av sju ledamöter sammanträdde

den 11 juli 1918, varvid för kommittén antogs benämningen Kommunikationsverkens

lönekommitté. Därefter samlades kommitténs samtliga ledamöter

till första plenisammanträde den 15 juli 1918, och hava kommitténs

arbeten sedermera intill denna dag oavbrutet pågått dels i gemensamma

sammanträden och dels på avdelningar.

Kommittén har, förutom från Eders Kungl. Maj:t erhållna remisser,

dels från vissa av de fyra verkens styrelser och dels från personalsammanslutningar

eller tjänstemannagrupper vid verken emottagit ett

stort antal framställningar, vilka finnas förtecknade i bilaga till detta

betänkande.

Sedan kommittén slutbehandlat den del av det åt densamma lämnade

uppdrag, som avsåg de ifrågavarande verkens organisationsförhållanden,

avlät kommittén, i enlighet med därom giord anmälan, särskilda yttranden

och förslag beträffande organisationsförhållandena vid vart och ett

av de fyra verken, nämligen den 2 december 1918 rörande statens

järnvägar, den 20 december 1918 rörande telegrafverket, den 30 december

1918 rörande statens vattenfallsverk och den 31 december 1918 rörande

IX

postverket. Med dessa yttranden återställdes de till kommittén från

Eders Kungl. Maj:t överlämnade remisser å ärenden angående verkens

organisationsförhållanden.

Till fullgörande av det i övrigt åt kommittén den 28 juni 1918

lämnade uppdraget överlämnas härmed betänkande angående gemensamt

lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och statens vattenfallsverk, varvid tillika återställes Eders Kungl.

Majits remiss den 14 november 1918 på ett av svenska järnvägsmannaförbundet

den 11 november 1918 avgivet förslag till lönereglering för

statens järnvägars befattningshavare.

Av skäl, som i betänkandet angivas, innehåller detsamma i avseende

å pensions förhållandena endast förslag till provisoriska bestämmelser,

men är det kommitténs avsikt att framdeles utarbeta förslag till

definitiva pensionsföreskrifter för de ifrågavarande verkens tjänstemän.

Vid betänkandet finnas fogade särskilda yttranden från vissa av

kommitténs ledamöter.

Underdånigst

CARL EKMAN.

Nils Persson. Ernst Eriksson. Sven Lubeck.

Bernhard Nilsson. A. Hamilton. Elis Sidenbladh.

Gösta Löfmarck. A. B. Gärde.

Axel Löfgren.

J. Alfred Lundgren.

Axel Jacobson.

Vilii. Petrelius.

A. J. Andersson.

J. Svantesson.

J. A. Wallin.

Stockholm den 20 februari 1919.

311 19

Betänkande.

I. Kommitténs uppdrag.

Det åt kommittén den 28 juni 1918 lämnade uppdrag — i den

mån detsamma icke redan fullgjorts genom avgivande av särskilda

yttranden och förslag rörande vissa organisationsförhållanden vid statens

järnvägar, telegrafverket, statens vattenfallsverk och postverket — avser:

dels undersökning av frågan, i vilken omfattning enhetlighet i lönesystem

och avlöningsbestämmelser för tjänstemännen vid nämnda fyra

verk kan befinnas genomförbar och lämplig,

dels granskning rörande olika tjänstekategoriers lämpliga placering

å löneskalan vid jämförelse såväl inom vart och ett av de fyra verken som

ock dem emellan, därvid särskild uppmärksamhet skulle ägnas frågan

rörande den ställning i avlöningssystemet, som borde intagas av personal

med teknisk utbildning,

dels ock utredning och förslag rörande definitiv lönereglering för

tjänstemännen vid de ifrågavarande verken.

Tillika har kommittén anmodats att bedriva sina arbeten skyndsammast

möjligt, så att förslag i förenämnda ämnen, om sadant läte sig

göra, kunde föreläggas 1919 års riksdag. Kommittén har ock ställt sig

denna anmodan till efterrättelse, så mycket mera som kommittén själv

under gången av sitt arbete kommit tdl den uppfattningen, att en skyndsam

och definitiv lösning av de stora personalgruppers lönespörsmål, om

vilka här är fråga, ur alla parters synpunkt är synnerligen önskvärd. Ett

trängande behov föreligger sålunda för de berörda verken att med det snaraste

få tjänstemännens avlöningsförhållanden slutgiltigt ordnade, på det

att den verkligen hotande personalbristen, förorsakad såväl av den betydande

avgången som ock svårigheten att rekrytera personalen, ma

kunna undanrödjas. Från tjänstemännens egna led har kravet på en

skyndsam lönereglering gjorts starkt gällande. Slutligen torde av statsmakterna

hysas livlig önskan att snarast möjligt få se de ifrågavarande

spörsmålen lösta, och lösta på sådant sätt, att de under senare åren

311 19

2

ständigt återkommande fordringarna på jämkning i kommunikationsverkens

avlöningsförhållanden må för någon tid framåt utebliva.

Nödvändigheten av att snabbt komma till ett slut på den betydliga

arbetsuppgift, som sålunda förelagts kommittén, har emellertid haft till

följd, att kommittén måst undvika utförandet av mera tidsödande utredningar

och inskränka sina studiebesök vid verkens olika inrättningar till

de nödvändigaste. I stället har kommittén, som inom sig förfogat över

organisatorisk och löneteknisk sakkunskap fråu alla de fyra verkens arbetsområden,

i stor utsträckning tillgodogjort sig de utredningar och

upplysande anteckningar från studieresor, vilka gjorts särskilt av 1914

års kommitté angående löneförhållanden vid statens järnvägar men även

av 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid

kommunikationsverken med flera verk. Strävandet att utan tidsutdräkt

uppnå ett resultat har naturligen icke fått hindra ingående överläggningar

i alla ämnen av vare sig större eller mindre räckvidd, som måst

behandlas, men däremot har den formella sidan av kommitténs arbeten

fått i viss mån stå tillbaka, vilket medfört att motiveringarna för kommitténs

åsikter och förslag framställts i strängt koncentrerad form. Då

kommittén likväl i sak kommit till ett resultat, som torde få anses tillgodose

såväl statens som de berörda verkens och deras personalgruppers

befogade intressen samt är ägnat att kunna läggas till grund för en

under någon tid framåt bestående reglering av arbets- och löneförhållandena

inom de ifrågavarande verken, hava nyssnämnda omständigheter

icke synts böra föranleda uppskov med avlämnandet av kommitténs

betänkande.

Då här ovan omnämnts 1914 års kommitté och 1915 års kommission,

vilkas utredningsarbeten komma att i detta betänkande på åtskilliga

punkter åberopas, torde böra erinras, att förstnämnda kommitté, vilken

den 6 mars 1914 av Kungl. M;ij:t tillsattes, ursprungligen erhöll uppdrag att

avgiva yttrande och förslag beträffande reglering av avlöningsförhållandena,

för, i främsta rummet, tjänstemän av lägre grad vid statens järnvägar, men

att detta uppdrag sedermera vidgades, så att hinder ej skulle föreligga

för kommittén att föreslå mera omfattande allmänna förändringar i gällande

avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar. Den 17

december 1915 tillsattes 1915 års förenämnda kommission, åt vilken

uppdrogs att företaga undersökning, huruvida gällande avlöningsreglementeu

för tjänstemän vid statens järnvägar, postverket, telegrafverket,

statens vattentallsverk och tullverket kunde ersättas av i huvudsak gemensamma

avlöningsbestämmelser för samtliga nämnda verk. Någon tid

efter tillsättandet av denna kommission, vars uppdrag sedermera ut

-

3

sträcktes att omfatta jämväl domänstyrelsen och dess underlydande personal,

blev 1914 års kommitté upplöst, varvid resultatet av dess arbeten,

sammanfattade i en promemoria med tillhörande handlingar, ställdes till

1915 års kommissions förfogande. Det åt 1915 års kommission lämnade

uppdraget förklarades sedermera skola avse jämväl åstadkommande

av en verklig lönereglering, gemensam tor de av kommissionens uppdrag

berörda verken. I senare meddelade föreskrifter anmodades emellertid

kommissionen att avgiva provisoriska förslag, därvid emellertid förutsattes,

att mera ingripande förändringar i de i gällande avlöningsbestämmelser

tillämpade grundsatser för avlönings utgående med mera

borde för det dåvarande undvikas. Kommissionen avlät den 20 mars

1918 betänkande angående provisoriska löneförbättringar vid de ovannämnda

sex verken jämte postsparbanken, varav föranleddes propositioner

till 1918 års lagtima riksdag. Efter det kommunikationsverkens lönekommitté

den 28 juni 1918 tillsatts, blev 1915 års kommission upplöst och

dess jämte de till densamma av 1914 års kommitté överlämnade handlingar

ställda till förfogande för förstnämnda kommitté.

II. Gemensamt lönesystem.

Historik.

I fråga om den historiska utvecklingen av avlöningsförhållandena

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

hänvisas till de redogörelser, som därutinnan lämnats av 1915 års

kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken

med derå verk i dess ovannämnda betänkande.

I berörda betänkande föreslogos vissa provisoriska löneförbättringar

vid verken i fråga, avsedda att tillämpas i avvaktan på avförandet av

frågan om införandet av gemensamma avlöningsbestämmelser för de

fyra verken. På kommissionens förslag i huvudsak grundade framställningar

avlätos av Kungl. Rlaj:t till 1918 års lagtima riksdag, som med

vissa smärre jämkningar biföll desamma.

Översikt över nuvarande avlöningsformer.

Den första fråga, som uppställt sig för kommittén, har givetvis

varit den, huruvida de sins emellan i många hänseenden mycket skiljaktiga

samt därjämte rätt invecklade lönesystem, som tillämpas vid de

fyra verk, med vilka kommittén haft att taga befattning, kunna och lämp

-

4

ligeu böra utbytas mot ett gemensamt lönesystem efter mera rationella

grunder än de nuvarande lönesystemen. För belysande av detta spörsmål

torde här först böra lämnas eu översikt över de olika former, under vilka

avlöning eller annan förmån utgår till verkens ordinarie tjänstemän, därvid

emellertid kan bortses från formen för avlönande av verkens chefer och

vissa andra genom förordnande på viss tid tillsatta befattningshavare_

överdirektörer och överingenjörer vid statens järnvägar samt verkstadsdirektör

vid telegrafverket — vilkas avlöning utgöres endast av ett fixt arvode.

Gemensamt för samtliga verkens avlöningssystem är, att avlöningens

sa att säga stomme utgöres av en i lön och tjänstgöringspenningar

fördelad fast avlöning — vid statens järnvägar benämnd arvode

vilken, utom beträffande distriktschef vid statens järnvägar och direktör

vid statens kraftverksförvaltning, med vissa tidsintervaller, i allmänhet

omfattande tre år, ökas genom uppflyttning i högre avlöningsklass.

Avlöningsförhöjningarnas storlek och antal förete dock, även på

samma plan av avlöningsskalorna för de olika verken, betydliga skiljaktigheter,

liksom ock helt olika grunder tillämpas i avseende å den

fasta avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar.

Från denna huvudprincip förekomma redan ett par undantag. Så

åtnjuta stationsföreståndare vid telegrafverket, i stället för tjänstgöringspenningar,

uppbördsprovision, utgående med viss procent å vederbörande

stations bruttouppbörd av telefon- och telegramavgifter, samt direktören

vid statens kraftverksförvaltning, likaledes i stället för tjänstgöringspenningar,

tantiem med viss procent å nettovinsten av kraftverkens rörelse.

Till nämnda stomme av avlöningen komma särskilda ersättningar

och förmåner av skilda slag. Mest betydande bland dessa är förmånen

av fri bostad jämte bränsle eller ersättning härför. Alla ordinarie tjänstemän

vid statens järnvägar erhålla antingen nämnda naturaförmån eller

ersättning för densamma, utgående med belopp, som, med vissa maximibeg-ränsningar,

motsvara 20—40 procent av arvodet. Vid telegrafverket

åtnjuta de kvinnliga stationsföreståndarna samt telefonist, som förestår

växeltelefonstation, fri bostad jämte uppvärmning och belysning eller ock

hyresbidrag med högst 600 kronor om året samt den lägre manliga

personalen, från stationsbiträde upp till linje- och verkmästare,

hyresbidrag med 15—30 procent av den fasta avlöningen, dock med

vissa begränsningar. Samtliga ordinarie tjänstemän vid statens vattenfallsverk

kunna erhålla fri bostad och fritt bränsle samt i vissa fall

jämväl fri elektrisk belysning eller ock kontant ersättning för fri bostad

med 15—30 procent av avlöningens fasta belopp, dock i intet fall mera

än 1,500 kronor för år. Vid postverket förekommer icke ifrågavarande

naturaförmån eller kontant ersättning för sådan.

5

Ortstillägg förekomma vid statens järnvägar under två former,

egentligt dyrortstillägg och kallortstillägg. Dyrortst, illägget utdelas

mycket sparsamt, nämligen endast till personal av s. k. lägre grad med

högsta arvode av 1,950 kronor och endast till dem, som äro placerade

i städer med minst 15,000 invånare eller å vissa orter i Stockholms

omgivning; detta tillägg utgår i angivna fall med ett fast belopp av 100

kronor för år. Kallortstillägg åter tillkommer samtliga tjänstemän, som

äro placerade inom vissa av de nordliga delarna av landet, samt utgår

med växlande belopp allt efter ortens belägenhet, lägst 60 och högst

600 kronor för år. Kallortstillägg förekommer icke vid något av de

övriga tre verken, varemot dessas samtliga ordinarie tjänstemän åtnjuta

dyrortstillägg vid placering å ort, där de allmänna levnadskostnaderna

äro särskilt höga, med belopp, utgörande, med vissa begränsningar,

10—15 procent av den fasta avlöningen, utom för manliga tjänstemän

vid postverket av lägre grad än postexpeditörs, vilkas dyrortstillägg äro

fixa men ökas i mån som ålderstillägg erhålles å avlöningen. Genom

att dyrortstillägget för vissa vid kraftverket i Porjus stationerade tjänstemän

utgår med belopp, som överstiger övriga tjänstemäns maximibelopp

av dyrortstillägg, kan sägas att viss hänsyn tagits till de förras placering

å sådan ort, där kallortstillägg utgår till statens järnvägars tjänstemän.

Uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning tillkomma

enligt samtliga verkens avlöningsreglementen manliga tjänstemän

till och med högst överpostiljon vid postverket, linjemästare vid telegrafverket,

lokomotivmästare vid statens järnvägar samt driftverkmästare

och instrumentmakare vid statens vattenfallsverk. I tillämpningen förfares

likväl olika, i det att statens järnvägar till flertalet av ifrågavarande

tjänstemannagrupper utbetalar beklädnadsersättning, under det att de

övriga verken däremot i allmänhet utlämna naturapersedlar; även storleken

av de kontanta ersättningarna äro olika inom skilda verk.

Kostnadsfri läkarvård jämte fria läkemedel lämnas åt all linjepersonal

vid statens järnvägar samt åt den till fri beklädnad eller beklädnadsersättning

berättigade personalen vid de övriga verken ävensom vid

statens vattenfallsverk åt andra tjänstemän, som ådragit sig sjukdom

genom olycksfall i tjänsten. Dylik förmån tillkommer ock vid statens

järnvägar den lägre linjepersonalens familjemedlemmar, under det att i

statens vattenfallsverks avlöningsreglemente uttryckligen sagts, att tjänstemans

familj icke erhåller ifrågavarande förmån, så framt den icke blivit

vederbörande tjänsteman tidigare tillförsäkrad.

Inom samtliga verken förekomma anmärkningsprovision och felräkningspenningar,

de senare utgående efter mycket skilda principer.

6

Bland särskilda tilläggsarvoden torde böra nämnas: arvode till generaldirektörs

ställföreträdare i post- och telegrafstyrelserna — inom järnvägsstyrelsen

inträder, vid förfall för generaldirektör, överdirektör i utövning

av hans funktioner, under det att någon ställföreträdare för ordföranden

i vattenfallsstyrelsen icke finnes; vidare arvode till förste vaktmästare

inom samtliga verken med undantag för statens vattenfa ils verk; särskilda

tilläggsarvoden för postmästare å de tre största postkontoren;

arvode till tågledare vid statens järnvägar, till linjetjänsteman därstädes,

som handhar underkassörsgöromål vid banavdelningen, och till kontorsbiträde,

som tjänstgör såsom förman å statens järnvägars biljet tryckeri;

samt arvode till telefon- och portvakt vid statens vattenfalls verks kraftverk,

som förrättar mera maktpåliggande arbete.

Till tjänstemän vid postverket och statens järnvägar, vilka handlägga

vissa postsparbanks-, riksförsäkrings- och pensionsgöromål, utgå särskilda

ersättningar härför. Telegrafverkets stationsföreståndare samt vissa dem biträdande

tjänstemän åtnjuta sportler i form av ersättning av den telegraferande

allmänheten för räkningshållning av telegramavgifter. Vissa tjänstemän

vid statens järnvägar, som förrätta postgöromål, erhålla särskilt postarvode.

Milpenningar, bestående av dels reseersättning och dels lokomotivtj

än stpenningar, tillkomma tågpersonal, varjämte personal å statens järnvägars

ångfärjor erhåller fri kost ombord eller kostpenningar samt i

vissa fall s. k. seglingspenningar. Vid statens vattenfallsverk förekommer

ett särskilt slag av provision, s. k. kapplake, utgående till

personal å bogserbåt med viss efter tjänsteställningen växlande procent

av inkomsten av bogseringen.

Olägenheter av nuvarande lönesystem.

Av den nu lämnade summariska översikten över de olika verkens

avlöningsformer framgå de väsentligaste skiljaktigheterna mellan de tilllämpade

lönesystemen samt dessas komplicerade beskaffenhet. Att större

inbördes likhet mellan verkens löneprinciper bör utan olägenhet kunna

åstadkommas, ligger i öppen dag, liksom ock att en förenkling av dessa

principer bör kunna genomföras.

I. sistnämnda hänseende föreligger ett uttalande i en av 1914 års

kommitté angående löneförhållanden vid statens järnvägar avgiven promemoria,

däri anfördes, att det vid statens järnvägar tillämpade systemet

med avlöningens^ uppdelning i ett flertal särskilda avlöningsformer

syntes kunna göras till föremål lör flera anmärkningar. Det fyllde endast

i ringa grad fordringarna på enkelhet och överskådlighet, varjämte

det i åtskilliga fall verkade ekonomiskt ojämnt även för löntagare inom

7

samma tjänstekategorier och åldersgrupper. I förra avseendet framhöll

kommittén särskilt, att förekomsten av ett större antal avlöningsformer

åstadkomme svårigheter vid ]ätnförelse mellan olika befattningshavares

inkomster — vare sig det gällde endast statens järnvägar eller eu jämförelse

mellan detta och andra verk — samt besvär vid avlöningshandlingarnas

upprättande, varför en modernisering, som inskränkte antalet avlöningsformer

till det minsta möjliga, komme att innebära stiga fördelar.

Härutöver kan sägas, att bristen på överskådlighet i fråga om de

varje verks tjänstemän tillkommande avlöningsförmånerna samt dessas

ofta dolda karaktär verka hämmande på rekryteringen av verkens personal.

Den, som står inför valet av levnadsbana, vill givetvis förskaffa

sig kännedom om de ekonomiska utsikter, som förefinnas på skilda områden,

och då är uppenbarligen ett redigt avlöningssystem, av vilket

utan svårighet framgår vilken avlöning, som bjudes, av viss betydelse,

liksom ock en med ett enda kontant belopp utgående avlöning lockar

mera än en, låt vara i värde fullt motsvarande avlöning, som utgår

under varjehanda former, vilka den aspirerande, även om han i lyckligaste

fall verkligen erhåller kännedom om desamma, dock icke kan

rätt värdesätta.

De av 1914 års kommitté omnämnda olägenheterna av statens järnvägars

lönesystem med hänsyn till de ekonomiska verkningarna i vissa

fall hava av nämnda kommitté belysts genom en granskning av systemets

brister, vilken resulterat i ett förslag om avskaffande av vissa vid

statens järnvägar förekommande avlöningsformer och naturaförmåner, varemot

jämte den egentliga avlöningen ansetts böra bibehållas dyrortstillägg

och kallortstillägg.

Därest en liknande förenkling nu vidtages jämväl med avseende å

de övriga tre verkens lönesystem, öppnas möjlighet till genomförande

av enhetlighet mellan avlöningsformerna för de olika verken, vilket

måste anses vara i hög grad eftersträvansvärt. Sådana som förhållandena

nu äro, måste nästan alltid större eller mindre skilj aktigheter uppkomma

mellan de totala avlöningsförmånerna även för sådana befattningshavare

vid skilda verk, som eljest med fog ansetts böra vara fullt jämställda.

Därigenom har framkallats en lätt förklarlig strävan hos den missgynnade

befattningsgruppen att förbättra sin ställning. Då en sådan strävan

rönt framgång, har det, till följd av de rådande systemens inbördes

skiljaktigheter samt svårigheten att mot varandra rätt avvägande vid

sidan av själva avlöningen under olika former utgående förmånernas

värde, i regel icke kunnat undvikas att någon annan tjänstemannagrupp

blivit eller åtminstone ansett sig bliva försatt i en relativt försämrad

ekonomisk situation, vilket i sin tur föranlett denna grupp att söka få

8

Grundavlöning

och

avlöningsforhöjningar.

Upphävande

av avlöningens

fördelning i

»lön» och

»tjänstgöringspenningar».

sina särskilda löneintressen beaktade, o. s. v. Härav alstras rivalitet

och misshälligheter inom tjänstemannakåren med därav följande störningar

av arbetsron, tidsödande utredningar måste företagas inom verken

och deras styrelser, regeringens tid tages över hövan i anspråk för

lönefrågors handläggande och riksdagen nödgas att årligen ägna avsevärd

tid åt dylika spörsmåls bedömande.

Granskning av nuvarande avlöningsformer.

I det följande skall nu varje särskild avlöningsform vid de fyra

verken upptagas till mera ingående behandling, särskilt från synpunkten att

utan åsidosättande av verkens speciella förhållanden söka åstadkomma

likformighet och förenkling.

Den fasta avlöningen.

Det torde utan vidare vara klart, att inga sakskäl påkalla nu

förefintliga smärre skiljaktigheter mellan den fasta avlöningens storlek

på ett och samma löneplan. Dessa oväsentliga skiljaktigheter hava

givetvis uppkommit till följd av att avlöningarna fastställts efter utredningar

av skilda kommittéer och på skilda tidpunkter. Icke heller lära

de olika verkens arbetsuppgifter eller förhållanden betinga bibehållandet

av olika stora och olika antal avlöningsförhöjningar för tjänstemän med

lika eller ungefär samma grundavlöning eller, där så ännu i undantagsfall

förekommer, olika tidsmellanrum för avlöningsförhöjningarnas inträdande.

Med avseende å grundavlöningen och förhöjningarna av densamma kunna

därför utan tvivel alldeles samma principer tillämpas inom alla fyra verken.

Såsom ovan antytts, är den fasta avlöningen uppdelad i »lön» och

»tjänstgöringspenningar». Principerna för denna uppdelning äro emellertid

icke desamma för alla verken. Sålunda utgör lönen för postverkets

tjänstemän 62—81 % av den fasta avlöningen, men för motsvarande

befattningshavare vid telegrafverket och vid statens vattenfällsverk

60 75 samt vid statens järnvägar 67—80 %. Av en grundavlöning

om till exempel 3,900 kronor hänföres vid postverket 70,5 % till lönen,

vid telegraf- och vattenfallsverken endast 63 % men vid statens järnvägar

75 %. För statens järnvägars tjänstemän hänföres till lönen även

den rätt betydande bostadsersättningen samt förekommande dyrorts- och

kallortstillägg, under det att visserligen hyresbidrag för telegraf- och vatten

fallsverkens tjänstemän betraktas såsom lön liksom ock hela dyrortstillägget

för postverkets tjänstemän av postexpeditörs eller högre grad,

men av dyrortstillägget för övriga tjänstemän vid postverket Vs-delar

9

utgör lön samt för telegraf- och vattenfallsverkens tjänstemän ortstillägget fördelas

å lön och tjänstgöringspenningar i samma proportion som den fasta

avlöningen, dock att vid telegrafverket minst 2/a skola anses tillhöra lönen.

Då ändamålet med uppdelningen i lön och tjänstgöringspenningar

är att erhålla grund för bestämmande av avlöning under ledighet samt

vikariat — tjänstemännen skola nämligen såsom regel under tjänstledighet

avstå tjänstgöringspenningarna och under vikariat å annans befattning uppbära

ersättning i visst förhållande till tjänstgöringspenningarna för de båda

tjänsterna — samt jämväl i allmänhet varit och för manliga tjänstemän av

postexpeditörs eller högre grad vid postverket ännu är, att genom bestämmande

av lönens storlek fastslå pensionens belopp, givas ej sakliga

skäl för att så skilda fördelningsprinciper kommit till uttryck i de olika

avlöningsreglementena. Emellertid har kommittén funnit denna uppdelning

i lön och tjänstgöringspenningar kunna utan olägenhet bortfalla.

Såsom redan antytts har den numera icke någon betydelse för fastställandet

av pensionens storlek annat än för vissa högre tjänstemän vid

postverket, i det att för samtliga övriga befattningshavare vid de ifrågavarande

verken antingen fastställts särskilda pensionsunderlag, eller, vad

statens järnvägar beträffar, pensionsbeloppet står i visst förhållande

till hela arvodet. Om således för nyss nämnda befattningshavare

vid postverket likaledes bestämmas vissa pensionsunderlag, kvarstår fördelningens

betydelse endast i fråga om vad tjänsteman skall under

tjänstledighet avstå av sin avlöning eller under vikariat uppbära. Kommittén

anser detta kunna lösas på ett vida enklare sätt, nämligen genom

att i avlöningsreglementet angiva storleken av det avdrag per dag räknat,

som under tjänstledighet skall såsom regel göras från avlöningen,

samt reglera vikariatsersättningen i förhållande till dessa »tjänstledighetsavdrag»

för den tjänstlediges och den vikarierandes befattningar.

Härigenom undvikes det hittillsvarande behovet av att för varje utbetalning

av avlöning upprätta särskilda avlöningshandlingar för lön och för

tjänstgöringspenningar eller att åtminstone angiva dessa i skilda kolumner

av avlöningshandlingen ävensom avlöningens regelbundna redovisande

under de särskilda titlarna. Då det normala väl ändock är att

tjänstemännen äro i tjänst och bestrida sina egna befattningar, måste

det anses opraktiskt att för undantagens skull anlita den rätt omständliga

apparaten med avlöningens ständiga fördelning och redovisande

under särskilda titlar. Ingenstädes utom Sverige lärer heller ett dylikt

system åtminstone numera förekomma. Kommittén uttalar sig alltså för

avskaffande av den nuvarande fördelningen av avlöningen i -»lön» och

»tjänstgöring spenningary> samt för bestämmande i stället av särskilda, tjänst

-

311 19

10

Hela avlönin

gens utbetalande

i efterskott.

ledighetsavdrag till reglerande av vad tjänsteman skall vid ledighet i regel

avstå eller under vikariat uppbära.

Emellertid sammanhänger intimt härmed frågan om ordningen för

. avlöningens utbetalande. För närvarande är förhållandet det, att lön

och vad därmed är likställt utbetalas i förskott vid början av varje månad,

under det att tjänstgöring spenning ar och därmed likställd avlöning

utbetalas i efterskott vid manadens slut. Denna utbetalmngsordning

torde bero på att enligt medgivande i respektive avlöningsreglementen

lön utgår till månadens slut, även om tjänstemannen under tiden avgår

från tjänsten till följd av dödsfall, entledigande eller avsked, varemot

tjänstgöringspenningarna få uppbäras endast för tiden till och med den

dag avgång sker, samt skola under vissa slag av ledigheter avstås. Genom

att innehålla tjänstgöringspenningarna till månadens slut undvikes ock

i viss grad att staten erhåller fordran hos tjänsteman, som beviljats ledighet

och därunder skall avstå ett mot tjänstgöringspenningarna svarande

belopp. Har emellertid tjänsteman beviljats sådan ledighet, som

medför förpliktelse att avstå jämväl hela eller någon del av själva lönen,

kan dock återbäringsskyldighet uppkomma för honom. Om nu uppdelning

i lön och tjänstgöringspenningar icke vidare skall äga rum, utan

vid ledighet i stället avdrag göres å avlöningen, måste, för att icke

vid varje ledighet, varunder avlöningen helt eller delvis avstås, återbäringsskyldighet

för tjänstemannen av i förskott uppburen avlöning för

månaden skall uppkomma, en omläggning ske med avseende på tiden för

avlöningens utbetalande, så att denna hd och hållen utbetalas i efterskott

för varje manad och i sammanhang därmed avdrag göres för vad tjänsteman

under månaden eventuellt skolat avstå på grund av åtnjuten ledighet.

Såsom regel erhåller då tjänstemannen vid månadens slut efter

fullgjord tjänstgöring tolftedelen av den honom tillförsäkrade årsavlöningen

i ett enda belopp, och göres därvid för de undantagsfall, då

ledighet mot avstående av viss del av avlöningen ägt rum, stadgat

avdrag.

Mot det nuvarande systemet kan, förutom ovan nämnda tidsödande

ledovisningssätt, anföras jämväl, att det uppenbarligen icke kan vara

riktigt, att en tjänsteman, som under loppet av en månad lämnar sin

befattning, äger möjlighet uppbära lön för den del av månaden,

då han icke ägnat staten sin tjänst. Det kan icke heller vara utan

sin betydelse, att tjänstemännen undfå sin avlöning först efter fullgjort

arbete, i stället för att såsom nu uppbära huvudparten därav i förskott.

Härigenom torde de, åtminstone sedan omläggningen successivt fått

11

verka under någon tid, samt i allt fall de hädanefter i statens tjänst

inträdande personerna erhålla den ekonomiska trygghetskänsla, som

alstras av medvetandet att för sitt uppehälle icke behöva anlita förskottsvis

bekomna medel utan genom fullgjort arbete verkligen förtjänta

penningar.

Då redan nu avlöningen till icke-ordinarie befattningshavare utbetalas

i efterskott, inträffar med nuvarande ordning, att den, som befordras

från extra till ordinarie befattning, vid själva övergången erhåller

såväl full betalning för sista månaden som ock förskott för den kommande

månaden. Denna kumulering har måhända haft visst fog för sig

med hänsyn till att utnämning till ordinarie tjänst ofta medför särskilda

utgifter såsom för flyttning till annan ort samt för erläggande av stämpelavgift

för konstitutorial eller fullmakt å den ordinarie tjänsten. Då

kommittén emellertid anser och även kommer att framställa förslag om

att skälig flyttningsersättniug skall lämnas tjänsteman vid tillträdande

av ordinarie befattning, när därav förorsakas flyttning till annan ort,

samt, enligt vad kommittén inhämtat, proposition lärer komma att till 1919

års riksdag avlåtas angående upphävande av hittillsvarande skyldighet att

erlägga stämpelavgift för konstitutorial eller fullmakt å ordinarie tjänst,

förefinnes av nyss nämnda anledningar intet skäl att bibehålla förskottsutbetalningen

av lön vid ordinarie tjänsts tillträdande. Ån vidare har

anförts, att utbetalning av viss del av avlöningen i förskott skulle vara

nödig för mötande av utgift i form av retroaktiv-, inträdes- eller befordringsavgift

i pensionsinrättning, av vilken tjänsteman obligatoriskt skall

vara delägare. Då emellertid fördelning av dylik avgift, där den är av

någon större betydenhet, numera i allmänhet lär få ske på flera år, kan

ej heller härav hämtas stöd för förskottsutbetalning av lönen.

Ett från tjänstemännens egen synpunkt sett tungt vägande skäl för

införande av efterskottsbetalning bör det vara, om därigenom möjliguöres

beredande av rättvist avvägd begravningshjälp åt avliden tjänstemans

dödsbo. Enligt sammanfallande bestämmelser i samtliga de fyra

verkens avlöningsreglementen utbetalas nu, då tjänsteman avlider till

följd av olyckshändelse under tjänstutövning vid verket, eu månads avlöning

såsom begravningshjälp. I övrigt utgår icke enligt avlöningsreglementena

någon begravningshjälp i vidare mån än så, att återbetalning

av förskottsvis''uppburen lön icke skall äga rum vid tjänstemans dödsfall.

Inträffar dödsfallet tidigt i månaden, har dödsboet ju till sitt lörfogaude

vad som kan vara oanvänt av det förskottsvis uppburna lönebeloppet

samt de innestående tjänstgöringspenningarna för den gångna delen av

Begravningshjälp

såsom

vederlag för

förskottsutbetalningens

avskaffande.

12

månaden. Sker åter dödsfallet mot slutet av månaden, lärer väl lönen

för samma månad i flertalet fall redan vara disponerad och dödsboet

således ej hava till godo annat än månadens tjänstgöringspenningar till

och med dagen för dödsfallet. Har så dödsfallet föregåtts av någon

tids sjukdom, varunder tjänstemannen fått avstå tjänstgöringspenningarna

och extra utgifter kanske jämväl uppkommit, står dödsboet, därest ingen

privat förmögenhet efterlämnas, ej sällan utan medel för de nödvändigtvis

i samband med dödsfallet uppkommande särskilda omkostnaderna.

Den någon tid därefter utfallande pensionen är ej heller beräknad för

gäldande av begravningskostnaderna utan för familjens uppehälle efter

befattningshavarens död.

Det måste således medgivas, att nuvarande system medför synnerliga

ojämnheter i nu förevarande hänseende. Genom införandet av

efterskottsutbetalning av avlöningen i dess helhet får tjänstemans dödsbo

till godo, att omedelbart efter dödsfallet från vederbörande verk utfås

— oavsett vid vilken tidpunkt i månaden dödsfallet inträffat — så

mycket mera än med nuvarande anordning, som avlöningen i dess helhet

för den tilländagangna delen av manaden överstiger tjänstgöringspenningarnas

belopp för samma tid. Men därutöver anser kommittén

skäligt att, delvis såsom kompensation för avskaffandet av förskottsutbetalning

av lönen, särskild begravningshjälp bör av staten utbetalas till dödsboet

efter varje under tjänstetiden avliden tjänsteman, vare sig dödsfallet

härrör av olycksfall i tjänsten eller icke. Från tjänstemännens synpunkt

bör det icke inverka på begravningshjälps utbetalande eller ej, om dödsfallet

förorsakats av den ena eller andra anledningen, och staten har

heller knappast skäl att vidare upprätthålla den nuvarande åtskillnaden,

därest den förmån, som därigenom skulle beredas tjänstemans efterlevande,

icke medför avsevärt ökade utgifter för statsverket.

Enligt gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete utbetalas

till dödsbo etter sådan till följd av olycksfall i arbetet avliden person,

för vilken lagen gäller, en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock minst 60 och högst 180 kronor. Kommittén har ansett samma

grund, en tiondel av årsavlöningen, böra tillämpas i avseende å begravningshjälp.

till statens tjänstemän vare sig dödsfallet är en följd av

olycksfall i tjänsten eller ej. Då den lägsta av kommittén föreslagna

årsavlöningen utgör för manlig tjänsteman 1,980 och för kvinnlig tjänsteman

1,800 kronor, skulle alltså begravningshjälpen komma att utgå med

ett minimibelopp av 198 resp. 180 kronor, vilka belopp synas vara de

lägsta, som kunna ifrågasättas för att någon verklig hjälp skall bliva

lämnad. Av samma skäl bör jämväl fastställas ett väsentligt högre

13

maximibelopp än enligt olycksfallförsäkringslagen. Efter sorgfälligt

övervägande av vad härutinnan kan anses såsom skäligt och med hänsyn

tagen till att verkens utgifter för begravningshjälp icke må över

hövan ökas, har kommittén funnit sig böra föreslå nämnda maximibelopp

till 500 kronor, motsvarande eu tiondel av den högsta årsavlöning,

som enligt olycksfallsförsäkringslagen medför rätt till åtnjutande

av däri stadgade förmåner.

Kommittén har låtit verkställa utredning om, vilken ökad kostnad

genom beviljande av begravningshjälp i nu nämnd omfattning skulle

förorsakas verken, och har därvid befunnits, att denna ökning, efter

förhållandena under år 1917 räknat, kan anslås till omkring 27,700 kronor

om året, därav cirka 6,300 kronor skulle falla på postverket, 3,700

kronor på telegrafverket, 17,700 kronor på statens järnvägar samt ett

obetydligt belopp på statens vattenfallsverk. Lika behjärtansvärt som kommittén

anser det vara att nu ifrågavarande förmån beredes efterlevande

efter avliden tjänsteman, lika eftertryckligt vill kommittén betona, att

en förutsättning härför bör vara, att den nuvarande anordning bortfaller,

enligt vilken den löpande månadens lön får, när än dödsfallet inträffar,

tillgodonjutas ända till månadens slut, alldenstund redan härigenom viss

begravningshjälp måste anses lämnad ehuru, såsom förut antytts, på ett

synnerligen ojämnt verkande sätt.

För kommitténs samtliga ledamöter har det stått klart, att tjänstemännen,

särskilt efter de nu genomgångna krisåren, i allmänhet icke

äro i den ekonomiska situation, att en övergång från förskotts- till efterskottsutbetalning

av lönen skulle kunna utan vidare genomföras och således

vid ingången av det år, enligt kommitténs förslag år 1920, då

det nya systemet för avlöningens utbetalande skulle börja tillämpas, den

förskottslön, som dittills månatligen utbetalats, skulle kunna innehållas

till januari månads slut. Flertalet tjänstemän måste nog leva så »ur hand

i mun», att ett dylikt uppskov med erhållande av 60—80 procent av

en månadsavlöning skulle nödga dem att skuldsätta sig i motsvarande mån,

vilket givetvis måste förebyggas. Då det gällt att finna en lämplig utväg

härvidlag, hava emellertid skilda synpunkter framförts inom kommittén.

Å ena sidan har det ansetts att, då det uppenbarligen icke

borde ifrågakomma att på det sätt genomföra förändringen, att densamma

tillämpades allenast på hädanefter till ordinarie tjänst befordrade

tjänstemän, vilket under lång tid framåt, 30—40 år, skulle medföra besvärligheter

genom olika system för avlöningens utbetalande, allenast

två framkomliga vägar gåves. Den ena vore, att under en övergångs

-

Anordning

vid övergång

till efter6kott8utbetalning

av

hela

avlöningen.

14

period, som likväl icke gärna borde sättas längre än ett år, bibehålla uppdelningen

i lön och tjänstgöringspenningar, men successivt framflytta

dagen för själva lönens utbetalande, så att lönen för december månad

komme att utbetalas vid slutet av december eller således samtidigt med

tjänstgöringspenningarna för denna månad. Härigenom skulle dock vållas

viss oreda för kassaförvaltningarna samt därjämte tjänstemännen beredas

olägenheten av att icke erhålla avlöning vid sådana kritiska tider som

kvartalsskiftena, då bland annat hyrorna skola betalas. Den andra utvägen

vore att vid 1920 års ingång utbetala ett belopp, motsvarande

den lön å gamla staten, som, därest nytt avlöningsreglemente icke beslutats,

då skulle hava utbetalats, samt sedermera under året antingen

vid varje månads slut från den totala avlöning, som då enligt nya staten

skulle utbetalas, avdraga ett belopp, motsvarande en tolftedel av

det vid årets ingång utbetalda beloppet, eller ock månatligen innehålla

så stor del av avlöningen, som motsvarade den genom löneregleringen

uppkommande lönestegringen, intill dess summan av de innehållna beloppen

sam man folie med beloppet av den vid årets början utbetalda

lönen. Åven dessa anordningar skulle dock komplicera räkenskapsväsendet,

men ej i så hög grad som enligt det första alternativet komma

att bereda svårigheter för tjänstemännen.

Mot de nu angivna utvägarna har från annat håll inom kommittén

gjorts den invändningen, att staten härigenom på en gång eller successivt

under loppet av ett år återtoge det åt en var av de nuvarande tjänstemännen

pa grund av det vid tiden för hans tillträdande av ordinarie

tjänst gällande löneavtalet en gång utbetalda och av honom givetvis

också förbrukade förskottet av en månads lön och likaledes berövade

tjänstemännen den dem hittills tillkommande rätt att vid avgång från

tjänsten bekomma lön för hela den månad, under vilken avgången sker,

samt i utbyte härför allenast medgåve utbetalande av begravningshjälp

till de efterlevande efter sådana tjänstemän, som icke komme att uppnå

pensionsålder utan avlede dessförinnan, en förmån, som icke hade

något reellt värde för de övriga tjänstemännen, vilka väl torde utgöra

flertalet. Jämväl skulle, särskilt genom den senare av de nyss angivna

utvägarna, svårigheter uppkomma för de fall, då tjänsteman under år

1920 avginge ur tjänst eller avlede, i det att då allt för stort belopp

skulle behöva på en gång återgäldas av honom eller hans dödsbo för

att. täcka den ej redan tidigare under året genom avdrag å månadsavlöningarna

eller innehållande av viss del utav dem återburna delen av det

vid årets början bekomna beloppet. Från nu antydda håll inom kommittén

har i stället gjorts gällande, att staten skulle huvudsakligen

15

draga fördel av deri föreslagna reformen och således böra hålla tjänstemännen

skadeslösa genom att vid tiden för det nya avlöningsreglementets

ikraftträdande till tjänstemännen såsom vanligt utbetala i förskott

lön för januari månad, beräknad efter dittills gällande lönestat, samt

sedermera vid varje månads slut i efterskott utbetala eu full månadsavlöning

enligt nya lönestaten.

Vid första påseendet synes väl detta förslag innebära ett alldeles

oskäligt gynnande av tjänstemännen på statens bekostnad, men en närmare

undersökning visar att så icke skulle bliva lallet, åtminstone ej i den

grad det kan förefalla. Vad då först angår frågan, på vilkendera partens

sida, statens eller tjänstemännens, huvudsakliga vinsten av den ifrågasatta

reformen skulle komma, så är det givetvis staten, som nästan uteslutande

skulle draga ekonomisk fördel av densamma. Tjänstemännen förlora,

såsom redan antytts, rätten att vid avgång från tjänst tillgodonjuta lön

för hela den månad, under vilken avgången sker, i det att hädanefter ingen

som helst avlöning skulle komma att utbetalas för tiden efter den dag,

då avgång inträffar. Vidare skulle tjänstemännen, därest de icke, såsom

förutsatts, bekomme eu månads lön i förskott vid 1920 års ingång eller

om de visserligen bekomme sådant förskott men skulle vara skyldiga

att successivt helt återbetala detsamma, på en gång eller successivt frånhändas

en förmån, som redan kommit dem till godo på grund av det

löneavtal, som gällt vid deras tillträdande av ordinarie tjänst, en förmån,

som redan utnyttjats så till vida, att tjänstemännen ställt sin ekonomi

med hänsyn tagen till att de alltjämt skola erhålla sin lön i förskott

och icke behöva återbetala detta förskott, vadan de kunnat använda förskottslönen

till bestridande av utgifter för den månad, med vars ingång

förskottet utlämnats. De tjänstemän åter, som icke behövt omedelbart

taga förskottslönen i anspråk för sitt och familjens uppehälle, hava

kunnat göra densamma, månad för månad, räntebärande redan från dagen

för dess uppbärande. På tjänstemännens vinstkonto skulle komma allenast

den endast i ett fåtal fall utgående förmånen för deras efterlevande

att erhålla begravningshjälp.

Staten åter skulle vinna åtskilliga, delvis i penningar direkt uppskattbara

fördelar. Då enligt på kommitténs föranstaltande verkställda beräkningar

en månads lön till de ifrågavarande verkens nuvarande ordinarie

tjänstemän redan enligt den för år 1919 gällande lönestaten belöper

sig till omkring 4.500,000 kronor, ett belopp som växer genom

ökning av antalet befattningshavare och genom den fortskridande stegringen

av avlöningarna, skulle staten genom att uppskjuta varje utbetalning

av lönen en månad, skörda en räutevinst, som efter nyss an

-

16

givna belopp räknat skulle med eu räntefot av 5 procent för år uppgå

till 18,750 kronor per månad eller således 225,000 kronor för ett år.

Då den nuvarande tjänstemannastammen — med de blivande tjänstemännen

behöver ju staten i detta sammanhang icke räkna, enär dessa

givetvis få finna sig i det utbetalningssystem, som är gällande vid tiden

för deras tillträdande av ordinarie tjänst — i genomsnitt räknat kan anses

stå vid mitten av sin tjänstemannabana, i regel uppgående till minst

35 år, skulle alltså nämnda årliga räntevinst komma staten till godo

under 17,5 år, d. v. s., utan hänsyn tagen till ränta på ränta, belöpa sig

till nära 4,000,000 kronor. Härtill kommer den minskning i arbete för

avlöningarnas uträknande, utbetalande, bokförande och redovisande, som

blir en följd av avlöningens utbetalande i en i stället för två poster för

varje månad, och som för staten under årens lopp torde medföra rätt

avsevärda besparingar i arbetslöner och kostnader för skrivmaterialier.

Staten vinner även reda och ordning beträffande tjänstemannalönerna

samt visshet att ingen lön utbetalas annat än som vederlag för verkligen

fullgjort arbete. På statens förlustkonto kommer endast förpliktelsen att

till efterlevande efter tjänstemän, som avlida före pensionsålderns uppnående,

utbetala begravningshjälp, en skyldighet, som redan nu, fäst med

mindre belopp, åligger staten geut emot dödsbo efter tjänstemän, som

avlida till följd av olycksfall i tjänsten.

Om nu staten vid den ifrågasatta tidpunkten för det nya avlöningsreglementets

ikraftträdande eller den 1 januari 1920 till samtliga tjänstemän,

som redan förut innehava ordinarie befattning, skulle utbetala en

månads lön enligt den förut gällande avlöningsstaten samt sedan vid

varje månads slut utbetala en hel månadsavlöning enligt den nya lönestaten,

skulle uppenbarligen den ovan beräknade, under de närmaste 17,5

åren uppkommande räntevinsten och någon del eller kanske hela den besparing

under samma tid i utgifter, som förut antytts, behöva tagas i

anspråk härför, men någon mera avsevärd ekonomisk förlust bör staten

rimligen icke komma att göra liksom staten ock vinner de mera formella

fördelarna av att för framtiden hava löne- och utbetalningssystemen

rationellt ordnade. Visserligen kommer statsverket att i bokslutet för år

1920 behöva avföra cirka 4,500,000 kronor högre belopp för avlöningar

än gällande lönestater betinga, men denna extra utgift kommer att under

årens lopp åtminstone till väsentlig del täckas genom ovannämnda räntevinster

och besparade utgifter.

För tjänstemännen åter skulle den föreslagna anordningen icke,

såsom man skulle vara benägen att antaga, medföra någon omedelbar

ekonomisk vinst. Följande exempel ådagalägger detta. En postexpedi

-

17

tör, placerad å ort, där ortstillägg icke förekommer, åtnjuter enligt nu

gällande lönestat en fast avlöning pr månad av kr. 208: 33, därav tre

fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar. Enligt

kommitténs förslag till avlöningsreglemente skulle denna tjänstemans

fasta avlöning per månad från och med år 1920 utgöra kr. 287:50 att

utbetalas i ett belopp vid varje månads utgång. Vid årsskiftet 1919—

1920 skulle tjänstemannen ifråga komma att såsom vanligt uppbära

tjänstgöringspenningar för december 1919 och förskottslön för januari

1920 med tillhopa förstnämnda belopp, kr. 208: 33. Vid månadsskiftet

januari—februari 1920 erhåller han i stället för, såsom vanligt, tjänstgöringspenningar

för januari och lön för februari med tillhopa kr. 208: 33,

den honom enligt nya avlöningsreglementet tillkommande avlöning för

en månad med kr. 287: 50, vilket belopp även sedermera vid slutet av

varje månad tillgodokommer honom. Han förmärker ingen annan ökning

i inkomster än den, som föranledes av att postexpeditörs månadsavlöning

höjts från kr. 208:33 till kr. 287:50. Men under det att han

tidigare alltid levat på ett månatligt förskott, som icke motsvarats av

fullgjort arbete, kommer han nu att för sina utgifters bestridande kunna

räkna med verkligen intjänad avlöning. Först när han efter slutad tjänstemannabana

eller tidigare avgår från tjänsten, får han känning av den

för januari månad år 1920 till honom utbetalda dubbla lönen, i det att

han då bär till godo full avlöning, »lön» och »tjänstgöringspenningar»,

för tiden från den löpande månadens ingång till och med dagen för avgången,

under det att han med nuvarande utbetalningssystem då skulle

haft att ytterligare uppbära endast tjänstgöringspenningar för samma

tidrymd. Men då, å andra sidan, tjänsteman nu är tillförsäkrad oavkortad

lön för hela den sista månaden, även om avgången sker redan på

månadens första dag, kan den oberättigade förmån, som tillfaller honom,

icke uppskattas högre än till ett belopp, motsvarande lön (enligt nu

gällande lönestat) för den del av månaden, som förflutit vid avgången

från tjänsten, i genomsnitt räknat således hälften av en månads lön.

Det kan icke förnekas att de skäl, som sålunda anförts till stöd för

det förevarande spörsmålets lösning i den senast angivna riktningen, äro

så starka, att, därest en omläggning från förskotts- till efterskottsutbetalning

av lönen skulle ifrågasättas utan samband med eu genomgripande

löneförbättring för personalen, man måste böja sig för desamma. Så som

frågan nu ligger, synes emellertid fog finnas för en lösning genom

ömsesidigt tillmötesgående. Därför har också kommittén kommit till

• den slutsatsen, att genomförandet av den förändrade ordningen för avlöningens

utbetalande bör ske pa det sätt, att visserligen en månads lön utbe

3

-

311 19

18

talas till tjänstemännen vid ingången av det är, då de nya avlöninqsbestämmelserna

träda i kraft, men att hälften av det sålunda utbetalda beloppet

skall återbetalas under samma år genom avdrag å de förhöjda månadsavlöningar,

som löneregleringen skulle komma att tillföra tjänstemännen

under det att andra hälften skulle efterskänkas av staten.

löneförbättring kommittén föreslår för tjänstemännen över lag

ar så avvägd, att de, trots fullgörandet av nämnda återbetalningar, ändock

komma att under år 1920 uppbära högre månatliga avlöningar än

förut, om ock mindre än löneregleringen från och med år 1921 kommer

att tillföra dem. Under år 1920 kommer således en mjuk övergång att

ske från de nuvarande lägre avlöningarna till de högre, som från och

med år 1921 skulle i hela sin vidd komma tjänstemännen till de!. Där

emellertid avlöningen å stat under år 1920 icke skulle bliva höjd med minst

det belopp, som sålunda skulle återbetalas, liksom ock då tjänsteman avlider

under år 1920, torde Kungl. Maj:t böra äga att låta nämnda återbetalnmgsskyldighet

helt eller delvis bortfalla.

Uppbördsprovision vid telegrafverket.

Såsom förut nämnts, utgår avlöningen till telegrafverkets stationsforeståndare

under andra former än inom de övriga verken, i det att för

dem tjänstgöringspenningarna ersatts med provision å den vid envar

station inflytande uppbörden av telegramporto-, telefonabonnemangs- och

inträdesavgifter samt telefonsamtalsavgifter. Denna avlönino-sform infördes

på försök genom beslut av 1907 års riksdag i enlighef med förslag

av särskilt tillkallade sakkunniga för avgivande av förslag i fråga

om . förändrad organisation av telegrafstyrelsen m. m. Dessa sakkunniga

ansågo ett rättvist avvägande av statiousföreståndarnas vid telegrafverket

avlöning icke kunna ske . under annan form än att avlöningen sattes i

så. direkt relation som möjligt till det ekonomiska resultat, den av föreståndaren

förvaltade stationen lämnade. Därigenom skulle även, enligt

de sakkunnigas mening, i organisationen införas en ekonomiskt sund

grundsats, som inom den enskilda affärsverksamheten vore allmänt tilllampad

och även fullständigt oumbärlig och som därför icke heller finge

lamnas å sido vid en statsverksamhet, som övervägande vore ett ekonomiskt

foretag. Särskilt för telegrafverkets stationsföreståndare vore denna

grundsats den enda rättvisa, då inom detta såsom inom intet annat verk

den uppbörd, som visade stationens rörelse, vore till väsentlig del direkt ''

beroende på, huru föreståndarens förmåga och intresse visat sig kunna

tillgodose allmänhetens krav och sålunda även göra rörelsen för staten*

inkomstbringande. Införandet av denna grundsats, enligt vilken avlö

-

1!)

ningens belopp väsentligen komme att påverkas av den inkomst verksamheten

medförde, skulle enligt de sakkunnigas mening kunna ernås på

det sätt, att i stället för de till föreståndarna utgående tjänstgöringspenningarna

skalle träda viss provision å stationens uppbörd. De närmare

motiven härför utvecklades av de sakkunniga på följande sätt:

»När det uttalats betänkligheter mot provisionssystemet, torde detta väsentligen

liava berott därpå, att man frånsett och rent av ansett sig böra frånse de

grundsatser, som tillämpas inom det privata affärslivet. Därför att statens verksamhet,

när den anordnar affärs- och industriella företag, icke bestämmes av enbart

ekonomiskt intresse utan även i vissa hänseenden av en allmännare synpunkt,

har man, efter vad kommitterade trott sig finna, icke tillräckligt beaktat,

att verksamhetens dock väsentligen affärsmässiga prägel gör det nödvändigt att

låta de affärsmässiga grundsatserna tillerkännas avgörande betydelse icke minst

med hänsyn till den personal, som skall utföra affärens arbete. Ämbetsmannauppfattningen

och ämbetsmannasättet att behandla förekommande ärenden ma

hava sitt obestridda värde på de områden, som rätteligen höra under denna uppfattning

och detta sätt, men de förlora sitt värde och verka hämmande, när de

tillämpas på främmande områden. Affären eller industrien måste skötas efter

merkantila regler, så vitt den överhuvud skall hava sitt berättigande, och om än

dessa regler modifieras därav, att det är staten som är ägaren, måste de dock

i huvudsak behålla sin giltighet.

Enär emellertid frågan om provisionssystemets införande var föremål för

behandling i den kommitté, som uppgjorde förslaget till nu gällande stater för

telegrafverket, anse sig kommitterade böra anföra vad då i frågan yttrades.^

Då kommittén, heter det i dess utlåtande, beslutit sig för att föreslå provisionens

bibehållande inom postverket för vissa tjänstemän, huvudsakligen föreståndarna

för postkontoren, hade den fragan självmant framställt sig, om icke

även för vederbörande stationspersonal vid telegrafverket någon del av avlöningen

borde utgå i form av uppbördsprovision. Kommittén hade dock ej ansett

sig böra förorda införande av provision inom telegrafverket. Ehuru ingalunda

saknades, såväl från Kungl. Maj:ts som från riksdagens sida, uttalanden emot

provisionssystemet i allmänhet hade kommittén, om än med tvekan, funnit sig

böra förorda provisions bibehållande, i någon mån, inom postverket, där provision

sedan längre tid utgått och där dess fullständiga borttagande skulle, enligt

kommitténs åsikt, förorsaka betydliga rubbningar. Annorlunda tedde sig emellertid

denna fråga, då det gällde att föreslå organisation för ett i betydande del

helt nytt verk, varest provision hittills icke till tjänstemännen utgått. För att

i ett sådant verk införa provisionssystem syntes det kommittén höra krävas alldeles

särskilda trängande skäl. Några dylika förelåge dock icke, enligt kommitténs

förmenande, utan torde en tillfredsställande lösning av frågan om stationspersonalens

avlöningsförmåner kunna åstadkommas även utan införande av denna

för telegrafverket hittills främmande avlöningsform. Därtill komme ock, att, i

motsats mot vad förhållandet vore vid postverket, de uppbördssummor vid telegrafverket,

å vilka provision skulle beräknas, vore så växlande eller, åtminstone

vid ett flertal stationer, stadda i så hastig ökning, att fastställande av grunderna

för provision skulle bliva förenat med ganska stora vanskligheter. På grund av

sålunda anförda omständigheter och med hänsyn till det i förevarande avseende

även beaktansvärda förhållandet, att bestämmandet av vissa telefonavgifters be

-

20

lopp, åtminstone ännu sa länge, ankomme allenast på telegrafstyrelsen, hade

kommittén icke ansett sig böra förorda införande vid telegrafverket av provision

såsom en del av avlöningen.

Dessa skäl finna kommitterade j icke numera böra vara avgörande för föreliggande

frågas lösning. Det bär nämligen visat sig, att en tillfredsställande lösning

av fragan om stationsföreståndarnas avlöningsförmåner icke vinnes genom

det nuvarande systemet med stationernas indelning efter uppbördens storlek i

grupper med enahanda totala avlöningsbelopp inom varje. För att en sådan indelning

skulle kunna vara något så när rättvis, måste nämligen gruppernas antal

bliva så stort, att begreppet gruppindelning försvunne och man i stället finge

stationsmangden efter uppbördens olika storlek sönderdelad i kanske ett trettiotal

avdelningar med endast några stationer i varje. Men ej nog därmed. Sedan

eu sådan forsta uppdelning väl vore gjord, måste styrelsen, för att fortfarande

hålla uppdelningen rättvis, oupphörligen göra om densamma, allt efter som upp1

u611 • Eu tillräckligt ofta och fullt känsligt gjord sådan uppdelning

skulle, det måste medgivas, på ett rättvist sätt ordna stationsföreståndarnas avlömngsförmåner.

Men på detta sätt bleve ju bibehållandet av en indelning snart

,a^ reell betydelse, likasom även styrelsens endast mekaniska mellanhandstallmng

till den växlande uppbördens omutliga fingervisning. Med ett ord, man

vore framme vid det rena provisionssystemets tillämpande vid bestämmandet av

stationsföreståndarnas hela avlöning. Då, såsom riktigt är inom telegrafverket,

ifrågavarande tjänstemäns avlöning måste bestämmas i förhållande till den upp

.

de åt staten intjäna å sin station, blir ock detta system konsekvensens nödvändiga

slutspets. Principiellt skulle kommitterade för sin del icke hava något

mot en anordning i enlighet därmed, men systemet låter sig icke fullt lämpligt

genomföra i praktiken. Först torde det vara omöjligt att finna en för alla stationer

lika provisionsberäkning, som rättvist avpassar varje stationsföreståndares

avlöning. Men att hava olika beräkning för olika avdelningar stationer skulle

leda in i samma cirkel, som man ville undvika, då det gällde det nuvarande

systemets gruppindelning.

Ehuru det således skulle vara rationellt riktigast att icke behålla vissa fixa

loner utan låta uppbörden bestämma hela avlöningen genom en direkt relation,

synes det dock kommitterade ur nyssnämnda synpunkt vara mest praktiskt, att

en stabil löneskala finnes, som bildar den gemensamma ryggraden för avlöningarna,

och att den utom själva lönen tillkommande delen, växlande i direkt förhållande

till uppbörden, utjämnar de oegentliglieter, som med det nuvarande

systemet icke kunna undvikas.

Aven ur eu annan synpunkt måste emellertid formen av lön bibehållas för

en del av avlöningen. Det är visserligen så, som kommitterade framhållit, att

i de flesta fall en stations uppbörd är till eu mycket stor del omedelbart beroende

av föreståndarens ^ duglighet och vakenhet, likasom samma uppbörd är en

ganska känslig mätare på tyngden av dennes ansvar och arbete. Men det finnes

dock stationer, vilka genom sitt rent trafiktekniska läge äga för det hela en särskilt

stor betydelse och därför också kräva särskilt framstående egenskaper hos

föreståndaren, utan att dessa förhållanden giva utslag i uppbörden. För dessa

fall måste man hava en bestämd löneskala att följa, då föreståndaren för en

dylik station bör genom en högre lön tillgodoses, till dess uppbörden å statio-,

nen stigit till, så att säga, sin egen riktiga höjd.

Man skulle av vad sålunda framhållits kunna få den föreställningen, att en

21

enda löneskala för alla statiimsfure,ståndare vore till fyllest. Men sa ar icke

förhållandet. Man kan icke låta varje stationsföreståndare börja med (len lagsta

begynnelselönen för att vandra hela skalan upp, på vagen nödtorftigt underlijälpt

av provisionen. Stationerna äro nämligen varandra så olika till storlek

och betydelse, att den lägsta begynnelselönen måste sättas så låg och den högsta

så hög, att det stora flertalet icke när vare sig dit ned eller dit upp. likaså

äro mellanstadierna så många, att även där måste sättas vissa gränser, flor

att vinna eu rättvis avlöningsform måste man alltså inom hela stationsmangden

försöka sammanföra de varandra närmaste stationerna till en grupp, för vilken

eu gemensam del av den stora löneskalan kan befinnas innehålla eu till mängd

och belopp lämpligt antal lönesteg. _

Emellertid skulle ett sådant, nu omhandlat försök till gruppindelning aldrig

lyckas, om man icke kunde hålla avlöningens ytterkonturer något tänjbara etter

stationernas egen rörlighet. Men med en sådan möjlighet — tjänstgoringspenningarnas

utgående i form av provision — har det visat sig icke mota svårigheter

att inom eu fortlöpande skala av bestämda lönesatser ordna stationerna i

några stora grupper. , , , n,

Genom denna anordning hava kommitterade, med undvikande av schablonmässiga

bestämmelser, som endast giva en i förhållande till den allmänna arbetsbördan

skapligt avpassad avlöning, åsyftat att vinna en verkligen tillfredsställande

lösning av frågan om dessa tjänstemäns avlöningsförmåner, sa att aven de

så vitt möjligt fylla kravet på en i varje individuellt fall riktig relation mellan

arbetet och ersättningen därför. .

En sådan avlöningsform är, enligt kommitterades mening den enda rättvisa

och därigenom ägnad att hos personalen uppehålla och underhålla arbetsmtresset

utöver vad den nuvarande ordningen är i stånd till. ... ....

Man får nämligen icke förtänka stationsförestandarna, att de osökt sätta

sina egna inkomster i samband med stationens, då man besinnar, vad kommi - terade förut antytt, att dessa kunna alldeles direkt påverkas av föreståndarens

uppmärksamhet och intresse. I detta fall mtager telegrafverket en särskild stallning

bestämt skild från de andra kommunikationsverken Förhållandet beror

därpå, att telegrafverkets meddelelsemedel, de elektriska ledningarna, aro begränsade

till antal och belastningsförmåga, men att genom personalens vaksamhet

och snabbhet dessa gränser kunna, efter vad erfarenheten ständigt visar betydligt

uttänjas genom ett skickligt och uppmärksamt utnyttjande av befintliga tillgångar.

Då således kommitterade funnit, att provisionssystemets tillämpande vid

beräknandet av tjänstgöringspenningarna är den enda form, som under vaxiande

förhållanden möjliggör en aktuell rättvisa åt stationsförestandarna, samt dessutom

denna anordning, genom att på det enklaste sätt själv reglera avlöningarna,

gör överflödig den ständigt fortgående omreglering av stationernas avlöningsförhållanden,

som eljest bleve eu verkets spänstighet förtyngande nödvändighet,

hava kommitterade funnit alldeles särskilt trängande skal förefinna^, att för denna

del av personalen provisionssystemet delvis lagges till grund vid avlönings beloppens

bestämmande. Den omständigheten, att det ar en nyhet, som sålunda

införes i telegrafverket, kan icke skrämma kommitterade, helst det visat sig att

trots telegrafverkets växlande och i hastig ökning stadda uppbordssummor nagra

‘ svårigheter icke möta för systemets jämna och måttfullt begränsade tillämpande.

Kommitterade föreslå, att provision måtte utgå på de tre huvudsakliga

poster, som utgöra stationernas uppbörd, nämligen uppburet telegramporto, in

-

22

trades- och telefonabonnemangsavgifter samt avgifter för särskilt betalda telefonsamtal.

De två sistnämnda av dessa poster stå otvivelaktigt i mycket nära beroende

av, huru vederbörande station skötes. Att fördelen av en telefonförbindelse i

väsentlig grad är beroende av det sätt, på vilket förbindelsen betjänas, är självklart,

och det ar därför icke heller tvivel om, att varje stationsföreståndare kan,

genom att arbeta for stationens bästa möjliga skötsel, bidraga till att en större

del av allmänheten finner med sin fördel förenligt att hava förbindelse med teletonnatet.

Ännu mycket större och direktare inflytande kan tjänstemannen utöva

pa beloppet av inflytande samtalsavgifter. Storleken av dessa inkomster beror

nämligen, såsom nyss antytts, huvudsakligen på, huru de befintliga ledningarna

utnyttjas och huru det sörjes för, att dessa ledningar efter ett samtals slut utan

varje dröjsmål disponeras för det följande. De korta stunder, de interurbana

ledningarna vid mindre planmässigt och mindre raskt arbete stå oanvända, kunna

pa samma gång allmänhetens gagn av ledningarna minskas, tillsammans åstadkomma

en förlust i inkomster, vilken för telegrafverket betyder mycket avsevärda

summor. Efter ^axlande förhållanden på olika platser kan den ena eller den

andra sidan av denna tjänstemannens verksamhet företrädesvis tillgodogöras för

utvecklingen av telefonväsendet. Den riktiga normen för ett pensionssystem

med syfte att framkalla en ökning i arbetsintensitet är därför att låta både

abonnemangs- och samtalsavgifterna ligga till grund för bestämmande av provisionens

belopp, r

I fråga om telegramportot däremot gäller nog i allmänhet detsamma som

tor inkomsten vid postverket, att det endast i ringa grad kan röna inflytande av

tjänstemännens åtgöranden. Att vid provisionens bestämmande taga hänsyn även

till telegramportot är emellertid ägnat att verka reglerande på provisionens belopp»

och dess_ uteslutande skulle medföra en orättvisa för de stationer, där

telegramexpeditionen kräver relativt större arbete i förhållande till telefonens

skötsel.»

Vid anmälan i statsrådet av de sakkunnigas betänkande ansåg sig

föredragande departementschefen böra tillstyrka förslaget om tjänstgöringspenningarnas

utbytande mot provision för stations föreståndarna

vid telegrafverket. På de av de sakkunniga anförda skälen förklarade

sig departementschefen anse det vara för statens utbyte av telefonväsendet

fördelaktigt, om varje stationsföreståndare gjordes ekonomiskt

intresserad av att driva upp sin stations inkomst. Några olägenheter av

systemet hade departementschefen ej heller kunnat finna, utan syntes

det fast mera passa väl in i de affärsmässiga former, efter vilka, såsom

han hoppades, telegrafverket skulle komma att förvaltas.

I det den 11 oktober 1907 utfärdade avlöningsreglementet för tjänstemän

vid telegrafverket infördes under § 5 följande stadgande angående

uppbördsprovision:

»Föreståndare för telegraf- eller centraltelefonstation äger uppbära

piovision å vid stationen influten uppbörd av telegramporto-, telefon- ''

abonnemangs- och inträdesavgifter samt telefonsamtalsavgifter med:

23

5 procent av den del av uppbörden, som ej för år överstiger

10.000 kronor;

3 procent av den del av uppbörden, som överstiger 10,000 men ej

30.000 kronor; .

1 procent av den del av uppbörden, som överstiger 30,000 men ej

100.000 kronor; . aaa

b 2 procent av den del av uppbörden, som överstiger 100,000 men

men ej 500,000 kronor; samt .

‘/to procent av den del av uppbörden, som överstiger 500,000

kronor.

Provisionsbeloppet för år räknat må dock icke lör. någon stationsföreståndare

understiga 450 kronor, vadan av provisionsanslaget ma,

utöver ovan angivna procentbelopp, utgå vad som tilläventyrs erfordias

för att fylla denna minimiprovision.»

Av 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser

vid kommunikationsverken med flera verk föreslogs den ändring i nyssnämnda

paragraf, att provisionen skulle å den del av uppbörden, som

ej överstege 30,000 kronor, utgå med 2 Vs procent i stället för med 5

respektive 3 procent, i sammanhang varmed stationsföreståndarnas lön

skulle ökas med ett med den sålunda uppkommande minskningen i provisionen

helt och hållet eller nära sammanfallande, belopp, ävensom att

den stationsföreståndaren garanterade minimiprovisionen skulle utgöra

ett efter föreståndarens lönegrad växlande belopp, lägst 600 och högst

2,400 kronor. Anledningarna till dessa kommissionens förslag voro,

dels att det synts nödigt genom ökning av lönen bereda någon förbättring

av stationsföreståndarnas avlöning under sådan ledighet, , då uppbördsprovisiouen

måste avstås, dels ock att verkställd utredning givit

vid handen, att uppbördsprovisionen icke stigit i samma proportion för

samtliga stationsföreståndare inom en och samma kategori, vadan en

utjämning synts böra ske genom att på ovan nämnda sätt tillförsäkra

de stationsföreståndare, vilkas uppbörd . ej väsentligen ökats sedan år

1907, viss garanterad minimiprovision till högre belopp än förut gällt.

1918 års lagtima riksdag biträdde detta ändringsförslag, men yttrade

tillika, att starka skäl syntes tala för att genomföra jämväl en begränsning

uppåt av provisionen och att även lämpligheten av själva systemet med

uppbördsprovision åt stationsföreståndarna vid telegrafverket syntes starkt

kunna ifrågasättas, varför frågan om provisionens avskaffande eller begränsande

borde vid den fortsatta utredningen angående löneregleringen

vid telegrafverket upptagas till ingående behandling.

24

Åt kommittén har ock särskilt nppdragits att överväga frågan om

Bysättande eller begränsande av uppbördsprovision åt stationsföreståndare

vid telegrafverket.

I särskilda till kommittén ingivna framställningar har dels svenska

telegrafanstemännens förening, representerande bland andra de manlig

stations föres tänd ärna vid telegrafverket, begärt att uppbördsprovisionen

matte bibehållas såsom avlöningsform, dels ock kvinnliga teleo-rafpersonalens

förening, till vilken de kvinnliga stationsföreståndarna äro°anslutna

yttrat att, ehuru den allmänna önskan vore att uppbördsprovisionen måtte

bibehålla8, denna avlöningsform dock borde ersättas av annan sådan, i

händelse den skulle utgöra ett verkligt binder vid inrättandet av nya

stationer, vilket utgjorde ett av föreningens önskemål. Slutligen bär

kommittén lämnat en representant för stationsföreståndarkåren, teleo-rafkommissanen

A Lignell i Hälsingborg, tillfälle att muntligen inför

kommittén utveckla de synpunkter, som kunde tala för provisionssystemets

bibehållande. J

De skäl, som på sätt ovan meddelats föranledde införandet av

provision för telegrafverkets stationsföreståndare samt, efter det denna

avlöningsform under elva år tillämpats, nu andragits för bibehållande av

densamma, hava icke övertygat kommittén om provisionssystemets lämplghet.

Visserligen torde det vara sant, såsom i telegrafpersonalens

fackorgan papekats, att de angrepp, som från skilda båll riktats mot

provisionssystemet, mången gång föranletts av en förväxling mellan

upphoras provision, vilken utgör stationsföreståndarna s tjänstgöringspenmngar

och i allmänhet icke stigit till så betydande''belopp, och den

under benamningen telegramprovision förekommande sportelinkomsten för

stationsföreståndarna, vilken åter särskilt under krigsåren på ett och

annat håll uppgått tdl abnormt hög summa. Men även om man gjort

sig reda för uppbördsprovisionens rätta karaktär, kan man icke underlåta

att finna densamma åtminstone numera sakna sitt berättigande.

Uppbördsprovisionens ändamål är att dels automatiskt reglera stationsforestandarens

inkomster efter måttet av det arbete och ansvar, som

kraves av honom, dels utgöra ren anskaffningsprovision och dels i allmanhet

verka uppmuntrande samt sporrande för stationsföreståndarens

. „ at* det först nämnda syftemålet med provisionen skulle kunna

na8''. maste förutsättas att en stations uppbörd utgör en exakt mätare av •

stationsföreståndarens arbete och ansvar. Så är emellertid icke alltid

eder kanske icke ens i allmänhet fallet. Mest bjärt framträder detta

da en stations uppbörd på en gång ökas eller minskas såsom en oundviklig

följd av en allmän höjning eller sänkning av de taxor, som av

25

telegrafverket tillämpas. Ingen lärer vilja påstå, att stationsföreståndarens

arbete eller ansvar i nämnvärd män stegras eller minskas genom

en dylik åtgärd — annat än möjligen för en kort övergångsperiod,

under vilken själva det av taxeändringen föranledda omläggningsarbetet

pågår — liksom den ökning eller minskning i inkomster, som därav

framkallats, alldeles oförtjänt gynnar eller skadar honom i ekonomiskt

hänseende. Men även under normala förhållanden, då inga taxeändringar

inverka på uppbördens storlek, lärer denna näppeligen alltid stå i direkt

förhållande till föreståndarens arbetsbörda. Detta har redan av förslagsställarna

till provisionssystemet medgivits så tillvida, att en av andra

hänsyn än storleken av stationens uppbörd förestavad indelning av

stationerna i klasser med olika hög lön för stationernas föreståndare

måst behållas, bland annat, för att föreståndare för vissa arbetskrävande

stationer med ringa uppbörd icke skulle erhålla för låg avlöning, exempelvis

stationer med stor genomgångstrafik eller med många underlydande

men små växelstationer. Om uppbördsprovisionen borttages, torde icke

möta större svårighet att rätt klassificera telegrafverkets stationer än

förhållandet är vid postverket, där uppbördsprovision tidigare förekommit

men redan för ett tiotal år sedan borttagits.

Såsom anskaffningsprovision betraktad, måste uppbördsprovisionen

sägas hava än mindre skäl för sig. Det lärer väl nämligen höra till

undantagen att stationsföreståndarna själva direkt verka såsom agenter

för att förmå allmänheten att abonnera på telefon eller öka sin telefonsamtals-

eller telegramfrekvens. Icke heller torde det kunna påstås att

provision skulle vara nödig för att skötseln av en station skall bliva

sådan, att allmänheten icke avskräckes från utan lockas till att abonnera

å telefon eller att använda sig av telefonen och telegrafen för sin

korrespondens. Ett dylikt påstående skulle vara allt för nedsättande för

stationsföreståndarkåren, vars medlemmar säkerligen i lika hög grad

som andra statens tjänstemän skulle göra sin plikt i nämnda hänseende

utan den extra eggelse, som ligger i medvetandet av att de därmed

också tillgodose sina egna ekonomiska intressen. För en och annan

natur kan ju en dylik eggelse vara nyttig om ock ej nödig, men kommittén

vill icke förutsätta att så skulle vara förhållandet beträffande

något större antal av ifrågavarande kår.

Såsom allmänt omdöme om uppbördsprovisionen måste sägas, att

stationsföreståndaren personligen är i allt för ringa tillfälle att öva direkt

inverkan på stationens uppbörd. Den del av uppbörden, som med något

skäl synes kunna ifrågasättas att läggas till grund för något slag av

provision är den, som härflyter av samtal å riksledningarna. Här är

Bil 19 4

26

det väl dock kontrollörer, vaktföreståndare och telefonister, som i långt

högre grad än stationsföreståndarna kunna öva inverkan på det ekonomiska

resultatet genom ledningarnas bästa möjliga utnyttjande, men

dessa befattningshavare hava icke genom något pro visi onssystem intresserats

för ett mera effektivt fullgörande av sina tjänsteplikter.

Kommitténs majoritet är visserligen icke i princip motståndare till det

inom det enskilda affärslivet ofta med fördel anlitade tantiemsystemet,

vilket framgår därav att denna majoritet föreslår utvidgandet av den

inom vattenfallsverket förekommande tantiemen, men där gäller det

befattningshavare, vilka i hög grad kunna inverka på sitt verks ekonomi

såväl genom ökning av inkomster som ock genom besparing av utgifter,

varjämte det förutsatts att dessa befattningshavare icke skola fast anställas

utan allenast för viss tid förordnas å sina befattningar. Den vid

telegrafverket förekommande uppbördsprovisionen däremot utgår till fast

konstituerade tjänstemän, vilka enligt kommitténs mening endast i ringa

mån kunna påverka verkets inkomster och knappast hava någon möjlighet

att influera på verkets utgifter i besparingssyfte. Uppbördsprovisionen

är också en allenast i förhållande till bruttoinkomsten utgående

provision och har alltså föga gemensamt med tantiem till vissa vattenfallsverkets

tjänstemän, vilken utgår på nettoavkastningen. Häri, att

provisionen vid telegrafverket beräknas endast å bruttoinkomsten, ligger

också enligt kommitténs förmenande den största svagheten och nackdelen

med hela systemet. Det måste erfordras en synnerligen sträng kontroll

för att en tjänsteman, vars egna inkomster äro i största grad beroende

av verkets inkomster men alldeles oberoende av dess utgifter, ej skall

komma i tillfälle att åsamka verket icke nödvändiga utgifter. Jämväl

ligger det en fara i att en stationsföreståndare skall, om icke missbruka,

dock väcka anledning till misstro hos abonnenterna mot sättet för handhavandet

av den ömtåliga kontrolleringen av samtalsräkningen, på vilken

abonnemangsavgifternas storlek och således även hans egen inkomst

beror.

Såsom av det anförda framgår, har kommittén kommit till den

bestämda åsikten, att uppbördsprovisionen för telegrafverkets stationsföreståndare

bör avskaffas och dessa tjänstemän avlönas i samma ordning som

andra befattningshavare. Då emellertid stationsföreståndarna genom gällande

avlöningsreglemente äro tillförsäkrade uppbördsprovision såsom

vederlag för tjänstgöringspenningar, måste i de jämförelsevis få fall, då

minskning i inkomst skulle uppkomma, ersättning beredas i form av

personligt lönetillägg

-

27

Tantiem vid statens vattenfallsverk.

Direktören vid statens kraftverksförvaltning åtnjuter — förutom Tantiem till

arvode med 9,000 kronor för år samt fri bostad och bränsle eller ersätt- turJTncTehening

därför med 1,500 kronor om året — tantiem med en halv procent ten för staten»

för år å netto av kastningen av de statens kraftverks rörelse, som under ^”luning.

året lämnat överskott. Eljest utgår icke tantiem inom något av de verk,

med vilka kommittén har att taga befattning. Då nyssnämnda befattningshavare,

vilkens tjänstetitel enligt kommitténs tidigare avlämnade

yttrande angående organisationsförhållandena vid statens vattenfallsverk

skulle utbytas mot benämningen överdirektör och chef för statens kraftverksförvaltning,

tillerkänts provision genom beslut av 1918 års lagtima

riksdag samt på grund av stadgande i § 6 mom. 2 i avlöningsreglementet

för tjänstemän vid statens vattenfallsverk icke skall vara underkastad reglelering

av tantiem annat än i samband med erhållande av nytt förordnande

— det nuvarande förordnandet för honom gäller till och med

år 1924 — har kommittén icke haft anledning att ingå i prövning av

frågan, efter vilken grund tantiem bör tillkomma honom. Denna fråga

torde böra göras till föremål för förnyad undersökning närmare tiden

för utgången av det för honom nu gällande förordnandet. I

I enlighet med ett av vattenfallsstyrelsen framställt förslag har Tantiem till

kommittén i sitt nyssnämnda yttrande beträffande vissa organisations- direktörer,

förhållanden vid statens vattenfallsverk tillstyrkt, att Trollhätte, Älvkarleby

och Motala kraftverk med tillhörande generatorsstationer, ledningsnät

och understationer skulle bilda var sin särskilda förvaltningsenhet,

var och en under ledning av en kraftverksdirektör. Vidkommande

formen för kraftverksdirektörernas anställning samt beträffande sättet

för deras avlönande hade något förslag icke framlagts av vattenfallsstyrelsen,

men hade från denna styrelses sida inom kommittén gjorts

framställning om att befattningarna i fråga måtte, i likhet med vad

förhållandet varit beträffande överingenjörstjänsten vid Trollhätte kraftverk,

tillsättas medelst förordnande på viss tid, exempelvis sex år,

samt att kraftverksdirektörerna måtte, på sätt jämväl medgivits beträffande

nyssnämnda överingenjör, erhålla avlöning i form av dels arvode och

dels tantiem på vederbörande kraftverks nettoinkomst.

Såsom skäl för användande av avlöningsformen tantiem i avseende

å kraftverksdirektörerna hade uti en till kommittén genom statens vatten

-

28

fallsverks representant inom kommittén överlämnad promemoria anförts

bland annat:

Chefen för kraftverksförvaltningen hade enligt beslut vid 1918 års

lagtima riksdag tillerkänts tantiem med V* % å samtliga kraftverks

nettovinst. Tantiem borde emellertid ytterligare lämnas åt cheferna för

Trollhätte, Älvkarleby och Motala kraftverk, enär dessa personer genom

sitt arbete i väsentlig grad inverkade på den kommersiella utvecklingen

av kraftverksrörelsen och storleken av dess nettobehållning.

Naturligtvis borde man kunna påräkna, att de tjänstemän, vilka

sålunda föreslagits skola erhålla tantiem, komme att utföra sina arbeten

utan anmärkning, även om tantiem icke lämnades. Vad de löpande

arbetena beträffade, vore det utan tvivel möjligt att kontrollera, att desamma

fullgjordes på tillfredsställande sätt, om också nämnda kraftverkschefers

arbete vore av sådan art, att det mindre lätt läte sig kontrollera

än det arbete, som verkställdes av t. ex. kamerala tjänstemän

samt byråtjänstemän i allmänhet likasom även av driftsbefälet. Men

tantiem avsåge att frammana vissa gärningar utöver den löpande verksamheten

och utöver den ordinära arbetsprestationen, och erfarenheten

från det privata verksamhetsområdet gåve vid handen, att man i längden

icke kunde normalt upprätthålla dylikt intensivt intresse utan direkt

ekonomisk fördel för vederbörande person, ävensom att en person med

livlig verksamhetslust och med sinne för ekonomisk verksamhet icke

plägade stanna i eller ägna hela sitt arbete åt ett ämbete, där de ekonomiska

fördelarna icke ökades i mån av stegrad verksamhet.

Avlöningen av de kommersiella chefsposterna inom statens vattenfallsverk

vore en fråga av utomordentligt stor betjMelse. Utan ett

rationellt avlöningssystem komme vattenfallsverket lika litet som någon

annan institution att kunna bibehålla en affärsmässig prägel. Statens

kraftverk hade under de gångna åren visat sig vara en affär, som icke

endast berett vårt land stora indirekta fördelar utan därjämte lämnat

en väsentlig direkt vinst. Likväl kunde de gångna åren i stort sett

anses som en startningstid. Denna vore nu lyckligt överstånden och

statens kraftverk kunde för närvarande sägas hava en ovanligt gynnsam

basis för vidare utveckling, vida gynnsammare än något enskilt kraftföretag

inom Sverige. Dessa möjligheter finge icke bliva oanvända,

men, om de skulle tillvaratagas, fordrades icke blott nödiga anslag för

fortsatt utveckling utan lika väl dugliga ledare för denna verksamhet.

Det kunde möjligen invändas, att tantiemavlönade chefer för de särskilda

kraftverken icke borde erfordras, sedan chefen för kraftverksför

-

29

valtningen erhållit tantiem och sålunda 1 >livit direkt ekonomiskt intresserad

av en god avkastning vid kraftverken. Men även om denne

senare angåve riktlinjerna för taxor m. m. och toge del av samt i viktigare

fall själv ledde underhandlingarna med kraftkonsumenter, erfordrades

dock i hög grad initiativ även från övriga nämnda tjänstemäns

sida. En person kunde icke hinna taga till vara alla speciella möjligheter

vid det stora antal uppgörelser, som för varje år träffades. Under

varje år uppgjordes ett hundratal större kraftkontrakt, av vilka vart och

ett vanligen vore på sitt sätt speciellt. Enär varje kontrakt representerade

en affär av stora dimensioner, använde sig konsumenterna vid

underhandlingarna av de dugligaste fackmän, som stode till buds, för att

få sig tillförsäkrade bästa möjliga villkor. För tillgodoseende av statens

fördel fordrades, att även staten hade i sin tjänst personal med höga

kvalifikationer. Den sporre, som läge i tantiem, kunde vid dessa förhandlingar

vara staten till fördel.

Det förtjänade jämväl att framhållas, att nämnda tjänstemän icke

endast sysslade med kraftavsättningsspörsmål utan jämväl skulle handhava

en byggnadsverksamhet, som under nuvarande expansion vore synnerligen

betydande, ävensom ansvara för en icke obetydlig administration.

För att söka giva en föreställning beträffande omfattningen och

vikten av den verksamhet, som ålåge kraftverkscheferna, meddelades i

promemorian en jämförelse mellan några enskilda kraftstationer och

statens kraftverk.

Motala ströms kraftaktiebolag hade med avseende å distributionsområdets

storlek ungefär samma omfattning som en av Ålvkarlebvverkets

sekundärstationer och varje distrikt vid statens vattenfallsverk

omfattade i genomsnitt tre sådana. Yngeredsfors kraftaktiebolag hade en

distribution, som, vad kraftbelopp och distributionsområde beträffade, närmast

motsvarade ett distrikt inom ett av statens kraftverk. GullspångMunkfors

kraftaktiebolag motsvarade något mer än ett distrikt.

Om tantiem skulle införas — yttrades det vidare i promemorian —

vore det emellertid av största vikt att densamma beräknades så att den

faktiskt befrämjade en sund utveckling. Kraftverksdirektörernas tantiem

borde fördenskull beräknas på basis av nettovinsten vid vederbörande

kraftverk, sedan från bruttoinkomsten avdragits icke endast direkta utgifter

för driften utan även ränta å och amortering av anläggningskapitalet.

Det erinrades slutligen i promemorian, hurusom mot tantiemsystemet

framställts tvenne mera väsentliga anmärkningar, nämligen att det strede

30

mot likformigheten i statens avlöningssystem samt att statens vattenfallsverks

sociala uppgifter kunde genom detta system bliva försummade.

Däremot invändes i promemorian, att lördelen av likformigheten

kunde köpas för dyrt. Det vore fördenskull skäl att begränsa likformigheten

till befattningar med någorlunda likartat arbete, och man borde

icke tveka att vid ett färre antal chefsposter tillämpa specialbestämmelser.

Statens vattenfalls verks främsta sociala uppgift, nämligen att inom

sina distributionsområden förse särskilt landsbygden med kraft, komme

att redan före den nya lönestatens ikraftträdande vara huvudsakligen

löst, ty bygdeelektrifieringen fortginge med så stor hastighet, att flertalet

socknar bleve försedda med kraft före 1919 års utgång. Den uppgift,

som därefter vidtoge beträffande landsb}7gden — nämligen arbetet

för ett intensivt utnyttjande .av kraften — sammanfölle fullständigt med

statens vattenfallsverks affärsuppgift, ty åstadkommandet av ökad belastning

å bygdelinjerna bleve liktydigt med förbättrad räntabilitet å

bygdenätet. Då därtill komme att vattenfallsstyrelsens chef avlönades

utan tantiem, torde de sociala synpunkterna sålunda bedömas absolut opartiskt

från dennes sida.

För egen del har kommittén i sitt förenämnda yttrande den 30 december

1918 beträffande detta spörsmål anfört följande, som alltså utgör

uttrycket för kommitténs ståndpunkt i förevarande fråga:

»För ett företag, vilket såsom statens vattenfallsverk drives väsentligen

efter rena affärsprinciper och icke intager någon monopolställning,

är det givetvis av den största betydelse att sådana befattningar, vilkas

innehavare kunna genom sin verksamhet i mera avsevärd grad inverka

på företagets ekonomi, besättas med personer av framstående egenskaper,

och gäller detta såväl chefen för statens kraftverks förvaltning som ock

de föreslagna kraftverksdirektörerna. Vad dessa sistnämnda beträffar, är

— Bågsöm ock i nyssberörda promemoria påpekats — deras handhavande,

särskilt av kraftförsäljningsärenden, av stor betydelse för vederbörande

kraftverks ekonomiska utbyte. Att så måste vara förhållandet torde

framgå därav, att kraftverksdirektörerna skulle äga att avsluta för längre

tid framåt bindande avtal om kraftleveranser, där dessa icke äro av sådan

omfattning att avgörandet bör förbehållas chefen för kraftverksförvaltningen

eller vattenfallsstyrelsen. Men även beträffande de största kraftleveranserna

åligger det i regeln kraftverksdirektören att verkställa de

erforderliga förberedande utredningarna samt sköta de preliminära underhandlingarna

med den blivande abonnenten. Därvid gäller det för kraft

-

31

verksdirektören, icke blott att intressera vederbörande företag för användande

av elektrisk kraft, utan även att på ett lämpligt sätt avpassa

energiavgiften efter företagets förmåga att bära densamma, samt att i

övrigt söka träffa överenskommelse om sådana villkor för strömleveransen,

som må bliva för staten så gynnsamma som möjligt. I sådant

hänseende må erinras om önskvärdheten att kunna befordra avsättningen

av s. k. sekunda kraft, något som är av stor betydelse för vederbörande

kraftverks ekonomiska utnyttjande. Förutom kraftförsäljningsärenden

finnas emellertid en mängd andra frågor, vilkas lösande på ett för statens

vattenfallsverks ekonomiska resultat gynnsamt sätt till stor del är

beroende på kraftverksdirektörernas skicklighet och förutseende. Detta

gäller sålunda i främsta rummet frågor rörande utvidgningar av vederbörande

kraftstation och ledningsnät med understatiouer, frågor som

givetvis äro av den största betydelse särskilt för den framtida utvecklingen.

Med hänsyn till de av kommittén nu anförda synpunkterna torde

det ligga i saxens natur att vid tillsättandet av kraftverksdirektörsbefattningarna

måste tillses att sådana personer erhållas, som med teknisk skicklighet

förena framstående affärsförmåga. Dylika personer äro emellertid

synnerligen eftersökta inom den enskilda industrien och erhålla där avlöningar,

som långt överstiga vad som i regeln plägat erbjudas innehavare

av statstjänst. Det har därför synts kommittén nödigt att ifrågavarande

tjänstemän avlönas efter andra grunder än statstjänstemän i allmänhet,

varvid emellertid bör tillses, att avlöningens storlek göres beroende

av det ekonomiska resultatet av vederbörande kraftverksdirektörs

verksamhet. Detta syftemål skulle vinnas, därest kraftverksdirektörernas

avlöning till viss del finge utgå i form av tantiem, varigenom jämväl

kraftverksdirektörernas intresse att genom ständig ökning av vederbörande

verks inkomster kunna förhöja sin avlöning, skulle vidmakthållas

under hela tjänstetiden. Vad statens vattenfallsverk beträffar,

innebär denna avlöningsform icke heller någon nyhet, utan torde i sådant

hänseende kunna erinras, hurusom riksdagen år 1909 för överingenjören

vid Trollhätte kraftverk medgav, att den kontanta avlöningen

fiuge utgå dels såsom arvode och dels i form av tantiem å nettoinkomsten

av nämnda kraftverk. Därjämte har så sent som vid 1918

års lagtima riksdag bestämts, att avlöningen för direktören vid statens

kraftverksförvaltning delvis skulle utgå i form av tantiem å nettoavkastningen

av de statens kraftverk, som lämnat överskott.

Då kommittén sålunda finner sig kunna tillstyrka, att kraftverksdirektörerna

må åtnjuta dels fast avlöning och dels tantiem å nettoinkomsten

32

Naturaförmånens

upphävande.

av vederbörande kraftverk, sker detta under den förutsättningen, att ifrågavarande

tjänstemän tillsättas medelst förordnande på viss tid, exempelvis

sex år, sålunda i överensstämmelse med vad som gäller för direktören

vid statens kraftverksförvaltning. Vad beträffar beräknandet av det belopp,

varå tantiem sålunda finge utgå, är att märka, att hänsyn skulle

tagas allenast till det överskott, som uppstår sedan från bruttoavkastningen

avdragits alla omkostnader, jämväl för administration, ränta å

anläggningskostnader och nödiga avskrivningar. Detta innebär en principiell

olikhet mot vad förhållandet är beträffande den vid telegrafverket

förekommande uppbördsprovisionen, vilken beräknats å influten uppbörd,

utan avseende å omkostnader, ett beräkningssätt som ej sällan torde

giva ett långt ifrån riktigt uttryck för det ekonomiska värdet av tjänstemannens

verksamhet.

En möjligen ifrågasatt tillämpning av tantiemsystemet jämväl vid

avlönande av driftchefer samt distriktsingenjörer kan kommittén däremot

icke förorda, enär de skäl, som av kommittén nu anförts för

systemets användande i avseende å kraftverksdirektörerna, icke äro i

samma mån tillämpliga beträffande nyssnämnda befattningshavare.»

Vad beträffar avlöningen till kraftverksdirektörerna, framlägger kommittén

i annat sammanhang (sid. 215) förslag rörande såväl arvodets belopp

som de närmare grunderna för beräkning av tantiem.

Fri bostad med bränsle eller ersättning därför.

Beträffande olägenheterna av nuvarande bestämmelser rörande fri

bostad jämte bränsle eller ersättning därför kan kommittén helt ansluta

sig till de uttalanden, som gjorts av förenämnda 1914 års kommitté vid

dess granskning av löneförhållandena vid statens järnvägar. Nämnda

kommitté anför ifråga om dessa olägenheter följande*):

»I sådant avseende är först att märka en viss skillnad i fråga om det verkliga

värdet av nu behandlade avlöningsform för å ena sidan den tjänsteman, som

erhåller bostad in natura, och å andra sidan den, vilken tilldelas kontant ersättning.

Under det att själva arvodet för båda i normala fall ökas på enahanda

sätt genom ålderstillägg, inträder med tiden en genomgående olikhet i fråga om

bostadsförmånen. Den tjänsteman, vilken anvisas bostad in natura, bibehåller

oberoende av löneförhöjningarna en till viss storlek bestämd lägenhet, då däremot

den andre, till följd av hyresersättningens fastställande till viss procent å arvodet,

vid varje ålderstillägg — därest stadgad maximigräns för ersättningen ej uppnåtts

— erhåller en ökad kontant ersättning till täckande av utgifterna för bostad och

*) Sifferuppgifterna hänföra sig till 1914 års förhållanden.

bränsle. Sålunda erhåller exempelvis en stationskarl å billigaste ort, i män av

arvodets stegring liigst 168 högst 228 kronor i ersättning, eu stationsförman på

liknande sätt liigst 180 högst 300 kronor o. s. v. Vare sig man anser, att det

lägsta eller det högsta beloppet av den kontanta ersättningen motsvarar värdet

av naturabostaden, inträda sålunda ojämnheter mellan de olika grupperna a,v

tjänstemän. I förra fallet måste den, som tilldelas kontant ersättning, med varje

ålderstillägg anses erhålla en ytterligare fördel i förhållande till den, som erhåller

bostad in natura. Under den senare förutsättningen har åter den, som tilldelas

dylik bostad, redan vid begynnelsearvodet uppnått eu ställning, vartill hans kamrat

först vid slutavlöningen erhåller motsvarighet. Än påtagligare bliva ojämnheterna

tydligen, om prisförhållandena iiro sådana, att den kontanta ersättningen ej ens

i dess högsta belopp räcker till att täcka det verkliga värdet av naturabostaden

med tillhörande bränsle.

Gent emot den kontanta ersättningens ställande i relation till ålderstilläggen

kan för övrigt anmärkas, att det ingalunda i de flesta fall kan anses behövligt

eller ens befogat, att bostadsutgifterna för en tjänsteman stiga för var gång löneförhöjning

erhålles. Sedan från tillträdandet av sin befattning bör den obefordrade

tjänstemannen hava möjlighet att förskaffa sig en på visst sätt kvalificerad

bostad, och dennas utbyte mot en större bör därefter göras beroende huvudsakligen

av andra faktorer än löneförhöjning, såsom det växande behovet på

grund av familjens storlek o. dyl. Den, som från början erhåller bostad in natura,

har härutinnan i allmänhet fördelen att omedelbart komma i åtnjutande av

en bostad, som ansetts avpassad även för hans behov längre fram.

En annan omständighet att beakta i fråga om den nuvarande skillnaden

mellan dem, som erhålla bostad in natura, och dem, som uppbära kontant inkvarteringsersättning,

är dyrortsförhållandenas inverkan på de sammanlagda avlöningsförmånerna.

Såsom ‘ särskilt dyrortstillägg utgå nu 60 kronor om året till

tjänstemän av lägre grad, vilkas arvode icke överstiger 1,500 kronor och som äro

placerade i städer med minst 15,000 invånare eller å vissa i närheten av huvudstaden

belägna orter. I övrigt gör sig hänsyn till dyrortsförhållandena gällande

allenast i fråga om den kontanta ersättningen för bostad och bränsle, vilken allt

efter sagda förhållanden växlar mellan lägst 20 och högst 40 procent av arvodet.

Härav följer, att en person, som tilldelas bostad in natura och som står utanför

de grupper av tjänstemän, för vilka nyssnämnda särskilda dyrortstillägg finnes bestämt,

icke uppbär någon som helst kontant ersättning till mötande av förhöjningen

i levnadskostnader å en dyrort. Den, som erhåller kontant inkvarteringsersättning,

uppbär däremot olika sådan allt efter ortens dyrhet, vare sig särskilt

dyrortstillägg till honom utgår eller icke. Det kan visserligen anmärkas, att nämnda

ersättning är bestämd blott med hänsyn till den post å levnadsbudgeten, vilken

består i utgifter för bostad och bränsle och sålunda kan anses hava sin motsvarighet

i det större eller mindre värdet av den naturabostad, som kommit den förre tjänstemannen

till del. I betraktande av den betydelse särskilt vid de lägsta avlöningarna,

som av naturliga skäl tillmätes de kontanta avlöningsbeloppen, kunna de

angivna olikheterna emellertid i många fall bliva ganska kännbara.

Den allmännast påtalade olägenheten av det nuvarande systemet är emellertid

att hänföra till det förhållandet, att de bostäder, statens ‘järnvägar erbjuder

sina tjänstemän, äro av mycket olika beskaffenhet och värde. Detta visar sig

icke blott vid en jämförelse av förhållandena å skilda orter inbördes, . utan ofta

även i fråga om olika byggnader å en och samma ort. Då statens järnvägars

5

311 19

34

Wnadsyerksämkct pågått under åtskilliga tiotal av år, är detta förhållande i

och för sig ganska naturligt, eftersom de nyare lägenheterna i allmänhet, om ock

ej undantagslöst, fa anses bättre än de äldre motsvara skäliga fordringar på bekvämlighet

och trevnad. Aven äldre och obekvämare bostäder måste ju dock utnyttjas

Enligt nuvarande avlomngsbestämmelser göres emellertid ingen skillnad

för löntagarens vidkommande med hänsyn härtill. Vare sig en bättre eller eu

sämre lagenhet tilldelas tjänstemännen som bostad in natura, bliver hans härutöver

utgående kontanta ersättning lika stor. Detta förhållande har från per son alens

sida betecknats såsom otidsenligt och mindre rättvist. Sålunda anför svenska

jarnvagsmannaforbundet i sm löneframställning av den 28 augusti 1913- ''för att

nämna exempel torde det val knappast vara rimligt att åsätta samtliga statens järnvägars

bostadslägenheter i Stockholm av lika antal rum samma pris Ett stort

antal lagenheter aro nämligen högst undermåliga i olika avseenden, främst däruti

att de sakna saval vatten- som avloppsledningar och även belysningsanordningar i

trapporna. En del andra lagenheter äro visserligen försedda med här ovan uppräknade

bekvämligheter, men kunna ändå icke anses vara i värde jämförliga med

moderna lagenheter inom Stockholm. Det finnes också exempel på mindervärdiga

lagenheter pa andra hall såsom belägna på vindar utan direkt förbindelse mellan

lagenhetens olika rum och med, på grund av byggnadens stil och höjd, i många

tall otillräckligt höga ram, med brutna innertak. Det säger sig självt att dessa

Xi*T?rdlga v-<?ftaC er, b10rna „betmga ett lägre hyresbelopp än andra å samma

plats belagna, bättre och bekvamare bostäder’.

Kommittén bär under sina studieresor å ett flertal statsbanelinjer inom

samtliga distrikt agnat särskild uppmärksamhet åt de av statens järnvägar tillhandahallna

bostadernas beskaffenhet. Därvid har kommittén iakttagit, hurusom

lagenheterna, särskilt de mindre bland dem, kunna erbjuda vittgående olikheter

sins emellan beträffande sa gott som samtliga de faktorer, vilka i allmänhet anses

inverka pa en bostads hyresvärd^, såsom i fråga om belägenhet, rummens storhik

och inbördes iilaocnng, höjd- och ljusförhållanden, Övriga utrymmens förefantlighet

och ändamålsenlig;! anordning, uppvärmningsmöjligheter, tillgång till

uthus och kallare m. m. De viktigaste av kommitténs iakttagelser härutinnan

finnas återgivna i en del anteckningar från kommitténs ifrågavarande resor, till

I?''T^ kommittén i detta avseende hanvisar. Här må blott påpekas, att, så som

forhål andena nu aro ordnade, två i övrigt likställda tjänstemän kunna innehava

bostader in natura vitt skilda i värde, utan att den härutinnan sämre lottade erdSf

fåpmf s?m hels* °tad förmån i övrigt. Enligt kommitténs mening utvisar

a tydbgt önskvärdheten av en sådan omläggning av såväl bostadsförmånen

som (hyrortstillagget, att större inbördes rättvisa uppnås.

ohba satt som i till kommittén inkomna löneframställningar föreslagits

tdl ordnande för framtiden av nu behandlade avlöningsform äro dels svenska

jarnvagsmannaförbundets på de enskilda järnvägarnas System byggda förslag,

val om mera har nedan och dels en av skilda personalsammanslutningar såsom

Sveriges lokomotivmannaforbund, statsbanornas konduktörsförening, statsbanornas

stationsmastareforemng m. fl framburen hemställan, att livresersättningen- måtte

iUtf-pmfed1fi1Xa bfloP.P for varie särskild befattning oberoende^ ålderstillaö

en och till storleken bestammas efter det antal ram, som må anses för det

normala for varje tjänstekategori, samt efter dyrortsförkållandena, så att visst

belopp kommer att motsvara viss dyrortsklass.

konta?tåer1å-Hä“ndf"Sypteif tage? hansJn til1 de tjänstemän, vilka tilldelas

kontant ersättning for bostad och bränsle, kan detsamma på intet sätt anses av

-

35

hjälpa de av kommittén antydda olägenheterna i fråga om dem, vilka erhålla bostad

in natura.

I det vid de enskilda järnvägarna nu gällande huvudavtal nr 2 finnes uti §

12, mom. 1 en bestämmelse av innehåll, att för bostad, upplåten i järnvägens

hus, skall å lönen avdragas det belopp, som blivit bestämt vid fastställande av

lönestat vid järnvägen. Den princip, som härvid kommit till uttryck, är sålunda,

att för varje befattning skall finnas fastställd grundavlöning, beräknad för samtliga

utgiftsposter å levnadskostnadsbudgeten, och att samtidigt skall föreligga

möjlighet för järnvägen att utbyta den del av samma grundavlöning, som kan

anses motsvara utgifterna för bostadshyra. mot tillhandahållande av fri bostad in

natura. Enligt vad kommittén inhämtat, har detta system, till vilket de enskilda

järnvägarna övergått efter att förut hava tillämpat ungefärligen samma grunder

i hithörande avseenden, som nu äro gällande vid statens järnvägar, visat sig i

väsentliga avseenden verka rättvisare och mer utjämnande än det senare.

Kommittén har efter prövning av de olika systemens fördelar och olägenheter

kommit till ett liknande resultat, och vill därför föreslå sådan ändring i

avlöningssystemet, att fri bostad jämte fritt bränsle eller ersättning för bostad

och bränsle icke vidare må förekomma såsom en särskild avlöningsform, men att

i stället den häremot svarande gottgörelsen måtte inräknas i grundavlöningen

samt att, vid tilldelandet av bostad uti järnvägens egna eller av densamma förhyrda

lägenheter, avdrag från avlöningen måtte göras med belopp, motsvarande

naturaförmånens värde.»

Vad 1914 års kommitté sålunda anfört rörande den vid statens

järnvägar förekommande förmånen av fri bostad med bränsle eller ersättning

därför gäller i full utsträckning även motsvarande förmån vid

telegrafverket, där den dock tillkommer endast ett fåtal kvinnliga telegrafkommissarier

ocb såsom föreståndare för växeltelefonstationer anställda

telefonister, samt vid statens vattenfallsverk; inom postverket

finnes såsom förut nämnts ingen liknande förmån. Den största olägenheten

av nuvarande bestämmelserna i ämnet ligger givetvis däri, att förmånen

ifråga tillgodokommer allenast vissa tjänstemän samt att bland

dessa en del erhålla förmånen in natura och de övriga i form av kontant

ersättning. Härigenom måste uppenbarligen orättvisa och ojämnheter

uppkomma. Under den förutsättningen, att verkens alla tjänstemän

kunde erhålla bostad in natura och att alla bostäder för befattningshavare

inom en och samma kategori vore fullt likvärdiga, torde emot

den ifrågavarande avlöningsformen vara mindre att erinra. Men detta är tydligen

icke möjligt att genomföra. Att åter, på sätt år 1912 skedde beträffande

flertalet då till fri bostad berättigade tjänstemän vid telegrafverket,

borttaga naturaförmånen men bibehålla bestämmelsen om rätt för tjänstemännen

till viss ersättning för bostad och bränsle, är ju i realiteten detsamma

som att bestämmas grundavlöningen till ett motsvarande högre

belopp, vilket just av 1914 års kommitté föreslagits. Härigenom vinnas

ock den större överskådlighet och reda beträffande avlöningarna för

tjänstemännen, som böra eftersträvas.

36

Tjänstebostäders

fortsatta

tillhållande.

Kommittén uttalar sig alltså för att de nuvarande stadgandena om

rätt för vissa tjänstemän vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk

till fri bostad jämte fritt bränsle eller ersättning därför samt för vissa

tjänstemän vid telegrafverket till fri bostad, jämte uppvärmning och belysning

eller hyresbidrag skola upphöra att gälla, samt att en mot den sålunda

borttagna förmånen svarande höjning av avlöningen bör vidtagas, ävensom

att, dä åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av

vederbörande verk, ersättning därför skall av tjänstemannen erläggas. Angående

bibehållande vid sidan av själva avlöningen av den tjänstemän

vid statens vattenfallsverk nu tillkommande förmån av fri elektrisk belysning

i bostad, som ligger i närheten av ett statens kraftverk, yttrar

sig kommittén längre fram (sid. 97)

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, hurusom till följd av

rådande hyrespris rätten till fri bostad in natura kommit att för vissa

befattningshavare innebära en väsentligt större förmån än som motsvaras

av de nu utgående kontanta ersättningarna för fri bostad och bränsle.

Då vid löneregleringen givetvis icke kunnat tagas hänsyn till de faktiska

värden, berörda naturaförmån i varje särskilt fall motsvarar, utan allenast

till de fastställda kontanta ersättningarna till dem, som icke åtnjuta förmånen

in natura, skulle ett omedelbart tillämpande av en föreskrift om,

att full hyra skall erläggas för upplåten tjänstebostad, i åtskilliga fall

komma att medföra, att de befattningshavare, vilka nu åtnjuta bostadsförmån

in natura, genom löneregleringen knappast skulle tillföras någon

ökad inkomst eller åtminstone en procentiskt sett mycket mindre avlönings

förbättring än övriga tjänstemän. Kommittén vill därför göra det

uttalandet, att i nu åsyftade fall skälig hänsyn till berörda omständighet

bör tagas vid hyresbeloppens fastställande för nuvarande befattningshavare. I

I fråga om den utsträckning, i vilken bostäder må tillhandahållas

tjänstemännen, finnas för närvarande inga bestämmelser i avlöningsreglementena

för telegrafverket och statens vattenfallsverk, utan tillkommet-

det vederbörande styrelser att bestämma härutinnan, varemot i aylöningsreglementet

för statens järnvägar stadgas, att fri bostad uti järnvägens

egna eller förhyrda lägenheter må, »där styrelsen finner sådant

vara för järnvägstrafiken behövligt», tillkomma vissa angivna tjänstemannakategorier

hos styrelsen och vid lokalförvaltningarna ävensom, »där

lokala förhållanden göra sådant nödigt och lämpligt», övriga tjänstemän

vid lokalförvaltningarna.

Därest nu bostadsförmånen borttages och de tjänstemän, som fortfarande

tilldelas tjänstebostäder, skola erlägga ersättning därför, lärer någon

mot nyssnämnda bestämmelser svarande föreskrift icke vidare vara erfor

-

37

derlig, alldenstund de nuvarande bostäderna väl torde komma att disponeras

på ungefär samma sätt som hittills samt fråga om uppförande eller inköp

av nya bostadshus städse måste komma under statsmakternas prövning

i sammanhang med framställning om anvisande av härför erforderliga

medel. Visserligen torde verken kunna förhyra lägenheter för upplåtande

av bostäder åt tjänstemännen, men om mot förmodan något

missbruk härutinnan skulle befaras kunna uppkomma, lärer Kung]. Maj:t

finna utväg att förekomma sådant.

1 avseende å frågan om tjänstemännens skyldighet att bebo de skyldighet an

bostäder, som anvisas åt dem, anser kommittén, i likhet med 1914 års tjanstebostad.

kommitté, att en var tjänsteman skall vara pliktig att bebo lägenhet, som

anvisas honom såsom bostad i vederbörande verks egen eller av verket förhyrd

fastighet. Kommittén förutsätter dock, att verken härvid skola

iakttaga nödig hänsyn till sina tjänstemän och således icke utan särskilda

skäl ålägga någon att taga i besittning en bostad, som han med

hänsyn till belägenhet, rumsantal eller dylikt har giltiga skäl att avböja.

Ej heller bör det få ifrågakomma, att någon påtvingas en bostad,

för vilken ersättningen bestämts till högre belopp, än han finnes vara

i stånd att erlägga. Det kan ju förutses, att en del lägenheter, som nu

kostnadsfritt upplåtas, komma att på grund av sin storlek ställa sig så

dyra, att ingen önskar bebo dem. I dylika fall lärer dock vederbörande

verk kunna på lämpligt sätt disponera över dem eller eljest vidtaga

skälig jämkning av hyresbeloppen.

Det gäller vidare att överväga, huruvida upplåtelse av bostad bör Uppvärmning

vara förenad med tillhandahållande av bränsle. Härutinnan anförde 1914 av b0Btader''

års kommitté följande:

»Inom kommittén har i denna fråga å ena sidan erinrats därom, att åtskilliga

anmärkningar kunna framställas mot systemet att alltid lata bränsle åtfölja

tilldelad bostad. Såsom eu ojämnhet måste betraktas, att uppvärmning

tillkommer allenast den del av personalen, som erhåller bostad av järnvägen,

under det att alla de tjänstemän, vilka icke kunna beredas sådan bostad, fortfarande

bliva hänvisade till att själva förskaffa sig bränsle. Bibehållandet av

sambandet mellan bostad och bränsle vore därför ett hinder för den utjämning

av avlöningsförhållandena de båda olika slagen av löntagare emellan, som med

huvudreformen i bostadsfrågan avsåges. Det kunde även, enligt vad det papekats,

anses oriktigt att i dessa avseenden alltför mycket upprätthålla skillnaden mellan

statens järnvägars personal och övriga statstjänare, vilka i allmänhet icke komma

i åtnjutande av dylika naturaförmåner. Avenså har framhållits, att personalen

borde själv hava rätt att bestämma, huru mycket av sin avlöning den ansåge sig

hava råd att nedlägga på uppvärmning av bostaden, samt att, då det vore känt,

att de i nuvarande bränsleordning stadgade bränslekvantiteterna vore ganska

rikligt tilltagna, man icke nödvändigtvis borde binda personalen till att under

38

alla förhållanden — exempelvis under milda vintrar — påtaga sig kostnaden för

en så avsevärd förbrukning av bränsle. Slutligen bär även påpekats, att med

bostaden obligatoriskt förenat bränsle komplicerade den avsedda bostadsvärderingen,

i det att det måste anses lättare att åsätta lägenheterna visst värde, om

hänsyn ej toges till uppvärmningsmöjligheterna och de växlande bränsleprisen

an i motsatt fall.

Kommittén har emellertid ansett sig böra stanna för ett förordande av det

nuvarande systemet med bränslets bibehållande såsom en integrerande del av

bostadsupplåtelsen och detta huvudsakligen av följande skäl. Det kan, enligt

kommitténs uppfattning, icke anses fullt följdriktigt, att staten nedlägger stora

kostnader på att anskaffa goda bostäder åt personalen utan att samtidigt på sätt

bäst ske kan sörja för, att dessa bliva ordentligt uppvärmda. Dålig uppvärmning

minskar ur hygienisk synpunkt i hög grad värdet av eu i övrigt förstklassig

bostad och utsätter de därstädes boende för faror i kroppsligt avseende, vilka

kunna menligt inverka på tjänsteutövningens behöriga gång. Särskilt för de

tjänstemän, som tillhöra de lägsta avlöningskategorierna, kan frestelsen att allt

för mycket spara in på uppvärmning av bostäderna lätt bliva för stark, om staten

mer an nödvändigt undandrager sig den kontroll härvidlag, som ligger i tillhandahållandet

av viss efter bostadens behov avpassad bränslekvantitet. Men dessa

tjänstemän äro ock i stort sett de, som under sin tjänstgöring mest äro utsatta

för inverkningarna av ogynnsam väderlek eller ett oblitt klimat, varför det ur

hälsosynpunkt är av stor vikt, att åtminstone deras bostäder erbjuda en verklig

motvikt häremot. Intresset av att ej behöva nedlägga större utgifter på bostadens

uppvärmning än som kan anses skäligt, kan till dels redan anses tillgodosett

genom den zonindelning av statsbanelinjerna ur synpunkten av bränsleåtgång,

som finnes fastställd i gällande bränsleordning. Därjämte kunna närmare detaljbestämmelser

i syfte att tillvarataga boställshavarens berättigade intresse på denna

punkt utfärdas i samband med föreskrifter rörande själva värderingen. Ur boställstagarens

privatekonomiska synpunkt lär det för övrigt i de flesta fall få anses

såsom en fördel, att bränslet bibehålies. De vedupphandlingar, som av järnvägsmyndigheterna

vidtagas, torde nämligen med hänsyn till de betydande kvantiteter,

som på en gång uppköpas, så gott som undantagslöst ske till priser, som icke

kunna påräknas vid detaljinköp av varje särskild boställshavare. Även om vid

formånens värdering för boställshavarens del något högre pris beräknats till följd

av järnvägens transport- och andra omkostnader, torde värdesättningen likväl i

. flesta fall komma att stanna icke obetydligt under det å platsen gängse detaljpriset.

I de sällsynta fall, då detta ej bliver förhållandet, komma nog med

säkerhet vid värderingen att tagas hänsyn till ortsprisen. I avseende å bostäderna

ute på linjen, särskilt banvaktsstugorna, ställa sig för övrigt möjligheterna att

..transportera ved mycket olika, i det att för en del av dem varje annan transportvag

än järnvägslinjen saknas, under det att å andra ställen goda vägar finnas för

bränslets framförande till bostaden. Kostnaderna för den enskilde tjänstemannen

bliva dai för ofta ganska varierande även inom samma landsända. Man får ej

Jl® , förbise, att statsbanelinjerna på sina håll gå genom trakter, där all vedtillgang

på orten saknas och varest tjänstemännen sålunda skulle tvingas att göra

sina veduppköp långväga ifrån och till stora kostnader, därest staten ej tillhandaholle

ved till bostäderna. Här föreligga sålunda fall, då anskaffningen av bränsle

i varje händelse torde böra åligga staten. Samma är förhållandet med de statens

jarnvagars boställshus, som äro försedda med centraluppvärmning. I dessa bör

givetvis uppvärmningen alltid ske genom statens försorg.

39

Ett system, som byggde på ett fullständigt upphörande av sambandet mellan

bostad, tillhandahållen av järnvägen, och dennas uppvärmning, skulle sålunda icke

visa sig praktiskt genomförbart. Yad åter angår eu anordning, sådan som svenska

järnvägsmannaförbundet avser, med möjlighet att i de särskilda fallen överenskomma

om erhållande av bränsle från statens järnvägars förråd, men utan bibehållande

av det obligatoriska sambandet mellan bostad och bränsle, anser sig

kommittén icke böra förorda ett dylikt system. Härigenom skulle nämligen beräkningsgrunderna

för bedömande av statens järnvägars upphandlingsbehov avsevärt

försvagas. Anordningen skulle även i övrigt strida mot de förenklingsprinciper,

som må anses vägledande för hela den ifrågavarande avlöningsreformen. Kommitténs

majoritet håller sålunda före, att tjänsteman må kunna av järnvägen tilldelas

bostad jämte därmed förenat bränsle samt att han i sådant fall bör vidkännas

ett avdrag å avlöningen, motsvarande dessa förmåners värde.»

Kommittén kan icke biträda den uppfattning, till vilken 1914 års

kommitté sålunda kommit, utan ansluter sig i huvudsak till den särskilda

mening, som inom nämnda kommitté framfördes av två reservanter. Till

stöd för sina åsikter anförde den ena reservanten, med vilken den andra

instämde, följande:

»Med avseende å den av kommittén föreslagna genomgripande förändringen

i avlöningssystemet, varigenom vissa avlöningsformer skulle komma att försvinna

såsom särskilda sådana, delar jag till fullo kommittémajoritetens uppfattning

beträffande behovet av en dylik omläggning samt, i väsentliga delar, även beträffande

de närmare detaljerna i avseende å reformens genomförande. Yissa

delar av kommitténs förslag härutinnan har jag dock icke kunnat biträda. Detta

gäller först frågan,‘huruvida med upplåtelse av bostad in natura fortfarande skall

förenas tillhandahållande av fritt bränsle eller fri uppvärmning. Kommitténs majoritet

anser, att det nuvarande sambandet mellan dessa naturaformer av avlöning

bör i sin fulla utsträckning bibehållas. Då kommittén i sin motivering

härför framhåller, att staten på bästa sätt bör sörja för att bostäderna

bliva ordentligt uppvärmda, samt att dålig uppvärmning ur hygienisk

synpunkt minskar värdet av en i övrigt förstklassig bostad och utsätter

de därstädes boende för faror i kroppsligt avseende, vilka kunna menligt inverka

på tjänsteutövningens behöriga gång, synes kommittén emellertid utgå från ett

antagande, att personalens bostäder konune att bliva otillfredsställande uppvärmda,

därest staten icke tillhandahölle bränsle. En konsekvens av denna uppfattning

blir, att man måste befara, att all den järnvägspersonal, som icke innehar

av staten upplåtna bostäder och därför själv måste anskaffa sitt bränslebehov,

skulle underlåta att hålla sina bostäder tillfredsställande uppvärmda. Fullföljes

tankegången än vidare, måste samma fara anses föreligga beträffande den största

delen av landets alla innevånare, i synnerhet dem, som i fråga om inkomster icke

stå högre än den lägst avlönade järnvägspersonalen. Detta antagande är dock

givetvis en ren konstruktion, och det av kommittén anförda skälet kan därför

icke tillmätas någon verklig betydelse.

Därest statens järnvägar, såsom naturligt är, anse sig böra tillhandahålla

sina tjänstemän bostäder å platser, där det är förenat med svårigheter för personalen

att på enskild väg erhålla lämpliga sådana — på övriga orter kommer anledning till

ett dylikt tillhandahållande att bortfalla, därest personalen skall erlägga hyra,

40

beräknad efter naturaförmånens verkliga värde — så synes dock ingen giltig anledning

tala för att staten härmed skall förbinda även tillhandahållande av bränsle.

Ett dylikt sammankopplande är till eu början ur nationalekonomisk synpunkt

olämpligt. En bränslestat kan nämligen aldrig fullt anpassas efter olika bostäders

bränslebehov, mer eller mindre kalla vintrar och dylikt, utan nödgas man

i bränslestaten upptaga en så riklig kvantitet av bränsle per eldstad, att densamma

under alla omständigheter maste anses tillräcklig. Eör var och en, som

innehar eget hushåll och hos sig har tjänare anställda, torde det vara eu ofta

gjord erfarenhet, att dessa gorå sig skyldiga till ett rent häpnadsväckande slöseri

med bränsle, därest icke nödig kontroll utövas. Detta förhållande är ock ganska

förklarligt, enär intresset att iakttaga en förståndig sparsamhet i regel saknas, så

länge som en sådan icke utövar någon som helst inverkan på vederbörandes egen

ekonomi. Att frestelse till slöseri i ännu högre grad skall föreligga för en familj,

till vars bostad hör fritt bränsle, ligger i öppen dag.

Såsom kommittén framhåller, är i det mellan de enskilda järnvägarna och

deras personal gällande huvudavtal uttryckligen stadgat, att upplåtelse av bostad

icke innefattar förmånen av fri vedbrand. Någon olägenhet härav har hittills

icke förmärkts. Det kan i detta sammanhang påpekas, att svenska järnvägsmannaförbundet

i sitt till kommittén överlämnade förslag till avlöningsbestämmelser

utgått från samma förutsättning, med tillägg allenast, att, där förhållandena

det påkalla, nödigt bränsle må kunna tilldelas till bostad upplåten lägenhet

och hyresbeloppet bestämmas med hänsyn härtill. Mot ett tillägg av sådan inneoörd

synes intet vara att erinra, enär det väl låter tänka sig, att å vissa platser inom

landet, särskilt i Norrland, det kan vara förenat med mycket stora svårigheter för

den enskilde att erhålla bränsle till rimligt pris, därest staten ej träder hjälpande

emellan. Sedan utredning genom järnvägsstyrelsens försorg verkställts rörande

vilka platser, som härvid kunna komma i fråga, bör möjlighet beredas personalen

å dessa platser att, efter i god tid gjord anmälan, från statens järnvägar inköpa

sitt bränsleförråd. Sådan möjlighet bör emellertid, för undvikande av orättvisor,

stå öppen för varje tjänsteman å platsen i fråga, vare sig han bebor av staten

upplåten bostad eller icke.

Jag håller sålunda före, att kommittén bort föreslå, att med upplåtelse av

fri bostad från statens järnvägar icke skall vara förenad fri uppvärmning av bostaden

i andra fall, än då centraluppvärmning i järnvägen tillhörigt hus anordnats,

meu att rättighet skall föreligga för all vid statens järnväger fast anställd

personal å vissa, av järnvägsstyrelsen bestämda orter, att, efter i god tid gjord

anmälan, tillhandla sig från statens järnvägars förråd erforderligt bränsle för uppvärmning

av vederbörandes bostad.» I

I likhet med reservanterna och på av dem anförda skäl anser kommittén,

att upplåtelse av bostad icke bär vara förenad, med tillhandahållande av

bränsle, men att i sådan upplåtelse bär ingå nyttjandet av centr al uppvärmning,

där sådan finnes anordnad, och detta vare sig bostaden är belägen i ett

verket tillhörigt hus eller i hus, som av verket helt eller delvis förhyrts;

att bestämma särskild ersättning för bostaden och lör centraluppvärmningen

skulle i båda fallen allenast komplicera ersättningsfrågan. Kommittén

delar jämväl reservanternas åsikt att tjänstemännen, vare sig de erhållit

41

bostad åt sig anvisad av vederbörande verk eller ej, skola hinna av verket

tillhandahållas för bostaden erforderligt bränsle mot särskild ersättning därför,

vilken givetvis bor beräknas etter verkets självkostnadspris lör biänslets

anskaffande och tillhandahållande på platsen.

Det är icke kommitténs mening, att bränsle skulle kunna pal ordras

av tjänstemän å alla orter utan allenast a sadana orter, där den enskilde

har särskilt stora svårigheter att till rimligt pris anskaffa sådant. Men

där bränsle tillhandahålles — vilket, om verkets styrelse så finner

lämpligt, bör kunna ske jämväl i andra än ovan nämnda fall bör

det stå envar tjänsteman Öppet att lå tillhandla sig sitt behov därav,

under förutsättning att han gjort anmälan därom i den ordning verket

bestämt. Då verken icke torde kunna åtaga sig att tillhandahålla bränsle

i smärre poster utan måste fordra att bränsle för en hel bränsleperiod

uttages samtidigt, men det, särskilt för den lägst avlönade personalen,

kan möta svårighet att på en gång erlägga betalningen, bör under iakttagande

av nödiga garantier likvid kunna få erläggas i skilda poster,

lämpligen genom avdrag å utfallande månadsavlöningar.

Enär bränsleperioderna icke sammanfalla med kalenderåren, torde

förhållandena under år 1920 böra regleras mellan verken och de nuvarande

boställshavarna på ett sätt, som icke nödvändigtvis behöver innebära

en omedelbar tillämpning av det nya systemet i hela dess vidd.

1914 års kommitté har jämväl ingående behandlat spörsmålet om

grunderna för värdering av anvisade bostäder samt om sättet för denna

värderings verkställande. Härom yttrar nämnda kommitté följande.

»Å ena sidan kan man såsom princip fastslå, att bostäder av samma storlek

å samma ort eller grupp av orter med i allmänhet lika höga hyreskostnader

böra betinga lika stor hyra, fastställd till ett medelvärde för orten eller ortsgrupperna

ifråga. Någon hänsyn tages därvid icke i normala fall till speciella

skilj aktigheter i värde lägenheterna emellan. A andra sidan kan man utgå ifrån,

att det just är dessa skiljaktigheter, som huvudsakligen betinga värdesättandet

av varje särskild bostad, och att alltså vid värderingen det verkliga eller sa att

säga individuella värdet bör komma till synes.

Det förra systemet kan sägas hava vunnit allmän tillämpning vid de enskilda

järnvägarna i landet. De avdrag, som enligt förut anförda bestämmelser

i huvudavtal nr 2 skola göras för bostadsförmånen, äro nämligen vid dessa järnvägar

allmänt fastställda till samma belopp per rum inom varje olika dyrortsgrupp.

Avdragen utgöra för de minsta lägenheterna å billigaste ort 60 kronor

per rum, eller 120 kronor för lägenhet om 1 rum och kök. Detta belopp ökas

å dyrorterna med 50 procent av dyrortstillägget (eller för varje dyrortsklass med

30 kronor för lägenhet av nyss angivna storlek). Till stöd för ett likartat ordnande

av förhållandena vid statens järnvägar har inom kommittén gjorts gällande,

6

Bostäders

värdering.

311 19

42

att åtskilliga olagenheter vore förbundna med en uppskattning till det verklig

värdet av varje särskild lagenhet. En bättre och rymligare lägenhet komme sålunda

givetvis att asattas ett högre pris än en mindre och obekvämare sådan

^2 “u,fo.r,d®° enskilde tjänstemännen behovet av större och bättre bostad i allmänhet

intrader samtidigt med det att Övriga levnadskostnader på grund av

Äktenskap, familjens tillväxt o. s. v. ökas, kan lätt inträffa, att de dyrare bostäderna

icke komma att eftertraktas av den personal, för vilken de företrädesvis

och Ttdda’lU n at/ 1 stallet just de familier, som mest äro i behov av utrymme

°C,h ,beqvämlighet, frestas att inskränkas sig i avseende å bostadsutgifterna för

att få Övriga levnadskostnader att gå ihop med inkomsterna. En strävan att

undvika de bättre och dyrbarare bland statens järnvägars lägenheter kunde därtor

tankas uppkomma. Detta vore givetvis ur alla synpunkter olämpligt och

kuncle med tiden medverka till att över hövan pressa ned hyresvärdet även för

de bättre lagenheterna. För att undvika att personalen allmänt sökte få sig tilldelande

de billigare bostaderna eller att missnöje uppstode bland dem, som mot

ydja tvingades att utnyttja de mera förstklassiga lägenheterna, borde för normala

fall någon värdeskillnad ej stadgas. Man kunde då lättare konsekvent tillhchP^-

• f)rlncif,en’ som Yld de enskilda järn vägsförvaltningarna praktiserats

ll-n,,dar iV1Sfat Va,r^ ?V verly,ln! eller att högre tjänstålder, inträde i äkten

skap

och framfor allt familjens tillväxt kvalificerade till erhållande av en bättre

och rymligare bostad. Detta vore och betraktades även av personalen som en

form av alderstillagg samt vore ägnat att undanröja slitningar och avundsjuka

pa grund av det ofrånkomliga förhållandet, att bostäder av ganska olika beskaffenhet

maste komma till utnyttjande. Det värde, som borde fastställas efter en

omsorgsfullt genomford dyrortsgruppering, borde fixeras till ett lågt medelvärde

rDt SfrS^1ff dyrortsklass.. “an åter utgmge ifrån, att det verkliga vär

det,

sadant detta efter ortsforliallandena i övrigt kunde bestämmas, skulle vara

grundläggande för löneavdragens belopp, komme systemet att verka obehörigt

gynnande för de ogiftas eller i tjänsten yngstas ställning. Avlöningarna måste

nämligen, därest ej helt och hållet nya principer för arbetets gottgorelse skulle

komma till användning, utmätas med tanke på vad som vore behövligt för en

tjänstemän med familj och sålunda beräknas kunna bära ett liyresavdrag av den

storlek, som en gift person i tjänstemannens ställning i allmänhet finge vid•

aima®- närvarande kunde emellertid av den obefordrade gruppen endast

inemot 50 ./» beredas bostad in natura. De ogifta tjänstemän, som själva hade

att skaffa sig bostad komme troligtvis i de flesta fall att nöja sig med en mindre

sådan och skulle därför, då deras avlöningar beräknats efter samma principer

sorn de gdras genom att anpassa bostaden efter sitt verkliga behov erhålla ett

olofligt n°gt. belopp over till andra levnadskostnader. Ävenså har framhållits

att man ej bor underskatta de svårigheter, som resa sig mot ett rättvist ordnande

av värderingen, om varje lagenhet skall uppskattas efter sina speciella företräden

... Kommitténs majoritet har emellertid icke ansett de sålunda anförda betänkligheterna

avgörande. Huvudanmärkningarna mot bostädernas värdesättande

enligt nyss angivna grunder äro dels att lägenheter av vitt skild beskaffenhet

fortfarande komma att anses representera ett lika stort värde för dem, vilka erhålla

desamma åt sig upplåtna, och dels att, då naturaförmånen genom det låga

medelvärdet i allmänhet kommer att undervärderas, de tjänstemän, vilka i stället

eriiaffa kontant ersättning, komma i en sämre ställning än de, för vilka bostäder

43

i järnvägens hus kunna avses, enär de förra under sådana förhållanden måste

avstå mer av sin avlöning till bostadsutgifter än de senare. Bostadens värdering

till ett lägre värde än det verkliga komme därför att innebära eu dold avlöningsförhöjning

för de tjänstemän, som erhålla bostad av staten, under det att de

övriga icke komme att åtnjuta någon häremot svarande förbättring. Dessa och

övriga förut framhållna olägenheter anser kommitténs majoritet vara bestämmande.

På grund av de utav trafikförhållandena nödvändiggjorda talrikt förekommande

personalförflyttningarna vid statens järnvägar kan man nämligen icke utgå

ifrån, att det som allmän regel skall vara möjligt att tillämpa en strängt genomförd

behovsprincip ifråga om de bättre bostäderna. Även om, såsom kommitténs

uppfattning är, dylika synpunkter mer än hittills böra komma till förverkligande

också vid statens järnvägar, måste man nog förutsätta, att i många och måhända

flertalet fall bostäderna alltjämt komma att fördelas huvudsakligen med hänsyn

till tjänstgöringsförhållandena. Det kan då med rätta göras gällande, att när

skyldighet föreligger att övertaga vare sig en fullgod eller en mindre god lägenhet,

avlöningssystemet i övrigt skall i någon mån verka utjämnande i fråga om

de mindre gynnade boställstagarna. Såsom ett uppenbart missförhållande vid en

undervärdering av järnvägens egna bostäder kvarstår därjämte alltid den ogynnsammare

ställningen för dem, vilka bleve hänvisade att själva skaffa sig bostäder

till pris, som komme att överstiga de för järnvägens lägenheter beräknade. Ett

allmänt tilldelande av bostäder från statens järnvägar, särskilt inom de lägst

avlönade tjänstegrupperna, skulle visserligen komma den senare anmärkningen

att förlora sin betydelse, men en så betydande utveckling av statens järnvägars

byggnadsverksamhet, som härför skulle förutsättas, lärer under inga förhållanden

vara att påräkna inom överskådlig tid. j I

Inom kommittén har även framkastats tanken på en modifikation av systemet

med värdering efter ett visst medelvärde inom olika ortsgrupper av sådan

innebörd, att bostäder, vilka befinnas uppenbart undermåliga, skulle av vederbörande

järnvägsmvndighet kunna åsättas ett lägre värde än det genomsnittliga.

Statens järnvägars bostäder hava ansetts vara av så pass hög genomsnittskvalitet

i jämförelse med privatbostäder, att någon orätt ej kunde anses ske, om ett

gemensamt värde användes för alla lägenheter av samma rumsantal utom i rena

undantagsfall, såsom då en bristfällig och utdömd lägenhet ännu någon tid måste

begagnas eller en trängande reparation ej hunnit utföras. För sådana och övriga

fall av uppenbar mindervärdighet skulle den allmänna värdesättningen kunna

frångås. Härigenom borttoges de huvudsakligaste anledningarna till missnöje

med det nuvarande systemet samtidigt som man undveke den vidlyftiga administrativa

apparat, som eu i detalj genomförd bostadsvärdering måste medföra.

Kommitténs majoritet har emellertid ansett övervägande skäl tala för, att

vid den ifrågasatta reformen steget tages fullt ut i riktning mot vad som bäst

kan anses motsvara de verkliga förhållandena, och att sålunda bostädernas värdering

bör ske med hänsyn till varje lägenhets särskilda beskaffenhet. Härvidlag

böra dock icke alltför obetydliga detaljer få spela in, på det att icke en över

hövan skiftande skala av löneavdrag må uppkomma. Avgörande hänsyn synes

böra tagas till de hyrespris, som å respektive orter i allmänhet betalas för liknande

lägenheter, vadan sålunda några särskilda prisförhöjningar på grund av värdestegringar

eller dylikt inom delar av en viss ort såsom regel icke böra ifrågakomma.

I detta sammanhang kan även nämnas, att ordföranden i den av järn

-

44

vägsstyrelsen tillsatta kommissionen för inspektion av statens järnvägars boställslägenheter

inför kommittén framhållit, att förbättringar och modernare anordningar

i hygieniskt avseende icke böra inverka stegrande på hyresbeloppen, på

det att icke bostäder, som i dylikt avseende höja sig över de andra, måtte bliva

mindre eftersökta av personalen. Därest värderingen kommer att ske på sätt

bär nedan föreslås, torde fordringarna på ett rättvist och sakkunnigt värdesättande

bliva fullt tillgodosedda.

Beträffande sättet för hyresvärdenas bestämmande har man först att taga

ståndpunkt till frågan, genom vilka organ värderingen bör komma till stånd.

Härvid äro olika utvägar möjliga. Man kunde tänka sig, att avdragen bestämdes

i vanlig, administrativ ordning av järn vägsförvaltningen (vederbörande distriktsförvaltning

eller järnvägsstyrelsen) efter förslag från underordnade myndigheter.

På sådant sätt äro frågorna om ersättningsbeloppen för natt! rab o städer ordnade

inom vattenfalls- och tullverken. Detta sätt skulle givetvis medföra minsta

omgång och bliva för statens järnvägar billigast. Emellertid har det synts kommittén

vara av vikt, att i en fråga av så stor betydelse för personalen som denna,

alla de särskilda förhållanden, som kunna öva inflytande på prissättningen, bliva

sä mångsidigt som möjligt belysta och tagna under omprövning. Kommittén har

därför upptagit tanken på en värderingsnämnd, i vilken även personalen skulle

vara representerad genom valt ombud. Enligt kommitténs mening borde en

nämnd utses för vart och ett av statens järnvägars distrikt, och borde varje

värderingsnämnd bestå av tre personer, utsedda eu av vederbörande distriktsförvaltning,

en av socialstyrelsen och en av den ordinarie personalen vid distriktet.

På det att icke nämnden i något fall må komma att för ensidigt representera

tjänstemannaintresset, bör därjämte stadgas, att den av socialstyrelsen utsedde

ledamoten icke må tillhöra statens järnvägar. I valet av personalens representant

bör, enligt kommitténs uppfattning, all den ordinarie personalen vid distriktet

äga rätt att deltaga. Det kunde visserligen ifrågasättas, att blott den

personal, som direkt berördes av'' värderingsbeloppens fastställande, d. v. s. den,

som tilldelats bostad av staten, borde få deltaga i valet. Med hänsyn till att

resultatet av nämndens arbeten skulle bliva av ett visst värde för själva dyrortsindelningen,

i vilken fråga ju all person;! 1 är direkt intresserad, torde dock valrätten

böra vara så utsträckt som angivits. Valet av personalens representant,

för vilken eu ersättare samtidigt bör utses, har kommittén tänkt sig kunna ske

i den ordning, som nu gäller för val av fullmäktige i statens järnvägars änkeoch

pupillkassa. Några särskilda inskränkande bestämmelser ifråga om valbarhet

för andra än den av socialstyrelsen utsedde ledamoten i nämnden har kommittén

icke ansett höra stadgas. Att nämnderna tänkts organiserade för så stora

områden som trafikdistrikt, är beroende på önskemålet att erhålla ett så enhetligt

bedömande som möjligt. Av samma skäl hyser kommittén den uppfattningen,

att nämnderna icke. böra äga avgöranderätt i fråga om hyresavdragens belopp’

utan allenast .hava till uppgift att upprätta förslag härutinnan, vilka förslag böra

insändas till järnvägsstyrelsen för avgörande.

Vad angår tiderna för värderingens verkställande och de perioder, för

vilka avdragen höra fastställas, finner kommittén lämpligast, att frågan ses i samband

med stationsorternas gruppering i dyrortsliänseende. Denna gruppering

torde väl även för framtiden komma att ske genom Kungl. Maj:t för årsperioder

om fem ar. Kommittén finner det lämpligt, att bostadsvärderingsperioderna

sammanfalla med perioderna för dyrortsgrupperingen, och att sålunda värderings

-

45

nämndernas arbeten och järnvägsstyrelsens beslut i Håken hora infalla kort före

inträdet av en ny sådan period. Såväl förslagen som styrelsens beslut i saken hora

delgivas den myndighet, som har att närmast verkställa förarbetena för samma

ortsgruppering. Värderingsnämnds förslag bör dock, innan ärendet behandlas av

järnvägsstyrelsen, hava delgivits vederbörande boställstagare för att denne ma

vara tillförsäkrad möjlighet att hos styrelsen göra de erinringar mot samma

förslag vartill han kan anse sig befogad. Mot järnvägsstyrelsens beslut synes

klagolåt ej böra ifrågakomma. Därest emellertid under löpande vardermgsperiod

lägenhet skulle undergå ombyggnad eller eljest underkastas sådan förändring

som kan anses väsentligen inverka på densammas hyresvärd^, bor möjlighet

förefinnas för järnvägsstyrelsen att åsätta densamma nytt värde till utgången av

^ I fråga om det närmare reglerandet av rättsförhållandet mellan järnvägsförvaltningen,

såsom hyresvärd, å ena, och boställstagaren, såsom hyresgast, a

andra sidan, har kommittén till övervägande förehaft spörsmålet om hyreskontrakt

böra upprättas. Kommittén anser emellertid, att då personalen skall vara

skyldig att mottaga erbjuden tjänstebostad, det icke kan anses lämpligt att föreskriva

införandet av den frivilliga form av avtal, som uttryckes genom hyreskontrakt,

detta desto hellre, som båda parternas berättigade intressen pa ett fullt betryggande

sätt torde kunna tillgodoses i annan form. Införande av kontrakt skulle

därjämte, särskilt å större stationer, medföra icke obetydligt arbete med anteckningar

om liyresbetalning, transporter och uppsägningar m. in. Enligt kommitténs

mening böra i stället i boställsordningen vid statens jarnvagar finnas införda

fullständiga föreskrifter angående rättigheter och skyldigheter för sa val jarnvagsförvaltningen

som den enskilde tjänstemannan ifråga om upplåtandet och brukandet

av bostäder tillhandahållna av staten. Tillika böra i varje lagenhet finnas

anslagna ordningsföreskrifter, innehållande bland annat uppgift om allt vad till

lägenheten hör. Hyrans erläggande förutsättes komma att ske månadsvis genom

avdrag å avlöningen.»

Åven i dessa frågor intogo de två förut åberopade reservanterna

avvikande mening. Den ena av dem uttalade den uppfattningen, att

för bostad av viss storlek borde fastställas ett lågt medelvärde å vaije

ortsklass, med möjlighet lör vederbörande myndighet att vid fall av

särskild undermålighet hos viss lägenhet bestämma en efter dessa undantagslörhållanden

lämpad minskning i hyran för samma lägenhet, hvensom

att hyresvärdena å naturabostäderna skulle, efter förslag av distriktsförvaltningarna

och sedan vederbörande personal haft tillfälle att inkomma

med erinringar, fastställas av järnvägsstyrelsen. Den andia reservanten

uttalade samma åsikt i fråga om sättet för värderingens verkställande,

men biträdde majoritetens förslag i fråga om grunderna for

denna värdering.

Åven kommunikationsverkens lönekommitté ställer sig pa samma

ståndpunkt som 1914 års kommitté, såvitt angår grunderna för värdering

av bostäder, vilka upplåtas åt personalen. Den ersättning tjänsteman skall

46

Bostads

nämnd.

erlägga för bostaden jämte i förekommande fall centraluppvärmning bör alltså

enligt kommitténs mening bestämmas med hänsyn till det hyrespris, som

a varje särskild ort i allmänhet gäller för liknande lägenhet. Därvid torde

de av socialstyrelsen verkställda utredningar angående de allmänna hyresprisen

kunna, såvitt angår lägenheter av de storlekar, som nämnda

utredningar avse, i viss mån tjäna till ledning, om ock även kompletterande

undersökningar äro av nöden. Kommittén förutsätter emellertid

icke en allt för långt i detalj gående individuell värdering av bostäderna,

vilken skulle nödvändiggöra besiktning av varje lägenhet, utan tänker

sig att lägenheter av en och samma storlek på en och samma ort och

med i huvudsak lika bekvämligheter kunna lika värdesättas, därest icke

särskilda omständigheter påkalla avvikelse. Den omständigheten att en

tjänsteman anvisas bostad i en dyrare stadsdel än han skulle välja, därest

han själv skulle söka sig bostad, får dock icke inverka på bestämmandet

av ersättningens storlek, liksom ej heller den omständigheten, att verket

exempelvis uppfört ett bostadshus under exceptionellt dyra tider, bör

föranleda att för däri upplåtna bostäder skall betalas högre ersättning

än liknande lägenheter å orten i allmänhet betinga. Vid bestämmandet

av ersättningens storlek måste man nämligen hålla för ögonen, att det

icke är fråga, om ingående av ett fullt frivilligt avtal, utan att tjänstemannen

är pliktig att, där ej giltiga hinder föreligga, bebo lägenheten.

\ idkommande härefter sättet för fastställande av den ersättning, som

av tjänsteman skall erläggas för åt honom anvisad bostad, har kommittén

ansett sig kunna utgå från, att såsom regel överenskommelse därutinnan

skall kunna träffas mellan vederbörande tjänsteman och verket. För de

fall åter, då så ej blir fallet, föreslår kommittén prisfrågans hänskjutande

till en särskild bostadsnämnd, vilken, för att enhetliga principer skola

tillämpas, bör vara gemensam för alla de fyra verken och hava att slutligt

bestämma hyresersättningen. Det är således en väsentligt olika anordning

än 1914 års kommitté tänkt sig. De av nämnda kommitté föreslagna

värderingsnämnder skulle nämligen vara olika för vart och ett av

statens järnvägars distrikt samt endast hava att avgiva förslag, som därefter

skulle . slutligt prövas av den ena parten, järnvägsstyrelsen. Då dessa

värderingsnämnder skulle behandla varje upplåtelse av bostad, kunde

det ej heller med hänsyn till den stora mängd bostäder, varom det endast

vid statens järnvägar rör sig, vara tillfyllest med en enda nämnd

för hela riket, men för att uppnå ett enhetligt bedömande måste då

nämnda kommitté tillgripa den utvägen att låta hyresprisen slutligt bestämmas

av verkets styrelse. Detta innebär uppenbarligen icke en till

-

47

fredsställande lösning av frågan, ty därigenom skulle tjänstemännen i

deras egenskap av hyresgäster komma i en allt för ogynnsam ställning.

Innan kommittén närmare skisserar, huru den tänkt sig detaljerna

ifråga om bostadsupplåtelserna och huru bestämmandet av hyresersättningarna

i praktiken bör ske, torde kommitténs mening angående bostadsnämndens

sammansättning böra angivas. Antalet medlemmar i

nämnden har lämpligen synts kunna begränsas till tre, nämligen en av

sociala frågor intresserad person, vilken står helt opartisk gent emot såväl

vederbörande verk som personalen, samt eu representant för personalintressena

och en för förvaltningsintressena. Genom denna sammansättning

av nämnden torde såväl personalen vinna trygghet, att dess

rättmätiga intressen komma att genom nämnden tillgodoses, som ock

statens och särskilt vederbörande verks synpunkter kunna komma till

sin rätt. Att den opartiske ledamoten av nämnden, vilken tillika bör

vara dess ordförande, samt representanten för förvaltningarna böra utses

av Kungl. Maj:t, synes klart, men även den tredje ledamoten torde

böra förordnas på samma sätt, enär det icke lärer vara möjligt att utfinna

någon praktiskt genomförbar ordning för hans utseende genonr val

av alla fyra verkens stora tjänstemannagrupper. Att Kungl. Maj:t vid

utnämnandet av denna ledamot dock kommer att taga hänsyn till de av

bostadsinnehavarna vid respektive verk uttalade önskningar i fråga om

personvalet, finner kommittén naturligt. För varje ledamot i nämnden

bör en suppleant av Kungl. Maj:t förordnas, och bör varje suppleant

företräda samma art av intressen, som den han skall ersätta; lämpligen

bör dock suppleant, som skall representera personal- eller förvaltningsintressena,

utses från annat verk än det, den ordinarie ledamoten tillhör.

Förordnande till ledamot eller suppleant i nämnden synes böra ske för

en tid av fem år åt gången. Kostnaderna för nämndens verksamhet

torde icke behöva bliva avsevärda, enär till ledamöter i nämnden i regel

lära utses personer i Stockholm, där nämnden skulle sammanträda.

Resor för besiktning av vissa bostadslägenheter böra endast i undantagsfall

behöva förekomma, enär alla önskliga uppgifter om bostäderna

kunna på annat sätt införskaffas. De kostnader, som icke kunna undvikas,

synas böra fördelas å de fyra verken i förhållande till omfattningen

av det arbete, som förrättas för varje verks räkning, där ej

gemensamma kostnader, såsom för uppgörande av vissa riktlinjer för

bostadsvärd eringen m. m., uppkomma och därför anses böra fördelas

efter andra grunder, exempelvis efter antalet tjänstebostäder vid varje

verk. Härutinnan som ock i fråga om instruktion för nämnden torde

Kungl. Maj:t böra besluta.

48

Formen för

bostadsupplåtelser.

Kommittén förutsätter, att verkens styrelser efter samråd sins

emedan och med bostadsnämnden skulle fastställa »boställsordning)),

upptagande sådana ordnings- och andra föreskrifter, som gemenligen förekomma

i vanliga hyreskontrakt och varigenom rättsförhållandet mellan

parterna fullt klarlägges. Vidare torde varje verks styrelse, likaledes

efter fört samråd med de övriga verksstyrelserna, böra bestämma och för

underlydande lokalförvaltningar kungöra de hyrespris, som böra av verket

fordras för varje särskild bostadslägenhet. Då fråga uppkommer om

en lägenhets upplåtande, skulle vederbörande tjänsteman åtspörjas, huruvida

han godtager det sålunda bestämda hyrespriset. Om så sker, skulle

upplåtelsen bekräftas genom ett skriftligt meddelande till tjänstemannen

av innehåll att lägenheten ifråga npplåtes åt honom såsom tjänstebostad mot

skyldighet för honom att erlägga den överenskomna ersättningen i den ordning

boställsorduingen stadgar samt med förpliktelse för parterna att

ställa sig boställsordningens bestämmelser till efterrättelse. Å meddelandet,

som bör utfärdas i två exemplar, har tjänstemannen att därefter

teckna godkännande av den skedda upplåtelsen på de angivna villkoren

samt erkännande att han tagit del av boställsordningen och bekommit

ett exemplar av densamma. Skulle tjänstemannen åter göra invändning

mot storleken av den ersättning, som fordras, lärer sådan fråga böra

särskilt prövas av verkets styrelse, enär denna bestämt det hyrespris,

som bör fordras. Om efter sådan prövning enighet om ersättningen ej

uppkommer, har verkets styrelse att hänskjuta frågan om ersättningens

storlek till bostadsnämnden, vilken efter utredning fattar beslut, utan att

klagan däremot får föras.

Givetvis skulle, för uppnående av ett fullt tillfredsställande och

enhetligt värdesättande av de upplåtna bostäderna, det varit önskligt,

att varje upplåtelse underställdes den gemensamma bostadsnämndens

prövning. En av kommittén verkställd undersökning rörande antalet

och storleken av de bostäder, som nu äro upplåtna åt tjänstemän vid

de fyra verken, giver dock vid handen, att en dylik anordning icke är

möjlig. Utvägen att inrätta flera bostadsnämnder skulle enligt kommitténs

mening leda till större olägenheter än den av kommittén föreslagna

utvägen, att hyresersättningen såsom regel bör bestämmas genom

överenskommelse mellan verket och tjänstemännen. Bostadsnämnden torde

nämligen i sin instruktion böra erhålla bemyndigande dels att infordra

uppgifter rörande hyresersättningarnas storlek och dels att hos verkens

styrelser göra påpekanden i de fäll, då viss hyresersättning befunnits

mindre väl avvägd. Säkerligen kommer, även med det av kommittén

föreslagna tillvägagångssättet, bostadsnämnden i början att erhålla ett

4!)

drygt arbete, och torde det bliva nödvändigt att bringa densamma i

funktion redan någon tid före det nya lönesystemets ikraftträdande.

Upplåtelse av tjänstebostad liksom ock överenskommelse eller beslut

av nämnden angående hyrespriset torde i regel komma att gälla

stilla vidare». Jämkning av det fastställda priset kan givetvis behöva

ske tid efter annan med hänsyn till hyresprisens i allmänhet stegring

eller minskning. Dock torde för att undvika trakasseri eller onödigt

besvär böra föreskrivas, att ingendera parten skall kunna påkalla sådan

jämkning, förr än minst ett år förflutit från det ersättningens belopp

fastställts.

Erläggande av ersättning för begagnande av tjänstebostad synes i

enkelhetens intresse böra ske genom avdrag å tjänstemans månatligen

utfallande avlöning. Har tjänsteman åtnjutit ledighet mot skyldighet

att avstå viss del av avlöningen, bör, därest vad han har att utfå icke

förslår till gäldande av en månads hyra, det felande kontant tillskjutas,

liksom ock, därest han under ledigheten förpliktats avsta hela avlöningen,

en mot ersättningens totala belopp för en månad svarande summa bör

kontant inbetalas. För att i största mån undvika att under nu nämnda

förutsättningar staten skall få fordringar hos tjänstemännen, torde, oavsett

förslaget om hela avlöningens utbetalande i efterskott vid månadens slut,

hyresersättning för upplåten tjänstebostad böra liksom annan hyra inbetalas

i förskott per månad på ovan nämnt sätt. För de fall, då överenskommelse

om hyresersättnings storlek icke omedelbart kan träffas

och således någon tid kommer att förflyta, innan densamma blivit i

stadgad ordning bestämd, tarvas särskild föreskrift om, med vilket belopp

ersättningen under tiden skall erläggas, och har det synts lämpligt

härutinnan stadga, att, i likhet med vad om skatt gäller, ersättningen

skall under tiden utgå med det av verket fordrade beloppet, givetvis med

tjänstemannen förbehållen rätt att sedermera återbekomma vad han, med

tillämpning av det slutliga beslutet i frågan, kan hava erlagt för mycket.

Ersättning för under tiden förlorad ränta synes icke böra ifrågakomma.

Ännu ett par frågor torde här böra beröras i samband med upplåtelse

av bostäder. Den ena gäller tidpunkten, då tjänstemannen eller,

om han avlidit, hans dödsbo skall hava skyldighet att avflytta från bostad,

som upplåtits tills vidare. I regel lärer även härutinnan godvillig överenskommelse

kunna träffas, och böra verken givetvis söka tillgodose

tjänstemännens bästa, så långt det är möjligt utan åsidosättande av

verkens intressen. Några allmänna regler torde dock böra finnas för

7

Ordningen för

hyresersättningens

erläggande.

Tid för

avflyttning.

311 19

50

Upplåtande av

utrymme för

vikarie eller

efterträdare.

de fall, då parterna icke kunna enas. Den allmänna regeln har synts

böra vara den för vanliga hyresavtal gällande, eller att bostaden skall

avträdas ä den fardag, som infaller näst efter tre månader från det uppsägning

skett. Bemärkas bör, att ehuruväl hyresersättningen erlägges

månadsvis, densamma likväl måste anses beräknad för år, och att således

den i lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgade längsta uppsägningstid

bör vara gällande. Har tjänsteman avlidit och således ett

nytt rättssubjekt inträtt såsom bostadsinnehavare, lärer nämnda uppsägningstid

icke kunna frånkommas; särskilt betungande för myndigheterna

torde iakttagandet härav icke behöva bliva, och billigheten kräver,

att en tjänstemans dödsbo icke skall mot sin önskan kunna omedelbart

avhysas från sin bostad. Gent emot tjänstemannen själv lärer dock

n3Tttjanderättslagens stadgande om viss tids uppsägning icke behöva

iakttagas. Därför synes, om ock nämnda huvudregel bör gälla även

honom, kunna stadgas undantag för de fall, då han befordras eller i

annan ordning förflyttas till ny tjänst, samt då han avgår ur tjänst.

Sker befordran eller förflyttning till tjänst, däri ny tjänstebostad anvisas

honom — vare sig å samma eller annan ort — bör den gamla tjänstebostaden

kunna avträdas nästan omedelbart, så vitt ej av hänsyn till

tjänstemannens familj undantag bör ske; skälig tid för avflyttning torde

i ålit fall böra beviljas. Om åter tjänstebostad ej anvisas i den nya

tjänsten, kan rimligen ej krävas, att den gamla bostaden skall avträdas

fö rrän å laga fardag; till tjänstemannens tryggande torde i detta fall

böra stadgas den fardag, som infaller näst efter tre månader från det

besked om befordringen eller förflyttningen lämnats. Avgår tjänsteman

vid uppnådd pensionsålder, bör han hava kunnat i tid ordna om ny

bostad åt sig, och bör i detta fall den gamla bostaden kunna avträdas

nästa fardag efter avskedet; omedelbart avträdande bör ej fordras, enär

detta ofta skulle tvinga tjänstemannen att under någon tid erlägga hyra

för två bostäder, men om än avgången sker exempelvis den 30 september,

bör avträde äga rum påföljande dag. Avgår tjänsteman av fri vilja eller

om han skulle bliva entledigad, torde han i allmänhet böra avträda sin

tjänstebostad vid den löpande månadens utgång. Genom att i ett blivande

avlöningsreglemente och i boställsordningen införa nu omförmälda

föreskrifter såsom villkor för avlönings åtnjutande, lära de bliva gällande

framför bestämmelserna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, vilken

lag icke innehåller förbud mot föreskrifter av nu angiven art.

Slutligen har, för att underlätta verkens omsorg vid anskaffandet i

vissa fall av bostad åt tjänsteman, som vikarierar å annans tjänst eller

som efterträder avgången eller befordrad tjänsteman, ansetts böra stadgas

51

skyldighet för tjänsteman eller, om han avlidit, hans dödsbo att tillhandahålla

tjänstemans vikarie respektive efterträdare nödig bostad i den

upplåtna lägenheten. Uppenbarligen måste vikarien respektive efterträdaren

erlägga skälig ersättning härför, och det får naturligen ej heller

påkallas, att mera utrymme skall beredas honom, än som vid avvägande

av båda parternas rimliga anspråk kan av verket prövas lämpligt. Tillämpning

av denna bestämmelse torde väl huvudsakligen komma att äga

rum beträffande stationsföreståndare och banvakter vid statens järnvägar,

för vilka det ofta torde möta stora svårigheter att anskaffa bostäder

annorstädes än i järnvägens byggnader.

Dyrortstillägg.

Att i vårt land, där varu- och hyresprisen å olika orter äro, särskilt

under normala förhållanden, så betydligt växlande, behov föreligger att

bestämma totalavlöningarna för statens tjänstemän olika för olika orter

för att därigenom söka utjämna nämnda växlingar i de allmänna levnadskostnaderna,

torde numera vara så allmänt erkänt, att därutinnan nu

icke tarvas någon utförlig motivering. Vad post- och telegrafverken

samt statens vattenfallsverk beträffar, utgår också numera särskilt ortstillägg

till samtliga tjänstemän, som äro stationerade å orter, där de

allmänna levnadskostnaderna äro särskilt höga. Vid statens järnvägar

regleras skillnaden i levnadskostnader endast i ringa mån genom dylikt

ortstillägg — sådant förekommer såsom förut nämnts endast på några få

orter och utgår där med ett mycket litet belopp samt allenast till vissa

tjänstemän av lägre grad — varemot man sökt att, genom tilldelande

av fri bostad eller efter olika orter graderad ersättning därför åt samtliga

tjänstemän, utjämna skiljaktigheterna mellan tjänstemännens utgifter

å skilda orter för erhållande av husrum och vedbrand. I samma riktning

verkar ock det vid telegrafverket och statens vattenfallsverk utgående

hyresbidraget, vars storlek skiftar efter orternas dyrhet. Då

kommittén bestämt sig för att föreslå borttagande av bostadsförmånen

eller däremot svarande ersättning, framträder behovet av ortstillägg

skarpare än hittills och lika för alla de fyra verkens tjänstemän.

Kommittén har vid bedömande av spörsmålet angående ortstillägg

utgått från en av socialstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1917

verkställd utredning rörande levnadskostnadernas storlek för ett 2,000- kronors hushåll dels å samtliga orter, där personal t.llhörande de ifrågavarande

fyra verken samt tullverket och skogsstaten är stationerad, dels

ock för samtliga landskommuner i riket. I berörda utredning, vilken

52

avser viktigare slag av livsförnödenheter, hyror och skatter, hava orterna

och kommunerna fördelats i sju grupper, allt efter levnadskostnadernas

storlek. Av 1915 års avlöningskommission, vilken föranledde det nyssnämnda

åt socialstyrelsen lämnade uppdraget, har utredningen sedermera

kompletterats särskilt genom införskaffande av uppgift å de hyrespris, som

å de skilda orterna verkligen erläggas av statens tjänstemän i olika

grader (se bilaga 3).

Vid granskning av det sålunda föreliggande materialet har kommittén

funnit en fördelning av samtliga orter, där de nu ifrågavarande

verkens tjänstemän äro stationerade, på sju ortsgrupper åtminstone för

närvarande tillfredsställande samt väl ägnad att läggas till grund för

dyrortstilläggens reglerande. Vissa jämkningar i den av socialstyrelsen

föreslagna grupperingen av orterna, vilken för enhetlighetens skull bör

fastställas av Kungl. Maj:t, torde dock bliva nödvändiga, och lärer socialstyrelsen

böra erhålla uppdrag att under innevarande år utarbeta förslag

i äriinet, varvid den kompletterande utredning, som gjorts av 1915 års

kommission, bör vinna beaktande. Härvid bör ock hänsyn tagas till

att, enligt vad nedan anföres (sid. 57), den utgiftsökning, vilken å orter

i övre Norrland betingas av att förbrukningen beträffande vissa poster

å levnadsbudgeten bliver större och som för närvarande vid statens järnvägar

beräknas bliva tjänstemännen gottgjord genom kallortstillägg,

bör ersättas i form av dyrortstillägg.

Efter ingående undersökningar, som det skulle bliva för vidlyftigt

att här återgiva, angående vilka orter böra anses såsom dyrorter, rörande

ortstilläggens storlek för manliga och kvinnliga tjänstemän, rörande

den form, under vilken tilläggen böra utgå, m. m., har kommittén

kommit till det resultat, att endast de orter, där inga särskilda fördyrande

omständigheter kunna påvisas eller vad som plägar betecknas

såsom »rena landsbygden», böra hänföras till den billigaste ortsgruppen,

under det att dyrortstillägg bör utgå på alla övriga platser, att ortstilläggen

lämpligen böra utgå med fixa i förhållande till lönen stigande

belopp, att å den lägsta avlöningen för manliga tjänstemän ortstiliägget

bör utgöra 90 kronor för den näst billigaste ortsgruppen med tillägg

av ytterligare 90 kronor för varje ny ortsgrupp, så att å dyraste ort

tillägget kommer att utgå med 540 kronor, att ortstilläggets maximibelopp

för manliga tjänstemän bör utgöra 240 kronor för näst billigaste

ortsgruppen med tillägg av ytterligare 240 kronor för varje ny ortsgrupp,

så att detsamma å dyraste ort kommer att uppgå till 1,440

kronor, samt att för kvinnliga tjänsteman, vilka i allmänhet ej hava att

försörja familj, nämnda minimi- och maximibelopp böra bliva 60 res

-

53

pektive 120 kronor för näst billigaste ortsgruppen samt 360 respektive

720 kronor å dyraste ort.

Ehuru kommittén för vinnande av större överskådlighet över de å

skilda orter utgående totalavlöningarna ansett ortstillägget böra sammanslås

med lönen till ett belopp, meddelas dock här nedan två tablåer över de

ortstillägg, som enligt kommitténs förslag skulle komma att utgå för de

olika lönesatser, kommittén ämnar föreslå för manliga respektive kvinnliga

befattningshavare. För betecknande av de olika ortsgrupperna har kommittén

använt sig av bokstäverna A—G, därvid A betecknar billigaste

ort, varest ortstillägg ej utgår, samt G dyraste ort.

A. För manliga tjänstemän.

Lön å ortsgruppen A

Dyrortstillägg å ortsgrupp

B i

c 1

D

E

F

G

1.980 ...............

90

180

270

360

450

540

2,100 ...............

96

192

288

384

480

576

2,220 ..............

102

204

306

408

510

612

2,340 ..............

108

216

324

432

540

648

2,460 ...............

114

228

342

456

570

684

2,580 ..............

120

240

360

480

600

720

2,730 ...............

126

252

378

504

630

756

2,880 ...............

132

264

396

528

660

792

3,060 .............

138

276

414

552

690

828

3,240 ...............

144

288

432

576

720

864

3,450 ...............

150

300

450

600

750

900

3,660 ...............

156

312

468

624

780

936

3,960 ...............

162

324

486

648

810

972

4,260 ...............

174

348

522

696

870

1,044

4,560 ...............

186

372

558

744

930

1,116

4,860 ..............

198

396

594

792

990

1,188

5,160 ...............

210

420

630

840

1,050

1,260

5,520 .............

216

432

648

864

1,080

1,296

5,880 ..............

222

444

666

888

1,110

1,332

6,300 ..............

228

456

684

912

1,140

1,368

6,720 ..............

234

468

702

936

1,170

1,404

7,140-10,980.....

240

480

720

960

1,200

1,440

54

I procent räknat skulle alltså ortstillägget komma att för den lägsta

avlöningssatsen stiga från 4,54 % å ortsgrupp B till 27,27 % å ortsgrupp

G samt för den högsta avlöningssatsen från 2,18 % å ortsgrupp

B till 13,n % å ortsgrupp G.

B. För kvinnliga tjänstemän.

Lön å ortsgruppen A

Dyrortstilläg

g å ortsgrupp

B

C

D

E

F

G

1,800 .............

60

120

180

240

300

360

1,920 .........

63

126

189

252

315

378

2,040 .........

66

132

198

264

330

396

2,160 ....

69

138

207

276

345

414

2,280 ...............

72

144

216

288

360

432

2.400 ...............

75

150

225

300

375

450

2,550 ..............

78

156

234

312

390

468

2,700 ...............

84

168

252

336

420

504

2,850 ...............

90

180

270

360

450

540

3,030 ...............

96

192

288

384

480

576

3,210 ...............

102

204

306

408

510

618

3,390 ...............

in

222

333

444

555

666

3,600 ............

114

228

342

456

570

684

3,810 ...............

117

234

351

468

585

702

4,020-4,800 .....

120

240 1

360

480

600 |

720

Beträffande kvinnliga tjänstemän skulle således ortstillägget i procent

raknat komma att stiga för lägsta avlöningssatsen från 3,33 % å ortsgruppen

B till 20,oo % å ortsgruppen G samt för högsta avlöningssatsen

från 2,50 4 å ortsgruppen B till 15,00 % å ortsgruppen G.

•• + at1t kåda tablåerna icke upptaga avrundade tal

ar tvåfaldig. A ena sidan har det nämligen ansetts önskligt, att totalavloningarna

och således även ortstilläggen skulle för månad räknat

utgöra mera lätthanterliga tal; ortstillägget bör’ därför fastställas till

sadant belopp, att vid delning med tolv uppkommer ett på hel krona,

5u ore eller i nödfall 25 öre slutande tal. A andra sidan har man, med

aktgivande pa de totalbelopp, till vilka avlöningarna ansetts böra stiga,

55

sökt i största möjliga utsträckning undvika allt för stora ojämnheter i

avlöningsskalorna. '' o

Såsom ovan påvisats skulle ortstillägget komma att utgå etter eu

procentiskt sett fallande skala. Syftet härmed är givetvis att förekomma,

att ortstilläggen skola springa allt för mycket i höjden lör befattningshavare,

vilkas större avlöningar medgiva viss motståndskratt mot dyrorts

förhåll andena. Av enahanda anledning har ortstillägget ansetts icke

höra överskrida visst maximibelopp. Dessa maximibelopp nås av manliga

tjänstemän vid en avlöning av 7,140 och av kvinnliga tjänsteman

vid en avlöning av 4,020 kronor samt utgöra för de torra 240 kronor

(3 36 %) å B-ort och 1,440 kronor (20,16 %) å G-ort samt för de senare

hälften av nämnda belopp (2,98 resp. 17,91 %). Eu snävare begränsning

av ortstilläggen har icke synts kommittén tilliAdlig.

Innan kommittén lämnar spörmålet angående dyrortstillägg, tar

kommittén framhålla, att en generell omgruppering av orterna inom de

olika ortsgrnpperna bör äga ruin allenast i samband med reglering av

lönerna, vilket kommittén på annat ställe (sid. 222) förordat skola ske

periodvis. Om nämligen en under en löneperiod verkställd undersökning

skulle giva vid handen, att de allmänna levnadskostnaderna å ett större

eller mindre antal orter avsevärt stigit eller sjunkit, inverkar detta icke

på levnadskostnaderna å övriga orter. Följaktligen skulle det lör de a

sistnämnda orter placerade tjänstemännen innebära en oförvållad förlust

eller oförtjänt vinst, om dessa orter, såsom följd av de av ändringarna

i levnadskostnaderna berörda orternas överflyttning från en till annan

ortsgrupp, konnne att sänkas eller höjas i ortsgrupp. Partiella omgrupperingar,

som endast beröra orter, vilkas levnadskostnader undergått

mera avsevärd förändring, böra däremot kunna företagas även under

löpande löneperiod.

Kallortsersättning.

Den endast vid statens järnvägar nu förekommande avlöningsformen

kallortstillägg har, enligt vad till kommittén överlämnade handlin

o-ar utvisa, ägnats ingående undersökningar av såväl 1914 års lonekommitté

som 1915 års avlöningskommission, vilkas ledamöter jämväl

företagit särskilda studieresor för att på ort och ställe såväl i Sverige

som Norge taga närmare kännedom om de förhållanden, som föianlett

denna avlöningsforms anlitande. 4 ill klarläggande av sin uppfattning

om kallortstilläggets egentliga karaktär har 1914 års kommitté i den av

kommittén avgivna promemorian yttrat följande.

Kallorts

tillägg.

56

*■!; likhet nied 1906 års kommitté anser 1914 års kommitté jämväl att den

särskilda avlöningsformen kallortstillägg bör bibehållas. Ett dylikt tillägg’betingas

av de svarare naturförhållanden, under vilka ett stort antal av den nordligt stationerade

stats banepersonalen lever och arbetar, oberoende av, huruvida levnadskostnaderna

på de orter, där tillägget är avsett att utgå, kunna anses särskilt

höga eller icke Ändamålet med kallortstillägget är sålunda i huvudsak ett

annat an dyrortstillaggets. Detta synes kommittén vara av vikt att framhålla

enär man vid jle hittills beviljade kallortstilläggens bestämmande icke kan sägas

hava utgått från den uppfattningen, att de båda formerna av ortstillägg, dyrortstdiagg

och kartstil agg, tjäna väsentligen olika syften. Enligt 1906 års kommittes

uttalande skulle sålunda kallortstillägget hava betingats ''lika mycket av

det härda klimatet som av de höga levnadskostnaderna’ å de trakter där detsamma

skulle utgå. Samma uppfattning göres gällande av föredragande departementschefen

i ett uttalande vid propositionen till 1913 års riksdag om utsträckt

äiViu- kailortstdlagg. Departementschefen yttrar nämligen bland annat: ''kallortstulagg

hava till ändamål att reglera avlöningsförhållandena för den i övre

.Norrland stationerade statsbanepersonalen med hänsyn till där rådande svåra

Klimatiska torliallandeii ocli höga levnadskostnader’.

i kommitténs uppfattning bör däremot, såsom här ovan utvecklats

dyrortslragan nu ordnas för hela landet genom inrättandet för samtliga dyrare

?1t?r1a''n dyrortstillagg, avsedda att täcka ökningen i levnadskostnader i allmänhet

i förhållande till varu- och hyrespriser etc. å billigaste orter. Härvid böra avskiljas

de omständigheter, som huvudsakligen betingas av de klimatiska förhållandena

och stationeringsortens avlägsenhet. Under det att dyrortstillägget sålunda

bestämmes med hänsyn endast till de prisfaktorer, som i allmänhet tagas

med vid jämförelse mellan två olika orter i avseende å levnadskostnaderna och

som komma till synes i den allmänna statistikens siffror, bör kallortstillägget

vara eu ersättning dels för de ökade svårigheter av fysisk eller psykisk art, som

vistelsen och arbetet a en del i naturhänseenden ogynnsamt belägna platser

“If c ° v °?h- dels d®n ^giftsökning, som på dessa orter kan betingas därav

att förbrukningen beträffande vissa poster å levnadsbudgeten bliver större till följd

av det oblida klimatet än vad eljest skulle hava varit fallet.

I avseende å sistnämnda kostnadsökning kunde det väl förefalla naturligt

a ’ en man sådan verkligen kan påvisas, söka innefatta densamma under de

egenthga dyrortsforhallandena och sålunda låta denna ökning täckas av dvrortslilagget.

.Någon fördel _ur löneteknisk synpunkt vunnes emellertid ej härigenom

därest man icke samtidigt läte även övriga omständigheter, som betinga förhöjd

ersättning pa kallorterna, ingå i beräkningen av dyrortstilläggen. Genom eu anor

ning av sistnämnda art skulle den ytterligare förenklingen av avlöningsformerna

uppnäs, att kallortstillägget såsom särskild avlöningsform icke behövde

oie ömma Da emellertid kallortsförhållandena enligt kommitténs mening även

vid en sådan omläggning kunde tänkas komma att spela eu roll vid avvägande

av en del andra formaner och rättigheter för personalen, såsom i fråga om tjänster

ighet, ratt till högre tjanstårsberäkning vid transport och befordran, Övriga

åtgärder för underlättande av förflyttning söderut eller för möjliggörande av

familjemedlemmarnas temporära vistelse å sydligare orter samt för barnens skol

fum8’

r 1s*vnJs ko“mltten lämpligast att bibehålla det särskilda kallorts

tnlagget

till tackande av de kostnader och olägenheter, vilka i allmänhet ej anses

niga i dyrortsbegreppet men som dock anses kunna i eu viss utsträckning korn

-

57

penseras genom särskilt kontant lönetillskott. Härigenom vinnes ock, att (let

egentliga dyrortstillägget erhåller en över hela landet enhetlig karaktär, något

som för orternas framtida omgruppering m. m. ur löneteknisk synpunkt torde

innebära betydande fördelar.

Kommittén vill därför föreslå bibehållande av kallortstillagget såsom en

särskild avlöningsform.»

De betydande olägenheter i kroppsligt och psykiskt avseende, som

vistelsen i övre Norrlands kalla och ödsliga trakter medför, har föranlett

lönekommittén att i likhet med 1914 års kommitté förorda kallortstilläggs

bibehållande för statens järnvägar, men tillika att, i överensstämmelse

med vad 1915 års avlöningskommission torde hava avsett,

föreslå denna avlöningsforms tillämpning även vid övriga nu ifi agavarande

verk. Kommittén har ock i huvudsak kunnat ansluta sig till

den av 1914 års kommitté uttalade uppfattningen angående kallortstillläggets

och dyrortstilläggets skiljaktiga ändamål, men har dock ansett

lämpligt att ännu något skarpare uppdraga gränsen mellan de

båda ortstilläggens förekomst. Sålunda bör enligt kommitténs mening

kallortstillägget endast utgöra kompensation för de ökade svårigheter av

skilda slag, som bosättning i de nordligaste landsdelarna medför, under

det att den särskilda utgiftsökning, som föranledes av att vissa poster

å levnadsbudgeten — såsom för större bränsleförbrukning, varmare beklädnad

samt rikligare näring — till följd av klimatiska förhållanden

stiga till högre belopp än i blidare trakter av landet, bör liksom annan

ökning i levnadskostnaderna täckas genom dyrortstillägg. Anledningen till

att kommittén funnit en sådan utvidgning av dyrortstilläggets och begränsning

av kallortstilläggets karaktär erforderlig är den, att det i

annat fall skulle bliva nödigt bestämma kallortstilläggen till högre belopp

än ur löneteknisk synpunkt är önskligt. Åven med denna begränsning

inträda, såsom längre fram skall påvisas, vissa svårigheter vid lastställandet

av kallortstilläggens storlek, svårigheter som skulle bliva

än större, därest dessa tillägg måste beräknas med hänsyn även till viss

ökning i levnadskostnader.

För närmare belysande av de särskilda olägenheter, vilka enligt

kommitténs sålunda uttalade uppfattning böra i den mån det är möjligt

kompenseras genom kallortstillägg, återgives här en av 1914 års kommitté

lämnad redogörelse i ämnet.

»Såsom betydelsefulla faktorer framstå härvidlag till att börja med de egentliga

naturförhållandena, såsom köld- och snörikedom, samt den större eller mindre

avsaknaden av odlingsmöjlighet eller växtlighet. Särskilt har skogsvegetationens

upphörande enligt samstämmiga intyganden från flere järnvägsläkare visat sig

8

311 19

58

verka nedtryckande på lynnet. Därjämte alstrar stundom den på vissa trakter

förekommande så gott som fullständiga isoleringen från andra människor eu ensamhetskänsla,

som visat sig kunna stegras till psykisk abnormitet (s. k. lappsjuka)

och i varje fall berövar vederbörande det medel till utveckling och förströelse,

som umgänget med andra innebär. Särskilt gäller detta tjänstemännens familjemedlemmar,

vilka i motsats till tjänstemannen själv icke genom den direkta

tjänstutövningen tvingas till någon beröring med andra personer, utan ofta långa

tider, i synnerhet där bristen på framkomliga vägar gör sig gällande, äro fullständigt

hänvisade till. sig själva. Snörikedom och vintermörker göra sitt till

för att fullborda avskildheten och utveckla de menliga psykiska verkningarna

därav. På somrarna inträda andra besvärligheter, såsom myggplågan, vars betydelse

på vissa orter svårligen kan överskattas, samt det ofta på nervsystemet

menligt inverkande ljuset dygnet om.

Jämsides härmed framträda svårigheter vid själva arbetets utförande till

följd av de rådande temperatur- och snöförhållandena. Exempel härpå kunna i

riklig mängd framdragas från de tre olika tjänsteavdelningarnas verksamlietsomraden.

Sålunda kan vad banpersonalen beträffar nämnas de ökade besvärligheterna

i fråga om inspektioner av banlinjen och arbeten för att hålla banan klar under

stark köld eller häftiga snöstormar. Vad angår maskinpersonalen kunna framhållas

de ansträngningar, som måste göras för att under dylika förhållanden framföra

tågen i rätt tid, att hålla ledningar och maskindelar i funktion, att handhava

kol- och vattentagning m. m. Härtill kommer hälsovådligheten i själva vistandet

på maskinen under den dubbla påverkningen av köld och hetta. För trafikpersonalens

vidkommande slutligen är tillfyllest att påpeka svårigheterna med allehanda

arbeten utomhus såsom vid växlingar, då koppleri tillfrysa och verkningarna

av maskinkraften på vagnarna till följd av köld och snö äro svårare att beräkna

än eljest, växlarnas renhållning m. m.

Kommittén har för ett närmare klargörande av hithörande förhållanden hos

distriktsförvaltningarna vid 4 och 5 distrikten anhållit om uttalanden, grundade

på erfarenheterna från de senare åren, huruvida snö- och köldförhällanden, vad

respektive distrikt beträffade, kunde anses hava i någon väsentligare mån vållat

rubbningar i tågens normala gång, så att personalens arbetstid därigenom blivit

avsevärt drygare än eljest, samt, i så fall, å vilka linjer och under vilka tidsperioder

detta särskilt visat sig vara förhållandet.

Till svar härå har av distriktsförvaltningen vid 4 distriktet meddelats huvudsakligen,

att rubbningar i tågens normala gång visat sig i väsentlig omfattning

inträffa i samband med stark kyla. eller större snöfall, samt att erfarenheten

vidaie givit vid handen, att huvudlinjen norr om Ljusdal kan anses mest utsatt

för nämnda förhållande, vilket emellertid gjort sig starkt gällande även å sträckan

Ljusdal Storvik samt linjerna väster om Bräcke, i mindre grad däremot å linjen

Storvik Krylbo samt grenlinjerna till Sundsvall, Hudiksvall och Söderhamn.

Under den strängaste delen av vintern, i regel från och med december till och

med mars, har, .enligt vad distriktsförvaltningen uppgiver, i första rummet maskinoch

trafikavdelningens personal på grund av de genom köld- och snöförhållandena

uppkommande tågförseningarna icke blott ett mera ansträngande arbete än eljest,

utan får vanligen också vidkännas utsträckning av arbetstidens längd. Å vissa

stationer, där. tjänstgöringen är indelad i skift dygnet runt, kan det inträffa, att förseningarna

ej inverka på tjänstgöringens längd, enär ett skift avbryter ett annat

på bestamda tider, men å dylika stationer — större rangerings- och grenstatio

-

51)

ner — blir i stället växlingsarbetet desto mer krävande vid tillfällen, då snön

gör bangården svårtrafikabel samt kylan genom inverkan på lager och koppel,

vacuum- och värmeledningar försvårar isärtagning och sammansättning av tagsätten.

Arbete med rengöring av spår och växlar från is och snö förefinnes

dock å alla stationer.

Beträffande banavdelningens personal har distriktsförvaltningen såsom allmänt

omdöme om dess tjänstgöringsförhållanden framhållit, att tjänstgöringen å

norra distrikten till följd av köld och snöförhållanden är mera krävande än a de

södra, och gäller detta beträffande 4 distriktet särskilt baudelarna Bräcke—Storlien

och Östersund—kloting under december, januari och februari månader.

Distriktsförvaltningen vid 5 distriktet har anfört, att tågförseningar i allmänhet

vålla tillfällig utsträckning av personalens arbetstid, men att dess arbetsbörda

många gånger är fullt ut lika stor, om ej större, vid tågexpediering i fastställd

ordning under svåra snö- och köldperioder. Av det arbetstillskott, som

då tillkommer och skall utföras under en, kanske knappt tillmätt tidrymd, kan

nämnas bortskaffande från spår och växlar av den sig där samlade isen och snön,

upptining av frusna koppel, undersökning av ofta fullständigt nedisade hjul och

fjädrar, mera noggrann och möjligast snabba tillsyn av vacuum- och värmeledningsanordningar

vid från- och tillkoppling av vagnar, spårets noggrannare tillsyn

för hastigt avhjälpande av ojämnheter på grund av upplysning m. in. Härtill

kommer, att det under rådande köld är svårare att handskas med gods och

materiel. Dessutom har personalen ofta vid inspektion av linjen och vid vagnväxling

å stationerna att »pulsa» i djup snö, som ej alltid kan eller hinner bortskaffas,

utan ofta blir isbelupen. Svårigheten för att icke säga livsfaran uti att vid

sådana tillfällen tränga sig ned mellan vagnarna för att verkställa koppling m. m.

är uppenbar. I händelse av tågförseningar blir därtill personalens vakenhet och

omdöme satta på svåra prov, i det att de vid tågförseningarna föranledda tågomläggningarna

utkräva av all personal en betydligt större tankeskärpa och nervkraft.

För lokomotivpersonalen tillkommer dessutom att vid sträng kyla och snöhinder

ångåtgången växer avsevärt, dels på grund av forcering i och för tågets

framförande dels ock i och för vagnarnas uppvärmning. Härtill kommer att kolen

frysa fast å tendern, så att man måste »korpa» loss dem, vilken sistnämnda

svårighet då även förekommer å kolupplagen, därifrån kolen skola utlämnas till

lokomotiven. Detta vad angår den kvalitativa arbetsökningen.

Beträffande arbetstidens längd är det enligt distriktsförvaltningens uppfattning

tydligt, att med de ganska snävt tilltagna personaluppsättningarna å stationerna

och tjänstgöringstidens koncentrerande omkring tågens läge, en tågförsening skall

åstadkomma en utsträckning i arbetstiden eller kanske rättare sagt föranleda ett

tillägg i form av tid, under vilken personalen skall vara tillstädes i och för

tjänsten.'' Det kan nämligen tänkas fall, då personalen under väntan på ett försenat

tåg icke förrättar eller kan förrätta något effektivt arbete. Börande banavdelningens

personal framhålles därjämte, att snöröjningsarbeten, särskilt å övre

delen av distriktet, måste, för att ej hindra den ordinarie tågrörelsen, ofta utföras

nattetid.

Av distriktets olika bandelar är enligt distriktsförvaltningens erfarenhet

linjen Kiruna—Biksgränsen och av denna delen Abisko—Biksgränsen svårast

hemsökt av snöstormar och drivbildningar.

Vidare har kommittén tagit del av trafikinspektörens i Kiruna på dagboksanteckningar

av honom och åtskilliga stationsföreståndare grundade rapport angå

-

60

ende väderleks- och trafikförhållandena å linjen Abisko—Riksgränsen under en

svår ovädersperiod 16 januari—2 februari 1911.

Hos statens meteorologiska centralanstalt har kommittén anhållit om de

uPPtysn^II§ar'' som kunde tjäna kommitténs ändamål, och har kommittén från

nämnda anstalt mottagit två kartor, belysande de meteorologiska förhållandena

vid järnvägsstationer i norra Sverige och angivande, den ena för de olika stationerna

luftens medeltemperatur under månaderna november—mars, då den egentliga

vinterkölden förekommer, och den andra antalet dygn per år, då luftens

temperatur nedgått till — 10 grader Celsius eller därunder, allt enligt mångåriga

medeltal beräknat ur de hittills under centralanstaltens inseende utförda

meteorologiska iakttagelserna. Ifrågavarande kartor hava av anstaltens föreståndare,

professor N. Ekholm, demonstrerats för kommittén.

Härjämte har kommittén erhållit del av verkställda undersökningar, med

däröver ^ upprättade kartor rörande antalet dagar i medeltal under åren 1908—

1913, då snötäckets tjocklek på skilda orter i landet utgjort dels 10 centimeter

eller mera dels 20 centimeter eller mera.

För erhållande av ytterligare material till kallortszonernas bestämmande har

från domanstyrelsen begärts uppgift dels vid vilka stationer eller eljest å vilka

punktei utav Riksgränsbanan samt tvärbanan genom Jämtland barrskogen såsom

bestånd kan anses upphöra att förekomma och dels varest å samma linjer den

egentliga trädgränsen är belägen, d. v. s. varest björkregionen upphör och vegetationen

övergår till att bestå endast av busksnår och mindre växter. I dessa

avseenden hava följande upplysningar erhållits.

Ä linjen Östersund—norska gränsen skär barrskogsgränsen banan cirka 6

kilometer väster om Enafors station. Björkskogen fortsätter över norska gränsen

och alltså Storliens station inom björkskogsområdet.

A linjen Boden—Riksgränsen upphör det sammanhängande barrskogslandet

omkring banan cirka 10 kilometer norr om Risbäcks station. Sedermera

skäres banan av dels ett cirka 7 kilometer brett barrskogsbälte omkring Kajtumälven

(norr om Fjällåsens station) dels ett smalt barrskogsbälte omkring Kalix

älv, vilkets övre gräns skär banan ett par kilometer norr om Kalixfors station.

Den inom dessa bälten befintliga barrskogen är emellertid mycket gles samt av

förkrymt och dålig beskaffenhet, varjämte de enstaka spridda tallar, som finnas

exempelvis i närheten av Kiruna och Torneträsk med liera stationer bortom

Kiruna, icke kunna tagas i betraktande vid angivande av barrskogsgränsen. Björkskogsområdet

sträcker sig till och med Björklidens station, varefter det rena

fjällandet, beväxt med i huvudsak buskar och smärre växter vidtager. Stationerna

från och med Kopparåsen till och med riksgränsen äro sålunda belägna

ovan den egentliga trädgränsen.»

Efter omnämnande av konstruktionen utav de i Is orge förekommande s. k.

Ofotenbanetillägg och högfjällstillägg för statsbanepersonalen, har 1914 års

kommitté uppgjort förslag till en ny indelning av de nordliga banlinjerna

i Sverige i tio zoner för kallortstilläggets gradering.

Då kallortstillägg hädanefter skulle komma att utgå jämväl till andra befattningshavare

än statens järnvägars, kan nämnda zonindelning nu icke

läggas till grund för olika orters klassificering med hänsyn till kallortstillläggets

storlek. Den begränsade tid, som stått kommittén till buds för fullgö

-

61

rande av dosa uppdrag, har icke medgivit införskallande av alla de uppgifter,

som för eu dylik klassificering aro nödiga, utan torde verkställandet

av särskild utredning härutinnan höra uppdragas åt den lönenämnd, om

vars inrättande kommittén framställer förslag, eller ske i annan ordning

och utredningen därefter underställas Kung!. Maj:t för fastställelse.

Emellertid har kommittén av det redan föreliggande materialet funnit

stöd för ett bestämmande av antalet kallortsklasser, till vilka orterna

skulle hänföras, samt av storleken av det kallortstillägg, som bör utgå för

varje sådan klass. Då kallortstillägget enligt kommitténs mening rätteligen

borde hava karaktären av ett ödemarks- eller ensliglietstillägg, skulle

detta tillägg för framtiden bliva behövligt i vida mindre utsträckning

än 1914 års kommitté, vilken därmed velat täcka även vissa slag av

levnadskostnader, tänkt sig, och följaktligen skulle kallortsklasserna

kunna inskränkas till helt få. Men då å andra sidan tillägget, där det

verkligen erfordras, icke bör utgå med ett alltför lågt belopp, skulle,

därest kallortsklasserna bleve så få, följden bliva, att eu alltför stor

skillnad i totalavlöningar uppkörande mellan befattningshavare, som vore

stationerade i relativ närhet av varandra. Huru än orternas klassificering

utföres, måste nämligen alltid gränsfall inträffa, så att av två eller

flera närbelägna orter någon eller några erhålla men den eller de övriga

icke erhålla kallortstillägg, eller att för den eller de förra bestämmes

högre kallortstillägg än för den eller de senare, b ör att undvika nu

antydda olägenheter, har det blivit nödvändigt att låta kallortstilläggen

börja med ett lågt belopp på mera sydligt belägna orter än såsom, följd av

tilläggens ovan angivna ändamål strängt taget skulle vara nödigt, dock

efter vad det synes icke så långt ned som nu, samt att därefter låta

dem successivt ökas. Med beaktande härav och av de övriga synpunkter,

som böra vara bestämmande för kallortstilläggens storlek, har kommittén

funnit sig böra föreslå sex kallortsklasser, vilka betecknats med romerska

siffrorna I—VI, samt att tillägget för de till dessa klasser hänförda orterna

skulle utgöra för år räknat: i klass I 60, i klass II 120, i klass

III 195, i klass IV 300, i klass V 450 och i klass VI 600 kronor. Till

de lägsta klasserna böra hänföras de mera sydligt belägna orter, där

såsom nyss nämnts de för kallortstillägget konstitutiva förhållandena endast

i ringa grad göra sig kännbara, samt till högsta klassen endast de

mest avskilt belägna orterna.

Utöver själva kallortstillägget, vilket såsom avsett att kompensera

ödemarkens obehag ej blott för tjänstemannen själv utan även för hans

familjemedlemmar bör hava samma karaktär som för närvarande till

-

Kallortstrak

tamente.

62

kornmer »löuH har kommittén ansett ett särskilt kallortstraktamente böra

utgå såsom vederlag för tjänstgöring under sådana omständigheter, att

tjänstemannen i alldeles särskilt hög grad röner inverkan av de oblida

klimatiska förhållandena å sin ort. En motsvarighet härtill tinnes redan

i det nu till statens järnvägars tjänstemän vid banavdelninyen och till

maskinavdelningens ledningspersonal å banlinjen Abisko—Riksgränsen

utgående särskilda kallortstillägget av 10 kronor högre belopp per månad

än till annan där stationerad personal. Det är också kommitténs meninoatt

nämnda kallortstraktamente skall ifrågakomma allenast vid tjänstgöring

å ort, som hänförts till den högsta kallortsklassen, och även där

endast under förutsättning att de klimatiska förhållandena å orten äro

särskilt svåra och att tjänstgöringen är av den art, att tjänstemannen

nödgas i särskilt hög grad utsätta sig för inverkan av dem. Kallortstraktamentets

belopp har synts lämpligen kunna bestämmas till 50 öre

för varje tjänstgöringsdag. Sammanlagt skulle alltså kallortstillägg och

kallortstraktamente komma att för 30 tjänstgöringsdagar uppgå till 65

kronor eller till 15 kronor högre belopp än det till ovannämnda personal å

banlinjen Abisko—Riksgränsen nu utgående kallortstillägget. Härvid

liksom vid jämförelse i övriga fall mellan de nuvarande och de av kommittén

föreslagna kallortsersättningarnas storlek bör dock hållas för

ögonen, att den i penningar direkt uppskattbara utgiftsökning, som

det nuvarande kallortstillägget avser att kompensera, enligt kommitténs

förslag skulle komma att täckas genom dyrortstillägg.

Det har från vissa håll inom kommittén framhållits, att de sålunda

föreslagna kallortsersättningarna äro så lågt tilltagna, att de åtminstone

icke för befattningshavare med högre avlöning kunna anses innebära

kompensation för den obehagligare vistelsen inom de ifrågavarande landsdelarna

och att det därför vore nödvändigt att, liksom skett i fråga om

dyrortstillägg, ställa kallortsersättningen i visst förnållande till tjänstemännens

avlöningar. Förutom att det skulle vara principiellt oriktigt

att uppskatta de allmänna personliga obehag, som vistelsen i övre Norrland

medför, olika för personer i skilda levnadsställningar, kan mot den

sålunda framförda asikten invändas, att tjänstemän med så hög avlöning,

att de föreslagna ersättningarna icke skulle spela någon nämnvärd roll

för dem, i allmänhet icke hittills behövt för längre tid placeras å de

orter, det här huvudsakligast gäller, samt att de även torde kunna så

ordna sin tjänstgöring att de röna mindre inverkan av de klimatiska

förhållandena än den lägre personalen, vilken därjämte till följd av sin

lägre avlöning äger mindre möjlighet att bereda sig och sin familj

någon omväxling och förströelse. Jämväl bör i detta sammanhang

03

erinras om, att kommitténs förslag i fråga om dyrortstillägg kommer att

särskilt för de högre avlönade tjänstemännen å de ifrågavarande orterna

mediöra en avsevärd löneförbättring.

Emellertid vill kommittén icke förneka, att vid sidan av dyrortstillägg

och kal lo it stil lägg även andra anordningar kunna vara av nöden för att med

den raskt fori skridande utvecklingen av statens verksamhet inom övre Norrland

bereda de statsinstitutioner, vilka handhava denna verksamhet, möjlighet

att rekrytera sin personal där uppe med dugande arbetskrafter

från de sydligare landsdelarna och jämväl under någon längre tid behålla

dem där. Särskilt från järnvägshåll har för kommittén påpekats

de nuvarande vanskligheterna härutinnan. Kommittén har även varit

i tillfälle att taga del av vissa utredningar, som på järnvägsstyrelsens

föranstaltande utförts angående åtgärder till tryggande av ban- och maskinavdelningarnas

underbefälsrekryteringar inom de nordligaste distrikten

och till lön''kommande av de nu mycket vanliga förflyttningarna av personal

söderut. Bland de förslag, som därvid framkommit, må nämnas

beredande av ökade löneförmåner under skilda förmer, längre kostnadsfri

ledighet, minskad tjänstgöringstid, förmånligare tjänstårsberäkning,

tidigare pensionering in. m. Av Bild ars kommitté har även i sammanhang

med behandlingen av kallortsspörsmålen berörts önskvärdheten av

att medel kunde ställas till förfogande för beredande av möjlighet för

de i övre Norrland stationerade tjänstemännens familjemedlemmar till

rekreatiousresor söderut samt att åtgärder bleve vidtagna till underlättande

av barnens skolgång och förbättring av skolväsendet.

Åtskilliga av de sålunda framkomna förslagen torde vara väl värda

beaktande och en del av dem torde kunna i administrativ väg realiseras.

Då emellertid dessa spörsmål säkerligen hava intresse icke blott f ör järnvägsstyrelsen,

som för övrigt icke lärer hava tagit ståndpunkt tdl dem,

och för de övriga av kommitténs arbete berörda verken utan även för

andra grenar av statsförvaltningen, har kommittén, vilken icke hunnit

ägna förevarande frågor den ingående undersökning, som är erforderlig,

funnit riktigast att desamma, i den män så prövas skäligt, göras till

föremål för särskild utredning, så mycket hellre som den allmänna

löneregleringen för de nu ifrågavarande verken icke påverkas därav.

Beklädnad in natura och beklädnadsersättning.

Aven i fråga om den för samtliga verkens lägre personal gemensamma

avlöningsformen beklädnad in natura eller beklädnadsersättning har

Andra anordningar

med

hänsyn till

kallortsförhållandcna.

64

kommittén kommit till ungefär samma resultat som 1914 års kommitté,

vilken föreslagit, att denna avlöningsform måtte indragas och uppgå i den

egentliga avlöningen, men att den personal, som allt fortfarande tilldelas

uniformspersedlar, skall vidkännas lämpligt avdrag å avlöningen. Några

bärande skäl för bibehållande av denna särskilda avlöningsform torde

icke kunna anföras, men däremot tala liknande skäl, som föranlett kommittén

att förorda borttagandet av bostadsförmånen, för upphävande

jämväl av beklädnadsförmånen.

Kommittén vill även framhålla, att det synes böra tagas i övervägande

av verkens styrelser, huruvida icke skyldigheten att bära uniform

under tjänstgöring skulle kunna inskränkas, vilket utan olägenhet

torde kunna ske särskilt beträffande i rent kontorsarbete sysselsatt personal,

som icke heller kommer i direkt beröring med allmänheten.

Kommittén inser emellertid, att beträffande vissa tjänstemannakategorier

föreskrift om bärandet av särskild tjänstedräkt kommer att allt

fortfarande vara erforderlig, liksom ock att för viss art av tjänstgöring särskild

beklädnad kan vara nödvändig, såsom pälsar, överdrags kläd er för

maskinpersonal, oljekläder för ångfärjornas besättningspersonal m. m. Dylika

för visst yrke speciella persedlar, som icke äro att hänföra till vad man

i allmänhet avser med beklädnad eller uniform, liksom ock alla smärre

tjänstetecken samt tillbehör till uniform, såsom mössmärken, knappar

etc., synas av vederbörande verk böra utlämnas åt personalen såsom

lån utan ersättning. Övriga föreskrivna klädespersedlar eller materialier

till sådana åter böra, där vederbörande verk prövar lämpligt tillhandahålla

dem åt personalen, ersättas av denna genom avdrag å avlöningen,

på samma sätt som skulle komma att ske för tillhandahållande av bränsle.

I allmänhet torde såsom grund för ersättningens bestämmande böra läggas

vederbörande verks eget självkostnadspris.

Emellertid får icke förbises, att vissa grupper av tjänstemän hava

sådan tjänstgöring, att det ligger i verkets intresse att de därvid alltid

xippträda i väl vårdad uniform — kommittén tänker härvid särskilt på

viss tågpersonal vid statens järnvägar — liksom ock att vissa andra

tjänstemannagrupper hava sådant arbete, att beklädnaden i särskilt hög

grad utsattes för slitning eller för inverkan av väder och vind. Då det

skulle onödigt försvåra placeringen av dylika tjänstemannagrupper å

avlöningsskalan, om därvid måste tagas hänsyn till att de av sin tjänstgöring

skulle vara nödgade vidkännas större avdrag å avlöningen än

andra befattningshavare, med vilka de eljest böra vara jämställda, har

kommittén funnit sig höra förorda, att vederlag i stället lämnas dem

65

genom fastställandet av särskild, lägre beräkningsgrund för den ersättning

de skola hava att utgiva för inköp från verket av klädespersedlarna eller

materialier till desamma. Såväl med hänsyn härtill som i syfte att över

hela linjen uppehålla enhetlighet verken emellan i avseende å uniformspliktig

personals utgifter för persedlars och materialiers förvärv från

verken, har kommittén ansett nödigt att generella grunder för ersättningen

meddelas av Kungl. Maj:t. I verkens budget torde visserligen

dessa ersättningar icke spela någon så stor roll, att på grund därav det

icke skulle kunna överlämnas till verken själva att fastställa grunderna

för ersättningen, men det måste befaras, att då skulle komma att tilllämpas

mer eller mindre skiljaktiga grunder, varigenom en viss tjänstemannagrupp

eller ett visst verks tjänstemän skulle komma att tillföras

en förmån framför de övriga och således faktiskt en förskjutning uppkomma

i deras inbördes ställning med hänsyn till avlöningarna, vilka i

kommitténs löneplan beräknats under förutsättning av att all uniformspliktig

personal skall hava att vidkännas ungefär lika kostnad för uniforms

anskaffande.

Kostnadsfri läkarvård.

Kommittén har övervägt, huruvida den nu vid alla de fyra verken

i viss utsträckning förekommande förmånen av läkarvård och medikamenter

på vederbörande verks bekostnad med fördel skulle kunna avlösas

genom en mot värdet av denna förmån svarande höjning av avlöningarna.

Åtskilliga skäl tala emellertid emot en sådan avlösning.

Av kommittén föranstaltad utredning giver vid handen, att verkens

årliga utgifter för läkarvård och medikameuter kunna anslås till i medeltal

15—20 kronor för varje tjänsteman. Att utgifterna stanna vid så låga

siffror beror givetvis därpå, att på platser, där något större antal till fri

läkarvård berättigad personal är stationerad, ackordsöverenskommelse träffats

mellan vederbörande verk och läkare. För tjänstemännen själva måste

emellertid värdet av den ifrågavarande förmånen uppskattas till betydligt

högre belopp än nämnda medelkostnad, emedan den enskilde tjänstemannen,

även om läkare måste anlitas endast vid några få tillfällen,

tydligen måste komma att få vidkännas mycket större utgifter än verkens

medelkostnad per individ. Den ifrågavarande förmånens avskaffande

skulle således medföra, att varje tjänstemans avlöning måste höjas med

väsentligt större belopp än meranämnda medelkostnad, samt alltså statsverket

tillskyndas onödigtvis ökad utgift.

311 19

9

66

Härtill kommer, att förmånens bibehållande påkallas av ett direkt

statsintresse. Genom att kostnadsfritt bestå personalen läkarvård kan

vederbörande verk såsom villkor för åtnjutande av sjukledighet, varunder

avlöningen helt eller delvis får behållas, kräva företeendet av

intyg om sjukdomen från den av verket anställda läkaren och således

förskaffa sig nödig kontroll över att missbrukande av tjänstemännens

rätt till dylik sjukledighet icke förekommer. Vidare måste det ligga i

statens intresse, att tjänstemännen redan på ett tidigt stadium av inträffande

sjuklighet anlita läkare till förebyggande eller snabbare hävande

av sjukdom, som alltid medför särskilda utgifter för staten i form av

sjukavlöning och vikariatsersättning; skulle tjänstemännen själva bekosta

sin läkarvård, komme de säkerligen att av kostnadshänsyn ofta

uppskjuta läkares tillfrågande.

Då kommittén av nu anförda skäl funnit sig böra föreslå bibehållandet

av den ifrågavarande förmånen, uppställer sig frågan, i vilken

utsträckning sådan bör beredas. För närvarande lämnas fri läkarvård

och fria medikamenter åt all personal, högre som lägre, vid statens

järnvägars linjeförvaltningar, åt den lägre personalen vid de övriga tre

verken, åt all till följd av olycksfall i tjänsten sjuk personal vid statens

vattenfalls verk samt slutligen åt den vid statens järnvägars linjeförvaltningar

anställda lägre personalens familjer; i avlöningsreglementet för

tjänstemän vid statens vattenfallsverk stadgas däremot uttryckligen, att

förmånen i fråga icke tillkommer tjänstemans familj, dock med undantag

för vissa från enskild verksamhet övertagna tjänstemän, som tidigare

tillförsäkrats sådan förmån för sin familj.

Vad först angår tjänstemännen själva synes kravet på full likställlighet

böra medföra, att all personal, såväl vid lokalförvaltningarna som hos

styrelserna samt både lägre och högre avlönade, beredes fri läkarvård och fria

läkemedel. Då den nu från åtnjutande av denna förmån undantagna personalen

är ringa i förhållande till den övriga samt den ovan nämnda kostnadsutredningen

utvisar, att verkens medelutgifter för varje individ belöpa

sig till helt blygsamma belopp, bör kostnadsfrågan icke lägga

hinder i vägen för en utsträckning av den fria läkarvården till all personal.

Liksom hittills torde lvungl. Maj:t böra meddela de närmare bestämmelser

i ämnet, som äro erforderliga.

Då riksdagen upprepade gånger bestämt uttalat sig emot beredandet

av kostnadsfri läkarvård m. m. för befattningshavares familjemedlemmar,

vilken uppfattning kommitténs majoritet principiellt delar, synes förmånen

av kostnadsfri läkarvård m. m. för tjänstemännens familjer böra

upphävas samt vid bestämmandet av befattningshavarnas avlöning i stället

67

tagas hänsyn till förlusten av förmanen ifråga, där den nu förekommer.

Eu mot den anförda undantagsbestämmelsen i statens vattenfallsverks

avlöningsreglemente svarande föreskrift synes enligt kommitténs mening

icke vara behövlig vare sig för nämnda verks eller för statens järnvägars

personal.

Emellertid måste det medgivas, att fall kunna förekomma, då av billighetsskäl

en tjänstemans familj bör på verkets bekostnad undfå läkarvård

och medikamenter. En del befattningshavare, särskilt vid statens järnvägar,

äro nämligen stationerade å orter, som äro så avlägset belägna från plats,

där läkare finnes, att det torde vara nödvändigt att staten träder emellan

för att ej sådan tjänstemans familjemedlemmar skola till följd av svårigheten

och kostnaderna för anskaffande av erforderlig läkarhjälp bliva

oförskylt lidande. Till förekommande av att ett dylikt medgivande

skall resultera i en återgång till den vid statens järnvägar nu medgivna

vidsträcktare rätten till fri läkarvård för familjemedlemmar, torde dock

redan på förhand böra av vederbörande verks styrelse prövas, å vilka

orter den nu avsedda förmånen bör beredas, liksom ock densamma synes

böra begränsas till att avse tjänstemans hustru eller husföreståndarinna

och oförsörjda barn.

Från personalens sida har det önskemålet kommit till uttryck, att

tvånget att vända sig till viss läkare för att erhålla kostnadsfri läkarvård

måtte upphöra. Av kostnadshänsyn och ur ordningssynpunkt kan

kommittén emellertid icke tillstyrka rätt för personalen att på vederbörande

verks bekostnad vända sig till vilken läkare som helst. I någon

mån skulle dock nämnda önskemål kunna tillmötesgås genom att, där så

lämpligen kan ske, de olika verken gemensamt träffade ackordsuppgörelse

med flera läkare, så att personalen kunde hava tillfälle att anlita

vilken av dem den önskade.

Felräkningspenningar.

Ehuru felräkningspenningar icke hava karaktären av avlöningsförmån,

avsedd att i regel tillföra tjänsteman överskott, torde det likväl

vara på sin plats att här beröra nu förekommande bestämmelser därom.

Felräkningspenningar utbetalas vid alla de ifrågavande verken, men

ganska skilda principer synas hava legat till grund för stadgandena i

ämnet. Uppenbarligen finnes intet skäl att utbetala felräkningspenningar

till andra tjänstemän än dem, som handhava kontant uppbörd eller

verkställa kontant utbetalning av medel; vid kassor, där man huvudsakligen

eller uteslutande rör sig med checker eller anvisningar å större

68

belopp eller allenast bokför medel, böra felräkningspenningar icke utgå.

Vidare synes vid bedömandet av, huruvida felräkningspenningar böra

utgå eller ej, hänsyn böra tagas till, om uppbörden eller utbetalningarna

ske under jäktande eller mera lugna förhållanden, i det att i senare

fallet ingen eller ringa anledning till felräkning bör föreligga. Att felräkningspenningarnas

storlek bör stå i visst förhållande till omfattningen

av de kontanta medel, vederbörande handhar, ligger i öppen dag.

Kommittén anser felräkningspenningar fortfarande böra förekomma.

En revision av bestämmelserna därom finner ''kommittén dock påkallad, därvid

under beaktande av ovan anförda synpunkter enhetliga principer

böra komma till uttryck. Det har dock icke synts kommittén nödigt,

att nämnda bestämmelser, som måste gå djupt in i detaljer, skola vara

föremål för riksdagens prövning, såsom hittills varit fallet, utan torde

erforderliga föreskrifter kunna efter förslag av vederbörande verksstyrelser

meddelas av Kungl. Maj:t. Ett maximibelopp, över vilket envar tjänsteman

för år tillkommande felräkningspenningar icke få stiga, lärer emellertid

böra i avlöningsreglementet bestämmas. För närvarande torde icke i

något fall förekomma felräkningspenningar till högre belopp än 500

kronor för år till en och samma befattningshavare. Med hänsyn till

penningvärdets fall finner kommittén ett maximibelopp å 50 kronor för

månad eller 600 kronor för år lämpligt avvägt.

Därest vad kommittén i annat sammanhang (sid. 79 och 87_88)

föreslår om bortfallande av såväl den vissa postverkets och statens järnvägars

tjänstemän nu tillkommande särskilda ersättning för postsparbanks-,

riksförsäkrings- och folkpensionsgöromål som ock den vissa befattningshavare

vid statens järnvägar tillkommande postavlöning vinner

bifall, torde vid felräkningspenningarnas bestämmande för nämnda tjänstinnehavare

hänsyn kunna tagas därtill i sa matto, att felräknmgspenningarna

må kunna, där anledning därtill föreligger, beräknas jämväl å

de medel, som sålunda handhavas för annat verks räkning än det, där

tjänstemännen äro anställda. Kommittén anser jämväl, att det särskilda

arvode, som enligt avlöningsreglementet för statens järnvägar nu utgår

till distriktstjänsteman, vilken handhar underkassörsgöromål vid banavdelningen,

bör — därest dylik nnderkassörsbefattning finnes fortfarande

vara erforderlig — erhålla felräkningspenningars karaktär och således

det nuvarande stadgandet därom utgå.

Anmärkningsarvode.

I alla de fyra verkens avlöningsreglementen återfinnas medgivanden

om utbetalande av anmärkningsprovision enligt grunder, som med

-

69

delas av Kung]. Maj:t, med högst femton procent av det belopp, som

efter anmärkning vid räkenskapers granskande inflyta till verken eller

återgäldas till vederbörande. Frågan om anmärkningsarvode inom statsförvaltningen

i gemen har varit föremål för eu särskild utredning av de

s. k. revisionskommitterade, vilka den 2 juli 1917 avgivit tryckt betänkande

i ämnet. Av de tre kommitterade tillstyrkte två anmärkningsarvodets

bibehållande, under det att den tredje ansåg sådant arvode icke

vidare böra utgå. Över betänkandet i fråga hava flertalet ämbetsverk

avgivit yttranden, däri skilda åsikter om, huruvida anmärkningsarvode

fortfarande bör förekomma eller ej, kommit till uttryck.

Kommitténs majoritet delar den av reservanten bland revisionskommitterade

samt åtskilliga av de hörda ämbetsverken, däribland generalpoststyrelsen

och telegrafstyrelsen, uttalade uppfattningen om att anmärkningsarvode

icke vidare bör förekomma. Då emellertid denna angelägenhet

synes böra ordnas likformigt för samtliga grenar av statsförvaltningen

och redan är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, har kommittén

icke velat framlägga direkt förslag om anmärkningsarvodets borttagande

allenast för kommunikationererkens del.

Tilläggsarvoden.

För fullgörande av vissa uppdrag utgå till tjänstemännen inom de

olika verken särskilda tilläggsarvoden.

Till byråchef i generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen, vilken förordnats

att vara generaldirektörs ställföreträdare, utgår särskilt arvode

med 1,000 kronor för år. Denna anordning, vilken har sin motsvarighet

inom vissa andra ämbetsverk men på grund av annan organisation

icke erfordras inom järnvägsstyrelsen eller vattenfallsstyrelsen, har kommittén

funnit böra bibehållas; det skulle ej heller vara möjligt att sammanslå

arvodet i fråga med vederbörandes avlöning i övrigt till ett belopp,

emedan förordnandet meddelas allenast för viss tid. Angående

arvodets lämpliga storlek yttrar sig kommittén i annat sammanhang

(sid. 151).

Postmästare vid rikets tre största postkontor uppbära enligt postverkets

avlöningsreglemente särskilt tilläggsarvode med 300—500 kronor

för år. Då kommittén längre fram (sid. 185) föreslår inrättandet av en

särskild postmästargrad, överpostmästare, vilken för närvarande skulle

avses just för dessa tre postmästare, skulle de nämnda tillägg sarvodena

komma att bortfalla.

Arvode

till generaldirektörs

ställföreträdare.

Arvode

till vissa

postmästare.

70

tiift&gdlri- o Tjänsteman vid statens järnvägar, vilken ålagts bestrida göromål

gent. såsom tagdirigent, kan enligt medgivande i statens järnvägars avlöningsreglemente

undfå tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år. Sådant

arvode tilldelas de befattningshavare, bokhållare och stationsskrivare,

vilka handhava tågledningsarbetet utom tjänstgöringslokalerna, nämligen

under de tider av dygnet, då trafikinspektorsexpeditionerna icke äro

öppna. Kommittén har lunnit erforderligt att särskilt tågledararvode fortfarande

ma kunna utbetalas och avgiver längre fram (sid. 151) förslå»* i

fråga om detsammas storlek. 6

för förrättande j- extra arvodet till tjänsteman vid statens järnvägars

av vissa distrikt, som handhar underkassörsgöromal vid banavdelnmgen har komunderkassörs-

mitten yttrat sig tidigare (sid. 68).

till förman i, } avloningsreglementet för statens järnvägar är lämnat bemyndibiijettryckeri.

gunde att till kontorsbiträde, som tjänstgör såsom förman å järnvägsstyrelsens

biljettryckeri, utbetala ett tilläggsarvode av högst 180‘ kronor för år

räknat. Det förhållandevis mera ansvarsfulla arbete, som tillkommer

det såsom arbetsledare å tryckeriet tjänstgörande kontorsbiträdet, har

föi anlete kommittén att föreslå, att befattningen såsom förman därstädes

utbytes mot en förste kontorsbiträdesbefattning, varigenom ock det särskilda

arvodet kan bortfalla.

tmrfördste Förste vaktmästare hos de ifrågavarande verkens styrelser uppbära

vaktmästare tilläggsarvode med 200 kronor om aret. Kommittén, som å annan

m. A. plats framlägger förslag om i viss mån förändrad verksamhet för

vaktmästare i allmänhet och om utbyte av deras tjänstetitel mot benämningen

expeditionsvakt, har ansett förste vaktmästarbefattnmg''arna

böra under benämningen förste expeditionsvakt uppföras å ordinarie stat,

i sammanhang varmed det nu utgående särskilda arvodet skulle bortfalla.

Enligt avloningsreglementet för statens vattenfallsverk kan till vakt

vid administrationsbyggnaden i Trollhättan utbetalas tilläggsarvode av högst

300 kronor om aret för bestridande av sadana särskilda göromål, som

icke skäligen kunna anses tillhöra hans befattning. Då enligt vad kommittén

inhämtat härmed åsyftade göromål, i den mån de kunna medhinnas

under den ordinarie tjänstgöringstiden, väl kunna hänföras till

vaktmästargöromål, anser kommittén nämnda tilläggsarvode icke vidare böra

utbetalas. Där dylikt arbete är erforderligt jämväl å annan tid av dygnet,

torde, i anslutning till vad kommittén vid behandlingen av 40 §

anfört (sid. 153), särskild uppgörelse därom böra träffas.

71

Det arvode å nyssnämnda belopp, som likaledes må utbetalas till

telefon- eller portvakt vid kraftverk för förrättande av mera maktpåliggande

arbete, lärer numera icke utgå, enär ifrågavarande arbete befunnits

lämpligen kunna ordnas på annat sätt, vadan stadgan e om

dylikt arvode torde böra upphävas.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att kommittén, i anledning

av framställningar från vederbörande verksstyrelser, funnit sig

böra föreslå, att till vissa kvinnliga befattningshavare ma för bestridande

av göromål såsom stenograf utbetalas särskilt arvode. Härtill återkommer

kommittén längre fram (sid. 151).

Då rikstelefonist, som förordnas att förestå växeltelefonstation, hittills ^"°^eef^!at

plägat utöver sin avlöning erhålla fri bostad jämte bränsle och belys- (s8om växei

ning,

varom stadgande återfinnes i avlöningsreglementet för telegraf

verkets

tjänstemän, har kommitténs tidigare (sid. 36) framstallda förslag

om avskaffande av bostadsförmånen måst medföra behovet av ett stadgande

om att till rikstelefonist, som förestår växeltelefonstation, ma utbetalas

särskilt arvode. Även denna fråga kommer att framdeles (sid. 151)

vidare beröras.

Särskilda ersättningar och förmåner till verkens resande personal.

För viss post- och järnvägspersonal ingår vistelsen på resande fot T^nffa-h

i tjänstemännens vanliga tjänstutövning, vadan särskilda bestämmelser verken.

om ersättning till dem ansetts erforderliga. Aven vissa befattningshavare

vid telegrafverket och statens vattenfallsverk maste. ehuru i

mindre omfattning, vistas på resor. Avlöningsreglementena for sistnämnda

två verk innehålla ock den likalydande bestämmelsen, att vid

långvarigare uppdrag, förenade med resa från boningsorten, vid ofta

återkommande tjänsteresor eller i särskilda fall, då omständigheterna

eljest därtill föranleda, vederbörande styrelse äger att bestämma lägre

resekostnads- och traktamentsersättning än enligt föreskrifterna i gällande

resereglemente.

För postverkets del stadgas i avlöningsreglementet för detta verks postverket,

tjänstemän, att för vissa slag av tjänsteresor andra föreskrifter el er

bestämmelser om lägre ersättningsberäkning än resereglementet stadgar

kunna meddelas. I anledning härav äro av Kungl. Maj it meddelade

särskilda grunder angående traktamenten och härbärgesersattnmg till

72

Höjeran8temän’ 80m tjänstgöra å järnväg8-, ångbåts- och landsvägs

-

Statens

järnvägar.

De speciella former, under vilka ersättning till resande personal

vid statens jarnvagar utgår, äro milpenningar till tågpersonal samt

ångfärjor in^SPenMn§ar ocdl ^ kost ^r personal å statens järnvägars

Milpen

ningar.

Milpennmgar hava utgått till trafikavdelnmgens tågpersonal sedan

ar 1870 och till lokomotivpersonal från och med år 1874 enligt

tid efter annan växlande bestämmelser. De utgå numera dels såsom

»reseersättning» till lokomotivpersonal samt tågmästare, konduktörer

vagnskotare, bromsare, tågstäderskor och ångfinkeldare med visst belopp

per timme av frånvaro från hemmet, dels ock såsom »lokomotivtjänstpenmngar»

till lokomotivpersonal, nämligen lokomotivförare och lokomolveldare.

Den förra delen av milpenningarna är uppenbarligen av

samma natur som de ovan nämnda särskilda slagen av reseersättning

till personal vid de Övriga verken. Lokomotivtjänstpenningarna åter

ava karaktaren av fhtpennmgar, med vilka avses att uppmuntra personaen

att flitigt tjänstgöra samt att i sin mån medverka till ett ekonomiskt

utnyttjande av dragkraften. Såväl 1893 som 1906 års järn vägskommittéer

hava uttalat sig för denna avlöningsforms bibehållande, under

det att 1914 ars kommitté icke ingått i bedömande av frågan om milpenmngarna.

Riksdagen uttalade år 1897 den uppfattningen, att de till

maskinavdelningens personal utgående milpenningarna (reseersättning och

ltpennmgar) borde minskas och högst utgöra medeltalet av de för år

1892 utgående nämligen 609 kronor för lokomotivförare, 421 kronor

or o tomotiveldare och 307 kronor för vagnsmörjare, vilken sistnämnda

betalning närmast motsvarar nuvarande vagnskötare, som dock numera

* åtnjuter flitpenningar. Då enligt järnvägsstyrelsens mening

en föreskrift om ett absolut högsta belopp skulle vara stridande mot

denna avlönings natur av flitpenningar och med nödvändighet för järnvagarna

medföra i ekonomiskt hänseende ofördelaktiga följder, har riksdagens

berörda påpekande allenast i den mån tillämpats, att grundbeloppen

av styrelsen uträknats så, att ovannämnda maximibelopp ej avsevärt överskridits;

genom att krigstid stillägg beräknas å milpenningar har dock under

senaste aren eu förhöjning inträtt. Enligt kommittén lämnade uppgifter

uppgmgo under augusti år 1918 lokomotivförarnas reseersättning och

belo^rtlVtjan8tpeUnmgar å 1 distriktet i medeltal per person till följande

73

Reseersätt- ning (inkl.

50 % för- höjning).

Loktjäns- penningar

(inkl. 33 V» %

krigstids- tillägg).

Summa

kr.

För snäll- och persontåg; ............................................

31:40

44: 23

75: 63

» godståg..............................................................

21:78

24:57

46: 35

» blandade gods- och persontåg.................................

26:88

26:27

53:15

I växlingstjänst .........................................................

—

29: 53

29: 53

Lokomotiveldare erhåller i fråga om lokomotivtjbiktpenningar hälften

mot ersättningen till lokomotivförare.

Under benämningen segling penning ar utgår tilläggsarvode till viss

ångfärjepersonal för varje enkel resa: till befälhavare eller såsom

befälhavare tjänstgörande förste eller andre styrman med kr. 3: 50

å routen Trälleborg—Sassnitz och en krona å annan route samt till

övermaskinist eller såsom övermaskinist tjänstgörande andre maskinist

med kr. 1: 75 å routen Trälleborg—Sassnitz och 50 öre å annan route.

Motiven för dessa ersättningar hava varit, att de borde dels innebära en

uppmuntran för befälet att flitigt tjänstgöra, dels ock lämna skälig gottgörelse

för tjänstgöringens strävsamhet. Enligt kommittén lämnade

uppgifter beräknas under normala förhållanden ifrågavarande tilläggsarvode

i medeltal uppgå för båda routerna Trälleborg—Sassnitz och

Malmö—Köpenhamn:

för tjänstförrättande befälhavare till omkring 1,300 kronor, varav

cirka 800 kronor tillfalla ordinarie befälhavaren och 500 kronor de såsom

befälhavare vikarierande styrmännen, samt

för tjänstförrättande övermaskinist till omkring 700 kronor, varav

cirka 450 kronor tillfalla ordinarie övermaskinisten och 250 kronor de

såsom övermaskinister vikarierande andre maskinisterna.

Vidkommande slutligen den all ångfärjepersonal tillkommande rätt

till fri kost ombord har denna sin grund i stadgande uti sjölagen. För

närvarande tillämpas i detta avseende den ordning, att till personalen

utlämnas antingen fri kost ombord eller ock kostpenningar under fridagar

och tjänstedagar i land, men ej under sjuk- och permissionsdagar.

Järnvägsstyrelsen har med turisttrafikförbundets restaurantaktiebolag, som

ombesörjer restaurationen ombord å de svenska ångfärjorna, träffat avtal om

10

Seglingspr

rimlig ar.

Fri kost

å ångfärja.

311 19

74

mathållningen för ångfärjepersonalen. De kostpenningar, som utbetalas till

personalen, utgå med nedanstående belopp per person och dag räknat:

för befälhavare ..............................................

» annan tjänsteman av högre grad ......

» underbefäl................................................

)) besättningsman.........................................

allt för närvarande med 33 Va procent förböjning.

kr. 2: 25

» 2: —

» 1: 75

)> 1: 50,

Kommitténs Det finnes givetvis ingen anledning att vidtaga någon principiell för

reseersättnhig

ändring i det nu rådande förhållandet, att särskild ersättning, vare sig enligt

m. m. resereglementet eller enligt andra grunder, utbetalas till de ifrågavarande

verkens tjänstemän under deras vistelse på resa. För ett enhetligt ordnande

av dessa ersättningars storlek i de fall, då resereglementet ej bör

tillämpas, anser kommittén det dock vara av nöden att, såsom redan är

förhållandet vid postverket samt i viss utsträckning jämväl vid statens

järnvägar, särskilda bestämmelser i ämnet meddelas av Kungl. Maj:t.

Vad beträffar de ovannämnda vid statens järnvägar förekommande speciella

formerna för beredande av ersättning under bortovaro från hemmet,

skulle det ur löneteknisk synpunkt innebära eu stor fördel om desamma

kunde omföras till ordinarie avlöning. Kommittén har dock icke ansett

sig kunna tillstyrka en sådan omföring, vilken jämväl skulle bliva hart när

omöjlig att praktiskt genomföra, utan anser såväl lokomotivtjänstpenningar

för lokomotivförare och lokomotiv eldar e som ock segling spenning ar för

tjänst förrättande befälhavare och övermaskinist å ångfärja samt rätt

till fri kost ombord eller kostpenningar för all ångfårjepersonål böra bibehållas.

Systemet för lokomotivtjänstpenningars utgående har för några år

sedan fullständigt omlagts, och torde, såvitt kommittén kunnat finna,

anledning till ändring därav åtminstone för det närvarande icke föreligga.

I fråga om seglingspenningama synes en omläggning efter kilometertalet

av resornas längd böra tagas under övervägande och i sammanhang

därmed jämväl tillses, att personalen å vardera routen erhåller så

nära lika inkomst per år av detta tilläggsarvode som möjligt.

Ångfärjepersonalens fria kost har varit föremål för en ingående

undersökning av 1914 års kommitté, vilken därom uttalat sig på följ ande sätt:

»Den utredning angående här förevarande spörsmål, som på kommitténs föranstaltande

sålunda verkställts, giver tydligen vid lianden, att det av vissa personalgrupper

framförda önskemålet om utbytande av den fria kosten ombord

mot kontanta kostpenningar icke bör vinna tillmötesgående från statsmakternas

sida Såsom samtliga de hörda myndigheterna framhållit, kan en sådan åtgärd

komma att medföra, att personalen får sin mathållning ordnad på ett ur hygienisk

synpunkt mindre tillfredsställande sätt, varav såväl personalen själv som

75

tjänsten kommer att lida. Ävenledes är det uppenbart, att det möter stora

svårigheter för restauratörerna ombord å färjorna att till billigt pris tillhandahålla

personalen mat vid en så oregelbunden förbrukning som den, varom det

sannolikt bleve fråga, därest den fria kosten ombord avskaffades. Uppmärksammas

bör ock, att samtliga de grupper av personal, som intaga sina måltider i

sina så kallade mässar eller i I klass matsal, förklarat sig önska bibehålla den

nuvarande ordningen. Ett bifall till den gjorda framställningen skulle följaktligen

antingen medföra, att nyssnämnda grupper berövades en förmån, som varit

till deras egen så väl som tjänstens båtnad, eller ock tillskapa eu olikformighet

i avlöningssystemet för ångfärjepersonalen, som stode i direkt strid mot de strävanden

till största möjliga enhetlighet, vilka varit vägledande för kommitténs arbete.

Om sålunda redan nu anförda skäl synas tillräckligt vägande för ett bibehållande

av den fria kosten ombord, så väga ännu tyngre, de invändningar mot

den önskade ändringen, som gjorts med hänsyn till ångfärjornas drift och underhåll.

Därest personalens tjänstgöring skall så förläggas, att någon måltid skall

kunna intagas i hemmet, så medför detta icke blott ökning i nuvarande personal

utan även en tidsspillan och splittring, som komma att inverka ogynnsamt på

ångfärjornas drift, förhållanden, som måste väcka synnerliga betänkligheter särskilt

i tider av stark trafikintensitet.

Kommittén anser följaktligen, att den nuvarande avlöningsformen av fri

kost ombord bör, i den utsträckning här nedan förordas, bibehållas för ångfärjepersonalen

även i ett nytt avlöningsreglemente.

Däremot har kommittén icke kunnat finna tillräckliga skal föreligga för att

bibehålla den nuvarande ordningen att utbetala kostpenningar under fridagar

samt tjänstedagar i land. De lönebelopp, kommittén föreslår för ångfärjepersonalen,

äro så tilltagna, att de förutsätta att fri kost utgår till de av kommitténs

förslag berörda personalgrupper allenast när vederbörande befattningshavare är

i tjänst samt färjan befinner sig i trafik eller utom hemorten. Under tider, då

färjan i hemorten ligger i reserv eller under reparation och personalen följaktligen

kan äta i sitt hem, föreligger ingen anledning att ställa ångfärjepersonalen

i eu undantagsställning gent emot annan järnvägspersonal. Den fria kosten bor

utgöra en förmån, som omedelbart förknippas med tjänstgöring under sadana

förhållanden, att regelbundna måltider i hemmet ej kunna ordnas. De närmare

grunderna för åtnjutande av denna förmån torde böra fastställas av järnvägsstyrelsen.

Då emellertid de inför kommittén framställda klagomålen otvivelaktigt innesluta

en kärna av sakligt berättigande, har kommittén övervägt vad som kan atgöras

för att bringa rättelse i de påtalade missförhållandena. Kommittén har

därvidlag ej kunnat undgå att uppmärksamma, att de personalgrupper, som beretts

tillfälle att intaga sina måltider under mera tilltalande yttre former än de

klagande grupperna, samtliga varit tillfreds med den nuvarande ordningen. Kommittén

känner sig övertygad om att, därest vissa åtgärder vidtagas för att måltiderna

bliva serverade på sådant sätt, att berättigade anmärkningar ej kunna

framställas, den främsta missnöjesanledningen kommer att bortfalla. . Initiativet

till sådana åtgärder tillkommer emellertid vederbörande järnvägsmyndigheter och

icke kommittén. .

Kär det till sist gällt att värdesätta den fria kosten som avlöningsförmån,

har kommittén måst finna, att densamma icke kan värderas till så högt belopp

som det järnvägsstyrelsen faktiskt utbetalar till restauratören ombord å färjorna

(exempelvis för en matros i Malmö 366 kronor och för en dylik tjänsteman i

Trälleborg 229 kronor). För vederbörande befattningshavare kan förmånen av

76

Generalpostdirektörens

arvode från

postsparbanken.

fn kost skäligen beräknas motsvara den summa, varmed hans hushållskostnader

minskas genom hans frånvaro från hemmet under ett större antal dagar under

aret, och denna kostnadsminskning uppgår givetvis icke till så högt belopp som

.. jaT.,s. ens Jarnvägar betalda inackorderingspriset ombord å färjorna Vid

vardesattningen av förmånen i fråga, som ju på sitt sätt kan anses motsvara viss

del av den åkande personalens extra ersättningar vid bortovaro från hemorten

bor ock hänsyn tagas därtill, att den fria kosten också i viss mån torde höra

anses utgöra ett vederlag för de olägenheter, som äro förenade med mycken

tränvaro tran hemmet och den långvariga vistelsen ombord under omständigheter,

som genom förhållandenas natur ej kunna bliva fullt gynnsamma vare si» med

hänsyn till vila eller trevnad. Slutligen måste vid frågans bedömande en avgörande

betydelse fästas därvid, att förmånen i fråga i främsta rummet är betingad

av statens järnvägars eget intresse att avvinna ångfärjorna det bästa möjliga

driftsresultat. • J

Den nu samlade kommittén, som även för sin del ägnat den med

hänsyn till ångfärjepersonalens riktiga placering å avlöningsskalan svårlösta

frågan angående denna personals rätt till fri kost ett noggrant

studium, delar till fullo de av 1914 års kommitté framförda synpunkterna

och vill, med understrykande av vad nämnda kommitté anfört rörande

de otillfredsställande serveringsförhållandena å färjorna för den

lägre personalen, uttala sig för att tjänsteman å ängfärja skall, vid tjänstgöring

ä färjan samt i allt fall då densamma befinner sig utom hemorten,

erhålla fri kost ombord eller, därest sådan då icke kan tillhandahållas, kostpenningar.

De närmare bestämmelser i ämnet, som äro erforderliga, synas

böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Extra inkomster för personal vid postverket.

Av postsparbanksstyrelsen utbetalas ersättning till postmästare och

viss biträdande postkontorspersonal för förrättande av postsparbanks-,

riksförsäkrings-, lolkpensions- och andra dylika göromål, varjämte generalpostdirektören

i egenskap av ordförande i styrelsen för postsparbanken åtnjuter

särskilt arvode från postsparbanken till belopp av 2,000 kronor för år.

o Vad sistnämnda arvode angår, har kommittén icke haft anledning

ingå i prövning av, huruvida generalpostdirektören fortfarande bör vara

postsparbanksstyrelsens ordförande och uppbära särskilt arvode för detta

uppdrag. Vid avgivande längre fram (sid. 215) av förslag i fråga om

generalpostdirektörens arvode i hans egenskap av chef för postverket

bar kommittén emellertid utgått från, att postsparbanksarvode fortfarande

skulle komma honom till godo. Då fullgörandet av uppdraget såsom

ordförande i postsparbankens styrelse är att anse såsom ingående i generalpostdirektörens

tjänsteåligganden, har följaktligen hans arvode av

postmedlen av kommittén föreslagits att, liksom hittills, utgå med lägre

belopp per år än om han icke åtnjöte nämnda postsparbanksarvode.

77

För bestridande av rena postsparbanksgöromål samt för handläggning

av göromål avseende riksförsäkringsanstalten, fiskare försäkringen,

militärförsäkringen (ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring), barnmorskornas pensionsanstalt, civilstatens änkeoch

pupillkassa, den frivilliga pensionsförsäkringen och den allmänna

folkpensioneringen utbetalas jämlikt särskilda kungl. brev ersättning till

postanstalternas tjänstemän från postsparbanken, vilken i sin ordidng

åtnjuter gottgörelse från särskilda av riksdagen anvisade anslag för sitt

bestyr med ovannämnda försäkrings- och folkpensionsärenden. Ersättningen

utgår, vad ordinarie tjänstemän angår, enligt skilda grunder till

postkontorstjänsteman i allmänhet, till redogörare, som icke är postmästare,

till postmästare, som icke är redogörare, och till postmästare, som tillika

är redogörare, samt beräknas dels med vissa öre för verkställd in- eller

utbetalning och dels med viss procent å uppbörd. Kommittén har förskaffat

sig uppgifter för år 1917 å sammanlagda beloppet av de ersättningar,

som för ifrågavarande bestyr uppburits dels av samtliga postmästare

''och dels av ett antal biträdande postkontorstjänstemän. För de sistnämnda

hava ersättningarna belöpt sig till ganska obetydliga belopp; endast i

några få fall torde de hava överstigit 100 kronor och knappast i något

fall 200 kronor för år. Postmästarnas ersättningar åter hava understundom

utgjort större belopp, nämligen:

för postmästare

av

klass

1

A................

Lägst.

........ 98: 63

Högst.

2,376: 71*)

Medeltal.

507:18

)) »

»

»

1

B ...............

......... 55: 18

752: 36

233: 91

» »

»

2

A ................

......... 37:61

247: 33

113: 27

2

B

......... 37:44

482: 50

151: 69

» y>

»

»

3

........ 3: —

339: 81

96: 59

J> B

»

4

......... 6: 33

371: 32

60: 60

Anmärkas bör, att grunderna för ersättningarnas beräknande ändrats

från och med år 1918, så att på sina håll en rätt betydande stegring

av ersättningarnas storlek kan inträda.

Avsikten med utbetalande av ifrågavarande ersättningar till postpersonalen

torde vara att dels bereda gottgörelse för det ökade arbete

och den risk för felräkning, som postsparbanks-, försäkrings-, folkpensionsoch

dylika göromål medföra, dels ock vidmakthålla och stegra posttjänstemännens

intresse för postsparbanken.

Kommittén håller bestämt före att, ur synpunkten att bereda gottgörelse

för ökat arbete eller för felräkningsrisk, större anledning icke

Postpersonalens

ersättningar

för

postsparbanks-

ra. fl.

göromål.

*) Postkontoret Stockholm 1.

78

föreligger att bereda postpersonalen ersättning för nu ifrågavarande

särskilda göromål än för de bestyr, som senare ålagts dessa tjänstemän

med avseende å stämpelväsendet eller kronouppbörden och för vilka ingen

särskild ersättning till postkontorspersonal nu utbetalas samt ej heller synes

höra förekomma. Att en posttjänsteman i tjänsten ålägges att jämte rena

postärenden handlägga jämväl andra likvärdiga ärenden, som av statsmakterna

anfortrotts postverket, bör givetvis icke föranleda ökad ersättning till

tjänstemannen, för så vitt därigenom icke pålägges honom större arbetsbörda,

än som normalt hinner utföras under tjänstgöringstiden. I de fall, då

dessa särskilda ärenden medföra övertidsarbete, bör naturligen, på samma

sätt som om dylikt arbete uppkommit till följd av den rena posttjänsten,

antingen övertidsersättning beredas, där så får ske, eller ock tillfällig

eller stadigvarande ökning av antalet befattningshavare å postkontoret

äga rum. Till den ökade risk för missräkning, som kan vållas av handhavandet

utav de ifrågavarande bestyren, bör hänsyn kunna tagas vid

bestämmandet av felräktiingspenningar för personalen.

Vad åter angår de ifrågavarande ersättningarnas ändamål att verka

såsom en uppmuntringspremie, vilket näppeligen torde kunna vara fallet

annat än med avseende å de rena postsparbanksgöromålen, svnes det

kommittén, som om endast den personal, vilken betjänar allmänheten,

d. v. s. den biträdande personalen skulle vara i tillfälle att i någon

nämnvärd grad propagera för postsparbankens intressen, vilket

även det torde vara tämligen tvivelaktigt; postmästaren'' själv

lärer väl i allmänhet icke kunna inverka på insättningarnas omfattning.

Då emellertid de ersättningar, som tillfalla den biträdande personalen,

i regel stiga till obetydliga belopp, torde ersättningarna knappast

hava den verkan, man avsett. Att deras borttagande skulle medföra,

att den allmänhet, som önskar anlita postsparbanken, skulle bliva sämre

betjänad av postpersonalen, lärer få anses såsom en ogrundad misstanke

mot denna personal.

Emot de ovan bemötta skälen för bibehållande av postpersonalens nu

ifrågavarande extra inkomster från postsparbanken stå dessutom andra, enligt

kommitténs mening starkare skäl för desammas borttagande. Främst

må då erinras om de misshälligheter, som skapas av att vissa, eljest

likställda tjänstemän komma i tillfälle att förskaffa sig extra inkomster

av sin tjänst, under det att de övriga få nöjas med sin i stat fastställda

avlöning. Förefintligheten av dylika extra inkomster eller sportler omöjliggör

ock genomförandet av en enhetlig löneplan för det verk det

gällei eller för flera likställda verk. Åven om lönerna från början avpassades

med hänsyn till förefintlig extra inkomst för vissa befattnings

-

79

liavare, vilket dock merendels icke är möjligt utan eu långt gående individualisering

av lönerna, skulle det eu gång fastställda förhållande!

mellan olika befattningshavares sammanlagda inkomst av tjänsten snart

förryckas. Såsom av kommittén tidigare hävdats, böla alla mei ellei

mindre dolda löneförmåner i möjligaste mån avskalfas. Slutligen bär

kommittén icke kunnat underlåta att fästa sin uppmärksamhet vid, hurusom

själva uträknandet av de förekommande ersättningarna för samtliga

nu ifrågavarande göromål och kontrollerandet av dessa ersättningar måste

medföra ett avsevärt arbete, vilket kunde ägnas nyttigare ändamål.

Kommittén får alltså såsom sin åsikt uttala, att ersättningen till postverkets

personal för postsparbanks-, riks för säkrings-, folkpensions- och dylika

göromål bör bortfalla. Vid bestämmandet av felräkningspenningar för

postpersonal bör såsom förut erinrats (sid. 68) hänsyn tagas härtill. Föi

egen del har kommittén vid uppgörandet av förslag till löner för postpersonalen

utgått från att ifrågavarande extra inkomster icke vidare skola

förekomma. I något eller några enstaka fäll torde dock ett personligt

lönetillägg för postmästare, vars avlöning å nya staten komme att understiga

hans sammanlagda inkomst i tjänsten under år 1919, bliva erforderligt,

och lärer bestämmelse därom böra inflyta i de övergångsbestämmelser,

som enligt kommitténs förslag skola utfärdas av Kungl. Maj.t.

I sammanhang med upphävande av gällande föreskrifter angående

ersättning till postpersonal för de ifrågavarande särskilda göromålen

måste givetvis tagas under övervägande, i vad mån postverket självt

skall njuta gottgörelse för de bestyr, det genom sinå tjänstemän utför

för postsparbankens räkning med avseende å såväl rena postsparbanksärenden

som försäkrings- och pensionsärenden. Härutinnan torde kommittén

icke hava att yttra sig, men vill kommittén, som förutsätter att

sådan gottgörelse skall komma postverket till godo, likväl ifrågasätta,

om ej denna gottgörelse skulle för undvikande av en del onödigt arbete

kunna utgå med statistiskt beräknade belopp för år i stället för enligt

nuvarande mera invecklade beräkningsgrunder. Dessa spörsmål, i vad de

avse försäkrings- och pensionsgöromål, torde böra prövas redan i samband

med avgivande av förslag till 1919 års riksdag angående beviljande

av anslag åt postsparbanken under år 1920 för dess och postverkets

medverkan vid nämnda göromåls utförande.

Särskilda arvoden av sjunde huvudtitelns anslag till stämpelomkostnader

utbetalas till belopp av 500 kronor årligen dels åt den sekreterare

hos generalpoststyrelsen, vilken handlägger stämpelgöromål, och dels åt

den intendent hos styrelsen, som är huvudredogörare för stämpelväsendet.

Arvode av

stämpelmedel

till vissa

posttjänstemän.

80

Telegram

provision.

Liksom kommittén i sitt tidigare avgivna yttrande rörande organisationsförhållandena

vid postverket avstyrkt generalpoststyrelsens hemställan

om beviljande av särskilt tilläggsarvode till den såsom kassakontrollant

för stämpelväsendet tjänstgörande revisorn hos styrelsen, anser kommittén

ingen anledning förefinnas, att ovannämnda arvoden vidare skola

utbetalas.

Extra inkomster för personal vid telegrafverket.

Under den i dagligt tal brukliga benämningen telegramprovision —

vilken icke må förväxlas med den tidigare (sid. 18) behandlade uppbördsprovisionen

för telegrafverkets stationsföreståndare — erhålla föreståndarna

för telegrafverkets telegrafstationer, således telegraf direktörer och

telegrafkommissarier men icke telefondirektörer och radiokommissarier,

samt viss dem biträdande personal ersättning i form av sportler för räkningshållning

av och kreditgivning för telegramavgifter. Denna sportelinkomst

har väsentligen samma karaktär som den till postkassan numera

indragna avgiften för postavgifters bokförande.

Anledningen till uppkomsten av telegramprovision, vilken existerat

sedan lång tid tillbaka, torde hava varit den, att telegrafverket i syfte

att öka telegramfrekvensen och att särskilt för större korrespondenter bereda

tillfälle till bekvämare sätt för telegramavgifternas erläggande velat

lämna allmänheten kredit för belöpande telegram avgifter, vilket med införande

av rätten att intelefonera telegram blev nödvändigt. För att till

följd av dylik kreditgivning telegrafverket icke skulle drabbas av förluster

genom utebliven betalning samt jämväl undvika onödig omgång,

överläts åt stationsföreståndarna att på egen risk avgöra, huruvida såsom

villkor för kredits lämnande skulle krävas deposition av nödiga medel

eller ej, ävensom att bestämma depositionens storlek. Stationsföreståndarna

äro alltså gent emot telegrafverket ansvariga för i räkning förda

avgifters behöriga inflytande till verket. Såsom gottgörelse för det extra

arbetet med räkningshållningen samt för den risk de löpa äga stationsföreståndarna

debitera telegram avsänd ärna dels fem öre för varje i räkning

fört telegram och dels två procent av de telegramavgifter, för vilka

deposition icke i förväg ställts; statens ämbetsverk och myndigheter samt

främmande makters beskickningar äro dock fria från erläggande av dvlik

ersättning för telegrams räkningshållning och kredits erhållande. Enligt

nu gällande kungl. brev, varigenom ifrågavarande sportelinkomst är reglerad,

har emellertid en uppdelning mellan stationsföreståndarna och

deras biträdande personal av den behållna inkomsten av telegramprovi

-

81

donen föreskrivits, i det att vid station, där sportel!! överstiger 2,500

kronor för år, endast hälften, dock minst nämnda belopp, skall tillfalla

stationsföreståndaren men återstoden fördelas, på sätt telegrafstyrelsen

äger bestämma, mellan de övriga tjänstemän å stationen, vilka biträtt

vid arbetet med räkningshållningen. Enligt vad kommittén inhämtat

har telegramprovisionen endast vid några få stationer överstigit 2,500

kronor för år, vadan endast vid dessa stationer andel av provision kommit

den biträdande personalen till godo. Vid de största telegrafstationerna,

i Stockholm och Göteborg, har dock provisionen belöpt sig till

betydande summor, såsom av nedanstående tablå över den under år 1917

stationsföreståndare tillgodokomna provision utvisar:

telegrafdirektören i Stockholm................................................

» )> Göteborg .................................................

j> » Malmö .....................................................

» » Sundsvall ...............................................

telegraf kommissarien av lista lönegraden i Hälsingborg

» » » » » Gävle...........

» » » » » Norrköping

» » » » » Luleå............

övriga telegraf kommissarier av l:a lönegraden: lägst

924, högst 2,282, i medeltal..........................................

telegrafkommissarier av 2:a lönegraden: lägst 395, högst

1,646, i medeltal .................................................................

telegrafkommissarier av 3:e lönegraden: lägst 315, högst

1,550°), i medeltal.............................................................

telegrafkommissarier av 4:e lönegraden: lägst 116, högst

713, i medeltal ..................................................................

telegrafkommissarier av 5:e lönegraden (kvinnliga): lägst

145, högst 802, i medeltal..............................................

telegrafkommissarier av 6:e och 7:e lönegraderna (kvinnliga):

lägst 3, högst 521, i medeltal.............................

22,448 kronor,

10,079 »

5,176 »

2,500 »

2,559 »

2,500 »

2,500 »

2,500 »

1,452 »

994 »

749 »

416 »

342 »

167 »

För den biträdande personalen har telegramprovisionen under år

1917 belöpt sig till:

för eu kontrollör av l:sta lönegraden i Stockholm ............ 3,647 kronor,

n två assistenter: lägst 948, högst 3,404, i medeltal 2,176 » *)

*) Oberäknat Haparanda, där på grund av tillfälliga förhållanden provisionen under år

1917 stigit till 2,500 kronor.

811 19

11

82

för tre andra kontrollörer av l:a lönegraden: lägst 1,196,

o högst 1,713, i medeltal ................................................... 1,375 kronor,

» två kontrollörer av 2:a lönegraden: lägst 1,078, högst

1,411, i medeltal................................................................. 1 264 »

)) tjugutvå telegrafister: lägst 272, högst 2,188, i me- ''

deltal....................................................................................... 864 »

» två nkstelefonister: lägst 388, högst 1,089, i medeltal 738 »

» en kassör av 2:a lönegraden ................................................ 472 »

» övriga tillhopa (obetydligare belopp för en var) 6,035 kronor.

Då, såsom ovan erinrats, en mot den förevarande sportelinkomsten

för vissa telegrafverkets tjänstemän svarande sportel tidigare förekommit

vid postverket, torde här få återgivas de skäl, som föranledde indragning

av densamma. Postkommissionen av den 5 juli 1907 anförde härutinnan

i sitt den 28 november 1907 avgivna betänkande följande:

»Ehuru de sportler, om vilka här är fråga, utgå till vederbörande posttjanstemän

icke av postverkets medel utan direkt från den korresponderande

allmänheten och utgöra ersättning för särskilda, av korrespondenter begärda

prestationer, har kommissionen icke kunnat underlåta att vid utförande av det

uppdrag, som kommissionen haft sig förelagt, upptaga även sportelfrågan till

skal skadande. Det är nämligen patagligt, att frågan om den fasta avlöningens

beloiDp måste bliva i väsentlig grad beroende av den omständigheten, huruvida

och i vilken utsträckning andra förmåner, såsom sportler, äro förenade med

innehavande av viss tjänst, och kommissionen har funnit sig hava så mycket

större skäl att nu taga frågan om sportelavlöning i övervägande, som i sammanhang

med den senast genomförda löneregleringen för postverkets tjänstemän

dels, efter vad förut är omförmält, nya föreskrifter meddelades angående bokfönngsavgiftens

beräknande, dels ock i avlöningsreglementet infördes förbehåll

därom, att den, som tillträdde den nya avlöningsstaten, skulle vara skyldig underkasta

sig den minskning i befintliga sportelinkomster, som kunde varda av

Kungl. Maj:t bestämd.

Beträffande först lämpligheten över huvud taget av sportelavlöning, har det

synts kommissionen, att näppeligen mer än en mening kan därom råda. I de

fall, då sportler i någon större utsträckning ännu utgå till funktionärer i det

allmännas tjänst, torde denna avlöningsform oftast vara att anse såsom en kvarleva

från äldre tider, och vid de löneregleringar, som på senare tider verkställts

inom postverket eller annorstädes, har det i allmänhet visat sig vara en tydligt

framträdande tendens att för avlöningen fastställa fixa belopp och sålunda göra

densamma oberoende av tillfälliga omständigheter. Men detta förutsätter sportelinkomstens

upphörande.

Om man betraktar sportelfrågan i dess allmännelighet, torde man kunna

utgå därifrån, att sportler äro att anse såsom den ersättning allmänheten har

att betala till viss tjänsteman för utförande av särskilda prestationer. Systemet

vilar alltså på den grunden, att dessa särskilda prestationer verkligen utföras av

den tjänsteman, som inkomsten tillfaller, eller åtminstone på dennes bekostnad.

88

Där emellertid förhållandena så förändrats, att det ej längre är den till sportel - ersättning berättigade tjänstemannen eller av honom personligen avlönat biträde,

som utför det arbete, för vilket sportler uppbäras, har också det teoretiska berättigandet

för denna avlöningsform bortfallit.

Det torde icke kunna undvikas, att med ett sportelsystem följa flerahanda

praktiska olägenheter. Förutom det att, såsom förut är antytt, sportelbel Öppet

år för år växlar och således de sportelberättigade tjänstemännens inkomster äro

i viss mån påverkade av tillfälliga omständigheter, är det vid postkontoren en

viss fara för att postförvaltarens intresse och uppmärksamhet kommer att, på bekostnad

av övriga åligganden, i främsta rummet dragas just till de grenar av

tjänstgöringen, som för honom medföra sportelinkomst. Det synes på det hela

taget icke vara rätt förenligt med en tjänstemans ställning, att hans ekonomiska

situation är i någon avsevärd grad beroende av dylika, från allmänheten infly

tande avgifter.

Beträffande slutligen den av ifrågavarande sportler, som ur ekonomisk synpunkt

är den mest betydande, nämligen avgiften för postavgifters bokförande,

har det synts kommissionen vara ett betänkligt förhållande, att det åligger vederbörande

postförvaltare att, där säkerhet icke blivit ställd för debiterade postavgifter,

själv ansvara för redovisningen av dessa avgifter. "V isserligen äventyras

därigenom icke postverkets medel, men det kan för postverket ingalunda vara

likgiltigt, att vissa dess tjänstemän få vidkännas en dylik risk, helst som, efter

vad kommissionen har sig bekant, detta ansvar för oguldna postavgifter i några

fall medfört och i andra fall varit nära att medföra ganska beaktansvärda ekonomiska

förluster för vederbörande postförvaltare. Och då det är överlämnat åt

postförvaltaren att själv avgöra, huruvida säkerhet för debiterade postavgifter

skall av korrespondent ställas eller icke, kommer tvivelsutan postförvaltaren att

därigenom ofta försättas i en vansklig situation. En förbättring härutinnan har

visserligen numera inträtt, då från och med år 1903 samma tariff tillämpas, vare

sig korrespondenten ställer säkerhét för de bokförda postavgifterna eller icke,

men det kan dock fortfarande inträffa, att postförvaltarens intresse att för räkningshållning

tillgodonjuta viss inkomst kommer i strid med angelägenheten av

att tillse, att den korrespondent, som önskar kredit för debiterade postavgifter,

är fullt vederhäftig för ifrågakommande belopp.

Denna fråga bör, efter kommissionens förmenande, för framtiden så ordnas,

att eventuellt inträffande förluster komma att drabba postverket i stället för

vederbörande postförvaltare samt att det överlämnas åt vederbörande distriktschef

att avgöra, huruvida korrespondent skall för bokförda postavgifter ställa

säkerhet eller icke. I de fall, då säkerhet kommer att ställas, bör denna förvaras

hos distriktschefen.

I detta sammanhang vill kommissionen emellertid förorda, att, då numera

postkontorens redovisningar avgivas månadsvis, även de bokförda postavgifterna

inbetalas och redovisas per månad i stället för, såsom hittills skett, per kvartal.

Om en sådan förändring genomföres, kommer den risk, som i här avsedda fall

är förenad med beviljande av kredit utan motsvarande säkerhet, att i väsentlig

grad förminskas, och det torde då endast undantagsvis bliva nödvändigt att avfordra

korrespondent dylik säkerhet.

84

När generalpoststyrelsen i sin ovan åberopade underdåniga skrivelse den

25 augusti 1869 uttalade sig för bibehållande av den sportel, som utgöres av

avgifter för postavgifters bokförande, anförde styrelsen såsom skäl härför, att

frågan, i vilka fall kredit å postavgifterna kunde enskilda korrespondenter beviljas,

alltid måste ankomma på prövning av vederbörande postförvaltare. Såsom

nyss anförts, anser kommissionen, att denna prövning icke vidare bör åligga

postförvaltaren, och under sådana förhållanden saknar kommissionen anledning

att i förevarande avseende ifrågasätta annat än att även denna sportel, i den

mån densamma uppbäres vid postkontoren, skall indragas till postverket.

Då kommissionen sålunda anser sig böra förorda, att alla till postförvaltare

eller andra tjänstemän vid postkontoren för den egentliga posttjänsten utgående

sportler indragas till postverket, har kommissionen emellertid funnit det angeläget

att tillse, att vid denna indragning allt för häftiga rubbningar i nu bestående

förhållanden undvikas. Ehuru visserligen, om man ser på sportelinkomsten i dess

helhet, densamma icke stiger till något mera betydande totalbelopp, finnas likväl

talrika enskilda fall, där en omedelbar indragning skulle verka i hög grad obillig.

På sätt av tabell E framgår, har nämligen år 1906 den sammanlagda sportelinkomsten

överstigit 1,000 kronor för ej mindre än 17 postförvaltare samt utgjort

801 1,000 kronor för 6, 601 — 800 kronor för 11 och 401—600 kronor för 18 post

förvaltare.

Kommissionen har därför ansett sig böra, utan att lämna ur sikte

det slutliga målet, en fullständig indragning av alla vid postkontoren för den

egentliga posttjänsten utgående sportler, tillgodose billighetens krav genom att

föreslå, att indragning av ifrågavarande sportler verkställes endast successivt på

det sätt, ^att av inflytande sportelbelopp redovisas till postkassan: år 1909 10

procent, år 1910 20 procent, år 1911 30 procent o. s. v. i samma progression,

så att från och med år 1918 all dylik sportelinkomst ingår till postverket.»

Sedan 1909 års riksdag godkänt av Kungl. Maj:t framlagt förslag

till nytt avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket under förutsättning

att Kungl. Maj:t beträffande då utgående sportelinkomster meddelade

bestämmelser i enlighet med de av postkommissionen förordade

och av Kungl. Maj:t biträdda grunderna, blevo nämnda sportler successivt

avskrivna i den ordning kommissionen föreslagit under loppet av nio år

från och med år 1910 räknat.

På i huvudsak samma skäl, som sålunda föranledde indragning vid

postverket av där förekommande räkningshållningsavgifter till postkassan,

anser kommittén, att avgifterna för r åkning shållning av och kreditgivning

för telegramavgifter böra indragas till telegrafverkets kassa. Då enligt

föreskrift i avlöningsreglementet för telegrafverkets tjänstemän, envar

är »skyldig underkasta sig den minskning i befintliga sportelinkomster,

som kan varda av Kungl. Maj:t bestämd», möter ej heller formella hinder

härlör. I och med det stationsföreståndarna berövas sportelinkomst,

kommer givetvis telegrafverket att självt få ansvara för de förluster,

som kunna uppkomma genom utebliven likvid för räkningsförda avgifter,

på samma sätt som telegrafverket redan nu står risken för de samtals

-

85

avgifter till betydligt högre belopp, för vilka den telefonerande allmänheten

efter stationsföreståndamas beprövande lämnas kredit.

Jämväl de ovan återgivna skäl, som betingade att räkningshållningssporteln

vid postverket endast successivt indrogs, äga i viss mån tillämpning

på motsvarande sportel vid telegrafverket. Då emellertid telegrafverkets

stationsföreståndare, därest kommitténs lönereglerings förslag antages,

skulle komma att erhålla en förhållandevis större egentlig a\- löningsförbättring än postpersonalen erhöll vid mdragningen av dess

sportler samt med hänsyn jämväl till att telegrafpersonalen, såsom kår

betraktad, redan fått tillgodonjuta sportelförmånen ett tiotal år längre

än postpersonalen, anser sig kommittén icke kunna förorda, att ersättning

för förlust av sportler skall tillgodokomma telegrafpersonalen,

annat än om och i den mån avlöningen å ny stat skulle komma att

understiga sammanlagda inkomsten av avlöning och sportler under ar

1919, och bör detta vederlag tillika successivt minskas, förutom i den

mån avlöningen å nya staten ökas, jämväl genom ai skrivning med en

femtedel om året å ursprungliga beloppet, så att, därest den nya staten

träder i kraft med år 1920, vederlaget under alla förhållanden ska

upphöra att utgå vid 1924 års slut. På grund vidare av att i nagra fall

provisionen stigit till onormala belopp, synes skäligt att redan från

början en reduktion i dessa fall vidtages, förslagsvis till 10,000 kronor.

Kommittén — som antager att det för telegrafverket kan vara av

intresse att även under övergångsperioden hava fria hander att omlägga.

grunderna för räkningshållningsavgifterna utan att behova

taga hänsyn till verkan därav på personalens inkomster, i följd varav

vederlaget till personalen för sportlernas förlust bör utgå i

form av personligt lönetillägg och sålunda oberoende av de belopp,

till vilka räkningshållningsavgifterna i verkligheten komma att uppgå

under övergångsperioden — anser alltså, att tjänsteman, vars sammanlagda

avlöning under år 1919 jämte sportler, de senare beräknade till högst

10,000 kronor, överstiger årsavlöningen under år 1920, skall tilldelas personligt

lönetillägg, motsvarande nämnda skillnad, dock med iakttagande att

det sålunda bestämda lönetillägget, vilket i övrigt bör minskas eller upphöra

i den mån avlöningen å ny stat ökas, skall under loppet av jern ai

avskrivas med en femtedel om året. _ ,

Då sportlernas storlek under år 1919 icke kunna exakt beraknas,

kan här icke tillförlitligt angivas, i vilka fall och med vilka belopp

personligt lönetillägg på grund av förenänmda förslag skulle bliva ®r"

forderlig!. Vad stationsföreståndarna beträffar försvåras en forhandskalkyl

även därav, att beloppet av deras i den egentliga avlöningen ingående

uppbördsprovision under år 1919 icke låter sig nu beräknas sam

86

Lösenavgift

för telegram - avskrift.

att sistnämnda slag av provisions avskaffande jämväl måste föranleda en

omklassificering av stationerna. Under förutsättning att inga taxeförändringar,

som inverka på uppbördsprovisionen och de ifrågavarande sportlerna,

komma att tillämpas under år 1919 samt att ej heller eljest någon

mera avsevärd stegring av nämnda provision och sportler inträder, har dock

överslagsvis beräknats, att personligt lönetillägg till följd av sportlernas

bortfallande skulle behöva under år 1920 utgå till följande antal stationsföreståndare

och biträdande tjänstemän med nedan angivna, avrundade

belopp:

telegrafdirektören i Stockholm................................................... kronor 10 000

» )) Göteborg ......t........................................... » 7,’ 100,’

» » Malmö ...................................................... » 3,550,

4 telegrafkommissarier av klass 1 A med belopp växlande mellan 250

och 1,250 kronor,

10 telegraf kommissarier av klass 1 B med belopp växlande mellan 20

och 1,100 kronor,

8 telegraf kommissarier av klasserna 2 och 3 med belopp växlande mellan

30 och 450 kronor,

8 telegrafkommissarier av klasserna 5 och 6 med belopp växlande mellan

30 och 275 kronor,

3 förste kontrollörer med belopp växlande mellan 150 och 2,000 kronor,

1 kontrollör med 1,350 kronor,

7 telegrafister med belopp växlande mellan 150 och 1,350 kronor, samt

1 rfkstelefonist med 100 kronor.

Sammanlagt skulle av de ökade inkomster, som räkningshållningsavgifternas

indragning till telegrafverkets kassa skulle tillföra verket,

icke behöva att under år 1920 användas till personliga lönetillägg mera

än högst omkring. 48,000 kronor, vilket belopp successivt komme att

minskas för att vid 1924 års utgång helt upphöra att utgå. Ifrågavarande

sportler hava under år 1917, det senaste år, för vilket siffrorna

äro kända, uppgått till i runt tal 175,000 kronor.

Liksom vid postverket indragning till postkassan tidigare skett av

den posttjänsteman förut tillfallande avgiften för vidimation av avskrift

eller utdrag av skrivelse eller handling, som innesluta i till postbefordran

avlämnad värdeförsändelse, samt för intyg om innehållet i ankommen

värdeförsändelse, torde jämväl den på föreskrift i telegrafreglementet

grundade lösenavgift för avskrift av telegram, vilken utgår med 40 öre

87

för varje påbörjat 100-tal ord i telegrammet, icke vidare höra, såsom

nu med stöd av en utav telegrafstyrelsen meddelad föreskrift sker, tillfalla

vederbörande tjänsteman, som utfärdat avskriften, utan tillgodoföras

telegrafverket.

Extra inkomster för personal vid statens järnvägar.

Före år 1910 utgingo särskilda postarvoden direkt från postverket

till föreståndarna för förenade järnvägs- och poststationer samt till vissa

postbiträden. Från nämnda år vidtogs emellertid den förändringen, att

statens järnvägar övertogo och ansvarade för postgöromålen vid dylika

stationer, i följd varav postverket erlade arvodena till statens järnvägar,

som i sin tur avlönade poststationsföreståndarna och postbiträdena. I

sammang härmed fixerades postavlöningarua till vissa belopp för stationsföreståndarna,

varjämte bestämdes, att postbiträde icke skulle äga uppbära

särskilt postarvode i vidare mån, än sådant av vederbörande befattningshavare

uppburits före år 1910. Enligt beslut av 1917 ars riksdag

omreglerades stationsföreståndarnas vid statens järnvägar ordinarie arvoden

så, att dessa från och med 1918 års ingång skulle i stort sett innefatta

även postavlöningen. Som det likväl icke då lät sig göra att, utan

vidtagande av verklig löneförhöjning, till det ordinarie arvodet överföra

hela postavlöningen, behölls, väsentligen med karaktär av felräkningspenningar,

ett särskilt postarvode å 120 kronor. Enär såväl vid 1910

som 1917 års regleringar såsom övergångsbestämmelse stadgades, att

ingen skulle lida minskning i det sammanlagda beloppet av ordinarie

arvode och postarvode utan, intill dess han erhållit arvodesförhöjning,

såsom personligt lönetillägg uppbära ett belopp, motsvarande ifrågavarande

minskning, utgår således nu dels »reglerat postarvode» till varje

föreståndare för poststation vid statens järnvägar, dels ock personligt

postarvode till vissa stationsföreståndare och postbiträden.

Det reglerade postarvodet å 120 kronor för år synes nu böra, såsom

ock tidigare torde vant avsett, bortfalla såsom särskild avlöningsform samt

i stället vid fastställandet av grunder för felräkningspenningar åt järnvägspersonal

hänsyn tagas till den ökade risk för felräkning, som handhavandet

av postgöromål kan anses medföra för stationsföreståndarna

(se sid. 68). Vidkommande åter de såsom personliga arvoden ännu ,utgående

postavlöningarna, torde kommitténs förslag till höjda löner för

personalen i fråga komma att medföra dessa arvodens bortfallande, om i

något undantagsfall så icke skulle bliva fallet, skulle vederbörande tillerkännas

personligt lönetillägg genom de övergångsbestämmelser, vilka

enligt kommitténs förslag skola utfärdas av Kungl. Maj:t.

Postarvode,

m. m.

88

Premier.

Självfallet hora de särskilda ersättningar för förrättande av postsparbanks-,

försäkrings-, folkpensions- och dylika göromål, som nu tillkomma

poststationsföreståndare vid statens järnvägar, bortfalla i likhet

med vad förut (sid. 79) uttalats beträffande postpersonalen.

Enligt medgivande i avlönmgsreglementet för statens lära vägar må

premier'' enligt särskilda av Kungl. Majrt fastställda bestämmelser tilldelas

_ tjänstemän av lägre grad, »till följd av vilkas hushållning med

materialier avsevarda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits».

Anförda stadgande har icke erhållit någon vidsträcktare tillämpning men

anledning synes icke förefinnas att föreslå detsammas upphävande. Då

en liknande bestämmelse jämväl torde kunna bliva till fördel för ett eller

annat av de Övriga utav kommitténs arbete berörda verken, har kommittén

ansett^ ett stadgande, enligt vilket premier för hushållning med matenalier

och förbrukningsartiklar må kunna tilldelas personalen,''böra komma

att generellt gälla för samtliga de fyra verken.

^beredskapg0'' j T ¥ stat®(ls. järnvägar förekommer b er edskap stjänst, vilken bestritjänst.

aes av linje- och dels av verkstadspersonal. Vid tågurspårningar

och andra missöden är det av vikt att behövliga hjälpmedel genast finnas

tillgängliga och att de utan tidsspillan jämte övat hjälpmanskap

kunna foras till olycksplatsen. Fördenskull äro vid ett antal stationer

uppställda för sådant ändamål utrustade s. k. hjälpvagnar, vilka i enlighet

med särskilt utfärdade bestämmelser stå i ständig beredskap. Bemanningen

består av en vagnbefälhavare och en med den vagnen åtföljande

skarnmgsapparaten förtrogen person jämte viss personal i icke0(''l1[1jin]e

tjänst. Till hjälpvagnsbefälhavaren och den nämnda yrkesutbiidade

personen utbetalas ersättning för beredskapstjänsten med 50

ore för den förre och 30 öre för den senare per »beredskapsdvgn» räknat.

. -kommittén, som icke har något att erinra mot ifrågavarande ersättningars

utbetalande eller mot storleken av desamma, har''emellertid ansett,

att särskilt stadgande om ersättning för beredskapstjänst bör för statens

jarnvagars vidkommande införas i avlöning sr eqlementet, vilket hittills

icke vant fallet.

Provision

ci vissa

fraktsedlar

m. m.

.... } försäljning av fraktsedlar och vissa varudeklarationer äga

tjänstemännen tillgodoföra sig en försäljningsprovision av 10 öre för

100 stycken vanliga fraktsedlar samt ett öre för varje internationell

fraktsedel eller varudeklaration. Avsikten med denna provision

vilken för varje tjänsteman det gäller torde belöpa sig till synnerligen

blygsamma belopp, lärer väl vara att bereda ersättning för för

-

89

lust genom felskrivning av fraktsedlar och varudeklarationer. Då någon

motsvarande provision vid dylika tryckalsters försäljning icke lärer förekomma

varken vid statens järnvägar eller vid de andra här behandlade

verken, torde ifrågavarande provision böra bortfalla och vederbörande

tjänsteman tillåtas att vid redovisande av till försäljning mottagna

tryckalster återställa de exemplar, som av en eller annan anledning

måst makuleras.

Extra inkomster för personal vid statens vattenfallsverk.

Till personal å kanalverk tillhörig bogserbåt kan enligt medgivande

i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens vattenfallsverk utbetalas

provision, s. k. kapplake, å den för bogseringen inflytande bruttoinkomsten

med belopp, som vattenfallsstyrelsen äger bestämma. Enligt

av denna styrelse utfärdade föreskrifter utgår kapplake för närvarande

med 5 procent å bruttoinkomsten till befälhavare, 2Va procent

till maskinist samt l1/* procent till å extra stat anställda eldare och

besättningskarlar, bruttoinkomsten beräknad efter den för år 1916 gällande

bogseringstaxan utan hänsyn till därefter vidtagna förhöjningar av densamma.

Under år 1917 har i kapplake utbetalats till befälhavarna å de

tre, hela seglationstiden i bruk varande bogserbåtarna respektive 571, 740

och 1,210 kronor samt till maskinisterna respektive 285, 370 och 569

kronor.

Ändamålet med ifrågavarande provision, vilken har sin motsvarighet

inom kofferdiflottan i allmänhet, är dels att verka uppmuntrande på

personalen, så att denna må i största utsträckning erbjuda bogseringshjälp,

dels ock att utgöra ersättning för det betydliga övertidsarbete,

som bogseringsarbetet medför, samt för de av bortovaron från hemmet

förorsakade obehagen och merkostnaderna. Kapplake kan därför i visst

hänseende likställas med de särskilda reseersättningar till post- och järnvägspersonalen,

som i det föregående behandlats.

Då nu ifrågavarande anordning med provision, enligt vad från

vattenfallsstyrelsen upplysts, lärer visat sig synnerligen förmånlig, har

kommittén ansett sig böra förorda, att provision å inkomsten av bogsering

allt fortfarande må utgå till bogserbåtspersonalen. Emellertid synes det

böra närmare undersökas, dels huruvida proportionen mellan de andelar

av bruttoinkomsten, som tillfalla befälhavaren och den övriga personalen,

må anses rättvist avvägd, dels ock huruvida de inkomster, som med

ovan angivna beräkningsgrunder kunna ernås av de olika bogserbåtarnas

personal, stå i sådant förhållande till varandra, som kan anses rimligt

12

hLapplake.

311 19

90

med hänsyn till de skilda tjänstgöringsförhållandena å respektive båtar.

Kommittén har i nu nämnda syfte funnit lämpligt föreslå, att grunderna

för provisionen skola meddelas av Kungl. Maj:t.

Grunder för gemensamt lönesystem.

Den här ovan verkställda undersökningen angående formerna för

avlönande av tjänstemännen vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och statens vattenfallsverk har enligt kommitténs förmenande

givit vid handen, att de principiella skiljaktigheterna mellan de olika

verkens lönesystem kunna utan olägenhet avlägsnas samt ett gemensamt,

till sin form förenklat men i fråga om grunderna och verkninqarna mera

rationellt lönesystem bliva gällande vid samtliga nämnda verk.

Grunderna för ett dylikt gemensamt lönesystem böra enligt kommitténs

åsikt vara följande:

i ör alla de fyra verken bör fastställas en gemensam löneplan, upptagande

erforderligt antal lönegrader. Inom varje lönegrad bör finnas

visst antal löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda

lönebelopp.

I särskild tjänsteförteckning fastställes den lönegrad, till vilken envar

befattning bör hänföras.

De orter, där tjänstemännen äro placerade, fördelas å de i löneplanen

angivna ortsgrupperna, med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas

storlek.

Såsom huvudregel bör gälla, att tjänsteman vid tillträdande av

viss befattning erhåller lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad,

till vilken tjänsten hör, samt med belopp, som i löneplanen angives för

den ortsgrupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd.

Med vissa tidsmellanrum sker därefter uppflyttning från lägre till

högre löneklass, tills den för lönegraden fastställda högsta löneklassen

uppnåtts.

Utöver den sålunda till ett enda belopp för år fastställda lönen,

vilken utbetalas med en tolvtedel månadsvis i efterskott, böra samtliga

tjänstemän äga förmånen av fri läkarvård jämte fria läkemedel.

Därjämte böra under vissa förutsättningar följande särskilda ersättningar

kunna utgå:

källortstillägg — olika för skillda kallortsklasser — vid stationering

å sådan ort inom de norra delarna av landet, där på grund av speciella

91

förhållanden vistelsen kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra

. avsevärda olägenheter,

kallortstraktamentc för tjänstgöring av särskilt slag å vissa till högsta

kallortsklass hänförda orter,

enligt resereglementet eller särskild föreskrift utgående ersättning

för tjänsteresa, däri inbegripna för vissa tjänstemän vid statens järnvägar:

lokomotivtjänstpenningar, segling spenning ar samt fri kost ä äng färja

eller kostpenningar,

tjänstgöring straktamente under tjänstutövning å annan ort än stationeringsorten,

ersättning för flyttningskostnad,

felräkning spenning ar,

anmärkningsarvode, därest sådant bibehålies inom statsförvaltningen

i övrigt,

premier för hushållning med materialier och förbrukningsartiklar,

ersättning för b er ed skapstjänst vid statens järnvägar,

provision till bogserbåtspersonal vid statens vattenfallsverk,

ävensom tillägg sarv o den för generaldirektörs ställföreträdare i generalpost-

och telegrafstyrelserna, för stenograf vid samtliga verken, för föreståndare

för växeltelefonstation vid telegrafverket, för tågdirigent vid

statens järnvägar och för driftchef vid statens vatten fallsverks kraftverk

i Porjus.

Vidare böra vikariatsersättning och övertidsersättning kunna förekomma

samt gratifikation, belöning eller gottgörelse för fullgörande av visst uppdrag

eller arbete, som faller utom den vanliga tjänstgöringen, kunna,

därest särskilda medel för ändamålet anvisats eller Kungl. Maj:t sådant

medgivit, i vissa fall utbetalas.

Slutligen bör tjänstemans familjemedlem i vissa fall kunna undfå

fri läkarvård samt fria medikamenter ävensom tjänstemans dödsbo erhålla

begravningshjälp.

Befattningshavare,. som tillsättas genom förordnande på viss tid,

nämligen generaldirektör vid samtliga verken, överdirektör, överingenjör

och distriktschef vid statens järnvägar, verkstadsdirektör vid telegrafverket

samt överdirektör och kraftverksdirektör vid statens vattenfallsverk,

böra avlönas medelst arvode, vartill bör komma tantiem för sistnämnda

överdirektör och för kraftverksdirektör.

92

Kubrik<;n.

1 avd.

Ordinarie

tjänstemän.

1 kap.

Allmänna

bestämmelser.

m. Gemensamma avlöningsbestämmelser.

Sedan sålunda angivits de grunder, på vilka ett nytt, för de ifrågavarande

fyra verken gemensamt lönesystem enligt kommitténs åsikt bör

uPPbyggas, har kommitténs närmaste uppgift varit att granska de särskilda

föreskrifter och villkor, som innehållas i avlöningsreglementena

för de fyra verkens tjänstemän, i syfte bland annat att även därutinnan

kunna vinna likformighet verken emellan. Denna granskning har utfallit

sa, att det visat sig möjligt att i ett för de fyra verken gemensamt avlöningsreglemente,

vartill förslag uppgjorts av kommittén, sammanföra alla de

allmänna villkor och bestämmelser, vilka synts kommittén böra bliva gälla?ide

för dessa verks tjänstemän.

Redogörelsen för kommitténs arbete på detta område torde, för

vinnande av större överskådlighet, böra anknytas till den ordning, som

följts i kommitténs berörda förslag och alltså erhålla formen av

motivering för kommitténs förslag

till

Avlöningsreglemente

för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och statens vattenfallsverk.

1 avseende å förslagets rubrik torde allenast böra nämnas, att kommittén

icke funnit anledning frångå vare sig den hävdvunna benäm

ningen »avlöningsreglemente» eller den sedvanliga, historiska ordningen

för verkens uppräknande.

Reglementsförslaget är indelat i fyra avdelningar, av vilka den

första behandlar ordinarie tjänstemän, till vilka kommittén räknar även

verkens chefer och en del andra för viss tid förordnade befattningshavare.

Under första avdelningen hava i första kapitlet sammanförts

vissa allmänna bestämmelser, som avse samtliga ordinarie tjänstemän.

93

I 1 § 1 och 2 mom. omhandlas formen för ordinarie befattningars

tillsättande. Häremot svarande stadganden återfinnas nu i avlöningsreglementena

för post-, telegraf- och vattenlallsverken, varemot beträffande

statens järnvägar föreskrift i ämnet är lämnad i vederbörande

instruktion. Då det synts kommittén nödigt, att i avlöningsreglementet

angives formen för befattningshavarnas anställande, har i 1 mom. angivits,

att generaldirektör, överdirektör, överingenjör, distriktschef, verkstadsdirektör

och kraftverksdirektör tillsättas medelst förordnande pa viss

tid, samt i 2 mom. att övriga befattningshavare tillsättas genom konstitutorial.

Härigenom har ingen annan ändring gjorts i nuvarande 1 öreskrifter

än som betingas av kommitténs förslag att distriktschef vid

statens järnvägar hädanefter bör tillsättas på förordnande (sid. 204). Att

de av kommittén föreslagna nya befattningarna såsom kraftverksdirektör

böra innehavas av för viss tid förordnade tjänstemän är i det föregående

omnämnt (sid. 32). Tiden för förordnandes varaktighet har kommittén

förutsatt skola angivas i vederbörande verks instruktion och såsom hittills

icke överstiga sex år för varje gång; det endast i vattenfallsverkets avlöningsreglemente

nu förekommande angivandet av denna tid har därför

uteslutits. Ej heller har det synts nödigt återgiva hänvisningen i sistnämnda

reglemente till vad å annat ställe föreskrives angående villkoren för gift

kvinnas anställning.

Från post-, telegraf- och vattenfallsverkens avlöningsreglementen

har till 2 mom. överflyttats bestämmelse om innebörden av konstitutorial,

nämligen att därigenom tillsatt tjänsteman kan i administrativ väg

avsättas från sin befattning på grund av fel eller försummelse i tjänsten. I

I avlöningsreglementena för statens järnvägar och statens vattenfallsverk

angives antalet av vissa högre befattningar, under det att bestämmandet

av antalet övriga befattningar överlämnats åt Kungl. Maj:t.

Enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag äger Kungl. Maj:t jämväl

bestämma över antalet av vissa lägre befattningar vid postverket, varemot

beträffande antalet övriga befattningar vid postverket samt alla

befattningar vid telegrafverket beslut fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Kommittén har ansett olämpligt att i själva avlöningsreglementet

omnämna antalet befattningar, emedan därav skulle föranledas täta

ändringar i reglementet, vilket givetvis bör undvikas.

Vidkommande härefter frågan, i vilken omfattning. Kungl. Magt

bör äga att bestämma över antalet befattningar, är sådan befogenhet

redan lämnad: beträffande postverket till och med högst överpostiljon,

beträffande statens järnvägar till och med högst förste bokhållare

och stationsinspektor å 4:e klassens station A samt beträffande

1 1 och

2 mom.:

Befattningars

tillsättande.

1 § 3 mom.:

Antal befattningar.

94

vattenfallsverket till ock med högst driftverkmästare och instrumentmakare,

således befattningshavare med begynnelseavlöning å billigaste

ort av högst vid postverket 2,100, vid statens järnvägar 3,960 och vid

statens vattentallsverk 3,240 kronor. Av verksstyrélserna hava i deras

förslag angående verkens organisationsförhållanden emellertid ifrågasatts,

att Kungl. Maj:ts befogenhet i förevarande hänseende måtte utsträckas!

Det är uppenbart, att i den mån rörelsen vid de ifrågavarande verken

växer, allt . större svårighet möter att i så god tid, som erfordras

för att förslag i ämnet skall kunna underställas riksdagen, förutse behovet

av ökat antal tjänster, särskilt inom de lägre lönegraderna med mera

talrik personal. Kommittén har dock icke funnit sig kunna förorda, att för

när\ arande Kungl. Mapts nämnda befogenhet i någon mera avsevärd

grad må vidgas utöver den gräns, som för statens järnvägars del nu

gäller, utan föreslår, att de högsta befattningar, i fråga om vilka Kungl.

Majrt skall äga att fastställa antalet, må bliva: vid postverket kontrollör

och postmästare av klass 3, vid telegrafverket ingenjörsassistent,

kontrollör och telegrafkommissarie av klass 3, vid statens järnvägar

stationsinspektor av klass 3, underingenjör och underinspektör samt övermaskinist

av klass 1 och förste styrman av klass 2 å ångfärja ävensom

vid statens vattenfallsverk kanalinspektor av klass 2; samtliga kvinnliga

befattningar skulle i följd härav komma att till antalet bestämmas av

Kungl. Maj:t. Åt riksdagen skulle däremot förbehållas beslutanderätten

i fråga om antalet befattningar från och med notariegraden, vilket med

hänsyn till såväl den ställning de till denna och högre grader hörande

tjänstemän intaga inom förvaltningen som ock storleken av de för dem

ifrågasatta löner synes vara lämpligt. Den anordning, kommittén ansett

sig böra föreslå i fråga om besättandet av distriktschefsbefattning vid

statens järnvägar (se sid. 204), har dock måst medföra förslag om rätt

för Kungl. Maj:t att, då så erfordras för beredande av tjänst för distriktschef,

vars förordnande upphört, tillsvidare tillskapa ny tjänst av den

grad, denne förut tillhört.

Kommittén anser det böra här framhållas, att enligt dess mening

Kungl. Maj:ts befogenhet att bestämma över antalet befattningar inom

vissa gränser icke må anses innebära, att ett utbyte av tjänst utav

lägre grad mot sådan av högre grad kan ske utan att detsamma betingas

av en däremot svarande förändring av göromålens art eller omfattning,

liksom ej heller Kungl. Maj:t torde böra inrätta nya tjänstegrader

eller fastställa nya tjänstetitlar utöver de genom avlöningsreglementet

fastställda, även om desamma skulle komma att hänföras till

lägre grad än den högsta, beträffande vilken befattningshavarnas antal

bestämmes av Kungl. Maj:t.

95

I överensstämmelse med nu anförda principer har i 1 § 3 mom.

föreskrivits, att antalet ordinarie befattningar skola fastställas av Kung!.

Maj:t och riksdagen, såvitt angår de i 1 inom. omnämnda befattningar,

vilka tillsättas genom förordnande, samt de övriga befattningar, vilka

hänförts till de nio högsta lönegraderna enligt den av kommittén iippgjorda

tjänsteförteckniugen. Övriga befattningar, således samtliga kvinnliga

tjänster och de till de tolv lägsta lönegraderna hänförda manliga

tjänsterna, skulle däremot till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t. Därjämte

har genom hänvisning till 14 § erinrats om Kungl. Maj:ts nyssnämnda

rätt att inrätta tjänst för distriktschef, vars förordnande såsom

sådan upphört.

I detta sammanhang torde jämväl böra beröras frågan om den Koatnudsordning,

i vilken riksdagens beslut rörande antalet befattningar bör

inhämtas. Då förändring av antalet tjänster, angående vilka riksdagen

beslutar, erfordrats vid statens järnvägar eller statens vattenfall

sverk, vilkas kostnadsstater icke prövas av riksdagen utan fastställas

av Kungl. Maj:t omedelbart före ingången av det år de skola

tillämpas, har särskild proposition därom avlåtits till riksdagen. För

post- och telegrafverken åter framläggas årligen lör riksdagen detaljerade

driftkostnadsstater, upptagande jämväl antalet av nämnda befattningar

samt förslagsvis uträknad avlöningssumma för varje särskild

tjänstemannagrupp. Det har synts kommittén, som om även de två

sistnämnda verken numera nått den utveckling, att den beträffande statens

järnvägar och vattenfallsverk hittills följda ordning hädanefter borde

vinna tillämpning även för dem. Avsevärd tid och arbetskraft offras nu

inom de två verken för att söka så noggrant som möjligt beräkna de

avlöningar, som skola komma att utgå under ett kalenderår, vars begynnelse

ligger ett och ett halvt år framåt i tiden, samt jämväl för att

på olika titlar fördela detta samma års driftskostnader. För riksdagen

måste det dock vara av ringa värde att äga tillgång till dylika siffror,

vilka givetvis i sina detaljer måste bliva avsevärt missvisande. Vissa

mera överslagsvis beräknade slutsummor rörande de olika delarna av

verkens kostnadsstater, som kunna tjäna till ledning vid uppgörandet

av det kommande årets budget, synas vara vad för riksdagen i förevarande

hänseende kan vara till gagn. Kostnadsstaternas detaljer skulle •

däremot kunna närmare tiden för deras tilllämpning underställas Kungl.

Maj:ts prövning och fastställelse.

I 2 § 1 mom. har angivits termen avlöning såsom omslutande all 2 § 1 mom

såsom vederlag för fullgjort arbete utgående kontant ersättning, som

96

2 § 2 mom.

Avlönings

utgående.

2 § 3 mom.:

Avlönings

utbetalande.

2 § 4 mom.:

Förmåner av

mindre värde.

enligt reglementets föreskrifter kunna tillkomma tjänstemännen. Det

nar också där uttryckligen sagts, att avlöning utgår allenast under de

villkor reglementet innehåller, vadan tjänsteman, som icke ställer sig

samma villkor till efterrättelse, är oberättigad att uppbära avlöning.

Nuvarande reglementen innehålla ingen föreskrift om tiden, från

och med vilken avlöning får uppbäras, men gäller därutinnan i fråga

om tjänsteman, som under loppet av en månad tillträder tjänst, att han

för denna månad äger uppbära allenast tjänstgöringspenningar, beroende

därpå att lönen i regel redan förskottsvis utbetalts till hans företrädare.

Genom den förut (sid. 10) föreslagna omläggningen av ordningen för

avlöningens utbetalande kan tjänsteman även under nyssnämnda förutsättning

omedelbart tillträda full avlöning. Vad i reglementena nu

stadgas om själva lönens utgående till slutet av den månad; under vilken

tjänsteman ^ avgår, bör av samma anledning förändras därhän, att avlöning

utgår till och med dagen för avgången. I enlighet härmed

stadgas således i 2 mom. av förevarande §, att avlöning utgår »där ej

annorlunda i reglementet stadgas» från och med den dag, tjänsten tillträdes,

till och med den dag, tjänstemannen avgår på grund av avsked

entledigande eller dödsfall. De citerade orden syfta på förhållandena

under tjänstledighet och avstängning från tjänstgöring m. m. (se 17, 18,

oc^ §§) samt på de särskilda ersättningar, som utbetalas endast

för verklig tjänstgöring.

För då tjänsteman avgår med pension, intet uppehåll skall till

följd av berörda bestämmelse inträffa mellan den tid, för vilken avlöning

utgår, och tiden för pensions tillgodonjutande, har i de provisoriska pensionsbestämmelser,

till vilka förslag framläggas av kommittén, föreslagits,

att pension skall beräknas från och med dagen efter avskedet. Motsvarande

ändring torde böra vidtagas i reglementena för vederbörande

änke- och pupillkassor, på det att vid tjänstemans död intet dylikt

mellanrum skall förekomma.

I 3 mom. har i anslutning till förslaget om förändrad ordning för

utbetalning av avlöningen föreskrivits, att utbetalning av avlöning sker

månadsvis i efterskott, utom i fråga om tantiem, varom vidare förmäles

i 5 § 2 mom.

Enligt bemyndigande i gällande telefonreglemente äger telegrafstyrelsen

medgiva tjänstemän vid telegrafverket nedsättning i eljest fastställda

abonnemangsavgifter å rikstelefon och befrielse från erläggande

97

av den vid samtal från allmän telefonsamtalsapparat föreskrivnas, k. apparatavgift

av 10 öre. Vidare äro tjänstemän vid statens järnvägar berättigade

att i viss, av Knngl. Maj:ts fribiljettordning bestämd omfattning erhålla

fria resor och fria varutransporter å statens järnvägar. Tjänstemän

vid statens vattenfallsverk, som anvisats fri bostad i närheten av ett

statens kraftverk, åtnjuta enligt avlöningsreglementet för vattenfallsverken

fri elektrisk belysning enligt vattenfallsstyrelsens bestämmande.

Dylika smärre förmåner, som hava hävd lör sig och som åtnjutas Irån

det egna verket utan att medföra någon direkt kostnad för verket, synas

icke vara att hänföra till avlöningsförmåner, helst som åtminstone vissa

av ifrågavarande förmåner torde kunna anses vara av betydelse för tjänstgöringen.

I den mån de allt fortfarande komma att tillgodonjutas, bör

därför något motsvarande avdrag å avlöningen icke förekomma. Ett omnämnande

härav har ansetts böra ske i 4 mom. av förevarande §. Då

tjänsteman likväl bör vara underkastad möjligheten av dylik förmåns

minskning eller indragning, har ett förbehåll i sådan riktning införts i

reglementets sista §.

Rörande pensionering av generaldirektör vid post- och telegrafverken,

av generaldirektör, överdirektör och överingenjör vid statens järnvägar

samt av direktör vid statens kraftverksförvaltning, vilken sistnämnda befattning

enligt kommitténs förslag skulle ombildas till en överdirektörstjänst,

är nu stadgat i vederbörande avlöningsreglementen. I fråga om

pension för vattenfallsdirektören stadgas i särskild författning. Verkstadsdirektören

vid telegrafverket åtnjuter icke pension. Vidkommande

övriga ordinarie tjänstemän gäller: att befattningshavare vid post- och

vattenfallsverken äro underkastade lagen angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension, och att i dessa verks avlöningsreglementen icke

återfinnas andra pensionsstadganden än angående pensionsunderlagen förvissa

befattningshavare; att tjänstemännen vid telegrafverket tillhöra särskild

pensionsinrättning och att mera fullständiga pensionsbestämmelser

förekomma i detta verks avlöningsreglemente, dock kompletterade genom

reglementet för telegrafverkets pensionsinrättning; samt att rörande pensionering

av statens järnvägars personal stadgas i särskild lag jämte tillhörande

övergångsbestämmelser.

Då det icke synts lämpligt att, redan innan kommitténs förslag till

lönereglering prövats av statsmakterna, utarbeta fullständigt nya pensionsbestämmelser

för de ifrågavarande verkens tjänstemän samt tiden icke

heller medgivit kommittén att ägna dessa frågor den ingående behandling,

som är av nöden, har det förutsatts, att nuvarande föreskrifter om

13

§ 5 mom.:

Pension.

311 19

98

3 §:

Förenande ;

tjänster.

pension skulle ännu något år förbliva i huvudsak gällande, dock med

vissa jämkningar i avseende å pensionsunderlagen, och att förslag till

helt nya bestämmelser, vilka dock icke synas höra inflyta i avlöningsreglementet,

borde snarast möjligt utarbetas av kommittén för att understallas

en kommande riksdags prövning. Förslag till provisoriska pensionsbestammelser,

innefattande avlöningsreglementenas nuvarande bestämmelser

angående pension med erforderliga ändringar och tillägg, avgivas

av kommittén längre fram.

12 § 5 mom. har därför allenast omnämnts, att angående tjänstemans

ratt till pension och skyldighet att avgå från tjänsten är särskilt stadgat.

I 3 § har det nu i alla fyra verkens avlöningsreglementen förekommande

förbudet att utan särskilt tillstånd förena flera statstjänster eller

innehava enskild tjänst införts allenast med vissa redaktionella ändringar

som ansluta, sig till en senast av 1918 års lagtima riksdag beslutad formuermg

beträffande andra statstjänare. En saklig ändring har dock föreslagits

i fråga om, huruvida i vissa fall Kungl. Maj:t eller vederbörande verks

styrelse skall äga meddela dylikt tillstånd. För närvarande förefinnes

den olikheten, att medan, vad post- och telegrafverken angår, Kuno-l.

Maj:ts tillstånd kräves endast i fråga om medlem av verkets styrelse

således för _ generaldirektör och byråchef, dylik fråga skall underställas

Kungl. Ma, :ts prövning, vad statens järnvägar beträffar i fråga om

generaldirektor, överdirektör, överingenjör, distriktschef, byråchef, förste

byrådirektor, byrådirektör och överkontrollör samt beträffande vattentallsverket,

i fråga om direktör vid kraftverksförvaltningen, överingenjör

och kontorschef; enligt den särskilda författning, varigenom avlöningarna

reglerats för vattenfallsdirektören samt tvänne tjänstemän hos vattenfallsstyrelsen

— biträdande ingenjören samt sekreteraren och ombudsmannen

må tillstånd, varom nu är fråga, lämnas av Kungl. Makt

beträffande vattenfallsdirektören men av vattenfallsstyrelsen, såvitt ano-år

de andra två befattningshavarna.

Kommittén finner lämpligt, att fråga om tillstånd till förenande av

tjänster skall vara föremål för prövning av Kungl. Maj:t, då det gäller

de medelst förordnande på viss tid tillsatta befattningshavarna — generaldirektor,

överdirektör, överingenjör, distriktschef, verkstadsdirektör och

kraftverksdirektör — ävensom byråchef och förste byrådirektör, men

anser övriga tjänstemän icke intaga sådan ställning inom verken, att

hinder bör möta att beträffande dem låta verkens styrelser hava berörda

prövningsrätt.

Då den i avlöningsreglementet för statens järnvägar lämnade föreskriften

om att förteckning skall föras över alla av styrelsen meddelade

beslut över framställningar om tillstånd till förenande av tjänster synes

vara av instruktions natur, har densamma icke ansetts böra inflyta i det

nya avlöningsreglenientet.

Stadgandena angående gift kvinnas anställning äro lika lydande för

samtljga verken, dock med det undantag att för statens vattenfallsverk

stadgandet avser endast kvinnlig kontorsskrivare, av den anledning att

där hittills icke funnits andra för kvinnor avsedda ordinarie befattningar;

enligt organisations förslaget rörande detta verk skulle dock komma att

införas flera dylika befattningar, i följd varav stadgandet ifråga bör

generellt gälla även detta verk.

Då den nuvarande formuleringen av stadgandet synes^ kunna giva

anledning till den sannolikt icke avsedda tolkningen, att Kungl. Maj:ts

medgivande skall erfordras icke blott vid första anställandet av gift

kvinna i ordinarie tjänst utan även vid sedermera skeende befordran till

högre ordinarie befattning, har en till förebyggande av sådan misstolkning

syftande ändring av första punktens avfattning vidtagits. Det

lärer nämligen vara uppenbart att frågan, huruvida gift kvinna, som

erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att innehava ordinarie tjänst, skall kunna

vinna befordran till högre befattning, bör prövas i samma ordning, som

då det gäller annan befattningshavare, eller således av den myndighet,

som tillsätter tjänsten.

För att vinna mera ordning och reda hava de avlöningsbestämmelser,

som uteslutande avse genom förordnande tillsatta tjänstemän,

sammanförts till ett särskilt kapitel.

Beträffande 5 § 1 mom., varuti angivas de genom förordnande tillsatta

befattningshavarnas arvoden, hänvisaB till vad under \ avd. därom

anförts å sid. 214. Här torde endast böra påpekas, att vid angivandet

av arvodet för generalpostdirektören hava såsom hittills inskjutits orden

»av postmedlen», av den anledning att han i egenskap av ordförande i

styrelsen för postsparbanken åtnjuter särskilt arvode utöver generaldirektörsarvodet

(se sid. 7 6).

I 2 mom. lämnas föreskrift angående tantiem till överdirektören och

chefen för statens kraftverksförvaltning och till kraftverksdirektörerna.

Under hänvisning till den allmänna motiveringen för bibehållande av

tantiem enligt nu gällande grunder åt den förre och om införande

av denna avlöningsform åt de senare (sid. 27), ävensom till vad

under V avd. (sid. 215) anförts i fråga om storleken av kraft

-

4 §:

Gift kvinnas

anställning.

2 kap.

Ordinarie

tjänstemän,

som tillsättas

genom förordnande.

5 § 1 mom.:

Arvoden.

5 § 2 mom.:

Tantiem.

100

6 § 1 mom.

Semester.

6 § 2 mom.

Tjänstledighet,

vikariat.

verksdirektörernas tantiem, får kommittén nu endast påpeka, att den

formella avfattningen av momentet i allt väsentligt ansluter sig till motsvarande

stadgande i 1 § av vattenfallsverkets avlöningsreglemente.

Emellertid förekommer under 6 § i detta reglemente följande föreskrift:

»Utgår någon del av avlöningen i form av tantiem, är tjänstemannen

underkastad den reglering härav, som kan varda i vederbörlig ordning

bestämd. Innehavare av befattning som direktör vid statens kraftverksförvaltning

skall dock vara underkastad dylik reglering endast vid erhållande

av förnyat förordnande å nämnda befattning». Detta stadgande,

vars första del synes förutsätta att tantiem skulle kunna tilldelas även

genom konstitutorial tillsatta tjänstemän och vars andra del betingats

endast. av bestämmelsen i första delen, har synts kunna utgå, enär de

befattningshavare, som ansetts skola erhålla tantiem, skulle komma att

tillsättas genom förordnande på viss tid samt ingen av dem bör varaunderkastad

reglering av tantiemen under den tid hans förordnande varar.

Samtliga befattningshavare, varom i detta kapitel är fråga, åtnjuta

för närvarande 45 dagars eller »en och en halv månads» semester utom

distriktschef vid statens järnvägar och verkstadsdirektör vid telegrafverket,

för vilka semestern omfattar 30 dagar eller »en månad». I anslutning

till kommitténs uttalanden angående semester för tjänstemännen

i allmänhet (sid. 142), har i 6 § 1 mom. föreslagits 45 dagars semester

för samtliga nämnda befattningshavare.

Enligt sammanfallande föreskrifter för post- och telegrafverken samt

statens järnvägar och vattenfallsstyrelsen skall, då generaldirektör, vattentallsdirektören,

överdirektör, överingenjör eller verkstadsdirektör beviljats

ledighet och vikarie förordnats, på Kungl. Maj:ts prövning bero, huru

stor del av arvodet skall avstås till vikarien, varjämte i statens järnvägars

avlöningsreglemente föreskrives, att ersättning till den, som på

förordnande uppehåller generaldirektörs-, överdirektörs- eller överingenjörsbefattning,

bestämmes för varje gång av Kungl. Maj:t. Angående

direktören vid statens kraftverksförvaltning tinnes i avlöningsreglementet

för statens vattenfallsverk vissa särskilda stadganden i nu angivna hänseenden.

Kommittén har ansett det böra i fråga om samtliga medelst förordnande

tillsatta tjänstemän göras beroende på prövning av Kungl.

Maj:t, i vad mån arvode och, i förekommande fall, jämväl tantiem må

tillgodonjutas under sådan tjänstledighet, att det funnits nödigt förordna

särskild vikare, och har avfattat 2 mom. av G § i sådan riktning. Med

»särskild» vikarie avses givetvis icke automatiskt inträdande ställföreträdare

för generaldirektör.

101

Däremot bär det icke synts kommittén riktigt att göra ersättningen

till vikarien beroende av, vad den tj«änstledige prövats höra avsta av sin

avlöning. Har tjänsteman, varom nu är Iråga, t. ex. träffats av olycksfall

i tjänsten och därför beviljats ledighet, torde Kungl. Maj:t pröva

skäligt att, såsom för andra tjänstemän gäller, låta honom åtminstone

under viss tid behålla hela avlöningen, men vikarien bör det oaktat

kunna tillerkännas särskild vikariatsersättning. Åven frågan om ersättningen

till särskilt förordnad vikarie har därför synts böra bliva beroende

på Kungl. Maj:ts prövning, vilket även bör bliva fallet, därest tjänsteman

förordnats att uppehålla ledig befattning, varom nu är fråga.

Då antalet genom förordnande tillsatta personer vid de fyra verken

uppgår endast till ett tjugutal, lärer vad sålunda i 2 mom. föreslagits

icke komma att medföra någon olägenhet.

I anledning av vad å sid. 11 anförts i fråga om begravningshjälp

till avliden tjänstemans dödsbo, har i 7 § stadgats, att om tjänsteman,

som tillsatts genom förordnande, avlider, skall till hans dödsbo såsom

begravningshjälp utbetalas ett belopp av 500 kronor.

I 3 kapitlet omhandlas tjänstemän, som tillsättas genom konstitutorial,

således vad man i allmänhet hittills avsett med beteckningen

^ordinarie tjänstemän».

En närmare beskrivning över själva lönesystemet, i överensstämmelse

med vad å sid. 90 anförts, återfinnes i 8 §. Särskild vikt har synts

kommittén böra läggas vid tillämpandet av en fast och riktig terminologi,

vilket nu icke kan sägas vara fallet.

Under hänvisning i övrigt till vad under V avd. yttrats, får kommittén

angående löneplanen och vad därmed äger sammanhang anföra

följande.

Löneplanen sönderfaller i två avdelningar: för manliga och för kvinnliga

tjänstemän. Antalet lönegrader är 21 i den förra och 7 i den senare.

I särskild, såsom bilaga till reglementet fogad tjänsteförteckning angives,

till vilken lönegrad varje befattning är att hänföra; genom att upptaga

denna förteckning i en bilaga undvikes att reglementets text skall behöva

ändras varje gång någon tjänstebefattning av förut icke befintligt

slag tillkommer eller någon befintlig sådan utgår, eller då till följd av

utvecklingens gång någon rubbning i det inbördes förhållandet mellan

tjänsterna finnes böra vidtagas.

För varje lönegrad finnes i löneplanen angivna visst antal löneklasser,

fem för de elva lägsta och fyra för de 10 högsta lönegraderna

7 § =

Begravnings

hjälp.

3 kap.

Ordinarie

tjänstemän,

som tillsättas

genom konstitutorial.

8 och 9 §§:

Lönesystem,

löneplan.

102

i den för manliga tjänstemän avsedda delen av planen samt fyra för

samtliga lönegrader i den för kvinnliga befattningshavare gällande delen

av löneplanen, vilket innebär att antalet avlöningsförhöjningar, motsvarande

ålderstillägg, är fyra respektive tre. Sammanlagt utgör löneklassernas

antal, i den för manliga tjänstemän avsedda delen av planen 30

och i den för kvinnliga befattningshavare gällande delen 18; genomgående

nummerföljd inom vardera delen av planen är vidtagen.

Antalet ortsgrupper, å vilka de orter, där tjänstemännen äro placerade,

skola fördelas, utgör sju, betecknade med stora bokstäverna A

(billigaste ort, »rena landsbygden», där ortstillägg ej skall utgå), B, C,

D, E, F och G (dyraste ort).

Såsom i 10 § stadgas, skall tjänsteman vid tillträdande av ordinarie

tjänst enligt huvudregeln erhålla lön enligt lägsta löneklassen för

den lönegrad, till vilken tjänsten hör, samt vart tredje år erhålla uppflyttning

i närmast högre löneklass, intill dess den för lönegraden fast.

ställda högsta löneklassen uppnåtts. Då löneklassernas antal, såsom ovan

nämnts, är fem respektive fyra inom varje lönegrad, uppnås såledeshögsta

lönen för varje tjänst efter 12 respektive 9 år.

För bestämmande av tjänstemans lön har man att ur tjänsteförteckningen

inhämta, till vilken lönegrad tjänsten är hänförd, samt

att i den ortsgruppering, som skall av Kung]. Maj:t fastställas, uppsöka

den ort, där tjänstemannen är stationerad. År det fråga om en

manlig befattning och finnes den t. ex. tillhöra 8:e lönegraden samt

vara placerad å D-ort, framgår omedelbart av löneplanen, att tjänstemannens

begynnelselön utgör 3,900 kronor, att han efter 3 år erhåller

4,128, efter ytterligare 3 år 4,446, efter ytterligare 3 år 4,782 och slutligen

efter sammanlagt 12 år 5,118 kronor i lön. Gäller det åter beslut

om inrättande av en ny tjänstekategori, erfordras endast att angiva,

till vilken lönegrad densamma skall hänföras: lönen är därmed omedelbart

fastställd. Det vill synas, som om det enklast möjliga sättet för angivande

av tjänstemännens löner uppnåtts med den nu skildrade anordningen

i reglementet.

I fråga om löneplanens inre byggnad har tidigare (sid. 53—54)

återgivits den del av lönerna, som utgör dyrortstillägg.

De egentliga ålderstilläggen å billigaste ort äro i den för manliga

tjänstemän avsedda delen av löneplanen följande:

för 2:a— 6:e löneklasserna

» 7:e— 8:e »

» 9:e—10:e »

120 kronor

150 »

180 »

103

för ll:e—12:e löneklasserna 210 kronor

» 13:e—17:e » 300 »

» 18:e—19:e » 360 »

» 20:e—22:a » 420 »

» 23:e—30:e » 480 »

I den för kvinnliga befattningshavare avsedda delen av löneplanen

utgå de egentliga ålderstilläggen med följande belopp:

för 2:a— 6:e löneklasserna 120 kronor

» 7:e— 9:e » ISO »

» 10:e—12:e » 180 »

» 13:e—15:e >* 210 »

» 16:e—17:e » 240 »

» 18:e löneklassen................ 300 »

Såsom förut omförmälts (sid. 54), äro samtliga i löneplanen förekommande

belopp på sådant sätt delbara med tolv, att månadslönen alltid

kommer att sluta på hel krona, 50 öre eller 25 öre, varigenom undvikas

nu förekommande brutna öretal, som vålla besvärligheter.

Rörande nu förevarande §§ i reglementet synes ytterligare endast

vara att omnämna, att i 8 § 2 mom. erinrats om de förmåner och ersättningar,

som kunna i förekommande fall utgå utöver lönen, nämligen

kallortstillägg, varom stadgas i 15 §, samt de särskilda förmåner och

ersättningar, som omförmälas i 26—39 §§. Att tjänsteman skall vara

underkastad minskning i eller upphörande av de i sistnämnda paragrafer

angivna förmåner och ersättningar, framgår av stadgandet i 45 §. I

I avlöningsreglementet för statens järnvägar indelas personalen i

»tjänstemän av högre grad» och »tjänstemän av lägre grad.» Dessa benämningar,

som kunna giva intrycket av en viss klasskillnad mellan de

till de olika kategorierna hänförda befattningshavarna, torde, ehuru

motsvarande beteckningar vid de övriga verken avskaffats, hava bibehållits

vid statens järnvägar huvudsakligen av den anledning, att man

haft behov av vissa kollektiva beteckningar för att undvika ett allt för

omständligt upprepande av det stora antalet befattningar vid statens järnvägar

i de många fall, då skiljaktiga bestämmelser gälla för den högre

och den lägre avlönade personalen. Då enligt kommitténs lönesystem

något behov åtminstone i avlöningsreglementet icke förefinnes av dylika

skiljaktiga beteckningar samt personalens indelande i lönegrader lämnar

»Tjänsteman

av högre och

lägre grad».

104

en bekväm utväg att, utan uppräknande av själva befattningarna, allenast

medelst angivande av de lönegrader, till vilka de hänförts beteckna

olika kategorier av befattningshavare, anser kommittén benämningarna

»tjänstemän av högre grad» och »tjänstemän av lägre grad»

hora avskaffas, och detta icke blott i avlöningsreglementet utan även i

Övriga forfattningar och allmänna föreskrifter, i den mån desamma

komma att omarbetas.

1 och 2mom.: ö } 0C.k 2 mom- bär redan berörts vid behandlingen av

Begynnelse- » 0C“ o y 99 • b) et har i dessa moment synts böra erinras om de undantag1

Möns- /Fa? reglerna f°r bestämmande av begynnelselön och för avlöningskiass.

torhojnmgs erhållande, som framgå av 11—14 §§.

3 och 4 mom.: , , 1 /råga om tidpunkten för uppflyttning från lägre till högre löne

Tid

för upp- *la8s har kommittén föreslagit en ändring i den nu allmänt gällande

TelTi: bestämmelsen enligt vilken avlöningsförhöjning icke får tillträdas förrän

tran och med ingången av kalenderåret näst efter det, under vilket den

stadgade tjänstetiden uppnåtts. En dylik bestämmelse verkar nämligen

synnerligen ojämnt. Den medför att en tjänsteman, som konstitueras

till sm befattning i början av ett år men efter den 1 januari, måste

vänta nära fyra år på löneförhöjning, under det att den, som konstitueras

i slutet av ett år eller med ingången av ett år, erhåller sådan efter

tre ar.. Att två tjänstemän, av vilka den ena befordras t. ex. den 1

®..™an °. ^en andra den 1 december samma år, skola bliva jämnstallda,

måste givetvis från tjänstemannasynpunkt förefalla oegentligt.

Den nuvarande bestämmelsen torde kvarstå från äldre tider, då ålderstillagg

erhölls först efter fem eller tio år. Genom att tiden för uppflyttning

från lägre till högre löneklass nu genomgående är satt till

tre ar, skulle bestämmelsen, om den bibehölles oförändrad, komma att i

vissa fall medföra en förhållandevis större och mera märkbar förskjutning

i tiden för löneförhöjnings tillgodonjutande än tillförene.

Från personalens sida har vid upprepade tillfällen väckts förslag

om sådan ändring av bestämmelsen i fråga, att avlöningsförhöjning på

grund av uppnådd tjänstålder skulle få äga rum med ingången av antingen

det kalenderkvartal eller ock den kalendermånad, som infaller

näst efter det den stadgade tjänstetiden blivit uppnådd. Förslag i båda

riktningarna hava några gånger varit föremål lor Kungl. Majits och

riksdagens prövning utan att dock hava vunnit bifall. Jämväl har

i ragasatts tillämpning av det vid de enskilda järnvägarna använda förfaringssättet,

enligt vilket, vid beräkning av antalet tjänsteår i och för

105

uppflyttning i högre löneklass, halvt år och därutöver räknas såsom helt

år men mindre tid än ett halvt år däremot ej medräknas.

Av de tre sålunda framförda förslagen har kommittén funnit sig

böra förorda det, som avser att uppflyttning i högre löneklass skall ske

vid ingången av det kalenderkvartal, som infaller näst efter det, varunder

stadgad tjänstetid uppnåtts. Förslaget om uppflyttning kalendermånadsvis

skulle nämligen enligt kommitténs mening medföra onödiga

besvärligheter samt även verka oroligt, och det vid de enskilda järnvägarna

praktiserade förfarandet förhindrar endast i ringa mån do ovan påpekade

ojämnheterna. Åven det av kommittén sålunda förordade förfaringssättet,

mot vilket några principiella invändningar icke blivit gjorda, har

befarats komma att medföra en del omgång vid beräkningen av verkens

driftkostnader, vid uppgörandet av avlöningsstater, vid uträknandet av

pensionsavgifter m. m. Helt säkert äro betänkligheterna härutinnan

överdrivna, särskilt om hänsyn tages till att med kommitténs förslag

till lönesystem hädanefter icke skulle förekomma mer än ett enda lönebelopp

i stället för nuvarande många avlöningsdelar, som vid uppflyttning

i löneklass ändras. Redan nu äger uppflyttning kvartalsvis rum

beträffande den stora extra personalen vid statens järnvägar, och motsvarande

personal vid telegrafverket uppflyttas till och med månadsvis

utan att det funnits medföra olägenheter. Tvärtom har från verkens

sida framhållits, att genom att fördela ärendena angående personalens

uppflyttning i högre löneklasser på olika tider av året skulle vinnas en

välbehövlig lättnad i det ändock jäktande arbetet vid årsskiftena, vilket

ofta måste utföras på övertid och sålunda medföra extra kostnader för

verken. Såvitt en på kommitténs föranstaltande verkställd undersökning

giver vid handen, skulle ett bifall till det av kommittén tillstyrkta förslaget

icke heller innebära några mera betydande ekonomiska konsekvenser,

detta på grund därav att nya tjänster i regel tillsättas från och

med den 1 januari.

För kommittén har det även ur en annan synpunkt befunnits

önskvärt att biträda det från personalhåll med så stort intresse omfattade

förslaget. Härigenom skulle nämligen en mildring kunna ske

i den för personalen menligt inverkande föreskriften om, att vid beräkning

av tjänstetid i och för uppflyttning till högre löneklass hänsyn

icke får tagas till den tid, tjänsteman åtnjutit sjukledighet med avstående

av viss del utav avlöningen. Under nuvarande förhållanden

bliver en tjänsteman, som nödgats begagna sig av sådan sjukledighet

en enda dag utöver femtedelen utav den stadgade tjänstetiden, under ett

helt års tid tillbakahållen i avseende å löneförhöjning, vilket med hänsyn

14 ■

311 19

106

Villkor för

uppflyttning

i löneklass;

ät erställande

av lönetur.

till det oförvållade i sjukdom måste anses innebära onödig stränghet.

Finge uppflyttning till högre löneklass ske vid ingången av kvartalet

näst efter det, under vilken den erforderliga tjänstetiden blivit uppnådd,

skulle ett av sjukdom eller annan oförvållad anledning förorsakat uppskov

med uppflyttning i högre löneklass komma att verka mindre hårt.

På ovan anförda grunder har kommittén föreslagit, att uppflyttning

till högre löneklass skall ske vid ingången av kalenderkvartalet näst

efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjänstetiden

i den lägre löneklassen tilländagått.

Såsom villkor för erhållande av avlöningsförhöjning stadgas nu i

avlöningsreglementena för post- och vattenfallsverken samt statens järnvägar

bland annat, att tjänsteman skall hava under mera än fyra femtedelar

av den tjänstetid, som erfordras för att vinna avlöningsförhöjning,

»med gott vitsord)) bestritt sin egen eller, på grund av förordnande,

annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock

att härvid icke skall föras honom till last den tid, han åtnjutit semester

eller annan tjänstledighet med oavkortad avlöning eller fullgjort värnplikt.

Enahanda stadgande återfinnes jämväl i avlöningsreglementet för

telegrafverket, dock att däri icke omnämnes tid för fullgörande av värnplikt.

Erinras må emellertid, att dylik föreskrift avseende värnpliktstjänstgöringen

finnes meddelad genom en för hela statsförvaltningen

gällande kungörelse av den 4 juli 1913.

Om tillsvidare bortses från de ovan citerade orden »med gott

vitsord», synes ingen annan erinran mot berörda villkors innebörd vara

att anföra, än att, liksom tiden för fullgörande av värnplikt icke skall

föras tjänsteman till last vid beräknandet av tjänstetidens längd, så ej

heller bör vara förhållandet med avseende å annan militär tjänstgöring,

som enligt lag och författning ålegat honom, exempelvis tjänstgöring

till rikets försvar samt deltagande i kurs för utbildning av reserv- eller

landstormsbefäl, då sådant icke skett frivilligt. Till »tjänstledighet med

oavkortad avlöning» bör jämlikt 16 § hänföras även ledighet för deltagande

såsom elev i utbildningskurs, som anordnats vid vederbörande verk.

"V ad åter vidkommer det i ovan anförda avlöningsvillkor förekommande

kravet på gott vitsord, lämnar detsamma rum för vitt skilda

tolkningar med de mest kännbara och ojämnt verkande ekonomiska

konsekvenser för personalen.

An har stadgandet tolkats så, att vid bedömande av, huruvida tjänstgöringen

kan väl vitsordas eller ej, hänsyn bör tagas allenast till svårare

eller upprepade förseelser i tjänsten, än jämväl till mindre eller enstaka

sådana. Ån har åter ett allmänt värdesättande av tjänstgöringens

107

art ansetts böra ske. \ i dåre har stadgandet på vissa håll ansetts böra

innebära, att gott vitsord måste kunna presteras för eu fortlöpande tidsperiod,

motsvarande den stadgade tjänstetidens längd, på andra håll åter

har endast det kalenderår, under vilket förseelsen begåtts, ansetts böra

frånräknas. Åven den tolkningen har framförts, att det vore tillfyllest,

om fyra femtedelar av den stadgade tjänstetiden vore fri från anmärkning,

den återstående femtedelen må hava varit hur klandervärd som

helst. Allt efter som den ena eller andra tolkningen förekommit,

har personalen drabbats därav mer eller mindre hårt, i det att avlöningsförhöjning

innehållits i större eller mindre antal år. Åven med

den för personalen mest gynnsamma tolkning kan det dock ej förhindras,

att ett uppskov med erhållande av avlöningsförhöjning kommer att under

olika förutsättningar verka synnerligen ojämnt, till följd därav att något

stadgande om återinsättande i lönetur icke finnes. Om t. ex. en tjänsteman

får tiden för erhållande av sitt första ålderstillägg framflyttad ett

år, vilket är den kortaste tid som nu kan ifrågakomma, innebär detta att

även varje senare ålderstillägg kommer honom till del ett år senare än

eljest skolat ske. En förseelse, begången i början av hans tjänstemannabana,

kommer således att sträcka sina verkningar framåt i tiden,

ända till dess han erhållit sitt sista ålderstillägg, vilket för honom

kan betyda en högst avsevärd förlust. För den, som endast har ett

ålderstillägg kvar att erhålla, betyder åter ett uppskov mindre, och för

en tjänsteman som uppnått högsta avlöningen i sin grad, är stadgandet

i fråga utan all betydelse. Orimligt måste det anses vara, att en förseelse,

som vederbörligen bestraffats, skall efter längre eller kortare tids

förlopp och kanske upprepade gånger medföra ytterligare bestraffning i

form av återhållen avlöningsförhöjning. Särskilt olämpligt synes det

ock vara, att med nuvarande föreskrift i ämnet den, som drabbas därav,

icke i förväg erhåller kännedom därom, så att han kan få tillfälle att

få förklara sig.

Ehuru, enligt vad kommittén försport, särskild utredning i förevarande

ämne — vilket, till följd av att ovan anförda avlöningsvillkor är

gällande inom statsförvaltningen i allmänhet, har en betydande räckvidd

— blivit av Kungl. Maj:t anbefalld, har kommittén likväl ansett

sig icke kunna underlåta att för de verks del, vilka beröras av kommitténs

arbete, nu föreslå sådan ändring av villkoret i fråga, att de mest

i ögonen fallande olägenheterna av detsamma må undanrödjas eller åtminstone

mildras. Kommittén förutsätter dock, att det beslut, som

statsmakterna, sedan nämnda utredning blivit verkställd, kunna komma

att fatta för övriga statsinstitutioners del, även skall blivande gällande

för de här ifrågavarande verken.

108

Komittén föreslår därför, att orden »med gott vitsord» må utgå ur

sitt nuvarande sammanhang samt att i stället stadgas såsom villkor för uppflyttning

i högre löneklass, att uppskov med uppflyttningeu icke prövats

böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under

den tid, tjänstemannen tillhört den lägre löneklassen, dock att i tjänsten

begången förseelse, för vilken han särskilt bestraffats, därvid icke må

i och för sig räknas honom till last. Vidare har kommittén ansett det

böra föreskrivas: att beslut om sådant uppskov icke skall kunna fattas,

utan att tjänstemannen i fråga lämnats tillfälle att förklara sig; att uppskov

alltid skall meddelas på viss tid, som, med hänsyn jämväl till

förslaget om att avlöningsförhöjning hädanefter skulle komma att ske

vid vederbörligt kalenderkvartals i stället för kalenderårs ingång, synes

böra sättas till minst ett kalenderkvartal och högst ett år; att vid den

sålunda bestämda tidens utgång uppflyttning skall ske, så framt ej tjänstgöringen

under uppskovstiden givit anledning till förnyat uppskov; samt

att vederbörande verksstyrelse skall äga viss befogenhet att återinsätta

den, som drabbats av uppskov, i sin lönetur.

I själva avfattningen av det sålunda föreslagna villkoret ligger, att

en prövning rörande tjänstgöringens beskaffenhet i varje fall bör äga

rum. hör att en sådan prövning skall bliva av något värde och slentrianmässig

uppflyttning i högre löneklass icke skall ske, torde lämpligen

böra förutsättas att, såsom redan nu är fallet inom telegrafverket,

instruktionsföreskrift lämnas om att tjänstemans närmaste förman,

vilken bäst lärer kunna bedöma hans tjänstgöring, skall avgiva skriftligt

vitsord angående denna och, om därvid gott vitsord icke lämnas,

anföra skäl härför; sistnämnda föreskrift är nödig, för att tjänstemannen

i fråga skall kunna sakligt förklara sig i anledning av ett

gent emot honom ifrågasatt uppskov med uppflyttning i högre löneklass.

Den omständigheten att tjänstemannen gjort sig skyldig till

en eller flera förseelser, även om de varit av den art att han straffats

tör desamma, skall icke i och för sig hindra avgivandet av gott vitsord

rörande tjänstgöringen, liksom ej heller den omständigheten att tjänstemannen

icke begått någon direkt straffvärd förseelse ovillkorligen måste

medföra betyget gott vitsord. Fastmera synes endast då böra tagas

hänsyn till begångna förseelser, när dessa kunna sägas karaktärisera

arten av tjänstgöringen i dess helhet. Tillbakahållande i avseende å

avlöningsförhöjning får nämligen icke betraktas såsom en form för begångna

förseelsers bestraffande — därför stadgas i vederbörande instruktioner

andra former såsom varning, böter, suspension — utan syftet med

eu sådan åtgärd bör huvudsakligen vara att söka förmå den, som i allmänhet

eftersätter sin tjänst eller visar bristande intresse i tjänsten eller

109

dylikt, att härutinnan bättra sig; av sådan anledning har det oek lämnats

möjlighet att fatta beslut om förlängning av uppskovstiden, nämligen

i det fall att det första uppskovsbeslutet icke haft åsyftad verkan.

För att förekomma att ett en gång meddelat uppskovsbeslut skall

hava menlig inverkan jämväl på sedermera skeende uppflyttningar i

löneklass, har, såsom förut nämnts, ansetts böra lämnas vederbörande

verks styrelse befogenhet att låta tjänstemannen för framtida uppflyttning

räkna sig till godo jämväl den tid, uppskovet varat. Såsom förutsättning

för dylikt återställande av lönetur bör dock gälla, att tjänstgöringen

under den period, som förflutit från uppskovsbeslutets meddelande,

icke blott varit klanderfri utan vid verkställd prövning verkligen

funnits vara av den erkännansvärda beskaffenhet, att anledning till beslut

av nämnt slag föreligger. Har en tjänsteman ålagts exempelvis ett

kalenderkvartals uppskov med erhållandet av visst ålderstillägg, kan han

således efter särskild prövning av verkets styrelse få tillträda nästa ålderstillägg

redan efter 23/* år.

Det i kommitténs förslag under punkten c) i 3 mom. av förevarande

§ införda villkoret för uppflyttning i högre löneklass överensstämmer

med motsvarande stadgande i samtliga de fyra verkens avlöningsreglementen

och har icke föranlett erinran från kommitténs sida. I

I 11—14 §§ angivas vissa undantag från de i 10 § 1 och 2

mom. angivna huvudreglerna angående den lön tjänsteman skall erhålla

vid tillträdande av ordinarie tjänst och den tid, som därifrån

skall förflyta innan uppflyttning till högre löneklass må ske. I 11 §

behandlas sålunda undantag beträffande icke-ordinarie befattningshavare,

som konstitueras till ordinarie tjänst, i 12 § undantag beträffande

dem, som redan förut innehade ordinarie befattning, i 13 § de

exceptionella fall, då Kungl. Maj:t kan besluta om högre begynnelselön

vid tillträdandet av ordinarie tjänst eller tidigare uppflyttning i högre

löneklass än med tillämpning av reglementets övriga föreskrifter bort

ske, samt slutligen i 14 § fråga om lön för den, som nedflyttats från

högre befattning utan därom gjord ansökan.

Vad nu angår de i 11 § avsedda fallen, torde i nuvarande avlöningsreglementen

icke finnas andra föreskrifter angående undantag beträffande

icke-ordinarie befattningshavares begynnelselön än dels ett

stadgande i statens järnvägars avlöningsreglemente, enligt vilket järnvägsstyrelsen

äger att i fråga om befattning med lägsta arvode av 3,000

kronor eller lägre belopp under vissa förutsättningar i begynnelsearvode

tilldela ny innehavare av dylik befattning ett för befattningen ifrågakommande

högre arvode, och dels ett medgivande i telegrafverkets av

-

11 §:

Tillgodoräknande

av

tjänstetid sfteom

icke-ordinarie

befattningshavare.

no

löningsreglemente angående rätt för telegrafstyrelsen att tilldela den,

som konstitueras till reparatör eller linjeförman, avlöning efter sådan för

befattningen gällande avlöningsklass, att han icke erhåller mindre årsinkomst,

än den han på grund av gällande prislista å avlöningar till

arbetare vid telegrafverkets linjedistrikt förut åtnjöt.

Intetdera av nämnda stadganden anser dock kommittén böra bibehållas,

enär båda stå allt för mycket i strid mot de löneprinciper, kommittén

funnit böra tillämpas. Det åt järnvägsstyrelsen lämnade bemyndigandet

skulle med den allmänna avfattning det givits kunna leda till

ett förryckande av den eftersträvade likställigheten i avlöningshänseende

mellan befattningshavare på ett och samma plan, och något trängande

behov av ett dylikt medgivande torde icke längre behöva förefinnas. Det

anförda stadgandet i telegrafverkets avlöningsreglemente leder med än

större visshet till samma konsekvenser. Emedan arbetarnas avlöningar

lättare och hastigare kunna ändras än lönerna för de ordinarie befattningarna,

vilka skola prövas av riksdagen, kommer stadgandet, i tider

då arbetaravlöningarna äro i stigande, att därjämte medföra, att en senare

utnämnd tjänsteman kan erhålla högre lön än en tidigare utnämnd.

Särskilt från personalhåll torde en dylik anordning icke förordas.

Medan kommittén sålunda funnit de avlöningsförmåner, en befattningshavare

åtnjutit såsom icke-ordinarie, ej böra öva inverkan på hans

avlöning vid befordran till ordinarie tjänst, så framt ej Kungl. Maj:t med

tillämpning av det i 13 § här nedan omförmälda medgivandet och under

däri angivna förutsättningar finner sådant undantagsvis böra äga rum, har

kommittén däremot ansett ett stadgande om rätt för tjänsteman att vid

konstituerandet till ordinarie tjänst under vissa förhållanden få tillgodoräkna

sig tjänstetid såsom icke-ordinarie böra införas. Detta skulle vara fallet,

då han såsom icke-ordinarie bestritt befattning, som i avseende å tjänstgöringens

art och omfattning finnes motsvara eller vara jämförbar med den

ordinarie tjänst, till vilken han konstitueras. Ett dylikt stadgande skulle, utan

att i någon mån förrycka principerna för det nya lönesystemet, mildra den

ofördelaktiga inverkan, som tillfälliga konjunkturer kunna utöva på befordringsförhållandena.

Om nämligen en tjänsteman av oförvållad anledning fått

kvarstå i extra tjänst under längre tid än normalt sker och om han därunder

haft samma eller liknande åligganden, som efter konstituerandet till

ordinarie tjänst tillkomma honom, måste det vara rimligt att någon del

av den extra tjänstetiden tillgodoräknas honom vid bestämmandet av

hans begynnelselön såsom ordinarie och även för hans blivande uppflyttning

i högre löneklass. Med hänsyn till den tidrymd, som anses erforderlig

för förvärvande av nödig utbildning och som normalt förflyter

innan en extra befattningshavare utnämnes till ordinarie tjänst, har där

-

in

för i nämnda syfte synts böra tillgodoräknas den tid utöver tre år, under

vilken den till ordinarie tjänst konstituerade i en följd innehaft sådan

extra anställning, som är jämförlig med hans ordinarie tjänst. Endast fulla

kalenderkvartal torde härvid böra komma i betraktande.

'' Det må emellertid erinras, att då det icke alltid kan utan vidare vara

klart, huruvida viss icke-ordinarie anställning är av den art, att den må

anses jämförbar med viss ordin aria tjänst, en prövning i varje fall

måste försiggå, i den mån ej generella regler härför kunna av verkens

styrelser uppställas. Vad exempelvis telegrafverkets linjearbetare angår,

torde det föreslagna stadgandet icke få tolkas allt för snävt efter bokstaven.

Vid telegrafverket finnas icke extra ordinarie reparatörs- eller

linjeförmanstjänster, utan sker befordringen till reparatör eller linjeförman

direkt från linjearbetare. En synnerligen duglig linjearbetare kan sålunda

under många år sysselsättas med mera krävande arbete än reparationsarbete,

exempelvis kabelskarvning, apparatuppsättning och dylikt,

under det att en till anställningsåren yngre arbetare kan tilldelas arbete,

som är mera att jämföra med reparatörsarbete. Till följd av att arbetet

är så mångskiftande och arbetsställena så många, spridda över hela landet,

lära sådana ojämnheter icke kunna undvikas. Verket måste därför

i varje särskilt fall pröva, vilken del av tiden såsom linjearbetare bör få

tillgodoräknas vid konstituerande till reparatör eller linjeförman, varvid

dock alltid minst tre år av tiden såsom fast arbetare synas böra fråndragas.

Den, som konstitueras till rikstelefonist vid telegrafverket, bör givetvis

få tillgodoräkna sig tjänstetid såsom extra ordinarie rikstelefonist,

varemot anställning såsom lokal- och landstelefonist icke synes vara av

den beskaffenhet, att den kan anses jämförbar med rikstelefonisttjänst.

Frågan om särskild undantagsställning för sådan militär beställningshavare

av manskapsgrad, som övergår i något av ifrågavarande verks tjänst

och där vinner ordinarie anställning, har kommittén icke ansett sig böra upptaga

till behandling, enär denna fråga lärer vara föremål för särskild utredning.

Av enahanda anledning har kommittén icke heller ansett sig böra

göra något bestämt uttalande angående eventuell rätt för den, som, vare

sig han förut innehade ordinarie tjänst eller ej, under längre tid på

grund av fortlöpande förordnande uppehållit tjänst, till vilken han sedermera

konstitueras, att få tillgodoräkna sig sin berörda förordnandetid i

och för bestämmandet av ingångslönen å den nya tjänsten och således

även för kommande löneförhöjningar. Kommittén vill emellertid uttala

sina sympatier för en föreskrift i dylik riktning.

Den princip, som kommit till uttryck i förslagets 12 § 1 mom.,

har hittills varit tillämpad endast i avseende å postverkets tjänstemän,

12 § 1 mom.

»Sneddnings

principen».

112

men synes nu med allt fog böra vinna tillämpning jämväl vid de övriga

tre verken. Nämnda princip, som vanligen går under benämningen

»suddning», åsyftar, att befordran från lägre till högre tjänst alltid

skall medföra avlöningsförbättring. På grund därav att för två på varandra

följande eller nära varandra liggande lönegrader vissa löneklasser

alltid äro gemensamma, skulle, därest den i 10 § 1 mom. angivna huvudregeln

— nämligen att tjänsteman vid befordran till högre tjänst skall

tillträda lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken tjänsten

hör — undantagslöst komrue till tillämpning, befordring under vissa

mycket ofta inträffande förutsättningar medföra, att tjänstemannen erhölle

lägre lön än förut eller åtminstone icke erhölle någon löneförhöjning.

Fördenskull och då befordran rimligen synes böra innebära löneförbättring,

är i första stycket av förevarande moment lämnad eu föreskrift,

som medför, att tjänsteman vid befordran alltid kommer att uppflyttas

i en högre löneklass än den han tillhörde före förflyttningen eller, då

förflyttningen sker samtidigt med det han skulle i den lägre tjänsten

uppflyttats i högre löneklass, jämväl högre än denna. Därest t. ex. en

tjänsteman, som befordras från tjänst inom l:a till tjänst inom 2:a lönegraden,

åtnjöt lön enligt 3:e löneklassen, skulle han med tillämpning endast

av stadgandet i 10 § 1 mom. komma att nedflyttas till 2:a löneklassen,

som är den för 2:a lönegraden bestämda lägsta klassen. På grund av

stadgandet i 12 § 1 mom., första stycket, erhåller han däremot vid befordringen

uppflyttning till 4:e löneklassen. Hade han vid befordringstillfället

under jämt tre år innehaft lön enligt 3:e löneklassen och skulle

han således utan att befordringen mellankommit då varit berättigad att

uppflyttas i 4:e löneklassen, kommer han med tillämpning av föreskriften

i 12 § 1 mom., första stycket, att vid befordringen flytta upp i

5:e löneklassen. I båda fallen erhåller han alltså en löneförhöjning, som

endast motsvarar skillnaden mellan två närliggande löneklasser.

Sneddningsprincipen innebär emellertid även något annat. Förutsatt

att nämnda tjänsteman under t. ex. två år tillhört 3:e löneklassen och

således, om befordringen ej inträffat, skulle varit berättigad att efter ett

år uppflyttas i 4:e löneklassen, kan det icke innebära tillfyllestgörande

rättvisa, om han efter befordringen måste kvarstå i samma 4:e löneklass

under fulla tre år; han skulle då komma i sämre läge, än om han befordrats

först ett år senare, i det att han i förra fallet skulle erhålla

uppflyttning till 5:e löneklassen tre år efter den antagna tidpunkten,

men i senare fallet samtidigt med befordringen eller endast ett år efter

njmsnämnda tidpunkt. I anledning härav förefinnes i 12 § 1 mom., andra

stycket, bestämmelse av innehåll att, då befordran icke medfört annan

förhöjning i lön än att tjänstemannen uppflyttats i den löneklass, som

113

iir närmast högre än den lian förut redan innehade, han skall äga att

såsom tjänstetid i denna högre löneklass tillgodoräkna sig den tid lian

stått i den lägre löneklassen. Inträffar åter befordringen på sådan tid,

att han överhoppat eu lönegrad — vilket såsom ovan nämnts sker, då

befordringen inträffar samtidigt med det uppflyttning i högre löneklass

skulle hava skett utan att befordran mellankomma — får sådant tillgodoräknande

icke äga rum.

Så långt överensstämmer kommitténs förslag med nuvarande föreskrifter

i avlönmgsreglementet för postverket. Em där ej förekommande

restriktion har dock synts vara av nöden för det fall, att tva befordringar

för en och samma man skulle inträffa med kortare tids

mellanrum än tre år. Det skulle innebära ett oförtjänt gynnande om

det i 12 § 1 mom., andra stycket, givna stadgandet skulle vid båda befordragstillfällena

komma i användning. Därför har den begränsning

vidtagits, att den senare befordringen icke får föranleda tillämpning av

nämnda stadgande om tillgodoräknande av tjänstetid.

Då bestämmelsen om sneddning infördes i avlönmgsreglementet

för postverket, vilket skedde enligt beslut av 1913 års riksdag, anfördes

såsom allmänna motiv för densamma, att det vid postverket förut tilllämpade

systemet — vilket såsom nämnt ännu är gällande vid de övriga

tre verken — i allmänhet icke innebure någon vidare lockelse för en

tjänsteman ur ekonomisk synpunkt att söka befordran. Redan den omständigheten,

att tjänstemannen ofta måste påtaga sig ett större ansvar

utan någon ekonomisk vedergällning, syntes vara mindre förenlig med

tidens krav. Men även från en annan än den befordrades synpunkt

medförde systemet en viss vansklighet, som icke finge underskattas.

Skulle nämligen påtagandet av det ökade ansvaret ske i förening med

ekonomiska uppoffringar, som eventuellt föranledde skuldsättning från

den befordrades sida, läte det sig lätt tänkas, att verket icke alltid

erhölle den lämpligaste tjänstemannen för en ledig befattning. Att ett

på sådant sätt ordnat avlöningssystem skulle verka förryckande på hela

befordringsväsendet, vore uppenbart, helst genom ett dylikt system lätteligen

kunde till men för verket främjas befordringar av personer, som

vore ekonomiskt oberoende eller, såsom ej bundna av familjeplikter,

mindre beroende av inkomsten, framför mindre välsituerade men för

tjänsten lämpligare tjänstemän. Av nämnda skäl syntes det böra ordnas så,

att befordran alltid komme att medföra någon förhöjning av avlöningen.

Alldeles samma skäl kunna tydligen anväudas för sneddmngspnncipens

införande jämväl vid telegraf- och vattenfallsverken samt statens

järnvägar. Den enda betänklighet som enligt 1913 ars riksdagshandlingar

framfördes mot denna princips intörande beträffande postverket,

311 19

114

var emellertid hämtad just från jämförelsen med andra verk. Föredragande

depaitementschefen erinrade härutinnan, att man från början syntes

kunna mönstra ut de centrala verken i allmänhet, emedan med deras

löneskalor med större skillnad mellan avlöningsbeloppen och i regel

allenast två, högst tre ålderstillägg, det knappast inträffade, att icke en

högre befattning även i avseende å begynnelseavlöningen medförde större

löneförmåner än närmast lägre befattning. Däremot ansåg departementschefen

det icke kunna förnekas, att den föreslagna bestämmelsen komme

att medföra avvikelse från vad som gällde om telegrafverket och statens

järnvägar, ehuruväl vissa olikheter i avlöningsgrunderna i övrigt gjorde

en jämförelse mindre tillförlitlig. För tjänstemän vid telegrafverket

syntes dock befordringen ofta medföra inkomstökning genom den stegrade

provisionen, och för järnvägstjänstemännen måste de fria flyttningarna

och andra förmåner tagas i betraktande. Därtill komme/att

enligt de för telegrafverkets och statens järnvägars pensionsinrättningar

samt änke- och pupillkassor gällande bestämmelser ökningen i pensionsa-TiflftT

■ befordran vore så stark som för postpersonalen, som

tillhörde civilstatens pensionsinrättning. Den ojämnhet mellan verken

kimde synas komma att föreligga, om det föreslagna stadgandet

bnolles, syntes således vara av mera formell än reell natur.

kki det nu är avsett att tillämpa samma avlöningssystem vid alla de

yra verken och jämväl att söka ordna pensionsbestämmelserna likformigt

kvarstar enligt kommitténs mening ingen giltig anledning att i förevarande

hänseende icke jämställa telegraf- och vattenfallsverken samt

statens järnvägar med postverket.

12 § 2 mom.:

Undantag vid

lokförares

befordran till

lokmästare.

Enligt vad tidigare (sid. 74) föreslagits, skulle till lokomotivförare

fortfarande utgå nålpenningar utöver lönen. Då dylik ersättning icke

tillkommer lokomotivmästare, går en lokomotivförare, som befordras till

lokomotivmästare, förlustig en mot milpenningarna svarande inkomst utan

att erhålla annan avlöningsförhöjning, än som med tillämpning av de för

andra tjänstemän gällande regler medföres av befordran till högre tjänst.

För den del av milpennmgarna, som utgör verklig reseersättning, bör

an givetvis icke erhålla gottgörelse, men lokomotivtjänstpenningarna

däremot hava mera karaktären av verklig, behållen inkomst, till vilken måste

tagas hänsyn vid befordringen. Nu kommer enligt verkställda beräkningar

den i 10 § 1 mom. angivna huvudregeln"för bestämmande av

ingångslönen vid befordran till högre tjänst att hålla en till lokomotivmastare

befordrad lokomotivförare skadeslös för förlusten av lokomotivtjänstpenningarna

i de fall, då han i sin förra tjänst innehade lägsta avlöningen

eller ej intjänat mera än första och andra avlöningsförhöjningarna.

115

Om han däremot såsom lokomotivförare nått näst högsta eller högsta

löneklassen för sin grad — den 6:e — eller ock från och med befordrings

till fallet skulle uppflyttats i någondera av nämnda två löneklasser,

skulle han, även med tillämpning av stadgandet i 12 § 1 inom. om

sneddning, komma att vid befordran till lokomotivmästare, som tillhör 9:e

lönegraden, lida förlust. Visserligen lärer väl befattningen såsom

lokomotivmästare i och för sig kunna innebära en lockelse för lokomotivförare,

men det kan icke vara riktigt att i detta enda, ofta inträffande

fall frångå principen om att befordran skall medföra ökad inkomst. Av

denna anledning har i 12 § 2 mom. införts den undantagsbestämmelsen,

att lokomotivförare, som befordras till lokomotivmästare, skall, därest

han redan nått eller stod i begrepp att nå sin näst sista eller sista avlöningsförhöjnmg,

erhålla lön enligt den löneklass, som är närmast högre

än den, till vilken han med tillämpning av stadgandet i 10 § 1 mom.

eller 12 § 1 mom., första stycket, skulle hava hänförts, och även i förekommande

fall äga tillgodoräkna sig tjänstetid enligt föreskriften i andra

stycket av 1 mom. Av enahanda anledning har jämväl, såsom nedan

(sid. 151) omförmäles, i 38 § 2 mom. föreslagits, att lokomotivförare,

som på grund av förordnande bestrider tjänst såsom lokomotivmästare,

äger utöver vanlig vikariatsersättning, då sådan skall förekomma, uppbära

särskild gottgörelse med en krona om dagen. I

I avlöningsreglementena för postverket och statens järnvägar äro

meddelade vissa bestämmelser i syfte att underlätta övergången från

tjänst av s. k. lägre grad till tjänst av högre grad.

Sålunda medgiver det förra, att överpostiljon, förste postiljon, postiljon

av klass 1 eller klass 2 eller vaktmästare hos generalpoststyrelsen,

vilken antages till extra postexpeditör, må, i den mån styrelsen finner

honom böra komma i åtnjutande av dylik förman, i avseende a begynnelseavlöning

och avlöningsförhöjning såsom postexpeditör tillgodoräkna

sig hälften av den tjänstetid, under vilken han innehaft annan ordinarie

anställning i postverket. Nämnda medgivande i postverkets. avlöningsreglemente

härleder sig från beslut av 1913 års riksdag, och såsom

motiv därför anfördes då av generalpoststyrelsen, att det på senare tid

givits flera exempel därpå, att ordinarie tjänstemän av lägre grad, ofta

med mycken försakelse och ekonomiska uppoffringar, jämte det att de

skött sina sysslor i postverket, efter självstudium avlagt erforderliga

examina för kompetens till tjänstemannabefattning av högre grad och

därpå ansetts böra beredas tillträde till postelevkurs. Mången gång

hade sådana personer, då de blivit extra tjänstemän av högre grad,

uppnått jämförelsevis hög levnadsålder och haft att räkna flera år så

-

12 § 3 mom.:

Tillgodoräknande

av

tjänstetid i

lägre tjänstegrad.

116

som ordinarie tjänstemän av lägre grad. Såsom sådana skulle de ock

för framtiden kunna tänkas hava uppnått högre avlöning än vad de,

då de befordrades till ordinarie postexpeditörer, kunde påräkna såsom

begynnelseavlöning. Det kunde emellertid icke anses rättvist, att dessa

tjänstemän i den nya befattningen erhölle lägre avlöning än om de

kvarstått såsom tjänstemän av lägre grad, samt för framtida avlöningsförhöjning

ej hava någon nytta av sin forna ordinarie anställning. Då

ifrågavarande tjänstemän, likaväl som de, vilka börjat sin postala verksamhet

såsom tjänstemannaaspiranter av högre grad, tjänstgjort flera

år såsom extra i verket, innan de vunnit ordinarie tjänst, samt även,

i motsats till de andra, därjämte i allmänhet kunde räkna en lång

aspirant- och reservtid, syntes de ifrågavarande tjänstemännen redan

före sin ordinarie anställning hava presterat arbete i postverket i den

omfattning, att detsamma kunde fullt motsvara den tjänstetid, som för

vinnande av anställning såsom ordinarie postexpeditör fordrades av dem,

vilka börjat sin postala bana såsom högre tjänstemannaaspiranter. En

bestämmelse i antydd riktning skulle verka såsom en uppmuntran för

dem, som kunde och ville sträva sig fram till en högre anställning i

verket än såsom tjänstemän av lägre grad. Den del av tjänstetiden

såsom ordinarie tjänstemän av lägre grad, de i detta fall borde tillgodoräkna

sig, hade funnits lämpligen böra bestämmas till hälften av densamma.

Vederbörande departementschef uttalade sin tillfredsställelse med det

ifrågasätta stadgandet, som i sin mån syntes ägnat att underlätta befordringsmöjligheten

för framstående lägre tjänstemän och därigenom bidraga

till utjämnandet av klasskillnaden inom tjänstemannagraden.

Då tjänsteman av lägre grad vid statens järnvägar befordras till

befattning såsom tjänsteman av högre grad, äger järnvägsstyrelsen, enligt

ett till avlöningsreglementet för statens järnvägar vid 1918 års lagtima

riksdag fogat stadgande, tilldela honom personligt lönetillägg, i den mån

sådant erfordras till förekommande av löneminskning i den nya befattningen.

Motionsvis framfördes emellertid till nämnda riksdag förslag

om rätt för tjänstemän av lägre grad vid statens järnvägar att efter

befordran till tjänst av högre grad tillgodoräkna sig hälften av sin föregående

tjänstgöringstid. Riksdagen fann detta spörsmål böra göras till

föremål för närmare prövning vid den blivande utredningen för åstadkommande

av definitiv lönereglering vid statens järnvägar, och i kommitténs

uppdrag har denna fråga särskilt framhållits.

Kommittén anser det synnerligen önskvärt, att för samtliga de nu

ifrågavarande verkens del få införd en bestämmelse av den art, som enligt

vad ovan anförts redan förekommer i postverkets avlöningsreglemente

och ifrågasatts beträffande statens järnvägar. Kommittén anlägger här

-

117

vid samma synpunkter, som framförts av 1912 års kommission för undersökning

rörande vissa personal- och befordringsförhållanden vid statens

järnvägar i ett av densamma den 20 december 1913 avgivet betänkande,

vari, bland annat, yttras följande: »Att det är önskvärt, att något må

kunna åtgöras för att underlätta övergången från befattning såsom tjänsteman

av lägre grad till befattning såsom tjänsteman av högre grad eller

med andra ord från lägre till högre gradens tjänst, anser kommissionen

uppenbart. Kommissionen håller före, att vidtagandet av åtgärder i berörda

syfte skall komma att visa sig vara till nytta och fördel för verket.

Å ena sidan lärer det nämligen kunna antagas för visst, att, därest

det beredes utsikter och möjlighet för tjänstemän av lägre grad, vilka

visa sig framstående och dugliga, att kunna vinna befordran till de mera

förmånliga befattningarna såsom tjänstemän av högre grad, vetskapen

därom kommer att för tjänstemännen av lägre grad utgöra en sporre

och eggelse till att med ökat nit och intresse samt på bästa sätt fullgöra

sina åligganden ävensom till att förkofra sig i sådana insikter och

färdigheter, som äro av betydelse för tjänstgöringen. Ty utan att vilja

underkänna det sätt, varpå personalen under nuvarande förhållanden

fullgör sina åligganden, håller kommissionen före, att det ligger i sakens

natur, att en person, som vet med sig, att han genom att visa duglighet

och omtanke samt nit i tjänsten kan vinna befordran till befattning

såsom tjänsteman av högre grad med ty åtföljande förmåner, skall fullgöra

sina åligganden med större intresse och arbetsglädje än den, som

ser sig sakna möjlighet att, hur han än må sköta sig i tjänsten, komma

över en viss lägre tjänst. Att en dylik anda och stämning bland personalen

skall lända verket till fördel säger sig självt. A andra sidan är

också att förvänta, att en anordning i angivet syfte skall visa sig verka

till utjämnande av den sociala skillnad, som förefinnes mellan tjänstemän

av lägre grad samt tjänstemän av högre grad. Den sociala betydelsen

härav bör icke underskattas».

Av kommittén verkställd undersökning har visat, att en tillämpning

av den i 12 § 1 mom. om förmälda »sneddningsprincipen» i vissa nu avsedda

fall icke skulle medföra sådan löneförhöjning, som kan anses skälig,

utan att en undantagsbestämmelse är erforderlig. Förmånen av att

i stället för »suddning» få i lönehänseende tillgodoräkna sig viss föregående

tjänstetid i ordinarie anställning torde för närvarande icke vara

behövlig beträffande kvinnliga befattningshavare. I fråga om postverket,

varest sådant tillgodoräknande nu får ske vid befordran till manlig postexpeditör,

synes någon ändring ej vara påkallad. Vid de övriga tre

verken skulle däremot dylikt tillgodoräknande kunna behöva ske, då

manlig tjänsteman befordras till telegrafassistent inom telegrafverket, till

118

It § 4 mom.:

Lön vid sökt

uedflyttning i

lönegrad.

kontors- eller stationsskrivare inom statens järnvägar eller till kontorsskrivare

inom statens vattenfallsverk. I andra fall, exempelvis vid övergång

från tjänst, för vilken endast kräves examen från teknisk elementarskola,

till tjänst, av vars innehavare fordras avlagd examen från högre

teknisk läroanstalt, kommer ändock höjningen av lönen att bliva så

pass stor, att någon särskild anordning för underlättande av sådan

övergång icke synes erforderlig. Den tid i föregående ordinarie tjänst,

som för syftemålets vinnande kan behöva tillgodoräknas, synes kunna

begränsas till högst sex år, och understundom kan kortare tid än hälften

av den föregående ordinarietiden bliva tillfyllest.

Det är ingalunda kommitténs åsikt, att nu omförmält tillgodoräknande

av tjänstetid i lägre tjänstegrad alltid skall få ske. Ett bedömande

bör i varje särskilt fall komma till stånd i fråga om, huruvida

den föregående ordinarietiden bör med hänsyn till såväl tjänstgöringens

beskaffenhet som ock särskilt göromålens art predestinera till en dylik

förmåns tillgodonjutande.

Av ovan angivna anledningar anser kommittén, att frågan om tillgodoräknande

av tjänstetid, varom nu är fråga, bör göras till föremål

för prövning i varje särskilt fall, såsom nu i postverkets avlöningsreglemente

förutsättes.

Kommittén har avfattat 3 mom. i 12 § i enlighet med ovan gjorda

uttalanden samt med tillägg av att vid sådant tillgodoräknande av tjänstetid,

som där avses, hänsyn icke skall tagas till del av kalenderkvartal,

vilket skulle onödigtvis komplicera beräkningarna.

Enligt nära nog lika lydande bestämmelser i samtliga de fyra verkens

avlöningsreglementen skall tjänsteman, som efter egen ansökning

förflyttats från högre till lägre tjänst, erhålla avlöning enligt samma

grunder, som om han kvarstode i sin förra tjänst, allenast med iakttagande

av att han icke kan erhålla högre fast avlöning än den högsta

för den lägre tjänsten bestämda. En häremot svarande föreskrift har

införts i förslagets 12 § 4 mom. Däremot har det icke synts lämpligt

att i överensstämmelse med statens järnvägars och vattenfallsverks avlöningsreglementen

tillämpa nämnda stadgande även i det fall, att förflyttningen

sker »efter därom uttryckt önskan». Om ingen direkt ansökan

skulle krävas för tillämpning av ifrågavarande föreskrift, skulle

nämligen lätt konflikt kunna uppkomma med hänsyn till att, på sätt

nedan under 14 § omförmäles (sid. 120), tjänsteman, som utan ansökan

men av oförvållad anledning förflyttats till lägre tjänst, kommer i en

annan och förmånligare ställning än bestämmelsen i 12 § 4 mom. medgiver.

119

I 13 § har, allenast med vissa redaktionella ändringar, återgivits

det i avlöningsreglementena för telegraf- och vattenfall sverken samt

statens järnvägar nu förekommande medgivandet att, undantagsvis och

så framt vederbörande verks intressen sådant oundgängligen fordra,

Kungl. Magt må, för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss

tjänst inom verket eller för sådan persons bibehållande i tjänst, kunna

tilldela honom lön enligt högre löneklass än den, till vilken han eljest

skulle hänförts, dock med iakttagande av att lönen icke må utgå enligt

högre löneklass än den högsta för tjänsten fastställda. Visserligen lärer,

såsom ock av vederbörande departementschef påpekades då tidigare

framförts förslag om införande av enahanda stadgande i postverkets

avlöningsreglemente, behov knappast förefinnes av sådan föreskrift för

ett dylikt verk med administrativt men icke tekniskt verksamhetsområde,

men några betänkligheter torde icke kunna anföras mot att föreskriften

i fråga åtminstone formellt kommer att gälla även postverket.

Vad allenast i telegraf- och vattenfallsverkens avlöuingsreglementen nu

säg-s ang;ående meddelande till näst sammanträdande riksdag om de

fall, då tillämpning av stadgandet i fråga ägt rum, torde numera kunna

utgå; i allt fall lärer denna föreskrift hava instruktions natur och således

ej böra införas i avlöningsreglementet.

Såsom vid behandlingen av 11 § nämnts (sid. 110), har kommittén

ansett sig icke kunna förorda bibehållandet av det i statens järnvägars

avlöningsreglemente lämnade medgivandet för järnvägsstyrelsen att tilldela

ny innehavare av befattning med lägsta arvode av 3,000 kronor

eller därunder ett högre begynnelsearvode. Sedan de gamla »arvodena

efter klass» vid statens järnvägar numera avskaffats, lärer medgivandet

i fråga heller icke utnyttjats annat än vid befordran från extra till ordinarie

tjänst. I

I överensstämmelse med vad i de nuvarande avlöningsreglementena

stadgas, har i 14 § 1 mom. under första stycket intagits bestämmelse

om, att tjänsteman skall vara underkastad såväl föreskrifterna i den för

vederbörande verk gällande instruktion som ock den utvidgade eller förändrade

tjänstgöring eller den förflyttning till annan ort eller till annan

befattning vid verket, vilken kan bliva honom i behörig ordning ålagd.

1 fråga om tjänstemans avlöning i den tjänst, till vilken han sålunda

utan egen ansökning förflyttas, innehålla samtliga avlöningsreglemeutena

den föreskrift, att han icke skall lida minskning i den honom

vid förflyttningen tillkommande avlöning. I statens järnvägars avlöningsreglemente

stadgas dock vissa undantag från nämnda regel. Sålunda

skall tjänsteman, som till följd av befattnings indragning eller

13 §:

Kungl.

befogenhet att

medgiva högre

lön.

14 § 1 mom.:

Förflyttning

utan ansökan

m. m.

120

förändring förflyttas till annan befattning med ringare avlöningsförmåner,

vara berättigad att erhålla, förutom vid förflyttningen innebavande arvode,

jämväl bostadsförmån eller ersättning för bostad och bränsle enligt

de för den förut innehavda befattningen gällande grunder ävensom från

den tid, han i sin förra befattning skulle kommit i åtnjutande av förhöjning

i arvode, dylik arvodesförhöjning. Enahanda förmåner må ock,

i den mån järnvägsstyrelsen så prövar skäligt, tillerkännas den, som

förflyttas till annan befattning på grund av avtagande själs- och kroppskrafter,

minskad syn- eller hörselförmåga eller annan dylik oförvållad

anledning.

Den princip, som sålunda kommit till uttryck i statens järnvägars

avlöningsreglemente, tinner kommittén i huvudsak riktig. Kommittén

har därför föreslagit, att tjänsteman, som utan något sitt förvållande

förflyttas till tjänst inom lägre lönegrad, skall åtnjuta lön enligt den

lönegrad han vid förflyttningen tillhörde, men att däremot den, som sålunda

förflyttas till följd av något sitt förfarande i tjänsten, skall åtnjuta

lön enligt de för den lägre tjänsten stadgade grunder, dock, såsom

hittills, icke enligt lägre löneklass än före förflyttningen.

Något uttryckligt angivande av, vilken avlöning tjänsteman skall åtnjuta

vid förflyttning utan egen ansökan till annan befattning inom samma

lönegrad, som han förut tillhört, eller inom högre lönegrad, har icke synts

erforderligt; i förra fallet åtnjuter han givetvis lön enligt den lönegrad

båda tjänsterna tillhöra, och i senare fallet tillämpas samma regler, som

om det vore fråga om befordran efter därom gjord ansökning.

Såsom vid behandlingen av 12 § 4 mom. nämnts (sid. 118), har i

statens järnvägars och statens vatten fallsverks avlöningsreglementen med

förflyttning till lägre tjänst efter egen ansökning jämställts dylik förflyttning

»efter därom uttryckt önskan». Denna ordvändning har kommittén

velat undvika, emedan det torde kunna möta svårighet att i händelse

av tvist ådagalägga förefintligheten av en uttryckt önskan om

förflyttning, så framt densamma ej skett skriftligen, i vilket fäll den

givetvis är liktydig med en ansökan om förflyttning.

Kommittén har icke förbisett, att det ovanberörda stadgandet kan

utsätta tjänstemännen för risken att, utan rannsakning och dom, allenast

genom beslut i administrativ väg tilldelas bestraffning i form av degradering

med ganska vittgående ekonomiska konsekvenser för den det

gäller. Detta torde emellertid stå i full samklang med den i 1 § 2

mom. angivna innebörden av formen för tjänstemänneus anställande,

konstitutorialet. Genom att tjänstemännen hava öppen klagorätt kunna

de likväl skydda sig mot eventuell godtycklighet i förevarande hänseende

från vederbörande myndighets sida.

121

I avlöningsreglementet tör postverket har tjänsteman förklaiats

underkastad den förflyttning till befattning vid postsparbanken, som kan

varda honom i behörig ordning ålagd, ävensom, i händelse han varder

sålunda förflyttad, de villkor och bestämmelser, som äro eller varda intagna

i avlöningsreglementet för tjänstemän vid postsparbanken. . I

motsatt riktning har tjänsteman, som i behörig ordning förflyttas Irån

befattning vid postsparbanken till befattning vid postverket, förklarats

berättigad att för åtnjutande av förhöjning i avlöningen samt för bekommande

av semester tillgodoräkna sig den tid, han före förflyttningen

varit i det förra verket anställd såsom ordinarie innehavare av tjänst, motsvarande

den, till vilken förflyttningen ägt rum^ Dessa föreskrifter, i

den mån de icke täckas av stadganden i kommitténs förslag under 14 §,

torde saklöst kunna utgå, så mycket mera som behov av dylika förflyttningar

icke numera lärer förefinnas.

.Föreskriften i vattenfallsverkets avlöningsreglemente om att förflyttning

icke skall medföra minskning i pensionsrätt synes icke höra

inflyta i det nya avlöningsreglementet utan i stället återgivas i de. särskilda

pensionsbestämmelserna. Angående vad i sistnämnda avlöningsreglemente

stadgas om ersättning för flyttningskostnad hänvisas till

28& §.

Liksom enligt andra av riksdagen under senare tid fastställda avlöningsbestämmelser

har i 14 § 1 mom., andra stycket, omnämnts tjänstemans

skyldighet att efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra i annat

verk, till vilket honom åliggande göromål kunna komma att överflyttas,

givetvis med bibehållande av sin lönegrad. ''

Slutligen har i sista stycket av 14 § 1 mom. behandlats det fall,

att tjänstemans innehavande befattning nedflyttas i lägre lönegrad. .Däremot

svarande föreskrift finnes för närvarande i postverkets avlöningsreglemente,

varest stadgas, att vid postkontors nedflyttnin.g i lägre klass

vederbörande postmästare skall, intill dess han avgår från tjänsten i fråga,

äga uppbära fast avlöning i den klass, som postkontoret före nedflyttningen

tillhört. I överensstämmelse med den grundsats, som däri kommit

till uttryck och som måste anses riktig, har kommittén föreslagit för

alla verkens del, att tjänsteman under omnämnda förutsättning skall äga

uppbära lön i den lönegrad befattningen förut tillhörde, dock endast

intill dess han avgår från befattningen i fråga.

Såsom ett andra moment i 14 § hava införts de på annat ställe

(sid. 204) berörda bestämmelser, som påkallas av den föreslagna anordningen

i avseende å distriktschefs ställning.

311 19

122

15 §.

Kallorts

tillägg.

16 §:

Oavkortad lön

%

, ., ^ kommitténs förslag rörande kallortstillägg har i det föregående

(sid. 61) redogjorts. Rätten till åtnjutande av sådant tillägg har°giorts

beroende av att tjänstemän är bosatt å sådan ort, där kallortstillägg må

utgå. hor den, som mera tillfälligtvis förordnas att uppehålla tjänst å

yhk ort och som därunder åtnjuter tjänstgöringstraktamente, föreligger

ej samma skäl till åtnjutande av kallortstillägg. Men å andra

sidan bor ej heller den, som på grund av förordnande bestrider tjänst

Vr Sydl!gTe trakter’ berövas kallortstillägget, så länge han dock

allt lortlarande kan anses bosatt å kallort.

Det har mött vissa vanskligheter att i reglementet kortfattat angiva

de omständigheter, som böra vara tillfinnandes å en viss ort för att

bosättning därstädes skall medföra rätt till åtnjutande av kallortstillägg.

Da emellertid sjal va denna term »kallortstillägg» icke exakt återgiver

vad man därmed vill uttrycka, men ett utbyte av denna hävdvunna

fTU)l. f°“ dock nktar fanken åt rätt håll, icke synes böra ske, måste

de tornallanden, som böra föranleda vissa orters ‘hänförande till »kallorter»

på något närmare sätt angivas i reglementet. Med beaktande

av vilka dessa förhållanden, enligt kommitténs uppfattning rörande kallortsbegreppet,

höra vara, har föreskriften i ämnet synts kunna avfattas

sa, att kallortstillägg utgår å sådan ort inom de norra delarna av landet

dar vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan!

lansett okade levnadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter.

De i ^ tjänstemans avlöning ingående särskilda ersättningar, som

kunna utgå vid sidan av lönen och vilka behandlas i reglementsförslagets

senare paragrafer, aro i regel av beskaffenhet att få uppbäras endast

V17 .y.erkllg tjenstgöring^ Själva lönen och det därmed likställda kallortstillagget

åter hora, liksom enligt nuvarande avlöningsbestämmelser,

a tillgodonjutas även under vissa andra förutsättningar. Såvitt angår

tjänstemäns ratt att under sjukdom och vid olycksfall i tjänsten samt

under tjänstgönngsförbud till förekommande av smittofara uppbära full

lön, stadgas i förslagets 17 §, under det att Övriga förutsättningar för

åtnjutande av oavkortad lön angivas i 16 §.

Den mest vasenthga skiljaktigheten mellan kommitténs förslag och

nu gällande bestämmelser består i uteslutandet av den statens järnvägars

tjänstemän nu tillkommande rätt till åtnjutande av fullt arvode under

tjänstledighet för enskilda angelägenheter och under ledighet för svag

halsas vardande. Till dessa frågor återkommer kommittén vid behandlingen

av 18 §.

i «n en!lgy kommitténs regler för avlöning under vikariat och uppehållande

av ledig befattning tjänsteman då alltid skall behålla egen lön,

123

har, i anslutning till vad i postverkets avlöningsreglemente stadgas, med

tjänstgöring a egen befattning jämställts bestridande av annan befattning

vid vederbörande verk, men däremot uteslutits vad i telegraf- och

vatten falls verkens avlöningsreglementen sägs om uppbärande av full avlöning

för bestridande av högre befattning under annans semester.

Då den nu i reglementena för tre av verken förekommande sammanställningen

»verkligen tjänstgjort» synes kunna vid sträng bokstavstolkning

giva anledning till antagande att tjänsteman, som icke är indelad

till söndags tjänstgöring, skulle vara oberättigad till uppbärande

av lön under sön- och helgdagar, har ordet »verkligen» uteslutits. Däremot

har i överensstämmelse med avlöningsreglementet för statens järnvägar

synts böra särskilt omnämnas, att lull lön skall under tjänstfrihet

å sön- och helgdag utgå till den, som eljest har tjänstgöring å dylika dagar.

Som åtminstone vid vissa av verken pläga till tjänstgöring såsom

lärare vid verkens undervisningsanstalter uttagas tjänstemän, vilka under

sådan tjänstgöring få åtnjuta oavkortad lön samt särskild ersättning

därutöver, har denna enligt kommitténs mening lämpliga anordning

ansetts böra stadfästas i reglementet; däri har även synts höra omnämnas,

att den, som deltager såsom elev i utbildningskurs, vilken anordnats

vid verket, behåller lönen under tiden.

Vad i samtliga verkens avlöningsreglementen sägs angående rätt

till bibehållande av oavkortad avlöning under vissa studieresor, har synts

kommittén kunna riktigare uttryckas så, att fråga skall vara om att »göra

iakttagelser eller idka studier, som kunna tjäna verkets intressen».

Liksom fullgörande av skyldighet såsom fullmäktig eller revisor vid

vederbörande pensionsanstalter hittills icke medfört avdrag å avlöningen,

synes, på sätt 1914 års kommitté ansett, sa ej heller böra ske vid fullgörande

av åliggande såsom ledamot i styrelse (direktion) för dylik

anstalt. Nämnda kommitté hade jämväl tillstyrkt, att enahanda skulle

vara förhållandet beträffande tjänsteman hos viss pensionsanstalt och

sekreterare hos fullmäktige för sådan anstalt; då fullgörande av dylika

uppdrag i regel torde kunna förenas med skötandet av tjänstemannens

egen tjänst, har ett omnämnande av saken i reglementet icke ansetts nödigt.

Tjänsteman vid postverket, vilken av sjukdom hindras att förrätta

sin befattning, äger uppbära själva lönen samt sådant ortstillägg och

arvode, som hänföras till lön. Tjänstemännen vid telegraf- och vattenfalls

verken åter äro tillförsäkrade rätt att vid sjukdom uppbära oavkortad

avlöning under högst så lång tid av ett och samma kalenderår,

att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke överstiger 45 dagar,

17 § 1 mom.

Sjukdom.

124

men för tid därutöver skall tjänsteman vid telegrafverket avstå tjänstgöringspenningar

respektive uppbördsprovision samt tjänsteman vid

vattenfallsverken allenast åtnjuta de till lön hörande förmåner. Tjänsteman

vid statens järnvägar åtnjuter fullt arvode vid ledighet för sjukdom

under en tid av högst 45 dagar, däri inbegripen den tid han åtnjutit

semester eller ledighet för enskilda angelägenheter, men för tid därutöver

äger han uppbära hela lönen. Formellt sett äro således telegrafverkets,

statens järnvägars och vattenfallsverkets tjänstemän likställda,

under det att postverkets tjänstemän intaga den ofördelaktigare ställningen

att icke ens under kortvarigare sjukdom få behålla full avlöning.

Någon anledning att i förevarande hänseende ställa postverkets tjänstemän

ogynnsammare än de övriga tre verkens tjänstemän synes emellertid

icke föreligga.

På grund av skiljaktiga bestämmelser angående vad av totalavlöningen

är att hänföra till lön, komma emellertid de olika verkens tjänstemän

i väsentligt olika ställning även under sjukdom, som varar utöver

45 dagar. Det är visserligen inom samtliga verken så ordnat, att den

procent av hela avlöningen, som skall avstås vid sjukdom, är lägre för

de lägst avlönade än för de högst avlönade tjänstemännen, men de

olika verken emellan växlar denna procent rätt avsevärt på samma plan

av löneskalan. Den lägst avlönade gruppen av manliga tjänstemän

avstår:

Vid post-

Vid telegraf-

Vid statens

Vid statens

verket.

verket.

j ärnvägar.

vattenfalls-

verk.

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Av begynnelseavlöning å billigaste ort .

300

18

310

20

255

15

315

19

Av begynnelseavlöning å dyraste ort

370

18

358

20

255

12

362

18

Av slutavlöning å billigaste ort

400

19

410

21

330

16

410

20

Av slutavlöning å dyraste ort

490

19

472

20

330

13

471

19

Anm. I förestående tablå har till lön hänförts äyen beklädnadsersättning, generellt beräknad till det

Tid statens järnvägar utgående beloppet, 120 kronor för år.

Den procent av totalavlöningen, som avstås av tjänsteman inom

byråchefsgraden, (för vattenfallsverket, där byråchef ej finnes, är räknat

med sekreterare och ombudsman, vilkens avlöning är 8,000 kronor utan

ortstillägg) utgör:

Vid post-

Vid telegraf-

Vid statens

Vid statens

verket.

verket.

järnvägar.

verk.

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Av begynnelseavlöning å billigaste ort ......

3,200

38''

3,400

40

2,200

28

3,000

38

Av begynnelseavlöning å dyraste ort.........

3,200

36

3,550

40

2,200

24

3,000

38

Av slutavlöning å billigaste ort...............

3,600

38

3,800

40

2,500

28

3,000

38

Av slutavlöning å dyraste ort..................

3,600

36

3,950

40

2,500

25

3,000

38

Åven på mellanplanet förekomma stora skiljaktigheter; så avstår

exempelvis en postexpeditör vid postverket från 625 till 1,350 kronor

(25—31 %), en telegrafassistent vid telegrafverket från 800 till 1,850

kronor (32—40%), en stationsskrivare vid statens järnvägar från 420 till

900 kronor (14—20 %) och en bokhållare av 2:a graden vid statens

vattenfallsverk från 510 till 1,150 kronor (22—26 %).

Något rimligt skäl att fortfarande upprätthålla nu berörda skiljaktigheter

de olika verkens tjänstemän emellan lärer icke kunna förebringas,

helst dessa skiljaktigheter säkerligen icke tillkommit i någon

bestämd avsikt att ställa det ena verkets tjänstemän gynsammare än

det andras utan väsentligen torde bero på de särskilda lönesystemens

olika byggnad.

Kommittén, som alltså anser att tjänstemännen vid samtliga verken

böra likställas med avseende å förhållandena under sjukdom, har därför

föreslagit, att oavkortad lön må utgå under högst så lång tid av ett och

samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke

överstiger 45 dagar, samt att vid längre tids sjukledighet viss, för alla

verken likformigt bestämd del av lönen skall avstås, givetvis dock så

att allt fortfarande en lägre avlönad tjänsteman skall avstå icke blott

absolut utan även proceutiskt sett mindre del av sin avlöning än en

högre avlönad befattningshavare. _ .

Såsom tidigare (sid. 10) omnämnts, har kommittén föreslagit att i

sammanhang med vidtagandet av den omläggningen i avseende å avlöningens

utbetalande, att densamma skulle i sin helhet utbetalas i efterskott

för varje månad, avlöningens fördelning i »lön» och »tjänstgöringspenningar»

skulle upphöra samt i stället vid avlöningens utbetalande göras visst

avdrag för den tid tjänsteman till äventyrs icke tjänstgjort. Detta avdrag,

vilket, med hänsyn till att detsamma skulle vara normerande även

vid andra slag av ledigheter än för sjukdom, syuts lämpligen kunna

126

benämnas tjänstledighetsavdrag, har kommittén ansett böra fastställas till

visst belopp per dag, för att därigenom avdragens beräknande skall

underlättas, samt utgå med en i förhållande till lönens ökning stigande

procent, på sätt framgår av följande tabeller, däri procenttalen avrundats

till hela tal:

A. För manliga befattningshavare.

Löneklass.

Tjänstledighetsavdrag.

Löneklass.

Tj änstledighetsa vdrag.

N:r.

Belopp.

Kr.

pr dag.

% av års- lönen å

A-ort.

N:r.

Belopp.

Kr.

pr dag.

% av års- lönen å

A-ort.

1

1,980

1

18

16

4,860

3

50

26

2

2,100

—

1

10

19

17

5,160

—

3

75

26

3

2,220

—

1

20

20

18

5,520

—

4

—

26

4

2,340

—

1

30

20

19

5,880

—

4

50

28

5

2,460

—

1

40

21

20

6,300

—

5

—

29

6

2,580

—

1

50

21

21

6,720

—

5

50

30

7

2,730

—

1

65

22

22

7,140

—

6

—

31

8

2,880

—

1

80

23

23

7,620

—

6

50

31

9

3,060

—

1

95

23

24

8,100

—

7

—

32

10

3,240

—

2

10

24

25

8,580

—

7

50

32

11

3,450

—

2

30

24

26

9,060

—

8

—

32

12

3,660

—

2

50

25

27

9,540

—

8

50

33

13

3,960

—

2

75

25

28

10,020

—

9

—

33

14

4,260

—

3

—

26

29

10,500

—

9

50

33

15

4,560

—

3

25

26

30

10,980

—

10

—

33

B. För kvinnliga befattningshavare.

Löneklass.

Tj änstledighetsavdrag.

Löneklass.

Tjänstledighetsavdrag.

N:r.

Belopp.

Kr.

pr dag.

% ay års- lönen å

A ort.

N:r.

Belopp.

Kr.

pr dag.

% av års- i

lönen å

A-ort.

1

1,800

0

90

18

10

3,030

1

95

23

2

1,920

—

1

—

19

11

3,210

—

2

10

24

3

2,040

—

1

10

20

12

3,390

—

2

25

24

4

2,160

—

1

20

20

13

3,600

—

2

40

24

5

2,280

—

1

30

21

14

3,810

—

2

60

25

6

2,400

—

1

40

21

15

4,020

—

2

80

25

7

2,550

—

1

50

21

16

4,260

—

3

—

26

8

2,700

—

1

65

22

17

4,500

—

3

25

26

* 9

2,850

—

1

80

23

18

4,800

—

3

50

27

127

Någon anledning att fastställa särskilda, högre tjänstledighetsavdrag

för tjänstemän, som äro placerade å dyrort, än för de å billigaste

ort stationerade tjänstemännen, förefinnes givetvis icke, enär dyrortstillägget

är avsett att utgöra ersättning för de högre levnadskostnaderna

å den dyrare orten och dessa uppenbarligen icke bliva mindre under

tjänstemännens sjukdom. Kallortstilläggets ändamål medför ock att

tjänsteman, som är sjukledig, bör äga behålla detsamma. Skulle vid

långvarigare sjukdom tjänstemannen flytta från en dyrare till en billigare

ort och hans stationeringsort i anledning därav ändras, kommer dyrortstillägget

att därigenom automatiskt minskas eller bortfalla. Samma

är även förhållandet beträffande kallortstillägg, om tjänstemannen flyttar

från en kallort till en sådan av lägre klass eller till ort, där kallortstillägg

icke utgår. Kallortstraktamente åter är ett rent tjänstgöringstillägg

och bör därför icke alls utgå under sjukdom.

Då, på sätt förut (sid. 66) sagts, ett bland skälen för att kostnadsfri

läkarvård synts böra tillkomma all personal har varit det, att verken

därigenom skulle erhålla ökad kontroll över att rätten till sjukledighet, vare

sig utan eller med avkortning å lönen, icke skulle komma att missbrukas,

har i 17 § 1 mom. såsom villkor för erhållande av sjukledighet

angivits, att tjänstemannen skulle av »behörigen» styrkt sjukdom hindras

att tjänstgöra; härigenom blir nämligen möjlighet beredd att, generellt

eller för visst fall, fordra, att intyg om sjukdom skall föreligga från

den av verket anställda läkaren.

Enligt kommitténs mening bör möjlighet hållas öppen för Kungl.

Maj:t att i särskilda fall medgiva tjänsteman rätt att under sjukledighet,

som ensam eller tillika med förut åtnjuten semester omfattar längre tid

än 45 dagar, antingen uppbära oavkortad lön eller ock avstå mindre del

av lönen än normalt skall ske. Kommittén syftar här mindre på sådana

ömmande fall, då den sjuke har stor familj att försörja och befinner

sig i tryckta ekonomiska omständigheter, än på de fall, då tjänsteman

bevisligen ådragit sig sjukdomen i eller till följd av tjänsten utan att

dock olycksfall i tjänsten, varom handlas i 2 mom. av 17 §, föreligger.

Merendels torde det möta svårigheter att kunna leda i bevis

att viss sjukdom ådragits i tjänsten eller såsom följd av densamma,

men där så nöjaktigt kan ske, synes anledning föreligga att allt efter

förhållandena helt efterskänka tjänstledighetsavdraget eller minska detsamma.

Slutligen torde böra omnämnas att, på sätt i 4 mom. av 17 § sägs,

rätten till uppbärande av sjukavlöning upphör, då på grund av sjukdom

128

17 § 2 mom

Olycksfall

i tjänsten.

tjänsteman i enlighet med gällande pensionsbestämmelser förklaras skyldig

avgå från tjänsten mot åtnjutande av pension.

Därest tjänsteman till följd av kroppsskada, som ådragits under

tjänstutövning, blivit oförmögen till tjänstgöring eller, såsom orden lyda

i avlöningsreglementet för statens järnvägar, är sjuk i följd av dylik

kroppsskada, äger vederbörande styrelse låta honom behålla full avlöning

under högst sex månader; i vad mån avlöningen efter nämnda tid må

utgå, beror på prövning av Kungl. Maj:t, utom vad angår tjänstemän

av lägre grad vid statens järnvägar, beträffande vilka järnvägsstyrelsen

även efter de sex månadernas utgång äger bestämma. Dessa stadganden

uti verkens avlöningsreglementen synas böra i vissa hänseenden modifieras

med hänsyn till tillkomsten av lagen om försäkring för olycksfall

i arbete den 17 juni 1916 samt kungörelsen den 30 november 1917

angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av nämnda lag

å arbetare, som användas till arbete för statens räkning.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall enligt

6 § i nyssnämnda lag till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan under mera än trettiofem dagar efter

dagen för olycksfallet, från och med den trettiosjätte dagen och så

länge sjukdomen varar:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda

lemmar, glasögon och dylikt,

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga

arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot ned sättningen; dock att sjukpenning ej utgår, där ej

arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

vare sig denna varat trettiofem dagar efter olycksfallet eller icke, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan:

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av

arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel.

129

Med arbetare förstås i lagen bland andra envar, som mot avlöning

användes till arbete för annans räkning Titan att i förhållande till honom

vara att anse såsom självständig företagare. Såsom arbetare enligt lagen

anses dock ej den. vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat,

överstiger femtusen kronor. Konungen äger från tillämpning av lagen

undantaga arbetare, som användas till arbete för statens räkning och

vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete,

som finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen.

Om den i 6 § av lagen omförmälda årliga arbetsförtjänst överstiger

ettusen åttahundra kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.

År arbetsgivare enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning,

skall enligt 11 § i lagen från sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning, som enligt lagen utgives, avdragas vad i anledning

av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller

pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår.

Genom 1 § i ovan åberopade kungörelse är förordnat, att om arbetare,

som avses i olycksfallsförsäkringslagen och som användes till arbete

för statens räkning under sådana forhållanden, att staten är att anse

såsom arbetsgivare enligt lagen, skadats till följd av olycksfall i arbete,

skall av statsverket utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i

nämnda lag, i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest

gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § i lagen

må avdragas från ersättningen enligt densamma. Jämlikt samma kungörelse

skola ifrågavarande arbetare vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten

jämväl för den tid, under vilken sjukpenning enligt 6 § i lagen

ej utgår, och skall även beträffande sistberörda försäkring gälla vad

i 1 § sagts.

Den ställning staten intager gent emot sina tjänstemän synes böra

medföra, att på detta område staten tillgodoser dem något rikligare

än enligt lag åligger den enskilde gent emot hos honom anställd

personal. Det har därför först och främst synts böra medgivas att, då

skada till följd av olycksfall i tjänsten medfört sjukdom, den skadade

bör tillgodonjuta oavkortad lön jämte förekommande kallortstillägg, så

länge sjukdomen varar. Ett dylikt medgivande torde innebära allenast

17

311 19

130

ett sanktionerande av en med stöd av redan gällande bestämmelser

beträffande vissa verk rådande praxis, enligt vilken avdrag å avlöningen

icke sker under sjukdom till följd av olycksfall, även om sjukdomen

fortfarit utöver sex månader. Har olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående

förlust av arbetsförmågan, torde, i överensstämmelse med vad

praktiskt taget redan nu gäller för de ifrågavarande verkens tjänstemän,

den skadade böra vara tillförsäkrad oavkortad lön jämte kallortstillägg,

där sådant förekommer, intill dess sex månader förflutit från dagen för

olycksfallet. Om förlusten av arbetsförmågan består längre tid, har det

icke synts böra tillkomma tjänstemannen såsom ovillkorlig rätt att i

fortsättningen uppbära full avlöning, men har å andra sidan icke heller

ansetts böra ifrågasättas, att han skall under några förhållanden kunna

förpliktas avstå mera än det vid sjukdom utöver 45 dagar stadgade

tjänstledighetsavdraget. Huruvida detta avdrag bör helt eller delvis

efterskänkas, har synts böra bliva beroende på prövning i varje särskilt

fall. Närmast i anslutning till vad nu gäller i fråga om tjänstemän

vid statens järnvägar, har nämnda prövningsrätt ansetts kunna, vad de

sju lägsta lönegradernas tjänstemän angår, överlåtas till vederbörande

verks styrelse, men beträffande övriga tjänstemän förbehållas Kungl.

Maj:t.

Såsom allmän förutsättning för att ersättning enligt nu antydda

bestämmelser skall kunna ifrågakomma, har kommittén ansett det böra

stadgas, att tjänstemannen till följd av olycksfallet blivit hindrad att

tjänstgöra vare sig å egen eller annan befattning. Vidare böra givetvis

de föreslagna bestämmelserna icke medföra ändring i tjänstemans

skyldighet att, då så med stöd av gällande pensionsbestämmeiser prövas

böra ske, avgå från tjänsten mot åtnjutande allenast av pension; föreskrift

härom har införts i 4 mom. av 17 §.

Det fall, att tjänsteman såsom följd av skada genom olycksfall

i tjänsten fått arbetsförmågan allenast i viss grad nedsatt, har icke synts

behöva särskilt omnämnas i det nya avlöningsreglementet. I dylika fall

lärer nämligen i regel kunna anvisas honom efter graden av nedsättningen

i arbetsförmågan avpassat arbete, därvid antingen full avlöning

åtnjutes eller ock avdrag bör ske enligt stadgandet i 19 § angående

partiell ledighet. Även i fall av nedsatt arbetsförmåga kan avsked

mot åtnjutande allenast av pension förekomma.

Har tjänsteman,- lör vilken olycksfallsförsäkringslagen äger tillämpning,

på grund av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan tillerkänts

131

livränta, bör hänsyn därtill tagas vid prövningen angående vad han av

avlöningen skall avstå.

I avlöningsreglementet för postverket finnes ett stadgande, enligt

vilket tjänsteman, som förbjudits att tjänstgöra till förekommande av

smittofara på grund av annans sjukdom, likställes med tjänsteman, som

skadats genom olycksfall i tjänsten. Nämnda stadgande syftar på fall

av smittosam sjukdom i tjänstemans hem. Det måste uppenbarligen

tillkomma vederbörande myndighet att i dylika fall förbjuda tjänsteman

att tjänstgöra för att förebygga smittans spridande biand den övriga

personalen och till den allmänhet, med vilken han på grund av sin tjänst

eventuellt skulle kunna komma i beröring. Men i dylikt fall kräver

billigheten, att tjänstemannen icke berövas någon del av sin avlöning

under den tid, tjänstgöringsförbudet varar. En viss prövningsrätt synes

dock alltid böra i dessa fall förbehållas verkets styrelse.

Emellertid torde härmed böra likställas även fall, då en person,

utan att han själv eller någon i hans omgivning är sjuk, likväl är smittoförande.

Kommittén har därför upptagit en generell föreskrift gällande

för samtliga verken av innehåll att tjänsteman, som förbjudits att tjänsgöra

till förekommande av smittofara, skall kunna åtnjuta oavkortad

lön jämte förekommande kallortstillägg.

Då det lärer kunna förekomma, att en person är permanent smittoförande,

har i ett av tillkallade sakkunniga inom finansdepartementet

den 3 november 1917 avgivet betänkande angående det statsunderstödda

pensionsväsendets centralisering förutsatts, att tjänsteman av nämnda

anledning skall kunna avskedas med pension. För den händelse härom

skulle komma att stadgas i blivande nya pensionsbestämmelser för de

nu ifrågavarande verken, har även för de i 3 mom. avsedda fall givits

tillämplighet åt det i 4 mom. gjorda förbehåll.

Vid annan ledighet än i 16 och 17 §§ här ovan behandlats ävensom

då tjänsteman eljest är hindrad att bestrida sin befattning, skall

han enligt föreskrift i post-, telegraf- och vattenfallsverkens avlöningsreglementen

alltid avstå vad av avlöningen är att hänföra till tjänstgöringspenningar;

därjämte kan han förpliktas att avstå så mycket, som

utöver vad vikarien i övrigt äger uppbära erfordras för befattningens

uppehållande eller eljest prövas skäligt; orden »utöver vad vikarien i

övrigt äger uppbära» återfinnas emellertid icke i avlöningsreglementet

17 § 3 mom.:

Tjänstgöringsförbud

rid

smittofara.

18 §:

Tjänstledighet

av

annan anledning.

132

för vattenfallsverket, men torde stadgandets innebörd ändock vara densamma

i alla tre verkens avlöningsreglementen.

Statens järnvägars tjänstemän intaga en i viss mån olikartad ställning,

i det att de för enskilda angelägenheter kunna åtnjuta 15, 30

respektive 45 dagars kostnadsfri ledighet om året, allt efter tjänstegraden

och placeringen, samt för svag hälsas vårdande kunna beviljas

ledighet intill 45 dagar av ett och samma år med bibehållet fullt arvode.

Åtnjutes såväl semester eller ledighet för enskilda angelägenher som

ledighet för sjukdom eller svag hälsas vårdande, må dock sammanlagda

antalet dagar, för vilka tjänsteman under nämnda förhållanden äger

uppbära fullt arvode, icke överstiga 45 dagar. Under semester utöver

den sålunda för vederbörliga fall stadgade tid för fullt arvodes åtnjutande

eller där annan tjänstledighet utöver samma tid prövas på grund

av föreliggande omständigheter böra beviljas, må tjänsteman för sålunda

överskjutande tid icke uppbära tjänstgöringspenningar. Åtnjuter tjänsteman

semester eller tjänstledighet för enskilda angelägenheter, sammanlagt

för år ej överstigande den tid, fullt arvode vid dylik ledighet till

honom utgår, äger han jämväl, oavsett den ledighet han förut under

året åtnjutit, uppbära hela lönen. Om tjänsteman däremot eljest utöver

nyssnämnda tid åtnjuter semester eller tjänstledighet av annan anledning

än sjukdom, eller är han eljest lagligen förhindrad att sköta sin befattning,

kan han förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar

avstå så mycket av lönen, som för tjänstens förrättande erfordras

eller eljest prövas skäligt.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen för bestämmelserna i förevarande

ämne i statens järnvägars avlöningsreglemente framgår, lämna

desamma mycket övrigt att önska i fråga om tydlighet. Främst torde

detta bero på att begreppen »semester» och »tjänstledighet för enskilda

angelägenheter» icke i avlöningsreglementet hållits strängt i sär. Därest,

såsom kommittén vid behandlingen av 22 § föreslår, ett uttalande göres

om att semester icke nödvändigtvis skall hel och hållen uttagas i eu

följd, utan att åtminstone viss del av densamma kan få uttagas stänkvis

såsom permissionsdagar, synes anledning ej föreligga att för statens

järnvägars del bibehålla någon undantagsbestämmelse i fråga om tjänstledighet

för enskilda angelägenheter. Vidkommande härefter rätten för

järnvägstjänstemän till ledighet med bibehållen full avlöning under högst

45 dagar för svag hälsas vårdande, har kommittén icke ansett sig kunna

förorda bibehållande av en sådan svår kontrollerbar rätt, utan synes

statens järnvägars tjänstemän liksom de övriga tre verkens befattningshavare

böra under ledighet för dylikt ändamål vidkännas avdrag å av

-

133

löningen. Genom den utsträckning av semestertiden, som av kommittén

föreslås beträffande de befattningsgrupper, för vilka rätten till kostnadsfri

ledighet för svag liälsas vårdande varit av särskild betydelse, vinna

dock tjänstemännen i allmänhet en kompensation, som synes på ett

lämpligt sätt uppväga den indragna, ojämnt utgående förmånen.

Kommittén har alltså kommit till den uppfattningen, att för samtliga

verkens del bör gälla, att under ledighet av annan anledning än i

16 och 17 §§ omförmälts, den tjänstledige alltid skall vidkännas ett

avdrag å lönen motsvarande det i 17 § 1 mom. omförmälda tjänstlediglietsavdraget.

Samma bör vara förhållandet, då han på grund av giltigt

förfall är hindrad att tjänstgöra. Om han ytterligare bör avstå någon

del av avlöningen och i så fall huru mycket, synes icke kunna generellt

angivas utan böra prövas i varje fall. Den nuvarande formuleringen,

att tjänstemannen kan åläggas avstå vad för befattningens uppehållande

erfordras eller eljest prövas skäligt, torde med fördel kunna förenklas

till att tjänstemannen kan förpliktas att av avlöningen avstå »vad med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt». Där fråga är om särskilt

ömmande fall, såsom t. ex. just ledighet för svag hälsas vårdande, när

behovet därav är styrkt, samt vid nära anhörigs frånfälle eller hastigt

iråkade sjukdom av allvarlig beskaffenhet m. m. dylikt, synes åtminstone

för kortare tid kunna bortses från kravet på ytterligare avstående av

avlöningen utöver tjänstledighetsavdraget.

För vissa oftare förekommande slag av ledigheter, såsom för

offentligt uppdrag, för tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott och

revisorer m. m., torde lämpligen böra utarbetas och av Kungl. Maj:t

fastställas enhetliga bestämmelser för samtliga de fyra verken angående

vad därvid skall såsom regel avstås. Kommittén vill även framhålla

vikten av att dylika bestämmelser avseende värnplikts- och annan militär

tjänstgöring, i vilket ämne särskild utredning för statsförvaltningen i dess

helhet lärer pågå, med det snaraste bliva fastställda, enär mycket olika

principer därvidlag nu tillämpas inom verken.

4 #

Det har synts kommittén vara en lucka i nuvarande avlöningsreglementen,

då däri icke antytts, huru med avlöningen skall förhållas

under tjänsteman meddelad partiell tjänstledighet. Dylik ledighet kan

avse antingen befrielse från handläggningen av vissa av de med tjänsten

förenade göromål eller ock minskning i den dagliga arbetstiden. Anledningen

till partiell ledighet kan vara av olika slag. För utredning av

visst eller vissa vidlyftigare ärenden, särskilt om de äro av brådskande

19 §:

Partiell

ledighet.

134

beskaffenhet, erfordras ofta befrielse från de löpande ärendenas handläggning.

För fullgörande av särskilt uppdrag, såsom riksdagsmannaskap,

tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller i kommitté

eller annan dylik beredning, kan det ofta vara tillfyllest med tjänstledighet

under vissa dagar i veckan eller under viss del av dagen. Vid

nedsättning av arbetsförmågan efter inträffat olycksfall eller genomgången

sjukdom skulle säkerligen mången gång såväl verket som tjänstemanuen

själv hava fördel av att tjänstemannen i stället för total tjänstledighet

meddelades tillstånd att under någon tid tjänstgöra mindre

antal timmar om dagen än det i gällande instruktion fastställda. Genom

sådan anordning torde ock utbrottet av sjukdom understundom kunna

förebyggas.

I nu angivna och andra likartade fall måste prövning varje gång

ske, huruvida full avlöning må tillgodonjutas eller avdrag å avlöningen

ske. År fråga om ledighet för särskilda ärendens beredande, skall

givetvis full avlöning utgå. Vid vissa offentliga uppdrag, som taga

mindre tid i anspråk, kan det understundom befinnas ändamålsenligt

att, för undvikande av onödig omgång, icke göra avdrag å avlöningen.

Då emellertid avdrag finues böra ske, vilket givetvis såsom regel blir fallet

under partiell ledighet för hälsans vårdande, bör ett förhållandevis mindre

avdrag göras än om total ledighet av enahanda anledning hade meddelats.

Generella regler torde åtminstone i avlöningsreglementet icke

kunna fastställas, utan, såsom i förslagets 19 § sägs, vederbörande verks

styrelse böra äga att bestämma, om ock i vad mån avdrag å avlöningen

må äga rum.

20 § i mom.: l)et i avlöningsreglementena för post-, telegraf- och vattenfallsverken

Vikariat. nu förekommande stadgandet om skyldighet för tjänsteman att, om han

därtill förordnas, under sammanlagt högst tre månader av ett och samma

kalenderår såsom vikarie bestrida högre befattning har kommittén ansett

böra icke blott för nämnda tre verk bibehållas utan även bliva gällande

vid statens järnvägar, där nu enligt föreskrift i vederbörande instruktion

en var skall tjänstgöra »när och varhelst han därtill beordras». Det

kan nämligen för en tjänsteman bliva i ekonomiskt hänseende synnerligen

påkostande att under allt för lång tid årligen beordras till tjänstgöring

i olika delar av landet. Ifrågasattes att beordra en tjänsteman,

som redan under året bestritt högre befattning under sammanlagt tre

månader, till fortsatt dylik tjänstgöring, torde det därför icke böra förmenas

honom att på angivna skäl avböja förordnandet. Skulle i något

135

enstaka undantagsfall saken icke kunna ordnas genom annan tjänstemans

beordrande att uppehålla förordnandet i fråga, är i reglementets förslagets

40 § utväg lämnad för Kungl. Magt att medgiva särskild ersättning för

uppdraget, en utväg, som till följd av att enligt 27 § 3 mom. särskilt

traktamente vid tjänstutövning å annan ort kan tilldelas tjänsteman, dock

endast sällan lärer behöva anlitas. Erfarenheten från de tre verk, där

ovan angivna föreskrift sedan lång tid tillbaka varit tillämpad, giver vid

handen, att densamma icke behöver lända verken till någon olägenhet,

men till tjänstemännens skyddande är den däremot behövlig.

Vid post-, telegraf- och vattenfall sverken utgår ej ersättning för

vikariat, som påkallats av att ordinarie tjänstinnehavaren företagit tjänsteresa

— enligt telegrafverkets reglemente »kortare tids tjänsteresa inom

landet» och enligt reglementet för vattenfallsverket »tjänsteresa inom

landet» — eller åtnjuter semester eller bestrider högre tjänst för semesters

beredande åt annan eller fullgör sådant uppdrag vid pensionsanstalt,

varunder avlöningen må utgå oavkortad. Tjänsteman vid telegraf-

eller vattenfallsverken åtnjuter ej heller vikariatsersättning, därest

vikariatet föranletts av att den ordinarie tjänstinnehavaren tillerkänts

kostnadsfri sjukledighet.

I reglementet för statens järnvägar finnas bestämmelser angående

förhållandena under vikariat, endast såvitt angår uppehållande av högre

befattning hos järnvägsstyrelsen; för övriga fall beslutar järnvägsstyrelsen.

Då högre befattning hos järnvägsstyrelsen uppehälles medelst

vikariat, utgår alltid vikariatsersättning, så framt ej resekostnads- och

traktamentersättning anses böra ifrågakomma eller uppehållandet av den

högre befattningen är beroende av att den ordinarie tjänstinnehavaren

företagit av sin berörda befattning föranledd tjänsteresa, som varat

»endast några dagar». Enligt de av järnvägsstyrelsen utfäidade föreskrifterna

fordras i regel såsom villkor för att vikariatsersättning skall

utgå, att förordnandet Täckt minst sju dagar i följd.

Kommittén har icke kunnat finna någon giltig grund för upprätthållande

av åtskillnad verkens tjänstemän emellan, såvitt angår fragan

om, under vilka förutsättningar vikariatsersättning må utgå. Då vidare

anledningen till den ledighet, som förorsakat vikariatet, icke synes komma

den vikarierande vid, har kommittén ansett vikariatsersättning böra utgå,

oavsett av vad orsak vikariatet påkallats. Omfattar vikariat emellertid

mycket kort tid, synas skäl föreligga att ej särskilt ersätta den vikarierande,

helst vad han presterar under ett dylikt tillfälligt inryckande på

en annans plats merendels torde vara av mindre värde för verket, och

för honom själv icke lärer medföra nämnvärt ökat arbete eller ansvar.

136

I nära anslutning till vad som gäller för det stora antalet befattningshavare

vid statens järnvägar, har kommittén därför funnit sig böra föreslå,

att vikariatsersättning skall utgå, endast om vikariatet omfattar

längre tid i oavbruten följd än sju dagar. Att även vid kortvarigare

vikariat särskild gottgörelse lör mistade lokomotivtjänstpenningar skall

utgå till lokomotivförare, som på grund av förordnande bestrider lokomotivmästartjänst,

framgår av 38 § 2 mom.

I de fall, då vikariatsersättning nu utgår, belöper den sig inom alla

verken till ett belopp, motsvarande skillnaden i tjänstgöringspenningar

i lägsta löneklassen lör å ena sidan den befattning, som på förordnande

uppehälles, och å andra sidan den vikarierandes egen tjänst; för post-,

telegraf- och vattenfallsverken finnes dock deu begränsning stadgad, att

för tid, som vikariatet varar utöver tre månader, den vikarierandes sammanlagda

avlöning icke får överstiga vad han såsom ordinarie å den

högre befattningen skulle äga uppbära. Motsvarande restriktion förekommer

ej i statens järnvägars avlöningsreglemente. En dylik bestämmelse

är också alldeles oförenlig med det av kommittén föreslagna lönesystemet,

för vilket är utmärkande att närliggande lönegraders löneklasser

delvis sammanfalla. Följden skulle bliva, att vid längre vikariat

den, som intjänat flera löneförhöjningar i sin egen lönegrad och

således val i allmänhet är mera skickad att vikariera å högre tjänst,

skulle erhålla lägre vikariatsersättning än en i graden yngre och oerfarnare

tjänsteman. Ifrågavarande restriktion anser kommittén alltså

böra bortfalla.

I och med avskaffandet av avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar

måste någon annan grund än den hittills tillämpade anlitas

lör bestämmande av vikariatsersättningens storlek. Det har då legat nära till

hands att härför begagna sig av tjänstledighetsa vdragen, vilka praktiskt

taget motsvara tjänstgöringspenningarna. Verkställd undersökning har

också visat, att en i det hela lämpligt avvägd vikariatsersättning uppkommer

genom att låta den vikarierande, med bibehållande av egen lön,

upphala särskild ersättning med ett belopp per dag räknat, motsvarande

skillnaden mellan tjänstledighetsavdragen i lägsta löneklassen för å ena

sidan den högre befattningen och a andra sidan den vikarierandes egen

befattning. Då emellertid beträffande de lägre löneklasserna skillnaden

mellan tjänstledighetsavdragens storlek är allt för ringa för att läggas

till grund för vikariatsersättningen, har ett minimum, som lämpligen

synts böra sättas till 50 öre per dag, funnits böra fastställas. Åven i

avseende å vikariatsersättningarnas uträknande kan alltså borttagandet

av begreppet tjänstgöringspenningar medföra avsevärd förenkling.

137

Då ordinarie tjänstinnehavare åtnjuter sådan partiell ledighet, som

omnämnts i 19 §, torde vikarie i egentlig mening förekomma endast om

ledigheten förorsakats av att den ordinarie för särskilda ärendens beredande

befriats från handläggande av de till hans tjänst hörande övriga

ärendena. I dylikt fall lärer vikariatet i regel vara att likställa med

vikariat för helt ledig tjänsteman och således full vikariatsersättning

böra utgå. Därest vikarie erfordras vid partiell ledighet av den art, att

tjänstemannens arbetstid minskas, torde det oftast komma att uppdragas

åt annan tjänsteman att jämte egen tjänst förrätta de sysslor, som icke

medhinnas av den ordinarie befattningshavaren. Ersättningen bör då

bestämmas till lägre belopp än vid fullt vikariat, där den ej tinnes böra

utgå enligt 33 § såsom övertidsersättning, i vilket fall den lediga tjänstemannen

bör avstå större del av sin avlöning än eljest skulle varit fallet.

Den, som förvaltar ledig tjänst, åtnjuter enligt avlöningsreglementena

för post-, telegraf- och vattenfallsverken enahanda ersättning som vikarie

för tjänstledig befattningshavare, men för dylikt fall stadgas i avlöningsreglementet

för statens järnvägar, att den förordnade äger uppbära de

med den lediga tjänsten förenade avlöningsförmåner. Enligt kommitténs

mening finnes knappast skäl, att göra åtskillnad mellan vikariats förordnande

och förordnande att förvalta ledig tjänst, utan synes samma ersättning

böra i båda fallen utgå till den förordnade.

I avlöningsreglementet för postverket förekommer följande stadgande:

»Postexpeditör, förste postiljon eller postiljon av klass 1 eller

klass 2, som erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka eljest ankomma

på tjänsteman av högre tjänstegrad än vederbörande själv tillhör, äger

utöver egen avlöning uppbära skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna

i lägsta lönegraden för, å ena sidan, tjänst med göromål av det

slag uppdraget avser och, å andra sidan, egen befattning». En dylik

bestämmelse är, vad angår sådana befattningar, vilkas antal bestämmes

av Kungl. Maj:t, av behovet påkallad, endast då det gäller tillfälligt

uppdrag av nu nämnt slag, alldenstund, därest permanent behov av en

dylik befattning uppkommer, densammas uppförande på ordinarie stat

kan utverkas hos Kungl. Maj:t. År det åter fråga om uppdrag att

bestrida göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman inom sådan

lönegrad, att tjänstens uppförande på ordinarie stat är underkastad

riksdagens prövning, är det nämnda stadgandet alltid behövligt, för

att den, som erhållit dylikt uppdrag, skall kunna erhålla något

vederlag för sitt ökade arbete och ansvar även under tiden intill dess

tjänsten kan bliva ordinarie. Kommittén har därför föreslagit ett gene

18

-

20 § 2 mom.:

Vikariatunder

partiell ledighet.

20 § 3 mom.:

Uppehållande

av ledig tjänst

m. m.

311 19

138

21 §.:

Avstängning

från tjänstgöring

m. m.

22 § 1 mom.:

Semester.

rellt och för alla verken gällande stadgande av innehåll att för uppdrag

att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman inom högre

lönegrad, ersättning skall utgå, såsom om det vore fråga om verkligt

vikariat, varmed dylikt uppdrag ock måste anses jämställt.

De i samtliga verkens avlöniugsreglementeu förekommande stadgandena

om, huru med tjänstemans avlöning bör förhållas, då han avstängts

från tjänstgöring eller tagits i häkte samt därest han avhåller

sig trän tjänstgöring utan att hava erhållit tjänstledighet eller kunna

styrka giltigt förfall, hava icke föranlett någon erinran från kommitténs

sida utan införts i reglementsförslaget allenast med en del redaktionella

förändringar.

Envar tjänsteman åtnjuter viss tids tjänstfrihet årligen utan avstående

av någon del av avlöningen. Såsom förutsättning för erhållande

av dylik semester gäller dock att därav icke vållas hinder för göromålens

behöriga gång. Semestertidens längd är bestämd till högst 45, 30 respektive

15 dagar på sådant sätt att:

45 dagars semester åtnjutes: vid postverket av generaldirektör, byråchef,

kamrerare, sekreterare, förste aktuarie, intendent och ombudsman,

vid telegrafverket av generaldirektör, byråchef, professor och byråtjänstemän

av l:a lönegraden (d. v. s. byråingenjör, byråkontrollör, föreståndare

för undervisningsanstalten, förrådsintendent, kamrer, sekreterare

samt sekreterare och aktuarie), vid statens järnvägar av innehavare utav

befattning inom järnvägsstyrelsen med lägsta arvode av 4,800 kronor

eller däröver (d. v. s. generaldirektör, överdirektör, överingenjör, byråchef,

förste byrådirektör, byrådirektör, ombudsman, överkontrollör, arkitekt,

överinspektör, sekreterare, kamrer, förste aktuarie, milkontrollör,

revisor, intendent, förste kontrollör, byråingenjör av l:a klass och lantmätare),

samt vid statens vatten fallsverk av direktören vid statens kraftverksförvaltning,

driftingenjör och distriktsingenjör;

15 dagars semester åtnjutes: vid postverket av överpostiljon och lägre

tjänstemän utom kvinnliga befattningshavare, vid telegrafverket av linjemästare

och lägre tjänstemän utom kvinnliga befattningshavare, vid

statens järnvägar av »tjänstemän av lägre grad» samt vid vattenfall sverket

av driftpersonalen inom de lägre graderna, utom vid Porjus kraftverk

placerad maskinist; samt

30 dagars semester åtnjutes av all övrig ordinarie personal, således

all högre personal vid lokalförvaltningarna (utom de nyssnämnda vid

statens vattenfallsverk), biträdande ingenjören samt sekreteraren och om

-

139

budsmannen hos vattenfallsstyrelsen ävensom maskinist vid Porjus kraftverk

och samtliga kvinnliga befattningshavare med undantag av kontorsbiträde

vid statens järnvägar.

De spörsmål, som vid bedömande av semesterfrågan tränga sig

fram, avse rätt till utsträckt semester för den lägre personalen samt

jämställighet i avseende å semestertidens längd mellan motsvarande

grader hos styrelserna och vid lokalförvaltningarna, semestertidens gradering

i förhållande till levnads- eller tjänståren, hänsyns tagande vid

semestertidens bestämmande till tjänstgöringens art samt semesters uttagande

i eu följd eller såsom permissionsdagar. Eu fråga rörande

semester, som kommittén icke upptagit till behandling, gäller förslagom

rätt för personal i övre Norrland till utsträckt semestertid i förhållande

till jämställda befattningshavare söderut; i detta avseende hänvisas

till vad kommittén anfört (sid. 63) rörande eventuella anordningar

för underlättande av rekryteringen utav verkens personal däruppe.

Vad nu först angår frågan om utsträckning av semestertidens längd

och viss gradering av densamma, torde till eu början böra erinras om

det av 1912 års järnvägskommission angående trafiksäkerheten vid statens

järnvägar framställda förslag, att ordinarie personal av s. k. lägre

grad vid statens järnvägar skulle äga att med bibehållen avlöning åtnjuta

tjänstledighet för egna angelägenheter eller semester under följande

antal dagar: intill fyllda 40 år 15 dagar, efter fyllda 40 år 20 dagar,

efter fyllda 50 år 25 dagar samt efter fyllda 55 år 30 dagar.

1914 års kommitté har i detta ämne anfört följande: »1 likhet med

vad sålunda huvudsakligen ur trafiksäkerhetens synpunkt föreslagits,

anser jämväl 1914 års kommitté, att levnadsåldern är en lämpligare

mätare på behovet av ledighet än tjänståldern. Det torde icke kunna

förnekas, att behovet av vila och rekreation i normala fall växer med

tilltagande levnadsålder. Då det i högsta grad måste anses ligga i

statens intresse att tjänstemännen, så länge de kvarstå i tjänst, behållas

vid full kroppslig och andlig vigör, torde någon berättigad invändning

i princip ej kunna göras mot användningen av en efter levnadsåldern

stigande skala av antalet ledighetsdagar för år räknade. De nuvarande

bestämmelserna angående tiden för fullt arvodes åtnjutande vid

tjänstledighet för enskilda angelägenheter, vilka i fråga om den avdragsfria

ledighetens längd göra en skarp åtskillnad mellan tjänstemän av

högre och sådana av lägre grad, innebära därför ej heller full rättvisa.

Det kan nämligen icke anses riktigt, att exempelvis en i tjänsten åldrad

lokomotivförare allenast kommer i åtnjutande av 15 dagars ledighet om

året, under det att en nykonstituerad stationsskrivare kan erhålla 30

140

dagars ledighet. Det naturliga torde få anses vara att införa likartade

bestämmelser efter en stigande skala för alla tjänstemän intill en viss

avlöningsgrupp. För eu del högre befattningar, vilka i och för sig

kunna anses vara av den krävande natur, att deras innehavare böra

komma i åtnjutande av längre tjänstledighet, torde dock rätten till ledighet

redan från början vara densamma som senare. Däremot kan

enligt kommitténs förmenande ifrågasättas riktigheten av den hittills

gällande skillnaden mellan styrelsens och distriktens tjänstemän, som

möjliggör för en del av de förra att erhålla avdragsfri ledighet under

ytterligare en halv gång så lång tid som de högre distriktstjänstemännen.

»

Nämnda kommitté lät även verkställa utredning om den minskning

i . antalet fullgjorda dagsverken, som skulle uppkomma genom tillämpning

av såväl det utav 1912 års kommission framställda förslaget i avseende

å semestertidens längd för den lägre personalen vid statens järnvägar

som ock genom vissa andra av kommittén övervägda förslag i

samma riktning. I fråga om den närmare ekonomiska innebörden av

den beräknade förlusten av dagsverken vid utsträckt semesterledighet

erinrade kommittén, hurusom åtskilliga omständigheter spelade in, vilka

gjorde beräkningarna skäligen osäkra. Sålunda vore det för närvarande

i ett avsevärt antal fäll händelsen, att särskild vikarie vid tjänstledighets

beviljande ej anlitades. De femton permissionsdagarna uttoges i

regel endast i enstaka fall i en följd, utan delades vanligen upp i småposter,

och den återstående personalen finge för ifrågakommande korta

tjänstledigheter fördela den tjänstlediges åligganden sins emellan, Huruvida

och i huru stor utsträckning detta kunde fortfara vid en ökning av

permissionsdagarnas antal, vore svårt att säga. Å andra sidan syntes

ej osannolikt, att tjänsteresor vid brist på vikarie på platsen kunde

komma att erfordras något oftare än nu för möjliggörande av de längre

tjänstledigheterna, vadan resekostnads- och traktamentsersättningarna

torde komma att utvisa någon ökning. Vikariaten för befordrade tjänstemän

av lägre grad skulle även i en del fall bliva längre än nu och

vikariatsersättning sålunda, därest gällande bestämmelser bibehölles,

komma att utgå något oftare än hittills. Några uppgifter angående

den verkliga kostnadsökningen ansåge sig kommittén med hänsyn till

dessa omständigheter icke ens approximativt kunna uppgiva. Efter

övervägande av frågans olika sidor hade emellertid 1914 års kommitté,

ehuru väl inseende att önskemålet om åvägabringande av gemensamma

avlöningsbestämmelser kunde åstadkomma ändring härutinnan, ansett sig

böra, vad beträffade tjänstemän av lägre grad, förorda det av 1912 års

141

kommission framställda förslaget. Beträffande övriga tjänstekategorier

ansåg sig kommittén åter ieke böra under dåvarande förhållanden framlägga

något förslag.

Senast vid 1918 års lagtima riksdag har frågan om ökad semesterledighet

för befattningshavare av lägre grad vid statens järnvägar blivit

motionsvis framförd, varvid ifrågasatts, att semesterns längd skulle sättas

i visst förhållande till tjänst- eller levnadsåldern. Riksdagen fann åtskilligt

tala för en dylik anordning, men ansåg sig emellertid i då förevarande

sammanhang icke kunna bifalla förslaget, utan förutsatte riksdagen,

att denna fråga bleve upptagen till behandling vid utredningen

för den definitiva löneregleringens genomförande. 1 sitt anförande till statsrådsprotokollet

vid tillsättande av kommuni kationsverkens lönekommitté

omnämnde föredragande departementschefen bland andra frågor, som

vid kommitténs utredningar borde tagas under övervägande, även frågan

om ökad semesterledighet för befattningshavare av lägre grad.

Kommunikationsverkens lönekommitté betraktar spörsmålet om semestertidens

längd icke enbart såsom en fråga om en förmån för personalen,

utan ävenledes från den synpunkten, att det för staten är av

stort intresse att genom beredande av erforderlig vilotid söka bibehålla

personalen vid full kroppslig och andlig arbetskraft samt förekomma sjuklighet

bland densamma. Om personalen på grund av bristande tillfälle

till vila och rekreation blir överansträngd eller eljest mindre arbetsför

eller rent av nödgas i stor utsträckning begagna sig av sjukledighet,

vållas staten därav säkerligen större olägenheter och kostnader, än som

uppkomma såsom en följd av den minskning i antalet fullgjorda dagsverken,

som en väl avvägd semestertid medför. Kommittén förmenar

därför, att man vid utmätande av semestertidens längd bör se mera till

personalens oundgängliga behov av viss vilo- och rekreationstid än till

de för övrigt särdeles otillförlitliga beräkningarna över den direkta

kostnad, som därav uppkommer.

Då det emellertid icke skulle låta sig göra, att tillmäta semestern

efter det mycket växlande individuella behovet, måste vissa generella

synpunkter bliva avgörande. Sålunda torde det vara allmänt erkänt,

att ett andligen ansträngande arbete kräver längre rekreationstid än ett enbart

kroppsligen betungande arbete. Likaledes lärer ingen förneka det

rättmätiga i att i allmänhet tillmäta semestern längre för en äldre än

för en yngre person. Slutligen bör ock kvinnans större behov av vila

än mannens föranleda bibehållande av den förhållandevis något rikligare

tillmätta semestern för kvinnliga befattningshavare.

142

Av nu anförda grundsatser följer, att befattningshavare i ledande ställning

samt peisonal med mera krävande intellektuellt arbete böra tillerkännas

längre semestertid än övrig personal, och anser komittén ingen

skillnad i princip därvid böra upprätthållas mellan personal hos styrelserna

och den vid de lokala förvaltningarna placerade personalen. Vidare,

och då kommittén icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en så långt

i detalj gående gradering av semestertiden efter levnadsåldern, som förenämnda

1912 års kommission och 1914 års kommitté ifrågasatt, utan

anser en enda åldersgräns, lämpligen 40-årsåldern, vara tillfyllest, bör

längre semestertid tillerkännas dem, som uppnått nämnda ålder, än de

yngre tjänstemännen. Tjänståldern torde däremot icke i och för sig

böra inverka på semesterns längd. För vissa högre befattningar, vilkas

innehavare ock nästan undantagslöst överskridit nyssnämnda åldersgräns,

sjmes någon dylik gradering av semestertiden ej behövlig.

After övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter har

kommittén lunnit sig böra föreslå, att tjänstemän tillhörande de fem

lägsta lönegraderna, med undantag av kvinnliga befattningshavare, skola

erhålla 25—30 dagars semester, tjänstemän tillhörande 6—14 lönegraderna

samt alla kvinnliga befattningshavare 25—35 dagars semester och

tjänstemän tillhörande 15—18 lönegraderna 35—45 dagars semester,

därvid den för varje fall angivna längre semestertiden skulle inträda från

och med det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år, samt att tjänstemän

tillhörande 19 21 lönegraderna skola erhålla 45 dagars semester

oberoende av levnadsåldern.

Detta förslag innebär således en avsevärd, men enligt kommitténs

mening också befogad utsträckning av semestertiden för den lägre personalen

i allmänhet, vilken nu åtnjuter allenast 15 dagars semester. Att

kommittén, inom vilken från vissa håll för denna personal påyrkats en

moind5e höjning av semestertiden än som ovan angivits, ansett sig böra

ga så långt i utsträckning av semestern, sammanhänger med här nedan

berörda fråga om sabbatsledighet in. m., vilken kommittén av tekniska

och finansiella skäl icke kunnat lösa i den riktning, som skulle varit

för kommittén mest tilltalande. Röster hava emellertid inom kommittén

höjts jämväl för ett fastställande av semestern till 30 dagar för nu berörda

personalgrupper, utan hänsyn till levnadsåldern.

För vissa mellangrader innebär kommitténs semesterförslag den förändring,

att tjänstemän, vilka nu under hela sin tjänstetid äro berättigade

till 30 respektive 45 dagars semester, skulle, oavsett placeringen