SOU 1919:7

UTLÅTANDE

ÖVER ETT AV SAKKUNNIGE AVGIVET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

BIDRAG AV STATSMEDEL FÖR ANSTÄLLNING AV

DISTRIKTSSKÖTERSKOR

AVGIVET AV

KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN

STOCKHOLM 1919

IS A ÅT, MARCHS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

% ii •>'' * i

tf t. y f \

i

... ,.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen.

Reelt över betänkandet.

Sill.

Inledning ...................................................................... 7

I. Allmänna synpunkter ......................................................................................... 7

II. Distriktssjukvårdens huvuduppgifter .................................................................... 9

III. Huvudskälen för bidrag av statsmedel åt distriktssköterskor .................................... 12

IV. Distriktssjukvårdens organisation........................................................................... 13

V. Huvudprinciper för distriktssjukvårdens anordnande............................................... 14

VI. Omfattningen av statsbidraget för anställning av distriktssköterskor ........................ 16

VII. Distriktssköterskornas utbildning........................................................................... 17

VIII. Distriktssköterskornas arbetsförhållanden och lönevillkor.......................................... 19

IX. Ledningen och övervakningen av distriktssjukvården............................................... 20

X. Slutord.................................................................................•............................... 20

XI. Reservation......................................................................................................... 21

Yttranden över betänkandet.

I. Distriktssjukvårdens huvuduppgifter ..................................................................... 22

II. Distriktssjukvårdens organisation samt frågan om statsbidrag ................................. 24

III. Distriktssköterskornas utbildning och lönevillkor ................................................... 27

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Inledning ................................................................................................ 30

I. Distriktssjukvårdens huvuduppgifter ..................................................................... 30

II. Distriktssjukvårdens organisation........................................................................... 31

III. Distriktssköterskornas löne- och övriga förmåner.. Utbildningen ............................. 33

IV. Övergångsbestämmelser ....................................................................................... 36

Bilaga I. Utdrag av 1916 års provinsialläkardistriktskommittés handlingar..................... 37

Bilaga II. Förteckning över inkomna yttranden ......................................................... 47

Bilaga III. Utdrag av Kung!. Medicinalstyrelsens protokoll den 21 februari 1919............... 48

Till KONUNGEN.

Sedan av Eders Kungl. Maj:t inom civildepartementet tillkallade

sakkunniga den 30 maj 1918 avgivit betänkande angående bidrag av

statsmedel för anställning av distriktssköterskor, har Eders Kungl. Maj:t

6

genom nådig skrivelse den 28 juni 1918 anbefallt medicinalstyrelsen att

över berörda betänkande avgiva utlåtande.

Under detta ärendes behandling har medicinalstyrelsen haft tillfälle

att taga del av ej mindre de i anledning av Eders Kungl. Maj:ts

remisser uti härvid fogad bilaga omförmälda yttranden över betänkandet

än även av 1916 års provinsialläkardistriktskommitté i frågor rörande

distriktsköterskeväsendet verkställda utredningar och fattade preliminära

beslut. Härjämte har medicinalstyrelsen haft att taga i övervägande, vad

i ärendet anförts uti på remiss av medicinalstyrelsen inkomna, jämväl i

nyssberörda bilaga förtecknade, yttranden. Innehållet uti de sålunda i

ärendet tillgängliga handlingarna ävensom de sakkunnigas betänkande

har dels i sammanfattning1 över vissa väsentliga punkter, dels ock, där

så till belysning av medicinalstyrelsens uppfattning i vissa frågor ansetts

nödigt, i utdrag bifogats medicinalstyrelsens föreliggande utlåtande,

som nu, till åtlydnad av därom given nådig befallning, överlämnas till

Eders Kungl. Maj:t.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade,

deltagit medicinalrådet F. Bissmark samt tillförordnade föredraganden

för tuberkulosärenden, medicine licentiaten G. Neander.

Samtliga till ärendet hörande handlingar ävensom utdrag av

medicinalstyrelsens denna dag i ärendet förda protokoll, innefattande

av medicinalrådet Bissmark gjord reservation, överlämnas härjämte.

Stockholm den 21 februari 1919.

Underdånigst

B. BUHRE.

F. BLOCK.

Nils Hellichius.

7

Recit över betänkandet.

Inledning’.

I skrivelse av den 30 april 1915 hade riksdagen anhallit att Eders

Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida bidrag av

statens medel skulle kunna tilldelas kommun, som i sin tjänst anställde

examinerad sjuksköterska, Jämlikt nådigt bemyndigande uppdrog sedermera

statsrådet och chefen för civildepartementet åt inom departementet

tillkallade sakkunniga för utredning angående den kvinnliga

sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden in. m., att, i samråd med de

av chefen för finansdepartementet tillsatta sakkunniga för utredningav

kommunalskattefrågan, jämväl verkställa utredning och avgiva förslag

i fråga om statsbidrag till kommun, som i sin tjänst anställde examinerad

sjuksköterska.

De sakkunniga, som i sitt den 30 maj 1918 till statsrådet och

chefen för civildepartementet avgivna betänkande kommit till den

bestämda uppfattningen, att bidrag av statsmedel för anställning av

ifrågavarande sköterskor borde utgå oavsett om den samfällighet, som

anställde sjuksköterska, befunne sig i mer eller mindre gynnsam ekonomisk

situation, hava härjämte i sitt berörda betänkande i avseende

å nedan angivna frågor i huvudsak anfört, bland annat, följande:

I.

Allmänna synpunkter.

Sakkunniga ansåge, att det dem givna uppdraget uteslutande eller

väsentligen innefattade fråga om statsbidrag till anställande av sådana

sjuksköterskor, vilkas huvuduppgift vore att vårda och hjälpa de sjuka

i deras eget hem. Sakkunniga hade emellertid icke begränsat sin uppgift

8

till att giva svar på frågan, huruvida det kunde vara lämpligt och

önskvärt, att statsbidrag lämnades till kommun, som i sin tjänst anställde

kompetent sjuksköterska, utan sökte de giva svar på frågan,

huruvida det kunde vara lämpligt och önskvärt att staten lämnade

bidrag åt kommuner, landsting eller andra samfälligheter, som i sin

tjänst anställde sjuksköterskor för vård av sjuka i deras hem.

Den sjukvård, för vars tillgodoseende statsunderstöd ifrågasattes,

avsåge sålunda icke vård å anstalter, utan vård i ett större eller mindre

antal hem, fördelade på ett större eller mindre område, distrikt. På

grund härav kunde de sköterskor, som utövade denna vård, lämpligen

benämnas distriktssköterskor och den av dem utövade verksamheten

distriktssjukvård.

Denna sjukvård avsåge väsentligen vård och hjälp åt medellösa

personer och det syntes de sakkunniga självfallet, att ifrågavarande

statsbidrag borde utgå huvudsakligen för beredande av sjukvård och

hjälp åt medellösa. Bemedlade personer borde få anlita nämnda sköterskor

allenast i den mån dessa ej vore upptagna av sina väsentliga uppgifter

som hjälpare för fattiga och mindre bemedlade.

De fattiga å landsbygden hade icke annat än i yttersta nödfall

och ofta icke ens då råd att vid sjukdomsfall tillkalla läkare och på

grund härav erhölle den fattige sjuke å landsbygden ofta antingen

ingen läkarvård alls, eller ock erhölle han den för sent. Ifrågavarande

med statsbidrag understödda kommunsköterskor kunde emellertid icke

ersätta läkare eller bliva en andra klass läkarkår. Sjuksköterskorna

vore utbildade till att vårda sjuka enligt läkarens föreskrift och ingenting

annat. Staten borde på inga villkor driva våra sköterskor att

bliva kvacksalverskor till fara för såväl samhället som den enskilde

individen.

Den fattige sjuke, som vårdades i sitt hem, vore emellertid därstädes

i behov av samma ans och vård, som komme de fattiga sjuka

till del, som toges in på sjukvårdsanstalterna. Det stora flertalet fattiga

sjuka kunde till följe bristande utrymme icke tagas in på anstalt.

Kompetenta sköterskor vore härvidlag av högsta nöden påkallade för

att under läkares ledning och som hans medhjälpare lämna den vård,

som endast en sjuksköterska kan lämna. Hon kunde här ock visserligeu

bliva även till ekonomisk vinst för den sjuke och för det allmänna

genom att för den behandlande läkaren på avstånd möjliggöra

bedömandet, huruvida förnyat besök vore absolut nödvändigt eller ej.

Ännu flera och lika viktiga uppgifter skulle sådana i samfälligheters

tjänst anställda kompetenta sköterskor kunna fylla, nämligen

uppgifter i den allmänna hygienens och den förebyggande värdens tjänst.

Sakkunniga ansåge därför att det eventuella statsunderstödet kunde

bliva till mycket stort gagn. Något som helst skäl att begränsa detsamma

endast för beredande av sjukvård i egentlig bemärkelse förelåge

icke. Det borde därför rentav göras som villkor för erhållande av

statsunderstöd till distriktssköterskas anställande, att sköterskans uppgifter

icke begränsades till egentlig sjukvård, utan borde den även

omfatta förebyggande vård, åtminstone sådan förebyggande vård, som

hade betydelse för den allmänna folkhälsan. Staten borde sålunda låta

sig angeläget vara att tillse, att de sköterskor, som anställdes med

bidrag av dess medel, utnyttjades icke endast för sjukvården, utan

även för den allmänna hygienen och profylaxen.

II.

Distriktssjukvärdens huvuduppgifter med avseende ä sjukvård

och hälsovård.

Såsom främsta uppgift härvidlag komme under alla händelser

meddelandet av egentlig sjukvård åt sjuka i deras hem. Några av de

i all distriktssjukvård förekommande sjukdomarna, som hade sådan

utbredning, att de på grund härav kallades folksjukdomar ville de sakkunniga

särskilt nämna. Dessa vore de vanliga epidemiska sjukdomarna,

vidare tuberkulosen, sinnessjukdomarna och alla de invalida tillstånd,

som icke vore att hänföra till någon av dessa särskilt nämnda sjukdomar.

De viktigaste allmänt hygieniska frågor, som inötte i hemmen,

vore undervisning'' och råd till förekommande av smittors spridning,

upplysnings- och understödsverksamliet gentemot tuberkulosen (dispensärverksamhet),

upplysning angående barnavård, speciellt spädbarnsvård,

ävensom tillsyn av bostäderna samt meddelande av råd och upplysningar

angående den rent personliga hygienen.

Yad vidare anginge den allmänna egentliga sjukvården hade man,

utom med det stora antalet svårt sjuka samt obotligt och kroniskt

sjuka, också att räkna med ett stort antal mindre svårt sjuka, som

dock i alla händelser behövde sakkunnig hjälp.

Vidare vore vården av epidemiskt sjuka en kvantitativt sett väldig

uppgift. Det sammanlagda antalet fall enbart av de tre sjukdomarna

difteri, skarlakansfeber och nervfeber uppginge sålunda under femårs

Bet

ana. distriktssköterskor. -

10

perioden 1911 —1915 till i medeltal omkring 24,000 per år. Även när

dessa fall remitteras till vård å epidemisjukhusen, så behövde dock

distriktssköterska ytterst ofta anlitas för deras vård, intill dess de bliva

avförda till vårdanstalterna. Då en hel del av dessa sjuka för närvarande

vårdades i sina hem och väl också framdeles komme att vårdas

därstädes, även om det av den kungl. hälsovårdsstadgekommittén år

1915 framlagda förslaget till ny epidemistadga bleve antaget, så vore

ju distriktssköterskans betydelse för epidemisjukvården uppenbar. Trots

de stora insatser, som gjorts av stat, landsting, kommuner och enskilda,

funnes det likväl ett stort antal tuberkulösa, som vore i trängande

behov av vård och hjälp men som ändock icke kunde erhålla sådan. Detta

gällde särskilt de mera framskridna och obotliga fallen av tuberkulos.

Ett stort antal dylika fall vistades i sina hem och kunde på grund av

platsbrist icke intagas på anstalterna. Minst ''6U av hela antalet lungsiktiga

vore att anse såsom medellösa, och otvivelaktigt vore att eu

huvudanledning, varför ett stort antal tuberkulösa såväl i senare som

i tidigare stadier kvarbleve i hemmen, vore, att tuberkulosanstalterna

ännu på långt när icke kunde mottaga alla, som där behövde vårdas.

Staten borde även på denna grund anlita utvägar att bidraga till anställande

av sjuksköterskor med uppgift att, där så ske kan, hjälpa

dessa sjuka i deras hem. Staten understödde ävenledes sedan några

år dispensärverksamheten, en verksamhet, som ju avsåge dels att upplysa

om, vad som behövde iakttagas, om tuberkulöst sjuka skulle vårdas

i hemmet, dels att på olika sätt materiellt stödja de sjuka eller deras

familjer.

Liknande synpunkter som beträffande de tuberkulösa gällde även

de sinnessjuka. Många sinnessjuka som behövde vård å anstalt, vistades

i sina hem, ofta där lämnade utan tillsyn och hjälp, ja, ofta där utsatta

för den mest upprörande vanvård. Även om det i en snar framtid

kunde ordnas så, att alla sinnessjuka, som behövde vård å anstalt,

också kunde bliva intagna å sådan, så inträdde dock ofta behov av

sköterskas hjälp under den tid, som förflöte från insjuknandet till intagningen

å anstalt.

Vad nu yttrats om de sinnessjuka gällde i tillämpliga delar även

om de sinnesslöa. Även för dessa vanlottade skulle en av distriktssköterskan

övad tillsyn ofta kunna bereda någon bättring i deras

tillvaro.

Likartade synpunkter gällde för den stora gruppen av lytta och

vanföra och av andra invaliditetstillstånd. Att en distriktssköterska,

som kände befolkningen i sin ort, komme att gagna vanförevården i

sin ort, genom att förmå de vanföra eller deras anhöriga att söka

lämplig behandling för dem, vore tydligt och även i övrigt kunde

sköterskans övervakning här vara av stor humanitär betydelse.

För invalidvården gällde samma synpunkter som beträffande

vården av vanföra barn. En distriktssköterska, som kände befolkningen,

skulle ofta kunna förmå dessa invalider att i tid och med tillräcklig

intensitet underkasta sig den behandling, som fordrades för att invaliditetsgraden

måtte bliva så ringa som möjligt.

Av ovanstående framginge, att, om staten skulle lämna bidrag

till anställning av sjuksköterskor, vilkas uppgift skulle vara att vårda

och öva tillsyn över sjuka i deras hem, staten i många viktiga hänseenden

icke därigenom skulle åtaga sig principiellt nya förpliktelser,

utan skulle endast, ehuru blott på ett mera begränsat och billigt

sätt, bispringa sådana sjuka, för vilkas vård den redan åtagit sig betydande

bördor.

Lika stor betydelse som sköterskorna komme att få för vård och

tillsyn av de sjuka, komme de att få som läkarnas hjälp vid deras

arbete till sjukdomars förebyggande. De komma att bliva de närmaste

förmedlarna för förverkligande av den allmänna hälsovårdens viktigaste

princip med avseende på det särskilda hemmets och den enskilda

individens hygien.

Sköterskans tillsyn av de fattigas hem skulle ej endast bliva eu

tillsyn av boningens väggar, golv, eldstäder, avträden och dylikt utan

även en tillsyn över renligheten och ordningen i hemmen. Detsamma

gällde med avseende på den rent personliga omvårdnaden, vården av

den egna kroppen genom renlighet, undvikande av rusdrycker, tobak

o. s. v.

Icke minst betydelsefull kunde sköterskans verksamhet vara med

avseende på folknäringen, och mycket kunde därvid vinnas genom

sköterskor, som vore kunniga i hushåll och matlagning.

Ett område, där sköterskans upplysnings- och rådgivande verksamhet

kunde få den mest eminenta betydelse, vore barnavården, särskilt

då spädbarnsvården under första levnadsåret.

Även upplysningsarbetet i dispensärvården innebure ett viktigt

moment i sköterskans verksamhet och hon hade över huvud taget en

viktig sak som spridare av kunskap vid de epidemiska sjukdomarna,

till förhindrande av smittas överföring.

De ifrågavarande sköterskornas uppgifter skulle sålunda till stor

del komma att gälla områden, där staten sedan längre eller kortare

tid tillbaka åtagit sig betydelsefulla förpliktelser och stora ekonomiska

12

uppoffringar. Därutöver komme distriktssköterskorna att fylla en del

sjukvårds- och hälsouppgifter, som förut icke direkt understötts av

staten, exempelvis beredande av vård åt vissa grupper av kroniskt

sjuka samt åt ett stort antal av akut sjuka. Staten hade emellertid

indirekt, genom stora bidrag åt sjukkassor, redan ägnat omsorg även

åt dessa grupper av sjuka.

Antalet av dem, som kunde tänkas komma under distriktsvårdens

omfattning, syntes så stort, att distriktssjukvården måste te

sig som »en rent överväldigande uppgift». En distriktssköterska fyllde

emellertid i regeln ett flertal uppgifter samtidigt. På samma tid hon

i ett hem vårdade en sjuk, meddelade hon i detta hem upplysningar

till förekommande av smittans spridning, upplysningar angående bostadens

ans och vård, angående personlig hygien, matlagning o. s. v.

in.

Huvudskälen för bidrag av statsmedel åt distriktssköterskor.

Det väsentliga motivet för ett ingripande från statens sida läge

i samhällets önskan och förpliktelser att dels bringa hjälp åt sina

mest olyckliga medlemmar, nämligen åt dem, som samtidigt vore både

fattiga och sjuka, samt dels söka förekomma sjukdom och nöd.

Staten kunde med visst fog sägas stå i skuld till de sjuka, som

nödgades stanna i sina hem i stället för att bliva intagna å sjukvårdsinrättningar.

Genom vården i hemmet komme sjuk vårdsanstalternas

utrymme andra till godo och behovet av anstalter ävensom utrymmet

å dem hölles nere på en lägre siffra än vad eljest skulle vara fallet.

Härigenom inbesparades det offentliga och särskilt också staten störa

medel för anläggningskostnader och drift av anstalter.

Även genom tillsyn av invalider och vanföra kunde eu distriktsorganisation

av sköterskor medföra vissa besparingar för statskassan.

Den nya lagen om pensionsförsäkring innebure nämligen bland annat

en hela folket omfattande försäkring mot invaliditet samt understöd

åt behövande, ej arbetsföra personer. Antalet invalider måste avsevärt

reduceras eller graden av invaliditet minskas om man hade tillgång

till personer, som tidigt uppspårade fall, vilka kunde befaras bliva

invalider om de ej bleve i tid behandlade, och det vore högst sannolikt,

att staten genom anställning av distriktssköterskor skulle vinna

eu minskning i utgifterna för invaliditetspensioner och understöd.

in

Särskilt skulle emellertid eu verksamhet, som ginge ut på att

genom upplysning och profylax minska antalet sjukdomsfall, vara a\

största ekonomiska betydelse för hela, samhället. Härigenom inbesparade

nämligen staten, kommuner och enskilda stora summor i sjukvårdsutgifter

och genom en sådan verksamhet kunde totalantalet förlorade

arbetsdagar minskas.

Slutligen anförde sakkunniga, att förhandenvaron av statsbidragför

provinsial- och extra provinsialläkarnas avlöning, d. v. s. statsbidrag

för distriktens läkarvård borde medföra att kravet på statsbidrag

även för sjukvårdens tillgodoseende tedde sig nog så rimligt.

IV.

Distriktssjukvardens organisation.

De sakkunniga hölle före, att landstingen ej själva borde direkt

handhava sjukvården, enär landstingen ej kunde lämpligen utöva sådan

verksamhet å alla de olika orterna. Även det sätt, vaipå sjuk- och

hälsovården vore organiserad i vårt land, talade för att distriktssjukvårdens

mera direkta handhavande ej skulle överlåtas på landstingen.

Frågan om organisationen kunde lämpligast ordnas sålunda att,

därest landsting beslöte sig vara berett att fullständigt genomföra

distriktssjukvård inom landstingsområdet med erforderligt antal sköterskor.

efter Eders Kungl. Maj:ts prövning av dess plan däröver, statsbidrag

skulle utgå till denna sjukvård. Fördelningen av kostnaderna

mellan landsting och kommuner bleve en landstingets angelägenhet,

att avgöra. Där nu omförmält åtagande från landstingets sida förelåge,

borde kummun, tillhörande landstingsområdet, icke omedelbart

och självständigt äga att uppbära statsbidrag för distriktssjukvård.

Kommun, belägen inom landstingsområde, beträffande vilket icke

nu ifrågavarande beslut fattats av landstinget, ägde, därest den ensamt

eller i förening med annan kommun beslutit anställa sköterska och

ordna distriktssjukvård. att efter Eders Kungl. Maj:ts prövning erhålla

statsbidrag.

Att sakkunniga ansett sig böra förorda alternativt båda dessa

organisationer, berodde därpå, att frågan om sjukvårdens reglering av

den ena eller andra kommunala organisationen icke ägde så särskilt

djupgående betydelse för staten, enär dess villkor i stöld sett bleve

desamma, vare sig sjukvården organiserades av primårkommun, större

14

eller mindre grupper av kommuner eller landsting. Statens intresse

av att de medel, som utdelades, komme till god användning, kunde

tillgodoses, oavsett vilken det än vore, som i första hand sörjde för tillgodoseende

av distriktsvårdens krav. Länsorganisation eller distriktsorganisation

av sjukvården uteslöte exempelvis ej att bidragen från

statskassan utbetalades till primärkommunerna, och detta då eventuellt

endast åt sådana kommuner, som befunne sig* i mindre gynnsam

ekonomisk situation.

Till förhindrande av den ofta förmärkta olägenheten av att sköterskorna

dreve en av läkaren okontrollerad, farlig sjukvårdsverksamhet,

som vore en följd av den av kommunalstyrelserna organiserade sjukvården,

föresloge de sakkunniga, att såsom villkor för statsbidraget

fordrades, att en läkare och helst en tjänsteläkare skulle vara sköterskans

närmaste förman.

V.

Huvudprinciper för distriktssjukvårdens anordnande.

Staten borde tydligtvis ej understödja all distriktsvård, oavsett

huru densamma anordnades. Statsunderstöd kunde förutsättas endast

lör en distriktssjukvård, vars organisatoriska principer vore på förhand

givna och av staten gillade.

En anordning av denna sjukvård bestode däri, att sköterskans

arbete bestämdes icke med hänsyn till olika uppgifternas art, utan att

det begränsades till vissa lämpligt stora och lämpligt avgränsade geografiska

områden. En sköterska skulle med andra ord få till uppgift

att fullgöra samtliga ovan antydda sjukvårds- och hälsovårdsuppgifter

inom ett visst mindre område, exempelvis inom kommun eller inom

en del av en kommun. De uppgifter, som sålunda kunde ifrågakomma,

vore visserligen talrika, men dock ej så talrika och ej så olikartade,

att ej en och samma person på jämförelsevis kort tid kunde få en utbildning,

som vore tillfyllestgörande för att kunna väl fullgöra dessa

olika uppgifter.

Sakkunniga ansåge, att icke heller tuberkulosdispensärvården borde

så strängt åtskiljas från den övriga distriktssjukvården, att den icke

kunde, där så önskades, åläggas distriktssköterskan. Denna dispensäi’- vård erbjöde nämligen inga så stora säregenheter att den på grund

härav borde avskiljas från den övriga förebyggande vården, och icke

heller ställde utbildningen i dispensärvård några särskilt anmärknings

-

15

värda, krav pa vederbörande elev. Ville man genomföra en enhetlig

distriktsvård, borde tuberkulosdispensärverksamheten ingå som ett led

i den övriga distriktssjukvården. Beträffande samarbetet mellan provinsialläkarna

och tuberkulosläkarna kunde förslag i sådant hänseende

utarbetas av medicinalstyrelsen efter hörande av styrelsen för svenska

provinsialläkarföreningen, tuberkulosläkarföreningen, sanatorieläkarföreningen

och nationalföreningen mot tuberkulos. Emellertid funnes ju

intet hinder att för viss trakt, då särskilda förhållanden rådde, anställa

eu sköterska uteslutande för dispensärvården.

Beträffande epidemivården gällde att en stor del epidemiskt sjuka

utan fara för sig själva och för sin omgivning kunde vårdas i sina hem.

Denna hemvård av epidemiskt sjuka såväl som epidemivården i allmänhet

hade ofta övertagits av landstingen genom anställande av särskilda

sjuksköterskor och det kunde nu ifrågasättas om det ej vore skäl

att vid nu ifrågasatta organisation av distriktsvården bryta ut hemvården

av smittosjuka. Sakkunniga ville icke bestämt uttala sig

emot en sådan anordning att epidemivår den bleve helt en specialvård,

men förordade dock att epidemivården, i den mån den avsåge vård av

epidemiskt sjuka i deras hem, bleve en del av den allmänna distriktsvården.

Om emellertid någon kommun eller något landsting önskade

ordna epidemivården i de sjukas hem oberoende av den övriga distriktsvården

och om de ville anställa särskilda epidemisköterskor, så syntes

staten böra giva samma bidrag för dessa sköterskors anställning, som

för anställandet av andra sköterskor. Statsanslag borde dock lämnas

endast till anställning av sköterskor, som vore verksamma i de smittosjukas

hem och ej till sköterskor, som också delvis tjänstgjorde på

epidemisjukhus.

Anordningen att låta distriktssköterskan tjänstgöra jämväl såsom

distriktsbarnmorska vore icke så lätt genomförbar. Ett omedelbart övei1

ätande av barnmorskevården på distriktssköterskan kunde ej ske utan

att kommunerna bröte sina förpliktelser mot alla nu anställda barnmorskor,

vilket självfallet icke kunde komma i fråga. Man hade då

endast den utvägen att låta distriktssköterskan inträda i respektive barnmorskas

ställe, först då denna avginge. F ör att redan nu för distrikt,

som så önskade, göra det möjligt att anställa distriktssköterskoi,

som samtidigt vore barnmorskor, borde särskilt tillfälle beredas dem,

som genomgått av staten godkänd eller anordnad distriktssköterskeskola,

att genomgå utbildning i förlossningskonst. För dem, som genomgått

sådan skola, torde utbildningstiden vid barnmorskeanstalterna kunna

sättas något kortare än för andra barnmorskeelever.

16

VI.

Omfattningen av statsbidraget för anställning av distriktssköterskor.

Den offentliga distriktsvården hade så stor allmän social betydelse,

att detta utgjorde ett tungt vägande skäl för att låta statsbidraget

utgå till alla kommunala myndigheter, som anordnade distriktsvård.

Då de sakkunniga emellertid visserligen icke ville avstyrka, men dock

ej tillstyrka ifrågavarande understöd åt städer, berodde detta därpå,

att distriktsvården i städerna ej hade så genomgripande betydelse,

som å landsbygden.

Beträffande frågan huruvida statsunderstöd borde utgå endast för

distriktsvård i sådana områden, vars ekonomiska situation vore mindre

god, ansågo de sakkunniga, att även de ekonomiskt bättre situerade

kommunerna behövde hava den eggelse, som ett statsunderstöd väckte,

för att de allmänt skulle taga i tu med ordnandet av distriktsvården.

Skulle man följa principen att endast giva understöd åt skattetyngda

trakter, så skulle understödet komma att utgå ett år, för att sedan

kanske indragas för ett eller annat år och sedan eventuellt ånyo utdelas.

Sådana oberäknade variationer skulle i hög grad motverka

vederbörandes villighet att igångsätta distriktsvård.

Sakkunniga lutade således åt den uppfattningen att statsunderstöd

åtminstone tills vidare helst borde utgå åt alla landskommuner

eller sammanslutningar av kommuner, respektive län, som ordnade

distriktsvård, som kunde av staten godkännas.

Vidkommande de kostnader, ett sådant allmänt statsunderstöd skulle

medföra för statsverket, kunde man med rätt stor säkerhet utgå ifrån,

att det antal sköterskor, för vilkas anställning statsunderstöd skulle

komma att sökas, om distriktsvård nu med ens genomfördes i hela landet,

icke skulle överstiga siffran 1,300. Bäknade man med ett antal invånare

å vår landsbygd av 4,133,659 (siffran för år 1916), så bleve

detta 1 distriktssköterska på 3,180 invånare. De sakkunniga hade

kommit till den uppfattningen, att statsbidraget icke gärna borde överstiga

V* av totalkostnaderna. Vid bestämmande av detta tal som maximum

hade de sakkunniga utgått från den tanken, att den ekonomiska

bördan av distriktsvården nog efter hand koinme att tämligen lika fördelas

mellan staten, landstingen och sjukvårdsdistrikten.

Sakkunniga utginge vidare från att den sammanlagda utgiften för

sköterskans underhåll och avlöning utgjorde 1,500 kronor. För 1,300

sköterskor skulle statsutgifterna således belöpa sig till 650,000 kronor

per år. Lämpligast vore emellertid, att det bidrag staten gåve icke

bestämdes till av de verkliga totalkostnaderna, utan att detta bidrag

utginge med eu på förhand bestämd summa för varje sköterska. Sakkunniga

föreslogo således, att statsbidraget måtte tills vidare utgå med

eu summa av 500 kronor per år och sköterska, vilken summa motsvarade

ungefär 1... av de totalkostnader, som anställning av en distriktssköterska

under vanliga förhållanden kunde beräknas draga.

De sakkunniga hade icke velat, med bestämda föreskrifter fastslå

■eu enda organisationsform för distriktsvården, enär densamma kunde

med framgång organiseras och ekonomiskt ledas såväl av landstingen

som av grupper av kommuner eller de enskilda kommunerna själva

Sakkunniga hade således avstått ifrån att föreslå en enda bestämd anordning

vare sig i fråga om sjukvårdens organisation eller i fråga om

kostnadernas fördelning. En sådan fixering vore olämplig och borde

i alla händelser icke företagas förrän landstingen fått tillfälle att yttra

■sig i frågan.

VII.

Distriktssköterskornas utbildning.

Självfallet borde staten, om den beslöte sig för att giva understöd

åt organisation av distriktsvård, tillse, att denna distriktsvård handhades

på ett tillfyllestgörande sätt. Ett oundgängligt villkor för statsbidrag

till distriktssköterskors anställning borde därför vara fullgod

utbildning och bevislig lämplighet för handhavande av just denna

gren av sjukvården. I II kap. av det av sakkunniga år 1916 framlagda

betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning

och arbetsförhållanden hade de sakkunniga redan i allmänna drag

uttalat sin uppfattning angående den för en distriktssköterska behövliga

utbildningen. Endast en detalj hade de sakkunniga därvid förbisett,

nämligen de uppgifter, distriktssköterskorna kunde få med hänsyn till

vanföre- och invalidvården. De krav, som härutinnan kunde ställas på

Het. nng. distriktssköterskor. ''i

18

sköterskan, borde tillgodoses genom en kortare kurs vid en vanförean

stalt.

Det förslag om av staten godkända sköterskeskolor, vilket år 1916

framlades i de sakkunnigas betänkande, hade vunnit enhälligt bifall av

alla, som av Eders Kungl. Maj:t anmodats yttra sig över nämnda betänkande.

De sakkunniga ville icke sätta förberedande kurs i 2-åriggodkänd

sköterskeskola såsom absolut fordran på en distriktssköterska.

Då nämligen de sakkunniga föresloge en utbildning i enbart specialämnen

under ett år, bleve . hela utbildningstiden för distriktssköterskan

minst 2 år. Specialutbildning jämte en 1-årig utbildning i allmän

sjukvård uti godkänd sköterskeskola syntes de sakkunniga kunna tillfredsställa

rimliga anspråk på en distriktssköterskas utbildning. Vidare

förutsatte de sakkunniga en sådan organisation av distriktssköterskekursen,

att där alldeles speciell uppmärksamhet riktades på bedömandet

av sköterskans lämplighet för distriktssjukvården. Och slutligen till—

komme såsom ett sista led i utbildningen och i bedömandet av vederbörande

sköterskas lämplighet för distriktsvård en tids praktisk provtjänstgöring

under eu erfaren distriktssköterskas ledning.

Beträffande distriktssköterskekursen borde denna omfatta utbildning

under ett år i följande grenar: epidemivård, tuberkulos- och

tuberkulosdispensärvård, bostadshygien, sinnessjukvård, kortare kurser

i invalid- och vanförevård samt kurser i matlagning. Därtill borde

komma teoretisk undervisning i sociala ämnen, speciellt i barnavårdsoch

fattigvårdslagstiftning.

Sakkunniga hade kommit till den uppfattningen att staten själv

borde anordna distriktssköterskeskola. Kostnaderna härför bleve nämligen

icke större än om staten skulle ekonomiskt understödja eu enskild

skola för att sätta den i stånd att anordna distriktssköterskekurser.

Förlädes denna skola till Stockholm, kunde distriktssköterskekurserna

begagna sig av åtskilliga dåvarande, av staten själv drivna

eller med statsmedel understödda institutioner och organisationer.

Själva undervisningen vid kurserna borde vara avgiftsfri samt

staten anvisa medel att utgå som arvode för de lärare, som handhade

undervisningen. Oundgängligen nödvändig vore likvisst icke denna

utgift. Distriktssköterskekurserna skulle säkerligen bliva talrikt besökta

även om en avgift upptoges, som täckte kostnaderna för den teoretiska

undervisningen.

Distriktssköterskans kompetens borde ej slutgiltigt bedömas förrän

hon genomgått B månaders praktisk provtjänstgöring under en erfaren

distriktssköterskas ledning inom något instruktionsdistrikt. Till elev,

1 it

som genomginge denna tjänstgöring borde av statsmedel utbetalas 2

kronor per tjänstgöringsdag ävensom till hyresersättning 20 kronor per

tjänstgöringsmånad.

Såsom villkor för antagning som elev i distriktssköterskeskola

borde gälla, att elev förbunde sig att efter genomgången kurs tjänstgöra

minst tre år i distriktssjukvård, som bekostas genom offentliga

medel. Med sådan tjänstgöring kunde dock, om medicinalstyrelsen

funne för gott, jämställas tjänstgöring i distriktsvård, som anordnades

av enskilda välgörande korporationer eller stiftelser eller eventuellt av

enskilda personer.

Distriktssköterskeskolan borde stå under ledning av en styrelse

på fem personer, som skulle hålla sina sammanträden i Stockholm.

Någon särskild ersättning för uppdraget att vara ledamot i styrelsen

borde ej ifrågakomma.

Slutligen borde sköterskor, som redan nu innehava platser som

distriktssköterskor, få genomgå fortsättningskurs för komplettering av

sina kunskaper, så att dessa komme i nivå med ovan antydda fordringar.

I fall, då så kunde anses befogat, borde emellertid distriktssköterskeskolans

styrelse på ansökan kunna bevilja dispens från genomgående

av fortsättningskurs.

Vill.

Distriktssköterskornas arbetsförhållanden och lönevillkor.

Redan i sitt år 1916 avgivna betänkande hade de sakkunniga

påpekat huru svårt det vore att genom lagstiftning reglera sjuksköterskornas

arbetsförhållanden. Undantag härifrån hade endast gjorts beträffande

vakningen. Lagbestämmelser angående vakning kunde emellertid

endast genomföras för anstalter, men däremot icke beträffande

sköterskor, som vore anställda i distrikts- eller privatvård. De sakkunniga

kunde således icke heller här föreslå, att bestämmelser utfärdades

angående distriktssköterskornas arbetsförhållanden.

Beträffande distriktssköterskornas löneförmåner in. m. borde såsom

villkor för statsbidrag fordras:

Att begynnelselönen och slutlönen blevo minst 500 respektive

700 kronor; att sköterskan hela året om hade fri kost eller skälig

ersättning därför — endast då hon tjänstgjorde i bemedlades hem

och där åtnjöte fri kost borde ersättningen bortfalla; att fri bostad,

20

lyse, värme ocli tvätt eller tillräcklig ersättning härför inginge i löneförmånerna

; att sköterskan hade rätt till en månads semester med fri

vikarie och med skäliga kostpengar under semestertiden.

Vidkommande pensioneringen hade de sakkunniga intet annat

att tillägga till sina i 1916 års betänkande avgivna förslag, än att

penningvärdets sjunkande borde föranleda en viss höjning av pensionernas

minimibelopp.

IX.

Ledningen och övervakningen av distriktssjukvården.

Den direkta ledningen av distriktssjukvården måste åvila lokala

myndigheter, eventuellt de tilltänkta hälsovårdsnämnderna i läkardistrikten

eller nämnder för mindre kommunala sammanslutningar eller

ock primärkommunernas nämnder. Nämnderna borde utgöras av minst

3 personer, av vilka den läkare, som skulle vara distriktssköterskans

närmaste förman, borde vara självskriven och i övrigt en ledamot utses

av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Såsom oundgängligt villkor för beviljande av statsbidrag borde

uppställas, att distriktsvården och distriktssköterskorna stode under

ledning och övervakning av en fullt kompetent och för vårdens riktiga

handhavande närmast ansvarig läkare, helst en tjänsteläkare. På ansökan

av vederbörande kunde medicinalstyrelsen förordna annan legitimerad

läkare än tjänsteläkare såsom sådan förman. Distriktssköterska

skulle antagas och avskedas av förenämnda styrelse eller nämnder efter

av läkaren uppgjort förslag.

Det borde åligga läkare, som ledde distriktssjukvård, att årligen

avgiva rapport härom till medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren.

Önskligt vore, att medicinalstyrelsen i samråd med delegerade för

provinsialläkarföreningen och Svensk sjuksköterskeförening utarbetade

ett normalreglemente för distriktssjukvårdens handhavande.

X.

Slutord.

Det hade kunnat ifrågasättas att sakkunniga, på grundval av den

utredning, de sakkunniga verkställt, utarbetat förslag till förordning

eller kungörelse rörande villkoren för kommun, landsting eller annan

samfällighet, som i sin tjänst anställde distriktssköterska, lör rätt att

därtill erhålla statsbidrag. Sakkunniga hade emellertid trott sig hora

nöja sig med den sammanställning av huvudsynpunkterna, som innefattades

i det sista kapitlet av de sakkunnigas betänkande.

Reservation.

De svenska sjuksköterskornas representanter bland de sakkunniga

hava i avseende å distriktssköterskornas utbildning uttalat »den bestänka

fordran att en 2-årig, av staten godkänd sjuksköterskeskola

skall ligga till grund för distriktssköterskornas utbildning».

Yttranden över betänkandet.

Genom nådiga remisser liar Eders Kungl. Maj:t anbefallt dels

befallningshavandena i länen, efter hörande av förste provinsialläkare

och landsting samt efter det vederbörande kommuner lämnats tillfälle

att yttra sig, dels ock vissa andra myndigheter och korporationer, de

där av de sakkunnigas betänkande kunde äga intresse, att över berörda

betänkande avgiva utlåtande.

Uti till åtlydnad härav till Eders Kungl. Maj:t överlämnade utlåtanden,

av vilka medicinalstyrelsen lämnats tillfälle taga del, hava

vederbörande med få undantag uttalat sig för, att en med statsbidrag

understödd distriktssjukvård borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse

med i betänkandet angivna riktlinjer samt tillstyrkt att de

av sakkunniga utvecklade allmänna principerna måtte läggas till grund

för vidare åtgärder i ärendet. Härifrån avvikande meningar hava anförts

dels av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län,

som, enär till sakkunnigas förslag hörande bestämmelser skulle komma

att påverkas av i annan ordning inom sjuk vårdsväsendet pågående utredningar,

ansett en omarbetning av föreliggande förslag nödig, dels

ock av befallningshavanden i Örebro län, som på anförda skäl ansett

betänkandet, ehuru vittnande om en livlig och välment önskan att på

bästa sätt ordna sjukvården i landets olika delar, dock icke böra läggas

till grund för en framställning1 till riksdagen om statsbidrag för angivna

ändamål. Skiljaktiga åsikter hava i övrigt endast gjorts gällande beträffande

vissa detaljer av de sakkunnigas förslag och har i sådant

hänseende i nedan angivna delar anförts bland annat följande.

I.

Distriktsvardens huvuduppgifter.

Med avseende å distriktssköterskans huvuvudsakliga uppgift har

styrelsen för Allmänna Svenska läkar föreningen anfört, att denna överallt

bör vara den allmänna hälso- och sjukvården. Dispensärvården

torde i folkrika, tätare bebyggda distrikt av rent organisationstekniska

skäl kräva sina egna sköterskor. Detsamma kunde sägas om epidemisiukvården,

för vilken jämte de fasta distriktssköterskorna borde for

varje län finnas ett antal rörliga sköterskor, anställda pa samma villkor

som distriktssköterskorna, Ett förenande av verksamheten såsom sköterska

och barnmorska ansåge styrelsen icke i allmänhet skola komma

att innebära några fördelar, men väl avsevärda nackdelar.

Styrelsen för Svenska provinsiallukarföreningen har ställt sig tveksam

inför de sakkunnigas åsikt om distriktsvårdens uppgifter och arbetsområden

samt ansett, att sköterskorna skulle komma till korta inför

så vitt omfattande uppgifter som de sakkunniga föreslagit. Den egentliga

sjukvården borde bliva sköterskans huvuduppgift och till denna

borde räknas ej endast vård åt mindre bemedlade utan även åt mera

bemedlade, under villkor dock att biträde lämnades i första rummet

där det ur sjukvårdshänseende bäst behövdes och av vederbörande

läkare prövades lämpligt. Epidemisjukvården finge ej avskiljas från

sköterskans verksamhet på sätt, sakkunniga föreslagit, och styrelsen

reserverade sig mot de sakkunnigas mening, att statsanslag skulle lämnas

endast åt sådana sköterskor, som vore verksamma i de sjukas hem.

Förlossningsvården borde icke i annat än mycket enstaka fall sammankopplas

med den allmänna sjukvården. Sinnessjukvården borde i regel

frigöras från distriktssköterskornas verksamhet. Detsamma kunde sagas

om invalid- och vanförevården. Tillsyn över bostäder, upplysningsverksamhet

beträffande den personliga hygienen samt om hushållning

och matlagning borde åtminstone till en början ej bliva för sköterskorna

några självständiga verksamhetsområden, utan endast utövas i sammanhang

med den allmänna sjukvården.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit, att de sakkunnigas felslag

innebure. att sköterskorna skulle komma att belastas med alltför

mångskiftande göromål och samma uppfattning tiar uttalats av länets

förste provinsialläkare, som jämväl ansett, att sköterskan i regel or( e

befrias från epidemi-, dispensär- och förlossningsvård.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands lön har ansett epidemisjukvården

böra ordnas genom inrättande av ett tillräckligt antal permanenta

epidemisjukhus ävensom på det bestämdaste avrått från en

förening av sköterske- och barnmorsketjänsterna.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län har ansett, att enligt

de sakkunnigas förslag sköterskans verksamhet skulle bliva alltför mångsidig

och splittrad och att fara förelåge att hon härigenom skulle

dragas från sin egentliga uppgift, sjukvården. Särskilt borde dispensär

-

24

värden icke sammankopplas med distriktsvården och ej heller kunde

distriktssköterskan, som under sin verksamhet finge så mycket att gorå

med infektionsämnen, på samma gång tjänstgöra som barnmorska.

I liknande läkning gå de yttranden i ärendet, som avgivits av

förste provinsialläkarna i Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, länsstyrelsen i

Blekinge län, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län samt.

i avseende å dispensärvården, Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos.

II.

Distriktssjukvårdens organisation samt frågan om statsbidrag.

Med avseende å antalet sköterskor har provinsialläkarföreningeit

ansett de sakkunnigas förslag härutinnan eller anställande av omkring

1,300 sköterskor vara att ifrågasätta för mycket. Skäl funnes, som

varnade för att nu anlägga sjuksköterskefrågan alltför brett. Antalet

sköterskor borde begränsas till ungefär hälften av det av sakkunniga

tänkta antalet.

Beträffande landstingens ställning till distriktssköterskefrågan

syntes det lämpligt, att landstingens kontroll över sköterskornas verksamhet

och anställning, där denna blivit lagd under särskild nämnds

överinseende, borde bibehållas.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län har framhållit, att det

säkerligen vore fördelaktigare ju mindre kostnaderna lädes på kommunerna

och ju mera de fördelades emellan staten och landstinget, då

kommunerna redan förut i allmänhet vore svårt tyngda av pålagor.

Sakkunniga hade vidare icke för närvarande velat förorda statshjälp åtstäder

för av dem anordnad distriktsvård. Härvidlag borde man emellertid

icke skära alla städer över en kam. Många av våra mindre

städer saknade både läkare och sjukhus. De sakkunniga hade jämväl

beräknat distrikten för stora. I sistnämnda länet hade tjänsteläkarna

tänkt sig en sköterska för omkring 2,500 invånare.

Stockholms läns landsting har för länets vidkommande ansett en

uppdelning av städerna och landsbygden i två särskilda grupper i sjukvårdshänseende

synnerligen olämplig samt funnit, att jämväl statskommunerna

böra för anställande av distriktssköterska komma i åtnjutande

av statsbidrag till enahanda belopp som landskommunerna.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län har ansett landstingen

bäst ägnade att taga om band organisationen av distriktsskötersketjänsterna.

Härigenom kunde en rättvis fördelning inom länen komma

till stånd samt lämpliga distrikt bildas, vilket knappast torde komma

att ske om organisationen överlämnades åt de särskilda kommunerna.

Omöjligheten att utan länsstyrelsens ingripande bilda lämpliga barnmorskedistrikt

stode här som ett varnande exempel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län har ansett,

att omliänderhavandet av ärenden rörande distriktssjukvården

kunde överlämnas åt samma styrelse, som enligt medicinalstyrelsens

utlåtande den 6 oktober 1917 i fråga om förbättring av kommunalt

anställda barnmorskors löner in. in. torde komma att tillsättas för

varje län eller landstingsområde i och för barnmorskors tillsättning

m. in.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län har framhållit vikten

av att organisationen från första början koinme in på rätt bana. Detta

kunde näppeligen bliva förhållandet om icke landstingen och uteslutande

dessa finge organisationen om hand. Skulle kommuner eller grupper

av kommuner få anställa distriktssköterska, bleve följden att på vissa

håll alltför många sköterskor utan tillräcklig sysselsättning bleve anställda,

medan på andra orter deras antal bleve alltför ringa.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt att kommunerna skulle

få sig ålagt att anställa sköterska, mot att statsbidraget väsentligt

höjdes. Att kommunerna för erhållande av ett statsbidrag av 500

kronor för varje anställd sköterska skulle behöva anvisa dubbelt så

mycket, kunde man ej rimligen begära. Angelägenheten av god

distriktsvård borde föranleda större uppoffringar från statens sida. Det

syntes länsstyrelsen, som borde staten bidraga med hälften av kostnaden

för sjuksköterskans avlöning.

Enligt länsstyrelsens i Blekinge län förmenande bör, då behovet

av statsbidrag är synnerligen varierande, generella bestämmelser för

rätten att tillgodonjuta statsbidrag icke fastställas, utan bidraget göras

beroende på prövning av förhållandena i varje särskilt fall.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett, att därest i någon

stad sjukvårdsförhållandena ännu vore så ordnade, att behov av ifrågavarande

slags sjukvård förelåge, staden icke borde uteslutas från delaktighet

i stats- och landstingsbidrag. Därest åter bidrag till städerna

icke ifrågakomme, borde dessa befrias från den utskyld till landstinget,

som kunde föranledas av den å landsbygden ordnade sjukvården.

Denna angelägenhet kunde lätt ordnas genom tillämpning av 47 § 3

mom. landstingsförordningen.

Bet (mil. distriktssköterskor.

4

26

Jämväl Eders Kungl. Majrts befallningshavande i Malmöhus län

har ansett, att vissa städer borde komma i åtnjutande av ifrågavarande

statsbidrag, ävensom att själva organisationen av distriktssjukvården

borde handhavas och bekostas av landstingen samt särskilda nämnder

ombesörja och övervaka sjukvårdens utövning. Emellertid funnes

kommuner, som med avseende på folkmängden därinom eller av annan

anledning funne det lämpligt att anställa särskild sjuksköterska. För

en sådan kommunvis anordnad sjukvård borde möjlighet finnas att

erhålla statsbidrag och detta utan hinder därav, att kommunen tillhörde

landstingsområde, från vilket förelåge åtagande att inom detsamma

genomföra distriktssjukvård.

Hallands läns landsting har ansett, att intet skulle vara att anmärka.

om staten påtoge sig hela den kostnad, ett av staten reglerat

distriktssköterskeväsen koinme att medföra.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit lämpligheten

av att villkoren för statsbidragets utgående koinme att så bestämmas,

att så mycket utrymme som möjligt lämnades vederbörande

att ordna distriktsvården på sådant sätt, som vore för de olika orterna

mest praktiskt, samt att sålunda frågan om statsbidrag bleve beroende

på prövning av varje fall för sig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ävensom förste provinsialläkaren

därstädes hava föreslagit, att statsbidraget bör utgå med ett fixerat

belopp, beräknat till hälften av medelkostnaden för hela riket för

varje distriktssköterska.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit anordningen med särskilda

lokala sjukvårdsmyndigheter varken nödig eller av omständigheterna

påkallad. Kontrollen genom dessa myndigheter, vilka icke

kunde förväntas utrustade med sakkunskap och erforderligt intresse,

torde icke komma att medföra något gagn och de övriga bestyr, som

skulle tilläggas omförmälta myndigheter, torde icke kräva en anordning

av så omständlig beskaffenhet, som föreslagits. Enligt länsstyrelsens

förmenande skulle dessa bestyr samt inseendet över distriktssjukvården

i länet bättre samt med mera kraft och enhet fullgöras av en

för hela länet gemensam sköterskestyrelse, bestående av förste provinsialläkaren

såsom självskriven medlem samt av vederbörande landstingutsedda

ytterligare ledamöter till nödigt antal. Ifrågasatta anordning

hade ansetts tillfyllestgörande för den vida talrikare barnmorskekåren.

på sätt framginge'' av Medicinalstyrelsens omförmälda utlåtande den

6 oktober 1917.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavaude i Örebro län har, dii

statens utgifter för närvarande vore och under de närmaste tiderna

säkerligen komme att bliva synnerligen stora, ansett den nuvarande

tidpunkten knappast lämplig för att staten skulle åtaga sig en bidragsplikt

till understödjande aAr alla kommuner och alltså även sådana,

vilka icke kunde anses vara i direkt behov av bidrag för ordnande

av sjukvård.

Under förutsättning att hälsovårdsstadgekommitténs förslag

antages, bär förste provinsialläkaren i sistnämnda län ansett de av

kommittén föreslagna hälsovårdsnämnderna bäst lämpade att handhava

distriktssjukvården. I avvaktan härpå borde dock andra organisationer

kunna under vissa villkor erhålla statsbidrag, men detta

borde endast bliva undantag. Organisationen borde utvecklas så

småningom, då ju något skäl till brådska ej förelåge.

Samma läns landsting har ansett lämpligast, att statsbidraget

utginge automatiskt med V3 av totalkostnaderna, samt att, därest

bidraget fixerades till ett bestämt belopp, detta borde sättas högre,

än till av sakkunniga föreslagna 500 ki-onor.

Västmanlands läns landsting har framhållit önskvärdheten av att

vederbörande hälsovårdsmyndigheter inom länet finge tillfälle att yttra

sig såväl beträffande antalet sjuksköterskor som ock rörande deras

placering och de närmare detaljer för distriktvårdens ordnande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län har

hemställt om sådan ändring i de sakkunnigas förslag, att statsbidraget

måtte efter Eders Kungl. Maj:ts beprövande kunna bestämmas till

högst hälften av de för avlöningen utgående kostnaderna, varjämte

befallningsliavanden ifrågasatt huruvida icke en liknande anordning

som den av medicinalstyrelsen föreslagna barnm orskestyrelsen kunde

tänkas vidtagen ifråga om distriktssköterskorna.

Sistnämnda länets landsting har ansett statsbidrag böra ifrågakomma

endast för de landskommuner och landsting, som vore särskilt

skattetyngda.

IV.

Distriktsköterskornas utbildning och lönevillkor.

Beträffande distriktssköterskornas utbildning har läkar för eningens

styrelse ansett sig icke kunna förorda de sakkunnigas förslag, att

utbildningen skulle avslutas med en tre månaders provtjänstgöring för

utrönande av sköterskornas speciella lämplighet för distriktssjukvård.

28

Styrelsen kunde icke finna, att distriktssköterskorna i detta avseende

intoge eu sådan särställning från andra sköterskor, att en särskild

prövning kunde anses befogad. Därtill konmie, att lämpligheten för eu

sköterskebefattning vore beroende av så många rent subjektiva faktorer,

att en sådan prövning skulle bliva av mycket underordnad betydelse.

De föreslagna löneförmånerna ansåge styrelsen för låga, särskilt

med hänsyn till gällande låga penningvärde. Med den föreslagna

kontanta medellönen av 600 kronor skulle sköterskan ha 50 kronor

per månad, en avlöning, som av våra sjukhus ansåges för låg, oaktat

vid dessa sköterskorna hade allting fritt, under det att distriktssköterskorna

säkerligen såsom regel finge nöja sig med kostpengar i

stället för fri kost.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit den av de sakkunniga

föreslagna förberedande utbildningen vara erforderlig, men att å andra

sidan behovet av att snart få statsbidrag för anställande av distrikssköterka

så trängande, att till att börja med en avsevärt lång övergångstid

borde fastställas, under vilken fordringarna på distriktssköterskornas

utbildning i fastställd ordning kunde i betydande mån

eftersättas.

Sistnämnda länets landsting bär funnit distriktssköterskornas

avlöningsförmåner böra bestämmas sålunda, att hon erhölle, inberäknat

ett statsbidrag på 500 kronor, en kontant årsavlöning av 1,200 kronor

samt dessutom av distriktet förmånen av fri bostad, värme, och lyse

eller, i ersättning för dessa naturaförmåner, ett belopp av 300 kronor

och slutligen tillförsäkras rätt att vid tjänstgöring i bemedlade hem

därstädes åtnjuta fri kost.

Förste provinsialläkarna i Södermanlands och Skaraborgs län hava

ansett den föreslagna utbildningstiden tillräcklig för en god utbildningav

distriktssköterska samt funnit reservanternas fordran på en 2-årig

kurs i allmän sköterskeutbildning icke befogad, varemot länsstyrelserna

i Älvsborgs och Västerbottens lön samt Värmlands, Göteborgs och Bohus

och Kalmar läns norra landsting ävensom förste provinsialläkarna i

Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och Värmlands lön

samt styrelsen för Svensk sjuksköterskeförening i likhet med reservanterna

framhållit önskvärdheten av 2-årig sjukhusutbildning jämte viss specialutbildning.

Beträffande löneförmånerna har sistnämnde tjänsteläkare ansett,

att naturaförmånerna borde upptagas till visst minimibelopp, enär det

ofta torde bliva fallet att ej vare sig fri bostad eller ännu mindre fri

kost kunde lämnas sköterska.

Eders Ivungl. Maj:ta befallningshavande i Malmöhus län har framhållit,

att i blivande bestämmelser angående distriktssjukvården böra

inrymmas föreskrifter om de grunder, varefter sköterska skall åtnjuta

ersättning för resekostnader under sjukbesök och av vem denna ersättning

gäldas skall, ävensom huru förfaras skall med sjuksköterskebefattnings

uppehållande under hennes sjukdom eller semester.

Förste provinsialläkaren i sistnämnda länet har ansett distriktssköterskas

begynnelselön ej böra sättas lägre än 700 kronor.

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län, i vars yttrande länsstyrelsen

därstädes instämt, har framhållit, att det torde stöta på stora

praktiska svårigheter att tillförsäkra och tillhandahålla dessa, i regel

ett rörligt liv förande sköterskor kost in natura, varför författningsenligt

naturaförmåner borde begränsas till möblerad bostad eller minst

350 kronor i ersättning därför och övriga förmåner utgå kontant.

Direktionen för Serafimerlasarettet har med hänsyn till distriktsskötersketjänstens

natur och på grund av den sannolikt även i framtiden

bestående nedsättningen av penningvärdet hållit för troligt, att

de föreslagna löneförmånerna böra ökas.

30

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen, som vid avgivande av detta utlåtande haft

tillfälle taga del jämväl av den utredning, som i avsende å organisation

av distriktssjukvård verkställts av 1916 års provinsialläkardistriktskommitté,

har tagit i övervägande, vad sålunda och i övrigt i ärendet

förekommit samt vill för sin del anföra följande.

De sakkunniga hava icke framlagt något positivt förslag till förordning

angående statsbidrag till kommun, som i sin tjänst anställer

examinerad sjuksköterska, utan nöjt sig med att uti en utredningen

åtföljande sammanfattning göra allmänna principiella uttalanden i

ämnet.

Medicinalstyrelsen finner, att ett genomförande av de uti betänkandet

angivna principerna bör kunna bliva av stor betydelse för

hälso- och sjukvården i allmänhet samt för avhjälpande flerstädes av

nu rådande missförhållanden, samt anser förty de av sakkunniga uppdragna

riktlinjerna för distriktssköterskeväsendets ordnande böra läggas

till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

Till denna medicinalstyrelsens uppfattning vill styrelsen likvisst

i nedan angivna hänseenden foga följande erinringar och tillägg.

I.

Distriktssjukvårdens huvuduppgifter.

Organisationen av den föreslagna distriktssjukvården bör uppenbårligen

icke i någon mån verka till nackdel för de sjukvårdsinstitutioner,

som redan finnas organiserade inom riket samt visat sig fungera

till gagn för sjukvården. En blivande distriktsorganisation bör

sålunda icke innefatta ett upphävande eller neutraliserande av den verksamhet,

som redan nu inom olika län utövas av där anställda epidemi

-

31

och dispensärsköterskor. Varken epidemi)ukvården eller dispensärverksamheten

kan, enligt medicinalstyrelsens uppfattning, upprätthållas, utan

särskilda, på dessa områden verksamma sköterskor. Medicinalstyrelsen,

som jämväl i övrigt ställer sig tveksam inför den mångfald av

olika uppgifter, som enligt de sakkunnigas mening böra åvila en

distriktssköterska, kan därför icke tillstyrka de sakkunniges förslag

därom, att distriktssköterskan skall inom sitt verksamhetsområde helt

anförtros epidemivården och dispensärverksamheten, utan finner medicinalstyrelsen,

att anställande av specialsköterskor härvidlag allt framgent

är av nöden.

Å andra sidan bör givetvis en sådan anordning icke utesluta, att

distriktssköterskans verksamhet för särskilda fall kan komma att omfatta

även epidemivård, ävensom att hon, så snart tillfälle därtill gives,

kan föranledas att utöva dispensärverksamhet.

Frågan härom är emellertid för närvarande föremål för särskild

utredning av tillkallade sakkunniga, vadan medicinalstyrelsen i sinom

tid torde bliva i tillfälle att mera ingående yttra sig ävensom framställa

bestämt förslag i förevarande hänseende. Vidkommande härefter

de sakkunnigas förslag att åt distriktssköterskan skulle anförtros jämväl

förlossningsvården, hava i betänkandet anförts skäl häremot av så

vägande beskaffenhet, att enbart på sålunda anförda grunder nu nämnda

sjukvård regelrätt icke bör uppdragas åt distriktssköterskan. Från en

sådan regel synes emellertid undantag böra givas för vissa fall, där

sådant av ett på viss ort förefintligt nödfallsläge kan anses vara för

handen, t. ex. för enstaka, avlägset från moderna kommunikationer

belägna mindre orter, avlägsna öförsamlingar o. d.

IT.

Distriktssjukvardens organisation.

Såsom ovan antytts finner medicinalstyrelsen, i likhet med de

sakkunniga, sjukvården och delvis även hälsovården å rikets landsbygd

icke kunna tillfredsställande ordnas med mindre ett tillräckligt antal

sjuksköterskor ställas till läkarnas förfogande i kampen mot sjukdomarna

och de av dem befordrade missförhållandena. I motsats till de

sakkunniga finner emellertid medicinalstyrelsen det vara vanskligt att

på förhand fixera ett bestämt antal i förevarande hänseende erforderliga

sköterskor. Ävenledes torde det av de sakkunniga såsom erfor

-

(ledigt angivna antalet 1,300, enbart ur kostnadssynpunkt för högt

tilltaget, och ej heller torde de sakkunniga hava tillräckligt utrett

nödvändigheten av det sålunda angivna antalet. Såväl antalet erforderliga

distriktssköterskor som ock hela organisationen av distriktssköterskeväsendet

synes böra så småningom och under efter hand gjorda

erfarenhetsrön anpassas efter de särskilda ortsförhållandena. Medicinalstyrelsen

vill i detta hänseende åberopa den utredning, som verkställts

av 1916 års provinsialläkardistriktskommitté, varav framgår, att medan

å ena sidan behovet av en av nyo organiserad distriktssjukvård inom

ett provinsialläkardistrikt redan nu kan anses starkt, kan åter inom

ett annat sådant distrikt intet som helst dylikt behov av ytterligare

sköterskor påvisas. Kommitténs oinförmälda utredning giver bland

annat vid handen, att på den av kommittén till rikets tjänsteläkare

utsända frågan:

»Anser Ni, att det biträde, som står till Edert förfogande, är

tillräckligt för sjukvårdens rätta handhav ande?»

hava av 351 tjänsteläkare 154 besvarat frågan jakande och 197

nekande. De mest anmärkningsvärda variationerna i svaren från de

olika distrikten förekomma från Kronobergs, 0 ja mot 10 nej, (lottlands,

4 ja mot 0 nej, Malmöhus, 16 ja mot 6 nej, Göteborgs och

Bohus, 6 ja mot 8 nej, samt för de norrländska länen, Gävleborgs (!

ja mot 15 nej, Yästernorrlands, 6 ja mot 10 nej, Jämtlands, 3 ja mot

9 nej, Västerbottens, 5 ja mot 10 nej, samt Norrbottens län, 7 ja

mot 9 nej.

Då kommitténs utredning angående antalet av under år 1918

inom riket tjänstgörande utbildade sköterskor i detta sammanhang

kan vara av intresse, har medicinalstyrelsen ansett lämpligt att uti

här hos fogad bilaga återgiva berörda utredning i vad densamma avser

vissa kategorier av sköterskor.

Med de i nämnda bilaga angivna förhållanden för ögonen vill

medicinalstyrelsen för sin del föreslå, att distriktssköterskeväsendet till

eu början och intill dess praktisk erfarenhet av dess verkningar vunnits,

organiseras sålunda, att varje provinsialläkare och extra provinsialläkare,

under förutsättning av bidrag från landsting, erhåller som

biträde en sköterska, dock att inom vissa större distrikt skall kunna

anställas två eller flera sköterskor. Där endast en sköterska finnes

anställd, bör dennas tjänstgöringsområde sammanfalla med vederbörande

tjänsteläkares, varemot eljest sköterskornas distriktsindelning bör verkställas

av en för respektive län inrättad styrelse för handhavande av

ärenden rörande distriktssjukvården.

Beträffande nyssnämnda styrelses organisation och funktioner

hänvisar medicinalstyrelsen till sitt utlåtande den G oktober 1917 i

fråga om förbättring av kommunalt anställda barnmorskors löner m. in.

samt vad däri anförts i avsende å en för varje län eller landstingsområde

tillsatt styrelse i och för anställande av barnmorskor samt

handläggning av övriga frågor av administrativ eller ekonomisk natur

rörande barnmorskorna och vill medicinalstyrelsen föreslå, att berörda

styrelse bliver gemensam länsmyndighet för båda de här nämnda organisationerna

rörande ärenden.

III.

Distriktssköterskornas löne- och övriga förmåner. Utbildningen.

Den av de sakkunniga föreslagna kontanta begynnelse- såväl

som slutlönen, 500 respektive 700 kronor, måste — även med tillägg

av vissa naturaförmåner eller ersättning därför samt bortsett från nu

gällande penningvärde — betecknas såsom för låg. Såväl med hänsyn

till tjänstens krävande beskaffenhet som ock därtill, att de å sjukvårdsanstalter

anställda sköterskorna i regel åtnjuta betydligt bättre förmåner

än de i betänkandet för distriktssköterskorna föreslagna, synas

sistnämnda sköterskors löneförmåner böra ökas. Medicinalstyrelsen vill

i detta sammanhang lämna en översikt över de av 1916 års provin - sialläkardistriktskommitté rörande förevarande frågor fattade preliminära

beslut:

Kontant minimilön. Begynnelselön 600 kronor samt 2 ålderstilllägg

å 100 kronor vartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad

tjänstgöring. Härav anses^ 400 kronor såsom lön och 200 kronor

såsom tjänstgöringspenningar. Ålderstilläggen betraktas såsom lön.

Bostad. Fri möblerad bostad bestående av ett rum och kök med

fritt bränsle samt, där så kan ordnas och distriktet anser lämpligt,

dessutom ett möblerat rum för expedition och mottagningsrum. Telefon

bör på distriktets bekostnad om möjligt tillhandahållas sköterskan.

Nar sköterska är stationerad å sjukvårdsanstalt, provisorisk eller stadigvarande,

skall hon utöver dessa förmåner även erhålla fritt lyse och

fri tvätt.

Kan fri bostadsförmån ej erhållas, åtnjuter sköterskan kontant

ersättning därför med belopp, ej understigande 250 kronor per år.

Dagarvode. En ersättning av 1 krona per dygn får av sköterBet.

ang. distriktssköterskor. ä

34

skall uppbäras, då hon i hemmen vårdar sjuka. Sådan ersättning utgår.

när sköterska större delen av dagen eller natten är upptagen av

den sjukes vård. Vid vård av epidemisjuk å isoleringsanstalt utgår

däremot ej sådant arvode.

Fri kost skall tillhandahållas sköterskan såväl under den tid, hon

i hemmen vårdar sjuk, som då hon är stationerad å sjukvårdsanstalt.

Ersättning efter taxa. Vid smärre förrättningar (omläggningar,

lavemang in. m.), som utföras i sköterskans bostad, äger hon för dessa

uppbära en ersättning av 50 öre per gång. Utföres sådan förrättning

i den sjukes hem, utgår arvodet, allt efter den tid, som därtill åtgått,

med 50 öre — 1 krona, dock endast för såvida dagtraktamente icke

där åtnjutes.

När sköterska utför bostadsdesinfektion utgår arvode med ?>

kronor, dock ej för dylik förrättning å sjukvårdsanstalt, där hon är

stationerad.

Åtnjutande av här nämnda ersättningar medför icke skyldighet

för sköterskan att hålla förbandsartiklar, desinfektionsmedel, medicin

och dylikt.

Resor. Kallas sköterska till sjuk person å ort, belägen på längre

avstånd än 2 kilometer från sköterskans bostad, äger hon rätt att åtnjuta

fri skjuts för såväl fram- som återresan.

I samband härmed har kommittén uttalat det önskemålet att,

inom därför lämpade, folkrika, men ej alltför vidsträckta distrikt,

sköterskan sättes i tillfälle att vid kortare resor använda sig av velociped,

varigenom skjutskostnaderna för dem, som påkalla sköterskans

hjälp, åtminstone sommartid i en hel del fall böra kunna minskas eller

helt bortfalla.

Vidkommande härefter frågan om distriktsköterskornas semester

har kommittén uttalat sig för följande lösning av denna fråga:

Semester må, när det utan hinder för tjänstens behöriga uppehållande

kan ske, på därom gjord framställning av distriktsjuksköterskestyrelsen

beviljas sköterska under antingen två veckor årligen eller

fyra veckor vartannat år.

För äldre sköterskor eller vid mera ansträngande tjänstgöring

må styrelsen dock, efter vederbörande förmans tillstyrkan, för vissa

fall kunna bevilja längre semestleredighet, dock högst fyra veckor

per år.

Under semester skall sköterskan åtnjuta ett semesterbidrag av

två (2) kronor per dag, men är hon skyldig att tillhandahålla eller

bekosta fri bostad för eventuell vikarie.

35

Sköterska skall vara .skyldig att, där så erfordras, och då hon

av distrilctsköterskestyrelsen därtill förordnas, utan särskilt arvode

eller mot det arvode, nämnda styrelse bestämmer, jämte egen tjänst

bestrida även annan tjänst under innehavarens semester eller sjukdom

samt vid vakans.

För sin del vill medicinalstyrelsen i sistberörda fråga framhålla

önskvärdheten därav, att utom de i läkardistrikten fast anställda sköterskorna

jämväl, för behov vid semester, vakanser och andra dylika

lall, anställes erforderligt antal reserv sköter skor för varje län, med uppgift

att vid nu omförmälda behov stå till distriktssköterskestyrelsens för

länet förfogande.

Vidkommande härefter medicinalstyrelsens ställning till de sakkunnigas

förslag med avseende å distriktsköterskornas löneförmåner

vill medicinalstyrelsen för sin del hemställa,

att distriktssköterskan alternativt antingen bör tillerkännas kontant

lön, uppgående till 1,200 kronor årligen ävensom två ålderstilllägg

å vartdera 300 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring,

eller ock kontant lön 700 kronor årligen samt tvenne ålderstillägg å

nyssnämnda belopp efter respektive 5 och 10 år, med rätt att vid

sistnämnda alternativ utfå ersättning enligt taxa jämte dagarvode på

sätt, kommittén ovan föreslagit,

att distriktssköterskan tillerkännes fri kost vid tjänstgöring i den

sjukes hem,

samt att samtliga naturaförmåner — med undantag för fri kost

i bemedlade hem saväl som telefon bekostas av det distrikt, inom

vilket sköterskan är stationerad.

Härtill vill medicinalstyrelsen ytterligare erinra, att styrelsen i sitt

nu framställda förslag ej tagit hänsyn till rådande dyrtid, varför till

ovanberörda belopp alltså bör läggas enligt författningar eller eljest

bestämt dyrtidstillägg.

Beträffande slutligen frågan om distriktssköterskornas utbildning

och pensionering hänvisar medicinalstyrelsen i tillämpliga delar till vad

stjrelsen härutinnan föreslagit uti sitt utlåtande den 14 november 1918

över de sakkunnigas betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens

utbildning och arbetsförhållanden, dock med tillägg beträffande

utbildningen, att den av de sakkunniga föreslagna distriktssköterskekursen

torde kunna inskränkas till en tid av sex månader,

ävensom att den av de sakkunniga föreslagna praktiska provtjänstgöringen

bör ersättas med tjänstgöring såsom reservsjuksköterska.

36

IV.

Övergångsbestämmelser.

Då det kan anses av vikt att statsbidrag för anställande av

distriktssköterskor ntanordnas snarast möjligt, vill medicinalstyrelsen

föreslå, att en längre övergångstid fastställes, under vilken de i betänkandet

uppställda kompetensfordringarna eftersättas. Sålunda böra

alla för det närvarande i kommuns eller landstings tjänst anställda

sköterskor få i sina befattningar kvai*stå, därest de medelst intyg av

vederbörande tjänsteläkare styrka, att deras tjänst nöjaktigt fullgöres.

Härjämte torde åt medicinalstyrelsen böra uppdragas att på ansökan

meddela ny tillträdande ifrågavarande befattningshavare dispens med

avseende å viss del av den regelrätt fordrade kompetensen.

87

Bilaga /.

Utdrag av 1916 års provinsialläkardistriktskommittés

handlingar.

Av landsting helt avlönade, utbildade sjuksköterskor.

De kategorier, som härvid komma i-fråga, utgöras förnämligast

av 1) läns-, distrikts- och epidemisköterskor, utgörande för hela riket

inom stad, köping eller municipalsamhälle anställda 22 samt inom

provinsial- eller extra proviusialläkardistrikt 155 eller sammanlagt

177 sköterskor, 2) dispensärsköterskor, utgörande för hela riket

11 + 51 eller sammanlagt 62 samt 3) vid sjukstugor eller sjukhem

anställda sköterskor, utgörande för hela riket 33 + 83 eller sammanlagt

116. Antalet återstående till nu nämnda kategori icke hörande,

av landstingen helt avlönade sköterskor är synnerligen ringa och uppgår

för hela riket endast till 12 sköterskor, därav för Kalmar län 5,

samtliga i Oskarshamn, samt för Kristianstads län likaledes 5, samtliga

i Simrishamn. Återstående två sköterskor av sistnämnda kategori

äro anställda på landsbygden, en i Kronobergs (Växjö provinsialläkardistrikt)

och en i Älvsborgs län (Alingsås provinsialläkardistrikt). Samtliga

antalet sköterskor inom nu nämnda kategorier utgör för hela

riket 76 + 291 eller sammanlagt 367. Av dessa kategorier innefatta

läns-, distrikts- och epidemisköterskorna, såsom av ovan angivna siffror

framgår, den talrikaste gruppen med tillhopa 177 sköterskor, av vilka

största antalet kommer på Östergötlands (4 + 8), Kalmar (2 + 12), Malmöhus

(3 + 19), Hallands (0 + 12), Älvsborgs (5 + 13) och Värmlands län

(2 + 8), medan av de norrländska länen uti Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län inga dylika sköterskor finnas anställda samt uti

Västernorrlands län antalet utgör 2 + 1.

Beträffande dispensärsköterskorna finnas dessa talrikast inom Göte

-

38

borgs och Bohus (3 + 8), Värmlands (1 + 8) och Kopparbergs län

(1 -I- 8), medan inom de norrländska länen i stad, köping eller municipalsamhälle

inga dylika sköterskor finnas anställda samt å landsbygden

sådana finnas endast inom Västernorrlands (6) och Västerbottens län (2).

Icke heller inom Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gottlands, Älvsborgs,

Skaraborgs och Västmanlans län.finnas dispensärsköterskor anställda

och av övriga län kommer endast en sådan sköterska på vartdera

av Kronobergs och Blekinge län.

De vid sjukstuga eller sjukhem anställda sköterskorna äro talrikast

inom Södermanlands (4 + 6), Kristianstads (0 + 11, samtliga inom

Broby provinsialläkardistrikt), Älvsborgs (5 + 7), Värmlands (7 + 6),

Örebro (6 + 10) och Västerbottens län (0 + 12). Sköterskor av denna

kategori saknas inom Stockholms, Gottlands, Malmöhus, Skaraboi’gs,

Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län ävensom i stad,

köping eller municipalsamhälle inom Kronobergs, Kristianstads, Gävleborgs,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Av samtliga här ovan angivna kategorier sköterskor finnas de

större antalen inom Södermanlands (10 + 11), Östergötlands (7 + 10),

Kalmar (6 + 15), Kristianstads (5 + 23), Malmöhus (4 + 20), Hallands

(2 + 18), Göteborgs och Bohus (4 + 18), Älvsborgs (10 + 21), Värmlands

(10 + 22) och Örebro (6 + 22), medan åter i stad, köping eller municipalsamhälle

inom Stockholms (0 + 9), Kronobergs (0 + 9), Gottlands (0 + 3),

Skaraborgs (0 + 9), Västmanlands (0 + 6), Jämtlands (0 + 3), Västerbottens

(0 + 14) och Norrbottens län (0 + 2) inga sköterskor av nu

angivna kategorier finnas anställda. De lägsta siffrorna för samtliga

kategorier komma jämväl på nu nämnda län ävensom på Uppsala

(3 + 8), Jönköpings (3 + 10), Blekinge (1 + 7), Kopparbergs (1 + 14),

Gävleborgs (2 + 10) och Västernorrlands (2 + 7 .

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen enligt

av Sveriges officiella statistik den 1 januari 1918 lämnade uppgifter,

å ena, samt antalet ovan angivna av landsting helt avlönade sköterskor,

ä andra sidan, finner man, att största antalet sköterskor förekommer

i följande län, nämligen Hallands med en sköterska på 7,388, Örebro

eu på 7,652, Värmlands en på 8,203, Kristianstads en på 8,484 och

Södermanlands en på 8,947 invånare. Närmast i ordningen härefter

komma Älvsborgs län med 9,600, Kalmar med 10,904, Uppsala med

12.136, Västerbottens med 12,502, Kopparbergs med 16,534, Jönköpings

med 17.123, Blekinge med 18,608, Gottlands med 18,624, Göteborgs

och Bohus med 18,947, Malmöhus med 20,069, Gävleborgs med 21,999,

Stockholms med 25.581, Skaraborgs med 26.897, Västmanlands med

‘27,539 och Västernorrlands med 29,111 invånare på varje sköterska.

Högsta antalet i förevarande hänseende utvisa Jämtlands med 42,769

och Norrbottens län med 88,642 invånare på en sköterska.

Antalet av landsting och kommuner gemensamt avlönade, utbildade

sjuksköterskor.

Ifrågavarande sköterskor tillhöra, med undantag för i stad, köping

eller municipalsamhälle anställda 4 och i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt

anställda 5 sköterskor, samma kategorier som de

ovan under rubriken av landsting helt avlönade sköterskor omförmälda

eller 1) läns-, distrikts- och epidemisköterskor till ett antal av för hela

riket 9 + 93, 2) dispensärsköterskor 12 + 33 samt 3) vid sjukstuga eller

sjukhem anställda 3 + 14.

Av läns-, distrikts- och epidemisköterskorna finnes största antalet

anställda inom Stockholms (0 + 8), Västernorrlands (0 + 32), Jämtlands

(1 + 30) och Norrbottens län (1 + 11), medan antalat i övrigt utgör för

Östergötlands 4 + 0, Jönköpings 0 + 1, Kalmar 0 + 2, Malmöhus 1 + 0,

Värmlands 0 + 3, Gävleborgs 0 + 3 samt Västerbottens län 2+3. Inom

Övriga här ej anmärkta län finnas inga sköterskor av denna kategori

anställda.

Dispensärsköterskorna äro talrikast representerade inom Kopparbergs

(2 + 14) och Norrbottens län (1 + 12. Inom övriga län finnas

sådana sköterskor anställda i Stockholm (0 + 1), Blekinge (1 + 0), Malmöhus

(1 + 0), Hallands (4 4- 0) Älvsborgs, (1 + 1), Värmlands (0 + 1), Västmanlands

(0 + 3), Västernorrlands (1 + 0), Jämtlands (1 + 0) samt Västerbottens

län (0 + 1), medan för övriga län sköterskor av denna kategori

saknas.

Vid sjukstuga eller sjukhem anställda äro, såsom av ovan angivna

siffror synes, till antalet synnerligen ringa och finnas endast inom Stockholms

(0 + 3), Södermanlands (2 + 0), Skaraborgs (1 + 0), Kopparbergs

(0 + 4), Gävleborgs (0 + 1), Västernorrlands (0 + 3), Jämtlands (0 + 1)

samt Norrbottens län (0 + 2).

Samtliga antalet för hela riket av landsting och kommuner gemensamt

avlönade sköterskor utgör sålunda 28 + 145 eller sammanlagt 173.

Av dessa kommer största antalet på Stockholms (0 + 14), Kopparbergs

(2 + 18), Västernorrlands (4 + 38), Jämtlands (2 + 31) och Norrbottens

län (3 + 25), medan inom Uppsala, Kronobergs, Gottlands, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus samt Örebro län inga samt inom övriga län finnas

för Södermanlands 2 + 0, Östergötlands 4 + 0, Jönköpings 0 + 1, Kalmar

40

0 + 2, Blekinge 1+0, Malmöhus 2 + 0, Hallands 4 + 0, Älvsborgs 1 + 1.

Skaraborgs 1 + 0, Värmlands 0 + 4, Västmanlands 0 + 3, Gävleborgs

0 + 4 samt Västerbottens 2 + 4 nu nämnda sköterskor anställda.

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena.

samt antalet av landsting och kommuner gemensamt avlönade utbildade

sjuksköterskor å andra sidan, finner man, att största antalet dylika

sköterskor förekommer i Jämtlands, 3,885 invånare, Västernorrlands

6,238 samt Norrbottens län 6,331 invånare för varje sköterska. Närmast

härefter komma Kopparbergs, 12,400 invånare, Stockholms, 16,443,

Västerbottens 29,171, Hallands 36,940, Västmanlands 55,079, Gävleborgs

65,997 samt Östergötlands län 75,543 invånare för varje sköterska.

Största invånarantalet för varje sköterska faller på Södermanlands,

93,945, Kalmar 114,499, Älvsborgs 148,814, samt Malmöhus 240,828

invånare, medan inom Jönköpings, Blekinge och Skaraborgs län, som

ovan anmärkts, endast en sköterska finnes anställd, samt inom övriga

län ingen till förevarande kategori hörande anställd.

Antalet av kommun eller kommuner helt avlönade, utbildade

sjuksköterskor.

Under denna rubrik faller det ojämförligt största antalet sköterskor,

fördelade på ett större antal kategorier än här ifrågavarande tabeller

i övrigt utvisa.

Distrikts- och kommunalsköterskornas antal är sålunda för hela

riket i stad, köping eller municipalsamhälle 45 samt i provincial- eller

extraprovinsialläkardistrikt 131 eller sammanlagt 176. Fördelade på

de olika länen är denna kategori talrikast inom Blekinge (4 + 6), Kristianstads

(2 + 3), Malmöhus (4 + 24), Värmlands (4 + 6), Kopparbergs

(1 + 11) och Gävleborgs län 15 + 9). Minsta antalet distrikts- och kommunalsköterskor

finnas inom Stockholms (0 + 1), Uppsala (0 + 4), Kronobergs

(0 + 5), Kalmar (2 + 2), Gottlands (1 + 0), Hallands (2 + 0), Göteborgs-

och Bohus (3 + 1), Älvsborgs (2 + 1), Skaraborgs (0 + 1), Västernorrlands

(0 + 0), Jämtlands (0 + 0), Västerbottens (1 + 1), Norrbottens

lön (1 + 0). I övriga län varierar antalet från 6—9 dylika sköterskor.

Epidemisköterskornas antal utgör för hela riket 60 å 62 + 29

och kommer till större delen på Stockholms (5 + 1), Södermanlands

(4 å 6 + 0), Jönköpings (4 + 5), Malmöhus (7 + 4), Skaraborgs (6 + 0),

Kopparbergs (3 + 5), samt Gävleborgs län (2 + 4), medan åter dylika

sköterskor icke finnas anställda på landsbygden inom ett flertal län,

som förhållandet är, utom i förut nämnda Södermanlands och Skara

-

II

borgs lull, inom Uppsala- län (4 + 0), Östergötlands (1 + 0), Kalmar (4

+ 0), Gottlands (1 + 0), Blekinge (2 + 0), Hallands (4-i-0), Älvsborgs

(0 + 0), Värmlands (2 -i- 0), Örebro (1 + 0), Västmanlands (2 + 0) samt

Jämtlands län (1 + 0).

Jämväl ringa är antalet sådana sköterskor inom återstående län,

Kronobergs (2 + 1), Kristianstads (1 + 2), Göteborgs- och Bohus (1 + 2),

Västernorrlands (1 + 1), Västerbottens (1 + 1), och Norrbottens län (1 + 3).

Den fåtaligaste av de här bestämda kategorierna är dispensärsköterskornas

(11 + 2). Dylika finnas endast inom Uppsala (1 + 0),

Östergötlands (1 + 0), Blekinge (2 + 0), Kristianstads (1 + 0), Malmöhus

(1 + 0), Värmlands (B + Oj, Västmanlands (1 + 0), Kopparbergs (0 + 1),

Gävleborgs (1+0) och dämtlands län (0 + 1).

Av församlingssystrar och diakonissor finnas inom hela riket 70

+ 54 eller tillhopa 133. Dessa äro tämligen jämt fördelade på de olika

länen med undantag dock för de norrländska länen Jämtlands (1 + 0).

Västerbottens (1 + 0) och Norrbottens län (1 +2) ävensom Kronobergs

(1 + 0), Gottlands (1 + 0), Blekinge (3 + 0), Kristianstads (0 + 3) och

Malmöhus län (4 + 0). Största antalet dylika sköterskor finnes inom

Stockholms (5 + 5), Södermanlands (4 + 5), Östergötlands (7 + 1), Kalmar

(4 + 3), Skaral o:-gs (5 + 1), Värmlands (6 + 1), Örebro (1 + 9), Västmanlands

(5 + 1), Kopparbergs (3 + 5) och Gävleborgs län (9 + 8).

Samtliga vid sjukstugor och sjukhem anställda sköterskor utgöra

till antalet 66 + 20 eller tillhopa 92. Största antalet av dessa äro anställda

inom stad, köping eller municipalsamhälle, varemot inga dylika

sköterskor finnas anställda inom Uppsala (0 + 0), Jönköpings (0 + 0),

Södermanlands (0 + 0), Gottlands (0 + 0), Blekinge (5 ■+ 0). Hallands (0 + 0),

Göteborgs- och Bohus (5 + 0), Älvsborgs (1 + 0), Skaraborgs (0 + 0),

Värmlands (5 + 1), Västmanlands (8+0), Jämtlands (0 + 0), Västerbottens

län (0 + 0). I övrigt komma av dessa sköterskor på Stockholms

1 + 5, Östergötlands 15 + 1 (därav 13 anställda vid Sundbyhofs

sjukhus), Malmöhus 11 + 5, (Vid Landskrona stads sjukhem 11, därav

9 vid hemmet utbildade sköterskebiträden), Örebro 5 + 2, Kopparbergs

2 + 2, Gävleborgs 1 + 1, Västern orrlands 4 + 1 samt på Norrbottens

län 2 + 4.

Vid försörjningsinrättningar och barnhem anställda sköterskor

utgöra för hela riket 79 + 59 eller tillhopa 138. Jämväl denna kategori

är ganska jämnt fördelad över samtliga länen, med ringa variationer

beträffande antalet. Största delen finnas inom Stockholms (2 + 7),

Uppsala (4 + 1), Östergötlands (6 + 2), Kalmar (3 +• 7), Blekinge (4 + 1),

Kristianstads (4 + 2), Malmöhus (11 + 2), Hallands (6 + 0), GöteborgsBet.

ang. distriktssköterskor. (i

42

och Bohus (3 + 2), Älvsborgs (2 + 3), Värmlands (2 + 4), Örebro (5 + 5),

Västmanlands (5 + 3), Kopparbergs (2 + 6), Gävleborgs (7 + 4) och

Västernorrlands län (5 + 4), medan minsta antalet dylika sköterskor

finnas anställda inom Jönköpings (1 + 1), Kronobergs (2 + 1), Gottlands

(1 + 0), samt Jämtlands län (1 + 1) och inom Skaraborgs och Västerbottens

län inga till denna kategori hörande sköterskor äro anställda.

Totalsiffrorna för vid sinnesslöanstalter anställda sköterskor utgöra

11 + 52, varav 50 finnas anställda vid sinnesslöanstalten Johannesberg

i Skaraborgs län. Av de övriga äro i stad, köping eller municipalsamhälle

anställda 1 för vartdera av Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Gottlands och Gävleborgs län, i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt

anställda 1 i Kopparbergs och 1 i Västernorrlands län.

Återstående sex sköterskor av denna kategori äro anställda vid sinnessjukhuset

i Sundsvall.

Övriga av kommun eller kommuner helt avlönade sköterskor

utgöra till antalet 7+4 fördelade på Kronobergs (3 + 0), Hallands

(2 + 0), Älvsborgs (0 + 1), Örebro (0 + 1), Kopparbergs (0 + 2) och Gävleborgs

län (2 + 0).

Samtliga antalet nu ifrågavarande sköterskor utgör för hela riket

358 å 360 + 357 eller tillhopa 715 å 717. Av dessa kommer största

antalet på Östergötlands (33 + 11), Kristianstads (8 + 43), Malmöhus

(38 + 35), Skaraborgs (11 +52) och Gävleborgs län (28 + 26), medan

mindretalet nu angivna sköterskor finnas uti Uppsala (13 + 6), Kronobergs

(10 + 8), Gottlands (5 + 0), Hallands (17 + 1), Älvsborgs (8 + 6),

Jämtlands (3 + 2), Västerbottens (3 + 2), och Norrbottens län (5 + 11).

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena,

samt antalet av kommun eller kommuner helt avlönade sköterskor, å

andra sidan, finner man största antalet dylika sköterskor i Skaraborgs,

3,842 invånare för varje sköterska, Kristianstads 4,658, Gävleborgs 4,888,

Västmanlands 5,330, Blekinge 5,513, Kopparbergs 5,636, Örebro 5,643,

Malmöhus 6,598, Östergötlands 6,867, Uppsala 7,026, Stockholms 7,194,

Södermanlands 7,515, Värmlands 7,955, Hallands 8,209, Kronobergs

8,737, Kalmar 8,807, Västernorrlands 9,034 samt Jönköpings län 9,275

invånare för varje sköterska. Största antalet invånare för varje sköterska

kommer på Norrbottens 11,080, Gottlands 11,174, Göteborgs och

Bohus 191,849, Älvsborgs 21,259, Jämtlands 25,641 samt Västerbottens

län 35,006 invånare.

Av bruk, bolag’ eller enskilda avlönade, utbildade sjuksköterskor.

Av här ifrågakominande kategori utgöra i vanlig sjukvård anställda

sköterskor den talrikaste gruppen eller i stad, köping eller municipalsamhälle

21 samt i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt 144, sålunda

tillhopa 165 sköterskor. Största antalet härav finnes inom Malmöhus

(0 + 10), Värmlands (1 + 13), Örebro (0 + 13), Kopparbergs (0 + 11),

Gävleborgs (4 + 13) och Västernorrlands län (2 + 18). I stad, köping

eller municipalsamhälle inom Östergötlands (0 + 4), Gottlands (0 + 0),

Blekinge (0 + 6), Kristianstads (0 + 7), Malmöhus, Älvsborgs (0 + 3),

Örebro, Kopparbergs, Jämtlands (0 + 0) och Västerbottens län (0 + 4)

finnas inga till nu nämnda grupp hörande sköterskor. För återstående

län utgör antalet i Stockholms 1 + 3, Uppsala 1 + 7, Södermanlands

1 + 4, Jönköpings 2 + 0, Kronobergs, 3 + 3, Kalmar 1 + 3, Hallands

1 + 2, Göteborgs och Bohus 1 + 1, Skaraborgs 1 + 3, Västmanlands 1 + fi

och Norrbottens län 1+4.

Av epidemisköterskor, tillhörande ovanstående rubrik, finnes endast

en inom vardera av Stockholms och Gävleborgs läns landsbygd.

Vid sjukstuga eller sjukhem anställda sköterskornas antal utgör

för hela riket 37 å 39 + 38, varav största antalet finnas inom Stockholms

(7 å 8 + 8, därav 6 ä 7 vid ett privat sjukhem i Lidingö köping),

Uppsala (10 å 11 + 1, därav 10 å 11 i Uppsala stad). Malmöhus (12 + 0

samtliga i Jmnd), Kopparbergs (0 + 8) samt Gävleborgs län (1 + 8), därav

7 i Sandvikens extra provinsialläkardistrikt). Antalet inom övriga län

utgör för Östergötlands 1 + 1, Göteborgs och Bohus 1 + 4, Alvsborgs

2 + 0, Norrbottens 0 + 5 och inom vartdera av Jönköpings, Gottlands

och Skaraborgs län en för stad, köping eller municipalsamhälle samt

inom vartdera av Värmlands, Örebro och Västmanlands län en för

landsbygden.

Antalet för hela riket av vid ålderdomshem, barnhem och dylika

inrättningar anställda sköterskor utgör 13 + 14 eller tillhopa 27, varav

komma på Stockholms 2 + 0, Södermanlands 0 + 6 (därav 5 inom Gnesta

extra provinsialläkardistrikt), Malmöhus 3 + 0, Örebro 0 + 2 och Gävleborgs

län 1 + 3 medan inom övriga län en sköterska av denna kategori

finnes inom vartdera av Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,

Gottlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands

och Norrbottens län.

Samtliga antalet av nu avsedda kategorier sköterskor utgör för

hela riket 71 å 73 + 198 eller tillhopa 269 å 271. Fördelade på de

44

olika länen kommer största antalet på Stockliolms (10 å 11 + 12),

Uppsala (12 a 13 + 8), Malmölius (15 + 10), Gävleborgs (6 + 25) och

Västernorrlands län (3 + 18) medan antalet i övriga län utgör för

Södermanlands 1 + 10, Östergötlands 2 + 5, Jönköpings 4 + 6, Kronobergs

3 + 3, Kalmar 1 + 4, Gottlands 2 + 0, Blekinge 0 + 7, Kristianstads

0 + 7, Göteborgs och Bohus 3 + 5, Hallands 1 + 2, Älvsborgs 2 + 3,

Skaraborgs 2+4, Värmlands 1 + 14, Örebro 0 + IG, Västmanland 1 + 1,

Kopparbergs 0 + 19, Jämtlands 0 + 0, Västerbottens 0+4 samt Norrbottens

län 2 + 9.

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena,

samt antalet av bruk, bolag eller enskilda avlönade sköterskor å andra

sidan, framgår, att största antalet dylika sköterskor finnas anställda i

Uppsala, 6,675 invånare, Gävleborgs 8,515, Stockholms 10,464, Västernorrlands

12,476, Kopparbergs 13,053, Örebro 13,402, Norrbottens

16,116, Södermanlands 17,081, Värmlands 17,501, Malmöhus 19,266,

Västmanlands 20,654, Blekinge 21,266, Jönköpings 22,260, Kronobergs

26,211, samt Gottlands län 27,936 invånare på varje sköterska. Närmast

härefter komma Kristianstads 33,939, och Skaraborgs län 40,346

invånare för varje sköterska, medan största antalet invånare i nu

avsedda hänseenden finnes uti Östergötlands 43,167, Västerbottens

43,757, Kalmar 45,799, Hallands 49,254, Göteborgs och Bohus 52,105,

och Älvsborgs län 59,525.

Enskilt praktiserande, utbildade sjuksköterskor.

Antalet i allmän sjukvård sysselsatta enskilt praktiserande sköterskor

utgör för hela riket i stad, köping eller municipalsamhälle

137 å 140 samt i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt 25 eller

tillhopa 162 å 165. Variationen i antalet inom de olika länen är

beträffande denna kategori större än eljes. Sålunda finnas inom Östergötlands

län 49 + 1 (därav 30 i Linköping samt 17 i Norrköping),

inom Malmöhus 10 + 1 (därav 10 i Lund), inom Skaraborgs 5 + 3,

inom Värmlands 20 + 1 (därav 20 i Karlstad, inom Västmanlands 6 + 0,

inom Kopparbergs 6 + 1, inom Gävleborgs 5 + 2, samt inom Västernorrlands

län 11 + 0 (samtliga i Sundsvall), medan inom övriga län

antalet utgör högst 5 eller därunder eller såsom i Gottlands, Västerbottens

och Norrbottens län ingen dylik sköterska finnes sysselsatt.

A egna anstalter (sjukhem, anstalter för sinnesslöa och dylika)

sysselsatta privatsköterskor utgöra till antalet för hela riket 6 + 27

in

eller tillhopa 33, fördelade pa följande län, nämligen Stockholms (1 H 7j.

Östergötlands (2 + 0), Jönköpings (0 + 4), Kronobergs (1 -I 2), Kristianstads

(0 + 2), Göteborgs och Bohus (0 + 2), Skaraborgs (1 + 2), Örebro

(0 + 5), Kopparbergs (0 4- 2) samt Gävleborgs län (1 + 1). Hela antalet

enskilt praktiserande sköterskor utgör för riket 143 ä 147 t- 52 eller

sammanlagt 195 ä 199. Vid fördelning pa de olika länen sammanfaller

det större antalet av dessa med ovan angivna större antal för i

allmän sjukvård sysselsatta privatsköterskor. Som av vad ovan anförts

framgår, finnas av ifrågavarande kategorier inga sysselsatta inom Gottlands.

Västerbottens och Norrbottens län. För övriga län utgör antalet

inom Stockholms 2 + 11, Uppsala 4 + 0, Södermanlands 4 + 0, Jönköpings

2 å 5 + 6, Kronobergs 3 å 4 + 2, Kalmar 1+0, Blekinge 4 + 0,

Kristianstads 0 + 5, Hallands 3 + 0, Göteborgs och Bohus 0 + 4, Älvsborgs

2 + 1, Öi’ebro 2 + 8 samt Jämtlands 0 + 1.

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena,

samt antalet enskilt praktiserande, utbildade sjuksköterskor å andra

sidan, finner man, att största antalet dylika sköterskor förekommer i

Östergötlands län med en för 5,811 invånare. Närmast härefter kommer

Värmlands (12,501), Stockholms (17,708), Örebro (21,443), Skaraborgs

(22,007), Västernorrlands (23,818), Jönköpings (26,211), Västmanlands

(27,539), Kopparbergs (27,557), Gävleborgs (29,332), Uppsala

(33,376) samt Blekinge län (37,216 invånare för varje sköterska).

Minsta antalet av dessa sköterskor förekommer i Malmöhus (43,787),

Södermanlands (46,972), Kristianstads (47,515), Hallands (49,254), Älvsborgs

(99,209) samt Göteborgs och Bohus län (101,710 invånare för

varje sköterska''.

Antalet andra än ovan upptagna, utbildade sköterskor.

Samtliga antalet andra än här ovan upptagna sköterskor utgör

för hela riket i stad, köping eller municipalsamhälle 64 samt i provinsial-

eller extra provinsialläkardistrikt 33 eller tillhopa 97 sköterskor,

varav största antalet kommer på Uppsala län (52, därav 26 vid Akademiska

sjukhuset i Uppsala samt 26 vid Uppsala sjuksköterskebyrå

inregistrerade sköterskor). I övrigt finnas sköterskor av nu avsedd

kategori i Stockholms (4 + 1), Södermanlands (0 + 1), Östergötlands

(2 + 0), Kalmar (0 + 2), Gottlands (0 + 1), Blekinge (0 + 2), Malmöhus

(0 + 1), Hallands (2 + 0), Göteborgs och Bohus (1 + 7), Älvsborgs (0 + 2),

46

''Värmlands (2 + 0), Västmanlands (0 + 6), Kopparbergs (1 + 1), Gävleborgs

(0 + 3), Västernorrland (0 + 2) och Jämtlands län (0 + 4).

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen å ena,

samt antalet här ovan nämnda sjuksköterskor, å andra sidan, finner

man, att antalet dylika sköterskor är störst inom Uppsala län med en

sköterska för 2,528 invånare, därvid dock är att märka, att samtliga

dessa äro anställda inom Uppsala stad. Närmast härefter komma Västmanlands

(27,539), Jämtlands (32,052), Stockholms (46,042) samt Göteborgs

och Bohus län (52,105 invånare för varje sköterska).

<m ce

47

Bilaga II.

Förteckning över inkomna yttranden över betänkandet.

I.

På remiss av Kung!. Maj:t.

1. Länsstyrelserna, landstingen och förste provinsialläkarna ävensom

vissa kommuner inom Södermanlands, Jönköpings, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län.

2. Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen.

3. Styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen.

4. Styrelsen för svensk sjuksköterskeförening (av 1910).

5. Svenska nationalföreningen mot tuberkulos.

G. Direktionen för Serafimerlasarettet.

7. Direktionen för allmänna barnhuset.

8. Rektor vid Kungl. högre lärarinneseminarium.

II.

%

På remiss av Medicinalstyrelsen.

1. Styrelsen för svenska vanföreanstalternas centralkommitté.

. Professorn Edvard Fabian Emanuel Alin.

. Professorn Bror Gadelius.

48

Bilaga III.

Utdrag av Kungl. Medicinalstyrelsens protokoll den 21 februari

1919.

Närvarande: Herr Generaldirektören B. Buhre,

» Medicinalrådet F. Bissmark,

» » F. Block,

> medicine licentiaten G. Neander.

§ !*

Herr medicinalrådet Block föredrog handlingarna rörande ett

genom nådig skrivelse den 28 juni 1918 till Medicinalstyrelsen remitterat

betänkande angående bidrag av statsmedel för anställning av

distriktssköterskor, avgivet den 30 maj samma år av inom Civildepartementet

tillkallade sakkunniga.

Efter föredragningen beslöt Styrelsen att avgiva utlåtande i ärendet

på sätt registraturet utvisar.

Herr medicinalrådet Bissmark anmälde skiljaktig mening beträffande

en särskild punkt i utlåtandet, nämligen rörande distriktssköterskornas

utbildning samt förklarade, att han härutinnan anslöte sigtill

den mening, som av de svenska sjuksköterskornas representanter

bland de sakkunniga uttalats i förenämnda betänkande åtföljande

reservationen.

I tjänsten

Nils Hellichius.