SOU 1919:9

BETÄNKANDE

RÖRANDE

OMLÄGGNING AV NYKTERHETSUNDERVISNINGEN

SAMT RÖRANDE

ÅTGÄRDER MOT MISSBRUK AV

TOBAK OCH KAFFE

AVGIVET AV

FÖR ÄNDAMÅLET INOM KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

DEN 30 OKTOBER 1917 TILLKALLADE

SAKKUNNIGA.

STOCKHOLM 1918

IVAR HÄGG8TRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

184 »51

INNEHÅLL:

Sid.

Skrivelse till departementschefen .................................................................................... 3

Inledning ................................................................................................................. 7

I. Nykterhetsundervisningen...................................................................................... 17

A. Allmänna grunder för nykterhetsundervisningen ............................................. 17

B. Nykterhetsundervisningen inom olika slag av läroanstalter.............................. 25

1. Egentliga barndoms- och ungdomsskolor................................................... 28

a. Folkundervisningsanstalter ................................................................. 28

Folkskolan, s. 28. — De sakkunniga, s. 28. — Fortsättningsskolan,

s. 30. De sakkunniga, s. 33. — Den högre folkskolan; skeppsgosseskolan,

s. 36. — De sakkunniga, s. 37. — Folkhögskolan, s. 38.

— De sakkunniga, s. 39.

b. Anstalter för den högre undervisningen ............................................. 10

1. Allmänna och kommunala läroanstalter, s. 40. — De sakkunniga:

Realskolan, samskolan och den kommunala mellanskolan, s. 50. —

Gymnasiet, s. 51.

2. Privatläroverk (högre goss- och samskolor, enskilda mellanskolor

samt högre flickskolor), s. 53. — Högre goss- och samskolor samt

enskilda mellanskolor, s. 53. — De sakkunniga, s. 53. —

Högre flickskolor, s. 53. —- De sakkunniga, s. 53.

2. Fackskolor (lärlings- och yrkesskolor), s. 54. — De sakkunniga, s. 54.

3. Konfirmationsundervisningen ..................................................................... 55

C. Den fortsatta nykterhetsundervisningen............... 56

1. Allmänna upplysningskurser, s. 56. — De sakkunniga, s. 59.

2. Nykterhetsorganisationernas upplysningsverksamhet, s. 61. — De sakkunniga,

s. 62.

3. Föreläsningsverksamheten, s. 67. — De sakkunniga, s. 68.

D. Utbildningen av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen .............................. 73

1. Universitet och andra högre lärarutbildningsanstalter................................. 75

a. Utbildningen av lärare i samhällslära för högre skolor och folkskole

seminarier

.......................................................................................... 75

b. Den akademiska undervisningen i hälsolära för blivande biologilärare 79

— De sakkunniga, s. 84.

2. Folkskoleseminarier, s. 87. — De sakkunniga, s. 88.

3. Kurser för fortsatt utbildning .................................................................. 97

a. Lärarkurser, s. 97. — De sakkunniga, s. 102. — Social kurs, s. 105.

— Hygienisk kurs, s. 106.

b. Allmänna utbildningskurser, s. 123. — De sakkunniga, s. 124.

c. Instruktionsverksamhet, s. 128. — De sakkunniga, s. 130.

E. Nykterhetsundervisning i anslutning till den militära utbildningen .................. 133

1. Manskapsutbildningen, s. 133. — De sakkunniga, s. 135.

2. Befälsutbildningen, s. 138. — De sakkunniga, s. 138.

1

2

Sid.

F. Hjälpmedel för nykterhetsundervisning, s. 140. — De sakkunniga, s. 140.

G. Statlig ledning, s. 149. — De sakkunniga, s. 151.

H. Centralförbundet för nykterhetsundervisning, s. 157. — De sakkunniga, s. 158-

I. Kostnadsberäkning ..............................................................................."•..........

II. Åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe .........................................................

A. Uppdragets omfattning. Plan för behandlingen.............................................

B. Missbrukets skadeverkningar, omfattning och orsaker....................................

C. Bekämpande av missbruket...........................................................................

1. Undervisning i skolorna, s. 179. — De sakkunniga, s. 182.

2. Upplysningsarbete i övrigt genom skolan, s. 187. — De sakkunniga, s. 189.

3. Annat upplysningsarbete, s. 191. — De sakkunniga, s. 192.

4. Övriga åtgärder.......................................................................................

a. Åtgärder beträffande tobak, s. 194. — De sakkunniga, s. 198.

b. Åtgärder beträffande kaffe, s. 203. — De sakkunniga, s. 205.

Särskilt yttrande ............................................................................................................

161

164

165

169

178

194

210

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

Bilagor:

Förslag till grundplan för nykterhelsundervisningen vid skolor .............................. 216

Förslag till föreläsningsplan vid kursen i hygien för blivande lärare ..................... 219

Förslag till föreläsningsplan vid den sociala fortbildningskursen för lärare ............ 222

Förslag till ändring av § 19, mom. 113 av soldatinstruktionen ........................... 224

Förslag till undervisningsmateriel för nykterhetsundervisning ................................. 225

Förslag till instruktion för konsulenten för nykterhetsundervisning och nykterhets

upplysning

......................................................................................................... ^29

Förslag till förordning angående försäljning av tobak till minderåriga .................. 231

Huvudsynpunkter att taga i betraktande vid uppgörande av program för centralförbundets

för nykterhetsundervisning kurser under arbetsåret 1914—1915 ...... 232

Sammandrag av de redogörelser för nykterhetssällskapens upplysningsverksamhet

under år 1916, som före den 1 mars 1917 inlämnats till Kungl. Socialstyrelsen 235

Grundlinjer för de av professor G Wirgin vid 1918 års pedagogiska kurs hållna

föreläsningarna i hälsolära och skolhygien ......................................................... 242

I vissa främmande länder vidtagna åtgärder mot minderårigas tobaksbruk............ 260

Översikt över undervisnings- och upplysningsarbetet i Danmark och Norge beträffande

de skadliga verkningarna av missbruket av njutningsmedel ............... 265

a

Till

Herr Statsrådet och chefen för kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Genom nådigt beslut den 30 oktober 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t

chefen för ecklesiastikdepartementet ej mindre att tillkalla högst fem sakkunniga

för verkställande av utredning och avgivande av förslag dels rörande

omläggning av upplysnings- och undervisningsverksamheten för nykterhetens

främjande, dels ock angående åtgärder för motarbetande av missbruk av

tobak och kaffe, än även att uppdraga åt en av de personer, som sålunda

tillkallades, att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

I anledning härav tillkallade Herr Statsrådet samma dag för ändamålet

undertecknade Bergqvist, Helger, Nordlund och Sjövall samt uppdrog

åt undertecknad Bergqvist att vara ordförande för de sakkunniga.

Efter framställning av de sakkunniga tillkallade Herr Statsrådet den 16

juli 1918 såsom sakkunnig ytterligare ledamoten av riksdagens första

kammare, direktören August Ljunggren, dock endast för en tid av högst

sju dagar, och har direktören Ljunggren i anledning härav under tiden

den 20—26 juli 1918 deltagit i de sakkunnigas arbete.

Den 1 december 1917 utsåg Herr Statsrådet numera förste kanslisekreteraren

i ecklesiastikdepartementet, fil. lic. Fr. W. E. Sandberg att vara

sekreterare hos de sakkunniga, och Sandberg har från och med nämnda

dag tjänstgjort i sådan egenskap.

De sakkunniga hava upprepade gånger hållit längre eller kortare sammanträden

och under mellantiderna var på sin ort varit sysselsatta med

4

utredningsarbeten av olika slag för ifrågavarande uppdrag samt med utarbetande

av vissa delar av de sakkunnigas betänkande.

Under arbetets lopp hava på anmodan av de sakkunniga följande personer

på olika tider med de sakkunniga överlagt angående vissa med de

sakkunnigas uppdrag sammanhängande spörsmål, nämligen: föreståndarinnan

för högre lärarinneseminariet vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan i Göteborg

Thyr a Kullgren, med. lic. Alfhild Tamm, laboratorn vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet, med. dr. G. M. Korren, rektorn vid folkskoleseminariet

i Stockholm G. Norrby samt adjunkten vid sistnämnda seminarium,

docenten, fil. dr. H. Strindberg. Därjämte hava de sakkunniga

var för sig under hand överlagt rörande vissa frågor med flera olika

personer.

Efter därom av de sakkunniga gjord framställning medgav Kungl.

Maj:t genom nådigt beslut den 31 december 1917, att två av de sakkunniga

finge under en tid av högst tio dagar i Norge studera förefintliga

anordningar för nykterhetsundervisning, förebyggande av tobaksmissbruk

m. m. ävensom inhämta upplysningar i dessa frågor samt att två av de

sakkunniga finge under lika lång tid för enahanda ändamål besöka Danmark.

I enlighet härmed hava undertecknade Bergqvist och Sjövall besökt

Danmark samt undertecknade Helger och Nordlund företagit resa till Norge.

Sedan de sakkunniga nu slutfört sitt arbete, få de sakkunniga härmed

vördsamt överlämna sitt betänkande, vars förra avdelning innefattar utredning

och förslag rörande åtgärder för nykterhetsundervisningen samt

för upplysningsarbetet rörande nykterhetsfrågan och vars senare avdelning

behandlar spörsmålet om åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe.

Därest de av de sakkunniga i detta betänkande avgivna förslagen vinna

beaktande och åtgärder i förordad riktning vidtagas, anse sig de sakkunniga

böra här erinra därom, att det kungl. cirkuläret den 4 november 1892 angående

undervisning om de rusgivande ämnenas natur och verkningar m. m., i den

mån det avser nykterhetsundervisning, toi’de böra upphävas och i dess

ställe ett nytt cirkulär utfärdas. Sistnämnda cirkulär synes böra innehålla

en kortfattad redogörelse för de grundprinciper, enligt vilka nämnda undervisning

numera bör ordnas, hänvisning till vad skolförfattningar och

5

läroplaner innehålla om berörda fråga, uppmaning till lärarna att beakta

sagda undervisning och begagna sig av de tillfällen till fortbildning på

området, som kunna beredas av statsmakterna, samt erinran till skolmyndigheterna

därom, att tillsyn bör utövas även över nykterhetsundervisningen

och att behövliga hjälpmedel för denna undervisnings bedrivande böra

anskaffas. I nu ifrågavarande cirkulär torde också böra angivas, vad lärarna

och skolmyndigheterna hava att iakttaga i fråga om undervisning

angående tobakens och kaffets skadliga verkningar.

Den i ovannämnda cirkulär den 4 november 1892 intagna uppmaningen

till lärarna att söka bibringa ungdomen en rätt insikt i fråga om

människans förhållande till djurvärlden synes lämpligen kunna upptagas

även i det nu föreslagna cirkuläret.

Slutligen tillåta sig de sakkunniga framhålla önskvärdheten av att

vederbörandes uppmärksamhet fästes på vikten av de i soldatinstruktionen

intagna uppmaningarna till nykterhet.

Stockholm den 19 oktober 1918.

B. J:SON BERGQVIST.

Nils Helger. Karl Nordlund. Binär Sjövall.

Fr. W. E. Sandberg.

7

Inledning.

Det arbete, som sedan lång tid tillbaka nedlagts på främjandet av

nykterheten i vårt land, har, såsom naturligt är, till stor del haft karaktären

av upplysnings- och undervisningsarbete dels i olika slag av läroanstalter,

dels bland den stora allmänheten. Särskilt det sistnämnda upplysningsarbetet

har varit omfattande och har som bekant av statsmakterna

under åtskilliga år understötts genom årliga, betydande anslag. Mindre

omfattande har däremot nykterhetsundervisningen i skolorna varit. Medvetandet

om att väsentliga brister förelågo beträffande de anordningar, som

vidtagits i syfte att bland vårt folk sprida kännedom om nykterhetsspörsmålet,

har emellertid på många håll varit klart. Ett utslag härav voro de

motioner, som vid 1912 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar

och vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t ville åt den kungl. nykterhetskommittén jämväl uppdraga

att efter verkställd utredning inkomma med förslag till en planmässigt bedriven,

effektiv nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan, eller —

om detta ej läte sig göra — att Kungl. Maj:t måtte på annat sätt vidtaga

åtgärder i ovannämnda syfte. Motionerna föranledde också riksdagen att

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning, i vad mån ett mera planmässigt och effektivt undervisningsoch

upplysningsarbete i nykterhetsfrågan kunde vara erforderligt och genomföras

såväl inom som utom skolan.

Denna riksdagens skrivelse, varöver socialstyrelsen sedermera avgav

infordrat utlåtande, föranledde, att Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den

27 juni 1914 bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla

högst sex sakkunniga för att inom departementet biträda vid utredning

av frågan om en planmässigt bedriven nykterhetsundervisning

såväl inom som utom skolan. Den 20 juli 1914 tillkallade departementschefen

i enlighet med detta bemyndigande för ändamålet sex personer,

vartill sedermera enligt särskilt givet nådigt bemyndigande kom ännu en.

1. Åtgärder

för planmässig

nykterhetsundervisning.

Motioner vid

1912 irs

riksdag.

1914 irs sakkanniga.

8

De sakkunniga avgåvo den 16 mars 1915 utlåtande med förslag angående

planmässig nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan.

De resultat, vartill de sakkunniga vid sitt arbete kommit, hava i korthet

angivits i en till de sakkunnigas utlåtande fogad sammanfattning, som

upptager dels de önskemål, vilka de sakkunniga i sitt utlåtande framställt, dels

ock den hemställan, som de sakkunniga, på olika punkter ansett sig böra

göra. Denna sammanfattning återgives här.

Sammanfattning.

I. Önskemål:

A. Folkskolor, fortsättning sskolor, allmänna läroverk m. fl.:

att, i avseende å nykterhetsuudervisningens plats på de olika läroplanerna, alkoholläran

må på ett naturligt sätt uppdelas på och anknyta sig till skilda ämnen, såsom

historia (med samhälls- och ekonomilära), naturlära (biologi) med hälsolära samt

kemi, kristendom m. fl., allt i enlighet med vad i betänkandet uttalats.

B. Folkhögskolor:

att enahanda synpunkter beträffande nykterhetsundervisningen, som i fråga om

nu nämnda läroanstalter framhållits, må vid folkhögskolorna komma till beaktande i

samband med undervisningen i ämnena stats- och kommunalkunskap, nationalekonomi

samt hälsolära in. fl.;

C. Armén och flottan:

att nykterhetsundervisningen må beaktas i samband med manskapets enskilda och

dagliga militära utbildning, i enlighet med i betänkandet framställt förslag;

I). Konfirmationsundervisningen:

att prästerskapet må beakta nykterhetsfrågan i samband med den etiska delen av

konfirmationsundervisningen;

E. Universiteten:

att den kurs i allmän hygien för blivande lärares behov, som det åliggerprofessorn

i hygien och bakteriologi vid universitetet i Uppsala att årligen giva, må framdeles

göras obligatorisk;

att även vid universitetet i Lund en liknande kurs må anordnas eller anordningar

i enahanda syfte vidtagas;

att i samband med den akademiska undervisningen i nationalekonomi och statistik

9

(sociologi) tillfälle mä beredas blivande lärare i historia och ekonotnilära att inhämta

kännedom om alkoholspörsmålets sociala sidor;

att tillfälle må beredas blivande präster, domare och ämbetsmän att i samband

med sina akademiska studier fa kännedom om alkoholproblemet, företrädesvis dess sociala

sidor;

F. Folk- och småskoleseminarier:

att vid folkskoleseminarierna nykterhetsundervisningen må fördelas mellan ämnena

historia, ekonomilära, biologi och hälsolära samt kristendom, på det sätt och i

den omfattning, som i betänkandet föreslagits;

att vid seminariernas övningsskolor uppmärksamheten må riktas på seminarieelevernas

pedagogiska utbildning jämväl beträffande nykterhetsundervisningen;

att vid småskoleseminarierna nykterhetsspörsmålet må upptagas till behandling

med en motsvarande läggning av frågan, som föreslagits beträffande folkskoleseminarierna

;

G. Officers- och underofficersutbildningen:

att för eleverna vid officers- och uuderofficersskolor må av särskilda föreläsare

hållas en serie föredrag, belysande olika sidor av alkoholfrågan;

att tillfälle må beredas officerare och underofficerare, som därtill anmäla sig, att

bevista den pedagogiska kursen i alkohollära med samhällskunskap och hygien eller

åtminstone den del av sagda kurs, som avhandlar själva alkoholläran:

H. Kurser och föreläsningar:

att den nuvarande kursen i alkohologi och hälsolära må under förändrad benämring:

Pedagogiska kursen i alkohollära med samhällskunskap och hygien, anordnas i enlighet

med vad som i betänkandet är föreslaget;

att de nuvarande tillfälliga kurser i nykterhetsfrågan, vilka av centralförbundet

för nykterhetsundervisning anordnas på olika ställen i landet, även framdeles må «enom

förbundet anordnas:

att instruktionskurser i nykterhetsfrågan må anordnas i kommunerna i den omfattning

och på det sätt, som i betänkandet föreslagits;

att föreläsningar i nykterhetsfrågan må hållas för manskapet vid armén och

flottan dels obligatoriskt å övningstid, dels fakultativt å fritid, i enlighet med vad som

föreslagits i betänkandet;

I. Studie- och ungdomsverksamheten:

att de anslag, som nu utgå till nykterhetsorganisationer, må allt fortfarande tilldelas

dem, dock att intill hälften av det till vederbörande organisation utgående anslag

må användas till den verksamhet, som bedrives genom organisationens ungdomsavdelning,

och att denna fördelning tydligt må komma till synes i organisationernas

räkenskaper;

2

10

K. Centrala organisationer:

att centralförbundet för nykterhetsundervisning allt framgent må vara i tillfälle

att utöva en central ledning över undervisnings- och upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan;

att

nykterbefsfrågan såsom hittills må uppmärksammas av den centrala ledningen

för den statsunderstödda populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten;

L. Andra åtgärder för nykterhetsundervisning ens främjande:

att uti läroböcker i sådana ämnen, vid vilkas behandling vissa sidor av nykterhetsspörsmålet

böra belysas, motsvarande synpunkter också bliva tillbörligt framhållna;

att en kort sammanfattning av nykterhetsspörsmålets olika sidor må utarbetas

och i form av s. k. flygblad årligen tillställas skolornas avgående lärjungar;

att undervisningsmaterielen må tillgodoses på det sätt, att dels ny materiel utgives,

dels redan befintlig sådan omarbetas, i enlighet med vad i betänkandet föreslagits

;

att en kortfattad framställning om rusdryckerna och deras verkningar ma utarbetas

och årligen vid varje rekrytskola tilldelas en var av manskapet vid armén och

flottan;

att en särskild handbok (uppslagsbok) må utarbetas, avsedd till ledning vid meddelande

av undervisning i nykterhetsfrågan;

att inom den statsunderstödda biblioteksverksamheten nykterhetsfrågan må tillgodoses

vid val av böcker för folk- och skolbibliotek.

2. Hemställan:

att Kungl. Maj:t täcktes

1) i de av folkundervisningskommittén föreslagna undervisningsplaner för folkoch

småskolan samt fortsättningsskolan, i gällande undervisningsplaner för de allmänna

läroverken och folkskoleseminarierna ävensom i gällande läroverksstadga vidtaga sådana

ändringar eller göra sådana tillägg i avseende å nykterhetsundervisningen, som

betingas av de önskemål, de sakkunniga i detta avseende framställt;

2) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte dels att nykterhetsundervisning

bliver manskapet vid armén och flottan meddelad, dels att nykterhetsfrågan i

officers- och underofficersskolor bliver föremål för undervisning, allt i enlighet med de

sakkunnigas förslag; o .

3) för prästerskapet påpeka vikten av att nykterhetsfrågan bliver behandlad i

samband med den etiska delen av konfirmationsundervisningen;

4) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte att vid universitetet i Lund

en kurs i allmän hygien, avsedd för blivande lärares behov, kommer till stånd, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad i förevarande avseende blivit vid universitetet i

Uppsala fastställt; _

5) vidtaga åtgärder för utfärdande av bestämmelse därom, att den tid av högst

en vecka, varunder vederbörande lärare eller lärarinna vid folkskola åtnjuter tjänstle

-

11

dighet för deltagande i den pedagogiska kursen i alkohollära med samhällskunskap

och hygien, må inräknas i den fastställda årliga lärotiden vid folkskolan;

6) vidtaga åtgärder i syfte att, där uppdrag att leda de av de sakkunniga

föreslagna instruktionskurser i kommunerna i behörig ordning lämnas ordinarie lärare

vid folkskola, fullgörande av sådant uppdrag må anses lika med tjänstgöring såsom

ordinarie lärare vid folkskola såväl i avseende å rätt för läraren att efter viss tids

tjänstgöring komma i åtnjutande av ålderstillägg som i avseende å rätt för skoldistrikt

att för lärarens avlönande erhålla statsbidrag, ävensom att den tid, som använts för

uppdrag av ovannämnd beskaffenhet, må, vad angår lärare vid annan läroanstalt än

folkskola, tillgodoräknas honom vid beräkning av den tjänstetid, som erfordras för vinnande

av ålderstillägg;

7) vidtaga åtgärder i syfte att de anslag, som för närvarande utgå till vissa nykterhetsorganisationers

studieverksamhet, må under ändrad rubrik utgå till ifrågavarande

organisationers studie- och ungdomsverksamhet;

8) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte att en kort sammanfattning

av nykterhetsspörsmålet må utarbetas och i form av s. k. flygblad årligen tillställas

skolornas lärjungar;

9) vidtaga åtgärder och utfärda bestämmelser i syfte att en kortfattad framställning

om rusdryckerna och deras verkningar må utarbetas och årligen vid varje rekrytskola

tilldelas eu var av manskapet vid arméu och flottan;

10) vidtaga åtgärder för att materielen för nykterhetsundervisningen bliver på

sätt föreslagits tillgodosedd;

11) vidtaga åtgärder i syfte att en särskild handbok (uppslagsbok) må utarbetas,

avsedd till ledning vid meddelande av undervisning i nykterhetsfrågan;

12) förklara, att, i den mån nykterhetsundervisning bliver på sätt de sakkunniga

uttalat upptagen i de undervisningsplaner, som gälla eller komma att gälla för de

under 1) nämuda slag av läroanstalter, nådiga cirkuläret den 4 november 1892, i vad

det avser nykterhetsundervisningen, skall anses hava upphört att gälla; samt

13) hos riksdagen begära anslag till täckande av de kostnader, vilka föranledas

av de utav de sakkunniga föreslagna åtgärderna, i enlighet med de beräkningar, som

återfinnas i betänkandet.

Över de sakkunnigas förslag infordrades ett flertal yttranden. Sådana

avgåvos av folkskolöverstyrelsen efter hörande av folkskolinspektörerna samt

folkskoleseminariernas lärarkollegier och folkhögskolornas styrelser, läroverksöverstyrelsen

efter hörande av lärarkollegierna vid allmänna läroverk

och kommunala mellanskolor, samtliga domkapitel och Stockholms stads

konsistorium, universitetskanslern efter hörande av vederbörande myndigheter

vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, socialstyrelsen,

cheferna för samtliga arméfördelningar, kommendanten i Boden,

militärbefälhavaren på Gottland, chefen för generalstaben, inspektören för

infanteriet, inspektören för militärläroverken, stationsbefälhavarna vid flottans

stationer i Stockholm och Karlskrona, chefen för marinstaben, chefen för

sjökrigsskolan, chefen för kustartilleriet, centralförbundet för nykterhets

-

Y ttranden

över 1914 års

sakkunnigas

förslag.

12

undervisning efter börande av åtskilliga nykterhetsorganisationer in. ti.

samt svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran.

Omdömena om de sakkunnigas förslag voro växlande. Från flertalet

håll uttalades anslutning till förslaget, framför allt i dess huvudsakliga

delar, från några håll åter framfördes en ganska djupgående kritik.

Denna har riktats dels mot de sakkunnigas principiella behandling av

den uppgift, som varit dem förelagd, dels mot de detaljförslag, som framlagts

av de sakkunniga.

I förra hänseendet har det framhållits, att den grundläggande, mera

principiella utredningen vore ofullständig och bristfällig samt att de sakkunniga

ej verkställt någon undersökning av orsakerna till den nuvarande

nykterhetsundervisningens brist på enhetlighet och planmässighet. De sakkunniga

hade, ansågs det, i det hela utan vidare godtagit den nuvarande

undervisningens principer och organ, vilket inverkat på den enhetlighet

i undervisningen, som vore synnerligen önskvärd.

Vidare har särskilt från kyrkligt håll framhållits, att de sakkunniga

ej tillräckligt beaktat de etiskt-religiösa synpunkterna på nämnda fråga.

I det senare hänseendet, alltså beträffande de av de sakkunniga framlagda

detalj förslagen till nykterhetsundervisningens ordnande vid olika slag

av läroanstalter, bär såsom en väsentlig brist framhållits, att nämnda förslag

genom att anknyta nykterhetsspörsmålet till flera olika ämnen skulle

leda till en olämplig splittring av frågan och således kunna motverka i

stället för att befordra det man ville främja. Slutligen har det anmärkts,

att de sakkunniga ej framlagt något förslag i syfte att hos de blivande

lärarna garantera nödig sakkunskap i nykterhetsfrågan.

Proposition På grundvalen av de sakkunnigas utlåtande framlade sedermera Kungl.

‘”riksdag4"8 MaJ:t Proposition tiP 1917 års riksdag angående anslag till upplysnings-och

undervisningsverksamheten för nykterhetens främjande. Såsom framgår av

det propositionen bilagda anförandet till statsrådsprotokollet, har propositionen

i det stora hela följt de förslag, som framställts av de sakkunniga, varvid

emellertid hänsyn på åtskilliga punkter tagits till de yttranden, som

avgivits över de sakkunnigas utlåtande. De i propositionen framställda äskandena

äro hopförda under tre olika punkter, av vilka den första avser beviljandet

av ett förslagsanslag, högst 106,300 kronor, till upplysnings- och

undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande att under de villkor,

Kungl. Maj:t prövade lämpliga, utgå till vissa närmare angivna ändamål.

Bland dem må nämnas anordnande vid universiteten och karolinska institutet

av kurser i allmän hygien för blivande lärare, anordnande av pedagogiska

kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien för åtskilliga

lärare och lärarinnor samt för officerare och underofficerare, anordnande*

av instruktionskurser i kommunerna och av föreläsningar för manskapet

vid armén och marinen samt främjande av åtskilliga nykterhetsorganisationers

studie- och ungdomsverksamhet. Vidare begärdes medel till utarbetande

och utgivande av publikationer samt anskaffande och revision av

undervisningsmateriel i nykterhetsfrågan, och slutligen föreslogs, att riksdagen

skulle medgiva, att uppkommande besparingar å anslaget till anordnande

av pedagogiska kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien

finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas till anskaffande och

revision av materiel för nykterhetsundervisningen.

Vid nämnda riksdag väcktes i anledning av nyssnämnda proposition

två likalydande motioner, en inom första kammaren av herr A. Ljunggren

och en inom andra kammaren av herr N. Helger, däri motionärerna

huvudsakligen i anslutning till de sakkunnigas förutnämnda utlåtande påyrkade

ytterligare anslag å tillhopa 14,700 "kronor för vissa nykterhetsundervisningen

befrämjande syften.

De förslag till omläggning av nykterhetsundervisningen, som sålunda

framlades, ledde emellertid ej till något positivt resultat. I den skrivelse,

vari riksdagen hos Kungl. Maj:t anmälde sitt beslut i ärendet, framhöll

riksdagen, att bland de myndigheter och nykterhetsorganisationer, som under

ärendets behandling yttrat sig i frågan, olika meningar rått beträffande

lämpligheten av ett genomförande av de sakkunnigas förslag. Dylika

meningsskiftningar hade även kommit till uttryck i ovannämnda

motioner. Enär föreliggande fråga vore av stor betydelse för hela verksamheten

inom landet för nykterhetens främjande, krävdes det enligt riksdagens

mening en mycket ingående och grundlig behandling av ärendet,

innan några nya grundläggande principer fastställdes för denna verksamhet.

Då ifrågavarande proposition emellertid kommit riksdagen till hända

först under en sen tidpunkt av riksdagen, hade det för riksdagen icke

vant möjligt att ägna frågan den omsorgsfulla prövning, som erfordrades.

Riksdagen hade därför sett sig nödsakad" att avstå från att då fatta ståndpunkt

till principerna för en omlagd verksamhet i nu förevarande avseende

för nykterhetens främjande, och hade riksdagen till följd härav icke heller

ansett sig böra ingå på eu prövning av de av Kungl. Maj:t begärda anslag,

som sammanhängde med ett genomförande av de nya riktlinjerna

för undervisningens anordnande på hithörande område. Riksdagen uttalade

därjämte sin förväntan, att frågan snarast åter skulle framläggas för riksdagen,

och beviljade för tillfället medel i närmaste överensstämmelse med

sina beslut under föregående år.

Motioner Tid

1917 års

riksdag.

1917 års riksdags

beslut.

14

Nya sakkunniga.

2. Åtgärder

mot tobak smissbruk.

3. Åtgärder

mot kaffemissbruk.

Den utgång, frågan om nykterhetsundervisningens ordnande sålunda

erhöll, föranledde, att densamma inom kort upptogs till förnyad behandling.

Detta skedde därigenom, att chefen för ecklesiastikdepartementet av

Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 30 oktober 1917 bemyndigades att

tillkalla högst fem sakkunniga för förnyad utredning av frågan. Tillkallandet

skedde samma dag. Det uppdrag, som anförtroddes åt de sålunda

utsedda sakkunniga personerna, inskränkte sig emellertid ej till

nyssnämnda fråga. Departementschefen upptog nämligen i samband därmed

till behandling ännu två spörsmål, som hava åtskilliga beröringspunkter

med frågan om nykterhetsundervisningen, nämligen om åtgärder för

motarbetande av missbruk av tobak och kaffe.

Även sistnämnda frågor hava sedan ganska lång tid tillbaka varit

föremål för uppmärksamhet, och förslag till åtgärder i saken hava från

flera håll framställts. Vad först beträffar frågan om åtgärder mot missbruk

av tobak, har densamma vid olika tillfällen bragts på tal inom riksdagen,

och år 1906 anhöll riksdagen i anledning av en inom andra kammaren

väckt motion i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte taga under

övervägande, vilka åtgärder kunde vidtagas till hämmande av minderårigas

tobaksbruk, samt, i den mån lösningen påkallade riksdagens medverkan,

för riksdagen framlägga det förslag, vartill förhållandena kunde giva

anledning. I motiveringen till sin skrivelse uttalade riksdagen den uppfattningen,

att upplysningsarbetet i förening med tillsyn över skolungdomen

visserligen borde vara utgångspunkten för strävandena på detta område,

men ifrågasatte dessutom utfärdandet, genom stadgande i undervisningsförfattningarna

eller eljest, av vissa allmänna bestämmelser mot skolungdomens

tobaksförbrukning, särskilt avseende förbud att sälja eller utlämna

tobak till minderåriga.

Under senare år hava slutligen på vissa håll farhågor väckts av den

alltjämt stegrade konsumtionen inom landet av kaffe. Ej minst läkarna

hava haft sin uppmärksamhet riktad på den fara för folkhälsan, som ett

omättligt bruk av kaffe kan medföra. Även denna fråga har uppmärksammats

av riksdagen, närmast med anledning av en vid 1912 års riksdag

inom andra kammaren väckt motion. Denna motion återupptog emellertid

även den av 1906 års riksdag behandlade frågan om åtgärder mot

tobaksmissbruk, särskilt med hänsyn därtill att den av riksdagen år 1906

gjorda framställningen i ämnet då ännu ej lett till slutligt resultat. Motionen

föranledde riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta utreda, vad från det allmännas

15

sida, särskilt genom upplysningsverksamhet, kunde åtgöras för att stödja

strävandet att motarbeta missbruk av tobak och kaffe, ävensom vidtaga de

åtgärder, som därav kunde föranledas. Riksdagen har därvid framhållit,

att upplysning om tobakens skadliga verkningar lämpligen kunde under

vapenövningarna meddelas de värnpliktiga, varjämte vissa lagstiftningsåtgärder

kunde vidtagas för att minska faran för tobaksmissbruk. Till förekommande

av missbruk av kaffe syntes däremot alla åtgärder av legislativ

natur vara uteslutna. Vad i sådant avseende skulle uträttas, borde åstadkommas

genom ett väl ordnat upplysnings- och undervisningsarbete.

Såsom ovan omnämnts, hava samtliga dessa tre frågor med hänsyn i>e tre fråtill

de beröringspunkter, de sinsemellan äga, överlämnats åt nu förevarande de™mråan"

sakkunniga för behandling i ett sammanhang. En sådan sammankoppling bang.

synes också vara väl motiverad. Ju mer insikten i de aktuella sociala och

socialhygieniska frågorna fördjupats, dess mer hava beröringspunkterna

framträtt, dess mer har även i anslutning härtill gjort sig gällande en

strävan att i arbetet på deras lösning särskilt beakta dessa beröringspunkter

och därmed upptaga flera eller färre frågor av denna art till gemensam

behandling. Dessa naturliga tendenser komma flerstädes att i den

följande utredningen på olika sätt exemplifieras. Vad särskilt vidkommer

de frågor, som närmast varit föremål för förevarande utredning, hänför

sig deras sammanhang företrädesvis till deras samfällda betydelse för folkhälsan

samt till deras nära samband med njutningsbegäret. Att detta

nära sammanhang allt mer blivit uppmärksammat och erkänt, därom vittnar

bland annat den omständigheten, att nykterhetsorganisationerna flerstädes

uppmärksammat och sökt ingripa även mot kaffe- och tobaksmissbruket.

De sakkunniga hava i utlåtandet först behandlat frågan om nykter- Gången av de

hetsundervisningen och dess anordning samt därefter sökt tillse, i vad mån saf^nu“t“fa8

åtgärder för motverkande av missbruk av tobak och kaffe må kunna vid- ning. ''

tagas. Vad förstnämnda fråga beträffar, hava de sakkunniga inledningsvis

berört anordningen av nykterhetsundervisningen inom olika slag av läroanstalter

samt för vissa kategorier av ungdom. Härvid hava de sakkunniga

till en början angivit de allmänna grunder, vilka enligt de sakkunnigas

mening böra vara bestämmande för en dylik undervisning särskilt inom

barndoms- och ungdomsskolor, varefter de sakkunniga skärskådat frågan

ur synpunkten av möjligheter och behov i detta hänseende vid olika slagav

läroanstalter. Därefter hava de sakkunniga till behandling upptagit det

fortsatta upplysningsarbetet med angivande av de medel, de sakkunniga

ansett lämpliga för uppehållande och fördjupande hos den stora allmän

-

16

heten av den inom skolan vunna kunskapen på nu ifrågavarande område.

Slutligen hava de sakkunniga tagit under omprövning den viktiga och grundläggande

frågan om utbildningen av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen,

därvid först behandlats de olika slagen av lärarutbildningsanstalter

och därefter de anordningar, som ansetts nödiga för tillgodoseende av behovet

av fortbildning för de olika slag av undervisare, vilka fått sig nykterhetsundervisning

anförtrodd. I sammanhang härmed hava ett par kapitel

ägnats dels åt nykterhetsundervisningens hjälpmedel, böcker och undervisningsmateriel,

dels ock åt frågan om ledningen av ifrågavarande undervisning,

centralförbundets för nykterhetsundervisning verksamhet samt kostnadsberäkning.

Någon historisk översikt av frågan om nykterhetsundervisningen i vårt

land hava de sakkunniga ej ansett sig behöva lämna. Ej heller har det synts

nödigt att närmare redogöra för de bestämmelser rörande undervisning av

ifrågavarande art, som för närvarande äro gällande. I båda dessa hänseenden

få de sakkunniga hänvisa till den redogörelse, som lämnas i 1914

års sakkunnigas utlåtande. Däremot hava de sakkunniga ansett sig böra

utvidga skildringen i nämnda utlåtande med en redogörelse för motsvarande

förhållanden i våra båda grannländer, Danmark och Norge, till vilka

länder de sakkunniga för detta ändamål företagit studieresor. Denna redogörelse

är såsom bilaga fogad till detta betänkande (Bil. 12).

I avseende å den närmare utredningen av de olika frågor, vilka hänskjuta

till de sakkunniga, må slutligen erinras om att det givna uppdraget,

vad angår nykterhetsfrågan, är begränsat till frågan om nykterhetsundervisningens

anordning, under det att uppdraget, vad angår de båda

andra socialhygieniska frågorna, avser en allmän utredning rörande lämpliga

åtgärder för bekämpande av kaffe- och tobaksmissbruket, alltså även

avser åtgärder av legislativ, särskilt restriktiv natur. Följden härav har

givetvis måst bliva, att frågornas inre samband vid detalj utredningen endast

delvis kunnat komma till uttryck, något som även i viss mån betingats

av andra grunder. I avseende å lärarutbildningen hava de sakkunniga

funnit det naturligt att behandla frågorna i ett sammanhang. I avseende

å undervisningens anordning åter hava de sakkunniga med hänsyn

till stoffets olikartade karaktär och därav betingade behandling funnit det

mest praktiskt att behandla dem var för sig. De ifrågasatta restriktiva

och legislativa åtgärderna slutligen betinga självfallet en behandling, som

endast anser frågorna om bekämpande av kaffe- och tobaksmissbruk, då

dylika åtgärder i fråga om alkoholmissbruk, som nämnts, icke falla inom

omfattningen av de sakkunnigas uppdrag.

17

I. Nykterhetsundervisningen.

A. Allmänna grunder för nykterhetsundervisningen.

Om man tager något närmare kännedom om den utveckling, nykterhetsundervisningen

i vårt land erhållit, så ock om det meningsutbyte, som

vid olika tillfällen ägt rum rörande såväl nykterhetsfrågan som upplysningsverksamhetens

organisation, kan man icke undgå att lägga märke till

att väsentligt olika meningar yppats beträffande frågans innebörd och att

dessa meningsmotsättningar i flera avseenden lämnat spår efter sig i sagda

undervisnings anordning.

O O

Det är, kan man säga, förnämligast på fyra huvudpunkter, som nyss

antydda meningsskiljaktigheter gjort sig märkbara, nämligen dels i fråga

om ledningen av nykterhetsundervisningen, dels beträffande denna undervisnings

förläggning, vidare i avseende å de ledande synpunkterna vid

bestämmandet av läroinnehållet och slutligen rörande nykterhetsundervisningens

anknytning till olika undervisningsämnen.

Vad först beträffar ledningen av ifrågavarande undervisning, gälla

meningsskiljaktigheterna företrädesvis frågan, i vilken utsträckning å ena

sidan staten och dess organ, å andra sidan det enskilda intresset och initiativet

böra göra sig gällande. Historiskt sett har nykterhetsundervisningen

— såsom så många andra samhällsföreteelser — haft sitt ursprung i enskilda

personers och sammanslutningars entusiastiska och uppoffrande arbete

för att sedan så småningom, när dess samhälleliga betydelse allt mer uppskattats,

erkännas och omvårdas såsom även en offentlig samhällsuppgift.

Enligt de sakkunnigas mening är av synnerlig vikt att få till stånd

en väl avvägd samverkan mellan enskilt initiativ å ena sidan och samhällets

stödjande bistånd å den andra. Det enskilda intresset för nykterhetsundervisningen

och den mångsidiga erfarenhet, som under en lång

följd av år på detta område samlats, äro värden, som i vidsträckt mån

höra utnyttjas vid det fortsatta arbetet. Å andra sidan har samhället, sär3

-

Skilda meningar

angående

nykterhetsundervisningen

;

de sakkunnigas

åsikt.

1. Ledning.

18

2. Förläggning.

3. Innehåll.

skilt på grund av de allt mer genomgripande restriktiva lagstiftningsåtgärderna

gent emot alkoholmissbruket, i senare tider fått ett så uppenbart

intresse av opinionens bearbetande som stöd för effektiviteten av dessa

lagbud, att dess direkta meddelaktighet i arbetet för nykterhetsundervisningens

befrämjande faller sig helt naturlig. Det gäller emellertid härvidlag

att se till, att den statliga medverkan icke allt för mycket begränsar

de fria personliga krafternas rörelseområde. Staten bör, enligt de sakkunnigas

mening, företrädesvis, vid sidan av dess ekonomiska bistånd,

utöva en allmänt ordnande högsta ledning samt särskilt i vad på den

ankommer, söka garantera, att undervisningen på skilda håll präglas av

saklig vederhäftighet och därmed blir så övertygande och verksam som

möjligt. Inom ramen av denna allmänna reglerande och stödjande verksamhet

må sedan de personliga krafternas insats komma till sin fria och

erkända rått.

I fråga om nykterhetsundervisningens förläggning gäller det företrädesvis

att väl avväga arbetsfördelningen mellan skolans undervisning''

och den bland allmänheten bedrivna fria upplysnings- och agitationsverksamheten.

I avseende härå synes det de sakkunniga vara med hänsyn till

skolans betydelsefulla uppfostrande uppgift uppenbart, att den grundläggande

nykterhetsundervisningen bör bedrivas i och genom skolan själv.

Men därjämte synes det de sakkunniga vara av vikt, att på detta, som på

andra bildningsområden, den i skolan grundlagda insikten vidgas och stärkes

genom en vål avpassad fortsatt upplysningsverksamhet, som särskilt utnyttjar

och vädjar till den mer omfattande personliga livserfarenhet, vilken

tillhör de mognare åldersstadierna.

Vad vidare beträffar innehållet av den genom nykterhetsundervisningen

meddelade kunskapen, hava meningarna därom varit mycket delade.

Det är i synnerhet två olika synpunkter, som härvidlag varit framträdande.

Den ena sidan har velat se nykterhetsundervisningen så gott som uteslutande

ur medicinskt-fysiologisk synpunkt, den andra har starkt betonat

nykterhetsfrågans sociala innebörd och ur sådan synpunkt velat ordna

undervisningen på detta område. Det torde kunna sägas, att det förra

betraktelsesättet särskilt framträdde, när man under ett tidigare skede av

nykterhetsarbetet först började söka att på alkoholspörsmålet anlägga vetenskapliga

synpunkter. I den äldre nykterhetsagitationen var det individuellt

avskräckande och varnande momentet särskilt starkt framträdande,

och det var en helt naturlig följd härav, att de medicinska synpunkterna

skulle, på sätt som antytts, träda mera i förgrunden. I den mån insikten

19

om nykterhets frågans betydelse blivit mera levande och allmänt spridd,

har emellertid behovet av nyss antydda individuellt avskräckande och

varnande moment blivit allt mindre. Därmed har också den folkpsykologiska

anknytningen för de medicinska synpunkterna mistat mycket av

sin forna betydelse. Jämsides härmed hava, allt efter som den vetenskapliga

behandlingen av alkoholfrågan blivit mer djupgående, de medicinska

alkoholproblemen visat sig vara allt mer komplicerade och svårlösta, och

därmed hava även svårigheterna att i undervisningen lättfattligt framställa

den medicinska forskningens resultat på detta område avsevärt ökats. A

andra sidan har med den under senare decennier allt rikare förgrenade

socialvetenskapliga forskningen och det därmed jämnlöpande sociala lagstiftningsarbetet

insikten om alkoholproblemets nära och mångsidiga samband

med ett flertal andra betydelsefulla sociala företeelser och problem

blivit allt klarare, och även om på flera punkter detta samband av den

moderna socialpsykologiska och socialstatistiska forskningen ådagalagts vara

nog så invecklat och med hänsyn till det inre orsakssammanhanget ganska

svårutrett, så har dock i det stora hela belysningen av nykterhetsfrågan

från social synpunkt icke vid undervisningen erbjudit på långt när samma

svårigheter, som när frågan rört sig om den medicinska alkohoiforskningens

resultat. Härtill hava även, förutom de talande och ovedersägliga resultat,

som den socialstatistiska vetenskapen härutinnan i viktiga hänseenden kunnat

ställa till förfogande, i ej ringa mån bidragit de direkta och påtagliga

livserfarenheter, som undervisningen på detta område kunnat i — tyvärr

— rikt mått utnyttja. Så har utvecklingen i det hela kommit att gestalta

sig så, att vid nykterhetsundervisningen en förskjutning i fråga om meddelade

fakta och bestämmande synpunkter ägt rum i den riktningen, att

hela problemet allt mer behandlats som ett socialt problem och att de

medicinska synpunkternas betydelse allt mer trätt tillbaka.

Aven om alltså på grund av den allmänna utvecklingen den sociala

sidan av nykterhetsfrågan blivit allt mer uppmärksammad vid undervisningen

på nu ifrågavarande område, synes likväl alltjämt en viss osäkerhet

råda i detta hänseende, och fortfarande intaga, synes det de sakkunniga,

de medicinska synpunkterna i inånga fall ett större rum än tillbörligt. Detta

förhållande har tidigare framhållits av bl. a. 1914 års sakkunniga. Till

den uppfattning av frågan, som dessa i sitt betänkande uttalat, ansluta

sig även nu förevarande sakkunniga och vilja i överensstämmelse därmed

framhålla, att vid nykterhetsundervisningen frågans sociala sida bör starkast

betonas och mest framhävas, medan de medicinska momenten böra

förnämligast tjäna såsom utgångspunkt för behandlingen av spörsmålet i

dess helhet. Härav följer, att den medicinska undervisningen bör inskrän

-

20

4. Anknytning

till olika

ämnen.

kas till meddelande av mera påtagliga och oomtvistliga fakta, såsom alkoholens

inflytande på individens motståndskraft mot sjukdomar, dess inverkan

på arbetskraften o. dyl.

Slutligen bör erinras om den motsättning i uppfattningen av denna

frågas innebörd, som kommit till synes på ännu en punkt, vilken äger

nära sammanhang med det närmast föregående, nämligen beträffande frågans

anknytning till olika ämnen. I detta hänseende har på flera håll

gjorts gällande, att nykterhetsundervisningen borde anknytas till ett flertal

ämnen. Från andra håll har framhållits, att en dylik anordning med nödvändighet

måste leda till en för frågan i dess helhet ödesdiger splittring

dels genom undervisningens uppdelande i en mångfald smådelar, dels ock.

där ämnesläsning förekommer, genom en oundviklig uppdelning på många

händer av ansvaret för undervisningens meddelande, varigenom skulle kunna

riskeras, att över huvud ingen nykterhetsundervisning komme att meddelas.

Häri instämma de sakkunniga och vilja för sin del betona vikten av att

undvika nykterhetsundervisningens starka sönderdelande. Helst skulle de

sakkunniga se, att sagda undervisning kunde koncentreras på endast ett

ämne. Då emellertid av skäl, som framgår av det följande, detta ej lärer

kunna lämpligen låta sig göra, vilja de sakkunniga framhålla önskvärdheten

av att nykterhetsundervisningen så anordnas, att tyngdpunkten av densamma

blir förlagd till ett enda ämne och att ansvaret för dess meddelande

så vitt möjligt koncentreras på en hand, allt i syfte att bibringa

lärjungarna, en i möjligaste mån enhetlig uppfattning av nykterhetsspörsmålet.

Här uppställer sig då frågan, vilket ämne kan anses bäst lämpat som

utgångs- och stödjepunkt för nykterhetsundervisningen, ty att införa nykterhetsundervisning

såsom ett självständigt läroämne på skolans program

anse de sakkunniga i likhet med 1914 års sakkunniga uteslutet. Svaret

på denna fråga är delvis givet i det föregående, där de sakkunniga betonat

vikten av att de sociala synpunkterna främst få göra sig gällande vid

sagda undervisning. Det läroämne, som kan låta nämnda synpunkter

starkast framträda, bör alltså tydligen vara mest ägnat att lämna anknytning

åt nykterhetsundervisningen. Att man härvid stannar vid den historisktstatsvetenskapliga

ämnesgruppen, torde ej behöva närmare motiveras. Närmast

ligger att tänka sig nykterhetsundervisningen ingående i den undervisning

i samhällslära, som i en eller annan form förekommer eller enligt

de sakkunnigas mening bör förekomma vid de olika läroanstalterna. Vid

det närmare bestämmandet av ämne åter måste de olika läroanstalternas organisation,

framför allt undervisningsplanernas utformning, vara avgörande.

21

Hittills torde vid undervisningen i våra skolor samhåll släran i allmänhet

hava varit föga uppmärksammad och således ej heller nykterhetsundervisningen

kunnat få den plats, där den enligt de sakkunnigas mening hör

hemma.

De sakkunniga hava här vid framhållandet av samhällslårans betydelse

för en väl ordnad nykterhetsundervisning närmast hänvisat

på skolundervisningen. Enligt de sakkunnigas mening gäller emellertid

det sagda även i fråga om andra slag av upplysningsverksamhet på

detta område, naturligen med den jämkning i ena eller andra riktningen,

som eventuellt betingas av respektive undervisningsformers anordning och

huvudsakliga syfte. Förbindelsen mellan nykterhetsundervisning och samhällslära

bör alltså vara grundläggande för all undervisning i nykterhetsfrågan.

Först när denna blir så insatt vid sidan av och i organiskt sammanhang

med andra sociala spörsmål av vikt och aktuellt intresse, kan en

enhetlig och allsidig uppfattning av denna fråga såväl som av det stora

sociala problemet i dess helhet bibringas vårt folk.

Insikten om den stora vikten av att på nu nämnt sätt inordna nykterhetsundervisningen

i dess lämpligaste sammanhang får emellertid ej skymma

bort, att, såsom i det föregående delvis redan antytts, även andra moment

finnas, som böra ingå i en planmässig nykterhetsundervisning, men

som böra vid undervisningen få andra anknytningspunkter än de nyss

angivna. De sakkunniga syfta här på de hygieniska och de etiskt-religiösa

momenten. I det föregående har erinrats om att den hygieniska

synpunkten tidigare haft en dominerande ställning och att ännu i de flesta

fall nykterhetsundervisningen har en starkt hygienisk färgning. Till detta

förhållande torde särskilt en omständighet hava bidragit. Som bekant utfärdades

den 4 november 1892 ett kungl. cirkulär med föreskrifter och

anvisningar beträffande nykterhetsundervisningen vid de allmänna läroverken,

folk- och småskoleseminarierna samt folkskolorna. I detta cirkulär

framhölls särskilt, att sådan undervisning skulle meddelas i samband med

naturkunnighet, och i överensstämmelse härmed har givetvis nykterhetsfrågan

upptagits till behandling så gott som uteslutande i läroböcker i naturkunnighet

och hälsolära, d. v. s. väsentligen ur hygienisk synpunkt. Aven om,

såsom nyss antytts, härutinnan en betydande inskränkning bör ske, är det

givet, att det hygieniska moralitet ingalunda får helt försummas. Härför

tala särskilt ett par omständigheter. Dels är insikt i de viktigare medicinska

erfarenheterna på detta område av betydelse för individens hygien såväl

som för samhällets, dels är, framför allt på de tidigaste åldersstadierna, en

undervisning, innefattande vissa enklare hygieniska anvisningar och råd,

för lärjungarna betydligt mer lättfattlig och således mer fruktbringande

22

än en rent social undervisning. Plats för det hygieniska momentet gives

i en utvidgad undervisning i hälsolära.

Nykterhetsfrågan har emellertid, såsom redan antytts, ännu en sida,

åt vilken ävenledes bör ägnas behörig uppmärksamhet, nämligen den

etiskt-religiösa. Denna har även av 1914 års sakkunniga framhållits, och

ett rikt detaljerat förslag till grundlinjer för den till ämnet kristendom

anknutna nykterhetsundervisningen har i deras betänkande framlagts. Det

ligger ju också i sakens natur, att en fråga av sådan innebörd som nykterhetsfrågan

skall — sedd från en religiös världsåskådnings ståndpunkt —

förete många moment, som direkt inbjuda till etiskt-religiös behandling.

I väsentliga delar kunna de sakkunniga härutinnan instämma i domkapitlets

i Uppsala uttalande i anledning av 1914 års sakkunnigas betänkande,

att »redogörelsen för alkoholmissbrukets socialekonomiska och socialhygieniska

följder näppeligen lär ensam för sig, där ej förut den rent

personliga ansvarskänslan inför den sedliga plikt, det bär gäller, blivit

väckt, vara ägnad att lägga grund till ett djupare och varaktigare nykterhetsintresse».

Och det ligger onekligen en sanningskärna i denna erinran

av föreståndaren för Birka folkhögskola: »Allt för ofta ursäktas rusdrycksmissbruket

med talet om lagstiftningens brister, och individens ansvar inför

sig själv och samhället ställes i skuggan eller överflyttas på samhället

självt.» Härvid framträder starkt nykterhetsfrågans dubbla natur, såsom

allmänt samhällelig och såsom individuell, varigenom densamma får beröringspunkter

med social-etiken såväl som med den individuella etiken. De

sakkunniga instämma med ovannämnda 1914 års sakkunniga i fråga om

vikten av att jämväl den etiskt-religiösa sidan av nykterhetsspörsmålet blir

tillbörligt beaktad främst vid skolundervisningen men därjämte även under

det fortsatta upplysningsarbetet på nu ifrågavarande område. Dock vilja

de sakkunniga bestämt varna för att vid den etiska undervisningen åt

nykterhetsfrågan gives ett allt för brett utrymme. De sakkunniga göra i

detta hänseende till sitt följande uttalande av folkskolöverstyrelsen i dess

i ärendet avgivna utlåtande: »Det kan icke vara gynnsamt för bibringandet

av en rätt uppfattning av det universella och djupt personliga i det

kristna sedlighetskravet, om läraren finner sig förpliktad att giva något

visst etiskt intresse förmånsrätt i undervisningen.»

Av det nu sagda följer, att nykterhetsfrågan måste komma att i någon

mån beröras även vid undervisningen i de två skolämnen, där hälsoläran

och etiken för närvarande hava sin plats, nämligen den naturvetenskapliga

undervisningen och religionsundervisningen. Även om således — i skenbar

motsättning till vad de sakkunniga nyss uttalat — nykterhetsundervisning

skulle komma att anknytas till tre olika läroämnen, behöver denna om

-

23

ständighet ej för näranda undervisning medföra större splittring, än som

äger ruin beträffande undervisningen i andra av skolans ämnen. Så t. ex.

får ju vid skolundervisningen kemi ingå i biologiundervisningen, matematik

i fysikundervisningen o. s. v., eller med andra ord, vid behandlingen av det

ena ämnet måste anknytnings- och stödjepunkter ofta hämtas från det andra.

Detta utesluter ju dock icke, att ämnets tyngdpunkt ligger på ett enda

håll och att en samlad och enhetlig undervisning i ämnet gives. Detsamma

kan i stort sett tillämpas på nykterhetsundervisningen. Denna kan

och bör få vissa anknytningspunkter till mer än ett ämne, men den samlade,

enhetligt genomförda undervisningen måste förläggas till ett enda

ämne, det ämne, dit samhällsläran föres.

Vid undervisningsstoffets fördelning på de olika ämnen, med vilka en

viss nykterhetsundervisning förknippas, är det av vikt att tillse, det dessa

ämnen komma i lämplig inbördes ordningsföljd. De sakkunniga hava

redan framhållit, hurusom enligt de sakkunnigas mening de sociala synpunkterna

svårligen kunna anläggas vid nykterhetsundervisningen på" de

tidigare åldersstadierna, medan däremot de enklare etiskt-rellgiösa och

hygieniska momenten där kunna i lämplig form lätt tillgodogöras av

lärjungarna. I enlighet härmed böra alltså dessa till religionsundervisningen

och till den naturvetenskapliga undervisningen anknutna moment upptagas

tidigast. Därefter bör på det härför lämpliga högre stadiet följa den egentliga

undervisningen i nykterhetsfrågan, såsom förut betonats sedd ur företrädesvis

social synpunkt. Denna grundsats behöver och bör emellertid ej utesluta,

att då på högre stadier undervisning av etiskt-religiös och naturvetenskaplig

art förekommer, nykterhetsfrågan kan och bör i lämpligt sammanhang

beröras. De sakkunniga anse sig härvid böra särskilt instämma

i den erinran, som domkapitlet i Uppsala i sitt yttrande över 1914 års

sakkunnigas betänkande uttalar, att man lått kan »genom ett allt för ivrigt

sökande efter anknytningspunkter, även där sådana ej naturligt erbjuda

sig, komma att motverka i stället för att befrämja nykterhetsintresset: det

allt för avsiktliga verkar, såsom bekant, gärna förstämmande».

Den koncentration av nykterhetsundervisningen, som de sakkunniga i

det föregående velat förorda, medför därjämte såsom en naturlig och viktigkonsekvens,

att den egentliga undervisningen på ifrågavarande område

kommer att samlas i en lärares hand. Att av organisatoriska och pedagogiska

skäl svårigheter i detta hänseende kunna uppstå, hava de sakkunnTga

ej förbisett, men de sakkunniga anse sig berättigade att hysa den förhoppningen,

att dylika svårigheter i regeln böra kunna övervinnas. I detta sammanhang

bör även betonas vikten av att samarbete äger rum mellan representanterna

för de ämnen, där något slag av nykterhetsundervisning

24

Metodiska

anvisningar.

meddelas. Särskilt torde böra framhållas, att den i det föregående omnämnda,

såsom en förberedelse och inledning lämnade hygieniska undervisningen

ej bör komma att stå allt för isolerad, utan att ett visst samband mellan

denna och övrig nykterhetsundervisning upprätthålles.

Vad slutligen angår metodiska anvisningar i fråga om nykterhetsundervisningen,

äro dylika enligt de sakkunnigas mening mycket behövliga

men böra i främsta rummet gå ut på att lämna anvisningar för en lämplig

plan för en helhetsundervisning. Därjämte är det önskvärt, att nämnda

anvisningar i fråga om de olika läroämnena angiva ett begränsat antal

anknytningspunkter, som i särskild grad och osökt erbjuda sig, därvid

dock detaljerade föreskrifter av normerande art icke böra ifrågakomma,

ty här måste man i särskild grad lita till den enskilde undervisarens

pedagogiska takt och urskillningsförinåga.

25

B. Nykterhetsundervisningen inom olika slag av läroanstalter.

Såsom de sakkunniga i det föregående framhållit, har i vårt land Närmare och

redan mycket gjorts för meddelande av nykterhetsundervisning, och strå- fj‘irmi''ie mal''

vandena i detta hänseende hava utan tvivel i många fall krönts med framgång.

De sakkunniga hava också tidigare betonat, att särskilt den genom

enskildas initiativ och intresse redan vunna, mångsidiga erfarenheten i fråga

om nykterhetsundervisning bör i största möjliga omfattning utnyttjas för

det framtida arbetet på detta område. Då det nu gäller att se till, huru

nykterhetsundervisningen bör lämpligen omläggas och utvidgas, bör man

alltså enligt de sakkunnigas mening söka att av de anordningar för dylik

undervisning, som redan finnas, tillgodogöra sig vad som är gott och brukbart,

om än i övrigt utgångspunkterna äro nya. Sådan har också de sakkunnigas

strävan varit, då det varit fråga om att närmare angiva det sätt,

varpå nykterhetsundervisningen enligt de sakkunnigas mening bör vara

ordnad för att lämna bästa möjliga resultat. Därjämte hava de sakkunniga

sökt tillgodogöra sig de många värderika uppslag och anvisningar,

som 1914 års sakkunniga i sitt betänkande lämnat och som kunna hämtas

i de över detta betänkande avgivna utlåtandena. Vid lösandet av sin uppgift

hava de sakkunniga i främsta rummet tagit sikte på den närmast

liggande framtiden och de uppgifter, som under densamma komma att

åligga nykterhetsundervisningen. Enligt de sakkunnigas mening får man

emellertid ej inskränka sig endast härtill. Det synes de sakkunniga

tydligt, att en omläggning av nämnda undervisning, som tager hänsyn

endast till nuvarande förhållanden oeh till vad som synes kunna inom en

nära liggande framtid realiseras, lätt får en prägel av tillfällighet och begränsning.

Här gäller det därför att göra klart för sig, att bortom det

nära liggande målet befinner sig ett fjärmare, och att man måste taga

hänsyn även till detta, då vägen till det närmare skall i detalj utstakas.

Ej minst nödigt synes detta vara med hänsyn till den utveckling och omformning,

som undervisningen vid de olika läroanstalterna med nödvän

-

4

26

Förslag till

grundplan för

nykterhetsundervisningen.

dighet måste förutsättas komma att undergå inom en tämligen nära framtid.

Man bör alltså enligt de sakkunnigas mening söka för sig uppdraga

vissa allmänna riktlinjer, som kunna tänkas bliva bestämmande för ett

senare ordnande av nykterhetsundervisningen, och således göra klart för

sig — åtminstone i. det väsentliga — den form, varunder man önskar

sagda undervisning framdeles ordnad. Denna uppfattning bava de sakkunniga

velat vid utarbetandet av sitt förslag fasthålla och sökt på de olika

punkterna genomföra. Därav följer ock, att de förslag till frågans mer

omedelbara ordnande, som de sakkunniga i det följande komma att framlägga,

ofta betingats av den utvecklingslinje, utefter vilken de sakkunniga

önska frågan i framtiden lagd.

De sakkunniga hava vid avfattningen av sina förslag behandlat de

olika slagen av läroanstalter vart för sig och i sammanhang därmed fått

tillfälle att närmare angiva sin ståndpunkt i olika avseenden. Därjämte

hava de sakkunniga — ej minst med tanke på den enhetlighet i fråga om

nykterhetsundervisningen, som de sakkunniga vid flera tillfällen förordat

— utarbetat ett förslag till grundplan för nykterhetsundervisningen. Vad

beträffar denna grundplan, som återfinnes såsom bilaga till detta betänkande

(Bil. 1), hava de sakkunniga med densamma allenast velat ungefärligen

angiva omfattningen och innehållet av en nykterhetsundervisning,

anordnad i enlighet med de grundprinciper, de sakkunniga sökt följa vid

fullgörandet av sitt uppdrag i detta hänseende. För att emellertid något

närmare precisera, inom vilket tidsmått en så beskaffad nykterhetsundervisning

skulle kunna rymmas, hava de sakkunniga uppställt grundplanen

i form av ett antal smärre avdelningar eller kursmoment, vart och ett av

den omfattning, att läroinnehållet bör kunna meddelas ungefär under

loppet av en vanlig lektionstimme. Med en sådan uppställning hava de

sakkunniga alltså ej velat angiva, att grundplanen vore avsedd att oförändrad

följas vid något visst slag av läroanstalter, utan allenast framhålla

vad som enligt de sakkunnigas mening bör meddelas vid en lämpligt

ordnad nykterhetsundervisning. Ej heller har det varit de sakkunnigas

tanke, att den å grundplanen angivna tidsföljden skulle under alla omständigheter

iakttagas. I nu nämnda hänseenden torde den närmare

anordningen böra bero av de förhållanden, som i olika fall kunna föreligga.

Såsom framgår av sid. 216—218, där grundplanen återgives, upptager

densamma elva smärre avdelningar eller kursmoment, varvid emellertid

särskilt angives, att vissa moment äro av den omfattning, att de enligt de

sakkunnigas mening kunna och i barndomsskolor böra uppdelas på flera

lektionstimmar. Lärostoffet är fördelat på tre huvudavdelningar, omfattande

27

1) de viktigare sidorna av alkoholens inverkan på den enskilde (inom. 1—4),

2) alkoholmissbrukets återverkan på hemmet (mom. 5—6) och 3) alkoholmissbrukets

återverkan på samhället (mom. 7—11). Under inom. 1 har upptagits

eu inledning angående de alkoholhaltiga dryckerna, alkoholhalten och nämnda

dryckers tillredning. De sakkunniga hava härmed velat angiva, att

det i vissa fall kan anses lämpligt att inledningsvis omnämna ifrågavarande

fakta, i första hand uppgifter om alkoholhalten samt om destillering och

jäsning. Som sagt hava de sakkunniga ej velat göra gällande, att nämnda

detaljer under alla förhållanden skola upptagas till behandling just vid

undervisningens början, utan anse detta böra ske, endast om så kan synas

behövligt för att giva den följande undervisningen nödigt underlag.

Den första huvudavdelningen upptager som synes huvudsakligen de

psykiska, etiskt-religiösa och hygieniska moment, som böra ingå i nykterhetsundervisningen,

medan de sociala synpunkterna behandlas i de två

senare huvudavdelningarna. Vad de särskilda momenten beträffar, torde

böra påpekas, att det i mom. 2 ingående lärostoffet är så rikhaltigt, att

för dess genomgående vid undervisningen längre tid måhända kan erfordras

än i fråga om övriga moment och att momentet därför lämpligen kan uppdelas.

Detsamma gäller även om mom. 10. Endast där den disponibla

undervisningstiden är synnerligen knapp — såsom förhållandet är särskilt

i de högre skolorna — torde det kunna sättas i fråga att sammanföra

det under sistnämnda moment upptagna lärostoffet. Dettas rikhaltighet såväl

som dess för uppfattningen av nykterhetsfrågan viktiga samt delvis

rent aktuella natur gör, att momentet enligt de sakkunnigas mening dock

helst borde, såsom även i grundplanen alternativt angives, uppdelas på

fyra moment.

Vad slutligen de under mom. 5—0 upptagna frågorna beträffar, vilja

de sakkunniga erinra om att dessa som synes beröra förhållanden, som ej

sällan äro av individuellt mycket ömtålig natur. Det synes därför vara

av nöden att vid undervisningen behandla dessa frågor med särskild varsamhet

och urskillning. Frågornas vikt gör likväl, att de ej få helt utelämnas

ur nykterhetsundervisningen.

Den anmärkningen kan måhända framställas mot den nu omnämnda

grundplanen, att åtminstone vissa av dess moment upptaga ett lärostoff,

som är allt för omfattande och rikhaltigt för att böra sammanföras så,

som skett. Härtill må svaras, vad de sakkunniga redan förut framhållit,

nämligen att grundplanen ej är avsedd att oförändrad följas vid undervisningen.

Det bör alltså stå den enskilde undervisaren fritt att i sin

undervisning upptaga — på lämpliga punkter och i lämpligt sammanhang

— de moment eller enstaka detaljfrågor, som han anser sig böra behandla.

28

Då emellertid de sakkunniga sökt att i grundplanen i huvudsaklig mån

upptaga det, som bör ingå i en enligt de sakkunnigas mening lämpligt

anordnad nykterhetsundervisning, torde planen kunna vara undervisaren till

ledning såväl i fråga om urvalet av lärostoff som beträffande lärogången.

1. Egentliga barndoms- och ungdomsskolor.

a. Folkundervisningsanstalter.

F olkskolan.

r>e sakkun- I samband därmed att de sakkunniga i det föregående betonat vikten

mga'' av att det sociala momentet av nykterhetsfrågan i allmänhet starkast framhäves

vid nykterhetsundervisningen, hava de sakkunniga framhållit, att de

sociala synpunkterna likväl ej lämpa sig för de tidigare åldersstadierna,

främst på grund därav, att lärjungarnas allmänna utveckling där ännu ej

vore tillräcklig för att sätta dem i stånd att tillbörligt fatta dessa synpunkter.

Denna omständighet måste givetvis vara avgörande för anordningen

av nykterhetsundervisningen i folkskolan (däri inbegripen småskolan).

Härav följer, att nämnda undervisning där måste inskränkas till att

omfatta huvudsakligen etiskt-religiösa och enkla hygieniska moment och

att sålunda någon samlad nykterhetsundervisning svårligen kan förekomma

i folkskolan. Enligt de sakkunnigas mening bör nämnda undervisning där

huvudsakligen lägga an på att tjäna ett praktiskt uppfostrande syfte och

i överensstämmelse därmed meddelas i form av lättfattliga råd och anvisningar.

Dessa torde böra lämnas dels vid den etiskt-religiösa undervisningen,

dels ock i samband med undervisningen i hälsolära. Synnerligen

lämpligt torde det ock vara att understundom låta undervisningen taga

form av en berättelse, en konkret livsbild ur nykterhetsrörelsens historia

o. d., ägnade att giva lärjungarna en åskådlig föreställning om det arbete,

som pågått och alltjämt pågår på nykterhetsfältet. Goda utgångspunkter för

dylik undervisning finnas i flera av de läroböcker, som numera användas

i folkskolan, och viss ledning för val av lämpligt stoff torde, efter vad de

sakkunniga inhämtat, kunna erhållas i den nya normalplan för folkskolan,

som lärer komma att inom den närmaste framtiden fastställas. Vad

beträffar det stadium, där nykterhetsspörsmålet synes kunna lämpligen

anknytas till undervisningen, gäller vad de sakkunniga i det föregående

påpekat, nämligen att vissa enklare råd och anvisningar kunna, därest

lämpliga tillfällen erbjuda sig, vara på sin plats redan på de tidigaste

2!)

stadierna. De i någon mån utförligare upplysningar i detta hänseende,

som kunna lämnas i folkskolan, torde däremot böra sparas till de sista

skolåren. Så bör enligt de sakkunnigas mening nykterhetsfrågans etisktreligiösa

sida behandlas först under det sista skolåret. Detta synes vara

så mycket mera naturligt, som hela kristendomsundervisningen under detta

är torde böra meddelas under starkt betonande av det etiska momentet,

vadan anknytningen till nykterhetsfrågan här kan osökt äga rum. Jämväl

undervisningen i hälsoläran förlägges i regeln till folkskolans högsta klasser

och lämnar där möjlighet för läraren att beröra nykterhetsspörsmålet ur

medicinsk synpunkt.

1 detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om de under senare

år framträdande strävandena att göra folkskolan sju-årig i stället för sexårig.

På vissa ställen har redan en dylik omläggning ägt rum, och det

torde kunna antagas, att den sju-åriga folkskolan för framtiden skall få

allt större utbredning. En dylik förlängning av tiden för folkskolekursen

medför uppenbarligen goda möjligheter att fördjupa den i folkskolan

lämnade undervisningen och kan således komma även nykterhetsundervisningen

till godo.

Att angiva någon bestämd tidsomfattning för nykterhetsundervisningen

i folkskolan är uppenbarligen varken lämpligt eller möjligt. Ej heller

bör, såsom redan antytts, denna undervisning koncentreras till vissa timmar

eller serier av timmar, liksom det är tydligt, att densamma ej bör

isoleras utan, såsom nyss påpekats, meddelas i anknytning till de ämnen,

som kunna tjäna som stödje- och utgångspunkt för nykterhetsfrågan.

Det har ej undgått de sakkunniga, att den anmärkningen skulle kunna

riktas mot eu nykterhetsundervisning i folkskolan, anordnad i överensstämmelse

med de sakkunnigas här gjorda uttalande, att nämnda undervisning

komme att där erhålla en jämförelsevis undanskymd plats. Härom äro

de sakkunniga fullt medvetna och hava ej heller förbisett, att det av 1914

års sakkunniga i detta hänseende lämnade förslaget åsyftar eu mer omfattande

nykterhetsundervisning i nämnda slag av skolor. Anledningen till

denna skiljaktighet är emellertid ej någon olikhet i uppfattningen av nämnda

undervisnings betydelse för folkskolan och dess lärjungar utan är att söka

i en omständighet, som tillkommit, sedan 1914 års sakkunniga behandlade

denna fråga. Sedan dess har nämligen genomförts en reform, som är ägnad

att i hög grad inverka på det sätt, varpå nykterhetsundervisningen vid

folk- och fortsättningsskolor torde böra ordnas. De sakkunniga syfta här

på det av 1918 års riksdag antagna förslaget angående upprättande av

praktiska ungdomsskolor, varom de sakkunniga få tillfälle att i det följande

närmare yttra sig. I samband därmed återkomma de sakkunniga

30

1018 ars riksdags

beslut.

Uttalanden

om ämnet

med bergskunskap.

till nykterhetsundervisningen i folkskolan så till vida, att de sakkunniga

upptaga frågan om de åtgärder för nämnda undervisning i fråga om folkskolan,

som komma att bliva behövliga under den övergångstid, som är

att vänta före det allmännare genomförandet av nyssnämnda förslag.

Fortsättningsskolan.

Frågan om nykterhetsundervisningens anordning i fortsättningsskolorna

har, som nyss nämnts, genom det av 1918 års riksdag fattade beslutet

om dessa skolors omorganisation kommit i ett nytt och väsentligt förbättrat

läge. Genom sagda beslut har nämligen den förut frivilliga fort

O

cT> O O

sättningsskolan blivit obligatorisk, och det är tydligt, att denna omständighet

är av stor betydelse för nykterhetsundervisningens ordnande ej

blott, såsom nyss antytts, i folkskolan utan även i fortsättningsskolan.

Med hänsyn därtill, att efter genomförandet av riksdagens ifrågavarande

beslut alla folkskolans lärjungar skulle komma att åtnjuta fortsatt undervisning,

har nämligen öppnats möjlighet att därstädes få till stånd en

nykterhetsundervisning, som på grund av lärjungarnas högre ålder och

därmed följande större mognad dels kan bliva mer omfattande och enhetlig

än i den egentliga folkskolan och dels låta det sociala momentet framträda

på ett sätt, som, såsom de sakkunniga i det föregående framhållit,

ej kan ifrågasättas i sistnämnda slag av skolor. Härtill kommer ännu en

för saken gynnsam omständighet. Enligt den undervisningsplan, som framlagts

i samband med den av riksdagen beslutade omorganisationen av fortsättningsskolan,

skulle nämligen undervisningen därstädes samla sig kring,

jämte modersmålet, två andra huvudämnen, arbetskunskap och medborgarkunskap

(samhällslära). Särskilt medborgarkunskap är, såsom de sakkunniga

förut framhållit, synnerligen lämpad såsom stöd för en samlad och

från sociala synpunkter utgående nykterhetsundervisning. Medborgarkunskapens

lämplighet för denna uppgift har redan av folkundervisningskommittén

framhållits i dess år 1914 avgivna betänkande angående fortsättningsskolan,

och även 1914 års nykterhetssakkunniga hava liksom ock folkskolöverstyrelsen

i sitt utlåtande över sagda betänkande givit sin anslutning

till nämnda kommittés åsikt i detta hänseende.

De sakkunniga hava ansett sig böra i detta sammanhang i korthet

giva en översikt av de uttalanden beträffande ämnet medborgarkunskap,

som gjorts i samband med den stora frågan om upprättande av praktiska

ungdomsskolor. Härigenom vinnes en klarare överblick av de förutsättningar,

som efter fortsättningsskolereformens genomförande komma att stå

till buds för eu god anordning av nykterhetsundervisningen vid nu ifråga

-

varande läroanstalter. Undervisningen i medborgarkunskap bör, säger

folkundervisningskommittén, framför allt avse att stärka de ungas känsla

av samhörighet med och ansvar gent emot andra och bör, i den mån det

för skolan är möjligt, bidraga till att uppfostra de unga till att var på

sin plats med intresse och ansvarskänsla göra sin insats i det samhälleliga

livet. Utgångspunkt för undervisningen skulle bliva det samfund, som

är grundvalen för hela samhällsbyggnaden, familjen. I sammanhang härmed

skulle talas om betydelsen av ett rätt förhållande mellan familjemedlemmar,

om vikten av sparsamhet, om hemmets ordning och hygien, om

nykterhetens betydelse o. s. v. Från behandlingen av de frågor, som närmast

rörde familjen, komme man, över frågan om familjens ställning till

grannarna, till undervisningen om de samhällen, som utgöras av kommunen

och församlingen, för att därefter vidga blicken till de större samhällena:

kyrkan och staten.

De grundsatser, kommittén uppställt i fråga om fortsättningsskolans

organisation, har kommittén sökt giva praktisk tillämpning i de förslag

till undervisningsplaner för dylika skolor, som kommittén framlagt i sitt

betänkande. Kommittén har vid utarbetandet av sitt förslag till berörda

omorganisation utgått från den förutsättningen, att yrkessynpunkten i den

mån möjligt är bör införas i fortsättningsskolans undervisning, och har

för den skull tänkt sig fortsättningsskolan såsom en yrkesfortsättningsskola

eller, för att använda den benämning, som är upptagen i det av riksdagen

antagna förslaget, yrkesbestämd fortsättning sskola, anordnad efter ett flertal

olika yrkesspecialiteter. Där förutsättningarna för en yrkesbestämd

skola saknas, skulle fortsättningsskolan få karaktären av en allmän fortsättning

sskola. Givetvis hava undervisningsplanerna för nu ifrågavarande

skolform måst i flera hänseenden lämpas efter de olika skoltyper, för vilka

de äro avsedda, men de härav betingade olikheterna åro, åtminstone formellt,

föga framträdande i fråga om ämnet medborgarkunskap. Beträffande

särskilt nykterhetsundervisningens upptagande på nämnda ämnes undervisningsplaner

äro kursplanförslagen samstämmande. Härvid bör emellertid

framhållas, att de allmänna fortsättningsskolornas organisation medgiver

ett större utrymme åt ämnet medborgarkunskap än de yrkesbestämdas och

således också erbjuder möjlighet till en mera fördjupad nykterhetsundervisning.

På denna punkt har emellertid kritik av kommitténs förslag riktats.

Främst bör härvid omnämnas det uttalande i detta hänseende, som gjorts

av 1914 års sakkunniga. Dessa anföra i sitt betänkande följande: »Folkundervisningskommittén

synes vid uppgörandet av kursplanen för fortsättningsskolan

icke hava ifrågasatt, att de sociala synpunkterna skulle sär

-

32

skilt beaktas vid nykterhetsundervisningen. Denna behandlas endast ur

rent hygienisk synpunkt. I kursplanen är den lagd under ämnet arbetskunskapen,

rubriken ’yrkeshygien’, under ''omständigheter, som inverka

på arbetsförmågan’, under ämnet medborgarkunskap, rubriken ''familjen’4

efter ''hemmets ordning och hygien. Denna brist i kursplanen torde

stå i nära samband med kommitténs uppfattning av medborgarkunskap,

som i stort sett sammanfallande med författnings-och förvaltningskunskap.

De sociala rörelserna hava icke tagits i betraktande och de nationalekonomiska

förhållandena högst obetydligt. Ehuru den tid, som kunnat anslås

åt ämnet medborgarkunskap — enligt kommitténs utredning kan sällan

mer än 60 timmar komma i fråga, ofta däremot mindre — är ganska

knapp, böra dock de sociala synpunkterna under alla förhållanden få sitt

vederbörliga beaktande. Här kan då också nykterhetsfrågan komma med

i sitt naturliga sammanhang och i sin egenskap av en av vår tids allra

viktigaste sociala frågor.» Liknande anmärkningar hava senare framställts

även°av centralförbundet för nykterhetsundervisning, som avgivit utlåtande

över kommitténs förslag, och folkskolöverstyrelsen har i sitt yttrande över

nämnda förslag i viss mån vitsordat riktigheten av anmärkningarna, överstyrelsen,

som utarbetat ett flertal förslag till kursplaner för fortsättningsskolor

av olika typer — i väsentliga delar anslutande sig till folkundervisningskommittcns

förslag — har också i planerna för medborgarkunskap

i yrkesbestämda och i allmänna fortsättningsskolor sökt låta de sociala

synpunkterna i nykterhetsfrågan framträda pa ett bestämdare sätt, an de

gorå i kommitténs förslag. I enlighet härmed har överstyrelsen å kursplanförslagen

för såväl yrkesbestämda som allmänna fortsättningsskolor

dels under rubriken »familjen» och underrubrikerna »hemmets hygien»

och »hemmets ekonomi» upptagit frågan om rusdryckerna, dels ock under

rubriken »staten» angivit »några av vår tids viktigaste företeelser på samhällslivets

område: emigrationen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, bostadsfrågan,

kooperationen» och således givit nykterhetsfrågan en starkt markerad

social inramning. Nämnda kursplanförslag hava i det hela gillats

även av de år 1916 tillkallade sakkunniga för utredning av frågorna om

den lägre tekniska undervisningen, fortsättningsskolan och den lägre handelsundervisningen

samt det inbördes förhållandet mellan dessa olika undervisningsområden.

Förslagen hava sedermera upptagits till granskning vid

avlåtandet till 1918 års riksdag av ovannämnda proposition angående upprättandet

av praktiska ungdomsskolor. 1 sitt anförande till statsrådsprotokollet

vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t yttrade departementschefen

rörande folkundervisningskommitténs förslag beträffande den yrkesbestämda

fortsättningsskolans undervisningsplan i vad den avser ämnet

33

inedborgarkunskap: »I fråga om ämnet medborgavkunskap liar jag ingen

annan erinran att göra, än att jag i likhet med folkskolöverstyrelsen anser,

att den sociala synpunkten bör i det hela något klarare framträda, än vad

kommittén föreslagit, ävensom att i samband härmed den i fortsättningsskolan

förekommande nykterhetsundervisningen huvudsakligen bör anknytas

till detta ämne. En sådan anordning överensstämmer med den numera

allmänt uttalade uppfattningen, att sagda undervisning bör i främsta

rummet anläggas efter sociala, ej efter hygieniskt-biologiska synpunkter.»

Samma mening synes departementschefen hysa även i fråga om de allmänna

fortsättningsskolorna.

Den uppfattning, som kommit till synes dels i folkskolöverstyrelsens

yttrande angående nykterhetsundervisningen i fortsättningsskolorna, dels ock

i det nyss återgivna anförandet till statsrådsprotokollet, delas av de sakkunniga

vad beträffar det i nämnda undervisning meddelade sakinnehållet.

I fråga om undervisningens närmare anordning åter synes — av folkskolöverstyrelsens

utlåtande att döma — en viss meningsskiljaktighet föreligga.

Sådant folkskolöverstyrelsens förslag är avfattat, synes det nämligen vid tilllämpningen

kunna medföra, att nykterhetsspörsmålet vid undervisningen

inpressas på så gott som varje möjlig plats. Ett dylikt tillvägagångssätt är,

såsom de sakkunniga förut framhållit, ej lämpligt. Tvärtom bör man särskilt

i fortsättningsskolan sträva efter koncentration i nykterhetsundervisningen

och i enlighet härmed mot slutet av skolkursen lämna en till samlad tid

förlagd, sammanfattande framställning av nykterhetsfrågan, ägnad att giva

densamma lämplig belysning från olika sidor och att bibringa lärjungarna

en så vitt möjligt klar uppfattning av frågans innebörd och dess ställning

till övriga spörsmål av allmänt och aktuellt intresse. För att nå detta

mål bör, såsom de sakkunniga redan förut framhållit, särskilt den samlade

undervisningen röra sig om nykterhetsfrågans sociala sida. En synnerligen

lämplig ram för denna undervisning erbjuder som nämnt ämnet medborgarkunskap,

som lämnar goda tillfällen till behandling av de sociala

synpunkter på nykterhetsfrågan, som äro närmare angivna å det ovan

omnämnda förslaget till grundplan för nykterhetsundervisningen. Vad

det etiskt-religiösa momentet beträffar, torde även detta komma att i

viss utsträckning tillgodoses, trots det att fortsättningsskolans undervisningsplan

ej upptager ämnet kristendomskunskap såsom fristående ämne.

Läraren torde nämligen ofta nog få anledning att i samband med den

sociala nykterhetsundervisningen beröra även den socialetiska sidan av

nykterhetsspörsmålet, varigenom i viss mån anknytning vinnes till den

5

De sakkunniga.

1. Undervisningen

i den

blivande fortsättningsskolan.

34

2. Undervisvisningen

under

övergångstiden.

etiskt-religiösa undervisning i frågan, som enligt de sakkunnigas ovan uttalade

mening bör meddelas under det sista året i folkskolan.

Det faller av sig självt, att eu omorganisation av sådan omfattning

som den av riksdagen nu beträffande fortsättningsskolorna beslutade ej kan

omedelbarligen genomföras i hela sin vidd. Man måste givetvis alltid härvid

räkna med en övergångstid. Så har också skett i det av riksdagen

bifallna förslaget. Övergångstiden har där satts till fem och ett halvt år,

d. v. s. församlingarna skulle senast vid utgången av år 1924 hava på

något sätt ordnat sig efter de nya bestämmelserna. Utan tvivel är det att

vänta, att även efter det övergångstiden utlupit, åtskilliga orter komma

att finnas, där på grund av ogynnsamma förhållanden någon fortsättningsskola

av den nya typen ännu ej blivit upprättad. Under sådana omständigheter

är det av nöden att även i fråga om nykterhetsundervisningens

ordnande taga hänsyn till den mellantid, som är att vänta. För att alla

folkskolans lärjungar skola under berörda övergångstid få någon ersättning

för den mera utförliga och samlade nykterhetsundervisning, som eljest

skulle meddelats dem i fortsättningsskolan, torde det vara lämpligt att på

de orter, där den nya ordningen ännu ej trätt i kraft, förlägga den för

fortsättningsskolan eljest avsedda nykterhetsundervisningen till den egentliga

folkskolan. Att denna undervisning emellertid ej kan därstädes bedrivas

i den omfattning eller på det sätt, som de sakkunniga förordat

beträffande fortsättningsskolan, är tydligt och framgår av vad i det föregående

yttrats. Särskilt äro, såsom de sakkunniga tidigare framhållit,

folkskolans lärjungar i allmänhet ej mogna för en verkligt klargörande

behandling av nykterhetsfrågans sociala sidor, men önskligt är dock, att

under ifrågavarande övergångstid vid folkskolundervisningen så stort utrymme

lämnas åt de sociala synpunkterna, som lärjungarnas allmänna

utveckling medgiver.

För att närmare angiva, vad de sakkunniga tänkt sig under övergångstiden

böra och kunna meddelas lärjungarna i hithörande stycken,

vilja de sakkunniga här först framhålla, att denna undervisning särskilt

bör meddelas vid undervisningen i svensk historia men därjämte även vid

undervisningen i kristendom och i naturkunnighet. Vad härvid förstnämnda

läroämne beträffar, bör det vara lämpligt att här anordna nykterhetsundervisningen

huvudsakligen i form av en skildring av en eller annan

bemärkt nykterhetsivrande persons livsgärning. Framställningen kan härigenom

vinna i åskådlighet och bliva ägnad att fästa sig. i lärjungarnas

minne med makten av eu personlig förebild och med vädjan till personligt

ansvar. Även kan läraren vid sådan undervisning på lättfattligt vis

inflicka en enkel redogörelse för de samhälleliga missförhållanden, som förorsakas

av alkoholmissbruk och som bildat utgångspunkten för den skild

-

35

rade personens ingripande. Vid detta personval synes i främsta rummet

Per Wieselgren böra nämnas. Även vid skildringen av konungarna Gustaf

II Adolf, Karl Xll och Oskar 1 erbjuda sig tillfällen att giva exempel på

ingripande mot ett rusdrycksbruk, som blivit en samhällsfara. Och skildras

t. ex. Urban Hjärne eller Karl v. Linné, givas härvid osökt tillfällen att

omnämna dessas betydelsefulla uttalanden om vikten av folknykterhet.

Tydligtvis kunna för historieläraren även andra tillfällen erbjuda sig

att med några korta ord vidröra den redan tidigt framträdande erfarenheten

om dryckessedens farlighet och den stora betydelsen av ett sunt

levnadssätt; så t. ex. vid skildringen av forntidens seder och levnadssätt,

av bondeklassen och dess liv under medeltiden och vid Gustaf Vasas befrielsekrig.

Slutligen bör naturligtvis skildringen av vår egen tid och dess

samhälleliga förhållanden giva anledning att i stora drag omnämna de

moderna nykterhetssträvandena och deras betydelse.

Vad därnäst kristendomsundervisningen beträffar, är det även här

önskvärt, att läraren samlar sin undervisning om vikten av ett nyktert

leverne till ett begränsat antal särskilt lämpliga tillfällen. Dylika erbjuda

sig närmast vid behandlingen av den kristna sedeläran: plikterna mot hemmet

och samhället samt mot eget liv (fjärde och femte buden). Därjämte

kunna vid undervisningen vissa bibelställen komma på tal, vilka direkt

framhålla dryckenskapen som en last.

Slutligen bör läraren vid undervisningen i naturkunnighet i främsta

rummet erinra om de i lista klassen lämnade råden och anvisningarna om

ett sunt levnadssätt och något mera ingående belysa dessa. Och därvid

bör han åskådliggöra betydelsen av en nykter livsföring genom att med

några lättfattliga exempel giva en inblick i alkoholens inflytande på arbetsförmåga

samt på sjuklighet och dödlighet.

En undervisning, anordnad som nu nämnts, torde emellertid kunna

i viss mån komma till användning, även sedan fortsättningsskolan i sin nya

form blivit allmänt införd. Som bekant hava under nuvarande förhållanden

ej alla de från den egentliga folkskolan avgående lärjungarna inhämtat

samma mått av kunskaper. Folkskolestadgans § 48 medgiver nämligen

den lärjunge i folkskolan, som av fattigdom hindras att begagna undervisningen,

till dess han genomgått hela den för skolan i vederbörande

reglemente bestämda kurs, att under vissa villkor i förtid lämna

skolan. Det av 1918 års riksdag fattade beslutet angående ungdomsskolorna

förutsätter bland annat, att denna möjlighet till för tidig avgång

från folkskolan skall väsentligen försvinna. Sannolikt måste man dock vara

beredd på att ett antal, om än ringa, sådana barn kommer att även under

de nya förhållandena finnas, åtminstone under en avsevärd tid framåt.

3. Undervisningen

under

särskilda förhållanden.

36

Organisation.

Vidare stadgar omnämnda paragraf i folkskolestadgan, att lärjunge, som

saknar erforderlig fattningsgåva att förvärva det fulla kunskapsmått, som

bör i skolan inhämtas, kan få tillstånd att avgå från skolan utan att

hava inhämtat föreskriven lärokurs. Slutligen har man att ihågkomma de

lärjungar, som undervisas i s. k. mindre folkskolor, där givetvis förutsättningarna

för meddelande av nödig nykterhetsundervisning äro väsentligt

minskade. Till samtliga dessa tre kategorier av lärjungar bör hänsyn

tagas vid ordnandet av nykterhetsundervisningen i folkskolan. De sakkunniga

hava i sådant syfte tänkt sig, att de av de sakkunniga här ovan

givna anvisningarna skulle kunna komma till användning dels i de skolor,

där antalet lärjungar av någon av de båda första kategorierna kan

väntas bliva mer betydande, dels, och särskilt, i de s. k. ersättningsskolor,

som enligt 1918 års riksdags beslut skola upprättas för de mindre

folkskolornas lärjungar och som äro avsedda att för dem tjäna som fortsättningsskolor.

Framhållas bör, att i de ersättningsskolor av denna typ,

vilkas lärarinnor äga kompetens att meddela en nykterhetsundervisning av

ungefär den art, som avses för den egentliga fortsättningsskolan, en sådan

undervisning även bör meddelas, i den mån förhållandena det medgiva.

Slutligen vilja de sakkunniga erinra, att för vissa trakter i vårt land,

särskilt vissa delar av Norrland, där de svagaste skolformerna hava mycket

stor utbredning och där i övrigt skolväsendet av olika skäl står relativt

lågt, vissa extraordinära åtgärder torde visa sig nödvändiga för att med

nykterhetsundervisning träffa ungdomen i den tidigare åldern. Att i detta

hänseende lämna några direkta förslag torde knappast vara möjligt, utan

lärer saken få genom vederbörande myndigheters försorg ordnas allt efter

de förhållanden, som i de olika fallen kunna vara rådande.

I detta sammanhang torde böra erinras jämväl om ett förslag, som

framställts och som upptagits även i det av riksdagen nyligen antagna

förslaget om upprättande av praktiska ungdomsskolor, nämligen anordnandet

av. s. k. ambulerande fortsättning sskolor. Dessa skolor torde hava en

uppgift att fylla just i trakter, sådana som de nyss omnämnda, där antalet

mindre folkskolor är särskilt stort. Det synes de sakkunniga sannolikt,

att man även på den vägen skulle kunna nå de lärjungar i de mindre

folkskolorna, som eljest komme att erhålla en jämförelsevis obetydlig

nykterhetsundervisning.

Den högre folkskolan; skeppsgosseskolan.

Den högre folkskolan har hittills, särskilt under senare år, i många

fall haft en organisation, som närmat sig den kommunala mellanskolans

^7

och således också de lägre statsläroverkens. 1 andra fåll åter liar denna

skolform inskränkt sig till att meddela eu allmänt medborgerlig och praktisk

bildning, som visserligen varit mer omfattande än den som folkskolan

kan giva, men som dock ej nått upp till den vid de kommunala mellanskolorna

meddelade. I ett fåtal fall slutligen hava de högre folkskolorna

anordnats med omedelbar syftning mot det praktiska livet. Tydligt kan

man här skönja en börjande differentiering i avseende å denna skolforms

organisation, ledande dels till en mer teoretisk typ, dels till en mer praktisk.

1 det av 1918 års riksdag antagna förslaget till omorganisation av

ungdomsskolorna har denna begynnande klyvning genomförts och lett till

anordnande av dels allmänna, dels yrkesbestämda högre folkskolor.

För den förra typen har målet angivits vara att bereda sådana barn,

vilka efter avslutad folkskolekurs äro i" tillfälle att ännu under något eller

några år odelat ägna sig åt fortsatt dagligt skolarbete för vinnande av

förberedelse för praktiskt arbete, ett vidgat mått av medborgerlig praktisk

bildning, för den senare typen samma allmänna mål med inriktning på

olika grenar av arbetslivet i skolans omgivning. Den sålunda angivna orga- De

nisationen av de högre folkskolorna bör tydligen bliva bestämmande för

anordningen av nykterhetsundervisningen vid dessa läroanstalter. I båda

slagen av skolor hava ju lärjungarna nått samma grad av mognad och

hava samma på ålder grundade förutsättningar för tillgodogörande av

lämnad nykterhetsundervisning. Till följd härav kan och bör vid såväl de

allmänna som de yrkesbestämda högre folkskolorna åt nämnda undervisning

givas i det hela samma sakinnehåll. Då emellertid på grund av den

olika syftningen hos dessa båda skoltyper timplanen och den allmänna

läggningen av kurserna äro olika, kan anordningen av nykterhetsundervisningen

vid sagda slag av skolor ej bliva fullt likartad. 1 de högre folkskolorna

av den allmänna typen har givetvis större utrymme kunnat beredas

åt ämnet samhällslära, varmed också följer möjlighet att vid undervisningen

giva bredare utrymme åt nykterhetsfrågan, som i dessa skolor torde

kunna behandlas ungefär på samma sätt som vid statens realskolor och de

kommunala mellanskolorna, I avseende härå få de sakkunniga hänvisa till

det följande. Vad åter den yrkesbestämda högre folkskolan beträffar, torde

hela dess karaktär peka åt en nykterhetsundervisning, anordnad i ungefär

samma omfattning och med samma allmänna läggning som i fortsättningsskolan.

I fråga om nykterhetsundervisningen i den yrkesbestämda högre

folkskolan gäller alltså i det hela vad de sakkunniga i det föregående anfört

beträffande sagda undervisning i fortsättningsskolan.

Till de högre folkskolorna räknas även skeppsgosseskolorna, som numera

äro organiserade i överensstämmelse med förstnämnda läroanstalter.

sakkun

niga.

38

Organisation.

Nu förekommande

nykterhetsunderrisning.

Likheten i organisation medför givetvis överensstämmelse i fråga om nykterhetsundervisningens

likaväl som annan undervisnings bedrivande.

F olkhögskolan.

För folkhögskolorna finnas som bekant inga officiella kursplaner fastställda.

Undervisningen därstädes bindes ej av några detaljerade bestämmelser,

utan varje skolas ledning har frihet att lägga undervisningen så,

som anses lämpligast och som förhållandena vid skolorna kräva. Att för

dessa läroanstalter föreslå någon bestämt angiven och avgränsad nykterhetskurs

torde alltså ej kunna komma i fråga.

Denna folkhögskolornas friare organisation medför å andra sidan, att

nykterhetsundervisningen vid dem kan intaga en gynnsammare ställning

än vid andra läroanstalter så till vida, att möjlighet finnes för vederbörande

att i full obundenhet inordna nämnda undervisning på de lämpligaste

ställena.

För bedömandet av nykterhetsundervisningens läge vid folkhögskolorna

hava stått de sakkunniga till buds dels skolornas årsredogörelser, dels ock

de uppgifter i detta hänseende, som införskaffats av 1914 års sakkunniga.

Särskilt nämnda uppgifter hava synts de sakkunniga av värde för frågans

bedömande, och de sakkunniga vilja därför i detta sammanhang lämna en

kort sammanfattning av de erhållna redogörelserna. Av dessa framgår, att

nykterhetsfrågan berörts vid samtliga folkhögskolor antingen genom särskilda

åt frågan ägnade lektioner eller lektionsserier eller ock i samband

med övriga ämnen vid skolan. I många, kanske de flesta fall synes nykterhetsfrågan

hava behandlats i samband med undervisningen i hälsovård

och hälsolära, och över huvud taget torde frågans naturvetenskapliga sidor

hava rätt utförligt uppmärksammats. Vid åtskilliga skolor har emellertid

nykterhetsundervisningen knutits till undervisningen i historia, i samhällslära,

kommunalkunskap, nationalekonomi, geografi, kemi och psykologi,

således till de flesta ämnen å skolornas undervisningsplaner. I några fall

synes undervisningen hava bedrivits efter en fullt genomarbetad plan,

tydligen i syfte att giva en tämligen allsidig belysning åt nykterhets

spörsmålets

olika sidor. Såsom exempel på huru en dylik samlad och

planmässig undervisning ordnats, må anföras den vid Alsta folkhögskola

följda planen:

1. De alkoholhaltiga dryckernas tillverkning och egenskaper.

2. Alkoholens fysiologiska och anatomiska verkningar. -

3. Alkoholens inverkan på arbetsförmågan.

39

4. Alkoholfrågans sociala betydelse:

a) Alkoholkonsumtionens storlek.

b) Alkoholkonsumtionens ekonomiska betydelse.

c) Alkoholen och folksjukdomarna.

d) Alkohol och fattigdom.

e) Alkohol och brottslighet.

f) Alkohol och ärftlighet.

De nu omnämnda uppgifterna synas visserligen som sagt angiva, att De

den vid folkhögskolorna lämnade nykterhetsundervisningen jämförelsevis

mest behandlat nykterhetsfrågans naturvetenskapliga moment. Emellertid

visar en granskning av årsredogörelserna från senaste år, att vid nämnda

skolor en tendens gör sig märkbar att i samband med historieundervisningen

mer och mer betona de moderna sociala strömningarna. Den hittills

i åtskilliga fall följda läroordningen torde således erbjuda mycket

goda förutsättningar för meddelande av en effektiv och väl ordnad nykterhetsundervisning.

Redan nu sättes, såsom nyss omnämnts, nykterhetsfrågan

ofta i sammanhang med undervisningen i historia och samhällslära och

behandlas således ur historisk synpunkt. En dylik anknytning är enligt

de sakkunnigas mening synnerligen lämplig, särskilt med hänsyn till den

större mognad och uppfattningsförmåga, som kan förutsättas hos folkhögskolans

lärjungar.

över huvud taget bör det enligt de sakkunnigas mening framhållas,

att särskild omsorg bör ägnas åt att dessa lärjungar erhålla en verkligt

god nykterhetsundervisning. De torde nämligen med hänsyn såväl till sin

utvecklingsgrad som till sitt allmänna intresse och nit i allmänhet hava

goda förutsättningar för att tillägna sig en dylik undervisning. Man bör

ej heller förbise betydelsen av att det här och där finnes personer, tillhörande

folkets bredare lager, vilka förvärvat en djupare, systematisk insikt

i nykterhetsfrågan samt fått blicken öppen för dess betydelse, och

vilka kunna var i sin stad bidraga till befrämjande av nykterhet och

därmed följande yttre hyfsning. Jämväl i detta hänseende kunna folkhögskolorna

verka som små kulturhärdar, varifrån upplysning sprides i vidare

kretsar. Den uppmärksamhet, som, enligt vad förutnämnda uppgifter visa,

vid folkhögskolorna ägnas nykterhetsundervisningen, så ock dessa skolors

ofta ådagalagda intresse för ideella strömningar över huvud taget synes de

sakkunniga visa, att många förutsättningar för en fullgod nykterhetsundervisning

äro för handen vid ifrågavarande läroanstalter.

I detta sammanhang bör ock erinras om den föreläsningsverksamhet,

som i ej obetydlig utsträckning bedrives även vid folkhögskolorna och

sakkun

niga.

40

Organisation.

som icke sällan rör sig på de sociala frågornas fält. Även på denna väg

torde ökad upplysning rörande nykterhetsfrågan kunna nå fram till folkhögskolornas

lärjungar.

Beträffande dessa läroanstalter torde de sakkunniga i övrigt kunna

inskränka sig till att uttala den önskan, att nykterhetsundervisningen må

överallt ordnas på ungefär samma sätt som vid de folkhögskolor, vilka nu

ägna densamma största uppmärksamheten och vilka i detta hänseende kunna

anses vara goda förebilder.

De sakkunniga hava redan framhållit, att särskilda föreskrifter här ej

lämpa sig. För vinnande av större enhetlighet i förevarande hänseende

vilja de sakkunniga emellertid förorda, att genom av Kungl. Maj:t utfärdat

cirkulär, som torde böra ersätta det förut omnämnda, år 1892 utfärdade

cirkuläret om nykterhetsundervisningen, uppmärksamheten särskilt fästes

på denna angelägenhet, och att i samband därmed några allmänna anvisningar

lämnas beträffande innehållet och anordningen av nykterhetsundervisningen

vid ifrågavarande skolor. Särskilt torde därvid böra framhållas

vikten av att nykterhetsfrågans sociala sida vederbörligen beaktas

vid undervisningen.

b. Anstalter för den högre undervisningen.

1. Allmänna och kommunala läroanstalter.

Med avseende å förutsättningarna för en rationellt planlagd nyktérhetsundervisning

äro de högre undervisningsanstalterna — realskolor,

kommunala mellanskolor, gymnasier samt privatläroverk med likartade

uppgifter — på grund av sin organisation i så måtto ogynnsammare ställda

än folkskolan, att det i stor utsträckning genomförda ämneslärarsystemet

givetvis måste medföra risken av en viss splittring av berörda undervisning

på skilda lärare. Den koncentration av nykterhetsundervisningen, som de

sakkunniga eftersträvat, kan därför på detta skolområde icke genomföras i

så stor utsträckning, som varit önskvärt. Men de sakkunniga anse det ytterst

angeläget, att nämnda syfte vinnes så långt möjligt är. Av denna anledning

bör tillses, att, även om nykterhetsundervisningens detaljer i viss

mån fördelas på skilda ämnen och lärare, det huvudsakliga av densamma

dock förlägges inom ett bestämt ämnesområde. I enlighet med de sakkunnigas

hela uppfattning av läggningen på denna undervisning kan detta

ämnesområde endast bliva samhällsläran.

För närvarande förhåller det sig ju emellertid så, att samhällsläran i

mer vidsträckt bemärkelse knappast kan sägas komma till sin tillbörliga

41

rätt inom de högre skolorna, ett förhållande som de sakkunniga ej kunnat

förbise. Visserligen torde det i viss man ligga utanför de sakkunnigas

egentliga uppdrag att framlägga detaljerade förslag rörande åtgärder för

samhällslärans tillgodoseende vid ifrågavarande läroanstalter; detta torde i

första hand åligga de myndigheter, som hava det närmaste ansvaret för

de högre skolorna sig anförtrott. Då emellertid denna fråga har synts de

sakkunniga alltför nära förknippad med det spörsmål, som de sakkunniga

haft att främst taga under behandling, för att kunna i detta sammanhang

helt förbigås, har åt en bland de sakkunniga, förste folkskolinspektören

K. Nordlund, uppdragits att närmare utreda denna fråga och att söka

tillse, vilka möjligheter kunna förefinnas för dess lösning i huvudsaklig

överensstämmelse med de grundprinciper, de sakkunniga sökt följa vid

fullgörandet av sitt uppdrag i detta hänseende. Den av Nordlund utarbetade

redogörelsen har följande lydelse:

»En blick på nu gällande undervisningsplaner för realskola och gymnasium

ger vid handen, att modern samhällslära har en mer självständigt

markerad plats sig anvisad endast i fråga om den del av ämnet, som innefattas

under den vedertagna termen statskunskap, omfattande modern författning

och förvaltning, alltså den statliga organisationen i trängre mening;

för både realskolans och gymnasiets högsta åi’sklasser är den vid sidan av

historiekursen angivna särskilda kursen i modern samhällslära begränsad

härtill. I fråga åter om andra delar av samhällsläran, exempelvis samhällets

ekonomiska och sociala byggnad och lagstiftning, hänvisa gällande

bestämmelser för orientering väsentligen till den rent historiska framställningen

utan framhävande av behovet att särskilt uppmärksamma det nu

levande och verkande samhällets särmärken härutinnan. Sålunda nöjer

sig undervisningsplanen för realskolan allenast med att i de metodiska

anvisningarna i allmänhet framhäva, att läraren på realskolans högre stadium

bör''söka att för lärjungarna klargöra sådana allmänna politiska och

sociala begrepp som samhälle, stat, klasser, partier m. fl., vilka den blivande

medborgaren måste förstå för att kunna bilda sig en självständig

uppfattning av hithörande frågor’. Och de metodiska anvisningarna för

gymnasiet betona, att undervisningen i historia bör ''drivas på sådant sätt,

att lärjungen därigenom får lättare att förstå sin egen tids sociala, politiska

och allmänt kulturella rörelser, deras uppkomst och inbördes sammanhang’.

Naturligtvis hindrar icke denna påfallande knapphet och begränsning

i kursplanernas anvisningar, att vid studiet av den nyaste historien den

moderna samhällsläran kan få sin tillbörliga, mer allsidiga belysning. Man

c;

Utredning

rörande samhälls]

ärans

ställning vid

de allmänna

läroverken.

42

finner även, att nyare läroböcker i historia, avsedda för nu ifrågavarande

skolformer, mer än förr uppmärksamma hithörande företeelser; särskilt

gäller detta läroböckerna i den svenska historien. Ävenledes bör anmärkas,

att en och annan lärobok i statskunskap — exempelvis E. Hildebrands

mycket anlitade lärobok i ''Svensk stats- och samhällskunskap’

— väsentligen vidgat framställningen utöver det i kursplanerna angivna

begränsade området. Därjämte torde en del lärare, oavsett vad läroböckerna

innehålla eller icke innehålla, ägna hithörande områden särskild uppmärksamhet.

Men någon verklig garanti för att åt samhällsläran i vidsträckt

bemärkelse inom de högre skolformerna beredes tillbörlig plats,

innebära berörda symtom givetvis icke. Tvärtom torde med bestämdhet

kunna påstås, att de faktiska förhållandena i nu berörda hänseende, vad

nämnda skolformer vidkommer, äro i hög grad otillfredsställande. Härtill

bidraga — förutom undervisningsplanernas avfattning — väsentligen två

särskilt anmärkningsvärda omständigheter, nämligen anordningen av dels

den akademiska lärarutbildningen, dels undervisningen i historia.

Vad först beträffar utbildningen av lärare, så har denna ända till

senaste tid i hög grad försummat den moderna samhällsläran. Universitetskurserna

i historia hava av ålder varit inriktade företrädesvis på den

politiska historien i trängre bemärkelse, och där samhällshistorien mer ingående

uppmärksammats, har sådant i regeln skett företrädesvis i fråga

om äldre tidsskeden. Akademisk utbildning åter i det inom den filosofiska

fakulteten vid de svenska högskolorna företrädda ämnet statskunskap

har för läroverkens historielärare aldrig varit obligatoriskt föreskriven, och

ämnet har för övrigt företrädesvis omfattat stats- och kommunalkunskap

i trängre bemärkelse; först i senare tid hava glädjande ansatser försports

att vidga studiet in över nya fält inom samhällslärans vida område. Vad

här sagts om den bristfälliga akademiska utbildningen i samhällslära, torde

i stort sett hava tillämplighet även på de högre lärarinneseminarierna.

Beträffande vidare undervisningen i historia har denna i särskilt hög

grad lidit av den anhopning med nytt undervisningsstoff till gammalt, vilken

i allmänhet i senare tider lagt särskilda svårigheter i vägen för en rationell

lösning av de högre skolornas undervisnings- och organisationsfrågor;

en jämförande blick på de historiska läroböckerna nu och för några decennier

sedan torde härutinnan giva en god inblick i sakläget, allrahelst om

man därtill besinnar, att de pedagogiska anspråken på närmare utveckling

och tillrättaläggande av det i läroboken förefintliga stoffet under senare

tider väsentligen skärpts och detta såväl i teori som ej mindre i praktisk

tillämpning. Följden härav har blivit — särskilt där läraren, som tillbörligt

är, sökt fasthålla vid kravet på behörig säkerhet i kunskapstil 1-

43

ägnandet — att allt större svårigheter att medhinna kurserna framträtt,

och som rätt naturligt är, hava, trots kursplanernas fingervisningar, dessa

svårigheter särskilt haft ogynnsamma konsekvenser i fråga om studiet av

den nyaste tidens historia och samhällsföreteelser. Vad här är sagt, gäller

i all synnerhet historiestudiet å gymnasiet, där exempelvis studiet av

den svenska samhällsutvecklingen under 1800-talet och av modern svensk

statskunskap mångenstädes på grund av tidens knapphet får en alldeles

för ringa omfattning, ett förhållande så mycket betänkligare, som just å

detta stadium ett ingående studium av moderna samhällsföreteelser på grund

av lärjungarnas större andliga mognad borde kunna bliva särskilt fruktbringande.

Det torde vara uppenbart, att nu berörda förhållanden icke kunna

anses tillfredsställande och att det må betraktas som en viktig angelägenhet

— ej allenast av skäl, som med utgångspunkt från det här ifrågavarande

speciella uppdraget i första hand inställa sig, utan även av andra

viktiga grunder -— att åt modern samhällslära i vidsträckt bemärkelse inom

de högre läroanstalterna berecles en tryggad plats. En anordning i denna

riktning är så mycket naturligare, som en sådan synes vara en tydlig

konsekvens av de nu gällande kursplanernas allmänna syftning. Mer och

mer har man kommit till insikt om att skolans historieundervisning —

likaväl som historien som vetenskap — har som sin huvuduppgift att

direkt eller indirekt giva eller underlätta en orientering i den moderna

tidens politiska och samhälleliga liv. De för gymnasiet meddelade metodiska

anvisningarna betona också som uttryck för en sådan grundsyn på

historieundervisningen, att lärjungen genom densamma bör få ''lättare att

förstå sin egen tids sociala, politiska och allmänt kulturella rörelser, deras

uppkomst och inbördes sammanhang’. Men härav synes, såsom samma

metodiska anvisningar också framhäva, i fråga om stoffurvalet följa, att

läraren, på grund av stoffets stora omfattning, i fråga om vissa äldre tidsskeden

måste stanna vid en mera summarisk behandling men däremot bör

göra framställningen fylligare ’ju närmare den kommer vår egen tid’. Då

därjämte de metodiska anvisningarna fleistädes — särskilt för undervisningen

å gymnasiet — med styrka framhäva, att stor vikt vid den rent

historiska framställningen bör läggas på samhällsutvecklingen, synes det

endast vara en enkel konsekvens av hela det grundläggande åskådningssättet,

att den särskilt föreskrivna avslutande framställningen av modern

statskunskap icke begränsas till en skildring av de rent statliga institutionerna

och deras verksamhet utan vidgas till att omfatta jämväl andra

viktigare sidor av det moderna samhällets liv, framför allt de mer fram

-

44

trädande sociala samhällsföreteelserna med deras allmänna förutsättningar

i samhällets ekonomiska struktur.

Men alldeles oavsett de mer principiella pedagogiska synpunkterna

och de konsekvenser, som ur desamma i berörda hänseende kunna dragas,

ligger det i öppen dag, att mycket starka sakliga skäl av praktisk art tala

för att åt samhällsläran inom den högre skolans ram medges ett icke allt

för knappt tillmätt utrymme. Det moderna samhället med dess breda

demokratiska byggnad och vitt förgrenade folkliga självstyrelse kräver för

sitt sunda liv en utbredd objektiv insikt i moderna sambälleliga företeelser,

och kravet på en sådan insikt måste få sin särskilda tyngd därav, att

det moderna samhällets organisation är av synnerligen invecklad och mångsidig

beskaffenhet och svårligen kan överskådas eller begripas utan planmässigt

meddelad, pedagogiskt tillrättalagd orientering. Visserligen är

sant, att den unge samhällsmedlemmen vid sitt inträde i det medborgerliga

livet har tillgång till även andra kunskapskällor härutinnan; särskilt

tillföres honom en hel del faktiskt stoff genom den i tidningspressen och

annorstädes ständigt flödande politiska diskussionen. Men den kunskap,

som på dessa vägar förvärvas, är vanligen i mer än ett hänseende bristfällig;

den är ofta mycket fragmentarisk och ger ej sällan på grund av

kunskapskällornas partipolitiska t tendens åt de ‘samhälleliga företeelserna

en skev, stundom rent oriktig belysning. Det kan på grund av dessa förhållanden

ej nog starkt betonas, att det för det medborgerliga livets sundhet

är av utomordentlig vikt, att den nye medborgaren redan före sitt

inträde i detsamma fått eu första vederhäftig och saklig orientering i det

moderna samhället, dess uppgifter och dess förpliktelser; en sådan orientering

bör vara ägnad att i ej ringa grad motverka den tendens till ytlighet,

ensidighet och ovederhäftighet, som tyvärr ofta framträder i omdömen

om samhälleliga företeelser och som utgör en av de stora svagheterna i

nutidens rikt pulserande offentliga liv.

Att skolan även på detta område har en viktig uppgift att fylla,

har i senare tider allt mer insetts. I åtskilliga främmande länder är

frågan på dagordningen eller redan löst. I Frankrike bedrives undervisning

i samhällslära i elementära former redan på ett lägre skolstadium,

och kursplanerna för gymnasiet föreskriva bl. a. som tillbehör

till historieundervisningen en överblick av den moderna civilisationens

allmänna karaktär, omfattande även de viktigare sidorna av modernt

samhällsliv. I Österrike är bl. a. för gymnasiets högsta klass föreskriven

en kurs i »Btirgerkunde», omfattande en orientering över statsorganismen

i dess rent statliga, sociala och näringsekonomiska funktioner. Aven i

45

Tyskland har denna fråga i senare tider livligt uppmärksammats. För

den tyska fortsilttningsskolan är den medborgerliga uppfostran den centrala

uppgiften, vilken den söker fylla även genom direkt undervisning i

valda delar av samhällsläran. Jämväl inom den högre skolan har detta

undervisningsområde allt mer kommit till sin rätt. För Preussens högre

flickskolor föreskriver 1908 års undervisningsplan eu utförlig, allsidigt

lagd kurs i samhällslära, och för Preussens högre gosskolor innebär 1915

års reviderade kursplan en förskjutning av historiestudiets tyngdpunkt

fram emot modern tid med därav följande starkare uppmärksammande av

moderna samhällsinstitutioner. Därjämte hava spridda försök gjorts med

sociala föreläsningsserier för äldre elever, varjämte bör nämnas, att för

sam hällsstudiets främjande fortbildningskurser för lärare anordnats. 1

Förenta staterna synes ävenledes samhällsläran på skilda skolstadier hava

ett tryggat utrymme.

Aven i vårt lands skolväsen har samhällsläran mer och mer trängt

sig fram. Sedan länge intager den en mycket betydelsefull plats på folkhögskolans

arbetsprogram. Och i de praktiska fortsättningsskolor, som

på grund av statsmakternas beslut under den närmaste framtiden skola

organiseras, kommer detta ämne att bliva ett av de bärande huvudämnena.

Så mycket mer anmärkningsvärt är då, att samhällsläran icke ännu fått

sig tillförsäkrad ett bestämt avgränsat rum å den högre skolans undervisningsplan.

Ett sådant sakernas läge måste betecknas som ett betänkligt

missförhållande. Å ena sidan tyda åtskilliga tecken på att okunnigheten

rörande en hel del moderna samhällsförhållanden, deras historiska upprinnelse

och verkliga innebörd är mycket utbredd just inom de högre

samhällsklasserna, och det torde rent av med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

icke det levande intresset för och även insikten i de moderna samhällsproblemen

äro mera framträdande inom vissa lägre samhällslager, xl

andra sidan bör hållas i sikte, att genom den högre skolan skall utbildas

och för sin viktiga uppgift dugliggöras större delen av dessa samhällets

ledande klasser, och att särskilt vissa ledande yrkesgrupper, såsom arbetsledare,

präster, lärare, militärer, behöva, icke blott för sin allmänna medborgerliga

insats i det offentliga livet utan även med hänsyn till det behöriga

fyllandet av sina särskilda uppgifter, en rik fond av social ''insikt.

Till en viss grad torde denna de högre klassernas och den högre

skolans avvisande eller indifferenta hållning till modern samhällskunskap

kunna härledas ur en delvis av bristfällig föreställning om detta ämnes

väsentliga innehåll härflytande skygghet att mer ingående syssla med företeelser

och problem, vilka hava ett visst sammanhang med rörelser i tiden,

som med en missvisande generalisering ej sällan stämplas som revo

-

46

lutionära och sainhällsfientliga. Man förbiser härvid, att okunnigheten är

ett mycket dåligt vapen mot belarade destruktiva samhällsföreteelser. Och

man förbiser ävenledes, att den objektivt refererande undervisningen rörande

olikartade moderna samhällsföreteelser och dessas därav följande legitimerande

såsom inneslutna i skolundervisningens kunskapsområde äro ägnade

att i hög grad från ungdomens synpunkt utplåna deras bismak av ''förbjuden

frukt’ med därav ej sällan följande särskilda frestelser till okritiskt,

reservationslöst godtagande av omogna reformidéer.

Härvid skall emellertid villigt medgivas, att man ävenledes ofta mötes

av en annan anledning till tvekan, vilken är mera berättigad och gör sig

gällande alldeles oavsett olika ställningstagande till de sociala idériktningarna

och även oavsett de skolformer, det gäller. Denna tvekan hänför

sig till farhågan, att undervisningen i samhällslära, såsom delvis behandlande

starkt omstridda strävanden, vilka uppröra tiden, näppeligen kan

få den lugnt objektiva läggning, som skolans från dagens strider fridlysta

område kräver. Gent emot sådana farhågor bör i fråga om den högre

skolan erinras om att en även på det sociala området orienterad undervisning

i samhällslära icke med nödvändighet behöver direkt behandla omstridda

samhällsrörelser i tiden i vidsträcktare mån, än vad redan nu

studiet i det senaste århundradets historia giver anledning till. Det väsentliga

av berörda studium i samhällslära skulle nämligen givetvis avse

en framställning av de tekniska och ekonomiska omvälvningar, vilka framkallat

de för nutiden säregna sociala problemen, samt det fortlöpande

praktiska socialpolitiska arbete, som avsett att lösa dessa problem. Ett

sådant studium, understött av lärobokens sakuppgifter, kan knappt få annat

än en väsentligen objektiv karaktär och bör särskilt vara agnat att förläna

eu behövlig och nyttig objektiv bakgrund åt betraktelsen av de sociala

idébrytningarna, i den mån dessa upptagas till refererande behandling.

Emellertid, även om läraren stundom skulle frestas att vid samhällslärans

studium bryta sig ut ur den objektiva ramen — vilket icke är detsamma

som att han en och annan gång vid sidan av det samvetsgranna refererandet

av fakta ger lugnt uttryck för en personlig mening — så är skadan

härav säkerligen avgjort mindre än skadan av att studiet i samhällslära

inom den högre skolan vårdslösas eller helt försummas. Tv jag tvekar

icke att beteckna den utbredda okunnigheten rörande sociala företeelser

och spörsmål hos de högre samhällsklasserna som en stor samhällsfara och

dess avhjälpande eller verksamma mildrande som en samhällsgagnelig, i

djupare mening verkligt samhällsbevarande uppgift, vars fyllande i första

hand tillkommer den högre skolan.

Vad så vidkommer sättet och möjligheterna för samhällslärans inpas

-

47

snidt: på deri högre skolans arbetsplan, må i korthet några viktigare detalj

frågor beröras. En fråga, som i detta sammanhang mycket diskuterats,

lörer samhällslärans förhållande till historien på skolschemat, närmare

bestämt, huruvida samhällsläran skall hava sin plats som särskilt ämne å

undervisningsplanen eller ingå som en mer eller mindre integrerande del

i historieämnet. På vissa håll, exempelvis särskilt i Frankrike, har samhällsläran

gärna behandlats isolerad utan starkare anknytning till historien.

På andra håll åter, exempelvis i de skandinaviska länderna, har densamma

behandlats under historieundervisningen. I Tyskland, där denna

fråga under senare år särskilt ingående behandlats, har man i allmänhet

bestämt förordat den senare anordningen. Det synes, som om de starkaste

skälen talade för detta senare alternativ. Det bör nämligen hållas

i sikte, att även historieundervisningen i trängre bemärkelse bör kunna

lämna bidrag till belysning av moderna samhällsföreteelser, dels mer

indirekt genom de jämförelser, som osökt göra sig mellan äldre och

senare tiders samhällsförhållanden, dels även genom den förklaring, den

bakgrund till de senare, som denna undervisning har till uppgift att

giva. Härtill kommer, att vissa moderna samhällsförhållanden och samhällsrörelser

helst böra behandlas i nära sammanhang med vissa moment

i 1800-talets historia. Sålunda bör storindustrialismens uppkomst och

återverkan på det moderna samhällets sociala struktur skildras i samband

med Englands och Frankrikes inre förhållanden på 1830- och 1840-talen,

och socialdemokratien samt den sociala lagstiftningen böra åtminstone i

stora drag beröras i samband med Bismarcks socialpolitik. Modern samhällslära

är sålunda på mångahanda sätt så sammanflätad med historien,

att dessa ämnesområden knappast på skolans stadium kunna särskiljas, och

under inga förhållanden böra de anförtros åt olika lärare. Men om sålunda

de båda ämnesområdena näppeligen med fördel böra helt åtskiljas, så synes

å andra sidan dock böra bestämt förordas, att den moderna samhällsläran,

även om vissa delar av densamma i vederbörligt historiskt sammanhang

förut berörts,. dock efter genomgången av den historiska knrsen behandlas

i en översiktlig framställning. En sådan framställning bör också hava en

i kursplanen bestämt avgränsad tidrymd sig anvisad såsom garanti för

att densamma verkligen kommer till sin vederbörliga rätt.

En andra fråga blir då den, huru åt samhällsläran inom de olika skolformerna

skall kunna beredas ett tillräckligt utrymme. I detta sammanhang

bör erinras därom, att i de nya fortsättningsskolorna ämnet medborgarkunskap

kommer att få en ganska rymlig plats. Sagda ämne lärer

nämligen komma att i den yrkesbestämda fortsättningsskolan upptaga intill

60 undervisningstimmar, medan i den allmänna fortsättningsskolan ej

48

mindre än 120—180 undervisningstiinmar torde komma att anslås åt detsamma.

Då motsvarande till den högre skolan förlagda kurs kvalitativt

och kvantitativt bör vara minst lika värdefull som den i fortsättningsskolan

förekommande, kan den åt denna kurs anslagna tiden icke tillmätas avsevärt

kortare, även med tillbörlig hänsyn tagen till den högre mognadsgraden

och de större kunskapsförutsättningarna för undervisningens tillgodogörande

hos den högre skolans lärjungar. På grund härav synes undervisningen i

samhällslära inom var och en av den högre skolans huvudformer böra sträcka

sio- över minst en läsetermin med tre å fyra undervisningstiinmar i veckan.

Denna åt samhällsläran ägnade undervisningstid bör vidare inom varje särskild

skolform förläggas till det sista läsåret, detta med hänsyn dels till

lärjungarnas här förefintliga relativa mognad, dels även till samhällslärans

naturliga anpassning som en avslutning på det egentliga historiestudiet.

Fråo-an” blir då den, huruvida denna särskilda kurs utan större svårighet

O

låter sig inpassas.

Lättast ställer sig saken i fråga om realskolan och dess parallellform

särskolan. Den för sjätte klassen föreskrivna historiekursen innefattar,

som bekant, dels en repetition av nyare tidens historia, dels en vidgad och

fördjupad framställning av det senaste århundradets historia, dels slutligen

eu kurs i svensk statskunskap. Av dessa moment torde den föreskrivna

repetitionen vara det minst värdefulla, om man nämligen särskilt tar hänsyn

till de levnadsbanor, för vilka realskolexamen är avsedd att öppna vägen.

Genom utmönstrande eller väsentlig reduktion av denna repetition skulle

behövlig tid lätt kunna beredas för samhällsläran, så mycket lättare som åt

historien i denna klass fyra veckotimmar äro anslagna. Alternativt skulle

nämnda repetition kunna förläggas till vårterminen i femte klassen, vilken

anordning även av andra skäl, som nedan skola antydas, kan vara att påtänka.

Fn sådan anordning skulle utan större svårighet låta sig genomföra,

då realskolans historiekurs har ett relativt brett utrymme och därför

utan skada kunde tåla vid någon tillbakapressning nedåt.

Något svårare ställer sig saken i fråga om den kommunala mellanskolan,

då ju i allmänhet ämneskurserna redan nu i denna skolform i

jämförelse med realskolan äro i viss mån sammanpressade. Emellertid

torde dock här ett något ökat utrymme för samhällsläran kunna åstadkommas

genom begränsning av den allmänna repetitionen, en begränsning,

mot vilken inga starkare betänkligheter böra kunna göras gällande särskilt

vid det förhållandet, att lärjungarna redan i folkskolan genomgått en elementär

kurs företrädesvis i svensk historia. Givetvis måste dock samhällsläran

i den kommunala mellanskolan få ett något knappare utrymme

än i real- och samskolan.

49

Mest svårlöst är föreliggande fråga i vad rörer gymnasiet, där i all

synnerhet de förut påpekade tendenserna till anhopning av ett allt för rikt

material starkt framträtt. Emellertid är det alldeles klart, att frågans

lyckliga lösning för gymnasiets del är i alldeles särskild grad betydelsefull;

närmare besedd torde uppgiften heller icke behöva anses som olöslig.

Lyckligast hade varit, om för ändamålet en eller annan veckotimme kunnat

läggas till historieämnet utöver de nuvarande. På grund av den allmänna

ämnesträngseln torde dock icke en sådan utväg, åtminstone inom

den nuvarande organisationstypens ram, vara framkomlig. Den enda

utväg, som för närvarande bör ifrågakomma, synes vara att hoptränga

genomgången av den egentliga historiekursen till de tre första ringarna,

varefter studiet av samhällsläran skulle följa under höstterminen i fjärde

ringen. En sådan anordning torde också vara möjlig att genomföra.

Vissa partier av den nya tidens äldre skeden, särskilt av den allmänna

historien intill 1789, kunna utan olägenhet från synpunkten av historieundervisningens

centrala syfte att orientera i den moderna tiden i

framställningen mer eller mindre starkt förkortas. En viss lättnad för

kunskapstillägnandet å gymnasiet skulle även kunna åvägabringas, därest,

som ovan alternativt föreslagits, en innötande repetition av realskolans

historiekurs förlädes till vårterminen i femte klassen. Slutligen bör påpekas,

att vissa den inre samhällsutvecklingen berörande sidor av Sveriges

historia efter 1809 torde, åtminstone i utförligare framställning, böra behandlas

såsom delar av samhällsläran och i närmaste samband med motsvarande

moderna samhällsinstitutioner och samhällsföreteelser. För att

emellertid nu föreslagna kursförskjutning skall i verkligheten — ej blott

i den föreskrivna kursplanen — kunna åvägabringas, fordras ovillkorligen

ett noggrant aktgivande på att de begagnade läroböckernas disposition av

innehållet bringas i full överensstämmelse med kursplanens intentioner.

Det synes, som om man alltför litet beaktat, att frågor rörande kursplanerna

för de olika ämnena i mycket hög grad äro läroboksfrågor, i det

att de använda läroböckerna innehålla den närmare beskrivningen på kursernas

omfattning och deras beskaffenhet följaktligen är av grundläggande

betydelse för den praktiskt tillämpliga kursplanen. Härav följer, att vederbörande

skolmyndigheter vid antagande av läroböcker böra ägna en

särskilt vaken uppmärksamhet åt frågan om dessa läroböckers beskaffenhet

med hänsyn till materialets och framställningens omfattning. Under förutsättning

att så sker, torde det vara möjligt att genomföra den föreslagna

kursförskjutningen, varigenom åt samhällsläran å gymnasiet skulle beredas

tillräckligt utrymme.

Det har synts mig nödvändigt att så utförligt som skett behandla

7

50

frågan om samhällslärans ställning inom den högre skolan, enär denna

fråga i enlighet med de sakkunnigas flerstädes utförda eller antydda principiella

uppfattning på det allra närmaste sammanhänger med frågan om

nykterhetsundervisningens rationella inpassning i undervisningsplanen.

En annan härmed sammanhörande viktig fråga, nämligen den om lärarutbildningen

i samhällslära för den högre skolan, kommer att i annat sammanhang

upptagas till behandling.»

•

De sakkun- Den här återgivna utredningen beträffande samhällslärans ställning

mga vid de högre läroanstalterna har, såsom förut angivits, på uppdrag av de

sakkunniga avfattats av en bland dem. De i utredningen gjorda uttalandena

äro alltså ej att på varje punkt uppfatta såsom ett uttryck för

de sakkunnigas mening. Detta kan så mycket mindre vara fallet, som

en undersökning sådan som denna givetvis förutsätter rena fackinsikter

på ett område, som ju endast i vissa — om ock viktiga — hänseenden

berör det, vartill de sakkunnigas arbete i övrigt varit förlagt. Även om

de sakkunniga alltså ej kunnat taga ställning till enskildheterna i nämnda

utredning, anse de sakkunniga sig likväl kunna instämma i densamma i dess

huvudsakliga delar, främst i dess starka betonande av samhällslärans vikt

och behövlighet för den högre skolundervisningen och för högre allmänbildning

över huvud taget samt i de uttalade önskemålen beträffande

sagda ämnes beaktande vid undervisningen i de högre skolorna.

Efter denna anmärkning övergå de sakkunniga till en kortfattad

redogörelse för nykterhetsundervisningens lämpliga anordning i den högre

skolans skilda former.

Realskolan, samskolan och den kommunala mellanskolan.

I nära anslutning till vad de sakkunniga förut anfört, vilja de sakkunniga

här framhålla, att de alkoholhaltiga dryckernas skadlighet i all

synnerhet för ungdomen bör redan på ett mycket tidigt stadium inskärpas.

Lämpligen böra sådana praktiska varningar framföras i biologiundervisningen

inom klass 1 i samband med läran om människokroppen och dess livsfunktioner.

De böra och kunna här givetvis icke inramas i en bredare

framställning av de alkoholhaltiga dryckernas medicinska och sociala skadeverkningar

utan böra i lämpligt sammanhang framföras som praktiska

postulat, som råd, fotade på säker erfarenhet, med vädjan till vad de unga

själva säkerligen mången gång erfarit eller genom läsning i böcker fått

kännedom om. På samma lägsta stadium bör lämpligen också under religionsundervisningen

t. ex. vid utläggning av femte budet, varning mot

dryckenskap inskärpas som en förpliktelse mot oss själva och mot den

högre makt, som förlänat oss livets stora gåva.

Öl

Ett annat stadium, på vilket nykterhetsfrågan allvarligt, låt vara mer

kortfattat, bör beröras, är realskolans femte klass med hänsyn därtill, att

större delen av lärjungarna i denna klass övergår direkt till gymnasiet

och följaktligen icke kommer i åtnjutande av den till sjätte klassen förlagda

mer systematiska undervisningen. En undervisning på detta stadium

är motiverad framför allt därav, att ungdomen just i den kritiska

brytningsåldern, när frestelser att efterlikna de äldres sämre levnadsvanor

med särskild styrka inställa sig, har behov av att i detta hänseende och

andra näraliggande väckas till eftertanke. Då denna brytningsålder särskilt

karakteriseras av ett personlighetens första framspirande, synes det

vara lämpligt att här söka påverka med personliga exempel och med vädjan

till personligt ansvar. Härför kunna anknytningar fås dels vid religionsundervisningen

i anslutning till den tecknade bilden av Jesu liv och

till framställningen av den kristna sedelärans grundtankar, dels även vid

historieundervisningen, kanske lämpligast genom en bredare teckning av

Per Wieselgrens livsgärning. Liknande tillfällen böra jämväl i den kommunala

mellanskolan å motsvarande stadium i mån av utrymme tillvaratagas.

Tyngdpunkten av nykterhetsundervisningen i nu ifrågavarande likartade

skolformer bör emellertid förläggas till den högsta klassen. Enligt

nu gällande kursplaner skall å detta stadium i biologi behandlas människokroppens

fysiologi samt i anslutning därtill hälsolära. I detta sammanhang

bör av alkoholläran här behandlas dess hygieniska moment — motsvarande

de tre första momenten i normalschemat (Bil. 1). Till denna

undervisning bör så å samma stadium i nära tidsföljd ansluta sig ett kapitel

i samhällslära^ berörande alkoholfrågans sociala moment och omfattande

5 ä 6 undervisningstimmar. I fråga om det lämpliga innehållet

i denna undervisning hänvisas till nämnda normalschema.

Utöver vad nu angivits, kunna jämväl i andra sammanhang inom

dessa skolformer spridda, naturliga anknytningar för nykterhetsfrågans behandling

utnyttjas. De sakkunniga anse sig icke hava anledning att närmare

ingå härå, så mycket mera som dylika anknytningar erbjuda sig

olika för olika lärarindividualiteter, men vilja allenast betona, att sådana

tillfällen böra — till undvikande av tröttande upprepning — endast i

korthet och mycket sparsamt tagas i bruk.

Gymnasiet.

Å gymnasiet bör nykterhetsfrågan beträffande dess mer samlade behandling

inpassas efter i huvudsak samma plan som i realskolan, d. v. s.

fördelas mellan undervisningen i biologi och i samhällslära med tyngd

-

52

punkten lagd på denna senare. Här föreligger i fråga om tidssammanhanget

mellan de båda momenten den särskilda svårigheten, att enligt

gällande kursplan studiet av människokroppen med hälsolära är förlagt

till andra ringen, under det att samhällsläran givetvis bör förläggas till

fjärde ringen. En överflyttning av ovannämnda kursmoment i biologi till

tredje eller fjärde ringen kan svårligen ifrågasättas, då den för tredje ringen

bl. a. föreskrivna jämförande framställningen av djurrikets, förnämligast

ryggradsdjurens organografi och embryologi måste stödja sig på eu förutgående

utförligare framställning av människokroppen som prototyp och det

begränsade timantalet i fjärde ringen måste anslås åt repetition. Det synes

följaktligen å gymnasiet icke låta sig göra att bevara det nära tidssammanhanget.

Den medicinska sidan av alkoholproblemet må alltså — såsom

nu — få sin behandling i andra ringen. När sedan som ett kapitel i

samhällsläran alkoholproblemet i fjärde ringen från social synpunkt behandlas,

bör dock lämpligen i största korthet inledningsvis erinras om de

moment av alkoholens medicinska och psykologiska verkningar, vilka från

social och nationalekonomisk synpunkt äro av betydelse, närmast alltså

alkoholens inverkan på arbetsförmågan och på sinnet, det senare momentet

då med tillgodogörande av de särskilda förutsättningar, som den förutgående

undervisningen i psykologi i regeln torde hava givit. I fråga om

den samlade nykterhetsundervisningens innehåll och omfattning å gymnasiet

gäller i huvudsak, vad angående realskolan här ovan anförts, dock

beträffande normalschemats tillämpning med de särskilda modifikationer i

fråga om synpunkternas fördjupande och urvalet av detaljer, som betingas

av den större andliga mognaden och de vidgade förkunskaperna hos lärjungarna.

Förutom vid den samlade undervisningen bör nykterhetsfrågan även inom

denna skolform kunna mer i förbigående beröras, då osökt anledning därtill

gives. Sålunda kan i religionsundervisningen omnämnas det lutherska

livsidealet i hithörande ting samt pietismens och andra religiösa rörelsers

ställning till frågan, varjämte densamma har sin plats vid framställningen

av vissa kapitel i den individuella och sociala etiken. Vidare bör i historieundervisningen

en viss uppmärksamhet ägnas åt nämnda fråga särskilt

i anslutning till behandlingen av Gustaf Hirs brännvinslagstiftning. Med

hänsyn till den mognade ungdomens särskilda läggning och mer utvecklade

kritiska omdöme bör emellertid till undvikande av tröttande upprepning

och möjliga divergenser i de anlagda synpunkterna särskilt tillses, att nykterhetsfrågan

icke i annan mån och på annat sätt upptages till behandling,

än vartill ämnessammanhanget naturligt uppfordrar.

53

2. Privatläroverk (högre goss- och samskolor, enskilda

incllanskolor samt högre flickskolor).

Högre goss- och samskolor samt enskilda mellanskolor.

Bland de statsunderstödda privatläroverken finnas som bekant åtskilliga,

som visserligen i avseende å sin organisation i flera hänseenden avvika

från de allmänna läroverken men som beträffande målet för undervisningen

samt lärjungarnas ålder och allmänna utvecklingsståndpunkt

kunna i det hela jämställas med nämnda läroverk. Ifrågavarande privatläroverk

fördela sig på två kategorier, högre goss- och samskolor samt

enskilda mellanskolor. Dessa läroanstalters nyss angivna överensstämmelse

med de allmänna läroverken medför tydligen, att jämväl nykterhetsundervisningen

därstädes kan och bör planläggas och meddelas på liknande sätt.

Vad de sakkunniga i det föregående anfört i fråga om nämnda undervisvisning

å de olika stadierna vid de allmänna läroverken, kan således i

stort sett gälla motsvarande stadier vid berörda privatläroverk.

Högre flickskolor.

De högre flickskolorna skilja sig i organisatoriskt hänseende i regeln

så mycket från andra slag av läroanstalter, att de sakkunniga ansett sig

böra i nu förevarande hänseende ägna dem särskild uppmärksamhet.

I likhet med folkhögskolorna äro nämnda skolor med hänsyn till sin

verksamhet mindre bundna av allmänna föreskrifter. Då de allra flesta

flickskolor hava till uppgift att på samma sätt som de högre läroanstalterna

för gossar giva sina lärjungar en mera allsidig medborgerlig bildning

och hava till mål att förskaffa lärjungarna en viss kompetens, är

emellertid undervisningen därstädes i regeln ordnad på ett långt mer

enhetligt sätt än vid folkhögskolorna. Flickskolorna utgöra således en i det

hela likformigt utbildad skoltyp, i sina huvuddrag överensstämmande med

de allmänna läroverken och liknande läroanstalter för gossar. Denna omständighet

medför å sin sida möjlighet att vid flickskolorna anordna en

nykterhetsundervisning, som med hänsyn till lärjungarnas allmänna förutsättningar

torde kunna vara av ungefär samma art som vid statsläroverken.

Hittills lärer, enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, egentlig

nykterhetsundervisning endast undantagsvis hava lämnats vid flickskolorna.

Emellertid kan undervisning i samhällslära utan större svårighet inpassas

å det högsta stadiet — vilket för övrigt redan nu på sina håll torde i

tillfredsställande omfattning skett — och även i hälsolåra meddelas oftast

Organisation.

De sakkunniga.

Organisation.

De sakkunniga.

54

undervisning på detta stadium, vadan alltså goda förutsättningar för

anknytning av nykterhetsundervisning finnas. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat, torde ej heller ur annan synpunkt några väsentliga hinder

finnas för meddelande av nykterhetsundervisning i samband med undervisningen

i nämnda ämnen. Samhällsläran torde emellertid ännu i allmänhet

intaga en så pass undanskymd plats vid flickskolorna, att eu

förändring i detta hänseende enligt de synpunkter, de sakkunniga i det

föregående framställt, är synnerligen önskvärd. I detta sammanhang

bör ock erinras om den vid flickskolorna allmänt införda undervisningen

i huslig ekonomi, som torde kunna erbjuda vissa goda anknytningspunkter

för behandling av nykterhetsspörsmålet. Särskilt för undvikande av skadlig

splittring av nykterhetsundervisningen vilja de sakkunniga emellertid framhålla,

att dylik anknytning till ämnet huslig ekonomi bör ske endast då

lämpligt tillfälle osökt erbjuder sig, och att nykterhetsfrågan alltså ej bör

ingå såsom någon oföränderligt förekommande del av detta ämne.

Vad beträffar anordningen av undervisningen, torde alltså därom

i det hela kunna gälla, vad som i sådant hänseende i det föregående sagts

i fråga om statsläroverken, därvid den åttaklassiga flickskolan närmast förutsättes

motsvara realskolan och flickskolans gymnasium statsläroverkens

gymnasium.

Slutligen vilja de sakkunniga liksom förut beträffande folkhögskolorna

ifrågasätta, att genom ett av Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär, sådant som

ovan (sid. 40) omnämnts, påpekas önskvärdheten av att en väl ordnad

nykterhetsundervisning bleve allmänt införd vid flickskolorna, helst i samband

med en utvidgad undervisning i samhällslära. Lämpligt vore det

enligt de sakkunnigas mening, att detta cirkulär tillika angåve riktlinjerna

för dylik undervisning vid ifrågavarande skolor och därjämte meddelade

tämligen utförliga anvisningar för undervisningens anordnande.

2. Fackskolor (lärlings- och yrkesskolor).

Sedan de sakkunniga i det föregående behandlat frågan om nykterhetsundervisningen

vid olika slag av barndoms- och ungdomsskolor av

mera allmän natur, återstår nu att något stanna vid denna undervisnings

ställning vid de olika slag av fackskolor, där ett betydande antal unga

män och kvinnor söker fortsatt utbildning.

De sakkun- Såsom ett allmänt omdöme om dessa läroanstalter i nu ifrågavarande

n''sa> hänseende vilja de sakkunniga angiva, att nykterhetsundervisningen ej

torde behöva därstädes upptagas till behandling. Skälet härtill är lätt att

inse. I fråga om alla dylika läroanstalter gäller tydligen, att det måste

55

förutsättas, att lärjungarna tidigare erhållit undervisning i något slags

skola, folk- och fortsättningsskola, allmänt läroverk, flickskola eller dylikt

Då nu, på sätt i det föregående angivits, ordnad nykterhetsundervisning

förutsättes bliva införd i alla skolor av allmänt förberedande natur, komma

jämväl alla till fackskolorna övergående lärjungar att tidigare hava erhållit

dylik undervisning. Vid fackskolorna är ju den huvudsakliga undervisningen

i regeln begränsad till rena fackämnen, som ej kunna hava några

direkta beröringspunkter med nykterhetsspörsmålet. Försök att även till studiet

av dylika fackämnen anknyta sagda spörsmål skulle med all ''sannolikhet

få en i viss mån artificiell karaktär, som ej vore ägnad att befordra

syftet med åtgärden. Under sådana omständigheter synes det de sakkunniga

bäst att helt utelämna nykterhetsfrågan ur dessa läroanstalters undervisning.

Härvid bör emellertid enligt de sakkunnigas mening undantag

göras för en viss grupp av fackliga läroanstalter, nämligen sådana, vilkas

undervisning sysslar med ämnen, som hava mer eller mindre nära samband

med husligt arbete, såsom lanthushållsskolor, hushållsskolor, husmodersskolor

o. dyl. Att i fråga om nu omnämnda läroanstalter giva några

närmare anvisningar beträffande behandlingen av nykterhetsfrågan torde

emellertid ej vara lämpligt.

Den omorganisation av vissa av ifrågavarande läroanstalter, som blir

en följd av 1918 års riksdags förut omnämnda beslut angående upprättande

av praktiska ungdomsskolor, synes de sakkunniga i sin mån ägnad

att bereda ytterligare möjlighet att på lämpligt sätt låta nykterhetsspörsmålet

vinna beaktande vid utbildningsanstalterna för husligt arbete.

3. Konfirmationsundervisningen.

Vad beträffar konfirmationsundervisningens ställning till nykterhetsspörsmålet

och detta spörsmåls upptagande vid nämnda undervisning, instämma

de sakkunniga uti vad 1914 års sakkunniga i sitt betänkande

därom yttrat.

56

C. Den fortsatta nykterhetsundervisningen.

Behovet. Allt mer och mer har i vårt land den uppfattningen vunnit styrka,

att det ej är nog att genom en god undervisning för den uppväxande

ungdomen sörja för bildning och upplysning bland folket, utan att det

därjämte kräves åtgärder för att den sålunda vunna kunskapen må befästas

och vidgas. Så har behovet av en fortsatt undervisning utöver den genomsnittliga

så kallade folkskolebildningen gjort sig allt mer gällande och

tagit sig uttryck i åtgärder från såväl statens sida som genom enskilt initiativ.

Tydligt är, att ett behov av liknande art föreligger även i fråga om

nykterhetsundervisningen, vilken lika litet som annan undervisning får

isolera sig. Man måste således vidtaga anstalter för att även den nykterhetsundervisning,

som meddelas i folkskolan, får sin tillbörliga utfyllnad

vid den fortsatta undervisning, som allmänt erkännes vara behövlig i fråga

om andra undervisningsämnen.

Vid övervägande av frågan, hur en fortsatt undervisning på detta

område skall kunna ordnas, bör man ej förbise, att åtskilligt redan i sådant

hänseende åtgjorts och att man således här har flera utgångspunkter för

frågans vidare behandling. Främst böra då nämnas de av centralförbundet

för nykterhetsundervisning sedan åtskilliga år anordnade korta kurserna,

vidare den av olika nykterhetsorganisationer föranstaltade studieverksamheten

samt slutligen den numera synnerligen omfattande offentliga föreläsningsverksamheten,

som i sin män lämnar rum även för fortsatt upplysning

inom nykter hetsfrågans område. Från dessa tre redan förefintliga

verksamhetsgrenar bör man enligt de sakkunnigas mening utgå vid behandlingen

av frågan om åtgärder för främjandet av en fortsatt nykterhetsundervisning.

1. Allmänna upplysningskurser.

Centralför

bundets

kurser.

De nyss omnämnda, av centralförbundet för nykterhetsundervisning

anordnade korta kurserna hava varit avsedda såväl för folkskolornas lärår

-

57

kår som för allmänheten, och deras syfte har angivits vara att genom

eu kort översikt över nykterhetsfrågan väcka intresse för olika sidor av

detta spörsmål samt därigenom egga till självstudier. Kurserna hava till

ett antal av 7 till 10 årligen sedan år 1903 hållits på olika platser i

landet under en tid av 4—6 dagar. Tiden har upptagits av föredrag och

föreläsningar, berörande olika sidor av nykterhetsfrågan, varjämte i samband

med kurserna vanligen anordnats utställning och försäljning av undervisningsmateriel

och litteratur in. in. Statsbidrag har ej utgått till dessa

kurser, vilka bekostats genom anslag från landsting, städer och andra

kommuner, nvkterhetsorganisationer och enskilda. Beträffande dessa kursers

innehåll hava 1914 års sakkunniga uttalat sig för en förskjutning åt de

sociala sidorna av alkoholspörsmålet. 1 nämnda sakkunnigas yttrande angående

berörda kurser instämmer även föredragande departementschefen i

samband med avlåtande av proposition till 1917 års riksdag.

Då nu förevarande sakkunniga sökt bilda sig en uppfattning

om ifrågavarande kurser, hava de sakkunniga utgått ifrån en av

dem verkställd utredande undersökning av de under åren 1914—1917

hållna kurserna. Förstnämnda år har tagits till utgångspunkt för undersökningen,

emedan kursernas anordnare och ledare, centralförbundet för

nykterhetsundervisning, sagda år utformat en vägledning, »Huvudsynpunkter

att taga i betraktande vid uppgörande av programmen för centralförbundets

kurser under arbetsåret 1914—1915», för upprättandet av

kursprogrammen. Nämnda vägledning, som bifogats detta betänkande såsom

bilaga (Bil. 8), innefattar dels disposition för nykterhetsfrågans behandling,

dels ock en uppmaning till anordnarna att vid uppgörandet av program

för en kurs specialisera sig på vissa av huvudsynpunkterna. Sagda

vägledning visar en tydlig strävan hos centralförbundet att åt kurserna

giva ett mera systematiskt ordnat innehål] och att låta nya synpunkter

komma till behandling vid desamma.

Den av de sakkunniga verkställda undersökningen har avsett att närmare

utröna ämnesvalet vid de kurser, som hållits, sedan nämnda vägledning

utformats av centralförbundet och impulsen därmed givits till en

viss ändring av kursernas anordning och syfte. Föredragen vid dessa

kurser hava därvid av de sakkunniga uppdelats i grupper, med huvudsaklig

ledning av den i anförda »Huvudsynpunkter» givna dispositionen,

och därjämte har ett försök gjorts att inom varje grupp dela föredragen

i mera allmänna och speciella. Resultatet av denna gruppering är sammanfattat

i följande tabell, som inrymmer föredragen vid de 16 kurser,

som hållits under de 4 år, undersökningen omfattar.

8

Utredning

rörande desse

kurser.

58

Antal föreläsningar.

Allmänna.

Speciella.

Summa.

39

41

SO

27

35

62

5

28

33

1

14

15

47

38

85

35

35

5

40

45

Ämnesgrupper.

1. Biologiskt-hygieniska ämnen

2. Etiska ämnen.........

3. Sociala ämnen ..................................................

4. Nationalekonomiska ämnen...............................

5. Upplysningsämnen.............................................

6. Lagstiftningsämnen (inber. alkoholistvård).

Denna tabell tarvar nu följande förklaring. Uppdelningen av föredragen

i mera allmänna och speciella har företagits med tillhjälp av föredragstitlarna.

Så hava såsom allmänna föredrag inom grupp 1 (biol.-hyg.

ämnen) räknats sådana som »Mat och dryck», »Nervernas vård», »Vardagslivets

hygien», »Arbete och vila», »Industriarbetarens hygien», »Tuberkulosvården»,

under det att som speciella räknats dem, beti äflande vilka

titeln direkt framhållit, att föredraget åsyftat att belysa alkoholens medicinska

skadeverkan. Och t. ex. inom grupp 2 (etiska ämnen) hava såsom

allmänna föredrag angivits sådana som »Livsansvar», »Fördjupad ansvarskänsla»,

»Vad vi skola älska och vårda», »Tvång till frihet», »Man och

kvinna», »Det sanna ungdomsidealet», »Vårt tolks sedliga ansvar», »Kvinnomakt

och kvinnoansvar», under det att som speciella räknats »Alkoholbruket

och etiken», »Nykterhet och karaktärsbildning», »Kvinnan och

nykterhetssaken», »Alkohol och sällskapslivet», »Den vita rasen och alkohol»,

»Moderatism och absolutism». Till denna uppdelning torde det emellertid

vara på sin plats att foga den reservationen, att även de mera allmänna

föredragen säkerligen ofta lämnat ett visst, stundom ansenligt utrymme åt

nykterhetsfrågan och att sålunda endast eu gradskillnad föreligger mellan

dem och de speciella, vid vilka det naturligtvis ej är uteslutet, att vissa

mera allmänna utvikningar kunna hava företagits.

Vidare torde gruppen 5 »Upplysningsämnen» tarva en närmare definition.

Till denna grupp hava sådana föredrag förts, som beröra uppfostran

och folkbildning. Såsom allmänna sådana hava räknats t. ex.

»Bildningsarbetet>, »Uppfostran till självansvar», »Konsten och livet»,

»Samhällets barnavård». »Nöjeslivet», »Scoutrörelsen», »Folkskollärarna och

folkhälsan», »Ärftlighet och uppfostran», »Geijer», »Heidenstam», och som

speciella t. ex. »Nykterhet och folkuppfostran», »Ungdomen och nykterhetssaken»,

»Modern kultur och nykterhetsrörelse», »Alkoholfrågan i skön

-

59

litteraturen». Uppenbarligen Hr ofta gränsen mellan dessa föredrag och

dem, som hänförts till gruppen 2 (etiska ämnen), föga skarp.

När de sakkunniga efter dessa förklaringar övergå till de resultat,

som den så företagna undersökningen lämnar, torde vissa allmänna omdömen

kunna fällas, även om de enskilda föredragens innehåll ej alltid

kan med säkerhet angivas och en tillräckligt klar bild av de undersökta

kursernas karaktär erhållas. Centralförbundets ovan anförda ingripande i

avsikt att göra kursföredragen mera systematiskt ordnade och samtidigt mera

konkreta till sitt innehåll har tydligtvis icke lyckats i den utsträckning,

som önskvärt hade varit. Det påfallande stora utrymme, som lämnats åt

föredrag inom grupperna 2 och 5 och ej minst det stora antalet mera

allmänna föredrag inom dessa grupper vittnar otvetydigt om att kurserna

ännu hava kvar allt för mycket av sin ursprungligen åsyftade »väckande»

karaktär. Detsamma belyses lika tydligt av det förhållandet, att grupperna

3 och 4, innefattande de mera konkreta sociala och nationalekonomiska

föredragen, varit företrädda med sammanlagt knappast 3 av de 22 föredrag,

som i genomsnitt hållits vid varje kurs.

De sakkunniga anse det högeligen angeläget att uttala, att en bestämd

ändring av denna kursernas karaktär bör äga rum, därest dessa kurser

även för framtiden skola hållas och därvid fylla en verkligt behövlig

uppgift. Det omedelbara syftet att »väcka» intresset har naturligtvis alltjämt

sin betydelse och måste sålunda även framgent tillgodoses, men det

måste dock i väsentlig grad träda tillbaka för ändamålet att meddela en

sammanhängande och sakligt vägande framställning, och även här måste

undervisningens tyngdpunkt förläggas till de sociala och nationalekonomiska

områdena. Med sådan läggning böra emellertid dessa kurser även

framdeles väl försvara sin plats, och de sakkunniga vilja under denna

förutsättning föreslå, att de då erhålla den klart fattade uppgiften att uteslutande

tjäna den fortsatta folkupplysningen. Ur deras uppgift bör därigenom

utgå att utbilda särskilda lärare och ledare, och de komma därmed

att undgå sammanblandning med de just för sistnämnda utbildning avsedda

kurser, som de sakkunniga nedan föreslå. För att ytterligare framhäva

det angivna syftet med de nu diskuterade kurserna vilja de sakkunniga

åt dem föreslå namnet allmänna upplysning skur ser.

Till det, som de sakkunniga nu anfört om dessa kursers framtida

läggning, vilja de sakkunniga emellertid foga, att kursernas väsentligen

sociala och nationalekonomiska karaktär naturligtvis ej behöver förhindra,

att de även kunna till begränsat antal inrymma föredrag av annan art,

om blott även dessa gagna den fortsatta folkupplysningen. Särskilt vilja

De sakkunnigas

åsikt

om kursernas

framtida

planläggning.

1. Allmänt.

60

2. Föreläsarnas

kompetens.

3. Anordning.

4. Kontroll.

de sakkunniga här framhålla, att det ej synes vara ur vägen att vid dessa

kurser meddela en viss fortsatt upplysning angående viktigare kapitel av

den praktiska hälsoläran, därvid sålunda även vådorna av tobaks- och

kaffemissbruk och lämpliga åtgärder däremot kunna vinna omnämnande.

Redan nu inrymmes i kurserna, såsom ovan nämnts, ett ej alldeles ringa

antal sådana föredrag, och därmed kan alltså med fördel fortsättas. Blott

vilja de sakkunniga i fråga om dessa ämnens nuvarande behandling göra

den erinran, att de olika föredragen oftast stått oförmedlade vid varandra

och att de därigenom onödigtvis erhållit den olämpliga karaktären av ur

tillfälliga synpunkter valda brottstycken. Tydligtvis bör även i fråga om

denna sida av den fortsatta folkundervisningen kravet på planmässighet

tillbörligt tillgodoses.

De allmänna synpunkter för kursernas anordnande, som nu angivits,

medföra tydligen i sin ordning krav på fullgod kompetens hos de vid kurserna

använda föreläsarna. Möjlighet att tillgodose dessa krav synes kunna

vinnas genom de sakkunnigas i det följande närmare utformade förslag

dels om upprättande av en central byrå för föreläsningsverksamheten på

nu ifrågavarande område, dels om statsunderstöd till kurserna genom direkt

bidrag till bestridande av kostnaderna för föreläsare.

I fråga om kursernas allmänna anordning torde följande böra framhållas.

Kursernas syfte och deltagarnas personliga förhållanden böra givetvis

medföra en väsentlig begränsning av kursernas längd. I regeln böra

dessa omfatta o å 6 dagar och ej utsträckas över en vecka. En så kort

kurstid medgiver å andra sidan ett tämligen vidlyftigt dagsprogram, omfattande

åtminstone 5 föreläsningstimmar. Kurserna böra förläggas till

städer eller till lämpliga ställen å landsbygden, växlande år från år. så

att olika landsdelars behov så vitt möjligt tillgodoses. Hittills har i regeln

kursernas antal varit ganska stort — såsom ovan nämnts 7 å 10 varje år —

men enligt de sakkunnigas mening torde antalet åtminstone tills vidare

kunna väsentligt inskränkas, och vilja de sakkunniga alltså föreslå, att

tre kurser årligen anordnas. Genom en dylik begränsning torde bl. a.

den fördelen vinnas, att goda lärarkrafter lättare kunna anskaffas för

kurserna.

Som nämnts hava de hittillsvarande kurserna stått under ledning av

centralförbundet för nykterhetsundervisning och av förbundet anordnats i

samarbete med en för ändamålet bildad lokal kommitté. Härutinnan torde

ingen förändring böra vidtagas. Dock vilja de sakkunniga förorda, att åt

«1

centralförbundet gives större bestämmanderätt än hittills, särskilt i fråga

om kursprogrammens innehåll. Föreläsarna böra väljas huvudsakligen genom

den i det följande omnämnda, planerade föreläsningsbyråns försorg. Den

kontroll över kursernas anordning, som givetvis betingas särskilt av det

statliga understöd till kurserna, varom ovan talats, bör utövas genom den

centrala myndighet, som får den högsta ledningen av nykterhetsundervisningen

sig anförtrodd.

Såsom i det föregående omnämnts, har hittills intet statsunderstöd

utgått till ifrågavarande kurser. Dylikt understöd har ej ifrågasatts vare

sig av 1914 års sakkunniga eller av Kung], Maj:ts till 1917 års riksdag

avlåtna proposition. Nu förevarande sakkunniga hava visserligen ej heller

tänkt sig, att statsanslag skulle utgå direkt till kurserna, men i stället,

såsom redan antytts, ansett sig böra föreslå statsunderstöd i form av bidrag

till bestridande av kostnaderna för föreläsarna. Till denna fråga återkomma

de sakkunniga i annat sammanhang. I övrigt hava de sakkunniga ej förutsatt

någon ändring i avseende å kursernas ekonomisering, utan utgått

ifrån, att hädanefter som hittills anslag till kursernas anordnande komma

att lämnas av landsting, städer och andra kommuner samt av enskilda. Med

sitt förslag att på nu angivet sätt tillförsäkra kurserna understöd från

statens sida hava de sakkunniga jämväl åsyftat att vinna möjlighet att

genom vederbörande centralmyndighet öva någon kontroll över kurserna

och deras anordning, en möjlighet, som ej saknar betydelse. Det synes

nämligen de sakkunniga vara ett viktigt statsintresse, att en god och vederhäftig

kunskap angående nykterhetsfrågan blir allmänt spridd, särskilt

med tanke på möjligheten för staten att därigenom vinna ett nödvändigt

stöd för sina lagstiftningsåtgärder på nykterhetsområdet.

2. Nykterhetsorganisationernas upplysningsverksamhet.

Flera av de inom vårt land bildade nykterhetsorganisationerna hava

ej blott utfört ett mycket omfattande agitationsarbete i nykterhetens tjänst

utan även sedan åtskilliga år tillbaka utövat en ej ringa upplysnings- och

undervisningsverksamhet på såväl nykterhetsrörelsens som den allmänna

folkbildningens område. Särskilt hava dessa sammanslutningar genom sin

studie- och ungdomsverksamhet dels på olika sätt spritt kunskap i åtskilliga

allmänbildande ämnen, dels, naturligt nog, direkt främjat nykterhetsupplysningen.

Ett betydelsefullt erkännande av denna sin verksamhet hava

ifrågavarande sammanslutningar erhållit genom de anslag, som sedan flera

år tillbaka årligen beviljats av riksdagen för deras understödjande.

6. Statsunderstöd.

Den nuvarande

upplysningsverksamheten.

62

De sakkunniga:

undersökning

och uttalanden.

Aven från andra hall hav nu ifrågavarande verksamhet blivit väl vitsordad.

Så hava 1914 års sakkunniga i sitt betänkande framhållit, att de

i nämnda syfte utgående anslagen fortfarande vore av behovet påkallade

med hänsyn "såväl till den allmänbildande som till den direkt i nykterhetsintresset

arbetande, förtjänstfulla verksamhet, som av dessa föreningar utövades.

Nämnda sakkunniga hava därjämte anfört, att i själva anslagets

namn borde tydligt angivas det dubbla ändamål, till vilket anslaget utginge,

varför en ändring i vederbörande anslagsrubriker »till studie- och ungdomsverksamhet»

syntes bättre motsvara de faktiska förhållandena. I samband

därmed uttalade de sakkunniga önskvärdheten av att hälften av det

till resp. förening utgående anslaget måtte användas till den verksamhet,

som bedreves av vederbörande ungdomsorganisationer, samt att i de till

vederbörlig granskning insända redovisningarna för statsmedlens användning

bestämd skillnad måtte göras mellan de till de olika grenarna av föreningarnas

verksamhet använda medlen.

De av nämnda sakkunniga framförda önskemålen hava vunnit beaktande

i så måtto, att Kungl. Maj:t i propositioner till 1915 och följande års

riksdagar upptagit förenämnda anslag under rubrik »till främjande av

respektive organisationers studie- och ungdomsverksamhet» samt i samband

därmed, att medlen ställts till förfogande, föreskrivit, att organisationernas

redogörelser för sin verksamhet och deras räkenskaper i den del de innefattade

redogörelse för statsanslagets användning skulle vara så uppställda,

att en noggrann kännedom om statsanslagets användning därav kunde vinnas.

Däremot har icke, såsom 1914 års sakkunniga förordat, stadgats, att

hälften av det till respektive förening utgående anslaget skulle användas

till den verksamhet, som bedreves av vederbörande ungdomsorganisationer.

Den till 1917 års riksdag avlåtna propositionen angående anslag till upplysnings-

och undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande har i

dessa hänseenden ej ifrågasatt någon ändring.

För att vinna närmare kännedom om denna gren av nykterhetsorganisationernas

arbete hava nu förevarande sakkunniga verkställt undersökningar

dels angående omfattningen av den för närvarande bedrivna upplysningsverksamheten,

dels i fråga om användning och fördelning av det

härför utgående statsanslaget. (Bil. 9).

Den förstnämnda undersökningen avser år 1916 och har utförts med

ledning av de redogörelser, som av organisationerna avlämnats till socialstyrelsen;

särskilt har härvid beaktats talarverksamheten, ungdomsverksamheten,

studieverksamheten med studiecirklar och s. k. folkhögskolkurser,

instruktionsverksamheten samt av organisationerna utgivna publikationer.

C 3

Såsom allmänt omdöme om den av ifrågavarande organisationer bedrivna

upplysningsverksamheten över huvud taget anse de sakkunniga sig kunna

på grundvalen av den verkställda undersökningen instämma i 1914 års

sakkunnigas ovan omnämnda yttrande, att denna verksamhet väsentligen

bedrivits i rätt riktning och på ett förtjänstfullt sätt.

Vad först talarverksamheten beträffar, torde denna ur viss synpunkt

sett ej kunna göra anspråk på offentligt understöd, nämligen i den mån

densamma är inriktad på direkt agitation för medlemsrekrytering eller för

politisk aktion i nykter hetsfrågan. Däremot synes nämnda verksamhet

vara värd att erhålla stöd av det allmänna, för så vitt den organiseras och

utföres så, att den kan i enlighet med de sakkunnigas grundprinciper gagna

den fortsätta folkupplysningen i samhälls- och alkohollära, med andra ord

utövas på ett verkligt objektivt sätt. Sådant stöd kan och bör talarverksamheten

erhålla dels genom de statsbidrag, som de sakkunniga i annat

sammanhang komma att föreslå för föreläsningsverksamheten på detta område

(se sid. 67), dels ock genom de kurser, s. k. allmänna utbildningskurser,

varom de sakkunniga komma att i det följande framställa förslag

(se sid. 123).

Beträdande nykterhetssällskapens upplysningsverksamhet bland barn

och ungdom, ungdomsverksamheten, anse de sakkunniga, att densamma

liksom hittills bör hava till uppgift att understödja de ungas fostran till

ett nyktert liv samt att i den mån det kan ske införa dem i nykterhetsfrågan.

Ytterligare en viktig uppgift synes böra tillkomma nämnda verksamhet,

nämligen motarbetande av missbruk av tobak och kaffe. Särskilt

i fråga om tobaksmissbrukets bekämpande hava dessa ungdomsorganisationer

redan gjort en god insats dels genom att förbjuda sina yngre medlemmar allt

tobaksbruk och dels genom att i föredrag och lektioner upplysa de unga

om tobaksmissbrukets vådor. De sakkunniga hava ej funnit sig böra föreslå

någon förändring i ungdomsföreningarnas administration eller i fråga om

sättet för bedrivande av deras verksamhet utan anse alltså, att statsunderstöd

fortfarande bör medgivas denna gren av nykterhetsarbetet. Därjämte

hava de sakkunniga tänkt sig en indirekt ökning av detta understöd på

två sätt. Dels böra sällskapen få rätt att vid rekvisition av föreläsare

åtnjuta bidrag av statsmedel, på sätt de sakkunniga i det följande komma

att närmare angiva, dels ock rätt att till billigt pris erhålla undervisningsmateriel.

Särskilt bör tillses, att vid valet av föreläsningar tobaks- ocli

kaffefrågorna vinna tillbörligt beaktande.

1. Talnrverksamlioten.

2. Ungdomsverksamheten.

64

3. Studieverksamheten.

4. Instruktionsverksamheten.

Vad. därefter beträffar studieverksamheten i egentlig mening, bör denna

enligt de sakkunnigas mening allt fortfarande hava till sin uppgift att

genom höjande av medlemmarnas allmänbildning göra dem väl skickade

att bilda sig en riktig och välgrundad uppfattning av nykterhetsfrågan.

Allt mer har på senare tid framträtt en tendens att inordna nämnda verksamhet

som ett led i den allmänt sociala och kulturella utvecklingen, och

de sakkunniga finna i anslutning till sin allmänna uppfattning av nvkterhetsfrågans

inriktning för sin del en dylik utveckling synnerligen önskvärd.

Studieverksamhetens närmare utformning med biblioteksverksamhet,

studiemöten, afton- eller fortsättningsskolkurser och flyttande s. k. folkhögskolkurser

anse de sakkunniga ändamålsenlig och i det hela tillfredsställande.

De sakkunniga vilja därför tillstyrka, att statsanslag alltfort

måtte utgå till nämnda verksamhet för att stödja dess utveckling till större

fasthet, enhetlighet och omfång. Från organisationernas sida har framställts

såsom ett önskemål, att större statsbidrag måtte beviljas dem för

inköp av böcker. Denna önskan finna de sakkunniga värd beaktande men

anse sig ej hava anledning att här närmare ingå på frågan, då densamma

torde kunna tillfredsställande lösas på annan väg.

Instruktionsverksamheten är enligt de sakkunnigas mening av synnerlig

betydelse för spridande av en vederhäftig och god kunskap om nykterhetsspörsmålet

samt för utbildande av talare och ledare för nykterhetsverksamhetens

olika grenar, och de sakkunniga vilja framhålla vikten av att

organisationen av denna verksamhet försiggår i den riktning och under

iakttagande av de huvudprinciper, de sakkunniga förordat för all upplysnings-

och undervisningsverksamhet på detta område. Uppenbart är emellertid,

att en upplysningsverksamhet över huvud taget kan fullt motsvara

sitt syfte endast under den förutsättningen, att densamma har till sitt

förfogande tillräcklig mängd goda ledare och lärare. Att döma av uttalanden

från sällskapen själva synas åtskilliga svårigheter föreligga

för sällskapen att erhålla sådana personer, och strävandena torde därför

böra inriktas på att åstadkomma goda möjligheter för utbildande av ledare.

För sin del hava de sakkunniga sökt bidraga härtill genom framställande

av vissa förslag, som finnas närmare omnämnda på olika ställen i de sakkunnigas

framställning. Sålunda vilja de sakkunniga främst hänvisa till

de nyss omnämnda allmänna utbildningskurserna, som tänkts skola alldeles

särskilt lämpa sig för utbildningen av sådana ledare och lärare, varom här

är fråga (se sid. 123). Vidare hava de sakkunniga tänkt sig, att för nykterhetssällskapen

särskilt avpassade instruktionsföredrag skulle anordnas

genom den nedan omförmälda föreläsningsbyråns förmedling (se sid. 08),

\

65

och slutligen torde den statliga ledning, som de sakkunniga anse oundgängligen

nödvändig för hela nykterhetsundervisningsverksarnheten, kunna

på olika sätt främja det nyss angivna önskemålets vinnande (so sid. 149).

Framhållas bör, att frågan om förebyggande av tobaks- och kaffemissbruk

ej heller vid detta slag av verksamhet bör förglömmas. Aven för detta

syftes tillgodoseende hava de sakkunniga för avsikt att föreslå ett särskilt

anslag till nyssnämnda föreläsningsbyrå.

De anslag, som för närvarande utgå till den här åsyftade upplysningsverksamheten,

uppgå till följande, av riksdagen för år 1918 beviljade

belopp:

till främjande av Sveriges storloges av I. O. G. T. studie

och

ungdomsverksamhet.........kronor 8,000: —

till främjande av Sveriges blåbandsförenings studie- och

ungdomsverksamhet

till främjande av Sveriges nationaltempels av Templarorden

studie- och ungdomsverksamhet ....

till främjande av Nationalgodtemplarordens studie- och

ungdomsverksamhet...........

till främjande av nykterhetsföreningen Vita bandets

studie- och ungdomsverksamhet......

till främjande av nykterhetsorden Verdandis studie- och

ungdomsverksamhet

4.000

3.000

2.000

2,000

2,000:

Såsom framgår av det föregående, hava de sakkunniga ansett sig böra

föreslå, att de direkta statsanslagen måtte fortfarande utgå till de grenar av

nykterhetssällskapens upplysningsverksamhet, som hittills åtnjutit sådant

anslag. Bifall till de sakkunnigas förslag på flera andra punkter skulle

därjämte innebära ett indirekt understödjande av nämnda verksamhet i

dess helhet. Särskilt torde härtill bidraga dels de allmänna utbildningskurserna,

dels den för nykterhetsundervisningen avsedda föreläsningsbyrån,

dels ock den statliga myndighet, som kan komma att utöva högsta ledningen

av nykterhetsundervisningen. Alla dessa syften skulle enligt de

sakkunnigas förslag främjas väsentligen genom statens försorg.

Utom till de ovan nämnda nykterhetsorganisationerna utgår sedan

åtskilliga år tillbaka offentligt anslag till ytterligare två sammanslutningar,

i vilkas arbetsuppgifter även ingår verksamhet för spridande av upplysning

på nykterhetsfrågans område, nämligen Sveriges studerande ungdoms

helnykterhetsförbund (S. S. U. H.) och Sveriges lärares nykterhetsförbund

(S. L. N.). Nämnda anslag, som för närvarande utgå med 4,000 kronor

9

o. Anslag.

66

till det förra och 3,000 kronor till det senare förbundet, hava emellertid

alltjämt beviljats å riksstatens sjätte huvudtitel av det därstädes på extra

stat uppförda anslaget till främjande av nykterhet och motarbetande av

dryckenskapens följder. Då ifrågavarande båda sammanslutningar utöva

en verksamhet, som i det hela är likartad med de ovan omnämnda nykterhetsorganisationernas,

och därjämte enligt de sakkunnigas mening allt fortfarande

äro förtjänta av understöd från det allmännas sida, synes intet

vägande sjcäl föreligga att i avseende å understödets natur göra någon

skillnad mellan de olika nu berörda sällskapen. De sakkunniga vilja

alltså förorda, att understöden till sagda två förbund för framtiden överflyttas

från sjätte till åttonde huvudtiteln och uppföras tillsammans med

de understöd till nykterhetsorganisationer, som där redan hava sin plats.

Anslaget till förbunden torde emellertid böra såsom hittills utgå till

främjande av förbundens verksamhet och ej inskränkas till främjande av

deras studie- och ungdomsverksamhet. I avseende å anslagens storlek hava

de sakkunniga intet att erinra utan anse dessa böra utgå med samma

belopp som för närvarande.

Den undersökning angående användning och fördelning av de till

nykterhetsorganisationernas studie- och ungdomsverksamhet utgående statsanslagen,

som de sakkunniga, enligt vad ovan omnämnts, företagit, har

grundats på organisationernas till kammarrätten år 1918 ingivna räkenskaper.

Undersökningen har emellertid ej kunnat bliva alldeles fullständig,

enär vissa, organisationers räkenskaper ej varit tillgängliga för de sakkunniga.

Den granskning, de sakkunniga verkställt beträffande övriga räkenskaper

av ifrågavarande art, har emellertid givit vid handen, att sagda

räkenskaper äro uppställda i enlighet med förut omförmälda, av Kungl.

Maj:t lämnade föreskrifter. Det av 1914 års sakkunniga uttalade önskemålet

åter, att av räkenskaperna måtte framgå, att hälften av det till

respektive förening utgående anslag använts till den verksamhet, som bedreves

av respektive ungdomsorganisationer, har naturligt nog ej vunnit

efterföljd vid räkenskapernas uppgörande, då någon bestämmelse i dylikt

hänseende ju ej utfärdats av Kungl. Maj:t.

De sakkunniga, som anse nyss berörda önskemål värt beaktande med

hänsyn till studie- och ungdomsverksamheternas lika berättigande, hava

tagit i övervägande, huruvida icke rent av särskilda anslag borde beviljas

till var .och en av nämnda verksamhetsgrenar. Som emellertid för vissa

organisationer praktiska svårigheter skulle möta för noggrant särskiljande

av utgifterna för studieverksamheten och för ungdomsverksamheten, finna de

sakkunniga det vara tillräckligt, att statsbidragets fördelning mellan de båda

67

verksamhetsgrenarna blir ungefärligen lika, men anse, att detta bur uppställas

som eu fordran. De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att som villkor

för åtnjutande av anslag till organisationernas studie- och ungdomsverksamhet

föreskrives, att omkring hälften av det till respektive organisationer

utgående anslaget må användas till vardera av nämnda verksamhetsgrenar.

3. Föreläsningsverksamheten.

r

Vid behandlingen av frågan om åtgärder för främjande av fortsatt nykterhetsundervisning

anse sig de sakkunniga slutligen även böra taga hänsyn

till den offentliga föreläsningsverksamhet i nykterhetsfrågan, söm försiggår

under formen av enstaka föredrag och lektioner eller fristående små serier

av dylika. De sakkunniga hava redan anfört samt i Bil. 9 närmare belyst,

hurusom de olika nykterhetsorganisationerna bedriva eu sådan föreläsningsverksamhet,

och det är påtagligt, att, om än denna verksamhet i icke ringa

grad har ett speciellt agitatoriskt syfte och tjänar den s. k. »missioneringen»,

densamma dock även .åsyftar att lämna bidrag till en konkret upplysning

i nykterhetsfrågan. Ett liknande syfte har även klart framträtt, när centralförbundet

för nykterhetsundervisning år 1906 beslöt att utvidga sin

verksamhet med en förmedling av föreläsningar och nykterhetslektioner åt

föreläsnings- och nykterhetsföreningar; ändamålet med denna förmedling

angavs nämligen särskilt vara »att underlätta föreningarnas bemödanden

att erhålla goda talare och undervisare» och »att genom anställandet endast

av vederhäftiga talare och undervisare garantera åt föreningarna och

publiken en saklig framställning av alkoholspörsmålet». Någon förmedling

av föredrag i nykterhetsfrågan har därjämte även ombesörjts av folkbildningsförbundet,

arbetarnas bildningsförbund in. fl., liksom nykterhetsfrågan

stundom berörts vid den allmänna populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten.

Nu berörda upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan har visserligen

varit behäftad med uppenbara brister. Den ifrågavarande förmedlingen har

icke erhållit den omfattning, som önskvärt varit; sedan år 1912 har centralförbundet

icke utgivit någon katalog över föreläsare och lektionshållare, och

förmedlingen av föreläsningar synes redan från början hava varit ganska

ringa och numera vara så gott som ingen. Svårigheten att erhålla verkligt

kvalificerade personer som talare och undervisare har tydligtvis varit

stor. Aven har det varit svårt att förmå de enskilda föreningarna* att välja

\

Tidigare före

läsningsvers

samhet.

Den tidigare

verksamhetens

brister.

68

De sakkunniga.

Föreläsnings

byrå.

Byråns uppdrag.

1. Katalog

över föreläsare.

de mest kvalificerade föreläsarna; av ekonomiska hänsyn hava föreningarna

ofta tvungits att först i andra hand taga i betraktande föreläsarnas kompetens.

Ju större dessa brister äro, desto mera belysa de nödvändigheten av

ett starkt och väl anordnat stöd åt denna verksamhet. Och, såsom de

sakkunniga förut anfört, är densamma värd att erhålla sådant stöd även

av det allmänna, i samma mån som den kan befinnas vara ett tjänligt

medel för fortsatt god folkupplysning. Härvid år att erinra om att de

föreslagna upplysningskurserna ju endast kunna påräknas träffa ett begränsat

antal särskilt intresserade personer och att detta även i viss mån

gäller om nykterhetsorganisationernas inre studie- och ungdomsverksamhet.

Så mycket angelägnare bör det därför vara för staten att se till, att stora

delar av befolkningen nås genom fristående, lätt tillgängliga föredrag och

att denna verksamhet blir så väl ordnad som möjligt.

De sakkunniga anse sig därför böra på denna punkt gå vidare än 1914

års sakkunniga och föreslå särskilda statliga åtgärder. Förebilden härvid är

ju naturligen given i den allmänna populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten,

och statens främsta åtgärd bör sålunda vara att garantera ett

verksamt ekonomiskt bidrag för täckandet av de med föredragens hållande

förbundna kostnaderna. Därnäst och som vederlag för detta ekonomiska

bidrag bör staten tillförsäkra sig tillbörlig ledning över denna föreläsningsverksamhet

och dess förmedling samt nödig kontroll över statsbidragets

användning.

De sakkunniga föreslå detta utfört på följande sätt. Överinseendet

över ifrågavarande verksamhet bör anförtros åt skolöverstyrelsen, i anslutning

till denna överstyrelses allmänna åliggande att öva inseende över anstalter

för allmän folkbildning, och överstyrelsen bör i detta sitt arbete

erhålla det sakkunniga biträde, som nedan föreslås under avdeln. H (sid.

157). Därjämte bör överstyrelsen förskaffa sig ett särskilt organ för denna

sida av upplysningsverksamheten i form av en central föreläsningsbj rå.

De sakkunniga förutsätta härvid, att centralförbundet för nykterhetsundervisning,

som redan förut inriktat sig även på sådan verksamhet, skall ställa

sig gynnsamt till en förnyad dylik i den vidgade omfattning och anknytning

till skolöverstyrelsen, som de sakkunniga påtänka, och att centralförbundet

även kommer att utses till byrå för denna föreläsningsverksamhet,

därest ej alldeles särskilda omständigheter skulle föranleda överstyrelsen

till annat beslut.

Denna föreläsningsbyrå bör för det första erhålla i uppdrag att årligen

före visst datum upprätta förslag till förteckning (katalog) över föreläsare

(talare, resp. undervisare) och föreläsningsämnen, vilket förslag skall för

69

fastställelse inlämnas till skolöverstyrelsen. Vid uppgörandet av denna

katalog höra flera viktiga synpunkter beaktas. Närmast bör det centrala

kravet tillgodoses, att samtliga föreläsare äga tillbörlig sakkunskap i fråga

om det eller de ämnen, som de önska behandla, och bedömandet härav bör

äga ruin efter mönster av motsvarande prövning i fråga om den allmänna

populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten. Byrån bör alltså granska

inkomna ansökningar om upptagning i katalogen; därjämte bör den, enligt

de sakkunnigas mening, i mån av behov även taga initiativ i frågan genom

hänvändelse till personer med erkänd kompetens på olika grenar av förevarande

ämnesområden. \ id detta sitt val av föreläsare bör byrån även

söka åstadkomma, att katalogen kommer att upptaga personer, bosatta i

olika delar av landet, så att de enskilda landsändarnas behov av föreläsare

som regel må kunna från näraliggande håll tillgodoses. Vidare bör byrån

tillse, att katalogen kommer att innehålla ett fylligt urval av olika föreläsningsämnen,

och det synes de sakkunniga nödvändigt, att dessa ämnen

icke strängt begränsas till den speciella nykterhetsfrågan utan också utsträckas

till sådana mera allmänna frågor — särskilt sociala och nationalekonomiska

samt i viss mån även medicinska — vilka äro ägnade att belysa

nykterhetsfrågan eller därmed äga sammanhang. Lämpligen kan

därjämte även ett visst antal ämnen upptagas rörande frågan om vådorna

av tobaks- och kaffemissbruk och bekämpandet av detta missbruk. Och

slutligen vilja de sakkunniga särskilt förorda, att ett antal av de i katalogen

upptagna ämnena utföres såsom instruktionsföredrag; såsom de sakkunniga

senare, i kapitlet om instruktionsverksamhet (sid. 131), framhålla,

bör föreläsningsbyrån nämligen kunna utnyttjas även för denna viktiga

gren av utbildningsverksamheten i nykterhetsfrågan.

För det andra bör denna föreläsningsbyrå erhålla i uppdrag att ombesörja

förmedlingen av föredragen. Närmast bör naturligtvis den utar- 1

betade och kringsända katalogen härvid tjäna till ledning för de olika beställningarna.

De sakkunniga anse sig emellertid även höra räkna med att

möjlighet stundom kan yppa sig att för särskilt tillfälle erhålla viss, speciellt

önskad föreläsare, som icke finnes uppförd i katalogen, och de sakkunniga

finna sig böra förorda, att föreläsningsbyrån på vederbörlig

anhållan och efter på vanligt sätt företagen provning av kvalifikationen

förmedlar även sådana föredrag och därigenom möjliggör ^anordnande

även för dessa fall av det statsbidrag, som de sakkunniga nedan föreslå.

Föreläsningsbyrån bör stå till tjänst med förmedling av föreläsare åt alla,

som begära dylika, och de sakkunniga vilja i fråga härom särskilt uttala

den förhoppningen, att de i katalogen upptagna föreläsarna må komma

2. Förmediii"

av föreläsningar.

70

Statsanslag.

att rikligen anlitas främst vid den omfattande föreläsningsverksamhet, som

de olika nykterhetsorganisationerna bedriva. Denna sida av nämnda organisationers

upplysningsarbete skulle utan tvivel härigenom starkt främjas

såväl inåt som utåt, och därmed skulle i särskild grad den fortsatta allmänna

folkupplysningen på detta område befordras. Såsom de sakkunniga

redan å sid. 60 förordat, skulle därjämte dessa föreläsare med stor fördel

kunna anlitas även för den fortsatta folkupplysning, som de föreslagna allmänna

upplysningskurserna vore avsedda att lämna. Vidare vilja de sakkunniga

framhålla, att den ifrågavarande förmedlingen bör göra det lätt för

anordnarna av olika slag av möten — såsom hembygdsmöten (särskilt för

ungdom), kyrkliga och andra möten, vilka huvudsakligen sj^sselsätta sig

med frågor av annan innebörd än de i förevarande katalog upptagna —

att vid dessa möten, när så finnes önskvärt, inpassa ett och annat av de

i katalogen erbjudna föredragen, eventuellt i form av en mindre föredragsserie.

Och slutligen böra katalogens föredrag komma till användning vid

de föreläsningar vid armén och marinen, som de sakkunniga föreslå å sid.

137, samt vid de föreläsningar, som kunna tänkas anordnade för den

mosrnare ungdomen vid läroverk i stället för någon ordinarie lektionstimme

eller vid sidan av den egentliga ufidervisningen, alltså i likhet med

de nu av S. S. U. H. anordnade föredragen i skolorna. De sakkunniga

anse sig alltså kunna se förhoppningsfullt på den blivande omfattningen

av nu föreslagna förmedling av föreläsningar.

En ofrånkomlig betingelse för framgången av denna så planlagda verksamhet

är emellertid, att den av staten erhåller ett verksamt ekonomiskt stöd, och

de sakkunniga anse sig därför böra lämna ett detaljerat förslag, hur denna fråga

bör ordnas. De sakkunniga förutsätta härvid, att dessa föreläsningar, vilka kvalitativt

böra bliva fullt likvärdiga med de allmänna populärvetenskapliga föreläsningarna,

även i ekonomiskt hänseende likställas med dessa senare, och att

en ändring i ersättningen för den ena gruppen automatiskt medför en

motsvarande ändring för den andra. För det närvarande utgå de sakkunniga

ifrån, att en enstaka föreläsning medför ett arvode av 30 kronor

jämte reseersättning å andra klass järnväg och dagtraktamente och att

vid längre serier av föreläsningar eller föreläsningsturnéer en viss reduktion

av ersättningsbeloppet äger rum. Under dessa förhållanden anse de sakkunniga

det behövligt, att staten främst och såsom regel bidrager med 20

kronor till själva arvodet för varje föreläsning, oberoende av om det är

fråga om en enstaka föreläsning eller en serie av dylika; det relativt större

statsbidraget i senare fall bör nämligen tillräckligt motiveras därmed, att

det ur'' undervisningssynpunkt är uppmuntransvärt med anordnande av

serieföredrag.

71

ekonomiskt e,nelIerty Hfga 1 8tatena intresse att på särskilt xis

sämre tillL^ M m,e™ T be ^na och i koinmunikationshänseende

sänne tillgodosedda bygder, och enligt de sakkunnigas mening kan detta

c nyligen ske pa sådant sätt, att staten även åtager sig dels helt eller

åtminstone till väsentlig del ersättningen för föreläsares resa, i den mån

denna fram och åter sammanlagt överstiger 200 km., dels ock hans dagtraktamente,

om detta kommer att utgå för mera än 1 da». Detta

förslag grunda de sakkunniga på de likartade bestämmelser, som redan

finnas i fråga om de av folkskolöverstyrelsen anordnade fortbildningskurserna

i gymnastik för folkskollärare och -lärarinnor.

De sakkunniga måste emellertid tillägga, att även om det nu före

d

ock*a be träff*1 et. 1 och fbr8ig “åste anses vara betydande, detsamma

dock beträffande vissa särskilda fall kan visa sig otillräckligt och att

de\ f".r 1deS8a fal1 kan !lsa S1g nödvändigt, att staten åtager sig alla de

ned forelasmngen eiler föreläsningarna förbundna omkostnaderna. Natur

falf^Som

Såda %a 0m vissa> På förhand noga bestämda

1. Som sådana vilja de sakkunniga särskilt anföra föreläsningar vid armén

och marinen samt vid läroverk; i dessa fall hava de tilltänkta anordnarna

och dert «rnTrT fngen S;lr3kiIdr kaSSa att disPonera för detta ändamål,

till stånd dsål tndat fa?+t ,at! föreläsmngarna här över huvud ej komma

anl. dät lcke stat<“ helt bekostar dem. Samma betraktelsesätt kan

i J; de sakkunnigas mening med fog anläggas även i fråga om sådana

föredrag, som bestå las ur den tilltänkta katalogen för vissa särskilda möten

eller kurser, vid vilka Övriga föredrag erhållas kostnadsfritt, t. ex. ur kamratfcretsen

av mötes- eller kursdeltagare. Behovet av fortsatt folkupplysning

SlffänenkVMdh ? r ^<}e1?8ami“a ^nyttja även nu berörda, lämplig

tiUfäHen höra utgöra tillräckliga skäl för att staten sträcker sitt ekonomiska

bidrag så långt i dessa fall.

Om än sålunda de sakkunniga, i syfte att befrämja efterfrågan av

dessa upplysnmgsföredrag, föreslå olika omfattning av statsbidraget för

olika grupper av fall, vilja de sakkunniga likväl betona önskvärdheten

av en bestämmelse, som garanterar, att det antal föreläsningar, till vilkas

bestridande statsanslaget skall användas, icke får understiga ett visst mimmital;

härigenom skulle alltså undvikas, att allt för stor del av anslaget

komme att åtgå till dryga rese- och traktamentsersättningar. Som sådan

bestämmelse vilja de sakkunniga föreslå, att Ve av statsanslaget skola anvandas

som bidrag till själva arvodet vid föreläsningar och instruktionsföredrag

angående nykterhetsfrågan och därmed förbundna allmänna ämnen

och /o till ersättning för resor och dagtraktamenten, varjämte den återstående

6 bor användas till ersättning vid föreläsningar angående vådorna av kaffe-och

3. Förvaltning

av statsanslag.

4. Årsredogörelse.

72

tobaksmissbruk och bekämpandet av detta missbruk. Skulle tilläventyrs den

sålunda till rese- och traktamentsersättning anslagna delen av statsbidraget ej

helt utnyttjas, bör återstoden kunna användas till föreläsararvoden.

Utgår man från dylika grunder och därvid i fråga om den första

tiden av den föreslagna föreläsningsbyråns verksamhet uppskattar de genom

byrån förmedlade föredragen i nykterhetsfrågan och därmed förbundna

allmänna ämnen till ett årligt antal av omkring 500 samt vidare

räknar med att arvodet vid en del av dessa föreläsningar kommer att

helt bestridas med statsmedel, så skulle de 4/e av anslaget, som skola användas

till föreläsararvoden, komma att uppgå till inemot 12,000 kronor

och hela anslaget alltså till 18,000 kronor. Då de sakkunniga därför vilja

föreslå, att Kungl. Maj:t täcktes hos riksdagen begära ett anslag av denna

storlek för den nu skildrade föreläsningsverksamheten, vilja de sakkunniga

emellertid samtidigt framhålla, att denna verksamhet ju måste försöksvis

prövas, innan några säkra hållpunkter för bedömandet av verksamhetens

omfattning och därmed för statsanslagets definitiva storlek kunna vinnas.

Anslaget bör av dessa skäl närmast utgå som ett förslagsanslag.

Handhavandet och fördelningen av detta statsanslag bör anförtros åt

föreläsningsbyrån, vilken alltså, utöver att upprätta förslag till katalog och

att ombesörja förmedlingen av föredragen, skulle få detta åliggande såsom

sitt tredje uppdrag.

Som fjärde åliggande bör denna byrå slutligen hava att årligen till

skolöverstyrelsen inkomma med eu redogörelse över föreläsningsverksamheten,

omfattande förteckning över var föreläsningar hållits, de omhandlade

ämnena och föreläsarnas namn samt redovisning för statsanslagets användning.

73

D. Utbildningen av lärarkrafter för nykterhetsundervisningen.

Hur väl planerad och organiserad nykterhetsundervisningen än må

vara, är det dock en nödvändig förutsättning för att det med undervisningen

åsyftade målet skall nås, att de lärare, som hava densamma sig

anförtrodd, äro väl kvalificerade och hava fått en god utbildning. De

sakkunniga hava därför måst för sig framställa det spörsmålet, om den

utbildning, sagda lärare hittills erhållit, verkligen kan sägas hava fyllt

de krav, man med fog kunnat ställa i detta hänseende. Svaret på denna

fråga kan enligt de sakkunnigas mening endast bliva nekande. Någon

närmare motivering för denna slutsats synes vara överflödig. Det torde

vara nog att erinra därom, att vid de högre lärarutbildningsanstalterna,

universitet och därmed likartade läroanstalter, hittills ingen som helst

utbildning i nu ifrågavarande hänseende förekommit samt att vid de lägre

utbildningsanstalterna, i främsta rummet folkskoleseminarierna, nykterhetsundervisningen

i stort sett varit föga planmässig och ganska begränsad.

För de sakkunniga har det då varit nödvändigt att fråga sig, vad som

kan och bör göras för att fylla den brist, som i dessa hänseenden tydligen

förefinnes. Närmast har då legat att tillse, huruvida man ej för det

önskade syftemålets vinnande skulle kunna inskränka sig till en lämplig

ombildning av de hittills årligen anordnade kurserna för lärare. Efter övervägande

av denna fråga hava de sakkunniga emellertid funnit, att denna

utväg ej är möjlig, främst med hänsyn därtill, att nämnda kurser under

alla omständigheter måste vara allenast fortsättning av en på annat håll

och på annat sätt vunnen utbildning. Det synes de sakkunniga principiellt

oriktigt att vid kurser, vilkas huvudsyfte måste vara att tillgodose

lärares behov av fortbildning, lämna en primär lärarutbildning. För den

grundläggande utbildningen måste således sörjas i annan ordning.

De sakkunniga äro visserligen medvetna om att i det åt de sakkunniga

lämnade uppdraget ej i första hand ingår att framlägga förslag om det

sätt, varpå en dylik grundläggande utbildning bör ordnas. Såsom de sakkunniga

redan i början av sin framställning påpekat, hava de sakkunniga

emellertid velat undvika att betrakta de till de sakkunnigas behandling

;o

Behovet.

Utgångspankter

för

behovets tillgodoseende.

74

hänskjuta frågorna isolerade utan sökt se dem i det vidare sammanhang,

vari de stå till andra, dem närstående frågor. Med hänsyn till det intima

sambandet mellan undervisning och lärarutbildning hava de sakkunniga

därför ej kunnat underlåta att gå närmare in på denna fråga, och de

sakkunniga hava följaktligen ansett sig böra åtminstone i huvuddrag anangiva,

hur en dylik grundläggande undervisning enligt de sakkunnigas

mening bör vara beskaffad. De sakkunniga hava ju redan i annat sammanhang

framhållit såsom sin åsikt, att nykterhetsundervisningen i skolorna

bör anknytas främst till historia med samhällslära och därjämte i

viss omfattning till biologi (naturlära), och de sakkunnigas förslag till

nämnda undervisnings anordnande vid de olika slagen av läroanstalter har

utgått från denna grundförutsättning. Det har således nu gällt för de

sakkunniga först att i fråga om de allmänna läroverken och därmed jämförliga

läroanstalter överväga dels de blivande historielärarnas utbildning

i samhällslära och social nykterhetskunskap, dels ock de blivande biologilärarnas

kompetens för undervisning i hälsolära jämte den framställning

om njutningsmedlens skadliga inverkan på individen, som faller under

detta läroämne, samt att därefter beträffande folkskolor och andra till den

lägre folkundervisningen hörande läroanstalter tillse, huru utbildningen av

lärare för nykterhetsundervisning bör anordnas.

Redan vid behandlingen av frågan om anordnande av nykterhetsundervisning

vid de olika läroanstalterna hava de sakkunniga bemödat sig

att inställa nykterhetsfrågan i den miljö, som enligt de sakkunnigas åsikt

är den riktiga, och samma strävan har förefunnits hos de sakkunniga, även

då de haft att behandla frågan om lärarutbildningen. Härvid har det stått

klart, att den enligt de sakkunnigas förmenande enda möjligheten att få

en fast stödjepunkt för nykterhetsfrågans behandling i samband med utbildningen

av lärare för den högre undervisningen är att anknyta nämnda

fråga till härför lämpade studieområden samt således få undervisning

rörande nykterhetsfrågan inordnad som ett led i den ordinarie lärarutbildningen.

De sakkunniga hava i detta syfte velat preliminärt bringa på

tal vissa möjligheter dels för inpassande av lämpliga studiekurser i samhällslära,

omfattande även socialpolitik, för blivande lärare i historia, dels

ock för anordnande av undervisning i hälsolära för blivande lärare i biologi.

Naturligen är det i främsta rummet vederbörande akademiska myndigheters

sak att närmare utforma och fixera förslagen så, som förhållandena kunna

kräva. De sakkunniga hava således förutsatt, att de sakkunnigas yttrande

på denna punkt kommer att före ett slutligt avgörande hänskjutas till

nämnda myndigheter för att av dem underkastas den granskning och i

samband därmed bliva föremål för den närmare omprövning, som kan bliva

erforderlig.

75

Vad angår den andra stora kategorien av lårarutbildningsanstalter,

folkskoleseminarierna, ftro ju förhållandena därstädes annorlunda bland

annat därutinnan. att de vid seminarierna utbildade lärarna i de allra flesta

fall senare komma att vid sina skolor undervisa i alla där förekommande

.ämnen, vadan samtliga elever vid sagda seminarier behöva utbildning för

sin blivande verksamhet såsom lärare å nykterhetsfrågans område. De

förändringar i avseende å seminariernas kursplaner in. in., som de sakkunniga

anse nödvändiga, för att nämnda utbildning skall kunna bliva fullt tillfredsställande,

komma de sakkunniga att i det följande närmare omnämna.

Slutligen vilja de sakkunniga erinra om att en tillfredsställande utbildning

vid folkskoleseminarierna i berörda hänseenden har nära sammanhang

med frågan om seminarielärarnas fackliga utbildning, vilken fråga

emellertid väsentligen sammanfaller med ovan antydda fråga om läroverkslärarnas

universitetsutbildning.

1. Universitet och andra högre lårarutbildningsanstalter.

a. Utbildningen av lärare i samhällslära för högre skolor och folkskole

seminarier.

I den män ett ordnande av nykterhetsundervisningen vid de högre

skolorna och folkskoleseminarierna i sin tur kräver en effektiv lärarutbildning

i berörda hänseende, bör tyngdpunkten av denna lärarutbildning

givetvis på ett eller annat sätt förläggas till den historiskt-samhällsvetenskapliga

lärarutbildningens område.

Vad då först vidkommer universitetsutbildningen, synes den anordningen

ligga närmast till hands, att en socialvetenskaplig kurs i nykterhetsfrågan

anordnas för blivande lärare, i första hand för dem, vilka komma

att få sig anförtrodd berörda nykterhetsundervisning. Av 1914 års sakkunniga

har också ifrågasatts, att för blivande historielärare borde meddelas

»en överblick över alkoholfrågan närmast i anslutning till undervisningen

i nationalekonomi eller statistik (resp. sociologi)».

Denna tanke på en isolerad social kurs i nykterhetsfrågan har emellertid

flerstädes mött invändningar. Sålunda betonar professor L. Stavenow i

yttrande till filosofiska fakultetens i Uppsala protokoll, att »undervisningen

i historia för blivande lärare bör gå ut på att jämte bibringandet av allsidiga

kunskaper i ämnets olika huvuddelar öva de studerande i att uppleta

och kritiskt begagna källor och litteratur i ämnet samt hos dem alstra

ett opartiskt och förutsättningslöst bedömande av de politiska och sociala

företeelserna», varigenom de studerande böra »ha förutsättningar att på

egen hand vid behov djupare intränga i särskilda hithörande problem».

Diskussion

om särskild

kurs i nykterhetskunskap.

76

Diskussion

om akademisk

undervisning

i samhällslära

med

därtill anknuten

nykterhetsundervisning.

Han anser, att något undantag härvid ej bör göras för nykterhetsfrågan,

då vissa företeelser ej böra oproportionerligt betonas, och avstyrker bestämt,

» att nykterhetskurser vid universitetet inrättas för de blivande lärarna

i historia, och än mera, att desamma skulle göras obligatoriska». I detta

avstyrkande har den filosofiska fakulteten i Uppsala instämt. Lärarkollegiet

vid Kungshohns realskola, vilket ävenledes särskilt uppmärksammat

denna fråga, anser visserligen, att en social kurs i nykterhetsfrågan bör

vara värdefull, men varnar i princip mot »att belasta universitetsstudierna

med obligatoriska specialkurser till förfång för de vetenskapliga fackstudierna,

m. a. o. att seininarisera universiteten». Kollegiet erinrar vidare

om »hur låg kurs dylika obligatoriska föreläsnings- och tentamensserier,

som ej stå i allra intimaste sammanhang med de frivilligt valda studiefacken,

äga bland den akademiska ungdomen», samt »hur oviljan mot

tvånget plägar vända sig i ovilja mot själva ämnet», och befarar följaktligen,

»att nykterhetsarbetet intet har att vinna på att dessa kurser göras

obligatoriska, snarare tvärtom».

De invändningar, som sålunda gjorts gällande mot en mer isolerad

social universitetskurs i nykterhetsfrågan, äro otvivelaktigt förtjänta av

allvarligt beaktande. Helt annorlunda ställer sig emellertid saken, därest

denna fråga — liksom motsvarande undervisningsfråga vid högre skolor

och seminarier — ses i det större sammanhang, som betingas av dess nära

samhörighet med frågan om sainhällslärans studium. Givet är, att därest

samhällsläran — såsom föreslagits — på de högre skolornas studieplaner

skulle få en tryggad plats sig anvisad, denna åtgärd ej kan undgå att föra

med sig en motsvarande åtgärd i syfte att åstadkomma en ordnad universitetsutbildning

för lärare i samhällslära. De sakkunniga önska härutinnan

särskilt erinra om att en sådan åtgärd redan nu är av behovet ovillkorligen

påkallad med hänsyn till nödvändigheten att utbilda kompetenta

lärare för ämnet ekonomilära vid folkskoleseminarierna. Under förutsättning

att en sådan ordnad universitetsutbildning i samhällslära kommer till

stånd, kan ett studium av nykterhetsfrågan inpassas som ett naturligt led

däri, och härmed förfalla väsentligen de invändningar, som riktats mot

den ifrågasatta nykterhetskursen vid universiteten.

I yttranden, som avgivits över det av 1914 års sakkunniga avgivna

betänkandet, framföres från flera håll tanken på ordnad universitetsutbildning

för lärare i samhällslära. Sålunda förordar Luleå domkapitel

med hänsyn till folkskoleseminariernas behov en kurs i samhällslära för

blivande lärare i ekonomilära. Umeå läroverkskollegium tänker sig samhällsläran

som ett med historien kombinerat ämne vid läroverken samt

förordar under denna förutsättning, »att åtgärder vidtagas för utbildande

77

av lärare, skickade att undervisa i sociologi från såväl etisk som nationalekonomisk

synpunkt». Gävle läroverkskollegium vill hava en sådan kurs

obligatorisk även för lärare i kristendom. Uppsala folkskoleseminariums

lärarkollegium önskar, »att varje akademiskt bildad lärare redan vid universitetet

erhölle en grundlig kännedom om det svenska samhällets allmänna

natur och beskaffenhet, ekonomiska betingelser och sociala problem

liksom också en översikt av den allmänna sociologiens metoder och

forskningsföremål». Centralförbundet för nykter hetsundervisning rekommenderar

en kurs i samhällslära även för präster och jurister, och 8. S. U. H.

uppför även läkarna på önskelistan.

Tydligt är, att dessa opinionsyttringar äro att i viss mån betrakta

som symtomatiska uttryck för att man på skilda håll allmänt erkänner

det trängande behovet av en mer utbredd social kunskap. 1 förevarande

sammanhang hava emellertid de sakkunniga närmast att taga ställning till

frågan om universitetsutbildning i samhällslära som förutsättning för effektivt

bedriven undervisning i detta ämne vid högre skolor och folkskoleseminarier.

Såsom de sakkunniga redan antytt, anse de sakkunniga effektiva

åtgärder att främja denna frågas lösning vara ofrånkomliga. Skall

ett studium av sainhällsläran vid högre skolor och folkskoleseminarier

giva verkliga resultat, torde detsamma böra fotas på säkrare grund än

lärarens mer eller mindre goda vilja att på egen hand förskaffa sig behövliga

kunskaper i ämnet. Att detsamma i en eller annan form blir

examensämne, torde därför vara nödvändigt. Det gäller enligt de sakkunnigas

mening närmast, hur denna fråga bör positivt lösas.

Såsom de sakkunniga redan antytt, äro de sakkunniga ej beredda att

i förevarande hänseende framställa bestämda förslag, utan torde denna

fråga böra underkastas särskild omprövning under medverkan av universitetsrepresentanter

för samhällslärans ämnesområde. Emellertid anse sig

de sakkunniga dock oförhindrade att antyda vissa möjligheter för frågans

lösning, vilka i första hand synas erbjuda sig.

Det examensämne, till vilket den akademiska lärarutbildningen i samhällslära

lämpligen bör anknytas, synes de sakkunniga vara det inom den

hlosofiska fakulteten inrymda ämnet statskunskap. För en sådan anordning

tala flera skäl. Dels omfattar detta ämne redan nu, även med den

av gammalt förefintliga benägenheten att begränsa dess område till den

egentliga statsläran, otvivelaktigt en synnerligen viktig del av samhällsläran.

Dels har en kombination mellan detta ämne samt historien för sig

en stadgad tradition. Dels slutligen har i senare tider, åtminstone vid ett

Möjligheter

för anordning

av undervisning

i samhällslära.

1. Anknytning.

78

2. Innehåll.

3. Betydelse

som förutsättning

för

lärarkompetens.

av universiteten, ämnet i fråga visat benägenhet att med sig assimilera

de moment från nationalekonomiens, socialpolitikens och statistikens områden,

vilka i förening med den egentliga statsläran bruka anses innefattas

i den vetenskap, som benämnes sociologi eller samhällslära.

De särskilda frågor, som med denna utgångspunkt kräva ett klargörande,

avse dels ett tryggande av de sociologiska, speciellt de socialpolitiska

studiegrenarnas ställning inom statskunskapens ämnesområde,

dels ett fastställande av detta ämnes betydelse som förutsättning för lärarkompetens

med hänsyn till samhällslärans studium inom högre skolor och

folkskoleseminarier.

I avseende å den förra frågan vilja de sakkunniga inskränka sig till

att uttala två önskemål. I första hand torde böra förutsättas, att vissa

minimikurser, omfattande viktigare socialpolitiska och därmed sammanhängande

nationalekonomiska moment, ingå i fordringarna för de lägre

betygen i statskunskap i filosofisk ämbetsexamen. I andra hand bör tagas

under övervägande, huruvida icke för högre betyg i såväl den filosofiska

ämbetsexamen som även filosofie licentiatexamen böra medgivas alternativa

kurser, varigenom examinander finge frihet att bedriva mer djupgående

studier inom nyss nämnda, för undervisningen inom högre skolor och

folkskoleseminarier särskilt betydelsefulla specialområden. 1 såväl det ena

som det andra fallet bör även nvkterhetsfrågan inom det socialpolitiska

ämnesområdet kunna hava anspråk på tillbörligt beaktande, och särskilt

önska de sakkunniga framhålla lämpligheten av att i minimiforaringarna

för godkänt betyg i ämnet ingår en redogörelse för resultaten av de genom

socialstyrelsens och kontrollstyrelsens försorg föranstaltade socialstatistiska

undersökningarna över alkoholfrågan under jämförelse med motsvarande

undersökningar i vissa andra länder.

I avseende å den senare frågan kunna flera möjligheter tagas under

övervägande. Sålunda torde kunna tänkas, att man åtnöjde sig med att,

utan att fastslå examensbetyg i statskunskap som ovillkorlig förutsättning

för lärarkompetens i ämnet historia, dock på lämpligt sätt i vederbörande

författning framhäva ett sådant examensbetygs avsevärda betydelse som

merit för lärartjänst i detta senare ämne. Redan härigenom skulle utan

tvivel vinnas, att en ökad sakkunskap inom samhällslärans område hos allt

flera lärare skulle göra detta ämnes studium inom högre skolor och folkskoleseminarier

allt mer fruktbringande. Alternativt kunde som en mer

radikal åtgärd övervägas att i viss analogi med nu gällande kompetensfordringar

för lärartjänster i modersmålet och biologi stadga exempelvis

betyget godkänd i statskunskap jämte betyget med beröm godkänd i historia

som ovillkorlig förutsättning för lärarkompetens i ämnet historia.

79

I nära. samband med den viktiga frågan om samhällslärans studium

vid universiteten som led i den teoretiska lärarutbildningen står frågan

om samma ämnes ställning vid de högre lärarinneseminarierna, då ju dessa

seminaiiei utbilda större delen av de högre skolornas —samskolornas och

de högre flickskolornas — kvinnliga lärarkrafter. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat, ingår vid statens högre lärarinneseminarium samhällslära!! som

ett, moment i kursplanen för ämnet historia, särskilt inom denna läroanstalts

första eller lägsta årsklass. Men tillika har blivit upplyst, att nämnda

kursmoment på grund av bristande tid föga gör sig gällande vid undervisningen.

Då ett tryggande av samhällslärans studium vid de högre lärarinneseminarierna

alltså uppenbarligen nära sammanhänger med de skilda

ämnenas inbördes utrymme inom skilda årsklasser och studielinjer och

f lågan följaktligen på denna punkt synes vara nog så komplicerad, tilltro

sig. de sakkunniga icke förmåga att ens preliminärt söka överblicka de

möjliga utvägarna för frågans lösning utan förorda en särskild undersökning

av densamma under medverkan av på detta undervisningsområde speciellt

orienterad sakkunskap. För egen del inskränka sig de sakkunniga till att

framhålla önskvärdheten av att kravet å lärarutbildning i samhällslära

även här vinner behörigt beaktande.

Högre lärarinnesuminarier.

b. Den akademiska undervisningen i hälsolära för blivande biologilärare.

Såsom de sakkunniga förut i korthet antytt, hava de sakkunniga ansett

sig kunna och böra framlägga ett förberedande förslag även beträffande den

akademiska undervisningen i hälsolära för blivande biologilärare. Härvid

hava. de sakkunniga låtit sig bestämmas närmast av två omständigheter,

nämligen dels det förhållandet, att undervisning i ämnet hälsolära ju delvis

ingår i de frågor, som tillhöra de sakkunnigas speciella uppdrag, dels

ock den stora betydelsen av en sund natur och hygienisk miljö samt vikten

av att kunskap härom meddelas vid skolundervisningen. Över huvud

taget har det hygieniska spörsmålet sa stor betydelse för den uppgift,

de sakkunniga hava sig förelagd, att de sakkunniga ej ansett sig kunna

lösgöra detsamma ur sammanhanget. Detta betraktelsesätt är för övrigt

i det hela likartat med det, som hysts av dem, som tidigare behandlat

dessa frågor, särskilt 1914 års sakkunniga.

Vid intagandet av sin ståndpunkt i detta hänseende hava de sakkun- man för m.- niga haft förmånen att kunna utgå från den även av 1914 års sakkunniga varani-ie kurs

omnämnda och av dem förordade kurs för lärare i allmän hygien, som i]Än

sedan höstterminen 1916 hållits vid universitetet i Uppsala. Denna kurs,

80

som enligt gällande bestämmelser skall varje hösttermin givas av professorn

i hygien och bakteriologi vid nämnda universitet, skall omfatta minst

30 undervisningstimmar (föreläsningar och laborationer). Den plan för

ifrågavarande kurs, som framlagts av den nuvarande innehavaren av professuren

i nyssnämnda ämnen G. Wirgin, har följande innehåll:

»Kursen i fråga bör tjäna tvenne syften. Den bör å ena sidan avse att meddela

blivande lärare i hälsolära fördjupade insikter rörande de olika faktorer, som kunna

inverka på folkhälsan, och rörande de åtgärder, som från den enskildes och samhällets

sida kunna vidtagas till höjande av den enskildes och hela befolkningens hälsotillstånd.

Kursen bör å andra sidan meddela kunskaper i skolhygien, som ar behövliga for alla

lärare för att fästa deras uppmärksamhet på och väcka deras intresse för ^larjungarnas

och lärarnas hälsotillstånd eller som kunna inverka på undervisningens gång och dess

resultat.

Avdelning I.

Inledning Befolkningsstatistik, något om rashygien; sjukdomar och dödsorsaker,

taktorer, som "inverka på befolkningens hälsotillstånd , smittor, njutningsmedel kläder,

föda, bostad m. m. Lagstiftning och andra åtgärder från det allmannas sida till förbättrande

av hälsotillståndet och resultatet därav.

1. Mikroorganismerna och deras betydelse i det praktiska livet.

2 Smittosamma sjukdomar och åtgärder från den enskildes och samhällets sida

till deras bekämpande; särskilt akuta smittosjukdomar, tuberkulos; veneriska sjukdomar;

sexualhygien. . . ... ..

3. Bostadshygien; utrymme, belysning, uppvärmning, ventilation in. m.

4. Dricksvatten och yttre renhållning.

5. Härdning, bad- och friluftsliv.

6. Arbete och vila.

7. Yrkeshygien med särskild hänsyn, till yrkesval.

8. Vår föda och dess inverkan på hälsan.

9. Alkoholundervisuing:

Den svenska rusdryckslagstiftningen.

Alkoholbrukets psykologiska och moraliska följder.

Alkoholens fysiologiska verkningar.

Alkoholbrukets sociala följder. o

10. Om tobak och kaffe med hänsyn till deras inverkan pa halsan.

Avdelning II.

1. Hygieniska synpunkter beträffande skolbyggnaden.

2. Undervisningens hygien.

3. Lärjungarnas hälsotillstånd.

4. Lärjungarnas hygien i hemmet.

5. Litteraturhänvisningar.»

Yttranden av

myndigheter

m. fl.

Såsom ovan antytts, hava 1914 års sakkunniga i sitt betänkande yttrat

sio- om berörda kurs och därvid framhållit såsom önskvärt, att kursen

bleve obligatorisk för blivande lärare samt att en motsvarande anordning

kunde komma till stånd vid universitetet i Lund.

81

Hilii har universitetskanslern i sitt yttrande över nilmnda betänkande

instämt. Kursens behövlighet har vitsordats jämväl av åtskilliga andra

myndigheter, som avgivit utlåtande över betänkandet, däribland samtliga

de fakulteter vid universiteten, som yttrat sig i saken.

Att kurs i hygien för blivande lärare måtte anordnas även vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet har föreslagits av lärarkollegiet vid nämnda

institut. Kollegiet har därvid framhållit, att vid karolinska institutet sedan

lång tid tillbaka undervisning i hygien bedrives, att där en hygienisk institution

och ett hygieniskt museum med riklig undervisningsmateriel vore

för handen, att tillika i huvudstaden många och stora hygieniska aniäggningar

funnes att visa och att där undervisning av blivande lärare i

hygien tidigare i åtskilliga år bedrivits. Då numera vid Stockholms högskola

ej så få blivande lärare i biologi bedreve studier och avlade filosofisk

ämbetsexamen, förelåge behov av sådana kurser i Stockholm. Även univei

sitetskanslern har uttalat, att dylika kurser framdeles eventuellt torde

bliva erforderliga.

Beträffande omfattningen och innehållet av en dylik kurs har medicinska

fakulteten vid universitetet i Lund — under uttalande av önskvärdheten

av att kurs även måtte komma till stånd vid sagda universitet —

framhållit, att då ingen kunde ensam vara fackman inom den mängd olika

discipliner, som enligt kursplanen skulle ingå i sagda kurs, och Sålunda

ej heller någon kunde yttra sig med tillräcklig sakkunskap på alla dessa

områden, fakulteten ansåge nödvändigt och förbehölle sig rätt att för kursen

använda olika fackmän dels inom, dels även utom fakulteten för att dymedelst

i möjligaste mån tillfredsställa sakkunskapens krav, varförutan en

sådan kurs som den ifrågavarande helt förlorade sitt värde.

Frågan huruvida eu dylik kurs borde vara obligatorisk eller ej, har

berörts av flera bland de myndigheter, som yttrat sig över 1914 års sakkunnigas

betänkande. Universitetskanslern har bestämt avstyrkt det av

nämnda sakkunniga framställda förslaget, att kursen gjordes obligatorisk

föi alla blivande lärare vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier.

Endast för blivande lärare i biologi torde dessa kurser bliva av sådan betydelse,

att en bestämmelse om deras genomgående såsom villkor för

avläggande av filosofisk ämbetsexamen skulle kunna tillstyrkas. Filosofiska

fakulteten vid universitetet i Lund har ansett sig kunna förorda en

dylik kurs endast för de blivande biologilärarna; för dessa ansåge fakulteten

den så mycket mera av behovet påkallad, som dessa för sin undervisning

i hälsolära vid de allmänna läroverken ej erhölle någon förutbildning

vid universiteten. Det större akademiska konsistoriet i Uppsala.har

avstyrkt, att kursen i allmän hygien gjordes obligatorisk. Medicinska

11

82

fakulteten vid universitetet i Uppsala har ej haft något att i princip invända

mot en obligatorisk kurs men likväl hemställt, att någon bestämmelse

på denna punkt för närvarande icke träffades, under hänvisning till

att professorn i hygien ännu icke hade till sitt förfogande egen institution

med lämpliga lokaler och erforderlig assistens, så att kursen ännu icke

torde kunna" lämpligen anordnas för ett så stort antal deltagare, som kunde

förväntas, om kursen bleve obligatorisk. Även syntes detta fakulteten

böra uppskjutas, till dess man vunnit någon tids erfarenhet om lämpligaste

sättet för kursens anordning. Filosofiska fakulteten vid samma universitet

har ej ansett det lämpligt, att kursen bleve obligatorisk.

Läroverksöverstyrelsen slutligen har anfört, att beträffande lärarna i

biologi, som hade att undervisa i hälsolära, en obligatorisk kurs i allmän

hygien syntes komma att utgöra ett värdefullt tillskott i deras speciella

utbildning för lärarkallet. överstyrelsen säger sig således icke dela de

sakkunnigas åsikt, att ifrågavarande universitetskurs borde göras obligatorisk

för alla blivande lärare, men skulle dock finna det välbetänkt, om

varje blivande lärare genom en föreskriven kurs i hygien och fysisk uppfostran

bibringades ett vaket intresse för hygieniska frågor samt en klar

uppfattning om den fysiska uppfostrans grundprinciper. En sådan kurs

kunde emellertid icke föreskrivas såsom obligatorisk, förr än en motsvarande

kurs blivit inrättad icke blott såsom de sakkunniga föreslagit, vid

universiteten i Uppsala och Lund utan även vid Stockholms och Göteborgs

högskolor. Därjämte borde nu meddelade kurser i hygien vid högre

lärarinneseminariet i Stockholm och de privata högre lärarinneseminarierna

i Stockholm, Göteborg och Lund1 så omläggas, att de skulle komma att

beröra alla de frågor, som den ifrågasatta lärokursen i hygien och fysisk

uppfostran vid universiteten och högskolorna omfattade.

Vad till sist beträffar anordnare av kursen, har universitetskanslern

framhållit vikten av att densamma planlägges och anordnas av medicinska

fakulteten. Samma mening har uttalats av filosofiska fakulteten vid universitetet

i Lund.

I det anförande, som åtföljde Kungl. Maj:ts för 1917 års riksdag

framlagda proposition i anledning av 1914 ars sakkunnigas betänkande,

har vederbörande departementschef'' yttrat, bland annat, följande: »Åtminstone

för närvarande kan man knappast räkna med möjligheten av att vid

universiteten och de enskilda högskolorna kunna anordna kurser i alko

hollära för alla sådana studerande vid dessa läroanstalter, som i framtiden i

i Lärarinneseminariet i Lund har med slutet av vårterminen 191ö upphört med sin verksamhet.

83

komma att såsom lärare i olika ämnen meddela undervisning även på

nyssberörda område. En dylik anordning, som visserligen torde få anses

vara den enda fullt effektiva, har ej heller av de sakkunniga blivit ifrågasatt.

Lika litet torde det nu vara möjligt att genomföra en sådan omläggning

av det för ämneslärare vid de allmänna läroverken med flera läroanstalter

obligatoriska provåret, att detsamma komtne att omfatta även den

för meddelande av undervisning i nykterhetsfrågan önskvärda utbildningen.

Man måste för närvarande inskränka sig till vissa åtgärder av mindre

ingripande beskaffenhet, vilka emellertid kunna förutsättas komma att

verka i det avsedda syftet.

Vid sådant förhållande anser jag mig kunna biträda läroverksöverstyrelsens

mening, att någon särskild kurs i alkohollära icke nu bör anordnas

för blivande lärare i kristendom och historia. Tvivelsutan kunna

dessa, såsom läroverksöverstyrelsen framhåller, antagas äga tillräckliga

förutsättningar för att själva förskaffa sig den utbildning, som kan anses

erforderlig för att vid undervisningen i respektive ämnen ägna nykterhetsproblemen

tillbörligt beaktande.

Vad åter angår de blivande lärarna i biologi, har deras behov av

utbildning i förevarande hänseende blivit i någon mån tillgodosett genom

den vid universitetet i Uppsala — i enlighet med den vid inrättandet år

1912 av professuren i hygien och bakteriologi professurens innehavare

ålagda skyldighet — anordnade kursen i allmän hygien. På sätt föreslagits

av de sakkunniga och av medicinska fakulteten vid universitetet i

Lund, torde emellertid även vid detta universitet en motsvarande kurs

böra komma till stånd, och jämväl vid karolinska institutet synes, i enlighet

med förslag av institutets lärarkollegium, böra anordnas en dylik kurs,

avsedd för det betydande antal studerande, som i Stockholm utbilda sig

till lärare. Kurserna böra emellertid, enligt min mening:, vara frivilliga

och sålunda icke ingå såsom ett obligatoriskt moment i de blivande lärarnas

utbildning.

Enligt de bestämmelser, som äro givna beträffande den i Uppsala

anordnade kursen i allmän hygien, har alkoholläran helt naturligt fått

ett mycket begränsat utrymme på undervisningsplanen. Det är önskvärt,

att denna gren av undervisningen något utvidgas, och torde för sådant

ändamål totalantalet undervisningstimmar, för närvarande 30, böra i någon

mån ökas. På liknande sätt torde undervisningen i alkohollära böra tillgodoses

vid de ifrågasatta nya kurserna i Lund och Stockholm. Genom

en dylik utvidgning skulle det bliva möjligt att skänka särskilt de

sociala sidorna av nykterhetsspörsmålet en mera ingående behandling och

sålunda för kursernas deltagare ställa detta spörsmål i en allsidigare

belysning.»

84

De «akkun» För egen del få de sakkunniga anföra, att, såsom iu redan i det före

gående

framhållits, de sakkunniga anse en kurs, sådan som här avses, vara

av behovet påkallad. Behövligheten är emellertid ej närmast betingad av

de i kursen ingående detaljerna angående de rent medicinska verkningarna

av missbruk av njutningsmedlen. För kursens anordnande talar i främsta

rummet hälsolärans stora betydelse vid skolundervisningen, så ock det

förhållandet, att de blivande biologilärarna för närvarande ej erhålla någon

som helst akademisk undervisning, som speciellt omfattar människan.

Ett ytterligare skäl till kursens upprättande ligger, såsom redan påpekats,

däri, att den akademiska undervisningen är avsedd även för lärarna vid

folkskoleseminarierna, där blivande lärare i sin tur utbildas även i ämnet

hälsolära. Vid avgivandet av sitt förslag på denna punkt hava de sakkunniga

ansett sig kunna räkna med det förhållandet, att de blivande

biologilärarna erhålla föregående undervisning i fysiologi. Vid universitetet

i Lund är sådan undervisning redan obligatoriskt införd, och god

utsikt torde finnas, att liknande undervisning inom en nära framtid kommer

att anordnas även vid universitetet i Uppsala och vid Stockholms

högskola. Vid detta förhållande fästa de sakkunniga stor vikt, enär undervisning

i fysiologi är en synnerligen viktig förutsättning för inhämtande

av en kurs i hygien.

i. Korsört er. Kurser av nu ifrågavarande art böra tydligen anordnas på alla de

platser, där biologilärare utbildas, således närmast i Uppsala, Lund och

Stockholm. 1 Stockholm bör kursen, såsom av flera myndigheter redan

förordats, givetvis anordnas vid karolinska institutet samt avses närmast

för lärjungar vid Stockholms högskola. Denna kurs, liksom för övrigt de

båda andra kurserna, torde emellertid böra stå öppen för studerande även

från annat håll. I detta sammanhang får ej förglömmas, att biologilärarinnor

i avsevärt antal utbildas jämväl vid högre lärarinneseminariet i

Stockholm samt privata högre lärarinneseminarierna i Stockholm och i

Göteborg. För dessa läroanstalters elever synas särskilda anordningar böra

vidtagas. Olika möjligheter kunna härvidlag ifrågakomma. Beträffande

seminariet i Göteborg är det tydligen nödvändigt att vid läroanstalten

anordna den behövliga kursundervisningen, då ju vid Göteborgs högskola

ingen medicinsk eller naturvetenskaplig undervisning meddelas. För de

två seminarier i Stockholm, högre lärarinneseminariet och privata högre

lärarinneseminariet, varest biologilärarinnor utbildas, kan man tänka sig,

antingen att såsom i Göteborg hygieniska kurser anordnas vid seminarierna

eller möjligen att eleverna vid dessa seminarier få sin kursutbildning vid

karolinska institutet i likhet med Stockholms högskolas lärjungar. Det förra

85

av dessa alternativa förslag torde måhända kunna realiseras, därigenom

att vederbörande seminarieläkare eller eventuellt annan lämplig läkare

tages i anspråk för kursundervisningen. Beträffande Göteborgsseminariet

synes denna utväg vara den enda möjliga. Det torde ej vara olämpligt

att framhålla, att vid valet av läkare för nu ifrågavarande läroanstalter

hänsyn tages även till kompetens oeh lämplighet för meddelande av nu

berörda kursundervisnin».

O

I fråga om kursens omfattning vilja de sakkunniga hänvisa till det

förslag till grundplan för eu dylik kurs, som de sakkunniga utarbetat och

som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande (Bil. 2). Detta förslag,

som är uppgjort under medverkan av professor Wirgin, ansluter sig

i stora delar till den av honom uppgjorda, i det föregående återgivna

plan, som följes vid den nu anordnade hygienkursen vid universitetet i

Uppsala, men skiljer sig i vissa andra hänseenden från densamma. Ifrågavarande

planförslag upptager fyra huvudavdelningar, nämligen I. Den

enskildes hygien, II. Hemmets (bostadens) hygien, III. Yrkesverksamhetens

hygien samt IV. Vådorna av dålig hygien och samhällets allmänna kamp

häremot. Under avdelning IV har särskilt upptagits en framställning om

kampen mot missbruket av njutningsmedel, varunder alltså bör behandlas

även åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe. En jämförelse med den

ovan återgivna, av professor Wirgin uppgjorda planen för hygienkurs i

Uppsala visar, att de sakkunniga i sitt planförslag uteslutit de i förstnämnda

plan under avdelning I p. 9 upptagna frågorna av social innebörd.

Denna uteslutning har företagits med hänsyn därtill, att de sakkunniga

velat i enlighet med de i det föregående angivna grundprinciperna för

ifrågavarande kurs förorda eu undervisning av rent hygieniskt innehåll

vid densamma. Genom denna åtgärd torde hava vunnits dels den fördelen,

att kursen klart och skarpt begränsas, dels ock möjlighet att undervisningen

vid kursen lägges i en enda lärares hand. Härigenom bör väsentligt

hava försvagats den i det föregående omnämnda, av medicinska fakulteten

i Lund framställda anmärkningen mot professor Wirgius kursplan,

att flera lärare vore behövliga för undervisningens behöriga meddelande.

Ur sistnämnda kursplan har i de sakkunnigas förslag ytterligare uteslutits

avdelning II, som omfattar skolhygien. Anledningen härtill är

näraliggande. De sakkunniga anse visserligen kunskaper" i skolhygien

vara i hög grad behövliga för biologiläraren, men då detta i lika grad

gäller för alla andra lärare och, såsom nedan säges, universitetskursen i

hygien ej bör göras obligatorisk för mera än en viss grupp av blivande

lärare, bör undervisningen i detta ämne enligt de sakkunnigas åsikt med

-

2. Kursens

omfattning;.

86

3. Kursen

obligatorisk

för vis«a blivande

lärare.

4. Betydelsen

för lärarkompetensen.

5. Anordnare

delas i saraband med provårskursen, i vilken också för närvarande en

obligatorisk kurs i skolhygien ingår. Beträffande denna kurs i skolkygien

tillåta sig de sakkunniga framställa det önskemålet, att i samband med

densamma måtte anställas ett slutförhör, närmast såsom en garanti för att

ifrågavarande viktiga detalj av provårskursen beaktas av lärarkandidaterna.

Den akademiska kursen i hygien bör givetvis i överensstämmelse med

sitt syfte vara obligatorisk för alla blivande biologilärare och bör följaktligen

vara en förutsättning för betyg i ämnet zoologi i filosofisk ämbetsexamen.

Kursens obligatoriska natur medför tydligen krav på att nödig institutionsoch

laboratorieutrustning står till förfogande för vederbörande akademiska

lärare. Denna synpunkt har redan framhållits av medicinska fakulteten

i Uppsala i dess förut omnämnda yttrande över 1914 års sakkunnigas förslag

i detta hänseende, och nu förevarande sakkunniga instämma med sagda

fakultet däri, att kursen ej bör föreskrivas, innan nyss omförmälda behov

tillgodosetts. Tydligen bör möjligheten att erhålla tillräcklig vetenskaplig

utrustning för kursundervisningen underlättas därav, att de sakkunniga, i

motsats till 1914 års sakkunniga, ej tänkt sig kursen obligatorisk för alla

blivande lärare utan blott för biologilärarna, och således föreslagit en inskränkning

i kursens elevantal, som bör kunna ej oväsentligt nedbringa

kostnaderna för ifrågavarande utrustning. Även denna fråga synes emellertid

böra göras till föremål för en närmare omprövning i samband med

den av de sakkunniga förutsatta ytterligare behandlingen av hela detta

spörsmål.

Undervisningen bör ordnas med lämpliga mellantider och avslutas

med obligatoriskt förhör, och vitsord över vid sådant förhör ådagalagda

godkända kunskaper bör vara ovillkorlig förutsättning för godkännande i

ämnet zoologi uti filosofisk ämbetsexamen. Men därjämte synes böra tagas

under övervägande, huruvida icke för högre betyg i samma examen samt

i filosofie licentiatexamen kunde anordnas en alternativ studielinje, genom

vilken möjliggjordes att för medicine professor redovisade, mer omfattande

kurser i hygien och angränsande områden kunde genom särskild överenskommelse

tillgodoräknas examinand som merit för betyget i zoologi. Härigenom

skulle vinnas, att bland lärare i biologi vid gymnasier och seminarier

funnes en och annan, som på ifrågavarande område ägde mer

djupgående insikter.

Såsom ovan omnämnts, har från åtskilliga håll framhållits, att kurser

av nu angivet slag böra anordnas av de medicinska fakulteterna, resp.

87

karolinska institutet. Häruti instämma de sakkunniga helt och hållet och

vilja ytterligare allenast framhålla som Önskvärt, att tid för kurserna måtte

bestämmas efter samråd mellan vederbörande medicinska akademiska myndigheter

och de filosofiska fakulteterna samt, beträffande Stockholms högskola,

högskolans naturvetenskapliga avdelning.

Anordnandet av den nu föreslagna kursen skulle naturligen komma

att medföra vissa kostnader, dels engångskostnader för anskaffande av

behövlig undervisnings- och institutionsmateriel, dels årliga kostnader för

undervisningens bedrivande. Vilka belopp, som kunna för detta ändamål

bliva erforderliga, hava de sakkunniga emellertid ej kunnat ens tillnärmelsevis

beräkna, närmast med hänsyn därtill, att kostnaderna äro väsentligen

beroende av den utformning, som de akademiska myndigheterna

kunna komma att föreslå för kurserna. Då det är av vikt, att ifrågavarande

akademiska undervisning så snart som möjligt kan komma till

stånd, är det önskvärt, att den närmare omprövning, som ytterligare ä,r

erforderlig i detta hänseende, måtte utan uppskov företagas.

1 sammanhang med nu framställda förslag om anordningar vid universitet

och högskolor, avseende i främsta ruinmet nykterhetsundervisningen,

vilja de sakkunniga erinra om det den 26 juli 1918 avgivna förslaget om

upprättande av en högskola för utbildande av bl. a. lärare i fysisk fostran

samt av gymnastik- och idrottsledare. Det synes de sakkunniga, som om

i samband med en dylik utbildning utrymme skulle kunna erhållas för

undervisning även rörande nykterhetsfrågan, omfattande dess såväl sociala

som i främsta rummet fysiologiska sidor. Nämnda personer komma i

regeln i en ställning, som kan giva dem goda tillfällen att utöva ett starkt

inflytande på skolungdomen, med vilken de ju komma i en nära personlig

beröring. De sakkunniga vilja alltså uttrycka den önskan, att i samband

med en möjligen förestående omorganisation på ifrågavarande område nu

omnämnda förhållande måtte uppmärksammas och de anstalter för sakens

främjande vidtagas, som läroplan och organisation medgiva.

2. Folkskoleseminarier.

Den för folkskoleseminarierna gällande kursplanen har förlagt det

väsentliga av nykterhetsundervisningen till den kurs i hälsolära, som ingår

i tredje klassens studieplan. Särskilt bör bemärkas, att kursplanen uppenbarligen

avser, att även den sociala synpunkten bör i detta sammanhang

6. Kostnader.

Utbildning av

lärare i fysisk

fostran.

Nykterhetsnndervisningens

nuvarande

plats.

88

komma till sin rätt. Folkundervisningskommittén (Betänkande I, band 1,

sid. 174) utgick ifrån att i den hygieniska kursen nykterhetsfrågan skulle

»göras till föremål för behandling ej blott ur hygienisk, utan ej mindre

ur ekonomisk, social och etisk synpunkt», och nu gällande kursplan föreskriver

i huvudsaklig överensstämmelse härmed, att i hälsoläran skall bl. a.

avhandlas »spriten, tobaken och andra stimulerande medel, deras betydelse

för den enskilde och samhället». Enligt vad de sakkunniga inhämtat, meddelas

också, nykterhetsundervisningen vid seminarierna i regeln efter dessa

direktiv. Vid ett flertal seminarier meddelas i hälsolära på 5 till 10 lektionstimmar

undervisning i alkoholspörsmålet, omfattande även — stundom

företrädesvis — de sociala momenten. Vid ett och annat seminarium behandlas

dock vissa detaljer, exempelvis alkoholmissbrukets inverkan på arbetsduglighet,

fattigdom och brottslighet, i samband med ekonomiläran, varjämte

på några håll i historieundervisningen mer eller mindre utförligt

behandlas nykterhetsrörelsens historia och nykterhetslagstiftningen; i samband

härmed gör sig vid ett och annat seminarium gällande en tydlig

tendens att begränsa nykterhetsundervisningen i anslutning till hälsolära

till de rent medicinska synpunkterna. En viss ojämnhet framträder alltså

onekligen i fråga om nykterhetsundervisningens faktiska anordning vid

seminarierna.

De sakkun- Det är uppenbart, att kursplanens direktiv med avseende å nykterniga-

hetsundervisningens inramning i seminariernas studieplan icke står i överensstämmelse

med den allmänna uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål,

som de sakkunniga i det föregående sökt hävda. I enlighet med

denna uppfattning yrka de sakkunniga därför, att i hälsoläran nykterhetsundervisningen

strängt begränsas till frågans rent medicinska sida

och att övriga sidor av densamma, så vitt möjligt, behandlas i samband

med samhällsläran, i första hand socialpolitiken.

Här inställer sig emellertid den särskilda svårigheten, att samhällsläran

i mer vidsträckt bemärkelse, särskilt omfattande även socialpolitiken,

icke vid seminarierna framträder som ett fast avgränsat, i bestämda konturer

utskisserat ämnesområde. De sakkunniga vilja därför i syfte att

främja lösningen av den föreliggande uppgiften i önskad riktning något

beröra denna mer omfattande fråga. Givetvis måste de sakkunniga härvidlag

nöja sig med att allenast föra fram några synpunkter såsom preliminära

bidrag till frågans lösning under hänvisning till vidare behövlig

utredning genom vederbörande myndigheters försorg. De sakkunniga hava

emellertid vid frågans övervägande sökt förskaffa sig en så vitt möjligt

allsidig överblick över de på densamma inverkande omständigheterna, bl. a.

80

genom utsändande under folkskolöverstyrelsens förmedling till seminarierna

av ett antal frågor, å vilka genom vederbörande rektorers försorg

avgivits upplysande svar.

De sakkunniga önska först fästa uppmärksamheten därpå, att en strävan

att åt undervisningen i samhällslära vid seminarierna förläna fasta konturer

och skäligen utmätt tidsutrymme är motiverad även av andra

vägande skäl än av önskvärdheten att rationellt inpassa nykterhetsfrågan

i läroplanen. De sakkunniga få härutinnan erinra om att frågan om

samhällslärans ställning vid seminarierna blivit på ett särskilt sätt aktuell

genom det av riksdagen nyligen fattade beslutet om upprättande av

obligatoriska fortsättningsskolor. I dessa fortsättningsskolor kommer

ämnet medborgarkunskap att bliva ett av huvudämnena. 1 avseende å

den tilltänkta omfattningen av detta ämne torde i förevarande sammanhang

särskilt böra bemärkas, att undervisningen enligt folkundervisningskommitténs

förslag företrädesvis tänkes knyta sig till de samhälleliga huvudtyperna

hem, kommun, kyrka och stat, men att folkskolöverstyrelsen,

såsom överstyrelsen i sitt utlåtande över kommitténs betänkande yttrar,

sökt låta de sociala synpunkterna på ett bestämdare sätt framträda i

ämnets kursplan, än de kommit att göra i kommitténs kursplansförslag.

Och vidare har departementschefen i sitt till den kungl. propositionen

angående upprättande av praktiska ungdomsskolor fogade yttrande, såsom

förut nämnts, betonat (sid. 187), »att den sociala synpunkten bör i det

hela något klarare framträda, än vad kommittén föreslagit».

Här inställer sig nu givetvis spörsmålet, i vilken utsträckning seininarieuudervisningen

bör taga hänsyn till de särskilda krav på lärarens

utbildning — i förevarande sammanhang i ämnet medborgarkunskap —

som bet-ingas av de nya fortsättningsskolorna. De sakkunniga få härvid

till en början särskilt erinra om att föredragande departementschefen i sitt

anförande till nyss omnämnda kungl. proposition (sid. 273) väl å ena sidan

erinrar om att, såsom det framhölls vid beslutet om senaste seminariereforrn,

seminarierna icke kunna, »om de ej skola åsidosätta sin egentliga

uppgift, övertaga jämväl utbildningen av lärare för folkskolornas överbyggnader»,

men också å andra sidan med styrka betonar, »att folkskoleseminarierna,

därest den obligatoriska fortsättningsskolan kommer till stånd,

böra vid sin undervisning så långt som möjligt taga hänsyn till det förhållandet,

att de från seminarierna utgående lärarna i stor utsträckning

komma att tjänstgöra även som lärare i fortsättningsskola». Det synes de

sakkunniga uppenbart, att seminarieundervisningen i första hand därvid

bör, så långt möjligt är, söka inrikta sig på att meddela en säker grundläggande

utbildning i de för samtliga fortsättningsskolor gemensamma, mer

12

90

allmänbildande ämnena, under det att utbildningen i det för de yrkesbestämda

fortsättningsskolorna karakteristiska, med hänsyn till innehållet

varierande ämnet arbetskunskap, i den mån detsamma helt eller delvis

kommer att anförtros åt folkskollärare, må företrädesvis ombesörjas genom

särskilt anordnade fortbildningskurser. Kungl. Maj:ts föi-slag och riksdagens

beslut med avseende å sådana fortbildningskurser synas också i stort

sett utgå från denna förutsättning, i det att de fortbildningskurser, till

vilka statsmedel av 1918 års riksdag beviljats, avse utbildning just i ämnet

arbetskunskap.

Vad nu vidkommer ämnet medborgarkunskap, betonar folkundervisningskommittén,

att särskilt de äldre lärarna torde hava otillräcklig

förutbildning för undervisning i detsamma, och såväl folkundervisningskommittén

som folkskolöverstyrelsen framhåller som önskvärt, att detta

ämne på ett eller annat sätt måtte införlivas med fortbildningskursernas

program. De sakkunniga anse sig också i detta sammanhang böra för utskicka,

att de sakkunniga i viss mån sökt tillmötesgå detta önskemål genom

planläggningen av den i det följande föreslagna sociala lärarkursen i alkohollära.

Å andra sidan torde vara uppenbart — och detta är härvidlag det

avgörande — att en obligatorisk, av staten anordnad fortbildning i medborgarkunskap

som kompetensvillkor för undervisning i fortsättningsskola icke

kan eller bör ifrågasättas, då en sådan anordning skulle för såväl staten

som lärarkåren bliva synnerligen betungande. Folkskolöverstyrelsen anser

sig också kunna förutsätta som det regelmässiga, att folkskolläraren genom

egna fortsatta studier bör kunna göra sig i tillfredsställande grad förtrogen

med detta ämne med hänsyn till fortsättningsskolans krav, och även föredragande

departementschefen anser (berörda kungl. proposition sid. 270),

att »för undervisning i detta ämne torde folkskolläraren i regel på grundval

av redan erhållen utbildning på egen hand genom studium av

lämplig litteratur och genom praktisk erfarenhet från de kommunala förhållandena

och andra sidor av samhällslivet kunna skaffa sig de nödiga

förutsättningarna». Klart torde dock vara, att en synnerligen viktig förutsättning

för att folkskollärarna genom självstudier skola kunna i tillfredsställande

grad utbilda sig för berörda läraruppgift är den, att seminarieundervisningen

för framtiden skall vara i stånd att i ämnet giva en omsorgsfullt

planlagd grundläggande orientering.

De sakkunniga hava sökt förskaffa sig eu överblick över den för närvarande

meddelade undervisningen i samhällslära vid seminarierna och

därvid funnit, att densamma synnerligen ojämnt tillgodoser ämnets olika

delar. T stort sett torde man kunna säga, att ämnet med särskild hänsyn

91

till dess uppgifter vid tortsättningsskolorna lämpligen bör i seminarieundervisningen

innefatta tre huvudpartier: eu orientering i den ekonomiska

samhällsutvecklingen och samhällsbyggnaden, vidare eu överblick av

vissa viktigare sociala frågor och socialpolitiken samt stats- och kommunalkunskap

i vedertagen bemärkelse. Av dessa partier är utan all fråga det

nationalekonomiska det vid seminarierna bäst tillgodosedda i och med ekonomilärans

tryggade ställning som självständigt ämne. Vida sämre äro de

båda andra huvudpartierna tillgodosedda. Undervisning i stats- ocli kommunalkunskap

skall enligt kursplanen meddelas i anslutning till historieundervisningen.

Eldigt inhämtade uppgifter meddelas emellertid denna

undervisning vid olika seminarier i mycket olika utsträckning, från 4 å 5

till 18 å 20 lektionstimmar. Likartat är förhållandet med de sociala frågorna

och socialpolitiken. Enligt kursplanen skall detta kapitel i dess huvudsakliga

delar — närmare angivna: arbetarfrågan, befolkningsspörsmålen, enskilda

och offentliga åtgärder till förbättrande av de sociala förhållandena —

behandlas i samband med ekonomiläran, men även här kan — och detta

är i förevarande sammanhang av särskilt intresse — vid skilda seminarier

konstateras mycket stor ojämnhet, i det att det för kapitlet i fråga använda

timantalet enligt meddelade uppgifter varierar från 4 upp till 15 å 20.

Uppenbarligen sammanhänger detta förhållande i viss mån därmed, att

ämnets karaktär och innehåll i det hela vid skilda seminarier betydligt

variera och ännu icke vunnit behörig normativ stadga, något som ytterligare

belyses dels därav, att de använda läroböckerna förete stora inbördes

skiljaktigheter med avseende å innehållet, dels även därav, att de lärare,

som undervisa i fjärde klassen, dit ämnets tyngdpunkt är förlagd, hava

inbördes mycket olikartad studieläggning, i det somliga äro företrädesvis

utbildade i humanistiska ämnen, särskilt i historia, andra åter i matematiskt-naturvetenskapliga

ämnen.

En strävan att åt samhällsläran i hela dess ovan angivna omfattning

vid seminarierna bereda ett med hänsyn till ämnets särskilda betydelse

tillräckligt utrymme är uppenbarligen förenad med mycket stora svårigheter,

beroende i främsta rummet på den redan förefintliga överlastningen

av dessa läroanstalters arbetsprogram. Om emellertid de sakkunniga ändock

våga giva några antydningar rörande en enligt deras mening framkomlig

väg, vilja de sakkunniga, såsom förut antytts, med eftertryck betona,

att frågan i denna del givetvis måste ses i det större sammanhang,

som betingas av de olika ämnenas beroende av varandra i fråga om såväl

timtal som kursomfattning, och därför icke medgiver en definitiv lösning

i den mera isolerade ställning, i vilken den här framträder.

De sakkunniga utgå ifrån, att samhällsläran på ett eller annat sätt

92

måste inpassas i det åt ämnena historia och ekonomilära i fjärde klassen

enligt normaltimplanen anslagna timtalet. Givetvis hade frågans lösning

underlättats, därest ytterligare någon tid i denna klass kunnat från annat

ämne lösgöras och för ändamålet disponeras. Men de sakkunniga tilltro

sig icke att kunna giva någon som helst positiv anvisning för frågans lösning

efter denna linje, då dels ytterligare ökning av timtalet i denna

hårt ansträngda klass näppeligen kan ifrågasättas, dels även de sakkunniga

icke tilltro sig att bedöma, huruvida minskning i timantalet för något annat

ämne kan företagas.

Är det då över huvud tänkbart att inpassa samhällsläran under nyss

angivna förutsättning? Vad först vidkommer stats- och kommunalkunskapen,

bör detta område hava åtminstone rätt att göra anspråk på behörigt

utrymme inom den åt historien anslagna tiden, ehuruväl de sakkunniga

ingalunda förbise, att ämnet över huvud är, såsom i den pedagogiska diskussionen

framhållits, något knappt tillgodosett i avseende å timtal. Vad

åter vidkommer behandlingen av de sociala frågorna, under vilka då de

sakkunniga inbegripa även nykterhetsfrågan, synas svårigheterna icke vara

alldeles oöverkomliga vid det förhållandet, att, såsom ovan nämnts, redan

nu vid ett och annat seminarium åt detta kapitel kunnat disponeras ända

upp till 20 timmar av den åt ekonomiläran anslagna tiden. Men givet är,

att för en lycklig lösning av frågan i det hela ovillkorligen kräves, att

ekonomilärans rent nationalekonomiska del måste vidkännas ytterligare en

viss reduktion med hänsyn till disponibel tid.

På av folkskolöverstyrelsen framställd förfrågan, huruvida en sådan

ytterligare reduktion för det angivna ändamålet kunde ifrågasättas, hava

seminariernas rektorer efter samrådande med vederbörande lärare avgivit

mycket divergerande svar. Vissa rektorer anse en sådan reduktion möjlig

och giva anvisning på olika delar av ämnesområdet såsom till en viss grad

överflödiga. Andra åter yttra sig mer eller mindre bestämt i avstyrkande

riktning. Särskilt avseende förtjänar härvid ett yttrande av rektor H.

Dahlgren, förutvarande ordförande i folkundervisningskommittén. »De sociala

frågorna» — så uttalar han sig bl. a. — »som för övrigt allt mer

trängt sig fram i historieundervisningen, så att denna delvis starkt bestämmes

av den sociala synpunkten, böra visserligen utgöra viktiga beståndsdelar

av ekonomilärans kurs. Men det vore helt visst icke lyckligt, om

de skulle komma att undantränga det ekonomiska innehållet, som från

början utgjort detta nya läroämnes bärande tanke. En undervisning, som

avser att i någon mån motverka den allmänna bristen på ekonomisk insikt

och omtanke, torde väl icke böra anses mindre samhällsnyttig än en

ävenledes gagnelig undervisning i socialpolitik, men jag har på känn, att

93

don senare i eu svensk skola allt för lätt skall komma att breda ut sig

på den förras bekostnad.»

För ett ställningstagande till frågan synes det de sakkunniga vara av

en viss betydelse, att man erinrar sig de motiv, som från början föranlett

upptagandet av ämnet ekonomilära på folkskoleseminariernas undervisningsplan.

Av folkundervisningskommitténs betänkande (I. sid. 148 o. f., 595 o. f.)

framgår bl. a., att motivet härtill i främsta rummet varit att med »ett

visst mått av allmän ekonomisk bildning» göra läraren bättre rustad för

den allmänna folkskolans uppgift att ge en undervisning med rot i det

verkliga livet och med den närmast möjliga anknytning till folkets produktiva

arbete», att därvid bringa honom i nära kontakt med den befolkning,

där han verkar, och lära honom att dela dess intressen, varigenom

skolan mer komme att framstå som ett organiskt led i folkets liv och å

andra sidan folkets intresse för skolan borde starkare visa sig samt avståndet

bliva allt längre från den ödesdigra uppfattning, som i skolan ser

blott och bart ett onus. I samklang med dessa motiv framhåller kommittén

vidare med avseende å ämnets innehåll, att huvudvikten måste

»läggas på kännedomen om de konkreta ekonomiska förhållanden, som äro

av största betydelse för det svenska folkets hushållning»; ett brett utrymme

måste därför beredas åt den beskrivande ekonomien, varmed då

närmast avses beskrivningen av Sveriges näringsliv. Särskild vikt lägger

kommittén vid att — såsom ock av det detaljerade förslaget till kursplan

framgår — framställningen av det svenska jordbruket blir utförlig, och

kommittén förklarar direkt, att det varit »behovet av undervisning i

jordbrukets ekonomi vid folkskoleseminarierna, som närmast föranlett frågan

om ekonomilärans upptagande i undervisningsplanen». Dock vill kommitén

för studiet av den speciella näringsekonomien förläna behörig bakgrund

genom en allmän nationalekonomisk orientering och ger i kursplanen ett

ganska brett utrymme jämväl åt översikter över den allmänna socialekonomien,

det ekonomiska livets utveckling och den ekonomiska politiken.

Emellertid har detta ganska omfattande program för ekonomilärans

studium på grund av den allmänna ämnesträngseln i nu gällande undervisningsplan

för seminarierna endast i ganska begränsad utsträckning kunnat

förverkligas, i det att den för ämnet ursprungligen reserverade tiden

reducerats från 5 till 3 veckotimmar, därav 1 veckotimme i andra klassen

för den mer speciella kursen i affärslära, bokföring och hemmets ekonomi

samt 2 veckotimmar i fjärde klassen för den övriga kursen. Trots den

sålunda jämförelsevis avsevärda reduktionen av timantalet år dock det i

undervisningsplanen angivna kursinnehållet nog så vittomfattande och kan

i varje fall icke sägas hava reducerats ens tillnärmelsevis i motsvarande

94

utsträckning. Pa så sätt synes hava uppkommit cn viss oemotsvarighet

mellan tidsutrymmet och kursens kvantitativa utsträckning, som i sin mån

torde hava bidragit till ämnets förut antydda brist på normativ stadga.

Det synes de sakkunniga, som om ämnets studium skulle avgjort vinna

på att kursen på ett mer distinkt sätt begränsades till ett trängre område

och att man samtidigt därvid toge under övervägande, huruvida icke på

annat håll kunde vinnas ersättning för vad som sålunda från densamma

avskildes. Enligt de sakkunnigas uppfattning låter sig såväl det ena som

det andra åstadkommas.

De sakkunniga förutsätta härvidlag, att den mer speciella kursen i

andra klassen, såsom varande av mer omedelbar och direkt betydelse för

undervisningen i den egentliga folkskolan, kvarstar obeskuren, och fästa

sig uteslutande vid den för fjärde klassen bestämda kursen. Vad av densamma

måste bibehållas är uppenbarligen i törsta hand, vad kursplanen

benämner »en översikt av de allmänna ekonomiska lagarna» och vad därmed

har sammanhang, alltså, närmare bestämt, den teoretiska nationalekonomien.

omfattande "i första hand det allmännaste av läran om jorden,

kapitalet och arbetet, vidare en överblick av det ekonomiska livets utveckling,

företrädesvis i senare tider, samt av den ekonomiska politiken.

Denna allmänna orientering är den nödvändiga förutsättningen för det

mer speciella ekonomiska studiet och måste därför inleda studiet.

Härvid bör också enligt de sakkunnigas mening starkt ifrågasättas

att strängt begränsa den i egentlig mening nationalekonomiska kursen

till dessa områden. Vad som då skulle bestämt avskiljas, är den

speciella nåringsekonomien samt i samband därmed alla sådana mer utförliga

digressioner in på den speciella näringsekonomiens områden, vilka

icke” äro särskilt starkt motiverade som exemplifikationer på de allmänna

nationalekonomiska synpunkterna; hit skulle då också kunna räknas exempelvis

en hel del mer speciella detaljer av läran om värde och prisbildning,

om jordräntan samt av läran om bank- och penningväsendet,

vilket allt ur viss synpunkt kan hänföras till den speciella näringsekonomien.

De sakkunniga vilja härvid fästa uppmärksamheten på att ett sådant

avskiljande av den mer speciella näringsekonomien så mycket hellre

bör kunna ifrågasättas, som i alla händelser det ekonomiska studiet i dessa

delar med def begränsade timtalet måste bliva mycket fragmentariskt; i

all synnerhet gäller då detta jordbruksekonomien, om man erinrar sig den

av folkundervisningskommittén uppgjorda vittomfattande planen för denna

del av ämnesområdet.

Frågan blir då den, huruvida den blivande läraren i sin utbildning

på ett eller annat sätt kan i annat sammanhang finna ersättning för vad

95

lian genom den ekonomiska kursens sålunda föreslagna begränsning skulle

gå förlustig. De sakkunniga vilja härvidlag först fästa uppmärksamheten

därvid, att tredje klassens kurs i geografi enligt gällande undervisningsplan

omfattar Sveriges geografi »med särskild vikt lagd på dess näringsliv

och befolkningsförhållanden». Uppenbart är, att i detta sammanhang både

kunna och böra meddelas åtskilliga ekonomiskt-statistiska uppgifter, vilka

tjäna att orientera eleverna på den speciella näringsekonomiens område.

Från flera seminarier föreslås också, att den i seminarierna meddelade

undervisningen i speciell näringsekonomi helt förlägges till tredje klassens

geografikurs, och vid ett seminarium synes en sådan anordning redan

hava vidtagits.

Det synes emellertid de sakkunniga vara tydligt, att härigenom dock

utbildningen i speciell näringsekonomi icke skulle i full utsträckning

kunna tillgodoses, framför allt icke, om man i det väsentliga fasthåller vid

de intentioner, som från början, såsom ovan antytts, varit bestämmande för

ekonomilärans upptagande inom seminariernas ämnesområde. Till fullständigande

av denna utbildning erbjuder sig lyckligtvis för ett flertal

folkskollärare en annan möjlighet, varå de sakkunniga särskilt önska fästa

uppmärksamheten. Enligt vad gjorda utredningar hava givit vid handen,

torde för undervisningen i olika grenar av arbetskunskap inom de yrkesbestämda

fortsättningsskolor, som nu stå inför sitt förverkligande, folkskollärarnas

medverkan komma att i stor utsträckning påfordras, och i första

hand gäller detta landsbygdens jordbruksfortsättningsskolor. Enligt departementschefens

yttrande till ovan omnämnda kungl. proposition angående

upprättande av praktiska ungdomsskolor (sid. 271) skulle härvid åt

folkskolläraren i första hand kunna anförtros undervisning i de mer teoretiska

momenten av ämnet arbetskunskap, bl. a. i yrkets ekonomi. I

syfte att bereda folkskollärare möjlighet till utbildning för dessa nya uppgifter

komma, som förut antytts, för de skilda yrkesbestämda fortsättningsskolorna

avpassade olikartade fortbildningskurser att anordnas, och för sådana

kurser har redan riksdagen beviljat medel, särskilt för ett större antal

utbildningskurser i jordbruk. Det synes de sakkunniga vara uppenbart,

att vid dessa kurser just den speciella yrkes- och näringsekonomien

har sin naturliga plats och att detta skiftande ämnesområde här i nära

anslutning till ett studium av yrkets teknik bör på ett helt annat sätt

kunna komma till sin rätt än vid seminarierna.

Mot den antydan, som de sakkunniga här velat giva, kan ju med eu

viss rätt invändas, att den ersättning för den ifrågasatta minskningen i

ekonomilärans studium, som genom berörda fortbildningskurser erbjudes,

icke kan anses fullt tillfyllestgörande, då dels den härigenom i utsikt ställda

96

ytterligare utbildningen i näringsekonomi blir alltför speciell såsom i regeln

begränsad till ett visst yrke eller en viss grupp av yrken och dels endast

eiTdel av lärarkåren kommer i åtnjutande av denna utbildning. Häremot

vå"a dock de sakkunniga göra gällande, att nämnda fortbildningskurser

o-enom den grundligare fördjupningen på ett särskilt område dock kvalitativt

f reo-eln torcle kunna fullt ''ersätta de spridda moment av ekonomiskt strövetande

på skilda områden, som enligt de sakkunnigas mening bör kunna från

seminariernas kurs i ekonomilära avskiljas. Och de sakkunniga våga även

förutsätta, att den ekonomiska insikt, som genom dessa kurser småningom

kommer att meddelas åt allt större grupper inom lärarkåren, i förening

med den eggelse till ekonomiskt studium, som redan de nya uppgifterna

i fortsättningsskolan i och lör sig komma att framkalla, skall vara fullt

tillräcklig att i rimlig grad förverkliga folkundervisningskommitténs vackra

syfte åt? organiskt inordna folkskolorna och deras arbete i de skilda orternas

materiella arbetsliv och starkt inrikta skolans arbete på stärkande

av vårt folks ekonomiska insikt och omtanke. Och särskilt vilja de sakkunniga

i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på den betydelsefulla

uppgift, för vilken landsbygdens folkskollärare allmänt torde komma att

o-enom berörda kurser utrustas, nämligen att göra fortsättningsskolans

läri un o-ar förtrogna med det svenska jordbruket och dess villkor; här äi

i själva verket förefintlig en väsentlig garanti för att folkundervisningskommitténs

särskilda omsorg om skolans arbete för modernäringens främjande

icke skall hava varit förgäves. .

Tagas de av de sakkunniga nu angivna omständigheterna i tillbörligt

beaktande, vill det synas, som om den ifrågasatta begränsningen av ekonomilärans

studium vid seminarierna till angivna områden borde kunna

o-enomföras, utan att några väsentliga värden för folkskolans och dess lärarkårs

del därigenom riskeras. Genom en sådan begränsning skulle också

det ekonomiska studiet kunna nära ansluta sig till studiet i samhällslära

och däri ingå som en integrerande del. Samhällslära!! vid seminarierna

skulle sålunda enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna omfatta tre

kvantitativt ungefär likvärdiga element: ekonomilära, innefattande en över

sikt av den teoretiska ekonomien, av det ekonomiska livets utveckling, företrädesvis

i senare tid, samt av den ekonomiska politiken, vidare socialpo

litiken, inneslutande även nykterhetsfrågan, och slutligen stats- och kommunalkunskap,

omfattande även grunddragen av den offentliga hushållnino-en.

Dessa varandra närgränsande områden borde också i studieplanen

även i det yttre sammanfogas till ett fast avgränsat helt. Denna sålunda

skisserade kurs i samhällslära skulle givetvis till sin grundbetoning på det

närmaste ansluta sig till det historiska studiet och följaktligen helst också

97

meddelas av läraren i historia, en anordning, vilken i fråga om ekonomiläran

så mycket hellre bör kunna ifrågasättas, som redan nu i detta ämne,

trots dess nog sa disparata sakinnehåll, vid ett flertal seminarier meddelas

undervisning av historielärare. Härigenom skulle också kunna genomföras

eu anordning, som ur mer än en synpunkt vore att rekommendera, nämligen

att timmarna för historien och ekonomiläran i fjärde klassen sloges

tillsamman, att först historien på höstterminen avslutades och därpå vårterminen

helt eller måhända med undantag av ett ringa fåtal åt historien

reserverade repetitionslektioner kunde anslås åt samhällsläran. Genom en så

anordnad koncentrationsläsning borde särskilt vinnas, att, enligt vad erfarenheten

ger vid handen, större arbetsresultat ernås, än om, såsom för

närvarande med historien och ekonomiläran är fallet, ett ämne har åt sig

reserverat endast ett par veckotimmar. Under nu angivna förutsättningar

bör samhällslärans studium vid seminarierna, vilket skulle komma att omfatta

c:a 75 lektionstimmar, bliva verkligt fruktbringande, även med hänsyn

till det särskilda kravet på utbildning för undervisningen i medborgarkunskap

inom fortsättningsskolan. Åt behandlingen av nykterhetsfrågan

från social synpunkt — de medicinska momenten förutsättas

förut vara i tredje klassen behandlade — bör utan svårighet inom denna

sålunda planlagda kurs i samhällslära kunna reserveras 6 å 8 lektionstimmar,

vilket för meddelande av en första grundläggande insikt —

och mer kan med hänsyn till ämnesträngseln icke ifrågasättas — bör

vara tillfyllest.

I anslutning till det nu sagda vilja de sakkunniga föreslå, att ovan

avgränsade ämnesområde upptages i undervisningsplanen såsom särskilt

ämne med namnet »ekonomi- och samhällslära». Häri inbegripes då även

den mer speciella ekonomikursen i andra klassen.

3. Kurser för fortsatt utbildning.

a. Lärarkurser.

I fråga om alla slag av undervisare gäller helt visst, att för dem förr

eller senare gör sig gällande ett behov av utbildning utöver den under de

egentliga studieåren förvärvade. Detta behov av fortbildning har i vårt

land också på flera olika sätt erkänts av det allmänna, och åtgärder för

dess tillgodoseende hava vidtagits i fråga om flera undervisningsområden.

I detta hänseende torde här endast behöva erinras om de fortbildningskurser,

som sedan någon tid tillbaka anordnats i åtskilliga såväl läro- som

13

98

Centralförbundets

sommarkurser.

övningsämnen för folkskolans lärare, samt om de årligen återkommande,

ett flertal olika ämnen omfattande sommarkurserna dels för lärare vid

allmänna och enskilda, under läroverksöverstyrelsens inseende stående läroanstalter,

dels ock för lärare vid folkskoleseminarierna.

Ett liknande behov har givetvis förelegat även beträffande nykterhetsundervisningen.

Så som förhållandena i avseende härå hittills gestaltat

sig, har fortsatt utbildning för undervisare å detta område varit i särskild

grad behövlig. På sätt de sakkunniga i det föregående mer än en gång

framhållit, har ju den utbildning, som hittills i regeln kommit blivande

undervisare i nykterhetsfrågan till del, varit behäftad med åtskilliga brister,

och för vissa kategorier har ingen som helst utbildning av denna art förekommit.

I fråga om alla dessa lärare gäller, att de för att kunna fylla

den undervisningsuppgift på ifrågavarande område, som ålegat och åligger

dem, varit hänvisade att genom fortsatta studier vidga sina kunskaper

eller eventuellt förskaffa sig sådana. Det är alltså tydligt, att i dessa fall

åtgärder för anordnande av fortsatt utbildning varit synnerligen behövliga

och nyttiga.

Det behov i nu ifrågavarande hänseende, som sålunda förelegat, har

man sökt fylla främst genom de kurser, som sedan flera år tillbaka anordnats

genom centralförbundets för nykterhetsundervisning försorg och

som bekostats huvudsakligen av särskilda, av riksdagen anslagna medel.

Den första kursen av detta slag hölls, sedan 1907 års riksdag beviljat nödigt

anslag, år 1908 och benämndes kurs i alkohologi och hälsolära för ämneslärare

vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken. Av 1909 års riksdag

ökades anslaget så mycket, att under loppet av två år tre kurser kunde hållas,

en under vartdera av åren 1909 och 1910 för seminariernas, de allmänna

läroverkens, flickskolornas och folkhögskolornas lärarkårer samt gymnastiklärarna

vid rikets seminarier och allmänna läroverk samt en under år

1910 för folkskollärare. Härigenom vidgades alltså väsentligt den kategori

av lärare, för vilken kurserna voro avsedda. Genom beslut av 1910 års

riksdag lämnades tillträde till den förstnämnda kursen åt ämneslärare

och ämneslärarinnor vid alla under läroverksöverstyrelsens inseende ställda

läroanstalter. Ytterligare utvidgning i detta hänseende skedde genom 1912

års riksdags beslut, i det att tillträde till den förra av de båda kurserna

lämnades jämväl åt ämneslärarpersonalen vid småskoleseminarierna och de

högre folkskolorna. För närvarande är den ena kursen således avsedd företrädesvis

för ämneslärare och ämneslärarinnor vid folk- och småskoleseminarierna,

vid folkhögskolorna och de högre folkskolorna samt vid de under

läroverksöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ävensom för gymna

-

•JO

stiklärare vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken, den andra

kursen åter avsedd företrädesvis för folkskollärare.

Jämväl kursernas namn har under årens lopp något växlat. Från

början och under flera år framåt benämndes de »sommarkurser i alkohologi

och hälsolära», men namnet har — närmast med anledning av 1914

års sakkunnigas därom gjorda hemställan — sedermera ändrats till »pedagogiska

kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien». Den sålunda

föreslagna och sedermera vidtagna ändringen i benämning motiverades

av sagda sakkunniga så, att därigenom själva avsikten med kurserna

bättre komme till synes, i det deras betydelse för lärarutbildningen därigenom

framhävdes, liksom de sakkunniga medelst tilläggande av namnet

samhällskunskap velat betona, att tyngdpunkten i behandlingen av alkoholfrågan

även där borde läggas på spörsmålets sociala sidor.

Kurserna hava olika längd. Den för läroverks- och seminarielärare

m. fl. avsedda kursen omfattar nio veckor, folkskollärarkursen åter sex.

För båda kurserna är den dagliga undervisningstiden bestämd till sex

timmar.

Undervisningsämnen äro i båda kurserna kemi, anatomi, fysiologi,

hygien och alkohollära, och undervisningen meddelas dels i form av föreläsningar,

dels såsom laborationer eller demonstrationer. Vid 1918 års

kurser har timplanen varit följande:

1. Den längre kursen.

kemi

anatomi

fysiologi

hygien

18 föreläsningar

31

31

33

54 laborationer,

17 demonstrationer,

17 »

57 laborationer och demonstrationer,

alkohollära 66 timmar, omfattande

a) alkoholens fysiologiska och patologiska verkningar................. 18 timmar

b) alkoholens psykiska och moraliska verkningar........................... 12 »

c) alkoholbrukets sociala skadeverkningar1....................................... 18 »

d) nykterhetsrörelsens historia.............................................................. 5 »

e) synpunkter rörande nykterhetsundervisningen i ämnet

kristendom ......................................................... 3 »

f) alkoholistvården................................................................................. 2 »

g) rusdryckslagstiftningen....................................................................... 6 »

h) nykterhetsrörelsens etiska innebörd............................................... 2 »

1 Innefattande 1) socialstatistiska undersökningar i alkoholfrågan 4 timmar, 2) alkoholfrågan ur nationalekonomisk

och statsfinansiell synpunkt 6 timmar, 3) orsakerna till alkoholens sociala skadeverkningar 6

timmar och 4) socialt reformarbete i kampen mot alkoholfaran 2 timmar.

100

Omdömen om

sommarkurserna.

2. Den

kortare kursen.

kemi

14

föreläsningar

22 laborationer

anatomi

15

24 demonstrationer

fysiologi

15

15 »

hygien

15

»

39

alkohollära

60

timmar.

Alkoholläran omfattade i den kortare kursen samma underavdelningar

som i den längre kursen med undantag därav, att undervisningen om

rusdryckslagstiftningen var utesluten i den kortare kursen. Aven timantalet

för nämnda underavdelningar var i övrigt lika.

Kurserna hava alltjämt hållits i Stockholm, dock med den inskränkningen,

att undervisningen i anatomi och fysiologi vid den längre kursen

och i anatomi vid den kortare kursen har varit förlagd till Uppsala.

Deltagarna i den längre kursen hava i regeln varit 20 till antalet,

medan vid den kortare kursen plats varit beredd för 100 deltagare. Enligt

av Kungl. Maj:t senast meddelade bestämmelser för kurserna antagas till

den längre kursen av folkskolöverstyrelsen högst 10 bland sökande lärarinnor

företrädesvis vid folk- och småskoleseminarier, folkhögskolor och

högre folkskolor ävensom gymnastiklärare vid seminarier, varjämte läroverksöverstyrelsen

må antaga de övriga bland de sökande lärare och lärarinnor

eller gymnastiklärare från de under läroverksöverstyrelsens inseende

ställda läroanstalterna.

Den kortare kursens deltagare åter utses på sätt, som bestämmes av

folkskolöverstyrelsen, med fördelning så vitt möjligt av platserna efter

folkmängden inom landstingsområden och städer, som ej deltaga i landsting.

Statens kostnader för de båda kurserna hava ej inskränkt sig till arvoden

åt de vid kurserna anställda föreläsarna pell deras medhjälpare

samt anslag till utgifter för kursernas anordnande. Även åt deltagarna hava

statsmedel utgått i form av understöd.

Frågan om kursernas anordning har vid upprepade tillfällen varit

föremål för diskussion, och åtskilliga anmärkningar i avseende därå hava

därvid framställts samt önskemål uttalats. Så har det framhållits, att den

för kurserna anslagna tiden varit för kort för det rikhaltiga och omfattande

lärostoff, som upptagits på undervisningsplanen, varigenom trötthet

framkallats hos deltagarna. Även har påpekats, att särskilt den genomgångna

kursen i kemi varit onödigt omfattande samt att åtskilliga bland

deltagarna saknat nödiga elementära förutsättningar för att kunna förstå

och tillgodogöra sig undervisningen däri. Från vissa håll har gjorts gällande,

att de propedeutiska kurserna i kemi, anatomi och fysiologi vore

helt och hållet överflödiga. Däremot borde, har det från vissa håll fram

-

101

hållits, det sociala momentet i nykterhetsfrågan hava fått mera framträda

och större uppmärksamhet hava ägnats åt samhällsläran. Härmed

sammanhänger i viss mån det yrkandet, att kurserna borde uppdelas på

två linjer, eu naturvetenskaplig och en humanistisk, så ock förslaget, att

kurserna skulle uppdelas på två år, särskilt med hänsyn till den allt för

starka anhopningen av undervisningsstoff vid de nuvarande kurserna samt

möjligheten att i nyss angivna hänseende vidga undervisningen. Slutligen

har den anmärkningen framställts, att undervisningen vid kurserna

ej nog starkt koncentrerats kring kursernas huvudsakliga område, nykterhetsfrågan.

A andra sidan hava erkännande omdömen från många håll uttalats,

och kursernas stora värde och betydelse för undervisarna har starkt betonats.

Emellertid är det mycket ofta kursernas nytta och värde ej så

mycket för den egentliga nykterhetsundervisningen, som fastmer för den

naturvetenskapliga lärarutbildningen, som därvid företrädesvis framhållits.

Måhända har denna deras betydelse i sin mån bidragit till den i stort

sett höga uppskattningen av kurserna.

Aven 1914 års sakkunniga hava givit kurserna mycket erkännande.

De anse dem hava »stor betydelse med avseende å lärarnas utbildning för

ernående av kompetens att undervisa i nykterhetsspörsmålets olika sidor».

Vidare anse de, att planläggningen av kurserna visat sig i det hela ändamålsenlig

och att desamma i allmänhet torde kunna sägas hava medfört

önskvärt resultat. De hava därför förordat kursernas fortvara, i synnerhet så

länge det blivande planmässiga arbetet i fråga om nykterhetsundervisning i

vissa skolor — främst folkskoleseminarierna — ännu ej hunnit visa sina verkningar.

Först när dessa verkningar blivit skönjbara, vore tillfälle att överväga,

i vad mån den utanför skolan meddelade undervisningen kunde och

borde inskränkas. Emellertid hava de sakkunniga föreslagit vissa ändringar

i kursernas nuvarande anordning. Dessa ändringar avse huvudsakligen

kursernas namn (jfr ovan), minskning i det dagliga timantalet samt sådan

ändring i de dittills gällande kursplanerna, att timantalet bleve förskjutet

åt den egentliga alkoholläran på bekostnad framför allt av ämnena kemi

och hygien. Genom sistnämnda förslag, som innebär en ökning av antalet

åt alkohollära ägnade timmar till 84 mot eljest förekommande 66 i den

längre och 60 i den kortare kursen, säga sig nämnda sakkunniga hava

velat bereda ytterligare rum åt nykterhetsspörsmålets sociala och ekonomiska

sidor och på så sätt även i fråga om denna art av nykterhetsundervisning

låta alkoholfrågans sociala problem träda mer i förgrunden — en

synpunkt, som de sakkunniga även genom sitt ovan omnämnda förslag till

ändrad benämning på kurserna velat låta komma till synes. Vad beträffar

102

de i det föregående angivna, i kurserna ingående propedeutiska kurserna

i kemi, anatomi och fysiologi, hava ifrågavarande sakkunniga starkt framhållit,

att det just vore den propedeutiska undervisningen i nämnda ämnen,

som skänkte den naturliga och säkra grundvalen för en rätt uppfattning

och ett verkligt tillgodogörande av den därpå följande undervisningen i

den egentliga alkoholläran. Därjämte vore de därvid inhämtade kunskaperna

med all säkerhet av synnerligen stor betydelse för deltagarnas fortsatta

lärarverksamhet vid undervisning i hälsolära.

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen, hava 1914 års sakkunniga

ej tänkt sig någon mera genomgripande förändring i sommarkursernas

organisation. Av stor betydelse är emellertid den starkare betoning,

nämnda sakkunniga även i detta sammanhang givit åt nykterhetsfrågans

sociala moment, och de förslag, de framställt, till åtgärder för

bättre tillgodoseende av de sociala synpunkterna vid ifrågavarande utbildningskurser.

De sakkun- För egen del anse nu förevarande sakkunniga det otvivelaktigt, att

nu omnämnda kurser varit av stor betydelse för nykterhetsundervisningen

i vårt land. A ena sidan hava kurserna, såsom förut antytts, erbjudit

den så gott som enda möjligheten för undervisare på nykterhetsområdet

att åtminstone ur vissa synpunkter vinna en mera planmässig och ordnad

utbildning för sitt värv, och å andra sidan hava kurserna i fråga om anordningen

av dylik utbildning otvivelaktigt givit en erfarenhet, som kan

med stor fördel utnyttjas, då det gäller att omlägga nykterhetsundervisningen

inom och utom skolan.

1. Sommarkursernas

fortbestånd.

Yad beträffar frågan om sommarkursernas fortbestånd, bör densamma

enligt de sakkunnigas mening ses ur två synpunkter, nämligen med hänsyn till

dels det närvarande och under den närmaste tiden väntade behovet av fortsatt

utbildning å ifrågavarande område, dels ock det framtida behovet i nämnda

hänseende. Tydligt är, att en möjligen skeende omläggning av den grundläggande

utbildningen av undervisare i nykterhetsfrågan ej kan omedelbarligen

genomföras och att några mer avsevärda resultat därav först efter

någon tids förlopp kunna väntas. Under den övergångstid, som man således

måste räkna med, kommer uppenbarligen behovet av fortbildning i

nämnda hänseende att vara ungefär lika stort som under nuvarande förhållanden

samt anstalter för dess tillgodoseende vara nödvändiga. De sakkunniga

instämma alltså med 1914 års sakkunniga däri, att kurser för

ifrågavarande ändamål böra fortfarande anordnas. Yad därefter beträffar

behovet för en mera avlägsen framtid av sådana fortbildningskurser, kan

103

det måhända synas, som om dylik fortsatt utbildning skulle bliva alldeles

överflödig, därest frågan om anordningen av den grundläggande utbildningen

på nu ifrågavarande område blir tillfredsställande löst — lösningen

ma nu vinnas på det sätt de sakkunniga föreslagit eller till äventyrs°på

någon annan väg. En sådan åsikt har också understundom uttalats. Enligt

de sakkunnigas mening är emellertid en dylik slutsats ej riktig. Även

om den nyssnämnda förutsättningen blir fylld och väl fylld, kvarstår, synes

det de sakkunniga, alltjämt ett behov av ytterligare utbildning i nu berörda

hänseende. Å ena sidan måste i fråga om nykterhetsundervisningen liksom

i fråga om andra ämnen alltid för en samvetsgrann undervisare föreligga

krav pa att få sina tidigare inhämtade kunskaper uppfriskade,

och å andra sidan medför den även på detta område alltjämt fortgående

utvecklingen ett oavvisligt behov för läraren att sättas i tillfälle att tao-a

del av denna utvecklings resultat, med ett ord att följa med.

Ett liknande behov av fördjupad utbildning på nykterhetsundervisningens

område föreligger enligt de sakkunnigas mening ytterligare för

vissa personer — exempelvis militära befattningshavare av olika slag —

vilka på grund av sin tjänsteställning hava att utöva en lärarverksamhet,

som i vissa hänseenden är jämförlig med lärares vid läroanstalter. Slutligen

böra därjämte ihågkommas föreståndarna för och lärarna vid skeppsgosseskolorna,

numera organiserade som högre folkskolor.

Redan nu angivna omständigheter synas alltså de sakkunniga starkt

tala för att kurser, ägnade att meddela dylik utbildning, fortfarande anordnas.

Emellertid torde denna fråga ej böra ses enbart ur synpunkten av

behovet av fortsatt utbildning på den rena nykterhetsundervisningens område,

den bör ses ur den större synpunkten av nykterhetsspörsmålets samband

med andra, för undervisningen betydelsefulla ämnen av allmännare

räckvidd, och man bör således se till, huruvida icke en fortsatt utbildning

i dessa senare ämnen kan gagnas genom de kurser, varom nu är fråga.

I detta senare hänseende vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten

vid att genom 1918 års riksdags beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor

för en stor kategori av lärare behovet av fortbildningskurser i

vissa ämnen har långt starkare än förut framträtt, nämligen för den organiserade

fortsättningsskolans lärare. Särskilt nämnda skolas starka krav på

undervisning i medborgarkunskap medför uppenbarligen för läraren behov

av vidgade och fördjupade kunskaper i samhällslära. Då nu, såsom de sakkunniga

i det föregående mer än en gång betonat, detta ämne synes vara

i alldeles särskild grad ägnat att giva rum för en verkligt god och fruktbringande

nykterhetsundervisning, är det tydligt, att åtgärder för tillgodoseende

av fortsatt undervisning rörande nykterhetsspörsmålet skulle

104

2. Kursernas

allmänna

läggning och

uppdelning.

kunna lända även samhällsläran till nytta. Med andra ord, enligt de sakkunnigas

mening böra de förhandenvarande behoven av fortbildning å nu

nämnda båda undervisningsområden kunna åtminstone i viss utsträckning

samtidigt tillgodoses.

Men i ännu ett annat avseende lära fortbildningskurser av nu ifrågavarande

slag kunna bliva undervisningen i fortsättningsskolan, liksom även

och ej minst undervisningen i den egentliga folkskolan, till gagn. De

sakkunniga syfta här på ämnet hälsolära, som ju enligt det nyligen

antagna förslaget skulle få plats i fortsättningsskolans undervisning. Nykterhetsspörsinålet

har ju, såsom förut framhållits, anknytningspunkter med

hälsoläran, och en fördjupad nykterhetsundervisning bör således tydligen

taga hänsyn även till de hygieniska synpunkterna och på så sätt förbinda

sig med den fortsatta utbildningen i hälsolära. Det bör här framhållas,

att, såsom av det föregående framgår, detta förhållande ju alltjämt varit

uppmärksammat vid anordnandet av centralförbundets för nykterhetsundervisning

sommarkurser, som givit en ganska väsentlig plats även åt den

hygieniska undervisningen, och betonats jämväl av 1914 års sakkunniga.

Alla nu anförda omständigheter tala för anordnandet av en — lämpligen

i form av kurser lämnad — fortsatt utbildning, som kan gagna såväl nvkterhetsundervisningen

som undervisningen i samhällslära och hälsolära.

Om de sakkunniga sålunda anse, att de här ifrågavarande kurserna

alltjämt böra ingå som ett led i lärarnas fortbildning, så är härmed ingalunda

sagt, att dessa kurser även för framtiden böra erhålla samma innehåll,

som nu föreslås. Snarare är det nödvändigt, att kursplanerna tid

efter annan underkastas en revision. Allt eftersom undervisningen vid

seminarierna hunnit omorganiseras, så att de därifrån utgående lärarna

erhållit eu god utbildning i hithörande ämnen i enlighet med de sakkunnigas

förslag, kunna kurserna erhålla ett mindre elementärt och i de föreliggande

ämnena djupare inträngande innehåll.

Vad nu kursernas läggning under den närmaste framtiden beträffar,

anse de sakkunniga sig böra fästa visst avseende vid en del av de i det föregående

omnämnda kritiska anmärkningarna mot sommarkurserna i deras nuvarande

form. Så synes det de sakkunniga först och främst, att kurserna även

enligt 1914 års sakkunnigas ovan omnämnda förslag skulle få en för starkt

betonad naturvetenskaplig läggning, medan det sociala momentet bleve för

litet tillgodosett. Ej heller torde man kunna bortse från den av åtskilliga

deltagare i de hittillsvarande kurserna framställda anmärkningen, att ett

allt för rikhaltigt kunskapsstoff hopats under den för kurserna avsedda tiden.

Hittills hav som nämnts den dagliga arbetstiden uppgått till sex timmar

105

vid vardera kursen. En så starkt belastad undervisning måste, då den

fortgår under så lång tidsrymd, som här plägat ske, verka tröttande på

åhörarna. Denna olägenhet hava 1914 års sakkunniga sökt minska genom

av dem framställt förslag att förlänga den kortare kursen till sju veckor

samt i fråga om bägge kurserna förkorta den dagliga arbetstiden till fem

timmar. En dylik förlängning är emellertid redan i och för sig en olägenhet,

särskilt emedan det för många kursdeltagare medför betydande

svårighet att för detta ändamål offra så mycken tid. För de sakkunniga

står det klart, att nu antydda olägenheter svårligen kunna undvikas,

så länge kursernas nuvarande grundanordning kvarstår, även med de modifikationer,

som ifrågasatts av 1914 års sakkunniga. Under sådana förhållanden

synes det de sakkunniga nödvändigt, att en viss omläggning av

kurserna företages.

Det måste således betraktas som ett synnerligen viktigt önskemål att

i möjligaste mån begränsa tiden för ifrågavarande kurser. Närmast till

hands torde det då ligga att ur de gamla kursernas mycket rikhaltiga lärostoff

urskilja de delar av den vid kurserna lämnade speciella undervisningen

rörande nykterhetsfrågan, som enligt de sakkunnigas mening äro

de för nykterhetsundervisningen ojämförligt viktigaste, nämligen dem som

omfatta nämnda frågas sociala moment. Dessa delar böra ytterligare vidgas

genom att ställas mot bakgrunden av den allmänna samhällskunskapen

samt alltså kompletteras med hithörande delar av densamma.

Redan det nu angivna lärostoffet torde vara så omfattande och tillika

så väl avgränsat, att det kan utgöra ett tillräckligt och lämpligt underlag

för en särskild fortbildningskurs. A andra sidan anse de sakkunniga det

vara i avseende å omfånget så avpassat, att en ganska grundlig och systematisk

behandling av detsamma bör kunna medhinnas inom den jämförelsevis

korta tid, som de sakkunniga, såsom i det föregående framhållits,

anse önskvärd i fråga om kurser av dylikt slag och som ej bör överskrida

en månad.

En utbrytning, sådan som de sakkunniga här förordat, komrne sålunda

att omfatta en viss del av de gamla kursernas undervisningsområde.

Emellertid återstår ännu ett väsentligt och till omfånget vidlyftigare parti,

nämligen den naturvetenskapliga delen. För den fortsatta lärarutbildningen

beträffande nykterhetsfrågan har denna del, såsom förut nämnts,

visserligen anknytningspunkter, men dock ej tillnärmelsevis den betydelse som

de sociala momenten. Denna uppfattning har från flera andra håll uttalats,

jämväl av kursdeltagare. Ett par belysande exempel torde böra här anföras. Så

har det framhållits, att även om kurserna i kemi, anatomi och fysiologi ej hade

14

a. Social kors.

106

b. Hygienisk

kurs.

så stor betydelse för nykterhetsundervisningen, de dock vore av vikt, enär

de bibringade deltagarna grundlig kunskap i kemi, anatomi och fysiologi.

Enligt ett annat uttalande hade nämnda kurser ej så stort värde för själva

alkohollärans behandling men däremot för verksamheten i övrigt inom

skolan och borde för den skull bibehållas. Uttalandena hava som synes

samma innebörd, nämligen att sommarkursernas naturvetenskapliga delar

äro mycket nyttiga för lärarfortbildningen i motsvarande ämnen men däremot

av jämförelsevis ringa betydelse för nykterhetsundervisningen. Den

mycket utförliga behandling, som hittills vid sommarkurserna ägnats åt de

naturvetenskapliga ämnena, torde alltså enligt de sakkunnigas mening ej

kunna anses nödvändig för en klar uppfattning av alkoholfrågan i och för

sig men är däremot, åtminstone till vissa delar, väl motiverad, om hälsoläran

göres till det centrala och ett kapitel om den medicinska vådan av missbruk

av njutningsmedel — alltså även kaffe- och tobaksmissbrukets skadeverkan

— inryckes däri. Hälsoläran är, anse de sakkunniga, i och för sig ett så

viktigt ämne, att den kräver en framskjuten plats, även om ingen som helst

nykterhetsundervisning skulle vara anknuten därtill. Biologilärarna, åt vilka

undervisningen i hälsolära i regeln torde komma att anförtros, måste således

hava ett stort behov av att få ökad utbildning i nämnda ämne i synnerhet

under nuvarande förhållanden, då ingen för dem avsedd universitetsundervisning

däri finnes att tillgå. Och även om i sinom tid sådan undervisning

kommer till stånd, torde det för nämnda lärare vara av vikt atthava

tillfälle till fortbildning på ifrågavarande område och därigenom förhjälpas

att hålla sina tidigare förvärvade kunskaper vid makt. Under

sådana förhållanden anse de sakkunniga det vara synnerligen behövligt,

att en särskild kurs i hälsolära anordnas. Ehuru en dylik kurs av nyss

angivna skäl ej kan anses vara av någon mera central betydelse för nykterhetsundervisningen,

hava de sakkunniga likväl ansett sig hava anledning

att framställa förslag i sådant hänseende, då ju en dylik anordning otvivelaktigt

ligger inom ramen för de sakkunnigas uppgift och de båda slagen

av kurser dock hava många inbördes anknytningspunkter.

Vad därefter beträffar omfattningen av ifrågavarande kurs i hälsolära,

hava de sakkunniga tänkt sig, att i kursundervisningen först och främst

bör ingå en ganska fyllig och allsidig framställning av själva hälsoläran.

Därjämte bör kursen omfatta fysiologi, som ju är ett hälsoläran mycket

nära liggande ämne och en naturlig utgångspunkt för rätt förstående av

hälsoläran. Även undervisningen i fysiologi torde böra meddelas till ungefär

samma omfång som hittills skett. Med denna anordning skulle förevarande

fortbildningskurs bliva väl avgränsad och kurstiden lämpligt tillmätt, nämligen

även här ungefär en månad.

107

I sommarkursernas hittills gällande undervisningsplan hava ingått ytterligare

två ämnen, anatomi och kemi. Givetvis hava båda dessa ämnen, och

i synnerhet kemin, värde för lärarfortbildningen i allmänhet. För en

nykterhetsundervisning, anordnad på sätt de sakkunniga i det föregående

förordat, hava dessa ämnen likväl ringa betydelse, varför de sakkunniga

ej ansett sig hava anledning att ingå på frågan om behövligheten av några

åtgärder för fortsatt utbildning däri. De eventuella behoven i detta hänseende

böra därför granskas i sammanhang- med frågan om fortbildning i

övriga ämnen. Vissa notiser i anatomi och kemi, som närmare höra samman

med undervisningen i fysiologi och hälsolära, torde utan svårighet

kunna i önskvärd utsträckning inryckas i dessa båda läroämnen vid nyssnämnda

hygienkurs, utan att tiden för densamma härigenom nämnvärt

förlänges.

Tydligt är, att en omläggning av anordningarna för fortbildning å

nykterhets undervisningens område, sådan som nu föreslagits, kommer att

medföra, att den ofta omhandlade frågan om lämpligheten av att bibehålla

en för vissa lärarkategorier avsedd längre kurs samt en för andra

grupper avsedd kortare kommer i ett helt och hållet nytt läge. För en

sådan anordning finnes enligt de sakkunnigas mening under nyss angivna

förutsättning ej längre något skäl.

De sakkunniga föreslå alltså, att fortbildningskurser må anordnas dels

i samhällslära med nykterhetskunskap, dels i fysiologi och hälsolära. De

förstnämnda kurserna kunna lämpligen benämnas sociala kurser, de sistnämnda

hygieniska.

Vad därefter beträffar frågan, hur ofta dylika kurser böra anordnas,

synes det de sakkunniga tydligt, att, på grund av samhällslärans stora

betydelse såväl för nykterhetsundervisningen som i och för sig, behovet av

fortbildning i nämnda ämne måste framstå i särskild grad. Ännu starkare

ter sig detta behov, om nykterhetsundervisningen i skolorna blir omlagd

i överensstämmelse med de sakkunnigas i det föregående framlagda förslag.

Får nämligen det sociala momentet den övervägande vikt för sagda undervisning,

som de sakkunniga avsett, kommer givetvis skolundervisningen i

nykterhetsfrågan att ställas in i ett helt annat sammanhang än hittills och

kommer även att i stor omfattning läggas i händerna på andra lärare än nu.

Då således av dessa lärare kommer att krävas en undervisning, för vilken de

förut i allmänhet fått ringa eller ingen utbildning, blir det tydligen nödvändigt

att sörja för att denna brist blir i möjligaste mån avhjälpt och

att nödig undervisning i samhällslära för dem anordnas. Den sociala

kursen bör alltså hållas väsentligt oftare än den hygieniska, och de

3. Kursernas

anordning

och talrikhet.

108

4. Deltagare.

sakkunniga anse dessa kurser kunna försöksvis så anordnas, att under en

tidsrymd av tre år den sociala kursen hålles två gånger och den hygieniska

en gång. Skulle till äventyrs den framtida erfarenheten komma att

visa, att behovet av kurser av ena eller andra slaget är större, än de

sakkunniga ansett sig kunna här förutsätta, får givetvis frågan upptagas

på nytt och de åtgärder för tillgodoseendet av detta behov vidtagas, som

en förnyad omprövning visar vara nödiga.

Nu omnämnda båda slag av kurser äro givetvis i främsta rummet

avsedda för dem, som hava att i skolor av olika slag svara för nykterhetsundervisningen,

d. v. s. huvudsakligen för lärare vid de under läroverks-

och folkskolöverstyrelsernas inseende stående läroanstalterna. Emellertid

bör enligt de sakkunnigas mening tillträde till dessa kurser efter

särskild omprövning lämnas även åt vissa andra, i det föregående omnämnda

personer, vilka på grund av sin tjänsteställning hava att utöva en verksamhet,

som i vissa hänseenden kan jämföras med lärares.

Av det nu sagda framgår, att de sakkunniga tänkt sig kurserna gemensamma

för alla, till deltagande i kurserna eljest berättigade personer, oavsett

den olikhet i förutbildning, som kan föreligga. I fråga om de sociala kurserna

torde i detta hänseende ingen ovisshet behöva förefinnas. Vad åter

den hygieniska kursen beträffar, kan måhända någon tvekan uppstå rörande

lämpligheten att sammanföra läroverks- och seminarielärare samt folkskollärare.

Visserligen är numera även folkskollärarnas biologiska utbildning

i regeln mycket god, men givetvis är den väsentligt mindre omfattande

än den, som förvärvas genom avläggande av examen vid universitet och

annan högre lärarutbildningsanstalt. Däremot torde i avseende å ämnet

hygien skillnaden i förutbildning i allmänhet vara mindre avsevärd, i synnerhet

så länge den akademiska lärarutbildningen i nämnda ämne ej är ordnad

på ett tillfredsställande sätt. Tills vidare torde alltså de hygieniska delarna

av ifrågavarande kurs kunna göras gemensamma för alla deltagare, medan

det däremot beträffande ämnet fysiologi bör stadgas, att de deltagare, som

hava vederbörligen styrkt utbildning i detta ämne, må kunna befrias från motsvarande

delar av kursen. Att för dessa deltagare anordna särskild undervisning

i fysiologi är enligt de sakkunnigas mening obehövligt. Det bör

för övrigt påpekas, att en dylik befrielse endast är till gagn för övriga

kursdeltagare, i det att dessas antal därigenom minskas just i det ämne,

där behovet av individuell handledning gör sig mest gällande. Möjligt är

ju, att när i en framtid den hygieniska lärarutbildningen vid universitet

och andra högre utbildningsanstalter blivit väl ordnad, även den hygieniska

delen av ifrågavarande lärarkurs blir relativt överflödig för biologilärarna.

101)

Dock torde, såsom förut framhållits, kursen alltjämt komma att även för

dessa lärare vara nyttig och behövlig såsom repetitorium och för att sätta

dem i tillfälle att följa utvecklingen på området.

Vad beträffar antalet deltagare, torde de båda slagen av kurser ej

kunna likställas. I fråga om de sociala kurserna torde någon starkare

begränsning i detta hänseende ej vara erforderlig, då ju undervisningen

vid dessa kurser bör bedrivas uteslutande i form av föreläsningar. Vid

de hygieniska kurserna åter måste undervisningen i ej ringa utsträckning

bestå i laborationer och demonstrationer, vilka kräva ett visst mått av

individuell handledning och således ej tillåta ett allt för stort antal deltagare.

Vid bestämmandet av detta antal bör enligt de sakkunnigas

mening hänsyn tagas även till betydelsen därav, att lärarna vid kurserna

hava möjlighet att åtminstone i någon mån komma i personlig beröring

med sina elever och därigenom något lära känna dem och deras särskilda

behov.

Hittills hava ju, såsom förut omnämnts, sommarkurserna varit förlagda

uteslutande till Stockholm, en anordning, för vilken flera omständigheter

tala. Så torde det i allmänhet vara lättare att där erhålla lämpliga lärare

för kurserna, och vidare bör man ej alldeles förbise den dragningskraft,

som, enligt vad erfarenheten visar, huvudstaden alltid utövar och som ej

saknar sin betydelse för möjligheten att göra ett gott urval bland aspiranterna

till kurserna. Emellertid vore det enligt de sakkunnigas mening

önskvärt, att den sociala kursen understundom förlädes också till lämpliga

platser i landsorten, särskilt emedan därigenom för många intresserade

möjligheterna till deltagande i kursen skulle väsentligt ökas. Givetvis bör

man av nu antydda skäl vid val av förläggningsort söka tillgodose olika

delar av landet. Vad åter den hygieniska kursen beträffar, torde mycket

tala för att densamma i regeln anordnas i Stockholm. För att den hygieniska

kursundervisningen skall kunna lämna bästa möjliga resultat, är det

nämligen synnerligen önskvärt, att, såsom hittills skett vid sommarkurserna,

den teoretiska undervisningen belyses genom demonstration av goda

lokala hygieniska inrättningar av olika slag samt annan hygienisk åskådningsmateriel.

Givetvis är tillgången härpå i allmänhet ojämförligt större

i en storstad än annorstädes. Med hänsyn härtill torde den hygieniska

kursen knappast kunna med fördel anordnas annat än i Stockholm samt

möjligen en eller annan av de övriga större städerna. I

I fråga om den tid på året, då kurserna böra anordnas, vilja de

5. Antal deltagare.

6. Förläggningsort.

. Tid på året.

no

sakkunniga anföra följande. Hittills hava sommarkurserna — såsom namnet

angiver — ägt rum under sommarmånaderna juni, juli och augusti. För

bibehållandet av denna tid tala många skäl, främst den omständigheten, att

såväl lärare som deltagare då i regeln äro lediga från sitt vanliga arbete.

De sakkunniga vilja emellertid här erinra om en deltagar kategori, för vilken

den hittills brukliga tiden ofta visat sig vara olämplig, nämligen folkhögskollärarna.

Upprepade gånger har från detta håll anmärkts, att de vid

de allra flesta folkhögskolor anordnade sommarkurserna vanligen till tiden

sammanfalla med nvkterhetsundervisningskurserna och således hindra lärarna

vid sagda skolor att deltaga i sistnämnda kurser. Detta förhållande

synes vara att så mycket mer beklaga, som folkhögskolorna, såsom de sakkunniga

i det föregående framhållit, väl lämpa sig för spridande av en

god nykterhetsundervisning och det därför är av vikt, att dessa läroanstalters

lärare erhålla en grundlig utbildning på ifrågavarande område.

Då det emellertid knappast torde vara möjligt att av hänsyn till en låt

vara betydelsefull, men likväl jämförelsevis fåtalig deltagargrupp förlägga

kurserna till en för denna grupp mer passande tid, måste de sakkunniga

inskränka sig till att framhålla önskvärdheten av att vad som är möjligt

göres för att för folkhögskollärarna underlätta deltagandet i nämnda kurser.

8. Närmare De sakkunniga hava härefter att något yttra sig om den närmare

anordning. anor<jningen av Ilu ifrågavarande kurser.

a. Den sociala [ fråga om den sociala lärarkursens innehåll och läggning få de sak

kurseu

linniga hänvisa till ett utarbetat förslag till föreläsningsplan för densamma

(Bil. 3), ett förslag, som naturligtvis icke avser att tjäna som ett

i alla detaljer bindande direktiv utan allenast att illustrera kursens allmänna

karaktär och i övrigt att tjäna till en viss ledning vid den detaljerade

utformningen av densamma. Såsom redan det föreslagna namnet

angiver, avser kursen företrädesvis att belysa alkoholproblemet som samhällsproblem.

Emellertid har det ansetts behövligt att inledningsvis belysa

även alkoholens individuella medicinska och psykologiska skadeverkningar,

därvid dock endast medtagits så mycket, som är nödvändigt för en allmän

orientering inom dessa områden, särskilt för klarläggande av de personligtindividuella

förutsättningarna för de viktigare sidorna av nykterhetsfrågan

som samhällsproblem. Under behandlingen av alkoholens psykologiska

verkningar böra givetvis — såsom planen angiver — inordnas även vissa

etiska synpunkter och utredningar; andra etiska moment, särskilt av socialetisk

innebörd, torde bäst komma till sin rätt i naturligt samband med

den etiska betraktelsen berörande detaljer i klarläggandet av alkoholpro

-

blemet från social synpunkt; sålunda böra lämpligen etiska synpunkter

flerstädes beröras vid utredningen av alkoholens sociala skadeverkningar, och

den viktiga frågan om det personliga föredömets betydelse för nykterhetens

främjande belyses naturligast i samband med en skildring av det organiserade

nykterhetsarbetet. °

Den nu ifrågavarande kursen avser ju som huvudföremål en utredning

av alkoholproblemet från social synpunkt. I densamma har emellertid, som

av töreläsningsplanen framgår, inrymts även åtskilligt, som avser en orientering

jämväl, över vissa mera centrala områden av den moderna samhällslaran.

Givetvis hava de sakkunniga varit angelägna att ytterst inrikta de

skilda momenten på belysning av alkoholproblemet såsom huvudföremålet

för den meddelade undervisningen. Men det är uppenbart, att kursen med

dess i töreläsningsplanen angivna läggning likväl i viss mån erhåller karaktaren

av en social kurs i mera vidsträckt bemärkelse. Såsom de sakkunniga

förut framhållit, bör detta emellertid anses endast kunna vara till

fordel, lvursen blir härigenom särskilt ägnad att vidga och fördi upa den

sociala insikten hos kursdeltagarna, ett syfte så mycket mer behjärtansvärt

som a ena sidan samhällslära!! som läroämne inom olika skolformer får

och — efter de sakkunniga bestämda övertygelse — måste få en allt större

betydelse och å andra sidan hittills litet eller intet är åtgjort för lärarnas

förutbildning på detta allt mer uppmärksammade undervisningsområde

Till denna mera allmänna motivering av förslaget till föreläsninasplan

för den sociala lärarkursen i nykterhetsfrågan anse sig de sakkunnig höra

tillägga några ord om detaljerna i denna föreläsningsplan och om den

föreslagna omfattningen av kursens olika delar. Särskilt anse de sakkunniga

härvid behövligt att ingå på en något utförligare motivering av den

del av kurser! som på en föreslagen tid av ungefär 12 föreläsningstimmar

skulle avhandla alkoholens medicinska och psykologiska verkningar De sakkunniga

vilja här erinra om att motsvarande framställning vid centralförbundets

för nykterhetsundervisning nuvarande pedagogiska kurser i alkohollära

erhållit ett väsentligt större utrymme; alkoholens fysiologiska och

patologiska verkningar avhandlas på 18 och dess psykiska och moraliska

följder pa 12 föreläsningstimmar. De sakkunnigas förslag på denna punkt

betecknar alltså en väsentlig reduktion, och detta även om den framställning

av alkoholens medicinska verkningar medräknas, som skulle komma

att inrymmas — under avdelningen: missbruk av njutningsmedel — i den

lärark urs i hygien, som de sakkunniga föreslå. De sakkunniga anse siemellertid

äga tillräckligt bärande skäl för den sålunda föreslao-na reduktionen.

De sakkunniga kunna ånyo hänvisa till att de ansett huvudvikten

vid skolundervisningen i nykterhetsfrågan böra falla på denna frågas sam

-

112

hällelio-a sidor och att sålunda lärarutbildningen för denna undervisning vid

universitet och seminarier på naturligt sätt hänvisas till att bliva väsentligen

humanistiskt inriktad. Vid denna lärarutbildning måste således den

medicinska framställningen av nykter hetsfrågan inskränka sig till en översikt

av sådan art, att lärare utan särskild naturvetenskaplig förutbildning

kunna tillgodogöra sig densamma.

Enahanda synpunkter böra och kunna enligt de sakkunnigas förmenande

anläggas på den lärarkurs, som nu avhandlas; denna kurs är ju avsedd att

lämna en med ovannämnda lärarutbildning sidoordnad fortbildning. Aven

från denna kurs böra alltså vissa detaljerade medicinska utläggningar, särskilt

i fråga om speciella organsjukdomar och deras uppkomstbetingelser,

uteslutas. Det är närmast genom dylik uteslutning, som den omtalade

reduktionen i timantalet kunnat åstadkommas och därmed även den förut

berörda möjligheten kunnat erhållas att frigöra denna lärarkurs i nykterhetskunskap

från den förberedande utbildning i åtskilliga naturvetenskapliga

ämnen, vilken ingår såsom ett även till tidsutsträckningen särdeles

framskjutet led i de nuvarande pedagogiska kurserna i alkohollära,.

Det framgår emellertid av det redan sagda, att de sakkunniga icke

anse de företagna begränsningarna utgöra något hinder för att den medicinska

framställningen, så som de sakkunniga föreslå densamma infogad i

den ifrågavarande lärarutbildningen, kommer att motsvara sitt ändamål att

utföra en allmän orientering, särskilt för klarläggande av de personligtindividuella

förutsättningarna för alkoholens sociala skadeverkningar. Och

då de sakkunniga vid sin utredning om förevarande fortbildningskurs för

lärare — i motsats till vid framställningen av lärarutbildningen vid universitet

och seminarier — ansett sig böra utforma ett utförligt förslag

till undervisningsplan, finna de sakkunniga det just här angeläget att nåo-ot

närmare belysa, vad den tilltänkta medicinska serien av omkring 12

föreläsningar enligt deras förmenande skulle kunna innefatta utan att gå

utöver det, som lämpligen kan delgivas personer i lärarställning utan större

naturvetenskapliga förkunskaper.

De sakkunniga anknyta denna mera ingående belysning naturligen till

anvisningarna i förslaget till undervisningsplan. De sakkunniga anse. så

lunda, att denna föreläsningsserie skall kunna inledas med en kort orientering

över de allmänna dragen av de narkotiska ämnenas förhållande till

organismen och inflytande på livsverksamheten för att därifrån gå över

tilf en likaledes mera allmän skildring av alkoholen som ett av de narkotiska

ämnena. Vid denna skildring kan lämpligen fogas en utläggning av de

olika såväl inre som yttre omständigheter, vilka äga betydelse för alkoholverkans

styrka i olika fall. Vidare bör i föreläsningsserien ingå en be

-

113

skrivning på olika alkoholhaltiga dryckers beståndsdelar i jämförelse med

olika närings- och njutningsmedels sammansättning samt en redogörelse

för de olika ämnenas näringsvärde för prisenhet och för minskningen i

näringsvärde vid råmaterialets omvandling till alkohol. Därjämte bör i

serien inrymmas en framställning av det kroniska alkoholmissbrukets följder,

och de sakkunniga anse denna framställning möjlig att lämna,

utan att därvid de enskilda organens sjukliga omändringar behöva var

för sig analyseras. De sakkunniga finna det nämligen för den avsedda

lärarutbildningen tillfyllest, att undervisningen på denna punkt väsentligen

uppehåller sig vid det, som här i främsta rummet äger social betydelse

och dessutom kan tillägnas utan särskilda medicinska förutsättningar, nämngen

resultaten av de numera ganska mångsidiga statistiska undersökningarna

angående alkoholmissbrukets samband med dödlighet, sjuklighet

och olycksfall. Och de sakkunniga anse därjämte, att undervisningen i

anslutning till denna redogörelse i övrigt kan begränsa sig till en någorlunda

fyllig skildring av hurusom själva den egentliga alkoholverkan på

ett ofta mycket svårutredbart sätt kombinerar sig med andra sjukdomsalstrande

orsaker. Endast i fråga om det kroniska, liksom naturligtvis

även det akuta alkoholmissbrukets inverkan på själs verksamheten bör en

detaljanalys företagas och göras ingående, och detta på grund av den stora

betydelse, som denna speciella alkoholinverkan äger för förståelsen av alkoholens

sociala skadeverkningar. Just på detta område finnas emellertid

enligt de sakkunnigas mening goda möjligheter att meddela en detaljskildring

utan naturvetenskapliga förkunskaper. Den orientering, som avses

med denna föreläsningsserie, bör sålunda på angivet vis kunna anpassas

för ifrågarande lärare och likväl vara möjlig att lämna i tillfyllestgörande

omfattning.

Med avseende å de sociala kapitlen i förevarande kurs tarvas vid

sidan av den meddelade planen knappast någon utförligare kommentar. I

enlighet med dispositionens grundtanke, vilken innebär, att själva alkoholmissbruket

med hänsyn till dess olikartade skadeverkningar först göres till

föremål för en allsidig och ingående analys, följer efter behandlingen av

de fysiologiska och psykologiska skadeverkningarna först en skildring av

de sociala skadeverkningarna, för vilken de sakkunniga tänkt sig böra företrädesvis

ligga till grund de moderna socialstatistiska undersökningar,

som företagits i utlandet, senast i Norge, samt naturligtvis i första hand

de djupgående utredningar, vilka i Sverige äro anförtrodda åt socialstyrelsen

och kontrollstyrelsen och ännu icke äro slutförda. Denna avdelning

bör inledas med en orienterande framställning av undersökningarnas teknik

i syfte att särskilt klargöra svårigheten att med de statistiska siffrornas

15

114

tillhjälp utreda det inre orsakssammanhanget mellan de olikartade, i varandra

ingripande sociala faktorerna. Till denna avdelning bör så nära

sluta sig en mer kortfattad framställning av alkoholens nationalekonomiska

verkningar, avseende att klargöra sambandet mellan alkoholmissbruket och

det nationella välståndet med därav härflytande återverkningar på statens

ekonomiska och politiska styrka inåt och utåt.

Härefter följer så en andra huvudavdelning, avhandlande »alkoholproblemet

i dess samhälleliga infattning». Denna avdelning, som inledes med

en kortfattad historisk framställning av alkoholmissbrukets utbredning i

äldre tider och dess närmaste förutsättningar i bristande insikt om dess

ödesdigra verkningar, avser — såsom rubriken antyder — att allsidigt belysa

alkoholproblemet i dess intima växelverkan med andra sociala företeelser

och problem i nutiden, företrädesvis dem, som knyta sig till storindustrialismens

och storstadens fortgående tillväxande. Framställningen

bör här alltså i viss mån vidgas ut till en bredare skildring av nutidens

allmänna socialpolitiska situation i särskilt syfte att klargöra, hurusom

alkoholmissbruket icke kan verksamt bekämpas, därest icke vid dessa strävanden

behörig hänsyn tages till denna situation, dess förutsättningar och

dess särskilda krav. Genom sin läggning kommer denna avdelning tillika

att vid sidan av sitt speciella syfte giva en orientering över några mer

centrala områden av den moderna samhällsläran.

I den tredje och sista huvudavdelningen bör så meddelas en framställning

av »kampen mot alkoholfaran» och de huvudlinjer, efter vilka

densamma i närvarande tid utkämpas. Med direkt anknytning till den i

föregående avdelning givna skildringen av alkoholproblemets sociala miljö

skulle så först följa en skildring av de teoretiska utgångspunkterna för och

de praktiskt tillämpade eller tillämpliga metoderna vid det allmänna arbetet

för höjande av det sociala välståndet och den sociala trevnaden. Denna framställning,

som fullföljer den förut påbörjade mer vidgade orienteringen i

modern samhällslära, innesluter även en redogörelse för strävanden till

höjande av det andliga livsläget med hänsyn till dessa strävandens alldeles

särskilda betydelse för alkoholmissbrukets bekämpande. Härefter återgår

så utredningen till kursens närmaste föremål: alkoholpi’oblemet, och skildrar

det direkta arbetet för alkoholmissbrukets bekämpande. I en framställning

av »arbetet för personlig nykterhet» ges naturligt utrymme för

en historisk överblick av nykterhetsföreningarnas insats i olika tider och

en erinran om den strängt social-etiska betraktelse, som uppbär deras i

regeln absolutistiska ståndpunkt. Härefter skulle komma en framställning

av nykterhetslagstiftningen och nykterhetspolitiken, kronologiskt

följande dess skilda faser och med sidoblickar på analoga, mer eller

115

mindre impulsgivande företeelser i främmande länder. Kapitlet avslutas

sä med en kort skildring av alkoholistvården och dess organisation såsom

samhällets yttersta reservmedel i de fall, där de preventiva åtgärderna

slagit slint.

Vad härefter beträffar deri närmare anordningen av den hygieniska

kursen, kunna de sakkunniga inskränka sig till att i korthet hänvisa till

den redan nu pågående undervisningen i fysiologi och hälsolära vid de

ifrågavarande pedagogiska lärarkurserna. De sakkunniga hava, som förut

nämnts, icke ansett sig böra ändra omfattningen av denna undervisning,

och ej heller synes någon ändring vara av nöden i fråga om innehållet i

densamma. Vad härvid närmast gäller hälsoläran, så anse de sakkunniga

det lämpligt att i detalj hänvisa till den nuvarande planen för denna

undervisning, och de sakkunniga foga därför med tillstånd av kursledaren

i detta ämne, professor Wirgin, som Bil. 10 till detta betänkande de av

honom utarbetade grundlinjerna till dessa föreläsningar under 1918 års

kurs. Dessa grundlinjer äro visserligen beträffande en del enskildheter

föremål för ytterligare utformning av professor Wirgin. Men redan i sin

nuvarande gestaltning belysa de, hur denna undervisning till sin allmänna

läggning väl anknyter sig till det uppgjorda förslaget till läroplan vid

den tilltänkta akademiska kursen i hygien för blivande biologilärare och

sålunda härigenom är särskilt ägnad att tjäna den avsedda fortbildningen.

Att en del utvidgningar av läroämnet företagits och detsamma kommit

att omfatta bl. a. även en skildring av gällande författningar angående

hälsovården samt skolhygienen, synes de sakkunniga vara väl på sin plats

och ytterligare understryka kursens fortbildningskaraktär.

Av åtskilliga deltagare i de nuvarande sommarkurserna har framhållits

betydelsen för deltagarna att äga tillgång till litteratur på de undervisningsområden

kurserna beröra. I samband därmed har det önskemålet

framställts, att grundlinjer till de kommande kursföreläsningarna ävensom

anvisningar på lämplig litteratur måtte i god tid före kursernas början

tillställas deltagarna, som därigenom skulle få möjlighet till någon förberedelse

på egen hand samt sedermera även till repetition av det under

kursen genomgångna. Detta önskemål är enligt de sakkunnigas mening

väl berättigat. Dylika förberedande studier kunna utan tvivel underlätta

tillägnandet av undervisningen vid kurserna och på sådant sätt bidraga

till att denna undervisning kan läggas på ett något högre plan än eljest,

samt att kursernas omfattning kan något begränsas. Emellertid bör det

framhållas, att den litteratur, som kursdeltagarna sålunda skola på förhand

b Den hygieniska

kursen

9. Litteratur.

116

10. Metodiska

föreläsningar.

11. Kontroll.

genomgå, måste vara avpassad efter deras förutsättningar och allmänna

ståndpunkt, då ju faran för missuppfattning av det lästa måste vara väsentligt

större, när sakkunnig handledning saknas. Till deltagarna torde

alltså böra utsändas — jämte grundlinjer för kurserna — en P. M. innehållande

dels upplysningar angående lämplig käll-litteratur, dels ock anvisningar

på sådana partier i densamma, som ägna sig för genomgång

eller repetition.

I samband med sommarkurserna hava under senare år hållits några

metodiska föreläsningar i vissa för nykterhetsundervisningen betydelsefulla

skolämnen. Denna åtgärd, som motsvarar ett av deltagare i tidigare kurser

uttalat önskemål, synes de sakkunniga välbetänkt och bör även för framtiden

vidtagas. Måhända kunna dylika föreläsningar anknytas även till något annat

ämne än huvudämnena. Över huvud taget torde det lända kurserna till fördel,

om det rent pedagogiska momentet vid desamma bleve något mer uppmärksammat

än hittills. Såsom framgår av uttalanden av kursdeltagare, vållar

nykterhetsundervisningen i metodiskt hänseende ofta större svårigheter än

övrig skolundervisning, och tanken på prov- eller övningslektioner, hållna

av deltagarna, har också framkastats från vissa håll. Enligt de sakkunnigas

mening åro likväl dylika lektioner i regeln av ringa värde. Däremot torde

ett antal mönsterlektioner vara väl på sin plats vid kurserna, närmast såsom

illustrationer till de metodiska föreläsningarna. Sådana lektioner böra

hållas av en intresserad och skicklig lärare, som därvid helst bör undervisa

sina egna lärjungar. Lämpligt torde vidare vara att i anslutning till

föreläsningarna anordna dels demonstrationer av undervisningsmateriel,

dels diskussioner.

Enligt de sakkunnigas mening är det naturligt, att vid en institution

sådan som nu ifrågavarande kurser en viss kontroll utövas. Detta torde

ligga i såväl kursledningens och lärarnas som deltagarnas och jämväl det

allmännas intresse. För kursledningen kan det givetvis vara av betydelse

att kunna konstatera, huru deltagarna följt undervisningen och tillgodogjort

sig denna, och lärarna vid kurserna måste helt visst känna ett behov av

att vinna erfarenhet om hur deras undervisning verkat på åhörarna och

hur densamma bäst bör läggas. Vad deltagarna själva beträffar, sammanhänger

frågan om kontrolls önskvärdhet tydligen på det närmaste med

spörsmålet, i vad mån deltagandet i kurserna kan räknas såsom en merit.

För det allmänna slutligen måste det uppenbarligen vara av intresse, att

de jämförelsevis betydande anslag, som lämnas för kursernas anordnande,

varda använda på bästa sått. Frågan är då, huru en dylik kontroll lämp

-

117

ligen bör anordnas. Hittills har kontroll i så måtto utövats vid kurserna,

att frånvaro från undervisningstinime förutsatt särskilt medgivande av kursledningen,

varjämte sådan frånvaro — med undantag för styrkt sjukdom

under viss tid — medfört förlust av dagtraktamente för motsvarande tid.

Det synes de sakkunniga vara tvivelaktigt, om dylik sträng uppsikt över

deltagarna är behövlig, särskilt med tanke på den ansvarskänsla, som man

med hänsyn till deras mognade ålder och stadgade levnadsställning måste

vara berättigad att hos dem förutsätta. Den kontroll, som även enligt de

sakkunnigas mening är både behövlig och nyttig beträffande dessa kurser,

synes böra vinnas på helt annan väg, nämligen genom att söka så mycket

som möjligt intressera deltagarna för kurserna och föranleda dem till aktivt

deltagande i arbetet. Denna tanke torde ej heller vara främmande för

deltagarna själva. Flera olika former för dylikt deltagande äro tänkbara.

Så t. ex. kan ett samlande referat av något genomgånget parti lämnas

eller monografier, som komplettera föreläsningarna, utarbetas och föredragas

av någon deltagare. Fn form har redan i annat sammanhang omnämnts,

nämligen diskussioner, vilka kunna anordnas i anslutning till

metodiska föreläsningar eller i samband med referat eller föredrag. Denna

kursdeltagarnas egen medverkan torde lämpligen kunna förläggas till särskilda

för dem avsedda sammanträden, vilka böra hållas då och då, exempelvis

tre gånger i veckan. Svårt synes det vara att giva företräde åt

något av de nu anförda sätten, då lämpligheten ju mycket beror på

deltagarnas individuella läggning. Formerna för dessas personliga medverkan

i kursarbetet böra således av ledning och lärare avpassas efter omständigheterna

i de olika fallen.

Dylikt personligt, aktivt deltagande torde emellertid förutsätta en 12. Arbetsganska

väsentlig ändring i fråga om arbetstiderna vid kurserna. De sak- tlder''

kunniga hava redan i det föregående framhållit önskvärdheten av att kurstiden

ej blir över hövan lång. Särskilt måste det anses vara av vikt, att

den dagliga arbetstiden blir lämpligt förkortad, så att ej alltför trång plats

lämnas åt kursdeltagarnas själv verksamhet. Enligt de sakkunnigas mening

bör under sådana förhållanden den dagliga undervisningen ej få omfatta

mer än högst fyra timmar. Härigenom kunde deltagarna erhålla tillfälle till

självstudier och till förberedelse för ovannämnda sammanträden. Det

torde ej vara uteslutet, att den av de sakkunniga nu föreslagna anordningen

kan visa sig medföra behov av någon förlängning av kurstiden. Fördelarna

av kursdeltagarnas eget verksamma deltagande i arbetet synas

emellertid de sakkunniga så stora, att de väl uppväga en eljest föga önskvärd

förlängning av tiden.

118

13. Förhör

och prov.

De sakkunniga hava ovan framhållit, att ur deltagarnas egen synpunkt

frågan om kontroll vid kurserna väsentligen sammanfaller med frågan,

huruvida kursernas genomgående kan medföra eu merit eller ej — ett

spörsmål, som å sin sida nära sammanhänger med frågan om anordnandet

av förhör eller andra slags prov i anslutning till kurserna. Hittills har

intet som helst prov avlagts av kursdeltagarna, vilka vid kursernas slut

blott erhållit ett intyg, utvisande att vederbörande deltagit i kurs. Emellertid

har från åtskilliga håll det önskemålet framställts, att deltagarna

finge undergå något slags prövning, som värdesattes genom betyg och som

således kunde medföra merit. Deltagarna i 1915 års sommarkurser t. ex.

uttalade sig för att tillfälle måtte beredas kursdeltagarna att inom ett år

efter bevistad kurs och utan tentamensavgift avlägga kunskapsprov. Från

annat håll har påyrkats, att prov väl borde få avläggas men att inga graderade

betyg borde givas.

Även 1914 års sakkunniga hava berört denna fråga. Nämnda sakkunniga

hava därvid framhållit, att idén med ifrågavarande kurser ej vore

att bibringa ett visst kunskapsmått utan att belysa områden, där man redan

förutsatte en viss grad av kunskaper. De sakkunniga ansågo även vissa

praktiska svårigheter föreligga. Rimligtvis borde ej kunna begäras, att

deltagarna skulle avlägga prov i samband med själva kursen; och den

omständigheten, att de flesta kursdeltagarna med sannolikhet kunde antagas

vara boende i skilda delar av landet, syntes vara ett hinder för

sådant provs avläggande vid en senare tidpunkt, i det att de icke kunde

tänkas skola enbart för detta ändamål vilja underkasta sig en i många fall

kanske lång och kostbar resa.

Tydligt är, att för kursdeltagarna provs avläggande skulle vara önskvärt,

om därmed följde rätt att erhålla — eventuellt graderade — betyg,

vilka kunde vid behov åberopas som merit, önskemål i denna riktning

hava ju ock, såsom förut omnämnts, framställts från deltagare synnerligast

ur foikskollärarnas led. Särskilt berättigande synas dylika önskemål också

hava för sistnämnda deltagarkategori, som ju i regeln har jämförelsevis

få tillfällen att öka sina vitsordade meriter. Frågan om provs lämplighet

ur meritsynpunkt bör emellertid ses i samband med hela fortbildningsspörsmålet,

som ju nu fått särskild aktualitet genom 1918 års riksdags

beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor. Härom hava de sakkunniga

redan i annat sammanhang erinrat. Ehuru de sakkunniga äro

medvetna om de svårigheter, som utan tvivel komma att visa sig i fråga

om anordnandet av prov för kursdeltagarna, och på den grund varit mycket

tveksamma beträffande lämpligheten därav, hava de sakkunniga likväl under

för handen varande omständigheter ej ansett sig böra avstyrka dylika prov.

119

Huru dessa sedan böra anordnas, därom kunna olika meningar råda. Att

lör alla kursdeltagare stadga obligatoriskt förhör i omedelbar anslutning

till kurserna skulle medföra allt för vidlyftiga och besvärliga anordningar,

och det kan därjämte befaras, att svårigheter skulle uppstå att erhålla

lämpliga föreläsare, därest dylik examination skulle fordras av dem. Slutligen

synes ett sådant stadgande synnerligen olämpligt med hänsyn till de

sannolikt ej fåtaliga deltagare, för vilka betygs- och meritsynpunkten är

av helt ringa eller ingen betydelse. Ej heller anse de sakkunniga — i

likhet med 1914 års sakkunniga — det vara möjligt att anordna tentamina

inom viss tid efter kursernas slut. Återstår då att göra förhören eller proven

fakultativa,, en anordning, som synes de sakkunniga erbjuda vissa fördelar.

Olika möjligheter kunna härvid diskuteras. Så hava de sakkunniga tänkt

sig, att man måhända kunde åt en enda person med mera allmän sakkunskap

på det område, det här gäller, uppdraga förrättandet av de begärda

tentamina. Vidare vore det måhända lämpligt, att förhöret ej omfattade

hela den genomgångna kursen utan allenast vissa centrala delar av

densamma. Härigenom borde avläggandet av ifrågavarande prov kunna ej

oväsentligt underlättas.

De sakkunniga hava emellertid ej ansett det lämpligt att här framlägga

något detaljerat förslag beträffande provens avläggande, då, såsom

förut framhållits, denna fråga ej torde böra lösryckas "ur sitt naturliga

sammanhang med spörsmålet om anordnande av fortbildningskurser i allmänhet.

Med hänsyn till det jämförelsevis preliminära stadium, varpå

sistnämnda spörsmål under nuvarande omständigheter befinner sig, torde

det alltså vara lämpligast att ej beträffande en detalj taga avgjord ställning.

De sakkunniga vilja därför föreslå, att under de närmaste åren

försök göras med anordnande av fakultativa prov vid sommarkurserna.

Härvid bör, i den mån så kan ske, hänsyn tagas till det sätt, varpå frågan

om. fortbildningskurser i allmänhet blir ordnad. De erfarenheter, som

dylika försök komma att lämna, böra sedermera vara vägledande, då det

gäller att fatta slutligt avgörande i denna fråga.

De hittillsvarande sommarkurserna hava, såsom ovan omnämnts, bekos- u. Kost™

tats med medel, som för varje år beviljats av riksdagen. Under de senare tleråren

har det härför utgående anslaget utgjort 56,000 kronor, därav höo-st

23,000 kronor till kurser för seminarielärare in. fl. och högst 33,000

kronor till kursen för folkskollärare. Riksdagen har därjämte medgivit,

att de under åren 1914—1919 uppkomna besparingarna å sagda anslag

finge efter Kungl. Maj:ts bestämmande användas till anskaffande och

revision av materiel för nykterhetsundervisningen. Arvodet till kursledare

120

a. Den sociala

kursen.

i båda kurserna har utgått med 30 kronor för varje föreläsningstimme

(för föreläsning, o-emensam för båda kurserna, har beräknats lo kronor

för vardera kursen) samt med 10 kronor för varje demonstrations- eller

laborationstimme. Till arvode för amanuenser åt kursledare har utgått

ett belopp av högst 1,850 kronor. Kursdeltagarna hava, som nämnts, i viss

utsträckning uppburit understöd under tiden för kurserna. Åt högst 20

deltagare i kursen för seminarielärare in. 11. har utgått dagtraktamente

med °8 kronor för kursdag jämte resekostnadsersättning enligt bestämmelserna

för femte klassen i gällande resereglemente, dock ej för resan Stockholm—Uppsala

och åter. Tillägg för sovplats och transport av resgods

har icke utfått. Till deltagarna i folkskollärarkurserna åter — vilkas antal

bestämts höra vara högst 100 - har utgått dagtraktamente med 4 kronor

jämte resekostnadsersättning, beräknad på sätt nyss angivits, dock ej åt

annan än den, som styrkt, att landsting eller kommun lämnat ett tillskott

till dao-traktamentet av minst 2 kronor för kursdag. Landstingens anslag

för nu nämnda ändamål uppgingo, enligt vad de sakkunniga inhämtat,

för år 1918 till sammanlagt 7,056 kronor, varjämte ett landsting anslagit

800 kronor att användas till anordnande av populärvetenskapliga nykterhetsföreläsningar

eller nykterhetskurser inom länet eller till stipendier för

deltagande i lärarkurserna. Även kommuner torde, ej sällan anslå medel

till resehjälp o. d. åt deltagare. De belopp, som i sådant syfte utgått,

hava de sakkunniga ej kunnat utröna.

Vid beräkningen av kostnaderna för de bada för lärare avsedda kurser,

som de sakkunniga i det föregående föreslagit, hava de sakkunniga i stort

sett utgått från liknande utgångspunkter som hittills^ skett, ehuru de sakkunniga

tänkt sig vissa ändrade bestämmelser. Vad först den sociala

kursen beträffar, hava de sakkunniga beräknat i genomsnitt samma arvode

för föreläsningstimme, som hittills utgått, eller 30 kronor. Såsom framgar

av de sakkunnigas förslag, skulle ett antal timmar ägnas åt diskussioner,

metodiska övningar o. d. För ledning av dylika sammanträden torde höra

uto-å 10 kronor för timme, d. v. s. samma arvode, som för närvarande

utgår för demonstrations- och laborationstimme. Föreläsningstimmarnas

antal synes kunna beräknas till 100 (se timberäkningen i Bil 3), medan

antalet timmar för diskussioner in. m. bör kunna begränsas till 25. Billigt

de sakkunnigas mening bör dagtraktamente fortfarande utgå till kursdeltagare,

tilfhörande de kategorier, för vilka sommarkurserna hittills vant

avsedda, d. v. s. lärare och lärarinnor vid de under läroverks- och tolkskolöverstyrelsernas

inseende stående läroanstalterna. Hittills hava, som

sao-t, deltagarna i kursen för seminarielärare in. fl. uppburit något högre

dagtraktamente än deltagarna i folkskollärarkursen. Särskilt med hänsyn

121

därtill, att enligt de sakkunnigas förslag den sociala kursen skulle vara

gemensam för såväl läroverks- och seminarielärare som folkskollärare o. d.,

synes någon skillnad i avseende å dagtraktamentets storlek ej böra förekomma.

Vid övervägandet av det belopp, som kunde anses skäligt, bava

de sakkunniga stannat vid 7 kronor. Emellertid torde man böra utgå

från att några deltagare äro bosatta på den ort, där kurs pågår. Till

dessa deltagare synes ett lägre dagtraktamente böra utgå; de sakkunniga

vilja härför föreslå hälften av det till de övriga deltagarna utgående arvodet,

eller 3 kronor 50 öre. I fråga om dagtraktamentet till de i kurserna

deltagande folkskollärare, som ej äro bosatta å kursorten, bör stadgas, att

endast två tredjedelar skola utgå av statsmedel och att det återstående

beloppet såsom hittills bör lämnas av landsting eller kommuner. Reseersättningen

torde böra utgå såsom hittills. Vid beräkningen av totalsumman

av utgifter för kurserna hava de sakkunniga antagit reseersättningarna

uppgå till i genomsnitt 50 kronor för varje till sådan ersättning

berättigad deltagare. Såsom förut anförts, anse de sakkunniga ej något

maximiantal deltagare i dessa kurser böra uttryckligen fastställas. Däremot

bör antalet av de deltagare, till vilka understöd skall utgå, fixeras.

I detta hänseende hava de sakkunniga ansett lämpligt föreslå, att understöd

må tilldelas högst 100 deltagare från de under folkskolöverstyrelsens inseende

ställda läroanstalterna och högst 25 deltagare från allmänna läro

-

verk och därmed jämförliga läroanstalter. Vid beräkningen av kostnad.erna

för kursen hava de sakkunniga utgått ifrån att av de förstnämnda 100

deltagarna 90 skulle mottagas från annan ort än den, där kursen hålles,

och 10 från kursorten. I övrigt hava de sakkunniga förutsatt, att medel

skulle utgå till grundlinjer och annat tryck, till städning av kurslokal

m. m. samt för oförutsedda utgifter. I följande tablå äro samtliga statsverkets

kostnader för en social kurs hopförda.

Arvode till föreläsare, 100 timmar å kr. 30: — i genomsnitt för föreläsa, kr. 3,000: —

» » » 25 » » » 10: — (diskussioner o. dyl.) » 250: —

Dagtraktamente till 90 deltagare » * 7: — för dag i 30 dagar, 2/8

av detta belopp ................................................................................... » 12,600: —

Dagtraktamente till 10 deltagare å kr. 3: 50 för dag i 30 dagar.......... » 1,050: —

» »25 » » » 7: — » »i 30 » » 5,250: —

Reseersättning till 115 » » » 50:—............................................ » 5,750: —

Tryckningskostnader (grundlinjer m. m.) ................................................... » 1,500: —

Städning, uppassning m. m......................................................................... » 500: —

Oförutsedda utgifter .................................................................................... » 1,100: —

Summa kr. 31,000

Såsom framgår av tablån, har intet belopp för arvoden åt amanuenser

upptagits. Då enligt de '' sakkunnigas förslag inga demonstrationer eller

16

122

b. Den hygieniska

kursen.

laborationer skulle förekomma vid de sociala kurserna, bortfaller behovet

av biträde åt föreläsarna.

I fråga om den hygieniska kursen hava de sakkunniga tillämpat i

stort sett samma beräkningsgrunder som beträffande den sociala kursen.

Såsom i det föregående anförts, hava de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå

något bestämt deltagarantal till den hygieniska kursen. Då de sakkunniga

emellertid för beräkningen av kostnaderna för sagda kurs måst utgå ifrån

ett visst antal kursdeltagare, måste de sakkunniga taga i betraktande, att

av förut anförda skäl ej ett så stort antal deltagare kan mottagas vid den

hygieniska kursen som vid den sociala. Undervisningen vid den hygieniska

kursen är, som nämnts, avsedd att i stor utsträckning bestå i demonstrationer

och laborationer, vari ej allt för många personer kunna

samtidigt deltaga. Deltagarna måste därför uppdelas på grupper, omfattande

högst 25 personer var, och naturligen kunna endast några få

sådana grupper samtidigt mottagas. De sakkunniga hava vid beräkningen

av kostnaderna för sagda kurs utgått ifrån ett antal av 100 deltagare,

motsvarande 4 sådana grupper. De allra flesta av deltagarna

komma givetvis att tillhöra de oli^.a lärarkårerna, men tillfälle att deltaga

bör ju, såsom förut nämnts, beredas även vissa andra personer. De sistnämndas

antal torde kunna begränsas till ett 10-tal. De övriga 90 skulle

alltså vara lärare eller lärarinnor och i likhet med den sociala kursens

deltagare erhålla understöd. Liksom i fråga om sistnämnda kurs hava de

sakkunniga förutsatt, att plats lämnas för högst 25 lärare vid allmänna

läroverk och dylika läroanstalter och att av de övriga deltagarna ett 10-tal

skulle kunna väntas från resp. kursoid. Likaledes har förutsatts, att en

tredjedel av kostnaderna för de deltagande folkskollärarnas dagtraktamenten

skulle — såsom i fråga om den sociala kursen — bestridas av vederbörande

landsting eller kommuner. Kursens plan medför, såsom förut

sagts, att ett flertal timmar måste ägnas åt demonstrationer och laborationer,

medan antalet föreläsningar blir jämförelsevis ringa. För det

förstnämnda syftet hava de sakkunniga beräknat omkring 200 timmar,

till föreläsningar omkring 50 timmar. Det stora antalet demonstrationer

och laborationer medför givetvis behov av assistenter; ett anslag för assistentarvoden

är således behövligt. Assistentbiträde torde vara erforderligt

under förslagsvis 100 timmar, och arvodet torde böra beräknas efter 10

kronor för timme; för detta ändamål erfordras alltså ett belopp av 1,000

kronor. För nämnda demonstrationer in. m. torde därjämte komma att

behövas åtskillig förbrukningsmateriel, för vars bekostnad föreslås ett

belopp av 500 kronor. Hela kostnaden för statsverket för en hygienisk

kurs skulle alltså uppgå till följande belopp:

123

Arvode till föreläsare, 50 timmar ä kr. 30:— i genomsnitt för törel.......

> för demonstrationer och laborationer, 200 timmar å kr. 10:—...

Dagtraktamente till 55 deltagare it kr. 7:— för dag i 30 dagar, 2/« av

detta belopp..........................................................................................

Dagtraktamente till 25 deltagare å kr. 7:— för dag i 30 dagar

» »10 » » » 3:50 » » i 30 »

Reseersättning till 80 deltagare it kr. 50: — .................................

Assistenttjänstgöring, 100 timmar ä kr. 10: — ..............................

Förbrukningsmateriel........................................................................

Tryckningskostnader (grundlinjer m. m.) ......................................

Städning, uppassning m. m............................................................

Oförutsedda utgifter..........................................................................

kr.

1,500:

2,000:

7,700:

5,250:

>

1,050

—

4,000

—

1,000

—

500

—

»

1,500

—

......... »

500

—

............ »

1,000

—

Summa kr.

26,000

—

Såsom framgår av det föregående, skulle kostnaderna för de av de

sakkunniga föreslagna kurserna sammanlagt uppgå till 57,000 kronor,

således 1,000 kronor mera än för de två hittills anordnade sommarkurserna.

I själva verket uppstår emellertid genom de sakkunnigas förslag

en väsentlig kostnadsminskning, emedan, såsom i det föregående

nämnts, de sakkunniga ej tänkt sig båda kurserna anordnade under samma

år, utan en social kurs under två år å rad samt en hygienisk det tredje.

Den årliga kostnaden för kurser blir med sådan anordning betydligt reducerad.

Det belopp, som på detta sätt blivit så att säga disponibelt, hava

de sakkunniga tänkt sig kunna få användas för bekostande av två andra,

av de sakkunniga föreslagna och enligt de sakkunnigas mening viktiga

nya anordningar till förbättrande av nykterhetsundervisningen och utbildningen

av lärarkrafter för densamma, nämligen den å sid. 67 o. f. föreslagna

föreläsningsverksamheten samt de nedan skildrade allmänna utbildningskurserna.

Vid bedömandet av de kostnader, som alltså skulle tillskyndas statsverket,

bör man erinra sig, att ifrågavarande kurser skulle komma att

få en väsentlig betydelse ej blott för nykterhetsundervisningen utan även

för det mer omfattande syftemålet att utbilda lärarkrafter i samhällslära

och hälsolära, varigenom med samma kostnad flera olika viktiga ändamål

tillgodoses.

b. Allmänna utbildningskurser.

De kurser, för vilka här ovan redogjorts, äro, som förut anförts,

avsedda att vara fortbildningskurser för lärare vid skilda slag av läroanstalter

och få, särskilt i vissa delar av sin tilltänkta organisation, därav

sin prägel. Under den i anslutning till 1914 års sakkunnigas utlåtande

förda diskussionen i förevarande fråga hava emellertid framkommit yrkan

-

Behovet.

124

De sakkunnigas

förslag.

den, att utbildningskurser av liknande slag som dé förenämnda skulle

vara av stor betydelse även för studieledare och andra personer med liknande

uppgifter inom nykterhetsorganisationerna. De sakkunniga hava så

mycket hellre velat i detta sammanhang behjärta nämnda yrkanden, som

enligt de sakkunnigas mening ett mer omfattande bistånd från statens sida

i fråga om nykterhetsorganisationernas verksamhet i första hand synes böra

inrikta sig på att åt dessa oi-ganisationers upplysningsverksamhet söka förläna

största möjliga mått av saklig vederhäftighet. I anslutning härtill

hava de sakkunniga icke kunnat undgå att finna, att ett stöd av liknande

slag skulle ur olika synpunkter vara mycket värdefullt även för representanter

för annan sådan lärande och upplysande verksamhet, till vilken

upplysningsarbete även i fråga om nykterhetsspörsmålet lämpligen kan

anknytas. De sakkunniga hava härvid särskilt haft i tankarna statskyrkans

präster samt församlingsledare och predikanter inom de frikyrkliga samfunden.

En hel del av dessa församlingslärare torde redan nu i sin verksamhet

ägna förevarande spörsmål den uppmärksamhet, dess etiska och

sociala betydelse kräver, och under alla omständigheter är det för en

effektiv nykterhetsupplysning av utomordentlig betydelse, att personer,

vilka verka såsom folkmenigheternas andliga ledare, intresseras samt göras

skickade för att bedriva en sådan upplysningsverksamhet med sakligt

vederhäftigt innehåll. Möjligen kunna i detta sammanhang även förtjäna

att omnämnas andra personer med ledande ställning, exempelvis ledare

inom fackföreningar och andra liknande sammanslutningar. Om det alltså

skulle vara för nykterhetssakens främjande synnerligen värdefullt, om åt

personer med nämnda ledande och lärande uppgifter bereddes tillfälle att

förvärva sig fördjupade insikter i nykterhetsfrågan och närgränsande frågor

av hygienisk och social art, torde det å andra sidan vara uppenbart, att

det även för sådana personers egentliga uppgifter vore av värde, att deras

verksamhet kunde i viss mån omfatta dessa för den psykiska och

fysiska folkhälsan så viktiga upplysningsgrenar, varigenom åt hela deras

ledarverksamhet kunde beredas en bredare och fastare grund inom det

levande och verkande folksamhället. Vad särskilt beträffar statskyrkans

prästerskap, vilja de sakkunniga erinra om att, enligt vad de sakkunniga

hava sig bekant, numera vid de blivande prästernas universitetsutbildning

uppmärksamhet ägnas även åt de sociala frågorna, samt att i fråga om

prästerna således finnas särskilt gynnsamma förutsättningar för deltagande

i en utbildningskurs sådan som denna.

Det bästa sättet att tillgodose nu angivna önskemål har synts de sakkunniga

vara att upptaga de ovan omnämnda yrkandena om särskilda

125

kurser i berörda syfte. De sakkunniga vilja alltså förorda anordnandet av

sådana kurser, vilka lämpligen torde kunna benämnas allmänna utbildningskurser.

Dessa kurser höra vara tillgängliga för de här ovan omnämnda

kategorierna, d. v. s. i främsta rummet studie- och ungdomsledare och

andra personer med liknande uppgifter inom nykterhetsorganisationerna,

statskyrkans präster samt församlingsledare och predikanter inom de frikyrkliga

samfunden. Tillträde till kurserna bör också lämnas åt skolornas

lärare. Härvid vilja de sakkunniga dock bestämt framhålla, att kurserna

äro avsedda för utbildning på nykterhetsfrågans område av ledare och

talare men däremot icke i första hand av lärare för undervisning i skolor,

samt att kurserna alltså icke äro att betrakta såsom någon ersättning för

de i det föregående omnämnda lärarkurserna. Vidare bör tillträde, i den

mån utrymmet det medgiver, lämnas åt andra för nykterhetsfrågan intresserade

personer, vilka kunna anses besitta nödiga förutsättningar för

deltagande.

Såsom de sakkunniga i annat sammanhang vilja närmare omnämna,

hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att bland deltagarna i varje

kurs av detta slag utdelas ett antal stipendier, vilka böra i särskilt stadgad

ordning ansökas. Vid utdelandet av dessa stipendier bör iakttagas, att

kompetensen ej bedömes allt för snävt och att hänsyn tages mer till de

sökandes reella kompetens än till deras genom examina o. dyl. förvärvade

meriter ävensom till den omständigheten, att de sökande på grund av

sin ställning äro i tillfälle att göra de vid kursen inhämtade kunskaperna

fruktbärande i nykterhetsarbetet.

Omfattningen av ifrågavarande kurser bör enligt de sakkunnigas åsikt

bestämmas huvudsakligen av två omständigheter. A ena sidan måste man

ihågkomma, att de personer, vilkas deltagande i kurserna är särskilt önskvärt

och för vilka dessa äro närmast avsedda, i regeln disponera sin tid endast

i ganska begränsad utsträckning — ett förhållande, som manar till nödig

begränsning av tiden för kurserna. Å andra sidan får man icke minska

på kravet på verkligt god och vederhäftig utbildning under kurserna och

således ej tillmäta tiden allt för knapp. De sakkunniga hava med hänsyn till

nu angivna omständighet ansett den högsta tid, som deltagarna kunna ägna åt

en sådan kurs, vara tre veckor. Härvid hava de sakkunniga tagit i betraktande

även det av åtskilliga nykterhetsorganisationer framhållna önskemålet, att med

ifrågavarande kurser måtte förbindas vissa instruktionsmöten eller instruktionskurser,

avsedda för sagda organisationers eget inre arbete. Dessa möten

eller kurser, som alltså äro en organisationernas privata angelägenhet, böra

enligt de sakkunnigas mening ej sammanblandas med de egentliga nykter

-

1. Kursernas

namn.

2. Deltagare.

3. Stipendier.

4. Omfattning.

Instruktion ••

kurser.

126

6. Arbetstid.

6. Lärostoff.

7. Ledning

8. Antal

deltagare.

hetskurserna, ehuru det av praktiska skäl kan anses lämpligt att med

varandra kombinera de båda slagen av kurser. Instruktionskurserna böra

därför förläggas till ett par särskilda dagar efter utbildningskursens slut.

Med hänsyn härtill bör sistnämnda kurs reduceras till att omfatta endast 21/2

kursveckor eller 15 arbetsdagar. Denna tid förefaller visserligen de sakkunniga

ganska knapp men torde dock kunna anses vara tillräcklig, under

förutsättning att den utnyttjas på bästa sätt. I sådant syfte torde minst

5 föreläsningar för dag höra anordnas. Denna arbetstid synes ej vara för

lång, då ju deltagarna kunna samla sig kring denna enda uppgift och

kursen i sin helhet sträcker sig över jämförelsevis kort tid. Utom föreläsningarna

torde tid kunna vinnas för några praktiska övningar samt för

demonstration av undervisningsmateriel in. m.

Vad lärostoffet beträffar, bör detta utgöras av det vid den sociala

lärarkursen meddelade, dock i någon mån förkortat med hänsyn till utbildningskursens

mindre omfattning och olika syftning. Dessutom bör liksom

vid de allmänna upplysningskurserna plats beredas för ett antal lektioner

i praktisk hälsolära.

De allmänna utbildningskurserna böra stå under högsta ledning av

folkskolöverstyrelsen, som bör utse kursstyrelse och godkänna kursernas

planläggning. Såsom kursstyrelse torde i många hänseenden bäst lämpa

sig centralförbundet för nykterhetsundervisning, som ju besitter en rik

erfarenhet på hithörande område.

Kurs bör vara avsedd för en sluten krets och således vara tillgänglig

endast för ett begränsat antal deltagare, sammanlagt ej överstigande 100.

Det bestämda antalet bör för varje gång fastställas av den högsta kursledningen

med hänsyn tagen till förhandenvarande omständigheter, platsutrymme

o. dyl. Såsom redan i det föregående omnämnts, hava de sakkunniga

ansett det synnerligen önskvärt, att ett antal stipendier utdelas

blandade sökande till kursen. Stipendierna, vilka torde höra bestämmas

till högst 50, böra fördelas av folkskolöverstyrelsen efter förslag av kursstyrelsen.

Vid fördelningen bör noga tillses, att de olika deltagarkategorierna

i lämplig mån tillgodoses, särskilt med hänsyn till betydelsen av att

tillfälle till deltagande i kursen beredes ej blott nykterhetsorganisationernas

studieledare "utan även andra intresserade personer, som äro i tillfälle

att verksamt gagna nykterhetsupplysningen men som ofta hava väsentligt

mindre möjligheter att få privat ekonomiskt understöd. Ovan har framhållits,

att prövning bör äga rum av varje deltagares kvalifikationer. Givetvis

bör en dylik prövning vara mera sträng i fråga om dem, som ansökt

127

om stipendiums erhållande, men bör som nämnts ske Hven beträffande

icke-stipendiater.

Kurserna böra alltid förläggas till platser i landsorten, därvid även

andra ställen än städer böra kunna ifrågakomma. Så t. ex. torde folkhögskolor

och andra större skolor i många fall vara mycket lämpliga

som förläggningsplats, synnerligast av två skal, nämligen dels den större

lättheten att på sådana ställen vinna önskvärd personlig samverkan mellan

lärare och deltagare samt de rikligare tillfällena till ostört personligt tankeutbyte,

dels ock möjligheten att, såsom man i Danmark stundorn lyckats

genomföra (jfr sid. 270), genom billig inkvartering och gemensam bespisning

nedbringa omkostnaderna för kurserna.

Vad beträffar antalet kurser, anse de sakkunniga det svårt att med

bestämdhet yttra sig därom. Det torde nämligen vara vanskligt att på

förhand göra. någon beräkning i fråga om antalet sökande till kurserna.

Emellertid vilja de sakkunniga erinra därom, att inom nykterhetsorganisationerna

för närvarande finnas mellan sju och åtta tusen personer''sysselsatta

såsom studie- och ungdomsledare samt att omsättningen bland dessa

funktionärer är. ganska stark. Redan under nuvarande förhållanden anordnas

av sagda organisationer ofta nog sådana instruktionskurser, varom

ovan talats,, och det synes de sakkunniga otvivelaktigt lända såväl de allmänna

utbildningskurserna som nämnda enskilda instruktionskurser till

gagn, att kurserna hållas samtidigt och anknytas till varandra. Med hänsyn

härtill anse de sakkunniga lämpligt, att en allmän utbildningskurs

anordnas försöksvis tills vidare en gång årligen. Erfarenheterna i fråga

om anslutningen till kurserna få sedermera avgöra, huruvida dessa behöva

anordnas oftare eller mindre ofta, än nu föreslao-fts.

7 O

Vid bestämmandet av den tid av året, då dessa kurser böra äga rum,

bör hänsyn tagas dels till möjligheten att erhålla föreläsare och dels till

lämpligheten för deltagarna. Föreläsarna torde i regeln komma att hämtas

ur de akademiska lärarnas led, varav blir eu följd, att kurserna svårligen

kunna anordnas annat än under de akademiska feriemånaderna, särskilt

under början av sommaren. Sistnämnda tid torde vara särskilt lämplig

för de deltagare bland lantmännen, som kunna väntas villiga att deltaga

i kurserna. Även under vinterferierna kunna understundom kurser

med fördel anordnas, särskilt med tanke på folkhögskolornas terminsfördelning.

. Tid för kurserna bör givetvis i varje särskilt fall bestämmas av

kursledningen.

9. Förlag:.- »ingsort.

10. Antal

kurser.

11. Tid på

året.

128

12. Kostnader.

1914 års salt

kunniga.

Beträffande kostnaderna för ifrågavarande kurser vilja de sakkunniga

anföra följande. Då lika höga anspråk i avseende å kvaliteten måste ställas

på de föreläsare, som skola medverka vid dessa kurser, som på dem, vilka

tagas i anspråk för de förut omnämnda lärarkurserna, bör tydligen samma

genomsnittsarvode för föreläsningarna beräknas i båda fallen, eller 30

kronor. Det bör här framhållas, att en begränsning av föreläsarnas antal

i många fall torde kunna vidtagas, därigenom att vid kurserna hållas sammanhängande

serier av föredrag. lin dylik anordning år i och för sig

understundom lämplig och medför därjämte en ej obetydlig minskning i

kostnaderna. De sakkunniga hava ovan föreslagit, att till högst 50 av deltagarna

i sådan kurs skulle utdelas stipendier. Dessa stipendier skulle

motsvara det understöd i form av reseersättning och dagtraktamente, som

avsetts skola liksom hittills utgå till vissa deltagare i lärarkurserna. Stipendiebeloppet

har de sakkunniga följaktligen tänkt sig böra hava däremot

ungefärligen svarande storlek och vilja därför föreslå 100 kronor såsom

lämplig genomsnittssumma. Övriga för ifrågavarande kurser erforderliga

kostnader3 hava beräknats efter ungefär samma grunder, som tillämpats

beträffande lärarkurserna, och därvid har förutsatts, att varje kurs skulle,

såsom ovan föreslagits, upptaga en tid av 15 arbetsdagar med i genomsnitt

5 föreläsningar för dag, varjämte några timmar, förslagsvis 25, för diskussioner

in. in. upptagits. Én sammanställning av statsverkets kostnader

för en kurs av nu ifrågavarande slag upptager följande siffror:

Arvode till föreläsare, 75 timmar å kr.

> » » 2d » »

Stipendier till deltagare, 50 st. å kr. 100:

Tryckningskostnader (grundlinjer m. in.)

Städning, uppassning in. in.................

Utgifter för byrå samt oförutsedda utgifter

i: — i genomsnitt för törel. .

): — (diskussioner o. dyl.).....

kr.

»

»

2,250

250

5,000

—

»

1,000

—

200

—

1,300

—

Summa kr.

10,000

—

c. Instruktionsverksamhet.

I sina avgivna utredningar och förslag hava 1914 års sakkunniga

särskilt framhållit nyttan av att lärarna, närmast de talrika folkskollärarna,

i så stor utsträckning som möjligt gjordes skickliga och intresserade för

meddelande av nykterhetsundervisning. Då ett flertal lärare icke komme i

tillfälle att bevista vare sig den större utbildningskursen i Stockholm eller

de av centralförbundet för nykterhetsundervisning anordnade mindre kurserna

i landsorten, föreslogo därför nämnda sakkunniga, att ett antal a\ b instruktörer

eller föreläsare skulle på förslag av centralförbundet utses av

129

folkskolöverstyrelsen samt genom centralförbundets försorg efter rekvisition

stil Ilas till förfogande för skoldistrikten. Dessa instruktörer skulle i första

hand i respektive skoldistrikt inför lärarkåren under 2 å 3 dagar på värjo

ställe dels med skolbarnen hålla vissa instruktionslektioner i nykterhetsfrågan,

dels i föreläsningsform giva anvisningar rörande nykterhetsundervisningens

ändamålsenliga bedrivande såväl genom upplysningar rörande

nykterhetsspörsmålet som genom demonstrerande av undervisningsmateriel.

Men därjämte borde instruktörerna även kunna tjäna upplysningsverksamheten

inom andra intresserade kretsar dels därigenom, att vid berörda,

närmast för lärare anordnade kurser även andra intresserade i orterna

finge deltaga, dels därigenom, att instruktörerna, i den mån tiden det

tilläte, kunde av nykterhetsföreningar kallas att vid av föreningarna anordnade

offentliga möten för allmänheten hålla föredrag, belysande olika

sidor av nykterhetsfrågan. Dessa instruktörer vilka förberörda sakkunniga

tänkt sig i första hand böra vara lärare, borde avlönas med 350

kronor för månad, av vilken summa hälften borde bestridas av statsmedel

och hälften av vederbörande kommuner, landsting eller enskilda, varjämte

vederbörande kommuner eller enskilda borde bestrida vad därutöver erfordrades

för logi, vivre, skjuts och dylikt. I

I fråga om detta förslag hava i infordrade yttranden gjorts gällande

mycket delade meningar. A ena sidan har med styrka av flera folkskolinspektörer

framhållits betydelsen av att genom dylik verksamhet lärarkårens

stora massa kunde nås, och från lärarhåll i Norrland har härvid särskilt

erinrats om de många mindre folkskolorna med småskolutbildade lärare i

denna landsända. A andra sidan hava flera folkskolinspektörer med ledning

av vunnen erfarenhet om förut bedriven instruktionsverksamhet givit

uttryck åt sina tvivelsmål. Särskilt har anmärkts på det olämpliga i att

främmande personer hölle nykterhetslektioner med barn, vilkas kunskapsförutsättningar

ej vore för dem kända. »Säkerligen bleve det», utlåter sig

folkskolinspektören G. Björkman, »i de flesta fall en fullt fristående nykterhetslektion

av den typ, som de sakkunniga icke synas vilja uppmuntra,

och instruerandet bleve måhända snarare ett vilseledande än ett klargrörande»,

varför han förordar, att instruktörens verksamhet lämpligen borde

»bliva endast föreläsarens och rådgivarens, icke lektionshållarens». Socialstyrelsen

framhåller särskilt svårigheten att anskaffa lämpliga föreläsare

och finner det uppenbart, att dessa föreslagna kurser med endast en föreläsare

icke skulle mottagas med det intresse och röna den tillslutning av

deltagare och således ej heller verka på samma sått väckande som centralförbundets

mindre kurser, vilka därför i stället borde genom statsbidrag

17

Uttalanden.

130

understödjas. Från liera håll riktas särskild anmärkning mot den ifrågasatta

fördelningan av kostnaderna; dessa måste för mer avsides belägna

kommuner bliva särskilt betungande, varigenom instruktionsverksamheten

säkerligen endast i mindre grad komme dem till godo. Styrelsen för centralförbundet

för nykterhetsundervisning föreslår, att hela arvodet måtte

utgå av statsmedel, enär i annat fall de bygder, där nykterhetsintresset

vore ljummast och där verksamheten vore mest av behovet påkallad, ej

alls skulle komma att kalla någon instruktör.

Med hänsyn särskilt till de av vissa folkskolinspektörer gjorda erinringarna

har folkskolöverstyrelsen endast med en viss tvekan förordat de

sakkunnigas förslag, därvid vissa förbehåll göras. Styrelsen förutsätter,

att instruktörernas verksamhet, i vad den avsåge folkskolorna, skulle

regleras genom av styrelsen i samråd med centralförbundet utfärdad instruktion.

Ingen inspektion i skolorna borde från instruktörernas sida

ifrågakomma, och instruktörerna borde i sin verksamhet stå i lämplig förbindelse

med folkskolinspektörerna. Slutligen borde instruktörerna ej vara

ålagda att hålla nykterhetslektioner, och inga sådana borde förekomma

annat än på särskild anmodan. I den kungl. propositionen i ärendet vid

1917 års riksdag uttalar departementschefen som sin mening, att innan

detta förslag till anordnande av nykterhetsundervisning under en helt ny

form genomfördes i den av de sakkunniga avsedda omfattningen, ett försök

av mindre räckvidd borde göras, samt hemställer därför om anslag

allenast åt två instruktörer.

De sakkun- Vid övervägande av förevarande fråga hava de sakkunniga kommit

nigai till den uppfattningen, att en instruktionsverksamhet, inriktad i första

hand på nykterhetsundervisningens metodik men även, där möjlighet härför

kan beredas, omfattande elementär saklig orientering i nykterhetsfrågan,

bör, rätt anordnad, kunna bliva till ej ringa nytta vid sidan av

den mer omfattande utbildning, som genom de föreslagna lärarkurserna

och de allmänna utbildningskurserna förmedlas. I all synnerhet bör en

sådan verksamhet bliva av verklig betydelse för meddelande av insikt

rörande det lämpliga utnyttjandet av den undervisningsmateriel, till vilken

de sakkunniga utarbetat förslag. Men även i övrigt bör den göra god

tjänst genom spridande av nödtorftig insikt rörande nykterhetsfrågan till

de många lärare, vilka ej varit i tillfälle att bevista nyssberörda större

kurser eller på annat sätt förskaffat sig tillräckliga kunskaper. Å andra

sidan hava de sakkunniga ej kunnat undgå att erkänna det berättigade i

flera av de anmärkningar och tvivelsmål, som framkommit under diskussionen

om denna fråga. Sålunda ligger utan tvivel stor vikt uppå, att

181

för den ifrågasatta instruktionsverksamheten allenast anlitas för uppdraget

tillit lämpliga personer. Ävenledes torde kunna ifrågasättas, huruvida icke

understundom denna instruktionsverksamhet kunde göras mer lockande

genom anlitande av mer än en föredragshållare. Beträffande så kallade

nykterhetslektioner, hållna av från annan ort kommande instruktörer, synes

en viss varsamhet böra iakttagas. Att intresserad och skicklig lärare

ä ort, där instruktionsföredrag hålles, med egen skolklass håller sådan

lektion med instruktiv karaktär, är emellertid mycket lämpligt, där sådant

kan låta sig göra.

Med behörigt hänsynstagande till de framställda erinringarna och i

syfte att förläna den ifrågasatta instruktionsverksamheten tillräckligt smidiga

och för olika anspråk lämpade former hava de sakkunniga trott det

bäst gagna de ändamål, man genom densamma velat vinna, om denna

verksamhet nära anknötes till två av de sakkunniga föreslagna institutioner

för nykterhetsundervisningens bedrivande, nämligen* dels den under skolöverstyrelsen

lydande konsulenten för nykterhetsundervisning, dels den till

centralförbundet för nykterhetsundervisning anknutna föreläsningsbyrån.

Då den nämnde konsulenten för nykterhetsundervisning med hänsyn

till sin allmänna övervakande verksamhet måste besitta såväl stor insikt

och erfarenhet på nykterhetsundervisningens område som även stor personlig

auktoritet, synes det lämpligt, att en del av instruktionsverksamheten,

särskilt i vad den avser lärarpersonalen, åt honom anförtros.

De sakkunniga hava därför tänkt sig, att konsulenten årligen vid ett antal

tillfällen — förslagsvis minst sex — skulle hålla instruktionsföredrag eller

kortare serier av sådana. I första hand borde dylika föredrag eller föredragsserier

anoi’dnas på sådana ställen och tider, att ett större antal mötesdeltagare

därvid kan påräknas, t. ex. i samband med av folkskolinspektör

anordnat sammanträde med lärare. Men därjämte kunde konsulentens

föredragsverksamhet — allt efter skolöverstyrelsens närmare bestämmande —

lämpligen en och annan gång förläggas särskilt till orter, där av en eller

annan anledning nykterhetsundervisningen mer eller mindre blivit försummad,

oavsett om en större åhörarkrets vore att påräkna.

Givetvis bör, åtminstone under de närmaste åren, behovet av särskild

instruktionsupplysning genom konsulentens föredragsverksamhet långt ifrån

bliva tillfredsställt. De sakkunniga hava därför tänkt sig, att dylik instruktionsverksamhet

ävenledes kunde under konsulentens reglerande överinseende

utövas av vid ovannämnda föreläsningsbyrå inskrivna, av skolöverstyrelsen

godkända föreläsare under de ekonomiska villkor, som för sådana

föreläsare varda bestämda. De sakkunniga vilja särskilt erinra om att de

sakkunniga, såsom å annat ställe (sid. 71) närmare beröres, föreslagit, att

132

särskilda resebidrag skulle från byrån utgå för längre resor, varigenom

kostnaderna för anlitande av föreläsare även å mer avlägsna orter ej komrae

att bliva särskilt betungande.

Vad den närmare anordningen av berörda instruktionsverksamhet vidkommer,

vilja de sakkunniga framhålla, att densamma kan avse såväl

skolornas lärarpersonal som även — och särskilt gäller detta de genom

byrån tillgängliga instruktörerna och föreläsarna — andra nykterhetsintresserade

kretsar, nykterhetsföreningar och dylika. Upplysningsverksamheten

bör dels gå ut på att lämna praktiska metodiska anvisningar för

nykterhetsundervisning i förening med demonstration av lämplig materiel,

dels avse meddelande av teoretiska insikter i nykterhetsfrågan. Undantagsvis

kan instruktionsverksamheten även tänkas utvidgad till mindre

kurser för begränsat antal deltagare, därvid mer än en föreläsare kan

anlitas. Sådana kurser för mer slutna kretsar kunde sålunda någon gång

sträcka sig ut över 4 å 5 dagar, och genom deras förläggande till t. ex.

folkhögskola, skulle med den dagliga sällskapliga samvaron utan tvivel

följa ett tillskott av andligt tankeutbyte, som vore ägnat att förstärka

behållningen av desamma.

Kostnaderna för den sålunda skissei''ade instruktionsverksamheten skola,

i den mån de av statsverket tillskjutas, bestridas genom de för konsulenten

och berörda föreläsningsbyrå anvisade anslagen. I övrigt få de sakkunniga,

vad vidkommer detaljerna i förevarande förslag, hänvisa till vad i fråga

om konsulent och föreläsningsbyrå i betänkandet sid. 153 och 68 är anfört.

133

E. Nykterhetsundervisning i anslutning till den militära

utbildningen.

1. Manskapsutbildningen.

Det ligger nära till hands, att en strävan att med effektiv nykterhetsundervisning

nå breda lager av vårt folk även måste inrikta uppmärksamheten

på den militära utbildningen och de möjligheter, densamma härutinnan

kan erbjuda. Denna angelägenhet har också under förevarande frågas

föregående behandling behörigen beaktats. Härvid bör särskilt erinras

därom, att även en militär sakkunnig var tillkallad vid 1914 års sakkunnigutredning

samt att nämnda utredning framställde vissa positiva förslag

i berörda avseende. Dessa förslag avse i första hand nykterhetsundervisningens

inpassande i manskapsutbildningen.

Av 1914 års sakkunniga föreslås härutinnan tre särskilda åtgärder. i»u år* »kDels

borde det militära befälet i anslutning till därför lämpade moment i den kunD,g*''

enskilda utbildning, som är förlagd till början av beväringsrekrytskolan,

framhålla och belysa lämpliga sidor av alkoholspörsmålet, därvid i första

rummet sådana synpunkter borde vinna beaktande, »vilka närmare sammanhöra

med militära frågor, såsom exempelvis alkoholens förhållande till idrott,

till skjutskicklighet, till marschduglighet, till uthållighet i allmänhet och

dylikt ävensom dess betydelse i disciplinärt avseende». Dels borde denna

mer elementära undervisning kompletteras genom föreläsningar, hållna av

lämpliga föreläsare och avseende att giva vissa synpunkter i nykterhetsfrågan

en mera enhetlig och allsidig behandling; sådana föreläsningar borde

emellertid med hänsyn till utbildningstidens knapphet inskränkas till två,

hållna å övningstid vid varje truppförband i samband med rekrytskolan,

varjämte det borde stå vederbörande chefer fritt att utom dessa två föredrag

föranstalta om anordnande å fritid av ytterligare föreläsningar för

manskapet. Dels slutligen föreslås, att ett särskilt flygblad på 3 å 4 sidor,

innehållande upplysningar i nykterhetsfrågan, utgives från trycket och vid

lämplig tidpunkt under utbildningens gång tilldelas en var av manskapet.

Denna sista åtgärd föredrages framför den alternativa åtgärden att utvidga

134

Uttalanden.

och fördjupa de i instruktionsböckerna meddelade upplysningarna i

nykterhetsfrågan, detta enär vid sådan ifrågasatt åtgärd denna fråga

5 skulle få sig tillmätt ett allt för stort utrymme i förhållande till andra

i ifrågavarande undervisningsböcker berörda frågor».

De förslag, som av 1914 års sakkunniga sålunda framställts, hava

mottagits med både instämmande och kritik. Åtskilliga militära myndigheter

hava intet väsentligt haft att mot desamma erinra. Av andra uttalanden

i samma anda torde särskilt böra nämnas socialstyrelsens yttrande,

vilket obetingat förordar, att en del av nykterhetsupplysningsarbetet fö.rlägges

till de militära övningsplatserna, »dit ju landets manliga ungdom i

stora massor och i en för nykterhetsupplysning synnerligen lämplig ålder

samlas». Å andra sidan hava flera militära myndigheter framfört mer eller

mindre bestämda invändningar. Chefen för generalstaben har särskilt betonat

övningstidens knapphet, varav enligt hans uppfattning följer, »att

någon minskning av den för det rent militära utbildningsarbetet förfogbara

tiden till förmån för andra ämnen icke är möjlig». Andra militära

myndigheter hava från nykterhetsintressets egen synpunkt varnat för att

på ifrågasatt sätt göra ämnet till föremål för tvångsmässigt studium

och med risk för disciplinens och lydnadsandans slappnande göra våld

på underlydandes tankefrihet, därvid särskilt eu militär myndighet erinrar

om att »den, som någon gång varit med om ett föredrags hållande inför

trupp, då politiska uttalanden ägt rum, den vet ock, vilket ytterst pinsamt

och för disciplinen prövande intryck dylikt efterlämnar». Även har

i detta sammanhang befarats, att »hos mer än en av instruktörerna hinder

för en verkligt resultatbringande undervisning kommer att uppresa sig

på själva övertygelseområdet», och sällskapet för nykterhet och folkuppfostran

framhåller, att ett åläggande för officerare och underofficerare

att meddela ifrågavarande undervisning icke bör ifrågakomma utöver vad

instruktionsböckerna giva anledning till, i synnerhet då det ju knappast

torde vara tänkbart, att deras strängt belastade tid medgiver en vidlyftigare

undervisning i ämnet, varemot sällskapet rekommenderar föreläsningar

inför större kontingenter, hållna av erkänt kompetenta föreläsare.

Förslaget om utdelande av småskrifter, vilket i allmänhet, där

myndigheterna över huvud över detsamma yttrat sig, mötts med gillande,

avstyrkes bestämt av socialstyrelsen, vilken befarar, att — såsom gäller

annat dylikt tryck — »endast de intresserade, för vilka desamma i själva

verket äro obehövliga, taga någon närmare kännedom om deras innehåll,

under det att de övriga genast låta dem förkomma».

135

I Kungl. Maj:ts ])ioposition till 1917 års riksdag förklarar föredragande

departementschefen efter samråd med cheferna för lantförsvars- och

sjöförsvarsdepartementen, att det knappast låter sig göra att i samband

med den dagliga och militära utbildningen på ett verksamt sått i enlighet

med 1914 års sakkunnigas förslag inpassa nykterhetsundervisning utan förfång

för den militära utbildningen. Däremot uttrycker han sin sympati

för det särskilt i vissa utlåtanden av militära myndigheter framkomna förslaget,

att nykterhetsfrågan skulle erhålla eu utförligare behandling i soldatinstruktionerna

och motsvarande handledningar. Vidare tillstyrker departementschefen

anordnandet av föreläsningar vid rekrytskolorna och utdelandet

av flygblad, allt i huvudsaklig överensstämmelse med meranämnda

sakkunnigas förslag, samt förordar utverkandet av för dessa åtgärders

genomförande nödiga anslag.

Vid övervägande av förenäinnda spörsmål hava nu förevarande sak- De

kunniga behjärtat tanken att med en effektiv nykterhetsundervisning

nå den på de militära övningsplatserna samlade ungdomen. Å andra sidan

hava de sakkunniga icke kunnat undgå att erkänna, att den kritik, som

riktats mot de föreslagna formerna för tankens förverkligande, visar hän

på förefintliga svårigheter av psykologisk art, även om de sakkunniga därvid

anse sig böra framhålla, att denna kritik i derå fall utgår från felaktiga

eller överdrivna föreställningar om den föreslagna undervisningens

tilltänkta omfattning och innehåll och därför i viss mån kommit att skjuta

över målet. De sakkunniga önska framhålla ett par omständigheter, vilka

i förevarande fall mana till varsamhet.

I viss motsättning till socialstyrelsens ovan anförda mening synes det

de sakkunniga böra ifrågasättas, huruvida värnpliktsåldern är i allo lämplig

för meddelande av en mer omfattande nykterhetsundervisning i de

föreslagna formerna. De sakkunniga äro ingalunda i tvivelsmål om att

icke en verksam undervisning vid denna ålder är nyttig och behövlig, men

väl synes böra noga övervägas, om den här tilltänkta undervisningen verkligen

har utsikt att bliva verksam eller om den icke snarare löper risk att i

viss mån motverka det behjärtansvärda syftet. Värnpliktsåldern karaktäriseras

ofta av ett visst övermodigt kynne, och undervisning i ett med hänsyn

till de starkt motsatta opinionerna så ömtåligt ämne som nykterhetsfrågan

kräver därför här en alldeles särskild personlig takt och auktoritet

hos läraren, i all synnerhet som denna undervisning i de föreslagna formerna

icke kan undgå att te sig såsom i viss mån fristående vid sidan av

den egentliga militära utbildningen och därjämte genom sin obligatoriska

karaktär lätt får över sig ett drag av motbjudande tvång. Det kan med

sakkun

niga.

Allmänt.

136

2. Former för

undervisningen.

en viss rätt ifrågasättas, om de nödiga personliga förutsättningarna hos

läraren härvid få beräknas vara för handen i tillräcklig utsträckning, såväl

vad vidkommer militärbefälet som även de disponibla föreläsarna. Hos

militärbefälet torde, såsom militära myndigheter framhållit, ej sällan en

direkt motvilja finnas mot undervisnings meddelande i detta ämne, och de

tillfälligt anlitade föreläsare, som väl vanligen torde komma att hålla de

tilltänkta föredragen, sakna i regeln den personliga bekantskap och förbindelse

med manskapet, som är en så viktig förutsättning för den behövliga

auktoriteten.

Härjämte bör beaktas ännu en omständighet. De sakkunniga hava

derstädes i förevarande betänkande varnat mot att allt lör ofta under den

fortlöpande undervisningen upptaga nykterhetsfrågan till mer ingående

behandling och i fråga om de skilda skolformerna i allmänhet sökt eftersträva

en avgjord koncentration därav till lämpligt stadium och i lämpligt

sammanhang. Det torde vara i god överensstämmelse med denna strävan,

om de sakkunniga förmena, att en i den militära utbildningen inlagd bredare

nykterhetsundervisning vid denna sista etapp av ungdomens mer

skolmässiga utbildning lätt kan verka som tröttsam upprepning av vad

densamma redan förut grundligt fått lära sig, och följaktligen kan medföra

risken att framkalla motsatsen av det, som åsyftats.

Med det sagda hava de sakkunniga för ingen del velat förneka nyttan

och betydelsen av varje form av nykterhetsundervisning på de militära

lägerplatserna. Men de sakkunniga hava velat förorda försiktighet i

valet av former, och särskilt bör enligt deras förmenande tillses, dels att

en sådan undervisning icke i nämnvärd mån bryter sig ut ur den militära

utbildningens ram, dels även att densamma endast i mycket begränsad

omfattning blir obligatorisk.

Yad då de föreslagna formerna för undervisningens meddelande på

lägerplatserna vidkommer, synes det de sakkunniga vara både lämpligt

och möjligt, att, såsom av flera militära myndigheter ifrågasättes, i de för

rekrytskolan avsedda instruktionsböckerna framställningen av hithörande

spörsmål något utvidgas, så att den kommer att lämna en visserligen

relativt kortfattad men klar, bestämd och saklig skildring av alkoholmissbrukets

faror med hänsyn företrädesvis till den militära prestationsförmågan

och till disciplinen. Den muntliga undervisningen kunde så

inskränkas till ett inpräglande och understrykande av bokens framställning,

beledsagat av några rättframma maningar, och, så lagd och begränsad,

torde densamma kunna påräkna både kompetens och god vilja hos

militärbefälet. Det behöver ej närmare erinras om att för ämnet särskilt

intresserade officerare naturligtvis borde hava frihet att utvidga undervis

-

137

ningen i denna punkt utöver deri nödtorftiga ininimirarnen. Därbrcdvid

torde vissa därför särskilt lämpade moment av alkoholfrågan kunna beröras

i samband med undervisningen i militär hälso- och sjukvård, och i de

fall, då denna undervisning meddelas av läkare, vilket, ätt döma av vissa

avgivna yttranden, särskilt synes vara förhållandet med de marinen tillydande

kårerna, torde ett berörande av sådana moment kunna ske både

auktoritativt och instruktivt. Därest, såsom de sakkunniga velat föreslå,

soldatinstruktionen i alkoholfrågan berörande delar något utvidgas, synes

det föreslagna särskilda flygbladet på 3 å 4 sidor bliva överflödigt, då

den däri givna framställningen näppeligen kan tänkas bliva sakligt nämnvärt

upplysande utöver vad soldatinstruktionen kan meddela, "bo sakkunniga

åro så mycket mer böjda att avråda från utgivande av ett

särskilt flygblad, som de sakkunniga i likhet med socialstyrelsen tillåta

sig starkt betvivla, att ett sådant flygblad under givna förhållanden i

nämnvärd grad skulle gagna den behjärtansvärda saken. Genom de

sakkunnigas försorg har utarbetats ett ''förslag till den framställning av

nykterhetsspörsmålet, som avsetts skola ingå i soldatinstruktionen. Förslaget

återfinnes såsom Bil. 4 till detta betänkande.

Vad vidkommer de av 1914 års sakkunniga föreslagna föreläsningarna,

vilja de sakkunniga ifrågasätta lämpligheten av att ovillkorligen ett par

sadana föreläsningar skola hållas å övningstid under varje rekrytskola.

Dels på grund av från militärt håll framkomna kritiska uttalanden, dels

även på grund av vad de sakkunniga i övrigt förnummit rörande det i

\ iss män respektlösa eller likgiltiga sätt, som ej sällan präglar truppens

hållning vid åhörande av föreläsningar, till vilka densamma kommenderats,

hava de sakkunniga stannat vid den meningen, att det må bero på chefens

eget avgörande med hänsyn till truppens anda och hans kännedom om

föreläsarens förmåga av auktoritativ och medryckande framställning, huruvida,

och under vilka former — obligatoriskt å tjänstetid eller frivilligt å

fritid — han vill bereda manskapet tillfälle att åhöra sådana föreläsningar

i nykterhetsfrågan. Härvid vilja de sakkunniga särskilt framhålla lämpligheten

av att den militära chefsmyndigheten i sina avgöranden och dispositioner

härutinnan samråder eller samverkar med regementspastorn,

vilkens sedligt vårdande uppgifter vid truppförbanden torde bliva allt mer

betydelsefulla. Vad slutligen beträffar organisationen av ifrågavarande

föreläsningsverksamhet, synes densamma, där icke på annat sätt föreläsare

kunde förvärvas, lämpligen kunna erhållas genom den föreläsningsbyrå,

varom närmare avhandlas å annat ställe i de sakkunnigas betänkande (sid.’

68 o. f.). Såsom därstädes närmare utredes, skulle byrån därvid under

alla omständigheter bestrida en del av föreläsningskostnaderna, och där

18

138

1914 irs sakkunniga.

De sakkunniga.

icke vid truppförbanden möjligen från särskilda fonder eller kassor kostnadsbidrag

kunde tillskjutas, skulle nämnda byrå på därom gjord framställning

eventuellt hava möjlighet att bestrida hela kostnaden. Något

särskilt statsanslag för nu berörda militära föreläsningsverksamhet skulle

alltså icke påfordras.

2. Befälsutbildningen.

Uppenbarligen hava 1914 års sakkunniga gått ut ifrån att den

muntliga nykterhetsundervisning, som i direkt samband med den enskilda

rekrytutbildningen borde förekomma, skulle karakteriseras av en viss bredd

och följaktligen även komma att ställa vissa krav på befälets fackinsikter

i ämnet. I överensstämmelse härmed hava de föreslagit, att vid varje

utbildningskurs för officer och underofficer skulle förekomma c:a 10

orienterande föreläsningar i alkoholfrågan. Detta förslag har. i allmänhet

av de militära myndigheter, som yttrat sig över detsamma, blivit avstyrkt,

företrädesvis under hänvisning till tidens knapphet och därav följande

svårighet att tränga in nytt lärostoff och nya undervisningstimmar i den

militära befälsutbildningen.

De sakkunniga hava icke kunnat undgå att beakta dessa invändningar;

i varje fall synes det de sakkunniga vara tvivel underkastat, huruvida en ifrågasatt

kurs av detta innehåll jämsides med den forcerade examens- och tentamensläsning,

som i allmänhet karakteriserar vår befälsutbildning, skulle

hava utsikt att framkalla önskvärt sakligt intresse hos militärskolornas

elever. Härtill kommer, att den mer elementära undervisning i anslutning

till soldatinstruktionen, som de sakkunniga för egen del förordat, knappast

•rör en mer djupgående undervisning för befälet behövlig, utöver vad redan

? fortsåttningsskola eller läroverk nfeddelats. De sakkunniga äro därför

mest benägna att icke påyrka särskild nykterhetsundervisning vid våra

befälsskolor i den form och utsträckning, som 1914 års sakkunniga föreslagit.

Däremot torde i naturlig inramning någon undervisning av denna

art°i annan form kunna meddelas. Den undervisning, som vid manskapsutbildningen

påtänkes, avser i första hand, såsom förut framhållits, alkoholens

inverkan på militär prestationsförmåga och disciplin och har följaktligen

i huvudsak en medicinsk karaktär. Det synes då ligga nära till

hands, att de i befälsutbildningen inpassade meddelandena i alkoholfrågan

lämnas i anslutning till den av läkare meddelade undervisningen i hälsooch

sjukvård. De sakkunniga förorda så mycket hellre detta tillvägagångssätt,

som detsamma redan, enligt vad skolans läkare i avgivet yttrande

upplyser, praktiseras vid krigsskolan på Karlberg och i fråga om den sjö

-

130

militära befälsutbildningen rekommenderas i av vice amiralen W. Dyrssen

avgivet yttrande. Det synes de sakkunniga vara för ändamålet tillräckligt,

att en uttrycklig anvisning i antydd riktning meddelas såsom gällande all

militär befälsutbildning.

Härjämte bör det vara av särskilt värde, om enstaka för frågan

intresserade officerare eller underofficerare finge tillfälle att grundligare

studera nykterhetsfrågan. För att främja en sådan utbildning hava de

sakkunniga å annat ställe föreslagit, att officer eller underofficer finge

deltaga i de återkommande lärarkurscrna med nykterhetsfrågan i socialt

eller hygieniskt sammanhang såsom föremål, önskvärt vore, att möjlighet

till tjänstledighet bereddes befäl, som åstundadc bevista dessa kurser.

Då skeppsgosseskolan kan sägas meddela en grundläggande underbefälsutbildning,

bör i detta sammanhang anmärkas, att nykterhetsundervisningens

ställning i denna skola i annat sammanhang (sid. 37) av de sakkunniga

i korthet avhandlats.

140

1914 års

sakkunnig».

Uttalanden.

De sakkunniga.

1. Handböcker.

F. Hjälpmedel för nykterhetsundervisning.

Nykterhetsundervisningen kräver naturligen liksom all annan undervisning

för sitt rätta bedrivande vissa hjälpmedel. Frågan om dylika

hjälpmedel upptogs av 1914 års sakkunniga, som i sitt betänkande framställt

flera olika förslag i detta hänseende, omfattande läroböcker, flygblad,

undervisningsmateriel, småskrifter, avsedda för manskapet vid armén och

flottan, handbok i nykterhetsfrågan samt folk- och skolbibliotek. I de utlåtanden,

som avgåvos i anledning av nämnda betänkande, har upprepade

gånger framhållits vikten av göda hjälpmedel, främst god undervisningsmateriel.

Aven förslaget om utarbetande av en handbok i nykterhetsfrågan

har väckt stort intresse och livlig anslutning. Den uppfattning av frågan

om hjälpmedel, som sålunda allmänt ådagalagts, delas jämväl av nu förevarande

sakkunniga, som ägnat detta spörsmål åtskillig uppmärksamhet.

Särskilt hava de sakkunniga behandlat frågorna om handböcker, flygblad,

undervisningsmateriel och bibliotek.

Beträffande först handböcker för nykterhetsundervisning hava, såsom

nyss omnämnts, 1914 års sakkunniga förordat utarbetandet av en handbok

(uppslagsbok), avsedd att vara till ledning vid undervisningen såväl för

lärare i allmänhet som även för officerare och underofficerare. Förslaget

om en sådan handboks utgivande mottogs med stort och allmänt intresse,

varom, som antytts, de senare avgivna utlåtandena över de sakkunnigas

betänkande burit många vittnesbörd, och upptogs även i den till 1917

års riksdag avlåtna propositionen angående nykterhetsundervisningen. Ej

minst från de allmänna läroverkens sida har handbokens betydelse framhållits.

Nu förevarande sakkunniga instämma i de sålunda gjorda uttalandena

om behövligheten av dylikt hjälpmedel för nyssnämnda undervisning

men hava ej ansett sig böra upptaga det framställda förslaget oförändrat.

Enligt de sakkunnigas mening kan nämligen det i berörda hänseende

föreliggande behovet knappast tillgodoses av ett enda slag av

publikation. Nykterhetsundervisning skall ju meddelas åt personer med

vitt skilda förutsättningar och på helt olika utvecklingsståndpunkt, och de,

141

som hava att meddela denna undervisning, hava följaktligen mycket skiltande

behov av handledning eller uppslagsbok. Det synes de sakkunniga

därför, som om eu enda, för alla dessa avsedd handbok skulle i vissa

hänseenden bliva allt för knapphändig, i andra för utförlig och omfattande.

De sakkunniga hava därför tänkt sig, att den publikation, varom här är

fråga, skulle kunna så att säga uppdelas i liera, som kunde tillgodose

de olika förefintliga behoven.

Vad först beträffar dem, som skola undervisa på högre stadier eller

som hava att föreläsa vid kurser eller liknande tillfällen eller som över

huvud vilja förskaffa sig eu mera ingående kunskap i hithörande spörsmål,

är det för dessa givetvis behövligt att kunna på vissa punkter fördjupa

sina studier i nykterhetsfrågan. För dem kräves alltså tillgång till vetenskapligt

noggrann och utförlig litteratur, ett vetenskapligt handbibliotek.

Givetvis kan det ej ifrågasättas, att ett dylikt bibliotek eller samlingsverk

skulle endast genom statens försorg åstadkommas, då ju detta skulle kräva

allt för dryga kostnader. Det avsedda syftet torde i stället kunna vinnas

genom att de arbeten, som på olika håll publiceras och i kvalitativt

hänseende anses hålla måttet, hopföras i en förteckning, som i lämplig

omfattning distribueras. Att redan nu åtskilliga arbeten finnas, som

lämpa sig för de här avsedda specialstudierna, torde knappt behöva påpekas.

Till samma kategori kunna även räknas bl. a. redogörelserna för de

specialutredningar i hithörande ämnen, som för närvarande äro under

arbete inom socialstyrelsen och kontrollstyrelsen. Den organisation —

lämpligen centralförbundet för nykterhetsundervisning — som får sig

anförtrott att ombesörja uppgörandet och distributionen av ifrågavarande

förteckning, bör dels tillse, att förteckningen undan för undan kompletteras,

dels taga initiativ för åstadkommande av nya arbeten, som kunna

tjäna det avsedda ändamålet. De sakkunniga äro Övertygade om att vetenskapsmännen

även för framtiden skola uppmärksamma och vetenskapligt

behandla de olika nykterhetsproblemen samt att nykterhetsfrågans målsmän

skola söka med uppmärksamhet följa och tillgodogöra sig den litteratur

av nu ifrågavarande art, som framkommer. Som nämnts anse de sakkunniga

det uteslutet, att berörda litteratur skulle helt bekostas av statsmedel,

men de sakkunniga vilja likväl framhålla, att statsunderstöd dock

kan visa sig erforderligt för att möjliggöra utgivandet av hithörande arbeten;

det ligger ju i sakens natur, att inom ett litet land dylika verk

finna blott ett begränsat antal köpare. De sakkunniga vilja i detta sammanhang

erinra om att 1910 års riksdag beviljat ett belopp av 10 000

kronor för utförande och, i den mån sådant kunde ifrågakomma, publicerande

av vetenskapliga undersökningar och utredningar på alkoholfrågans

ii. Velenskapligt

handbibliotek.

142

b. Handbok.

e. Handledning

-

område. Med understöd från detta anslag har som bekant redan ett betydande

arbete på sagda område publicerats, över huvud är en dylik

understödjande verksamhet ej främmande för staten.

De arbeten, som nu åsyftats, skulle, som nämnts, vara avsedda för

mer ingående specialstudier på alkohol- och nykterhetsfrågornas område

och torde alltså betinga en jämförelsevis utförlig form och en strängt

vetenskaplig hållning. De torde fördenskull få ett omfång och en speciell

läggning, som ej göra dem ägnade att omedelbart användas vid den

mera kursoriska undervisning för utbildning av lärare, som vore avsedd

att äga rum vid universitet, högskolor och högre lärarinneseminarier, vid

folkskoleseminarier och vid de olika lärarkurserna. För denna utbildning

kräves tydligen en enhetligt avfattad handbok av lämpligt omfång. Enhetligheten

i avfattningen behöver givetvis ej förutsätta en enda författare.

De olika kapitlen kunna och böra författas av olika, vetenskapligt väl

kvalificerade fackmän, varemot den slutliga redaktionen bör verkställas

efter enhetliga principer, så att de olika framställningarna så vitt möjligt

hopsmälta till en god enhetsbild. Arbetets omfång torde ej böra överskrida

300 sidor. Vad beträffar planen för handboken, synes det de sakkunniga

lämpligt, att denna i det hela följer den plan för den sociala iärarkursen,

som de sakkunniga utarbetat. Dock torde vissa modifikationer böra vidtagas.

Så synas de allmänt sociala och nationalekonomiska problemen kunna

erhålla en mer kursorisk behandling, lämpligast såsom ingress till olika

kapitel. Vidare bör den medicinska avdelningen erhålla en något bredare

avfattning än vid sagda kurs, och slutligen böra i anslutning till sistnämnda

avdelning frågorna om tobaks- och kaffemissbruk erhålla tillbörlig

uppmärksamhet. Sistberörda frågor böra därjämte i vederbörligt sammanhang

behandlas ur nationalekonomisk synpunkt. Utgivandet av en sådan

handbok medför tydligen krav på statsunderstöd i form av ett engångsanslag

på samma sätt, som jämlikt beslut av 1916 års riksdag skett för

utgivande av en handledning i gymnastik för folk- och småskolorna. I

fråga om det belopp, som för detta ändamål kan vara erforderligt, vilja

de sakkunniga hänvisa till vad därom antöres här nedan i sammanhang

med förslag om utgivande av en s. k. handledning. Tydligen kunna även

framdeles då och då ytterligare statsanslag krävas för utgivande av nya

upplagor av handboken.

De sakkunniga hava vidare tänkt sig, att det för vederbörande lärare

skulle vara till en god hjälp att såsom vägledning för den omedelbara

nykterhetsundervisningen hava tillgång till en kortfattad handledning i

143

nykterhetsfrågan. Denna handledning vore visserligen avsedd att meddela

vägledande synpunkter för sagda frågas lämpliga behandling vid undervisningen,

men borde dock icke innehålla direkta pedagogiska och metodiska

vinkar och råd utan utgöra en fortlöpande läsbar behandling av frågan

och därigenom giva läraren en lättfattlig, saklig, kortfattad orientering

över densamma, inriktad på den mer elementära undervisningen. Handledningen

får således icke undanskjuta eller söka ersätta den utförligare

handboken och ej heller hava cn fackmässigt pedagogisk karaktär utan

blott innehålla, vad läraren omedelbart behöver för sin undervisning. Det

har synts de sakkunniga, att en dylik handledning är nödvändig, om de

sakkunnigas förslag i fråga om nykterhetsundervisningen skola leda till

verkligt praktiska resultat. Efter de nu givna antydningarna om handledningens

syfte och innehåll torde planen och avfattningen av handledningen

kunna bäst angivas så, att densamma bör utformas på grundvalen av den

av de sakkunniga uppgjorda grundplanen för nykterhetsundervisning och

förbindas med uppgift å och i lämplig omfattning avbildning av undervisningsmateriel

för nykterhetsundervisningen. Därjämte bör handledningen

giva hänvisning till lämplig, ej allt för svåråtkomlig litteratur. Omfånget

torde böra begränsas till omkring 5 tryckark. Vad beträffar kostnaderna

för utgivandet av nu ifrågavarande arbete samt av den nyss föreslagna

handboken, må erinras om det ovan omnämnda anslaget till handledning

i gymnastik, vilket anslag utgjorde 12,000 kronor. För nu förevarande

syfte torde böra på liknande sätt medel ställas till förfogande.

De sakkunniga hava alltså tänkt sig, att för utgivande av de båda nu föreslagna

arbetena ett belopp av 20,000 kronor skulle vara erforderligt.

Härav torde till författararvode in. in. för handboken böra beräknas

omkring 12,000 kronor; eventuellt överskott härå torde kunna användas

som bidrag för arbetets framställande, varigenom boken skulle kunna säljas

för billigare pris, än eljest vore möjligt. För handledningen torde

böra beräknas omkring 8,000 kronor att användas på likartat sätt. De sakkunniga

vilja alltså föreslå, att ett belopp av tillhopa 20,000 kronor måtte

beviljas för nu berörda två ändamål, att fördelas ungefär så, som här angivits.

• Vad slutligen beträffar lärjungarna, torde intet behov föreligga av

någon särskild, för dem avsedd lärobok i nykterhetsfrågan, då man ju

måste förutsätta, att det för dem behövliga lärostoffet kommer att inrymmas

i vederbörande läroböcker i de ämnen, med vilka nykterhetsundervisning

förenas. Innan sagda läroböcker emellertid bliva i berörda

hänseende lämpligen avfattade, synes undervisningen kunna hava gagn av

en enkel och mycket kortfattad framställning av det allra viktigaste, som

2. Lät-,

böcker.

144

. Flygblad.

lärjungarna böra minnas av kursen i nykterhetsfrågan. Nämnda syfte

kräver självfallet stark begränsning av omfånget, som ej torde böra överskrida

10—12 sidor. Emellertid anse de sakkunniga, att åstadkommandet

av en dylik sammanfattning bör överlämnas åt det enskilda initiativet.

Skulle ett lämpligt sådant litet häfte för lärjungarna komma till stånd och

särskilt bidrag för dess utgivande bliva erforderligt, torde frågan om statsanslag

härtill böra bliva föremål för särskild prövning.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla angelägenheten av

att vederbörande skolmyndigheter — såsom redan 1892 års cirkulär framhåller

— ägna sorgfällig uppmärksamhet åt att de läroböcker, som godkännas

för användning i skolorna, behandla nykterhetsfrågan på ett tillfredsställande

sätt och framför allt, att framställningen är fullt objektiv

och korrekt. Det kan lika litet gagna undervisningen som främja förhållandet

mellan hem och skola, om lärjungarna i sina läroböcker få läsa

en framställning, som i och för sig ej är riktig eller opartisk och som

därför med nykterhetsrörelsen förtrogna föräldrar på grund av egen erfarenhet

måste stämpla som oriktig eller vilseledande. Här som alltid är

det nödvändigt, att läroboksförfattaren, där han ej har personlig erfarenhet

att bygga på, grundar sina uppgifter på väl bestyrkta fakta och ej

på en subjektiv uppfattning eller på hörsägner. I

I sitt betänkande hava 1914 års sakkunniga upptagit även frågan om

flygblad och hava föreslagit, att en kort sammanfattning av nykterhetsspörsmålets

olika sidor måtte utarbetas och att dylika s. k. flygblad måtte

överlämnas till lärjungarna, då de lämnade skolan. Förslaget har diskuterats

i åtskilliga av de över nämnda betänkande avgivna utlåtandena och har i

vissa fall mötts av instämmande, i andra av kritik. I senare hänseendet

har framhållits, att ett dylikt flygblad, eu eller ett par gånger utdelat,

måhända kunde hava en viss betydelse för nykterhetsidéns befrämjande,

men att, om flygbladet konune igen år efter år, det torde förlora all väsentlig

betydelse i nämnda hänseende. Från andra håll har betonats, att dylika

flygblad borde erhålla en tilltalande typografisk utstyrsel samt att de borde

utdelas vid uttagande av lysning till äktenskap. Beträffande flygblad, avsedda

för militären, har framhållits, att större effekt kunde väntas av i

vederbörande soldatinstruktion införda utförligare anvisningar och råd.

Den till 1917 års riksdag avlåtna propositionen rörande nykterhetsundervisningen

har upptagit frågan om flygblad. I anförandet till statsrådsprotokollet

påpekas emellertid, att utdelning av dylika blad borde företrädesvis

ske till barn, som avginge från folkskolan eller dess överbyggnader.

Det torde ej kunna förnekas, att utdelning av flygblad kan hava en

145

viss betydelse, om saken handhaves på ett riktigt sått. Å andra sidan

anse de sakkunniga den nyss omnämnda kritiken av i!) 14 års sakkunnigas

förslag fullt berättigad i den mån den framhåller, att ett schablonmässigt

tillvägagångssätt lätteligen förslöar ett möjligen förefintligt intresse. Härav

bör alltså följa, att man, om ifrågavarande flygblad skola medföra åsyftat

gagn, bör dels sörja för tillräcklig omväxling av innehållet, dels ock välja

lämplig tid för utdelning. Emellertid anse de sakkunniga det icke nödvändigt,

att denna angelägenhet göres till föremål för några generella

statsåtgärder. Däremot anse de sakkunniga det önskvärt, att det enskilda

initiativet även på detta område tages i anspråk och uppmuntras, och

de sakkunniga ansluta sig i detta hänseende i viss mån till ett av

svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran gjort uttalande, att

ombesörjandet av denna angelägenhet borde uppdragas åt någon institution

med allmänt fostrande syfte, av vilken kunde väntas, att tillbörlig

vikt städse komrae att fästas vid nykterhetsfrågan. Här åsyftad samverkan

med det enskilda intresset torde kunna lämpligen ske så, att den av

de sakkunniga föreslagne konsulenten för nykterhetsundervisning söker

befrämja, sakligt och ekonomiskt, realiserandet av de enskilda initiativen i

detta hänseende. Härigenom bör kunna vinnas önskvärd smidighet och

möjlighet beredas till lämplig växling i avseende såväl å innehållet i flygbladet

som å dess utdelning på passande ställen och tidpunkter.

De sakkunniga övergå härefter till den betydelsefulla frågan om

undervisningsmateriel för nykterhetsundervisningen. Hittills har utarbetandet

och framställandet av dylik materiel ombesörjts på enskild väg

företrädesvis genom centralförbundet för nykterhetsundervisning, som nedlagt

ett visst arbete på denna uppgift men enligt de sakkunnigas mening

knappast uppnått däremot svarande resultat. Statsmakterna hava emellertid

under senare år givit sitt understöd åt ifrågavarande angelägenhet dels

genom särskilt anslag vid visst tillfälle, dels ock på det sätt, att Kungl.

Maj:t och riksdagen medgivit, att de besparingar, som under åren 1914 —

1919 uppkomme å de till anordnande av kurser i alkohologi och hälsolära

anvisade medlen, finge användas till anskaffande av materiel för nykterhetsundervisning.

Vikten av att lämplig undervisningsmateriel finnes att

tillgå, hava 1914 års sakkunniga framhållit och hava föreslagit, att ett

årligt anslag måtte för ändamålet ställas till centralförbundets förfogande

med åliggande för förbundet att, i den mån sig göra läte, tillhandahålla

föreningar och skolor undervisningsmateriel för tillverkningskostnaderna.

I flera av de över detta förslag avgivna utlåtandena hava delvis ganska

allvarliga anmärkningar framställts mot den nu förekommande undervis19

-

. Undervisningsmateriel

-

146

nino-smaterielen, och dot har i sammanhang därmed framliullits, att den

bästa och enda fullt tillfredsställande utvägen vore, att staten helt toge

denna angelägenhet i egen hand och kostnadsfritt till skolorna utdelade

erforderlig materiel.

Det lider intet tvivel, att ett stort behov av god undervisningsmateriel

för närvarande förefinnes. De sakkunniga hava närmare undersökt den nu

tillgängliga materielen och hava därvid funnit, att densamma är behäftad

med åtskilliga brister. Dels är densamma i flera fall föråldrad och ej i

o-od överensstämmelse med vetenskapens nuvarande ståndpunkt, dels saknas

materiel på många viktiga punkter, medan åtskillig materiel måste anses vara

jämförelsevis överflödig. Den stora betydelse, de sakkunniga fästa vid denna

fråga och dess lösning i god riktning, har gjort, att de sakkunniga utarbetat

ett°förslag i fråga om'' den undervisningsmateriel, som de sakkunniga ansett

behövlig. ^Härvid hava de sakkunniga i avseende å förslagets uppställning

ansluta^ sig till den av de sakkunniga utarbetade grundplanen för nykterhetsundervisning

och tagit särskild hänsyn till undersökningar, som utförts

i Sverige och övriga skandinaviska länder. Förslaget återfinnes bland bilagorna

"till detta betänkande (Bil. 5). Tillsynen över anskaffningen _ av

materielen samt distribueringen av densamma till allmänna och enskilda

läroanstalter bör enligt de sakkunnigas mening uppdragas åt de centrala

myndigheter, som få uppdrag att öva inseende över nykterhetsundervisningen.

Härigenom vinnes möjlighet till omedelbar förbindelse med de

olika läroanstalterna, varvid även distributionskostnaderna torde komma att

nedbringas. Den distribution åter, som ifrågakommer till nykterhetsorganisationer

och till enskilda, synes böra ombesörjas av enskild organisation,

lämpligast av centralförbundet, som i detta hänseende besitter stor erfarenhet?

Givetvis bör det tillkomma centralförbundet att även taga initiativ

till utarbetande av ny materiel.

Det synes de sakkunniga klart, att det för staten år av intresse, att

undervisningsmateriel tinnes tillgänglig för nykterhetsundervisningen lika

väl som för annan undervisning och att det därjämte är av vikt, att staten

i vissa fall åtager sig att bidraga till betäckande av kostnaderna för framställandet

av behövlig materiel, då avsättningsmöjligheterna i vårt land

ofta nog äro otillräckliga. Vid sådant förhållande torde ingen anledning

föreligga att behandla den för nykterhetsundervisningen avsedda undervisningsmaterielen

på annat sätt än övrig undervisningsmateriel. För sistberörda

materiel tinnes nu ett fast, gemensamt anslag, å vilket besparingar

hittills årligen uppstått. Medel torde således redan under nuvarande förhållanden

f viss omfattning finnas tillgängliga. Statsunderstödet torde,

såsom nu i liknande fall sker, böra utgå dels i form av direkta anslag

för framställande av undervisningsmateriel, dels så, att staten erlägger ett

147

rnelianpris till vederbörande förläggare, varigenom priset på materielen

kan nedsättas. Den närmast för folkundervisningen avsedda undervisningsmaterielen

finnes för närvarande uppförd å en av folkskolöverstyrelsen

utgiven förteckning-; i den mån nykterhetsundervisningsmaterielen användes

vid folkundervisningen, bör densamma alltså upptagas ä nämnda förteckning

och kostnaderna för materielen bestridas i samma ordning som

för den där nu uppförda. För att göra det möjligt för enskilda institutioner

och organisationer att till nedsatt pris förvärva dylik materiel böra

särskilda medel anslås. För tillgodoseendet av det närmast förefintliga behovet

i detta hänseende torde kunna användas de förut omnämnda, under

de senare åren uppkomna besparingarna å sommarkursanslaget, vilka, enligt

vad riksdagen medgivit, må efter Kungl. Maj:ts bestämmande användas

till anskaffande och revision av materiel för nykterhetsundervisningen.

De sakkunniga vilja tillstyrka, att dylik rätt i avseende å dispositionen

av eventuella besparingar å anslag till de av de sakkunniga föreslagna

fortbildningskurserna även för framtiden må medgivas. Därest,

såsom torde vara att antaga, ytterligare medel för detta ändamål kunna i

framtiden visa sig erforderliga, bör särskild framställning därom göras.

Till sist återstår att något tala om bibliotek, såväl centralbibliotek för o

nykterhetsfrågan som andra boksamlingar. Först må erinras om att 1914

års sakkunniga framhållit, att genom den med statsmedel understödda

biblioteksverksamheten tillfälle borde kunna beredas att i folk- och skolbiblioteken

införa sådan litteratur, som såväl för allmänheten som särskilt

för skolungdomen kunde bidraga till ökande av kunskaper på nykterhetsfrågans

område. 1 detta uttalande instämma nu förevarande sakkunniga.

Vad beträffar frågan om centralbibliotek för nykterhetsfrågan, vilja de

sakkunniga erinra om att centralförbundet för nykterhetsundervisning dels

självt äger åtskillig hithörande litteratur, dels har hos sig deponerad en

ganska omfattande samling av arbeten rörande nykterhetsfrågan. Enligt

vad de sakkunniga inhämtat, utgöra dessa båda boksamlingar, av vilka den

O 7 O C1 ''

sistnämnda uppgives vara den ojämförligt större, tillhopa omkring 3,700

arbeten, därav omkring 2,000 svenska och omkring 1,700 utländska.

Då de sakkunniga haft sig bekant, att ägaren till den hos centralförbundet

deponerade samlingen vore villig att mot viss ersättning avstå

densamma, har fråga uppstått, huruvida samlingen vore av det värde och

intresse, att ett statsinköp vore att förorda. De sakkunniga hava därför

genom förste bibliotekskonsulenten i folkskolöverstyrelsen F. Fljelmqvist förskaffat

sig närmare kännedom om samlingens värde ur ren bibliotekssynpunkt.

Av de upplysningar, som av Fljelmqvist erhållits, framgår, bland

annat, att de stora offentliga biblioteken i vårt land innehava de allra

>. Bibliotek.

148

flesta i berörda samling ingående arbeten, att samlingen trots sin jämförelsevis

betydliga omfattning naturligen ej är fullständig samt att i Stockholm

ej finnes något offentligt, staten tillhörigt bibliotek, som lämpligen

kan mottaga samlingen till förvaring och vidare utveckling.

Med hänsyn till de upplysningar, som sålunda erhållits, hava de sakkunniga

ej ansett sig kunna föreslå, att ifrågavarande boksamling för närvarande

förvärvas av staten. Emellertid är det tydligt, att det ur flera

synpunkter är av stort värde, att en jämförelsevis fullständig samling böcker

rörande nykterhetsfrågan finnes lätt tillgänglig på ett ställe. Särskilt

tänka de sakkunniga härvid på den i det föregående föreslagna organisationen

av föreläsningsverksamheten. Det synes de sakkunniga särdeles

önskvärt, att ett ställe finnes, där de föreläsare, som anlitas för denna

verksamhet, kunna bekvämt äga tillgång till behövlig litteratur. Aven

bör enligt de sakkunnigas förmenande ett sådant centralt nykterhetsbibliotek

utgöra ytterligare en sporre för den institution, som får sig dess vård

och förkovran anförtrodda. Det synes de sakkunniga därför önskvärt, att

från det allmännas sida understöd komme biblioteket till del, avsett såväl

för dess ordnande och katalogisering som för dess underhåll och komplettering.

De sakkunniga hava därför velat förorda, att ett årligt anslag

måtte lämnas för bibliotekets skötsel och underhåll. Anslaget torde med

hänsyn till de nuvarande prisförhållandena böra uppgå till 1,000 kronor.

Då emellertid intresset av en dylik boksamlings tillvaro och vidmakthållande

måste anses vara särskilt stort hos nykterhetsorganisationer o. d..

synes man kunna och böra som villkor för statsbidragets åtnjutande stadga,

att genom centralförbundets försorg ett visst årligt belopp, exempelvis en

fjärdedel av statsbidraget, tillskjutes för samma ändamål. Kommer statsunderstöd

att beviljas centralförbundet för nu berörda ändamål, bör därjämte

föreskrivas, att biblioteket skall stå under överinseende av den blivande

centrala tillsynsmyndigheten för nykterhetsundervisningen, varjämte

föreskrifter torde böra lämnas i fråga om bibliotekets användning och

tillgänglighet för allmänheten m. m.

Även om den ovan åsyftade, hos centralförbundet deponerade boksamlingen

ej skulle komma att kvarstanna hos centralförbundet, kvarstår

naturligen behovet av ett centralt bibliotek i nykterhetsfrågan, och ett årligt

anslag synes även under sådana omständigheter vara behövligt för

underhåll och komplettering av den samling litteratur på ifrågavarande

område, som centralförbundet självt äger. Någon förändring i avseende

å anslagsbeloppets storlek eller villkoren för anslagets åtnjutande synes

för dylikt fall ej böra ifrågasättas.

149

G. Statlig ledning.

En verksamhet så omfattande som den i vårt land bedrivna nykterhetsverksamheten

har naturligen känt behov av eu central ledning, och

man kan således vänta, att åtgärder för erhållande av dylik ledning vidtagits.

Det var ock i sådant syfte, som de största nykterhetsorganisationerna

år 1901 upprättade en gemensam institution, centralförbundet för

nykterhetsundervisning, vars verksamhet, såsom också namnet angiver, varit

riktad ej minst på ledning av undervisnings- och upplysningsverksamheten

å nykterhetsområdet. En mer officiell prägel har nämnda förbund sedermera

erhållit genom det anslag, som riksdagen sedan åtskilliga år beviljat

detsamma.

hörbundets behövlighet och betydelse för nykterhetsarbetet har även

av 1914 års sakkunniga vitsordats, och de sakkunniga hava understrukit

behovet av denna centrala organisation, som enligt samma sakkunnigas

åsikt borde fortfarande leda och övervaka det omfattande upplysningsarbetet

i nykterhetsfrågan.

Vissa betänkligheter hava i anledning av nämnda uttalande framställts

i en del av de utlåtanden, som avgivits i anledning av berörda sakkunnigas

betänkande. Så har läroverksöverstyrelsen framhållit olämpligheten av

att någon del av undervisningen vid statens egna eller statsunderstödda

läroanstalter ställdes under annan ledning eller kontroll än deras lagligen

överordnade myndigheter. Socialstyrelsen har ställt sig tveksam beträffande

innebörden av de sakkunnigas uttalande i denna punkt och framhållit,

att centralförbundet borde liksom hittills hava till uppgift att

funktionera såsom enskild initiativtagare och ledare av den frivilliga verksamheten

på området i fråga. Slutligen har svenska sällskapet för nykterhet

och folkuppfostran framhållit, att övervakandet över ifrågavarande

upplysnings- och undervisningsarbete borde ske genom offentlig myndighet

enligt av Kungi. Maj:t fastställda grunder.

Behoret.

1914 ärt

sakkunnig!».

Uttalanden.

150

Frågan om ledningen av nykterhetsundervisningen upptogs sedermera

till förnyat skärskådande av föredragande departementschefen vid avlåtande

till 1917 års riksdag av proposition angående anslag till upplysnings-och

undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande. I sitt anförande till

statsrådsprotokollet yttrade departementschefen härom följande:

»De tungt vägande anmärkningar, som av riksdagen i dess skrivelse

den 24 maj 1912, av de sakkunniga i deras utlåtande och av åtskilliga

myndigheter i avgivna yttranden framställts mot nykterhetsundervisnintrens

nuvarande anordning, kunna så att säga koncentreras i det ofta återkommande

uttalandet, att denna undervisning lider av brist på planmässighet

och effektivitet. För att den önskvärda planmässigheten i ett så

omfattande och på så många händer fördelat arbete som nykterhetsundervisningen

skall kunna vinnas, vill det synas oundgängligt, att detta arbete

är så°vitt möjligt ställt under enhetlig ledning. Så har emellertid hittills

långt ifrån varit fallet. Den nykterhetsundervisning, som meddelats i statens

egna eller statsunderstödda läroanstalter, har givetvis stått under inseende

av de myndigheter, som haft att övervaka verksamheten vid dessa

läroanstalter över huvud; vad åter angår den frivilliga verksamheten på

hithörande område, har densamma i huvudsak letts av centralförbundet

för nykterhetsundervisning, och jag kan tillägga, att denna ledning förtjänar

allt erkännande. Men det synes mig alldeles påtagligt, att det för

sakens befrämjande vore i hög grad gagneligt, om eu större samverkan

än som hittills förefunnits, här kunde komma till stånd.

Det bör, såsom i ärendet framhållits, icke ifrågakomma, att de statliga

myndigheter, åt vilka ledningen av undervisningen vid olika slag av

läroanstalter är anförtrodd, lida något intrång i denna sin befogenhet,

men å andra sidan är det ganska naturligt, att det skulle lända till betydande

fördel, om dessa myndigheter hade tillfälle att i någon form

tillgodogöra sig de erfarenheter, som inhämtats vid den enskilda verksamheten

på detta område. Vidare får det väl anses givet, att denna enskilda

verksamhet skulle hava gagn av att kunna räkna på det stöd, som

statens ifrågavarande myndigheter kunna vara i tillfälle att lämna.. Eu

dylik samverkan synes mig kunna åvägabringas på det sätt, att åtskilliga

uppgifter med avseende å nykterhetsundervisningen — anordnande av

kurser för lärare, anordnande av instruktionskurser i kommunerna, anskaffande

av undervisningsmateriel, utgivande av handböcker in. m., om vilket

jag kommer att längre fram yttra mig — lades i händerna på en särskild

niTmnd, bestående exempelvis av en lärare vid någotdera av universiteten

eller vid karolinska institutet, en ledamot av läroverksöverstyrelsen, en

ledamot av folkskolöverstyrelsen samt två representanter för centraiför

-

151

• -''''W

bundet, varjämte i nämnden torde böra ytterligare ingå eu ledamot av

socialstyrelsen samt, vid behandlingen av frågor rörande nykterhetsundervisningen

vid armén och marinen, eu officer eller militärläkare. Ledamöterna

i en dylik nämnd torde icke böra åtnjuta någon särskild gottgörelse

utöver rese- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande

resereglemente för de resor, de företaga för fullgörande av ifrågavarande

uppdrag. Berörda ersättning synes kunna utgå från åttonde huvudtitelns

förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar, vadan i nu förevarande

sammanhang något anslag för berörda ändamål ir;ke behöver tagas i

beräkning.»

Det sålunda framlagda förslaget, som innebar ett alldeles nytt uppslagtill

lösning a\ frågan om ledningen, ledde som bekant ej till någon åtgärd,

då riksdagen, såsom i det föregående omnämnts, på särskilda grunder

avslog Kung]. Maj:ts nyss omförmälda proposition.

För egen del vilja nu förevarande sakkunniga understryka behovet av De

eu central ledning av nykterhetsundervisningen och instämma därutinnan

särskilt med nyss återgivna anförande till statsrådsprotokollet. Emellertid 1

hava de sakkunniga ej kunnat biträda det förslag till frågans lösning, som av

departementschefen framställts. Det har nämligen förefallit de sakkunniga,

som om en nämnd, sammansatt på föreslaget sätt av personer från vitt

skilda verksamhetsområden och i vissa fall utan den pedagogiska insikt

och erfarenhet, som otvivelaktigt äro erforderliga även vid ledningen av

nu ifrågavarande undervisning, näppeligen skulle kunna till fullo garantera

den enhetlighet och planmässighet i ledningen, som eftersträvats och som

åsyftats även av departementschefen. Det torde tvärtom vara fara värt,

att den brist på homogenitet, som oförnekneligt komme att vidlåda den

ifrågasatta nämnden, skulle kunna ofördelaktigt inverka på nykterhetsundervisningens

bedrivande. Särskilt torde detta bliva fallet, om denna

undervisning ordnades efter de grundsatser, som de sakkunniga i möjligaste

mån sökt att följdriktigt genomföra på olika punkter av sitt förslag

och som skulle medföra ett starkt krav på enhetlig ledning av densamma.

Redan i det föregående hava de sakkunniga förberedelsevis angivit

sin allmänna ståndpunkt i denna fråga och hava därvid framhållit, att det

enligt de sakkunnigas mening vore av stor vikt, att för nykterhetsundervisningens

ledning även det enskilda intresset och erfarenheten i vidsträckt

mån toges i anspråk samt att en livlig samverkan mellan det statliga och

det enskilda på detta område syntes komma att lända det hela till gagn.

Sagda uttalande vilja de sakkunniga här ånyo understryka och vilja där

-

sakkun

niga.

Allmänt

152

2. Ledningen

av de olika

verktamhetsformerna.

a. Nykterhetsnndervisningen.

b. Upplysningsarbetet.

jämte giva ett uttryck för sitt erkännande av de i många avseenden göda

initiativ och impulser, som på nämnda undervisningsområde givits från

enskilt håll. Jämväl på nykterhetsundervisningen vid skolorna har det

privata intresset utan tvivel verkat livgivande och uppryckande; härom

bär ej minst S. S. U. H:s och Sveriges lärares nykterhetsförbunds verksamhet

vittnesbörd. Det skulle därför helt visst lända verksamheten till

skada, om det enskilda initiativet förkvävdes eller byråkratiserades.

Om än de sakkunniga alltså äro starkt medvetna om vikten för denna

sak av livlig kontakt med den på enskild väg bedrivna verksamheten, kunna

de sakkunniga dock ej tillstyrka, att själva ledningen av undervisningen i

skolorna handhaves av någon enskild organisation. De sakkunniga finna det

naturligt, att den nykterhets undervisning, som meddelas vid de under

skolöverstyrelsens, respektive läroverksöverstyrelsens inseende ställda barndoms-

och ungdomsskolorna, och den vid samma skolor i nykterhetssyfte

utförda uppfostrande verksamheten i likhet med all övrig undervisningsoch

uppfostringsverksamhet, som bedrives vid dessa skolor, stå under respektive

skolöverstyrelsers överinseende. På samma sätt bör det tillkomma

överstyrelserna att med den av staten understödda utbildningen av lärare

för nykterhetsundervisningen — med undantag av den till universiteten

förlagda utbildningen — taga i huvudsak samma befattning som med övrig

utbildning av lärare. Det bör emellertid jämväl här betonas, att även om

det ur organisatorisk synpunkt måste vara av betydelse, att statens främsta

myndigheter på undervisningens område hava uppsikt över och ledning av

lärarutbildningen i nu ifrågavarande hänseende, de enskilda organisationernas

verksamhet dock även här är av betydelse. Det år således synnerligen

önskvärt, att impulser från nämnda håll må tillföras arbetet på

lärarutbildningen.

I den instruktion, som, intill dess den nya skolöverstyrelsen trätt i

verksamhet, gäller för dess direkta föregångare, folkskolöverstyrelsen,

stadgas (i § 2, 5), att överstyrelsen skall öva inseende över anstalter för

allmän folkbildning. I detta allmänna åliggande, som för framtiden kommer

att överflyttas på skolöverstyrelsen, bör enligt de sakkunnigas mening

också ingå att öva inseende även över de av staten understödda kurser

och föreläsningar, som anordnas för allmän io\kupplysning i nykterhetssyfte,

och likaledes att utöva tillsyn över att de statsmedel, som anslås

för dylik verksamhet, användas för därmed avsedda ändamål. En dylik

uppgift är ingalunda främmande för nämnda överstyrelse. Särskilt bör i

detta sammanhang erinras om den övervakande ledning, som folkskolöverstyrelsen

utövar beträffande den populärvetenskapliga föreläsningsverksain

-

153

heten. Det ligger då mycket Tillra till hands, att åt sagda överstyrelse

eller rättare åt den blivande skolöverstyrelsen lämna ett liknande uppdr ag i fråga

om en verksamhet, som har så många direkta beröringspunkter med föreläsningsverksamheten.

Hittills har som bekant socialstyrelsen haft ett visst

överinseende över upplysningsverksamheten på nykterhetsområdet, ett förhållande,

som väl närmast torde förklaras därav, att vid tiden för socialstyrelsens

inrättande folkskolöverstyrelsen ännu ej fanns till och ej heller

någon annan central myndighet, åt vilken uppgiften kunde lämpligen överlåtas.

Det har tydligen varit de sociala momenten hos nu ifrågavarande

verksamhet, som i första hand givit anledning till nämnda anordning. Då

det gäller övervakande och ledning av upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan,

synas likväl de sociala synpunkterna ej böra i sagda hänseende

vara avgörande utan fastmera de pedagogiska. Därav följer givetvis, att såsom

redan framhållits, berörda övervakande och ledande uppgift bör tillkomma

den pedagogiska fackmyndigheten. Det synes de sakkunniga vara av stor

vikt, att frågan om nämnda upplysningsarbetes ledning blir löst på bästa

sätt, ty det ligger i sakens natur, att det för staten är en betydelsefull

uppgift att tillse, att en i möjligaste mån riktig uppfattning av nykterhetsfrågan

bibringas vårt folk. Härigenom skulle, såsom de sakkunniga i

annat sammanhang framhållit, staten helt visst vinna ett gott stöd för de

åtgärder i lagstiftningshänseende, som staten på detta område finner sig

böra vidtaga, och efterlevnaden av de givna föreskrifterna främjas.

Av det sagda torde alltså framgå, att det för de sakkunniga framstår såsom

naturligt, att den högsta övervakande och ledande verksamheten beträffande

undervisnings- och upplysningsarbetet rörande nykterhetsspörsmålet överlåtes

åt de myndigheter, läroverksöverstyrelsen och den blivande skolöverstyrelsen,

som hava liknande uppgift i fråga om den allmänna undervisningen

och det allmänna folkbildningsarbetet.

o O

Frågar man så, huru överstyrelserna äro rustade för utförande av det

åliggande, som i nu berörda hänseende bör tillkomma dem, torde svaret

bliva, att nämnda ämbetsverk för närvarande knappast äro i stånd att i

alla hänseenden fylla en dylik uppgift. En central ledning av en så omfattande

verksamhet som den här ifrågavarande torde kräva en så enhetlig

behandling av förekommande frågor och en så god förtrogenhet med

nykterhetsrörelsen och dess olika arbetsområden, att överstyrelsernas ledamöter

å ena sidan ej torde kunna medhinna det omfattande arbete, som

härför fordras, och å den andra sidan ej rimligtvis kunna förutsättas äga

den erforderliga specialinsikten. Man torde därför enligt de sakkunnigas

åsikt vara nödsakad att tillgripa den utväg, som i flera liknande fall valts,

20

Konsulent

154

c. UtbildDingskursernn.

nämligen anställandet hos överstyrelserna av ett särskilt sakkunnigt biträde

eller en konsulent. Så har skett i fråga om andra slag av verksamhet

för allmän folkbildning, såsom folkhögskolundervisningen, den

populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten och folkbiblioteksverksamheten.

Den nu ifrågasatte konsulenten borde tydligen hava i huvudsak

samma ställning som de konsulenter, vilka redan äro anställda hos överstyrelserna.

Han bör vara väl förtrogen med nykterhetsfrågan samt 5ga

god kännedom om den organiserade nykterhetsrörelsen. För honom bör

gälla av överstyrelserna fastställd instruktion. Förslag till dylik instruktion

har av de sakkunniga utarbetats och finnes som bilaga (Bil. 6) fogat

till detta betänkande. Jämte det att överstyrelserna genom detta sitt organ

utöva den centrala ledningen av ifrågavarande undervisnings- och upplysningsverksamhet,

böra överstyrelserna också tråda i samarbete och söka förbindelse

med de fria organisationer av olika slag, som arbeta i nykterhetsundervisningens

tjänst, så ock med andra centrala myndigheter (exempelvis

socialstyrelsen), som hava med närbesläktade verksamhetsområden att skaffa.

Det arvode, som tillkommer de ovan omnämnda, hos överstyrelserna

anställda sakkunniga biträdena eller konsulenterna, växlar betydligt allt

efter omfattningen "av det uppdrag, som åligger vederbörande tjänstemän.

Tydligen skulle den nu ifrågasatte konsulenten komma att få en uppgift,

som i" flera hänseenden vore närmast jämförlig med föreläsningskonsulentens,

och det synes de sakkunniga därför lämpligt, att arvodet för honom utginge

med samma belopp som för sistnämnde befattningshavare, eller med 2,000

kronor för år.

Vad beträffar överstyrelsernas åligganden i nu ifrågavarande hänseende,

må, utöver vad nyss sagts därom, först framhållas, att det inseende över den

vid skolorna bedrivna undervisnings- och uppfostringsverksamheten i nykterhetssyfte,

som bör tillkomma överstyrelserna, bör utövas i främsta rummet i

sammanhang med den inspektion av skolorna, som åligger överstyrelserna.

Därjämte bör det tillkomma överstyrelserna att tillse, att de för skolorna

gällande undervisningsplanerna äro i nu berörda hänseende avfattade på

ett ändamålsenligt sätt, varjämte överstyrelserna också torde böra hava sin

uppmärksamhet riktad på det sätt, varpå de vid skolorna använda läroböckerna

i vederbörande ämnen behandla nykterhetsspörsmålet.

Beträffande därefter de med statsmedel anordnade utbildningskurserna

för lärare för nykterhetsundervisningen, har ju hittills centralförbundet

för nykterhetsundervisning haft åt sig uppdraget att omhänderhava anordnandet

av kurserna såväl organisatoriskt som ekonomiskt. Plan för kurserna

åter har fastställts av Kungl. Maj:t efter förslag av centralförbundet

155

och yttrande av folkskolöverstyrelsen. Enligt de sakkunnigas mening bör

i fråga om fortbildningskurserna i nykterhetssyfte galla detsamma som

beträffande andra fortbildningskurser. Deri alltjämt fortgående strävan att

från Kungl. Maj:ts till vederbörande centrala ämbetsmyndigheters avgörande

överflytta alla sådana ärenden, som ej anses böra prövas och avgöras

av Kungl. Maj:t, har föranlett, att folkskolöverstyrelsen genom nådigt brev

den 15 februari 191S fått i uppdrag att beträffande fortbildningskurser i

allmänhet för lärare vid folkskolor och småskolor ombestyra — genom eu

av överstyrelsen godkänd kursstyrelse — kursernas anordnande samt

godkänna kursplaner. Nykterhetsundervisningskursernas i många hänseenden

stora överensstämmelse med nyss ornförmälda fortbildningskurser synes de

sakkunniga böra leda därtill, att läroverks- och skolöverstyrelserna få liknande

befattning med desamma som med sistnämnda kurser. Överstyrelserna

böra alltså få i uppdrag att besluta om fördelningen av de till

nykterhetskurserna beviljade anslagen av statsmedel, att utfärda närmare

allmänna bestämmelser angående kurserna, att antaga kursstyrelser samt

efter förslag av dessa pröva och fastställa kursplaner, att bestämma grunder

för antagande av kursdeltagare eller ock själva antaga sådana, att med

uppmärksamhet följa det vid kurserna bedrivna arbetet samt att i pedagogiskt

och ekonomiskt avseende granska av kursstyrelserna avgivna redogörelser

för de hållna kurserna. Vid fullgörandet av dessa åligganden

skulle överstyrelserna givetvis biträdas av sin konsulent, i den ordning

den för honom utfärdade instruktionen angiver. Vad beträffar antagandet

av kursstyrelser, hava de sakkunniga förutsatt, att därest ej alldeles särskilda

omständigheter skulle föranleda annat beslut, centralförbundet för

nykterhetsundervisning såsom hittills utses att fullgöra kursstyrelses

åligganden

Jämväl den av de sakkunniga i annat sammanhang närmare omnämnda

föreläsningsverksamhet, som bedrivits av centralförbundet och som de

sakkunniga ansett böra på förut angivet sätt ytterligare utvidgas, bör liksom

annan föreläsningsverksamhet av liknande art stå under skolöverstyrelsens

överinseende. I sådant hänseende bör skolöverstyrelsen årligen

efter förslag av centralförbundet fastställa för allmän utdelning avsedd

förteckning å föreläsare och föreläsningsämnen samt att därutöver, då

sådant för särskilt fall ifrågasattes, godkänna föreläsare och föreläsningsämnen,

som ej innefattas i sagda förteckning. Vidare skall överstyrelsen

företaga granskning av den redogörelse, som bör årligen till överstyrelsen

avgivas rörande nämnda föreläsningsverksamhet och som bör redogöra för

dels var föreläsningar hållits och föreläsares namn, dels de under året

<i. FöreU»- ning»- verksamheten.

156

anordnade allmänna upplysningskurserna samt andra mer eller mindre

kursliknande föreläsningsserier, som ombesörjts av centralförbundet, dels

ock redovisning för statsanslagets användning.

De båda överstyrelserna böra ock tillse, att lämpliga hjälpmedel för

nykterhetsundervisningen framställas och på lämpligt sätt tillhandahållas

vederbörande anstalter.

Slutligen bör det tillkomma överstyrelserna att antingen omedelbart

vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som kunna finnas erforderliga,

för att den under överstyrelsernas inseende stående undervisnings-

och upplysningsverksamheten i nykterhetssyfte skall motsvara sitt

ändamål.

Det framgår av det föregående, att de sakkunniga tänkt sig ett ganska

livligt samarbete mellan de båda överstyrelserna och centralförbundet för

nykterhetsundervisning. Med hänsyn härtill och då det torde vara ur

praktisk synpunkt lämpligt, att centralförbundets ställning till överstyrelserna

i nu ifrågavarande hänseende blir fullt klar, torde föreskrifter rörande

centralförbundets verksamhet böra i vederbörlig ordning lämnas.

Då de sakkunniga ansett stor vikt böra fästas vid denna omständighet,

hava de sakkunniga i annat sammanhang (sid. 157) närmare berört denna

fråga ävensom frågan om centralförbundets befogenhet i övrigt.

157

H. Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

De sakkunniga hava i det föregående erinrat om nödvändigheten av

att staten vid planläggandet av nykterhetsundervisningen rikligt utnyttjar

den hänförelse för nykterhetssaken och den samlade erfarenhet i upplysningsarbetets

organisation, som äro till finnandes hos nykterhetssällskapen,

och att ingen åtgärd vidtages, som lägger hinder i vågen för utvecklande

av dessa organisationers initiativkraft och arbetslust. För organisering

och ledning av den egentliga nykterhetsundervisningen inom och utom

skolan hava de större organisationerna sedan många år varit sammanslutna

i centralförbundet för nykterhetsundervisning. Det är huvudsakligen genom

denna sammanslutning, som staten för sin upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan

hittills stått i samarbete med den organiserade nykterhetsrörelsen.

Förbundets verksamhet, som varit mycket omfattande, har bestått i

anordnande av kurser för lärare och ungdomsledare, anskaffande och distribuerande

av undervisningsmateriel, anordnande av utställningar av dylik

materiel, förmedling av föreläsare och undervisare samt utgivande av en

tidskrift för nykterhetsundervisning och hälsolära. För bedrivande av

denna verksamhet har förbundet åtnjutit avsevärda statsanslag, nämligen:

till verksamheten i allmänhet 10,000 kronor, vilket anslag under senare

år redovisats å administrationskonfo, till de större nykterhetskurserna sammanlagt

56,000 kronor samt till tidskriften 1,500 kronor. Därjämte hava

besparingar å anslaget till kurserna fått användas till anskaffande av

materiel.

Som villkor för beviljande av anslaget å 10,000 kronor har uppställts

fordran, att förbundet från nykterhetskorporationer, kommuner och enskilda

erhållit ett tillskott, motsvarande minst lika mycket som statsanslaget.

Som villkor för beviljande av såväl detta anslag som anslaget till kurserna

har fordrats, att politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid

Nuvarande

verksamhet.

158

1914 års sakkunniga.

De sakkunniga.

Statsbidrag.

förbundets föreläsningar eller undervisningsarbete förbjudas, att berättelse

över verksamheten avlämnas till socialstyrelsen och behörigen styrkta

räkenskaper till kammarrätten, så uppställda, att en noggrann kännedom

om anslagens användning därav kan vinnas. Vid förnyad ansökan om

anslag har förbundet haft att foga plan för verksamheten under kommande

arbetsår.

Redan 1914 års sakkunniga hava understrukit behovet av en central

organisation att leda och övervaka det omfattande upplysningsarbetet i

nykterhetsfrågan samt framhållit, att förbundets verksamhet vore förtjänt

av fortsatt statsunderstöd, då detsamma spelade en betydande roll genom

att tillhandagå föreningar och myndigheter med upplysningar samt förmedling

av olika undervisningsanordningar.

Även nu förevarande sakkunniga anse, att en livlig samverkan mellan

staten och centralförbundet till främjande av en god nykterhetsundervisnin"

bör äga rum. Av vad som anförts på olika ställen i detta betänkande

framgår, att de sakkunniga så långt ifrån att vilja lägga hinder i

vä"en för förbundets arbete fastmera önska en kraftigare utveckling av

dess verksamhet. Särskilt bör detta kunna äga rum i fråga om förmedlingav

föreläsningar samt anskaffande och distribuering av materiel.

Härav följer, att statsbidrag fortfarande bör komma förbundet till godo.

På grund av det sjunkande penningvärdet torde det emellertid vara omöjligt

för förbundet att uppehålla sin verksamhet ens i nuvarande omfattning,

om icke statsanslaget ökas. Då därtill, som nämnts, enligt de sakkunnigas

förslag ännu större anspråk komma att ställas på förbundet,

torde''en höjning av statsbidraget få anses nödvändig. Och de sakkunniga

vilja efter att hava tagit kännedom om den utgifts- och inkomststat., som

vid förbundets årsmöte uppgjorts, föreslå, att det årliga anslaget till förbundets

administration ökas från 10,000 till 15,000 kronor.

Beträffande villkoren för anslagets åtnjutande hava de sakkunniga

tagit i övervägande, huruvida fordran, att förbundet från nykterhetssållskapen,

kommuner och enskilda erhåller minst lika mycket som statsbidraget,

bör upprätthållas. Efter vad de sakkunniga inhämtat, utgår sällskapens

bidrag i förhållande till medlemsantalet. Då detta under senare

åren varit i det närmaste stationärt, då en ökning av dessa bidrag på grund

av de stora krav, som ställas på medlemmarna, icke gärna kan ifrågasättas

samt då den omläggning av de mindre nykterhetskurserna, som de sakkunniga

föreslå, torde medföra, att icke lika stora kommunala anslag som

159

hittills kunna påräknas, måste för förbundet de största svårigheter möta

att uppbringa bidragen från sällskapen, kommuner oeh enskilda till hälften

av nämnda statsbidrag. De sakkunniga få sålunda föreslå, att villkoren i

detta hänseende så modifieras, att bidrag till endast minst 1L av statsbidraget

kräves från annat håll.

I den stat för förbundet, som senaste årsmöte uppgjort, har på grund

av de ekonomiska svårigheterna en inskränkning i byråns personaf vidtagits.

. Denna inskränkning torde med nödvändighet medföra en revision

av de instruktioner, som gälla för nämnda personal. Särskilt måste ledalens

personliga deltagande i arbetet å byrån komma att i högre grad

tagas i anspråk. Detta nödvändiggöres jämväl av den utvidgning av förbundets

verksamhet, som de sakkunniga i olika avseenden ansett bchövlio-.

Da emellertid förbundets arbete till allra största delen bedrives med statsmedel,

måste det anses skäligt, att någon statlig myndighet har inflytande

på avfattandet av den instruktion, som skall gälla för förbundets ledare

De sakkunniga vilja därför hemställa, att som villkor för erhållande av

statsbidrag ytterligare föreskrives, att instruktion för förbundets ledare

uppgöres i samråd med skolöverstyrelsen.

Under en följd av år har statsbidrag utgått till två tidskrifter för

j1!Snin” \. “ykterhetsfrågan. Tidskriften Mimer har till ändamål att

meddela allmänheten i lättfattlig form alkoholforskningens senaste resultat

och innehåller fördenskull populärvetenskapliga artiklar i alkoholfrågan.

Mimer utgives av en enskild person, lektor Johan Bergman, utkommer

med ett nummer i månaden och omfattade år 1917 195 sidor. Prenumerationspriset

är år 1918 kr. 5: 50, och antalet prenumeranter uppgår

enligt uppgift samma år till omkring 100.

Tidskriften Tirfing . åter vill verka för »nykterhetsundervisning oeh

hålsolära». ridskriften innehåller huvudsakligen artiklar om nykterhetsfrågans

pedagogiska och metodiska behandling. En mängd utförliga undervisningsplaner

för detta ämne samt för hälsoläran har meddelats ävensom

flertalet aktstycken, som beröra statsmakternas ställning till en planmässig

l^kterhetsundervisning, såsom 1914 års sakkunnigas utlåtande och myndigheternas

yttranden däröver in. in. Vetenskapliga artiklar i nykterhetsfrågan

hava mera sparsamt förekommit. Tirfing, som är organ för centralförbundet

för nykterhetsundervisning samt för Sveriges lärares nykterhetsförbund,

redigeras av centralförbundets ledare, direktör August Ljunggren,

och utkommer med 9 nummer om året, år 1917 omfattande 138''sidor!

Tidskrift.

160

Prenumerationspriset å posten är år 1918 kr. 1: 50 (före år 1917 enkrona).

Antalet prenumeranter uppgives år 1918 till omkring 2,200.

De sakkun- De sakkunniga hava tagit i övervägande, huruvida statsbidrag bör

niga ut^å till två tidskrifter med så närbesläktad uppgift.

° Att en populärvetenskaplig tidskrift för studium av alkoholfrågan ä,r

behövlig måste anses självklart. Sedan nykterhetsundervisningen blivit

planmässigt ordnad såväl inom som utom skolan, torde det däremot icke

vara lika nödvändigt, att en särskild tidskrift uppehälles för en så begränsad

uppgift som att verka för den pedagogiska och metodiska behandlingen av

nvkterhetsfrågan och hälsoläran, helst dessa ämnens behandling icke lärer

erbjuda några väsentliga olikheter mot behandlingen av övriga ämnen.

För vad som i nämnda hänseende behöver meddelas allmänheten, utöver

det som kan få plats i de vanliga pedagogiska tidskrifterna, kan troligen

ett begränsat utrymme beredas i en populärvetenskaplig tidskrift för nykterhetsfrågans

studium.

Det är dessutom de sakkunniga bekant, att varken Mimer eller 1 irring

vunnit sådan spridning, att de, oaktat statsbidrag till dem utgått kunnat

uppehållas utan ansenliga ekonomiska uppoffringar av utgivarna. Fn enda

sådan tidskrift skulle säkerligen visa sig mindre förlustbringande

Utan att avstyrka statsbidrags beviljande till de båda. tidskrifterna

vilja de sakkunniga uttala sig för önskvärdheten av att utgivarna toge i

övervägande, huruvida icke tidskrifterna borde sammanslås till en tiaskritt

för studium av nykterhetsfrågan och med ett begränsat utrymme för behandling

av spörsmål, som röra själva nykterhetsundervisningens metodik

och vad därmed hör samman.

I. Kostnadsberäkning.

På åtskilliga ställen i det föregående hava de sakkunniga berört de

kostnader, som skulle föranledas av de i olika hänseenden framställda

förslagen rörande nykterhetsundervisningens ordnande, och de sakkunniga

hava flerstädes lämnat detaljerade kostnadsberäkningar. Det torde vara

lämpligt att här på ett ställe sammanföra slutresultatet av de beräkningar,

som sålunda gjorts.

Några erinringar böra i detta sammanhang göras. De sakkunniga

vilja först framhålla, att vissa kostnader svårligen kunna exakt beräknas.

Särskilt gäller detta den akademiska undervisning i samhällslära och i

hälsolära, som de sakkunniga föreslagit för blivande lärare, då de härför

behövliga kostnaderna, såsom förut framhållits, äro direkt beroende av den

närmare utformning, som de akademiska myndigheterna kunna giva åt de

sakkunnigas förslag. Något anslag härför ifrågasattes därför ej nu. Mycket

ovissa måste också beräkningarna bliva, i den mån de avse kostnader för

utgivande av böcker och andra trycksaker, då ju som bekant prisläget

under nuvarande förhållanden är ytterst osäkert och statt i så gott som

oavbruten höjning. De angivna kostnadsbeloppen kunna därför i flera hänseenden

endast anses vara ungefärliga.

Sammanställningen av de föreslagna årligen behövliga anslagssummorna

har följande utseende:

till anordnande av fortbildningskurser för lärare in. fl.,

under två år av tre social kurs (kr. 31,000:—), under

det tredje året en hygienisk kurs (kr. 26,000: —) i årligt

genomsnitt med avrundning uppåt ...................................... kr. 30,000: —

till anordnande av allmän utbildningskurs.............................. » 10,000: —

till föreläsnings- och instruktionsverksamhet ........................ » 18,000: —

till främjande av Sveriges storloges av I. O. G. T. studie

och

ungdomsverksamhet........................................................... » 8,000:_

till främjande av Sveriges blåbandsförenings studie- och

ungdomsverksamhet................................................................... , 4,000: —

21

162

till främjande av Sveriges nationaltempels av Templarorden

studie- och ungdomsverksamhet...............................•...........•• kr

till

främjande av Nationalgodtemplarordens studie- och

ungdomsverksamhet................................................................•

till främjande av nykterhetsföreningen Vita bandets studie

och

ungdomsverksamhet ...................................................... *

till främjande av nykterhetsorden Verdandis studie- och

ungdomsverksamhet.....................................................................

till främjande av Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbunds

verksamhet............................................ *

till främjande av Sveriges lärares nykterhetsförbunds verksamhet

......................................................................................

till avlöning åt en konsulent för nykterhetsundervisnmgen »

till främjande av centralförbundets för nykterhetsunder

visning

verksamhet ............................................... s

till underhåll och skötsel av centralförbundets för nykter

hetsundervisning

bibliotek................................................... *

Summa kr.

3,000: —

2,000: —

2,000: —

2,000: —

4,000: —

3,000: —

2,000: —

15,000: —

1,000: —

104,000: —

För o-enomförande av de av de sakkunniga framlagda förslagen erfordras

därjämte i två fall engångsanslag. Sådana anslag äro behövliga for

utgivande av en handbok i nykterhetsfrågan samt för utgivande av en

för lärare i nykterhetsfrågan avsedd handledning. De sakkunniga hava

härför föreslagit ett belopp av 20,000 kronor att fördelas på de båda ifrågavarande

arbetena. . . ,

För år 1919 har riksdagen till upplysnings- och undervisningsverk

samhet för nykterhetens främjande å åttonde huvudtiteln anvisat ett förslagsanslag,

högst, å 90,500 kronor. Ovannämnda, av de sakkunniga

föreslagna årliga anslag uppgå sammanlagt till 104,000 kronor varvid

emellertid bör ihågkommas, att de sakkunniga i detta belopp inräknat de

två anslag å tillhopa 7,000 kronor, som, på sätt i det föregående (sid. 6b)

omnämnti, enligt de sakkunnigas förslag skulle överflyttas från nksstatens

sjätte till dess åttonde huvudtitel. Tages hänsyn härtill, visar det sig,

att den genomsnittliga årliga kostnaden för nu ifrågavarande ändamål

enligt de sakkunnigas förslag med 6,500 kronor överstiger de anslag, som

på nu angivna sätt hittills utgått för sagda syfte.

I anslutning till vad nu anförts få de sakkunniga alltså hemställa om

förslag till 1919 års riksdag att , . , .

dels till upplysnings- och undervisningsverksamhet för nykterhetens

främjande anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat för ar 1920

163

ett förslagsanslag, högst 104,000 kronor, att under de villkor, som av

Kungl. Maj:t prövas lampliga, utgå till ovan angivna ändamål med högst

därstädes föreslagna belopp;

dels såsom bidrag till utarbetande och utgivande av ej mindre eu

handbok i nykterhetsfrågan ån även en för lärare i nykterhetsfrågan avsedd

handledning anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat för år

1920 ett reservationsanslag av 20,000 kronor;

dels ock medgiva, att uppkommande besparingar å anslagen till anordnande

av fortbildningskurser för lärare in. fl. samt till anordnande av

allmän utbildningskurs må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas

till anskaffande och revision av materiel för nykterhetsundervisningen.

104

II. Åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe.

Redan i det föregående hava de sakkunniga framhållit, att flera skäl

kunna anses föreligga för den sammankoppling av frågorna om nykterhetsundervisning

och om åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe, som

gjorts i det åt de sakkunniga anförtrodda uppdraget. De sakkunniga

hava därjämte påpekat, att ej heller dessa tre frågor borde betraktas som

ett avoTänsat helt utan ses i sitt sammanhang med andra, dem närstående

sociala frågor av vikt och aktuellt intresse, samt att de sakkunniga därför

ansett sig& berättigade att till diskussion upptaga spörsmål, som eljest ej

omedelbart folie inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. Nu angivna

allmänna synpunkter vilja de sakkunniga här bringa i erinran, då jämväl

i det följande förhållanden komma att beröras, som endast indirekt höra

samman med nu föreliggande uppgift. _ „

Det bör här ock erinras därom, att — såsom jämväl tidigare framhållits

— de sakkunniga redan i samband med sin behandling av frågan

om nykterhetsundervisningens ordnande på flera punkter berört spörsmålet

om åtgärder mot tobaks- och kaffemissbruk, nämligen i fråga om lärarutbildningen.

Beträffande åter undervisnings- och upplysningsarbetet rörande

tobaks- och kaffemissbruk hava de sakkunniga, med hänsyn till den

olikartade karaktären hos och den därav betingade olika behandlingen av

stoffet, funnit det mest praktiskt att särskilja frågorna om tobaksmissbruket

och kaffemissbruket.

105

A. Uppdragets omfattning. Plan för behandlingen.

De sakkunniga hava i det föregående i korthet omnämnt de åtgärder

och förhållanden, som varit närmaste anledningen till det åt de sakkunniga

anförtrodda uppdraget. Här nedan vilja de sakkunniga lämna en

något utförligare redogörelse i detta hänseende.

Såsom förut nämnts, är det på ursprungligt initiativ av riksdagen,

som nu ifrågavarande båda spörsmål kommit under behandling, ehuruväl

den enskilda verksamheten långt tidigare sysselsatt sig raecl desamma.

Inom riksdagen var det frågan om åtgärder mot missbruk av" tobak, som

tidigast bragtes på tal, och i sin förut omförmälda, av enskild motion föranledda

skrivelse hade 1906 års riksdag påkallat undersökning angående åtgärder

för hämmande av minderårigas tobaksbruk och hade därjämte till

diskussion upptagit vissa vägar, som möjligen kunde leda till målet. 1

främsta rummet har riksdagen härvid framhållit upplysningsarbete i förening

med tillsyn över skolungdomen, eventuellt jämte utfärdande av vissa

allmänna bestämmelser mot skolungdomens tobaksförbrukning genom stadgande

i undervisningsförfattningarna eller eljest. Vidare har riksdagen

pekat på förbud mot försäljning av tobak till minderårig såsom en möjlig

åtgärd samt slutligen anfört, att vid sakens utredning jämväl borde komma

under övervägande förbud för ungdomen i allmänhet att begagna tobak

samt stadgande av rätt för ordningsmyndighet och uppfostrare att fråntaga

minderårig tobak, som han lyckats åtkomma.

Utlåtande över denna riksdagens skrivelse infordrades först från kommerskollegium,

som i sin ordning inhämtade yttranden från överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, vilka överlämnat uttalanden av åtskilliga

korporationer och enskilda personer. Kommerskollegium har för sin

del stannat vid att föreslå dels upplysningsverksamhet, dels ändrade föreskrifter

rörande skolmyndigheters åtgärder mot tobaksmissbruket bland

skolbarn, dels ock förbud mot försäljning av tobak till person, som ej fyllt

15 år, i samband varmed borde meddelas förbud mot tobaksförsäljning

medelst automater. Kollegium framlade därjämte ett förslag till förordning

i sistnämnda hänseende.

Frågornas

tidigare behandling.

1906 års riksdag.

• 166

1912 års riksdag.

Senare fram

ställningar.

Utlåtanden.

Innan nu omförmälda framställning av riksdagen lett till något definitivt

resultat, upptogs frågan ånyo inom riksdagen, denna gång i förening

med fråga om åtgärder mot kaffemissbruk och även nu på föranledande

av enskild motion. Riksdagen anhöll i skrivelse den 30 april 1912 om

utredning, vad från det allmännas sida, särskilt genom upplysningsverksamhet,

kunde åtgöras för att stödja strävandet att motarbeta missbruk av

tobak och kaffe, samt om de åtgärder, som härav kunde föranledas. I

fråga om tobaken erinrade riksdagen om möjligheten att bland de värnpliktiga

igångsätta upplysningsarbete samt ifrågasatte vissa lagstiftningsåtgärder,

särskilt förbud mot försäljning till minderåriga. Beträffande

missbruket av kaffe framhöll riksdagen, att alla åtgärder av legislativ natur

syntes vara uteslutna samt att härvid endast ett väl ordnat upplysningsoch

undervisningsarbete borde ifrågakomma. Bland åtgärder i sådant syfte

anförde riksdagen undervisning i skolor och seminarier, folkskrift med

statsunderstöd, uppsats i almanackan, upprättandet av hushållsskolor och

hushållskurser för flickor och unga kvinnor även i form av repetitionskurser

efter tidigare genomgången skolkökskurs.

Ytterligare en framställning i fråga om åtgärder mot tobaksmissbruk

inkom vid denna tid till Kungl. Maj:t, i det att centralstyrelsen för Sveriges

allmänna folkskollärarförening i skrivelse den 12 maj 1914 hemställde om

förbud dels mot att försälja och tillhandahålla tobaksvaror åt minderåriga

och dels för minderårig att på offentliga platser begagna tobak i någon

form.

Över den av 1906 års riksdag gjorda framställningen samt de däröver

avgivna utlåtandena så ock över sist omförmälda skrivelse infordrades sedermera

yttrande från medicinalstyrelsen, som inhämtade utlåtanden från

karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium och från ledamoten

av styrelsens vetenskapliga råd, professorn J. G. Edgren.

Ungefär samtidigt överlämnades till medicinalstyrelsen, för avgivande av

utlåtande, även 1912 års riksdags nyss omnämnda skrivelse. I anledning härav

infordrade styrelsen yttranden från förste provinsialläkare, stadsläkare och

därmed jämställda läkare till ett antal av sammanlagt omkring 250 samt

avgav den 29 juli 1914 eget utlåtande, därvid styrelsen, som ju samtidigt

hade att yttra sig om 1906 års riksdags skrivelse rörande tobaksmissbruk,

behandlade endast frågan om kaffe.

Sedan ytterligare till Kungl. Maj:t inkommit en genom länsstyrelsen

i Umeå överlämnad framställning från stadsfullmäktige i nämnda stad,

avseende åtgärder mot minderårigas tobaksmissbruk, infordrades i ärendet

37ttrande från socialstyrelsen. Vid avgivandet av sitt utlåtande har social

-

167

styrelser! tagit i betraktande, vild förut förekommit i denna fråga, samt

erinrat om särskilda framställningar i ämnet, som, efter det styrelsens

yttrande infordrats, ingivits till Kungl. Maj:t från stadsfullmäktige i Örebro,

Karlstad och Västervik och som åsyftade lagstiftningsåtgärder av den art,

kommerskollegium tidigare föreslagit. För egen del har socialstyrelsen

tillstyrkt vidtagande av de av kommerskollegium och medicinalstyrelsen

förordade åtgärderna.

Slutligen har efter erhållen remiss även folkskolöverstyrelsen yttrat

sig angående de föreslagna åtgärderna mot kaffemissbruk, därvid överstyrelsen

åberopat inhämtade utlåtanden av samtliga ecklesiastika konsistorier

och folkskolinspektörer. Vid avgivande av sitt yttrande har överstyrelsen

samrått med sin sakkunnige i hygieniska frågor, professorn E. Alrnquist.

Vad beträffar det uppdrag, som i avseende å nu omnämnda båda Dlr 6akkQDspörsmål

givits åt de sakkunniga, vilja de sakkunniga hänvisa till före- mgj’rsa“pp''

dragande departementschefens yttrande inför Kungl. Maj:t i samband med

fattande av beslut angående tillkallande av sakkunniga för nu i frågavarande

uppdrag. Departementschefen anförde därvid, efter erinran om den

behandling frågan förut erhållit, följande.

»Av den omfattande utredning angående förekomsten av tobaks- och

kaffemissbruk, vilken sålunda förebragts, har jag fått ett starkt intryck av

att allvarliga missförhållanden i dessa hänseenden på många håll fått insteg

hos vårt folk. Den ökning av kaffe- och tobakskonsumtionen, som gjort

sig gällande under de senaste årtiondena, givetvis med undantag för de

säregna förhållanden, som inträtt under världskriget, synes dessutom giva

anledning till förmodan, att dessa missförhållanden äro i tilltagande. Det

måste då vara synnerligen angeläget, att målmedvetna och energiska åtgärder

vidtagas för att minska och, om möjligt, undanröja det försvagande

av folkkraften, som ett missbruk av dessa njutningsmedel obestridligen

medför, särskilt för det uppväxande släktet. Uppmärksamhet måste därvid

ägnas även åt de moraliska vådor, vilka, enligt vad en sorglig erfarenhet

givit vid handen, kunna framkallas av tobaksbruket bland minderåriga.

Ett otyglat begär efter detta njutningsmedel, väckt redan i barndomen,

har nämligen mången gång visat sig föra de unga in på farliga vägar,

driva dem att genom tjuvnadsbrott och oredligt förfarande skaffa sig penningar

att tillfredsställa sitt tobaksbegär. Måhända skulle man vinna ett

verksamt hjälpmedel till bekämpande av detta onda genom att beträda den

nära till hands liggande och även av riksdagen anvisade utvägen att genom

legislativa åtgärder försvåra minderårigas åtkomst av tobak. Angående

lämpligheten av dylika åtgärder hava dock olika uppfattningar gjort sig

168

•rånande. I den stora mängd av yttranden, som avgivits över riksdagens

omförmälda skrivelser, hava även i andra avseenden framträtt skilda meningar

angående de åtgärder, som lämpligen höra tillgripas för vinnande

av "de utav riksdagen avsedda syftemålen. Ett ingående övervägande av

de synpunkter, som sålunda kommit till uttryck, torde därför nu böra

ske. — — — Enstämmigt framhålles i de avgivna yttrandena, att en av

de viktigaste vägarna för uppnående av ett framgångsrikt resultat är anordnande

av ett omfattande och energiskt upplysnings- och undervisningsarbete

i hithörande frågor. Det är ock denna synpunkt, som bibringat mig den

uppfattningen, att nu senast berörda spörsmål böra göras till föremål för

utredning i samband med den förnyade behandling, som frågan om upplysningsverksamheten

för nykterhetens främjande av förut nämnd anled

ning torde böra undergå. Givetvis böra härvid icke allenast åtgärder av

förut angiven art upptagas till granskning, utan jämväl samtliga de övriga

synpunkter göras till föremål för prövning, vilka kunna vara av vikt för

bedömandet av hithörande spörsmål.»

Vid närmare granskning av de båda här ifrågavarande spörsmålen

finner man, såsom förut i ärendet påpekats, att desamma på många punkter

hava nära anknytning med varandra. I båda fallen gäller det den uppväxande

ungdomen och är det fråga om njutningsmedel, som i stor omfattning

brukas av de unga. Bägge frågorna hava därjämte en tydligt

markerad hygienisk innebörd. Allt detta synes väl motivera en samtidig

behandling av desamma. Å andra sidan förefinnas i vissa hänseenden så

väsentliga olikheter dem emellan, att beträffande vissa åtgärder den ena

eller andra frågan måste företrädesvis eller uteslutande upptagas till skärskådande.

Särskilt gäller detta i fråga om de åtgärder i lagstiftningseller

restriktionssyfte, som föreslagits och som böra komma under övervägande.

169

B. Missbrukets skadeverkningar, omfattning och orsaker.

Att ett överdrivet bruk av tobak och kaffe medför skadliga verkningar

för individen, torde allmänt erkännas. Dessa skadeverkningar

inskränka sig ej endast till det kroppsliga hälsotillståndet, de sträcka sig

även till de psykiska förmögenheterna och indirekt även till det samhälleliga

livet. Man kan således med skäl tala om tobaks- och kaffemissbrukets

medicinska, psykologiska och nationalekonomiska skadeverkningar.

En helt kortfattad överblick över det sätt, varpå dessa skadliga verkningar

framträda, torde här böra lämnas. De sakkunniga hava härvid i stor

utsträckning följt de uttalanden i berörda hänseenden, som under det

ovan nämnda utredningsarbetets gång gjorts av vederbörande myndigheter,

främst medicinalstyrelsen.

Angående tobaksmissbrukets inverkan på den mänskliga organismen

och de sjukdomssymtom, som pläga uppträda i samband därmed, har

medicinalstyrelsen i anslutning till professor Edgrens ovan omnämnda, till

styrelsen avgivna utlåtande och framställning yttrat bland annat följande.

»Bland de allvarsammaste av dessa äro symtomen från hjärtat: hjärtklappning,

oregelbunden hjärtverksamhet, betydande hjärtsvaghet med astmatiska

besvär, vartill kommer, att den kända symtomkomplexen angina pectoris

(bröstkramp) kan framkallas av kronisk tobaksförgiftning, i allt väsentligt

erinrande om den ödesdigra symtombild, för vilken koronarsklerosen (kalkvandling

i hjärtats kärlväggar) är det anatomiska underlaget. Tobaksanginan

försvinner, säger professor Edgren, så snart tobaksbruket upphör,

och det är ej alldeles säkert, att de anatomiska förändringarna, arterioskleros

och kardioskleros, hava sin enda grund i tobaksbruk. Även omnämnas

i framställningen övriga symtom, som tillskrivas tobaksmissbruket,

från andra organ såsom nervsystemet, digestionskanalen, ögonen o. s. v.

Det ovan sagda gäller vuxna personer, men samma skadliga inverkan, som

drabbar dessa, torde, säger professor Edgren, nog sannolikt i ännu högre

grad träffa de unga, och synes det honoiu ligga i öppen dag, att de minderåriga

böra helt och hållet avstå från bruket av tobak.» I lärarkolle22

-

Medicinska

skadeverk

ningar.

a. Tobak

170

b Kaffe.

giets vid karolinska institutet ovan omförmälda yttrande, som avfattats

av professorerna E. Almquist, J. Waern och C. Gr. Santesson och som även

av medicinalstyrelsen åberopas, säges rörande tobakens skadlighet för minderåriga,

att exakta eller med experiment vanna bevis därför icke äro

framlagda. Kollegiet tillägger dock: »Att barn äro mera känsliga för

gifter än de vuxna, äga vi likväl goda skäl att antaga. Barn äga dessutom

mindre förmåga att bedöma vad nyttigt är och att hålla måtta. All

medicinsk erfarenhet över tobaksbruket talar för att den minderåriges

organism måste fredas för tobakens inverkan.» Medicinalstyrelsen själv

framhåller, att styrelsen för sin del ansåge det vara styrkt, att tobaksbruket

vore för den minderårige skadligt, även om rent vetenskapliga, medicinska

bevis icke härför förebragts.

1 fråga om de skadliga verkningarna av en överdriven kaffekonsumtion

torde tyngdpunkten ej ligga så mycket på den direkt hälsovådliga

inverkan av kaffet som fastmer därpå, att kaffet i så stor utsträckning

kommit att utgöra en väsentlig del av barnens dagliga kost samt att kafilet

har en betydande förmåga att döva hungerkänslan. Dessa förhållanden

framhållas i många av de förenämnda utlåtanden, som avgivits till medicinalstyrelsen

av provinsialläkare m. fl. Där betonas ock den stora brist

på mjölk, som sedan ett antal år tillbaka försports såväl i städerna som

på landsbygden och som synes allt mer försvåras. Bristen på mjölk, som

i särskilt hög grad synes befordras genom det sätt, varpå andelsmejerierna

bedriva sin verksamhet, medför i regeln, att kafle tillgripes som

ersättning. Beträffande kaffemissbrukets direkta skadliga inflytande på

hälsan har medicinalstyrelsen i sitt utlåtande i anledning av 1912 års

riksdags skrivelse anfört, att det rådde föga delade meningar om att

talrika fall av nervösa rubbningar, magsjukdomar, blodbrist och allmänt

dåligt nutritionstillstånd, särskilt hos barn och kvinnor, vore att skriva

på kaffemissbrukets konto. Å andra sidan hade framhållits svårigheten

att i det särskilda fallet objektivt ådagalägga detta, vidare att många andra

sociala och hygieniska missförhållanden vore medskyldiga och framför allt

att kaffe, använt i ej allt för stor mängd under i övrigt göda hygieniska

och dietetiska förhållanden, ej kunde anses skadligt. På liknande sätt har

folkskolöverstyrelsen i sitt nämnda utlåtande över sagda riksdagsskrivelse

sammanfattat gjorda uttalanden angående kaffemissbrukets skadlighet dels

genom kaffets förut berörda förmåga att döva hungerkänslan, dels genom

dess direkta inflytande på kroppen: »Särskilt framhålles, hurusom det rikliga

förtärandet av kaffe, till följd av kaffets egenskap att borttaga eller

minska hungerkänslan utan att i motsvarande mån tillföra kroppen verklig

171

näring, leder till undernäring med åtföljande allmän kraftnedsättning, som

i sin ordning medför disposition för sjukdomar av olika slag, särskilt lungtuberkulos,

samt hurusom kaffet, ej minst vid dålig beredning, åven omedelbart

inverkar skadligt på organismen och vid omättligt bruk grundlägger

raaglidanden och nervösa rubbningar av mångfaldig art, och det synes

vara en så gott som enhällig mening, att dylika följder av den tilltagande

kaffekonsumtionen på ett oroande sätt framträda inom stora befolkningsgrupper.

»

De psykologiska skadeverkningarna av tobak och kaffe äro givetvis av

samma art som dem, vilka alstras av allt övermått av njutning med dess

viljekraften förlamande följder. Nämnda verkningar torde särskilt framträda

vid ett överdrivet bruk av tobak under barndomen och ungdomen.

Detta har ock framhållits i flera av de utlåtanden, som avgivits över 1906

års riksdags förut omförmålda skrivelse angående åtgärder mot tobaksförbrukning

bland ungdomen. I dessa utlåtanden har anförts, att tobak hindrar

barnens utveckling och demoraliserar, att ungdomen på grund av starkt

tobaksbruk visar ett slappt och sjukligt utseende med nedsatt förståndsskärpa

samt att enligt en av lärare allmänt gjord erfarenhet tobaksbruket

synes förslappa både arbetet och den sedliga hållningen bland skolbarnen

samt gör dem föga mottagliga för andlig påverkan.

Slutligen bör man ej bortse ifrån de nationalekonomiska följderna av

en stark tobaks- och kaffekonsumtion. Detta har redan av riksdagen framhållits

i dess år 1912 avlåtna skrivelse och har sedermera ytterligare påpekats

i vissa över nämnda skrivelse avgivna yttranden. Medicinalstyrelsen

erinrar år 1914 om att omkring 40 millioner kronor årligen utgivits till

utlandet för importen av kaffe, och socialstyrelsen framhåller, att tobaksbruket,

som — enligt vad från olika håll uppgåves och av tillgänglig

statistik bestyrktes — alltjämt tillväxte i vårt land, måste anses som en

även ur nationalekonomisk och social synpunkt betänklig företeelse. Utgifterna

för detta ändamål utgjorde nämligen i många fall en icke oväsentlig

belastning, varom de av styrelsen verkställda hushållsundersökningarna

i fråga om vissa hushåll bure vittne. I

I fråga om missbrukets omfattning hava åtskilliga uttalanden

gjorts i de yttranden, som under utredningsarbetets gång avgivits av

olika myndigheter. Vad först beträffar tobak, uppgiver folkskolinspektören

i Västerås, att han i folkskolan i de fem åldersklasserna från 9 till 13

år med 100 eller flera barn i varje åldersklass träffat resp. 8, 11, 23, 30

Psykologiska

skadeverk

ningar.

National

ekonomiska

skadeverk

ningar.

Missbrukets

omfattning,

a. Tobak.

172

och 38 barn, som rökte tobak. Från Lysekil har anförts, att cigarrettrökning

ofta börjades vid 10 års ålder och förekomme i stor utsträckning.

Kronofogden i Indals fögderi har meddelat, att rökning icke vore allmän

bland gossar, men väl snustuggning; unga män och ynglingar tuggade

nästan överallt och i övermått. Ytterligare har från folkskolehåll framhållits

det starka tobaksbruket bland skolbarn, varvid från ett håll uppgivits,

att nästan alla gossarna i folkskolan tuggade snus, från ett annat,

att några gossar börjat röka i småskolan, en de! t. o. m. före skolgången.

Liknande uppgifter hava lämnats från flera andra håll, vadan man torde

kunna draga den säkra slutsatsen, att tobaksmissbruk på många orter i