SOU 1920:1

LA(*BEREDN1NGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLS

BALKEN OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN

IV.

FÖRSLAG

TILL

GIFTERMÅLSBALK

M. M.

STOCKHOLM 1918

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

171068

/

Till KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 3 december 1909 har Eders Kungl. Maj:t

förordnat, att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalkcn

med tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som

4

kunde höra i sammanhang därmed behandlas, ävensom föreskrivit att, därest

avtal om samarbete på förevarande område med Danmark och Norge

komme till stånd, beredningen eller vissa dess ledamöter för Sveriges del

skulle efter Eders Kungl. Majrts vidare förordnande deltaga i de gemensamma

förhandlingar, som kunde komma att anordnas.

I det utlåtande, som efter preliminär konferens mellan delegerade för

de tre länderna, nämligen för Sverige undertecknad Westring, för Danmark

professorn vid Köpenhamns universitet V. Bentzon och för Norge expeditionschefen

i justitsdepartementet, numera sorenskriveren P. I. Paulsen,

den 13 november 1909 avgavs av nämnda delegerade, uttalades, att det

syntes lämpligt att, jämte andra till familjerätten hörande ämnen, jämväl

frågan om äkta makars förmögenhetsförhållanden upptoges till behandling.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 11 augusti 1910 meddelat bestämmelse

om samarbete med delegerade för Danmark och Norge beträffande vissa av

de frågor, som innefattades i beredningens uppdrag, förordnades genom

nådigt beslut den 9 juni 1911, att deltagandet för Sverige i gemensamt

skandinaviskt lagstiftningsarbete å familjerättens område finge avse alla de

spörsmål, vilka i det anförda utlåtandet upptagits.

Det första resultatet av det gemensamma lagstiftningsarbetet förelåg färdigt

i september 1913, då lagberedningen avlämnade förslag till lagstiftning

dels om äktenskaps ingående och upplösning, dels om adoption.

Efter det undertecknad Westring i egenskap av ordförande för de delegerade

för Sverige med ordföranden för de danska delegerade professor

Bentzon och med ordföranden för de norska delegerade sorenskriveren Paulsen

överenskommit att till gemensam behandling närmast upptaga frågan om

äkta makars förmögenhetsförhållanden, förordnade Eders Kungl. Magt den

19 februari 1915, på hemställan av beredningen, att deltagandet för Sverige

i det gemensamma lagstiftningsarbetet finge avse äkta makars rättsförhållanden

jämväl i andra avseenden än såvitt anginge deras förmögenhetsförhållanden,

under förutsättning att motsvarande bestämmelse från

dansk och norsk sida meddelades, samt att såsom delegerade för Sverige

5

skulle, såvitt anginge makars rättsförhållanden, deltaga, jämte undertecknade

Westring och Broomé, professorn vid universitetet i Lund C. G. L.

Björling, vilken den 6 mars 1914 förordnats att biträda lagberedningen i

dess arbete. Sedan undertecknad Stenbeck förordnats den 21 maj 1915

att biträda beredningen vid revisionen av bestämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden

och den 29 oktober samma år att från och med

den 1 november tills vidare vara ledamot av lagberedningen, förordnade

Eders Kungl. Maj:t sistnämnda dag undertecknade Tiselius och Stenbeck

att, jämte de förut utsedda, såsom delegerade för Sverige deltaga i det

gemensamma lagstiftningsarbetet å familjerättens område med skyldighet

för Stenbeck att därvid tillika tjänstgöra såsom sekreterare vid de sammanträden

mellan de svenska delegerade samt danska och norska kommitterade,

som komme att hållas. Den 2 juni 1916 förordnade Eders Kungl.

Maj:t, att undertecknad ''Ekeberg skulle, såvitt han ej av sin tjänstgöring

som professor vore därifrån förhindrad, vara delegerad för Sverige i professor

Björlings ställe.

Plenarsammanträden med de delegerade hava hållits i Kristiania och på

Gjeilo i Norge under februari och mars 1915, därvid såsom delegerade

för Sverige deltogo, jämte undertecknade Westring och Broomé, jämväl

professor Björling, i Köpenhamn under november och december samma

år, vid vilket sammanträde såsom svenska delegerade närvoro undertecknade

Westring, Tiselius, Broomé och Stenbeck samt professor Björling,

i Stockholm under november och december 1916 samt på Gjeilo under

februari och mars innevarande år, vid vilka sistnämnda två sammankomster

undertecknade Westring, Ekeberg, Tiselius, Broomé och Stenbeck deltogo

såsom delegerade för Sverige. Därjämte hava ordförandena för de tre

landens delegerade sammanträtt för gemensamma överläggningar i Hörnbod

i Danmark under juli och augusti 1915, vid vilken sammankomst

jämväl undertecknad Stenbeck var närvarande såsom sekreterare, i Stockholm

under juni och juli 1916 och på Holmenkollen vid Kristiania i september

och oktober samma år, vid vilka sammanträden jämväl undertecknade

Ekeberg och Stenbeck närvoro, undertecknad Stenbeck i egenskap av

6

sekreterare, i Köpenhamn i oktober 1917 samt i Kristiania i februari 1918,

vid vilket sistnämnda tillfälle jämväl undertecknad Stenbeck var närva- *

rande såsom sekreterare. Delegerade för Danmark hava varit professor

Bentzon, i egenskap av de delegerades ordförande, overretsassessorn E.

Trolle och ögonläkaren fru Estrid Hein. Såsom de delegerades sekreterare

har tjänstgjort kriminalretsassessorn H. G. Bechmann, vilken jämväl vid

förfall för overretsassessor Trolle tjänstgjort såsom delegerad i hans ställe.

Från Norge hava såsom delegerade deltagit sorenskriveren Paulsen, i egenskap

av ordförande, expeditionschefen i justitsdepartementet, numera

sorenskriveren E. Hanssen och hoiesteretsadvokaten fröken Elise Sem.

Tillika deltog professorn vid universitetet i Kristiania Jon Skeie i sammanträdet

i Kristiania och pa Gjeilo i februari och mars 1915. Såsom sekreterare

hava tjänstgjort sekretmren, numera byråchefen i justitsdepartementet

N. Bugge samt dåvarande sekretären i samma departement P.

Hougen.

De av beredningen utarbetade bestämmelserna angående makars rättsförhållanden

hava sammanförts med bestämmelserna i lagen om äktenskaps

ingående och upplösning till ett förslag till ny giftermålsbalk, därvid i

nämnda lag, förutom vissa jämkningar av redaktionell natur, vidtagits allenast

de ändringar, som ansetts påkallade av den förmögenhetsordning mellan

makar, som av beredningen föreslås. En sådan bearbetning hava däremot

de danska och norska delegerade ej underkastat de förut avgivna

danska och norska förslagen till lagar om äktenskaps ingående och upplösning.

Beredningen får sålunda härmed i underdånighet överlämna av motiv

åtföljda förslag till ny giftermålsbalk och till vissa därmed sammanhängande

författningar.

\ id utarbetandet av dessa förslag har hänsyn tagits till följande av Eders

Kungl. Maj:t till beredningen överlämnade framställningar:

1) riksdagens skrivelse den 18 mars 1903 i anledning av väckta motioner

om ändrad lydelse av 9 kap. 1 § giftermålsbalken;

2) riksdagens skrivelse den 3 mars 1908 i anledning av väckt motion

f

7

angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare

för sin man, som förklarats omyndig;

3) riksdagens skrivelse den 20 februari 1912 i anledning av justitieombudsmannens

framställning till riksdagen angående ändring av bestämmelserna

om danaarv jämte kammarkollegii yttrande i ärendet;

4) en av riksdagens justitieombudsman den 29 januari 1913 till Eders

Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändring i visst avseende av lagen

den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps

rättsverkningar.

Tillika ha till beredningen inkommit:

1) skrivelse den 23 april 1912 från Fredrika-Bremer-förbundet med

hemställan, att lagberedningen ville vid omredigeringen av äktenskapslagen

så avfatta sitt förslag, att kvinnornas krav på målsmanskapets upphävande

och beredande åt den gifta kvinnan av full likställighet med mannen

såväl inom hemmet som i förmögenhetsrättsligt avseende vunne beaktande,

vid vilken skrivelse funnos fogade resolutioner, beslutade vid 21

offentliga möten med kvinnor å olika platser i landet, med instämmande

i ovannämnda hemställan;

2) skrivelse den 31 mars 1916 från Fredrika-Bremer-förbundet, svenska

kvinnornas nationalförbund, landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt

och socialdemokratiska kvinnornas centralstyrelse, rörande vars innehåll

hänvisas till betänkandet;

3) skrivelse den 23 januari 1917 från föreningen för moderskydd och

sexualreform, innehållande vissa önskemål beträffande ifrågavarande lagstiftningsarbete.

Genom statistiska centralbyråns försorg har en statistisk redogörelse utarbetats

över innehållet i de under åren-1912—1914 till domstolarna ingivna

äktenskapsförord, vilken redogörelse bilagts betänkandet.

Professor Björling har under arbetet biträtt beredningen och därvid

bland annat utarbetat såväl den i inledningen upptagna historiska framställningen

av den svenska rättens utveckling som ock en såsom bilaga

I

till betänkandet fogad översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps

rättsverkningar.

De särskilda förslagen avse nedan angivna ämnen:

1) ny giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock

angående undanskiftande av egendom i död makes bo

12)

lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap.

2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsökningslagen;

15)

lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917 om

införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om

förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

9

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4

mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni

1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907

om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni

1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

De svenska och danska förslagen avse att uttömmande behandla frågan

om makars rättsförhållanden eller, såsom ämnet från dansk sida betecknas,

äktenskapets rättsverkningar. Mellan de svenska och danska förslagens

uppställning förefinnes dock den skiljaktighet, att medan det danska förslaget

i ett kapitel av lagen om äktenskapets rättsverkningar upptager bestämmelser

om föräldramakten eller, såsom den från svensk sida betecknas,

vårdnaden om barnen, sådana regler för Sveriges del influtit i det förslag

till fullständig lagstiftning om barn i äktenskap, som lagberedningen funnit

nödigt i detta sammanhang uppgöra. Det norska förslaget betecknas

såsom avseende allenast makars förmögenhetsförhållanden. Däri upptagas

dock, likasom i de svenska och danska förslagen, även regler om makars

skyldighet att bidraga till familjens underhåll, ett ämne som i främmande

lagstiftningar icke brukar räknas såsom hörande till makars förmögenhetsförhållanden

utan behandlas bland de allmänna reglerna om äktenskapets

rättsverkningar.

I den mån förslagen sålunda behandla samma ämnen, äro de i det

2—171068

10

väsentliga överensstämmande med varandra. De danska och norska förslagen

äro fogade vid betänkandet.

Underdånigst

HJALMAR WESTRING.

BIRGER EKEBERG. KARL TISELIUS.

EMILIA BROOMÉ. EINAR STENBECK.

Stockholm den 31 augusti 1918.

LAGFÖRSLAG.

13

Förslag

till

Giftermålsbalk.

Härigenom förordnas, att giftermålsbalken i Sveriges rikes lag skall hava

följande lydelse:

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller

annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor han givit

den andre för äktenskapets skull och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär

den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §.

Avlas barn i trolovning; brytes likväl trolovningen, och bär mannen

huvudsakligen skulden därtill, give‘han kvinnan skäligt skadestånd. Sådant

skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

14

Giftermålsbalk, 1 och 2 kap.

År trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes,

njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som

han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan föräldrars eller annans

samtycke ingå äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket,

med mindre han haft sådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet under

aderton år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån, än om barn ej

blivit avlat.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme han sin talan

inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes denna tid, vare rätt

till talan förlorad.

6 §•

Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse föräldrarna trolovning

med varandra; upplöses trolovningen genom mannens död, och är

kvinnan i behov av underhåll, njute hon, såframt hon inom sex månader

efter dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som sitter i boet eller hos

rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver

hälften därav.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i

äktenskap utan Konungens tillstånd.

15

Giftermålsbalk, 2 kap.

2 §•

Deri, som ar under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap

utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan

del i vårdnaden, eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång

eller tidsutdräkt inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant

fall för handen beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke

av förmyndaren eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan

giftoman, som rätten eller domaren på anmälan förordnar.

3 §•

Ej må den, som är omjmdig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens

samtycke.

4 §•

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten på ansökan

tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen.

5 §•

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande

inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,

med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande

släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §.

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan Konungens

tillstånd ingås.

16

Giftermålsbalk, 2 och 3 kap.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med

den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 §•

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning

ingå nytt gifte, med mindre* det visas, att hon icke är havande

från tiden före upplösningen, eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden

med mannen upphörde.

12 §.

Mellan adoptant och adoptivbarn må ej äktenskap ingås, så länge adoptivförhållandet

består.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är

kyrkobokförd, eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan

församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. År mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 §

sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna i

hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet

(äktenskaps betyg).

17

Giftermåhhalk, 3 kap.

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokföfd i svensk församling,

skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare han kan

anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom. är

sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa

utredning därom. Är trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej

äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd, skall han styrka, att sådant

tillstånd givits.

3 inom. Äger trolovad enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej ingå äktenskapet

utan föräldrars eller annans samtycke, skall han, visa,, att sådant samtycke

givits, eller att rätten jämlikt 2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,

eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med

läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom

påvisas.

5 mom. Trolovad skall, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg,

att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan

hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete,

att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att

han, såvitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosam!

skede.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å trolovad,

som visar Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom

fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. Eu var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på heder

och samvete att, såvitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade

eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet

visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller sådan släktskap, som

där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran på

heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

3—171068 -

18

Giftermålsbalk, 3 kap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna eller

int)7g. som i 1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död eller

annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller int)Tg,

som i 1 mom. sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap. 11 § ej

föreligger, skall hon styrka, att sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej

prästen hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast lysningssedel, med

angivande av de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist;

och varde den genom utfärdarens försorg kungjord i kyrkan tre söndagar

i rad.

Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan erhålla lysning till

annat äktenskap, förrän fyra månader förflutit från sista lysningsdagen,

med mindre den andra trolovade avlidit.

4 §■

Menar någon, att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke han

det hos prästen.

5 §-

År lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt

4 § hos prästen anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt,

give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att hinder

för äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis).

6 §•

År trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot fienden,

må äktenskapet ingås, utan att lysning föregått.

7 §•

Åktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke därtill

givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Giftermålsbalk, 3 och 4 kap.

19

Deri, som utfärdat äktenskapsbetyg, skall ombesörja, ätt kungörelse därom

varder nästa söndag i kyrkan uppläst, varvid angives ej mindre bägge de

trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock varest hinder

mot äktenskapet må anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas, förrän

fyra månader förflutit från kungörandet eller, om lysning tillkommit, från

sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade avlidit.

8 §•

Närmare bestämmelser angående intyg och försäkran, varom i detta kapitel

är sagt, meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om vigsel.

1 §•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §■

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan

eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund;

och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap

äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar av

samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem därav och

den andre av annat kristet trossamfund.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt

trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig, vigsel som medlem av

svenska kyrkan.

20

Giftermålsbalk, 4 kap.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom

kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling,

av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst

inom samfundet.

4 §•

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla

kyrklig vigsel eller ej.

5 §.

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är: i stad lagfaren ledamot av magistraten

eller, där magistrat ej finnes, stadsstyrelsens ordförande, och på

landet landsfiskalen ävensom, där Konungen för visst område det medgiver,

den som Konungens befallningshavande särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att

någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

År landsfiskal bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel,

men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har

sitt hemvist inom hans distrikt.

6 §•

År ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej

ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad, om

hinder mot äktenskapet är vigsel förrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis

må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom fyra månader

därefter eller, om de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande

lappbefolkningen, inom ett år, må vigsel ej vidare på denna lysning

ske.

Giftermålsbalk, 4 kap.

21

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter vad i 3 kaj). G §

sälgs, åligge trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att, om

vigselförrättaren ej för denna församlings böcker, förete äktenskapsbetyg;

och skall i övrigt i fråga om villkor för erhållande av vigsel vad i 3

kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,

j)å hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därj)å

av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna

i kyrkohandboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess

kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen

meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give makarna ofördröjligen bevis därom. Vad

vid borgerlig vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll enligt

de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

9 §.

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet

att viga, eller av borgerlig vigselförrättare, eller om därvid ej så

tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses

ogill, på den grund att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej

föregått.

22

Giftermålsbalk, 5 kap.

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att

i samråd verka för familjens bästa.

2 §•

Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar,

verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen

det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt.

Till familjens underhåll skall räknas vad som erfordras för den

gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende

av vardera makens särskilda behov.

3 §•

Lämnar vad ena maken enligt 2 § har att tillskjuta icke tillgång till

bestridande av utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter, han

eljest med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden enligt sed har att

ombesörja för familjens underhåll, vare andra maken pliktig att i lämpliga

poster tillhandahålla honom erforderliga penningmedel. Rätt till sådant

bidrag tillkomme dock ej make, som visar oförmåga att handhava medel

eller av annan särskild orsak icke bör äga ombesörja utgifterna.

4 §•

Vad med tillämpning av 2 och 3 §§ av ena maken överlämnats till

den andre för tillgodoseende av hans särskilda behov vare hans egendom.

5 §•

Gör make sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt,

värde han, om andra maken det yrkar, av rätten förpliktad att till denne

23

Giftermålsbalk, 5 kap.

utgiva bidrag till de utgifter för familjens underhåll, vilkas ombesörjande

enligt''sed ankommer på honom eller rätten med hänsyn till omständigheterna

finner skäligen böra anförtros honom.

6 §.

Har ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll

haft utgifter till belopp, som uppenbarligen överstiger vad enligt 2 §

ålegat honom för underhållet tillskjuta, äge han, om ej annat avtalats

eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett, av andra

maken utfå ersättning för vad av sagda utgifter må anses belöpa på denne.

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets

utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättningsberättigade

själv, ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

7 §•

Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att

enligt de i 2 § stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll;

dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens

hävande, andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med

mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket,

stadgas i lagen om barn i äktenskap.

8 §■

I fall, som avses i 7 §, må, såvitt det med hänsyn till vardera makens

levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt finnes skäligt, make

förpliktas att till nyttjande lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens

hävande ingingo i det för makarnas gemensamma begagnande

avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbetsredskap. Har

ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats den andre till nyttjande,

skall avtal, som ägaren må med tredje man träffa angående egendomen,

ej lända till inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

24

Giftermålsbalk, 5 kap.

9 §•

Utan hinder av vad rätten besluta om bidrag, som i 5 eller 7 § sägs,

äge rätten på endera makens yrkande annorlunda förordna därom, när

väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

10 §.

Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, må på ena makens yrkande

av rätten jämkas, om avtalet var uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade

förhållanden påkalla det.

11 §•

Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska

förhållanden, som erfordras för bedömande av varderas underhållsskyldighet.

12 §.

En var av makarna äge att med förpliktande verkan jämväl för den

andre ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för

barnens uppfostran, som sedvanligen företagas för sådant ändamål. Enahanda

behörighet tillkoinme hustrun i fråga om sedvanliga rättshandlingar

för tillgodoseende av hennes särskilda behov. Rättshandlingen skall anses

vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida ej annat

framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra

maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse,

att det, som anskaffades genom rättshandlingen, ej var erforderligt.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund

av söndring leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må

han kunna på yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten

förlustig.

25

Giftermålsbalk, 5 och 6 kap.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna enas därom eller

förändrade förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens beslut, soin i denna paragraf avses, skall ofördröjligen

genom rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse

införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

14 §.

Är ena maken för bortovaro eller sjukdom ur stånd att själv ombesörja

sina angelägenheter; har han ej nämnt fullmäktig, och är ej heller förmyndare

eller god man för honom förordnad, äge andra maken företräda

honom, när angelägenhet yppar sig, som ej utan olägenhet kan uppskjutas,

uppbära avkastningen av hans egendom och annan hans inkomst samt,

om det för anskaffande av medel till familjens underhåll oundgängligen

tarvas, pantsätta eller avyttra honom tillhörig egendom. Fast egendom

må ej i något fall intecknas eller avyttras, med mindre rätten, efter inhämtande

av yttrande från hans närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver

det.

Vad nu är stadgat äge ej tillämpning, om makarna på grund av

söndring leva åtskilda.

15 §.

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära

sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom i

den ordning Konungen bestämmer.

6 KAP.

Om makars egendom.

1 §.

En var av makarna äge giftorätt i den egendom, som andra maken vid

äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar, och som ej är hans

enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kaljas hans giftorättsgods.

4—171068.

26

Giftermålsbalk, 6 kap.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig

art, skola bestämmelserna om giftorätt äga tillämpning, allenast såvitt de

ej strida mot vad med avseende å rättigheten särskilt fäller.

O o

2 §•

Over sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av

vad i 3—6 §§ sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad eller hemskillnad

tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods,

såvida ej annorlunda i denna balk stadgas.

3 §•

Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen

minskas andra maken till förfång:.

4 §.

Make må ej avyttra eller med inteckning för gäld belasta fast egendom,

vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen

samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme

på förmyndare eller god man att giva samtycke, varom nyss är sagt.

Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den make, som vill företaga

åtgärden, är förmyndare eller god man .för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs, utan erforderligt

samtycke, vare den ogin, om andra maken eller dennes förmyndare eller

gode man väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre

månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år,

efter det lagfart eller inteckning beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs

om lagfart gälla om inskrivning.

5 §.

Ej må make utan andra makens samtycke avyttra eller pantsätta lösören,

i vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma

begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap

2 7

Giftermålsbalk, 6 kap.

eller äro avsedda för barnens personliga bruk. År andra maken omyndig,

ankomme likväl på honom själv att giva samtycke, som nyss är sagt

såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö,

eller kun yttrande från honom ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt

inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i första stycket sägs, utan erforderligt

samtycke, och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god

tro, vare rättshandlingen ogin, om andra maken väcker klander därå; han

instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om

rättshandlingen, och senast inom ett år, från det godset utgavs.

%

6 §•

Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på ansökan

tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran tinnes ej vara för handen.

7 §•

Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om

livet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft del i brottet,

som i 3 kap. 1—8 §§ strafflagen sägs, vare han förlustig sin giftorätt i

den egendom, som tillhört den döde.

8 §•

Enskild egendom vare:

1. egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild;

2. egendom, som givits make i gåva eller testamente med villkor att

den skall vara hans enskilda, eller som tillfallit honom i arv och om vilken

arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift;

3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida

ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av

vilken egendomen är enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf

sägs, enskild, såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen.

28

Giftermålsbalk, 6 och 7 kap.

9 §-

Hava makar upprättat förteckning över egendom, som tillhör vardera

maken eller en av dem, och är förteckningen med deras underskrift bekräftad

på heder och samvete samt försedd med intyg av vittnen om underskriften

och dagen därför, skall vid tvist, vilkendera maken egendomen

tillhör, förteckningen äga vitsord, såframt det ej visas eller må på grund

av särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig. Sådant vitsord

tillkomme dock ej förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning, som

sker inom ett år från förteckningens upprättande, eller i konkurs, som

börjar inom samma tid.

7 KAP.

Om makars gäld.

1 §<

En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom

för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

2 §•

År i äktenskapet gäld gjord av bägge makarna, svare de en för bägge

och bägge för en för gälden, såvida ej annat avtalats.

Samma lag vare, där ena maken gjort gäld, för vilken enligt 5 kap. 12 §

jämväl andra maken svarar.

3 §•

Häftar hustrun jämte mannen för gäld, som båda makarna eller endera

gjort genom rättshandling av den i 5 kap. 12 § avsedda beskaffenhet,

och vill borgenär söka hustrun för gälden, skall han anhängiggöra sin

talan inom ett år från förfallodagen eller, om gälden skall betalas vid

anfordran, från dess uppkomst; försittes denna tid, vare rätt till talan

mot henne förlorad.

4 §•

Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning

bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 § sägs, och

Giftermålsbalk, 7 och 8 kap.

2!»

vilken uppkommit före boskillnadsansökningen, hemskillnaden eller äktenskapets

upplösning, allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon då

ägde, och den egendom, som vid bodelningen tillädes henne. Skall i anledning

av hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning ej äga rum,

svare hustrun efter hemskillnaden eller äktenskapets upplösning för gäld,

som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när

hemskillnaden beviljades eller äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning

eller eljest särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del

av egendomens värde ej medräknad.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, om hustrun

iklätt sig vidsträcktare betalningsansvar.

8 KAP.

Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar.

1 §.

Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom,

som tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods,

skall tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord må ock avtalas,

att egendom, som är ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods,

såvida ej annat följer av vad i 6 kap. 8 § 2 sägs.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar

stadgas avvikelse från vad denna balk innehåller om makars egendom.

2 §•

Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid äktenskapets

ingående, eller vill make giva något åt sin make, skall därom

upprättas äktenskapsförord. Sådant förord vare dock ej erforderligt, när

30 Giftermålsbalk, 8 kap.

fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till

givarens villkor.

Utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken

utgiva penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande,

även om skriftligt fordringsbevis överlämnas.

3 §•

Make, å vars inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing,

äge, utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande

året till andra maken utan vederlag överlåta egendom till belopp

motsvarande högst hälften av vad som besparats. Sådan överlåtelse vare

dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom upprättats skriftlig,

med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits, samt

överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld.

4 §.

Hava makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig

emellan om överlåtelse av egendom, äge make mot borgenärer åberopa

avtalet, allenast om han visar, att det icke är av sådan beskaffenhet, att

för dess giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord.

5 §•

Har gåva skett, som i 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen, som

i första stycket andra punkten av samma lagrum avses; kan gäld, för vilken

givaren häftade, då gåvan enligt 11 § blev gällande, ej betalas av

honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av den överlåtna

egendomen, om han ej kan styrka, att givaren hade kvar egendom,

som -uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om vederlag utgått, skall dess

värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna helt

eller delvis gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande

befrielse från ansvar.

År givaren i konkurstillstånd, eller föreligger omständighet, som medför

rätt för borgenären att payrka hans försättande i konkurs, svare andra

Giftermålsbalk, 8 kap.

31

maken för gnideri intill det belopp, som i första stycket sägs, även om

det ej är utrett vad som brister hos givaren.

Huru gåva må återvinnas, ifall givaren försättes i konkurs, stadgas i

konkurslagen.

6 §•

Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute han,

även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning för

sitt arbete, om det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i

övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå.

Har ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i första

stycket sägs, anhängiggjorts före utgången av kalenderåret efter det, då

arbetet verkställdes, vare rätt till talan förlorad, såvida ej annat avtalats.

7 §•

Är egendom av ena maken överlämnad till den .andres förvaltning,

och hava makarna avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna

antagas hava varit av dem avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle

äga använda avkastningen till familjens underhåll, skall vid tvist, i vilken

mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver äga vitsord, såframt

ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas.

Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstått

från rätt att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej

bindande.

8 §•

Om avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med

avseende å förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock

om avtal rörande bodelning eller vad därmed äger samband stadgas i 5,

11 och 13 kap. denna balk.

9 §•

Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas

och bestyrkas med vittnen. Omyndig tage ock förmyndarens samtycke

på sätt nu är sagt.

32

Giftermålsbalk, 8 och 9 kap.

10 §.

Äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen bör

svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig

att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, till rätten i den ort,

där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, varde förordet ingivet till Stockholms rådstuvurätt.

Rätten intage äktenskapsförordet i protokollet och översände ofördröjligen

en bestyrkt avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret,

med uppgift om dagen, då förordet ingavs till rätten; läte ock

i fall, som i 2 § avses, om ingivandet införa kungörelse i allmänna tidningarna

och tidning inom orten.

Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke

och hemvist, infordre rätten sådan uppgift och ineddele den till registreringsinyndigheten.

Är ej bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven,

läte rätten på sökandens bekostnad ombesörja sådan avskrift.

11 §.

Är äktenskapsförord slutet mellan (rolovade, vare det gällande från äktenskapets

ingående, om det ingives till rätten, i stad inom en månad och

å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet

ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till

rätten.

9 KAP.

Om boskillnad.

1 §•

Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad:

1. om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,

genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom

annat otillbörligt förfarande vållar väsentlig minskning därav eller fara

för sådan minskning; och

2. om andra makens bo är avträtt till konkurs.

Giftermålsbalk, 9 kap.

33

2 §•

Makar äge ock ''(finna boskillnad, när de äro ense därom.

3 §•

All egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, vare,

om boskillnad beviljas, makens enskilda egendom.

4 §.

Sedan boskillnad beviljats, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid

tillfaller make vara hans enskilda egendom.

5 §•

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 6 §

annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde

honom, då boskillnadsansökningen gjordes; och vare maken pliktig att vid

bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning,

som därav fallit.

6 §-

År boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken,

skälig anledning därtill visats, skall, såvida endera maken det äskar

och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, giftorättsgods, varöver

andra nicken enligt 5 § äger råda, till värde motsvarande vad av

nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas

under särskild vård och förvaltning, till dess boskillnadsansökningen prövats

och, om den bifalles, bodelning skett eller ock boskillnadsansökningen

förfallit; dock jmå sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga

rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset

bör vid bodelningen tillkomma sökanden. Har boskillnad beviljats, äge en

var av makarna, enligt vad nu är sagt, påkalla, att giftorättsgods, varöver

andra maken äger råda, sättes under särskild vård och förvaltning, till

dess bodelning skett.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl

5—171068

34

Giftermålsbalk, 9 kap.

givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning

för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

7 §•

Giftorättsgods, varöver make enligt 5 § äger råda, må utan hinder av

ansökan om boskillnad eller dom därå utmätas för hans gäld. År sådant

gods enligt 6 § satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej

utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gäl den eller

godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

x

8 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller

har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods,

varöver maken enligt 5 § äger råda, under konkursboets förvaltning,

till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken;

och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen, om

det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 6 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

9 §•

Har ej under boskillnadsmålet uppteckning skett av värdera makens tillgångar

och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes,

skall, sedan boskillnad beviljats, sådan uppteckning föBrättas. Bouppteckning

skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift

därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det

boskillnadsdomen gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson,

landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen;

och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva

sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten eller

domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År boskillnad sökt och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken,

skälig anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om ena maken

Giftermålsbalk, 9 och 10 kap. 35

det älskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad

förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att tillställa

vardera maken ett exemplar av bouppteckningen ävensom att till

rätten eller domaren insända en avskrift därav med underrättelse om dagen,

då makarna erhållit bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed

inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens

fordran tillkbmmit före bodelningen.

* 10 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ehuru däremot var hinder, varom sägs i 2 kap.

7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, om det

tidigare äktenskapet är upplöst, utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskaps återgång; och må talan

därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap.

10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på

hans talan åte^ Har han ej yrkat återgång inom sex månader, från det

sjukdomen blev botad, vare han sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller

sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan

inom sex månader, från det han fick sådan kunskap, och senast inom tre år

från vigseln; dock må talan om återgång för sinnessjukdom ej anställas,

sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat

sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

36

Giftermålsbalk, 10 kap.

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller

utan att vilja ingå äktenskap; >

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot,

som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede

eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av andra

maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående

vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans tidigare

liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet. *

Återgång äge ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex månader,

sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap om återgångsskäl,

varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång, som i 5 avses; och

må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, om maken

ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller för

annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4 §•

I fråga om verkan av återgång skall, såvida ej nedan är annorlunda stadgat,

vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Vad i 11 kap. 20 § är för där avsedda fall stadgat om uppteckning av

vardera makens tillgångar och skulder och om edfästande av sådan uppteckning

skall äga motsvarande tillämpning, när mål om återgång är anhängig!

eller till återgång blivit dömt.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den egendom,

en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat

genom arv, gåva eller testamente, varit hans enskilda.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god tro

men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter vad som med

Giftermålsbalk, 10 kap. •*«

♦

avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter

prövas skäligt. «

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den omständighet,

som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra maken, njute ock

den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd, som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, därest fråga ej är allenast om jämkning av

avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust

framställas i målet om återgång.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §.

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen vid vigseln i god tro

men hustrun ej, eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket

eller 3 §, och var den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln

känd för hustrun, varde, om mannen i målet om återgång det äskar,

förbud henne meddelat att vidare bära hans namn.

. /

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter,

skall, såframt yrkande därom göres senast vid bodelningen, makarnas

giftorättsgods ,så delas, som hade återgång skett.

Samma lag vare, om äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas

att återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler

äskas av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av

annan bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan

om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 §

eller 3 § 1 sägs.

10 §.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av

äktenskapet, njute, såframt han senast vid bodelningen det yrkar, skadestånd

efter de i 6 § givna reglerna.

38

Giftermålsbalk, 10 och 11 kap.

11 §•

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs ? 2 kap. 10 §, och

dör den omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk

förmån, som är tillagd efterlevande make, såvida ej annat av omständigheterna

framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

11 KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna

fortsätta sammanlevnaden, äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom

å sammanlevnadens hävande (hemskillnad).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja

andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån

sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna hemskillnad,

såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda

omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

f

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak

uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla

hemskillnad, vare han därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till

hans förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen

o o

kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §•

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är sammanlevnaden

ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera dömt

till äktenskapsskillnad.

Giftermålsbalk, 11 kap.

39

4 §•

Om makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda

sedan minst tre år, ''Vge en var av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må

ej till äktenskapsskillnad dömas, om endast ena maken vill skiljas och med

hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet

finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

5 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden

två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken

vinna skillnad i äktenskapet.

6 §.

Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista aren

varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt

gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, såframt han anställer

talan '' därom inom sex månader, från det han fick kunskap om den nya

vigseln.

, 8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar

otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit

delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan

inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom

tre år, sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap

eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara

att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej

40 Giftermålsbalk, 11 kap.

med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas till

skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex*månader, från det

maken fick veta, att han blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken

ej blivit smittad och sjukdomen, når talan anställes, ej längre är i smittosam!

skede.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel

mot andra maken, äge denne rätt till skillnad i äktenskapet; han

instämme dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen

kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

11 §•

>

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff,

äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dörnes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock

minst sex månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och

yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn

till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter

skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk

domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den

grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om andra maken varit delaktig

i brottet eller samtyckt därtill.

\ ill make vinna skillnad, enligt vad nu är sagt, instämme han andra

maken inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast

inom tre år, sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12 §.

År ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan

av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga

skäl därtill föranleda.

Giftermålnbalk, 11 kap.

41

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit

tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande

till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

All egendom, som make efter dom å hemskillnad förvärvar, vare hans

enskilda.

15 §.

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga ruin, och skall vad

därvid tillfaller make vara hans enskilda egendom.

16 §.

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i

17 § annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde

honom, då hemskillnaden beviljades; och vare maken pliktig att vid

bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning,

som därav fallit.

17 §.

Om endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande

av hans rätt, skall giftorättsgods, varöver andra maken enligt 16 § äger råda,

till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen

tillkomma den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess

bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande

äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkånnes, för

vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, ma jämväl

givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning

för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

6—171088

42

Giftermålsbalk, 11 kap.

18 §.

Giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda, må utan hinder av

dom å hemskillnad utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 17 §

satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans

gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på

grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

19 §.

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller

har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods,

varöver maken enligt 16 § äger råda, under konkursboets förvaltning,

till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla

maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen,

om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 17 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

20 §.

Har ej under hemskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens

tillgångar och skulder, skall, sedan hemskillnad beviljats, sådan uppteckning

förrättas. Bouppteckning skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas

och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det

hemskillnadsdomen gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson,

landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen;

och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva

sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten eller

domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då talan är väckt allenast

av ena maken, skälig anledning därtill visats, äge rätten eller domaren,

om ena maken det äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande,

efter vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättnings

-

43

Giftermålsbalk, 11 kap.

mannen att till rutten eller domaren insända en avskrift av bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed

inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens

fordran tillkommit före bodelningen.

21 §.

Bestämmelserna i 14—20 §§ äge ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord

eller boskillnad ingendera maken bär giftorättsgods.

22 §.

Vinner make hemskillnad enligt 2 § första stycket, och är den honom

vid bodelningen tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande

förordna, att han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods

uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som

erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom den andres

lott skulle lida inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskning

i den rätt, som enligt 13 kap. 4 § tillkommer vardera maken.

23 §.

Vad i 15—20 §§ är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad,

eller att mål om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga motsvarande tilllämpning,

när till äktenskapsskillnad är dömt eller mål därom är anhängiggjort,

såframt ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad

ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar

grov kränkning från andra makens sida, eller på grund av dennes

missbruk av rusgivande medel, skall vad i 22 § är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

24 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom

han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund

därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute

denne skadestånd, efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden

och övriga omständigheter prövas skäligt.

44

Giftermålsbalk, 11 kap.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av

avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust

framställas i skillnadsmålet.

25 §.

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make att enligt de i

5 kap. 2 § stadgade grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll;

dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden,

den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl

därtill äro.

26 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden

bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga

andra maken utgöra sådant bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga

samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej

tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Bidraget

kan, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och

omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas till visst belopp,

som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade.

Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider, och

träder den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, såvida fråga ej är

allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden

träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

27 §.

Om åliggande för rätten att vid hemskillnad och äktenskapsskillnad förordna,

vilken av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock om

bidrag till barnens underhåll i dessa fall stadgas i lagen om barn i äktenskap.

Giftermålsbalk, 11 kap.

4 b

28 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes underhåll

äger rätten på endera makens yrkande annorledes förordna därom,

när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det; dock må underhållsbidrag

till frånskild make ej utdömas, såframt talan därom blivit ogillad, eller

höjas utöver förut bestämt belopp.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, om någon förpliktats

att till frånskild makes underhåll utgiva visst belopp eu gång för

alla.

29 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad eller

äktenskapsskillnad träffat om bodelning eller vad därmed äger samband,

om skadestånd eller om bidrag till makes underhåll, uppenbart

obilligt för ena maken, må det, om avtalet ej slutits under hemskillnad,

på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall vid

talans förlust väckas senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker

jämlikt 3 §, men eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet meddelades.

30 §.

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan av

hemskillnaden utom beträffande frågor, om vilka i 14 20 §§ är stad

gat.

31 §.

Hustrun äge efter äktenskapsskillnad behålla det namn hon genom äktenskapet

erhållit eller återtaga det namn hon hade såsom ogift.

46

Giftermålsbalk, 12 kap.

12 KAP.

Vissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom

makes död.

1 §•

Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord,

boskillnad eller hemskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade

giftorättsgods.

2 §•

Innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller

medel till betalning a" gälden satts under särskild vård, må bodelning ej

äga rum, med mindre efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense

därom eller den dödes egendom blivit avträdd till konkurs.

3 §•

Till dess bodelning sker, tillkomine förvaltningen av den dödes giftorättsgods

hans arvingar och efterlevande maken i förening, med iakttagande

av vad i avseende å förvaltningen är särskilt stadgat.

4 §•

Efterlevande make äge, såvitt ej av stadgandet i 5 § annat föranledes,

fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet;

och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för

sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

Giftermålsbalk, 12 kap.

47

5 §•

Om den avlidnes arvingar det ilska och det finnes erforderligt till betryggande

av deras riltt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken

enligt 4 § äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas

vid bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning,

till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot etterlevande

makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som

av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma

arvingarna.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl

givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning

för efterlevande makens och barnens underhåll eller eljest till nödiga

utgifter.

6 §•

Giftorättsgods, varöver efterlevande make enligt 4 § äger råda, må utan

hinder av andra makens död utmätas för den förres gäld. Är sådant gods

enligt 5 § satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas

för efterlevande makens gäld, såvida ej jämväl den döde svarade för

gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar

därför.

7 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, endera makens egendom till konkurs,

eller har bodelning i anledning av sådan konkurs återgått, stånde det

giftorättsgods, som vid tiden för dödsfallet tillhörde gäldenären, under konkursboets

förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som

skall tillfalla konkursboet; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja

egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 5 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

48

Giftermålsbalk, 13 kap.

13 KAP.

Om bodelning.

1 §•

Bodelning, som skall äga rum i anledning av boskillnad, äktenskaps

återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död, skall företagas

i den ordning, som i ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med

iakttagande därjämte av bestämmelserna i detta kapitel.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas

beträffande hans arvingar, såvida ej annorlunda stadgas.

2 §•

Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökning om boskillnad

blivit gjord eller dom å äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

meddelats, eller, om bodelningen äger rum till följd av ena

makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods

tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge

makarna häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper

på honom.

Har maken ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter

eller genom annat otillbörligt förfarande, eller har han gjort

gälden till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom,

som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall ingå i

bodelningen, skall tilldelning, som i första stycket sägs, äga rum allenast

för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan

egendom.

3 §•

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 § sägs, skall återstoden

av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat

49

Giftermålsbalk, 13 kap.

föranledes av vad i 6 kap. 7 §, 10 kap. 5 eller 9 § eller 11 kap. 22 §

eller 23 § andra stycket eller ock av vad här nedan i 4—12 §§ sägs.

4 §•

Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från

delningen undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna

uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med

hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

5 §•

Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 2 §

andra stycket sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas

giftorättsgods.

6 §. •

Har make -genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom

missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt

förfarande vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken

erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till,

och har den vederlagsskyldige enskild egendom, gånge för hälften av vad

som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som ej erfordras för

täckning av gäld.

7 §•

Rätt till vederlag, som i 6 § sägs, tillkoimne ock make, om andra maken

använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda

egendom eller av egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och

som ej skall ingå i bodelningen.

8 §•

Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods,

njute vederlag av detta.

7—171068

50

Giftermålsbalk, 13 kap.

9 §•

Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge han ej

för bristen fordran hos andra maken.

10 §.

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § tillkommer

make och är till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av

vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av

denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till betalning förfallet

underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 26 § har att en gång för

alla utgiva till andra maken.

11 §•

Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2 §

avses, ä^e en var av dem fordra, att den andre betalar så stor del av

gälden, som makarna emellan belöper på denne, eller ock" ställer maken

säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den som framställt yrkandet

påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egendom

till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen

tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av annan

gäld; och vare den förre makarna emellan ensam ansvarig för gäldens

betalning.

12 §.

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som

därvid tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods

uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören,

som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas

lott skulle lida inskränkning.

13 §.

Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död,

den efterlevande på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören,

som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter vare en var av

Giftermålsbalk, 13 kap.

51

makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods

hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods,

så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom,

som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla,

vare han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper,

berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra

makens lott.

Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i 6

eller 7 § sägs, gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme ej, när make

är död, hans arvingar.

14 §.

Har vid bodelningen make eftergivit vad enligt bestämmelserna i

detta kap. tillkommer honom, och kan gäld, som uppstått före bodelningen,

ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet

av vad han för mycket bekommit, såvida han ej kan visa, att hans make efter

bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då

åvilande gäld. År den make, som gjort eftergiften, i konkurstillstånd, eller

föreligger omständighet, som medför rätt för borgenären att påyrka hans

försättande i konkurs, svare andra maken för gälden intill nämnda värde,

även om det ej är utrett vad som brister hos den förre.

År bodelning förrättad mellan ena maken och den andres arvingar, och

hava arvingarna bekommit för mycket, svare de, en för alla och alla för

en, för betalningsskyldighet, som i första stycket sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning

av ena makens död, ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den

döde häftade.

15 §.

Då bodelning skett, äge make ingiva den däröver upprättade handlingen

till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen

göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten. Har make vid bodelningen i märklig

52

Giftermålsbalk, 13 och 14 kap.

mån eftergivit sin rätt, och avträ des hans egendom till konkurs, som

börjar inom ett år från bodelningshandlingens ingivande till rätten, gånge

bodelningen, efter vad i konkurslagen sägs, på borgenärernas talan åter.

Vad i första stycket andra punkten stadgas äge, när make är död, ej

tillämpning, om eftergiften gjorts av hans arvingar.

14 KAP.

Om medling mellan makar.

1 §•

Föreligger fall, som avses ill kap. 2 § första stycket, eller uppstår eljest

söndring mellan makar, eller uppkommer dem emellan tvist om underhållsskyldigheten

eller angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,

äge make påkalla medling av präst i svensk församling, där makarna eller

endera är kyrkobokförd, eller av präst inom sådan församling av främmande

trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning, och som makarna

eller endera tillhör, eller av någon, som häradshövdingen i den ort eller

rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist,

på begäran utsett att företaga medlingen, eller ock av den, som enligt

vad i 2 § sägs, i den kommun, där makarna eller endera har sitt hemvist,

utsetts att vara medlare i tvister mellan makar.

2 §•

Har kommun beslutit, att inom kommunen skola utses medlare i tvister

mellan makar, eller visar sig eljest behov av sådana medlare, skall på

landet kommunalnämnden, i Stockholm överståthållarämbetet och i annan

stad magistraten eller, där magistrat ej linnes, stadsstyrelsen till medlare

utse minst en man och en kvinna. Medlare utses för två kalenderår. Avgår

medlare, innan den tid utlupit, för vilken han är utsedd, varde annan

utsedd för den återstående tiden.’

Giftermålsbalk, 14 och 7.5 kap.

53

3 §■

Medlare skall företaga undersökning om anledningen till söndringen eller

tvisten samt på lämpligt sätt söka förlika makarna med varandra.

Han äger kalla makarna att sammankomma inför sig.

c5

15 KAP.

Yissa bestämmelser om rättegången.

Äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i

äktenskap förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap,

hemskillnad och äktenskapsskillnad.

2 §•

Fråga, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra,

må ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist dem

emellan men må eljest komma under prövning, när helst någons rätt är

av frågan beroende.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §‘

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt

hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort,

där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de ej här

haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl mannen

som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt

hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu år sagt, upptages målet

av Stockholms rådstuvurätt.

54

Giftermålsbalk, 15 kap.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 11 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad

enligt 11 kap. 3 eller 4 §, göre de ansökan därom hos den rätt,

som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskillnad för brott, därför ansvar yrkas,

må ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhang.

Ö £"5

5 §■

Ager svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej kunnat

vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt i 11

kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, även om fall ej är för

handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och

fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

6 §.

Rätten må, om part det begär, förordna, att äktenskapsmål skall handläggas

inom stängda dörrar.

7 §’

_ Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar

ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder

mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs

om återvinning ej i något fall äga tillämpning.

8 §’

o om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget,

såframt det ej visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må icke upptagas, med° mindre

det visas, att medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse

infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Skall

målet upptagas, ehuru medling ej föregått, och finner rätten, att tillfälle

till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig person av rätten

utses till medlare; och galle om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs.

Hörsammar make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller har av

55

. Giftermålsbalk, 15 kap.

annan orsak medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet,

äge vidare uppskov för medling ej rum, med mindre båda makarna

det äska.

9 §•

Rätten bär att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål

införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av viss

omständighet gällande, såvida det ej styrkes av annan bevisning. Ed må ej

bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda, i

sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna

kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och kommer

han ej, varde han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för

att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla

vad i avseende å brottmål är stadgat.

10 §.

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till

återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg

angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg

meddelas av Konungen.

11 §•

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga

kraft ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens

hävande och om bidrag av ena maken till den andres un

derhän, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka

varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma,

vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava

56

Giftermålsbalk, 15 kap.

och nyttja de andra maken tillhöriga lösören, som ingå i bohaget, såvida ej

rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Sådan bestämmelse

skall, om till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad dömes,

gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena maken tillhörig

egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre,

galle vad i 5 kap. 8 § sägs.

Ai å landet stämning uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten,

äge domaren på ansökan av käranden meddela förordnande, varom nu är

sagt. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att

yttra sig över ansökningen. Har förordnande meddelats, tage rätten vid

första rättegångstillfället i målet under omprövning, huruvida förordnandet

skall äga bestånd.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med

laga kraft ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

12 §.

Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid,

som prövas skälig, meddela vitesförbud, varom i 11 § första stycket sägs.

13 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande

fråga föranleder tidsutdräkt, äge rätten, om det å någondera sidan

yrkas, särskilt företaga målet i övrigt till slutligt avgörande.

14 §.

\ id allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda

hemskillnadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten

eljest meddelade beslut, som angå boet.

Xär hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till

äktenskapsregistret.

Boskillnadsmål.

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos riitten i den stad eller å landet hos domaren

i den ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som

röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss

sa<rts, svara vid svensk domstol, hos rätten eller domaren, där hustrun

bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol, enligt vad nu är

sagt, varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

År i stad ej rättegångsdag, och tinnes ej någon satt att å rättens vägnar

mottaga inlagor, må ansökningen ingivas till rättens ordförande.

16 §.

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskillnad ej kan upptagas

på den grund att den är ställd till orätt domstol eller av annan

orsak, varde beslut därom tecknat å ansökningen.

17 §•

Är ansökning gjord av bägge makarna, och möter ej hinder för dess

upptagande, meddele rätten eller domaren genast beslut om boskillnaden,

såvida ej anstånd därmed enligt 20 § skall äga rum.

18 §.

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne

rätten eller domaren å ansökningen kallelse å makarna att inställa sig vid

rätten, i stad senast inom åtta dagar och på landet å viss dag under pågående

eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting, om sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken. Är

denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dagen, och visas ej, att kallelsen

blivit delgiven i så god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse,

eller ock att för delgivningen mött hinder, vare ansökningen förfallen.

Har maken särskilda gånger blivit med kallelsen sökt i sitt hemvist,

8—171068

58

Giftermålsbalk, 15 kap.

utan att maken själv eller ombud kunnat träffas eller upplysning vinnas

var maken uppehåller sig, utsätte rätten dag för ärendets vidare behandling

och förelägge genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna

tre gånger, sista gången minst en månad före nämnda dag, maken att

infinna sig vid rätten.

Kommer ej maken, när kallelse behörigen skett, vare det ej hinder för

boskillnadsmålets vidare handläggning.

19 §.

Har å landet make, som skall höras över boskillnadsansökningen, till

domaren ingivit skriftligt medgivande till ansökningen, skall domaren, såvida

ej anstånd enligt 20 § skall äga rum, genast meddela beslut om boskillnaden;

och varde målets behandling vid rätten inställd.

20 §.

Har make, som sökt boskillnad, innan ansökningen beviljats, påkallat

upprättande av bouppteckning, efter vad i 9 kap. 9 § sägs, och har sökanden

tillika begärt anstånd med boskillnadens beviljande, till dess han

fått taga del av bouppteckningen, må boskillnadsansökningen ej bifallas,

förrän en månad förflutit från det bouppteckningen tillställts makarna,

såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer ansökningen.

21 §.

När ansökan om boskillnad inkommit, så ock då boskillnad blivit beviljad,

skall genom rättens eller domarens försorg kungörelse därom införas

i allmänna tidningarna och i tidning inom orten ävensom underrättelse

insändas till äktenskapsregistret.

22 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda

boskillnadsärenden, utvisande för varje ärende dagen, då ansökning

däri gjordes, så ock alla i ärendet vidtagna åtgärder och av rätten eller

domaren eljest meddelade beslut.

Giftermålsbalk, 15 kap.

5!)

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål.

23 §.

Vad i 8 § andra stycket. är stadgat om mål angående hemskillnad

enligt 11 kap. 2 § skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan

makar angående underhållsskyldigheten, såvida de ej på grund av söndring

leva åtskilda, så ock beträffande mål dem emellan angående fråga, som

avses i 8 kap. 6 eller 7 §.

24 §.

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag

enligt 5 kap. 5 eller 7 §, eller har, efter det till återgång av äktenskap,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt, make yrkat åläggande för

den andre att utgiva underhållsbidrag enligt 11 kap. 25 eller 26 §, äge

rätten, om utslag ej kan omedelbart givas, på yrkande av käranden förordna,

att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden intill dess laga

kraft ägande dom föreligger.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

25 §.

Har make yrkat att enligt 5 kap. 8 § av andra maken till nyttjande erhålla

nödiga lösören, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten på

yrkande av käranden meddela förordnande därom för tiden intill dess laga

kraft ägande dom föreligger.

Förordnande, varom nu är sagt, kan när som helst av rätten återkallas.

26 §.

Är å landet stämning uttagen i fråga, som avses i 24 eller 25 §, men

har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren på ansökan av käranden

meddela förordnande, varom i nämnda paragrafer sägs, för tiden intill dess

laga kraft ägande dom föreligger.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra

sig över ansökningen.

60

Giftermålsbalk, 15 kap.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid'' första rättegångstillfället i

målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det

kan jämväl därefter när som helst återkallas.

27 §.

Förordnande, varom i 24, 25 eller 26 § sägs, gånge i verkställighet lika

med laga kraft ägande dom.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild

vård och förvaltning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17

eller 23 § eller 12 kap. 5 §, söke han hos rätten förordnande därom.

Har å landet sådan ansökning ingivits till domaren, äge han, om sökanden

det äskar, meddela förordnande att gälla, till dess rätten, när ärendet till

handläggning förekommer, tagit frågan under omprövning.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall genom rättens

eller domarens försorg tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej

förbud däremot kommer från hovrätten.

Gemensamma bestämmelser.

29 §.

o

Åtgärd, som enligt 9 kap. 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap.

16, 17, 18 eller 19 § eller 28 § andra stycket ankommer på domaren å

landet, äge han vidtaga, även om han år jävig; anmäle dock, om förordnande

för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål i hovrätten.

30 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i detta kap. äro nämnda,

skall, även om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom

stämning, föras genom besvär.

Giftermålsbalk, 15 och 16 kap.

<;t

31 §•

Är part missnöjd med rättens under rättegång meddelade beslut i flaga,

varom förmälcs i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § cllei detta

kap. 11, 24, 25 eller 26 §, skall särskild klagan däröver föras.

32 §.

Har domaren å landet meddelat beslut, som enligt denna balk ankommer

på honom, må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden föi besvärs

anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet.

16 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna balk tid skall räknas efter månad eller år, varde den

dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,

från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,

varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i

kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

3 §.

Hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet skall föras äktenskapsregister

för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna balk

skola anmälas för registrering, eller vilkas intagande i registret eljest varder

föreskrivet.

4 §•

En samling av vad i äktenskap sregistret införes skall genom det allmännas

försorg efter hand befordras till trycket och förses med register för

varje år.

62 Giftermålsbalk, 16 kap.

I den mån samlingen tryckes, skall den översändas till varje domstol

och överexekutor; och skall samlingen där hållas tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande och om den i 4 §

omförmälda samlingen meddelas av Konungen.

6 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt

stadgat.

Förslag

till

Lag

om införande av nya giftermålsbalken.

1 §•

Den nu antagna giftermålsbalken skall jämte vad här nedan stadgas

lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19 . . .

2 §•

Genom nya lagen upphävas med den begränsning här nedan stadgas:

giftermålsbalken i 1734 års lag;

6 kap. 3 § ärvdabalken;

lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

8 § 2 i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende

å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller

förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt tinnes i lag eller särskild författning stridande mot

nya lagens bestämmelser.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

64

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

4 §•

Vad i 9 kap. 1 § äldre giftermålsbalken stadgats därom, att hustrun

följer mannens stånd, skall fortfarande äga tillämpning.

5 §•

1 mom. Beträffande makar, som ingått äktenskap, innan nya lagen trätt

i kraft, skall i stället för bestämmelserna i 5—9 kap., 10 kap. 4—11 §§,

11 kap. 14—23 §§, 12 och 13 kap. samt vad 15 kap. innehåller om rättegång

i boskillnadsmål fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de

ämnen, som med sagda bestämmelser avses, såvitt ej i 2—8 mom. här nedan

annorlunda föreskrives.

2 mom. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens målsmanskap

i fråga om makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende upphöra;

dock äge makarna ej sluta avtal med varandra i andra fall, än när

sådant är i lag särskilt stadgat.

3 mom. Bestämmelserna i 5 kap. 1—3 och 5—11 §§ nya lagen skola

i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall vid bedömande av vardera

makens förmåga att bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till

storleken av den egendom, varöver han råder.

4 mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom,

som tillfaller ena maken, skall vara hans enskilda.

5 mom. över egendom, som, efter det nya lagen trätt i kraft, tillfaller

hustrun genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen av sådan

egendom äge hon råda, även om egendomen jämlikt äldre lag skolat stå

under mannens förvaltning.

Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall råda över

enskild egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen trädde i kraft.

6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ nya lagen skola lända till

efterrättelse i fråga om samfälld egendom av beskaffenhet, som i nämnda

lagrum avses.

7 mom. År genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas egendom

skall vara enskild, och att hustrun skall själv förvalta sin egendom, skall

05

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

nya lagen å makarna tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom.

omförmälas; och skola makarna, var med den egendom han har eller sedermera

förvärvar, svara för den gäld, varför han eldigt äldre lag varit

ansvarig med sin egendom.

Ilava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter

det lagen den 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft, eller hava de vunnit

hemskillnad, skall ock, efter det skifte dem emellan ägt rum, nya lagen

å dem tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas.

8 mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad

skall äga rum, och huru boet i anledning därav skalk delas emellan dem, så

ock avtala, att egendom, som, då skifte sker, tillhör endera enskilt, eller som

vid skiftet eller sedermera tillfaller endera, skall vara hans giftorättsgods.

Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad

skall äga rum, äge en var av makarna påkalla boskillnad.

9 mom. Morgongåva skall ej utgå efter make, som dör, sedan denna

lag trätt i kraft.

Har make, som innehaft fideikommiss, i enlighet med bestämmelse i

fideikommissbrevet upplåtit till fideikommisset hörande egendom att av

efterlevande maken såsom morgongåva med nyttjanderätt innehavas, må

dock sådan upplåtelse utan hinder av vad i detta mom. är stadgat gå i

verkställighet.

10 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla vad i

8 kap. 9—11 §§ nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord mellan

makar.

6 §•

Vad i § 4 av förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet stadgas* därom, att gift kvinna, som med mannen sammanlever,

må idka handel eller annat näringsyrke allenast såvida mannen sådant

tillåter och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser hon i och för

rörelsen kan komma att ingå, skall ej gälla, därest nya giftermålsbalken

är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

9—171068

66

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

7 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:

lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa

ärenden rörande äktenskaps ingående; och

särskilda i anledning av lagen den 12 november 1915 om äktenskaps

ingående och upplösning utfärdade förordningar och kungörelser.

Förslag

till

Lag

om barn i äktenskap.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas

som följer:

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Om vårdnaden.

2 §.

Barnet står under föräldrarnas vårdnad, enligt vad nedan sägs, till dess

det fyllt tjuguett år eller ingått äktenskap.

3 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det

sorgfällig uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och

utbildning, efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar

barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt.

4 §•

Föräldrarna have uppsikt över barnet.

Om det för barnets uppfostran är nödigt, äge föräldrarna tukta barnet,

68

Lag om barn i äktenskap.

på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter må anses

lämpligt.

5 §•

Barn under aderton år må ej taga tjänst eller annat arbete utan föräldrarnas

samtycke. Har barnet med föräldrarnas samtycke tagit arbete

äge det själv uppsäga avtalet ävensom träffa avtal om annat arbete av

liknande art. Avtal, som barnet själv träffat, äge föräldrarna häva, om

det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd.

Sedan barnet fyllt aderton år, må det själv taga tjänst eller annat arbete.

6 §•

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomme

bägge föräldrarna i förening.

Kunna föräldrarna ej enas, äge rätten på ansökan av endera, såvida det

med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga åt den av dem,

som finnes bäst skickad därtill, att utöva bestämmanderätten i de fall, då

olika meningar mellan dem uppkomma, eller att träffa avgörande i särskild

fråga, varom sådan meningsskiljaktighet uppkommit.

Vad i 14 kap. giftermålsbalken är stadgat om medling i vissa tvister

mellan makar äge ock tillämpning beträffande meningsskiljaktighet, varom

i denna paragraf sägs.

7 §•

År en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak

hindrad att deltaga i beslut rörande någon barnets angelägenhet, som icke

utan olägenhet kan uppskjutas, utövas bestämmanderätten av den andre.

Denne må dock icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets

framtid, med mindre barnets bästa uppenbarligen kräver det.

8 §•

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse

vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av

Lag om barn i äktenskap.

6!»

rusgivandc medel, eller för han ett lastbart liv, eller Hr han till följd av

frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga

i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av allmän

åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden skall tillkomma

allenast den andre. Inträffar fall, varom nu är sagt, i fråga om

bägge föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad

förmyndare.

9 §•

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan

av endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen

eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola

fördelas mellan föräldrarna. Aro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut

i överensstämmelse med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande

mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter vad med

hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen

skulden till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava

vårdnaden om barnen, vare den andre närmast därtill.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller

äktenskapsskillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående

vårdnaden om barnen; och skall därvid vad i första stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge

föräldrarna döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

11 §•

Har vårdnaden enligt 9 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträffar

i fråga om honom fall, varom i 8 § sägs, eller dör han, förordne

rätten den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till

barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

70

Lag om barn i äktenskap.

12 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden om barnet, må ej betagas

tillfälle till umgänge med det, med mindre särskilda omständigheter

därtill föranleda. Nöjes han ej åt vad härutinnan bestämmes av

den, som har vårdnaden, skilje rätten dem emellan.

Om underhållsskyldighet.

13 §.

Föräldrarna vare skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och

utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldighet,. varom nu är sagt, upphöre ej, innan barnet erhållit

den utbildnihg, som enligt 3 § tillkommer det, och ej i något fall, förrän

barnet fyllt sexton år.

14 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage en var av föräldrarna del efter

sin förmåga.

15 §.

Leva föräldrarna åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen

hemskillnad, eller är deras äktenskap upplöst, vare den av föräldrarna, som

ej har vårdnaden om barnet, skyldig att betala underhållsbidrag.

Har särskilt förordnad förmyndare vårdnaden om barnet, åligge sådan

skyldighet bägge föräldrarna.

16 §.

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 13 § upphört, i följd

av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare

föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder,

som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja

Lag om barn i äktenskap.

71

17 §.

Betalning av underhållsbidrag skall, om ej på grund av särskilda omständigheter

rätten annorlunda bestämmer, erläggas i förskott för kalendermånad.

Förskottsbetalning utöver vad nu sagts medför ej befrielse att gälda

underhållsbidrag för den tid sådan betalning avser.

18 §.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet, som

i 13 eller 16 § sägs, utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att

utfå det underhåll, som enligt lag tillkommer honom. Sådant avtal må

på den underhållsskyldiges yrkande av rätten jämkas, om väsentligen ändrade

förhållanden påkalla det.

Är avtal om barnets underhåll, som med avseende å förestående återgång

av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffats mellan

föräldrarna, uppenbart obilligt för en av dem, må ock avtalet, om det ej

slutits under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. I fråga om

talan, som sist är sagd, skall vad i 11 kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Yissa bestämmelser om rättegången.

19 §.

Vad i 15 kap. 8 § andra stycket giftermålsbalken är stadgat om mål

angående hemskillnad enligt 11 kap. 2 § nämnda balk skall äga tillämpning

beträffande mål, som avses i 6 § denna lag.

20 §.

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 §, äge rätten infordra yttrande från

barnavårdsnämnd samt jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.

Har rätten förordnat, att någon av föräldrarna skall personligen inställa

sig, och kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt, till

rätten hämtad.

72

Lag om barn i äktenskap.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för

att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla

vad i avseende å brottmål är stadgat.

Rätten må, om part det begär, förordna, att målet skall handläggas inom

stängda dörrar.

21 §.

I mål, som avses i 8, 9 eller 11 § äge rätten, på yrkande, att för tiden

intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna om vårdnaden, efter

vad som finnes skäligt. Föres talan om utbekommande av underhållsbidrag,

äge ock rätten, på yrkande, förordna, att svaranden skall utgiva

skäligt bidrag för nämnda tid.

År å landet ansökan eller anmälan ingiven till domaren eller stämning

O O

uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren, på yrkande,

meddela förordnande, som i första styckét sagts. Innan förordnande meddelas,

skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas motparten. Har

förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet

under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Förordnande, som i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika

med laga kraft ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas.

22 §.-

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i denna lag avses, skall,

även om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning,

föi''as genom besvär.

År part missnöjd med rättens förordnande, varom i 21 § förmärs, eller

beslut, varigenom domarens förordnande enligt samma paragraf förklarats

skola äga bestånd, skall särskild klagan däröver föras. Har domaren meddelat

förordnande enligt 21 §, må klagan föras hos hovrätten; och vare

tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet.

Lag om barn i äktenskap.

73

23 §.

Utan hinder av vad vatten beslutit i fråga, varom förmäles i 6, 8, 9

eller 11 §, eller angående underhållsbidrag äge vatten annorlunda förordna

darom, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Genom denna lag upphävas 18, 19 och 20 §§ i legostadgan för husbönder

och tjänstehjon den 23 november 1833 samt § 15 mom. 1 andra

punkten och mom. 2 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet.

Vad i 1 § denna lag är stadgat om barn i äktenskap skall äga tilllämpning

jämväl beträffande barn, som fötts innan lagen den 14 juni

1917 om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av dessförinnan

gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna ej blivit med

varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock barn, som fötts efter

det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen

till samma lag äger äktenskaplig börd, ehuru det eljest

skulle anses såsom barn utom äktenskap.

10—17109

74

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917

om barn utom äktenskap,

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom

äktenskap skall hava följande ändrade lydelse:

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med

avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, uppföre ej förr än barnet

fyllt sexton år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets

anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt

utbildning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

75

Förslag

till

Lag

om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,

vare, så länge äktenskapet består, andra maken jämte honom skyldig att

efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll.

Vad sålunda är stadgat skall ej medföra ändring i den underhållsskyldighet,

som må åligga den andre av barnets föräldrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Lagen skall ej äga tillämpning i fråga om barn till den, som har äkta

makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

76

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917

om adoption.

Härigenom förordnas, att 13 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption

skall hava följande ändrade lydelse:

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra

som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten gift, have hans

make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet, som åligger make mot

andra makens barn. Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till

dess underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make

bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

77

Förslag

till

Lag

om makes arvsrätt.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas

som följer:

Dör make och lämnar ej efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller

dess bröstarvinge, ärve andra maken hälften av kvarlåtenskapen, om efter

den döde finnes fader eller moder eller syskon eller dess avkomling, men

eljest hela kvarlåtenskapen.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna vid dödsfallet

på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets

återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas

giftorättsgods jämlikt 10 kap. 9 § giftermålsbalken skall delas, som hade

återgång skett.

Denna lag .skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Lagen skall ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt, ehuru

fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

78

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § och 22 kap. 2 § ärvdabalken skola

upphöra att gälla, samt att 9 kap. 1 och 5 §§, 12 kap. 1, 3 och 9 §§,

15 kap. 5 §, 17 kap. 6 §, 19 kap. 1 och 4 §§, 20 kap. 1, 2 och 3 §§

samt 23 kap. 4 § samma balk skola hava följande ändrade lydelse:

9 KAP.

1 §•

När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt

uppgiva och låta noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som

fast, sådant det vid dödstimman var, med alla skrifter och handlingar,

ordringar och gäld, i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns

närvaro; skri ve ock samma uppteckning under, där den gälla skall,

med edlig förpliktelse, att ej något med vilja och vetskap är dolt och utelämnat,

utan allt riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras,

att den med ed besanna. Därest till följd av äktenskapsförord, boskilln ad

eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den

dödas egendom upptecknas; och vare, då hemskillnad ägt rum, den efterlevande

maken ej pliktig att om uppteckningen draga försorg. Inträffar

fall, som sist är sagt, eller lever ej man eller hustru, give då arvingarna

Lag om ändring i ärvdabalken.

79

upp den dödas egendom till uppteckning, eller de, som den vid dödsfallet

omhånder haft, och skrive uppteckningen under, som nu är sagt. Lyder

den dödas bo under stadsdomstol, eller är egendomen fastighet i stad; då

skola, när ej annorlunda särskilt stadgat är, borgmästare och råd nämna

två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. Lyder

boet under annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet; då äga

stårbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen

och värderingen förrätta. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill

den de helst själva vilja.

5 §•

Försummar den make, som efterlever, utan laga förfall, att i rättan tid

låta uppteckna egendomen, som nu är sagt; miste fjärdedelen av sin andel

i makarnas giftorättsgods, och den tage arvingarna. Aro de tillika

vållande till den försummelse, då bötes av bägge makarnas egendom tre

daler för varje hundrade, de fattigas ensak. Varder det försummat av någon

annan, som egendomen uppgiva borde; böte efter ty, som boet är

förmöget till, ifrån tio till hundrade daler: domaren sätte ock godset i

kvarstad, och läte laga uppteckning där å ske.

12 KAP.

1 §•

När arv skall skiftas; då böra arvingarna viss dag därtill utsätta, och

till den ort sammankomma, där skiftet ske skall. Kunna de sig därom

ej förena; lägge då domaren arvingarna tid och ort före till det skifte.

3 §.

Lever man eller hustru efter; äge först bodelning rum emellan den

efterlevande och den dödas arvingar, efter vad därom stadgas i giftermålsbalken.

Därefter skifte arvingarna den dödas lott sig emellan.

80

Lag om ändring i årvdabalken.

9 §.

Haver fader eller moder givit åt sina barn något förut; är det av värde,

och haver ej fader eller moder därom annorlunda stadgat, varde det då beräknat,

dock ej räntan eller nyttan därav.

15 KAP.

5 §.

Nu vet man hans inländske arvinge, men ej var han är, läte då domaren,

i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad mellan varje

gång, och första gången sist inom tre månader från den dag, då bouppteckningen

till rätten ingiven är, kungöras, att arv fallit honom till. Vilja

fjärmare det arv lyfta, vare det tillåtet, där de för arvet och dess avkomst

ställa borgen, som av rätten godkännes. Kommer ej den frånvarande

arvingen inom tio år från den dag, då kungörelsen tredje gången i

tidningarna infördes, vare från arvet skild, där han ej laga förfall visar.

17 KAP.

6 §•

Testamente efter den, som var gift, skall tagas av vad han enskilt ägde

och hans lott i makarnas giftorättsgods.

O o

19 KAP.

1 §•

Man eller kvinna, som är under tjuguett år, skall stå under förmyndare;

dock äge den omyndige själv råda över vad han kan förvärva, efter

det han fyllt femton år.

4 §•

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda gods

sitt, varde under förmyndare ställd.

Lag om ändring i ärvdabalken.

81

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns förmyndare.

Dör fadern, vare modern barnens förmyndare.

2 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden om

dem. Varder eljest förordnat, att vårdnaden skall tillkomma allenast den

§ne av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

3 §.

Ingår fader eller moder, som är barnens förmyndare, nytt äktenskap,

och har ej bodelning skett efter det tidigare giftet, träde från förmynderskapet,

till dess sådan delning skett.

23 KAP.

4 §•

Nu haver den, som stått under förmyndare, blivit myndig, give då förmyndaren

godset genast till honom ut och göre för sin förvaltning redo.

Talar han ej lagligen å den räkning inom natt och år, sedan han den fått;

vare förmyndaren för allt ansvar och ytterligare räkenskap fri.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Genom denna lag upphäves lagen den 5 juli 1884 angående ogift kvinnas

rätt att vid viss ålder vara myndig.

Vad äldre lag innehåller om bouppteckning, arvskifte och testamente

efter död person skall fortfarande lända till efterrättelse, om den döde

11—171068

82

Lag om ändring i ärvdabalken.

var gift och äldre giftermålsbalken var tillämplig i fråga om makarnas

förmögenhetsförhållanden.

I fråga om kvinna, som då lagen träder i kraft är under 21 år och är

eller varit gift, skola äldre lags bestämmelser om myndighet fortfarande

äga tillämpning.

Varder hustru omyndig förklarad och annan än mannen förordnad till

förmyndare, skall, om äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas

förmögenhetsförhållanden, förordnandet ej lända till inskränkning

i mannens målmanskap, så vitt det består.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig

i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, förhindrad att vara förmyndare.

83

Förslag

till

Lag

om god man för bortovarande.

Med upphävande av lagen den 16 maj 1890 om tillsyn å god mans

förvaltning av frånvarandes lott i dödsbo och lagen den 29 maj 1896,

innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande delägare

i dödsbo, förordnas som följer:

1 §•

År, då dödsfall timar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran,

att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas

av annan dödsbodelägare eller av den, som har boet i sin vård; och

namne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunniert,

o-od man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott,

till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar eller ock, vad ano-år

arvinge som är å okänd ort, tiden för arvets bevakande är ute.

Tarvas eljest att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas,

skall rätten, när anmälan därom sker eller det eljest varder kunnigt, förordna

god man att bevaka hans rätt eller vårda egendomen, till dess han

själv kommer eller annorlunda förordnar.

Godo mannen äge att i allt, som uppdraget avser, företräda den bortovarande.

84

Lag om god man för bortovarande.

2 §•

Erfordras å landet förordnande, som i 1 § sägs, å tid, då rättegångsdag

ej inträffar, äge domaren meddela förordnande och anmäle det sedan

för rätten, som prövar om förordnandet skall äga bestånd.

3 §.

Vad som finnes föreskrivet om förmyndares förvaltning, redovisning och

ansvarighet, så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning skall äga tilllämpning

i fråga om god man, som i denna lag avses.

Gode mannen njute skäligt arvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo skall upphöra att gälla, samt att 3 § i

samma förordning skall hava följande ändrade lydelse:

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift

tarvas, huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare

förordna; anmäle dock förhållandet å nästa rättegångsdag; och ineddele

rätten därefter beslut i ämnet. Tarvas förmyndare för omyndig, och går

bouppteckningstid till ända, innan rätten därom förordna kan; då äge ock

domaren tillsätta ombud att å den omyndiges vägnar bouppteckningen

bevista; och meddele det sedan rätten, som förmyndare förordnar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

8<;

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse,

så ock angående undanskiftande av egendom

i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ i förordningen den 18 september 1862

huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående

undanskiftande av egendom i död makes bo skola upphöra att gälla, samt

att förordningens överskrift och 7, 10, 13, 14, 17, 20, 25, 26, 28 och 31

§§ skola hava följande ändrade lydelse:

Förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

§ 7.

Lever man eller hustru efter den, som död är, vare den make pliktig

att inom tid, som i 5 § sägs, avträda den dödas egendom till konkurs,

såvida han vill undgå ansvar för gäld, efter vad i 20 § sägs.

§ 10.

Hava stärbhusdelägarne å ena sidan avträtt egendom, och vill någon å

andra sidan egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs.

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

87

8 13.

Avträdes egendom, efter det bodelning eller skifte Sigt rum, förty att ny

gäld sig yppat, gånge bodelningen eller skiftet åter, och vare, när bodelning

återgår, lag som i 12 kap. 7 § giftermålsbalken sägs. Skall efterlevande

make i följd av återgång av bodelning återbära egendom, som han

vid bodelningen bekommit från andra sidan, svare konkursboet honom för

att han återfår vad av hans egendom vid bodelningen tillfallit den andres

arvingar.

Då till följd av vad nu är stadgat egendom skall å någondera sidan

återbäras, skall ock gäldas ränta eller avkomst, som under tiden fallit, och

skall uppgift därom med ed fästas, om så fordras. Är nödig eller nyttig

kostnad gjord å egendomen eller för dess skull, varde den kostnad ersatt.

Finnes egendom, som skall återbäras, ej i behåll, skall dess värde gäldas.

§ 14.

Är gäld, som efter bodelning eller skifte yppas, ej större, än att den

kan gäldas av den dödas tillgångar och, om han var gift, vad därutöver

på hans lott belöpt, om gälden vid bodelningen i beräkning gått; bäre

var av stärbhusdelägarne åter i det förhållande han mera njutit, än som

tillkommit honom, om gälden vid bodelningen eller skiftet beräknats.

Har någon sin lott förskingrat, fylle de övriga bristen, arvinge med vad

han i arv njutit samt efterlevande make med vad han vid bodelningen

mera bekommit, än på hans lott falla bort, om gälden därvid tagits i beräkning.

§ 17.

Efterlevande make, som. egendom rätteligen avträtt, vare fri från betalning

av den dödas gäld, där han icke enligt 7 kap. giftermålsbalken svarar

för gälden.

88

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

§ 20.

Arvingar, som ej i laga tid sig urarva gjort, svare, en för alla och alla

för eu, för den dödas gäld, utan så är att de äro från all delaktighet

i boet uteslutna, eller att de ej vid bouppteckningen tillstädes varit,

och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet, eller av

arvet förmån njutit; i dessa fall vare sådan arvinge från ansvarighet för

gälden fri.

Har efterlevande make försummat att egendom avträda, stånde han eller

hon med arvingarne i lika ansvar.

§ 25.

Ej skall såsom förskingring anses, att kvarlåtenskap till den dödas

tarvliga begravning, till efterlevande makes, barns, adoptivbarns eller

annat husfolks nödiga underhåll, eller till boets uppteckning eller egendomens

vård använd blivit.

§ 26.

Företages bodelning eller skifte, förr än all den dödas veterliga gäld blivit

gulden, vare för stärbhusdelägare, som deltagit i bodelningen eller skiftet,

lag, som i 23 § sägs. Har vid bodelning efterlevande maken ej bekommit

något av den dödas egendom, äge dock på grund av bodelningen påföljd,

som nu är sagd, ej rum.

§ 28.

Stärbhusdelägare, som avträdd egendom tillträtt, efter vad i 6 och 10 §§

sägs, vare ej pliktig att för den egendom göra reda för andra stärbhusdelägare

än dem, som voro omyndiga den tid, då egendomen tillträddes, eller

av laga förfall hindrade att före nämnda tid sin rätt bevaka: testamentstagare,

som fått sig tillagd viss egendom eller visst belopp i penningar,

have dock emot den, som tillträdde, samma rätt, som han mot stärbhuset

ägt, om boet ej avträtt blivit. Yppas efter sådant egendomstillträde någon

förut okänd tillgång; däri njute alla stärbhusdelägare laga rätt.

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

89

§ 31.

Vad i denna förordning finnes stadgat om egendomsavträde av efterlevande

make äge ej tillämpning, där till följd av äktenskapsförord, boskillnad

eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . men ej äga tillämpning,

om den döda var gift och äldre giftermålsbalken var tillämplig i

fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

12—171068

90

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap.

2 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2 §

handelsbalken skola hava följande ändrade lydelse:

1 KAP.

8 §■

Ingen må något köpa av annan mans barn eller tjänstehjon, utan de

hava lov att sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon, och åkäres;

vare det ogillt, och böte tio daler.

10 KAP.

13 §.

Ej må omyndig i borgen gå.

17 KAP.

2 §•

Vad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas,

såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till salu; stulet,

Lag om ändring i handelsbalken. 91

rövat, lånt eller legt gods; pantsatt gods, då lösen derföre gives; faddergåva

och annat dylikt. Är detta förvandlat och ej i behåll, gånge dermed

som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning av boet, efter ty, som nedan sägs;

dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg,

frakt och inlastat gods gäller vad i sjölagen stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

92

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. $ § och 22 kap. 2 § strafflagen skola

hava följande ändrade lydelse:

2 KAP.

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav

han sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga

lösören eller vad den sakfällde eljest till sin närings bedrivande behöver;

ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde, hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset finnes,

vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

22 KAP.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för

brand- eller sjöskada eller annat;

Tjog om ändring i strafflagen.

93

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

3. om man, under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal, egendom

sig avhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att

göra sin rätt till egendomen gällande;

4. om man mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran,

som avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken;

5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör

obrukbara de handlingar, vara den sig grundar;

6. om man, för att något därmed sig tillägna, lägger märke å det, som

hörer annan till, eller utplånar annans märke.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

94

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsök

ningslagen.

Härigenom förordnas, att 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsökningslagen skola

hava följande ändrade lydelse:

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att

verkställa utmätning för fordran, som i 54 § avses; har underrättelse

därom, att utmätning för fordringen är sökt, blivit efter ty i 60 § sägs

meddelad, eller är anledning att gäldenären håller sig undan eller rest

bort, förty att han väntar utmätning; då gånge förrättningen för sig utan

hinder av gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans make eller husfolk

eller annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas att

vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende granne, som

anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant

ändamål sig inställt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen -r

läte utmätningsmannen, där borgenären nödig kostnad förskjuter, vård

hållas över godset, till dess utmätning kan ske.

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas

gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen, av utmätnings

-

Lag om ändring i utsökning slagen.

95

mannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda

eller ock, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,

blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller husfolk eller,

om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare det ock gillt.

»Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som tinnes å annan

ort, än där han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning

uppgiven, hör underrättelse, varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället

meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen

bevaka; njute dock ej för sådant ändamål längre rådrum än åtta

dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i

orten, där utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej

av nöden.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för

gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till

ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap eller andra

nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det

förråd, som i huset finnes, undantagas vad till underhåll för en månad

tarvas. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför

pantsättningen skett.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes,

men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens

utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket;

hänvise utmätningsmannen honom att sin talan efter stämning utföra, och må

det utmätta godset ej säljas förr än tvisten om äganderätten blivit av domstol

prövad; stämme dock han, som godset från utmätning freda vill, borgenären

och gäldenären till domstol i orten, där godset finnes, inom tre

månader, eller have sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon

efter utmätningen med anspråk, som nu är sagt, vare det ej hinder för

försäljningen, där ej överexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som

9(3

Lag om ändring i utsökning slag eu.

anspråket väckt, av överexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra,

åligge honom att inom tre månader därefter stämma vid äventyr,

som förut är nämnt. Vill borgenär själv stämma, stånde det honom

fritt.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning, då utmätning skall

företagas hos make, som sammanbor med andra maken, och denne vill

freda egendom.

70 §.

Om utmätning av lösören, som blivit sålda, men lämnats kvar i säljarens

vård, galle vad särskilt är stadgat. Om utmätning av gods, varom i

131 § sjölagen förmäles, vare lag som där sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock skall vad äldre

lag innehåller i fråga om utmätning i makars bo fortfarande lända till

efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre

giftermålsbalken är tillämplig.

97

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 16 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i

avlöning, pension eller livränta skall hava följande ändrade lydelse:

Belopp, som enligt denna lag innehållits till gäldande av underhållsbidrag,

må ej utmätas för annan den underhållsskyldiges gäld. Beträffande

underhållsbidrag, som någon har att utgiva till sin make, skall dock

vad nu stadgats äga tillämpning endast i det fall, att makarna leva åtskilda

på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

13—171068

98

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta

från riket.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om förbud för

vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket skall hava följande ändrade

lydelse:

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två

personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under

sexton år, må ej avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor

i den ort, där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd pant

eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt

sexton år.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild

försörjningsskyldig, som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdssamhälle

utgiva bidrag till försörjning av barn eller adoptivbarn

under sexton år; och skall i sådant fall vad i denna lag sägs om underhållsberättigad

gälla fattigvårdssamhället.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld

och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla för en.

Lag ang. ändring i lagen om förbud för ritsa under båltssky bliga att avflytta från riket. 99

Det åligge övercxekutor att, där den underhållsberättigades hemvist är

känt, till denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet

blivit ställd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

100

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 1, 2, 3 och 29 §§, 15 kap. 1 och

3 §§ samt 25 kap. 1 § rättegångsbalken skola hava följande ändrade

lydelse:

10 KAP.

1 §■

Vill man till annan kära, evad det är för gäld, eller i annat tvistemål,

som dess person rörer; läte då stämma honom till den rätt, därunder han

sitt bo och hemvist haver. Barn, medan de hemma när föräldrar äro,

lyda under den rätt, som fader; och tjänstehjon, där de sin tjänst hava.

Den ingenstädes stadigt hemvist äger, sökes där han finnes, eller, om han

utrikes är, där han senast inom riket var boende.

Utländsk man, som ej här i riket bo och hemvist äger, må, där ej för

undersåte i visst främmande land är annorlunda särskilt stadgat, sökas å

ort inom riket, där han anträffas, samt, så vitt angår förbindelse, som han

här i riket ingått, eller gäld, som han under vistelse i riket eljest ådragit

sig, jämväl å ort inom riket, där honom tillhörigt gods finnes, eller där

förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.

101

Lag om ändring i rättegångsbalken.

Nu vill den stämde kära till honom igen, som stämma låtit, vare han

ock skyldig vid samma rätt svara, där målen med varandra gemenskap

hava.

2 §•

Yppar sig tvist om arv eller testamente efter den, som är död, eller,

när han var gift, om bodelning mellan arvingarna och efterlevande maken,

döme därom den rätt, där den döde skolat svara i mål, som rörde hans

person.

Tvist, som i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad

eller äktenskapsskillnad uppstår om bodelning mellan makarna, tillhöre rätten

i den ort, där mannen bör svara i tvistemål, som röra hans person,

eller, om mannen ej är skyldig att i sådana mål svara vid svensk domstol,

där hustrun svarar i sådana mål.

Finnes i mål, som i denna paragraf avses, ej behörig domstol, efter vad

nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

3 §•

Sökas delägare i bo efter den, som är död, i sak, som boet rörer, svare

vid den rätt, där den döde skolat svara.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att upptaga,

skall den, evad invändning göres eller icke, visa målet från sig i de

fall, att

1. målet är av beskaffenhet att böra av annan myndighet än domstol

eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt upptagas, eller

ock enligt lag eller särskild författning bör omedelbart av skiljemän prövas,

eller

2. målet bör upptagas av viss underrätt, som ensam är behörig att det

slag av mål handlägga, eller

3. mål, som blivit vid häradsrätt anhängiggjort, må allenast av rådstuvurätt

upptagas, eller

102

Lag om ändring i rättegångsbalken.

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller målet

;är äktenskapsmål, eller tvist är om arv eller testamente efter den, som är

död, eller, när han var gift, om bodelning mellan arvingarna och efterlevande

maken eller om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad,

äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, eller

5. tvist är om utmätt lös egendom eller giltighet av lösöreköpsavhandling

och den tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort, där

godset finnes, eller

6. fråga, varom i målet tvistas, är av beskaffenhet att kunna utan föregången

stämning upptagas vid domstol, eller

7. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

15 KAP.

1 §•

I brottmål, där efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den själv,

som anklagad är. Astundar han hjälp i rättegången, då tillätes honom

fullmäktig med sig hava. Målsman må ock den omyndiga i ty fall

bistånd göra. I ringare brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman

kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta komma, när

domaren det fordrar.

3 §.

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat i annan

rätt, såsom domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens befallningshavande

å ämbetets vägnar; ej den, som förr varit fullmäktig för

vederdelomannen i samma mål; eller den, som är omyndig; ej heller

den, vars make, fader eller svärfader, son eller måg, broder eller svåger,

i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten, eller dess

betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig där eller

vid någon underrätt, som därunder lyder; ej heller må vid häradsrätt

häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad till domare,

eller vid rådstuvurätt någon rättens ledamot fullmäktig vara; dock vare

domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är

Lag om ändring i rättegångsbalken. 103

sagd, tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig, den

han är målsman för.

25 KAP..

1 §•

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att

böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 8 eller 5 §

annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon i konkursmål vill föra talan mot underrätts

slutliga utslag rörande betalnings- eller förmånsrätt eller ackord eller

klander av utdelningsförslag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

De nya bestämmelserna i 10 kap. skola ej tillämpas beträffande mål,

som redan är anhängigt, då lagen träder i kraft.

Vad 25 kap. 1 § andra stycket enligt dess äldre lydelse innehöll angående

fullföljd av talan rörande undanskiftande av egendom skall fortfarande

äga tillämpning vid konkurs beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden

äldre giftermålsbalken är tillämplig.

104

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar

och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden

skall hava följande ändrade lydelse:

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen

. ett över lagfarter med fång av fast egendom ; ett över inteckningar

i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till

sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt

av fång till sådan rätt så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);

ett över äktenskapsförord; ett över förmyndares tillsättande

och entledigande; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid

domstolen bevakas, och avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings-

och tomträttsprotokollen skall för varje ärende å brädden tecknas

namnet på den egendom, ärendet rörer, samt uti övriga protokollen för

ärende, som angår inregistrering av bouppteckning eller bevakning av

testamente, den dödes namn och för annat ärende namnet å den person,

ärendet rörer.

Vid rådstuvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt

protokoll över förlagsinteckningar. I det protokoll skall för varje ärende

Lag om ändr. i förord», ang. särskilda prof. över lagfarter, inteckn. och andra ärenden. 105

å brädden tecknas förlagstagarens namn jämte uppgift om rörelsens beskaffenhet

och orten, varest den drives.

Hos Stockholms rådstuvurätt varde ock särskilt protokoll fört över inteckningar

i fartyg; och skall i det protokoll för värjo ärende å brädden

tecknas namnet å det fartyg, varom fråga är, samt det nummer, varunder

fartyget blivit i fartygsregistret infört.

Har någotdera av de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i

protokollet anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

14—171068

106

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 5, 27, 30, 31, 32, 35, 36, 37 och 140

konkurslagen skola hava följande ändrade lydelse:

§ I

Vill

någon avträda egendom till konkurs; give ansökning därom in till

underrätten i den stad, eller, å landet, till domaren i den ort, där gäldenär

bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Ansökning av stärbhusdelägare om avträdande av den dödes egendom skall

göras, där den döde bort svara i mål, som nyss är sagt.

§ 5.

Där likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,

på vilka han sin ansökning om egendomsavträdet grundar, vare den ansökning

utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning

i fast egendom; äge ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är, där

han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande av hans

fordran otillräcklig är.

§ 27.

Gäldenärs make gånge ock sådan ed, som omförmäld är, där någon av

borgenärerna det äskar. Tjänare och andra, som om boets tillstånd kun

-

107

Lag om ändring i konkurslagen.

skap äga, åligga jämväl, där så äskas, att det uppgiva och uppgiften med

ed fästa. Är gäldenär död, eller har han vikit undan; äge rätten, där

så skäligt prövas, förelägga barn, som till laga ålder komna äro, att bouppteckningen

edeligen styrka.

Omyndig förklarad, vars egendom till konkurs avträdes, vare ock pliktig

bouppteckningsed avlägga, där rätten eller domaren så skäligt prövar.

§ 30.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och

oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, offentlig

stämning given är, där ej han själv eller hans make kan annorledes försörja

familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningen med ed fästas

och boet till gode män överlämnas; njute gäldenären, till dess sådant skett,

underhåll som sagt är. Gäldenären varde ock tilldelat vad som erfordras

för resa och uppehälle, då han, efter kallelse, har att inställa sig vid rätten

till förhör, eller annorstädes till avgivande av upplysningar rörande konkursboet,

dock ej mer, om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades,

om han därinom, å ort, där han sist vistades, sig uppehölle. I övrigt

äge han från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gångoch

sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels

ock, till ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap

eller andra nödiga lösören.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten vad

gäldenären bestås må med avseende så väl å hans behov och boets ställ

o

ning,

som å hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet att gode

männen tillhandagå.

§ 31-

Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs; varde det

hans närmaste förman ofördröjligen av rätten eller domaren kungjort; och

ankomme på den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten

lyder, att pröva huruvida han förr, än fyra månader efter inställelsedagen

förflutit, må i utövningen av tjänsten åter inträda.

Av gäldenärens lön varde, efter avdrag av det, som utgår till den, tjänsten

108

Lag om ändring i konkurslagen.

i hans ställe förestår, gäldenären så mycket tillagt, som till hans eget,

hans makes och oförsörjda barns eller ’ adoptivbarns underhåll tarvas:''

vad övrigt är, gånge till konkursboet.

§ 32.

Gäldenär svare med den egendom, han kan i framtiden ärva eller förvärva,

där ej annan överenskommelse blivit i laga ordning träffad, till

fulla gälden, evad den i konkursen är bevakad eller icke. Kvinna, som

är eller varit gift, vare dock ej pliktig att med egendom hon efter konkursens

början förvärvar ansvara för dessförinnan i äktenskapet gjord gäld

av beskaffenhet, som avses i 7 kap. 3 § giftermålsbalken, såvida hon ej

iklätt sig sådant betalningsansvar.

§ 35.

Till konkursbo räknas all egendom, som gäldenären tillhörde den tid,

då han sin konkursansökning till rätten eller domaren ingav, eller, i anledning

av borgenärs ansökning om konkurs, offentlig stämning utfärdades,

så ock vad honom under konkursen tillfaller av sådan beskaffenhet,

att det för gäld kan i mät tagas, ävensom vad enligt 36 § till boet återvinnas

kan. Ej må dock av vad gäldenären under konkursen genom eget

arbete förvärvar boet tillkomma mera än den behållning, som återstår,

sedan avdrag skett för all kostnad till förlag jämte gäldenärens, hans

makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns nödiga underhåll. Om

gäldenärens lön för ämbete eller tjänst är i 31 § stadgat.

§ 36.

1 mom. Har gäldenär genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde

att borgenärerna därav märkelig skada haft, och äro ej mer än tre månader

före konkursens början förflutna, sedan gåva av lös egendom fullbordad,

eller lagfart å gåva av fastighet sökt blivit; äge konkursboet den

egendom återvinna: samma lag vare, där köp, byte, lega eller annat sådant

avtal skett, och av missförhållandet mellan de å ömse sidor ut

-

Lag om ändring i konkurslagen. 109

fastade villkor skönjas kan, att avtalet huvudsakligen har egenskap av

gåva.

2 mom. Har under de trettio sista dagarna före konkursens början

gäldenären betalt gäld, som icke före den början till betalning förfallen

varit, eller har han under samma tid annorledes än med penningar, växlar,

i köpenskap löpande förbindelser, eller andra, med hänsyn till gäldenärens

yrke, vanliga betalningsmedel, betalt förfallen gäld; gånge den betalning

åter, om borgenärerna därå tala; fordringsägaren obetaget att i

konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om växel, som på gäldenären

dragen är, må dock talan om återbäring av redan verkställd betalning,

som med penningar skett, ej kunna anställas mot annan än den, för vars

räkning växeln dragen är, eller, om detta är gäldenären själv, emot första

emottagaren.

3 mom. Har under den tid, i nästföregående mom. sagd är, gäldenären

annorledes ingått avtal, varigenom han iklätt sig förbindelse eller avhänt

sig egendom, borgenärerna till förfång och under sådana omständigheter,

att den, med vilken avtalet ingicks, haft skälig anledning att sådant antaga;

gånge ock det avtal, på borgenärernas åkäran, åter såsom i 1 mom. sägs.

4 mom. Är under de sista trettio dagarna före konkursens början pant

av gäldenären lämnad för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej varit

betingad, vare pantsättningen utan verkan, där borgenärerna det påstå.

Har under sagda tid borgenär sökt inteckning i fast egendom för fordran,

vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, vare han pliktig att,

där borgenärerna det påstå, återställa inteckningshandlingen till konkursboet

eller för verkställande av utbyte efter ty därom är stadgat hålla den

till hända; dock att vad sålunda är föreskrivet icke skall äga tillämpning

å inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts

för fordran, som där avses.

5 mom. Har under sist sagda tid lös egendom blivit för någon borgenärs

fordran i mät tagen och försåld; vare lag som i 2 mom. sägs.

6 mom. Från gäldenärens make må återvinning, som i 1—5 mom.

sägs, äga rum, där vid konkursens början ej mer än ett år förflutit, sedan

åtgärd, som för varje fall avses, blivit företagen.

no

Lag om ändring i konkurslagen.

7 inom. Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller

dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt, och är

ej bodelningshandlingen minst ett år före konkursens början ingiven till

rätten, gånge bodelningen på borgenärernas talan åter.

8 inom. Har gäldenären i avsikt att förekomma, att egendom går i

betalning för gäld, med sin make ingått avtal, varav kommit skada för

borgenärerna, och hade maken kännedom om gäldenärens avsikt, gånge

det avtal på talan av konkursboet åter, ändå att avtalet slutits mera än

ett år före konkursens början.

9 inom. Då egendom till konkursbo återvinnes, vare konkursboet skyldigt

återbära vad gäldenären må hava i vederlag bekommit. Går bodelning

åter, svare konkursboet andra maken eller hans arvingar för återbäring

av den egendom gäldenären vid bodelningen bekommit från andra

sidan.

När egendom å någondera sidan återbäres, skall ock utgivas avkomst,

som under tiden fallit. Har nödig kostnad å egendomen gjorts, vare den

kostnad ersatt. . År egendom, som skall återbäras, kommen i annan mans

hand genom sådant fång, att denne finnes berättigad egendomen behålla,

eller är egendomen eljest så förskingrad eller förstörd, att den ej återställas

kan, skall ersättning utgå efter egendomens värde.

10 inom. Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit

i gåva, eller går bodelning mellan gäldenären och hans make eller

dennes arvingar åter, och har maken eller arvingarna i följd av vad som

stadgas i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken, innan stämning

om återvinning skedde, infriat någon gäldenärens skuld, vare konkursboet

skyldigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits jämte ränta.

§ 37.

Vilja gode männen, sysslomannen eller borgenärerna egendom till boet

enligt 36 § återvinna; tage stämning och fortställe den sist inom tre månader

efter inställelsedagen. Har å fast egendom, som gäldenären sig avhänt,

lagfart ej blivit sökt förrän efter inställelsedagen; varde den klandertid,

nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten söktes. Enskild bor

-

in

Lag om ändring i konkurslagen.

o-enär ä<re ock rätt återvinningstalan anställa, på sätt nämnt är: kungöre

det dock, innan saken vid domstolen förekommer, för gode männen eller

sysslomannen: försummar han det; då må hans talan ej till prövning upptagas.

Vill den, emot vilken återvinningstalan anställd är, i följd därav fordran

i konkursen bevaka, och är den talan ej så tidigt väckt, att han kunnat

bevaka fordringen å inställelsedagen; vare han berättigad att, sedan

fordringen, där så äskas, blivit med borgenärsed fästad, på vad han till

konkursboet återbära skall, avräkna så mycket, som på fordringen belöpa

bort, om den å inställelsedagen bevakad blivit.

§ 140.

Är gäldenär, vars egendom till konkurs avträdes, gift; varde andra maken

kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock skall förut gällande

lag fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas

förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig.

112

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen

den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om års

stämning.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om årsstämning skola hava följande ändrade

lydelse:

§ 9.

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga

bouppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge

då att hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse

å hans okända borgenärer, och give in förteckning på alla dem, som

veterliga äro. Var den döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes

okända borgenärer vid den rätt, som har att upptaga fråga om

hans försättande i konkurs.

§ 10.

Då makar erhålla boskillnad eller till återgång av äktenskap, hemskillnad

eller äktenskapsskillnad dömes,

eller handelsbolag eller annat bolag, som, enligt vad särskilt är stadgat,

allmänt kungjort varit, eller registrerad förening träder i likvidation eller

försättes i konkurs,

eller myndig person varder under förmyndare ställd,

JJag ang. ändring i förordningen om preskription och om år »stämning. 113

må ock i den ordning, som i 9 § sägs, kallelse å okända borgenärer

sökas vid den rätt, varunder gäldenären i konkursmål hörer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 . dock skall förut gällande

las: fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden

äldre giftermålsbalken är tillämplig.

15—171038

114

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16

juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni

1875 angående lagfart å fång till fast egendom skola hava följande

ändrade lydelse:

1 §.

Var som med äganderätt åtkommer fast egendom söke lagfart å fånget

vid den rätt, varunder egendomen lyder. Hörer egendomen under flera

rätter, skall med varje del lagfaras vid den rätt, varunder den del lyder.

Vad sålunda är stadgat avser jämväl den, vilken fast egendom tillfaller

såsom fideikommiss.

Har vid bodelning fast egendom tillskiftats make, vare han ej pliktig

söka lagfart å fånget, med mindre egendomen förut tillhört andra maken.

2 §.

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst

efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;

dock att, i fråga om bolagsmans andel i bolags samfällda gods, skyldigheten

att lagfara inträder först då bolagsmannens andel utbrytes; och skall

vid arv tiden för lagfarts sökande räknas, där för arvslottens bestämmande

115

Lag om ändring i förordningen ang. lagfart.

bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i

annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

6 §•

1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen

ej beviljas, med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift,

eller det visas, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty

i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att överlåtelsen ändock är

gällande.

2 mom. År lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan

handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än

det visas, att handlingen blivit ståndande.

3 mom. Har ägare av hemman till annan överlåtit del därav med viss till

gränserna bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas, må lagfart å sådan

överlåtelse ej beviljas förr än ägostyckning å hemmanet blivit fastställd.

Lag samma vare beträffande sådan överlåtelse, som avser ägostyckning

från lägenhet, vilken ej tillkommit genom avsöndring.

Ä överlåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats,

må lagfart ej beviljas förr än fastställelse å avsöndringen meddelats.

4 mom. Har ägare av fastighet i stad därav till annan överlåtit visst

till gränserna bestämt område, som ej ingår i tomtindelning, må lagfart

å fånget ej beviljas förr än fastställelse meddelats å avstyckning av det

överlåtna området.

Vad sålunda stadgats om stad skall ock gälla för samhälle å landet,

för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

I fråga om lagfart på grund av giftorätt, som åtnjutes enligt äldre giftermålsbalken,

skall förut gällande lag fortfarande lända till efterrättelse.

Vad i 6 § 1 mom. är stadgat skall ej äga tillämpning, om överlåtelsen

ägt rum, innan denna lag trätt i kraft.

116

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande, som i 1 § sägs, och visas

ej heller förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättigar, varde inteckningsansökningen

genast avslagen.

Sökes inteckning på grund av fastighetsägarens medgivande, må ansökningen

ej beviljas, med mindre det upplyses, att ägaren ej var gift, eller

det visas, att samtycke eller tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i

6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att medgivandet ändock är

gällande. Möter på grund av vad nu är sagt hinder för inteckningens

beviljande, varde ansökningen förklarad vilande; och åligge det sökanden

att å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i

stad inom tre månader visa, att hindret blivit undanröjt, vid äventyr att

ansökningen eljest anses förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . men ej äga tillämpning,

om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

117

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfatlsrätt

samt av fång till sådan rätt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907 om

inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt

skola hava följande ändrade lydelse.

6 §.

Företer ej sökanden handlingar, som i 5 § sägs, så upprättade, som lag

i vart särskilt fall föreskriver, eller finner rätten eljest uppenbart, att sökandens

fång icke är lagligt, eller är ej inskrivning av tomträtten sökt,

varde ansökningen avslagen.

Sökes inskrivning på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen

ej beviljas, med mindre det upplyses, att överlåtaren ej var gift, eller det

visas, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap.

4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att överlåtelsen ändock är gällande.

Sökes inskrivning på grund av testamente, dom eller annan handling, som

ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att

handlingen blivit ståndande.

17 §.

Vad här ovan i 1—3 samt 5—16 §§ är stadgat angående tomträtt skall,

med undantag av bestämmelsen i 6 § andra stycket första punkten, äga

118

Lag ang. ändring i lagen om inskrivning av tomträtt.

motsvarande tillämpning i fråga om vattenfall srätt. Den, som söker inskrivning

av sådan rätt, vare pliktig att vid påföljd, som i 4 § sägs, ingiva

protokoll vid lantmäteriförrättning, vartill upplåtelsehandlingen hänvisar,

jämte styrkt kopia av den därvid upprättade karta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock skall vad i 6 §

andra stycket första punkten är stadgat ej äga tillämpning, om överlåtelsen

ägt rum, innan denna lag trätt i kraft.

119

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14

juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inteckning

i tomträtt och vattenfallsrätt skola hava följande ändrade lydelse:

2 §•

Inteckning i tomträtt sökes hos den rätt, varunder tomten lyder; och

skall den handling, på grund varav inteckning äskas, därvid i huvudskrift

till rätten ingivas. Rätten läte handlingen eller den del därav, som ligger

till grund för ansökningen, offentligen uppläsas och i tomträttsprotokollet

införas.

Finnes ej å handlingen sådant medgivande, som i 1 § sägs, varde ansökningen

genast avslagen.

Inteckning må ej beviljas, med mindre det upplyses, att tomträttshavaren

ej var gift, eller det visas, att samtycke eller tillåtelse till inteckningen

givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att medgivandet

till inteckning ändock är gällande. Möter på grund av vad nu är sagt

hinder för inteckningens beviljande, varde ansökningen förklarad vilande;

och åligge det sökanden att i stad inom tre månader och å landet sist å

det ting, som infaller näst efter tre månader, visa, att hindret blivit undanröjt,

vid äventyr att eljest ansökningen är förfallen.

120 Lag ang. ändring i lagen om inteckning i tomträtt.

Då inteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å fordringshandlingen.

23 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat om tomträtt skall, med undantag

av bestämmelsen i 2 § tredje stycket, äga motsvarande tillämpning i

fråga om vattenfallsrätt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . men ej äga tillämpning,

om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

121

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker

skall hava följande ändrade lydelse:

Omyndig, som uppnått femton år, må utan särskild tillåtelse av målsman

förfoga över egna medel, som han själv å motbok insatt. Medel, om

vilka nu är sagt, må ej från sparbank utbetalas till målsman utan den

omyndiges samtycke.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .; dock skall i fråga

om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, förut gällande

lag fortfarande lända till efterrättelse, om äldre giftermålsbalken är tilllämplig

å makarnas förmögenhetsförhållanden.

16—171068

122

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen“den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsövning skall hava följande

ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma

främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid

barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund; äge föräldrarna

bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Tillhör endera sådant trossamfund och den andre svenska kyrkan; då skall

barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna

träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller

främmande troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande,

så framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat

och för vigselförrättaren uppvisat.

Då föräldrarna övergå från svenska kyrkan till främmande trossamfund

eller från ett sådant till annat, må de bestämma, i vilketdera samfundets

lära barnet skall uppfostras.

Kunna föräldrarna ej enas om i vilken troslära barn skall uppfostras,

då det, enligt vad nu är sagt, ankommer på dem att bestämma därom,

123

Lag om ändring i förordningen ang. främmande trosbekännare.

skall vad i 6 § av lagen om barn i äktenskap stadgas lända till efterrättelse.

Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ene av föräldrarna,

skall vad i första och andra styckena är sagt om föräldrarna tillämpas angående

den, som har vårdnaden.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern

tillhör främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras, övergår

modern från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från

ett sådant till annat, må hon bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet

skall uppfostras. Varder fadern förordnad till förmyndare för barnet,

skall vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn

adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt

lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt ovan

givna regler må uppfostras; vare det avtal gällande, så framt det blivit

skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen

meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tilllämpning

av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens

eller, där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats

av den andre, makarnas gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet,

må, där barnet uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran

fortgå i den lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankommit, skolat

uppfostras i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat,

må ej på grund av föreskrifterna i andra, fjärde eller femte stycket anses

från svenska kyrkan skilt, utan galle om sådant barn vad i 3 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

124

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps

rättsverkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 § skall iakttagas:

1. Främmande lag, som jämlikt 1 § skall tillämpas vid bedömande av

makars inbördes förmögenhetsförhållanden, må ej här i riket åberopas emot

tredje man, innan hos den rätt, som har att mottaga äktenskapsförord

mellan makarna, blivit skriftligen angivet, att den främmande lagen skall

äga tillämpning å makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden. Sker sådan

anmälan, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som

infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må den främmande

lagen emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden innan anmälan

skedde.

Vid anmälan, varom i första stycket sägs, skall fogas bevis rörande

mannens nationalitet vid tiden för makarnas giftermål. Vad i ärendet

förekommit skall intagas i protokollet över äktenskapsförord, och varde

jämväl i övrigt så förfaret, som i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande

äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap.

Lag ang. ändring i lagen om vissa intevnat. råttsförh. rör. äktenskaps rättsverkn. 12o

2. Sluter svensk man eller svensk kvinna utomlands avtal med sin trolovade

eller make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet,

skall vad i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat om upprättande och

lagförande av äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap., lända

till efterrättelse.

3. Avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall

anses till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i

giftermålsbalken är sagt om äktenskapsförord, må ej här i riket åberopas

emot tredje man, innan det blivit till rätten ingivet enligt vad om förord

är stadgat. Är avtalet slutet mellan trolovade, och varder det till rätten

ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller

näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje

man åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten.

Då avtal, varom i första stycket sägs, till rätten ingivits, skall så förfaras,

som i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord,

som avses i 1 § av samma kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 . . .

r''

MOTIV.

129

Inledning.

I fråga om den de] av förslaget till giftermålsbalk, som motsvaras av 1915 års

lag om äktenskaps ingående och upplösning, har. beredningen ej företagit andra sakliga

ändringar än sådana, som påkallats av beredningens förslag i övrigt. Den granskning

ur språklig synpunkt, som på beredningens begäran sakkunnig person verkställt

beträffande förslaget i dess helhet, har emellertid föranlett vissa redaktionella

jämkningar även i denna del av förslaget.

De bestämmelser, som förslaget till giftermålsbalk härjämte upptager, kunna betecknas

såsom avseende makars rättsförhållanden. Innan beredningen övergår till

en motivering av de särskilda stadgandena, skall här lämnas dels en historisk översikt

över den svenska lagstiftningen i ämnet, dels ock en redogörelse för förslagets

allmänna ståndpunkt i denna del.

Redan tidigt framträder i vår rätt familjeenlieten såsom den ledande grundtanke,

enligt vilken äktenskapets inverkan på makarnas personliga och ekonomiska förhållanden

reglerats. I både personligt och ekonomiskt hänseende binder rätten makarna

samman till en enhet, för vars skull de av vardera makens släkt uppburna intressena

efter hand trängas tillbaka. Med den betydelse, som vår äldre rättsordning i allmänhet

tillmäter släktintressena, är det givet att detta tillbakaträngande icke kunnat ske

med ens. Ännu i dag dominera släktintressena på vissa punkter (beträffande den

fasta egendomen).

Som representant för familjeenheten står mannen, både gent emot hustrun och

utåt. I denna sin ställning får han en viss rättslig makt över sin hustru och behörighet

att emot tredje man föra hennes talan. Men mannens maktställning befinnes

snart kräva en motvikt, och skyddsbestämmelser, avseende att trygga fa

-

Histnrisk

översikt

17—171068

130

Inledning.

Medeltiden.

miljen, framför allt hustrun, mot mannens missbruk av sin makt, kava i allt större

utsträckning införlivats med vårt rättssystem. I denna form har dock skyddet

alltjämt visat sig otillräckligt, och lagstiftningen har därför på senare tid börjat

uppgiva den gamla enhetsgrundisatsen för att på annan väg nå fram till ett bättre

tillgodoseende av icke blott hustruns individuella intressen utan hela familjens

bästa.

Att våra medeltida landskapslagar ställa mannen i hans egenskap av hustruns

målsman och husbonde som familjens överhuvud är icke ägnat att väcka förvåning.

Ty under det ålderdomliga samhällsskick, som avspeglas i landskapslagarna,

förmådde en kvinna ej själv taga sig rätt; hon kunde icke uppträda i de

beväpnade männens krets å tinget utan måste där företrädas av en manlig anhörig.

Om än också gift kvinna någon gång hänvisas till sin närmaste (skyldeman, är

det dock allmän regel att mannen företräder sin hustru. Han är den, som skall

»häfte sökia ok suara firi håna», säga lagarna. Nu synes emellertid detta icke hava

uteslutit kvinnorna, icke ens de gifta, från behörighet att själva företaga rättshandlingar.

Åtminstone omtala rättskällor och urkunder både försäljningar och gåvor, vid

vilka hustrur uppträda såsom säljare eller givare. Men för giltigheten av en hustrus

rättshandlingar hava rätt snäva gränser varit uppdragna. All egendom, som fanns i

makarnas hem, stod nämligen under mannens förvaltning. Han var husbonde, hemmets

härskare.

Härmed är ingalunda sagt, att all egendomen givet var samfälld för makarna.

Tvärtom är egendomsgemenskap mellan äkta makar icke något ursprungligt institut

i vår rätt. En äldre ordning för makarnas förmögenhetsförhållanden — ett

dotalsystem — antydes av våra äldsta rättskällor, särskilt Gottland.slagen, och en

jämförelse med västnordisk rätt pekar i samma riktning. Hustruns egendom har

bestått av den hem följd (Gottlandslagens halm fylgi, varmed Östgötalagens omynd

erbjuder jämförelse), som hon erhållit från sin släkt och som under äktenskapet

skulle disponeras av mannen för att efter äktenskapets upplösning återgå till hustrun

eller hennes slakt. En av mannen given morgongåva (Gottlanldslagens högst)

har emellertid redan under denna period kunnat förekomma såsom en del av hustruns

egendom.

Enligt samtliga våra landskapslagar från fastlandet, liksom enligt landslagarna, råder

egendomsgemenskap mellan äkta makar, med giftorätt för mannen till två tredjedelar

Inledning.

131

och för hustrun till en tredjedel. Ett övergångsstadium representeras av Östgötalagen,

som tillerkänner hustrun giftorätt, allenast om hon överlever mannen. För övrigt torde

egendomsgemenskapen att börja med ha varit begränsad till lös egendom; ordalagen

i den gamla, av flera landskapslagar anförda giftermål sformeln hän ty da därpå. Även

lös egendom har kunnat vara undantagen från gemenskapen, dels på grund av själva

egendomens art — så nämna Upplandslagen och yngre Västmannalagen guld och

trälar som mannens enskilda egendom — dels ock i enlighet med de villkor, under

vilka egendomen givits. Hemföljd, som föräldrar giva sin dotter eller sin son vid

giftermålet, omtalas nämligen allmänt såsom tillkommande mottagaren allenast under

föräldrarnas livstid, utan någon giftorätt för mottagarens make. Yad den

fasta egendomen beträffar, har släktens anspråk motverkat densammas inbegripande

under egendomsgemenskapen; dock räkna redan landskapslagarna jord, som inköpts

under äktenskapets bestånd, till den samfällda egendomen. Den ärvda och den

före äktenskapet endera maken tillhöriga jorden förblir däremot enskild egendom,

och med arvejorden synes även i giftorättsavseende hava likställts jord, som förvärvats

såsom vederlag för arvejord eller genom köp från anhörig (bördeman).

Vid sidan av egendomsgemenskapen kvarstå såsom lämningar av den äldre ordningen

instituten morgongåva och fördel av bo oskifto. Den förra, en mannens

gåva till hustrun vid den äktenskapliga samlevnadens början (»hindrse dax um

morghin») sannolikt historiskt härstammande från den köpeskilling, som i urgammal

tid brudgummen haft att erlägga till brudens fader, företer i våra rättsböcker

icke så tydligt den karaktär av pretium virginitatis, som kännetecknar morgongåvan

i vissa främmande rättssystem. Snarare torde morgongåvan ha uppfattats

som vederlag för brudens hemgift. En liknande ekonomisk synpunkt förmärkes

i de istadganden, som medgiva hustrun att till gengäld för morgongåvan skänka sin

man ett lika stort belopp tillbaka.

Morgongåvan, som tidigare fått givas till hur högt värde som helst men i landslagarna

begränsas till vissa maximibelopp, tillkommer hustrun icke blott såsom en

rent personlig förmån, utan övergår efter hennes död på hennes arvingar, åtminstone

på barnen.

Fördelen är en under egendomsgemenskapen för vardera maken bibehållen rätt

till vissa för personligt bruk avsedda lösöreföremål, såsom kläder, utstyrsel eller

utrustning. Våra gamla rättskällor erbjuda exempel på att fördel medgivits både

132

Inledning.

den efterlevande maken och den avlidnes arvingar; i de senare medeltidslagarna tillerkännas

emellertid fördel blott åt efterlevande make.

Vare sig nu egendomen i makarnas bo var samfälld eller icke, hade mannen i sin

egenskap av husbonde den maktställning i hemmet, att han självständigt rådde

över all där befintlig egendom. Den bestämmanderätt, som tillkom hustrun, husmodern,

sträckte sig ej långt. Den gamla giftermålsformelns ord »grip t te til heftasr

ok til husfru.....til lasse ok nyklae» innebära emellertid ett tydligt erkännande av

ett hustruns husfrudöme i hemmets inre angelägenheter, och våra medeltidslagar

innehålla även stadganden om en till vissa preciserade belopp begränsad rätt för

hustrun att på egen hand sälja av egendomen i boet. Vid förfall för mannen inträdde

en utvidgning av denna hustruns befogenhet. I landskapslagarna förekomma

sålunda stadganden, som tillåta hustrun sälja så mycket som kan tarvas för att

lösa mannen ur fångenskap eller för att skaffa föda, då mannen förlöpt henne

eller farit i pilgrimsfärd, och landslagarna hava upptagit samma stadganden. Man

särskilt anmärkningsvärt är, att mannens förvaltningsrätt synes hava varit lokalt begränsad,

så att hustrun utan hinder av densamma kunnat ha egendom utanför hemmet

under sin självständiga förvaltning. Skarpast uttryckes detta förhållande av

Östgötalagen, på tal om arvefastighet, som tillfallit hustru efter avlidet barn: »j>asr

mr bonde gaestser til garzs ok egh husbonde».

För övrigt har mannens förvaltningsrätt över hustruns egendom på en punkt

fått tåla en begränsning, till skydd för släktens anspråk på den fasta egendomens

bibehållande. Mannen bär nämligen blott i fall av nöd ägt sälja hustruns enskilda

fasta gods och blott med hustruns eget och hennes arvingars samtycke ägt

bortskifta detsamma.

Med mannens målsmanskap för hustrun har också följt ansvar för honom för

hustruns gäld. Han har haft att mottaga krav för denna som för sin egen, och

bägge makarnas skulder hava så kommit att behandlas lika. Betalning har uttagits

ur den äktenskapliga förmögenhetsmassan, vare sig man eller hustru egentligen

varit den gäldskyldige. Redan på ett ganska tidigt stadium börjar dock en

differentiering göra sig gällande med avseende på olika arter av gäld. Dråpsböter

undantagas sålunda — antagligen av hänsyn till den medamsvarighet för dessa

böter, som ålåg dråparens släktingar — redan i äldre Yästgötalagen från malarnas

gemensamma ansvarighet, och i svealagarna liksom landslagarna äro över

Inledning.

133

huvud alla iböter för enderas brott ålagda den brottsliga maken enskilt. I motsats

till böterna säges gälden, varmed då uppenbarligen avses sådan som bär sin

grund i frivilligt åtagande (avtal), skola gäldas av bo hans oskifto, alltså utan rätt

för andra maken att freda sin giftorätt från ansvarigheten.

I fråga om både egendom och gäld intager stadsrätten redan under medeltiden en

annan ståndpunkt än landsrätten. Släktintressena hava i stadsrätten fått vika;

makarnas egendomsgemenskap omfattar här allt vad de äga. Från giftorättsdelningen

får efterlevande make blott undantaga sin rent personliga lösegendom såsom

fördel i överensstämmelse med den senare landsrättens regler. Är det hustrun,

som överlever mannen, åtnjuter hon därjämte änkeunderstöd i form av morgongåva,

dock ej om jämväl barn av äktenskapet finnas i livet. Förvaltningsrätten tillkommer

mannen; hustruns husfrudöme och hennes befogenhet att avyttra egendom vid förfall

för mannen erkännas också, liksom i landsrätten. Gäldsansvaret omfattar städse all

makarnas egendom.

Under nyare tiden har rättsutvecklingen efter hand lett till en förändrad uppfatt-Nyare tiden.

ning av mannens målsmanskap. Nödvändigheten av hustruns företrädande inför

rätta bortföll med de fredligare och mera ordnade former, som rättegångsförfarandet

under ett allt mera stadgat samhällsskick antagit och som gjorde det möjligt för en

kvinna att själv föra sin talan inför rätta. Och uppskattningen av hustruns människovärde

gick framåt: när Kristoffers landslag — och likaså ännu i början av

1600-talet det s. k. Rosengrenska lagförslaget — kallar hustrun för »bmzsta tingh som

bonde i boo sino hauer», förefaller detta uttryck snarast som en efterklang från en

redan övervunnen ståndpunkt. Men å andra sidan blir hustrun mera likställd med

en omyndig i fråga om rättslig handlingsförmåga och mannens målsmanskap uppfattat

som ett förmynderskap. I enlighet därmed förmenar 1669 års förmyndarordning

änka att efter ingånget nytt äktenskap behålla förmynderskapet för sina

barn av förra giftet, »för sitt giftermål skull». Ännu längre går 1686 års testamentsstadga,

som efter uttryckligt angivande av att hustrun »står under mannens vård

och förmynderskap» kräver »mannens rådfrågan och samtycke» för giltigheten av

ett hustruns testamente.

Med detta stadgande, som tillkommit efter betydande meningsskiljaktigheter under

förarbetena — ända upp i Konungens råd hade rösterna fallit 5 mot 5 och Konung

Karl XI själv fällt utslaget med den motivering, att »han är ju hennes måls

-

134

Inledning.

man» — synes höjdpunkten i målsmanskapets utveckling vara nådd. Hustrun betraktas

nu »såsom en pupill», efter vad uttalanden i lagkommissionens protokoll från

samma tid utvisa.

Fullt konsekvent har denna uppfattning dock aldrig blivit genomförd. Hustrun

har ej någonsin blivit fullständigt satt ned till en myndlings nivå. Redan den omständigheten,

att doktrinen under 1600-talet och början av 1700-talet1 tillerkände

hustrun en självständig befogenhet att företaga rättshandlingar, som kunde anses tillhöra

den inre hushållningen, måste tillmätas en viss betydelse. Än vidare bör beaktas,

att hustrun ansetts kunna — i olikhet mot en omjmdig — genom egna viljeförklaringar

i åtskilliga hänseenden bestämma över sina rättsförhållanden. Sålunda

gällde alltjämt landslagarnas regel, att hustruns samtycke krävdes för att mannen

skulle få avyttra hennes enskilda fasta egendom; däremot uppgives det, att man nu

icke längre tillämpade regeln, i vad den rörde samtycke av hustruns arvingar. Jämväl

i fråga om ansvarighet för gäld tillmättes hustruns viljeförklaringar betydelse;

härutinnan hade man hunnit ifrån medeltidsrättens ståndpunkt, liksom man även i

andra avseenden vid reglerande av gäldsansvaret tog mera hänsyn till makarnas individuella

intressen, än vad de alltjämt gällande medeltidslagarna egentligen medgåvo.

Sålunda blev ansvaret för gemensam gäld, vad makarnas enskilda egendom

(arvejorden) angick, efter hand bestämt att åvila bådas egendom subsidiärt, mannens

solidariskt, hustruns åter blott till en tredjedel i motsvarighet till hennes giftorätt

i det samfällda godset. I rättspraxis medgavs emellertid, att särskilt åtagande

av hustrun kunde göra hennes ansvar lika omfattande som mannens. Yad vidare den

enskilda gälden beträffar, blev detta begrepp, som tidigare varit okänt för stadsrätten,

upptaget i denna liksom i landsrätten. Yttermera blev den enskilda gäldens omfattning

vidgad, så till vida nämligen som till det gamla begreppet enskild gäld, grundad

på begånget brott, lades även enskild gäld av civilt ursprung (»om sådan gäld

är timad av mannens förgörelse, brott och missgärning allena, eller av dess slösande,

dobblande och annat särskilt vållande»; k. brevet den 30 september 1673 och k.

förklaringen den 30 maj 1682). Även för sådan gäld skulle den oskyldiga makens

giftorätt och enskilda egendom vara fritagna. Genom särskilt åtagande kunde emeller

1

Stiernhöök, De jure sveonum et gothorum vetusto (1672) s. 168; Loccenius, Synopsis juris privati,

ed. III (1673) s. 389; Abrahamsson, Swerikes rijkes lands-lag (1726) s. 279; Nehrman, Inledning till

then swenska iurisprudentiam civilem (1729) s. 213.

Inledning.

tid den. oskyldiga maken, även om det var hustrun, komina i likadant ansvar för

ifrågavarande gäld som för sin egen.

Gäld, tillkommen före äktenskapet, uppställdes nu också som föremål för särskilda

ansvarighetsregler. Efter det frågan i en kort förut anhängig rättegång underkastats

en mer än vanligt grundlig och vidlyftig omprövning, fastslogs genom ett kungl.

brev till Åbo hovrätt den 17 november 1669 att »hustrun'' intet bör graveras med den

gäld, som mannen har gjort före äktenskapet, och hon på intet sätt haft nytta eller delaktighet

av, utan att den betalas av hans enskilda egendom, som han i boet med sig

infört, såsom ock av hans giftorätt uti hustruns införda egendom».

En annan under denna tid införd ändring i de äktenskapliga förmögenhetsförhållandena

förtjänar ock att bär omnämnas. I privilegier för prästerskapet — åren 1569,

1650, 1675, 1723 — medgavs nämligen, att änka efter präst skulle få åtnjuta giftorätt

till hälften i all samfälld egendom, evar den var belägen. Landslagens regel,

att ärvd eller före äktenskapet förvärvad fast egendom å landet ej ingidk i samfälligheten,

berördes emellertid icke härav.

1734 års lag har i sin giftermålsbalk reglerat äktenskapets rättsverkningar i 1734 års lag.

huvudsaklig överensstämmelse med vad redan gällde. Mannen skall sålunda vara

hustruns rätte målsman och äga söka och svara för henne (GB 9:1); allenast såsom

anklagad i brottmål har hon att själv föra sin talan (RB 15:1). Hustrun ma ej

utan mannens samtycke och fullmakt sluta köp om fast gods eller sälja något av

lösören i boet, så framt de ej äro till salu lämnade; ej heller äger hon utan mannens

ja och samtycke ingå borgen (GB 11: 6; HB 1:8; 10: 13). Däremot fordrar 1734

års lag icke, såsom 1686 års testamentsstadga — och likaså flertalet av förslagen till

ärvdabalk — att hustrun skall inhämta mannens råd och samtycke för att kunna

gorå testamente. Det självständiga husfrudömet, som förut ansetts tillkomma hustrun,

omtalas icke i lagen; blott i fall mannen är avvita eller frånvarande eller förlöper

hustrun, äger hon till sin och barnens nödtorft på egen hand sälja av egendomen

i boet, fast gods dock endast med nästa fränders råd och bifall (GB 11: 6).

För övrigt sägs intet om hustruns behörighet att företaga rättshandlingar, lika litet

som frågan huruvida hustrun är myndig eller omyndig uttryckligen är av lagen avgjord.

Under förarbetena till lagen hade emellertid, i överensstämmelse med vad här

ovan nämnts om den rättsliga betydelsen av hustruns viljeförklaringar, efter hand

den åsikt gjort sig gällande, att hustrun borde betraktas som myndig, och i enlighet

136 Inledning.

härmed upptogs icke hustru i ärvabalkens 19 kap. såsom den där under förmyndare

stå bör. 1734 års lag tillerkänner icke heller uttryckligen mannen någon makt över

hustruns person; ett i förslagen förekommande stadgande, att mannen saklöst ägde

näpsa henne »för brott hennes skäliga», har ej influtit i lagen. Betecknande är

dock att lagen obetingat belägger misshandel, som hustrun begår mot sin man, med

tveböte, medan däremot denna straffpåföljd stadgas för mannen blott om han »av

hat eller i dryckenskap eller för annor kvinnos skull» slår sin hustru (MB 36:1).

Stadgandet utvisar, särskilt om det sammanställes med andra bestämmelser i 1734

års lag, sådana som förbudet att köpa av annan mans hustru, barn eller tjänstehjon

(HB 1: 8) eller straffhotet mot man, som lockar eller bjuder sin hustru att

stjäla med sig (MB 41: 2), tydligt nog att hustrun av lagen uppfattas såsom underordnad

mannen, om än ej direkt ställd under hans förmynderskap.

»Hustrun följer ock mannens stånd och villkor», stadgar lagen i sammanhang med

sin regel om målsmanskapet (GB 9:1).

Vad de ekonomiska förhållandena angår, är makarnas egendomsgemenskap i 1734

års lag anordnad med den gamla åtskillnaden mellan landsrätt och stadsrätt bibehållen.

Enligt landsrätten skulle giftorätt liksom förut ej äga rum i den fasta

egendom, som man eller hustru ärvt eller före äktenskapets ingående förvärvat, men

däremot alla lösören och det fasta gods, som de i hjonalag kunde avla tillsammans, utgöra

samfälld egendom, däri mannen ägde två delar och hustrun tridiung (GB 10: 2).

Stadsrättens egendomsgemenskap omfattade åter all egendom, fast som lös, med

giftorätt till hälften för vardera maken (GB 10: 5). Huruvida landsrättens eller

stadsrättens regler skulle tillämpas, berodde för den fasta egendomens del av densammas

belägenhet; i fråga om lös egendom skulle landsrätten reglera frälsemans och

bondes giftorättsförhallanden, stadsrätten åter borgares och annan ofrälsemans, som

i staden bor. Ofrälseman, som under äktenskapet flyttade från stad till landet eller

tvärtom eller som upphöjdes i frälsestånd, skulle, vad den lösa egendomen angick,

efteråt tillgodonjuta den giftorätt, som tillhörde hans nya bostad eller ställning

(GrB 10: 6). Slutligen gavs den utvidgning åt prästerskapets privilegierade giftorätt,

att denna städse skulle beräknas efter stadsrätt, till hälften för vardera maken;

arvejord å landet och den jord, som före äktenskapet förvärvats därstädes, skulle

emellertid fortfarande i enlighet med landsrättens grundsats förbliva enskild egendom

(GB 10: 4).

Inledning.

137

Redan tidigare hade säkerligen ansetts tillåtet att genom avtal före äktenskapet

ordna giftorättsförhållandena annorledes än lag stadgade, och i 1734 års lag äro

sådana förord uttyckligen medgivna, dock att de ej få göras till förfång för dem, som

å den tid hava bättre rätt till egendomen (GB 8:1).

Kunde sålunda de materiella reglerna för egendomsgemenskapen avtalsvis ändras,

så var detta emellertid icke fallet med reglerna om egendomens förvaltning. Mannen

ägde utan undantag råda över allt, som hörde till makarnas bo; icke ens genom

förord kunde någon del av egendomsförvaltningen inrymmas åt hustrun. I mannens

fria förfogande bestod endast den från äldre rätt bibehållna inskränkningen, att

han icke utan hustruns samtycke ägde avyttra — numera icke heller förpanta —

hennes fasta egendom (GB 11:1). Avyttring i strid mot detta förbud, utan hustruns

lov och minne, gav henne rätt att söka jorden igen med laga dom inom natt

och år sedan hon det veta fick; om äktenskapet upplöstes genom hustruns död, ägde

hennes arvingar anställa enahanda klandertalan inom natt och år från dödsfallet

(GB 11:8). I ett fall medgav lagen, att egendomsförvaltningen anförtroddes åt

hustrun: under skillnad till säng och säte kunde hustrun få sitta med egendomen i

boet kvar samt förestå detta liksom ock barnen (GB 15: 1, 2).

I fråga om makarnas ansvarighet för gäld gör 1734 års lag samma åtskillnad mellan

densammas olika arter, som rättspraxis redan utformat. Den före äktenskapet

gjorda gälden regleras sålunda för sig: den skall gäldas av det, som den skyldiga maken

förut ägde, och om detta ej räcker till, av hans giftorätt i boet, däri inräknad

hans andel i influten eller förfallen ränta och inkomst av andra makens odaljord

(GB 11: 2). Detta stadgande har tolkats olika, och full enighet om rätta innebörden

av detsamma har egentligen aldrig uppnåtts.

Den andra arten av makars gäld omfattar i allmänhet taget den gäld, som båda

eller endera gjort under äktenskapets bestånd; den nedan nämnda tredje arten utgör

ett undantag härifrån. Å andra sidan hänföres hit den för fästning och bröllopskostnad

åtagna gälden, varigenom alltså omfånget av första artens gäld något

minskas. Betalningsansvaret är lagt i första hand å den samfällda egendomen, subsidiärt

å bägge makarnas enskilda arvejord och odalfasta å landet, »efter den andel,

vardera i gälden och bolaget äger» (GB 11:3). Men under det ansvaret, vad hustruns

jord beträffar, är också gent emot borgenärerna begränsat till nämnda andel, svarar

mannens jord solidariskt för vad icke kunnat utgå ur den samfällda egendomen.

18—171068.

138

Inledning.

Hustruns ansvarighet kan dock genom särskild förskrivning skärpas till likhet med

mannens — såsom ock tidigare ansetts vara lagligt.

Slutligen, för det tredje, heter det att, om gäld tillkommit av mannens eller hustruns

särskilda vållande och förgörelse, därav den andre ingen nytta eller del haft, skall ej

den saklöses fasta gods eller rättighet i boet gå till sådan gäids betalning (GB 11:4).

Ansvaret skall alltså stanna å den skyldiges giftorätt och enskilda egendom. Lagen

lämnar emellertid oavgjort, i vilken utsträckning hustrun får på egen hand åtaga

sig dylik enskild gäld.

De anförda gäldsreglerna kompletteras med stadganden om vederlag, varigenom

make eller hans rättsinnehavare må kunna gottgöras för förlust, som åsamkats maken

antingen genom att andra maken guldit sin enskilda gäld med bäggederas del i

boet, med andra ord med samfälld egendom, eller ock på så sätt att ena maken'' tillhörig

odaljord sålts till nytta för andra maken, vare sig denne varit ensam om nyttan eller

även förstnämnda make, jordenis ägare, fått del därav. Vederlaget skall utgå vid bodelningen

efter den äktenskapliga förmögenhetsgemenskaipens upplösning och tagas av

den makes lott i boet eller enskilda egendom, som fått sin gäld betald eller eljest käft

nytta av egendomsavhändelsen (GB 11: 5, 7).

Institutet morgongåva återfinnes också i 1734 års lag. Bortsett från förhållandena

vid äktenskapsskillnad och vid dråp, som mannen begått å sin hustru, utgår emellertid

morgongåvan blott som änkeunderstöd. Enligt landsrätt får änkan åtnjuta

sin morgongåva, vare sig barn av äktenskapet leva efter eller ej; stadsrätten, som

tillerkänner henne större giftorättsandel, utesluter däremot morgongåva, om barn

finnas. Att morgongåva i fast egendom ej skall giva änkan mera än nyttjanderätt

under hennes änkestånd är vidare stadgat; förebilder till detta stadgande funnos i

1600-talets lagstiftning (k. stadgorna den 17 december 1644; den 30 augusti 1664;

den 19 december 1668). För utfästande av morgongåva stadgas icke blott maximigränser,

i förhållande till storleken av mannens behållna lott i löst och fast, utan

även att utfästelsen skall ske före vigseln. Men i överensstämmelse med redan

tillämpad praxis låter lagen morgongåva utgå jämväl om ingen utfästelse skett, till

halva beloppet av det medgivna maximum (GB 9: 2—7).

Ytterligare medgives efterlevande make fördel av bo oskifto i det han eller hon

helst vill av lösören, att uttagas till högst en tjugondei av den samfällda lösegendomen

före dennas uppdelning i giftorättsdelar. Den i medeltidslagarna erkända

Inledning.

139

rätten att från delningen taga undan vissa för rent personligt bruk avsedda lösöreföremål,

utan nyss nämnda begränsning, kvarstår emellertid som en i fattigt och

ringa bo subsidiärt medgiven form av fördelen (GB 17: 1).

Efter 1734 års lag har en viss osäkerhet gjort sig gällande i uppfattningen av Rättautveck

lingen

ef t ev

hustruns rättsliga ställning. Till en början har man velat anse henne såsom en an- 2734 års lag.

nan myndig person i stånd att genom egna utfästelser åtaga sig betalningsskyldighet.

Eu Kungl. Maj:ts dom den 11 maj 1792 (Backmans lagsamling I s. 44) ger uttryck åt

denna åsikt. Och från samma årtionde kvarstår i vår lagstiftning (förordningen

den 28 juni 1798 § 5) det uttalande, att »de händelser förefalla, att ''hustru i avseende

på köpenskap eller annan lovlig näring, den hon efter särskilt tillstånd idka får,

skulder utan mannens deltagande sig åsamkar». Hustrun skulle då själv kunna lagsökas.

Hos doktrinen synes emellertid nyssberörda åsikt ej ha funnit stöd, och lagförslagen

från 1800-talets förra hälft intaga bestämt den motsatta ståndpunkten.

Lagkommittén förklarade hustrun, såsom »stadd under mannens målsmanskap», ej

behörig att »utan hans samtycke, med laga verkan sluta något avtal» (Motiver s. 27),

och äldre lagberedningen införde i enlighet härmed i sin lagtext (GB 9:6; se ock Motiver

s. 14) »ett allmänt förbud för hustrun att göra gäld». Över huvud behärskades

under de första tre fjärdedelarna av 1800-talet både doktrin och praxis av åskådningen

att hustrun var omyndig. Under denna tid infördes också i lagstiftningen (fabriksoch

hantverksordningen den 22 december 1846 § 5 mom. 3, § 12 mom, 2; handelsordningen

s. d. § 4) den regeln, att gift kvinna måste för att idka hantverks- eller fabriksrörelse

eller handel hava sin mans tillåtelse och ansvarsförbindelse, alldeles som

omyndig behövde enahanda förklaringar av förmyndaren. Regeln, som i fråga om

»arbete med egna händer, såsom försörjningsmedel», redan från början var begränsad

till gift kvinna, sammanlevande med sin man, gäller enligt näringsfrihetsförordningen

§ 4 i denna begränsade omfattning alltjämt.

Som en motvikt mot hustruns av mannen beroende ställning har i boskillnaden

beretts henne en möjlighet att skydda sig mot mannens missbruk av sin makt. Från

början har boskillnadens betydelse varit en annan; den har utgjort den form, ena

maken haft att använda, då han velat göra gällande ansvarsfrihet för sin egendom

gent emot andra makens borgenärer, undanskifta sin odalfasta eller lott i boet, såsom

redan 1773 års konkursstadga uttrycker sig. Till och med efter makes död, då —

enligt vad alltifrån 1767 års förklaring angående cessions- och konkurstvister m. m.

140

Inledning.

varit stadgat — den efterlevande maken måste liksom den avlidnes arvingar avträda

boet till konkurs eller ock svara för all gäld, var boskillnaden i 1700-talets

konkursförfattningar den form, som den efterlevande maken ägde använda för att

freda sin egendom från borgenärernas anspråk. Boskillnadens betydelse bar efter

band ökats, så att dess verkningar kommit att fortvara även efter den konkurs, däri

boskillnaden ingått som ett moment; den bär vidare frigjorts från det samband med

konkurs, som att börja med varit oundgängligt, och på sistone fått sin betydelse förskjuten

till att väsentligen avse makarnas inbördes förhållanden.

1818 års konkurslag, som åt boskillnaden ägnar ett särskilt kapitel (VII), stadgar

i detta bland annat, att i boskillnadsmål hustruns enskilda egendom eller giftorätt,

som avskiljes från boet och alltså ej längre förvaltas av mannen, skall ställas

under förvaltning av en till biträde åt hustrun särskilt förordnad god man. Hustrun

vinner sålunda själv ingen förvaltningsrätt, lika litet som boskillnaden medför någon

ändring i giftorättsförhållandena. Men även efter boskillnadsdomen fortfar

gode mannen med sin förvaltning, såframt icke hustrun föredrager att låta äkta

mannen åter tillträda densamma.

Boskillnadsansökan av efterlevande make medför enligt 1818 års konkurslag lika

befrielse från den avlidnes gäld som egendomens avträdande till konkurs; till borgenärerna

skall dock avträdas den egendom, som i enlighet med avgörandet i boskillnadsdomen

ej får undanskiftas från deras krav. Ifrågavarande befrielse innebär,

efter vad samma lag stadgar, frihet från all gäld, varför den avlidne maken ensam

bort svara, samt för änka dessutom befrielse från övrig gäld, som under äktenskapet

tillkommit, ändå att hon och mannen, en för bägge och bägge för en, förskrivit

sig till gäldens betalning; undantagen är blott gäld, som hon åsamkat sig i och

för köpenskap eller annan näring, den hon efter särskilt tillstånd idkat, för vilken

gäld alltså änkan fortfarande måste svara.

Genom 1818 års konkurslag regleras jämväl förhållandet mellan makes vederlagsanspråk

och konkursborgenärernas fordringar. Allenast hustrus fordran på ersättning

för penningar eller lösören, som tillhört henne enskilt och förvandlats, må i konkursen

bevakas; däremot njutes ej emot borgenärerna vederlag för såld odaljord eller

ersättning för vad till betalning av enskild gäld utgått ur samfällda boet.

1830 års konkurslag, som i huvudsak bibehåller 1818 års regler angående boskillnaden,

låter emellertid — härutinnan väsentligen överensstämmande med lagkom

-

Jnlethtint/.

141

mitténs kort förut framlagda förslag — boskillnaden innebära ett undantagande från

mannens förvaltning av icke blott den egendom, om vilken fråga är i boskillnadsmålet,

utan även hustruns förvärv efter boskillnadsansökningen. Den materiella egendomsgemenskapen

skall icke desto mindre alltjämt bestå, utan annan rubbning än att ur

den egendom av samfälld natur, som hustrun efteråt förvärvar, hennes giftorätt

utbrytes för hennes räkning och jämte hennes enskilda egendom ställes under förvaltning

av hennes gode man. Själv är hustrun fortfarande utestängd från egendomsförvaltningen.

En annan nyhet i 1830 års konkurslag är, att den befrielse från ansvar för förut

tillkommen gäld, som 1818 års konkurslag beviljade änka efter egendomsavträdet,

nu utsträckts att också gälla till förmån för dels frånskild hustru, dels ock, med avseende

på gäld, som gjorts under äktenskapet före boskillnadsansökningen, hustru som

vunnit boskillnad.

Med 1862 års boskillnadsförordning, som för första gången uppställer detaljerat

angivna anledningar till boskillnad, införes i vår rätt den mera ingripande verkan

av densamma, att vardera makens framtida förvärv blir enskild egendom; blott vad

makarna kunna gemensamt förvärva räknas för samfällt. Likaså stadgas nu för första

gången den verkan av boskillnaden, att all gäld, som ena maken gör efter det

boskillnad sökts, skall anses som enskild gäld, om ej visas kan att andra maken haft

nytta eller del däri. För tidigare gjord gäld åtnjuter boskild hustru fortfarande den

befrielse, som 1830 års konkurslag tillerkände henne; till det där stadgade undantaget

för gäld i hustruns egen näring har emellertid fogats ännu ett, i det förordningen

vägrar henne befrielse jämväl för böter eller skadestånd för gärning, varför

hustrun bör svara. I fråga om förvaltningen av den boskilda hustruns egendom är

däremot ingen ändring vidtagen: en av rätten förordnad god man skall i hustruns

ställe råda över sagda egendom. Hustruns bestämmanderätt inskränker sig till att

avgöra, huruvida hon vill åter ställa egendomen eller någon del därav under mannens

förvaltning. Det är emellertid icke blott den enhetliga förvaltningen, som sålunda

kan återinföras; det står makarna jämväl fritt att genom överenskommelse helt upphäva

boskillnaden.

Genom den samtidigt med 1862 års boskillnadsförordning tillkomna förordningen

huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse m. m. regleras bland annat

även efterlevande makes gäldsansvar. För ätt undgå ansvar för den avlidna makens

142

Inledning.

gäld har den efterlevande att antingen avträda egendomen till konkurs eller ock söka

undanskiftande av giftorätt eller enskild egendom; uttrycket boskillnad användes

icke mera i detta sammanhang. Den befrielse, som sålunda vinnes, omfattar — liksom

enligt förut gällande lag — all gäld, varför den avlidne ensam bort svara; för

änka medgives ytterligare befrielse från gäldansvar i överensstämmelse med vad

nyss är nämnt om hustru, som vunnit boskillnad. Även frånskild hustru säges

vara berättigad till enahanda frihet i avseende å egendom, som kan tillfalla henne,

sedan äktenskapsskillnaden vunnits.

I giftorättsreglerna infördes genom förordningen den 19 maj 1845 den av både

lagkommittén och äldre lagberedningen förordade och av riksdagen redan år 18401 beslutade

ändringen, att giftorätt skulle lika för alla medborgare tillkomma man och

hustru till hälften vardera. Åtskillnaden mellan landsrätt och stadsrätt bibehölls

emellertid så till vida, att lantfastighet icke i större utsträckning än förr gjordes

till samfälld egendom, medan däremot fastighet i stad, i överensstämmelse med stadsrättens

gamla ståndpunkt, städse skulle vara föremål för giftorätt. På samma gång

ändrades reglerna för morgongåva: den dittills i stadsrätten gällande ordningen, att

morgongåva skulle utgå allenast när ej barn av äktenskapet funnos, gjordes liksm-n

stadsrättens lika giftorättsdelning till allmän regel. Beträffande morgongåva har

vår lagstiftning sedermera icke undergått någon ändring. Vid riksdagarna 1847

—48, 1850—51, 1862—63 och 1865—66, liksom för övrigt redan 1844—45, framställdes

visserligen förslag att borttaga hela institutet morgongåva ur vår rätt, men

förslagen blevo samtliga avslagna.2

1 Motion i Bondeståndets prot. 1: 426: lagutskottets betänkande nr 99, memorial nr 147; prot. bos Ad.

13: 70, 121, Pr. 7: 425, 510, 10: 403, Bg. 4: 532, Bd. 1: 465, 7: 380; riksdagens skrivelse nr 113. Tidigare

hade förslag i sådan riktning avslagits, så 1828—30: lagutskottets betänkande nr 68; prot. hos Ad. 49:104,

Pr. 6: 281, Bg. 3: 733, Bd. 9: 292; 1834—35: motioner i Adelns prot, 3: 38,70, Bondest:ts prot. 1: 95,97,

103, 372, 3: 388; lagutskottets betänkande nr 122, memorial nr 168; prot. hos Ad. 14: 7, 37, Pr. 11: 48,

14: 478, Bg. 0: 16, Bd. 2: 88, 7: 134, 227, 8: 717.

2 1844—45: motion i Bondesfcts prot. 2: 274; lagutskottets betänkande nr 31, memorial nr 68; prot.

hos Ad. o: 247, Pr. 0: 149, Bg. 2: 494, 3: 273, Bd. 6: 63, 7: 460; se ock motionen (om motsvarande förmån

för änkling) i prot. hos Bd. 7: 472, 632; lagutskottets betänkande nr 97; prot. hos Ad. 9: 679, Pr.

11: 181, Bg. 4: 637, Bd. 10: 138; 1847—48: motioner i prot. hos Bd. 1, 161, 2: 156; lagutskottets bet. nr

16; prot. hos Ad. 2: 386, Pr. 2: 496, Bg. 1: 499, Bd. 3: 312; 1850—51: motion hos Bg. bil. nr 4; lagutskottets

bet. nr 42: prot. hos Ad. 9: 168, Pr. 10: 251, Bg. 4: 765, Bd. 6: 133; 1802—63: motion hos

Bd. nr 36; lagutskottets bet. nr 25, memorial nr 30; prot. hos Ad. 2: 411, Pr. 2: 218, Bg. 2: 504, Bd. 3:

128, 402; 1865—66: motion hos Bd. nr 201; lagutskottets bet. nr 6; prot. hos Ad. 1: 510, Pr. 2: 10, Bg.

1: 231, Bd. 1: 305.

Inledning.

143

En strävan att ibereda hustrun en självständigare ställning inom äktenskapet gjorde

sig under 1800-talet småningom gällande, i all synnerhet sedan vid århundradets mitt

den ogifta kvinnan erhållit möjlighet att bliva myndig. Med upphävande av missgärningabalken

och tillkomsten av 1864 års strafflag, som karakteriserar varje mot

make förövad misshandel såsom begången under synnerligen försvårande omständigheter,

bortföll också ett stöd för uppfattningen av hustruns underordnade ställning

under mannen i personligt avseende. Vid riksdagarna 1862—63, 1865—66, 1867,

1868, 1870, 1871 och 1873 väcktes motioner, i vilka hustruns befriande från mannens

målsmanskap och införande av egen förvaltningsrätt för henne i större eller

mindre utsträckning påyrkades.1 Till positiv åtgärd ledde dock endast de vid 1871

års riksdag framburna motionerna; sagda år beslöt nämligen riksdagen att hos Kungl.

Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring av 8 kap. 1 § giftermålsbalken, att genom

äktenskapsförord måtte kunna betingas rättighet för hustrun att råda över sin enskilda

egendom, ävensom till de förändrade bestämmelser i övrigt, som därav borde

bliva en följd.

De sålunda begärda förslagen blevo aldrig framlagda. I stället gavs genom två

förordningar den 11 december 1874 sanktion åt en del av samma års riksdag, på enskild

motionärs initiativ, beslutade ändringar i 8, 9 och 11 kapitlen giftermålsbalken

samt boskillnadsförordningen, varigenom vissa undantag från mannens målsmanskap

och förvaltningsrätt infördes samt hustrun — för första gången i nyare tid —

erhöll en självständig förvaltning vid sidan av mannens.1 2 Äktenskapsförord skulle

nu få göras icke blott om makarnas giftorätt utan även om förvaltningen av hustruns

enskilda egendom; och därest genom äkitenskapsforörd stadgats, att hustru tillhörig

egendom skulle från mannens förvaltning undantagas, eller om sådant stadgande

meddelats angående egendom, som genom gåva eller testamente givits hustrun med

1 1862—68: motion hos Bg. nr 218; lagutskottets betänkande nr 79; prot. hos Ad. 7: 248, Pr. 6: 698,

Bg. 6; 1000, Bd. 9: 261; 1865—66: motion hos Bg. nr 127; lagutskottets het. nr 7; prot. hos Ad. 1: 511,

Pr. 2: 10, Bg. 1: 231, Bd. 1: 306; 1867: motion i A. K. nr 57; lagntskottets utlåtanden nr 38, 68; F. K:s

prot. II: 10, IV: 254; A. K:s prot. I: 487, IV: 474; 1868: motion i A. K. nr 68; A. K:s prot. I. 114:

1870: motion i A. K. nr 179; lagutskottets uti. nr 49; F. K:s prot. III: 523; A. K:s prot. IV: 342; 1871:

motioner i F. K. nr 19, i A. K. nr 123; lagutskottets uti. nr 26; F. K:s prot. IV: 447; A. K:s prot. IV:

545; riksdagens skrivelse nr 68; 1873: motion i A. K. nr 92; lagutskottets uti. nr 13; F. K:s prot. I: 475

A. K:s prot. II: 263.

2 Motioner i F. K. nr 6, i A. K. nr 10; lagutskottets utlåtande nr 22; 1''. K:s prot. II: 242, 245; A. K:s

prot. III: 224; riksdagens skrivelse nr 54.

144

Inledning.

villkor att den skulle tillköra henne enskilt, skulle hustrun äga råda över den egendomen

och avkastningen därav, såframt ej annorledes föreskrivits om förvaltningen.

Kunde hustrun genom eget arbete något förvärva, skulle hon ock äga råda däröver.

Egendom, som hustrun ägde förvalta, skulle ej omfattas av förbudet för henne att

sälja av egendomen i boet. Mannen skulle ej äga söka och svara för hustrun i vad

anginge egendom, som var från hans förvaltning undantagen. Slutligen befriades

boskild hustru från nödvändigheten att hava god man som förvaltare av henne tillhörig

egendom; blott om hustrun det begärde, skulle god man förordnas, och i annat

fall ägde hon efter vunnen boskillnad själv råda över sin egendom.

De sålunda genomförda lagändringarna inneburo ett ganska bestämt avsteg från

den förut rådande grundsatsen om enhetlighet i förvaltningen av makarnas egendom

och en avsevärd framgång för de reformsträvanden, för vilka den år 1873 bildade

»Föreningen för gift kvinnas äganderätt» vid denna tid utgjorde det förnämsta språkröret.

Anmärkningsvärt är ock, att Sverige genom 1874 års lagstiftning kom först

bland Europas fastlandsstater i förverkligande av det länge framförda önskemålet, att

gift kvinna skulle äga själv råda över sin arbetsförtjänst. England hade infört samma

regel 1870; Danmark införde den 1880, Norge 1888, Finland 1889, Tyska riket

1896, Schweiz och Frankrike 1907. Däremot hava våra lagstiftare hittills vägrat

att gå vidare i samma riktning och låta hustrun råda över annan egendom, som hon

infört i boet, ehuruväl sådan reform förordats på nordiska juristmöten och i en reservation

vid nya lagberedningens nedan omförmälda förslag år 1886 samt även föreslagits

i en motion vid 1893 års riksdag.1

Enhetligheten i de äktenskapliga förmögenhetsförhållandena hade emellertid på nyss

angivna punkt brutits. På eu annan punkt, i fråga om giftorätten, hade också ovannämnda

förening inriktat sina strävanden i syfte att genom fullständigt upphävande

av egendomsgemenskapen frigöra hustrun från det beroende av mannen, som ansågs

utgöra en följd av hans egendomsförvaltning. På föreningens initiativ bragtes till

stånd ett fullständigt utarbetat förslag i sådan riktning.1 2 Även i riksdagen

framlades upprepade gånger — 1871, 1877, 1883 och 1892 — i motioner förslag

om sådant fullständigt avskaffande av makars giftorätt. Såväl hos lag

1

Motion i A. K. nr 117; lagutskottets utlåtande nr 42; F. K:s prot. III. 31: 27; A. K:s prot. IV. 36: 58.

2 Förslaget är tryckt i N. J. A. II 1876 nr 7 s. 30—46 och framlades för 1877 års riksdag i motionen

i A. K. nr 81 (se nästa not).

Inledning. [45

utskottet som i riksdagens båda kamrar hai emellertid städse den åsikten

segrat, att tiden icke var mogen för en så genomgripande förändring.1 En

mindre ändring i giftorättsreglerna, avseende att — såsom redan lagkommittén och

äldre lagberedningen i sina förslag (GB 7: 4) velat stadga — den fasta egendom, som

ena maken före giftermålet förvärvat eller sedan ärver, skulle oavsett var egendomen

var belägen undantagas från den andra makens giftorättsanspråk, angavs däremot

av 1884 ars riksdag såsom önskvärd, enligt vad nedan omnämnes, och föreslogs åter

i en motion vid 1892 års riksdag, vilken dock ej vann bifall av riksdagen.1 2 I lagen

den 1 juli 1898 är ändringen genomförd.

Å andra sidan har också en reform i motsatt riktning, införande av total egendomsgemenskap,

haft sina förespråkare. Röster för en sådan ändring höjdes redan

under förarbetena till 1<34 ars lag och hava sedan tid efter annan åter förnummits.

Motioner vid riksdagarna 1856—58, 1862—63, 1865—66, 1867, 1872, 1873, 1874,

1889, 1892 och 1895, åsyftande ifrågavarande ändring, blevo emellertid samtliga

avstyrkta av lagutskottet och, i de flesta fall till och med utan votering, avslagna av

riksdagen.3

Under tiden hade frågan om hustruns rättsliga ställning i andra hänseenden varit

föremål för åtskillig uppmärksamhet, de lege lata såväl som de lege ferenda. Efter

1874 års lagändringar kunde mannens målsmanskap över hustrun icke lika visst som

tidigare åberopas som bevis för att hustrun enligt lag städse är omyndig. När måls

1

1871: motioner i F. K. nr 19, i A. K. nr 123: lagutskottets utlåtande nr 26; F. K:s prot. IT: 447;

A. K:s prot. IV: 545; 1877: motion i A. K. nr 81; lagutskottets uti. nr 12; F. K:s prot. I. 13: 34: A. K:s

prot. II. 21: 14; 1883: motion i A. K. nr 42; lagutskottets uti. nr 42; F. K:s prot. II. 37: 5; A. K:s prot.

III. 41: 20; 1892: motion i A. K. nr 93; lagutskottets uti. nr 47: F. K:s prot. III 38- 8- A K-3 nrot

III. 40: 46. > • ■ l ■

2 Motion i A. K. nr 43; lagutskottets uti. nr 47; F. K:s prot. III. 38: 8; A. K:s prot. III. 40: 53.

3 1856—58: motion i Bondeståndets prot. 1: 382; lagutskottets betänkande nr 15; prot. bos Ad. 4: 157

Pr. 3: 144, Bg. 2: 587, Bd. 1: 430, 4: 339; 1862—63: motion hos Bd. nr 370; lagutskottets bet. nr 26.

prot. hos Ad. 2: 411, Pr. 2: 218, Bg. 2: 469, Bd. 3: 134; 1865—66: motion hos Bd. nr 41; lagutskottets

bet. nr 8, memorial nr 31; prot. hos Ad. 1: 511, Pr. 2: 10, Bg. 1: 238, Bd. 1: 307, 3: 205; 1867: motion

i A. K. nr 118; lagutskottets utlåtande nr 38; F. K:s prot. II. 21; A. K:s prot. I. 502; 1872: motion i

A. K. nr 181; lagutskottets utlåtande nr 34; F. K:s prot. IV. 82; A. K:s prot. IV. 355; 1873: motion i

A. K. nr 103; lagutskottets uti. nr 13; F. K:s prot. I. 509; A. K:s prot. II. 303; 1874: motion i A. K.

nr 62; lagutskottets uti. nr 22; F. K:s prot. II. 269; A. K:s prot. III. 224; 1889: motion i A. K. nr 24;

lagutskottets uti. nr 3; F. K:s prot. I. 7: 4: A. K:s prot. I. 5: 36; 1892: motion i A. K. nr 94; lagutskottets

uti. nr 47; F. K:s prot. III. 38: 1: A. K:s prot. III. 40: 36; 1895: motion i A. K. nr 104: lagutskottets

uti. nr 9; F. K:s prot. I. 7: 22; A. K:s prot. I. 7: 46.

19—171068

146

Inledning.

manskapet ej längre inbegrep förvaltning av all hustruns egendom utan hon själv

skulle råda över vissa delar därav, till och med över egendom, som tillhörde makarna

samfällt, kunde man ej frånkänna henne behörighet att företaga rättshandlingar i

större omfattning än som tillkom en omyndig. Hur långt åter denna hustruns handlingsförmåga

skulle anses nå och särskilt huruvida hustrun var befogad att på egen

hand ikläda sig rättsligen bindande förpliktelser, förblev oavgjort, och delade meningar

om dessa frågor rådde också bland juristerna. Vid riksdagarna framkommo

åter reformförslag: åren 1877 och 1883 väcktes motioner om vittgående ändringar i

lagens regler om hustruns rättsställning, vilka dock ej vunno riksdagens bifall, varemot

1884 års riksdag, som haft fyra särskilda motioner i ämnet under omprövning,

beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till vissa ändringar och

tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.1

Riksdagen anförde i denna skrivelse, att enligt dess åsikt gällande lagstiftning borde

ändras i fem avseenden, nämligen l:o att fast egendom i stad skulle i fråga om giftorätt

underkastas samma regler som redan gällde beträffande lantfastigheter; 2:o att

gift kvinna skulle även utan förbehåll i äktenskapsförord äga själv förvalta sin enskilda

egendom; 3:o att mannen ej skulle hava makt att utan hustruns samtycke avyttra

eller förpanta boets fasta egendom; 4:o att hustrun ej utan uttryckligt åtagande

skulle med sin enskilda egendom svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat

boet; samt 5:o att vederlag vid bodelning skulle beräknas i varje fall, då under

äktenskapet endera maken till nytta ensamt för sig använt gemensam egendom. I

fråga om punkterna l:o och 4:o kunde riksdagen åberopa, att lagkommitténs och

äldre lagberedningens förslag innehållit enahanda bestämmelser, men jämväl övriga

trenne punkter ansåg riksdagen vara av rättvisa och billighet påkallade.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse anbefalldes nya lagberedningen att avgiva

förslag till de förändrade bestämmelser, vartill skrivelsen kunde föranleda, och

den 1 juli 1886 avlämnade beredningen förslag till lagar i ämnet, nära anslutande

sig till de av riksdagen uttalade önskningarna. Förslaget ansågs emellertid för flertalet

gifta kvinnor icke innebära någon förbättring i deras rättsliga ställning och

ledde därför ej till vidare lagstiftningsåtgärder. I stället utarbetades av nya lagberedningen

förslag till förändrade lagbestämmelser i fråga om makars ansvarighet

1 Motioner i F. K. nr 25, i A: K. nr 64, 80, 108: lagutskottets utlåtande nr 49; F. K:s prot. III. 84: 2;

A. K:s prot. IV. 41: 1; riksdagens skrivelse nr 39.

Inledning.

147

för gäld samt om boskillnad, åsyftande att minska hustruns ansvarighet för de

skulder, mannen ensam kunde hava ådragit det gemensamma boet, ävensom att bereda

hustrun möjlighet att lättare vinna boskillnad. På grundvalen av dessa, år 1892

framlagda förslag, vilka ansågos böra leda till något mera vittgående ändringar i

11 kap. giftermålsbalken och boskillnadsförordningen, uppgjordes i justitiedepartementets

lagbyrå förslag till ändringar i vissa delar av giftermålisbalken jämte en serie

därmed sammanhängande lagförslag, vilka efter någon omarbetning förelädes 1898

års riksdag och av denna med en del ändringar godkändes.1 I enlighet härmed utfärdades

den 1 juli 1898 lagar angående ändring i vissa delar av giftermålsibalken, om

boskillnad, om bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. jämte åtskilliga därmed sammanhängande

författningar.

Genom dessa, i allt väsentligt fortfarande gällande lagar infördes först och främst

den redan flera gånger såsom önskvärd framhållna likställigheten mellan lånt- och

stadsfastigheter. Fast egendom, evar den än är belägen, är sålunda ej föremål för

giftorätt, om mannen eller hustrun före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvat

densamma; detta gäller dock ej i avseende på äktenskap, ingångna före den 1

januari 1899.

Förvaltningen av makarnas egendom tillkommer fortfarande mannen med de undantag,

som infördes genom 1874 års lagstiftning. Men i mannens förvaltningsrätt

över hustruns enskilda fasta egendom har 1898 års lag tillagt nya inskränkningar.

Mannen behöver sålunda hustruns samtycke ej blott för att avyttra eller förpanta

egendomen, såsom redan 1734 års lag föreskrev, utan ock för att sluta avtal, varigenom

å egendomen lägges servitut, eller för att upplåta rätt till avkomst av egendomen

eller rätt att annorledes än för densammas behov avverka skog därå liksom för att

själv få bedriva sådan skogsavverkning. En av mannen utan hustruns samtycke

företagen avhändelse eller upplåtelse av nu nämnda art är ogin, och klander därå

må väckas av hustrun — som alltså i sådant fall själv för sin talan — eller hennes

arvingar. Med undantag för nyssberörda rätt att avverka skog äger visserligen mannen

upplåta nyttjanderätt till hustruns enskilda fasta egendom utan hennes samtycke,

men i sådant fall må dels ej inteckning för nyttjanderätten beviljas, dels ock

efter egendomsgemenskapens upphörande hustrun eller hennes arvingar uppsäga

1 K. Prop. nr 28; motioner i A. K. nr 200, 205; särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 1, memorial nr 3;

F. K:s prot. III. 27: 6, 33: 58; A. K:s prat. IV. 81: 4, V. 39: 6; riksdagens skrivelse nr 104.

148 Inledning.

nyttjanderättshavaren, liksom å andra sidan enahanda uppsägningsrätt tillerkänts

denne.

Betalningsansvaret för makarnas gäld har genom 1898 års lagstiftning i flera

väsentliga punkter ändrats.

Vad först beträffar den före äktenskapet gjorda gälden, är ansvaret för denna lagt

å den gäldbundne makens giftorätt och enskilda egendom obetingat samt vidare å

andra makens giftorätt för så stor del av gälden, som svarar mot värdet av den förres

i boet medförda egendom av samfälld natur.1 Andra maken är dock fri från detta

ansvar, såvitt annan av den gäldbundne maken medförd egendom, som på grund

av inteckning eller eljest särskilt häftade för gälden, kunnat lämna tillgång till betalning

av densamma.

Motsvarande ansvarsregler skola tillämpas i fråga om gäld, som under äktenskapet

åsamkats make i följd av arv eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom.

övrig gäld, som tillkommit under äktenskapet, särskiljes i olika arter. Liksom

förut uppställes sålunda den gemensamma gälden, för vilken all boets egendom svarar,

såsom motsats till den enskilda, för vilken blott den skyldige makens giftorätt och

enskilda egendom skola gå i betalning. Gemensam anses den gäld, som i äktenskapet

gjorts av bägge makarna eller ock för det gemensamma boets räkning av

hustrun under sådana förhållanden, att det kunnat antagas ske med mannens samtycke.

Enligt vad särskilt är stadgat, medför vidare makes åtagande av betalningsansvar

för andra makens gäld den verkan, att gälden, såvitt borgenärs rätt rörer

— alltså icke med hänsyn till vederlagsamspråk, varom mera nedan — betraktas

som gemensam gäld. Graden av de särskilda förmögenhetsmassornas ansvar för denna

gemensamma gäld angivas numera blott i fråga om hustruns enskilda egendom;

sådan egendoms ansvar inträder efter samfällda boets. Att hustruns enskilda

egendom enligt 1898 års lag städse svarar subsidiärt för hälften av

vad ur samfälda boet ej kan gäldas innebär knappast någon saklig olikhet mot

1734 års lags regel, att ansvaret skulle mätas efter hustruns andel i gälden

och bolaget, enär denna andel numera så gott som undantagslöst uppgår till

hälften. Hustrun kan emellertid även enligt nya lagen förbinda sig till vidsträcktare

betalningsansvar och sålunda bliva med sin enskilda egendom solidariskt

ansvarig för den gemensamma gälden. Sådant ansvar åligger i varje fall

1 Se K. M:ts dom den 26 februari 1917 (N. J. A. s. 114).

Inledning.

149

hustrun för gäld, som hon själv gjort och som till följd av mannens åtagande av

betalningsansvar skall emot borgenären anses som gemensam.

En nyhet i 1898 års lag är utsöndrandet från den gemensamma gälden, i överensstämmelse

med 1884 års riksdagsskrivelse (4:o), av sådan gäld, som mannen ensam

gjort, låta vara för gemensamt behov. Ansvaret för denna gäld är begränsat till

samfällda boet och mannens enskilda egendom. Den gäld åter, som hustrun ensam

ådragit sig, faller visserligen inom den gemensamma gäldens ram, om den gjorts

för det gemensamma boets räkning under sådana förhållanden, att det kunnat antagas

ske med mannens samtycke; i annat fall utgör ifrågavarande gäld antingen

hustruns enskilda, som enligt vad ovan antytts skall gäldas ur hennes giftorätt och

enskilda egendom, eller ock hustruns förvaltningsgäld, för vilken svarar endast

egendom, varöver hustrun äger råda. Till hustruns enskilda hänföres gälden, om

den gjorts med mannens samtycke, ehuru ej för det gemensamma boets räkning,

eller den utgöra^ av böter eller skadestånd för brottslig gärning. Hustruns förvaltningsgäld

åter innefattar den av hustrun i äktenskapet gjorda gäld, som icke

är att hänföra till vare sig gemensam eller enskild.

Enligt vad uttryckligen stadgas — och även förut ansetts överensstämma med

lag — får emellertid emot borgenär, som söker utmätning i makars bo, allenast

enskild egendom undantagas i den mån lagen medgiver ansvarsfrihet för densamma;

för hustruns förvaltningsgäld må dock ej utmätas annan egendom än sådan, varöver

hon äger råda, De övriga reglerna om betalningsansvar i makars bo förutsätta alltså

för sin tillämplighet konkurs; i denna har make tillfälle att undanskifta både giftorätt

och enskild egendom från gäld, för vilken ifrågavarande tillgångar enligt lag

ej svara.

Yederlagsreglerna hava genom 1898 års lagstiftning erhållit vida större fullständighet.

De omfatta nu följande tre grupper av dithörande fall: l:o) samfälld

egendom har gått till betalning av ena makens gäld, för vilken den andres giftorätt

ej svarar, eller annorledes använts till ena makens enskilda nytta eller ock avhänts

boet genom ena makens särskilda vållande och förgörelse utan nytta för andra

maken; 2:o) ena makens enskilda egendom har använts till betalning av den andres

gäld eller eljest till dennes nytta eller ock avhänts ägaren genom andra makens

vållande och förgörelse av nyssnämnda art; och slutligen 3:o) enskild egendom har

gått till betalning av gäld, för vilken hela samfällda boet svarar, eller och annor

-

150 Inledning.

ledes använts för gemensam räkning. I fallen under l:o) och 2:o) .skall vederlaget

utgå av den makes giftorätt och enskilda egendom, som fått sin gäld betald eller

eljest haft nyttan eller vållat förlusten, samt beräknas i fall under l:o) till hälften

av vad ur samfällda boet gått — noga taget till det belopp, som svarar mot den

kränkte makens giftorätt häri —, i fall under 2 :o) åter till den använda eller avhända

egendomens fulla värde. Föreligger slutligen fall av tredje gruppen, så skall

den make, som enskild egendom frångått, åtnjuta vederlag av samfällda boet, så långt

det förslår, och därutöver i vissa fall av andra makens enskilda egendom, nämligen om

egendom obehörigen använts till betalning av den makens gäld, i vilket fall fullt vederlag

skall uttagas; vidare, dock blott till hälften av vad ej kan utgå ur samfällda boet,

om vederlagsanspråket grundats på gemensam gälds betalning med enskild egendom

eller eljest sådan egendoms användande för gemensam räkning.

Vederlag utgår emellertid blott av egendom, som hörde till boet då den äktenskapliga

förmögenhetsgemenskapen upphörde, och får ej i konkurs bevakas, med

undantag blott för hustrus vederlagsanspråk på grund av mannens avhändande av

hennes enskilda lösa egendom utan bevisligt eller presumerat samtycke från hennes

sida.

Genom 1898 års lagstiftning infördes ock i 19 kap. ärvdabalken stadgande, att

för hustru, som på grund av vanvett, slöseri eller andra orsaker är ur stånd att vårda

sitt gods, mannen eller annan skall förordnas till god man att utöva hennes rätt

i avseende a egendoms förvaltning. I fråga om förvaltning, redovisning och ansvarighet

skall denne gode man vara likställd med förmyndare, och ytterligare har

— trots erinringar inom riksdagens första kammare och anmärkning från högsta

domstolens sida — hustrun erhållit samma förmånsrätt för fordran hos gode mannen,

som tillkommer omyndigs fordran hos förmyndare.

Den nya boskillnadslag, som jämväl bragtes till stånd den 1 juli 1898, innehåller

på sitt område flera viktiga nyheter. Makar äga sålunda numera befogenhet

att vinna boskillnad redan på grund av gemensam anhållan, liksom ock inträffad

konkurs uttryckligen förklaras vara tillräcklig anledning att bifalla endera makens

boskillnadsansökning. Rätten att erhålla boskillnad har även i övrigt utvidgats och

boskillnadsproceduren förenklats, framför allt därutinnan, att makarnas borgenärer,

som förut skulle instämmas att yttra sig om själva boskillnadsansökningen, numera

icke höras häröver. Å andra sidan har den makarna förut medgivna befogenheten

Inledning.

151

att helt eller delvis häva verkningarna av en beviljad boskillnad uteslutits. Boskillnaden

kan, sedan doinen vunnit laga kraft, numera icke återgå, och dess verkningar

äro ännu mera ingripande än enligt tidigare lagstiftning. Allt förvärv efter

boskillnadsansökningen bildar enskild egendom; samfälliglieten är begränsad till vad

ännu kan finnas kvar oskiftat av förut förvärvad egendom. Hustrun äger efter vunnen

boskillnad själv råda över sin egendom. Men redan före boskillnadsdomen,

så snart boskillnaden sökts, kan genom interimistiskt förordnande av ratten

den bestående förvaltningen rubbas så till vida, att egendom i makarnas bo sättes

under särskild vård och förvaltning. Sådant förordnande kan meddelas på endera

makens begäran i fråga om viss egendom, motsvarande den makens giftorätt eller

någon del därav, vilken sålunda avskiljes från samfällda boet; vidare på ansökan

av hustrun beträffande antingen egendom, som tillhör henne enskilt men förvaltas

av mannen, vilken egendom då undantages från mannens förvaltning, eller ock

egendom, som, efter det boskillnadsansökningen är gjord, men innan den slutligen

prövats, tillfaller hustrun och kanske aldrig hinner omhändertagas av mannen. Dylik

hustrun enskilt tillhörig egendom kan till och med, i avbidan på boskillnadsansökningens

prövning, överlämnas till hustrun själv mot borgen, som av rätten

godkännes, och sedan till boskillnad dömts, äger hustrun obetingat begära att fa

sin enskilda egendom till sig överlämnad, även om skifte av samfällighet»]! ännu

ej ägt rum. Också i gäldshänseende upphör fullständigt sambandet makarna emellan.

All gäld, som ena maken gör efter det boskillnad blivit sökt, skall, om boskillnad

vinn.es,

andra maken haft nytta eller del, är sålunda borttaget. Ett gemensamt galdsansvar

kan uppkomma allenast enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler. Men oaktat

den ekonomiska självständighet, som boskillnaden sålunda bereder makarna i deras

inbördes förhållande, är det dem likväl förbjudet att bortgiva något till varandra

eller sig emellan sluta annat avtal än som med skifte av boet har samband.

Skifte skall, efter det boskillnaden beviljats, så snart ske kan verkställas i den

ordning, som i lag är stadgad om delning av död mans kvarlatenskap. Före skiftet

måste dock makarna, vid äventyr av solidariskt betalningsansvar, liava guldit all

veterlig gäld, för vilken samfällda boet svarar. Yad övrig gäld angår, ar till borgenärernas

betryggande stadgat, att den över skiftet upprättade handlingen skall ingivas

till rätten, som har att i tidningarna kungöra att och när handlingen ingivits, samt

Inledning.

att, i händelse ena makens egendom avträdes till konkurs, som börjar inom tre månader

från handlingens ingivande, skiftet skall på borgenärernas åkäran återgå därest

det länt dem till förfång.

Boskild hustru åtnjuter fortfarande den ansvarsfrihet för äldre gäld, som 1862

ars boskillnadsförordning medgav. I fråga om hustruns förvaltningsgäld, för

vi en före boskillnaden den under hustruns förvaltning ställda egendomen ensamt

svarade, fastslås hennes ansvar efter boskillnaden till att avse allenast den egendom

varover hon ägde råda vid den tid boskillnaden söktes, och ålägges jämväl mannen

etter boskillnaden ansvar för samma gäld, dock endast om och i den män egendom,

varmed hustrun svarade för gälden, tillagts honom vid skiftet.

Om boskillnad sökes i makars konkurs eller makar försättas i konkurs, sedan boskillnad

blivit sökt men innan skifte ägt rum, finnes för make den ovan antydda

möjligheten att i konkursen freda sin enskilda egendom och giftorätt eller del därav

rån att ga i betalning för sådan i konkursen bevakad gäld, för vilken egendomen

ej svarar. Maken äger nämligen hos rätten begära

ock senast a inställelsedagen. Vill make att undanskiftandet skall gälla jämväl

i avseende å gäld, som bevakas efter inställelsedagen, skall lian göra yrkande därom

i den ordning, som är i konkurslagen stadgad för framställande av jäv mot bevakning

i konkurs.

Genom lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad m m har avvecklingen

av frånskilda makars egendomsgemenskap ordnats i nära överensstämmelse

med vad som gäller i avseende på boskillnad. I fråga om den framtida ansvarigheten

or galden hava ävenledes frånskilda makar ställts lika med boskilda; den frånskilda

hustruns ansvar för sin under äktenskapet gjorda förvaltningsgäld har dock begränsats

till den egendom, varöver hon vid tiden för äktenskapsskillnaden ägde råda

Jamval efterlevande makes ansvar för gäld, som under äktenskapet tillkommit

har genom vissa den 1 juli 1898 stadgade ändringar i förordningen om urarvagorelse

m. m. omreglerats. Den förut medgivna möjligheten att vinna befrielse

från gäldsansvaret genom undanskiftande av egendom utan boets avträdande till

konkurs bär sålunda försvunnit, och efterlevande make står städse jämte den avlidnes

arvingar i solidariskt ansvar för all makarnas gäld, så snart ej egendomen

ivit rätteligen avträdd till borgenärerna. För hustruns förvaltningsgäld är

dock detta ansvar begränsat till beloppet av den egendom, varöver hustrun ägde

Inledning.

153

råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. Sedan

skifte ägt rum, åligger ansvaret för gäld av berörda art fortfarande mannen eller

dennes arvingar, om och i den mån nyssnämnda egendom, varmed hustrun svarade

för gälden, tillagts dem vid skiftet.

Konkursen befriar efterlevande make från all gäld, varför hans enskilda egendom

ej svarar. Därjämte vinner änka den ytterligare befrielse från gäld, som urarvaförordningen

redan förut tillerkände henne. För hustrus förvaltningsgäld är slutligen

samma begränsning av ansvaret stadgad, evad egendomsavträde sker eller ej.

I lagen den 12 november 1915 angående äktenskaps ingående och upplösning hava

med hemskillnad förenats i huvudsak enahanda rättsverkningar i förmögenhetshänseende

som de, vilka följa av boskillnad. Egendom och gäld skola dock räknas bliva

enskilda först från hemskillnadsdomen, ej såsom vid boskillnad redan från målets

anhängiggörande. I nämnda lag har vidare en särskild bodelningsregel upptagits för

fall av äktenskaps återgång; för denna regel redogöres här nedan under 6 kap. 2 §.

Lagens övriga bodelningsregler äro i likhet med bestämmelserna i 1898 års lag om

bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. i det väsentliga överensstämmande med

motsvarande regler i boskillnadslagen. År 1915 ändrades ock 19 kap. 4 § ärvdabalken

så, att förmyndare — ej längre god man, såsom enligt 1898 års lagstiftning — skall

förordnas för omyndigförklarad hustru.

Efter det 1898 års lagstiftning kom till stånd, hava inom riksdagen endast sparsamt

förekommit förslag på ifrågavarande område.

Av intresse i principiellt hänseende är ett förslag, som vid 1903 års riksdag väcktes

genom motioner i bägge kamrarna och som avsåg sådan ändring av 9 kap. 1 §

giftermålsbalken, att vad däri förekommer om mannens målsmanskap för hustrun

skulle uteslutas men mannen dock bibehållas vid rätten att ensam förvalta makarnas

bo samt söka och svara i boets angelägenheter. Därjämte skulle uttryckligen stadgas,

att den gifta kvinnan, efter det hon uppnått tjuguett års ålder, vore myndig, dock

med de inskränkningar, som följde av mannens förvaltningsrätt över boet. Efter det

kamrarna först fattat i viss mån skiljaktiga beslut, enades de om en skrivelse, däri

hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, i vad mån gällande lagstiftning

om hustruns rättsliga ställning kunde för jämkning eller förtydligande böra

omarbetas i syfte att utan väsentlig rubbning av de grunder, varpå denna lag

-

Förslag i

riksdagen

efter 1898.

20—171068

Skrivelse

1916 från

åtskilliga

kvinnoorganisationer.

154 Inledning.

stiftning vilade, hustruns rättsställning måtte bliva mera klart och följdriktigt bestämd

än för närvarande samt hennes myndighet, i den mån den ej ansåges böra av

mannens målsmanskap begränsas, klart och tydligt i lagen varda uttryckt.1

Till frågan om den gifta kvinnans myndighet hänför sig ock en av 1908 års riksdag

i skrivelse gjord anhållan att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till sådana

lagbestämmelser, att det bleve gift kvinna medgivet att, om hon därtill befunnes

lämplig, bliva förmyndare för sin man, som förklarats omyndig.1 2

I fråga om makars rätt till egendomen i boet har genom motioner föreslagits

dels år 1900, att lika giftorätt skulle tillkomma makar i sådan fast egendom, som av

mannen eller hustrun blivit under äktenskapet från kronan skatteköpt, dels år 1913,

att giftorätten skulle utsträckas att gälla jämväl fast egendom, som före äktenskapet

förvärvats eller som under äktenskapet genom arv tillfölle ena maken. Dessa förslag

vunno ej bifall i någondera kammaren.3

Inskränkning i mannens förvaltningsrätt över makarnas gemensamma fasta egendom

påyrkades i en motion vid 1912 års riksdag. I anledning av denna motion beslöt

andra kammaren sådan ändring av 9 kap. 2 § giftermålsbalken, att vad där är

stadgat om hustrus samtycke till vissa mannens dispositioner rörande hennes enskilda

fastighet skulle gälla jämväl beträffande makarna gemensamt tillhörig fast egendom.

Då emellertid första kammaren avslog motionen, förföll frågan.4

Utom riksdagen har på senare åren inom olika kvinnoorganisationer visat sig ett

livligt intresse för en genomgripande ändring av lagstiftningen på förevarande område.

Och uti en till lagberedningen ställd skrivelse av den 31 mars 1916 hava Fredrika-Bremer-förbundet,

Svenska kvinnornas nationalförbund, Landsföreningen för

kvinnans politiska rösträtt och Socialdemokratiska kvinnornas centralstyrelse uttalat

de önskemål, vilka de begärde bliva tillgodosedda genom ifrågavarande lagstiftningsarbete.

Dessa önskemål äro sammanfattade i följande punkter:

1 Motion i F. K. nr 34, i A. K. nr 113; lagutskottets utlåtande nr 20, memorial nr 36; F. K:s prot.

I: 18, 27, 22, 13; A. K:s prot. I: 19, 8, II: 27, 46; riksdagens skrivelse nr 33.

2 Motion i F. K. nr 7, lagutskottets utlåtande nr 14, F. K:s prot. I: 17, 44; A. K:s prot. I: 17, 52.

riksdagens skrivelse nr 24.

8 1900: motion i A. K. nr 57; lagutskottets utlåtande nr 20; F. K:s prot. I: 16, 41; A. K:s prot. I:

19, 45; 1913: motion i A. K. nr 93; lagutskottets utlåtande nr 9; F. K:s prot. I: 8, 14; A. K:s prot.

I: 9, 51.

4 Motion i A. K. nr 117: lagutskottets utlåtande nr 15; F. K:s prot. I: 9, 9; A. K:s prot. I: 9, 62.

Inledning.

155

»1) Mannens målsmanskap bör fullständigt upphävas, så att den gifta kvinnan

erhåller full rättslig handlingsförmåga.

2) Livsförhållandenas skiftande beskaffenhet betingar, att lagen uppställer och

utformar olika förmögenhetsrättsliga system på grundval av såväl gemensam som

enskild äganderätt med frihet för de blivande makarna att välja samt även rätt för

dem att under äktenskapet övergå från ett system till ett annat.

Där egendomsgemenskap råder mellan makarna skall hustruns ekonomiska självständighet

tryggas. Olika principer kunna härvid tillämpas, dock bör huvudprincipen

vara, att makarna ställas lika med avseende på rådighet, vare sig denna utövas

gemensamt eller är delad. I lagen bör sålunda utformas flera sj^stem för egendomsgemenskap.

Makarna böra vara skyldiga att bidraga var och en i förhållande till sina tillgångar

såväl till familjens underhåll, hemmets betryggande och barnens uppfostran

som till täckande av vardera makens personliga utgifter, allt i enlighet med makarnas

ekonomiska förhållanden. Till den del hustrun icke har egen inkomst av arbete

eller förmögenhet, fullgör hon denna skyldighet genom sitt- arbete i hemmet. Make

bör beredas möjlighet att vidtaga lagliga och effektiva åtgärder för att få till sig

utbetalt det bidrag, som skall utgå i penningar.

3) Eöräldramyndigheten över barnen bör tillkomma båda makarna med lika rätt.

I fall av tvist mellan föräldrarna i fråga om barnen bör hänsyn främst tagas till

barnens bästa.

* 4) Tvister mellan makar hänvisas till en myndighet, vilken bör bestå av både

män och kvinnor.

5) Kvinna, som gifter sig med främmande lands undersåte, bibehåller sin egen nationalitet,

så länge hon är bosatt i hemlandet.»

Såsom bidrag till utredning av förevarande fråga, såvitt angår makars egen- Statistisk

domsförhållanden, har på beredningens framställning statistiska centralbyrån fått i ''fffläktenuppdrag

att upprätta en statistik över de åren 1912—1914 till domstolarna ingivna »kapsförord.

äktenskapsförorden.

Enligt denna redogörelse, vilken i sin helhet såsom bilaga fogas vid förevarande

betänkande, uppgick antalet av de under nämnda tre år ingivna äktenskapsförorden

156 Inledning.

till 6,266 eller efter rättelse för dubbelräkning m. m. 6,000. Det är naturligtvis av

stort intresse att få veta äktenskapsförordens antal i förhållande till antalet ingångna

äktenskap. I sådant hänseende meddelas, att antalet under åren 1911—- 1914 ingivna äktenskapsförord utgör 6,17 procent av antalet under samma år ingångna

äktenskap. Motsvarande antal åren 1861—1865, som tagits till utgångspunkt för

en jämförelse, var 1,89 procent. Äktenskapsförord har således under denna tid allt

mera kommit i bruk, men stegringen bär varit vida starkare i städerna än på landsbygden.

Siffrorna äro i procent av ingångna äktenskap: för landsbygden 1,87

åren 1861—1865 och 3,03 åren 1911—1914 samt för städerna 2,02 åren 1861

—1865 och 13,10 åren 1911—1914. Äktenskapsförord upprättas således numera

på landet i vart trettiotredje fall och i städerna i vart åttonde fall. Såsom

var att vänta, visar redogörelsen att största antalet äktenskapsförord förekommer

inom de mera burgna samhällsklasserna. Centralbyrån har uppdelat äktenkapsförorden

i tre grupper med hänsyn till de manliga kontrahenternas samhällsställning,

i den mån det varit möjligt vinna upplysning därom. Under 1912 och 1913

(för år 1914 har undersökningen i denna del ej kunnat fullständigt utföras) var antalet

ingivna äktenskapsförord i förhållande till antalet inom samma klass ingångna

äktenskap: i första gruppen, den högre klassen, 20,61 procent, i andra gruppen, medelklassen,

4,30 procent och i tredje gruppen, kroppsarbetarnas klass, 1,67 procent.

Inom de olika grupperna skiftar dock antalet ganska mycket mellan de särskilda avdelningarna.

Den lägsta siffran företer hemmansägarnas och arrendatorernas till

andra gruppen hänförda avdelning med ett antal förord av allenast 1,25 procent av

antalet ingångna äktenskap. Det är dock ingalunda så, att förorden huvudsakligen

avsett större förmögenheter. Äv de åren 1912—1914 ingångna äktenskapsförord,

som innehålla bestämmelser om undantagande av egendom såsom enskild, har största

antalet eller 83,65 procent avsett egendom till värde från och med 500 intill

10.000 kronor. De flesta förorden eller 5,989 av de på åren 1912—1914 belöpande

6.000 innehålla bestämmelser om giftorätten, och gå dessa bestämmelser i de allra

flesta fallen eller 97,01 procent ut på att göra egendom, som enligt lag skulle bliva

samfälld, till enskild. De fall, då enligt lag enskild egendom gjorts till samfälld,

utgöra endast 2,66 procent, i återstående fall, 0,33 procent, har samfälld egendom

gjorts till enskild samtidigt med det enskild egendom gjorts till samfälld. Anmärkningsvärt

är dock, att på landsbygden inom Göta hovrätts och än mer inom hovrät

-

Inledning.

157

tens över Skåne och Blekinge område det antal fall, då enskild egendom göres till

samfälld, är proportionsvis vida större än i andra delar av landet. Då egendom förbehållits

såsom enskild, har detta i de flesta fall skett till hustruns förmån. De

äktenskapsförord, i vilka samfälld egendom gjorts till enskild, avse i 85,61 procent

av fallen hustruns egendom, i 2,82 procent mannens egendom och i 11,57 procent båda

makarnas egendom. Nu ifrågavarande förord innehålla bestämmelser om egendom,

som vid äktenskapets ingående införes, i 98,47 procent, om egendom som under

äktenskapet ärves eller förvärvas i 83,60 procent och om enskild egendoms avkastning

i 12,24 procent av samtliga fall. I det övervägande antalet fall eller 65,45 procent

göres till enskild icke blott redan befintlig egendom utan även egendom, som sedermera

ärves eller förvärvas. Rätten att bestämma maikamas andelar i den samfällda egendomen

annorlunda än till hälften för dem var har endast i några få fall begagnats.

Med stadgande, varigenom av hustrun införd egendom göres till hennes enskilda, har

ingalunda alltid förbundits förbehåll för henne att förvalta egendomen. Av de

ifrågavarande 6,000 äktenskapsförorden uppgå de, som avse såväl giftorätten som

förvaltningen av hustrun enskilt tillhörig egendom, till 50,62 procent och de, som

angå endast giftorätten, till 49,20 procent. I 0,12 procent av fallen stadgades endast

om hustruns rätt till förvaltning av henne enligt lag enskilt tillhörig egendom.

Övriga fall, 0,06 procent, avsågo till större delen tillämpning av utländsk rätt.

Den alltjämt fortgående stegringen av antalet äktenskapsförord antyder en viss

allt mera utbredd uppfattning om bristfälligheten i den legala anordningen. Att

denna uppfattning framträder kraftigast i städerna är ej överraskande, då utvecklingen

helt naturligt där går fortare än på landsbygden. Utredningen visar tydligt, att

det funnits särskilt angeläget att söka bereda hustrun bättre skydd för den av henne

införda egendomen än den legala ordningen erbjuder. Då främsta medlet att giva

hustrun sådant skydd är att göra den egendom hon inför till hennes enskilda, är det

naturligt, att de flesta förorden hava detta innehåll. Därav kan så mycket mindre

dragas någon slutsats om en allmän åsikt om egendomsskillnadens företräde framför

egendomsgemenskapen, som de fall, då även mannens egendom göres till enskild,

äro ganska fåtaliga. Anmärkningsvärt är, att den genom 1874 års lagändring öppnade

möjligheten för hustrun att förbehålla sig förvaltningsrätten över sin enskilda

egendom icke begagnats i den utsträckning, som kunnat väntas.

158

Inledning.

Beredningens

yttrande.

Mannens

målsmanskap.

Av grundläggande betydelse i fråga om äkta makars rättsförhållanden är enligt

den svenska lagstiftningen regeln om mannens målsmanskap för hustrun. Målsmanskapet

omfattar i sina verkningar makarnas personliga så väl som ekonomiska förhållanden;

det har sin betydelse ej mindre inåt, för makarnas ställning till varandra,

än utåt, för deras rättsförhållande till tredje man; det är avgörande jämväl i fråga

om utövningen av föräldrarnas makt över barnen. Genom de åren 1874 och 1898

vidtagna lagändringarna ha visserligen ej oväsentliga inskränkningar i målsmanskapet

tillkommit. Icke desto mindre står målsmanskapet i det väsentliga obrutet. Det har

tidigare varit föremål för tvist4 huruvida enligt vår lag hustrun skall anses såsom

myndig eller ej. Efter nyss berörda och andra lagändringar, är det otvivelaktigt,

att vår rätt tillerkänner hustrun myndighet, och det utan hänsyn till om hon uppnått

den vanliga myndighetsåldern. Men hennes rättsliga handlingsförmåga är dock

till följd av målsmanskapet i hög grad begränsad.

I Erankrike och de länder, vilkas lagstiftningar äro byggda på den franska lagen,

är hustruns rättsställning mera underordnad än hos oss. Eljest har i allmänhet

hustrun tillerkänts en något självständigare ställning. Detta är bland annat fallet

i de båda senaste kodifikationerna, de tyska och schweiziska civillagarna.

Enligt dessa lagar är hustrun fullt »geschäftsfähig», och det talas icke om att mannen

har någon särskild makt över henne. Men det tillkommer dock mannen ett övervägande

inflytande. Han utövar bestämmanderätten i alla familjens gemensamma angelägenheter.

Hustrun har väl rätt att förestå den inre hushållningen och därvid jämväl

att representera mannen eller gemenskapen, men hon är dock skyldig att härutinnan

följa mannens bestämmelser, om han givit sådana. Den av hustrun medförda

egendomen kommer ock i regel till större delen under mannens förvaltning.

Målsmanskapet härstammar från en tid, då livsförhållandena voro helt andra än

nu. Det hade sitt berättigande i första rummet i den omständigheten, att kvinnan

såsom den svagare under det dåtida samfundstillståndet var i behov av mannens

skydd. Det betingades ock därav att kvinnan på grund av sin utbildning och andra

omständigheter ofta var mindre ägnad för annan verksamhet än den inom hemmet.

Med den utveckling samhället och kvinnan under tidernas lopp undergått finnas icke

längre dessa grunder. I det moderna samhället är kvinnan i regel icke i behov

av särskilt skydd. Hon erhåller numera en allmänbildning, som kan mäta sig

med mannens; och ofta skaffar hon sig utbildning för sådana yrken, som förut endast

utövats av män. Hennes verksamhet är också ingalunda inskränkt till hemmets krets.

Inledning.

15D

För henne har tillträde öppnats till allt flera yttre verksamhetsfält, och det har blivit

nästan en regel även i de mera burgna samhällsklasserna, att den unga kvinnan snarast

möjligt söker sig sådan verksamhet.

Konsekvensen av de förändrade förhållandena har ock av lagstiftningen erkänts,

så vitt angår den ogifta kvinnan. Numera blir ogift kvinna myndig vid samma ålder

som mannen eller 21 år, och hon har därefter samma frihet som han att bestämma

över sill person, sin arbetskraft och sin egendom. I fråga om den gifta kvinnan har

ett liknande erkännande på sista tiden givits inom den offentliga rättens område.

Jämte det man genom ändringar i skattelagstiftningen berett större möjlighet för

den gifta kvinnan att deltaga i kommunala församlingar, har det hinder för val av

gift kvinna till kommunala förtroendeposter, som förut låg i mannens målsmanskap,

blivit undanröjt. Likaledes har henne tillerkänts befogenhet att uppträda såsom rättegångsombud

utan hinder därav att hon står under mannens målsmanskap.

Enligt beredningens uppfattning måste den förändring i kvinnans ställning, som

faktiskt inträtt, också medföra en genomgripande ändring i reglerna angående makarnas

privaträttsliga förhållanden. Det är icke överensstämmande med den ställning

kvinnan numera i livet intager, att hon såsom gift skall rättsligen vara underordnad

mannen. Eu sådan ordning är så mycket mindre tillfredsställande, som den innebär,

att kvinnan genom giftermålet vanligen förlorar en stor del av den rättsliga

handlingsförmåga hon förut ägde. De rättsverkningar i personligt och förmögenhetsrättsligt

hänseende mannens målsmanskap medför kännas inom stora kretsar av

vårt folk för den gifta kvinnan tryckande. Och det intrång i kvinnans självständighet

och självbestämningsrätt, som äktenskapet på grund av målsmanskapet innebär,

torde särskilt inom vissa samhällslager vara ett av skälen till äktenskapsfrekvensens

sjunkande och det ökade antalet konkubinat. Beredningen anser, att makarna

böra, så långt möjligt är, ställas bredvid varandra såsom lika fria och självständiga

personer utan någon i lag stadgad rätt för den ene att bestämma vare sig

över den andre eller över familjens gemensamma, angelägenheter.

Huruvida och i vilken mån en ny lagstiftning om makars rättsförhållanden må

kunna få sådant innehåll, skall framgå av den närmare undersökning, till vilken beredningen

nu övergår. Vid denna undersökning är det lämpligast att skilja emellan

makarnas personliga och deras ekonomiska förhållanden.

I personligt hänseende yttrar sig mannens målsmanskap enligt gällande svensk P&*onliga

rattsjör hallan

de fi.

160 Inledning.

rätt dels i förhållandet inåt, såsom husbondevälde, dels i förhållandet utåt, såsom

målsmanskap i inskränkt mening.

Husbondeväldet innebär framför allt, att mannen äger bestämma i alla gemensamma

angelägenheter, såsom angående hemvist, bostad, levnadsordning, tjänare

o. s. v. Vid sidan härav gäller väl att hustrun liksom enligt de tyska och schweiziska

lagarna har husfrudöme och på grund därav äger förestå den inre hushållningen, men

hon är såsom enligt nämnda lagar skyldig att därutinnan följa de bestämmelser

mannen kan ha meddelat.

Denna ordning kan enligt beredningens mening ingalunda anses tillfredsställande.

Den är icke förenlig med hustruns berättigade anspråk på självständighet och likställighet;

och då mannen icke kan anses företrädesvis skickad att bestämma över de

gemensamma angelägenheterna, kan det icke antagas, att systemet garanterar det

bästa möjliga avgörandet.

Då man fortfarande hävdar nödvändigheten av en sådan ordning, torde detta i

främsta rummet grundas på den uppfattningen, att familjens välfärd kräver en

enhetlig ledning av dess angelägenheter och att trygghet för en sådan ej kan vinnas,

med mindre en av makarna utrustas med befogenhet att besluta i dessa angelägenheter.

Det befaras väl ock, att en annan ordning lätt skulle giva anledning till oenighet

och strider mellan makarna. Dessa synpunkter förtjäna helt visst det största

beaktande, men beredningen anser dem dock ej böra föranleda bibehållandet av mannens

bestämmanderätt.

Äktenskapet är en sammanslutning av två fria individer, med ömsesidig plikt för

dem att respektera varandras behov och önskningar, och etiskt sett bör ett beslut i

makarnas gemensamma angelägenheter helst vara resultatet av en under ömsesidigt

hänsynstagande vunnen endräkt. Att i lagen upptaga en regel, som står i strid mot

denna etiska princip, bör icke ifrågakomma.

Den betydelse, som regeln om mannens bestämmanderätt kan hava för åstadkommande

av en enhetlig ledning av familjens gemensamma angelägenheter, så vitt

angår de personliga förhållandena, minskas väsentligen, därigenom att man varken i

gällande svensk rätt eller i de nyare utländska lagstiftningar, som bygga på denna

regel, ansett sig kunna giva mannen behörighet att med rättsliga tvångsmedel

gorå sin vilja gällande. Eegeln får därför i allmänhet endast indirekt rättslig

betydelse, nämligen så att hustruns vägran att vistas i det hemvist mannen

bestämt eller att i övrigt ställa sig hans föreskrifter till efterrättelse kan för

Inledning.

161

henne medföra menliga påföljder vid fråga om hennes rätt till underhåll, när makarna

ej sammanleva, och beträffande makarnas rätt till hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

i det att hon anses genom sitt berörda förfarande hava skuld till att sammanlevnaden

mellan makarna brutits eller att i övrigt söndring dem emellan inträtt. Det är emellertid

uppenbarligen olämpligt, att frågan om den enes eller andres skuld i berörda hänseende

bedömes från en dylik formell ståndpunkt. I tyska lagen är regeln ock mildrad

genom en bestämmelse, att hustrun icke är pliktig underkasta sig mannens avgörande,

om detta är att anse såsom ett missbruk av hans rätt. Och enligt svensk rätt måste

domstolen, när i dylika frågor hänsyn skall tagas till den enes eller andres skuld, anses

hava att med avseende å alla omständigheter fritt bedöma denna fråga. Det

visar sig sålunda, att den mannen nu tillkommande bestämmanderätten i själva verket

ej har särdeles mycket att betyda och följaktligen ej heller erbjuder någon starkare

garanti för en enhetlig ledning av familjens angelägenheter. Och den enighet

inom äktenskapet, som uppkommer genom att den enes vilja på grund av lagens

bud får göra sig gällande gent emot den andres, blir blott en yttre och är alls icke

någon borgen för ett gott förhållande mellan makarna.

I själva verket är numera vanligt, att gemensamma angelägenheter avgöras av

makarna samfällt eller av endera maken med den andres tysta eller uttryckliga samtycke.

När mannen har ett övervägande inflytande på avgörandet, beror detta ofta

mindre på lagens ifrågavarande regel än på personlig auktoritet eller på faktiska

förhållanden, däribland främst dispositionsrätten över de penningmedel, av vilka

familjen skall hava sitt uppehälle.

Då beredningen anser, att mannens ur målsmanskapet härflytande företrädesställning

icke längre bör bibehållas, uppstår frågan, huruvida bestämmanderätten i

gemensamma angelägenheter bör regleras genom någon annan rättsregel.

Ett lagstadgande, som för varje sådant avgörande krävde ett samfällt beslut av båda

makarna, skulle ej sällan kännas tryckande för dem samt leda till onödig omgång

och andra praktiska olägenheter. Onekligt är vidare, att det ej sällan kan inträffa,

att makarna icke kunna enas och att ett samfällt beslut av dem således icke kan

komma till stånd. Upptoge man en rättsregel av ifrågavarande innebörd, måste för

sådana fall en lösning givas. Men en tillfredsställande lösning vore ej lätt att finna.

Finska lagberedningen, som vill avskaffa mannens målsmanskap och som i fråga

om makarnas allmänna rättsförhållanden uppställer den huvudregeln, att hustrun

21—171068

162

Inledning.

skall äga jämte mannen deltaga i vården om familjens gemensamma angelägenheter,

har med hänsyn till behovet att i varje fall kunna få ett beslut till stånd föreslagit

en tudelning av bestämmanderätten sålunda, att hustrun, vilken omsorgen om hemmets

inre hushållning närmast skall tillhöra, skall äga avgöranderätten vid meningsskiljaktigheter

mellan makarna å detta område, samt att, då makarna i andra fall ej

kunna enas, avgöranderätten skall tillkomma mannen. En sådan fördelning vore

lika litet som den nu gällande regeln om mannens bestämmanderätt förenlig med den

principiella uppfattning, vilken beredningen anser bör ligga till grund för lagstiftningen

på detta område.

En annan utväg, som ifrågasatts, är att vid meningsskiljaktigheter mellan makarna

rörande gemensamma angelägenheter låta en myndighet träffa avgörandet. En

sådan regel anser beredningen icke böra ifrågakomma. En dylik inblandning i förhållandet

mellan makarna vore stötande, och för äktenskapet ödesdigra följder kunde

därav uppstå. Det vore ock en utomordentligt ömtålig och svår, ofta olöslig uppgift för

en myndighet,vore den än så väl organiserad, att träffa avgörande i dessa tvister, som i

regeln komme att avse lämplighets-, ofta rent av känslofrågor. Härtill kommer att

olika meningar kunna uppstå icke blott i fråga om stora, viktiga angelägenheter

utan även beträffande livets alla dagliga bestyr. Det vore i hög grad opraktiskt, om

alla sådana frågor skulle i sista hand vara hänvisade till prövning av en myndighet.

Och att draga en gräns mellan frågor av ena eller andra arten lär icke låta sig göra.

Slutligen skulle en myndighets avgörande lika litet som ena makens kunna genomföras

med tvångsmedel. Regeln skulle således icke få större praktisk betydelse än

det nu gällande stadgandet om mannens bestämmanderätt.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit har beredningen stannat vid att icke

upptaga någon rättsregel i avseende på makarnas bestämmanderätt i gemensamma

angelägenheter. Genom att i lagen uttala att makarna äro pliktiga att i samråd

verka för familjens bästa har beredningen emellertid hänvisat på önskvärdheten av

ett samfällt beslut i gemensamma angelägenheter. Och genom inrättande av ett

särskilt medlingsförfarande vid vissa tvistigheter mellan makar har beredningen sökt

ytterligare betona detta. Där det råder ett gott förhållande mellan makarna, lär det

i allmänhet icke vara svårt att uppnå enighet i sådana fall, då ett gemensamt beslut

erfordras. Den samrådsplikt, varåt beredningen givit uttryck, får emellertid icke

anses medföra, att i alla de angelägenheter, som röra båda makarna, den ene skall

Inledning. 163

vara pliktig att inhämta den andres mening. I ep mängd av samlivets detaljer måste

det anses överlämnat till make att träffa avgöranden utan samråd med den andre.

Naturligtvis kan det hända, att makarna trots samråd ej kunna enas om ett samfällt

beslut. Om i sådan händelse frågan icke lämpligen kan förfalla, torde det

komma att inträffa, att ena maken handlar på egen hand och sålunda träffar ett

faktiskt avgörande. Huru lång! ett sådant självständigt handlande må sträcka

sig, bör bedömas med hänsyn till vad sakens natur eller seden bjuder. Huruvida

ett självständigt handlande blir möjligt för endera- maken, kommer ofta att bero

på om han har tillgångar till den utgift eu åtgärd skall betinga. Om exempelvis

makarna trots samråd ej kunnat enas om val av bostad för familjen, är det naturligt,

att den av makarna, som har att bekosta utgiften för bostaden, anskaffar en

sådan, och i den mån han därvid tager tillbörlig hänsyn till familjens behov och

den andra makens berättigade önskningar, kan han ej härigenom anses hava handlat

pliktvidrigt i förhållande till den andra maken.

Då i de flesta fall de medel, som erfordras för familjens underhåll, härröra från

mannens förvärvsverksamhet och sålunda disponeras av honom, skulle vanligen han i

vida större omfattning än hustrun i händelse av bristande enighet kunna självständigt

handla i familjens angelägenheter. I många fall skulle detta kunna leda till resultat,

som bleve obilliga mot hustrun, I fråga om den inre hushållningen, som enligt sed i

främsta rummet ankommer på hustrun, vore det tydligen icke rimligt, om mannen

skulle äga ett sådant faktiskt företräde. Beredningen har därför sökt stärka hustruns

ställning genom att medel tillförsäkras henne till utgifter för åtgärder, som falla inom

det verksamhetsområde, vilket företrädesvis tillhör henne. Därigenom får hon, även

i de fall då hon ej utövar yttre förvärvsverksamhet eller eljest har inkomst, möjlighet

att självständigt verka för familjens bästa.

Den sålunda skisserade ordningen skiljer sig väsentligt från den nu lagstadgade,

enligt vilken mannen allena är den härskande. Den sluter sig i stället nära till

den, som i stor omfattning för närvarande tillämpas. Genom beredningens förslag

åstadkommes överensstämmelse mellan lagens regler och den uppfattning angående

förhållandet mellan makarna, som utvecklingen oberoende av dessa regler redan

kan sägas ha medfört. Den bästa garantien för att den föreslagna ordningen icke

ur praktisk synpunkt innebär några vådor torde vara, att den i så stor utsträckning

redan blivit praktiskt prövad. Och erfarenheten synes icke giva vid handen,

att vården av familjens angelägenheter blivit lidande på att den vunnit tillämpning.

164 Inledning.

Tvärtom torde man ha skäl antaga, att en friare ordning skall verka vida

bättre än en regel, som i allt bestämdare strid mot den allmänna rättsuppfattningen

tillerkänner mannen avgöranderätten. Om den i en del äktenskap kan leda

till förvecklingar, torde detta utgöra bevis för, att där redan förut funnits blott

en skenbar enighet, som föga motsvarar äktenskapets väsen. För dessa äktenskaps

skull har man icke rätt att bibehålla en regel, vilken för det stora flertalet fall

är ett vida sämre uttryck för det förhållande, som råder och bör råda mellan makarna.

Mannens husbondevälde anses även innebära, att han har anspråk på att hustrun

ägnar sig åt vården om familj och hem; och anses mannen på denna grund

äga göra gällande, att ett av hustrun utan hans samtycke ingånget avtal med

tredje man, varigenom hon iklätt sig förbindelse till arbete utom hemmet, skall anses

ogiltigt, Något mot hustrun riktat tvångsmedel har mannen dock icke heller i förevarande

hänseende, hennes vägran att ställa sig mannens bestämmelse till ''efterrättelse

verkar endast indirekt vid bedömande av huruvida ena eller andra maken må

anses ha skuld till dem emellan uppkommen söndring.

Att enligt beredningens uppfattning icke heller denna regel kan i en ny lagstiftning

bibehållas följer av den allmänna ståndpunkt beredningen, enligt vad förut

angivits, intager. Av hänsyn till familjens intresse är det nog ofta lyckligast, om

hustrun i främsta rummet ägnar sig åt vården om hemmet. Huru hennes arbete i

hemmet skall ordnas måste dock ankomma på henne själv. Det lär väl ock nu vara

regeln, att hustrun utövar en sådan bestämmanderätt. Numera förekommer emellertid

ej sällan skäl till avvikelse från den ordningen, att hustrun har sin huvudsakliga sysselsättning

inom hemmet. Det kan i särskilda fall ligga i familjens intresse eller

rent av vara nödvändigt för dess existens, att hustrun ägnar sig åt yttre förvärvsarbete.

Att avgöra huruvida det må ske måste dock tillkomma henne själv och icke mannen.

Hon måste äga rätt att förfoga över sin arbetskraft lika väl som mannen över

sin. I detta sammanhang må erinras, att enligt särskilt i administrativ ordning givet

stadgande hustru, som sammanbor med mannen, icke utan hans samtycke må idka

handel, näring eller annat sådant yrke. Även detta stadgande, som tydligen sammanhänger

med regeln om mannens målsmanskap, innefattar en inskränkning i hustruns

självbestämningsrätt, som kan och bör upphöra.

Såsom husbonde är det mannen, som utövar bestämmanderätten över barnen och

Inledning.

1(55

deras uppfostran. Hustrun anses väl med mannen dela vårdnaden om barnen, men

vid skiljaktiga meningar är det hans vilja, som blir den rådande. Knappast någon

av målsmanskapets följder anses av kvinnorna så orättvis som denna. Kvinnornas

missnöje är ock fullt berättigat. Makarnas likställighet bör icke minst i fråga om

förhållandet till barnen komma till bestämt uttryck. Barnet står icke närmare fadern

än modern, och fadern har i regeln icke större förutsättningar än modern att pröva

vad som är bäst för barnet. Snarare är det vanligt, att barnet står i vida intimare

förhållande till modern än till fadern, och särskilt i barnets spädare ålder är modern

uppenbarligen mest lämpad att bestämma över dess angelägenheter. Faderns bestämmanderätt

blir särskilt stötande i sina verkningar, om han begagnar sin maktställning

till att mot moderns vilja sätta barnet i uppfostran utom hemmet och sålunda

berövar modern möjlighet till närmare tillsyn över och umgänge med det.

Genom lagen om äktenskaps ingående och upplösning har mannens förhärskande

inflytande i fråga om tillstånd till omyndigt barns äktenskap blivit avskaffat.

Det fordras moderns lika väl som faderns bifall. Tiden synes nu vara inne att i

fråga om vårdnaden i dess helhet likställa bägge föräldrarna. Beredningen föreslår

därför, att rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter skall tillkomma

bägge makarna i förening. Härvid möter emellertid den svårigheten, att det allt

emellanåt inträffar fall, då ett avgörande måste träffas i angelägenheter, som äro

av största betydelse för barnet, såsom vilken skolundervisning det skall erhålla, vilken

vidare utbildning skall sökas o. s. v. Då för sådana fall med hänsyn till barnets

intresse måste anvisas en utväg att få till stånd ett beslut, även om makarna ej

kunna ena sig, har beredningen ansett sig böra uppdraga åt domstol att, när vid

meningsskiljaktighet mellan makarna så erfordras, förordna, att bestämmanderätten

för framtiden eller i det särskilda fallet skall tillkomma en av makarna.

Målsmanskapet, så vitt angår förhållandena utåt, innebär, att mannen representerar

hustrun så väl då fråga är om rättshandlingar med tredje man som vid uppträdande

inför domstol och andra myndigheter. Denna mannens representationsrätt lider

dock vissa inskränkningar. Han kan således icke sluta avtal om hennes arbetskraft;

därtill erfordras hennes medverkan. I grövre brottmål svarar hustrun själv,

ehuru mannen på grund av sin ställning äger biträda henne. I vissa andra fall

äger hustrun själv föra talan med uteslutande av mannen eller vid sidan av honom.

Det finnes intet skål att bibehålla denna mannens representationsrätt. Hustrun bör

166

Inledning.

Ekonomiska

förhållan

den.

Kritik av

den gällande

ordningen.

äga att liksom den ogifta kvinnan i förekommande fall ingå rättshandlingar med

tredje man och föra talan personligen eller genom ombud, som hon själv utser.

Detta är ook regeln i de tyska och schweiziska lagarna.

Beredningen övergår nu till behandlingen av den stora och viktiga frågan om makarnas

ekonomiska rättsförhållanden.

I fråga om makarnas rätt till egendomen i boet vilar lagstiftningen på grundsatsen

om egendomsgemenskap mellan makarna. Så vida ej av äktenskapsförord eller bestämmelse

vid gåva eller testamente annat föranledes, omfattar egendomsgemenskapen

all makarnas egendom, dock med det viktiga undantaget, att fast egendom, som

make äger vid äktenskapets ingående eller som under äktenskapet tillfaller honom

i arv, är hans enskilda. I och för sig är intet att invända emot principen om egendomsgemenskap.

En sådan gemenskap är ett uttryck för vardera makens på äktenskapet

grundade rätt att dela andra makens ekonomiska villkor. Det måste ock beaktas,

att uppbyggandet eller bevarandet av en förmögenhet under ett äktenskapligt

samliv i väsentlig mån är beroende av båda makarna. Det skulle innebära ett orättvist

underskattande av den i hemmet verksamma hustruns insats i familjens hushållning,

om hon skulle leva i äktenskapet eller lämna detsamma utan någon rätt

till en förmögenhet, vars förvärvande eller bevarande i större eller mindre grad möjliggjorts

genom klok och sparsam hushållning av henne. Däremot kan mot vår lags

ståndpunkt anmärkas, att skälig anledning saknas till undantagsstadgandet i fråga

om fast egendom. Detta stadgande, som ursprungligen gällde allenast egendom

på landet, härleder sig från den tid, då släkten ansågs hava vidsträckt anspråk

på sådan egendom. Att stadgandet, sedan ett sådant släktens anspråk icke

vidare godkännes, fått stå kvar och till och med så sent som 1898 utvidgats till att

omfatta även fast egendom i stad måste betraktas såsom en anomali, som får sin

förklaring däri, att stadgandet medför ett visst skydd för hustrun mot följderna

av mannens missbruk av hans förvaltningsrätt. Detta visar hän på, att frågan om

gemenskapens bibehållande är väsentligen beroende på, huruvida förvaltningen knn

på tillfredsställande sätt ordnas.

I fråga om förvaltningen är huvudregeln, att det på grund av mannens målsmanskap

tillkommer honom att förvalta icke blott vad honom enskilt tillhör och

det gemensamma boet utan även hustruns enskilda egendom. Detta gällde förr utan

annan inskränkning, än att mannen till vissa förfoganden över hustruns fasta egen

-

Inledning.

167

dom måste ha hennes samtycke. Numera äger väl hustrun själv råda över vad hon

genom eget arbete kan förvärva, och genom äktenskapsförord eller stadgande vid

gåva eller testamente kan henne förbehållas rätt att förvalta egendom, som tillhör

henne enskilt, men i övrigt består regeln. Mannens förvaltningsrätt medför ock, att

han representerar bägge makarna samt talar och svarar för dem i alla ekonomiska

frågor utom beträffande egendom, som är undantagen från hans förvaltning, och gäld,

för vilken endast under hustruns förvaltning stående egendom svarar.

Det rådande systemet i fråga om förvaltningen av makarnas egendom måste i

principiellt hänseende anses synnerligen otillfredsställande. Vad förut i fråga om

makarnas förhållanden i allmänhet anförts angående det oriktiga i att bibehålla den

gifta kvinnan i en mannen underordnad ställning har sin fulla tillämpning på förevarande

område. En sådan ordning strider mot den ställning hustrun numera i livet

intager. Den giver henne icke heller de nödiga medlen till den självständiga

verksamhet för familjens och hennes egna intressen, som det bör tillkomma henne att

utöva. På grund av den utbildning kvinnan numera erhåller och den omfattning, vari

hon deltager i det ekonomiska livet, kan hon ock i allmänhet anses kompetent

att förvalta sin ekonomi. Redan i riksdagens skrivelse 1884 framhölls, hurusom

det vore av billigheten påkallat, att hustrun finge rätt att själv förvalta sin enskilda

egendom utan att behöva genom äktenskapsförord förbehålla sig sådan rätt. Detsamma

kan emellertid sägas om all den egendom hustrun inför i boet. Särskilt måste

mannens förvaltningsrätt ofta betraktas såsom i hög grad oegentlig i fråga om den

hustrun vid äktenskapets ingående tillhöriga egendomen, som hon måhända lång

tid före äktenskapet med omtanke och duglighet förvaltat och som kanske därtill

är en frukt av hennes eget arbete. Då det väsentliga i äganderätten just består i

herradömet över de ting rätten omfattar, kommer den genom regeln om mannens

förvaltningsrätt till hela boet bestämda ordningen i själva verket att te sig.

som om mannen vore ägare av all egendomen och hustrun allenast hade en eventuell

rätt att vid äktenskapets upplösning bekomma sin andel i vad som då må finnas

kvar.

I praktiskt hänseende kan det väl ofta medföra vissa fördelar, att all boets egendom

samlas i mannens hand för att av honom vårdas och användas. Om mannen har

vilja och förmåga att behörigen besörja förvaltningen, kan en dylik enhetlig ledning

leda till bättre resultat, än om förvaltningen delas. Denna omständighet bör dock

lt»8 Inledning.

icke tillmätas allt för stor betydelse. I allt fall är det säkert, att mannens rätt att

förvalta all egendomen innebär en fara för att densamma icke tillbörligen vårdas. Systemet

öppnar möjlighet för mannen att föröda egendomen. Erfarenheten visar, att

sådant ofta förekommer. Denna olägenhet har länge varit erkänd, och de ändringar,

som lagstiftningen i denna del på senare tid undergått, ha just haft till ändamål att

vinna bot härför. Men de garantier av olika slag man sökt bereda hustrun mot ofördelaktiga

följder av mannens förvaltningsrätt ha icke varit tillräckligt starka. Målet

har därför ingalunda vunnits.

I avseende å hustruns enskilda fasta egendom äro väl nu sådana inskränkningar

i mannens förvaltningsrätt föreskrivna, att hustrun kan anses någorlunda tryggad

mot att hennes rätt till sådan egendom mot hennes vilja avhändes henne eller lider

annat mera väsentligt intrång. Anmärkas bör dock att, då förvaltningsrätten tillkommer

mannen och hustruns rätt är inskränkt till att i vissa fall hindra en av mannen

ifrågasatt åtgärd, det möter svårighet för hustrun att bedöma en sådan åtgärds ändamålsenlighet,

vadan det sällan lär förekomma, att hustrun kan med fördel begagna sitt

veto. Rörande den gemensamma fasta egendomen föreslogs i riksdagsskrivelsen

1884, att samma inskränkningar i mannens förvaltningsrätt skulle fastställas som

de, vilka gälla rörande hustruns enskilda fastighet, men detta iakttogs ej i 1898

års lagstiftning. Mannen har sålunda rätt att förfoga över hustruns enskilda

lösegendom och hela den gemensamma egendomen, fast som lös. Detta gäller lika,

evad egendomen inkommer genom mannen eller hustrun, allenast med det undantag

att hustrun råder över vad hon under äktenskapet genom sitt eget arbete förvärvar.

Stadgandet om hustruns rätt att råda över sin arbetsförtjänst är väl ett betydande

framsteg. Dess verkan försvagas dock i hög grad därav att egendomen, såsom varande

av gemensam natur, svarar för den av mannen ensam gjorda gälden.

Genom äktenskapsförord kan visserligen icke blott omfattningen av hustruns enskilda

egendom utvidgas utan även hustrun tillförsäkra sig rätt att själv förvalta sådan

egendom. Vinsten av detta stadgande är dock icke särdeles stor. När lagen

uppställer egendomsgemenskap och mannens förvaltningsrätt såsom regel, kan ju

meningen icke vara att äktenskapsförord skall förekomma annat än i undantagsfall,

då särskilda omständigheter påkalla det. Det ligger för övrigt i sakens natur, att

så maste bliva fallet. Vid äktenskapets ingående stå de blivande makarna i allmänhet

i det förhållande till varandra, att kvinnan icke finner anledning vid

-

Inledning.

1H9

taga särskilda försiktighetsmått mot möjligt missbruk av mannens förvaltningsrätt.

Detta sker så mycket mindre, som en framställning från hennes sida om äktenskapsförords

upprättande lätt kan få utseende av att vara ett uttryck för misstroende till

mannens vilja eller förmåga att bestyra förvaltningen. En olägenhet är ock, att förvaltningsrätt

icke får förbehållas hustrun annat än beträffande egendom, som på

grund av sin beskaffenhet är eller samtidigt göres till hennes enskilda. De flesta äktenskap

ingås därför utan äktenskapsförord. Visar det sig sedan under äktenskapets

bestånd önskligt att etablera en annan ordning än den vanliga, kan detta icke ske

genom äktenskapsförord. Men även om man medgåve avslutande av äktenskapsförord

under äktenskapet, skulle man därigenom icke öppna någon säker utväg för

hustrun att vinna bättre trygghet. Ett äktenskapsförord kan icke komma till stånd

utan mannens samtycke, och sådant samtycke kan ofta vara svårt att erhålla, särskilt

när förhållandena blivit sådana, att det visar sig önskligt för hustrun att erhålla

garanti mot missbruk av mannens förvaltningsrätt.

1 fråga om ansvarighet för gäld är regeln, att icke blott mannens enskilda utan hela

den gemensamma egendomen svarar för den av honom ensam stiftade gälden,

medan för gäld, som hustrun ensam gjort, i allmänhet svarar endast den egendom, som

står under hennes förvaltning. Tidigare svarade för mannens gäld jämväl hustruns

enskilda egendom. Att hustrun numera är fri från att med sådan egendom svara för

mannens gäld är naturligtvis av ett visst värde. Men den ännu kvarstående befogenheten

för mannen att skuldsätta hela det gemensamma boet är dock av beskaffenhet

att medföra de största vådor för hustrun. Vad åter angår den sidan av regeln, enligt

vilken hustruns ansvar för hennes gäld ej drabbar annan egendom än den, varöver

hon råder, kan den för hustrun medföra vissa fördelar. Men då hon i allmänhet

ej har egendom under sin förvaltning och sålunda på grund av nämnda regel saknar

kreditbas, är hon vanligen utesluten från all självständig verksamhet i ekonomiskt

hänseende. Huvudregeln har emellertid modifikationer i olika riktningar.

Gäld, som av ena maken gjorts före äktenskapet, skall i allmänhet betalas av gäldenärens

enskilda egendom och giftorätt i boet. Om mannen vid äktenskapets ingående

har gäld, är hustrun således i allmänhet fri från att med sin giftorätt i boet svara

för sådan gäld. Hustruns giftorätt är ock helt fritagen från ansvar för sådan

av mannen under äktenskapet gjord gäld, som tillkommit av hans särskilda

vållande och förgörelse, utan att hustrun haft nytta eller del därav. Vär

2

i—171068

170

Inledning.

det av dessa regler minskas emellertid högst betydligt därav, att de till följd

av egendomsgemenskapens natur icke kunna, så länge gemenskapen består, göras

gällande emot borgenär annat än vid konkurs. Sökes utmätning för mannens gäld

av nu ifrågavarande slag, äger hustrun ej undantaga mera än sin enskilda egendom.

Det skydd, som skulle ligga uti omförmälda regler, är därför i hög grad illusoriskt.

Undantag i annan riktning gäller i fråga om vissa arter av gäld. Det är förhållandet

först beträffande gäld, som gjorts av bägge makarna eller som hustrun gjort under

sådana omständigheter, att det kunnat antagas ske med mannens samtycke (hushållsgäld).

För sådan gäld svarar hela samfällda boet och bägge makarnas enskilda egendom.

Däremot kan anmärkning ej göras, och hustrun åtnjuter i avseende å sådan gäld

den förmån, att hennes enskilda egendom ej svarar för mera än hälften av vad som ej

kan gäldas av samfällda boet, med mindre hon åtagit sig vidsträcktare betalningsansvar.

En utvidgning av hustruns ansvarighet utöver den allmänna inträder ock, om

hon i andra än nyss avsedda fall gjort gäld med mannens samtycke eller hon ådragit

sig böter eller skadestånd för brottslig gärning. För sådan gäld svarar all hennes

enskilda egendom och hennes giftorätt i boet, oavsett om sådan egendom förvaltas av

henne själv eller ej. Jämväl denna regel är betingad av förhållandena. Till hustruns

förmån verka de regler, som innefatta att hon efter boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad

eller urarfvagörelse i anledning av mannens död icke är pliktig att

med den egendom hon framdeles förvärvar ansvara för gäld, som under äktenskapet

därför ut är gjord, så vida hon ej själv ådragit sig gäl den i och för handel eller annan

rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd

för brottslig gärning.

Yttermera finnes ett system av regler om vederlag, som skall tillkomma make.

om han under äktenskapet lidit intrång i sin rätt till enskild egendom eller till andel

i den gemensamma. Dessa regler äro ömsesidiga för makarna, men då det i allmänhet

är mannen, som förvaltar hela boet, komma de i främsta rummet hustrun tillgodo.

Att märka är emellertid, att vederlagsanspråk icke utom i ett enda fall kan

göras gällande emot borgenärer. Och även i förhållandet emellan makarna kan sådant

anspråk ej realiseras annat än vid bodelning. Yederlagsreglerna förutsätta således för

sin användning, att vid bodelning ställningen är sådan, att vederlag kan utgå av då

tillgänglig egendom. I följd av nu nämnda omständigheter inträffar naturligtvis ofta,

att vederlag ej kan utfås, även om laga grund därtill finnes. Tillämpningen hindras

Inledning.

171

ock därav, att det otta möter stor svårighet att bevisa sådana fakta, som grundlägga

vederlagsanspråk, helst dessa fakta kunna ligga långt tillhaka i tiden. Vederlagsreglernas

värde är därför mycket begränsat. De finna ock i praxis föga användning.

Såsom yttersta skyddsmedel har hustrun fått rätt att, när hennes enskilda egendom

eller lott i boet hotas att tagas i anspråk för gäld, varför den ej bör svara, eller

när mannen icke som sig bör utövar sin förvaltningsrätt, vinna boskillnad. Med

boskillnad, som under vissa förhållanden kan vinnas även av mannen och som skall

komma till stånd, om bägge makarna enas därom, följer att egendomsgemenskapen

mellan makarna upplöses. Den gemensamma egendomen skall sålunda delas emellan

dem, och vad var och en därvid får så väl som vad han efter boskillnadsansökningen

förvärvar blir hans enskilda egendom, förvaltas av honom och svarar allenast för hans

gäld. Därigenom får hustrun sålunda en fullt självständig rätt till sin lott. I sakens

natur ligger emellertid, att rätten till boskillnad sällan begagnas förr än föga eller

intet av egendomen återstår att rädda, vadan institutets värde är rätt begränsat. Boskillnad

förekommer vanligast vid konkurs, då den utgör en förutsättning för att hustrun

skall få i konkursen göra gällande stadgade inskränkningar i hennes ansvar för

gälden. Sin förnämsta betydelse har boskillnaden utan tvivel för makarnas framtida

förhållanden, i det hustrun får uteslutande rätt till den egendom, som framdeles tillfaller

henne, och, på sätt nyss nämnts, är fri från att med sådan egendom svara för den

äldre gälden.

Vid en överblick av den nu gällande lagstiftningen i förevarande ämne faller det

genast i ögonen, i huru hög grad densamma saknar enhet och konsekvens. Anledningen

därtill är tydlig. Lagstiftningen har förut vilat på principen om egendomsgemenskap

utom beträffande ärvd eller förut förvärvad fast egendom samt all egendomens

sammanförande under mannens förvaltning. Så länge denna princip så gott

som undantagslöst gällde, voro reglerna enkla nog. Då man sedermera vid olika tillfällen

och med olika medel sökt bättre betrygga hustruns ställning utan att dock

helt skifta system, har det icke kunnat ske på annat sätt, än att man i särskilda hänseenden

frångått den principiella ståndpunkten. I följd härav rymmas inom den nuvarande

lagstiftningen helt olika och mot varandra stridande grundsatser. Denna

brist på enhet och följdriktighet i lagstiftningen gör den i hög grad invecklad ooh

svårtillämplig. Och den förestående översikten visar, att man ingalunda lyckats

172 Inledning.

vinna vad man med ändringarna åsyftat, nämligen att bereda hustrun tillbörlig självständighet

och trygghet. Det hittills vunna resultatet inbjuder således icke till ett

-ytterligare fortgående på denna väg. Det synes nödvändigt att söka företaga en

genomgripande omgestaltning av lagstiftningen på förevarande område.

Egendoms- ^Tär tankarna här i landet först inriktades på att söka bereda den gifta kvinnan

Skillnad mera trygghet i ekonomiskt hänseende, såg man ofta medlet härför i fullständig

mellan ^

makarna. egendomsskillnad mellan makarna.1 Äktenskapet skulle icke medföra någon ändring

i makarnas förmögenhetsförhållanden. Yar och en av makarna skulle vara ägare

av vad han vid äktenskapets ingående hade eller sedermera förvärvade, själv förvalta

sin egendom och svara allenast för de skulder lian själv gjort eller gjorde. Någon

uppdelning av egendomen vid äktenskapets upplösning skulle ej komma i fråga. På

denna princip är den i senare delen av 1800-talet genomförda reformen av den engelska

lagstiftningen byggd. En sådan ordning tillgodoser i fullt mått anspråket, att hustrun

må kunna fritt råda över sin egendom. Men den lämnar helt och hållet åsido den viktiga

grundsatsen, att mellan makar bör förefinnas en viss gemensamhet även i det

ekonomiska. Det kan med en sådan ordning lätt hända, att makarna betrakta var och

eu sin egendom såsom i första rummet avsedd att tillgodose hans behov och sålunda

förbise sin förpliktelse att med egendomen tjäna familjens intresse. Därtill kommer,

att systemet i själva verket ofta skulle bliva vida ofördelaktigare för hustrun

än det nuvarande. I en mängd äktenskap, kanske de flesta, är det ju så, att

mannen är den ende av makarna, som driver förvärvsverksamhet, och att

hustrun icke har någon avsevärd förmögenhet eller arbetsförtjänst, vadan den egendom,

som kan finnas, är i mannens hand. I sådana äktenskap skulle den nu omförmälda

ordningen icke giva hustrun under äktenskapets bestånd någon förbättrad ställning

men beröva henne rätten att vid äktenskapets upplösning bekomma hälften av

den egendom, som då kan finnas, och därmed även att få någon del av de besparingar,

som kunna hava uppkommit och vilka ofta i större eller mindre omfång härledas

från hennes omtanke och duglighet i ledningen av den inre hushållningen.

Genom att giva makarna arvsrätt efter varandra skulle väl de ogynnsamma följderna

av den ifrågakomna ordningen i någon mån förebyggas. Men en regel om

arvsrätt skulle dock icke kunna till fullo ersätta gemensamhetsprincipen. Särskilt

bör bemärkas, att hänsynen till bägge makarnas intressen med avseende å egendo

-

1 Se t. ex. L. J. Hiertas förslag vid riksdagen 1871, motion i A. K. nr 123.

Inledning.

173

men icke skulle kunna göras gällande under äktenskapets bestånd, såsom t. ex.

under den nuvarande ordningen sker genom boskillnad, samt att, om ej makarna

hava lika mycken egendom, arvsrätten icke kan vid delningen giva uttryck för

den lika berättigade ställning för vardera maken, som följer av gemensamhetsprincipen.

Upplöses äktenskapet annorledes än genom döden, skulle varje möjlighet

till en utjämning vara utesluten.

Om man med hänsyn till det nu anförda vill söka finna ett system, som tillbörligt Egendoms

iakttager gemensamhetsprincipen men bryter mannens förvaltningsmäkt, ligger det ^mcTsainnära

till hands att bibehålla den materiella egendomsgemenskapen men lämna förvalt- Jöyxa^n^dningen

av egendomen åt bägge makarna gemensamt. Ett förslag av sådant innehåll

har tidigare framställts på andra nordiska juristmötet.1 Och det framhålles, att

en sådan ordning bör vara konsekvensen av ett strängt genomförande av grundsatserna

om egendomsgemenskap och likställighet mellan man och hustru. Avgörande

skäl synas dock tala mot att bygga lagstiftningen på sådan grund.

Därest bägge makarna gemensamt förvärva egendom, bör därav naturligen följa,

att bägge ha del i förvaltningen. Men däremot synes det icke billigt att, när ena

maken utan den andres medverkan förvärvar egendom, han skall vara pliktig att

med den andre dela förvaltningsrätten över egendomen. En sådan regel skulle otvivelaktigt

kännas såsom ett alltför starkt intrång i vardera makens självständighet

och handlingsfrihet. Det överensstämmer ock bäst med den allmänna ekonomiska

ordningen, att den, som förvärvat egendomen, även får förvalta densamma. Detta

gäller framför allt om egendom, som ena maken förvärvar genom sitt arbete, vare

sig det är fråga om ren arbetslön eller inkomst av självständig ekonomisk verksamhet.

Vad särskilt angår hustrun, som för icke länge sedan fått rätt att själv

råda över vad hon genom sitt arbete förvärvar, kan det betvivlas, att hon skulle

ha något att vinna av en ordning, varigenom hon måste uppgiva denna rätt, mot

det att hon med mannen finge taga del i förvaltningen av bägge makarnas egendom.

En samförvaltning sådan som den ifrågasatta skulle i allt fall möta så stora praktiska

svårigheter, att den säkerligen icke skulle kunna genomföras.'' Man kunde tänka

sig eu sådan samförvaltning under två olika former. Antingen skulle, såsom vid vanlig

samäganderätt, en förvaltningsåtgärd icke kunna vidtagas annat än av bägge ma

1

Se Förhandlingar vid andra nordiska jnristmötet i Stockholm 1875, sid. 83 och Bilaga 2, E. Y.

Nordling, Om makars egendomsrätt.

174

Inledning.

kärna gemensamt, eller ock skulle, enligt vad som gäller i fråga om handelsbolag, vardera

maken äga befogenhet att vidtaga sådana åtgärder. Bägge utvägarna torde vara

lika litet antagliga. Vanlig samäganderätt består i regeln endast beträffande viss noga

begränsad egendom och för kortare tid. Här åter skulle det vara fråga om all makarnas

egendom under hela den tid äktenskapet består. Om gift person icke hade befogenhet

att ingå några som helst rättshandlingar av ekonomisk innebörd utan att

han hade sin make med sig, skulle, med den utveckling det ekonomiska livet numera

tagit, allt för besvärliga hinder för den ekonomiska samfärdseln uppkomma.

Att åvägabringa den för besluts fattande nödiga enigheten skulle icke heller alltid

vara så lätt. Men av sådan anledning skulle i många fall nödiga eller nyttiga åtgärder

helt förhindras. Lagen om samäganderätt hänvisar delägarna för fall av meningsskiljaktighet

att utverka antingen förordnande för god man att taga egendomen

om händer eller beslut om egendomens försäljning å auktion. Intetdera medlet kan

lämpligen användas i förevarande fall. Nödvändigt vore nog, att vardera maken

skulle kunna när som helst och utan särskild anledning påkalla gemensamhetens

upplösning och egendomens delning. Detta vore dock helt stridande mot utgångspunkten

och i övrigt ingalunda tillfredsställande. Om åter förhållandet ordnades efter

mönstret av handelsbolag och således en var av makarna erhölle befogenhet att

företräda det gemensamma, skulle väl ej finnas samma band på makarnas verksamhet

som enligt det förra alternativet. Tillfredsställande bleve dock helt visst

icke heller ett sådant system. Den enes anordningar skulle ständigt kunna korsas

av den andres, och det är att befara att härav skulle uppstå de besynnerligaste

konflikter både emellan makarna inbördes och gent emot tredje man.

Den självständighet, som tillkomme vardera maken, skulle i alla händelser fullständigt

rubba tryggheten och säkerheten. Den ena maken hade ständigt att befara att

genom okloka åtgärder av den andre förlust åsamkades boet. Hela egendomen måste

ock komma att ansvara för varderas skulder. En sådan anordning skulle vara att

utsätta bägge makarna för alla de vådor, som nu för hustrun följa av mannens förvaltningsrätt.

Att reglerna i fråga om handelsbolag icke kunna passa på förevarande

fall är icke heller underligt, då förhållandena äro så olika. Ett handelsbolag bildas

för bedrivande av en viss ekonomisk verksamhet, och förutsättningen är att bolagsmännen

hava de egenskaper, av varandra åtnjuta det förtroende, som erfordras för

att de skola kunna var för sig intaga den ställning i avseende å verksamhetens bedri

-

Inledning.

175

vande lagen ger dem. ÄJktenskapet är icke till för bedrivande av ekonomisk verksamhet,

det ingås och bör ingås med hänsyn till helt andra omständigheter än huruvida eu

var av makarna kan beräknas äga nödiga egenskaper för att självständigt ingripa i förvaltningen

av den egendom den andre må hava eller förvärva. I fråga om handelsbolag

liksom beträffande vanlig samäganderätt gäller det, att det huvudsakliga botemedlet

mot bristande överensstämmelse mellan bolagsmännen är bolagets upplösning.

Om makarnas ekonomiska förhållanden ordnades efter mönstret av handelsbolaget,

skulle det helt säkert, lika väl som därest man toge sam ägan der ätten till mönster,

bliva nödvändigt giva vardera maken rätt att när som helst bryta gemenskapen; men

en sådan utväg är tydligen även under nu ifrågavarande förutsättning synnerligen

olämplig.

Till undvikande av de olägenheter, som skulle följa av vardera av de bägge formerna

för en samförvaltning, har man ifrågasatt en kombination av bägge. I fråga

om mera viktiga åtgärder skulle erfordras bägge makarnas medverkan, i andra fall

skulle en var av dem kunna självständigt handla med bindande verkan för det gemensamma.

Det torde dock möta nästan oöverstigliga svårigheter att med lagbestämmelser,

som kunde gälla för alla fall, uppdraga gränslinjerna mellan de områden,

inom vilka makarna skulle äga handla var och eu för sig, och dem, där det skulle

fordras samverkan av bägge makarna. Det skulle i varje fall bliva en högst invecklad

och svårtillämplig lagstiftning. Och ändock skulle helt visst icke kunna åstadkommas

en ordning, som icke i större eller mindre mån lede av de med vardera formen

av samförvaltning följande olägenheterna.

Ett uppslag till en ordning, som synes vara ägnad att tillgodose både gemensamhetsprincipen

och bägge makarnas tillbörliga anspråk på självständighet jämväl i det

ekonomiska, hade antytts redan vid det första nordiska juristmötet.1 Den tanke,

som därvid framkom, preciserades närmare vid det påföljande mötet under diskussionen

om nyssnämnda förslag1 2 och har sedermera vidare utvecklats i en vid lagberedningens

betänkande av 1886 fogad reservaton av presidenten K. J. Berg.

Huvudgrunderna i det sålunda förordade systemet är o: att värdera maken skall

under äktenskapet själv råda över den egendom han vid dess ingående har eller

1 Se Forhandlingerne paa det farste nordiske Jurist made i Kjnbenhavn 1872, anförande av professor

Goos, sid. 163.

2 Se Förhandlingar vid andra nordiska juristmötet i Stockholm 1875, anföranden av professor Goos,

sid. 108, och professor Deuntzer, sid. 122.

Särförvaltning

och lika

delning.

Förslag vid

nordiska

juristmöten

och i Bergs

reservation

vid lagberedningens

betänkande

1886.

176

Inledning.

sedermera bekommer; att en var av makarna med den egendom, varöver han råder,

svarar för den av honom gjorda gälden, men att i regel den egendom, varöver den

ene råder, ej svarar för den andres gäld; samt att vid äktenskapets upplösning den

behållning, som återstår efter det skulderna blivit betalta, delas lika mellan makarna

eller deras rättsinnehavare.

Beredningen Detta förslag innefattar i fråga om egendomens förvaltning en betydande ändansluter

sig

till grund- ring i gällande rätt men kan dock sägas vara en utveckling av vissa i denna rätt

tanken i

detta för- redan upptagna principer. Det bygger nämligen på den gällande regeln att huststag''

run äger råda över sin arbetsförtjänst och den enskilda egendom, beträffande vilken

sådan rätt förbehållits henne genom äktenskapsförord eller vid gåva eller testamente.

Men det utvidgar hustruns förvaltningsrätt, så att den kommer att utan

särskilt förbehåll omfatta all egendom, som genom hustrun inkommer i boet, och det

vare sig den är av enskild eller kommunikabtel natur. Mannens på hans målsmanskap

stödda rätt att förvalta boet i dess helhet brytes fullständigt; makarna få alldeles

samma rättsliga ställning, var med hänsyn till den egendom, som genom honom

inkommer i boet. Förslaget tillfredsställer således i dessa delar de anspråk på självständighet

för vardera maken och likställighet dem emellan, som skäligen kunna

uppställas. Då den egendom, varöver vardera maken råder, i regel endast skall

svara för hans gäld, vinnes så till vida trj-gghet mot den av det nuvarande systemet

följande möjligheten för mannen att ödelägga hela boet, att hustrun bör kunna

mot sådan ödeläggelse skydda den egendom hon infört. Hänsynen till gemenskap

mellan makarna jämväl i ekonomiskt avseende blir ock fullt beaktad. Under äktenskapet

böra naturligen makarna, var med den egendom varöver han råder, deltaga

i utgifterna för familjen. Och genom att vid äktenskapets upplösning all egendomen

delas lika mellan makarna eller deras rättsinnehavare bevaras de viktigaste av de

fördelar, som den nuvarande egendomsgemenskapen, enligt vad förut framhållits,

medför. Det kan ej, såsom vid fullständig egendomsskillnad, inträffa att den ena

maken går fullstädigt tomhänt ur ett väl försett bo. Och särskilt kan hustrun på

detta sätt få andel i de besparingar, vilka ofta i större eller mindre mån möjliggjorts

genom hennes verksamhet i hemmet. Grundsatsen om egendomens lika delning

vid äktenskapets upplösning bör ock kunna verka tillbaka till tiden under

äktenskapets bestånd, så att vardera maken såsom enligt gällande rätt kan hava

anspråk att den andre icke missbrukar sin rätt att råda över den gemensamma

Inledning. 177*

egendom lian förvaltar och förty, om sådant missbruk förekommer, erhålla boskillnad

samt vid delningen rätt till vederlag.

Beredningen finner de sålunda angivna principerna väl ägnade att läggas till grund

för den nya lagstiftningen. Varder egendomsförhållandet sålunda ordnat, bliva

bägge makarnas självständighet och likställighet i avseende å den egendom de var

för sig införa betryggade men på samma gång de gemensamma intressena behörigen

tillgodosedda.

Juridiskt kan en ordning på de nämnda grunderna konstrueras på olika sätt. Berg Närmare rehar

valt konstruktionen: egendomsgemenskap med särförvaltning. Då han icke vill för°Berga

bibehålla det nu beträffande viss fast egendom stadgade undantag från regeln om förslag.

egendomsgemenskap, skall enligt hans förslag all egendom, som ej på grund av äktenskapsförord

eller genom stadgande vid gåva eller testamente förbehållits såsom ena

makens enskilda, anses såsom bägge makarnas samfällda tillhörighet, däri makarna

äga giftorätt till hälften vardera. Från gällande lag har emellertid upptagits bestämmelsen,

att makarna kunna genom äktenskapsförord överenskomma om annan

grund för andelsrätten. En var av makarna skall under sin förvaltning behålla och

själv råda över all vare sig enskild eller till samfällda boet hörande egendom, som han

vid äktenskapets ingående äger eller sedermera antingen på grund av arv, gåva eller

testamente eller ock genom eget arbete kan förvärva, ävensom vad såsom avkomst av

sådan egendom eller genom densammas försäljning eller utbyte kan inflyta. Om makarna

under äktenskapet kunna gemensamt förvärva något, tillkommer mannen rättighet

att råda däröver. Med makes rätt att råda över egendom följer rätt för honom att

tala och svara beträffande egendomen. I vardera makens rätt att fritt förfoga över den

gemensamma egendom, varöver han råder, skall dock gälla den inskränkning, att han

icke utan den andres samtycke må avyttra eller med inteckning för gäld belasta sådan

egendom. För att icke vardera makens rätt att råda över den egendom hän inför skall

bliva illusorisk, måste i fråga om ansvar för gäld huvudregeln vara, att var och en av

makarna skall med sin enskilda egendom och den samfällda, varöver han råder, ansvara

för den gäld han gör men icke för den andres gäld. I avseende å denna regel föreslås

dock flera modifikationer, därvid i viss män olika regler skola gälla beträffande förhållandet

mellan makarna och förhållandet till borgenären. Till betalning av gäld, som

gjorts före äktenskapet, skall, så vitt angår förhållandet emellan makarna, användas i

första rummet vad gäldenären förut ägde, därnäst vad han under äktenskapet såsom

23—n loss

178

Inledning.

enskild egendom förvärvat ock sist hans giftorätt i övrig egendom. Då sålunda

gäldenärens giftorätt i all den gemensamma egendomen subsidiurt häftar för ifrågavarande

art gäld men giftorätten ej kan till beloppet bestämmas eller utbrytas förr

än boet delas, skall, så länge boet är odelat, andra maken vara borgenären ansvarig

för gälden, dock ej med enskild egendom eller i vidsträcktare mån än tillgång saknas

hos gäldenären. För böter och skadestånd, som under äktenskapet för brott ådömes

ena maken, skall makarna emellan gälla, att betalning skall utgå av den dömdes

enskilda egendom och, i den män den ej förslår, av hans giftorätt i boet. Av samma

skäl som beträffande den före äktenskapet tillkomna gälden skall emellertid i förhållande

till borgenären andra maken för brottsgälden ha samma ansvarighet som för

gäld av nyss nämnd beskaffenhet. I fråga slutligen om makarnas gemensamma gäld,

d. v. s. under äktenskapet tillkommen gäld, för vilken bägge makarna åtagit sig betalningsansvar

eller som för det gemensamma boets räkning blivit av ena maken gjord

med den andres vetskap och samtycke, skall makarna emellan gälla, att den i första

rummet skall betalas med samfälld egendom, efter som sådan av vardera maken innelmves,

att, om den samfällda egendomen ej förslår, bristen skall fyllas med bägge

makarnas enskilda egendom efter varderas giftorätt i samfällda boet, och att, om

hos endera ej finnes enskild egendom till full betalning av hans andel, den andre

skall betala vad som återstår med sin egendom, så långt den räcker. I förhållande

till borgenärer skola makarna en för bägge och bägge för en ansvara för den gemensamma

gälden med all den egendom, varöver de var för sig råda. En följd av att vardera

maken råder över sitt särskilda förmögenhetsområde blir, att konkurs icke såsom

nu omfattar bägge makarnas egendom. Vardera maken skall för sig sättas i konkurs,

men på grund av reglerna om gäldsansvaret skall i vissa fall den enes försättande

i konkurs medföra skyldighet jämväl för den andre att avträda sina tillgångar.

Slutligen må anmärkas, att det skall stå makarna öppet att genom avtal

före eller under äktenskapet ordna egendomsförvaltningen efter huvudsakligen samma

grunder som nu gälla. Hustrun skall nämligen kunna till mannens förvaltning

överlåta egendom, varöver hon eljest ägt råda. Beträffande sådan »egendom skola i

huvudsak samma regler gälla som angående annan egendom, varöver mannen råder.

Den svarar således även’ för hans gäld; dock att, om hustruns enskilda egendom ställts

under mannens förvaltning, sådan egendom icke kan användas till betalning av gäld,

som han ensam gjort.

Inledning.

17!)

Emot denna ordning kunna vissa anmärkningar göras. Vid utformningen av Anmärkreglerna

om ansvarigheten för annan gäld än hushållsgäld har gemensamhetsrprincipen iJe/v/g förfått

ett inflytande, som synes medföra väl stort intrång i vardera m åkens rätt till den datj.

egendom, varöver han råder. Med denna rätt står icke väl tillsammans, att ena

maken skall i förhållande till borgenärerna med sitt förvaltningsgods av gemensam

natur svara för den gäld, den andre vid äktenskapets ingående hade eller sedermera

genom brottslig gärning ådragit sig. I följd härav kan den enes förvaltningsgods

komma att i betydande omfattning tagas i anspråk för gäldande av skuld, som endast

vidkommer den andre. Detta är måhända, såsom ock förslagsställaren framhåller,

en nödvändig konsekvens därav, att egendomen betraktas såsom bägge makarnas

gemensamma. Men fråga är, huruvida icke denna konstruktion bör leda

till, att den ena maken skall med sitt giftorättsgods svara jämväl för annan av

den andre ensam gjord gäld. Ytterst bör ju gäldenärens andel i samfälld egendom

svara för all av honom gjord gäld. Anses all egendom såsom gemensam, blir det

därför svårt att försvara en regel, enligt vilken den enes förvaltningsgods i allmänhet

är skyddat mot att tillgripas för betalning av den andres gäld. Meningen

synes vara att bibehålla den nu gällande grundsatsen, att makarna icke skola äga

med varandra sluta vanliga förmögenhetsrättsliga avtal. Därest vardera maken får

sin förmögenhetskomplex att självständigt förvalta, kan det emellertid otvivelaktigt

ofta bliva önskligt att makarna träffa sådana avtal; och då vardera maken

fritt förfogar över sitt förvaltningsgods, borde hinder däremot icke möta. Emellertid

är att märka att, ehuru sådana avtal skulle få samma utseende som dylika avtal

mellan främmande personer, innebörden bleve en helt annan, enär bägge kontrahenterna

skulle anses såsom gemensamt ägare av den egendom, som utgjorde föremålet

för avtalet. Det är antagligen denna makarnas gemensamma rätt till egendomen

i boet, som föranlett Berg att utesluta avtalsrätten. Anmärkningarna visa hän på

att den rättsliga konstruktionen icke är tillfredsställande. Om vardera maken skall

äga självständigt råda över den del av egendomen, som han för med sig, och hans

förvaltningsgods i huvudsak ansvara endast för hans egen gäld samt makarna därjämite

skola äga att med varandra avtala om den egendom, varöver de var för sig

råda, på samma sätt som med tredje man, är det knappast riktigt att betrakta bägge

makarna såsom gemensamt ägare av vad i boet finnes. Egendomsgemenskapen visar

sig endast dels i en viss rätt för den andra maken att ingripa mot obehörig för

-

Beredningens

förslag.

180 Inledning.

vältning, dels i fråga om delningen, men dessa rättsföljder kunna vinnas utan att

en sådan konstruktion tillgripes.

På grund av vad som nu anmärkts har beredningen, då den accepterat grundtanken

i Bergs förslag, likväl givit förhållandet en annan rättslig konstruktion. Enligt beredningens

förslag skall var och en av makarna bibehålla rätten till den egendom

han vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar. Vardera maken är fortfarande

ensam ägare, panthavare, fordringsägare o. s. v. i samma omfattning som

om han icke vore gift. Och en var förvaltar sin egendom, varmed följer, att han talar

och svarar för samma egendom. Mannens målsmanskap är sålunda fullständigt upphävt,

jämväl vad angår förmögenhetsförhållandena. Men gemensamhetssynpunkten

har ock vunnit beaktande. En var av makarna skall i den andres egendom, så vida

icke den förbehållits denne såsom enskild, erhålla en särskild rätt av familjerättslig

natur. Denna rätt, för vilken upptagits det gamla namnet giftorätt men som till innehållet

ej sammanfaller med vad enligt äldre lag förstås därmed, har sin främsta

betydelse däruti, att egendomen vid äktenskapets upplösning skall delas lika mellan

makarna. Men den visar sig även under äktenskapets bestånd. Make skall till vissa

dispositioner beträffande den honom tillhöriga egendom, som utgör föremål för giftorätten,

i förslaget kallat hans giftorättsgods, ha andra makens samtycke och är dessutom

skyldig att i allmänhet så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas,

andra maken till förfång. Brytes häremot i avsevärd mån, skall andra maken äga

påkalla egendomens uppdelning mellan makarna efter samma grunder som vid äktenskapets

upplösning (boskillnad), och vardera maken äger vid bodelning, som vare sig

på sådan grund eller såsom följd av äktenskapets upplösning verkställes, rätt till vederlag

för förlust, som genom den andres förfarande tillskyndats maken. Konstrueras

förhållandet sålunda, är intet hinder att bestämma gäldsansvaret så, att en var

av makarna med sin egendom svarar för den gäld han före eller under äktenskapet

ådragit sig men ej för den gäld den andre gjort, allenast med det undantag

att makarna gemensamt ansvara för gäld, som de bägge åtagit sig eller som endera

gjort för familjens gemensamma behov. En följd av makarnas allmänna

ställning blir, att de kunna med varandra sluta förmögenhetsrättsliga avtal alldeles

som två för varandra främmande personer och med samma rättsliga verkningar.

Att denna avtalsfrihet måste i någon mån begränsas inverkar icke på regelns

Inledning.

1*1

allmängiltighet. Till de för familjens underhåll erforderliga utgifterna böra makarna

bidraga, var efter sin förmåga.

Den nu angivna ordningen ger en var av makarna hans fulla rätt med avseende Fråga sär

,

i>Kil C OTH

å (len egendom han har eller kan förvärva. Det kan emellertid anmärkas alt, da i ett betryggande

flertal äktenskap mannen är den ende, som driver förvärvsverksamhet, och hustrun ställning.

saknar egna medel, hustrun faktiskt även under den föreslagna ordningen ofta kommer

att, så länge äktenskapet består, i ekonomiskt hänseende vara helt beroende av

mannen. Och detta är så myckt oriktigare, som hustruns verksamhet i hemmet, även

om den icke medför direkt inkomst, dock är av högsta vikt för makarnas ekonomi.

Denna anmärkning förtjänar otvivelaktigt beaktande. I den allmänna diskussionen

ha ock förekommit åtskilliga förslag till förbättrande härutinnan av hustruns

ställning.

Ett sådant förslag innefattar, att det genom lag skulle åläggas mannen att till

hustrun lämna en viss mindre del av sina inkomster, exempelvis fem eller tio procent

därav. Med rätta har man icke minst från kvinnohåll häremot invänt, att en sådan

regel skulle uppfattas, som om hustrun erhölle ett slags lön av mannen, och att härigenom

hustruns ställning skulle sänkas i stället för att höjas. Det kunde inträffa,

att hennes ställning bleve uppfattad såsom likställd med den en avlönad husföreståndarinna

eller tjänarinna har.

Man har då i stället velat stadga, att all inkomst, som under äktenskapet förvärvas,

skall tillfalla båda makarna med hälften var, oavsett av vilkens arbete eller kapital

inkomsten fallit. Detta synes emellertid vara att driva gemensamhetsprincipen

alldeles för långt. Det vore ännu obilligare, än om bägge makarna tillerkändes förvaltningsrätten

över all egendomen. Det har för hustruns del mot den nuvarande ordningen

anmärkts, att det strider mot rättvisa och billighet, att mannen skall få övertaga

och förvalta den egendom hustrun har eller förvärvar. Men detsamma måste

gälla om en ordning, enligt vilken en liknande regel skulle gälla för bägge makarna,

låt vara blott beträffande hälften av vars och ens inkomst. Särskilt stötande skulle

det vara i fråga om den del av inkomsten, som utgör arbetsförtjänst, vartill, isåsom

förut erinrats, är att hänföra icke blott arbetslön utan även en stor del av den inkomst,

som följer av affärsrörelse. Ur allmän ekonomisk synpunkt vore det helt visst icke

heller tillfredsställande, om inkomsten icke skulle tillfalla den make, genom vars omtanke

och arbete den uppstått.

182 Inledning.

Yad man genom de nämnda förslagen främst velat vinna torde vara dels att

tillgodose hustruns intresse att med egna medel kunna bestrida utgifter för sina

personliga behov, dels att bereda henne möjlighet att å de områden, där hon speciellt

är verksam för familjens gemensamma intressen, kunna handla med den

självständighet, som ytterst beror på förfoganderätten över de härför nödiga penningmedlen.

Båda dessa önskemål äro enligt beredningens mening berättigade,

men de kunna och böra tillgodoses genom stadganden, som ge en mindre mekanisk

och mera tillfredsställande lösning än de ifrågasatta. I de fall, då hustrun

har egna inkomster av den storlek, att hon kan bestrida de här nämnda utgifterna med

vad hon enligt underhållsregeln har att tillsläppa för den gemensamma hushållningen,

bör hon naturligtvis göra detta. För sådana fall erfordras ej någon särskild

regel. Detta inträffar emellertid mera sällan. Det vanliga är, att mannen driver

yttre förvärv, medan hustrun ägnar sin verksamhet åt hemmet. Har hustrun ej

avsevärd egen förmögenhet, bliva då makarnas ekonomiska ställning och därav beroende

bidragsplikt sådana, att mannen har att helt eller till större delen tillsläppa

medel till sagda utgifter. För dessa, det stora flertalet fall, bör hustrun berättigas

att till de utgifter för familjen hon enligt sed har att ombesörja och till utgifterna

för sina särskilda behov av mannen bekomma ett i förhållande till makarnas villkor

skäligt belopp, som hon skall äga att för avsett ändamål disponera. Därigenom

tillgodoses hustruns berättigade anspråk på självständighet i den verksamhet, som

företrädesvis bör vara hennes, utan att hennes ställning i någon mån nedsättes eller

obehörigt intrång sker i mannens rätt att själv sköta sin ekonomi.

Som det naturligtvis är lika önskvärt och billigt att bereda en motsvarande självständighet

åt mannen i de visserligen'' sällsynta fall, då det är hustrun, som har de

övervägande inkomsterna och i följd därav den större bidragsplikten, bör regeln

vara ömsesidig.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att, när det endast eller huvudsakligen

är mannen, som har inkomst, samt denna inkomst överstiger makarnas utgifter och

således besparing uppstår, besparingen enligt huvudregeln helt och hållet eller till

större delen tillfaller mannen. En sådan besparing är emellertid ofta i mer eller

mindre män att tillskriva det sätt, varpå hustrun förestår den inre hushållningen.

Det skulle i sådant fall vara billigt, att hustrun redan under äktenskapets bestånd

utfinge motsvarande del av den uppkomna besparingen. Av skäl, som längre fram

Inledning.

skola angivas, har det emellertid icke funnits möjligt påbjuda en dylik reglering,

men väl har, till underlättande av en frivillig uppgörelse mellan makar i förevarande

hänseende, medgivits, att en överföring av besparingar, vilken hålles inom vissa

gränser, icke skall behandlas såsom en gåva utan må äga rum med iakttagande av

mindre stränga former.

Det har någon gång ifrågasatts, att lagen icke skulle stadga en viss förmögen- Äktenskapshetsordning

såsom den principala utan upptaga flera olika system och föreskriva

makarna att före äktenskapets ingående genom avtal välja ett av dem. En sådan ordning,

enligt vilken äktenskapsförord bleve obligatoriskt vid varje äktenskap och som

förty skulle medföra en alldeles icke önsklig ökning av formaliteterna vid äktenskapets

ingående, vore dock icke lämplig. Den skulle förutsätta, att nupturienterna besitta en

ej obetydlig insikt i lagens stadganden tillika med en å erfarenhet grundad förmåga

att bedöma livsförhållandena. Dylik insikt och förmåga finnes emellertid helt

visst icke hos det stora flertalet. Det kan därför ingalunda antagas, att det viktiga

valet i allmänhet komme att ske med tillbörligt beaktande av vad det innebure.

Och många tillfällen skulle givas, då den mindre samvetsgranne kunde förmå

sin medkontrahent till ett för denne ofördelaktigt bestämmande. Det kan därför

befaras, att regeln ofta skulle gorå skada i stället för gagn.

Det torde för övrigt ej vara nödvändigt att i lagen uppställa flera olika egendomssystem.

Likasom för närvarande böra makar kunna genom äktenskapsförord förbehålla

sig egendom såsom enskild, vilket enligt det nya systemet kommer att innebära,

att sådan egendom ej är underkastad de inskränkningar, som skola gälla i fråga

om rätten att råda över giftorättsgodset, och att egendomen ej skall ingå i delning

mellan makarna eller mellan ena maken och den andres rättsinnehavare. Sådant avtal

bör kunna träffas jämväl under äktenskapets bestånd, likasom egendom, som sålunda

eller i följd av boskillnad eller hemskillnad är ena makens enskilda, bör kunna genom

förord göras till giftorättsgods. Få reglerna om äktenskapsförord sådant innehåll,

kunna makarna helt utesluta giftorätt i varandras egendom; de kunna ock begränsa

giftorätten till större eller mindre del av egendomen, allt efter som de önska. Därmed

vinna makarna all den frihet att ordna sina egendomsförhållanden, som kan vara påkallad.

Att efter utländskt mönster uppställa flera olika system, som skulle vara för vår

uppfattning och våra vanor alldeles främmande, kan ej vara att förorda. Däremot skulle

kunna ifrågasättas att till tjänst för dem, som önska bibehålla det huvudsakliga av

Hustruns

medborger

skap.

Inledning.

den nu gällande ordningen, upptaga ett system, som innefattade rätt för mannen

att förvalta jämväl hustruns egendom. Detta har dock synts överflödigt, då hustrun

på grund av makarnas avtalsfrihet är oförhindrad att ställa sin egendom i dess helhet

eller delvis under mannens förvaltning. Denna förvaltning får visserligen ej samma

karaktär, som mannens förvaltning nu har, den blir ett vanligt sysslomannauppdrag;

men det synes ock vara det bästa. Med hänsyn till det förhållande, vari makarna

»tå till varandra, erfordras dock, att de allmänna reglerna om sysslomannauppdrag

för ifrågavarande fall något modifieras.

Da med förevarande förslag endast avsetts att ordna makars privaträttsliga förhållanden,

har den av kvinnoorganisationerna väckta frågan om ändring i reglerna angående

hustruns medborgarrätt icke av beredningen upptagits till behandling.

185

Förslag till giftermålsbalk.

1 KAP.

Om trolovning.

Detta kapitel är överensstämmande med motsvarande kapitel i lagen om äktenskaps

ingående ock upplösning med den skiljaktighet, att i 3 §, som genom lag den 14 juni

1017 fått ändrad lydelse, samt i vissa andra paragrafer företagits mindre redaktionsjämkningar

och att i en ny paragraf (6) införts med en mindre jämkning stadgandet

i 8 § 2 av lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps

ingående och upplösning.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

I detta kapitel hava med vissa smärre jämkningar upptagits bestämmelserna i motsvarande

kapitel av lagen om äktenskaps ingående och upplösning, sådant detta

lyder, efter det genom lag den 14 juni 1917 tillagts en ny paragraf (12).

Beträffande 2 § har en ändring funnits erforderlig. Enligt denna paragraf

skall i allmänhet den, som är under 21 år och ej förut varit gift, ej äga ingå äktenskap

utan bägge föräldrarnas samtycke. Denna regel skall dock ej gälla undantagslöst. I

vissa fall är samtycke av den ene tillfyllest. Detta skulle enligt lagberedningens förslag

till avfattning av första punkten i andra stycket gälla bland annat, när den andre av

föräldrarna var utan del i vårdnaden. Av lagrådet anmärktes emellertid, att vårdnadsbegreppet

icke vore vare sig i gällande positiv rätt eller i förslaget närmare bestämt

och att därför svårigheter kunde uppstå vid tillämpningen av regeln. Med

anledning därav blev vid den slutliga avfattningen av lagen ur nämnda punkt uteslutet

24—171068

186

Giftermålsbalk, 2—4 kap.

vad där förekom i omförmälda hänseende och i stället i ett nytt tredje stycke upptagna

regler av motsvarande innehåll, dels för de fall att föräldrarna vunnit hemskillnad eller

äktenskapet vore upplöst, då enligt lagen vårdnaden skulle efter domstols bestämmande

tillkomma den ene av föräldrarna, dels ock i fråga om barn utom äktenskap, vilka

utan uttryckligt stadgande ansågos stå under vårdnad av modern.

Nu hava i fråga om barn utom äktenskap fullständiga regler om vårdnaden givits i

lagen den 14 juni 1917, och i det förslag till lag om barn i äktenskap, som beredningen

i detta sammanhang avgiver, är frågan om vårdnaden beträffande sådana barn

likaledes fullständigt ordnad. Vid sådant förhållande bör den ursprungligen föreslagna

generella bestämmelsen, som avsåg alla de fall, då den ene av föräldrarna är

utan del i vårdnaden, åter upptagas. När enligt de särskilda bestämmelserna angående

vårdnaden om barn denna tillkommer allenast den ene av föräldrarna, kommer således

giftomannaskapet att utövas endast av honom. Äro bägge uteslutna från vårdnaden,

komma bestämmelserna i andra punkten av omförmälda stycke i tillämpning. Anmärkas.

må, att enligt vårdnadsreglerna föräldrarna icke, såsom i beredningens motivering

till förevarande paragraf förutsattes, förlora vårdnaden, därigenom att barn enligt

lagen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn skiljes

från hemmet och för vård och uppfostran överlämnas åt annan. En dylik åtgärd

medför således ej heller förlust av giftomannaskapet.

3 KAP.

Om lysning.

och

4 KAP.

Om vigsel.

Dessa kapitel äro, bortsett från smärre redaktionella jämkningar, alldeles överensstämmande

med motsvarande kapitel i lagen om äktenskaps ingående och

upplösning, 4 kap. efter den lydelse det har, sedan 5 § ändrats genom lag den 14

juni 1917.

Giftermålsbalk, 5 kap. 1 §.

187

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

De rent personliga rättigheterna och plikterna makarna emellan kunna ej ingående

regleras av lagstiftningen. Grundade på äktenskapet i dess egenskap av en makarnas

hela liv omfattande gemenskap, äro de huvudsakligen av etisk natur och i

hög grad beroende av skiftande individuella omständigheter. Det har dock ansetts

lämpligt att i nära anslutning till lagkommitténs år 1815 avgivna förslag till

giftermålsbalk inleda lagens bestämmelser i fråga om äktenskapets rättsverkningar

med en erinran om makarna® allmänna skyldigheter mot varandra och mot familjen.

I detta hänseende har främst erinrats om makarnas av äktenskapet följande förpliktelse

att under livets alla förhållanden stå trofast vid varandras sida, stödjande

och hjälpande varandra, var efter måttet av sin förmåga. Förslaget söker betrygga

vardera makens självständighet, deras inbördes likställighet. Men om den verksamhet

de böra utöva för familjens väl skall krönas med framgång, är det nödvändigt

att de samverka. Genom anvisning till samråd i sagda verksamhet har beredningen

velat antyda, att makarna böra överlägga med varandra om familjens angelägenheter

och, särskilt i viktigare fall, söka få till stånd ett samfällt beslut.

I den mån skyldigheten att verka iför familjens bästa avser beredande av underhåll

åt familjen och sålunda äger en huvudsakligen ekonomisk innebörd, har den ingående

reglerats genom förslagets närmast följande paragrafer och därvid i betydande

omfattning utrustats med rättslig exigibilitet. Däremot vore det uppenbarligen

stridande mot vår tids etiska uppfattning, om den ena maken erhölle möjlighet

att genom rättsliga tvångsmedel realisera sina rent personliga rättigheter mot den

andre.

Ehuru de rent personliga rättigheterna mellan makar sålunda enligt förslaget icke

kunna direkt göras gällande genom rättegång, sakna de icke betydelse i rättsligt

hänseende. Så är exempelvis det grova överträdande av trohetsplikten mot make,

som äktenskapsbrottet innebär, icke blott belagt med straff, utan det giver även

den oskyldige maken rätt att omedelbart vinna äktenskapsskillnad. Skillnadsorsak

är också, att make egenvilligt och utan giltig orsak under viss längre tid undandra

-

Makarnas

skyldigheter

i allmänhet

mot varandra

och

familjen.

188

Giftermålsbalk, 5 kap. 1 §.

git sig sammanlevnaden. Såsom anledning till hemskillnad upptager lagen ej endast

grov försummelse av underhållsskyldigheten utan ock att make på annat sätt i märklig

mån åsidosätter sina plikter mot andra maken eller barnen. I fall av Ihemskillnad

— enligt föreliggande förslag jämväl vid faktisk särlevnad på grund av söndring —

och vid äktenskapsskillnad har makes Skuld till brytningen viss betydelse för underhållsskyldigheten

och för rätten att hava vårdnaden'' om barnen samt, vid äktenskapsskillnad,

även för skyldigheten att gälda skadestånd. Vid skuldfrågans bedömande

bör naturligtvis hänsyn tagas till åsidosättandet även av sådana ur äktenskapets natur

härflytande förpliktelser, vilka icke gjorts exigibla eller ens erhållit något direkt

uttryck i lagen.

I äktenskapets natur ligger, att makarna i regel skola hava gemensamt hemvist;

och enligt de flesta främmande lagar är hustrun i allmänhet pliktig att följa mannen

till det hemvist han väljer. På förut angivna grunder kan beredningen icke förorda,

att en sådan ovillkorlig företrädesrätt att bestämma makarnas hemvist tillerkännes

mannen. Och beredningen har ej heller funnit lämpligt att uttryckligen utsäga, att makarna

skola hava gemensamt hemvist. En sådan regel skulle icke kunna göras absolut;

det vore sålunda nödvändigt att tillika angiva de särskilda omständigheter, som kunde

giva ena maken rätt att bryta sammanlevnaden. Men det skulle möta stora svårigheter

att på ett tillfredsställande sätt utforma dylika undantagsbestämmelser, vartill

kommer, att det i allt fall icke kan vara tal om att rätten till sammanlevnad skulle

kunna realiseras genom tvång. Lagens tystnad innebär dock ingalunda, att make

skall kunna efter godtycke undandraga sig sammanlevnaden. Har ena maken utan

giltiga skäl brutit sammanlevnaden, räknas det honom till nackdel vid avgörandet

av nyss antydda ärenden. I sådana fall måste vid bedömandet av frågan, om make

i förevarande hänseende brutit mot sina förpliktelser, hänsyn tagas därtill att, på

sätt förut framhållits, ofta på grund av faktiska förhållanden ena maken får

ett visst företräde vid avgörandet av familjens angelägenheter. Detta gäller även

i fråga om bestämmandet av familjens boningsort. Om således familjen huvudsakligen

har sitt uppehälle av inkomst från ena makens förvärvsarbete, bör i regel andra

maken anses pliktig att följa honom till den ort, där han har eller kan få sin verksamhet

förlagd.

Från Föreningen för moderskydd och sexualreform har beredningen den 28 januari

1917 fått emottaga en skrivelse, däri uttalas den uppfattningen, att i lagen bör tyd

-

189

Giftermålsbalk, 5 kap. 1 och 2 §§.

ligt och klart fastslås, att äktenskap icke innebär förpliktelse till könsumgänge, dock

att make bör berättigas att på grund av andra makens vägran av fortsatt könsumgänge

erhålla äktenskapsskillnad. Beredningen finner det icke lämpligen böra i lag

meddelas några bestämmelser om det anspråk, makarna i förevarande hänseende

kunna hava på varandra. Uppenbart är, att något tvång härutinnan icke kan få utövas.

Och vilken verkan den omständigheten, att den ene vägrar den andre könsumgänge,

indirekt må hava, bör helst få bedömas efter omständigheterna i varje särskilt

fall, på samma sätt som nyss är sagt i fråga om verkan av att ena maken bryter

sammanlevnaden med den andre.

Någon bestämmelse, motsvarande den i förevarande paragraf givna, återfinnes icke

i det norska förslaget, som endast behandlar de helt eller delvis ekonomiska rättsverkningarna

av äktenskapet.

2 §.

I gällande svensk lag finnes icke någon grundläggande bestämmelse om den ömsesidiga

underhållsskyldighet mellan makar, som måste vara en följd av livsgemenskapen

i äktenskapet. Lagen om boskillnad den 1 juli 1898 förutsätter en

sådan skyldighet, då den i 24 § stagar, att makar, ändå att de vunnit boskillnad, äro

pliktiga att var efter sin förmåga bidraga till eget och barnens uppehälle. På en

sådan förutsättning vila ock de i lagen om äktenskaps ingående och upplösning meddelade

bestämmelserna om underhållsbidrag till make vid hemskillnad. Den ännu

gällande förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 stadgar skyldighet

för arbetsför man att försörja sin hustru men icke någon skyldighet för hustrun att

bidraga till mannens underhåll, en begränsning som dock allenast får anses gälla

försörjningsplikten i förhållande till det offentliga, icke den civilrättsliga underhållsskyldigheten.

I den nya lagen om fattigvården stadgas, med bibehållande av mannens

ovillkorliga försörjningsplikt mot hustrun, jämväl en villkorlig, av mannens behov

och hustruns förmåga beroende försörjningsplikt för hustrun mot mannen; bestämmelserna

härutinnan äro dock enligt motiven av mera provisorisk karaktär och avsedda

att revideras, efter det en civilrättslig lagstiftning om underhållsskyldigheten

kommit till stånd.

Enligt de främmande lagstiftningarna åligger i allmänhet underhållsskyldigheten

i främsta rummet mannen; hustrun har endast en subsidiär''kidragsplikt. Denna

ordning sammanhänger på det närmaste med den rättsliga företrädesställning inom

Makarnas

underhållsskyldighet

i allmänhet.

190

Giftermålsbalk, 5 kap. 2 §.

äktenskapet, som tillkommer mannen, i det lian har att såsom familjens huvud leda

dess angelägenheter och i allmänhet jämväl förvalta all egendom i boet. Men'' regeln

vilar ock på den uppfattningen, att med underhåll avses allenast de materiella

förnödenheter eller andra nyttigheter, som åtgå för familjens behov, medan däremot

vad hustrun genom sin verksamhet inom hemmet presterar icke inbegripes därunder.

Det förutsattes, att mannen ägnar sig åt yttre förvärvsverksamhet och på grund därav

eller såsom förvaltare av makarnas egendom disponerar över medel till anskaffande

av vad som erfordras, medan hustrun, som har icke blott rätt utan även plikt att

förestå den inre hushållningen, anses vara därigenom förhindrad att idka sysselsättning,

som kan direkt bringa inkomst, och således ej hava tillgångar till bestridande

av utgifter för underhållet.

Det föreliggande lagförslaget vilar i fråga om makarnas inbördes förhållande på

grundsatsen om deras fulla likställighet. Mannen bär icke någon företrädesrätt att

bestämma över familjens angelägenheter, och var och en av makarna förvaltar själv

den egendom han inför. Det är väl sant, att i ett flertal äktenskap en sådan arbetsfördelning

äger rum, att mannen företrädesvis ägnar sig åt yttre förvärvsverksamhet

och hustrun huvudsakligen har till uppgift att sköta hemmet. Men många undantag

finnas. I allt mera vittgående omfattning hava även de gifta kvinnorna yrkesarbete,

och detta kan ofta vara nödvändigt för familjens underhåll. Det kan således väl

hända, att hustrun har inkomster icke blott av förmögenhet utan även av arbete.

Med dessa inkomster bör hon bidraga till familjens underhåll. Men underhållet

består ej blott av vad ena eller andra maken med den inkomst han har kan för

familjens behov anskaffa. Den vård hustrun agnar hemmet och familjen måste,

även rent ekonomiskt sett, anses såsom ett bidrag till familjens underhåll. Även

om i ett äktenskap mannen ensam driver förvärvsverksamhet eller har inkomst av

kapital, följer således icke därav, att han ensam underhåller familjen. Hustruns

bidrag kan, även om det uteslutande består i arbete inom hemmet, vara av mycket

stor betydelse för familjens underhåll. Att principiellt göra mannen ensam eller

företrädesvis underhållspliktig vore därför enligt beredningens mening stridande

såväl mot de faktiska förhållandena som mot den ställning makarna i övriga avseenden

enligt förslaget skola intaga inom äktenskapet.

Huvudregeln i fråga om makarnas underhållsskyldighet bör i följd härav vara, att

de, hustrun så väl som mannen, skola, var efter sin förmåga, bidraga till familjens

Giftermålsbalk, <5 kap. 2 §.

1!U

underhåll. Med makes förmåga avses hans ekonomiska prestationsförmåga. Denna

är i första hand beroende av hans inkomst av förmögenhet eller arbete, men

han måste också, när omständigheterna så kräva, tillgripa sitt kapital för

underhållsskyldighetens fullgörande. Förutom makes förmåga att bidraga med

penningar måste tagas i beräkning, i vad mån han må kunna genom arbete eller

annorledes direkt prestera vad som erfordras till underhållet. Förpliktelsen fullgöres

därför, enligt vad lagtexten angiver, ej blott genom tillskott av penningar

utan även genom verksamhet i hemmet, annat arbete för omedelbart tillgodoseende

av familjens behov, tillhandahållande av naturaförmåner m. m. Särskild uppmärksamhet

bör händd ägnas det fall, att hustrun, såsom i allmänhet torde vara det

lyckligaste för familjen, har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till hemmet.

Om en hustru, som icke har några tillgångar, i familjens intresse ägnar sig åt

vården om hemmet och barnen och det ej på grund av särskilda omständigheter måste

anses påkallat, att hon idkar förvärvsarbete, får hon anses hava genom sin berörda

verksamhet fullgjort vad henne i fråga om underhållet åligger. Till sådan verksamhet

i hemmet bör naturligtvis räknas icke blott omedelbart deltagande i det

husliga arbetet utan även ledningen av detta arbete. Hava båda makarna inkomst

av förmögenhet eller förvärvsarbete, måste vid beräkning av vad vardera maken

skall i penningar tillsläppa hänsjm tagas till vad han in natura presterar på ena

eller andra sättet. En sådan beräkning förutsätter en skälighetsprövning beträffande

det ekonomiska värdet av det arbete, som omedelbart kommer hemmet till

godo. *

Av den äktenskapliga gemenskapen följer, att makarna böra leva under lika förhållanden,

oberoende av den enes eller andres större tillgångar, och att således icke

blott de gemensamma behoven utan ock vardera makens särskilda behov böra tillgodoses

efter samma levnadsstandard. Denna standard skall således beräknas

med hänsyn till vad bägge makarna sammanlagt kunna antagas vara i stånd att

prestera samt makarnas ställning i övrigt, men ock med beaktande av vad skälig

sparsamhet och tanke på framtiden bjuda. Yar och en av makarna har anspråk på

att få leva efter den standard, som efter sådan beräkning må anses såsom tillbörlig,

och kan således göra anspråk på, att den andre efter denna grund bidrager till underhållet

av familjen.

Till familjens underhåll hör i första rummet vad som erfordras för den gemen

-

192

Makarnas

skyldighet

att tillhandahålla

varandra

penningmedel

till

underhållet.

Giftermålsbalk, 5 kap. 2 och 3 §§.

samma hushållningen, såsom föda, bostad, tjänare o. s. v. Härmed bör likställas vad

som åtgår för makes kost, bostad och dylikt, då han för förvärvsverksamhet, fullgörande

av offentligt uppdrag, hälsans vårdande eller annan liknande angelägenhet

vistas å annan ort, än där makarnas hem är beläget. Därjämte ingår i familjens

underhåll vad som tarvas för vardera makens särskilda behov. Hit höra

icke blott kläder och liknande förnödenheter utan även, i den mån makarnas villkor

det medgiva, medel för tillgodoseende av ideella krav, t. ex. för filantropisk verksamhet,

för deltagande i föreningsliv, för studier och utbildning av talanger eller

för rekreation. I den mån människans plikt att trygga sin utkomst för fall av

sjukdom och vanförhet samt på ålderdomen vinner erkännande i den allmänna uppfattningen,

måste jämväl för sådant ändamål erforderliga försäkringspremier anses

ingå i underhållet.

De grundläggande bestämmelserna om makarnas underhållsskyldighet mot barnen

återfinnas i förslaget till lag om barn i äktenskap. Men då underhållet åt barnen

till stor del ingår i makarnas gemensamma hushållning, har det varit nödvändigt låta

den här upptagna regeln om underhållsskyldigheten'' avse jämväl underhåll åt barnen.

Den underhållsskyldighet mot styvbarn, som beredningen ansett böra lagfästas,

har behandlats i ett av beredningen jämväl framlagt förslag till lag om

makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

3 §.

Såsom stadgandet i 2 § giver vid handen, kunna makarna fullgöra sin •underhållsskyldighet

dels in natura och dels genom tillsläppande av penningar till de utgifter,

som äro erforderliga. I den mån naturaprestationerna ej äro tillräckliga, måste tillskott

av penningar äga rum; och huru stort sådant tillskott skall åligga vardera

maken, bedömes efter regeln i 2 §. Men 2 § innehåller ej någon bestämmelse, huru

utgifterna skola besörjas: om den, som skall tillsläppa penningmedel, även skall hava

att verkställa utgifterna eller om han skall vara pliktig tillhandahålla den andre medel

för bestridande av större eller mindre del av desamma. Att giva närmare regler

i sådant hänseende lär icke vara möjligt. Men ämnet kan icke alldeles förbigås. Eu

regel erfordras särskilt för det vanliga fallet, att mannen ensam driver inkomstbringande

verksamhet, medan hustrun ägnar sig åt vården om hemmet.

I sakens natur ligger, att vissa av makarnas gemensamma angelägenheter företrädes

-

193

Giftermålsbalk, 5 kap. ,‘i §.

vis komma att besörjas av ena maken oeh andra i främsta rummet av den andre. Nu är

det uppenbarhgen av vikt, att hustrun tillförsäkras möjlighet till självständig verksam

f.

6 SarsklU a det omradc- enligt sakens natur och hävdvunnen sed betraktas såsom

företrädesvis henne vidkommande, bestyret med hemmet och barnen, den inre dagliga

hushalhnngen. För att hon må kunna utöva eu sådan verksamhet är det nödvändigt

å t hon har medel till de utgifter, som äro -förenade därmed. Hänsynen till hustruns

'' Iberbga självständighet kräver oek, att hon själv må kunna sörja för -sina egna

personliga behov. Aven härtill bör hon alltså hava medel. I den mån hon själv ge

Zl

"nu6- fann<;rledes liar inkomst> »om enligt de i 2 § stadgade grunderna

skall tillsläppas för familjens underhåll, bör naturligtvis denna inkomst i första

hand anvandas ^för de utgifter hustrun, enligt vad nyss är sagt, företrädesvis har att

besörja Men såsom förut framhållits, inträffar ofta, att så icke är förhållandet. Enhgt

gällande rätt är mannen för sådant fall fullt försvarad, om han själv omedelbart

,orjer for fannljens gemensamma och hennes särskilda behov. Han har icke någon

yldrghet att tillhandahålla henne medel för ändamålet. En sådan ordning är emellertid

synnerligen otillfredsställande. Den lägger ett bestämt hinder i vägen för

ustruns sja vstandiga verksamhet på förevarande områden och kännes ofta av

henne sjalv förödmjukande. Det bör därför, såsom redan i den allmänna motiveringen

framhållits, åligga mannen såsom eh plikt att tillhandahålla hustrun erforderliga

medel till de utgifter, som böra av henne besörjas, i den mån hon icke enligt

1 & skall med egna medel bestrida utgifterna.

Emellanåt inträffar det, att familjen helt och hållet eller till större delen är

för sitt underhåll hänvisad till hustruns inkomst. Det bör för sådana fall åligga

ustrun att tillhandahålla mannen erforderliga medel till sådana gemensamma ut

gx

er som det ar hans sak att besörja, samt till utgifterna för hans personliga behov.

Kegeln skall alltså vara ömsesidig.

Vilka gemensamma utgifter böra anses närmast tillkomma den ena eller andra

ma en att besörja, kan icke i lagen angivas annat än genom en hänvisning till vad

seden bjuder, därvid bör erinras, att vad som är sed måste bedömas under hänsvn

till makarnas levnadsförhållanden.

I diskussionen om förevarande frågor har framhållits, hurusom det ofta inträffar

att, aven om mannen icke undandrager sig att tillhandahålla hustrun medel till de

u gifter hon bor ha att ombesörja, hon dock måste av honom begära medel för

tio—171068

194

Giftermålsbalk, 5 kap. 3 och 4 §§■

var-je särskild utgift eller i allt fall erhåller dem i allt för små poster. Att

detta är hinderligt för hustruns verksamhet och medför stort obehag för henne

är givet. Det är önskligt, att medel lämnas för tidsperioder, som ej äro allt för

korta. Att i lagen bestämma någon viss sådan period låter sig dock icke göra, då de

inkomster, av vilka bidrag skall utgå, i olika fall komma vederbörande till godo på

olika sätt, än dag för dag, än med längre eller kortare mellanrum. Beredningen har

därför funnit sig icke kunna föreslå någon annan föreskrift än att de medel, ena

maken skall tillhandahålla den andre, skola utgå i lämpliga poster. Vad som i varje

fall skall anses lämpligt får bedömas med hänsyn å ena sidan till det intresse, den

bidragsberättigade maken har att bidraget ej allt för mycket uppdelas, och å andra

sidan till den svårighet, som kan förefinnas för den bidragsskyldige att på en gång utbetala

ett större belopp.

Rätten för ena maken att av den andre utbekomma penningmedel för besörjande

av gemensamma eller egna utgifter har synts beredningen icke böra vara ovillkorlig.

Det kan hända, att den make, som enligt huvudregeln skulle hava en sådan rätt, visat

oförmåga att handhava penningar i allmänhet eller att ombesörja de göromål, för

vilka medlen äro erforderliga, eller på grund av sin sysselsättning eller av annan

orsak är förhindrad att besörja nämnda göromål. För sådana fall bör andra maken

vara berättigad att själv omedelbart sörja för utgifterna i fråga och således icke

vara pliktig tillhandahålla sin make medel därtill.

§ 4.

Makes rätt Enligt förslagets regler om makans egendom skall vardera maken ensam äga vad

mottayVför han förvärvar. Om förnödenheter, vilka sålunda tillhöra ena maken, av honom överunderhållet.

iämnas till den andre försatt denne skall använda dem för den gemensamma hushållningen,

inklusive barnens uppfostran, sker därigenom ingen ändring i äganderätten

till dessa föremål; de tillhöra fortfarande förstnämnda make och kunna tillgripas

för hans gäld. Samma princip bör givetvis gälla i det fall, att make enligt

3 § lämnat andra maken penningar, såvitt dessa äro avsedda för den gemensamma

hushållningen. Den make, som mottagit penningarna, intager i fråga om dem en

ställning, vilken närmast är att förlikna vid en kommissionärs. De skola av honom

användas för familjens behov, men intill dess de blivit konsumerade, böra de anses

14);'')

Giftermålsbalk, f> kap. 4 §.

tillhöra den andre, och om för dem inköpas föremål, som e,j omedelbart konsumeras,

bör den undre anses såsom ägare till dessa föremål. Medlen eller de inköpta föremålen

få således tagas i mät för den makes gäld, som tillskjutit medlen. Och om

hustrun av mannen erhållit hushållspenningar för en viss period samt uppsparar

något därav, kan'' hon ej anses berättigad att avlägga det sparade för egen rakning.

Beträffande det, som ena maken lämnar den andre för tillgodoseende av hans särskilda

behov, tala starka skäl för eu motsatt regel. I sakens natur ligger, att de

föremål, exempelvis kläder, som en make för sina personliga behov mottagit av andra

maken eller inköpt för penningar, som denne enligt 3 § lämnat honom, höra. tillhöra den

make, av vilken de skola nyttjas, och icke få tillgripas för andra makens gäld. Detsamma

bör gälla i fråga om kontanta medel, som ena maken för sina personliga

behov mottagit av den andre, innan de blivit använda för sitt ändamål. Men

billigheten synes dessutom kräva att, om den make, som mottagit sådana medel, genom

att inskränka sina behov eller annorledes kan bespara någon del av desamma,

denna besparing skall bliva hans egendom. Särskilt för den hustru, som före äktenskapet

idkat förvärvsarbete och därigenom haft en ekonomiskt självständig ställning

inen efter giftermålet uteslutande ägnar sig åt hemmets skötande, skulle det naturligen

ofta kännas såsom ett tryckande band, om hon icke finge anse sig såsom ägare av

de medel hon av mannen bekommit för sina personliga behov. Genom förevarande

paragraf har därför fastslagits, att make blir ägare till det, vare sig penningar eller

förnödenheter, som han för tillgodoseende av sina personliga behov mottager av

andra maken. Detta skall emellertid endast gälla, såvitt med överlåtelsen verkligen

avsetts fullgörande av en laglig underhållsskyldighet; kan ej detta antagas vara händelsen,

blir överlåtelsen att bedöma enligt de i 8 kap. givna reglerna. På grund

av denna begränsning kan det föreslagna stadgandet till förmån för ena maken

icke anses innebära fara för kränkning av den andres borgenärers berättigade intressen.

Eu viss svårighet för stadgandets tillämpning kommer måhända ej sällan att

uppstå, därigenom att det icke kan utredas, i vad mån de medel, som av mannen

jämlikt 3 § lämnats till hustrun, voro avsedda för den gemensamma hushållningen

eller för hennes särskilda behov. Denna svårighet lärer i praxis komma att lösas

sålunda, att hustrun av vad hon mottagit får såsom sin egendom räkna så mycket, som

enligt de i 2 § angivna grunderna bör anses skäligen hava bort tillkomma henne för

196 Giftermålsbalk, 5 kap. 4 och 5 §§.

tillgodoseende av hennes personliga behov, men återstoden blir att betrakta såsom

hushållspenningar.

5 §.

Utdömande Så länge makarna under sammanlevnadens bestånd fullgöra den underhållsplikt,

Milsbidrag. som enligt 2 och 3 §§ åligger dem, uppkommer naturligen icke någon fråga att få

denna förpliktelse av myndighet fastställd. Men om den ene försummar sin förpliktelse

härutinnan, kan behov av en sådan fastställelse uppstå.

Främmande Enligt de utländska lagstiftningarna kan i allmänhet icke den ena maken på

■rättslig väg få sitt underhänsansprålc mot den andre fastställt, så länge makarna

leva tillsammans. För att en exigibel dom å utgivande av underhållsbidrag skall

kunna meddelas, erfordras t. ex. enligt tysk rätt i regel, att makarna leva åtskilda

och att endera av dem är berättigad att vägra och vägrar återställande av samlivet.

Till skydd för hustrun odh barnen förekomma dock inom några lagstiftningar undantag

från principen. Så giver den schweiziska lagen, för det fall att mannen underlåter

att sörja för hustru och barn, domstol befogenhet att, oberoende av förmögenhetssystemet

i makarnas äktenskap, ålägga deras gäldenärer att helt eller delvis erlägga

betalning till hustrun. Enligt danska lagen kan den man, isom undandrager sig

att efter förmåga försvarligt sörja för hustru och barn, av administrativ myndighet

förpliktas att utgiva bidrag till hushållningen samt till hustruns och barnens övriga

förnödenheter med den påföljd att hustrun får rätt att råda över bidraget. Och enligt

norsk rätt kan mannen, om han undandrager sig att efter förmåga sörja för hustru

och barn samt därigenom vållar att de råka i nöd eller falla fattigvården till last, i

administrativ väg förpliktas att utgiva bidrag till deras underhåll. Dansk och norsk

rätt giva i exekutivt hänseende dessa bidrag samma företrädesställning som bidrag till

övergiven hustru, i det bestämmelserna om utpantning, införsel i avlöning, emigrationsförbud

och, i Danmark, avsoning äro tillämpliga med avseende å dem.

Bered- Enligt gällande svensk lagstiftning kan make icke på iättslig väg framställa undergörande.

hållskrav mot andra maken, förrän talan väckts om hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

För tid, varunder sammanlevnaden består, kan således icke ena maken

få sig tilldömt underhållsbidrag av den andre. Olägenheten av denna regel,

som står i samband med mannens målsmanskap, har länge gjort sig gällande. Det

inträffar ej sällan, att mannen på grund av fallenhet för dryckenskap och uteliv

Giftermålsbalk, 5 kap. 5 §. 197

eller av annan orsak icke låter sina inkomster komma familjen till godo utan lämnar

hustrun att bäst hon kan anskaffa medel för familjens underhåll. Lagstiftaren

kan icke låta sig nöja med att hänvisa en sådan hustru till möjligheten att

begära understöd av den offentliga fattigvården, som i sin ordning har att fordra

ersättning av mannen. Ty bortsett från det förödmjukande, som allmänt anses ligga i

sökandet av fattigvård, kan hustrun i många fall icke därigenom förskaffa sig och barnen

sådant underhåll, som enligt 2 § i förevarande kapitel tillkommer dem: fattigvårdsunderstödet

måste ju vara begränsat till ett minimum, för dess meddelande äro

särskilda villkor stadgade, det kan givas genom understödstagarens intagande å anstalt

o. s. v. Skall hustrun kunna tillvinna sig det underhåll, vartill hon lagligen är berättigad,

måste hon äga att efter stämning å mannen vid domstol föra talan härom.

Klart är, att hon ofta av hänsynsfullhet mot mannen eller fruktan för våldsamheter

från hans sida skall underlåta att begagna sig av en dylik rätt. Men dess befintlighet

är även i sådant fall ägnad att skänka eftertryck åt hustruns vädjande till mannens

pliktkänsla. Och i de fall, då hustrun utverkar sig dom å underhållsbidrag, kan hon,

om mannen är löntagare, genom att söka införsel för bidraget genomdriva, att en

skälig andel av mannens avlöning verkligen kommer familjen till godo. Därför

att hustrun har anledning att tillgripa en dylik åtgärd mot sin man, vars försumlighet

måhända mera beror på en svag karaktär än på dåligt uppsåt, behöva de

äktenskapliga förhållandena i övrigt ingalunda vara sådana, att hemskillnad eller

faktisk särlevnad emellan makarna är önskvärd.

Behovet av ifrågavarande rätt att mot make framställa krav å underhållsbidrag

framträder visserligen, praktiskt taget, nästan uteslutande med avseende å hustrun,

men principen om makarnas likställighet, som icke onödigtvis bör övergivas, talar för

tätt nämnda rätt lika väl som själva rätten till underhåll göres fullt ömsesidig. Det

kan också i enstaka fall vara både billigt och lämpligt, att mannen har sådan rätt.

Om det således bör beredas make rätt att under samlivet genom talan vid domstol

göra sitt underhållskrav gällande, får dock icke förbises, att en rättegång mellan

makar i sådan fråga kan vara i hög grad ägnad att störa förhållandet mellan dem.

Därtill kommer, att det vore stötande, om makar skulle ofta komma att föra talan mot

varandra angående obetydligare försummelser i förevarande hänseende. Av sådan anledning

har rätten att föra talan ansetts böra begränsas till mera flagranta fall.

Enligt förslaget skall talan kunna äga rum, allenast om make gjort sig skyldig till

198

Giftermålsbalk, 5 kap. 6 §.

uppenbar försummelse av sill underhållsplikt. Det är således icke nog med att de

underhållsprestationer, som ålegat ena maken, icke blivit i alla delar noggrant fullgjorda;

det förutsättes att vid betraktande av förhållandet i dess helhet den underhållspliktige

tydligen finnes hava i mera väsentlig män eftersatt sin plikt. Ett

sådant eftersättande å ena makens sida medför vanligen, antingen att familjen kommer

att sakna tillbörligt underhåll eller att en obehörigt stor del av underhållsibördan

föres över på andra maken. Då föreligger ett brott mot stadgandet i 2 §. Men även

ett förfarande, som endast är att hänföra till uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse

föreskriften i 8 § om makes skyldighet att tillhandahålla andra maken penningar

för vissa utgifter, bör efter omständigheterna kunna anses hänförligt under förevarande

bestämmelse.

Då, enligt vad nu är sagt, det skall åläggas ena maken att giva underhållsbidrag

till den andre, bör denne enligt grunderna för 3 § i varje fall hava anspråk

på att bidraget beräknas så, att det motsvarar de utgifter, som det enligt sed

ankommer på honom att besörja. Men omstädigheterna kunna föranleda, att förpliktelsen

att giva underhållsbidrag utsträckes än längre. Om t. ex. mannen använder

en stor del av sin inkomst på sina egna nöjen samt lämnar hustru och barn åt

deras öde, kan det vara synnerligen lämpligt att hustrun får så stort bidrag, att hon

därmed kan besörja icke blott de egentliga hushållsutgifterna utan även hyra för bostad

och dylikt, ja efter omständigheterna alla familjens utgifter utom dem, som avse

skäligt tillgodoseende av mannens särskilda behov. Av .sådan anledning bär rätten

erhållit befogenhet att, efter som lämpligt finnes, bestämma bidraget så, att det kommer

att motsvara även andra utgifter än dem, som enligt sed i främsta rummet ankomma

på den make, vilken bidraget tillerkännes.

Beträffande underhållsbidrag, som under makars sammanlevnad ena maken är

pliktig att utgiva till den andre enligt avtal eller i följd av domstols enligt förevarande

paragraf meddelade utslag, följer av grunderna för 6 § tredje stycket, att

fordran å förfallet bidragsbelopp icke kan konkurrera med den bidragspliktiges

vanliga, gäld, vare sig bidraget avser den gemensamma hushållningen eller den bidragsberättigades

särskilda behov. Vid sådant förhållande bör 16 § i lagen den

14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta icke äga tillämpning

med avseende å ifrågavarande bidrag, och har beredningen framlagt ett särskilt

förslag till den härav påkallade ändringen i nämnda paragraf.

Giftermålsbalk, 5 kap. >5 och b

10!»

Den olikhet i avfattningen, som råder mellan de tre förslagens stadganden rörande De

(list i förevarande paragraf behandlade ämne, torde icke innefatta någon avsevärdare förslagen.

saklig skiljaktighet. Anmärkas bör emellertid, att det enligt de danska och norska

förslagen liksom enligt gällande dansk och norsk rätt tillkommer administrativ

myndighet — i Danmark overevrigheden, i Norge amtmanden — att fastställa

underhållsbidrag. De underhållsfrågor, som avses i förevarande paragraf ävensom

i 6—10 §§, falla således enligt de danska och norska förslagen ej under domstols

bedömande utan skola prövas i administrativ väg.

6 §.

Under makars samliv lärer det, om båda äga tillgångar, ofta-inträffa, att denEe^rmW

ene av sina medel för familjens underhåll utgiver mera än som enligt den i 2 § givna

regeln om underhållsbördans fördelning bort falla å honom. Detta kan bero därpå,

att denne make har sina medel lättare tillgängliga, att den andre undandrager sig

sin bidrags skyldighet eller på andra faktiska omständigheter och behöver icke innebära,

att den make, som betalar, vill slutligen stå för utgiften. Och då enligt 7 kap.

2 § andra stycket båda makarna solidariskt svara för gäld, som endera gjort för den

gemensamma hushållningen eller barnens uppfostran eller som hustrun gjort för tillgodoseende

av sina särskilda behov, kan sådan gäld av borgenären utsökas hos ena

maken utan hänsyn till regeln i 2 § av förevarande kapitel. Den make, som sålunda

på grund av giltig anledning eller rent av rättsligt tvång erlagt mera, än som makarna

emellan skulle belöpa på honom, bör rättvisligen icke vara berövad möjligheten

att få gottgörelse härför. Grunderna för det föreliggande lagförslaget, som principiellt

likställer båda makarna med avseende å underhållsskyldigheten och tillåter uppkomsten

och utkrävandet av fordringar makar emellan, tala för, att den make, som erlagt

för mycket, skall kunna göra anspråk på ersättning gällande mot andra maken.1

Beträffande detta ersättningsanspråk får dock icke förbises, att den make, som

bidrager till underhållet i större omfattning, än honom åligger, ofta gör detta utan

avsikt att sedermera skaffa sig ersättning därför. Det står i god överensstämmelse

med äktenskapets väsen, att en make sålunda bidrager till familjens underhåll

1 Enligt nuvarande lag torde, bortsett från vederlagskrav vid bodelning, ett dylikt anspråk ej kunna

göras gällande ens efter det makarna sedermera blivit skilda. Se K. Maj:ts dom den 23 november 1900

(N. J. A. s. 451).

200

Giftermålsbalk, 5 kap. 6

utan att därvid noga hålla på sin rätt mot andra maken, och denna ytterst vanliga

och naturliga frikostighet makar emellan kan icke rimligen hänföras under de stränga

reglerna om gåva mellan makar. Den rätt att bekomma ersättning, som tillerkänts

make i förevarande paragraf, har därför gjorts beroende av att ej annat avtalals

eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett.

Ifrågavarande ekonomiska utjämning makarna emellan kommer enligt sakens

natur ej att hänföra sig till enstaka utgiftsposter utan till underhållskostnaderna

såsom en helhet. En dylik beräkning måste uppenbarligen ofta bliva svår att verksalia

pa ett fullt tillförlitligt sätt. Man får ingalunda utgå ifrån, att makar

allmänt fora sa korrekta och fullständiga räkenskaper, att varderas utgifter för

amiljens underhall kunna i detalj uppgivas, än mindre får det antagas, att

esa utgifter i allmänhet kunna fullständigt styrkas med verifikationer. Och

en proportion, i vilken makarna hava att tillskjuta medel, blir vanligen att

era na med hänsyn icke blott till varderas inkomster utan ock till värdet

av hustruns arbete i hemmet, en uppskattning som måste bliva mycket diskretionär.

m makarna ej kunna i samförstånd komma till en uppgörelse utan ena maken ser

sig nödsakad att på rättslig väg göra ersättningsanspråk gällande, få därför kraven å

utredning och bevisning angående ersättningsrättens omfattning icke ställas högtdenna

rätt förlorar eljest allt praktiskt värde. Å andra sidan få emellertid reglerna

i ämnet icke så utformas, att de inbjuda till rättegångar. På grund av vad nu anförts

föreslår lagberedningen ett stadgande av den innebörd, att rätt till ersättning

skall föreligga, allenast då ena maken haft utgifter för familjens tillbörliga underhåll

till belopp, som uppenbarligen överstiger vad det ålegat honom att tillskjuta,

samt att ersättningen skall avse vad av sagda utgifter må anses belöpa på andra maken.

Enligt denna formulering erhåller domstolen frihet att tillbakavisa småaktiga ersättningskrav

men också att bestämma ersättningsbeloppet diskretionärt, då en fullständig

utredning ej kan åvägabringas.

Även med sålunda nedsatta krav på utredningen skulle denna ofta vara omöjlig

att åstadkomma, om ersättningsanspråket finge göras gällande utan tidsbegränsning

och utjämningen mellan makarna därför komme att avse hela det föregående äktenskapet

eller, nar utjämning förut ägt rum. hela den därefter gångna tiden. Det har

darfor ansetts nödvändigt att begränsa ersättningsanspråket så, att varje kalenderår

betraktas såsom en enhet samt att den make, som under detsamma för familjens

Giftermålsbalk, 5 kap. 0 §.

201

underhåll haft utgifter till uppenbart högre belopp, än han enligt 2 § skolat tillskjuta,

och på grund därav har ersättningsanspråk mot andra maken, förlorar sin

talerätt, om han ej utövar den under loppet av nästa kalenderår. Har genom inköp

av förnödenheter på kredit en förbindelse ingåtts för familjens underhåll, skall vid

ersättningsanspråkets bestämmande ifrågavarande belopp krediteras den make, som

betalar förbindelsen, under det kalenderår, då betalningen sker. Denna post kommer

alltså att ingå i en utgiftsfördelning makarna emellan efter den proportion,

vari de haft att bära underhållsbördan under sistnämnda år, och denna fördelningsgrund

kan vara en annan än den, som gällde då familjens behov tillgodosågos genom

köpet. Den avvikelse från de i 2 § fastslagna grundsatserna, som sålunda kan äga

rum, torde dock i de flesta fall sakna praktisk betydelse i jämförelse med de svårigheter,

som uppstode, om de under ett och samma år gjorda utgifterna skulle fördelas

efter olika grunder. Genom den korta tidsbegränsningen förhindras, att ett

ersättningsanspråk hålles svävande, till dess det blir omöjligt att åstadkomma erforderlig

utredning och bevisning, samt befordras sålunda reda och klarhet i makarnas

ekonomiska mellanhavanden. Mot denna tidsbegränsning kan invändas, att den i

visst fall leder till ett mindre tilltalande resultat. Det torde ofta inträffa, att den ena

maken, som under ett år betalat mera än som bort belöpa på honom, icke vill göra

sitt ersättningsanspråk gällande och därför vid utgången av nästa år förlorar rätten

därtill. Om sedermera andra maken under ett följande år överskrider sin trilsk ottsplikt,

måhända i långt mindre omfattning, kan han utan hänsyn till den förres

eftergift till fullo utkräva sin ersättningsfordran. Någon avgörande betydelse synes

dock icke böra tillmätas denna invändning, då det nu nämnda fallet enligt sakens

natur sällan torde inträffa samt det dessutom näppeligen kan anses, att den make,

som avstått från sitt anspråk mot andra maken, lider någon verklig orätt, därigenom

att denne senare gör ett liknande anspråk gällande mot honom.

Den starkt familjerättsliga karaktären av ifrågavarande ersättningsanspråk medför,

att det icke bör kunna överflyttas från den ersättningsberättigade maken på

tredje man vare sig genom frivillig överlåtelse eller på exekutiv väg. Såsom förut påpekats,

står det i god överensstämmelse med äktenskapets natur, att en make bidrager

till familjens underhåll utan att därvid strängt hålla på sin rätt emot andra

maken. Om likväl make, icke minst i familjens gemensamma intresse, måste hava

möjlighet att på rättslig väg utjämna allt för stora avvikelser från den av lagen

26—i7ioes.

202

Giftermålsbalk, 5 kap. 6 §.

angivna principen för underhållsbördans fördelning-, bör dock anspråket på en sådan

utjämning icke kunna göras gällande av en utomstående person, hos vilken någon

hänsyn för familjens intressen icke kan påräknas. Denna princip synes böra gälla

även mot borgenärerna i den ersättningsberättigade makens konkurs, ehuru det kan

tänkas, att någon gång makar, då den ene av dem börjar komma på obestånd, skola

till förfång för hans borgenärer låta honom betala en oproportionerligt stor del

av underhållskostnaderna. Borgenärerna skulle uppenbarligen i de allra flesta

fall icke kunna förebringa erforderlig utredning till stöd för ifrågavarande ersättningsanspråk,

med mindre makarna, ålades en upplysningsplikt angående sina förhållanden,

vilken måste förefalla dem obillig och kränkande. Icke ens om i själva konkursen

underhållsgäld bevakas och täckes genom utdelning till större belopp, än som

enligt reglerna i 2 § faller å konkursgäldenären, bör konkursboet erhålla något

ersättningsanspråk mot andra maken. Men ersättningsanspråkets familjerättsliga

karaktär medför också, att det ej bör få göras gällande på bekostnad av vanliga

förmögenhetsrättsliga fordringar hos den ersättningsskyldige. Yad den ersättningsberättigade

erlagt för mycket har ju dock kommit honom själv eller åtminstone

hans familj till godo. I förevarande paragraf har därför intagits förbud icke

blott mot att ersättningsanspråket göres gällande av annan än den ersättningsberättigade

maken utan ock mot att denne bevakar det i den ersättningsskyldiges konkurs.

Såsom redan i det föregående antytts, kan bestridandet av enstaka hushållsutgifter

icke föranleda något ersättningsanspråk makar emellan. I allmänhet finnes

icke på något sätt bestämt, vilka utgifter skola gäldas med den enes och

vilka med den andres medel. Stundom kan väl genom avtal mellan makarna

eller vid utdömande av bidrag enligt 5 § vara bestämt, att viss utgift, t. ex.

betalning av hyran för familjens bostad, skall bestridas av ena maken. Om i sådant

fall betalning i stället erlägges av den andre, kan denne därvid avse, att det erlagda

beloppet skall betraktas såsom en gåva till maken eller såsom ett utlägg för denne.

Denna åtgärds rättsverkningar mellan makarna och mot deras borgenärer få bedömas

enligt de vid 8 kap. närmare angivna grunderna. Fördelningsregeln i 2 § kan ej

anses vara överträdd, med mindre totaliteten av makens utlägg för familjens underhåll

överstiger vad han enligt nämnda regel bort tillskjuta.

Giftermålsbalk, <5 &aj>. 7

2015

7 §.

De förut upptagna bestämmelserna om makars underhållsskyldighet vila på den s^yfdigMen

förutsättningen, att makarna sammanleva med varandra. Därunder inbegripes järn- v lådfakt is k

val det fall, att makarna av någon mera tillfällig anledning icke bo tillsammans, mellan »ensåsom

när den ene för sitt arbete eller sina affärer måste vistas å en ort, dit den

andre icke lämpligen kan medfölja, eller för sin hälsa eller sitt nöje företager eu

längre utrikes resa o. s. v. I förevarande paragraf åter upptages till behandling det

fall, att sammanlevnaden mellan makarna är till följd av söndring bruten, utan att

det dock kommit till hemskillnad. Detta förhållande påkallar i förevarande liksom

i andra hänseenden särskilda bestämmelser.

I gällande svensk lagstiftning finnes icke något stadgat om detta fall. Detta är val

icke så att förstå, som om makarnas underhållsskyldighet mot varandra skulle hava

helt och hållet bortfallit genom sammanlevnadens brytande. Men ena maken kan icke

på rättslig väg utkräva underhåll av den andre, vare sig för egen del eller för

barnen. En sådan regel är synnerligen otillfredsställande. Den drabbar företrädesvis

hustrun, nämligen i alla de fall, då familjen haft sitt underhåll av mannens förvärv.

Dess hårdhet framträder för sådana fall särskilt om mannen övergivit hustrun

eller hon på grund av hans förhållande i hemmet måst lämna detsamma. Men även

om makar i följd av dem emellan uppkommen söndring överenskommit att leva skilda

åt, är det olämpligt, att ej den ene skall kunna göra gällande underhållskrav mot den

andre.

Enligt beredningens uppfattning bör uttryckligen fastslås, att makarnas underhållsskyldighet

mot varandra i allmänhet icke på grund av sammanlevnadens brytande

upphör. Och skäl förefinnes icke att i fråga om underhållsskyldighetens fördelning

ifrågasätta andra grunder än dem, som enligt 2 § skola gälla för det fall

att makarna sammanleva. Makarna skola sålunda vara pliktiga att, var efter sin

förmåga, bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å

makarnas villkor må anses tillbörligt. Men då den förutsättning om en gemensam

hushållning, som ligger till grund för bestämmelserna i 2 och B §§, saknas, kan icke

fullt samma ordning för underhållets fullgörande tillämpas. I stället för att under makarnas

sammanlevnad båda kunna sörja för familjens behov genom naturaprestationer

eller ombesörjande av utgifter, måste det, när sammanlevnaden är bruten, ankomma på

204

Giftermålsbalk, 5 kap. 7 §.

en var av makarna att omedelbart sörja för sin särskilda hushållning och endast för

denna. Om ena maken skall deltaga i den andres underhåll, kan detta vid sådant förhållande

ej lämpligen ske i annan form, än att han får betala ett underhållsbidrag i

penningar. Det gäller sålunda att undersöka, huruvida enligt de allmänna grunderna

för underhållsskyldigheten den ene har ett överskott av förpliktelse mot den andre. I

sådant fall skall han utgiva ett underhållsbidrag i penningar motsvarande detta överskott.

Härvid är att märka, att sammanlevnadens hävande kan medföra vissa faktiska

förändringar, som kunna inverka på underhållets beräknande. Sålunda kan t. ex. familjens

delande i två särskilda hushåll föranleda, att underhållet fördyras, varav äter eu

sänkning av familjens levnadsstandard kan påkallas. Emellanåt kan det förutsättas,

att hustrun, som förut helt ägnat sig åt hemmets skötande, efter sammanlevnadens

brytande får tillfälle att utöva något förvärvsarbete. Även i andra hänseenden

kunna förhållandena ändras.

Vid särlevnad på grund av söndring bör naturligtvis make, som har att. utgiva underhållsbidrag

till andra maken, även bidraga till underhållet av de barn, som stå

under dennes vårdnad. Därvid synes, till skillnad från vad som enligt 5 § gäller

vid sammanlevnad, bidraget till barnens underhåll icke böra inbegripas i underhållsbidraget

till maken utan böra fastställas särskilt, till ett visst belopp för vart barn,

vilket belopp skall tillkomma barnet och av maken förvaltas för dess räkning. Det

har därför ansetts lämpligt att intaga bestämmelserna om underhållsbidrag till barnen,

då makarna på grund av söndring leva åtskilda, icke i giftermålsbalken utan

i lagen om barn i äktenskap.

I fråga om hemskillnad gäller att, om ena maken huvudsakligen bär skulden till

hemskillnaden, han icke är berättigad att för egen del erhålla underhållsbidrag av

den andre, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Samma grundsats synes böra

komma till användning, när makar faktiskt leva åtskilda, så att, när den ene

huvudsakligen bär skuld till sammanlevnadens hävande, denne icke annat än i undantagsfall

får anspråk på underhåll av den andre.

I och med det att make tillerkännes rätt att, när sammanlevnaden är hävd, bekomma

underhållsbidrag av den andre, gives honom ock rätt att genom dom få

sådant bidrag fastställt. Möjlighet till erhållande av sådan dom är sålunda icke,

såsom under makarnas sammanlevnad, betingad av att andra maken försummat sin

plikt. Så snart sammanlevnaden är bruten, kan talan om underhållsbidrag anställas,

205

Giftermålsbalk, f) kap. 7 och S §§.

om förutsättning för bidrags utfående förefinnes. De skäl, som i fråga om makar,

vilka leva samman, påkalla nämnda begränsning i rätten att föra talan, hava icke

tillämplighet i fråga om makar, vilkas sammanlevnad redan är hävd.

De underhållsbidrag, som enligt de nya lagarna om äktenskaps ingående och

upplösning samt om barn utom äktenskap skola utgå till make och barn under hemskillnad

eller till utomäktenskapligt barn eller dess moder, kunna utkrävas även

för förfluten tid utan annan begränsning än vanlig tioårspreskription. Tillräcklig

anledning att stadga en särskild kortare preskriptionstid för utkrävande av underhållsbidrag

vid särlevnad på grund av söndring synes beredningen ej föreligga. De

danska och norska förslagen medgiva emellertid icke fastställande av sådant bidrag

för tid, som ligger mera än tre år före kravets framställande.

I sakens natur ligger, att bidragsbelopp, som under särlevnad på grund av söndring

utgår till makes underhåll, tillfaller denne utan någon inskränkning; därå gjorda besparingar

och därför inköpta föremål bliva hans egendom. Förfallna men icke

guldna bidragsbelopp kunna såsom vanliga fordringar bevakas i den bidragsskyldiges

konkurs. För anspråk å framtida bidrag kan den bidragsberättigade däremot

icke konkurrera med den bidragsskyldiges borgenärer, en princip som torde gälla

beträffande alla familjerättsliga underhållsbidrag och fält ett uttryck i 11 § i lagen

om barn utom äktenskap.

8 §.

Enligt 1734 års lag skulle i dom å skillnad till säng och säte rätten bestämma,

vilken av makarna finge sitta med egendomen i boet kvar. Enligt gällande lag om hajj

äktenskaps ingående och upplösning skall hemskillnad medföra definitiv bodelning särlevnad.

mellan makarna. Men då i mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

rätten provisoriskt förordnar om sammanlevnadens hävande, äger den

tillika bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet ävensom innehava

bohaget, i den mån ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar.

Då förevarande lagförslag till reglering upptager makars förhållanden under faktisk

särlevnad på grund av söndring, kan icke varje bestämmelse i ovan berörda hänseende

undvaras. Enär enligt förslagets regler om makars egendom envar av makarna

råder över den egendom, som han hade vid äktenskapets ingående eller sedermera förvärvat,

skulle det i brist på särskilt stadgande ofta inträffa, att ena maken, vanligen

20(5

Jämkning

i beslut om

underhållsbidrag.

Giftermålsbalk, 5 kap. 8 och 9 §§.

mannen, efter sammanlevnadens hävande ägde att ensam nyttja hela eller så gott

som hela bohaget, stundom också andra makens arbetsredskap. Detta måste i många

fall innebära en obillighet mot andra maken och vara till men för de under dennes

vårdnad stående barnen. På grund härav synes det vara nödvändigt bereda make

rätt att i den omfattning, som kan anses skälig, innehava lösören, som tillhöra

bohaget eller utgöra hans arbetsredskap, utan hänsyn därtill att andra maken

är ägare till föremålen i fråga. Någon bestämmelse om den för ena makens

personliga bruk avsedda lösegendomen är däremot icke behövlig, då dylik egendom,

såvitt den här kan komma i fråga, jämlikt 4 § alltid torde tillhöra samma make.

Utan särskilt stadgande lärer ock vara uppenbart, att den make, som erhåller vårdnaden

om barnen, även skall få i sin besittning de för deras personliga bruk avsedda

persedlarna.

Tvist om makes rätt i förevarande hänseende måste naturligtvis avgöras av

domstol. De omständigheter, som i första hand böra inverka på avgörandet huruvida

viss egendom skall lämnas make till nyttjande, torde vara denne makes behov

av egendomen och den större eller mindre svårigheten för andra maken att avvara

densamma. Bland övriga förhållanden, som kunna komma i betraktande, må nämnas

det, att ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande. Det

synes ej vara lämpligt att genom snäva lagbestämmelser binda domstolen med avseende

å denna prövning. Uppenbart är, att makes ifrågavarande rätt att nyttja viss

lösegendom kan inverka vid bestämmande av underhållsbidrag, som enligt 7 §

skall tillkomma maken.

När ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats andra maken till nyttjande,

bör tydligen ägaren icke kunna genom avtal med annan person om överlåtelse av

egendomen eller upplåtande av rätt i densamma göra andra makens nyttjanderätt

om intet. Det har därför stadgats, att sådant avtal ej må lända till inskränkning

i nyttjanderättshavarens rätt. Att egendomen fortfarande svarar för ägarens

gäld, torde vara uppenbart.

9 §.

Inom utländsk rätt gäller i avsevärd utsträckning beträffande domar å utgivande

av underhållsbidrag, att de kunna ändras på grund av ändrade förhållanden. Den

nya svenska lagstiftningen å familjerättens område har ock givit uttryck åt denna

207

Giftermålsbalk, 5 kap. 0 och 10 §§.

princip. Så stadgas i 6 kap. 25 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning för

fall av hemskillnad eller äktenskapsskillnad, att rätten, utan hinder av vad den förut

beslutit om bidrag till makes eller barns underhåll, äger pa endera makens yrkande

annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, dock

att underhållsbidrag till frånskild make ej ma utdömas, sa framt talan därom förut

blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp. Och enligt 33 § i lagen om

barn utom äktenskap kan också dom å underhållsbidrag till sådant barn eller dess

moder jämkas på grund av väsentligt ändrade förhållanden.

De skäl, som tala för möjligheten till jämkning av ett utdömt underhållsbidrag,

göra sig starkare gällande, ju kraftigare det familjerättsliga bandet är mellan den

bidragsberättigade och den bidragspliktige. Det ligger i öppen dag, att ett bidrag,

som enligt 5 § i förevarande kapitel skall utgå under makars sammanlevnad, måste

kunna höjas eller sänkas, om ändrade förhållanden giva anledning till en ändring

i familjens levnadsstandard eller i underhållsbördans fördelning makarna emellan.

Rätten till bidraget är icke en vanlig fordringsrätt, som genom domen en gång för

alla fixerats på grundval av de omständigheter, vilka då förelågo eller kunde förutses,

utan den äger sin grund i det alltjämt bestående familjerättsliga förhållandet

makarna emellan. Det sagda gäller också om bidrag, som enligt 7 § skall utgå

under makars särlevnad på grund av söndring, om ej så uppenbart som beträffande

nyssnämnda bidrag, dock i varje fall lika väl som beträffande bidrag under hemskillnad.

10 §.

Då förevarande lagförslag, såsom vid dess 8 kap. närmare utvecklas, tillerkänner

makar rätt att med varandra ingå förmögenhetsrättsliga avtal, bör det också medgiva

dem att sluta avtal angående sin inbördes underhållsskyldighet, i den mån icke särskilda

skäl tala för en begränsning av deras avtalsfrihet i sistnämnda hänseende. Avtal

om underhållsskyldighetens fullgörande kan få en betydelsefull uppgift att fylla.

Det kan vara lämpligt att makar på förhand, exempelvis genom uppgörande av en

hushållningsplan för ett år, överenskomma, huru mycket den ena maken, vanligen

mannen, skall betala den andre för gäldande av gemensamma utgifter och för sistnämnda

makes särskilda behov, samt om de tider, då utbetalningarna skola äga rum.

Hava båda makarna inkomster, kan det bestämmas, i vilken proportion eller med

Avtal om

underhållet.

208

Giftermålsbalk, 5 kap. 10 §.

huru stort belopp vardera skall bidraga, men ett avtal kan ock hava annat innehåll,

t. ex. att den ene skall betala vissa slags utgifter, den andre alla övriga. Dylika

överenskommelser kunna, även om de ej äga juridisk giltighet, vara av stor

betydelse för undvikande av tvister mellan makarna och befrämjande av en planmässig

hushållning, men denna deras betydelse ökas givetvis, om de erhålla bindande

kraft, önskvärdheten av att makar kunna med varandra sluta bindande avtal om

underhållsskyldigheten framträder dock huvudsakligen i de fall, som avses i 5 och

7 §§ i förevarande kapitel. Kan den make, som visat försumlighet i fullgörande av

sin underhållsskyldighet, förmas att inga avtal om utbetalande av visst underhållsbidrag,

uppnår andra maken därigenom i regel allt, sotm eljest kunde vinnas genom

talan enligt 5 §; avtalet kan ju, enligt lagen den 14 juni 1917, under förutsättning

att det slutits skriftligen med två vittnen, omedelbart läggas till grund

för införsel i den försumliges avlöning. Att rättegång mellan makar sålunda

undvikes är av största betydelse för bevarande av ett gott förhållande dem emellan.

Och beträffande makar, mellan vilka verklig söndring uppstått, måste särlevnad i

de flesta fall särskilt för hustrun medföra stor otrygghet, såvida ej underhållsfrågan

kan ordnas genom bindande avtal.

Underhållsskyldighetens etiska natur och det allmännas intresse av att den fullgöres

medföra dock, att lagen icke bör tillstädja full avtalsfrihet angående nu ifrågavarande

ämnen. Den exempelvis i tysk lag gjorda begränsningen, att man icke för

framtiden kan avsäga sig rätten till underhåll, synes emellertid kunna leda till orättvisa,

då även ett rimligt medgivande av den underhållsberättigade därigenom kan

gcras kraftlöst, men ett orimligt åtagande av den underhållsskyldige lämnas oberört.

Beredningen har däremot funnit lämpligt föreslå ett stadgande därom, att avtal i

fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, skall kunna på ena makens yrkande av rätten

jämkas, om det var uppenbart obilligt, detta i överensstämmelse med vad som enligt

6 kap. 26 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning galler beträffande

avtal, som makar slutit med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

Då i motsats mot sistnämnda avtal de nu ifrågavarande avtalen angående ämne,

som omförmäles i 2, 3, 7 eller 8 §, icke avse att fastställa makarnas rättigheter

och skyldigheter på grund av ett i det hela avslutat förhållande dem emellan, böra

ifrågavarande avtal liksom domar å utgivande av underhållsbidrag enligt 5 eller 7 §

209

Giftermålsbalk, 5 kap. 10 och 11 §

kunna på endera makens yrkande jämkas även när väsentligt ändrade förhållanden

påkalla det. Av liknande anledning synes någon särskild preskriptionstid, motsvarande

den i 6 kap. 26 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning föreskrivna,

ej behöva stadgas för väckande av talan om jämkning av nu ifrågavarande avtal.

Bestämmelserna i förevarande paragraf äga endast tillämpning å avtal, varigenom

makarna velat reglera sina inbördes rättigheter och skyldigheter. I den

mån avtalet endast till formen avser en sådan reglering men i verkligheten innefattar

en gåva eller ett gåvolöfte, skall avtalet bedömas enligt de i 8 kap. givna

reglerna; och dess ogiltighet på sådan grund kan göras gällande icke blott av

make utan även av hans borgenärer. Då emellertid, såsom framhållits i det föregående,

det ofta är förenat med svårighet att fixera makes underhållsskyldighet till

ett visst belopp samt det är väl överensstämmande med äktenskapets väsen, om ena

maken vid fullgörandet av denna skyldighet visar frikostighet mot den andre, får i

regel icke mot avtalets ordalydelse antagas, att gåva är avsedd, med mindre makes

i avtalet gjorda utfästelser väsentligt överstiga hans lagliga skyldighet.

De avvikelser från förevarande paragraf, som motsvarande bestämmelser i de

danska och norska förslagen utvisa, äro betingade därav, att hithörande frågor enligt

dessa förelag skola bedömas av administrativ myndighet, samt torde ej medföra någon

väsentlig olikhet vid den praktiska tillämpningen.

De danska

och norska

förslagen.

11 §.

I 1 § har framhållits makarnas ömsesidiga skyldighet att handla i samförstånd,

såvitt angår familjens gemensamma angelägenheter. Den äktenskapliga livsgemenskapen

gör det i allmänhet till en sedlig plikt för vardera maken att även i övrigt

hava andra maken till sin förtrogna och icke utan särskild anledning hålla honom

utanför någon av sina viktigare enskilda angelägenheter: I ett hänseende har enligt

förevarande förslag denna sedliga plikt erhållit karaktären av jämväl en rättslig skyldighet.

Då enligt förslagets bestämmelser om makes underhållsskyldighet dennas

omfattning är beroende av båda makarnas ekonomiska villkor, torde redan av nämnda

bestämmelser indirekt följa, att vardera maken är skyldig giva den andre de upplysningar

rörande sina ekonomiska förhallanden, som erfordras för bedömande av värderas

underhållsskyldighet. Beredningen har emellertid ansett lämpligt att inskärpa

denna skyldighet genom en uttrycklig lagbestämmelse, vilken meddelats i föreva

27—171068.

Makarnas

skyldighet

att lämna

varandra

upplysningar

om sina

ekonomiska

förhållanden.

210

Giftermålsbalk, ,5 kap. 11 och 12 §§.

i

rande paragraf. Det torde ligga i sakens natur, att make icke i följd av detta stadgande

kan på rättslig väg tvingas att lämna muntliga upplysningar, men att, om

han innehar räkenskaper eller andra upplysande handlingar, det kan vid vite åläggas

honom att förete dem.

Makes behörighet

att i

fråga om

(ten ''gemensamma

hushållningen

m. m.

ingå rättshandlingar

med förpliktande

verkan

även

för andra

maken.

12 §.

Enligt den gällande ordningen tillkommer det i regel mannen att företräda makarna

vid ingående av rättshandlingar med tredje man. För gäld, som han sålunda

gjort, svarade ock enligt den ursprungliga lydelsen av 1734 års lag i regel all egendom

i boet. Numera är väl hustruns enskilda egendom fri från ansvar för gäld,

som mannen ensam gjort, men jämte mannens enskilda egendom svarar i allmänhet

hela den gemensamma för sådan gäld. Hustrun däremot har endast undantagsvis

befogenhet att genom rättshandlingar med tredje man ikläda boet förpliktelser.

Sådan befogenhet kan hon naturligtvis erhålla genom mannens uppdrag eller samtycke.

Men därutöver har sedan äldre tider med hustruns rätt att leda den inre

hushållningen ansetts förbunden behörighet för henne att inom området för denna

hennes husmoderliga verksamhet ingå rättshandlingar å boets vägnar. Denna befogenhet,

som icke fick något direkt uttryck i 1734 års lag, har nu blivit lagfäst

genom den lydelse 11 kap. 2 § giftermålsbalken 1898 erhöll, i det att gäld, som

hustrun gjort för det gemensamma boets räkning under sådana förhållanden, att det

kunnat antagas hava skett med mannens samtycke, förklarats skola liksom av bägge

makarna gjord gäld betalas av samfällda boet och bägge makarnas enskilda egendom,

dock med viss begränsning i fråga om hustruns enskilda egendom. Här avses

gäld, som hustrun i sin husmoderliga verksamhet gör för familjens behov, även om

hon ej därtill haft mannens uttryckliga samtycke.

En behörighet att i sammanhang med utövandet av husfrudömet ingå rättshandlingar

med tredje man tillkommer vanligen hustrun även enligt de utländska rättssystemen.

Då det emellertid enligt dessa system i allmänhet är mannen, som i

främsta rummet har att bära underhållsbördan för familjen, plägar regeln hava

det innehåll, att hustrun genom dylika rättshandlingar förpliktar mannen.

Med det egendomssystem, beredningens förslag uppställer, blir makarnas ställning i

förevarande hänseende väsentligen en annan. Då var och en av makarna har sitt särskilda

förmögenhetsområde med självständig förvaltningsrätt över vad som faller

211

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

därinom, måste i regel rättshandlingar, som ena maken ingår, bliva bindande för

honom och för hans sålunda uppkomna förbindelser svara all hans egendom men

däremot ena makens förbindelser ej kunna göras gällande i den andres egendom.

Detta bör gälla giftorättsgodset ej mindre än den enskilda egendomen. Förhållandenas

natur kräver dock även under detta system för vissa fall en modifikation av

regeln.

För makarnas gemensamma hushållning måste inköpas förnödenheter och företagas

andra rättshandlingar, såsom anställande av tjänare eller annat ''arbetsbiträde, förhyrande

av arbetsredskap m. m. Barnens uppfostran kräver anstalter för beredande

av undervisning åt dem o. s. v. Yad som genom rättshandlingar inom detta område

förvärvas kommer familjen i dess helhet till godo. Bägge makarna äro ock enligt

2 och 3 §§ pliktiga att i mån av förmåga tillsläppa medel för bestridande av de

utgifter, som i förevarande hänseende erfordras. Makarna utgöra sålunda härutinnan en

gemensamhet, och detta framträder även utåt, i deras förhållande till tredje man. Om

den allmänna regeln i fråga om verkan av rättshandlingar, som makarna företaga,

skulle tillämpas även å de rättshandlingar, om vilka nu är fråga, skulle emellertid i alla

de fall, då en rättshandling företagits av ena maken, de förpliktelser, som följa av

rättshandlingen, vila allenast å honom, så vida ej fullmakt från den andre kunde anses

hava förelegat. Men detta skulle vara obilligt både med avseende å makarnas inbördes

förhållande och beträffande förhållandet till den tredje man, med vilken rättshandlingen

blivit ingången. Särskilt må erinras, att hustrun i sin husmoderliga verksamhet måste

i stor omfattning företaga rättshandlingar av förevarande art. Men i det övervägande

antalet fall har familjen i det väsentliga sitt uppehälle av medel, som inflyta från mannen.

Det vöre orimligt, om han i sådana fall skulle vara fri från de förbindelser, som

följa av hustruns rättshandlingar inom nämnda område. Å andra sidan skulle det förefalla

stötande, om hustrun, då familjens ekonomi är till större eller mindre del grundad

på hennes inkomst, skulle vara helt fri från ansvar för förbindelser av ifrågavarande

art, så snart förbindelsen uppkommit genom rättshandling av mannen. Och tredje man,

med vilken någondera maken ingår rättshandling av nu ifrågavarande beskaffenhet,

bör med skäl kunna förutsätta, att för hans fordran häfta alla de tillgångar, av vilka

bidrag till familjens underhåll skall utgå. Bägge makarna böra således vara ansvariga

för förbindelser av förevarande art, och det utan hänsyn därtill om den rättshandling,

å vilken förbindelsen grundas, företagits av den ena eller den andra maken.

212

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

Huru en sådan ansvarighet närmare bör regleras, ''kan dock vara ganska tvivelaktigt.

Mycket talar för en regel, att makarna för förbindelser av förevarande art

skulle vara ansvariga efter samma grund, som gäller i fråga om deras inbördes

skyldighet att tillsläppa medel till underhållet. Av en sådan regel skulle bland annat

följa, att i de talrika fall, då hustrun varken har förmögenhet eller arbetsinkomst, utan

familjen för sina utgifter är hänvisad till mannens inkomst, hustrun skulle vara fri från

ansvar. Detta vore av många skäl önskvärt. Det förhållande, vari makarna hava att bidraga

till utgifterna för underhållet, är emellertid ganska obestämt och växlande, vartill

kommer att tredje man i de flesta fall icke har kännedom därom. Regeln skulle vara

synnerligen obillig mot tredje man, och möjligen skulle varuhandlarna därav se sig

föranlåtna att vid leverans av förnödenheter fordra betalningsförbindelse av bägge

makarna, vilket skulle medföra stora olägenheter av skilda slag. Med hänsyn härtill

kan makarnas ansvarighet utåt för ifrågavarande förbindelser icke ställas i beroende

av deras underhållsskyldighet.

Lika litet synes det kunna förordas att låta makarna, enligt den allmänna regeln för

det fall att flera häfta för samma förbindelse, svara för hälften var av gäld, varom

nu är fråga. En sådan regel skulle medföra, att den, som på grund av bestämmelserna

om und erhåll ssky ldigh etens fördelning borde kännas vid det hela eller större

delen av gälden, icke kunde av tredje man krävas å mera än en mindre del därav.

Därigenom skulle borgenärernas intresse i hög grad äventyras.

Det har vid nu angivna förhållanden ansetts påkallat att göra vardera maken fullt

ansvarig för de förpliktelser, som uppkomma genom rättshandlingar av förevarande

art. En dylik solidarisk ansvarighet kan ock sägas vara betingad av den konsumtionsgemenskap,

vilken, på sätt nyss erinrats, förefinnes mellan makarna. Och

om i följd därav ena maken får betala mera än som med hänsyn till förhållandet

mellan makarna bort belöpa på honom, är han närmare att bära förlusten än den

utomstående borgenären.

Formellt synes en regel om solidariskt ansvar lämpligast böra givas det innehåll,

att vardera maken får behörighet att på ifrågavarande område genom sin rättshandling

förplikta även den andre. En dylik rätt för makarna att i förevarande angelägenheter

representera varandra stämmer väl överens med den gemenskap, som råder

mellan makarna. Om grundsatsen att vardera maken skall äga att själv sköta sin

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

213

ekonomi icke skall lida allt för mycket intrång, måste dock denna behörighet inskränkas

till de fall, där den av förhållandenas natur bestämt påkallas.

Vid 3 § har framhållits, att enligt sed vissa av makarnas gemensamma angelägenheter

i främsta rummet besörjas av mannen och andra företrädesvis av hustrun, vilket

medför en liknande fördelning av bestyret med utgifterna. Det kunde ifrågasättas att

giva en regel, enligt vilken rättshandling, som ena maken för det gemensamma företager,

skall bliva bindande även för den andre, om den faller inom det område, som företrädesvis

tillkommer den förre, men ej i andra fall. Gränsen emellan dessa områden är

dock allt för flytande för att ägna sig till grund för bestämmande av ansvarigheten

mot tredje man, vartill kommer att det emellanåt kan vara lämpligt, att den ene

handlar inom det område, som företrädesvis tillkommer den andre. Vilkendera av

makarna kommer att företaga en viss rättshandling för det gemensamma, beror ofta

mera på en tillfällighet än på rättshandlingens art.

Förslaget giver på dessa grunder vardera maken rätt att med förpliktande verkan

jämväl för den andre ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller

för barnens uppfostran, som sedvanligen företagas för nämnda ändamål. Vad soja är

sed i förevarande hänseende kan skifta efter olika omständigheter och förhållanden;

stor betydelse har därvid familjens levnadsställning. Om således en av ena maken

företagen rättshandling skulle avse förnödenheter, som icke pläga* förbrukas av

personer i makarnas ställning, skall rättshandlingen ej bliva förpliktande för den

andre. Då det säges, att rättshandlingen skall avse den dagliga hushållningen, är meningen

naturligtvis icke, att regeln skall omfatta blott rättshandlingar, som dagligen

förekomma. Men därunder skola falla allenast sådana rättshandlingar, som äro av

löpande natur, såsom kreditköp av matvaror, husgeråd och kläder eller anskaffande

av arbetsbiträde i hemmet. Utanför regeln skola däremot komma rättshandlingar,

som endast mera sällan förekomma och äro av större betydelse, såsom förhyrande

av bostad, inköp av möbler i större omfattning och dylikt. Rättshandlingen skall

ock vara av den beskaffenhet, att vad som anskaffas därigenom omedelbart kan

tjäna att tillgodose hushållningen eller barnens uppfostran. Under regeln inbegripes

således icke upptagande av penninglån för att bestrida utgifter till ifrågavaranda

ändamål.

Med rättshandling, som ena maken företager för den dagliga hushållningen eller

för barnens uppfostran, likställer förslaget sedvanlig rättshandling, som hustrun

214

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

företager för att tillgodose sina särskilda behov. Att hon bör kunna självständigt

företaga sådana rättshandlingar är tydligt. Men i de talrika fall, då utgifterna

för familjens underhåll i dess helhet och således även för tillgodoseende

av hustruns särskilda behov bestridas av mannens arbetsinkomst, skulle hustrun,

om hon icke genom rättshandling med tredje man kunde förplikta mannen, faktiskt

bliva förhindrad att å förevarande område företaga någon rättshandling, varigenom

förpliktelse emot tredje man uppstode. Detta vore att lägga allt för starkt band på

hennes självständighet. I de fall, då mannen är för utgifterna till sina särskilda behov

hänvisad till hustruns inkomster, kunde det ofta vara billigt, att han hade en liknande

behörighet att företaga rättshandlingar med förpliktande verkan även för

hustrun. Dessa fall äro emellertid undantagsfall, och åå regeln för de vanliga fallen

skulle kunna medföra, att hustrun belastades med gäld, för vilken ansvarighet skäligen

icke bör åligga henne, har beredningen ansett en sådan regel icke böra upptagas.

Ehuru den givna regeln för sin tillämpning kräver, att rättshandlingen verkligen

företagits för något av ovan angivna ändamål, kan enligt sakens natur den bevisskyldighet

härutinnan, som åligger tredje man, icke vara av strängare beskaffenhet. Sä

måste exempelvis en handlande, som visat sig hava sänt livsförnödenheter till makarnas

bostad, i allmänhet anses hava därmed tillbörligen styrkt, att förnödenheterna

inköpts för de^ gemensamma hushållningen. Om erforderligheten av det, som make

genom rättshandlingen anskaffat, kan det uppenbarligen icke utan oskälig tunga i

handel och vandel åläggas tredje man'' att förvissa sig; denne måste vara skyddad, blott

de föreliggande omständigheterna läto rättshandlingen framstå såsom naturlig och

berättigad. Enligt förevarande paragraf skall därför andra maken vara ansvarig, så

framt icke den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att det, som

därigenom anskaffades, ej var erforderligt. Det övervägande, som sålunda skall

ankomma på tredje man, avser icke annat än huruvida vad som genom rättshandlingen

skall anskaffas kan anses erforderligt; han behöver icke befatta sig med,

huruvida det kan vara nödvändigt att förnödenheterna tagas på kredit. Härav följer

bland annat att, om ena maken lämnat den andre penningar för att kontant ombesörja

vissa på denna ankommande utgifter men han i stället på kredit anskaffar vad som

erfordras, den förre i allt fall blir ansvarig för betalningen, om det anskaffade faller

inom den angivna ramen.

För de talrika fall, då hustrun saknar tillgångar, skulle regeln om bägge makarnas

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

215

ansvar för ifrågavarande förbindelser, såvitt hustrun angår, få sin huvudsakliga betydelse

däri, att hon bleve skyldig att gälda förbindelser av ifrågavarande art med

egendom, som hon framdeles kunde förvärva. Då detta skulle bliva allt för betungande,

har beredningen i 7 kap. föreslagit avsevärda lättnader i denna hustruns ansvarighet.

Ehuru vardera maken eller hunstrun enligt den nu föreslagna regeln skall äga rätt att

inom det område, som avses, ingå rättshandlingar med förpliktande verkan jämväl för

andra maken, måste det dock naturligtvis stå make öppet att sluta även rättshandlingar,

som här avses, på sådana villkor, att endast han själv blir ansvarig. Beredningen har

ansett nödigt att i stadgandet införa en erinran härom. Att en dylik inskränkning i

ansvarigheten icke får uppkomma, med mindre av omständigheterna vid rättshandlingens

avslutande för m edkontrahenten framgick att sådant var avsett, är med hänsyn

till grunderna för huvudregeln uppenbart.

Enligt vad förevarande stadgandes avfattning tydligen ger vid handen, förutsättes

det, att ena maken företager en rättshandling, som blir för honom själv bindande.

Endast i sådant fall blir regeln om andra makens medansvar att tillämpa. Detta

kan medföra vissa olägenheter, när ena maken är omyndig, vilket dock sällan inträffar

annat än beträffande hustrun. Mannen blir i sådant fall ej bunden av hustruns rättshandling

för tillgodoseende av familjens behov, med mindre rättshandlingen är förpliktande

för henne själv, ändock att hon är omyndig. Enligt allmänna rättsregler blir

omyndig i allmänhet icke bunden av rättshandling, som han företager. Detta gäller dock

icke undantagslöst I vår lag saknas väl uttryckliga regler, som giva laga verkan åt

förpliktelser, vilka omyndig åtagit sig. Men vad särskilt angår förpliktelser inom

e det område, som här är i fråga, torde ofta ansvarighet för den omyndige uppstå, på

den grund att samtycke av förmyndaren kan presumeras. I sådana fall kommer

alltså även regeln om mannens ansvarighet i tillämpning. Ansvar för mannen kan

ock ofta uppkomma, därigenom att hustrun får anses hava handlat såsom hans fullmäktig.

Otvivelaktigt är emellertid, att en närmare reglering i lag av frågan om

omyndigs rättshandlingar är av behovet påkallad, särskilt i syfte att utveckla och

närmare bestämma omyndigs ansvar för förbindelser av nu ifrågavarande art. Därigenom

skulle nyss antydda olägenhet i väsentlig mån avhjälpas. Denna fråga står

ock på dagordningen, i det att den är upptagen på programmet för det samfällda

skandinaviska lagstiftningsarbetet. Att söka nu företaga en lösning av'' frågan,

216

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 och 13 §§.

allenast såvitt angår omyndig som är gift, kan emellertid icke vara lämpligt. För närvarande

maste man sålunda låta bero vid nu gällande regler.

Då, efter vad förut framhållits, makes ifrågavarande behörighet att företaga rättshandlingar

med förpliktande verkan jämväl för andra maken grundas å den äktenskapliga

sammanlevnaden'', bör sådan behörighet icke föreligga, ifall makarna leva

åtskilda på grund av söndring. Utan uttryckligt stadgande torde det vara tydligt,

att behörigheten ej heller skall förefinnas under hemskillnad, men att den skall

bestå under boskillnad. En rättshandling, som make under särlevnad på grund av

söndring ingått med tredje man, blir givetvis icke bindande för andra maken, därför

att tredje mannen saknade kännedom om särlevnaden.

Jämte det att vardera maken enligt stadgandet i denna paragraf har en legal behörighet

att inom ett visst område ingå rättshandlingar, som bliva bindande för den

andre, kan, såsom redan antytts, make erhålla sådan behörighet på grund av andra makens

bemyndigande. Härom gälla de allmänna reglerna om fullmakt. Enligt dessa regler

kan fullmakt givas ej blott genom uttryckligt förklarande utan även genom s. k.

konkludenta handlingar, såsom att en person upprepade gånger låter en annan företräda

sig i visst avseende. Det ligger i sakens natur, att bemyndigande av sist angivna

slag ofta skall förekomma såsom grundande rätt för ena maken att handla å den

andres vägnar.

Av grunderna för 4 § torde följa, att vad som hustrun enligt förevarande paragraf

på kredit inköper för sina särskilda behov blir hennes egendom. Vad som inköpes

för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran blir enligt samma grunder

den makes egendom, som tillsläpper medel till betalningen’; innan denna erlagts, torde

godset få anses vara inköpt för den makes räkning, som har att med kontanta medel *

bidraga till underhållet, eller, om sådan bidragsplikt åligger dem båda, få antagas

tillhöra dem med samäganderätt.

13 §.

återfående Redan under gällande lagstiftning har framträtt ett starkt behov av någon rättslig

aheteehnUgat~ anordnin^ varigenom mannen hade möjlighet att skydda sig mot missbruk av den

12 §. representationsbehörighet, som tillkommer hustrun. Man ser stundom i tidningar

tillkännagivande av en man, att kredit ej får lämnas hans hustru, men ett dylikt kungörande

torde ej förhindra, att mannen blir bunden mot tredje man, som ej visas

217

Giftermålsbalk, <5 kap. 13 och 14 §§.

hava tagit del därav. Då nu förslaget giver vardera maken en vidsträckt behörighet

att sluta rättshandlingar med bindande verkan jämväl för den andre, måste samtidigt

skydd beredas mot missbruk av denna behörighet. I detta sammanhang må erinras,

att enligt 3 § make kan vara berövad den honom eljest tillkommande rätten att

av andra maken utbekomma kontanta tillskott för underhållet. Då emellertid makes

behörighet enligt 12 § icke är att anse såsom grundad på något presumerat uppdrag

av andra maken, bör denne icke heller kunna genom någon slags återkallelse

fråntaga maken hans behörighet. Såsom villkor för att make skall mista behörigheten

måste fordras, att han enligt opartisk myndighets prövning missbrukat densamma.

I Sverige lärer det icke kunna ifrågasättas att anförtro denna prövning

åt annan myndighet än domstol. Enligt 13 § tillkommer det därför domstol att under

nyssnämnda förutsättning förklara make behörigheten förlustig. I sakens natur ligger,

att ett dylikt beslut skall kunna upphävas av domstolen, om makarna enas därom

eller det visas, att förändrade förhållanden inträtt, så att fara för missbruk ej längre

föreligger.

Till skydd för tredje man, vars rätt kan bliva beroende av makes ifrågavarande

behörighet, har i 13 § stadgats, att beslut, varigenom behörigheten fråntagits eller

återgivits make, skall anmälas till det äktenskapsregister, varom stadgande meddelas i

16 kap., samt kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Beslutet blir

dock redan omedelbart efter meddelandet gällande även mot tredje man, som icke har

kännedom om beslutet. Enligt det danska förslaget åter erhåller ett dylikt beslut verkan

mot godtroende tredje man först genom tingläsning, enligt det norska genom kungörande.

Sistnämnda ståndpunkt kunde måhända i och för sig vara att föredraga framför

den, som det svenska förslaget intager. Beredningen bär dock icke funnit lämpligt att

i denna del avvika från den grundsats, som inom svensk rätt sedan gammalt gäller

beträffande omyndigförklaring.

• 14 §.

I 9 kap. 2 § tredje stycket giftermålsbalken enligt dess nuvarande lydelse, vilket

lagrum i huvudsak överensstämmer med 11 kap. 6 § giftermålsbalken enligt den ur- att under

de/n andres

sprungliga lydelsen av 1734 års lag, tillerkännes hustrun rätt att, om mannen över- bortovaro

givit henne eller han för sjukdom eller av annan orsak är ur stånd att draga för- ef^n Sj^yésorg

om boet, till nödtorft pantsätta eller avyttra egendom i boet, varöver hon tråda denne.

28—171068.

218

Giftermålsbalk, 5 kap, 14 §.

eljest ej ägt råda, dock med särskilda garantier i fråga om fast egendom. Denna

bestämmelse bär tydligen sin förutsättning i den gällande rättens principer beträffande

makars egendomsförhållanden, enligt vilka mannen i regel har uteslutande

rätt att förvalta all boets egendom, även den som införts av hustrun. En dylik

rätt för ena maken att vid angivna händelser representera den andre behöves även

med det egendomssystem förslaget uppställer, men rätten bör för att överensstämma

med detta system vara ömsesidig.

De huvudsakliga anledningar, av vilka make kan bliva hindrad att själv ombesörja

sina angelägenheter, äro bortovaro och sjukdom. För den bortovarande kan, enligt

ett av beredningen jämväl upprättat förslag till lag om god man för bortovarande,

vid behov förtordnas en god man, som har att bevaka hans rätt och vårda hans

egendom. Drabbas make av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, som gör honom oförmögen

att vårda sitt gods, skall han ställas under förmyndare. I händelse av annan

sjukdom kan det förväntas, att han i allmänhet vid behov skall kunna förordna

en fullmäktig att ombesörja hans angelägenheter. Under tiden till dess åtgärd,

som nu sagts, hinner vidtagas, kan emellertid ofta påkallas förfogande å den bortovarandes

eller sjukes vägnar. Emellanåt kan det vara överflödigt, att särskild

representant för honom utses, under förutsättning att hans make äger att ombesörja

vad som erfordras. Detta kan särskilt vara fallet, då hindret väntas bliva av

kortare varaktighet eller fråga icke är om förvaltande av större förmögenhet eller

affärsrörelse. För sådana fall bör den bortovarandes eller sjukes make äga en

omedelbart å lag grundad behörighet att ingripa med bindande verkan för honom.

Enligt förevarande paragraf skall sålunda, då den, som på grund av bortovaro eller

sjukdom är ur stånd att själv ombesörja sina angelägenheter, icke nämnt fullmäktig och

förmyndare eller god man ej heller är förordnad för honom, hans make vara behörig att

å hans vägnar ombesörja angelägenhet, som icke utan olägenhet kan uppskjutas, och därvid,

om och i den mån så erfordras, jämväl förfoga över hans egendom och ikläda honom

förbindelser. Maken äger exempelvis försälja gods, som är underkastat snar förstöring

eller försämring, kontrahera om reparationer å ett hus, bevaka fordringar. Med hänsyn

till den underhållsskyldighet, som åligger den frånvarande eller sjuke maken,

har vidare andra maken erhållit behörighet att, oberoende av åtgärdens behövlighet

i den förstnämndes intresse, uppbära avkastningen av hans egendom och annan hans

inkomst. Slutligen har sistnämnda make förklarats behörig att, om det oundgäng

-

21!»

Giftermålsbalk, 5 kap. 14 och 15 §§.

ligen tarvas för anskaffande av medel till familjens underhåll, pantsätta eller avyttra

den förre tillhörig egendom. I anslutning till gällande rätt skänker förslaget dock

icke i något av ovan omförmälda fall behörighet att låta inteckna eller att avyttra

fast egendom, med mindre rätten, efter inhämtande av yttrande från den bortovarandes

eller sjukes närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver det.

Då make på grund av sin representationsrätt enligt förevarande paragraf uppburit

andra maken tillhöriga medel, äger han givetvis använda dem för familjens underhåll

i den omfattning, vari andra maken har att bidraga till underhållet, överskottet

är han skyldig att tillhandahålla andra maken.

För att behörighet, som i förevarande paragraf avses, skall tillkomma make fordras,

att de angivna förutsättningarna i verkligheten föreligga. Tredje mans tro.

att så är händelsen, medför icke, att den bortovarande eller sjuke blir bunden av

en rättshandling, som företages av hans make.

Sedan god man eller förmjmdare blivit av rätten förordnad eller den bortovarande

eller sjuke tillsatt en fullmäktig, upphör andra makens representationsrätt. Denne

har sålunda för erhållande av underhåll att vända sig till gode mannen, förmyndaren

eller den fullmäktige. I överensstämmelse med vad som gäller om makes behörighet

enligt 12 § äger make icke heller enligt förevarande paragraf företräda andra

maken, om makarna på grund av söndring leva åtskilda.

15 §.

I gällande svensk lag finnes icke någon uttrycklig bestämmelse om vilket släktnamn

hustru skall bära. Föreskriften i 9 kap. 1 § gällande giftermålsbalk, att hustrun

följer mannens stånd och villkor, har emellertid ansetts medföra såväl rätt som

plikt för hustrun att bära mannens släktnamn. Det i 7 § tredje stycket av den

i administrativ väg utfärdade förordningen den 5 december 1901 angående antagande

av släktnamn upptagna stadgandet, att den som är gift allenast i förening

med maken får göra anmälan om nytt släktnamns införande i kyrkobok

eller ansökan om godkännande av nytt släktnamn, förutsätter tydligen ock, att makar

alltid skola hava samma släktnamn. Det är i alla händelser numera allmän sed, att

hustrun efter vigseln bär mannens släktnamn. Undantag torde i stort sett förekomma

Hustrus

släktnamn.

220

. Giftermålsbalk, 5 kap. 15 § och 6 kap. 1 §.

allenast bland de delar av lantbefolkningen, bos vilka bruket av ett verkligt släktnamn

ännu icke fullt trängt igenom.

Då förevarande lagförslag avser att fullständigt reglera äktenskapets civilrättsliga

verkningar, har beredningen funnit ett uttryckligt stadgande om hustrus släktnamn

böra upptagas bland förslagets allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

Den personliga gemenskap mellan makarna, som äktenskapet mediför, synes böra erhålla

sitt uttryck däri, att bägge makarna hava samma släktnamn. Förevarande paragraf

fastslår därför, i anslutning till härskande ordning icke blott i vårt land utan

bland kulturfolken i allmänhet, den regeln, att hustrun med vigseln erhåller mannens

släktnamn. Det förekommer dock numera emellanåt, att hustrun önskar i förening

med mannens namn bära det namn hon hade såsom ogift. Hinder för en dylik

anordning synes icke böra av lagen uppställas, och därför har jämväl upptagits ett

stadgande om hustruns rätt i berörda hänseende. Hustru, som vill begagna sig av

denna rätt, bör dock till förekommande av oreda i namnförhållandena vara pliktig att

därom gorå anmälan. Närmare bestämmelser om den ordning, i vilken omförmälda

anmälan skall ske, torde böra meddelas av Konungen i administrativ väg.

De danska och norska förslagen behandla icke frågan om hustrus släktnamn.

6 KAP.

Om makars egendom.

Makarnas

giftorätt i

varandras

egendom.

Såsom ovan utvecklats, vilar beredningens förslag å den principen, att vardera

maken förblir ägare till den egendom, han vid äktenskapets ingående har eller under

äktenskapet förvärvar genom förmögenhetsrättsligt fång eller genom arv eller testamente,

och han förvaltar även själv denna egendom. X och med äktenskapet inträder

dock en väsentlig ändring i makes förhållande till sin egendom. Andra maken

erhaller giftorätt i densamma. Denna innebär ej såsom den nuvarande giftorätten

en delrätt i egendomen. Andra maken får icke omedelbart rätt till andel

vare sig i de särskilda förmögenhetsobjekten eller i egendomen som en förmögenhets

-

Giftermålsbalk, fl kap. 1 §.

221

massa. Giftorätten är enligt beredningens förslag eu egenartad på familjerättslig

grund vilande rättighet. Den innebär först och främst ett anspråk på del i egendomen

vid äktenskapets upplösning, ett anspråk, som i undantagsfall kan realiseras jämväl

under äktenskapet. Den medför ock, att den make, i vilkens egendom andra maken

åtnjuter giftorätt, redan under äktenskapet skall vara pliktig taga viss hänsyn till

dennes intresse. Han skall vara underkastad vissa inskränkningar i sin rätt att råda

över sin egendom. Till dessa giftorättens olika rättsverkningar återkommer beredningen

vid 2—6 §§.

Föremål för makes gif^rättsanspråk är all den andres egendom, såväl lös som Giftorättens

föremål.

fast, vilken ej enligt bestämmelserna i 8 § är dennes enskilda. Från giftorättsgemenskapen

skall enligt nämnda paragraf vara såsom enskild egendom undantagen allenast

egendom, som genom förord eller givares, testators eller arvlåtares förordnande

förklarats skola vara enskild, så ock vad som trätt i stället för sådan egendom. Beredningen

har sålunda ej ansett sig böra bibehålla skillnaden i giftorättshänseende

mellan före äktenskapet förvärvad eller därunder ärvd fast egendom, å ena, och

under äktenskapet annorledes än genom arv förvärvad fast egendom samt lös egendom,

å andra sidan. Den historiska grunden till denna skillnad, lagstiftarens önskan

att bevara vardera makens arvejord eller före äktenskapet förvärvade jord å

landet för den makens släkt, uppbäres icke längre av rättsmedvetandet. Hänsynen

till släktintresset kan förvisso numera så mycket mindre utgöra tillräckligt skäl till

att från giftorättsgemenskapen utesluta fast egendom, som med den betydelse, den

lösa förmögenheten fått i våra dagar, en sådan regel ofta måste leda till makarna

emellan obilliga resultat. Då båda .makarna i äktenskapet införa förmögenhet men

ena makens förmögenhet utgöres av fastighet, medan den andres består exempelvis av

aktier och andra värdepapper, kan det icke vara med billighet och rättvisa överensstämmande,

att en bodelning för den senare eller hans arvingar medför förpliktelse att

avstå hälften av hans förmögenhet, medan den förre eller hans arvingar äga behålla

den fasta egendomen eller, om den blivit försåld, uttaga vederlag för densamma.

Beredningen har därför ansett sig böra i giftorättshänseende likställa

fast och lös egendom. Behov av det särskilda skydd för den av hustrun införda

fasta egendomen, som enligt gällande rätt beredes henne, därigenom att egendomen är

enskild och till följd därav vissa inskränkningar i mannens förvaltningsrätt över

densamma äga rum, föreligger ej enligt beredningens förslag, då hustrun enligt detta

Rättigheter

av sådan natur,

att bestämmelserna

om

giftorätt ej

alls eller endast

i viss

■omfattning

kunnaå dem

äga tillämp

ning.

222 Giftermålsbalk, 6 kap. 1 §.

har att själv förvalta den egendom hon infört, vare sig den är av enskild natur

eller icke.

Frånsett den begränsning, som är en följd av bestämmelserna i 8 §, åtnjuter make

giftorätt i all den andres egendom i vidsträcktaste mening, således ej endast i dennes

äganderätt till lösören eller fastigheter utan även i alla andra honom tillkommande

rättigheter till lösören eller fastigheter, såsom nyttjanderätter, panträtter o. s. v.,

ävensom i förmögenhetsrättigheter utan kroppsligt ting som föremål, exempelvis fordringsrätter.

I vilken mån begreppet egendom omfattar de rättsligen skyddade formerna

av s. k. immateriell äganderätt är en fråga, som inom andra rättssystem besvaras

olika. Att enligt svensk rättsåskådning dessa rättigheter äro förmögenhetsrättigheter,

torde vara otvivelaktigt, ehuru lagstiftningen, på sätt nedan närmare

utvecklas, i fråga om vissa av dem måste anses hava erkänt tillvaron av ett personligt

moment, som helt eller delvis ställer rättigheten utom giftorättsgemenskapen.

I nu gällande stadganden om makars giftorätt undantages från egendomsgemenskapen,

förutom fast egendom som före äktenskapet förvärvats eller därunder ärvts,

allenast vad som genom äktenskapsförord eller vid gåva eller genom testamente förbehållits

ena maken enskilt. Det finnes emellertid vissa förmögenhetsrättigheter, som

på grund av sin natur eller om dem givna föreskrifter äro så knutna vid den berättigades

person, att hans make ej eller allenast under vissa förutsättningar kan få del i

dem. Sådana rättigheter måste utan särskild föreskrift anses ej alls eller endast

under nämnda förutsättningar ingå i egendomsgemenskapen. Vad sålunda gäller om

den nuvarande egendomsgemenskapen är i det väsentliga tillämpligt även i avseende

å förslagets giftorättsgemenskap. Denna gemenskap innebär väl ej såsom den

nuvarande egendomsgemenskapen, att makarna gemensamt äro ägare av den egendom,

som däri ingår, men dock att vid en blivande bodelning egendomen skall delas mellan

makarna eller deras rättsinnehavare. Då en rättighets natur eller om densamma särskilt

gällande föreskrifter förbjuda, att den vid bodelningen frånhändes den berättigade maken,

kunna förslagets bestämmelser om giftorätt icke äga tillämpning å rättigheten.

Den skall icke ingå i bodelningen, d. v. s. rättigheten skall icke medtagas vid beräkningen

av storleken av vardera makens giftorättsdel och ej ingå bland den

egendom, som sedermera utlägges å de särskilda lotterna. En erinran om ifrågavarande

rättigheter och deras ställning i giftorättshänseende har beredningen ansett

böra givas i förevarande paragraf.

Giftermålsbalk, 6 kap. 1 §. 228

Hinder mot tillämpning av bestämmelserna om giftorätt möter först och främst

i fråga om rättigheter, som ej kunna överlåtas. Att en rättighet ej kan överlåtas

kan bero därpå, att rättigheten är till sitt innehåll bestämd genom sin anknytning

till den berättigades person, såsom rätt att i egen person idka jakt eller

fiske, rätt till kosthåll eller beklädnad, rätt till underhållsbidrag, rätt till avlöning

och i allmänhet rätt till tjänsteprestation. Förbud mot överlåtelse är

vidare i lagstiftningen meddelat rörande vissa rättigheter, såsom rätt till understöd

från registrerad sjukkassa, rätt till kapitalunderstöd från understödsför

ening

i vad det icke överstiger tvåhundra kronor, rätt till pension eller understöd

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, rätt till ersättning enligt lagen om försäkring

för olycksfall! i arbete. Vidare kan vid upplåtelsen eller överlåtelsen av en

rättighet hava bestämts, att rättigheten ej får till annan överlåtas. I den mån ett

sådant förbehåll är bindande för den make, till vilken upplåtelsen eller överlåtelsen

skett, medför förbehållet, att den andre ej kan erhålla giftorätt i rättigheten. Hinder

mot en rättighets överlåtande kan slutligen ligga däri, att i fråga om densamma viss

succession är bestämd. Sådana rättigheter äro exempelvis fideikommissrätt och besittningsrätt

till kronohemman. Sistnämnda rätt kan väl numera i allmänhet överlåtas,

men överlåtelsen blir ej gällande, om den efter successionsordningen närmaste anmäler

sig till inlösande av rättigheten.

Även bland de rättigheter, som rättighetshavaren fritt kan överlåta, gives det

vissa, i fråga om vilka lagstiftningen givit rättighetens personliga natur ett

så starkt beaktande, att bestämmelserna om giftorätt ej alls eller endast i viss omfattning

kunna komma till tillämpning. Så är förhållandet med flera av de rättigheter,

som pläga betecknas såsom olika slag av immateriell äganderätt.

Enligt lagen om äganderätt till skrift kan väl en författare fritt överlåta sin författarrätt

till annan. Men lagens mening är tydligen, att en skrift icke må under

något förhållande mot författarens vilja offentliggöras. Detta framgår bland annat

av stadgandet, att författarrätten till otryckt skrift, som finnes i författarens

ägo, ej må utmätas. Därav bör följa att, så länge författaren lever, rätten till hans

ännu ej genom tryck offentliggjorda skrift icke kan vara föremål för giftorätt. Denna

rätt skall således icke ingå i bodelning, som under författarens livstid må äga

rum mellan honom och hans make eller dennes rättsinnehavare. Efter författarens

död däremot skall enligt lagens bestämmelse författarrätten tillfalla hans rätts

-

224

Tidpunkten

för giftorättens

uppkomst

och

upphörande.

Giftermålsbalk, • 6 kap. 1 §.

innehavare. Härvid utgår lagen uppenbarligen därifrån, att hans rättsinnehavare äro

hans efterlevande make och arvingar, d. v. s. att författarrätten vid författarens

död ingår i bodelningen. Har författaren åter genom tryck offentliggjort sin skrift,

är författarrätten enligt lagen icke så nära bunden vid författarens person; den kan

i sådant fall tagas i mät för gäld. Vid sådant förhållande bör den ock anses vara

föremål för giftorätt och sålunda ingå även i en bodelning, som äger rum under författarens

livstid.

Vad som sagts om författares rätt till otryckt skrift gäller i det väsentliga även

om konstnärs rätt att låta efterbilda sitt konstverk.

Hätt till firma eller varumärke lär med hänsyn till vad som gäller angående

överlåtelse och utmätning av sådan rätt få anses icke kunna vara föremål för giftorätt.

Vidkommande slutligen rätten till en livförsäkring eller rätten till en livränta,

vunnen genom försäkring, torde en sådan rätt ej kunna anses sålunda knuten till

den enligt försäkringsavtalet berättigades person, att den bör anses falla utom giftorättsgemenskapen,

i den mån icke i försäkringsavtalet stadgade inskränkningar i rättens

överlåtbarhet föranleda därtill. Den omständigheten, att Kungl. Maj:t i fråga

om vissa pensions- eller livränteanstalter förordnat att därifrån utgående pension eller

livränta ej må tagas i mät, kan icke i och för sig anses utmärka, att rätten ens till

sådana pensioner eller livräntor är av beskaffenhet att ej vara föremål för giftorätt.

Om make, där sådant är möjligt, avhänder sig rättighet, som enligt vad nu är sagt

på grund av sin beskaffenhet måste anses utesluten från giftorättsgemenskapen, och i

vederlag bekommer egendom, som icke är sålunda beskaffad, bör tydligen på grund

av den'' allmänna regeln sådan egendom ingå i giftorättsgodset, såvida ej annat i laga

ordning blivit bestå,mt. Detsamma gäller om avkomst av ifrågavarande rättigheter.

Giftorättsanspråket uppkommer vid äktenskapets ingående eller således med vigseln.

Vardera maken erhåller då giftorätt i den egendom, andra maken vid nämnda

tidpunkt har, till den del egendomen ej skall vara enskild. En var av makarna erhåller

vidare giftorätt i den egendom, som tillfaller den andre under äktenskapet.

Efter äktenskapets upplösning äger giftorättsförvärv ej vidare rum. Vilken den avgörande

tidpunkten bör vara, när äktenskap upplöses genom dom, kan måhända vara

föremål för olika meningar. Av bestämmelserna i 15 kap. 11 § lärer framgå, att

Giftermålsbalk, ti kap. 1 och 2 §§. 22f>

beredningen utgått därifrån, att den avgörande tidpunkten är den, då laga kraft

åkommer den dom, varigenom äktenskapet upplöses. Enahanda blir förhållandet,

då gifto rättsgemenskapen upplöses genom hemskillnad. För fall av boskillnad är

enligt förslaget liksom enligt nu gällande rätt tidpunkten för ansökningen avgörande.

Till vinnande av korthet och klarhet i den följande lagtexten föreslår slutligen

beredningen, att den ena maken tillhöriga egendom, i vilken den andre åtnjuter giftorätt,

kallas den förres giftorättsgods. I stället för ett samfällt bo, i vilket vardera

maken äger giftorätt, träder således mannens giftorättsgods, däri hustrun äger giftorätt,

och hustruns giftorättsgods, däri mannen äger giftorätt. Vid sidan därav kan

vardera maken hava enskild egendom.

I de danska och norska förslagen, vilka upptaga samma förmögenhetsordning mellan

makar som den av beredningen föreslagna, överensstämmer motsvarande paragraf

nära med den svenska. Ordet giftorättsgods motsvaras av det danska ordet

gifteeje och det norska gifteeie. Det danska förslaget upptager dessutom termen

gifteret, vartill motsvarighet saknas i det norska.

2 §.

I denna paragrafs första pu$ikt har beredningen givit uttrjmk åt huvudprincipen för

rätten att råda över giftorättsgodset. Värdera maken råder själv över sitt giftorättsgods.

Han är icke beroende av andra makens samtycke vare sig beträffande skötseln

av giftorättsgodset eller i fråga om rättsliga dispositioner Över detsamma.

På sätt vid 3 § närmare utvecklas, är han väl i förhål lande till andra maken pliktig

taga hänsyn till den i och med äktenskapets ingående uppkomna giftorättsgemenskapen

mellan makarna, men förvaltningshandlingar, vilka innebära ett åsidosättande

av denna plikt, äro dock bindande i förhållande till tredje man. Allenast i fråga om

vissa synnerligen viktiga och ej sällan i familjens välfärd djupt ingripande rättshandlingar

rörande fast egendom samt i fråga om vissa rättshandlingar rörande lösören,

vilka enligt vad erfarenheten visar ofta företagas i strid mot familjens intresse,

har beredningen ansett make böra vara jämväl i förhållande till tredje man beroende

av andra makens samtycke. Härtill återkommer beredningen vid 4—6 §§.

Regeln att vardera maken äger råda över sitt giftorättsgods hindrar dock icke,

att ena maken kan komma att med bindande verkan för den andre företaga dispositioner

över -dennes giftorättsgods. Liksom för närvarande ena maken, i syn

29—171068.

Makes giftorättsgods.

De danska

och norska

förslagen.

Makarnas

rätt att råda

över giftorättsgodset.

j

226

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §.

nerhet hustrun, i stor omfattning handlar å andra matens vägnar på grund av tyst

fullmakt från dennes sida, ko.mmer förvisso fortfarande eu naturlig arbetsfördelning

med därav följande behörighet för ena maken ai;t i större eller mindre omfattning

representera den andre att äga rum. Särskilt gäller detta, när makarna

driva en näring i förening eller ena maken biträder den andre i hans näringsverksamhet.

Om exempelvis mannen äger en fastighet, där han idkar jordbruk, kommer

otvivelaktigt hustrun, åtminstone om jordbruket ej är av avsevärd storlek, ofta alt

deltaga i jordbruket eller i skötseln av vissa dess binäringar, såsom trädgårdsskötsel,

höns- eller biskötsel eller dylikt. I dessa fall kommer hon att i

större eller mindre omfattning vara befogad att sälja av henne omhändertagen avkastning,

såsom mejeriprodukter, trädgårdsalster, ägg, honung o. s. v., ävensom att

med bindande verkan för mannen verkställa inköp, exempelvis av frö, hönsfoder

m. m. På enahanda sätt kommer mannen, om makarna gemensamt driva

jordbruk å en av hustrun ägd fastighet, att på grund av tyst bemyndigande från

henne äga i större eller mindre omfattning företaga dispositioner med avseende å

invenfarierna å fastigheten och dess avkastning. Huru vidsträckt makes fullmakt

får anses vara, kommer att vara beroende av omständigheterna i det särskilda

fallet. Makarnas samverkan i en näring kan nämligen vara av olika slag. Driva

de näring i förening, torde i allmänhet ett bolagsförhållande få anses föreligga

mellan dem. Framstår åter ena maken såsom den näringsdrivande, får andra maken

betraktas såsom biträdande honom i hans näring, därvid andra .makens ställning

efter förhållandena kan vara mer eller mindre självständig. Huruvida det

ena eller andra slaget av samverkan föreligger, får, om uttryckligt avtal ej träffats

mellan makarna, bedömas med ledning av arten av vardera makens verksamhet

och vad som med hänsyn därtill och omständigheterna i övrigt får anses vara

förutsatt mellan dem. Härmed sammanhänger ock frågan, om vardera maken bör

anses berättigad till andel i näringens vinst eller ena maken berättigad allenast

till ersättning av andra maken för sitt arbete. Beredningen återkom,mer härtill under

8 kap. 6 §.

överlämnar ena maken giftorättsgods till förvaltning av andra maken, medför

överlämnandet ej ändring i den förres rätt att råda över godset. Andra maken

äger behörighet vidtaga dispositioner däröver, endast i den mån uppdraget får anses

innefatta bemyndigande därtill. Hörande makes redovisningsskyldighet i fråga om

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §. 227

avkastningen av sådan egendom i visst fall föreslår beredningen särskild bestämmelse

i 8 kap. 7 §.

Då enligt beredningens förslag i regel full avtalsfrihet skall råda mellan makar,

kommer vidare ena maken att kunna genom vanliga förmögenhetsrättsliga avtal

till andra maken överlåta giftorättsgods eller upplåta nyttjanderätt, panträtt o. s. v.

i sådant gods. En hustru kan sålunda försträcka .mannen ett kapital att användas

som förlag i en av honom driven näring eller till bruk å en mannen tillhörig

fastighet överlämna av henne medförda inventarier. Makarnas rättigheter och skyldigheter

bliva i sådana fall, på sätt vid 8 kap. 6 och 7 §§ utvecklas, att i huvudsak

bedöma enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler.

De rättsverkningar giftorätten medför under äktenskapet äro, om ock ej oväsentliga,

dock närmast att karakterisera såsom reflexverkningar tillbaka i tiden av giftorättens

väsentligaste innebörd, den lika delningen av giftorättsgodset, då giftorättsgemenskapen

upphör. Då äktenskapet upplöses genom dödsfall, dom å äktenskapets

återgång eller äktenskapsskillnad eller ock under äktenskapet dömes till hemskillnad

eller boskillnad, upphör, _såsom ovan under 1 § nämnts, vidare giftorättsförvärv,

och de egendomsmassor, som bildas av vardera makens giftorättsgods vid tidpunkten

för äktenskapets upplösning eller hemskillnaden eller i fall av boskillnad

vid ansökningen därom, skola, på sätt i 13 kap. närmare stadgas, efter det täckning

av vardera .makens gäld ägt rum, sammanslås och behållningen delas lika mellan

makarna. Enligt gällande lag kunna makarna genom förord överenskomma om avvikelse

från huvudregeln, att de hava giftorätt till hälften vardera i den gemensamma

egendomen. Behov av en häremot svarande rätt för makarna att avtala om annan

grund för delningen av giftorättsgodset än den till lika andelar har beredningen ej

ansett föreligga.

Emellertid inskränkes enligt gällande rätt vid återgång av äktenskap principen om

lika delning högst väsentligt, därigenom att make icke får vid bodelningen tillgodoräkna

sig giftorätt i den egendom, som andra maken vid vigseln infört i boet eller

efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Vid bodelningen skall så anses,

som hade denna egendom tillhört den make enskilt, vilken infört eller förvärvat densamma.

Detta innebär i själva verket, att allenast de under äktenskapet å makarnas

arbetsförtjänst eller å avkastningen av deras egendom uppkomna besparingarna delas

lika mellan makarna. Med den nu av lagberedningen föreslagna förmögenhets

-

Makarnas

rätt till andel

i giftorättsgodset

vid gemenskapens

upplösning.

Bodelning

vid äktenskapets

återgång.

228

Giftermålsbalk, G kap. 2 §.

ordningen mellan makar kunde det ifrågasättas att gå ännu ett steg längre och

låta återgång av äktenskapet medföra, att vardera makens giftorätt i den andres

gods bortfölle och att vardera maken således finge utan delning med den andre

behålla sitt giftorättsgods. En sådan verkan av återgången skulle dock i många fall

innebära en orättvisa mot den make, som under den tid makarna sammanlevat icke

ägnat sig åt förvärvsverksamhet utan åt skötseln av det gemensamma hushållet.

Hustruns verksamhet i hemmet är, såsom förut framhållits, ofta lika nödvändig för

att familjens behov skall kunna behörigen tillgodoses som den inkomst mannen tillför

familjen. De besparingar, som under äktenskapet kunna uppkomma å denna inkomst,

äro därför ej sällan att i väsentlig mån tillskriva jä.mväl hustruns verksamhet

i hemmet, hennes förmåga av klok hushållning med de medel, som av mannen

förvärvas. Läte man vardera maken behålla sin egendom, skulle den delning

av dessa besparingar, som rättvisligen bör ske, ej komma att äga rum. Särskilt

när äktenskapet varat någon längre tid, skulle detta ofta innebära en allvarlig orättvisa

mot hustrun. Beredningen har därför ansett sig böra föreslå bibehållande av den

genom 1915 års lag antagna principen för bodelning .vid återgång, vilken i de fall,

då äktenskap återgår efter kort tid, kommer att verka så, att vardera maken får

behålla sin egendom, men i andra fall medför en delning av de under äktenskapet

uppkomna besparingarna.

Huruvida principen om lika delning bör fullt upprätthållas vid äktenskaps upplösning

genom skillnad eller även därvid i större eller mindre omfattning bör återställas

den ordning, som skulle hava förelegat, om äkténskapet icke kommit till stånd,

d. v. ts. någon form av återgångsdelning följa å äktenskapsskillnad, är en fråga, som

kan vara föremål för olika meningar. Enligt såväl svensk som dansk gällande

rätt verkar äktenskapsskillnaden endast för framtiden (ex nunc). I full överensstämmelse

med vad som gäller, då äktenskap upplöses genom makes död, äger vardera

maken vid bodelningen utbekomma vad av boets egendom enligt äktenskapsrättsliga

regler tillkommer honom. Boet delas i lika delar mellan makarna allenast med

de modifikationer, som kunna föranledas av befintliga vederlagsanspråk. Samma

princip gäller i fransk lagstiftning.

Den schweiziska civillagen utgår från en motsatt uppfattning. I och med äktenskapsskillnaden

upphävas de förmögenhetsrättsliga verkningarna av äktenskapet, och

den äktenskapliga förmögenheten, vilken, om makarna levat i allmän egendom sgemen

-

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §.

220

skap, under äktenskapet varit samfälld egendom under mannens förvaltning, sönderfaller

i mannens ooh hustruns särskilda egendom sålunda, att vardera får åter vad

genom honom införts. En delning sker allenast av förmögenhetens förkovran,

medan inträffad minskning drabbar mannen. Vid äktenskapets upplösning genom

skillnad är således huvudprincipen återgångsdelning. Lika delning av den samfällda

egendomen följer allenast vid äktenskaps upplösning genom ena makens död.

Enligt tysk rätt delas, när allmän egendomsgemenskap under äktenskapet rått

mellan makarna, den samfällda egendomen även vid äktenskapsskillnad lika dem

emellan. I denna regel gäller dock den viktiga modifikationen att, när skillnad meddelats

på annan grund än makes sinnessjukdom ooh ena maken förklarats ensam

skyldig till skillnaden, den andre äger, om han så önskar, påkalla, att värdet av vad

vardera maken vid äktenskapets ingående eller sedermera genom benefikt förvärv inbragt

i egendomsgemenskapen tilldelas honom. Räcker den samfällda egendomens

värde ej till, har vardera maken att bära hälften av bristen. Uppstår ett överskott

delas det lika mellan makarna. Den tyska lagen ger således den oskyldige maken

valrätt mellan lika delning och återgångsdelning.

Även i norsk rätt har genöm lagen den 31 maj 1918 om indgaaelse og oplosning av

egteskap principen om återgångsdelning i betydande omfattning erhållit tillämpning

vid bodelning i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Sålunda skall,

såsom enligt den före nämnda lag gällande lagstiftning, den make, på vilkens yrkande

äktenskapet upplösas på ^rund av äktenskapsbrott, hava rätt att kräva det gemensamma

boet delat i överensstämmelse med reglerna för bodelning vid äktenskaps

återgång, därest till följd av brottet födes ett barn, som är arvsberättigat efter

den skyldige maken, och barnet lever, när talan om äktenskapsskillnad anhängiggöres.

Men även eljest kan, när härtill finnes grund, i bevilling å det äktenskapliga

samlivets hävande (hemskillnad) eller i bevilling eller dom å äktenskapsskillnad

bestämmas, att det samfällda boet skall delas, såsom om äktenskapet gått åter.1

Då det föreliggande förslaget bibehåller den lika delningen som huvudprincip för

giftorättsgemenskapens upplösning även vid äktenskapsskillnad, är det främst därför

att en skillnad principiellt bör äga verkan endast för framtiden. Frånsett den

betydelse, som bör tilläggas det. omständigheten, att ena maken huvudsakligen bär

1 Såsom framgår av lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. I, avvika de

danska och norska reglerna om bodelning vid äktenskaps återgång i vissa hänseenden från de svenska.

230

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §.

skulden till äktenskapsskillnaden, bör skillnaden i ock för sig ej medföra ändring i

uppkomna giftorättsanspråk, endast dessa anspråks utbrytande. Från saklig synpunkt

är det vidare av största vikt, att frågan, huruvida skillnad i ett äktenskap skall

äga rum eller ej, så vitt möjligt icke influeras av ekonomiska bihänsyn. Skillnaden bör

därför i och för sig lända till minsta möjliga ändring i makarnas ekonomiska läge

under äktenskapet. Även med nu föreslagna förmögenhetssystem vinnes detta syfte

bäst genom bibehållande, av den lika delningen vid äktenskapsskillnad. Jämväl

enligt det föreslagna systemet har geniensamh etsprincipen tillerkänts stor betydelse.

Ehuruväl genom vardera makens särskilda ägande- och förvaltningsrätt

avses att giva vardera maken självständighet och fri bestämmanderätt i fråga om

sin förmögenhet, måste det fasthållas, att vardera .maken genom äktenskapet vinner

rätt att dela den andra makens ekonomiska villkor. Denna i äktenskapet grundade

ekonomiska gemenskap makarna emellan har fått sitt starkaste uttryck i giftorätten.

Därför innebär den lika delningen en mindre förändring i makarnas inbördes

förhållande i ekonomiskt hänseende under äktenskapet än vad en återgångsdelning

skulle göra. Vidare är att märka, att tillämpningen av den hos oss gällande

principen för återgångsdelning visserligen ej, där endast en kortare tid förflutit

från äktenskapets ingående, möter allt för stora svårigheter. I de sällsynta fall, då

återgång kan tänkas förekomma, lärer detta också i regel bliva förhållandet. Skillnad

i äktenskap inträffar däremot, enligt vad statistiken visar, vanligen efter ej allt

för kort tid och ofta först efter många års förlopp. E^n återgångsdelning skulle då ej

kunna genomföras utan stora tekniska vanskligheter. Ätt efter ett långt äktenskap

söka upplösa en förmögenhet efter dess ursprungliga beståndsdelar genom uppvisande

av kanske upprepad förvandling är vanligen mycket svårt, och, även om i vissa fall

vederlagsreglerna skulle gripa in kompletterande, skulle dock delningsresultatet i allmänhet

bliva mycket osäkert. Ännu större bleve svårigheterna, om före skillnaden

gått en boskillnad. Ätt låta en boskillnad bestå, om kort tid därefter skillnad i

äktenskapet äger rum, vore lika otillfredsställande som att brjda en boskillnad i de

fall, då skillnad i äktenskapet följer efter längre tid, och vardera maken inrättat sig

efter de genom en verkställd bodelning makarna emellan reglerade förmögenhetsförhållanidena.

över huvud lärer boskillnads institutet! i dess nuvarande form ej kunna

bibehållas, om lagstiftningen ej betraktar giftorättsförvärvet som definitivt med

äktenskapets ingående utan gör detsamma beroende av att äktenskapet upplöses genom

Giftermålsbalk, 6‘ kap. 2 §.

231

endera makens död. Med hänsyn till den betydelse, boskillnaden äger som sanktion

av den vårdnadsplikt giftorättsgemenskapen medför, har emellertid beredningen, såsom

under 9 kap. närmare utvecklas, ansett boskillnaden böra upptagas i det av beredningen

föreslagna systemet. På grund av det anförda har beredningen ansett

sig böra föreslå bibehållandet av den lika delningen vid äktenskapsskillnad.

En särskild fråga är, vilken verkan bör tilläggas den omständigheten, att ena maken

huvudsakligen bär skulden till äktenskapsskillnaden. Det måste medgivas att, då i

sådant fall andra maken i äktenskapet infört den större förmögenheten, den lika

delningen ofta .måste kännas hård för denne. Den oskyldige maken ställes inför

valet mellan att lämna äktenskapet med avstående av en del av den medförda

förmögenheten eller ock att finna sig uti ett fortsatt samliv. Särskilt om äktenskapet

varat endast en kort tid, måste för honom en delning med den andre te sig stötande.

Det kan dessutom rent av tänkas, att en make i avsikt att åtkomma en del av andra

makens förmögenhet, vilken under äktenskapet förblir under dennes förvaltning,

söker genom pliktvidrigt uppträdande framkalla en skilsmässa och därmed en bodelning.

Det föreslagna systemet skulle således till en viss grad avlägsna frestelsen

att »gifta sig till penningar», men i stället möjligen fresta till att söka genom äktenskapsskillnad

åtkomma förmögenhet eller att »skilja sig till penningar». Denna konsekvent

av systemet skulle undvikas, om man upptoge den tyska regeln om valrätt för

den oskyldige maken mellan lika delning och återgångsdelning. Häremot torde till

en början kunna invändas, att en valrätt grundad å ena makens skuld, med den störa

ekonomiska betydelse valrätten ofta skulle få, otvivelaktigt komme att medföra, att

skuldfrågan i långt flera fall komme att framdragas i skilsmässoprocessen än som

eljest bleve förhållandet. Striden om skulden skulle långt oftare komma att sätta

sin prägel på rättegången och medföra, att skillnaden komme att äga rum under

slitningar, som eljest kunnat undvikas. Redan detta måste naturligtvis betraktas som

eu allvarlig olägenhet. Vidare skulle en regel om valrätt mellan lika delning och

återgångsdelning komma att verka rent mekaniskt, då i det särskilda fallet påföljden

av den ena makens skuld icke komme att ens i någon mån lämpas efter graden av

skulden. När återgångsdelning valdes, skulle vidare ofta de ovan angivna tekniska

svårigheterna möta mot delningens verkställande. Vad sålunda anförts gäller även

i huvudsak beträffande den norska lagens regel. Ett tillfredsställande resultat kan

enligt beredningens mening vinnas, därigenom att skadestånd tillerkännes den för

-

232

De danska

och norska

förslagen.

Makarnas

allmänna

vårdnadsplikt

i avseende

å giftorättsgoaset.

Främman de

rätt.

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 och 3 §§.

(''rättade maken. Om skillnad i äktenskapet förorsakats genom den ena makens

grova kränkning av den andre, Lar denne enligt gällande lagstiftning rätt till skadestånd.

Lika väl som det skadestånd, vilket kan utgå vid återgång av äktenskap,

bland annat kan avse ersättning för den giftorätt, som den oskyldige maken går förlustig

genom återgången, bör skadeståndet vid äktenskapsskillnad, om den kränkte

maken i boet infört en förmögenhet, som genom skillnaden delvis går förlorad för

honom, jämväl kunna innefatta gottgörelse för denna förlust. Såsom vid 11 kap.

24 § närmare utvecklas, föreslår beredningen, att make skall hava rätt till skadestånd

jämväl vid äktenskapsskillnad efter hemskillnad, som vunnits på grund därav

att andra maken grovt åsidosatt sina plikter mot honom. Genom den rätt till

skadestånd, som sålunda enligt beredningens förslag skall tillkomma den kränkte

maken, bör denne i ej ringa omfattning kunna undgå den obillighet mot honom, den

lika delningen understundom eljest skulle innebära. Särskilt vill beredningen erinra,

att en sådan skadeståndsrätt i hög grad stärker den kränkte makens ställning, såvida

fråga uppstår om överenskommelse mellan makarna angående boets delning.

Den i denna paragraf uttalade principen om lika delning av gifto rät ts go d s e t vid

äktenskapets upplösning modifieras, förutom av regeln i detta kap. 7 § och den särskilda

delningsregeln vid återgång i 10 kap. 5 och 9 §§, jämväl av bestämmelserna

ill kap. 22 § och 23 § andra stycket samt 13 kap. 4—12 §§.

De danska och norska förslagen upptaga liksom det svenska, såsom huvudprincip lika

delning av giftorättsgodset även vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

3 §.

I gällande förmögenhetsordningar, som vila å principen egendomsgemenskap med

förvaltningsrätt för mannen, är i allmänhet huvudregeln, att mannen icke är i förhållande

till hustrun ansvarig för förvaltningen av den gemensamma egendomen.

Makarna dela lika uppkommen vinst eller förlust, oavsett hur densamma uppstått.

Denna grundsats har inom olika rättssystem givits större eller mindre omfattning.

Sålunda är enligt tysk och schweizisk rätt mannen skyldig utgiva ersättning

för uppkommen minskning av den samfällda egendomen, allenast då han själv orsakat

minskningen i avsikt att kränka hustruns rätt -''eller ock vållat densamma genom

en rättshandling, som han företagit utan föreskrivet samtycke av hustrun.

Dessutom skall gäld, som grundar sig å en otillåten handling från mannens sida,

Giftermålsbalk, 6 kap. 3 §. 233

makarna emellan drabba denne ensam. En förlust, som vållats av en mannens förval

tningshandling, delas i andra fall lika mellan makarna, även om denna handling

måste anses hava inneburit grov vårdslöshet av mannen.

I regel ådrager sig mannen ej heller enligt gällande dansk och norsk rätt ansvar i

förhållande till hustrun genom sina förvaltningshandlingar, även om dessa kunna

betecknas såsom grovt kulpösa eller rent av dolösa. Makarna stå »Last og Brast»

med varandra. Om mannen i väsentlig grad förminskat det gemensamma boet utan

tillräcklig ursäkt i föreliggande omständigheter eller givit välgrundad anledning

till fruktan för missbruk av sin förvaltningsrätt, kan dock enligt dansk rätt hustrun

kräva förmögenhetsgemenskapens hävande (bosondring). Enahanda rätt tillkommer

enligt norsk lagstiftning hustrun, då mannen genom oförstånd eller lättsinne i boets

förvaltning ger välgrundad anledning till fruktan för att han skall göra slut på boets

medel. Mannen är enligt dansk rätt icke skyldig utgiva vederlag för förlust, .som

han genom sin förvaltning vållat boet, i andra fall än då förlusten uppkommit

genom rättshandling, som mannen företagit utan föreskrivet samtycke av hustrun,

eller förlusten vållats genom betalning med samfälld egendom av ersättning för

utomobligatorisk skada eller av utgifter på grund av brottslig gärning. Enligt norsk

rätt är mannen pliktig giva hustrun vederlag för utgifter, som mannen vållat det

gemensamma boet genom brottslig gärning, samt ersättning för samfäld egendom,

som mannen bortskänkt utan föreskrivet samtycke av hustrun.

Enligt gällande svensk lagstiftning medför mannens missbruk av förvaltningsrätten

över det gemensamma boet, förutom rätt till boskillnad, jämväl vederlagsrätt för

hustrun i väsentligen vidsträcktare omfattning än enligt gällande dansk och norsk

rätt. Sålunda äger hustrun erhålla vederlag för samfälld egendom, som avhänts

boet genom mannens »särskilda vållande och förgörelse» utan nytta för henne.

Vederlagsrätt tillkommer således enligt svensk rätt hustrun jämväl i anledning av

kulpösa förvaltningshandlingar från mannen sida. Gällande svensk rätt utgår alltså

därifrån, att mannen är skyldig att iakttaga en viss grad av aktsamhet i förvaltningen

av den samfällda egendomen, och ålägger honom att, om han brister i

denna aktsamhet, giva vederlag. Samma förpliktelser åvila hustrun, när hon har

samfälld egendom under sin förvaltning. För den förvaltande maken medför den

andres giftorätt i egendomen en vårdnadsplikt, vars åsidosättande medför rätt till

boskillnad och vederlag.

Gällande

svensk rätt.

30—171068.

234

Beredningens

yttrande.

Giftermålsbalk, 6 kap. 3 och 4 §§.

Även under den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen bör ena makens

giftorätt i den andres gods medföra förpliktelse för den senare att tillse, att godset

ej obebörigen minskas den förre till förfång. Lagfästandet av en vårdnadsplikt

motsvarande den, som för närvarande åligger den förvaltningsberättigade maken,

anser beredningen vara en av de väsentligaste vinster, som möjliggjorts därigenom,

att beredningens förslag byggts på grundvalen av giftorättsgemenskap mellan makarna,

uppkommen i och med äktenskapets ingående, och ej på egendomsskillnad med

ömsesidig arvsrätt. Därigenom betonas den ekonomiska gemenskap, som under äktenskapet

bör bestå mellan makarna. Ehuru vardera maken skall utåt i regel fritt råda

över sitt giftorättsgods, medför vårdnadsplikten för ägaren en erinran om att andra

maken redan under äktenskapet äger en rätt i hans gods, till vilken han bör taga hänsyn.

Makes förpliktelse att under äktenskapet tillse, att hans giftorättsgods ej obehörigen

minskas andra maken till förfång, innebär ej endast en plikt att visa omsorg

i förvaltningen av giftorättsgodset. Även en allmän vanskötsel från makens sida

av hans ekonomiska angelägenheter, exempelvis ett slösaktigt levnadssätt, lättsinnig

gäldsstiftelse o. s. v., kan medföra giftorättsgodsets minskning eller fara därför

och måste, i den mån så är förhållandet, anses pliktstridig. Ett åsidosättande av

ovannämnda förpliktelse kan vidare äga rum, därigenom att maken använder giftorättsgods

till sin enskilda fördel eller utan tillbörlig hänsyn till andra makens rätt

avhänder sig sådant gods,, exempelvis genom gåvor, som ej äro påkallade av omständigheterna

eller stå i missförhållande till makarnas villkor.

Om ena maken genom pliktstridigt förfarande till förfång för andra maken vållar

minskning av sitt giftorättsgods eller fara för sådan minskning, bör denne i

överensstämmelse med gällande rätt äga redan under äktenskapet fordra delning

av makarnas giftorättsgods, och han bör därjämte äga påkalla, att vid den delning,

som sålunda eller eljest äger rum, minskningen av giftorättsgodset drabbar förstnämnda

make ensam. Beredningen har ansett det icke vara från instruktorisk synpunkt

tillräckligt, att en sålunda värdera maken åliggande, av andra makens giftorättsanspråk

följande vardnadsplikt allenast framgår av förslaget såsom en tyst

förutsättning för stadgandena om rätt till boskillnad och för en sällan till tillämpning

kommande vederlagsregel; vårdnadsplikten bör uttryckligen uttalas i lagtexten.

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §. 235

Beredningen har därför ansett sig höra föreslå ett sådant stadgande, som upptagits

i 3 § av detta kapitel.

Beredningen återkommer till rättsföljderna av vårdnadspliktens åsidosättande, boskillnad

och vederlag, här nedan under 9 och 13 kap.

4 §.

Enligt åtskilliga främmande rättssystem tillerkännes, även då förmögenhetsordningen

mellan makarna vilar å principen egendomsgemenskap med förvaltningsrätt

för mannen, medbestämmanderätt åt hustrun i viss omfattning vid dispositioner över

samfälld egendom. Längst går i förevarande hänseende den schiveizisha civillagen,

som, då allmän egendomsgemenskap är rådande mellan makar, kräver hustruns

samtycke till rättshandlingar rörande samfälld egendom av beskaffenhet att ej utgöra

sedvanliga förvaltningshandlingar. Enligt tysk rätt måste under allmän egendomsgemenskap

mannen hava hustruns samtycke till dispositioner över den samfällda

egendomen i dess helhet eller över fast egendom, som ingår i det samfällda boet,

ävensom till åtagande av förpliktelse till sådana dispositioner. Hustruns samtycke

kan dock i vissa fall ersättas genom tillstånd av förmynderskapsdomstolen. Vidare

fordras hustruns samtycke till en gåva ur det samfällda boet eller ett löfte om

gåva, då gåvan icke är påkallad av sedlig plikt eller av hänsyn till rådande skick

och bruk. Även enligt dansk och norsk rätt finnes medbestämmanderätt för hustrun

i fråga om dispositioner över samfälld egendom. Sålunda kan enligt dansk rätt mannen

icke utan hustruns samtycke avyttra eller pantsätta fast egendom, som enligt

åtkomsthandlingarna införts av henne, eller på osedvanliga villkor eller för osedvanligt

lång tid upplåta nyttjanderätt till sådan egendom. Mannen kan ej heller

utan hustruns samtycke avyttra, pantsätta eller kvittera skuldebrev, aktier, försäkringspoliser,

sparbanksböcker och andra dylika dokumenter, som i boet införts av

hustrun och lyda å hennes namn. Har rättshandling företagits utan föreskrivet samtycke,

äger hustrun väcka talan om densammas återgång inom ett år från det den

ingicks eller publikation (tinglaesning) skett, om sådan äger rum, eller ock kräva

skadestånd. Vidare äger mannen icke utan hustruns samtycke under ett kalenderår

bortgiva eller utfästa sig att bortgiva mer än fem procent av samfällda boets behållning

vid utgången av nästföregående år. Handlar mannen däremot, har hustrun rätt

Avyttring av

eller inteckning

för gäld

i fast egendom

kräver

samtycke av

andra maken.

Främmande

rätt.

236

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §.

till ersättning. Enligt norsk rätt är mannen ej berättigad att utan hustruns samtycke

bortgiva, avyttra, pantsätta eller bortlega av henne införd fast egendom på landet

eller att mot vederlag av samfällda medel betinga sig eller hustrun födoråd, ej heller

att avstå från ett henne tillkommande födoråd. Hustrun äger väcka talan om återgång

av rättshandel, som av mannen företagits utan sålunda föreskrivet samtycke,

inom ett år från densammas fullbordan eller, om fråga är om fast egendom, efter

dess publikation (tinglysning). Mannen må vidare icke utan hustruns samtycke