SOU 1920:2

FÖRSLAG

TILL

KONKURSLAG

OCH TILL

LAG OM ACKORDSFÖRHANDLING UTAN KONKURS

ÄFVENSOM TILL ANDRA DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

AFGIFNA AF

DÄRTILL UTSEDDA KOMM1TTERADE

STOCKHOLM 1911

ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

*

. f

.{. *

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse ........................................................................................ va

Förslag till

Konkurslag ...................................................................................................... 3

1 kap. Om egendoms afträdande till konkurs ................................... 3

2 kap. Om hvad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo ........................................................................................ It

3 kap. Om afträdd egendoms förvaltning ............................................ 16

4 kap. Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till

underhåll, så ock om bouppteckningsed af annan än gäldenären .... 31

5 kap. Om bevakning af fordringar i konkurs .................................... 35

6 kap. Om utdelning ................................................................................ 44

7 kap. Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna

.................................................................................................... 52

8 kap. Om borgenärssammanträden ........................................................ 61

9 kap. Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande

af konkurskostnaderna ............................................................................ 64

10 kap. Om förvaltares skyldighet att afgifva slutredovisning för sin

förvaltning, så ock om klander å sådan redovisning ........................ 67

11 kap. Särskilda bestämmelser ................................................................ 69

Lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall

iakttagas ....................................................................................................... 75

Lag om ackordsförhandling utan konkurs .................................................... 78

Lag om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken 96

Lag om ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen ............................................ 99

Lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken ........................ 103

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs 104

IV

Sid.

Lag om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen den 15 oktober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning

och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af järnväg

under konkurs ............................................................................................... 109

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om

boskillnad ........................................................................................................ 112

Lag om ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18

september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,

så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo 116

Lag om ändrad lydelse af § 30 växellagen ................................................ 119

Lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och

byte af lös egendom .................................................................................... 120

Lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning .................................................... 121

Lag om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den 24 juli

1903 om försäkringsrörelse .................................. 122

Lag om ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar ................................................................................ 124

Lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom ............................................................................ 126

Lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt och

vattenfallsrätt ................................................................................................ 127

Lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg............................................................................................................ 128

Lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

.................................................................................................... 129

Motiv till förslag till

Konkurslag ........................................................................................................ 133

Inledning ............................................................................................................ 133

1 kap. Om egendoms afträdande till konkurs .................................... 137

2 kap. Om hvad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo............................................................................................ 201

3 kap. Om afträdd egendoms förvaltning ........................................... 236

4 kap. Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till

underhåll, så ock om bouppteckningsed af annan än gäldenären .... 330

5 kap. Om bevakning af fordringar i konkurs .................................... 340

6 kap. Om utdelning .............................................................................. 367

V

Sid.

7 kap. Om förlikning och ackord emellan gäldenäron och borgenärerna

.................................................................................................... 386

8 kap. Om borgenärssammanträden ........................................................ 408

9 kap. Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande

af konkurskostnaderna ............................................................................ 431

10 kap. Om förvaltares skyldighet att afgifva slutredovisning för sin

förvaltning, så ock om klander å sådan redovisning ........................ 449

11 kap. Särskilda bestämmelser ................................................................ 452

Lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall

iakttagas ....................................................................................................... 464

Lag om ackordsförhandling utan konkurs .................................................... 469

Lag om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken 516

Lag om ändrad lydelse af 28 kap. strafflagen ............................................ 521

Lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken ........................ 533

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs 534

Lag om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen den 15 oktober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning

och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af järnväg

under konkurs ............................................................................... 537

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad

.......................................................................................................... 541

Lag om ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18

september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,

så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo 544

Lag om ändrad lydelse af § 30 växellagen ................................................ 547

Lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och

byte af lös egendom .................................................................................... 549

Lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning........................................................ 551

Lag om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den 24 juli

1903 om försäkringsrörelse ........................................................................ 552

Lag om ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar ................................................................................ 553

Lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen

om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt och lag om ändrad

lydelse af 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg............ 554

VI

Sid.

Lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

................................................................................................... 556

Bilagor.

I. Redogörelse för vissa främmande lagars bestämmelser angående för

valtningen

i konkurs ............................................................................ 559

II. Särskild! yttrande af fabrikören Boman ................................................ 594

III. Särskild! yttrande af häradshöfdingen Östergren ................................ 598

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1906 hemställt, att Eders

Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, i hvilka afseenden gällande

konkurslag tarfvade en omarbetning, därvid äfven frågan om införande

VIII

i vår rätt af bestämmelser om ackordsförhandling utan, konkurs borde

tagas under ompröfning, samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill detta öfvervägande kunde gifva anledning, bär Eders Kungl. Maj:t

genom nådigt beslut den 21 juni 1907 uppdragit åt en kommitté, bestående

af landshöfdingen Karl Sigfrid Husberg såsom ordförande samt

undertecknade Kallenberg, Boman och Martin såsom ledamöter, att företaga

en revision af gällande konkurslagstiftning, och hafva till kommittén

öfverlämnats dels Riksdagens ofvannämnda skrifvelse dels ock två underdåniga

framställningar från Sveriges allmänna handelsförening rörande

ändringar i konkurslagstiftningen.

Till ledamot i kommittén har den 7 februari 1908 jämväl förorduats

undertecknad Östergren. Sedan landshöfdingen Husberg på begäran

erhållit entledigande från uppdraget att vara ledamot och ordförande i

kommittén, hafva den 13 juni 1908 undertecknade Kallenberg och Molin

förordnats, den förre till ordförande i kommittén och den senare till

ledamot däri. Slutligen har, efter det juris kandidaten C. G. Westman,

som kommittén jämlikt lämnadt bemyndigande antagit till sekreterare,

afgått från denna befattning, undertecknad öhman förordnats att

från och med den 1 februari 1909 vara ledamot och sekreterare i kommittén.

På framställning af kommittén har chefen för justitiedepartementet

bemyndigat kommittén att tillkalla direktören för Stockholms

köpmannaförenings ackords- och konkursafdelning G. Boethius att

såsom sakkunnig biträda kommittén vid öfverläggning rörande frågor

om institutet ackordsförhandling utan konkurs; och har Boethius vid

kommittésammanträden deltagit i öfverläggningen angående nämnda

frågor.

För att inhämta upplysningar angående verkningarna af de danska

och norska lagarna om ackordsförhandling utan konkurs har efter särskildt

tillstånd af Eders Kungl. Maj:t undertecknad Kallenberg under

sommaren 1910 företagit studieresor till Danmark och Norge.

Kort tid efter det kommitténs arbete tagit sin början har kommittén

i skrifvelse till olika korporationer lämnat dessa tillfälle att inkomma

med uttalande om sina önskemål med afseende å eventuella

ändringar i konkurslagen, så ock i fråga om behofvet af bestämmelser

rörande ackordsförhandling och administration utan konkurs. Nämnda

skrifvelse har aflåtits till Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna

handelsförening, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, Stockholms

köpmannaförenings handelskammare, Örebro läns handels- och industri

-

IX

kammare, Handelskammaren i Göteborg, Södra Ålfsborgs läns industrioch

handelskammare, Smålands handelskammare, Skånes handels-, industri-

och sjöfartskammare, Ilandelskamrarna i Galle och Luleå,

Köpmannaföreningarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Sundsvall

samt Sko- och läderbranschens utredningsbyrå; och hafva yttranden till

kommittén inkommit från Sveriges allmänna handelsförening, Stockholms

stads handels- och sjöfartsnämnd, samtliga ofvan angifna åtta handelskamrar

samt Köpmannaföreningarna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg.

Vid Handelskammarens i Gäfle yttrande var fogadt ett af Köpmannaföreningen

i Hudiksvall gjordt uttalande i ämnet.

Sedan af kommittén utarbetade preliminära förslag till konkurslag

och till lag om ackordsförhandling utan konkurs, hvardera förslaget åtföljdt

af promemoria, innehållande kortfattad motivering, blifvit till trycket

befordrade, har tillfälle att öfver förslagen afgifva yttrande beredts dels

samtliga här ofvan först omförmälda korporationer och dels ytterligare

följande korporationer, nämligen Göteborgs- och Malmöafdelningarna af

Sveriges advokatsamfund, Handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg

och Malmö, Bankernas syndikat, Gottlands handels- och sjöfartskammare,

Sveriges allmänna köpmannaförening, Stockholms köpmannaförening,

Köpmannaföreningarna i Norrköping, Borås, Gäfle och Hudiksvall,

Stockholms köpmannaförenings äfvensom Köpmannaföreningarnas i Göteborg

och Malmö särskilda ackords- och konkursafdelningar samt Industriförbundet.

I anledning häraf hafva yttranden öfver de preliminära

kommittéförslagen inkommit från Advokatsamfundets Stockholms- och

Göteborgsafdelningar, Sveriges allmänna handelsförening, Handels- och

sjöfartsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska bankföreningen,

hvilken sedan bankernas syndikat upphört trädt i stället för

denna institution, Stockholms handelskammare samt Handelskamrarna i

Göteborg och Gäfle, Gottlands handels- och sjöfartskammare, Södra

Ålfsborgs läns industri- och handelskammare, Smålands och Blekinge

handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, Stockholms

köpmannaförening, Köpmannaföreningarna i Göteborg, Malmö,

Hälsingborg och Gäfle, Handelsföreningen i Norrköping samt Stockholms

köpmannaförenings ackords- och konkursafdelning.

På framställning af Föreningen Sveriges Häradshöfdingar hafva

de preliminära förslagen till konkurslag och till lag om ackordsförhandling

utan konkurs af kommittén öfverlämnats till häradshöfdingarna i rikets

samtliga domsagor för att bereda dem tillfälle att afgifva yttrande öfver

förslagen; och hafva sådana yttranden inkommit dels gemensamt från

ii

häradshöfdingarna Hj. Bergh, C. Åstrand och H. Joachimsson dels ock

från häradshöfdingen C. H. G. Cederschiöld.

Till kommittén har för att komma under öfvervägande vid fullgörandet

af dess uppdrag öfverlämnats en af Biksdagens justitieombudsman

den 7 januari 1910 aflåten underdånig skrifvelse, däri denne fäst

Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de olägenheter, som vore förenade

med visst i 14 § konkurslagen förekommande stadgande angående

tid för anmälande af fordran. Med hänsyn till den af kommittén föreslagna

omläggningen af bevakningsförfarandet i konkurs påkallar nämnda

framställning ej något vidare yttrande från kommitténs sida.

Kommittén får härmed i underdånighet öfverlämna de af kommittén

utarbetade lagförslag, nämligen förslag till:

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå

skall iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken;

5) lag om ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

7) lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september

1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks

konkurs;

8) lag om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen den

15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,

inteckning och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af

järnväg under konkurs;

9) lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898

om boskillnad;

10) lag om ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen

den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och

om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död

makes bo;

11) lag om ändrad lydelse af 30 § växellagen;

12) lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om

köp och byte af lös egendom;

13) lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars

1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

14) lag om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen

den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse;

XI

15) lag om ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni

1911 om ekonomiska föreningar;

16) lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom;

17) lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt

och vattenfallsrätt;

18) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg; samt

19) lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsularjurisdiktion.

Jämte dessa förslag öfverlämnas motiv till desamma; och biläggas

tillika dels en af kommittén utarbetad redogörelse för vissa främmande

lagars bestämmelser angående förvaltningen i konkurs dels ock särskilda

yttranden af undertecknade Boman och Östergren.

Till kommittén öfverlämnade handlingar äfvensom till kommittén

inkomna yttranden bifogas.

Vid revisionen af konkurslagstiftningen har kommittén icke kunnat

undgå att föreslå anordningar, på grund af hvilka — såsom i den inledande

motiveringen till 3 kap. af förslaget till konkurslag framhållits —

det kan antagas, att konkursdomaren kommer att få något mera arbete

än som enligt gällande lag ålegat domaren på landet eller i stad rätten

för handläggning af konkursmål. Införandet af det föreslagna institutet

ackordsförhandling utan konkurs kan likaledes komma att något öka

vederbörande domares arbetsbörda, äfven om det måste antagas, att

detta institut skall föranleda minskning i konkursernas antal. Då

med hänsyn till förhållandena vid underdomstolarna på landet en

ökning i arbetet i regel får antagas medföra en stegring i förvaltningskostnaderna,

har det synts kommittén böra tagas i öfvervägande, huruvida

icke det vore med billighet öfverensstämmande, att någon förhöjning

ägde rum i den lösen, som för närvarande utgår till domare å

landet för vissa expeditioner i konkurs. I främsta rummet torde härvid

lösen för kallelsebref böra komma i betraktande. Att låta konkursdomare

på landet för sådana kallelsebref uppbära den lösen, som nu i

enahanda afseende utgår i stad, synes vara skäligt äfven därför, att

dessa bref enligt förslaget till konkurslag skola innehålla flere uppgifter

än enligt gällande lag, hvartill kommer att enligt förslaget expeditioner

ej skola finnas, motsvarande de kallelser till det så kallade första förhöret,

som för närvarande utfärdas och enligt allmänt vedertaget expeditionssätt

bereda domaren inkomst i form af lösen.

XII

Oafsedt den ändring i gällande bestämmelser rörande expeditionslösen,

som sålunda till förmån för konkursdomare på landet blifvit ifrågasatt,

torde det blifva nödigt att meddela föreskrift om lösen för kallelsebref,

som skola utfärdas i sammanhang med meddelande af beslut om inledande

af ackordsförhandling utan konkurs, och synes härför samma lösen

böra medgifvas som för kallelsebref i konkurs. Stadgande torde ock böra

meddelas om lösen för vissa af de med kallelsebref jämförliga underrättelser,

som konkursdomare har att meddela; kommittén tillåter sig

i detta afseende särskildt hänvisa till bestämmelser i 27, 86, 93, 98,

110, 166, 176 och 185 §§ af förslaget till konkurslag, 18, 24, 25 och

31 §§ af förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs och 9 §

i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall med mera, sådan

den lyder enligt ett af kommittén utarbetadt förslag till lag om ändrad

lydelse af vissa paragrafer i sagda förordning. I 200 § af förslaget

till konkurslag har kommittén upptagit en bestämmelse, enligt hvilken

gäldenär under vissa förutsättningar äger af konkursdomaren erhålla

bevis, att han är fri från sina borgenärers kraf. Med afseende å det

arbete meddelandet af ett dylikt bevis kräfver bör uppenbarligen därför

utgå lösen till högre belopp än med nuvarande stadganden om lösen

för bevis öfverensstämmer. Slutligen lärer föreskrift böra meddelas om

lösen — i likhet med hvad nu gäller beträffande offentlig stämning —

för sådan kungörelse om konkurs och om ackordsförhandling utan konkurs,

som enligt hvad i vederbörande lagförslag är stadgadt skall anslås

å rättens dörr, hvar] ände i 10 § af förordningen angående expeditionslösen

torde böra införas bestämmelse om skyldighet dels för konkursbo

att gälda lösen för dylik kungörelse om konkurs dels ock för gäldenär,

som fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs, att lösa expeditioner,

som däraf föranledas.

Enligt förordningen angående stämpelafgiften utgår sådan afgift

ej för protokoll angående förordnande eller entledigande af god man

eller syssloman i konkurs samt af annan person i afseende å uppteckning

eller vård af konkursbo. I 6 § tredje stycket af förslaget till lag om

nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall iakttagas

har upptagits en bestämmelse, enligt hvilken hvad i lag eller särskild

författning är stadgadt om gode män eller sysslomän i konkurs skall

gälla i fråga om konkursförvaltare, som utses enligt nya lagen, och

håller kommittén före, att den frihet från stämpelafgift, som för närvarande

äger rum för protokoll angående förordnande eller entledigande

af god man eller syssloman i konkurs, jämväl bör i enahanda afseenden

XIII

medgifvas beträffande konkursförvaltare. I förordningen angående stämpelafgiften

erfordras ock bestämmelse om stämpel till kungörelse, som enligt

hvad ofvan är nämndt skall anslås å rättens dörr. Ifrågasättas kan

emellertid — hvad angår konkurs — om stämpel bö>r asättas sådan kungörelse,

ja det torde förtjäna att tagas i öfvervägande, om icke konkursbo

bör njuta frihet från stämpel för samtliga expeditioner i konkursmål.

I ett till kommittén inkommet yttrande af Stockholms köpmannaförenings

handelskammare har anmärkts, att skyldigheten för konkursbo att lösa

rättens protokoll vore särskildt för små konkursbon betungande. Kommittén

vill med anledning häraf framhålla, att det synes billigt, att konkursbo

befrias åtminstone från skyldighet att gälda stämpelafgift för

protokoll vid sammanträden inför konkursdomaren, helst sådan afgift

icke förekommer beträffande protokoll vid de sammanträden, som enligt

nuvarande lag hållas inför rättens ombudsman.

Äfven i öfrigt påkalla vissa af kommitténs förslag bestämmelser

å områden, som icke höra till den allmänna lagen. Sålunda torde den

i anslutning till 31 § i gällande konkurslag meddelade bestämmelsen i

14 § af stadgan den 6 oktober 1882 angående notarii publicibefattningen,

att om notarius publiciis, som blifvit antagen af handels- och sjöfartsnämnd,

försättes i konkurs det ankommer på handels- och sjöfartsnämnden

att pröfva, huruvida han förrän fyra månader efter inställelsedagen

förflutit må åter inträda i utöfning , af sin befattning, böra bringas

i öfverensstämmelse med hvad 197 § af förslaget till konkurslag innehåller

om tiden för i konkurstillstånd försatt ämbets- eller tjänstemans

återinträde i tjänsteutöfning. 4 § i förslaget till lag om ackordsförhandling

utan konkurs förutsätter, att Konungen meddelar stadgande

om rätt för förening af köpmän eller andra näringsidkare att lämna

viss person bemyndigande att vara god man vid ackordsförhandling

enligt sagda lag. I anledning af hvad 52 § i sistnämnda lagförslag

stadgar om registrering rörande ackordsförhandling utan konkurs

erfordras, såsom i motiveringen för paragrafen antydes, att vissa bestämmelser

upptagas i föreskrifterna angående förande af aktiebolagsregister

och af föreningsregister m. m. Därjämte torde, på sätt anmärkts

i motiven till förslag till dels lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen

angående inteckning i fast egendom, dels lag om ändrad lydelse

af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt och dels

lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen om inteckning i fartyg, den

föreslagna skyldigheten för konkursdomare att göra anmälan då i konkursbo

finnes fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt böra medföra

in

tillägg till kungörelserna, huru lagfarts- och inteckningsböcker skola

inrättas och föras, samt om tomträttsböckers inrättande och förande

äfvensom någon jämkning i de särskilda kungörelserna om hvad i vissa

tall skall vid utfärdande af gravationsbevis iakttagas.

Underdånigst

E. KALLENBERG.

GUSTAF BOMAN. ERIK MARTIN. AXEL ÖSTERGREN.

E. W. MOLIN. IVAR ÖHMAN.

Stockholm den 14 november 1911.

LAGFORSLAG.

1

3

Förslag

till

Konkurslag.

1 KAP.

Om egendoms afträdande tiU konkurs.

1 §•

Finner någon sig vara på sådant obestånd, att lian icke kan rätteligen

betala sin gäld, äge han afträda sin egendom till konkurs.

2 §•

Gäldenär skall på yrkande af borgenär försättas i konkurs, om

gäldenären på grund af eget erkännande eller rymning för skuld eller

hos honom verkställd utmätning och hvad med afseende därå förekommit

eller på grund af andra inträffade omständigheter måste antagas vara

på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld.

3 §.

Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande af borgenär försättas

i konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina betalningar.

Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäfviga

personer uppmanat köpman att betala klar och förfallen gäld, och är

den gäld icke inom en vecka därefter gulden, skall, där borgenären

%

4

det yrkar, gäldenären försättas i konkurs; dock må sådant yrkande icke

göras senare än tre veckor efter nämnda tids utgång.

År godkännare af växel eller, hvad angår växel, som är ställd att

inlösas af växelgifvaren själf, den, som utgifvit växeln, köpman, och

har växeln blifvit i hans närvaro protesterad för bristande betalning,

vare det så ansedt, som om han blifvit, på sätt i andra stycket är

stadgadt, uppmanad att betala växelskulden.

Med köpman förstås i denna paragraf enhvar, som idkar eller under

loppet af ett år innan ansökning om konkurs gjordes idkat sådan handel

eller rörelse, hvaröfver han enligt hvad särskildt finnes stadgadt är pliktig

att föra handel sböcker.

4 §•

Har lös egendom, hvari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6§ första stycket

handelsbalken eller på grund af förlagsinteckning tillkommer borgenär,

blifvit utmätt för annans fordran,

eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, hvari borgenär

har förmånsrätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, genom

skriftlig afhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla

egendomen i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs,

såframt ej gäldenären visar, att den öfriga egendom, hvari borgenären

äger förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande af hans fordran.

5 §•

Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har lös egendom såsom

pant eller eljest under panträtt i handom eller inteckning i fast egendom,

äge ej den rätt att få gäldenären försatt i konkurs, hvarom ofvan är

stadgadt, såframt gäldenären visar, att panten eller inteckningen förslår

till fordringens fulla gäldande.

6 §•

Borgenär äge ej söka, att makars bo skall afträdas till konkurs,

om hans fordran är sådan, att för densamma ej kan vinnas utmätning

i annan egendom än den, hvaröfver hustrun äger råda.

7 §■

Vill gäldenär afträda sin egendom till konkurs, eller vill borgenär

påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom

5

hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i

tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Konkursdomare vare på landet domaren och i stad den lagfarne

ledamot i rätten, som därtill är satt. I stad må, om konkursmålens

antal det fordrar, utses flere konkursdomare; äro flere afdelningar af

rådstufvurätten, skall konkursdomare alltid vara ledamot af afdelning,

vid hvilken de mål, som af honom handläggas, skola upptagas.

8 §.

Vid konkursansökning af gäldenär bör fogas förteckning öfver

boets tillgångar och skulder med uppgift å borgenärernas namn och

hemvist så ock å de böcker och handlingar, som röra boet.

9 §•

Borgenär, som söker gäldenärs försättande i konkurs, skall i ansökningen

uppgifva sin fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen

angifva de omständigheter, på hvilka han grundar yrkandet om egendomsafträde,

samt vid ansökningen foga, i hufvudskrift eller styrkt

afskrift, de handlingar, hvilka han vill åberopa till stöd för sin talan.

Ansökningen jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas i två exemplar.

10 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 7 § icke är behörig att

taga befattning med konkursansökning, eller har, där borgenär är

sökande, denne icke i ansökningen uppgifvit sin fordran, eller kan konkursansökning

af annan orsak ej upptagas, meddele konkursdomaren ofördröjligen

beslut i öfverensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

11 §-

Upptages konkursansökning, som gjorts af gäldenär, meddele

konkursdomaren genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.

12 §.

Upptages borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren å

ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej öfver fyra

dagar i stad och en vecka på landet, från det han erhållit del af ansökningshandlingarna

till konkursdomaren ingifva förklaring öfver an

-

6

sökningen. Sökanden vare pliktig att tillställa gäldenären handlingarna

i hufvudskrift eller styrkt afskrift, så ock att inom viss af konkursdomaren

bestämd tid af högst tio dagar från det föreläggandet meddelades

till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i 11 kap.

38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgifningen och dagen därför;

vistas gäldenären utrikes, må dock äfven annat bevis om delgifningen

godkännas. Har sökanden ej inom förelagd tid inkommit med delgifningsbevis,

vare ansökningen förfallen, där ej inom samma tid förklaring

afgifvits af gäldenären eller sökanden visat, att hinder för delgifningen

mött. I sistnämnda fall utsätte konkursdomaren ny tid för delgifning,

såvida ej enligt hvad i 13 § sägs målet skall hänskjutas till rätten.

Medgifver gäldenären ansökningen, meddele konkursdomaren genast

beslut om gäldenärens försättande i konkurs; bestrider gäldenären ansökningen,

eller uteblifver han med förklaring, varde målet hänskjutet till

rätten.

13 §.

Nu har gäldenär blifvit för delgifning af borgenärs konkursansökning

förgäfves sökt i sitt hemvist; kan ej vid efterfrågan hos hans husfolk

eller grannar eller där han har tjänst eller näring vinnas säker anvisning,

hvar han uppehåller sig, och är det ej veterligt, att han för sig

ställt ombud, som äger för honom mottaga delgifning af ansökningen

och kan träffas inom riket, skall målet hänskjutas till rätten. Samma

lag vare, där gäldenär vistas å känd ort utom riket och icke veterligen

för sig ställt ombud, som nyss sagts, samt konkursdomaren med

afseende å ortens aflägsenhet eller andra omständigheter finner det icke

skäligen böra åligga borgenären att där delgifva gäldenären ansökningen.

I fall, som afses i denna paragraf, skall konkursdomaren tillse, att

gäldenärens egendom hålles under säker vård till dess frågan om

egendomsafträdet blifvit afgjord; och läte konkursdomaren tillika, där

det lämpligen kan ske, om ansökningen underrätta gäldenärens hustru

eller någon, som är i hans tjänst eller eljest kan antagas äga kännedom

om honom och hans förhållanden.

14 §.

Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet af konkursdomaren

utsatt att förekomma i stad inom två dagar samt på landet

inom fjorton dagar, där ej för gäldenärens kallande till rätten oundgängligen

kräfves längre tid. Kan på landet målet ej företagas inom nämnda

tid, med mindre urtima ting hålles, må dock målet anstå till lagtima

7

ting, såframt borgenären begärt det i ansökningen och det icke bestrides

af gäldenären.

Konkursdomaren kalle parterna till rätten; och skall i kallelsen

tillkännagifvas, att parts utevaro icke hindrar målets afgörande. Kallelsen

må i rekommenderadt bref tillsändas sökanden äfvensom gäldenär, som

fått del af konkursansökningen. I fall, som afses i 13 §, skall gäldenären

kallas genom kungörelse, som konkursdomaren låter införa i allmänna

tidningarna tre gånger, sista gången minst tre, högst sex veckor innan

målet skall förekomma vid rätten.

15 §.

Fordran, som borgenär åberopat till stöd för behörighet att söka

gäldenärs försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd genom

domstols beslut, i sagda afseende godkännas, ändå att beslutet ej äger

laga kraft; är fordringen ej sålunda fastställd, äge borgenären i målet

styrka fordringen.

16 §.

I mål angående egendomsafträde må rätten ej bevilja part uppskof,

med mindre synnerliga skäl därtill äro.

17 §•

År konkursansökning gjord af borgenär, och dör gäldenären innan

frågan om lians försättande i konkurs blifvit afgjord af konkursdomaren

eller rätten, eller söker borgenär, att afliden gäldenärs bo skall afträdas

till konkurs, varde delägarne i boet förelagdt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring öfver ansökningen inom fjorton dagar från

delfåendet eller, om målet i fall, som först nämnts, redan hänskjutits till

rätten, att å viss dag inför rätten yttra sig öfver ansökningen.

18 §.

Konkursansökning må icke återkallas sedan beslut om gäldenärens

försättande i konkurs meddelats.

19 §.

Då beslut om egendomsafträde meddelats, skall konkursdomaren

genast utfärda kungörelse därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen

ingifvits.

8

Konkursdomaren skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagifva:

1)

tid och ställe för första borgenärssammanträdet;

2) inom hvilken tid borgenärerna böra hos konkursdomaren bevaka

sina fordringar;

3) inom hvilken tid anmärkningar må framställas mot bevakningar,

som gjorts inom den ofvan under 2) omförmälda bevakningstid;

4) tid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 107 §

skall hållas inför konkursdomaren, därest anmärkningar framställas; och

5) i hvilken tidning inom orten kungörelser angående konkursen

skola införas.

I kungörelsen skall ock angifvas:

6) konkursdomarens postadress.

Första borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren icke

tidigare än tre och icke senare än fem veckor från det beslutet om egendomsafträde

meddelades; och skall vid bestämmandet af tid för detta

sammanträde tagas hänsyn därtill, att bouppteckning bör vara ingifven

till konkursdomaren då sammanträdet hålles. Tiden, inom hvilken

bevakningar böra ske, skall utgöra minst fem, högst tio veckor från det

sagda beslut meddelades; tiden, inom hvilken anmärkningar må framställas,

skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens

utgång. Det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde må

icke hållas tidigare än två och icke senare än fyra veckor från utgången

af anmärkningstiden; på landet må dock, om anledning är att antaga,

att i konkursboet ej finnas tillgångar till värde af två tusen kronor,

sådant sammanträde utsättas att äga rum viss dag under det lagtima

ting, som infaller näst efter två veckor från anmärkningstidens utgång,

ändå att därigenom med sammanträdet kommer att anstå längre tid än

nyss sagts. Där det med hänsyn till konkursboets omfattning och

beskaffenhet pröfvas oundgängligen nödigt, må konkursdomaren utsätta

första borgenärssammanträdet att hållas senare äfvensom för anmärkningars

framställande bestämma längre tid än ofvan stadgats.

Har, på sätt särskildt är stadgadt, årsstämning blifvit utfärdad,

och afträdes före den däri utsatta inställelsedag egendom till konkurs,

skall i den kungörelse, som utfärdas om konkursen, erinran ske därom

att årsstämning förut är beviljad och att den ej förfallit genom konkursen.

Har konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling, som på

grund af konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning,

som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhand

-

9

Unga upphörande varit införd i allmänna tidningarna, skall i konkurskungörelsen

intagas erinran därom att ackordsförhandling ägt rum äfvensom

angifvas dagen, då beslutet om förhandlingens inledande meddelades.

20 §.

Kungörelse, som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rättens

dörr samt genast eller nästa postdag afsändas för att införas en gång i

allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning

inom orten, sista gången minst en vecka före den för första borgenärssammanträdet

utsatta dag.

Sedan den bouppteckning, som enligt 56 § skall upprättas, eller

den i andra stycket af samma paragraf nämnda uppgift å borgenärerna

inkommit, läte konkursdomaren genom särskilda kallelsebref underrätta

alla kända inländska och utländska borgenärer äfvensom gäldenären och

kronans ombudsman i orten om kungörelsens innehåll. I brefven skall

tillika meddelas underrättelse om hvem konkursdomaren enligt 43 §

utsett till förvaltare.

Brefven skola med posten afsändas senast tio dagar före den för

första borgenärssammanträdet utsatta dag.

Varder sedan kallelsebref afsändts efter ty ofvan i denna paragraf

är stadgadt genom uppgift i bouppteckningen eller genom tillägg vid

bouppteckningens beedigande kändt, att borgenär finnes, som ej blifvit

kallad, skall konkursdomaren ofördröjligen till honom afsända kallelsebref

af innehåll, som ofvan sägs.

21 §.

Konkursdomaren skall genast underrätta allmänna åklagaren i

orten om gäldenärs försättande i konkurs.

Afträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs, varde

underrättelse därom af konkursdomaren genast meddelad gäldenärens

närmaste förman.

Utvisar den i anledning af konkursen upprättade bouppteckning,

att fast egendom finnes i boet, åligge konkursdomaren att, på landet

å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag

för inteckningsärenden, göra anmälan om konkursen med erforderlig

uppgift jämväl om egendomens beteckning. Ligger egendomen

inom annan rätts domvärjo, skall konkursdomaren ofördröjligen till

2

10

rutten eller domaren i den ort, där egendomen ligger, insända anmälan,

som nu sagts. Hör till boet tomträtt eller vattenfallsrätt eller fartyg,

som blifvit infördt i fartygsregistret, värde anmälan om konkursen gjord

hos den rätt, som har att upptaga ärenden angående inteckning i den

egendom, hvarom är fråga; och skall i afseende å sådan anmälan hvad

ofvan är stadgadt rörande anmälan i fall då fast egendom afträdts till

konkurs äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Sedan beslut om egendomsafträde meddelats, vare gäldenären icke

berättigad att råda öfver egendom, som hör till konkursboet.

23 §.

Sedan beslut om egendomsafträde meddelats, må ej för skuld, som

gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet.

Utan hinder af konkurs må likväl den, som till säkerhet för

fordran har panträtt i fast eller lös egendom, söka betalning ur den

egendom, som sålunda häftar för fordringen.

24 §.

Har innan beslut om egendomsafträde meddelats egendom blifvit

utmätt till gäldande af fordran, för hvilken borgenären hade panträtt i

egendomen, skall verkställigheten fortgå utan hinder af konkursen.

Samma lag vare, där i andra fall utmätning skett å fast egendom eller

å tomträtt eller å vattenfallsrätt eller å fartyg eller gods i fartyg. Har

eljest utmätning skett å lös egendom, uppföre utmätningsmans befattning

med egendomen, utan så är att denna blifvit försåld före sagda

besluts meddelande.

25 §.

Beslut om egendomsafträde gånge i verkställighet utan hinder

däraf att ändring i beslutet sökes.

Vill annan än gäldenären klaga däröfver att konkursansökning

upptagits, värde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelse

om konkursen infördes i allmänna tidningarna.

11

26 §.

Varder beslut om egendomsafträde uppliäfdt af högre rätt, skall

konkursdomaren underrättas därom; och läte han införa kungörelse om

den högre rättens beslut i de tidningar, i hvilka kungörelsen om konkursen

varit införd, äfvensom från rättens dörr nedtaga sistnämnda

kungörelse.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom eller tomträtt eller vattenfallsrätt

eller fartyg, som blifvit infördt i fartygsregistret, och har om konkursen

skett anmälan, som afses i 21 § tredje stycket, åligge konkursdomaren

att i den i sagda lagrum stadgade ordning göra anmälan om

den högre rättens beslut.

2 KAP.

Om hvad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo.

27 §.

Till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären då

beslutet om egendomsafträde meddelades eller tillfaller honom under

konkursen och som är af beskaffenhet att kunna för gäld tagas i mät,

så ock den egendom, som kan återvinnas till konkursboet. Ej må dock

af gäldenär lön eller af hvad gäldenär eljest kan genom eget arbete under

konkursen förvärfva mera tillkomma boet än som återstår sedan afdrag

skett för gäldenärens, hans hustrus och oförsörjda barns skäliga underhåll;

från arbetsförtjänst varde ock afdrag gjordt för all kostnad till

förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme att träffa öfverenskommelse

om hvad efter ty ofvan sägs skall afdragas. År ej sådan öfverenskommelse

ingången innan en vecka förflutit från första borgenärssammanträdet

eller, där fråga om afdrag senare uppkommit, inom en vecka därefter,

varde frågan hänskjuten till rätten; äge ock borgenär, som är

missnöjd med hvad emellan förvaltaren och gäldenären öfverenskommits,

att påkalla rättens pröfning genom skrift, som må ingifvas till konkursdomaren.

Då fråga, som nu afses, skall pröfvas af rätten, utsätte konkursdomaren

dag för handläggning däraf och läte minst tio dagar före

den utsatta dagen införa kungörelse därom en gång i allmänna tid

-

12

ningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning inom orten;

varde ock särskild underrättelse meddelad förvaltaren och gäldenären

äfvensom, där borgenär är klagande, denne. Hvad rätten besluter gånge

i verkställighet, ändå att ändring däri sökes.

28 §.

Har gäldenären innan beslutet om egendomsafträde meddelades i

afsikt att förekomma, att egendom går i betalning för gäld, ingått aftal,

hvaraf kommit skada för borgenärerna, och hade den, med hvilken aftalet

ingicks, kännedom om gäldenärens afsikt, gånge det aftal på talan af

konkursboet åter; dock må sådan talan ej anställas sedan fem år förflutit

från det aftalet ingicks.

29 §•

Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes

eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades

ingått aftal till skada för borgenärerna, och hade den, med

hvilken aftalet ingicks, kännedom om att gäldenären var på obestånd eller

om konkursansökningen, gånge det aftal på talan af konkursboet åter.

30 §.

Har gäldenären genom gåfva afhändt sig egendom af sådant värde,

att borgenärerna däraf haft märklig skada, och är gåfva af lös egendom

fullbordad inom ett hundra åttio dagar innan konkursansökningen gjordes

eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades,

eller har, där fast egendom bortgifvits, lagfart ej sökts tidigare

än nu sagts, gånge den gåfva på talan af konkursboet åter. Samma

lag vare, där köp, byte, lega eller annat sådant aftal skett och af missförhållandet

mellan de å ömse sidor utfästa villkor kan ses, att aftalet

hufvudsakligen har egenskap af gåfva.

31 §.

Har gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes

eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades

betalt gäld, som icke var förfallen, då betalningen erlades, eller

13

betalt gäld annorledes än med penningar eller andra med hänsyn till

hans och borgenärens yrke vanliga betalningsmedel eller lämnat pant

för gäld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, gånge den

betalning eller pantsättning på talan af konkursboet åter, utan så är

att borgenären visar, att han, då han mottog betalningen eller panten,

saknade skälig anledning till antagande, att gäldenären ville gynna

honom framför öfriga borgenärer; dock vare sådan bevisning utan verkan,

där borgenären vid mottagandet af betalningen eller panten hade kännedom

om att gäldenären var på obestånd eller om konkiirsansökningen.

32 §.

Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen

gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde

meddelades betalt förfallen gäld eller lämnat pant för gäld, vid hvars

tillkomst sådan säkerhet betingats, och hade borgenären, då han mottog

betalningen eller panten, kännedom om att gäldenären var på obestånd

eller om konkursansökningen, gånge den betalning eller pantsättning på

talan af konkursboet åter.

33 §.

Har inom en månad innan konkursansökningen gjordes eller under

tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades egendom

blifvit för någon borgenärs fordran i mät tagen, och har borgenären

genom utmätningen erhållit betalning, gånge den betalning på

talan af konkursboet åter.

34 §.

Har konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling, som på

grund af konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning,

som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings

upphörande varit införd i allmänna tidningarna, skall tid, som

enligt 29—33 §§ är att räkna tillbaka från konkursansökningens ingifvande,

i stället räknas tillbaka från det beslutet om inledande af ackordsförhandling

meddelades. Har gäldenären under tiden från meddelandet af

sagda beslut till dess beslutet om egendomsafträde meddelades bortgifvit

egendom eller betalt eller lämnat pant för gäld eller eljest ingått

aftal till skada för borgenärerna, eller har under denna tid egendom

u

blifyit för någon borgenärs fordran i mät tagen och borgenären genom

utmätningen erhållit betalning, gånge det aftal eller den betalning eller

pantsättning åter, om konkursboet därå talar.

35 §.

Har gäldenären erlagt betalning för växel, vare den, som mottagit

betalningen, icke på grund af hvad i 32 eller 34 § stadgas om återgång

af betalning skyldig återbära hvad han mottagit, där han efter

växellag ej kunnat vägra att mottaga betalningen utan att förlora växelrätt

mot någon växelgäldenär. Hvad gäldenären erlagt vare dock den,

som vid återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag i

sista hand ansvara för växelns betalning, eller, om växeln tillkommit

för annans räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, såframt

han utlämnat eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter,

att därest betalning för växeln då till honom af gäldenären erlagts

betalningen skolat jämlikt 32 eller 34 § på talan af konkursboet

återgå.

Hvad ofvan i denna paragraf är stadgadt i fråga om växel skall

äga motsvarande tillämpning å check.

36 §.

Finnes egendom, som skall återställas, ej i behåll, vare konkursboet

berättigadt till ersättning efter egendomens värde; dock vare, där

gåfva återgår i fall, då stadgandena i 28 eller 29 § eller 34 § andra

punkten icke äro tillämpliga, gåfvotagaren ej ersättningsskyldig i vidare

mån än han af gåfvan haft vinst.

37 §.

Har den, med hvilken gäldenären ingått aftal, lähmat vederlag för

egendom, som han erhållit genom aftalet, äge han, där konkursboet

återvinner egendomen, af boet återfå hvad han utgifvit eller dess värde.

Hvad sålunda är stadgadt gälle dock ej, där vederlaget icke kommit

boet till godo samt den, med hvilken aftalet ingicks, hade kännedom

om att gäldenärens afsikt var att undanhålla borgenärerna vederlaget.

15

Återgår gåfva i fall, då stadgande^ i 28 eller 29 § eller 34 §

andra punkten icke äro tillämpliga, gälde konkursboet all å egendomen

gjord nödig och nyttig kostnad. Återvinnes eljest egendom, vare konkursboet

ej pliktigt att ersätta annan än nödig kostnad.

Då betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran gällande i

konkursen.

38 §.

Har egendom, hvartill konkursbo enligt hvad ofvan är stadgadt

har återvinningsrätt, öfverlåtits till annan, äge konkursboet jämväl mot

honom den rätt, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.

39 §.

Den återvinningsrätt, som enligt hvad ofvan är stadgadt tillkommer

konkursbo, må göras gällande ej mindre af förvaltaren än äfven af

borgenär, som bevakat fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill

anställa återvinningstalan, skall, innan målet förekommer vid domstol,

därom underrätta förvaltaren vid påföljd att hans talan eljest ej upptages

till pröfning.

Återvinningstalan enligt 29—35 §§ skall anhängiggöras genom

stämning inom sex månader från första borgenärssammanträdet; har å fast

egendom, som gäldenären afhändt sig, lagfart ej blifvit sökt före nämnda

sammanträde, skall klandertiden räknas från den dag lagfarten söktes.

År talan anställd af borgenär, svare han själf för rättegångskostnaden;

dock vare han berättigad att af boet erhålla ersättning

för sagda kostnad, i den mån den täckes af hvad genom rättegången

kommit boet till godo.

40 §.

Vill den, mot hvilken talan enligt 39 § är anställd, i följd däraf

bevaka fordran i konkursen, och är den talan ej så tidigt väckt, att

han kunnat bevaka fordringen inom den för bevakning af fordringar

utsatta tid, vare han berättigad att på hvad han till konkursboet

skall återbära afräkna så mycket, som på fordringen bort belöpa, om

den blifvit bevakad inom sagda tid.

16

3 KAP.

Om afträda egendoms förvaltning.

41 §.

Gäldenär till konkurs afträdda bo skall omhänderhafvas af en

eller flere förvaltare, som utses i den ordning nedan stadgas. Ej inå

mer än en förvaltare utses, utan så är att boet är af den omfattning

och beskaffenhet, att förvaltningen icke lämpligen kan åt en anförtros.

42 §.

Vid utseende af konkursförvaltare iakttage konkursdomaren, att

den eller de, åt hvilka förvaltningen anförtros, böra äga sådan insikt

och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet

erfordras för förvaltningens behöriga handhafvande.

Konkursförvaltare må ej den vara,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag

förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf,

som är förlustig medborgerligt förtroende eller ock är under

framtiden ställd eller af allmän åklagare tilltalad för brott, som kan

medföra dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra

annans talan inför rätta.

Rättens ordförande eller, i stad, annan ledamot af rätten må ej

vara konkursförvaltare; ej heller må på landet någon, som biträder

domaren i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid

rätten, vara konkursförvaltare.

43 §.

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse en

förvaltare.

17

44 §.

Vid första borgenärssammanträdet bestämma konknrsdomaren, efter

närvarande borgenärers börande, huruvida mer än en förvaltare skall

finnas.

Därefter skall konkursdomaren, om borgenär det begär, inhämta,

huruvida borgenärerna önska, att den enligt 43 § utsedde förvaltaren

skall ersättas af annan. Förena sig samtliga närvarande röstberättigade

borgenärer om att föreslå viss annan person till förvaltare, eller göra

det borgenärer till ett antal ej understigande tre fjärdedelar af samtliga

närvarande röstberättigade borgenärer och uppgå deras fordringar till

minst tre fjärdedelar af sammanlagda beloppet af nyssnämnda borgenärers

fordringar, varde den föreslagne af konkursdomaren förordnad

till förvaltare, utan så är att de närvarande borgenärerna äro få och

äga ringa fordringar eller ock den föreslagne jämlikt 42 § andra eller

tredje stycket icke är behörig att vara förvaltare eller konkursdomaren

eljest finner förvaltningen icke lämpligen kunna åt honom anförtros.

Varder ej någon föreslagen till förvaltare, eller är borgenärernas förslag

enligt hvad nyss är sagdt icke för konkursdomareu bindande, ankomme

på konkursdomaren, huruvida den förut utsedde förvaltaren skall bibehållas

vid befattningen eller annan utses i hans ställe; och meddele

konkursdomaren vid sammanträdet beslut i frågan.

Har konkursdomaren bestämt, att mer än en förvaltare skall finnas,

lämne han närvarande borgenärer tillfälle att föreslå förvaltare till det

antal, som ytterligare är att utse. Afgifva borgenärerna med den röstöfvervikt,

som i andra stycket sägs, förslag å förvaltare, skall i fråga

om förslagets bindande verkan för konkursdomaren hvad i andra stycket

är i enahanda afseende stadgadt äga motsvarande tillämpning; och skall,

där ej förslag, som är för konkursdomaren bindande, afgifves, på honom

ankomma att vid sammanträdet utse förvaltare.

45 §.

Sedan vid första borgenärssammanträdet uppkomna frågor om

utseende af förvaltare blifvit afgjorda, skola borgenärerna vid sammanträdet

välja god man att hafva tillsyn öfver förvaltningen och i öfrigt

utöfva den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer honom.

Vilja borgenärerna välja mer än en god man, och finner konkursdomaren,

att på grund af boets omfattning och beskaffenhet mer än en

god man oundgängligen erfordras, skola borgenärerna välja tre gode män.

3

18

Kommer ej någon röstberättigad borgenär tillstädes vid sammanträdet,

åligge utseendet af god man konkursdomaren.

Jämte god man skall utses suppleant.

46 §.

Hvad i 42 § andra och tredje styckena är stadgadt beträffande

konkursförvaltare galle ock i fråga om god man.

47 §.

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erforderligt,

att antalet förvaltare ökas, skall det antal förvaltare, som ytterligare

erfordras, utses vid borgenärssammanträde inför konkursdomaren; och

skall därvid hvad i 44 § tredje stycket är stadgadt äga motsvarande

tillämpning.

Förvaltare eller god man så ock borgenär äge hos konkursdomaren

göra framställning om ökning af antalet förvaltare.

48 §.

Afgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet, åligge konkursdomaren

att efter gode mannens hörande utse annan till förvaltare. Hvad

sålunda är stadgadt gälle dock ej, där flere förvaltare äro och någon

af dem afgår samt konkursdomaren efter gode mannens hörande finner

det ej vara nödigt att utse annan i den afgångnes ställe.

År förvaltare utsedd efter ty ofvan i denna paragraf är sagd!,

läte konkursdomaren ofördröjligen, där det kan ske, en gång i tidning

inom orten kungöra, hvem han sålunda utsett. Borgenärerna skola,

där någon af dem inom fjorton dagar från kungörandet det yrkar, sättas

i tillfälle att vid sammanträde inför konkursdomaren föreslå annan till

förvaltare; och skall i afseende härå hvad i 44 § andra stycket är stadgadt

äga motsvarande tillämpning.

49 §.

Har förvaltare laga förfall, eller är han efter ty i 81 § tredje stycket

stadgas försatt ur tjänstgöring, äge konkursdomaren utse annan att

under tiden fullgöra hans åligganden.

50 §.

För förvaltare skall förordnande utfärdas af konkursdomaren.

19

51 §.

År vid första borgenärssaramanträdet allenast en god man utsedd,

skola, där denne eller någon borgenär gör framställning om utseende af

flere gode män samt konkursdomaren finner sådan ökning oundgängligen

erforderlig, borgenärerna kallas till sammanträde inför konkursdomaren

för att besluta i frågan; och må borgenärerna vid sammanträdet välja

ytterligare två gode män.

Hvad i 45 § tredje stycket är stadgadt skall i fall, som afses i

denna paragraf, äga motsvarande tillämpning.

52 §.

Afgår god man och finnes ej suppleant, skola borgenärerna kallas

till sammanträde inför konkursdomaren för att välja god man i den

afgångnes ställe.

Hvad i 45 § tredje stycket är stadgadt skall i fall, som afses i

denna paragraf, äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Åro flere förvaltare, skola de efter samråd med gode mannen

sig emellan välja en att i fall, som afses i denna lag, mottaga meddelanden

eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, äfvensom

förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu

sagts, skall konkurs dom aren underrättas.

Vilja flere förvaltare sig emellan dela förvaltningen, bestämme

konkursdomaren efter gode mannens hörande, om och i hvad mån det

må ske.

Hafva de förvaltningen odelad, må de ej annorlunda än samfälldt

afhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för

boet medföra någon förpliktelse.

54 §.

Åro tre gode män utsedda, skola de inom sig välja ordförande.

Om sådant val skall konkursdomaren underrättas.

Såsom gode männens beslut gälle den mening, hvarom flertalet

förenar sig. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas, gälle ordförandens

mening.

Ordföranden skall förvara de handlingar, som enligt denna lag böra

vara att tillgå hos gode mannen.

20

55 §.

Förvaltare åligge att med iakttagande af de i denna lag meddelade

bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma

rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig

och snabb utredning af boet.

56 §.

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan omhändertaga

gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som

röra boet, samt förrätta uppteckning af tillgångar och skulder i boet

med uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å nämnda böcker

och handlingar; där så befinnes nödigt, må förvaltaren för boupptecknings

förrättningen anlita sakkunnigt biträde. Har sådan uppteckning

förut ingifvits af gäldenären, bör den, såvidt det lämpligen kan ske,

läggas till grund för den bouppteckning, som upprättas af förvaltaren.

I bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till de värden, som de

efter noggrann uppskattning pröfvas äga. Vid bouppteckningsförrättningen

skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen

uppgifva boet.

Ett exemplar af bouppteckningen skall tillställas konkursdomaren

inom en vecka från det beslutet om egendomsafträde meddelades. Möter

i något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa

konkursdomaren uppgift å borgenärerna och deras hemvist samt

att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.

57 §.

Sedan god man blifvit utsedd, skall förvaltaren under hans

inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd

så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvidt de kunnat

utrönas. I berättelsen skall upptagas en öfversikt öfver tillgångar och

gäld af olika slag äfvensom särskildt anmärkas, huruvida skälig anledning

förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt

förhållande mot sina borgenärer. Har gäldenären idkat sådan handel eller

rörelse, hvaröfver han enligt hvad särskildt är stadgadt varit pliktig att

föra handelsböcker, varde i berättelsen tillika anmärkt, hvilka böcker

han hållit, och huru de blifvit förda; och skall i sådant fall vid berättelsen

fogas den af gäldenären senast uppgjorda balansräkning. Berättelsen

skall underskrifvas af förvaltaren och gode mannen.

21

Afskrift af berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid

fogad, skall af förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren

äfvensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del af densamma;

och äge hvarje borgenär, som det begär, att mot ersättning

för kostnaden få afskrift af berättelsen sig tillsänd.

58 §.

År konkursen icke afslutad vid utgången af näst efter första

borgenärssammanträdet infallande juni eller december månad, skall förvaltaren

inom fjorton dagar därefter till gode mannen aflämna berättelse,

hvari alla de åtgärder noggrant angifvas, som vidtagits för förvaltningens

bringande till slut; åliggande förvaltaren att sedermera under

konkursens fortgång för hvarje halfår inom fjorton dagar från utgången

däraf afgifva sådan berättelse. Har, då berättelse afgifves, mer än ett

år förflutit från det beslutet om egendomsafträde meddelades, skall

berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att

konkursen icke afslutats.

Berättelsen skall granskas af gode mannen och inom två veckor

från mottagandet ingifvas till konkursdomaren jämte de anmärkningar,

till hvilka gode mannen må hafva funnit fog.

59 §.

Förvaltaren skall föra bok, hvari boets inkomster och utgifter i

penningar dag efter dag antecknas.

Hvad sålunda är stadgadt må ej lända till inskränkning i den bokföringsskyldighet,

som särskildt kan vara föreskrifven.

60 §.

Penningar, som inflyta under förvaltningen af konkursbo, skola, i

den mån de icke äro erforderliga till bestridande af löpande utgifter,

af förvaltaren emot ränta insättas i bankinrättning å konkursboets räkning

inom en vecka från det de influtit. Sedan god man blifvit utsedd,

må ej mera innehållas till bestridande af löpande utgifter än af gode

mannen medgifves, ej heller insättning ske i annan bankinrättning än

som af honom godkännes.

Försummar förvaltaren att inom ofvan föreskrifna tid insätta influtna

medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits,

erlägga ränta efter åtta för hundra om året.

22

Inom en vecka från utgången af den kalendermånad, under hvilken

god man blifvit utsedd, aflämne förvaltaren till honom räkning öfver boets

inkomster och utgifter i penningar under tiden från egendomsafträdet

till samma månads utgång. För hvarje följande kalendermånad skall

inom en vecka från månadens utgång sådan räkning af förvaltaren

aflämnas till gode mannen. Har insättning af penningar ägt rum, skall

vid räkning fogas bevis om insättningen. Räkningarna skola af gode

mannen hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Skola medel innestå i bank efter det konkursen afslutats, skall

förvaltaren underrätta konkursdomaren, i hvilken bank medlen innestå.

• 61 §.

Gode mannen skall, så snart han blifvit utsedd, göra sig noga underrättad

om boets tillstånd och granska bouppteckningen. När helst

gode mannen finner det lämpligt, äge han verkställa inventering af

boets kassa och öfriga tillgångar äfvensom fordra redovisning af förvaltaren;

skolande redovisning infordras minst en gång hvarje halfår.

God man skall hafva tillgång till böcker och andra handlingar,

som röra boet; äge ock af förvaltaren på begäran erhålla upplysningar

om boet och dess förvaltning.

Af redovisningshandlingar, som förvaltaren ingifvit till gode mannen,

äge borgenär så ock gäldenären på begäran taga del.

62 §.

Förvaltare och god man vare skyldiga att meddela upplysningar

om boet och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren det begär

än äfven på begäran af borgenär eller gäldenären.

63 §.

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efter gäldenärens

hörande låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för

konkursboets räkning i den män det är nödvändigt till förekommande

af synnerlig förlust för boet.

Anser förvaltaren, att rörelsen bör fortsättas efter första borgenärssammanträdet,

vare lian dock skyldig att så snart ske kan och, där

rörelsen varit nedlagd, innan den ånyo öppnas begära yttrande i ärendet

af gode mannen. Kunna förvaltaren och gode mannen ej enas, eller

göres, där rörelsen blifvit med gode mannens samtycke fortsatt, af

23

någon borgenär eller gäldenären framställning hos förvaltaren om nedläggande

af rörelsen, skola borgenärerna kallas till sammanträde för att

besluta i ärendet. Ej må mot någon borgenärs eller gäldenärens vid

sammanträdet gjorda bestridande rörelsen fortsättas längre tid än ett år

från första borgenärssammanträdet.

64 §.

Före första borgenärssammanträdet må ej försäljning af egendom

i boet äga ram iitöfver hvad af bestämmelserna i 23, 24, 63 och

74 §§ kan föranledas.

Hvad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning beträffande lös

egendom, som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller

hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Saknas

medel till bestridande af utgifter för boet, må ock under tid, som afses

i första stycket, försäljning af annan lös egendom äga rum, dock

ej utöfver hvad för ändamålet pröfvas nödigt; och bör, om gäldenären

därtill anvisar viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas,

såvidt det lämpligen kan ske.

65 §.

Efter första borgenärssammanträdet skall boets egendom säljas så

snart ske kan, där ej bestämmelserna i 63 § om fortsättande af

gäldenärens rörelse eller i 66 — 68 §§ om uppskof med försäljningen

föranleda annat.

66 §.

Har gäldenär i hofrätten anfört besvär öfver beslut, hvarigenom

han försatts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning af egendom

i boet äga rum förrän hofrätten utlåtit sig i anledning af besvären.

67 §.

Väckes af förvaltaren eller gode mannen fråga om uppskof

med försäljning af boets egendom, eller göres af borgenär eller gäldenären

framställning därom hos förvaltaren, äge förvaltaren och gode mannen

besluta, att med försäljningen skall anstå viss tid, dock ej utöfver sex

månader från första borgenärssammanträdet. Kunna förvaltaren och

24

gode mannen ej enas, eller är någon borgenär eller gäldenären missnöjd med

deras beslut, eller har längre uppskof än nyss sagts påyrkats, skola

borgenärerna kallas till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må

dock mot någon borgenärs eller gäldenärens vid sammanträdet gjorda

bestridande uppskof bestämmas till längre tid än ett år från första

borgenärssamm anträd et.

Om anstånd med försäljning af egendom i makars bo eller dödsbo,

som afträdts till konkurs, är särskildt stadgadt.

68 §.

Har gäldenären å första borgenärssammanträdet eller därförinnan

ingifvit förslag om ackord, må egendomen i boet ej säljas innan afgjordt

är, huruvida ackord kommer till stånd.

Ingifves ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet, vare

det ej hinder för försäljning af boets egendom; där förvaltaren och

gode mannen i de yttranden öfver förslaget, som jämlikt 155 § skola af

dem afgifvas, tillstyrka dess antagande, må dock ej, efter det nämnda

yttranden afgifvits, försäljning verkställas så länge ackordsfrågan ej är

afgjord. Varder förslaget ej sålunda tillstyrkt, men antages det af borgenärerna

eller varder det eljest jämlikt 164 § hänskjutet till rättens

pröfning, skall med försäljningen anstå i afbidan på ackordsfrågans

afgörande; och må i fall, då pröfningen af förslaget jämlikt 159 § uppskjutes,

de borgenärer, som hafva rösträtt i ackordsfrågor, kunna med

den röstöfvervikt, som i sistnämnda paragraf sägs, besluta anstånd med

försäljningen i afbidan på borgenärernas pröfning af förslaget.

Hvad ofvan i denna paragraf är stadgadt om anstånd med försäljning

af boets egendom äge ej tillämpning, där borgenärerna jämlikt

160 § besluta, att ackordsförslag skall vara hvilande. Ej må i sådant fall

anstånd äga rum, med mindre det med den röstöfvervikt, som i 159 §

sägs, bestämmes af de borgenärer, som hafva rösträtt i ackordsfrågor.

69 §.

Hvad i 66—68 §§ är stadgadt om uppskof med försäljning af

egendom i boet utgöre ej hinder för sådan försäljning, som enligt 64 §

må äga rum jämväl före första borgenärssammanträdet.

Påyrkar inteckningshafvare eller annan borgenär, som för sin

fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, hvari förmånsrätten

gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg, och har hans rätt till be

-

25

tidning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd

eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, då skall ock, utan

hinder däraf att uppskof med försäljningen beslutits eller att därmed

enligt hvad ofvan är stadgadt eljest skall anstå, försäljning af den egendom

äga rum, såframt ej förvaltaren och gode mannen Unna uppenbart,

att förlust därigenom skulle uppstå för konkursboet.

Har gäldenären bjudit ackord, må ej på grund däraf anstånd med

försäljningen äga rum, såframt gäldenären samtycker till försäljningen.

70 §.

Innan förvaltaren efter första borgenärssammanträdet vidtager åtgärd

för försäljning af egendom i boet, vare han skyldig inhämta gode

mannens yttrande i fråga om försäljningen, utan så är att försäljning

erfordras af anledning, som afses i 64 § andra stycket, samt uppskof

för gode mannens hörande icke lämpligen kan äga rum.

71 §•

Sedan gode mannen afgifvit yttrande i fråga om försäljning af fast

egendom i boet, äge förvaltaren hos vederbörande myndighet äska försäljning

af samma egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer.

Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, såframt förvaltaren finner

det för boet fördelaktigare och gode mannen är därom med honom ense;

motsätter sig gode mannen sådan försäljning, begäre förvaltaren borgenärernas

samtycke därtill. Ej må dock egendomen säljas annorledes än

utmätningsvis, med mindre egendomens afkastning och köpeskilling, efter

afdrag för förvaltningsarfvode och annan utgift, för hvilken egendomen

svarar, lämna tillgång till fulla gäldandet af fordran, som äger särskild

förmånsrätt i egendomen eller skall därur utgå med förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken, eller ock, där sådan fordran ej kan till fullo

gäldas, innehafvaren af fordringen likväl samtycker till försäljningen

samt, om fordringen är intecknad och egendomen inköpts af annan, för

dödande af inteckningen aflämnar inteckningshandlingen till den, som

utses af honom och köparen. Ej heller må i något fall försäljning af

fast egendom ske annorledes än å auktion, med mindre gäldenären

samtycker därtill.

72 §.

Då lös egendom genom förvaltarens försorg säljes före första borgenärssammanträdet

eller ock utan gode mannens hörande efter nämnda

4

26

sammanträde i fall då jämlikt 70 § gode mannens körande ej erfordras,

äge förvaltaren låta försäljningen försiggå antingen genom auktion

eller under hand, efter som han anser för boet fördelaktigast. Sker försäljning

under hand, varde egendomen förut värderad af sakkunnig person.

Vill förvaltaren eljest låta försäljning af lös egendom, som icke

sker genom fortsättande af gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än

å auktion, begäre samtycke därtill af gode mannen eller, om han

vägrar, af borgenärerna.

Lös egendom, hvari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,

må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å

auktion, såframt hans rätt är af försäljningen beroende.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där

fartyget finnes å ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman äska

försäljning i den ordning, som om dylik egendom, den där blifvit utmätt,

särskildt är stadgad. År fartyg, som skall säljas, intecknadt för gäld,

må det ej säljas annorledes än utmätningsvis, med mindre inteckningshafvare,

hvilkens fordran ej kan till fullo gäldas, likväl samtycker till försäljningen

samt, om fartyget inköpts af annan, för inteckningens dödande

aflämnar inteckningshandlingen till den, som utses af honom och köparen.

73 §.

Lämnas af gode mannen eller borgenärerna samtycke till försäljning

under hand af fast eller lös egendom i fall då ej visst anbud

föreligger och varder antaget, skola föreskrifter tillika meddelas till förekommande

af försäljning till underpris, såsom om infordrande af anbud,

om ett lägsta försäljningspris, om värdering af egendomen genom sakkunnig

person eller dylikt.

74 §.

Har borgenär lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt

i handom, äge han besörja, att egendomen varder såld å auktion, såframt

ej förvaltaren vill lösa densamma för konkursboets räkning; åliggande

det borgenären att minst en vecka innan han vidtager åtgärd för egendomens

försäljning hembjuda den åt förvaltaren till inlösen. Utgöres

egendomen af fartyg eller gods i fartyg, skall försäljningen ske i den

ordning, som om dylik egendom, den där blifvit utmätt, särskildt är

stadgad. Skall egendomen säljas annorledes än utmätningsvis, må försäljningen

ej ske å annan ort än där egendomen finnes, med mindre förvaltaren

samtycker därtill; och läte borgenären förvaltaren minsttreveckor

27

förut veta, niir och hvar försäljningen skall ske, samt vise för honom

reda för hvad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om försäljningen, äge förvaltaren

därom besörja.

75 §.

Skall konkursbos egendom säljas å auktion genom förvaltarens

försorg, läte han kungöra auktionen på sätt och inom tid, som i utsökningslagen

stadgas för kungörande af auktion å egendom af det slag,

hvarom fråga är; dock vare kungörelsens införande i allmänna tidningarna

eller länskungörelserna icke i något fall erforderligt.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande

auktion, som enligt 74 § besörjes af borgenär.

76 §.

Då förvaltaren utsatt auktion å egendom, som är intecknad eller

däri särskild förmånsrätt eljest äger rum, bör han i god tid före auktionen

till de borgenärer, som hafva sådan förmånsrätt i egendomen och hvilkas

adress är känd, med posten öfversända särskild underrättelse om tid och

ställe för auktionen.

77 §.

Finner förvaltaren det i 75 § föreskrifna kungörelsesätt icke vara

egnadt att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom

att vidtaga de ytterligare åtgärder, som må anses erforderliga. Skulle

han i något fall anse tillfyllest, att auktionen kungöres i mindre utsträckning

än i nämnda paragraf stadgas, begäre därtill samtycke af gode

mannen. Inskränkning i fråga om kungörande af auktion å lös egendom,

hvari borgenär bär panträtt eller annan särskild förmånsrätt, som

i 17 kap. handelsbalken sägs, må dock icke äga rum, med mindre den

borgenär samtycker därtill; ej heller må utan gäldenärens medgifvande

sådan inskränkning ske beträffande kungörande af auktion å fast

egendom.

78 §.

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder

för indrifning af utestående fordringar. Kan det i något fall

28

ej ske utan rättegång eller lagsökning, galle hvad i 80 § finnes stadgadt.

Varder ej rättegång eller lagsökning anställd, och kommer ej

heller förlikning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras

såsom annan lös egendom.

79 §.

Har förlikningsanbud angående osäker eller tvistig tillgång blifvit

gjordt, och finner förvaltaren fördelaktigt för konkursboet, att det anbud

antages, begära _ samtycke därtill, då fråga är om fast egendom af borgenärerna,

men eljest af gode mannen; äro förvaltaren och gode mannen

ej ense, äge förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärerna. Ej må

dock förlikning afslutas innan gäldenären fått tillfälle att yttra sig däröfver.

Vägrar han sitt samtycke till förlikning, som angår fast egendom,

vare frågan därom förfallen. Motsätter han sig förlikning angående annan

egendom, vare det ej hinder för förlikningen; dock äge han själf utföra

tvisten, där han ställer säkerhet för hvad i förlikning bjudes.

80 §.

Rättegång eller lagsökning må ej utan gode mannens samtycke

anställas af förvaltaren, utan så är att uppskof för inhämtande af gode

mannens mening icke kan äga rum. Har förvaltaren anhängiggjort talan

utan att gode mannens mening varit inhämtad, åligge förvaltaren att så

snart ske kan underrätta gode mannen om målet, och skall, där ej detta

redan är afgjordt, dess fortsättande ankomma på hans medgifvande.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om fortsättande för konkursboets räkning af mål, som anhängiggjorts

innan beslutet om egendomsafträde meddelades.

Underlåter förvaltaren att iakttaga hvad ofvan är föreskrifvet, vare

det utan verkan å målet, men svare förvaltaren för kostnad och skada,

som må uppkomma för konkursboet och ej täckes af hvad i målet tillvinnes

boet.

81 §.

Visar förvaltare eller god man motvilja, oskicklighet eller försummelse

vid fullgörandet af sitt uppdrag, må borgenär eller gäldenären

eller, där fråga är om förvaltare, jämväl gode mannen hos konkursdomaren

göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan, eller finner konkursdomaren eljest anledning

29

till anmärkning mot förvaltare eller god man, äge konknrsdomaren efter

omständigheterna tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja

honom från befattningen.

Ej må dock förvaltare efter första borgenärssammanträdet eller

god man skiljas från sin befattning förrän borgenärerna vid sammanträde

inför konkursdomaren lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet;

skolande ock innan förvaltare må entledigas yttrande inhämtas från

gode mannen, där sådan är utsedd. Konkursdomaren må likväl, om

han finner skäl därtill, försätta förvaltare ur tjänstgöring i afbidan på

borgenärernas yttrande öfver frågan om entledigande.

82 §.

Finnes i boet egendom, hvari särskild förmånsrätt äger rum, skall,

såvidt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom

hafva sådan förmånsrätt, af egendomens afkastning och köpeskilling gäldas

kostnaden för egendomens vård och försäljning äfvensom det arfvode

till förvaltare och god man, som belöper för egendomen.

Till förfång för dem, som hafva särskild förmånsrätt i boet tillhörig

egendom, må ej af egendomens afkastning och köpeskilling gäldas

annan konkurskostnad än ofvan sagts.

83 §.

Arfvode till förvaltare och till god man bestämmes af rätten; äro

flere förvaltare eller gode män, skall för en hvar bestämmas särskildt

arfvode.

Arfvode till förvaltare skall sättas till belopp, som med afseende

å det arbete uppdraget kräft, den omsorg och skicklighet, hvarmed

arbetet utförts, samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättningför

uppdraget.

Arfvode till god man skall utgå med belopp, som utgör skälig

ersättning för det arbete och den tidsspillan uppdraget medfört.

Ej må arfvode efter tid räknas.

84 §.

Arfvode till förvaltare så ock arfvode till god man skall bestämmas

till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 82 § må anses erforderligt,

att för egendom, som afses i sagda paragraf, beräknas sär

-

30

skridt arfvode. Sådant särskildt arfvode må kunna bestämmas innan

arfvode i öfrigt bestämmes.

Vid bestämmande af särskildt arfvode, som ofvan sägs, skall hvad

i 83 § stadgas om de grunder, efter hvilka arfvode skall beräknas, äga

motsvarande tillämpning.

85 §.

Arfvode till förvaltare och till god man bestämmes efter därom

hos konkursdomaren gjord framställning från den till arfvode berättigade;

och bör, där det lämpligen kan ske, arfvode på en gång bestämmas

för samtliga därtill berättigade. Vid sådan framställning skall fogas

redogörelse för det arbete uppdraget medfört. Har förvaltare för särskilda

förvaltningsåtgärder, såsom förrättande af bouppteckning, utförande

af rättegång, hållande af auktion eller dylikt, anlitat annan, och

har godtgörelse därför tillgodoförts denne, eller har förvaltare eller god

man tillgodoförts ersättning för utgifter, skall sådant angifvas i redogörelsen.

Afser framställning, som i första stycket sägs, bestämmande af

särskildt arfvode för viss egendom, eller kan i anledning af framställningen

fråga om bestämmande af dylikt arfvode uppkomma, åligge förvaltaren

att tillhandahålla konkursdomaren förteckning öfver kända

rättsägare, som hafva panträtt i egendomen.

86 §.

Då framställning om bestämmande af arfvode inkommit, ntsätte

konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Afser framställning

allenast bestämmande af särskildt arfvode för viss egendom,

äge dock konkursdomaren pröfva, huruvida skäl att företaga frågan

därom innan arfvode i öfrigt bestämmes må anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blifvit utsatt,

läte konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den

utsatta dagen införes en gång i allmänna tidningarna och, där det kan

ske, två gånger i tidning inom orten, kalla vederbörande rättsägare

att vid rätten utföra sin talan; och varde därjämte särskild underrättelse

om ärendets företagande meddelad den, för hvilken arfvode

skall bestämmas, så ock gäldenären. I fall, som omförmäles i 85 § andra

stycket, äge de, som hafva panträtt i den egendom,hvarom fråga är,

31

fora talan i ärendet, ändå att de ej i konkursen bevakat sin fordran;

skolande konkursdornaren i god tid till dem, om deras adress är känd,

öfversända underrättelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen,

att frågan om arfvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse,

hvarom ofvan stadgats, ej utfärdas, men varde underrättelse om

ärendets handläggning vid rätten meddelad den, för hvilken arfvode

skall bestämmas, så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande af arfvode till förvaltare, skall konkursdomaren

inhämta yttrande i ärendet af gode mannen.

87 §.

Förvaltare äge ej uppbära arfvode förrän han afgifvit slutredovisning

för sin förvaltning; och må ej arfvode uppbäras af god man

förrän slutredovisning afgifvits i konkursen, utan så är att han därförinnan

afgår.

88 §.

Förvaltare svare för skada, som han uppsåtligen eller af vårdslöshet

förorsakat. Åro flere förvaltare vållande till skadan, vare de en

för alla och alla för en ansvariga för dess gäldande.

Enahanda ansvarsskyldighet åligge god man i fråga om skada,

som förorsakas af honom.

4 KAP.

Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så

ock om bouppteckningsed af annan än gäldenären.

89 §.

Gäldenär må ej från den dag, då beslut om hans försättande i konkurs

meddelades, till dess han aflagt den i 91 § föreskrifna bouppteckningsed

utan förvaltarens samtycke begifva sig från den ort, där han är bosatt.

Senare under konkursen må gäldenären ej utan förvaltarens samtycke

32

begifva sig längre bort än att han kan eu vecka efter kallelse personligen

infinna sig inom rättens domsaga å ort, där hans närvaro

påkallas; vare ock gäldenären skyldig att för förvaltaren uppgifva

stället, där han vistas, och, om det är utom domsagan, viss därinom

bosatt person, till hvilken kallelse å honom må lämnas.

Vägrar förvaltaren sitt samtycke i fall, som i första stycket sägs,

äge gäldenären hänskjuta frågan till konkursdomarens pröfning.

90 §.

Gäldenär vare pliktig gifva konkursdomaren, förvaltare och god

man äfvensom vid borgenärssammanträde borgenärerna de upplysningar

om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, såframt

han ej är hindrad afjaga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant hinder

föreligger, från sammanträde uteblifva, tage konkursdomarens eller, om

sammanträdet skall hållas inför förvaltaren, dennes samtycke därtill;

vägrar förvaltaren sitt samtycke, äge gäldenären hänskjuta frågan till

kon kurs domarens pröfning. Uteblifver gäldenären från sammanträde, vare

hans utevaro ej hinder för handläggning af de ärenden, som där skola

förekomma.

91 §.

Gäldenär vare pliktig att inför konkursdomaren med ed fästa den

i anledning af konkursen upprättade bouppteckningens riktighet. Då

eden skall afläggas, göre gäldenären först de tillägg till bouppteckningen

eller de ändringar däri, som han må finna påkallade, och betyge därefter

med ed, att bouppteckningen (med däri af honom gjorda tillägg eller

ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke någon tillgång eller

skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller skuld, som ej hör till

boet, upptagits.

92 §.

Den i 91 § föreskrifna bouppteckningsed skall afläggas vid första

borgenärssammanträdet. År gäldenären af laga förfall hindrad att då

aflägga eden, eller är till följd af särskilda omständigheter bouppteck

-

33

ningen då ännu ej till konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren,

sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snart ske

kan gäldenären att infinna sig för edgångens fullgörande; och varde förvaltaren

underrättad därom.

År gäldenären häktad eller aflägset boende, må konkursdomaren

tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,

som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta

honom hemma i sin bostad aflägga eden.

93 §.

Omyndig gäldenär, som fyllt femton år, äfvensom gäldenärs hustru

eller, där hustru, som vunnit boskillnad, kommit i konkurs, mannen åligge

att aflägga sådan ed, som omförmäles i 91 §, såframt förvaltaren eller

borgenär det yrkar samt konkursdomaren ej finner sådana särskilda omständigheter

föreligga, att anledning till edgången saknas.

Gäldenärs barn äfvensom hans tjänare eller, där gäldenär är död,

hans stärbhusdelägare vare, om det kan antagas, att de äga kunskap

om boet, pliktiga att på yrkande af förvaltaren eller borgenär aflägga

ed, som nyss nämnts. Har någon haft egendom, som hör till boet,

om händer, åligge honom att uppgifva hvad han omhänderhaft och

med ed fästa uppgiften, såframt förvaltaren eller borgenär det yrkar.

Edgångsyrkande, som ofvan i denna paragraf afses, skall göras

hos konkursdomaren. Bifalles yrkandet, skall eden afläggas inför konkursdomaren

å tid och ställe, som bestämmas af honom; och kalle

konkursdomaren den, som skall aflägga eden, att för sådant ändamål

infinna sig; underrätte ock därom förvaltaren samt, där edgångsyrkandet

framställts af borgenär, denne. Bestämmelserna i 92 § andra stycket

skola i fall, hvarom här är fråga, äga motsvarande tillämpning.

94 §.

Undandrager sig gäldenären att fullgöra hvad honom enligt 56,

89, 90 eller 91 § åligger, eller öfverträder han förbud, hvarom stadgas

i 89 §, må han, efter omständigheterna, hämtas eller genom häkte

tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

Undandrager sig annan att fullgöra hvad honom enligt 93 § blifvit

förelagdt, äge hvad i första stycket stadgas i afseende å gäldenär

motsvarande tillämpning.

Varder någon efter ty nu är stadgadt hållen i häkte, skall kostnaden

härför gäldas af allmänna medel.

5

34

95 §.

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande af åtgärd

enligt 94 §. Har någon för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren,

då anledning till hans kvarhållande ej längre är för handen,

genast förordna om hans lösgifvande.

96 §.

År gäldenär, såsom i 153 § utsökningslagen sägs, för öfverträdande

af reseförbud insatt i häkte, då beslut om hans försättande i konkurs

meddelas, varde därur lösgifven, sedan han aflagt bouppteckningsed.

97 §.

Gäldenär skall, där han ej annorledes kan försörja sig, af konkursboet

njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn under

två månader från den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.

Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed afläggas af gäldenären, njute

han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären äge ock från konkursboet

utbekomma och behålla dels nödiga gång- och sängkläder för sig,

hustru och oförsörjda barn dels ock, till ett värde af högst ett hundra

femtio kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören.

Vid bestämmande af hvad gäldenären må bestås skall tagas hänsyn

så väl till hans behof och boets ställning som ock till hans omsorg att

göra rätt för sig och beredvillighet att fullgöra de skyldigheter, som

enligt denna lag åligga honom.

98 §.

På förvaltaren och gode mannen ankomme att gemensamt afgöra

frågan om underhåll åt gäldenären; och skall beslut därom meddelas

inom en vecka från första borgenärssammanträdet. Kunna de ej enas,

varde frågan hänskjuten till rätten.

Förvaltaren skall före utgången af den tid, som i första stycket

sägs, besluta om hvad i öfrigt må enligt 97 § tillerkännas gäldenären.

Nöjes ej gäldenären med beslut, som meddelats af förvaltaren och

gode mannen eller af förvaltaren ensam, eller menar borgenär, att gäldenären

genom sådant beslut undfått mera än honom bör tillkomma, äge

35

den missnöjde begära skriftligt besked om beslutets innehåll och inom

tre veckor från första borgenärssammanträdet påkalla rättens pröfning

genom skrift, som må ingifvas till konkursdomaren.

Då fråga, som afses i denna paragraf, skall pröfvas af rätten,

utsätte konkursdomaren för handläggningen däraf viss dag efter utgången

af sistnämnda tid. Kungörelse därom skall minst tio dagar före den

utsatta dagen införas en gång i allmänna tidningarna äfvensom, där

det kan ske, två gånger i tidning inom orten; och varde därjämte

särskild underrättelse meddelad förvaltaren och gäldenären äfvensom,

där borgenär är klagande, denne.

99 §.

Gäldenär vare berättigad att af konkursboet erhålla hvad som erfordras

för resa och uppehälle, när han enligt hvad i denna lag stadgas

har att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes, dock ej mera,

om han vistas utom rättens domsaga, än som tarfvades, om han

uppehälle sig därinom å ort, där han sist vistades.

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde

i anledning af anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111 §.

5 KAP.

Om bevakning af fordringar i konkurs.

100 §.

I konkurs må ej andra fordringar göras gällande än de, som uppkommit

innan beslutet om egendomsafträde meddelades.

Fordran må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende

af villkor eller ej förfallen till betalning.

101 §.

Inom den för bevakning af fordringar utsatta tid har borgenär

att hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär

anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angifva

den rätt han i sådant afseende vill göra gällande. Vid inlagan foge

36

borgenär i hufvudskrift eller styrkt afskrift de handlingar han vill

åberopa till stöd för sin talan.

I bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke och postadress

angifvas.

Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas i

två exemplar.

102 §.

Sedan bevakningstiden gått till ända, öfverlämne konkursdomaren

utan dröjsmål till förvaltaren det ena exemplaret af inkomna bevakningshandlingar.

Förvaltaren har att hålla de till honom öfverlämnade bevakningshandlingarna

tillgängliga för borgenärerna och gäldenären, så ock att

skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande för hvarje bevakad fordran

dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den åberopade grunden därför

samt den plats i förmånsrättsordningen, som enligt det framställda

yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteckningen upprättas i två

exemplar, af hvilka det ena bilägges de till förvaltaren öfverlämnade

bevakningshandlingarna samt det andra tillställes konkursdomaren för att

jämte det andra exemplaret af handlingarna vara att tillgå hos honom.

103 §.

Förvaltare åligge att granska bevakningshandlingarna samt, om

han finner anledning till jäf mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt,

till konkursdomaren inom den jämlikt 19 § utsatta tid för

framställande af anmärkningar inkomma med anmärkningsskrift; börande

därvid fogas i hufvudskrift eller styrkt afskrift de handlingar förvaltaren

vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

Rätt att göra anmärkning mot bevakning tillkomme jämväl borgenär,

som bevakat fordran i konkursen, så ock gäldenären; och skall i

afseende härå hvad ofvan är stadgadt om anmärkning af förvaltare äga

motsvarande tillämpning.

Anmärkningsskrift jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas

i två exemplar.

104 §.

Göres anmärkning af någon af dem, som äro därtill berättigade,

gälle det äfven för de andra, ändå att de ej deltagit i anmärkningen.

37

105 §.

Borgenär, mot hvars bevakning anmärkning ej i föreskrifven ordning

framställts, njute till godo den betalnings- och förmånsrätt han

yrkat. Har yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, må

sådant dock ej lända till förfång för dem, som enligt lag hafva

företrädesrätt till betalning ur viss egendom; och vare yrkande om förmånsrätt,

ändå att anmärkning däremot ej framställts, utan verkan, om

yrkandet ej afser någon i lag stadgad förmånsrätt.

106 §.

Efter anmärkningstidens utgång varde, där anmärkning gjorts,

det ena exemplaret af anmärkningsskriften genast af konkursdomaren

öfverlämnadt till förvaltaren; och skall förvaltaren ofördröjligen till

hvarje borgenär, mot hvars bevakning anmärkning är framställd och

hvars adress är känd, med posten öfversända afskrift af anmärkningsskriften

i hvad den rör hans bevakning, så ock meddelande om tid och

ställe för det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde.

107 §.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar

framställts, skola företagas till handläggning vid det borgenärssammanträde

inför konkursdomaren, som jämlikt 19 § blifvit för sådant ändamål

utsatt. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan;

och böra de borgenärer, mot hvilkas bevakningar anmärkning gjorts,

ingifva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka

deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, såframt han ej

har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

På konkursdomaren ankomme att söka genom förhör med de närvarande

utreda tvistefrågorna och däri åstadkomma förlikning. Medgifva

samtliga närvarande, att anmärkning må förfalla, eller inskränka

de densamma, äge ej den, som uteblifvit, därå tala.

Finnes anmärkning, hvarom förlikning ej blifvit träffad, skall frågan

hänskjutas till rätten; och inhämte konkursdomaren, huruvida någon af

de närvarande vill där föra talan rörande den fråga. Målet skall vid

rätten förekomma i stad inom fjorton dagar från sammanträdet och

38

på landet så snart ske kan vid lagtima ting, såframt ej urtima ting

äskas samt, om konkursdomaren det påfordrar, säkerhet ställes för kostnaden.

Konkursdomaren meddele före sammanträdets slut underrättelse

om tiden, då målet skall förekomma vid rätten; och vare vidare kallelse

ej erforderlig.

108 §.

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola af rätten utan

dröjsmål företagas till pröfning och, såvidt ske kan, på en gång afgöras.

Tarfva vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas,

varde särskildt dömdt öfver de tvistefrågor, som kunna tidigare afgöras;

ankommer någon borgenärs anspråk på annan rätts pröfning, må det ej

vålla uppehåll, utan fastställe domstolen, där konkursen är anhängig,

hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämdt genom

dom i den särskilda rättegången.

Vid rätten må endast de föra talan, som vid det i 107 § omförmälda

borgenärssammanträde gjort förbehåll därom, eller som rätten

eljest finner nödigt höra; uteblifver någon af dem, vare det ej hinder

för målets afgörande.

109 §.

Förlikning angående bevakad fordran, mot hvilken anmärkning

framställts, må ej ingås annorledes än i 107 § sägs, utan så är att alla,

livilkas rätt är beroende af förlikningen, samtycka därtill.

no §.

Vill borgenär efter utgången af den för bevakning af fordringar

utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 §

är stadgad angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, öfverlämne konkursdomaren

genast det ena exemplaret af bevakningshandlingarna till förvaltaren;

läte ock en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två

gånger i tidning inom orten kungöra, att efterbevakning skett, så ock

inom hvilken tid anmärkningar mot bevakningen må framställas, äfvensom

tid och ställe för sammanträde inför konkursdomaren, därest i anledning

af anmärkning sammanträde varder erforderligt. Tiden för fram

-

39

ställande nf anmärkningar må ej understiga två eller öfverstiga fyra

veckor, räknadt från det kungörelsen infördes i allmänna tidningarna;

och skall sammanträdet inför konkursdomaren hållas inom fyra veckor

från anmärkningstidens utgång, utan så är att på landet lagtima ting

icke infaller inom nämnda tid och konkursdomaren finner, att med

sammanträdet kan till sådant ting anstå.

Om innehållet i kungörelse, som sålunda utfärdas, åligge konkursdomaren

att särskildt underrätta förvaltaren och gäldenären så ock,

där gäldenären är gift och hans hustru sökt undansättande, hustrun

eller god man, som förordnats för henne.

I öfrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till

efterrättelse hvad ofvan stadgats om bevakning.

Hafva flere efterbevakningar gjorts, skola de, såvidt ske kan,

handläggas gemensamt.

in §.

Ersättning, som enligt hvad särskildt är stadgadt tillkommer

konkursdomaren för inställelse vid sammanträde i anledning af anmärkning

mot efterbevakning, så ock ersättning till förvaltaren och gäldenären

för inställelse vid sammanträdet skall gäldas af borgenär, som

gjort efterbevakningen; och vare borgenären jämväl skyldig att godtgöra

kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen.

Hafva flere borgenärer gjort efterbevakning, svare de en för alla och

alla för en för kostnad, som är gemensam för efterbevakningarna.

112 §.

Talan mot dom, hvarigenom anmärkning mot bevakning ogillats,

må fullföljas ej mindre af förvaltaren än af borgenär och gäldenären.

113 §.

I tvist angående bevakad fordran må ej i högre rätt gälla andra

bevis än de, som förut varit i laga ordning företedda, där ej rätten

pröfvar, att parts begäran att få förete bevis blifvit utan skäl afslagen,

eller att tillräckligt rådrum för ändamålet icke lämnats.

40

År dom, hvaremot talan föres, grundad på omständighet, som ej

varit åberopad i målet, äge ock den, som söker ändring, att angående

samma omständighet förete bevis till styrkande af sin talan.

114 §.

Varder dom, hvarigenom anmärkning mot bevakning ogillats,

ändrad af högre rätt, galle det äfven för dem, som icke sökt ändring

i domen.

115 §.

Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast afgjordt,

hvilken rätt i konkursen tillkommer fordringen.

116 §.

Borgenär, som bevakat fordran i konkurs, vare på yrkande af

annan borgenär eller af gäldenären pliktig att med ed betyga, att fordringen

_ icke, honom veterligen, tillkommit af svek eller bedrägeri utan

är riktig, sådan den af honom blifvit uppgifven.

Vill borgenär aflägga sådan ed, ändå att yrkande därom ej framställts,

stånde det honom fritt.

Har borgenären angående fordringen i ett eller annat afseende

lämnat uppgifter, som han ej _ kan inbegripa under eden, må han vid

edens afläggande göra rättelse i sin bevakning.

Skall eden afläggas af förmyndare eller målsman eller eljest af

någon, som är satt att företräda borgenären, varde den därefter lämpad;

vare ock i sadant fall rätte sakägaren pliktig att själf fullgöra edgången,

där det yrkas och kan ske samt konkursdomaren ej finner sådana särskilda

omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas.

Dör borgenären innan eden blifvit af honom aflagd, vare den,

som träder i hans ställe, pliktig att aflägga eden; och varde eden därefter

lämpad.

117 §.

Yrkande att borgenär skall aflägga ed, som i 116 § sägs, skall

göras hos konkursdomaren i skriftlig inlaga, som ingifves i två exemplar

41

inom den för framställande af anmärkningar mot borgenärens bevakning

utsatta tid. Ej må sådant yrkande väckas i bevakningsinlaga eller i

anmärkningsskrift.

Konkursdomaren förelägge borgenär, mot hvilken yrkandet framställts,

att inom viss tid af högst en månad från det han erhållit del

af föreläggandet fullgöra edgången och inkomma med bevis därom.

Kan borgenären ej inom den föreskrifna tiden fullgöra hvad honom

ålagts, men visar han inom samma tid laga förfall, förelägge konkursdomaren

honom ny tid.

Den, som påyi’kat edgången, vare pliktig att tillställa borgenären

föreläggande, som i andra stycket sägs, och till konkursdomaren inkomma

med bevis därom inom viss af konkursdomaren bestämd tid af

högst en månad från utgången af den för framställande af anmärkningar

mot bevakningen bestämda tid; skolande, där delgifningen skett inom

riket, beviset därom utgöras af sådant intyg, som ill kap. 38 § rättegångsbalken

sägs. År ej veterligt, hvar borgenären uppehåller sig, och

har anvisning ej kunnat vinnas å ombud, som äger för honom mottaga

delgifning af föreläggandet och kan träffas inom riket, äge konkursdomaren

förordna, att föreläggandet må införas i allmänna tidningarna

tre gånger, minst en vecka mellan hvarje gång; och äge den, som påyrkat

edgången, att inom en månad från det förordnandet gafs styrka,

att föreläggandet blifvit sålunda kungjordt. Då föreläggande, enligt

hvad nu är sagdt, delgifves genom kungörelse i tidningarna, skall borgenären

anses hafva undfått del af detsamma den dag sista kungörandet

ägde rum.

Försummar den, som påyrkat edgången, att inom föreskrifven tid

fullgöra hvad i fjärde stycket är honom ålagdt, och visar han ej inom

samma tid, att hinder mött för delgifning, vare edgångsyrkandet förfallet;

visas sådant hinder, sätte konkursdomaren ut ny tid.

118 §.

Då edgångsföreläggande, som afses i 117 §, blifvit meddeladt, skall

konkursdomaren ofördröjligen underrätta förvaltaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort honom förelagd edgång, skall, så

snart det inkommit till konkursdomaren, af honom öfverlämnas till förvaltaren.

Har edgångsbevis till konkursdomaren inkommit i fall, som

afses i 116 § andra stycket, varde ock det bevis öfverlämnadt till förvaltaren.

6

42

119 §.

Borgenärsed skall afläggas inför konkursdomare eller allmän underrätt.

Vistas borgenären utom riket, stånde honom ock fritt att i landet,

där han vistas, aflägga eden hos svenska beskickningen eller inför den

domstol eller myndighet, inför hvilken enligt det landets lag sådan edgång

må fullgöras.

120 §.

Försummar borgenär att inom föreskrifven tid inkomma med bevis,

att han fullgjort honom förelagd edgång, må innan sådant bevis inkommit

hans fordran ej komma i betraktande såsom bevakad i konkursen;

dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord, tvistefrågan

pröfvad i laga ordning, och gälle om utdelning för fordringen

hvad därom är i 6 kap. stadgadt.

121 §.

Borgenär, som förvärfvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet

om egendomsafträde meddelades, äge begagna fordringen till

kvittning mot skuld, för hvilken han vid nämnda tid häftade hos gäldenären;

och vare för tillgodonjutande af sådan rätt ej nödigt, att fordringen

bevakas i konkursen. Sökes hans skuld för konkursboet ut,

åligge honom, där han vill njuta kvittningsrätt, att, om i målet så yrkas,

beediga fordringen, såsom i 116 § är stadgadt.

År fordran beroende af sådant villkor, att borgenären icke äger

utbekomma fordringsbeloppet, såvida ej viss omständighet inträffar, gälle

i fråga om rätt för borgenären till kvittning i fall, då förutsättningarna

därför i öfrigt föreligga enligt hvad i första stycket sägs, att borgenären

har att fullgöra sin förbindelse men äger återbekomma ett belopp,

motsvarande hvad han erlagt i den mån det ej öfverstiger hvad han

har att fordra, såframt han, innan kungörelse om framläggande af

förslag till slututdelning utfärdas, visar, att villkoret uppfyllts; skall

fordringen enligt hvad i 144 § andra stycket är stadgadt komma i betraktande

vid slututdelningen, varde nyssnämnda belopp afsatt för att,

därest villkoret sedermera skulle uppfyllas, till borgenären återbäras.

Den, som inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes

eller därefter förvärfvat fordran hos gäldenären efter aftal med annan

43

än denne, äge, där han vid tiden för aftalet häftade i skuld hos gäldenären

och tillika hade kännedom om att gäldenären var på obestånd

eller om konkursansökningen, ej den rätt, hvarom ofvan i denna paragraf

är stadgadt. Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som under

nu nämnda tid efter det han erhållit sin fordran satt sig i skuld hos

gäldenären med kännedom om hans obestånd eller om konkursansökningen.

Har konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling, som på

grund af konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning,

som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings

upphörande Vant införd i allmänna tidningarna, vare borgenär

icke berättigad att till kvittning mot skuld, hvari han häftar hos gäldenären,

använda fordran, för hvilken han enligt hvad i lagen om ackordsförhandling

utan konkurs stadgas icke ägt kvittningsrätt, därest ackord

kommit till stånd.

122 §.

Fordran, som blifvit af borgenär beedigad efter ty ofvan är sagdt,

varde utan hinder däraf pröfvad af rätten, då sådan pröfning i laga

ordning påkallats.

123 §.

Den, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös

egendom, vare för tillgodonjutande af rätt till betalning ur den egendom,

som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen

i konkursen.

124 §.

Har icke någon fordran bevakats inom den för bevakning af

fordringar utsatta tid, meddele konkursdomaren genast beslut om

afskrifning af konkursen.

Innan egendomen i boet återställes till gäldenären, skall förvaltaren

af densamma, såvidt den förslår, betala konkurskostnaderna och

den gäld, som boet eljest må hafva åsamkat sig.

44

6 KAP.

Om utdelning.

125 §.

Sedan den jämlikt 19 § utsatta tid för framställande af anmärkningar

mot bevakade fordringar gått till ända och, där anmärkning gjorts,

det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde hållits, skall af boets

penningmedel, i den mån de ej åtgå till bestridande af konkurskostnaderna

eller till betalning af gäld, som boet eljest åsamkat sig, utdelning

till borgenärerna äga rum enligt hvad nedan närmare bestämmes.

126 §.

Utdelning skall ske när förvaltaren efter gode mannens hörande

finner det lämpligt.

Finnes tillgång till gäldande af minst tio för hundra af bevakade

fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta

med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre gode mannen

samtycker därtill.

Kan utdelning till borgenärer, som hafva förmånsrätt, lämpligen

äga rum, må sådan utdelning ej uppskjutas i afbidan på utdelning till

andra borgenärer, utan så är att de borgenärer, som skulle erhålla utdelningen,

redan jämlikt 135 § lyft betalning för sina fordringar.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blifvit förvandlad i

penningar, skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan

utdelning utfärdas före utgången af tid, inom hvilken borgenär har att

ingifva bevis därom att honom förelagd edgång, som i 116 § sägs,

blifvit fullgjord.

127 §.

Skall enligt hvad i 68 § är stadgadt försäljningen af boets egendom

anstå medan ackordsförslag är beroende på pröfning, må ej utdelning

ske till andra borgenärer än dem, som äga förmånsrätt för sina

fordringar.

i

45

128 §.

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren att uppgöra utdelningsförslag.

Sådant förslag skall för hvarje däri upptagen borgenär angifva

beloppet af lians fordran med den ränta, hvarå utdelning må vara att

beräkna, den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt

den utdelning, som belöper på fordringen. Har borgenär enligt 135 §

lyft betalning, varde ock det anmärkt i förslaget.

Utdelningsförslag skall vara åföljdt af redogörelse för förvaltningen

af egendom, för hvilken till utdelning afsedda medel influtit. Af redogörelsen

skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annorledes

influtit för egendomen, samt, där ej hela detta belopp enligt förslaget

utdelas, för hvilka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hafva

medel, som afses i förslaget, influtit för egendom, hvari särskild förmånsrätt

funnits, skola nu föreskrifna uppgifter lämnas särskild! för den

egendom.

129 §.

Utdelningsförslag med därtill hörande förvaltningsredogörelse skall

af förvaltaren för granskning öfverlämnas till gode mannen; och göre

förvaltaren, där anmärkning framställes af gode mannen, den ändring i

förslaget, som han finner anmärkningen böra föranleda. Förvaltaren

skall därefter hålla förslaget och förvaltningsredogörelsen tillgängliga för

dem, som önska taga del af handlingarna; läte dock därförinnan en gång

i allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning

inom orten kungöra, att utdelningsförslag framlagts, så ock från och med

hvilken dag samt hvar det är att tillgå för granskning. I kungörelsen

skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, har att anmäla

sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 §.

Det åligger förvaltaren att ofördröjligen efter utfärdandet af ofvannämnda

kungörelse dels tillställa konkursdomaren ett exemplar af utdelningsförslaget

och förvaltningsredogörelsen dels ock till gäldenären

och hvarje i förslaget upptagen borgenär, hvars adress är känd, äfvensom,

där gäldenären är gift och hans hustru sökt undanskiftande,

till hustrun eller god man, som förordnats för henne, med posten

öfversända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär

tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i

förslaget.

Förvaltaren har därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdomaren

ett exemplar af de tidningar, i hvilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom

samtidigt meddelas konkursdomaren.

46

130 §.

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren

inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen

därom först varit tillgängligt för granskning. I klanderskriften

skall angifvas, hvilken ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget,

må klandret ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets

handläggning vid rätten och läte minst tio dagar före den utsatta dagen

införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna och, där det

kan ske, två gånger i tidning inom orten. Kunna parterna i målet

annorledes lämpligen kallas till rätten, må det ske.

Vid målets handläggning skall förvaltaren vara tillstädes; och varde

han genom konkursdomarens försorg särskildt kallad till rätten. Uteblifver

någon part eller förvaltaren, vare det ej hinder för målets afgörande.

De för målets pröfning nödiga handlingar skola af förvaltaren tillställas

konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

131 §.

Af borgenär väckt klander mot utdelningsförslag gälle ej för annan

än honom själf.

132 §.

Har borgenär bevakad fordran efter utgången af den för bevakning

af fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i

utdelningsförslag, om hvars framläggande kungörelse utfärdas sedan

bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg kommit förvaltaren

till hända eller borgenären hos förvaltaren visat, att bevakning skett.

Af medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i första

stycket afses, varde först, såvidt de förslå, tilldeladt borgenären så

mycket som skulle hafva tillagts honom, därest han bevakat sin fordran

inom den utsatta bevakningstiden; och tage han därefter med öfriga

borgenärer del i hvad som kan återstå.

133 §.

Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute

ej annorledes än mot borgen lyfta hvad honom i förslaget tillagts; ej

47

heller må, om klander väckts, borgenär, hvars rätt beröres af klandret,

annorledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blifvit genom

laga kraftägande beslut afgjordt.

År fordran beroende af villkor, som i 144 § afses, eller är, där

borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 § sägs, edgången ej fullgjord,

må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga

om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, hvars fordran är fastställd

genom beslut, som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta hvad

på fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången

af den för bevakning af fordringar utsatta tid, må ej lyftas

under tiden för framställande af anmärkningar mot bevakningen.

Finnes borgenär, som lyft utdelning, skyldig att till konkursboet

återbära hvad han uppburit, skall han gälda ränta därå efter sex för

hundra om året från lyftningsdagen.

134 §.

Då borgenär lyfter medel, som i förslag till slututdelning tillagts

honom, vare han ock berättigad till den ränta, som å medlen upplupit från

den dag, från hvilken tiden för anställande af klander mot förslaget är att

räkna; dock vare, där utdelning beräknats för sådan villkorlig fordran,

som afses i 144 § andra stycket, borgenären ej berättigad till ränta,

som å medlen upplupit innan villkoret uppfyllts.

135 §.

Borgenär, som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,

vare medgifvet att innan utdelning, enligt hvad ofvan är stadgadt, äger

rum lyfta betalning för sin fordran, i den mån tillgängliga medel därtill

finnas.

Borgenär, som har förmånsrätt i viss egendom, äge rätt till lyftning,

som i första stycket sägs, af medel, som inflyta för den egendom.

Ofriga förmånsberättigade borgenärer äge ock lyfta betalning såsom

ofvan är sagdt, i den mån medel, som ej böra beräknas för lyftning

enligt bestämmelserna i första och andra styckena, lämna tillgång därtill.

Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas

i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ofvan meddelade

bestämmelser.

48

136 §.

Lyftning- enligt 135 § må ej medgifvas borgenär, med mindre

ban bevakat sin fordran i konkursen och ställer borgen för att medlen

återbäras i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning behålla

hvad han fått lyfta. Förvaltax-en och gode mannen må dock eftergifva

borgen, om de finna skäl därtill; och vare kronan ej skyldig att ställa

borgen.

Hvad i 133 § tredje stycket är stadgadt om skyldighet att gälda

ränta å medel, som återbäras, skall äga motsvarande tillämpning vid

återbäring af medel, som borgenär enligt 135 § fått lyfta.

137 §.

På förvaltaren ankomme att pröfva, huruvida lyftning må medgifvas

i de fall, som omförmälas i 135 §. Vägras lyftning, äge borgenären

hänskjuta frågan till konkursdomarens pröfning; och meddele denne

beslut i frågan.

138 §.

Då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att

tillgå för granskning, anses konkursen afslutad, ändå att tvist om bevakad

fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arfvode

till förvaltare eller till god man ännu ej är slutligen afgjord eller någon

ytterligare tillgång, i följd af rättegång eller annorledes, sedermera kan

uppkomma för konkursboet.

139 §.

Har, då tre månader förflutit från utgången af tiden för anställande

af klander mot förslag till slututdelning, borgenär, som är berättigad

att utan borgen lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag

tillagda medel, icke begagnat sig af sin lyftningsrätt, skall förvaltaren

till borgenären, om hans adress är känd, med posten öfversända meddelande

om det belopp, som sålunda må lyftas af borgenären.

140 §.

Varda efter konkursens afsilande medel tillgängliga för utdelning,

åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna, så ock att afgifva

49

redovisning för förvaltningen af medlen. De i denna lag om utdelning

äfvensom om redovisning vid slututdelning gifna stadganden skola

därvid lända till efterrättelse; dock vare, där den granskning, som enligt

129 och 189 §§ skall företagas af gode mannen, icke kan äga rum, med

mindre nytt val af god man anställes, sådan granskning ej erforderlig.

Framläggas utdelningsförslag och redovisning utan att hafva undergått

nämnda granskning, skall anledningen därtill angifvas i handlingarna.

141 §.

Har, i fall då någon af flere för betalningen af en fordran ansvariga

gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan af dem efter

det beslutet om egendomsafträde meddelades gjort afbetalning å

fordringen, eller har i sagda fall borgenären erhållit afbetalning genom

utdelning i konkurs, hvari annan af de ansvariga blifvit försatt, äge

ändock borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta utdelning

för samma fordringsbelopp, som han, därest afbetalningen ej skett, ägt

göra gällande i konkursen; dock må han ej uppbära mer än mot hans

fordran svarar. Erhåller borgenären genom utdelning i särskilda konkurser

sammanlagdt mer än han har att fordra, gånge öfverskottet till de konkursmassor,

från hvilka större utdelning fallit än som med hänsyn till

gäldenärernas eller löftesmännens inbördes ansvarighet bör därifrån utgå.

Huru utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i bolagsmans

konkurs, därom skils i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag

och enkla bolag.

142 §.

Har, i fall då någon af flere för betalningen af en fordran ansvariga

gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan af dem

efter det beslutet om egendomsafträde meddelades infriat fordringen hos

borgenären, vare den, som infriat fordringen, berättigad till utdelning å

samma belopp som borgenären, därest denne ej fått betalning, ägt i

konkursen bevaka; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran

svarar.

143 §.

Har, i fall då någon af flere för betalningen af en fordran ansvariga

gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, fordringen bevakats

af, förutom borgenären, någon af dem, som äro jämte konkursgäldenären

7

50

ansvariga för betalningen, skall utdelning för de bevakande gemensamt

beräknas, och tage däraf först borgenären hvad till full betalning af

hans fordran åtgår; hvad sedan återstår tillfälle den, som jämte borgenären

bevakat, i den mån han genom afbetalning erhållit fordran på

ersättning hos konkursgäldenären.

144 §.

År fordran beroende af sådant villkor, att borgenären icke äger

utbekomma fordringsbeloppet, såvida ej viss omständighet inträffar,

skall utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej afser

slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må utom i

fall, hvarom förmäles i andra stycket af denna paragraf, sådan fordran

ej komma i betraktande, med mindre borgenären innan kungörelse om

framläggande af utdelningsförslaget utfärdats hos förvaltaren visar, att

villkoret uppfyllts; och skall, där fordringen enligt hvad nu sagts icke

må komma i betraktande, hvad vid tidigare utdelning må hafva beräknats

för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

Har någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig för betalningen

af en fordran, i konkursen bevakat fordran på ersättning för

hvad han kan komma att gälda utöfver hvad efter förbindelsernas ordning

och beskaffenhet bör på honom belöpa, skall sistnämnda fordran

jämväl vid slututdelning i konkursen komma i betraktande; dock

att, där äfven borgenären bevakat, hvad i 143 § är stadgadt om

utdelning skall äga tillämpning.

145 §.

Utdelning för fordran, i afseende å hvilken borgenären förelagts

sådan edgång, som i 116 § sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts,

beräknas i utdelningsförslag, som ej afser slututdelning i konkursen.

Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande,

med mindre bevis, att eden aflagts, genom konkursdomarens försorg eller

af borgenären tillställts förvaltaren innan kungörelse om framläggande

af utdelningsförslaget utfärdats; och skall, där fordringen enligt hvad

nu sagts icke må komma i betraktande, hvad vid tidigare utdelning må

hafva beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

146 §.

För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är

utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning mellan borgenärerna

Öl

inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades;

dock skall ränta beräknas till den dag, från hvilken tiden för

klander mot utdelningsförslag, hvari sådan fordran upptagits, är att

räkna, där boet förslår till gäldande af ränta å alla bevakade fordringar

utom böter. Å fordran, för hvilken ränta ej är utfäst eller eljest

lagligen äger rum, beräknas, om boet förslår därtill, ränta efter fem för

hundra om året från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den

dag, från hvilken klandertid såsom nyss är sagdt skall räknas.

Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst

eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från hvilken

tiden för klander mot utdelningsförslag, hvari fordringen upptagits, är

att räkna, där borgenären ej därförinnan uppburit betalning; dock

gälle beträffande förmånsrätt för ränta å intecknad fordran hvad därom

särskildt är stadgadt. Löper fordran, hvarom nu är fråga, ej med

ränta, varde ändock ränta efter fem för hundra om året därå beräknad

från den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.

Skall å fordran, som eljest ej vore förfallen, ränta ej gäldas före

förfallodagen, beräknas utdelningen å det belopp, som efter en räntefot

af fem för hundra om året utgör sådan fordrans värde den dag, då

beslutet om egendomsafträde meddelades, eller, då fordringen utgår fullt

eller med förmånsrätt, den dag, från hvilken tiden för klander mot utdelningsförslag,

hvari fordringen upptagits, är att räkna, om betalning

därförinnan ej uppburits.

147 §.

Skall utdelning ske för fordran allenast på ränta eller för annan

dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen efter

en räntefot af fem för hundra om året uppskattad till sitt kapitalvärde

å den dag, från hvilken tiden för klander mot utdelningsförslag, hvari

fordringen upptagits, är att räkna. Förmåner, som ej utgå i penningar,

skola uppskattas efter ortens pris. År rättighet någon för lifstiden tillförsäkrad,

skall uppskattningen af kapitalvärdet ske med användande af

den dödlighets- och lifslängdstabell för riket, som af vederbörande

myndighet sist blifvit utgifven.

148 §.

Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i

konkurs innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, hvars fordran nedsatts

52

genom ackordet, berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga

belopp med afdrag af hvad han redan må hafva uppburit; dock

äge han icke uppbära mera än hvad enligt ackordet tillkommer honom.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där

gäldenären erhållit ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan

konkurs.

7 KAP.

Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.

149 §.

Har gäldenären om betalningen af sin gäld träffat skriftlig öfverenskommelse

med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller

har han andra bevis, att nämnda borgenärer blifvit förnöjda, varde, sedan

den för bevakning af fordringar utsatta tid gått till ända, konkursen

nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren.

Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning af ansökningen,

skall han höra förvaltaren och gode mannen.

År sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner

skäl därtill, förordna, att medan ansökningen är beroende på pröfning

boets egendom ej må säljas, såvidt det ej påkallas af anledning, som

afses i 64 § andra stycket.

Varder konkursen nedlagd, läte konkursdomaren en gång införa

kungörelse därom i allmänna tidningarna och, där det kan ske, i tidning

inom orten.

150 §.

Vill gäldenär erbjuda ackord efter hvad här nedan sägs, skall

han till konkursdomaren ingifva ackordsförslag i två exemplar.

Ackordsförslag skall angifva, huru mycket gäldenären bjuder i

betalning samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida

gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke

och, i förra fallet, hvari säkerheten skall bestå.

53

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före ackordsförslagets ingifvande kungörelse om slututdelning

blifvit utfärdad,

2) om gäldenären icke iakttagit hvad i 150 § är stadgadt angående

ackordsförslags innehåll,

3) om gäldenären genom laga kraftägande beslut, som icke meddelats

tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes, blifvit

dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,

4) om gäldenären är rymd för gäld eller tredskas att aflägga

bouppteckningsed.

152 §.

Ingifves ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet, och

möter ej mot dess upptagande hinder, som i 151 § sägs, åligge konkursdomaren

att innan vidare åtgärd vidtages inhämta yttrande af förvaltaren

och gode mannen, huruvida de anse förslaget böra föreläggas

borgenärerna. År slututdelning i konkursen nära förestående, och

afstyrka förvaltaren och gode mannen med hänsyn därtill förslagets

framläggande för borgenärerna, må förslaget ej vinna vidare handläggning.

Har gäldenären förut i konkursen bjudit ackord, men har

ackordsförslaget återtagits efter det kungörelse om dess behandling vid

borgenärssammanträde blifvit införd i allmänna tidningarna, eller har

ackordsfrågan förfallit, eller har förslaget förkastats af borgenärerna

eller ej vunnit fastställelse, må det nya ackordsförslaget ej vinna vidare

handläggning, med mindre förvaltaren och gode mannen med hänsyn

till förslagets innehåll och i öfrigt föreliggande omständigheter tillstyrka,

att frågan om ackord i konkursen ånyo hänskjutes till borgenärernas

pröfning.

153 §.

Möter jämlikt 151 eller 152 § hinder mot handläggning af

ackordsförslag, teckne konkursdomaren besked därom å förslaget.

154 §.

Upptages ackordsförslag, och möter ej mot dess vidare handläggning

hinder, som i 152 § sägs, skola borgenärerna kallas till sam

-

54

manträde inför konkursdomaren för att besluta öfver förslaget. Förslaget

skall för granskning hållas tillgängligt på sätt i 102 § är föreskrifvet om

bevakningshandlingar; och varde i den kungörelse, som utfärdas om

sammanträdet, intagen underrättelse, hvar förslaget är att tillgå.

Ackordsförslag må ej behandlas af borgenärerna förrän de tvistefrågor,

som genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hafva

uppkommit, blifvit vid det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde

handlagda. Har förslaget ingifvits å sådan tid, att det kan förekomma å

samma dag, som bestämts för nämnda sammanträde, skall, där ej gäldenären

begär anstånd och konkursdomaren finner synnerliga skäl därtill

vara, förslaget utsättas till behandling å tid och ställe, som bestämts

för sagda sammanträde. Har anstånd medgifvits, eller har förslaget ej

ingifvits så tidigt, att det kan förekomma å dag, som nyss sagts, skall

dess behandling äga rum så snart det lämpligen kan ske.

155 §.

Förvaltaren och gode mannen skola så snart det lämpligen kan

ske till konkursdomaren inkomma med yttrande angående de omständigheter,

som kunna inverka på ackordsfrågans bedömande; och skall

sådant yttrande tillika innehålla bestämdt förklarande, huruvida förslagets

antagande tillstyrkes eller icke.

Det åligger förvaltaren att minst en vecka före det borgenärssammanträde,

där ackordsförslaget skall behandlas, till hvarje borgenär,

som bevakat fordran i konkursen och hvars adress är känd, med posten

öfversända afskrift af förslaget jämte de däröfver afgifna yttranden

äfvensom meddelande om tid och ställe för nämnda sammanträde.

156 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas,

bör förvaltaren vara tillstädes. Kan gäldenären ej infinna sig, bör han

ställa ombud för sig.

Förvaltaren har att tillhandahålla förteckning å alla de borgenärer,

som äga deltaga i omröstning i ackordsfrågor,^ med uppgift å de fordringsbelopp,

för hvilka rösträtt må utöfvas. År beträffande någon af

dessa fordringar anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt

framställd men icke pröfvad, eller är, där efterbevakning skett, tiden

för framställande af anmärkningar ännu icke ute, varde sådant särskildt

anmärkt i förteckningen.

157 §.

Vid omröstning i ackordsfrågor må rösträtt ntöfvas för hvarje i

konkursen bevakad fordran, för hvilken förmånsrätt ej yrkats. Jämväl

för fordran, för hvilken förmånsrätt yrkats, må rösträtt utöfvas, såframt

anmärkning mot yrkandet är gjord och ej blifvit af domstol

ogillad, eller, där efterbevakning ägt rum, tiden för framställande af

anmärkningar ej utgått. Anmärkning mot yrkande om betalningsrätt

utgöre ej hinder för borgenären att deltaga i omröstningen, utan så är

att anmärkningen blifvit af domstol gillad. I nu angifna fall skall, såvidt

angår frågan om borgenärs rösträtt, första rätts beslut lända till

efterrättelse, där ej före omröstningen visas, att beslutet blifvit ändradt

af högre rätt.

År, då omröstning om antagande af ackordsförslag äger rum,

anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt för bevakad

fordran ännu icke pröfvad, eller är, där efterbevakning skett, tiden för

framställande af anmärkningar ännu ej ute, och varder utgången af omröstningen

olika allt efter som fordringen beräknas eller icke, må dock

fordringen vid bestämmande af omröstningens utgång icke komma i

betraktande, med mindre rättens pröfning af anmärkning, som blifvit

eller blifver framställd, utfaller så, att fordringen skall utgå utan förmånsrätt,

eller, hvad angår efterbevakning, det eljest blifver afgjordt,

att fordringen skall sålunda utgå.

158 §.

Har gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i den

skyldskap eller det svågerlag, som enligt 2 kap. giltermålsbalken utgör

hinder för äktenskap, eller i sådant svågerlag, att den ene är eller varit

gift med den andres syskon, röstat för antagande af ackordsförslag, skall

fordran, för hvilken rösträtt sålunda utöfvats, ej komma i betraktande

vid bestämmande af omröstningens utgång.

159 §.

Yrkar borgenär eller gäldenären vid det jämlikt 154 § utsatta

sammanträdet uppskof med pröfningen af ackordsförslaget, må därmed

kunna anstå till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om

56

det medgifves antingen af alla tillstädesvarande borgenärer, som äga

rösträtt i ackordsfrågor, eller ock af fyra femtedelar af dem och dessa

bevakat fyra femtedelar af sammanlagda beloppet af samtliga i konkursen

bevakade fordringar, som medföra sådan rösträtt. Beslutes

uppskof, skall konkursdomaren före sammanträdets afsilande utsätta

och tillkännagifva tid och ställe för det nya sammanträdet; och vare

vidare kallelse icke erforderlig.

Vid det nya sammanträdet må ej utom i fall, som framgår af 160 §

första stycket, ytterligare uppskof beslutas.

160 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd

under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,

må förslaget ej antagas af borgenärerna, men äge de med den

röstöfvervikt, som i 159 § sägs, besluta, att förslaget skall vara hvilande.

Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan hafva

förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara hvilande,

och varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han, där ej sådant fall

inträffat, som afses i 173 §, att inom två veckor från det beslutet i målet

vunnit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ackordsfrågans

återupptagande. Göres ej sådan anmälan, eller varder gäldenären fälld

till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan

anses förfallen.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären

göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ofvan sägs, skola borgenärerna kallas till

sammanträde inför konkursdomaren för att besluta öfver ackordsförslaget.

Har gäldenären gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om ändringen

af förvaltaren minst en vecka före sammanträdet med posten öfversänd

till hvarje borgenär, som bevakat fordran i konkursen och hvars

adress är känd; och skall hvad i 155 § stadgas om afgifvande af yttrande

och delgifning däraf åt borgenärerna äga motsvarande tillämpning.

Vid det sammanträde, hvartill ackordsfrågans behandling sålunda

blifvit utsatt, må ytterligare uppskof icke beslutas; och skall förty, där

jämväl då hinder för förslagets antagande möter, ackordsfrågan anses

förfallen.

57

161 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är af

borgenärerna pröfvadt.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som afses i 160 §, af

gäldenären göras senare än vid det Sorgenärssammanträde, där förslaget

första gången förekommer till behandling. Gör gäldenären ändring i

ackordsförslag sedan kungörelse om dess behandling å borgenärssammanträde

varit införd i allmänna tidningarna, må ej pröfning af förslaget

äga rum å det utsatta sammanträdet, med mindre konkursdomaren

finner uppenbart, att förslaget ej genom ändringen blifvit mindre fördelaktigt

för borgenärerna. Kan ej enligt hvad nu är sagdt förslaget

genast pröfvas, och beslutes ej uppskof med dess behandling, anses

ackordsfrågan hafva förfallit.

Beslutes uppskof i fall, som nyss sagts, har förvaltaren att i god

tid före det nya sammanträdet till hvarje borgenär, som bevakat

fordran i konkursen och hvars adress är känd och som ej varit tillstädes

vid det förra sammanträdet, med posten öfversända underrättelse

om ändring, som vidtagits i förslaget, så ock om tid och ställe för det

nya sammanträdet. Då uppskof beslutes, skola ock, om konkursdomaren

finner det nödigt, öfver det ändrade förslaget afgifvas sådana yttranden,

som omförmälas i 155 §; och skall i ty fall hvad i samma paragraf är

stadgadt om delgifning åt borgenärerna af där föreskrifna yttranden äga

motsvarande tillämpning.

162 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget af borgenärerna, därest

antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och

dessa borgenärer bevakat två tredjedelar af sammanlagda beloppet af

samtliga i konkursen bevakade fordringar, hvilka enligt hvad af 157 och

158 §§ framgår skola komma i betraktande vid bestämmande af utgången

af omröstning öfver ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar af de tillstädesvarande

borgenärerna bifallit förslaget och de bevakat fyra femtedelar

af nämnda fordringsbelopp.

163 §.

Ackord vare, fastän antaget af borgenärerna, ändock ej giltigt, såframt

det ej fastställes af rätten.

8

68

164 §.

År vid det sammanträde, där omröstning öfver aekordsforslag

äger rum, förslaget att anse såsom antaget af borgenärerna, eller föreligger

sådant fall, som afses i 157 § andra stycket, och kan till följd

däraf ej vid sammanträdet afgöras, huruvida förslaget är att anse

såsom antaget eller förkastadt, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens

pröfning.

Konkursdomaren åligge att före sammanträdets afslutande tillkännagifva,

huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller

icke, samt i förra fallet lämna underrättelse om tiden, då ärendet skall

förekomma vid rätten; och vare vidare kallelse ej erforderlig.

Ärendet skall företagas af rätten så snart ske kan, dock ej

tidigare än en vecka efter sammanträdet. Begär på landet gäldenären

urtima ting, skall sådant utsättas, där han vill bestrida kostnaden

samt, om konkursdomaren det påfordran, ställer säkerhet därför.

Vill borgenär på någon af de i 166 eller 167 § omförmälda

grunder bestrida fastställelse af ackordet, göre det skriftligen hos rätten

eller dess ordförande sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid

rätten.

165 §.

Då i fall, som afses i 157 § andra stycket, ackordsfråga blifvit

hänskjuten till rätten, skall, där rätten i öfrigt finner skäl vara för

handen att meddela fastställelse å ackordet, med pröfningen däraf anstå

till dess frågan, huruvida ackordsförslaget blifvit af borgenärerna antaget

eller ej, kan jämlikt ofvan stadgade grunder afgöras af rätten.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan

till afgörande, skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa

dag, där ej på grund af särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen

erfordras.

166 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestridt, fastställas af rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet

fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång,

2) då någon omständighet föreligger, som enligt hvad i 151 §

under 3) eller 4) stadgas utgör hinder för ackordsförslags upptagande,

59

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan

med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka

på ackord sfrågans afgörande, eller att annat svek ägt rum vid ackordet,

4) då ackordet icke gifver lika rätt åt alla de borgenärer, som

det angår och som ej uttryckligen förklarat sig det oaktadt nöjda med

detsamma, eller då ackordet icke bestämmer, att minst femtio för hundra

af fordringsbelÖppet skola betalas sist ett år från det ackordet blifvit

fastställdt,

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna.

Vägras fastställelse af anledning, som under 1) sägs, och är ej

förslaget att anse såsom förkastadt af borgenärerna eller såsom förfallet,

varde ärendet visadt åter till konkursdomaren.

Har gäldenären blifvit ställd under tilltal för bedrägligt eller

oredligt förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i öfrigt skäl

vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom

anstå i afbidan på åtalets utgång. Varder gäldenären fälld till ansvar,

och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan anses förfallen.

Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren, efter det beslutet vunnit laga

kraft, ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid

rätten, och låta minst tio dagar före den utsatta dagen införa kungörelse

därom en gång i allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två

gånger i tidning inom orten; underrätte ock särskildt förvaltaren och

gäldenären.

167 §.

Bestrides fastställelse af ackord på den grund, att säkerhet ej

finnes för dess fullgörande, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida

fastställelse af sådan anledning må vägras.

168 §.

Af rätten fastställdt ackord vare bindande för alla de borgenärer,

kända eller icke, som ägt rätt att bevaka sina fordringar i

konkursen, utan undantag för andra än dem, som äga förmånsrätt för

sina fordringar. Räcker ej egendom, hvari borgenär äger särskild

förmånsrätt, till gäldande af hans fordrans fulla belopp, vare han för

återstoden underkastad de villkor, som genom ackordet äro bestämda

för dem, hvilka ej äga förmånsrätt.

Borgenär njute utan hinder af ackord den rätt till kvittning, som

enligt 121 § må honom tillkomma.

60

169 §.

Utan hinder däraf att borgenär godkänt ackordsförslag äge han

mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för

fordringens gäldande, föra den talan, hvartill han eljest varit lagligen

berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse af ackordet,

ändå att bevakning ej gjorts af dem utan allenast borgenären bevakat

fordringen.

170 §.

Anmärkning mot bevakning, skall, där för den bevakade fordringen

yrkats förmånsrätt, pröfvas i den ordning denna lag stadgar, ändå att

ackord kommit till stånd.

171 §.

Innan egendomen i boet till följd af konkursens nedläggande eller

fastställdt ackord till gäldenären återställes skall förvaltaren af egendomen,

såvidt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld,

som boet eljest må hafva åsamkat sig; och åligger det förvaltaren, då

ackord kommit till stånd, att sörja för att de borgenärer, som för sina

bevakade fordringar äga förmånsrätt, af egendomen, såvidt den förslår,

erhålla_ den betalning, som på grund af förmånsrätten tillkommer dem.

År kostnad eller fordran, som ofvan afses, tvistig, skola erforderliga

medel till kostnadens eller fordringens gäldande af förvaltaren insättas

i riksbanken eller annan bank, hvarom parterna enas; och komme ränta

den till godo, som slutligen finnes berättigad till medlen.

172 §.

Yppas det efter fastställelse af ackord, att gäldenären med hänsyn

till konkursen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer, eller att gäldenären eller annan med hans vetskap

hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka på ackordsfrågans

afgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må vara tillerkänd

gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att

mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma i öfrigt

gällande.

61

173 §.

Varder, i fall då ackordsförslag ej utgör hinder för utdelning,

kungörelse om slututdelning utfärdad innan ackordsfrågan blifvit afgjord,

skall frågan anses förfallen den dag, då kungörelsen utfärdades.

174 §.

Öfver beslut, hvarigenom ackordsärende visas åter till konkursdomaren,

må ej klagas.

8 KAP.

Om borgenärssammanträden.

175 §.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt hvad i denna lag

är stadgadt skola hållas inför konkursdomaren, skall förvaltaren vara

ordförande; äro flere förvaltare, har konkursdomaren att utse en af dem

att vid nämnda sammanträden föra ordet.

176 §.

Kallelse till borgenärssammanträde skall utfärdas af konkursdomaren,

om sammanträdet skall hållas inför honom, men eljest af

förvaltaren.

Sådan kallelse skall innehålla uppgift å tid och ställe för sammanträdet

äfvensom å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Kallelsen skall minst tio dagar före sammanträdet införas en gång

i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två gånger i tidning inom

orten; dock att konkursdomaren eller med samtycke af gode mannen

förvaltaren, om kallelsen utfärdas af honom, må för visst fall bestämma

62

kortare tid, såframt särskilda omständigheter påkalla sådant. Efter

utgången af den för bevakning af fordringar utsatta tid vare, där ej

fråga är om sammanträde för pröfning af ackordsförslag, kungörelse

i tidningarna ej nödig, om alla borgenärer, som vid sammanträdet äga

talan, annorledes underrättas så tidigt, att de kunna själfva eller genom

ombud infinna sig.

Om borgenärssammanträdes utlysande skola gäldenären och, där

konkursdomaren utfärdar kallelsen, förvaltaren särskildt underrättas.

Angående utlysande af första borgenärssammanträdet och af sammanträde

i anledning af anmärkning mot bevakning är stadgadt i 19 och

no §§.

177 §.

Vid borgenärssammanträde skall protokoll föras af ordföranden.

Då sammanträde hålles inför förvaltaren, skall protokollet justeras

vid sammanträdet; och varde det af förvaltaren jämte någon af borgenärerna

underskrifvet.

178 §.

Vid val af god man eller suppleant för god man, så ock i andra

vid borgenärssammanträde förekommande frågor, som röra boets förvaltning,

gälle, där ej annorledes är i denna lag stadgadt, såsom beslut

den mening, hvarom bland närvarande borgenärer de förena sig, hvilkas

fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, såframt dessa borgenärer

därjämte utgöra minst en fjärdedel af de röstande. Kan beslut

på sådant sätt ej åstadkommas, gälle den mening ordföranden biträder.

179 §.

En hvar, som vill i fråga rörande boets förvaltning föra talan vid

borgenärssammanträde, vare pliktig att uppgifva beloppet och beskaffenheten

af sin fordran samt såvidt ske kan förete de handlingar, på hvilka

fordringen må vara grundad; i fråga om sammanträde, som hålles efter

bevakningstidens utgång, skall dock hvad sålunda är stadgadt anses

fullgjordt, där borgenär i bevakningsinlaga lämnat nämnda uppgifter

om fordringen och vid inlagan fogat de handlingar, som efter hvad

nyss sagts bort företes. Vid sammanträde, som hålles efter bevakningstidens

utgång, må talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.

63

För fordran, som uppenbarligen är ogrundad, må talan ej föras.

Har fordran blifvit af domstol ogillad, må, ändå att beslutet icke äger

laga kraft, talan för fordringen ej föras.

180 §.

Borgenär, hvars rätt på grund däraf att hans fordran är förenad

med förmånsrätt eller af annan orsak uppenbarligen icke är beroende

af utgången af fråga rörande boets förvaltning, må ej vid borgenärssammanträde

däri föra talan; dock må ej borgenär förvägras att föra

talan, med mindre fråga därom vid sammanträdet väckes af annan borgenär

eller af förvaltare.

181 §.

Förvaltare äge ej för egen del, där han själf är borgenär, eller

såsom ombud för annan deltaga i val af god man.

182 §.

År bevakning gjord af löftesman eller annan, som är jämte gäldenären

ansvarig för betalningen af en fordran, och har tillika borgenären

bevakat fordringen, äge de tillsammans röst, beräknad efter den fordran;

kunna de ej förena sig, gälle borgenärens mening, där ej de andra utlösa

honom eller för hans fordran ställa full säkerhet.

183 §.

Menar någon borgenär, att omröstning rörande förslag å förvaltare

eller val af god man eller suppleant för god man icke lagligen skett,

eller att beslut af borgenärerna i annan fråga, hvars afgörande på dem

ankommer, icke lagligen tillkommit, äge han däröfver anföra besvär.

Har ackordsfråga hänskjutits till rättens pröfning, skall dock beträffande

klagan öfver borgenärernas beslut i ackordsfrågan hvad i 164 §

Bistå stycket sägs lända till efterrättelse; och må särskild klagan ej

föras öfver beslut, hvarigenom pröfningen af ackordsförslag uppskjutits

eller sådant förslag förklarats hvilande eller framställning om dylik

åtgärd beträffande ackordsförslag blifvit afslagen, där ej i sistnämnda

fall ackordsfrågan till följd af beslutet skall anses hafva förfallit.

64

År beslut, hvaröfver enligt första stycket klagan må föras, fattadt

vid sammanträde inför förvaltaren, skall klagan föras hos den rätt, där

konkursen är anhängig. Besvären skola i sådant fall inom fjorton dagar

ingifvas till konkursdomaren; och förordne han, där det pröfvas nödigt,

att öfriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde erhålla del af

besvären för att å viss dag afgifva förklaring däröfver inför rätten vid

äfventyr att målet ändock företages. Har beslutet fattats vid sammanträde

inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan däröfver hvad om klagan

öfver konkursdomarens beslut är stadgadt.

Vill gäldenär föra klagan i fall, där klagan enligt hvad ofvan

stadgas är borgenär medgifven, hafve lof därtill, såframt hans rätt kan

vara beroende af beslutet; och skall i fråga om sådan klagan hvad ofvan

är föreskrifvet äga motsvarande tillämpning.

Borgenärsbeslut gånge utan hinder af klagan i verkställighet, där

ej förbud däremot meddelas af konkursdomaren, då besvären ingifvits

till honom, eller af den rätt, där målet är anhängigt.

184 §.

Fatta borgenärer beslut i ärende, hvari det icke tillkommer dem

att besluta, eller öfverskrida de i annat ärende sin beslutanderätt, vare

beslutet ogillt.

9 KAP.

Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande af

konknrskostnaderna.

185 §.

Finner konkursdomaren, då beslut om egendomsafträde meddelats,

anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande

af konkurskostnaderna, och ställes ej genast säkerhet för sagda kostnader,

skall hvad förut i denna lag är stadgadt om vidtagande af

åtgärder då konkurs uppstått icke äga tillämpning, utan gälle hvad

här nedan föreskrifves:

65

1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda kungörelse

med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingifvits; och varde

i kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning tinnes till sådant

antagande, som ofvan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås å

rättens dörr samt genast eller nästa postdag afsändas för att en gång

införas i allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, i tidning inom

orten; hvarjämte konkursdomaren har att om konkursen genast underrätta

allmänna åklagaren i orten samt, om gäldenären är ämbets- eller

tjänsteman, hans närmaste förman.

2) Har gäldenären icke ingifvit förteckning öfver sina tillgångar

och skulder med uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å

de böcker och handlingar, som röra boet, skall konkursdomaren ofördröjligen

förordna lämplig person att så snart ske kan upprätta och till

konkursdomaren inkomma med sådan förteckning; åliggande det gäldenären

att vid bouppteckningsförrättningen vara tillstädes och under edsförpliktelse

redligen uppgifva boet.

3) Framgår ej af bouppteckningen, att tillgång finnes till bestridande

af konkurskostnaderna, kalle konkursdomaren genast gäldenären att

inställa sig för att fästa bouppteckningens riktighet med sådan ed,

som i 91 § sägs. Har konkursansökningen gjorts af borgenär, varde

denne underrättad om kallelsen.

Edgångsyrkande, hvarom stadgas i 93 §, må jämväl i fall, hvarom

nu är fråga, af borgenär framställas.

Hvad 4 kap. i öfrigt föreskrifver i afseende å edgång likasom ock

hvad i samma kap. stadgas om påföljd för gäldenär af tredska att vid

bouppteckningsförrättning vara tillstädes och uppgifva boet skall i fall,

som här afses, äga motsvarande tillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens beedigande eller

eljest ådagalagdt, att tillgång finnes till bestridande af konkurskostnaderna,

och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele konkursdomaren,

så snart gäldenären beedigat bouppteckningen samt annan

fullgjort edgång, som må vara honom förelagd, beslut om afskrifning af

konkursen.

5) Finnes boet förslå till konkurskostnadernas bestridande, eller

ställes säkerhet för desamma, skall konkursdomaren genast utfärda sådan

kungörelse om konkursen, som omförmäles i 19 §, därvid likväl skall

iakttagas, att de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det

beslutet om egendomsafträde meddelades, i stället skola räknas från

dagen för utfärdandet af nyssnämnda kungörelse. Om kungörelsens

offentliggörande gälle hvad i 20 § stadgas. Med konkursen skall jämväl

9

66

i öfrigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrifvet;

dock att, där bouppteckningsed redan aflagts, det ej åligger gäldenären

eller annan, som gått eden, att å nyo fullgöra sådan edgång.

186 §. ■

Varder efter utfärdandet af den i 19 § omförmälda kungörelse

uppenbart, att tillgång ej finnes till bestridande af konkurskostnaderna,

åligge förvaltaren att utan dröjsmål göra anmälan därom hos konkursdomaren.

Vid sådan anmälan skall fogas redovisning för förvaltningen,

så ock, där anmälningen göres efter första borgenärssammanträdet,

yttrande af gode mannen öfver redovisningen.

Finner konkursdomaren anmälningen vara befogad, läte han kungöra

densamma en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske,

i tidning inom orten. Ställes inom trettio dagar från det kungörelsen

infördes i allmänna tidningarna säkerhet för konkurskostnaderna, vare

anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa,

att tillgång finnes till bestridande af sagda kostnader, göre anmälan

därom hos'' konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge

konkursdomaren gifva honom det rådrum, som pröfvas nödigt. Där

säkerhet ej ställes eller anmälan, som sist sagts, ej föranleder till

antagande, att medel till gäldande af nämnda kostnader finnas, meddele

konkursdomaren beslut om afskrifning af konkursen. Ej må dock sådant

beslut meddelas innan gäldenären aflagt bouppteckningsed eller annan

fullgjort edgång, som må hafva jämlikt 93 § förelagts honom.

187 §.

År, i fall då jämlikt 186 § anmälan skett därom att tillgång ej

finnes till bestridande af konkurskostnaderna, förvaltare utsedd efter ty

i 48 § första stycket finnes stadgadt, skall hvad i andra stycket af

sistnämnda paragraf är föreskrifvet ej äga tillämpning så länge anmälningen

är beroende på pröfning.

Afgår god man sedan anmälan, som nyss sagts, blifvit gjord, äge

ej heller hvad i 52 § föreskrifves tillämpning under tid, som afses i

första stycket.

age

188 §.

Har konkurs enligt hvad i detta kap. stadgas blifvit afskrifven,

konkursdomaren, i den mån boet ej lämnar tillgång, af allmänna

67

medel undfå ersättning för hvad han förskjutit för kungörelse, som

afses i 19, 185 eller 186 §, för afsändande af de i 20 § föreskrifna

kallelsebref samt för kallelser och underrättelser, som afses i 185 §

under 3).

Har i fall, som afses i 185 §, konkurs uppstått efter ansökning

af borgenär, och varder konkursen afskrifven enligt hvad i nämnda

paragraf under 4) är stadgadt, vare borgenären pliktig att ersätta den,

som jämlikt bestämmelsen under 2) i samma paragraf förordnats att

förrätta bouppteckningen.

10 KAP.

Om förvaltares skyldighet att afgifva slutredovisning för sin förvaltning,

så ock om klander å sådan redovisning.

189 §.

Afgår förvaltare före konkursens afslutande, skall redovisning för

förvaltningen, ehvad denna handhafts af den afgående ensam eller af

honom jämte annan, ofördröjligen afgifvas. Har förvaltningen varit

delad, såsom i 53 § andra stycket är stadgadt, skall redovisningen afse

allenast den del af förvaltningen, som varit åt den afgående förvaltaren

uppdragen.

Då förslag till slututdelning framlägges eller, där ackord kommit

till stånd, egendomen i boet återställes till gäldenären, skall ock

redovisning för förvaltningen af boet afgifvas.

Gode mannen har att granska redovisning, hvarom ofvan

förmäles, och däröfver afgifva utlåtande. Förvaltaren eller, där redovisningen

afgifvits af förvaltare, som afgått före konkursens afslutande,

den, som efter honom handhar förvaltningen, skall hålla redovisningen

och utlåtandet tillgängliga för dem, som önska taga del af

handlingarna; läte dock därförinnan en gång i allmänna tidningarna äfvensom,

där det kan ske, två gånger i tidning inom orten kungöra, att redovisning

afgifvits, så ock från och med hvilken dag samt hvar redovisningshandlingarna

äro att tillgå för granskning. I kungörelsen skall ock

68

nämnas, att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra

sin talan på sätt och inom tid, som stadgas i 191 §.

Då kungörelse, som ofvan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna

i styrkt afskrift tillställas konkursdomaren för att hos honom

vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats

redovisningen, af vidlyftigare beskaffenhet, vare dock ej nödigt, att afskrifter

däraf öfverlämnas.

Vid afgifvande af redovisning i sammanhang med framläggande

af förslag till slututdelning varde iakttaget, att de underrättelser

angående redovisningen, om hvilkas kungörande ofvan är föreskrifvet,

skola upptagas i samma kungörelse, som jämlikt 129 § utfärdas angående

utdelningsförslaget, så ock att redovisningen och utdelningsförslaget

skola från och med samma dag vara att tillgå för granskning.

Det åligger därjämte förvaltaren att ofördröjligen efter kungörelsens

utfärdande till gäldenären och hvarje borgenär, som bevakat fordran i

konkursen och hvars adress är känd, med posten öfversända meddelande

om innehållet i kungörelsen angående redovisningen.

190 §.

Varder konkurs afskrifven jämlikt 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §,

skall förvaltaren ofördröjligen till gäldenären afgifva redovisning för

förvaltningen af boet.

Afskrifves konkurs enligt 186 §, gälle den redovisning, som enligt

samma paragraf skall afgifvas af förvaltaren, såsom slutredovisning.

191 §.

Vill gäldenären klandra redovisning, hvarom stadgas i 189 eller

190 §, eller vill i fall, som afses i 189 §, borgenär, hvars rätt kan vara

beroende af redovisningen, klandra densamma, skall han instämma sin

talan till den rätt, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre månader,

räknadt i fall, som afses i 189 §, från den dag, då redovisningen enligt

hvad kung] ordt blifvit först varit för granskning tillgänglig hos förvaltaren,

i fall, som afses i 190 § första stycket, från det redovisningen

tillställdes gäldenären, och i fall, som i 190 § andra stycket sägs, från

det beslutet om afskrifning af konkursen vann laga kraft.

Har i fall, som afses i 189 § första stycket, förvaltningen eller

viss del däraf varit åt den afgångne förvaltaren ensam anförtrodd, äge

69

jämväl den, som förordnats att efter honom vara förvaltare, klandra den

afgifna redovisningen på sätt och inom tid, som ofvan beträffande klander

i nämnda fall stadgas.

192 §.

År klandertalan anställd af borgenär, vare han berättigad att af

konkursboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den

täckes af hvad genom rättegången kommit boet till godo.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

193 §.

Har gäldenären innan beslutet om egendomsafträde meddelades

föryttrat annans egendom, och har betalningen i dess helhet eller delvis

efter sagda besluts meddelande influtit i konkursboet, eller utestår den

hos köparen ogulden, hafve den, hvars egendom föryttrats, samma rätt

till hvad sålunda influtit eller är oguldet, som han skulle haft till själfva

egendomen, om den varit i behåll; dock skall hvad sålunda stadgats

icke äga tillämpning, såvidt köparens rätt därigenom skulle förnärmas.

194 §.

Hvad i denna lag är stadgadt beträffande borgenär, som har lös

egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom

med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla; dock gälle hvad

nu är sagdt icke i afseende å hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla

egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

195 §.

År betalning för borgade varor bestämd till olika belopp med

hänsyn till olika betalningstider, må borgenären icke i gäldenärens

70

konkurs till förfång för öfriga borgenärer njuta rätt till högre betalning

än efter det lägst bestämda beloppet, såvida anmärkning därom framställes

i vederbörlig ordning; dock må, där rabatt för kontant betalning

betingats, det högre beloppet kunna i konkursen göras gällande, i den

mån rabatten icke öfverstiger fem för hundra af fordringens belopp.

Hvad i första stycket är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om borgenärs rätt till betalning då ackord kommit till stånd.

196 §.

Talan mot god man om ersättning för skada, som han uppsåtligen

eller af vårdslöshet förorsakat, må ej anställas efter utgången af den

tid, inom hvilken slutredovisning för den förvaltning, hvaröfver han

haft att öfva tillsyn, må klandras, utan så är att talan grundas därpå

att brottslig handling blifvit begången.

197 §.

Har ämbets- eller tjänsteman blifvit försatt i konkurs, ankomme

på den myndighet, under hvilken gäldenären i och för tjänsten lyder,

att pröfva, huruvida han förrän fyra månader från det beslutet om

egendomsafträde meddelades må åter inträda i utöfning af tjänsten.

198 §.

Hvad i denna lag stadgas därom att åtgärd ej må vidtagas, med

mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle att yttra sig,

skall icke äga tillämpning, då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas

med kallelse.

199 §.

Har makars bo afträdts till konkurs, varde hustrun kallad till

första borgenärssammanträdet. Konkursdomaren förordne då god man

att biträda hustrun; dock må ej sådant förordnande meddelas mot

hennes bestridande. Den, som förordnats till god man, har att i afseende

å konkursen och hvad därmed äger samband bevaka hustruns

talan, där den ej af henne själf utföres.

71

200 §.

Har konkurs afslutats utan att förlikning, som afses i 149 §, blifvit

träffad, men visar gäldenären sedermera hos konkursdomaren, att samtliga

borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, blifvit förnöjda, eller, där

konkursen blifvit afskrifven jämlikt 185 § eller, före utgången af den

för bevakning af fordringar utsatta tid, jämlikt 186 § eller motsvarande

bestämmelse i äldre konkurslag, att samtliga i bouppteckningen upptagna

borgenärer jämte, i sistnämnda fallet, de borgenärer, som utan

att vara upptagna i bouppteckningen må hafva bevakat fordran, blifvit

förnöjda, eller ock att gäldenären med borgenärer, som nu äro nämnda,

träffat skriftlig öfverenskommelse om betalningen af gälden, äge gäldenären

af konkursdomaren erhålla bevis, att han är fri från sina borgenärers

kraf.

201 §.

Har handling, som enligt hvad i denna lag är stadgadt skall

ingifvas till konkursdomaren i två exemplar, ingifvits allenast i ett

exemplar, besörje konkursdomaren afskrift af handlingen; och gälde den,

som ingifvit handlingen, lösen för afskriften.

Part vare tillåtet att med posten insända följande handlingar:

bevis att borgenärs ansökning om konkurs blifvit gäldenär delgifven;

bevakningsinlaga, såvida fråga ej är om efterbevakning; anmärkning

mot bevakad fordran; yrkande att fordran skall fästas med ed; bevis

om delgifning af föreläggande, som meddelats i anledning af sådant

yrkande; anmälan att hinder mött för sagda delgifning eller för edens

afläggande; bevis att eden blifvit aflagd samt skrift, hvari fastställelse

af ackord bestrides; och skall handling, där den blifvit sålunda insänd,

anses ingifven å tid, då den mottogs.

202 §.

Byter gäldenären hemvist under konkursen, skall förvaltaren hos

konkursdomaren göra anmälan om gäldenärens nya hemvist.

203 §.

Protokollen vid alla inför förvaltaren hållna borgenärssammanträden

skola efter konkursens afslutande af honom öfverlämnas till

konkursdomaren för att förvaras i rättens arkiv.

72

204 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, hvari för hvarje konkurs antecknas:

när och af hvem konkursansökningen blifvit gjord; dagen då

beslutet om egendomsafträde meddelades; namn å förvaltare och å

god man, som förordnats jämlikt 3 kap. eller jämlikt 199 §, äfvensom

å person, som förordnats enligt hvad i 185 § under 2) sägs; inkomna

framställningar och i anledning däraf eller eljest af konkursdomaren

eller rätten vidtagna åtgärder samt dagen för konkursens afslutande.

Dagboken skall ock lämna fullständig upplysning om gäldenärens

hemvist vid tiden för egendomsafträdet samt, då han flyttat till annat

ställe, om hans nya hemvist.

205 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jäfvig, meddela de beslut

eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 10—14, 17 och 19 §§, 20

§ första stycket samt 21 §, så ock utfärda sådan kallelse, som i 199 §

sägs; finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till antagande,

att gäldenärens bo icke förslår till bestridande af konkurskostnaderna,

äge han ock, utan hinder af jäf, vidtaga de åtgärder,

som för sådant fall föreskrifvas i 185 § under 1) och 2). År konkursdomaren

af jäf hindrad att jämlikt 43 § utse konkursförvaltare, skall

han uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill dess förvaltare

varder af ojäfvig domare utsedd.

Det åligger konkursdomaren, där förordnande för särskild domare

erfordras, att utan dröjsmål anmäla jäfvet i hofrätten.

206 §.

Öfver beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant

enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hofrätten; dock

må ej klagas däröfver att förvaltare eller god man tillhållits att fullgöra

sina åligganden.

Tiden för anförande af besvär öfver edgångsföreläggande enligt

93 § skall räknas från den dag, då föreläggandet delgafs. Vill någon

78

klaga däröfver att konkurs blifvit nedlagd jämlikt 149 §, varde tiden

för besviirs anförande räknad från det kungörelsen om konkursens nedläggande

infördes i allmänna tidningarna.

Beslut af konkursdomaren i frågor, som omförinälas i 3, 4 eller

6 kap., gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet, där ej förbud

däremot från hofrätten kommer.

207 §.

Då vädjadt är mot utslag i konkursmål rörande betalnings- eller

förmånsrätt eller undanskiftande af egendom eller ackord, åligge i stad

rätten och på landet rättens ordförande att inom tre veckor därefter till

hofrätten insända alla handlingar, som röra målet.

208 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig

särskilda fördelar af gäldenären eller af annan på gäldenärens vägnar

eller eljest med gäldenären hemligen träffat aftal om någon särskild

förmån för sig, straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse

i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

209 §.

Allmänna åklagaren äge hos förvaltaren tillgång till alla handlingar,

som röra boet och kunna lämna upplysning därom, huruvida

gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer.

210 §.

Uppgifves i den berättelse, hvarom stadgas i 57 §, att anledning

finnes till antagande, det gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt

förhållande mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta

allmänna åklagaren.

10

74

211 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så

ock åtal mot borgenär för förbrytelse, som omförmäles i 208 §, skall

utföras vid den rätt, där konkursen är eller varit anhängig.

212 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,

afvikit, gånge ändå dom öfver honom.

75

Förslag

till

Lag

om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall iakttagas.

1 §■

Den nu antagna konkurslagen skall jämte hvad här nedan stadgas

lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19 .

Har gäldenär försatts i konkurs innan nya lagen trädt i kraft,

skall i afseende å konkursen äldre lag tillämpas. År konkursansökning

vid nämnda tid på pröfning beroende, skall ock i fråga om pröfning

och handläggning af den ansökning äfvensom i afseende å konkurs,

som därå följer, äldre lag tillämpas.

I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått

gäldenären före den dag, då nya lagen trädt i kraft, skola, ändå att

konkursen följt på ansökning, som gjorts först efter sagda dag, bestämmelserna

i 36 § 1—5 mom. af konkurslagen den 18 september 1862

tillämpas, om på grund däraf frihet från klander för den, som åtkommit

egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger rum enligt 28 35 §§

af nya lagen.

2 §.

Genom nya lagen upphäfvas:

konkurslagen den 18 september 1862 sådan den lyder efter de

ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare utfärdade

författningar;

förordningen den 21 mars 1884 angående rätt till betalning i

visst fall för borgade varor;

76

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande

mot nya lagens bestämmelser, där ej här nedan annorlunda stadgas.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum,. som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i

stället tillämpas.

4 §•

År enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande beroende

af tiden, då konkurs kommer till stånd, och har i enlighet med

hvad i 12 § af den nu uppbäfda konkurslagen stadgats därom att konkurs

anses börjad den dag ansökning om konkurs ingifven är, där konkurs

på den ansökning följer, med nämnda tid afsetts dagen för konkursansökningens

ingifvande, skall äfven i afseende å konkurs, som följt

på ansökning, ^ den där gjorts, efter det nya lagen trädt i kraft, med

sagda tid förstås dagen för ingifvandet af konkursansökning.

5 §•

Där enligt lag eller särskild författning tid för anhängiggörande

af talan eller vidtagande af annan åtgärd räknas från inställelsedagen i

konkurs, skall, i fall då konkurs behandlas efter nya lagen, sagda tid

i stället räknas från den dag, då enligt den om konkursen utfärdade

kungörelse borgenärerna senast böra hos konkursdomaren bevaka sina

fordringar.

6 §•

De i lag^ eller särskild författning meddelade stadganden, som

halva afseende å offentlig stämning å borgenärer i konkurs, skola gälla

i afseende å beslut om egendomsafträde, som enligt nya lagen meddelas.

Där enligt lag eller särskild författning skyldighet att göra anmälan

i anledning af konkurs åligger rätten eller domaren, skall sålunda

stadgad skyldighet i stället åligga konkursdomaren.

Hvad i lag eller särskild författning är stadgadt om gode män

eller syssloman i konkurs skall gälla i fråga om konkursförvaltare

som utses enligt nya lagen.

77

7 §•

Genom nya lagen och hvad här ofvan förordnats skola ej anses

upphäfda:

hvad lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till

följd af olycksfall i arbete stadgar i fråga om utdelning för fordran å

lifränta i arbetsgifvares konkurs;

hvad lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse stadgar i fråga

om särskild administration då försäkringsbolag kommit i konkurs; samt

hvad 4 kap. 9 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom och den genom lagen den 22 juni 1911 till samma kapitel

fogade 11 § stadga i fråga om försäljning under konkurs af tomträtt

eller vattenfallsrätt.

8 §•

Om solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs,

så ock om förvaltning af järnväg under konkurs är särskildt

stadgadt.

78

Förslag

till

Lag

om ackordsförhandling utan konkurs.

1 §•

Vill gäldenär, som ej är i konkurstillstånd, erhålla ackord efter

hvad här nedan sägs, äge han hos konkursdomaren i den ort, där han

bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, skriftligen

göra ansökning om inledande af offentlig ackordsförhandling.

Gäldenär, som inom de två sista åren blifvit genom laga kraftägande

beslut dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina

borgenärer, äge ej den rätt, som i första stycket sägs.

2 §•

Vid ansökning, som afses i 1 §, skola fogas:

1) ackords förslag, angifvande, huru mycket gäldenären bjuder i

betalning samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida

gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke och,

i förra fallet, hvari säkerheten skall bestå;

2) en under de närmaste sextio dagarna före ansökningens ingifvande

upprättad förteckning öfver boets tillgångar och skulder med

uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å böcker och handlingar,

som röra boet; skolande bouppteckningen med iakttagande af

hvad i 3 § närmare föreskrifves vara upprättad af god man, som i

4 § sägs;

79

8) den af gäldenären senast uppgjorda balansräkning, om gäldenären

idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver han enligt hvad särskildt är

stadgadt varit pliktig att föra handelsböcker;

4) berättelse af gode mannen om boets tillstånd så ock om orsakerna

till gäldenärens obestånd, såvidt de kunnat utrönas; skolande berättelsen

tillika upptaga en öfversikt öfver tillgångar och gäld af olika slag

äfvensom angifva, dels hvilken utdelning borgenärerna kunna påräkna,

därest gäldenärens bo afträdes till konkurs, dels huruvida egendom till

skada för borgenärerna frångått gäldenären under sådana förhållanden,

att i fall af konkurs återvinning af den egendom kan äga rum, dels

huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort

sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer, dels ock, om

gäldenären idkat handel eller rörelse, som under 3) omförmäles, hvilka

böcker han hållit, och huru de blifvit förda;

5) af gode mannen afgifvet yttrande, huruvida han med afseende

å de förhållanden, som beröras i den under 4) nämnda berättelsen, eller

andra omständigheter, som kunna inverka på ackordsfrågans bedömande,

anser ackordsförslaget böra antagas af borgenärerna eller icke;

6) förklaring af borgenärer, som till antalet utgöra minst hälften

af de i bouppteckningen såsom icke förmånsberättigade upptagna borgenärerna,

och som tillhopa äga att fordra minst två tredjedelar af sammanlagda

beloppet af nyssnämnda borgenärers fordringar, att de anse

ackordsförslaget antagligt; skolande likväl, där sådan förklaring afgifvits

af borgenär, som afses i 22 §, hänsyn ej tagas till den borgenär och

hans fordran;

7) ett kontant belopp af femtio kronor såsom förskott å kostnaden

för ackordsärendets behandling jämte säkerhet, som godkännes af konkursdomaren,

för kostnad, som ej täckes af nämnda belopp.

Förutom de handlingar, som ofvan under 1) — 7) nämnas, bör

gäldenären vid ansökningen foga bevis, att ackordsförslaget jämte gode

mannens berättelse och yttrande tillställts samtliga i bouppteckningen

upptagna borgenärer.

3 §.

I den bouppteckning, som omförmäles i 2 § under 2), skola tillgångarna

upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning

pröfvas äga. Har gäldenären idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver

han varit pliktig att föra handelsböcker, skall i bouppteckningen till

jämförelse, såvidt ske kan, tillika lämnas specificerad uppgift å de värden

gäldenären senast i sina böcker åsatt sina tillgångar eller, där sådan

80

värdering ej är gjord, å inköpsprisen. Anses förmånsrätt tillkomma

borgenär, skall det anmärkas i bouppteckningen och därvid grunden

för sagda rätt angifvas.

4 §•

God man skall förordnas af konkursdomaren, då gäldenären gör ansökning

därom; och skall vid förordnandet iakttagas, att gode mannen

bör äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning

och beskaffenhet erfordras för upprättande af tillförlitlig bouppteckning

och bedömande af gäldenärens ställning.

Har gäldenär, som idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver han

varit pliktig att föra handelsböcker, till god man föreslagit någon, som

af förening af köpmän eller andra näringsidkare erhållit bemyndigande

att vara god man vid ackordsförhandlingar enligt denna lag, och har

föreningen af konungen erhållit tillstånd att meddela dylikt bemyndigande,

skall konkursdomaren till god man förordna den af gäldenären föreslagne,

utan så är att denne befinnes sakna den insikt och erfarenhet, hvarom

stadgas i första stycket, eller enligt hvad nedan i denna paragraf sägs

vara obehörig.

God man må ej den vara,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag

förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf,

som är förlustig medborgerligt förtroende eller ock är under

framtiden ställd eller af allmän åklagare tilltalad för brott, som kan

medföra dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra

annans talan inför rätta.

Rättens ordförande eller, i stad, annan ledamot af rätten må ej

vara god man; ej heller må på landet någon, som biträder domaren i

hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten,

vara god man.

Ej må gäldenärens make vara god man, ej heller någon, som är

med gäldenären i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken

om jäf emot domare sägs.

5 §■

Finner konkursdomaren, att han enligt 1 § första stycket icke

är behörig att taga befattning med ansökning om inledande af ackords

-

81

förhandling, eller föreligger sådant fall, som afsesi 1 § andra stycket, eller har

gäldenären icke iakttagit hvad i 2 § under 1)—7) är stadgadt, eller kan

ansökningen af annan orsak icke upptagas, meddele konkursdomaren ofördröjligen

beslut i öfverensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

6 §‘

Upptages ansökningen, skall gäldenären inför konkursdomaren med

ed fästa bouppteckningens riktighet. Då eden skall afläggas, göre

gäldenären först de tillägg till bouppteckningen eller de ändringar däri,

som han må finna påkallade, och betyge därefter med ed, att bouppteckningen

‘ (med däri af honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig,

så att honom veterligen icke någon tillgång eller skuld utelämnats, ej

heller någon tillgång eller skuld, som ej hör till boet, upptagits.

Gäldenären vare pliktig att aflägga eden vid ansökningens ingifvande

eller, om hinder därför möter, å tid, som konkursdomaren bestämmer.

Gitter han det ej, vare ansökningen förfallen, och teckne konkursdomaren

beslut därom å ansökningen.

År gäldenären. häktad eller aflägset boende, må konkursdomaren

tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,

som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta

honom hemma i sin bostad aflägga eden.

7 §■

Varder den i 6 § föreskrifna edgång fullgjord, meddele konkursdomaren

genast beslut, att offentlig ackordsförhandling skall inledas,

och utfärde kungörelse därom.

Konkursdomaren skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagifva:

1)

inom hvilken tid de borgenärer, som vilja taga del i ackordsförhandlingen,

böra hos konkursdomaren anmäla sina fordringar;

2) inom hvilken tid anmärkningar må kunna framställas mot anmälningar,

som gjorts inom den ofvan under 1) omförmälda anmälningstid;

3) tid och ställe för sammanträde med borgenärerna att hållas

inför konkursdomaren för pröfning af ackordsförslaget;

4) i hvilken tidning inom orten kungörelser angående ackordsförhandlingen

skola införas.

I kungörelsen skall ock angifvas

4) konkursdomarens postadress.

Tiden, inom hvilken fordringar böra anmälas, skall utgöra minst

tre, högst fem veckor från det beslutet om inledande af ackordsför

11

-

82

handling meddelades; tiden, inom hvilken anmärkningar må framställas,

skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från anmälningstidens

utgång. Det under 3) omförmälda sammanträdet skall hållas så snart

det efter anmärkningstidens utgång kan ske.

Har, på sätt särskildt är stadgadt, årsstämning blifvit utfärdad, och

varder före den däri utsatta inställelsedag beslut om inledande af ackordsförhandling

meddela dt, skall i den kungörelse, som utfärdas om ackordsförhandlingen,

erinran ske därom att årsstämning förut är beviljad och

att den ej förfallit genom ackordsförhandlingen.

8 §•

Kungörelse, som i 7 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rättens dörr

samt genast eller nästa postdag afsändas för att införas en gång i

allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning

inom orten, sista gången minst tio dagar före utgången af den för

anmälan af fordringar utsatta tid.

Inom en vecka efter kungörelsens utfärdande läte konkursdomaren

genom särskilda kallelsebref underrätta alla kända inländska och utländska

borgenärer äfvensom gäldenären om kungörelsens innehåll. Samtidigt

därmed eller, där det ej kan ske, så snart omständigheterna medgifva,

skall konkursdomaren till de borgenärer, som ej enligt ansökningen

bifogade bevis redan erhållit del af ackordsförslaget jämte gode mannens

berättelse och yttrande, öfversända afskrift af dessa handlingar.

Konkursdomaren skall ock om ackordsförhandlingens inledande genast

underrätta allmänna åklagaren i orten äfvensom, om gäldenären är

ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman.

9 §•

Beslut om inledande af ackordsförhandling må ej meddelas medan

ansökning om gäldenärens försättande i konkurs är beroende på pröfning.

Försättes gäldenären i konkurs, skall frågan om inledande af ackordsförhandling

anses förfallen.

10 §.

Försättes gäldenären i konkurs sedan beslut om inledande af

ackordsförhandling meddelats men innan ackordsfrågan blifvit afgjord,

skall frågan anses förfallen.

83

11 §•

Allider gäldenär, som gjort ansökning om inledande af ackordsförhandling,

innan ackordsfrågan är afgjord, skall frågan anses förfallen.

12 §.

Varder, sedan beslut om inledande af ackordsförhandling meddelats

men innan ackordsfrågan blifvit afgjord, ansökning om gäldenärens

försättande i konkurs gjord af borgenär, som jämlikt 33 § är, om

ackord kommer till stånd, däraf bunden, må ansökningen icke upptagas

till pröfning, utan så är att densamma biträdts af minst två andra

sådana borgenärer. År ack ordsförslaget antaget af borgenärerna eller

eljest jämlikt 28 § hänskjutet till rättens pröfning, må, innan ackordsfrågan

är afgjord, konkursansökning af borgenärer, som äro bundna

af ackordet, icke upptagas till pröfning, såvida icke minst halfva

antalet af de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets antagande,

biträdt ansökningen; dock skall hvad i första punkten stadgats gälla i fall,

då gäldenären är tilltalad för bedrägligt eller oredligt förhållande mot

sina borgenärer.

13 §.

Sedan beslut om inledande af ackordsförhandling meddelats, må,

innan ackordsfrågan blifvit afgjord, utmätning icke ske å gäldenärens

egendom till gäldande af fordran, som uppkommit innan sagda

beslut meddelades. Utan hinder däraf att ackordsförhandling inledts,

må likväl borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller

lös egendom eller innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet för sin

fordran kvarhålla, söka betalning ur den egendom, som sålunda häftar för

fordringen; dock äge ej hyresvärd eller jordägare denna rätt i afseende

å egendom, som han är berättigad att kvarhålla till säkerhet för fordran

hos hyresgäst eller arrendator.

Har utmätning skett innan beslutet om inledande af ackordsförhandling

meddelades, skall verkställigheten fortgå utan hinder af

förhandlingen.

14 §.

I ackordsförhandling må ej de borgenärer deltaga, hvilkas fordringar

äro förenade med förmånsrätt, utan i den mån de afstå från förmånsrätten;

ej heller de, hvilkas fordringar uppkommit efter det beslutet

om inledande af förhandlingen meddelades.

84

Fordran må i ackordsförhandling göras gällande, ändå att den är

beroende af villkor eller ej förfallen till betalning.

15 §.

Inom den för anmälan af fordringar utsatta tid har borgenär,

som vill deltaga i ackordsförhandlingen, att hos konkursdomaren skriftligen

anmäla sin fordran. Vid anmälningsinlagan foge borgenär i hufvudskrift

eller styrkt afskrift de handlingar han vill åberopa till stöd

för sin talan.

I anmälningsinlaga böra borgenärens namn, yrke och postadress

uppgifvas.

Anmälningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas i

två exemplar.

16 §.

Anmälningshandlingarna skola hållas tillgängliga för borgenärerna,

förutom hos konkursdomaren, jämväl hos gäldenären; och skall förty

konkursdomaren, sedan anmälningstiden utgått, utan dröjsmål tillställa

gäldenären det ena exemplaret af sagda handlingar.

17 §•

Finner gäldenären efter granskning af anmälningshandlingarna, att

någon, som anmält sig till deltagande i ackordsförhandlingen, icke är

berättigad därtill, har gäldenären att inom den för framställande af

anmärkningar utsatta tid till konkursdomaren inkomma med anmärkningsskrift;

börande därvid fogas i hufvudskrift eller styrkt afskrift de handlingar

gäldenären vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

Katt att göra sådan anmärkning, som ofvan afses, tillkomme jämväl

borgenär, som anmält fordran; och skall i afseende härå hvad ofvan

är stadgadt om anmärkning af gäldenären äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Vill borgenär efter utgången af den för anmälan af fordringar

utsatta tid men innan borgenärerna pröfvat ackordsförslaget anmäla

fordran, må det ske i den ordning, som är stadgad i 15 §.

Då efteranmälan sålunda gjorts, öfverlämne konkursdomaren

85

genast det ena exemplaret af anmälningshandlingarna till gäldenären;

läte ock en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två

gånger i tidning inom orten kungöra, att efteranmälan skett, så ock

inom hvilken tid anmärkningar mot anmälningen må framställas. Tiden

för framställande af anmärkningar må ej understiga två eller öfverstiga

fyra veckor, räknadt från det kungörelsen infördes i allmänna tidningarna.

Om innehållet i kungörelse, som sålunda utfärdas, åligge konkursdomaren

att särskilt underrätta gäldenären.

I öfrigt lände i tillämpliga delar till efterrättelse hvad ofvan stadgats

om anmälan af fordran.

Hafva flera efteranmälningar gjorts, skola de, såvidt ske kan,

handläggas gemensamt.

Göres efteranmälan vid det sammanträde, där ackordsförslaget

pröfvas af borgenärerna, och är förslaget vid sammanträdet att anse

såsom af dem antaget, skall åtgärd i anledning af anmälningen icke

vidtagas.

19 §.

Kostnad, som föranledes af efteranmälan, skall gäldas af borgenär,

som gjort anmälningen. Hafva flere borgenärer gjort efteranmälan,

svare de én för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam

för anmälningarna.

20 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas,

bör gäldenären vara tillstädes; och vare han pliktig att lämna borgenärerna

de upplysningar om boet, som de begära. Kan gäldenären ej

infinna sig, bör han ställa ombud för sig.

Har gäldenären vid fullgörandet af den i 6 § föreskrifna edgång

gjort tillägg till bouppteckningen eller ändring däri, skall konkursdomaren

vid det enligt 7 § utsatta sammanträdet underrätta borgenärerna

om tillägget eller ändringen.

Uppskof med pröfningen af ackordsförslag må ej af borgenärerna

beslutas i andra fall än i 24 och 25 §§ afses.

21 §.

Borgenär, som anmält fordran, äge utan hinder af anmärkning

mot anmälningen att vid omröstning i de frågor, som enligt denna

lag ankomma på borgenärernas afgörande, utöfva rösträtt för fordringen.

86

Varder utgången af omröstning om antagande af ackordsförslag

olika allt efter som fordran, mot hvilken anmärkning framställts, beräknas

eller icke, skall konkursdomaren vid sammanträdet, där omröstningen

ägt rum, söka genom förhör med de närvarande utreda den sålunda

uppkomna tvistefrågan och däri åstadkomma förlikning. Medgifva samtliga

närvarande, att anmärkningen må förfalla, eller inskränka de densamma,

äge ej den, som uteblifvit, därå tala. Kan förlikning ej träffas,

ankomme på rätten att pröfva anmärkningen, och må fordringen vid

bestämmande af omröstningens utgång icke komma i betraktande, med

mindre anmärkningen ogillas af rätten.

Har efteranmälan af fordran skett, och är vid omröstning, som

afses i andra stycket, tiden för framställande af anmärkningar ännu ej

ute, samt varder utgången af omröstningen olika allt efter som fordringen

beräknas eller icke, må fordringen vid bestämmande af omröstningens

utgång icke komma i betraktande, med mindre anmälningen

lämnas utan anmärkning eller anmärkning, som framställes, varder

ogillad af rätten.

22 §.

Har gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i

den skyldskap eller det svågerlag, som enligt 2 kap. giftermålsbalken

utgör binder för äktenskap, eller i sådant svågerlag, att den ene är eller

varit gift med den andres syskon, röstat för antagande af ackord sförslaget,

skall fordran, för hvilken rösträtt sålunda utöfvats, ej komma i

betraktande vid bestämmande af omröstningens utgång.

23 §.

Har löftesman eller annan, som är jämte gäldenären ansvarig för

betalningen af eu fordran, anmält sig till deltagande i ackordsförbandling,

och har tillika borgenären anmält fordringen, äge de tillsammans röst,

beräknad efter den fordran; kunna de ej förena sig, gälle borgenärens

mening, där ej de andra utlösa honom eller för hans fordran ställa full

säkerhet.

24 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är pröfvadt

af borgenärerna.

87

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som afses i 25 §,

af gäldenären göras senare än vid det jämlikt 7 § utsatta sammanträdet.

Gör gäldenären vid det sammanträde eller därförinnan ändring

i aokordsförslag, må ej pröfning af lörslaget äga rum vid sagda sammanträde,

med mindre konkursdomaren finner uppenbart, att förslaget ej

genom ändringen blifvit mindre fördelaktigt för borgenärerna. Kan ej

enligt hvad nu är sagdt förslaget genast pröfvas, må pröfningen däraf

kunna uppskjutas till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om

uppskof medgifves antingen af alla tillstädesvarande röstberättigade

borgenärer eller ock af fyra femtedelar af dem och dessa anmält fyra

femtedelar af sammanlagda beloppet af samtliga fordringar, som medföra

rösträtt. Beslutes ej uppskof efter hvad nu är sagdt, anses ackordsfrågan

hafva förfallit.

Beslutes uppskof, skall konkursdomaren före sammanträdets afsilande

utsätta och tillkännagifva tid och ställe för det nya sammanträdet;

och vare vidare kallelse ej erforderlig. Konkursdomaren åligge dock att

i god tid före sistnämnda sammanträde meddela hvarje borgenär, som

ej varit tillstädes vid förra sammanträdet och hvars adress är känd,

underrättelse om tid och ställe för det nya sammanträdet, så ock om

ändring, som vidtagits i ackordsförslaget.

25 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd

under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,

må förslaget ej antagas af borgenärerna, men äge de med den

röstöfvervikt, som i 24 § andra stycket sägs, besluta, att förslaget skall

vara hvilande. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan

hafva förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara hvilande, och

varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han att inom två veckor

från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos konkursdomaren gorå

anmälan om ackordsfrågans återupptagande. Göres ej sådan anmälan,

eller varder gäldenären fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga

kraft, skall ackordsfrågan anses förfallen.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären

göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ofvan sägs, skall konkursdomaren genom

kungörelse, som minst tio dagar före den för sammanträdet utsatta dag

införes en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två

88

gånger i tidning inom orten, kalla borgenärerna att inför honom sammanträda

för att besluta öfver ackordsförslaget; skolande gäldenären särskildt

underrättas om sammanträdet. Har gäldenären gjort ändring i

förslaget, varde underrättelse om ändringen af konkursdomaren minst

en vecka före sammanträdet med posten öfversänd till hvarje borgenär,

hvars adress är känd.

Vid det sammanträde, hvartill ackordsfrågans behandling sålunda

bhfvit utsatt, må ytterligare uppskof icke beslutas; och skall förty, där

jämväl då hinder för förslagets antagande möter, ackordsfrågan anses

förfallen.

26 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget af borgenärerna, därest

antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och

dessa borgenärer anmält två tredjedelar af sammanlagda beloppet af

samtliga anmälda fordringar, Indika enligt hvad af 21 och 22 §§ framgår

skola komma i betraktande vid bestämmande af utgången af omröstning

öfver ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar af de tillstädesvarande borgenärerna

bifallit förslaget och de bevakat fyra femtedelar af nämnda

fordringsbelopp.

27 §.

Ackord vare, fastän antaget af borgenärerna, ändock ej giltigt,

såframt det ej fastställes af rätten.

28 §.

År vid det sammanträde, där omröstning öfver ackordsförslag

äger rum, förslaget att anse såsom antaget af borgenärerna, eller kan

enligt hvad af 21 § andra och tredje styckena framgår ej vid sammanträdet

afgöras, huruvida förslaget är att anse såsom antaget eller förkastadt,

skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens pröfning.

Konkursdomaren åligge att före sammanträdets afslutande tillkännagifva,

huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke,

samt i förra fallet lämna underrättelse om tiden, då ärendet skall förekomma

vid rätten; och vare vidare kallelse ej erforderlig.

Ärendet må ej utsättas att förekomma vid rätten tidigare än en

eller senare än två veckor, räknadt från dagen för sammanträdet eller,

om ackordsförslaget icke är vid sammanträdet att anse såsom antaget

89

samt beträffande någon fordran anmärkningstiden utgår först efter

sammanträdet, från anmärkningstidens utgång. Där på landet för

ärendets företagande inom tid, som nu sagts, skulle erfordras urtima ting

samt lagtima ting infäller inom två veckor därefter, må dock med

ärendets företagande kunna anstå till lagtima tinget.

Vill borgenär på någon af de i 31 eller 32 § omförmälda grunder

bestrida fastställelse af ackordet, göre det skriftligen hos rätten eller

dess ordförande sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

29 §.

Är, då ackordsfrågan hänskjuta till rätten, utgången af omröstningen

öfver ackordsförslaget beroende på huruvida gjorda anmärkningar

godkännas eller icke, skall rätten, där den i öfrigt finner skäl

vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, först pröfva anmärkningarna

eller så många af dem, att utgången af omröstningen

blifver lika, ehvad öfriga anmärkningar godkännas eller ej. Öfver

hvad rätten härutinnan besluter, må klagan ej föras.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan

till afgörande, skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa

dag, där ej på grund af särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen

erfordras.

30 §.

Förlikning angående anmälan, mot hvilken anmärkning framställts,

må ej ingås annorledes än i 21 § sägs, utan så är att alla,

hvilkas rätt är beroende af förlikningen, samtycka därtill.

31 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestridt, fastställas af rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet

fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång;

2) då gäldenären rymt för gäld eller blifvit genom laga kraftägande

beslut, som icke meddelats tidigare än två år innan ansökningen

om inledande af ackordsförhandling gjordes, dömd för bedrägligt eller

oredligt förhållande mot sina borgenärer;

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan

12

90

med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka

på ackordsfrågans afgörande, eller att annat svek ägt rum vid ackordet;

4) då ackordet icke gifver lika rätt åt alla borgenärer, som det

angår och som ej uttryckligen förklarat sig det oaktadt nöjda med detsamma,

eller då ackordet icke bestämmer, att minst femtio för hundra af fordringsbeloppet

skola betalas sist ett år från det ackordet blilvit fastställdt;

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna

eller frågan därom icke kan med säkerhet afgöras på grund däraf att

tillförlitlig utredning om boet icke kunnat vinnas.

Vägras fastställelse af anledning, som under 1) sägs, och är ej

förslaget att anse såsom förkastadt af borgenärerna eller såsom förfallet,

varde ärendet visadt åter till konkursdomaren. Öfver beslut därom må

klagan ej föras.

Har gäldenären blifvit ställd under tilltal för bedrägligt eller

oredligt förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i öfrigt

skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan

därom anstå i afbidan på åtalets utgång. Varder gäldenären fälld till

ansvar, och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan anses

förfallen. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren efter det beslutet

vunnit laga kraft ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma

vid rätten, och låta minst tio dagar före den utsatta dagen

införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna äfvensom, där

det kan ske, två gånger i tidning inom orten; underrätte ock särskildt

gäldenären.

År, då: rätten skall företaga ackordsfrågan till afgörande, ansökning

om gäldenärens försättande i konkurs beroende på pröfning, och

anser rätten skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet,

skall ackordsärendet anstå i afbidan på pröfningen af konkursansökningen.

Varder konkursansökningen afslagen af underrätten, och vinner

beslutet därom laga kraft eller blifver det af högre rätt fastställdt

genom beslut, som vinner laga kraft, skall konkursdomaren ofördröjligen

utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten, samt

utfärda kungörelse och meddela underrättelse enligt hvad i nästföregående

stycke af denna paragraf är för liknande fall stadgadt.

32 §.

Bestrides fastställelse af ackordet på den grund, att säkerhet ej

finnes för dess fullgörande, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida

fastställelse af sådan anledning må vägras.

91

33 §.

Af rätten fästställdt ackord vare bindande för alla de borgenärer,

kända eller icke, som enligt livad af 14 § framgår ägt deltaga

i ackordsförhandlingen.

34 §.

Borgenär, som förvärfvat sin fordran lios gäldenären innan beslutet

om inledande af ackordsförhandling meddelades, äge utan hinder af

ackord begagna fordringen till kvittning mot skuld, för hvilken han

vid nämnda tid häftade hos gäldenären.

Den, som inom sextio dagar innan beslutet om inledande af

ackordsförhandling meddelades efter aftal med annan än gäldenären

förvärfvat fordran hos denne, äge, där han vid tiden för aftalet häftade

i skuld hos gäldenären och tillika hade kännedom om att gäldenären

var på obestånd, ej den rätt till kvittning, hvarom ofvan är stadgadt.

Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som under nu sagda tid

efter det han erhållit sin fordran satt sig i skuld hos gäldenären med

kännedom om hans obestånd.

35 §.

Hvad i 195 § konkurslagen är stadgadt om rätt till betalning för

borgade varor i fall, då sådan betalning är bestämd till olika belopp

med hänsyn till olika betalningstider, skall äga motsvarande tillämpning,

där ackord enligt denna lag kommer till stånd.

36 §.

Utan hinder däraf att borgenär godkänt ackord sförslag äge han

mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för

fordringens gäldande, föra den talan, hvartill han eljest varit lagligen

berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse af

ackordet, ändå att anmälan om deltagande i ackordsförhandlingen ej

gjorts af dem utan allenast af borgenären.

37 §.

Yppas det efter fastställelse af ackord, att gäldenären med hänsyn

till ackordsförhandlingen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt

93

förhållande mot sina borgenärer, eller att gäldenären eller annan med

hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka på

ackordsfrågans afgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må

vara tillerkänd gäldenären; dock lände*sådant ej till rubbning i borgenärernas

rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma

i öfrigt gällande.

38 §.

Vid beräkning af fordran i fall, som afses i 2 § under 6), skall

iakttagas, att ränta ej räknas längre än till den dag, då den vid gäldenärens

ansökning om inledande af ackordsförhandling fogade bouppteckningen

upprättats. Vid beräkning af fordran, som kommer i betraktande

vid omröstning af borgenärerna, skall ränta ej räknas längre än till

den dag, då beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades.

39 §.

Arfvode till god man, som jämlikt 4 § förordnas af konkursdomaren,

skall på ansökning af gäldenären eller gode mannen bestämmas af rätten.

40 §.

öfver beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt

denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hofrätten.

Tiden för anförande af besvär öfver beslut om inledande af ackordsförhandling

skall räknas från det kungörelse om förhandlingen infördes

i allmänna tidningarna.

41 §.

Beslut om inledande af ackordsförhandling gånge i verkställighet

utan hinder däraf att ändring i beslutet sökes.

Varder beslutet upphäfdt af högre rätt, skall konkursdomaren därom

underrättas; och läte han införa kungörelse om den högre rättens beslut

i de tidningar, i hvilka kungörelsen om ackordsförhandlingen varit införd,

äfvensom från rättens dörr nedtaga sistnämnda kungörelse.

42 §.

Menar någon borgenär eller gäldenären, att beslut af borgenärerna

i fråga, hvars afgörande på dem ankommer, icke lagligen tillkommit,

93

ägo han däröfver anföra besvär; och galle i fråga om sådan klagan

hvad om klagan öfver beslut af konkursdomaren är stadgadt. Har

ackordsfrågan hänskjutits till rättens pröfning, skall dock beträffande

klagan öfver borgenärernas beslut i ackordsfrågan hvad i 28 § sista stycket

sägs lända till efterrättelse; och må särskild klagan ej föras öfver beslut,

hvarigenom pröfningen af ackordsförslag uppskjutits eller sådant förslag

förklarats hvilande.

43 §.

Då vädjadt är mot utslag i mål, hvarom i denna lag är fråga,

åligge i stad rätten och på landet rättens ordförande att inom tre veckor

därefter till hofrätten insända alla handlingar, som röra målet.

44 §.

Upphör ackordsförhandling, utan att ackord kommit till stånd,

låte konkursdomaren införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna

äfvensom, där det kan ske, i tidning inom orten; dock skall

hvad sålunda är stadgadt icke äga tilllämpning, där ackordsfrågan förfallit

på grund däraf att konkurs inträffat.

År ackordsfrågans utgång beroende däraf, huruvida besvär i hofrätten

anföras emot borgenärsbeslut eller talan fullföljes mot beslut af underrätten

eller hofrätten, skall kungörelse, som i första stycket sägs, ej utfärdas

förrän beslutet vunnit laga kraft; och åligge det förty konkursdomaren

att införskaffa bevis, huruvida besvär anförts eller talan fullföljts, så

ock, om det skett, besked om det beslut, som i målet meddelats.

45 §.

Har handling, som enligt hvad i 15 § stadgas skall ingifvas i

två exemplar, ingifvits allenast i ett exemplar, besörje konkursdomaren

afskrift af handlingen; och gälde den, som ingifvit handlingen, lösen

för afskriften.

Part vare tillåtet att med posten insända anmälningsinlaga, såvida

fråga ej är om efteranmälan, anmärkningsskrift samt skrift, hvari fastställelse

af ackordet bestrides; och skall handling, där den blifvit sålunda

insänd, anses ingifven å tid, då den mottogs.

94

46 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, hvari för hvarje ackordsförhandling

antecknas: dagen då ansökning om förordnande af god man enligt

4 § blifvit gjord; hvem som blifvit förordnad till god man; dagen då ansökningen

om inledande af förhandlingen blifvit gjord; dagen då beslutet

om förhandlingens inledande meddelats; af konkursdomaren eller rätten

efter förhandlingens inledande vidtagna åtgärder; samt dagen för utfärdande

af kungörelse enligt 44 § om ackordsförhandlingens upphörande

eller för förhandlingens upphörande på den grund att konkurs inträffat.

47 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jäfvig, meddela sådant

beslut, som i 5 § sägs. Där förordnande för särskild domare erfordras,

anmäle konkursdomaren utan dröjsmål jäfvet i hofrätten.

48 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig

särskilda fördelar af gäldenären eller af annan på gäldenärens vägnar

eller eljest med gäldenären hemligen träffat aftal om någon särskild

förmån för sig, straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse

i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

49 §.

Uppgifves i den berättelse, hvarom stadgas i 2 §, att anledning

finnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt

förhållande mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta

allmänna åklagaren.

50 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så

ock åtal mot borgenär för förbrytelse, som omförmäles i 48 §, skall

utföras vid den rätt, där ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

95

51 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,

afvikit, gånge ändå dom öfver honom.

52 §.

Hvad i lag eller särskild författning är stadgadt om underrättelse

eller anmälan hos registreringsmyndighet angående konkurs samt om

registrering af sådan underrättelse eller anmälan skall äga motsvarande

tillämpning i afseende å ackordsförhandling utan konkurs.

Har i registret gjorts anteckning därom att aktiebolag eller ekonomisk

förening fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs, och visar

bolaget eller föreningen, att förhandlingen upphört, skall anteckningen

afföras ur registret; dock att hvad sålunda stadgats icke skall äga tilllämpning,

om ackordsförhandlingen förfallit på grund däraf att konkurs

inträffat.

53 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet skall icke äga tillämpning å

1) sparbanker;

2) bankbolag;

3) de föreningar för anskaffande af lån mot säkerhet af inteckning

i fast egendom, å hvilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar

äga tillämpning;

4) sjukkassor och understödsföreningar;

5) försäkringsbolag.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft.

96

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken

skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Hvad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först

uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till

salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen därföre

gifves; faddergåfva; hemgift och annat dylikt. År detta förvandladt

och ej i behåll; gånge därmed som i 16 § skils, såvidt ej i 193 §

konkurslagen är annorlunda stadgadt.

Sedan njute borgenärer betalning af boet, efter ty, som nedan

sägs; dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur

fartyg, frakt och inlastadt gods gäller hvad i sjölagen stadgas.

3 §.

Har någon lös pant i händer; njute han därutur betalning framför

alla andra. Samma rätt liafve ock handtverkare för arfvode å det gods,

som hos honom kvar är.

Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom, och har han

rätt att den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri

enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs; dock att beträffande

hyresvärds eller jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla

till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla

hvad nedan därom stadgas.

97

4 §•

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,

eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods

afskildt är, som förr är sagdt. Därnäst den kostnad, som å egendomens

uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under

den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom däri skött hafva,

så ock betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares

dagspenning eller aflöning, den där ej stått inne längre än tre månader

efter förfallodagen, samt sådan begrafningshjälp eller för de tre sista

månaderna upplupen sjukhjälp eller lifränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgifva. Hvad nu är stadgadt om förmånsrätt för arbetares aflöning

äge ock tillämpning i afseende å skadestånd, som i händelse af obehörigt

afskedande eller arbetsaftals häfvande må tillkomma arbetaren i stället

för aflöning, som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare

viss del af arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande

af sina skyldigheter, äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda

förmånsrätt som nu angående arbetares aflöning är sagd, ehvad

fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Därefter äge god man, som förordnats jämlikt lagen om ackord sförhandling

utan konkurs, förmånsrätt för arfvode, som bestämts jändikt

39 § i nämnda lag.

8 §.

Sedan äge borgenär, för hvars fordran lös egendom^blifvit i laga

ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen.

År densamma utmätt för fleras fordringar; hafve den, för hvars

fordran utmätning först verkställdes, företräde: har utmätningen skett

på en gång; äge hvar lika rätt. Har konkurs följt på ansökning, som

gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes; äge

den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum: ej heller då utmätning skett efter

gäldenärs död, innan en månad förflutit från den dag, då uppteckningen

af den dödes bo slutades, där konkurs följer på ansökning, som gjorts

inom sagda tid.

Har, i fall då konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling,

som på grund af konkursen förfallit, eller då konkurs följt på ansökning,

som''gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandla

-

98

Unga upphörande varit i allmänna tidningarna införd, utmätning skett

inom en månad före den dag, då beslutet om inledande af ackordsförliandling

meddelades, äge förmånsrätt, hvarom i första stycket stadgas,

ej rum.

Där hufvudlottägare i solidariskt bankbolag blifvit försatt i konkurs

efter ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslut om

bolagets försättande i konkurs meddelats, samt utmätning hos bolagsmannen

skett inom en månad före den dag, då ansökning om bolagets

försättande i konkurs gjordes, må ej heller den förmånsrätt, som i denua

paragraf afses, äga rum, så framt förvaltarna i bolagets konkurs därom

framställa påstående.

10 §.

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.

Åro förmynderskap flera; äge de omyndiga- sig emellan lika rätt. Har,

sedan förmynderskapet upphört, fordran stått mer än tre år inne, äge

dock förmånsrätt, som nu är sagd, ej rum, utan så är att talan om

redovisning eller klander däraf eller om utfående af fordringen blifvit

före utgången af sagda tid anhängiggjord, så ock laga åtgärd, som

därutöfver för erhållande af redovisning eller utbekommande af fordringen

varit af nöden, vidtagits inom ett år från det i hvarje fall anledning

därtill yppades.

I fall då, på grund af hvad i första stycket stadgas, för bevarande

af förmånsrätt, som där afses, erfordras, att åtgärd för vinnande af utmätning

vidtages inom ett år från det anledning därtill yppades, men

offentlig ackordsförhandling varder inledd före utgången af sagda tid,

skall, där ackordsfrågan förfaller på grund däraf att konkurs inträffar

eller ackordsförhandlingen eljest upphör utan att ackord kommer till stånd

och konkurs följer på ansökning, som gjorts inom en månad från det

kungörelse om förhandlingens upphörande varit i allmänna tidningarna

införd, förmånsrätten äga rum, ändå att åtgärd, som nyss nämnts, ej

vidtagits; kommer ackord till stånd, äge förmånsrätten rum, där sådan

åtgärd vidtages inom ett år från det ackordsfrågan blifvit afgjord.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt

lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft, men skall icke

tillämpas i afseende å konkurs, som följt på ansökning, den där gjorts

före sagda dag.

99

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

23 KAP.

Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär.

i §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri

mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarna

ej uppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat

aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen

förskingrat, undandolt eller ur vägen skalfat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär

uppgifvit eller vidgått falsk skuld; eller

3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver

bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat

eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två

till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende.

Åro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet

till sex månader nedsättas.

100

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling

utan konkurs, finnes hafva öfvat bedrägeri mot sina borgenärer

i ty att lian under lånadt namn köpt egendom, eller under falskt

sken af köp, gåfva eller annat aftal afhändt sig eller annorledes svikligen

förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat egendom, samt den egendom

bland tillgångarna ej uppgifva; eller

att han förbrutit sig som ofvan i denna § under 2) eller 3) sägs.

2 §•

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, brukat oredlighet

mot sina borgenärer i ty

1. att han, sedan han själf sökt att få sin egendom afträda, eller,

där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom

kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan

sviklig afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes

förskingrat; eller att han, i fall då konkursen föregåtts af offentlig

ackordsförhandling, som på grund af konkursen förfallit, eller konkursen

följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse

om sådan förhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna införd,

efter ingifvandet af ansökningen om inledande af ackordsförhandling

förbrutit sig som nu är sagdt; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga

att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin

.följd därmed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna

däraf märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock,

där han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt

förtroende förlustig.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling

utan konkurs, brukat oredlighet mot sina borgenärer i ty

att han innan beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades

förbrutit sig som ofvan i denna § under 2) sägs.

3 §•

Pröfvas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva visat

uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1. att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt,

eller på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott

101

af ren tillfällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt

ingångna ansvarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt

förhållande till hans ställning eller tillgångar;

2. att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han

sin egendom afträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord

blef, eller ock, i fall då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling

utan konkurs såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna

före ingifvandet af ansökningen om inledande af ackordsförhandling

eller därefter indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och

ej kan nöjaktig reda därför visa;

3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver

bok hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4. att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse

bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning af egendom

till uppenbart underpris eller på annat sådant sätt beredt sig penningtillgång,

eller gynnat någon borgenär, till de öfrigas förfång, med

betalning, pant eller annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit

eller hvarför viss förfallotid ej varit utsatt och kraf ej heller hos gäldenären

skett, eller, i uppenbar afsikt att fördröja utbrott af konkurs, sin

rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat;

straffes med fängelse.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling

utan konkurs, pröfvas hafva visat uppenbar vårdslöshet mot

sina borgenärer därigenom att han innan beslutet om inledande af

ackordsförhandling meddelades förbrutit sig som ofvan i denna § under

1), 3) eller 4) sägs.

4 §•

Har bolag eller förening kommit i konkurstillstånd eller fått till

stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, och finnes styrelseledamot

eller annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter,

hafva mot borgenärerna sig förbrutit, som här ofvan sägs;

då skall han straffas, som vore han gäldenär.

5 §•

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, rymt för skuld och

ej kommit åter inom sex månader från det han rymde; vare lag, som

i 2 § sagdt är.

102

6 §•

Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter

3 §, i fall då konkurs ägt rum, att borgenärerna i konkursen blifvit till

fullo förnöjda, eller i fall då offentlig ackordsförbandling utan konkurs

ägt rum, att de borgenärer, som upptagits i den för ackordsförhandlingen

upprättade bouppteckningen eller anmält sig till deltagande i förhandlingen

samt icke jämlikt 14 § i lagen om ackordsförhandling utan konkurs

äro uteslutna från att deltaga i förhandlingen, blifvit sålunda förnöjda;

varde från allt ansvar fri förklarad.

7 §•

Brott, som i 3 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, där

ej brottet af målsägande till sådant åtal angifves.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt

lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

103

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet

att böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej bär nedan i 3 eller

5 § annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga

utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanBkiftande

af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; i

ackordsförhandlingsmål, rörande frågan om fastställelse af ackord; i

boskillnadsmål, öfver ansökningen om boskillnad; så ock i mål rörande

jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, ändå att målet ej skall genom

stämning anhängiggöras.,

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling

utan konkurs träder i kraft.

104

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903 angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att 1—5, 7, 8, 11 och 13—17 §§ i lagen

den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags

och sparbanks konkurs skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,

varde det af konkursdomaren ofördröjligen anmäldt hos bankinspektionen;

och förordne bankinspektionen ett allmänt ombud att

såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den

eller de förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan därom af

konkursdomaren ofördröjligen gjord hos konungens befallningshafvande,

som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen af konkursboet,

på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,

när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan

förordna. Häröfver må klagan ej föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, äge beträffande

medförvaltare göra sådan anmälan, som i 81 § konkurslagen sägs.

105

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen

af boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla

dess delar.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt hvad i konkurslagen

stadgas skola hållas inför konkursdomaren, skall allmänna ombudet

vara ordförande.

3 §•

Om arfvode till allmänna ombudet galle hvad i konkurslagen

beträffande arfvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgadt.

4 §•

Förvaltarna åligge att upprätta förteckning öfver de borgenärer,

hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken på grund

af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan räkning,

eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för hvarje

borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock, där ränta å fordringen

är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jämte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af förvaltarna så fort ske kan

ingifvas till konkursdomaren; börande vid hufvudskriften fogas afskrifter

till antal, som påkallas af hvad här efteråt stadgas. Sedan desammas

öfverensstämmelse med hufvudskriften blifvit af konkursdomaren bekräftad,

skall förteckningen i sålunda styrkt afskrift under de trettio sista dagarna

före utgången af den för bevakning af fordringar utsatta tid för

enhvar, som vill taga del af densamma, hållas tillgänglig dels på sätt

i 102 § konkurslagen är om bevakningshandlingar föreskrifvet, dels ock

vid hvart och ett af bankens kontor.

5 §•

Fordran, som upptagits å den i 4 § omförmälda förteckning, skall

anses vara i konkursen bevakad, såsom hade borgenären själf inom den

för fordringars bevakning utsatta tid anmält densamma.

7 §.

Borgenärerna välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,

som konkurslagen föreskrifver för val af god man.

14

106

För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af hufvudlottägarna,

kalle allmänna ombudet ofördröjligen dem att inför honom

sammanträda; och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om

rösträtt, som i den för bolaget fastställda ordning äro gifna för val

af styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde allmänna

ombudet kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre gånger,

första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerna eller hufvudlottägarna att utse ledamot i

nämnden, varde ledamot i stället förordnad af konkursdomaren. Försummar

utsedd ledamot att på ordförandens kallelse tillstädeskomma

vid nämndens sammanträde, äge ordföranden tillkalla annan person att

i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

8 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller sedermera

under konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till betäckande

af bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning

och konkurssakens behandling, skola förvaltarna ofördröjligen å hufvudlottägarna,

i förhållande till det antal lotter enhvar af dem enligt förteckningen

öfver bolagets delägare innehar, uttaxera det till fyllande af

bristen i bolagets tillgångar erforderliga belopp jämte en tiondedel därutöfver.

År någon af hufvudlottägarna veterligen i konkurstillstånd,

skall uttaxeringen ske allenast å öfriga hufvudlottägare.

11 §■

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för

hvarje lott skall inbetalas, äfvensom förfallodagen eller förfallodagarna,

varde införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst

sex veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;

och läte förvaltarna dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta

hufvudlottägarna genom särskilda bref, som afsändas med posten.

13 §.

Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid en fjärdedel af det belopp,

som då bör erläggas, må han, efter ty i 15 § vidare sägs, njuta anstånd

med betalning af återstoden, därest han för sagda återstod jämte ränta

inom samma tid ställer pant eller borgen, som godkännes af förvaltarna.

107

14 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande af honom åliggande betalningsskyldighet

och är han icke enligt 13 § berättigad till anstånd, vare han

icke allenast för hvad oguldet och förfallet är jämte ränta därå utan

ock, där uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar, för hvad å

senare förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dom

eller utslag, då förvaltarna hos utmätningsman påkalla utmätning och

därvid förete af dem utfärdadt intyg om det belopp, för hvithet bolagsmannen

på grund af uttaxeringen häftar; vare ock bolagsmannen skyldig

att på yrkande af förvaltarna afträda sin egendom till konkurs; åliggande

det förvaltarna att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga den åtgärd,

som i hvarje fall må anses lämplig.

15 §.

Belopp, för hvilket pant eller borgen blifvit enligt 13 § ställd,

skall inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag.

Sker det ej, läte förvaltarna ofördröjligen försälja panten å

offentlig auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock bolagsmannen

underkastad sådan påföljd, som i 14 § sägs, där förvaltarna

anse nödigt, att sådan påföljd tillämpas.

16 §.

Afträdas hufvudlottägares tillgångar till borgenärers förnöjande,

må återvinningstalan, hvarom i 2 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens

konkurs anställas jämväl af förvaltarna i bolagets konkurs i

den ordning 39 § nämnda lag för enskild borgenär föreskrifver. Här

sådan talan af förvaltarna föres och bolagsmannens konkurs följt på

ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslutet om bolagets

försättande i konkurs meddelades, skall tid, som enligt 29—33 §§

konkurslagen är att räkna från konkursansökningens ingifvande, räknas

från det ansökningen om bolagets försättande i konkurs gjordes; och

skall hvad i 29, 31 och 32 §§ stadgas i fråga om verkan däraf att den,

med hvilken gäldenären ingått aftal eller som af gäldenären mottagit

betalning eller pant, hade kännedom om gäldenärens obestånd eller om

konkursansökningen gälla, där han hade kännedom om att bolaget var

på obestånd eller därom att ansökning om bolagets försättande i konkurs

108

var gjord, så ock därom att gäldenären var hufvudlottägare i bolaget.

I fråga om återvinning af betalning för växel eller check skall hvad

i 35 § konkurslagen är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

17 §•

Hufvudlottägare, hvilken till följd af konkurstillstånd icke underkastats

uttaxering enligt 8 eller 9 §, vare ändock skyldig alt för enhvar

af de lotter i bolaget, han innehar, tillskjuta enahanda belopp, som

jämlikt samma §§ blifvit å hvarje lott uttaxeradt; och galle jämväl i

öfrigt om sådan bolagsmans tillskott i tillämpliga delar hvad om uttaxerade

tillskott förut är sagdt.

Förvaltarna i bolagets konkurs vare pliktiga att, då hufvudlottägare

blifvit försatt i konkurs, däri såväl för bolagets konkursbo som

å öfriga hufvudlottägares vägnar bevaka hvad förstnämnde bolagsman

på grund af sin delaktighet i bolaget är skyldig tillskjuta, samt, intill

dess bolagets konkurs blifvit afslutad, uppbära den utdelning, som

belöper å berörda tillskott.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på

ansökning, den där gjorts före sagda dag.

109

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen den 15 oktober 1880,

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af

järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 19, 20 och 21 §§ i förordningen den 15

oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning

och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af

järnväg under konkurs skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs afträdd,

åligge konkursförvaltaren att besörja trafikens uppehållande i det

omfång, som förut varit vanligt eller eljest pröfvas lämpligt samt med

borgenärernas fördel mest förenligt. Vid utseende af förvaltare skall

förty iakttagas, att förvaltaren eller, där flere förvaltare utses, någon af

dem bör äga sådan erfarenhet och sakkunskap, som erfordras för järnvägstrafikens

behöriga handhafvande. Konkursdomaren må, om det

anses nödigt, redan före första borgenärssammanträdet förordna mer

än en förvaltare, så ock meddela föreskrift om delning af förvaltningen

för tiden intill sagda sammanträde.

Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall

utgå af järnvägens afkastning och köpeskilling i öfverensstämmelse med

hvad i 82 § konknrslagen stadgas beträffande där afsedda konkurskostnader.

Ilo

20 §.

Hvad i 23 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär

att söka betalning ur egendom, som hör till konkursbo, gälle ej

i fråga om järnväg, som blifvit till konkurs afträdd. År järnväg, då

beslut om egendomsafträde meddelas, utmätt men ej försåld, uppföre

öfverexekutors befattning därmed; dock njute borgenär, som vunnit

utmätning för icke intecknad fordran, i konkursen tillgodo den förmånsrätt,

som enligt hvad i 17 kap. handelsbalken stadgas skulle tillkommit

honom, därest utmätningen ledt till försäljning af den utmätta

egendomen.

Försäljning af järnvägen skall äga rum så snart det efter utgången

af den för bevakning af fordringar utsatta tid kan ske. Anses med

försäljningen böra till förekommande af förlust för borgenärerna anstå,

och vill förty förvaltaren, gode mannen, enskild borgenär eller gäldenären

föreslå uppskof med försäljningen, ingifve före bevakningstidens

utgång skriftligt förslag därom till konkursdomaren. Inkommer

förslag, som nu nämnts, varde borgenärerna i den ordning konkurslagen

stadgar kallade till sammanträde inför konkursdomaren för att besluta

öfver förslaget. Ärendet skall utsättas till behandling å tid och ställe,

som bestämts för det borgenärssammanträde, hvarom i 107 § konkurslagen

förmäles; och må ej ärendet behandlas af borgenärerna förrän de tvistefrågor,

som genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hafva

uppkommit, blifvit handlagda. Då uppskofsförslag förekommer till

pröfning, skola borgenärerna besluta, om och på huru lång tid uppskof

med järnvägens försäljning skall äga rum, hvilken tid dock ej må sättas

längre än fem år från beslutets dag, äfvensom, där så anses nödigt,

bestämma de villkor, på hvilka järnvägen må äfven före den beslutade

uppskofstidens förlopp af förvaltaren afyttras. Vid omröstning härom

gälle såsom beslut den mening, hvarom, bland närvarande borgenärer,

de sig förena, hvilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet,

så framt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel af de

röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen.

Efter den genom borgenärernas beslut bestämda tidens utgång

må vidare uppskof med järnvägens försäljning ej äga rum.

Hvad i 69 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för

borgenär att påkalla försäljning af egendom, som hör till konkursbo,

gälle ej i fråga om järnväg, som afträdts till konkurs.

in

21 §.

Har uppskof'' med järnvägs försäljning blifvit beslutet på sätt i

20 §. sägs, och varder, i brist på medel eller af annan orsak, järnvägens

eller dess tillhörigheters behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken

ej vederbörligen vidmakthållen, må, på talan af statens järnvägsstyrelse,

som i nämnda hänseenden äger utöfva tillsyn öfver järnvägens förvaltning,

konkursdomaren förordna, att järnvägen utan hinder af uppskofsbeslutet

skall säljas, på sätt i konkurslagen är stadgadt om försäljning

af fast egendom.

- Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på

ansökning, den där gjorts före sagda dag.

112

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—7, 10, 11, 18 samt 26—30 §§ i

lagen den 1 juli 1898 om boskillnad skola erhålla följande ändrade

lydelse:

4 §•

Ansökning om boskillnad skall ingifvas till konkursdomaren i den

ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i

allmänhet.

5 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att

taga befattning med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning

af annan orsak icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i

öfverensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte konkursdomaren genast om densamma

och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarna

äfvensom, där så ske kan, i tidning inom orten.

6 §•

Har ej vid boskillnadsansökning, som af bägge makarne gjord är,

fogats af dem med edsförpliktelse underskrifven förteckning å boets tillgångar

och skulder, värde föreläggande dem meddeladt att inom viss

113

tid sådan uppteckning till konkursdomaren ingifva. Försummas det,

varde af konkursdomaren förordnande meddeladt magistratsperson, kronofogde,

länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen

utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till

boet hörer, under edsförpliktelse redligen uppgifva.

7 §•

År ansökning om boskillnad gjord allenast af endera maken, teckne

konkursdomaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid rätten

inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under pågående

eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting, där sådant

äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgifvas andra maken.

År denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dag, och visas ej,

att kallelsen blifvit delgifven i så god tid, att maken kunnat iakttaga

inställelse, eller ock att för delgifningen hinder mött, vare ansökningen

förfallen. Har maken särskilda gånger blifvit med kallelsen sökt i sitt

hemvist, utan att maken själf eller ombud kunnat träffas eller upplysning

vinnas, hvar maken sig uppehåller, utsätte rätten dag för ärendets

vidare behandling och förelägge genom kungörelse, som införes i

allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst en månad före

nämnda dag, maken att sig vid rätten infinna. Kommer ej maken,

utgöre den omständighet icke hinder för boskillnadsmålets vidare handläggning.

Varder boskillnadsansökningen medgifven eller visas till densamma

skälig anledning, och är ej bouppteckning ingifven, meddele rätten förordnande

för lämplig person att uppteckningen förrätta, såsom i 6 § sägs.

10 §.

När boskillnad blifvit sökt, förordne konkursdomaren, där hustrun

det begär, god man att henne biträda. Den, som därtill blifvit utsedd,

har att i afseende å boskillnaden och hvad därmed äger samband hustruns

talan bevaka, där den ej af henne själf utföres.

11 §•

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på konkursdomaren ankommer,

äge han vidtaga ändå att han jäfvig är; anmäle dock, där förordnande

för särskild domare tarfvas, jäfvet utan dröjsmål i hofrätten.

15

114

18 §.

Sedan boskillnad beviljad blifvit, skall boet, så snart ske kan,

skiftas i den ordning, som om delning af död mans kvarlåtenskap är i

lag stadgad. Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, därför samfälda

boet svarar, gulden blifvit. Sker annorledes, svare makarne, en

för bägge och bägge för en, för samma gäld. Har vid skifte egendom,

hvarmed hustrun svarar för gäld, som afses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,

tillagts mannen, vare lian med den egendom för gälden ansvarig.

Då skifte ägt rum, läte makarne den öfver skiftet upprättade

handling ingifvas till den rätt, som boskillnadsmålet handlagt; och

åligge det rätten att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarna samt,

där så ske kan, i tidning inom orten kungöra att bandlingen blifvit

till rätten inlämnad, med uppgift tillika om dagen då det skett. Varder

ena makens egendom afträdd till konkurs efter ansökning, som gjorts

inom tre månader från det skifteshandlingen till rätten ingafs, gånge

skiftet, där det ländt borgenärerna till förfång, åter, om talan därå

anhängiggöres inom sex månader från första borgenärssammanträdet;

och gälle i öfrigt om den talan hvad i 39 § konkurslagen stadgas om

återvinning, som där afses.

26 §.

Konkursdomaren skall föra förteckning, däri för hvarje boskillnadsärende

antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla i ärendet

vidtagna åtgärder och af rätten eljest meddelade beslut.

II.

Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskillnad i sammanhang

med konkurs.

27 §.

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang

med konkursen söka boskillnad, ingifve sin ansökning inom den för

bevakning af fordringar utsatta tid.

Sökes boskillnad, och vill make, att viss egendom, som maken

påstår vara dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen

bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del däraf skall

för sådan gäld fredas, begäre undanskiftande inom tid, som nu är sagd,.

115

eller kåfve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare, där före

konkursen boskillnad blifvit sökt men skifto ännu ej skett.

Ansökning om boskillnad, hvarom i denna paragraf är fråga, eller

om undanskjutande skall ingifvas i två exemplar; bar den ingifvits i

allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren afskrift af ansökningen;

och gälde sökanden lösen för afskriften.

28 §.

Ansökning, som i 27 § sägs, varde, sedan andra maken och, där

ansökningen afser undanskiftande, jämväl borgenärerna, på sätt i konkurslagen

om granskning af bevakade fordringsanspråk stadgas, erhållit

tillfälle att i frågan sig yttra, efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf

däremot ej är gjordt.

Grö res jäf mot ansökning om undanskiftande, skall konkursförvaltaren

ofördröjligen till sökanden med posten öfversända afskrift af jäfsskriften,

så ock meddelande om tid och ställe för det i 107 § konkurslagen

om förmälda b orgenärss am m anträd e.

29 §.

Har make begärt undanskiftande, och vill maken, att detta skall

gälla äfven i afseende å gäld, som bevakats efter utgången af den för

bevakning af fordringar utsatta tid, göre yrkande därom i den ordning,

som för framställande af jäf mot bevakning är i konkurslagen stadgad;

och varde med det yrkande så förfaret, som om jäf är föreskrifvet.

30 §.

Ej må den omständighet, att make må äga undansätta giftorätt

eller någon del däraf, hindra samfäld egendoms försäljning. Egendom,

som ena maken påstår vara dess enskilda, må ej mot bestridande af

den make säljas genom konkursförvaltarens försorg före utgången af

den för bevakning af fordringar utsatta tid; sökes undanskiftande,

men finnes att egendomen skall gå i betalning för bevakad gäld, må

egendomen eller hvad däraf för gäldens betalande erfordras genom förvaltarens

försorg säljas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft, men skall icke tillämpas, där ansökningen om boskillnad eller,

hvad angår boskillnad, som sökes i sammanhang med konkurs, eller

undanskiftande, ansökningen om konkurs är därförinnan ingifven.

116

Förslag

till

Lag

om

ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock

angående undanskiftande af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen

den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om

urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes

bo skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Vill den, som i den dödas bo äger förfallen fordran, därför njuta

betalning ur boet innan tid till egendomsafträde ute är efter hvad i 5

eller 7 § sägs; ställe då borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter:

varder boets egendom därefter inom sagda tid till konkurs afträdd;

bevake han i konkursen sin fordran, såsom vore den ogulden, och njute

ej bättre rätt än han hade innan gäldenären dog: gifve ock, där det

lyftade, eller något däraf, honom i konkursen framgår, sådant till boet

ut, med laga ränta från lyftningsdagen.

Afyttras af stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än

en månad förflutit, antingen från den dag, uppteckningen af boet slutad

var, eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blifvit,

från den dag, tiden därtill tilländagått, och afträdes den dödas egendom

till konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, vare öfverlåtelsen

mot den dödas borgenärer utan verkan, såframt talan därom

anställes inom den tid, som i 39 § konkurslagen är beträffande åter

-

117

vinning al fast egendom stadgad; skolande hvad sistnämnda lagrum i

(ifrigt innehåller i afseende å återvinning till konkursbo äga motsvarande

tillämpning för det fall, hvarom nu är fråga.

6 §■

Nu äro arfvingar flera, och gör en sig urarfva: bestrider annan

egendomens afträdande; äge denne rätt att egendomen tillträda, där

han därom gör anmälan sist å tid, som i kungörelsen om konkursen är

utsatt för första borgenärssammanträdet, samt inom tre veckor därefter

ställer borgen för veterlig gäld: sker det och vill sökanden för sin del

afträdesansökningen återkalla, och gemensamt med den andra boet

öfvertaga, eller vill det annan arfvinge; hafve där lof till, där jämväl

han, inom en vecka efter sistnämnda tids utgång, ställer borgen som

sagdt är.

Har någon genom testamente fått sig tillagd viss andel i den dödas

kvarlåtenskap, eller obestämdt öfverskott sedan andra rättsägare sina

andelar utfått; hafve ock han den rätt att boet öfvertaga, som i denna

§ arfvinge tillerkänd är.

Där anmälan om tillträde af afträdd egendom skett, må innan det

visat sig, om borgen ställes såsom ofvan är stadgadt, egendom i boet

icke genom konkursförvaltarens försorg säljas i andra fall än i 63 §

eller 64 § andra stycket konkurslagen afses.

9 §.

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt, och vilja

stärbhusdelägarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre därom

skriftlig ansökning inom den för bevakning af fordringar utsatta tid.

Sådan ansökning skall ingifvas i två exemplar; har den ingifvits

i allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren afskrift af ansökningen;

och gälde stärbhusdelägare, som gjort ansökningen, lösen för afskriften.

Sedan stärbhusdelägarne å andra sidan samt borgenärerna, på sätt

i konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit

tillfälle att i frågan sig yttra, varde ansökningen efter lag af

rätten bedömd, ändå att jäf däremot ej gjordt är.

Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången af den

i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen

om boskillnad finnes stadgadt.

Göres jäf mot ansökning om undanskiftande, skall konkursför

-

118

valtaren ofördröjligen till sökanden, där hans adress är känd, med

posten öfversända afskrift af jäfsskriften, så ock meddelande om tid

och ställe för det i 107 § konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde.

Varder, sedan sådan ansökning inkommit, efterbevakning gjord,

underrätte konkursdomaren sökanden, där hans adress är känd, om

innehållet af den i anledning af efterbevakningen utfärdade kungörelse.

11 §■

När egendomsafträde å någondera sidan sker, skall all egendom i

boet till borgenärerna öfverlämnas utom i de fall, som i 6 och 10 §§

omförmälas. Hvad i lagen om boskillnad stadgadt finnes om försäljning

af egendom, som endera sidan må äga undanskifta, så ock om betalningsrätt

för vederlagsfordran gälle äfven i de fall nu sagda äro.

12 §.

Afträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,

skall hvar, som det egendomsafträde tillgodonjuta vill, med ed fästa,

att den gäld honom ej känd var eu månad före den dag, anmälan om

egendomsafträdet gjordes. Den, som egendom sålunda afträda skall

inom utgången af den för bevakning af fordringar utsatta tid inför

konkursdomaren aflägga sådan ed; stånde honom dock fritt att inom

sagda tid inkomma med bevis, att han inför annan konkursdomare eller

vid domstol edgången fullgjort. Annan stärbhusdelägare åligge, där

någon borgenär det äskar, att eden aflägga och det styrka inom den

tid och i den ordning, som honom af rätten eller domaren förelägges;

gör han det ej, njute ej af egendomsafträdet den förmån, hvarom i

16 och 17 §§ förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på

ansökning, den där gjorts före sagda dag.

119

Förslå a;

till

Lagom

ändrad lydelse af § 30 växellagen.

Härigenom förordnas, att § 30 växellagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har den, som godkänt växel, före förfallotiden blifvit försatt i

konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs

eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock,

om han är köpman, inställt sina betalningar, och har han ej, när den,

som växeln i händer häfver, af sådan anledning det äskat, ställt säkerhet

för växelns inlösen å förfallotiden, vare växelinnehafvaren och öfverlåtare,

sedan förhållandet blifvit styrkt genom protest, berättigade att

mot protestens aflämnande fordra säkerhet af föregående öfverlåtare eller

växelgifvaren, som i §§ 25—27 sägs.

Om sådan protest skall underrättelse gifvas på sätt och vid påföljd,

som i §§ 45—47 stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling

utan konkurs träder i kraft.

120

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte

af lös egendom.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp

och byte af lös egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet,

köparen efter köpets afsilande

blifvit försatt i konkurs

eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs

eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld

eller, om han är köpman, inställt sina betalningar

eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas,

att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;

vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes

för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försändt

men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgifvande. År tiden

för godsets afkunnande inne, och vill säljaren häfva köpet, kåfve ock

därtill lof, så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för

köpeskillingens gäldande.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling

utan konkurs träder i kraft.

121

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om

tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Varder egendom till konkurs afträdd före inställelsedag, som i

årsstämning utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren

gifvit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen

stadgas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter

årsstämningen anmäla. Samma lag vare, där före den i årsstämning

utsatta inställelsedag offentlig ackordsförhandling inledts och borgenär

före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling

utan konkurs är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt

lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

16

122

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den 24 juli 1903

om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den

24 juli 1903 om försäkringsrörelse skola erhålla följande ändrade lydelse:

52 §.

Afträdes försäkringsaktiebolags egendom till konkurs, skall bolaget

anses upplöst den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.

Underrättelse om konkursen skall, samtidigt med kungörelsen därom,

genom konkursdomarens försorg afsändas för registrering.

107 §.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs framlägges, skall,

där brist för borgenärerna uppstår, af konkursförvaltaren jämväl framläggas

förslag till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet

räcker, af det för bristens täckande erforderliga belopp. Sådan uttaxering

skall verkställas efter de i 101 och 102 §§ stadgade grunder, dock

att uttaxeringen skall ske å dem, som vid tiden för konkursansökningens

ingifvande voro eller under hela eller någon del af det före nämnda

tid närmast förflutna året varit delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den

kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte

af förvaltaren meddelad delägarna på sätt om kungörande af

123

meddelanden åt dem linnes stadgad. Hvad konkurslagen innehåller om

tillhandahållande af utdelningsförslag genom förvaltarens försorg samt

om ordningen för klander därå skall äga motsvarande tillämpning'' i

fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag må

jämväl af delägare anställas.

no §.

Afträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, skall

bolaget anses upplöst den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.

Underrättelse om konkursen skall, samtidigt med kungörelsen

därom, genom konkursdomarens försorg afsändas för registrering.

138 §.

Afträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren

härom ofördröjligen hos konungen göra anmälan; konungen

förordnar, där så pröfvas erforderligt, ett allmänt ombud att såsom

konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de

förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, äge beträffande

medförvaltare göra sådan anmälan, som i 81 § konkurslagen sägs.

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen

af boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla

dess delar.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt hvad i konkurslagen

stadgas skola hållas inför konkursdomaren, skall allmänna ombudet vara

ordförande.

Om arfvode till allmänna ombudet gälle hvad i konkurslagen beträffande

arfvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på

ansökning, den där gjorts före sagda dag.

124

Förslag

till

Lagom

ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911

om ekonomiska föreningar skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Då medlem afgått, äge han eller hans rättsinnehafvare utfå ej

mindre, sex månader från afgången, den inbetalda insatsen, i den mån

föreningens behållna tillgångar, enligt den vid tiden för afgången uppgjorda

räkenskapsafslutning, därtill förslå utan anlitande af reservfond

eller förnärmande af öfriga medlemmars lika rätt, än ock, i samma ordning

som öfriga medlemmarna, hvad på den afgångne belöper af beslutad

vinstutdelning. Träder föreningen i likvidation inom sex månader

från det medlem afgått, eller varder inom samma tid beslut om föreningens

försättande i konkurs meddeladt, skall den afgångnes rätt att utfå

insats bedömas efter de i 59 och 60 §§ om skifte af föreningens tillgångar

gifna föreskrifter.

Innehålla föreningens stadgar inskränkning i afgående medlems

rätt, hvarom nu är sagdt, lände den utom i fall, hvarom i 44 8 2 mom.

stadgas, till efterrättelse.

71 §•

Då förslag till slututdelning i föreningens konkurs framlägges,

skall, där brist för borgenärerna uppstår, af konkursförvaltaren jämväl

125

framläggas förslag till uttaxering å föreningsmedlemmarna, så långt

deras ansvarighet räcker, af det för bristens täckande erforderliga belopp,

ökadt med högst en fjärdedel.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den

kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte

af förvaltaren meddelad föreningens medlemmar på sätt om kungörande

af meddelanden åt dem finnes stadgad. Hvad konkurslagen

innehåller om tillhandahållande af utdelningsförslag genom förvaltarens

försorg samt om ordningen för klander därå skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant

förslag må jämväl af föreningsmedlem anställas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nj^a konkurslagen träder

i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på ansökning,

den där gjorts före sagda dag.

126

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 38 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då fast egendom blifvit utmätt eller, enligt 28 § utsökningslagen,

förordnande meddelats om sådan egendoms försäljning, så ock då, jämlikt

71 § konkurslagen, äskats försäljning af konkursbos fastighet i den

ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis

härom till rätten eller domaren inkommit, beviset vid rätten uppläsas

och i inteckniugsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting, och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan om egendomens

försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet anteckna

dt.

Har, då i konkursbo finnes fast egendom, anmälan skett jämlikt

21 § tredje stycket eller 26 § andra stycket konkurslagen, skall anmälningen

såsom ofvan sägs uppläsas vid rätten och antecknas i protokollet.

Har vid försäljning af fast egendom i den ordning, utsökningslagen

bestämmer, fordran, som är i egendomen intecknad, kunnat till

fullo gäldas af köpeskillingen, skall anmärkning därom i inteckningsprotokollet

göras, där ny ägare efter erhållen lagfart det äskar och till

rätten ingifver bevis om de inteckningar, som vid egendomens försäljning

däri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning,

samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga kraft.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen trä

der

i kraft.

127

Förslag

till

Lag

om

ändrad lydelse af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt och

vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen om inteckning i tomträtt

och vattenfallsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då tomträtt blifvit utmätt eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen

sägs, meddelats om sådan rättighets försäljning, så ock då vid

tomträttshafvares konkurs borgenärerna äskat, att tomträtt, som hör till

konkursboet, skall försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom

är stadgad, skall, sedan bevis härom till rätten eller domaren inkommit,

beviset vid rätten uppläsas och i tomträttsprotokollet införas i

stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden och å landet å nästa

rättegångsdag under lagtima ting. Visas, att utmätningen upphäfts,

eller att frågan om tomträttens försäljning eljest förfallit, värde ock

sådant i protokollet antecknadt.

Har, då till konkursbo hör tomträtt, anmälan skett jämlikt 21 §

tredje stycket eller 26 § andra stycket konkurslagen, skall anmälningen

såsom ofvan sägs uppläsas vid rätten och antecknas i protokollet.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft.

128

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då utmätning skett af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,

eller jämlikt 72 § konkurslagen äskats, att intecknadt fartyg må utmätningsvis

säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen bevis

härom inkommit till inteckningsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag

för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet öfver

inteckningar i fartyg. Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan

om fartygets försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet

antecknadt.

Har, då till konkursbo hör fartyg, anmälan skett jämlikt 21 §

tredje stycket eller 26 § andra stycket konkurslagen, skall anmälningen

såsom ofvan sägs uppläsas vid rätten och antecknas i protokollet.

Har vid försäljning af fartyg i den ordning, utsökningslagen bestämmer,

fordran, som är i fartyget intecknad, kunnat till fullo gäldas

af köpeskillingen, skall anmärkning därom göras i det protokoll, som

nyss är sagdt, där ny ägare, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det

äskar och till rätten ingifver bevis om de inteckningar, som vid fartygets

försäljning däri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens

fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit

laga kraft.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen trä

der

i kraft.

129

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsnlarjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren är konkursdomare.

I fråga om sådana ansökningar, hvilka enligt lag skola ingifvas

till rätten eller till domaren å landet, samt åtgärder och beslut, som

föranledas af dylika ansökningar, äge konsulardomaren enahanda befogenhet,

som enligt lag utöfvas af domaren å landet.

Beträffande uppteckning och vård af dödsbo har konsulardomaren

de åligganden och befogenheter, som lagligen tillkomma underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare, god man för hustru enligt

19 kap. 4 § ärfdabalken samt sådan god man, som afses i 20 kap. 7 §

nämnda balk; åliggande honom ock att öfva tillsyn å förmyndares och

god mans förvaltning med iakttagande i tillämpliga delar af hvad därutinnan

är i gällande författning föreskrifvet för gode män och rätten.

Äktenskapsförord ingifves till konsulardomaren, som har att införa

det i protokollet; och skall äfven bevakning af testamente ske inför

honom.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft.

17

t

fr

MOTIV.

133

Förslag till konkurslag.

Inledning.

Åt kommittén har uppdragits att företaga en revision af konkurslagstiftningen.

Till grund för bedömandet af detta uppdrags omfattning har kommittén

haft att lägga Riksdagens till kommittén öfverlämnade skrifvelse

af den 8 maj 1906. I denna skrifvelse erinras, att af enskild motionär

vid 1906 års riksdag förordats en allsidig revision af konkurslagen, och

att därvid såsom ett hufvudsakligt skäl för allmän omarbetning framhållits

det missnöje med lagen, hvilket skulle förefinnas inom affärsvärlden.

Riksdagen anser det väl icke kunna förnekas, att ett sådant

missnöje i viss mån föreligger, men finner detta till stor del bero af

omständigheter, som icke framkallas genom konkurslagens bestämmelser,

såsom af affärsmännens obekantskap med dessa bestämmelser, liknöjdhet

och brist på erforderlig påpasslighet hos borgenärerna äfvensom af allt

för utsträckt tillämpning af kreditsystemet. Oafsedt detta vill Riksdagen

dock ej förneka, att åtskilliga brister förefinnas i konkurslagen. Det

ligger ock, enligt Riksdagens åsikt, i sakens natur, att med affärslifvets

snabba utveckling en så pass gammal lag som konkurslagen kan tarfva

vissa förändringar, och enligt hvad Riksdagen jämväl framhåller häntyda

de ofta återkommande krafven på reformer, äfven om de icke i allo

kunna anses välgrundade, på missförhållanden, som tilläfventyrs kunna

i någon mån af hjälpas äfven genom förändringar i gällande lagstiftning.

I följande afseenden är, enligt hvad i skrifvelsen särskildt påpekas,

konkurslagstiftningen behäftad med brister, som vid en reform böra såvidt

möjligt af hjälpas: a) svårigheter möta att i tillräckligt god tid få

gäldenären försatt i konkurs;1) b) gällande bestämmelser angående kon

-

J) Se närmare citat & sid. 154 f.

134

kursförvaltningen äro i behof af ändring i ändamål att göra kontrollen

effektivare, förvaltningen sakkunnigare samt kostnaden för kontrollen

och förvaltningen billigare;*) c) den s. k. anslagstiden är onödigt lång

och bör, likasom sannolikt äfven andra i lagen bestämda tidsperioder,

kunna förkortas; d) borgenärerna böra genom konkursförvaltningens

försorg erhålla underrättelse om vissa för dem betydelsefulla data under

konkursen; e) allmän åklagares rätt att åtala konkursförbrytelser bör

utvidgas; f) föreskrift bör finnas om rätt för sysslomännen att i denna

deras egenskap fullfölja talan mot beslut rörande tvistefrågor i konkurs.

»Helt visst», heter det därefter i skrifvelsen, »gifves äfven åtskilligt

annat inom konkurslagstiftningens område, som torde kunna och

böra förändras, h vilket bäst kommer att framgå vid en närmare utredning

af ämnet. Däremot anser sig Riksdagen böra framhålla, att, såvidt

Riksdagen kunnat finna, tillräckliga anledningar och förutsättningar

saknas för att nu söka genomföra en mera fullständig omskapning af

vårt konkursförfarande genom att i väsentliga delar bygga det på nya

grunder.»

Riksdagens skrifvelse utmynnar, såvidt nu är i fråga"’), i en hemställan,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvilka afseenden

gällande konkurslag tarfvar en omarbetning, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.

Granskar man hvad sålunda i Riksdagens skrifvelse anförts, så

finner man, att bland de bestämmelser i konkurslagen, hvilka särskildt

angifvits såsom i behof af ändring, de viktigaste angå konkursförvaltningens

anordning. Stadgandena angående förvaltningsorganisationen

kunna sägas intaga en central plats i konkurslagen och utgöra en betydande

del af lagens innehåll. En så genomgripande omdaning af

förvaltningsorganisationen, som af Riksdagen ifrågasatts och af kommittén

befunnits påkallad, nödvändiggör i och för sig eller på grund af de

ändringar i andra delar af konkurslagen, som däraf blifva en oundgänglig

följd, omarbetning af en hufvudpart af lagen. Då därtill kommer,

att det ålegat kommittén att tillse, på hvad sätt gällande bestämmelser

angående villkoren för gäldenärs försättande i konkurs lämpligen kunna

ändras i syfte att underlätta möjligheten att få konkurs till stånd,

och att kommittén därutöfver enligt hvad ofvan antydts bort i allmänhet

b I skrifvelsen antydas en del tänkbara utvägar att tillgodose dessa önskemål.

Se citat å sid. 248 f.

2) I fråga om hvad Riksdagens skrifvelse härutöfver innehåller se motiveringen

för kommitténs förslag till lag om ackordsförhandling utan konkurs sid. 469 f.

taga under ompröfning, hvad inom konkurslagstiftningens område tarivar

ändring, ligger det i öppen dag, att den konkurslag, hvartill förslag

härmed afgifves, måste vid jämförelse med gällande konkurslag framstå

såsom en alldeles ny lag. Detta får ej tydas så, som om kommitténs

förslag skulle öfverskrida de gränser, som Riksdagen synes hafva uppdragit

genom sitt uttalande, att tillräckliga anledningar och förutsättningar

saknas för en så fullständig omskapning af vårt konkursförfarande,

att det i väsentliga delar bygges på nya grunder. De hufvudgrunder

för konkursförfarandet, på hvilka gällande lag är byggd, måste visserligen

sägas vara i den mening Riksdagen synes hafva afsett bibehållna i

kommitténs förslag.

Den omfattning, som kommitténs arbete sålunda erhållit, har löranledt

kommittén att taga under öfvervägande, huruvida icke i konkurslagen

borde upptagas och sammanföras bestämmelser i samtliga de

ämnen, som man i rättsvetenskapen plägar hänföra till den s. k. materiella

konkursrätten, och som i vissa främmande konkurslagar, t. ex. den tyska,

behandlas i en särskild afdelning af konkurslagen. Bortsedt därilrån

att ett arbete i detta syfte icke torde för närvarande, i betraktande af

det skick, hvari vår civilrätt ännu till stor del befinner sig, kunna eller

böra fullständigt genomföras, har kommittén så mycket mindre kunnat

anse antydda uppgift åligga kommittén, som enligt kommitténs uppfattning

ett upptagande af samtliga ifrågavarande bestämmelser i konkurslagen

ingalunda är att förorda. Det torde i detta afseende vara tillräckligt

att erinra om att i åtskilliga lagar af senare datum, såsom i

lagarna om handelsbolag och enkla bolag, om köp och byte af lös egendom

och om nyttjanderätt till fast egendom, förekomma stadganden,

som äro att räkna till den materiella konkursrätten. Att öfverflytta dem

till konkurslagen torde icke böra ifrågakomma; deras rätta plats är

säkerligen i de lagar, i hvilka de befinna sig. Likaledes torde gälla,

att bestämmelser i en del ämnen, som ännu äro i saknad af reglering,

rätteligen höra hemma i den allmänna civillagstiftningen och icke lämpligen

böra inflyta i konkurslagen. I öfverensstämmelse med den uppfattning,

hvaråt kommittén nu gifvit uttryck, har i förslaget till konkurslag

icke i stort sedt upptagits materiellt konkursrättsliga stadganden i

vidare omfattning än som skett i gällande konkurslag.

Den omständigheten, att en genomgripande reform af hela vårt

rättegångsväsende står på dagordningen, har helt naturligt föranledt

kommittén att uppmärksamma frågan, huruvida de grunder, på hvilka

förslaget till konkurslag är byggdt, så nära ansluta sig till nuvarande

dom stolsorganisation och rättegångsregler, att de icke kunna upprätt

-

136

hållas, därest ett på moderna principer fotadt rättegångsväsende genomföres.

Denna fråga måste besvaras bestämdt nekande; förslaget förutsätter

öfver hufvud, hvad det väsentliga däri angår, icke något visst

bestämdt rättegångsväsende. En annan sak är, att önskemål, hvilka

kommittén sökt tillgodose, otvifvelaktigt skulle kunnat i vissa afseenden

fullständigare vinnas, om kommittén kunnat anknyta sitt förslag till en

modern domstolsorganisation och rättegångsordning; så t. ex. kan förtjäna

framhållas, att därest i egentlig mening permanenta underdomstolar

funnits på landsbygden någon fördelning af uppgifter emellan konkursdomaren

och rätten icke behöft föreslås utan samtliga ifrågavarande

uppgifter kunnat förläggas till rätten, hvilket varit önskvärdt med hänsyn

därtill, att behandlingen af vissa ärenden t. ex. ackordsärenden

kunnat blifva snabbare.1) De ändringar i den föreslagna nya konkurslagen,

som efter hvad nu antydts kunna tänkas påkallade af ett nytt

rättegångsväsende, beröra emellertid endast detaljer och böra kunna med

stor lätthet utföras, när anledning därtill gifves.

Beträffande ämnesdispositionen i förslaget till konkurslag är att

framhålla, att denua, såvidt det befunnits möjligt och lämpligt, följer

dispositionen i gällande lag. *

'') Jfr motiveringen för 7 § i förslaget till konkurslag.

1:17

1 KAP.

Om egendoms afträdande till konkurs.

Då en persons förmögenhetsläge är sådant, att han icke kan till Gäidenärent

fullo förnöja alla sina borgenärer, kräfva rättvisa och billighet, att förlusten

drabbar samtliga borgenärer proportionsvis d. v. s. hvar och en konkunymnd.

i mån af hans fordran. Gäldenärens hela förmögenhet bör därför kunna

tagas i beslag, realiseras och fördelas mellan borgenärerna; hans förmögenhet

bör med andra ord kunna afträdas till konkurs.

Af konkursinstitutets antydda ändamål framgår omedelbart, att

principiellt sedt grunden till en gäldenärs försättande i konkurs ej kan

vara annat än själfva det förmögenhetsläge, hvari han befinner sig.

Beskaffenheten af det förmögenhetsläge, som bör berättiga till framtvingande

af konkurs, skall här något närmare undersökas.

Till en början fästes uppmärksamheten på det förmögenhetsläge,

som man plägar känneteckna såsom insufficiens (i egentlig mening).

Med insufficiens förstår man det förhållandet, att en persons passiva

öfverstiga hans aktiva, därvid man till aktiva räknar värdet af de förmögenhetsrättigheter

personen äger, medan hans arbetskraft eller hans

på personlig duglighet och ordentlighet eller eljest på förvärfsutsikter

grundade kredit icke tages i betraktande. Med rätta anser man numera

allmänt, att insufficiens i ordets nu angifna betydelse icke bör uppställas

såsom principiell konkursgruhd. Det vore orimligt, om den, som af

inkomsten på sitt arbete eller med befogadt användande af kredit punktligt

fullgör sina förbindelser, skulle kunna tvingas till konkurs blott

därför att hans aktiva i ett gifvet ögonblick understiga hans passiva.

Stundom bestämmes emellertid begreppet insufficiens så, att vid

jämförelsen emellan aktiva och passiva till de förra hänföras jämväl

förvärfsförmåga och berättigad kredit. Uppenbarligen kommer man

18

138

vid afgörandet af frågan om villkoren för gäldenärs försättande i konkurs

till vida bättre resultat, om man lägger ett sådant insufficiensbegrepp

till grund för bedömandet; och den frågan bör öfvervägas, om icke

insufficiens i denna mening förtjänar att erkännas såsom den principiellt

riktiga konkursgrunden. För att finna svaret härpå måste

man se till, huruvida under någon förutsättning konkurs kan anses

böra följa, oaktadt aktiva öfverstiga passiva. Förutsättningen, under

hvilken ett jakande svar på spörsmålet skulle kunna anses befogadt,

måste såsom lätt inses bestå däri, att gäldenären, oaktadt han har tillgångar

till värde Överskjutande skulderna, likväl af brist på kontanta

medel icke kan betala sin gäld i mån som den förfaller. Vid första

påseendet kan det nog förefalla tvifvelaktigt, om konkurs i detta fall bör

kunna framtvingas; en närmare pröfning torde dock gifva vid handen,

att så bör vara förhållandet. Fn borgenär behöfver tydligtvis icke nöja

sig med att hans gäldenär har tillräcklig förmögenhet; borgenären har

anspråk på att få sin betalning i behörig tid. Förmår gäldenären ej i

rätt tid infria sina förbindelser, kan detta under nutida affärsförhållanden,

bortsedt från exceptionella fall, ej gärna tydas annorlunda än att hans

ställning än undergräfd. Och äfven om i något sällsynt undantagsfall

detta antagande ej skulle stämma med det verkliga läget, så talar

likväl för gäldenärens försättande i konkurs, att om denne ej frivilligt

betalar sina skulder utan låter det komma till exekution detta snart

måste utöfva ett så menligt inflytande på hans affärsställning, att det

öfverskott, som tillgångssidan från början uppvisat, förbytes till underbalans.

Förestående anmärkningar gifva vid handen, att den principiellt

riktiga konkursgrunden är gäldenärs på saknaden af tillgängliga betalningsmedel

beroende oförmåga att behörigen (å förfallotiden) betala sin

gäld, därvid dock undantag måste göras för en betalningsoförmåga, som

är af alldeles tillfällig natur. Detta förmögenhetsläge, för hvilket man

i allmänhet använder termen insolvens, sammanfaller icke med insufficiens:

insolvens behöfver icke föreligga därför att passiva öfverstiga aktiva

(förmögenhetsrättigheternas värde), men kan å andra sidan föreligga,

oaktadt aktiva öfverstiga passiva. Det säger sig dock själf, att det

skarpa särskiljandet emellan begreppen insufficiens och insolvens, om

också af teoretiskt värde såsom nödvändigt för att ernå en klar och

precis uppfattning af ifrågavarande förhållanden, likväl icke i motsvarande

grad är af omedelbart praktiskt intresse; i regeln är det

nämligen naturligtvis så, att insufficiens och insolvens sammanfalla.

Anledning till att göra skillnad emellan köpmän och icke-köpmän,

139

då man erkänner insolvens såsom den principiellt riktiga konkursgrunden,

förefinnes icke — ett påstående, hvars riktighet tydligtvis

icke lider intrång däraf att insolvens hos icke-köpmän kan behöfva

ådagaläggas på annat sätt än i fråga om köpmän. Gifvet är vidare,

att insolvens icke såsom latent tillstånd kan spela rollen af konkursgrund;

man måste i sådant afseende kräfva, att insolvensen erhållit ett

yttre uttryck, den måste framgå af eu förklaring eller annan handling

från gäldenärens sida eller ock ådagaläggas genom åtgärder af någon

borgenär eller genom något annat faktum.

l)å konkurslagarna i olika land sinsemellan förete ganska betydande

olikheter beträffande villkoren för gäldenär försättande i konkurs,

så får detta icke anses bero på bristande insikt om att sjkifva det förmögenhetsläge,

hvari gäldenär befinner sig, måste vara den innersta och

verkliga grunden till gäldenär försättande i konkurs. Däremot råder

meningsskiljaktighet om huru följande i legislativ! hänseende synnerligen

viktiga spörsmål bör besvaras för vinnande af de bästa praktiska

resultaten. Bör en konkurslag såsom konkursgrund uppställa sjkifva

förmögenhetsläget samt öfverlämna åt domstolarna att i hvarje särskildt

fall bedöma, huruvida föreliggande omständigheter äro sådana, att konkurs

bör följa, eller bör lagen angifva vissa omständigheter, Indika såsom

uttryck för att det kritiska förmögenhetsläget är för handen skola medföra

konkurs? För att en verklig skillnad emellan de båda alternativen skall

kunna anses föreligga förutsättes, att enligt det senare af dessa de

omständigheter, som angifvas i lagen, icke nämnas blott såsom exempel

utan erhålla betydelsen att ovillkorligen skola föranleda konkurs; de

upphöjas med andra ord till själfständiga konkursgrunder. Fn kortfattad

redogörelse för de viktigaste konkurslagarnas bestämmelser i

detta ämne skall härefter lämnas.

De utländska lagar, som sinsemellan erbjuda den största öfverens- utländsk rätt,

stämmelsen i fråga om villkoren för gäldenärs försättande i konkurs,

äro de, som omfatta den franska rättens grundsats, att konkurs är ett gäldenär$ fsrhandelsrättsligt

institut, som endast kommer till användning på köpmän.

Hithörande lagar behandlas lämpligen såsom en grupp för sig;

till denna höra franska, belgiska, italienska och spanska m. fl. lagar.

Nu gällande franska konkursrätt innefattas i tredje boken (des Frami: rätt.

faillites et banqueroutes) af code de commerce enligt den lydelse en

lag af 1838 gifvit denna bok. Lagen känner ej någon annan konkursgrund

än betalningsinställelse. Hvarje köpman, som inställer sina betalningar,

är, säger lagen (Art. 437), i fallittillstånd (en état de faillite).

Han är förpliktad att inom fjorton dagar efter betalningsinställelsen om

140

Eelgisk rätt.

Italiemk och

tparnk tätt.

densamma göra anmälan hos konkursdomstolen (Art. 438). Då sådan

anmälan sker, meddelar domstolen beslut, hvarigenom konkursen förklaras

öppnad. Sådant beslut kan äfven meddelas, då någon borgenär

hos domstolen visar, att gäldenären inställt sina betalningar, eller ex

officio af domstolen, om betalningsinställelsen är notorisk (Art. 440).

Belgiska konkurslagen, som innehålles i code de commerce tredje

boken, sådan den lyder enligt en lag af 1851, öfverensstämmer väsentligen

med den franska. Endast följande olikheter äro här att anmärka

(Art. 437, 440, 443). I fallittillstånd är den köpman, som inställt

sina betalningar och hvars kredit är rubbad (dont le credit se trouve

ébranlé). Betalningsinställelse skall anmälas inom tre dagar. Inom de

tio första dagarna af hvarje månad skall vederbörande myndighet till

ordföranden i konkursdomstolen insända en förteckning öfver alla under

föregående månad verkställda växelprotester, hvilken förteckning skall

innehålla vissa föreskrifna uppgifter; förteckningen skall å domstolens

kansli hållas tillgänglig för allmänheten.

Jämväl italiensk (tredje boken af codice di commercio af 1883)

och spansk (fjärde boken af cödigo de comercio af 1885) konkursrätt

ansluta sig nära till fransk rätt. De hylla den franska principen, att

betalningsinställelse är enda konkursgrund. Särskild! förtjänar framhållas

stadgandet i Art. 705 af italienska lagen, som söker närmare

bestämma innebörden af begreppet betalningsinställelse. Enligt detta

stadgande skall vägran att fullgöra allenast några betalningar, på grund

af invändningar, som gäldenären i god tro kan finna grundade, ej utgöra

bevis för betalningsinställelse, och den omständigheten, att gäldenären

fortsatt sina betalningar med medel, som han förskaffat sig på

ruinerande eller bedrägligt sätt, skall ej hindra, att köpmannen förklaras

hafva i verkligheten befunnit sig i ett tillstånd af betalningsinställelse.

Enligt spanska lagen fordras för inledande af konkurs antingen gäldenärens

egen ansökning eller yrkande af borgenär. Lagen angifver närmare

— utan att för den skull uppgifva principen om betalningsinställelse

såsom konkursgrund — vissa omständigheter, som berättiga borgenär

att påkalla konkurs.

Den grupp af konkurslagar, som i det föregående afsetts, torde

vid en reform af vår konkursrätt kunna sägas erbjuda jämförelsevis

mindre af intresse, byggda som de äro på principen, att endast personer,

tillhörande köpmännens krets, kunna försättas i konkurs. Utvecklingen

på konkurslagstiftningens område synes, långt ifrån att fasthålla

vid nämnda princip, tvärtom allmänt tendera till ett upphäfvande eller

reducerande af skillnaden emellan köpmän och icke-köpmän. Hvad vårt

141

land angår, torde icke af någon ifrågasättas att inskränka konkursinstitutets

användning till köpmän. Härmed kunde utan vidare synas

vara gifvet, att en reform af den del af konkurslagen, som behandlar

konkursgrunderna, icke kan bestå helt enkelt däri att betalningsinställelse

göres till enda konkursgrund. Emellertid får man anledning

till någon betänksamhet beträffande riktigheten af en sådan slutsats,

då man tager kännedom om den holländska konkursrätten.

Medan äldre holländsk konkursrätt *) anslöt sig till franska code

de commerce af 1807, har Hollands nu gällande konkurslag (Faillissementswet)

af 1893 frångått skillnaden emellan köpmän och icke-köpmän.

I § 1 af lagen gifves den för alla gäldenärer gemensamma bestämmelsen,

att gäldenär, som är i den belägenhet, att han upphört att

betala sin gäld, skall antingen på egen begäran eller på yrkande af

borgenär genom domstols beslut förklaras vara i konkurstillstånd; konkurs

kan äfven, om det är i det allmännas intresse, inledas på yrkande

af åklagaremakten. Beslut om egendomsafträde meddelas — säges i

§6 — om sådana omständigheter göras sannolika, af hvilka framgår,

att gäldenären upphört att betala sin gäld; söker borgenär konkurs,

skall äfven dennes fordran göras sannolik.

Ofriga främmande lagar, för hvilka här skall redogöras, kunna,

med hänsyn till hvad de stadga om villkoren för gäldenärs försättande

i konkurs, särskiljas i tre grupper: 1) lagar, som ha en kasuistisk

karaktär, i det att de fixera vissa fall, då på yrkande af borgenär konkurs

skall inträda; 2) lagar, som uteslutande angifva ett visst förmögenhetsläge

såsom konkursgrund; 3) lagar, som, jämte en allmän regel om

ett visst förmögenhetsläge såsom konkursgrund, upptaga vissa noga

fixerade speciella konkursgrunder.

1) Bland de till ifrågavarande kategori hörande lagarna må främst

nämnas den engelska * 2). Denna har strängare än någon annan lag

x) Tredje boken af handelslagboken — Wetboek van Koophandel — af 1838.

Jfr afdelningen om Nederland i det af Dr Oskar Borcbardt grundlagda sammelverket Die

Handelsgesetze des Erdballs; tredje upplagan.

2) Den engelska lagstiftningen på konkursrättens område har sedan gammalt,

särskildt under det sistförflutna århundradet, uppvisat en öfverraskande rörlighet; upprepade

gånger och med korta mellantider ha såväl mindre, vissa delar af konkursinstitutet

omfattande lagar som ock fullständiga nya konkurslagar utfärdats. I synnerhet i fråga

om förvaltningsorganisationen i konkurs erbjuder denna lagstiftningshistoria det allra

största intresse; lagarna karakteriseras hufvudsakligen genom sin olika ställning till de

båda motsatta principerna: förvaltning genom offentliga organ eller förvaltning genom

borgenärernas förtroendemän utan några band från det offentligas sida. Lagstiftnings

-

Holländsk

rätt.

Engeltk rått.

142

genomfört tanken att noga och uttömmande bestämma de omständigheter,

som skola medföra konkurs. Icke ens betalningsinställelse af

köpman har i och för sig fått spela rollen af konkursgrund.

Enligt The Bankruptcy Act af 1883, som utgör hufvudkällan för

nu gällande engelska konkursrätt, är all skillnad emellan köpmän och

icke-köpmän upphäfd.

Lagen upptager i Art. 4 under åtta olika nummer ett antal acta

of bankruptcy. En gäldenär säges i följande fall begå en act of bankruptcy

(en konkurshandling)*): 1) om han för sina borgenärers förnöjande

öfverlåter sin egendom till en förvaltare (trustee); 2) om han

i sviklig afsikt förfogar öfver sin förmögenhet; 3) om han vidtager

någon förmögenhetsdisposition, som, under förutsättning att han kommer

i konkurs, kan såsom innefattande svikligt gynnande af någon borgenär

förklaras ogiltig; 4) om han håller sig undan för att undgå sina borgenärers

kraf; 5) om han låter exekution öfvergå sig och därvid beslagtagen

förmögenhet säljas eller stanna i sheriffens besittning under minst

21 dagar; 6) om han hos domstolen anmäler sig vara insolvent eller

själf begär att varda försatt i konkurs; 7) om en borgenär, som ernått

dom (a final judgment) öfver gäldenären, tillställt honom en bankruptcy

notice (en anmaning att inom viss frist vid påföljd af konkurs betala

eller säkerställa den domfästa gälden eller eljest därom träffa öfverenskommelse

med borgenären), och gäldenären icke inom den föreskrifna

fristen ställer sig anmaningen till efterrättelse, ej heller vid domstolen

visar sig hafva motfordran, som han icke under rättegången kunnat

kvittningsvis göra gällande; 8) om gäldenären underrättar någon borgenär

om att han inställt eller står i begrepp att inställa sina betalningar.

Bland ofvan angifna acts of bankruptcy torde de under 5) och 7)

upptagna särskild t förtjäna att uppmärksammas. Af hvad under 5) är

upptaget synes, att exekution tillerkänts stor betydelse såsom konkurs

-

experimenterandet synes tillsvidare ha funnit sin afslutning med The Bankruptcy Act af

1883, en lag, med hvars verkningar i det stora hela man i England lärer vara synnerligen

belåten. För hufvuddragen af den engelska konkursförvaltningsorganisationen skall

i annat sammanhang redogöras. — Jfr angående den engelska konkursrätten en afhandling

om Law of Bankruptcy af N. W. Sibley, i afdelningen om England i Die Handelsgesetza

des Erdballs, samt K. L. Bugge, De vigtigste nyere Konkurslovgivninger. En

Oversigt udarbeidet til Brug ved Revision af den norske konkurslov af 6 juni 1863.

Kristiania 1895.

r) Att en konkurshandling blifvit begången betyder detsamma som att, enligt vårt

språkbruk, en konkursgrund föreligger. Art. 4 af The Bankruptcy Act är i några delar

ändrad genom en lag af 1890, till hvilken här ofvan tages hänsyn.

143

grund. Det är icke, såsom enligt 2 och 3 §§ i vår svenska konkurslag,

blott så, att exekution berättigar borgenär att påkalla konkurs när omständigheterna

därvid utvisa eller gifva anledning att befara, det gäldenärens

tillgångar icke förslå till betalningen af hans gäld; exekution

spelår i stor utsträckning därutöfver, på sätt af det ifrågavarande stadgandet

närmare framgår, rollen af konkursgrund. Hvad den under 7)

nämnda konkursgrunden angår, så har den sin motsvarighet i bestämmelsen

i vår lag, 4 § 2 stycket, om köpmans försättande i konkurs på

grund af underlåtenhet att betala klar och förfallen gäld efter föregående

anmaning.

Engelska lagen (Art. 6) uppställer en del betingelser för borgenärs

rätt att påkalla konkurs. Sådana betingelser äro: att borgenärens fordran

— eller, om flere borgenärer uppträda såsom konkurssökande, sammanlagda

beloppet af deras fordringar — uppgår till 50 pund sterling; att

fordringen är en likvid summa, förfallen till betalning antingen genast eller

framdeles å bestämd tid (the debt is a liquidated sum, payable either

immediately or åt some certain future time);1) att den åberopade konkursgrunden

faller till tiden inom tre månader före konkursansökningens

ingifvande. Vidare må uppmärksammas stadgandet, att om borgenär,

som söker konkurs, har säkerhet för sin fordran, han i sin konkursansökning

måste antingen afstå från säkerheten för den händelse gäldenären

skulle komma i konkurs eller ock uppgifva, för hvilket belopp af

fordringen han vill göra säkerheten gällande; och är i sistnämnda fall

borgenären behörig att uppträda såsom sökande allenast med afseende

å det öfverskjutande fordringsbeloppet.

Nordamerikas förenta staters konkurslag af 1898 omfattar i fråga

om villkoren för gäldenärs försättande i konkurs på yrkande af borgenär

samma system som den engelska konkursrätten.*) Gäldenär kan endast

9 Uttrycket a liquidated sum kan måhända öfversättas med: klar fordran. Hvad

därmed skall förstås, framgår närmare af domstolarnas afgöranden. Jfr ofvan citerade

afhandling af Sibley, sid. 635 f.

2) Enligt Nordamerikas förenta staters författning har förbundskongressen befogenhet

att utfärda enhetliga konkurslagar för förbundet, och i den mån kongressen begagnar

sig häraf träder den kompetens att stifta konkurslag, som tillkommer de särskilda staterna

hvar för sig, tillbaka. Kongressen har i vidsträckt omfattning gjort bruk af nämnda sin

befogenhet och därigenom åstadkommit ett enhetligt konkursrättssystem för hela landet.

Nu gällande konkurslag är The United States Bankruptcy Law af 1898, “An act to

establish a uniform system of bankruptcy throughout the United States," hvilken lag

i vissa delar ändrats och kompletterats genom Ameudments af 1903. — Jfr eu afhandling

af Josepli Walker Magrath i afdelningen om United States of America i Die Handelsgesetze

des Erdballs.

Amerikansk

rätt.

144

i fall, då han gjort sig skyldig till någon af de i lagen såsom acta of

bankruptcy betecknade, i § 3 uppräknade handlingar, försättas i konkurs.

Att här närmare angifva dessa handlingar synes icke vara af intresse;

de kunna öfver hufvud sägas bestå i svikligt förhållande mot borgenärerna

eller i gynnande af någon borgenär på de öfrigas bekostnad

(bland annat därigenom att gäldenären tillåter eller passivt finner sig i

att någon borgenär förskaffar sig en företrädesrätt till betalning) eller

däri, att gäldenären öfverlämnar sin förmögenhet till borgenärerna eller

till en administratör för borgenärernas räkning. Ifrågavarande handlingar

— med undantag för det fall att gäldenären öfverlämnar all sin egendom

till sina borgenärer — skola, enligt hvad lagen vidare stadgar,

icke utgöra konkursgrunder under annan förutsättning än att gäldenären,

då handlingen företogs, var insolvent. Lagen bestämmer själf (§ 1

under nr 15) när insolvens skall anses föreligga. En person skall anses

insolvent, om hans samtliga tillgångar, frånsedt sådan egendom, som

han själf eller genom annan i afsikt att skada sina borgenärer afhändt

sig, undandolt eller undanskaffat, efter skälig uppskattning (åt a fair valuation)

icke förslå till betalningen af hans gäld. Denna bestämning af

begreppet insolvens öfverensstämmer, såsom synes, icke med den ofvan

i anslutning till europeisk rättsvetenskap och terminologi lämnade begreppsutredningen.

Till förevarande grupp af lagar hör svenska konkurslagen. Dess

hithörande stadganden blifva nedan till den del det synes erforderligt

föremål för belysning.

Nära vår lag står finska konkursstadgan af 1868, i vissa delar

ändrad genom en förordning af 1895 i sammanhang med den sistnämnda

år tillkomna utsökningslagen för Finland.

Finska konkursstadgan skiljer emellan konkursgrunder, som kunna

åberopas af borgenär med »klar och förfallen» fordran, samt konkursgrunder,

för hvilkas tillämpning lagen kräfver, att borgenärens fordran

är »klar och ostridig». Till den förra kategorien (§ 5) höra de fall, att

gäldenären rymt eller håller sig undan. Den senare kategorien (§ 6)

omfattar följande konkursgrunder:

a) verkställighet af utmätning å gäldenärs egendom är af en eller

flere borgenärer begärd och befaras kan, att tillgång till konkurssökandens

förnöjande brister, om utmätningen fullbordas;

b) gäldenär afhänder sig eller undanskaffar sina tillgångar, sina

borgenärer till förfång;

c) utmätning för skuld har hos gäldenär skett och tillgång till

betalning däraf icke funnits;

145

d) gäldenär, som är köpman, bär genom notarius publicus eller i

vittnens närvaro blifvit uppmanad att betala ostridig och förfallen skuld,

men bär åtta dagar eller därutöfver underlåtit att förnöja borgeuären;

e) endera af makarna i gäldbundet bo har till rätten iukommit

med påstående om boskillnad och påståendet har ej blifvit af rätten

förkastadt.

Beträffande den under c) upptagna konkursgrunden göres i lagrummet

den inskränkning, att gäldeuären, därest han, på sätt i utsökningslagen

3 kap. 33 § stadgas, med ed styrkt, att han ej äger annan

tillgång än den, som vid utmätningen uppgifvits, ej kan på grund af

fordran, för hvilken eden aflagts, försättas i konkurs, med mindre skälig

anledning visas, att gäldenären undandöljer tillgång, som honom därefter

tillfallit och bör gå till betalning af gäld.

En jämförelse mellan vår svenska lags bestämmelser om villkoren

för gäldenärs försättande i konkurs och hvad finska konkursstadgan

därom innehåller gifver vid handen, att i åtskilliga punkter af intresse

konkursstadgan afvikit från vår lag. Såsom olikheter må framhållas,

att i det fall, som ofvan under c) är nämndt, konkurs kan sökas ej

blott af den borgenär, för hvars fordran utmätningen skett, utan äfven

af annan borgenär, och att motsvarighet till vår lags bestämmelse i

4 § första stycket om betalningsinställelse såsom konkursgrund för

köpmän saknas i finska konkursstadgan.

Österrikes konkurslag (Konkursordnung) af 1868 innehåller, jämte

allmänna bestämmelser, en del särskilda stadganden om köpmanskonkurs

(von dem kaufmännischen Konkurse).

Hvad beträffar de allmänna konkursgrunderna, förekommer hufvudstadgandet

i § 63. Om en eller flere borgenärer, hvilka »durch eine

vollen Glauben verdienende Urkunde» visa sig äga fordran, yrka inledande

af konkurs »väder einen mit Exekutionen verfolgten Schuldner»,

skall sammanträde för ärendets handläggning utsättas och gäldenären

föreläggas att antingen till dess säkerställa de borgenärer, som påyrka

hans försättande i konkurs, eller ock vid sammanträdet framlägga en

öfversikt öfver sina tillgångar och skulder samt ådagalägga, att det är

honom möjligt att förnöja samtliga borgenärer; uteblifver gäldenären vid

sammanträdet, eller fullgör han icke hvad honom förelagts, skall han

försättas i konkurs.

Af detta stadgande framgår, att lagen icke omedelbart gjort ett

visst förmögenhetsläge till konkursgrund utan fäst sig vid vissa omständigheter,

som indicera gäldenärens ofördelaktiga läge, och upphöjt

dem till konkursgrund. Det är i lagrummet fråga om gäldenär, som är

19

Österrikisk

rätt.

146

Ungersk rätt.

»mit Exekutionen verfolgt», hvarmed förstås, att åtminstone två gånger

exekution blifvit mot gäldenären sökt och beviljad. J) De villkor, under

hvilka det medgifvits gäldenären att afvärja konkurs, visa, att om ock

en sådan gäldenär, som i lagrummet afses, regelmässigt måste antagas

vara insolvent, det afgörande principiellt sedt dock icke är insolvens

utan insufficiens. 2) Behörig att uppträda såsom konkurssökande är hvarje

borgenär (äfven den, som ej har förfallen fordran, och äfven den, som

ej själf sökt exekution), som kan förete »eine vollen Glauben verdienende

Urkunde». Det citerade uttryckets innebörd lärer vara omtvistad och

domstolarnas praxis vacklande; såsom dylik urkund har emellertid i afgöranden

af senare datum godkänts växel. 3)

Utom ofvannämnda stadgande upptager österrikiska konkursordningen

(§ 64) såsom allmän konkursgrund det fall, att gäldenär rymt

eller eljest håller sig undan, utan att annan orsak därtill än betalningsoförmåga

kan antagas; för konkurs förutsättes dock ytterligare, att fara

är för handen, att uppskof med inledande af konkurs skulle lända borgenärerna

till skada. Behörig att påyrka konkurs är hvarje borgenär, hvars

fordran är »exekutionsfähig» eller »glaubwfirdig bescheinigt». 4)

Hvad angår de särskilda bestämmelserna om köpmäns försättande

i konkurs, ansluter sig Österrikes konkursordning på det närmaste till

den franska rätten. Köpman, som inställt sina betalningar, är pliktig

att därom göra anmälan hos konkursdomstolen (§ 194), hvilken anmälan

medför inledande af konkurs (§ 198). Konkurs kan jämväl komma till

stånd på yrkande af borgenär, som till stöd för sin behörighet att söka

konkurs åberopar fordran, »glaubwfirdig bescheinigt», och som visar, att

betalningsinställelse ägt rum.

I fråga om köpmans försättande i konkurs innehåller Ungerns konkurslag

af 1881 hufvudsakligen samma bestämmelser som enligt hvad

ofvan är antydt den österrikiska lagen. De stadganden, som angå de

allmänna konkursgrunderna, afvika däremot ej oväsentligt från motsvarande

stadganden i sistnämnda lag. I § 84 af ungerska lagen föreskrifves,

att om en eller flere borgenärer med åberopande af behörigen

styrkt, om också ej förfallen, fordran påyrka gäldenärens försättande i

konkurs och därvid göra sannolikt, att gäldenärens skulder öfverstiga

hans tillgångar, domstolen skall inkalla gäldenären med föreläggande

a) Jfr Rintelen, Das Österreiehische Konkursrecht, Leipzig 1910, sid. 42.

2) Jfr Rintelen, sid. 29.

3) Jfr Rintelen, sid. 41 f.

4) Jfr österrikiska civilprocessordningen, § 274.

147

att antingen säkerställa konkurssökanden eller ock genom företeende af

sin förmögenhetsstatus visa sin betalningsförmåga; ställer gäldenären

sig ej föreläggandet till efterrättelse, inledes konkurs. Ytterligare konkursgrunder

äro, att gäldenären afvikit eller håller sig dold.

Bundesgesetz {iber Schuldbetreibung und Konkurs för Schweiz

omfattar i fråga om villkoren för konkurs ett system, som är ganska

kompliceradt och här kan delvis endast till grunddragen antydas. Lagens

innehåll är väsentligen bestämdt af tanken att inskränka konkursinstitutets

användning till vissa grupper af befolkningen.

Vid redogörelsen för ifrågavarande lags hithörande bestämmelser

torde man lämpligen böra i anslutning till lagens eget system skilja

mellan konkurs efter föregående Schuldbetreibung och konkurs utan

föregående Betreibung.

Konkurs efter föregående Betreibung framgår, under vissa i lagen

angifna förutsättningar, såsom resultat af ett förfarande, som afsett utsökning

af fordran men icke ledt till målet. F.n borgenär, som vill utsöka

sin fordran, anhängiggöra ärendet hos vederbörlig myndighet, som

mot gäldenären utställer en Zahlungsbefehl (Art. 38, 67—87). Om ej

gäldenären betalar inom honom förelagd tid och ej heller gör sådan invändning

mot ansökningen, som medför förfarandets inställande, vidtager

nästa afdelning af förfarandet, och dess art beror på vissa i lagen bestämda

förhållanden, bland dem främst på gäldenärens person. Förutsättning

för att förfarandet skall fortsättas såsom Betreibung auf Konkurs

är, att gäldenären är inskrifven i handelsregistret. *) Enligt den schweiziska

obligationsrättens bestämmelser äro alla, som drifva handel eller

fabriksverksamhet eller idka annan på affärsmässigt sätt bedrifven näring

pliktiga att låta införa sig i handelsregistret, hvarjämte alla, som kunna

med bindande verkan ingå aftal, äga rätt att låta inskrifva sig i registret.

Alla, som frivilligt låtit inskrifva sig i registret, äro utan undantag

underkastade Konkursbetreibung; hvad däremot angår dem, som blifvit

införda i registret på grund af den näring de bedrifva, fordras, att de

äro inregistrerade i någon viss i lagen angifven egenskap, såsom innehafvare

af firma, bolag af viss art, medlem af bolag m. m. (Art. 39).

Betreibung auf Konkurs (Art. 159—174) består däri, att på yrkande

b Är borgenärens fordran säkerställd genom pant, inträder dock det förfarande,

som i lagen benämnes Betreibung auf Pfaudverwerthung; jfr närmare Art. 41. — Hör

gäldenären ej till dem, som äro underkastade Konkursbetreibung, fortsattes förfarandet

såsom Betreibung auf Pfändung (utmätningsförfarande), ett förfarande, hvars mest anmärkningsvärda

drag är, att andra borgenärer kunna ansluta sig till utmätningssökanden

och därigenom ernå rätt till andel i det utmätta.

Schweizisk

rätt.

148

Tysk rätt.

af borgenären det förelägges gäldenären att inom viss tid betala vid

påföljd att i annat fall konkurs kan inträda. Efter den föreskrifna

tidens utgång äger borgenären påkalla konkurs, hvilken rätt dock

preskriberas inom viss tid. *)

Hvad härefter angår konkurs utan föregående Betreibung, bör först

anmärkas, att en gäldenär — och detta gäller alla gäldenärer — kan

på egen begäran blifva försatt i konkurs, om han hos domstolen förklarar

sig vara ur stånd att fullgöra sina förbindelser (Art. 191). Vidare

stadgas (Art. 190), att borgenär kan påkalla konkurs i följande fall:

om gäldenären — hvilken gäldenär som helst afses här — uppehåller

sig på obekant ort eller afvikit för att undandraga sig fullgörandet

af sina förbindelser eller begått eller försökt att begå bedrägliga handlingar

för att skada sina borgenärer eller vid Betreibung auf Pfändung

dolt egendom:

om gäldenären inställt sina betalningar;

eller om gäldenären sökt ackord utom konkurs och antingen ackordsförslaget

förkastats eller ock det anstånd, som medgifvits för ackordsförhandlingens

genomförande, återkallats, hvilket senare äger rum när gäldenären

icke medan förhandlingen pågår förhåller sig pliktenligt (Art. 298

och 309).

De båda sistnämnda konkursgrunderna äro tillämpliga allenast å

gäldenärer, hvilka äro underkastade Konkursbetreibung.

För aktiebolag och föreningar gifves dessutom en särskild konkursgrund.

De kunna utan föregående Betreibung försättas i konkurs, om

aktiva öfverstiga passiva; och åligger det styrelsen att hos rätten göra

anmälan om ställningen i och för inledande af konkurs (Art. 192).

2) Genom Konkursordnung för das Deutsche Reich af 1877 erhöll

Tyskland en för hela riket gemensam konkurslag. Vid utarbetandet af

denna lag byggde man bland äldre lagar mest på preussiska konkursordningen

af 1855, hvilken sistnämnda lag i sin ordning hufvudsakligen

byggt på franska code de commerce af 1807. Konkursordningen af

1877 har undergått ändringar, dock icke af större omfattning eller af

principiell natur, genom en lag af 1898, hvars syfte var att bringa

konkursrätten till öfverensstämmelse med Biirgerliches Gesetzbuch för

tyska riket.

Enligt tyska konkurslagen kan domstolen icke ex officio inleda

konkurs; för konkurs förutsättes begäran af gäldenären själf eller yrkande

0 Särskilda regler gälla för det fall, att borgenärens fordran är grundad på

växel eller check; Art. 177—189.

149

af borgenär (§ 103). Enda konkursgrund är insolvens. Die Eröffnung des

Konkursverfahrens setzt die Zahlnngsunfähigkeit des Gemeinschuldners

voraus — stadgas i mom. 1 af § 102; hvarefter i mom. 2 af samma

paragraf fortsattes: Zahlungsunfähigkeit ist insbesondere anzunehmen,

wenn Zablnngseinstellung erfolgt ist. Af dessa bestämmelser framgår med

all önskvärd tydlighet, att själfva förmögenhetsläget insolvens, ej någon

insolvens indicerande omständighet gjorts till konkursgrund; då i mom.

2 af § 102 betalningsinställelse särskildt namnes, sker detta endast för

att utmärka, att betalningsinställelse är den form, hvari insolvens i

synnerhet gifver sig uttryck, icke på sådant sätt, att betalningsinställelse

i och för sig tillerkännes betydelsen af konkursgrund. Tyska lagen har

således lämnat domstolarna alldeles fria händer vid pröfningen af frågan

om insolvens är för handen, och — bortsedt från omnämnandet af betalningsinställelse

— icke ens genom framhållandet af några de vanligaste

omständigheter, i hvilka insolvens framträder, ansett sig behöfva lämna

domstolarna någon ledning. Lagen gör ingen som helst skillnad emellan

köpmän och icke-köpmän.

Särskilda regler äro gifna angående aktiebolag, föreningar och

juridiska personer äfvensom dödsbon. Såsom villkor för dödsbos försättande

i konkurs uppställes (§ 215) insufficiens (Uberschuldung); öfriga

nyss nämnda gäldenärer kunna tvingas till konkurs på grund af ej

blott insolvens utan ock insufficiens (§§ 207, 209 och 213).

I fråga om konkursyrkande af borgenär stadgar lagen (§ 105),

att yrkandet icke må upptagas till behandling, med mindre borgenärens

fordran och gäldenärens insolvens göras sannolika (glaubhaft).*) Upptages

yrkandet, öfvergår domstolen till pröfning af hufvudfrågan, den

frågan nämligen, huruvida konkursgrunden föreligger; och beslut om

inledande af konkurs kan ej meddelas utan att domstolen finner insolvensen

fullt ådagalagd. För borgenärs rätt att påkalla konkurs förutsättes

icke, att hans fordran är förfallen.

3) För de lagar, för hvilka nu skall redogöras, är enligt hvad

förut är antydt utmärkande, att de upptaga ej mindre en regel om ett

visst förmögenhetsläge såsom konkursgrund än äfven regler om vissa

omständigheter såsom särskilda konkursgrunder. Till ifrågavarande

grupp höra norska och danska konkurslagarna.

Norges Lov om Konkurs och Konkursboers Behandling är af 1863 Nor,k rättoch

underkastades 1899 en ganska genomgripande revision.

Den centrala och allmänna bestämmelsen förekommer i § 3 och

*) Jfr § 294 i tyska civilprocessordningen.

150

innehåller, att på yrkande åt'' borgenär, för hvars fordran ej är ställd

betryggande pant, gäldenären skall försättas i konkurs, om det genom

gäldenärens eget erkännande eller genom upplysningar, som framkommit

under exekution mot gäldenären (Indfprsels-, Afssetnings- eller Arrestforretning)

eller genom andra föreliggande bevis (foreliggende Bevisligheder)

ådagalägges, att hans medel äro otillräckliga till betalningen af

hans gäld, dock att gäldenären undgår konkurs, om han visar, att han

oafsedt boets tillstånd är i stånd till att fullgöra sina förbindelser.

Granskar man närmare denna hufvudbestämmelse i norska konkurslagen,

finner man, att själfva förmögenhetsläget insufficiens upphöjts till

konkursgrund; lagstiftaren har blott ansett lämpligt att dels lämna några

exempel på omständigheter, hvilka äro ägnade att ådagalägga insufficiens,

dels i allmänhet framhålla, att för konkurs kräfves, att insufficiens gifvit

sig ett yttre uttryck, så att det icke är tillräckligt för konkurs, att det

exempelvis genom undersökning af gäldenärens böcker konstateras, att

hans aktiva öfverstiga passiva. Emellertid har man icke rimligtvis kunnat

stanna vid att blott fastställa insufficiens såsom konkursgrund *). Man

har sökt undgå de stötande resultat, som en sådan princip skulle kunna

föra med sig, genom den ofvan anförda föreskriften, att gäldenären kan

afvärja konkurs genom att visa sig kunna fullgöra sina förbindelser.

Innebörden af hela stadgandet i § 3 är alltså den, att borgenär genom

att styrka insufficiens får till stånd konkurs, förutsatt att ej gäldenären

kan visa sig oaktadt insufficiensen vara solvent. Frågan om denna ståndpunkts

principiella berättigande och praktiska värde skall nedan belysas.

Förutom nu angifna allmänna regel innehåller norska lagen speciella

konkursgrunder, af hvilka några äro gemensamma för alla gäldenärer,

medan de ofrigas tillämpning är begränsad till köpmän.1 2)

De för alla gäldenärer gemensamma konkursgrunderna äro, att

gäldenär afvikit för gäld eller efter att hafva lämnat riket förblifver

utomlands för att förhindra eller uppehålla sina borgenärers kraf; § 2.

Speciella konkursgrunder för köpmän äro betalningsinställelse äfvensom

underlåtenhet att sist på femtonde dagen efter betalningsanmaning

af borgenär med ostridig eller till fullo styrkt (klarlig bevist), förfallen

och icke genom betryggande pant säkerställd fordran förnöja denne;

§§ 4 och 5.

1) Detta gjorde dock § 3 i norska konkurslagen, åtminstone tolkad efter orden,

före 1899 års revision.

2) Hvilka personkategorier här afses med benämningen köpmän, framgår af § 4

norska lagen.

151

Bortsedt från sistnämnda konkursgrund kräfver ej norska lagen,

att konkurssökandens fordran skall vara förfallen. Hvad angår de i

§ 2 nämnda konkursgrunderna äfvensom konkursgrunden betalningsinställelse

utgör den omständigheten, att borgenär har pant för sin

fordran, ej hinder för honom att påkalla konkurs. Det senare gäller

äfven det fall, att köpman »er i det Tilfselde, som i § 3 er ntevnt».*)

DanmarJcs Lov om Konkurs af 1872 erbjuder i förevarande ämne Oumk rätt.

stor likhet med norska lagen.

Den allmänna bestämmelsen i § 42, i sak motsvarande § 3 i norska

lagen före 1899 års revision, innehåller, att borgenär med förfallen och

icke genom tillräcklig pant säkerställd fordran, som icke behörigen betalas,

äger påkalla konkurs, om det genom upplysningar, framkomna

vid exekutions- eller arrestförrättning, som »någon» — icke nödvändigtvis

konkurssökanden själf — hos gäldenären låtit hålla, eller genom gäldenärens

eget erkännande eller genom andra bevis ådagalägges, att »hans

Bo er utilstrmkkeligt til Betalning af hans Gseld». Jämför man detta

stadgande med nuvarande § 3 af norska lagen, finner man olikheter

därutinnan, att danska lagen tillerkänner endast borgenär med förfallen

fordran behörighet att söka konkurs samt, att döma af de använda ordalagen,

utan vidare förbehåll gör insufficiens till konkursgrund. Emellertid

lärer man tolka orden så, som om de syftade på insolvens och icke på

insufficiens.* 2)

De speciella konkursgrunderna i danska lagen äro, frånsedt en del

smärre afvikelser, desamma som i norska lagen: rymning eller därmed

likställdt förhållande är konkursgrund för alla gäldenärer, betalningsinställelse

och uraktlåtenhet att hörsamma betalningsanmaning äro särskilda

konkursgrunder för köpmän; §§ 41, 43—45.

Danska lagen innehåller dessutom ett stadgande, som saknar motsvarighet

i den norska. Enligt § 46 äro köpmän skyldiga att afträda

sitt bo till konkurs, om den årliga statusuppgörelsen under de tre sista

åren visat ett stadigt tillbakagående och underbalansen utgör trettio

procent af tillgångssumman.

De lagar, som den ofvan lämnade redogörelsen afsett, representera

de olika system i fråga om konkursgrunder, emellan hvilka en lagstiftare

har att välja. Frågan om valet emellan dessa olika system är

J Stadgandet synes ej fullt tydligt och torde tolkas olika. Jfr Hagerup, Konkurs

og Akkordforhandling, Kristiania 1901, sid. 40 samt Bugge, Bilaga II till tionde nordiska

juristmötets förhandlingar, sid. 16.

2) Jfr Deuntzer, Den danske Skifteret, Köpenhamn 1885, sid. 87.

152

Gällande

svensk rätt.

icke af principiell natur utan endast en ändamålsenlighetsfråga, ehuru

visserligen en mycket viktig sådan. Ledande tanke vid detta val måste

tydligtvis vara, att lagens stadganden såvidt möjligt böra bereda trygghet

för att hvarken konkurs kommer till stånd i fall, då konkursinstitutets

ändamål ej kräfver konkurs, ej heller möjligheten att framtvinga konkurs

xiteslutes i fall, då konkurs af samma ändamål påkallas.

Vår gällande konkurslag uppräknar vissa omständigheter, som

betinga konkurs, och skiljer därvid emellan konkursgrunder för alla

gäldenärer samt särskilda konkursgrunder för köpmän. Tillsvidare kan

bortses från de senare äfvensom från de utom systemet liggande, på

särskilda förhållanden i andra delar af lagstiftningen beroende konkursfall,

som upptagas i 2 § 2 mom. Härefter återstå de konkursgrunder,

som nämnas i 2 § 1 mom. och 3 §.

Konkursgrunderna i 2 § 1 mom. äro: 1) att gäldenär är för skuld

rymd eller veterligen ur riket faren och anledning är för handen, att

han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf; 2) att verkställighet

af utmätning, hvarigenom all gäldenär kända egendom medtagas

skulle, blifvit sökt för fordran, som tillhör annan borgenär än konkurssökanden;

3) att gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder

sig eller undanskaffar sina tillgångar.

De i 3 § inrymda konkursgrunderna äro: 1) att gäldenär håller

sig undan och icke för sig ställt ombud, som rätt för honom gör, eller

lämnat känd egendom kvar, som mot hans veterliga gäld synes svara;

2) att vid utmätning för konkurssökandens fordran gäldenären funnits

sakna full tillgång till skuldens gäldande, eller uppgifven tillgång funnits

tvistig eller af annan orsak ej kunnat strax till betalning i laga ordning

användas; 3) att verkställighet af utmätning å gäldenärs egendom blifvit

af annan borgenär än konkurssökanden äskad, och skälig anledning är

att befara, att efter försäljning af den egendom tillgång till de öfrigas

förnöjande ej finnes.

Beträffande de i 3 § upptagna konkursgrunderna gäller, att de

kunna åberopas endast af borgenär, som har »klar och förfallen» fordran.

Angående innebörden af ordet »klar» har tvekan yppat sig. Därmed

torde emellertid böra förstås, att fordringen skall vara mellan parterna

ostridig eller fastställd genom laga kraft ägande beslut. Att domstolarna

icke ansett en fordran, som fastställts genom dom, hvaremot talan varit

fullföljd, vara klar, framgår af en del rättsfall.

Med afseende å de konkursgrunder, som uppräknas i 2 §, nämner

ej lagen, att för borgenärs behörighet att söka konkurs kräfves, att

hans fordran skall vara klar och förfallen. Den meningen har väl

153

uttalats, att oaktadt lagens tystnad man beträffande dessa konkursgrunder

likasom i fråga om de i 3 § upptagna bör uppställa den betingelsen, att

sökandens fordran skall vara klar, men denna mening synes icke vara

tillräckligt väl grundad. Man har icke rätt att antaga, det lagstiftaren

skolat, om han i förevarande hänseende velat likställa 2 § med 3 §,

göra sig skyldig till ett så groft fel som att i den senare paragrafen

intaga en bestämmelse i frågan men utelämna samma bestämmelse i

den förra paragrafen. Det tinnes så mycket mindre anledning att godkänna

antydda mening, som den praktiskt taget synes allt utom tillfredsställande.

Det vore föga rimligt att i sådant fall som det, att gäldenär

rymt för skuld eller svikligen, sina borgenärer till förfång, undanskaffar

sina tillgångar, utesluta möjligheten af konkurs för den händelse icke

någon borgenär, som hade klar fordran, funnes. Vidare må framhållas,

dels att de — visserligen mycket kortfattade och ofullständiga — motiven

till 1859 års förslag till konkurslag, hvilket ligger till grand för gällande

lag, icke innehålla något, som tyder på att 2 § i ifrågavarande afseende

bör likställas med 3 §, dels att konkurslagen af 1830, hvilken gällde

före nuvarande lag, icke kan anses gifva tillräckligt stöd åt den tolkning,

hvars riktighet här bestrides. x)

De i 2 § under 1) och 2) omförmälda konkursgrunderna stå mycket

nära de i 3 § ofvan under 1) och 3) upptagna; alla dessa konkursgrunder

angå jämförelsevis ovanliga fall, utan allmännare betydelse. Någon större

praktisk betydelse har egentligen endast den i 3 § nämnda konkursgrund,

som angår resultatlös exekution.

Vid bedömandet af ifrågavarande konkursgrunder i vår lag, särskild!

den, som nyss betecknats såsom den egentligen praktiskt viktiga, kan

man ej rimligen söka göra gällande, att lagen för litet tager hänsyn

till gäldenären; tvärtom måste nog medgifvas, att lagstiftaren gått för

långt i motsatt riktning. Konkursgrunderna äro sådana, att konkurs i

allmänhet kan framtvingas först då gäldenärens ställning hunnit blifva

'') I 6 § af 1830 års konkurslag stadgas, att om utmätning å gäldenärs egendom

af en eller flere borgenärer är sökt och »de eller andre, som klara och förfallna fordringar

hafva», befara, att efter försäljning af den egendom full tillgång till deras förnöjande ej

finnes, det står dem fritt att påkalla konkurs; och att om all gäldenärs kända egendom

är under utmätning borgenärer äga rätt att söka konkurs, ändå att deras fordringar ej

äro förfallna. Vidare stadgas i 7 §, att om gäldenär rymt eller hållit sig undan och ej

inställer sig inom två månader hans egendom skall afträdas, om »någon borgenär» därom

gör ansökning. Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilprocess, Lund

1853, tolkar sistnämnda stadgande så, att för behörighet att söka konkurs icke kräfves,

att sökandens fordran är vare sig klar eller förfallen. — Samma stadganden som i 1830

års konkurslag förekomma i 1818 års lag.

20

154

Ml män motivering

för 2 §

t förslaget.

så dålig, att föga återstår till fördelning mellan borgenärerna. De från

olika båll framställda yrkandena på reformer i förevarande del af konkurslagen

vittna ock om att bebofvet af en lagändring, som möjliggör

gäldenär försättande i konkurs på ett tidigare stadium, är uppmärksammadt.

Jämväl i den riksdagsskrifvelse, som föranledt kommitténs

tillsättande, uttalas, att fog förefinnes för klagomålen öfver svårigheterna

att i tillräckligt god tid få gäldenär försatt i konkurs.

Hufvuduppgiften vid en revision af de bestämmelser, som angå

villkoren för konkurs, måste alltså vara att finna regler, som göra det

lättare än hvad enligt gällande lag är fallet att tvinga insolventa gäldenär*

i konkurs. Närmast till hands ligger naturligen att söka lösa

denna uppgift med bibehållande af det system, som vår gällande lag

omfattar — d. v. s. att i likhet med den uppräkna vissa omständigheter,

som berättiga borgenär att få gäldenär försatt i konkurs, men

bestämma dessa omständigheter annorlunda än gällande lag. Då man

försöker komma fram på denna väg, visar det sig emellertid snart, att

stora svårigheter möta, och att det öfver hufvud icke torde vara möjligt

att sålunda tillräckligt tillgodose ifrågavarande syfte. En uttömmande

uppräkning af alla de fall, i hvilka konkurs bör kunna framtvingas,

ligger uppenbarligen utom det möjligas gränser. Man måste likasom

gällande lag nöja sig med att nämna några få fall, och då ju enligt

det system, hvarom nu är fråga, endast sådana omständigheter få upphöjas

till konkursgrunder, som ovillkorligen skola, då de af borgenär

styrkas, medföra konkurs, måste likasom nu de hufvudsakliga konkursfallen

blifva sådana fall, i hvilka exekution inledts mot gäldenären.

Genom att bestämma exekutions fallen annorlunda än i gällande lagskett

kan man väl i någon mån vidga möjligheterna att få konkurs

till stånd, men dels låter detta sig svårligen göra utan att domstolarna

få sig tillmätt ett vida större område för fri pröfning än som nu till

kommer

dem — en afvikelse från gällande lag, som i själfva verket

betyder, att den tanke, som uppbär ifrågavarande alternativ och kan

sägas utgöra dess enda stöd, i väsentlig mån öfvergifves — dels vinner

man ingalunda i så hög grad som önskligt vore målet att få insolventa

gäldenärer försatta i konkurs på ett tidigare stadium än nu kan ske.

I Riksdagens skrifvelse antydes en utväg att i förevarande syfte

åstadkomma förbättring i gällande lag. På tal om de nuvarande svårigheterna

att tillräckligt tidigt få konkurs till stånd säges i skrifvelsen

följande. »Ett sådant fall föreligger däri, att enligt gällande rätt fordran,

som grundar sig på dom, ej kan, som konkurslagen stadgar, anses för

''klar och förfallen’, förrän domen vunnit laga kraft. Därigenom kan

155

en gäldenär, som af underrätt ådömts betalningsskyldighet, genom att

utan skäl fullfölja talan i högre rätter hindra borgenären att genom

hans försättande i konkurs göra sin rätt gällande. Det synes därför

kunna ifrågasättas, huruvida ej i analogi med 39 § utsökningslagen

borgenär, som genom underrätts dom fått gäldenär ålagd betalningsskyldighet,

borde äga rätt att, oafsedt att domen oj vunnit laga kraft,

påkalla tillämpning af 3 § konkurslagen.)) Föga vore likväl vunnet med

en reform, som ej gånge längre än till att i fråga om de i 3 § upptagna

konkursgrunderna utvidga borgenärs behörighet att söka konkurs

därhän, att sådan rätt tillkomme honom, äfven om dom, hvarigenom

hans fordran fastställts, ej ägde laga kraft. Fn sådan reforms hufvudsakliga

betydelse skulle ligga däri, att borgenär, som på grund af icke

laga kraft ägande dom jämlikt 39 § utsökningslagen vunnit utmätning,

ägde påkalla konkurs, därest det vid utmätningen befunnits, att gäldenären

saknade full tillgång till skuldens gäldande. Vill man möjliggöra

konkurs, innan gäldenärs ställning blifvit alldeles undergräfd, kan man

ej inskränka sig till en så litet vidtgående ändring som den ifrågasatta.

Dessutom skulle en ovillkorlig konkursgrund af nu antydda innebörd

icke vara försvarlig. Om t. ex. ett betydande skadeståndsanspråk, hvars

rättsliga befogenhet vore synnerligen tvifvelaktig, blifvit af underrätt

bifallet genom beslut, hvaremot talan fullföljts, skulle det icke vara

rimligt att anse den omständigheten, att den tappande parten — måhända

en frånsedt skadeståndsanspråket fullt vederhäftig person — vid

utmätning på grund af underrättens dom saknat full tillgång till den

omtvistade skuldens gäldande, utgöra en ovillkorlig konkursgrund.

Till förmån för en mera genomgripande omgestaltning af gällande

rätt måste gifvetvis med styrka komma i betraktande, att det system,

som vår lag omfattar, är till sin natur sådant, att det vid tillämpningen

knappast medgifver fullt tillfredsställande resultat. Ingen kasuistik i

lagen förmår uttömmande angifva alla de fall, då konkursmässighet bör

anses föreligga, och å andra sidan lider hvarje kasuistik af det felet,

att omständigheterna i särskilda fall kunna vara af den säregna beskaffenhet,

att oaktadt de legala kriterierna på konkursmässighet äro för handen

verkliga skäl för konkurs dock saknas.

Det i och för sig enda riktiga systemet är att uppställa själfva

förmögenhetsläget insolvens såsom konkursgrund samt lämna åt domstolarna

full frihet att afgöra, när insolvens är för handen. Man möjliggör

genom en dylik allmän regel, att insolventa personer komma i

konkurs när helst omständigheter yppat sig, som ådagalägga insolvensen,

och man undgår den stora, knappast fullt öfvervinneliga svårighet, som

156

består i att gifva en tillfredsställande formulering åt stadganden angående

speciella konkursgrunder. Mot att intaga denna ståndpunkt kan ej invändas

annat än att den stora makt, som ett allmänt hållet lagstadgande

om insolvens såsom konkursgrund skulle gifva domstolarna, ej kan

med trygghet åt dem anförtros; statuerandet af speciella konkursgrunder,

i hvilka ju domstolarna ha ledning vid pröfningen af de särskilda fallen,

skulle således innefatta en oundgänglig garanti för en riktig rättskipning.

Denna invändning torde emellertid vid en omsorgsfull pröfning befinnas

icke äga någon afgörande betydelse. Farhågorna för en oriktig lagtillämpning

från domstolarnas sida torde vara skäligen ogrundade. Fn

mindre välbetänkt lagtillämpning i den riktningen, att gäldenärer skulle

tvingas till konkurs, ehuru fulla bevis för insolvens saknades, kan icke

med fog befaras; våra domstolstraditioner gifva ingen som helst anledning

till antagande, att domstolarna skulle åsidosätta nödig försiktighet

vid pröfningen af konkursansökningar. Med till synes mera skäl

skulle kunna befaras, att domstolarna i brist på den ledning, som systemet

med speciella konkursgrunder lämnar, skulle uppställa allt för stora

anspråk på bevis för insolvens såsom villkor för bifall till borgenärs

konkursyrkande. Någon verklig grund för att antaga sådant föreligger

dock säkerligen icke. De omständigheter, hvilka kunna ifrågakomma

såsom speciella ovillkorliga konkursgrunder, äro så beskaffade, att de

enligt sakens natur måste erhålla sin vederbörliga betydelse oberoende

af om lagen omfattar det ena eller andra systemet; i all synnerhet är

detta förhållandet med de fall, i hvilka insolvensen trädt i dagen därigenom

att gäldenären låtit utmätning öfvergå sig. Det torde sålunda

exempelvis vara alldeles uteslutet, att domstolarna skulle vägra bifall

till borgenärs konkursansökning, då vid utmätning på grund af laga

kraft ägande dom full tillgång till fordringens gäldande befunnits saknas,

eller då det fall föreligger, att utmätning verkställts hos gäldenären på

grund af dom, som icke äger laga kraft, och gäldenärens försättande

i konkurs påyrkas af borgenär, som enligt laga kraft ägande dom har

att af gäldenären fordra ett belopp, öfverstigande den tillgång, som vid

utmätningen yppats.

Det måste således tagas för gifvet, att äfven med en lag, som ej

upptager speciella konkursgrunder utan gör insolvens såsom sådan till

konkursgrund, domstolarna i de vanligast förekommande klara insolvenstallen

ej skola vägra bifall till konkursansökning af borgenär. Återstår

att något närmare undersöka, i hvad mån en sådan lag skulle därutöfver

öfva inflytande. Det har redan förut antydts, att man icke är berättigad

antaga annat än att domstolarna med all den betänksamhet som veder

-

157

bör skulle begagna sig af dem gifven frihet att pröfva förefintligheten

af betingelserna för konkurs. I öfverensstämmelse härmed har man

giltig orsak att hålla före, det någon mycket betydande utvidgning af

möjligheten att få gäldenär mot hans bestridande försatt i konkurs ej

skulle blifva följden. Utan verkan skulle emellertid gifvetvis en lagändring

af nu omordade innebörd icke blifva. I många fall af beskaffenhet

att icke lämpligen kunna upptagas i en lag, som hyllar systemet

med speciella konkursgrunder, kan gäldenär ohållbara förmögenhetsläge

framträda så tydligt, att meningsskiljaktighet om befogenheten af

konkurs ej gärna kan råda. Gäldenär har t. ex. upprepade gånger låtit

utmätning öfvergå sig, ehuru visserligen vid utmätningarna tillgång till

fordringarnas gäldande yppats, eller gäldenären har genom lösöreköp

afhändt sig all eller en väsentlig del af sin lösegendom, eller gäldenären

har genom enskild öfverenskommelse ställt sina tillgångar till borgenärers

förfogande, m. fl. dylika fall. Att en lag, som ej tillstäder att

i ifrågavarande afseende taga hänsyn till dylika omständigheter, icke

är så tillfredsställande, som man under nutida ekonomiska samhällsförhållanden

är berättigad att fordra, ligger i öppen dag.

Då i det föregående de skäl anförts, som synas tala för att frångå

det nuvarande systemet med speciella konkursgrunder och meddela ett

allmänt stadgande om ett visst förmögenhetsläge såsom konkursgrund,

så har, såsom ock framställningen gifvit vid handen, tanken varit att

omedelbart göra insolvens till konkursgrund. Det bör dock undersökas,

om icke den ståndpunkt, som intagits i § 3 af den vår lag

närstående norska konkurslagen vid den revision sistnämnda lag år

1899 undergick, förtjänar företräde. Stadgandet i § 3 af norska konkurslagen

innebär, såsom från redogörelsen för norsk rätt erinras, att

gäldenär vid ådagalagd insufficiens försättes i konkurs, såvida han ej

visar, att han oaktadt boets tillstånd är i stånd att förnöja sina

borgenärer allt efter som deras fordringar förfalla. Denna bestämmelse

var redan under förarbetena till 1899 års lag föremål för meningsskiljaktighet

och skarp kritik, och den synes icke vara egnad att böra förordas

till upptagande i vår rätt. I verkligheten godkänner den insolvens

såsom konkursgrund, men den gör ej detta direkt utan på en omväg,

genom att fördela bevisbördan emellan konkurssökanden och gäldenären

på det sätt, att den förre har att styrka insufficiens och den

senare att visa, det oafsedt insufficiensen insolvens icke är för handen.

Denna ståndpunkt är i olika afseenden mindre lycklig. Den är oriktig

så till vida som den stundom pålägger konkurssökanden en allt för

långt gående bevisbörda; då insolvens icke behöfver sammanfalla med

158

insufficiens, och då insolvens äfven utan insufficiens bör medföra konkurs,

krafvel- man principiellt sedt för mycket af konkurssökanden, om man ej

anser bevisning om insolvens tillräcklig för bifall till konkursansökning.

Å andra sidan — och denna synpunkt ställer den norska regeln i en

ännu betänkligare belysning — är denna regel orimligt sträng mot

gäldenären. Då den omständigheten, att en persons skulder öfverstiga

hans tillgångar, icke kan i och för sig berättiga till konkurs, kan det

uppenbarligen icke försvaras att tvinga en gäldenär till klarläggande

af sin ekonomiska ställning blott därför att i mål, hvari konkurs mot

honom yrkas, det, måhända genom hans eget erkännande, står fast, att

hans passiva uppgå till högre belopp än hans aktiva.

Hittills har varit tal om de båda alternativen: ett allmänt stadgande

om insolvens såsom konkursgrund eller bestämmelser angående

speciella konkursgrunder. För fullständighetens skull må äfven något

nämnas om det medelalternativ, som består däri, att lagen upptager såväl

det allmänna stadgandet som speciella konkursgrunder. Något vidlyftigare

ordande härom är dock ej af nöden; hvad redan yttrats gifver

tillräcklig ledning för bedömandet. Betonas må blott ännu en gång,

att om man har det allmänna stadgandet de omständigheter, som kunna

tänkas komma i betraktande såsom speciella konkursgrunder, måste få

sin vederbörliga betydelse, äfven om de ej uttryckligen angifvas; det är

därför öfverflödigt att uppräkna dem. Men om man försöker uppräkna

dem, så kommer å andra sidan det allmänna stadgandet lätt att erhålla

en allt för underordnad ställning; det är fara värdt, att stadgandet blir

en dekoration utan all reell betydelse.

Till ytterligare belysning af det ämne, som ofvan stående utredning

afsett, kan förtjäna framhållas, att upptagandet i en ny konkurslag af ett

stadgande, som gör insolvens såsom sådan till konkursgrund, icke betyder

införande i vår lagstiftning af ett för densamma hittills okändt

begrepp. Insolvensbegreppet är redan hos oss erkändt, nämligen i 39 §

af lagen om köp och byte af lös egendom den 20 juni 1905. I denna

paragraf medgifves säljare att, då köparen kommit på obestånd, inställa

godsets utgifvande i trots af att kredit aftalats. Rätt härtill äger säljaren,

då köparen blifvit försatt i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits

sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina

betalningar eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste

antagas, att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd. Beträffande sättet,

hvarpå köparens insolvens må kunna yppas, där det ej sker genom konkurs,

utmätning eller betalningsinställelse, framhöllo vissa af de korporationer,

som lämnats tillfälle att yttra sig öfver det till grund för lagen

159

liggande kommittéförslaget, att de omständigheter, som kunde anses

med bestämdhet utmärka, att köparen vore på obestånd, borde närmare

omnämnas, men detta yrkande vann ej bifall på grund däraf att ett

uppräknande ansågs ej kunna åstadkommas.

På de skäl, som nu anförts, har kommittén i 2 § af sitt förslag

till konkurslag upptagit en bestämmelse, enligt hvilken själfva förmögenhetsläget

insolvens är konkursgrund och det medgifvits domstolarna att

bifalla borgenärs konkursansökning när helst gäldenärens insolvens är

genom någon yttre tilldragelse konstaterad. — I detta sammanhang bör

det stadgande uppmärksammas, som förekommer i 66 § af förslaget.

Antydda stadgande — som innehåller, att om gäldenär i hofrätten anfört

besvär öfver beslut, hvarigenom han försatts i konkurs, försäljning

af egendom i boet ej må mot hans bestridande äga rum förrän hofrätten

utlåtit sig i anledning af besvären — afser att skydda gäldenär

mot skada af beslut, hvarigenom underrätten utan fullgiltig grund försatt

honom i konkurs. Stadgandet torde vara egnadt att väsentligen

minska de farhågor, som den i 2 § fastställda principen kan väcka.

De korporationer, som inkommit med yttranden öfver kommitténs inkomna

preliminära förslag, hafva i allmänhet uttalat sitt gillande af den stånd- yttranden

punkt förslaget i denna del intagit. I afstyrkande riktning gå tre ytt- miaZ» förslag

randen, nämligen af Sveriges allmänna handelsförening och af Handels- t fråga om 2§.

kammaren i Gäfle, med hvilken senare Gäfle köpmannaförening instämt.

Man vill i dessa yttranden visserligen hafva möjligheten att få konkurs

till stånd vidgad men förordar, af fruktan för misstag från domstolarnas

sida om kommitténs förslag blefve lag, att systemet med speciella konkursgrunder

bibehålies. För öfrigt gå de af korporationerna i Gäfle

framburna betänkligheterna i väsentligen annan riktning än Sveriges

allmänna handelsförenings betänkligheter. Den sistnämnda är vid sitt

afstyrkande hufvudsakligen ledd af farhågor för att med den af kommittén

förordade diskretionära pröfningen, lagd i domarens hand, ett

konkurs förfarande stundom skulle mot gäldenärens bestridande kunna

komma att öppnas utan att tillräckliga sakliga skäl därför förelåge.

Korporationerna i Gäfle låta visserligen jämväl en anmärkning falla

därom att förslaget icke innebär trygghet för att icke i ett eller annat

fall konkurs kunde af domstolen beslutas utan att gäldenären faktiskt

vore på sådant obestånd, som förslaget förutsätter, men lägga dock

hufvudvikten på farhågan, att domstolarna skulle uppställa öfverdrifvet

stränga anspråk på bevisning för gäldenärs insolvens, hvarigenom förslagets

syfte skulle förfelas. Gäflekorporationerna anse därför, att de

omständigheter, som »enligt erfarenheten äro att anse såsom osvikliga

160

Frågan om

särskilda

konkursgrunder

för

köpmän.

yttre kännetecken på ett sådant förmögenhetsläge, som bör betinga konkurs))

böra vara själfständiga konkursgrunder, i hvilket afseende frambålles,

att de omständigheter, som gällande lag upptager, böra kompletteras

med nya, så att lagen gifver en i möjligaste män uttömmande

bild af de förhållanden, som böra utgöra konkursanledning. Då emellertid

— heter det vidare — en dylik uppräkning icke kan blifva absolut

fullständig, bör såsom supplerande konkursgrund stadgas det förhållande,

att rätten eljest på grund af föreliggande omständigheter finner, att

gäldenären är på sådant obestånd, att han icke rätteligen kan betala

sin gäld. Göteborgs köpmansförening har i realiteten intagit samma

ståndpunkt som korporationerna i Gäfle. Köpmansföreningen uttalar

sin tillfredsställelse med det allmänna stadgandet i 2 § af förslaget,

hvarigenom öppnas möjlighet att få gäldenär försatt i konkurs, så snart

han är insolvent, men finner det lämpligt, att i lagen exempelvis uppräknas

vissa fall, i hvilka obestånd städse skall anses föreligga. Af

återstående sexton yttranden har det stora flertalet uttalat sitt gillande

af tanken att öfvergifva systemet med speciella konkursgrunder och

göra själfva förmögenhetsläget insolvens till konkursgrund; några yttranden

beröra ej förslaget i denna del. Hvad Smålands och Blekinge

handelskammares yttrande innehåller må särskildt anföras. Efter att

hafva i allmänhet uttalat sin tillfredsställelse med 1 kap. af förslaget

fortsätter handelskammaren: »Ehuru bestämmelserna i § 2 framkallat

vissa farhågor, har man likväl icke velat förorda kvarblifvande vid den i

gällande lag antagna grundsatsen att söka uttömmande angifva hvarje

konkursanledning. Det finnes anledning att antaga, att domstolarna i

allmänhet skola visa sig skickade att rätteligen bedöma, när insolvens i

verkligheten föreligger, och skulle i något fall missbruk af den makt,

som skulle tillkomma underdomstolen, inträffa, så torde detta eller dessa

fall mer än väl uppvägas af de olägenheter, som hittills förekommit i

följd af konkursanledningarnas alltför snäfva begränsning.))

Frågan om särskilda konkursgrunder för köpmän skall härefter

utredas; och skall därvid särskildt betydelsen af betalning sinställelse såsom

konkursgrund göras till föremål för undersökning.

Vår gällande konkurslag upptager i 4 § såsom särskilda konkursgrunder

för köpmän, dels att köpman öfver en vecka inställt sina betalningar,

och dels att köpman af borgenär genom notarius publicus eller

i vittnens närvaro uppmanats att betala klar och förfallen gäld utan

att den gäld inom en vecka därefter guldits. Beträffande den förra

konkursgrunden är stadgadt, att borgenär äger, ändå att hans fordran

ej är förfallen, söka, att gäldenärens egendom må afträdas; vidkom

-

161

mande den senare konkursgrunden galler, att endast den borgenär,

från hvilken betalningsanmaningen utgått, äger påkalla konkurs.

De anförda stadgandena stamma närmast från 1859 års kommittéförslag.

Ur motiveringen för dessa stadganden må anföras följande.

»Huru ytterst skiljaktig är ej köpmannens ställning från ickeköpmannens?

Ju mera den förre kan ordna sin kredit på säkert och

ordningsamt sätt, desto gagneligare är han för det allmänna, ju mera

den senare, icke-köpmannen, rörer sig utan begagnande af krediten,

desto mera betryggad är han i sin gagneliga verksamhet. Vådorna af

den förres vanvård och missbruk af krediten äro för det allmänna stora

och djupt ingripande, af den senares sällan af någon betydenhet. Skulder

äro för rörelseidkare en nödvändighet, för icke-rörelseidkare ett positivt

ondt. Det är det egna och väsentliga i köpmannens ställning, att han

i följd af sin rörelse bör antagas ständigt hafva hvad man kallar kassa &

eller, då inbetalningar uteblifvit, kredit för att fylla eu ögonblicklig

kassabrist. Som köpmannen följaktligen måste anses ständigt hafva

penningetillgång så kan och bör man, lika mycket i hans enskilda som

i det allmännas intresse, utaf honom fordra, att han punktligt på dagen

skall betala alla förfallande handels- och affärsskulder. Förmår han

icke att betala, så antyder detta, att äfven hans kredit är slut, att denna

grundval för och själen i hans yrke är borta, och att insolvens eller

konkurstillstånd faktiskt inträdt.» »Då — — själ fva naturen af köpmannens

verksamhet förutsätter en löpande serie af ständigt nya transaktioner

och förbindelser, är det af yttersta vikt för borgenärerna att

de genom snabbt vidtagen konkursbehandling tillförsäkras, det en köpman,

som visat sig icke kunna punktligt uppfylla sina förbindelser, icke

ytterligare nedsänker sig i skuld. Ingenting berättigar däremot att förutsätta,

det arbetaren eller ämbetsmannen skulle gå tillbaka, därföre att

de för ögonblicket sakna medel till sina skulders betäckande, vore än

dessa större än deras tillgångar.»

Att man i gällande lag gjort betalningsinställelse till konkursgrund

allenast för köpmän beror, såsom af denna motivering framgår,

därpå att man ansett krediten endast för dem spela någon mera afgörande

roll; man har ock fäst sig vid att underlåtenhet att betala

gäld ofta kan hos icke-köpmän förekomma under förhållanden, som ej

innebära insolvens, och att en sådan underlåtenhet af dem icke verkar

så ruinerande på krediten som fallet är för köpmän, då de inställa sina

betalningar. Denna tankegång har säkerligen en gång varit i det stora

hela riktig, men den har i samma mån som utvecklingen på det ekonomiska

området fortskridit i allt mindre grad kommit att stämma

21

Begreppet betalningsinställelse.

162

med de faktiska förhållandena. Det är ingalunda numera så, att krediten

blott för köpmän spelar någon större roll; tvärtom förhåller det

sig så, att många, som icke i juridisk mening äro att anse såsom köpmän,

i stor utsträckning begagna sig af kredit och detta icke för tillgodoseende

af personliga behof utan i rent affärssyfte. Riktigheten af

detta påstående torde icke jäfvas af någon, som är aldrig så litet förtrogen

med det nutida ekonomiska lifvet i vårt land. Utvecklingen

har öfver hufvud gått därhän, att man icke längre kan påstå, att anlitande

af kredit i större omfattning är begränsadt till någon viss grupp

gäldenärer. Med hänsyn härtill torde kunna sägas, att äfven om köpmannabegreppet,

sådant det i vår lagstiftning är bestämdt, underkastas

en välbehöflig utvidgning — en uppgift af vidtomfattande natur, som

det icke tillkommer kommittén att söka lösa — man dock icke skulle

hafva fog för att i kredithänseende göra den stora skillnad emellan

köpmän och icke-köpmän, som författarna till motiveringen för 1859

års förslag gjort.

Är det nu anförda riktigt, och har man, såsom i kommitteförslaget

skett, gjort Bjälfva förmögenhetsläget insolvens till konkursgrund,

kan man icke rimligen på samma gång intaga en sådan ställning till

frågan om betydelsen af betalningsinställelse, att man stadgar, att

endast betalningsinställelse af köpmän får komma i betraktande såsom

konkursgrund. Detta torde blifva ännu mera uppenbart, om man närmare

tager i öfvervägande hvad begreppet betalningsinställelse innebär.

Att betalningsinställelse innebär underlåtenhet att eller, närmare

bestämdt, upphörande med att betala gäld, framgår omedelbart af själfva

ordet. Men icke hvarje sådan underlåtenhet är att karakterisera såsom

betalningsinställelse. Det kommer an på grunden till underlåtenheten.

Omständigheterna i det särskilda fallet måste berättiga till antagande,

att i underlåtenheten en betalningsoförmåga kommer till uttryck; beror

underlåtenheten exempelvis därpå, att krafvets riktighet bestrides, kan

man ej tala om betalningsinställelse. Det kommer ock an på beskaffenheten

af den förbindelse, hvars punktliga infriande gäldenären uraktlåter.

År skulden sådan, att borgenären enligt de grundsatser, som gälla inom

affärsvärlden, ej kan annat än vänta punktlig likvid, är visserligen underlåtenheten

att betala ett kriterium på betalningsinställelse, men lika

uppenbart är å andra sidan, att uraktlåtenhet att punktligt betala t. ex.

en skräddareräkning ej gärna kan i och för sig bedömas såsom betalningsinställelse.

Man plägar ock såsom ett begreppsmoment framhålla,

att underlåtenheten att betala skall afse gäld i allmänhet. Därmed är

dock ej sagdt, att betalningsinställelse nödvändigt förutsätter, att gäldenär

163

underlåter att betala alla sina skulder; tillräckligt är i hvarje fall, att

betalningsunderlåtenliet föreligger beträffande ett flertal skulder. I yttre

måtto framträder betaluingsinställelse otvetydigast, då gäldenären s jälf

förklarar, att han inställt sina betalningar; en sådan förklaring kan vara

uttrycklig men äfven framgå af ett sådant förhållande som att en

affärsman stänger sin affärslokal.

Betalningsinställelse är således ej annat än den yttre form, hvari

insolvens naturligen tager sig uttryck, om gäldenären är en person, som

i någon, ej alltför obetydlig, omfattning begagnar sig af kredit af sådan

beskaffenhet, att ett punktligt fullgörande af åtagna förbindelser enligt

de grundsatser, som gälla i affärslifvet, ej kan få uteblifva. Ett blott

till köpmannakretsar hänförligt och i för dem egendomliga förhållanden

grundadt begrepp är betalningsinställelse icke, om ock det uppenbarligen

förhåller sig så, att man hufvudsakligen i fråga om köpmän kan

tala om betalningsinställelse.

Såsom af det föregående torde framgå, måste, om man stadgar,

att insolvens skall vara allmän konkursgrund, betalningsinställelse —

begreppet fattadt så som ofvan antydts — tillerkännas sin vederbörliga

betydelse, när helst den yppar sig. Då stadgandet går ut på att hvarje

omständighet, som nödgar till antagande, att gäldenär är insolvent, kan

åberopas såsom stöd för hans försättande i konkurs, inrymmes därunder

äfven betalningsinställelse, som ju är ett synnerligen vanligt sätt, hvarpå

insolvens träder i dagen. Nödvändigt är det tydligtvis icke att, då

man i nämnda stadgande angifver såsom exempel vissa omständigheter,

hvilka äro egnade att ådagalägga insolvens, bland dessa omständigheter

upptaga jämväl betalningsinställelse. Det torde fasthellre böra anses

vara ej fullt lämpligt att göra detta. Om ock, såsom förut blifvit

utredt, betalningsinställelse i konkursrättslig mening kan förekomma

utom köpmännens krets, så är det dock ej så, att man beträffande

hvilken gäldenär som helst kan tala om sådan betalningsinställelse. Men

missuppfattning i detta hänseende skulle möjligen vid lagtillämpningen

kunna uppkomma, om i lagen vid sidan af sådana, på alla gäldenärer

utan undantag tillämpliga konkursgrunder som eget erkännande och

utmätning upptoges betalningsinställelse. Domstolarna skulle möjligen

häraf kunna hämta stöd för att utsträcka begreppet längre än

rimligt vore.

Med hvad ofvan anförts är den frågan ännu icke afgjord, huruvida

betalningsinställelse bör, jämte det dess betydelse enligt det allmänna

stadgandet om insolvens erkännes, uppställas såsom särskild,

själfständig konkursgrund för köpmän. Enligt kommittéförslaget har

164

Betingelsen,

att konkurssökandens

fordran skall

vara klar och

förfallen.

denna fråga ett helt annat läge än enligt gällande lag. Funnes ej i

gällande lag bestämmelsen i 4 § första stycket, skulle betalningsinställelse

ej ens för köpmän komma i betraktande såsom konkursgrund. Om man

däremot utgår från den i kommittéförslagets 2 § fastställda principen

såsom gifven, har frågan en långt mera begränsad räckvidd.

Fn bestämmelse af det innehåll, som 4 § första stycket i gällande

lag äger, blir dock, äfven om den ställes vid sidan af en allmän bestämmelse

om insolvens, ej utan sin ganska stora vikt. Den kommer —

likasom den nuvarande föreskriften i 4 § första stycket — att betyda,

att köpman, som öfver en vecka inställt sina betalningar, ovillkorligen skall

på yrkande af borgenär försättas i konkurs. Motbevisning från gäldenärens

sida om att han oafsedt betalningsinställelsen är solvent, blir ej

medgifven; betalningsinställelse, som varat öfver en vecka, är, hvad

köpmän angår, gjord till en prcesumtio juris et de jure för insolvens.

Det är icke utan tvekan, som kommittén bestämt sig för att i

förslaget upptaga de i 4 § af gällande lag förekommande särskilda

konkursgrunderna för köpmän: betalningsinställelse och underlåtenhet att

efterkomma betalningsanmaning. Teoretiskt sedt kan det förefalla mindre

tilltalande att jämte ett stadgande, som gör insolvens till allmän konkursgrund,

fastställa dessa särskilda konkursgrunder; det allmänna stadgandet

kan sägas inrymma allt, som eu lag bör i ämnet uttala. Emellertid

kan lagen ej anses genom ifrågavarande konkursgrunders upptagande

blifva teoretiskt osammanhängande, och de fylla ett praktiskt behof.

Då gäldenären är utestängd från rätten att föra motbevis till styrkande

af sin solvens, är säkerheten för att konkursansökningen utan tidsutdräkt

afgöres större, och detta är, särskildt då det gäller köpmän, af vikt.

Något missnöje med ifrågavarande konkursgrunder har icke så länge

nuvarande konkurslag gällt försports, och de yrkanden på ändring i

lagens bestämmelser om villkoren för konkurs, som från skilda håll

framställts, gå ej i sådan riktning, att kommittén däri funnit anledning

att ur sitt förslag utesluta de stadganden, som nu afses. — Hvad

särskildt angår betalningsanmaning såsom konkursgrund, så försvarar

stadgandet därom väl sin plats därmed att betalningsanmaning är ett

synnerligen praktiskt medel att konstatera betalningsinställelse.

Förslagets ställning till frågan, om man bör göra borgenärs rätt

att söka konkurs betingad af att hans fordran är klar och förfallen,

skall härefter med några ord belysas. Dessa betingelser hafva, frånsedt

den konkursgrund, som består i underlåtenhet att efterkomma betalningsanmaning,

icke i förslaget upptagits.

Betingelsen, att fordran skall vara förfallen, är ej i och för sig

165

riktig eller stämmande med konkursinstitutets ändamål. Besinnar man,

att konkurs är till för att, då ej alla borgenärer kunna få fullt, bereda

dem betalning proportionsvis, ligger i öppen dag, att borgenär, hvars

fordran icke är förfallen, bör ej mindre till borgenär med förfallen

fordran äga få gäldenärens egendom afträdd till konkurs. Betager

man den förre denna rätt, försätter man honom i ett läge, som innefattar

ett obehörigt gynnande af de borgenärer, livilka hafva förfallna fordringar.

Dessa kunna utmätningsvis skaffa sig betalning, men denna utväg står

ej borgenär med icke-förfallen fordran till buds; om rätten att få gäldenären

i konkurs frånkännes sådan borgenär, tvingas han således att overksam

åse, hurusom borgenärerna med förfallna fordringar lägga beslag på alla

gäldenärens tillgångar. I betraktande häraf kan man ej annat än erkänna

riktigheten af det ofta framställda påståendet, att borgenärer med

icke-förfallna fordringar hafva större behof af att få konkurs till stånd

än andra borgenärer.

Att i förslaget — frånsedt bestämmelsen angående betalningsanmaning

— betingelsen, att fordran skall vara klar, icke bibehållits,

är lätt förklarligt; betingelsen skulle illa stämma öfverens med de grunder,

hvarpå förslaget i förevarande ämne är byggdt. För öfrigt är uppgifvandet

af denna betingelse till den del den innebär, att fordran skall vara

grundad på laga kraft ägande dom, endast en nödvändig följd af att

det icke kräfts, att fordran skall vara förfallen.

Förutsättning för konkurs är enligt gällande svensk konkursrätt, Konkurs förut.

att antingen gäldenären själf gör ansökning om konkurs eller borgenär iäu^nan‘fk~

framställer yrkande därom. Rättighet för domstolarna att ex officio gäidLälen

skrida till inledande af konkurs finnes icke. Det torde icke finnas någon tUer bor9enärsom

helst anledning att nu ifrågasätta ändring i denna grundsats.

Kommittén har så mycket mindre ansett sig böra göra detta, som erfarenheten

från främmande länder, hvilkas lagar innehålla stadganden

om befogenhet för domstolarna att ex officio inskrida mot konkursmässiga

gäldenärer, lärer ådagalägga dylika stadgandens nästan fullständiga

brist på effektivitet.1)

b Dylika stadganden finnas i de romanska ländernas konkurslagar, men sägas

hafva visat sig i det närmaste betydelselösa. Ett sådant stadgande, afseende köpmän, innehöll

preussiska konkurslagen af 1855 (§ 118). Under förarbetena till konkursordningen för

tyska riket var frågan föremål för öfvervägande, därvid man kom till det resultat, att

domstolarna icke borde äga någon officialbefogenhet i förevarande afseende. I motiven

lämnas den upplysningen, att enligt hvad statistiska undersökningar visat de preussiska

domstolarne nästan ej alls gjort bruk af sin befogenhet. Jfr Die gesammten Materialien

zur Konkursordnung, Berlin 1881, sid. 295 f. Jfr ock motiven till 1895 drs norska

kommittéförslag till ändringar i konkurslagen, sid. 21 f.

166

Stadgandet i

5 $ första

stycket gällande

konkurslag.

Frågan om

rätt för gäldenär

att afböja

konkurs genom

betalning eller

säkerställande.

Villkor för borgenärs rätt att söka konkurs är enligt 5 § första

stycket af vår gällande lag, att borgenärs fordran tillkommit senare än

de omständigheter, på hvilka han grundar sin ansökning om egendomsafträde.

Detta stadgande kan icke bibehållas i en reviderad konkurslag,

byggd på de principer, hvilka här ofvan utvecklats. Stadgandet torde

vara afgjordt förkastligt därutinnan att det icke tager hänsyn till om

borgenär vid sin fordrans tillkomst har vetskap om konkursgrunden

eller ej. Men äfven om stadgandet ändrades i sådan riktning, skulle

det näppeligen vara principiellt försvarligt. Det fäster ej tillbörligt

afseende vid att en insolvent gäldenärs försättande i konkurs är i samtliga

borgenärers intresse och att fördenskull en sådan omständighet

som den i förevarande stadgande åsyftade icke bör få betaga borgenär

behörigheten att söka konkurs.

Det återstår att skärskåda frågan, om gäldenär, hvars försättande

i konkurs sökes, bör äga afböja konkurs genom att förnöja sökanden

eller ställa antaglig borgen för hans fordran. Detta är medgifvet i

gällande lag G § 2 mom. och 7 § 2 mom., dock att, enligt hvad där

vidare sägs, gäldenär, som är köpman, strax skall gälda förfallen fordran.

Meningsskiljaktighet torde ej kunna råda därom att hvad lagen sålunda

innehåller är otillfredsställande. Borgen bör icke få ställas för förfallen

gäld; ej ens om gälden icke är förfallen, bör gäldenären kunna

undgå konkurs genom att ställa borgen. Lagens ställning till förevarande

fråga torde bero på en tidigare inom den konkursrättsliga jurisprudensen

ej sällan framträdande oklarhet i uppfattningen af konkursens

ändamål: man har ej fullt beaktat, att konkurs icke är till för att enskild

borgenär skall kunna förskaffa sig betalning eller täckning för sin

fordran, utan att dess ändamål är att bereda samtliga borgenärer proportionerlig

betalning ur gäldenärens tillgångar. Därmed låter sig ej

väl förena, att det medgifves gäldenären att förhindra konkurs genom

borgens ställande. Från nu framhållna synpunkt torde man nekande

böra besvara jämväl det spörsmålet, huruvida gäldenären bör få genom

att betala konkurssökanden förhindra konkurs. Spörsmålet gäller icke,

hvilken verkan det skall hafva, att borgenären mottager af gäldenären

erbjuden betalning; då det i sådant fall ej längre finnes någon behörig

konkurssökande, måste konkursansökningen anses förfallen. Frågan är

den, huruvida gäldenären äger afböja konkurs genom att bjuda betalning

i fall, då borgenären ej vill mottaga sådan utan fullfölja sin konkursansökan.

År borgenärens fordran ej förfallen, synes han ej vara

skyldig att mottaga betalning. Men äfven om fordringen är förfallen,

torde bedömandet böra blifva detsamma. Den ofvan angifna synpunkten

167

kräfver detta svar; då eu insolvent gäldenär försättande i konkurs tillgodoser

samtliga borgenärers intresse, kan konkurssökandon ej vara

skyldig att mottaga den af gäldenären erbjudna likviden. För öfrigt

kommer, vare sig fordringen ännu ieke förfallit till betalning eller förfallodagen

inträdt, den omständigheten i betraktande, att betalningen

kan återvinnas, om gäldenären inom viss tid därefter kommer i konkurs.

1 §•

Jämför man denna paragraf med motsvarande delar af gällande

konkurslag, framträda vissa olikheter. I 1 § konkurslagen heter det:

Vill någon afträda egendom till konkurs, gifve ansökning därom in etc.;

hvarefter i 6 § 1 mom. och i 7 § 1 mom. stadgas, att då konkursansökning

gjorts af gäldenär, stämning å borgenärerna skall utfärdas. I

förevarande paragraf af förslaget är formuleringen denna: Finner någon

sig vara på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld,

äge han afträda sin egendom till konkurs. I realiteten är skillnaden

emellan förslaget och gällande lag nästan ingen eller åtminstone utan

någon mera afsevärd praktisk betydelse. Däremot är den olika alfattningen

af principiell innebörd.

Uppenbarligen är det principiellt oriktigt att anse en gäldenär äga

under alla förhållanden afträda sin egendom till konkurs. Då konkurs

medför djupt ingripande och i åtskilliga afseenden ofördelaktiga verkningar

för borgenärerna, kan man ej rimligtvis tala om en rättighet för

gäldenär att utan hänsyn till sina borgenärer försätta sig i konkurstillstånd.

Han kan och bör göra detta, om den materiella förutsättningen

för konkurs, insolvens, är för handen eller han har anledning att antaga

sådant; i annat fall bör han icke framkalla konkursbehandling af sitt

bo. Det finnes konkurslagar, som göra allvar af denna tanke. Till

dem hör tyska konkurslagen, enligt hvilken domstolen, jämväl då gäldenären

själf begär konkurs, har att pröfva, om insolvens är för handen,

och, därest pröfningen utfaller i negativ riktning, afslå konkursansökningen

(jfr §§ 102—104). Emellertid är denna ståndpunkt, ehuru teoretiskt alldeles

oantastlig, knappast fullt praktisk. Faran för att gäldenär söker

sig i konkurs utan att vara konkursmässig är synnerligen ringa, och

domstolen kan därför lämpligen fritagas från skyldighet att vid konkursansökning

af gäldenär ingå i pröfning af hans förmögenhetsläge. Utan

några praktiska olägenheter kan dock en lag så till vida taga hänsyn

till det principiellt riktiga, att den ej medgifver konkurs, i det — ej

sannolika — fall, att gäldenär, som söker sig i konkurs, därvid själf

168

gifver tillkänna, att lian icke är insolvent. På denna tanke är affattningen

af 1 § i förslaget byggd. Af ordalagen: Finner någon sig etc.,

torde utan möjlighet till missförstånd framgå, att domstolen icke äger

af gäldenären kräfva någon som helst bevisning för att han är insolvent.

På samma ståndpunkt, som förslaget i förevarande afseende intagit, stå

åtskilliga främmande lagar, såsom norska (§ 1), danska (§ 40) och österrikiska

(§ 62) lagarna.

Det förmögenhetsläge, som i förevarande paragraf likasom i 2 § af

förslaget betecknas därmed, att gäldenär »icke kan rätteligen betala sin

gäld», är hvad i den allmänna motiveringen benämnts insolvens och till

sin innebörd närmare angifvits.

En insolvent gäldenär är icke blott berättigad, han är gentemot

sina borgenärer åtminstone moraliskt pliktig att göra ansökning om

konkurs. Det kunde därför synas, som om det i denna paragraf borde heta,

icke »äge han» utan »skall han» afträda sin egendom till konkurs. Den

praktiska verkan blir emellertid otvifvelaktigt densamma vare sig man

skifver det ena eller det andra. I åtskilliga främmande lagar har det

ålagts gäldenär, som är insolvent, att öfverlämna sitt bo till konkurs,

men någon verkan af dessa bestämmelser lärer ej hafva försports1) och

det saknas hvarje anledning att antaga, att hos oss ett dylikt åläggande

skulle få större betydelse. Verkliga garantier mot att konkursmässiga

gäldenärer fördröja konkursens utbrott kan man endast finna i bestämmelser

om straff för sådant förfarande. Härjämte kommer i betraktande,

att man, om institutet ackordsförhandling utan konkurs upptages i lagstiftningen,

icke kan utan vidare i konkurslagen förplikta insolvent gäldenär

att söka sig i konkurs.

2 §■

För de grunder, på hvilka denna paragraf är byggd, har förut utförligt

redogjorts. Ett och annat af mera speciell natur återstår att

framhålla.

Förutsättning för konkurs är, att något inträffat af beskaffenhet att

på grund däraf gäldenären måste antagas vara insolvent. Uttrycket »inträffade

omständigheter» gör detta fullt tydligt. Det bör följaktligen

vara satt utom allt tvifvel, att gäldenärens insolvens icke kan ådaga

r)

Stadganden om skyldighet för gäldenär att afträda sitt bo till konkurs förekomma

i fransk rätt och i andra konkurslagar, som omfatta det franska konkurssystemet,

äfvensom i § 46 af danska konkurslagen. En utförligare utredning af denna fråga

finner man i motiven till det norska Förslag till F orandringer i Lov om Konkurs o g

Konkursboers Behandling af 6 juni 1863, Kristiania 1895, sid. 19 ff.

169

läggas exempelvis därigenom att innehållet i hans handelsböcker framdrages

eller hans affärsbiträden höras såsom vittnen rörande hans affärsställning.

Borgenär, som söker konkurs, måste kunna åberopa någon

viss tilldragelse, som med bestämdhet utmärker, att gäldenären är insolvent.

Då i paragrafen nämnas vissa sätt, hvarpå insolvens kan yppas,

betyder detta ej, att de angifna omständigheterna äro själfständiga ovillkorliga

konkursgrunder. Af den affattning paragrafen erhållit är uppenbart,

att fråga endast är om exempel på omständigheter, som äro egnade

att utmärka insolvens; domstolen är jämväl då någon af dessa omständigheter

inträffat skyldig att pröfva, huruvida insolvens måste antagas

föreligga. Att just de i paragrafen omförmälda omständigheterna valts

såsom exempel, finner sin förklaring i den framträdande ställning de såsom

insolvensbevis intaga.

Då i paragrafen nämnes eget erkännande, omfattar detta visserligen

äfven gäldenärs i själfva målet angående hans försättande i konkurs afgift^

erkännande, men i främsta rummet åsyftas erkännande, som föreligger

redan då borgenärens ansökning göres. Därunder ingår omedelbart

det fall, att gäldenär till borgenärer aflåter meddelande om att

han ser sig ur stånd till att fullgöra sina förbindelser. Men om man

ej inskränker begreppet eget erkännande till att afse endast en i ord

uttryckt förklaring utan låter det jämväl omfatta andra handlingar af

gäldenär, hvilka innebära ett erkännande, kunna hit hänföras sådana

fall, som att gäldenär genom enskild uppgörelse ställer sina tillgångar

till sina borgenärers förfogande för att de själfva må skaffa sig betalning

eller bjuder sina borgenärer ackord. Hvad det sistnämnda angår,

så är uppenbart, att den omständigheten, att en gäldenär jämlikt den

föreslagna lagen om ackordsförhandling utan konkurs hos konkursdomaren

gör ansökning om inledande af offentlig ackordsförhandling,

utgör tillräcklig grund för gäldenärens försättande i konkurs. Då betalningsinställelse,

såsom i den allmänna motiveringen närmare blifvit

utredt, får anses innefatta ett tillkännagifvande från gäldenärens sida,

att han är insolvent, skulle betalningsinställelse öfver hufvud kunna

föras hit.

Uttrycket »rymning för skuld» syftar väl närmast därpå att gäldenär

afvikit till utlandet för att undgå sina borgenärers kraf, men uppenbart

är, att man därmed bör likställa sådana fall, i hvilka gäldenär håller

sig undan utan att det dock är veterligt, att han begifvit sig utomlands.

Den del af förevarande paragraf, som utgöres af orden: hos honom

verkställd utmätning och hvad med afseende därå förekommit, krafvel*

i åtskilliga afseenden belysning.

22

no

I deri allmänna motiveringen har framhållits, att vissa omständigheter,

som skulle kunna ifrågakomma såsom själfständiga ovillkorliga

konkursgrunder, måste erhålla sin vederbörliga betydelse, äfven om de

ej såsom sådana upptagas i lagen, och att bland sådana omständigheter

i synnerhet komma i betraktande vissa utmätningsfall. Främst är att

uppmärksamma det fall, att vid utmätning på grund af laga kraft ägande

dom full tillgång till fordringens gäldande befunnits saknas; och må

härvid påpekas, att enligt förslaget, i olikhet med hvad förhållandet är

enligt 3 § i gällande lag, exekutionen kan åberopas såsom stöd för

konkursyrkande äfven af annan borgenär än den, som vunnit utmätningen.

Att under antydda förhållanden gäldenären i allmänhet måste

anses vara insolvent, ligger i öppen dag, och domstolarna böra lika

litet om de hafva att tillämpa 2 § i kommittéförslaget som 3 § i gällande

lag kunna tveka vid pröfningen af en konkursansökning, till stöd för

hvilken ifrågavarande omständighet åberopas. En alldeles mekanisk

lagtillämpning är dock icke försvarlig; betydelsen af exekution, som

ej lämnat full tillgång, kan växla. Ett visst afseende kan böra fästas

vid den tidslängd, som förflutit efter exekutionen. Vidare är uppenbart,

att hänsyn kan böra tagas därtill, hvar exekutionen skett; om

den har ägt rum inom ett utmätningsdistrikt, där gäldenären har

endast en del af sin egendom, är den omständigheten, att ej full tillgång

till skuldens gäldande funnits, ett dåligt bevis för gäldenärens insolvens.

Den allmänt hållna regeln i 2 § medgifver och förpliktar domstolarna

att ej förbise sådana på insolvensfrågan inverkande moment.

Med nu nämnda exekutionsfall bör, såsom redan i den allmänna

motiveringen antydts, i betydelse likställas det fall, att den borgenär,

som söker konkurs, har klar fordran å belopp, öfverstigande tillgång,

som yppats vid utmätning för annan borgenärs fordran på grund af

dom, som icke äger laga kraft.

Ett spörsmål af stort intresse är, huru man har att bedöma det

förhållandet i och för sig, att gäldenären låtit det komma till utmätning.

Bör ej detta förhållande, alldeles bortsedt från att vid exekutionen kan

hafva yppats full tillgång, anses såsom tillräckligt bevis för insolvens?

En så aflattad fråga måste alldeles bestämdt besvaras nekande. Hvilken

betydelse såsom insolvensindicium exekution i och för sig bör äga beror

på åtskilliga omständigheter, hvilka det emellertid i de konkreta fallen

ej torde vålla svårigheter att till sitt rätta värde uppskatta. Att vikt

ligger uppå, huruvida fråga är om en första utmätning eller om upprepade

utmätningar, ligger i öppen dag (jfr § 63 i österrikiska konkursordningen).

Tvdligt är vidare, att man ej kan bortse från, huruvida

171

utmätning skett på grund af laga ^aftagande dom eller på grund af

dom, hvari ändring sökes; föreligger ej annat än att utmätning skett

hos gäldenären på grund af dom, hvari han sökt ändring, och att vid

utmätningen full tillgång yppats, saknas gifvetvis tillräckliga skäl för

gäldenärens försättande i konkurs. I mål, hvari borgenär såsom konkursskäl

åberopar, att gäldenären låtit det komma till utmätning i stället

för att frivilligt betala, måste enligt sakens natur afseende i hög grad

fästas vid hvad gäldenären har att anföra; en gäldenär, som underlåter

att frivilligt betala domfäst skuld och som icke gitter lämna tillfredsställande

upplysningar om sin förmögenhetsställning, kan man, isynnerhet

om underlåtenheten upprepade gånger förekommit, ej gärna annat

än anse konkursmässig.

Enligt förevarande paragraf äger borgenär till stöd för yrkande om

konkurs åberopa hvilken som helst inträffad omständighet, som utmärker,

att gäldenären är insolvent. Förutom de i paragrafen nämnda omständigheterna

må såsom exempel på sådana omständigheter anföras: att gäldenär

svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar

sina tillgångar (2 § 1 mom. nr 3 i gällande lag); att vid verkställighet

af kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran egendom,

svarande mot fordringen, ej funnits att tillgå hos gäldenären; att gäldenär

genom lösöreköp afhändt sig all eller en väsentlig del af sin egendom;

att gäldenär upptagit lån mot orimligt hög ränta (ockerränta); eller

att någon mycket betydande förlust träffat gäldenären. Hvad särskildt

beträffar det fall, att vid kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet

för fordran brist yppats, så äger öfver hufvud därå hvad ofvan yttrats

om utmätning och därvid befunnen brist motsvarande tillämpning.

Häraf att det i denna paragraf öfverlämnats åt domstolen att bedöma,

huruvida af borgenär åberopade omständigheter äro tillräckliga konkursskäl,

följer ingalunda, att domstolen äger eftergifva något i krafvet på

insolvens såsom villkor för konkurs. Då det i paragrafen säges, att gäldenär

skall försättas i konkurs, om han på grund af någon inträffad omständighet

måste antagas vara på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen

betala sin gäld, torde med tillräcklig skärpa vara framhållet, att

domstolen icke får försätta gäldenär i konkurs, med mindre domstolen

finner hans insolvens vara till fullo ådagalagd.

Insolvens är enligt förevarande paragraf konkursgrund icke blott för

fysiska personer utan äfven för dödsbon och juridiska personer; hvarken

här eller annorstädes har undantag gjorts eller .någon annan särskild

bestämmelse föreslagits för de senare gäldenärskategorierna. Frågan om

behofvet af särskilda bestämmelser har emellertid varit föremål för

172

öfvervägande. Beträffande dödsbon kan det förefalla, som om insufficiens

och icke insolvens vore den principiellt riktiga konkursgrunden. På

denna ståndpunkt står tyska konkursordningen; såsom i den allmänna

motiveringen vid redogörelsen för tysk rätt redan omnämnts, stadgar

tyska lagen (§ 215), att dödsbokonkurs förutsätter tJberschu klang i

dödsboet. Det torde dock icke få anses vara nödvändigt att för dödsbon

ersätta insolvens med insufficiens såsom konkursgrund. Äfven med

afseende å dem har begreppet insolvens tillämplighet, och man torde

därmed komma till fullt tillfredsställande resultat. År ställningen sådan,

att skulderna öfverstiga tillgångarna, är m. a. o. insufficiens för handen,

så föreligger ock insolvens, <ty i fråga om ett dödsbo kunna ej, såsom

beträffande en fysisk person, förvärfsförmåga och kredit åstadkomma,

att insufficiens icke tillika betyder insolvens. Skulle ställningen vara

sådan, att väl insolvens men ej insufficiens föreligger, synes fullt fog

för konkurs finnas. Hvad angår juridiska personer, torde vara otvifvelaktigt,

att insolvens är en riktig och lämplig konkursgrund. Frågan

kan endast gälla, huruvida vid sidan däraf insufficiens borde uppställas

såsom konkursgrund. Stadgande härom har icke synts påkalladt. Det

är i fråga om de viktigaste grupperna af ifrågavarande rättssubjekt —

aktiebolag, på hvilka lagen om aktiebolag är tillämplig, bankbolag och

försäkringsaktiebolag — så mycket mindre nödigt, som de lagar, hvilka

för nämnda bolag äro gällande, innehålla stadganden, att bolaget skall gå i

likvidation, om viss del af aktiekapitalet resp. af grundfonden gått förlorad.

3 §•

För skälen till att stadgandena i de två första styckena af denna

paragraf från gällande lag upptagits i förslaget, så ock för förhållandet

emellan dessa stadganden, särskildt det i första stycket gifna, och 2 §

har redogjorts i den allmänna motiveringen, till hvilken hänvisas.

Beträffande bestämmelsen i första stycket bör uppmärksammas, att

enligt hvad af affattningen framgår borgenär endast så länge betalningsinställelsen

ännu varar äger påkalla gäldenärens försättande i konkurs.

Det torde kunna ifrågasättas, om ej det i 4 § första stycket af gällande lag

förekommande stadgandet angående betalningsinställelse bör tolkas på

samma sätt och således icke tillämpas, om gäldenären, då konkursansökningen

förekommer till afgörande, återupptagit sin rörelse. I hvarje fall

synes det icke skäligt, att betalningsinställelse, som varat viss tid, spelar

rollen af ovillkorlig konkursgrund jämväl för den händelse betalningsinställelsen

upphört, då konkursansökningen skall pröfvas.

Andra stycket af denna paragraf företer några anmärkningsvärda

4

173

olikheter med hvad i 4 § andra stycket af gällande lag är stadgadt. Medan

det nu heter: Har borgenär genom notarius publicus eller i vittnens närvaro

otc., är i förslaget affattningen denna: Har borgenär genom notarius

publicus eller genom två ojäfviga personer etc. Grunden till den afvikande

formuleringen är den, att det nuvarande stadgandet kan synas

fordra, att borgenär själf i närvaro af vittnen uppmanar gäldenären att

betala skulden, och då tvekan lärer hafva yppat sig, bar kommittén

funnit lämpligt att gifva stadgandet en affattning, som gör meningen

fullt klar. — Vidare må framhållas hvad denna paragraf innehåller därom

att konkursyrkande icke må göras senare än tre veckor efter utgången

af den vecka, inom hvilken gäldenären har att efterkomma betalningsanmaningen.

Motsvarighet härtill saknas i gällande lag men förefinnes i

norska (§ 5) och danska (§ 44) konkurslagarna. Att borgenären icke under

obegränsad tid bör äga rätt att påkalla konkurs, torde ligga i sakens natur.

Tredje stycket i denna paragraf är helt och hållet nytt. Protest

af växel för bristande betalning torde icke utan uttryckligt stadgande

•därom kunna likställas med betalningsanmaning, hvarom ofvan varit

tal; vill man därför ett sådant likställande, bör det uttalas i lagen.

Ifrågavarande stadgande torde tillgodose ett praktiskt behof och öfverensstämmer

med önskningar, som från köpmanshåll framkommit. Dock

har kommittén icke ansett sig böra föreslå, att växelprotest likställes med

betalningsanmaning äfven i fall då protesten skett utan att växelgodkännaren

kunnat anträffas. Växelprotester i acceptantens frånvaro äro

vanliga företeelser, och fall kunna förekomma, då denne är okunnig om

att protest verkställts. Äfven om bristande ordentlighet härvid ligger

-acceptanten till last, så går man dock otvifvelaktigt för långt, om man

låter konkurs på yrkande af borgenären inträda såsom ovillkorlig påföljd

af acceptantens försummelse att inom en vecka efter protesten infria växeln.

Stadgandet i fjärde stycket öfverensstämmer med hvad 139 § af

gällande konkurslag innehåller.

4 §''

Denna paragraf motsvarar de stadganden, som förekomma i 2 § 2

mom. af gällande lag. En viktig ändring är dock vidtagen i öfverensstämmelse

med yrkanden, som i yttranden öfver kommitténs preliminära

förslag framställts af Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning,

Stockholms handelskammare m. fl. korporationer. Medan det nu är

.stadgadt, att borgenär äger påkalla konkurs, om skälig anledning är

att befara, att den öfriga egendom, hvari borgenären äger förmånsrätt,

är otillräcklig till gäldande af hans fordran, föreskrifves i förslaget, att

v

174

gäldenären skall på yrkande af borgenären försättas i konkurs, såframt

ej gäldenären visar, att den öfriga egendom, hvari borgenären äger

förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande af hans fordran. Bevisbördan

är alltså omlagd: för närvarande åligger det borgenären att visa skälig

anledning till antagande, att återstående egendom är otillräcklig; i förevarande

paragraf föreslås, att det skall åligga gäldenären att visa, att

samma egendom är tillräcklig. Ändringen är motiverad af den stora svårighet,

som möter för borgenären att fullgöra den bevisskyldighet, hvilken i

gällande lag är honom ålagd; han innehar vanligen icke någon förteckning

å gäldenärens gods och har ej heller i allmänhet tillträde till

detsamma.

I fråga om förhållandet emellan denna paragraf samt 2 och 3 §§

i förslaget märkes, att denna paragraf står vid sidan af de två nämnda

paragraferna utan att utesluta deras tillämpning. Den omständigheten,

att borgenär kan jämlikt 4 § påkalla konkurs, utesluter natuligtvis icke,

att han kan påyrka konkurs jämlikt 2 §, om han påvisar, att gäldenären

är insolvent, eller jämlikt 3 §, om han har att åberopa någon af de

där nämnda konkursgrunderna. 5

5 §•

Det i denna paragraf upptagna stadgandet äger sin motsvarighet i

bestämmelsen i gällande konkurslag 5 § andra stycket första punkten.

En omkastning af bevisbördan motsvarande den, som ofvan under 4 § är

omnämnd, har emellertid vidtagits äfven här. I stället för att, såsom nu

är föreskrifvet, borgenär, som har pant eller inteckning i fast egendom,

är utestängd från rätten att påkalla konkurs, om han ej gitter visa, att

panten eller inteckningen är otillräcklig till gäldande af hans fordran,

skall enligt förslaget borgenären äga rätt att få gäldenären försatt i konkurs,

såvida ej gäldenären visar, att panten eller inteckningen förslår till

fordringens fulla gäldande. Den nu gällande bestämmelsen innebär

uppenbarligen en obillighet mot borgenär med otillräcklig pant eller

inteckning; den ålägger honom en bevisskyldighet, som kan vara mycket

svår att fullgöra. Bestämmelsen torde ock böra anses vara principiellt

oriktig; visar en person, som i egenskap af borgenär uppträder

såsom konkurssökande, att han har fordran hos gäldenären, och att af

lagen uppställda materiella betingelser för konkurs föreligga, så må det

vara gäldenärens sak att visa, att borgenärens fordran är genom pant

eller inteckning till fullo säkerställd; man har ej rätt att presumera, det

borgenärens säkerhet är tillräcklig. Med fog synes t. o. m. kunna ifråga

-

175

sättas, huruvida icke man borde gå längre än här i förslaget gjorts och

utesluta hvarje särskild bestämmelse angående borgenär med pant eller

inteckning. Fullgiltiga teoretiska skäl för att neka borgenär med betryggande

säkerhet rätten att påkalla konkurs torde icke finnas. Och man

kan till stöd för en uteslutning framhålla, att något egentligt praktiskt

behof af en särskild bestämmelse icke finnes: borgenär med betryggande

säkerhet torde icke i normala fall söka konkurs, och borgenär med

säkerhet, som ej är betryggande, bör vara likställd med hvarje annan

borgenär. En inom högsta domstolen vid granskningen af 5 § i 1859

års förslag till konkurslag framställd anmärkning synes afse denna

senare synpunkt. Kommitténs preliminära förslag upptog ej ifrågavarande

bestämmelse. I några till kommittén inkomna yttranden öfver

sagda förslag gjordes invändningar däremot; innebörden af anmärkningarna

var, att om, på sätt de af kommittén föreslagna stadgandena

angående konkursgrunder afse, möjligheten att få konkurs till stånd

väsentligen ökades, det icke vore lämpligt att ytterligare vidga denna

möjlighet genom att utesluta ifrågavarande bestämmelse, hvartill komme,

att genom en omläggning af bevisbördan den obillighet mot pant- eller

inteckningshafvare, som gällande lags bestämmelse i ämnet innebure,

kunde aflägsnas. Med beaktande af hvad sålunda framhållits, och då

något missnöje med själfva principen, att borgenär med betryggande

pant eller inteckning icke skall äga påkalla konkurs, ej försports, har

kommittén i sitt nu föreliggande definitiva förslag upptagit den bestämmelse,

som förevarande paragraf innehåller.

Bestämmelsen i denna paragraf angår, förutom borgenär med inteckning

i fast egendom, borgenär, som har »lös egendom såsom pant eller

eljest under panträtt i handom». I sak innebära de citerade orden ej

annat än hvad i gällande lag uttryckts med orden: säkerhet genom pant.

Slutligen må framhållas, att hvad här är stadgadt i fråga om

borgenär, som liar lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i

handom, jämlikt 194 § i förslaget jämväl skall gälla beträffande borgenär,

som innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet för sin fordran

kvarhålla. För motiven till att retentionsrätt likställts med panträtt är

redogjordt under sistnämnda paragraf. 6

6 §•

Hvad här sägs öfverensstämmer i allo med stadgandet i § 5 andra

stycket andra punkten af gällande lag.

Från flera håll har uttalats, att gällande lag lede af otydlighet

176

rörande villkoren för gift kvinnas försättande i konkurs. Särskildt har

man härvid tänkt på gift kvinna, som idkar handel, och ansett, att det

genom förtydligande af lagen eller lagändring borde otvetydigt fastslås,

att sådan kvinna kan oberoende af mannen försättas i konkurs. Stockholms

handelskammare har i sitt yttrande öfver kommitténs preliminära

förslag i synnerhet fäst uppmärksamheten på det fall, att handelsidkande

kvinna, som ingår gifte, fortsätter sin rörelse. I yttrandet

säges bland annat följande: »När mannen ingått äktenskapet med

kännedom om hustruns affär utan att göra boskillnad, bör väl detta

innebära, att han ger sitt tillstånd till affärens bedrifvande och han

sålunda vara skyldig att jämte henne ansvara för de i affären ingångna

förbindelserna samt följaktligen kunna i förekommande fall på grund af

dessa försättas i konkurs.» Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning

säger i sitt yttrande öfver det preliminära förslaget, att ifrågavarande

stadgande ledt till betänkliga konsekvenser särskildt för det

fall, att handelsidkande kvinna ingår äktenskap och därunder, utan att

mannen iklädt sig ansvar för hennes gäld, fortsätter rörelsen; och

förklarar afdelningen sig »vitsorda det kända behofvet af andra principer

för här omhandlade fall».

Några ord till belysning af de ämnen, som i ofvan antydda yttranden

bragts på tal, torde i anledning af de i sammanhang därmed

framhållna önskemålen icke vara opåkallade.

Fordran, som afses i ifrågavarande stadgande, är sådan, som omförmäles

i 11 kap. 5 § giftermålsbalken. Att ej borgenär med sådan

fordran bör kunna söka, att makarnas bo afträdes till konkurs, sammanhänger

oskilj aktligt med grunderna för vår nuvarande lagstiftning om

äkta makars egendomsförhållanden; och förslag, som beröra dessa grunder,

tillkommer det ej kommittén att afgifva. Af samma skäl kan ej

kommittén taga under öfvervägande de spörsmål, som angå ändring

däri att, såsom nu gäller, gift kvinna, som ej vunnit boskillnad, endast

tillsammans med mannen kan försättas i konkurs; och omfattar det nu

sagda äfven det fall, att gift kvinna idkar handel. Enligt 4 § i K. F.

angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 är gift kvinna, som

med mannen sammanlefver, oförhindrad att idka handel eller annat

näringsyrke, såvida mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet

för de förbindelser hon i och för rörelsen kan komma att ingå. Om

mannen ikläder sig sådan ansvarighet, kan makarnas bo försättas i

konkurs. Skulle hustrun idka näring, utan att de i 4 § af näringsfrihetsförordningen

uppställda betingelserna därför föreligga, är otvifvelaktigt

den gäld hon i och för rörelsen åsamkar sig att betrakta såsom

177

gäld, hvarom 11 kap. 5 § giftermålsbalken handlar. Hvad särskilt

beträffar det fall, som i ofvan nämnda yttranden framhållits, att nämligen

en man med vetskap om att en kvinna idkar handel ingår äktenskap

med henne utan att söka boskillnad samt hustrun under äktenskapet

fortsätter rörelsen, så torde efter den föregående utredningen ej vara

tvifvelaktigt, huru det med afseende å detta fall framställda yrkandet bör

bedömas. Vill man i lag fastslå, att under antydda förhållanden mannen

skall anses hafva lämnat sitt tillstånd till rörelsens fortsatta bedrifvande

och iklädt sig ansvarighet för förbindelserna, så bör detta ske

genom stadgande i näringsfrihetsförordningen; i hvarje fall kan ett dylikt

stadgande icke finna plats i konkurslagen.

7 §-

Första stycket i denna paragraf innehåller samma regel om forum,

som finnes i 1 § af gällande lag. Den brist, som vidlåder gällande lag

därutinnan att stadgande om forum är gifvet endast beträffande konkursansökning

af gäldenär, är emellertid i förslaget afhjälpt.

Enligt gällande konkurslag är konkursförfarandet olika i städerna

och på landet, i det att de åligganden, hvilka i städerna tillkomma

rätten ensam, på landet äro fördelade mellan domaren och rätten. De

göromål, som uppdragits åt domaren, äro i allmänhet af mera formell

natur. Domaren har att kommunicera borgenärs konkursansökning med

gäldenären, att utfärda kungörelser och bestämma tiderna såväl för bevakningars

och andra handlingars ingifvande som för de särskilda

frågornas handläggning vid rätten, att mottaga alla handlingar, som af

parterna ingifvas, m. m. I vissa fall är likväl domarens befogenhet af

mera saklig innebörd. Om gäldenären själf begär att få afträda sin

egendom till konkurs eller medgifver konkursansökan, som gjorts af

borgenär, pröfvas frågan om egendomsafträde icke af rätten, utan den

offentliga stämningen utfärdas omedelbart af domaren. På honom ankommer

vidare att förordna om nödiga åtgärder i afseende å uppteckning

af boet och dess vård under tiden till första förhöret samt att vid

detta förhör förordna rättens ombudsman i konkursen. Såsom regel

gäller emellertid, att all handläggning, som innefattar en saklig pröfning,

äfven på landet åligger rätten.

Ofvan antydda uppdelning af göromålen emellan domaren och

rätten är en nödvändig följd däraf att man på landet icke har en

permanent domstol i samma mening som i städerna. Anordningen är

dock, oberoende häraf, i och för sig lämplig, och det har därför bort

23

178

af kommittén tagas i öfvervägande, huruvida icke en motsvarande

ordning förtjänar att införas i städerna. En anledning därtill ligger

för öfrigt däri, att Riksdagen aflåtit skrifvelse i ämnet.

I skrifvelse till Konungen den 13 april 1883 hemställde Riksdagen,

att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till ändringar i gällande konkurslag i syfte, att i stad rättens ordförande

eller annan af rätten därtill utsedd ledamot skulle, i likhet med

hvad redan funnes stadgadt beträffande domhafvande å landet, handlägga

konkurser i de delar, i hvilka endast ifrågukomme åtgärder, de där

hufvudsakligen vore att till förvaltningsåtgärder hänföra. I skrifvelsen

framhålles, att det icke saknas giltiga skäl att åt ordförande eller ledamot

i domstolarna i städerna uppdraga ifrågavarande göromål, som på

landet anförtrotts domaren utan biträde af nämnd, om man tager i betraktande,

dels att dessa göromål äro af den natur, att de icke påkalla

något rättens domslut utan endast afse »handläggning och vägledning»,

dels ock att de flesia domstolar i städerna sammanträda endast en gång

i veckan, och att ledamöterna, som härefter hafva sina göromål ordnade,

måste för behandling af konkursfrågorua allt emellanåt kallas till

tidsödande extra sammanträden. Då i öfrigt vid underrätterna i stad

göromålen äro i ständigt stigande, är det — heter det vidare icke

en obillig fordran, att dessa inskränkas i de delar, där sådant utan risk

för allmänheten låter sig göra. Uppdrag af enahanda och än mera

maktpåliggande natur har lagstiftaren redan lämnat ordföranden eller

ledamot i domstol i stad genom stadgandet, att öfverexekutor kan vara

viss ledamot af magistraten. Såsom ett hufvudskål för den ifrågasatta

förändringen anföres slutligen, att genom dess vidtagande den rättssökande

allmänhetens fördel och bästa skulle blifva långt bättre tillgodosedda

än med nuvarande bestämmelser i ämnet, och hurusom många

omgångar, besvär och omkostnader, ja understundom verkliga rättsförluster

skulle de rättssökande besparas genom den, beträffande städerna,

lättade tillgången att vid behof hastigt kunna i en konkursangelägenhet

framkalla den vederbörande myndighets beslut, som för rättens bevarande

kunde vara erforderligt.

Hvad Riksdagen sålunda anfört synes värdt allt beaktande. Afsevärda

fördelar kunna vinnas därigenom att den grupp af konkursärenden,

som på landet handläggas af domaren ensam, jämväl i städerna

anförtros åt en person eller, närmare bestämdt, öfverflyttas från rätten

till någon lagfaren ledamot i rätten. En sådan öfverflyttning innebär

en fördel för allmänheten, i det att nämligen en rättsledamot är lättare

tillgänglig än rätten, hvartill kommer, att afgörandet kan och bör blifva

179

snabbare, om det ankommer på en person än om ärendet skall gå till

rätten. O Iverflyttningen bereder vidare domstolen lättnad; om ej domstolen

utan endast eu domstolsledamot skall handhafva ifrågavarande

ärenden, blifva åtskilliga extra sammanträden onödiga. Det sagda har sin

giltighet enligt gällande konkurslag, men det gäller i ännu högre grad

enligt föreliggande förslag till konkurslag, hvilket lagt en del nya uppgifter

till dem, som för närvarande åligga domaren på landet. Mot

ifrågasatta anordning kan ej göras den invändningen, att därigenom

rättssäkerheten skulle äfventyras. De åligganden, som på landet kunna

anförtros åt domaren, kunna utan olägenhet i stad anförtros åt någon

af rättens lagfarna ledamöter, och ärendena äro af den beskaffenhet,

att de måste anses blitva lika val handlagda af en person som af en

kollegial domstol. Man torde ock vara berättigad påstå, att reglerna

angående konkursförfarandet böra vara desamma för städerna som för

landet, i den mån ej vägande skäl tala för en olika anordning. Sådana

saknas i förevarande fall, tvärtom gäller, såsom ofvan framhållits, att

goda skäl tala för att i stad införa det förfarande, som på landet med

nödvändighet betingas af domstolsorganisationen.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, hvaråt ofvan gifvits

uttryck, är kommitténs förslag uppgjordt. Enligt detsamma är således

konkursförfarandet lika på landet och i städerna. Den domare, som

handlägger konkursärendena, i den mån handläggningen hör under offentlig

myndighet och icke är förbehållen rätten, benämnes i förslaget konkursdomare.

Hvad valet af namn angår, kan det förtjäna antecknas, att

benämningen konkursdomare förekommer redan i gällande lagstiftning;

så i 39 § konkurslagen samt i 19 och 21 §§ af K. F. den 15 oktober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af järnväg under

konkurs.

8-10 §§. I

I 4 § af 1818 och 1830 års konkurslagar var stadgadt, att om gäldenär

vid sin konkursansökning ej fogat under edsförpliktelse underskrifven

bouppteckning ansökningen ej finge upptagas. I gällande konkurslag

är detta stadgande uteslutet, och har uteslutningen i 1859 års

förslag till konkurslag motiverats därmed att med en rätt uppfattning af

konkursens ändamål, som i första rummet afser icke gäldenärens utan

borgenärernas intresse, något giltigt skäl icke förefinnes för stadgandet,

180

att gäldenären vid frivillig konkurs ovillkorligen skall vid sin konkursansökning

foga bouppteckning. Den bestämmelse, som förekommer i

8 § af förslaget, ålägger lika litet som motsvarande stadgande (9 §) i

gällande lag gäldenär såsom en ovillkorlig skyldighet att bifoga bouppteckning.

I paragrafen säges, att bouppteckning bör fogas vid konkursansökning

af gäldenär, icke att den skall bifogas; och däraf äfvensom

af 10 § i förslaget framgår, att försummelse af gäldenär i detta afseende

icke medför såsom påföljd, att ansökningen icke upptages. Det bär icke

dess mindre synts lämpligt att genom ifrågavarande stadgande söka

verka för att gäldenärer, som söka sig i konkurs, samtidigt ingifva bouppteckning.

Att en bouppteckning föreligger redan vid konkursbeslutets

meddelande, är i åtskilliga hänseenden till fördel. Konkursdomaren

kan, för att nu endast framhålla några viktigare synpunkter, bilda sig ett

omdöme om boets omfattning och beskaffenhet samt däraf hämta ledning

vid utseendet af förvaltare, vid utsättandet af tider enligt 19 §

i förslaget äfvensom vid afgörandet af huruvida det särskilda förfarande,

hvarom stadgas i 185 §, skall komma till användning.

Beträffande 9 § i förslaget är att uppmärksamma skillnaden emellan

skall i första punkten och bör i andra punkten. Försummelse af borgenär

att i ansökningen uppgifva den fordran, på hvilken han grundar

sin behörighet att uppträda såsom konkurssökande, skall enligt 10 § i

förslaget medföra, att ansökningen ej upptages. Mot riktigheten af

denna föreskrift torde ej vara något att erinra. Snarare torde det kunna

förefalla, som om det jämväl borde vara en ovillkorlig skyldighet för

borgenären att i ansökningen angifva de omständigheter, på hvilka han

grundar sitt yrkande om egendomsafträde; man vinner genom en föreskrift

af sådan innebörd, att om målet går till rätten gäldenären där

alltid genast kan vara beredd att ingå i svaromål. Emellertid torde en

dylik föreskrift icke stå väl tillsammans därmed att i 2 §, som innehåller

hufvudbestämmelsen angående borgenärs rätt att påkalla konkurs,

själfva förmögenhetsläget insolvens gjorts till konkursgrund; de

omständigheter, som i enlighet med denna bestämmelse borgenär har

att åberopa, äga ej någon själfständig betydelse utan endast betydelse

såsom insolvensindicier, och vid sådant förhållande synes ett noggrant

fixerande af dylika omständigheter i konkursansökningen icke kunna

fordras. Det riktiga torde med hänsyn härtill vara, att i 9 § endast

påpekas, att ifrågavarande omständigheter böra i ansökningen angifvas;

föreskriftens iakttagande ligger i borgenärens eget intresse så tillvida

som försummelse kan medföra tidsutdräkt med målets afgörande.

10 § motsvarar stadgandet i 10 § första stycket af gällande lag.

181

Såsom ofvan vid redogörelsen för tyska konkurslagen framhållits,

skall enligt § 105 af denna lag borgenärs konkursansökan ej upptagas,

med mindre hans fordran äfvensom gäldenärens insolvens göras

sannolika. För en sådan bestämmelse torde otvifvelaktigt goda skäl

kunna anföras. Emellertid låter den sig icke anpassa på svensk rätt.

Pröfningen af frågan om upptagande af konkursansökning kan på landet

icke öfverlämnas till domstolen, då detta skulle vålla för stor tidsutdräkt,

utan måste åligga konkursdomaren. Och med hänsyn härtill kan ifrågavarande

kraf ej uppställas. Då inför konkursdomaren vittnesförhör ej

kan tillstädjas, torde vara alldeles uteslutet att göra till villkor för konkursansöknings

upptagande, att sökanden förebringar sannolika skäl för

att gäldenären är insolvent; ville man åter inskränka ifrågavarande kraf

till att endast afse förefintligheten af sökandens fordran, skulle detta

leda därtill, att knappast andra konkursansökningar kunde upptagas till

pröfning än sådana, som gjordes af borgenärer med skriftliga fordringsbevis.

I betraktande af hvad sålunda anförts torde man ej kunna uppställa

strängare villkor för upptagande af borgenärs konkursansökning

än förslaget innehåller. 11

11 §•

Det här gifna stadgandet, att konkursdomaren skall, om konkursansökning,

som gjorts af gäldenär, upptages, meddela beslut om gäldenärens

försättande i konkurs, saknar motsvarighet i gällande lag. Ett

särskildt sådant beslut meddelas icke nu i förevarande fall. Rätten

resp. domaren skall enligt 6 § 1 mom. eller 7 § 1 mom. — förutsatt

att gäldenärens konkursansökning ej jämlikt 10 § afvisas — allenast

utfärda stämning å borgenärerna; något formligt beslut om inledande

af konkurs förekommer icke. Emellertid synes det riktiga vara, att

äfven i förevarande fall ett formligt beslut om konkurs meddelas. Äfven

i anledning af gäldenär konkursansökning måste alltid en pröfning anställas,

och besked om pröfningens utgång synes böra lämnas vare sig

med bifall till ansökningen konkurs inledes eller ansökningen afvisas.

Genom stadgandet, att åt bifall till hvarje konknrsansökning skall gifvas

uttryck i ett formligt beslut, ernås den fördelen, att man erhåller ett

noga fixeradt moment, som alltid, vid konkursansökning af gäldenär ej

mindre än vid sådan ansökning af borgenär, betecknar konkurstillståndets

inträdande. Gällande lag gifver anledning till en viss tvekan om när

konkurstillstånd skall anses inträda; jfr 18 och 35 §§.

182

12-14 §§.

..Söker borgenär konkurs, och upptages ansökningen, måste gäldenären

höras. Nu gällande regler härom äro olika för städerna och

för landet.

I stad är det alltid rätten, som handlägger ärendet. Enligt 6 §

2 mom. skall rätten, då borgenär sökt konkurs, däröfver höra gäldenären

genast eller, om han då ej kan träffas, sist inom två dagar. På

landet skall enligt 7 § 2 mom. domaren förelägga gäldenären lämpligen

kortaste tid och, om han är aflägset boende, högst en vecka efter delfåendet

att förklara sig öfver borgenärens ansökning. Den olikhet föreligger alltså

emellan dessa stadganden, att på landet gäldenären icke, såsom sker i stad,

kallas till inställelse inför rätten utan erhåller föreläggande att inom viss

tid inkomma med förklaring till domaren; huruvida målet senare kommer

att hänskjutas till rätten, beror på, om förklaring inkommer eller icke,

och i förra fallet på förklaringens innehåll. — Föreskrift saknas om hvem

det i stad åligger att ombesörja delgifning af kallelsen å gäldenären till

inställelse inför rätten; otvifvelaktigt är dock detta sökandens skyldighet,

såsom ock enligt hvad rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1887 sid. 5) utvisar

i praxis antages. Beträffande konkursansökning på landet är i 7 §

2 mom. stadgadt, att sökanden bör tillställa domaren bevis öfver delgifvandet.

Om sättet för delgifning är ej någon föreskrift lämnad.

Stadgandena i 11 kap. 36 och 38 §§ rättegångsbalken komma här i

betraktande. Från dem kan man dock icke hämta svar på frågan,

huruvida delgifningen skall ske på det sätt, att konkursansökningen

öfverlämnas till gäldenären. Då det emellertid i 7 § 2 mom. säges, att

gäldenären skall erhålla föreläggande att förklara sig öfver ansökningen,

är gifvet, att gäldenären genom delgifningen skall få kännedom om ansökningens

och därvid fogade handlingars innehåll, och lämpligen sker

detta därigenom, att ett exemplar af ansökningen och nämnda handlingar

öfverlämnas till gäldenären. Den kommunikationsresolution, som

det åligger domaren att meddela, plägar ock alltid tecknas å ena exemplaret

af ansökningen, och detta exemplar eller en afskrift däraf jämte

resolutionen tillställes gäldenären. I 6 § 2 mom. finnes väl ej något stadgande,

som antyder, att i stad konkursansökningen med bilagor skall,

då gäldenären kallas att infinna sig vid rätten, bringas till hans kännedom,

men att så bör ske är klart däraf att gäldenären bör vara beredd

att vid rätten svara å ansökningen.

T motiveringen för 7 § af förslaget hafva de skäl framhållits, som i

183

allmänhet tala för att ordna konkursförfarandet lika i städerna och på landet.

Dessa skäl äga sin fulla giltighet hvad angår den formella behandlingen

af borgenärs konkursansökning. I öfverensstämmelse härmed har i förslaget

vid regleringen af denna procedur skillnad ej gjorts emellan stad

och land, och har den procedur, som för närvarande enligt hvad ofvan

utredts iakttages på landet, fått tjäna såsom mönster. Mot densamma

kan för städernas del invändas, att den, jämförd med hvad nu gäller,

tager längre tid i anspråk, särskildt för de fall, då gäldenären uteblifver

med förklaring eller bestrider ansökningen. Med det nuvarande stadgandet,

att rätten skall sist inom två dagar höra gäldenären, har man

att jämföra stadgandena i 12 och 14 §§ af förslaget, enligt hvilka konkursdomaren

skall förelägga gäldenären att inom viss tid, ej öfver fyra

dagar, från det han erhållit del af ansökningshandlingarna ingifva förklaring,

hvarefter, i nyssnämnda fall, målet utsättes att förekomma vid

rätten inom två dagar. Vid bedömandet af frågan, huruvida förslaget

kan anses medföra en obehörig förlängning af tiden från konkursansökningens

ingifvande till målets handläggning vid rätten, är först att märka,

att denna tidslängd kommer att väsentligen bero på den skyndsamhet,

hvarmed konkurssökanden bedrifver delgifningen af ansökningshandlingarna

åt gäldenären. Sker delgifningen genast, om nu sådant låter

sig göra, så behöfver ej enligt förslaget någon afsevärdt längre tid än

enligt gällande lag förflyta innan målet förekommer vid rätten. Vidare

må till försvar för hvad förslaget i förevarande afseende innehåller anföras,

att gällande lags stadgande om handläggning af målet vid ratten

inom två dagar i många fall ej kan efterlefvas, i det att kallelse till inställelse

ej kan inom denna tid delgifvas gäldenären; vid vissa rådstufvurätter,

så t. ex. vid rådstufvurätten i Göteborg, har ock den praxis utbildat sig,

att borgenärs yrkande om gäldenärs försättande i konkurs anhängiggöres

genom stämning i stället för genom ansökning. Den nu föreskrifna tiden

af två dagar torde ock i många fall vara alltför kort för att medgifva

gäldenären tillräcklig tid till att bereda sig på svaromåls afgifvande, och

häri bör man nog delvis söka förklaringen till att en del rådstufvurätter

visa stor eftergifvenhet vid beviljandet af uppskof. Föreskrifver man för

städernas del samma skriftväxlingsprocedur som för landet, har man rätt

att förvänta, att handläggningen vid rätten skall i regeln kunna inskränkas

till ett enda rättegångstillfälle. Slutligen må ej förbises, att gällande

lags ovillkorliga stadgande om målets handläggning inom två dagar icke

lämpligen låter sig bibehålla, om man godkänner principen, att själfva

förmögenhetsläget insolvens skall vara konkursgrund; gäldenären måste

184

ej sällan hafva längre rådrum för förberedande af sitt svaromål än det

nuvarande stadgandet skulle medgifva.

Frågan, huruvida delgifning af borgenärs konkursansökning åt gäldenären

alltid bör äga rum eller åtminstone bör försökas, skall härefter

beröras. Gällande lag intager den ståndpunkten, att delgifning alltid

skall försökas. Däremot hafva vissa främmande lagar medgifvit undantag.

Enligt § 8 i norska konkurslagen är delgifning icke nödvändig,

då gäldenären bor och uppehåller sig i utlandet eller icke har någon

fast bostad eller känd uppehållsort. Danska lagen innehåller ej någon

dylik bestämmelse, men det antages, att när gäldenären är rymd eller

utrikes det är tillräckligt, att det gifves någon, som kan förväntas vilja

bevaka gäldenärens intressen, underrättelse om att målet skall förekomma

vid rätten.1) Tyska konkursordningen, § 105, stadgar, att gäldenärens

hörande kan underlåtas, om därför fordras offentlig delgifning (eine

öffentliche Zustellung)2) eller delgifning utrikes, dock skall i sådant fall,

såvidt möjligt, en företrädare för gäldenären eller en anhörig till honom

höras. — Kommittén har icke ansett sig böra frångå den grundsats,

som gällande konkurslag omfattar. Att medgifva så långt gående undantag

från principen om gäldenärens hörande som t. ex. tyska lagen,

synes icke tillrådligt och har i hvarje fall efter all sannolikhet icke för

sig någon stämning i vårt land.

Uppenbart är emellertid, att i vissa fall delgifning i vanlig ordning

icke är möjlig, hvarför särskilda bestämmelser äro af nöden. Sådana

särskilda bestämmelser förekomma i 6 § 3 mom. af gällande lag.

Förutom att affattningen icke är fullt klar, framstår såsom en brist, att

stadgandet icke omfattar ens alla de fall, som med nödvändighet påkalla

särskilda regler; det har nämligen ej föreskrifvits, att kungörelseproceduren

får komma till användning i fall, då upplysning angående gäldenärens

vistelseort ej kan vinnas och ej heller ombud för gäldenären anträffas

men andra i 6 § 3 mom. angifna förutsättningar saknas. Sistnämnda

fall må väl medgifvas icke äga någon större praktisk betydelse.

Praktiskt taget mera otillfredsställande torde vara, att gällande lag alltid

fordrar vanlig delgifning, då gäldenären vistas å känd ort utom riket;

omständigheterna — såsom ortens aflägsenhet eller där rådande förhållanden

— kunna gifvetvis vara sådana, att vanlig delgifning icke

bör påfordras. De synpunkter, som nu antydts, hafva varit bestäm

‘)

Deuntzer, Skifteret sid. 107.

*) Enligt tyska civilprocessordningen, §§ 203 och 204, äger öffentliche Zustellung

rum, då en persons vistelseort är okänd, och sker genom anslag på rättens dörr och kungörelse

i tidningar.

185

mande för de föreslagna stadgandena i 13 § första stycket och 14 §

andra stycket sista punkten. Beträffande föreskriften i andra stycket af

13 §, att konkursdomaren skall, där det lämpligen kan ske, om ansökningen

underrätta gäldenärens hustru eller någon, som är i hans tjänst

eller eljest kan antagas äga kännedom om honom och hans förhållanden,

så är dess syfte att söka bereda ytterligare någon garanti för att

gäldenärens intresse i målet angående hans försättande i konkurs blir

tillvarataget.

För den händelse de extraordinära omständigheter, som betinga

tillämpning af 13 § i förslaget, icke föreligga, men hinder möter för

delgifningen inom den tid, som konkurssökanden enligt 12 § fått sig

förelagd, skall enligt sistnämnda paragraf konkursdomaren utsätta ny

tid för delgifning. Gällande lag är beträffande motsvarande fall ej fullt

tydlig men bör otvifvelaktigt tolkas på enahanda sätt.

Likasom enligt gällande lag är förhållandet, skall enligt 12 § af

förslaget det åligga konkurssökanden att delgifva gäldenären ansökningshandlingarna.

Det har emellertid varit under öfvervägande, huruvida

icke konkursdomaren borde ombesörja denna delgifning; yrkande

därom har framställts i några till kommittén inkomna yttranden, såsom

af Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning, Stockholms handelskammare

m. fl. Då kommittén icke ansett sig böra lämna sitt förord

åt dessa yrkanden, hafva följande skäl varit bestämmande. Om delgifningsbestyret

lades på konkursdomaren, skulle, särskild! i större städer,

hans arbetsbörda ej oväsentligt ökas, och denna synpunkt bör ej lämnas

obeaktad, då förslaget öfver hufvud, jämfördt med gällande lag, kan

sägas medföra en ökning af domarens uppgifter. För bibehållande af

principen om konkurssökandens skyldighet att själf ombesörja delgifningen

kommer ock i betraktande, att därigenom obefogade konkursansökningar

i någon mån afvärjas. Påståendet, att delgifningsbestyrets öfverlämnande

till domaren skulle garantera större trygghet för delgifningarnas

behöriga verkställande och större snabbet därutinnan, torde ej heller

kunna utan vidare erkännas för riktigt. I sjkifva verket skulle nog i

dessa hänseenden ej mycket vinnas genom den ifrågasatta ordningen; denna

innebär ju endast, att domaren har att åt vederbörande gifva order om

delgifningens verkställande och utöfva en viss uppsikt öfver fullgörandet.

I 14 § af förslaget stadgas, bland annat, att konkursdomaren skall

kalla parterna till rätten. Detta stadgande torde icke böra anses fastslå

annat än hvad redan nu gäller (jfr rättsfall i Nytt juridiskt arkiv 1909

sid. 217). Ny är i hvarje fall bestämmelsen, att kallelsen må i rekommenderadt

bref tillsändas parterna.

24

186

15 och 16 §§.

För att ernå bifall till konkursansökan enligt föreliggande förslag

måste borgenär visa, dels att han äger fordran hos gäldenären, och dels

att gäldenären jämlikt 2 § måste antagas vara insolvent eller att någon

af de i 3 eller 4 § angifna särskilda konkursgrunderna föreligger. För

de i 2—4 §§ omförmälda, materiella konkursbetingelserna har under

dessa paragrafer redogjorts. I 15 § är allenast fråga om sökandens

skyldighet att styrka sin egenskap af borgenär och såmedelst sin behörighet

att påyrka konkurs.

I den allmänna motiveringen har framhållits, att den i 3 § af

gällande lag för behörighet att söka konkurs uppställda betingelsen,

att borgenär skall hafva klar fordran, icke stämmer med de grunder,

på hvilka förslaget är byggdt, och därför icke kunnat i förslaget upptagas.

Häraf följer, att borgenär, som söker konkurs utan att kunna

åberopa klar fordran, måste äga i egendomsafträdesmålet styrka sin

fordran, och att så får ske, är till yttermera visso uttaladt i 15 §. Något

för hittills gällande konkursrätt okändt är icke härmed föreslaget. Såsom

ock redan påpekats, uppställer vår nuvarande konkurslag icke beträffande

samtliga konkursgrunder för rättigheten att söka konkurs den

betingelsen, att borgenärens fordran skall vara klar, och jämväl enligt

nu gällande rätt kan det alltså förekomma, att i egendomsafträdesmål

förebringas utredning om huruvida sökanden äger fordran. Det behöfver

knappast särskildt påpekas, att den pröfning, som domstolen har att anställa

med afseende å borgenärens behörighet, icke har eller kan hafva

till syfte att med verkan af res judicata fastställa fordringens existens.

Pröfningen afser uteslutande att fastslå förefintligheten af den betingelse

för ingående i saklig pröfning af konkursyrkandet, som ligger däri att

sökanden har fordran.

I 15 § har föreskrifvits, att af borgenär till stöd för behörighet

att söka konkurs åberopad fordran, som fastställts genom domstols beslut,

skall i sagda afseende godkännas, ändå att beslutet ej äger laga kraft.

Utan denna föreskrift skulle otvifvelaktigt rätten hafva att själfständigt

pröfva fordringen. Af den affattning föreskriften erhållit är tydligt,

att densamma afser allenast frågan om borgenärens behörighet att söka

konkurs; gäller det att afgöra, huruvida gäldenären är insolvent, har

rätten att räkna med möjligheten, att den af borgenären åberopade

fordringen icke finnes. Det är detta förhållande, som gör att ifrågavarande

föreskrift kan försvaras och synes lämplig. Om blott krafvet

187

på fullt styrkt insolvens såsom villkor för konkurs upprätthålles, synes

man kunna och böra åtminstone så mycket som i 15 § skett jämka på

krafvet, att sökandens egenskap af borgenär står fast.

Af hvad 15 § innehåller, jämfördt med bestämmelsen i 16 §,

framgår, huru konkursdomstolen har att förfara i fall, då jämte konkursmålet

rättegång är anhängig angående den fordran, som sökanden i konkursmålet

åberopar till stöd för sin behörighet. Domstolen bör icke

förklara konkursmålet hvilande i afbidan på dom i fordringsmålet. Sökanden

har att i konkursmålet styrka fordringen utan att äga åtnjuta

längre rådrum därför än som öfverensstämmer med konkursmålets natur

och grunderna för 16 §; ett hopkopplande af konkursmålet och fordringsmålet

måste anses stå i bestämd strid härmed.

Den bestämmelse, som upptagits i 16 §, torde icke erfordra någon

vidlyftigare motivering. I regeln bör afgörandet af frågan, huruvida

gäldenären skall försättas i konkurs, falla redan vid det tillfälle, då målet

första gången förekommer vid rätten, och endast undantagsvis bör uppskofsbeslut

meddelas. Hvardera partens intresse kräfver, att afgörandet

ej förhalas. Mot ena partens bestridande bör rätten därför ej bevilja

andra parten uppskof, såvida ej synnerliga skäl därtill äro. Hvad särskilt

angår uppskofsbegäran af sökanden, så skulle man icke taga skyldig

hänsyn till gäldenären, om man icke strängt begränsade sökandens rätt

att erhålla uppskof. Sökanden bör i normala fall vara beredd att genast

legitimera sig såsom borgenär; är hans fordran ej domfäst, bör han

komma till rätten försedd med nödiga bevis. Likaledes gäller, att

sökanden bör genast framlägga sina bevis för att den konkursgrund

han åberopar föreligger. Å andra sidan måste domstolen vara ej mindre

sträng vid pröfningen af fråga om bifall till uppskofsbegäran af gäldenären

i fall, då sökanden bestrider uppskof. Att i lag förbjuda uppskof,

om ej parterna därom äro öfverens, vore dock gifvetvis icke riktigt.

Gäldenären kan vid rätten framställa påståenden, hvilka sökanden ej

kunnat förutse och hvilka det därför bör lämnas honom rådrum att bemöta;

hvad gäldenären till sitt fredande har att anföra kan hafva sådan

sannolikhet för sig, att domstolen skäligen ej kan förvägra honom

lämpligt anstånd för dess styrkande. — Hvad nu yttrats om uppskof,

har närmast gällt det fall, att ena parten begär och andra parten bestrider

uppskof. Af det sagda får emellertid ej dragas den slutsatsen,

att uppskof alltid skall beviljas, då parterna enas om uppskof. Uppenbart

är väl, att öfverenskommelse dem emellan är en omständighet,

som domstolen vid sin pröfning af uppskofs frågan ej kan lämua obeaktad,

men å andra sidan torde vara tydligt, att i mål af förevarande slag, där

188

ett starkt officialintresse gör sig gällande, det ej bör vara tal om någon

parternas dispositionsrätt; domstolen bör därför, då skäl för uppskof

saknas, ej bevilja uppskof, oafsedt att parterna äro därom eniga.

17 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § af gällande lag. Afvikelserna torde

ej tarfva någon belysning i vidare mån än hvad angår uteslutningen af

den i sistnämnda paragraf förekommande passus: och varde saken så

bedömd som om gäldenären lefvat. Denna passus bör otvifvelaktigt

anses syfta på konkursgrunden och alltså innebära, att villkoren för

konkurs skola bedömas så som om gäldenären lefvat. Med den föreslagna

bestämmelsen i 2 § är denna passus ej förenlig. Ingalunda alltid

skall, om borgenär sökt konkurs enligt 2 §, förhållandet bedömas så

som om gäldenären lefde. Om gäldenärens passiva öfverstigit hans

aktiva men hans inkomster varit så goda, att han ändock varit solvent,

så borde, därest gäldenären ännu lefde, konkursansökningen afslås; då

nu gäldenären aflidit och frågan gäller, om hans dödsbo skall försättas

i konkurs, bör ansökningen bifallas.

18 §.

Under 11 § har ofvan framhållits, att enligt förslaget alltid, vare

sig gäldenären själf söker konkurs eller medgifver borgenärs ansökan

eller ock borgenär är sökande, åt bifall till konkursansökan skall gifvas

uttryck i formligt beslut, i och med hvilket konkurstillståndet inträder.

I öfverensstämmelse härmed har i 18 § föreskrifvits, att konkursansökan

icke må återkallas sedan beslut om gäldenärens försättande i konkurs

meddelats.

19 §.

I gällande lag, 6 och 7 §§ stadgas, att rätten eller domaren skall,

då konkurs uppstått, utfärda stämning å borgenärerna, i hvilken stämning

enligt 14 § skall utsättas viss dag — inställelsedagen — då borgenärerna

hafva att anmäla och bevaka sina fordringar. Då förslaget

på grunder, för hvilka i kapitlet om bevakning af fordringar i konkurs

redogöres, icke bibehållit gällande lags regler om en inställelsedag för

fordringars bevakning utan i stället upptagit föreskrift om att borgenärerna

böra inom viss af konkursdomaren närmare bestämd tid bevaka

sina fordringar, har det nuvarande stadgandet om utfärdande af stäm

-

189

ning å borgenärerna ej heller kunnat bibehållas. I förevarande paragraf

har således blott föreskrifvits, att då beslut om egendomsafträde meddelats

konkursdomaren skall utfärda kungörelse därom. Denna olikhet

emellan gällande lag och förslaget har emellertid, såsom genast inses,

icke någon reell innebörd.

Hufvudfrågan, som det vid denna paragraf gällt att afgöra, angår,

hvilka uppgifter kungörelsen bör upptaga.

Att kungörelsen bör innehålla tillkännagifvande om dagen, då

konkursansökningen ingifvits, äfvensom om bevakningstiden, synes gifvet.

Beträffande den senare uppgiften kan väl anmärkas, att konkursdomaren

i de fall, då han ej redan vid konkursbeslutets meddelande har bouppteckning

att tillgå, saknar ledning vid bestämmandet af bevakningstidens

längd, men anmärkningen har påtagligen icke någon afsevärd

betydelse, ty någon kännedom om konkursboets omfattning och beskaffenhet

torde konkursdomaren alltid, bortsedt från alldeles exceptionella

fall, äga eller kunna med lätthet förskaffa sig; för öfrigt torde knappast

kunna ifrågasättas, annat än att konkurskungörelsen skall tillkännagifva

bevakningstiden.

Föreskriften, att i kungörelsen tid och ställe för första borgenärssammanträdet

skola angifvas, förefaller måhända något mera tvifvelaktig.

Det kan synas som om borgenärerna icke behöfde underrättas härom

förrän genom de kallelsebref, som enligt 20 § skola, sedan bouppteckning

eller förteckning å borgenärerna upprättats och till konkursdomaren

inkommit, dem tillsändas; till stöd härför kan synas tala, att

enligt gällande lag meddelande om det s. k. första förhöret icke lämnas

på annat sätt. Emellertid får förslagets första borgenärssammanträde

icke likställas med gällande lags första förhör. Första borgenärssammanträdet

motsvarar snarare, så vidt rörer konkursförvaltningens

anordnande, den nuvarande inställelsedagen; dess betydelse är i detta

hänseende t. o. m. större, i det att på första borgenärssammanträdet

ej blott frågan om hvilka som skola handhafva själfva förvaltningen

definitivt ordnas utan äfven organ för kontroll öfver förvaltningen utses.

Med hänsyn härtill böra tid och ställe för första borgenärssammanträdet

offentligen kungöras; det bör sörjas för att borgenärer, hvilka såsom

okända eller af annan anledning icke upptagas i bouppteckning eller

borgenärsförteckning och hvilka därför icke erhålla kallelsebref, kunna

få kännedom om ifrågavarande sammanträde. Hvad angår frågan, om

det låter sig göra för konkursdomaren att redan vid konkurskungörelsens

utfärdande bestämma tiden för första borgenärssammanträdet, kan hän

-

190

visas till hvad ofvan i enahanda afseende yttrats om bestämmande af

bevakningstid.

I förevarande paragraf har vidare föreskrifvits, att konkurskungörelsen

skall angifva, inom hvilken tid anmärkningar må kunna framställas

mot bevakningar, som gjorts inom den utsatta bevakningstiden,

samt tid och ställe för förlikningssammanträde. Huruvida uppgift härom

bör inflyta redan i konkurskungörelsen, torde kunna vålla meningsskiljaktighet.

Anmärkningstidens längd synes böra bestämmas med hänsyn

till mängdan och beskaffenheten af inkomna bevakningar; vid utsättandet

af tid för förlikningssammanträde synes afseende böra fästas vid mängden

och beskaffenheten af inkomna anmärkningar. I gällande lag har det

fallit sig lätt att delvis beakta hvad sålunda antydts; i 71 § har stadgats,

att anmärkningstiden och tiden för förlikningssammanträdets hållande

skola bestämmas på inställelsedagen och borgenärerna samtidigt därom

underrättas. Då enligt förslaget någon inställelsedag ej skall finnas,

har det nuvarande stadgandet icke kunnat bibehållas. Valet torde böra stå

mellan två alternativ: antingen att i konkurskungörelsen intaga ifrågavarande

uppgifter eller att efter bevakningstidens utgång genom offentlig

kungörelse eller bref bringa dem till borgenärernas kännedom. Det

senare alternativet skulle åstadkomma ökning af konkurskostnaderna

och måhända äfven förlängning af bevakningsprocessen. Till förmån

för det förra talar särskildt, att det måste anses vara en afsevärd fördel,

att borgenärerna genom konkurskungörelsen och de i 20 § omförmälda

kallelsebrefven, hvilka skola upptaga samma uppgifter som kungörelsen,

på en gång erhålla underrättelse om ifrågavarande, för dem betydelsefulla

moment af konkursförfarandet. Då domaren, såsom förut framhållits, i

allmänhet vid utfärdande af konkurskungörelsen ej kan vara helt och

hållet okunnig om konkursboets omfattning och beskaffenhet eller ur

stånd att med lätthet förskaffa sig en viss sådan kännedom, bör det ej

heller annat än i ganska sällsynta undantagsfall kunna förekomma, att

han saknar ledning då det gäller att vid nämnda tidpunkt inom de i

förslaget medgifna gränser träffa ett riktigt afgörande beträffande ifrågavarande

tidsbestämningar. Och skulle i något fall domaren i brist på

tillräcklig ledning bestämma anmärkningstiden något längre eller utsätta

förlikningssammanträdet något senare än strängt taget varit behöfligt —

ett misstag i motsatt riktning torde ej vara att befara — så är skadan

synnerligen ringa och så obetydlig i jämförelse med de fördelar, som

det i förslaget valda alternativet erbjuder, att den ej kan spela någon

mera afsevärd roll.

Med stadgandet, att konkurskungörelsen skall angifva, i hvilken

191

tidning inom orten kungörelser angående konkursen skola införas,

åsyftas att göra det lättare för borgenärerna att följa konkursens utveckling

än för närvarande är fallet. Detta syfte torde vinnas genom

ifrågavarande föreskrift, som bär afseende å alla kungörelser angående

konkurser, ej blott de, som utfärdas af konkursdomaren utan äfven förvaltares

kungörelser.

Hvad härefter vidkommer grunderna för de tidsbestämningar, som

förevarande paragraf innehåller, så torde vara tillräckligt att framhålla,

att tiderna väl icke höra vara längre än nödigt är, men att det å andra sidan

är af ännu mera vikt, att tiderna ej sättas för korta. Vid en revision

af konkurslagen är det visserligen en mycket viktig uppgift att söka

förkorta konkursförfarandet, men på bekostnad af säkerheten får det ej

ske, och förbises må ej, att de i gällande lag bestämda fristerna ha

ringa eller ingen skuld till att man med fog kunnat klaga öfver konkursförfarandets

långsamhet. Då i fråga om tiden för hållande af första

borgenärssammanträdet det stadgats, att sådant sammanträde ej må

hållas tidigare än tre veckor från det beslutet om egendomsafträde meddelades,

så sammanhänger detta med bestämmelsen i 68 §, att om gäldenären

å nämnda sammanträde eller därförinnan ingifvit förslag om

ackord, egendomen i boet ej må säljas innan afgjordt är, huruvida ackord

kommer till stånd; den tid, inom hvilken gäldenären må kunna ingifva

ackordsförslag med den gifna verkan, att realisation ej får vidtaga innan

ackordsfrågan är afgjord, bör ej vara allt för kort. För bevakning af

fordringar har kommittén ansett trängre tidsgränser kunna dragas än

som skett i gällande lag. Däremot kan enligt förslaget anmärkningstiden

vara längre och förlikningssammanträdet äga rum senare efter anmärkningstidens

utgång än enligt gällande lag. Detta har synts påkalladt

dels däraf att tiderna icke utsättas, såsom nu är fallet, på en inställelsedag

i borgenärernas närvaro utan bestämmas redan vid konkursens inledande

— anmärkningstiden att räknas omedelbart från bevakningsperiodens utgång

— och dels af några i kapitlet om bevakning gifna regler, såsom i

102 §, att konkursdomaren skall efter bevakningstidens utgång öfverlämna

ett exemplar af inkomna bevakningshandlingar till förvaltaren för att af

honom hållas tillgängligt för borgenärerna och gäldenären, samt i 106 §,

att förvaltaren skall efter anmärkningstidens utgång till borgenär, mot

hvars bevakning anmärkning gjorts, öfversända afskrift af anmärkningsskriften

i hvad den rör hans bevakning.

Bestämmelsen, att konkursdomaren kan utsätta första borgenärssammanträdet

att hållas senare och för anmärkningars framställande

bestämma längre tid än i denna paragraf angifvits, afser exceptionella

192

fall, för hvilka tidsbestämningarna icke äro afpassade och icke böra

afpassas.

Föreskriften, att i små konkursbon förlikningssammanträde må utsättas

att äga rum under lagtima ting, ändå att därigenom med sammanträdet

kommer att anstå längre tid än i denna paragraf angifvits, beror på

samma öfverväganden, som bestämt stadgandet i andra stycket af 14 §

gällande konkurslag. Föreskriften angående upptagande i konkurskungörelse

af erinran om utfärdad årsstämning öfverensstämmer med stadgandet

i tredje stycket af nyssnämnda paragraf.

Hvad beträffar det i sista stycket upptagna stadgandet, att i vissa

fall, då konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling utan konkurs,

i konkurskungörelsen skall intagas erinran om att ackordsförhandling

ägt rum äfvensom angifvas dagen, då beslutet om förhandlingens inledande

meddelades, så beror detta stadgande därpå, att enligt hvad af

34 § framgår i ifrågavarande fall tid för anställande af återvinningstalan

räknas från dagen för ackordsförhandlingens inledande och icke från

dagen för konkursansökningens ingifvande.

20 §.

Hvad 20 § innehåller motsvarar stadgandena i 15 § af gällande

lag. Följande må framhållas.

Medan för närvarande är föreskrifvet, att offentlig stämning skall

kungöras tre gånger i allmänna tidningarna och en gång i tidning inom

orten, föreslås nu, att konkurskungörelsen skall införas en gång i allmänna

tidningarna och två gånger i ortstidning. Genom att sålunda inskränka

skyldigheten att kungöra i allmänna tidningarna och utvidga samma

skyldighet hvad angår ortstidning torde man bättre än genom det nuvarande

stadgandet sörja för att kungörelsen kommer till vederbörandes

kännedom.

Syftet med bestämmelsen, att i kallelsebrefven skall meddelas

underrättelse om hvem konkursdomaren enligt 43 § utsett till förvaltare,

är att lämna borgenärerna tillfälle att öfverväga, huruvida de vilja nöja

sig med domarens val; jfr 44 §.

21 §.

I 21 § första och andra styckena hafva upptagits stadganden,

som motsvara hvad i gällande lag är föreskrifvet i början af 136 § och

i början af 31 § första stycket. Det torde vara lämpligt, att ifråga

-

198

varande stadganden, eom angå åtgärder, hvilka konknrsdomaren genant

vid inledande af konkurs har att vidtaga, inrymmas i detta kapitel.

I det förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen,

som finnes fogadt vid andra delen af lagberedningens förslag

till jordabalk, bar i 9 § konkurslagen upptagits ett stadgande af innehåll,

att om bouppteckningen utvisar, att fast egendom finnes i boet, det

åligger rätten eller domaren att ofördröjligen om konkursen göra anmälan

hos inskrifningsdomaren samt tillika, där egendomen ligger inom

rättens domvärjo, hålla inskrifningsdomaren bouppteckningen till banda,

men i annat fall tillställa honom utdrag af densamma. Sedan sådan

anmälan skett, skall enligt 1 kap. 21 § i lagberedningens förslag till

lag om inskrifning af rätt till fast egendom ‘) anteckning om anmälningen

göras i fastighetsboken.

Såsom skäl för förstnämnda bestämmelse anfördes bland annat,

att det i rättssäkerhetens intresse vore af synnerlig vikt att finna medel

till förekommande af att med gäldenären träffas aftal om förvärf af

rättigheter, hvilka till följd af konkursen måste blifva utan giltighet,

eller att för rätt till sådan egendom meddelas inskrifning, som till

följd af konkursen icke kan bestå. Skulle tillkomsten af värdelösa

inskrifningar kunna förebyggas, vore det nödigt att i fastighetsboken

snarast möjligt inkomme anteckning om konkursen. Detta vore i all

synnerhet förhållandet, när fastigheten hörde under annan domstol

än den, hvarunder konkurssaken lydde, och man i följd däraf måste

räkna med att inskrifningsdomaren saknade kännedom om konkursens

utbrott.

Den ifrågasatta anmälningen om konkurs har ej något nödvändigt

samband med de af lagberedningen föreslagna ändringar i fastighetsrätten;

bestämmelsen i 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbalken, att inteckning

ej gäller, som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats, eller

därefter, visar, att en sådan anmälan kan erhålla betydelse äfven med

hänsyn till gällande rätt. Kommittén har därför upptagit ett stadgande

i samma syfte; och då skälen för anmälan om konkurs i fall då fast

egendom finnes i boet äfven äga giltighet när till boet hör tomträtt

eller vatten fall srätt eller fartyg, som är infördt i fartygsregistret och

följaktligen kan intecknas, har anmälningsskyldigheten föreslagits skola

gälla äfven för sistnämnda tre fall.

J) I 1909 års fullständiga förslag till jordabalk återfinnes samma stadgande i

14 kap. 21 §.

25

194

Föreskrift om anmälningens uppläsande vid rätten och antecknande

i protokollet har upptagits i 38 § af förordningen angående inteckning

i fast egendom, 18 § af lagen om inteckning i tomträtt och

vattenfallsrätt och 29 § af lagen om inteckning i fartyg.

22 §.

Gällande konkurslag innehåller icke något uttryckligt uttalande om

när gäldenär, som försättes i konkurs, förlorar rättigheten att förfoga

öfver sitt bo. Frågan torde emellertid stå i oskiljaktigt samband med

en annan fråga, med den nämligen, hvilken egendom är att räkna till

konkursboet. Det tidsmoment, som är afgörande för den senare frågan,

måste äfven vara det för den förra; dispositioner, som gäldenären vidtager

sedan han förlorat sin dispositionsrätt, kunna ej minska konkursboet,

medan å andra sidan dispositioner, som gäldenären vidtagit innan han

ännu förlorat dispositionsrätten, måste, om de inneburit ett afhändande,

hafva till följd, att den afhända egendomen ej kan •— bortsedt från

återvinningsmöjligheten — räknas till konkursboet.

Enligt 35 § konkurslagen räknas till konkursbo all egendom, som

tillhörde gäldenären den tid då han ingaf sin konkursansökning till rätten

eller domaren eller i anledning af borgenärs ansökning om konkurs

offentlig stämning utfärdades. Man kan enligt hvad ofvan antydts af

detta stadgande draga den slutsatsen, att gäldenär förlorar dispositionsrätten

öfver sin egendom af beskaffenhet att hemfalla under konkursbehandling:

om konkurs kommer till stånd på gäldenärens egen begäran,

den tid då konkursansökningen ingifves, och om konkurs öppnas i

anledning af borgenärs konkursansökning, den tid då offentlig stämningutfärdas.

Den ståndpunkt gällande lag sålunda får anses intaga lider

af principlöshet, om ock denna visserligen icke är af någon mera afsevärd

praktisk betydelse. Utgår man därifrån att gäldenär, som söker sig i

konkurs, i och med konkursansökningens ingifvande är i konkurstillstånd

och därför bör mista sin dispositionsrätt, så bör för det fall att konkurs

öppnas efter ansökning af borgenär rättens beslut om egendomsafträde resp.

gäldenärens medgifvande af borgenärens konkursansökning vara afgörande.

Vill man åter, af hänsyn till tredje man, låta det komma an, icke på

konkurstillståndets inträdande utan på offentliggörandet af detta förhållande,

så bör denna princip genomgående tillämpas, och den omständigheten,

huruvida konkurs inledes på ansökning af gäldenären eller

af borgenär, kan ej spela någon roll.

195