Sök i Ratio Lex

NY LAGSTIFTNING ANGÅENDETORRLÄGGNING AV MARK M. M

296 sidor, varav 123 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 123 av 296 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1920:3, band 4, NY LAGSTIFTNING ANGÅENDETORRLÄGGNING AV MARK M. M

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

B E T Ä N K A N 1) E

FÖRSLAG

NY LAGSTIFTNING ANGÅENDE

TORRLÄGGNING AV MARK M. M.

(FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRING I VISSA DELAR AV VATTENLAGEN)

AVGIVET AV

INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1920

KUNG!,. BOKTRYCKERIET. I’. A. NORSTEDT SÖNER

193710

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kung!. •Justitiedepartementet.

Sedan Kung! Maj:t den 24 januari 1919 förordna! undertecknad Gärde att tillsvidare

biträda inom Justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om ny

lagstiftning angående torrläggning av mark och därmed sammanhängande ämnen

samt tillförordnade revisionssekreteraren, assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge

Albert Brycker den 4 april 1919 av Kungl. Maj:t erhållit förordnande att vara

behjälplig vid utförandet av nämnda uppdrag, har herr statsrådet den 20 juni 1919

på grund av samma dag erhållet nådigt bemyndigande kallat undertecknade Ewe.

Per Nilsson, Per Johan Persson och Johan Nilsson såsom sakkijnniga att jämte

undertecknad Gärde deltaga i berörda arbete; och har herr statsrådet uppdragit åt

uudertecknad Gärde att leda de sakkunnigas arbete, vid vilket Brycker tjänstgjort

såsom sekreterare.

Till grund för det åt oss anlörtrodda arbetet har legat det förslag till vattenlag,

som den 17 december 1910 avgivits av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna

opaginerad Kontrollera mot PDF

IV

jämte de över nämnda kommittéers förslag frän myndigheter och andra till Kungl.

Maj:t avgivna yttranden. Dessutom hava vi haft tillgång till en av numera statssekreteraren

Sven Hagströmer verkställd överarbetning av vissa delar i samma förslag,

vilken särskilt vad angår ordnandet av delaktigheten i dikningsföretag varit

till stor ledning.

Med hänsyn till angelägenheten, att den under år 1918 utfärdade vattenlagen,* i

vilken jämväl lagstiftningen uti ifrågavarande ämnen är avsedd att upptagas, snarast

måtte bringas i fullständigt skick och i överensstämmelse med herr statsrådets

därom uttalade önskan, har arbetet såvitt möjligt påskyndats för att förslaget måtte

kunna framläggas redan vid instundande års riksdag.

Sedan vårt arbete numera blivit avslutat, få vi härmed vördsamt överlämna nedannämnda

lagförslag med tillhörande motivering, nämligen förslag till:

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande

av närliggande marks torrläggning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 1(1 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom; samt

5) lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Slutligen vilja vi anmärka, att undertecknade Ewe, Per Nilsson, Per Johan Persson

och Johan Nilsson icke deltagit i den närmare behandlingen av de i 5 och 8

kapitlen av förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen upptagna

bestämmelserna om allmän farled och om kloakledning.

Stockholm den 15 december 1919.

N. GÄRDE.

£. Wilh. Ewe.

P. J. Persson.

P. Nilsson.

Joh. Nilsson.

Albert Bry eker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

;i 1:1-2:34

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

1 KAP.

Om rätt till vatten.

4 § (4* §). v)

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över vatten, kan förpliktas

att till följd av företag, som avses i 2, 8, 5, 6 eller 7 kap., underkasta sig förlust i

honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft, därom stadgas i nämnda kapitel;

och galle i fråga om rätt till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i 5 kap.

4 § och 6 kap. 5 § samt i 9 kap. finnes föreskrivet, dock med de inskränkningar, som

föranledas av stadgandena i 6 och följande §§ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§.

Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs underkasta sig

förlust, som ovan nämnts, så oek om gottgörelse därför gäfle vad särskilt är stadgat,

dock med här nedan föreskrivna inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan

kunnat eljest ifrågakomma.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

38 § (38* §).

Där arbete, som i detta kap. sägs, avser huvudsakligen utförande av vattenreglering

eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av

allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena

i 2 och följande §§ av detta kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant

finnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

År fråga om företräde mellan olika företag, som röra samma vattenområde eller

av annan grund ej kunna jämte varandra utföras, skall företräde givas åt det företag,

som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn; och

skall vid sådan frågas avgörande mellan stridiga intressen såvitt möjligt så jämkas,

att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat.

*) Hänvisningarna inom parentes avse, den med * motsvarande § i vattenlagen i dess lydelse efter den

ändring densamma undergått genom lagen den 19 juni 1919 och, då * ej förekommer, motsvarande kap. eller

§ i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas den 17 december 1910 avgivna förslag till vattenlag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

3: 1-3

3 KAP. (7 KAP.)

Om vattenreglering.

Om vattenreglering med tvångsdelaktighet.

1 § (1, 2 §§, 1* §).

Vill någon till gemensamt gagn för sig och annan reglera vattnets avrinning ur

sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning

med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft

eller såväl för ändamål, som nu sagts, som ock för torrläggning av mark, och

påfordrar han att övriga, för vilka företaget i något av nu angivna hänseenden är

till gagn, skola efter ty nedan sägs taga del i kostnaden för detsamma, äge han

vitsord till företaget, såframt mer än hälften av den beräknade båtnaden därav belöper

å egendom, som tillhör honom eller honom och andra, vilka förenat sig med

honom om företaget.

Vad i denna lag stadgas om vattenreglering skall jämväl tillämpas i fråga om

vattenavledning, som i 7 kap. sägs, såframt dylikt företag sker såväl för torrläggning

av mark som för annat här ovan angivet ändamål.

År fråga om företag för reglering av vattnets avrinning med deltagande däri allenast

av ägare av mark, som genom företaget vinner torrläggning, galle beträffande

sådant företag vad angående vattenavledning i 7 kap. stadgas.

2 § (3, 22 §§, 2* §).

1 fråga om rätt att verkställa vattenreglering, som i 1 § sägs, så, att genom uppdämning,

sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena

skada tillfogas eller intrång göres å jord, hus, fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall

eller annan egendom, skola bestämmelserna i 2 kap. 3 § äga motsvarande tillämpning;

dock att, där i företaget skall deltaga jämväl ägare av mark, som genom företaget

vinner torrläggning, den i nämnda lagrum föreskrivna jämförelsen skall avse den

nytta och skada, som återstår, sedan nyttan av markens torrläggning gått i avräkning

mot sådan skada, som vid jämförelsen enligt 7 kap. 38 § icke skall beräknas

två gånger. Vid bedömande av företagets tillåtlighet skall skada eller intrång å

egendom, tillhörig annan än sökande till företaget eller den, som förenat sig med

sökanden, likställas med skada eller intrång å annans egendom.

I den män ej genom hänvisning till visst lagbud eller eljest särskilda bestämmelser

givas i detta kap. skall i övrigt beträffande företag, som i 1 § avses, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse vad i 2 eller 7 kap. är för motsvarande fall stadgat.

3 § (4, 8 §§, 3* §).

Alla strömfall, för vilka vattenreglering, som i 1 § sägs, medför båtnad, så ock

all den mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning, utgöre i avseende

å företaget en samfällighet med skyldighet för ägarna, med de inskränkningar

nedan stadgas, att taga del i kostnaden för företaget, envar i mån av värdet

å den båtnad, som beredes hans egendom.

Där anläggning eller annat arbete för vattenreglering uteslutande eller till huvudsaklig

del är till gagn allenast för strömfall eller ock för mark, varde delaktigheten

dem emellan i motsvarande mån jämkad. Vad i 7 kap. 24—26 §§ stadgas om dikningssamfälligbets

uppdelning i avdelningar och om jämkning i vissa fall av delaktigheten

i (iikningskostnad skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

mark, som tillföres båtnad genom vattenreglering.

Hava delägarna träffat överenskommelse om delaktigheten i företaget, vare sådan

opaginerad Kontrollera mot PDF

överenskommelse gällande, såframt den vid prövning, som i 11 § sägs, tinnes lämplig

och varder till efterrättelse fastställd.

1 fråga om skyldighet för den, som förvärvar fastighet inom regleringssamfällighet,

att taga del i kostnaden för företaget, skall stadgandet i 7 kap. (it) § lända till efterrättelse.

4 § (5, 4* §).

Omfattar företag, som i 1 § avses, reglering av två eller flera sjöar eller skilda

sträckor i vattendrag, för vilkas reglerande tarvas särskilda dammbyggnader eller

eljest särskilda anläggningar, skall kostnaden för varje sådan del av företaget särskilt

beräknas och å dem, som hava gagn därav, fördelas efter de i 3 § stadgade

grunder. Förty vare ej i fall, som nu nämnts, någon pliktig att deltaga i kostnaden

för sådan del av regleringen, varav han ej har nytta.

5 § (6, 5* §).

Ej vare delägare i regleringssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till

kostnaden för utförande av vattenreglering än som svarar mot värdet å den båtnad,

som därigenom beredes hans egendom, utan så är att han sökt företaget. Likställd

med sökanden vare den, som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av

ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat.

Ii § (7, 9 §§, 6* §).

Ägare av strömfall inom regleringssamfällighet vare, såframt han ej själv sökt

vattenregleringen eller efter ty i 5 § sägs är likställd med sökanden, icke skyldig

att deltaga i kostnaden för företaget, förrän han begagnar den genom regleringen

vunna förbättringen. Den å hans fall belöpande andel i kostnaden skall, intill

dess den varder av honom erlagd, gäldas av övriga delägare i samfälligheten med

fördelning dem emellan jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§; och åligge den, som efter

regleringens utförande träder till företaget, att taga del jämväl i sådan kostnad,

som belöper å strömfall, för vars ägare betalningsskyldighet ännu ej inträtt.

Varder efter regleringen anläggning för tillgodogörande av strömfall inom regleringssamfälligheten

ändrad, eller införes vid anläggningens drift förändrad ordning,

eller varder förut obegagnat strömfall inom samfälligheten bebyggt, skall, såframt ej

annat förhållande är uppenbart eller kan visas, ägaren av strömfallet anses hava

tagit den genom regleringen vunna förbättringen i bruk.

(Jtgöres båtnad, som fastighet vinner genom marks torrläggning, av annat än jordförbättring

eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen

har värde som byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, skola i fråga om

skyldighet för fastighetens ägare att deltaga i kostnaderna för företaget bestämmelserna

i 7 kap. 29 § äga motsvarande tillämpning.

Delägare, som efter regleringens utförande inträder såsom deltagare i företager.,

vare ej pliktig att taga del i sådana utgifter för underhåll och drift, som dessförinnan

gjorts. Har för regleringen verkställt arbete måst till följd av olyckshändelse

eller annan likartad omständighet i avsevärd mån omgöras eller ändras, skall

kostnaden därför räknas såsom anläggningskostnad.

Är vid den tid, då delägare efter ty ovan sägs är pliktig att taga del i kostnaden

för vattenreglering, byggnad eller annan anläggning, som för företaget utförts, i sådant

skick, att dess värde kan anses väsentligt minskat, äge vattendomstolen på

därom framställt yrkande föreskriva, att den kostnad, vari han har att taga del,

skg.ll

Å belopp, som delägare, vilken efter regleringens utförande inträder såsom del2—193710
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

tagare i företaget, tiar att gälda, skall ej beräknas ränta för tiden före betalningsskyldighetens

inträde.

Vad i 7 kap. 28 § är stadgat om rätt för delägare i dikningssamfällighet att erlägga

å honom belöpande bidrag med fördelning på visst antal år skall lända till efterrättelse

jämväl i fråga om ägare av mark, som tillföres båtnad genom vatten reglering.

7 § (10 §).

Yattenreglering skall, i den mån det är förenligt med företagets huvudsakliga ändamål,

och hinder ej möter av bestämmelserna i 2 kap. 2 § eller eljest till följd därav,

att kostnaderna skulle oskäligt ökas, så utföras, att största båtnad vinnes för de

intressen, varom är fråga; och bör härvid mellan dessa så jämkas, att företaget må

ur allmän och enskild svnpnnkt bliva till största gagn.

8§ (11, 8* §). >

Har kommun, soin av vattenreglering enligt 1 § tillskyndas stadigvarande nytta i

annat hänseende än som i 3 § avses, till regleringens utförande lämnat visst anslag,

med förbehåll om delaktighet i företaget, vare kommunen ansedd såsom deltagare i

detsamma, därvid som grund för delaktigheten skall gälla anslagets storlek i förhållande

till den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens utförande;

dock må båtnaden för kommunen i ovannämnda hänseende ej tagas i beräkning

vid avgörande, om företaget må komma till stånd.

Vad nu sagts om kommun galle även om kronan och landsting.

9 § (12. 9* §).

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma länder

till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled eller för kloakledning

eller annan avloppsledning för spillvatten, må ägaren av farleden eller

kloak- eller avloppsledningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp,

på talan av delägarna i företaget förpliktas att antingen på eu gång eller

med fördelning på visst antal år erlägga högst så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den

andra den beräknade båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. För bidrag,

som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren

ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende å allmän

flottled, där genom vattenregleringen vinnes stadigvarande minskning i kostnaderna

för flottningen eller för flottledens underhåll; dock att flottledens bidrag skall av de

flottande betalas i den ordning, som finnes stadgad beträffande allmän flottleds anläggningskostnad.

Anslag, som i 8 § sägs, räknas i avseende, varom nu är fråga, den till godo, som

givit anslaget.

10 § (13, 10* §).

Byggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vattenreglering, skall,

där någons rätt kan vara därav beroende, av deltagarna i företaget behörigen underhållas.

Beträffande fördelningen av kostnad för underhåll och skötsel så ock av

andra utgifter för företaget, vilka icke äro att hänföra till anläggningskostnad, galle

i tillämpliga delar vad i 3, 4, 6 och 8 §§ är stadgat.

11 § (14. 20 §§, 11* §).

Vill någon verkställa vattenreglering, som i 1 § sägs, göre ansökan därom hos

vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas

för ansökningsmål; dock att, där det med hänsyn till omfattningen av erforderlig

utredning eller eljest finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7 3 11-14

äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 §

sägs. Meddelas sådant förordnande av vattendomstolen, må domstolen tillika lämna

föreskrift om de huvudsakliga grunder, som av synemännen skola iakttagas.

Då mål efter ty nu sagts hänvisas till syneförrättning, skall till ledning vid förordnande

av förrättningsman enligt vad i 10 kap. 32 § stadgas angivas, vilket av

de i 1 § omförmälda ändamål bör anses såsom företagets huvudsakliga.

Synemännens utlåtande angående vatten reglering skall underställas vattendomstolens

prövning; dock må ej vattendomstolen inga i bedömande av frågor rörande

ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar

eller föreskrifter rörande företagets utförande.

Om verkan av vattendomstolens beslut eller synemännens utlåtande angående

vattenreglering äge vad i 7 kap. 56—58 §§ stadgas beträffande beslut i där omförmälda

mål motsvarande tillämpning; och skall bestämmelsen i 59 § om jämkning för

visst fall i utlåtande eller beslut rörande företag, som avses i 7 kap., lända till efterrättelse

jämväl beträffande vattenreglering.

12 § (16, 12* §).

Har till vattenreglering, som i 1 § sägs, medgivande i laga ordning erhållits, skola

stadgar antagas rörande handhavan det av de med företaget förenade angelägenheter

så ock styrelse för företaget utses.

Vid antagande av stadgar galle i fråga om rösträtt och besluts fattande vad i 22 §

finnes föreskrivet.

18 § (17, 13* §).

Stadgar rörande vattenregleringsföretag skola angiva:

företagets benämning och ändamål under hänvisning till de beträffande företagets

utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;

den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen "skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarna i företaget skall hållas;

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden bringas

till deltagarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder

senast skola vara vidtagna:

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Styrelsen skall hava sitt säte inom den vattendomstols område, som lämnat medgivande

till företaget.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna eller

annan lags föreskrifter.

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av Konungens befallningshavande

i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller i fall, som omförmäles i

4 kap. 13 §, av Konungen. Vid granskningen skall särskilt tillses, att stadgarna innehålla

betryggande föreskrifter för tillgodoseende av sådana delägares rätt, för vilka efter

ty i 6 § sägs skyldighet att deltaga i företaget framdeles kan komma att inträda.

" Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den varder i nyssnämnda

ordning fastställd.

14 § (18, 14* 8).

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda, samt anmälan

om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej arbete å

annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

3 14—19

8

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan

därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan om val av styrelse eller om ändring i dess sammansättning skett,

skall på deltagarnas i företaget bekostnad kungörelse därom införas i allmänna tidningarna

samt en eller flera av ortens tidningar.

15 § (15* §).

Till ledamot av styrelsen för vattenregleringsföretag må ej utses annan än här i

riket bosatt svensk medborgare, där ej för särskilt fall Konungen medgiver, att

styrelsen må till viss del, ej överstigande en tredjedel av hela antalet, bestå av medborgare

i annat land eller å utrikes ort bosatta svenska medborgare.

Ändå att tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han

skiljas från uppdraget genom beslut av deltagarna i företaget.

16 § (16* §).

Konungen äger, om och när det för tillgodoseende av allmänt väl prövas nödigt,

utse en ledamot i styrelsen för vattenregleringsföretag. Sådan styrelseledamot äge

samma rätt att deltaga i handhavandet av de med företaget förenade angelägenheter

som de medlemmar, vilka blivit i enlighet med stadgarna till styrelse valda, och

åtnjute arvode, som bestämmes av Konungen.

17 § (17* §).

Har av deltagarna vald styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit

vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett, och är styrelsen med kvarstående

ledamöter ej beslutför, äge Konungens befallningshavande på yrkande av

någon, vars rätt kan vara beroende därav, att behörig styrelse finnes, förordna syssloman

att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas,

antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava de

med företaget förenade angelägenheter och företräda delägarna på sätt om styrelsen

finnes nedan stadgat.

Förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad kungöras så som i 14 §

sägs. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som bestämmes av Konungens befallningshavande.

18 § (18* §).

Styrelsen för vattenregleringsföretag äge ombesörja verkställandet av erforderliga

arbeten för företaget, hos deltagarna uttaga härför nödiga bidrag på sätt i 20 §

stadgas och i övrigt, i enlighet med vad i stadgarna eller genom deltagarnas beslut,

där detta ej är mot stadgarna eller mot lag stridande, föreskrivits, handhava de med

företaget förenade angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör delägarna i

företaget samfällt själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man

handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda

delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som rör

företaget, så ock annat meddelande i fråga om företaget skall vad i 11 kap. 15 §

rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

19 § (19* §).

Såsom styrelsens beslut galle, där ej annorlunda är bestämt i stadgarna, den mening,

om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal

den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan

honom och delägarna i företaget samfällt, ej heller angående avtal mellan delägarna

och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

!l 3: 19-22

stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

20 § (20* §).

Uttaxering av deltagarnas bidrag skall, där ej annan ordning tinnes i stadgarna

föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till

granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras,

vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje deltagare samt tiden för

inbetalningen.

Förmenar deltagare, att den i längden verkställda fördelningen ej är med lagöverensstäm

mande, äge han genom stämning å styrelsen inom trettio dagar efter

sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts,

skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Ändå att dylik klandertalan väckes, vare deltagare pliktig att å tid, som av styrelsen

bestämts, inbetala å honom belöpande bidrag vid äventyr att, där ej rätten

annorlunda förordnar, beloppet må hos honom utsökas i enahanda ordning som om

betalningsskyldighet vore honom genom lagakraftagande dom ålagd.

21 § (21* §).

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande befogenhet

eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna i företaget skada,

svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för den

skada, som genom överträdelse av bestämmelse i 13 och följande §§ av detta kap.

eller i gällande stadgar tillskyndas tredje man.

Har i mål, som rör delägarna i företaget samfällt, betalningsskyldighet blivit dem

ålagd, vare styrelsen pliktig att utan dröjsmål hos deltagarna uttaxera och indriva

bidrag, som må erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande. Prövas försumlighet

härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last, svare de för gälden en för alla

och alla för en såsom för egen skuld.

22 § (22* §).

Rätten att handhava de med regleringsföretag förenade angelägenheter utövas å

sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det andelstal,

som jämlikt 3, 6 och 8 §§ är bestämmande för hans skyldighet att taga del i kostnaden

för företaget. Deltagare, som icke guldit förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt,

intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en

femtedel av deltagarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal. Ej

heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i

behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna samfällt eller angående

avtal mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot delägarnas gemensamma. Vad sålunda stad
gats

äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom

eller tredje man.

Vid avgörande ay fråga, som rör uteslutande sådan del av företaget, i vars utförande

allenast vissa av deltagarna efter ty i 4 § sägs äro pliktiga att taga del,

tillkomme endast dessa deltagare rösträtt.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes

bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts.

Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor galle den mening, som

biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden

vid sammanträdet.

Delägare, för vilken skyldighet att taga del i kostnaden för företaget efter ty i

opaginerad Kontrollera mot PDF

3: 22-27 10

6 § sägs ännu ej inträtt, ätande öppet att vid sammanträde närvara och deltaga i

förhandlingarna.

Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll,

vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för delägarna till

gängligt.

23 § (23* §).

Menar deltagare i regleringsföretag, att beslut, som lättats å sammanträde, icke i

behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller mot

stadgarna, äge tala därå genom stämning å styrelsen inom .trettio dagar från beslutets

dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot

beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där

styrelsen har sitt säte.

24 § (24* §).

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla deltagarna i företaget till extra

man träde.

ra sani
-

Yarder extra sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst en femtedel

av företagets deltagare eller det mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt

skall sammanträde av styrelsen utlysas.

“25 § (25* §).

Underlåter styrelsen att 1 föreskriven ordning kalla deltagarna i företaget till

ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som

i 24 § sägs, utlyst extra sammanträde att hållas så snart det med iakttagande av

föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall

för den händelse ej i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas

av minst en femtedel av deltagarna, äga samma giltighet som kallelse av

styrelsen.

Om vattenreglering utan tvångsdelaktighet.

26 § (2, 26* §).

Vill ägare av strömfall utan att påfordra förpliktande för annan att deltaga i

kostnaden reglera vattnets avrinning ur siö eller annan vattensamling eller i vattendrag

för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande

av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften i honom tillhörigt fall, skola

bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten äga tillämpning beträffande företaget.

Vilja två eller flera strömfallsägare eller ock såväl ägare av strömfall som ägare

av mark till gemensam båtnad reglera vattnets avrinning,, och är ej fråga om skyldighet

för annan att däri taga del, galle i fråga om dylikt företag vad i 27 § här

nedan är för motsvarande fall stadgat.

Skall åtgärd till reglerande av vattnets avrinning ske uteslutande eller huvudsakligen

till förmån för allmän farled eller allmän flottled eller för torrläggnino- av

mark, vare lag som för varje fall i 5, 6 eller 7 kap. sägs.

o 27 § (23 §).

, Vaekes fråga om vattenregienng, som avses i 26 § första eller andra stycket, äge

den, vars rätt beröres av företaget i något av de i 3 § angivna hänseenden, förena

sig med sökanden om företaget; och skola, ändå att företag, som i 1 § ävses, icke

kommer till stånd, å dylik vattenreglering tillämpas vad i 2, 3, 4, 7, 8, 10 och 11 §§

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 3:27 5:4

samt, om deltagarna äro dera än två, vad i 12—25 §§ är för motsvarande fall

stadgat.

Vad nu sagts skall jämväl gälla om vattenavledning för marks torrläggning, där

någon vill för vinnande av båtnad för strömfall förena sig med sökanden om dylikt

företag.

28 § (27* §).

Har medgivande enligt denna lag lämnats till företag, som avses i 2(> § första

eller andra stycket, och skola ej enligt vad ovan stadgats bestämmelserna i 12—25

§§ äga tillämpning, äger Konungen att, om och när det för tillgodoseende av allmänt

väl prövas nödigt, utse lämplig person att övervaka företagets utförande samt utöva

tillsyn å företagets skötsel och handhavandet i övrigt av de med företaget förenade

angelägenheter. Sådan person åtnjute av den, för vars räkning företaget utföres, arvode,

som bestämmes av Konungen.

5 KAP (3 KAP).

Om allmän farled.

1 § (1 §)■

I vattenområde, där den 1 januari 1921 finnes allmän farled, som inrättats efter

det förordningen om allmän farled den 30 december 1880 trädde i kraft, skall allmän

farled jämväl framgent bibehållas.

Där vid tiden, då nämnda förordning trädde i kraft, var allmän farled, skall oek

densamma bibehållas, såframt under det förordningen gällde åtminstone vissa år i

leden idkats sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande av flottgods i sammanlagda

flottar.

2 § (2, 3 §§).

Kan vattendrag, sjö eller annat vatten, varest allmän farled ej finnes, användas

därtill, må, där det prövas vara för den allmänna samfärdseln nödigt eller nyttigt,

efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, förordnas, att därstädes skall vara

allmän farled.

Om allmän farleds inrättande genom upptagande av ny vattenled vare i tillämp
-

liga delar lag samma,

3 § (4, 7 §§).

Hav ansökan gjorts om inrättande av allmän farled, skall vattendomstolen, efter

det frågan behörigen utretts i den ordning, som i 11 kap. stadgas, med överlämnande

av eget yttrande till Konungens prövning hemställa, huruvida farleden bör

komma till stånd och, i sådant fall, huruvida särskilda villkor böra föreskrivas för

dess inrättande och begagnande.

Sedan Konungen meddelat beslut i anledning av hemställan, som ovan sagts, skall

målet överlämnas till vattendomstolen för den vidare prövning, som må föranledas

av bestämmelserna i 4 § eller eljest av vad i denna lag är stadgat.

4 § (6, 8 §§).

Erfordras för inrättande av allmän farled, att vatten, varöver annan råder, bortledes

ur sjö eller vattendrag eller att annan tillhörig egendom eljest tages i anspråk,

ftge vattendomstolen föreskriva, att vad för ändamålet tarvas skall av ägaren

avstås eller upplåtas. Finnes för allmän farleds inrättande någon anläggning eller

åtgärd i övrigt nödig, som kan inverka på annans rätt, vare denne pliktig att tåla

skada eller intrång, som därigenom vållas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

5: 4-12 12

För fast egendom, som avstås eller upplåtes, så ock för skada och intrång, som

eljest vållas genom anläggning eller åtgärd för farleden, skall ersättning gäldas

enligt bestämmelserna i 9 kap. Till skada eller intrång, varför ersättning skall givas,

räknas ej, att vatten, för vars tillgodogörande särskild anordning ej vidtagits vid tiden

för farledens inrättande, nyttjas för farledens räkning utan att bortledande därav sker.

5 § (5 §).

Vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 18, 19, 27—30 §§ samt

32—34 §§ finnes stadgat om byggande i vatten skall äga motsvarande tilllämpning

med avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled.

0 § (5 §).

Har efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, förordnats om inrättande

av allmän farled, skola i fråga om verkan av dylikt beslut bestämmelserna i 2 kap.

22 och 24 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock att den i 22 § meddelade

hänvisning till 23 § icke skall gälla beträffande allmän farled.

7 § (9 § 1 st.).

Vill någon utföra anläggning eller åtgärd för allmän farleds utvidgande eller förbättrande

och äro sannolika skäl, att allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas,

skall vad ovan är stadgat om inrättande av dylik led äga motsvarande tillämpning;

dock vare, där arbetet ej är av större omfattning, hemställan, som i 3 § sägs, icke

erforderlig. Har anläggning eller åtgärd för allmän farled vidtagits utan föregången

prövning, må i den ordning, som nu sagts, godkännande därtill inhämtas.

Beträffande anläggning eller åtgärd, för vars utförande ej erfordras vattendomstolens

prövning, må ändock till beredande av trygghet för framtiden sådan prövning påkallas.

8 § (5 §).

Har någon efter den 1 januari 1921 vidtagit anläggning eller åtgärd för allmän

farled utan föregången prövning, vare han bevisningsskyldig i avseende å de före

arbetets utförande rådande förhållandena i vattnet.

9 § (9 § 2 st.).

Rensning, som med hänsyn till sjöfartens behöriga bedrivande är av nöden för

bibehållande av vattnets djup eller läge i allmän farled, må verkställas utan föregången

prövning; dock skall markens ägare förut därom tillsägas. Vill den, som

verkställer arbetet, påkalla prövning av dess laglighet, galle om sådan prövning vad

här ovan stadgats om allmän farleds inrättande; dock att föreskriften i 3 § icke skall

äga tillämpning. Har prövning, som nu sagts, icke ägt rum, skall i fråga om rensning

stadgandet i 8 § äga motsvarande tillämpning.

Vad i 2 kap. 36 § stadgas om uppläggande av jord eller annat, som vid rensning

upptages, skall jämväl lända till efterrättelse beträffande rensning, som sker för allmän

farleds räkning.

10 § (10 §).

Uppstår vid allmän farleds begagnande skada för annan genom vågsvall eller

dylikt, må i den ordning, som i 11 kap. stadgas, särskild talan föras om vidtagande

av de åtgärder till förebyggande därav, som må finnas erforderliga. För skada och

intrång skall gäldas ersättning efter ty i 9 kap. sägs.

11 § (11 §)■

Kan till följd av förändrade naturförhållanden allmän farled ej vidare användas

för samfärdseln eller finnes den vara obehövlig för sådant ändamål eller uppstår eljest

fråga om avlysning av allmän farled, ankomme ärendet på Konungens prövning.

12 § (12 §).

Erfordras reglemente eller eljest särskilda föreskrifter angående allmän farleds be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

gagnande eller underhåll eller rörande förvaltningen av farledens angelägenheter, äger

Konungen därom förordna.

13 § (13 §).

Beträffande inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän hamn galle vad

ovan stadgats i fråga om allmän farled; och skall till allmän farled räknas jämväl

det utrymme i vatten, som jämlikt denna lag upplåtes eller dessförinnan finnes i

laga ordning upplåtet till allmän hamn.

7 KAP. (5 och 6 KAP.)

Om. torrläg-gning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.

Om dikning.

Om upptagande av dike.

. 1 § (1, 15 §§).

Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike, och möter mark, som tillhör

annan, då må denne ej hindra vattnets avlopp; vare ock, där för ändamålet tarvas

dike å hans mark, pliktig att tåla intrånget därav.

För skada och intrång, som vållas av dikningen, skall ersättning gäldas efter tv

i 9 kap. sägs.

2 § (26 §).

Ej må någon förvägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans

dike. År för ändamålet nödigt, att diket fördjupas, utvidgas eller annorledes förändras,

eller uppkommer ökad kostnad för dikets underhåll, galle därom bestämmelserna

i 33 och 34 §§.

3 § (13 §).

vållas av dikning olägenhet för nedan liggande mark, dit vattnet ledes, och kan

sådan olägenhet genom dikning avhjälpas, åligge den, som dikar, att åt dikningen

giva den utsträckning och omfattning i övrigt, som är av nöden för olägenhetens avhjälpande.

Om deltagande i dikningen av markens ägare eller annan, för vilken

dikningen är till nytta, stadgas i 20 §.

Finnes kostnaden för olägenhetens avhjälpande genom dikning vara avsevärt större

än det belopp, vartill olägenheten kan skattas, vare den dikande berättigad att i stället

ersätta skadan enligt reglerna i 9 kap.

x . . 4 § (11 § 1 st., 12 §).

År tvist om dikes läge eller sträckning, skall det läggas så, att ändamålet med

dikningen ma utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för

annan. Vad nu sagts om dikes läge eller sträckning skall jämväl äga tillämpning i

fråga om dikes djup och beskaffenhet i övrigt; och må dike göras öppet eller täckt

eiter ty finnes lämpligast.

o Kan utan väsentligt ökad kostnad och svårighet för vattnets avlopp dike läggas i

råskillnad, varde det lagt där, om endera grannen äskar det. I råskillnad tages halva

diket av vardera grannens mark.

T , , 5 § (14 §).

J ord, som uppkastas ur dike, må läggas vid sidan av diket eller föras till lämpligt.

ställe i närheten; dock må jorden ej läggas så, att vattnets avrinnande hindras eller

fara uppstår för ras. Vill markens ägare göra sig dikesjorden till godo, äge rätt

därtill; vill han det ej, vare den dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens

ägare men av upplaget, njute ersättning, som i 9 kap. sägs.

3—193710

s. 14 Kontrollera mot PDF

7: 6-11

14

6 § (25 §).

Vill deri, å vars mark dikning skall av annan verkställas, hellre själv utföra arbetet,

äge han rätt därtill, såframt det prövas kunna ske utan olägenhet för dikningsföretaget,

och njute ersättning efter ty skäligt prövas; vare dock, vid påföljd av

skadeståndsskyldighet och förlust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort,

pliktig att fullgöra arbetet inom tid och på sätt, som genom åsämjande eller eljest

i laga ordning bestämmes.

7 § (16, 17 §§).

Tarvas för torrläggning av mark, att genom väg vattenavlopp anordnas eller ock

befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet ombesörjas av vägens ägare,

där denne ej hellre vill överlämna det åt den dikande. Arbetet skall, såvitt ej i

8 § annorledes stadgas, bekostas av den dikande.

Vad nu sagts om ägare av väg, skall i fråga om allmän väg avse vägstyrelsen.

8 § (16, 17 §§).

Har allmän väg till den del, varom fråga är, påbörjats efter den 1 januari 1880,

vare de väghållningsskyldiga pliktiga att vidkännas kostnaden för arbete, som i 7 §

avses, i den mån det tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller

äng, som jämväl vid tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sadant ägoslag;

dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om bro eller annan byggnad i vatten,

som verkställts i överensstämmelse med vattendomstolens besked, varom i 2 kap. 20

§ förmäles.

Vad i denna § stadgas om allmän väg skall jämväl gälla beträffande enskild väg,

som till den del, varom fråga är, påbörjats efter den 1 januari 1921. Såsom enskild

väg må i hänseende, som nu nämnts, icke anses väg, som huvudsakligen är avsedd

för hemkörslor eller underlättande av ägors brukande.

9 § (18 §). _

Tarvas för torrläggning av mark, att genom järnvägs banvall vattenavlopp anordnas

eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, vare järnvägens ägare pliktig

att ombesörja aibetet.

Om och i vad mån järnvägens ägare är berättigad till ersättning för sadant arbete

stadgas i 10 och 11 §§.

10 § (19 § 1 st.).

Har järnväg till den del, varom fråga är, påbörjats före den 1 januari 1921, vara

järnvägens ägare berättigad till ersättning för arbete, som i 9 § sägs, i den mån ej

arbetet tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller äng, som jämväl

vid tiden för järnvägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag.

11 § (19 § 2 st.).

Har bro eller annan byggnad i vatten för järnväg verkställts i överensstämmelse

med vattendomstolens besked eller har, där sadant besked ej inhämtats, järnvägen

till den del, varom fråga är, anlagts, enligt vad därom är särskilt stadgat, i överensstämmelse

med de föreskrifter, som meddelats vid särskild syneförrättning, eller

med i vederbörlig ordning kungjord plan, mot vilken erinran ej framställts, eller med

erinran, som gjorts mot sådan plan, vare järnvägens ägare berättigad till gottgörelse

för arbete, som i 9 § sägs; dock må, där besked av vattendomstolen eller föreskrift

vid syneförrättning ej inhämtats, ersättning för sådant arbete icke utgå i den män

arbetet tarvas för torrläggning av mark intill ett djup av 1,2 meter.

Ändå att järnvägsanläggning utförts enligt vid syneförrättning meddelad föreskrift

eller vederbörligen kungjord plan, vare järnvägens ägare icke fri från skyldighet att

opaginerad Kontrollera mot PDF

I'') 7: H I8

i fråga om bro eller annan byggnad i vatten på sin bekostnad vidtaga de ändringar,

som på grund av bestämmelserna i 2 kap. må varda ålagda honom.

12 § (16, 17 §§).

Har på grund av bestämmelserna här ovan vattenavlopp anordnats eller ändrats

genom väg eller järnväg, skall arbete, som erfordras för vägens eller järnvägens iordningställande

efter det avlopp vunnits, verkställas och bekostas efter enahanda

grunder, som gälla för avloppets upptagande.

Tarvas för avhjälpande av olägenhet till följd av dikning i andra fall, att bro,

trumma eller annan anläggning göres eller ändras, skall arbetet bekostas av den

dikande; och skall i fråga om arbetets verkställande bestämmelserna i 7 och 9 S§

äga motsvarande tillämpning.

13 § (24 §).

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma genom vägstyrelsens försorg

byggas eller ändras och påfordrar ägare av mark, innan arbetet påbörjas, att

för markens framtida torrläggning vattenavlopp anordnas genom vägen i enlighet

med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord plan, åligge vägstyrelsen att

sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan men för anläggningens brukbarhet och

framtida bestånd; och njute ersättning därför med det belopp, varmed anläggningen

och underhållet därav må fördyras. Underlåtes det och kommer torrläggningsföretaget

sedermera till utförande, må, ändå att enligt i 7—12 §§ här ovan givna bestämmelser

arbetet skall bekostas av den dikande, större kostnad än nu sagts icke åläggas

honom.

Yad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg med därtill hörande

broar och trummor.

14 § (17, 20 §§).

Finnes, då fråga väckes om marks torrläggning, kostnaden för utförande av arbete,

som den dikande eller annan efter ty i 7—13 §§ sägs är skyldig att verkställa utan .

ersättning, vara avsevärt större än beloppet av den skada, som uppstår därigenom,

att arbetet icke utföres, vare han fri från sådan skyldighet, där han hellre vill ersätta

skadan.

15 § (21 §).

Genom vad i 7—14 §§ stadgas göres ej inskränkning i den rätt, som kan grundas

å dom, avtal eller annan särskild rättsgrund; dock vare ägare av mark, där för

markens torrläggning tarvas vattenavlopp genom väg eller järnväg, berättigad att

utan hinder av vad sålunda eller vid syneförrättning, som i 11 § sägs, kan hava

bestämts äska, att erforderligt avlopp göres på hans bekostnad.

Ej må vid expropriation av mark för väg eller järnväg meddelas bestämmelse, som

inskränker den markägare enligt 7—14 §§ tillkommande rätt.

16 8 (22 §).

Vad ovan stadgats om järnväg skall även gälla om spårväg, för vilken särskild

banvall finnes anlagd.

17 § (23 §).

Skall i anledning av dikningsföretag bro, trumma eller annan anläggning på den

dikandes bekostnad ändras eller byggas, må ej föreskrivas eller beräknas dyrare material

eller konstruktion än till förutvarande anläggning använts eller av de ändrade

förhållandena betingas; dock att anläggningen för varje fall skall utföras på ett med

hänsyn till föreliggande förhållanden betryggande sätt.

18 § (16 § 3 st.).

Där till följd av arbete, som efter ty ovan stadgats skall bekostas av den di
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7: 18-23 16

kände, uppstår ökning i kostnaderna för underhåll av bro, trumma eller annan

anläggning, åligge honom att ersätta sagda ökning. Varder underhållskostnaden

genom arbetet minskad, äge den dikande, om arbetet ombesörj es av annan, tillgodonjuta

motsvarande minskning i den för arbetet utgående ersättningen och, om det

utföres av den dikande, erhålla däremot svarande gottgörelse.

19 § (16 § 3 st.).

Där arbete i anledning av dikning på den dikandes bekostnad verkställes av annan,

skall, om ej annat överenskommes, den för arbetet utgående ersättningen utbetalas

i mån av arbetets utförande. Gottgörelse för ökning eller minskning i underhållskostnad

skall, om ej annat överenskommes, erläggas efter arbetets utförande på

en gång eller oek, om den betalningsskyldige det äskar, fördelas till utbetalning på

högst tio år. Gottgörelse för ökning i underhållskostnad skall i fråga om allmän väg

inbetalas till vägstyrelsen, som även har att gälda gottgörelse för minskning i dylik

kostnad.

Skall ersättning, som nu sagts, gäldas av den dikande, vare denne, om det äskas,

pliktig att för beloppet hos Konungens befallningshavande ställa pant eller borgen.

Om dikningssamf''ullighet.

20 § (2 §, 11 § 2_st.).

Vill någon upptaga dike för torrläggning av sin mark och åstundar annan att för

sin mark deltaga i dikningen, vare denne, såframt det är förenligt med dikningens

ändamål och hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet eller läge eller därav,

att kostnaderna skulle oskäligt ökas, berättigad fordra, att åt diket gives det läge

och djup samt dikningen i övrigt erhåller den utsträckning och omfattning, att största

möjliga båtnad beredes hans mark.

Är dike, som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans mark, vare denne

skyldig att taga de! i dikningen.

Vad ovan stadgats skall jämväl äga tillämpning i fråga om dike, som jämlikt 3 §

skall upptagas till förebyggande av olägenhet för nedanliggande mark, dit vattnet

ledes.

21 § (2 §).

All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga del,

utgöre i avseende å företaget en samfällighet.

22 § (3 §).

Med avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga,

skall såsom båtnad (jordförbättring) anses den genom företaget åstadkomna

höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större djup,

vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, så ock den ökade möjligheten

till alstringsförmågans höjande på sätt nu sagts.

Med båtnad av marks torrläggning i andra fall förstås den värdeökning marken

vinner genom torrläggning till det djup, varom i varje särskilt fall är fråga, ävensom

genom den ökade möjligheten till torrläggning till nämnda djup.

Ej må till båtnad, som genom torrläggning beredes mark, hänföras förmån, som

består däri, att markens frostländighet minskas eller att de klimatiska förhållandena

eljest förändras.

23 § (4 §).

Delägare i dikningssamfällighet vare, såvitt ej nedan annorledes stadgas, skyldig

s. 17 Kontrollera mot PDF

17 7: 23—28

att taga del i kostnaden för samfftllighetens torrläggning i mån av värdet å den båtnad

hans mark därigenom beredes.

Hava delägarna träffat överenskommelse angående delaktigheten i företaget, vare

den gällande, såframt den vid prövning, som i 36 § sägs, finnes lämplig och varder

till efterrättelse fastställd.

24 § (5 §). _

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken särskilda

grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen förenade särskilt

stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten hörande områden

väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på grund härav antagas, att kostnaden

i förhållande till båtnadsvärdet för torrläggning av något område skulle bliva mindre,

därest annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som

nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda, med

hänsyn till särskilt hinder för dikningen eller genom större brytning i dikets bottenlinje

naturligen avgränsade dikessträckor.

Å avdelning, som nu nämnts, må på grund av stadgandet i 23 § icke anses belöpa

större andel i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan

den beräknade kostnaden för torrläggning allenast av till avdelningen hörande mark,

å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å andra sidan.

Överstiger den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning den kostnad, som

efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen hörande mark, därest till avdelningen

hänfördes jämväl den till en eller flera andra avdelningar hörande marken, skall

sistnämnda kostnadsbelopp anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock att

ej därigenom kostnaden för någon av de andra avdelningarna må höjas utöver avdelningens

torrläggningskostnad, beräknad på sätt nu sagts.

25 § (6 §).

Har på yrkande av delägare i dikningssamfällighet åt dikningen givits större

omfattning än som erfordras för samfällighetens torrläggning till ett djup av 1,2

meter, skall, där ej samtliga delägare efter ty i 22 § sägs skola anses hava båtnad

av denna del av dikningen, särskild beräkning ske av kostnaden för sagda del samt

båtnaden av densamma ävensom det bidrag till nämnda kostnad, som enligt de i

23 och 24 §§ stadgade grunder må anses belöpa å varje delägare; och värde med

iakttagande härav delaktigheten i den sammanlagda kostnaden för företaget fastställd.

26 § (ny).

Finnes vid bestämmande av delaktigheten i företaget efter ty i 23—25 §§ föreskrives

någon delägares bidrag till den beräknade kostnaden för företaget överstiga det belopp,

vartill kostnaden för torrläggning av honom tillhörig mark må antagas hava

uppgått utan annans deltagande i dikningen, äge sådan delägare tillgodonjuta den

jämkning i delaktigheten, som svarar mot sistnämnda kostnad.

27 § (7 §).

Ej vare delägare i dikningssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till

kostnaden för dikningen än som svarar mot värdet å den båtnad, hans mark därigenom

beredes, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden vare den,

som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan,

som föranlett större anläggning än sökanden äskat.

. 28 § (ny)-

Delägare, som icke är sökande till företaget eller enligt vad i 27 § sägs likställd

opaginerad Kontrollera mot PDF

7: 28-34 18

med sökanden, må berättigas att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning

på visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt. Ä ognldet kapitalbelopp skall

beräknas ränta efter den räntefot, som finnes skälig.

29 § (.ny).

Utgöres båtnad, som fastighet vinner genom dikning, av annat än jordförbättring

eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen bär värde

såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, vare delägare, som i 28 §

avses, icke pliktig att, såvitt angår dylik båtnad, taga del i kostnaden för företaget,

förrän han begagnar sig av båtnaden, utan skall intill dess den å båtnaden belöpande

andel gäldas av övriga delägare med fördelning dem emellan enligt bestämmelserna

här ovan. Tiligodogöres förmånen av markens torrläggning såsom jordförbättring,

skall delägare jämväl för sådant fall anses hava begagnat sig av båtnaden.

Delägare, som sålunda träder till företaget, åligge att taga del jämväl i kostnad,

som må belöpa å annan delägare, för vilken enligt vad nu sagts betalningsskyldigshet

ännu ej inträtt, men vare fri från sådana utgifter för företagets underhåll, som

gjorts före hans tillträde. Ej heller må för tiden dessförinnan beräknas ränta å bidrag,

som han har att erlägga.

Vill fastighetens ägare begagna sig av båtnaden såsom jordförbättring eller eljest

huvudsakligen allenast för fastighetens eget behov, må på talan i den ordning 11

kap. stadgar det bidrag, som denne har att i anledning därav erlägga, bestämmas

till en mindre del av bidragets hela belopp och med gäldandet av återstoden tillsvidare

anstå.

30 § (15, 24 §§).

Ersättning, som tillkommer delägare i dikningssamfällighet för skada eller intrång

av dikningen, skall vid dikningskostnadens fördelning tillgodoräknas honom. Har

han på sätt och för ändamål, som i 13 § sägs, förskjutit medel, skall ersättning för

denna utgift med skälig ränta därå vid dikningskostnadens fördelning räknas honom

till godo, dock högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas.

31 § (28 §).

Tarvas dike för oskift byamark eller annan samfälld mark, have den delägare

vitsord, som fordrar dike; och tage envar del i dikningen efter sin lott i samfälligheten.

32 § (10 §).

Till kostnad för marks torrläggning (torrläggningskostnad) räknas i denna lag förutom

arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning, som föranledes av

företaget.

Om förrättningskostnaden och dess fördelning stadgas i 10 kap. 79 och 80 §§.

Om förbättring och underhåll av dike.

33 § (27 §).

Äskar någon bättre torrläggning av förut avdikad mark, och är för ändamålet nödigt,

att dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, eller tarvas sådan åtgärd

till följd därav, att någon leder vatten till annans dike efter ty i 2 § sägs,

galle i avseende å sådan förändring vad om upptagande av nytt dike är i denna lag

stadgat.

34 § (29 §).

Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan vara därav

beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande underhållsskyldighetens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19 7: 34 -38

fördelning galle enahanda grunder som i 23-26 §§ samt 29 § äro stadgade för skyldighet

att deltaga i kostnad för dikets upptagande.

Leder någon vatten till annans dike och uppkommer därigenom ökad kostnad för

dikets underhåll, vare han pliktig att svara för denna tillökning. Där förut befintligt

dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, svare ock ägaren av den mark,

för vars torrläggning förändringen skett, för den tillökning i underhållskostnad, som

därav må föranledas.

Om avdikning av vattendrägt mark.

35 § (30 §).

Vill någon för sin marks torrläggning avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt

mark, vare lag som om dikning är stadgat.

Vållas till följd av dikningen märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag,

sjö eller annan vattensamling, skall å företaget tillämpas vad i denna lag stadgas

om vattenavledning.

Om prövning av dikning smål.

36 § (44, 45 §§).

Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike å annans mark eller leda

vatten till annans dike eller eljest begagna sig av rättighet, som omförmäles i 1—19

§§, och kan ej överenskommelse därom träffas, då skall vid syneförrättning i den ordning,

som i 10 kap. stadgas, före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och under

vilka villkor arbetet må göras. År fråga om annans deltagande i dikningsföretag

efter ty i 20—32 §§ stadgas, skall ock, innan arbete för företaget må påbörjas,

därtill inhämtas medgivande, som nu sagts.

Där någon ärnar verkställa dikning, varför ej fordras föregående prövning, stånde

honom ändock fritt, om han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden

i den ordning ovan sägs påkalla sådan prövning.

Huru utlåtande, som meddelas vid syneförrättning, skall beträffande särskild fråga

underställas vattendomstolens prövning, därom stadgas i 10 kap. 52 §.

Om vattenavledning.

37 § (31 §).

Vill någon för torrläggning av sin mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling,

fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda

vatten därifrån, skall med iakttagande av föreskrifterna i 38—47 §§ å sådan vattenavledning

tillämpas vad ovan stadgats om dikning.

Vad enligt denna lag skall gälla angående vattenavledning lände jämväl till efterrättelse

i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling

eller i vattendrag eller införande av nya eller ändrade bestämmelser beträffande

vattenhushållningen vid befintlig byggnad i vatten, såframt dylik åtgärd huvudsakligen

avser torrläggning av mark och bestämmelserna i 2 eller 3 kap. icke äro

därå tillämpliga.

38 § (36, 38, 40-42).

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att annan tillhörigt strömfall borttages eller

dess fallhöjd minskas eller att till men för annans egendom, vare sig jord, hus, fiske

eller annat, vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eljest för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7: 38-43 20

ändras, vare dylik åtgärd ej tillåten utan så är att nyttan därav efter avdrag av

kostnaden för dess verkställande finnes överstiga skadan och intrånget å annans egendom.

Tillskyndas ägare av strömfall förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av

icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad

varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga om vattenhushållning eller

vattentillgång tillkommer honom såsom ägare av byggnad för uttagande av vattenkraft,

eller vållas skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan

därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig inrättning, skall

vid ovannämnda jämförelse förlust, skada eller intrång, som nu sagts, beräknas två

gånger.

I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å

egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget sker, må skattas; dock att, där

fråga är om företag, som efter ty ovan är stadgat verkställes för samfälld räkning,

skada eller intrång å egendom, tillhörig annan än sökande till företaget eller den,

som förenat sig med sökanden, skall likställas med skada eller intrång å annans egendom.

För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.

39 § (34, 3» §§).

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava till följd, att störré fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas

eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må åtgärden,

ändå att nyttan uppgår till värde, som i 38 § omförmäles, icke ske. Lag samma

vare, där genom dylik åtgärd skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust

för landets djur- eller växtvärld är att befara.

Prövas företaget vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten

eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder mot företaget skulle

möta av bestämmelserna i 38 § eller vad i denna § är stadgat, efter hemställan av

vattendomstolen på sätt i 46 § sägs lämna medgivande till företaget.

( 40 § (2 kap. 14, 17 §§).

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet lägges damm,

vall eller väg eller ledning för vattnet eller att å annans grund i eller vid vattendrag

verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande

eller till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda

tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Ej må för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park,

där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

41 § (33 §).

A företag, som i 37 § sägs, skall vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11—13 §§, 27—30 §§ samt

32 § stadgas beträffande byggande i vatten äga motsvarande tillämpning.

42 § (43 <*).

Skall ersättning för vattenkraft, som till följd av företag enligt detta kap. går för

ägaren förlorad, utgå medelst kraftöverföring efter ty i 9 kap. skils, gälle med avseende

å de för sådan överföring erforderliga ledningar vad i 2 kap. 18 § finnes i så
dant

hänseende stadgat för där avsedda fall.

43 § (39 §).

Tarvas för ändamål, som omförmäles i 37 §, att annans byggnad i vatten utrives

eller ändras, besörj e därom ägaren av den mark, som skall torrläggas. Skall byggnaden

ändras och vill byggnadens ägare själv utföra arbetet, gälle därom vad i 2

kap. 19 § finnes för där avsett fall stadgat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21 7: 44-48

44 § (32 §).

Vad i denna lag är stadgat om skyldighet att taga del i dikningsföretag skall icke

äga tillämpning i fråga om företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, med

mindre den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften faller å egendom,

tillhörig den, som sökt företaget, eller honom och andra, vilka förenat sig med honom

därom. Vad nu sagts om sänkning eller uttappning av sjö lände jämväl till

efterrättelse i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur dylikt vattenområde.

45 § (44, 46 §§).

Vill någon utföra vatten avledning, som i 37 § sägs, och äro sannolika skäl, att

allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas, skall, innan arbetet påbörjas, i den

ordning nedan sägs inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.

År fråga om annans deltagande i företaget efter ty ovan stadgats, skall ock till

företaget utverkas medgivande, som nu sagts.

Ansökan om vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande och

varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning i den ordning, som i 10 kap.

stadgas. Avser företaget sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets

avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge

i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled finnes, skall synemännens

utlåtande underställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen

ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes

av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets

utförande. Om underställning i visst fall av särskild fråga stadgas i 10 kap.

52 §.

46 § (4 kap. 13 §).

År fråga om företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets avrinning

ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller

Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens prövningsrätt i vissa hänseenden

och om skyldighet för vattendomstolen att hemställa frågan Konungens avgörande

äga motsvarande tillämpning; och skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla

beträffande annat företag, varigenom vattnets avrinning i större omfattning regleras

eller vattenförhållandena eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller

sig sådan prövning och besked därom före målets avgörande lämnas synemännen

eller i fall, då enligt 45 § underställning skall ske, vattendomstolen.

Har vid syneförrättning, som i 45 § sägs, hinder ansetts möta mot tillämnad vattenavledning

på grund av bestämmelserna i 38 § eller 39 § första stycket och finner

vattendomstolen vid prövning av talan, som föres mot beslutet, eller efter underställning,

där sådan enligt 45 § skall äga rum, företaget med hänsyn till stadgandet i

andra stycket av 39 § böra tillåtas, skall frågan därom av domstolen hemställas

Konungens avgörande.

47 § (2 kap. 26 §).

Har efter den 1 januari 1921 vattenavledning verkställts utan föregången prövning,

vare den, för vars räkning arbetet skett, bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets

utförande rådande förhållandena i vattnet.

48 § (45 § 2 st.)

Vill någon för torrläggning av sin mark verkställa rensning, som för bibehållande

av vattens läge eller djup är av nöden, äge han rätt därtill utan föregående prövning,

ändå att arbete inom annans område tarvas; dock skall i ty fall denne förut

därom tillsägas. Vill den, som ämnar företaga rensning, påkalla prövning av arbe
4—103710
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

1 48—54 22

tets laglighet eller är fråga om annans deltagande i arbetet, galle därom vad här

ovan stadgas i fråga om vattenavledning. Har föregående prövning icke ägt rum,

skall i fråga om rensning stadgandet i 47 § äga motsvarande tillämpning.

Vad i 5 § stadgas angående uppläggande av jord eller annat, som vid rensning

upptages, skall lända till efterrättelse jämväl beträffande rensning för marks torrläggning.

Om invallning (6 kap.).

49 § (1, 2, 9 §§).

Vill någon för sin marks torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling

eller havet göra vall eller annan byggnad till skydd mot vattnet, skall

med iakttagande av föreskrifterna i 50—55 §§ beträffande sådan invallning vad ovan

stadarats om vattenavledning äga motsvarande tillämpning.

50 § (6, 7 §§).

Jord, sten, grus och grästorv må mot ersättning efter ty i 9 kap. sägs tagas å det

invallade området, där det tjänligast och till minsta skada för jordägare kan ske,

så ock å närbelägen mark, såframt ej avsevärd olägenhet därav uppstår för ägaren.

Vallar och gravar, som äro anlagda till marks skyddande, må ej användas till annat

ändamål utan samtycke av dem, som äga del i invallningen.

5L § (1, 2 §§).

Beträffande skyldighet för annan att taga del i kostnaden för invallning skall vad

i denna lag är stadgat om företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, äga

motsvarande tillämpning.

52 § (4 §).

Ingår i samfällighet för invallning mark, som med hänsyn till höjdläge eller andra

förhållanden uppenbarligen kan med mindre kostnad torrläggas genom dikning eller

vattenavledning, varde dess delaktighet i invallningen i mån därav jämkad.

Har invallning skett för marks torrläggning och äskas sedermera för samma ändamål

dikning, vattenavledning eller vattenregleriug, skall för bestämmande av den

delaktighet i det sålunda ifrågasatta företaget, som må belöpa å den invallade markens

ägare, uppskattning ske av den båtnad, som företaget må bereda honom därigenom,

att markens torrläggning genom företaget förbättras utöver vad som skett

genom invallningen. Medför företaget, att vidmakthållande av invallningen järnte

drift av uppfordringsverk, där sådant finnes, varder obehövligt eller kostnaderna

därför minskas, vare den invallade markens ägare tillika skyldig att i anledning

härav bidraga till kostnaderna för företaget; dock högst med hälften av det belopp,

vartill sagda utgiftsminskning må skattas. Sådant bidrag skall efter ty i varje fäll

prövas skäligt erläggas antingen på en gång eller ock med fördelning på visst antal

är. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty

bidragsgivaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.

54 § (9 § 2 st.).

Har delägare i invallningsföretag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty

i 27 § sägs likställd med sökande, vare han berättigad påfordra, att delägarna i

företaget skola med belopp, som i 9 kap. 49 § sägs, lösa all honom tillhörig mark,

som ingår i samfälligheten.

Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande därom framställas

medelst stämning å delägarna i den ordning il kap. stadgar inom sextio dagar

opaginerad Kontrollera mot PDF

23 7: 54 58

efter det tiden för påkallande av sådan ny uppskattning av båtnaden, som omförmäles

i 10 kap. 77 och 78 §§, tilländagå^, eller, om sådan uppskattning påkallats,

inom samma tid efter det uppskattningen vunnit laga kraft.

Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken

hör, fri från skyldighet att taga de! i företaget; och träde den lösta marken i

fastighetens ställe med skyldighet för ägaren att övertaga den delaktighet i företaget,

varifrån fastighetens ägare befriats.

Om rätt för fastighetens ägare att återbära förskjutet bidrag så ock om denne åliggande

ersättningsskyldighet i visst fäll stadgas i 0 kap. 49 §.

. 55 § (10 §).

A invallning. som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som i 45

§ andra stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställning av synemännens

utlåtande äga motsvarande tillämpning.

Yad i 46 § första stycket är stadgat om Konungens prövningsrätt skall beträffande

invallning gälla allenast såframt Konungen i den ordning, som i sistnämnda § sägs,

förbehållit sig sådan prövningsrätt.

Gemensamma bestämmelser.

56 § (47 §).

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller vattendomstols

laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgivande till före

taget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och

för framtiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyldighet att

taga del i företaget, dock med de inskänkningar, som följa av bestämmelserna i 57 §

samt i 10 kap. 77 och 78 §§.

57 § (49 §).

Där genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 § sägs, av

företag, som i detta kap. avses, vållas skada eller intrång, som vid utlåtandets eller

beslutets meddelande icke av synemännen eller av vattendomstolen förutsetts, må utan

hinder av bestämmelserna i nämnda § den, som lider skadan eller intrånget, framställa

anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för

att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller

den längre tid, högst tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits,

räknat från utgången av den för företagets fullbordande i utlåtandet eller beslutet

eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

År skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid,

som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande

av sådana ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningar

och vidtagande på delägarnas i företaget bekostnad av sådana åtgärder, som utan

att förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade

att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

58 § (48 §).

Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10

kap. 62 § föreskrivits, vare frågan om företaget förfallen; dock må, om giltigt skäl för

dröjsmål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen

på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med

företagets fullbordande på högst tio år. Lider någon genom dröjsmålet skada, skall

ersättning gäldas av delägarna.

Har fråga om företag enligt detta kap. förfallit, äge deltagare i företaget påkalla

opaginerad Kontrollera mot PDF

7. 58-64 24

vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas

allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken

män jämväl övriga delägare skola med hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del.

59 § (ny).

Finnes under företagets utförande, att visst arbete, som i utlåtandet eller beslutet

rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd

arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets

utförande meddelade bestämmelser, äge vattendomstolen på ansökan av deltagare i

företaget, föreskriva den ändring i nämnda bestämmelser, som av förhållandena påkallas.

60 § (58 §).

Har efter det medgivande lämnats till utförande av företag, som i detta kap. sägs,

fastighet inom torrläggningssamfälligheten övergått till ny ägare, vare jämväl denne

pliktig att efter ty ovan stadgats taga del i kostnaden för företaget; dock skall, där

föregående ägares skyldighet att erlägga å fastigheten belöpande andel i kostnaden

blivit genom dom eller annorledes fastställd eller, oavsett, huruvida den genom företaget

vunna båtnaden av denne tagits i bruk, åvilat honom, ny ägare ej svara för

bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten

eller, om han inropat fastigheten å exekutiv auktion, för bidrag, som före försälj - ningsdagen förfallit till betalning.

Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande av företaget

eller för underhåll av detsamma ålagts honom, vare nye ägaren skyldig fullgöra

vad sålunda blivit eftersatt.

61 § (59, 64 §§).

Har till företag, som i detta kap. avses, medgivande i laga ordning erhållits, skall,

där delägarna äro flera än två, för handhavandet av de med företaget förenade angelägenheter

utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja delägarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter,

stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande, med mindre de blivit av Konungens

befallningshavande granskade och fastställda. I fråga om stadgar för torrläggningsföretag

skola bestämmelserna i 3 kap. 13 § äga tillämpning.

.62 § (60 §).

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i

fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan

därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom intagas i

län skungörelserna.

63 § (59 §).

Har ej genom särskilda stadgar eller eljest genom beslut av deltagarna i företaget

blivit bestämt, huru styrelsen skall vara sammansatt, skall styrelsen utgöras av en

person, benämnd syssloman.

64 § (61-63 §§).

Vad i 3 kap. 15 samt 17 — 21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om företag, som i förevarande kap. avses, dock att förordnande, som i 17 §

sägs, skall införas i länskungörelserna samt att, där i fastställda stadgar icke viss

ort bestämts såsom styrelsens säte, talan, som i 20 § omförmäles, skall anhängiggöra.?

hos den allmänna underrätt, inom vars domvärjo samfälligheten eller största delen

därav är belägen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

7:65 8:5

65 § (65 §).

Rätten att handhava de med företag, som i detta kaj», avses, förenade angelägenheter

utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det

andels tal, som jämlikt 23—26 §§ samt 29 § är bestämmande för hans skyldighet att

taga del i kostnaden för företaget. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt

vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

66 § (66—69 §§).

Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid sammanträde

med delägarna, samt om hållande av dylikt sammanträde skall äga motsvarande

tillämpning beträffande företag enligt detta kap.; dock att talan skall i fäll, som avses

i 64 §, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.

Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts, antingen

skriftligen delgivas samtliga delägarna minst en vecka före sammanträdet

eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar,

där samfälligheten är belägen, som ock i minst en av ortens tidningar.

8 KAP.

Om kloakledningar,

1 § (L §).

Tarvas för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet från en eller

flera fastigheter eller ett eller flera samhällen, att kloakledning framdrages över annans

fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kan. sägs

tåla intrånget därav.

Med kloakledning förstås i denna lag avloppsledning för ändamål, som ovan

nämnts, ändå att därmed tillika må avses vattens avledande för torrläggning av begravningsplats

eller av samhälles planlagda område. Avloppsledning, varmed avses

dels avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av annan

mark än nyss nämnts, vare ock ansedd som kloakledning, där spillvattnets och orenlighetens

avledande är det huvudsakliga ändamålet.

Vatten och orenlighet, som framrinner i kloakledning, benämnes i denna lag kloakvatten.

2 § (13 §).

Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden

öppen ledning må tillstädjas.

_ 3 § (12 §).

Där för avledande av kloakvatten tarvas, att genom allmän eller enskild väg eller

genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller ock

befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren samt

ombesörjas, där fråga är om väg, av vägens ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna

arbetet åt anläggaren, och i annat fall av järnvägens eller spårvägens ägare.

Vad nu sagts om ägare av väg, skall i fråga om allmän väg avse vägstyrelsen.

4 § (15 §).

1 den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap. 4, 5,

12 14 och 17 19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar gälla

även beträffande kloakledningar.

■ 5 § (16 §).

Kloakledning skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen

underhållas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

8: 6—il 26

6 § (2 §).

Finnes, då kloakledning bygges eller skall byggas för ett samhälle, det medföra

väsentlig fördel, att ledningen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles

kloakvatten, skall, där det från sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så

byggas.

7 § (5, 6 §§).

Skall kloakledning efter ty i 6 § sägs inrättas för avledande av kloakvatten jämväl

från annat samhälle, skall anläggningskostnaden för ledningen, i den mån den

är gemensam, mellan samhällena fördelas i förhållande till den kostnad för särskild

lednin g för vartdera samhället, som bortfaller därigenom att gemensam ledning bygges.

Är ett samhälles kloakvatten av beskaffenhet att medföra särskild kostnad

beträffande ledningens inrättande eller anordnande, skall hänsyn tagas härtill.

8 § (3, 5, 6 §§).

Vill samhälle inleda kloakvatten i annat samhälles redan befintliga kloakledning

och kan avledning av samhällets kloakvatten icke ändamålsenligt beredas på annat

sätt, må det ej förvägras; vare dock det samhälle, som vill tilleda kloakvatten, pliktigt

att vidtaga sådana anordningar, som till undvikande av- olägenhet av tilledandet

för det andra samhället må anses erforderliga.

Om skyldighet för samhälle, som sålunda tilleder kloakvatten, att deltaga i anläggningskostnaden

för den gemensamma delen av ledningen, beräknad till dess värde

i befintligt skick, galle vad i 7 § stadgas. Finnes tillföljd av tilledandet nödigt, att

ledningen utvidgas eller annorledes förändras, skall kostnaden åligga sistnämnda samhälle;

dock vare samhället ej skyldigt att i ty fall taga del i redan nedlagd kostnad,

som till följd av ändringen varder onyttig.

9 § (4, 6 §§).

I den mån kloakledning är gemensam för två eller flera samhällen, skall skötseln

och underhållet därav, såframt ej annorlunda överenskommes, ombesörjas av det

samhälle, för vars räkning ledningen ursprungligen anlagts, eller, där den byggts

för gemensam räkning av det samhälle, över vars område flen gemensamma sträckan

av ledningen eller väsentlig del därav framdragits, eller ock, för den händelse ledningen

huvudsakligen är belägen på annan mark, av det, varifrån största vattenmängden

beräknas tillrinna densamma.

Samhälle, som begagnar kloakledning, vars skötsel och underhåll åligger annat

samhälle, vare pliktigt att medelst årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig

andel av kostnaden för underhåll och skötsel av den gemensamma delen av ledningen.

Avgäld, som nu nämnts, skall bestämmas efter enahanda grunder som enligt

7 § skola lända till efterrättelse i fråga om anläggningskostnadens fördelning.

10 § (7 §).

Avgäld, som enligt 9 § åligger samhälle att utgiva, skall utgå från den dag, då

samhället tager kloakledningen i bruk, dock, i den händelse samhället jämlikt 6 §

på eget yrkande berättigats att begagna ledningen, senast från dag, som i sammanhang

med beslutet därom bör bestämmas.

11 § (10 §).

Inträffar, sedan bestämmelse meddelats rörande samhälles skyldigheter med avseende

å underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför,

väsentlig ändring i något förhållande, som lagts till grund för bestämmelsen, må,

talan i den ordning 11 kap. stadgar kunna föras om ändrade föreskrifter, dock ej

förr än minst fem år förflutit från det bestämmelsen meddelades.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 § (ny).

Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen gemensam,

skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika

erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle, som sist

sagts, ej pliktigt att till den ombyggda ledningens anläggning samt skötsel och

underhåll utgiva mera än som svarar mot de utgifter, varmed det varit pliktigt att

bidraga till den förut befintliga ledningens skötsel och underhåll.

13 § (2, 3. 8, il §§).

Yad i 6—12 §§ stadgas beträffande gemensam kloakledning för två eller flera

samhällen skall äga motsvarande tillämpning med avseende å kloakledning till gemensamt

bruk för två eller flera fastigheter eller för samhälle samt en eller flera

utom samhället belägna fastigheter.

14 § (11 §).

Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där annans kloakledning

framgår eller skall anläggas, vare berättigad att för markens torrläggning

leda vattnet till kloakledningen under de villkor, som ovan finnas stadgade i fråga

om rätt att inleda kloakvatten; dock att, där markens torrläggning icke utan oskäliga

kostnader kan vinnas annorledes än medelst ledning över samhälles planlagda område

eller över bebyggd fabrikstomt, ersättningsskyldighet till följd av vattnets inledande

i samhällets eller fabrikens kloakledning icke åligger markens ägare i vidare

mån än som ma betingas av ökning i kostnaderna för ledningens anläggning samt

skötsel och underhåll.

15 § (17 §).

Vad i 7 kap. 36 § finnes stadgat därom, att fråga om dikning skall prövas vid

syneförrättning i den ordning 10 kap. föreskriver, skall ock äga tillämpning beträffande

avledande av kloakvatten.

I fråga om giltigheten av laga kraft vunnet utlåtande eller beslut rörande avledande

av kloakvatten skall vad i 7 kap. 56—58 §§ finnes stadgat beträffande företag

enligt nämnda kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med den

inskränkning, som föranledes av stadgandet i 16 § här nedan.

I avseende å de skyldigheter, som beträffande gemensam kloakledning åligga ny

ägare av fastighet, varifrån vatten genom ledningen avledes, äge stadgandet i 7 kan

60 § motsvarande tillämpning. L

_ 16 § (14 §).

Huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom kloakvatten förorena

vatten, varöver annan äger råda, eller luften, så ock i vad mån ersättning skall

gäldas för skada och olägenhet genom sådant förorenande, därom galle vad särskilt

är eller kan varda stadgat.

Föreskrifter, vilka till förekommande eller minskande av olägenheter till följd av

förorenande, som nu nämnts, blivit i laga ordning meddelade, skola vid anläggande

och skötsel av kloakledning noga iakttagas.

17 § (18 §).

Beträffande avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från byggnader,

tomter, gator eller andra platser i samhället äge vad ovan stadgats ej tillämpning

18 § (19 §). ö j P ö
Med

samhälle avses i detta kap. stad, köping och municipalsamhälle.

Vad i detta kap. stadgas om samhälle skall ock, där Konungen så förordnar, gälla

beträffande särskilt område a landet, som med förordnandet avses.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9:1-10:1 28

9 KAP.

Om ersättning.

1 § (1* §)•

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med

eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område

eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att

vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt

ej i 1, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda

ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.

48 § (36, 48* §).

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften därutöver, da

fråga är om ersättning för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd

för befintlig eller under byggnad varande anläggning;

2. fiskeverk, hevattningsanstalt samt annan därmed eller med byggnad för utta
gande

av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets nyttjande sa ock skada å

sådan anläggning; o

3. mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till följd av vattenuppdämning

eller annan ändring i vattenståndsförhållandena, dock med undantag av

mark, som på grund av stadgandet i 7 kap. 54 § skall lösas, ävensom av skada,

som består däri, att framtida torrläggning av mark genom vattenuppdämning hindras

eller försvåras;

4. fiske eller skada därå så ock sådant intrång i rätt till fiske, som föranledes av

förbud, varom i 2 kap. 14 § andra stycket förmäles;

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §, så ock intrång genom ledning för elektrisk

kraftöverföring.

Om undantag för vissa fall från vad sålunda föreskrivits skils i 50 §.

49 § (37, 49* §).

Där ej efter ty i 48 § stadgas ersättning skall utgå med förböjning, varde den

bestämd till fulla värdet av den egendom, som avstås, eller, då fråga är om förlust,

skada eller intrång, till belopp, motsvarande full gottgörelse för förlusten, skadan

eller intrånget.

Ersättning för mark, som på grund av stadgandet i 7 kap. 54 § skall lösas av

delägarna i invallningsföretag, skall bestämmas till markens värde i dess skick efter

företagets fullbordande efter avdrag av det belopp, vartill båtnaden för samma mark

genom invallningen blivit i laga ordning uppskattad. Bidrag, som markens ägare

erlagt till företaget, skall gottgöras honom med skälig ränta därå från den dag,

då bidraget utgavs. Har markens ägare tillgodonjutit avkastning utöver den, som

varit att påräkna i markens skick före invallningen, äge delägarna för sagda ökning

bekomma skälig gottgörelse.

10 KAP.

Om syneförrättning''.

Om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap.

1 § .

Till handläggande av syneförrättning rörande inrättande av allmän flottled skall

förordnas i vattenbyggnad kunnig och i flottning förfaren person, vilken på grund

s. 29 Kontrollera mot PDF

29 SÖ lt—5

ar ådagalagda kunskaper och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Konungen

förklarats behörig att halla dylik förrättning.

2 §.

Förordnande, som i 1 § sägs, skall efter ansökan, varom i 6 kap. 3 § 1 mom. förmäles,

meddelas av Konungens befallningshavande.

I ansökningen skola angivas det vattenområde, som med ansökningen avses, samt

den eller de församlingar, där flottleden är avsedd att framgå, ävensom, såvitt möjligt,

de bebyggda strömfall och med fast fiskebyggnad försedda fisken, vilka företaget

må angå, samt bebådande sådan egendom ägares och nyttjanderättshavares

namn och hemvist, så ock huruvida annan allmän flottled, allmän'' farled, vattenavtednings-,

invallnings- eller vattenregleriugsföretag, järnväg, allmän väg eller allmän

bro beiöres av den ifrågasatta flottleden.

Innan förordnande meddelas, äge Konungens befallningshavande, där förhållandena

påkalla sadant, fot dra att sökanden ställer säkerhet för förrättningskostnaden.

Underrättelse om förordnande av förrättningsman skall genast tillställas vattenrättsdomaren.

_ . 3 g

Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen biträdas av två av Konungens

befallningshavande utsedda, om ortens förhållanden kunniga gode män, av vilka den

ene bör vara förfaren i flottning och den andre i jordbruk samt endera av dem

dessutom kunnig i skogsbruk. ''

Förekommer vid syneförrättning fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper,

äg* synemännen hos Konungens befallningshavande begära förordnande

för ojävig, i sådant ämne sakkunnig person att biträda synemännen.

4 §.

Konungens befallningshavande läte om ansökningen underrätta vederbörande fiskeritjänsteman;

och åligger det denne att under förrättningen avgiva yttrande, huruvida

fiskeri näring kan genom företaget lida förfång och vilka särskilda åtgärder kunna

erfordras till skydd för fisket.

Tillika förordne Konungens befallningshavande skogstjänsteman att vid förrättningen

bevaka det allmännas intresse av skogshushållningen samt tillvarataga statsskogarnas

bästa, så ock att förebringa erforderlig utredning angående virkestillgången

inom flottledsomradet eller skilda delar därav.

Om förordnande av annat allmänt ombud, när anledning därtill förekommer, besörje

Konungens befallningshavande själv eller medelst underrättelse om ansökningen

till myndighet, under vars förvaltning viss egendom lyder eller som eljest äger utföra

viss talan.

Där förhållandena påkalla sadant, förordne Konungens befallningshavande en allmänt

betrodd,^ om ortens jordbiuksföihållanden kunnig man att såsom ortsombud,

närvara vid iörrättningen för att meddela de upplysningar och göra de framställningar,

som må finnas erforderliga för tillvaratagande av den jordbrukande ortsbefolkningens

gemensamma intressen. Där så finnes lämpligt, må olika personer förordnas

till ortsombud för skilda delar av vattenområdet.

5 §.

Syneförrättning skall hållas å tjänlig årstid och påbörjas snarast möjligt efter det

förordnande meddelats förrättningsmannen samt bör, såvitt ske kan, utan uppskov

fortsättas och avslutas.

Under förrättningen skola å lämpliga platser hållas sammanträden, minst ett inom

varje församling, där flottleden skall framgå; och äga strand-, bro-, fiske-, strömfalls5—193710
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

5—8

30

och skogsägare samt andra, som anse frågan kunna inverka å deras rätt, vid sådant

sammanträde eller i samband därmed företagen -synegång framställa de yrkanden,

vartill de finna fog.

6 §.

Om tid och ställe för sammanträde, som i 5 § sägs, så ock för synegång, som i

samband därmed företages, förordne förrättningsmannen efter samråd med övriga

synemän och sökanden, samt meddele sakägare och andra besked därom medelst

kungörelse, som av förrättningsmannen varder minst tre veckor före den för sammanträdet

utsatta tiden avsänd till vederbörande pastorsämbete för uppläsande, så

snart ske kan, i kyrkan för församling, där sammanträdet skall hållas, så ock minst

fjorton dagar förut införd i en eller, där förhallandena påkalla det, två eller flera

av ortens tidningar. Om tid och plats för första sammanträdet under förrättningen

varde därjämte underrättelse i god tid tillstäld allmänt ombud och ortsombud.

Finnas, dä kungörelse skall utfärdas, flera sammanträden lämpligen böra hållas

i följd efter varandra inom loppet av en vecka, och kan på grund härav tiden

för samtliga sammanträden icke bestämt angivas, må desamma ändock utlysas;

därvid för varje sammanträde och i samband därmed företagen synegång tiden

skall angivas så nära som möjligt med uppgift tillika på någon i orten boende

pålitlig person, minst en inom varje församling, hos vilken närmare besked om

tiden för sammanträde och synegång inom församlingen framdeles skall tillhandahållas;

och åligger det förrättningsmannen att om sammanträde och synegång, som

nti sagts, underrätta sådan person senast klockan 6 på aftonen dagen före samman

trädet.

Har sammanträde icke så kungjorts, som ovan sagts, må ändock sammanträdet

hållas med tillstädeskomna personer, men vare förrättningsmannen skyldig utsätta,

och kungöra nytt sammanträde för hörande av övriga, som äga yttra sig i ären

det.

7 §•

Skulle på vederbörligen kungjort sammanträde avsedd utredning icke medhinnas,

bör, innan sammanträdet avslutas, besked meddelas om tid och ställe för det nya

sammanträde, som sålunda kan bliva av nöden; och vare i sådant fall särskild

kungörelse icke erforderlig.

Förrättningsmannen åligger, att minst fjorton dagar före första sammanträdet

under förrättningen i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse

om tid och ställe för sagda sammanträde till envar i ansökningen uppgiven

eller eljest för honom känd ägare och nyttjanderättshavare av bebyggt

strömfall eller med fast fiskebyggnad försedd fiskelägenhet, som företaget_angår.

Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker

kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. År egendomen samfälld

för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse

till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd

styrelse, varde styrelsen på nämnda sätt underrättad.

I samma ordning, som nu sagts, skall ock underrättelse tillsändas styrelse eller

känd förvaltning för sådana i 2 § omförmälda företag, varom sökande lämnat uppgift

eller förrättningsmannen eljest må äga kännedom.

Varder sakägare, som ovan nämnts, för förrättningsmannen känd först efter underrättelsernas

utsändande, skall förrättningsmannen ofördröjligen på förutnämnda

sätt lämna honom underrättelse om förrättningen eller om visst sammanträde.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31 IQ: 8 12

Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad, hava försetts med oriktig

adress och vinnes upplysning om mottagarens rätta adress, eller finnes sakägare,

till vilken underrättelse efter ty ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag

samma. Ej mä dock förrättningens företagande och avslutande uppehållas av anledning,

som nu sagts.

över avsända underrättelser skall förrättningsmannen upprätta förteckning med

angivande av avsändningsdagen. Förteckningen, som skalL av förrättningsmannen

underskrivas och bilfiggas förrättningshandlingarna, utgöre, där ej av eljest föreliggande

omständigheter annat förhållande framgår, bevis att den angivna dagen

underrättelser avsänts under de i förteckningen upptagna adresser.

9 §.

Förrättningsmannen åtnjute det skydd och vare underkastad det ansvar, som i lag

stadgas beträffande tjänsteman.

10 §.

Kommer ej förrättnings man tillstädes å den för sammanträde utsatta tid, och

infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter; då må de, som tillstädeskommit,

åtskiljas. Utebliver god man, kalle förrättningsmannen genast i hans ställe annan

god man, förtal en i flottning, jordbruk eller skogsbruk, allt efter den särskilda sakkunskap

den utebl vne ägt.

Synemän, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och

olägenhet, som därav uppstår; förrättningsman ansvare därjämte såsom för tjänstefel.

Sökandens, annan sakägares, allmänt ombuds eller ortsombuds uteblivande från

sammanträde må ej hindra förrättningens fortgång.

11 §-

Vill sökanden återkalla ansökningen i dess helhet eller beträffande viss del av

vattenområdet, göre det skriftligen hos förrättningsmannen, innan förrättningen avslutas.

Har återkallelse skett, läte förrättningsmannen, där ej annan inträder som

sökande, tillsvidare inställa förrättningen eller den del därav, som av återkallelsen

beröres, samt anmäle förhållandet hos Konungens befallningshavande. som, där ej

kronan var sökande, har att inhämta besked, huruvida kronan vill fullfölja ansökningen.

Varder ej ansökningen inom två månader fullföljd av kr<>nan eller annan,

vare frågan förfallen; och åligge förrättningsmannen att härom skyndsamt underrätta

vattenrätt sdomaren. Fullföljes ansökningen, njute den, som gjort återkallelsen,

gottgörelse för förskjuten förrättningskostnad på sätt om annan anläggningskostnads

återgäldande är stadgat.

Äro sökandena flera och sker återkallelse av någon eller några av dem, vare den

eller de återstående fortfarande att anse såsom sökande.

12 §.

Mot synemän och sakkunnigt biträde enligt 3 § gälle dessa jäv: om han själv

eller någon, med vilken han är i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt

lag utgör jäv mot domare, eller någon, i vars enskilda tjänst han är anställd,

är sökande till förrättningen eller av företaget kan vänta synnedig nytta eller genom

anläggning eller åtgärd för detsamma kan vänta skada eller intrång eller vill

vid förrättningen kräva skyddsåtgärd eller ersättning för flottningsskada; om han

är vedeideloman eller uppenbar ovän till sakägare, som nu sagts; eller om han såsom

domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken. Söker någon, sedan ärendet

anhängiggjorts, sak med synemän eller sakkunnigt biträde eller tillfogar honom

något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej

räknas för jäv.

s. 32 Kontrollera mot PDF

10: 12-17

32

Hänför sig jäv allenast till fråga om viss anläggning eller åtgärd eller till fråga

om ersättning för skada eller intrång å viss egendom, och är avgörandet av sådan

fråga icke av väsentlig betydelse för företaget i dess helhet, vare synemän eller

sakkunnigt biträde, mot vilken jävet förekommer, därav icke hindrad att deltaga i

förrättningen i övrigt.

13 §.

Menar sakägare, att synemän eller sakkunnigt biträde är jävig, anmäle jävet vid

det sammanträde, där han först är vid förrättningen tillstädes, eller, om jävet hänför

sig till viss fråga, som i 12 § andra stycket sägs, vid tillfälle då sådan fråga först

förekommer till behandling.

Ej må fråga om jäv senare väckas, utan så är att den omständighet, varå jävet

grundas, först efteråt tillkommit eller blivit sakägaren kunnig. I dylikt fall skall

jävet för att vinna beaktande framställas å det därefter infallande sammanträde, där

sakägaren först är närvarande.

14 §.

Över jävsinvändning äge synemännen gemensamt besluta; finna de jävet lagligen

grundat, åligge förrättningsmannen att, om han är jävig eller om sakkunnigt biträde

eller god man är av jäv hindrad att vidare deltaga i förrättningen, anmäla

det hos Konungens befallningshavande, som förordnar annan i den jävades ställe.

Är jäv mot sakkunnigt biträde eller mot god man av beskaffenhet, som i 12 §

andra stycket omförmäles, äge förrättningsmannen, under iakttagande av vad i 10 §

första stycket för där avsett fall stadgats, i den jävades ställe kalla annan att i den

utsträckning jävsanledningen påkallar deltaga i förrättningen.

Beslut, varigenom jävsinvändning varder gillad, skall ej medföra någon verkan till

rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen

gjordes.

Ogillas jävsinvändning, må däröver anförda besvär ej utgöra hinder för förrättningens

fortgång.

15 §.

Synemännen må ej inlåta sig i prövning, huruvida vattenverk eller annan anläggning,

om vars ändring eller utrivning fråga väckes, lagligen tillkommit eller är av

laga beskaffenhet. Tvist härom föranleda ej uppehåll i förrättningen.

16 §.

Vid syneförrättningen böra synemännen, efter undersökning om vattenområdets

lämplighet för flottning, om strändernas odlingsgrad och om beskaffenheten av befintliga

vattenverk, fisken, broar och andra inrättningar, tillse å ena sidan huruvida

med hänsyn till påräknad virkestillgång och övriga omständigheter vattenområdets

upplåtande till allmän flottled är av nöden och kan medföra väsentligt gagn för orten

eller eljest lända till nytta för det allmänna, samt å andra sidan huruvida genom

sadant upplåtande väsentlig olägenhet kan uppstå, så ock huru ändamålet mä utan

oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för strandägare eller annan, vars rätt

är i fråga.

17 §.

I fråga om sättet och villkoren för flottledens ordnande och begagnande åligger

det synemännen att förebringa nödig utredning och därvid särskilt tillse:

1. ^huruvida den föreslagna leden lämpligen bör bilda en självständig flottled eller

ingå som del i annan, förut befintlig allmän flottled, så ock vilken utsträckning

uppåt och nedåt lämpligen bör givas åt densamma för tillgodoseende av ledens ändamål;
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. vilka föreskrifter böra, där flotta ingen kan inverka störande på vattenområdets

nyttjande såsom farled, givas för fredande därav, såsom att farled och flottled å

vis*a ställen skiljas genom bommar, att flottningen någonstädes inskränkes till viss

tid av dygnet, att virket i farleden insläppes med vissa försiktighetsmått eller,

där så anses oundgängligen nödigt, framföres i ringbom eller sammanlagt i flottar

eller att, där bomledning tvärs över farleden anses behövlig, särskild vakt

hållning eller andra lämpliga åtgärder för ledningens skyndsamma öppnande an

ordnas;

3. vilka åtgärder eller föreskrifter kunna anses nödiga till fredande av all

män färjtrafik så ock till betryggande för strandägare och närboende av nödig

samfärdsel stränderna mellan och långs efter dem, även där allmän farled ej

finnes;

4. huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för fiske eller stränder

erfordras, att flottningen i hela flottleden eller någon del därav inskränkes

till viss tid av året eller särskilda anordningar till fiskets skyddande vidtagas,

samt huruvida för åtgärder till fiskets bevarande särskild avgift bör åläggas de flottande;
5.

huruvida med hänsyn till vattenområdets beskaffenhet, där förekommande fiske

och andra på frågan inverkande förhållanden föreskrift bör meddelas om skyldighet

för de flottande att låta avbarka virke, innan det i flottleden utlägges;

6. vilka byggnader, åtgärder eller föreskrifter i övrigt kunna anses nödiga för att

emot skada och intrång skydda stränder, broar, färjor, vatten- och fiskeverk eller annan

egendom;

7. vilka särskilda bestämmelser erfordras i fråga om vattentillgångens fördelning

emellan flottningen och vattenverk ävensom i övrigt angående vattenhöjdens

reglering efter visst märke eller annorledes och om uppdämt vattens framsläppande;

x. varest och huru för flottledens ändamålsenliga ordnande eller för flottningens

underlättande strandröjning eller strömrensning eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande må verkställas eller vilka anläggningar eller åtgärder i övrigt böra för

ändamålet utföras;

9. huruvida tillhandahållande av särskilda byggnader för flottningsarbetarnas härbergerande

under flottaingstiden finnes vara av nöden samt i sådant fall varest sådana

byggnader lämpligen böra uppföras och huru desamma med hänsyn till yrkets

behov och ortens forhållanden skäligen böra anordnas;

10. huruvida och varest vältplatser böra anordnas eller skiljeställen för flottgodsets

utsorterande böra anläggas och nuru därför erforderliga anstalter böra inrättas, ävensom

huruvida särskilt område bör avsättas för utsorterat virkes sammanläggande och

förvarande i avbidan på dess forslande från platsen;

11. till huru stort belopp kostnaden för varje särskilt arbete bör beräknas;

12. huruvida förut verkställda flottledsbyggnader eller andra för flottnings bedrivande

avsedda arbeten äro för flottleden nödiga eller nyttiga och i ty fall med vilket

belopp de böra jämlikt 6 kap. 7 § ersättas;

13. huruvida och i vad mån skada eller intrång å annans egendom orsakas genom

anläggningar eller åtgärder för flottleden;

14. huruvida till rättvis fördelning av flottleds- och underhållsutgifterna leden bör

indelas i flottledsdistrikt samt i sådant fall huru indelningen bör göras, med iakttagande

därav att åt distrikten icke gives ringare utsträckning än behovet oundgängligen

kräver samt att kostnaden för anläggning till gagn för flera flottledsdistrikt

varder i män av båtnaden fördelad på samtliga dessa distrikt;

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 17—2! 34

15. huru stor myckenhet flottgods kan inom varje flottledsdistrikt årligen påräk

nas;

16. huruvida till rättvis fördelning av utflottnings-, inventarie- och förvaltnings

utgifter flottleden bör indelas i utflottningsdistrikt samt i sådant fall huru denna indelning

bör göras;

17. huruvida med hänsyn till vattendrags och flottled sbyggnaders beskaffenhet

visst högsta mått bör fastställas för virke, som må i flottleden framföras;

18. huruvida det i allmänna flottningen ingående flottgodset skall framföras gemensamt

eller allmän bestämmelse bör meddelas om flottning utan sammanblandning

av skilda ägares flottgods;

19. inom vilken tid företaget skall vara slutfört.

18

Skada och intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för allmän

flottled, skola synemännen uppskatta, ändå att yrkande därom ej göres. Om ersättning

för utmål, som i 6 kap. 6 § sägs, vare lag samma.

Askar någon, som kan vänta skada eller intrång i följd av flottningen. att

ersättning därför, efter ty i 6 kap. 5 § andra stycket sägs, bestämmes i fiottledsmålet,

åligge synemännen att verkställa uppskattning jämväl av sådan ersättning, där

skadan eller intrånget anses kunna beräknas på förhand.

Vill sakägare fordra ersättning eller påyrka särskilda anordningar eller föreskrifter

till förebyggande eller minskande av skada eller intrång, bör yrkandet framställas

sist vid sammanträdet för den sträcka av flottleden, där skada eller intrång är att

förvänta eller avsedda anordningar böra vidtagas.

19 §.

Vid syneförrättningen böra synemännen jämväl utreda:

1. efter vilka allmänna grunder särskilda slag av flottgods böra jämlikt 29 §

lagen om flottning i allmän flottled med varandra jämföras vid kostnaders fördelning;
2.

inom vilken tid och mot vilken ränta jämlikt SO § i nämnda lag anläggningskostnaderna

böra med hänsyn till den inom varje flottledsdistrikt beräknade

virkestillgången återgäldas till anläggare eller annan, som njuter anläggares rätt,

och huru med ledning av nämnda omständigheter taxa för flottledsavgifter bör uppgöras.

20 §.

Skall ersättning utgå för vattenkraft, som till följd av företaget går förlorad, skola

synemännen bestämma sådan ersättning i penningar, ändå ait från någondera sidan

yrkas, att den skall utgå genom tillhandahållande av kraft jämlikt de i 9 kap.

därför givna regler; och v.arde hänvisning lämnad den, som äskar kraftöverföring,

att föra talan därom hos vattendomstolen inom tid och på sätt, som finnes bestämd

för talan mot synemännens utlåtande i övrigt.

21 »■

Vilja sakägare träffa överenskommelse i fråga om ersättning eller annat,

skall särskild avhandling därom upprättas, av vederbörande underskrivas samt,

där ej synemännen finna överenskommelsen innehålla villkor, som är oförenligt

med flottledens intresse eller länder de flottande till men, förses med intyg om

synemännens godkännande; och varde därefter såian överenskommelse bindande

såväl för de flottande som för dem, som slutit överenskommelsen, och deras rättsinnehavare.

Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den i

opaginerad Kontrollera mot PDF

2f 2K

avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av

vederbörande myndighet.

22 8.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till synemännen på anmodan

uppgiva nyttjanderättshavare, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det,

och uppstår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom därom, att företaget

angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttianderättshavaren

.skadeslös.

23 §.

Tvistas om fastighet, som företaget angår, vare den av de tvistande, som med

äganderättsanspråk innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och

svara för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått, eller annan i

ärendet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har i förut angiven ordning underrättelse

om förrättningen blivit förre ägaren tillsänd, vare underrättelse till nj^e ägaren

ej erforderlig.

24 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande skall av dem meddelas,

gånge efter vad de flesta säga. Har var sin mening och kan ej jämkning ske,

galle förrättningsmannens mening.

25 §.

Förrättangsmaunen åligge att vid alla under syneförrättningen förefallande sammanträden

föra protokoll, varuti paragraferna numreras i ordningsföljd för hela förrättningen.

I protokollet böra noggrant antecknas alla under förrättningen gjorda

iakttagelser och på saken inverkande omständigheter samt yrkanden och upplysningar

av sakägare och andra så ock verkställda uppskattningar och i övrigt allt, som

för sakens slutliga bedömande är av nöden; och varde tillika därvid fogade alla

under förrättningen slutna överenskommelser och andra till synemännen ingivna

handlingar.

26 §.

Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid förrättningen förefallande

frågor blivit utredda, upprätte synemännen skyndsamt provisorisk längd, upptagande

dels de anläggningar och åtgärder, vilka synas kunna ifrågakomma för flottledens

inrättande, med angivande av de platser, där dessa tänkts skola vidtagas, samt den

egendom, som för sådant ändamål behöver tagas i anspråk, dels ock den ersättning

för skada och intrång, som enligt skedd uppskattning synes böra utgå till vederbörande

sakägare.

Denna längd skall av förrättningsmannen så snart ske kan i bestyrkt avskrift

jämte meddelande om förrättningsmannens adress överlämnas till en eller flera i

orten boende, pålitliga personer, minst en inom varje tingslag, men i Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker minst en. inom varje församling, vilka enligt tillkännagivande

vid sammanträdena inom varje sådant område av synemännen utsetts

att mottaga handlingarna i målet och hålla dem tillgängliga. Om längdens framläggande

och platsen för dess tillhandahållande så ock om vad sakägare jämlikt 27

§ har att iakttaga för sin talans bevakande skall kungörelse införas i en eller flera

ortstidningar, och vare den under trettio dagar från den dag, då kungörelsen varit

i tidning senast införd, hos de utsedda personerna tillgänglig för en var, som åstundar

taga del därav.

I

s. 36 Kontrollera mot PDF

27 32

36

27 §.

Under den för längdens granskning i 26 § bestämda tid äga de, som anse att

genom föreslagen anläggning eller åtgärd skada eller intrång kan dem tillskyndas, så

ock andra, vilkas rätt kan vara av företaget beroende, till förrättningsmannen ingiva

eller i betalt brev med posten insända de erinringar, de kunna önska framställa

28 §.

Efter utgången av den för erinringars avlämnande föreskrivna tid och sedan

den ytterligare utredning i ärendet ombesörjts, som av inkomna erinringar

må föranledas, give synemännen på grund av vad sålunda och förut i ärendet

förekommit^ snarast möjligt skriftligt utlåtande och hålle det för sakägarna tillgängligt

på tid och plats, varom det åligger förrättningsmannen att meddela besked^

medelst kungörelse i den ordning, som i 6 § första stycket sägs.

Då utlåtande sålunda gives, erfordras ej att synemännen äro samlade

29 §.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,

rörande de i 16, 17 och 18 §§ omförmälta frågor med tillkännagivande, vid vilken

vattendomstol talan mot förrättningen i dessa delar må föras samt vad enligt

11 kap. 85 § bör iakttagas för sådan talans bevarande, så ock därom att utlåtan

det skall underställas vattendomstolens prövning.

Vid utlåtandet foge synemännen förslag till erforderliga bestämmelser rörande de

i 19 § omförmälta frågor med underrättelse, huru ärendet i dessa delar kommer att

jämlikt 14 § lagen om flottning i allmän flottled vidare behandlas och vad sakägare

därvid bör iakttaga för talans bevakande.

Sist förklare synemännen förrättningen avslutad.

Avskrift av utlåtandet och av nyssnämnda förslag skall genast tillhandahållas

sökanden så ock avsändas till den eller de enligt 26 § utsedda personer, och skall

besked härom lämnas i den kungörelse, som utfärdas.

30 §.

För förrättning, varom nu är fråga, njute synemännen gottgörelse i enlighet med

vad särskilt är stadgat. Angående beloppet av den ersättning, som tillkommer sakkunnigt

biträde, varom i 3 8 förmäles, beslute synemännen. Kostnad, som nu sagts,

så ock kostnad för kungörelser och underrättelser eller annat, som för syneförrättningen

är av nöden, skall genast förskjutas av sökanden eller, där flera äro sökande,

av dem bland dem, som gälda gitter.

Kostnad för skogs- och fiskeritjänstemans, annat allmänt ombuds samt ortsombuds

närvaro vid syneförrättningcn så ock kostnad för av skogs tjänsteman verkställd utredning

angående skogstillgången skall gäldas av allmänna medel enligt grunder,

som av Konungen bestämmas.

Sakägare njute ej ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen.

31

Vad ovan stadgats i fråga om syneförrättning för inrättande av allmän flottled

skall i tillämpliga delar gälla jämväl sådant ärende rörande allmän tiottleds utvid

gande eller förbättrande, som enligt 6 kap. 21 § bör i enahanda ordning handläggas.

Om syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap.

32 § (1 §).

1 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande företag, som i 7 kap. avses,

skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan, efter ty särskilt finnes eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

,i7 ‘O32 36

kan varda stadgat, därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på

grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av

Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning.

2 inom. Beträffande syneförrättning rörande vatten reglering, vars huvudsakliga

ändamål är torrläggning av mark, vare lag som i 1 mom. sagts.

3 mom. Skall vatten reglering ske huvudsakligen för beredande av ökad möjlighet

att utnyttja vattenkraft, skall till förrättaingsman förordnas person, som på grund

av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i avseende å byggande i vatten

och därmed sammanhängande ämnen av Konungen förklarats behörig att hålla dy

lik förrättning.

4 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande företag, som i 8 kap

sägs, skall förordnas person, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk

erfarenhet i avseende å inrättande av kloakledningar av Konungen förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag av mindre omfattning och

kan det ej antagas beröra motstående intresse av någon betydelse, ma dock förord

nan de, som nu sagts, meddelas jämväl annan i dylika frågor förfaren person, vilken

finnes lämplig.

33 § (2 §).

Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens befall

ningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas företagets

beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som

av företaget kan komma att beröras. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å

de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas

namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara

av företaget beroende.

Vad i 2 § stadgas om ställande av säkerhet för förrättningskostnaden samt om

underrättelse till vattenrättsdomaren äge tillämpning jämväl i fråga om förordnande

enligt denna §.

34 § (1, 4 §§).

År vid syneförrättning, som avses i 32 § 1 och 2 inom., fråga om ändring eller

utrivning av vattenverk eller annan åtgärd, varigenom ägare av strömfall tillskyndas

förlust av vattenkraft, eller om beredande åt strömfalls ägare av båtnad i avseende

å vattenkraft, skall, där den förordnade ej tillika är behörig att halla syneförrättning,

som i 3 mom. sägs, för att deltaga i behandlingen av dylik fråga och

vad därmed sammanhänger såsom biträdande förrättningsman förordnas den, som

innehar dylik behörighet, eller ock annan för sakkunskap å ifrågavarande område

känd person, som finnes lämplig.

. Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom., skall, där den förordnade ej tillika

är behörig att halla syneförrättning, som i 1 mom. sägs, till biträdande förrättningsman

förordnas person, som innehar dylik behörighet.

Om förordnande av biträdande förrättningsman galle i tillämpliga delar vad i 33 §

stadgas.

35 § (3 §).

Vid syneförrättningen skola biträda två gode män. Dessa skola utses bland dem.

som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning

i orten. Gode männen tillkallas av förrättningsmannen efter samråd

med biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats.

36 § (5 §).

Den allmänna planen för företaget skall uppgöras av förrättningsmannen efter

6—183710

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

1036 40

samråd med gode männen ävensom biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats.

Är någon synemän av annan mening än förrättningsmannen, varde den

antecknad i protokollet. Finnes av sökanden uppgjord plan, skall beträffande granskning

av sådan plan vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Är fråga om vattenreglering och har vattendomstolen i samband med målets hänvisande

till syneförrättning meddelat bestämmelse angående grunderna för företaget,

skall vad sålunda föreskrivits lända till efterrättelse.

37 § (24 §).

Vattendrag, sjö eller annan vattensamling med av- och tillopp, som beröres av

företaget, och den mark, vard företaget kan inverka, skola, om och i den män sådant

synes nödigt, avvägas, uppmätas, avtecknas och beskrivas.

38 § (6, 8 §§).

Efter samråd med de övriga synemännen ävensom med sökanden, där så lämpligen

kan ske, bestämme förrättningsmannen tid och ställe för syne förrättningen.

Rån skall därom ofördröjligen ej mindre underrätta de andra synemännen än även

utfärda kungörelse, vari tillika de fastigheter, som företaget förmenas angå, skola

namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt. utmärkas medelst gemensam

geografisk eller annan beteckning; föranstalte ock därom, att kungörelsen varder

minst tre veckor före den för förrättningen utsatta tiden avsänd till vederbörande

pastorsämbete för uppläsande så snart ske kan i kyrkan för den eller de församlingar,

där fastighet, som nyss nämnts, är belägen, så ock minst tjorton dagar före förrättningssam

manträdet införd i en eller, där förhållandena påkalla det, två eller flera

av.ortens tidningar.

Är företaget av mindre omfattning och berör det uppenbarligen förutom sökanden

allenast viss eller vissa sakägare, vare kungörelse, som nu sagts, icke erforderlig;

dock skall underrättelse om tid och ställe för sammanträdet sist å åttonde dagen

förut delgivas sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning.

39 § (ny).

Är fråga om företag, som avses i 32 § 2 och 3 mom., eller annat företag, som är

av större omfattning, bestämme förrättningsmannen tillika viss för parterna välbelägen

plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare, någon av synemännen eller

pålitlig enskild person, där till förrättningen hörande handlingar enligt vad nedan

sägs i avskrift skola hållas för granskning tillgängliga. Berör företaget två eller

flera län eller eljest ett vidsträckt område, må bestämmas flera dylika ställen. Underrättelse

om det eller de ställen, där handlingarna skola tillhandahållas, skall intagas

i kungörelse, som enligt 38 § utfärdas.

Avskrift av ansökningen jämte därtill hörande handlingar ävensom av kungörelsen

skall av förrättningsmannen ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande översändas

till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits. Varder särskild plan angående

företaget upprättad, skall ock sådan plan snarast nföjligt tillhandahållas sakägarna

på sätt nu sagts.

Om tillhandahållande av utlåtande rörande företaget med därtill hörande handlingar

stadgas i 68 och 74 §§.

40 § (7 §).

Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om avlämnande

av underrättelse till sakägare och andra samt om förteckning över avsända

underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning enligt 32 §,

med iakttagande att underrättelse, som i 8 § omförmäles, skall avsändas till envar

i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8oni i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare. vilkas rätt beröres i saken,

så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän farled eller vattenregleringsföre

tag eller fi ttningsstyrelse för allmän llottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag,

där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som nu nämnts

41 8 (9 S).

Finnes fastighet, till vars ägare enligt 40 § underrättelse skall utsändas, tillhöra

kronan eller allmän anstalt eller av kronan eller dylik anstalt innehavas under nyttjanderätt,

insände förrättningsmannen utan dröjsmål underrättelse om kungörelsens

innehåll till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen;

och åligge Konungens befallningshavande att ofördröjligen förordna ombud till bevakande

av kronans eller anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer

annan myndighet, överlämna underrättelsen till den myndighet.

42 8 (ny).

År fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrin

ning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vatten

drag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottlea linnés, eller kan företag,

som i 32 § 1—3 mom. avses, antagas eljest beröra allmänna intressen av någon

betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål

av förrättningsmannen översändas till kammarkollegiet, som har att, där det prövas

nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan av allmänt ombud, åligge ombudet att på begäran

tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet

av deras rätt. År fråga om företag, som avses i 32 § 3 mom., må på framställning

av synemännen eller, då det eljest linnes påkallat, Konungens befallniugshavande

förordna ortsombud, varom i 4 § sista stycket förmäles.

Om förordnande av allmänt ombud i andra fall besörje Konungens befallningshavande,

när anledning därtill förekommer.

43 8 (ny).

År fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning

ur sådant vattenområde eller kan foretag, so.n avses i 32 §, antagas

eljest beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen översändas till

lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att fiskens upp- och nedgång eller

eljest fiskeintiesse icke kau röna inverkan av företaget, skall meddelande härom

skyndsamt lämnas förrättningsmannen; i annat fall förord ne styrelsen tiskeritjänsteman

att under syneförrättningen till förrättningsmannen avgiva yttrande, huruvida

fiskeriuäring av betydenhet kan genom företaget lida väsentligt förläng, så ock vilka

särskilda åtgärder kunna erfordras till skydd för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning å platsen

ägor rum, ankomme på Konungens befallningshavande att efter inkommen anmälan

därom uppdraga åt den av lantbruksstyrelsen förordnade eller oek annan av styrelsen

föreslagen fiskeri tjänsteman att, såvitt angår företagets inverkan å fisket, såsom

sakkunnig biträda vid förrättningen ävensom i frågan avgiva utlåtande.

44 8 (ny).

År fråga om företag, som avses i 32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningen

jämte kungörelsen utan dröjsmål översändas till ortens hälsovårdsmyndighet ävensom

till förste provinsialläkaren i länet, som har att, om anledning därtill förekommer,

hos Konungens befallningshavande göra anmälan om företaget för den åtgärd, som

enligt 42 § sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens befallningshavande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

!0 :45—51

40

45 § (ny).

I samband med översändande av handlingar efter ty i 42—44 §§ sägs bör för^

rättningsmannen tillika lämna de upplysningar rörande de i nämnda §§ omförmälda

frågor, som för honom äro att tillgå.

4ti § (4 § sista stycket).

I fråga om tillkallande av sakkunnigt biträde, där sådant är av nöden, galle vad

i 3 § andra stycket är stadgat.

47 § (10 8).

Kommer ej förrätta in gsm an eller biträdande förrätta in gsm an tillstädes å den för

förrättningen utsatta tid, och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter;

då må de, som tillstädeskommit. åtskiljas. Utebliver god man, kalle förrättningsmannen

genast annan god man i stället.

Synemän, som utan skälig orsak utebliver från förrättningen, ersätte all skada och

olägenhet, som därav uppstår; förrätta i ngsman och biträdande förrättningsman an

svare därjämte såsom för tjänstefel.

48 § (12 §).

Vill sökanden återkalla ansökningen, göre det skriftligen hos förrättningsmannen,

innan förrättningen avslutas. Där ej annan sakägare skriftligen förklarar sig vilja

fullfölja ansökningen, varde förrättningen inställd och frågan förfallen.

Äro sökandena flera, må utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så

är, att beträffande företag enligt 3 eller 7 kap. kostnaden av synemännen beräknas

unngå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden av företaget.

49 § (13-15 §§).

Mot synemän och sakkunnigt biträde galle dessa jäv: om han själv eller någon, med

vilken han är i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, är

sökande till förrättningen eller äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller

skada av företaget, eller om han är vederdeloman eller uppenbar ovän till sakägare, som

nu nämnts, eller såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken. Söker

någon, sedan ärendet anhängiggjorts, sak med synemän eller sakkunnigt biträde eller

tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig,

det skall ej räknas för jäv.

Vad i 12 § andra stycket samt 13 och 14 §§ är stadgat i fråga om jäv mot syne

man eller sakkunnigt biträde äge tillämpning jämväl vid förrättning enligt 32 §:

och skall föreskriften i 14 § första stycket om anmälan av jäv mot förrättningsman

och förordnande av annan i den jävades ställe tillika gälla beträdande biträdande

förrättningsman. Ifråga om tillkallande av ojävig god man vare lag som i 35 § sägs

50 § (16 S).

Vid förrättningen hava synemännen att tillse, huruvida enligt de i denna lag stad

gade grunder hinder möter mot företaget; finna synemännen, efter det utredning skett i

nödiga delar, sådant hinder möta, give genast besked därom och avslute förrättningen.

51 § (18 §).

Där fråga är om avledande av kloakvatten, skola synemännen meddela sådana be

stämmelser, att vatten, varöver annan äger råda, eller luften ick** genom avledandet

förorenas eller, om sadant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav såvitt

möjligt minskas. Särskilda föreskrifter, som i nyssnämnda hänseende må hava

meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola av synemännen noga iakttagas.

Har prövning, som nu nämnts, ej skett, och finnes frågan om kl akledningens

sträckning eller beskaffenhet icke lämpligen kunna avgöras utan föregående sådan

prövning, varde förrättningen inställd i avbidan på sagda hinders undanröjande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52 § (ny).

Ingår i planen för företag, som avses i 32 s, anordnande eller ändrande av vattenavlopp

genom allmän väg eller järnväg, åligge förrättningsmannen att insända planen

i denna del till chefen för vederbörande väg- och vattenbygguadsdistrikt eller, i fråga

om statens järnväg, till vederbörande distriktsförvaltning, som har att skyndsamt till

förrättningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Vad nu

sagts äge motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nu nämnts, berör bro,

trumma eller annan anläggning för allmän väg eller järnväg och särskild åtgärd kan

komma i fråga till skydd för sådan anläggning.

Har i synemännens utlåtande angående företaget gjorts avvikelse från vad sålunda

föreslagits, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning.

53 § (19, 20 §§).

Yrkar vid syneförrättning rörande vattenreglering eller vattenavledning för

marks torrläggning markägare, vars rätt beröres av företaget, att i stället skall ske

torrläggning genom invallning, eller äskar vid syneförrättning rörande invallning

markägare, som nu sagts, att åt vattenavledning skall givas företräde, förelägge synemännen

den, som gjort yrkandet, att inom viss tid med företeende av synemännens

beslut i frågan anmäla yrkandet hos Konungens befailningshavande vid äventyr, om

det försummas, att yrkandet lämnas utan avseende.

Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, ny

syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag, som rör samma vattenområde

eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, skall

vederbörande förrättningsman härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens

befailningshavande.

Göres anmälan, som ovan sagts, uppdrage Konungens befailningshavande enligt

de i 32 § stadgade grunder antingen åt den tidigare förordnade förrättningsmannen

eller, om två eller derå förordnats, någon av dem eller ock, där det linnes lämpligare,

åt annan person att såsom särskild förrättningsman jämte av honom tillkallade gode

män vid gemensamt sammanträde handlägga frågan, huruvida åt nagotdera företaget

bör lämnas företräde eller huru eljest lämpligen bör förfaras.

Om behandiingen av fråga, som nu sagts, skola bestämmelserna i detta kap. i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt, att i kungörelsen angående

förrättningen samtliga de fastigheter angivas, vilka av frågan beröras. Synemännens

utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning.

»4 § (It), 20 §§).

Framställes vid syneförrättning rörande vattenavledning för marks torrläggning av

någon, vars rätt beröres av företaget, yrkande, som avses i 3 kap. 27 § andra stycket,

förelägge synemännen den, som gjort yrkandet, att inom viss tid, med företeende av synemännens

beslut i frågan, hos vederbörande vattendomstol anhängiggöra sådan ansökan,

som i 3 kap. 11 § sägs, vid äventyr, om det försummas, att yrkandet lämnas utan avseende.

Göres inom förelagd tid ansökan, som nu sagts, skall, där ej vattenrättsdomaren

eller vattendomstolen annorledes förordnar, den fortsatta behandlingen rörande företaget

av synemännen överlämnas åt vattendomstolen.

55 § (ny).

Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 (dier 7 kap. avslutats,

jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som om syneförrättning rörande

företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om annat företag, som rör samma vattenområde

eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme

på vattendomstolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

10:55 62

efter underställning, där sådan skall äga rum, meddela besked om företagens för

hållande till varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt

utlåtande rörande företag, som först nämnts.

56 § (ny).

Vid avgörande av fråga, som i 53—55 $§ avses, skola de i 2 kap. 38 § och 3 kap.

7 § stadgade grunder vinna tillämpning.

Där åt företag gives företräde framför annat företag, skall tillika bestämmas viss

tid, inom vilken frågan om förstnämnda företag skall i den härför i denna lag

bestämda ordning fullföljas, så ock den tidpunkt, då företaget senast skall vara fullbordat,

allt vid äventyr, att, då frågan om det andra företaget äter upptages, detta

icke må hindras av yrkande, som ovan nämnts.

57 S (21 §).

Möter ej hinder mot företaget, böra synemännen, efter det sakägarna blivit hörda

och utredning skett angående de förhållanden, vilka kunna inverka på frågan, söka

att i de delar, varom tvist yppas, åvägabringa överenskommelse mellan dem, vars

rätt därav beröres; och varde, där sådan överenskommelse träffas, särskild avhandling

därom upprättad, av sakägarna underskriven samt medelst synemännens påskrift

vitsordad. Angår överenskommelsen annat än beloppet av sakägare tillkommande

ersättning, vare den dock ej gällande, med mindre den av synemännen prövas lämplig.

Dör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den

i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av

vederbörande myndighet.

58 § (22 §).

Vilja en eller flera sakägare förena s>''g med sökanden om företaget eller yrka, att

däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen; och värde handlingen

vitsordad medelst synemännens påskrift.

59 § (23 §).

Kommer ej enligt 57 § överenskommelse till stånd, varde frågan i de delar, som

äro tvistiga, prövad av synemännen jämlikt de i denna lag stadgade grunder.

60 § (25, 26 J5§).

För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan

med företaget avses, skola synemännen med tillämpning av de i 7 kap. 22 § stadgade

grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken

såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter

företagets fullbordan.

Vid uppskattning av båtnad, som genom vattenreglering beredes strömfall, skola

de i 9 kap. stadgade grunder beträffande värdering av vattenkraft, som skall ersättas,

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

61 § (27 §).

Utgöres mark, varå uppskattning enligt 60 § bör ske, helt och hållet eller till någon

del av sjöbotten eller annan vattendränkt mark, och finnes uppskattningen av

båtnaden ej kunna, innan företaget blivit fullbordat, verkställas med tillförlitlig noggrannhet;

då skola synemännen medelst sannolikhetsberäkning enligt grunder, som

må finnas användbara, tillsvidare bestämma värdet å båtnaden: och varde slutlig

uppskattning utsatt att efter ty i 78 § sägs förrättas efter’ företagets fullbordan.

62 § (2* §).

I fråga om företaget hava synemännen att bestämma:

varest och huru dike, avloppsledning eller annan anläggning, som prövas nödig,

tjänligast skall göras, allt med hänsyn till de i 7 kap. eller eljest i denna lag stad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO:62 65

gade grunder ävensom till vattenmängd, fallförhållanden, jordens sättning och andra

omständigheter;

varest jord skall läggas, som uppkastas ur dike vid dess anläggande eller rensande:

varest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas, där sådan!

tarvas;

huru beträffande hushållningen med och framsläppandet av vattnet bör förfaras

vid dammbyggnad, som må erfordras för företaget, så ock eljest vad för vattenhöjdens

reglering och förekommande av skada genom översvämning eller annorledes

bör iakttaga, varvid med avseende å vattenmärkes utsättande skall iakttagas vad i

11 kap. Öl § finnes för där avsett fall stadgat;

huru i fråga om sättet för utförande av gemensamt arbete samt framtida under

håll av gjorda anläggningar tjänligast bör förfaras;

tiden, då vattenveiks ändring eller annat arbete för företaget må begynna; tiden

och sättet för fullgörande av samt betalningen för arbete, som enligt särskilda stadgande

markägare eller vattenverksägare berättigats ombesörja; så ock viss tid, i

regel minst fem och högst tio år, då företaget i dess helhet bör vara bragt till slut;

huruvida för avgörande, om företaget må anses fullbordat, eller av annan anledningbesiktning,

som omförmäles i lo kap. 1 §, bör äga rum;

så ock, där sådant finnes nödigt, företagets benämning samt i övrigt allt, som kan

lända till företagets ändamålsenliga anordning.

Dessa frågor skola handläggas av synemännen gemensamt; dock må förrättningsmannen

överlämna åt biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats, att jämte

gode männen handlägga de särskilda frågor, som föranlett dennes förordnande.

63 S (19 §).

Har den till dikningssamfällighet hörande mark blivit, efter ty i 7 kap. 24 §

sägs, uppdelad i särskilda avdelningar, och finnes någon avdelning så belägen, att

upp,agaude av dike därstädes ej tarvas för torrläggning av annan avdelning, äge

synemännen föreskriva, att sådant dike skall göras först då någon delägare i avdelningen

påkallar • det; och meddele synemännen i ty fall de bestämmelser, som erfordras

för avgörande av avdelningens förhållande till samfälligheten i övrigt.

64 g (30, 31 §§).

Ersättning, som till följd av företaget tillkommer sakägare för förlust, skada eller

intrång, skall i brist av åsämjaude bestämmas av synemännen enligt de i 9 kap

stadgade grunder; dock att, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring,

härom skall gälla föreskriften i 20 §. Skall ersättning utgå med förhöjning

över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.

Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning

fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall

ock sådan fråga prövas av synemännen.

65 § (32, 33 §§).

Förrättningen skall, såvitt ske kan, utan uppskov fortsättas och avslutas.

Varder nytt sammanträde av nöden, skall besked om tiden och stället därför meddelas

innan sammanträdet avslutas. Kan till följd av laga hinder tiden för sammanträdet

ej genast utsättas eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, skall om tiden och

stället för det nya sammanträdet utfärdas kungörelse i den ordning, som i 38 § sägs,

eller ock sist å åttonde dagen förut i den för stämning stadgade ordning samtliga

sakägare kallas till sammanträdet. Ett exemplar av kungörelsen skall, då enligt 39 §

föreskrift meddelats om handlingars tillhandahållande, ofördröjligen översändas till

det eller de härför bestämda ställe eller ställen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10:65 68 44

Finnes under förrättningens fortgång saken angå fastighet, som ej på sätt i 38 §

är föreskrivet angivits i förut utfärdad kungörelse om förrättningen, och har ej

ägare och känd nyttjanderättshavare till den fastighet ändock tillstädeskommit,

åligge förrättningsmanmn att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad

ägare till sååan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga,

har att iakttaga för bevakande av talan vid sammanträde ävensom att till sakägare,

som nu nämnts, avsända underrättelse på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen skall

sist tre veckor före sammanträdet för uppläsande i kyrkan avsändas till pastorsämbetet

i den eller de församlingar, där i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna,

så ock min-t fjorton dagar före sammanträdet införas i en eller flera av ortens

tidningar. Har enligt 39 § meddelats föreskrift om handlingars tillhandahållande,

skall ett exemplar ..av kungörelsen ofördröjligen översändas till det eller de härför

bestämda ställen. År uppenbarligen fråga allenast om viss eller vissa sakägares

hörande, vare kungörelse och underrättelse, som nu sagts, dock icke erforderliga, såframt

sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning kallas till sammanträde

sist å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan sagts tillkännagivits, vare det ändock gillt, där

alla sakägare komma tillstädes eller de uteblivna i den för stämning stadgade ordning

sist å åttonde dagen förut kallats till sammanträdet.

66 § (37 g).

Vad i 25 § är stadgat om protokoll äge tillämpning jämväl i fråga om förrättning,

som avses i 32 §. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas och

förses med synemännens underskrift

67 § (38, 39 §§).

Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande

frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen i de i

62—64 8§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11

kap. 95 8, så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där sådan bör utgå, skola bestämmas i

utlåtandet. Lämnas medgivande till vatten reglering, varde angivet, om företaget är

av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga

tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla

särskild längd, upptagande såväl den å varje strömfall eller fastighet belöpande

anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan

egendom, som med delaktighet-n avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget

beräknats. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till

företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande,

så ock beskaffenheten av den båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt

det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap.

2ö § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpa'' de bidrag med fördelning

å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark. som genom

företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å

markens värde före och efter företaget. År i avbidan pa slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.

68 8 (ny).

Har i kungörelsen angående företaget förordnats, att handlingarna rörande detsamma

skola hållas för sakägarna tillgängliga på sätt i 39 8 sägs, skall förslag till

utlåtande, som i 67 § sägs, jämte därtill hörande handlingar ävensom meddelande

opaginerad Kontrollera mot PDF

40 Kies 76

om förrättningsmannens adress sä snart ske kan i bestyrkt avskrift av lörrä ttningsmaunen

översändas till de i kungörelsen angivna ställe (iller ställen. Om förslagets

framläggande och platsen för dess tillhandahållande så ock vad sakägare jBmlikt 69 §

har att iakttaga för sin talans bevakande skall underrättelse införas i den eller de

ortstidningar, som bestämts för införande av kungörelse angående företaget.

69 § (ny).

Vill någon, vars rätt kan vara beroende av företaget, göra invändning mot förslag,

som i 68 § sägs, äge han inom trettio dagar från den dag, då kungörelsen

varit i tidning senast införd, till förrättningsmannen ingiva eller i betalt brev med

posten insända sina erinringar.

70 § (ny).

Efter utgången av den för erinringars avlämnande föreskrivna tid och sedan den

ytterligare utredning i ärendet ombesörjts, som av inkomna erinringar må föranledas,

give synemännen på grund av vad sålunda och förut i ärendet förekommit vid sammanträde

med sakägarna snarast möjligt slutligt utlåtande.

.. 71 § (ny).

År ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående företaget

med därtill hörande handlingar framläggas vid sammanträde med sakägarna.

72 § (42 §).

Skall för handhavande av de med företaget förenade angelägenheter finnas styrelse,

skola före förrättningens avslutande synemännen uppdraga åt en eller flera av deltagarna

att i föreskriven ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

73 § (43 §.)

Skall jämlikt föreskrift i denna lag synemännens utlåtande i sin helhet eller beträffande

viss fråga underställas vattendomstolens prövning, åligge förrättningsmannen

att före syneförrättningens avslutande härom meddela besked. Förrättningsman

nen skall tillika giva sakägarna tillkänna, vid vilken vattendomstol talan mot förrättningen

må föras samt vad enligt 11 kap. 85 § bör iakttagas för sådan talans bevarande.

Underrättelse härom skall intagas i utlåtandet.

Sist förklara synemännen förrättningen avslutad.

74 § (44 §).

Avskrift av utlåtandet med därtill hörande handlingar skall i fall, som i 68 § avses,

så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter förrättningens avslutande sändas

till det eller de för handlingars tillhandahållande i kungörelsen bestämda ställen.

Har ej ändring gjorts i avgivet förslag till utlåtande, skall meddelande härom jämte

sådan underrättelse, som i 73 § avses, inom samma tid översändas till nämnda ställe

eller ställen.

1 andra fall skall inom tid, som ovan stadgats, avskrift av utlåtandet med därtill

hörande handlingar överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som enligt

tillkännagivande vid förrättningen av synemännen utsetts att mottaga samma handlingar;

och vare de hos honom tillgängliga för envar, som åstunda!'' att granska dem

eller taga avskrift därav.

75 § (45 §).

Där ej inom föreskriven tid talan anhängiggjorts mot syneförrättning och ej heller

underställning av synemännens utlåtande skall ske, skall vid utlåtandet bero: och

gånge detsamma i verkställighet i den ordning, som för laga kraft ägande dom är

stadgad.

76 § (47 §).

Föres ej talan mot syneförrättning, och har ej heller underställning av synemän
1—1B3710.

opaginerad Kontrollera mot PDF

liens utlåtande ägt rum, åligge förrättningsmannen att inom kalenderåret näst efter

det, då förrättningen avslutats, insända det därvid förda protokollet jämte kartor, ritningar,

kostnadsförslag och övriga handlingar, som röra saken, till vederbörande vattendomstol.

Efter det handlingarna inkommit till vattendomstolen, äge förrättningsinannen att

därifrån till Iåns utbekomma desamma under tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes.

77 § (48 §).

Menar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1—3 mom., blivit fullbordat, att

sedermera visat sig, att vid uppskattning, som skett enligt 60 §, till hans skada värdet

av den båtnad, som genom torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark,

blivit oriktigt beräknat, äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången

av kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning

av ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan

företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan besiktning ägt rum,

gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande. Sådan ny uppskattning skall

efter ansökningstidens slut så snart lämpligen kan ske verkställas av de synemän,

som förrättat den föregående uppskattningen, eller, om hinder möter för dem, av

andra, vilka utses därtill på sätt ovan föreskrives; och må därvid på yrkande av annan

delägare än den, som sökt förrättningen, eller, där det eljest finnes lämpligt, ny uppskattning

ske jämväl beträffande andra markområden än dem, som avses i ansökningen,

i den män sådant är av nöden för vinnande av enhetlig tillämpning av grunderna

för uppskattningen. Angående dylik förrättning galle i tillämpliga delar

vad i detta kap. är stadgat ; dock vare ej erforderligt, att i kungörelse angående förrättningen

samtliga de fastigheter angivas, vilka beröras av företaget.

Sker genom uppskattningen ändring i vad förut blivit bestämt, varde fördelningen

av kostnad och utgift för företaget, så ock av underhållsskyldigheten jämkad

därefter.

Är någon missnöjd med den nya uppskattningen, fullfölje talan däremot i den ordning

11 kap. 85 § föreskriver.

78 § (49 §).

Har, efter ty i (51 § förmäles, slutlig uppskattning av båtnaden blivit utsatt att

äga rum efter ‘företagets fullbordan, äge envar markägare, vars rätt är av frågan beroende,

att inom tid, som i 77 § sägs, hos Konungens befallningshavande anmäla ärendet

för uppskattningens verkställande; men försummas det, vare all fråga om dylik

uppskattning förfallen och den förut gjorda värderingen gällande till framtida efterrättelse.

Om sådan slutlig uppskattning, som här avses, galle vad om ny uppskattning i

77 § stadgas.

79 §.

(40 § första och andra st,, 50 § första och andra st.)

Vad i BO § första och andra styckena är stadgat om förrättningskostnad lände

jämväl till efterrättelse i fråga om syneförrättning'', som avses i 32 §; dock att ersättning

till ortsombud. som omförmäles i 42 § andra stycket, skall förskjutas av

sökanden.

Äro liera pliktiga att förskjuta förrättningskostnad, svare envar av dem i förnailande

till de övriga allenast'' för så stor del av förskottet, som enligt nedan givna

regler skulle slutligen belöpa på honom, därest ej andra deltagare i företaget än de

förskottspliktiga funnes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen.

Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande

av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt,

skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför

•SO §.

(40 § andra och tredje st., 50 § sista stycket.)

Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i ''70 § sägs, galle enahanda

grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan

kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delaktigheten, som om - förmäles i 8 kap. 3 § andra stycket och 5 § samt 7 kap. 24—28 §§. Avgift enligt

11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola

tillämpas vid avgiftens bestämmande.

Har sakägare eller annan framställt invändning eller påstående, ändå att han insett

eller skäligen bort inse, att log därför saknas, och vållas därav uppskov eller

eljest ökade kostnader, varde honom ålagt att såsom en honom enskilt åliggande

kostnad ersätta delägarna eller annan sakägare de utgifter, som därigenom åsamkats

dessa. Där vid sådan ny uppskattning, som i 77 § sägs, ändring ej göres i förut

verkställd värdering, skall den, som påkallat den senare uppskattningen, ensam offlda

kostnaden därför. °

81 § (ny).

Vad i 9 §, 10 § sista stycket, 15 § samt 22—24 §§ är stadgat skall jämväl äga

tillämpning å syneförrättning rörande företag,‘som avses i 32 §; och galle föreskriften

i 9 § om biträdande förrättningsman.

, 82 § (51 §).

bom sökande till förrättning, som i 32 § avses, anses ej allenast den eller de, som

sökt förrättningen, utan även den eller de, som i den ordning 58 § stadgar förenat

sig med sökanden eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, vilken föranlett

större anläggning fin sökanden äskat.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

2 § (2* §).

\ attendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom Övriga

ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. Är anläggning,

företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena

och beröres därav ej heller motstående intresse av någon betydelse, vare

dock i sådant mål vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrftttsnämndemännen

samt allenast den ene av vattenrättsingenjörerna.

Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man.

Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga

och erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt

i frågor om torrläggning av mark.

Vattenrättsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden

kunniga^ män, skola vara valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt inom

orten och må ej hava uppnått sextiofem års ålder.

5 § (5* §).

Av de till vattenrättsnämndemän valda skola i vattendomstolen tjänstgöra de två,

som av vattenrättsdomaren för varje mål kallas därtill. Till tjänstgöring böra kallas

opaginerad Kontrollera mot PDF

nämndemän från det län, som beröres av det ifrågavarande målet; avser målet företag,

som berör mer än ett län, avgöre vattenrättsdomaren, om nämndemännen skola

tagas från olika län eller från ett av dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis de närmast

boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

Är vattendomstolen enligt vad i 2 § sägs beslutför med allenast den ene av vattenrättsingenjörerna,

skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla den

av dem, som företrädesvis äger sakkunskap i det ämne, varom fråga är.

8 § (8* §).

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare, förordnad av

Konungen, som ock äger, när sådant finnes lämpligt, återkalla förordnandet. Ställföreträdare

för sekreteraren förordnas av vattenöverdomstolen.

16 § (16* §).

Vid utövandet av sin verksamhet som vattenöverdomstol skall Svea hovrätt bestå

av ordföranden å eu av hovrättens divisioner såsom ordförande, tre andra ledamöter

i hovrätten samt en ledamot i kammarkollegiet.

Är fråga allenast om ledighet för vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör eller val

tenrättssekreterare eller om förordnande av ställföreträdare för dem eller om föreläg
fande

att i vattenmål inkomma med handlingar eller om utsättande av ny tid eller

eviljande av anstånd med avseende å ingivande av handling eller vidtagande av

annan åtgärd i dylikt mål, må hovrätten vara sammansatt såsom vid handläggning

av andra mål än vattenmål.

Har ledamot i vattenöverdomstol ej förut avlagt domareed, skall han före inträde

i tjänstgöring avlägga sådan ed inför Svea hovrätt.

Angående jäv mot ledamot i vattenöverdomstol galle vad i 7 § andra stycket finnes

stadgat om jäv mot ledamot i vattendomstol.

IT g (15, 17* §).

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökaIngrsmtil:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor

byggande i vatten må ske;

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt

ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads laglighet ;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser

rörande hushållning med vatten;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i vatten;

6. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § om prövning, utan förutgången syneförrättning

enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som

avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;

7. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträckning

skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande

bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på

grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;

8. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestämmande av

avgift enligt 14 § i nämnda kap.;

9. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § om inrättande, utvidgande eller förbättrande

av allmän farled;

opaginerad Kontrollera mot PDF

10. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslå

tade Uottledsarbeten;

11. ansökan jämlikt 0 kap. 21 § om prövning, utan förn t gången syneförrättning

enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds

utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen

med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser

rörande virkes barkning eller fiskeavgift;

12. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän flottled;

13. ansökan jämlikt (i kap. 28 § om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning;

14. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt

denna lag lämnats, så ock, då fråga är om företag, som avses i 3 eller 7 kap., om

tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § meddelade bestämmelser;

15. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en annan

av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft.

B. stämningsmål:

16. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för

uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte,

för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled

eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket, eller för järnvägsbro

eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i

laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;

17. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som

under 16 sägs:

18. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande

i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets

medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit

att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad:

19. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen

meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen

med vattnet vid sådan byggnad;

20. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om

ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid

mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om

meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om

annan tillhörig byggnad i vatten;

21. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad

i vatten, som under 16 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller

därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, ntriver dylik bygg

nåd;

22. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om

gottgöreise för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande av

annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans

fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig

byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;

23. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning

av stadgandena i 1 kap. 6—-13 §§;

24. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i regleringssamfällighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

att deltaga i kostnaden för vattenreglering ocli om beräkning av den kostnad, vari

sådan delägare bär att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för

åen, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles

i o § av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;

-5. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän

farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;

2(5. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar eller

åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stacket

eller 18 § sägs; ~

27. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd,

som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen eller

åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock

talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt

hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled;

28. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes

vidare utförande;

29. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i

kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock om sådan

jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;

30. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet för delägarna i invallningssamfällighet

att lösa mark, som ingår i dylik samfällighet;

3L talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller ^vallning vattenförhållandena

ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som

meddelats i samband med arbetets medgivande;

32. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;

33. talan jämlikt 8 kap. 11 § om ändrade föreskrifter rörande delaktigheten i

underhåll och. skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför;

34. talan jämlikt 9 kap. 2o, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rörande

krattbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad

förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan

om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap.

35. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § för

mäles;

36. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning eller

sänkning av redan bestämt sådant vite;

37. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft,

som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;

38. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom häftar.

om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller

för skada eller intrång därå;

o9. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund

av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

40. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning

ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i

fall, då utlåtande ej underställes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I). under,stHIlninifsimil:

41. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10

kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.

18 § (17* § sista stycket).

Där i denna lag linnes föreskrivet, att vad i något av de i 17 8 åberopade lagrum

stadgas skall äga tillämpning å annat fäll än som avses i samma lagrum, skall ock

talan, som rör sådan tillämpning, hänföras till vattenmål.

-20 § (20* §). _

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 och 18 §§ är att hänföra

till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, må av vattendomstolen

upptagas, därest invändning mot domstolens behörighet icke i laga ordning göres

eller den väckta frågan finnes hava avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Upptages

talan, som nu nämnts, varde målet räknat som vattenmål. Ej må dock på

grund av vad nu sagts vid vattendomstol upptagas talan om ansvar för gärning,

vard de i denna lag givna straffbestämmelser icke äro tillämpliga,

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling av viss fråga, lände det

till efterrättelse.

21 § (21* §).

Finnes vid allmän domstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 och 18 §§ är att

hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, angå fråga av avsevärd

betydelse för vattenförhållandena, äge, på hemställan av den allmänna domstolen,

vederbörande vattendomstol förordna om målets upptagande därstädes. Meddelas

sådant förordnande, hänvise den allmänna domstolen målet till fortsatt handläggning

och avdömande vid vattendomstolen, och varde målet räknat som vattenmål.

Har vattendomstol meddelat beslut i anledning av hemställan, som nu sagts,

skall vid det beslut förbliva.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande eller ändrande

av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 16 och 27, förrän målet blivit

vid underrätten avgjort visar, att han hos vederbörande vattendomstol gjort ansökan

om sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan

rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde,

den allmänna underrätten hänvisa clet där anhängiga målet till handläggning och

avdömande vid vattendomstolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den

hos vattendomstolen gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras

den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten

ånvo upptaga det där anhängig]orda målet och detsamma slutligen avdöma.

’ 27 § (23, 27* §).

/ mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning

och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för

bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar.

Särskilt skola så fullständigt som möjligt uppgivas den eller de fastigheter, varå

byggandet skall ske eller vilka företaget eljest efter tv i 14 kap. 4 § sägs angår,

vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist samt, om företaget

ej är av större omfattning, de ersättningsbelopp sökanden förmenar böra till följd av

företaget utgå till dylik fastighetsägare eller andra. Är fråga om utförande av byggnad

för vattens tillgodogörande, skall uppgift lämnas å det område, med vilket, enligt

sökandens åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden

förenad. Beträffande anläggning för uttagande av vattenkraft varde därjämte

opaginerad Kontrollera mot PDF

II: 27—32 n~

storleken av den vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas genom anläggningen,

uppgiven.

T fråga om ansökan enligt IT § 2, 3, 4 och ti skall vad i första stycket stadgas i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 och 13 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning

å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt innehålla de upplysningar

i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna utav byggnadens

utrivande eller anläggningens bortskaffande.

3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 9. 10 och 11 skall uppgivas, såvitt möjligt, vilka

bebyggda strömfall eller med fäst tiskebyggnad försedda fisken saken må angå samtr

då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet

arbetet skall utföras eller är utfört, så ock beträffande egendom, som nu nämnts,

ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist.

4 mom. I)å ansökan göres enligt 17 § 15, skall sökanden förete bevis därom,

huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas, är

besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava

träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte innehålla uppgift å den

plats, dit kraften önskas för framtiden överförd, samt vara åtföljd av plan för den

erforderliga ledningens sträckning.

30 § (30* §).

Avses med ansökan enligt 17 § 1. 2, 9 eller 11 ändring av befintlig anläggning i

vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhållits till anläggningen

i dess skick före vidtagande av den ändring, varom fråga är, eller jämlikt 12 kap.

11 § första stycket ägarens rätt att bibehålla anläggningen är fri från klander, ansökningen

icke upptagas, med mindre jämväl prövning av anläggningens laglighet

påkallas.

32 § (27, 32* §;.

Aro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom

förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt inhämta nödiga upplvsningar

för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan

sägs skola hållas för parterna tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda

kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna

skall för dem, som önska taga del därav, finnas tillgängligt å viss för parterna

välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig

enskild person eller, där ansökningen angår företag, som berör två eller flera län

eller eljest ett vidsträckt område, å flera dylika ställen:

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 § förmäles,

eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa handlingar skola hållas tillgängliga

på förut angivna ställe eller ställen;

att även vattendomstolens utslag i målet skall därstädes i avskrift vara för parterna

att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är anhängigt

vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökanden eller ock särskilt tillställas

den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens

försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga

så som nyss är sagt;

opaginerad Kontrollera mot PDF

II 32 33

dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken

erinringar enligt 38 § skola ingivas.

1 mål, som avses i 17 § 1—8, 13 och 15, skola i kungörelsen de fastigheter, som

saken förmenas angå, namngivas eller, i den män det kan ske på oförtydbart sätt,

utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte," där sökanden

vill med ti Härnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild

uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § it, 10 och 11, skall i kungörelsen

uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken

saken ma angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst

arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört.

Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall så, som i 2

kap. 7 § sägs, tillika inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i

kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda förhållande, jämväl intagas föreläggande

för delägare, som vill begagna sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den

ordning och inom den tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller

framställande av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den. som underlåter

detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i fil § första stycket, gälle vad där

finnes stadgat.

År fråga om ansökan, varom i 17 § 10 och 14 förmäles, skall kungörelse enligt

denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det

nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens

sammanträde sist å tjugoförsta dagen förut kungöras på sätt i 33 § första

stycket sägs.

Huruledes mål i visst fall må kunna behandlas utan förutgången kungörelse, därom

stadgas i fil § andra stycket.

33 § (28, 33* §).

.Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för

uppläsande sä snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 § 1—8

samt 13 och 15 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter,

som saken förmenas angå, äro belägna, i mål, som avses i 17 § 9, 10, 11 och

12, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden,

varom fråga är, framgår, samt i mål, som avses i 17 § 14, till pastorsämbetet

i den eller de församlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock

inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidnin
farna.

Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningsandlingama

ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt

17 § 1, 2, 8, 4, 6, 9, 10 eller 11, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å

posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande, om det eller de ställen,

varest handlingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars

avgivande bestämda tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för

honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen om förmäles, så oek till de kända

nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till

den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress

inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att delgiva

viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan

sakägare.

8—/937/O

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

11 33 45

Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren känd först

efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen på ovannämnda

sätt meddela sådan sakägare underrättelse om målet så ock om vad lian för

sin rätts bevakande må hava att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten

avlämnad, hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottagarens

rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty ovan sägs

bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock målets handläggning och

avgörande uppehållas av anledning, som nu sagts.

Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt skifteslag

eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse, varom ovan förmäles, till

de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse.

värde styrelsen på nämnda sätt underrättad.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrättsdomaren eller

vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt till fastigheten, där dennes rätt

beröres av saken. Underlåter han det, och uppstår skada för nyttjanderättskavare,

som saknat kännedom därom, att företaget eller åtgärder angår fastigheten, skall

ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hälla nyttjanderättshavaren skadeslös.

Erinran härom värde införd i den kallelse, som enligt denna § tillsändes fastighetens

ägare.

37 § (37* §).

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdomaren

sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid äventyr, som nedan sägs,

till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen delgivits anläggningens ägare

eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat.

Lag samma vare beträffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled

eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flott led eller syssloman

eller styrelse för torrläggningsföretag, där det företag, varom i målet är fråga, berör

led. eller företag, som nu nämnts.

Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan tillgodogjord val

tenkraft, förelägges sökanden enahanda delgi vn ingsskyldighet med ägaren av den anläggning,

där kraften tillgodogöres. Varder denne vid delgivningsförsök ä särskilda

dagar ej anträffad i sitt hemvist, må kungörelsen med samma verkan delgivas föreståndaren

för kraftanläggningen eller, där föreståndare ej finnes eller ej vid särskilda

delgivningsförsök anträffas, fästas å lämplig^plats vid anläggningen.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 15 avses, förelägge vattenrättsdomaren sökanden

att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och råd nedan stadgat äventyr

ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket

kraftbelopp, varom fråga är, tillhandabålles. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpniug

beträffande ansökan enligt 17 § 7 eller 8.

Försummar sökanden vad enligt denna § förelägges honom, skall ansökningen av

vattenrättsdomaren förklaras förfallen; och varde bevis därom med de skäl, varå beslutet''

grundas, tecknat å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande om beslutet

skall lämnas parterna i den för kalLelser till dem stadgade ordning.

45 § (45* §).

1 inom. Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning eller vidlyftigare

värdering, uppdraga vattenrättsdomaren, där sådant finnes lämpligt, åt biträde,

som i 44 § sägs, eller ock åt annan sakkunnig person att efter iörberedande

undersökning avgiva utlåtande i målet. Tarvas utredning av mer än en person,

varde uppdraget lämpat därefter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Undersökning, som nu nämnts, skall hallas sä snart ske kan. Om tiden för dess

företagande skall meddelande lämnas vattenrättsdomaren, som i den för kallelser till

parterna bestämda ordning underrättar dem därom. Sedan undersökningen bragts

till slut, skall utlåtandet utan dröjsmål översändas till vattenrättsdomaren och av

honom hållas för parterna tillgängligt a förut kungjorda ställe eller ställen. Förordas

i något hänseende andra tekniska anordningar eller andra regler för hushållningen

med vattnet än sökanden må hava föreslagit, skall utlåtandet hallas tillgängligt

under minst fjorton dagar före vattendomstolens sammanträde.

2 mom. _ Vattenrättsdomaren må ock, där så linnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsingenjörerna

eller eu av dem att. med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen

eller en av dem, verkställa undersökning å stället. 1 enklare fall må sådant

uppdrag kunna lämnas åt vattenrättsnämndemännen eller eu av dem.

Om tiden för sådan undersökning skall vattenrättsdomaren meddela parterna underrättelse

i den för kallelser till dem bestämda ordning. Protokoll över undersökningen

skall föras av den, vattenrättsdomaren därtill förordnat, och sedermera tillställas

vattenrättsdomaren. Där undersökning sker allenast såsom förberedelse för domstolens

sammanträde till syn på stället, vare dock underrättelse och protokoll, som nu

nämnts, ej .av nöden.

3 mom. Där vid undersökning enligt denna § i mål rörande vattenreglering en

eller flera strömfallsägare eller en eller flera markägare vilja förena sig med sökanden

om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad båtnad däråt gives större omfattning

än sökanden äskat, göre det skriftligen; och varde handlingen vitsordad

medelst undersökningsförrättarens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren

46 § (46* §).

I mål, som i IT § 9 och 11 omförmäles, må vattenrättsdomaren, där sökanden därom

anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska

åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång

på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren

lämnas, allenast såframt sökanden hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till

följd av arbetet i fråga.

Beslut, som nu sagts, må utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse,

såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdom stolen annorlunda förordnar

49 § (49* §).

Vattendomstolen eller vattenrättsdomaren äge, där så finnes nödigt för målets avgörande,

från förvaltande myndighet begära utlåtande i fråga, som faller inom myndighetens

verksamhetsområde.

År fråga om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om

byggnad i eller vid allmän farled, skall vattendomstolen eller vattenrättsdomaren,

förrän målet avgöres, från lotsstyrelsen inhämta yttrande, huruvida från dess sida

något finnes att erinra i avseende å företaget.

56 § (56* §).

Vill sökanden före vattendomstolens sammanträde återkalla ansökningen, göre det

skriftligen hos vattenrättsdomaren, och avskrive denne målet från vidare behandling.

Efter det målet företagits till handläggning vid sammanträde med vattendomstolen,

må återkallelse av sökandens talan ske allenast hos domstolen.

Har återkallelse av talan skett, skall genom vattenrättsdomarens försorg meddelande

därom lämnas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

\ ad i 10 kaj). 48 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

II: 56 65

56

träffande vattenregler ilig då sådant företag är föremål för behandling i den för ansökningsmål

stadgade ordning.

62 §.

1 mom. Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten,

skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruktion,

om den ersättning, som skall till följd av företaget utgå, i den mån ej prövning

därav jämlikt 9 kap. 47 § göres beroende på särskild talan eller bestämmelser

därom skola träffas i den för expropriation stadgade ordning, samt om de villkor i

övrigt, som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, så ock,

i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vattenmärke eller andra

föreskrifter om hushållningen med och framsläppande av vattnet såväl efter byggnadens

fullbordan som under byggnadstiden.

2 mom. År fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall utslaget angiva,

med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad.

Denna fastighet (strömfallsfastigheten) hör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast

den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade

anläggningar, järnte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren

bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, eu

till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad.

Utslaget skall jämväl angiva, i vad man tillgodogörandet medgivits på grund av

äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden avses tillgodogörande

allenast av eu del av det framrinnande vattnet, huruvida utslaget vilar på antagande

att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages

i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga,, tillhör

fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjande av vattenkraft,

värde vidare angivet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap.

meddelade bestämmelserna om skyldighet för byggnadens ägare att tillhandahålla

kraft åt kringliggande bygd ävensom angående nyprövning och lösningsrätt för kronan

därå äga tillämpning.

3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande

vattendomstols utslag i andra ausökningsmål. I utslag, varigenom lämnas

medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget

är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå

äga tillämpning, i fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktigheten i

företaget skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.

63 § (63* §)

1 sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller utförande

av vattenreglering medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande

tio år eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken

arbetet skall vara fullbordat.

Yad i 10 kap. 56 § stadgas i fråga om företräde mellan olika företag skall äga

motsvarande tillämpning, då dylik fråga uppkommer i samband med ausökningsmål

i andra fall än som avses i nämnda lagrum.

65 $ (65* §).

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart sådana

kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt;

dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap. sakägare ej är berättigad till

gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande av

sin rätt till skadeersättning i målet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

: 65 —73

Har svarandepart framställt invändning eller påstående i målet, ända att han

insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och vållas därav uppskov i

målet eller eljest ökade kostnader, gottgöre han sökanden de utgifter, som därigenom

åsamkats denne.

(iK § (68* §).

Anmälan om ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 §, 6 kap. 11 §, 5 kap.

6 §. 7 kap. 57 § och 8 kap. 15 §, skall göras skriftligen och i två exemplar ingivas

till vattenrättsdomafen. Ena exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg

i rekommenderat brev tillsänt ägaren av den vattenbyggnad eller anläggning,

varom fråga är.

Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts, må anmälas,

skall vattendomstolen för provning av anspråk, som inom behörig tid anmälts,

sammanträda till syn på stället. Aro liera anspråk anmälda, varde de såvitt möjligt

prövade i ett sammanhang. Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde

skall sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat

brev sä ock kungörelse införas i eu eller flera av ortens tidningar.

Angående skyldighet för byggnadens eller anläggningens ägare att ersätta motpart

kostnad, som föranledes av prövning enligt denna §, gälla vad i 65 § är om sökande

stadgat. Finnes den, som anmält ersättningsanspråk, hava saknat skälig anledning

därtill, varde honom ålagt, att gottgöra byggnadens eller anläggningens ägare de utgifter,

som denne till följd därav fått vidkännas.

69 § (ny).

Yad i 10 kap. 60 och 61 §§ samt 77 och 78 §§ är stadgat i fråga om uppskattning

av båtnad vid syneförrättning enligt nämnda kap. skall i tillämpliga delar

gälla jämväl beträffande ansökningsmål; dock att sådan ny uppskattning, som om

förmäles i 77 och 78 §§, skall påkallas medelst ansökan hos vattendomstolen. 1

fråga om behandling av dylik ansökan galle vad i detta kap. är stadgat om ansökan

enligt 17 § 14.

70 § (69* §).

För ingivande av erinringar eller påminnelser eller skrifter i anledning av förordnande

om ytterligare eller ny skriftväxling eller ock bevis om delgivning äge vatienrättsdomaren

bevilja anstånd på viss tid. när skäl därtill äro.

Varder före utgången av tid, inom vilken det åligger part att något fullgöra, laga

förfall visat, utsätte vattenrättsdomaren ny tid.

71 § (70* §).

Beträffande fråga, vari det enligt förestående stadganden tillkommer vattenrättsdomaren

att besluta, bör han, där frågans beskaffenhet det påkallar, rådgöra med

vattenrättsingenj örerna,

Av vattenrättsdomarens beslut är vattendomstolen ej förhindrad att annorlunda

förordna.

72 § (71* §).

Vattenrättssekreteraren åligge att över alla vid vattendomstolen anhängiggjorda

ansökningsmål fora förteckning, utvisande tiden, då varje mål inkommit, därmed vidtagna

åtgärder samt tiden för målets avgörande.

73 § (72* och 73* §§).

Vattenrättsdomaren före med biträde av vattenrättssekreteraren protokoll vid vattendomstolens

sammanträden och un der skri ve detsamma å domstolens vägnar. I målet

ingiven handling må ej i protokollet intagas, utan där allenast anmärkas.

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas en akt. ornfat
-

/

s. 58 Kontrollera mot PDF

It:

73 83

58

tande ett exemplar av samtliga de handlingar, som i målet ingivits, så oek avskrift

av de utav vattenrättsdomaren i målet utfärdade kungörelser och meddelade beslut

ävensom av vattendomstolens protokoll och utslag i målet jämte förteckning å de

kartor, ritningar och andra handlingar, som akten omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas eu av vattenrättsdomaren underskriven förteckningöver

de underrättelser, vilka på grund av bestämmelserna i 33 och 47 §§ blivit av

honom å posten avlämnade; och skall förteckningen angiva den dag, då avlämnandet

skett. Där ej av eljest föreliggande omständigheter annat förhållande framgår, irtgöre

förteckning, som nu nämnts, bevis att den uppgivna dagen underrättelser avsänts

under de i förteckningen upptagna adresser.

Beträffande skyldighet att till Svea hovrätt insända ett exemplar av akten i målet

skall vad rörande insändande till hovrätt av underrätts dombok är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

75 § (7•> '' §).

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § l(i—39 avses, ingive till vattenrättsdomaren

skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn och hemvist så

ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge oek de handlingar käranden

vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som nu sagts, skall jämte därtill hörande handlingar ingivas i två exemplar;

dock äge i fråga om kartor och ritningar samt handlingar av vidlyftigare

beskaffenhet vattenrättsdomaren medgiva befrielse från denna skyldighet.

Beträffande mål rörande häktad galle vad i 84 § tinnes stadgat.

81 § (81* §).

Vad i 42—45 §§, 49 § första stycket, 50 § första stycket. 51, 52, 55 §§, 56 § första

stvcket, 57, 58, 64, 67, 70 — 72 §§, 73 § första, andra och tjärde .-uvckena samt 74 §

stadgas beträffande ansökningsmål skall, där annat ej framgår av vad nedan i denna

§ sägs, äga motsvarande tillämpning i fråga om stämningsmål.

Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt å vattenrättsdomarens

tjänsterum.

I de fall, då, enligt vad för ansökningsmål tinnes föreskrivet, parterna skola erhålla

besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ordning, skall i .stämningsmål

med avseende å sättet för meddelande av sådant besked i stället lända till efterrättelse

föreskriften i 80 §.

I avseende å stämningsmål, däri talan om ansvar föres, skall vad i 55 § tinnes

stadgat beträffande ansökningsmål icke äga tillämpning, såvitt angår svarande, vilken

ej under skriftväxlingen erkänt den förseelse, som lägges honom till last. .Förordnande,

som i 67 § sägs, må ej meddelas angående verkställighet av straff eller

annan påföljd av brottslig gärning.

83 § (71, 83* §).

Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren

gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 9, 10 eller 11 avses, varde målet

i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, där det ej är av

beskaffenhet att jämlikt Öl § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål.

Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor

förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten,

och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, äge vattenrättsdomaren, om skäl därtill

äro och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att

utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock

vattendomstolen annorlunda förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

85 8 (7;>, 85* §).

År sakägare missnöjd med beslut, varigenom under förrättning enligt 10 kap.

synemännen ogillat framställd jävsinvändning, ingive inom trettio dagar från det

beslutet avkunnats till vattenrättsdomaren sina besvär jämte utdrag av synemän

nens protokoll, i vad det avser det överklagade beslutet.

Är någon eljest missnöjd med åtgärd eller beslut under syneförrättning enligt 10

kap., eller vill lian föra talan mot synemännens utlåtande eller mot ny eller slutlig

uppskattning av båtnad enligt 77 och 78 §§ i o än in da kap., ingive i mål, som avse

företag enligt G kap., inom trettio men eljest inom sextio dagar från den dag förrättningen

förklarats avslutad sina till vattendomstolen ställda besvär.

I besvären skola fullständigt upptagas klagandens alla påståenden och skälen därtill;

och skola vid besvären fogas de handlingar klaganden vill åberopa till stöd för

ändringssökandet.

Besvär, varom i andra stycket förmäles, skola ingivas i tre exemplar. Hava besvären

ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller finner vattenrättsdomaren eljest flera

exemplar vara erforderliga, förelägge han klaganden viss tid att ingiva det antal

exemplar, som ytterligare är av nöden, vid äventyr, om det försummas, att på klagandens

bekostnad av besvärshandlingarna verkställes avskrift i erforderligt antal

exemplar.

Huruledes påståenden rörande synemännens åtgärder och förslag i frågor, som omförmälas

i 10 kap. 19 §, må .göras hos Konungens befallningshavande, därom skils i

lagen om flottning i allmän flottled.

87 § (75, 87* §).

Sedan de i 86 8 andra stycket omförmälda handlingar inkommit och besvärstiden

gått till ända, skall vattenrättsdomaren, så snart ske kan, låta ett exemplar av besvärshandlingarna

tillställas den eller de personer, som efter ty därom är stadgat

utsetts att mottaga förrättningshandlingarna, samt angående besvären utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill dess målet slutligen avgjorts, ett exemplar av besvärshandlingarna ävensom

av inkommande förklaringar och påminnelser samt av utlåtande, som enligt 45 §

må komma att avgivas, skall hållas för sakägare tillgängligt hos bemälde person

eller personer:

att även vattendomstolens utslag i målet skall på nämnda sätt i avskrift vara för

parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna i målet, under det målet är anhängigt

vid vattendomstolen, skola, där de icke särskilt tillställas den eller dem, till

vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg offentliggöras

i viss eller vissa tidningar inom orten samt hållas tillgängliga hos ovannämnda

person eller personer;

dels ock erinran om innehållet i 89 § samt, där besvären ej angå allenast fråga

om värdet å båtnad eller om ersättning, besked om den tid, inom vilken förklaring''

skall enligt 89 8 avgivas.

Angå besvären allenast fråga om värdet å båtnad av företaget eller om ersättning,

varde kungörelsens innehåll, såvitt rör tiden för förklarings avgivande, lämpat efter

stadgandet i 89 § andra stycket.

1 sammanhang med kungörelsens utfärdande bör vattenrättsdomaren, om det lämpligen

låter sig göra, bestämma tid och ställe för det vattendomstolens sammanträde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hd

II: 87 92

där målet skall företagas till handläggning, samt i kungörelsen intaga underrättelse därom.

Sammanträdet må i allmänhet ej utsättas till tidigare dag än trettio dagar efter den

för förklarings avgivande bestämda tid; dock må, där i besvären föres talan allenast beträffande

värdet å båtnad eller ersättning, tidigare dag för sammanträdet bestämmas.

88 § (76. 77 §§, 88* §).

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, galle beträffande mål,

som avse företag enligt 6 kap., vad i 83 § första stycket finnes stadgat i fråga om

mål enligt 17 8 10, 11 och 12 men i andra fall vad nämnda lagrum föreskriver

beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—8 samt 13 och 15.

Kungörelsen varde tillställd den eller de personer, som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär, som anförts av enskild sakägare, allmänna intressen, skall, då fråga

är om företag enligt 3, 7 eller 8 kap., ett exemplar av besvärshandlingama jämte

kungörelsen tillställas den myndighet, som enligt vad i 10 kap. 42—44 8§ finnes för

varje särskilt fall föreskrivet äger bevaka nämnda intressen.

Där i besvär över syneförrättning rörande företag enligt 8, 7 eller 8 kap. föres

talan mot ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet, vilken ej angivits i

någon angående syneforrättningen offentliggjord kungörelse, förelägge vattenrättsdomaren

klaganden att inom viss tid ingiva bevis därom, att styrkt avskrift av besvären

jämte den rörande desamma utfärdade kungörelsen blivit i den för delgivande

av stämning stadgade ordning delgiven ägare eller nyttjanderättshavare, som ovan

sagts. Om dylikt föreläggande samt påföljden, där det ej fullgöres, äge vad i 37 8

stadgas motsvarande tillämpning.

89 § (78. 89* §).

Sakägare, som vill bemöta vad i besvären anförts och yrkats, skall till vattenrättsdomaren

ingiva förklaring i två exemplar inom viss tid, minst trettio dagar efter

kungörelsens dag vid äventyr, där förklaring ingives senare, att vattendomstolen ej

är pliktig att fästa avseende vid densamma, i den mån den rör annat än fråga om

värdet å båtnad eller om ersättning, som bör till följd av företaget utgå.

I fråga om tiden och sättet för avgivande av förklaring över yrkande, som i besvären

göres angående värdet å båtnad eller ersättning, så ock rörande påföljden av

underlåtenhet att avgiva sådan förklaring skall gälla vad i 53 § stadgas i fråga om

vrkanden och påståenden, som där avses.

91 § (79, 83 §8, 91* §).

I besvärsmål skall tid och ställe för målets handläggning inför vattendomstolen sist

a fjortonde dagen före sammanträdet tillkännagivas parterna i den för kallelser till dem

bestämda ordning, såframt ej underrättelse därom intagits i kungörelse enligt 87 §.

Underställningsmål skall jämte i målet anförda besvär företagas till avgörande å

tid och plats, som vattenrättsdomaren bestämmer och låter kungöra genom tre veckor

före sammanträdet utfärdad kungörelse, vilken offentliggöres på sätt i 88 § första

stycket är för motsvarande fall stadgat samt tillställes den eller de personer, som

utsetts att mottaga förrättningshandlingarna.

92 § (80, 83 88, 92* 8).

Vad i 29 8 andra stycket, 39—41 88, 56 § första stycket, 60 8 första, andra och

fjärde styckena, 70—72 88, 73 8 första, andra och fjärde styckena samt 74 8 stadgas

beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 8 dock med iakttagande

av bestämmelserna i 3 kap. It §, 6 kap. 3 81 mom. samt 7 kap. 45 och 55 88.

Bestämmelserna i 42—45, 48. 49 §§, 50 8 första stycket, 51, 52, 54, 55, 57—59,

opaginerad Kontrollera mot PDF

1,1 II: 92—95

«2—64, 66 och 67 §§ skola i tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen

och underställningsmål.

94 § (Kl, 94* §4

_ 1 underställningsmål rörande företag enligt (! kap. skall vattenrättsdomaren bereda

Konungens befallningshavande tillfälle att inom lämplig tid avgiva yttrande rörande

å ena sidan gagnet för orten av det i målet ifrågasatta företaget och å andra sidan

de olägenheter, som tilläventyrs av detsamma äro att förvänta.

Där i mål rörande företag enligt (i kap. bestämmelser erfordras angående frågor,

som omförmälas i 10 kap. 19 §, åligge det vattenrättsdomaren att, sedan målet blivit

hos vattendomstolen avgjort, för prövning av sådana frågor översända handlingarna

i målet till Konungens befallningshavande; och galle angående ärendets handläggning

hos denna myndighet vad därutinnan stadgas i lagen om flottning i allmän

flottled. Handlingarna i mål. som nu sagts, skola förvaras hos vattendomstolen

och böra förty, sedan målet blivit avgjort, av vederbörande myndighet dit återställas.

År beslut i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. av beskaffenhet att föranleda

väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktigheten i företaget

upprättade längden, äge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen att upprätta ny

sådan längd i enlighet med domstolens beslut.

95 § (85, 95* §).

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande

^såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap., eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden

att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om ändrade hushållningsbestämmelser,

dessa må tillämpas, erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden

för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträdande byggnad för vattnets tillgodogörande

såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft,

som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden, dock med avdrag

för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag avgift förut erlagts.

Där med vattenreglering eller med ändrade hushällningsbestämmelser åsyftas ökning

i uttagbar vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen i den

vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering

enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall.

Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare

sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde,

som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes.

År ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av mark skall avgift tillika

utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende vinnes genom

företaget. Yad nu sagts äge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. Där

till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå

med en krona för varje hästkraft till och med 5,000, femtio öre för varje hästkraft

över 5,000 till och med 10,000 samt tjugufem öre för varje hästkraft utöver 10,000,

men må ej, utom då fråga är om vattenreglering, överstiga tjugu tusen kronor.

Iskall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som

beredes mark, varde den erlagd med en för tusen av värdeökningen eller båtnaden.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre belopp än tio

kronor, skall icke erläggas.

9 -103710

s. 62 Kontrollera mot PDF

II: 96—108

62

96 § (86, 96* §).

Storleken av avgift, varom i 95 § förmärs, skall enligt där meddelade grunder

bestämmas av vattendomstolen eller, då fråga är om företag, vartill medgivande lämnas

vid syneförrättning enligt 10 kap., av synemännen.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas och för det därmed avsedda ända

målet användas, därom förordnar Konungen.

97 § (87, 97* §).

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka det åligger

vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för handlingarnas tillhandahållande,

såsom i 32 § sägs, där särskild utgift härför ifrågakommer;

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde, varom i 11 8

andra stycket förmäles;

gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § 1 mom. särskilt förordnats att biträda sakägarna

i målet;

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 44 § tillkallas i målet såsom sakkunnigt

biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 45 § 1 mom.; samt

gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för inställelse vid domstolens

sammanträde, där detta hålles, vid syn å stället, eller vid undersökning'' enligt

45 § 2 mom., dock ej ersättning för längre resa än från järnvägs- eller ångbåtsstation,

som ligger närmast sammanträdesplatsen.

Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande tillämpning

i avseende å kärande i stämningsmål samt å klagande i besvärs- och underställningsmål,

i den män kostnaden förorsakats av hans besvär.

Där i underställningsmål kostnad, som nu nämnts, är av nöden, vare om dess förskjutande

lag, som i 10 kap. 30 och 79 §§ sägs, i den mån ej kostnaden efter tv

nyss sagts skall förskjutas av klagande.

Huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis

gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt de rörande rättegångskostnader

i vattenmål gällande regler.

101 § (101* §).

Part, som vädjat mot vattendomstols utslag, skall i vattenöverdomstolen sig inställa

före klockan tolv å trettionde dagen eller, där anläggning, företag eller åtgärd, varom

fråga är, angår fastighet inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före

klockan tolv ä fyrtiofemte dagen från den dag, då utslaget gavs; dock att, där vadetalan

fullföljes mot vattendomstols utslag i mål, som avser företag enligt 5 eller 6

kap., part skall i vattenöverdomstolen inställa sig före klockan tolv å nittionde dagen

efter aet tiden för anförande av besvär jämlikt 108 § gått till ända eller, där sådan

besvärstalan förts, efter det slutligt utslag i anledning därav givits.

108 § (108* §).

Talan mot vattendomstols slutliga utslag i mål, som avser företag enligt 5 eller

6 kap., skall, i vad beslutet rör annat än förd ansvarstalan eller ersättning, fullföljas

hos Konungen genom besvär, som ingivas i vederbörande statsdepartement sist före

klockan tolv å trettionde dagen eller, där företaget berör område inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte dagen från beslutets

dag.

I samma ordning, som nu sagts, skall ock talan fullföljas mot beslut, som vatten
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

rättsdomaren jämlikt 6 kap. 13 § andra stycket meddelat i avseende å tiden för fullbordande

av föreskrivna tilläggsarbeten.

Beträffande besvärstalan, som i denna § avses, skall i tillämpliga delar gälla ved

1 105 och 107 §§ stadgats angående besvär, som anförts hos vattenöverdomstolen.

12 KAP.

Om vattenbok.

1 § (1* §).

För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de uppgifter

rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna bok kallas vattenbok.

Yattenboken föres i tre avdelningar:

första avdelningen: för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande

anläggningar för tillgodogörande av rinnande vatten såsom drivkraft eller annorledes

så ock rörande dammbyggnader, ändå att de ej avse vattnets tillgodogörande; dock

att vad nu stadgats ej äger tillämpning å andra anläggningar för allmän farled eller

allmän flottled än dammbyggnader;

andra avdelningen: för införande av uppgifter om beslut i farleds- och flottledsmål

rörande inrättande av allmän farled eller allmän flottled eller rörande nya eller

ändrade anordningar eller föreskrifter med avseende å befintlig allmän farled eller

allmän flottled så ock om andra förhållanden, vilka efter ty därom stadgas i lagen

om flottning i allmän flottled böra antecknas i vattenboken; samt

tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning

beslutade torrläggningsföretag och andra till första och andra avdelningen ej

hänförliga anläggningar med avseende å vatten.

I vattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska beskrivningar

över de inom vattendomstolens område belägna vattendrag med tillhörande vattensamlingsområden,

i den män sådana beskrivningar äro eller varda av vederbörande

myndighet utarbetade.

3 § (3* §).

När, efter det denna lag trätt i kraft, beslut av domstol eller annan myndighet

meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande, ändrande eller borttagande

av anläggning, varom enligt 1 § inskrivning bör ske i vattenbokens första avdelning,

eller beträffande ^ hushållningen med vattnet vid sådan anläggning eller ock jämlikt

2 kap. 34 § angående skyldighet för annan än anläggningens ägare att underhålla

densamma, åligge det vattenrättsdomaren utan särskild ansökan att med ledning av

beslutet i sagda avdelning av vattenboken verkställa inskrivning av de huvudsakliga

förhållanden, som äro av vikt för kännedomen om anläggningens beskaffenhet samt

om de rättigheter och skyldigheter för framtiden, vilka äro förenade med densamma.

Vad nu sagts galle ock i fråga om beslut, som innefattar prövning jämlikt 2 kap.

25 §, 5 kap. 7 § eller (i kap. 2u § av redan verkställd anläggnings laglighet, så ock

beträffande beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits. Meddelas

jämlikt stadgande i 4 kap. föreskrift om skyldighet för ägare av strömfall att

tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall beträffande sagda skyldighet inskrivning

göras i vattenboken.

Har beslut, som nu sagts, blivit av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen

meddelat, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och

upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter

tillsändas vattenrättsdomaren.

s. 64 Kontrollera mot PDF

12:14 13 2

64

14 § (14* §).

När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet meddelat sådant

beslut i flottledsmal, varom anteckning bör göras i vattenbokens andra avdelning,

åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild

ansökan i sagda avdelning göra anteckning därom, med angivande av dagen för

beslutet, det vatten, som därav beröres, samt företagets eller anläggningens huvudsakliga

beskaffenhet. Har annat beslut, varom anteckning bör ske i vattenbokens

andra avdelning, eller beslut rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas

i vattenbokens tredje avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende

å sådant beslut vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen,

skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar ge

nom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

13 KAP.

Om besiktning'' och handräckning'' så ock om ansvar för överträdelse av

denna lag.

1 § (1* §)•

1 sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande av annat

företag enligt denna lag medgives, äge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas

vid syneförrättning i den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill

äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid

gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Innehåller

beslutet rörande företaget, att vattenmärke jämlikt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall

samtidigt meddelas föreskrift om besiktning av märket.

Har föreskrift om besiktning, som nu sagts, lämnats, men viss besiktningsman

icke samtidigt förordnats, tillkomme vattenrättsdomaren att förordna sådan vid tiden,

då besiktningen skall ske.

Där i mål, som avser företag enligt 6 kap., beslut meddelas om byggnads eller

annat arbetes utförande, skall, såvitt ej arbetet skall verkställas av flottningsföreningen

och det är av mindre betydenhet, föreskrift meddelas om besiktning, som

nyss nämnts.

Kostnad för besiktning enligt denna § skall i fråga om företag enligt 6 kap. förskjutas

av anläggaren, men i andra fall gäldas av den, för vars räkning byggnaden

eller arbetet utföres.

2 § (2* §).

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana avvikelser från vattendomstolens

beslut eller synemännens utlåtande vara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom

kränkes, meddele besiktningsmannen, att rättelse bör ske inom viss tid vid

äventyr att förhållandet eljest anmäles för allmänne åklagaren i orten.

Till besiktning av arbete för allmän flottled skall anläggaren kallas så ock, där

annan än flottningsförening är anläggare, flottaingsstvrelsen. Finnes att till följd

av förändrade förhållanden värdet å arbetet avviker från det förut beräknade eller

att i annat avseende särskild värdering är av nöden, åligge besiktningsmannen att

med biträde av två ojävige gode män, som han själv äger tillkalla, företaga erforderlig

värdering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 § (il* 8).

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket bygger i

vatten titan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande,

eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 § verkställer vatten - reglering utan att medgivande därtill inhämtats i därför stadgad ordning,

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vattendomstolens

godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten,

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens med

givande utriver byggnad i vatten,

eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för vattendrags återställande

utan medgivande av vattendomstolen,

eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 § utför anläggning eller åtgärd för allmän farled

utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest,

av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap. 34 § första stycket och

ä kap. 5 § utan vattendomstolens medgivande utriver dylik anläggning,

eller mot stadgandet i 6 kap. 20 § första stycket utför anläggning eller åtgärd

för allmän liottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt

11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren,

eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 §§ utför vattenavledning eller invallning

utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45 fe omförmäles,

skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum medgivande

eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas med böter

från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med

en till och med sex månader.

12 § (12* §).

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till verkställande

av vattenreglering, vattenavledning eller ^vallning från beslutet rörande arbetets

verkställande gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt,

straffes med böter från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse

från och med eu till och med sex månader.

16 § (12 §).

Försummar den, som är skyldig att underhålla dike eller kloakledning, vad honom härutinnan

åligger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom tillsäges, må den,

som lider men av försummelsen, kalla två ojäviga män att hålla besiktning och äge, sedan

bristen blivit av dem vitsordad, att på den försumliges bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu är stadgat galle ock om annan ledning för vatten samt vall, som anlagts

för andra i denna lag avsedda företag än de i 6 kap. omförmälda.

Om underhåll av byggnader och anläggning'' för företag, som omförmälas i 6 kap.,

skils i lagen om flottning i allmän flottled.

17 § (13 §).

Har till utförande av torrläggningsföretag av allmänna medel lämnats län, som ej

till fullo återbetalats, eller har till sådant företag efter den 1 januari 1905 lämnats

bidrag utan återbetalningsskyldighet från de av staten för ändamålet anvisade

anslag eller ur skogsvårdskassa under villkor, att det verkställda arbetet vederbörligen

underhålles, skall, där försummelse i underhållet äger rum, den i 16 § stadgade

rätt för den, som lider men av försummelsen, att själv bota bristen tillkomma

Konungens befallningshavande eller den myndighet Konungen bestämmer eller ock,

då fråga är om företag, som åtnjutit understöd ur skogsvårdskassa, länets skogsvårdsstyrelse.

Kostnaden för underhållsarbetet må i fall, som nu nämnts, av utmätningsman

omedelbart uttagas hos den försumlige.

s. 66 Kontrollera mot PDF

7

66

14 6-

14 KAP.

Slutbestämmelser.

6 § (6* §).

Ej må deu, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig

byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel)

är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att

hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller vattnets avrinning. Vad nu

sagts om den, vars rätt är beroende av vattenhushållningen, galle ock beträffande

allmän åklagare samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.

Tarvas för tillsyn å dike eller annan anläggning, som avses i denna lag, tillträde

till annans fastighet, det må ej heller förvägras. Vållas därav eller genom arbete,

som är av nöden för anläggningens vidmakthållande, skada för fastighetens ägare

eller annan, njute han därför skälig ersättning.

7 § (7* g).

Har enligt stadgandet ill kap. 32 § vattenrättsdomare förordnat, att handlingar

i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos ordförande i kommunalnämnd

eller kommunalstämma, municipalnämnd eller municipalstämma eller hos domhavande,

landsfiskal eller ordförande i magistrat, må sådan befattningshavare icke utan giltigt

skäl undandraga sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun eller

det municipalsamhälle han tillhör eller den domsaga, det distrikt eller eljest det

område, som av hans tjänst omfattas. Ej heller må annan person, sedan han efter

eget åtagande mottagit uppdrag, som nu nämnts, utan giltigt skäl avsäga sig detsamma.

Prövar vattenrättsdomaren det anförda skälet giltigt, förordne han annan

person att omhändertaga handlingarna; och skall kungörelse härom utfärdas i den

för meddelanden till parterna bestämda ordning. Sedan målet slutligen avgjorts, äge

sökanden eller, om styrelse för företaget utsetts, styrelsen utbekomma handlingarna.

Av vattenrättsdomaren må bestämmas viss ersättning till den, hos vilken hand

lingarna skola hållas tillgängliga, att gäldas av sökanden i vattenmålet. Utgift, som

nu nämnts, räknas till kostnad i målet.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då enligt 10 kap. förordnats, att

handlingar skola hållas tillgängliga på sätt ovan nämnts, dock att i sådant fall

prövningen av fråga, varom i denna § förmäles, tillkommer synemännen.

(xenom denna lag upphävas:

förordningen den 20 februari 1764, huru sjöar, strömmar och åar överallt i riket

ärligen böra vårdas till skadliga vattendämningars avvärjande;

kungörelsen den 28 december 1822 angående strömrensningars verkställande samt

strömmars och åars öppenhållande;

lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten;

kungörelsen den 31 december 1879 angående vissa villkor för tillstånd från det

allmännas sida till vattenavledning med mera;

förordningen den 30 december 1880 om allmän farled; samt

kungörelsen den 30 december 1880 angående särskilda föreskrifter för handlägg

ning av frågor om allmän farled;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring

av vad sålunda upphävda bestämmelser innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna

i denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes

genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas; och skall i

de hän«eenden, vari enligt 12 kap. il, 4 och 11 §§ vattenlagen tiden för samma lags

ikraftträdande är av betydelse'', i stället, såvitt rörer dammbyggnad för allmän farled,

dagen då denna lag träder i kraft komma i betraktande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

De vid nämnda tid anhängiga mål,''vilka röra ämne, varom i denna lag bestämmelse

givits, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Mål, som enligt lagen

den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten skall prövas vid syneförrättning,

anses icke anhängiggjort förr än kallelse till parterna utfärdats enligt

31 § samma lag. Vad i lagen den 19 juni 1919 om ändring i vissa delar av vattenlagen

är stadgat angående den tidpunkt, då bestämmelserna i 10 kap. 1 § skola vinna

tillämpning, skall fortfarande gälla.

Dike, som, då denna lag träder i kraft, finnes upptaget, skall underhållas av den,

vilken dittills varit pliktig därtill, intill dess fråga om upptagande av nytt eller

förändring av gammalt dike blivit väckt och med tillämpning av de i denna lag

givna föreskrifter dikningsskyldigheten blivit annorledes bestämd. Försummas underhåll

av äldre dike, vare lag som i 13 kap. 16 och 17 §§ sägs.

Är någon på grund av bestämmelse vid laga skifte eller enligt gällande avtal förbunden

att hälla dike åt annan, och yppas i sammanhang med väckt fråga om förändrad

dikesläggning tvist, om och i vad män den, som hållit det äldre diket, bör

vidkännas underhållet av det nya eller förändrade diket, må ej dikningsskyldighetens

bestämmande jämlikt de i denna lag stadgade grunder uppehållas därav, utan ankomma

tvisten på särskild prövning av allmän domstol.

Vad nu sagts om dike gälle ock i tillämpliga delar om kloakledning ävensom om

annan ledning för vatten samt vall, som anlagts för andra i denna lag avsedda företag

än de i 6 kap. omförmälda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till”tryggande

av närliggande marks torrläggning. 4

I)å järnväg skall byggas, åligge det järnvägsanläggaren att för ändamål, som

nedan sägs, till vattenrättsdomaren i den vattendomstol, inom vars område järnvägen

skall framgå, ingiva fullständig plan med beskrivning över järnvägens läge

och vattenavloppen genom dess banvall, angivande genom vilka kommuner och över

vilka fastigheter järnvägen skall framdragas, å vilka ställen och å vilket höjdläge

trummor eller andra vattenöppningar i banvallen skola läggas samt vilka dimensioner

skola givas åt dem. Sträcker sig järnvägen inom två eller flera vattendomstolars

områden, skall för varje vattendomstols område, som av järnvägsanläggningen sålunda

beröres, särskild plan jämte beskrivning upprättas och till vederbörande vattenrättsdomare

ingivas.

Med järnvägsanläggare förstås i denna lag i fråga om järnväg, som anlägges för

statens räkning, järnvägsstyrelsen samt i andra fall koncessionsinnehavaren, eller, om

särskild koncession ej meddelats, den, för vars räkning järnvägen anlägges.

Vid uppgörande av plan och beskrivning, som i 1 § sägs. skall iakttagas, att genom

åläggande av banvall för järnvägen den grad av torrläggning, som närliggande

mark redan innehar, ej må förminskas samt att den ytterligare torrläggning av marken,

som kan antagas bliva tekniskt och ekonomiskt utterbär, ej må förhindras.

Med närliggande mark förstås i denna lag mark, vars torrläggning är beroende av

vattenavlopp genom järnvägens banvall.

a §•

Av plan jämte beskrivning, som i 1 § sägs, skola genom vattenrättsdomarens försorg

avskrifter hållas för markägarna tillgängliga å ett eller flera välbelägna ställen

hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person; och åligge

det järnvägsanläggaren att. tillhandahålla vattenrättsdomaren dylika avskrifter till

det antal, som denne i varje fall prövar erforderligt. Avskrift, som nu nämnts, må

avse allenast viss del av planen med tillhörande beskrivning, allt efter tv vattenrättsdomaren

med hänsyn till belägenheten av det ställe, där avskriften skall tillhandahållas,

samt andra omständigheter finner lämpligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ii9

Om skyldighet för person att åtaga sig uppdrag, som nu nämnts, sä ock angående

ersättning därför skola bestämmelserna i 14 kap. 7 § vattenlagen äga motsvarande

tillämpning.

4 §.

Sedan handlingarna i fullständigt skick inkommit, åligger det vattenrättsdomaren

att snarast möjligt dels om järnvägsanläggningen utfärda kungörelse dels ock översända

de i 3 § omförmälda avskrifter till de ställen, som bestämts för deras tillhandahållande.

Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande om de ställen, där avskrifterna

sålunda äro för granskning tillgängliga, med angivande för varje särskilt ställe

av den sträckning av järnvägen, som den där tillhandahållna avskriften avser, ävensom

underrättelse om vad markägare enligt 5 § har att iakttaga, om han vill beträffande

läge eller dimensioner för vattenavlopp genom järnvägens banvall påyrka ändring

i den ingivna planen.

Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart

ske kan i kyrkan genast översändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar,

där järnvägen skall framgå, dels ock inom tio dagar införas i en eller dera av ortens

tidningar så ock i allmänna tidningarna.

§.

Förmenar någon, att åt de å planen angivna vattenavlopp ej givits det läge eller

de dimensioner, som erfordras för torrläggning av honom tillhörig mark, äge han

inom sextio dagar efter kungörelsens dag därom till vattenrättsdomaren inkomma

med skriftlig erinran i två exemplar.

Av inkomna erinringsskrifter äge järnvägsanläggaren utbekomma det ena exemplaret.

Om verkan av framställd erinran så ock därav, att erinran ej inom föreskriven tid

framställts, stadgas i 7 kap. 9 och 11 §§ vattenlagen.

0 §•

Har markägare framställt erinran, som i 5 § sägs, eller vill järnvägsanläggaren

eljest beträffande järnvägen i dess helhet eller viss sträcka därav bereda sig trygghet

för framtiden mot att på grund av bestämmelserna i 7 kap. 9 och 11 §§

vattenlagen nödgas bekosta nya eller ändrade vattenavlopp genom järnvägens banvall,

äge han påkalla frågans behandling vid syneförrättning i den ordning nedan

stadgas.

7 §.

Ansökan om syneförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande. Framgår

järnvägen till avsevärd del inom skilda län, skall för varje län särskild förrättning

påkallas.

Till förrättningsman förordne Konungens befallningshavande statens lantbruksingenjör

inom länet, eller, om hinder härför möter, annan, som enligt 10 kap. 32 § 1

mom. vattenlagen är behörig att hålla sådan syneförrättning, varom förmäles i

nämnda lagrum.

8 §.

Förrättnings mannen skall vid syneförrättningen biträdas av två gode män, vilka bland

dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning

i orten, utses av honom.

10—103710

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

9 §.

Då förrättnings in an förordnats, åligge denne att från vattenrättsdomaren infordra

den i 1 § omförmälda plan jämte beskrivning ävensom de erinringsskrifter och andra

handlingar, som angå den sträcka av järnvägen, varom fråga är. Erfordras, då

skilda förrättningar skola hållas, avskrift av handlingarna, varde sådan på järn

vägsanläggarens bekostnad verkställd.

Syneförrättning skall hållas snarast möjligt och, där ej hinder möter på grund av

årstiden, påbörjas senast tre månader efter det förordnandet meddelats, dock ej före

utgången av den för erinringars framställande enligt 5 § bestämda tiden.

10 §.

Under syneförrättning skall sammanträde hållas å en, eller, där så med hänsyn

till sträckningens längd anses nödigt, flera lämpliga platser, därvid ägare av mark.

vars torrläggning förmenas vara beroende av järnvägsanläggningen, äga framställa de

yrkanden, vartill de finna fog. Hålles sammanträde å derå platser, skall varje sammanträde

avse viss sträcka av järnvägen.

Om tid och plats för sammanträde skall förrättningsmannen utfärda kungörelse,

vari den sträcka av järnvägen, som med sammanträdet avses, skall tydligen angivas;

föranstalta ock därom, att kungörelsen beträffande varje sammanträde varder minst

tre veckor förut avsänd till vederbörande pastorsämbete för uppläsande i kyrkan för

den eller de församlingar, där den del av järnvägen framgår, som med sammanträdet

avses, så ock minst fjorton dagar före sammanträdet införd i en eller flera av ortens

tidningar. Förrättningsmannen åligge ock att inom tid, som sist sagts, i betalt

öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om förrättningen till ägare

av mark. som framställt erinran mot planen.

11 §■

Efter av förrättningsmannen verkställd avvägning, beräkning av vattensamlings - områden och mätning eller beräkning på annat sätt av den i diken eller vattendrag

framrinnande vattenmängden, allt i den mån sådant synes erforderligt, skola synemännen

meddela föreskrift, å vilka platser och å vilket höjdläge trummor eller andra

vattenöppningar i järnvägens banvall skola läggas samt vilka dimensioner skola givas

åt dem.

Vid förrättningen skola de i 2 § angivna grunder vinna tillämpning. Dock må

synemännen ej ingå i prövning av fråga om ändring i den enligt 1 § uppgjorda

plan i vidare mån än som föranledes av jämlikt 5 § framställd erinran eller ock

påkallas för markens torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större

djup, vartill marken vid järnvägens tillkomst redan är torrlagd. Ej heller må vid

syneförrättning upptagas fråga om bro eller annan byggnad i vatten, som för järnvägen

erfordras över älv, ström, å eller större bäck, såframt jämlikt 2 kap. 20 §

vattenlagen vattendomstolen därom meddelat besked eller ock järnvägens ägare förklarar

sig vilja angående byggnaden påkalla vattendomstolens bedömande.

För bedömande huruvida framtida torrläggning av närliggande mark är tekniskt

och ekonomiskt utförbar må förrättningsmannen ej utsträcka undersökningen att om

fatta uppgörande av fullständig plan för torrläggningen, utan skall undersökningen

verkställas på sådant sätt, att utan onödig tidsutdräkt och kostnad för järnvägs

anläggaren ett i möjligaste män betryggande resultat vinnes.

12 §.

Förrättningsmannen åligge att vid sammanträdet föra protokoll, vari framställda

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

yrkanden ock däremot gjorda invändningar skola upptagas. Protokollet bör vid sammanträdets

slut uppläsas och förses- med synemännens underskrift.

För varje sträcka av järnvägen, varom vid sammanträde enligt 10 § är fråga, skola

synemännen så snart ske kan efter sammanträdet meddela skriftligt utlåtande, upptagande

de ändringar i den enligt 1 § uppgjorda planen, som funnits erforderliga;

och åligge förrättningsmannen att samtidigt dels med posten avsända avskrift

av utlåtandet ävensom av det vid sammanträdet förda protokoll till den, som sökt

förrättningen, dels översända avskrift av utlåtandet i vederbörliga delar till det eller

de ställen, där enligt 3 § planen över ifrågavarande sträcka skall vara för gransk

ning tillgänglig. Om utlåtandets framläggande samt platsen för dess tillhandahållande

skall ofördröjligen meddelas besked medelst kungörelse på sätt i 10 § sägs.

Underrättelse om vad sakägare har att för talans fullföljd iakttaga skall intagas i

utlåtandet.

Då utlåtande sålunda gives, erfordras ej. att synemännen äro samlade.

13 §.

Vad i 10 kap. 9 §, 10 § sista stycket, 23, 24, 47, 49 och 76 §§ vattenlagen är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande syneförrättning enligt denna lag.

14 §.

Om fullföljd av talan mot beslut eller utlåtande vid syneförrättning enligt denna

lag galle vad i 11 kap. vattenlagen är stadgat om talan mot beslut eller utlåtande

vid syneförrättning, som avses i 10 kap. 32 § nämnda lag, med iakttagande, att den

i 11 kap. 85 § andra stycket angivna besvärstiden skall räknas från den dag, då

utlåtandet meddelades.

15 §.

Sakägare njute ej ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättning enligt

denna lag.

Kostnad, som föranledes av kungörelse, handlingars tillhandahållande, underrättelser,

arvode till synemännen och annat dylikt, skall gäldas av järnvägsanläggaren.

16 §.

Där enligt stadgande i denna lag handling skall ingivas till vattenrättsdomaren,

må den i stället på vederbörande parts eget ansvar i betalt brev insändas med posten.

17 §.

Vad i 2 och 11 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av

bestämmelserna i 2 kap. 20 § vattenlagen fråga om bro eller annan byggnad i vatten

för järnväg göres till föremål för prövning av vattendomstolen i den ordning, som

föreskrives i 11 kap. nämnda lag; dock att vad i 11 § andra stycket sägs om erinran

skall gälla om erinran eller påstående, som framställts i den härför i 11 kap. stadgade

ordning.

18 §.

Vad i denna lag stadgats om järnväg, skall även gälla om spårväg, för vilken särskild

banvall skall anläggas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall den icke äga tillämpning

å järnväg eller spårväg, som anlagts före nämnda dag, och ej heller å sådan

del av järnväg eller spårväg, vars anläggning blivit dessförinnan påbörjad.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å

fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående ägare, vilken

varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må lagfart å sista fånget

ej beviljas, förrän med förre ägarens fång blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande författningar

om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller enligt

vattenlagen, vare för lagfarts beviljande ej av nöden, att med föregående fång lagfares,

eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Las?

om ändrad lydelse av *24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i tast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 36. §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse:

24 §.

1 mom. Har i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation eller enligt

vattenlagen fast egendom blivit avträdd samt ersättningen å behörig ort nedsatts,

eller, där fråga är om strömfall, för vilket enligt sistnämnda lag ersättningen bestämts

att utgå medelst kraftöverföring, denna i föreskriven ordning påbörjats, skall

vad sålunda avträtts ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen;

skolande därom, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,

göras anteckning i inteckningsprotokollet såsom i 23 § sägs.

Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, skall, sedan områdets inlösen

fullbordats, vad i föregående stycke stadgats äga tillämpning.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad

vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen om flottning i

allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada eller intrång, eller

av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till gruvägare,

betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i egendomen, eller utfäller

vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas

mellan rättsägare i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning

å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske,

vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen

visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i inteckningsprotokollet

som nyss sagts.

Yad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser om

expropriation intecknad egendom tages i besittning av den exproprierande före expropriationens

fullbordande eller allenast till en del varder till honom avträdd eller ock

nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt i något av de

fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av in
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

teckning, så ock där enligt vattenlagen intecknad egendom varder avträdd, innan

ersättningen blivit slutligen bestämd, eller enligt sagda lag eller gällande bestämmelser

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område allenast en del av intecnad egendom avträdes och vid fördelning av

ersättningen betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning, blivit

såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen, sedan auktionen

vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke vidare häfta för större del av intecknade

beloppet än köparen enligt 131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna

å köpeskillingen eller som enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen;

och varde därom, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt in tecknade egendomar en eller liera utmätningsvis sålda,

skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen

för de egendomar, som sålts; skolande därom, när det visas, huru köpeskillingen

fördelats och att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras

anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation

en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt eller delvis avträdas till

den exproprierande eller av honom före expropriationens fullbordande tagas i besittning

eller ock nyttjanderätt eller sevitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade

egendomar upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller lagen om flottning i

allmän flottled en eller derå av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller delvis

avträdda eller åtgärd vidtages, som medför skada eller intrång å en eller flera av

gemensamt intecknade egendomar, eller att egendom, som gemensamt med annan

häftar för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta, som

gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets

räkning eller avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför

betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning

i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående vägliållningsbesvärets

utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

8 §.

Kostnaden för underhåll av väg, som ej ingått i vägdelning, av bro, som ej är

till vägtrumma hänförlig, samt av färja bestrides ur vägkassan, i den mån sådan

kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning av ny och omläggning av gammal väg,

förändring av bygdeväg till landsväg, iståndsättande av enskild väg, bro och färja,

som till allmänt underhåll övertages, samt byggande av bro och färja, i den mån

sådan kostnad ej av statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller

landsting eller eljest annorledes gäldas.

Ur vägkassan gäldas ock utgifter för upptagande genom väg av vattenavlopp,

som det enligt 7 kap. 7 och 8 §§ vattenlagen åligger de väghållningsskyldiga att

bekosta, ävensom gottgörelse, där sådan, efter ty därom är i nämnda lag stadgat, skall

av vägstyrelsen utgivas för minskning i underhållskostnad till följd av arbete å bro,

trumma eller annan anläggning i sammanhang med utförande av företag för torrläggning

av mark.

17 §.

Njuter fastighet, till följd av gammal vägs indragning, omläggning eller inskränkning

till bredden eller i anledning av arbete å bro, trumma eller annan anläggning

i sammanhang med utförande av företag för torrläggning av mark, befrielse eller

minskning i vägunderhållet, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrives och redovisas i sammanhang med vägskatten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inledn.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Vättenlagstiftningens omfattni ng.

Med det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna under år 1910 framlagda

förslaget till vattenlag hava nämnda kommittéer åsyftat att lämna en så vitt möjligt

fullständig reglering av vattenrättens hela område. I överensstämmelse härmed hade

i förslaget upptagits bestämmelser såväl i de ämnen, som plägat hänföras till den

s. k. lukrativa vattenrätten, till vattnets begagnande i nyttigt syfte och till dess

användning för samfärdselns behov, som ock i de delar, vilka särskilt avhandla

vattnets skadliga verkningar och medlen för dessas förebyggande, minskande eller

avlägsnande, den s. k. defensiva vattenrätten. I ett särskilt förslaget inledande kapitel

hade uppdragits de allmänna, i stort sett för hela vattenrätten gällande gränslinjerna

för den enskildes förfoganderätt över det å hans grund befintliga eller däröver

framrinnande vattnet.

Kommittéerna utveckla i motiven till förslaget utförligt de skäl, som varit bestämmande

för den ståndpunkt de sålunda intagit och vilken som bekant avviker

från den princip, som gjort sig gällande vid tillkomsten av äldre lagar i hithörande

ämne. Särskilt är det svårigheten att från varandra skarpt avgränsa vattenrättens

olika delar, som kommittéerna tillägga betydelse vid denna frågas besvarande. I

allmänhet stode visserligen enligt kommittéernas åsikt de intressen, varom dessa

olika delar rörde sig. särskilt den lukrativa och den defensiva, i en viss motsättning

till varandra, men ej sällan kunde å andra sidan förhållandena vara sådana, att

dessa olika intressen uppträdde gemensamt och för sitt tillgodoseende i ej ringa utsträckning

vore inbördes beroende av varandra. Det nu sagda gällde de s. k. vat
-

1010 ars

kommittcförslag.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Inledn.

1917 års

sakkunnig

först ag.

1918 års

vattenlag

80

tenregleringarna, där jordbrukets och vattenkraftindustriens intressen ej sällan skulle

kunna komma varandra till mötes.

Jämväl beträffande den formella behandlingen av vattenmål hava kommittéerna

ansett det utgöra en fördel, att denna ordnades enhetligt för vattenrättens hela område,

något som i hög grad skulle möjliggöras, därest kommittéernas förslag att förlägga

denna behandling till särskilda domstolar, vattendomstolarna, bleve verklighet.

Med hänsyn till det av kommittéerna framlagda förslagets störa omfattning och

den delvis invecklade beskaffenheten av de spörsmål, som däri upptagas, visade det

sig vid förslagets fortsatta behandling ur praktisk synpunkt nödvändigt att uppdela

detsamma. De sakkunniga, som under år 1915 tillkallades av chefen för justitiedepartementet,

erhöllo sålunda i uppdrag att framlägga förslag till bestämmelser i de

ämnen, som huvudsakligen rörde den lukrativa vattenrätten.

Den anordning för lagstiftningsarbetets bedrivande å ifrågavarande område, som

sålunda vidtogs, grundade sig emellertid icke å någon från kommittéerna avvikande

uppfattning angående ändamålsenligheten av de vattenrättsliga bestämmelsernas

sammanförande i eu gemensam lag. Överensstämmelsen med denna uppfattning betonas

uttryckligen av nämnda sakkunniga i deras under år 1917 framlagda betänkande

liksom sedermera vid sakkunnigförslagets granskning inom lagrådet. Den kommer

också till uttryck i den uppställning, som de sakkunniga givit åt sitt förslag. 1

detta förslag hade nämligen särskilda kapitel reserverats för blivande lagstiftning angående

de delar av vattenrätten (allmän farled, allmän flottled, torrläggning av

mark, kloakledning), som icke varit föremål för de sakkunnigas behandling. I och

med det de lagstiftande myndigheterna vid antagande av 1918 års vattenlag givit

sitt godkännande av denna uppställning måste de också hava anslutit sig till kommittéernas

ståndpunkt i denna fråga.

Grenom 1918 års vattenlag reglerades de förhållanden, som hava avseende å rätten

till vatten i allmänhet (1 kap.) samt byggande i vatten och vattenreglering, särskilt

i ändamål av vattenkraftens tillgodogörande (2—4 kap.). Lagen upptager dessutom

stadganden angående ersättning (9 kap.), om rättegången (11 kap.), om inskrivning i

vattenbok (12 kap.), om besiktning och handräckning ävensom om ansvar (13 kap.)

och slutligen vissa allmänna bestämmelser (14 kap.). Beträffande allmän farled (5

kap.), allmän flottled (6 kap.), torrläggning av mark (7 kap.) och kloakledningar

(8 kap.) hänvisas däremot till gällande lagstiftning i dessa ämnen. Dessutom har ett

kapitel (10 kap.) reserverats för upptagande av bestämmelser angående syneförrättning.

Sedan 1919 års lagtima riksdag antagit Kung! Maj:ts proposition om vissa änd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inled».

xi

ringar i vattenlagen, åsyftande att med densamma införliva lagstiftningen angående

allmän flottled, hava särskilt i (i och 10 kap. av lagen införts bestämmelser i dessa

ämnen.

De delar av vattenlagstiftningen, sådan densamma avgränsats i 191x5 års vattenlag,

som sålunda återstå för behandling, är lagstiftningen angående allmän farled, torrläggning

av mark samt kloakledningar. Med ifrågavarande delars införlivande skulle

det ursprungliga programmet för vattenlagstiftningen sålunda vara genomgånget.

Lagstiftningen angående marks torrläggning.

Av de delar av vattenrätten, varom nu är fråga, intaga utan gensägelse rättsreg- Dk alllerna

rörande marks torrläggning den främsta platsen med hänsyn till såväl ämnets ilnjerna^ör

omfattning som dess vikt och betydelse ur allmän och enskild synpunkt. Gällande överarbetbestämmelser

rörande de rättsförhållanden, som angå marks befriande från skadligt ^

vatten, upptagas som bekant till huvudsaklig de! i den år 1879 utfärdade lagen om

dikning och annan avledning av vatten.1) Såsom kommittéerna anmärkt torde de

grunder, varå denna lagstiftning byggts, visat sig väl ägnade att befordra den utveckling

av landets modernäring, som avsetts med nämnda lagstiftning. Uppgiften

för en revision hade i överensstämmelse härmed synts kommittéerna vara att med

bibehållande av nämnda huvudgrunder tillse i vad män erfarenheten givit vid handen,

att nämnda lagstiftning borde underkastas jämkning eller ändring för att motsvara

den närvarande tidens krav.

I detta uttalande anse vi oss till fullo böra instämma, t motsats till och i varje

fall i långt större utsträckning än vad förhållandet varit å den lukrativa vattenrättens

område tillgodose de grundsatser, varå den gällande torrläggningslagstiftningen

bygger, jämväl nutida krav. De allmänna intressen, som beträffande vattenlagstiftningens

hela område äga en så framträdande betydelse, hava redan vid tillkomsten

av 1879 års lag tillmätts ett betydande utrymme. Sålunda utgår lagen vid ordnandet

av hithörande rättsförhållanden i stort sett från nationalekonomiska synpunkter.

Härutinnan har lagstiftaren följt den väg, vilken redan anvisats i 1824 års förordning

angående ändring eller utrivning av Vattenverk, som genom uppdämning skada

jord eller hindra dess odling. I 1824 års förordning hade dessa grundsatser erhållit

tillämpning beträffande sjösänkningar och därmed jämförliga företag. Genom 1879

’) I det följande betecknad med D. L.

s. 82 Kontrollera mot PDF

Inledn. 82

års lag vinna samma principer insteg i fråga om de med mera intensiva jordbruksmetoder

allt betydelsefullare dikningsföretagen.

De sålunda redan godkända grundsatserna för ifrågavarande lagstiftning synas nu

bära fullföljas och vidare utvecklas. Ej minst i vår tid är det för samhället av den

allra största vikt, att lagstiftningen å förevarande område så ordnas, att den blir ett

verkligt stöd för idogheten, arbetsdi ten och företagsamheten. Vad särskilt jordbruket

angår uppställer sig kravet å den enskildes verksamhet för det helas väl kanske

ännu starkare än å andra områden. Av den sista tidens erfarenheter har allt mera

framstått såsom en given följd, att med de stora samhällsvärden, som lagts i den

enskilde jordbrukarens hand, samhället icke kan förhålla sig likgiltigt till frågan,

huruvida och på vad sätt dessa värden utnyttjas.

Härmed hava vi i korthet angivit de synpunkter, som enligt vår uppfattning i

främsta rummet böra tilläggas betydelse vid ifrågavarande lagstiftnings behandling.

I stort sett överensstämma dessa synpunkter med dem som gjorts gällande redan av

kommittéerna. I några betydelsefulla frågor hava vi dock icke ansett oss böra stanna

vid de resultat, vartill kommittéerna kommit.

* *

*

Olika slag Gällande dikningslag skiljer mellan två slag av företag för jords torrläggning,

aVml°gsftrc- -nämligen dikning å ena samt vattenavledning å andra sidan.

tåg- jied dikning avses i första hand sådana åtgärder, som låta sig genomföra utan

någon mera väsentlig förändring av vattenförhållandena i sjöar eller vattendrag. År

fråga om sänkning av vattenståndet i sjö eller annan vattensamling genom upptagande

av nytt vattenavlopp eller utvidgning eller förändring av ett redan befintligt

eller avses med företaget eljest eu utvidgning eller fördjupning av ett befintligt vattendrag

eller annan förändring av dess vattenförhållanden, hänföres företaget till

vattenavledning. Till vattenavledning i D.L:s mening räknas också avdikning av

kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark. Däremot innehåller D.L. icke

några bestämmelser rörande det slag av torrläggningsföretag, som benämnes invallning.

Infällning. Liksom vattenavledningen har jämväl invallningen merendels till ändamål att

åvägabringa en förändring av vattenförhållandena i sjö eller vattendrag. Denna förändring

är vid invallningen emellertid av mera partiell natur, i det att den endast

avser det område, som avgränsats från det övriga vattenområdet genom anläggande

av vall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

*•"> Inleda.

Kommittéerna hava i sitt förslag upptagit rättsregler jämväl rörande invallning.

1 stort sett hade härvid hithörande rättsförhållanden ordnats efter samma grunder

som beträffande övriga torrläggningsföretag, även om kommittéerna med hänsyn till

den ringa erfarenhet, som ännu förelåge angående dessa företag, i vissa punkter ansett

sig böra ej oväsentligt skärpa villkoren för desamma.

I >en utvidgning av området för torrläggningslagstiftningen kommittéerna sålunda

förordat har allmänt hälsats med tillfredsställelse; dock har från flera håll framförts

som ett önskemål, att likställigheten mellan in valin ingarna och övriga torrläggningsföretag

borde mera konsekvent genomföras.

Beträffande vår egen ståndpunkt till denna fråga torde det vara tillräckligt att

i detta sammanhang framhålla, att vi i möjligaste män sökt att tillgodose det sålunda

framförda önskemålet.

*

* *

Det är särskilt två huvudgrunder, varå den gällande torrläggningslagstiftningen

blivit byggd. Den ena utgöres av skyldigheten för ett torrläggningsintresset motstående

intresse av enskild natur att under vissa förutsättningar och villkor giva

vika för det förra. Det är här sålunda fråga om en tvångsrätt till förmån för företaget

gent emot utomstående. Den andra grunden är principen om samverkan mellan

a''la dem, som genom det tillämnade företaget skulle tillskyndas fördel genom markens

torrläggning. Dr sistnämnda princip härleder sig den i D.L. stadgade skyldigheten

för jordägare, som av företaget har båtnad, att bidraga till kostnaderna för

företaget. Intiativtagaren kan gent emot en sådan jordägare göra gällande tvängsdelaJctighet

i företaget.

Vad då först angår tvångsrätten upptages det grundläggande stadgandet i detta

ämne i 1 § D.L- Detta lagrum innehåller, att om någon för sin jords odling eller

förbättring vill upptaga dike, och jord, som tillhör annan, möter, den sistnämnde ej

må hindra vattnets avlopp utan tillika är skyldig, om för ändamålet tarvas dike å

hans jord, att upplåta vad till diket åtgår. För upplåtelse av erforderlig mark så

ock för annat intrång, som orsakas av dikningen, är enligt 6 § jordägaren berättigad

till ersättning.

Till förmån för jords torrläggning föreligger emellertid enligt D.L. tvångsrätt ej

allenast beträffande dikning utan också i fråga om vattenavledning. Därest ett företag

av nu nämnd beskaffenhet vållar skada eller intrång å annans egendom, må före
-

Huvudgrunderna

för

torrläggningslagstiftningen.

Tvångsrätt

till förmån

för marks

torrlägg - ning.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Inledn. 84

taget ändock tillåtas. .Kan ändamålet med företaget ej vinnas, utan att vattenverk

eller därmed jämförlig anläggning utrives eller ändras, uppställas dock härför vissa

särskilda villkor.

Den tvångsrätt, varom nu är fråga, avser enligt D.L. jords odling eller förbättring.

tydligt är» säga kommittéerna — »att med dessa ord åtminstone i främsta rummet,

hänsyftas på ett befrämjande av jordbrukets och väl även skogshushållningens

intressen, sålunda en förhöjning i jordens förmåga att lämna avkastning som åker,

äng, eller skogsbärande mark. Huruvida däremot ett till byggnadsplats använt eller

avsett områdes befriande från skadligt vatten är att hänföra till jords förbättring

har varit föremål för olika meningar, och ännu mera synes underkastat tvekan, om

D.L:s bestämmelser helt eller delvis äga tillämpning beträffande företag för möjliggörande

eller underlättande av torvtäkt (upptagande av bränntorv eller torvströ) eller

för blottande av ett stenbrott, ett ler- eller malmlager eller dylikt.»

På denna punkt hava kommittéerna funnit ett fullständigande eller i varje fall

ett förtydligande av D.L:s bestämmelser vara erforderligt. »Tillgodogörandet», yttra

kommittéerna, »av den grund, varå eller i vilken det skadliga vattnet förekommer,

på annat sätt än i jordbrukshänseende kan såväl för den enskilde ägaren som medelbart

för det allmänna vara av stor betydelse; och lagstiftningen bör fördenskull ej

underlåta att genom uttryckligt stadgande även beträffande torrläggning i sådant

syfte fastslå den på markens belägenhet grundade skyldigheten för ägare av nedanför

liggande mark att tåla vattnets framrinnande, vare sig detta sker i en naturlig

tära eller i en med konst gjord ledning, och att sålunda undanröja det hinder, som

annans äganderätt lägger i vägen för avförande av det skadliga vattnet, d. v. s. för

åvägabringandet av den första nödiga förutsättningen för tillgodogörandet. Att likväl

den rätt, som härigenom tillägges den, som önskar torrläggningens genomförande,

icke får utövas godtyckligt, följer av det stadgande, vilket i förslaget upptagits

från D.L, därom, att vid tvist om dikes (eller annat avlopps) läge eller sträckning

diket skall läggas så, att ändamålet med dikningen (vattenavledningen) må utan

oskälig kostnad vinnas med minsta intrång eller] olägenhet för den, å vars mark

diket bör upptagas.»

I överensstämmelse härmed hava kommittéerna föreslagit, att de tvångsrätter, som

avse dikning, vattenavledning eller invallning, i allmänhet skola gälla vare sig ändamålet

med företaget är beredande av jordförbättring eller syftet därmed är vinnande

av annan av markens torrläggning beroende förmån.

I denna fråga ansluta vi oss till fullo till kommittéernas uppfattning. Den före
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85 Inlerin.

slagna utvidgningen av tvångsrätten att avse ej allenast jordförbättring utan jämväl

annan av markens torrläggning beroende förmån synes oss utgöra en följdriktig utveckling

av de grundsatser, som vunnit erkännande redan i D.L. Den står också

väl tillsammans med motsvarande bestämmelser rörande byggande i vatten uti den

redan antagna vattenlagen. Liksom de i 2 kap. 3 § av nämnda lag upptagna reglerna

rörande tvångsrätt till förmån för byggande i vatten icke begränsats att avse

byggande i vatten för något särskilt ändamål, även om de otvivelaktigt äga sin hu
-

vudsakliga betydelse för vattenkraftens tillgodogörande, synes det jämväl följdriktigt,

då fråga är om marks torrläggning, att låta tvångsrätten gälla utan hänsyn till det

speciella ändamålet med torrläggningen. Särskilt i fråga om tillgodogörandet av

landets torvtillgångar torde ur allmän synpunkt starka skäl tala för en dylik tvångsrätt.

Och att i detta sammanhang göra undantag för något särskilt fall, då tvångsrätten

möjligen icke kan anses vara fullt så väl motiverad, synes lika litet vara påkallat

här som i fråga om bestämmelserna i 2 kap
I

överensstämmelse med denna ståndpunkt hava vi i förevarande hänseende ansett

oss böra fullt likställa de olika intressen, som äro beroende av marks torrläggning.

I vissa fall har denna princip i föreliggande förslag till och med utförts något längre

än i kommittéförslaget. Kommittéerna hade ansett sig böra gorå vissa undantag

från densamma beträffande sjösänkning och invallning. Jämväl i dessa fall hava

vi emellertid funnit fördelen av enhetlighet i bestämmelserna ur såväl principiell

som praktisk synpunkt vara övervägande.

Beträffande det närmare innehållet av den tvångsrätt, som sålunda skulle komma

att stå till buds för marks torrläggning, hava vi ansett oss böra underkasta kommittéförslaget

vissa jämkningar. Till en del hava dessa sin grund i önskan att vinna

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 2 kap. vattenlagen. Särskilt med

hänsyn till vattenregleringarna, vid vilka såsom redan kommittéerna förordat vattenkrafts-

och torrläggningsintressena skulle sammanföras i ett och samma företag, synes

det angeläget, att grunderna för tvångsrätten bliva såvitt möjligt enhetliga. Beträffande

de sålunda gjorda ändringarna och de ytterligare skäl, som legat till grund

för dem, skall emellertid här allenast hänvisas till den särskilda motiveringen.

I fråga om rätten att påkalla tvångs delaktig}''"* A—*“—*■----— 1 ’

till föreligger i varje fall, då företaget är av den beskaffenhet, att till förmån för ^ngs/oredetsamma

tvångsrätt kan åberopas. Då emellertid tvångsrätten är inskränkt att avse tåg.

nan, för vilken företaget är till båtnad, intager

D.L. den ståndpunkten, att rätt här- träff ande

12 —193710

opaginerad Kontrollera mot PDF

företag, som hava jordens odling eller förbättring till ändamål, följer härav, att samma

begränsning enligt D.L. gäller i fråga om tvångsdelaktigheten som den, vilken nyss

avhandlats beträffande tvångsrätten. Med utvidgningen av tvångsrätten utöver de

härför i D.L. uppdragna gränserna inställer sig givetvis det spörsmålet, huruvida

motsvarande utökning hör ske jämväl beträffande tvångsdelaktigheten.

Kommittéerna hava med vissa förbehåll besvarat denna fråga nekande. Enligt

kommittéförslaget skulle rätt att påyrka delaktighet sålunda endast förekomma beträffande

företag, som hade till ändamål jords odling eller förbättring. Härmed hava

kommittéerna emellertid ansett böra likställas den ökning i värde, som genom torrläggning

tillföres mark, vilken användes till eller huvudsakligen har värde såsom

byggnadstomt, torgplats, övningsfält eller dylikt. Däremot ansågo sig kommittéerna,

ehuru efter mycken tvekan, icke kxmna biträda de förslag, som framkommit om utsträckning

av tvångsdelaktigheten att avse jämväl sådan genom torrläggning vunnen

förmån, som bestode i ökad möjlighet till torvtäkt eller minskad frostländighet eller

värdeökning i fråga om lertag, mineralfyndigheter e. dyl. Såsom skäl mot en sådan

utsträckning framhålla kommittéerna i främsta rummet vanskligheten att med någon

tillförlitlighet bestämma den i dessa fall genom torrläggningen åvägabragta värdehöjningens

belopp. Yad särskilt torvmossarna anginge kunde visserligen icke förnekas,

att våra torvmossars rationella användning vore en fråga av stor nationalekonomisk

betydelse samt att denna frågas lösning i viss mån skulle befordras, därest lagstiftningen

ordnades så, att delägare i en torvmosse ägde för dennas torrläggning påkalla

tvunget biträde såväl av övriga delägare som av ägare till jord, vilken genom det

från mossen upptagna diket skulle vinna förbättring. Kommittéerna hade emellertid

icke kunnat värja sig för farhågan att, därest lagen medgåve en dylik tvångsrätt,

det lätt skulle inträffa, att ägarna av mindre andelar i en torvmosse tvingades

att taga del i dennas torrläggning utan att äga de ekonomiska resurser, som erfordrades

för att utnyttja den genom torrläggningen åstadkomna möjligheten att tillgodogöra

sig mossen och således utan att i själva verket hava något gagn av torrläggningsarbetet.

Enligt den avfattning kommittéförslaget i överensstämmelse härmed

i denna del erhållit skulle en jordägare alltså icke i något fall äga rätt att påkalla

delaktighet i kostnaden för ett torrläggningsföretag av ägaren till en torvmosse, som

genom företaget gjordes användbar för torvtäkt, lika litet som mossens ägare skulle

kunna påfordra bidrag av jordägaren för den båtnad, som tillfördes hans jord i odlingshänseende

genom den utdikning, som igångsatts av mossens ägare.

Den ståndpunkt, som kommittéerna intagit till denna fråga, gjordes redan under

s. 87 Kontrollera mot PDF

87 Inleda

kommittéernas arbete till föremål för erinran frän sakkunnigt håll. Sålunda uttalade

statens lantbruksingenjörer vid möte i november 1908, vid vilket förelåg till

behandling ett av kommittéerna utarbetat preliminärt förslag till lagstiftning i hithörande

ämnen, såsom sin mening, att i förslaget borde införas sådana bestämmelser,

att uppskattning av värdestegring i alla särskilda fall, där nytta kunde uppstå, borde

äga rum. Under diskussionen framhölls särskilt den stora nationalekonomiska betydelsen

därav, att icke något underlätes, som kunde främja våra torvmossars tillgodogörande

såväl till bränsle som för andra ändamål. Och enligt mötesdeltagarnas åsikt

förelåge icke större svårighet att i detta fall uppskatta båtnaden än då fråga vore

om tomtmark och dylikt.

I de yttranden, som sedermera avgivits över kommittéernas förslag, hava från flera

håll enahanda synpunkter gjorts med styrka gällande. Dessa synpunkter hava biträtts

av lantbruksstyrelsen i dess yttrande över förslaget.

Yad av statens lantbruksingenjörer och andra sålunda framhållits hava vi funnit

vara förtjänt av det allra största beaktande. Såväl tvångsrätten som tvångsdelaktigheten

äga otvivelaktigt sin grund i det allmännas intresse, att tillkomsten av för landet

gagneliga företag av lagstiftningen befordras. Ur principiell synpunkt kan det

sålunda enligt vår uppfattning icke göras till föremål för befogad anmärkning, att

tvångsdelaktigheten utsträckes att avse samtliga de intressen, i fråga om vilka tvångsrätt

ansetts böra medgivas. Enligt D.L. föreligger ju också överensstämmelse mellan

tvångsrättens och tvångsdelaktighetens omfattning.

Vad därefter angår de praktiska olägenheterna av tvångsdelaktighetens utvidgning

på sätt ifrågasatts, höra dessa givetvis icke underskattas. Vi äro också ense med

kommittéerna härutinnan, att den förmån, som ett torrläggningsföretag må antagas

medföra i avseende å frostländighetens minskande eller de klimatiska förhållandenas

förbättring, är av alltför osäker beskaffenhet för att kunna läggas till grund för

tvångsdelaktighet. I viss mån annat synes förhållandet vara beträffande sådan värdeökning,

som genom torrläggning beredes mark till följd av ökad möjlighet till torvtäkt

eller eljest till jord- eller bergarters tillgodogörande. Det ligger visserligen i

sakens natur, att det ej heller i dessa fall låter sig göra att ernå några exakta värden

å båtnaden, men denna omständighet enbart svnes icke höra föranleda, att båtnad av

detta slag alldeles lämnas ur räkningen.

Om vi sålunda icke ansett oss böra tillägga avgörande betydelse åt kommittéernas

skäl mot tvångsdelaktighetens utsträckande i dessa fall, hava vi dock funnit de av

kommittéerna i övrigt framhållna synpunkterna böra leda till att, då det gäller båt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

nåd av nyssnämnda slag. tvångsdelaktigheten anordnas efter delvis andra grunder

än i fråga om båtnad, som består i jordförbättring eller därmed av kommittéerna likställd

förmån. I dessa sistnämnda fall åligger vederbörande jordägare en omedelbar

bidragsskyldighet till företaget. I fråga om dennas inträde är det således utan betydelse,

om jordägaren verkligen tillgodogör sig båtnaden. Beträffande dylik båtnad

utgår lagstiftaren från den förutsättningen, att ett sådant tillgodogörande omedelbart

sker eller i varje fall lämpligen kan och bör ske. Helt annorlunda gestalta sig förhåilandena

beträffande sådan båtnad, som består i ökad möjlighet till torvtäkt eller

dylikt. Såsom kommittéerna framhållit är det ingalunda visst, att i dessa fall markägaren

förfogar över de förutsättningar i tekniskt eller ekonomiskt hänseende för att

skäligen å honom skulle kunna ställas kravet, att han omedelbart skulle träffa anstalter

för båtnadens tillgodogörande. Om lagstiftningen det oaktat ålade honom

omedelbar bidragsskyldighet till företaget, skulle eu dylik skyldighet måhända kunna

tvinga honom att för anskaffande av de för bidragets erläggande erforderliga penningmedlen

avyttra sin egendom och jämväl eljest åsamka honom ekonomiska svårigheter,

något som uppenbarligen icke skulle stå i överensstämmelse med rättvisa och

billighet. I själva verket göra sig i detta fall, såsom också framhållits i nåara av

O

de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, enahanda synpunkter gällande

som i den redan antagna vattenlagen i fråga om vattenreglering lett till bestämmelserna

att strömfallsägare, som icke är sökande till företaget eller att anse som

likställd med sökanden, ej är. skyldig att utgiva å honom belöpande bidrag förrän

han tillgodogör sig båtnaden. Det är också efter förebilden av dessa bestämmelser,

som vi ansett att bi dragsskyldigheten i dessa fall bör ordnas. Till förebyggande

av ett måhända alltför kännbart betungande särskilt av mindre bärkraftiga markägare

hava emellertid i nämnda bestämmelser gjorts vissa modifikationer. Sålunda

har upptagits ett särskilt stadgande för det fäll, att en fastighetsägare vill tillgodogöra

sig båtnaden huvudsakligen endast för sin fastighets eget behov. En sådan

fastighetsägare kan berättigas att omedelbart erlägga allenast en mindre del av bidragets

hela belopp, under det att med återstoden tillsvidare må anstå. I detta sammanhang

ma vidare erinras, att enligt ett stadgande i det av oss framlagda förslaget,

vartill vi i det följande skola återkomma, en fastighetsägare kan medgivas rätt att

fullgöra sin bidragsskyldighet genom avbetalningar under visst antal år.

Under våra överläggningar har jämväl varit ifrågasatt en annan utväg för ordnande

av torvmosseägares och andra dylika markägares delaktighet. Denna delaktighet

borde enligt nämnda förslag icke såsom beträffande jordbruks- och därmed

s. 89 Kontrollera mot PDF

89 Inleda.

likställd båtnad bestämmas på förhand vid den förrättning, sola skulle föregå företaget,

utan först efteråt, då den ifrågavarande förmånen tages i anspråk. Vid denna

senare tidpunkt skulle en uppskattning ske av den genom torrläggningsföretaget

astadkomna värdeförhöjningen och på grundval av denna uppskattning borde delaktigheten

bestämmas. 1 stort sett skulle alltså i detta fall samma förfarande komma

till användning, somj anlitats i vattenlagen i fråga om bestämmande av det bidrag,

som borde utgå till en vattenreglering enligt fl kap. vattenlagen från intressenterna

i allmän farled eller allmän flottled eller ägaren av kloakledning.

Helt visst erbjuder denna lösning åtskilliga fördelar särskilt därutinnan, att en

tillförlitligare uppskattning av nyttan i varje särskilt fäll möjliggöres. De olägenheter,

som ur andra synpunkter äro förenade med detta sätt för frågans lösning, hava

vi emellertid funnit så betydande, att vi icke ansett oss kunna förorda densamma.

Särskilt synes det ur rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, om sålunda med en fastighet

skulle förknippas framtida skyldigheter, beträffande vilkas tillvaro eller omfattning

det skulle erbjuda stora svårigheter att erhålla närmare kännedom. Sedan

eu längre tid förflutit efter det ett torrläggningsföretag blivit utfört, råka de förhållanden,

som varit rådande före företaget, ganska snart i glömska och för den, som

därefter genom köp förvärvar en fastighet, skulle det ofta bliva en fullständig överraskning,

då från torrläggningsföretagets sida anspråk göres gällande om bidrag till

företaget i anledning därav, att han tillgodogör sig t. ex. en å fastigheten befintlig

torvmosse. Även om han haft anledning antaga, att företaget berett fastigheten förmåner

i avseende å mossens tillgodogörande, finnes dock icke någon offentlig handling,

varav han kan hämta säker upplysning angående omfattningen av dessa förmåner

och de därmed förknippade förpliktelserna. Jämväl för torrläggningsföretaget

torde en dylik rätt att påyrka bidrag icke bliva av allt för stor betydelse. Då icke

genom offentlig undersökning konstaterats mossens beskaffenhet före och efter företaget,

torde det alltid komma att uppstå svårigheter i bevisningshänseende i fråga

om bidragets utkrävande.

Nu nämnda olägenheter föreligga däremot icke i samma grad vid det sätt för

denna frågas lösning, som av oss förordats. I detta fall sker redan vid företagets

tillkomst eu uppskattning av mossens beskaffenhet före och efter företaget och den

värdeförhöjning, som företaget således medför. På grundval härav bestämmes markägarens

andel i kostnaderna för företaget. Denna andel fästställes sålunda redan vid

företagets tillkomst och någon svårighet att bilda sig en uppfattning om förpliktelsens

omfattning förefinnes icke. För att erhålla visshet härom har en eventuell köpare

s. 90 Kontrollera mot PDF

Snledn.

90

förrättningshandlin garna att tillgå. Givetvis bör det också åligga säljaren att utan

särskild anmaning därom lämna upplysning.

Jämväl ur en annan synpunkt synes den av oss förordade lösningen böra tillerkännas

företräde. Endast härigenom synes det vara möjligt att bereda torvmosseägare

och dylika tillfälle att bevaka sina intressen redan i fråga om företagets planläggning.

De äro nämligen enligt vårt förslag redan från början delägare i företaget

och äga i denna egenskap att utföra talan. Ur allmänt ekonomisk synpunkt

torde häri ligga en ej oväsentlig fördel.

Såsom redan

akti

inne

korrektiven ___

beträffande huvudregel

Tvånjsdel- Såsom redan i det föregående antytts, utgör den båtnad,

1 flärde<)ch hämtar av företaget för sin egendom, grunden för delaktigheten

som varje delägare

i företaget. I denna

som är gemensam såväl för D.L. och kommittéförslaget som för före
-

äensamma.

D. L:s ståndpunkt.

Kommit
téerna.

liggande förslag, erfordras emellertid vissa modifikationer. En sådan är redan avhandlad

i det föregående på tal om delaktighetens anordnande i fall, då båtnaden

utgöres av ökad möjlighet till torvtäkt eller annan dylik förmån.

Men jämväl i andra hänseenden krävas otvivelaktigt vissa korrektiv till förebyggande

av att en markägare, mot vilken tvångsdelaktighet med avseende å företaget

göres gällande, härigenom skulle bliva i alltför hög grad betungad.

Enligt D.L. göres beträffande denna fråga en åtskillnad mellan dikning och vatten

avledning. Beträffande dikning stadgas i 2 § D.L. att den, som icke fordrat dike,

ej är pliktig att vidkännas större bidrag till dikningen än som svarar mot den

nytta hans jord beredes genom diket. I fråga om vattenavledning däremot föreligger

väl icke någon dylik begränsning av bidragsskyldigheten men i stället har i 76 §

D.L. rätt tillerkänts den, som ej är sökande till företaget eller att anse som likställd

med sökanden, att vinna befrielse från skyldigheten att taga del i företaget.

För detta fall drabbas han emellertid av den påföljden, att han är nödsakad av sin

genom företaget förbättrade jord till de kvarstående deltagarna avstå så stor del

som i värde svarar mot den för nämnda jord vunna förbättringen. En sådan jordägare

har m. a. o. avsagt sig den å hans fastighet belöpande båtnaden av företaget.

Kommittéernas förslag ansluter sig i huvudsak i denna del till bestämmelserna i

D.L. Med hänsyn till den praktiska svårigheten att uppdraga någon bestämd gräns

mellan dikning å ena och vattenavledning å andra sidan hava emellertid kommittéerna

icke ansett företagets beskaffenhet böra tilläggas avgörandet i detta fall

utan i stället föredragit att låta detta bero av dels arealen av den mark, som genom

s. 91 Kontrollera mot PDF

91 Inled».

företaget torrlägges, och dels beloppet av det bidrag till företaget, som skulle belöpa

å de särskilda jordägarna. Enligt kommittéförslaget skulle rätt att avsäga sig båtnaden

föreligga, då ovannämnda areal överstege ett hundra hektar och tillika det

bidrag, som belöpte å den ifrågavarande jordägaren uppginge till minst etthundra

kronor. Avsägelserätt skulle sålunda endast komma att förelinnas beträffande dt*

mera omfattande företagen och i fråga om dessa allenast i förhållande till sådana

delägare, vilkas bidrag uppginge till ett icke alltför obetydligt belopp.

Dessutom föreslogo kommittéerna vissa särkilda bestämmelser i nu antydd riktning

beträffande invallningar. Med hänsyn till invallningarnas säregna karaktär

skall ej heller i den närmast följande framställningen hänsyn tagas till dem utan

deras ställning i förevarande hänseende göras till föremål för särskild behandling.

Uti de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, hava kommittéernas stånd- Mot kompunkt

till förevarande fråga gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar. Dessa ""ramsunida1

anmäkn ingår rikta sig såväl mot grunderna för avsägelserätten överhuvudtaget som onmärkock

mot det sätt, varpå bestämmelserna härom utformats.

Av nästan samtliga förste lantmätare i riket har framhållits, att båtaadsavsägelsen

i allmänhet medförde stora olägenheter i den praktiska tillämpningen. Förste lantmätaren

i Västerbottens län erinrar i anslutning härtill om det olämpliga i att, såsom

i viss mån skulle bliva förhållandet enligt kommittéernas förslag, ytterligare

utvidga området för tillämpningen av detta institut. Det syntes som om man hellre

borde helt och hållet frångå den olämpliga form för korrektiv mot missbruk, som

båtnadsavsägelsen vore avsedd att utgöra, och i stället fastslå den grundsats, som

vore gällande i fråga om dikning. Bland dem, som hade närmare erfarenhet om

utbrytning av båtnadsjord, torde endast en mening vara rådande om olämpligheten

av dessa förrättningar, genom vilka fastigherna ofta betänkligt söndersplittrades och

nya fastigheter uppkomme, som i regel icke lämpade sig till självständiga brukningsdelar

samt hade föga värde för andra än förutvarande innehavare. De inköptes

även ofta av dessa. I sådant fall bleve utbrytningsåtgärden endast en besvärlig

omväg till det enda naturliga resultatet eller att den, som avsagt sig båtnad, finge

betala ett belopp, motsvarande förbättringen å hans jord. Distriktsingenjören i

östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet anser det icke stå i överensstämmelse med

rättvisa och billighet, att en jordägare skulle kunna tvingas att till ett företag utgiva

större bidrag än som motsvarade hans nytta av företaget Av ett flertal lantbruksingenjörer

har påyrkats, att avsägelserätten måtte väsentligt inskränkas utöver

vad som skett i kommittéförslaget. Sålunda föreslås, att avsägelserätten begränsas

s. 92 Kontrollera mot PDF

Inledn. 92

till de fall, då arealen av den mark, som genom företaget vinner torrläggning, uppgår

till minst 200 hektar. Dessutom påyrkas en höjning av det belopp, vartill bidragsskyldigheten

för varje särskild delägare skall uppgå för att denne må begagna

sig av avsägelserätt. Dock borde avsägelserätt i varje fall förefinnas vid sjösänkningar

och invallningar. Dessa synpunkter biträdas jämväl av lantbruksstyrelsen.

I delvis motsatt riktning gå åtskilliga andra uttalanden. Sålunda framhåller

Kopparbergs läns hushållningssällskap, att varje begränsning av avsägelserätten med

hänsyn till arealen av den mark, som genom företaget torrlägges, och till bidragets

storlek för den särskilde jordägaren måste framstå såsom godtycklig. Det vore därför

mest överensstämmande med rättvisa och billighet, att rätten till avsägelse utan

avseende å nämnda förhållanden stode öppen för varje jordägare, mot vilken tvångsdelaktighet

gjorts gällande. Till detta hushållningssällskapets uttalande har jämväl

länsstyrelsen i Kopparbergs län anslutit sig. Enahanda synpunkter framhållas av

väg- och vatten byggnadsstyrelsen. Jämväl styrelsen anser, att rätten till båtnadsavsägelse

bör göras så allmän som möjligt, dock bör enligt styrelsens åsikt dylik

rätt icke tillkomma jordägare, vars bidrag icke överstiger etthundra kronor.

En anmärkning, som riktar sig mot själva grunderna för avsägelseinstitutet, sådant

det i D.L. och kommittéernas förslag blivit utfört, är den, som framställts av lantmäteristyrelsen

i dess yttrande över nämnda förslag. Styrelsen anser — härutinnan

anslutande sig till vissa uttalanden av förste lantmätarna i deras yttranden — detta

institut innebära en orättvisa mot den ekonomiskt svage jordägare, som nödgades

begagna sig därav. Jordägaren vore skyldig att avstå hela båtnaden av företaget,

även om denna båtnad väsentligt överstege den andel i kostnaden för företaget, som

belöpte å honom. Den omständigheten att en jordägare av en eller annan anledning

för tillfället icke önskade eller icke förmådde deltaga i ett företag av ifrågavarande

slag syntes styrelsen icke böra föranleda, att han utan ersättning frånhändes denna

vinst. Densamma hade sin grund icke i torrläggningen utan i det potentiella värde,

som marken på grund av sin naturliga beskaffenhet hade redan före företaget. Detta

potentiella värde beaktades emellertid icke vid uppskattningen av jordens värde i

dess skick före företaget, varvid endast toges hänsyn till jordens dåvarande avkastning.

Då båtnadsavsägelse sålunda i regel medförde en rättsförlust av ingalunda

obetydlig storlek, kunde man enligt styrelsens åsikt utgå ifrån, att sådan avsägelse

i allmänhet icke förekomme i andra fall än då jordägaren på grund av sin ekonomiskt

svaga ställning icke ägde annat val. Detta förhållande utgjorde emellertid

allra minst tillräckligt skäl att tillskynda honom en rättsförlust. Enligt styrelsens

s. 93 Kontrollera mot PDF

93 Inledn.

åsikt borde därför eu jordägare, som genom avsägelse vunnit befrielse från delaktig

bet i företaget, icke kunna förpliktas att avstå mera jord än som svarade mot deri

kostnad för företaget, som belöpte å honom.

Det var genom 1824 års förutnämnda förordning, som avsägelseinstitutet först införlivades

med vår rätt. Detta skedde i den form, att en jordägare, som hade båtnad

av en vattenavledning men det oaktat icke ville ansluta sig till företaget, underkastades

skyldighet att till deltagarna i företaget mot lösen avstå den jord, som

genom företaget förbättrades. Lösen skulle utgå efter jordens värde i dess skick

före företaget.

Denna bestämmelse modifierades sedan genom kungl. kungörelserna den 14 juli

1835 och den 30 november 1841 därhän, att ersättning borde givas i jord, som efter

de för ägoutbyte i allmänhet stadgade grunder lämnade fullt vederlag för vad som

avträddes. Ändringen motiverades av hänsyn till den icke deltagande jordägarens

intresse.

Ifrågavarande spörsmål har jämväl varit föremål för behandling av de kommittéer,

som under åren 1865 och 1870 avgivit betänkanden angående vattenlagstiftningen.

Den förra kommittén ansåg, att jämväl med den jämkning, som 1824

års förordning undergått genom 1835 och 1841 års kungörelser, bestämmelserna om

skyldighet för icke deltagande jordägare att avstå från jordförbättringen i viss mån

syntes innebära en orättvisa. »Endast under särdeles gynnsamma omständigheter»,

yttrar kommittén, »kunna de, som nödgas avstå deras jord, erhålla full ersättning

genom ägoutbyte eller fördelning av den förbättrade jorden, merendels bliva deras

ägor i alla fall sönderstyckade och åtminstone till sitt läge och sin form försämrade,

och även om den, som i anseende till bristande penningtillgång nödgas avstå någon

del av sin jord. skulle därför erhålla en så fullständig ersättning, att han icke

omedelbart försättes i en sämre ställning än förut, så berövas honom dock tillfället

att vid gynnsammare ekonomisk ställning genom deltagande i företaget mot en billig

kostnad vinna tillökning eller förbättring av sin egendom». Kommittén fäster därefter

uppmärksamheten å den dåtida främmande lagstiftningen i ämnet. I nämnda

lagstiftning funnes i allmänhet icke något undantag medgivet från skyldigheten att

deltaga i ett dylikt företag. Däremot hade man på andra sätt sökt att underlätta de

mindre bärkraftiga jordägarnas ställning, såsom genom låns beviljande o. dyl. Kommittén

finner emellertid särskilt med hänsyn därtill, att i vårt land jordbrukarnas

tillgång på kapital vore ringa emot i andra länder, denna utväg icke böra komma i

13—193710

Historik.

s. 94 Kontrollera mot PDF

Inledn. 94

fråga. I stället förordar kommittén ett förslag, varigenom jämväl den i företaget

icke deltagande jordägaren tillerkännes del av vinsten av företaget.

Den kommitté, som under år 1870 avgav förslag till ny lagstiftning angående

vattenrätten, ansåg sig icke kunna biträda den förra kommitténs uppfattning utan

ställde sig i förevarande fall helt på den gällande lagstiftningens ståndpunkt. Något

skäl, varför en jordägare skulle berättigas till andel i en vinst, som uppkommit

genom andras arbete och omtanke, förefunnes icke enligt denna kommittés uppfattning.

Den rätt till befrielse från delaktigheten i ett torrläggningsföretag, som upptagits

i 1835 och 1841 års författningar, ävensom i de båda ovannämnda kommittéernas

förslag avsåg allenast sjösänkningar och andra vattenavledningar, ej de egentliga

diknin gsföretagen.

Nya lagberedningen upptager i sitt under år 1878 avgivna betänkande med förslag

till förordning angående torrläggning av jord till behandling spörsmålet huruvida

i förevarande hänseende någon ålskillnad bör göras mellan dikning å ena och

vattenavledning å andra sidan. Beredningen framhåller härvid, hurusom det icke

är praktiskt möjligt att uppdraga någon bestämd gräns mellan dessa båda olika slag

av företag. På dessa och andra skäl kommer beredningen till det resultat, att

de ifrågavarande förhållandena böra ordnas enhetligt för torrläggningslagstiftningens

hela område, Vid övervägande av de olika utvägar, som för dessa förhållandens

reglerande kunde komma i fråga, ansluter sig beredningen till den då gällande lagstiftningens

ståndpunkt. Enligt beredningens åsikt vore det nödvändigt att äga ett

korrektiv, så att ej skyldigheten för en jordägare, som ej frivilligt anslutit sig till

företaget, bleve oskäligt betungande. Nyttan av ett företag kunde vara stor och

obestridlig, det vore'' dock alltför möjligt att till följd av ogynnsamma naturförhållanden,

höga arbetspriser, skadeersättningar och ofall av varjehanda slag kostnaden

komme att överstiga värdet av den jordförbättring, som för den närmaste framtiden

kunde påräknas. Men även om företagen icke voro förluspringande, skulle understundom

denna ovillkorliga skyldighet att taga del i företaget bliva obillig. Mången

jordägare, som genom företaget skulle göra en vinst, saknade för tillfället medel att

bestrida sin andel i utgifterna och hade, oaktat hans egendom stege i värde, ingen

utväg att genom upplåning anskaffa vad som bruste. För flertalet jordägare stannade

det icke heller vid den omedelbara kostnaden för företaget, ty för att kunna

draga fördel av denna kostnad måste de vidkännas ytterligare utgifter för jordens

avdikning och upparbetande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Beträffande den närmare innebörden av avsägelserätten ansluter sig lagberedningen

till den uppfattningen, att med begagnandet av denna rätt böi förknippas såsom

påföljd, att jordägaren är pliktig avstå hela den båtnad, som genom företaget

beredes hans jord, eller med andra ord att till de kvarstående deltagarna i företaget

av den förbättrade jorden avträda så stor del, som enligt verkställd uppskattning

svarar mot båtnadens värde, Till stöd för denna uppfattning åberopar lagberedningen

att, om företaget vore säkert och vinstgivande, ingen utan verkligt nödtvång

underläte att tillägna sig fördelen; i motsatt fall hade han sig själv att skylla och

måste erkänna billigheten av att vinsten stannade i andra händer.

Lagberedningen omnämner därefter en anmärkning, som ur praktisk synpunkt gjorts

gällande mot avsägelserätf; särskilt vid dikning, nämligen den, att densamma skulle

kunna leda till utbrytande av jämväl de minsta jordbitar, varvid måhända kostnaden

för utbrytningen komme att överstiga den utbrutna jordens värde. Beredningen

finner denna farhåga överdriven. Den säkraste borgen mot missbruk av avsägelserätten

läge, yttarlberedningen, n den hos svensken fast rotade kärlek till sin ärvda

eller förvärvda jord. en känsla som torde hos de mindre jordägarna tvivelsutan vara

starkare än hos de större».

I överensstämmelse med den ståndpunkt, som lagberedningen sålunda intog till

dessa spörsmål, föreslog beredningen, att avsägelserätten skulle vinna tillämpning

såväl beträffande dikningsföretag som vattenavlednings- och sjösänkningsföretag.

Vid den fortsatta behandlingen av beredningens förslag framställdes häremot anmärkning

särskilt från Högsta domstolens sida. Åtskilliga av dess ledamöter hemställde,

att avsägelserätten skulle bibehållas allenast beträffande vattenavledningsföretagen,

däremot skulle i fråga om dikning i stället införas en bestämmelse av

innehåll att den, som ej fordrat dike, ej borde vidkännas större bidrag till dikningen

än som svarade mot den nytta hans jord därigenom bereddes.

Denna ståndpunkt biträddes jämväl vid förslagets framläggande i statsrådet av

föredragande departementschefen. Denne framhöll härvid, att den av beredningen

anvisade utvägen med båtnadsavsägelse syntes lämplig, då fråga vore att genom

sänkning av en sjö eller torrläggning av ett kärr liksom vinna en ny mark, men

den förefölle icke lika tillfredsställande, då företaget avsåge att förbättra mark, som

redan \ore odlad eller i sitt naturliga skick med fördel kunde användas som äng

eller till bete. En avsägelse i dessa fall skyddade näppeligen jordägaren från all

förlust, i synnerhet om hans ägorymd vore liten. En minskning av en egendoms

areal vore nämligen också en minskning av dess kapitalvärde, även om avkastningen

Inledn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inledn.

90

De sakkunnigas

ståndpunkt.

för den närmaste tiden förbleve oförminskad, och detta torde säkrare inträffa ju

mindre arealen vore.

»En för begränsning av dikningsskyldigheten bättre lämpad anordning» fortsätter

departementschefen »synes mig kunna åstadkommas på det sätt flere bland Högsta

domstolens ledamöter föreslagit nämligen genom stadgandet att den, som ej fordrat

dike, icke mä vidkännas större bidrag än som svarar mot den nytta hans jord genom

diket beredes. För min del är jag av den mening, att ett sådant stadgande innefattar ett

säkrare skvdd emot förlust än avsägelserätten, ehuru måhända ingendera utvägen är

under alla omständigheter fullt betryggande. Om det icke vore en nyhet, som av

ingen blivit ifrågasatt, skulle jag icke haft något emot att även i fråga om de större

vattenavledningarna införa detta stadgande att jämte avsägelserätten tillämpas.»

Det ifrågavarande spörsmålet om avsägelserättens ställning och betydelse inom

torrläggningslagstiftningen är otvivelaktigt av synnerligen grannlaga och invecklad

beskaffenhet. Ändamålet med avsägelserätten har, såsom också framhålles av nya

lagberedningen, varit att bereda en jordägare, som icke frivilligt velat ansluta sig

till företaget, ett korrektiv mot oskäligt betungande dels i de fall, då själva företaget

såsom sådant varit osäkert, och dels för den händelse att jordägaren icke haft den

ekonomiska bärkraft, som erfordrats för utgörande av den å honom belöpande kostnaden

för företaget. I båda dessa fall föreligga otvivelaktigt skäl, som av lagstiftaren

måste respekteras, för jordägarens passiva ställning till företaget, Desto mera

är det ägnat att väcka uppmärksamhet, att denna passiva ställning förknippats

med en för vissa fall så sträng påföljd som den i gällande dikningslag. Såsom framgår

av den föregående framställningen innebär denna påföljd, att jordägaren nödgas

avstå ett värde, motsvarande ej allenast den å honom belöpande kostnaden för företaget

utan, om företaget medför vinst, dessutom hela hans andel i denna vinst. Den

i företaget icke deltagande jordägarens bidrag kommer sålunda i många fall att

överstiga det bidrag, som deltagarna själva hava att utgiva.

Endast i de fäll, då företaget är förlustbringaude. utgör avsägelserätten således

ett skydd, i andra leder den till verklig rättsavhändelse för den jordägare, som be

gagnat sig därav. Lagberedningen motiverar sin ståndpunkt till denna fråga därmed,

att om företaget vore säkert och vinstgivande ingen torde utan verkligt nödtvång

underlåta att tillägna sig fördelen, i motsatt fall hade han sig själv att skylla och

måste erkänna billigheten av, att vinsten stannade i andra händer. Ohållbarheten

av det senare påståendet torde med all erforderlig tydlighet framgå av vad här ovan

redan anförts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Såsom redan lagberedningen antytt torde det endast i undantagsfall inträffa, att

en mindre jordägare begagnar sig av avsägelserätten. För honom kan jämväl avståendet

av en helt ringa jordrymd medföra en kännbar förlust. Det är visserligen

sant, att avståendet ej skall omfatta mera jord än som i värde svarar mot den båtnad,

som hans fastighet tillföres genom företaget. I allmänhet torde dock själva

minskningen av fastighetens areal, då fråga är om mindre fastigheter, i och för sig

leda till en minskning av fastighetens värde. Den mindre jordägaren torde därför

mer en en gång draga i betänkande att begagna sig av avsägelserätten, även da

ett sådant begagnande rent objektivt sett vore på sin plats. Enligt vårt förmenande

ligger häri en obillighet. Det är nämligen att märka, att, såsom de hithörande förhållandena

ordnats såväl enligt D. L. som i kommittéförslaget, avsägelserätten i de

fäll, varom nu är fråga, är den enda utväg, som stål- till buds för en jordägare, vilken

vill skydda sig för verkningarna av ett förlustbringan de företag, vari han mot sin

vilja indragits. Gör han ej avsägelse, blir han skyldig att i förhållande till sin delaktighet

i företaget taga de! i kostnaderna, även om det å honom belöpande bidraget

skulle komma överstig-a värdet av hans båtnad.

Enligt A-år uppfattning bör beträffande varje torrläggningsföretag av vad beskaffenhet

det vara må uppställas som allmän regel, att icke någon deltagare, som ej frivilligt

givit företaget sin anslutning, må vara skyldig att till företaget utgi\-a större

bidrag än som svarar mot hans båtnad av företaget. Bidragets storlek bör följaktligen

icke i något fall överskrida båtnadens värde. Det finnes enligt vårt förmenande

icke något skäl, Ararför denna regel, som nu gäller beträffande dikningsföretagen,

icke borde äga tillämpning jäniA-äl beträffande andra torrläggningsföretag. Dét

ligger tvärtom i sakens natur, att tvångsdelaktigheten icke må givas ett sådant innehåll

att den, mot vilken den riktas, därigenom tillskyndas förlust. Genom ett stadgande

av denna innebörd skulle, såsom chefen för justitiedepartementet framhållit

vid framläggande av förslaget till D. L., mot förlustbringande och dåligt beräknade

företag erhållas en garanti av helt annan trygghet för den enskilde än

den till sina verkningar tvivelaktiga avsägelse rätten. En dylik begränsning av bidragsskyldigheten

torde också vara av nöden, därest, såsom av- kommittéerna föreslagits

och jämväl av oss förordas, mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena

skall åvägabringas samverkan inom vattenregleringens ram. I fråga om deltagande

i vattenreglering föreskrives nämligen i kommittéförslaget för strömfallsägares del

den begränsning av bidragsskyldigheten, att strömfallsägare, som icke sökt regleringen

eller är att anse som likställd med sökanden, icke är skyldig att till företagets ut
-

s. 98 Kontrollera mot PDF

Inledn. 98

förande erlägga större bidrag än som svarar mot värdet av hans båtnad. Det är

uppenbart, att om motsvarande begränsning ej införes för jordägarna dessa skulle

kunna av ett dylikt företag komma att betungas i relativt högre grad än strömfallsägarna.

Med den begränsning av bidragsskyldigheten, som vi sålunda anse oundgänglig,

har den frågan inställt sig, huruvida tillräckliga skäl för avsägelserätten fortfarande

kunna anses kvarstå.

Av vad som redan anförts angående vår allmänna ståndpunkt till de spörsmål,

som föreligga inom torrläggningslagstiftningen, torde framgå, att denna lagstiftning

enligt vår uppfattning bör, i den män det kan ske utan kränkande av annans berättigade

intressen, giva sitt stöd åt de allmännyttiga företag, varom här är fråga.

Landets uppodling liksom förbättrandet av den redan odlade jordens hävd äro intressen

av den allmänna betydelse och den vikt för samhället i dess helhet, att icke

någon äger att ställa sig likgiltig inför dessa uppgifter. Flertalet av landets jordjordbrukare

torde helt visst vara fullt medvetna om sitt ansvar härutinnan. Och

otvivelaktigt är det allas uppfattning, att egensinne, bristande intresse eller verksamhetsolust

icke få lägga hinder i vägen för ovan antydda uppgifters främjande.

Vad som däremot kräver beaktande är hänsynen till de mindre bärkraftiga jord

brukarnas ställning. Väl hava förhållandena åtskilligt förändrats, sedan 1865 års

kommitté uttalade sina farhågor mot avsägelserättens avskaffande med hänsyn till

jordbrukarnas ringa kapitaltillgångar. Sedan dess hava jordbrukets kreditförhållanden

blivit väsentligt förbättrade. Dessutom har statens stödjande verksamhet

å detta område antagit en helt annan omfattning. Betydande summor utbetalas

numera varje år av statsmedel till torrläggningsföretag inom landets olika

delar dels såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och dels såsom lån med återbetalningsskyldighet

under för jordägaren synnerligen förmånliga villkor. Numera

torde det sålunda endast i enstaka fall inträffa, att ett torrläggningsföretag av någon

omfattning kommer till stånd utan lån eller bidrag av statsmedel. Det torde

härmed utan vidare vara uppenbart, att de ekonomiska förutsättningarna för dessa

företag väsentligt förbättrats. Emellertid vilja vi icke förbise, att i särskilda fall

förhållandena kunna gestalta sig annorlunda. I dessa fall kräva rättvisa och billig

het, att den enskilde jordägaren icke på grund av sitt indragande i ett företag, som

han själv ej åstunda!, pålägges en förpliktelse, som skäligen måste anses överstiga

hans ekonomiska bärkraft. Enligt vår uppfattning skulle i sådana fall en väsentlig

lättnad kunna beredas jordägaren, om han erhölle rätt att fullgöra sin befäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ningsskyldighet genom årliga avbetalningar under visst antal är. Han erhölle

härigenom befrielse från den omedelbara bidragsskyldigheten till företaget under

dess utförande och finge lämpligt rådrum att tillgodogöra sig den värdeökning,

som företaget beredde hans jord. Det bör i detta sammanhang beaktas, att den förmån,

varav jordägaren sålunda komme i åtnjutande, icke såsom avsägelserätten för

honom skulle medföra någon menlig påföljd i fråga om hans rätt till den genom

företaget vunna båtnaden.

Beträffande den förut avhandlade, av oss förordade bestämmelsen om begränsning

av bidragsskyldigheten till båtnadens belopp har anmärkts, att nämnda begränsning

icke utgjorde tillräcklig trygghet mot förlustbringande företag för den jordägare,

som ej ville ansluta sig till företaget. Allt för ofta inträffade nämligen, att värdet

av båtnaden överskattades. I sådana fall vore det enligt denna åsikt nödvändigt för

att skydda jordägaren från förlust att för denne bibehålla rätten till avsägelse av

all delaktighet i företaget. Helt visst förekommer ej sällan, att den uppskattning

av båtnaden, som verkställes vid syneförrättning före företagets utförande, är i ena

eller andra hänseendet missvisande. Det förefaller emellertid, som om avsägelserätten

vore ett mycket olyckligt korrektiv mot en dylik feluppskattning. Det förhåller sig

ju nämligen så, att denna uppskattning också ligger till grund för bestämmandet

av den jord, som till följd av avsägelsen skall av jordägaren avstås. Har båtnaden

överskattats, blir jordägaren ålagd att avstå mera jord än som rätteligen skulle skett.

Avsägelserätten lider alltså av samma bristfällighet, som anmärkts beträffande den

av oss förordade begränsningen av bidragsskyldigheten. Det torde härav vara uppenbart,

att korrektivet mot en oriktig uppskattning av båtnaden måste sökas i helt

annan riktning än sålunda ifrågasatts. Detta korrektiv synes böra bestå däri, att

den före företaget verkställda uppskattningen kan efter företagets utförande underkastas

förnyad prövning. Bestämmelser härom hava upptagits såväl i D. L. som i

kommittéförslaget.

Med de av oss sålunda föreslagna korrektiven, nämligen dels begränsning av bidragsskyddigheten

för jordägare, som icke frivilligt anslutit sig till företaget, och

dels rätt för sådan jordägare att i särskilda fall fullgöra sin bidragsskyldighet genom

avbetalningar, anse vi oss hava nöjaktigt tillgodosett de synpunkter, som ursprungligen

gjort sig gällande vid avsägelseinstitutets införlivande i vår rätt. Då

härtill kommer, att de brister, som måste anses vidlåda detta institut, äro av den

djupgående beskaffenhet, att det svårligen torde låta sig göra att helt avlägsna desamma,

hava vi känt oss alltmera övertygade, att det ur alla synpunkter är lyckligast,

opaginerad Kontrollera mot PDF

om detta institut får helt försvinna ur torrläggningslagstiftningen. Särskilt synes

det oss oegentligt, att i en tid, då jordpolitiken alltmera bygges på grundsatsen om

ändamålsenligheten av såvitt möjligt slutna brukningsenheter, lagstiftningen å ett

annat område med åsidosättande av nämnda synpunkt bidrager till ett ofta meningslöst

sönderstyckande av jorden. Större eller mindre jordbitar skulle sålunda komma

att avstyckas från de fastigheter, till vilka de ur brukaingssynpunkt lämpligen höra

samman, för att överlåtas till andra. Ofta torde värdet av dessa jordbitar för de nya

ägarna, vilka ju ej alltid äro jordägare utan såsom vid vattenreglering kunna komma

att utgöras av ägarna till långt avlägsna strömfall, bliva helt ringa, I själva verket

kommer därför båtnadsavsägelse ej heller att för de kvarstående deltagarna medföra

en vinst, ens tillnärmelsvis motsvarande jordens värde för den tidigare ägaren. Vad

angår tomtmark och därmed jämförlig mark, som tillföres ökat värde genom ett torrläggningsföretag,

skulle avsägelserättens tillämpning i dessa fall uppenbarligen leda

till så gott som olösliga praktiska svårigheter. Beträffande strömfall, som bered c*

båtnad genom vattenregleriDg, har ju också avsägelserätten av praktiska skäl ansetts

kunna undvaras.

I detta sammanhang vilja vi än en gång framhålla oriktigheten av den ej sällan

förekommande uppfattningen, att genom avsägelse av båtnaden jordägaren skulle

vinna befrielse från bidragsskyldighet till företaget. Så är ingalunda förhållandet. 1

stället för att som eljest utgå i penningar kommer detta bidrag vid båtnadsavsägelse

att utkräves i jordbrukarens värdefullaste egendom, hans jord. Ej heller må förbises,

att värdet av den jord, som skall avstås, ofta väsentligt överstiger beloppet av

det bidrag i penningar, som belöpt å den ifrågavarande jordägaren.

Jämväl ur formell synpunkt synes det med hänsyn till önskvärdheten av lagstiftningens

enhetlighet innebära stora fördelar, om dessa frågor ordnades efter samma

grundsatser för torrläggningslagstiftningens hela område. Såsom redan lagberedningen

framhållit och kommittéerna ytterligare understrukit synes den åtskillnad

mellan dikning och vattenavledning, varå D. L. i detta hänseende bygger, icke äga

sin grund i förhållandenas egen beskaffenhet. Det må visserligen vara sant, såsom

ofta framhållits, att dikningsföretagen företrädesvis avse bättre hävd av redan för

odling tjänlig mark, under det att vattenavledningarna och invallningarna mera

hava till ändamål att vinna ny mark. Denna uppfattning synes dock icke kunna

tilläggas allmängiltighet. På sin höjd kan det här vara fråga om en gradskillnad,

mer eller mindre utpräglad för olika fall, och under alla förhållanden allt för obestämbar

för att å densamma må kunna grundas någon olikhet i rättsligt hänseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ioi Inlerin.

Ej heller de av kommittéerna uppdragna gränslinjerna synas i detta avseende tillfredsställande.

Såsom redan framhållits göres enligt kommittéförslaget förefintligheten

av avsägelserätt beroende dels av arealen av den mark, som genom företaget

torrlägges, och dels av storleken av det bidrag, varje särskild deltagare har att utgiva.

Överstiger arealen etthundra hektar, föreligger avsägelserätt för jordägare, vars

bidrag uppgår till minst etthundra kr. Om den torrlagda arealen sålunda uppgår

till allenast 99 hektar, skulle en jordägare, även om hans bi dragsskyldighet vore att

räkna i tusentals kronor, sakna avsägelserätt, under det om arealen ytterligare utökades

med en eller annan hektar sådan avsägelserätt skulle föreligga ej allenast

för honom utan också för de övriga delägare, vilkas bidrag uppginge till minst etthundra

kronor. En dylik bestämmelse skulle leda till en konstlad strävan att, allt

efter jordägarnas olika ståndpunkt, antingen utvidga eller begränsa företaget, något

som ur allmän synpunkt icke kan anses välbetänkt. Om möjligt än mera ojämnt

skulle avsägelserättens begränsning med hänsyn till storleken av de särskilda jordägarnas

bidrag verka. Antingen måste nämligen detta belopp sättas så lågt, att avsägelserätten

praktiskt taget blir allmän, eller ock torde det bliva nödvändigt för att

syftet skall nås att giva beloppet en sådan storlek, att det komme att med hänsyn

till olikheten i ekonomisk ställning verka i hög grad ojämnt.

Då efter frågans ingående behandling vi sålunda ansett oss höra förorda avsägelserättens

uteslutande ur torrläggningslagstiftningen och dess ersättande med nya regler,

kommer detta helt visst att förefalla mången såsom en alltför stor avvikelse från

vad hittills gällt och möjligen såsom ett åsidosättande av grunderna för den gällande

lagstiftningen. Emellertid förhåller det sig ej så, att vad vi härutinnan föreslå

utgör något steg ut i det okända. Det är ej här fråga om någon ny princip

utan allenast om en utvidgad tillämpning av regler, som gällt sedan lång tid tillbaka

och under denna tid funnits lämpliga. Att man vid tillkomsten av 1879 års

lag ännu drog i betänkande att utsträcka de ifrågavarande reglernas tillämplighet

till vattenavledningarna, är med den tidens åskådning, enligt vilken företag av

ifrågavarande natur huvudsakligen betraktades ur det enskilda intressets synpunkt,

icke ägnat att väcka förvåning.

Ett stöd för den ståndpunkt, som vi intagit till förevarande fråga, hava vi trott

oss finna i det resultat, vartill den under år 1909 tillsatta kommissionen för revision

av den norska vattenlagstiftningen kommit. Enligt 26 § i 1887 års norska ''vasdragslov’,

äger den, som icke frivilligt anslutit sig till ett företag, som har till ändamål

att invinna, förbättra eller betrygga ''jordsmon eller andre herligheder’, rätt att

14—193710

s. 102 Kontrollera mot PDF

Inledn. 102

bliva befriad från bidragsskyldighet till företaget genom att avstå från den jord

eller annan ''herlighed'', som vunnit förbättring genom företaget, mot ersättning för

dess värde i dess skick före företaget. Denna ersättning kan, då det finnes lämpligt,

lämnas i jord. Här föreligger således en motsvarighet till D. L:s båtnadsavsägelse.

Den norska kommissionens yttrande är i översättning av denna lydelse: »Det var

med tvekan, som vattenlagskommissionen i sitt förslag1) anslöt sig till den äldre lagstiftningen

i denna fråga, i det man hänvisade till den obenägenhet, som vår rätt i

allmänhet visar att begränsa de enskilda ägarnas individuella frihet genom att tvinga

dem att deltaga i företag, som låt vara fördelaktiga dock icke motsvara deras förmåga

eller egna önskningar. Det förefaller som om den allmänna uppfattningen i denna

fråga nu går i en annan riktning. Av de ganska talrika uttalanden härutinnan, som

avgåvos till kommissionen i anledning av en under år 1910 utsänd rundskrivelse, går i

varje fall det stora flertalet ut på, att envar av företagets intressenter bör vara skyldig

att under fullt ansvar taga del i företaget. Och kommissionen tager för givet, att

tiden nu är inne att ändra lagen därhän, att skyldigheten att taga del i dylika arbeten

till gemensam nytta i samma mån kommer att åvila dem, i vilkas intresse de företagas,

alldeles oavsett huruvida de frivilligt anslutit sig till företaget eller ej. Här

igenom avlägsnas det hinder för nyttiga arbeten av detta slag, sqm ligger däri, att

någon genom att hålla sig utanför aktivt deltagande i företaget söker att tillskansa sig

eu gynnsammare ställning. Den möjlighet, som gällande lag bereder jordägaren att

bliva befriad från bidragsskyldighet genom avstående av den förbättrade jorden efter

dess värde före företaget, har emellertid icke allenast betydelse såsom ett medel för

denne att undgå förlust vid ett förlustbringande företag. Den erbjuder också en utväg

för den, som icke eller endast med svårighet är i stånd att gälda sin del av

kostnaderna. Detta är emellertid icke någon lycklig utväg. Den leder lätt till förlust

för den, som på detta sätt befrias från betalningsskyldighet, i det han är nödsakad

att avstå från den fördel, som företaget har medfört. Och jämväl de övriga

intressenterna kan den lända till nackdel, då det för dem är förknippat med svårigheter

att tillgodogöra sig de avträdda jordbitarna. Det inträffar också att några

begagna sig därav på de övrigas bekostnad. Kommissionen är av den uppfattningen

att det för ifrågavarande syfte vore lyckligare, om man kunde bereda en deltagare

tillfälle att fullgöra bidragsskyldigheten genom avbetalningar under en så lång följd

av år, att den icke gärna kunde kännas tryckande.»

*) Härmed åsyftas förslaget till 1887 års vattenlag.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103 Inledn.

Såsom redan förut antytts intaga in valin ingarna i viss mån eu särställning i fråga

om de skyldigheter, som må kunna åläggas en markägare, vilken ej frivilligt anslutit

sig till företaget. Kommittéerna hade visserligen jämväl i detta fall föreslagit

rätt till båtnadsavsägelse för sådan markägare och detta till och med utan sådan

begränsning med hänsyn till arealen av torrlagd mark och bidragsskyldighetens belopp,

som upptagits beträffande andra torrläggningsföretag. Den ovisshet, som enligt

kommittéernas åsikt i allmänhet vore förknippad med invallningarna, föranledde

emellertid kommittéerna att med avseende å invallningsföretag tillägga den till avsägelse

berättigade jordägaren en särskild förmån. Om man nämligen såsom beträffande

andra torrläggningsföretag stannade vid att den, som avsagt sig båtnaden,

finge frigöra sig från deltagande i företaget genom att avstå så stor del av den torrlagda

marken som i värde motsvarade båtnaden av invallningen för samma mark,

skulle i själva verket denne för den återstående delen av den honom tillhöriga

marken, som hade båtnad av invallningen, fortfarande vara beroende av dennas

effektivitet och sättet för dess skötande. För att befria honom från ett dylikt beroende

hade kommittéerna icke funnit annan utväg än att ålägga de kvarstående

deltagarna i invallningen skyldighet att från den, som avsagt sig båtnaden, om han

begärde det, lösa all den jord, som genom invallningen vunne torrläggning.

Jämväl enligt vår åsikt synas invallningarna med hänsyn till sitt ekonomiska

resultat ännu vara av den ovisshet, att beträffande dessa företag ett särskilt skydd

är erforderligt för den, som icke frivilligt vill ansluta sig till företaget. Visserligen

kommer därigenom, att enligt vårt förslag bidragsskyldigheten för sådan delägare

i varje fall skall vara begränsad till båtnadens värde, en väsentligt bättre ställning

en sådan jordägare till del än som skulle bliva förhållandet enligt kommittéförslaget.

Denna begränsning avser dock bidraget till företagets anläggningskostnad. Beträffande

diknings- och vattenavledningsföretag synes underhållskostnaden i allmänhet

ej komma att uppgå till sådan storlek, att någon betydelse bör tilläggas densamma

i förevarande hänseende. Vid invallningarna är förhållandet väsentligt annorlunda.

Kostnaden för invallningens vidmakthållande, för tillsyn och tätning av vallar, driften

av uppfordringsverk m. m. torde understundom stiga till avsevärda belopp. Därtill

är den risk, som är förknippad med själva företaget, även om den ofta torde

överskattas, dock ej obetydligt större än i fråga om andra torrläggningsföretag. För

denna risk erbjuder emellertid, såsom kommittéerna också framhållit, avsägelserätten

icke någon tillfyllestgörande garanti. Av den invallade marken skall nämligen efter

dess genom företaget förhöjda värde den jordägare, som gjort båtnadsavsägelse, till
-

Sar skilt

korrektiv

mot tvångs

delaktighet

vid invall

ningar.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Dnledrt.

EU torrlägg

ningsföretags

förhål

lande till

allmänna

intressen.

104

läggas så stor del som svarar mot värdet av den invallade marken i dess skick före

invallningen, varemot återstoden av samma mark tillkommer de övriga deltagarna.

Trots båtnadsavsägelsen kvarstår således för jordagaren beträffande den honom tillagda

marken den risk, som må vara förknippad med företaget. Att nnder sådana förhållanden

bibehålla avsägelserätten särskilt vid invallning synes oss så mycket mindre

påkallat som otvivelaktigt den andra av kommittéerna anvisade utvägen härutinnan

erbjuder större säkerhet. Däremot hava vi ansett oss böra i övrigt giva vår anslutning

till de av kommittéerna i denna del föreslagna bestämmelserna och i överensstämmelse

härmed jämväl i vårt förslag’ tillerkänt den, som icke frivilligt anslutit

sig till företaget, rätt att påkalla att deltagarna i invallningen tillösa sig det område,

som beröres av företaget.

- Ett torrläggningsföretag inverkar ofta ej allenast å enskildas rättigheter och in
-

tressen. Företaget kan ock komma att beröra det allmännas rätt. Beträffande dikningsföretagen

torde detta väl i allmänhet icke vara händelsen. Understundom kan

det dock förekomma, att för genomförandet av ett dylikt företag är av nöden att

göra intrång i förefintliga samfärdselintressen, såsom för anordnande eller utvidgande

av vattenavlopp genom allmän väg, järnväg eller spårväg. Yad vattenavledningarna

angår föreligga givetvis i långt större utsträckning tillfällen till konflikt med andra

av vattenförhållandena beroende intressen av allmän natur, såsom farleds-, flottledsoch

fiskeintressen. Till dessa intressen höra, i den mån vattenkraftens tillgodogörande

numera otvivelaktigt är av betydelse ur allmän synpunkt, jämväl vattenkraftintresset,

ävensom klimatiska och sanitära intressen samt naturskyddsintressen, då de äro av

mera framträdande betydelse.

Uppenbart är att, innan ett torrläggningsföretag sättes i verket, en prövning bör

äga rum, huruvida företaget med hänsyn till dess inverkan å allmänna intressen må

anses tillåtet. Det ligger nämligen i sakens natur, att den enskilde lika litet i detta

fall som eljest äger en sådan oinskränkt förfoganderätt över sin egendom, att det

allmännas intressen därigenom må kränkas eller bringas i fara. Å denna grund

bygger också den gällande lagstiftningen. Sålunda föreskrives i 13 § D. L, att

jordägare icke äger rätt att verkställa vattenavledning, med mindre tillstånd från det

allmännas sida erhållits i fall, där sådant är föreskrivet. De närmare bestämmelserna

om dylikt tillstånd hava meddelats i kungl. kungörelsen den 31 dec. 1879 angående

vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenavledning m. m.

Enligt nämnda kungörelse skall den. som för sin jords odling eller förbättring eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

för vinnande av odlingsbar mark vill sänka eller uttappa sjö, vara pliktig att söka

tillstånd därtill hos Konungens hefallningshavande, ändå att företaget kan ske utan

förnärmande av annans rätt över vattnet. Med uttappning eller sänkning av sjö

likställes företag, varmed åsyftas förändring av vattnets djup eller läge i älv, å eller

annat vattendrag, där farled, flottled eller led för iiskens gång finnes, kongsådra av

ålder varit, kanal, slussverk eller annan sådan byggnad är anlagd, vattnet för allmän

vattenledning begagnas eller ock järnväg eller annan allmän väg framgår över

vattnet.

Finner Konungens befallningshavande anledning vara för handen, att företaget

skulle i angivna hänseenden medföra olägenheter, skall Konungens befallningshavande

med eget utlåtande hemställa frågan Kung! Maj:ts prövning.

Jämväl i kommittéförslaget upptagas åtskilliga föreskrifter till skydd för allmänna

intressen. Sålunda må icke vattenavledning eller invallning så verkställas, att olägenhet

av någon betydelse därigenom uppkommer för allmän farled eller allmän flottled

eller menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet vållas eller

eljest allmänna intressen i avsevärd mån kränkas eller sättas i fara. Därutöver meddelas

i kommittéförslaget särskilda bestämmelser för att förebygga intrång i naturskydds-

och ortsintressen ävensom i vissa samhällsintressen. Sålunda föreskrives i

fråga om sänkning eller uttappning av sjö att, om därigenom skulle förorsakas sådan

bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för

närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara, särskilt

skall prövas, huruvida med hänsyn till företagets övervägande gagn för orten

och andra föreliggande omständigheter detsamma ändock må tillstädjas. En liknande

bestämmelse har meddelats för det fall, att ändring eller utrivning av vattenverk

skulle medföra nedläggande av större fabrik eller annan anläggning, varav

många hava uppehälle, eller väsentlig minskning i dess drift. Med sistnämnda bestämmelse

hava kommittéerna ansett sig böra ersätta det i D. L. upptagna ovillkorliga

förbudet mot ändring eller utrivning av vattenverk, som är anlagt till bedrivande

av större bruk och bergverk eller större fabriksinrättning. Däremot hava

kommittéerna bibehållit det i D. L. upptagna förbudet för jordägare att påyrka ändring

eller utrivning av vattenverk, så länge avtal om skyldighet att tåla uppdämning

för vattenverket är gent emot honom bindande.

I stort sett hava beträffande den reglering av torrläggnings intressets förhållande

till allmänna intressen, som kommittéerna sålunda föreslagit, enahanda synpunkter

vunnit tillämpning som i fråga om de i 2 kap. vattenlagen upptagna bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

serna rörande byggande i vatten. De avvikelser, som föreligga, äro i allmänhet beroende

av de ändringar, som 2 kap. av kommittéförslaget undergått under den fortsatta

behandlingen av denna del av'' förslaget. Uppenbart är att, sedan genom

vattenlagens antagande grunderna för de olika intressenas förhållande till varandra

blivit fastställda, det nu icke kan komma i fråga annat än att göra dessa grunder

tillämpliga jämväl å förevarande del av vattenrätten.

Enligt kommittéförslaget skall prövningen av nu berörda frågor i allmänhet tillkomma

vattendomstolen. Den befogenhet, som i D. L. och förutnämnda kungörelse

i detta fall inrymts åt Konungens befallningshavande, skulle sålunda komma att

upphöra. Lämpligheten därav att alla de vattenrättsliga spörsmålen göras till föremål

för enhetlig behandling torde vara allmänt erkänd och kan för övrigt sägas

hava blivit vitsordad i och med vattenlagens antagande.

Emellertid är härmed icke sagt, att den administrativa myndighetens inflytande ä

dessa frågor bör upphöra. I viss mån måste redan vattendomstolens befattning med

dessa frågor tilläggas administrativ karaktär. Men såsom framhållits såväl vid vattenlagens

antagande som ock vid tillkomsten av den nya flottningslagsstiftningen

äro de intressen av allmän natur, som äro förknippade med våra sjöar och vattendrag,

otvivelaktigt ej sällan av den allmänna betydelse, att det inbördes avvägandet

mellan dem bör vara förbehållet Kungl. Maj:t såsom de allmänna intressenas högste

vårdare. Detta är ju också den grundtanke, varåt de gällande författningarna giva

uttryck. Med denna grundtankes erkännande i fråga om de redan antagna delarna

av vattenlagen har vår uppgift i detta fall i själva verket kunnat begränsas att

tillse, att överensstämmelse mellan vattenlagens olika delar bleve genomförd. I det

följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i de av oss i detta

ämne föreslagna bestämmelserna.

De intressen, som enligt vårt förslag skyddas för intrång genom ett torrläggningsföretag,

äro liksom i kommittéförslaget i främsta rummet farleds- och flottledsintressen

ävensom sanitära och klimatiska intressen. Förbudet mot ett förnärmande

av dessa intressen är ovillkorligt. Skulle åtgärd, som erfordras för

vattenavledning eller invallning, hava till följd, att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift

väsentligt minskas, eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång

eller skulle genom dylik åtgärd förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande

förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara, må åtgärden i allmänhet ej

s. 107 Kontrollera mot PDF

107 Inledn.

tillåtas. I dessa fall lämnar emellertid förslaget eu utväg öppen till undantag. På

hemställan av vattendomstolen äger Kungl. Maj:t ändock medgiva åtgärden. Förutsättningen

härför är, att det ifrågavarande företaget prövas av synnerlig betydelse

för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Därest företaget

är av nu nämnd betydelse, kan Kungl. Maj:t jämväl tillåta undantag från de

i allmänhet gällande reglerna beträffande företagets tillåtlighet med hänsyn till motstående

intressen av enskild natur. I överensstämmelse med motsvarande stadganden

i 4 kap. vattenlagen har dessutom i förslaget intagits bestämmelse därom, att det

tillkommer Kungl. Maj:t att pröva, huruvida av militära skäl eller av hänsyn till viss

orts allmänna ekonomiska intressen eller till allmän farled eller allmän flottled eller

eljest till samfärdselns eller det allmännas intressen eller ur synpunkten av de ovannämnda

naturskydds-, fiske- eller samhälleliga intressena hinder möter mot företaget

eller särskilda villkor böra föreskrivas för dess utförande. Är fråga om sänkning av

eller reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,

Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan skall frågan härom alltid av vattendomstolen

hemställas Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande annan vattenavledning ävensom

invallning äger Kungl. Maj:t förbehålla sig sådan prövningsrätt. Genom de bestämmelser,

som av oss föreslås angående tillkallande av allmänt ombud vid behandlingen av

tillstånd till företag, som berör det allmännas intresse, hava vi sökt sörja för, att Kungl.

Maj:t må erhålla kännedom om de fall, då ett ingripande från Kungl. Maj:ts sida

bör ifrågakomma. Till denna fråga skola vi återkomma i det följande. Uppenbarligen

ligger det också i vattendomstolens befogenhet att om sådant förhållande göra

anmälan hos Kungl. Maj:t.

Såsom förut anmärkts hade i kommittéförslaget från D. L. upptagits ett stadgande

av innehörd att avtal, varigenom jordägare förbundit sig att tåla viss uppdämning,

skulle kunna utgöra hinder för tillämpning av de eljest meddelade bestämmelserna

om upphävande av en dylik dämningsrätt. Någon motsvarighet till denna bestämmelse

hava vi icke ansett oss böra förorda. Enligt vår mening bör icke enskildas

utfästelser lägga hinder i vägen för utövningen av en på det allmännas intresse

grundad tvångsrätt. Lika litet som ett avtal mellan en vattenverksägare och enskild

jordägare om skyldighet för den förre att icke överskrida en viss dämningshöjd tilllagts

någon betydelse vid bedömande enligt 2 kap. vattenlagen av frågan, huruvida

ytterligare dämning må medgivas vattenverkets ägare, lika litet bör för det motsatta

fallet någon verkan tillerkännas ett dylikt avtal. Yi vilja i denna fråga till fullo

instämma i vad kommittéerna i annat sammanhang yttrat på tal om olämpligheten

s. 108 Kontrollera mot PDF

Inled».

Kraf es

någon motsvarighet

till

de i 4 kap.

I . L. upptagna

bestämmelserna

?

108

att i liknande fall begränsa dikningsrätten. »Det kan nämligen ej vara lämpligt

eller med det allmännas intresse förenligt» säga kommittéerna, »att den tillfällige

jordägarens försummelse eller hans individuella åsikt angående behovet av en avdikning

skall utgöra en hämsko även i framtiden för en önskvärd utveckling av

jordbruket eller för eu i annat hänseende löftesrik torrläggning av marken.» Om således

ett avtal av nu antydd innebörd icke bör lägga hinder i vägen för utövningen

av en eljest lagligen grundad tvångsrätt, ligger dock i sakens natur, att den, som går

miste om den förmån, som genom avtalet tillförsäkrats honom, därför bör erhålla

ersättning, såsom också framgår av bestämmelserna i 9 kap.

Som bekant hava i 4 kap. vattenlagen upptagits vissa bestämmelser om särskilda

villkor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar. Dessa bestämmelser

innehålla föreskrifter om tillhandahållande av kraft åt kringliggande

bygd. om nyprövning, om kronans lösningsrätt, om Konungens prövningsrätt och

om avgifter.

Såsom redan framhållits har i vårt förslag bestämmelserna om Konungens prövningsrätt

vunnit tillämpning jämväl beträffande torrläggningsföretagen. Stadgande^

om tillhandahållande av bygdekraft, om nyprövning och om kronans lösningsrätt

äga huvudsakligen sin grund i de intressen av socialekonomisk natur, som ansetts

förknippade med den av vattenkraft alstrade energiens användning och fördelning.

Avsikten med nämnda bestämmelser har i främsta rummet varit att tillgodose

det allmännas rätt och bästa gent emot de storindustriella intressena. Enligt vårt

förmenande torde de med samma bestämmelser avsedda förhållanden icke äga någon

motsvarighet beträffande torrläggningsföretagen. Den genom ett dylikt företag vunna

båtnaden fördelar sig i allmänhet på ett större antal händer. Och i den mån den

moderna jordpolitiken alltmera inriktar sig på de större fastighetskomplexens uppdelande,

kommer denna strävan av sig självt att hava sin återverkan jämväl på förevarande

förhållanden. Några särskilda bestämmelser i denna riktning torde alltså i

detta sammanhang icke vara påkallade.

Vad därefter angår de i 4 kap. vattenlagen omförmälda avgifterna skola dessa

utgå vid större regleringsföretag med hänsyn till den ökning i uttagbaf vattenkraft,

som genom regleringen vinnes för de av densamma beroende strömfallen. Avgiften

bestämmes särskilt för varje strömfall. Ändamålet med avgiften är, såsom framgår

av uttalanden av chefen för justitiedepartementet vid vattenlagens framläggande, i

främsta rummet att utgöra ett vederlag för den genom regleringen vunna kraftvins
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109 Inleda

ten åt de strandägare- och bygdeiutressen, aom tillfogas intrång genom företaget. 1

överensstämmelse härmed skall enligt lagens föreskrifter avgiften i första hand användas

till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom

företaget, ävensom till gottgörelse för sådan skada. I den mån medlen förslå därtill,

må de användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd,

som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning

eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk,

hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

Av det anförda framgår, att med ifrågavarande avgifter väsentligen avsetts att

tillgodose samma intressen, varom vid torrläggningsföretagen är fråga. Redan

av denna anledning synes något utrymme för en dylik avgift beträffande sistnämnda

slag av företag icke förefinnas. De skäl, som beträffande större vattenregleringar

lett till införande av avgiftsskyldighet för strömfallsägarnas del, gorå

sig otvivelaktigt ej heller, i varje fall icke ens tillnärmelsevis med samma styrka,

gällande beträffande torrläggningsföretagen.

I detta sammanhang torde med hänsyn därtill att en vattenreglering kan komma

att avse såväl torrläggnings- som vattenkraftintressen böra framhållas, att det förhållandet.

att torrläggningsintresset kommer att deltaga i ett dylikt företag, givetvis

är utan inverkan å tillämpligheten av bestämmelserna i 4 kap. Huruvida en vattenreglering

skall bliva föremål för nyprövning, är sålunda liksom eljest beroende av

den kraftvinst, som regleringen medför. Uppenbart är, att torrläggningsintresset vid

eu eventuell nyprövning ej heller är underkastat någon sådan inskränkning, som

blivit i 4 kap. 6 och 16 §§ fastställd för vattenkraftintressets del. Motsvarande blir

förhållandet i fråga om avgiftsskyldigheten vid regleringsföretag. Denna avgiftsskyldighet

kommer sålunda icke i något fall att drabba torrläggningsintresset.

Enligt kommittéförslaget skulle frågor om marks torrläggning såsom enligt D. L. Prövningen

i första hand i allmänhet prövas vid syneförrättning av särskilda synemän. Mot ^ingsfrågnr

synemännens utlåtande skulle det stå parten öppet att fullfölja talan genom besvär

till vattendomstolen. I fall, där anledning förelåge, att allmänna intressen berördes

av företaget, skulle synemännens utlåtande i detta hänseende underställas vattendomstolens

prövning.

Den sålunda föreslagna ordningen för dessa frågors behandling synes oss i huvudsak

ändamålsenlig, och de avvikelser från kommittéernas förslag i denna del, som

vi ansett oss böra förorda, beröra icke i någon mån grunderna för nämnda förslag.

15—103710

opaginerad Kontrollera mot PDF

Snledn. in»

Visserligen bär det under våra överläggningar varit ifrågasatt att i fråga om dikningsmål

bibehålla de allmänna underrätternas befattning med dessa mål. Vid ett

närmare övervägande av frågan hava vi emellertid funnit oss icke böra giva vår

anslutning till detta förslag. Även om till stöd härför kan framhållas, att dikningsfrågorna

så gott som uteslutande äro av agrikulturteknisk natur och sålunda icke

hava någon samhörighet med de vattenrättsliga spörsmålen i egentlig mening, synes

det dock erbjuda stora fördelar ur såväl saklig som formell synpunkt, att dessa frågor

liksom torrläggningsmål i allmänhet tillhöra vattendomstolarna. Till stöd härför

talar framför allt, att någon bestämd gräns mellan dikning qph torrläggningsföretag

av annat slag icke står att uppdraga. Och att i detta fall göra en avgränsning

efter andra grunder, såsom den genom företaget torrlagda markens areal eller

dylikt, förefaller allt för godtyckligt. Det bär också framhållas att, även om dikningsmålen

icke innefatta några egentliga vattenrättsliga spörsmål, de dock äga flertalet

av de frågor, som däri förekomma, såsom angående tvångsrätt och tvångsdelaktighet,

gemensamma med vattenavledningarna och invallningarna ävensom med

vattenregleringarna. Ej minst med hänsyn till rättstillämpningens enhet synes det

därför vara av betydelse, att ordningen för dessa frågors behandling är densamma

beträffande samtliga företag, som avse marks torrläggning. Då frågor om dikning

i allmänhet icke skola underställas vattendomstolen, torde det också kunna antagas,

att vattendomstolarnas arbetsbörda endast i ringa mån kommer att ökas genom deras

befattning med ifrågavarande mål. Någon erinran mot kommittéernas ståndpunkt

till denna fråga har ej heller framkommit i de yttranden, som avgivits över förslaget,

Fråya om Om således de skäl, som föreligga till stöd för kommittéernas ståndpunkt till

förenkling ^enna fråga, synts oss övertygande, hava vi dock å andra sidan icke kunnat undgå

domstolens att finna, att den sammansättning, som vattendomstolen enligt den redan antagna

sammansatt^ vattenlagen erpällit, ehuru otvivelaktigt i allmänhet ändamålsenlig, dock torde bliva

fnlL onödigt tyngande vid behandlingen av sådana torrläggningsfrågor, vilka i likhet med

dikningsmålen i allmänhet icke beröra något motstående intresse utan i stort sett

allenast avse ett ordnande av jordägarnas eller andras inbördes förhållande. För

dessa måls utredning och behandling lär det icke vara erforderligt, att däri skall

deltaga jämväl den vattenrättsingenjör, som särskilt äger sakkunskap beträffande

byggande i vatten, utan torde kravet å erforderlig fackkunskap fullt tillgodoses genom

den särskilt torrläggningssakkunnige av vattenrättsingenjörerna. Till följd härav

opaginerad Kontrollera mot PDF

in Inledn.

torde det oek vara att förvänta, att vattenbyggnads i ngen jo rens ställning till dessa

frågor komme att bliva fullständigt passiv. De uppgifter, som åligga vattenbyggnadsingenjören

inom vattendomstolen, åro emellertid alltför viktiga och omfattande

för att hans intresse och arbetskraft må på detta sätt förspillas å ämnen, som ligga

utanför hans egentliga sakkunskap. Jämväl ur kostnadssynpunkt skulle det otvivelaktigt

utgöra en avgjord fördel såväl för det allmänna som för den enskilde, om

beträffande dessa mindre företag antalet ledamöter i vattendomstolen kunde något

nedbringas; och då enligt vår åsikt vattendomstolen jämväl utan vattenbyggnadsingenjörens

deltagande däri, och sålunda bestående av vattenrättsdomaren jämte de

båda vatttenrättsnämndemännen och allenast den särskilt torrläggningssakknnnige

vattenrättsingenjören skulle vara fullt kompetent i dessa fall, hava vi för vår del

icke tvekat att på det livligaste förorda en sådan förenkling av vattendomstolens

sammansättning.

Den sålunda väckta frågan om en förenkling av vattendomstolens sammansättning

beträffande handläggningen av mindre mål synes oss emellertid icke böra begränsas

att avse allenast torrläggningsmål. Visserligen torde det såsom allmän regel höra

gälla, att de egentliga vattenbyggnaderna, särskilt då med dem åsyftas vattenkraftens

tillgodogörande, beröra intressen av så skild natur, att för deras allsidiga bedömande

sakkunskapen såväl i fråga om byggande i vatten som beträffande torrläggning av

mark och därmed sammanhängande ämnen bör vara företrädd inom domstolen. Men

å andra sidan bör det ej heller förbises, att särskilt efter farleds- och flottningslagstiftningens

införlivande med vattenlagen det ej sällan torde förekomma, att till

vattendomstolens avgörande hänskjutas enklare frågor, som uppenbarligen icke i

någon mån beröra det område, vilket utgör föremål för torrläggningsingenjörens

sakkunskap, såsom t. ex. muddringsarbeten i en farled eller anbringande av ledbommar,

kistbyggnader och dylikt i en allmän flottled.

Det ligger i sakens natur, att den förenklade sammansättning av vattendomstolen,

som av oss sålunda förordats, icke bör ifrågakomma ännat än i fall. då fullt obetydligt

av förhållandena framgår, att konflikt mellan olika intressen icke är att

förvänta. Ur denna synpunkt torde det böra uppställas som ett oeftergivligt villkor

härför, att det företag eller den åtgärd, varom fråga är, icke är av nämnvärd inverkan

å vattenförhållandena.

Avgörandet huruvida målet är av den enklare beskaffenhet, som nu antytts, måste

givetvis av praktiska skäl i första hand överlämnas åt vattenrättsdomaren. Av

stadgandet i 11 kap. 70 § vattenlagen följer dock. att han, då frågans beskaffenhet

s. 112 Kontrollera mot PDF

Inledn.

112

De allmänna

intressenas

bevakande.

det påkallar, härom hör samråda med vattenrättsingenjörerna. Uppenbart är ock,

att domstolen såsom sådan icke i något fäll är bunden av vattenrättsdomarens beslut.

Beträffande det närmare innehållet av de bestämmelser, som härutinnan av

oss föreslås, hänvisas till 11 kap.

En fråga, som i detta sammanhang icke bör förbigås, är den om sättet för de allmänna

intressenas bevakande vid behandlingen av frågor rörande marks torrläggning.

Kommittéerna intogo härtill den ståndpunkten, att de allmänna intressena

härvid icke skulle äga någon särskild representant, utan att det i varje fall borde åligga

synemännen och särskilt vattendomstolen att beakta dessa intressen. Denna ståndpunkt

sammanfaller med den som kommittéerna i allmänhet intagit till frågan om

de allmänna intressenas bevakande vid företag enligt vattenlagen.

Sedermera har emellertid vid den fortsatta behandlingen av kommittéförslaget

andra synpunkter i denna fråga gjort sig gällande. Visserligen har det icke kommit

i fråga att ens i någon mån begränsa domstolens eller synemännens rätt och plikt

att av eget initiativ tillvarataga det allmännas intressen, en inskränkning, som skulle

vara oförenlig med de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning, men det

har å andra sidan ansetts påkallat, att nämnda intressen tillförsäkras en särskild

målsman vid denna behandling. Härigenom skulle möjlighet öppnas till det djupare

inträngande i hithörande spörsmål, som ofta kunde åvägabringas allenast genom

förhandling mellan jämnställda parter och en därav föranledd mera allsidig utredning.

Det borde ej heller saknas utväg för det allmänna att i mera tveksamma fall

draga hithörande spörsmål under prövning inför högre rätt. Uppgiften att bevaka

det allmännas rätt i vattenmål har i vattenlagen anförtrotts åt kammarkollegiet.

De närmare föreskrifterna härom hava lämnats uti en den 23 dec. 1918 utfärdad

Kung! kungörelse ang. bevakande av det allmännas talan i vattenmål.

De skäl, som sålunda varit bestämmande för de lagstiftande myndigheternas ståndpunkt

beträffande den redan antagna vattenlagen, torde också i allt väsentligt äga

sin giltighet i fråga om de ämnen, som nu föreligga till behandling. I överensstämmelse

med denna uppfattning hava vi ock föreslagit bestämmelser, varigenom bevakandet

av det allmännas intressen skulle komma att ordnas efter samma grunder

som i motsvarande fall vunnit tillämpning i vattenlagen. Bestämmelser härom

hava intagits i 10 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in* Inledn.

V attenregl enlig.

Med vattenregleringen såsom särskilt rättsinstitut hava kommittéerna åsyftat att

åvägabringa samverkan mellan vissa av vattenförhållandena i en sjö eller ett vattendrag

beroende intressen. Enligt kommittéförslaget äro dessa intressen å ena sidan

jordbrukets att vinna ökade odlingsmöjligheter, i främsta rummet genom vattenståndets

sänkning, och å den andra vattenkraftindustriens av ett fullständigare och mera

ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften, särskilt genom vattenavrinningens

reglering. Såsom vattenreglering i kommitttéförslagets mening betecknas ett företag,

som tillgodoser antingen båda dessa syften samtidigt eller oek allenast det sistnämnda.

Ett företag, som uteslutande har till ändamål vinnande av jordförbättring,

hänföres däremot icke till vattenreglering utan till vattenavledning för marks torrläggning.

Enligt kommittéförslaget utgöra alla strömfall, som av vattenreglering tillskyndas

båtnad, så ock all jord, som därigenom vinner förbättring, en samfällighet med skyldighet

för ägarna att envar i mån av värdet av den båtnad, som företaget bereder

honom, taga del i företaget. Beträffande det närmare ordnandet av delaktigheten i

företaget hänvisas i stort sett till motsvarande bestämmelser angående torrläggning

av jord. En ej oväsentlig avvikelse föreligger dock. Strömfallsägare, som icke är

sökande till företaget och ej heller enligt de därom meddelade bestämmelserna att anse

som likställd med sökanden, är ej skyldig att erlägga å honom belöpande bidrag,

förrän han tillgodogör sig båtnaden. Såsom redan i det föregående blivit påpekat

har därjämte storleken av det bidrag en sådan delägare har att erlägga i varje fall

begränsats till båtnadens belopp, varemot någon rätt att avsäga sig delaktighet i företaget

icke tillerkänts honom.

Såsom kommittérna framhålla kunna understundom jämväl andra intressen än vattenkraftindustrien

och jordbruket hava gagn av en vattenreglering. Sålunda kan ur

farledsintressets synpunkt ett dylikt företag vara av betydelse för farbarheten av

sjöar och vattendrag. Vattenregleringarna fylla likaledes en ej oviktig uppgift vid

inrättande eller förbättrande av allmän flottled. Genom vattenavrinningens ökning under

flottningstiden möjliggöres eller underlättas ofta flottgodsets framkomst. För flottbargörandet

särskilt av mindre vattendrag erfordras ej sällan omfattande regleringsåtgärder.

Av kommittéernas betänkande framgår, att kommittérna haft under övervägande

att i fråga om vattenreglering likställa farleds- och flottledsintressena med vatten
-

Korn nutté
fnrni

nej rf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inledn. iu

krafts- och jordbruksintressena. Kommittéerua hava emellertid stanuat vid att icke

föreslå en dylik utvidning av vattenregleringens begrepp. Såsom skäl härför åberopa

kommittéerna svårigheten att finna någon ens tillnärmelsevis tillförlitlig norm för avvägandet

av den inbördes delaktigheten i ett vattenregleringsföretag mellan vattenkrafts-

och jordbruksintressena å ena samt farleds- och flottledsintressena å andra sidan.

Denna norm utgjordes, framhålla kommittéerna, för de båda förstnämnda intressena

av den i penningar uppskattade båtnad, som dessa intressen tillfördes. En

sådan uppskattning särskilt för farledsintressets del skulle däremot enligt kommittéernas

åsikt ställa sig alltför osäker för att på densamma lämpligen skulle kunna gran

das rätt för farledsintresset att påkalla tvångssammanslutning med jordbruks- och

vattenkraftsintressena. Det vore att befara, att farledens bidrag bleve beräknat allt

för lågt eller allenast till det belopp, som med säkerhet kunde styrkas, och att strömfalls-

och jordägare alltså kunde mot sin vilja inledas i vittutseende företag mot otillräckligt

bidrag från sökandesidan. Vad sålunda yttrats om allmän farled syntes

kommittéerna måhända icke hava fullt lika obestridd tillämplighet beträffande allmän

flottled, men då flottledsförhållandena icke utgjorde föremål för kommittéernas behandling,

hade man ansett frågan om flottledsintressets likställighet böra anstå tillen

framtida revision av flottledsförfattningarna.

Sedermera har, vad flottningsintresset angår, denna fråga upptagits till ny behandling

av de sakkunniga, som varit sysselsatta med revision av flottningslagstiftningen

och under år 1917 framlagt förslag i berörda ämne. Dessa sakkunniga hava därvid

stannat vid att avstyrka flottningsintressets likställande i fråga om vattenreglering

med jordbruks- och vattenkraftsintressena. Till stöd för denna uppfattning åberopas

i främsta rummet svårigheten att tillförlitligt i penningar uppskatta gagnet för flottleden

av en vattenreglering. Flottningsföreningarnas organisation och rättsställning

förmenades ej heller vara sådan, att den lämpade sig för flottledens deltagande i cn

regleringssamfällighet. För flottledens ekonomiska ställning vore det synnerligen

viktigt, att innan en flottledsanläggning av visst slag beslutades noga övervägdes,

huruvida flottleden kunde bära kostnaderna härför eller dess utförande till äventyrs

borde uppskjutas till ett senare mera lämpligt tillfälle. Om flottleden kunde tvingas

in som deltagare i regleringen, vore emellertid ett sådant avvaktande av den för flott

ledens ekonomi lämpliga tidpunkten tydligen uteslutet.

Om således farleds- och flottledsintressena icke tillerkänts delaktighet i eu vattenreglering

på samma sätt som vattenkrafts- och jordbruksintressena, hava dock kommittéerna

icke ansett sig böra lämna förstnämnda intressen alldeles å sido. Enligt

s. 115 Kontrollera mot PDF

Inledn.

115

kommittéernas förslag skulle ägare av allmän farled och allmän flottled kunna förpliktas

att efter regleringens utförande och sedan det visat sig, att regleringen medförde

stadigvarande nytta för dessa intressen, till företaget utgiva visst bidrag.

Enahanda skyldighet har under vissa förutsättningar ålagts jämväl ägaren av kloak

ledning. Bestämmelser i denna riktning hava förordats av ovannämnda flottningss

ak kunniga.

1 den under år 1918 antagna vattenlagen upptagas som bekant jämväl bestäm- Vatten

l(l(/6Yl.

meker rörande vattenreglering. Med hänsyn till denna lagstiftnings begränsning,

pa sätt i det föregående framhållits, att huvudsakligen avse rättsreglerna rörande

vattnets tillgodogörande, avses med vattenreglering i den redan antagna vattenlagens

mening allenast främjande av vattenkraftindustriens intressen, alltså samverkan

mellan olika strömfallsägare inbördes. Såsom vid behandlingen av denna lagstiftning

framhölls, borde emellertid i samband med torr]äggningslagstiftningens revision tagas

i övervägande, huruvida icke delaktighet i eu vattenreglering borde beredas jämväl

andra intressen, särskilt jordbrukets.

Den grundtanke, varåt kommittéerna givit uttryck i sitt förslag rörande samverkan

mellan olika intressen vid en vattenreglering, står enligt vår uppfattning i god överensstämmelse

med de principer, vard den nutida vattenlagstiftningen bör byggas.

Ur samhällelig och allmänt ekonomisk synpunkt kan det icke framstå annat än som

synnerligen önskvärt, att i fråga om ordnande av vattenförhållandena i våra sjöar

och vattendrag samverkan kan åvägabringas särskilt mellan jordbruket och vattenkraftindustrien,

dessa båda för landets utveckling så betydelsefulla intressen. Ej

minst ur jordbrukets synpunkt torde det vara av betydelse, att de omfattande vattenoeh

sjöregleringar, som inom den närmaste tiden torde förestå, erhålla en sådan

planläggning, att de ej ensidigt tillgodose allenast ett intresse utan att av dessa företag

vinnes den största möjliga båtnad för samtliga av vattenförhållandena beroende

intressen eller m. a. o. att oberoende av varje intresses beskaffenhet de samhälleliga

och allmänt ekonomiska synpunkterna till fullo bliva beaktade. Med denna utgångspunkt

hade det otvivelaktigt varit följdriktigast om, såsom vattenfallsstyrelsen påyrkat

i sitt yttrande över kommittéförslaget, åtminstone farleds- och flottledsintressena

hade kunnat fullt jämställas med vattenkrafts- och jordbruksintressena. Då

emellertid såväl kommittéerna som. vad angår allmän flottled, de särskilda sakkunniga,

som varit tillkallade för lagstiftning i sistnämnda ämne, av praktiska skäl ansett sig

De saktom

nigas stånd

punkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

böra avstyrka ett dylikt ordnande av denna fråga, hava vi icke ansett det tillkomma

oss att härutinnan göra gällande eu motsatt åsikt.

En betänklighet, som ligger nära till hands vid frågan om jordbrukets delaktighet

i en vattenreglering, är den, att detta skulle komma att härigenom betungas i allt

för hög grad. Denna anmärkning skulle helt visst icke sakna berättigande, därest

fråga vore om skyldighet för jordbruket att lämna bidrag till ett företag, som planerats

uteslutande eller huvudsakligen ur ett annat intresses synpunkt. Så torde emellertid

icke vara förhållandet i detta fall. Med jordbrukets delaktighet följer nämligen medbestämmanderätt

i fråga om företagets planläggning. Och fördelen härav synes för

jordbruket vara av den betydelse, att den vida överväger de nackdelar, som bidragsskyldigheten

måhända i annat hänseende kan medföra. Vid vårt arbete har det

också framstått som en betydelsefull uppgift att bringa till ett fullt tydligt uttryck

principen om de olika intressenas medbestämmanderätt i fråga om vattenregleringens

planläggning. Det kan alltför väl tänkas att ett intresse, t. ex. vattenkraftintresset,

skulle finna, med sin fördel förenligt att planlägga företaget uteslutande ur detta

intresses synpunkt och för sitt syftes vinnande helt avstå från varje påkallande av

delaktighet i företaget från jordbrukets sida. I dylika fall hava vi ansett, att det

andra intresset, ev. jordbruksintresset, bör äga en ovillkorlig rätt att vinna anslutning

till företaget och påyrka, att företaget erhåller den planläggning, som ur allmän och

enskild synpunkt i varje fåll kan anses mest ändamålsenlig. I denna punkt hava

vi funnit ett förtydligande av kommittéförslaget vara av nöden.

Såsom en följd av vår ståndpunkt till spörsmålen om tvångsrätt och tvångsdelaktighet

beträffande torrläggningsföretagen kommer kommittéförslaget jämväl i nu

förevarande del att undergå vissa ändringar. Någon anledning att särskilt beträffande

vattenreglering ordna dessa frågor efter andra grunder än de, som skola gälla

ifråga om torrläggningsföretagen, finnes uppenbarligen icke. I överensstämmelse

härmed kommer tvångsdelaktigheten vid en vattenreglering ej att vara inskränkt,

såsom enligt kommittéernas förslag, allenast till jord, som genom företaget vinner

förbättring, utan jämväl omfatta annan mark, som beredes värdeförhöjning till följd

av dess torrläggning genom företaget. Ej heller föreligger något särskilt skäl att

ifråga om rätten till båtnadasvsägelse vid vattenreglering införa andra bestämmelser

än eljest. Den omständigheten, att t. ex. en av jordägare planerad vattenavledning

kan utföras på sådant sätt, att den blir till gagn jämväl för strömfall och till följd

härav skall behandlas som vatten reglering, bör givetvis icke utöva någon inverkan i

fråga om de särskilda delägarnas ställning i förhållande till företaget,

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

1:4 2:38

1 KAP.

Om rätt till vatten.

4 § (4* §).

De ändringar, som gjorts i denna §, hava föranletts av upptagande i 5 och 7 kap.

av bestämmelserna rörande allmän farled och torrläggning av mark.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

38 § (38* §).

I kommittéförslaget finnes icke upptaget något allmänt stadgande angående de Om föregrunder,

efter vilka ett uppkommet konkurrensspörsmål om företräde mellan olika ^oUl-a^föreföretag

skall lösas. Emellertid hava för särskilda fall regler meddelats i detta ämne, ta9- särskilt i 6 kap. 3 § och 7 kap. 23 §, varjämte i 10 kap. 19 och 20 §§ lämnats vissa

processuella föreskrifter rörande denna fråga.

I 6 kap. 3 § av kommittéförslaget behandlas frågan om företräde mellan vattenavledning

och invallning. Vattenavledning tillerkännes i allmänhet företrädet.

Undantag göres dock dels för det fall, att invallningen bereder lika omfattande torrläggning

som vattenavledningen med mindre kostnad och rubbning av vattenförhållandena

än vattenavledningen skulle komma att medföra, och dels för den händelse,

att den, som yrkar invallning, därigenom kan få sin jord torrlagd mot hälften eller

mindre av den kostnad, som skulle belöpa å honom såsom deltagare i vattenavledningen.

De i 7 kap. 23 § upptagna bestämmelserna avhandla frågan, under vilka

förutsättningar sökande till en vattenavledning jämväl skall anses såsom sökande till

ifrågasatt vattenreglering. Beträffande detta spörsmål hänvisas till vad som yttras i

det följande vid 3 kap. 27 § av vårt förslag.

16—193710

s. 118 Kontrollera mot PDF

2 38

118

Mot de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 3 § har vattenfallsstyrelsen

framställt den anmärkningen, att invallningarna syntes hava tilldelats en

alltför missgynnad ställning. En liknande erinran har gjorts av teknologföreningen;

som framhåller, att i de fall, då ur torrläggningssynpunkt båda företagen kunna

anses likvärdiga, företräde bör givas det företag, som med hänsyn till andra intressen

skänker största fördelen.

Jämväl enligt vår uppfattning hava ifrågavarande bestämmelser erhållit en alltför

snäv avfattning för att medgiva hänsyn till samtliga å frågan om företrädet inverkande

omständigheter. Det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida

vattenavledningen bör tillerkännas företräde i varje fall, då ett dylikt företag bereder

mera omfattande torrläggning alldeles oavsett den större kostnad och rubbning av

vattenförhållandena, som må vara förenade med ett dylikt företag. I många fall

torde för andra intressen vattenförhållandenas rubbning leda till avsevärda olägenheter,

vilka genom invallningen måhända kunnat undvikas. Ur allmän synpunkt

kan det icke anses riktigt, att ett dylikt förhållande lämnas ur räkningen.

Jämväl den av kommittéerna föreslagna bestämmelsen om företräde för invallningen,

då ett dylikt företag för sökanden till detsamma skulle medföra minst samma båtnad

som vattenavledningen med hälften eller mindre kostnad än sistnämnda företag,

synes oss knappast tillfredsställande. Såsom allmän regel torde icke kunna godtagas,

att frågan om företräde mellan olika företag, som beröra såväl allmänna som ett

stort antal enskildas intressen, skall bedömas med hänsyn till företagets resultat för

någon särskild sakägare. Någon i sakens natur grundad rätt för den enskilde att

utan hänsyn till andra sakägares eller det allmännas intressen förändra vattenförhållandena

i sjö eller vattendrag föreligger uppenbarligen icke, och allra minst kan

en dylik rätt motiveras allenast av den vinst, som företaget skulle tillföra någon

markägare särskilt.

Enligt vår uppfattning synes det icke låta sig göra att lösa konkurrensfrågor av

förevarande beskaffenhet genom några mera i detalj gående regler. Liksom då fråga

är om sättet för utförande av en vattenbyggnad eller en vattenreglering bör avgörandet

i varje fall bero på ett övervägande av samtliga på frågan inverkande förhållanden

av såväl allmän som enskild natur.

Emellertid torde de bestämmelser, som erfordras för ifrågavarande spörsmåls reglerande,

icke böra inskränkas att avse allenast de skilda slag av företag, som kunna

ifrågakomma enligt 7 kap., utan fastmera utvidgas att avse hela området för vatten
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11‘)

lagens tillämpning. I själva verket torde behovet härav redan hava gjort sig gällande

under den korta tid, som förflutit efter lagens ikraftträdande.

Beträffande den plats, där stadgande i ämnet bör i lagen införas, kunna meningarna

möjligen vara delade. Måhända kunna vissa skäl tala för, att nämnda stadgande

meddelas i samband med föreskrifterna i 10 kap. om dylika frågors formella behandling.

Emellertid synes det knappast riktigt att i ett kapitel, som har till uppgift

att reglera själva förfarandet, angiva de materiellt rättsliga grunderna för avgörandet.

Då 2 kap. enligt sin lydelse upptager de allmänna bestämmelserna om byggande i

vatten i allmänhet, i den mån ej sådant arbete, då det har visst särskilt syfte, hänvisas

till behandling i de följande kapitlen, har det ansetts mest följdriktigt att giva

ifrågavarande stadgande plats i 2 kap., där det med minsta rubbning av bestämmelserna

i övrigt lämpligen synes böra upptagas såsom ett andra stycke till 38 §.

3 KAP. (7 kap.)

Om vattenreglering.

Detta kap. motsvaras i kommittéförslaget liksom i 1917 års sakkunnigförslag av

7 kap.

1 § (1, 2 §§, 1*§).

Första stycket i §:n motsvarar 1 § i kommitté förslaget. Avvikelserna från kommittéförslaget

hava sin grund dels i den förändrade lydelse motsvarande stadgande

erhållit i vattenlagen och dels i den utsträckning av tvångsdelaktigheten till marks

torrläggning överhuvudtaget som ägt rum beträffande torrläggningsföretagen.

Lika litet som mellan byggande i vatten enligt 2 kap. och vattenreglering det ur

teknisk synpunkt låter sig gorå att uppdraga någon bestämd gräns, lika litet fljreligger

någon skillnad i detta hänseende mellan vattenreglering och det särskilda slag

av torrläggningsföretag, som benämnes vattenavledning. Beskaffenheten av de åtgärder,

som erfordras för en vattenreglering och en vattenavledning, äro i stort sett

likartade och i varje fall skulle det leda till alltför stor obestämdhet att å eventuella

skiljaktigheter härutinnan bygga någon olikhet i rättsställning. Såsom framgår av

§:ns andra och tredje stycken beror avgörandet, huruvida bestämmelserna i 3 eller 7

kap. skola tillämpas, av ändamålet med företaget. Avser en vattenavledning såväl torrläggning

av mark som ock beredande av ökad möjlighet till vattenkrafts tillgodo
-

2 38 3:1

Förutsättningarna

för tvångs

delaktighet

vid vattenreglering.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

görande, skall den anses ock behandlas som vattenreglering enligt förevarande kap.

Omvänt skall en åtgärd för reglering av vattnets framrinning, vilken sker uteslutande

i torrläggningssyfte, vara underkastad bestämmelserna om vattenavledning. Föreskrift

härom återfinnes jämväl i 7 kap. 37 §.

2 § (3, 22 §§. 2* §).

Tillåtliyhe- I fråga om tillåtligheten av vattenreglering med hänsyn till dess inverkan å vattentavi

(iv vett
tenreglering.

förhållandena hänvisar vattenlagen till reglerna i 2 kap. 3 §, alltså till de bestämmelser,

som i främsta rummet hava avseende å byggande i vatten för dess tillgodogörande.

Uppenbarligen är detta i full överensstämmelse med vattenregleringens

enligt vattenlagen begränsade ändamål att allenast avse ökad möjlighet med avseende

å vattenkrafts tillgodogörande.

Enligt kommittéförslaget, vari åt vattenregleringen givits samma innebörd som i

föreliggande förslag, skulle, då fråga vore om åtgärd, som medförde intrång i annans

egendom, tillåtligheten därav bero på en jämförelse mellan båtnaden av företaget å

ena samt skadan och intrånget å andra sidan. Båtnaden skulle i värde uppgå till

minst dubbelt mot skadan och intrånget. Yore företaget av särskilt gagn för det

allmänna, hade dock Konungen förbehållits att i varje fall lämna medgivande till

detsamma. Jämväl enligt kommittéförslaget skulle sålunda i stort sett de av kommittéerna

i 2 kap. upptagna bestämmelserna äga tillämpning.

Vid en jämförelse med de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna angående

vattenreglering å ena samt vattenavledning å andra sidan hava vi icke kunnat

undgå att finna, att förutsättningarna för vattenregleringens tillåtlighet gjorts väsentligt

strängare gent emot företagaren. För tillåtligheten av intrång i annans rätt

genom vattenavledning uppställa kommittéerna icke i allmänhet något som helst

villkor av nationalekonomisk innebörd. Det är först, då fråga uppkommer om ändring

eller utrivning av vattenverk eller därmed likställd anläggning, som någon

garanti i detta hänseende kräves. Såsom framgår av de av oss föreslagna bestämmelserna

i 7 kap. 38 § hava vi ansett oss böra jämväl vid vattenavledning uppställa

vissa villkor av nationalekonomisk innebörd för tillåtligheten av en åtgärd, som vållar

intrång i annans rätt. I allmänhet förseskrives härför dock allenast, att nyttan skall

överväga skadan. Endast för sådana fall, då fråga är om ändring eller utrivning

av vattenverk eller därmed jämförligt intrång, skärpes detta krav därhän, att nyttan

skall uppgå till dubbelt mot skadan. Jämväl enligt vårt förslag komma sålunda

opaginerad Kontrollera mot PDF

villkoren lör en vattenavledning att .ställa sig väsentligt gynnsammare än för byggande

i vatten enligt 2 kap.

1 detta sammanhang inställer sig uppenbarligen den frågan, huruvida vattenregleringen,

vilken, sådan den blivit bestämd i föreliggande förslag, kan sägas intaga en mellanställning

mellan byggande i vatten och vattenavledning, skall i avseende å tillåtligheten

bedömas enligt 2 eller 7 kap. Tillämpas bestämmelserna i 2 kap., kan det allt

för väl inträffa, att en vattenavledning, som därest den skulle behandlas enligt 7

kap. skulle vara tillåten, måste förvägras, om .samma företag skulle komma under bedömande

enligt 3 kap. Aven om en vattenavledning är till gagn för strömfall och

grund för ett påstående om skyldighet för strömfallsägare att bidraga till företaget

sålunda måste anses föreligga, skulle det likväl kunna tänkas inträffa, att jordägarna

måste avstå från att påkalla sådan delaktighet för att företaget icke må komma under

bedömande enligt reglerna i 3 kap. Denna olikhet i rättsställning mellan vattenreglering

och vattenavledning synes icke äga saklig grund. Om möjligt än mindre

tillfredsställande skulle det dock onekligen vara, om bestämmelserna i 7 kap. under

alla förhållanden gjordes tilllämpliga å vattenreglering.

Som en utväg för antydda frågas lösning skulle kunna ifrågasättas att låta företagets

huvudsakliga ändamål vara avgörande. Avsåge företaget huvudsakligen torrläggning

av mark, skulle tillåtligheten bedömas enligt 7 kap., i annat fall jämlikt reglerna i

2 kap. Ej heller denna lösning anse vi oss dock kunna förorda, då den synes alltför

godtycklig. Vi hava i stället föreslagit att i de fall, då företaget medför nytta genom

marks torrläggning, denna nytta skall gå i avräkning å sådan skada, som enligt 7

kap. 38 § skall ingå i jämförelsen allenast med enkla beloppet, samt därefter själva

jämförelsen mellan sålunda återstående nytta och skada ske med tillämpning av bestämmelserna

i 2 kap. På detta sätt torde torrläggningsintresset komma i åtnjutande

av de förmånligare bestämmelserna i 7 kap. samtidigt som, vad vattenkraftintresset

angår, de i 2 kap. fastställda grunderna för detta intresses förhållande till andra

intressen i stort sett icke rubbas. I den förmånligare ställning, som sistnämnda

intresse i viss mån beredes, därest företaget tillika medför nytta i avseende å marks

torrläggning, ligger givetvis en särskild anledning för vattenkraftintresset att om

möjligt planlägga företaget med antydda mål för ögonen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsens tillämpning torde böra beaktas att, då

skada å åker och äng enligt regeln i 2 kap. 3 § skall beräknas tre gånger, den utjämning

av nytta mot skada, varom här är fråga, uppenbarligen i första hand bör

avse skadan å åker och äng och först, i den mån någon torrläggningsnytta därefter

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

3: 2

återstår, annan skada, som vid den enligt 7 kap. 38 8 föreskrivna j sira törel sen skall

beräknas allenast till sitt enkla belopp.

Såsom framhållits i 1917 års sakkunnigbetänkande är det nyttan för intressenterna

i företaget, vartill hänsyn skall tagas vid avgörande av frågan om företagets tillåtlighet.

Såsom skada å annans egendom skall enligt stadgandets lydelse i vattenlagen

anses skada jämväl å egendom, tillhörig deltagare i företaget. En deltagare i

företaget är således, även om han är sökande, icke berättigad till den förmån, som

enligt 2 kap. 3 § tillkommer den byggande, att få räkna skadan å egen egendom såsom

byggnadskostnad, varigenom sådan skada enligt nyssnämnda lagrum skulle komma att

ingå i jämförelsen allenast med enkla beloppet. Vid granskningen inom lagrådet av

1917 års förslag hava de inkonsekvenser, vartill nämnda undantagsbestämmelse skulle

leda, blivit påvisade av eu av lagrådets ledamöter. Därvid har framhållits den för

företagsamheten ogynnsammare ställning, som dessa bestämmelser skulle innebära i förhållande

till det fäll, att samtliga strömfallsägarna vore ense om företaget och bestämmelserna

i 2 kap. sålunda skulle komma till omedelbar tillämpning. Denna

åtskillnad synes oss icke vara sakligt motiverad. Särskilt beträffande torrläggningsföretagen

skulle den i allt för hög grad inskränka möjligheten för initiativtagarna

att göra gällande tvångsdelaktighet mot de övriga, som hava båtnad av företaget.

Det synes oss icke rättvist att beröva sökanden förmånen av det förmånligare beräkningssättet

i detta fall allenast av den anledningen, att en eller annan delägare icke

frivilligt ansluter sig till företaget. Enligt vår mening bör den i 2 kap. uttalade

principen om hänförande av skada å den byggande tillhörig egendom till byggnadskostnad

jämväl vara tillämplig beträffande skada, som vid en tvångsreglering vållas

å egendom, tillhörig sökanden till företaget eller den, som förenat sig med honom

därom. Däremot synes det vara fullt konsekvent, att skada å egendom, tillhörig

annan deltagare, likställes med sådan skada, som förorsakas å helt utomståendes

egendom.

Beträffande vattenreglering skall i övrigt, i den mån ej särskilda bestämmelser

meddelas i förevarande kapitel, lända till efterrättelse vad i 2 eller 7 kap. är för

motsvarande fall stadgat. På grund av denna föreskrift komma bestämmelserna i 2

kap. 2, 4, 8, 10—15 §§, 17. 18, 19, 21, 26-30 §§ samt 32 och 34 §§ att gälla jämväl

vattenreglering.

Av 7 kapitlets bestämmelser äro, i den mån företaget avser torrläggning av mark,

givetvis att tillämpa de särskilda stadganden, som härutinnan meddelats i 1—22 §§,

ävensom på grund av särskild hänvisning stadgandena i 24—26, 28 och 29 §§.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Vissa av de i 7 kap. upptagna bestämmelserna äro av den allmängiltighet, att de

äga tillämpning alldeles oavsett åtgärdens ändamål i det särskilda fallet. Hit höra

föreskrifterna i 30 och 32 §§ ävensom på grund av särskild hänvisning stadgandena

i 5(1—30 §§.

3 § (4. 8 §§, 3* §).

Stadgan (lena i första och andra styckena av denna § motsvara 4 § i kommittéförslaget.

I ett hänseende föreligger en avvikelse. Såsom förutsättning för att mark

skall hänföras till samfälligheten föreskrives i första stycket, att den torrläggning,

som genom företaget ernås, skall vara stadigvarande. Härmed hava vi velat förebygga,

att till samfälligheten kommer att hänföras mark allenast på grund av den

mer eller mindre ovissa utsikten, att dess torrläggning genom företaget förbättras.

Vid behandlingen av de vattenregleringar, som under senare år planlagts från vattenkraftintressets

sida, har det ej sällan inträffat, att vederbörande företagare med stöd

av uppgjorda diagram över vattenstånd och vattenföring före och efter företaget

gjort gällande, att detta. skulle medföra förbättrad torrläggning åtminstone under

vissa årstider. Däremot har företagaren icke velat ikläda sig någon motsvarande

förpliktelse i avseende å vattenhushållningen. Det ligger i öppen dag, att strandägarnas

ställning i ett dylikt fall saknar det rättsliga skydd, varå ensamt kan grundas

någon bidragsskyldighet till företaget. A andra sidan hör föreskriften om markens

stadigvarande torrläggning icke givas den tolkningen, att till sådan mark icke under

några förhållanden skulle kunna hänföras mark, som under någon tid besväras av

vatten. Bliva vattenförhållandena efter företaget sådana, att en vinstgivande torrläggning

av marken med visshet är att påräkna, bör det förhållandet, att vattnet

under någon mindre del av året besvärar marken, icke utesluta delaktighet i företaget

för markens ägare.

Enligt vattenlagen skall den inbördes skyldigheten för strö mfalls ägare att taga del

i en vattenreglering i första hand bestämmas efter den båtnad, som genom företaget

beredes varje särskilt strömfall. Som bekant bygger också D. L. i fråga om kostnadernas

fördelning vid ett torrläggningsföretag på denna grund. Uppenbarligen

bör densamma vinna tillämpning jämväl vid fördelning av kostnaden mellan olika

intressegrupper, som hava gagn av ett och samma företag. Till denna ståndpunkt

hava också kommittéerna anslutit sig.

Emellertid kunna för vattenregleringens del vissa modifikationer i nämnda regel

ifrågasättas. Det kan alltför väl tänkas, att vissa anläggningar eller åtgärder, som

Grunderna

för delaktighetens

bestäm

mande.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

ingå i planen för företaget, uteslutande eller till övervägande del äro till gagn allenast

för det ena eller andra intresset. Sålunda kan särskilt för vattenkraftintressets tillgodoseende

anläggandet av en kanske dyrbar regleringsdamm vara av nöden. För vinnande av

den torrläggning, som åsyftas med företaget, erfordras måhända vattenståndets sänkande

till lägre nivå än som för vattenkraltintressets del kan anses påkallat. I dylika fall

skulle det näppeligen kunna anses stå i överensstämmelse med rättvisa och billighet,

om det intresse, för vilket den ifrågavarande åtgärden icke vore till något nämnvärt

gagn, skulle bidraga till kostnaden för densamma i mån av sin båtnad av företaget.

Det ligger nämligen i sakens natur, att huvudregeln om de särskilda delägarnas

båtnad som grund för fördelningen av kostnaderna vilar på den förutsättningen, att

dessa kostnader avse arbeten, som äro till gemensam nytta.

I första punkten av andra stycket upptages ett korrektiv i nu antytt hänseende.

Att stadgandet, som icke har någon motsvarighet i kommittéförslaget, emellertid icke

avviker från de grunder, vard nämnda förslag är byggt, torde framgå av de från

kommittéförslaget hämtade bestämmelserna i nästföljande §.

Bestämmelserna i andra styckets andra punkt motsvaras av stadgandet i 8 §

kommittéförslaget. Angående nämnda bestämmelser hänvisas till vad som yttras vid

24—26 §§ i 7 kap.

Stadgandet i tredje stycket har sin motsvarighet i 7 kap. 23 § andra stycket av

vårt förslag. Om motiven för detsamma hänvisas till vad som yttras vid nämnda

lagrum. Slutligen har genom den i sista stycket meddelade hänvisningen ersatts bestämmelserna

i vattenlagens 7 §.

4 § (5, 4* §).

De mindre jämkningar, som vidtagits i denna § i förhållande till vattenlagen, hava

föranletts av det förändrade innehåll, som givits åt 3 §.

5 § (6, 5* §).

Bidrags- I förevarande §, som till innehållet överensstämmer med stadgandet i 7 kap. 27 §,

tembegräns- tillförsäkras en delägare, som icke är sökande till företaget eller likställd med söniU%\ivi88t

kanden, att större bidrag till företagets utförande icke i något fall må utkrävas av

honom än som svarar mot värdet av hans båtnad. Uti kommittéförslaget hade denna

förmån tillagts allenast ägare av strömfall, däremot icke ägare av mark, som tillfördes

båtnad av företaget. I detta hänseende avviker ifrågavarande § från kommittéförslaget,

i det att markägare likställts med ägare av strömfall. Om skälen härför hänvisas

till vad i denna fråga yttrats i den allmänna motiveringen för vårt förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

la6 3,6,7

6 S (7, 9 88, 6'' 8).

Skyldighet att deltaga i kostnaden för företaget åligger enligt vattenlagen icke Förutsättomedelbart

strömfallsägare, som ej är sökande till företaget eller likställd med bidragsskylsökanden.

För betalningsskyldighetens inträde uppställes såsom villkor, att ström- dighetensm
ZYQjCLC

X V188CI

fallsägaren tillgodogör sig båtnaden. Intill dess så skett, skall hans andel i kostna- fall.

den gäldas av övriga strömfallsägare med fördelning dem emellan enligt de i 3—

5 §§ stadgade grander. Dessa bestämmelser överensstämma med motsvarande stadganden

i kommittéförslaget.

Yad åter angår skyldigheten för ägare av mark, som ingår i regleringssamfällighet,

att erlägga å dem belöpande bidrag, bör denna fråga givetvis ordnas efter samma

grunder som anses böra tillämpas i fråga om dessas deltagande i torrläggningsföretag

enligt 7 kap. Såsom i den allmänna motiveringen för vårt förslag närmare utvecklats

hava vi förordat, att i detta hänseende en åtskillnad bör göras mellan å ena sidan

sådan mark, vars båtnad till följd av torrläggningen utgöres av jordförbättring eller

därmed likställd förmån, samt å andra sidan mark, som genom torrläggning vinner

värdeökning på grund av ökad möjlighet till torvtäkt och dylikt. I det förra fallet

skulle det åligga vederbörande markägare en omedelbar bidragsskyldighet till företaget

såsom förhållandet är enligt D. L. i fråga om där avhandlade företag, varemot,

om båtnaden består i ökad möjlighet till torvtäkt eller annan sådan förmån,

bidragsskyldigheten skulle ordnas efter samma princip, som enligt vattenlagen gäller

i fråga om båtnad för strömfall, som ingå i regleringssamfällighet. Det förändrade

innehåll, som sålunda enligt vår åsikt bör givas åt bestämmelserna i denna del, har

inarbetats i förevarande § och kommer särskilt till uttryck i §:ns tredje stycke.

Såsom fråmgår av den allmänna motiveringen för vårt förslag hava vi lika litet

beträffande vattenregleringar som torrläggningsföretag i allmänhet ansett någon rätt

för jordägare till båtnadsavsägelse böra förefinnas utan sökt på annat sätt tillgodose

de berättigade intressen, som avsetts med båtnadsavsägelsen. I detta hänseende

hänvisas till bestämmelsen i nästföregående § ävensom stadgandet i 7 kap. 28 §,

vilket sistnämnda stadgande uppenbarligen bör vinna tillämpning jämväl i fråga om

markägare, som är delägare i regleringssamfällighet.

7 § do §).

De olika in
I

denna § meddelas de allmänna bestämmelserna för reglerande av förhållandet lres^nas in
hördes

för
mellan

de särskilda intressen, vilkas tillgodoseende genom företaget är i fråga. hållande i

I detta hänseende utgör §:n ett fullständigande av de föreskrifter, som upptagits i säftei för

IT—193710 verkställan
de

av vattenreglering.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

3: 7

2 kap. 2 § vattenlagen. Sistnämnda stadgande, som på grund av hänvisningen i 2 §

andra stycket jämväl äger tillämpning beträffande vattenreglering, avhandlar företagets

ställning till utomstående och uppställer härvid som regel, att företaget skall så verkställas,

att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet

för annan. De allmänt ekonomiska synpunkter, som erhållit uttryck i nämnda

stadgande, böra otvivelaktigt också göra sig gällande vid avvägandet av det inbördes

förhållandet mellan de olika intressen, som åsyftas med företaget.

I kommittéförslaget hade motsvarande stadgande erhållit den avfattning, att företaget,

i den mån det vore förenligt med dess huvudsakliga ändamål, skulle utföras

så, att största båtnad vunnes för de olika intressen, som därigenom befrämjades, med

minsta kostnad för deltagarna och minsta intrång eller olägenhet för annan. Med

hänsyn därtill att, såsom förut framhållits, ifrågavarande bestämmelser icke avse att

reglera förhållandet till utomstående intressen torde emellertid i detta sammanhang

icke böra vinna beaktande det intrång eller den olägenhet, som företaget orsakar för

annan. Ej heller kan det ur allmän synpunkt anses tillfredsställande att, såsom synes

vara åsyftat enligt kommittéförslaget, företräde i varje fall skulle lämnas åt det

alternativ, varigenom vinnes den största båtnaden och att kostnaden skulle tilläggas

betydelse allenast vid valet mellan olika förslag, som ställde i utsikt lika stor båtnad.

Jämväl i detta fall synes såsom beträffande stadgandet i 2 kap. 2 §

kostnadens skälighet i förhållande till det väntade resultatet böra tilläggas avgörandet.

I överensstämmelse med nu framhållna synpunkter hava bestämmelserna i kommittéförslaget

undergått jämkning.

Enligt kommittéförslaget har vid avvägande av de olika intressenas förhållande

stor vikt lagts å det huvudsakliga ändamålet med företaget. Med det huvudsakliga

ändamålet torde kommittéerna i detta sammanhang avse de intressen, som omnämnas

i 1 §, alltså torrläggnings- och vattenkraftsintressena. I förhållande till dessa har

allenast betydelse i andra hand tillagts de farleds-, flottleds- och andra intressen, som

åsyftas i 8 och 9 §§. Aven om denna ståndpunkt rent principiellt sett kan giva

anledning till den anmärkningen, att den icke fullt tillgodoser det nationalekonomiska

kravet, synas dock praktiska skäl tala för en dylik företrädesrätt för de enligt 1 §

initiativberättigade intressena, å vilka intressen ju vilar hela den med företaget förknippade

risken. Det inbördes förhållandet mellan dessa intressen, liksom, med den

begränsning, som nu antytts, överhuvud taget mellan de olika intressen, om vilkas

tillgodoseende är fråga, får däremot göras beroende ej allenast därav, från vilketdera

intresset initiativet utgått, utan av ett övervägande av samtliga på frågan inverkande

opaginerad Kontrollera mot PDF

3:7—11

förhållanden, såsom vattenområdets lämplighet för det ena eller andra ändamålet m. m.

överhuvudtaget bör i dessa frågor den största betydelse tilläggas samhälleliga och

allmänt ekonomiska synpunkter. Vi hava ansett oss böra fullständiga stadgandet

med eu uttrycklig föreskrift i denna riktning. Att det tillkommer Kungl. Maj:t

att i mera betydelsefulla fall själv träffa avgörandet, torde framgå av bestämmelserna

i 4 kap. 13 §.

8-10 §§ (11—13, 8*—10* §§).

Dessa §§ hava i allt väsentligt bibehållits vid den lydelse, som de äga enligt vattenlagen.

Vissa mindre formella jämkningar hava dock föranletts av den förändrade

innebörd, som vattenregleringens begrepp enligt vårt förslag skulle erhålla.

I 9 § har dessutom uttrycket »på talan av deltagarna» ändrats till »på talan

av delägarna i företaget». Med den terminologi, varav vattenlagen i allmänhet

begagnar sig, avses med deltagare i företaget sådan delägare i samfälligheten, vars

betalningsskyldighet antingen icke är beroende av de i 6 § första och tredje styckena

uppställda förutsättningar eller ock, om det sistnämnda är förhållandet, enligt nämnda

bestämmelser redan inträtt. Däremot anses icke en delägare, som avses i 6 §, vara

deltagare i företaget före inträdet av hans betalningsskyldighet. Då den talan, som

avses i 9 §, otvivelaktigt är en talan, som avser delägarna samfällt, har »deltagarna»

här utbytts mot »delägarna». Att talan, varom nu är fråga, skall anhängiggöras och

utföras av styrelsen för företaget, framgår av 18 §. 11

11 § (14, 20 §§, 11* §).

Enligt vattenlagen skall fråga om vattenreglering anhängiggöras medelst ansökan prövning av

hos vattendomstolen och följaktligen prövas i den för ansökningsmål i 11 kap. stad- fråga om

or vattenregle
gade

ordning. ring.

Kommittéerna hade föreslagit ett annat förfarande för prövning av dessa frågor.

Enligt kommittéförslaget skulle de behandlas i samma ordning som frågor om marks

torrläggning d. v. s. vid syneförrättning enligt 10 kap.; dock skulle synemännens

utlåtande, såvitt det ej rörde ersättningsfrågor, underställas vattendomstolens prövning.

Såsom skäl för den av kommittéerna föreslagna ordningen för prövningen av frågor

om vattenreglering framhålla de, att ifrågavarande företag på en gång tillhörde den

defensiva och luktrativa vattenrätten samt att deras syftemål att till ett gemensamt

befordrande förena skilda intressen läte sig bäst genomföras, om parterna vid en for
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3: II 138

undersökning finge tillfälle att för sin rätts bevakande utöva direkt inflytande på

själva planläggningen av företaget.

De sakkunniga, som under år 1917 framlagt förslag till vattenlag, anföra i sina

motiv, att de väl funnit det uppenbart, att genom den av kommittéerna föreslagna

anordningen arbetet för vattendomstolen väsentligen underlättades, då frågan om sättet

och villkoren för företagets verkställande med vad därmed sammanhängde komme

under vattendomstolens prövning. Att märka vore emellertid enligt de sakkunnigas

åsikt att de fördelar, som av kommittéerna framhållits vara förenade med dessa frågors

behandling vid syneförrättning, i viss mån kunde vinnas genom den förberedande

undersökning, varom vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 45 § ägde förordna.

Vid en sådan undersökning erbjöde sig ett lämpligt tillfälle för sakägarna att sammanträffa

inför undersökningsförrättaren och att under dennes medverkan söka uppnå

enighet i omstridda frågor. Härtill komme, att de sakkunnigas uppdrag icke avsett

reglerna angående marks torrläggning eller således de företag, för vilka anordningen

med särskild syneförrättning ursprungligen tillkommit. Med hänsyn till vad sålunda

framhållits oeh då det ur lagteknisk synpunkt onekligen vore eu fördel att ej betunga

lagen med ett särskilt processuellt förfarande för vattenregleringsföretagen,

hade det synts de sakkunniga, att prövningen av frågan om en vattenreglerings tilllåtlighet

jämte bestämmandet av de särskilda strömfallsägarnas delaktighet däri borde

i likhet med mål om byggande i vatten enligt 2 kap. redan i första hand tillkomma

vattendomstolen.

Jämväl vid bedömande av föreliggande spörsmål kan uppenbarligen icke, lika litet

som i fråga om tillåtligheten av en vattenreglering, bortses från den mellanställning

ett dylikt företag intager mellan byggande i vatten enligt 2 kap. å ena samt marks

torrläggning å andra sidan. Då fråga är om vattenreglering, vars ändamål uteslutande

eller till övervägande del är beredande av vattenkraftsbåtnad, synes i allmänhet

den i vattenlagen redan föreskrivna ordningen för dessa måls prövning vara den

mest ändamålsenliga. I dylikt fall torde sökanden redan före frågans anhängiggörande

hava föranstaltat om de undersökningar, som kunna vara påkallade för företagets

bedömande ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Vattendomstolens uppgift

inskränker sig i detta fall väsentligen till kontroll och komplettering av det redan

hopbragta materialet, och för denna uppgift synes den i 11 kap. 45 § föreskrivna

undersökningen väl ägna sig. I viss mån annorlunda gestalta sig förhållandena, då

initiativet till företaget utgår från torrläggningsintresset eller företaget eljest har till

sitt huvudsakliga ändamål tillgodoseende av nämnda intresse. I detta fall göra sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

12<J 3: ||

givetvis de skäl gällande, som lett till att beträffande torrläggningsföretagen i allmänhet

förundersökningen ansetts böra förläggas till särskild syneförrättning. Beträffande

dessa skäl skall här allenast hänvisas till vad som yttras under 10 kap.

Enligt vår mening kan det ifrågasättas, huruvida icke vattenregleringsföretagen

med hänsyn till sin stora betydelse ur allmän synpunkt samt de invecklade spörsmål

av såväl ekonomisk som teknisk art, vilka äro förknippade med dessa företag, böra,

såsom också i några yttranden över kommittéförslaget gjorts gällande, åtminstone i

viktigare fall redan i första hand tillhöra vattendomstolens behandling. Härigenom

skulle man kunna undgå den eventualiteten, att vattendomstolen, då synemännens

utlåtande på grund av parts klagan eller efter underställning kommer under

domstolens prövning, ser sig nödsakad att förordna om ny undersökning efter

helt andra grunder än de, som synemännen tillämpat. Det må visserligen äga sin

riktighet, att förhandlingarna inför synemännen lämna större möjligheter till sammanjämkning

mellan olika intressen. A andra sidan får ej heller förbises att i fall, då

verklig konflikt föreligger, det måste framstå som en brist, att, såsom framgår av

bestämmelserna i 10 kap., förrattningsmannen företrädesvis representerar sakkunskapen

beträffande det ena intresset; och det förhållandet att till biträdande förrättningsman

vid vattenreglering i vissa fall skall förordnas person, vars sakkunskap företräder

det andra intresset, torde icke vara ägnat att avlägsna denna olägenhet. Ej heller

torde det vara att förvänta, att de båda tillkallade godemännen — hur värdefull

deras medverkan än är ur andra synpunkter — skola äga den auktoritet, att de i

detta hänseende kunna åvägabringa en utjämning.

På de skäl, som nu anförts, hava vi ansett, att behandlingen av fråga om vattenreglering

icke i varje fall bör äga rum vid syneförrättning enligt 10 kap. Då å

andra sidan de praktiska fördelarna av denna ordning för nämnda frågors behandling

i vissa fall äro påtagliga, hava vi ej heller kunnat förorda, att densamma helt och

hållet övergives. Yi hava trott oss böra föreslå en medelväg på det sätt, att det i

varje särskilt fall överlämnas åt vattenrättsdomaren eller i tveksamma fall åt vattendomstolen

att avgöra, huruvida vattendomstolen bör omedelbart upptaga målet eller

hänvisa det till behandling vid syneförrättning. Denna lösning skulle möjliggöra den

anpassning efter föreliggande förhållanden, som i varje fall kan finnas lämplig. Genom

de vid 1919 års riksdag antagna ändringarna i vattenlagen har en i allt väsentligt

liknande anordning införts i 6 kap. 21 § beträffande åtgärd för allmän flottleds

utvidgande eller förbättrande.

Då vattendomstolen meddelar hänvisning om frågans behandling vid syneförrättning,

s. 130 Kontrollera mot PDF

3: 8-27

130

Anslutningsrätt

vid vattenreglering.

hava vi ansett, att det bör tillkomma vattendomstolen att lämna föreskrift angående

de huvudsakliga grunderna för företaget. Fall kunna nämligen tänkas förekomma,

särskilt vid mera omfattande regleringsföretag, då det torde visa sig ändamålsenligt,

att vattendomstolen fattar ståndpunkt till de allmänna grunderna för företagets planläggning

samt först därefter överlämnar åt synemännen utredningen och behandlingen

av de särskilda frågor, som med hänsyn till den av vattendomstolen sålunda

intagna ståndpunkten återstå för behandling, såsom angående den inbördes delaktigheten

i företaget, ersättningsfrågor och dylikt.

Då mål hänvisas till syneförrättning, skall tillika angivas vilket ändamål skall

anses som det huvudsakliga med företaget. Denna bestämmelse står i samband med

de i 10 kap. 32 § meddelade föreskrifterna angående förordnande av förrättningsman

beträffande vattenreglering. Uppenbart är, att det bestämmande av företagets huvudsakliga

ändamål, som sålunda sker på ett förberedande stadium, icke är bindande

vid den tillämpning av stadgandet i 7 §, som under frågans fortsatta behandling må

ifrågakomma.

Bestämmelsen i tredje stycket är lika lydande med andra stycket i 14 § av kommittéförslaget.

Hänvisningen i nästa stycke motsvarar till innehållet 20 § i kommittéförslaget.

12—25 §§ (12—25* §§).

De i dessa §§ vidtagna ändringarna äro uteslutande av redaktionell natur.

Sålunda har 13 § näst sista stycket undergått en mindre jämkning i avsikt att

göra det i andra punkten intagna stadgandet tillämpligt ej allenast i fråga om strömfallsägare

utan jämväl vad angår annan delägare i regleringssamfälligheten. I 17 §

första stycket, 18 § första stycket, 19 § andra stycket samt 21 och 22 §§ har av enahanda

skäl, som anförts i fråga om motsvarande ändring i 9 §, »deltagarna» i vissa fall utbytts

mot »delägarna».

20 § (2, 26* §).

Beträffande den förändrade lydelse, som givits åt första och andra styckena, hänvisas

till vad som i det följande yttras vid behandlingen av 27 §. Tredje stycket

motsvarar tredje stycket i 2 § av kommittéförslaget.

27 § (23 §).

1 23 § av kommittéförslaget upptagas bestämmelser för det fall, att, sedan fråga

blivit väckt om sjösänkning eller annan vattenavledning för marks torrläggning, nå
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131 3:27

gon, vars rätt beröres av företaget, i stället yrkar, att detsamma skall behandlas

som vattenreglering enligt 3 kap. Enligt kommittéförslaget tillerkännes ett dylikt

yrkande vitsord under vissa förutsättningar.

Till stöd för det sålunda föreslagna stadgandet framhålla kommittéerna, hurusom

det lätt kunde inträffa, att en sjösänkning eller annan vattenavledning igångsattes

för jords torrläggning men att under förrättningens fortgång det befunnes, att även

strömfall hade gagn av företaget eller att detta kunde anordnas på sådant sätt, att

dylikt gagn uppstode. Det vore givet, att i sådan händelse hos sökandena till vattenavledningen

skulle uppstå önskan att i stället få företaget ordnat såsom vattenreglering

för att därigenom må kunna påräknas deltagande från strömfallsägares sida.

Emellertid kunde det hända, att någon bland sökandena vore ägare förutom till mark,

som hade gagn av torrläggningen, även till strömfall, som skulle vinna båtnad genom

företagets omläggning till vattenreglering. En sådan sökande kunde tänkas vilja

motsätta sig dylik omläggning i tanke att på detta sätt vinna kraftökningen utan

kostnad. Till förebyggande härav hade bestämmelserna i förevarande § tillkommit.

Såsom framgår av detta uttalande avser ifrågavarande stadgande i kommittéförslaget

närmast det fall, att en markägare, mot vilken tvångsdelaktighet göres gällande,

framställer yrkande, att företaget skall behandlas som vattenreglering för att därigenom

bidrag till företaget må kunna erhållas jämväl av strömfallsägare. Därest företaget

redan med den planläggning sökanden tillämnat detsamma, är till gagn jämväl

för strömfall, torde företaget jämlikt 1 § från början vara att anse som vattenreglering.

Har frågan om företaget icke anhängiggjorts i den ordning, som stadgas i 11

§ av förevarande kap., böra synemännen, då invändning därom göres, hänvisa sökanden

att fullfölja sin talan i den i nämnda lagrum stadgade ordning. Av bestämmelserna

i 3 § första stycket torde därefter följa, att sökanden icke kan motsätta sig,

att jämväl de strömfall, som hava gagn av företaget, hänföras till regleringssamfälligheten.

Något särskilt stadgande härom synes i detta fall icke vara av nöden.

I viss mån annorlunda gestaltar sig förhållandet, om företaget med sin ursprungliga

planläggning icke medför båtnad för strömfall utan härför kräves en omläggning

eller utvidgning av detsamma. Jämlikt grunderna för stadgandet i andra punkten

av 5 §, jämförd med bestämmelsen i 10 kap. 58 §, synes ett yrkande i nu antydd

riktning för att vinna avseende böra hava till förutsättning, att den, som gör yrkandet,

jämväl själv ställer sig som sökande, alltså i viss mening förenar sig med den

ursprungliga sökanden om företaget. Huruvida det framställda yrkandet i sakligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

hänseende är berättigat bör givetvis avgöras med hänsyn till de i 7 § av detta kap.

meddelade bestämmelserna om sättet för verkställande av vattenreglering.

I kommittéförslaget upptages en bestämmelse, att den ursprungliga sökanden till

vattenavledningen och de, som förenat sig med honom, skola anses som sökande jämväl

till vattenregleringen, såframt den jordförbättring, som därigenom beredes dem,

är lika stor som den, vilken är att påräkna av vattenavledningen samt regleringskostnaden,

i den mån den skall gäldas av nämnda personer, icke överstiger motsvarande

del av kostnaden för vattenavledningen. Därest dessa villkor icke uppfyllas,

skulle sökanden till vattenavledningen icke anses som sökande till vattenregleringen,

såvitt de icke frivilligt gjorde sådan utfästelse.

Med de av kommittéerna sålunda föreslagna bestämmelserna skulle i förevarande

fall sökanden till en vattenavledning komma att intaga en väsentligt annan ställning

än som under motsvarande förhållanden skulle tillkomma strömfallsägare vid en vattenreglering,

som ursprungligen planlagts uteslutande för vinnande av vattenkraftsbåtnad.

Det förhållandet, att en markägare ansluter sig till regleringen och att till

följd därav åt denna måste givas en delvis annan planläggning, hava kommittéerna

uppenbarligen icke ansett böra hava någon betydelse för strömfallsägarens ställning

av sökande. Dessa båda fall synas emellertid vara av den likartade karaktär, att de

böra behandlas enligt samma grunder. Såsom i det föregående utvecklats och jämväl

framhållits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess yttrande över kommittéförslaget,

föreligger icke någon principiell åtskillnad mellan en sjösänkning eller annan

vattenavledning, å ena, samt en vattenreglering, å andra sidan. Vattenavledningen

kan i själva verket betecknas såsom en vattenreglering med det begränsade

syftet att avse allenast marks torrläggning. Ur denna synpunkt synes det sålunda

icke föreligga något skäl att i förevarande hänseende behandla dem som skilda företag.

Det fall, att en strömfallsägare kräver anslutning till en vattenavledning, synes

sålunda böra alldeles likställas med det, att en jordägare vill ansluta sig till ett dylikt

företag eller till en vattenreglering. Den ursprungliga sökandens ställning gent

emot ett yrkande om anslutning, som framställts utan fog, kommer härigenom att

i såväl ena som andra fallet åtnjuta samma skydd. I detta hänseende är särskilt att

framhålla bestämmelserna i 3 § andra stycket angående bidragsskyldighetens jämkning,

i 5 § om likställande med sökande av person, som framställer yrkande om företagets

utvidgning, samt i 7 § om sättet för verkställande av företaget. Särskilt sistnämnda

bestämmelse torde innebära trygghet, att ett yrkande om anslutning ick^

kommer att bifallas i andra fall än då dess berättigande ur nationalekonomisk syn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

punkt är oomtvistligt. Slutligen må i detta sammanhang framhållas bestämmelsen i

10 kap. 48 §, som medgiver sökande rätt att under vissa förutsättningar återkalla

ansökningen.

Det är med ledning av de nu framhållna synpunkterna, som ifrågavarande § blivit

avfattad. Härvid hava vi, såsom framhållits i den allmänna motiveringpn, ansett

det angeläget att bringa till ett fullt tydligt uttryck den ur allmänt ekonomisk synpunkt

synnerligen betydelsefulla principen om anslutningsrätt till företag av ifrågavarande

beskaffenhet. Särskilt har det synts oss som om kommittéförslagets bestämmelser

i fråga om sådan vattenreglering, vartill initiativet utgått från vattenkraftsintresset

och utan att påstående om tvångsdelaktighet i företaget framställts, härutinnan

icke ägde erforderlig tydlighet. Någon meningsskiljaktighet torde dock icke

råda därom, att initiativtagaren ej heller i sådant fall bör kunna utan vidare motsätta

sig ett från annat intresses sida framställt yrkande om deltagande i företaget

ävensom den jämkning i företagets planläggning, som må anses betingad av ett dylikt

yrkande.

Såsom framgår av hänvisningen i första stycket skall den intressegemenskap, som

sålunda på grund av frivillig anslutning kommer till stånd, i allt väsentligt vara

underkastad samma bestämmelser som en tvångsreglering. Detta överensstämmer

också med den åsikt, som vid granskningen av 1917 års vattenlagsförslag uttalats av

en av lagrådets ledamöter. Denne ledamot har visserligen framställt vissa betänkligheter

att göra delaktigheten i företaget till en reallast, då deltagarnas överenskommelser

angående bidragsskyldighetens fördelning eventuellt kunde komma i strid med

andra sakägares intressen. Då emellertid en dylik överenskommelse icke i och för

sig tillagts bindande verkan utan, såsom framgår av 3 §, dess lämplighet i varje

fall skall prövas av den myndighet, som lämnar medgivande till företaget, torde

dessa betänkligheter härmed hava undanröjts.

Hänvisningen till 2 § har i främsta rummet föranletts av önskan att i fall, då frivillig

anslutning förekommer mellan vattenkrafts- och torrläggningsintressen, låta företagets

tillåtlighet bliva beroende av samma regler som vid tvångsdelaktighet mellan

nämnda intressen.

Jämväl vad angår den formella behandlingen av de frivilliga regleringarna har bibehållits

den för tvångsregleringarnas del föreslagna ordningen. Sålunda torde det,

framförallt då fråga är om samverkan mellan vattenkrafts- och jordbruksintressena,

vara lämpligt, att möjlighet finnes för frågans behandling vid syneförrättning enligt

10 kap. Tillämpningen av bestämmelserna i 12—25 §§ torde vara påkallad med

18—193710

opaginerad Kontrollera mot PDF

3: 27-28 134

hänsyn till ordnandet av förhållandet såväl deltagarna inbördes emellan som ock till

utomstående.

De lagrum, vartill förevarande § hänvisar, böra uppenbarligen äga tillämpning

alldeles oavsett den ståndpunkt den ursprunglige sökanden intager till ett framställt

yrkande .om anslutning. Yilken denna ståndpunkt än må vara, är behovet av ett

närmare bestämmande av delaktigheten — detta bestämmande må nu ske på grundval

av träffad överenskommelse eller omedelbart enligt lagens föreskrifter — och

denna delaktighets förbindande med resp. fastigheter, liksom ett närmare ordnande

av det inbördes förhållandet i övrigt lika stort. Ej heller finnes något skäl att från

bestämmelsernas tillämpning undantaga de fall, då anslutningsrätten begagnats redan

före frågans anhängiggörande vid vattendomstolen eller m. a. o., då de ursprungliga

sökandena till företaget äro flera. Eör att någon tvekan i detta hänseende icke

må yppas, har åt nämnda förhållande givits särskilt uttryck genom den i 26 § intagna

hänvisningen till förevarande §.

28 § (27* §).

Ifrågavarande stadgande har upptagits väsentligen med samma avfattning som

det erhållit i vattenlagen. En jämkning har dock vidtagits. Under det att i vattenlagen

detsamma är tillämpligt å varje vattenreglering utan tvångsdelaktighet, har i

vårt förslag dess räckvid begränsats till sådana frivilliga vattenregleringsföretag, vilka

icke äro underkastade bestämmelserna om skyldighet att antaga stadgar och utse

styrelse. Ändringen är dock huvudsakligen av formell natur. Beträffande de frivilliga

vattenregleringar, i fråga om vilka nämnda skyldighet föreligger, tillgodoses

nämligen liksom vid tvångsregleringar det allmännas intresse i förevarande hänseende

på annat sätt, särskilt genom den befogenhet, som enligt 16 § av detta kap.

tillkommer Kung!. Maj:t att utse ledamot i styrelsen.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135 5:

5 KAP. (o kap.)

Om allmän farled.

Enligt förordningen den 30 november 1880 om allmän farled tillkommer det Konungens

befallningshavande att förordna om allmän farleds inrättande ävensom att

meddela de bestämmelser, som erfordras för farledsintressets förhållande till andra

intressen. Konungens befallningshavandes prövningsrätt är dock inskränkt i ett

viktigt hänseende. Denna prövningsrätt får nämligen icke sträcka sig in på det område,

där enligt expropriationslagstiftningen Konungen ensam tillerkänts dylik rätt.

Därest det sålunda för inrättandet av allmän farled är av nöden, att annan tillhörig

jord eller lägenhet begagnas på annat sätt än att därå lägges vad närmast är

att likställa vid ett servitut, bestående i skyldighet för ägaren att underkasta sig

ett av farledsanläggningen förorsakat intrång, eller att vatten annan till men bortledes

ur vattendraget, äger Konungens befallningshavande ej besluta i dylik fråga

utan måste i sådant fall, därest överenskommelse ej uppnås, Kung! Maj:ts tillstånd

till expropriation förvärvas. Beträffande ersättning för vad som på grund av Kung!

Maj:ts beslut, skall avstås komma expropriationslagens föreskrifter till tillämpning,

under det att gottgörelse för intrång, som Konungens befallningshavande medgiver,

skall bestämmas i domstolsväg.

Den sålunda stadgade ordningen för- farledsfrågors behandling hava kommittéerna

icke funnit tillfredsställande. Särskilt hava de ansett det olägligt, att den formella

behandlingen av farledsfrågor vore en annan än beträffande byggande i vatten i

allmänhet. Mot Konungens befallningshavandes lämplighet att handlägga farledsfrågor

kunde enligt kommittéernas åsikt riktas den anmärkningen, att denna myndighet

saknade teknisk sakkunskap i avseende å vattenfrågor. Med kommittéernas

förslag om inrättande av särskilda, för dylika frågors behandling speciellt utrustade

domstolar, vattendomstolarna, hade den frågan inställt sig, huruvida icke behandlingen

jämväl av farledsfrågor borde överlämnas åt nämnda domstolar.

Kommittéerna hava funnit övervägande skäl tala för denna utväg. Till stöd härför

framhålla de, att den uppgift, som tilldelas dessa domstolar, även vad anginge

företag i enskilt syfte, i minst lika hög grad vore av administrativ som av judiciell

natur. Den sammansättning, som föreslagits för vattendomstolarna, vore också sådan,

att dessa torde kunna förväntas komma att utan anläggande av alltför formella synpunkter

lösa vattenrättsliga spörsmål på ett sätt, som läte alla intressen komma till

sin vederbörliga rätt.

Gällande bestämmelser

om farledsfrågors

behandling.

Kommitté
förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5:

130

Anmärk
ningar.

Emellertid hava kommittéerna i fråga om vattendomstolarnas befattning med farledsfrågor

ansett sig böra göra ett betydelsefullt förbehåll. Den stora betydelse, som

dylika frågor understundom ägde för landet i dess helhet, medförde, att de icke

alltid lämpade sig för behandling uteslutande av en lokal myndighet utan att avgörandet

borde tillkomma Konungen, såsom den högsta administrativa myndigheten.

I överensstämmelse med nu angivna grunder har kommittéförslaget i denna del

blivit avfattat. Enligt 2 och 3 §§ i nämnda förslag har det sålunda tillagts vattendomstolen

att efter ansökning förordna om inrättande av allmän farled samt om

sättet och villkoren därför. Emellertid har det i stor omfattning stadgats skyldighet

för nämnda domstol att före sitt avgörande hemställa dylik fråga Konungens

prövning. Denna skyldighet åligger domstolen i varje fall, då Konungen förbehåller

sig prövningsrätten. Men jämväl då dylikt förbehåll icke skett, skall, såsom framgår

av 4 § kommittéförslaget, i vissa viktigare fall sådan hemställan göras. Har hemställan

skett, tillkommer det givetvis Konungen att avgöra, huruvida farleden må

komma till stånd eller ej, ävensom att, i den utsträckning sådant finnes påkallat

och det ej anses böra överlämnas åt vattendomstolen, fastställa de särskilda villkoren

för farledens inrättande och begagnande. Konungens prövningsrätt är enligt kommittéförslaget

icke underkastad annan begränsning än beträffande förekommande ersättningsfrågor.

Dessa skola nämligen i varje fall överlämnas till behandling i särskild

ordning, i allmänhet av vattendomstolen, i visst fall dock av expropriationsnämnd.

Från åtskilliga håll hava i de över förslaget avgivna yttrandena framställts anmärkningar

mot de- grunder, varå kommittéförslaget i denna del är byggt.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län håller före, att frågor om farled

ej lämpade sig för domstolsbehandling. Åstadkommande av en farled berodde —

utom på tekniska utredningar, vilka fortfarande såsom hittills borde på ett fullt

tillfredsställande sätt kunna åstadkommas genom väg- och vattenbyggnadsstatens

tjänstemän — på underhandlingar och uppgörelser med ortsbefolkningen eller andra

intresserade, åstadkommande av medel till företaget genom kommunala anslag, insamlingar

och statsanslag med flera dylika åtgärder. Det gällde här för övrigt ett

allmänt intresse, vars bevakande och befordrande syntes fortfarande som hittills böra

åligga Konungens befallningshavande och Kungl. Maj:t.

Överståthållarämbetet anser jämväl lämpligast, att frågor om allmän farled fortfarande

tillhörde Konungens befallningshavande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner det olämpligt, att vattendomstol skulle

s. 137 Kontrollera mot PDF

137 5;

avgöra, om förhållandena äro sådana, att en farledsfråga bör hemställas Konungens

prövning. Enligt styrelsens åsikt böra farledsfrågor avgöras av Kungl. Maj:t, men

dessförinnan bör den vattenrättsliga utredningen vara gjord genom vattendomstolen

samt den tekniska utredningen genom vederbörande fackmyndigheter såsom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och lotsstyrelsen.

Vad särskilt beträffar kommittéförslagets bestämmelser om inrättande av allmän

hamn har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framställt anmärkning mot att sådan

fråga skulle prövas av vattendomstolen. Styrelsen yttrar i denna del: Fråga om

och huru hamn skall byggas avgjordes för närvarande icke av Konungens befallningshavande

utan av Kungl. Maj:t efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och

lotsstyrelsens hörande. Beträffande fiskehamnar och andra mindre hamnar erfordrades

nämligen gemenligen upplåtande av annan tillhörig jord eller lägenhet, varjämte

statsanslag för sådana hamnar behövdes; i fråga om större stadshamnar begärdes

fastställelse av förslag även för det fall att statsbidrag icke äskades. Att till

vattendomstol överlämna avgörandet av hamnfrågor syntes ingalunda lämpligt, då

dessa frågor till sin natur voro kommunikationsfrågor och i allmänhet icke av vattenrättslig

innebörd. Vattendomstolarna kunde icke vara kompetenta att handlägga

och pröva frågor om t. ex. fördjupning av inseglingsränna i havet till hamn eller

nybyggnad eller förändring av en hamnkaj. Avgörandet borde i dessa fall tillhöra

Kungl. Maj:t och, såvitt det gällde hamnfrågor i havet eller större insjö, torde det

ej erfordras någon föregående utredning av vattendomstolen. Inginge hamnanläggning

i förslag till inrättande av farled i rinnande vatten, komme vattendomstolens

utredning givetvis att röra även hamnanläggningen, i vad denna kunde hava vattenrättslig

betydelse.

Jämväl eljest har från vattenbyggnadshåll framhållits, att det särskilt med hänsyn

till de trafiktekniska spörsmålens enhetliga behandling som allmän regel borde tillkomma

Kungl. Maj:t att avgöra om inrättandet av allmän farled, varemot de vattenrättsliga

frågorna borde överlämnas åt vattendomstolen.

Vad då först angår de anmärkningar, som rikta sig emot, att den formella be- Föreligganhandlingen

av farledsfrågor skulle komma att överflyttas från Konungens befall- de försla9- ningshavande till vattendomstolarna, torde böra framhållas, att sedan nämnda anmärkningar

framställts, de lagstiftande myndigheterna beträffande ett närliggande

område, nämligen flottningslagstiftningens, ansett en dylik överflyttning böra äga

rum. De skäl, som härvid varit bestämmande och som här icke skola återupprepas,

torde äga samma giltighet för farledsfrågornas del. I detta sammanhang må

s. 138 Kontrollera mot PDF

5:

138

endast framhållas, att vattendomstolen ingalunda saknar utväg att erhålla kännedom

om ortsbefolkningens åsikter i förekommande farledsfrågor. Såsom framgår av 11

kap. 48 § vattenlagen äger vattenrättsdomaren att beträffande den inverkan ett tillämnat

företag kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning eller eljest allmänna

intressen förordna om särskilda sammanträden med vederbörande kommuner, trafikanter

eller andra ävensom att för anordnande av dylika sammanträden påkalla biträde

av Konungens befallningshavande. Det ligger i sakens natur, att denna utväg

är av särskild betydelse vid farledsfrågors behandling.

Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framställda anmärkningen, att avgörandet

av farledsfrågor såsom allmän regel borde tillkomma Kungl. Maj:t, synes värd

allt beaktande. Endast härigenom kan vid dessa frågors behandling främjas den

planmässighet, som är av så väsentlig betydelse för en lycklig utveckling av landets

kommunikationsväsen. Detta skäl har uppenbarligen ytterligare vunnit i styrka,

sedan statsmakterna fattat beslut om inrättande av ett särskilt kommunikationsdepartement.

Ur nu angivna synpunkt synes fråga om allmän farleds inrättande i

varje fall böra hemställas Konungens avgörande, och detsamma torde böra gälla i

fråga om arbete av större omfattning för en redan befintlig allmän farleds utvidgande

eller förbättrande.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatts en särskild ordning för behandling

av fråga rörande allmän hamn. Härför tala onekligen vissa skäl. Emellertid

torde också olägenheterna härav icke höra underskattas. Då fråga är om inrättande

av allmän farled, torde det knappast visa sig lämpligt att lösgöra frågan

om erforderliga hamnar och deras inrättande från den övriga behandlingen. Jämväl

i fall, då fråga är om utvidgande eller förbättrande av en allmän farled, torde ofta

därmed förknippas frågor om befintliga hamnars fördjupning eller utvidgning. Det

skulle helt visst stöta på avsevärda svårigheter av såväl formell som praktisk natur

att från varandra särskilja begreppen »allmän hamn» och »allmän farled». En dylik

åtskillnad saknar också stöd i gällande lagstiftning.

I några av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava framkommit farhågor,

att kommittéernas förslag om farledsfrågornas behandling skulle innebära ett

tillbakasättande av de tekniska svnpunkterna. Dessa farhågor synas icke äga fog

för sig. Såsom framhållits av kommittéerna torde Kungl. Maj:t givetvis, då hemställan

gjorts, komma att inhämta de särskilt farledssakkunniga ämbetsverkens utlåtande

före sitt avgörande. Dessa myndigheter, lotsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, komma på detta sätt i tillfälle att utöva inflytande

opaginerad Kontrollera mot PDF

5:1

å Kungl. Maj:ts beslut. Vad särskilt lotsstyrelsen angår har i 11 kap. 49 § intagits

bestämmelse, att lotsstyrelsens yttrande skall av vattendomstolen inhämtas i

varje fall, då; fråga är om anläggning för allmän farled, och enligt samma lagrum

har befogenhet tillagts vattendomstolen eller vattenrättsdomaren att inhämta yttrande

jämväl av annan myndighet.

1 § (1 §)•

De allmänna farleder, som för närvarande finnas, äro dels sådana, som funnos då y arest all
män

fcivlcd

gällande farledsförordning av den 30 december 1880 trädde i kraft den 1 maj 1881, skall finnas.

och dels sådana, som efter nämnda dag inrättats i enlighet med sagda förordning.

Härifrån bör dock givetvis undantagas de av dessa farleder, som efter sistnämnda

dag kunna hava blivit avlysta. Enligt 1 § av farledsförordningen skulle vid förordningens

ikraftträdande allmän farled anses finnas, där sjöfart med fartyg eller

båtar eller framförande av flottgods i sammanlagda flottar då allmänneligen idkades

eller var tillåten.

I 1 § kommittéförslaget meddelas bestämmelser, varest allmän farled fortfarande

skall anses finnas efter det vattenlagen trätt i kraft. I huvudsak skola de farleder,

som enligt vad ovan sagts för närvarande finnas, fortfarande äga bestånd. En inskränkning

har dock ansetts höra äga rum. Såsom framgår av det föregående räknas

för närvarande såsom allmän farled jämväl sådant vatten, där sjöfart den 1 maj 1881

väl var tillåten, men ej allmänneligen idkades. Beträffande sådan farled hava kommittéerna

föreskrivit, att den skall anses såsom allmän farled endast för den händelse

farleden sedermera allmänneligen tagits i bruk. Kommittéerna hava nämligen icke

ansett lämpligt att genom lagbud söka upprätthålla egenskapen av allmän farled för

vattenområden, som varken under sistförfluten trettio år eller, såvitt man visste, dessförinnan

begagnats för sådant ändamål. Här funnes nämligen intet yttre tecken på

farledens tillvaro, något som medförde osäkerhet för allmänheten och särskilt för

strandägarna, vilkas rådighet över vattnet i många avseenden lede intrång, där allmän

farled funnes.

Mot de av kommittéerna föreslagna föreskrifterna anmärker lotsstyrelsen i sitt utlåtande

över förslaget, att genom desamma de sjöfarandes rätt till begagnande av

vattenområde inom skärgårdsområdena vid våra kuster och i större insjöar skulle

inskränkas. Det vore, framhåller styrelsen, önskvärt, att begreppet allmän farled

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

bestämdes sålunda, att därav otvetydigt framginge, att berörda skärgårdsområden

stode öppna för sjöfarten.

Vattenfallsstyrelsen föreslår i sitt yttrande, att den av kommittéerna förändrade

bestämmelsen i farledsförordningen bibebålles i sitt ursprungliga skick. Dess bibehållande

syntes nämligen ej kunna medföra någon olägenhet av betydelse, varemot

dess borttagande vore ägnat att för den allmänna samfärdseln stänga vattenområden,

som förut varit för densamma tillgängliga samt föranleda tvister om rätt att å sådant

område idka sjöfart.

De skäl, som i de angivna yttrandena anförts mot den av kommittéerna föreslagna

inskränkningen i fråga om allmän farleds befintlighet, torde icke kunna tillerkännas

större betydelse. Såsom framhålles uti ett annat över förslaget avgivet yttrande användas

de ifrågavarande, vid sidan av eller innanför de ställen, där allmän sjöfart

idkas, belägna vattenområdena endast undantagsvis för sjöfart, i det att de begagnas

av med trakten särskilt förtrogna sjöfarande eller vid särskilda tillfällen såsom vid

kryssning eller ankring eller då ishinder föreligger i den vanliga leden. Sätt att

sålunda begagna vattenområdet torde emellertid förefinnas, även om området ej utgör

allmän farled, i den mån härigenom ej göres nämnvärt intrång i annans enskilda

rätt till vattnet. Såsom framhållits av kommittéerna ävensom vid den fortsatta

behandlingen av bestämmelserna i 1 kap. vattenlagen är allmänhetens befogenhet

att under nu angivna förutsättning begagna sig av ett vattenområde för sjöfar

en i sakens natur grundad rätt, vari någon inskränkning icke gjorts genom bestämmelserna

i 1 § av sistnämnda kap. Med hänsyn härtill torde något behov icke föreligga

att utvidga farledens begrepp att innefatta jämväl dylikt vattenområde.

Om sålunda giltiga skäl icke synas föreligga att frångå kommittéernas ståndpunkt

till denna fråga, har dock i annat hänseende vissa avvikelser skett från kommittéförslagets

bestämmelser i denna del. Sålunda har för att sådan farled, som enligt

farledsförordningen är att anse såsom allmän på den grund, att sjöfart där var tilllåten

vid förordningens ikraftträdande, fortfarande skall bibehållas såsom allmän

farled, i föreliggande förslag uppställts det villkoret, att under det förordningen gällde

åtminstone vissa år i leden idkats sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande

av flottgods i sammanlagda flottar. Villkoret innebär en viss inskränkning i den av

kommittéerna fordrade förutsättningen, att farleden sedermera »allmänneligen tagits

i bruk», i det att villkoret torde vara uppfyllt, därest exempelvis allenast ett visst

rederi upprätthållit sjöfart i farleden. I detta fall kan det nämligen knappast sägas,

att farleden allmänneligen tagits i bruk. För att sjöfart skall kunna sägas hava

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

idkats i farleden är det dock givetvis ej tillräckligt, att ett eller annat enstaka far- 0 ^ ^

tyg gått fram i leden, utan måste det vara fråga om en mera reguljär trafik. Ändringen

i förevarande avseende torde därför endast vara av mindre betydelse.

Enligt kommittéförslaget skall allmän farled fortfarande finnas, där sjöfart allmänneligen

idkades vid farledsförordningens ikraftträdande, oavsett huruvida sedermera

någon sjöfart idkats i leden eller icke. Har emellertid icke någon sjöfart idkats i

farleden under de snart fyrtio år, som förflutit från den 1 maj 1881, synes det ej

förefinnas större skäl att bär fastslå befintligheten av allmän farled än då fråga är

om sådant vatten, i vilket sjöfart väl var tillåten men ej allmänneligen idkades vid

nämnda tid. På grund härav bar jämväl för allmän farleds befintlighet i nämnda

fall uppställts det villkoret, att sjöfart skall åtminstone vissa år hava under förordningens

giltighetstid idkats i farleden. Stadgandet har härigenom bragts i överensstämmelse

med motsvarande lagrum i 6 kap. 1 §.

Slutligen har någon motsvarighet icke upptagits till den i kommittéförslaget från

farledsförordningen hämtade föreskriften, att farleden skall bibehållas i det läge och

till den storlek, som med hittills gällande lag eller särskilda föreskrifter överensstämmer.

Såsom framgår av Nya lagberedningens motiv har med hänvisningen till hittills

gällande lag åsyftats det i samband med vattenrättsförordningens utfärdande

upphävda stadgandet i 20 kap. 3 § B. B., ett stadgande, som numera icke torde vara

av någon betydelse. Med särskilda föreskrifter åsyftas däremot de bestämmelser,

som meddelats i särskilda fall beträffande någon viss farled. Att dessa föreskrifter

fortfarande skola gälla torde jämväl utan uttryckligt stadgande vara uppenbart.

2 § (2, 3 §§).

Avfattningen av denna § har skett i nära anslutning till motsvarande bestämm el- Allmän fa

ser i 6 kap. 2 § rörande inrättande av allmän flottled. Emellertid har det icke ansetts

erforderligt att upptaga någon uttrycklig erinran, att vid prövningen av fråga

om allmän farleds .inrättande hänsyn skall tagas jämväl till företagets menliga inverkan

å motstående intressen. Någon sådan menlig inverkan torde i allmänhet

icke kunna antagas uppkomma genom farleds anläggande, i varje fall icke i samma

omfattning som genom inrättande av allmän flottled. Yad särskilt vattenkraftsintresset

angår torde inrättandet av allmän farled i allmänhet icke medföra något intrångav

betydelse för nämnda intresse. Det torde emellertid ligga i sakens natur att,

därest i något fall mera väsentliga störningar vållas andra intressen, hänsyn härtill

19—193710

s. 142 Kontrollera mot PDF

5:2—4

Tvångsrätt

till förmån

för allmän

farled.

142

bör tagas. Att för dylika undantagsfall meddela särskild föreskrift synes dock

knappast erforderligt.

I stället för det i kommittéförslaget uppställda villkoret, att farleden skall prövas

vara för den allmänna samfärdseln behövlig, har i föreliggande förslag använts en

något vidare formulering.

3 § (4, 7 §§).

Angående denna paragraf hänvisas till vad som yttrats i motiveringen under förevarande

kap.

4 § (6, 8 §§.)

Enligt kommittéförslaget skulle fråga om skyldighet för den enskilde att för allmän

farleds inrättande avstå jord eller annan egendom eller eljest tåla intrång i

sin rätt i de fall, då frågan om farleds inrättande hemställts Konungens prövning,

avgöras av Konungen i samband med nämnda prövning, men i andra av vattendomstolen.

I viss mån avviker det sålunda föreslagna förfarandet från de grunder,

som enligt vattenlagen eljest skola tillämpas vid hithörande frågors ordnande. Såväl

då fråga är om byggande i vatten enligt 2 kap. som inrättande av allmän flottled

enligt 6 kap. tillkommer det vattendomstolen att lämna medgivande till det intrång

i annan rätt, varom i varje särskilt fall kan vara fråga, och från denna regel har

icke gjorts någon avvikelse för det fall att det, såsom enligt 4 kap. 13 § eller 6 kap.

3 §, i vissa fall tillagts Konungen att fastställa de villkor, som skola gälla i fråga

om företaget. Det torde vara uppenbart, att de av Konungen meddelade föreskrifterna

jämväl skola ligga till grund för avgörande av frågan om det intrång i annans

rätt, som må av vattendomstolen medgivas. För att tillgodose de synpunkter, som

torde hava legat till grund för ifrågavarande bestämmelser i kommittéförslaget, synes

det sålunda icke vara erforderligt att göra en sådan uppdelning av prövningsrätten

som av kommittéerna föreslagits. Det intrång i annans rätt, som vållas genom

allmän farleds inrättande, är ingalunda av annan beskaffenhet eller av större omfattning

än som förorsakas av byggande i vatten i allmänhet. Och då prövningen

av förekommande ersättningsfrågor jämväl enligt kommittéförslaget skall med visst

undantag tillkomma vattendomstolen, synes det ur praktisk synpunkt mest lämpligt,

att också frågan om skyldigheten att tåla intrång prövas av vattendomstolen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5:4

14a

Denna utväg erbjuder den fördelen, att i förekommande fall större beaktande kan

ägnas åt vederbörande rättsägares intressen och önskemål.

Bestämmelserna om skyldighet för annan att för allmän farleds inrättande avstå

egendom eller eljest tåla intrång i sin rätt upptagas i första stycket av förevarande

§, motsvarande 6 § i kommittéförslaget. Avfattningen överensstämmer, frånsett vissa

jämkningar bl. a. föranledda av vad här ovan anförts, med motsvarande stadgande

i kommittéförslaget. I allmänhet torde det intrång i annans rätt, varom här är fråga,

kunna begränsas till en skyldighet att tåla visst intrång, d. v. s., sett från farledens

synpunkt, till en servitutsrätt. Detta överensstämmer med vattenlagens allmänna

ståndpunkt. I undantagsfall bör dock jämväl ett avstående med äganderätt kunna

ifrågakomma. Härvid göra sig enahanda synpunkter gällande, som ligga till grund

för bestämmelserna i 6 kap. 6 §.

Såsom förut framhållits tillkommer det enligt kommittéförslaget i allmänhet vatten- Prövnimj

domstolen att bestämma ersättning för egendom, som skall avstås för allmän farled,n?ngsfrågor

ävensom för skada, förlust eller intrång, som därav vållas. Ett undantag härifrån

har dock stadgats. Är. fråga om avstående av fast egendom, som hör till planlagt

område för stad, köping eller municipalsamhälle, skall ifråga om ersättningens bestämmande

lända till efterrättelse gällande bestämmelser om expropriation.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande framställt anmärkning mot nämnda undantag.

Styrelsen finner det egendomligt att, om för en hamnanläggning samtidigt

skulle behöva tagas i anspråk mark såväl inom planlagt område som utanför detsamma,

ersättningsfrågorna skulle behandlas helt skilda från varandra och av olika

myndigheter. En dylik åtskillnad syntes styrelsen så mycket mindre motiverad,

som även den mark, som läge utanför det planlagda området, med all sannolikhet

komme att uppskattas till ett värde föga understigande gällande tomtpris inom bredvid

liggande planlagt område. En lämpligare utväg att avhjälpa vattendomstolens

brist gå sakkunskap i fråga om handläggning av angivna ersättning vore enligt styrelsens

förmenande att, då sådan fråga förekomme, såsom vattenrättsnämndeman inkallades

person,'' vilken hade vana vid och insikt i dylika värderingar.

Den av vattenfallsstyrelsen framställda anmärkningen torde vara befogad. Helt

visst kommer den erfarenhet, som står vattendomstolens ledamöter till buds vid ersättningsfrågors

bedömande, att medföra erforderlig kompetens jämväl för ifrågavarande

uppgift. Givetvis är domstolen oförhindrad, såsom framgår av 11 kap. 44 §,

att som biträde tillkalla i förevarande fråga särskilt sakkunnig person. Hed hänsyn

härtill ävensom till de praktiska olägenheter, som ett bibehållande av kommittéför
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

5:4—7

slaget i denna del skulle föranleda, har ifrågavarande undantagsbestämmelse ansetts

böra utgå.

I kommittéförslaget har skett en erinran om den begränsning av ersättningsskyldigheten,

som följer av bestämmelserna i 1 kap. Då någon dylik hänvisning icke

införts i vattenlagen i fråga om andra, därmed likställda fall och densamma för

övrigt framgår av 1 § i 9 kap., har den ansetts icke böra bibehållas. Däremot har

i förevarande § upptagits en annan begränsning av ersättningsskyldigheten, motsvarande

en bestämmelse i 6 kap. 5 §.

5 och 6 §§ (5 §).

I dessa paragrafer hänvisas till vissa bestämmelser i 2 kap., som skola gälla jämväl

för farledens del. I stort sett avses med hänvisningen samma lagrum, som

åsyftas med motsvarande hänvisning i kommittéförslaget. Med hänsyn till avfattningen

av 4 och 7 §§ i föreliggande förslag har det dock icke ansetts erforderligt,

att bland dessa lagrum upptaga 2 kap. 14, 17 och 31 §§ (i kommittéförslaget 15, 17

och 25 §§). Hänvisningen till 2G § har ersatts med stadgandet i 8 §.

7 § (9 § 1 st.).

Utvidgande Enligt 9 § första stycket kommittéförslaget skola bestämmelserna om inrättande

bättrande av a^män farled äga motsvarande tillämpning, då fråga är om farleds utvidgande

av allmän eller förbättrande. I förevarande paragraf stadgas en huvudregel av samma innebörd.

Vissa undantagsbestämmelser hava dock ansetts nödiga. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i 7 kap. 45 § beträffande arbete för vattenavledning och

jämväl finnes föreskrivet i 6 kap. 20 § rörande anläggning för allmän flottled, har

i förevarande paragraf stadgats, att dylik prövning endast är av nöden, då det föreligger

sannolika skäl att genom åtgärden allmän eller enskild rätt kommer att förnärmas.

Vidare har den inskränkning i tillämpningen av de beträffande farleds inrättande

givna reglerna synts böra göras, att hemställan till Kungl. Maj:t icke föreskrivits,

då arbetet ej är av större omfattning. Det torde nämligen varken vara

nödigt eller lämpligt, att frågan om ett mindre arbete dragés inför Kungl. Maj:t.

I kommittéförslaget saknas bestämmelser om rätt till prövning av lagligheten av

sådant arbete för allmän farled, som redan blivit utfört. Då en dylik prövning,

vilken är tillåten beträffande byggande i vatten enligt 2 kap. liksom anläggning för

allmän flottled, synts böra ske under samma former, som föreslagits beträffande

s. 145 Kontrollera mot PDF

145 5:7-12

iarleds ''utvidgande eller förbättrande, hava bestämmelser härom meddelats i förevarande

paragraf.

Denna paragraf motsvarar den

2 kap. 26 § i samma förslag.

« § (5 §).

5 § kommittéförslaget gjorda hänvisningen till

9 § (9 § 2 st.).

Bestämmelserna i denna paragraf rörande sådan rensning i allmän farled, som är Rensning i

nödig för sjöfartens behöriga bedrivande, hava ansetts böra ersätta den i kommitté- d<lr

förslaget upptagna hänvisningen till 2 kap. 36 §.

10 § (10 §).

Den jämkning, som vidtagits i avfattningen av denna paragraf, är uteslutande av

formell natur.

11 § (11 §).

I denna paragraf, har

jämkning.

delvis efter förebilden av

6 kap. 27 §, vidtagits en mindre Avlysande

av allmän

farled.

12 § (12 §).

I anledning av bestämmelsen i 12 § i kommittéförslaget, att reglemente för allmän Reglemente

farleds begagnande skall meddelas av Konungens befallningshavande eller ock av led^befag''

Konungen, om han så finner lämpligt, har Konungens befallningshavande i Göte-nande m'' m

borgs och Bohus län föreslagit såsom en lämpligare bestämmelse, att Konungen skulle

utfärda dylikt reglemente, såframt han icke i särskilt fall förordnade, att det skulle

meddelas av Konungens befallningshavande. Den befogenhet, som enligt kommittéförslaget

tillkomme Konungens befallningshavande i förevarande hänseende, vore i

varje fall alldeles för obestämd.

Den gjorda anmärkningen har ansetts sålunda böra vinna beaktande, att i förevarande

paragraf föreskrivits, att Konungen äger förordna om reglemente. Bestämmelsen

lägger givetvis icke hinder för, att Konungen i särskilt fall må uppdraga åt

Konungens befallningshavande att utfärda dylikt reglemente.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

2-7 146

Då reglemente kan erfordras ej blott beträdande farledens begagnande utan även

med avseende å dess underhåll eller förvaltningen av dess angelägenheter, hava bestämmelserna

i förevarande paragraf utvidgats att jämväl avse reglemente eller andra

särskilda föreskrifter, som i sistnämnda hänseenden kunna vara av nöden.

13 §. (13 §).

Allmän Rörande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i motiveringen under kapihamn■

telrubriken.

7 KAP. (5 och 6 kap.)

Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller ^vallning.

Enligt D. L. göres såsom av det redan anförda framgår en terminologisk åtskillnad

mellan dikning och vattenavledning, en åtskillnad som kommer till uttryck jämväl

i lagens uppställning, i det att rättsreglerna om dikning och om vattenavledning

uppdelats å särskilda kapitel i lagen.

I kommittéförslaget har denna åtskillnad gjorts mindre framträdande. Väl har i

rubriken till 5 kapitlet av nämnda förslag såsom föremål för de däri meddelade bestämmelserna

angivits »dikning och annat avledande av vatten för torrläggning av

mark» men vid grupperingen av kapitlets bestämmelser har någon särskild plats icke

anvisats åt dikningsföretagen. Den uppställning och avfattning kommittéförslaget i

denna del erhållit sammanhänger uppenbarligen med kommittéernas uppfattning, enligt

vilken skillnaden mellan dikning och vattenavledning vore alltför obestämbar

för att densamma i rättsligt hänseende skulle kunna tilläggas betydelse.

I stort sett hava vi anslutit oss till den av kommittéerna sålunda intagna ståndpunkten.

Svårigheten att uppdraga någon bestämd gräns mellan dikning och vattenavledning

synes böra leda till, att båda dessa slag av företag i största möjliga utsträckning

behandlas efter enhetliga grunder. Såsom framgår av den allmänna motiveringen

har också denna synpunkt bland andra varit bestämmande, då vi ansett

oss böra föreslå avskaffande av rätten till båtnadsavsägelse jämväl vid vattenavledning

och de hithörande förhållandenas ordnande, med visst undantag, efter samma

principer för torrläggningslagstiftningens hela område. Av enahanda skäl hava vi

bibehållit kommittéernas förslag att låta fullföljden jämväl av dikningsmål ske till

vattendomstolen.

Även om det sålunda icke bör ifrågakomma att i denna del i sakligt hänseende

opaginerad Kontrollera mot PDF

147 ~l

göra någon avvikelse från kommittéförslaget, hava vi dock icke funnit tillräckliga

skäl att helt övergiva den gruppering av materialet, som vunnit tillämpning i dikningslagen

och på grund av lång tids hävd redan kan anses hava vunnit burskap i

den allmänna uppfattningen. Otvivelaktigt bidrager också en dylik uppdelning ej

oväsentligt till överskådlighet och reda. Det kan ej heller förbises, att ur mera

principiell synpunkt vägande skäl härför måste anses förefinnas. Rent begreppsmässigt

sett äro dikning och vattenavledning obestridligt till sin natur väsentligt

skilda företag. Särskilt bör uppmärksammas, att endast vattenavledningen är att

hänföra till byggande i vatten enligt den definition, som i 2 kap. 1 § gives av detta

begrepp. Detta förhållande har givetvis sina konsekvenser i fråga om gestaltningen

av vattenavledningen såsom ett i viss mån fristående institut. Vattenavledningens

nämnda egenskap av byggande i vatten har således till följd, att särskilda bestämmelser

erfordras för reglering av förhållandet till andra av vattenförhållandena beroende

intressen såsom allmän farled, allmän flottled, fiske m. m., ett behov som icke

har sin motsvarighet i fråga om dikningsföretagen. Ur nu angivna synpunkt kräves

jämväl med hänsyn till den formella behandlingen av vattenavledningsfrågor vissa

garantier utöver dem, som kunna anses påkallade beträffande dikning. Uppenbart

är, att nu anmärkta förhållanden ej heller kunnat undgå kommittéernas uppmärksamhet.

Ehuru skillnaden mellan dikning och vattenavledning skenbart fått försvinna

i kommittéförslaget, har dock densamma gjort sig märkbar vid dessa frågors

behandling jämväl i nämnda förslag (jmfr kommittéförslaget 5 kap. 31, 33 och 46

§§; 6 kap. 3 och 11 §§; 7 kap. 23 § samt 13 kap. 15 §).

Av den uppställning, som givits åt den redan antagna vattenlagen, har blivit en

följd, att i förevarande kap. såsom en särskild avdelning upptagits bestämmelserna

om invallning, något som ur såväl formell som saklig synpunkt synes vara till fördel.

Med hänsyn härtill och av skäl, som härovan antytts, har någon jämkning

skett i avfattningen av kapitelrubriken.

Förutom i de hänseenden, som ovan utvecklats, har också i övrigt en viss omgruppering

av motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget ägt ruin. Sålunda har

till vinnande av större överskådlighet i kapitlets första avdelning »Om dikning» i

särskilda underavdelningar sammanförts bestämmelsen om tvångsrätt (»Om upptagande

av dike»), om ordnande av deltagarnas inbördes förhållande (»Om dikningssamfällighet»),

om förbättring och underhåll av dike, om avdikning av vattendränkt mark

och om prövning av dikningsmål. En annan avvikelse är, att vissa för samtliga de

behandlade slagen av företag gemensamma bestämmelser av mera allmän natur upp
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

7: 1-2

tagits efter behandlingen av de särskilda företagen i en särskild grupp med rubriken

»Gemensamma bestämmelser».

1 § (1, 15 §§).

Stadgandet i det paragrafen tillagda andra stycket har hämtats från 15 § kommittéförslaget.

Bestämmelsen i sistnämnda paragraf om ersättning för upplåtelse av mark,

som åtgår till dike, har därvid uteslutits. Sådan ersättning måste nämligen utan

särskilt uttalande härom betraktas såsom ersättning för intrång, som vållas av dikningen.

Genom ändringen har stadgandet bragts i överensstämmelse med bland annat

avfattningen av 2 kap. 14 § samt 6 kap. 5 §.

Bestämmelsen i 15 § kommittéförslaget om rätt för markägare, som tillika deltager

i dikningen, att vid dikningskostnadens fördelning tillgodoräkna sig ersättning, som

i förevarande paragraf sägs, har fått sin plats i 30 § av det överarbetade förslaget.

2 § (26 §).

Orättens. Enligt 8 § D. L. må ej någon förvägras att för sin jords odling eller förannans

dike. bättring leda vatten till annans dike. Den, som sålunda tilleder vatten till annans

dike, kan väl bliva skyldig, att, om till följd härav uppkommer ökning i underhållskostnad

eller om för ändamålet erfordras utvidgning eller annan förändring av det

äldre diket, vidkännas utgifterna i sådant hänseende, men han är alltid fri från att

bidraga till den ursprungliga kostnaden för dikets upptagande och underhåll.

Den grundsats, varåt D. L. i denna fråga giver uttryck, har också vunnit tillämpning

i kommittéförslaget. Emellertid hava kommittéerna ansett sig böra vidtaga viss

jämkning i densamma.

Rätt att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans dike tillkommer nämligen

enligt 26 § kommittéförslaget icke den, som vid dikets upptagande befriats från

skyldighet att taga del däri på den grund, att hans mark redan förut behörigen torrlagts

genom vattnets ledande åt annat håll. Den, som »sålunda undandragit sig delaktighet

i dikningsföretaget» bör enligt kommittéernas mening ej äga rätt att sedermera

njuta fördel av detsamma, såframt ej övriga deltagare lämna sitt medgivande

därtill. Helt visst kan det ifrågakomma fall, då det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt

för en markägare att ansluta sig till det nya dikningsföretaget, oaktat han

redan har sin mark torrlagd genom äldre dikning. Underhållskostnaden för redan

befintligt dike kan vara så stor, att det skulle vara billigare att ingå i det nya företaget.

Emellertid är härvid att beakta att, om en markägare redan är delägare i ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

äldre dikningsföretag, han i allmänhet icke torde undgå bidragsskyldigliet till det

äldre dikets underhåll, även om han avleder vattnet genom det nya diket. Han skall

dessutom bidraga ej blott till det nya dikets underhåll utan också till dess upptagande.

I regel torde det därför icke medföra någon fördel för en markägare, som

redan har marken torrlagd, att ingå i det nya företaget. Det måste därför anses

fullt rättvist, att en sådan markägare befrias från delaktighet i sistnämnda företag.

Förhållandena kunna emellertid förändras. En markägare, som skulle hava gjort

förlust, om han ingått i dikningsföretaget, kan i framtiden t. ex. vilja torrlägga sin

mark till större djup än som tidigare varit ansett såsom erforderligt, och härför kan

det vara nödvändigt att leda vattnet åt det håll, där det nya diket går. Det skulle

i ett dylikt fall framstå såsom en obillighet, om markägaren skulle vara betagen

rätten att leda vattnet till diket. Att göra denna rätt beroende av en överenskommelse

med delägarna i dikningsföretaget synes icke tillfredsställande. Och

såsom redan framhållits synes frestelsen för markägaren att vid dikningsföretagets

tillkomst ställa sig avvaktande för att sedermera tillskansa sig fördelar på dikningsintressenternas

bekostnad ej allt för stor. Ur denna synpunkt torde stadgandet i kommittéförslaget

icke kunna anses äga någon nämnvärd praktisk betydelse.

Med hänsyn till vad nu anförts hava vi icke ansett oss böra förorda någon inskränkning

i den ur jordbrukets synpunkt ej oviktiga rätt att leda vatten till annans

dike, som redan enligt gällande lag tillkommer en markägare.

3 § (13 §;.

Enligt 3 § D. L. är den dikande icke skyldig att deltaga i kostnaden för upp - Förebyggan
.

,.ii r deavolägen
tagande

av större dike än som tarvas för torrläggning av hans egen jord till lyra het till följd

fots djup. Erfordras det sålunda för förebyggande av skada för nedan liggande mark,

dit vattnet ledes, att diket göres djupare eller utsträckes längre än som är av

nöden för torrläggning av den dikandes jord till sagda djup, åligger det ägaren av

den nedan liggande marken att därom på egen bekostnad draga försorg. Dessa regler

gälla dock utan inskränkning endast såvitt angår dikningsföretag. Beträffande

vattenavledningar givas i 14 § D. L. bestämmelser, som ålägga den, vilken

vill utföra ett dylikt företag, vissa skyldigheter med hänsyn till förebyggande av

skada som nyss sagts. Nämnda paragraf avser, bland annat, det fall att det vid

vattenavledning enligt 2 kap. D. L. är nödigt att till förekommande av olägenhet

för nedan liggande jord, dit vattnet ledes, vattenavledningen där sträckes utöver

vad för samma jords torrläggning eljest varit behövligt. För sådan händelse skall

20—193710.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7: 3 l0°

kostnaden för tillökningen åligga den jordägare, som av den vattendränkta markens

torrläggning kar nytta; därjämte är denne pliktig att inrätta ledningen så, att skada

ej tillskyndas annan. Såsom exempel på fall, då stadgandet kan komma

till användning, anföres i Nya lagberedningens motiv att medelst grävning genom

en höjd vattnet från ovan liggande kärr eller annan dylik i hög grad

vattendränkt mark samlas och avledes i dike i stället för att förut till största delen

hava avdunstat eller långsamt silat sig fram genom jorden. Till följd av den ökade

vattenmängden erfordras här större eller djupare dike å den mark, dit vattnet komme

att ledas, än eljest varit för densammas torrläggning nödigt. Enligt 14 § D. L.

åligger det alltså i dylikt fall den, som utför vattenavledningen, att vidtaga de anordningar

för avloppets reglerande, varigenom skada kan förebyggas. Ägaren av

nedan liggande jord skall dock bidraga till kostnaden med det belopp, som han i

varje händelse skulle fått vidkännas för sin egen marks avdikning till lämpligt djup,

därest det ökade vattenflödet uteblivit.

I D. L:s ifrågavarande bestämmelser hava kommittéerna i 13 § föreslagit ändring

i vissa avseenden. Enligt kommittéförslaget skola hithörande bestämmelser

tillämpas ej blott å vattenavledningsföretag utan även å dikningsföretag. Därjämte

har den ändringen vidtagits, att ägaren till nedan liggande mark själv skall draga

försorg om arbetets utförande. Hans rätt är begränsad till att av de dikande erhålla

ersättning för skillnaden mellan kostnaden för upptagande av det för hans egen marks

torrläggning nödiga diket och kostnaden för den till förekommande av olägenhet

för samma mark erforderliga dikningen. Han får utföra arbetet om och när han

finner det lämpligt och kan därtill ej tvingas av deltagarna i företaget. Till sist

är att märka, att enligt kommittéförslaget tillämpligheten av stadgandet inskränkts

till de fall. då olägenheten för nedan liggande mark är avsevärd, samt att den dikning,

som i förevarande fall är att anse såsom nödig för den nedan liggande markens

torrläggning, bestämts till det dike, som erfordras för markens torrläggning till

1,2 meters djup.

I likhet med kommittéerna äro vi av den meningen, att skillnaden mellan dikning

och vattenavledning i förevarande hänseende bör försvinna. Däremot hava vi

varit av delvis annan åsikt, då det gällt att fastställa innehållet i den skyldighet,

som bör åläggas den dikande gentemot ägare av nedan liggande mark, dit vattnet

ledes. Såsom närmare skall utvecklas synes det nämligen som om tillämpningen av

kommittéförslagets bestämmelser i denna del i vissa fall skulle bliva oskäligt betungande

för den nedan liggande markens ägare. Förhållandena kunna vara sådana,

opaginerad Kontrollera mot PDF

151 7:3

att denna mark redan innan olägenheten uppkommer på grund av svårtramkomlighet

i terrängen eller av annan orsak ej kan med någon fördel avdikas. År då det dike,

som behöver upptagas till följd därav, att vattnet ledes ned över marken, ej större

än det, som eljest erfordrats för markens torrläggning till 1,2 meter, skulle någon

ersättning icke tillkomma den nedan liggande markens ägare. I ett sådant fall har

markens ägare knappast annat val än att finna sig i skadan genom vattnets tillledande

utan någon ersättning; dikning skulle nämligen medföra förlust. Även om

tillökning av diket skulle behövas och ersättning alltså utgå för tillökningen, kommer

markens ägare ej i nämnvärt bättre ställning. I själva verket kommer genom kommittéförslagets

bestämmelser i denna del markägaren att åläggas dikningstvång utan

att han därvid tillförsäkras de förmåner, som eljest enligt förslaget tillkomma den,

som intvingats i ett dylikt företag. Enligt vår mening synes det icke föreligga

tillräckliga skäl att göra den ifrågavarande markägarens ställning mindre gynnsam

än för en icke-sökande till dikningsföretag i allmänhet. Genom ett dylikt likställande

kommer markägarens ställning i förhållande till den dikande att regleras

enligt de rörande dikningsskyldigheten i allmänhet gällande bestämmelserna

och han kommer i åtnjutande av de förmåner, som i lagen tillförsäkras en

icke-sökande. Sålunda vinner han trygghet att hans dikningskostnad aldrig kommer

att överstiga den kostnad, som skulle åtgått för torrläggning av hans egen mark,

utan att annan däri tagit del, eller som svarar mot båtnaden för hans mark, men

däremot väl att kunna understiga nämnda kostnadsbelopp beroende på hur fördeldelningen

mellan delägarna av kostnaden för samfällighetens torrläggning utfaller.

Därjämte erhåller han de fördelar, som enligt 28 och 29 §§ kunna tillkomma honom

såsom icke-sökande, nämligen att få gälda sitt bidrag medelst amorteringar och att

i visst fall vara befriad från att utgiva bidraget, innan båtnaden tages i anspråk.

Det har såsom skäl mot indragande i dikningssamfälligheten av ifrågavarande

mark framhållits, att samfälligheten härigenom skulle kunna komma att utsträckas

utöver vad som kan anses lämpligt. Faran härför synes oss dock icke böra tillmätas

större betydelse.

Enligt vårt förslag skall alltså i dikningen ingå ej blott det dike, som tarvas för

markens torrläggning, utan även det förstorande eller utvidgande av diket, som erfordras

för avhjälpande av olägenhet för nedan liggande mark, dit vattnet ledes.

Mark som har båtnad av, dylikt förstorande eller utsträckande skall jämväl ingå i

samfälligheten. Särskilda bestämmelser härom givas i 20 §.

Det kan emellertid inträffa, att sådant förstorande eller utsträckande av dik
-

s

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

ningen, som förut sagts, drager större kostnad än som svarar mot det belopp,

vartill olägenheten kan skattas. Då det i dylikt fall skulle vara en obillighet mot

den dikande att utkräva den för olägenhetens avhjälpande erforderliga dikningen,

och något sådant ej heller ur allmänt ekonomisk synpunkt läte sig försvara, har i

andra stycket av förevarande paragraf medgivits rätt för honom att, om kostnaden

för sistnämnda dikning avsevärt överstiger det uppskattade beloppet av olägenheten,

ersätta skadan enligt reglerna i 9 kap. i stället för att utföra dikningen.

4 § (11 § 1 st., 12 §).

Dikes läge

och beskaffenhet

i

övrigt.

I förevarande paragraf hava sammanförts bestämmelserna i 11 § första stycket och

12 § kommittéförslaget, å vilka båda ställen lämnas föreskrifter om sättet för dikningens

utförande. Sammanförandet har synts så mycket lämpligare, som vi ansett,

att den från 4 och 43 §§ D. L. hämtade och i förstnämnda båda paragrafer bibehållna

skiljaktigheten mellan bestämmelserna för dikes läge och sträckning och för

dikes djup och beskaffenhet i övrigt bör bortfalla och att dikningen i alla avseenden

bör göras så, att ändamålet med densamma utan oskälig kostnad vinnes med minsta

intrång eller olägenhet för annan. Genom denna ändring komma föreskrifterna i

överensstämmelse med vad som gäller för byggande i vatten enligt 2 kap. 2 §, som

jämväl skall tillämpas i fråga om vattenreglering.

Det har anmärkts mot lydelsen av stadgandet i 4 § första punkten i D. L.,

som i kommittéförslaget motsvaras av 12 § första punkten, att stadgandet synes

förutsätta såsom redan bestämt, å vilkens mark diket skall framdragas, ehuru denna

fråga tydligen skall avgöras efter de grunder, som i stadgandet angivas. För undanröjande

av den oegentlighet, som härutinnan kan förelinnas, hava orden »för den, å

vars mark diket upptagas bör» utbytts mot »för annan». Härmed har också vunnits,

att stadgandet kan bliva tillämpligt jämväl för den händelse den dikande på grund av

goda fallförhållanden ej behöver draga diket längre ned än till sin egen ägogräns

och därifrån låter vattnet rinna ned på annans mark utan dike. Även i detta fall

bör den dikande vara skyldig att, då så kan ske utan oskälig kostnad, lägga diket

på sin mark sa, att dikningen medför minsta olägenhet för den nedan liggande.

Bestämmelsen i 4 § D. L., att dike i visst fall skall läggas i råskillnad, vilken

bestämmelse i 12 § kommittéförslaget inskränkts till att avse allenast öppet dike,

hava vi ansett höra bibehållas i sin gamla form. Ej sällan torde, då det är fråga

om tillsyn eller reparation av täckdike, det visa sig fördelaktigt, att diket ligger i

rågången.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stadgandet i 11 § andra stycket

det överarbetade förslaget.

153 7: 4—8

kommittéförslaget har sin motsvarighet i 20 § av

5 § (14 §).

För rätten att upplägga dikesjord å annans mark hava kommittéerna i 14 § upp- Dikesjorda

ställt det villkor, att avsevärda olägenheter därav ej vållas. Det torde emellertid annans

enligt vad vi inhämtat ej sällan förekomma, att jorden icke kan uppläggas utan att mar ■

de olägenheter, som därav vållas, bedömda ur en särskild markägares synpunkt,

måste betecknas såsom avsevärda. Då det av kostnadsskäl ej heller alltid låter sig

göra att bortföra jorden, skulle ifrågavarande bestämmelse kunna komma att lägga

hinder i vägen för månget dikningsföretag, som med hänsyn särskilt till jordbrukets

förkovran måste anses såsom synnerligen gagneligt. Ur allmänt ekonomisk synpunkt

är detta ej tillfredsställande. Då någon motsvarighet till ifrågavarande villkor ej

heller förefinnes i D. L., hava vi ansett tillräckliga skäl saknas att nu införa detsamma.

Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget har vidare undergått den ändringen,

att den i 5 § D. L. upptagna bestämmelsen om rätt för den dikande att bortföra

, därest markens ägare ej vill tillgodogöra sig densamma, återinförts utan att

därmed kan antagas hava gjorts någon ändring i vad kommittéförslaget åsyftat.

Däremot har stadgandet om ersättning till markens ägare för men av upplaget erhållit

eu något vidare avfattning, varigenom detsamma i denna del bragts i överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i 2 och 6 kap.

6 § (25 §).

I 25 § kommittéförslaget har ej gjorts någon annan ändring än att orden »i dess

helhet» uteslutits. Det sätt, varpå en ovanliggande del av diket upptages, kan nämligen

i regel ej vålla någon olägenhet för ägare av nedan liggande mark och alltså icke

för dikningsföretaget i dess helhet. Att olägenhet uppstår för de jordägare, som

skola begagna nämnda del av diket, torde emellertid vara nog för att motivera borttagandet

av rätten för markens ägare att själv utföra dikningsarbetet å sin mark.

7 och 8 §§ (16, 17 §§).

Ett avsevärt hinder för utförande av månget torrläggningsföretag utgöres av före- Om vatten
avlopp

ge
fintliga

vägar och järnvägar. För möjliggörande av den åsyftade torrläggningen är nom väg för

marks torrläggning.

s. 154 Kontrollera mot PDF

7=8 154

det ofta nödigt att anordna trummor eller andra vattenöppningar genom vägen eller

järnvägen eller att ändra redan befintliga sådana.

Yad beträffar vattenavlopp genom vägar, därom förevarande båda paragrafer innehålla

bestämmelser, gives det enligt gällande rätt ingå särskilda föreskrifter om

skyldighet att bygga väg så, att den icke hindrar en blivande torrläggning av närliggande

mark. I 23 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet stadgas visserligen rörande allmän väg, att å båda sidor av vägen

skola diken till erforderlig bredd och djup med nödigt avlopp göras, därest sådana

icke, efter vederbörandes prövning, utan olägenhet kunna undvaras. Denna

föreskrift torde emellertid i första hand avse den med hänsyn till vägens eget bestånd

och underhåll erforderliga dikningen och i varje fall anses uppfylld, så snart

avloppen äro av beskaffenhet, att därigenom ej en redan befintlig torrläggning

försämras. Någon skyldighet att taga hänsyn till markens ytterligare torrläggning

i framtiden torde icke avses genom föreskriften i fråga. Ej heller torde i den administrativa

prövning, som skall föregå anläggande av allmän väg, ligga någon garanti,

att nu nämnda synpunkter beaktas. Har en väg, vare sig allmän eller enskild, blott

byggts så, att den icke hindrar redan befintlig torrläggning, finnes i varje fall icke

någon rätt för ägare av närliggande mark, att sedermera, då avlopp behövs för ytterligare

torrläggning, fordra att vägens ägare bekostar arbetet. I 6 § andra stycket

D. L. stadgas nämligen att, om till följd av dikning tarvas, att väg, bro, trumma

eller dylikt bygges eller ändras, den dikande skall draga försorg därom, såvida icke

den, vars rätt är i fråga, hellre tager ersättning. Markägarens rätt inskränker sig

sålunda till att på egen bekostnad få upptaget vattenavlopp genom vägen.

Kommittéförslagets bestämmelser rörande vattenavlopp genom väg för möjliggörande

av marks torrläggning (16, 17 §§■) överensstämma i det stora hela med nyssnämnda

stadgande i D. L. Att kommittéerna icke, såsom skett i fråga om järnvägar,

ålagt ägare av väg att i vissa fall bekosta dylika avlopp, har enligt motiven

till 24 § kommittéförslaget sin grund däri, att väghållningsbesväret mångenstädes i

landet i allt fall ansetts så betungande, att en ytterligare ökning däri av hänsyn

till befrämjandet av torrläggningsföretag icke synts böra åstadkommas.

I några av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava anmärkningar

gjorts mot kommittéernas ståndpunkt i förevarande fråga. Teknologföreningen

föreslår, att i lagen införes bestämmelse därom att, när ny landsväg bygges,

avloppen genom densamma skola förläggas på sådant djup, att ovanliggande

åker och äng kan torrläggas till 1,2 meters djup. Blekinge länshushållningssällskap

opaginerad Kontrollera mot PDF

155 7:8

Iramhåller, att det lätt låter tänka sig, att mindre jordägares avdikningsiuöjligheter

genom allmän väg äro avstängda och att härigenom dikningens utförande på grund

av de stora kostnaderna bliva allt för betungande för ägarna.

Då det gäller att giva föreskrifter rörande de för torrläggning erforderliga

vattenavloppen genom väg, måste det först och främst fastslås, att en markägare under

alla förhallanden är berättigad att få till stånd sadana vattenavlopp genom vägen,

som tarvas för markens torrläggning. Föreskrifter rörande denna markägare

jämväl enligt D. L. och kommittéförslaget tillkommande rätt givas i 7 § i föreliggande

förslag. Den ändring i gällande rätt, som kan komma i fråga, bör givetvis

avse skyldighet för vägens ägare i vissa fall att bekosta avloppets upptagande.

I likhet med vad framhållits i ovan återgivna anmärkningar äro vi av den uppfattningen,

att de bestämmelser rörande vattenavlopp genom väg för torrläggning av mark,

som nu gälla eller av kommittéerna föreslås, icke tillräckligt skydda den jordbrukande

befolkningens intressen. Den av kommittéerna i 24 § föreslagna bestämmelsen,

att markägare vid anläggande eller ändring av allmän väg genom vägstyrelsens försorg

under vissa förutsättningar skall kunna fördra, att arbetet utföres så, att vägen

ej hindrar en framtida torrläggning av marken mot skyldighet att vidkännas den

uppstående ökningen i arbetskostnaderna, torde visserligen vara ett steg i rätt riktning

men är enligt vår mening icke nog. Frånsett att bestämmelsen ej

gäller enskilda vägar och ej ens alla allmänna vägar, kommer den i själva verket

att bliva till gagn allenast för sådana torrläggningar, som vid tiden, då vägen bygges

eller ändras, äro sa bestämda för utförande, att markens ägare låter uppgöra plan

över avloppets upptagande. Eu bestämmelse med så inskränkt räckvidd torde icke

Itömma att försätta markägarna i en väsentligt bättre ställning än de för närvarande

intaga uti ifrågavarande avseende.

Enligt vår uppfattning synes utan obillighet kunna uppställas det kravet, att en

väg, vare sig allmän eller enskild, anlägges på sådant sätt, att den icke förhindrar

en blivande torrläggning av närliggande åker och äng till ett djup av 1,2 meter.

I överensstämmelse härmed har i 8 § av det överarbetade förslaget föreskrivits, att

då fråga är om väg, allmän eller enskild, som till den del, varom fråga är, anlagts

efter det lagen trätt i kraft, de väghållningsskyldiga äro pliktiga att vidkännas

kostnaden för arbete med upptagande av erforderligt vattenavlopp, i den mån det

tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller äng, som jämväl vid

tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. Genom detta stadgande

torde det vara sörjt för att vägar, som härefter anläggas, icke komma att ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15(5

gorå hinder för den torrläggning av mark, som måste anses hava den största betydelsen

ur allmän ekonomisk synpunkt utan att därigenom någon oskälig börda lagts

å vägens ägare. Denne bör nämligen lätt kunna utröna vid vägens byggande vilka

avlopp, som kunna behövas, och anlägger han dem i samband med vägens byggande,

torde de i regel ej förorsaka någon mera avsevärd kostnadsökning. Att gå längre

och ålägga vägens ägare att upptaga djupare avlopp än som erfordras för torrläggning

till 1,2 meter eller avlopp för torrläggning av annan mark än åker och äng,

hava vi däremot icke ansett oss böra tillstyrka. En'' utsträckning av skyldigheten

på detta sätt skulle i många fall bliva oskäligt betungande och skulle dessutom göra

nödigt, att ett förfaringssätt stadgades, enligt vilket vägens ägare vid vägens anläggning

kunde få fastställt de avlopp, som han vore skyldig att bekosta. En sådan

förundersökning bör, såvitt möjligt, undvikas, då den fördröjer arbetet och drager

stora kostnader.

Vad nu anförts gäller anläggande av nya vägar. Under vart arbete har den frågan

uppkommit, huruvida icke motsvarande bestämmelser åtminstone i vissa fall

borde göras tillämpliga å vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande.

Vad då först angår enskilda vägar hava vi stannat vid det resultat, att beträffande

dylika vägar någon återverkande kraft icke bör tilläggas nämnda regler. Har en

enskild väg anlagts enligt de föreskrifter, som gällde vid tiden för anläggningen, synes

det icke vara överensstämmande med billighet att sedermera fordra en i vissa

fall ganska kostsam ändring å väganläggningen för beredande av vattenavlopp. Särskilt

torde detta gälla de ägare, som förvärvat sina fastigheter efter det vägen byggts

och innan lagen trött i kraft. Dessa hava vid sitt förvärv av fastigheten icke haft

anledning att taga hänsyn till den eventualiteten att dyrbara vattenavlopp genom väg

skulle kunna utkrävas av dem. Upptagandet av vattenavloppet skulle i många fall

bliva en lika tung börda för den enskilde fastighetsägaren som det skulle bliva en

lättnad för den dikande. Ej heller ur allmänt ekonomisk synpunkt synes därför tillräckliga

skäl föreligga att göra bestämmelserna retroaktiva i fråga om enskilda

vägar.

Vidkommande åter allmänna vägar torde den nyss anförda billighetssynpunkten i

fråga om dessa ej göra sig gällande med på långt när samma styrka. Kostnaden för

vattenavloppets upptagande kommer här att fördelas på så många väghållningsskyldiga,

att bördan för den enskilde i regel ej kommer att bliva så stor. Den torde i

varje fall bliva ringa i jämförelse med den minskning i dikningskostnaden, som beredes

den dikande. Det är därför att antaga, att införande av föreskrifter för äldre

opaginerad Kontrollera mot PDF

157 7:8

allmänna vägar, motsvarande dem, som föreslagits i fråga om nya vägar, skulle i

väsentlig mån bidraga till underlättande av torrläggning av mark utan att nämnvärt

betunga dem, som skola bära kostnader. Med hänsyn till den stora betydelsen

av torrläggning i jordbruksändamål hava vi ej heller tvekat att föreslå införandet

av dylika föreskrifter beträffande visso av de allmänna vägar, som tillkommit före

lagens ikraftträdande.

Uppenbarligen kan den ifrågavarande tillämpningen icke utsträckas så långt, att

den kommer att avse alla allmänna vägar, oavsett tidpunkten för deras tillkomst

En stor del av dessa vägar hava anlagts på en tid, då man hade en helt annan upp

iåttning än den nu rådande om det djup, vartill torrläggning borde äga rum. Den

nu härskande uppfattningen, att åkerjord bör torrläggas till fyra fots djup, torde icke

hava slagit igenom förrän med införandet av D.L. Det torde därför skäligen icke

böra ifrågakomma att beträffande dessa äldre vägar införa en skyldighet av den omfattning,

varom nu är i fråga. På denna grund hava vi ansett oss höra föreslå, att

nämnda skyldighet endast skulle föreligga beträffande sådana äldre vägar, som till

den del, varom fråga är, tillkommit efter det D.L. den 1 januari 1880 trädde i kraft

En sådan uppdelning av de äldre vägarna torde också vara motiverad därav, att det

i de flesta fall, då vägen härleder sig från längre tid tillhaka, måste vara synnerligen

svårt att avgöra, till vilket ägoslag marken vid sagda tid varit att hänföra.

Bestämmelserna om skyldighet för ägare av väg att på sin bekostnad upptaga

vattenavlopp gälla enligt föreskrift i 8 § första stycket icke i fråga om bro eller annan

byggnad i vatten, som verkställts i överensstämmelse med vattendomstolens be

sked, varom i 2 kap. 20 § förmäles. Det ligger nämligen i sakens natur, att vid

denna prövning vattendomstolen bär att tillse, att byggnaden så inrättas, att den

icke hindrar en sådan torrläggning av marken, varom i denna paragraf är fråga.

Har sådant besked meddelats men ej följts vid vägens byggande, är vägens ägare

givetvis skyldig att utgiva den ökade kostnad, som föranledes av avvikelsen.

Beträffande frågan om vem, som skall utföra arbete för beredande av vattenavlopp

genom vägen, har i 7 § stadgats, att vägens ägare är pliktig att verkställa arbetet,

där han ej hellre vill överlämna det åt den dikande. Enligt .stadgande i samma

paragraf skall vad som sagts om vägens ägare i fråga om allmän väg avse vägstyrelsen.

Dessa föreskrifter avvika från motsvarande bestämmelser i 16 och 17 §§

kommittéförslaget allenast beträffande allmän väg. Enligt förstnämnda paragraf är

det väghållaren, som har skyldigheten att utföra arbetet, om han ej vill låta den

dikande utföra det. Ersättning'' till väghållaren för utfört arbete skall dock gäldas

21—19.1710,

opaginerad Kontrollera mot PDF

7:8 158

till vägstyrelsen, som har att utbetala densamma till väghållaren i mån av arbetets

utförande. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, distriktsingenjören i södra vägoch

vattenbyggnadsdistriktet samt Blekinge läns hushållningssällskap har mot bestämmelserna

i kommittéförslaget anmärkts, att det vore lämpligast, att ifrågavarande

arbete alltid utfördes av vägstyrelsen. Då vägstyrelsen måste anses mest skickad

att ombestyra arbetet, hava vi så tillvida tillmötesgått denna anmärkning, att det

i 7 § stadgats, att arbetet skall ombesörjas av vägstyrelsen och ej av väghållaren,

men rätten att överlämna arbetet åt den dikande har bibehållits. Vägstyrelsens intresse

av att arbetet utföres på bästa sätt med hänsyn till vägens användbarhet och

framtida, bestånd torde väl föranleda, att styrelsen i allmänhet själv låter utföra arbetet,

men skulle styrelsen undantagsvis finna arbetet utan olägenhet kunna överlämnas

åt den dikande, synes styrelsen icke böra vara betagen rätten härtill.

Gentemot det av oss föreslagna sättet för arbetets utförande torde möjligen

invändas, att vägens ägare i de fall, da arbetet skall av honom bekostas, icke

bör äffa rätt att överlämna arbetet åt den dikande. En sådan invändning synes dock

sakna fog. Det torde nämligen ej föreligga skäl att gå så långt, att vägens

ägare ålägges eu ovillkorlig skyldighet att utföra arbetet. 1 regel är det till fördel

för den dikande att själv få upptaga avloppet. Han blir härigenom i tillfälle att

anordna arbetet på den tid och det sätt, som bäst passar torrläggningsföretaget.

Såsom framgår av 8 § sista stycket anses icke som enskild väg i det hänseende,

varom här är fråga, väg, som huvudsakligen är avsedd för hemkörslor eller underlättande

av ägors brukande. Tillräckliga skäl synas ej föreligga för att i dylikt fall

ålägga vägens ägare att bekosta upptagande av avlopp genom vägen.

Bestämmelserna i förevarande, paragrafer avse vattenavlopp, som tarvas för torrläggning

av mark till större djup än det. vartill marken varit torrlagd vid vägens

tillkomst. Har vägen åter byggts på det sätt, att den försämrar en redan befintlig

torrläggning, och upptagande av avloppet sålunda har till syfte att återställa det

rubbade förhållandet, gälla andra regler. Här har vägen åstadkommit ett intrång,

som bör ersättas eller avhjälpas efter vanliga skadeståndsregler. Bestämmelser härom

hava ej synts behövliga.

Beträffande de stadganden i lli och 17 §§ kommittéförslaget, som ej berörts här

ovan, hänvisas till vad som anföres under 12. 14. 18 och 19 §§ här nedan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ir>!»

9-11 §§ (18, 11) §§).

Ett allmänt, särskilt trän lantbruksingenjörshåll, överklagat missförhållande är,

att vid utförandet av järnvägsanläggningar inom landet mången gång allt för liten

hänsyn tagits till bevarande eller beredande av möjlighet till närliggande marks

torrläggning, i det öppningar för vattnets avledande genom järnvägarnas banvallar

icke gjorts tillräckligt vida eller icke förlagts på ett för ändamålet tillfredsställande

djup. Detta missförhållande jämte bestämmelsen i (i § D. L., att kostnaden för den i

sammanhang med ett ifrågasatt torrläggningsföretag nödiga ombyggnaden av bro

eller trumma skall bestridas av intressenterna i företaget, bär ofta medfört högst betydande

hinder för verkställande av en önskvärd torrläggning. Frågan om avhjälpande

av detta missförhållande bragtes inför riksdagen genom eu år 1904 i andra

kammaren väckt motion. Motionen resulterade i eu riksdagens skrivelse, i vilken

riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes dels taga i övervägande, huruvida

vid beviljande av tillstånd till och fastställande av plan för järnvägsanläggning

kunde utan järnvägsägarens oskäliga betungande stadgas sådana villkor, att framdeles

ifrågakommande avdiknings- och vattenavledningsföretag, såvitt möjligt, icke

hindrades eller väsentligen försvårades, dels och låta utreda, i vad mån särskild lagstiftning

kunde vara erforderlig för att rätt avväga och bestämma jordägares och

järn vägsägares rättigheter och skyldigheter med hänsyn till avdiknings- och vattenavledningsföretag,

som ifrågakomme efter det järnvägsanläggningen blivit utförd.

Med avseende å denna fråga hava kommittéerna varit av den övertygelsen, att det

vore oavvisligen nödvändigt att genom andra bestämmelser än det i (i § D. L. förekommande

stadgandet reglera rättsförhållandet mellan en järnvägs ägare samt ägare

av mark, vars torrläggning är beroende av vattenavlopp genom järnvägens banvall.

Vid ordnandet av dessa förhållanden hava kommittéerna i stor utsträckning utgått

ifrån den grundsatsen, att järnvägens ägare borde själv bekosta det för nämnda ändamål

erforderliga arbetet.

Av praktiska skäl och av billighetshänsyn hava dock i nämnda huvudregel väsentliga

modifikationer ansetts böra göras.

Vad då först angår järnvägar, som anlagts, innan lagen träder i kraft, har det icke

synts kommittéerna lämpligt ålägga ägaren skyldighet att bekosta varje ändring i

anläggningen, som beiinnes nödig för utförandet av ett kanske långt efter järnvägens

tillkomst påtänkt vattenavledningsföretag. Järnvägens ägare skulle härigenom kunna

utsättas för mycket kännbara utgifter på grund av förpliktelser, om vilka han vid

7: 9 -||

Om vätte/,ta

Klapp genom

järnvägs

banvall

för marks

torrläggning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

järnvägens tillkomst ej käft kännedom och för vilkas uppfyllande han således ej då

varit i tillfälle att vidtaga nödiga åtgärder. Vid bestämmandet, hur långt eu dylik

järnvägsägarens skyldighet uti ifrågavarande avseende bör sträcka sig, hava kommittéerna

ansett sig böra skilja mellan å ena sidan torrläggningsföretag, i den mån

dessa avse förbättrad torrläggning av mark, som redan vid tiden för järnvägens tillkomst

varit tagen i kultur, samt å andra sidan torrläggningsföretag, i den mån dessa

avse annan mark än nyss nämnts. Kommittéerna hava utgått från det betraktelsesättet,

att man allenast för det fall, att järnvägen byggts på sådant sätt, att vattnets

avledande från redan i kultur tagen mark förhindrats eller försvårats, kunde

tala om en skada, vilken framträtt redan då järnvägen anlades och vilken det därför

borde vara j äril vägsägarens plikt att på sin bekostnad avhjälpa. På grund härav

b ava kommittéerna ansett ägare av järnväg, som fullbordats innan vattenlagen

trätt i kraft, böra åläggas skyldighet att utföra dylikt ändringsarbete utan gottgörelse

endast för den händelse att fråga vore om erforderligt vattenavlopp för torrläggning

till högst 1,2 meters djup av åker och äng, som jämväl vid tiden för järnvägens

tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. En i överensstämmelse härmed avfattad

bestämmelse är införd i kommittéförslagets 19 § första stycket.

Vad åter beträffar de järnvägar, som anläggas först efter det vattenlagen trätt i kraft,

har det visserligen icke synts kommittéerna föreligga något rättsligt hinder att stadga

en obegränsad skyldighet för järnvägsägaren att, där järnvägen, sedan den blivit

utförd, funnes hindra eller försvåra vattens avledande i ändamål av marks torrläggning,

på egen bekostnad ombesörja det ändringsarbete å järnvägen, som vore nödvändigt

för att torrläggningsföretaget skulle komma till stånd. Givet vore emellertid,

att det för en dylik järnvägsägare ej vore möjligt att med säkerhet förutse, vilka

torrläggningsföretag kunde i en närmare eller fjärmare framtid komma till utförande.

I ändamål att bereda honom eu mera säker ställning i det förevarande avseendet

hava kommittéerna framställt förslag därom, att. innan järnväg anlägges, offentlig

syneförrättning skall hällas för bestämmande, varest och till vilken storlek öppniugac

för vattens framrinnande skola göras i järnvägens banvall till förekommande av vattenskada

å kringliggande mark samt, där denna ej redan är torrlagd till 1,2 meters

djup, möjliggörande av markens torrläggning till detta djup. Genom anordnandet av

en dylik offentlig förundersökning skulle man enligt kommittéernas åsikt vinna den

fördelen att tillfälle bereddes vederbörande markägare att framställa de yrkanden beträffande

vattenavloppen, vartill de kunde duna fog. Stadganden i nu nämnda riktning

hava av kommittéerna intagits dels i 19 § andra stycket i vattenlagen, dels ock —

opaginerad Kontrollera mot PDF

7:9.....(t

såvitt angår själva syne förrätt ningen — i ett särskilt lagförslag (Förslag till lagom

syneförrättning för anläggande av järnväg). Kommittéerna hava ansett, att, därest

en järnvägsanläggning utfördes i överensstämmelse med vad vid eu dylik föregående

syneförrättning — eller i vissa fall av vattendomstolen — blivit bestämt, järnvägsägaren

måste anses hava iakttagit allt vad på honom ankommer.

Mot de av kommittéerna i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna har.

såvitt angår skyldighet för ägare av järnväg, som tillkommit innan lagen trätt i

kraft, att i vissa fall bekosta erforderligt vattenavlopp, någon erinran icke framställts,

utan hava såväl järnvägsstyrelsen som Svenska järnvägsföreningen förklarat sig vilja

tillstyrka deras antagande i denna del. De av oss i 10 § föreslagna bestämmelserna

i detta hänseende hava ej heller undergått någon annan ändring i förhållande till

kommittéförslagets föreskrifter härom i 19 § första stycket än att tillämplighetsområdet

något utvidgats. Bestämmelserna i 10 § avse sålunda ej blott de järnvägar*

som fullbordats innan lagen träder i kraft, utan även de, som till den del, varom

fråga är, påbörjats men ej fullbordats före berörda tidpunkt. Arbetet kan vid sistnämnda

tid hava skridit så långt, att det står inför sin fullbordan. Det vore uppenbarligen

obilligt att i dylikt fall fordra omläggande av avloppen i enlighet med de

bestämmelser, som gälla för järnvägar, påbörjade efter det lagen trätt i kraft.

Kommittéförslagets bestämmelser i övrigt hava uti åtskilliga hänseenden gjorts

till föremål för kritik från järn vägshåll.

Järnvägsstyrelsen riktar i sitt utlåtande sina anmärkningar i första hand mot förslaget,

att järnvägs byggande skall föregås av en obligatorisk förundersökning rörande

de erforderliga vattenavloppen. Styrelsen framhåller, att en dylik förundersökning

skulle hava till följd, att arbetet å järnvägen komme att bliva mycket försenat. Ansenlig

tid komme nämligen att åtgå till uppgörande av kartor och profilritningar

beträffande diken och dylikt. För vissa vattenavlopp kunde storleken ofta ej

bestämmas förrän såväl höst- som vårflodens verkningar iakttagits och detta skulle

ej sällan förorsaka en tidsutdräkt utöver året. Dessutom vore det just stenarbetena

för vattenavlopp, som tidigast igångsattes. Dessa arbeten utfördes ofta, särskilt

vid enskilda järnvägar, å entreprenad. Ovissheten om vatten avloppens läge och

storlek samt om tiden för arbetenas påbörjande skulle omöjliggöra upprättandet av

entreprenadkontrakt inom skälig tid. Genom arbetenas försenande skulle också kostnaderna

för järnvägarna bliva väsentligt ökade. Det vore vidare att befara, att järnvägen

skulle åläggas att göra mera kostsamma vattenavlopp än som kanske i framtiden

skulle visa sig behövligt. Man kunde nämligen hava anledning föreställa sig.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

att vederbörande förrättningsman för att för framtiden trygga sitt utlåtande skulle

föreskriva djupare lagda eller i övrigt vidlyftigare avlopp, än som verkligen krävdes.

Förläggandet av en trumma endast något litet djupare än som behövdes kunde å

vattensjuk eller lös mark medföra betydlig ökning av kostnaderna. Enligt styrelsens

åsikt skulle den obligatoriska förundersökningen alltså komma att tillskynda

järn vägsbyggaren avsevärda olägenheter.

Beträffande det förfaringssätt, som nu användes för bestämmande vid järnvägsbyggnad

av avloppens läge och dimensioner, anför styrelsen: Enligt det nu praktiserade

tillvägagångssättet verkställde järnvägsbyggaren genom egen försorg förundersökning

angående erforderliga vattenavlopp. Härigenom försenades icke järnvägsbygget,

då undersökningsförrättarna hade tillfälle att i god tid inhämta kännedom

om de faktorer, som vore bestämmande för vatten avloppets storlek och läge.

Lämpligheten av föreslagna arbeten samt sättet och villkoren för deras utförande bestämdes

och kontrollerades i fråga om statens järnvägar av styrelsen och i fråga om

enskilda järnvägar av distriktscheferna vid väg- och vattenbyggnadsdistrikten. Olägenheten

med det nu använda tillvägagångssättet torde bestå däri, att för beaktande

av markägarnas intressen i förevarande avseende saknades viss lagstadgad form.

För avhjälpande av sistnämnda brist har styrelsen uppgjort ett förslag, som jämväl

skulle ersätta kommittéernas förslag till järnvägssyn. Enligt styrelsens förslag

skulle järnvägsbyggaren åläggas att för varje del av järnvägens sträckning, som berör

fastigheter, liggande inom en och samma domsaga, före arbetets påbörjande uppgöra

en fullständig plan beträffande erforderliga vattenavlopp genom järnvägens banvall,

angivande avloppens dimensioner och lägen. Planen skulle efter kungörelse

hallas tillgänglig under viss tid hos domhavanden, till vilken anmärkningar mot

planen skulle, jämväl inom viss tid, ingivas av den, vars rätt berördes av planen.

Kunde parterna icke enas, hade domhavanden att förordna en person med särskild

sakkunskap på detta område, som med biträde av två gode män, utsedda en av vardera

parten, hade att förrätta syn å stället och avgiva utlåtande. Talan mot utlåtandet

skulle fullföljas genom besvär till vattendomstolen. Påbörjandet av järn

vägsanläggningen skulle kunna äga rum så snart planen ingivits, med skyldighet

för anläggaren att vidkännas kostnaderna för de ändringar i planen, som föranleddes

av synenämndens utlåtande.

Vad beträffar beskaffenheten av de vattenavlopp, som järnvägen skulle bekosta,

har järnvägsstyrelsen ej heller härutinnan ansett sig kunna tillstyrka kommittéförslaget

i oförändrat skick. Enligt kommittéförslaget skulle, såsom förut

opaginerad Kontrollera mot PDF

163 7:9 i''l

nämnts, åt de vattenavlopp, som föreskreves vid den obligatoriska förundersök

ningen, givas sådana fägen och dimensioner, att den grad av torrläggning marken

redan innehade bibehölles och att den ytterligare torrläggning till 1,2 meters djup,

som syntes tekniskt och ekonomiskt utterbär, kunde liga rum. Mot dessa bestämmel

meker, såvitt de avse åker och ting, har styrelsen ej hatt något att erinra. Ifråga

om dessa ägoslag har styrelsen t. o. m. gått längre än kommittéerna föreslagit,

Styrelsen tillstyrker sålunda, att järnvägsägare skulle kunna förpliktas att på sin

bekostnad anordna vattenavlopp för torrläggning av åker eller äng till större

djup än 1,2 meter, därest före tiden för meddelande av koncession eller, vad statsbana

anginge, fastställande av definitiv plan för statsbanelinje, det förelåge plan

för dikning^- eller vattenavledningsföretaget, som angåve vattenavloppens läge

och storlek för torrläggning till nyssnämnda större djup. Vad åter beträffar torrläggning

av annan mark än åker och äng, synes styrelsen ej vilja tillstyrka, att

järnvägsägarna åläggas några som helst förpliktelser till ersättningsfritt anordnande

av därför erforderliga vattenavlopp.

Svenska järnvägsföreningen har pa 1 huvudsak samma skäl, som järnvägsstyrelsen

anfört, avstyrkt kommittéernas förslag till lag om järnvägssyn. Gentemot vad kommittéerna

anfört om behovet för markägarna att, innan järnvägen byggdes, sättas i tillfälle

att taga kännedom om hur vatten avloppen skulle utföras, erinrar föreningen, att

städse, innan koncession meddelas, vederbörande länsstyrelse inhämtar ortsbefolkningens

yttrande å offentligen för ändamålet utlyst sammanträde. Ortsbefolkningen hade där

för redan under nuvarande förhållanden kännedom om en tilltänkt järnvägsanläggning

och hade således tillfälle att tillvarataga sina intressen i fråga om torrläggningsföretag

antingen genom hänvändelse till järnvägens ägare, vilken borde tillförbindas

att meddela markägaren de för denne erforderliga upplysningar, eller, i händelse

av olika meningar mellan järnvägens och markens ägare, genom frågans hänskjutande

till statens kontrollerande ingenjör, som redan nu hade att å statens vägnar

öva tillsyn över järnvägsbyggnaden.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser järnvägsföreningen, att järnvägens ägare allenast

i fråga om åker och äng bör förpliktas att utan särskild framställning göra

vattenavlopp för torrläggning till 1,2 meters djup. Föreningen tillstyrker emellertid

därutöver, att järnvägens ägare ålägges skyldighet att utan ersättning göra vattenavlopp

för torrläggning av mark (d. v. s. ej blott åker och äng utan även annan märk) till

större djup än 1,2 meter, under förutsättning att det i laga ordning visas, att vat

tenavloppet kräves för utförande av ett torrläggningsföretag, som antingen redan

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

7 9 II

igångsatts före järnvägsarbetets påbörjande eller ock endast planerats, i sistnämnda

fall dock under villkor, att förslag till företaget visas vara utarbetat så långt, att

vattenavloppens lägen och storlek äro fastslagna innan järnvägens terra» seringsarbeten

å resp. platser blivit påbörjade.

Distrikts ingenjören i östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet förklarar sig i sitt

utlåtande anse, att den föreslagna lagstiftningen skulle medföra övervägande fördel

för järnvägarna, om den ej orsakade avsevärd tidsförlust. Det borde stå järnvägens

ägare fritt att genom offentlig syneförrättning tillägna sig de därmed förenade fördelarna.

Borttoges tvånget, vunnes den fördelen, att järnvägarne kunde föranstalta

om synens hållande, då det fälle sig lägligt. Därigenom undvekes i görligaste män

tidsförlust.

Teknologföreningen framhåller, att stadgandena i den av kommmittéerna

föreslagna lagen om järnvägssyn skulle kunna föranleda till utförande av onödigt

vidlyftiga och dyrbara utredningar och därför torde böra ersättas med mera

efter det praktiska behovet lämpade bestämmelser. Beträffande enskilda järnvägar

kunde möjligen frågan bäst lösas på det sätt, att den kontroll, som redan nu utövas

för statens räkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom tjänstemännen vid

väg- och vattenbyggnadsdistrikten, utsträcktes till att gälla dimensionering av och

bestämmande av vattenavlopp i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder det nya

lagförslaget förutsatte. För statens järnvägsbyggnader torde bestämmelser för ett

på motsvarande sätt förenklat förfarande böra införas.

Konungens befallningshavande i -Jämtlands län anför: Bestämmelserna om järn
vägssyn

borde såsom olämpliga utgå. Numera torde vid uppgörande av planer till

järnvägs byggande även hänsyn tagas till angränsande markers avdikningsförhållanden.

Att för varje järnvägsföretag fordra syn av lanthruksingenjör skulle förorsaka

hindersamma kostnader och oläglig tidsntdräkt. Järnvägskommunikationerna vore av

den stora betydelse för eu ort, att man ej i vidare mån än som vore absolut nödvändigt

borde för dem lägga några hinder eller svårigheter. Vad man genom synen

ville åstadkomma, syntes kunna vinnas genom bestämmelser, att vid uppgörande av

planer till järnvägsföretag hänsyn till angränsande markers behov av torrläggning

borde i görligaste mån tagas. Skedde ej detta, syntes den kostnad, som kunnat

undvikas, om planen för järnvägsbyggnaden varit tillfredsställande, böra stanna å

järnvägen.

I övrigt har några mera vittgående anmärkningar icke framställts mot ifrågavarande

bestämmelser. i

opaginerad Kontrollera mot PDF

160 7: S II

Det torde ej rada någon meningsskiljaktighet, att ett närmare reglerande av

järn vägsägares skyldighet i nu förevarande hänseende är av behovet starkt påkallat.

Enligt vår mening torde kommittéerna också hava löst frågan på ett i stort sett

lyckligt sätt. Dock torde det, särskilt, med hänsyn till de förut återgivna anmärkningarna,

vara av nöden att företaga vissa jämkningar i de av kommittéerna

föreslagna bestämmelserna.

Den fråga, till vilken det först gäller att taga ståndpunkt, är, huruvida järnvägens

ägare skall vara skyldig att vid avlopps upptagande taga hänsyn till annan mark

än åker och äng. Såsom kommittéerna föreslagit synes det riktiga vara, att all

mark, som har behov av torrläggning, tillgodoses i förevarande avseende. Beträffande

åter det djup å torrläggningen, med hänsyn till vilket avloppet skall anordnas, finna

vi oss ej helt kunna dela kommittéernas uppfattning.

Det synes nämligen som om den, vilken vill torrlägga sin mark till större djup

än 1,2 meter, enligt kommittéförslaget erhållit en väl ogynnsam ställning. År det

fråga om torrläggning av åker, äng eller skogbärande mark, torde frågan i allmänhet

sakna praktisk betydelse, då sådan mark väl endast undantagsvis har behov av djupare

torrläggning än till 1,2 meter. Vad däremot angår annan mark, särskilt tomtmark

och torvmossar, torde 1,2 meters gränsen icke utgöra något normaldjup för

den behövliga torrläggningen. Det har därför synts oss, sorn om det saknades tillräckliga

skäl att under alla förhållanden frånkänna ägare av sådan mark rätt att,

därest marken behöver djupare torrläggning än till 1,2 meter, ersättningsfritt få anordnat

hela det avlopp han sålunda behöver. Såsom framgår av vad här ovan anförts har även

järnvägsstyrelsen i sitt förslag beaktat denna synpunkt och ålagt järnvägens ägare

att i vissa fall bygga järnvägen så, att åker och äng kan torrläggas till större djup

än 1,2 meter, och järnvägsföreningen har ansett sig böra föreslå en i huvud

sak liknande utsträckning av järn vägsägarens skyldighet jämväl till annan mark än

åker och äng. Enligt järnvägsföreningens förmenande bör en dylik skyldighet icke

för järnvägsföretagen bliva av allt för betungande beskaffenhet. Då frågan om den

djupare torrläggningen, otvivelaktigt har en ganska stor betydelse ur allmän synpunkt

särskilt för torvmossarnas tillgodogörande, hava vi icke ansett oss böra underlåta

att biträda vad järnvägsföreningen i detta hänseende föreslagit. Men för att en

dylik skyldighet icke skall bliva allt för betungande synes det, såsom järnvägsstyrelsen

och järnvägsföreningen framhållit, vara av nöden att förknippa densamma med

vissa förbehåll. Visserligen synes det som om allenast den omständigheten, att plan

för ett torrläggningsföretag icke föreligger i utarbetat skick vid tiden för järnvägens

22—193710.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7:9—11 166

tillkomst, ej bör utesluta sådan skyldighet. A andra sidan bör det givetvis, då

fråga är om sådan djupare torrläggning, åligga markägaren att redan vid järnvägens

tillkomst härom göra framställning och bör det härvid stå järnvägsägaren till buds

att, därest han ej utan vidare vill efterkomma densamma, draga frågan om det påyrkade

avloppets erforderlighet ur teknisk och ekonomisk synpunkt under sakkunnig

prövning. Med tillämpning av nu angivna synpunkter hava vi såsom allmän regel

icke ansett oss böra ålägga järnvägens ägare att på sin bekostnad föranstalta om

djupare vattenavlopp än som erfordras för markens torrläggning till 1,2 meters djup

eller det större djup, vartill marken vid järnvägens tillkomst varit torrlagd, i andra

fall än då särskild framställning därom göres. Beträffande det närmare ordnandet

av förfarandet i dessa fall hänvisas till den följande framställningen.

Yad därefter angår den förundersökning, som enligt kommittéernas förslag skall

föregå järnvägs byggande, hava vi i ej oväsentliga punkter ansett oss böra tillmötesgå

de härutinnan gjorda anmärkningarna. Genom dessa anmärkningar synes

det oss vara ådagalagt, att det icke kan anses lämpligt att under alla förhållanden

göra en dylik förundersökning obligatorisk. Ä andra sidan torde det ej heller vara

att tillråda att, såsom järnvägsföreningen gjort gällande, helt stänga den utväg för

de ifrågavarande förhållandenas reglerande, som en dylik förundersökning innebär.

Ur järn vägsägarens egen synpunkt torde det nämligen vara till stor fördel, att ett

förfarande finnes, varigenom han med bindande verkan för framtiden kan få fastställt

storlek och läge för de vattenavlopp, som kunna fordras av honom. Enligt vår

uppfattning bör det därför lämpligen överlämnas åt dennes eget avgörande, huruvida

en dylik förundersökning bör äga rum eller ej. Underlåter järnvägens ägare att underkasta

frågan om erforderliga vattenavlopp prövning, utsätter han sig givetvis för

risken att framdeles, då fråga om dylikt avlopp väckes, på sin bekostnad få vidtaga

de åtgärder, som då finnas erforderliga för den närliggande markens torrläggning.

Har däremot denna fråga redan vid järnvägens tillkomst varit föremål för prövning

i den härför stadgade ordning, är han, om de därvid meddelade föreskrifterna av

honom iakttagas, för framtiden tryggad mot någon vidare ekonomisk uppoffring i

detta hänseende.

Beträffande det närmare anordnandet av förfärandet hava vi i åtskilliga punkter

ansett oss böra följa järnvägsstyrelsens framställning, såsom framgår av 1—5 §§ i vårt

förslag till lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till

tryggande av närliggande marks torrläggning. I överensstämmelse med vad styrelsen

föreslagit hava vi sålunda ansett, att förfarandet bör inledas genom framläggande

opaginerad Kontrollera mot PDF

iråu järnvägsägarens sida av en fullständig plan med beskrivning över järnvägens

läge och vattenavloppen genom dess banvall. Planen med beskrivning skall angiva,

genom vilka kommuner och över vilka fastigheter järnvägen skall framdragas samt

ställe, höjdläge och dimensioner ä de tillämnade vattenavloppen. Vid planens upp

görande skall iakttagas, att banvallen göres så, att den ej förminskar den grad av

torrläggning, närliggande mark redan innehar, eller hindrar den ytterligare torrläggning

av marken, som kan antagas bliva ekonomiskt och tekniskt utförbar. Sedan

planen med beskrivning inkommit till vattenrättsdomaren, åligger det denne att till

ett eller flere välbelägen ställen, som angivas i av honom utfärdad kungörelse, översända

avskritt av handlingarna för att där hållas tillgänglig för granskning. Den,

som anser, att de å planen upptagna vattenavloppen ej fått det läge eller de dimensioner,

som erfordras för torrläggning av hans mark, äger att inkomma till vattenrättsdomaren

med skriftlig erinran därom inom sextio dagar efter kungörelsens dag.

Av erinringsskrifterna, som skola ingivas i två exemplar, äger järnvägsanläggaren utbekomma

det ena exemplaret.

Har erinran icke gjorts, bör detta givetvis icke befria anläggningens ägare frän

varje skyldighet i avseende å anordnande av vattenavlopp för den närliggande markens

torrläggning. Att erinran icke framställts, torde i allmänhet icke kunna antagas

vara liktydigt med att planen godkänts. På grund av svårigheten för de

flesta att utan sakkunnigt biträde bedöma, huru ett å planen angivet avlopp kommer

att verka, torde i de flesta fall en utebliven erinran mindre bero på godkännande

av planen än på okunnighet om att avloppen äro otillräckliga. Och att markägarna

mera sällan komma att anlita sakkunnig person för utredning av hithörande

förhållanden är säkerligen att förvänla. Med hänsyn till den stora vikten för jordbrukets

del av att tillräckliga avlopp finnas hava vi icke ansett det tillrådligt att

låta planen vinna laga kraft vid utebliven erinran, såvitt angår avlopp för torrläggning

av närliggande mark intill 1,2 meter. Därest järnvägens ägare vill vinna

trygghet i avseende å dessa avlopp, bör han vara skyldig underkasta frågan

sådan prövning, varom förmäles i det följande. Beträffande avlopp för djupare torrläggning

än 1,2 meter har en utebliven erinran ansetts alltid höra vara förknippad

med den påföljd, att järn vägsägaren för framtiden är befriad från att på sin bekostnad

upptaga annat avlopp än planen angiver.

Därest erinran mot planen framställes, bör givetvis eu sådan erinran äga den verkan,

att planen icke utan vidare blir för jordägaren bindande. Vill järn vägsägaren icke

efterkomma den framställda erinran, har lian därför att låta underkasta frågan vidare

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

prövning. Underlåter lian detta, anses han hava medgivit den framställda erinringens

befogenhet och är han sålunda pliktig att, då fråga om vattenavlopp sedermera uppkommer

ställa sig erinringen till efterrättelse. Givetvis föranleder det förhållandet,

att markägare framställt erinran, icke någon inskränkning i den skyldighet, som enligt

vad här förut framhållits åligger järnvägsägaren för det fall, att erinran icke framställes.

Den undersökning, som för frågans vidare utredning må anses av järnvägsägaren

påkallad, hava vi ansett böra äga rum vid särskild syneförrättning, anordnad i

huvudsaklig överensstämmelse med den av kommittéerna föreslagna. De väsentligaste

avvikelserna, som av oss förordas, äro, att syneförrättningen ej är obligatorisk utan

fakultativ och att förrättningen ej behöver avse järnvägen till hela dess längd utan

kan ifrågakomma jämväl beträffande viss sträcka av densamma.

Bestämmelserna rörande syneförrättning finnas intagna i 6—15 §§ i den förut omnämnda

särskilda lagen om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller

spårväg till tryggande av närliggande marks torrläggning. Rörande det närmare

innehållet i sagda bestämmelser hänvisas till nämnda lag.

Såsom förhållandena nu ordnats kan järnvägens ägare välja mellan att genom

särskilt förfarande få avloppen fastslagna eller att upplaga avloppen efter eget

bedömande. Genom det föreslagna förfarandet hava enligt vårt förmenande de

olägenheter, som medfölja den obligatoriska syneförrättningen, i huvudsak undanröjts

utan att järnvägsanläggaren berövats möjligheten att få avloppen på förhand bestämda

i de fall, då han därav verkligen har behov.

Såsom framgår av 2 kap. 1 § är uppförande av bro i allmänhet att hänföra till

byggande i vatten och till följd härav kan sådan anläggning komma att underkastas

prövning av vattendomstolen enligt bestämmelserna i 20 § av nämnda kap. Blir

detta förhållandet, bör vattendomstolen i ett sammanhang bedöma byggnadens laglighet

överhuvudtaget och således jämväl i de hänseenden, varom nu är fråga. Särskild

syneförrättning rörande järnvägsanläggningen i denna del är sålunda icke

påkallad. Däremot bör det förhållandet, att syneförrättning rörande en brobyggnad

ägt rum, icke befria anläggare!! från den skyldighet, som må åligga honom enligt 2

kap. 20 § att inhämta vattendomstolens medgivande till sådan byggnad. Av densamma

kunna beröras andra intressen än torrläggningsintresset såsom farleds-, flottleds-

och fiskeintressen, och det är uppenbart, att prövningen vid syneförrättning i

dessa hänseenden icke kan tilläggas någon betydelse. Eu uttrycklig erinran härom

har upptagits i andra stycket av 11 §. I övrigt hänvisas beträffande den nu berörda

frågan till bestämmelserna i 11 och 17 §§ av nyssnämnda särskilda lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

"i9 7:12

12 Si de, 17 SS),

innehållas i första stycket

iv denna paragraf, äga0m forebyg

1 ö b gande av

i kommittéförslaget. De hava ansetts böra medtagas olägenhet

för att icke deras utevaro möjligen skall kunna ^dikning1"

De bestämmelser, som

icke någon motsvarighet

närmast av formella skäl och

giva anledning till den missuppfattningen, att eu dikande, då han skall bekosta vattenavlopp

genom väg eller järnväg, allenast är skyldig att bekosta det arbete, som

erfordras för att vattenavlopp skall kunna erhållas. Den, som helt eller delvis be

kostat avloppets upptagande, har i paragrafen förklarats skyldig att gälda kostnaderna

för vägens eller järnvägens iordningställande, sedan avlopp vunnits, efter samma

grunder, som gälla för avloppets upptagande. Skall det sålunda t. ex. upptagas

ett avlopp genom en väg för torrläggning av mark till 2 meters djup, och är vägens

ägare pliktig att bekosta avloppet, i den mån det tarvas för markens torrläggning till

1,2 meter, har den dikande att gälda de kostnader, varmed arbetet för avloppets upptagande

och vägens iordningställande ökats därigenom, att avloppet avsett ett torrläggningsdjup

av 2 meter i st. f. 1,2 meter.

Då ett torrläggningsföretag utföres, kan det i vissa fall vara nödvändigt att för

undvikande av olägenhet vidtaga andra åtgärder, som ej heller behövas för själva

torrläggningen. För det fall, att de erforderliga åtgärderna bestå i dikning, hava

bestämmelser givits i 3 §. Andra åtgärder kunna emellertid erfordras t, ex. uppförande

av en bro över ett upptaget dike, flyttning av en gärdesgård eller dylikt

Understundom torde det visa sig erforderligt särskilt vid vattenavledningar, varå på

grund av hänvisningen i 37 § de ifrågavarande bestämmelserna jämväl skola äga tilllämpning,

att vidtaga särskilda åtgärder till skydd för broar eller andra dylika anläggningar.

I fråga om bekostande och utförande av dylika åtgärder, finnas, såvitt angår

väg, bestämmelser givna i 16 och 17 §§ kommittéförslaget, där det stadgas, att

om till följd av dikning tarvas, att allmän väg, bro eller trumma bygges eller ändras,

eller att samma åtgärder vidtagas beträffande enskild väg, bro, trumma eller dylikt,

den dikande har att draga försorg om arbetet, där väghållaren ej hellre tager ersättning.

Dessa bestämmelser, som jämväl avsågo för torrläggningens åstadkommande

erforderliga åtgärder, hava till den del de röra åtgärder, som tarvas för förebyggande

av olägenhet till följd av dikningen, med vissa formella ändringar intagits i andra

stycket av förevarande paragraf och utsträckts att avse ej blott broar och trummor å

vägar utan även å järnvägar och överhuvud taget varje anläggning, till vars skydd

särskild åtgärd finnes vara nödig. Är det fråga oro arbete å järnväg, skall arbetet

dock alltid utföras av järnvägens ägare.

s. 170 Kontrollera mot PDF

7: 12—13

170

Beträffande arbetets utförande skiljer sig förevarande paragraf i en punkt från de

bestämmelser, som för motsvarande fall givits i kommittéförslaget. 117 § av sistnämnda

förslag stadgas nämligen, att då fråga är om anläggning, som huvudsakligen är avsedd

för hemkörslor eller för underlättande av ägors brukande, den dikande allenast

skall åläggas skyldighet att giva ersättning för arbete, som i förevarande paragraf

avses, såframt ej ägaren uttryckligen fordrar, att den dikande drager försorg om arbetet,

eller den dikandes befriande från arbetets utförande prövas lända ägaren till

synnerligt men. Stadgandet har enligt motiven till 17 § tillkommit för att arbetet

skall kunna göras billigare för den dikande. Vi hava icke funnit de av kommittéerna

anförda skälen för nämnda undantagsbestämmelse vara fullt övertygande.

Den av kommittéerna anlagda kostnadssynpunkten torde i de flesta fall bliva tillgodosedd

därigenom, att parterna hava tillfälle komma överens om att anläggningens

ägare skall utföra arbetet mot ersättning. År en sådan överenskommelse förmånlig

för ägaren, torde den väl också i regel komma till stånd; är den åter oförmånlig för

honom, bör han ej påläggas arbetet, Vi hava därför icke ansett oss böra upptaga

ifrågavarande bestämmelse.

Beträffande den bestämmelse i 17 § kommittéförslaget om väg för hemkörslor eller

för underlättande av ägors brukande, som ej berörts här ovan, hänvisas till vad som

anförts under 14

13 § (24 §).

Åtgärder för Enligt de i 7—11 §§ meddelade bestämmelser är den dikande ej berättigad att få

de av mark» till stånd vatten avlopp genom väg eller järnväg förrän dylikt avlopp verkligen tarvas,

''rid byagm?- även om den dikande själv skall bekosta avloppets upptagande. Det är dock tydligt.

de eller änd- att utgifterna för den dikande i sistnämnda fall i regel måste bliva betydligt mindre, om

ring av all- _ ro

män väg avloppet kan upptagas samtidigt med att vägen eller järnvägen bygges eller ändras.

eller i (iY''ii ~

väq. hör att den dikande även för eu torrläggning, som han tänker bringa till stånd någon

gång i framtiden, skall kunna begagna sig av den gynsamma tidpunkt för vattenavloppets

upptagande, då eu väg eller därtill hörande bro eller trumma bygges eller

ändras, har det för vissa fall givits honom eu utväg härtill genom bestämmelserna i första

stycket av förevarande paragraf, som frånsett vissa mindre ändringar överensstämmer

med 24 § första stycket kommittéförslaget.

I anslutning till en mot sistnämnda paragraf framställd anmärkning har i förevarande

paragraf stadgats, att den dikandes yrkande på vattenavlopp för att vinna

beaktande skall framställas, innan arbetet i fråga påbörjas. Vidare bar den dikande

opaginerad Kontrollera mot PDF

171 7: 13 14

ålagts att utgiva ersättning jämväl med det belopp, varmed till följd av arbetet

underhållet kommer att fördyras. I övrigt hava allenast redaktionella ändringar

vidtagits. Föreskrifterna i kommittéförslaget om sättet för ersättnings gäldande och

säkerhets ställande hava uteslutits, enär generella bestämmelser i dessa avseenden

meddelas i 18 och 1!) §§.

Såsom framgår av det föregående kommer första stycket i förevarande paragraf att

få ett mera begränsat tillämplighetsområde än som tillämnats motsvarande bestämmelser

i kommittéförslaget. Enligt nämnda förslag skulle bestämmelserna avse alla

vattenavlopp genom allmän väg, som skall byggas eller ändras genom vägstyrelsens

försorg, under det att enligt föreliggande förslag ifrågavarande bestämmelser på grund

av de nya föreskrifterna i 7 och 8 §§ komma att företrädesvis äga betydelse beträffande

sådana avlopp genom allmän väg, som den dikande själv har att bekosta.

Enligt stadgande i andra stycket av paragrafen skola bestämmelserna i första

stycket tillämpas jämväl å järnväg med därtill hörande broar och trummor. ’ Kommittéförslaget

hade eu liknande bestämmelse i 24 § andra stycket. Sistnämnda bestämmelse

förklaras i motiven till 24 § hava tillkommit med hänsyn till vattenavlopp,

som erfordras för torrläggning till större djup än 1,2 meter. Vattenavlopp för

torrläggning till mindre djup skulle nämligen alltid bestämmas vid den av kommittéerna

föreslagna syneförrättningen, som skulle föregå järnvägs byggande. Det

av kommittéerna anförda skälet för bestämmelsernas tillämpning å järnväg förelig

ger visserligen ej längre i samma utsträckning, sedan det gjorts möjligt för en

markägare att vid järnvägens byggande få bestämt avlopp för torrläggning till större

djup än 1,2 meter att upptagas på järnvägsägarens bekostnad. Bestämmelsernas till - lämplighet å järnväg har emellertid ansetts böra bibehållas särskilt av den anledningen,

att de kunna vara av betydelse, då det är fråga om att ändra bro eller

trirmma å sådan äldre järnväg, som omförmäles i 10 §.

Bestämmelserna i 24 § tredje stycket kommittéförslaget återfinnas i 30 §.

14 § (17. 20 §§).

I förevarande paragraf återgivas med vissa ändringar och tillägg föreskrifterna i Om

20 § kommittéförslaget om rätt för järnvägs ägare att i visst fall lämna ersättning Jghel attbför

skada i stället för att bekosta upptagandet av vattenavlopp genom järnvägens

banvall. Den i sistnämnda paragraf uttalade principen har emellertid synts böra mot eråclttkomma

till användning ej blott i nämnda fall, utan även dä fråga är om upptagande ”xlw/a.''

av vattenavlopp genom väg eller då enligt 12 § arbete i annans intresse skall verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7: ,4 15 172

ställas av flen dikande ock överhuvudtaget i alla fall, dä fråga är om utförande av

arbete, som den dikande eller annan jämlikt 7—13 §§ är skyldig att verkställa utan

ersättning. Regeln bär emellertid undergått en jämkning. För dess tillämpning erfordras

sålunda, att kostnaden för dylikt arbete finnes vara avsevärt större än beloppet

av den skada, som uppstår därigenom, att arbetet icke utföres. Den i 20 § kommittéförslaget

såsom förutsättning för stadgandets tillämplighet gjorda föreskriften,

att skadan skall vara ringa mot kostnaden, har ansetts allt för sträng mot den, som

skall bekosta arbetet. 1 17 § kommittéförslaget finnes åter eu bestämmelse av liknande

art, som i fråga om förhållandet mellan kostnad och skada synes innebära en

viss obillighet i motsatt riktning. Där stadgas nämligen, att, om till följd av dik

ning tarvas, att enskild väg, bro eller trumma, som huvudsakligen är avsedd för hem

körslor eller för underlättande av ägors brukande, bygges eller ändras, samt kostnaden

för arbetets utförande prövas överstiga värdet å skadan, om arbetet ej göres,

den dikande allenast skall vara pliktig gälda gottgörelse för skadan. Jämväl i ett

dylikt fall hava vi ansett, att den i förevarande paragraf uttalade principen bör tilllämpas

och har förty något särskilt stadgande härom ej varit erforderligt.

1 fråga om tillämpningen av paragrafens bestämmelser må slutligen anmärka»

följande. Därest ägare av väg eller järnväg på grund av bestämmelserna i denna

paragraf är i ett givet fall berättigad att i stället för bekostande av avlopp lämna

ersättning för den skada, som vållas därigenom att arbetet icke utföres, skall givetvis

allenast hänsyn tagas till skadan å den mark, för vars torrläggning till visst djup

vägens eller järnvägens ägare enligt de i 7—18 §§ givna reglerna är skyldig att bekosta

avlopp. Det kan nämligen tänkas, att samma avlopp erfordras jämväl för torr

läggning av annan mark än nyss sagts. Skadan å denna mark genom att avloppet

icke upptages skall alltså ej medräknas.

15 ii (21 §).

Om verka« 1 sina yttranden över 21 § kommittéförslaget hava Västmanlands läns hushållnings
tal

''dier an- sällskap ävensom lantbruksstyrelsen framhållit, hurusom det icke sällan inträffat, att

"rättfninfv''^ expropriationsförrättningar eller eljest i avtal, som uppgjorts i samband med

å de i 7—14 järn vägs byggande, icke beaktats de framtida olägenheterna av järnvägen med hänS,

V(7 Ikyldisj- syn till kringliggande marks torrläggning. De både lämnats ur räkningen, när det

tei '' gällt att bestämma ersättning för »intrång, skada och olägenheter av alla slag». Där
för

föreslå dessa myndigheter, att de i paragrafen meddelade undantagsbestämmelserna

skulle lända till efterrättelse allenast för det fall, att i sammanhang med förvärv av

opaginerad Kontrollera mot PDF

1,3 7 15

mark för järnväg eller eljest jämlikt särskild rättsgrund rättigheter och skyldigheter

bliyit uttryckligen särskilt bestämda och reglerade. Vi hava ingående behandlat detta

spörsmål och därvid kommit till det resultat, att något stadgande i angiven riktning

knappast torde vara på sin plats.

Den rätt, som markägare hittills haft ifråga om upptagande av avlopp genom väg

eller järnväg, har bestått däri, att han kunnat fordra, att vägen eller järnvägen göres

med sådana avlopp, att den icke försämrar en redan befintlig torrläggning och att de

vattenavlopp, som erfordras för markens ytterligare torrläggning, må upptagas antingen

av den dikande själv eller på hans bekostnad (6 § D. L.). Om en väg eller järnväg

anlagts på det sätt, att den förminskat möjligheten till en ytterligare torrläggning

av närliggande mark, torde detta icke hava betraktats såsom ett intrång i markägarens

rätt, därför ersättning bort utgå. Därest sålunda vid expropriation av mark

ersättning bestämts att utgå till markägaren »för intrång, skada och olägenheter av

alla slag», lär dylik ersättning såsom allmän regel icke böra anses hava avsett intrång

av det slag, varom nu är fråga.

En markägares rätt att enligt de av oss föreslagna bestämmelser ersättningsfritt

erhålla vattenavlopp för torrläggning av sin mark till större djup än det, vartill marken

varit torrlagd vid.vägens eller järnvägens tillkomst, torde alltså icke i allmänhet

vara inskränkt genom ett före lagens tillkomst meddelat beslut om expropriationsersättning.

Det nu sagda gäller givetvis dock icke sådana fall, då ersättningen uttryckligen

angivits skola utgå för försvårande av sådan torrläggning eller eljest av förhållandena

framgår, att därmed avsetts sådant intrång. I dylikt fall föreligger en sådan

särskild rättsgrund, som måste respekteras för framtiden.

Genom de nu föreslagna bestämmelserna kommer emellertid markägarens rätt till

vattenavlopp genom väg eller järnväg för åstadkommande av ytterligare torrläggning

att delvis ändra karaktär. I stället för att markens ägare förut endast varit

berättigad att få vattenavlopp upptaget på egen bekostnad, vinner han nu rätt att i

vissa fall ersättningsfritt erhålla avlopp. Det intrång, som sker genom att en väg

eller järnväg bygges så, att ytterligare torrläggning hindras, skall alltså gottgöras

enligt lagen på det sätt att, då torrläggningsarbetet skall utföras, därför erforderligt

vattenavlopp i viss utsträckning skall upptagas på bekostnad av vägens eller järnvägens

ägare. Om efter den nya lagens ikraftträdande vid expropriation av mark för

väg eller järnväg ersättning begärdes för dylikt intrång, torde i saknad av särskilt stadgande

härom ersättning härför möjligen tillerkännas markens ägare. Med hänsyn till

det nu sagda skulle det också kunna ifrågasättas, huruvida icke redan själva expro
23—i93710.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

7: 15-17

priationsförfarandet och rättens däri meddelade beslut komme att utgöra en sådan

särskild rättsgrund, som uteslöte tillämpningen av de i lagen givna reglerna. Detta

synes icke tillfredsställande. Framstftlles särskilt yrkande om ersättning för intrång,

varom nu är fråga, är det visserligen mindre att erinra emot att ersättning kommer

att utgå, även om markägaren härigenom mister sin rätt att framdeles erhålla vattenavlopp

utan ersättning. Emellertid torde i flertalet fall något preciserat ersättningsyrkande

icke framställas. Ägaren förbiser ej sällan, att intrång av ifrågavarande beskaffenhet

verkligen föreligger. Det skulle sålunda allt för väl kunna inträffa, att

markens ägare utan vetskap därom och utan särskilt vederlag ginge miste om sin

rätt till ersättningsfritt vattenavlopp i framtiden. Härigenom skulle de i lagen meddelade

bestämmelserna om rätt till sådant avlopp i verkligheten komma att förlora

en stor del av sin betydelse och syftet med desamma väsentligen förfelas- Till förebyggande

härav har därför i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att vid

expropriation av mark för väg eller järnväg bestämmelse icke far meddelas, som inskränker

den markägare enligt 7—14 §§ tillkommande rätt. Det torde utan vidare

vara uppenbart, att ifrågavarande bestämmelse icke utgör hinder för att i expropriationsmålet

ersättning bestämmes för intrång, som uppstår därigenom att till följd av

anläggning av väg eller järnväg befintligt dike eller annat vattenavlopp behöver flyttas

eller ändras.

Med hänsyn till de i 7—8 §§ meddelade bestämmelserna rörande skyldighet för

ägare av väg att i vissa fall på sin bekostnad upptaga vattenavlopp hava bestämmelserna

i första stycket av förevarande paragraf utvidgats att avse jämväl väg.

Dessutom hava sistnämnda bestämmelser även i övrigt undergått någon jämkning.

17 § (23 §).

I huvudsaklig överensstämmelsfe med en av distriktschefen i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet

framställd anmärkning har till bestämmelserna i 23 § kommittéförslaget

gjorts det tillägg, att anläggningen för varje fåll skall utföras på ett med

hänsyn till föreliggande förhållanden betryggande sätt. Skulle härigenom anläggningen

komma i bättre skick än förut och till följd härav underhållskostnaden för

framtiden minskas, är den dikande härför berättigad till ersättning enligt bestämmelserna

i 18 § av föreliggande förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17:’ 7:18—19

in § (K) § :■’» st.)

I 16 § tredje stycket kommittéförslaget stadgas, att, om till följd av dikning tarvas, Ökning eller

'' , ,, , ,, , , , minskning

att allmän väg, bro eller trumma bygges eller ändras och genom arbetet utgifterna av under
för

vägunderhållet för framtiden minskas, den dikande skall vara berättigad att nr

vägkassan erhålla bidrag till arbetskostnaden, motsvarande den sålunda åstadkomna trumma eller

0 o '' annan an
lindringen

i väghållningsbesväret. Då den uppfattning, som bär har gjort sig gill-läggning till

lande, synes äga giltighet jämväl i fråga om dylikt arbete å enskild väg eller ^läggningsjärnväg

med därtill hörande broar och trummor, har i förevarande paragraf den företag.

anförda bestämmelsen utsträckts till att avse allt arbete, varom stadgas i 7—17 §§

och som skall utföras på den dikandes bekostnad. Varder underhållskostnaden genom

sådant arbete ökad, framgår det ju visserligen av 1 § andra stycket att ersättning

därför skall utgå, men har det med hänsyn till att i 19 § lämnas bestämmelser

om sättet för ersättningens gäldande för fullständighetens skull synts lämpligt att i

förevarande paragraf göra en erinran om sagda ersättningsskyldighet.

19 § (16 § 3 st.).

1 denna paragraf lämnas föreskrifter om sättet för gäldande av ersättning för ar- Sättet för

cnsci ilning 8

bete, som på den dikandes bekostnad utföres av annan, samt av gottgörelse för ök- erläggande i

ning eller minskning i underhållskostnad, som uppstår genom på den dikandes bekostnad

utfört arbete. Det har icke ansetts lämpligt att föreskriva förskottsbetalning

för arbete av förstnämnda slag, utan har i enlighet med vad som i 24 § kommittéförslaget

föreskrivits för där avsett fall ersättning för sådant arbete bestämts

att betalas i mån av arbetets utförande. Någon risk att, såsom från visst håll

befarats, denna bestämmelse skall av den ersättningsberättigade kunna begagnas

så, att ersättning kräves dag för dag under arbetets fortgång, föreligger knappast.

Det ligger nämligen i sakens natur, att betalningsskyldighet ej intrader förrän en

icke allt för obetydlig del av arbetet blivit utfört. Föreskrifterna om sättet för

gäldande av gottgörelse för ökning eller minskning i underhållskostnad överensstämma

med vad för liknande fall stadgats i 16 § tredje stycket kommittéförslaget. Är

det fråga om allmän väg, skall gottgörelse för ökning i underhållskostnad inbetalas

till vägstyrelsen, som också har att gälda gottgörelse för minskning i dylik kostnad.

Att gottgörelse, som nu sagts, skall gäldas ur vägkassan, har föreskrivits uti ett av

oss föreslaget tillägg till 8 § väglagen. Avser gottgörelsen trumma, som underhålles

av enskild väghållare, torde dennes ställning med anledning av den ökade eller min
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

7: 19—21

skade underhållskostnaden ordnas av bestämmelserna i 16 och 17 §§ väglagen, sedan

sistnämnda paragraf ändrats i enlighet med av oss framställt särskilt förslag.

20 och 21 §§ (2 §, 11 § 2 st.).

Dikning- Den bestämmelse, som enligt gällande rätt är grundläggande för skyldigheten

{et. ^ att taga del i dikning, innehålles i 2 § D. L., där det stadgas, att om dike,

som någon vill upptaga för sin jord, finnes bliva till nytta jämväl för annans jord,

denne är skyldig att taga del i dikningen. Den, som på grund av denna bestämmelse

tvingas in i ett dikningsföretag, är liksom annan deltagare i dikningen enligt

3 § D. L. berättigad fordra, att diket göres så, att hans jord kan torrläggas

till fyra fots djup, såvitt ej markens beskaffenhet eller läge hindrar det. I allmänhet

överensstämmer det med den dikandes intresse att den, som har nytta av dikningen,

jämväl deltager däri. Understundom torde dock förekomma fall, då den dikande

finner det mest förenligt med sin fördel att ej begagna sig av sin rätt att

tvinga in en annan markägare i företaget, särskilt på grund av dennes nämnda rätt att

utvidga företaget. Den senare synes i dylikt fall få finna sig i att stå utanför företaget,

även om det skulle för honom vara fördelaktigt att deltaga i dikningen. D. L. torde

nämligen ej medgiva någon ovillkorlig rätt för en jordägare att ansluta sig till ett av annan

igångsatt dikningsföretag. En möjlighet till anslutning har dock förefnnnits. Den

jordägare, som förvägrats att taga del i dikningen, har nämligen kunnat begära särskild

syneförrättning och därvid yrka, att dikningen utsträckes att avse båda jordägarnas

mark. På så sätt torde han i vissa fall hava kunnat tvinga jordägare, som

först velat dika, att taga del i det sist planerade företaget och avstå från det först

tilltänkta.

Den ståndpunkt, som D. L. sålunda intager, synes genom kommittéförslaget ej

hava förändrats.

Enligt vår mening bör det i lagstiftningen givas ett uttryckligt erkännande

av rätten till anslutning i fråga om företag av förevarande beskaffenhet. Dessa

företag äro i allmänhet av gemensamhetsnatur. Ur allmänt ekonomisk synpunkt

såväl som med hänsyn till jordbrukets utveckling är det av vikt, att planläggningen

redan från början blir den mest ändamålsenliga. Detta syfte synes kunna

ej oväsentligt främjas genom ett stadgande, vari det medgives rätt för markägare

att ansluta sig till ett av annan planerat dikningsföretag och fordra, att åt

diket gives det läge och djup samt dikningen i övrigt erhåller den utsträckning och

omfattning, att största möjliga båtnad beredes jämväl hans mark. Förutsättning

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

härför bör dock vara, att hans deltagande är förenligt med dikningens ändamål och

att hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet eller läge eller därav, att

kostnaderna eljest skulle oskäligt ökas. Med dikningens ändamål avses tydligen

torrläggning till avsett djup av den mark, som initiativtagaren till dikningen ämnar

•torrlägga. Huruvida kostnaderna i ett givet fall ökas oskäligt eller icke bör givetvis

bedömas icke med hänsyn till ökningens absoluta belopp utan av förhållandet mellan

detta och värdet av den båtnad, som vinnes genom den ifrågasatta utsträckningen

av dikningen.

Att initiativtagaren ej kommer att lida någon verklig olägenhet genom att anslutningsrätt

begagnas, torde vara förebyggt dels genom nyssnämnda stadgande, att

deltagandet skall vara förenligt med dikningens ändamål och att kostnaderna ej få

oskäligt ökas, och dels genom bestämmelserna om kostnadernas fördelning vid

dikning. Särskilt synes bestämmelsen i 26 §, att ingen må betungas med större

bidrag för dikningen än som må antagas hava åtgått för torrläggning av hans mark

utan att annan däri tagit del, utgöra en garanti i berörda avseende.

I fråga om skyldighet att taga del i dikning hava vi ej funnit anledning att

frångå den princip, som tagit sig uttryck i 2 § D. L.; och har förty i förevarande

paragraf stadgats, att var och en, som för sin mark har båtnad av dikningen,

är skyldig att däri taga del. Med dikningen förstås här givetvis ej blott

dikningen såsom den ursprungligen planerats utan ock såsom den kommit att utsträckas

på grund av yrkanden av dem, som anslutit sig till eller intvingats i

företaget. Att den, som intvingats, bär samma rätt att fordra dikningens utsträckande

som den, vilken ansluter sig till företaget, faller av sig själv. Likaså att

den, som anslutit sig eller intvingats, har samma rätt som sökanden att påfordra

delaktighet i företaget av någon, som för sin mark har båtnad av detsamma.

Beträffande innehållet i den rätt till bestämmande av dikningens omfattning,

som enligt 3 § D. L. tillkommer dikningsskyldig, har det gjorts gällande, att en

markägare, som intvingats i ett dikningsföretag, igångsatt av ägare till nedan liggande

mark, icke har rätt att fordra dikningens utsträckande längre upp än som

erfordras för torrläggning av sökandens mark. Hans rätt enligt nämnda paragraf

skulle bestå däri, att han ägde fordra att diket genom sökandens mark och vidare

så långt nedåt behovet kräver göres så djupt, att den dikningsskyldige genom att

leda vattnet från sina ägor till diket kan torrlägga desamma till fyra fots djup.

Till stöd för denna uppfattning har anförts, att det dike, 3 § I). L. avser, är det

dike, som någon för sin jord upptaga vill (2 §). Huruvida det varit lagstiftarens

: 20-21

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

7: 21—22

Båtnad åt

marks torrläggning.

mening, att dikningssamfälligheten sålunda icke skall på annan delägares vitsord

kunna utvidgas uppåt utan endast nedåt, må här lämnas därhän. Med den lydelse,

som ifrågavarande bestämmelse erhållit i vårt förslag, torde det vara tydligt, att den,

som frivilligt eller tvångsvis deltager i dikning, är under de i paragrafen angivna

förutsättningar berättigad fordra, att dikningen erhåller den utsträckning jämväl

uppåt, att största möjliga båtnad beredes hans mark. Utan yrkande därom av ägaren

till ovan liggande mark är den dikande däremot givetvis icke berättigad fordra, att

dikningen utsträckes längre uppåt än som erfordras för torrläggning av den dikandes

egen mark. ,

All den mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga

del, utgör i avseende å företaget en samfällighet. Bestämmelse härom gives i 21 §.

Dikningssamfällighet är sålunda en sammanfattande benämning å den mark, för

vilken bidrag kommer att lämnas till dikningens utförande. Först när alla yrkanden

äro framställda och med ledning härav dikningens utsträckning bestämts, visa sig

gränserna för samfälligheten.

22 § (3 §).

I 3 § l). L. stadgas, att ingen må med dikningsskyldighet betungas utöver

vad för torrläggning av'' hans egen jord till fyra fots djup erfordras. Detta

stadgande anses jämte annat innebära, att vid bestämmandet av den nytta, efter

vilken delaktigheten i företaget skall beräknas, ej får medräknas den båtnad, som

jorden tillskyndas därigenom, att den blivit torrlagd till större djup än 1,2 meter.

Denna uppfattning sammanhänger med att D. L:s bestämmelser i främsta rummet,

och möjligen uteslutande, torde hava avseende allenast å mark, vars nytta av

torrläggningen består i höjande av dess avkastning såsom åker, äng eller skogbärande

mark. För sådan mark är i regel en torrläggning till fyra fots djup tillräcklig.

Berörda uppfattning om beräknande av båtnaden har icke fått något uttryck

i kommittéförslaget, men det torde kunna antagas, att kommittéerna ej på denna

punkt avsett att göra någon ändring i gällande rätt, då härom intet säges i motiven.

Vi hava emellertid funnit oss böra meddela en särskild föreskrift uti ifrågavarande

avseende. Det har därför i förevarande paragraf stadgats, att såsom båtnad

för mark, vars nytta av torrläggning består i höjande av dess alstringsförmåga,

skall anses den till följd av företaget åstadkomna höjningen i dess alstringsförmåga

genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större djupvartill

markens ägare äskat torrläggning av densamma, ävensom den ökade möjlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

betel) till alstrings förmågans höjande på sätt nu sagts. Båtnad av nämnda beskaffenhet

benämnes i vårt förslag, liksom i kommittéförslaget, »jordförbättring . Den

gjorda begränsningen av djupet för jordens torrläggning till 1,2 meter gäller ej den

jordägare, som äskat djupare torrläggning än till 1,2 meter. Båtnaden för dennes

jord bör givetvis beräknas med hänsyn till det djup, vartill han äskat torrläggning.

Att såsom båtnad för jord jämväl räknats den ökade möjligheten till alstringsförmågans

höjande överensstämmer med gällande rätt och kommittéerna synas ej i

denna fråga intaga någon avvikande ståndpunkt, såsom torde framgå av 10 kap. 20 §

i kommittéförslaget.

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, huru båtnaden skall bestämmas,

då fråga är om mark, som icke är att hänföra till jord. Med båtnad av marks torrläggning

i detta fall förstås den värdeökning marken vinner genom torrläggning

ävensom ökad möjlighet för torrläggning till det djup, varom i det särskilda fallet är

fråga. Här finnes alltså ingen begränsning till visst djup, utan skall värdeökningen

beräknas med hänsyn till det djup, vartill marken faktiskt torrlägges eller kan

torrläggas genom dikningen.

Det kan understundom inträffa, att den torrläggning marken vinner genom dikningen

kan tillgodogöras på olika sätt. Sålunda kan exempelvis en torvmosse genom

torrläggningen komma i det skick, att den kan användas såväl för odling som för

torvtäkt. Uppenbarligen skall i dylikt fall såsom båtnad av torrläggningen anses

den förmån, vars utnyttjande under föreliggande omständigheter lämnar det bästa

ekonomiska resultatet.

För den händelse sist berörda förhållande kan leda till kollision i fråga om bidragsskyldighetens

fullgörande hava vi sökt lösa detta genom en bestämmelse i

29 §.

Såsom redan anmärkts i den allmänna motiveringen har tvångs delaktighet av

oss föreslagits ej skola äga rum i avseende å sådan förmån genom torrläggningen,

som består däri, att marks frostländighet minskas eller att de klimatiska förhållandena

eljest förändras. Bestämmelser härom givas i tredje stycket av förevarande

paragraf, där det stadgas, att förmån, som nyss sagts, ej skall hänföras till

båtnad, som genom torrläggning beredes mark. Närmast uttryckes härmed, att den,

som sätter i gång ett dikaingsföretag, ej kan påfordra delaktighet i företaget av

ägare till mark på den grund, att marken anses beredas dylik förmån genom torrläggningen.

Men härav torde ock utan vidare följa, att den, som vill verkställa

dikning uteslutande för att bereda sin mark en förmån, som nyss sagts, ej kan

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

7: 22—24

tvinga en annan markägare att deltaga i företaget, även om denne genom företaget

skulle för sin mark erhålla båtnad i den mening, som avses i paragrafens första

eller andra stycke.

Med hänsyn till den utvidgning av tvångsdelaktigheten, som av oss förordats,

hava vi icke ansett det vara av behovet påkallat, att i vårt förslag upptages någon

motsvarighet till bestämmelserna i 5 kap. 9 § kommittéförslaget.

23 och 24 §§ (4, 5 §§).

Fördelning

av dikningskostnad.

Enligt 2 § D. L. är en var, som för sin jord har nytta av dike, som annan vill

upptaga för sin jord, skyldig att i mån av nyttan taga del i dikningen, dock ej med

större bidrag än som svarar mot den nytta, hans jord genom diket beredes. I 3 §

D. L. stadgas vidare, att ingen må med dikningsskyldighet betungas utöver vad för

torrläggning av hans egen jord till fyra fots djup erfordras. Sistnämnda stadgande

synes enligt Nya lagberedningens motiv till D. L. innebära, bland annat, att ingen

är skyldig att deltaga i större del av diket än som behövs för utdikning av hans

egen mark till nämnda djup. Emellertid torde stadgandet, som givit anledning till

olika tydningar, i allmänhet ej hava tillämpats på sagda sätt. Såsom framhålles i

motiven till 2—5 §§ i kommittéförslaget har i stället i allmänhet kommit till användning

det förfaringssättet, att kostnadsfördelningen ägt rum enligt vad man

kallat gemensamhetsprincipen, som innebär, att envar jordägare får i mån av sin

nytta av dikningen taga del i kostnaden för hela företaget. Därvid har man dock,

om på någon viss punkt funnits speciella arbetssvårigheter till följd av förekomsten

av berg eller dylikt, till förebyggande av att härav orsakade kostnader

drabba dem, vilka ej närmast äro beroende därav, ansett företaget böra uppdelas i

lämpliga avdelningar med särskild kostnadsfördelning efter jordförbättringsvärdet

inom varje sådan avdelning.

Såsom framgår av motiven hava kommittéerna ansett, att det sålunda i allmänhet

använda förfaringssättet från både principiell och praktisk synpunkt vore att föredraga

framför eu fördelning, som grundade sig på avgörande, om och i vilken mån

varje särskild del av det dike, om vars upptagande vore fråga, beredde varje särskild

deltagares jord nytta. Enligt kommittéernas uppfattning utgör all den mark,

som har båtnad av dikningen, en naturlig samfällighet och bör i överenstämmelse

härmed fördelningen av kostnaderna för företaget i dess helhet i största möjliga utsträckning

ske på det sätt, att varje delägare i samfälligheten får deltaga i nämnda

kostnad i mån av värdet å den båtnad, hans mark därigenom beredes. Den stånd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

181 7: 23-24

punkt, som kommittéerna intagit till denna fråga, hava vi ansett oss i huvudsak

böra biträda. Till stöd för densamma synes särskilt tala, att den redan under eu

lång följd av år vunnit praktisk tillämpning och att därvid någon erinran mot densamma

ej framkommit. De anmärkningar, som i denna del framställts mot kommittéförslaget,

röra ej heller i någon mån frågans principiella sida utan allenast vissa

spörsmål av mer underordnad betydelse.

Föreskrifter rörande berörda huvudregel för fördelningen givas i 23 § första stycket

av vårt förslag, som med obetydliga ändringar i redaktionellt hänseende motsvarar

4 § i kommittéförslaget

Ehuru en fördelning av företagets kostnader å delägarna efter vars och ens båtnad

sålunda i allmänhet synes oss rättvis, kan det ej förnekas, att, såsom kommittéerna fram.

hållit och redan antytts, fall kunna förekomma, då en fördelning allenast efter sagda

grund kan bliva obillig mot vissa delägare. Såsom exempel må nämnas,> att på eu

viss punkt av diket finnes en större arbetssvårighet, som orsakar särskilt stor kostnad.

Den mark, varifrån vattnet avrinner till diket nedanför den punkt av diket,

där arbetssvårigheten föreligger, har ej behov av diket ovanför densamma. Vid en

fördelning enligt 23 § komma emellertid ägarna av nämnda mark att få deltaga i

kostnaden för arbetssvårighetens undanröjande, varigenom de kunna komma att betungas

på ett sätt, som måste anses obilligt. Kommittéerna hade till undvikande

härav föreslagit, att, då dylikt förhållande förelåge, den till samfälligheten hörande

marken skulle uppdelas i avdelningar och att sådan avdelning icke finge betungas

med större andel i kostnaden för samfällighetens torrläggning än som motsvarade

kostnaden för torrläggning av den till avdelningen hörande jorden. Då det måste

anses billigt, att i ett dylikt fall det område, som ej för sin torrläggning har behov

av den del av diket, där arbetssvårigheten förefinnes, icke betungas av den kostnad,

densamma föranleder, hava vi ansett oss böra biträda kommittéernas förslag om jämkning

av den enligt 23 § å området fallande kostnaden. Såsom framgår av det följande

torde en dylik jämkning vara motiverad ej blott då en arbetssvårighet förefinnes

å viss del av diket utan även i vissa andra fall.

Kommittéernas bestämmelser om samfällighetens indelning i avdelningar och om

jämkning i den enligt huvudregeln i 4 § kommittéförslaget å avdelning belöpande

kostnaden givas i 5 § kommittéförslaget. Enligt sistnämnda paragraf, som i vårt

förslag motsvaras av 24 §, utgör villkoret för att indelning i avdelningar skall äga

rum, att de tekniska eller ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning äro

väsentligt olika för olika områden av den i samfälligheten ingående jorden. I dy
24—193710.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7:23 24 182

likt fall skall för undersökning, huruvida jämkning bör ske i delaktigheten, jorden

hänföras till särskilda avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olika grenar

av diket eller till skilda, genom brytning i dikets bottenlinje eller med hänsyn till

den beräknade arbetskostnadens förhållande till förbättringsvärdet naturligen avgränsade

dikessträckor. Såsom exempel på en väsentlig olikhet i förutsättningarna för

jordens torrläggning angives i motiven det fall, att för dikets framdragande på någon

punkt erfordras genomskärning av ett mera motståndskraftigt bergparti eller att till

följd därav, att diket korsar en väg, en med särskilt höga kostnader förenad anläggning

eller ändring av bro eller trumma nödvändiggöres. Ett sådant arbete vore förutsättning

allenast för torrläggning av den mark, varifrån vattnet avrunne till diket

ovanför denna arbetssvårighet, men ej för marken nedanför. För åskådliggörande

av, huru jämkningen av kostnaden bör äga rum, hava kommittéerna i sina motiv till

2—5 §§ u.tfört exempel, utvisande huru därvid bör gås till väga,

De anmärkningar, som föranletts av 5 § kommittéförslaget, hava huvudsakligen

avseende å frågan om samfällighetens indelning i avdelningar.

Lantbruksstyrelsen yttrar i sitt utlåtande över kommittéförslaget i denna del:

»Samfällighetens uppdelande i avdelningar på grund av den beräknade kostnaden är

eu synnerligen vansklig sak och bör ej förekomma, därest ej sådana omständigheter

som olika höjdläge, större broar, vattenverk, betydande bergskärningar o. dyl. göra

det uppenbart, att kostnaden ovanför eller nedanför fallet, bron eller bergskärningen

maste bliva väsentligt olika. Mindre skiljaktigheter i beräknade kostnaden böra

däremot ej föranleda eu sådan uppdelning, ty den beräknade kostnaden skiljer sig

ofta mycket från den verkliga och är föga ägnad att utgöra rättsgrund. Endast om

kostnaden är betydligt olika, böra avdelningar förekomma, ty eljest skulle ett konsekvent

och principtroget förfarande kunna föranleda sönderstyckningar i oändlighet.

Det torde alltså komma i främsta rummet att bero på tillämpningen, huru det nya

stadgande, som kommittérade här föreslagit, skall i praktiken verka. Till ledning

för en riktig tillämpning av stadgandet torde böra framhållas, att det i främsta rummet

är olikhet i höjdläge, som kan betinga områdets skiljande i olika avdelningar,

samt att denna uppdelning till en början endast försöksvis göres av förrättningsmannen

för att utreda frågan, men ej bör leda till ett definitivt uppdelande eller

skiljande i avdelningar, med mindre synemännen finna, att kostnaden enligt beräkning

ställer sig betydligt olika för skilda avdelningar .

Teknologföreningen framhåller i sitt yttrande, att uppdelning av dikningssamfällighet

i avdelningar endast borde förekomma, när väsentligt olika förutsätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1811 7:23—24

ningar funnes för de olika till samfälligheten hörande områdena. Det i motiveringen

till kommittéförslaget anförda exemplet syntes föreningen däremot missvisande, tv

skiljaktig!!eterna vore där uppenbarligen för små för uppdelning i avdelningar såsom

skett.

Enligt 5 § kommittéförslaget utgör förutsättningen för samfällighetens indelning i

avdelningar, såsom förut nämnts, att de tekniska eller ekonomiska förutsättningarna

för jordens torrläggning äro väsentligt olika för olika områden av den i samfällig - beten ingående jorden. Med de tekniska förutsättningarna torde i detta sammanhang

avses fallförhållanden och arbetssvårigheter. Med de ekonomiska förutsättningarna

åter torde — dä dessa förutsättningar sättas såsom motsats till de tekniska

— åsyftas jordens förbättringsvärde. Då det emellertid ej kan anses fullt tydligt,

vad som förstås med tekniska och ekonomiska förutsättningar för jordens torrläggning,

och det språkligt sett ej heller torde vara riktigt att göra någon skillnad

dem emellan, enär de tekniska förutsättningarna väl även i regel äro av ekonomisk

innebörd, hava vi ansett oss böra på annat sätt än i kommittéförslaget skett angiva

förutsättningarna för samfällighetens indelning i avdelningar. Enligt vårt förmenande

bör en allmän betingelse för att två områden av samfälligheten skola hänföras till

olika avdelningar vara den, att det kan antagas, att kostnaden i förhållande till

båtnadsvärdet för torrläggning av det ena området skulle bliva mindre, därest det

andra området icke ingått i samfälligheten. Men allenast på den omständigheten, att

ett område får en mindre relativ torrläggningskostnad,1 om det ej torrlägges i samband

med ett annat område, kan tydligen ej grundas någon föreskrift om indelning

i avdelningar, som är praktiskt användbar. Då skulle man i så gott som

varje fall bliva tvungen att uppdela marken i en otalig massa avdelningar. Av

praktiska skäl är det därför nödigt att inskränka bildandet av avdelningar till sådana

fall, då naturliga förhållanden sätta en mera skarpt markerad gräns mellan

olika områden av samfälligheten.

En sådan naturlig skillnad mellan olika områden av samfälligheten bildas för det

första därigenom, att ett dike uppdelats i olika grenar. Det markområde, varifrån

vattnet avrinner till en gren av diket, har ej för sin torrläggning behov av en annan

gren av diket. Därest det kan antagas, att ägarna av förstnämnda markområde

skulle få lägre relativ kostnad, om den mark, varifrån vattnet avrinner till den andra

dikesgrenen, icke ingått i samfälligheten, böra områdena hänföras till olika avdel
-

1 Relativ kostnad = den kostnad, som motsvarar varje krona av det beräknade båtnadsvärdet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

7: 23 -24

ningar. Ägarna av det markområde, i vars intresse indelningen sker, undgå härigenom

att betungas med kostnad för den andra dikesgrenen.

Såsom ett andra skäl för indelning i avdelningar har i 24 § upptagits det förut

antydda fall, att med utförandet av viss del av dikningen äro på grund av arbetssvårighet

eller annan orsak förenade särskilt stora kostnader. En på detta sätt

uppkommen större ökning av kostnaden på en viss punkt verkar såsom en skillnad

mellan olika områden av samfälligheten. De områden, som sålunda skiljas åt,

äro: det ovanför ifrågavarande del av diket belägna område, som på grund av att

det har tillräckligt fall tidigare ej för sin torrläggning erfordrar sagda dikesdel,

det område, som för sin torrläggning har behov av dikesdelen, och det nedanför

liggande område, som ej har behov av densamma. I fall, som nu nämnts, föreligger

det en viss sannolikhet, att området ovanför och nedanför det område, som

har behov av berörda dikesdel, skulle erhålla en mindre relativ kostnad, om det

område, som har behov av dikesdelen, ej ingått i samfälligheten. Huruvida kostnaden

i verkligheten blir mindre, beror dock tydligen på storleken av sistnämnda

områdes båtnadsvärde i förhållande till de andra områdenas. Båtnadsvärdet för sagda

område kan vara så stort, att det mer än väl uppväger den större kostnaden för

upptagande av den för torrläggning av detta område särskilt erforderliga dikesdelen.

På grund härav skola enligt kommittéernas förslag avdelningarna bildas allt efter som

vattnet avrinner till skilda, med hänsyn till den beräknade arbetskostnadens förhållande

till förbättringsvärdet naturligen avgränsade dikessträckor. Det torde emellertid

knappast kunna sägas, att dikessträckorna äro naturligen avgränsade med hänsyn till den

beräknade arbetskostnadens förhållande till förbättringsvärdet. Vi hava därför i vårt

förslag återgivit det nn nämnda sättet för avdelningsbildning genom bestämmelsen,

att marken skall hänföras till särskilda avdelningar allt efter som vattnet avrinner

till skilda, med hänsyn till särskilt hinder för dikningen naturligen avgränsade

dikessträckor. Föreligger ett särskilt hinder för dikningen på eu viss punkt, såsom

vattenverk, väg, berg etc., måste i regel kostnaderna här bliva särskilt stora. Tillbörlig

hänsyn tages dock jämväl enligt vårt förslag till förbättringsvärdet genom den

av oss upptagna allmänna betingelsen för avdelningsbildning eller att kostnaden i förhållande

till båtnadsvärdet för torrläggning av något område skulle bliva mindre,

därest annat område icke ingått i samfälligheten.

Däremot kan det ifrågasättas, om icke vårt förslag i en närliggande fråga innebär

en avvikelse från kommittéförslaget. Enligt detsamma skall avdelningsbildning kunna

äga rum, då de ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning äro väsentligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

185 7: 23—24

olika för olika delar av samfälligheten. Härmed torde, såsom förut antytts, avses

det fall, att jordförbättringsvärdet för ett område är väsentligt mindre än för ett annat.

Ett dylikt förhållande kan givetvis i vissa fall inverka på kostnadsfördelningen

på sådant sätt, att det skulle bliva till förmån för ett område, om ett annat område

icke ingått i samfälligheten. Yi hava emellertid icke ansett ett dylikt förhållande

böra utgöra särskild grund för avdelningsbildning, då en avdelningsindelning efter

denna grund skulle leda till allt för stora praktiska olägenheter.

En tredje anledning till samfällighetens indelning i avdelningar har i 24 § angivits

vara, att mellan skilda till samfälligheten hörande områden förefinnes väsentlig

olikhet i fallförhållanden. Den till samfälligheten hörande marken skall i detta

fall hänföras till särskilda avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till skilda,

genom större brytning i dikets bottenlinje naturligen avgränsade dikessträckor

Det område, varifrån vattnet avrinner till diket ovanför brytningspunkten, har

endast behov av en del av diket nedanför denna punkt. Är då kostnaden för

upptagande av diket nedanför hög i förhållande till båtnadsvärdet å marken

därstädes, kan det vara till fördel för området ovanför, att samfälligheten indelas i

avdelningar. Omvänt kan en sådan indelning vara till fördel för ägarna av det område,

varifrån vattnet avrinner till diket nedan brytningspunkten, då det ovanför liggande

området drager en relativt stor dikningskostnad. Någon annan ändring, som

kan hava saklig betydelse, har icke skett i kommittéförslaget på denna punkt än

att brytningen i dikets bottenlinje i vårt förslag förklarats skola vara större. Såsom

framgår av motiven, skall enligt kommittéernas mening ej varje brytning i dikets bottenlinje

föranleda en avdelningsgräns utan endast för den händelse en mera avsevärd

olikhet i förutsättningarna för torrläggning ovan- och nedanför brytningspunkten föreligger.

Enligt vårt förslag skall avdelningsbildning äga rum, om det föreligger en

större brytning i dikets bottenlinje och det på grund härav kan antagas, att den relativa

kostnaden för området ovan- eller nedanför brytningspunkten skulle bliva mindre,

därest det andra området ej ingått i samfälligheten. Såsom förut antytts fordras

nämligen av praktiska hänsyn, att avdelningar endast bildas där, varest naturliga

förhållanden orsaka en mera skarpt markerad skillnad mellan områdena.

Föreskrifter, huru jämkningen skall verkställas, efter det indelning i avdelningar

ägt rum, lämnas i 5 § andra och tredje styckena kommittéförslaget. I andra

stycket 5 § stadgas, att ägare av jord inom avdelning må på grund av stadgandet

i 4 § icke betungas med större andel i samfällighetens torrläggningskostnad än å hans

jord efter förbättringsvärdet belöper av kostnaden för torrläggning av all till avdel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18li

7: 23-24

ningen hörande jord till 1,2 meters djup eller till det ringare djup, som må med

dikningen avses. I tredje stycket föreskrives, att vad som stadgats med avseende å

avdelning skall ock, om förhållandena därtill föranleda, äga tillämpning beträffande

sammanhängande grupp av två eller flera avdelningar. Särskilt mot tredje stycket

kunna anmärkningar riktas. Ordalagen i detta stycke giva närmast vid handen, att

ägare av jord inom avdelningsgrupp icke skulle på grund av stadgandet i 4 § få

betungas med större andel i samfällighetens torrläggningskostnad än å hans jord

efter förbättringsvärdet belöper av till avdelningsgruppen hörande jord till förut omnämnt

djup. En sådan regel torde emellertid endast för vissa fall äga giltighet, såsom

t. ex. då det föreligger två avdelningar och ingen av dessa kan torrläggas ensam

för mindre relativ kostnad än som faller å avdelningen, om båda avdelningarna

torrläggas såsom en samfällighet för sig. Kan däremot den ena avdelningen ensam

torrläggas för mindre relativ kostnad än sist sagts, torde regeln leda till ett oriktigt

och antagligen icke avsett resultat. I dylikt fall bör tydligen kostnaden för båda avdelningarnas

gemensamma torrläggning fördelas så, att den ena avdelningen far bära

den billigare kostnaden för sin egen torrläggning och å den andra avdelningen faller

återstoden av förstnämnda kostnad, varefter den å varje avdelning sålunda belöpande

kostnaden fördelas å markägarna inom avdelningen efter båtnadsvärdet. Stadgandet

i tredje stycket måste därför, för att kunna användas i alla fåll, fullständigas genom

ett tillägg, att stadgandet icke får tillämpas så, att därigenom kostnaden för någon

annan avdelning eller grupp av avdelningar höjes utöver kostnaden för avdelningens

eller avdelningsgrnppens egen torrläggning. Möjligen har detta tillägg skolat uttryckas

i orden: mm förhållandena därtill föranleda». Omformuleringen av 5 §:ns

andra och tredje stycken har i första hand ägt rum, för att nyssnämnda tillägg skall

komma till uttryck i lagtexten. I övrigt har det sökts att åt föreskrifterna om jämkningens

verkställande giva eu form, som tydligt uttrycker, vad med jämkningen

avses.

Sedan indelning i avdelningar skett, skall enligt 24 § i vårt förslag jämkningen

mellan avdelningarna av den å desamma enligt 23 § belöpande kostnaden verkställas

efter de grunder, som här nedan i korthet angivas.

Ändamålet med jämkningen är att nedsätta den å avdelning belöpande kostnaden

till det lägsta belopp, som skulle kommit å avdelningen, därest viss eller vissa avdelningar

icke ingått i samfälligheten. Kör vinnande av detta syfte måste det först tillses,

huru stor den relativa kostnaden för varje avdelning skulle bliva, om avdelningen

torrlädes såsom en samfällighet för sig, Därefter bör undersökas, med vilken eller vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

avdelningar, avdelningen .skall sammanföras för att ä avdelningen skall falla den lägsta

relativa kostnaden, därest de sålunda sammanförda avdelningarna torrlädes gemensamt

såsom en samfällighet för sig och kostnaden fördelades ä samtliga markägare inom

gruppen efter båtnadsvärdet. Medför ej enligt denna undersökning ett sammanförande

med en eller flera andra avdelningar lägre kostnad för avdelning än den kostnad, som

faller ä avdelningen, om den torrläggas ensam för sig, skall sistnämnda kostnad utgöra

avdelningens torrläggningskostnad. Större del av kostnaden för samfällighetens tonläggning

än som svarar mot förhållandet mellan den beräknade kostnaden för avdelningens

egen torrläggning och den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggningtår

ej påföras avdelningen. Överstiger däremot den relativa kostnaden för avdelningens

egen torrläggning den relativa kostnad, som vid nämnda undersökning befinnes falla

å avdelningen, skall sistnämnda kostnad anstes såsom avdelningens torrläggningskostnad.

Denna regel gäller dock ej oinskränkt i alla fall. utan här finnes en viktig begränsning.

Genom ett dylikt sammanförande med en eller flera andra avdelningar får

ingen av dessa avdelningars torrläggningskostnad höjas. Detta innebär, att kostnaden

ej får fördelas mellan de sammanförda avdelningarna på det sätt. att för någon

enskild avdelning eller grupp av avdelningar kostnaden höjes utöver kostnaden för

torrläggning av den till avdelningen eller avdelningsgruppen hörande marken. Därest

sålunda exempelvis avdelningen A får den lägsta relativa kostnaden, om den torrlägges

tillsammans med de nedanför liggande avdelningarna B och C, skall denna kostnad,

det vill säga den relativa kostnaden för gruppens ( A + B + C) torrläggning, utgöra

avdelningen A:s torrläggningskostnad. Dock får härigenom avdelningarna B:s och C»

torrläggningskostnad ej höjas. Antages, att dessa avdelningar få den lägsta relativa

kostnaden, om de torrläggas i samband med varandra, innebär ett tilläggande av avdelningen

A till gruppen B + C och fördelning efter båtnadsvärdet å A, B och C av

kostnaden för torrläggning av den till denna grupp hörande marken, att den relativa

kostnaden för avdelningarna B och C ökas. Då sammanförandet ej får hava till

följd, att sistnämnda avdelningars torrläggningskostnad ökas, måste kostnaden för

gruppens A + B + C torrläggning så fördelas mellan avdelningarna, att B och C

tillsammans få bära så stor del av sagda kostnad, som svarar mot kostnaden för

dessa avdelningars egen torrläggning, och avdelningen A bära återstoden av kostnaden

för hela gruppens torrläggning.

Vid avfattandet av andra stycket av förevarande paragraf har hänsyn jämväl

tagits till vissa mot kommittéförslagets motsvarande bestämmelser riktade anmärkningar.

En av anmärkningarna är, att bestämmelserna föranleda till den missuppfatt
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

7: 23- 24

'' ningen, att en jordägares kostnad är en gång för alla fastslagen till ett beräknat

fixt belopp, oberoende av hur den verkliga kostnaden för samfällighetens torrläggning

kommer att ställa sig i förhållande till den beräknade kostnaden. Detta

torde ej vara meningen. Då jämkningen företages, känner man endast den beräknade

kostnaden för dikningen. Genom jämkningen fördelas denna kostnad å

delägarna på ett annat sätt än som skett enligt 28 §. Förhållandet mellan

den kostnad, som härvid fäller å varje delägare, samt den beräknade kostnaden för

samfällighetens torrläggning bildar det tal, som utvisar delägarens delaktighet i de

verkliga kostnaderna för företaget. För avlägsnande av nämnda oegentlighet har i

förevarande paragraf stadgats, att å avdelning må på grund av stadgandet i 23 §

icke anses belöpa större andel i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet

mellan den beräknade kostnaden för avdelningens egen torrläggning, å ena, samt

den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å andra sidan. Att den

på avdelning belöpande kostnaden skall fördelas å ägarna av mark inom avdelningen

efter regeln i 23 § första stycket har ansetts ligga i sakens natur och särskilt

stadgande härom har synts obehövligt.

En annan anmärkning mot kommittéförslagets bestämmelser avser det sätt, varpå

deras tillämpning begränsats med hänsyn till visst djup för torrläggningen. Andra

stycket i 5 § utvisar, att den i paragrafen stadgade jämkningen endast har avseende

å kostnaden för torrläggning av samfälligheten till ett djup av 1,2 meter eller det

ringare djup, som må med dikningen avses. Rörande kostnaden för torrläggning till

större djup än 1,2 meter lämnas särskilda föreskrifter i 6 §. Beträffande kommittéförslaget

i denna del må anmärkas, att hänsyn ej tagits till det fall, då samtliga delägare

äro skyldiga att deltaga i torrläggning till större djup än 1,2 meter. Det kan

t. ex. tänkas, att delägarna i samfälligheten, som består av tomtmark, kommit

överens att torrlägga till 2 meters djup. I ett dylikt fall finnes givetvis ingen anledning

att inskränka jämkningen enligt 5 § till ett torrläggningsdjup av 1,2 meter.

Vi hava ej i förevarande paragraf lämnat några bestämmelser om visst djup å

torrläggningen, utan infört dessa i 25 §, motsvarande fi § i kommittéförslaget.

Av 25 § framgår hur enligt vår mening fördelning av kostnaderna bör äga rum,

då samfälligheten eller viss del därav skall torrläggas till större djup än 1,2

meter. Därest samtliga delägare efter ty i 22 § sägs skola anses hava båtnad av

den del av dikningen, som verkställes för torrläggning till sådant större djup, skall

24 § tillämpas utan vidare. I annat fall skall delaktigheten bestämmas enligt reg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

189 7: 23 24

tema i 25 Beträffande tillämpningen av dessa liänvisas till vad som anföras vid

sistnämnda paragraf''.

Mot 5 § andra stycket kommittéförslaget har ytterligare riktats en anmärkning, som

avser stadgandet, att där någon avdelnings torrläggningskostnad är lägre än dess andel

efter jordförbättringsvärdet i samfällighetens torrläggningskostnad, delaktigheten i

företaget skall i mån härav jämkas. Mot detta stadgande kan anmärkas, att det

allenast passar för den första jämkning, som äger rum inom samfälligheten. Genom

att jämkning skett för eu avdelning höjes nämligen den kostnad, som belöper å övriga

avdelningar inom samfälligheten; nämnda kostnad kommer att utgöras av samfällighetens

torrläggningskostnad efter avdrag av kostnaden för den avdelning, för vilken

jämkning ägt ruin. För nästa avdelning skall sålunda jämkning äga rum redan då

dess enligt 24 § beräknade torrläggningskostnad understiger det belopp, vartill avdelningen

genom den första jämkningen fått sin kostnad höjd. Efter enahanda grund

skall jämförelse ske, då nästa jämkning äger rum o. s. v. Någon bestämmelse i förevarande

avseende har ej ansetts behövlig i 24 §. då det väl ändå torde vara klart, att

jämkningen skall ske på nu angivet sätt.

Enligt 3 § i vårt förslag är den dikande, utom i visst undantagsfall, pliktig att

giva diket den utsträckning och omfattning, som erfordras för avhjälpande av olägenhet

till följd av dikningen för nedan liggande mark, dit vattnet ledes. Ett dylikt

iörstorande av diket utöver vad som är behövligt för torrläggning av den dikandes

mark torde särskilt vara erforderligt vid avdikning av kärr eller annan vattendränkt

mark. Då det enligt förevarande paragrafer gäller att beräkna kostnaden för torrläggning

av samfälligheten eller viss del därav, skall givetvis i sagda kostnad inräknas

utgifterna för det förstorande av diket, som sålunda kan visa sig erforderligt,

eller, i berörda undantagsfall, det skadestånd, varom stadgas i 3 § andra stycket.

Kar överenskommelse träffats mellan delägarna i företaget angående delaktigheten,

kan kostnaden dem emellan komma att fördelas på annat sätt än i 23 § första stycket

och 24 § stadgas. En överenskommelse mellan delägarna skall dock enligt vårt

förslag icke utan vidare äga giltighet. Ehuru allmän bestämmelse härom meddelas

i 10 kap. 57 §. har det synts vara lämpligt att i detta kapitel meddela en särskild

bestämmelse rörande överenskommelse om delaktighet i företaget. T 23 § andra

stycket har därför stadgats, att eu dylik överenskommelse skall vara gällande allenast

såframt den vid prövning, som i 36 § sägs, finnes lämplig och varder till efterrättelse

fastställd. Stadgandet torde innebära en ändring i gällande rätt. Enligt

25—193710.

s. 190 Kontrollera mot PDF

7:23 - 24 190

D. L. torde delägarna kunna vid syneförrättning ingå förening angående delaktigheten

med den verkan, att synemännen hava att utan vidare prövning lägga densamma

till grund för delaktighetens bestämmande. Härigenom kan exempelvis, då en delägare

äger två av de i samfälligheten ingående fastigheterna, denne å endera fastigheten

lägga betydligt större del av den å fastigheten belöpande kostnaden för företagets

utförande och underhåll än som svarar mot fastighetens nytta av företaget.

Frånsett att detta kan vålla förvecklingar i förhållande till efterföljande ägare ävensom

innehavare av annan sakrätt i fastigheten, vilken ej haft anledning antaga, att å

fastigheten vilat mer än vanlig dikningsskyldighet och därför ej förvissat sig om

rätta förhållandet, har det synts höra till en god ekonomisk ordning, att dikningsskyldigheten

fördelas å fastigheterna på ett sätt, som svarar mot nyttan.

För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket av 24 §

har nedan utförts en jämkning med användande av det i motiven till 5 § kommittéförslaget

såsom alternativ IT angivna exemplet och eu därstädes åberopad

karta, som här bifogas. Huruvida den i detta exempel gjorda indelningen i avdelningar

blivit utförd på ett sätt, som överensstämmer med vår ovan uttalade uppfattning,

kan här ej avgöras, då tillräckliga uppgifter saknas för bedömande av skälen

till avdelningendning å vissa punkter. Det .synes dock som om avdelningsbildningen

kunnat något inskränkas. Vi utgå emellertid från den i exemplet gjorda indelning»-''.

Alternativ II.

Förutsättning: För ernående av tillräckligt fall för avdelningarna GH och FGf erfordras

upptagande av allenast en mindre del av nedanför liggande avlopp. Kostnaden

för det arbete, som nedanför punkten G tarvas för GH:s torrläggning, beräknas

utgöra *50 kronor och kostnaden för arbete nedanför punkten F, erforderligt för

FG:s torrläggning, beräknas till 090 kronor. För en var av de övriga avdelningar

nas torrläggning erfordras (i stort sett) upptagande av hela diket ned till B.

Kostnaden för varje dikessträeka och förbättringsvärdet för varje avdelning framgår

av följande tablå:

Förbätt-

ringsvärde

Kostnad för

Dikes-

sträcka

Kostnad.

Avdel-

ning

förbättrings-

krona

B—C......

.... 290: —

BC

625: Gu

0,4G

C—D.....

.... 930: —

CD

3,764: 40

0.25

1)—E.....

... 430: —

DE

4,250: 40

0,10

E F.....

.... 1,750:-

EF

5,735: 20

0.31

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!U . 7: 23—24

Dikes-

sträcka

Kostnad

Avdel-

ning

Furbätt-

ringsvärde

Kostnad för

förbättrings- krona

F—fl......

.... 310

—

KO

3,937: 40

0,08

G—B.....

.... 390

—

Gir

2,509: —

0,1 (i

1>—O.....

.... 400

—

no

849: 40

0,47

C—J.....

.... 160

—

0.1

378: 20

0,42

.1—K.....

... 1,160

—

JK

70: —

16,57

K—L......

.... 1,380

—

Kl,

5,996: 20

0,23

.1—M......

.... 75

—

JM

124: 80

0,«o

M—N.....

.... 500

—

MN

1,096: 80

0.46

7,775

—

29,337: 40

0,266

Kostnaden för dikningssamfällighetens torrläggning blir sålunda beräknad efter 23 §

7 775:—

—-= 0,265 kr. pr förbättringskrona.

29.337:40 ö

Först skall kostnaden beräknas för torrläggning av varje avdelning, därest den

torrlagts såsom ett område för sig. Avdelningen BC kan, såsom framgår av ovanstående

uppställning, torrläggas för en relativ kostnad av 0,46 kr. Frånsett avdelningarna

FG ock GH, erfordra de övriga avdelningarna för sin torrläggning dike

ända ned till B. Deras relativa kostnad, om de torrlädes var och en för sig, komme

•MO a. q ao

därför att uppgå till följande belopp: för CD 0,32 kr. ( 370440 ~ 0,32); DE 0,39

kr.; EF 0,59 kr.; DO 1,90 kr.; C.T 1,19 kr.: JK 23 kr; KL 0,50 kr.; JM 4,20 kr.

och MN 0,93 kr.

Avdelningen FG:s relativa kostnad, om den torrlägges ensam, är såsom framgår

av det föregående

310 + 690 1.000

-------- -------— O 2539

3,937,40 — 3,937,40 ''

Avdelningens GH:s egen torrläggningskostnad är

390 + 60 450^

2,509”" = 2,509

0,1793 kr.

Härefter skall undersökas, med vilken eller vilka avdelningar varje avdelning skall

sammanföras för att å avdelningen skall falla den lägsta relativa kostnaden, därest

de sammanförda avdelningarna torrläggas såsom en samfällighet för sig och kostnaden

fördelas å avdelningarna efter båtnadsvärdet.

Efter beräkningar, som här ej utföras, giver en dylik undersökning beträffande

varje enskild avdelning följande resultat:

s. 192 Kontrollera mot PDF

7: 23—24

192

Avdel-

ning

Sammanförda avdelningar

Kostnad för

förbättringskrona

BO

BC + CD + DE........... • • •

.... 0,19096

CD

> ...............

.... 0,19096

DE

» ..............

.... 0,19096

EF

BC + CD + DE + EF + FG + GH.....

.... 0,1969

FG

BC + CD + DE + EF + FG + GH.....

. . 0,1969

GH

ensam...................

.... 0,179S

DO

samtliga avdelningar............

.... 0,265

CJ

samtliga avdelningar utom DO, JM och MN .

.... 0,249

JK

J 5 » »

.... 0,249

KI,

, > >

.... 0,249

JM

samtliga avdelningar utom DO.......

.... 0,259

MN

» » .......

.... 0,259

Denna undersökning utvisar, att det endast är för avdelningen GH, som ett sammanförande

med andra avdelningar ej medför någon lägre relativ kostnad. Då denna

avdelnings egen torrläggningskostnad, 0,1793 kr., är lägre än den å avdelningen

enligt 23 § fallande andelen av samfällighetens torrläggningskostnad (0,265) skall

avdelningens kostnad jämkas till 0,1793 kr. Härigenom stiger den relativa kostnaden

för de övriga avdelningarna till

7,775 — 450 _ 7,325 . af.n

'' 29,337,40 —2,509 “ 26,828,40 ’

För alla andra avdelningar överstiger kostnaden för avdelningens egen torrläggning

den kostnad, som skulle falla å avdelningen, om avdelningen torrlädes tillsammans

med viss eller vissa andra avdelningar. För dessa avdelningar skall alltså såsom

varje avdelnings torrläggningskostnad anses den relativa kostnad, som belöper å avdelningen,

därest till densamma hänföres jämväl den till eu eller flera andra avdelningar

börande marken. Nämnda relativa kostnad för varje avdelning framgår av

den nyss intagna uppställningen. Nu skall emellertid iakttagas den stadgade inskränkningen,

att ingen annan avdelnings torrläggningskostnad får höjas genom sammanförandet.

Vid den undersökning, som för detta ändamål bör äga rum, är det mest praktiskt

att börja med den minsta gruppen av avdelningar (BO + CD + DE) och därefter

övergå till närmast större grupp. Ingen av avdelningarna BO, CD eller DE kan,

såsom förut nämnts, självständigt torrläggas för en relativ kostnad, understigande

0,273 kr. eller torrläggas för mindre relativ kostnad än 0,19096 kr., om någon av

avdelningarna sammanföres med en eller flera andra avdelningar. Sistnämnda kost
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

193 7:

nåd belöper å dem, om de torrläggas gemensamt. Ingen av dessa avdelningars torrläggningskostnad

höjes alltså genom sammanförandet. Begränsningsregeln skall därför

ej tillämpas, utan alla tre avdelningarna få samma relativa kostnad, 0,19096 kr.

Till detta belopp skall sålunda den å avdelningarna enligt vad förut sagts fallande

relativa kostnaden, 0,273 kr., jämkas.

Den relativa kostnaden för de avdelningar, som icke fått sin kostnad jämkad, höjes

genom sistnämnda jämkning till 0,312 kr.

290 + 930 + 430 1,650

23 24

BC + CD + DE

625,60 + 3,764,40 + 4,250,40 8,640,40

= 0,19096

7,325 —_1,650

26,828,40 — 8,640,40

5,675

18,188

= 0,312

Närmast större grupp är den, i vilken avdelningarna EF och EG skola ingå för

att erhålla den minsta relativa kostnaden (BO + CD + DE + EF + EG 4- GH).

Därest avdelningarna EF och FG skulle få sin kostnad jämkad till denna grupps

relativa kostnad, 0,1969 kr., skulle avdelningarna BC, CD, DE och GH få sin redan

jämkade torrläggningskostnad höjd, vilket icke får ske. Kostnaden för gruppens

(BC + CD + DE + EF + FG + GH) egen torrläggning är 4,100 kr., motsvarande

kostnaden för upptagande av dikessträckan B—H. Av denna kostnad faller å de

avdelningar, för vilka jämkning redan skett, 2,100 kr. (BC + CD + DE = 1,650;

GH = 450). Återstoden 2,000 kr. skall alltså falla å avdelningarna EF och FG.

2,000 _ = 2,000

5.735.20 + 3,937,40 9,672,60

0,2068

Avdelningarna EF och FG skola sålunda få sin kostnad jämkad till 0.2068 kr.

För de till jämkning återstående avdelningarna (DO, C.J, JK, KL, JM och MN)

höjes härigenom den relativa kostnaden till 0,4315 kr.

5,675 — 2,000 = 3,675 =

18,188— 9,672,60 8,515,40 ’

De avdelningar, som härefter äro i tur att få sin kostnad jämkad, äro G''J, JK

och KL, som ingå i närmast större grupp. Dessa avdelningar få den lägsta relativa

kostnaden, om de torrläggas i förening med varandra och med avdelningarna

vid dikessträckan ’B—H. Då de sistnämnda avdelningarna fått å sig beräknad

kostnaden för sagda dikessträcka och deras kostnad ej får höjas, faller å avdelningarna

CJ, JK och KL kostnaden för upptagande av dikessträckan från C—L,

eller en relativ kostnad för varje avdelning av 0,419 kr., vartill jämkning alltså

opaginerad Kontrollera mot PDF

skall ske.

| 160 +1,160 4- 1,380 2,700 _____|

1378,20 + 70 + 5,096.20 6.444,40 j

Avdelningarna JM:s, MN:s

och DO:s relativa kostnad höjes därmed till 0,4708 kr. Avdelningarna JM och

MN få den lägsta kostnaden, om de sammanföras med varandra och med avdelningar,

för vilka jämkning redan skett. Sistnämnda avdelningar hava vid jämkningarna

erhållit en kostnad, svarande mot utgifterna för upptagande av dikessträckorna

B—H och C—L. På grund härav skall såsom avdelningarna JM:s och MN:s

kostnad beräknas utgifterna lör upptagande av diket J—N. Å en var av avdelningar
75

+ 500 575

na faller alltså en relativ kostnad av 0,4707 kr.

124,80 + 1,096,80

= 0.47071

1.221,60 I’

till vilket belopp jämkning skall ske. Den återstående avdelningen DO får härigenom

en relativ kostnad av 0,4709, motsvarande kostnaden för upptagande av dikessträckan

D—O. Någon jämkning för DO kan ju icke komma i fråga, ty eu sådan

kan ej göras, utan att torrläggningskostnaden höjes för annan avdelning.

Fördelningen av kostnaderna avdelningarna emellan blir således följande:

Avdel-

Förbättrings-

Kostnads-

Kostnad per förbättrmgskrona

ning

värde

belopp

Sakkunniga

Kommittéerna

BO.....

.... 625: 00

119: 47

0,19090

0,1885

CD.....

.... 3.764:40

718: 80

DE.....

.... 4.250:40

811: 07

>

»

ED.....

.... 5,735: 20

1,185: 87

0,2008

»

EG.....

.... 3,937:40

814: 18

»

0,2387

GH . . .

.... 2.509: —

450: —

0,1793

0,1793

DO.....

.... 849: 40

400: —

0,4709

0,4711 1

OJ.....

.... 378: 20

158: 45

0,4190

0,4190

JK.....

.... 70: —

29: 33

»

>

Ki......

..... 5,996: 20

1,512: 22

»

»

JM.....

.... 124: 80

58: 74

0,4707

0,4707

MN.....

. . 1,096: 80

516: 20

>

2

29,837: 40

7,775: —

1 Felräkning: bör vara 0,4709.

Såsom synes har jämkningen för avdelningarna BO, CD, DE, EF och FG- lett

till ett annat resultat än det, som angives i kommittéernas exempel. Olikheten torde

bero därpå, att kommittéerna icke slutfört undersökningen beträffande frågan med vilken

eller vilka avdelningar avdelningen FG bort förenas med för att få den minsta relativa

kostnaden, utan att kostnaden för annan avdelning höjts. Kommittéerna hava ansett,

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)u 7: 23 25

jitt avdelningen I'''' G bort sammanföras med avdelningen (tH och antagligen förbisett,

att avdelningen EG tätt eu ännu lägre relativ kostnad, om den sammanförts ej blott

med avdelningen GH utan även med avdelningarna EF, DE, CD och BC. Hade

sä skett, skulle resultatet av jämkningen blivit lika enligt kommittéernas och vår

undersökning.

25 § (b §t.

Samfällighetsprincipen, fullt genomförd, innebär, såsom ovan framhållits, att alla j^élning

delägare i dikningssamfälligheten skola efter båtnaden för vars och ens mark deltaga

i hela det dikningsföretag, som skall komma till stånd, oavsett djupet för torrlägg-nhujr intill

ningen. I denna princip har i föregående paragraf gjorts eu inskränkning för att

förhindra, att en delägare skall komma att få gälda större bidrag än han skulle hava

fått, därest viss mark icke ingått i samfälligheten. I förevarande paragraf göres i

överensstämmelse med de grunder, vara saväl I). L. som kommittéförslaget i denna

fråga bygger, ytterligare en inskränkning i principen. Den åsyftar att förhindra

att delägare, vilkens båtnad utgöres av jordförbättring, skall fä för stort dikningsbidrag

sig ålagt därigenom, att på annans yrkande viss del av samfäldgheten kommer

att torrläggas till större djup än 1,2 meter d. v. s. det djup. som i allmänhet

anses tillräckligt för jordförbättring.

Utgöras samtliga delägare av jordägare, som påyrkat sådan djupare dikning, som

nyss sagts, eller av ägare av annan mark än jord, skola alla deltaga i kostnaden

för hela företaget och bestämmelserna i paragrafen icke tillämpas. Finnes däremot

bland delägarna i samfälligheten en eller flera jordägare, som icke hava båtnad i

22 §:s mening av en djupare torrläggning än till 1,2 meter d. v. s. ej begärt sådan

djupare torrläggning, skall företaget för beräknande av delaktigheten i detsamma

uppdelas i två sektioner, den ena omfattande den del av dikningen, som behövs för

samfält]ghetens torrläggning till ett djup av 1.2 meter, och den andra omfattande

den del av dikningen, som ej behövs för sagda torrläggning. För varje sådan sektion

skall särskilt beräknas kostnaden för densamma och varje delägares båtnad

därav. Enligt de i 23 och 24 §§ stadgade grunder skall därefter särskilt för vardera

sektionen bestämmas det belopp, varmed delägare, som har båtnad av ifrågavarande

del av dikningen, skall bidraga till kostnaden för densamma. Båda sektionerna

kunna sålunda komma att för sig indelas i avdelningar enligt 24 §. Sedan delägares

bidrag till den beräknade kostnaden för vardera sektionen blivit bestämd, skall

den andel, varmed delägare har att deltaga i den verkliga kostnaden för företaget i

opaginerad Kontrollera mot PDF

7:25 190

dess helhet i överensstämmelse härmed fastställas. Denna andel kommer tydligen

att utgöras av förhållandet mellan å ena sidan det belopp, som enligt nyssnämnda

beräkning kommer att belöpa å delägaren antingen av den beräknade kostnaden för

båda sektionerna, om han skall deltaga i kostnaden för båda, eller eljest av den

beräknade kostnaden för endera sektionen samt å andra sidan den beräknade kostnaden

för samfälligketens torrläggning.

Bestämmelserna i förevarande paragraf torde i vissa hänseenden avvika från motsvarande

stadganden i 6 § kommittéförslaget. I sistnämnda paragraf föreskrives, att

om någon äskar få sin jord torrlagd till större djup än 1,2 meter, han och de, som

förenat sig med honom, skola ensamma svara för det belopp, varmed kostnaderna

för sådan dikning överstiga utgifterna för jordens torrläggning till 1,2 meters djup.

Enligt detta stadgande synes det dikningsarbete, som efter upptagandet av nödigt dike för

torrläggning till 1,2 meters djup av dens jord, som framställt yrkandet, utföres för jordens

ännu djupare torrläggning, böra uteslutande bekostas av dem, på grund av vilkas

yrkande arbetet utföres. Eu ieke-sökande delägare, som genom nämnda arbete kan

få sin jord torrlagd intill 1,2 meters djup, skulle alltså icke deltaga i kostnaden för

arbetet, oavsett huruvida hans jord vunne nytta av torrläggningen genom ökning i

alstringsförmågan eller jorden utgjordes av tomtmark eller annan sådan mark, som

omförmäles i 3 § andra stycket kommittéförslaget. Den inskränkning, som här gjorts

i samfällighetsprincipen, synes vara större än som erfordrats. Enligt vår mening

torde all obillighet vara undanröjd, därest befrielsen från deltagandet i den djupare

dikningen inskränkes till att avse den dikning, som ej tarvas för samfällighet ens

torrläggning till 1,2 meters djup, samt befrielsen allenast får tillgodonjutas av markägare,

som ej påyrkat djupare torrläggning och vars båtnad av torrläggningen består

av ökning i jordens alstringsförmåga. I fråga om torvmossar, som brukas till torvtäkt,

ävensom tomtmark, ler- och grustag etc. kan det däremot ej sägas, att en torrläggning

till 1,2 meters djup i allmänhet är tillräcklig, varför anledning torde saknas

att för dylik mark göra en sådan begränsning, varom här är fråga.

Jämväl beträffande sättet för föx-delningeii av kostnaden för den djupare dikningen

mellan de delägare, som skola bidraga till densamma, avviker vårt förslag från

kommittéförslaget. Enligt sistnämnda förslag torde en sådan delägare endast skola

bidraga till kostnaden för den särskilda del av den djupare dikningen, som han själv

påkallat. Den djupare dikningen skulle alltså till olika delar kunna komma att bekostas

av olika delägare och sålunda den samfällighetsprincip här ej tillämpas, som

ligger till grund för bestämmelserna i 4 § kommittéförslaget och 23 § i vårt förslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

1117

7: 25 26

och som tillämpas vid fördelning- av kostnaden för den dikning-, som avser samfällig - hetens torrläggning intill 1,2 meter. Någon anledning till att på sä sätt låta två

helt olika grundsatser komma till användning i fråga om de olika sektionerna av

dikningen synes ej föreligga, varför enligt vårt förslag kostnaden för upptagandet

av vardera sektionen skall fördelas efter enahanda grunder.

2<> § (ny).

Stadgandet i 8 § i). L., att ingen må med dikningsskyldighet betungas utöver vad

för torrläggning av hans egen jord till fyra fots djup erfordras, torde bland annat

innebära, att delägare ej får åläggas att utgiva större kostnad för dikningen än som

skulle uppstått, om fråga endast varit om utdikning av hans egen mark till sagda

djup. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke i kommittéförslaget. Antagligen

torde val också delägarna i allmänhet, särskilt om samfälligheten jämlikt 24 § indelas

i avdelningar, komma att undgå större bidragsskyldighet än nu sagts. Någon säkerhet

för att så i undantagsfall kan ske föreligger likväl icke. Särskilt skulle detta

någon gång kunna inträffa vid större dikningssamfölligheter i de fåll, då något av

de i 24 § angivna förhållanden, som berättiga till indelning i avdelningar, icke

föreligger. En delägare synes dock rimligen kunna fordra, att han ej pålägges så

stor kostnad för dikningen, att han tillskyndas förlust därigenom, att han, eventuellt

på grand av annans yrkande om anslutning, dragits in i ett företag, som blivit mera

kostsamt än han från början haft anledning antaga. För att förhindra en dylik

eventualitet har i förevarande paragraf meddelats bestämmelser, gående ut på att

ingen må betungas med större kostnad för dikningen än som skulle hava åtgått för

torrläggning av hans egen mark utan att annan däri tagit del.

Såsom framgår av paragrafens avfättning skall den jämkning i dikningsskyldigheten,

varom i paragrafen är fråga, ske i samband med bestämmande av delaktigheten

i företaget. Härvid göres alltså eu beräkning av det belopp, vartill med tillämpningav

23—25 §§ markägarens bidrag skulle uppgå. Överstiger detta belopp den beräknade

kostnad, som kan antagas hava åtgått för markens torrläggning, om ägaren dikat

ensam, skall motsvarande jämkning ske i delaktighetstalet för denne.

Några större praktiska svårigheter synas icke möta för bestämmelsens tillämpning.

Det torde nämligen endast i undantagsfall vara nödigt att särskilt beräkna eu dikan

des egen torrläggningskostnad. I allmänhet torde det nog vara så, att den kostnad,

som åligger honom enligt eljest meddelade regler för kostnadsfördelningen, uppenbar - ligen är mindre än kostnaden för utdikning allenast av hans egen mark, och detta

26—193710.

Begränsning

i delaktigheten

med hänsyn

till kostnaden

för

torrläggning

allenast av

den hidragsskyldiges

mark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7; 26- 28 10<S

torde i regel av förrättningsmannen kunna konstateras utan mera ingående beräkningar.

Först då tveksamhet uppstår om vilken kostnad, som är störst, behöver en

noggrann beräkning av den egna dikningskostnaden ske.

Stadgandet i förevarande paragraf avser alla delägare, alltså även sökanden.

27 § (7 §).

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till vad i allmänna motiveringen

blivit anfört.

28 § (ny).

Erläggande Borttagandet av den rätt till avsägelse av båtnaden, som enligt D. L. tillkommer

avbetalmn icke-sökande deltagare i vattenavledningsföretag, har, såsom i den allmänna motive!lnr-

ringen framhållits, ansetts böra ersättas, bland annat, med en rätt för denne att i

vissa fall erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning på visst antal år. Att

närmare än som i paragrafen skett reglera de fall, då rätt att gälda bidraget i avbetalningar

skall kunna medgivas, har icke ansetts lämpligt utan får avgörande träffas

efter vad i varje fall prövas skäligt. Givetvis bör i första hand hänsyn tagas till

delägares förmögenhetsförhållanden men även andra omständigheter kunna motivera

en tillämpning av bestämmelserna. Den vunna båtnaden kan t. ex., även om den

ntgöres av jordförbättring, vara av den beskaffenhet eller omfattning, att det icke

skäligen kan begäras, att jordägaren annat än efter en längre tids förlopp skall vara

i stånd att till fullo utnyttja densamma. Jämväl i dylika fall kunna goda skäl för

uppdelning föreligga.

Beträffande sättet för bidragets erläggande i förevarande fall hava synemännen

visserligen lämnats fria händer, men det torde vara uppenbart, att i allmänhet fullgörandet

av inbetalningen av ifrågavarande belopp jämte ränta bör uppdelas i årliga

amorteringar under visst antal år efter företagets utförande. Bestämmelserna

i paragrafen lägga ej hinder i vägen för att ordna betalningen på det sätt, att

skyldigheten att börja avbetalningarna inträder först vissa år efter företagets fullbordande.

Däremot torde det i regel knappast vara lämpligt, att utdebitering sker

i vanlig ordning å delägaren och det för varje gång utdebiterade beloppet fördelas

till betalning på visst antal år. Det ligger i sakens natur, att det belopp, som sålunda

utestår oguldet, av de övriga delägarna måste under tiden förskjutas i förhållande

till vars och ens delaktighetstal. Någon bestämmelse härom har ej ansetts

erforderlig. Då beloppet sedermera inflyter, skall det i samma mån, som det för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

I!,:'' 7: 28 29

skjutits, tillgocloföras dom, som utgivit detsamma. En fordran på återbekommande

av sålunda förskjutet belopp är givetvis ej för den fastighetsägare, som förskjutit

beloppet, någon personlig fordran utan följer fastigheten såsom en fordran för

fastighetens ägare. Avgörandet av de spörsmål, som enligt denna paragraf kunna

uppkomma, tillkommer synemän nen vid syneförrättningen. Deras uppgift sträcker

sig emellertid tydligen icke ända därhän, att ett fastställande må ske av det belopp,

som skall av delägaren utgöras, utan hava de allenast att bestämma de tider, dä

det å honom belöpande beloppet skall erläggas, ocb den andel, som å varje tid

skall inbetalas. Däremot böra de givetvis bestämma den räntefot, efter vilken

delägaren skall gälda ränta å oguldet kapitalbelopp.

29 § (ny).

L Ö kap. 6 § vattenlagen givas bestämmelser, enligt vilka ägare av strömfall, som

intvingats i företag för vattenreglering, är befriad från utgivande av bidrag till före- Udragsskyltaget,

förrän ban tager båtnaden i anspråk. Bestämmelserna utgöra ett av korrekti- trädande i

ven mot missbruk av rätten att tvinga annan till deltagande i företaget, 1 föreva- ’ma fnU''

rande paragraf lämnas beträffande dikningsföretag föreskrifter i liknande syfte. Ägare

av mark, vars båtnad av dikningen utgöres av annat än jordförbättring eller värdeökning

av tomtmark eller av mark. som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats,

torgplats, övningsfält eller dylikt, berättigas i paragrafen, såvitt han icke

är sökande eller enligt 27 § likställd med sökande, att uppskjuta inbetalningen av

bidraget för dylik båtnad intill dess båtnaden tages i anspråk. Stadgandet kommer

tydligen att gälla ägare av torvmossar, som användas för torvtäkt, samt av malm-,

ler- och sandfyndigheter och dylikt. Det är huvudsakligen i dessa fall, som billigheten

kräver, att bidraget ej tages ut genast. Tillgodogörandet av dylika tillgångar

är så beroende på omständigheterna i det särskilda, fallet, att det icke i regel kan

förväntas, att båtnaden omedelbart skall tagas i anspråk. För dess ändamålsenliga

utnyttjande torde också ofta krävas förutsättningar i såväl ekonomiskt som tekniskt

hänseende långt utöver dem, som skäligen kunna förväntas föreligga hos markägare

i allmänhet.

Enahanda synpunkter skulle möjligen kunna göras gällande i fråga om tomtmark

eller mark, som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats’

övningsfält eller dylikt. Vi hava dock ansett, att för mark av detta slag bidraget

skall betalas på samma sätt som gäller beträffande jord. Praktiska skal

opaginerad Kontrollera mot PDF

7: 29 200

synas nämligen lägga hinder i vägen för begagnande i dessa fall av undantagsbestämmelserna

i paragrafen och dessutom torde bestämmelsernas tillämplighet här ej

vara i samma grad som eljest påkallad av billighetshänsyn. Anledningen till att

även mark, vars båtnad består av jordförbättring, ställts utanför paragrafens tillämplighetsområde

beror därpå, att jordförbättringen i regel kan antagas komma att tagas

i anspråk inom kort efter företagets utförande. Någon vinst på att dröja härmed är

nämligen i allmänhet ej att påräkna, tvärtom är det nog oftast så, att den, som uppskjuter

att tillgodogöra sig båtnaden, går miste om en vinst. För övrigt är det nationalekonomiska

intresset av att båtnaden snarast tages i anspråk så stort, att uppskov

därmed ej bör genom lagbestämmelser underlättas.

Såsom anförts vid 22 § skall, då mark vinner nytta av torrläggningen i olika hänseenden,

såsom båtnad av densamma anses den förmån, vars utnyttjande kan väntas

giva det bästa ekonomiska resultatet. Det kan emellertid inträffa, att markens ägare

begagnar sig av torrläggningen genom att taga i anspråk sådan förmån av densamma,

som icke uppskattats såsom båtnad. Sålunda kan exempelvis en delägare uppodla

en torvmosse, vars båtnad av dikningen uppskattats med hänsyn till dess ökade

användbarhet för torvtäkt. För att ej en icke-sökande delägare i dylikt fall skulle

undandraga sig bidragsskyldighet av skäl, att han icke kunde anses hava tagit den uppskattade

båtnaden i anspråk, har i förevarande paragraf stadgats, att, om förmånen av

markens torrläggning tillgodogöres såsom jordförbättring, delägaren ändock skall anses

hava tagit båtnaden i anspråk. Att emellertid bidragsskyldigheten i sådant fall kan

komma att nedsättas, framgår av bestämmelsen i sista stycket.

Såsom framgår av första stycket i paragrafen, skall den del av kostnaden, som

skolat falla å delägare, för vilken betalningsskyldighet ännu ej inträtt, gäldas av

övriga delägare i samfälligheten efter vars och ens delaktighetstal. Stadgandet har sin

förebild i de bestämmelser, som enligt 3 kap. 6 § vattenlagen gälla beträffande skyldighet

för strömfallsägare att taga del i vattenreglering. Att ej skyldigheten att förskjuta

ifrågavarande bidrag begränsats allenast till sökandena torde jämväl i detta

fall äga goda skäl för sig. Därest, såsom enligt kommittéförslaget i allmänhet är

förhållandet, bidragsskyldighet icke kunnat göras gällande mot ägare av torvmossar

och annan dylik mark, varom här är fråga, hade ju de övriga delägarna fått bära

hela kostnaden. Enligt det överarbetade förslaget erhålla de nu den utsikten att

framdeles återbekomma det sålunda förskjutna beloppet. Det kan därför icke anses

obilligt, att jämväl icke-sökande delägare får bidraga till ifrågavarande kostnad. Givetvis

gäller dock jämväl i detta fall den allmänna begränsningen i fråga om icke
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

sökandes bidragsskyldighet, att han ej ma åläggas att i något fall utgiva mera än

som svarar mot hans båtnad.

Den undantagsställning, varom i paragrafen är fråga, gäller icke sökande eller med

sökande likställd delägare. Därest en markägare för vinnande av båtnad fordrar mera

omfattande eller djupare dikning än sökanden äskat, är han enligt 27 § att anse som

likställd med sökande och han äger alltså icke åberopa sig å bestämmelserna i förevarande

paragraf.

När delägare, som i paragrafen avses, tager båtnaden i anspråk och sålunda träder till

företaget, är han skyldig att erlägga ej blott den på honom enligt hans delaktighetstal

fallande andelen av kostnaden för företagets utförande utan även den på honom efter

samma grund belöpande delen av bidrag, som skall gäldas av delägare, för vilken

betalningsskyldighet enligt reglerna i denna paragraf ännu ej inträtt. Däremot är

han fri från att gälda någon ränta å sitt bidrag för tiden innan båtnaden tages i

anspråk och att deltaga i utgifter för företagets underhåll, som gjorts före hans tillträde.

Jämväl denna bestämmelse har sin motsvarighet i 3 kap. 6 § vattenlagen.

I allmänhet skall delägare, som avses i denna paragraf, utgöra sitt bidrag så snart

båtnaden, om ock endast delvis, tagits i anspråk. Fall kunna dock uppstå, då det.

vore obilligt att fordra, att bidraget skulle betalas så snart även den allra minsta

del av båtnaden tillgodogöres. Det kan. för att nämna ett exempel, antagas, att genom

dikningen en större mosse blivit torrlagd och att ej den nuvarande ägaren förfogar

över de ekonomiska förutsättningarna för upptagning av torv i sådan omfattning,

att det med hänsyn till den honom åvilande bidragsskyldigheten kan anses lönande.

Agaren skulle då vara förhindrad att upptaga ens den ringa mängd, han

kan behöva för sitt eget husbehov. Eu dylik konsekvens synes strida mot billigheten.

För att bereda en sådan delägare möjlighet att ej behöva inbetala större del av

bidraget än som svarar mot den del av båtnaden, som tages i anspråk, har i paragrafens

tredje stycke stadgats, att, om fastighetens ägare vill begagna sig av båtnaden

huvudsakligen allenast för fastighetens eget behov, det bidrag, som denne i anledning

därav har att erlägga, må bestämmas till en mindre del av bidragets hela

belopp och med gäldandet av återstoden tillsvidare anstå. Fråga om sådan lindring

i betalningsskyldigheten prövas av vattendomstolen antingen i mål om utbekommande

av förfallet bidrag efter invändning av markens ägare eller ock efter av denne anhängiggjord

särskild talan.

Delägare i dikningssamfällighet, som enligt förevarande paragraf befrias från att

taga del i kostnaderna för företaget, innan båtnaden tages i anspråk, är visserligen

: 29

s. 202 Kontrollera mot PDF

7: 29—34

Dikning ä

samfälld

mark.

Underhåll

av dike.

202

delägare i företaget men anses ej såsom deltagare i detsamma förrän betalningsskyldighet

för honom inträtt.

30 § (15, 24 §§).

Bestämmelserna i förevarande paragraf återgiva motsvarande stadganden i 15 och

24 §§ i kommittéförslaget utan annan ändring av saklig betydelse än att i stället

för föreskriften om fem procent ränta å sådan utgift, som omförmäles i sistnämnda

paragraf, det stadgats, att skälig ränta å densamma skall tillgodoräknas den, som

gjort utgiften.

31 § (28 §).

I denna paragraf, som motsvarar 28 § kommittéförslaget, har gjorts den ändringen,

att ordet »avloppsdike» utbytts mot »dike». Föreskrifterna i paragrafen torde nämligen

äga tillämpning allenast å mark, vilken icke undergått någon delning, som avsetts

skola bliva av mera varaktigt bestånd. Marken måste alltså i allmänhet antagas

ligga under sambruk. För att marken skall erhålla den åsyftade torrläggningen

är det emellertid oftast ej tillräckligt att upptaga avloppsdike utan torde dessutom

åtskillig annan dikning behöva göras i samband med avloppsdikets upptagande.

Jämväl till sådan dikning bör eu delägare äga vitsord med skyldighet för övriga

delägare att deltaga i kostnaden efter sin del i samfälligheten.

34 § (29 §).

I 29 § kommittéförslaget föreskrives, att dike skall underhållas av ägaren till den

mark, för vars torrläggning dikningen gjorts. Denna föreskrift har i förevarande

paragraf utbytts mot bestämmelsen, att diket skall underhållas av deltagarna i företaget.

Beträffande förutsättningen för skyldighet att underhålla dike har vidare i förevarande

paragraf stadgats, att dike skall underhållas, där någons rätt kan vara därav

beroende. Föreskriften överensstämmer med vad för motsvarande fall stadgats i

fråga om vattenreglering i 3 kap. 10 §.

Beträffande underhållsskyldighetens fördelning gälla enligt kommittéförslaget enahanda

grunder som för dikets upptagande. Av detta stadgande, som har sin motsvarighet

i 10 § D. L., synes ej fullt tydligt framgå, huruvida jämväl vid fördelning

av underhållskostnaden hänsyn bör tagas till det i 27 § omnämnda förhållande, att

delägarens bidrag skulle överstiga värdet av hans båtnad. Enligt vår mening bör

hänsyn icke tagas härtill i detta fall. Av denna anledning har stadgandet omarbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

tafs, varigenom också ernåtts den fördelen, att det kommit i överensstämmelse med

vad för motsvarande fall föreskrivits i 3 kapitlet 10 8 angående fördelning av kostnad

för underhåll av anläggning, som gjorts för vattenreglering.

Bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf motsvara andra och tredje

punkterna i 29 8 andra stycket kommittéförslaget. De ändringar, dom gjorts, äro uteslutande

av redaktionell natur. Särskilt har föreskriften i tredje punkten om fördelning

av underhållskostnaden, då ett dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras,

ansetts höra omarbetas. Enligt kommittéförslaget skall i dylikt fall underhållsskyldigheten

-i män av vars och ens andel i det förändrade diket fördelas mellan

de förut underhållsskyldige och dem, för vilkas räkning förändringen skett».

Detta stadgande uttrycker mindre väl vad som enligt motiven till stadgandet därmed

avses. Någon ledning för bedömandet av storleken av nämnda andel lämnas

ej heller, utan tinnes möjlighet till olika tolkningar. Vi hava ansett, att den uppfattning,

som ligger till grund för kommittéförslagets nämnda bestämmelse, kommer

till tydligt uttryck genom ett stadgande, liknande det, som föreslagits rörande

underhållsskyldighet för den, som leder vatten till annans dike. Ägaren av den

mark, för vars torrläggning ifrågavarande förändring skett, har därför ålagts att svara

för den tillökning i underhållskostnad, som därav må föranledas. För beräkning av

tillökningen måste tydligen i båda dessa fall uppskattning ske dels av kostnaden för

dikets underhåll innan tilledningen eller förändringen ägt rum och dels av kostnaden

för dikets underhåll efter denna tidpunkt. De förut underhållsskyldiga skola gälda

så stor andel i den verkliga kostnaden för dikets underhåll efter nämnda tidpunkt,

som svarar mot förhållandet mellan sagda två uppskattade kostnadsbelopp. Återstoden

faller å den eller dem, som skola svara för tillökningen. Skola flera markägare

svara för tillökningen, skall kostnaden för tillökningen dem emellan fördelas enligt

bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf.

35 § (30 §).

Det har yppats tvekan, huruvida ett företag, avseende torrläggning av kärr, mosse

eller annan dylik vattendränkt mark, bör anses såsom dikning eller vattenayledning.

Enligt 11 § D. L. räknas ett sådant företag såsom vattenavledning. Kommittéerna

hava däremot likställt dylikt företag med dikning. Sedan skillnaden mellan dikning

och vattenavledning i fråga om reglerna för delaktigheten borttagits i vårt förslag,

är frågan huruvida företaget skall hänföras till det ena eller andra slaget av torrläggningsföretag

utan nämnvärd betydelse. Det riktiga har emellertid synts oss vara,

Om utdikning

av vattendränkt

mark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

att företaget betraktas såsom dikning utom i de fall, då dess utförande inverkar förändrande

på vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling. En sådan

inverkan kan giva sig tillkänna på olika sätt, Å ena sidan kan det inträffa, att

genom avdikningen vattnet ledes åt ett annat håll än förut, varigenom vattentillgången

minskas i det vattendrag, däri vattnet tidigare haft sitt utlopp. Å andra

sidan kan vattentillgången genom dikets upptagande ökas i det vattendrag, vari

avloppet utmynnar. I båda fållen kan skada uppkomma, vid minskning av vattenmängden

t. ex. för vattenverk eller annan anläggning och vid ökning genom

översvämning oeh på dylikt sätt. Då en åtgärd för avdikning av vattendränkt

mark, varigenom vattenförhållandena på detta sätt förändras, icke bör få vidtagas

under andra villkor än de, som stadgas för tillåtlighet av åtgärd för vattenavledning,

som har dylik verkan, bär i andra stycket av paragrafen stadgats,

att, om till följd av dikningen vållas märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag,

sjö eller annan vattensamling, skall å företaget tillämpas vad som stadgas

om vattenavledning.

m § (44, 45 §§.).

I 27 och 28 §§ D. L. stadgas, att tvist rörande vissa, frågor angående dikning eller

vattenavledning skall, utom i särskilda undantagsfall, föregås av förundersökning

enligt bestämmelserna i 4 kap. I). L. De frågor, som avses, äro sådana, som angå

dikes eller annan anläggnings läge. storlek eller beskaffenhet i övrigt, jordägares rätt

att leda vatten till annans dike eller vattenavledning eller göra anläggning å annans

mark. skyldighet att deltaga i företaget och framtida underhåll, ersättning, som skall

gäldas, eller annat, som hör till arbetets utförande. Förundersökning skall jämväl

hava föregått, då jordägare vill begagna den rätt att göra intrång å annans egendom,

som tillkommer honom enligt 3 kap. D. I;. Vissa frågor hava dock ansetts vara av

den beskaffenhet, att de icke påfordra förundersökning. Är det nämligen vid dikningsföretag

fråga om att leda vatten till annans dike eller att upptaga dike å annans

mark, kan den dikande välja mellan att föranstalta om förundersökning och att

utan föregående prövning instämma frågan till rätten. I de fall, då förundersökning

eljest erfordras, torde en sådan emellertid kunna ersättas därigenom att överenskommelse

ingåtts rörande den fråga förundersökningen skulle hava avsett.

Bestämmelserna i 27 och 28 §§ D. L. hava intagits i 44 och 45 §§ i kommittéförs

laget utan större ändringar. Vad beträffar dikningsföretag har den avvikelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

2or>

gjorts, att frågan om rätt att leda vatten till annans täckta dike upptagits bland

de fall, då syneförrättning alltid skall äga rum.

I vårt förslag hava åtskilts reglerna för prövning av mål angående dikning och

av mål angående vattenavledning. Föreskrifterna om prövning av dikningsmål äro

intagna i förevarande paragraf, under det att motsvarande bestämmelser angående

vattenavledningsföretag fått sin plats i 45 och 46 §§. Bestämmelserna i förevarande

paragraf avvika särskilt i två avseenden från kommittéförslagets motsvarande bestämmelser.

Den ena ändringen består däri, att rätten i vissa fall att rrtan förundersök

ning erhålla prövning vid allmän domstol av fråga om ledande av vatten till annans

dike eller upptagande av dike å annans mark borttagits. Ändringen har synts motiverad

av flera skäl. Instämmes målet till häradsrätten, torde det ofta visa sig, att

syn på stället är erforderlig. Då en av häradsrätten företagen syn är både mera

kostsam och omständlig än en syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, torde det i

allmänhet ej innebära någon fördel att få instämma i målet omedelbart till allmän

domstol. Ett ytterligare skäl för att denna fördel ej kan skattas högt ligger däri,

att frågan om domstolens behörighet att avgöra ett dit instämt mål vid målets

instämmande ej kan fullt överblickas. Det kan nämligen allt för väl tänkas, att

under målets behandling vid domstolen göres yrkande av annan sakägare om anslutning

till dikningen eller om sådan ändrad planläggning av densamma, att andra

markägare skulle förpliktas att deltaga i dikningen. Då det, med den avfattning

stadgandet enligt D. L. och kommittéförslaget äger, icke torde tillkomma allmän

domstol att i första hand pröva fråga om annans deltagande i företaget, skulle alltså

i dylikt fall domstolen se sig nödsakad att avvisa målet. Härigenom skulle vållas

tidsutdräkt och för parterna onödiga kostnader. Till sist må framhållas det olämpliga

i att mål av samma eller likartad beskaffenhet skulle i vissa fall komma att

behandlas av vattendomstolen och fullföljas till vattenöverdomstolen och i andra fall

handläggas av allmän underrätt och fullföljas till vederbörande hovrätt.

Den andra ändring, som vidtagits, rör verkan av en överenskommelse beträffande

dikningsföretag, vari annan skall taga del. Även om en sådan överenskommelse

skett, skall nämligen enligt vårt förslag syneförrättning föregå, innan arbete för företaget

må påbörjas. Givetvis medför den omständigheten, att förundersökning icke

föregått, ej den verkan, att dikningsarbetet till följd härav anses som olagligt. Överenskommelsen

innebär emellertid allenast en personlig förpliktelse för den, som deltagit

däri, och är i och för sig utan betydelse för ordnandet av det inbördes förhållandet

mellan de särskilda fastigheterna. Att konstituera en samfällighet av ifråga
■21—193710.

: 36

opaginerad Kontrollera mot PDF

varande natur uteslutande genom avtal synes i regel icke vara lämpligt. Först och

främst torde ett dylikt avtal ej utan vidare gälla mot en följande ägare av den

fastighet, för vilken avtalet ingåtts, utan förutsätter skyldighetens övergång å denne

förbehåll vid överlåtelsen eller inteckning. Genom en förundersökning torde också

i största möjliga grad förebyggas, att tvist uppkommer om kostnadens eller underhållsskyldighetens

fördelning och utgörande. Vid förundersökningen skall visserligen

hänsyn tagas till överenskommelsen, men denna tillägges icke utan vidare bindande

verkan utan hava synemännen, såsom framgår av 23 § andra stycket, att pröva lämpligheten

av densamma.

Erfordras ej föregående syneförrättning, är den dikande dock enligt andra stycket

i paragrafen berättigad att, om han så önskar, påkalla dylik prövning till beredande

av trygghet för framtiden.

I sitt över komittéförslaget avgivna yttrande har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhållit, att den prövning, som för närvarande sker av fråga om byggande eller

ändring av bro eller trumma å allmän väg till följd av dikning, ur vissa synpunkter

icke kan anses tillfredsställande. Då allmän väg byggdes, tillsåges genom tjänstemännen

i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, att såväl vägen som broar och trummor

utfördes på ett för den allmänna samfärdseln betryggande sätt och erhölle tillräcklig

bärighet bland annat för arméns fordon. Vore det åter fråga om att bygga eller

ändra allmän väg, bro eller trumma till följd av dikningsföretag, underginge förslaget

härom granskning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen allenast då företaget utfördes

med statsunderstöd. Det vore emellertid ej mindre nödigt, att sådant förslag

underkastades granskning ur berörda synpunkter, då statsunderstöd ej begärts. På

grund härav föreslår styrelsen, att vägstyrelsen, då allmän väg, bro eller trumma till

följd av dikning skall byggas eller ändras, alltid skall underställa förslaget väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens prövning och godkännande, innan arbetet därmed får utföras.

De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda framhållna synpunkterna göra sig

otvivelaktigt med samma styrka gällande jämväl beträffande järnvägar. I samtliga

nu berörda fall torde det vara lämpligt att låta den för företaget uppgjorda planen,

såvitt den rör vattenavlopp genom allmän väg eller järnväg, undergå granskning ur

teknisk synpunkt. Denna granskning synes, då fråga är om enskild järnväg eller

allmän väg, böra åligga vederbörande distriktschef och i fråga om statens, järnväg

vederbörande distriktsförvaltning. Uppenbarligen föreligger icke något formellt hinder

för synemännen att avvika från den granskande myndighetens förslag, men i dessa

s. 207 Kontrollera mot PDF

207 7: 36 37

fall torde synemännens utlåtande i denna del böra underställas vattendomstolens

prövning. De närmare bestämmelserna härom hava meddelats i 10 kap. 52 §.

37 § (31 §).

En vatten avledning i teknisk bemärkelse åsyftar eu sänkning av vattenståndet i eu

vattensamling eller ett vattendrag för torrläggning av den kringliggande marken. 1

förevarande paragraf lämnas en beskrivning på de åtgärder, som äro att anse såsom

vattenavledning. De för sänkningen erforderliga åtgärderna bestå vanligast i förändring

av ett vattendrags bädd. Genom att vattendraget fördjupas, utvidgas eller rätas

underlättas avrinningen och vattenståndet sänkes. Åtgärder av denna art inrymmas

under bestämmelserna i första stycket av paragrafen. Den för sänkningen erforderliga

förändringen i avrinningen kan emellertid även åstadkommas genom borttagande

•av hinder, som ej utgöra delar av vattendragets bädd, exempelvis genom borttagandet

av en dammbyggnad. En sådan åtgärd kommer jämväl under bestämmelserna i

första stycket. Å densamma bör nämligen tillämpas bestämmelsen om att någon vill

»eljest avleda vatten» från vattensamling eller vattendrag.

I paragrafens första stycke avses företrädesvis sådana åtgärder, som en gång för alla

vidtagas för att underlätta avrinningen. Sedan de blivit utförda, får avrinningen så att

säga sköta sig själv och vattenståndet allenast påverkas av vattenföringens storlek.

Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att det skulle möta allt för stora svårigheter

att på detta sätt verkställa en vattenavledning. Ofta måste av hänsyn till

sänkningens inverkan på vattenverk, fiske, farled, flottled eller andra intressen eu

särskild reglering av framrinningen och vattenståndet äga rum. Yattenavledningar,

som ske på detta sätt, avses i andra stycket. Vid företag av detta slag erfordras i

allmänhet vidtagandet av särskilda anordningar, anläggande av dammar och dylikt.

En dylik vattenreglering förutsätter dock icke nödvändigtvis utförande av nya anläggningar.

Den erforderliga regleringen kan även åstadkommas genom införande av

nya eller ändrade bestämmelser beträffande vattenhushållningen vid redan befintlig

byggnad i vatten. Detta kan ske antingen på så sätt, att själva byggnaden ändras,

exempelvis därigenom att en överfallsdamm förses med luckor eller att dammen sänkes,

eller ock på det sätt, att reglerna beträffande dammens skötsel ändras.

Enligt paragrafens andra stycke skall angående ett företag av nyssnämnda beskaffenhet,

om det sker för marks torrläggning, gälla vad som stadgas om vattenavledning.

Undantag härifrån har dock gjorts för de fall, då bestämmelserna i 2 eller 3

kap. äga tillämpning beträffande företaget. Sker en vattenreglering såväl för marks

l atteiuirIctlnhuj.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

7: 37 38

torrläggning som för vinnande Jäv vattenkraftsbåtnad, är företaget att behandla enligt

reglerna i 3 kap. Undantagsvis kunna också bestämmelserna i 2 kap. bliva tillämpliga.

Enligt 31 § andra stycket i sistnämnda kap. står det nämligen en markägare

öppet under vissa förutsättningar att utverka ändrade bestämmelser beträffande vattenhushållningen

vid annans vattenbyggnad.

38 § (36, 38, 40—42).

Vattenav- J ovan angivna paragrafer av kommittéförslaget meddelas bestämmelser rörande

miiglietnted rätten att utföra ett företag enligt 5 kap. i samma förslag på sådant sätt, att intrång

motstående göres 1 enskilda hindrande intressen. I 36 § stadgas, att ändring eller utrivning av

vattenverk, som lagligen äger bestånd och är av laga beskaffenhet, kan under vissa villkor

få ske och enligt 40 § skall vad sålunda stadgas om vattenverk jämväl gälla beträffande

fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med vattenverk jämförlig

byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande. De närmare villkoren återgivas

i 38 §. I sistnämnda paragraf stadgas, bland annat, att utrivning av vattenverk

eller sådan ändring därav, varigenom verket för framtiden försämras, ej är tilllåten,

där ej värdet av den jordförbättring eller annan förmån, som erhålles genom

företaget, finnes stiga till dubbelt mot fulla värdet av den vattenkraft, som går för

verkets ägare förlorad. I 41 och 42 §§ lämnas föreskrifter angående annan skada,

som vållas av företaget. Sådan skada hindrar ej företagets tillkomst; företaget har

endast att ersätta skadan.

Mot dessa bestämmelser i kommittéförslaget, som i huvudsak återgiva motsvarande

föreskrifter i D. L., hava i de över kommittéförslaget avgivna utlåtandena gjorts

anmärkningar från flera håll. Anmärkningarna gå ut på, att den i 38 § uppställda

fordran på ett visst förhållande mellan nytta och skada bör utvidgas så, att hänsyn

tages ej blott till vattenkraft, som går förlorad för ägare av redan uppförda

vattenverk, utan även till förlust av omonterad vattenkraft samt skada och intrång

å egendom i Övrigt.

Vattenfallsstyrelsen har i detta avseende anfört huvudsakligen följande: Vid bedömande,

huruvida den nytta, som vållades av ett planerat torrläggningsföretag, stode

i det förhållande till därav föranledd skada, att företaget borde tillåtas, hade kommittéerna

å debetsidan upptagit endast den vattenkraft, som ginge förlorad för ägare

av redan uppförda vattenverk. Hänsyn toges följaktligen ej till skada och intrång

av annat slag, som tillskyndades vattenverken, och ej heller till förlust av omonterad

vattenkraft eller skada å annan egendom. Eu dylik avvägning av vinst- och för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20! I

i: 38

lustsidan kunde uppenbarligen icke vara nationalekonomiskt berättigad, i synnerhet

som erfarenheten givit vid handen, att vid torrläggningsföretag den blivande vinsten

av företaget ofta beräknats betydligt högre än den sedermera visat sig vara. Om

kommittéernas förslag i denna del bibehölles oförändrat, skulle det lätt kunna inträffa,

att tillstånd meddelades att utföra torrläggningsföretag, som vållade större

skada än gagn och som följaktligen både vore nationalekonomiskt olämpligt och för

företagarna förlustbringande. Ändring torde därför enligt styrelsens uppfattning

böra göras, så att å företagets debetsida uppfördes den skada och det intrång, som

sammanlagt vållades genom företaget, och detta således tillätes endast om den sålunda

bestämda skadan och intrånget vore mindre än halva nyttan av företaget.

Svenska vattenkraftföreningen har i sitt yttrande anfört: Det vore enligt de av

kommittéerna i förevarande avseende gjorda bestämmelser icke uteslutet, att ett torrläggningsföretag

kunde komma att tillåtas, ehuru nyttan av detsamma vore mindre

än skadan. Rättvisan syntes fordra, att nyttan av företaget vägdes mot all den

skada, detsamma beräknades förorsaka, och att företaget tillätes endast för det fall,

att nyttan därvid funnes vara minst dubbel mot skadan. En sådan gräns skulle

säkerligen mången gång vara till nytta för strandägarna själva, enär förhastade och

för jordägarna allt för betungande torrläggningsföretag därigenom kunde undvikas.

Malmöhus läns hushållningssällskap påpekar i sitt yttrande inkonsekvensen av att

i 7 kap. 3 § kommittéförslaget vid vattenreglering fordrades minst dubbel båtnad mot

skada under det att vid vanliga sjösänkningar, som dock i regel medförde större

skada, icke funnes någon bestämmelse om det erforderliga förhållandet mellan båtnaden

och skadan.

Sedan förestående yttranden avgåvos, har en del av vattenlagen utfärdats. I densamma

har beträffande byggande i vatten och vattenreglering stadgats eu delvis

annan proportion mellan nytta och skada än den, som i dessa avseenden hade föreslagits

av kommittéerna. I 2 kap. 3 § vattenlagen föreskrives, att ingen får bygga

i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång

göres å annan tillhörig egendom, utan så är, att nyttan av byggnaden eller den del

därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden

uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som

göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I

byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den

byggande tillhörig egendom må skattas. Enligt 3 kap. vattenlagen äger detta stadgande

motsvarande tillämpning i fråga om vattenreglering. Genom dessa bestämmel
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

7: 38

ser har man velat skapa en garanti för att det företag, varom är fråga, ur nationalekonomisk

synpunkt är av den betydelse att andra intressen av enskild natur

böra vika för detsamma. En dylik synpunkt ligger givetvis också till grund

för bestämmelserna i 17 och 24 §§ D. L. samt 38 § kommittéförslaget. Dessa

bestämmelser torde dock i verkligheten icke lämna den åsyftade garantien. Det första

villkoret för att ett företag skall ur nu förevarande synpunkt anses nationalekonomiskt

förmånligt är, att företagets bruttonytta överstiger den kapitalförlust, som

vållas av företaget. Såsom framhålles i motiven till 2 kap. o § i det överarbetade

förslag till vattenlag, som av särskilda sakkunniga avgavs under år 1917, ingår i

nämnda kapitalförlust ej allenast den skada, som tillfogas annans egendom, utan

också skadan å egendom, tillhörig den, som utför företaget, ävensom de kostnader,

som äro förenade med företagets utförande. Vid den jämförelse mellan nytta och

skada, som göres i berörda bestämmelser i D. L. och kommittéförslaget, taees

emellertid ingen hänsyn till sistnämnda kostnader och ej heller till annan skada än

den, som göres å annan tillhöriga vattenverk, fiskeverk och övriga förut uppräknade

anläggningar. Det är därför, såsom vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen i

sina yttranden framhållit, ej uteslutet, att ett vattenavledningsföretag skulle kunna

enligt kommittéförslagets bestämmelser anses tillåtet, oaktat detsamma är förenat med

så stora kostnader eller vållar så stor skada å annan egendom, att dess tillkomst ej

kan anses vara motiverad ur allmänt ekonomisk synpunkt.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits synes förslaget i dessa delar böra b: ingas

i överensstämmelse med de grunder, som gälla för den redan antagna delen av vattenlagen,

även om, såsom i det följande närmare skall utvecklas, de i 2 kap. vattenlagen

härutinnan meddelade bestämmelserna måste underkastas ganska väsentlig

jämkning för att lämpa sig för de förhållanden, som äro av betydelse å torrlägg - ningslagstiftningens område.

I likhet med vad som iakttagits vid avfattningen av bestämmelserna i 2 kap

synes som om till en början åtskillnad bör göras mellan å ena sidan sådan kapi

talförlust genom företaget, som utgöres av kostnad för arbetets utförande och skada

å företagaren själv tillhörig egendom, samt å andra sidan skada och intrång å annans

egendom. Till den del kapitalförlusten utgöres av kostnad och skada av förstnämnda

slag uppställes allenast det villkoret att nyttan överstiger sådan kostnad

och skada. Den jämförelse mellan nytta och skada, som skall äga rum vid prövning

av tillåtligheten av en åtgärd för vattenavledning, bör sålunda avse å ena sidan

bruttonyttan efter avdrag av arbetskostnad och skada å företagarens egendom

s. 211 Kontrollera mot PDF

211 7 38

och å andra sidan skadan å annans egendom. (I>å härefter talas om nytta, avses

den efter sagda avdrag återstående nyttan).

Såsom redan framhållits föreskrives i 2 kap. § såsom allmän regel, att nyttan

av åtgärden skall uppgå till dubbelt mot skadan. Härifrån göres undantag bl. a

beträffande skada å åker och äng, i vilket fall nyttan skall uppgå till tre gånger

skadan. Anledningen till denna skärpning har, såsom framgår av de sakkunnigas

motiv, varit den stora betydelse, som ur allmän och social synpunkt måste tillmätas

jordbruket såsom landets modernäring.

De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen,

hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen. Ett fullföl

jande av den grundtanke, som är innesluten i de redan antagna bestämmelserna i 2

kap., måste alltså enligt vårt förmenande leda till, att dessa företag komma i åtnjutande

av en väsentligt gynnsammare ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag

i allmänhet. Under de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens

stora samhälleliga betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden

anse vi, att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning

såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å

annans egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom

vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna jorden

tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande garanti

med avseende å de värden i fråga om vattnets tillgodogörande, som kommit

till användning för produktionen. Den uppfattning, varåt redan gällande D. L. i

detta hänseende giver uttryck, synes oss välgrundad. I överensstämmelse härmed

hava vi ansett oss böra föreslå, att då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft

eller av icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller

under byggnad varande anläggning eller av annan förmån, som i fråga om vattenhushållning

eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för uttagande

av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt

eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig

inrättning, förlusten, intrånget eller skadan skall vid jämförelsen med nyttan

tagas i beräkning två gånger. Är det åter fråga om skada å obegagnade strömfall

. eller fiske, som ej utnyttjas genom fiskeverk, eller å vattenställe eller andra sådana

förmåner, för vars tillgodogörande ej gjorts särskilda anstalter, eller å brygga, båteller

badhus eller andra dylika inrättningar, som icke tillkommit i produktivt syfte,

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

7: 38- 39

torde ett torrläggningsföretag vara tillräckligt motiverat, därest nyttan endast överstiger

skadan.

Vid den jämförelse mellan nytta och skada, som skall sire enligt förevarande paragraf,

skall hänsyn endast tagas till sådan skada, som föranledes av genom företaget

orsakad ändring i vattenförhållandena. Den skada, som sker därigenom att t. ex.

damm, vall eller väg behöver för företaget läggas å annans mark, eller den, som

uppkommer därigenom, att jord eller annat upplägges å annans mark, är i allmänhet

allt för obetydlig för att äga någon betydelse ur allmänt ekonomisk synpunkt. För

tillåtligheten av en dylik skada uppställes ej annat villkor än att den åtgärd, varom

är fråga, kan anses påkallad för ett ändamålsenligt fullföljande av företaget.

Bestämmelse härom meddelas i 40 §, vars innehåll överensstämmer med 14 och 17 §§

i 2 kap. I denna punkt står alltså förslaget på samma grund som motsvarande bestämmelser

i 2 kap.

Som förut nämnts skall vid den i förevarande paragraf stadgade jämförelsen mellan

nytta och skada från bruttonyttan avdragas, förutom annat, det belopp, vartill

skadan och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget sker, kan

skattas. År det fråga om företag, som utföres för samfälld räkning, uppstår fråga,

huru det skall förfaras med skada å egendom, tillhörig delägare i företaget. I över

ensstämmelse med vad som framhållits vid motsvarande bestämmelse i 3 käp. anse

vi, att skada och intrång å egendom, tillhörig sökanden eller den, som förenat sig

med sökanden, skall likställas med byggnadskostnad, men att däremot skada eller

intrång å annan delägares egendom skall behandlas såsom skada eller intrång å

annans egendom.

Beträffande den skadelidandes rätt till ersättning för skada och intrång, som i

denna paragraf avses, hänvisas i paragrafens slut till bestämmelserna i 9 kap. Av

bestämmelserna i 1 § av nämnda kap. framgår, att i allmänhet ersättning skall utgå

för skadan. Hurusom för vissa fall denna ersättningsskyldighet är underkastad

begränsning framgår av hänvisningen till 1 kap. Beträffande frågan om företagets

tillåtlighet är dock denna begränsning ej av betydelse.

39 § (34, 38 §§).

Vatten- I näst föregående paragraf har behandlats företagets ställning i förhållande till

ö y »6wWi?w s i

tilllåtlighet motstående intressen av enskild natur. Förevarande paragraf åter har till uppgift

afl bedöma företaget ur mera allmänna synpunkter. I detta hänseende kan uppen
»finna

In- ^årligen den i 38 § föreskrivna jämförelsen mellan nytta och skada icke tilläggas

tr essen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21;; 7: 39-40

utslagsgivande betydelse. Verkningar, som ej kunna i penningar uppskattas, kunna

följa av företaget och vara av betydelse vid bedömande av frågan om företagets tillåtlighet

i såväl positiv som negativ riktning.

I paragrafens första stycke behandlas den menliga inverkan, som företaget kan

väntas utöva å vissa intressen av allmän natur. Till de verkningar, som här avses,

hör först och främst, att ett större antal personer till följd av företaget bliva nödgade

att söka sin utkomst på annat håll. Med hänsyn till en dylik verkan stadgas

i förevarande paragraf, att åtgärd för företaget icke må ske, om till följd av densamma

större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas

eller dess drift väsentligt minskas eller om genom åtgärden fiskerinäring av

större betydenhet lider väsentligt förfång. I huvudsak likartade bestämmelser återfinnas

i 38 § kommittéförslaget; tillägget rörande fiskerinäring av större betydenhet

står i överensstämmelse med vad för motsvarande fall stadgats angående byggande i

vatten i 2 kap. 3 § andra stycket, vilket stadgande jämväl iiger tillämpning i fråga

om vattenreglering. Åtgärd för vattenavledning får ej heller verkställas, därest genom

densamma skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets

djur- eller växtvärld är att befara. Enligt 34 § kommittéförslaget skulle en

dylik verkan tagas i betraktande allenast om den härledde sig från företag, avseende

sänkning eller uttappning av sjö. Yi hava ansett stadgandet böra utvidgas att avse

ej blott sjösänkningsföretag utan varje åtgärd, som avses i 87 §.

Emellertid kan det ur allmän synpunkt vara av särskilt stor betydelse, att företaget

kommer till stånd. I dylikt fäll måste de betänkligheter giva vika, som måhända

kunna resas mot företaget ur enskild synpunkt till följd därav, att företaget

i fråga om jämförelsen mellan nytta och skada icke fyller måttet, och det kan väl

tänkas, att det allmänna intresse, som är förknippat med företaget, är så starkt, att

det jämväl bör anses överväga de intressen, som skyddas i paragrafens första stycke.

För dylika undantagsfall har, efter förebilden av motsvarande bestämmelser i 2 kap.,

stadgandet i paragrafens andra stycke tillkommit.

40 § (2 kap. 14, 17 §§).

För utförande av eu vattenavledning är det oftast ej tillräckligt att allenast verk- Rätt till

„ , dammfäste

ställa arbete å sökandens mark eller eljest vidtaga förändringar i avseende a hans m.

egendom. Det kan för torrläggningens åstadkommande vara nödigt, att annans byggnad

i vatten utrives eller ändras. Att en byggnad i vatten icke får stå hindrande

28—103710.

s. 214 Kontrollera mot PDF

7: 40—41 214

i vägen för ett vattenavlednings företag, därest den med avseende å byggnaden erforderliga

åtgärden är tillåten enligt 38 och 39 §§, torde utan vidare följa av bestämmelserna

i nämnda lagrum och framgår jämväl av stadgandet i 43 §. Det vanligaste

torde dock vara, att å annans grund i eller vid vattendrag behöver verkställas grävning

eller sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till före

byggande eller minskande av skada. Beträffande dylika åtgärder ävensom det fall,

att å annans fastighet behöver läggas damm, vall eller väg eller ledning för vattnet,

stadgas i förevarande paragraf, att ägare af fastighet, som sålunda tages i anspråk,

■är pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. sägs. Stadgandet har

avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 14 §. Såsom

redan framhållits vid behandlingen av 38 § föreskrives för åtgärdens tillåtlighet icke

någon sådan jämförelse som beträffande de i 38 § omförmälda åtgärder. Emellertid

bör här uppmärksammas, att i den mån t. ex. ett grävningsarbete inverkar å vattenförhållandena,

dess tillåtlighet faller under bestämmelserna i 38 §.

Det i andra stycket av förevarande paragraf gjorda undantagsstadgandet utgör en

motsvarighet till bestämmelsen i 2 kap. 17 §.

41 § (33 §).

Hänvisning

till 2 köp.

Den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen till lagrum i 2 kap., som skola

tillämpas jämväl i fråga om vattenavledning, har erhållit ett delvis annat innehåll

än motsvarande stadgande i 33 § kommittéförslaget. Hänvisningen i sistnämnda

paragraf till 2 kap. 10—13 §§, motsvarande 2 kap. 11—13 §§ i vattenlagen, har bibehållits,

därvid dock är att märka att vissa oväsentliga skiljaktigheter finnas mellan

dessa paragrafer i kommittéförslaget och i vattenlagen. Yi hava emellertid ansett,

att åtskilliga andra lagrum i 2 kap. böra göras tillämpliga å vattenavledningar.

Dessa lagrum äro 2 §, som innehåller den allmänna principen för en vattenbyggnads

utförande med hänsyn till tredje mans rätt, 8 § angående skyldighet för den, som

bygger i vatten, att vidtaga erforderliga åtgärder till förebyggande av skada å

fisket, samt 27—SO §§ ävensom 32 §. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § hava visserligen

kommit till uttryck i 4 § av förevarande kap. i avseende å dikning och böra således

redan på grund av hänvisningen i 37 § tillämpas å vattenavledning, men för att icke

giva anledning till den uppfattningen, att principen ej skall tillämpas å vattenavledningsföretaget

i sin helhet utan endast å de arbeten, som äro analoga med de i 4 §

omförmälda, har hänvisningen till 2 kap. 2 § gjorts.

Då en vattenavledning utföres genom reglering av vattnets avrinning från sjö

s. 215 Kontrollera mot PDF

7: 41-44

215

.iller vattendrag, är det i allmänhet nödigt att uppföra eu dammbyggnad eller begagna

sig av en redan befintlig sådan. För hushållningen med vattnet vid byggnaden

kunna erfordras bestämmelser angående vattenmärke, dämningshöjd, dammluckas

öppnande etc. Sådana bestämmelser hava i förevarande paragraf meddelats genom

hänvisningen till de för byggnad i vatten i sagda hänseenden givna föreskrifterna

i 2 kap. 27—30 §§. Särskilt för nu berörda fall är jämväl hänvisningen till 8 § av

betydelse. Däremot hava vi icke funnit tillräckliga skäl föreligga att för torrläggningsföretagens

del införa någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 kap. 10 § om

fiskeavgift. I denna del hava vi alltså anslutit oss till kommittéernas ståndpunkt.

Hänvisningen till 2 kap. 32 § har medfört, att särskilt stadgande, motsvarande

5 kap. 35 § kommittéförslaget, ej erfordrats.

44 § (32 §).

Enligt 13 § D. L. är sänkning eller upplappning av sjö, om vilken ej alla

jordägare äro ense, otillåten, såvida ej de, som förena sig om företaget, äga mer sjösänkning

än hälften av den jord, som skall vinnas eller förbättras genom företaget. Att ett

dylikt villkor för tillåtlighet, som ej förefinnes beträffande andra vattenavledningsföretag

än sjösänkningar, uppställts ifråga om sistnämnda företag, har enligt Nya

lagberedningens motiv till ifrågavarande bestämmelser sin grund däri, att sjösänkningarna

ansetts medföra vissa betydelsefulla verkningar, som ej i samma grad förekomme

vid andra vattenavledningsföretag. Genom utvidgning eller fördjupning av

de rinnande vattnen förlorade dessa nämligen ej i väsentlig män sin naturliga formation

utan fortfore i allmänhet att vara användbara för samma ändamål som förut,

Sjön däremot upphörde genom uttappning helt och hållet och genom sänkning

till större eller mindre del att vara sjö. En sjösänkning medförde, i synnerhet för

strandägarna, allehanda obehag, förluster och olägenheter, särskilt klimatiska och

sanitära, som ej kunde i penningar uppskattas. Sjösänkningarna vore också de

vattenavledningsföretag. som lättast misslyckades. De borde därför enligt beredningens

förmenande komma till stånd på övertygelsens väg eller åtminstone gillas av

en majoritet bland dem, vilkas rätt frågan närmast rörde,

I kommittéförslaget hava de bestämmelser, som skola motsvara nämnda stadgande

i D.L., fått sin plats i 5 kap. 32 §. Där stadgas, att sänkning eller uttappning

av sjö ej är tillåten, med mindre det av företaget beräknade jordförbättringsvärdet

med mer än hälften faller å egendom, tillhörig sökanden eller honom och andra,

som förenat sig med honom om företaget. Har sjösänkningen huvudsakligen annat

opaginerad Kontrollera mot PDF

ändamål än jordförbättring, är förutsättningen för tillåtlighet den, att mer än hälften

av sjöns areal tillhör sökanden och dem, som förenat sig med honom, samt att

nyttan av företaget uppgår till minst dubbelt mot skadan. Sistnämnda bestämmelse

avser t. ex. det fall, att .sjösänkningen äger rum för blottande av ett malmstreck.

Då enligt kommittéförslaget tvångsdelaktighet ej förefanns i dylika fall, ansågo kommittéerna,

att vid majoritetens bestämmande sjöns areal borde vara det avgörande.

Enligt vårt förslag skall jämväl i fall, som nyss sagts, tvångsdelaktighet finnas,

varför något skäl för att uppställa särskilda regler för majoritetens bestämmande i

sådana fall ej längre förefinnes. Att kommittéerna åter i fråga om sjösänkningar,

som huvudsakligen avsåge jords förbättring, gjort ändring i sättet att beräkna majoriteten,

berodde på tvenne anledningar. Dels ansågo de nämligen jordförbättringsvärdet

vara en rättvisare norm än arealen och dels föranleddes ändringen av en

önskan att bringa stadgandet i överensstämmelse med de bestämmelser, som föreslagits

beträffande vattenreglering.

Genom den förändring, som kommittéerna gjort ifråga om beräknande av majoriteten

vid sjösänkningar, synas de icke hava velat göra någon ändring beträffande syftet

med maj or itets villkoret vid dylika företag. Av en jämförelse med kommittéförslagets

bestämmelser rörande vattenreglering torde emellertid framgå, att ändamålet

med uppställande av fordran på majoritet vid dessa företag delvis är ett annat än

det, som ligger till grund för motsvarande stadganden vid sjösänkning. I fråga om

vattenreglering stadgas i 7 kap. 1 § i kommittéförslagét, att om någon vill till gemensamt

gagn för sig och annan reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling

eller i vattendrag för beredande av ökad vattenkraft eller bättre hushållning

med vattnet eller såväl för sådant ändamål, som nu sagts, som ock för jords

förbättring genom torrläggning, han äger vitsord till dylik vattenreglering, såframt

mer än hälften av den beräknade båtnaden av företaget faller å egendom, tillhörighonom

och de, som förenat sig med honom. I 2 § i samma kap. stadgas vidare, att

om ägare av strömfall vill utan att påfordra annans förpliktande att deltaga i kost

naden utföra företag, som i 1 § sägs, eller flera strömfallsägare vilja utföra sådant

företag och det ej är fråga om kostnadens fördelning dem emellan eller om skyldig

het för annan att deltaga, företaget skall behandlas som byggande i vatten enligt 2

kap. Av dessa bestämmelser framgår, att en vattenreglering, beträffande vilken icke

påfordras annans deltagande, enligt kommittéförslaget är tillåten alldeles oberoende

av majoritet, blott de allmänna förutsättningarna för byggande i vatten enligt 2 kap.

äro för handen. Majoritet erfordras allenast i det fall att tvångsdelaktighet påfordras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

211 7:44

Vid vattenreglering har majoritetsvillkoret alltså uppenbarligen ett annat ändamål än

vid sjösänkning. Majoritetsvillkoret är tydligen här uppställt ur rent ekonomisk synpunkt

och för att skydda dem, som icke vilja deltaga i företaget. Finnes majoritet

ifråga om båtnaden hos dem, som vilja utföra företaget, måste det nämligen i allmänhet

anses, att faran för icke-sökandena att dragas in i ett förlustbringande företag

är mindre än om företaget drives fram av personer, på vilka endast kommer eu

mindre del av båtnaden genom företaget och därför ej skola mer än till en mindre

del bekosta företagets utförande. Ju flera det är, som genom sin anslutning till

företaget visa sitt förtroende för detsamma, desto större skäl finnes det till antagande

att företaget är gott. Dessutom utgör den omständigheten, att majoritet förefinnes,

en garanti för att så stora penningmedel finnas till förfogande för företaget, att detsamma

verkligen kommer till utförande. Däremot innebär majoritetsvillkoret icke

någon som helst garanti för strandägarnas intressen. Detta framgår redan därav,

att majoriteten kan och i regel väl också vid dessa företag kommer att utgöras av

båtnad för ett eller flera strömfall. I själva verket är det här oftast fråga om för

strandägarna helt främmande intressen.

Den olika betydelse, som sålunda tillagts majoritetsvillkoret vid sjösänkningar och

vattenregleringar, synes icke grunda sig å förhållandenas egen natur. Vid en jämförelse

mellan de verkningar, som åstadkommas av en sjösänkning, och de, som uppstå

till följd av en vattenreglering, synes det nämligen icke som om skillnaden

skulle vara så stor, att ur denna synpunkt särskilda villkor böra uppställas för

sjösänkningarnas tillåtlighet. En reglering av en sjös vattenyta kan medföra verkningar

för de närboende av samma beskaffenhet och omfattning som vid en sjösänkning.

Sålunda kunna områden, som förut varit torra, försumpas och därigenom

medföra sanitära olägenheter, frostländighet och andra sådana påföljder. Vid övervägande

av de olika utvägar, som kunna komma ifråga för utjämnandet av nu

anmärkta skiljaktighet, hava vi ansett oss böra stanna vid, att de regler, som enligt

kommittéförslaget gälla beträffande vattenregleringar, också böra göras tillämpliga

i fråga om sjösänkningar. Majoriteten i båtnad för sökandena skulle alltså utgöra

villkor ej för företagets tillåtlighet utan för rätten att påfordra tvångsanslutning.

Genom en dylik lösning torde strandägarnas intressen icke hava trätts för när.

Nämnda intressen synas nämligen vara tillräckligt skyddade genom bestämmelser,

som antingen redan finnas i vattenlagen eller ock upptagas i det överarbetade förslaget.

Hit hör först och främst stadgandet i 2 kap. 12 §, att byggnad i vatten ej

får göras så, att menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet vållas

s. 218 Kontrollera mot PDF

7: 44—46

Prövning åt

fråga om

vattenavledning.

218

eller eljest allmänna intressen i avsevärd män förnärmas, vilket stadgande enligt 7

kap. 41 § skall gälla även ifråga om vattenavledningsföretag. Vidare må erinras

om bestämmelsen i 7 kap. 39 §, att vattenavledning icke utan Konungens tillstånd

får utföras så, att därigenom förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust

för landets djur- eller växtvärld är att befara. Enligt stadgandet i 7 kap. 46 §

tillkommer det i sista hand Kungl. Maj:t att pröva, huruvida ur nu nämnda synpunkter

hinder för företaget må anses föreligga eller särskilda villkor därför höra

uppställas. Till sist är att märka det i 9 kap. 8 § intagna stadgandet, att vid avgörande,

om och i vilken mån skada tillskyndas någon genom företag eller åtgärd

enligt vattenlagen, hänsyn skall tagas jämväl till skada eller lidande av annan beskaffenhet

än rent ekonomisk.

Genom den överensstämmelse, som sålunda skulle komma att förefinnas mellan

lagens olika delar i detta hänseende, vinnes jämväl åtskilliga fördelar i formellt

hänseende. Frågan, huruvida ett företag skall behandlas som sjösänkning eller vattenreglering,

förlorar härigenom till stor del sin betydelse. Med kommittéförslagets

lydelse skulle det däremot kunna inträffa, att ett och samma företag, igångsatt såsom

vattenreglering skulle vara tillåtet under det att däremot, därest detsamma betrakta

des såsom sjösänkning, hinder härutinnan skulle möta. Huruvida det ena eller

andra slaget av företag skulle föreligga, är åter beroende av den tillfälligheten, om

jämväl vattenkraftintresset har båtnad av företaget. Med den av oss föreslagna lydelsen

skulle nu anmärkta oegentlighet försvinna.

45—46 §§ (44, 46 §§ 4 kap. 13 §)

1 I förevarande paragrafer meddelas föreskrifter om förfarandet vid prövning av frågor

.angående vattenavledningsföretag. I 45 § föreskrives sålunda, att den, som vill utföra

vattenavledning, skall, om det föreligger sannolika skäl, att allmän eller enskild

rätt förnärmas genom företaget» ingiva ansökan därom till Konungens befallnings

havande, varefter frågan skall prövas vid syneförrättning i den ordning, 10 kap.

stadgar. Innan besked sålunda meddelats om Mättet och villkoren för arbetets utförande,

får arbetet icke påbörjas. År fråga om annans deltagande i företaget, skall

dylik syneförrättning under alla förhållanden föregå arbetets påbörjande.

Ifrågavarande bestämmelser avvika i viss mån från de stadgande^ som för motsvarande

fall meddelats i 27 och 28 §§ I). L. och 44 § kommittéförslaget, i det att i

nämnda förslag lika litet som i D. L. i förevarande hänseende göres någon skillnad

opaginerad Kontrollera mot PDF

mellan dikning och vattenavledning. L värt förslag liar däremot i förevarande hän

seende, gjorts åtskillnad mellan dessa båda slag av''torrläggningsföretag. Beträffande

dikning hava vi sålunda ansett, att vid dess utförande hänsyn huvudsakligen allenast

behöver tagas till enskildas rättigheter. Till följd härav har dikningsföretag ansetts

kunna medgivas utan föregående förundersökning allenast överenskommelse föreligger

mellan de olika rättsägare, som beröras av företaget. Vid utförande av vattenavleduingsföretag

är det däremot nödigt att taga hänsyn till motstående intressen av allmän

natur såsom allmän farled, allmän flottled samt sanitära eller klimatiska förhållanden.

Den verkan en förändring av vattenförhållandena medför är för övrigt

för en icke sakkunnig så svår att bedöma, att det icke bör anförtros åt den enskilde

att själv beräkna företagets verkningar. Detta gäller den inverkan företaget kan

hava på såväl allmänna som enskilda intressen. Med hänsyn härtill och i huvudsaklig

överensstämmelse med de grundsatser, som vunnit tillämpning såväl beträffande

byggande i vatten i allmänhet som i fråga om anläggning för allmän flottled, har i

45 § av vårt förslag föreskrivits, att redan den omständigheten, att det föreligger

sannolika skäl, att genom en vattenavlednings utförande allmän eller enskild rätt

förnärmas, medför skyldighet att vid syneförrättning inhämta besked om sättet och

villkoren för arbetets utförande, innan detsamma får påbörjas.

I själva verket skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke i varje fall vattenavledning

borde prövas vid .syneförrättning. Ett dylikt stadgande skulle åtminstone i

vissa fall stå i överensstämmelse med grunderna för 2 kap. 20 §. Emellertid hava

vi icke ansett oss böra föreskriva en ovillkorlig skyldighet i detta fall. Ofta är det

vid en vattenavledning fråga allenast om arbeten i mindre vattendrag såsom rätande

eller fördjupande av en bäck. Förhållandena äro här sådana, att åtgärderna kunna

till sina verkningar med största sannolikhet bedömas. Behöver arbetet ej utföras å

annans mark och fordras ej annans deltagande i åtgärden eller synes denna i övrigt

efter ett objektivt bedömande ej vara av den beskaffenhet, att den förnärmar annans

rätt, bör den få företagas utan förprövning.

I andra stycket av 45 § regleras de fall, då underställning av synemännens utlåtande

skall äga rum. Med hänsyn till de allmänna intressen, som kunna beröras

av en vattenavledning, hava kommittéerna i 46 § föreslagit, att synemännens utlåtande

i vissa fall skall underställas vattendomstolens prövning. Såsom framgår av

den allmänna motiveringen hava vi anslutit oss till denna uppfattning. Emellertid

hava vi ansett oss böra föreslå vissa ändringar i kommittéernas förslag, särskilt med

anledning därav, att vi i 10 kap. intagit åtskilliga nya bestämmelser till skydd för

s. 220 Kontrollera mot PDF

1 46 220

de allmänna intressen, underställningen i första hand avser. Sålunda liar i vårt förslag

underställning ej föreskrivits skola ske, då företaget avser förändring av vattnets

djup eller läge i vattendrag, där fisken har sitt drev, eller vattnet begagnas för allmän

vattenledning eller järnväg eller annan allmän väg framgår över vattnet. Skyldigheten

att göra underställning har nämligen synts oss böra inskränkas till sådana

fall, då företaget orsakar en mera väsentlig rubbning i vattenförhållandena. På denna

uppfattning vilar också otvivelaktigt de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna

om skyldighet för synemännen att alltid underställa utlåtande angående vattenregleringsföretag

vattendomstolens prövning. Ur nämnda synpunkt torde underställning

i de nyss anförda fallen knappast vara erforderlig. Med hänsyn till de nya bestäm

melser, som av oss föreslagits i 10 kap. och varigenom representanter för nu ifrågavarande

intressen lämnats tillfälle att närvara vid syneförrättningen och i målet avgiva

yttrande, har det synts oss vara tillräckligt sörjt för dessa intressens tillbörliga

beaktande. Vad särskilt beträffar det fall, att järnväg eller annan allmän väg framgår

över vattnet, skola enligt föreskrifter i 10 kap. 52 § de myndigheter, som hava

överinseende över vägar och järnvägar, yttra sig angående det lämpligaste sättet för

arbetets utförande, då företaget berör bro, trumma eller annan anläggning för allmän

väg eller järnväg eller särskild åtgärd kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning,

och därest i synemännens utlåtande göres avvikelse från vad i sådant yttrande

föreslagits, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning.

Om de fall, vid vilka underställning skall ske, sålunda något begränsats i förhållande

till kommittéförslaget, har i annat hänseende en utvidgning av kommittéförslagets

bestämmelser i denna del ägt rum. Enligt kommittéförslaget är vattendomstolens

prövning inskränkt till frågan om och i vad man allmänna intressen beröras

av företaget. Härutinnan har en ändring skett, i det vi utsträckt underställningen

att avse utlåtandet i dess helhet. Ersättningsfrågor få dock ej prövas i vidare mån

än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter

rörande företagets utförande. Den gjorda utvidgningen bär föranletts i främsta rummet

av önskemålet att erhålla överensstämmelse med motsvarande stadganden rörande

syneförrättning för inrättande av allmän flottled (6 kap. 3 §) ävensom vad saväl ai

kommittéerna som av oss föreslås angående vattenreglering. Då i vissa fall ett och

samma företag kan komma att behandlas såsom vattenavledning eller vattenreglering,

beroende på delaktigheten i företaget, synes det icke vara lämpligt att i dessa fall

gorå någon skillnad ifråga om omfattningen av de frågor, som skola underställas.

Det torde dock vara tydligt, att vattendomstolens prövning i första hand kommer att

s. 221 Kontrollera mot PDF

221 7; 46-49

inriktas på tillgodoseendet av de allmänna intressen, för vilka underställningen

närmast äger rum. Men givetvis uteslutes icke, att vattendomstolen företager sådan

ändring i planläggningen för det ifrågasatta företaget, som kan anses lämplig ur

allmän eller ekonomisk synpunkt, eller fastställer eu riktigare grund för delaktigheten

än den, som av synemännen bestämts.

I 46 § lämnas föreskrifter angående Konungens prövningsrätt i vissa fall i frågor

angående vattenavledningsföretag. Körande dessa föreskrifter hänvisas till vad i den

allmänna motiveringen anförts.

47 § (2 kap. 26 §).

I likhet med vad i 2 kap. 26 § stadgats beträffande byggande i vatten och jämväl

gäller i fråga om åtgärder för vattenreglering, har det ansetts böra föreskrivas angående

vattenavledning, att, om efter lagens trädande i kraft vattenavledning verkställes

utan föregående prövning, den, för vars räkning arbetet skett, skall vara bevisningsskyldig

i avseende å de förhållanden i vattnet, som rått före arbetets utförande.

48 § (45 § 2 st.).

De i denna paragraf givna bestämmelserna om rensning för bibehållande av väft- Rensning i

,. ,1-, , „„ . vattendrag

nets djup eller läge, som i torrläggningssyfte företages i sjö eller vattendrag, mot - för torrlägg
svara

i huvudsak föreskrifterna i 45 § andra stycket kommittéförslaget. Efter före- ”mark''’

bild av bestämmelserna i 2 kap. 36 § rörande rensning i vattendrag i annat ändamål

har dock i förevarande paragraf meddelats vissa föreskrifter, som ej återfinnas i

kommittéförslaget. Sålunda har det stadgats, att om den, som ämnar utföra rensningen,

vill påkalla prövning av arbetets laglighet, en sådan prövning skall äga rum

på samma sätt, som gäller rörande vattenavledning, samt att, därest rensningen utföres

utan föregående prövning, den, för vars räkning arbetet skett, är bevisningsskyldig

i avseende å de dessförinnan rådande vattenförhållandena.

49 § (1, 2, 9 §§).

Enligt 6 kap. 1 och 9 §§ kommittéförslaget skola i allmänhet å invallningsföre- Inrättning.

tag tillämpas bestämmelserna i 5 kap. angående sjösänkningar eller, där särskilda

stadganden därom ej finnas, bestämmelserna i samma kapitel om dikning och annat

avledande av vatten. I förevarande paragraf har i huvudsaklig överensstämmelse

härmed gjorts en allmän bestämmelse, att å invallningsföretag skall med iakttagande

av föreskrifterna i 50—55 §§ tillämpas vad förut stadgats om vattenavledning. Till

29—103710.

s. 222 Kontrollera mot PDF

7: 49-51

222

den del särskilda regler finnas angående sjösänkning äga de enligt bestämmelse i

51 § motsvarande tillämpning å invallningar. Den föreslagna hänvisningen till reglerna

angående vattenavledningar har tydligen ur materiell synpunkt en annan

innebörd än hänvisningen enligt kommittéförslaget. Härvid syftas på de ändringar,

som beträffande dikning och vattenavledning gjorts i kommittéernas förslag och som

alltså även komma att gälla invallningsföretag. I detta sammanhang må erinras om

utsträckandet av tvångsdelaktigheten och borttagandet av båtnadsavsägelsen. Utsträckandet

av tvångsdelaktigheten till ägare av annan mark än sådan, som omförmäles

i 5 kap. 3 § kommittéförslaget, har föranlett, att uti förevarande paragraf icke,

såsom skett i 1 och 2 §§ kommittéförslaget, gjorts någon skillnad mellan invallningar,

som ske i ändamål av jords förbättring, och sådana, som komma till stånd

huvudsakligen i annat ändamål. Att det i 1 § kommittéförslaget förekommande uttrycket

»vid eller i vatten» utbytts mot »vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling

eller havet» har allenast berott på formella skäl. Invallning för vinnande

av havs- eller sjöbotten är givetvis att anse såsom invallning för »marks» torrläggning,

vilket här anmärkes i anledning därav, att tvivel härom uttalats i några över

kommittéförslaget avgivna yttranden.

Öl § (1, 2 §§).

Om tillåt- För tillåtlighet av invallningar, som företagas i ändamål av jords förbättring,

vallning uppställes i 1 § kommittéförslaget, bland annat, det villkor, som föreslagits för tillätdighet

att ligheten av sjösänkningar, eller att mer än hälften av det beräknade jordförbättringstagadeldän.

faUej. & egendonl) tillhörig sökanden eller honom och de, som förenat sig med

honom. Erfordras uppfordringsverk eller dylik anstalt för vattnets upphämtande

skall ytterligare ett villkor vara uppfyllt. Sådant företag får nämligen ej mot bestridande

av någon, vars rätt beröres därav, komma till stånd med mindre jordförbättrings

värdet stiger till eu och en halv gång sammanlagda beloppet av den beräknade

anläggningskostnaden, lösen och ersättning för skada och intrång samt den

kapitaliserade kostnaden för uppfordringsverkets drift. Sistnämnda villkor har uppställts

av det skäl, att, då uppfordringsverk behöves, företagets ekonomiska utfall enligt

kommittéernas mening är ännu vanskligare att beräkna än eljest. Villkoret synes

alltså närmast hava tillkommit med hänsyn till tvångsdelaktigheten, men skulle

enligt motiven kunna åberopas av var och eu, som genom företaget lede skada eller

intrång. Beträffande invallningsföretag, som huvudsakligen avser annat ändamål än

jords förbättring, fordras enligt 2 § kommittéförslaget ej blott enkel majoritet, här be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

räknad efter arealen av den mark, som torrlägges, utan även den i 1 § uppställda

proportionen mellan nytta ock skada, detta vare sig uppfordringsverk beliöves eller

ej. Då tvångsdelaktigket ej enligt kommittéernas förslag förefinnes i fråga om dessa

företag, äro villkoren tydligen stadgade av hänsyn till utomstående, som lida skada

eller intrång genom företaget.

Såsom anförts vid 44 § hava vi ansett oss böra i fråga om sjösänkning skilja på

villkoren för tillåtlighet och tvångsdelaktighet. För tillåtlighet gäller sålunda den

i 38 § stadgade proportionen mellan nytta och skada samt de villkor, som omförmälas

i 39 §. Sjösänkningsföretag äro enligt vårt förslag tillåtna under samma villkor,

som gälla för vattenavledningsföretag i allmänhet. En invallning medför i regel

mindre rubbning i vattenförhållandena än en vattenavledning, särskilt en sjösänkning.

Yattenkraftföreningen har även i sitt yttrande över kommittéförslaget

framhållit såsom synnerligen önskvärt, att tillkomsten av invallningar underlättas,

enär genom desamma mången gång kunde avvärjas den skada, som kan uppstå å jord

och annan egendom genom dämning för vattenkraftens tillvaratagande och dessa företag

således vore ägnade att utjämna motsatserna mellan vattenkrafts- och jordbruksintressena.

Teknologföreningen har yttrat sig i samma riktning. Yi hava med hänsyn

härtill icke ansett den omständigheten, att ett gott ekonomiskt resultat möjligen

må vara svårare att påräkna i fråga om invallningar än beträffande andra

torrläggningar, utgöra tillräcklig anledning till att uppställa strängare villkor för

tillåtligheten av invallningar än som gälla för vattenavledningar. I detta sammanhang

må framhållas, att den i 38 § föreskrivna jämförelsen avser sådant intrång,

som har sin orsak i vattenförhållandenas förändring till följd av invallningen. Rätten

att å annans fastighet lägga vall, som erfordras för företaget regleras av stadgandet i 40 §.

Beträffande villkoren för tvångsdelaktighet vid invallningar, har denna fråga synts

oss mera tveksam. Såsom skäl för att större fordringar för tvångsdelaktighet skulle

ställas å invallningar än å andra torrläggningsföretag har anförts, att invallningarnas

ekonomiska bärighet i allmänhet är vanskligare att beräkna än andra torrläggningsföretags,

särskilt då uppfordringsverk behöver användas. Denna anmärkning

torde icke kunna frånkännas ett visst berättigande och bör givetvis föranleda, att åtminstone

lika stränga fordringar uppställas för invallningar som för sjösänkningar.

Vid våra överläggningar har emellertid därutöver varit ifrågasatt, att, när uppfordringsverk

behöves, tvångsdelaktighet icke borde tillåtas, om icke båtnaden av företaget

med minst två tredjedelar belöpte å egendom, tillhörig sökanden och de, som

förenat sig med honom. Vi hava emellertid funnit oss böra stanna vid att föreslå

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

7: 51-52

enkel majoritet jämväl vid invallningar. Den osäkerhet, som ansetts känneteckna invallningar

med uppfordringsverk i förhållande till andra invallningar, torde vara väsentligt

överdriven. I varje fall synes med den allt mer underlättade tillgången på

elektrisk kraft för driften av uppfordringsverk de därmed förenade olägenheterna i

långt högre grad än tidigare kunna förebyggas. Faran att misstag skola begås vid

bedömande av den vattenmängd, som skall avlägsnas, och vid anskaffande av uppfordringsverk

torde även vara minskad. Den teoretiska insikten på området har

vuxit och genom de misslyckanden, som skett, torde fackmännen på området hava

samlat en värdefull praktisk erfarenhet, som kommer de nya företagen till godo. Med

hänsyn härtill och till den stora vikten av att för invallning lämpliga områden bliva

tillgängliga för odling hava vi trott det vara riktigast att icke i detta hänseende

skapa en missgynnande undantagsställning för invallningarna. Den uppställda fordran,

att sökanden och de, som förena sig med honom, skola äga mark, på vilken kommer

mer än halva båtnaden av företaget, torde förmodligen komma att visa sig utgöra

en tillräcklig garanti för att icke invallningar komma till stånd, som sakna

förutsättningarna för att bliva lönande.

52 § (4 §).

Jdelaktig- '' Mark’ som vinner båtnad genom invallning, torde understundom kunna erhålla

heten intimt den åsyftade torrläggningen jämväl genom vattenavledning. Undantagsvis kan markens

läge vara sådant, att den även kan torrläggas genom dikning. Blir i dessa

fall torrläggningskostnaden mindre, om invallning utföres, förefinnes ingen tvekan,

att marken bör ingå i invallningssamfälligheten. Annorlunda förhåller det sig om

markens torrläggning genom dikning eller vattenavledning skulle draga den minsta

kostnaden. I 4 § kommittéförslaget föreskrives, att marken icke skall ingå i samfälligheten,

om den genom dikning kan torrläggas till ett djup av 1,2 meter för

mindre kostnad än genom invallning, som sker i ändamål av jords förbättring. Jord

i detta förmånliga läge har nämligen av kommittéerna ansetts icke skäligen böra

tvångsvis underkastas de risker, som äro förenade med invallningen. Enligt vårt förmenande

hava emellertid ägarna av dylik mark blivit försatta i en bättre ställning

än som erfordras. Sedan de uteslutits ur invallningsföretaget, kunna de nämligen i

regel ersättningsfritt begagna sig av den gjorda invallningen utan att utföra någon

dikning. Givetvis bör det i möjligaste mån tillses, att markägare, varom nu är fråga,

icke åsamkas större kostnader genom invallningen än de skulle hava fått utgiva för

dikning eller vattenavledning, men att gå längre torde ej vara nödigt. Enligt vår

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

uppfattning torde deras intresse på ett rättvist sätt tillgodoses genom stadgandet i

förevarande paragraf, att ägare av i in vall n i n gssamfäll i gliet ingående mark, som med

hänsyn till höjdläge eller andra förhållanden uppenbarligen kan med mindre kostnad

torrläggas genom dikning eller vattenavledning, är berättigad till jämkning i delaktigheten.

Jämkningen skall utföras så, att markens ägare icke påföres större beräknad

kostnad för invallningen än den, som må antagas hava åtgått, därest han torrlagt

sin mark genom dikning eller vattenavledning.

Beträffande 3 § första stycket i kommittéförslaget hänvisas till 2 kap. 38 §. Bestämmelserna

i andra stycket av förstnämnda paragraf hava i utvidgad form intagits

i 10 kap. 56 §.

53 § (8 §).

Såsom i föregående paragraf framhållits föreligger understundom sådana förhållanden,

att viss mark kan torrläggas såväl genom invallning som genom torrläggningsföretag

av annat slag. Därest marken torrlagts genom invallning och sedermera

utföres dikning, vattenavledning eller vattenreglering, som berör den invallade mar- 1

ken, uppstår fråga om markägarens ställning till det nya företaget.

Den invallade markens ägare kan vinna fördel av det nya företaget i tvänne hänseenden.

A ena sidan kan marken genom detsamma vinna förbättrad torrläggning’

Till den del detta äger rum, är markens ägare tydligen skyldig att efter vanliga

regler deltaga i företaget. Bestämmelser härom givas såväl i 8 § kommittéförslaget

som i förevarande paragraf. Å andra sidan kan hans fördel av företaget bestå däri,

att han i framtiden erhåller minskade utgifter för invallningens vidmakthållande

och drift av eventuellt befintligt uppfordringsverk. Jämväl för detta fall lämnas

föreskrifter i kommittéförslaget.

I 8 § av kommittéförslaget, som dock endast avser förhållandet mellan invallning

och en ifragasatt vattenavledning, har frågan om markägarens ställning i sistnämnda

fall ordnats så, att markens ägare förklarats pliktig deltaga i vattenavledningsföre

taget. För bestämmande av delaktigheten skall enligt kommittéförslaget uppskattning

ske av den nytta, vattenavledningen bereder honom genom minskning i utgifter

för invallningen. I motiven till ifrågavarande paragraf framhålles, att vinsten

för den invallade jordens ägare av befrielsen från utgifterna för invallningens vidmakthållande

och drift av uppfordringsverk icke motsvarade dessa utgifters hela

belopp. Därifrån borde nämligen dragas den på honom belöpande andel i underhållet

av de för vattenavledningen erforderliga anläggningar. För att få en fast

utgångspunkt i detta hänseende hade kommittéerna ansett det lämpligt att genom

7: 52- 53

Invallarcs

bidragsslcgldighet

till

torrläggningsföre.

- ag av annat

slag.

s. 226 Kontrollera mot PDF

7: 53 226

lagbud fixera den vinst i sistnämnda avseende, varför invallaren skall deltaga i vattenavledningsföretaget.

Denna vinst har i 8 § kommittéförslaget föreskrivits skola beräknas

till den kapitaliserade summan av halva den årliga kostnad, som varder obehövlig

för invallningens vidmakthållande och drift av uppfordringsverk, där sådant finnes.

Lantbruksstyrelsen, som i sitt yttrande berört denna fråga, finner det betänkligt

att bestämma nyttan för invallaren efter de grunder kommittérna föreslagit. Det

kunde nämligen ingalunda anses givet, att den kostnad för invallningens vidmakthållande

och drift av uppfordringsverk, som för framtiden inbesparades, stode i det

förhållande till kostnaden för vattenavledningens underhåll, som kommittéerna syntes

förutsätta. Det syntes styrelsen riktigare, att någon bestämmelse härom icke förekomme

i lagen, utan att det finge bero på prövning i varje särskilt fall rörande å

ena sidan värdet av de minskade utgifter, som vid vattenavledning vunnes beträffande

förut invallad jord, samt å andra sidan beloppet av den underhållskostnad, som

vattenavledningen kunde anses medföra. Ännu viktigare syntes vara, att de kostnader,

som blivit nedlagda för invallningens åstadkommande, bleve åtminstone i

någon mån ersätta- Det skulle eljest begås en stor orättvisa mot den, som företagit

en invallning, sedan det visat sig omöjligt att få en vattenavledning till stånd.

Under antagande, att kostnaderna för invallningen i regel amorterades på 20 år,

borde det enligt styrelsens mening stadgas, att ersättning för den nödiga kostnad

för invallningsanläggningen, som genom vattenavledningen bleve onyttig, skulle ersättas

med fulla värdet efter avdrag av en tjugondei för varje år invallningen ägt bestånd.

Frågan om den ställning, som den invallade markens ägare bör intaga till ett

torrläggningsföretag, som visserligen ej medför förbättrad torrläggning av marken,

men däremot minskning i utgifter för invallningen, synes böra besvaras olika i olika

fall. Understundom torde det kunna inträffa, att markens ägare icke vidare vill

begagna sig av invallningen utan föredrager att ingå i det nya företaget. I dylikt

fall bör han givetvis deltaga i företaget och hans båtnad därav beräknas med hänsyn

till den torrläggning, som vinnes genom det nya företaget efter det invallningen

nedlagts. Om han däremot icke vill deltaga i det nya företaget, synes han enligt

vårt förmenande icke böra tvingas därtill allenast på den grund, att hans kostnad

för invallningens vidmakthållande minskas. Förutsättningen för delaktighetstvång

synes nämligen böra vara, att markens ägare genom torrläggningsföretaget vinner

båtnad genom möjlighet till bättre torrläggning än förut, något som i förevarande

fäll ej skulle bliva förhållandet. Därmed är givetvis icke sagt, att han helt och

hållet skall undgå att lämna bidrag till kostnaderna för företaget. För den förmån

opaginerad Kontrollera mot PDF

227 7: 53 5*

han vinner till följd av det nya företagets utförande synes det icke obilligt att inom

vissa gränser ålägga honom ersättningsskyldighet. Denna ersättningsskyldighet synes

dock skäligen ej böra överstiga hälften av det belopp, vartill den uppkomna besparingen

i utgifter uppgår. En bestämmelse härom har intagits''''! paragrafens senare

del. Det sålunda utgående bidraget skall bestämmas av synemännen vid syneförrättningen.

För att icke ersättningsskyldigheten skall bliva betungande därigenom,

att utbetalningen av densamma sker genast, under det att vinsten för invallaren

uppkommer genom årliga inbesparingar, har tillika stadgats, att ersättningen skall

utgå antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år.

Genom de av oss sålunda föreslagna bestämmelserna torde den invallade markens

ägare i vissa fäll komma i en bättre ställning än enligt kommittéförslagets bestämmelser.

Enligt de sistnämnda skulle han nämligen kunna komma att få bidraga till

anläggningskostnaderna för vattenavledningen med hela den beräknade båtnaden

d. v. s. hälften av de inbesparingar han väntas göra till följd av vattenavledningen.

Men därjämte är att märka, att han skulle efter sin båtnad jämväl deltaga i kostnaden

för vattenavledningens underhåll. Hans bidrag härtill skulle kunna uppgå

-till och till och med överstiga den återstående hälften av de till följd av vattenavledningen

gjorda inbesparingarna. Han skulle sålunda i undantagsfall komma att

förlora på att ingå i vattenavledningsföretaget. Enligt vårt förslag däremot kommer han

i varje fall att få behålla hälften av de inbesparingar han gör genom det nya företaget.

54 § (9 § 2 st.).

I 9 § andra stycket kommittéförslaget har medgivits rätt för den, som avsagt sig Inlösen av

båtnaden av ett invallningsföretag, att påfordra, att de kvarstående deltagarna skola lösa jord.

all honom tillhörig jord, som ingår i samfälligheten. Ehuru vi föreslagit borttagande

av rätten till båtnadsavsägelse, hava vi dock såsom framgår av den allmänna motiveringen

och på där anförda skäl ansett oss böra bibehålla rätten för den delägare,

som varken sökt företaget eller jämlikt 27 § är likställd med sökande, att fordra

inlösen av den honom tillhöriga mark, som ingår i samfälligheten. Bestämmelser i

detta avseende lämnas i förevarande paragraf, som jämväl innehåller närmare föreskrifter

angående den ordning, i vilken ett dylikt anspråk skall göras gällande.

I samband med frågan om inlösen av invallad mark uppställer sig spörsmålet,

huru det i äganderättsligt hänseende må anses förhålla sig med den inlösta marken.

Såsom kommittéerna i motiven till 5 kap. 52—54 §§ framhållit beträffande jord,

som utbrutits till följd av båtnadsavsägelse, är det icke lämpligt, att denna jord

s. 228 Kontrollera mot PDF

7: 54 228

tillägges de fastigheter, som ingå i företaget, enär dessa härigenom skulle kunna få

till sina övriga ägor lagda smärre områden, kanske inom andra kommuner, härad

eller län. Detsamma gäller givetvis även den mark, varom här är fråga. Den inlösta

marken torde sålunda böra anses såsom fast egendom för sig. Huruvida densamma

skall anses tillhöra delägarna personligen eller företaget självt, är åter eu

fråga, som ej saknar praktisk betydelse. Kommittéerna synas hava varit av den förstnämnda

uppfattningen. Enligt denna mening torde varje delägare i företaget äga

lott i den inlösta marken i förhållande till sin delaktighet i företaget. Lagen om

samäganderätt skulle i detta fall vara tillämplig och i regel alltså fordras samtliga

delägares samtycke för förfogande över egendomen i dess helhet eller för vidtagande

av åtgärd i avseende å egendomens förvaltning. Den enskilde delägaren skulle också

kunna avhända sig sin lott i egendomen utan redovisningsskyldighet i avseende å

den härigenom uppkomna vinsten. Betraktas åter marken såsom en tillhörighet till

företaget såsom särskilt rättssubjekt, blir lagen om samäganderätt ej tillämplig, utan

dispositionen över egendomen äger rum enligt de regler, som i allmänhet gälla för

handhavandet av företagets gemensamma angelägenheter. Enligt vår uppfattning

bör äganderätten anses tillkomma företaget och icke de enskilda delägarna. Särskilt

av hänsyn till framtida delägare i företaget torde det vara riktigast, att den

enskilde delägaren icke får disponera den vinst, som kan uppstå genom den inlösta

markens försäljning, utan att densamma kommer att tillhöra företaget och användas

enligt beslut av deltagarna. Med en motsatt uppfattning synes det även vålla vissa

svårigheter att på ett tillfredsställande sätt ordna de rättigheter och skyldigheter i

förevarande avseende, som må tillkomma delägare, vilken enligt 29 § icke skall erlägga

sitt bidrag förrän båtnaden tages i anspråk.

Befrielsen från delaktighet för ägaren av den fastighet, vartill marken hört, åstadkommer

givetvis ökning av de övriga delägarnas bidrag under den tid, företaget är

ägare av marken. En annan fråga är, huruvida denua ökning skall fortfarande

åvila dessa delägare efter det företaget avhänt sig marken. Så torde enligt gällande

rätt vara förhållandet med mark, som utbrutits till följd av båtnadsavsägelse. Enligt

5 kap. 57 § kommittéförslaget skulle däremot den utbrutna marken träda i stamfastighetens

ställe med skyldighet för markens ägare att övertaga den delaktighet,

varifrån fastighetens ägare befriats. I det förra fallet blir sålunda markens ägare ej

delägare i företaget, i motsats till vad som är förhållandet i det sistnämnda fallet.

Såsom framgår av tredje stycket i förevarande paragraf ansluta vi oss beträffande

inlösen av invallad mark till kommittéernas nyssnämnda uppfattning. Markens ägare

s. 229 Kontrollera mot PDF

229 7:54-55

är nämligen i så hög grad beroende av invallningens bestånd och ändamålsenliga

skötsel, att han synes böra äga tillfälle att såsom delägare i företaget inverka på

handhavandet av dess angelägenheter. I enlighet med den uppfattning här kommit

till uttryck torde de delägare, som erlagt lösenbeloppet och eventuellt fått utgiva å

den inlösta marken belöpande bidrag, äga att av köpeskillingen för marken återbekomma

vad de sålunda utbetalt. Den vinst eller förlust, som uppstår genom försäljningen

skall tydligen stanna å företaget och köparen av marken sålunda komma

att deltaga i densamma. Det torde möjligen invändas, att skyldigheten för köparen

att ingå såsom delägare i företaget skulle, med hänsyn till ovissheten om storleken

av det bidrag denne har att utgiva, kunna verka hindrande vid försäljning av marken.

En sådan invändning anse vi dock icke vara av större betydelse, då markens

försäljning ej gärna kan komma att äga rum förrän invallningen blivit utförd och

bidragets storlek alltså är känt.

55 § (10 §).

Enligt 46 § första stycket i vårt förslag skall fråga om företag, som avser sänl

ning av eller reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern,

Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, innan frågan slutligen av

vattendomstolen avgöres, hemställas Konungen för prövning, huruvida med hänsyn

till vissa allmänna intressen hinder möter mot företaget eller särskilda villkor böra

föreskrivas för dess utförande. Då en invallning i allmänhet i betydligt ringare

mån inverkar förändrande å vattenförhållandena än en vattenavledning, har det icke

ansetts nödigt, att fråga om invallning, som berör någon av nämnda sjöar, under

alla förhållanden skall hemställas Konungens prövning. På grund härav har i förevarande

paragraf föreskrivits, att sådan hemställan allenast skall äga rum, såframt

Konungen i den ordning, som i 46 § sägs, förbehållit sig dylik prövningsrätt. I

Prövning av

fråga om

inrullning.

I värf förslag har ej intagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 11 § konimittéförslaget

avseende det fall, att ett torrläggningsföretag omfattar dels uppförande

av vall till skydd mot vattnet dels ock anläggande av dike eller annat vattenavlopp.

Enligt kommittéförslaget skulle i dylikt fall företaget allt efter dess huvudsakliga

beskaffenhet i sin helhet hänföras antingen till invallning eller till dikning eller vattenavledning.

Denna bestämmelse har synts oss leda till konsekvenser, som ej kunna

anses tillfredsställande. Sålunda skulle, om företaget hänfördes till invallning, jämväl

en sådan icke-sökande delägare, som ej för sin marks torrläggning vore beroende

30—193710.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7: 55-56

280

av vallen, kunna fordra, att hans mark löstes. Hänfördes åter företaget till dikning

eller vattenavledning, ginge den delägare, vars mark vore beroende av vallen för sin

torrläggning, miste om sin rätt att fordra inlösen av marken. Dessutom synes stadgandet

allt för mycket gynna en sammanslagning av ^vallning med andra torrläggningsföretag.

Enligt vår mening böra dessa företag, särskilt med hänsyn till invallningens

dyrare underhåll, så mycket som möjligt hållas isär. De böra sålunda, där

så lämpligen kan ske, uppdelas i olika företag. Härigenom undgås de ovan påpekade

konsekvenserna i fråga om markens inlösen. Skulle i något fall en dylik uppdelning

av praktiska skäl icke kunna äga rum, torde starka skäl tala för, att företaget i sin

helhet bör hänföras till invallning, såvitt icke den båtnad, som vinnes genom vallens

uppförande, är allt för obetydlig i förhållande till den sammanlagda båtnaden av

företaget.

56 § (47 §).

Rättsverkan j överensstämmelse med vad som föreskrivits i 47 § kommittéförslasret stadg-as i

av utlåtande : ° ö

eller beslut förevarande paragraf angående de materiella rättsverkningarna av synemäns utlåningsm&l.

tande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller domstols laga kraft ägande beslut

rörande företag enligt detta kap., att sådant utlåtande eller beslut är gällande mot

var och en såväl beträffande rätten att utföra företaget och för framtiden bibehålla

dike eller annan anläggning som i fråga om skyldighet att taga del i företaget.

Det anförda stadgandet gäller emellertid icke oinskränkt. Vad i 47 § komittéförslaget

stadgats om inskränkningar i stadgandet har dock i förevarande paragraf

undergått vissa ändringar. Genom borttagande av rätten till båtnadsavsägelse har

sålunda den inskränkning bortfallit, som denna rätt innebär. Vidare har uteslutits

föreskriften i andra stycket av 47 § kommittéförslaget, att utlåtande eller beslut

rörande företaget skall vara utan verkan mot fastighetsägare, som ej lagligen varit

part i målet. I de fall, som här avses, har utlåtandet eller beslutet icke vunnit

formell rättskraft gentemot den, vars rätt därav beröres. Först då han försummar

att inom den i 25 kap. 10 § rättegångsbalken föreskrivna tid föra talan mot utlåtandet

eller beslutet vinner detta laga kraft mot honom. Föreskriften i fråga utgör

således icke någon inskränkning i den materiella rättsverkan av ett sådant lagakraftvunnet

utlåtande eller beslut, varom här är fråga. Såsom en dylik inskränkning

torde däremot, utom det i 57 § av föreliggande förslag omförmälda och i 47 § kommittéförslaget

upptagna fall, böra betraktas den rätt till ny uppskattning av båtnaden,

varom bestämmelser meddelas i 10 kap. 77 och 78 §§.

opaginerad Kontrollera mot PDF

281 7: 57

57 § (49 §).

I 75 § D.L. stadgas, att deltagarna i företag, som tillätes enligt nämnda lag, äro

pliktiga att efter rättens beprövande gälda ersättning för i följd av företaget uppkommen

skada, som ej blivit förutsedd och på förhand ersatt. I 49 § kommittéförslaget

meddelas bestämmelser i samma hänseende, genom vilka ej torde hava skett

någon annan ändring i gällande rätt än att viss tid bestämts för anhängiggörande

av talan om utfående av dylikt skadestånd. Talan om ersättning för skada eller intrång

har sålunda förklarats skola väckas inom fem år efter utgången av den för företagets

fullbordande i utlåtandet eller beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd

bestämda tiden. Liknande bestämmelser, ehuru begränsade allenast till visst fall, hade

i 2 kap. 24 § föreslagits beträffande byggande i vatten. I den slutliga redaktionen

av sistnämnda lagrum har stadgandet omarbetats, utom i annat avseende, på det

sätt, att det nu avser skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomstolen

förutsetts. Härigenom har man, enligt vad som framgår av motiven

till 1917 års sakkunnigförslag, sökt framhålla, att sakägare icke äger rätt att påkalla

ny värdering av en skada, som i hela sin omfattning tagits i beaktande vid

vattendomstolens medgivande till byggnaden, även om måhända någon felaktighet

förelupit vid den uppskattning av skadan, som då verkställts. Av samma skäl har

liknande ändring vidtagits i första stycket av förevarande paragraf. Därjämte har

den ändringen gjorts, att det givits möjlighet till utsträckande av tiden för framställning

av anspråk, varom nu är fråga. I likhet med vad som föreskrivits beträffande

byggande i vatten i 2 kap. 24 § har sålunda stadgats, att anspråket skall

anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som i

utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den tid, som

ovan nämnts. Anledningen till att åt synemännen och domstol givits befogenhet att

utsträcka tiden till tolv år är den, att det i vissa fall kan behövas en så lång tid

för att man med säkerhet skall kunna konstatera, hur de företagna arbetena verka

under exceptionellt svåra flödes- och torkperioder.

Uti 49 § kommittéförslaget har föreslagits en i gällande rätt ej förefintlig inskränkning

i de preklusiva verkningarna av utlåtande eller beslut, varigenom medgivande

lämnats till utförande av torrläggningsföretag. Där har nämligen medgivits rätt

för den, som till följd av företagets utförande i enlighet med utlåtandet eller beslutet

lider skada eller intrång av betydenhet, att under vissa villkor erhålla ändring i

föreskrifterna rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningar och få åtgärder

vidtagna för förebyggande eller minskande av skadan eller intrånget för fram
-

Oförutxrdd

skada.

s. 232 Kontrollera mot PDF

7: 57-59 232

tiden. Dessa bestämmelser hava fått sin plats i andra stycket av förevarande paragraf.

De ändringar, som vidtagits i förhållande till kommittéförslaget, hava skett

för vinnande av överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 2 kap. 24 §, något

som särskilt för vattenregleringarnas del är av betydelse.

59 § (ny).

Ja£tsplV HurU noSSranna de undersökningar och beräkningar än varit, efter vilka en arbetsnen-

Plan uppgjorts, visar det sig understundom nödvändigt att vidtaga ändringar i den

fastställda arbetsplanen, sedan medgivande till företaget lämnats. Anledningen härtill

kan vara, att arbetssvårigheter yppas, som förut icke varit kända. Sålunda kan

exempelvis, när arbetet kommit längre ned på djupet, påträffas berg, vars tillvaro

man på grund av de gjorda undersökningarna ej haft anledning antaga. En dylik

arbetssvårighet kan medföra så stor ökning i kostnaderna, att det blir nödvändigt

att ändra planen, om företaget skall löna sig. På grund av svårigheten att på förhand

beräkna verkningarna av ett planerat arbete händer det ock någon gång, att

ett arbete, som ingår i planen, under företagets utförande visar sig obehövligt för

den avsedda torrläggningen. Det är givetvis meningslöst att i sådan händelse utföra

arbetet allenast på den grund, att det ingår i den fastställda planen. Ett fall,

som också kan inträffa, är att den asyftade torrläggningen visar sig kunna vinnas

. för mindre kostnad, därest ett visst arbete utföres i stället för ett, som ingår i planen.

Uppkomsten av sadana situationer, som nu nämnts, kan tydligen även bero på

felaktiga beräkningar och andra rena misstag från synemännens sida.

Enligt gällande rätt torde, såvitt avser förhållandet till utomstående, ändring i

planen i fall, som ovan anförts, kunna göras, därest allmän eller enskild rätt härigenom

ej trädes för när. Vad åter beträffar förhållandet mellan delägarna inbördes,

torde sådan ändring ej vara tillåten, därest densamma för någon delägare skulle

medföra mindre båtnad eller större kostnad än om arbetet utförts enligt planen. Enligt

vad som försports från lantbruksingenjörshåll har det mången gång berett intressenterna

i företaget svårighet, att de ej kunnat vinna ändring i den fastställda

planen. Det har synts oss påtagligt, att här föreligger eu olägenhet, som bör av

lagstiftningen avhjälpas. I förevarande paragraf har därför meddelats bestämmelser,

enligt vilka vattendomstolen uti ifrågavarande fall äger efter ansökan av deltagare,

vars rätt därav beröres, göra den ändring i bestämmelserna rörande företaget, som av

förhållandena påkallas. En motsvarighet till detta stadgande finnes i 6 kap. 12 § i den

redan antagna delen av vattenlagen beträffande arbete för inrättande av allmän flottled.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1m 7: 59-GO

Den jämkning, varom i paragrafen är fråga, måste alltid i första hand avse en

ändring i fråga om företagets utförande. Eu ändring i arbetsplanen kan emellertid

i sin ordning föranleda ändring i den gjorda uppskattningen av båtnaden och på så

sätt även i den redan fastställda kostnadsfördelningen. Visserligen skulle en oförutsedd

arbetssvårighet, även om därav icke föranledes någon ändring i planen kunna

hava haft inflytande å kostnadsfördelningen, därest den varit känd vid medgivandet

till företaget. Tillräckliga skäl att giva paragrafen tillämpning jämväl i dylikt fall

torde dock knappast föreligga.

Itätt att påkalla jämkning tillkommer en var deltagare, vars rätt beröres därav.

En icke-sökande deltagare har visserligen ej rätt att bringa företaget till utförande

men det har dock icke synts böra frånkännas honom att genom åstadkommande av

ändring i planen förhindra att företaget, om det av sökanden igångsättes, utföres på

ett sätt, som icke överensstämmer med vad som måste anses lämpligt och riktigt.

Delägare, som jämlikt 29 § ej skall erlägga sitt bidrag förrän han tager båtnaden i

anspråk, har däremot ej synts böra tillerkännas eu dylik rätt med hänsyn därtill,

att det mycket väl kan tänkas, att han aldrig tager båtnaden i bruk.

GO § (58 §).

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifterna i 58 § kommittéförslaget, Ny ägares

allenast med en ändring, som föranletts av de i 29 § införda bestämmelserna om ansvari9heträtt

för eu icke-sökande delägare i företaget att i vissa fall uppskjuta erläggandet av

sitt bidrag till dess han tager båtnaden i anspråk. Såsom framhålles i motiven till

7 kap. 7 § i 1917 års sakkunnigförslag, som i vattenlagen motsvaras av 3 kap. 7 §,

torde det i dylika fall ofta vålla svårigheter för övriga delägare i företaget att förskaffa

sig visshet om när förfallotiden inträtt. Därest nu eu efterföljande ägare skulle

kunna undandraga sig betalningsskyldighet under hänvisning, till det för övriga

delägare obekanta förhållandet, att båtnaden av förre ägaren tagits i bruk mer än

ett år före ombytet av ägare eller, vid försäljning å exekutiv auktion, redan före

törsäljningsdagen, skulle delägarna kunna lida förlust genom sin ovetenhet om nämnda

förhållande. Till förhindrande härav har i förevarande paragraf, efter förebild av

en motsvarande bestämmelse i 3 kap. 7 §, föreskrivits, att den i paragrafen gjorda

begränsningen av efterföljande ägares betalningsskyldighet skall gälla allenast det

tall, att före ombytet av ägare den föregåendes betalningsskyldighet blivit i vederbörlig

ordning fastställd.

s. 234 Kontrollera mot PDF

7: 61-66

234

61—66 §§ (59-69 §§)''.

Styrelse för Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser angående handhavande av torrdi

Jemna s- •

företag man. läggningsföretags angelägenheter, evad de avse förhållandet till tredje man eller

det inbördes förhållandet delägarna emellan. De avvikelser, som gjorts från motsvarande

föreskrifter i 59—69 §§ kommittéförslaget, hava i allmänhet företagits för

vinnande av överensstämmelse med 3 kap. 12—25 §§ i den redan antagna vattenlagen.

Beträffande frågan om styrelse för företaget hava dock av andra skäl vidtagits

vissa ändringar i kommittéförslagets bestämmelser.

Vad angår sistnämnda fråga finnes i D.L. ingen bestämmelse, att deltagarna i ett

torrläggningsföretag skola utse styrelse för företaget. Däremot stadgas i 74 § D.L.

att, om deltagarna i gemensamt företag äro flera än fem och delaktigheten i arbetets

första verkställande och det framtida underhållet icke blivit sa bestämd, att var och

en står i ansvar för viss sträckning å marken, de skola utse syssloman att tala och

svara i mål, som angå företaget. Sysslomannens uppgift är alltså begränsad till

viss del av företagets angelägenheter. Någon rätt att ombesörja företagets arbeten

har han icke, utan ombestyres oftast denna angelägenhet av en av deltagarna

utsedd arbetsstyrelse. Kommittéerna hava däremot ansett eu särskild representation

för deltagarna med uppgift att ombesörja samtliga de angelägenheter, som

äro för deltagarna gemensamma, icke kunna undvaras. Fördenskull har i 59 §

kommittéförslaget stadgats, att under de omständigheter, som enligt D.L. föranleda

tillsättande av syssloman, skall för handhavande av företagets angelägenheter utses

en styrelse, bestående av en eller flera ledamöter. Härutinnan hava vi först

och främst föreslagit den ändring, att styrelse skall utses, även om var och en

delägare svarar för upptagande och underhåll av viss del av diket. Jämväl i

detta fall torde nämligen styrelsen hava uppgifter att fylla. Styrelsen har sålunda

att se till att arbetet utföres på vederbörligt sätt och att, om så icke sker, åstadkomma

rättelse. För övrigt torde det nu för tiden mera sällan förekomma, att

arbetet uppdelas på ifrågavarande sätt, varför den uteslutna bestämmelsen synes

sakna praktisk betydelse. I kommittéförslagets bestämmelser om styrelse hava vi

vidare föreslagit den ändring, att styrelse skall utses redan när deltagarna i företaget

äro flera än två. Det kan nämligen jämväl i de fall, som genom denna utvidgning

komma att inrymmas under bestämmelserna, vara av vikt, att en styrelse

finnes, som har hand om de gemensamma angelägenheterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

235 8: |-2

8 KAP.

Om kloakledningar.

Den omgruppering, som bestämmelserna i förevarande kap. undergått, bar föranletts

av önskan att såvitt möjligt sammanföra de stadganden, som avhandla tvångsrätt

för anläggande av kloakledning, å ena sidan, och frågan om annans deltagande i

dylikt företag å den andra sidan. Till grund för denna omgruppering ligga sålunda

samma skäl, som gjort sig gällande vid uppställningen av 7 kap. i vårt förslag.

1 § (1 §)•

Bestämmelserna i denna paragraf, som motsvarar 1 § kommittéförslaget, hava

endast undergått ändring i redaktionellt hänseende.

Uti ett över kommittéförslaget avgivet yttrande har det — under framhållande av

att en väsentlig del av kloakledning utgöres av särskilda tekniska anordningar såsom

samlingsbrunnar, pumpverk, maskinella anordningar och reningsverk — ifrågasatts

en ytterligare precisering av begreppet kloakledning. Ett tillägg i antydd riktning

har icke ansetts erforderligt. Såsom del av kloakledning torde visserligen endast

böra räknas sådana anläggningar, som erfordras för vattnets avledande. För de anläggningar

åter, som kunna ifrågakomma för vattnets befriande från föroreningar,

skulle alltså tvångsrätt enligt denna paragraf icke stå till buds. I allmänhet torde

någon tvångsrätt för detta ändamål icke vara erforderlig. Därest emellertid ett motsatt

förhållande i något fall skulle föreligga, får frågan bedömas enligt expropriationslagen.

2 § (13 §).

Från flera håll har i de avgivna utlåtandena försports farhåga, att närboendes intresse

ej skulle vara tillräckligt skyddat genom det i förevarande paragraf gjorda

stadgandet, att öppen kloakledning under vissa förhållanden må tillåtas. Någon

ändring härutinnan har dock ej synts vara av nöden. Det torde nämligen vara

uppenbart, att synemännen vid den förrättning, vid vilken frågan enligt 15 § skall

prövas, endast komma att tillåta öppen ledning, då det föreligger alldeles särskilda

förhållanden, såsom då det är fråga om avledande från en sockerfabrik av vatten, som

Kloakled
ning.

Öppen kloakledning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8:2-3 236

använts till sköljning av sockerbetor, och dylikt. Den föreskrift, som härvid av synemännen

meddelas om beskaffenheten av det avloppsvatten, som må avledas genom

ledningen, åligger det givetvis kloakledningens ägare att noga iakttaga. Skulle i

fall, då öppen ledning medgivits, densamma visa sig medföra sanitära olägenheter,

torde det också på grund av stadgandet i 16 § av detta kap. ligga i vederbörande

hälsovårdsmyndighets befogenhet att förordna om rättelse. I denna fråga hänvisas

till 16, 22 och 35 §§ i hälsovårdsstadgan av den 10 juni 1919.

3 § (12 §).

Kloakledning

genom I denna paragraf, som motsvarar 12 § i kommittéförslaget, regleras förhållandet

järnväg eller

'' spårväg, mellan kloakledningen å ena sidan och vissa motstående trafikintressen å den andra.

Enligt motsvarande bestämmelse i kommittéförslaget, skulle det åligga ägare av

järnväg eller spårväg att ombesörja arbete för anordnande av avlopp genom järnvägens

eller spårvägens banvall eller stationsområde. Då fråga vore om kloakledning

för ett i järnvägens eller spårvägens omedelbara närhet beläget samhälle, stadgades,

att halva kostnaden för avloppet skulle erläggas av järnvägens eller spårvägens

ägare. I övrigt skulle kostnaden vidkännas av kloakledningens ägare.

Mot detta stadgande hava åtskilliga anmärkningar framställts.

Järnvägsstyrelsen uttalar en bestämd gensaga mot järnvägarnas betungande med

kostnaden ifråga och anför vidare: »Om exempelvis en järnväg anlagts och vid expropriationen

fått betala ersättning till ovanför liggande marks ägare för olägenheter

av vad slag det vara månde och vederbörliga vattengenomlopp anlagts för att avleda

vattnet från dessa ovanför liggande marker, bör järnvägen sedan icke rimligtvis vara

skyldig deltaga i kostnaderna för kloakledningars tillkomst genom banvallen, om

markägarne ovanför, till sin egen vinning, vilja indela sina ägor i tomter och planlägga

dem på sätt, som kräver kloakledningars framdragande genom banvallen. Järnvägen

bör ej få lägga hinder i vägen för ledningarnas anordnande, men bör å andra

sidan icke kunna åläggas deltaga i kostnaderna för så vitt icke järnvägen siälv har

nytta av ledningarna. Kommittéernas motivering, att genom järnvägens tvångsdeltagande

i kostnaderna kloakledningen lättare skulle ordnas på det mest ekonomiska

sätt, torde knappast vara grundad på verkliga förhållanden, då samhällenas entreprenörer

vanligen utan järnvägens medverkan fastän under dess kontroll framdraga

ledningarna även inom järnvägens område.»

Svenska Järnvägsföreningen yrkar, att järnvägens ägare befrias från ifrågavarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

8: 3—4

bidragsskyldighet och frarahäller, att något hållbart skal varken gjorts eller kunnat

göras gällande för att denna tunga, som för vissa järnvägar kunde medföra betydande

ekonomiska uppoffringar, skulle bland kommunens skattskyldiga åläggas just järnvägarna,

Overståthållarftmbetet anför i sitt yttrande: (Giltig grund saknades för den föreslagna

skyldigheten. Genom järnvägens framdragande och stationens anläggande hade en

synnerlig fördel tillskyndats samhällets innevånare och särskilt ägarna av den mark,

å vilken samhället vore beläget. Fastighetsägarne hade genom järnvägen icke. lidit

något ont utan tvärtom vunnit s. k. oförtjänt värdestegring. Det syntes onödigt, att

de därutöver skulle åtnjuta den ifrågasatta förmånen.

De betänkligheter, som sålunda gjorts gällande mot att låta ägare av järnväg eller

spårväg bidraga ■ till ifrågavarande kostnader, torde icke kunna frånkänna» berättigande.

De fall, då behov av kloakledning redan föreligger vid järnvägens framdragande,

torde vara relativt sällsynta, För dessa fall gives det enligt den i 4 §

gjorda hänvisningen till 7 kap. 13 § en möjlighet för samhället att, då järnvägen

bygges, få upptaget genom banvallen det avlopp, som tarvas för kloakledningen, mot

ersättning för härigenom uppstående ökning i kostnad. I allmänhet torde förhållandet

vara, att samhällets utveckling till den storlek, att det har behov av kloakledning,

sker efter järnvägens tillkomst och har sin huvudsakliga grund däri. I dessa fall

later det sig ej göra att, såsom vid anordnande av avlopp för marks torrläggning,

på förhand bestämma, varest och till vilka dimensioner för ändamålet erforderliga

avlopp böra inrättas. Järnvägens ägare är alltså icke i stånd att vid järnvägens

anläggning taga hänsyn till dessa förhållanden. Det synes i dylika fall knappast

överensstämma med rättvisa och billighet att ålägga järnvägens ägare bidragsskyldighet

till företaget. Har järnvägens eller spårvägens ägare nytta av ledningen för avledande

av kloakvatten från honom tillhöriga, utom samhället belägna fastigheter,

kommer han helt visst att begagna sig av den rätt till anslutning, som omförmäles

i 6 och S §§ av förevarande kap., i vilket fall det åligger honom att bidraga till

kostnaderna för ledningen enligt bestämmelserna i 7 §.

Bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf hava utvidgats att avse jämväl väg.?!.

4 § (15 §).

Genom hänvisningen i förevarande paragraf göras vissa stadganden i 7 kap. till- Hänvisning

lämpliga jämväl å kloakledningar. Någon annan nämnvärd ändring i den hänvis- rXjT

31—193710

s. 238 Kontrollera mot PDF

Underhålls
skyldighet.

Rätt att

deltaga i

kloakledningsföretag.

238

ning, som i samma syfte göres i 15 § kommittéförslaget, har härigenom ej ägt ram

än den, som följer därav, att ifrågavarande stadgande!! i 7 kap. själva i åtskilliga

hänseenden undergått ändringar. Beträffande dessa hänvisas till vad som anförts

vid resp. paragrafer i 7 kap.

5 § (16 §).

Grenom bestämmelsen i 16 § kommittéförslaget avses uppenbarligen att stadga

underhållsskyldighet för delägarna i kloakledningsföretag ej blott gent emotutomstående

utan även med hänsyn till enskild delägares rätt och för att denna

mening tydligare skall framgå har i förevarande paragraf »annans» utbytts mot

»någons». Dessutom har ansetts böra utsägas, att ledningen skall av ägaren underhållas.

Att ägare sålunda åliggande underhåll, då flera äro delägare -i ledningen,

i allmänhet skall ombesörjas av en av dem, framgår av 9 och 13 §§.

6 § (2 §).

Då kloakledning skall byggas för samhälle eller fastighet, är enligt 2 § kommittéförslaget

annat samhälle eller ägaren av annan fastighet berättigad att fordra, att

ledningen inrättas för avledande jämväl av sistnämnda samhälles eller fastighets

kloakvatten, om detta Annes medföra väsentlig fördel. Liknande bestämmelser meddelas

i förevarande paragraf. På därom framställd erinran har dock i formellt hänseende

gjorts den ändring, att bestämmelserna uttryckligen gjorts tillämpliga jämväl

å sådana ledningar, som redan äro under byggnad. Kommittéförslaget har tydligen

åsyftat detsamma enligt vad som framgår av 5 § i nämnda förslag, ehuru det ej

kommit till uttryck i 2 §.

Den rätt att ansluta sig till ett av annan planerat kloakledningsföretag, som sålunda

förefinnes enligt kommittéförslaget, hava kommittéerna icke ansett böra motsvaras

av en skyldighet att deltaga i företaget. Något allmänt behov av delaktighetstvång

förelåge nämligen icke enligt kommittéernas mening och i varje fall syntes

svårigheter att med något så när exakt tillförlitlighet uppskatta nyttan av företaget

för de olika deltagarna lägga hinder i vägen för införande av eu dylik skyldighet.

Kommittéernas uppfattning i fråga om tvångsdelaktighet i förevarande avseende

har rönt gensägelse från stadsförbundets sida. Förbundet anför i sitt yttrande härom:

Förslaget syntes i vissa fall innebära ett gynnande av förstäder och dylika sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

hällen på bekostnad av huvudorten. Särskilt gällde detta beträffande anläagandet

av kloakledningar. Frågan härom uppstode naturligtvis först inom huvudorten. Även

om det vore aldrig så klart, att även grann sam häl len a skulle hava stort gagn av

anläggningen, kunde de ej tvingas att deltaga däri. men de ägde å andra sidan rätt

att påkalla, att anläggningen byggdes så, att den kunde upptaga jämväl deras kloakvatten.

hör ett rationellt ordnande av kloakväsendet inom ett större område, vilket

förutsatte en för området i dess helhet gemensam plan, hade det varit lämpligt, om

staden, som i de flesta tall härtill toga initiativ, erhållit rätt att redan från början

påfordra, att kloakledningen anlades för samtliga intresserades räkning och att således

ett visst tvång till omedelbart deltagande i hela kostnadsn pålagts de samhällen,

som hade gagn av anläggningen. I sammanhang härmed påmindes om hälsovårdsstadgans

9 §, genom vilken hälsovårdsnämnd i stad ålagts att, om i stadens närmaste

grannskap funnes vattensamling eller vattensjuk mark, som vore menlig för hälsotillståndet

hos närboende eller inom staden i allmänhet, ägna omsorg däråt, att denna

olägenhet undanröjdes. Givet vore, att hälsovårdsnämndens uppgift skulle i hög grad

underlättas genom en lagstiftning, som grundade tvång till gemensamt kloaksystem.

Den ståndpunkt kommittéerna i fråga om tvångsdelaktigheten intagit synes äga

goda skäl för sig. Det torde nämligen endast för den händelse, att eu kloakledning

av sanitära skäl är nödvändig, böra åläggas någon att bygga sådan ledning. Huruvida

en kloakledning ur sistnämnda synpunkt är behövlig, synes icke böra bedömas

i den ordning, som enligt vattenlagen må föreskrivas för prövning av fråga om sådan

lednings byggande utan tillkomma de myndigheter, som i allmänhet hava till uppgift

att bevaka de sanitära intressena. Enligt hälsovårdsstadgan av den 19 juni

1919 tillkommer det i stad hälsovårdsnämnden att verka för, att vatten avloppet inom

staden sa ordnas, att spillvatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden

samt att för nämnda ändamåls tillgodoseende allmänna vatten- och avloppsledningar

anläggas. Finner hälsovårdsnämnd i stad, att fabrik, upplag eller annan dylik anordning,

som är belägen utanför stadens område, medför sanitära olägenheter för

stadens innevånare, åligger det enligt 33 § i nämnda stadga hälsovårdsnämnden att

anmäla förhållandet hos vederbörande länsstyrelse. Dessutom skall enligt 34 § hälsovårdsstadgan

vad däri föreskrives om stad gälla i tillämpliga delar för köping, hamn,

fiskläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning, där länsstyrelsen

efter vederbörandes hörande sådant förordnat. I sista hand utövas tillsynen över

hälsovården i riket av medicinalstyrelsen, varjämte länsstyrelserna, var inom sitt län,

tillagts befogenhet att genom föreläggande av lämpliga viten tillhålla kommuner och

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

8: 6—7

hälsovårdsnämnder att fullgöra sina åligganden i avseende å den allmänna hälsovården

(55 §).

Med hänsyn till den behandling, soni sålunda redan ägnats detta ämne, torde det

icke vara på sin plats, att i detta sammanhang upptaga frågan om skyldighet att

deltaga i anläggande av kloakledning, även om den av kommittéerna anförda svårigheten

att uppskatta nyttan skulle kunna övervinnas. Något behov av tvångsdelaktighet

torde ej heller föreligga, därest rätten att inleda kloakvatten i annans redan

befintliga ledning förknippas med sådana villkor, att det icke blir förmånligare för

den, som skulle kunna hava nytta av att gemensam ledning bygges, att ställa sig

avvaktande och sedermera leda in sitt vatten i den färdiga ledningen. Sådana villkor

hava ock uppställts i såväl kommittéernas som föreliggande förslag, varför den, som

verkligen bär behov av kloakledning och nytta av att gemensam ledning bygges, i

sitt eget intresse kan väntas komma att från början frivilligt ansluta sig till det

företag, som av annan planeras.

Oaktat någon skyldighet för annan att deltaga i byggande av kloakledning ej

föreskrivits, har dock i 2 § kommittéförslaget stadgats, att den, som skall bygga

kloakledning, är. om det medför väsentlig fördel, berättigad inrätta ledningen på det

sätt, att därmed jämväl kan avledas kloakvatten från annat samhälle eller annan

fastighet. Denna bestämmelse har enligt motiven avseende på det fall, att den, som

bygger ledningen, bär anledning förmoda, att annan i en snar framtid skall bliva i

behov av ledning för sitt avfallsvatten. Det kunde vara av vikt för den förre att

till undvikande av eu eljest framdeles ifrågakommande ombyggnad redan från början

inrätta ledningen på sådant sätt, att den andre kan betjäna sig därav. I föreliggande

förslag har ej upptagits någon sådan bestämmelse, varom nu är fråga.

Rätten att utföra ledningen på det sätt, som nyss nämnts, synes nämligen vara så

tydlig, att särskilda föreskrifter härom ej kunna vara erforderliga,

7 § (5, Ö §§).

Fördelning 1 förevarande paragraf meddelas föreskrifter om fördelning av anläggningskostna4fdrkanlägg-ien''

kloakledning, som ett samhälle vill bygga, på yrkande av annat samhälle

ning av jnrättas för avledande jämväl av detta samhälles kloakvatten.

9kloakled- Enligt 5 § första stycket i kommittéförslaget skall det samhälle, som framställt

mng'' sådant yrkande, erlägga den ökning i anläggningskostnad, som uppkommer genom

ledningens inrättande jämväl för detta samhälles begagnande. Samhället skall vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

- " 8: 7

enligt 6 § kommittéförslaget genom årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig

andel av kostnaden för den gemensamma delen av ledningen, i den mån denna kostnad

ej förut på grund av nämnda stadgande i 5 § ersatts. Vid bestämmandet av

denna avgäld skall hänsyn tagas till den vattenmängd, som beräknas från vartdera

samhället tillrinna kloakledningen. Den del av anläggningskostnaden, som skall

ersättas genom årlig avgäld, torde sålunda utgöras av en i förhållande till vattenmängden

bestämd andel i det belopp, som återstår, sedan från den gemensamma

ledningens anläggningskostnad avräknats berörda kostnadsökning.

Kommittéförslagets ifrågavarande bestämmelser hava givit anledning till anmärkningar

från liera håll.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att byggnadskostnaden för kloakledningar

ej är beroende endast av storleken av den vattenmängd de skola framföra,

d. v. s. av ledningarnas dimensioner, utan även av terrängförhållandena å den

sträcka, där ledningen skall framdragas, och andra dylika omständigheter. Vattenmängden

såsom grund för kostnadsfördelningen vore därför icke under alla förhållanden

rättvis. Enligt styrelsens förmenande borde kostnaden för den gemensamma

ledningens byggande fördelas mellan samhällena i förhållande till de kostnader,

som vartdera samhället skulle få vidkännas för framdragande av egen efter dess

behov avpassad ledning.

Teknologföreningen är likaledes av den uppfattningen, att kostnaden för den

gemensamma ledningen bör fördelas i proportion till kostnaden för självständiga

ledningar för resp. samhällen på den ifrågavarande sträckan. Stadsfullmäktige och

drätselkammaren i Malmö hava yttrat sig i samma riktning.

Distriktsingenjören i östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet anser däremot, att eu

beräkning uteslutande efter vattenmängden vore både enklare och rättvisare.

I flera yttranden har anmärkts därpå, att bidraget’till anläggningskostnaden skall

uppdelas i ett belopp eu gång för alla enligt 5 § och en årlig avgäld enligt 6 §.

Det har ansetts oriktigt ur såväl principiell som praktisk synpunkt, att anläggningskostnad

betalades genom årlig avgäld. Vidare har påpekats svårigheten att bestämma

eu dylik avgäld så, att den verkligen bleve ersättning för anläggningskostnad, därest

ej tillika bestämdes viss tid, under vilken avgälden skall utgå. Någon sådan

tidsbegränsning framginge emellertid ej av kommittéförslagets bestämmelser.

Såsom i sistnämnda yttranden framhållits, torde det riktiga vara, att i förevarande

fall bidraget till anläggningskostnaden i sin helhet betalas på en gång. Här före

ligger nämligen ej något tvång till anslutning, som skulle kunna motivera, att bi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8:7 242

draget fördelades på visst antal år. I detta avseende har ändring därför ansetts

böra äga ram. Jämväl efter en dylik ändring torde emellertid bestämmelserna under

vissa förhållanden leda till otillfredsställande resultat.

Det är tydligt, att den kostnadsökning, som enligt 5 § kommittéförslaget skall

erläggas av det samhälle, som ansluter sig till företaget, kan bliva väsentligt olika

allteftersom det ena eller det andra av två samhällen tagit initiativet till lednin

gen. Härav följer, att ett samhälles bidrag till anläggningen kan komma att uppgå

till olika belopp, beroende på från vilken sida initiativet till ledningen utgått. Jämväl

fördelningen av vinsten därav, att gemensam ledning anlägges, kommer härigenom

att bliva beroende av nämnda omständighet. Att bidragets storlek får bestämmas

av en sådan omständighet som att ett visst samhälle planerat ledningen,

torde dock knappast vara riktigt. En ändring härutinnan synes alltså böra äga ram.

En rättvis fördelning av anläggningskostnaden torde förutsätta, att intet samhälle

får erlägga större kostnad än det nödgats utgiva, om samhället inrättat ledning

allenast för eget behov, samt att den vinst, som uppkommer därigenom, att en gemensam

ledning anlägges i stället för flera särskilda ledningar, i någon mån kommer

varje samhälle till godo. Dessa villkor synes under alla omständigheter uppfyllas,

därest kostnaden för den gemensamma ledningens byggande, såsom från flera

håll föreslagits, fördelas mellan samhällena i förhållande till den kostnad, som varje

samhälle skolat fä vidkännas för framdragande av egen, efter dess behov avpassad

ledning. Denna regel torde dock närmast hava avseende å det fall, att till följd av

den gemensamma ledningen särskilda ledningar för samhällena icke erfordras. Så är

emellertid ej alltid förhållandet. Det kan nämligen inträffa, att ett samhälle för att

få anslutning till den gemensamma ledningen måste upptaga en särskild ledning,

som ej skulle hava erfordrats, om samhället inrättat en helt och hållet egen ledning.

Kostnaden för nämnda särskilda ledning måste samhället ensam vidkännas. Det

synes därför som om berörda fördelningsregel utan förändring av grundtanken borde

modifieras därhän, att kostnaden för anläggning av den gemensamma ledningen

komme att fördelas i förhållande till den kostnad för särskild ledning för vartdera

samhället, som bortfaller till följd av den gemensamma ledningen. Sistnämnda kostnadsbelopp

skulle sålunda utgöras av kostnaden för särskild ledning för samhället,

om gemensam ledning ej inrättats, efter avdrag av kostnaden för den särskilda led

ning för samhället, som blivit en följd av den gemensamma ledningen. Den vinst,

som uppstått genom anläggandet av gemensam ledning, kommer tydligen att utgöras

av skillnaden mellan å ena sidan summan av berörda kostnadsbelopp för de olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

-4;$ 8: 7 8

samhällena samt å andra sidan kostnaden för den gemensamma ledningen. Denna

vinst blir sålunda fördelad å samhällena i samma proportion som dessa få deltaga i

kostnaden för den gemensamma delen. Då ifrågavarande fördelningsprincip synes

under alla förhållanden leda till ett rättvist resultat, som blir detsamma, från vilket

håll initiativet till ledningen än utgått, hava föreskrifter i överensstämmelse härmed

meddelats i förevarande paragraf. Det inflytande, som vattenmängden har å anläggningskostnaden,

kommer jämväl vid en fördelning efter denna grund att giva sig

till känna. Ju större vattenmängden är, desto större blir nämligen kostnaden för

sten särskilda ledning, samhället fått inrätta, om gemensam ledning ej anlagts, och

storleken av sistnämnda kostnad är, såsom framgår av det föregående, i första hand

bestämmande för deltagandet i kostnaden för den gemensamma ledningen.

Då det väl är tänkbart, att anläggningskostnaden kan påverkas av beskaffenheten

av det kloakvatten, som skall avledas, har i förevarande paragraf tillika stadgats,

att, om ett samhälles kloakvatten är av beskaffenhet att medföra kostnad beträffande

ledningens anordnande, hänsyn skall tagas härtill vid fördelning av anläggningskostnaden.

8 § (3, it, 6 §§).

I 3 § kommittéförslaget stadgas beträffande rätten att inleda kloakvatten i inledande

annans redan befintliga kloakledning, att sådant inledande ej får förvägras samhäll&ten^i annans

eller fastighetsägare med mindre synnerliga olägenheter vållas därav och avledning ledning.

kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Att rätt till inledande av kloakvatten i annans kloakledning under vissa förhållanden

bör finnas, har i de avgivna yttrandena ej bestritts från mer än ett håll.

Däremot har i flera yttranden riktats anmärkning mot de förutsättningar, som uppställts

för befintligheten av en dylik rätt. Särskilt har det ansetts oriktigt, att ett

samhälle, som ändamålsenligt kan avleda sitt kloakvatten på annat sätt, skall vara

berättigat att inleda vattnet i annans ledning, så att härigenom uppstår olägenheter,

låt vara att dessa ej äro synnerliga.

I enlighet med sistnämnda anmärkning, som synts befogad, har i förevarande paragraf

stadgats, att samhälle skall äga inleda kloakvatten i annat samhälles ledning

allenast då avledning av kloakvattnet ej kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Om vattnets bortledande pa annat sätt visserligen är tekniskt möjligt men skulle

orsaka oskäliga kostnader, kan ett sådant avledande givetvis ej anses »ändamålsenligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8: 8 244

Uti sitt yttrande över förslaget har hälsovårdsnämnden i Grävle framhållit, hurusom

bestämmelser erfordrades om beskaffenheten av-den ledning, som skall förenas

med den förut befintliga. Exempel saknades nämligen ej, att förstadssamhälle anlagt

en synnerligen dålig ledning med få eller inga brunnar, mer eller mindre otät.

så att jord och slam utifrån inkommit o. s. v. Det samhälle, vars ledning skall

mottaga innehållet från en sådan dålig ledning, borde enligt nämndens förmenande

hava rätt att få den försatt i gott skick innan anslutning ägde rum.

Sistnämnda anmärkning har på det sätt vunnit beaktande, att i förevarande paragraf

föreskrivits, att det tilledande samhället är pliktigt att vidtaga erforderliga anordningar

för undvikande av olägenhet genom tilledandet för det andra samhället.

I fråga om skjddighet för det tilledande samhället att deltaga i kostnaden för

ledningens anläggning gälla enligt kommittéförslaget samma regler som då fråga är

att på yrkande av ett samhälle bygga en av annat samhälle planerad kloakledningså,

att den kan användas av båda samhällena. Det samhälle, som vill inleda kloakvatten,

skall alltså enligt 5 § andra stycket en gång för alla erlägga den kostnad,

som kan uppstå därigenom, att inledandet nödvändiggör en utvidgning eller annan

förändring av ledningen. Därjämte skall samhället enligt 6 § kommittéförslaget medelst

årlig avgäld gottgöra det andra samhället en i förhållande till samhällets vattenmängd

beräknad skälig andel av kostnaden för anläggandet av den gemensamma

delen, i den män denna kostnad ej förut ersatts på grund av stadgandet i 5 §.

För de anmärkningar, som framställts mot dessa bestämmelser, har redogjorts under

föregående paragraf.

Beträffande fördelningen av anläggningskostnaden i förevarande fall har det icke

från något båll ifrågasatts, att såsom gäller, då vattnet ledes till annans dike. den

tilledande allenast skall utgiva kostnaden för den ändring av anläggningen, som till

följd av tilledandet varder nödig. En sådan föreskrift kan tydligen här icke ifrågakomma,

då möjlighet saknas att vid ledningens anläggande tvinga annan till deltagande

däri. Det tilledande samhället bör sålunda erlägga eu viss del av anlägg

ningskostnaden, vare sig anläggningen behöver ändras eller icke. Huruvida ändring

behöver ske eller ej, synes dock icke vara utan betydelse i fråga om den grund,

enligt vilken fördelningen skall äga rum.

Erfordras för tilledningen ingen ändring i den befintliga ledningen, sy nes det naturligt,

att anläggningskostnaden för den gemensamma ledningen fördelas på samma

sätt, som i 7 § föreslagits för den händelse ledningen på yrkande av ett utomstående

samhälle från början bygges så, att den kan användas jämväl av detta sam
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245 8: 8 9

hälle. Då det emellertid i förevarande fall ofta torde vara svårt att utröna den

verkliga anläggningskostnaden för en för längre tid sedan anlagd ledning, torde

kostnaden för anläggning av den gemensamma ledningen böra beräknas till ledningens

värde i befintligt skick. Givetvis bör i detta fall vid beräkning av den kostnad

för särskild ledning, som för samhälle bortfaller därigenom, att gemensam ledning

begagnas, även i fråga om det samhälle, som anlagt ledningen, hänsyn tagas

till den kostnad, som samhället skulle fått utgiva, om ny ledning inrättats.

Tarvas åter för inledandet, att den erforderliga ledningen utvidgas eller pa annat

sätt ändras, torde särskilda regler för fördelningen vara nödiga. I detta fall förfogar

det ena samhället redan över en ledning, tillräcklig för dess behov, och synes

det därför vara riktigt att, såsom kommittéerna föreslagit, det tilledande samhället

ensamt får vidkännas kostnaden för ändringen. Det torde alltså vara kostnaden

för ledningen i dess befintliga skick, som skall fördelas mellan samhällena. Här

synes dock den inskränkningen böra göras, att det tilledande samhället, som ensam

får betala ändringen, befrias från bidrag till kostnaden för sådan del av anläggningen,

som till följd av"än dr i ngen blir onyttig. 1 enlighet härmed hava bestämmelser

meddelats i andra stycket av förevarande paragraf.

9 § (4, fi §§).

^Enligt första stycket i förevarande paragraf, som är av samma lydelse som 4 § i

kommittéförslaget, skall, för den händelse kloakledning är gemensam för två eller

derå samhällen, ett av samhällena i allmänhet ombesörja underhållet av ledningen''

Av kostnaden härför skall samhälle, som begagnar ledningen, enligt 6 § kommittéförslaget

genom årlig avgäld gottgöra det samhälle, som ombesörjer underhållet, en

skälig andel, vid vars bestämmande hänsyn huvudsakligen skall tagas till den vattenmängd,

som beräknas från vartdera samhället tillrinua ledningen. 1 andra stycket

av förevarande paragraf meddelas bestämmelser i samma hänseende, därvid dock

ändring ansetts böra göras i fråga om sättet för avgäldens bestämmande. De grunder,

som vunnit tillämpning vid fördelning av kostnad för underhåll av dike, hava

nämligen synts leda till ett rättvist resultat jämväl i förevarande fall och har därför

stadgats, att avgälden skall bestämmas efter enahanda grunder, som enligt 7 och

8 §§ gälla i fråga om anläggningskostnadens fördelning. Av hänvisningen till 7 §

torde bland annat framgå, att vid avgäldens bestämmande hänsyn skall tagas jämväl

därtill, att ett samhälles kloakvatten är av beskaffenhet att medföra särskilda

kostnader för ledningens skötsel och underhåll.

32—193710.

Skötsel och

underhåll av

gemensam

kloakledning.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

8: 10

10 § (7 §).

Begynnelse- 1 7 § ko in in i ttéför slage t meddelas bestämmelser om begyn nelsetiden för erläggande

läggande av av afgäld, som enligt 6 § i samma förslag skall av samhälle, som begagnar kloakavgald.

ie(jning, utgivas till det samhälle, som ombesörjer ledningens skötsel och underhåll

Sådan avgäld föreskrives skola i allmänhet utgå från den dag. då samhället tager

ledningen i bruk. Det kan emellertid inträffa, att kostnaden för eu lednings anläggning,

skötsel eller underhåll ökas därigenom att på yrkande av ett samhälle en av

annat samhälle planerad ledning bygges för båda samhällenas gemensamma bruk eller

samhället får inleda sitt kloakvatten i annat samhälles redan befintliga ledning.

Därest nu det samhälle, som framställt yrkandet, skulle dröja alltför länge med att

taga ledningen i bruk, komme det andra samhället att under tiden ensam få bära

den ökade kostnaden, i den mån den skulle ersättas genom årlig avgäld, och därigenom

tillskyndas förlust. Till förekommande härav har i 7 § kommittéförslaget

stadgats, att, i den händelse samhälle på eget yrkande berättigats att begagna ledningen.

avgälden skall utgå senast från den dag, som bör bestämmas i sammanhang

med beslutet härom.

Förevarande paragraf innehåller i huvudsak samma bestämmelser, som meddelats i

7 § kommittéförslaget. Särskilt med hänsyn därtill, att enligt föreliggande förslag

avgälden icke skall utgöra ersättning för anläggningskostnad utan allenast för ledningens

skötsel och underhåll, har dock en ändring ansetts böra vidtagas. Ändringen

avser det fall, att ett samhälle yrkar att få begagna en redan befintlig ledning.

För denna händelse har det synts tillräckligt, att det tilledande samhället alltid erlägger

avgälden från dagen för ledningens tagande i bruk. Behöver ledningen ej

ändras genom tilledandet, får nämligen ej det samhälle, som anlagt ledningen, några

ökade kostnader för ledningens skötsel och underhåll, även om det andra samhället

skulle dröja med att taga ledningen i bruk. Erfordras åter ändring av ledningen,

till följd varav dess underhåll eller skötsel ökas, skall kostnaden för ändringen genast

gäldas av det tilledande samhället, varför det i regel kan antagas, att ändringen ej utföres

alltför lång tid innan ledningen tages i bruk. På grund härav har i förevarande

paragraf stadgats, att viss dag, från vilken avgälden senast skall utgå, allenast

skall bestämmas, då samhälle jämlikt 6 § på eget yrkande berättigas begagna

ledningen.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247 8: 12—13

12 S (ny).

Eu kloakledning, som är gemensam för två eller liera samhällen, kan med tiden Ombyggnad

behöva ombyggas på grund av otillräcklighet, bristfällighet eller av annan orsak. Ikioaklcd"1

Teknologföreningens yttrande över kommittéförslaget framhålles såsom en brist däri, flått

bestämmelser saknas för ombyggnad av gemensam ledning. Då föreskrifter i berörda

avseende synts nödiga, hava sådana meddelats i förevarande paragraf.

Såsom huvudregel för fördelning av kostnaden för ombyggnad av gemensam ledning

har i paragrafens första stycke stadgats, att i avseende å nybyggnaden skola

gälla de bestämmelser, som föreskrivits beträffande ny ledning. Denna regel, som

synts naturlig, då ombyggnaden är ett gemensamt behov för de i ledningen intresserade

samhällena, kan''emellertid icke anses rättvis, när så ej är förhållandet. Har

ett samhälle icke behov av ombyggnaden och ej heller påyrkat densamma, synes det

icke''hora vara pliktigt att bidraga till kostnaden för ombyggnaden, med mindre det

kan antagas, att kostnaden för ledningens underhåll och skötsel genom ombyggnaden

minskas i framtiden. Bidraget synes i detta fall dock ej böra sättas högre än till

det belopp kapitaliserat, som samhället inbesparar genom minskning i kostnaden för

framtida underhåll och skötsel. Skulle denna kostnad i stället ökas, bör samhället

givetvis ej utgiva något bidrag till ombyggnaden och till ledningens skötsel och underhåll

ej vara skyldig att utgiva mera än det bidrag, som skulle utgått till den

förut befintliga ledningens underhåll och skötsel. I överensstämmelse härmed hava

föreskrifter meddelats i andra stycket av förevarande paragraf.

13 £ (2, 3, 8, 9 §§).

Bestämmelserna i 6—12 §§ b ava omedelbart avseende å kloakledning för två eller Kloakledflera

samhällen. I 2 och 3 §§ kommittéförslaget har emellertid föreslagits rätt järnval

för samhälle och ägare av utom samhället belägen fastighet inbördes samt olika Jastig
ägarna

av två eller derå fastigheter sinsemellan att ansluta sig till ett från motsidan

planerat kloakledningsföretag eller att inleda kloakvatten i redan befintlig ledning.

Dessa bestämmelser återgivas i förevarande paragraf genom föreskrift att i berörda

- fall skall gälla vad som förut stadgats om gemensam ledning för två eller flera sam

hällen.

Beträffande fördelning av kostnaden för ledningens anläggning, skötsel och underhåll

i nyssnämnda fall hava i kommittéförslaget meddelats olika bestämmelser, allt

eftersom det är fråga om ledning, som är gemensam för samhälle och utom samhäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

let belägen fastighet, eller om ledning gemensam för skilda fastigheter. I förstnämnda

fall skall enligt 8 § kommittéförslaget samma regler gälla som föreslagits för ledning

till gemensamt bruk för olika samhällen. Med avseende åter å ledning, som är gemensam

för skilda fastigheter, har i 9 § kommittéförslaget meddelats i viss mån

skiljaktiga bestämmelser. I fråga om sådan ledning har såsom huvudregel stadgats,

att fastigheternas ägare skola deltaga med lika stora andelar i kostnaden för ledningens

anläggning, skötsel och underhåll. Rätt till jämkning bär dock medgivits för

det fall, att vattenmängden är väsentligt olika från olika fastigheter eller särskilda

kostnader för ledningens skötsel och underhåll uppstå till följd av beskaffenheten av

kloakvattnet från någon av fastigheterna. Har gemensamheten i ledning uppkommit

därigenom, att vatten från eu fastighet inletts i annan fastighets ledning, skall anläggningskostnaden

jämkas efter det skick, vari ledningen befinner sig. Den fastighetsägare,

som inleder vattnet, skall emellertid bära kostnaden för den ändring av

ledningen, som till följd av tilledandet är nödig.

I övererensstämmelse med kommittéförslaget stadgas genom föreskriften i förevarande.

paragraf, att kostnaden för ledning, gemensam för samhälle och utom samhället

belägen fastighet, skall fördelas på samma sätt som då fråga är om ledning

för olika samhällen.

Beträffande kostnaden för anläggning, skötsel och underhåll av en för skilda fastigheter

gemensam ledning framgår av det föregående, att kommittéförslagets bestämmelser

härutinnan skilja sig från föreliggande förslags motsvarande bestämmelser rörande

ledning för olika samhällen huvudsakligen i fråga om grunden för kostnadsfördelningen.

Mot den av kommittéerna föreslagna delningsgrunden torde emellertid

kunna anmärkas, att genom lika fördelning en fastighetsägare i vissa fall skulle

kunna komma att få utgiva större kostnad för gemensam ledning än han fått utgiva,

om han inrättat en egen ledning för sin fastighet. Något tillräckligt korrektiv

häremot ligger icke i bestämmelsen om jämkning, då vattenmängden från fastigheterna

är väsentligt olika. Såsom även framhållits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och teknologföreningen synes det icke föreligga något skäl att bestämma annan

grund för fördelningen i förevarande fall än då fråga är om förhållandet mellan

olika samhällen. På grund härav har genom föreskrift i förevarande paragraf de för

samhällen inbördes härutinnan stadgade bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å

det fall, varom nu är fråga.

Vidkommande frågan om skötsel och underhåll av ledning, som är gemensam för

skilda fastigheter, saknas i kommittéförslaget bestämmelser, motsvarande dem, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

21!'' 8: 13-15

där föreslagits beträffande gemensam ledning för olika samhällen. Enligt motiven

till 10 § i kommittéförslaget har det ansetts i flera avseenden mindre lämpligt, att

skötseln och underhållet av dylik ledning uteslutande uppdrages åt ägaren av en av

fastigheterna. Fastigheternas ägare borde enligt kommittéernas mening ingå såsom

delägare i ledningen och en samfällighet skapas av enahanda art som enligt 5 kap.

kommittéförsl aget.

Med anledning av kommittéernas sistnämnda yttrande torde det böra framhållas,

att jämväl då skilda samhällen bidragit till anläggningskostnaden för gemensam ledning

för samhällena, dessa äro att anse såsom delägare i ledningen. I detta hänseende

torde, åtminstone enligt föreliggande förslag, ej föreligga någon skiljaktighet

mellan dylik ledning och ledning, som är gemensam för olika fastigheter. Huruvida

sedan i fråga om ledning av sistnämnda slag skötseln och underhållet alltid skall

ombesörjas enligt beslut av delägarna eller, såsom föreslagits beträffande ledning för

samhällen, en av fastighetsägarna skall hava rätt och skyldighet att ombesörja arbetet,

är en fråga av uteslutande praktisk innebörd. Det synes dock som om övervägande

skäl talade för att jämväl i detta fall meddela likartade bestämmelser.

För ägaren av den mark, över vilken en kloakledning framgår, är det av synnerlig

vikt, att ledningen skötes och underhålles väl. Med hänsyn härtill synes det lämpligt,

att en ledning, som anlagts för gemensamt bruk av skilda fastigheter, skötes

och underhålles av den delägare, över vars mark den största delen av den gemensamma

sträckan framgår. Att den fastighetsägare, som anlagt en ledning för sin

fastighet, fortfarande ombesörjer ledningens skötsel och underhåll jämväl efter det en

annan fastighetsägare lätt rätt att begagna ledningen, torde jämväl äga goda skål för

sig. Genom att sålunda, där ej annorlunda överenskommits, ifrågavarande arbete alltid

kommer att åligga en viss av fastighetsägarna torde särskilda bestämmelser rörande

styrelse för företaget, beslut av delägarna o. s. v. knappast vara av nöden och

ett fullständigande av kommittéförslaget i denna riktning sålunda icke erfordras.

15 § (IT §)•

Beträffande prövning av fråga om avledande av kloakvatten har i 17 § kommitté- Provning av

förslaget stadgats bland annat, att, då fråga är om vattnets avledande från enskilda *kloakle<P

boningshus för sammanlagt högst tjugu hushåll, yrkande om rätt att leda kloakvatt- ning.

net till annans öppna ledning eller att draga fram kloakledning över annans mark,

i motsats till vad eljest är föreskrivet, ej behöver prövas vid föregående syneförrättning

utan kan omedelbart instämmas till allmän domstol.

s. 250 Kontrollera mot PDF

8: 15—9: 48

250

Mot stadgandet i fråga har teknologföreningen och drätselkammaren i Jönköpingförklarat

sig hysa betänkligheter. Drätselkammaren anser, att, då ett ärende av så

ringa omfång kunde på ett betydligt snabbare, billigare och lika tillfredsställande

sätt avgöras av synemän, skäl ej förelåge för att giva sökanden valrätt, i all synnerhet

som domstol i regel ej torde avgöra frågan utan syn på stället och med biträde

av sakkunnig.

Stadgandet har i föreliggande förslag uteslutits av samma skäl, som förut anförts

för borttagandet ur 7 kap. 36 § av den i 5 kap. 45 § kommittéförslaget stadgade

rätten för den, som för torrläggning av mark vill leda vatten till annans öppna dike

eller upptaga dike å annans mark, att instämma saken till domstol utan förprövning.

Rörande rättsverkan av lagakraftvunnet utlåtande eller beslut om avledande av

kloakvatten lämnas i förevarande paragrafs andra stycke samma bestämmelser som i

17 § andra stycket kommittéförslaget dock med ett tillägg. Då det synts nödigt,

att bestämmelser finnas rörande villkoren för att ett kloakledningsföretag skall anses

förfallet, hava dylika bestämmelser föreslagits genom hänvisning till de i 7 kap.

58 § för torrläggningsföretag föreslagna bestämmelserna i samma syfte. Beträffande

den eljest gjorda hänvisningen till 7 kap. är att märka, att bestämmelserna i 57 § i

nämnda kap. i viss mån avvika från motsvarande stadganden i 5 kap. 49 § kommittéförslaget

såsom framgår av vad vid förstnämnda lagrum anförts.

9 KAP.

Om ersättning.

1 § (1* §).

Den jämkning, som denna paragraf undergått i förhållande till lagrummets lydelse

i vattenlagen, sammanhänger med den begränsning av rätten till ersättning, som avhandlas

i 5 kap. 4 §.

48 § (36. 48* §).

nin ^av°er den lydelse, som p. 5 i denna § erhållit i vattenlagen, skall jämväl sådant

sättningen i intrång, som avses i 2 kap. 14 § första stycket ersättas med fulla värdet och hälften

''vissa fd \ l

därutöver. I sistnämnda lagrum avhandlas åtgärder, för vilkas verkställande annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

- 9: 48 49

tillhörig fastighet i ena eller andra hänseendet tages i anspråk såsom för anläggande

av damm, vall eller väg eller ledning för vatten, ävensom grävnings-, sprängningseller

rensningsarbeten, som skola företagas inom annans område. Enligt kommitté - förslaget skulle dylikt intrång, som i allmänhet icke kunde antagas bliva av någon

större omfattning, ersättas utan förhöjning. 1 det av Kungl. Maj:t vid 1918 års

riksdag framlagda förslaget till vattenlag hade emellertid i samband med viss ändring

av 2 kap. 1 (i § jämväl beträffande intrång enligt 14 § i nämnda kap. införts

rätt till ersättning med fulla värdet och hälften därutöver.

Såsom framgår av 7 kap. 40 och 49 §§ hava vi för vattenavledningarnas och invallningarnas

del i överensstämmelse med kommittéerna föreslagit bestämmelser, som

på det närmaste ansluta sig till stadgandet i 2 kap. 14 § vattenlagen. Jämväl det

intrång, som vållas genom upptagande av dike å annans mark, torde i allt väsentligt

vara av likartad beskaffenhet. Enligt kommittéförslaget skall i båda dessa fall

ersättningen utgå utan förhöjning, något som också överensstämmer med D L:s bestämmelser

i ämnet, och det synes oss icke böra ifrågakomma att frångå den gällande

rättens ståndpunkt härutinnan.

Denna uppfattning torde emellertid böra föranleda, att jämväl intrång enligt 2 kap.

14 § första stycket ersättes allenast med fulla värdet. Särskilt i fråga om vattenreglering

skulle det ej sällan möta stora vanskligheter att avgöra, huruvida ett intrång

av ifrågavarande beskaffenhet skall bedömas enligt 2 eller 7 kap.; och det kan

i varje fall icke anses lämpligt att ersättningstagarens ställning göres beroende av,

hur ett dylikt avgörande utfaller. Av dessa skäl har det ifrågavarande stadgandet

ansetts böra underkastas jämkning i antytt hänseende.

Förutom 5 punkten har jämväl 3 punkten i vårt förslag underkastats viss jämkning.

Angående innebörden härav hänvisas till vad här nedan yttras under 49 §.

49 § (37. 49* §§).

Enligt 37 § i kommittéförslaget skall lösen för jord, som jämlikt 6 kap. 9 § (mot- Ersättning8- svarande 7 kap. 54 § i vårt förslag) skall lösas från delägare i invallningsföretag, ''^inlösen av

ersättas med en och en halv gång jordens värde i dess skick före invallningen, dock ^14%*

högst med det belopp, vartill jorden uppskattats efter företagets fullbordan. Såsom

framhålles i kommittéernas motiv hava kommittéerna i detta fall ansett samma skäl

föreligga för förhöjning som i de fall, vilka upptagas i 48 § (36 § i kommittéförslaget).

Enligt den ståndpunkt, som kommittéerna utvecklat i fråga om bestämmelserna

i sistnämnda lagrum, hava dessa avfattats i första hand med fäst avseende på, huru
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

vida genom skada å fast egendom sker inskränkning i möjligheten av dess framtida

utveckling till ökad produktivitet eller icke.

Jämväl enligt vår åsikt bör den av kommittéerna angivna synpunkten uti ifrågavarande

hänseende tilläggas avgörande betydelse. Däremot hava vi ansett det mera

tvivelaktigt, huruvida nämnda synpunkt, tillämpad å förevarande fall, verkligen leder

till det av kommittéerna angivna resultatet. Invallningens inverkan å den mark,

varom är fråga, innebär icke något hämmande av markens produktivitet eller möjligheten

till dess framtida värdeökning. Syftet med företaget är uppenbarligen det

helt motsatta. Visserligen går fastighetens ägare genom markens avstående miste

om utsikten att för egen del tillgodogöra sig denna värdeökning, men nämnda förhållande

har icke — såsom då vid uppdämning för ett vattenverk skada vållas å

jord — sin grund i företaget såsom sådant utan i ägarens eget val att påkalla inlösen

av marken. I dylikt fall, då markägaren alltså frivilligt avstår från den utvecklingsmöjlighet,

som företaget erbjuder, synas oss tillräckliga skäl för förhöjd ersättning

icke förefinnas.

Jämväl i annat hänseende föreligger enligt vårt förslag en avvikelse från kommittéförslaget.

Enligt kommittéförslaget skall ersättningen bestämmas med hänsyn till

jordens värde i dess skick före invallningen. För att bereda större tillförlitlighet åt

uppskattningen hava vi föreslagit att till grund härför skall ligga markens värde i

dess skick efter företagets fullbordande, från vilket värde skall avdragas det belopp,

vartill båtnaden för samma mark blivit i laga ordning uppskattad. Vid bestämmande

av markens värde efter företagets fullbordan är vattendomstolen givetvis oförhindrad

att avvika från den uppskattning härav, som ägt rum vid syneförrättning.

Förhöjning av markens värde t. ex. genom dess uppodling kommer sålunda alltid

markägaren till godo, liksom å andra sidan en minskning av nämnda värde genom

ägarens åtgörande faller honom själv till last. Däremot är den värdering av båtnaden,

som skett vid syneförrättning, bindande jämväl för vattendomstolen. Visar

sig denna värdering oriktig, har en fastighetsägare, som vill påkalla inlösen, att

däri söka rättelse i den ordning, som stadgas i 10 kap. 77 §.

För ordnandet av förhållandet mellan samfällighetens delägare och den fastighetsägare,

som påkallar inlösen, hava slutligen i förevarande § upptagits några bestämmelser,

vartill motsvarighet återfinnes i 5 kap. 51 och 55 §§ av kommittéförslaget.

Att delägarna i invallningen icke äga att tillträda det inlösta markområdet förr än

den enligt ifrågavarande paragraf bestämda ersättningen guldits, torde framgå av 58 § i

förevarande kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25:5 IQ: I 23

10 KAP.

Om syneförrättning.

Om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap.

1—23 §§.

Dessa §§ hava upptagits i den lydelse, som de erhållit genom lagen den 19 juni

1919 om ändring i vissa delar av vattenlagen. Då i den följande avdelningen av

kapitlet i åtskilliga hänseenden hänvisas till ifrågavarande lagrum, har det för översiktlighetens

skull ansetts lämpligt att här återgiva dem.

Om syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap.

I 27 § D. L. föreskrives såsom regel, att fråga om dikning eller annan vattenavledning

icke skall omedelhqrt prövas av domstol utan denna prövning i första hand

äga rum vid en på visst sätt anordnad förundersökning. Eu sådan anordning hade

redan införts genom 1824 års förutnämnda förordning beträffande sådana företag,

som hade till följd ändring eller utrivning av vattenverk, och i praxis hade densamma

fått en även därutöver utsträckt användning. Genom D. L. blev den emellertid

lagstadgad i fråga om torrläggningsföretag i allmänhet. Denna undersökning,

som i D. L. benämnes syn, skall förrättas av en särskild å området sakkunnig förrättningsman

med biträde av två gode män. Förrättningsmannen förordnas av Konungens

befallningshavande. Godemännen tillkallas av förrättningsmannen.

Fördelen av en förundersökning sådan som den ifrågavarande torde vara uppenbarDå

det gäller flera markägares deltagande i ett torrläggningsföretag, kräves för en

rättvis fördelning av vars och ens delaktighet i företaget en noggrann utredning

angående den nytta, som företaget kommer att medföra för en var, som beröres

därav. En sådan utredning kan emellertid .verkställas allenast av personer, hos

vilka finnas förutom erfarenhet i jordbruk kännedom och vana vid avvägningar,

mätningar, värderingar m. m. Genom en dylik utredning vinnes också den fördelen,

att ett företag redan från början blir ordnat efter en ändamålsenlig plan, varigenom

många misstag och onödiga utgifter kunna undvikas. Förundersökningen bereder

parterna tillfälle att under bemedling av sakkunniga och ojäviga personer träffa

33—193710.

s. 254 Kontrollera mot PDF

10=32 254

överenskommelse i de delar, varom tvist yppas. Genom förundersökningen erhålla

de av företaget intresserade markägarna en så vitt möjligt tillförlitlig utredning av

företagets utsikter i tekniskt och ekonomiskt hänseende.

Kommittéerna framhålla, att förundersökningen, sådan den blivit anordnad i D. L, i

stort sett visat sig väl motsvara sitt ändamål. Antalet av de förrättningar, som

dragits under domstols prövning, vore försvinnande litet i jämförelse med antalet av

dem, med vilka parterna åtnöjts. Enligt kommittéernas åsikt borde därför förundersökningen

i den form densamma erhållit i D. L. i huvudsak bibehållas. Åven beträffande

de av kommittéerna på den defensiva vattenrättens område föreslagna nya instituten,

invallning och kloakledning, liksom i fråga om vattenregleringar hade kommittéerna

funnit den ifrågavarande ordningen för behandling av de med dessa företag

förknippade trågorna vara ändamålsenlig.

Såsom framgår av de av oss i 3 kap. 11 §, 7 kap. 36, 45 och 49 §§ samt 8 kap.

15 § föreslagna bestämmelserna hava vi i allt väsentligt biträtt kommittéernas ståndpunkt.

Endast för vattenregleringarnas del hava vi ansett oss böra förorda viss

avvikelse. Härom hänvisas till vad som yttrats vid behandlingen av 11 § i sistnämnda

kapitel.

32 § (1 §).

Vilkaärobe- Till förrättningsman vid syn enligt D. L. skall enligt 29 § nämnda lag förordnas

hänga till »getens lantbruksing-njör, lantmätare eller annan efter ty särskilt stadgas därtill

ningsmän? behörig tjänsteman». År fråga allenast om dikning, må dock, om ej företaget är av

större omfattning, till förrättningsman utses jämväl annan person, som finnes därtill

lämplig.

I dessa bestämmelser föreslå komittéerna vissa ändringar. Med hänsyn till det

olika ändamålet med och beskaffenheten av de företag, varom här är fråga, göres en

åtskillnad mellan å ena sidan företag, som huvudsakligen hava till syfte torrläggning

av mark, och å andra sidan sadana, som i främsta rummet tjäna vattenkraftens

tillgodogörande. Till den förra gruppen hänföra kommittéerna samtliga de företag,

som afhandlas i 7 kap. (5, 6 kap. enligt kommittéförslaget), varjämte till denna

grupp jämväl ansetts böra räknas företag enligt 8 kap. Vad vattenregleringarna

angår hava desamma förts dels till första gruppen, nämligen i de fall, då det huvudsakliga

ändamålet är marks torrläggning, och dels i övrigt till andra gruppen.

Till förrättningsman vid företag hörande till den första gruppen skall enligt förslaget

förordnas »lantbruksingenjör eller annan efter ty särskilt finnes eller kan varda

opaginerad Kontrollera mot PDF

255 10=32

stadgat därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på grund av avlagda

kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Konungen förklarats

behörig att hålla dylik förrättning».

Enligt kommittéförslaget skulle således den behörighet, som i D L. tillagts lantmätare

i denna hans egenskap, komma att upphöra. Ej heller skulle det framdeles

i något fall tillkomma Konungens befallningshavande att till förrättningsman utse

peison, som icke ägde den tör dylikt uppdrag i allmänhet föreskrivna kompetensen.

Till stöd för de föreslagna avvikelserna hava kommittéerna framhållit de stora

toidringar i avseende å teknisk kunskap, författningskännedom och praktisk erfarenhet,

som särskilt efter den nya vattenlagens antagande måste ställas å ledaren av

en syneförrättning. Brister i den formella handläggningen hade ofta vållat rättegångar

och olägenheter av andra slag Vad särskilt lantmätarna anginge hade

kommittéerna funnit, att dessa i allmänhet icke ägde den utbildning eller praktiska

erfarenhet i vattenfrågor, som erfordrades för dessas tillfredsställande behandling.

Mot kommittéernas förslag uti ifrågavarande del hava framställts åtskilliga anmärkningar.

Särskilt har föreskriften, att lantmätare ej utan vidare skulle vara

behörig att förordnas till förrättningsman, från lantmätarhåll (Sveriges Lantmätarförening,

Kopparbergs och Västerbottens Lantmätarföreningar och lantmäteristyrelsen)

mötts av skarpa protester. Såsom skäl har därvid i huvudsak framhållits, att

den undervisning, som meddelades de blivande lantmätarna, vore ägnad att giva

dem fullt tillräckliga teoretiska insikter på ifrågavarande område, att talet om lantmätarnas

ringa praktiska erfarenhet i torrläggningsfrågor icke vore riktigt, att skiftesförrättningar

och torrläggningsförrättningår stode i så nära samband med varandra,

att de ej borde skiljas åt, samt att allmänheten skulle bliva lidande på förändringen

så till vida som det vore av stor betydelse att på nära båll hava tillgång

till personer med behörighet att mottaga förordnande som förrättningsman. Gent

emot vad sålunda framhållits har lantbruksstyrelsen i sitt yttrande sökt göra gällande,

att lantmätarna ingalunda kunde anses vara utan vidare kompetenta för ifrågavande

uppdrag. Samma ståndpunkt förfäktas i en till Kungl. Maj:t ingiven

skrift från särskilda kommittérade, utsedda vid ett i februari 1913 hållet möte

mellan statens lantbruksingenjörer och stipendiater.

För ett rätt bedömande av den sålunda uppkomna tvistefrågan torde det vara

lämpligt att i detta sammanhang i största korthet Jämna en jämförande framställning

av lantmätarnas och lantbruksingenjöremas teoretiska och praktiska utbildning

s. 256 Kontrollera mot PDF

JO; 32 256

dels före och dels efter den reformering båda dessa kårers utbildning undergått under

år 1911.

Före 1911 bestod lantmätarens utbildning i två års anställning som elev hos lantmätare

samt därefter avlagd lantmäteriexamen. I denna senare, som föregicks av en

omkring sju månaders teoretisk kurs samt två månaders praktiska övningar i mätning

och avvägning, ingick även ämnet agronomi, men det mått av kunskap, som

däri meddelades, synes hava varit ringa. För befordran till vice kommissionslantmätare

fordrades ytterligare fem års väl vitsordad praktisk tjänstgöring hos lantmätare.

De kompetensvillkor, som före år 1911 uppställdes för befordran till lantbruksingenjör,

voro huvudsakligen: att under ett år hava deltagit i de vid ett lantbruk

förekommande göromål, att hava genomgått en tvåårig kurs vid något av statens

lantbruksinstitut, att under två år hava såsom lantbruksstipendiat åtföljt i statens

tjänst anställd lantbruksingenjör, att under ett år hava tjänstgjort som elev hos i

statens tjänst anställd lantmätare, att hava avlagt lantmäteriexamen samt att hava

dels under ett år varit anställd i praktisk tjänstgöring vid större med bidrag av

allmänna medel understödda vattenavledningsföretag dels ock inför någon av lantbruksstyrelsen

— tidigare lantbruksakademiens förvaltningskommitté — därom anmodad

person eller myndighet undergått godkänd prövning i vissa delar av allmän

byggnadslära, hydraulik och vattenbyggnadskonst.

En jämförelse mellan de olika kårernas utbildning efter år 1911 giver följande

resultat. Lantmäteriexamen har utvidgats till en tvåårig kurs, varemot elevtiden

inskränkts till ett år. Därjämte har tillkommit en särskild kurs i kulturteknik av

omkring ett års varaktighet. Ändamålet med sistnämnda kurs har i första hand

varit att bereda lantmätarna kunskap i agronomi samt väg- och vattenbyggnadslära.

Efter omkring tre års praktisk tjänstgöring inträder behörighet för den, som avlagt

lantmäteriexamen, att mottaga förordnande såsom vikarie för distriktslantmätare och

extra lantmätare. För befordran till lantbruksingenjör har efter 1911 uppställts följande

kompetensfordringar. Den blivande lantbruksingenjören skall hava under minst

ett halvt år deltagit i de vid ett lantbruk förekommande göromål, genomgått en treårig

kurs vid tekniska högskolan, en ettårig kurs vid ett av statens lantbruksinstitut

samt en kurs i rättskunskap, allt enligt lantbruksstyrelsens närmare bestämmande,

under tre år, därav två som stipendiat, hava tjänstgjort hos någon statens lantbruksingenjör

och därvid förvärvat praktisk erfarenhet i alla till dennes befattning hörande

verksamhetsgrenar, under ett och ett halvt ar hava varit anställd i praktisk

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

tjänstgöring vid vattenbyggnads- och torrläggningsarbeten av olika slug, som av

lantbruksstyrelsen prövas vara för ändamålet lämpliga, samt att däröver hava till

lantbruksstyrelsen avgivit godkänd berättelse, och slutligen under ett halvt år hava

tjänstgjort som tekniskt biträde hos byråchefen för agrikulturtekniska ärenden i

lantbruksstyrelsen.

Beträffande den omfattning, vari lantbruksingenjörer och lantmätare anlitats för

ifrågavarande uppdrag, är det av intresse att taga del av en angående denna fråga

upprättad statistik, avseende tidsperioden 1889 — 1912. Av densamma framgår, att

under den angivna tiden meddelats sammanlagt 6 290 förordnanden för lantbruksingenjörer

och lantmätare att handlägga syn enligt D. L. Av dessa förordnanden

hava ej mindre än 5 875 eller 93,4 % tilldelats lantbruksingenjörer och återstoden 415

stycken eller 6,6 % tillkommit lantmätare.1

Vid övervägande av de skäl, som å ömse sidor anförts, hava vi funnit oss ''eke

kunna annat än biträda kommittéernas ståndpunkt till denna fråga. Redan ur arbetsfördelningens

synpunkt torde det såsom allmän regel vara lämpligast, att ifrågavarande

göromål tillkomma en och samma kår. Väl är det riktigt, att skiftes- och vattenavledningsfrågor

äga vissa beröringspunkter, men det torde dock vara tyrdl igt, att de

i stort sett var för sig äro av den säregna beskaffenhet, att den utbildning och erfarenhet,

som kiäves för deras riktiga behandling, i väsentliga punkter måste inriktas

å helt skilda mål. Vad vattenavledningarna angår torde företrädesrätten med

hänsyn till såväl utbildning som erfarenhet icke rättvisligen kunna frånkännas lantbruksingenjörerna.

Det nu sagda gäller i synnerhet förhållandena före 1911. Det

synes oss uppenbart, att före nämnda år den blivande lantmätarens utbildning icke

varit sådan, att den med fog kan betecknas såsom jämförlig med lantbruksingenjörens

i de hänseenden, varom nu är fråga. Redan denna omständighet torde utgöra tillräckligt

skäl att icke tillerkänna varje lantmätare i denna hans egenskap behörighet

som förrätte in gsm an. Otvivelaktigt hava genom den omläggning av utbildningen,

som ägt rum efter 1911, dessa förhållanden i viss mån förskjutits till lantmätarnas fördel.

Såsom framgår av den avfattning kommittéernas förslag i denna del erhållit, står det

också Kung!. Maj:t öppet att i särskilda fall meddela personlig kompetens såsom syneförrättare

åt den, som med hänsyn till utbildning och erfarenhet finnas därtill

lämplig. Givetvis bör härvid den frågan komma under omprövning, huruvida icke

för meddelande av dylik kompetens i allmänhet böra uppställas vissa villkor särskilt

1 Ifrågavarande statistik, som grundar sig å uppgifter från vederbörande länsstyrelser, är såsom särskild

bilaga vidfogad lantbrnksingenjörernas ovannämnda, under år 1913 till Kungl. Maj:t ingivna skrivelse.

10 32

opaginerad Kontrollera mot PDF

10:32 258

med hänsyn till den praktiska utbildningen utöver dem, som innefattas i fordran att

hava genomgått den särskilda kursen i kulturteknik.

Med hänsyn till den ringa omfattning, vari lantmätare redan tidigare anlitats för

ifrågavarande uppgifter, synes det icke vara att befara att genom de av kommittéerna

föreslagna bestämmelserna allmänhetens berättigade intressen skulle komma att eftersättas.

Vad kostnadsfrågan angår torde vara att beakta, hurusom lantmätare och

lantbruksingenjörer äga att debitera arvode efter samma taxa samt att lantbruksingenjörens

alla tjänsteresor, om de vederbörligen ordnas, betalas av statsverket. Det

torde också utan vidare vara klart, att Kungl. Maj:t vid utövningen av sin befogenhet

att meddela personlig kompetens, kommer att taga skälig hänsyn till de berättigade

anspråken hos allmänheten att äga tillgång till erforderligt antal förrättningsmän

i landets olika delar.

Uppenbarligen åsyfta de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna icke någon

begränsning av den befogenhet, som enligt gällande skiftesförfattningar må tillkomma

lantmätare att i samband med delning av jord till behandling upptaga jämväl torrläggningsfrågor.

I några yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har såsom ett önskemål

framhållits, att den befogenhet, som enligt D. L. tillkommer Konungens befallningshavande

att vid dikningsföretag till förrättningsman förordna person, som icke innehar

den eljest stadgade behörigheten härför, måtte bibehållas. Särskilt vid mindre

dikningsföretag vore det av vikt, att såsom förrättningsman kunde förordnas hushållningssällskapens

jordbrukskonsulenter eller länsagronomer eller i skogsvårdsstyrelsernas

tjänst anställda jägmästare.

Ej heller dessa anmärkningar torde vara av beskaffenhet att föranleda någon ändring

i kommittéernas förslag. Enligt vad kommittéerna framhålla hade erfarenheten

visat, att D. L:s bestämmelser i denna del icke verkat gynnsamt och lantbruksstyrelsen

har obetingat vitsordat denna uppfattning.

Åtskilliga myndigheter och andra, som yttrat sig över förslaget, hava gjort gällande,

att bestämmelserna i nämnda förslag, i vad de avse förordnande av förrättuingsman

i fråga om kloakledning, icke innebure tillräcklig garanti, att till förrättningsman

vid dessa företag komme att utses på detta område fullt sakkunniga personer.

Med hänsyn till den särskilda sakkunskap, som i synnerhet vid avledande

av kloakvatten från samhällen och industriella inrättningar ej minst ur sanitär

synpunkt erfordras för dessa frågors behandling, hava vi ansett, att ifrågavarande

uppdrag i allmänhet allenast bör anförtros åt person, som av Kungl. Maj:t för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

259 10:32-33

klarats därtill behörig. Härifrån har dock av praktiska skäl gjorts undantag beträffande

mindre kloakanläggningar. Ifråga om dylika mindre företag hava vi ansett

Konungens befallningsbavande böra tillerkännas rätt att, da företaget ej kan antagas

beröra motstående intresse av någon betydelse, utse jämväl annan lämplig person

till förrättningsman.

Beträffande slutligen det slag av vatten regleringar, vars huvudsakliga ändamål är

beredande av ökad vattenkraftsbåtnad, har särskilt lantbruksstyrelsen ifrågasatt

lämpligheten av kommittéförslagets bestämmelser i denna del. Styrelsen framhåller

såsom det mest ändamålsenliga, att behörigheten såsom förrättningsman ordnades

efter samma grunder alldeles oavsett regleringens ändamål. Särskilt svårigheten för

Konungens befallningshavande såsom den förordnande myndigheten att erhålla en

något så när tillförlitlig uppfattning om det huvudsakliga ändamålet med företaget

talade för en dylik lösning.

Såsom framgår av 3 kap. 11 § i vårt förslag har den ändringen vidtagits i kommittéföislaget

i denna del, att det i varje fall skall tillkomma vattenrättsdomaren

eller vattendomstolen att till ledning vid förordnandes meddelande angiva företagets

huvudsakliga ändamål. Med denna ändring synas i viss man de skäl, som lantbruksstyrelsen

anfört för sitt förslag, hava förfallit.

De i 1 § av kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om biträdande förrättningsman

hava erhållit plats i 34 §.

33 § (2 §).

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser angående förordnande av för- £tvft™äU

rättningsman. ningsman

I sista stycket av motsvarande paragraf i kommittéförslaget hade från 29 § D. L.

intagits föreskrift därom att, då sökanden föreslagit viss person till förrättningsman

och förslaget ej godkänts av samtliga sakägare, dessa skulle lämnas tillfälle att yttra

sig över förslaget. Lämpligheten av denna bestämmelse har i några av de avgivna

yttrandena blivit ifrågasatt. Jämväl enligt vår mening synes erforderlig trygghet

att till förrättningsman kommer att förordnas allenast person, som för uppdraget är

fullt lämplig, vara vunnen genom de i 32 § uppställda villkoren för behörighet i

detta hänseende. Då någon motsvarighet till nämnda föreskrift ej heller upptagits i

fråga om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap., har den ifrågavarande bestämmelsen

uteslutits. I detta sammanhang må framhållas, att den särskilt vid

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

10:33—34

vatten reglering ömtåliga frågan om vad som skall anses såsom företagets huvudsak

liga ändamål med den av oss föreslagna formuleringen av 3 kap. 11 § ej skulle tillkomma

Konungens befallningshavande utan vattenrättsdomaren eller vattendomstolen.

Dessutom hava bestämmelserna i första stycket, motsvarande första och andra

styckena i kommittéförslaget, undergått någon jämkning, varjämte genom hänvisningen

i andra stycket vissa av de i 2 § meddelade föreskrifterna om förordnande

av förrättningsman vid syneförrättning rörande allmän flottled gjorts tillämpliga

jämväl i förevarande fall.

34 § (1, 4 §§).

Biträdande Enligt föreskrift i 1 § av kommittéförslaget skall, då fråga är om syneförrättning

ningsman röran(^e vattenreglering, vars huvudsakliga ändamål är beredande av vattenkrafts

båtnad, och den förordnade förrättningsmannen icke tillika är behörig att hålla syneförrättning

rörande torrläggningsföretag, till biträdande förrättningsman förordnas

person, som innehar sådan behörighet. I 4 § av nämnda förslag meddelas bestäm

meker angående tillkallande av särskild god man i vissa fall. Sålunda skall vid

syneförrättning rörande torrläggningsföretag, varvid fråga uppkommer om ändring

eller utrivning av vattenverk eller därmed jämförlig anläggning eller åtgärd, varigenom

ägare av strömfall tillskyndas förlust i icke utnyttjad vattenkraft, eller om

beredande av båtnad åt strömfallsägare i avseende å vattenkraft, beträffande sådan

fråga och vad därmed sammanhänger i förrättningen deltaga en för sakkunskap och

pålitlighet känd god man. Avser syneförrättning anläggande av kloakledning från

samhälle eller fabrik, skall i allmänhet också särskild god man biträda vid prövning

av frågor, som angå vattnets eller luftens förorenande.

Mot de. av kommittéerna föreslagna bestämmelserna hava från åtskilliga håll an

märkningar framställts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

teknologföreningen m. fl. framhålla, att det skulle innebära ett obehörigt tillbakasättande

av landets vattenbyggnadsingenjörer, om i de fall, då lantbruksingenjör

vore förrättningsman, vattenbyggnadsingenjören skulle intaga ställning av

god man, under det att i motsatt fall lantbruksingenjören vore biträdande förrätt

ningsman. Deras ställning och befogenhet borde i båda fallen ordnas efter enahanda

grunder. Lantbruksingenjören borde i överensstämmelse härmed såsom biträdande förrät

ningsman endast deltaga i frågor, som anginge skada å mark eller marks torrläggning.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Det sålunda framställda yrkandet om formell likställighet mellan lantbruksingenjören

och vattenbyggnadsingenjören i förevarande avseende bär synts oss berättigat.

Däremot hava vi funnit kommittéernas förslag att åt lantbruksingenjören såsom biträdande

förrättningsman inrymma en mera vidsträckt befogenhet än som i motsvarande

fall tilldelats vattenbyggnadsingenjören äga goda skäl för sig. Vi hänvisa

i denna fråga till vad kommittéerna anfört. Någon ändring härutinnan anse vi sålunda

icke böra vidtagas.

Beträffande tillkallande av sakkunnig god man vid syneförrättning rörande kloakledning

har i vissa yttranden gjorts gällande, att detta icke vore erforderligt, därest

till förrättningsman i nu avsedda fall förordnades en verklig expert på området. Då

enligt de i 32 § meddelade bestämmelserna mera omfattande förrättningar av detta

slag skola anförtros åt personer av mera framstående kompetens å området, hava vi

ansett tillkallandet av sakkunnig god man i dessa fall icke vara av nöden. Beträffande

de sanitära intressenas bevakande vid syneförrättning rörande kloakledning

hänvisas i övrigt till bestämmelserna i 44- §.

Uti de ifrågavarande bestämmelsernas avfattning hava ytterligare vissa jämkningar

vidtagits. Sålunda har tillkallandet av vattenbyggnadsingenjör såsom biträdande

förrättningsman icke ansetts böra ifrågakomma i fall, då förrättnings man nen tillika

är behörig att hålla syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom. Härigenom har

stadgandet bragts i överensstämmelse med vad som gäller för motsvarande fall, då

särskild torrläggningssakkunnig skall tillkallas som biträdande förrättningsman.

Vidare har det icke ansetts erforderligt att tillkalla biträdande lörrättningsman, då

företaget vållar skada å fiskeverk och dylika anläggningar. Med den kompetens, som

enligt förslaget skulle tillkomma förrättningsinannen, torde detta icke vara nödigt.

Bestämmelserna om tillkallande av sakkunnigt biträde hava överflyttats till 46 §.

35 § (3 §).

I fråga om de i denna paragraf meddelade bestämmelserna hava vattenkraftföreningen

och vattenfallsstyrelsen anmärkt, att den krets, inom vilken gode männen skola utses,

icke borde begränsas som skett utan att till gode män borde kunna utses jämväl

andra, som vore särskilt förfarna på det område syneförrättningen berörde.

Denna anmärkning synes vila på en missuppfattning av de uppgifter, som vid

syneförrättningen tillkomma gode männen. Anledningen till gode männens tillkallande

är icke den att i dem erhålla representanter för den särskilda tekniska sakkunskap.

34—193710.

10:34 35

(dåde män.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10:35—36 262

varom i varje fall är fråga, utan i främsta rummet att, såsom kommittéerna också

uttryckligen framhållit, vid syneförrättningen erhålla tillgång till ortskännedom och

erfarenhet särskilt vid ersättningsfrågors bedömande. Gfode männen kunna betecknas

såsom allmänhetens representanter vid syneförrättningen och motsvara i denna egenskap

nämndemännen vid häradsrätterna och vattenrättsnämndemännen i vattendomstolen.

Lantbruksstyrelsen anser stadgandet, att den biträdande förrättningsmannen, då

sådan förordnats, skall utse den ene gode mannen, icke vara tillfredsställande. I ett

annat yttrande har framhållits, att med en sådan anordning det lått kunde uppstå en

olämplig dualism inom synenämnden.

Under förutsättning att den krets, inom vilken gode männen böra utses, begränsas

på sätt kommittéerna föreslagit anse vi det lämpligast, att båda gode männen utses

uv förrättningsmannen, dock med skyldighet för denne att om valet samråda med

biträdande förrättningsmannen. Stadgandet har ändrats i nu angiven riktning.

36 § (5 §).

Företagets Den avfattning denna paragraf erhållit i kommittéförslaget har föranlett den anplanlägg-

märkningen, att sökanden till ett företag genom densamma skulle betagas rätten att

genom annan sakkunnig person än förrättningsmannen uppgöra ett första förslag till

företaget. För undvikande av dylikt missförstånd har bestämmelsen förtydligats i

nu nämnda avseende.

Även om ifrågavarande paragraf får antagas hava sin största betydelse med avseende

å vatten regleringsfö re tag, torde tillräckliga skäl dock ej föreligga att på sätt

som skett i kommittéförslaget inskränka dess tillämplighetsområde att omfatta allenast

dylika företag. Stadgandet har i anledning härav undergått en mindre jämkning.

Ehuru på skäl kommittéerna framhållit förrättningsmannen ensam bör vara bestämmande

i fråga om den första provisoriska planläggningen av företaget, ligger det

likvisst i sakens natur, att han jämväl i dessa frågor bör samråda med övriga synemännen.

Yi hava ansett det lämpligt, att åt denna uppfattning jämväl gives uttryck

i lagtexten. Den beslutanderätt, som i nu ifrågavarande fall tillerkänts förrättningsmannen,

bör tydligen icke medföra någon inskränkning i den samtliga synemännen

tillkommande befogenheten att under förrättningens fortgång deltaga i förekommande

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(53

frågor om ändring i planen och om dess slutliga fastställande i samband med synemännens

utlåtande.

37 § (24 §).

Då de åtgärder, varom i denna paragraf är fråga, i stort sett torde sammanhänga

med den allmänna planläggningen av företaget, hava bestämmelserna härom givits

plats närmast efter dem, som avse företagets planläggning. De jämkningar i avfattningen,

som vidtagits, äro uteslutande av redaktionell natur.

38-40 §§ (6-8 §§).

Några av de viktigaste förändringar, som kommittéerna föreslagit i nu gällande

bestämmelser om syneförrättning, äro de, som röra syneförrättningens kungörande och

parternas kallande till densamma.

Enligt 31 § D. L. skall särskild kallelse tillställas såväl jordägare, mot vilken påstående

väckes om skyldighet att taga del i företaget eller att därtill upplåta mark

30m ock ägare av vattenverk eller annan lägenhet, varå företaget kan inverka. År

fråga om vattenavledning eller om ändring eller utrivniDg av vattenverk, skall dessutom

kungörelse om förrättningen minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för

den eller de församlingar, där hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken

förmenas angå, är belägen. Om någon sakägare bort till synen kallas men ej bevisligen

undfått del av kallelsen och ej heller kommit tillstädes vid synen, är enligt

stadgande i 51 § D. L. synemännens utlåtande mot sådan sakägare utan all verkan.

I dessa bestämmelser hava kommittéerna föreslagit den genomgripande förändringen,

att personlig kallelse av varie sakägare ersatts medelst kungörelse såsom den lämpligaste

formen för sakägarnas inkallande, fullständigad medelst särskilda å posten

avlämnade underrättelser till sakägarna. Beträffande den närmare innebörden av

dessa förändringar hänvisas till kommittéernas betänkandé. Åt kommittéförslaget i

denna del torde utan tvekan kunna givas det erkännande, att härigenom tillgodoses

ett verkligt behov av lättnad i de hittills tunga formerna för parternas kallande till

syn enligt D. L. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna hava också mötts

av enhälligt gillande.

De närmare bestämmelserna om kungörelseförfarandet upptagas i vårt förslag i 38 §

första stycket, motsvarande 6 § kommittéförslaget. De jämkningar, som vidtagits

i förhållande till sistnämnda förslag, äro av övervägande redaktionell natur.

10:36 40

Syneförrättnings

kungö

rande och

sakägarnas

kallande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO: 38—41 264

Andra stycket av 38 § motsvarar närmast 8 § kommittéförslaget. Av bestämmelserna

i sistnämnda lagrum framgår, om ock endast medelbart, att kungörelseförfaran

det i vissa fall kan ersättas med personlig kallelse. Det har ansetts lämpligt, att

detta förhållande mera direkt kommer till uttryck i lagtexten.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 39 § upptages icke i 10 kap. av kom

mittéförslaget. Däremot föreskrives i 11 kap. 32 § vattenlagen ifråga om ansökningsmål

såsom allmän regel att i samband med kungörelses utfärdande vattenrättsdomaren

tillika skall bestämma viss för parterna välbelägen plats, där ett exemplar av ansökningshandlingarna,

parternas skriftväxling, sakkunnigutlåtanden o. d. ävensom av

vattendomstolens utslag i målet skall hållas tillgängligt för granskning. Uppenbar

ligen föreligga starka skäl att jämväl i de fall, varom nu är fråga, bereda sakägarna en

motsvarande lättnad. I likhet med vattenbyggnader enligt 2 kap. beröra de företag,

som bliva föremål för behandling vid syneförrättning, ej sällan ett stort antal sakägare,

för vilka det skulle leda till besparing av såväl besvär som kostnader, om dem bereddes

tillfälle att hos någon inom sin ort taga närmare kännedom om ett ifrågasatt företag.

Särskilt bör i detta sammanhang erinras, att fråga om vattenregiering kan bli\a föremål

för prövning såväl vid syneförrättning enligt 10 kap. som uti den i 11 kap.

stadgade ordning. Något skäl att i förstnämnda fall göra sakägarnas ställning mindre

gynnsam föreligger uppenbarligen icke.

På nu anförda skäl hava vi ansett, att bestämmelser motsvarande de i 11 kap. intagna

ej heller böra saknas beträffande syneförrättning. Att i detta fall gå ända

därhän och föreskriva handlingars tillhandahållande inom orten vid varje företag,

som kommer under behandling vid syneförrättning, hava vi dock, ej minst ur kostnads:

synpunkt, icke ansett oss böra tillstyrka. Behovet av dylikt tillhandahållande torde

ej heller i samma grad göra sig gällande beträffande de mindre företagen. I fråga

om de nu föreslagna bestämmelsernas avfattning hänvisas till nyssnämnda stadganden

i 11 kap.

Bestämmelserna i 7 § av kommittéförslaget hava till större delen kunnat ersättas

genom en hänvisning till 8 § av förevarande kapitel i den lydelse detsamma erhållit

genom innevarande års lagändring.

41 § (9 §).

Avfattningen av denna paragraf har bragts i överensstämmelse med bestämmelserna

i 11 kap. 34 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2,55 10:42 45

42—45 §§ (nya).

De skäl, som föranlett till upptagande av ifrågavarande bestämmelser, hava fram- jjc allmän

ställts i den allmänna motiveringen för vårt förslag. na intresse

Genom dessa bestämmelser tillmötesgås också vissa av de anmärkningar, som här- bände

utinnan riktats mot kommittéförslaget. Särskilt har lantbruksstyrelsen funnit det

■otillfredsställande, att tillfälle icke beretts åt målsmännen för fiskeintresset att vid

.syneförrättningen bevaka nämnda intresse.

Bestämmelserna i 42 och 43 §§ hava avfattats i närmaste överensstämmelse med

stadgandena i 11 kap. 35 och 36 §§. Jämväl i de fall, varom nu är fråga, har det

sålunda ansetts böra tillkomma kammarkollegium att bevaka de allmänna intressenas

rätt. Endast härigenom synes det vara möjligt att erhålla följdriktighet med bestämmelserna

ill kap. Det nu sagda gäller givetvis i främsta rummet företag, som

åsyfta förändring av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag. Vad de egentliga

dikningsföretagen angår torde någon konflikt med allmänna intressen icke vara att

motse. I de fall, då sådan konflikt föreligger, är det i allmänhet allenast kommunikationsintresset,

som därav beröres. Angående sättet för tillvaratagande av sistnämnda

intresse, hänvisas till föreskrifterna i 52 §.

Beträffande företag för anläggande av kloakledning har för bevakandet av de sanitära

intressen, som kunna komma att beröras av ett dylikt företag, det ansetts

erforderligt, att ortens hälsovårdsmyndighet ävensom förste provinsialläkaren i länet

erhålla tillfälle att närmare undersöka ett dylikt företags inverkan å sanitära intressen,

varjämte det tillagts Konungens befallningshavande såsom den myndighet, vilken har

den allmänna uppsikten över hälsovården inom länet, att efter framställning av

förste provinsialläkaren eller då eljest anledning föreligger förordna ombud eller

vidtaga annan åtgärd för nämnda intressens bevakande.1 Understundom torde inledande

av kloakvatten i sjö eller vattendrag jämväl kunna utöva skadlig inverkan

å fisket. Att i dylikt fall det tillkommer lantbruksstyrelsen att bevaka fiskets intresse,

torde framgå av den avfattning 43 § erhållit.

I 45 § har lämnats en anvisning åt förrättningsmannen att i samband med översändande

av ansökningshandlingarna jämväl meddela den myndighet, vilken handlingarna

enligt föregående paragrafer skola tillställas, tillgängliga uppfinningar om

företagets inverkan å det intresse, varom i varje särskilt fall är fråga. Ej sällan

1 Jmfr 1 och 5 §§ i läkarinstruktionen den 30 dec. 1911 samt 1, 16, 22, 24, 35, 50 och 55 §§ i hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10: 42-56 266

torde det nämligen komma att inträffa, att de upplysningar ansökningshandlingarna

därom innehålla äro allt för knapphändiga för att medgiva något omdöme i frågan

I sådant fall bör det ankomma på förrättningsmannen att i samband med de undersökningar,

som ofta torde visa sig erforderliga för att vinna upplysning i de hän

seenden, varom kungörelsen skall innehålla uppg ft, jämväl göra sig underrättad om

de sannolika verkningarna av företaget uti nu ifrågavarande hänseenden. På detta

sätt skulle utan nämnvärda kostnader arbetet avsevärt underlättas för den myndighet

som har att iakttaga det ifrågavarande intresset. Härigenom skulle också kunna undgås,

att ombud förordnades i fall, då sådant icke vore erforderligt.

48 § (12 §).

Avfattningen av 12 § första stycket i kommittéförslaget har undergått en mindre

jämkning för att bringa den i överensstämmelse med de i 11 § av detta kapitel rörande

flottledssyn meddelade bestämmelserna.

49 § (13-15 §§).

Jäv. Ifrågavarande paragraf upptager rättsreglerna angående jäv mot synemän eller

sakkunnigt biträde. De i kommittéförslaget upptagna jävsanledningarna hava bibehållits;

dock har det icke ansetts påkallat att i detta hammanhang göra någon åtskillnad

mellan sakägare och >-den, som äger del i saken». I övrigt har beträffande

ordningen för jävs framställande och dylikt ansetts böra tillämpas de beståamelser,

som enligt 1919 års lagändring skola gälla i fråga om flottledssyn. Hänvisning har

därför skett till nämnda bestämmelser.

52 § (ny).

Någon motsvarighet till denna paragraf återfinnes icke i kommittéförslaget. I fråga

om de skäl, som påkallat dess upptagande, hänvisas till vad som yttrats vid 36 §

i 7 kap.

53-56 §§ (19, 20 §§).

I 19 och 20 §§ av kommittéförslaget avhandlas vissa konkurrensfrågor. I 19 §

Fråga om

företräde meddelas bestämmelser för det fall, att vid syneförrättning uppkommer fråga om före-’

meföretag!*a trädesrätt mellan vattenavledning, invallning eller vattenreglering. I sådant fall skall

det åligga den, som framställer yrkande om företrädesrätt för annat företag, att inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(57 10:53-56

viss förelagd tid anmäla sitt yrkande hos Konungens befallningshavande, varefter

Konungens befallningshavande har att meddela nytt förordnande åt den förutvarande

förrättningsmannen eller ock åt annan behörig person att handlägga jämväl den nyväckta

frågan. Sedan saken vunnit erforderlig utredning, tillkommer det synemännen

att avgöra vilketdera företaget bör hava företräde.

Bestämmelserna i 20 § avse det all fatt, innan syneförrättningen rörande visst

företag avslutats, ny förrättning anhängiggöres angående annat företag, som rör

samma vattenområde eller av annan grund ej kan jämte det förra företaget utföras.

Jämväl i detta fall skall anmälan om förhållandet göras hos Konungens befallningshavande,

varefter det åligger Konungens befallningshavande meddela föreskrift därom,

att förrättningarna skola sammanslås och enligt de i 19 § stadgade grunder handläggas

av den förrättningsman, Konungens befallningshavande förordnar.

1 kommittéförslagets ifrågavarande bestämmelser hava vi ansett oss böra föreslå vissa

jämkningar. Det har härvid, såsom framgår av 53 § i vårt förslag, synts oss lämpligt

att tydligare än som skett i kommittéförslaget utskilja frågan om företrädesrätten och

göra denna till föremål för självständig behandling. Enligt vår åsikt bör, därest det

framställda yrkandet om företräde för annat företag vid denna behandling finnes böra

avslås, det icke utgöra något hinder för den tidigare förordnade förrättningsmannen,

även om behandlingen av själva konkurrensfrågan icke uppdragits åt honom, att fortsätta

syneförrättningen rörande det först ifrågasatta företaget. Lämnas däremot företräde

åt det företag, varom fråga senare uppkommit, blir härav en följd, att särskilt förordnande

bör meddelas förrättningsman att handlägga syneförrättning rörande sistnämnda

företag. Yad angår behandlingen av konkurrensfrågan hava vi ansett det

lämpligast, att Konungens befallningshavande tillägges befogenhet att till förrättningsman

förordna den person, som härför i varje fall kan anses lämpligast, dock

givetvis med iakttagande av de i 32 § stadgade grunderna ifråga om behörigheten.

Med hänsyn till frågans betydelse ej minst ur allmän synpunkt, torde det vara

lämpligt, att synemännens avgörande i varje fall underställes vattendomstolen.

En annan förändring, som vidtagits i kommittéförslaget, avser förhållandet mellan

vattenavledning och vatten reglering. Såsom framgår av 3 kap. 27 § och vad i motiven

yttras i samband med sistnämnda lagrum innebär ett framställt yrkande, att

en ifrågasatt vattenavledning i stället skall behandlas som vattenreglering, icke någon

konkurrens mellan två till sin natur åtskilda företag utan rör ett dylikt yrkande i

allmänhet allenast en förändrad planläggning av vattenavledningen. I överensstämmelse

härmed har, såsom framhållits i nyssnämnda lagrum i 3 kap., ett yrkande

opaginerad Kontrollera mot PDF

10:53 - 56 268

om företagets behandling som vattenreglering i varje fall ansetts böra tillerkännas

vitsord. Därest ett dylikt yrkande framställes, bör följaktligen den fortsatta behandlingen

äga rum i den ordning, som omförmäles uti 3 kap. 11 §. I dessa fall erfordras

sålunda allenast föreskrift om frågans anhängiggörande i nu nämnd ordning.

Stadgande härom har upptagits i 54 § i vårt förslag.

Framställes vid syneförrättning rörande vattenreglering, som planlagts uteslutande

med hänsyn till båtnad för strömfall, påstående om anslutning av markägare för vinnande

av torrläggningsbåtnad, är ett sadant yrkande, som icke avser någon förändring

av företagets egenskap av vattenreglering utan allenast i planläggningen av företaget,

däremot utan inverkan å den formella behandlingen.

I kommitté förslaget upptages icke någon bestämmelse för det fall att, innan syneförrättning,

som avses i 32 §, avslutats, hos vattendomstolen eller i den ordning 10

kap. 1 § föreskriver anhängiggöres fråga om annat konkurrerande företag. I sådant

fall torde det emellertid vara lämpligast, att frågan om företrädet mellan företagen

överlämnas till avgörande av vattendomstolen. Om sålunda ett vattenavledningsföretag

är föremål för behandling vid syneförrättning och samtidigt hos vattendomstolen

göres ansökning om utbyggnad av ett strömfall, vars borttagande ingar i planen tör

vattenavledningen, bör det i varje tall tillkomma vattendomstolen att avgöra förhållandet

mellan de båda företagen. Finner vattendomstolen, att vattenavledningen icke

bör komma till stånd utan att företräde i stället bör givas åt ansökan om strömfallets

utbyggnad, lämnar vattendomstolen bifall till sistnämnda ansökan ooh frågan

om vattenavledningen är härmed åtminstone tillsvidare förfallen. Skulle däremot

vattendomstolen anse, att vattenavledningen bör lämnas företräde, kommer frågan om

sistnämnda företag att återupptagas till behandling vid syneförrättning. Givetvis

kan ifrågakomma eu tredje utväg nämligen den, att båda företagen, dock med vissa

förändringar i planläggningen, kunna bringas till utförande. Vattendomstolen har

då att i sitt beslut angiva grunderna för de båda företagens förhållande till varandra.

Bestämmelser av nu angiven innebörd hava upptagits i 55 §. Av dessa torde

framgå, att ett vid syneförrättning framställt yrkande om företräde för sådant konkurrerande

företag, som avses i 55 §, bör vinna beaktande först, då ansökan om

medgivande till det konkurrerande företaget i vederbörlig ordning anhängiggjorts.

Det förhållandet att frågan om visst företag redan är föremål för behandling vid

syneförrättning enligt 10 kap. 32 § bör följaktligen icke utgöra hinder för upptagande

av ansökan enligt 11 kap. eller i den ordning 10 kap. 1 § föreskriver om annat

konkurrerande företag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20!J 10:56 SG

lHir det tall, att fråga om visst företag redan anhängiggjorts vid vattendomstolen

eller i den ordning 10 kap. 1 § föreskriver, då syneförrättning enligt 32 § angående

annat därmed konkurrerande företag påkallas, meddelas icke några bestämmelser i

kommittéförslaget. Behov av dylik föreskrift i förevarande kap. synes ej keller föreligga.

Det torde nämligen i saknad av annan bestämmelse utan vidare vara öppen

bart, att den tidigare anhängiggöra talan utgör formellt hinder för synemännen

att lämna medgivande till det senare företaget. Ett yrkande om företräde för sistnämnda

företag bör således göras gällande såsom invändning vid behandlingen av

det först ifrågasatta företaget. Då utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. 1 §

alltid skall underställas vattendomstolen, kommer i varje fäll eu dylik invändning

under vattendomstolens prövning.

Det har ansetts lämpligt att, i första stycket av 56 § intaga eu hänvisning till

bestämmelserna i 2 kap. 38 § och 3 kap. 7 §. Hänvisningen till sistnämnda lagrum

har ansetts påkallad särskilt med hänsyn till stadgandet i 54 §. Stadgandet i andra

stycket av 56 § har i utvidgad form överflyttats från 6 kap. 3 § andra stycket''

57 § (21 §).

Den rätt att träffa överenskommelse i förekommande frågor, som i 21 § kommitté- Överenskom

förslaget tillagts sakägarna, har ansetts icke böra lämnas utan någon som helst ^lansak

begränsning. Ordnandet av det inbördes förhållandet mellan delägarna inom eu torr- ägarnn

^ggningssamfällighet är, såsom framhållits redan i det föregående, en angelägenhet,

som icke uteslutande berör de särskilda sakägarnas intressen. Det sätt, på vilket

företaget planlägges och kommer till utförande, kan ej sällan inverka å allmänna

intressen. Med hänsyn härtill har, särskilt efter förebilden av den i 9 kap. 45 och

46 §§ för motsvarande fall meddelade bestämmelsen, i förevarande paragraf ansetts böra

utsägas att, då överenskommelse rör annat än beloppet av viss ersättning, för dess

giltighet förutsättes, att den av synemännen prövas lämplig. De ändringar stadgandet

i övrigt undergått äro av redaktionell natur.

60 § (25 och 26 §§).

1 25 och 26 §§ av kommittéförslaget meddelas vissa bestämmelser till ledning vid Uppskatt

uppskattning av båtnad, som vinnes genom marks torrläggning eller genom vatten- Tätnad

reglering. Huvudregeln innefattas i 25 § av kommittéförslaget. Ifråga om jordförbättring

föresknves i nämnda lagrum, att uppskattning skall ske av jorden såväl

35—193710.

opaginerad Kontrollera mot PDF

»0: 60—62 270

i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets

fullbordan. Skillnaden mellan dessa värden är båtnaden av företaget. I 26 §

meddelas vissa anvisningar till ledning för synemännen vid uppskattningens verkställande.

Avseende skall fästas å jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alv

och den större eller mindre svårigheten och kostnaden vid brukningen. Från nu

nämnda utgångspunkter skola med varandra jämföras jordens avkastning i dess av

vatten besvärade skick och den avkastning, som med hänsyn till möjligheten av jor

dens mer eller mindre fullständiga torrläggning är att påräkna.

Mot avfattningen av 26 § i kommittéförslaget har anmärkning framställts särskilt

av lantbruksstyrelsen, som härvid framhållit, att ett närmare bestämmande av avkastningens

värde skulle erbjuda stora vanskligheter. Enligt styrelsens åsikt borde avseende

fästas icke i främsta rummet vid avkastningen utan vid själva jordförbätt

ringen.

Vid den granskning, som vi underkastat bestämmelserna i 26 § av kommittéförslaget,

hava desamma synts oss icke äga den fullständighet och tydlighet, att de kunna förvän - tas hliva i högre grad vägledande för förrättningsmannen. Båtnaden bör i varje fall

bestämmas med hänsyn till den värdeökning, beräknad efter gängse prisförhållanden

och med hänsyn till normala betingelser i övrigt, som marken tillföres genom torrlägg

ningen. Att storleken av denna värdeökning, då fråga är om jordförbättring, är beroende

av, i vilken grad jordens alstringsförmåga höjes, framgår redan av bestämmelserna

i 7 kap. 22 §. Grunderna för värderingen äro sålunda angivna redan i nämnda lagrum.

Att därutöver i lagen upptaga några mera detaljerade anvisningar i detta av

seende synes varken nödigt eller lämpligt. Vi hava därför icke ansett oss böra föreslå

någon motsvarighet till bestämmelserna i 26 § kommittéförslaget.

62 § (28 §).

Frågor, vari

besked skall

meddelas av

synemännen.

Denna paragraf har undergått vissa jämkningar.

Sålunda har ifråga om sättet för utförande av gemensamt arbete det icke ansetts

påkallat att särskilt omnämna de olika alternativ, som härvid kunna komma ifråga.

I regel torde den i kommittéförslaget anvisade utvägen att uppdela sådant arbete

de särskilda deltagarna emellan icke visat sig lämplig.

Beträffande den tid, som skall av synemännen bestämmas för företagets fullbordande,

hade kommittéerna föreslagit tio år såsom den längsta tid, som i allmänhe!

borde ifrågakomma, varemot någon lämplig minsta tid icke angivits. Med hänsyn

särskilt till den påföljd, som enligt 7 kap. 58 § kan föranledas av ett åsidosättande

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

av (len för fullbordandet fastställda tidsfristen, hava vi ansett det angeläget, att

denna tidsfrist från början icke tillmätes alltför knapp. Ur denna synpunkt hava vi

fullständigat stadgandet med föreskrift om fem år såsom en i allmänhet lämplig minsta

tid för företagets fullbordande.

Enligt kommittéförslaget skola synemännen bestämma, huruvida och på vilket sätt

avsyning skall ske å arbetet för avgörande om företaget må anses fullbordat. Det

har ansetts lämpligt att låta de i 13 kap. 1 § meddelade bestämmelserna om besiktning

vinna tillämpning jämväl å den undersökning, varom bär är fråga. Då dylik

undersökning kan ifrågakomma ej allenast för det ändemål, som kommittéerna omnämnt,

utan jämväl av hänsyn till andra intressen, har den ifrågavarande bestämmelsens

avfattning jämväl i övrigt något jämkats.

Det har framhållits, att till vinnande av ordning och reda det ofta skulle vara

lämpligt, om synemännen gåve en särskild benämning åt företaget. En föreskrift

härom torde icke böra saknas, dock har det ansetts böra ankomma på synemännen

att avgöra, huruvida i varje särskilt fäll behov av särskild benämning av företaget

må anses föreligga.

Sista stycket i denna paragraf har erhållit en från kommittéförslaget avvikande

avfattning. Andringen har skett i överensstämmelse med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagt förslag och har föranletts av önskan att bereda utväg till

lämplig arbetsfördelning jämväl för det fall, att den biträdande förrättangsmannen

utgöres av vattenbyggnadstekniskt sakkunnig person.

64 § (30 och 31 §§).

Denna paragraf avser synemännens befogenhet att avgöra förekommande ersättningsfrågor.

De ändringar, som paragrafen undergått i förhållande till motsvarande

bestämmelser i kommittéförslaget, äro av redaktionell natur. Sålunda må anmärkas,

att de i 30 § andra stycket av kommittéförslaget meddelade föreskrifterna gjorts överflödiga

genom upptagande i 9 kap. 52 och 53 §§ av motsvarande stadganden, varjämte

den i 31 § av kommittéförslaget omförmälda inskränkningen i synemännens

befogenhet kunnat ersättas med en hänvisning till 20 § av förevarande kap. enligt

dess lydelse i lagen den 19 juni 1919.

65 § (32 och 33 §§).

De ändringar, som vidtagits i denna paragraf i förhållande till motsvarande bestäm

meker i kommittéförslaget hava skett i förtydligande syfte.

10 62 65

Synemännens

beslutanderätt

beträffande

ersättningsfrågor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10:67 70

Vtlhlu utleta

imirlnW.

Framläggande

av

förslag till

utlåtande.

■m

67 § (38 och 39 §§).

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara i utvidgad form 38 och 39 §§ i lcommittéförslaget.

Till övervägande del hava de gjorda tilläggen föranletts av de

nya regler angående delaktigheten, som upptagits i 7 kap., och vad särskilt vattenregleringar

angår jämväl av nödvändigheten att ernå överensstämmelse med motsvarande

föreskrifter i 11 kap. 62 §.

68—70 §§ (nya).

De bestämmelser, som meddelas i dessa paragrafer, hava icke någon motsvarighet

i kommittéförslaget; däremot hava de tillkommit närmast efter förebilden a\ de

stadgande^ som influtit i 26-28 §§ av förevarande kapitel rörande syneförrättning

för allmän flottled. Till stöd för nyssnämnda stadganden hava de flottnmgssakkunniga

i sitt betänkande framhållit, hurusom strandägare och andra, som berördes

av en allmän flottleds inrättande, enligt gällande lag i allmänhet icke hade

tillfälle att taga en mera ingående kännedom om den tillämnade planläggningen

av företaget före det synemännen meddelade sitt utlåtande. Det vore emellertid

enligt nämnda sakkunnigas åsikt eu billig fordran, att sakägarna erhölle tillfälle

att redan hos synemännen göra sina erinringar i hithörande frågor. Misstag i avseende

å företagets planläggning kunde därmed utan omgång bliva rättade. Då

vidare, enligt förslaget all anläggningsskada skulle av synemännen uppskattas och

deras beslut härom vunne laga kraft, om det ej överklagades, vore det särskilt för de

skadelidande av stor betydelse att, innan det slutliga beslutet fattades, de finge möjlighet

att framställa sina anmärkningar mot den verkställda värderingen. Även för

sökanden vore det till fördel att på ett tidigare stadium få taga del av planen för

att avgöra, huruvida företaget ur ekonomisk synpunkt vore genomförbart eller borde

genast uppgivas. Av skäl, som sålunda framhållits, hade de sakkunniga ansett sig

höra föreslå att, sedan erforderliga sammanträden under syneförrättningen hållits och

förefallande frågor blivit utredda, synemännen skulle upprätta en provisorisk längd,

i vilken angåves dels de anläggningar och åtgärder, vilka syntes böra komma ifråga

för flottledens inrättande, och dels den lösen och ersättning, som enligt skedd uppskattning

ansetts böra utgå. Denna längd skulle efter kungörelse finnas tillgänglig

för parterna å lämplig plats inom orten, och skulle det tillkomma envar, vars rätt

berördes av företaget, *tt inom viss tid till förrättningsmannen inkomma med erinringar

däremot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

De förhållanden, som berörts av nämnda sakkunniga, torde äga sin motsvarighet

jämväl beträffande företag, varom nu är fråga. Liksom inrättande av allmän flott

led berör eu vattenavledning eller en vattenreglering ej sällan ett stort antal sakägare.

Uppenbarligen föreligga för varje särskild, sakägare stora svårigheter att följa

hela behandlingen av en viss fråga. I dessa fall skulle det bereda sakägaren eu avsevärd

lättnad och större trygghet, om lian, förrän utlåtandet meddelades erhölle tillfälle

att taga närmare del av synemännens ståndpunkt. En dylik förberedande

granskning av det tillämnade utlåtandet från sakägarnas sida skulle ofta för synemän

nen själva innebära en ej oviktig kontroll. Enligt vad som meddelats oss torde

det ej heller vara alldeles ovanligt, att förrättningsmannen redan enligt gällande lag

till sakägarnas granskning framlagt förslag till utlåtande och härom överlagt med

dessa. Det är, såsom de flottningssakkunniga framhållit, uppenbart, att härigenom

många misstag utan onödig omgång kunna rättas liksom sakägarnas missuppfattning

angående utlåtandets innebörd i mången punkt undanröjas. I siu mån skulle eu

dylik anordning sålunda kunna minska de fall, då talan mot synemännens utlåtande

komme att fullföljas. Med syneförrättningens mera formfria karaktär torde ett förfarande

av nu antydd beskaffenhet stå väl tillsamman.

Med beaktande av de fördelar, som det av de flottningssakkunniga sålunda föreslagna

förfarandet erbjuder, hava vi dock icke ansett oss böra gå ända därhän att

föreslå dess införande beträffande varje företag, som kan bliva föremål för behandling

vid syneförrättning. Sålunda synes det icke böra ifrågakomma annat än i fråga

om de mera omfattande företagen. Yi hava i detta hänseende ansett lämpligt att

anknyta till den uppdelning av företagen, som skett genom bestämmelserna i 39 § i

det föregående. Endast i de fall, då förrättningsmannen förordnat om handlingars

tillhandahållande enligt sistnämnda lagrum, skall alltså det i förevarande paragrafer

stadgade förfärandet tillämpas. Denna anknytning har synts oss så mycket naturligare

som i stort sett samma synpunkter ligga till grund för såväl bestämmelserna

i 39 § som det nu förordade förfarandet.

72-74 §§ (42—44 §§).

Dessa paragrafer hava i förhållande till motsvarande lagrums lydelse i kommittéförslaget

underkastats vissa jämkningar, till större delen föranledda av ändringar i

andra delar av förslaget.

I olikhet med vad som föreslås av kommittéma har det icke ansetts erforderligt.

s. 274 Kontrollera mot PDF

JO: 72—76

Förutsättningarna

för att syntmännens

utlåtande

må

gå i verkställighet.

Förrätt
ningshand
Ungarnas
redovisning
-

274

att jämväl svnemännens protokoll skall tillhandahållas sakägarna pa sätt i 74 i5 andra

stycket omförmäles. Den i kommittéförslaget förekommande föreskriften om ifrågavarande

handlingars överlämnande till styrelsen för företaget har med något ändrad

avfattning överflyttats till 14 kap. 7 §.

75 § (45 §)•

Denna paragraf är av samma lydelse som motsvarande lagrum i kommitéförslaget.

1 41 § av kommittéförslaget har frän 49 § D. L. upptagits ett stadgande av inne

håll att, då samtliga sakägarna nöjas åt utlåtandet, de därå skola teckna godkän

nande, varefter intvg därom skall meddelas av synemännen. Da ifrågavarande föreskrift

icke torde vara av nämnvärd praktisk betydelse och dess lämplighet torde

kunna ifrågasättas, hava vi icke ansett oss höra upptaga densamma.

Enligt 64 § D. L. hava synemännen medgivits befogenhet att, då fråga är allenast

om dikning, förordna, att utlåtandet må utan hinder av anmält mistnöje under vissa

förutsättningar gå i verkställighet. En bestämmelse av samma innebörd hai upp

tagits i 46 § kommittéförslaget. Enligt 11 kap. 67 § äger vattendomstolen under

vissa förutsättningar förordna, att utslag i vattenmål ma utan hinder av däremot

förd klagan gå i verkställighet. Nämnda bestämmelser skola enligt stadgande i 11

kap. 92 § äga tillämpning jämväl å besvärs- och underställningsmål, som avgöras av

vattendomstolen. Genom nämnda stadganden synes oss delägarnas intresse, att före

taget icke må uppehållas genom obefogad klagan, hava blivit nöjaktigt tillgodosett.

Med hänsyn härtill och då det icke kan anses lämpligt att i förevarande hänseende

gorå åtskillnad mellan dikning och annat torrläggningsföretag har den ifrågavarande

bestämmelsen i kommittéförslaget fått utgå.

76 g (47 §).

Enligt 60 § D. L. åligger det förrättningsmannen, där ej talan föres mot förrättningen.

att inom ett år efter dess avslutande insända det därvid förda protokoll järn tf

• övriga till förrättningen hörande handlingar till länets lantmäterikontor att där förvaras.

Har talan mot förrättningen blivit till rätten instämd, skola handlingarna,

sedan målet blivit avgjort, till lantmäterikontoret från rätten insändas. Motsvarande

föreskrifter hava i kommittéförslaget meddelats i 47 § av förevarande kap. samt 11

kap. 84 §. Enligt sistnämnda bestämmelser skulle handlingarna rörande samtliga

företag, som varit föremål vid behandling vid syneförrättning, alltså såväl dikning?-

opaginerad Kontrollera mot PDF

--’7* 10:76

.som vattena vledniags- och vattenregleringsföretag ävensom kloakledningar komma att

förvaras hos lantmäterikontoret.

Under våra överläggningar har ifrågasatts, huruvida dessa bestämmelser numera

efter vattendomstolarnas inrättande kunna anses fullt lämpliga. I allmänhet komma

handlingarna i de mål, som varit föremål för vattendomstolens bedömande, att förvaras

hos vattendomstolen. Detta blir sålunda förhållandet med handlingarna 1

ansökningsmål om byggande i vatten enligt 2 kap., om inrättande av farled enligt

5 kap. och om flottledsanläggning enligt 6 kap. Enligt stadgande i 11 kap. 94 §

vattenlagen i dess lydelse efter 1919 års lagändring skola jämväl för det fäll, att

fråga om inrättande av allmän flottled behandlats vid syneförrättning, förrättnings

handlingarna förvaras hos vattendomstolen.

Då enligt vårt förslag fråga om vattenreglering kan anhängiggöras såväl vid vattendomstolen

som vid syneförrättning skulle, därest kommittéförslaget i denna del

bibehölles oförändrat, handlingarna rörande regleringsföretag i vissa fall komma att

förvaras hos vattendomstolen och i andra fall hos lantmäterikontoret.

Ett av de skäl, som föranlett kommittéerna att bibehålla D. L:s stadganden i detta

ämne, torde hava varit, att kommittérna icke torde åt vattendomstolarna hava tillämnat

en sådan fastare organisation, som synts nödvändig för inrättande och skötseln

av särskilda arkiv vid nämnda domstolar. Med de uppgifter, som i detta

hänseende redan tillagts vattendomstolarna, lär emellertid detta skäl icke kunna tillmätas

större betydelse. Ur praktisk synpunkt skulle det uppenbarligen vara till stor

fördel, om samtliga handlingar rörande vattenförhållandena inom ett visst område

förvarades å en och samma plats, vilket skulle vara till stor lättnad för den rättssökande

allmänheten. Och att detta ställe bör föreläggas till vattendomstolens kansli

synes oss ur alla synpunkter lämpligast. A vattendomstolens kansli förvaras vattenboken.

För de uppgifter, som, särskilt rörande vattenregleringar, skola intagas i vattenboken,

är det nödvändigt för vattenrättsdomaren att hava tillgång till handlingarna

i dessa mål. Dessutom skall till vattenboken höra eu särskild förteckning,

upptagande alla efter lagens ikraftträdande i laga ordning beslutade torrläggningsföretag.

Ingenting torde vara naturligare än att den rättssökande, som vill taga del

av anteckningarna i vattenboken, jämväl å samma ställe kan erhålla tillgång till de

handlingar, som ligga till grund för nämnda anteckningar.

Förutom den ändring ifrågavarande bestämmelser undergått i nu antytt hänseende

hava desamma på hemställan av lantbruksstyrelsen underkastats någon jämkning med

opaginerad Kontrollera mot PDF

fO: 76— 78 276

hänsyn till den tid, inom vilken förrättningshandlingarna skola av förrättningsmaanen

insändas.

77 och 78 §§ (48 och 49 §§).

Ny upp- De i dessa paargrafer meddelade bestämmelserna avse att utgöra ett korrektiv

Täflande den uppskattning av båtnaden, som sker vid syneförrättning före företagets

utförande. I överensstämmelse med vad som redan finnes stadgat i 61 § D. L.

medgiva förevarande bestämmelser delägare i samfälligheten rätt att, sedan företaget

fullbordats och båtnadens värde sålunda kan med större tillförlitlighet utrönas,

påkalla ny uppskattning av densamma.

Såsom jämväl iakttagits i motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget är den

omvärdering, som avses i förevarande paragrafer, begränsad till båtnad genom marks

torrläggning. I några yttranden över kommittéförslaget har framhållits önskvärdheten

av att bestämmelserna utvidgades att avse jämväl båtnad, som genom vattenreglering

tillfördes strömfall. Denna fråga har behandlats av de sakkunniga, som

under 1917 framlagt förslag till ny vattenlag, och hava dessa därvid kommit till det

resultat, att tillräckliga skäl för en dylik omvärdering icke förelåge i fråga om båtnad

av detta slag. Med hänsyn härtill hava vi icke ansett oss böra föreslå någon

ändring härutinnan.

Uti kommittéförslagets bestämmelser hava emellertid vissa ändringar i andra hänseenden

vidtagits. Enligt kommittéförslaget skall ansökan om ny uppskattning göras

före utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket företaget fullbordades.

Utgången för tidsfristens beräkning har synts oss allt för obestämd för att i detta

hänseende kunna anses fullt lämplig. Frågan om tiden, då företaget är att anse som

fullbordat, kan bliva föremål för olika meningar. Ur denna synpunkt hava vi funnit

det mera tillfredsställande att i förevarande hänseende tillägga betydelse åt den

för företagets fullbordande bestämda tidpunkten. Därest företaget vid särskild besiktning

förklarats fullbordat, torde tiden för besiktningen dock lämpligen kunna

tjäna till utgångspunkt.

Den rätt att påkalla ny uppskattning, som i förevarande lagrum tillagts en delägare,

bör avse ej allenast mark, som tillhör den, vilken gör sådan ansökan, utan

jämväl markområden, tillhöriga andra delägare. Har båtnaden för sistnämnda delägare

uppskattats för lågt, inverkar givetvis ett dylikt förhållande på sökandens rätt.

För åstadkommande av ett rättvist resultat torde det emellertid ej sällan visa sig

s. 277 Kontrollera mot PDF

SO:77 80

277

oundgängligt att utsträcka den nya uppskattningen att avse jämväl andra markområden

än dem, i fråga om vilka sökanden påkallat sådan. För detta ändamål hava

kommittéerna tillagt befogenhet åt annan delägare att påyrka förrättningens utvidgning

till annan mark än som av sökanden ifrågasatts. Enligt vårt förmenande bör

en dylik utvidgning av uppskattningen icke i varje fall vara beroende av särskilt

yrkande från annan delägare, utan torde det böra oberoende härav tillkomma synemännen

att i fall, då det synes erforderligt för ernående av ett rättvist resultat, giva

uppskattningen en dylik vidsträcktare omfattning. Med hänsyn härtill har stadgan"

det underkastats en mindre jämkning.

Från D.L. har i 48 § andra stycket av kommittéförslaget införts ett stadgande om

rätt för deltagarna i företaget att träffa förening om ny uppskattning i andra fall

liksom om annan tid och ordning för uppskattningens verkställande än i lagen angivas.

Då en dylik avtalsfrihet icke synes lämplig, har detta stadgande fått utgå.

79 och 80 §§ (40 och 50 §§).

Enligt 50 § första stycket kommittéförslaget, som i huvudsak återgiver innehållet

i 58 § D.L., skall i fråga om synemännens rätt till ersättning för syneförrättning

gälla vad därom är särskilt stadgat. Sådan ersättning ävensom annan kostnad, som

är föranledd av syneförrättningen, skall förskjutas av sökanden eller, om flera äro

sökande, av den bland dem som gälda gitter. Denna bestämmelse har kunnat ersättas

genom en hänvisning till första stycket av 30 § i detta kap. enligt dess lydelse

i lagen den 19 juni 1919. Genom denna hänvisning har också kommit till uttryck

den i 4 § av kommittéförslaget upptagna bestämmelsen, att synemännen äga att besluta

om arvode åt sakkunnigt biträde.

I andra stycket av 30 § enligt dess lydelse i 1919 ars lag skall kostnaden för

allmänt ombuds och ortsombuds inställelse vid förrättningen utgå av allmänna medel.

Detta stadgande synes böra äga tillämpning jämväl beträffande de företag, varom nu

är fråga; dock har undantag ansetts böra göras ifråga om ersättning till ortsombud.

Enligt bestämmelserna i 11 kap. 97 § skall ersättning åt dylikt ombud i mål, som

avses i nämnda kap., förskjutas av sökanden, och tillräckliga skäl att i förevarande

fall frångå nämnda grundsats synas icke föreligga.

Andra stycket i 79 § återgiver motsvarande bestämmelser i 50 § andra stycket

kommittéförslaget.

I fråga om ersättning åt sakägare för talans bevakande vid syneförrättning stadgas

i 59 § D.L., att det åligger jordägaren att i mål, som avses i 3 kap. nämnda

3§—193710.

Förrättningskostiiaden

och

dess fördelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10:79 80 -78

lag, ersätta vederparten hans kostnad för inställelse vid syneförrättning ävensom för

talans bevakande och utförande vid första domstolen. De i 3 kap. avsedda mål röra

ändring eller utrivning av vattenverk eller därmed likställda anläggningar samt

skada eller intrång å obebyggda strömfall, fisken o. d., alltså frågor, som avse företagets

förhållande till utomstående. Såsom kommittéerna framhållit giva ifrågava

rande bestämmelser otvivelaktigt uttryck åt den uppfattningen, att delägare i före

taget icke äger åtnjuta ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen

Kommittéerna hade i överensstämmelse härmed i första st. av 40 § upptagit ett stadgande

av innehåll, att ägare av fast egendom, som hade båtnad av företaget, ävensom

annan deltagare däri icke skulle vara berättigad till ersättning för sin talans

bevakande vid syneförrättning, såvitt ej särskilda förhållanden påkallade sådan ersättning.

Såsom dylikt särskilt förhållande angiva kommittéerna i motiven till

nämnda lagrum, att sakägarens inställelse varit ändamålslös till följd av förrättningsmannens

uteblivande eller sökandens återkallelse av ansökningen eller att viss part

onödigtvis föranlett uppskov eller dylikt. Beträffande rätt för den, som av företaget

lider skada eller intrång att undfå gottgörelse för nödiga utgifter, meddelas bestämser

i 40 § andra stycket av kommittéförslaget.

Det synes oss icke böra ifrågakomma att frångå de grundsatser, å vilka redan den

gällande lagstiftningen i förevarande fråga är byggd. I överensstämmelse härmed

bör rätt till ersättning i förevarande hänseende icke tillerkännas delägare i samtal

ligheten. Det synes oss näppeligen erforderligt att såsom skett i kommittéförslaget

begränsa denna regel. Därest förrättningsmaDnen utan giltigt förfall underlåter att

komma tillstädes, följer redan av stadgandet i 47 §, att han kan ådraga sig skade

ståndsskyldignet i förhållande till sakägarna. Av stadgandet i 80 § andra stycket,

som motsvarar 40 § sista stycket i kommittéförslaget, torde också framgå, att ersättning

jämväl i andra fall kan komma att utgå till delägare. Men icke i något av nu

angivna fall är det fråga om en företaget såsom sådant åliggande ersättningsskyldighet.

Uppenbarligen avser stadgandet i 79 § sista stycket allenast nämnda ersättningsskyldighet.

Beträffande grunderna för den slutliga fördelningen av förrättningskostnaden hava

vi anslutit oss till kommittéernas ståndpunkt. Bestämmelserna härom återfinnas i

80 § första stycket, motsvarande i kommittéförslaget tredje stycket i 40 § och sista

stycket i 50 §. I andra stycket av 80 § hava sammanförts bestämmelserna i 40 §

sista stycket i kommittéförslaget ävensom en föreskrift, upptagen i 50 § sista stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-7!) ||: 2 18

11 KAP

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

De ändringar, som av oss föreslås i förevarande kap., hava närmast föranletts av

de i 5, 7 och 8 kap. npptagna materiellt rättsliga bestämmelserna. Till övervägande

del ansluta sig dessa ändringar till vad som härutinnan föreslagits av kommit

teerna eller ock för ffottledsfrågors del redan upptagits i vattenlagen genom 1919 års

lagändring. Någon närmare motivering för deras innebörd torde därför i detta sammanhang

endast i undantagsfall vara erforderlig.

2 § (2* §).

Beträffande den ändring, som denna § undergått, hänvisas till vad som yttrats i

den allmänna motiveringen.

5 § (5* §).

Sista stycket av denna § har tillagts i vårt förslag. Tillägget har föranletts av

den ändrade lydelse, som givits åt 2 §.

8, 16 §§ (8*, 16* §§).

Enligt 24 § i stadgan den 6 december 1918 angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna

tillkommer det Svea hovrätt att förordna vikarie för vattenrättssekreterare.

Anledningen, att denna befogenhet ej tillagts vattenöverdomstolen, torde hava

varit, att den förenklade sammansättning av vattenöverdomstolen, varom stadgas i

16 §, enligt stadgandets ordalydelse avser förordnande av ställföreträdare allenast

iör vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör, däremot icke för vattenrätts ■‘ekreterare.

Då det emellertid synes lämpligast, att jämväl förordnande av vikarie för vattenrättssekreterare

tillhör vattenöverdomstolen, har bestämmelse härom införts i 8 §, i

samband varmed nyssnämnda stadgande i 16 § undergått därav påkallad jämkning.

17—18 §§ (15, 17* §).

I förevarande § hava införts de tillägg, som blivit en följd av 5, 7 och 8 kapit- Vattenmål.

lens upptagande. I allmänhet hava genom dessa tillägg icke gjorts någon avvikelse,

frånsett vissa redaktionella jämkningar, i vad kommittéerna för motsvarande fall föreslagit.

I vissa fall föreligger dock dylik avvikelse. Sålunda har det icke ansetts

s. 280 Kontrollera mot PDF

|i|: 18-27

280

erforderligt att medgiva den, som vill verkställa en vattenavledning eller ^vallning,

rätt att dessförinnan hos vattendomstolen utverka särskilt förklarande, att hinder

mot företaget från det allmännas sida ej möter. För den, som vill vinna trygghet

för framtiden i nämnda hänseende, står nämligen alltid den utvägen öppen att i den

härför i 7 kap. 45 § stadgade ordning inhämta medgivande till företaget, och några

särskilda skäl att i motsats till vad som enligt vattenlagen eljest gäller medgiva en

särskild talan i nu förevarande fall synas icke föreligga vare sig ur formell eller ur

praktisk synpunkt.

I 25 p., motsvarande 14 p. i kommittéförslaget, har en mindre avvikelse gjorts.

Enligt kommittéförslaget hänföres här till stämningsmål »talan om vidtagande av sådana

anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom

vågsvall eller dylikt samt i samband med sådan talan framställda skadestånds- och

andra anspråk».

Den efter dylikt följande meningen har i vårt förslag fått utgå. Vid den granskning,

som lagrådet underkastade 1917 års sakkunnigförslag, framhölls önskvärdheten

av att 17 § kompletterades med en bestämmelse av innehåll, att det tillkomme vattendomstol,

i den mån det funnes lämpligen kunna ske, pröva yrkanden, vilka hade

samband med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen vore fråga, samt

att om så skedde uppenbarligen borde utgå i §:en förekommande utvidgande tillägg

av förevarande lydelse. Sedermera har vid avfattningen av 20 § i vattenlagen lagrådets

ifrågavarande hemställan efterkommits. Den nu ifrågavarande ändringen är

således uteslutande av formell natur.

I 31 p., motsvarande 17 p. i kommittéförslaget, har vattenregleringsföretag uteslutits,

då redan av föregående punkter framgår, att för vattenregleringarnas del sådan talan,

varom här är fråga, skall hänföras till vattenmål.

Vad angår avfattningen av 40 och 41 p. hänvisas till den lydelse motsvarande bestämmelser

erhållit genom 1919 års lagändring (35, 36 p.)

Då, sedan lagstiftningen angående såväl allmän farled som torrläggning av mark

upptagits i vattenlagen, någon motsvarighet till 18 § vattenlagen icke erfordras, hava

de däri upptagna bestämmelserna fått utgå. I stället har åt sista stycket i vattenlagens

17 § givits plats som 18 §.

27 § (23, 27* §)

De ändringar, som denna § undergått i förhållande i ill dess lydelse enligt 1919

års lagändring, hänföra sig dels till 1 mom. och dels till 3 mon. Il mom. har be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-M Ii: 27

gräfning gjorts i skyldigheten för sökanden att lämna uppgift ä de ersättnings

belopp, som han förmenar höra utgå till fastighetsägare eller andra, i det att denna

skyldighet förklarats endast skola gälla beträffande företag, som icke är av större

omfattning. Det har nämligen visat sig, att vid mera omfattande företag denna skyl

dighet blivit synnerligen betungande för sökanden samtidigt som uppgifternas erhållande

icke nämnvärt underlättat vattendomstolens arbete. I anledning härav har i

överensstämmelse med den mening, som uttalats av vattenrättsdomarna vid möte sistlidne

höst, föreskriften något jämkats.

I 3 mom. har införts jämväl ansökan om inrättande, utvidgande eller förbättrande

av allmän farled. Övervägande skäl torde tala för, att dylik ansökan uti ifrågavarande

hänseende likställes med ansökan angående anläggning för allmän flottled

1 denna punkt föreligger en avvikelse från kommittéförslaget, vari ansökan angående

allmän farled hänförts till den i 1 mom. upptagna gruppen.

32, 33 §§. (27, 28, 32* 33* §§).

De ändringar, som vidtagits i dessa §§ i förhållande till lagrummens lydelse efter

1919 års lagändring, hänföra sig till farledsmålens upptagande bland ansökningsmålen.

Såsom i 27 § hava de jämväl uti ifrågavarande hänseenden likställts med

flottledsmålen.

Enligt kommittéförslaget skulle underrättelse, som avses i 33 § andra stycket, utsändas

jämväl då ansökan avsåge fördelning av kostnad, nedlagd å torrläggningsföretag,

som icke blivit fullbordat inom bestämd tid (17 § 14 i föreliggande förslag).

Da emellertid en dylik fördelning icke torde kunna avse andra fastigheter än som

ingått i den vid syneförrättning bestämda torrläggningssamfälligheten, har det icke

ansetts erforderligt att i detta — lika litet som i övriga i 17 § 14 upptagna fall —

meddela föreskrift om underrättelsers utsändande.

45 § (45* §).

Den ändring, som denna § undergått, hänför sig till 3 mom. och har föranletts av

den utvidgning, som enligt vårt förslag givits åt vattenregleringens begrepp, ävensom

av de i 3 kap. 27 § föreslagna bestämmelserna.

46 § (46* §!.

De skäl, som föranlett, att vattenrättsdomaren beträffande arbeten för allmän flottled

tillagts befogenhet att lämna provisoriskt medgivande till dylikt arbete, torde

46

s. 282 Kontrollera mot PDF

SI: 46-65 282

äga giltighet jämväl i fråga om arbeten för allmän farleds räkning. Stadgandet har

därför utvidgats att omfatta arbete av sistnämnda slag.

49 § <49* §).

I 29 § kommitéförslaget har föreskrivits att vattenrättsdomaren i mål, som angår

inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled, skall om kungörelsen un

derrätta lotsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Detta stadgande har i förevarande § ersatts med en föreskrift, att före avgörandet

av dylikt mål lotsstyrelsens yttrande skall inhämtas. Däremot har det icke ansetts

nödigt att stadga någon ovillkorlig skyldighet att inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande. Av bestämmelserna i första stycket av denna § framgår dock.

att vattendomstolen äger befogenhet att, da det finnes vara av nöden, begära utla

tände i frågan från såväl sistnämnda styrelse som också vattenfallsstyrelsen, vederbörande

länsstyrelse eller annan myndighet.

Dessutom har första stycket undergått den jämkning i förhållande till vattenlagen.

att det tillagts jämväl vattenrättsdomaren att infordra utlåtande, som där avses, en

ändring, som överensstämmer med den grundtanke, varå förfarandet i vattenmål är

byggt, eller att erforderlig utredning om möjligt skall föreligga i färdigt skick redan

vid vattendomstolens sammantiäde.

62 § (62* §).

Den ändring, som detta lagrum undergått i förhållande till dess avfattning enligt

1919 års lagändring, hänför sig till 3 mom. och är huvudsakligen av redaktionell natur

63 § (63* §).

Beträffande det i förevarande lagrum tillagda andra stycket hänvisas till vad som

yttrats vid 10 kap. 53—56 §§.

65 § (65* §).

De skäl, som ligga till grund för det genom 1919 års lagändring i förevarande §

upptagna undantagsstadgandet för flottledsmal, torde äga samma giltighet i fråga.

om mål, som angå allmän farleds inrättande, utvidgande eller förbättrande. Stad

gandet har i anledning härav utvidgats att avse sistnämnda slag av mål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

85 § (73, 85* §).

1 denna §, i dess lydelse efter 1919 års lagändring, hava införts de i 7.3 § korn

mittåförslaget upptagna föreskrifterna rörande besvär över syneförrättning, som avser

vatten reglerings-, torrläggnings- eller kloakledningsföretag. Vissa avvikelser hava dock

ägt rum. Således har föreskriften i §:ens första stycke om klagan i jävsfråga

gjorts tillämplig jämväl beträffande syneförrättning enligt 32 §. Det har icke ansetts

erforderligt att i denna § upptaga någon föreskrift om den tid, inom vilken

besvär över beslut eller utlåtande vid syneförrättning för anläggande av järnväg eller

spårväg skall anföras. På grund av hänvisningen i 14 § i lagen om vad iakttagas

skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande av närliggande marks

torrläggning skall om fullföljd av talan i sistnämnda fall gälla samma bestämmelser

som i fråga om syneförrättning, som avses i 10 kap. 32 §.

88 § (76, 77 §§, 88* §).

1 denna § har till fullföljande av den grundtanke, som lett till upptagande i 10

kap. 42—44 §§ av särskilda föreskrifter om de allmännas intressena bevakande vid

syneförrättning, införts ett stadgande att, då av enskild sakägare anförda besvär angå

allmänna intressen, ett exemplar av besvärshandlingarna jämte kungörelsen skola

tillställas den myndighet, som enligt nämnda §§ i varje fall hava att bevaka det

allmänna intresse, varom är fråga. Däremot synes det knappast påkallat att, då

kronan uppträder såsom sakägare, tilldela kronan någon undantagsställning i förevarande

hänseende.

I 11 kap. 83 § av kommittéförslaget hade upptagits ett stadgande om skyldighet

för vattenrättsdomaren att översända förrättningshandlingar i besvärs- och underställningsmål

till vederbörande lantmäterikontor. Av skäl, som anförts vid 10 kap.

76 §, har någon motsvarighet härtill ansetts icke böra upptagas.

95, 96 §§ (85, 86, 95*, 96* §§).

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittéerna föreslagit ha i dessa §§

inarbetats bestämmelser om skyldighet att erlägga vattendomstolsavgift jämväl för

torrläggningsföretagens del. Avgiften skall beräknas å båtnadens värde och utgå

med en för tusen av sagda värde.

s. 284 Kontrollera mot PDF

Ii: 101-13: 2

284

101, 108 §§ (101*, 108* §§).

För att vinna överensstämmelse med de bestämmelser angående fullföljd av talan i

flottledsmål, som föreslagits av flottningssakkunniga i det av dem framlagda förslaget till

ny ilottningslagstiftning och sedermera genom 1919 års lagändring införts i vattenlagen,

har i förevarande §§ jämväl i fråga om mål, som angå företag enligt 5 kap.

föreslagits enahanda ordning för fullföljden, som sålunda skall gälla beträffande flottledsmål.

Till stöd härför torde det vara tillräckligt att hänvisa till de skäl, som

nämnda sakkunniga anfört i fråga om sin ståndpunkt till denna fråga och vilka

uppenbarligen i allt väsentligt äga giltighet jämväl för farledsfrågornas del.

12 KAP.

Om vatten bok.

De tillägg, som införts i detta kap. hava avfattats i nära anslutning till den lydelse

motsvarande lagrum erhållit i förutnämnda av särskilda flottningssakkunniga avgivna

förslag. Beträffande anläggningar för allmän farled har det ansetts riktigast,

att de i förevarande hänseende likställas med flottledsbyggnader. Dylika anläggningar

skola alltså, då de ej utgöras av dammbyggnader, inskrivas i andra avdelningen.

Dammbyggnader skola däremot alltid införas i första avdelningen. Det i 12

kap. 5 § vattenlagen i dess lydelse efter 1919 års lagändring upptagna undantagsstadgandet

i avseende å inskrivning av flottledsdamm har icke utvidgats att avse

jämväl dylik anläggning för allmän farled.

13 KAP

Om besiktning och handräckning sä ock om ansvar för överträdelse av

denna lag.

1, 2 §§ (1*, 2* §§)

De i dessa §§ upptagna bestämmelserna hava i förhållande till deras lydelse efter

1919 åis lagändring undergått den jämkningen, att jämväl vid syneförrättning enligt

10 kap. må kunna förordnas om besiktning, som i 1 § avses. Ändringen står i

samband med det i 10 kap. 62 § upptagna stadgandet i nämnda hänseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2xr>

11, 12 88 (11*, 12* 8§).

De till dessa §8 gjorda tilläggen avse ansvarsbestämmelser för överträdande av

föreskrifterna i 5 och 7 kap. om särskild förundersökning såsom villkor för anläggning

för allmän farled eller vattenavlednings- eller in valin ingsföretag, Vad angår

den för farledsanläggningars del meddelade straffbestämmelsen torde höra framhållas,

att densamma endast avser arbeten, som utföras i ett till farled redan upplåtet vattenområde.

Innan området förklarats utgöra allmän farled, är ett arbete däri att

hänföra till byggande i vatten enligt 2 kap. och de för sådant fall meddelade

straffbestämmelserna bliva tillämpliga.

14:7

it;, it 88 (12, 13 88).

Dessa §§ äro med någon mindre jämkning lika lydande med motsvarande bestämmelser

i kommittéföTslaget. Angående den närmare innebörden av desamma hänvisas

till vad kommittéerna härutinnan anfört i sitt betänkande.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

(i 8 (6* 8)

De i andra stycket upptagna bestämmelserna hava tillagts i vårt förslag. Den

rätt att erhålla tillträde till annans fastighet, som omförmäles i nämnda stycke, torde

visserligen redan enligt sakens natur tillkomma ägaren av en sådan anläggning,

varom här är fråga; emellertid torde det, särskilt i fråga om dihesanläggningar,

vara av ej ringa betydelse, att ifrågavarande befogenhet kommer till ett otvetydigt

uttryck i lag. Den föreskrift om ersättning, som upptagits i samma stycke, har sin

motsvarighet i 7 § av lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga

ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Ej heller denna föreskrift torde

innebära någon nyhet i förhållande till gällande rätt.

7 8 (7* §,).

Uti denna 8 har vidtagits vissa jämkningar, vilka i främsta rummet påkallats av

de i 10 kap. 39 § upptagna bestämmelserna.

37—193710.

opaginerad Kontrollera mot PDF

288

Övergångsbestämmelser.

Kommittéerna hade från den allmänna regeln, att de vid lagens ikraftträdande redan

anhängiga mål skulle prövas enligt äldre lag, upptagit ett undantag, i det att

ifråga om fullföljd av talan mot sådan syneförrättning enligt D. L., som avslutats

efter den dag, då vattenlagen trätt i kraft, skulle tillämpas 11 kap.:s bestämmelser.

Vattendomstolens prövning skulle i detta fall ske efter de materiellt rättsliga bestämmelserna

i I). L., under det att beträffande den formella behandlingen vattenlagen

komme att tillämpas. Med hänsyn till det nära sambandet mellan dessa båda grupper

av bestämmelser i vattenlagen — det torde i detta sammanhang vara nog att hänvisa

till föreskrifterna i 7 kap. 56—58 §§ — synes en dylik uppdelning icke vara

lämplig. Då vid den föregående syneförrättningen icke kunnat iakttagas de härutinnan

i 10 kap. vattenlagen upptagna föreskrifterna, torde jämväl ur formell synpunkt

svårigheter komma att uppstå Av skäl, som nu antytts, har den ifrågavarande

bestämmelsen fått utgå.

Till övergångsbestämmelserna har med någon jämkning överflyttats de i 14 kap.

9 § upptagna stadgandena rörande underhåll av äldre dike m. m.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Förslag

till

Lagom

vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande

av närliggande marks torrläggning.

Enligt 9—11 §§ i vårt förslag till 7 kap. vattenlagen skall det i vissa fall åligga

ägare av järnväg att bekosta upptagandet av de vattenlopp genom järnvägens banvall,

som erfordras för närliggande marks torrläggning, och vad som i detta avseende

är stadgat för järnväg skall även gälla beträffande spårväg, för vilken särskild banvall

är anlagd. Beträffande järnväg, som påbörjas efter det förevarande del av

vattenlagen trätt i kraft, åligger det sålunda järnvägens ägare att upptaga och bekosta

de avlopp, som erfordras för verkställande av den torrläggning av marken,

som är tekniskt och ekonomiskt utförbar. Uppenbarligen skulle det leda till stor

besparing av kostnader, om de erforderliga avloppen kunde upptagas redan i samband

med järnvägens byggande. Med hänsyn till svårigheten att på förhand beräkna,

vilka torrläggningsföretag, som i framtiden kunna komma till utförande, finnes

emellertid ingen säkerhet för, att de avlopp, som från början anläggas, framdeles

skola visa sig tillräckliga eller behövliga. Denna omständighet skulle göra ifrågavarande

förpliktelser allt för tunga för järnvägens ägare, därest det icke medgåves

honom en möjlighet att vid järnvägens anläggning kunna få på ett för framtiden

bindande sätt fastställt, vilka avlopp som kunna fordras av honom. Därest undersökningen

härav sker med erforderlig sakkunskap, synes ej heller ur torrläggnings

intressets synpunkt något vara att däremot invända. Såsom framgår av vad som

anförts vid ovannämnda lagrum i 7 kap. vattenlagen hava vi därför ansett, att eu

dylik utväg bör stå järnvägsanläggaren till buds. I förevarande lagförslag meddelas

bestämmelser rörande det förfarande, som skall tillämpas för avloppens bestämmande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förberedande

åtgärder.

28X

1—5 §§.

I clessa paragrafer lämnas föreskrifter om vissa förberedande åtgärder, som skola

föregå den egentliga sy neförrättn i ngen för avloppens bestämmande. I stort sett vila

dessa bestämmelser å samma grundtanke, som beträffande mål angående byggande i

vatten i allmänhet lett till upptagande i 11 kap. vattenlagen av ett särskilt förberedande

förfarande och i samband därmed anordnad skriftväxling mellan parterna.

I den plan, som skall av järnvägsanläggaren uppgöras och framläggas, erhålles eu

grundval för förhandlingarna vid den därpå följande svneförrättningen. För de

markägare, vilkas rätt beröras av företaget, innebär det uppenbarligen eu stor fördel,

att dessa redan före de egentliga förhandlingarna vid syneförrättn ingen kunna taga

del av planen och därtill fatta ståndpunkt. Det förhållandet att planens utarbetande

anförtrotts åt järnvägsanläggaren innebär dessutom eu ej oviktig garanti, att de sär

skilt järn vägstekniska synpunkterna komma till sin rätt. Såsom vid behandlingen

av bestämmelserna i 7 kap. 11 § vattenlagen framhållits har också järnvägsstyrelsen

förordat ett förberedande förfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det av oss

föreslagna.

I stort sett hava ifrågavarande bestämmelser avfattats efter förebilden av motsvarande

lagrum i 11 kap. vattenlagen. Särskilt i ett hänseende föreligga dock

skiljaktigheter av mera principiell natur. Sålunda har i föreliggande förslag redan

själva det förberedande förfarandet i viss utsträckning tillerkänts rättsbildande betydelse,

även om detsamma icke följes av eu verklig undersökning såsom slutmål,

något som icke är förhållandet med det förberedande förfarandet enligt vattenlagen.

Det står sålunda järnvägsanläggaren öppet att nöja sig med det i nu ifrågavarande

paragrafer angivna förfarandet och avstå från dess vidare fullföljd vid särskild syneförrättning.

Visserligen vinner han utan dylik syneförrättning icke någon fullständig

trygghet, men det förberedande förfarandet är, såsom framgår av 11 8 i

7 kap., av stor betydelse med hänsyn till järnvägsägarens skyldighet att på egen

bekostnad anordna avlopp för markens torrläggning till större djup än 1,2 meter.

Däremot föreligger överensstämmelse såtillvida, att det förberedande förfarandet

alltid utgör eu nödvändig förutsättning för frågans vidare behandling vid särskild

syneförrättning.

Beträffande de särskilda bestämmelsernas innebörd torde någon närmare motivering

icke vara erforderlig. Dock må i detta sammanhang framhållas, att den erinran,

som avses i 5 §. givetvis icke behöver innehålla närmare uppgifter om läge och

opaginerad Kontrollera mot PDF

dimensioner å de äskade avloppen, utan att det är tillräckligt med eu i allmänna

ordalag hållen anmärkning, att avloppen äro otillräckliga eller eljest otillfredsställande.

Uppenbarligen måste dock noggrann uppgift lämnas angående den mark, för vars

torrläggning avloppen avses.

tf §•

1 förevarande paragraf medges rätt för järnvägsanläggaren att fullfölja det förbe- Syneför
t

n rättnhiff.

redande förfarandet #enom påkallande av särskild syneförrättning*. Såsom redan

framhållits föreligger icke någon ovillkorlig skyldighet för järnvägsanläggaren i detta

hänseende utan det är överlämnat åt hans eget avgörande, huru härmed i vaije fall

skall förfaras. Härutinnan avviker vårt förslag från kommittéförslaget, enligt vilket

syneförrättningen gjorts obligatorisk. En annan avvikelse från kommittéförslaget

är, att syneförrättningen ej behöver avse järnvägen i hela dess omfattning utan jämväl

kan påkallas allenast beträffande viss eller vissa sträckor av densamma.

7—8 5?§.

Enligt kommittéernas förslag till lag om järnvägssyn skulle syneförrättningen hål- Synemän.

las av statens lantbruksingenjör inom det län, inom vilket järnvägen skulle anläggas.

Med hänsyn till det summariska förfaringssätt, som användes vid förrättningen, ansåges

det nämligen av vikt, att förrättningsmannen på förhand ägde största möjliga

kännedom om ortens förhållanden beträffande jordens beskaffenhet, nederbörd in. m.

förrättningsmannen skulle icke biträdas av gode män. Anmälan om syneförrättning

.skulle göras direkt hos förrättningsmannen.

Kommittéförslagets ifrågavarande bestämmelser hava föranlett erinringar från skilda

håll.

Järnvägsstyrelsen framhåller sålunda, att det ingalunda kunde tagas för givet, att

vederbörande lantbruksingenjör alltid sutte inne med erforderlig kompetens för att

bedöma det för järnvägen lämpligaste sätt, varpå vattenavloppen borde utföras. I

varje fall borde syneförrättningen, om den skalle bliva obligatorisk, hållas av därtill

särskilt kvalificerade lantbrnksingenjörer, exempelvis förordnade av lantbruksstyrelsen,

varigenom sakkunskapen och enhetligheten vid förrättningarna skulle bättre tillgodoses.

Styrelsen framhåller vidare, att den tekniska sakkunskapen inom väg- och vattenbyggnadsfacket

borde vara representerad vid en syneförrättning av ifrågavarande

slag, särskilt för att vattenavloppens läge ej skulle komma att bestämmas där, varest

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

deras utförande skulle medföra oskäliga kostnader i jämförelse med, om arbetet utfördes

på annan i byggnadstekniskt hänseende lämpligare plats, som för torrläggningen

kunde vara lika god.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar, att i avseende å såväl dimensioner som

läge å vattenavloppen funnos åtskilliga omständigheter, som måste på fullt sakkunnigt

sätt bedömas med hänsyn både till byggnadens bestånd och till trafiksäkerheten.

Det vore därför icke lämpligt, att en lantbruksingenjör skulle bestämma vattenavloppens

storlek och läge, under det att distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt-

såsom statens kontrollerande ingenjör vid järnvägsanläggning vore

ansvarig lör utförandet av järnvägens broar och vattenavlopp. Styrelsen föreslår därför,

att statens kontrollerande ingenjör vid järnvägsanläggningen eller, då fråga är

om anläggning av järnväg för statens räkning, en av Konungen härför särskilt förordnad

sakkunnig skall vara förrättningsman med statens lantbruksingenjör inom

länet såsom biträdande förrättningsman. .1 samma riktning uttala sig distriktschefen

i östra ävensom distriktsingenjören i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet.

Jämväl lantbruksstyrelsen finner bestämmelserna i fråga icke vara fullt tillfredsställande.

Enligt styrelsens åsikt bör ansökan om syneförrättning inlämnas till styrelsen,

som hade till åliggande att ordna och övervaka lan tbruksingenjOrera as verksamhet.

I första hand skulle av styrelsen till förrättningsman förordnas lantbruksingenjören

inom länet, men därest annan lantbruksingenjör bättre lämpade sig för

ändamålet eller länets ingenjör ej så skyndsamt som vore önskligt kunde utan större

olägenheter för redan påbörjade arbeten tagas ifrån dessa, skulle annan lantbruksingenjör

kunna förordnas. Lantbruksstyrelsen framhåller vidare, att det ej lede tvivel,

att förrättningsmannens åtgärder och beslut skulle mötas med större förtroende

av båda parterna och i synnerhet av jordägarna, om han vid ifrågavarande förrättningar

och särskilt vid sammanträden biträddes av gode män.

Vad järnvägsstyrelsen och väg och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda framhållit har

icke övertygat oss om lämpligheten att i denna del frångå kommittéernas förslag.

Det torde vara tydligt, att syneförrättaren vid ifrågavarande undersökning icke bär

att befatta sig med frågan om det ur teknisk synpunkt mest lämpliga sättet för arbetets

utförande. Uppenbarligen kommer den tekniska sakkunskapen att göra sig

gällande vid utarbetande av den plan, som enligt vårt förslag skall ligga till grund

för syneförrättningen. Därest mot förmodan vid syneförrättningen skulle meddelas

föreskrifter, som ur teknisk synpunkt måste anses olämpliga, står det ju också järnvägsanläggaren

Öppet att genom besvär till vattendomstolen däri utverka ändring.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Däremot ansluta oss vi till fullo till lantbruksstyrelsens uppfattning, att förrättningsmanuen

vid ifrågavarande förrättning bör biträdas av gode män.

Beträffande utseende av förrättningsman hava vi ansett lämpligast att förrättningsman

efter ansökan a v järn vägsan läggaren förordnas av Konungens befallningshavande.

Härmed vinnes överensstämmelse med motsvarande föreskrifter beträffande torrläggningsföretag

enligt 7 kap. Till förrättningsman skall i första hand förordnas statens

lantbruksingenjör inom länet, vilken såsom kommittéerna framhållit i allmänhet måste

anses bäst skickad för uppdraget. Om hinder möter för denne, bör emellertid till förrättningsman

kunna utses annan för uppdraget fullt kvalificerad person. Härigenom

torde det vara sörjt för, att förrättningen i minsta mån fördröjes genom att förrättningsmannen

är upptagen av andra göromål.

11 S.

1 denna paragraf meddelas bestämmelser rörande förrättningens utförande i huvud- <

saklig överensstämmelse med vad kommittéerna föreslagit, dock med de ändringar,

som påkallats av vår ställning till frågan om torrläggning till större djup än till

1.2 meter. Ändring i planen för åstadkommande av sådan djupare torrläggning skall

endast ske i den män den påkallas av eu i detta avseende mot planen gjord erinran

eller för bibehållande av redan befintlig torrläggning.

I likhet med kommittéerna hava vi ansett oss böra meddela bestämmelser till förhindrande

av att undersökningen kommer att gå allt för mycket i detalj. Det kan

ej komma i fråga, att en fullständig plan uppgöres över torrläggningen. Huvudsaken

är, att undersökningen utföres så, att utan allt för stora kostnader och för stor tidsutdräkt

ett i möjligaste mån betryggande resultat vinnes. Är det sålunda fråga om

bro över ett större vattendrag, ligger det i sakens natur, att synemännen icke kunna

göra någon allt för ingående undersökning om vilka torrläggningsföretag, som kunna

antagas komina till utförande i framtiden. I dylika fall torde de nödgas inskränka

sig till sådana företag, som äro under utförande eller planerade eller som eljest kunna

antagas vara så lönande, att de med större grad av sannolikhet komma att utföras.

lo §.

I kommittéförslaget saknas bestämmelser rörande synemans eller sakägares utevaro

vid förrättningen, jäv, in. fl. formella frågor. T den mån sådana bestämmelser ansetts

nödiga, hava de meddelats i förevarande paragraf genom hänvisning till motsvarande

föreskrifter i 10 kap. vattenlagen.

''i funder na

för syneför

rättning

en.

s. 292 Kontrollera mot PDF

17 §.

292

Provning av För den händelse upptagande av vattenaviopp genom banvallen enligt 2 kap. 1 §

stol. vattenlagen är att anse såsom byggande i vatten, skall jämlikt 20 § i samma kap.

i vissa fall inhämtas vattendomstolens medgivande till arbetet Någon inskränkning

i nämnda skyldighet åsyftas icke genom föreliggande förslag. Såsom framhållits

vid 11 § i 7 kap. synes det i sådant fall lämpligast, att vattendomstolen i ett

sammanhang prövar arbetets laglighet jämväl i de hänseenden, varom nu är fråga.

L 11 § av föreliggande förslag har också från behandling vid syneförrättning undantagits

sådan fråga, såframt jämlikt 2 kap. 20 § vattenlagen vattendomstolen därom

meddelat besked eller ock järnvägens ägare förklarat sig vilja inhämta dylikt besked.

Vid den prövning, som frågan om vattenavloppen sålunda kan komma att underkastas

av vattendomstolen, böra uppenbarligen de i föreliggande förslag angivna grunderna

vinna tillämpning. Bestämmelser härom hava upptagits i förevarande paragraf,

hånligt dessa skall, på samma sätt som gäller beträffande syneförrättning, av vattendomstolen

lämnas sådana föreskrifter, att redan befintlig torrläggning av närliggande

mark bibehålies och hinder e j lägges i vägen för den ytterligare torrläggning, som är

tekniskt och ekonomiskt utterbär. Beträffande djupare torrläggning än till 1,2 meter

eller det större djup, vartill marken redan är torrlagd, galler dock jämväl här en

inskränkning. Hänsyn får nämligen ej tagas till sådan djupare torrläggning med

mindre markens ägare gjort framställning om upptagande av avlopp för dylik torr1

agga ilig. Beträffande den ordning, i vilken ett dylikt yrkande skall framställas för

att i varje fall vinna beaktande, meddelas föreskrifter i 11 kap. vattenlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag''

till

L a ii
om

äiulrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Uti ovannämnda paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas bland annat, att för

den händelse det fång, vara lagfart sökes.. skett enligt gällande bestämmelser om

ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, det är obehövligt att

lagfara med föregående fång eller att på föreskrivet sätt styrka förre ägarens åtkomst.

Denna bestämmelse har i vårt förslag undergått formell ändring till följd

därav, att bestämmelserna om ändring eller utrivning av vattenverk enligt vårt förslag

ersättas av föreskrifter i vattenlagen.

Sfi—1U37II).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 cell :«> §§ i förordningen den 1<> juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

De uti ifrågavarande paragrafer gjorda ändringarna hava föranletts därav, att

lagen om dikning och annan avledning av vatten, innefattande jämväl gällande bestämmelser

om ändring eller utrivning av vattenverk, genom vårt förslag upphäves

och ersättes av bestämmelser i vattenlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 18111 angående väghållningsbesvfirets

utgörande på landet.

8 §.

Enligt 7 och 8 §§ i vårt förslag till 7 kap. vattenlagen äro de väghållningsskyldiga

pliktiga att i vissa fall bekosta upptagandet av det vattenaviopp genom allmän

väg, som erfordras för närliggande marks torrläggning. Därest åter en dikande på

egen bekostnad anordnar vattenavlopp genom vägen och kostnaden för vägens underhåll

i framtiden minskas till följd av avloppets upptagande, är den dikande enligt

18 och 19 §§ i vårt förslag till samma kap. berättigad att av vägstyrelsen utfå mot

minskningen svarande gottgörelse. För att det må vara tydligt, att dylik kostnad

och gottgörelse skall gäldas nr vägkassan, har bestämmelse härom införts i tredje

stycket av förevarande paragraf.

17 §.

Grenom den i förevarande paragraf föreslagna ändringen har det givits vägstyrelsen

möjlighet att av den enskilde väghållaren erhålla ersättning för minskning

i underhållskostnad, som föranletts av upptagande på de väghållningsskyldiges bekostnad

av vattenavlopp genom vägen, samt helt eller delvis återfå den gottgörelse,

som utgivits till den dikande i det under 8 § här ovan omfömiälda fall. Ersättningen

från väghållaren skall givetvis utgå genom årligt bidrag. I övrigt hänvisas

i denna del till vad som anförts vid vårt förslag till 7 kap. 19 § vattenlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTEC KNING

Sid.

Skrivelse till lierr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.........BLI

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen................ 3

1 kap. Om rätt till vatten..................... 3

2 kap. Om byggande i vatten................... 3

3 kap. Om vattenreglering..................... 4

5 kap. Om allmän farled..................... 11

7 kap. Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller in
vallning

. . ........................ 13

8 kap. Om kloakledningar..................... 25

9 kap. Om ersättning....................... 28

10 kap. Om syneförrättning..................... 28

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål............ 47

12 kap. Om vattenbok....................... 03

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse

av denna lag...................... 64

14 kap. Slutbestämmelser...................... 66

Lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande

av närliggande marks torrläggning.................. 68

Lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom....................... 72

Lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.................... 78

Lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet................ 75

Motiv:

Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen........... 79

Inledning............................. 79

1 kap. Om rätt till vatten.....................117

2 kap. Om byggande i vatten...................117

3 kap. Om vattenreglering.....................119

5 kap. Om allmän farled.....................135

7 kap. Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller in
vallning.

.......................146

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 kap. Om kloakledningar.....................235

9 kap. Om ersättning.......................250

10 kap. Om syneförrättning.....................253

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål............279

12 kap. Om vattenbok.......................284

13 kap. Om besiktning ocli handräckning så ock om ansvar för överträdelse

av denna lag.....................284

14 kap. Slutbestämmelser......................285

Förslag till lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till

tryggande av närliggande marks torrläggning..............287

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen don 16 juni 1875 angående

lagfart, å fång till fast egendom . . ...............293

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 SS i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom...............294

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 och 17 i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet...........295

opaginerad Kontrollera mot PDF

•.veu r* /S / /0OO

i/Vester

hult

___±_J__L_i__I.

±_L_!__i_J__

SH $3 9V 91 so 89 88 ob 8<T 85" AV 83 8* 81 do 7J9 78 77 7i 7<T 7¥ 73 7» 7/

7*5- 7*¥ 7*2 7»* 7*7 7*o

73773* 733 73* 737 ISO 7*3 7*8 1.

JC I TV

3 */. S 6. 7. & 3 /o ?>^gi5e/;

\---

i J&. Z. 1 //o

___4Ä ZS mkéce.

*| HS| <i| tsl

__J__±__L__1__!j ''

u <1 ^

J__lJJ _l_

J_J__l_J__!

193710.

Geii. Stab. Lit. Anst. Stockh

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.