SOU 1920:3

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl, Justitiedepartementet.

I det jordkommissionen anförtrodda uppdrag ingår, bland annat, dels

att verkställa utredning i vad mån lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom må kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,

torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning ävensom att

avgiva de förslag, vartill utredningen kan föranleda, dels ock att utreda,

huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av

jordbruksändamål utöver vad för närvarande stadgas bör på lagstiftningens

väg genomföras.

De sålunda till kommissionen hänskjuta frågorna äro av stor omfattning

och av genomgripande betydelse för väsentliga delar av vårt folk,

varför desamma för sin lyckliga lösning erfordra grundlig utredning och

noggranna överväganden. Kommissionen, som under det gångna året huvudsakligen

varit sysselsatt med frågor, som falla under andra delar av kom

-

missionens uppdrag, är därför icke i stånd att för närvarande avgiva slutliga

förslag i dessa ämnen.

Emellertid har det vid övervägande av de ovan angivna delarna av

kommissionens arbetsuppgift befunnits erforderligt, att såsom eu förberedande

åtgärd till blivande lagstiftning utfärdas eu lag om förlängning av

vissa arrendeavtal. Kommissionen har därför utarbetat ett förslag till dylik

lag med tillhörande motiv; och får kommissionen härmed till Herr Statsrådet

överlämna detta lagförslag jämte motiv. Tillika får kommissionen

framhålla vikten av att den föreslagna lagstiftningsåtgärden utan dröjsmål

vidtages, varför kommissionen hemställer, att kungl. proposition med lagförslaget

måtte avlåtas till innevarande års riksdag.

Utdrag av kommissionens protokoll, utvisande i ärendet avgivna reservationer,

bifogas.

Ledamoten av kommissionen, förtroendemannen A. Hansson har afresa

till utrikes ort varit förhindrad att deltaga i den slutliga handläggningen

av detta ärende.

Stockholm den 21 januari 1920.

KILS A

Ake

Ingeström.

Carl

Carl

Lindhagen.

Olof

Kils

IHLBOKG.

Jansson. C. J. Johansson.

Olsson. Bertil Wieselgren.

WOHLIN.

X. v. Steyern.

3

F ii r s I a g

till

LAG

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 mom. Ilar torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt

i kraft, upplåtits till brukande mot lega och gäller avtalet för viss tid,

skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av

arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda

år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare, i fråga om arrende av annan jord, vars ägare innehar

fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen

utan att, om han är enskild person, vara mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,

må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

2 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall

beträftånde arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgats skall icke äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren

medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.

4

3 §•

Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,

give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.

Påkallar arrendator!! tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet

innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som

äskas. Om sättet för tillkännagivande, varom nu är sagt, gälle vad om

uppsägning av arrendeavtal är stadgat.

4 §.

Tvist mellan jordägare och arrendator angående förlängning av arrendetid

eller angående villkor, som skola gälla under den nya arrendetiden,

skall avgöras av en skiljenämnd bestående av tre personer, av vilka parterna

välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten

är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda

grunder utgivas av allmänna medel.

5 §•

Bestrider jordägaren att förlängning av arrendetid må enligt denna

lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn

påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles

i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta

tvisten till skiljenämnd. Försummas det, gälle, därest förlängning

av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren, med

de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han

meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om valka skiljedom

äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 §■

Yad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887

stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt

;>

denna lag; dock att vad i 8 £ i förstnämnda lag sägs om överexekutor

skall tillämpas å domaren i orten.

Nämnden sammanträder ä tid och ort, som av ordföranden bestämmes.

Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts

tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa

förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen

samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.

Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande

sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens.

8 §•

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge

efter stämning klandra detsamma vid domstol; instämme dock sin talan

inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs

honom.

Vill arrendator söka ändring i nämndens eller domstols beslut, i vad

därigenom förklarats att förlängning av arrendetid ej må äga rum, må

ändringssökandet icke upptagas till prövning, med mindre arrendatorn visar

att han före klagotidens utgång ställt borgen av två personer, vilkas vederhäftighet

i behörig ordning styrkts, för den skada, som kan tillskyndas

jordägaren genom ändringssökandet, därest detta icke bifalles.

9 §•

Nämndens beslut gånge, såvitt detsamma avser fastställande av arrendevillkor,

efter överexekutors förordnande i verket lika som domstols

laga kraft ägande dom, där ej av domstol annorlunda förordnas.

10 §.

År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall

upphöra, avgjort huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lagskall

äga rum, må arrendatorn icke mot sitt bestridande förpliktas att från

den arrenderade jorden avflytta tidigare än å den fardag för arrenderad

fastighet, som infaller näst efter det frågan om förlängning blivit slutligen

6

avgjord. Dock äge arrendatorn på grund av vad nu sagts icke i något

fall kvarsitta längre än till den dag, å vilken arrendet, om förlängning

skett, skolat upphöra att gälla. Därest på grund av vad sålunda stadgats

arrendatorn sitter kvar utöver den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde,

njute jordägaren av arrendatorn gottgörelse för mistningen av jorden.

Har arrendatorn sökt ändring i skiljenämnds eller domstols beslut, såvitt

därigenom förklarats att förlängning av arrendetid ej må äga rum, och

lämnas ändringssökandet utan bifall, vare arrendatorn pliktig gottgöra jordägaren

jämväl annan skada, som tillskyndas honom genom ändringssökandet.

Kunna parterna ej enas om beloppet av gottgörelse, varom nu är sagt,

skall frågan avgöras av skiljenämnd, som utses i den ordning 4 § stadgar.

11 §.

Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av

jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgats i något

fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller på

förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den .... 1920.

Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,

skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade

uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall

uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.

Yad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om

arrende av viss jord å landet inom Xorrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den

arrenderade egendomen.

Motiv.

I det jordkommissionen anförtrodda uppdrag ingår, bland annat, dels

att verkställa utredning i vad mån lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom må kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,

torpare och deras vederlikar eu mera tryggad ställning, ävensom

att avgiva de förslag, vartill utredningen kan föranleda, dels oek att utreda,

huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende

av jordbruksändamål utöver vad för närvarande stadgas bör på lagstiftningens

väg genomföras.

A ad beträtfar den första av kommissionens ovan angivna uppgifter är

det tydligt, att densamma berör särskilt den kategori av nyttjanderättshavare,

som kan tänkas bliva föremål för vad man plägar kalla en social

arrendelagstiftning, och kommissionen har också ansett åstadkommandet av

en dylik lagstiftning såsom i viss mån innebärande denna uppgifts lösning.

Bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar intaga så gott som undantagslöst

— kommissionen bortser härvid från vissa för de sydligaste delarna

av riket speciella förhållanden — i förhållande till vederbörande

jordägare eu mindre stark ställning. För utjämnande så långt sig gorå

låter av det övertag, som i förevarande rättsförhållanden sålunda ofta föreligger

på jordägarens sida, har den sociala arrendelagstiftningen att ingripa.

Dess uppgift bliver att åstadkomma bestämmelser, varigenom ej mindre

jordägaren förhindras att utnyttja detta övertag till att påtvinga arrendatorn

arrendevillkor av för denne oskäligt betungande beskaffenhet än

även för arrendatorn, oavsett avtalets innehåll, skapas vissa garantier av

ekonomisk och social natur. Den sociala arrendelagstiftningen uppställer

således, så vitt angår förhållandet jordägaren och arrendatorn emellan, sina

regler ensidigt till arrendatorns förmån, om än, djupare sett, man väl skulle

kunna säga att dess mål, skapandet av en ekonomiskt och socialt tillfredsställande

situerad arrendatorsklass, i längden måste tjäna jämväl jordägarens

välförstådda intresse samt jordbrukets sunda utveckling. Att eu

dylik lagstiftnings rättsbud måste vara av tvingande natur, att de således

ej må kunna genom kontrahenternas överenskommelse sättas ur kraft, ligger

i öppen dag. Vad angår det närmare innehållet av en blivande all

-

8

män social arrendelagstiftning torde i densamma väl komma att upptagas

obligatoriska föreskrifter rörande arrendetidens minimilängd, jordägarens

nybyggnads- och underhållsskyldighet, arrendatorns rätt till ersättning för

verkställda förbättringar, värdesättning av dagsverken eller andra tjänstbarheter

m. m. I detta sammanhang må erinras, att för vissa delar av

landet en social arrendelagstiftning redan föreligger genom lagen den 25

juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Yad beträffar den andra här ovan omförmälda delen av jordkommissionens

arbetsområde, uppgiften att utreda huruvida och i vad mån tvångsavlösning

av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för

närvarande stadgas bör på lagstiftningens väg genomföras, torde kommissionen

i sinom tid söka lösa denna uppgift genom framläggande av förslagtill

lagstiftning, varigenom i viss omfattning jord, som brukas av annan

än ägaren, må lösas från denne samt särskiljas för bildande av självständiga

jordbruk. I vilken utsträckning en dylik ^lösningsrätt kan anses

böra komma till stånd, är ett spörsmål, till vilket kommissionen givetvis

ännu icke varit i tillfälle att fatta ståndpunkt, men nära till hands ligger

att antaga, att ett blivande friköpningsverk kommer att beröra en väsentlig

del av den jord, som för närvarande innekaves av de kategorier av nyttjanderättshavare,

till vilkas förmån eu allmän social arrendelagstiftning

ansetts böra genomföras. Antagligt är väl ock, att en dylik friköpningslagstiftning

kommer att i viss mån beröra på arrende upplåtna, under

huvudgård lydande mindre hemman vare sig de ägas av bolag eller enskilda,

ävensom sådana utarrenderade mindre fastigheter, vilkas ägare innehava

dem huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen.

I anslutning till ovanstående framställning håller kommissionen för

sannolikt, att jordägare, till vilkas egendomar höra utarrenderade brukningsenheter

av förberörda slag, nödgas att inom en ej avlägsen framtid

räkna med lagstiftningsåtgärder, vilka avsevärt inskränka deras fria rådighet

över vissa delar av deras jordinnehav. Vid sådant förhållande synes

det för de jordägare, vilka önska att så vitt möjligt undandraga sig verkningarna

av lagstiftningsåtgärder av här ovan antydd innebörd — kommissionen

hyser den förhoppningen, att deras antal ej är stort — ligga

nära till hands, att i den mån gällande arrendeavtal beträffande sådana

brukningsenheter utlöpa, icke vidare upplåta dem på arrende utan på

annat sätt disponera över desamma. Även om vederbörande jordägare

härigenom ej helt kan undgå verkningarna av exempelvis en blivande friköpningslagstiftning,

kan dock den omständigheten, att den tillförene av

9

annan person än ägaren hävdade brukningsenheten vid tiden för nämnda

lagstiftnings genomförande måhända såsom sådan helt och hållet försvunnit

genom dess indragande till huvudfastigheten eller eljest av ägaren på ett

(dier annat sätt för hans egen räkning disponerats, lätt tänkas vålla hinder

och olägenhet för friköpningsverkets lätta och naturliga genomförande.

Och att de arrendator1, vilkas intresse eu blivande allmän social arrendelagstiftning

avser att främja, kunna råka i avsevärda svårigheter, därest

vederbörande jordägare till följd av farhågor för denna lagstiftnings innehåll

i största möjliga utsträckning annorledes än genom utarrendering disponera

över de brukningsenheter, vilka av densamma komma att beröras,

torde ligga i öppen dag.

Enligt jordkommissionens mening böra emellertid åtgärder av statsmakterna

vidtagas till förhindrande därav, att utarrenderade brukningsenheter,

å vilka eu blivande social arrendelagstiftning eller friköpningslagstiftning

kan antagas komma att vinna tillämpning, i större omfattning

vid nuvarande arrendens upphörande av sina ägare under de närmaste

åren indragas. Härvidlag avser kommissionen dock endast sådana arrendeavtal,

som under denna tid utlöpa; i den mån arrendeavtal av annan anledning,

exempelvis arrenderättens förverkande, upphöra, synes någon anledning

till dylikt ingripande icke förefinnas. Vid besvarandet av spörsmålet,

vilka åtgärder som i förevarande hänseende böra anlitas, lärer ledning

i viss mån kunna vinnas genom erfarenheter från Finland. Kommissionen

anser sig böra i korthet omnämna vad därutinnan i nämnda landr förekommit:

Hen

27 februari (12 mars) 1909 utfärdades i Finland eu förordning

om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde, vilken förordning

fullständigt har karaktär av social arrendelag. Förordningen trädde genast

i kraft. Samtidigt med denna författning utfärdades förordning angående

tillämpning av densamma å tidigare tillkomna dylika arrenden. Enligt

nämnda tillämpningsförordning skulle legoavtal, som var gällande den dag,

legoförordningen trädde i kraft, anses förlängt viss tid enligt i lagen angivna

grunder. Avtal, som utlöpte inom ett år från sagda dag, skulle

förlängas med sju år och sålunda utgå tidigast under 1916; i övrigt ordnades

avtalstidens förlängning enligt en fallande skala i förhållande till

den återstående kontrakterade arrendetiden, så att avtal, vilka skulle tilländagå

inom respektive tolv eller tretton år från legoförordningens ikraftträdande,

förlängdes med ett år och således kunde utlöpa tidigast under

1921 eller 1922. Legoavtal, som berodde av uppsägning, skulle anses

2—2099.

10

förlängt med sju år från legoförordningens trädande i kraft. Dessa stadganden

funnos ej upptagna i den till lantdagen överlämnade propositionen

om tillämpningsförordningen, utan insattes i förordningen av lantdagen. I

den skrivelse, med vilken lantdagen meddelade att densamma med vissa

ändringar och tillägg antagit nämnda proposition, anföres, bland annat:

»Det har befarats att jordägare, där före den nya lagens trädande i gällande

kraft # ingångna legoavtal efterhand i en snar framtid utgå, icke

skulle förnya legoavtalen om sina torp, landbolägenheter och backstuguområden,

till följd varav en mängd torpare och backstugusittare jämte

familjer skulle berövas sina legoområden. Av sådan orsak har Lantdagen

funnit det vara oundgängligen påkallat, att legoavtal, som den dag, då

den nya förordningen träder i kraft, äro gällande angående dylika legoföremål,

förlängas med viss tid. Lantdagen har därför i författningsförslaget

intagit den bestämning, att legotiden för sådant avtal komme att

förlängas med sju år, om den enligt avtalet skulle tilländagå inom ett år

från sagda dag samt, beroende av tiden för legoavtalets utgång, med fastställda

successivt kortare tider, ända ned till ett år, varmed sådant avtal

bleve förlängt, som tilländaginge efter tolv till tretton år.»

En för uppgörande av förslag till ordnande av ifrågavarande legoförkållanden

tillsatt kommitté avgav den 6 februari 1913 förslag, innefattande

bestämmelser om förlängning av de den 13 mars 1916 gällande

arrendeavtalen. Förslaget gick ut på avtalstidens förlängning med lägst

ett och högst fem år efter ett system, likartat med det i 1909 års tilllämpningsförordning

upptagna. Såsom motivering för sitt nämnda förslag

anförde kommittén, att huvudsyftet med de blivande åtgärderna på ifrågavarande

område borde vara, att brukarna och deras familjer bibehölles vid

sin jordbesittning och fortfarande förbleve en jordbrukande samhällsklass,

samt att emellertid de lagstadganden, som för sådant ändamål kunde böra

komma till stånd, icke ens i bästa fall kunde komma till tillämpning före

år 1916, liksom icke heller andra åtgärder torde hinna vidtagas tillräckligt

tidigt för att verkan av dem skulle kunna inträda redan sagda år eller

den närmaste tiden därefter.

Kommittén anförde vidare, bland annat: »Enligt uppgifter, som stått

kommittén till buds, kommer en mycket stor del brukare, såväl jordtorpare

som backstugusittare, tillsammans utgörande omkring 100,000 familjer, att

år 1916 befinna sig i det läge, att jordägarna på grund av nu gällande

lagstadganden äro berättigade att avhysa dem. Under de närmast följande

åren råka yttermera tusentals andra brukare och deras familjer i samma

lii^e. Beklagliga förvecklingar och allvarsamma samhällsvådor kiinde härigenom

framkallas, vilka statsmakten möjligen framdeles icke* vidare skulle

förmå behärska. Det är därför, enligt kommitténs tanke, oundvikligt att

skrida till åtgärder, som vore ägnade att temporärt säkerställa brukarne

och deras familjer i dessas jordbesittning till dess förhållandena på ifrågavarande

område hunnit slutligen ordnas.

Kommittén finner det därför oundvikligt, att de legoförhållanden, som

beträffande torp, landbolägenhet och backstuguområde den 13 mars 1916

äro i kraft, men upphöra under de närmast följande åren, skola i lagstiftningsväg

förklaras förlängda med några, högst fem år, dock på sätt

nedanföre säges.

Härvid har kommittén icke lämnat obeaktat, att en sådan lagstiftningsåtgärd

gör intrång på förvärvade rättigheter, i fråga om vilka lagstiftaren

alltid bör iakttaga största möjliga varsamhet. Men vid övervägande

av ärendet från olika sidor har kommittén dock kommit till den

övertygelse, att den föreslagna åtgärden icke kan undvikas. De statistiska

uppgifter, som ovan meddelats såväl angående brukarenas talrikhet överhuvud,

som beträffande antalet brukare, som år 1916 äro i det läge, att

de kunna fördrivas från legoområdet, giva, enligt kommitténs åsikt, ovedersägligen

vid handen, att här är fråga om ett så stort, för hela landets

välfärd betydelsefullt intresse, att man icke kan draga i tvivelsmål det

berättigade uti den föreslagna lagstiftningsåtgärden.»

Förslaget, som förelädes lantdagen samma år, blev emellertid icke av

denna antaget, bland annat av den orsak, att lantdagen icke ägde vetskap

därom, när det bleve möjligt att skrida till åtgärder för frågans definitiva

ordnande, och i vilken riktning dessa komme att gå.

Förslaget framlades åter för 1914 års lantdag, vilken, så vitt angår

ovan omförmälda prolongationsbestämmelser, antog detsamma att vila till

första efter nya val sammanträdande lantdag.

Efter det prolongationsfrågan interimistiskt ordnats genom ett i administrativ

ordning utfärdat manifest av den 1 (14) oktober 1915, blev den

av förenämnda kommitté upptagna lagstiftningsfrågan slutbehandlad av lantdagen,

varefter, i överensstämmelse med lantdagens beslut, den 10 (23)

september 1917 utfärdades »förordning innefattande stadganden angående

särskilda den 13 mars 1916 gällande legoavtal om torp, landbolägenhet

och backstuguområde». I 1 § av denna förordning finnes upptaget ett

så lydande stadgande: »Legoavtal, som, vare sig på grund av däri ingående

bestämmelser eller stadgandet i 1 § av förordningen den 12 mars 1909

12

angående tillämpning av förordningen om lega av torp, landbolägenhet och

backstuguområde å tidigare tillkomna legoförhållanden, den 13 mars 1916

är gällande och varå stadgandena i omförmälda förordningar äro tillämpliga,

skall med beaktande av vad nedan stadgas anses förlängt, om legotiden

komme att, räknat från sistsagda dag, tilländagå:

Dock äge en sådan förlängning av legoavtal, som i denna paragraf är

nämnd, ej mot brukarens vilja rum.»

Sedermera hava de av ovannämnda kommitté i utsikt ställda åtgärder

för ett slutligt ordnande av legoförhållandena beträffande mindre brukningsenheter

resulterat i eu lag av den 15 oktober 1918 angående inlösen av

legoområden, varigenom vederbörande nyttjanderättshavare i viss omfattning

erhållit möjlighet att friköpa sina brukningsområden.

I Finland har man således, för att möta de svårigheter, som, på sätt

här ovan antytts, synas vara förenade med genomförandet av eu allmän

social arrendelagstiftning samt av en friköpningslagstiftning med avseende

å mindre brukningsenheter, tillgripit tvångsförlängning av arrendeavtal i

den omfattning, som med hänsyn till de blivande lagstiftningsåtgärdernas

förmodade räckvidd synts erforderlig. Den i Finland sålunda beträdda

vägen lärer ock få anses vara den enda med någon grad av säkerhet

framkomliga. Att vägande invändningar kunna resas mot ett genomförande

tvångsvis av förlängning av arrendeupplåtelser, är uppenbart och förbisågs

ju ej heller i Finland. Upphävandet av jordägarens frihet att vid löpande

arrendeperiods utgång få efter sitt gottfinnande antingen ånyo på arrende

upplåta eller ock i en eller annan form för egen räkning disponera över

den honom tillhöriga brukningsenheten måste ovillkorligen framstå såsom

ett synnerligen långt gående ingrepp i den enskildes rätt att råda över

sin egendom. Då jordkommissionen detta oaktat icke tvekar att framlägga

förslag till lagstiftningsåtgärder i sådan riktning, har detta sin grund i

kommissionens övertygelse att utan en dylik lagstiftning den kommissionen

åliggande uppgift i fråga om tryggandet av de socialt och ekonomiskt

svagast situerade nyttjanderättshavarnas ställning svårligen kan ernå en

tillfredsställande lösning. Det är ock att märka, att eu friköpningslagstift

-

mom

» 4 » 5 »

» 6 » 7 »

» 8 » 9 »

om......... 1 år

» 2 eller 3 »

med 5 år

» 4 »

» 3 »

» 2 »

» 1 »

I.">

ning vill får anses innebära ett starkare ingrepp i jordägarens rätt än eu

lagstiftning rörande tvångsprolongation av arrendeavtal, men icke förty bär

eu dylik lagstiftning, om än på ett snävt begränsat område och i hittills

föga effektiv form genomförts genom lagen den 28 juni 1918 om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område. Ett förslag till lagstiftning av större effektivitet i sistberörda

ämne förelädes av Kung). Maj:t nästlidet års lagtima riksdag och dess

upphöjande till lag, som då strandade allenast pa första kammarens motstånd,

torde allenast vara en tidsfråga. Anser man i övrigt ett berättigat

statsintresse kräva, ej mindre att eu friköpningslagstiftning genomföres i

fråga om jord, som för närvarande innehaves av vissa kategorier av nyttjanderättshavare,

än även att för de fall, där detta ej med fördel kan ske,

dessa nyttjanderättshavares sociala och ekonomiska ställning, sa långt sig

göra låter utan förnärmande av jordägarens berättigade krav, förbättras

och stabiliseras — att så är förhållandet är enligt kommissionens mening

uppenbart — lärer man ej böra tveka att vidtaga de åtgärder, som för

tillgodoseendet av detta statsintresse må finnas erforderliga, och man synes

då ej heller böra skygga tillbaka för att tvångsvis ingripa för åstadkommande

av förlängning av brukarnas besittningstid i fråga om vissa grupper

av arrendeföremål.

Kommissionen vill även framhålla, att noggrann utredning och grundligt

övervägande givetvis erfordras, innan förslag till eu friköpnings- och eu

hela riket omfattande social arrendelagstiftning kan framläggas. l)et är

därför nödvändigt, att detta lagstiftningsarbete kan fortgå utan att störas

av åtgöranden från enskilda personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras.

J)et rådrum, som sålunda erfordras, kan ej vinnas annat än genom

eu lag av den innebörd, som här föreslås.

Omfattningen av den lagstiftning i sådan riktning, vartill kommissionen

i anslutning till vad ovan anförts härmed framlägger förslag, är, såsom

redan antytts, betingad av det ändamål, denna lagstiftning i enlighet

med föregående framställning skall tjäna. De brukningsenlieter, som av

förslaget beröras, finnas angivna i förslagets 1 §, vars bestämmelser emellertid

kompletteras av undantagsstadgandena i 2 §. Ilär må endast nämnas,

att lagen är avsedd att omfatta såväl mindre dylika enheter av kameralt

osjälvständig karaktär som även kameralt självständiga fastigheter,

vilka ingå som beståndsdelar av ett egendomskomplex och i sådan egenskap

i äganderättshänseende hava anslutning till en huvudgård; ja även

14

kamerala enheter utan samband med huvudgård kunna träffas av desamma,

för den händelse vissa kvalifikationer föreligga i fråga om ägarens person.

Den närmare redogörelsen för hithörande bestämmelser lärer emellertid böra

lämnas i samband med behandlingen av de särskilda paragraferna i förslaget.

Såsom redan framhållits, innebär förslaget ett väsentligt ingrepp i

den enskildes rätt att fritt förfoga över sin egendom. Det framstår då

utan vidare såsom naturligt, att detta ingrepp icke bör sträckas längre än

vad för säkerställandet av lagstiftningens ändamål må finnas vara absolut

av nöden. Ej heller får ingreppet föras längre än skyldig hänsyn till

jordägarens befogade krav medgiver. Dessa hänsyn hava föranlett åtskilliga

bestämmelser i förslaget, för vilka närmare skall redogöras vid behandlingen

av dess enskildheter, men vilka likväl synas böra i sina allmänna

drag här antydas.

Till en början må då anmärkas, att vad man genom den föreslagna

lagen vill ernå är, att arrendatorn i de fall, lagen avser att reglera, ej

må mot sin vilja kunna avlägsnas från den arrenderade fastigheten under

den tid, som återstår till dess en definitiv reglering av hithörande förhållanden

kan tänkas vara genomförd. Det är alltså en förlängning av

arrendetiden, som erfordras. Däremot finnes ingen anledning till något

krav, att under den förlängda arrendetiden det ursprungliga avtalets bestämmelser

i fråga om arrendebelopp, naturaprestationer, dagsverksskyldighet

och dylikt ovillkorligen skola oförändrade kvarstå; tvärtom syiies hänsyn

till såväl jordägarens som arrendatorns berättigade intresse bjuda, att

tillfälle gives till reglering av dessa villkor, vare sig genom frivillig överenskommelse

eller genom auktoritativt avgörande, framgånget såsom resultat

av opartisk och sakkunnig prövning i eu eller annan form. Likaså

torde vara uppenbart, att den förmån i fråga om besittningen, som den

föreslagna lagstiftningen avser att skänka arrendatorn, icke kan värja denne

mot den rätt, som enligt avtal eller bestämmelse i lag kan tillkomma jordägaren

att före arrendetidens slut uppsäga avtalet, således bland annat,

icke mot följderna av sådant förfarande, som enligt 2 kap. 36 § i lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom eller motsvarande

stadgande i den norrländska arrendelagen berättigar jordägaren att uppsäga

arrendatorn till avflyttning. Något särskilt stadgande i detta sista hänseende

har icke ansetts vara av nöden.

Den föreslagna lagen avser endast arrendeupplåtelser, gällande för viss

tid, vare sig den bestämda giltighetstiden har sin grund i uttryckligt stad

-

gande i avtalet eller är eu följd av föreskrift i ovan omförmälda lag den

14 juni 1907 eller dess promulgationslag, respektive den norrländska

arrendelagen. Det praktiska resultatet liärav bliver, att avtal, som ingåtts

för arrendatorns livstid eller för upplåtarens besittningstid, falla utanför

förslagets räckvidd. Att genom lagstiftningens tillämpning på dylika avtal

införa nya parter i det mellan jordägaren och arrendator!! bestående rättsförhållandet

synes varken erforderligt eller riktigt. Yad särskilt angår

upplåtelser för arrendatorns livstid, torde sådana i stor utsträckning grunda

sig på ett mera personligt förhållande mellan jordägaren och arrendator^

varför avtalets utsträckande att på nyttjanderättshavarens sida omfatta

annan person än arrendator! respektive dennes hustru icke lärer böra

ifrågasättas.

Den föreslagna lagen är ej avsedd att tillämpas på andra avtal än

sådana, som ingåtts före dess trädande i kraft. Härigenom förlänas åt

lagen den ur juridisk synpunkt anmärkningsvärda egendomligheten att erhålla

uteslutande retroaktiv karaktär, en egendomlighet, som den emellertid

delar med den förut omnämnda lagen den 28 juni 1918. Det torde utan

vidare vara uppenbart, att man å ena sidan icke kan nå det med lagstiftningen

avsedda ändamål utan att ingripa i fråga om redan bestående

arrendeupplåtelser, å andra sidan saknar anledning att i förevarande ordning

söka inverka på avtal, som efter dess ikraftträdande kunna komma

till stånd. Därest vissa grupper av arrendeavtal måste slutas så att säga

under trycket av en lag om tvångsförlängning, komme otvivelaktigt benägenheten

hos jordägarna att inlåta sig på dylika avtal att väsentligen

minskas, vilket väl ej lärer böra eftersträvas.

Såsom ovan nämnts, avser förslaget allenast mindre brukningsenheter.

En viss arealbegränsning finnes angiven i 2 § i förslaget, till vars behandling

den närmare redogörelsen för nämnda begränsning synes böra

anstå. Ilär må endast ånyo betonas, att berörda begränsning lika litet

som övriga i förslaget intagna stadganden, vilka närmare bestämma förslagets

omfattning så vitt angår arrendeföremålen, innebär något ståndpunktstagande

från kommissionens sida i fråga om kommande förslag till

social arrendelagstiftning och friköpningslagstiftning. Den utredning, på

vilken förslag till sådan lagstiftning skall grundas, föreligger ännu ej och

kommissionen måste vid sådant förhållande för sitt vidare arbete å nämnda

lagstiftningsområden förbehålla sig fullständigt fria händer.

Ännu en inskränkande bestämmelse av så att säga mera speciell natur

må bär förberedelsevis omnämnas. Då fråga uppstår, huruvida för

-

16

langning av arrendetid må enligt förslaget äga ruin — här förutsättes, att

lagens tillämplighet på såväl brukningsenheten som avtalet är klar — lärer,

där enighet mellan jordägaren och arrendatorn icke kan uppnås, ett vägande

av parternas intressen mot varandra böra äga rum. Härvid kan

det tänkas inträffa, att på grund av särskilda omständigheter jordägarens

intresse att få för eget bruk disponera den utarrenderade jorden är så

starkt, att ett bifall till arrendator^ yrkande om arrendetidens förlängning

vid objektiv prövning måste te sig såsom eu bestämd rättskränkning. För

sådana fall bör lagstiftningen lämna möjlighet att avvisa arrendatorns krav.

I sista delen av 2 § tinnes intaget ett stadgande i dylik riktning. Närmare

redogörelse för detta stadgande kommer att lämnas vid behandlingen

av nämnda paragraf.

Hen föreslagna lagen är ej avsedd att äga tillämplighet i fråga om

jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning. Då det kommissionen

lämnade uppdraget hänför sig allenast till jord under enskild

äganderätt, lärer detta undantag från den föreslagna lagens tillämpningsområde

redan härigenom vara fullt motiverat. Härtill kommer, att åtgärder

för indragning av arrenden av mindre brukningsdelar väl ej torde

vara att i nämnvärd grad befara från ovan omförmälda jordägares sida.

Förslaget innehåller åtskilliga bestämmelser av processuell natur. För

avgörande av i de särskilda fallen uppkommande frågor, huruvida med

hänsyn till den utarrenderade brukningsenhetens beskaffenhet, jordens ägare,

avtalets innehåll, föreliggande speciella förhållanden etc., förutsättningar

äro för handen för arrendeavtals förlängning, ävensom för bestämmande av

arrendevillkoren under en i enlighet med förslaget förlängd arrendetid,

måste ett prövningsförfarande anordnas. Stadganden måste meddelas rörande

såväl vad vederbörande parter hava att iakttaga för att den anordnade

prövningsapparaten må träda i funktion som ock denna apparats arbetssätt,

ävensom i fråga om möjlighet för parterna att fullfölja talan mot

de meddelade besluten och om dessas verkställande. Den närmare redogörelsen

för de bestämmelser, lagförslaget i förevarande hänseenden innehåller,

lärer böra anstå till behandlingen av de särskilda paragraferna; här

må allenast nämnas, att kommissionen funnit skiljemannaförfarande böra

anlitas för slitande av mellan jordägare och arrendatorer uppkommande

tvister, med öppen lämnad rätt för vederbörande parter att vid domstol

söka rättelse i skiljemännens beslut.

Kommissionen övergår nu till behandling av förslagets enskildheter.

17

1 §•

1 mom. I detta inoment samt i 2 och 1 1 §§ angivas gränserna för

lagens tillämplighetsområde. Detta har i överensstämmelse med de grundsatser,

för vilka ovan redogjorts, i syfte att det ingrepp i den enskildes

förfoganderätt, som den föreslagna lagen innebär, icke må sträckas längre

än nödigt, bestämts så snävt, som kommissionen ansett kunna ske, utan

att ändamålet med lagstiftningen komme att äventyras.

I fråga om den upplåtna rättighetens natur har förslaget sålunda begränsats

till att gälla avtal, varigenom jord upplåtits till brukande mot

lega. I överensstämmelse med den i lagen om nyttjanderätt till fast egendom

brukade terminologin avses härmed endast verkliga jordbruksarrenden.

Såväl vederlagsfria upplåtelser som upplåtelser av jord på arrende för annat

ändamål än jordbruk (2 kap. 43 § i nyttjanderättslagen) falla utom lagstiftningen.

Beträffande upplåtelser utan vederlag, bör någon tvångsförlängning

uppenbarligen icke ifrågakomma, och vad angår arrenden för annat

ändamål än jordbruk så torde, såvitt nu kan bedömas, dessa upplåtelser

oj komma att beröras av en social arrende- eller friköpningslagstiftning av

den omfattning, som omförmäles i jord kom missionens uppdrag, och anledning

har därför saknats att göra den föreslagna lagen tillämplig på dylika

arrenden.

Förslaget hänför sig vidare endast till arrenden som gälla för viss tid

och som upplåtits före lagens ikraftträdande; beträffande skälen till dessa

begränsningar har ovan redogjorts.

Såsom i det föregående erinrats, är arrendeföremålets beskaffenhet av

avgörande betydelse för den föreslagna lagens tillämplighet. Några av de

viktigaste bestämmelserna i detta hänseende återfinnas i förevarande §.

Enligt huvudregeln i 1 stycket av 1 momentet avser lagen arrenden av

torp eller andra till huvudgård hörande jordbrukslägenheter samt av hemman,

som lyda under huvudgård. Såsom framgår av vad förut anförts,

är den utarrenderade jordens rättsliga beskaffenhet härvid icke avgörande.

Såväl kameralt självständiga fastigheter som brukningsenheter av kameralt

osjälvständig natur äro föremål för lagförslaget. Det avgörande är icke

arrendeföremålets rättsliga beskaffenhet utan dess faktiska förhållande till

annan jord. Står arrendeföremålet i sådant avhängighetsförliållande till annan

jord, att denna kan betecknas såsom huvudgård med hänsyn till arrendeföremålet,

har förslaget tillämpning på detta, såvitt övriga förutsättningar

härför föreligga. Är åter arrendeföremålet en fullt självständig bruknings

-

3 -»099.

18

enhet, är lagstiftningen i regel ej tillämplig å detsamma. Att i lagtexten

meddela närmare bestämmelser angående graden av den avhängighet, vari

den arrenderade jorden skall stå till annan fastighet för att denna skall

anses hava egenskapen av huvudfastighet, torde svårligen låta sig göra på

ett tillfredsställande sätt. Frågan torde bäst lösas på tillämpningens väg

i enlighet med den naturliga uppfattningens krav, och torde man kunna

taga för givet, att de skiljenämnder, som hava att pröva hithörande frågor,

med stöd av sin egen praktiska erfarenhet och sin kännedom om ortens

förhållanden, komma att utan större svårighet träffa ett riktigt avgörande.

Enligt 1 momentet 2 stycket skall lagen i vissa fall tillämpas även

å fullt självständiga arrendeföremål, nämligen då den arrenderade fastigheten

tillhör någon (bolag eller enskild person), som innehar densamma

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Är ägaren enskild

person, fordras dock tillika, att han ej är mantalsskriven å fastigheten

eller å fastighet, som är i sambruk med denna. Förevarande utsträckning

av lagens tillämpningsområde förestavas därav, att sådan jord,

som här angivits, kan tänkas bliva föremål för en blivande social arrendeeller

friköpningslagstiftning. I detta hänseende får kommissionen erinra,

att den norrländska arrendelagen avser sådan jord, som här är i fråga,

även om densamma är i brukningshänseende fullt självständig.

Övriga begränsningar i förslagets tillämpningsområde, vilka sammanhänga

med den arrenderade jordens beskaffenhet, återfinnas i 2 och 11 §§.

Den t v ångstörlängning av arrendeavtal, som genom förevarande lagstiftning

skulle åvägabringas, bör givetvis icke utsträckas över en längre

tidrymd än som påkallas av lagstiftningens ändamål. Avgörande är härvidlag

den tidpunkt, då den ifrågasatta sociala arrendelagstiftningen och

friköpniugslagstiftningen kan beräknas vara genomförd. Kommissionen har

utgått från, att dessa lagar böra kunna utfärdas senast under år 1924,

och har i enlighet härmed bestämt tiden för tvångsförlängningen av arrendeavtal

till 1925. För att vinna så nära anslutning till innehållet av de

gjorda arrendeupplåtelserna som möjligt har slutpunkten för prolongationen

icke, såsom kunnat ifrågasättas, generellt bestämts till den allmänna fardagen

den 14 mars 1925 utan har det föreskrivits, att arrendetidens förlängning

i varje fall skall beräknas till ett eller flera hela år, eller, såsom

förslaget uttrycker det, arrendetiden skall förlängas till och med den dag

under år 1925, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra

att gälla.

19

I 1 momentet 3 stycket av förevarande § meddelas en föreskrift,

som innefattar en begränsning av vissa brukares rätt att erhålla förlängning

av arrendetiden. Kommissionen syftat här på sådana brukare, som

innehava jord på arrende icke på grund av avtal med jordens ägare utan

efter upplåtelse från någon, som själv innehar jorden med nyttjanderätt.

Exempel på sådana upplåtelser föreligger, då arrendator av större egendom

antagit torpare å till egendomen hörande torp. Dylika underarrendatorer

kunna uppenbarligen icke förvärva bättre rätt gent emot jordägaren än

den nyttjanderättshavare, från vilken de härleda sin rätt; deras besittningstid

kan icke genom förevarande lagstiftning utsträckas utöver upplåtarens

egen besittningstid. Ilar, då upplåtelsetiden för en dylik underarrendator

går till ända, upplåtarens arrendetid ännu ej utlupit, eller kommer upplåtaren

i åtnjutande av prolongation, förefinnes i detta hänseende ej hinder

för lagens tillämpning på underarrendet; i annat fall måste underarrendatorn

vika för jordägarens anspråk på att återfå sin jord fri från upplåtelser,

till vilka han icke medverkat.

I fråga om sättet för tvångsförlängningens genomförande angives förslagets

ståndpunkt i förevarande § därigenom, att förlängningen förklaras

inträda efter påfordran av arrendatorn. Härigenom angives — något som

för övrigt följer av lagens natur — att förlängning av arrendetiden icke

kan komma i fråga mot arrendatorns vilja. Men tillika innebär detta stadgande,

att lagens verkningar icke inträda så att säga automatiskt, utan att

en positiv åtgärd erfordras från den berättigades sida, om han vill komma

i åtnjutande av den förmån, som lagen tillförsäkrar honom. Förslagets

ståndpunkt i denna del motiveras av önskvärdheten av att klarhet beträffande

parternas ställning till frågan om arrendetidens förlängning må

vinnas i god tid före den avtalade arrendetidens utgång. Särskilt för jordägaren

är det uppenbarligen av stor vikt att erhålla vetskap om arrendatorns

avsikter i fråga om arrendetidens förlängning å sådan tid, att jordägaren,

där så erfordras, kan vidtaga åtgärder för att i annan ordning

disponera över jorden. Såsom närmare framgår av 3 och 5 §§ har förslaget

i syfte att klarlägga parternas ståndpunkt till frågan om lagens tilllämpning

i det särskilda fallet genomfört ett system med ömsesidig anmälningsskyldighet.

Därvid har initiativet lagts å arrendatorns sida. För

denna anordning talar såväl det principiella skälet, att det synes riktigast,

att den, som av lagen tillförsäkrats en extraordinär förmån, giver sin vederpart

till känna om han önskar begagna sig av denna förmån, som ock

det förhållandet, att på detta sätt otvetydig klarhet över arrendatorns av

-

20

sikter ock en lämplig utgångspunkt för eventuella rättsliga förhandlingar

låta sig ernås utan onödig omgång.

2 mom. Av skal, som ovan angivits, har det ansetts böra lämnas

parterna tillfälle att för den tid, under vilken arrendeförhållandet förlänges,

erhålla en omreglering av arrendevillkoren. I detta moment göres en hänvisning

till de paragrafer, som innehålla de väsentliga stadgandena om sättet

för dylik omreglerings verkställande.

2 §.

Såsom i de allmänna motiven anförts, avser förslaget endast mindre

brukningsenheter och uppställer i sådant hänseende en maximigräns beträffande

den arrenderade fastighetens areal. Bestämmelse härom återfinnes

i förevarande §.

I fråga om fastställandet av denna maximigräns kunna naturligtvis

olika meningar göra sig gällande. Den ledande synpunkten torde böra

vara den, att en tvångsförlängning ej bör ifrågakomma beträffande avtal,

som hava karaktären av affär sarrenden. Vid sådana arrenden framträda över

huvud taget icke med större styrka de sociala synpunkter, som framkallat

förevarande lagförslag. Det är visserligen påtagligt, att ett arrendes egenskap

av affärsarrende icke omedelbart framgår därav, att den arrenderade

fastigheten överstiger en viss areal, men för det praktiska syfte, som här

är i fråga, torde uppställandet av en dylik arealgräns bilda en tillräcklig

ledning. Vid fixerandet av arealgränsen bör, enligt kommissionens åsikt,

hänsyn tagas endast till omfattningen av den odlade jorden. Att medräkna

fastighetens impediment bör tydligtvis ej komma i fråga. Till fastighetens

skogsmark lär väl arrendatorn i regel äga allenast en begränsad

nyttjanderätt, och vad hagmark och naturlig äng angår, så äro dessa ofta

svåra att till arealen noggrant bestämma, varför, om de toges med i beräkningen,

svårigheter lätt kunde uppkomma vid lagens tillämpning. Förslaget

uppställer därför den regeln, att arrendeavtal ifråga om fastigheter,

som innehålla odlad jord utöver viss omfattning, icke äro föremål för

tvångsförlängning. I enlighet med ovan angivna utgångspunkt har kommissionen

ansett ifrågavarande gräns för lagens verksamhetsområde lämpligen

böra bestämmas sålunda, att lagen icke äger tillämpning, där arrendet

omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar.

Såsom i det föregående framhållits, bör förlängning av arrendetid icke

inträda i sådana fall, då på grund av särskilda omständigheter jordägarens

intresse att på annat sätt disponera över den utarrenderade jorden framträder

med större styrka. Stadgande i detta syfte kar upptagits i förevarande

§. Såsom av stadgandets avfattning framgår, äger jordägaren i

detta hänseende endast åberopa sådana omständigheter, som föranleda att

det för honom skulle medföra avsevärt men att hava jorden upplåten på

arrende. Sådana omständigheter äro exempelvis att den utarrenderade

jordens belägenhet otvetydigt angiver, att jorden bör läggas i sambruk med

huvudfastigheten eller att jorden är erforderlig för någon anläggning, som

jordägaren kan visa sig hava för avsikt att utföra. Däremot kunna omständigheter,

som äro beroende på det personliga förhållandet mellan jordägaren

och arrendatorn, icke åberopas i detta avseende.

3 §.

1 3 —10 §§ meddelades de processuella bestämmelser, som erfordras

för don föreslagna lagens realiserande.

Vid behandlingen av 1 § har framhållits, att tvångsförlängningens

inträde gjorts beroende av att yrkande därom framställes av arrendatorn.

I förevarande § meddelas närmare föreskrifter om vad arrendatorn i detta

hänseende har att iakttaga. Med hänsyn till önskvärdheten av att skiljenämndens

beslut må kunna meddelas före den avtalade arrendetidens utgång,

har tiden för förlängningens påkallande bestämts till 90 dagar före

förstnämnda tid. Samtidigt med det arrendatorn påfordrar förlängning av

arrendetiden, åligger det honom, om han vill påkalla förändring i arrendevillkoren,

att göra framställning härom, därvid han tillika skall uppgiva,

vari de äskade förändringarna bestå. I rättssäkerhetens intresse har föreskrivits

viss form för verkställandet av dessa framställningar. En dylik

formföreskrift ligger givetvis i såväl jordägarens som arrendatorns intresse;

för båda parterna är det av vikt att oklarhet i dessa frågor såvitt möjligt

undvikes. Beträffande formen för ifrågavarande meddelanden ansluter sig

förslaget till vad som stadgas i 2 kapitlet 38 § nyttjanderättslagen rörande

uppsägning av arrende; meddelandet skall alltså göras skriftligen eller med

vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

Påföljden för arrendatorn, därest han försummar att enligt bestämmelserna

i denna § framställa anspråk på förlängning av arrendetid eller

ändring i arrendevillkoren är givetvis, att han förlorar sin talan i dessa

hänseenden. Vad särskilt angår ändring i arrendevillkoren vill kommissionen

fästa uppmärksamheten därpå, att arrendator, som enligt arrendeavtalet

22

varit skyldig att ställa säkerhet för fullgörandet av sina åligganden på

grund av avtalet, uppenbarligen har motsvarande åliggande beträffande den

tid, under vilken avtalet kan komma att förlängas, för såvitt han icke

vinner ändring i detta arrendevillkor. Har han ej ställt säkerhet för sistnämnda

tid, riskerar han alltså, om han icke i vederbörlig ordning befrias

från denna skyldighet, att arrenderätten på jordägarens talan förklaras

förverkad.

4 §.

I det övervägande flertalet fall torde, enligt kommissionens övertygelse,

jordägare och arrendator komma överens i fråga om tillämpningen av förslagets

bestämmelser. Men i åtskilliga fall lärer mellan parterna komma

att förefinnas så vittgående meningsskiljaktigheter, att en godvillig överenskommelse

är utesluten. För dylika händelser är det, såsom ovan framhållits,

nödvändigt, att ett auktoritativt avgörande träffas av ett därtill

skickat organ.

De tvister, som kunna uppkomma på grund av den föreslagna lagen,

äro av två slag, nämligen dels frågor huruvida förlängning av arrendetid

må äga rum och dels frågor om innehållet av de arrendevillkor, som skola

gälla under arrendetidens förlängning.

Att låta dessa tvister omedelbart prövas av de allmänna domstolarna,

vore av flera skal mindre lämpligt. Uti de mål, som här äro i fråga, är

det av stor vikt att ett avgörande — låt vara icke slutligt — föreligger

så snart som möjligt, helst före utgången av den avtalade arrendetiden.

Med den långsamhet, som utmärker vårt rättegångsväsen, skulle detta

önskemål så gott som aldrig kunna uppnås, om ifrågavarande mål anhängiggjordes

vid allmän underrätt. Vidare lär det stundom bliva erforderligt,

att den prövande myndigheten på ort och ställe undersöker förhållandena.

Men härför lämpa sig givetvis ej våra underdomstolar. Vad särskilt angår

fastställandet av arrendevillkor, så kommer det i dessa frågor mera an på

praktisk erfarenhet och kännedom om ortsförhållandena än på ett juridiskt

avgörande. Av dessa skäl har kommissionen ansett det icke böra ifrågakomma,

att tvister, som uppkomma vid lagens tillämpning, omedelbart

anhängiggöras vid allmän domstol.

Om denna väg förkastas, kunde det ligga nära till hands att, efter

mönstret av lagstiftningen mot oskälig hyresstegring, för prövning av hithörande

frågor inrätta fasta nämnder med exempelvis länet till j urisdiktions

-

23

område. En fördel med ett dylikt system vore tvivelsutau, att härigenom

vunnes en viss garanti för enhetlig rättstillämpning inom ett större distrikt.

Men ej heller denna lösning synes erbjuda tillräcklig säkerhet för skyndsamhet

och anpassningsförmåga vid avgörandet. Önskvärt är ock, att nya

institutioner med eu viss karaktär av ämbetsverk icke utan trängande nödvändighet.

upprättas. Kommissionen har därför ansett systemet med fasta

nämnder icke böra ifrågakomma.

Den bästa lösningen ernås, enligt kommissionens åsikt, om man låter

de rättstvister, vartill förslagets bestämmelser kunna giva anledning, hänskjutas

till skiljenämnder, utsedda under medverkan av parterna för varje

särskilt fall. Härigenom ernås den största möjliga enkelhet och skyndsamhet

i förfarandet. Parterna få tillfälle att i nämnden insätta personer,

för vilka de äga förtroende och som hava kännedom om förhållandena i

det särskilda fallet. Skulle i något fäll en undersökning behöva företagas

på ort och ställe, låter detta sig göra utan besvärande omgång. För

nämndens auktoritet och för enhetlighet i rättstillämpningen har förslaget

sökt . sörja genom föreskrift, att ordföranden skall utses av Konungens befallningshavande.

Därvid är det, enligt kommissionens åsikt, att förvänta,

att till ordförande åtminstone i de mål, som röra samma jordägare, utses

samma person.

För anlitande av skiljenämnder av den utav kommissionen föreslagna

typen talar ock, att denna utväg redan kommit till användning i närbesläktade

fall, nämligen vid den omreglering av arrendevillkor, som kan

ifrågakomma enligt lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot

oskälig arrendestegring och lagen samma dag innefattande tillägg till lagen

om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Då förevarande lagförslag väsentligen tjänar allmänna sociala intressen,

har det ansetts riktigast, att ersättningen till nämndens ordförande bestrides

av allmänna medel. Härutinnan överensstämmer förslaget med nyssnämnda

lagstiftning av den 28 juni 1918.

5 §•

Sedan arrendatorn enligt 3 § påkallat förlängning av arrendetiden

och därvid eventuellt framställt anspråk på jämkning i arrendevillkoren,

tillkommer det jordägaren att fatta ståndpunkt till arrendatorns krav. För

detta ändamål har enligt förevarande § ett rådrum på 30 dagar tillerkänts

honom. Finner jordägaren sig icke kunna utan vidare gå in på arren

-

24

datorns fordringar, lär val i regel under denna tidrymd förhandlingar komma

att föras mellan parterna och för de flesta fall en uppgörelse komma till stånd.

Kan så icke ske, ankommer det på jordägaren att före utgången av nämnda

tid draga saken inför skiljenämnd. Försummar han detta, blir påföljden,

att avtalet anses förlängt på de av arrendatorn fordrade villkoren. Av förslagets

ovan berörda ståndpunkt, att full frihet bör föreligga ifråga om regleringen

av arrendevillkoren under arrendetidens förlängning, följer, att

även jordägaren kan, i den ordning denna § stadgar, påyrka förändringar

till sin förmån i de förutvarande villkoren.

För att en fast utgångspunkt må vinnas för skiljemannaförfarandet,

har föreskrivits, att jordägaren skall lämna arrendatorn skriftlig uppgift å

de punkter, i vilka han ej medgiver arrendatorns krav, ävensom å de ändringar

i arrendevillkoren, som han själv påyrkar och som arrendatorn icke

medgivit. De sålunda angivna frågorna utgöra föremålet för skiljenämndens

prövning. Samtidigt med att jordägaren lämnar arrendatorn uppgift om

tvistens föremål, skall han underrätta arrendatorn om sitt val av skiljeman.

Genom vidtagandet av dessa åtgärder har jordägaren uppfyllt vad som åligger

honom för bevarande av sin rätt till talan i förevarande hänseende.

•

6 §•

Sedan jordägaren i den ordning, som stadgas i 5 §, tagit initiativet

till tvistens hänskjutande till skiljenämnd och för sin del utsett skiljeman,

erfordras ytterligare åtgärder för skiljenämndens konstituerande. I detta

hänseende skola enligt förslaget stadgandena i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen

den 28 oktober 1887 om skiljemän i huvudsak äga tillämpning. Enär

skiljenämndens ordförande alltid utses av Konungens befallningshavande, bär

det likväl ansetts lämpligare, att i de fall, då annan skiljeman skall utses

av offentlig myndighet, detta icke verkställes av överexekutor utan av domaren

i orten.

7 §•

I denna § givas bestämmelser rörande förfarandet vid skiljenämnden.

Särskilt har inskärpts önskvärdheten av att parterna, om icke förr, så inför

skiljenämnden träffa förlikning i hithörande frågor. I rättssäkerhetens intresse

har föreskrivits, att förlikning, som ingås sedan saken hänskjutits

till skiljenämnden, skall upprättas skriftligen samt undertecknas av parterna

25

och bestyrkas av nämndens ordförande. Skriftlig form för förlikningen

påkallas jämväl därav, att det för parternas rättsförhållande grundläggande

avtalet såsom regel upprättats skriftligen.

I övrigt överensstämma stadgandena i 7 § väsentligen med motsvarande

bestämmelser i lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot

oskälig arrendestegring.

§ 8.

Av praktiska skäl är det uppenbarligen synnerligen önskvärt, att de

tvister mellan jordägare och arrendatorer, som kunna uppkomma på grund

av förevarande lagstiftning, bliva, så snart ske kan, slutgiltigt avgjorda.

Det kunde därför sättas i fråga att låta skiljenämndens beslut bliva bindande

för parterna. Med hänsyn till den stora betydelsen av de intressen,

som här äro i fråga, har kommissionen likväl icke ansett sig kunna frångå

den allmänna regeln, att parterna böra hava tillgång att hos domstol söka

ändring i en av lagen inrättad skiljenämnds beslut. Förevarande § innehåller

stadgande härom.

Då enligt förslaget (10 §) verkställighet av beslut, varigenom förklarats

att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, icke må ske förrän

beslutet vunnit laga kraft, skulle arrendatorn kunna begagna sig av fullföljdsrätten

till att kvarsitta å den arrenderade jorden även i sådana fall,

då förlängning av arrendetiden uppenbarligen ej kan ifrågakomma. Till

avhjälpande av de olägenheter, som härigenom skulle kunna uppkomma för

jordägaren, har uti 10 § stadgats, att arrendatorn är skyldig att gottgöra

jordägaren skada, som uppkommer för honom genom ändringssökandet, såväl

genom mistning av jorden som eljest. För att ändringssökandet skall

upptagas till prövning, skall arrendatorn enligt 2 stycket i förevarande §

ställa borgen av två personer, vilkas vederhäftighet i behörig ordning styrkts,

för det skadestånd, som han i enlighet med vad nyss sagts kan förpliktas

att utgiva. Genom detta stadgande torde jordägarens berättigade intresse

vara tillgodosett, och faran för att arrendatorn skall i oträngt mål fullfölja

rättegången vara väsentligen avlägsnad.

9 och 10 §§.

I dessa §§ givas regler beträffande verkställighet av skiljenämnds och

domstols beslut i tvister, som uppkomma på grund av den föreslagna lagen.

Därvid göres åtskillnad mellan å ena sidan beslut angående arrendevillko

t-2099

-

26

rens bestämmande och å andra sidan beslut i fråga om arrendetidens förlängning.

I det förra hänseendet meddelas i 9 § en bestämmelse överensstämmande

med den, som gäller enligt lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser

mot oskälig arrendestegring. Nämndens beslut bör i dessa fall

utan olägenhet efter förordnande av överexekutor kunna verkställas med

rätt för domstol att förordna om inhibition. Domstols beslut verkställes

enligt allmänna regler.

Beträffande åter beslut i fråga om förlängning av arrendetid (10 §)

måste större varsamhet iakttagas vid verkställigheten.

Till en början kan uppenbarligen, då arrendatorn påkallat förlängning,

någon avhysning ej komma ifråga, förr än beslut föreligger, att förlängning

ej skall äga rum. Men ej heller ett beslut av detta innehåll bör, med

hänsyn till den ifrågavarande rättighetens utomordentliga betydelse för arrendatorn,

få verkställas, förrän detsamma vunnit laga kraft. Härutinnan

överensstämmer förslaget med vad som gäller beträffande utslag i mål angående

förverkande av arrenderätt. Däremot har förslaget icke upptagit

den i 2 kapitlet 40 § i lägen om nyttjanderätt domstol tillerkända befogenheten

att, när skäl därtill äro, förordna, att dess utslag må verkställas

utan hinder därav att detsamma ej äger laga kraft. Såsom vid 8 § anförts

har förslaget i annan ordning sökt förebygga de olägenheter, som

kunna uppkomma för jordägaren genom att arrendatorn fullföljer en obefogad

talan.

I likhet med vad som gäller enligt lagen den 28 juni 1918 om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, har arrendatorns rätt att kvarsitta utsträckts till den fardag, som

infaller näst efter det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Då

likväl arrendatorn uppenbarligen icke bör genom fullföljd av talan kunna

tillförsäkra sig bättre rätt än den föreslagna lagen avser att bereda arrendatorer,

har hans rätt att kvarsitta för varje fall begränsats till den tidpunkt,

då arrendet, även om förlängning kommit till stånd, skolat upphöra.

För de bestämmelser i förevarande §, som avse arrendatorns ersättningsskyldighet

till jordägaren, är väsentligen redogjort vid 8 §. Här må

endast tilläggas, att arrendatorns skyldighet att utgiva ersättning till jordägaren

för mistning av jorden föreligger så snart arrendatorn på grund av 10

§ kvarsuttit å den arrenderade jorden, oavsett huruvida arrendatorns kvarsittande

möjliggjorts genom obefogade processuella åtgärder från hans sida.

Tvist om ersättningens storlek har hänvisats till skiljenämnd, utsedd

27

i den ordning 4 § stadgar. Har skiljenämnd tillsatts för avgörande av

de i 4 § omförmälda frågorna, föreligger naturligtvis icke något hinder,

att samma nämnd, innan den upplösts, på parts begäran avgör de ersättningsfrågor,

som då föreligga. Eljest är det nödvändigt, att ny nämnd

utses för detta ändamål.

11 §•

Beträffande denna § hänvisas till vad ovan anförts.

Hen föreslagna lagen äger tillämpning på arrenden, som upphöra efter

det lagen trätt i kraft. För att arrendatorn i de fall, då den avtalade

arrendetiden utgår inom den närmaste tiden efter lagens ikraftträdande,

skall kunna göra gällande de honom enligt lagen tillerkända rättigheterna,

bör det föreskrivas, att arrendatorn icke i något fall är pliktig att giva

sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller på förändring i arrendevillkoren

jordägaren till känna före viss dag, någon tid efter lagens ikraftträdande.

Innehåller, såsom stundom är fallet, ett på viss tid ingånget arrendeavtal

den bestämmelsen, att om avtalet icke uppsäges inom viss tid före

arrendetidens utgång, detsamma skall anses förlängt på viss tid, kan svårighet

uppkomma att avgöra, vilken inverkan den föreslagna lagen har på

rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn. Har arrendatorn före

utgången av den avtalade uppsägningstiden påkallat förlängning av arrendetiden

enligt förslaget men sker icke inom samma tid från någondera sidan

formlig uppsägning av arrendet, kan nämligen tvekan råda, huruvida avtalet

blivit förlängt enligt sitt innehåll eller om den av arrendatorn påkallade

legala tvångsförlängningen bör inträda. Denna fråga har förslaget, i

enlighet med vad som får antagas i regel vara arrendatorns avsikt vid

påkallandet av tvångsförlängning, löst så, att arrendatorn skall anses hava

uppsagt avtalet. Någon förlängning enligt avtalets bestämmelser kan sålunda

icke ifrågakomma.

Har arrendatorn med stöd av stadgandet i 10 § kvarsuttit å den arrenderade

jorden efter den avtalade arrendetidens utgång, bör detta uppenbarligen

icke medföra, att den för dylikt fall eljest i lag stadgade förlängningen

av arrendetid inträder. Stadgande härom har införts bland promulgationsbestäm

melserna.

28

Reservation

av

0. Olsson och N. Wohlin.

Vi reservera oss mot den i 2 § av lagförslaget intagna arealgränsen

av 25 hektar, vilken enligt vår uppfattning är för låg och bör utbytas

mot en arealgräns av 40 hektar, så att icke ett stort antal verkliga bondhemman

komma att uteslutas från den ifrågavarande lagens verkningar.

Reservation

av

O. Olsson.

Jag anser, att i 2 § av lagförslaget bör intagas stadgande därom, att

förlängning av arrendetid enligt 1 § icke skall äga rum, där arrendatorn,

då avtalet eljest skolat upphöra att gälla, icke innehaft fastigheten på arrende

i minst fem år; dock att arrendatorn skall äga rätt att tillgodoräkna

sig tid, under vilken fastigheten innehafts på arrende av någon, vars rätt

övergått å honom.

Reservation

av

C. Lindhagen.

Med anledning av kommissionens förslag till lag om förlängning av

vissa arrendeavtal får jag dels anmäla skiljaktighet mot en och annan del

av motiveringen och dels beträffande själva förslagets detaljer uttala följande

betänkligheter:

3—10.

Dessa föreskrifter överensstämma med vanliga stadganden i svensk social

lagstiftning. De synas ock efter bokstaven ganska väl motiverade med

29

ett rättvist avvägande så gott sig göra låter mellan rättigheter och skyldigheter.

Emellertid bygger dylik lagstiftning på ett antagande av en jämlikhet,

som i verkligheten icke alls finnes. Lagbuden bli därför oftast mera ett

skådespel i lagtexten än någonting värdefullt i tillämpningen. Någon jämlikhet

förefinnes nämligen gemenligen icke och så ej heller i förevarande fall.

Själva förslagets tillkomst härleder sig ju från den uppfattning, att det

finns eu klass arr endator er, som äro beroende, och därför måste erhålla statsmaktens

stöd. Att sedan lämna en sådan arrendator det tillämnade stödet

på det sätt, att han skall för att ernå detsamma uppträda självständigt

emot jordägaren och anlita legala utvägar såsom vore han en oberoende

samhällsmedlem, detta är, såvitt jag förstår, en motsägelse.

Dessa beroende människor på landet sakna alla förutsättningar att

kunna eller våga sig på att spela den roll, som en välvillig lagstiftning

från huvudstadens skrivbord tilläffinat dem. De flesta få kanske icke ens

kännedom om lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu

mindre någon vetskap och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror

och omöjligheter är det icke som skänkas dessa människor genom rätt eller

plikt att inom nittio dagar före arrendetidens utgång påfordra förlängning

och detta hos eu jordägare, som kanske i de flesta fall befinner sig fjärran

från platsen, att .härvid iakttaga vad som om uppsägning av arrendeavtal

är stadgat, att utse skiljeman och stå till reds med en oöverkomlig skriftväxling,

att stämma till domstol och göra det inom viss tid, att ställa

borgen för den skada, som kan tillskyndas jordägaren och göra det inom

en viss legal tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt gottgöra jordägaren

för mistning av jorden och annan skada o. s. v. För de flesta

människor i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter av alla

slag, advokater samt först och sist pengar och återigen pengar. Ilur skall

saken då ej ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare i avskilda vinklar

och vrår med de långa avstånden och den fullkomliga hjälplösheten såsom

enda perspektiv och rättesnöre.

Något annorlunda ställer sig saken måhända i de fall, att arrendatorerna

äro starkt och respektingivande organiserade. De kunna då påräkna

insiktsfull hjälp av sina organisationer och dessas förtroendemän. Under

den tillämnade lagens verkningstid kommer det emellertid med säkerhet att

inträffa, att en stor del, kanske de flesta av dem, som lagen vill vårda

sig om, komma att stå oorganiserade eller som medlemmar i svaga organisationer.

30

Av dessa skäl har jag inom kommissionen påyrkat, att förlängningen

skulle verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande

från arrendatorn. Detta synes vara så mycket mindre betänkligt som de

flesta av dessa arrenden utan liotet om en ingripande lagstiftning säkerligen

skulle utan vidare förlängts. I övriga fall, där jordägaren och arrendatorn

äro ense om arrendets upphörande, hindrar lagen, som ju ej är tvingande,

icke att en skriftlig konfirmering därom äger rum.

I överensstämmelse med vad ovan sagts och föreslagits, böra de efterföljande

bestämmelserna i förslaget anpassas, och bördan av ytterligare

åtgärders vidtagande väsentligen läggas på den, som mest förmår och förstår

att bära den, nämligen jordägaren och staten.

I den mån författningen ändock måste pålägga arrendatorerna eget

initiativ och förutseende, bör staten förordna särskilda personer att på

begäran lämna dem effektivt biträde. Likaledes är det säkerligen eu viktig

angelägenhet att kännedom om författningen sprides i orterna samt

exemplar av densamma finnas lätt tillgängliga, vilket hitintills enligt min

uppfattning försummats i all social lagstiftning. Om allt detta bör lagen

helst innehålla föreskrifter, men saken kan ju i alla fall avhjälpas på enbart

administrativ väg, såvida det verkligen också sker.

11 §.

I denna del av lagen har jag ansett, att den bör utsträckas att omfatta

åtminstone alla under arv endator er till dem, som arrendera jord, tillhörig

kronan, kommun eller allmän inrättning. Som bekant är en sådan

underarrendering tyvärr mycket vanlig på kronojord. Man kan säga, att även

formellt är det här fråga om ett privat arrende. I realiteten är dessa

arrendatorers tryckta och beroende belägenhet mångenstädes en allmänt

bekant sak. Deras rätt att efter en lång besittning kanske ibland i generationer

en gång komma fram till en självständig besittning bör ej få äventyras

av att en privatperson egenmäktigt uppsäger dem från en jord, som

icke ens är hans.

Övergångsbestämmelsen.

Enligt min uppfattning och erfarenhet, exempelvis om norrlandslagstiftningen,

måste den insikten någon gång slå igenom, att en social lagstiftning

ofta måste i större eller mindre mån vara retroaktiv och ej får

uppenbart förfela sitt ändamål i avsevärda delar genom att träda i kraft

31

först med lagens promulgerande. Under tiden från det lagförslaget förelegat

hos regeringen och sedan går sin gång över ortsmyndigheter, lagråd

och riksdag fram till förenämnda tidpunkt lämnas utrymme för mångahanda

spekulationer att på grund av sin kännedom om lagen och dess avsikter

söka förekomma de senare. Lagen måste därför ha en viss retroaktiv verkan.

I detta fall synes eu sådan återverkande tillämpning lämpligen böra

sättas till den dag, då jordkommissionens betänkande avlämnats.

Det är så mycket angelägnare, att här även i övrigt noga överväga

lagstiftningens omedelbara framträdande som en myckenhet arrenden utgå

den 14 mars 1!)20. Arrenden, som redan nu blivit uppsagda i laga ordning,

kunna knappast omfattas av lagen, då förmodligen både jordägare

och arrendator träffat anstalter med anledning'' av uppsägningen. Detsamma

kan ock ha inträffat med arrenden, som skola utlöpa den 14 mars 1920

enligt icke blott kontraktens lydelse utan även parternas samstämmiga

önskan eller uppfattning, att så skulle ske.

Emellertid givas kontrakt, i förevarande fall sannolikt de allra flesta,

som visserligen äro ställda på viss kort tid, men i alla fall oavlåtligt fortsättas

enligt tyst överenskommelse, ibland sedan långa tider, ja generationer.

Det är stadgat, att om arrende utgår på viss dag men brukaren sitter

kvar i två månader utan att bli anmanad att avflytta, så fortfar arrendet.

Om nu detta lagförslag framföres av statsmakterna i syfte att få dess

grundsatser lagfästa vid denna riksdag, kan det på många platser inträffa,

att en eljest ej avsedd uppfordran till avflyttning kommer till stånd omedelbart

eller innan förenämnda två månaders utgång. Lagen skulle på

det sättet stjälpa en mängd människor, som den velat hjälpa. Detta får

icke gå för sig. Genom lämpliga övergångsbestämmelser, stödda av andra

utvägar, som även förefinnas, bör ett så stort missförhållande kunna undvikas.