Sök i Ratio Lex

VÄRNPLIKTIGA, VILKA HYSA SAMVETSBETÄNKLIGHETER MOT VÄRNPLIKTSTJÄNSTGÖRING

172 sidor, varav 101 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 101 av 172 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1920:4, band 3, VÄRNPLIKTIGA, VILKA HYSA SAMVETSBETÄNKLIGHETER MOT VÄRNPLIKTSTJÄNSTGÖRING

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE

I FRÅGA OM

VÄRNPLIKTIGA, VILKA HYSA SAMVETSBETÄNKLIGHETER

MOT VÄRNPLIKTSTJÄNSTGÖRING

AVGIVET DEN 16 DECEMBER 1918

AV

DÄRFÖR INOM KUNGL. LANTFÖRSVARSDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM

SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet. V

Förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot

värnpliktstjänstgöring ................................................ 1

Förslag till Kungl. förordning med bestämmelser för tillämpning av lagen

om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

............................................................................ 4

Allmän motivering...................................................... 7

Speciell motivering:

till ovannämnda lagförslag ............................................... 3y

till ovannämnda förslag till Kungl. förordning .......................... 46

Historik angående frågans utveckling, särskilt inom riksdagen .........49

Statistisk redogörelse angående s. k. religiösa värnpliktsvägrare i Sverige^

med bilagor................................................................ ’ 33

Redogörelse för lagstiftningen i vissa utländska stater:

Danmark .................................................................. 775

England .......................................................... 77g

Frankrike............................................................. 7 20

Nederländerna............................................................ ,

Nordamerikas förenta stater................................... ..... ,

Norge ...............................................121

Ryssland ............................................................ 7 23

Schweiz.................................................................. '' ,

Tyskland ................................................................ ............ ,

Österrike—Ungern ................................................ 724

Berättelse över resa till Danmark, jämte bilagor.................................... 125

Framställning av olika meningar angående samvetsbegreppet .................. 139

Särskilda yttranden:

av herrar Byström och Gullberg................................................ 747

» herr Oroneborg ....................................................... ’ ” 766

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. lånt försvarsdepartementet.

Genom nådigt brev den 29 juni 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t

dåvarande statsrådet och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet att

tillkalla högst fyra sakkunniga personer jämte sekreterare för att inom

departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av

förslag »angående värnpliktstjänstgöringens ordnande för värnpliktiga,

vilka hysa religiösa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst».

Enligt detta bemyndigande anmodade statsrådet uti särskilda ämbetsskrivelser

samma dag undertecknade, generalmajoren på arméns

reservstat J. A. M. Blomstedt, dåvarande ledamoten av riksdagens andra

kammare, redaktören J. Byström, kanslerssekreteraren, vice häradshövdingen

O. U. Croneborg och dåvarande ledamoten av riksdagens första

kammare, regementspastorn P. V. Olsson, att såsom sakkunniga inom

departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av

förslag i berörda fråga; varvid tillika uppdrogs dels åt undertecknad

Blomstedt att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbeten dels ock

åt undertecknad Croneborg att tillika bestrida sekreterargöromålen.

De sakkunniga sammanträdde första gången den 12 —16 juli

1917. Vid nästa sammanträde, den 10 september samma år, anmäldes,

att på grund av bemyndigande i nådigt brev den 24 juli 1917 statsrådet

och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet tillkallat undertecknad,

ledamoten av riksdagens första kammare A. W. Gullberg, att inom

departementet biträda med verkställande av ifrågavarande arbete.

Undertecknade, sålunda tillkallade sakkunniga, hava därefter sammanträtt

å följande tider, nämligen från och med den 10 till och med

opaginerad Kontrollera mot PDF

— VI —

den 15 september, från och med den 8 till och med den 22 oktober,

från och med den 12 till och med den 19 november samt från och med

den 10 till och med den 18 december, allt 1917, ävensom från och med

den 1 till och med den 8 februari, från och med den 3 till och med

den 17 maj, från och med den 29 juli till och med den 5 augusti, den 7

oktober samt från och med den 9 till och med den 16 december 1918.

Härjämte hava undertecknade Byström och Gullberg för utarbetande

av särskilt yttrande sammanträtt från och med den 21 till och med

den 30 augusti 1918.

Mellan sammanträdena hava förberedande arbeten utförts.

Enligt erhållet nådigt uppdrag hava undertecknade Blomstedt och

Gullberg under december månad 1918 företagit en resa till Danmark

för att besöka de anstalter, som nyligen där trätt i verksamhet för beredande

av civilt arbete åt sådana värnpliktiga, vilka av religiösa eller

andra skäl erhållit tillstånd att fullgöra dem åliggande värnpliktstjänstgöring

medelst civilt arbete.

Till de sakkunniga hava vid arbetets början eller under dess fortgång

överlämnats, för att tagas i betraktande vid uppdragets fullgörande,

följande handlingar.

1) en av Svenska missionsförbundet den 2 november 1916 gjord

underdånig framställning, över vilken chefen för generalstaben avgivit

infordrat underdånigt utlåtande;

2) en av Henning Melander till Kungl. Maj:t ingiven, den 7 juni

1916 dagtecknad skrift;

3) en av militieombudsmannen den 8 november 1917 till statsrådet

och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet avlåten skrivelse, varmed

överlämnats en från redaktionen för tidningen Svenska Morgonbladet

till militieombudsmannen insänd skrift med bilagor;

4) en av Albert Wickman till nämnda departementschef ingiven,

den 14 januari 1918 dagtecknad skrift;

5) och 6) handlingar angående två värnpliktiga, den ene vid

Kungl. Upplands infanteriregemente och den andre vid Kungl. Värmlands

regemente, vilka under åberopande av samvetsbetänkligheter vägrat fullgöra

värnpliktstjänst; samt

7) ett vid kristligt fredsmöte i Mora den 6 oktober 1918 gjort,

skriftligen avfattat uttalande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

VII

Till de sakkunniga har svenska freds- och skiljedomsföreningens

centralstyrelse överlämnat en den 17 augusti 1918 dagtecknad skrift.

Omförmälda handlingar, vilkas innehåll de sakkunniga under arbetets

gång tagit i övervägande, varda härmed överlämnade.

Till fullgörande av berörda, oss anförtrodda uppdrag få vi härmed

vördsamt överlämna:

1) förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring, jämte motiv;

2) förslag till Kungl. förordning med bestämmelser för tillämpning

av nämnda lag, jämte motiv;

3) historik angående frågans utveckling i Sverige, särskilt inom

riksdagen;

4) statistisk redogörelse angående s. k. religiösa värn plikts väg - rare i Sverige, jämte bilagor;

5) redogörelse för lagstiftningen i vissa utländska stater;

6) berättelse angående ovan berörda resa till Danmark, jämte

bilagor; och

7) framställning av olika meningar angående samvetsbegreppet,

referat.

Undertecknade Byström, Croneborg och Gullberg hänvisa till bifogade

särskilda yttranden. Vid utarbetande av undertecknade Byströms

och Gullbergs särskilda yttrande har amanuensen i Kungl. lantförsvarsdepartementet

David Montgomery på anmodan biträtt.

Stockholm den 16 december 1918.

M. Blomstedt

Jakob Byström

Wilhelm Gullberg

Otto Croneborg

P. Valerius Olsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

Forslas; till

Lag

om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

1. Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga, på

kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i den ordning, som i

gällande värnpliktslag stadgas, må erhålla tillstånd att under fredstid

fullgöra sin värnpliktstjänstgöring utan att vare sig övas i vapens bruk

eller bära vapen eller ammunition.

2. Under krigstid skall tjänstgöringen för värnpliktig, varom i

mom. 1 sägs, bestämmas allenast av behovet, efter prövning av vederbörande

militärbefäl.

§ 2.

1. Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på sätt i § 1

mom. 1 sägs, meddelas av inskrivningsrevision på därom av den värnpliktige

gjord ansökning. Sådan ansökning skall vara åtföljd av

a) intyg, utfärdat av präst i den församling, där sökanden

är kyrkobokförd, eller, om sökanden tillhör sådan församling,

som omförmäles i förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning den 31 oktober 1873,

av vederbörande församlingsföreståndare, eller, om sökanden är

mosaisk trosbekännare, av vederbörande religionslärare, vilket

intyg skall innehålla en bestämd förklaring i frågan, huruvida

sökanden, enligt intygsgivarens uppfattning, hyser allvarliga, på

kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad ordning;

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

b) intyg, utfärdat på heder och samvete av två andra personer,

vilkas trovärdighet är av inskrivningsrevisionen känd eller eljest

tillförlitligen styrkt, avseende samma fråga, som under a) omförmäles.

2. Ansökning skall, för att kunna till prövning upptagas, göras

vid sökandens inskrivning; dock att, där värnpliktig efter påbörjad tjänstgöring

visar sannolika skäl för att han hyser sådana samvetsbetänkligheter,

som i mom. 1 sägs, av honom gjord ansökning må, sedan, i den

ordning Konungen bestämmer, honom beviljats uppskov med tjänstgöringen,

av inskrivningsmyndigheterna till prövning och avgörande upptagas.

§ 3.

1. Värnpliktig, vilken erhållit sådant tillstånd, varom i § 1 mom. 1

sägs, är, sedan han blivit inskriven, skyldig att under fredstid varje

tjänstgöringsomgång, som omfattar första tjänstgöring eller repetitions(regements-)

övning, för sin utbildning tjänstgöra ett antal dagar, som

är en och en fjärdedel gånger så stort som det dagantal, under vilket

övriga till samma truppslag och kategori i övrigt hörande vapenföra värnpliktiga

äro skyldiga att under samma omgång tjänstgöra. Vid beräkning

av dagantalet uppkommande bråktal bortfalla.

2. Under reservtruppövning, landstormsövning och tjänstgöring jämlikt

§ 28 värnpliktslagen är tjänstgöringstiden för sådan värnpliktig densamma

som för övriga till samma truppslag och kategori i övrigt hörande

vapenföra värnpliktiga.

§ 4.

Värnpliktig, vilken erhållit sådant tillstånd, varom i § 1 mom. 1

sägs, skall under fredstid fullgöra sin värnpliktstjänstgöring antingen vid

vederbörligt truppförband eller vid armén eller marinen tillhörande sjukhus,

verk, förråd eller annan inrättning i enlighet med de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelas.

§ 5-

Befinnes, sedan värnpliktig erhållit sådant tillstånd, varom i § 1

mom. 1 sägs, att det honom lämnade medgivandet varit grundat på up
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

penbarligen vilseledande uppgifter, eller gör den värnpliktige sig skyldig

till dåligt uppförande eller upprepade förseelser i tjänsten och sålunda

visar sig icke vara förtjänt av medgivandet, må, i den ordning Konungen

bestämmer, honom beviljas uppskov med tjänstgöringen och inskrivningsrevision

på anmälan besluta hans överföring till tjänstgöring med vapen.

Skulle den värnpliktige förklara sig icke vidare hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i den ordning, som i gällande

värnpliktslag stadgas, må han omedelbart överföras till tjänstgöring

med vapen.

I fall, varom i denna paragraf är sagt, äger den värnpliktige tillgodoräkna

sig fyra femtedelar av det antal dagar han före överföringen

tjänstgjort. Vid beräkning av dagantalet uppkommande bråktal bortfalla.

6.

Av Konungen meddelas närmare bestämmelser rörande denna lags

tillämpning.

Det alla osv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag till

Kungl. Förordning

med bestämmelser för tillämpning av lagen om värn pliktiga,

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

1. Ansökning om sådant tillstånd, varom förmäles i § 1 mom. 1

lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,

skall, ställd till vederbörande inskrivningsrevision, ingivas

vid inskrivningsförrättningen det år, sökanden är skyldig undergå inskrivning.

Har värnpliktig jämlikt § 2 mom. 2 nämnda lag erhållit uppskov

med tjänstgöring, skall dock ansökning göras senast vid näst därefter

infallande inskrivningsförrättning.

2. Till ansökningen må, utöver de i § 2 mom. 1 nämnda lag

föreskrivna intyg, sökanden foga de intyg och övriga handlingar, han kan

finna ägnade att styrka framställningen.

§ 2.

Avser ingiven ansökning tillstånd för sökanden att civilklädd fullgöra

värnpliktstjänstgöringen eller att fullgöra densamma annorledes än

på sätt i § 4 nämnda lag sägs, skall densamma dock upptagas till

prövning och avgörande såsom om den innehölle begäran om befrielse

endast från att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1. Ärende rörande ansökning, varom här är fråga, skall vid inskrivningsförrättningen

företagas efter de i § 20 inskrivningsförordningen

särskilt uppräknade ärenden och sålunda först efter det fråga om sökandens

inskrivning och tilldelning till visst truppslag vid hären eller viss

tjänst vid marinen blivit i föreskriven ordning avgjord.

Vid tillämpning av den i § 32 mom. 5 inskrivningsförordningen

givna bestämmelsen om vapenför värnpliktigs tilldelning till det truppslag

eller den tjänst, varför han finnes lämpligast, må i fråga om värnpliktig,

som förklarar sig hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktens

fullgörande i stadgad ordning, hänsyn icke särskilt tagas till sådan förklaring.

2. I ansökning meddelade uppgifter skola genom inskrivningsnämndens

försorg fullständigas med de upplysningar angående sökanden

och hans personliga förhållanden, vilka kunna vinnas vare sig på grund

av möjligen inom inskrivningsnämnden förefintlig kännedom härom eller

genom samtal med sökanden eller med tillstädesvarande kronobetjäning

och kunna tjäna till utredning i ärendet.

3. Sedan inskrivningsnämnden avgivit det yttrande, nämnden kan

finna påkallat, samt efter det handlingarna genom rullföringsbefälhavarens

försorg blivit, där så erfordras, ytterligare fullständigade, översändas

de jämte huvudhandlingarna av nämndens ordförande till inskrivningsbefälhavaren

för att jämte dessa överlämnas till inskrivningsrevisionens

ordförande.

§ 4-

Finner inskrivningsrevisionenJämpligt att, innan ansökningsärende av

ifrågavarande art avgöres, av sökanden införskaffa ytterligare utredning i

ärendet eller bekräftelse å däri vunna upplysningar, äger inskrivningsrevisionen

förordna, att sökanden skall, där det utan synnerlig olägenhet för honom

kan ske, kallas att, vid äventyr att ärendet ändock avgöres, inställa

sig vid näst infallande sammanträde med inskrivningsrevisionen för att

personligen lämna behövliga uppgifter. Jämväl för erhållande på annat

sätt av erforderlig ytterligare utredning i ärendet, äger inskrivningsrevisionen

uppskjuta ärendets slutliga behandling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

§ 5.

Protokoll och övriga handlingar rörande inskrivningsrevisions beslut,

varigenom värnpliktig erhållit tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring

under fredstid utan att vare sig övas i vapens bruk eller bära

vapen eller ammunition, insändas till Konungen, som därefter i kommandoväg

meddelar närmare bestämmelser om tjänstgöringen.

§ 6.

1. Truppförbandschef eller flottstationschef samt motsvarande befälhavare

åligger

a) att, där värnpliktig efter påbörjad tjänstgöring visar sannolika

skäl för att han hyser sådana samvetsbetänkligheter, som i § 1 mom. 1

nämnda lag sägs, bevilja honom uppskov med tjänstgöringen; skolande

därvid, på sätt i inskrivningsförordningen sägs, uppskovssedel honom

tillställas;

b) att, där värnpliktig lämnat medgivande, varom i § 1 mom. I

nämnda lag sägs, befinnes vara grundat på uppenbarligen vilseledande

uppgifter, eller där den värnpliktige, på sätt i § 5 samma lag sägs,

visar sig icke vara förtjänt av medgivandet, härom göra anmälan till

näst infallande sammanträde med inskrivningsrevisionen; samt

c) att, om vapenför värnpliktig, som erhållit sådant tillstånd, på

grund av erhållna upplysningar eller eljest förklarar sig icke vidare hysa

samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad

ordning, omedelbart överföra honom till tjänstgöring med vapen.

2. Sådant uppskov, varom i mom. 1 a) sägs. får icke beviljas

värnpliktig mer än en gång.

§ 7

Angående upprättande av statistik över värnpliktiga, vilka på grund

av religiös övertygelse hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens

fullgörande i stadgad ordning, meddelas bestämmelser i koramandoväg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Allmän motivering.

Åt de sakkunniga har lämnats i uppdrag att verkställa utredning och

avgiva förslag »angående värnpliktstjänstgöringens ordnande för värnpliktiga,

vilka hysa religiösa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst.»

De sålunda valda uttrycken kunna väl, på sätt här nedan skall närmare

påvisas, i vissa avseenden lämna rum för någon tvekan angående

uppdragets omfattning. Då emellertid frågan om de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas

behandling är i sin helhet av principiell betydelse, helst

enär densamma är ägnad att alltför lätt föranleda oklarhet och missuppfattning

beträffande såväl samvetsfrihetens som den allmänna värnpliktens

betydelse och innebörd, samt dessutom väckt stor uppmärksamhet

i vida kretsar, hava de sakkunniga ansett sig både oförhindrade och

även förpliktade att till närmare granskning upptaga frågan i hela dess

vidd. I sådant avseende hava de sakkunniga ej mindre ansett sig böra här

nedan lämna en framställning av frågans tidigare behandling inom svenska

riksdagen och en statistisk utredning angående hithörande faktiska förhållanden

i vårt land jämte en redogörelse för frågans läge i åtskilliga

främmande stater än även velat, innan de närmare skälen angivas för de

i detta betänkande framlagda förslag, söka i någon mån utreda själva

principfrågan.

Spörsmålet om de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas behandling kan

sägas vara lika gammalt som frågan om den allmänna värnplikten själv.

I jämbredd med värnpliktens utveckling har emellertid spörsmålet vuxit i

betydelse och omfång. Ifrån att omfatta en tjänstgöring, vilken både i

vårt land och annorstädes den enskilde kunde genom lega eller friköp helt

och hållet undandraga sig, hava de med den allmänna värnplikten förbundna

skyldigheterna i fredstid svällt ut till att bliva allt mera omfattande

och krävande. Härtill har i senaste tid tillkommit den omständigheten,

att världskriget genom sin oerhörda intensitet och omfattning samt genom

den hänsynslöshet vid val av medel för stridsavsiktens ernående,

som utmärker detsamma, i våra dagar på många håll väckt en djup av
-

De sakkunnig-as

uppdrag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statens intresse

och

des

enskildes.

sky för allt vad till krigsväsendet hörer och sålunda varit ägnat att öka

värnpliktsvägrarnas, säkerligen även de s. k. religiösa vämpliktsvägrarnas,

antal.

Om sålunda frågans omfattning och betydelse ökats, äro de principiella

svårigheterna vid dess lösning alltjämt desamma. Dessa svårigheter

bero givetvis i grunden därpå, att ett statsintresse av vital beskaffenhet

synes stå i oförsonlig motsats mot det enskilda intresse, som av religiösa

skäl fordrar befrielse i visst fall från uppfyllandet av en allmän medborgerlig

skyldighet på det sätt lagen föreskriver.

Det gäller då att tillse, huruvida och i vad mån staten kan och bör

taga hänsyn till detta enskilda intresse. Att kravet på dess tillgodoseende

ganska starkt gjort sig gällande i vårt land, kan icke bestridas; och det bör

ju medgivas, att när de religiösa betänkligheterna visa sig vara djupt och

allvarligt grundade, desamma måste, även om de ej kunna erkännas vara i

sak befogade, giva anledning till stor tvekan, huruvida för framtvingande

av ett mot desamma stridande handlingssätt statens straffmakt bör i

all sin stränghet tillämpas. Det är nämligen att märka, att dessa betänkligheter

ej sällan bero av bristande insikter eller begåvning och att

de ofta nog hava bibragts värnpliktsvägraren av utomstående, lärare, kamrater

osv. Sådana betänkligheter härröra ju ock ofta, såsom ovan påpekats,

från avskyn för krigets fasor och hänsynslösa stridsmedel. En bidragande

orsak torde säkerligen även vara att söka i den avsmak för hela

militärväsendet, som allvarligt gudfruktiga unge män lätteligen bibringas

under kasernlivet, inom vilket rå ton icke sällan förekommer. Uti en skrivelse

av den 12 april 1917, vilken av herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet

till de sakkunniga överlämnats för att tagas i beaktande

vid utförandet av deras uppdrag, hava, bland annat, ifrågasatts åtskilliga

åtgärder för motarbetande av »det råa livet på lägerplatserna»; och ehuru

denna frågas närmare behandling icke kan anses innefattad i det uppdrag de

sakkunniga erhållit, vilja de sakkunniga dock begagna tillfället att här

i förbigående framhålla den stora betydelsen av att dylika åtgärder vidtagas.

Om det sålunda får anses utrett, att de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas

samvetsbetänkligheter innefatta ett så starkt intresse för den enskilde,

att det icke bör lämnas helt å sido, utan påkallar vissa åtgärder från

statens sida, så gäller det att tillse, huru långt man härvid bör gå.

För det första är det klart, att staten icke kan och icke får i sin lagstiftning

giva större utrymme för den enskildes handlingssätt enligt, hans en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

skilda övertygelse än vad som är förenligt med vad statsändamålet, i förevarande

fall riksförsvaret, kräver. Om nämligen den enskilde statsmedlemmens

uppfattning skulle få göra sig gällande i strid mot statsändamålet,

bleve ju varje statsverksamhet, där så skedde, omöjliggjord; och en sådan

konflikt ter sig desto farligare för staten, i samma mån statsverksamheten

i fråga är, såsom beträffande riksförsvaret, av vital betydelse och dessutom

av beskaffenhet att icke kunna utföras av någon annan än staten

själv. Det synes i detta sammanhang vara värt uppmärksamhet, att i sådana

stater som Frankrike och Tyskland den enskildes ovillkorliga skyldighet

till underkastelse under statens vilja i fall sådana som de här förevarande

ansetts så självklar, att någon undantagslagstiftning på området i

fråga knappast kan sägas hava förekommit därstädes.

För det andra måste framhållas, att — på sätt närmare torde framgå

av nedanstående framställning rörande begreppet samvete — tillvaron av

samvetsbetänkligheter ingalunda i och för sig utgöra något bevis för tillvaron

av ett ursprungligt och äkta samvete eller en sant religiös uppfattning

hos den, som hyser sådana betänkligheter.

Beträffande behandlingen av dem, som på: grund av religiösa skäl Kegermgsvägra

att fullgöra värnpliktstjänstgöring, har ej sällan åberopats, att iformen ^16

vår statsförfattning fastslagits principen om religions- eller samvetsfrihet,

nämligen genom följande stadgande i § 10 regeringsformen: Konungen

bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid

en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets

lugn eller allmän förargelse åstadkommer.

Rörande tillämpningen av detta stadgande bör först och främst erinras

därom, att ehuruväl grundlagens bud skola gälla framför den allmänna lagens,

detta icke får så förstås, som skulle den enskilde vid tillämpning av allmän

lag kunna, där denna synes stå i strid med ett grundlagsbud, åberopa

detta senare för att undgå tillämpning av den allmänna lagens stadgande.

Staten måste kräva ovillkorlig lydnadsplikt för sina lagar. Även om sålunda

ovan anförda grundlagsbud stode i strid med värnpliktslagens föreskrifter

i §§ 1 och 24 om skyldighet för varje svensk man att från och med

det kalenderår, under vilket han fyller tjugu år, till och med det, under vilket

han fyller fyrtiotvå år, vara värnpliktig samt att i sådan egenskap

tjänstgöra så väl under krigstid till landets försvar som ock under fredstid

för sin utbildning vid det truppslag av hären eller uti den tjänst vid marinen,

vartill han inskrivits eller överförts, kunde den enskilde värnpliktige omöjligen

på grund av § 16 regeringsformen åberopa någon juridisk rätt att på

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Begreppet

samvete.

grund av sin religiösa övertygelse undgå tillämpning av berörda föreskrifter

i värnpliktslagen.

Det bör alltså undersökas, huruvida innehållet av dessa föreskrifter

kunde befinnas stå i strid med grundlagens bud om skydd för religions- eller

samvetsfrihet och fördenskull borde ändras eller modifieras till överensstämmelse

med detta grundlagsbud, vilket för övrigt med rätta framhållits

som en prydnad för Sveriges statsförfattning och vars upprätthållande

bör anses såsom en hederssak.

För besvarande av denna fråga blir det nödvändigt att ingå på en

något närmare undersökning rörande innebörden av omförmälda stadgande

i § 16 regeringsformen. Av förhandlingarna vid 1809 års riksdag —

konstitutionsutskottets utlåtande samt överläggningen därom i prästeståndet

— finner man till en början, att vid stadgandets tillkomst det icke

någonsin varit fråga om annat eller mera än att såsom en allmän »medborgerlig

rättighet fastslå samvetsfriheten så vitt den avsåge — förutom

befogenheten att övergå från den evangeliskt-lutherska läran till annan inom

landet medgiven religionslära — rätten till fri religionsutövning eller, såsom

det av Chr. Naumann uttryckes, »rättigheten för varje svensk medborgare

icke blott att i sitt hjärta dyrka Gud på det sätt, som överensstämmer

med hans övertygelse, utan även att avlägga en yttre bekännelse om denna

övertygelse». Det senare ledet i stadgandet »utan skydda var och en

vid en fri utövning av sin religion» skulle i enlighet härmed utgöra blott

en närmare förklaring av det förra. Denna rent historiska tolkning bör

dock icke anses utesluta den möjligheten, att lagstiftaren med grundlagsbudet

i fråga velat fastslå icke blott rätten till fri religionsutövning,, utan

även själva principen om förbud mot yttre tvång från statens sida mot varje

den enskildes handlingssätt, till stöd för vilket denne kan åberopa sitt

samvetets bud. Skulle denna vidare tolkning vara den rätta, uppställa sig två

ytterligare spörsmål, nämligen: vad förstås då i nu förevarande sammanmanhang

med grundlagens uttryck samvete? och: huru långt kan och, bör

staten gå i eftergift med hänsyn till den enskildes samvete, då dettas bud

står i strid med statens intresse att upprätthålla landets försvar?

Angående den synnerligen svåra och invecklade frågan om innebörden

av begreppet samvete få de sakkunniga först hänvisa till den refererande

framställning, som uti bilaga till detta betänkande meddelas rörande de

mångskiftande definitioner och utläggningar av sagda begrepp, vilka under

skilda tider lämnats av åtskilliga auktoriteter och författare framför allt

på det filosofiska vetenskapsområdet. Av denna, framställning framgår, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

i fråga om samvetets ursprung gjort sig gällande två väsentligt skilda åskådningar.

Enligt den ena, den s. k. nativismen eller apriorismen, är samvetet

hos människan medfött, eller åtminstone har detsamma spirat och utvecklats

ytterst ur sig självt, dvs. ur sitt eget ursprungliga anlag, vilket anlag

visserligen kan utvecklas pa olika sätt och under ogynnsamma omständigheter

rent av framträda i abnorma former. Enligt den andra åskådningen,

den s. k. empirismen, har samvetet sin grund i erfarenheten och är något,

som helt och hållet förvärvats eller uppstått som en nyskapelse ur vår

sinnliga naturs känslor, drifter och begär. I anslutning till den förra av här

nämnda åskådningar har jämväl uppdragits en skillnad mellan samvete i

egentlig mening och ett s. k. artificiellt eller andrahandssamvete, vilket senare

kan överväxa och alldeles förkväva yttringarna av vårt ursprungliga

och äkta samvete, eller åtminstone grumla, hämma och snedvrida detta sistnämnda

i den utveckling till allt större renhet och styrka, som det eljest

kunde och borde hava vunnit, Beträffande spörsmålet, huruvida samvetet

såsom sådant är religiöst bestämt eller ej, bryta sig även två motsatta åskådningar,

å ena sidan den, enligt vilken samvetet är ett den mänskliga andens

religiösa organ eller människans sedligt religiösa central instans eller en

Guds dom över människans förhållande till honom, alltså i någon meningen

Guds röst i människans inre, ett kategoriskt imperativ, som ovillkorligen

kräver lydnad, å andra sidan den uppfattningen, enligt vilken samvetet

icke står i någon direkt förbindelse med det religiösa medvetandet. Med

hänsyn till detta spörsmål har, särskilt av den nvare forskningen på hithörande

område,, med styrka gjorts gällande, att, om än det samvete, som

verkligen förtjänar detta namn, måste vara ej blott sedligt, utan även religiöst

centralorgan, eller åtminstone i någon mening religiöst bestämt, man

icke kan neka, att det även förekommer yttringar av samvetet, som icke

bära det religiösa medvetandets kännemärken.

Det har svnts de sakkunniga klart, att staten icke kan eller bör i sin

lagstiftning taga hänsyn till sådana samvetsyttringar, som härflyta ur ett

mer eller mindre artificiellt s. k. andrahandssamvete, eller som sakna det

religiösa medvetandets prägel. Därest staten går ända dithän i eftergifter

för vad den enskilde anser sitt samvete bjuda, att vid lagstiftningen särskilt

hänsyn tages till ett uppkonstruerat andrahandssamvete eller till

samvetsbetänkligheter, som icke äga sin grund i det religiösa medvetandet,

eller över huvud äro fotade på förutsättningar, som stå i strid mot

statens ändamål, uppstår fara för, att den enskildes känslor och tycken

komma att få ett efter olika förhållanden växlande, godtyckligt och därför

obehörigt inflytande på statens verksamhet, eller, såsom det av 1898

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

års värnpliktskommitté uttrycktas, den enskilde samhällsmedlemmen erhåller

överhöghet över staten själv.

Om sålunda, när grundlagen talar om tvång över den enskildes samvete,

härmed icke kan och bör förstås annat än det religiöst bestämda

samvetet, leder detta till en för utförandet av de sakkunnigas uppdrag

synnerligen viktig slutsats — vilken för övrigt överensstämmer med uppdragets

ordalydelse — nämligen den, att vid ifrågavarande undantagslagstiftning

hänsyn icke får tagas till sådana värnpliktiga, som av andra än

religiösa grunder vägra fullgöra sin värnpliktstjänstgöring.

De sakkunniga kunna till följd härav ingalunda ansluta sig till den

uppfattning, som i dansk lagstiftning samt under lagstiftningsarbetet i Norge

— j motsats till den nya lagstiftningen i England — gjort sig gällande,

nämligen därom, att hänsyn bör tagas ej blott till vad under förhandlingarna

angående den danska lagen kallats »religiös overbevisning», utan ock

till »moralsk overbevisning», såsom ett från det förra artskilt begrepp, ej

heller till den inom svenska riksdagen stundom framskymtande åsikten,

att vid behandling av föreliggande fråga icke blott på religiös övertygelse

utan även en slags social övertygelse grundade samvetsbetänkligheter

skulle kunna giva anledning till lättnader i fråga om värnpliktstjänstgöringen.

Ser man på förhållandena i vårt land, torde man finna, att de flesta

värnpliktsvägrare åberopat religiösa skäl. Men flera andra kategorier av

värnpliktsvägrare kunna tänkas och förekomma även faktiskt, vare sig nu

samvetsbetänkligheter uttryckligen förebäras såsom skäl eller icke. En del

värnpliktiga äro antimilitarister, som, huvudsakligen emedan de anse den

bestående samhällsordningen böra omstörtas, önska upphäva statens alla

anordningar för uppehållande av en väpnad krigsmakt och själva vilja giva

uttryck åt denna önskan genom att neka göra militärtjänst. Andra äro

s. k. pacificister, som, utan att direkt hysa samhällsomstörtande idéer, i allmänhet

ogilla allt krigsväsen och därför vägra göra sådan tjänst. Ännu

andra kunna tänkas under ett pågående krig, på grund av politiska motiv

och emedan de ogilla den egna statens planer eller åtgärder, hava kommit

till den övertygelsen, att de böra neka att personligen deltaga i striden.

Slutligen kunna de finnas, vilka, utan att åberopa någon religiös övertygelse,

ja kanske under förklarande, att de icke alls hava någon religion, säga

sig likväl i sitt inre djupt uppröras av krigets brutalitet och tydligt känna

med sig, att de skulle handla orätt mot en röst i sitt inre, om de ej

genom värnpliktsvägran nedlade en klar protest mot kriget och den ohyggliga

förödelse, detsamma medför. Ofta finner man, huruledes flera olika

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

samverkande anledningar kunna framkalla beslutet om värnpliktsvägran;

och bland dessa skäl kunna naturligtvis stundom även spåras bristande

energi eller rent av lättja eller rädsla för krigstjänsten åtminstone i dess

mera krävande form, vapentjänsten. Där sålunda religiösa, politiska, sociala

eller etiska skäl och måhända även bekvämlighetsskäl o. dyl. spela in,

kan beslutet hava fattats mera självständigt på grund av verklig och fast

övertygelse. Men ej sällan händer ock, att värnpliktsvägraren tydligen

fattat sitt beslut under obehörig påverkan av andra, kanske ock ledd av en

önskan att göra sig till martyr för att bliva stor i liktänkandes ögon. Till

sist kan förekomma ren förställning -— hyckleri eller simulering.

I alla dessa fall kan det ju hända, att värnpliktsvägraren, med eller

utan allvarlig mening, åberopar vad hans »samvete» bjuder. 1 enlighet

med vad ovan är sagt, bör emellertid enligt förut anförda grundprincip i

vår statsförfattning hänsyn tagas allenast till sådana fall, där på religiös

övertygelse grundade samvetsbetänkligheter visas föreligga. Vissa av de

ovan omförmälda fallen måste för övrigt anses direkt uteslutna från tilllämpning

av § 16 regeringsformen genom det däri intagna förbehållet:

»så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse

åstadkommer».

Liknande uppfattning om begränsning av lagstiftningen på förevarande

område till de värnpliktsvägrare, som kunna åberopa på religiös övertygelse

grundade samvetsbetänkligheter, har gjort sig gällande — förutom,

såsom nyss antytts, i Englands lagstiftning i ämnet — jämväl hittills i

vårt land, nämligen i kungl. cirkuläret den 21 februari 1902. Visserligen

har i detta avseende stundom rått någon tvekan. De sakkunniga kunna

emellertid icke annat än instämma i första kammarens vid 1917 års riksdag

första tillfälliga utskotts yttrande, så lydande:

»I detta sammanhang anser sig utskottet ej böra underlåta att inlägga en

bestämd gensaga mot den av motionären uttalade uppfattningen, att även andra

samvetsbetänkligheter än sådana av religiös art skulle kunna föranleda till befrielse

från vapentjänst under förutsättning allenast att samvetsbetänkligheterna äro

allvarliga. Nämnda yttrande ådagalägger, synes det utskottet, en missuppfattning

av innebörden av det kungl. cirkuläret. Förhandlingarna i riksdagen såväl

före tillkomsten av samma cirkulär som därefter vid behandling av frågor

rörande utvidgning av cirkulärets tillämplighet utvisa tydligt, att allenast religiösa

samvetsbetänkligheter varit avsedda. Skulle åt cirkuläret givas en sådan

tolkning, som den av motionären antydda, och detsamma således kunna åberopas

jämväl av personer, som av helt andra skäl än religiösa samvetsbetänkligheter

söka undandraga sig att fullgöra sin värnplikt, komme det enligt cirkuläret lämnade

medgivandet säkerligen att medföra konsekvenser av mycket allvarlig art.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

IWrejipet

religiös över

tygelse.

Emellertid hava de sakkunniga, som icke kunnat förbise det förhållandet,

att, där åt samvetsbegreppet gives dess rätta och egentliga innebörd,

man i själva verket, såsom ovan antytts, är inne på ett område av religiös

natur, funnit uttrycket »religiösa samvetsbetänkligheter», såsom innebärande

en pleonasm, en upprepning, i viss mån olämpligt. De sakkunniga

hava därför i sitt här framlagda författningsförslag angående vissa

ändringar i värnpliktstjänstgöringen för de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna

använt uttrycket »allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter»,

vilket uttryck, särskilt med avseende på den praktiska tilllämpningen,

synts de sakkunniga bättre beteckna vad som här åsyftas.

Härvid återstår dock att söka närmare klargöra betydelsen av uttrycket

''»religiös övertygelse». Bekant är att till stöd för t. ex. hedniska människooffer,

hinduernas änkeförbränningar, mormonernas månggiften m. m.

åberopas religiös övertygelse; men vilken vill bestrida, att icke staten

har både rätt och skyldighet att motarbeta förvillelser av sådan art?

Lika litet kan staten eftergiva sin fordran på de enskilda medborgarnas

skattskyldighet, även om det ändamål, vartill en del av skattemedlen skola

användas, möjligen är sådant, att i denna del skattens erläggande komme

i strid med den skattskyldiges religiösa övertygelse. Det skulle också

kunna göras gällande, att t. ex. en ung man på grund av det nu pågående

världskrigets fasor och sin starka fredslängtan eller ock på grund av

uttalanden i skrifter av författare på det filosofiska eller sociala området

funne sig föranledd att nedlägga sin protest mot det bestående systemet

genom att förklara sig vägra varje militär tjänstgöring, och att denne mans

övertygelse eller rent av hänförelse för sin sak, oaktat den ej sökte sitt

stöd i något bibelord, dock befunnes vara så djup och stark, att den förtjänade

benämningen »religiös». Icke heller i ett fall som detta kan staten giva

efter. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt, att den grupp värnpliktiga,

som göres till föremål för specialbestämmelser i avseende på värnpliktstjänstgöringen,

närmare begränsas genom en uttrycklig föreskrift, att härför

fordras en religiös övertygelse, som har sin grund i kristen eller mosaisk

trosåskådning, dvs. söker sitt stöd i Den heliga skrift, detta så mycket hellre

som inga andra än kristna religionsformer, förutom den mosaiska religionen,

äro av svenska staten erkända. De sakkunniga hava på grund härav

ansett nödigt, att ifrågavarande uttryck i de sakkunnigas lagförslag ytterligare

förtydligas genom tillägg av orden: »kristligt eller mosaiskt» och

således erhåller följande lydelse: »allvarliga, på kristligt eller mosaiskt re7

ligiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter».

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Får det Sålunda anses uppvisat, att i statens lagstiftning på förevarande

område bör tagas hänsyn till grundlagens förbud mot samvetstvång allenast

för så vitt det är fråga om allvarliga samvetsbetänkligheter, grundade

på r,lU,iös övertygelse i ovan angiven bemärkelse, så blir nästa fråga

den, hur klngt man vid denna särskilda lagstiftning kan och bör gå för

att skydda de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas intresse.

Härvid måste fasthållas, dels att, på sätt av det sagda framgår, det

icke finnes någon grund för att stadga ovillkorlig juridisk rätt för den

värnpliktige till skydd för samvetsbetänkligheter av vilken art som helst,

dels ock att:de medgivanden, staten härutinnan kan göra, äga karaktären

av ett undantag från allmän lag, föranlett av särskilt tungt vägande

humanitäfa skäl. Då det vidare här gäller undantag från en lagstiftning,

vilken nära berör rikets nationella existens och det således för staten

ar av största vikt, att dessa värnpliktsvägrares antal må hållas inom

så trånga gränser som möjligt, är det uppenbart, att vid ifrågavarande

undantagslagstiftning stor varsamhet måste iakttagas.

Faran för en ökning av antalet värnpliktsvägrare är i vårt land icke

ringa. De s. k. religiösa värnpliktsvägrarna voro till en början till alldeles

övervägande grad att finna bland de s. k. fribaptisterna eller »helgeanerna»,

en sekt, vars senare namn tagits efter stiftaren Helge Åkesson,

vilken på 1870- och 1880-talen verkade för bildande av en särskild sammanslutning.

Han tillhörde förut i åtskilliga år baptistsamfundet, men blev

ar 1872 för sina avvikande läromeningar skild från detta samfund. Fribaptistsamfundets

medlemsantal i Sverige lärer uppgå till omkring 4,000. I sektens

lärosatser ingår bl. a. fördömande av krig i alla former; och dess medlemmar

hava därför ej velat ikläda sig militär tjänstedräkt eller på något.

sätt arbeta inom det militära området. Otvetydiga tecken varsla emellertid

därom,, att den rörelse, som räknar värnpliktsvägran som ett av sina

raftigaste medel i striden mot statens militära försvarsväsen, gör framsteg

även utom fribaptisternas jämförelsevis fåtaliga krets, särskilt inom en

del andra frireligiösa samfund. Såsom bevis härpå må anföras ett utdrag ur

ett föredrag, som vid ett fredsmöte under metodistkyrkans årskonferens i

Stockholm år 1917 hölls av en ledande person inom metodistsamfundet.

Han yttrade bland annat:

»Lat osa också hålla fast vid den sanningen, att kristendom och krig aldrig

iunna förenas, huru vackert namn man än ger detta senare, såsom då man t. ex

talar om försvarskrig (nödvärnskrig) och skyldigheten att gå ut för att ''skydda

nus och hem. ---- — — För övrigt när och var har Kristus uppträtt till

forman för nödvärns- eller försvarskrig? Jag upprepar: kristendom och krig

kunna aldrig förenas. Varje kompromiss i detta avseende innebär eu avprutning

NHrcklld lngHtirtniiif?

angående

n. b.

rellgiKHU

vilrnpllkts
vitgrnre.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kristendomen

och

kriget.

på kristendomens krav.------- Kriget, anfalls- eller försvarskrig

Kristus har ej gjort någon skillnad däremellan — är ett avskyvärt brott och ett

hån ej blott mot Jesu broderskaps- och kärlekslära. -— —- — — '' Var
je

örlogsflagga är ett hån mot Kristi kors, mot korsets fana, emedan den representerar

en mot denna till sitt väsen fientlig princip. -- Inför allt detta blir det vår uppgift såsom kristna överallt i världen bl. a.

att i Jesu namn konsekvent vägra vår medverkan i sadana antikristliga och

från en högre synpunkt oförnuftiga och för mänsklighetens lycka uppenbart

skadliga företag som krigsrustningar och därav följande brodermord

’en masse’. Kristus är ju vår konung och hans rike är, enligt hans

egna ord, icke av denna världen. Om detta är sant, sa är det ett sorgligt

förräderi mot vår konung, ett högförräderi i djupaste mening, om vi, i strid

mot hans principer, med köttsliga vapen och genom brodermord kämpa för denna

världens riken. Här måste vi säga ifrån, att vi ej ämna tillbedja vilddjuret

eller dess bild och ej taga dess märke. Här är den verklige fridsstiftarens väg.

I)å ställas vi inför den allvarliga frågan: ’Har du mod att följa Jesus, vad det

än må kosta dig?’ Hava vi kristna mod att lyda Gud mer än människor? Våga

vi, tjugonde århundradets kristna, gå samma väg som flydda tiders verkligt

store män, samma väg som de mest upplysta bland Gamla testamentets gudsmän,

profeterna; samma väg som Kristus, apostlarna och de första kristna gingo

och som för många ledde till martyrdöden (arenan, bålet eller schavotten). Vi

veta vägen, många hava gått den; hava vi mod att gå densamma och taga konsekvenserna

därav?»

Då de ungas ledare för dem framställa sådana läror, har man allt

skäl förutsätta, att en ökning av de religiösa värnpliktsvägrarnas antal

är att. befara och med hänsyn till den intensitet, varmed de internationalistiskt

pacifistiska och antimilitaristiska rörelserna även utom de frireligiösas

krets bedrivas, finnes det all anledning att antaga, att många bland

dem, som hava andra än religiösa skäl att åberopa, skola följa de religiösa

värnplikt-svågrarna i spåren. Även om det skulle bliva möjligt att genom

den noggrannare prövning av värnpliktsvägrarnas skäl till sin vägran, vilken

av de sakkunniga här nedan föreslås, fullständigt borteliminera sådana,

vilkas religiösa samvetsbetänkligheter icke äro ärliga utan låtsade,

så skulle säkerligen blotta tillvaron av en alltför mild lagstiftning i fråga

om de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna icke blott giva ytterligare fart åt

nyssnämnda samhällsupplösande läror, utan även rent suggestivt verka till

ökning även av de ärliga s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas antal.

Vad som dock framför allt måste vid den ifrågavarande undantagslagstiftningen

mana till betänksamhet, är naturligtvis den omständigheten,

att kristligt-religiös åskådning ingalunda kan med fog åberopas såsom

grund för värnpliktsvägran. I detta hänseende må först hänvisas till vad

1898 års värnpliktskommitté härom yttrat. Kommittén anförde, bland annat,

följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

»Emellertid skulle kunna invändas, att om för statens bestånd fordras

något, som sfår i .strid med Guds bud, så må det hellre offras, än Guds bud kran

kas, ty ''man måste mera lyda Gud än människor’. För att skyldighet »kall inträda

att offra det, som är nödvändigt för det mänskliga samhällets trygghet

och bestånd, fordras dock uppenbarligen, att den åskådning, i kraft varav ett

sådant offer kräves, stöder sig på oomtvistlig gudomlig auktoritet. Detta är

emellertid ingalunda fallet med yrkandet, att fäderneslandet hellre må lämnas

till rov för främmande inkräktare, än att dess söner skulle mot fienden få taga

till vapen. Att något sådant skulle följa av den kristna religionens i bibeln framställda

läror, har nämligen aldrig varit allmänt erkänt inom kristenheten.

Tvärtom hava under alla tidsåldrar och inom de mest olika kristna trossamfund

personer med erkänd förstånds-skärpa samt utmärkta för den »törsta kristliga

fromhet och förtrogenhet med bibelns läror och deras anda ansett fäderneslandets

värnande såsom en den heligaste plikt. Att den åskådning, som ej under

några omständigheter tillstäd jer bruket av vapen, är ohållbar, vinner dessutom

en slående bekräftelse därav, att denna åskådning vid tillämpningen måste

komma i strid med en grundsats, vars riktighet borde vara och väl också är

allmänt erkänd såsom självklar. Den leder nämligen till förnekande av den naturliga

rättigheten att mot våldsverkare i nödfall med vapen värna maka och

barn och sitt eget liv.»

För var och en, som något närmare gör sig reda för det problem,

vilket ligger i sammanställningen »kristendomen och kriget», lärer det

genast framstå såsom uppenbart, att problemet icke låter sig lättvindigt

lösas, utan är av en synnerligen invecklad natur. Det vittnar i

själva verket om stort övermod och betydlig självöverskattning, då

de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna, såsom icke sällan hänt, med den

allra största säkerhet döma i hithörande frågor. De sakkunniga skulle

kunna-här inskränka sig till en hänvisning till den vetenskapliga litteraturen

på området, särskilt till de i Sverige utgivna arbetena »Kristendomen

och kriget» av professorn G. M. Pfannenstill och »Kristendomen

och kriget» av docenten E. Linderholm. Några hithörande omständigheter

torde emellertid böra särskilt påpekas, varvid följes framställningen

i sist anförda arbete. Uti den äldre israelitiska uppfattningen, sådan

den framträder i gamla testamentet, möter ej ens ett spår av betänkligheter

mot kriget, vare sig detta avser försvar eller anfall och erövring,

om ock hoppet om ett evigt fridsrike på rättens grund här och var

skymtar fram. Budet »Du skall icke dräpa» erhöll först genom kristendomen

en djupare innebörd. I Jesu förkunnelse är emellertid, kan

man säga, frågan om kriget och dess berättigande ej direkt berörd.

Han inlät sig överhuvud ej på spörsmål om det världsliga samhällets gestaltning

och verksamhetsformer samt har tydligen icke velat stifta några

lagar för detsamma. För honom låg huvudvikten uteslutande på det guds
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

rike, som är »invärtes» i människorna. Också återfinnas i hans ord så väl uttalanden,

som kunna åberopas till stöd för krigets berättigande under vissa

omständigheter, som ock sådana, som kunna anföras såsom skäl för motsatsen.

Uti docenten Linderholms ovan nämnda arbete har denna fråga erhållit

en närmare utredning. Emellertid är det givetvis av den kristna huvudprincipen

i avseende å förhållandet människorna emellan, nämligen människokärlekens

grundsats, klart, att kristendomens och den kristna kyrkans uppgift

är att bekämpa kriget. Frågan gäller, på vilken väg detta rätteligen bör

ske. Att det icke skall lyckas på den rena passivitetens väg, den, på vilken

nationen genom att »icke stå det onda emot», dvs. genom att låta

sig erövras och undertryckas av andra folk, vill söka uppnå hela världens

pacificering, torde framgå bl. a. därav, att, såsom Luther påvisat, en sådan

eftergifternas väg ovillkorligen konnne att innebära en återgång till

naturtillståndet, ett nytt barbari, där de onda hänsynslöst skulle undertrycka

de goda, de sämre kuva de bättre, de lägre folken betvinga de

högre och de hedniska de kristna. Om än kristendomen och den kristna

kyrkan alltså kunna och böra oavlåtligen sträva mot det fjärran avlägsna

målet, krigens avskaffande och världsfredens införande, så måste dock var

och en, som har att verka för närmare liggande aktuella och praktiska

mål, utgå från förhållandena sådana, de i verkligheten äro och därvid främst

taga sikte på, att all nutida kultur är bunden vid rättsordningen och vid

dess hävdande, med maktmedel om så kräves. Denna positiva väg, som

jämväl innebär strävan för den internationella rätts- och kulturutvecklingens

stärkande, utesluter tills vidare icke kriget såsom yttersta maktmedel

till skydd för den enskilda statens oberoende och frihet att verka

för sina livsmål. Och har man härmed påvisat krigets berättigande under

vissa förutsättningar, så kan med skäl frågas, om det verkligen kan anses

förenligt med kristen etisk åskådning, att en del av statens medlemmar

i ett krig låta bröder och landsmän offra sina liv för de hemmavarande

samt för den fäderneärvda rätten och kulturen, medan de själva, befriade

på grund av samvetsbetänkligheter, i godan ro framleva sitt vanliga

liv. För övrigt gäller ju såsom en sedlig grundsats, att man ej skall

låta någon annan sig till godo utföra vad man icke anser sig själv kunna

göra med gott samvete. Vid ett sådant ytterligt kritiskt tillfälle som

ett krigsutbrott, då staten vida mer än eljest står som en enhet utåt, bliva,

såsom Schleiermacher riktigt erinrat, alla inom ett folk ansvariga för krigets

bedrivande, alltså jämväl för dess blodsutgjutelse, emedan till sist

hela samhället, ingen av dess medlemmar undantagen, dock medverkar

till resultatet. Det är därför synnerligen ytligt att anse t. ex. eldlinjens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

soldater ådraga sig'' ett större moraliskt eller religiöst ansvar än de hemmavarande,

som genom sin fredliga gärning dock på ett eller annat sätt

alla bidraga att hålla samhällskroppen vid sådan styrka, att den kan uthärda

krigets påfrestning. För den kristne samhällsmedlemmen återstår

alltså blott att leva kvar i det lagbundna kultursamhället och jämte de

andra bära sin börda även av kriget eller ock, därest hans samvete förbjuder

honom detta, gå ut ur samhället och leva för sig själv någonstädes,

där möjlighet till krig tilläventyrs icke finnes.

Att staten bör i sina eftergifter gent emot samvetsbetänkligheter av

ifrågavarande beskaffenhet iakttaga största varsamhet, torde sålunda vara

tydligt. Detta har också hittills i vårt land uppmärksammats vid utfärdande

av gällande bestämmelser i ämnet. I kungl. cirkuläret den 21 februari

1902 lämnas bemyndigande för vederbörande truppförbands-(flottstations-)

chefer att »därest efter inhämtande av erforderliga upplysningar, de vid

noggrann prövning av omständigheterna i varje särskilt fall finna övertygande

skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra

vapentjänst, därtill föranledes av allvarliga samvetsbetänkligheter mot

sådan tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan

lämplig tjänstgöring vid truppförbandet».

Detta cirkulär har emellertid varit föremål för upprepade erinringar Anmärkinom

riksdagen; och det torde böra medgivas, att detsamma varken på

ett tillräckligt eller i övrigt fullt tillfredsställande sätt har förmått lösa de cirkulär och

svårigheter, som äro förbundna med behandlingen av de s. k. religiösa desantiiI|gämp''

värnpliktsvägrarna.

För att erhålla en utgångspunkt för sitt förslag till det för närvarande

hos oss tillämpade systemets reformering övergå de sakkunniga därför

till en redogörelse för de huvudsakliga anmärkningar mot sagda system,

vilka blivit under frågans behandling inom riksdagen framställda eller

eljest kunna med fog däremot framställas.

Först och främst kan då påpekas det förhållandet, att i 1902 års cirkulär

icke tydligt utsäges, huruvida detsamma skall äga tillämpning i

krigstid. I anslutning till det här ovan sagda hava de sakkunniga utan

meningsskiljaktighet anslutit sig till den uppfattningen, att, då landet är

i fara, staten har en oomtvistlig rätt att sätta var och en på den post,

där han kan bäst tjäna riksförsvaret. Även om under fredstid vissa medgivanden

kunna göras med anledning av enskildas religiösa samvetsbetänkligheter,

måste sålunda, om kriget drabbar vårt folk, varje medbor
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

gare utan några inskränkningar underkasta sig den militärtjänst, som kan

varda honom ålagd. Visserligen kunde den invändningen göras, att det

ligger en inkonsekvens däri, att lättnader i avseende å värnpliktstjänstgöringen

lämnas under fredstid men ej i krig. då det ju är just vid krigstillfälle

värnplikten får sin aktuella betydelse och den tjänstutövning förekommer,

varvid vapnen begagnas i syfte att oskadliggöra fienden; och

visserligen hava i England samt i Nordamerikas förenta stater först under

kriget och vid införande av den i samband därmed stadgade allmänna

värnplikten dylika lättnader medgivits åt de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna.

Men de sakkunniga hava icke härav kunnat rubbas i sin ovan

angivna uppfattning. Även om staten sålunda måste vid yttersta nödstillfälle,

då kriget hotar eller utbrutit, taga i anspråk alla medborgares alla

krafter för värnande av sin nationella existens, är det därför icke uteslutet

att under fredstid på grund av särskilda humanitära skäl taga viss

hänsyn till sådana enskilda intressen, som här äro i fråga.

Hurusom den i cirkuläret framträdande oklarheten i fråga om uttrycket

»allvarliga samvetsbetänkligheter» bör undanröjas, har redan blivit här

ovan närmare utvecklat.

Den huvudanmärkning, som under frågans behandling i riksdagen blivit

riktad mot de nu gällande bestämmelserna i 1902 års cirkulär, avser, å

ena sidan, att desamma gälla endast sådana värnpliktiga, vilka på grund

av samvetsbetänkligheter vägra att göia tjänst med vapen — »vapentjänstvägrare»

— men däremot icke dem, som vägra ej endast att fullgöra vapentjänst,

utan även att bära uniform eller att utföra något som helst arbete,

som tjänar militära ändamål — av de sakkunniga sammanfattade under

uttrycket »militärtjänstvägrare» -—■, samt att dessa senare alltså för sin

vägran fällas till ansvar och detta icke blott första gången, utan gång på

gång vid upprepad vägran med undan för undan skärpt straff. Åtskilliga

exempel på dylika fall återfinnas i samband med den här ovan meddelade

statistiska utredningen. Att bestraffningen måste vid förnyad vägran upprepas,

beror givetvis därpå, att genom straffets ådömande och avtjänande

någon förändring lagligen icke äger rum i avseende å den värnpliktiges

tjänstgöringsskyldighet. I inskrivningsförordningen, § 113 mom. 2 stadgas

nämligen följande. Värnpliktig, vilkens tjänstgöring avbrutits för

verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, får

icke såsom fullgjord del av tjänstgöringen tillgodoräkna sig den tid, hans

tjänstgöring sålunda varit avbruten. Därest sådan värnpliktig av ovan

nämnd orsak varit förhindrad tjänstgöra under sammanlagt en tredjedel

av reservtruppövning eller repetition sövning eller trettio dagar under an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

nan tjänstgöring, landstormsövning dock därifrån undantagen, skall han

av vederbörande truppbefälhavare efter utståndet straff hemförlovas för

att i behörig tid ånyo inkallas till fullgörande ay återstående tjänstgöring.

En värnpliktsvägrare, vilken sålunda efter inryckning till vapenövning

t. ex. dömes av krigsrätt till en månads fängelse, blir då hemförlovad,

omföres vid årsskiftet till näst yngre årsklass och blir med denna påföljande

år ånyo inkallad till tjänstgöring. Vid fortsatt vägran upprepas förfaringssättet:

krigsrätt, bestraffning, hemförlovning, omföring och ny inkallelse.

Då detta förfaringssätt ju, med en noggrann tillämpning av nu

gällande bestämmelser, borde upprepas för varje år den värnpliktige kvarstår

i värnpliktsåldern, är det anmärkningsvärt, att enligt de officiella

uppgifter, som de sakkunniga erhållit och vilka avse tiden från och med

år 1902, en så långt gående upprepning av straffen icke synes hava förekommit.

Det framgår nämligen av dessa uppgifter, att det antal gånger

en och samma person av krigsdomstol ådömts bestraffning för ifrågavarande

förseelse icke någonsin under nämnda tid överstigit fyra. Härjämte

kan det dock naturligtvis hava inträffat, att sådan värnpliktig, som

dömts av krigsdomstol, dessförinnan av truppförbandschef ålagts bestraffning

för enahanda förseelse. I detta hänseende äro de uppgifter, som av

de sakkunniga erhållits, icke fullständiga för tiden före år 1912. Men med

stor sannolikhet kan antagas, att under den tid, 1902 års cirkulär varit

gällande, ingen värnpliktig blivit bestraffad för värnpliktsvägran mera än

fem gånger. Före år 1902 lärer, enligt vad av riksdagens protokoll synes

framgå, motsvarande maximisiffra hava uppgått till sju eller åtta. Anledningarna

till, att siffrorna icke blivit högre, hava icke kunnat närmare utrönas,

men torde de vara att söka antingen däri, att den värnpliktige efter

utståndet straff förklarat sig villig att i föreskriven ordning fullgöra sin

tjänstgöring — exempel härpå förekomma i den av de sakkunniga förebragta

statistiska utredningen — eller ock att den värnpliktige förklarats

oduglig till krigstjänst eller åtminstone till vapentjänst. I åtskilliga fall

— ett sådant omnämnes även i nämnda utredning — torde den värnpliktige

hava utflyttat ur riket.

Mot det sätt, varpå cirkuläret i övrigt tillämpats, hava i stort sett

icke några anmärkningar blivit framställda. Dock må erinras, att uti en

vid 1917 års riksdag väckt motion ett förslag framlades om cirkulärets

omarbetning i syfte särskilt att utesluta allt subjektivt godtycke vid dess

tillämpning. Denna motion var emellertid, på sätt av riksdagshandlingarna

inhämtas, framför allt riktad mot sättet för beredning av ifrågavarande

mål före deras avgörande. Att cirkuläret i det stora hela verkat

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

gott, samt att dess tillämpning av vederbörande militära chefer i regel

handhafts med oväld, klokhet och urskilning, är obestritt. Men de sakkunniga

hava dock, på sätt av det följande framgår, ansett sig böra för att

vinna ännu större säkerhet för en grundlig och opartisk prövning av hithörande

mål föreslå vissa här nedan närmare angivna förändringar i avseende

på sättet för deras utredande och avgörande.

I sammanhang med väckta förslag om utsträckning av cirkulärets

tillämpning till »militärtjänstvägrarna» har slutligen framhållits behovet av

garantier mot simulation.

Framställda p>e utvägar, som föreslagits till undanröjande av det nuvarande syförslajsr.

stemets ovan anmärkta olägenheter, hava varit ganska växlande.

Den radikalaste av. dessa, de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas fullständiga

frikallande från värnpliktens fullgörande, är anvisad i motiveringen

till en vid 1907 års riksdag avgiven reservation. Den torde emellertid

knappast, utöver vad de sakkunniga här ovan anfört, påkalla

något vidare bemötande. Det är ju uppenbart, att en sådan åtgärd skulle

medföra en den starkaste lockelse för de värnpliktiga att begagna sig

av värnpliktsvägran för att undslippa värnpliktstjänstgöringen och sålunda

innebära mycket stora vådor för riksförsvaret.

Ett annat förslag är den i riksdagens protokoll stundom omförmälda

s. k. psykiatriska vtiyen. Detta förslag utgår från den uppfattningen, att

värnpliktsvägran av ifrågavarande art beror på en psykisk rubbning hos

värnpliktsvägraren. Enligt detsamma skulle värnpliktsvägraren hänvisas

till undersökning av psykiatriskt sakkunnig person och, om han av denne

eller tilläventyrs redan vid undersökning av vederbörande militärläkare befunnes

vara psykiskt undermålig, bliva likaväl som den kroppsligt undermålige

helt frikallad från värnpliktens fullgörande, men i annat fall få undergå

bestraffning, så som hittills varit fallet.

Häremot bör först erinras, att i många av hithörande fall någon psykisk

abnormitet hos värnpliktsvägraren icke alls kunnat påvisas. Ofta har

det varit uppenbart, att denne varit ej blott fast i sin religiösa övertygelse

utan även i allo berömvärd i avseende på karaktär och uppförande samt

duglig i utövningen av sitt levnadskall, men hans övertygelse om det syndiga

i att t. ex. ikläda sig militär tjänstedräkt har varit till den grad rotfäst

hos honom, att han förklarat sig hellre tåla allt än handla i strid mot denna

sin övertygelse. I sådana fall kan det nog anses, att värnpliktsvägraren lider

av en fix idé och är offer för en religiös fanatism, oförklarlig för en

normalt tänkande människa, men psykiatrikern förklarar honom måhända

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘23

ändock icke i lagens mening otillräknelig. Det synes i dylika fall, på sätt

under frågans behandling inom riksdagen oupphörligen framhållits, motbjudande,

att en sådan fantast skall gång på gång straffas för denna

sin vägran. Om det åter skulle bliva vanligt, att de religiösa värnpliktsvägrarna

förklarades otillräkneliga och på sådan grund frikallades från

värnpliktens fullgörande, torde faran för en överhandtagandc simulation

bliva ganska stor.

En i samband härmed föreslagen utväg att råda bot för missförhållandena

är den s. k. benådning trägen. Inom riksdagen har nämligen ifrågasatts,

huruvida icke de upprepade bestraffningarna skulle kunna undvikas

genom att Kungl. Maj:t av nåd befriade värnpliktsvägraren från straff.

Om detta skulle anses innebära en alltför radikal utväg, skulle det kunna

tänkas, att benådning finge, i ungefärlig överensstämmelse med ett i Norge

framlagt lagförslag, ske först efter det den värnpliktige undergått frihetsstraff

av viss omfattning. Mot dessa förfaringssätt kan emellertid med fog

göras den invändningen, att den, som i tv fall bleve föremål för benådning

från straff, sannolikt komme att upprepa förseelsen. Endast för att förekomma

förnyad bestraffning skulle benådning av den värnpliktige ske så att

säga mot hans vilja och troligen utan att han ens kunnat förmås att själv

söka nåd. Ett sådant förfaringssätt kan ej vara lämpligt. För att förebygga

dylika iterationsstraff låter det vidare tänka sig, att den benådning,

som Kungl. Maj:t skulle giva, också omfattade befrielse från tjänstgöring

för framtiden. Härvid kan dock med skäl erinras, att då, såsom i många

fall inträffar, den värnpliktige förklarar sig villig att till och med under

längre tid än den, värnpliktstjänstgöringen omfattar, fullgöra annat arbete

än vapentjänst, det icke kan anses lämpligt att på nådevägen meddela

honom fullständig befrielse från all tjänstgöring. Vidare bleve genom en

dylik föreskrift värnpliktsvägrarna, även om deras bestraffning bestämdes

till ett ganska stort tidsmått, eventuellt lika långt eller längre än deras

tjänstgöring i fredstid omfattar, föremål för en undantagslagstiftning,

som ej kan anses befogad. I sådant fall skulle nämligen för dem gälla, att

deras värnpliktstjänstgöring ansåges fullgjord genom vistelse i fängelse, i

strid mot den i övrigt gällande och enligt de sakkunnigas uppfattning riktiga

allmänna principen, att fängelse- eller straffarbetstid ej får inräknas

i vämpliktstjänstgöringstiden.

I 1898 års ovannämnda kommittébetänkande framkastades den tanken,

att såsom påföljd för värnpliktsvägran skulle bestämmas viss förlust

av medborgerliga rättigheter. Genom den år 1909 antagna lydelse av

§16 riksdagsordningen, enligt vilken från valrätt till andra kammaren ute
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

slutes värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången av

sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar, har denna tanke

vunnit beaktande i avseende på en bland de viktigaste av de allmänna

medborgerliga rättigheterna, och att gå en vidare på denna väg har icke

synts de sakkunniga lämpligt.

För att tillmötesgå de värnpliktiga, som av religiösa skäl vägra ej

blott att göra vapentjänst utan även att bära uniform eller att utföra något

som helst arbete för krigsmaktens räkning, har vidare föreslagits, att

möjlighet måtte beredas sådana värnpliktiga, att civilklädda och undei''

lämplig tillsyn utföra arbete för statens räkning vid eller utom truppförband.

Ett förslag i denna riktning har blivit av andra kammaren åren 1916

och 1917 godkänt samt har även inom första kammaren tillvunnit sig

många röster. Dessutom har, såsom redan antytts, från.vissa håll ifrågasatts,

att detta civila arbete skulle, till förebyggande av simulation, göras

långvarigare än den tid, den värnpliktige eljest skulle vara skyldig tjänstgöra

i fredstid.

De sakkunniga hava låtit sig angeläget vara att söka utreda, inom

vilka olika arbetsområden sådan möjlighet till civilt arbete skulle tilläventyrs

kunna beredas.

Allt sedan första gången frågan väcktes i riksdagen, har den tanken

emellanåt uttalats, att detta civila arbete kunde fullgöras medelst deltagande

i odling av mossar, i skogsarbete, i vägarbete el. dyl. Ett annat sätt vore, att

ifrågavarande värnpliktiga sattes att utföra visst arbete vid något statens

affärsdrivande verk, t. ex. statens järnvägar, telegrafverket eller postverket.

Även inom den militära organisationen finnas, enligt vad de sakkunniga

inhämtat, beaktansvärda tillfällen till arbeten, som, ehuru inriktade

i sista hand på ett militärt syfte, dock till sin art äro av rent civil beskaffenhet.

De sakkunniga hava genom statsrådet och chefens för Kungl.

lantförsvarsdepartementet föranstaltande härom fått mottaga särskilda upplysningar,

för vilka längre fram här nedan skall närmare redogöras.

Civilt arbete

utom törsvarsväsendets

ram.

Vad nu först angår nyssnämnda arbete helt utanför försvarsväsendets

ram, hava de sakkunniga främst fäst sig vid den inom de sakkunniga uttalade

tanken, att detta arbete skulle kunna utföras vid statens järnvägar,

detta av följande skäl. Å ena sidan hava statens järnvägar en stor

och avgörande betydelse just för försvarsväsendet, å andra sidan är

tjänstgöringen därstädes under fredstid av en så utpräglad civil beskaffenhet,

att dess fullgörande väl endast i undantagsfall skulle hos

den värnpliktige framkalla några samvetsbetänkligheter av ifrågava
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

rande art. Därtill kommer, att de arbeten, som förekomma vid statens

järnvägar, äro av så omväxlande beskaffenhet, att lämplig sysselsättning

därstädes skulle kunna beredas åt värnpliktiga av olika yrken

och med olika utbildning, t. ex. vid trafikavdelningen åt maskinister och

eldare, vid administrativa avdelningen åt skriv- och räknebiträden samt

vid banavdelningen åt olika slag'' av hantverkare ävensom åt grovarbetare.

Slutligen synas även frågorna om lämplig uniformering och om disciplinens

upprätthållande där kunna lättare erhålla sin lösning än inom övriga

här ovan berörda rent civila arbetsområden. I anslutning härtill hava de

sakkunniga funnit sig böra närmare undersöka, huru ett sådant arbete vid

statens järnvägar tilläventyrs skulle kunna lämpligen anordnas för ifrågavarande

värnpliktiga. Man kunde här tänka sig olika alternativ. Den

värnpliktige skulle t. ex. kunna, förlagd till ort, där någon till statens

järnvägar hörande myndighet har sitt säte och där arbete för järnvägens

räkning äger rum, åläggas att ändock vara boende inom vederbörande

militära etablissement å samma ort och fortfarande stå under sitt ordinarie

militärbefäl, men beordras att dagligen anmäla sig hos arbetsbefälet vid

järnvägen för utförande av visst arbete. Han finge då gå i sitt arbete civilklädd

men stode fortfarande under strafflagen för krigsmakten. Eller ock

kunde de värnpliktiga, som för året fått sina ansökningar om befrielse från

värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad ordning bifallna, eller, därest

dessas antal icke ansåges tillräckligt, flera års sammanförda kontingenter

bilda — arméfördelningsvis eller för hela riket -—- en arbetsavdelning, i

vilken även skulle eventuellt ingå de värnpliktsvägrare, som genom civilt

arbete fullgjorde repetitionsövning och kanske även de, som fullgjorde reservtruppövning

och landstormsövning. Denna arbetsavdelning kunde tänkas

förlagd till någon ort — exempelvis i Norrland — där järnvägsbyggnader

påginge, eller till någon central verkstad, t. ex. i Örebro, där lämpligt

arbete eljest kunde lämnas dessa värnpliktiga. Härvid skulle antingen,

för att de värnpliktiga fortfarande skulle stå under krigslagarna, en särskild

militär befälhavare för dem anställas, vilken i sin ordning lydde under

viss högre, med bestraffningsmyndighet utrustad befälhavare, exempelvis

chefen för närmast förlagda infanteriregemente, varemot i allt, som rör själva

arbetet, vederbörande järnvägsbefäl skulle vara bestämmande. Eller ock

skulle, enär nämnda i viss män militära anordningar antagligen komme

att i åtskilliga fall framkalla ny vägran, de värnpliktiga stå under uteslutande

civilt befäl, nämligen en härtill särskilt förordnad befattningshavare

vid statens järnvägar. I båda dessa fall skulle genom järnvägsförvaltningens

försorg och av medel tillhandahållna genom civildepartementet — att

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

sedermera från fjärde huvudtiteln gottgöras sjätte huvudtiteln — arbetsgruppens

manskap beredas lämplig gemensam inkvartering och förplägnad

ävensom de i § 35 mom. 2 värnpliktslagen särskilt omförmälda förmåner

— sjukvård, beklädnad, utrustning osv. — jämte stadgat penningbidrag.

Skulle arbetsgruppen stå under enbart civilt befäl, måste därjämte,

med ändring av bestämmelserna i §§ 31 och 36 mom. 4 värnpliktslagen,

utfärdas särskild lag ävensom särskild stadga innefattande disciplinära

bestämmelser för värnpliktiga av ifrågavarande slag, vilka bestämmelser

tilläventyrs kunde tänkas åtminstone delvis avfattade i huvudsaklig överensstämmelse

med de vid statens järnvägar gällande motsvarande stadgan - den och innehålla föreskrifter om lydnadsplikt, skyldighet att med flit och

omtänksamhet utföra ålagt arbete, om ordning och tukt osv.

Nu skulle kunna invändas, att, om också bland ifrågavarande värnpliktiga

kan finnas en och annan, som visar sig svårskött i disciplinärt

avseende, de dock i regel äro utmärkta genom gott uppförande samt stillsam

och allvarlig karaktär, och att det därför knappast vore behövligt att

fästa någon vikt vid särskilda för dem avsedda disciplinära stadganden,

samt att för sådana ovanliga fall, då dessa värnpliktiga gjorde sig skyldiga

till förseelser, det vore tillräckligt att för dem stadga skyldighet

att, med upphörande av det civila arbetet, i vanlig ordning fullgöra den

värnpliktstjänstgöring, varifrån de befriats. Häremot bör dock erinras för

det första, att, även om de förseelser i tjänsten, till vilka dessa värnpliktiga

kunna tänkas göra sig skyldiga — t. ex. för sen ankomst till arbetet

— äro jämförelsevis obetydliga, vägra bestämmelser ändock måste

finnas rörande dylika, låt vara sällsynta, fall, och att härvid varken de för

järnvägstjänstemän i allmänhet gällande disciplinära bestämmelserna ellei

strafflagen för krigsmakten kunna få tillämpning. De bestraffningar, som i

de förra förekomma, utgöras nämligen av, förutom varning och avdrag å

stadgad avlöning, suspension och avsättning, vilka senare straffarter alls

icke kunna tillämpas å dem, som utföra arbete till fullgörande av en i lag

ålagd skyldighet. En tillämpning på detta område av strafflagen för krigsmakten

medför svårigheter redan av det skälet, att järvägsbefälet icke

gärna kan åläggas att känna och tillämpa denna lags bestämmelser-, varjämte,

framför allt, dessa bestämmelser i många fall, t. ex. angående förhållandet

mellan över- och underordnad samt mellan förmän och underlydande

i den bemärkelse, vari dessa uttryck fattas i sagda strafflag, sakna motsvarighet

inom järnvägsförvaltningen. För det andra skulle en anordning

sådan som den ifrågasatta återföringen till värnpliktstjänstgöring i vanlig

ordning påkalla åtskilliga specialbestämmelser angående proceduren för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

aterföringon, tillgodoräknande härvid av redan fullgjord tjänstgöring vid

statens järnvägar, ordnande av de återfördas rekrytutbildning, formen för

överklagande av järn vägsbefälets beslut om återföring osv. I alla händel

ser är det säkert, att ett genomförande av ett dylikt system skulle medföra

betydande svårigheter samt påkalla utfärdande av en niiingd nya bestämmelser

ävensom ändring i en del nu gällande.

Redan av ovan anförda skid måste tanken på arbetets förläggande

utom försvarsväsendets, eller med andra ord försvarsdepartementenas, område

te sig föga tilltalande. Det synes för övrigt icke heller vara alldeles

klart, att, enligt uttryckssättet i den ämbetsskrivelse, som innehåller de

sakkunnigas uppdrag, detta överhuvud omfattar utredandet av frågan om

civilt arbete för ifrågavarande värnpliktiga. Då uppdraget nämligen avser

»värnpliktstjänstgöringens» ordnande för dessa värnpliktiga, synes detta

uttryck böra tolkas så, att den ifrågavarande tjänstgöringen skall vara direkt

inriktad på rikets försvar och utföras under försvarsväsendet tillhörande

myndigheter. I denna riktning har nämligen i vår lagstiftning ordet

»värnplikt» alltid hittills fattats och någon annan betydelse har detta

ord näppeligen kunnat erhålla vare sig genom vissa i krigförande stater

under det pågående världskriget antagna lagar om s. k. »civil värnplikt»,

ej heller genom den omständigheten, att ett förslag i liknande syfte blivit

hos oss nyligen framlagt, helst enär i fredstid och under normala förhållanden

den militära värnpliktens fullgörande icke fullständigt kompenseras

genom ett rent civilt arbete.

Men oavsett allt detta finnas andra, vida tyngre vägande positiva

skäl mot att låta de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna fullgöra sin värnpliktstjänst

genom rent civilt arbete utom försvarsväsendets ram. Redan

här ovan hava de allmänna skäl närmare utvecklats, som bjuda iakttagande

av varsamhet, när det gäller medgivanden uti ifrågavarande hänseende,

och särskilt framhållits de konsekvenser, som en alltför långt gående

eftergivenhet skulle föra med sig. Varje minskning i de vapenföra

värnpliktigas antal är från försvarssynpunkt en mycket betänklig sak,

även där det tilläventyrs kan vara fråga om ett från allmänt militär synpunkt

mindervärdigt soldatmaterial; och då, såsom ovan visats, ökning av

militärtjänstvägrarnas antal är att befara, måste i riksförsvarets intresse

noga tillses, att dessa eftergifter väl avvägas. Det har inom riksdagen

ofta framhållits, att de religiösa värnpliktsvägrarnas antal icke varit stort,

och påståtts, att det aldrig komrne att bliva synnerligen betydande. Erfarenheten,

bestyrkt av den utav de sakkunniga förebragta statistiska utredningen,

talar dock härutinnan ett varnande språk. Om ock ökningen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

av totalantalet hittills icke varit särdeles betydande, helst om man tager

i betraktande kriget och dess inverkningar, har det dock under de senare

åren stegrats; och den ivriga agitationen för värnpliktsvägran innebär ett

det kraftigaste stöd åt farhågan, att ett beträdande av de långt gående

eftergifternas väg skulle hava betänkliga följder. Vore det för övrigt sår

att antalet religiösa militärtjänstvägrare fortfarande komme att begränsas

till blott ett litet fåtal, synes det föga lämpligt, att för deras skull en stor

apparat med omfattande lagstiftningsarbete skulle igångsättas, vilket troligtvis

redan i och för sig skulle vara ägnat att uppmuntra till värnpliktsvägran.

Förhållandena i England äro i nu förevarande avseende belysande.

Man har i detta land — i olikhet med övriga större stater, Tyskland, Frankrike,

Österrike-Ungern och Ryssland — sökt tillmötesgå militärtjänstvägrarna,

»the conscientious ebjectors», genom att lämna dem tillfälle att utföra

civilt arbete i stället för krigstjänst. Detta synes under världskriget

hava gått desto lättare för sig, som det visat sig, att det funnits så

många områden inom den rent civila verksamheten, där arbeten behöft utföras

för främjande av krigets syfte. Icke desto mindre hava talrika bestraffningar

förekommit, beroende dels därpå, att de »tribunals», som haft

att meddela beslut i anledning av de värnpliktigas framställningar, avslagit

desamma, dels därpå, att de värnpliktiga ej ens velat utföra arbete under

»the Home Office scheme», d. v. s. för den civila förvaltningens i hemlandet

räkning. Har sådant nekande skett, hava straffen blivit stränga. I

engelska pressen hava varit synliga notiser, som vittna om, att myndigheterna

mot dem, som sålunda ej velat underkasta sig, utövat lagens hela

stränghet; 800 å 1,000 personer lära samtidigt undergått frihetsstraff för

sådan vägran, nämligen i slutet av år 1916, och straffet har ibland satts

så högt som till två års fängelse med hårt arbete. Upplysande är ock en

inom parlamentet år 1916 hållen överläggning rörande frågan, huruvida

det kunde vara berättigat, att dödsdom ej avkunnats i ett mål angående

ett rent lydnadsbrott, i vilket några soldater, som på grund av religiösa

samvetsbetänkligheter tilldelats en arbetsavdelning ej långt bakom fronten,

nekat att enligt order framföra ammunition.

Enligt vad erfarenheten så väl inom som utom vårt land sålunda giver

vid handen, kan det med hög grad av sannolikhet antagas, att, även

om, på sätt ovan antytts, tillåtelse lämnades att medelst civilt arbete under

civila myndigheter kompensera värnpliktstjänstgöringen i fredstid, likväl

en del värnpliktiga skulle av ren fanatism förklara sig vara av sitt sam
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

vete förbjudna att begagna sig härav. De kunde tänkas såsom skid åberopa,

att de hyste allvarliga samvetsbetänkligheter häremot, emedan de

därigenom skulle utföra ett arbete, vilket dock kan betecknas såsom

värnpliktstjänstgöring, enär det direkt utgör ersättning för den vapentjänst,

andra måste fullgöra, samt att arbetet således i själva verket vore ett militärt

arbete, grundat på den allmänna värnplikten, och dessutom trots

allt, i sista hand, om krig bröte ut, åsyftade landets försvar. En lösning

av spörsmålet i hela dess omfattning är i själva verket otänkbar. En viss

gräns måste under alla förhållanden uppdragas, utöver vilken eftergifterna

för ifrågavarande humanitära krav icke få utsträckas.

Härtill kommer, att det civila arbete, som erbjödes i ersättning för

värnpliktstjänstgöringen i fredstid, otvivelaktigt skulle, även om det utsträcktes

att omfatta ända till exempelvis dubbelt så lång tid som värnpliktstjänstgöringen

i fredstid, likväl innebära något lockande för den

värnpliktige och därigenom verka i riktning mot en ökning av värnpliktsvägrarnas

antal. Den värnpliktige skulle ju därunder icke blott åtnjuta

förhållandevis stor personlig frihet och kanske tillåtas i en enda omgång

fullgöra sin plikt mot staten, något, varpå de värnpliktiga pläga sätta

stort värde, utan även kostnadsfritt erhålla en icke föraktlig utbildning

i ett civilt yrke.

På samtliga här ovan angivna grunder hava de sakkunniga kommit

till den slutsatsen, att för militärtjänstvägrarna icke bör lämnas något medgivande

att utom försvarsväsendets ram fullgöra sin värnpliktstjänstgöring.

Däremot synas hinder icke böra möta, att så till vida utsträcka det Civilt arbete

genom 1902 års cirkulär gjorda medgivandet, att det arbete, som träder i gTarsrHseiistället

för vapentjänsten, skall, under vissa förutsättningar, få utföras utom dcts ram.

det truppförband, den värnpliktige tilldelats. De sakkunniga hava, såsom ^ruppföi"1

ovan nämnts, genom statsrådet och chefens för lantförsvarsdepartementet bandet.

bemedling fått på begäran mottaga dels från cheferna för arméförvaltningens

särskilda departement dels ock från vederbörande arméfördelnings- och

flottstationschefer vissa upplysningar i frågan, huruvida vid dem underlydande

truppförband, stationer osv. möjlighet kunde beredas inom vederbörande

förvaltningsgren att årligen mottaga några värnpliktiga av nu

ifrågavarande kategori, vilka vägra att bära uniform, för fullgörande av

värnpliktstjänstgöringen genom att civilklädda utföra lämpligt arbete samt,

för den händelse så skulle vara fallet, för huru stort antal dylika värnpliktiga

sådant arbete skulle kunna inom vederbörande förvaltningsgren samtidigt

beredas. Dessa upplysningar innehålla i huvudsak följande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Arméförvaltningens artilleridepartement anför:

»Vid artilleriets fabriker och tygstationer förrättas i regeln arbetet av civilklädd

personal. Därför torde ej heller det förhållande, att de s. k. samveteömma

värnpliktige vid en eventuell tjänstgöring vid sagda inrättningar skulle

vara civilklädda, för tjänstgöringen vara av någon betydelse. Däremot torde detta

förhållande hava ett visst inflytande beträffande sagda värnpliktiges förläggning,

som måste ordnas vid i orten förlagt truppförband. Huru truppförbandscheferna

ställa sig till denna eventualitet, saknar Artilleridepartementet möjlighet

att bedöma.»

Under förutsättning att dylika värnpliktiga tilldelades departementet och

ovannämnda fabriker och tygstationer, skulle, enligt vad departementet meddelar,

årligen vid departementet, vid ammunitionsfabrikerna å Marieberg och

K ark borg samt Stockholms, Karlsborgs och Bodens tygstationer sådana värnpliktiga

kunna användas till ett sammanlagt antal av 9 skrivbiträden, 2% yrkeskunniga

(smeder osv.) och 15 handräckningsmänskap.

Arméförvaltningens fortifikationsdepartement har infordrat förberedande

yttranden från arméfördelningschefer m. fl. samt anför för egen del följande:

»Fortifikationsdepartementet anser, att ifrågavarande värnpliktige visserligen

skulle kunna användas dels för kasernvården och dels i ingenjörkårernas

verkstäder, dock under förutsättning att de under sin tjänstgöring vore iklädda

av staten lämnad ensartad arbetsdräkt.

I så fall skulle på varje regemente eller kår kunna användas omkring sex

yrkeskunniga och ett tiotal icke yrkeskunniga dylika värnpliktige för .kasernvård

m. m. samt vid varje ingenjörkår ytterligare ett tiotal yrkeskunniga.

Fortifikationsdepartementet anser emellertid, i likhet med det stora flertalet

av de i ärendet hörda militära cheferna, att förläggning av i egna kläder

klädda s. k. samvetsömma värnpliktige tillsammans med övriga värnpliktiga ej

bör förekomma av disciplinära skäl.

Skulle dock så ske, anser departementet i likhet med chefen för femte arméfördelningen

det vara önskligt »att, då ju det ifrågasatta förslaget obestridligen

lämnar den s. k. samvetsömme viss lindring i värnplikten och även för att

i någon mån undvika en sannolik ökning från år till år av de s. k. samveteömmas

antal, såsom villkor för befrielsen att inhämta kunskaper och färdigheter

till fosterlandets försvar tjänstgöringstiden för den s. k. samveteömme sattes

längre än för övriga värnpliktiga».

Generalintendenten meddelar, att, enligt vederbörande förrådschefers uppgifter,

arbete skulle kunna beredas s. k. samvetsömma värnpliktiga till ett antal

av sammanlagt 60 man vid intendenturförråden i Stockholm, Karlsborg och Boden.

Han fortsätter:

opaginerad Kontrollera mot PDF

»Vud själva för rå Asar bete t angår, .skulle detta visserligen kunna ordnas så,

att några nämnvärda olägenheter av do ifrågavarande värnpliktigas särställning

icke uppstode. Deras förläggning och utspisning kunna emellertid anordnas endast

inom de åt vederbörligt intendenturkompani upplåtna lokalerna. Vid sådant

förhållande och då rent militär utbildning vid intendenturtrupperna med

rätta tillmätes stor betydelse och bibringas även de för förrådsarbeten avsedda

icke vapenföra, skulle otvivelaktigt en avdelning »samvetsömma», vilka vore

befriade ej blott från all militärutbildning utan även från skyldigheten att bära

uniform och alltså utom tjänsten undandraga sig all kontroll, verka högst betänkligt

ur disciplinär synpunkt.

Jag hyser därför den uppfattningen att värnpliktiga av ifrågavarande kategori

icke böra förläggas till arméns centrala intendenturförråd.»

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anför, att styrelsen, som ansåge den

ifrågasatta tjänstgöringen i de under sjukvårdsstyrelsen lydande verk kunna

beredas endast å militärsjukhusen, varom hos sjukhusläkarna vid garnisonssjukhuset

i Stockholm, i Boden och Karlsborg samt militärsjukhusen i Skövde

och Visby gjorts förfrågan, samt att av dessa läkares skrivelser framginge,

att alla de tillfrågade, med undantag av läkaren å militärsjukhuset å Gottland,

ansåge, att möjlighet funnes att emottaga dylika värnpliktiga till ett antal av

högst 37, men att chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm dock ansåge,

att de borde under sin tjänstgöring bära någon särskild dräkt.

Vidare anför styrelsen: »För egen del anser sjukvårdsstyrelsen, att hinder

ej bör möta att på sätt av hosföljande yttranden framgår, å de militära sjukhusen

emottaga högst 37 dylika värnpliktiga. I överensstämmande med vad

chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm yttrat, finner dock sjukvårdsstyrelsen

det från såväl disciplinär som annan synpunkt nödvändigt, att dessa värnpliktiga

under sin tjänstgöring äro iklädda särskild dräkt, betecknande att de

tjänstgöra vid sjukhuset.»

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm anför, att han överhuvud

taget ansåge det olämpligt att i militär tjänstgöring hava civilklädda

värnpliktiga samt att å stationen ej funnes någon användning för dylika.

Marinöverläkaren anför:

»Användandet av civilt klädd personal vid marinens sjukvårdsinrättningar

är såväl ur ordningssynpunkt som ur hygienisk synpunkt olämpligt, då därigenom

försvåras såväl upprätthållande av god ordning som kontroll över att

den vid sjukvården anställda personalen begagnar därför ändamålsenliga kläder.

Fördenskull kan icke vid marinens sjukvård någon sysselsättning beredas här

ifrågavarande kategori värnpliktiga.»

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona meddelar, att vid

stationen funnes användning för följande antal personal av nu ifrågavarande

kategori:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bärandet :

uniform.

yrkeskunniga:

bagare...................................... t man

skräddare ...........••........................ 10 »

skomakare ................................... 13 »

timmermän.................................. 8 »

filare ....................................... 1 »

boktryckare .................................. 1 »

bokbindare .................................. 1 »

ej yrkeskunniga:

handräckning ................................. 24 »

Summa 62 man

Det framgår av dessa yttranden, att rätt många utvägar stå till buds

för att vid arméns och marinens olika inrättningar bereda tillfälle för ifrågavarande

värnpliktiga till arbete av nära nog rent civil beskaffenhet, vilket de

skulle kunna få utföra skäligen oberoende av militärväsendets yttre former.

De värnpliktiga bleve härvid hänvisade att utföra det arbete, vartill

envar kunde finnas särskilt skickad. I synnerhet synes det de sakkunniga

lämpligt att hänvisa dem till arbete vid de centrala militära sjukvårdsinrättningarna.

Ofta har i sådant hänseende framhållits, att, om de s. k. religiösa

värnpliktsvägrarna toges i anspråk för utbildning i den militära

sjukvårdens tjänst, således för eventuell vård av sårade och sjuka, varje

känsla av medskyldighet i krigets blodiga värv borde hos dem försvinna.

Här ovan hava de sakkunniga redan uttalat den åsikten, att i händelse av

krig alla dylika värnpliktiga böra användas i den befattning, vartill envar

må befinnas bäst tjäna krigsändamålet. Ett lämpligt sådant användningssätt

erbjuder den militära sjukvården, och att då härför bibringa dem

nödig utbildning i fredstid synes desto lämpligare, som det ju här är fråga

om ett barmhärtighetsverk, avsett att bringa lindring i följderna av ett ont,

som just för värnpliktsvägraren ter sig särskilt avskräckande och som ju för

honom legat utom möjlighetens gränser att avvärja. Vägrar han vid fullt och

sunt förstånd även att utföra ett dylikt den barmhärtige samaritens kärleksverk,

kan det nog med skäl påstås, att detta utgör ett tecken antingen

rent av på feghet eller ock på en, vare sig självförvärvad eller av andra bibringad,

oresonlig fanatism, okänslig för naturliga mänskliga känslor och

hedersbegrepp. I intetdera fallet synes skäl för ytterligare undfallenhet

från det allmännas sida vara förhanden.

Uti här ovan återgivna yttranden av militära myndigheter har särskilt

framhållits vikten därav, att ifrågavarande värnpliktiga icke under

opaginerad Kontrollera mot PDF

några omständigheter tillåtas att fullgöra «itt arbete civilklädda. De sakkunniga

äro härmed inne på ett spörsmål, som enligt vad av den statistiska

utredningen inhämtas, för värnpliktsvägrarna själva i många fall spelat en

stor roll, och som också vid frågans behandling inom riksdagen vackt särdeles

stor uppmärksamhet, nämligen spörsmålet, huruvida värnpliktsvägrare,

som nekar att bära militär tjänstedräkt, skulle kunna medgivas rätt att

i civila kläder fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Väl skulle det kunna

förefalla, som om bärandet av kläder av visst slag eller visst snitt icke borde

kunna vara beroende av en viss religiös övertygelse, och att sålunda

vägran på grund av religiösa samvetsbetänkligheter att bära militär uniform

vittnar om ett skäligen ytligt åskådningssätt. Men å andra sidan kan

det ju icke förnekas, att den militära uniformen utgör det för alla uppenbara,

synliga tecknet till den uniformerades samhörighet med krigsmakten

och hans underkastelse under den för denna gällande siirskilda lagstiftning;

och faktiskt har i ganska många fall »militärtjänstvägrarna» riktat sin opposition

framför allt mot bärandet av uniform. Detta förhållande är också

lätt förklarligt, då ju påtagandet av uniform är den första åtgärd, som av

den värnpliktige fordras vid hans inträde i den militära tjänstgöringen.

Någon hänsyn till dass a uniformsvägrare anse de sakkunniga emellertid, icke

böra tagas. Ty även om, på sätt av de militära myndigheternas ovan omförmälda

yttranden framgår, inom försvarsorganisationen behov mångenstädes

finnes av så att säga rent civil arbetstskraft, och det givetvis icke spelar

någon roll för arbetsresultatet, om den arbetande är iförd militär

tjänstedräkt eller icke, måste de sakkunniga dock, med hänsyn därtill, att

den värnpliktige måste vara underordnad strafflagen för krigsmakten, avstyrka

varje förslag som går ut därpå, att värnpliktig skulle erhålla någon

befogenhet att under sin tjänstgöring bära civil dräkt. Även om man förutsätter,

att den värnpliktige under själva arbetet utan olägenhet kunde

vara civilklädd, kräver nämligen den militära disciplinen, att han, då han

dessemellan tages om hand av de militära chefer, som skola bereda honom

inkvartering, utspisning, sjukvård m. m., är klädd i uniform. Låt vara, att

han även civilklädd av sitt närmaste befäl igenkännes; hans övervakande

särskilt utom tjänsten kan dock komma att avsevärt försvåras. Han kommer

att intaga en undantagsställning i förhållande till strafflagen för krigsmakten,

vars § 96 omförmäler förseelser rörande den allmänna ordningen

och som därvid har ett särskilt stadgande för den, som uppträder i militär

tjänstedräkt. Skola ej alldeles särskilda anordningar träffas med ty åtföljande

kostnader för förhyrande av särskilda logement i privathus el.

dyk. måste nu ifrågavarande värnpliktiga komma att bliva förlagda till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

sammans med annan trupp. En sådan anordning — en civilklädd skara eller

en och annan civilklädd värnpliktig mitt uppe bland den uniformsklädda

truppen — måste betraktas såsom synnerligen olämplig.

Att dessa värnpliktiga måste under krigstid bära uniform likasom

andra krigsmän, är en given sak. Under krig kräves nämligen att vara

iklädd uniform för att enligt internationell rätt anses tillhöra landets reguljära

stridskrafter och sålunda undgå att behandlas såsom marodör. Det

kan för övrigt ej vara rätt, att, då det vid mobilisering gäller att placera

var man på sin rätta post, de militära myndigheterna skola härutinnan

vara förhindrade därigenom, att några värnpliktiga ej skola bära uniform

och därför tilläventyrs blott kunna placeras vid depåerna.

Enligt den av de sakkunniga här ovan uttalade uppfattning skulle alltså,

då värnpliktig med åberopande av allvarliga, på religiös övertygelse

grundade samvetsbetänkligheter vägrar vare sig att bära vapen eller att påtaga

militär uniform eller att utföra något som helst arbete för krigsmaktens

räkning, den värnpliktige erbjudas tillfälle att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring

i fredstid genom att utföra arbete av civil karaktär vid något

av arméns eller flottans centrala sjukhus, förråd osv. Skulle han vägra

även härtill, återstår enligt de sakkunnigas åsikt icke annan utväg än

att denna vägran likasom hittills anses såsom brott emot strafflagen fölkrigsmakten

och bestraffas enligt denna lag, vilken bestraffning också givetvis

måste förnyas, därest förseisen upprepas.

nift rs?mnL Under frågans behandling inom riksdagen har ofta framhållits angelägen100

tion!na heten av att pålitliga garantier uppställas till förhindrande av simulat.ion

av de värnpliktiga, vilka uppgiva sig hysa samvetsbetänkligheter av förevarande

art. De sakkunniga anse likaledes detta vara av största vikt till

förebyggande av att åt personer, vilkas samvetsbetänkligheter äro antingen

hycklade eller av icke religiös beskaffenhet, lämnas medgivande av omförmäld

art. Prövningen av de uppgivna samvetsbetänkligheternas halt bör

ske först efter omsorgsfull utredning, genom vilken erhållits så fullständig

kännedom som möjligt angående den värnpliktiges hithörande personliga

förhållanden. Prövningen bör vidare ske efter en gång för alla fastställda

normer. Ifrågasättas kunde, att för vinnande av en i och för sig önskvärd

centralisering vid behandlingen av ärenden av ifrågavarande art desamma

överlämnades till Kungl. Majrts prövning och avgörande. Detta skulle

dock enligt de sakkunnigas åsikt icke vara lämpligt och skulle för övrigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

föranleda en ytterligare ökning av det redan allt för störa antal ärenden

angående ansökningar av värnpliktiga, som nu tynger arbetet i lantförsvarsdepartementet.

De sakkunniga hava funnit bästa utvägen vara den,

att ansökningar om lättnader av hithörande art behandlas och avgöras av

inskrivningsmyndigheterna, för inskrivningsskyldig i sammanhang med inskrivningen,

samt att den slutliga prövningen härvid överlämnas åt inskrivningsrevisionen,

efter det yttrande avgivits av vederbörande inskrivningsnämnd.

Det måste ju anses principiellt riktigt, att de myndigheter, som i

det hela besluta om de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, även få

dessa frågors avgörande åt sig anförtrodda. Inskrivningsrevisionen består

av landshövdingen i länet såsom ordförande, inskrivningsbefälhavaren

och tre av landsting eller stadsfullmäktige valda ledamöter och

har tillgång till sakkunnigt biträde. Dess sammansättning torde således

lämna den bästa garanti för en tillfredsställande prövning av ärendena. Att

överlåta dessa ärendens avgörande åt inskrivningsnämnderna hava de sakkunniga

icke ansett lämpligt, dels emedan härigenom icke vunnes någon

centralisation och likformighet vid ärendenas behandling, dels enär inskrivningsnämnderna,

vilka flytta från ort till annan och tvingas att arbeta under

brådskande förhållanden, svårligen skulle medhinna en så ingående

och noggrann utredning och prövning, som med hänsyn till ärendenas

grannlaga beskaffenhet är särskilt önskvärd. Genom att ifrågavarande

ärenden sålunda överlämnas åt inskrivningsmyndigheterna vinnes ock den

fördelen, att truppförbands- eller flottstationschefernas tid icke vidare behöver

med dem betungas.

Ytterligare en garanti mot simulation hava de sakkunniga funnit nödig,

nämligen förlängning av tiden för värnpliktstjänstgöringen, en utväg,

som inom riksdagen ofta varit på tal. För vapentjänstvägrarna har visserligen

hittills icke förekommit sådan förlängning. Men detta kan näppeligen

anses berättigat. Det måste nämligen ihågkommas, att, såsom ovan närmare

är utvecklat, det här ingalunda är fråga om någon rätt för de värnpliktiga,

utan om ett medgivande, som staten i strid mot ett viktigt samhällsintresse

av humanitära skäl beviljar, och att detta medgivande i själva

verket är av mycket stor räckvidd.

Vid bedömande av denna fråga böra även beaktas följande omständigheter.

Sedan gammalt har den uppfattningen hos oss gjort sig gällande, att

varje olikhet i värnpliktstjänstgöringen skulle väcka stor ovilja. Likhet i

tjänstgöringstid var en bland utgångspunkterna i alla i vårt land framlagda

äldre härordningsförslag. Sedan emellertid'' i 1901 års värnpliktslag

denna princip frångåtts, inträffade det anmärkningsvärda förhållandet, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

yid tillämpningen av den nya värnpliktslagen, genom vilken stadgades väsentligt

olika tjänstgöringstider för olika vapenslag, det ej i allmänhet mötte

någon svårighet att uttaga manskap för den längre tjänstgöringen. Det

gällde dock här en så betydande skillnad som mellan 365 dagar vid kavalleriet

m. fl. truppslag och 240 dagar vid infanteriet m. fl. truppslag. Det är ej

lätt att avgöra, varpå detta berott. I viss mån har den omständigheten gjort

sig gällande, att kavalleriet och liknande truppslag hade en repetitionsövning

mindre. Men än mer bestämmande var nog det förhållandet, att tjänsten

vid de beridna truppslagen ansågs lindrigare än vid infanteriet; infanteristens

packning och de långa marscherna hava alltid inneburit någonting

prövande, som många värnpliktiga gärna velat undvika. Skulle skälet för

att den längre tjänstgöringstiden valdes hava varit en benägenhet för den

lättare tjänstgöringen, är det påtagligt, att samma synpunkt kommer att

göra sig gällande, när det är fråga om att komma ifrån vapentjänsten. Tv

det är ett faktum, att bland de värnpliktiga denna tjänst betraktas såsom

mera betungande än tjänsten utan vapen. Undantag kunna naturligtvis

finnas; om t. ex. den, som är satt att sköta en befattning, avsedd för en

icke-vapenför, har en mycket fordrande förman, om han måste — såsom

kock, maskinist el. dyl. — dagligen stiga upp långt före revelj osv., kan

tjänsten kallas krävande. Men detta är undantagsfall och inverkar ej på

regeln. En generellt medgiven befrielse från vapentjänst bör emellertid enligt

de sakkunnigas åsikt otvivelaktigt föranleda en skärpning i avseende

å tjänstetidens längd.

ökningen i tjänstgöringstiden kan göras antingen genom förlängning

av den dagliga arbetstiden — vilken för närvarande plägar för de värnpliktiga

beräknas till 8 timmar — eller ock genom förlängning av dagantalet.

De sakkunniga anse den senare utvägen böra föredragas. Huru stor ökningen

bör göras, kan givetvis vara föremål för olika uppfattning. Med

hänsyn därtill, att densamma å ena sidan bör göras tillräckligt lång för att

bilda ett effektivt hinder mot simulation och å andra sidan icke bör göras så

betydande, att den verkar såsom en bestraffning, hava de sakkunniga

stannat vid att föreslå en förlängning av dagantalet med en fjärdedel.

En tanke, som i detta sammanhang inom riksdagen funnit förespråkare,

är vidare den att för värnpliktsvägrarna göra arbetet till arten snarare

eller mera betungande än den normala värnpliktstjänstgöringen och

sålunda på ett kraftigt sätt motverka simulation. Detta tillvägagångssätt

anse de sakkunniga olämpligt. Tjänstgöringen komme i sådant fall oundvikligen

att betraktas såsom en slags bestraffning, ett tvångsarbete för vad

man kallat »värnpliktsfångar». Detta vore ingalunda i och för sig tillta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lande och ej heller förenligt mod den riktiga uppfattning, enligt vilken den

värnpliktige hör betrakta värnpliktens fullgörande ej såsom en tyngande

hörda utan som en heder.

På sätt ovan är nämnt, bör prövningen av beskaffenheten utav värnpliktsvägrarnas

samvetsbetänkligheter tillkomma inskrivningsrevision och

ske efter omsorgsfull utredning. Stor vikt måste härvid tydligen läggas

på arten av den bevisning, som i ty fall bör förebringas. Vissa former höra

härvid iakttagas, för att inskrivningsrevisionen skall hava befogenhet att

till ingiven ansökning lämna bifall. De sakkunniga föreslå i sådant avseende

vissa bestämmelser angående de intyg, som böra av den värnpliktige

företes, angående utfärdare av dylika intyg samt intygens form osv. Dessa

bestämmelser hava ansetts vara av så stor vikt, att de höra intagas i en av

Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag.

Det faller av sig självt, att inskrivningsrevisionen skall äga full frihet

att efter prövning av den förebragta bevisningens bärkraft jämte av inskrivningsrevisionen

kända eller utredda förhållanden självständigt bestämma

sin ståndpunkt i frågan. Om ock för de fordrade intygens form

vissa regler på förhand äro givna, bör således m. a. o. inskrivningsrevisionen

uti ärenden av ifrågavarande art äga fri bevisprövning.

Då en värnpliktig med åberopande av religiösa samvetsbetänkligheter

vägrar att göra militärtjänst, beror detta enligt de sakkunnigas ovan utvecklade

åsikt antingen på missuppfattning av uttryck i bibeln eller åtminstone på

ett synnerligen ensidigt betraktelsesätt vid tolkningen av densamma. Stundom

är anledningen uppenbarligen att söka i bristande omdömesförmåga hos

den värnpliktige. Denna de sakkunnigas uppfattning bestyrkes av den redogörelse

för åtskilliga hithörande fall, vilken meddelas i bilagda statistiska

redogörelse. Det synes vid sådant förhållande vara av största betydelse, att,

i den mån sådant är möjligt och lämpligt, åtgärder vidtagas i syfte att förebygga,

att till följd av dylik missuppfattning, ensidighet eller bristande omdömesförmåga

hos de värnpliktiga de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas antal

ökas. Samhället kan ej annat, än reagera mot en uppfattning av dess väsen

och syftemål samt av medlen för dessa senares förverkligande, vilken

hotar ett så vitalt statsintresse som riksförsvaret, och måste söka i möjligaste

mån skydda sig mot skadliga inflytelser av en sådan uppfattning. Härvid

riktar sig naturligtvis en anklagelse främst mot dem, som, med full avsikt att

motarbeta statens militära verksamhet och med klar uppfattning av att de

Upplysningsverksamhet

Frän statens

sida.

opaginerad Kontrollera mot PDF

tillägg: till

tjiinstgörlngsreglem

en t et för

armén och

till reglementet

för

marinen.

sålunda sträva för försämring av statens värnkraft gent emot faror utifrån,

likväl med all makt söka bibringa ungdomen den åsikten, att statens

försvarsväsen står i strid med kristendomens läror, och att den värnpliktige

därför gör rätt, då han med åberopande av sitt samvetes bud uppenbart

trotsar lagens bud och motsätter sig värnpliktens fullgörande. Att

värnpliktsvägran erhållit så pass stor utbredning i vårt land kan med fogsägas

i hög grad bero just på denna propaganda, vilken sålunda även,

åtminstone i en del fall, ytterst bär ansvaret för de lidanden och bestraffningar,

för vilka värnpliktsvägrarna blivit utsatta. T. o. m. den,

som tilläventyrs anser statens försvarsväsen böra successivt minskas eller

avvecklas, måste ju medgiva, att, så länge detta försvarsväsen äger bestånd

och bestämda lagar härom gälla, staten har att tillse, att dessa lagar lika som

på andra områden hållas i helgd och att aktningen för desamma icke undergräves.

På grund härav anse de sakkunniga det vara av mycket stor betydelse,

att i sammanhang med den undervisning för landets ungdom, vilken

medelas i statens läroverk eller av staten understödda undervisningsanstalter,

må, i den mån det lämpligen kan ske, lämnas någon handledning för

bedömande av hithörande spöremål. Detta bör givetvis helst ske i samband

med religions- och historieundervisningen samt avse frågan om kriget

och dess berättigande under vissa förutsättningar, statsmedlemmarnas förpliktelser

med hänsyn härtill osv. Möjligen kunde även upplysningsverksamhet

av annat slag än i samband med undervisningen genom statens

försorg bedrivas. Att närmare ingå på dessa frågor torde dock icke tillkomma

de sakkunniga.

Enligt kap. 4 § 15 mom. 10 i gällande tjänstgöringsreglemente för

armén samt enligt Del I kap. 5 § 72 mom. 3 i gällande reglemente för

marinen finnes föreskrivet, att krigsman, som undergår bestraffning i

arrest (militärhäkte) skall bära uniform. Nu har det emellertid någon

gång inträffat, att en värnpliktig, som vägrat bära uniform samt härför

ådömts arrest strå tf och insatts i militärhäkte, fortfarande vägrat att, enligt

nämnda föreskrift, påtaga uniform samt därför blivit ånyo tilltalad

och dömd för samma förseelse. Att ett sådant förfaringssätt ej kan vara

lämpligt, synes de sakkunniga vara uppenbart; och föreslå de sakkunniga

därför, att sådan ändring må ske i berörda stadganden i tjänstgöringsreglementet

för armén och reglementet för flottan, att värnpliktig, som blivit

i arrest (militärhäkte) insatt med anledning av vägran att bära uniform,

skall civilklädd undergå bestraffningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Speciell motivering.

Beträffande formen för de av de sakkunniga framlagda författningsförsiagen

må först nämnas, att, ehuru det tilläventyrs till sist kan komma att

befinnas lämpligare att infoga de föreslagna stadgandena i värnpliktslagen

och inskrivningsförordningen än att hopföra desamma i fristående författningar,

det dock synts de sakkunniga bättre att nu välja det senare förfaringssättet,

varigenom antagligen den förestående granskningen av förslaget

underlättas.

Skulle åter denna senare form slutligen finnas lämpligare att använda,

påkallas därav vissa mindre tillägg, hänvisningar osv. i värnpliktslagen

och inskrivningsförordningen. Avfattningen av dessa rent formella bestämmelser

hava de sakkunniga trott kunna anstå, intill dess förslagen till innehållet

blivit granskade.

Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Beträffande § 1 mom. 1 hänvisas till den allmänna motiveringen.

§ 1 mom. 2. Prövningen av frågan, på vad sätt i krigstid en värnpliktsvägrare

skall användas, vare sig han under fredstid erhållit tillstånd att

fullgöra värnpliktstjänstgöringen utan vapen eller först vid krigsmobiliseringen

framställer begäran härom, bör tillkomma vederbörande militärbefäl.

Allt efter det militära behovet kan det sålunda tänkas, att den, som i fredstid

varit befriad från vapentjänst, antingen användes i tjänst utan vapen

eller förlägges i depå för att från början övas i vapentjänst. Likaså skola

givetvis de, som först vid krigsmobiliseringen begära att få tjänstgöra utan

vapen, av militärbefälet direkt placeras i den befattning, där de befinnas

göra försvaret bästa ny tta. Vid krigstillfälle kan med säkerhet påräknas re
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

lativt god tillgång på icke vapenföra, av vilka ett stort antal finnes inom

varje årsklass; men det är av vikt att taga väl vara på varje vapenför.

Möjligt är emellertid, att vid krigsmobilisering militärbefälet finner lämpligast

att placera de s. k. religiösa militärtjänstvägrare, vilka förut erhållit

tillstånd att tjänstgöra utan vapen, såsom icke stridande i de befattningar,

i vilka de under fredstid vunnit utbildning.

§ 2 mom. 1. Rörande beskaffenheten av de intyg, vilka värnpliktig

vid olika tillfällen har att förete, stadgas dels i värnpliktslagen och dels

i inskrivningsförordningen. I § 44 värnpliktslagen föreskrives, att sjukdom

skall, för att såsom laga förfall anses, styrkas med behörig läkares intyg,

samt att, om den värnpliktige ej kan skaffa läkarbetyg, det må vara honom

tillåtet att styrka förfallet med intyg av statens ämbets- eller tjänsteman

eller av präst i församlingen eller av ordföranden i kommunalstämman

eller av ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i

häradsnämnden. I § 28 inskrivningsförordningen lämnas föreskrifter om formen

för intyg, som skola bifogas ansökning om uppskov, vare sig uppskov

med inskrivning eller uppskov med tjänstgöring (första tjänstgöring eller

repetitionsövning). Av dessa föreskrifter framgår, att uppskov med första

tjänstgöring eller repetitionsövning (reservtruppövning) i regel skall styrkas

med intyg av präst i församlingen jämte annan trovärdig person. Därest

anledningen till uppskovet är, att tjänstgöringens fullgörande skulle medföra

avsevärt avbräck i fortskriden lärokurs, skall ansökan styrkas av rektor

eller föreståndare vid den läroanstalt, där studierna idkas. Om anledningen

till uppskov är av beskaffenhet, som omförmäles i § 16 mom. 2 värnpliktslagen,

— d. v. s. då föräldrar, syskon m. fl. äro av den värnpliktiges

arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende — skall densamma styrkas

av präst i församlingen jämte å landet kommunalnämndens ordförande, i

Stockholm fattigvårdsinspektören, i Göteborg fattigvårdsdirektören och i annan

stad fattigvårdsstyrelsens ordförande.

Man finner av ovanstående, att intygens beskaffenhet bestämts så

praktiskt som möjligt. När frågan är om lärokurs, skall intyget utfärdas

av rektor. Vanligt uppskov med tjänstgöring ett år styrkes av präst i församlingen

och annan trovärdig person. Är det fråga om ett sådant uppskov

enligt § 16 mom. 2 värnpliktslagen, att dess förnyande kan medföra

befrielse från tjänstgöring, äro föreskrifterna strängare; då skall intyget avgivas

av präst i församlingen jämte kommunalnämndens ordförande. Vad

slutligen beträffar intyg om sjukdom såsom laga förfall, i händelse läkarintyg

ej kan anskaffas, uppräknas såsom intygsgivare utom präst i församlingen

vissa personer, som innehava förtroendeuppdrag, nämligen ordförande i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

kommunalstämma, ordförande och ledamöter i kommunalnämnd samt ledamöter

i häradsnämnd.

De sålunda nu gällande bestämmelserna om utfärdande av intyg rörande

värnpliktig i olika fall hava givetvis för de sakkunniga tjänat till ledning

vid prövning av frågan om intyg rörande befrielse från vapentjänst

för vapenföra värnpliktiga på grund av deras religiösa övertygelse. Först

och främst är det helt naturligt, att uttalande i frågan bör föreligga från

präst i den kyrkoförsarnling den värnpliktige tillhör. För den, som tillhör enligt

Kung], förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsövning

den 31 oktober 1873 erkänd församling, bör i stället företes intyg

av denna församlings föreståndare. För den, som tillhör mosaisk församling,

bör intyget utfärdas av religionslärare vid församlingens synagoga,

vilken lärares bevis enligt Kungl. förordningen den 30 juni 1838, § 3.

bör företes i alla de fall, då prästbevis för svensk undersåte i allmänhet erfordras.

Härigenom kommer intyg al ltid att avgivas av åtminstone en person

i ansvarig ställning. Ty likasom statskyrkoprästen har ämbetsmannaansvar,

har ock, enligt de åberopade Kungl. förordningarna, erkänd frikyrkoförsamlings

föreståndare och mosaisk församlings religionslärare lagligt

ansvar för riktigheten av det avgivna intyget. Det kan däremot ej vara befogat

att med nämnda församlingsföreståndares intyg likställa dem, som avgivas

av andra frikyrkliga församlingsföreståndare. Dyliga intyg få naturligtvis

av den värpnliktige biläggas hans ansökning och komma helt visst

att erhålla behörigt beaktande; men såsom officiella intyg, likställda med

den erkände församlingsföreståndarens, kunna de ej anses.

Utöver det sålunda föreskrivna obligatoriska intyget, vilket bör innehålla

en bestämd förklaring i frågan, huruvida, enligt intygsgivarens uppfattning,

den värnpliktige hyser allvarliga, på religiös övertygelse grundade

samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad

ordning, bör, enligt de sakkunnigas åsikt, för erhållande av behövlig utredning

i ärendet fordras ytterligare ett av två trovärdiga personer utgivet

intyg. Den frågan kunde uppställas, huruvida det icke borde föreskrivas,

att även dessa båda personer skola innehava viss mera offciell ställning t. ex.

såsom kommunalnämndsledamot, kommunalstämmoordförande eller ledamot

i häradsnämnd. Det synes dock ej föreligga skäl härtill, enär det ju ofta kan

hända, att innehavarna av dessa befattningar i den värnpliktiges hemtrakt

ej hava sådan kännedom om hans religösa förhållande, som är nödvändig

för avgivande av ett så betydelsefullt intyg, som det, varom nu är fråga.

Den nödiga garantien synes i stället kunna ernås genom att intyget utfärdas

»på heder och samvete». En sådan bestämmelse torde vara oeftergivlig.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Erfarenheten giver nämligen vid handen, att det går ganska lätt för sökande

av olika slag att skaffa intyg. Personer, hos vilka anhållan om intyg göres,

ställa sig ofta alltför välvilliga till den sökande, ja,man kan till och med våga

det påståendet, att många intyg, avgivna på grund av välvilja och tillmötesgående,

ej hålla streck vid en närmare granskning. Formen »på heder

och samvete» hava de sakkunniga ansett lämpligare än de stundom brukliga

in tygsformerna »under edlig förpliktelse» och »under laga ansvar».

Det faller av sig självt, att inskrivningsrevisionen är skyldig att noggrant

undersöka och pröva de två intygsgivarnas trovärdighet, i synnerhet i sådana

fall, där den värnpliktige inställer sig till inskrivning å annan ort, än

där han är kyrkobokförd, och sålunda antagligen intygsgivarna icke äro

för inskrivningsrevisionen kända.

§ 2 mom. 2. Såsom huvudregel bör gälla, att ansökning om befrielse

från vapentjänst bör ske vid inskrivningen. Det låter emellertid tänka

sig, att en värnpliktig först efter påbörjad tjänstgöring, t. ex. första

gången han skall övas i skjutning, anmäler, att han hyser samvetsbetänkligheter

mot tjänstgöringens fullgörande. De sakkunniga hava ansett, att i

ett sådant fall det bör tillkomma vederbörande truppförbandschef att pröva,

huruvida sannolika skäl tala för att dessa samvetsbetänkligheter äio

både allvarliga och grundade på religiös övertygelse, samt att, om så är förhållandet,

meddela den värnpliktige uppskov med tjänstgöringen, intill dess

saken blivit av inskrivningsrevisionen enligt förut omförmälda regler undersökt

och avgjord. Detsamma torde böra gälla även för de, antagligen mera

sannolika, fall, då en värnpliktig, som utan skrupler fullgjort tidigare militärtjänstgöring,

vid en senare inkallelse, vare sig till reservtruppövning

eller landstormsövning eller tilläventyrs redan vid inkallelsen till repetitionsövning

befinnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapen tjänsten.

§ 3. mom. 1. Den förlängning av tjänstgöringstiden, som ansetts pakaliad,

bör givetvis beräknas på första tjänstgöringstiden (rekrytskolan)

och enligt de sakkunnigas åsikt jämväl på tiden för varje repetitionsövning.

Numera, då truppförbanden i regel äro ständigt tjänstgörande, lärer

icke någon olägenhet vållas därav, att en del manskap på detta sätt kvarhålles

i tjänst utöver den tid, som är i allmänhet bestämd.

§ 3 inom. 2. Däremot synes det leda till allt för mycken omgång och

måhända oreda att införa en dylik förlängning även vid övrig tjänstgöring,

opaginerad Kontrollera mot PDF

vartill den värnpliktige kan bliva inkallad. Beträffande de kortvariga reservtrupp-

och landstormsövningarna torde detta utan vidare vara klart. 1

fråga om tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen, dvs. krigstjänstgöring,

tjänstgöring för neutnilitetsskydd. osv., eller i fråga om försöksmobilisering,

kan möjligen tvekan härvidlag råda. Men de sakkunniga hava dock ansett,

att då tids förlängning i detta fall utan tvivel skulle utan motsvarande

nytta vålla trassel och besvärligheter, bestämmelse härom kan saklöst

uteslutas.

§ 4. Sedan ansökning om befrielse från vapentjänst blivit av inskrivningsrevisionen

beviljad, bör underrättelse härom ingå genom vederbörande

inskrivningsbefälhavares försorg till lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition,

varefter de ifrågavarande värnpliktiga enligt bestämmelser, som

givas i kommandoväg, utplaceras på do platser inom armén eller marinen.

där de befinnas kunna lämpligast användas, eventuellt i arbete av civil

beskaffenhet. Vid denna fördelning samt vid arbetets närmare anordnande

lärer hänsyn komma att tagas till, huruvida den värnpliktige enligt

föreliggande utredning vägrat blott att bära vapen eller om han tillika nekat

att bära uniform osv.

§ ,r>. Därest vapenför värnpliktig fått befrielse från vapentjänsten,

men sedermera, vare sig på grund av hans uppförande eller eljest genom

vunna upplysningar, uppstår grundad anledning till antagandet, att hans

samvetsbetänkligheter varit simulerade eller eljest ieke av sådan beskaffenhet,

som berättigar till den ifrågavarande befrielsen, bör en sådan värnpliktig

naturligtvis omedelbart överföras till tjänstgöring med vapen.

Att sådana fall kunna tänkas inträffa, torde vara otvivelaktigt. Om t. ex.

personen i fråga upprepade gånger bestraffats för mindre gott uppförande.

finnes anledning att ånyo företaga en undersökning rörande uppriktigheten

av hans samvetsbetänkligheter. Likaledes kan det inträffa, att t. ex,

en till reservtruppövning inryckande värnpliktig enligt av hans kamrater

och eventuellt honom själv lämnade upplysningar sedan den jämförelsevis

långa tid, som förflutit från hans senaste repetitionsövning, kommit att

övergiva sin övertygelse om det orätta att öva sig i vapnens bruk. Enligt de;

statistiska uppgifter, soin de sakkunniga fått mottaga, hava i åtskilliga fall

värnpliktsvägrare, eventuellt efter utståndet straff, kommit på andra tankar.

Att finna formen för handläggningen av ett ärende av denna beskaffenhet,

är dock ej så lätt. Riktigast torde vara att föreskriva, att inskrivningsrevisio
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

nen skall avgöra sådana frågor. Då emellertid förhållandet kommer att i allmänhet

framträda under vapenövningstiden, i det att truppförbands-(flott8tations-)chefen

vare sig vid vapenövningens början eller under loppet av densamma

erhåller sådana upplysningar om den från vapentjänst befriade värnpliktige,

att han finner lämpligt upptaga frågan om hans överförande till dem, som

övas med vapen, men inskrivningsrevisionen blott sällan sammanträder,

nämligen i allmänhet blott på våren, i oktober före de värnpliktiges inryckning

samt i december, så följer härav, att den värnpliktige måste avbryta

sin tjänstgöring för att, sedan inskrivningsrevisionens beslut fallit, i behörig

tid återinträda i tjänst. Det är för den värnpliktige en kännbar olägenhet att

på detta sätt erhålla tvångsuppskov. Ett sådant uppskov med fullföljande

av tjänstgöring, till vilken värnpliktig inryckt, är också något nytt så till

vida, att förut endast den varit underkastad dylikt uppskov, vilken inställt

sig för sent eller ock undergått fängelsestraff eller straffarbete. Men det

torde ej kunna undvikas att för nu ifrågavarande värnpliktiga i flera avseenden

måste tillskapas speciella stadganden. Förklarar sig vederbörande

villig att omedelbart börja vapentjänst, förfaller uppskovsförfarandet. Annars

måste det träda i kraft. Om således t. ex. en värnpliktig, som inryckt till

repetitionsövning, enligt befälhavarens bedömande bör överföras till vapentjänst,

är det befälhavarens skyldighet att noggrant undersöka fallet samt

däröver upprätta ett protokoll, som i sinom tid insändes till inskrivningsrevisionen

för att bilda underlag för dess beslut. Den värnpliktige skulle

således få göra sin repetitionsövning ett år senare, vare sig med vapen

eller utan vapen, beroende på inskrivningsrevisionens beslut. Naturligtvis

uppstår från militär synpunkt en viss svårighet att ordna utbildningen

med vapen för dylika enstaka individer, som förut ej undergått någon

sådan utbildning. Men detta torde ej höra lägga hinder i vägen för den

ovan föreslagna anordningen.

Skulle en vapenför värnpliktig, som erhållit tillstånd att utan vapen,

medelst arbete av civil art fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i fredstid, efter

påbörjande av denna ändra mening och förklara sig vilja i normal ordning

fullgöra sina skyldigheter, torde detta böra utan vidare medgivas honom.

Han överföres då omedelbart till tjänstgöring med vapen.

Skulle åter under tjänstgöringen den värnpliktige genom sitt uppförande

giva anledning till antagandet, att han saknar förståndets fulla bruk, vore

det önskvärt, att vederbörande truppförbandschef ägde befogenhet att för

undersökning av den värnpliktiges sinnesbeskaffenhet hänvisa honom till undersökning

av läkare, som är sakkunnig- på det psykiatriska områden t.

De sakkunniga vilja därför påpeka önskvärdheten — i vissa fall jämväl

från den värnpliktiges egen synpunkt — av en allmän bestämmelse därom,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

afcfc truppjörbands- och jlottstationsschejer skola vara befogade att, om sä erfordras,

pa statens bekostnad tillkalla psykiatriskt bildad läkare för undersökning

av värnpliktigs sinnesbeskaffenhet eller att låta försända honom till

sta tens sinnessjukvärdsanstalt.

De-t i herrar Byströms och G ull bergs särskilda yttrande framlagda

lagförslaget företer — på samma gång det i huvudsakliga hänseenden

skiljer sig från här ovan intagna lagförslag — i fråga om avfattningen

ytterligare en del olikheter i jämförelse med detta. Det torde böra här

påpekas, att i flera fall dessa olikheter äro av endast formell art och sålunda

icke innebära någon avvikelse från vad ovan intagna förslag innehåller.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. förordning med bestämmelser för tillämpning av lagen om

värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

§ 1 mom. 1. Såsom förut nämts, bör ansökning om befrielse från

vapentjänst i regel ske vid inskrivningen. För värnpliktig, som först efter

det han blivit inskriven framställer sina samvetsbetänkligheter och vägrar

tjänstgöra, vare sig detta sker under första tjänstgöring eller under

senare inkallelse — till repetitionsövning eller landstormsövning — och

på grund därav jämlikt § 2 mom. 2 i lagen erhållit uppskov med tjänstgöringen,

bör tydligen tiden för ingivande av ansökning om befrielse från

vapentjänst bestämmas till näst infallande inskrivningsförrättning.

§ 1 mom. 2. Att sökande äger befogenhet att till stöd för ansökningen

ingiva och åberopa, utöver de i § 2 mom. 1 av lagen föreskrivna

intyg, alla sådana bevis, intyg och övriga handlingar, som han i övrigt

kan finna tjäna till stöd för ansökningen, faller egentligen av sig självt,

men bör måhända till ledning för sökande uttryckligen i författningen

påpekas.

§ 2. De sakkunniga hava i det föregående uttalat den uppfattningen,

att något medgivande för värnpliktig att utom försvarsväsendets ram

eller civilklädd fullgöra värnpliktstjänstgöring icke under några förhållanden

bör lämnas. Skulle emellertid ansökningen avse tillstånd härtill, bör

den likväl upptagas till prövning och eventuellt leda till beslut om tillstånd

till tjänstgöring medelst arbete av civil art vid sjukhus el. dyl.

§ 3 mom. 1. I sammanhang med frågan om inskrivning av värnpliktig,

som förklarar sig hysa samvetsbetänkligheter mot militärtjänsten,

framställer sig spörsmålet, huruvida de vid inskrivningen skola såsom andra

värnpliktiga tilldelas visst truppslag vid hären eller viss tjänst vid marinen.

De sakkunniga anse detta lämpligt framför allt med hänsyn till den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

ovan föreslagna bestämmelsen om viss förlängning av tjänstgöringstiden för

ifrågavarande värnpliktiga. För att erhålla en rättvis beräkningsgrund

härför, så att dessa värnpliktigas tjänstgöringstid ställes i riktigt förhållande

till i övrigt likställda värnpliktigas tjänstgöringstid, bör alltså tilldelning

till truppslag eller tjänst ske, innan ansökningen om befrielse från

vapentjänst osv. av inskrivningsnämnden företages till behandling och utan

att hänsyn får tagas till den värnpliktiges förklaring, att han hyser samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring.

tj 3 mom. 2 och 3. Att i ansökning meddelade uppgifter samt den utredning

i övrigt, som i sammanhang med densamma meddelats, bör även av

inskrivningsnämnd så vitt möjligt fullständigas, torde böra i förordningen

till vederbörandes efterrättelse särskilt framhållas. 1 övrigt böra ansökningshandlingarna

behandlas i överensstämmelse med vad i allmänhet är uti

§ 39 inskrivningsförordningen i ty fall stadgat.

§ 4. Inskrivningsrevisionen bör äga både skyldighet och möjlighet

att ytterligare fullständiga angående sökande vunna upplysningar. Kan

detta icke ske vid sammanträde, vid vilket ärendet första gången handlägges,

bör inskrivningsrevisionen hava befogenhet att uppskjuta detsamma

till senare sammanträde, vilket väl i allmänhet bliver det, som infaller i

oktober omedelbart före vapenövningarnas början, och att till sådant senare

sammanträde inkalla den värnpliktige för lämnande av muntliga upplysningar.

Den värnpliktige bör ju även själv härav äga stort intresse.

Någon kostnad för hans inställelse bör därför icke påföras det allmänna.

Å andra sidan bör inkallelse ej ske, om det anses komma att vålla den

värnpliktige synnerlig olägenhet. Kommer han icke, sedan han fått behörig

del av utfärdad inkallelse, bör ärendet utan hinder av hans utevaro kunna

ändock avgöras.

§ 5. Sedan inskrivningsrevisionen meddelat beslut, varigenom ansökning

om befrielse från vapentjänst beviljats^ bör beslutet omedelbart av inskrivningsbefälhavaren

insändas till vederbörande kommandoexpedition, varpå

Kungl. Maj:t för varje år efter skedd granskning av samtliga inkomna dylika

beslut med tillhörande handlingar meddelar närmare bestämmelser om de

ifrågavarande värnpliktigas placering och tjänstgöringsförhållanden. Tjänstgöringen

kan tänkas komma att bestå antingen i arbete såsom handräckningsmanskap

eller sjukvårdare vid militärt sjukhus, såsom handräckniagsmanskap

eller fackman vid något arméns eller flottans förråd eller el
-

V»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

jest vid intendenturen, såsom t. ex. vid kronobagerierna, vid någon till håren

eller flottan hörande verkstad, vid något övningsfält eller såsom skrivbiträde

hos central eller lokal militär myndighet eller ock i någon slags

tjänstgöring utan vapen vid truppförband. Anteckning om tjänstgöringens

art och tidslängd bör i vanlig ordning göras å den värnpliktiges värnpliktssedel

och i hans inskrivningsbok.

Enligt bestämmelsen i § 23 värnpliktslagen må i inskrivningsrevisions

beslut ändring ej sökas. Någon rubbning i denna grundsats beträffande

mål av förevarande beskaffenhet anse de sakkunniga ej böra ske, desto

mindre som genom de här ovan föreslagna bestämmelserna angående omsorgsfull

utredning och prövning av hithörande ärenden göda garantier

torde vinnas för erhållande i varje fall av rättvisa och riktiga beslut.

§ 6. Bestämmelserna i denna paragraf torde icke erfordra någon

särskild förklaring.

§ 7. Av flera skäl är det av intresse att för framtiden erhålla en

fullständig, samlad bild angående förekomsten av sådana fall, då värnpliktiga

av religiösa skäl vägrar göra militärtjänst; och synes därför särskilda

bestämmelser böra utfärdas angående åstadkommande av en dylik statistik.

De statistiska uppgifterna synas böra avse icke blott antalet sökande, bifallna

och avslagna ansökningar samt uppgifter om det arbete, som blivit

ålagt dem, vilka fått sina ansökningar bifallna, utan även de huvudsakliga

skäl, som blivit i de olika fallen åberopade, vilken trosbekännelse ifrågavarande

värnpliktiga tillhöra, samt huvudresultatet i övrigt av verkställda

utredningar m. ro.

*

opaginerad Kontrollera mot PDF

4y

Historik

angående frågans utveckling i Sverige, särskilt inom riksdagen.

I Sverige har frågan om de a. k. religiösa värnpliktsvägrarnes behandling

uppkommit först sedan värnplikten blivit en landets manliga befolkning i

gemen aliggande, ovillkorlig skyldighet, från vilken någon befrielse icke vidare

kunnat erhållas genom åtgärder från den värnpliktiges sida. Beväringsförfattningarna

av den 27 oktober 1812, den 13 februari 1849 och den 13 november

1860 innehöllo alla den bestämmelsen, att, där »några särskilda eller ömmande

omständigheter skulle sig förete» i avseende å den, som utskrivas bör, Ivungl.

M''aj:t villo uppå därom gjord underdånig anmälan för varje fall beslut meddela.

Härvid var enligt de äldre författningarna fästat det villkor, att den.

som ägde tillgång, skulle lega annan karl i sitt ställe. Enligt Kungl. kuugö

relsen den 13 november 1860 skulle den värnpliktige, i fredstid, i stället för

att lega annan karl i sitt ställe, erlägga friköpningsavgift och i krigstid an

skaffa ställföreträdare genom legning.

Genom Kungl. kungörelsen den 1 november 1872 gjordes häri den ändringen,

att vad i 1860 års författning stadgades därom, att den som av »särskilda

eller ömmande omständigheter---befrias från beväringsskyldighet, skall i

fredstid erlägga avgift för vapenöfningsfrihet och i krigstid för sig ställa legokarl»

till all kraft och verkan upphävdes. Vad som genom denna bestämmelse

upphävdes var tydligen blott skyldigheten att lega och att betala friköpningsavgift,

men däremot icke Kon ungens rätt att för »särskilda eller ömmande omständigheter»,

vartill möjligen kunde hänföras samvetsbetänkligheter mot krigstjänst,

befria från beväringsskyldighet. Av Kungl. förordningen den 9 februari

1861 inhämtas, att ansökning att för särskilda eller ömmande omständigheter

befrias från beväringsskyldighet skulle inlämnas till Konungens befallningshavande

och komma under Konungens prövning endast för'' den händelse Konungens

befallningshavande funne sökanden hava anfört giltiga skäl. Så vitt

känt är, inträffade de första fallen i vårt land av värnpliktsvägran på Gottland.

j r 1876 förklarade nämligen några ynglingar av baptistisk övertygelse, ehuru

de likt flertalet av sina trosförvanter ansågo sig böra officiellt tillhöra svenska

kyrkan, att deras samvete ej tilläte dem göra krigstjänst samt blevo därför

ådömda bestraffning. Härom uppstod polemik i tidningspressen ock tidskriftslitteraturen,

men något förslag till lagändring blev ej följden härav.

1872 års

Kungl. kungörelse.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

1885 års

värnplikts
lag--
-

1898 års

riksdag-.

Konungens rätt att för »särskilda eller ömmande omständigheter» befria

från beväringsskyldighet blev genom 1885 års värnpliktslag utbytt mot den i

;§ 16 och 17 värnpliktslagen'' stadgade befogenheten för inskrivningsmyndigheterna

att i vissa, på förhand bestämda fall medgiva uppskov med inskrivning

eller uppskov med tjänstgöring, vilket uppskov kunde, då hinder visade

sig vara av stadigvarande art, leda till fullständig befrielse från värnpliktens

fullgörande i beväringen under fredstid. Bland dessa på förhand bestämda fall

medtogs icke det, då värnpliktig med åberopande av samvetsbetänkligheter

vägrar att göra militärtjänst. För sådant fall saknades alltså, kan man säga.

varje bestämmelse under tiden från och med år 1887, då nämnda värnpliktslag

trädde i kraft, intill år 1902, då, såsom av det följande framgår, nya stadganden

meddelades.

I riksdagen upptogs frågan första gången år 1898. Vid detta års riksdagväcktes

nämligen av herr <T. Byström i andra kammaren en motion, nr 02, däri

han, med utgångspunkt från stadgandet i § 16 regeringsformen, att »Konungen

skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», efter en utförlig motivering

hemställde, att riksdagen behagade för sin del besluta, att i ^ 27 i då gällande

värnpliktslag — i vilken övningstiden för värnpliktiga i fredstid var fastställd

till 90 dagar —- skulle göras ett tillägg av innehåll, att från all värnpliktsövning

i fredstid skulle befrias värnpliktig, som av samvetsskäl ej kunde förmås att

låta sig vapenövas; dock att sådan värnpliktig skulle vara skyldig att i den ordning,

Konungen ägde närmare bestämma, under tid motsvarande minst den stadgade

övningstiden, men ej utöver 100 dagar, för kronans räkning uträtta annat

arbete, som vore för den värnpliktige lämpligt och ej avsåge krigsändamål.

Uti motionen lämnades en mängd exempel på fall, då i vårt land värnpliktiga

ålagts1 bestraffning för vägran på grund av samvetsskäl^ att låta sig vapenövas,

och anfördes, bl. a., beträffande det arbete, som borde åläggas ifrågavarande

värnpliktiga, att detsamma kunde bestå i lämplig sysselsättning i kronans

tjänst, t. ex. vid utdikning av mossar, odlande av jord, vägars anläggning, järnvägsbyggnader,

broarbeten, skogsskötsel, vissa angbatsfarleders upprensning och

dylikt. „

Lagutskottet hemställde enhälligt, att motionen icke måtte föranleda någon

Riksdagens åtgärd och anförde såsom skäl för sitt avstyrkande följande:

»Utskottet vill ingalunda förneka, att sådana fall som de av motionären anförda

äro i hög grad ömmande, och att de, som av samvetsbetänkligheter utsätta

sig för mången gång ganska svåra straffpåföljder, äro värda deltagande och

medkänsla. Att lagstiftningen skulle för de fall, som i motionen avses, göra undantag

från de bestämmelser, som eljest ansetts behövliga, kan utskottet dock ej

tillstyrka. Utskottet skall härvid icke inlåta sig på den svåra frågan, vilken betydelse

rätteligen bör tilläggas den i 16 § regeringsformen förekommande, avmotionären

åberopade bestämmelsen, eller under vilka förhållanden lagstiftningen

kan tänkas göra sig skyldig till ett oberättigat samvetstvång. I avseende

härå vill utskottet allenast framhålla, att det lagstiftningsområde, som i motionen

avses, långt ifrån är det enda, där kollision kan tänkas uppstå mellan lagens

bud och den enskildes av samvetsskäl bestämda rättsuppfattning. Den tanke,

motionären vill se genomförd i det särskilda slag av fall, som hans framställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

ning berör, har för den .-skull en mera omfattande räckvidd än vad den, begränsad

inom den förevarande motionens ram, i och för sig synes äga och skulle,

genomförd på nu ifrågavarande område, snart nog kräva tillämpning även å

andra samt ställa i utsikt undantagsföreskrifter, om vilkas art och omfattning

det är svårt att nu bilda sig en föreställning. Frånsett allt detta och utan att ingå

på ett närmare bedömande av frågan om rättmätigheten av en medborgares

anspråk att på grund av egna religiösa hänsyn befrias från skyldigheten

att bereda sig till fosterlandets försvar, finner sig emellertid utskottet av rent

praktiska skäl förhindrat att tillstyrka en lagiindring sådan som den av motionären

föreslagna. Om man än vore med motionären ense om det riktiga däruti,

att den värnpliktige, som av verkliga samvetsbetänkligheter funne sig förhindrad

att låta sig övas i vapnens bruk, befriades från sådan övning i fredstid,

och om man också kan hålla för visst, att ett stadgande i den av motionären angivna

riktning, att för dylika fall vapenövningen utbyttes mot annat arbete för

kronans räkning, icke skulle lända till någon avsevärd minskning av landets

försvarskraft, om detsamma kunde så tillämpas, att det komme till användning

endast i de fall, för vilka det vore avsett, så anser dock utskottet, att svårigheten

att i de särskilda fallen avgöra, huruvida fast grundade samvetsbetänkligheter

förelåge, skulle, även om det arbete, som sattes i stället för vapenövningen,

utmättes tillräckligt tungt, göra det omöjligt att förekomma, det i allt

för många fall, i vilka religiösa betänkligheter mot vapnens bruk endast förebures,

värnpliktiga, som av andra anledningar ville undandraga sig vapenövning,

komme i tillfälle att utbyta densamma mot arbete av annan art. Då utskottet

härtill tager i betraktande svårigheten att för alla dem, som sålunda

skulle komma att utföra arbete för kronans räkning, anskaffa lämpligt sådant,

så föranledes utskottet redan av de praktiska svårigheterna för en rätt tillämpning

av en lagbestämmelse sådan den av motionären föreslagna, vilka svårigheter

utskottet icke ser någon utväg att undanröja, att avstyrka bifall till det

föreliggande förslaget.»

Utskottets hemställan blev av Första kammaren bifallen, varemot Andra

kammaren, efter yttranden bl. a. av herrar S. A. Hedin och P. Waldenström, *)

biföll ett under överläggningen framställt yrkande om skrivelse till Kungl.

Maj:t i ämnet. Frågan hade således vid nämnda riksdag förfallit.

Den hänsköts emellertid till beprövande av den år 1898 tillsatta s. k. värnpliktskommittén,

vilken avgav sitt betänkande den 12 december 1899. Kommittén

stannade, efter en grundlig utredning av frågan, vid den mening, att någon

förändring av gällande lagstiftning i ändamål att bereda rätt till befrielse från

vapenövning mot uträttande i stället av annat arbete ej kunde av kommittén

förordas.

Då kommitténs yttrande är i hög grad ägnat att belysa föreliggande spörsmål,

torde det böra här i sina huvudsakliga delar ordagrant återgivas:

’) I denna redogörelse hava ieke upptagits några referat av yttranden under kamrarnas

överläggningar, vilket nämligen dels skulle hava tagit för stort utrymme i anspråk och dels

vållat svårigheter vid urvalet av sådana yttranden.

1898 års

viirnpliktskommittfh
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

»Då kommittén nu går att söka utreda, huruvida samvetsfrihetens princip,

sådan densamma blivit uti § 16 regeringsformen erkänd, bör anses kräva

medgivande för värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot deltagande

i vapenövning, att utbyta denna övning mot annat arbete, vill kommittén till

en början erinra, att en uppfattning, enligt vilken samvetsfriden skulle innebära

obegränsad rätt för den enskilde att uti alla sina handlingar låta bestämma

sig endast av sitt eget samvetes bud, kommer i uppenbar strid med principen

för staten själv. Emedan varje individens handling kan bliva föremål för bedömande

av samvetet, och detta bedömande, efter vad alla tiders erfarenhet

bestyrker, företer väsentliga olikheter hos olika individer, skulle staten genom

att erkänna samvetsfrihet i sådan bemärkelse och omfattning hava eftergivit

den för statens bestånd oundgängliga rätten att av sina medlemmar erhålla

deras medverkan för befrämjande och vinnande av statens egna ändamål. Den

enskilde samhällsmedlemmen skulle då hava erhållit överhöghet över staten

själv, i det han ägde från sitt eget samvetes synpunkt avgöra, huruvida han

ville ställa sig statens föreskrifter till efterrättelse eller ej, och den enskilde

samhällsmedlemmens lydnadsplikt gentemot statens lagar eller själva grundprincipen

för varje stat vore därigenom fullständigt upphävd. Därefter vore det

endast mellan liktänkande individer som någon sammanslutning för gemensamma

ändamål kunde förekomma. Det säger sig självt, att staten ej kan såsom

för sig ledande erkänna en princip, som medför dylika konsekvenser, och att

alltså samvetsfriheten, därest den skall kunna erkännas såsom statsprincip, ej

får fattas i nyssnämnda, vidsträckta mening.

Vill man vidare undersöka, i vad mån en begränsning är nödvändig, må

man fasthålla därvid, att, såsom ovan visats, statsverksamhet kan bliva omöjlig

på varje område, där åt den enskilde lämnas alldeles fritt att handla efter

sitt samvete. Det skall då bliva klart, att så beskaffad frihet ej kan medgivas

inom de områden, där det gäller egentliga statsändamål. Detta vill med andra

ord säga, att den enskilda samhällsmedlemmens uppfattning, då densamma kommer

i motsats mot statens uppfattning, rörande statens egna ändamål och de

medel, som för dessas vinnande böra tillitas, måste vika och ej kan tillerkännas

rätt att göra sig gällande.

ISTu kan tilläventyrs invändas, att med en sådan begränsning av samvetsfriheten

denna faktiskt upphäves och ej vidare rymmes inom det statliga samhället.

Så är dock ej förhållandet. Det är ej ens möjligt för staten att så helt

taga individens verksamhet i anspråk för sina ändamål, att icke för individens

självverksamhet återstår ett mycket vidsträckt område, inom vilket envar kan

fritt handla efter de särskilda principer, han för sig uppställt. Den moderna

staten nöjer sig med att uppdraga ganska allmänna gränser för individens

självverksamhet och överlåter åt individen att inom dessa gränser handla fritt

och obundet.

Men alltjämt är det en nödvändighet, att, i fall av kollision mellan statens

och individens uppfattning, staten, därest dess intresse det kräver, äger att

fordra individens underkastelse, enär i annat fall statsordningen sönderbrytes.

Friheten för den enskilde att handla efter sin individuella uppfattning erhåller

alltså i varje särskilt fall sin begränsning utav statsintresset, och detta intresse

blir större, allteftersom staten finner, att dess verksamhet på ett visst område

opaginerad Kontrollera mot PDF

ej kan utbytas mot eller ersättas av individernas självverksamhet. Den möjlighet

är visserligen ej utesluten, att staten kan taga fel i fråga om de grundsatser,

som i dess verksamhet böra följas, och att en enskild samhällsmedlems

uppfattning kan stå närmare den högsta rättens idé än statens egen i lagen

uttryckta uppfattning, men detta hindrar ej, att den enskildes mening måste

vika, honom obetaget att söka åstadkomma ändring uti statens uppfattning,

d. v. s. i lagstiftningen.

Ett område, inom vilket statens verksamhet allra minst kan ersättas avindividens

självverksamhet, är nu det, som beröres av det till bedömande upptagna

förslaget om vissa värnpliktigas befrielse från vapenövning, nämligen

området för statens verksamhet utåt, gentemot andra stater. På detta område är

statssamhällets enhetlighet särskilt nödvändig, och det lärer ej kunna i princip

medgivas den enskilde statsmedlemmen att efter sitt eget samvetes synpunkt avgöra,

huruvida lian vill eller icke vill på det sätt, staten bestämt, medverka på

nämnda område till statens värnande mot yttre faror. Alera än på något annat

område framträder här nödvändigheten för staten att, med förbindande verkan

för alla dess medlemmar, bestämma, vad som skall göras och sättet därför.

Men är det så, att staten ej kan och får antagas hava avsett att erkänna

samvetsfriheten i vidare mån, än som är förenligt med statens egen princip,

så kan bestämmelsen i § 16 regeringsformen om samvetsfrihet redan av principiella

skäl ej med fog åberopas till stöd för de värnpliktigas befrielse från

vapenövning i fall av samvetsbetänkligheter. Innehållet av ifrågavarande

grundlagsbud i dess hela sammanhang står också med denna uppfattning i full

överensstämmelse. Den samvetsfrihet, som där garanteras, angives nämligen

uttryckligen innefatta ett skyddande av individen vid fri utövning av hans religion,

^ »så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse

åstadkommer». Näppeligen kan för samhället uppstå större fara än den,

att statens verksamhet till skydd för dess egen tillvaro förlamas. En sådan fara

skulle kunna uppstå genom medgivande åt de enskilda värnpliktiga att i det

fall, varom nu är fråga, handla endast efter samvetets ingivelse. Även om till

närvarande tid antalet fall, da samvetsbetänkligheter mot'' vapenövning yppats,

varit helt ringa, och sålunda någon betänklig minskning av landets försvarskraft

ej skulle hava föranletts av de värnpliktigas befrielse från vapenövning

i alla hittills förekomna fall av vägran på grund av samvetsbetänkligheter att

deltaga i sådan övning, finnes icke någon säkerhet, att förhållandet i nämnda

hänseenden framgent skulle bliva oförändrat. Snarare torde kunna med stor

sannolikhet antagas, att ett medgivande av rätt för individen att efter sitt eget

samvetes bud avgöra, huruvida han ville i landets försvar deltaga eller ej, skulle

alstra hos de värnpliktiga benägenhet att omfatta den åskådning, som anser

bruk av vapen stridande mot Guds lag, och sålunda i väsentlig mån befordra

spridande av nämnda åskådning till allt vidare kretsar.

Bemärkas bör ock särskilt, att ett medgivande av de ifrågavarande värnpliktigas

befrielse från vapenövning i fredstid, vartill anspråken hittills inskränkts,

faktiskt måste föranleda till samma värnpliktigas befrielse från tjänst

under vapen även i händelse av krig, då ju försvaret ej i krig kunde med fördel

betjäna sig av krigsmän, som fullständigt saknade övning i vapnens bruk.

Det kan ej heller antagas, att värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

mot vapenövning, skulle finna sin samvetskänsla tillfredsställd allenast diirige

nom, att de under fredstid befriades från sådan övning. Tvärtom lära deras

samveten än mera uppresa sig mot deltagande i verklig strid. I varje fall hade

staten, om den erkände rätt för de värnpliktiga att på grund av samvetsbetänkligheter

vinna befrielse från vapenövning i fredstid, också avsagt sig möjligheten

att av dessa värnpliktiga fordra medverkan till försvaret i händelse

av krig. ..... ... ... .

Att det från statens synpunkt är omöjligt att i princip erkanna de värn

pliktigas rätt att på grund av samvetsbetänkligheter erhålla befrielse från vapenövning,

har kommittén nu sökt visa.

Emellertid skulle kunna invändas, att om för statens bestånd fordras något,

som står i strid med Guds bud, så må det hellre offras, än Guds bud

kränkas, ty »man måste mer lyda Gud än människor»........

För att skyldighet skall inträda att offra det, som är nödvändigt för det

mänskliga samhällets trvgghet och bestånd, fordras dock uppenbarligen, att den

åskådning, i kraft varav ett sådant offer kräves, stöder sig på oomtvistlig gudom

lig auktoritet.

Detta är emellertid ingalunda fallet med yrkandet, att fäderneslandet

hellre må lämnas till rov för främmande inkräktare, än att dess söner skulle

mot fienden få taga till vapen. Att något sådant skulle följa av den kristna

religionens i bibeln framställda läror, har nämligen aldrig varit allmänt erkänt

inom kristenheten. Tvärtom hava under alla tidsåldrar och inom de mest

olika kristna trossamfund personer med erkänd förståndsskärpa samt utmärkta

för den största kristliga fromhet och förtrogenhet med bibelns läror och deras

anda ansett fäderneslandets värnande såsom en den heligaste plikt;

Att den åskådning, som ej under några omständigheter tillstädjer bruket

av vapen, är ohållbar, vinner dessutom en slående bekräftelse därav, att denna

åskådning vid tillämpningen måste komma i strid med en grundsats, vars riktighet

borde vara och väl också är allmänt erkänd såsom självklar. Den ledei

nämligen till förnekande av den naturliga rättigheten att mot våldsverkare i

nödfall med vapen värna maka och barn och sitt eget liv.

Bibehåller staten alltså principiellt rätten att av alla sina medlemmar utan

avseende å deras individuella uppfattning fordra medverkan till försvaret, är

därmed dock ej givet, att staten måste begagna sig av denna rätt i dess vidsträcktaste

omfattning. Vad som skulle tala för en anordning, varigenom kun

de undvikas användande av statens straffrätt mot sådana, vilkas vägran att deltaga

i vapentjänst verkligen grundade sig på samvetsbetänkligheter, vore dels

att dessa, om ock vilsefarande, dock ej ledas av medveten brottslig avsikt, dels

önskligheten att undanröja den lockelse som martyrglorian utövar på vissa naturer,

en omständighet, som i detta fall kunde leda till att straffet, i stället för

att avskräcka från trots mot samhällets ordning, snarare ökade benägenheten

härtill.

På grund härav och till fullgörande av det kommittén lämnade uppdrag

har kommittén, oaktat sin i det föregående angivna principiella ståndpunkt,

nu att vidare undersöka, om och i vad mån staten skulle kunna tillmötesgå de

uti ifrågavarande hänseende framställda önskningarna, därvid dock svaret måste

opaginerad Kontrollera mot PDF

bero på ett avvägande av de fördelar och olägenheter, .som äro att förvänta av

den anordning, vilken kan ifrågakomma.

Kommittén övergår således att tillse, huruvida det lämpligen låter sig göra,

att åt värnpliktiga, som åberopa samvetsbetänkligheter mot vapenövning, medgives

befrielse från sådan övning mot skyldighet att uträtta annat passande

a rbete.

I detta avseende har kommittén trott sig finna, att arbete av civil art icke

lämpligen skulle kunna sättas i stället för vapenövning. Det torde knappast kunna

antagas, att staten under alla omständigheter vore i tillfälle att anordna allmänna

arbeten av sådan beskaffenhet, att värnpliktiga oavsett föregående olika

uppfostran och verksamhet skulle kunna i dessa arbeten med fördel användas, och

i alla händelser skulle för de värnpliktigas användande i allmänna arbeten — desamma

må bestå i odlingsföretag, järnvägsanläggningar, vägbyggnader eller annat

—- erfordras särskilda anordningar, vilka komme att för statsverket leda till

avsevärda uppoffringar. Sålunda vore ju nödvändigt att beordra särskilt befäl

att över dessa värnpliktiga hålla uppsikt och anställa ledare av arbetena, att

vidtaga åtskilliga anstalter för de värnpliktigas befordrande till arbetsplatsen,

för deras inkvartering och underhåll, för läkarvård samt för disciplinens upprätthållande

o. s. v. Kostnaderna för nämnda anstalter ökades, därest det bleve

nödvändigt att anordna arbeten på olika orter inom landet eller att förlägga arbetet

från ort till annan; och om det läte sig göra att bringa tillsammans alla

ifrågavarande värnpliktiga och använda dem till arbete år efter år å samma

plats, bleve i stället kostnaderna dryga för deras sammanförande från olika delar

av landet. Anordningarna komme naturligtvis att i viss mån försvåras av

omöjligheten att på förhand beräkna antalet av de värnpliktiga, som kunde komina

att under olika år användas i de allmänna arbetena. Det är för övrigt att

befara, att dessa arbeten skulle alltför mycket till sin karaktär närma sig vanligt

tvångsarbete. Skulle de värnpliktiga under deltagandet i de civila arbetena

ej vara underkastade krigslagarna, bleve jämväl nödigt, att särskilda bestämmelser

gåves i fråga om ansvar för dem, som icke fullgjorde förelagt arbete eller

eljest visade olydnad eller i ett eller annat avseende förbröte sig i tjänstgöringen.

De här påpekade olägenheterna och svårigheterna har kommittén dock icke

funnit vara sådana, att de innebära alldeles bestämt hinder för den ifrågavarande

förändringen.

Vad som däremot enligt kommitténs uppfattning omöjliggör att utbyta vapenövningen

mot civilt arbete, är den förut vidrörda konsekvensen av befrielse

från vapenövning i fredstid med avseende å värnplikten i händelse av krig. Att

skicka fullkomligt oövat manskap mot fienden vore nämligen en uppenbar orimlighet,

och att låta ett utbyte av vapenövningen i fredstid mot civilt arbete draga

med sig frihet från verklig krigstjänst skulle vid annalkande krigsfara innebära

en alltför stor frestelse.

Något gynnsammare ställer sig frågan, huruvida vapenövningen skulle för

värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter mot sådan övning, kunna utbytas

mot något arbete, som faller inom området för den militära organisationen, nämligen

mot sjukvårds- eller handräckningstjänst. De värnpliktiga, som inövades

till eådant arbete, finge åtminstone någon militärisk utbildning och behövde därför

ej vara alldeles oanvändbara i krigstid, då ju alltid ett visst antal sjukvår
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

dåre erfordras och handräckningsgöroirål förekomma i ganska stor omfattning.

Hittills hava de värnpliktiga, som av samvetsskäl vägrat att låta vapenöva sig,

i verkligheten utgjort ett ganska obetydligt antal. Kommittén har i fråga därom

fått genom vederbörande departementschefers försorg mottaga uppgifter från

landets samtliga truppförband, ävensom från flottans stationer. De tidsperioder,

de särskilda uppgifterna avse, sammanfalla icke helt och hållet med varandra,

men uppgifterna giva vid handen, att vederbörande befälhavare icke kunnat angiva

flere än tillsammans 32 kända fall, då värnpliktiga måst åläggas bestraffning

med anledning därav, att de under åberopande av samvetsbetänkligheter

vägrat att bära vapen. För närvarande förekomma alltså värnpliktiga, som för

samvetsbetänkligheter kräva befrielse från vapenövning, icke i större antal än

att de samtliga kunde finna användning såsom sjukvårdare eller handräckningsmän.

Kommittén har också försöksvis företagit sig att uppgöra förslag till den

förelagda uppgiftens lösning på sådant sätt, att värnpliktiga, som hyste samvetsbetänkligheter

mot vapenövning, skulle erhålla företrädesrätt att användas såsom

sjukvårdare och handräckningsmän. Därvid befanns i främsta rummet angeläget,

att verksamma åtgärder vidtoges till förebyggande, att värnpliktiga, som

endast föregåve samvetsbetänkligheter, komme i åtnjutande av den åt de samvetsömma

tillärnade företrädesrätten.

För syftets vinnande syntes vara tjänligt, dels att man vidtoge anordningar

för att söka utforska, huruvida verkliga samvetsbetänkligheter förelåge, och för

att, om möjligt, åstadkomma deras hävande på övertygelsens väg, dels ock att det

arbete, som sattes i stället för vapenövning, utmättes så pass tungt, att det ej

blott motsvarade, utan vore strängare än vapenövningen. Kommittén tänkte sig

i dessa hänseenden såsom lämpliga åtgärder, att de värnpliktiga, som anmälde sig

på grund av samvetsbetänkligheter vilja fritagas från vapenövning, skulle undervisas

av vederbörande truppförbands präst under en tid av 14 dagar, att om

de efter erhållen undervisning framhärdade i sin begäran, de skulle befrias från

årets vapenövning, men deras sak hänskjutas till nästa års inskrivningsrevision,

som ägde att med ledning av prästens berättelse och de upplysningar, som vid

förhör eller annorledes kunnat vinnas, bedöma och avgöra, huruvida utbyte skulle

få äga rum, samt att de, som erhölle tillstånd att utbyta vapenövningen mot

sjukvårds- eller handräckningstjänst, skulle vara pliktiga att på sådant sätt

tjänstgöra under två gånger 68 eller tillhopa 136 dagar, fördelade på två år. Genom

dessa anordningar skulle man erhålla åtminstone några garantier mot obehöriga

försök av värnpliktiga att genom falskt förebärande av samvetsbetänkligheter

undandraga sig vapenövning.

Innan kommittén fattade ett definitivt beslut angående den tänkta anordringen,

fann kommittén emellertid nödigt att pröva densamma dels genom att tänka

sig in i de konsekvenser, vartill den i framtiden kunde leda, och dels genom

att undersöka, vilken praktisk nytta anordningen för närvarande kunde medföra.

I förra hänseendet framställde sig då följande synpunkter.

De, som av samvetsskäl vägra att deltaga i vapenövningar, äro nu jämförelsevis

få, men om det ifrågavarande utbytet genom lag medgåves, kunde detta

bliva en lockelse, som möjligen läte det onda antaga verkligt farliga dimensioner.

Hittills har vägran att öva sig i vapnens bruk stötts på religiösa motiv.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

men det gives i vår tid även en fredsrörelse, som grundas på s. k. humanitära

principer. Aven dessa fredsvänner skulle kunna vilja åberopa samvetet, och ger

staten de religiöst samvetsömma rätt att slippa biira vapen, synes staten knappast

kunna neka det andra slaget av samvetsömma samma förmån. Såsom

mindre fanatiska hava dessa hittills underordnat sig statens lagar med avseende

på försvaret, men öppnar staten själv för dem en utväg att tillämpa sina principer,

så är fara värt, att även bland dem en rörelse till försvarsvägran skulle

uppstå. Särskilt kunde den betydelse och den lockelse, förenings vilsen det i vår

tid utövar, bliva i detta hänseende ödesdiger. Föreningar kunde bildas, som

uppsatte försvarsvägran såsom sitt program, och sålunda kunde mot vapenövningarna.

uppstå sa att säga strejker, vilka för landets försvarskraft innebure

verklig fara.

Vad åter angår anordningens praktiska gagn under nuvarande förhållanden,

fann kommittén, att detta skulle bliva ganska ringa.

Enligt de till kommittén inkomna uppgifterna hava nämligen de värnplikts0»

vilka för vägran av samvetsskäl att bära vapen hittills ådömts bestraffning,

i regel förklarat sig av samma anledning förhindrade att uträtta något

som helst arbete, som avsåqe krigsändamål. Det ifrågasatta utbytet av vapenövning

mot sjukvårds- eller handräckningstjänst för försvaret skulle således ej

tillfredsställa dessa värnpliktiga, utan de skulle anse sig av samvetsskäl förhindrade

att deltaga även i tjänstgöring av nämnda slag. Utbytet skulle då tillgodokomma

endast de värnpliktiga, vilkas samvetsbetänkligheter sträckte sig

allenast till den egentliga vapenövningen. Antalet sådana värnpliktiga synes

emellertid vara synnerligen ringa, då, enligt vad kommittén inhämtat, de religiösa

samfund, vilka betrakta bruket av vapen såsom syndigt, i allmänhet på

samma sätt beteckna även övriga handlingar, som avse krigsändamål, och därvid

icke ens göra undantag för sjukvårdstjänst.

Vartill-ett noggrant beaktande i lagstiftningen av olika slag utav samvetsbetänklighefer

hos de värnpliktiga för övrigt kunde komma att följdriktigt leda, belyses

i viss mån av det förhållande, att enligt de uppgifter, som inkommit till

kommittén, i flera fall inträffat, att värnpliktiga, tillhörande en viss religiös kristen

sekt, av samvetsskäl vägrat, icke att göra vapentjänst, men att deltaga i övningar

å lördag, vilken dag av dessa ansetts vara rätt sabbatsdag, på vilken vapenövningen

ej finge utföras.

Då härtill slutligen kommer, att vederbörande befälhavare vid utövande av

sin rätt att bland de värnpliktiga uttaga sjukbärare äro i tillfälle att redan under

nuvarande förhållanden, såsom jämväl plägat ske, taga hänsyn till sådana samvetsbetänkligheter,

som röra endast den egentliga vapenövningen, fann sig kommittén

ej böra vidhålla den ifrågasatta anordningen, utan stannade i den mening,

att någon förändring av gällande lagstiftning i ändamål att bereda rätt till

befrielse från vapenövning mot uträttande i stället av annat arbete ej kan av

kommittén förordas.

Denna uppfattning hindrar ej, att kommittén finner synnerligen önskvärt,

om ändring kunde astadkommas i det förhållandet, att värnpliktig vid upprepad,

av samvetsbetänkligheter föranledd vägran att deltaga i vapenövning, måste dönas

till frihetsstraff på längre tid. Ehuru kommitténs uppdrag ej sträcker sig till

avgivande av förslag rörande förändring i sättet för bestraffande av dylik förbry
8
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

telse, tillåter sig därför kommittén att i detta sammanhang något beröra ämnet.

Vad som förefallit upprörande i den bestraffning, som kan bliva följden av en

på samvetsbetänkligheter stödd vägran att fullgöra försvarsplikten, torde vara

mindre, att straff härför utkräves, än den omständigheten att, när rättelse ej följer,

straffet oupphörligt förnyas. Frihetstraffet torde därför böra till något visst

mått begränsas, men i sammanhang med lagstiftning därom torde likväl böra

komma under övervägande, huruvida de, som ej av någon bestraffning låta rätta

sig, må, oaktat de ej vilja underkasta sig vad som anses nödvändigt för samhällets

skydd, ändock inom detta samhälle åtnjuta samma politiska rättigheter som

andra samhällsmedlemmar.»

1901 års Vid 1901 års riksdag upptogs frågan i samband med den Kungl. proposi
riksdag.

tionen med förslag- till ny värnpliktslag. TTti en i Andra kammaren väckt

motion, nr 112, föreslogs, att värnpliktslagen skulle erhålla ett tillägg av innehåll,

att jämväl den, .som av samvetsskäl ej kunde förmås att låta sig vapenövas,

skulle från värnpliktens fullgörande frikallas, mot skyldighet dock för honom att

i den ordning, Konungen ägde närmare bestämma, under tid, motsvarande

minst den stadgade övningstiden, för kronans räkning uträtta annat arbete, som

för den värnpliktiga kunde anses vara lämpligt.

Riksdagen beslöt, enligt hemställan av vederbörande särskilda utskott att i

skrivelse till Kungl. Maj:t anföra följande:

Efter den uttömmande behandling, som av värnpliktskommittén ägnats nu

förevarande fråga, och på grund av de, enligt Riksdagens mening, talande skäl,

som av kommittén anförts mot en lagändring i den riktning, motionären avser,

har Riksdagen icke ansett sig kunna lämna sitt bifall därtill, att i värnpliktslagen

införes ett stadgande, varigenom den, som av samvetsskäl förklarade sig ej

vilja deltaga i vapenövning, skulle utan vidare bliva därifrån befriad, om än mot

skyldighet att i stället förrätta annat arbete. •

Då emellertid de förhållanden, som motionären berört, onekligen ej sällan

äro av synnerligen ömmande beskaffenhet, har Riksdagen likväl tagit i övervägande,

huruvida det icke skulle vara möjligt att, utan egentlig risk för rikets försvar,

i någon mån gå de i motionen framställda önskningsmål till mötes. Väl

har det sagts, att här ifrågavarande värnpliktiga ofta nog förklara sig av samvetsskäl

hindrade ej allenast att bära vapen, utan ock att förrätta varje annat arbete,

som med vapenövningarna äga samband. I de flesta fall torde.väl dock drasa

personers vägran, härröra huvudsakligen av motvilja mot själva striden såsom sådan

eller mot skyldigheten att i visst fall bära vapen mot sina medmänniskor.

Kunde man genom lämpliga åtgärder åstadkomma, att de i förevarande hänseende

verkligen samvetsömma bleve, såvitt möjligt, från den egentliga vapentjäneten

befriade, skulle väl därför det väsentliga i de framställda önskningsmålen

vara vunnet. Att gå längre i medgivanden torde däremot icke utan risk för försvaret

vara tillrådligt. Det lämpligaste sättet för meddelande av dylik befrielse

synes Riksdagen vara att överlämna åt vederbörande truppbefälhavare befogenhet

att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, tillåta dem, som

befinnas hysa verkliga samvetsbetänkligheter i förevarande avseende, att i stället

fullgöra sin värnplikt genom förrättande av annan lämplig tjänst vid truppen, såsom

sjukvård eller annat. \ äl lärer det, såsom värnpliktskommittén antytt, stim
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

511

dom redan nu förekomma, att vederbörande befälhavare, där omständigheterna

sådant föranleda, söka att vid utövande av sin rätt att bland manskapet uttaga

.sjukbärare i någon mån taga hänsyn jämväl till ifrågavarande förhållanden.

Men om än ett dylikt förfarande icke kan sägas vara stridande mot gällande

lag, synes det dock Riksdagen vara för vinnande av klarhet och likformighet i

nämnda punkt önskligt, att ett uttryckligt stadgande rörande befälets befogenheter

härutinnan bleve meddelat.

Med stöd av vad sålunda anförts anser sig Riksdagen, med erkännande av

ifrågavarande motions behjärtansvärda syfte, böra uttala sig för önskvärdheten

därav, att genom särskilt av Eders Kungl. Maj :t meddelat stadgande vederbörande

truppbefälhavare bemyndigas att, i den mån omständigheterna kunna därtill för

anleda, meddela värnpliktiga, .som finnas hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst,

befrielse från sådan tjänst och i stället använda dem till annan lämplig

tjänstgöring vid truppen.

Riksdagens beslut om denna hemställan fattades i Första kammaren med 8b

röster mot 50, i Andra kammaren med 124 röster mot 70. Minoriteten i Första

kammaren röstade för rent avslag, minoriteten i Andra kammaren däremot för

ett under överläggningen framställt förslag till ändring i utskottets skrivelseförslag,

avseende, att den tjänstgöring, som skulle kunna åläggas ifrågavarande

värnpliktiga, icke skulle behöva utföras »vid truppen».

Med anledning av detta riksdagsbeslut utfärdade Kungl. Maj :t det ännu

gällande nådiga cirkuläret den 21 februari 1902, varigenom vederbörande iruppförb

andschef er (bevaringsbefälhavare vid flottans stationer) bemyndigades att.

därest, efter inhämtande av erforderliga upplysningar, de vid noggrann prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall funne övertygande skäl förelägga till

antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra vapentjänst, därtill föranledes

av allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan tjänst, förordna, att dylik

värnpliktig skall användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet

(stationen eller å flottans fartyg).

Under framhållande, bl. a., att, oaktat detta medgivande erhållits, likväl årligen

några värnpliktiga funnes, vilka vägrade deltaga i all slags militärtjänstgöring

och som skäl därför anförde, att sådan tjänstgöring vore stridande mot

deras religiösa uppfattning, hemställde uti en vid 1907 års riksdag inom Andra

kammaren väckt motion, nr 18, herr G. Lindgren i Islingby, att riksdagen behagade

besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj :t

taga i övervägande, huruvida och på vilket sätt sådana värnpliktiga, som på

grund av religiös övertygelse funne sig av samvetsbetänkligheter förhindrade att

deltaga i vapenövning eller annan militärtjänstgöring, finge i stället utföra annat

arbete för statens räkning. Uti motionen, vari ytterligare exempel på hithörande

fall anfördes, yttrade motionären bland annat:

»Man skulle möjligen kunna tänka sig, att genom begränsning av straffet

så till vida, att t. ex. den som vägrat och därför ådömts och undergått straff 3

å 4 gånger, om med dessa straff också skulle följa, att den sålunda dömde, så

att säga, förklarades ovärdig att vidare till krigstjänst nyttjas, ett sådant förfarande

skulle vara en slags hjälp och lindring, men vid tanken på hur en dylik

1902 års

Kungl. cir

kulUr.

1907 ära

riksdag

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

lagstiftning skull© taga sig ut, jämförd med andra länders, där i detta avseende

ett friare förhållande förefinnes, kan jag icke förorda en sådan åtgärd. Och detta

även av det förhållandet, att, huru man än betraktar dessa värnpliktiga,

vare sig man anser, att deras religiositet är överdriven, själstillståndet abnormt

eller annat fel föreligger, så lära väl upprepade fängelsestraff ändå icke kunna

vara lämpligaste åtgärden att försätta dem i normalt skick. Och då de själva

samt deras närmaste anförvanter med undersåtlig vördnad anhålla — rent av

bedja — att statsmakterna måtte vidtaga sådana åtgärder, att de, i stället för militärtjänstgöring,

finge på annat sätt fullgöra sina skyldigheter till staten, vågar

jag förmoda, att en sådan framställning icke lämnas obeaktad.

Om också svårigheter skulle möta, så tror jag dock, att utvägar finnas för

frågans lösning på detta sätt. Rikligt med kulturellt arbete finnes nog att utföra

för statens räkning, såsom torrläggningar å domäner eller kronoparker samt

väganläggningar m. m. Huvudsaken synes mig vara att få frågan på bästa sätt

ordnad.»

Vid motionen fanns fogat ett protokollsutdrag, innefattande ett uttalande av

fribaptistsamfundets årsmöte den 29 juni 1906, så lydande:

»Då det visat sig, att flera av samfundets värnpliktiga söner trots det, att

de i en följd av år ådömts kortare och längre fängelsestraff för sin vägran att

deltaga i militärtjänstgöring, ändå icke låta sig bevekas därtill, torde därmed

vara ådagalagt, att grundade skäl förefinnas för deras vägran.

Då vi dessutom äro övertygade att denna vägran icke dikterats av trots mot

överheten, —- vilken vi, enligt skriftens lära, anse bör äras, ävensom att en var

bör fullgöra skyldigheterna mot stat och samhälle, — utan av rent religiösa motiv,

våga vi anse, att fängelsestraff icke borde tillämpas på ifrågavarande värnpliktiga,

då sådana straff icke gagna varken dem eller staten.

På grund härav anhåller samfundet i underdånig vördnad, att statsmakterna

behagade vidtaga åtgärder, att sådan värnpliktig, som anser sig av religiösa skäl

förhindrad att deltaga i vapenövning eller annan tjänstgöring vid truppen, må i

stället beredas möjlighet att för statens räkning utföra annat arbete, skilt från

all militärtjänstgöring, eller på annat lämpligt sätt fullgöra de skyldigheter, som

staten, i stället för värnplikt, ålägger honom.»

Lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, tillstyrkte bifall

till motionen. I motiveringen vitsordades till en början, att i enlighet med föreskrifterna

i 1902- års cirkulär där avsedda värnpliktiga befriats från vapentjänsten

och i stället använts vid förefallande handräckningsgöromål och dylikt vid

lägerplatserna. Såsom emellertid av motionen syntes och inom utskottet vitsordat®

samt för övrigt torde vara allmänt bekant, hade hos vissa värnpliktiga

på religiös grund vilande samvetsbetänkligheter rest sig mot utförandet

ning, och således även mot den, vartill de enligt bestämmelserna i ovannämnda

cirkulär hänvisats. I flera fall hade dessa betänkligheter varit av den avgörande

art, att vederbörande värnpliktiga antingen föredragit — stundom upprepade

gånger — de stränga straff, varmed krigslagarna belägga insubordinationsbrott,

eller ock emigrerat.

»Att detta», fortsätter utskottet, »häntyder på en övertygelse av djupt grundad

art, torde i de flesta fall vara visst. Utskottet är ock av den meningen, att

en sådan på uppriktiga samvetsbetänkligheter av religiös art vilande uppfatt
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

lim# vid värnpliktens utkrävande bör av staten respekteras, där sådant utan

åsidosättande av statens intresse kan ske, vilket jämväl, såsom motionären framhåller,

är fallet i flera främmande hinder. Att ett dylikt åskådningssätt ej heller

är främmande för svensk rätt, framgår därav, att gällande lag hos oss öppnar

möjlighet för person av sådan lära, som ej tillstädjer honom att avlägga ed,

att på annat tillfredsställande sätt bekräfta riktigheten av en vid domstol avgiven

utsaga.

Nar staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera mot ifrågavarande

värnpliktigas av religiösa motiv förestavade insubordinationsbrott, torde

det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar sitt ändamål. De, som däraf

drabbas, anse sig lida för en rättfärdig sak, och på kamraterna vid truppen verkar

tvivelsutan de tredskandes ådagalagda motvilja mot militärtjänsten och därpå

följande stränga bestraffning demoraliserande. Ur försvarets och särskilt disciplinens

synpunkt torde därför deras fullständiga avlägsnande från lägerplatserna

endast vara att förorda, så mycket mera som ifrågavarande värnpliktigas

årliga antal är så ringa, att deras uteslutande från de med militärtjänsten förenade

göromål, vartill de nu hänvisas, icke i någon mån kan sägas minska försvarskrafterna.

Om utskottet alltså på anförda skäl finner den föreliggande motionen synnerligen

behjärtansvärd och för sin del vill tillstyrka bifall till densamma, anser

dock utskottet, att en nödvändig förutsättning därför är,, att fullt betryggande

garantier uppställas mot missbruk från sådana värnpliktiga® sida, som för att

komma i åtnjutande av den ifrågavarande befrielsen ej skulle sky att hyckla

samvetsbetänkligheter.

Väl torde man i allmänhet vara berättigad antaga, att sådant endast undantagsvis

skulle inträffa, och att de, som av uppgivna samvetsbetänkligheter skulle

göra anspråk på befrielse, i dessa sina uppgifter vore ärliga och uppriktiga.

Fordringen på ett tillfredsställande och objektivt ådagaläggande av ärligheten i

deras uppsåt skulle väl ock till en del kunna tillgodoses genom intyg av församlingsföreståndare

eller annan trovärdig person. Men frånsett svårigheten för

vederbörande att i alla förekommande fall kunna avgiva ett sådant intyg, innebär

icke detta eu i utskottets tanke fullgod garanti mot missbruk av den ifrågasatta

befrielsen. Motionären har i detta avseende anvisat den säkraste vägen.

Ålägges den, som av ifrågavarande motiv ej anser sig kunna fullgöra värnplikten,

att i stället för statens räkning utföra annat verkligt arbete, lärer faran

för missbruk få anses helt vara avlägsnad. Sådant arbete av flerfaldig art torde

lätteligen erbjuda sig. Motionären har föreslagit arbete med torrläggningar å

domäner eller kronoparker samt väganläggningar, och vid frågans föregående

behandling har ifrågasatts arbete vid utdikning av mossar, odlande av jord,

järnvägsbyggnader, broarbeten, skogsskötsel, vissa ångbåtsfarleders upprensning

och dylikt. Emellertid anser sig utskottet givetvis icke i tillfälle angiva, vad

som härvid skulle vara lämpligast samt hur anvisat arbete skulle närmare ordnas

och utföras, utan torde en av Kungl. Maj :t verkställd utredning härutinnan anvisa

den bästa lösningen.»

Mot utskottets utlåtande avgavs reservation av fyra utskottsledamöter,

bland.'' dem utskottets ordförande, herr C. A. Sjöcrona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Herr C. Lindhagen reserverade sig beträffande utskottets motivering och

anförde:

»Lika med utskottet finner jag det av motionären framhållna missförhållandet

böra föranleda åtgärder, ägnade att avhjälpa detsamma.

Däremot förstår jag icke utskottets yttrande om att övertygelser av ifrågavarande

slag böra av staten respekteras endast ’där sådant utan åsidosättande

av statens intresse kan ske’. Det är nämligen just ett statsintresse av första

ordningen, att ej tvinga någons samvete. Att i dylika fall ådöma medlemmar i

samhället borgerliga straff innebär om något ett åsidosättande av statsintressena.

Och man får väl ej förutsätta såsom normalt, att statens rättsordning dr

så dålig, att den rätteligen bör slå ihjäl ett statsintresse med ett annat.

En undantagslös och bjudande sats måste det således vara, att värnpliktiga

i de avsedda fallen skola befrias från värnplikten. Sedan må därtill i man

av behov läggas garantier mot missbruk samt åt framtiden överlämnas att fullkomna

dessa garantier, för den händelse de visa sig ej vara tillräckliga. Utskottet

självt medgiver, att man kan vara berättigad antaga, att hycklandet av samvetsbetänkligheter

skall inträffa endast undantagsvis. Med vissa garantier måste

dessa undantagsfall bli ännu sällsyntare. Skulle ändock någon gång en ovärdig

komma undan sin värnplikt, så är detta ett vida mindre ont än om samhället

med berått mod skapar martyrer för verkliga religiösa övertygelser.

Beträffande härefter garantierna, så ställer jag mig mycket tveksam gent

emot den av utskottet förordade arbetsplikten. •

För det första kan lätt inträffa, att dylik arbetsskyldighet ingalunda undanröjer

betänkligheterna hos många värnpliktiga, då den i alla fall är ett surrogat

för just det, varemot deras övertygelse vänder sig. Motionen är ju föranledd

av den erfarenheten, att ifrågavarande värnpliktiga se mera till saken än

till formen och därför ofta finna civila arbeten vid mötesplatserna lika oförenliga

med deras övertygelse som värnpliktsövningarna själva. Flyttas nu det civila

arbetet för statens räkning något längre bort och anordnas såsom något fristående

för sig, så kan det väl hända, att en och annan låter udda vara jämnt.

Men de mest trosvissa lära säkerligen icke låta genom några som helst skenfagra

förespeglingar locka sig bort från de vägar, som de anse för de rätta.

I övrigt är det svårt att tänka sig, hur dessa arbeten skola förnuftsenlig!

anordnas. Säkerligen komma de alltid att kosta staten vida mer än de inbringa.

An värre är, att berörda arbeten, som ju ej skola verkligt betalas och tydligen

behöva ske under bevakning, måste få en omisskännlig likhet med tvångs- eller

straffarbete och därför snart skola utdömas både av värnpliktsfångarna och den

allmänna meningen. I all synnerhet göra sig dylika farhågor gällande, ifall arbetena

skola bestå i sådana tunga jordarbeten, som av motionären och utskottet

förordats.

Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder bör föranleda

hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig oförmåga därtill.

Garantierna mot missbruk få sökas på andra och naturligare vägar. Exempelvis

må nämnas medlemskap i ett erkänt trossamfund, vars lära fördömer

krigstjänst, eller intyg från trovärdiga personer i den värnpliktiges hemort i förening

med en högtidligen avlagd försäkran av den värnpliktige på tro och heder.

Lagen bör ock stämpla en falsk uppgift eller försäkran, där den lett till

opaginerad Kontrollera mot PDF

befrielse, såsom en otillåten och straffbar handling. Med dylika utvägar bör

det i varje händelse vara nog, till dess erfarenheten visar, om det verkligen

behövs ännu flera garantier.

Jag har ansett, att det ovan sagda bort ingå i motiveringen, ehuruväl formuleringen

av motionärens slutyrkande ej medgiver utskottet att gå längre i

sin hemställan än utskottet föreslagit.»

I båda kamrarna föranledde frågan rätt vidlyftiga överläggningar; resultatet

blev att i Första kammaren utskottets förslag utan votering avslogs, varemot

samma förslag av Andra kammaren bifölls med 91 röster mot 49, som avgå

vos för avslag.

Det av 1907 års lagutskott förordade förslaget upptogs på nytt vid 1909 I909ärsriksårs

riksdag i en inom Andra kammaren väckt motion nr 180. "Uti denna motion ''lag.

anfördes ytterligare exempel på fall, då värnpliktiga på grund av religiösa

samvetsbetänkligheter vägrat att fullgöra värnpliktstjänstgöring, varjämte motionären

beträffande dessa värnpliktsvägrares trosbekännelse meddelade följande

^plysning:

»De personer, som ansågo sig för sitt samvetes skull ej kunna exercera,

tillhörde eller tillhöra i flesta fall ett kristligt samfund, som i början kan

sägas vara en utbrytning från baptistsamfundet i Sverige. Den person, som

härvid kom att spela en betydande roll, var predikanten Helge Åkesson, vilken

av sina bekanta plägade kallas Helge, och efter honom kallades det samfund,

han kan sägas hava bildat, ’helgeaner’. Nu mer benämna de sig ’fribaptister’.

I en del frågor hava de samma uppfattning som kväkarna eller vännernas samfund.

Särskilt gäller detta läran om de kristnas förhållande till krigstjänsten.»

Lagutskottet intog nu en avisande hållning och hemställde, att motionen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Uti den av utskottet till stöd

härför anförda motiveringen redogjordes till en början för 1902 års cirkulär och

de förmåner, som genom detsamma bereddes de samvetsömma värnpliktiga, varefter

utskottet anförde:

»Hu ifrågasättes emellertid ett utvidgande av det sålunda lämnade medgivandet

därhän, att värnpliktiga skulle kunna befrias från all slags militärtjänstgöring

och i stället få utföra annat arbete för statens räkning; och åberopas

såsom skäl härför, att åtskilliga värnpliktiga anse militärtjänstgöring över

huvud vara stridande mot deras religiösa övertygelse. Den mening, som sålunda

vill göra sig gällande, har dock utskottet för sin del icke ansett sig kunna

biträda.

Utskottet kan icke finna, att en värnpliktig med något som helst fog kan

åberopa sin religiösa övertygelse såsom avgörande skäl för vägran att, till fromma

för vårt lands försvar, deltaga i sådan tjänstgöring, som endast är avsedd

att möjliggöra och underlätta arbetet för de stridande. Samvetsfrihet får, även

på det religiösa området, icke givas den innebörd, att den enskilde skulle äga

obegränsad rätt att uti sitt görande och låtande allenast följa det egna, understundom

förvillade samvetets bud. Eu sådan frihet skulle lätt komma i strid

med förutsättningarna för statens eget bestånd och måste följaktligen vika för

statens egen självbevarelserätt. — Och för övrigt, var skulle väl gränsen sättas

för en ytterligare undfallenhet för dessa samvetsömma? Skulle de icke fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

deles kunna med samma skäl fordra att även varda fritagna från skyldigheten

att med sina penningar, genom skatter, bidraga till ett fors vars väsen, som enligt

deras uppfattning är fördömligt. Skulle de icke till och med i krig kunna

med lika fog åberopa sina samvetsbetänkligheter såsom skäl för vägran att fullgöra

de för arméns eller flottans räkning gjorda rekvisitioner?

Genom ovannämnda i cirkuläret av den 21 februari 1902 givna bestämmelser

synes utskottet staten hava gått så långt i eftergift för de mera samvetsömmas

övertygelse och åsikter, som den rimligen kan gå utan att åsidosätta

sina viktigaste intressen och äventyra sin egen säkerhet. Intet land har hittills

gått längre; de ojämförligt flesta, däribland alla stormakterna, hava icke vågat

visa ens en dylik eftergivenhet. Endast i Vorge synes man vara benägen att

söka en lösning i frågan i den riktning, motionären anvisat.

Väl kan det till förmån för denna motion sägas, att de, som av samvetsskäl

vägra att deltaga i vapenövningar eller annan militär tjänstgöring, för

närvarande äro jämförelsevis få. Men det finnes icke någon säkerhet, att förhållandet

i nämnda hänseende framgent skulle bliva oförändrat. Fastmer håller

utskottet före, att om det ifrågasatta utbytet av militärtjänstgöring mot civilt

arbete bleve genom lag medgivet, samvetsömheten skulle komma att sprida

sig i allt vidsträcktare kretsar. Utsikten att slippa ifrån den militära tjänstgöringen

skulle otvivelaktigt — då ju friheten från dylik tjänstgöring såsom

konsekvens skulle medföra frihet från att i krig offra sitt liv för fosterlandet

— hos den mindre modiga, låt vara omedvetet, medföra en benägenhet att

omfatta den åskådning, som anser dylik tjänst stridande mot Guds ord. Mången

skulle kanske ej ens sky att hyckla samvetsbetänkligheter blott för att komma

i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Än vidare. Giver staten de religiöst

samvetsömma en sådan undantagsställning som den nu föreslagna, synes staten

få svårt att neka samma förmån jämväl åt dem, som av andra än regiliösa motiv

åberopa sin övertygelse såsom grund för värnpliktsvägran. Gränsen mellan

det religiösa samvetet och det sociala samvetet är nämligen utan tvivel flytande.

De garantier mot missbruk, som skulle ligga däri, att de värnpliktiga i stället

skulle för statens räkning utföra sådant annat arbete, som motionären ifrågasatt,

kunna enligt utskottets förmenande ingalunda anses tillräckligt betryggande.

Vad dylikt civilt arbete för övrigt angår, kan utskottet icke underlåta att

erinra om de knappast övervinneliga svårigheter, som skulle möta för staten att

under alla omständigheter anordna allmänna arbeten av sådan beskaffenhet, att

värnpliktiga, oavsett föregående olika uppfostran och verksamhet, skulle kunna

i desamma med fördel användas.

För övrigt — skulle någon likställighet upprätthållas mellan sådana värnpliktiga,

som göra militärtjänst, och sådana, som därifrån befriats på grund av

samvetsbetänkligheter, måste tydligen de senare, under hela den tid, Sverige

vore invecklat i krig, fullgöra civilt arbete för statens räkning.»

Åtta utskottsledamöter reserverade sig och hemställde om bifall till motionen,

sju under åberopande av 1907 års lagutskotts motivering och en, herr Lindhagen,

med hänvisning till ovannämnda av honom år 1907 avgivna reservation,

vartill han dock nu fogade följande yttrande:

»Visserligen kan det ju hända, att de uttalade farhågorna om möjligheten

att anordna de ifrågasatta arbetena skola visa sig överdrivna. Vad som står fast

är, att, om den nu till buds stående utvägen innebär en halvmesyr, så är motionä
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

rena förslag visserligen ett framsteg darif rån, men i alla fall endast en trefjärdedelamesyr.

När vissa värnpliktiga kunnat under vissa garantier kasseras på grund

av religiösa samvetsbetänkligheter, finns det ingen anledning att ej likställa dem

med värnpliktiga, som kasserats för kroppsfel. Endast på detta sätt vinnes trygghet

för att alla kasserade samvetsömma bli tillfredsställda och staten slipper ifrån

omkostnader och bekymmer.»

I Första kammaren uppstod även vid denna riksdag en längre debatt, efter

vars slut emellertid utskottets avstyrkande hemställan blev utan votering bifallen;

varemot Andra kammaren utan votering biföll motionen.

Ar 1911 upptogs frågan på nytt i en uti Andra kammaren väckt motion

nr 230, däri samma hemställan gjordes, som år 1907 blivit av lagutskottet tillstyrkt

och av Andra kammaren godkänd.

Lagutskottet tillstyrkte nu bifall till motionen och åberopade därvid vad 1907

års lagutskott anfört i ämnet. Sex reservanter ansågo att utskottet bort avstyrka

motionen och åberopade till stöd härför motiveringen i lagutskottets vid 1909 års

riksdag avgivna utlåtande i frågan.

Efter en kort överläggning biföll Första kammaren det förslag, som innefattades

i reservationen, varemot Andra kammaren utan debatt biföll utskottets

hemställan.

Vid 1912 års riksdag väcktes av herr Liljedahl inom Andra kammaren en

motion, nr 156, vilken torde böra i detta sammanhang omnämnas. Han hemställde,

att Riksdagen ville besluta att till Kungl. Maj:t ingå med en skrivelse, det

Kungl. Haj:t täcktes utreda, huruvida ej det nuvarande fängelsestraffet för värnpliktsvägran

kunde utbytas mot ett intagande å statens uppfostringsanstalt å

Bona, samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde

föranleda. Motionen blev av lagutskottet enhälligt avstyrkt samt av båda kamrarna

avslagen, i Första kammaren-utan debatt.

Frågan fick nu vila till 1915 års riksdag. Då framlades av herr N. A:son

Berg i Munkfors inom Andra kammaren en motion, nr 152, vari hemställdes,

att Riksdagen måtte besluta om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att

Kungl. Maj :t måtte låta utreda, på vad sätt värnpliktiga, som av samvetsbetänkligheter

vägra att ikläda sig uniform och fullgöra sin värnplikt, skulle kunna beredas

möjlighet att utföra annat kulturellt arbete för statens räkning.

Motionen hänvisades till tillfälligt utskott, Andra kammarens femte tillfälliga

utskott, som, efter redogörelse för frågans föregående behandling inom riksdagen,

hemställde, att Andra kammaren för sin del måtte besluta, det riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda

på vad sätt värnpliktiga, som finnas hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst,

må kunna befrias ej blott såsom nu från sådan tjänst utan jämväl från

skyldigheten att bära uniform, för att i stället beredas tillfälle att under motsvarande

tid utföra annat, civilt arbete för statens räkning, samt att Kung!

Maj :t måtte vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde föranleda.

1911 årarlk*-

1912 Åra rikadmy.

1915 ära riksdag.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

I motiveringen lämnade utskottet en ganska utförlig redogörelse för frågans

föregående behandling i riksdagen ävensom några uppgifter om utländska

förhållanden på ifrågavarande område, varefter utskottet fortsatte sålunda:

»Av ovanstående utredning framgår, vad också motionären åberopat, att

riksdagen 1901 godkänt själva principen, att värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter

mot vapentjänst, kunna efter vederbörlig prövning meddelas rätt att

i stället användas till annan lämplig tjäntsgöring vid truppförbandet. Erfarenheten

har emellertid visat, att det förekommit fall, då dylika värnpliktsvägrare

anse sig av samvetsskäl ej blott icke kunna göra vapentjänst utan även icke kunna

ikläda sig vapendräkten och ej heller vilja utföra annat arbete vid truppen.

Däremot ha de förklarat sig villiga att under motsvarande tid utföra sådant civilt

arbete för statens räkning, som kan beredas dem, utan skyldighet från deras

sida att bära uniform.

Motionären syftar nu till att åstadkomma ett supplement i dylik riktning

till den redan anförda bestämmelsen, uttryckt i k. cirkuläret av den 21/2 1902.

Utskottet anser för sin del denna önskan väl motiverad. Har staten en gång

fastslagit själva huvudprincipen om möjlighet för samvetsömma till befrielse att

göra vapen tjänst, synes det staten föga värdigt och icke gagneligt att bestraffa

med långvariga, upprepade fängelsestraff vägran att bära vapendräkten eller att

utföra något som helst arbete vid truppen, en vägran som i jämförelse med den

förra dock måste sägas ha en underordnad betydelse ur statens synpunkt, på

samma gång den dock för värnpliktsvägraren ifraga kan framstå som en lika

ofrånkomlig samvetssak som vägran att göra själva vapentjänsten.

Gentemot dem, vilka med åberopande av vikten att hävda statens auktoritet

emot enskildas anspråk på självhävdelse i det ena eller andra avseendet möjligen

befara för försvaret vådliga konsekvenser av ett sådant medgivande, som

här ifrågasatts, må anföras, att antalet fall av dylik vägran är ytterligt ringa,

enligt uppgift högst ett 10-tal per år. Med den noggranna prövning, som redan

nu förekommer och givetvis fortfarande skulle förekomma av omständigheterna

i varje särskilt fall, torde möjlighet till simulering knappast förefinnas. Utskottet

har också den uppfattningen, att de värnpliktige med ytterst fa undantag,

nämligen där starka samvetsbetänkligheter föreligga, skola föredra den militära

tjänstgöringen framför ett civilt arbete, som säkerligen kommer att bli väl

så krävande som vapentjänsten.»

Reservation anfördes dels av herrar Liljedahl och Sundström, vilka ansågo,

att utskottet bort, på särskilt av dem angivna skäl, hemställa, att andra kammaren

för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring i värnpliktslagen, att värnpliktig, vilken av samvetsbetänkligheter

vägrar ikläda sig uniform för fullgörandet av sin värnplikt, måtte

åläggas att civilklädd utföra annat arbete för statens räkning, dock att detta bleve

av något längre varaktighet än den militära tjänstgöringen, dels ock av herrar

Gustafsson i Brånsta, Bengtsson i Kullen, Åkerlindh och Thore, som, efter

utförligt återgivande av aktstycken i frågan, hemställde, att motionen ej måtte

föranleda någon Andra kammarens åtgärd.

Enligt den lydelse reservanterna herrar Liljedahl och Sundström velat giva

utskottets utlåtande var motiveringen så lydande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

»Utskottet hävdar den ståndpunkten, att statens intresse bör gälla för mer

än den enskildes, och då den svenska krigsmakten icke avses att nyttjas för andra

ändamål än försvaret av Sveriges självständighet och neutralitet, föreligger en

så klart etisk grundval utt bygga värnplikten på, att ingen tvekan behöver uppstå

hos den enskilde angående hans ovillkorliga plikt att bidraga till värnandet

av det land, vars lagbundna frihet han som medborgare är delaktig av. Det oaktat

inträffa nästan årligen fall, då värnpliktiga, om också till ett ringa antal,

kanske högst 10, känna sitt samvete förbjuda dem att ikläda sig uniform för att

fullgöra sin värnplikt.

Det är givetvis även ett statsintresse, att det av grundlagen.uppställda idealet

om, att staten ej bör våldföra sig på den enskildes samvete, hålles i helgd genom

utfyllande lagbestämmelser, vilka föra det moderna samhället så nära idealet,

som den givna verkligheten — här statens bestånd — kan tåla. En stats

styrka ligger icke minst däri, att den kräver och fostrar en medborgaranda,

som visar att den enskildes liv verkligen står i överensstämmelse med hans samvete.

Ett handlande i strid med samvetets bud alstrar en dålig, av hyckleri och

kryperi förorenad medborgaranda.

Frågan om behandlingen å statens sida av sådana värnpliktiga, vilka av

samvetsskäl känna sig förhindrade att fullgöra soldatplikten mot sitt land, emedan

de anse varje dödande av en människa vara en orättfärdig handling, är så

till vida löst i vårt land som att dessa värnpliktiga kunna efter noggrann prövning

av varje särskilt fall kommenderas till sjukvårdstjänst eller handräckningsarbete

för krigsmaktens räkning. Men icke ens detta tillmötesgående från statens

sida har visat sig tillräckligt för att häva samvetsbetänkligheterna hos alla

inom den ifrågavarande kategorien värnpliktige. Utskottet anser, att om en ingående

undervisning av fullt lämplig person meddelades dessa värnpliktsvägrare

om den militära sjukvårdens innebörd, så skulle de möjligen erhålla en ny

syn på denna sak. De skulle då kunna få klart för sig, att de genom fullgörandet

av sin värnplikt kunna i händelse av krig lämna sjuka och sårade både i egen

och fiendens armé hjälp å slagfältet, att det därvid är nödvändigt vara iförd

uniform för att ej bliva behandlad som marodör, att sjukvårdssoldatens särskilt

utmärkta uniform just symboliserar den kristna kärlek till både vän och fiende,

som brukar åberopas av dem, som vägra iföra sig även sjukvårdssoldatens uniform.

Om fullt åskådliga exempel lämnades i denna undervisning om vikten av

att redan i fred lära sig sjukvårdstjänstens olika grenar, såsom bårars bärande,

förbands anläggande m. m., så skulle kanske flera av dessa värnpliktsvägrare

inse, att den religiösa eller politiska påverkan, de varit utsatta för, i grunden

varit människofientlig, då den jämväl inneburit en agitation mot den kristna

plikten att taga hand om sårade och sjuka på ett slagfält.

Emellertid anser sig utskottet ej kunna bestrida, att fall kunna inträffa,

då en värnpliktsvägrare ej kan anses lämplig för sjukvårdstjänst eller ej låter

sin åsikt ändras. Tål han ej att se blod och saknar han i övrigt den själens

styrka, som erfordras för ett effektivt kärleksarbete sådant som sjukvårdssoldatens

å ett blodigt slagfält, så torde ett verkligt psykiskt förhinder finnas,

vilket i lika hög grad som vissa kroppsfel tala för kassation. Men möjlighet

kan ock finnas för ett bedrägligt förfarande å den värnpliktiges sida, genom att

lusten att undandraga sig sin plikt frestar till hycklande av samvetsbetänklighe
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

ter eller psykisk oförmåga till sjukvårdssoldaten* kall. Inför dessa olika möjligheter

av verklig- och låtsad samvetsömhet anser utskottet en annan utväg böra

väljas än såväl den rent avvisande, som icke vill någon förändring av gällande

bestämmelser, och den av otillräckliga garantier hägnade, som motionären föreslår.

Den förra förbiser, att så länge en samvetsöm värnpliktsvägrare för ein tros

skull underkastar sig upprepade fängelsestraff, medan en verklig förbrytare blott

dömes en gång, så talar ett sådant martyrskap för befintligheten av en verklig

om också missledd övertygelse. Den senare utvägen innebär däremot en alltför

stor lockelse åt hycklarnas och de pliktförgätnas kategori. Dessa skulle enligt

motionen erhålla ett lika långt och i regeln av dem såsom lättare betraktat civilt

arbete i stället för militärtjänsten. Utskottet anser sig därför böra förorda

införandet av en sådan bestämmelse i värnpliktslagen, att ett civilt arbete av något

längre varaktighet än den militära tjänstgöringen vid det vapenslag, värnpliktsvägraren

tilldelats, exempelvis en ökning av tio procent, må kunna efter

noggrann prövning åläggas den, som nekar bära uniform.»

Uti omförmälda av herr Gustafsson m. fl. avgivna reservation meddelades

en utförlig framställning av vad tillförene i frågan förekommit inom riksdagen.

Reservanterna påpekade därvid, bland annat, att vid behandling i andra

kammaren år 1907 av lagutskottets då avgivna förslag i ämnet anförts såsom

skäl för bifall till detsamma att »då vore det första steget taget, och helt säkert

skola vi inom en snar framtid kunna taga det störa, slutliga, avgörande steget».

»Vart detta störa, slutliga, avgörande steg torde hava .syftat», fortsätta

reservanterna, »därom synes den vid utskottsbetänkandet fogade, av herr Lindhagen

avgivna reservationen lämna en god vägledning, liksom den också torde angiva,

vilka åtgärder man nödgas vidtaga, om man vill förvänta, att inga vidare

krav från samvetsömma värnpliktiga skola framställas.»

Efter att hava redogjort för frågans behandling vid 1909 och 1911 års riksdagar,

fortsätta reservanterna vidare:

»De motioner, som efter utfärdandet av det kungl. cirkuläret av den 21

febr. 1902 blivit väckta i denna fråga, hava sålunda avsett en utredning huruvida

och på vilket sätt sådana värnpliktiga, som på grund av religiös övertygelse

finna sig av samvetsbetänkligheter förhindrade att deltaga i vapenövning eller

annan militär tjänstgöring, må i stället få utföra annat arbete för statens

räkning, medan den nu föreliggande av utskottet tillstyrkta motionen avser en

utredning på vad sätt värnpliktiga, som av samvetsbetänkligheter.vägra att ikläda

sig uniform och fullgöra sin värnplikt, må kunna beredas möjlighet att utföra

annat kulturellt arbete för statens räkning.

Det synes oss uppenbart att, som också värnpliktslagskommittén framhåller,

uppfattningen om samvetsfriheten ej kan få innebära en obegränsad rätt

för den enskilde att sätta sitt veto gent emot staten i varje fall, då härför kunna

åberopas påstådda samvetsskäl. Och om på något område statssamhällets enhetlighet

är särskilt nödvändig, måste det vara på området för statens verksamhet

utåt, gentemot andra stater, varför den enskilde statsmedlemmens frihet att från

sitt eget samvetes synpunkt avgöra, om han vill eller icke vill, på det sätt, staten

bestämt, medverka på detta område till statens värnande mot yttre faror, ej

kan godkännas, utan att den enskilde statsmedlemmen därigenom skulle erhålla

en sådan överhöghet över staten själv, att själva statsordningen därigenom skulle

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

sönderbrytas. Friheten för den enskilde att handla efter sin individuella uppfattning,

måste därför på detta område i viss mån begränsas av statsintresset.

''Gent emot dem’ -—- säger utskottet — ''vilka med åberopande av vikten att

hävda statens auktoritet emot enskildas anspråk på självhävdelse i det ena eller

andra uvseondet, möjligen befara för försvaret vådliga konsekvenser av ett sådant

medgivande, som här ifrågasatts, må anföras, att antalet fall av dylik vägran är

ytterst ringa, enligt uppgift högst ett 10-tal per år.’ AKu utskottet förbiser härvid

alldeles, att det nu icke finnes någon rättighet för de samvetsömma att vinna

befrielse från att göra vapentjänst; annorlunda torde det ställa sig, om man medgiver

en sådan rätt och därigenom försätter individen i den ställningen, att han

kan börja fundera över om han skall fullgöra vad samhället pålägger honom eller

om han icke skall fullgöra det. Öppnar man en väg, och därtill en okontrollerbar

sådan, varigenom befrielse från värnplikten blir en medgiven rättighet, så

torde, särskilt med kännedom om exemplets makt i den ålder, vari de värnpliktiga

befinna sig, och med hänsyn till den påverkan, varigenom samvetsömhet numera

ofta hos ungdomen framalstras, kunna förutses, att det ej längre blir fråga

om ett litet fåtal värnpliktsvägrare, utan om ett avsevärt antal bland vilka man

torde kunna räkna många, som aldrig kcmmit på dylika funderingar, om icke

lagstiftningen givit dem rätt att bestämma sig för eller emot lydnad för samhällets

beslut och anordningar. Och har man kommit därhän, att den enskildes vilja

står över statens på ett område, så torde man få räkna med att samma krav kan

utvidgas även till andra områden.

''Utskottet’ — heter det vidare — ’har också den uppfattningen, att de värnpliktiga

mod ytterst få undantag, nämligen där starka samvetsbetänkligheter föreligga,

skola föredra den militära tjänstgöringen framför civilt arbete, som säkerligen

kommer att bli väl så krävande som vapen tjänsten.’

Oavsett de svårigheter och kostnader, som med anordnande av ett dylikt arbete

skulle vara förenade, synes det osa, som om utskottet skulle alldeles förbise,

att det centrala i värnplikten icke är vapenövningen. I fredliga tider kan det

väl förefalla, som om värnplikten bestode uti eller skulle kunna ersättas med så

eller så många tjänstgöringsdagar, men i tider av krigsfara borde det stå klart

för envar, att det centrala i värnplikten ligger just i plikten att strida för och,

om så kräves, offra sitt liv för fosterlandets försvar. Vid utövandet av den plikten

kräves det mödor och ansträngningar, som vida överstiga det civila arbetets,

men den pliktuppfyllelsen kan heller aldrig uppvägas av några flere eller färre

civila kronodagsverken. Inför eu verklig krigsfara, när måbända generationers

kulturarbete kan vara beroende av att statssamkället kan hävda sin nationella

frihet och sitt oberoende, torde man bäst komma att inse vad litet värde dessa civila

dagsverken skulle ha, jämförda med den insats, de medborgare komme att

göra, vilka danat sig för fosterlandets försvar.

Och vilken garanti har man för att ej samvetsskäl skulle anföras även

emot denna dagsverksskyldighet ?

Emellertid vilja vi ej förneka, att de förhållanden, som i den föreliggande

motionen beröras, ’ej sällan äro av synnerligen ömmande beskaffenhet’, ocb ehuru

utskottet vitsordar ’den noggranna prövning, som redan nu förekommer — —

— av omständigheterna i varje särskilt fall’, så synes det oss likväl önskvärt, att

dessa samvetsömma, mera omsorgsfullt än som hittills måhända alltid varit fal
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

let, underkastades en sakkunnig undersökning, helst av en erfaren psykiatriker,

beträffande sitt mentala tillstånd. Av vad som under denna frågas behandling

förut framkommit, synes oss nämligen framgå, att bland dem, som av allvarliga

religiösa samvetsskäl vägra att deltaga i varje slag av militär tjänstgöring, finnes

en och annan, vars vägran kan vara beroende av rent sjukliga föreställningar,

verklig abnormitet; och om verklig abnormitet kan konstateras, så bör

naturligtvis den som lider därav helt befrias. Skulle däremot möjlighet till befrielse

beredas i de ömmande fall, då personer, utan att vara belastade med en

dylik andlig defekt, likväl av allvarliga religiösa samvetsskäl vägra att deltaga i

militär tjänstgöring, synes oss den enda tillrådliga väg härför vara den väg, som

i en del andra fall anlitas, då en allmän lagbestämmelse ej kan tillfredsställande

reglera varje enskilt fall, nämligen den kungliga benådningsrättens väg. Kunde

den vägen anlitas, skulle möjligen Kungl. Maj:t, efter en omsorgsfull prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, kunna meddela befrielse, då uppenbart

alla billiga hänsyn tala därför.

I detta sammanhang vilja vi, i likhet med värnpliktslagskommittén, framhålla

såsom önskvärt, om ändring kunde åstadkommas i det förhållandet, att

värnpliktig vid upprepad vägran att deltaga i militärtjänst måste dömas till frihetsstraff

på längre tid. ’Vad som förefaller upprörande i den bestraffning, som

kan bliva följden av en på samvetsbetänkligheter stödd vägran att fullgöra försvarsplikten,

torde vara mindre, att straff härför utkräves, än den omständigheten

att, när rättelse ej följer, straffet oupphörligt förnyas’, säger värnpliktslagskommittén,

och i detta vilja vi tillfullo instämma.

Då emellertid något yrkande i den riktning, vi framhållit såsom önskvärd,

ej framställes i den nu föreliggande motionen och då vi icke — allraminst den

tid vi nu genomleva -— vilja vara med om att företaga åtgärder, åsyftande en

större eller mindre avskrivning av plikten att försvara sitt land, få vi vördsamt

hemställa, att herr Bergs i Munkfors motion, nr 152, ej må till någon andra

kammarens åtgärd föranleda.»

Frågan avgjordes i Andra kammaren medelst dubbla voteringar. I voteringen

om kontraproposition uteslöts det rena avslagsyrkandet med 102- röster

mot 89, och antogs till kontraproposition bifall till utskottets hemställan. I

huvudvoteringen segrade herrar Liljedahls och Sundströms reservation med 83

röster mot 66. Sedan ärendet därefter överlämnats till Första kammaren och

denna hänvisat detsamma till sitt första tillfälliga utskott, hemställde sistnämnda

utskott, med reservation av herr Hugo Hammarskjöld, att första kammaren

måtte för sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

skulle anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida det

genom nådiga cirkuläret den 2-1 februari 1902 vederbörande truppförbandschefer

lämnade bemyndigandet beträffande värnpliktig, som funnes hysa samvetsbetänkligheter

mot vapentjänst, skulle kunna utvidgas därhän, att det beredde

möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd och under lämplig tillsyn utföra

arbete för statens räkning vid eller utom truppförbandet.

Första kammarens första tillfälliga utskotts till stöd för denna hemställan

anförda motivering var av följande lydelse:

»Det är ett känt förhållande, att värnpliktiga, om ock till synnerligt ringa

antal, finnas, vilka av religiösa betänkligheter anse sig förhindrade att fullgöra

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

vapentjänst. Men på senare tid har exempel förekommit, att värnpliktig av enahanda

skäl vägrat ikläda sig uniform och utföra annan tjänst vid truppen. Det

är sistnämnda kategori, som förevarande motion närmast avser.

Huru beklagligt och huru ofattbart det än må synas, att skyldigheten att

utbilda sig till försvarare av sitt fosterland kan framkalla verkliga samvetsbetänkligheter,

torde det dock med statens uppgift icke vara oförenligt, att till dessa

betänkligheter tages all den hänsyn, som utan eftersättande av statens auktoritet

skäligen kan medgivas, och att strafftillämpning å sådana värnpliktige i

möjlig mån undvikes. Genom riksdagens skrivelse i ämnet 1901 och det i andra

kammarens utskotts utlåtande berörda cirkulär av den 21 februari 1902 hava också

statsmakterna givit ett principiellt erkännande åt riktigheten av donna uppfattning,

till vilken utskottet för sin del icke heller tvekat att ansluta sig.

Vid prövning av vilka utvägar, som lämpligen böra väljas, för att i ifrågavarande

avseende skapa förhållanden, ägnade att tillfredsställa dem, som av sitt

samvete känna sig förbjudna att bära vapen eller uniform, har utskottet icke ansett

sig kunna för egen del biträda de särskilda förslag, som motionären och

andra kammaren var för sig ansett sig böra förorda. Utskottet vill starkt ifrågasätta,

huruvida dessa förslag verkligen innebära ur alla synpunkter tillfredsställande

uppslag till en god lösning av ifrågavarande spörsmål. Enligt utskottets

åsikt torde åtminstone vissa av dem, som hysa samvetsbetänkligheter, känna sig

föga tilltalade av ett arbete, som bure en allt för bjärt prägel av att vara ett

surrogat för vapentjänsten. Ifrågavarande arbete finge måhända ock lätt karaktär

av tvångsarbete, ja, till och med som ett straff, isynnerhet därest tjänstetiden

för ifrågavarande samvetsömme sattes längre än för övriga värnpliktiga.

Liksom det för utskottet synes i hög grad motbjudande, att de förra enligt nuvarande

bestämmelser måste med upprepade frihetsstraff sona förhandenvaron

av ett överkänsligt samvete, torde de själva känna sig icke mindre kränkta i sin

övertygelse, därest frihetsstraffet utbyttes mot ett arbete, som efter deras egen

och sannolikt även efter åtskilliga andras åsikter erbjöde påfallande likheter med

straffarbete.

Det torde också vara klart, att en dylik anordning skulle för staten ställa sig

ganska kostsam — om den ock trots de helt visst icke få organisatoriska svårigheterna

kunde genomföras.

Utskottet har jämväl tagit under övervägande det reservationsvis av herr

Gustafsson i Brånsta m. fl. inom andra kammaren framställda förslaget, att,

enär en allmän lagbestämmelse förmenades icke kunna tillfredsställande reglera

varje enskilt fall, Kungl. Maj:t borde bemyndigas, att, efter omsorgsfull prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, meddela fullständig befrielse från

värnplikten, då uppenbart alla billiga hänsyn talade därför.

Utskottet kan för sin del icke förorda detta förslag till bifall. Det synes

nämligen utskottet, som om i detta uppslag icke tillräckligt beaktats, att en dylik

prövning utom annat förutsätter en mycket ingående kännedom om den, som sålunda

önska dispenseras, en kännedom, som näppeligen kan vinnas genom de intyg

och andra handlingar, som skulle vara hos Kungl. Maj:t tillgängliga. Personlig

beröring, personliga samtal synas vara oeftergivliga villkor för ett rättvist

avgörande.

Om fullständig befrielse från värnplikten på angivet sätt stode att vinna,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

lö''l« års riks

d«r.

torde förvisso även frestelsen att genom simulerad samvetsömhet söka undandraga

sig denna skyldighet högst väsentligt ökas.

Utskottet har för sin del ansett lämpligt, att såvitt möjligt icke avvika

från den väg, som av riksdagen 1901 anvisades och sedermera av Kungl. Maj :t

genom ovanberörda cirkulär beträddes, varför utskottet anser sig böra förorda, att

steget nu, sedan större erfarenhet i förevarande avseende vunnits, tages i

nämnda riktning något längre, än vad vid sagda tillfälle ansågs av förhållandena

påkallat.

Enligt utskottets åsikt skulle detta med fördel kunna ske så, att det genom

nådiga cirkuläret den 21 februari 1902 åt vederbörande truppförbandschefer lämnade

bemyndigandet beträffande värnpliktig, som befunnes hysa allvarliga samvetsbetänkligheter

mot vapentjänst, bleve utvidgat därhän, att möjlighet bereddes

sådan värnpliktig att civilklädd och under lämplig tillsyn utföra civilt arbete för

statens räkning, eventuellt, där så läte sig göra, annorstädes än vid truppförbanden.

Gentemot detta utskottets förslag skulle visserligen delvis kunna anföras de

skäl, utskottet ovan framhållit såsom talande mot de av motionären och Andra

kammaren framställda förslagen. Men härvid bör dock beaktas, att den av utskottet

anvisade vägen redan blivit av statsmakterna beträdd samt att några avsevärda

svårigheter vid realiserandet av utskottets förslag sannolikt icke heller

skulle möta. De på grund av samvetsömhet från vapentjänst befriade borde nämligen

enligt utskottets mening utan olägenhet kunna åläggas att såsom skrädderiarbetare,

maskinister, gevärshantverkare eller dylikt förrätta nämnda arbetarkategorier

åliggande göromål, vilka för närvarande ofta utföras i civil dräkt och

stundom utom truppen i hemmet eller i särskilda verkstäder eller, därest de ej

vore kunniga i något särskilt yrke, erhålla annan lämplig sysselsättning. Några

samvetsbetänkligheter mot åtagande av dylikt arbete torde näppeligen med fog

kunna yppa sig, enär den samvetsömme sluppe deltaga i all egentlig militärtjänst

och tillika vore befriad från bärandet av militär uniform.

Frågan om huru uppsikten över de ifrågavarande värnpliktige lämpligen

borde ordnas vore därmed också ur alla synpunkter nöjaktigt löst, varförutom

är att märka, att arbetsprodukten komme staten direkt till godo.

Till vad som sålunda i ämnet anförts vill utskottet endast tillägga, att

den såsom samvetsöm från vapentjänst befriade under alla omständigheter bör,

utan hänsyn till sin .särställning i övrigt, vara underkastad krigslagarna.»

Första kammaren beslöt, efter en längre diskussion, medelst votering, med

(18 röster mot 55, att avslå sitt tillfälliga utskotts hemställan, vadan frågan även

vid 1915 års riksdag förfallit.

Vid båda de följande riksdagarna upptogs den ånyo, medelst lika lydande

motioner i båda kamrarna. År 1916 väcktes motion i Första kammaren av herrar

A. W. Gnillberg och K. A. Nilson, nr 86, i Andra kammaren av herr Berg

i Munkfors, nr 199. I båda motionerna gjordes hemställan i likhet med vad

Första kammarens tillfälliga utskott år 1915 föreslagit.

Motionärerna i båda kamrarna hänvisade till föregående uttalanden i frågan

samt framhöllo, bland annat, att den behandling, som i vårt land vederfores

de &am vet sömma, vore långt ifrån värdig eu nation sådan som den svenska, var
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

jämte anfördes, utt Sverige borde kunna pä detta område mata sig med de länder,

i vilka, man tagit hänsyn till do människor, det här gäller.

Vederbörande tillfälliga utskott, Första kammarens första och Andra kammarens

femte, hemställde vart för sig om bifall till det väckta förslaget.

Förstakammarutskottet anförde huvudsakligen:

»Den angelägenhet, för vilken motionärerna i förevarande motion påkallat

riksdagens uppmärksamhet, har, såsom vid frågans behandling vid nästföregående

års riksdag närmare utvecklades, under en följd av år varit föremål för

dryftande såväl inom som utom riksdagen. Att denna fråga icke förrän den

på ett eller annat sätt vunnit sin lösning kommer att definitivt avföras från

dagordningen, torde med hänsyn till frågans behjärtansvärda innebörd få anses

otvivelaktigt.

Det torde få antagas, att det motstånd, som det i mofionen framställda

kravet mott i riksdagens kamrar, mindre berott på principiella betänkligheter

an på förmenta svårigheter att praktiskt omsätta kravet. Genom den riksdagens

framställning, som föranlett utfärdandet av cirkuläret av den 21 februari

1902, har nämligen godtagits principen, att verkligt samvetsömma värnpliktiga

hora kunna befrias från vaoentjänst för att i stället utföra annan lämplig tjänstgöring

vid truppförband. Xu gäller det endast, att sådant arbete må kunna av

den värnpliktige utföras i civil dräkt.

Utskottet vill icke förneka, att den ifrågasatta anordningen kan vara förråd

med vissa svårigheter, liksom att prövningen, huruvida verklig samvetsömhet

är förhanden, är av grannlaga natur. Emellertid kan utskottet icke

finna, att dessa svårigheter och ömtåligheten av denna prövning skola framirada

i nämnvärt högre grad än som redan måste vara förhållandet vid tilllampningen

av ovan berörda cirkulär.

Utskottet, tror sig för övrigt i sitt vid 1915 års riksdag avgivna utlåtande

i anledning av en i ämnet väckt motion hava anvisat eu utväg, genom vars

beträdande utskottet, förmenar, att ej mindre de mötande svårigheterna på

ett i det hela .lyckligt sätt undanröjas än även att all tillbörlig hänsyn tages

till statens berättigade intressen.

Utskottet uttalade nämligen då, att de på grund av samvetsömhet från

vapentjänst befriade borde utan olägenhet kunna åläggas att såsom skrädderiarbetare,

maskinister, gevärshantverkare eller dylikt förrätta nämnda arbetarkategorier

åliggande göromål, vilka ofta plägade utföras i civil dräkt och stundom

utom truppen i hemmet eller i särskilda verkstäder eller, därest de ej

vore kunniga i något särskilt yrke, erhålla annan lämplig sysselsättning. Utskottet

fogade härtill den reflexionen, att några samvetsbetänkligheter mot åtagande

av dylikt arbete näppeligen med fog kunde yppa sig, enär den samvetsomme

eluppe deltaga i all egentlig militärtjänst och tillika vore befriad från

bärandet av uniform, varjämte utskottet erinrade, att frågan om huru uppsikten

over de ifrågavarande värnpliktige lämpligen borde ordnas därmed vore

ur alla synpunkter nöjaktigt löst, samt framhöll, att arbetsprodukten komme

staten direkt till godo.

Utskottet anser sig alltså fortfarande böra vidhålla sitt vid 1915 års riksdag

gjorda förslag i frågan, och detta så mycket hellre, som utskottet tror

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

eig veta, att berörda förslag även ur militära synpunkter gynnsamt bedömts

från militärt auktoritativt håll.»

Andrakammarutskottets motivering lydde sålunda:

»Den nu föreliggande motionen avser icke att införa någon ny princip

för behandlingen av en viss kategori av värnpliktiga utan endast att åstadkomma

en detaljförändring vid tillämpningen av den princio om samvetsömmas

rätt att fritagas från direkt delaktighet i vapentjänstgöring, vilken fastslagits

uti Kungl. Maj :ts nådiga cirkulär av den 21 febr. 1902. Har Kungl.

Maj:t och riksdagen redan tidigare godtagit samvetsnöd som tillräckligt motiv

för befrielse från direkt vapentjänst, kan man logiskt sett icke gärna nu vägra

att godkänna samma samvetsnöd som motiv för att- dessa från direkt vapentjänst

fritagne befrias även från att bära uniform. I varje fall kan man icke

som skäl mot det nu resta kravet anföra, att man därmed i högre grad än tidigare

åsidosätter statsnyttans fordringar för individuella samvetsbetänkligheter.

Praktiskt torde saken troligen ganska lätt kunna ordnas på det sätt, som

redan vid fjolårets riksdag framfördes i första kammarens första tillfälliga utskotts

ovannämnda utlåtande, nämligen att de sålunda på grund av samvetsömhet

från vapentjänst befriade kunde åläggas att, med hänsyn tagen till

deras civila yrkesutbildning, såsom skrädderiarbetare, maskinister o. s. v.,

förrätta för försvaret nödvändiga arbeten, vilka f. n. ofta utföras i civil dräkt

och stundom utom truppen i hemmet eller i särskilda verkstäder.

Talet om att statens försvarskraft skulle minskas, om det i motionen påyrkade

kravet genomfördes, tror utskottet icke hava fog för sig. Antalet personer,

vilkas samvetsömhet förbjuder dem till och med att bära någon som

helst uniform, eftersom denna för dem är en yttre symbol för krig och militärväsende,

har hitintills varit ytterligt ringa och torde med all sannolikhet ''

icke komma att nämnvärt ökas. Farhågan för simulerad samvetsnöd i denna

punkt torde icke vara berättigad, enär befrielse från att bära uniform väsentligen

är en rent psykisk, men icke en materiell fördel. Utskottet anser därför

i likhet med föregående år och i överensstämmelse med första kammarens

första tillfälliga utskott, att skäl icke föreligga för att utsträcka värnpliktstiden

för dem, som sålunda befriats att bära uniform.»

Reservationer anfördes dock i första kammarutskottet av herrar Hammarskjöld,

Y aler i us Olsson och Holm samt i andrakammarutskottet av herrar Thore.

Sundberg, Eurén och Winkler, de sistnämnda med uttryckligt yrkande att vederbörande

motion icke måtte föranleda någon Andra kammarens åtgärd.

Sistnämnda reservanters yttrande var av följande lydelse:

»Den i motionen avsedda utvidgningen av kungl. cirkuläret den 21 februari

1902 innebär icke, såsom av utskottets utlåtande synes framgå, allenast

att de värnpliktige, varom här är fråga, skulle kunna hefrias från bärande

av uniform.

Den innebär även en betydelsefull ändring med avseende å beskaffenheten

av det arbete, mot vilket vapentjänsten skulle kunna utbytas, och platsen för

detta arbetes förrättande.

Ty medan enligt cirkulärets nuvarande-lydelse befälet blott äger. förordna

om annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet, ifrågasätter motionen, att

detta förordnande skulle kunna utsträckas till »arbete för statens räkning vid

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

eller utom truppförbandet» och således från civil militärtjänst till fullständig''

civil tjänst.

Såväl motionären som utskottet synes anse, att de antydda utvidgningarna

av cirkuläret skulle vara icke blott ägnade att häva den samvetsömmes betänkligheter

mot militärutbildningen, utan även förenliga med de krav, vilka staten

för fasterlandets försvar äger ställa på medborgarna, i följd varav från

statens sida icke borde resas några betänkligheter mot dem.

Reservanterna äro av en annan mening.

Vad först beträffar betänkligheterna mot militärutbildningen, så finnes

det icke anledning antaga, att dessa skulle i någon mån hävas genom befrielse

från bärandet av uniformen, ty den samvetsömmes betänkligheter i detta

avseende torde vända sig mot all slags militärtjänst och icke endast mot en

sådan detalj som uniformen. Samma uppfattning har tydligen även föresvävat

motionären, då han ju, såsom ovan antytts, i motionen ifrågasätter jämväl

att. sambandet mellan den värnpliktiges sysselsättning och den militära utbildningen

skall förminskas eller helt utplånas, därigenom att den samvetsömme

skall kunna medgivas att få utföra arbete för statens räkning utom truppförbandet.

Dylika medgivanden torde i själva verket i de allra flesta fall komma

att innebära full befrielse från militärtjänst.

Vad vidare angår statens krav å sina medborgare med hänsyn till försvaret,

så är det uppenbart, att en förlust tillskyndas försvaret i den mån

värnpliktiga av ifrågavarande slag tillåtas fullgöra civil tjänst i stället för militärtjänstgöring.

Utskottet framhåller visserligen, att det gäller endast ett fåtal

värnpliktige och att en eftergift å ifrågavarande område i följd härav icke

skulle innebära något menligt ifråga om statens säkerhet. Reservanterna förmena

emellertid, att det nuvarande jämförelsevis ringa antalet av personer, vilka

motsätta sig militärtjänst i full utsträckning, icke kan lämna någon tillförlitlig

ledning för bedömande av antalet militärtjänstvägrare i framtiden, för

den händelse en utvidgning av det kungl. cirkuläret i nu ifrågasatt riktning

skulle komma till stånd.

Med anledning av vad sålunda anförts och då vi allra minst under nu- rådande

förhållanden kunna vara med på något förslag, som innebär någon som

helst eftergift i fråga om den medborgerliga skyldigheten att deltaga i fosterlandets

försvar, få vi hemställa, att förevarande motion icke måtte föranleda

någon Andra kammarens åtgärd.»

Första kammaren avslog, med 67 röster mot 46 så väl sitt utskotts hemställan

som den inom kammaren väckta motionen, varemot Andra kammaren

med 115 ja mot CO nej biföll sitt tillfälliga utskotts förslag.

De vid 1917 års riksdag väckta motionerna — nr 41 i Första kammaren

av herr Gullberg, med instämmanden av herrar Fr. Ström och A. Petrén i motionens

syfte, samt nr 123 i Andra kammaren av herr Berg i Munkfors — skilde

sig så till vida från varandra, att enligt den förra föreslogs, att det arbete,

som borde åläggas samvetsömma värnpliktige, borde för förhindrande av simulation,

omfatta längre tid än den lagstadgade vapenövningstiden, ett tillägg,

som icke förekom i herr Bergs motion.

1917 års riksda?.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7 6

I den förra motionen föreslogs nämligen, att riksdagen måtte i skrivelse

till Ktmgl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida det

genom nådiga cirkuläret av den 21 febr. 1902 vederbörande truppförbandschefer

lämnade bemyndigande beträffande värnpliktig, som befunnes hysa samvetsbetänkligheter

mot vapentjänst, skulle kunna utvidgas därhän, att det beredde

möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd och under lämplig tillsyn

utföra arbete för statens räkning, vid eller utom truppförbandet, och för att förhindra

simulation, under längre tid än den lagstadgade vapenövning stiden samt

giva åt nämnda cirkulär den tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke

skulle vara uteslutet, och sedan för riksdagen framlägga det förslag utredningen

kunde komma till.

Herr Bergs motion utmynnade åter i hemställan, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida

det genom nådiga cirkuläret av den 21 februari 1902 vederbörande truppförbandschefer

lämnade bemyndigande beträffande värnpliktig, som befunnes

hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, skulle kunna utvidgas därhän, att

det beredde möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd och under lämplig

tillsyn utföra arbete för statens räkning vid eller utom truppförband, samt

giva åt nämnda cirkulär den tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke

skulle vara uteslutet och för riksdagen framlägga förslag härom.

I båda motionerna erinrades i motiveringen, bland annat, att Första kammarens

första tillfälliga utskott år 1916 yttrat, att frågan icke, förrän den på

ett eller annat sätt vunnit sin lösning, komme att definitivt avföras från dagordningen;

att Svenska Missionsförbundets styrelse hos Kungl. Maj:t gjort

framställning angående behovet av ett tillmötesgående på detta område, samt att

det vore ett faktum, att allt flera finge sitta i fängelse för värnpliktsvägran,

vilket allt visade, att frågan vore aktuell och behövde få en snar lösning. Ffter

återgivande av innehållet utav 1902 års cirkulär, fortsätta motionärerna: Därav

framgår, att en mycket svår och grannlaga prövning blivit lagd i regementschefernas

hand. De å sin sida vånda sig väl i allmänhet till regementspastor

för att av honom få prövningen utförd. Huru samvetsgrann en regementspastor

än vill vara, så kan man dock inte i alla fall förutsätta att han som evangelisk

lutersk pastor är nog fördomsfri att giva vitsord åt betänkligheter, som en yngling,

tillhörande frikyrkliga samfund, kan hysa. För övrigt nämnes i cirkuläret

icke ett ord om att samvetsbetänkligheterna skola vara av religiös art. De skola

vara allvarliga och det kunna de helt visst vara, även om de icke äro religiösa.

Allt vittnar om, att frågan bör tagas upp i hela sin omfattning och bestämda

lagstadgade former böra givas åt innehållet i detta cirkulär. Det gäller oförvitliga

svenska medborgares frihet och den bör ligga oss om hjärtat att värna.

Inom vardera kammaren hänvisades motionerna även denna gång till

tillfälliga utskott, Första kammarens första och Andra kammarens femte tillfälliga

utskott.

Förstakammarutskottet hemställde, att herr Gullbergs motion icke måtte

av Första kammaren bifallas. Utskottets till grund för denna hemställan anförda

motivering var av denna lydelse:

»Sedan genom kungl. cirkuläret av den 21 februari 1902 förordnate, att

värnpliktig, som vägrar att fullgöra vapentjänst och därtill föranledes av all
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

varliga samvetsbetänkligheter, skall användas till annan lämplig tjänstgöring

vid truppförbandet, har inom riksdagen i upprepade motioner väckts fråga om

skrivelse till Kungi. Maj :t med begäran om utredning, dels huruvida värnplik

tiga, »om befinntis hava samvetsbetänkligheter ifråga om utförande av vapenövning

eller annan militär tjänstgöring, må i stället kunna utföra annat arbete

för statens räkning, dels ock huruvida sådana värnpliktiga må kunna berättigas

att utföra det dem i stället för vapentjänst ålagda arbete i civil dräkt, utan att

dessa framställningar hittills av riksdagen bifallits.

I den nu föreliggande motionen återupptagas nämnda frågor, men hemställer

motionären därjämte, att riksdagen i den av honom påyrkade skrivelsen

till Kungl. Maj :t jämväl måtte anhålla, att åt omförmälda cirkulär gives den

tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke må vara uteslutet vid den prövning,

som i det kungl. cirkuläret förutsätter skola ske ifråga om de av vederbörande

föreburna samvetsbetänkligheterna.

Vad den senast omförmälda delen av motionen beträffar erbjuda enligt utskottets

mening bestämmelserna i det kungl. cirkuläret fullt tillfredsställande

säkerhet för en saklig och opartisk prövning av ifrågavarande ärenden. Såvitt

utskottet har sig bekant har godtycke vid dylika prövningar ej heller försports,

och därest sådant i enstaka fall skulle förekomma, saknas ej utvägar att beivra

detta. Utskottet anser det alltså vara uppenbart, att motionärens hemställan

i nu ifrågavarande del ej förtjänar beaktande.

I detta sammanhang anser sig utskottet ej böra underlåta att inlägga en

bestämd gensaga mot den av motionären uttalade uppfattningen, att även andra

samvetsbetänkligheter än sådana av religiös art skulle kunna föranleda till befrielse

från vapentjänst under förutsättning allenast att samvetsbetänkligheterna

äro allvarliga. Nämnda yttrande ådagalägger, synes det utskottet, en missuppfattning

av innebörden av det kungl. cirkuläret. Förhandlingarna i riksdagen

såväl före tillkomsten av samma cirkulär som därefter vid behandling av

frågor rörande utvidgning av cirkulärets tillämplighet utvisa tydligt, att allenast

religiösa samvetsbetänkligheter varit avsedda. Skulle åt cirkuläret givas en sådan

tolkning, som den av motionären antydda, och detsamma således kunna åberopas

jämväl av personer, som av helt andra skäl än religiösa samvetsbetänkligheter

söka undandraga sig att fullgöra sin värnplikt, komme det enligt cirkuläret

lämnade medgivandet säkerligen att medföra konsekvenser av mycket

allvarlig art.

Beträffande därefter yrkandet om rätt för samvetsömma värnpliktiga att

i stället för vapentjänst få i civil dräkt utföra arbete för statens räkning vid

eller utom truppförband synes motionären hysa den uppfattningen att, då staten

en gång godkänt principen om verkligt samvetsömma värnpliktigas befriande

från vapen tjänst, staten också följdriktigt måste medgiva den utvidgning

av det ifrågavarande kungl. cirkuläret, som avses med sistnämnda yrkande.

Att denna tankegång, som ytterst leder till att statens tvångsmakt ifråga

om utkrävandet av värnplikten icke i något hänseende bör tillämpas gent emot

verkligt samvetsömma, ej kan godtagas, synes utskottet vara uppenbart. Staten

kan icke lämna större utrymme för den enskildes rätt att handla efter sin individuella

övertygelse än som överensstämmer med nödig omtanke om försvarsväsendets

effektivitet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Eu begränsning i angivna hänseende är ock given gendSP, bestämmelsen i

cirkuläret, att det arbete, som i stället för vapentjänst åläf^fe vederbörande,

skall bestå i annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet.

I fråga härom har invänts, att samvetsömma värnpliktiga utan olägenhet

borde kunna få sysselsättning utom truppförbandet med för försvarsväsendet

erforderligt arbete av mera civil art eller rent av med civilt arbete, som faller

utom ramen för försvarsorganisationen. Då emellertid vårt relativt folkfattiga

land i farans stund förvisso behöver för sitt försvar förfoga över varje vapenför

man i värnpliktsåldern, lärer det sistnämnda ej kunna ifrågasättas, och

även om det i något fall skulle ur försvarets synpunkt befinnas lämpligt att

sysselsätta värnpliktig med arbete för försvarsändamål utom truppförbandet,

synes det dock under inga förhållanden kunna medgivas såsom en rättighet att

erhålla dylik tjänstgöring, utan måste sådant avgöras uteslutande med hänsyn

till det militära behovet.

Kan således skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöringen vid truppförbandet

ej eftergivas, följer därav, enligt utskottets mening, med nödvändighet,

att rätt för värnpliktig att under tjänstgöringen bära civil dräkt ej heller

kan medgivas. Ett dylikt medgivande komme otvivelaktigt att medföra synnerligen

allvarliga praktiska olägenheter, i det att upprätthållande av ordning och

disciplin därigenom i hög grad försvårades, om ej alldeles omöjliggjordes.

Ytterligare torde invändas, att, då det endast kan bliva fråga om ett fåtal

individer, bifall till motionen ej skulle innebära någon våda.

Utskottet medgiver visserligen, att det antal värnpliktiga, som på grund av

samvetsbetänkligheter vägra att göra vapentjänst, för närvarande ej är stort.

Med hänsyn särskilt till de försvarsfientliga strävanden, som i oroväckande

grad göra sig gällande, ej minst bland den värnpliktiga ungdomen, får man

emellertid, enligt utskottets mening, ej bortse från att fara förefinnes, att åtskilliga,

utan att vara av religiös övertygelse tvingade, under förebärande därav

skola söka och till följd av de svårigheter, som alltid förefinnas ifråga om

konstaterande av simulation, måhända jämväl lyckas undandraga sig fullgörande

av sin plikt mot staten och fosterlandet.

Då nämnda fara otvivelaktigt ökas i samma mån som det ifrågavarande

kungl. cirkulärets tillämplighetsområde utvidgas, och då det i synnerhet i nu rådande

allsvarstid är angeläget att hos alla och en var inskärpes, att individens

åskådningar och intressen måste underordnas statens, finner utskottet häri ytterligare

ett skäl mot bifall till motionärens yrkanden.

Vad slutligen beträffar motionärens förslag att, till förekommande av simulation,

det i stället för värnpliktstjänstgöringen ålagda arbetet skulle utföras

under längre tid än den lagstadgade vapenövningstiden, är detsamma huvudsakligen

redan bemött genom vad förut anförts därom, att jämväl dylikt arbete

måste hava karaktär av verklig värnpliktstjänst. En sådan förlängd tjänstgöring,

som för att utgöra betryggande garanti säkerligen måste vara ganska avsevärd,

lärer ej utan praktiska olägenheter och ökade utgifter för staten kunna

anordnas oberoende av den vanliga övningstiden.»

Eeservation anfördes av herr Alkman samt av herrar Oscar Olsson och E.

V. Gelin, vilka båda sistnämnda ansågo, att utskottets yttrande bort hava följande

lydelse:

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

»Principen < statens skyldighet att taga hänsyn till värnpliktigs allvarliga

samvctsbetänkligh ;r vid fullgörandet av värnpliktstjänstgöringen har uttryckligen

bekräftats i kungliga cirkuläret av den 21 febr. 1902. Detta innebär, att

därest efter inhämtande av erforderliga upplysningar vederbiirande truppförbandschef

vid noggrann prövning av omständigheterna i varje särskilt fall finner

övertygande skäl föreligga till antagandet, att värnpliktig, som vägrar fullgöra

vapentjänst, därtill föranledes av allvarliga samvetsbetänkligheter, äger

vederbörande truppchef förordna, att dylik värnpliktig skall användas i annan

lämplig tjänstgöring vid truppförbandet.

Motionens yrkande innebär endast ett konsekvent tillämpande av denna redan

erkända skyldighet att taga hänsyn till den värnpliktiges samvetsbetänkligheter

genom att ej tvinga honom att bära uniform. Den militära sakkunskapen

har uttryckligen förklarat, att det inte behöver möta några större svårigheter

att tillåta värnpliktig utföra sig ålagt arbete utan att vara iklädd uniform.

Den egentliga svårigheten skulle ligga i övervakandet av sådan värnpliktig

i synnerhet under fritiden, om han då inte vore skyldig att bära uniform.

Det förefaller dock, som om denna svårighet inte borde vara oöverkomlig, då

det gäller skyddandet av det dyrbaraste hos människan, samvetet och känslan av

plikten att lyda dess bud, i synnerhet ifråga om förhållanden, där statsmakterna

själva erkänt det berättigade i kravet på samvetsömhetens respekterande.

Att truppförbandscheferna vid tillämpandet av det kungliga cirkuläret i

dess ifrågasatta utvidgade form kommer att stöta på fall av simulation från

värnpliktigas sida är troligt, men alldeles samma svårigheter föreligga vid tilllämpandet

av det kungliga cirkuläret i dess nuvarande form, varför denna omständighet

inte kan motivera ett avsteg från hävdandet av samvetsfriheten i

detta fall.

Motionärernas tanke att förhindra fall av simulation genom att utsträcka •

värnpliktstiden för samvetsöm värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra

sin värnpliktstjänstgöring utan att behöva bära uniform, anser utskottet vara

mindre tilltalande, enär sådan utsträckning utöver den vanliga värnpliktstiden

lätt finge karaktären av ett samhällets straff för den värnpliktiges lydnad av

samvetets bud, och en samhällsåtgärd med sådan karaktär skulle säkerligen allmänt

kännas som orättfärdig och förhatlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under hänvisning i övrigt

till vad utskottet i sina vid 1915 och 1910 års riksdagar avgivna utlåtanden i

ämnet yttrat, får utskottet hemställa, att Första kammaren måtte för sin del besluta,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes taga under övervägande, huruvida det genom nådiga cirkuläret den 21

febr. 1902 vederbörande truppförbandschefer lämnade bemyndigande beträffande

värnpliktig, som befunnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, må

kunna utvidgas därhän, att det bereder möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd

och under lämplig tillsyn utföra arbete för statens räkning vid eller

utom truppförbandet.»

Andrakammarutskottet gjorde hemställan i överensstämmelse med detta av

reservanterna inom förstakammarutskottet framlagda förslag, dvs. samma förslag

som vid 1916 års riksdag förordats av båda kamrarnas tillfälliga utskott

och antagits av Andra kammaren.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Utskottet hänvisade härvid till förut lämnade redogörelser och anförd motivering

samt yttrade därjämte:

»Såsom i motionen erinras om, har den däri berörda frågan vid åtskilliga

föregående riksdagar varit föremål för behandling. Senast vid 1916 års riksdag

biföll Andra kammaren en av samme motionär gjord hemställan, likalydande

med det i den nu förevarande motionen framställda yrkandet utom däri, att i

det senare det tillägget gjorts, att det ovannämnda cirkuläret skulle givas den

tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke må vara uteslutet, varförutom

motionären nu påyrkar, att efter utredning förslag skulle föreläggas riksdagen.

Det sålunda uttalade önskemålet beträffande cirkulärets avfattning torde

böra gälla så vitt möjligt i allmänhet vid avfattningen av stadganden, som giva

befogenheter åt myndigheter, vare sig militära eller civila, och lärer sålunda

icke behöva i detta fall särskilt framhävas, även om den här avsedda befogenheten

måste vara särskilt svår att utöva på ett grannlaga sätt.

Ej heller finner utskottet det behövligt, att frågan efter utredning förelägges

riksdagen, utan förutsätter utskottet, att om Kungl. Maj:t på grund av

hemställan från riksdagen utfärdar nya bestämmelser i ämnet, Kungl. Maj:t så

avfattar dessa, att de stå i överensstämmelse med vad riksdagen i sin hemställan

uttalat.»

Reservation anfördes av herrar Åkerlindh, Thore, Sundberg och Eurén, vilka

anförde:

»En utvidgning av militärbefälets bemyndigande på sätt utskottet föreslagit

skulle å ena sidan utan tvivel bereda en välbehövlig lättnad åt värnpliktiga,

som hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot militärtjänst, men å andra

sidan kan på goda grunder befaras, att den kommer att öka antalet militärtjänstvägrare

bland annat med värnpliktiga av antimilitaristisk åskådning.

Den ifrågasatta utvidgningen bör i följd härav icke komma till stånd med

mindre samtidigt vidtagas åtgärder till förhindrande av den befarade ökningen

av antalet militärtjänstvägrare.

En dylik åtgärd, som synes vara betryggande, föreslogs vid 1915 års riksdag

och antogs i Andra kammaren, men avslogs i Första kammaren. Den avsåg,

att den civila tjänstgöringen skulle göras längre än den militära till förhindrande

av s. k. simulation.

Då emellertid frågan om en dylik utökning av värnpliktstiden icke kan

upptagas till prövning i sammanhang med den föreliggande motionen, hemställa

vi, att den förevarande motionen icke må till någon kammarens åtgärd

föranleda.»

Kamrarna stannade även denna gång i olika beslut, i det att Första kammaren,

med 55 röster mot 33, biföll sitt tillfälliga utskotts avslagsyrkande, varemot

Andra kammaren utan votering godkände sitt tillfälliga utskotts hemställan,

och hade frågan alltså jämväl denna gång förfallit. I

Utom riksdagen

räckta

förslag.

I jämbredd med utvecklingen inom svenska riksdagen av den föroliggande

frågan hava utom riksdagen, i broschyrer och enskilda inlagor, vid offentliga

möten osv. ganska starka rörelser gjort sig gällande i syfte att framkalla

nya bestämmelse rörande de s. k. religiösa värnplikt-svågrarnas behandling. Så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

som exempel härpå må dels erinras om den till de sakkunniga överlämnade inlagan

av Ilenning Melander, vilken åtföljes av en broschyr med titel: »Kriget

och domen i Josafats dal», dels ock anföras innehållet av on utav Svenska missionsförbundet

den 2 november 1910 hos Kung!. Maj:t gjord, likaledes till de

sakkunniga överlämnad framställning därom, att Kung]. Maj:t måtte i förevarande

sak förelägga 1917 ars riksdag ett lagförslag, »som icke med borgerliga

straffåtgärder försöker kränka unga samvetsgranna mäns karaktär genom att

tvinga dem till en handling, som enligt deras övertygelse är okristlig och omoralisk».

Till stöd för donna framställning anföres till en början, att denna

angelägenhet vore för Svenska missionsförbundet så väl som för andra krist

jiga korporationer av mycket stor betydelse, på samma gång som den även grepe

in på det politiska området, varefter ytterligare anföres följande:

»Det gäller nämligen behandlingen av de unga män, som vägra att underkasta

sig militär utbildning, emedan de anse all militärtjänst strida emot Guds

bud, och att de därför göra synd, om de i strid mot denna sin övertygelse skulle

lyda den borgerliga lagen. De åberopa sig därvid på det bekanta apostoliska

budet: Man måste lyda Gud mer än människor.

Ku kan invändas, att denna deras uppfattning beror på ett missförstånd.

Emellertid är det deras uppfattning, och deras samvete är bundet därav. Under

sådana förhållanden är det en kränkning av deras karaktär att genom borgerliga

straff söka tvinga dem att göra, vad de anse vara orätt. Låta de sig

icke tvingas, så å döm as de upprepade fängelsestraff, och det blir ju i längden

orimligt. Låta de sig däremot tvingas, så är det ett moraliskt nederlag, vilket

kan hava mycket vådliga följder för deras karaktär — följder, som icke kunna

uppvägas av den möjliga, men i varje fall problematiska vinst, som Sveriges

försvar kunde hava därav.

Det får vidare icke förbises, att under den offentliga diskussion, som en

tid förts dels i tidningar, dels i broschyrer, till försvar för krigstjänstvägran

framträtt författare, vilka man måste tillmäta ett ganska stort anseende och vilka

därför i dessa unga mäns ögon äga motsvarande auktoritet.

Svenska missionsförbundets styrelse inser och erkänner mycket väl, att svårigheter

kunna uppstå, när det gäller att från försvarsväsendets synpunkt bedöma

och avgöra, hur man rätteligen bör förhålla sig i denna sak. Men dessa

svårigheter äro säkerligen icke omöjliga att övervinna. Den största svårigheten

är naturligtvis faran för simulation, men även den torde icke vara böverkomlig.

Av dem, som vägra göra militärtjänst, äro nog många villiga att låta öva

sig i militär sjukvård, och i ett eventuellt krig behöves ju alltid en stor mängd

sadana. I allmänhet kan man också beräkna, att dessa samvetsömma människor

skola vara särskilt lämpliga såsom sjukvårdare, ty om man av några kan vänta,

att de skola behandla de sårade och sjuka med nödig varsamhet, så är det väl

av dessa.

Om nu frågan icke kan fullständigt lösas på detta sätt, så har staten behov

av arbetskrafter på så många områden, att det icke bör vara omöjligt att

till fyllande av sådana behov använda de unga män, som icke kunna förmås att

göra militärtjänst i någon form. I riksdagens andra kammare ha också motioner

väckts och bifallits i detta syfte. Svenska missionsförbundets styrelse är

ock övertygad, att om de, som vägra göra militärtjänst, åläggas ett civilt arbete

ll

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

för statens räkning, som fullt motsvarar eller till och med, om så skulle finnas

lämpligt, överstiger vad som i ansträngning fordras för fullgörande av militärplikt,

så skall det säkerligen vara ett synnerligen kraftigt botemedel mot simulation.

Vid en eventuell lagstiftning skulle säkerligen ytterligare bot kunna

vinnas genom att bestämma extra straff för sådana, som bliva överbevisade om

verklig simulation.

Härtill kommer ännu en annan sak, som kan vara av betydelse. Dessa, som

av religiösa skäl vägra att göra militärtjänst, tillhöra väl i regel någon kristlig

förening. Från denna förenings föreståndare kan alltid vederbörande myndighet

erhålla upplysning om den krigstjänstvägrandes karaktär och därvid hava

ledning för sitt omdöme om, huruvida simulation kan misstänkas föreligga. Att

såsom nu vanligen lär ske i fråga därom söka upplysning endast bos vederbörande

regementspastor torde väl i de flesta fall vara otillräckligt, då han naturligtvis

i regeln icke kan personligen känna de unga män, varom bär är

fråga.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statistisk redogörelse angående s. k. religiösa värn plikts vågrare

i Sverige.

I syfte att erhålla eu utgångspunkt för bedömande av det föreliggande spörsmålet

hava de sakkunniga, enligt översänt frågeformulär (Bil. 1), införskaffat

upplysningar från vederbörande truppförbands- och flottstationschefer rörande

förekomsten i vårt land av sådana fall, där värnpliktig på grund av åberopade

religiösa betänkligheter vägrat göra tjänst som värnpliktig. Uppgifterna hava

enligt senare utsända frågeformulär kompletterats för tiden till slutet av år 1917.

Först och främst har begärts upplysning om de fall, där värnpliktig för

dylik förseelse åtalats vid krigsrätt. De sakkunniga hava i sådant avseende

inhämtat uppgifter för tiden från och med år 1902, dvs. det kalenderår, då Kungl.

cirkuläret den 21 februari 1902 utfärdades.

För samma tid hava uppgifter inhämtats rörande de fall, där värnpliktig

på grund av samma cirkulär använts till annat arbete än vapentjänst. Dessa

senare uppgifter hava givetvis icke kunnat bliva fullt exakta, då ju någon skyldighet

att angående sådana fall föra särskilda anteckningar icke åligger vederbörande

chefer.

Vidare hava, uppgifter införskaffats angående sådana fall, där truppförbandschef

(flottstationschef) i disciplinär väg ålagt värnpliktig bestraffning för

förseelse av ifrågavarande art, dock — med hänsyn till svårigheten att lämna dylika

uppgifter i något så när fullständigt skick annat än för de senaste åren —

allenast för tiden 1912—1917.

Härjämte hava upplysningar begärts och erhållits i frågan, huruvida i fall

av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring den värnpliktige allenast vägrat att

bära vapen, »fullgöra vapentjänst», eller om han därjämte motsatt sig att påtaga

militär uniform eller att överhuvud utföra något som helst arbete för krigsmaktens

räkning. De förra hava av de sakkunniga benämnts vapentjänstvägrare,

de senare hava sammanfattats under benämningen nulilärtjänstvägrare. Även

i detta hänseende torde de erhållna statistiska siffrorna icke få betraktas såsom

fullt exakta, men de giva dock en ganska god föreställning om förhållandet mellan

antalet fall i de båda grupperna.

Slutligen hava uppgifter begärts angående de fall, då simulation ansetts

föreligga.

De sålunda erhållna uppgifterna hava av de sakkunniga sammanfattats i

lyra särskilda tabeller (Bil. 2—5), den första uppställd i ordning efter samtliga

truppförband (flottstationer) och upptagande hithörande Jcrigsrättsmål, den andra

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

upptagande ovan omförmälda disciplinmål, den tredje omfattande hithörande

krigsrättsmål, upptagna i kronologisk ordning, samt den fjärde utvisande de fall,

då värnpliktiga på grund av 1902 ars cirkulär använts till annat arbete än

vapentjänst.

Av dessa tabeller jämte de inkomna handlingar, å vilka desamma äro gran

dåde, framgår, bland annat, följande.

Antalet hithörande krigsrättsmål under perioden 1902—1917 har varit till

hopa 136; och hava de till ansvar fällda värnpliktigas antal utgjort 85; av dessa

hava 49 dömts allenast en gång, 23 hava ådömts ansvar två gånger, 10 tre

gånger och 3 fyra gånger. Så vitt inhämtas av de uppgifter, som varit för de

sakkunniga tillgängliga, har under ifrågavarande period icke någon värnpliktig

olivit för förseelse av ifrågavarande art fälld till ansvar mera än fyra gånger.

Det är dock givetvis möjligt, att en eller annan värnpliktig, som under perioden

i 902—1917 blivit ådömd straff för värnpliktsvägran, redan före år 1902 av

krigsrätt ådömts bestraffning för enahanda förseelse.

Av de vid krigsrätt dömda 85 värnpliktiga torde 26 hava nekat allenast

att övas i vapnens bi’uk och 59 hava vägrat att bära uniform eller att fullgöra

arbete överhuvud för krigsmaktens räkning.

I åtskilliga fall under åren 1912—1917 har truppförbandschef, som icke

unnit skäl att, med tillämpning av 1902 års cirkulär, använda den värnpliktige

till annat arbete än vapeutjänst, omedelbart ålagt honom disciplinär bestraff

ning. Först vid upprepad enahanda förseelse har målet hänvisats till krigs

rätt. Detta synes hava förekommit beträffande så väl »vapentjänstvägrare» som

> militärtjänstvägrare».

Även har inträffat, att truppförbandschef ålagt vapentjänstvägrare bestraffning

i disciplinär väg eller låtit åtala honom vid krigsrätt och först sedan, med

Tillämpning av 1902 års cirkulär, låtit den värnpliktige användas i annat arbete

än vapentjänst.

I ögonen fallande är det förhållandet, att vägran att fullgöra värnoliktstjänst

förekommit vida oftare under de senaste aren än under tidigare

år i perioden. Från högst 9 mål under åren 1902—1912 samt 1 mål ar 19lo och

3 mål år 1914 har siffran för krigsrättsmålen sprungit upp för år 1915 till 37 mål,

''ör år 1916 till 29 mål och för år 1917 till 16 mål. Att detta berott på vissa omständigheter,

som stå i samband med världskriget, är uppenbart. Härvid hava näm

igen inverkat de upprepade krigstjänstinkallelserna under de sista tre åren.

Dessa inkallelser hava ju avsett samtliga årsklasser i beväringen; och ett mycket

avsevärt antal fall av vägran har inträffat just inom äldre årsklasser i fråga

om värnpliktiga, som förut utan invändning underkastat sig utbildningen. Okring

under de senare åren i perioden har dock även i avsevärd omfattning inräffat

bland nyinskrivna värnpliktiga.

Simulation har, så vitt av de inhämtade uppgifterna framgår, icke före

kommit annat än i ett mycket ringa antal fall, 6 eller 7. Stundom hay uppgivits,

att de religiösa samvetsbetänkligheterna varit beroende på »inlärda åsikter»

eller »lösa idéer» eller att de varit »starkt uppblandade av andra motiv».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Med hänsyn till det lagrum i strafflagen tor krigsmakten, enligt vilket

den värnpliktige blivit åtalad och dömd, kunna ifrågavarande krigsrättsmål —

liksom ock ovannämnda disciplinmål — uppdelas i sådana, där den värnpliktige

åtalats och dömts — resp. ålagts disciplinär bestraffning — för direkt eägran

att bära vapen, bära uniform osv., och sådana, där den värnpliktige på grund

av sedermera åberopade religiösa betänkligheter uteblivit från tjänstgöring, i

förra fallet har den värnpliktige i regel åtalats och straffats för underlåtenhet

att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning (§ St i 1881 års lag, § 70 i 191-iårs

lag); i det senare har han straffats antingen för olovligt undanhållande (§ (h

i 1881 års lag, § 52 i 1914 års lag) eller för rymning (§ 59 i 1881 års lag, § 48

i 1914 års lag). I enstaka fall har värnpliktig dömts för underlåtenhet till egen

fördel att fullgöra tjänsteplikt (§ 129 i 1914 års lag).

Straffsatserna hava växlat mellan 4 dagars vaktarrest och 8 månaders straffarbete

— nämligen vid bestraffning fjärde gången. Ofta har straffet första gången

bestämts till 1 ä 2 månaders fängelse. För en och samma värnpliktig har bestraffningen

uppgått till högst sammanlagt It! månader 18 dagar fängelse eller straffarbete.

Straffsatserna synas hava under ifrågavarande period, 1902—1917, varit i storr,

se''.t lägre än under föregående år, att döma av de uppgifter, som härom

lämnats i de vid riksdagarna åren 1898 och 1901 i ämnet väckta motioner. Uti

dessa motioner uppräknas nämligen en hel del fall, i vilka värnpliktiga bli vi r

för vägran på grund av samvetsbetänkligheter att göra vapentjänst eller att ikläda

sig uniform ådömda bestraffning. I dessa fall uppgingo straffsatserna i några

fall till sammanlagt ett eller två år, i ett fall till sammanlagt två år fyra

månaders straffarbete

Frågan, huru efter bestraffningen med den värnpliktige vidare förfarits,

har i den uppgjorda statistiken icke kunnat erhålla någon närmare belysning.

Förfaringssättet synes hava varit ganska växlande. Bortsett från de

fall, där den bestraffade emigrerat, angående vilka någon officiell upplysning

icke kunnat erhållas, skulle man kunna skilja mellan, å ena sidan, sådana fali,

där den värnpliktige, vare sig före eller efter bestraffningens undergående,

ändrat åsikt och fullgjort sina skyldigheter i tjänsten, vilka fall tillhopa utgöra

ett ganska avsevärt antal, samt å andra sidan sådana, där så icke skett. I senare

händelsen har i många fall vid förnyad vägran ålagts nytt straff, dock,

såsom ovan nämnts, icke, så vitt av den här föreliggande statistiken kunnat utrönas,

flera än fyra gånger (därav ett, där den värnpliktige först vägrat att bära

vapen, men sedermera nekade även att civilklädd utföra handräckningsarbete).

Men i åtskilliga fall har den värnpliktige på en eller annan grund frikallats från

värnpliktens vidare fullgörande. Ofta uppgives, att den värnpliktige efter utstån

den bestraffning hemförlovats för att ånyo inkallas. I enstaka fall har den värn

pliktige underkastats internering å sinnessjukvårdsanstalt för undersökning av

hans sinnesbeskaffenhet.

Enligt Bil. 5 har antalet värnpliktiga, som enligt 1902 års cirkulär använts

till annat arbete än vapentjänst, för hela tiden från cirkulärets utfärdande upp

gått till sammanlagt inemot 300. I detta antal ingår således icke det antal värnpliktiga,

vilka till eu början vägrat göra vapentjänst, men efter erhållna upplys

ningar eller upprepade tillsägelser och varningar beslutit sig för att vederbörligen

fullgöra vapentjänsten och sålunda icke blivit föremål för tillämpning av nämnda

opaginerad Kontrollera mot PDF

cirkulär. Från åtskilliga truppförband, t. ex. Karlskrona grenadjärregemente,

hava vissa uppgifter meddelats angående dylika fall. Någon statistik över sådana

fall kan givetvis icke åstadkommas. Det är påfallande, att antalet fall av nu

ifrågavarande beskaffenhet under senare hälften av år 1917 uppgått till nära en

tredjedel av hela antalet under åren 1902—1917, varvid dock bör uppmärksammas,

att siffrorna i Bil. 5 i vad de avse tiden 1902—1916 äro att anse såsom

approximativa. Emellertid är det uppenbart, att på sista tiden en högst betydande

ökning av hithörande fall inträtt.

Det arbete, vartill med tillämpning av 1902 års cirkulär värnpliktsvägrare

vid olika truppförband blivit använda, hava varit av växlande art. Det vanligast

förekommande synes hava varit, att den värnpliktige fått tjänstgöra vid sjukvården,

såsom sjukbärare o. dyl. Vanligt är även, att sådan värnpliktig hänvisats

att utföra handräckningsarbete, t. ex. såsom postbud, eldare, trädgårdsarbetare

eller såsom kusk, hästskötare, kock, handräckning vid marketenteri eller vid soldathem

eller ho3 vapenofficer. Ej sällan har åt sådana värnpliktiga anförtrotts expe

ditionsgöromål o. dyl. eller arbete vid förråd — även vapenförråd (I. 6) — eller

verkstäder. Några hava använts såsom yrkesarbetare, t. ex. bagare, snickare. 1

enstaka fall har den värnpliktige fått tjänstgöra i befattning, mera direkt avseende

krigstjänsten, t. ex. såsom ordonnans (I. 2), »kompanirapportkarl» (Ing. 1),

»markör» (I. 12).

Till närmare belysning av arten och innehållet av det statistiska material,

som stått till de sakkunnigas förfogande, lämnas här nedan en redogörelse för

några särskilda fall, vilka synts vara ur en eller annan synpunkt typiska eller

eljest av intresse för frågans utredning (Bil. 6).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. I

a) Har under tiden efter utfärdande

av nådiga cirkuläret den 21 februari

1202 vid det (den) under Edert befäl

ställda truppförband (flottstation osv.

något fall inträffat, där värnpliktig

blivit vid krigarätt åtalad för vägran

på grund av åberopade religiösa betänkligheter

att fullgöra vapentjänst?

b) Därest denna fråga besvaras jakande

:

1) I huru många fall har den tilltalade

blivit av domstolen frikänd?

2) I huru många fall har den tilltalade

blivit fälld till ansvar?

3) Vilken straffpåföljd har därvid

ådömts?

Anm. Önskvärt är, att så fullständiga

upplysningar som möjligt lämnas

angående i hithörande krigerättsmål

förekomna omständigheter, såsom huruvida

den dömde blivit ånyo fälld för

enahanda förseelse m. m.

Nedanstående frågor besvaras i den

mån det befinnes möjligt och så fullständigt

sig göra låter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

a) Har det under åren 1912 —1916

och förra hälften av år 1917 vid trupp

förbandet (flottstationen osv.) förekommit,

att, i andra fall än sådana,

som avses under I, värnpliktig blivit

av vederbörande befälhavare ålagd disciplinär

bestraffning för vägran på

grund av åberopade religiösa betänkligheter

att fullgöra vapentjänst?

b) Därest denna fråga hesvaras jakande:
1)

I huru många fall bar detta ägt

rum?

2) Vilken bestraffning bar därvid

ålagts?

Anm. 1. Om det förekommit, att

samme värnpliktig blivit upprepade

gånger ålagd sådan disciplinär bestraffning,

bör sådant särskilt angivas.

Anm. 2. Önskvärt är, att, därest

före år 1912 fall av ifrågavarande art

vid truppförbaudet (flottstationen osv.)

förekommit, upplysningar jämväl om

dessa meddelas.

III.

Nedanstående frågor besvaras i den

mån det belinnes möjligt och så fullständigt

sig göra låter.

a) Har det vid truppförbandet (flottstationen

osv.) förekommit att, i andra

fall än de, som avses under I

och II, värnpliktig, med åberopande

av religiösa betänkligheter, anhållit om

befrielse från vapentjänst?

b) Därest denna fråga hesvaras jakande:
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1) 1 huru många fall hava dylika

ansökningar blivit jämlikt nådiga cirkuläret

den 21 februari 1902 bifallna?

2) Till vilken tjänstgöring vid truppförbandet

hava under b) avsedda värnpliktiga

blivit använda?

e) Har i något av de under I, II

och 111 a) avsedda fall

1) den värnpliktige vägrat att bära

uniform och, eventuellt, för sådan vägran

blivit ådömd eller ålagd bestraffning?
2)

den värnpliktige vägrat att (i uniform)

fullgöra arbete för krigsmaktens

räkning?

3) det visat sig, att de vid ansökning

om befrielse från vapentjänst åberopade

religiösa betänkligheter varit

simulerade?

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. 2.

Tabell

över krigsrättsmål under tiden 1902 — 1917, i vilka genom slutligt utslag bestraffning

ådömts för vägran på, grund av religiösa samvetsbetänkligheter

att göra tjänst som värnpliktig.

f

För-

Krigsrättsmål, i vilka genom slutligt

utslag bestraffning ådömts

, . ■ , ,. kortad

Summa

Anteckningar

Truppförband '' floturtation; \

1 benäm- ning

År; samt — inom parentes

— antal mål

mål

dömda

värnpliktiga

1

Kungl. Svea livgarde .................. I. 1.

» Göta livgarde .................. I. 2.

» Livregementets grenadjärer.. I. 8.

» Första livgrenadjärreg....... I. 4.

> Andra livgrenadjärreg....... I. ö.

» Västgöta regemente............, I. 6.

» Karlskrona grenadjärreg. ...| I. 7.

» Upplands infanteriregemente! I. 8.

> Skaraborgs regemente......... I. 9.

» Södermanlands regemente... I. 10.

» Kronobergs regemente ......1 I. 11.

» Jönköpings regemente ......| I. 12.

............! I. 18.

1914 (1); 191ö (1); 1916 (1)| 3

11907 (1); 1909 (1); 1917 (S)j ö

Dalregementet.......

Hälsinge regemente.

Älvsborgs regemente

Hallands regemente...

I. 14.

I. 15.

I. 16.

1916 (2)

(1910(1); 1911(1); 1913(1)0

(1915(1); 1916(1); 1917 (3)J

1904 (1); 1911(1)

(1902(1); 1904(1); 1905 (1)0

(1906(2); 1912(1); 1916(1)0

(1916 (1) )

1906 (1); 1910 (1); 1916 (4)

1915 (2); 1916 (3)

1902 (2); 1903 (1); 1904 (1);

1906(1); 1912(1); 1914(3);

1915(1); 1916 (2); 1917(3)

1904 (3); 1906 (2); 1915 (3)

1915(2); 1916(1)

15

4

3

11

Transport | 65 | 45

Disciplinmål, se Bil. 3.

Härav en förut dömd vid

I. 18. Disciplinmål, se

Bil. 3.

Disciplinmål, se Bil. 3.

{Härav en senare dömd vid

I. 17.

Disciplinmål, se Bil. 3.

1 Härav en förut dömd vid

I. 18 och en senare dömd

vid I. 19. Disciplinmål,

se Bil. 3.

Disciplinmål, se Bil. 3.

opaginerad Kontrollera mot PDF

!tl

Krigsrättsiuål, i vilka genom slutligt

För-

utslag bestraffning åd örats

kortad

i Summa

''1 ruppförband flottstation

År; samt — inom parentes

^--

A n teek n inga r

be mim-

3 £*

ning

— antal mål

mål

II

pr- &.

<*}''

P

.

Transport

66

45

IviUigl. Bohusläns rrgemcntr.........

1. 17.

1916 (1); 1917 (1)

2

2

Häravcn förutdömd vid 1.11

(1902 (1); 1906(1); 1906 (2);)

(Härav en senare dömd vid

» Västmanlands regemente ...

I. 18.

51907 (4); 1909(2); 1910 (3);}

[ 1916 (3); 1916(1) |

17

P

) I. 8 och en senare dömd

| vid I. 14 samt två se- ( nare dömda vid I. 26.

» Norrbottens regemente ......

r. in.

1916 (1)

1

i

Förut dömd vid I. 14.

Västerbottens regemente ...

1. 20.

1917 (1

1

i

Målet ej slutbehandlat.

Kalmar regemente ...........

I. 21.

1916 (1); 1916 1 ■; 1917 (1)

3

2

> Värmlands regemente.........

I. 22.

1916 (1)

1

1

(Förut disciplinärt bestraf

\ fad vid I. 8.

» Jämtlands fältjägarregemente

I. 22.

—

—

—

» Norra Skånska infanterireg.

I. 24.

(1903(1); 1909(2); 1911 (l);\

(1912(1); 1916 (3); 1916 (2)/

10

6

Disciplinmål, se Bil. 3.

Södra Skånska infanterireg.

I. 26.

1916(2); 1916 (2 *

4

2

(Härav två förutdömda vid

» Vaxholms grenadjärreg......

J. 26.

1906 (1); 1908 (2)

3

3

\ T. 18. Disciplinmål, se

» (,-rottlunds infanteriregemente

I. 27.

1910 (1); 1915 (1); 1916 (3)

O

2

| Bil. 3.

Västernorrlands regemente...

I. 28.

1916 (1).

1

1

K. 1.

K. 2.

» Livregementets dragoner ...

—

—

—

» Livregementets husarer......

K. 3.

1917 (1)

1

1

» Smålands husarregemente...

K. 4.

—

—

—

» Skånska husarregementet ...

K. ö.

—

—

—

» Skånska dragonregementet ..

K. 6.

—

—

—

K. 7.

__

Kungl. Norrlands dragonregemente..

K. 8.

—

—

—

Kungl. Svea artilleriregemente ......

A. 1.

—

—

—

» Göta artilleriregemente ......

A. 2.

—

—

—

» Wendes artilleriregemente...

A. 3.

—

—

—

s Norrlands artilleriregemente

A. 4.

1916 (1

1

1

» Upplands artilleriregemente

A. 5.

1915 (3)

3

2

Smålands artilleriregemente

A. 6.

—

—

3 Oottlands artilleriregemente

A. 7.

—

—

Transport

118

79

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Truppförband (flottstation)

För-

kortad

benäm-

ning

Krigsrättsmål, i vilka geno

utslag bestraffning åd

År; samt — inom parentes

— antal mål

m sli

ömts

Sun

mål

ltligt

ima

nr~

•as

»5*

8»

Anteckningar

Transport

118

79

Kungl. Bodens-Karlsborgs artilleri-

regemente .....................

A. 8.

1916 (3); 1917 (2)

5

2

s Positionsartillerircgementet..

A. i).

1916 (1)

i

1

Kungl. Svea ingenjörkår (utom fäst-

ningskompaniet) ............

Ing. 1.

1915 (2)

2

1

(Sthlm)

» Svea ingenjörkårs fästnings-

kompani.......................

Ing. 1.

—

—

—

» (tota ingenjörkår (utom fäst-

(Vaxh.)

ningskompaniet) ............

Ing. 2.

—

—

—

» Gota mgenjorkars fastmngs-

kompani.......................

Ing. 2.

—

—

-

(Karlskr.)

|

» Fälttelegrafkåren...............

Ing. 3.

—

—

—

Disciplinmål, se Bil. S.

» Bodens ingenjörkår .........

Ing. 4.

1915 (2)

2

2

T 1

1916 fl)- 1917 ill

9

1

» (tota trängkår ...........''.......

T. 2.

1915 (1)

i

i

» Norrlands trängkår............

T. 3.

---

—

—

» Skånska trängkåren .........

T. 4.

—

—

—

» Västmanlands trängkår......

T. 5.

1916 (1)

i

i

» Östgöta trängkår...............

T. (i.

—

—

—

Arméns intendentnrförråd å Stock

holm......................................

In t. 1.

—

—

—

Armén» intendent ur förråd i Karls*

borg.......................................

lut. 2.

—

—

Arméns intendenturrföråd i Boden..

Int, 3.

—

-

—

Arméns intendeutnrförråd i Sollefteå

Int. 4.

—

—

—

Disciplinmål, se ilil. 3.

Kungl. flottans station i Stockholm

F. S. S.

—

—

—

.

j Målet ej slutbehandlat:

Knngl. flottans station i Karlskrona

F. S. K.

1916 (1)

i

i

j den värnpliktige miss-

tånkes vara sinnessjuk.

Kungl. Vaxholms kustartillerireg....

K. A. 1.

1910 (2)

2

i

Fårösunds bnstartilleridetaschement

K. A. 1. F.

—

—

—

Transport

135

90

opaginerad Kontrollera mot PDF

För-

Krigsrättsmål, i vilka genom slutligt

utslag bestraffning ådömts

Truppförband (flottstation

kortad

Ku rama

Anteckningar

benäm-

ning

År; samt — inom parentes

— antal mål

mål

<

p:

3 o- ■Ef

J “

ÖS"

p

Kungl. Karlskrona kustartillerireg.

» ÄlvBborgs kustartillerikår...

K. A. 2.

K. A. 3.

Transport

1016 (1

''

—

135

1

-

90

1

Disciplinmål, se Hil. 3.

I

Summa krigsrättsmål..................! 1116

i

Summa dömda värnpliktiga......... —

Avgår: dömda vid två truppförband | —

Återstår | 136

91

6

85

Anm. 1. Under »vägran att göra tjänst som värnpliktig» inbegripen här sådana fall, där värnpliktig på grund

av religiösa samvetsbetänkligheter uteblivit från tjänstgöring och härför ådömts bestraffning enligt

strafflagen för krigsmakten för »olovligt undanhållande» eller för »rymning».

*l?itri. 2. Under åren 1902—1917 hava, utöver de i tabellen upptagna mål, i tre fall — nämligen vid I. 18,1. 25

och T. 6 — värnpliktiga åtalats vid krigsrätt för vägran av ifrågavarande art, men blivit frikända;

varjämte i ett fall — vid I. 8 — ett krigsrättsutslag, varigenom värnpliktig ådömts bestraffning för

ifrågavarande brott, blivit av krigsbovrätten upphävt.

Anm. 3. Utav ovanstående 85 dömda värnpliktiga kunna 26 anses liava varit »vapentjänstvägrare», 59 »militärtjänstvägrare»

(se sid. 83).

Anm. 4. Under åren 1912—1917 hava i 12 fall värnpliktig, innan han av krigsrätt ådömts bestraffning, blivit

av vederbörande befälhavare i disciplinmål ålagd bestraffning för förseelse av ifrågavarande art.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Bil 3.

Tabell

över disciplinmål under tiden 1912—1917, i vilka värnpliktig av befälhavare

ålagts disciplinstraff för vägran på grund av religiösa samvetsbetänkligheter att

göra tjänst som värnpliktig (iuberäknat fall av »olovligt undanhållande» och

»rymning» enligt strafflagen för krigsmakten).

—

Förkortad

benäm-

ning

Antal

j

Truppförband

di

5*

2 2.

— tr.

5

straffade

värnplik-

tiga

Anteckningar

Kungl. Västgöta regemente...............

I. 6

9

9*)

Härav 2 senare dömda av krigs-

» Upplands infanteriregemente...

I. 8

i

1*)

rätt.

|

Ändrade uppfattning efterbestraff

» Skaraborgs regemente............

I. 9

2

2'')

ningen. Senare dömd av krigsrätt.

Den ene senare dömd av krigs-j

» Dalregementet ....................

I. 13

9

93)

rätt.

Härav 5 senare dömda av krigs-;

» Hälsinge regemente...............

I. 14

i

n

rätt.

Senare dömd av krigsrätt.

» Älvsborgs regemente ............

I. 15

4

C)

En av dessa ändrade uppfattning!

> Norra Skånska infanterirege- mentet..............................

1. 24

2

21)

före utstånden bestraffning.

Båda senare dömda av krigsrätt.

» Vaxholms grenadjärregemente

1. 26

i

1’)

Ändrade uppfattning efter be-

> 1''älttelegrafkåren ..................

Ing. 3

i

l1)

straffningen.

Användes efter bestraffningen vid.

Arméns intendenturförråd i Sollefteå

Int. 4

i

1‘)

kokinrättningen.

Summa

31

si4)

.

J) »Vapentjänstvägrare».

*) »Militärtjänstvägrare».

s) 6 »vapentjänstvägrare», 3 »militärtjänstvägrare».

*) Av dessa 31 kunna 21 anses hava varit »vapentjänstvägrare», 10 »militärtjänstvägrare». Av

dem hava senare av krigsrätt dömts 7 »vapentjänstvägrare» och 6 »militärtjänstvägrare». Således

hava blott disciplinärt bestraffats 14 »vapentjänstvägrare» och 4 »militärtjänstvägrare» (se sid. 83).

opaginerad Kontrollera mot PDF

1iil 4.

9f>

Kronologisk tabell

över krigsrätismål under tiden 1902—1917, i vilka genom slutligt utslag bestraff

ning ådömts för vägran på grund av religiösa samvetsbetänkligheter

att göra tjänst som värnpliktig.

År

Truppförband (flottstation);

•samt — inom parentes —

antal mål

(Dö förkortade benämningarnas

betydelse, ne Bil. 2>

Anta

g«

å

UQ

a*-

3

TO

C0

3

1 krigsrätt

nom slutl

dömts bes

to I CO

era i era

P. ! Po

3 3

era 1 J5

C0 \ CO

3 ! 3

smål,

igt u

traffr

rf*

era

sp.

3

ora

©

3

i vilka

tslag

ing

in

B

B

p

Antal

värnplik

tiga, som

ådömti

bestraff- ning

1902

I.

9 (1); 1. 13 (2); I. 18 (1)......

3

l1)

_

_

4

4

1903

1.

13 (1); I. 24 (1)..................

2

—

—

—

2

2

1904

I.

8 (1); I. 9 (1); I. 13 (1); I. 14 (3)

4

2

--

—

6

6

1905

I.

9 (1); I. 18 (1) ..................

1

1

—

—

2

2

1906

I.

9 (2); I. 11 (1); I. 13 (1); I.

14 (2); I. 18 (2); I. 26 (l)......

6

3

1

—

9

8

,1907

I.

3 (1), I. 18 (4) ..................

3

1

1

—

5

6

1908

I.

26 (2) ..............................

—

2

—

—

2

2

1909

I.

3 (1); I. 18 (2); I. 24 (2)......

2

3

—

—

5

4

1910

I.

7 (1); I. 11 (1); I. 18 (3); I.

27 (1); K. A. 1 (2)...............

6

2

—

—

8

7

1911

I.

7 (1); I. 8 (1); I. 24 (1) ......

1

1

1

—

3

3

1912

I.

9 (1); I. 13 (1); I. 24 (1)......

2

1

—

—

3

3

1913

I.

‘ (1).................................

—

—

1

—

1

1

1914

I.

2 (1); I. 13 (3) ..................

4

—

—

—

4

4

1915

I.

2 (1); I. 7 (1); 1. 9 (I); X. 11

(4); I. 12 (2); I. 13 (1); I. 14

(3); I. 16 (2); I. 17 (1); I. 18

(3); I. 21 (1); I- 24 (3); I. 26

Uö

10

1

1

37

29

(2); I. 27 (1); I. 28 (1); A. 4

(1); A. 6 (3); Ing. 1 (2); Ing.

4 (2); T. 2 (1); T. 5 (1) ......

1916

I.

2 (1); I. 6 (2); I. 7 (1); I. 9

(1); I. 12 (3); I. 13 (2); I. 16

(1); I. 18 (1); I. 19 (1); I. 21

(1): I. 22 (1); I. 24 (2); I. 26

■16

4

7

2

29

23

(2); I. 27 (3); A. 8 (3); A. 9 (1);

T. 1 (1); F. S. K. (1); K. A. 2(1)

Transport

74

31

12

3

120

103

Anteckningar

r) Dömd 1. gången år!

1900.

Därav sannolikt 11 ny - j

inskrivna värnpliktiga

och 18 värnpliktiga

av äldre

årsklass; av de senare

4 förut dömda.

Därav sannolikt 16

nyinskrivna, 8 av

äldre årsklass; av

de senare 2 förut

dömda.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Truppförband (flottstation);

samt — inom parentes —

Antal krigsrättsmål, i vilka

genom slutligt utslag

ådömts bestraffning

Antal

värnplik- tiga, som

ådömts

bestraff- ning

j

År

:

antal mål

(Do förkortade benämningarnas

betydelse, se Bil. 2)

1. gången

2. gången

3. gången

^ 1

er? !

d !

er? i

o

B 1

m

c

B

B

p

Anteckningar

■

:

Transport

74

31

12

1

|

3 i

120

103

1917

I. 3 (3), I. 7 (3); I. 13 (3); I. 17

\

( Därav sannolikt 8 ny-|

(1); I. 20 (1); I. 21 (1); K. 3

(1); A. 8 (2); T. 1 (1) .........

i10

6

j

i

16

13

inskrivna, 6 av

t äldre årsklass.

Summa krigsrättsmål ...

136

Summa.................................i 116

Avgår: iterationsfall...............j 31 ;

Summa dömda värnpliktiga......! 85

Under svägran att göra tjänst som värnpliktig» inbegripas bär sådana fall, där värnpliktig

på grund av religiösa samvetsbetänkligheter uteblivit från tjänstgöring och härför

ådömts bestraffning enligt strafflagen för krigsmakten för »olovligt undanhållande»

eller för »rymning».

Under åren 1902—1917 hava, utöver de i tabellen upptagna mål, i tre fall — nämligen

vid X. 18, I. 25 och T. ö — värnpliktiga åtalats vid krigsrätt för vägran av ifrågavarande

art, men blivit frikända; varjämte i ett fall — vid I. 8 — ett krigsrättsutslag, varigenom

värnpliktig ådömts bestraffning för ifrågavarande brott, blivit av krigshovrätten

upphäft.

De i kol. 3—6 upptagna siffror kunna, beträffande de tidigare åren i perioden, icke

göra anspråk på full noggrannhet, då nämligen uppgift icke kunnat i varje fall erhållas,

huruvida iterationsfall förelegat.

Utav ovanstående 85 dömda värnpliktiga kunna 26 anses hava varit » vapentjänstvägrare«,

59 »militärtjänstvägrare» (se sid. 83); 49 hava dömts blott en gång, 23 två gånger,

10 tre gånger och 3 fyra gånger.

Under åren 1912—1917 hava i 12 fall värnpliktig, innan han av krigsrätt ådömts bestraffning,

blivit av vederbörande befälhavare i disciplinmål ålagd bestraffning för

förseelse av ifrågavarande art.

Anm. 1.

Anm. 2.

Anm. 3.

Anm. 4.

Anm. 5.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Bil. 5.

Tabell

utvisande antalet fall, där under tiden 1902—1917 värnpliktig på grund av

Kungl. cirkuläret den 21 februari 1902 använts till annan

tjänstgöring än vapentjänst.

Truppförband (flottstation)

Förkortad

benäm-

ning

Anta

1 fall

Därav

under

senare

hälften av

år 1917

Anteckningar

Knngl. Svea lifgarde........................

I. 1

minst 16

; 7

* Göta lifgarde........................

I. 2

11

2

» Lifregementets grenadjärer ...

I. 3

22

6

» Första lifgrenadjärregementet...

I. 4

6

—

< Andra lifgrenadjärregementet..

I. 6

5

3

• Västgöta regemente..............

I. 6

6

1

» Karlskrona grenadjärregemente

I. 7

2

1

» Upplands infanteriregemente...

I. 8

22

7

» Skaraborgs regemente............

I. 9

—

—

*

» Södermanlands regemente......

I. 10

3

—

» Kronobergs regemente............

I. 11

minst 5

1

i Jönköpings regemente............

I. 12

9

4

» Dalregementet .....................

I. 13

26

101)

l) Därav minst 4 landstorms-

» Hälsinge regemente...............

I. 14

omkr. 9

1

män.

» Ålfsborgs regemente ...........

I. 15

—

—

Intet fall »så vitt kunnat

» Hallands regemente...............

I. 16

1

—

utrönas».

» Bohusläns regemente ............

I. 17

• —

—

» Västmanlands regemente ......

I. 18

16

4

i Norrbottens regemente .........

I. 19

6

2

i) Västerbottens regemente.........

I. 20

7

4

» Kalmar regemente ...............

I. 21

omkr. 20

6

»I medeltal 1 å 2 per år».

» Värmlands regemente............

I. 22

6

2

» Jämtlands fältjägarregemente...

I. 23

8

2

Transport

|omkr.206

61

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Antal fall

1

Truppförband (flottstation)

Förkortad

benäm-

ning

Därav

under

senare

hälften av

år 1917

Anteckningar

Transport

Kungl. Norra Skånska infanterirege- mentet..............................

I. 24

omkr.206

6

61

1

» Södra Skånska infanterirege- mentet ...........................

I. 26

3

2

» Vaxholms grenadjärregemente

''i. 26

10

4

» Gottlands infanteriregemente...

I. 27

17

7

•

» Västernorrlands regemente......

I. 28

4

—

» Livgardet till häst ...............

K. 1

—

—

» Livregementets dragoner.........

K. 2

2

2

» Livregementets husarer .........

K. 3

1

—

| » Smålands husarregemente......

K. 4

—

—

1 » Skånska husarregementet ......

K. 6

1

—

* Skånska dragonregementet......

K. 6

—

—

Kronprinsens husarregemente............

K. 7

—

—

Kungl. Norrlands dragonregemente ...

K. 8

-

—

» Svea artilleriregemente .........

A. 1

—

—

» Göta artilleriregemente .........

A. 2

1

—

» Wendes artilleriregemente......

A. 3

—

—

» Norrlands artilleriregemente ...

A. 4

1

1

» Upplands artilleriregemente ...

A. 6

9

6

» Smålands artilleriregemente ...

A. 6

—

—

» Gottlands artillerikår ............

A. 7

1

—

» Boden—Karlsborgs artilleri- regemente ........................

A. 8

—

—

» Positionsartilleriregementet ...

•A. 9

—

—

» Svea ingenjörkår (utom fäst-

ningskompaniet) ...............

Ing. 1

(Sthlm.)

1

—

» Svea ingenjörkårs fästnings-

kompani.........................

Ing. 1

(Vaxh.)

—

—

i » Göta ingenjörkår (utom fäst-

ningskompaniet) ...............

Ing. 2

(Karlsb.)

1 3

1

» Göta ingenjörkårs fästnings-

kompani...........................

Ing. 2

(Karlskr.)

Transport

omkr.265

83

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Antal fall

Truppförband (ttottstalion)

Förkortad

benäm-

ning

Därav

under

senare

hälften av

år 1917

Anteckningar-

Transport

Knngl. Fälttelegrafkåren ........ .........

Ing. 3

omkr.206

1

83

» Bodens ingenjörkår ............

Ing. 4

1

—

» Svea trängkår .....................

T. 1

O

4

» Göta trängkår .....................

T. 2

—

» Norrlands trängkår ...............

T. 3

2

1

» Skånska trängkåren...............

T. 4

-

> Västmanlands trängkår .........

T. 6

8

4

» Östgöta trängkår ..................

T. 6

—

—

Arméns intendenturförråd i Stockholm

Int. 1

1

—

Arméns intendenturförråd i Karlsborg

Int 2

—

—

Arméns intendenturförråd i Boden ...

Int 3

—

—

Arméns intendenturförråd i Sollefteå

Int. 4

—

—

Flottans station i Stockholm ............

F. S. S.

—

—

Flottans station i Karlskrona............

F. S. K.

2

—

Knngl. Vaxholms kustartilleriregemente

K. A. 1

6

1

Fårösunds kustartilleridetaschement ...

K. A. 1 F.

—

—

Knngl. Karlskrona kustartillerirege- mente .......................................

K. A. 2

—

—

Knngl. Älfshorgs kustartillerikår ......

K. A. 3

—

—

Summa fall

omkr.291

93

Anm. Enär vederbörande chefer icke varit skyldiga att föra anteckningar rörande fall, där

värnpliktig på grund av nämnda cirkulär använts till annan tjänstgöring än vapentjänst,

äro siffrorna i denna tabell, jämväl dör det icke är här ovan särskilt antytt, möjligen

icke fullt exakta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. 6.

Redogörelse för några fall av värnpliktsvägran.

1. Förut fast anställd värnpliktig. Utslag av Kungl. Maj:t.

Dömd tre gånger.

Värnpliktige n:r 1831 ~ Gustafsson, Gustaf OsTcar, vilken varit fast anställd

vid Göta livgarde mera än tre år samt den 30 juni 1910 befordrats till distinktionskorpral,

vägrade, efter att hava i november 1914 för fullgörande av värnpliktstjänstgöring

inryckt vid nämnda regemente, ådyda sekundchefens befallning att

ikläda sig uniform eller i övrigt fullgöra någon militär tjänst. Av sekundchefen

befriad från att deltaga i vapenövningarna och anmodad att tjänstgöra som

skrivare å regementets expedition, vägrade Gustafsson att efterkomma chefens

befallning. Han åberopade, att det på grund av hans rätt-begrepp och sedliga

åskådning vore honom omöjligt att göra krigstjänst, samt hänförde sig uti en

vidlyftig inlaga till, bland annat, bibelorden »man måste lyda Gud mer än människor»,

»de, som vilja bevara sitt liv, skola mista det», »de, som taga till svärd,

skola falla för svärd» ävensom av kyrkofäderna Origenes och Tertullianus framställd

åsikt, att den döpte ej finge göra väildslig krigstjänst, »Luthers olydnad

mot påven», uttalanden av Adolf Harnack, grundlagens bud m. m., samt anförde,

att han vore besluten att icke bära vapen eller göra någon som helst tjänst, den

där kunde bidraga till krigsmaktens befrämjande.

Genom utslag den 12 november 1914 dömde regementets krigsrätt, vid

vilken målet anhängiggjorts, Gustafsson jämlikt § 84, andra stycket, strafflagen

för krigsmakten att’ för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna befadning

undergå fängelse i tre månader.

Gustafsson besvärade sig. Genom utslag den 2 december 1914 utlät sig

krigshovrätten, att krigshovrätten _väl funne Gustafssons vägian att fullgöra sin

vapentjänst haft sin grand i uppenbarligen allvarliga samvetsbetänkligheter likasom

att Gustafsson, så vitt liaudlingarna i målet uunärkte, genom sitt förfarande

i berörda avseende icke verkat störande eller åstadkommit förargelse, vid vilket

förhållande krigshovrätten ausåge, att Gustafsson icke mot innehållet i § 16

regeringsformen, järn ört med cirkuläret den 21 februari 1902, kunde för sin

vägran att göra vapentjänst dömas till ansvar i målet, men att enär utredningen

i målet gåve vid handen, att, sedan Gustafssons vägran att göra vapentjänat

kommit till sekundchefens kännedom och sekundchefen, med beaktande av

Gustafssons ovanberörda betänkligheter, erbjudit Gustafsson annan lämplig tjänstgöring

vid regementet, Gustafsson efter erhållen befallning vägrat att fullgöra

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

även denna tjänstgöring, prövade krigshovrätten rättvist fastställa det slut, vartill

krigsrätten genom sitt utslag i målet kommit.

Efter det Gustafsson fullföljt talan, prövade Kungl. Maj:t genom utslag

den 24 mars 1915 rättvist att, enär, efter det Gustafsson på grund av samvetsbetänkligheter

vägrat fullgöra sin vapentjänst samt i fölid därav sekundchefen

jämlikt bestämmelserna i åberopade cirkuläret, erbjudit Gustafsson annan tjänstgöring

vid regementet, Gustafsson vägrat fullgöra även denna tjänstgöring, fastställa

det slut, vartill domstolarna i målet kommit.

Gustafsson inkallades ånyo till tjänstgöring såväl år 1915 som år 1916

och vägrade båda gångerna på nytt att bära uniform och att fullgöra arbete för

krigsmaktens räkning. Han dömdes härför den 29 december 1915 till tre månaders

straffarbete och den 14 april 1916 till fyra månaders fängelse. Några

vidare åtgärder i avseende å honom blevo därefter ej vidtagna, enär han rymde

och sedermera lärer hava begivit sig utom riket.

2. Vägrat att bära uniform. Dömd tre gånger samma år.

Tillhörande baptistsamfundet.

73

Värnpliktige n:r 126 — Andersson, Viktor Teodor, vilken varit skyldig att

inställa sig till rekrytskola vid Boden-KarUborgs artilleriregemente den 29 april

1916, blev den 6 maj samma år genom polismyndighetens försorg införpassad

till vederbörande kompani. När hans omklädning skulle ske, vägrade han ikläda

sig uniform. På anmälan hölls av vi derbörande bataljonschef förhör med Anderss

n, vilken därvid anförde, att han som icke mottagit inkallelseorder, likväl

av tidningsannons haft kännedom om sin skyldighet att inrycka till tjänstgöring

berörde den 29 april, men att han av religiösa skäl, i avsikt att undandraga sig

krigstjänsten, underlåtit att sagda dag inställa sig vid regementet. Han meddelade

vidare, a''t han dock frivilligt inställt sig vid inskrivningsförrättningen på

våren 1916, enär han då ännu icke fattat något avgörande beslut angående

värnpliktsvägran.

Rörande sin vägran att ikläda sig uniform anförde Andersson, att han av

samma skäl, som han förut anfört, icke ville bära kronans kläder, då han nämligen

betraktade detta som ett »flammande ok»; varemot han vore beredd att

undergå det straff, som kunde åläggas honom.

Det upplystes, att Andersson vore ostraffad.

Sedan regementschefen, med föreskrift att Andersson skulle hållas i häkte,

överlämnat målet till krigsrätt, vidhöll Andersson inför domstolen vad han vid

förhöret erkänt och berättat med til ägg: att han vid ifrågavarande tillfälle vägrat

att ikläda sig uniform, emedan han ansåge det syndigt, då det enligt hans förmenande

strede mot Bibelns ord att »icke ikläda sig främmande ok», att han

tillhörde baptistsamfundet och alltifrån sin tidiga barndom varit religiöst anlagd

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

samt i sådant avseende påverkats av en moster till sina fosterföräldrar, samt att

han självmant inställt sig vid inskrivningsförrättningen, emedan han då ännu ej

vunnit klarhet om, huruvida iklädandet av militär uniform och militärtjänstgöringen

vore i strid med Bibelns föreskrifter, men att han efter nämnda tid

emellertid ivrigt studerat Bibeln för att utreda denna fråga samt därvid kommit

till sin ovannämnda åsikt.

Genom utslag den 13 maj 1916 prövade krigsrätten, som ansåg synnerligen

förmildrande omständigheter föreligga, rättvist, jämlikt § 48 jämförd med

§ 50 samt jämlikt § 76, allt strafflagen för krigsmakten, döma Andersson för

rymning och vägran • att efterkomma förmans i tjänsten givna befallning att

undergå disciplinstraff av vaktarrest under tio dagar.

När Andersson skulle samma dag överlämnas till regementets häkte i och

för undergående av sitt straff, vägrade han, under åberopande av samma skäl

som vid förhöret, att ikläda sig kronomundering.

Sedan regementschefen, efter nytt förhör inför bataljonschefen, även nu

överlämnat målet till krigsrätt samt därvid föreskrivit, att Andersson skulle hållas

i förvarsarrest, till dess krigsrätten sammanträdde, inställdes Andersson ånyo

inför krigsrätten samt lämnade därvid enahanda uppgifter som förut. Genom

utslag den 18 maj 1916 dömde krigsrätten, som även denna gångrum synnerligen

förmildrande omständigheter föreligga, Andersson jämlikt § 76 strafflagen

för krigsmakten, för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning, att

undergå disciplinstraff av sträng arrest under sex dagar, vilket straff skulle

sammanläggas med det förra straffet av tio dagars vaktarrest till ett arreststraff

av sträng arrest under åtta dagar; och skulle Andersson omedelbart försättas på

fri fot.

Sedan Andersson genomgått nämnda straff av sträng arrest under åtta

dagar, blev han den 2 juni 1916 åter anmäld för att hava tredje gången vägrat

ikläda sig uniform. Då nämligen en dagkonstapel, som fått befallning att ikläda

Andersson uniform, åtföljt styckjunkaren till rustkammaren och där uttagit en

kolett ur högen samt dragit den på Andersson, hade Andersson genast kastat

ifrån sig koletten, varpå styckjunkaren omedelbart som detta inträffat givit befallning

om att påklädningen skulle avbrytas.

Av bataljonschefen häröver hörd, uppgav Andersson, att han icke, vare sig

nu eller framdeles, komme att påtaga sig kronans uniform.

Inför krigsrätten, till vars behandling målet jämväl denna gång överlämnades,

hördes Andersson angående ålder och huvudsakligaste levnadsomständigheter

och uppgav därvid, bland annat, att han, som vore född den 1 januari

1895 och vais moder vore ogift, som barn upptagits av en hemmansägare i

Jockmocks socken; att han genomgått mindre folkskola och vore konfirmerad

ävensom vid Sunderby folkhögskola genomgått eu kurs och där varit arbetande

elev ävensom något vistats vid Gräns lantmannaskola; samt att han saknade

tillgångar och vore ogift.

Hörd över åtalet erkände Andersson, att han vid ifrågavarande tillfälle

vägrat att påtaga sig uniform, samt uppgav såsom skål härför, att han, som

under lång tid sökt vinna klarhet i, huruvida militärtjänst vore förenlig med

Bibtlns lära, genom Kiisti egna ord fått upplysning att en Kristi tjänare icke

finge ikläda sig uniform och göra militärtjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Målet uppsköts för införskaffande av straffuppgift och prästbetyg för Andersson,

vilken emellertid skulle förbliva häktad.

Vid nästa rättegångstillfälle, den 14 juni IDIG, sedan bland annat Andersson

uppgivit, att lian icke kände något fall av sinnessjukdom inom sin släkt,

meddelade krigsrätten utslag, varigenom Andersson, jämlikt § 76 strafflagen för

krigsmakten, dömdes för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning

att hållas i fängelse tre månader, och skulle Andersson kvarliållas i häkte, i avbidan

på att utslaget vunne laga kraft eller krigshovrätten annorlunda förordnade.

3. Dömd två gånger. Yttrande av medicinalstyrelsen angående

den värnpliktiges sinnesbeskaffenhet. Fribaptist.

15

Värnpliktige n:r 94 Olofsson, Henrilc IÅvian, blev den 12 januari 1915 inkallad

till tjänstgöring för rikets försvar. Sin värnpliktstjänstgöring hade han

fullgjort i vederbörlig ordning och ej då haft några betänkligheter mot densamma.

Till svar å inkallelsen meddelade han vederbörande rullföringsbefälhavare, att

lian icke kunde inställa sig, då han nämligen »genomgått sinnesändring och

kommit till en levande tro på Jesus Kristus», vilkens bud och befallningar han

ville helt efterfölja och som sagt: du skall icke dräpa, du skall älska din nästa

såsom dig själv. Vederbörande kronolänsman förmådde dock Olofsson att inställa

sig hos militärmyndigheten och förklarade därvid i en av O. medförd och för

nämnda myndighet företedd skrivelse, bl. a., att han sedan flera år tillbaka kände

O. och hyste den uppfattningen, att årslånga straff för hans vägran icke skulle

kunna rubba hans övertygelse utan snarare befästa hans tro.

O. inställde sig härefter självmant vid vederbörande truppförband, tillhörande

Kronobergs regemente. Han fördes där till sjukhuset, tvingades ikläda

sig uniform och beordrades att tjänstgöra med handräckningsarbete. Detta vägrade

han emellertid bestämt trots alla övertalningsförsök, varniugar för följderna, påvisanden,

att det blott vore fråga om barmhärtighetsverk o. s. v. Vid anställt

förhör inför krigsrätt fasthöll han sin vägran under framhållande, att då tjänstgöringen

skedde på befallning, den vore krigstjänstgöring, att då sjukhuset tillhörde

samma »verk» som armén, det verkade indirekt för krigsföring o. s. v.,

varför han på grund av samvetsbetänkligheter icke kunde tjänstgöra ens på

sjukhuset. T. f. regementsläkaren, av krigsrätten hörd, intygade, att han med

stöd av angående 0:s sinnesbeskaffenhet gjorda iakttagelser icke kunnat finna

honom vara sinnessjuk eller ur stånd att klart bedöma sina handlingars innebörd

och följder.

Sedan O. härefter en tid internerats på hospital för observation, avgav

vederbörande överläkare den 15 april 1915 utlåtande angående 0:s sinnesbeskaffenhet

(se Meddelanden från Kungl. medicinalstyrelsen för år 1915, n:r 25, sid. 49 o. f.)

samt förklarade därvid, bland annat, huvudsakligen, att motivet till 0:s vägran

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

att göra krigstjänst uteslutande vore att finna i hans religiösa tro, att hans uppriktighet

vore uppenbar, samt att O., varken vid tiden för den åtalade lagöverträdelsen

eller vid undersökningar å hospitalet företett sådana psykiska rubbningar,

som avses i kap. 5 §§ 5 och 6 strafflagen.

Ur överläkarens utlåtande må här jämväl antecknas, att O., som vid undersökningen

befunnits stillsam och litet tillbakadragen, alltid vänlig och tillmötesgående,

alltid sansad och behärskad, i sitt sätt icke visade något, som röjde

»fanatikern eller aposteln», samt uppfattade sin situation fullt klart och funne

följderna av sitt handlingssätt fullt naturliga; att han toge det hela med en lugn

förtröstansfull resignation, nöjd med att hava handlat efter sitt samvetes bud och

orubbligt övertygad om, att den väg han valt vore den rätta; att O. och hans

hustru, vilken syntes hava rätt mycket influerat på honom, efter sitt år 1912

ingångna giftermål ingått i fribaptistsamfund och låtit döpa om sig; samt att O.,

vars tanke på värnpliktsvägran ej vore gammal, först sedan frågan om förnyad

inställelse i krigstjänst blivit aktuell, börjat reflektera, hur han på sin nya ståndpunkt

borde ställa sig, och då kallelsen kommit haft detta fullt klart för sig,

varjämte O. förklarat sig med glädje hava lidit för saken, »glad att hava blivit

kallad till detta», varför han icke väntade någon belöning i detta livet, men väl

i det tillkommande.

Medicinalstyrelsen avgav den 4 maj 1915 utlåtande av innehåll, att handlingarna

icke gåve skäl för antagandet, att Olofsson vid tiden för den åtalade

förseelsens begående befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avsåges i

kap. 5 §§ 5 och 6 strafflagen.

Genom utslag år 1915 dömde Kronobergs regementes krigsrätt Olofsson

dels för första resan rymning till vaktarrest i tre dagar och dels för vägran att

åtlyda förmans i tjänsten givna befallning till fängelse i en månad, vilka straff

sammanlades till fängelse i en månad och tre dagar.

År 1917 blev Olofsson åter inkallad till tjänstgöring, men inställde sig ej,

utan måste införpassas av kronobetjäningen. Han blev med anledning härav

den 7 mars 1917 av Bohusläns regementes krigsrätt, jämlikt §§ 48 och 50 strafflagen

för krigsmakten, dömd för upprepad rymning att undergå en månads

fängelse. Efter inställelsen vägrade han därjämte att fullgöra förmans i tjänsten

givna befallning och blev enär »berörda br tt måste med avseende å vad rörande

Olofssons religiösa uppfattning blivit upplyst, anses hava skett under synnerligen

förmildrande omständigheter» jämlikt § 76 strafflagen för krigsmakten dömd att

för vad han sålunda låtit komma sig till last undergå vaktarrest i sex dagar.

4. Av befälhavare ålagd bestraffning och sedan två gånger av

krigsrätt dömd. Därefter ändrat åsikt.

39

Värnpliktige n:r 135 -- Jansson blev den 6 maj 1907 genom kronobe
tjäningens

försorg inställd vid Li or eg em entets grenadjärer för fullgörande av första

tjänstgöring (rekrytskola). Han vägrade då, under åberopande av religiösa skäl,

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

bestämt så väl att ikläda sig uniform som att »fullgöra sin värnplikt». Av

sekundchefen ålades han härför åtta dagars sträng arrest med mistning av sängkläder.

Efter utståndet straff erhöll han ånyo upprepade gånger befallning att

ikläda sig uniform, men nekade fortfarande. Härför åtalades han nu inför

krigsrätt och blev den 18 maj 1907 dömd att hållas till straffarbete under två

månader.

Både under år 1908 och under år 1909 höll han sig undan från tjänstgöringen.

Sedan han den 10 maj 1909 genom kronobetjäningens försorg blivit

inställd vid regementet, vägrade han fortfarande av religiösa skäl att ikläda sig

uniform. Han blev den 18 maj 1909 härför av krigsrätt ådömd tre månaders

straffarbete.

Under år 1910 och år 1911 höll han sig åter undan, och synes icke hava

blivit åter inkallad förr än den 6 juni 1917, då han genom kronobetjäningens

försorg inställdes vid regementet och därpå blev av krigsrätt för andra resan

rymning ådömd två -månaders fängelse.

Jansson förklarade sig nu villig fullgöra sin värnplikt.

5. Av befälhavare ålagts bestraffning. Sedan dömd av krigsrätt.

Båda gångerna ändrat åsikt.

Värnpliktige n:r 367 — Lindgren, Sven Edvard, inkallad år 1915 till tjänstgöring

vid Upplands infanteriregemente, vägrade därvid att ikläda sig uniform och att

förrätta något s''ag av militär tjänstgöring. Honom ålades härför av regementschefen

disciplinär bestraffning, sträng arrest i sex dagar. Efter undergående av

detta straff ändrade han sig och iklädde sig uniform samt fullgjorde handräckningsarbete.

Sedan han nästföljande år inställts till tjänstgöring vid Värmlands regemente,

vägrade han ånyo att bära uniform och att fullgöra arbete för krigsmaktens

räkning. Genom uts''ag av krigsrätt den 26 juli 1916 dömdes han härför

jämlikt § 76 strafflagen för krigsmakten att undergå vaktarrest i femton dagar.

Efter uttjänt straff fullgjorde han utan anmärkning sina skyldigheter.

6. Vägrat att bära uniform, men härutinnan ändrat åsikt.

Tillhörande »vita hären».

G2

Värnpliktige n:r 24 Lundell, Lars Fredrik, år 1915 inkallad till tjänst
göring

vid Norrlands artillerireoemente, vägrade efter inställelsen efterkomma

förmans befallning att ikläda sig uniform. Han blev åtalad inför krigsrätt för

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning. Efter första rättegångstillfället

iförde sig Lundell uniformen och gjorde framställning hos regementschefen

att få fullgöra sin tjänstgöring medelst handräckningsuppdrag. Vid andra

rättegångstillfället hördes såsom vittnen två personer, av vilka den ena berättade,

att han, som vore bekant med Lundell alltsedan beväringsrekrytskolan och redan

då »märkt att Lundell såg religiös ut», ehuru han aldrig talat med honom därom,

vid inryckningen år 1915 sett Lundell bära ett rött märke med vit flagg, vilket

han hört uppgivas som medlemsmärke i »vita hären», samt den andra, som

uppgav sig vara från samma socken som Lundell och även i hemorten sett

honom bära märke som medlem av »vita hären», vitsordade, att Lundell vore

en mycket ordentlig man, som aldrig deltagit i propaganda mot militärtjänsten.

Krigsrätten, som ansåg förseelsen, med hänsyn såväl därtill att Lundell

sedermera ifört sig uniform som ock till vad i övrigt mot Lundell i målet förekommit,

vara begången under synnerligen förmildrande omständigheter, dömde

Lundell — genom utslag den 24 april 1915 — jämlikt § 84 strafflagen för

krigsmakten att för vad han låtit komma sig till last undergå vaktarrest i sex dagar.

7. Befriad från vapentjänst; sedermera vägrat göra någon som

helst tjänst och härför dömd. Frikallad såsom oduglig

till krigstjänst.

Värnpliktige n:r 370 Virgén, Isak Benjamin, genomgick år 1911 vid

Skaraborgs regemente rekrytskola och första repetitionsövning, varunder han på

grund av åberopade samvetsbetänkligheter befriades från vapentjänst. Likaledes

fullgjorde han år 1912 tio dagars tjänstgöring under andra repetitionsövningen,

fortfarande dock utan att vapenövas. Samma år blev han inför krigsrätt åtalad

för vägran att bära vapen samt att göra någon som helst tjänst eller arbete och

ådömdes härför en månads fängelse.

Den 1 oktober 1913 blev han genom kronobetjäningens försorg inställd

vid regementet för fullgörande av återstående tjänstgöring, men förklarades den

12 samma månad oduglig till krigstjänst och blev år 1914 frikallad från värnpliktens

fullgörande.

8. Vägrat att göra någon som helst tjänst för krigsmaktens

räkning. Erbjudits utföra arbete civilklädd.

Värnpliktige n r 324 ~ Nils Olsson-Lejon vägrade efter inställelse år

1917 till tjänstgöring vid Karlskrona grenadjärregemente att bära uniform och

att fullgöra arbete för krigsmaktens räkning. På regementschefens förfrågan,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

nuru lian, som vore sadelmakare till yrket, skulle ställa sig till en sådan anordning,

att han finge civilklädd arbeta på regementets sadelmakarverkstad, förkla

rade sig Olsson-Lejon icke kunna göra något arbete för krigsmaktens räkningRegementskrigsrätten

ådömde Olsson-Lejon 15 dagars vaktarrest med tjänst

göring samt, vid förnyad vägran, en månads fängelse.

9. Misstänkt att vara sinnessjuk.

Värnpliktige n:r M. 37 Andersson, Emil Richard, vilken år 1916 uteblivit

från inställelse till fredstjänstgöring vid Flottans station i Karlskrona, blev senare

genom Konungens befallningshavaudeä försorg dit införpassad. Då han sedan

beordrades utbyta sina civila kläder mot uniformen, vägrade lian, som han sade

av religiösa skäl, att göra detta. Stationskrigsrätten i Karlskrona dömde honom

dels till femton dagars vaktarrest för rymning och dels till två månaders fängelse

för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning. Då han efter utståndet

straff återkom till stationen, vägrade han ånyo med samma påstådda skäl att

ikläda sig uniform samt åtalades härför på nytt inför krigsrätten. Med anledning

av hans upprepade vägran överlämnade krigsrätten frågan om hans sinnestillstånd

till utredning; och inställdes Andersson såsom misstänkt att vara sinnessjuk

på Västerviks hospital för observation. Målet har uppgivits icke vara

slutbehandlat.

10. Dömd av krigsrätt för vapentjänstvägran; därefter erhållit

tillstånd att göra tjänst utan vapen. Tillhörande Svenska

missionsförbundet.

Värnpliktige n:r 500 — Fredriksson, Gustaf Enock, som år 1916 inställt

sig till tjänstgöring vid Skaraborgs regemente, vägrade att bära vapen, med anledning

varav vederbörande kompanichef hos pastorsämbetet i Habo församling

begärde upplysningar om honom och hans familj. Till svar härå erhölls genom

pastorsämbetets i Gustaf Adolfs församling upplysning, bl. a., att Fredriksson

omkring ett år tillhört Svenska missionsförbundet, att föräldrarna, så vitt känt,

vore hederliga och skötsamma, att modern någon tid tillhört frireligiös sekt,

samt att det »efter förfrågningar» vore »tvivelsamt om rent religiösa skäl till

vapenvägran» förelåge.

På anmodan av kompanichefen hade härefter vederbörande regementspastor

ett längre samtal med Fredriksson, varvid, enligt intyg av regementspastorn,

framgick, att Fredriksson, som vägrade bära vapen, men vore villig att

för övrigt utföra vad slags militärt arbete som helst, för sin vapenvägran icke

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

stödde sig på något bestämt bibelord eller dylikt, ej heller kunde närmare med

sakliga skal motivera sin vägran, utan blott anförde, att lian ej an-åge sitt samvete

tillåta, att han gjorde vapentjänst; att Fredriksson utan vidare erkände en

kristens förpliktelse till lydnad mot landets lagar över huvud; att han vore ansluten

till en lokalförsamling av Svenska missionsförbundet, inom viiket förbund

ingen påverkan till värnpliktsvägran brukade förekomma; samt att icke i Frednkssons

hem eller omgivning, så vitt av hans egen berättelse framginge, någon

påverkan i nämnda riktning förekomme.

Med anledning härav förklarade regementspastorn, att enligt hans åsikt

Fredrikssons betänkligheter mot vapentjänst vore så svagt religiöst motiverade,

att tvivel om det religiösa allvaret i dem väckts, vilka tvivelsmål stärktes av

pastorsämbetets i Gustaf Adolfs församling utlåtande.

På anmälan av kompanichefen inställdes Fredriksson härefter till förhör

inför vederbörande bataljonschef. På fråga, om han ansåge det vara större brott

att öva sig i vapens bruk än att bryta mot lagen, gav lian ej något svar, utan

vägrade fortfarande att bära vapen utan att kunna angiva något skäl härför.

I förhörsprotokollet antecknades, att regementspastorn, bataljonschefen och kompanichefen

i godo sökt övertyga Fredriksson, dock utan resultat.

Efter förnyad anmälan av kompanichefen, att Fredriksson efter erhållen

order att, iklädd ammunitionsgördel och gevär, deltaga med kompaniet i exercis

och förberedande målskjutning, härpå svarat: »Nej, gevär tager jag icke», ålades

Fredriksson, genom beslut av regementschefen den 17 november 1916, jämlikt

§ 76 strafflagen för krigsmakten för vägran att åtlyda vad förman under tjänstens

utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt 15 dagars vaktarrest utan

tjänstgöring.

Efter uttjänande av detta straff erhöll Fredriksson, av kompanichefen på

nytt order att deltaga med kompaniet uti skjutning, men svarade även nu:

»gevär tager jag icke». Vid förhör inför bataljonschefen vidhöll Fredriksson sin

vägran, varpå målet hänsköts till krigsrätt.

Vid krigsrättens sammanträde förklarade Fredriksson, att han alltjämt ämnade

vägra att bära vapen, då han nämligen ansåge att Bibelns lära och hans eget samvete

icke tilläte honom att göra vapentjänst. Han ingav därvid ett av två personer

— nämligen föreståndaren för och sekreteraren hos »Starbäck-Baskarps

friförsamling», den senare tillika ordförande i »Gustaf-Adolfs Kristliga ungdomsförening»

— utfärdat intyg därom, att Fredriksson, som år 1913 intagits i nämnda

friförsamling och alltjämt sedan dess tillhört densamma ävensom sedan år 1915

vore medlem av nämnda ungdomsförening, av intygsgivarne vore känd såsom

en sant gudfruktig och stilla ynaling, samt att, då han nu vägrade att bära

vapen, de vore fullt övertygade därom, att detta skedde av religiösa skäl, utan

påtryckning från intygsgivarnes sida, och för honom vore en samvetssak.

Krigsrätten dömde Fredriksson — genom utslag den 19 december 1916

— jämlikt § 76 strafflagen för krigsmakten att undergå fängelse i två månader.

Efter utståndet straff tilläts Fredriksson att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring

utan att bära vapen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

11. Vägrat deltaga i gymnastik och skidåkning. Dömd, enär vapentjänstvägran

icke ansetts bero av religiösa motiv. Tillhörande

Svenska missionsförbundets ungdom.

Värnpliktige w.r 514 ^ Lindström, Elis, som hösten år 1917 påbörjat sin

värnpliktstjänstgöring vid Värmlands regemente, ingav den 3 januari 1918

en ansökning att bliva befriad från att bära vapen och att efter jul bliva

Överflyttad till sjukvården eller något liknande arbete. lian förklarade i ansökningen,

att han på grund av sitt »samvetes anklagande» icke längre kunde

bära vapen, och att han åtoge sig vilket annat göromål som helst, allenast han

bleve befriad från vapnens bruk. Regementschefen infordrade i anledning av

denna ansökning regementspastorns yttrande, vilket avgavs den 12 januari 1918.

Dessförinnan hade emellertid Lindström blivit den 9 januari anmäld och den 12

samma månad inför bataljonschefen förhörd för vägran att fullgöra förmans i

tjänsten givna befallning. Då nämligen Lindström, som efter erhållen order att

tills vidare, intill dess hans ansökning behandlats, deltaga i övningarna, den 7

januari på morgonen under åberopande av samvetsbetänkligheter vägrat att vidare

bära vapen och därför tillsagts förvarsarrest, men senare förklarat sig villig

göra full vapentjänst till dess ansökningen blivit behandlad, varför tillsägelsen

om förvarsarrest återtagits, samma dag underlåtit att deltaga dels i en gymnastiklektion

och dels i skidåkning, blev han härför anmäld; varefter inför bataljonschefen

hölls förhör så väl med Lindström som med kamrater till honom, av vilka

en, folkskolläraren n:r 427 48/1916 Olsson såsom sin åsikt framhöll, att det icke

endast vore »samvetsömhet», som dreve Lindström att vägra bära vapen, samt

att »Lind-tröm före jul skött sin tjänst oklanderligt och icke yttrat några betänkligheter

mot att bära vapen».

Regementspastorn överlämnade ett av predikanten i Arvika missionsförsamling

Johan Gustafsson utfärdat intyg av innehåll, bl. a., att Lindström,

vilken sedan någon tid tillbaka vore medlem av kristliga ungdomsföreningen

Zion i Arvika, ej tillhörde någon fackförening och ej veterligen stätt under inflytande

av någon antimilitaristisk pr paganda vare sig i arbetslaget eller i kamratlivet,

samt att Gustafsson, som hade fullt förtroende f<r allvaret i Lindströms

kristendom och religiösa övertygelse, vore övertygad om, att hans vapenvägran

vore motiverad av samvetsbetänkligheter.

Från Lindströms arbetsgivare företeddes jämväl ett intyg, att Lindström ådagalagt

redbarhet och pålitlighet samt ett nyktert och i övrigt hedrande uppförande.

Uti eget utlåtande den 12 januari 1918 anförde regementspastorn bl. a.,

att enligt vad han inhämtat, Lindström, vilken under anställning i Arvika som

byggnadssnickare hos en byggmästare, tillhörande Svenska missionsförbundet,

varit närvarande vid bönemöten och blivit religiös påverkad med det resultat,

att han blivit »troende» strax före inryckningen till värupliktsutbildningen, men

att han, enligt egen uppgift, likväl ännu icke under sin vistelse vid regementet

besökt nämnda religiösa samfunds predikolokal i Karlstad; att Lindström under

mycket ingående samtal, som regementspastorn haft med honom, uppgivit, att

han efter sin »omvändelse» strax före inryckningen vid regementet genom läsning

av bibeln, kyrkohistorien ocli »kandidat Axel Anderssons skrifter» övertygats

om, att det vore synd att deltaga i vapenutbildning, men att hans studium av

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

bibeln synts regementspastorn vid samtalen icke hava varit synnerligen djupgående,

och att Lindström vid förfrågan icke kunnat uppgiva vad han läst i kyrkohistorien;

att Lindström ännu icke deltagit i någon egentlig vapenutbildning, utan

endast »sett på», varvid han känt sitt samvete förbjuda honom att deltaga, och att

han frågat sig: »skulle Jesus kunnat ba gjort det?»; att Lindström förklarat, att

han ej kuude få ro i sitt inre, förrän lian beslutit sig för att vägra, och att han

tyckte hela militärlivet vara ett »satans verk», däri han ej ville deltaga; samt att,

enligt regementspastorns uppfattning, Lindströms inre uppreste sig mot en hel

del råheter o. d. inom lägerlivet, och att det därför erbjöde svårigheter för ho

nom att deltaga häri, varemot regementspastorn icke kunnat känna sig övertygad

om att verklig samvetsnöd förelåge särskilt för övning i vapenbruk; och både

regementspastorn därför bemödat sig om att övertala Lindström till deltagande

däri, vilka försök dock varit resultatlösa.

Den 24 januari 1918 anställdes med Lindström förhör inför krigsfiskalen

vid Värmlands regemente. Han vidhöll därvid sin vägran att bära vapen och

anförde följande: Han vore en varm och uppriktig kristen och kunde ej handla

emot sitt samvetes bud och Kristi lära, vilken lära enligt hans förmenande förbjöde

krig och tvångsåtgärder mot nästan. Denna sin övertygelse grundade han

dels på femte budet och dels på Jesu ord: »Den som tager till svärd skall förgås

med svärd», »älsken edra ovänner etc.», och »Den tjänaren som visste sin

herres vilja och icke beredde sig och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida

mycken hugg.» T sin övertygelse vore han även styrkt av kyrkofadern Tertul

liani lära, att de kristna icke kunna bära svärd, samt av det förhållandet, att,

enligt vad han hört omtalas, de första kristna vägrat göra vapentjänst. I detta

sammanhang ville Lindström framhålla, att därest exempelvis svenska folket uppriktigt

älskade sina grannfolk, till och med försvarskrig vore otänkbart, ity att

ingen fiende då skulle anfalla landet, och att, om mot förmodan så ändock skedde,

fienden säkert skulle återvända, sedan den förvissat sig om folkets vänliga känslor.

Därför borde försvaret ej läggas på militärisk grund, utan borde folket i stället

bibringas den rätta kärleken till nästan. Lindströms kärlek till sin nästa vore

så stark, att han hellre skulle låta nedgöra sig och de sina än han höjde sin

hand till försvar, ty han visste, att »mördarna en gång skulle få sitt straff».

Vid förhöret hördes tre personer som vittnen; och upplystes, bl. a., att

Lindström icke tillförene varit för brott tilltalad eller straffad.

Krigsfiskalen ställde Lindström under åtal inför krigsrätt dels, jämlikt

129 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet till egen fördel att fullgöra

sin tjänsteplikt genom att vägra bära vapen, dels ock, jämlikt 76 § samma lag.

för vägran att åtlyda vad förman under tjänstens utövning och i vad som an

gått tjänsten honom befallt.

Inför krigsrätten vidgick Lindström riktigheten av förhörsprotokoll och

rapport samt medgav, att han uppfattat den erhållna ordern att deltaga i skidåkningen

såsom en direkt befallning, varjämte han uppgav, bl. a., att han numera

vore medlem av Svenska missionsförbundet, av vars medlemmar många

hyste samma åsikter som han angående det orätta i att bära vapen; att han i

början av rekrytskolan burit vapen i avvaktan att bliva antagen till sjukvårdsman,

därom han gjort framställning, vilken, emellertid icke beviljats, utan hade

han blivit uttagen till underbefäl i stället; att han under julpermissionen alltmer

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

blivit övertygad om det orätta i att bära vapen och beslutit sig för att efter återkomsten

till regementet vägra göra dylik tjänst; att han fortfarande vore fast

besluten att vägra bära vapen, men däremot vore villig att fullgöra sin värnplikt

på vad sätt som hälst blott det kunde ske »utan vapen»; samt att dylik tjänst

för övrigt vore obehövlig, enär man, i händelse landet komme i fara, skulle

vända sig till Gud, som hade makt att avvända olyckorna.

Krigsfiskalen förklarade, att han av undersökningen i målet fått den uppfattningen,

att Lindströms vägran icke vore beroende av religiösa motiv, att Lindström

vid förhören på alla sätt sökt »svänga sig», vilket lika litet som hans

vägran att deltaga i skidåkning och andra nyttiga övningar kunde vara överensstämmande

med eu kristens karaktär och åskådning, samt att Lindströms beteende

snarare syntes bero på sinnesförvirring, varför krigsfiskalen hemställde, huruvida

icke krigsrätten ansåge lämpligt att Lindströms sinnesbeskaffenhet undersöktes.

Genom utslag den 5 februari 1918 prövade krigsrätten, som icke fann skäl

bifalla sistnämnda hemställan, jämlikt § 129 strafflagen för krigsmakten samt

kap. 4 § 3 allmänna strafflagen lagligt döma Lindström att för vad han låtit

komma sig till last undergå fängelse i en månad.

12. Befriad från att bära vapen. Vägrat deltaga i övningsmarsch.

Tillhört helgelseförbundet, baptistförbundet och frälsningsarmén.

73

Värnpliktige nr 360 y_ Eriksson, Petter Adolf, hade med åberopande av

samvetsbetänkligheter anhållit om befrielse från att bära vapen och hade med

anledning härav av vederbörande kompanichef vid Bodens ingenjörskår satts att

utföra ekolagningar för kompaniets räkning samt dessutom erhållit order att deltaga

i gymnastik, allmän militärtjänst, soldatundervisning och träningsmarscher,

dock med tillstånd att tills vidare slippa bära gevär och bajonett.

Den 2 december 1915 erhöll han direkt order att deltaga i dagens övnings

marsch men vägrade att efterkomma befallningen i fråga och infann sig ej vid

ställningen. Då kompanichefen tillkallade honom, vägrade han ånyo, varför

kompanichefen tillsade honom arrest.

Vid anställt förhör uppgav Eriksson, bland annat, att han, som vore född

den 3 augusti 1893, till yrket varit skomakare till för två år sedan, då han

börjat försörja sig med att om vintrarna predika i bygden och om somrarna

förrätta diverse arbeten; att han fått utbildning för predikantyrket under en fem

veckors kurs vid »Helgelseförbundets» stiftelse i Götabro och ansåge sin andliga

väckelse hava ägt rum för fem eller sex år sedan; sant att han för tillfället icke

tillhörde något frikyrkligt samfund, meu varit både baptist och frälsningssoldat,

beroende på den omgivning, vari han hade haft sin verksamhet.

Som skäl till sin vägran att lyda kompanichefens order anförde lian dels

sin religiösa övertygelse och dels sin uppfattning, att ett yttrande av kompanichefen

vid ett föregående tillfälle skulle hava inneburit ett löfte om frikallelse

från sådan tjänst, varom nu vore fråga.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Sedan vederbörande kårchef och kommendant överlämnat målet till garnisonskrigsrätteu

i Boden, vidhöll Eriksson sina sålunda meddelade uppgifter och

anförde därjämte, att han vägrat bära vapen och ämnade framdeles ej heller

bära sådana, enär detta vore stridande mot Kristi lära; att han vore i första

hand medborgare i Guds rike; och att Jesus hade förklarat, att den som toge till

svärd skulle med svärd förgås; varjämte Eriksson citerade en del bibelspråk

för att visa, att det strede mot Guds bud att man bure vapen. Han uppgav

vidare, att han inställt sig till tjänstgöring vid regementet, enär han trodde att

Gud ville använda honom till redskap till att omvända sina kamrater; samt att

han vägrat att deltaga i övningsmarschen ifrågavarande dag, enär han befarat,

att man därvid skulle tvinga honom att bära vapen.

Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Eriksson, bland annat,

ytterligare, att han vid 15 års ålder första gången blivit delaktig av nattvarden,

att han aldrig varit ogudaktig utan alltid gudfruktig ävensom att han vore ogift

och medellös samt icke förut för brott lagförd, vilken sista uppgift vitsordades

av vid rätten företett utdrag av straffregister.

Genom utslag den 15 december 1915 prövade krigsrätten, jämlikt § 84

strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Eriksson för vad han låtit komma sig

till last undergå disciplinstraff av sträng arrest i åtta dagar.

13 Befriad från att bära vapen; vägrat bära ammunitionsgördel.

Värnpliktige n:r 464~ Wikström, Johan Albin, som efter inställelse vid

Bodens ingenjörkår erhållit vederbörligt tillstånd att under övningarna gå utan

gevär, vägrade den 15 december 1915 vid uppställningen att bära ammunitionsgördel.

Av plutonchefen införd på kompaniexpeditionen och därstädes av kompanichefen

förehållen det olämpliga i hans beteende samt tillsagd att ställa upp

med ammunitionsgördel, vägrade han ånyo härtill; med anledning varav kompanichefen

tillsade honom arrest samt anmälde honom för vägran att lyda förmans

i tjänsten givna befallning. Vid hållet förhör anförde Wikström som skäl för

sitt handlingssätt samvetsbetänkligheter. Han uppgav, att han kommit till denna

ståndpunkt av egen övertygelse utan att vara av någon påverkad, samt att han

kände värnpliktige n:r 360 Eriksson (se ovan) och vid sammanträffande inom

kasernområdet med honom samtalat angående denna fråga.

Sedan målet blivit av kårchefen och kommendanten överlämnat till garnisonskrigsrätten

samt handlingar därstädes företetts, utvisande, att Wikström ägde

godkänd kristendomskunskap och icke förut varit straffad, anförde Wikström i

en ingiven skrift såsom förklaring till sin vägran, bland annat, att han, då han

erhöll befrielse från att bära vapen, fattat denna tillåtelse så, att, enär gevär och

ammunitionsgördel hörde tillsammans, han befriats jämväl från att bära ammunitionsgördel,

samt att han vid ifrågavarande tillfälle av nämnda skäl och då han

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

ansett, att, om han utan tvekan toge ammunitionsgördeln, detta skulle hava inneburit

ett medgivande av honom att bära vapen, funnit sig böra vägra att bära ammunitionBgördeln;

varjämte lian förklarade, att, sedan han numera blivit underrättad

om att uttrycket »befriad från vapen» endast innebure befrielse från att bära

gevär och att ammunitionsgördeln hörde till hans packning, han vore villig att

hädanefter ställa sig dylika befallningar till efterrättelse, samt att lian ansåge sin

vägran vara en följd av okunnighet, varför lian anbölle, att straffet om möjligt

bleve villkorligt. Muntligen inför rätten anförde Wikström, att hans vägran att

bära ammunitionsgördel berott på rent oförstånd, och att lian nu ångrade sin

förseelse; varförutom han uppgav, att lian städse vistats hemma bos sina föräldrar,

vilka båda vore religiösa.

Genom utslag den 29 december 1915 dömde krigsrätten Wikström — med

hänsyn till vad han till sitt försvar anfört — jämlikt § 84 strafflagen för krigs

makten att för vad han låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av vakt

arrest i sex dagar.

14. Vägrat bära revolver. Ändrat åsikt.

Värnpliktige n:r 220 ~ Söderling, som år 1915 inkallats till krigstjänst

göring vid Kalmar regemente, vägrade efter inställelsen, under åberopande av

samvetsbetänkligheter, att beväpna sig med revolver. Med anledning härav åtalad

mför krigsrätt för vägran att fullgöra förmans befallning, medgav Söderling förseelsen

och uppgav, att han efteråt mottagit ett brev från sin moder och funnit,

att hon blivit ledsen över hans vägran att bära vapen, varför Söderling anhöli

att, såsom han uttryckte sig, få återkalla sin vägran, varjämte han anhöll om ett

milt bedömande av sitt tilltag. En vid rätten närvarande broder till Söderling

upplyste, att Söderling under de senaste åren varit religiös och bevistat möten i

hemorten samt stundom förefallit grubblande.

Krigsrätten meddelade den 9 augusti 1915 utslag, varigenom Söderling,

jämlikt § 84 strafflagen för krigsmakten, dömdes att undergå vaktarrest i tre dagar!

15. Befriad från att bära vapen. Metodistpastor.

. värnpliktig, vilken vid Norrlands tränglcår tilldelats trängen i egentlig

äjukTårdstjänst, anhöll vid början av sin första tjänstgöring utbildningsåret 1916

— 1917 att på grund av samvetsbetänkligheter bliva befriad från att bära vapen.

Uet upplystes, att hau vore metodistpastor. Härförutom blev det genom förfrågan

hos myndigheterna i hans hemort styrkt, att han dels vore en välkänd

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

och redbar person och dels helt säkert inkommit med sin anhållan av ren övertygelse.

På grund härav blev ansökningen jämlikt nådiga cirkuläret den 21

februari 1902 bifallen, och den värnpliktige beordrades i siället som sjukvaktare

å kårens sjukhus. Enahanda anhållan framställdes av samme värnpliktige under

1917 års repetitionsövning.

16. Befriad från att bära vapen. Tvivel rörande samvetsbetänkligheternas

art.

En värnpliktig, vilken avlagt studentexamen och, tillhörande 1916 års klass,

inställts för fullgörande av värnpliktstjänstgöring vid Arméns intendentur förråd i

Stockholm, anhöll, med åberopande av religiösa betänkligheter, om befrielse från

vapentjänst. Ansökningen bifölls, och han beordrades till tjänstgöring vid kronobageriet.

Angående denne värnpliktige har av vederbörande befä havare antecknats,

att han skott sin tjänst bra, men att starkt tvivel iåder, huruvida verkligen

samvetsbetänkligheterna varit så synnerligen djupa, samt att det syntes framför

allt varit kännedomen om, att befrielse från vapentjänst verkligen kan ske, samt

föräldrarnas inverkan, som drivit honom till ansökan om befrielse; varjämte upplysts,

att den värnpliktige så väl under sin militärutbildning utan vapen som

under tjänstgöringen vid kronobageriet röjt givna befälsanlag, så att intendenturkompaniet

med honom förlorat ett användbart befäl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Redogörelse för lagstiftningen i vissa utländska stater*).

Danmark.

I Danmark har den 13'' december 1917 utfärdats en lag angående värnpliktigas

användning till civilt arbete Lagen stadgar i huvudsak följande.

Värnpliktiga, för vilka militär tjänst av vad slag som helst enligt föreliggande

upplysningar får anses vara otorenlig med deras samvete, kunna av försvarsministern

betrias från militärtjänsten och i stället användas till arbete av civil

beskaffenhet för statens läkning. Alla föreskrifter rörande detta statsarbete utfärdas

av försvarsministern efter föregående samråd med inrikesministern

Ansökan om befrielse, åtföljd av erforderliga upplysningar och intyg, insändes

genom utskrivningschefen till den session (närmast motsvarande den svenska

inskrivningsnämnden och dess sammanträde), till vilken den värnpliktige har

att inställa sig. Om ej sessionen finner anledning att uppskjuta ärendets behandling,

göres, sedan den värnpliktige deltagit i utskrivningen och lottdragningen,

framställning i ärendet till försvarsministern. Även sådana värnpliktiga vilka

redan undergått inskrivning, kunna göra framställning om befrielse till närmast

infallande session. Dylik framställning kan däremot ej göras under den lid

den värnpliktige är i tjänst vid hären eller flottan.

När årets samtliga ordinarie sessioner avslutats, avgör försvarsministern, vilka

värnpliktiga skola överföras till civilt arbete.

De som överföras skola kvarstå i värnpliktsrullorna. De äro i avseende på

beskaffenheten av kvarter, förplägnad, avlöning o. dyl. underkastade de stadganden,

som gälla för bärens värnpliktiga.

-,,r)et ,civila arbetet skall hava en varaktighet av 20 månader, när det träder

i stället för den första inkallelsen till militärtjänstgöring, samt av 3 månader när

det träder i stället för senare inkallelser.

De värnpliktiga, vilka äro överförda till civilt statsarbete, äro icke underkastade

den militära strafflagen.

Värnpliktig, som i sitt arbetsförhållande gör sig skyldig till olvdnad, försummelse

eller annat dåligt uppförande, kan av den på platsen varande högsta

arbetsledaren ådömas disciplinstraff av »husarrest», extra arbete eller indragning

av ft iiid i enlighet med de närmare föreskrifter, som fastställas av försvarsministern
Nekar

någon till civilt arbete överförd värnpliktig att utföra sådant arbete

eller gör han sig på annat sätt skyldig till grov eller upprepad olydnad eller till

*) Utarbetad i början af år 1918.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

allvarliga förseelser i sitt arbetsförhållande, åtalas lian inför »politiretten». De

straff, som kunna ådömas för ovannämnda förseelser, äro enkelt fängelse eller

fängelse på sedvanlig fångkost. Består förseelsen i vägran att utföra arbete,

skall straffet fastställas med hänsyn till den tidslängd, under vilken den värnpliktige

utfört civilt arbete, dock att strafftiden, i händelse den värnpliktige för

andra gången dömes för vägran att utföra civilt arbete, icke kan vara kortare

än den återstående delen av den föreskrivna arbetstiden, och kan vid sådant tillfälle

fängelse ådömas den värnpliktige intill en tid av 20 månader. Har en

värnpliktig i enlighet med denna lagbestämmelse andra gången undergått fängelsestraff

för vägran att utföra civilt arbete, skall han hemsändas och kan icke

mera inkallas annat än vid extra inkallelse.

Vid exti’a inkallelse av manskap tillhörande hären eller flottan kunna nu

ifrågavarande värnpliktiga av försvarsministern inkallas för att utföra civilt arbete

under en tidrymd, som är lika med längsta tiden för den militära tjänstgöringen

för motsvarande avdelning.

För tillkomsten av denna lag må här lämnas följande redogörelse.

Lagförslaget framlades i Folketinget, den 23 februari 1917 av inrikesministern.

I motiveringen anföres, att särskilt under de senare åren förekommit åtskilliga

fall, då värnpliktiga vägrat att utföra militärtjänst. Såsom skäl för denna vägran

hade de anfört, dels att det strede mot deras religiösa övertygelse dels att deras

samvete förbjöde dem att bära vapen eller överhuvud att utföra militärt arbete

De som vägrat av religiösa skäl hade i allmänhet varit s. k. adventister.

Vid behandlingen av de fall, som förut förekommit, hade man — inom ramen

av gällande lagar — såvitt möjligt sökt att ordna värnpliktens avtjänande

för dessa värnpliktiga på ett sådant sätt, att den så litet som möjligt komme i

strid med deras religiösa eller moraliska övertygelse. Man hade i sådant hänseende

dels begagnat sig av den utvägen att inskriva och inkalla eller överföra vederbörande

värnpliktiga till tjänst vid sanitets- eller arbetstrupperna dels till cheferna vid

nämnda truppslag givit anvisning därom, att värnpliktiga, som voro medlemmar

av vissa sekter, vilkas helgdag icka sammanfölle med folkkyrkans, i så stor utsträckning,

som kunde ske utan skada för tjänstens krav, borde befrias från

tjänst på sektens helgdag, dock att denna befrielse skulle ersättas med tjänstgöring

på folkkyrkans söndag.

Likaledes hade man, då värnpliktiga på grund av vägran att lyda blivit

dömda till frihetsstraff, för dem ingivit hemställan om benådning, när det förelegat

giltig grund till att antaga, att en verklig religiös eller moralisk övertygelse

föranlett den begångna förseelsen.

Det framlagda lagförslaget avsåg i huvudsak dem, för vilka militär tjänstgöring

av vad slag som helst vore oförenlig med samvetets bud. De, vilka ansåge

blott ett visst slag av militär tjänst oförenlig med deras samvete, kunde, så

vida de därom gjorde framställning, inkallas till sanitets- och arbetstrupperna;

förfaringssättet härvid, vad beträffar ansökningarnas ingivande och prövande m. m.,

vore lika med det, som stadgades för dem, med vilka lagen huvudsakligen sysselsatte

sig.

I lagförslaget uttalades, att värnpliktig, för vilken all slags militär tjänstgöring

vore oförenlig med hans samvete, kunde av inrikesministern efter samråd

opaginerad Kontrollera mot PDF

med försvarsministern befrias från militär tjänst mot att användas till statsarbete

av civil karaktär; alla föreskrifter rörande detta statsarbete skulle ntfärdas av inrikesministern.

Efter lagförslagets första behandling i Folb-tinget blev detsamma hänvisat

till ett av tinget valt utskott, vars majoritet förordade förslaget, under det att en

minoritet framställde ett ändringsförslag. Detta minoritetens förslag avsåg, att i

lag fastslå det förfaringssätt, som redan använts på grund av administrativa före

skrifter, nämligen att överföra dem, för vilka utbildning i vapenbruk är oförenlig

med deras samvete, till sanitets- och arbetstrupperna; därjämte tillädes, att

överföring kunde ske till örlogsvarvet eller till andra under försvarsministern

hörande institutioner. Den i regeringens lagförslag förekommande bestämmelsen,

att det i detta lagförslag stadgade civila arbetet skulle hava en varaktighet av 20

månader, upptogs av utskottets minoritet såsom gällande för alla »militsernegtere»

för att finna betryggande garantier för att endast verkliga samvetsbetänkligheter

skulle komma att medföra befrielse från utbildning i vapnens bruk. Minoritetsförslaget

upptog sålunda tjänstgöring inom den militära ramen; de värnpliktiga

skulle vara underkastade krigslagarna, och arbetet (varvid vapentjänst ej skulle

förekomma) skulle utföras vid vDsa icke stridande truppförband eller centrala

militära verk. Anslutning till regeringsförslaget kunde så mycket mindre av minoriteten

tillstyrkas, som man genom dess antagande skulle på ett ödesdigert sätt

vika för de »konsekventa antimilitaristerna», vilka bildat en förening och utfärdat

ett upprop med öppet angivet mål att avskaffa värnpliktslagen. Genom regeringsförslaget

skulle man ingalunda, förmenade minoriteten, komma till rätta

med dessa antimilitarister, som icke skulle foga sig i de av regeringen träffade

anordningar för beredande av civilt arbete.

I Folketinget blev vid lagförslagets andra behandling av försvarsministern

och från majoritetssida!! inom utskottet framhållet, att minoritetens förslag ej

skulle tillfredsställa de värnpliktiga, om vilka frågan rörde sig, och således ej

skulle bringa ärendet till sin lösning. Farhågorna angående dem, som vägrade

att deltaga i militärtjänsten ej av religiösa skäl utan av andra samvetsskäl —- »moraliska samvetsbetänkligheter» såsom det ibland uttrycktes — ansågos överdrivna.

Majoritetens förslag antogs med 49 röster mot 26.

Efter lagförslagets första behandling i Landstinget tillsattes även av detta

ting ett utskott för frågans beredande.

Detta utskott instämde i förslaget om fastställande av en ordning, varigenom

de, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot militär tjänst av ett visst slag,

inkallas till sanitets- och arbetstrupperna och att värnpliktiga, för vilka militär

tjänst av varje slag är oförenlig med deras samvete, användas till statsarbete av

civil karaktär, när blott före-kiifterna härom såväl med hänsyn till arbetets beskaffenhet

som dess varaktighet avfattas så, att det icke frestade till missbruk.

Och efter utskottets mening vore detta icke fallet med det föreliggande lagförslaget.

Den tid av 20 månader, som det civila arbetet skulle vara, vore längre

än tjänstgöringstiden för någon av de militära avdelningarna, repetitionsinkallelserna

medräknade, och mer än dubbelt så lång som tjänstgöringstiden för fotfolket,

till vilket truppslag det årligen inkallades mera än dubbelt så många som vid

härens andra truppslag tillsammans.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Vissa ändringar i lagförslaget föreslogos, huvudsakligast gående ut på att

lägga lagens handhavande och övervakande i försvarsministerns och ej, såsom

regeringsföi slaget förutsatte, i inrikesministerns hand. Enär de till civilt arbete

överförda värnpliktiga skulle kvarstå i »Lsegdsrullen», syntes det riktigast, att

försvarsministern finge ansvaret för lagens tillämpning. Men därtill komme, att

då det från ett visst håll (från antimilitaristerna) bebådats motstånd mot lagen

med alla »användbara medel», skulle, därest ett sådant motstånd (arbetsvägran

m. m.) bliva försökt på arbetsplatserna, försvarsministern hava bättre betingelser

än inrikesministern att genomföra de åtgärder, som skulle kunna bliva erforderliga.

En minoritet inom landstingsutskottet hade visserligen uttryckt sin anslutning

till folketingsutskottets minoritet men hade, med hänsyn till sin önskan, att

en lagstiftning måtte komma till stånd, funnit sig böra ansluta sig till det av

Folketinget antagna förslaget.

Landstingsutskottets förslag blev sedermera utan ändring av riksdagen antaget,

och den med detta förslag likalydande lagen utfärdades, såsom ovan blivit

angivet, den 13 december 1917.

England.

Enligt den i England år 1916 antagna värnpliktslagen kunna de, som hysa

samvetsbetänkligheter mot fullgörande av vapentjänst, begära att bliva frikallade

därifrån. — Frikallelse kan även begäras på grund av viktigt arbete i nationens

tjänst, familjeskäl o. dyl. samt på grund av hälsoskäl. — Anhållau om frikallelse

göres hos för dylika ändamål särskilt upprättade nämnder, »tribunals», som hava

att pröva ansökningarna och, i fall de godtagas, utfärda frikallelseintyg i en eller

annan f rm.

Varje distrikt för inskrivning, »registration district», — närmast sammanfallande

med kommunen —, har en »Local Tribunal»; från denna kan vädjas

till »Appeal Tribunal», som handlägger mål från alla »registration districts» inom

ett visst område. Från »Appeal Tribunal» kan vädjas till »Central Tribunal»

för hela riket, som är högsta och sista instans uti hithörande mål.

Frikallelsen är antingen absolut, villkorlig eller tillfällig.

Om en ansökning bifalles, skall den värnpliktige antingen inskrivas till »ickevapentjänst»

eller ock anställas i något för nationen nödvändigt arbete av civil

karaktär för atk sålunda om möjligt frigöra en annan värnpliktig för vapentjänst.

I förra fallet inskrives han i en »icke stridande kår» och användes där i militär

tjänst av ieke-stridande natur; denna kår torde hava tillkommit för att mottaga

värnpliktiga, som befriats från vapentjäust på grund av samvetsbetänkligheter.

I senare fallet ordnas i allmänhet anställningen genom »kommittén för arbete

av nationell vikt». Det arbete, som kommer till användning, kan hänföras till

följande grupper:

jordbruk: arbete på lantgårdar och jordbruksmaskiners tillverkning;

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

skogsvård: skogsavverkning och timmerarbete;

sjöfart: skeppsbyggnad o. dyi.;

kommunikationer: körslor för hamnar och lastageplatser;

skolväsendet;

för allmänheten nödvändiga inrättningar såsom hälsovård, brandkår o. dyl.;

Böda korset.

Frågan om dessa värnpliktsvägrare av samvetsskäl (conscientious objectors),

för vilka enligt ovanstående den nya engelska värnpliktslagen medgiver vissa

befrielser, lur varit föremål för mycken uppmärksamhet såväl i parlamentet som

i pressen. Av de upplysningar, som med stöd härav vunnits, må följande

framhållas.

Det synes, som på många håll skulle råda ett starkt missnöje över det sätt,

varpå de lokala nämnderna (the tribunals) utövat sin myndighet. Lagens tilllämpning

har blivit mycket ojämn. På grund av att dessa nämnder ofta avslagit

de gjorda framställningarna och i sådan händelse vederbörande värnpliktige

vid inträdet i tjänst ofta vägrat att utföra den honom ålagda tjänstgöringen,

har antalet bestraffade blivit mycket stort. Till den höga siffra, som angiver

antalet bestraffade — i en tidningsnotis angives det, att 800 ä 1,000 personer

samtidigt setat i fängelse för värnpliktsvägran — har ock i hög grad bidragit

till förhållandet, att även sådana värnpliktiga, som blivit tilldelade arbete

inom hemlandet, således arbete av huvudsakligast civil natur, vägrat utföra detta,

emedan det trätt i s ället för värnpliktstjänsten. Dessa värnpliktsvägrare hava

ofta tillhört »Sällskapet mot allmän värnplikt» (tbe no-conscription-fellowship), inom

vilken en del, benämnda »the absolutists», vägra att fullgöra även sådant arbete,

som åhgts dem i stället för militärtjänsten.

Vissa värnpliktiga hava, såsom ovan angivits, befriats från vapentjänst och

tilldelats den ovan omnämnda arbetskåren; dess styrka uppgives i slutet av 1916

hava uppgått till omkring 2,700 man. Av denna arbetskår har en del varit

sänd till Frankrike och där varit förlagd och utfört arbete på visst avstånd

bakom fronten. Det uppgives, att då värnpliktiga, tillhörande denna avdelning

vägrat att utföra given befallning — såsom t. ex. då det varit fråga om transporterande

av ammunition o. dyl. — de ålagts mycket stränga straff. Till dödsstraff

hava de dock ej dömts.

I december 1917 har regeringen, i samband med ett till parlamentet

framlagt förslag till ändringar beträffande rösträtten, hemställt, att vissa av

de värnpliktiga, om vilka här är fråga, skola mista sin rösträtt. Förslaget

härom lyder sålunda: Den, som har befriats från militärtjänst på grund av samvetsbetänkligheter,

eller den, som, efter att hava tilldelats armén, av krigsdomstol

blivit dömd för vägran att lyda och såsom skäl för denna vägran anför samvetsbetänkligheter,

får ej utöva rösträtt till parlamentet eller vid val för den lokala

självstyrelsen.

Efter lagförslagets behandling i Underhuset blev ovannämnda stadgande så

till vida ändrat, att rösträttens förlust inskränktes till en period, omfattande

krigets varaktighet och fem år därefter; vissa andra, mindre ändringar och tilllägg

förekommo även. Lagen överlämnades i slutet av år 1917 till behandling

av Överhuset; rörande dess slutliga behandling föreligga ej några upplysningar.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Frankrike.

I Frankrike hava inga särskilda bestämmelser utfärdats rörande värnplikts

tjänstgöringens ordnande för värnpliktiga, vilka hysa religiösa samvetsbetänkligheter

mot krigstjänst.

Nederländerna.

I Nederländerna hava ända tills på sista tiden saknats föreskrifter rörande

värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktens fullgörande. Den

9 november 1917 utkom emellertid en »ministeriell disposition», vilken i korthet

innehåller följande.

Om en värnpliktig hyser oövervinueliga samvetsbetänkligheter mot den

militära tjänstens utförande, kan han därom göra anmälan till sin kompanichef

eller motsvarande befälhavare. Denne har att erinra den värnpliktige om den

förlängning av tjänstgöringstiden, som skulle bliva följden av ett bifall till en av

honom eventuellt gjord ansökan om befrielse. Vidhåller likväl den värnpliktige sin

anhållan, insändes hans skriftligen uppsatta ansökan till krigsministern, som, efter

att hava inhämtat yttrande av en kommission, skall avgöra frågan och, om ansökningen

bifalles, bestämma angående arten av den tjänstgöring, som skall

åläggas den värnpliktige, varvid, öm plats för honom kan beredas, tillfälle bör

honom givas att ersätta den honom åliggande tjänstgöringen med bestridande

av en befattning, som ej direkt är riktad på strid med vapen. Tjänstgöringen

i sådan befattning har ett års längre varaktighet än den ordinarie tjänstgöringen.

Nordamerikas förenta stater.

I Nordamerikas förenta stater har den 18 maj 1917 utfärdats en författning i äm

net. Enligt denna författning skall medlem av väl ansedd religiös sekt eller organisation,

som förefanns nämnda dag och enligt vars troslära eller principer deltagande i kr ig i alla

former är förbjudet, kunna — därest hans religiösa övertygelse är emotkrig eller deltagande

däri i enlighet med sektens (organisationens) åsikter och därest hans ansökan är

behörigen styrkt — av en lokal nämnd frikallas från vapnens bruk för att i

stället placeras i befattning såsom icke-stridande.

Några uppgifter föreligga icke rörande verkningarna av detta lagstadgande.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Norge.

I Norge har frågan om dem, som vägra göra militärtjänst, varit föremål

för mycken uppmärksamhet under senare år.

Redan genom försvarsdepartementets skrivelse av den (5 augusti 1900

lämnades tillfälle att överföra värnpliktiga, vilka vägra att tjänstgöra såsom

stridande, till icke-stridande. Med de värnpliktiga, som av religiösa skäl vägra

att göra all slags militärtjänst, har med stöd av ett cirkulär av den 18 februari

1902, vilket utfärdats av kommenderande generalen, förhållits på det sättet, att

åtal inför domstol nedlagts i alla de fall, i vilka den värnpliktiges vägran efter

närmare undersökning ansetts föranledd av en allvarlig religiös övertygelse.

Dessa värnpliktiga hava således efter denna tid varit fria både från straff

och från all tjänstgöring i fredstid.

Det på kommenderande generalens cirkulär av 1902 grundade förfaringssättet

tänktes endast såsom en anordning tills vidare och under avvaktan på att

spörsmålet i fråga, som redan då var under behandling av 1901 urs utskrivningskommitté,

snart skulle finna sin lösning.

Lösningen av frågan lät emellertid alltjämt vänta på sig. Kungl. proposition

i ärendet framställdes till 1909 års Storting. I densamma föreslogs civilt

arbete för värnpliktiga, vilkas vägran att göra värnpliktstjänst är en samvetssak,

medan de, som av andra grunder undandraga sig värnplikten, dessutom borde

ådömas straff. Denna proposition blev emellertid icke behandlad av Stortinget

på grund av den långt framskridna tiden under stortingssessionen.

Ar 1910 förnyades förslaget i propositionen om ny värnpliktslag men blev

ej heller denna gång föremål för något slutligt avgörande.

Frågan upptogs åter av den år 1912 tillsatta kommittén för avgivande av

förslag till revision av lagstiftningen rörande det militära rättsväsendet, dens. k.

revisionskommittén.

Ehuru denna kommittés förslag i dess huvudsakligaste delar ej ännu hunnit

bliva tillräckligt bearbetade för framläggande av proposition till Stortinget, blev

dock den del av dess betänkande, som rör värnpliktiga, vilka på grund av

religiös övertygelse neka att göra militärtjänst, utbruten och efter myndigheternas

hörande framlagd såsom kungl. proposition den 7 juni 1917.

Av denna proposition finner man till att börja med, att anledningen till

frågans framförande tidigare än deu s. k. revisionskommitténs övriga föislag är,

att militärvagrarnas antal varit i starkt tilltagande, att det framkommit uttalanden

om att det spekulerades i religiös övertygeee för att erhålla befrielse från värnplikten,

och att förhållandena på det hela taget på detta område blivit ohållbara.

För att belysa antalet fall, då inom norska armén åtal anställts mot värnpliktsvägrare,

som för sin vägran åberopat religiösa grunder, angivas bland

annat följande siffror. Hela antalet var år 1915 102 och år 1916 123; inom

tredje jurisdiktiouen, som ungefär motsvarar Kristiansands stift, har antalet värnpliktiga,

som av religiösa grunder neka att göra varje slags militär tjänst, isynnerhet

varit stort och utgjorde under de senaste 6 åren fr. o. m. 1911 respektive

28, 35,.. 42, 49, 55 och 68.

Ökningen har främjats av att de värnpliktigas vägran alls ej haft några

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

för den värnpliktige obehagliga följder. Framställningar ha enträget gjorts från

olika håll om en förändring av de rådande förhållandena.

I sammanhang härmed må omnämnas, att under senare år det i Norge

varit praxis i Hoiesteret, att värnpliktsvägrare (av andra skäl än religiösa) vid

upprepad vägran ådömas lagens minimistraff eller ett års fängelse och i förbindelse

därmed, på grund av den militära strafflagen § 20, förlust under en tid

av 10 år av rättigheten till tjänstgöring i rikets krigsmakt.

Den kungl propositionen innehåller i huvudsak följande.

De värnpliktiga, vilka undandraga sig från eller vägra att göra militärtjänst,

skola utföra civilt arbete för det allmännas Täkning under en viss tidrymd.

Denna tidrymd skall vara lika stor som det antal dagar, under vilka övningarna

pågå vid det vapenslag, som har den längsta övningstiden, med tillägg av femtio

procent.

Det civila arbetet skall vara utan förbindelse med militära inrättningar och

utföras under civil tillsyn. Det kan utföras i en sammanhängande följd eller

i flera omgångar.

De värnpliktiga åtnjuta under arbetet beklädnad eller däremot svarande

gotfgörelse samt reseersättning efter samma grunder som de värnpliktiga, vilka

utföra militär tjänst.

Värnpliktig, som rättsstridigt undandrager sig det honom åliggande civila

arbetet eller visar försumlighet eller dåligt uppförande under arbetet, kan insättas

i tvångsarbetsanstalt för den tidrymd, som motsvarar den tid, under vilken

arbete åligger honom.

Värnpliktig, som visar försumlighet eller dåligt uppförande under arbetet,

kan straffas disciplinärt med tillrättavisning och andra mindre straff. Ledaren

av arbetet och hans civila överordnade hava disciplinär tillrättavisningsmyndighet.

Propositionen hänsköts till Stortingets militärkommitté, som först under

loppet av december 1917 avgav sitt yttrande. Kommittén hänvisade till att frågan

förelagts Stortinget såväl år 1909 som år 1910; men båda dessa förslag skiljde

sig i en huvudpunkt från det nu framlagda, i det att befrielse från militärtjänst

på grund av de äldre förslagen skulle inträda, när vederbörande värnpliktiges väg)

rån grundades på, att hans samvete ej tillät honom att utföra militärtjänst, under

det att i det föreliggande förslaget blott talades om »religiösa militärvägrare».

Angående skälet för denna avvikelse anfördes intet i propositionen. Kommittén

hemställde, att saken icke måtte tagas under behandling i Odelstinget. utan ytterligare

bearbetas av förvaltningsmyndigheterna. Flera av kommitténs medlemmar

lade härvid huvudvikten på, att det föreliggande förslaget uppdroge betydligt

trängre gränser för lagens verkningskrets än förhållandet varit med de förra.

Andra lade huvudvikten på, att lagförslaget ej voro alldeles tillfredsställande i

lagtekniskt avseende.

. Kommittén uttalade vidare, att den funne så mycket mindre betänklighet

i att nu föreslå ett uppskov, som den ansåge, att man — efter antagandet år

1917 på grund av kristiden av en provisorisk lag om skyldighet för värnpliktig

att utföra civilt arbete — borde kunna låta värnpliktsvägrarna utföra

civilt arbete.

Kommittén utgick från, att saken snarast möjligt åter skulle föreläggas Stortinget

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Ovanstående hemställan av militärkommittén blev av Stortinget godkänd,

vadan frågan ej ännu i Norge funnit sin slutliga lösning.

Ryssland.

Enligt ännu i september 1917 gällande bestämmelser medgåvos mennoniterna

vissa undantag från värnpliktstjänstgöringen, men bekännarna till alla andra

religioner och sekter voro underkastade sådan tjänstgöring.

Om mennoniterna stadgades i värnpliktslagen, att de av denna sekt, som

kvarstå i densamma och slagit sig ned i riket före den 1 januari 1874, befriades

från fullgörande av vapentjänst men skulle fullgöra den bestämda tjänstgörings

tiden i särkilda skogskommandon.

Under krigstid kunde de inkallas för att antingen ersätta skogvaktare, som

gått ut till krigstjänst, eller för att användas i sanitetstjänst; under senaste krig

hava de tagits i anspråk för sanitetstjänst.

Schweiz.

I Schweiz funnos vid årsskifter 1917—1918 icke några bestämmelser rörande

värnpliktiga vilka av samvetsbetänkligheter vägra göra militärtjänst. Förslag

till föreskrifter lära emellertid vara under utarbetande.

Tyskland.

Såsom grundprincip är i tyska grundlagen av år 1871 fastslaget, att varje

tysk är skyldig att fullgöra sin värnplikt och härvid ej kan begagna sig av ställföreträdare.

I den militära strafflagen av år 1872, § 48, heter det: »Gärning eller försummelse

är icke därför mindre straffvärd, att gärningsmannen enligt sitt samvete

eller sin religion håller sitt uppförande för riktigt.»

Efter anförandet av dessa grundprinciper må emellertid ock redogörelse lämnas

för ett förhållunde, som i viss mån utgör ett undantag från grundregeln.

Detta undantag gäller de äldre mennonitfamiljerna. Genom en riksförbundslag

av den 9 november 1867 angående förpliktelsen att göra krigstjänst, upphävdes

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

en för mennoniterna förut bestämd befrielse från personlig uppfyllelse av värnplikten.

Men genom ett stadgande av den 3 mars 1868 föreskievs, att de medlemmar

av de äldre mennonitfamiljer, vilka ej frivilligt förklara sig beredda att

göra vapentjänst, för fullgörande av sin militära tjänsteplikt skola uttagas till

sjukvårdare på sjukhusen, till skrivare på inskrivningsexpeditionerna eller till

hantverkare och trängkuskar.

Enligt vunnen upplysning har vägran att fullgöra värnplikten på grund av

religiösa betänkligheter i Tyskland förekommit blott i få enstaka fall (nur ganz

vereinzelt), så att någon uppteckning häröver ej förekommer i krigsministeiiet.

Under kriget har man sig ej bekant någon sådan vägran. — Inom tyska riksdagen

har frågan ej berörts.

Österrike-Ungern.

Såväl i Österrike som i Ungern förefinnas sekter, inom vilka det är vanligt,

att medlemmarna hysa samvetsbetänkligheter mot att göra tjänst med vapen.

Särskilt uppträda dessa samvetsbetänkligheter bland de mest ortodoxa judarna

ävensom hos sekten »Nazarenerna». De måste dock foga sig efter värnpliktslagens

bestämmelser, och de. som vid mönstring befinnas lämpliga för vapentjänst,

inkallas till dylik tjänst även om de skulle hysa samvetsbetänkligheter häremot.

Några undantagsstadganden i detta avseende förefinDas icke.

Värnpliktsvägran på grund av samvetsbetänkligheter är enligt erhållei^upp

gift en sällsynt företeelse. Saken torde ej heller hava varit föremål för uppmärksamhet

inom representationen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Berättelse över resa till Danmark,

avgiven av herrar Blomstedt och Gullberg.

Enär i Danmark, såsom framgår av redogörelsen för lagstiftningen i

vissa utländska stater, nyligen blivit antagen en lag rörande värnpliktigas

användning till civilt arbete, gjorde de sakkunniga i skrivelse den 7

oktober 1918 framställning om tillstånd för tvenne av dem att i detta land

få taga kännedom om den nya lagens verkan, de åtgärder, som av densamma

föranletts m. m. Genom Kungl. brev den 1 november bifölls

denna framställning, och sodan genom Kungl. utrikesdepartementets bemedling

tillåtelse utverkats av vederbörande danska myndigheter att erhålla

erforderliga upplysningar, anträdde vi den 3 dennes resan till Köpenhamn,

varest vi uppehöllo oss i fyra dagar. Under denna tid lämnades med

största tillmötesgående i försvarsdepartementet alla för vårt uppdrags utförande

erforderliga uppgifter, och sattes vi jämväl i tillfälle att besöka en

av de båda platser, varest anordningar träffats för att mottaga dem, vilka till

följd av den nya lagen skola utföra civilt arbete i stället för tjänst inom

förs vars väsendets ram.

De tryckta eller i övertryck mångfaldigade stadganden, vilka utfärdats

rörande nu ifrågavarande angelägenhet,*äro följande; de bifogas på

originalspråket såsom bilaga I—IV.

1) Lov om vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde. — Bil. I.

2) Ordning af forskjellige Forhold vedrörende vsempligtiges Anvendelse

til civilt Statsarbejde. — Bil. II.

3) Reglement for Anvendelse av disciplinsere Straffe overfor vaernpliktige,

der er överfört til civilt Statsarbejde. — Bil. III.

4) Ordensreglement for Barakkerne.

Handläggningen av de ärenden, som röra de värnpliktiga, vilka med

vederbörligt tillstånd skola utföra civilt arbete, har inom försvarsdepartementet

överlämnats till den byrå inom detsamma, som behandlade vissa

ärenden av civil natur såsom beträffande fyrar, sjömärken o. s. v. Inom

densamma har nu upprättats ett kontor för värnpliktigas användning till

civilt arbete, vars chef det åligger att bereda och föredraga alla ärenden,

som härröra av den nya lagen samt i de fall, för vilka lagen föreskriver

samarbete med inrikesministeriet, samråda med vederbörande tjänstemän

i detta ministerium.

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Av ovanstående bifogade handlingar framgår, att det ansetts lämpligast

att lägga de från militärtjänst befriades arbete under den danska skogsstyrelsen

och att således deras arbete skulle komma att utgöras av skogsoch

upprödjningsarbete.

Med hänsyn till det antal värnpliktiga, som under detta år beräknats

bliva överförda till civilt arbete eller omkring 24 man, hade på tvenne

statsegendomar, den ena belägen på Själland och den andra på Jylland,

anordningar vidtagits för de värnpliktigas mottagande. Dessa bestodo i dels

uppbyggande av en bostadsbarack jämte tillhörande uthus å vardera platsen,

dels uppgörelse med vederbörande skogsmyndighet om anställande av

personal för de värnpliktigas handledning och övervakande, dels slutligen

åtgärder för läkarvårdens tillgodoseende, för provianteringen, för inköp av

inventarier, redskap m. m.

Det betonades flera gånger, att man ännu befann sig på ett försöksstadium

beträffande lagens tillämpning och att måhända utvecklingen

skulle lämna erfarenheter, på grund av vilka ändringar kunde anses påkallade.

Vid beräknandet av antalet värnpliktiga, som i år skulle komma att överföras

till civilt arbete, hade man i första hand att räkna med dem, vilka med

kännedom om lagen hade av »sessionen» (motsvarande våra inskrivningsmyndigheter)

själva gjort framställning om att bliva överförda. Förutom

denna kategori kommo de, vilka på grund av politiska orsaker och såsom

tillhörande de »konsekvente militsernegtere» blivit hemförlovade från den vapenövning,

till vilken de varit inkallade, i vissa fall för att deras hungerstrejk

icke skulle fullföljas till det yttersta; dessa hade, utan att de därom

gjort anhållan, överförts till civilt arbete. På det hela taget ansågs, att

av det sammanlagda antalet, som skulle mottagas, något över hälften har

antimilitaristiska-politiska skäl och något mindre än hälften har skäl av närmast

religiös natur. Då nu lagen skulle iverksättas, ansågs det lämpligast

att i första hand inkalla dem, som förutsattes skola villigt foga sig i anordningarna,

d. v. s. de religiösa och dem av antimilitaristerna, vilka uppträtt

minst utmanande. Denna inkallelse skedde till Själlands-baracken. Resultatet

har blivit det väntade, att alla inställt sig — en hade med vederbörligt

tillstånd fått uppskov — och att deras uppförande efter inställelsen

för omkring 2 V2 månader sedan varit gott. Annorledes var förhållandet

med lägret i Jylland. Av de till detsamma nyligen inkallade 12 värnpliktiga

hade endast 3 infunnit sig. Efterspaning av de uteblivna pågick vid tiden

för vårt besök. Yad resultatet av deras införpassande till lägret skulle

bliva, om förnyad hungerstrejk eller motstånd i annan form, kunde man

naturligtvis ej uttala, sig om.

opaginerad Kontrollera mot PDF

127

Beträffande lagens tillämpning är att märka, att icke några särskilda

föreskrifter utfärdats beträffande formen för de intyg, som kunna styrka

de värnpliktigas framställning om överföring till civilt arbete. Frågan

har således fritt prövats av sessionerna, vilka i de allra flesta fall ställt

sig välvilliga gentemot de gjorda anhållandena. I det fåtal fall, då sessionen

ansett sig böra avslå framställningarna, hade försvarsministern, i vilkens

hand avgörandet enligt lagen ligger, funnit sig böra bifalla desamma.

Garanti mot lagens missbruk ansågs ligga i den långa arbetstiden, 20

månader för den första tjänstgöringsomgången och 3 månader för varje

repetitionsövning. Till jämförelse meddelas, att det visserligen gives specialvapenslag,

som har ända till 12 månaders första tjänstgöring jämte 2

repetitionsövningar å 25 dagar, men att för den talrikaste kontingenten,

som går till infanteriet, första tjänstetiden är 165 dagar (5 1/2 månader)

jämte 2 repetitionsövningar å 25 dagar. Med första tjänstgöringen avses

här den tid, som är gällande för flertalet; ett antal värnpliktiga vid varje

vapenslag kvarhålles i tjänst viss tid därutöver.

De kostnader, som uppstått genom den nya lagen, bestridas i allo av

försvarsdepartementet. Dessa kostnader utgjordes dels av lägrens iordningställande

— vardera baracken hade gått till omkring 25,000 kr. —

dels av avlöningar till den såsom arbetsförman utsedde lägre skogstjänstemannen,

arvode till den jägmästare, som utövade överinseendet, till läkare

o. s. v. I § 5 av lagen stadgas, att arbetets utbyte tillfaller staten. Någon

ersättning från inrikesdepartementet till försvarsdepartementet hade

dock ej ifrågasatts. Man antog nämligen, att, enär intet ackordsarbete

kunde anordnas, arbetets ekonomiska utbyte skulle bliva ganska ringa.

Lägret på Själland var beläget vid Gribskov omkring 10 km. norr om

Hilleröd. Valet av platsen hade skett med hänsyn till att den ej skulle vara

för nära Köpenhamn och att densamma på det hela taget skulle vara tämligen

isolerad. Vid vårt besök vid lägret voro 8 värnpliktiga förlagda därstädes.

11 hade inkallats men 1 hade fått uppskov och 2 hade såsom sjuka

förflyttats till annan plats.

Lägret hade de mest anspråkslösa dimensioner. Blott en mindre barack,

närmast av den typ, som förefinnes för flyttbara sjukbaracker, och

ett uthus. Baracken var avdelad • i ett sovrum med dubbelsängar (i 2

våningar), ett tvättrum, ett mat- och dagrum, ett rum för arbetsledaren,

ett kök samt 2 skafferier. Vedboden innehöll verktygsrum, vedbod m. m.

Vid vår ankomst voro av de värnpliktiga 2 sysselsatta i köket, 1 i vedboden,

1 i logementet (såsom städare); 2 höllo på med brytning av stubbar

(med stubbrytningsapparat); de 2 återstående torde varit sysselsatta på

andra håll.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Det föreföll som om av de åtta värnpliktiga 5 st. hade för den civila

tjänstgöringen att åberopa religiösa skäl (de hade medfört bibeln); de tillhörde

ej något visst frikyrkligt samfund. 2 hade mera allmänna bevekelsegrunder

av moralisk natur. En hade antimilitära skäl men hade ej ansett

sig böra underlåta att inställa sig och var således ej fullt likställd med de

9, som uteblivit vid inkallelsen till lägret i Jylland. Arbetstiden var nu

8 timmar. Den förutsattes gå ned till 7 timmar under vintern men borde

på sommaren utsträckas till 10 timmar. Arbetet, i vad det utfördes utanför

baracken och ej bestod av kokning o. s. v., värdesattes av arbetsledaren

till omkring 25 °/0 av vanliga arbetares prestation, men hoppades han,

att, då de värnpliktiga blevo mera vana, arbetsintensiteten skulle kunna

uppdrivas till åtminstone 50 °/o.

Aftnarna sysselsatte sig de värnpliktiga med .skrivning och läsning.

Något marketenteri fanns ej. — Permission till Köpenhamn beviljades

ibland. — En frivillig kurs i tyska språket hade igångsatts.

Bland dem som befunno sig i lägret var ock en och annan, som förut

varit i tjänst. Enligt lagen § 2, andra stycket, stadgas, att begäran om

överföring till civilt arbete ej kan framställas under den tid den värnpliktige

är i tjänstgöring. Man hade emellertid vid lagens ikraftträdande ansett

det lämpligt, att bereda tillfälle även för dem, vilka befunno sig i

tjänstgöring, att få denna tjänstgöring vid hären utbytt mot det civila

arbetet. En hade för vägran att deltaga i varje slags arbete varit bestraffad.

Det antogs, att han skulle få de 20 månadernas arbete förkortade

med tiden för den undergångna bestraffningen.

Det upplystes, att ett rätt stort antal, som anhållit om befrielse

från vapentjänsten, fått denna ansökan beviljad och voro sysselsatta vid

truppförbanden o. .s. v. med arbete utan vapen av olika slag.

Skulle ett annat år ett större antal än 24 överföras till civilt arbete,

tänkte man sig de nuvarande lägrens förstorande genom uppbyggande av

ännu en eller annan barack.

Stockholm den 10 december 1918.

M. Blomstedt.

W. Gullberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. I.

Lov

om vsernpligtiges Anvendelse til civilt Arbejde,

Anialienborg, den 13:de December 1917.

VI CHRISTIAN DEN TIENDE, af Guda Naade Konge til Danmark, de Venders

o g Gotera, ITertug til Slesvig, flolsten, Stormarn, Di tina rak en,

Lauenborg og Oldenborg,

G tyre vitterligt: Rigadagen har vedtaget og Vi ved Vört Samtykke åt ad fast et

folgende Lov:

§ 1.

Vsernepligtige, for hvem mili teer Tjeneste af enhver Art efter föreliggende

Oplyaninger maa anses for åt vaere uforenelig med deres Samvittighed

kan af Forsvarsministeren fritages for militaer Tjeneste mod åt anvendea til

Statsarbejde af civil Karakter.

Alle Bestemmelser vedrorende Ordningen af bemeldte Statsarbejde trseffes

af Forsvarsministeren efter forudgaaende Förhandling med Indenrigsministeren.

§ 2.

Begaering om Fritagelse indsendes ledsaget af fornodne Oplysninger og Dokumentation

gennem vedkommende Udsk rivningschef til den Session, for hvilken

vedkommende fremstiller sig i Medför af Af&nit V i Lov om Vaernepligt af 8.

Juni 1912, senest 14 Dage forinden dens Afholdelse. Hvis Sessionen ikke finder

Anledning til åt udssette Sägen, hvilket dog kun kan ske, indtil vedkommende

har opnaaet 22 Aars Laegdsrullealder, gor den — efter stedfunden Behandling,

Udskrivning og Lodtraekning af den paagaeldende -— Indstilling til

Forsvarsministeren, ledsaget af Grunde og mulige Mindretalsvota om, hvoryidt

der bor ske Overforelse til civilt Arbejde.

For de allerede udskrevne vaernepligt iges Vedkommende afgives Begaering

skriftlig til vedkommende Udskrivningschef, som derefter tilsiger den paagseldende

til Mode for den naermest förestå aen de Session, der af holdes tidligst 14

Dage efter Erklaeringens Afgivelse. Sägen behandles i Overensstemmelse med de

i lste Stykke givne Regler. Begaering kan ikke f ramsat tes, medens vedkommende

er til Tjenste ved Haeren eller Sovaernet.

Indenrigsministeren eller Forsvarsministeren kan foranledige Säger vedrorende

Overforelse til civilt Arbedje henvist til Behandling af Sessionen.

§ 3.

Naar sam 11 ige Aarets ordentlige Sessioner er afholdte, traeffer Försvararn

in ieter en Afgorelse af, hvilke vaernepligtige der skal överföres til civilt Arbejde.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

§ E

De til civilt Arbejde overforte bliver staaende i Laegdsrullen. De er med

Hensyn til Beskaffenhed, af Kvarter og Forplejning, Bening og lignende underkastet

de for II se rens vaernepligtige gaeldende Regler.

De kan ikke rejse ud af Landet uden vedkommende Ministeriums Tilladelse.

Overtrsedelse af denne Bestemmelse straffes med Beder fra 20 til 200 Kr., i

Krigstid med Faengsel.

§ 5-

Det civile Arbejde skal ha ve en Varighed af 20 Maaneder, naar det trader

i Stedet for förste Indkaldelse til Militaeruddannelse, af 3 Maaneder, naar

det tra;der i Stedet for senere Indkaldelser til Militaeruddannelse.- Genindkaldelse

til civilt Arbejde finder kun Sted i det i § 9 ommeldte Tilfaelde.

Arbejdets TIdbytte tilfalder Staten.

§ 6-

Vaernepligtige, som er overforte til civilt Statsarbejde, er ikke undergivne

militser Jurisdiktion og Straffelovgivning.

§ T.

Den arbejdspligtige, som i sit Arbejdsforhold gor sig skyldig i Ulydighed,

Försummelse eller andet slet Forhold, kan af den överste Arbejdsleder paa Stedet

idommes Disciplinaerstraf af Husarrest, Ekstraarbejde eller Berovelse af Fritid

efter de naermere Regler, som fastsaettes af Forsvarsministeren. Den domte

kan indanke Arbejdsleder ens Afgorelse for Forsvarsministeren, til hvem der skal

ske Indberetning om idomte Disciplinserstraffe.

§ 8-

Kacgter nogen til civilt Arbejde överfört vaernepliktig åt udfore saadant

Arbejde, eller gor han sig paa anden Maade skyldig i grov eller gentagen Ulydighed

eller i alvorlige Förseelser i Arbejdsforholdet, indledes der Undersogelse

imod ham inden Politiretten. Udskrift af Forhoret indsendes til Forsvarsministeren,

der, forsaavidt Tiltale angaar, tilstiller Justitsministeren Sägen til Afgorelse.

Straffen for de ovennaevnte Lovovertraedelser er simpelt Faengsel eller

Faengsel paa »sedvanlig Fangekost. Bestaar Overtraedelsen i É

fore Arbejde, vil Straffen vaere åt fastsatte under Hensyn til Laengden af det

Tidsrum, i hvilket den paagaeldende har udfort civilt Arbejde, dog åt Straffetiden

i Tilfadde af, åt vedkommende anden Gång dommes for ISTaegtelse af åt udfore

civilt Arbejde, ikke kan vaere kortere end den tilbagevaerende Del af den

pligtige Arbejdstid, og kan i saadant Tilfaelde Faengsel paa »sedvanlig Fangekost

idommes i indtil 20 Maaneder. Efteråt en Person i Henhold til naervaerende Lovbestemmelse

2de Gånge har udstaaet Faengselstraf for N

vilt Arbejde, vil han vaere åt hjemsende og kan ikke indkaldes senere undtagen

i det i § 9 ommeldte Tilfaelde.

Sager angaaende de i lste Stykke omhandlede Förseelser behandles som

offentlige Politisager.

opaginerad Kontrollera mot PDF

§ -9.

Ved ekötraordinser Indkaldclse af Mandskab til Haer eller Flaade, kan vterriepligtige,

som i Medför af denne Lov er overforte til civilt Statsarbejde, af

Forsvarsministeren indkaldes til åt udfore saadant Arbejde i et Tidsrum, som

svarer til den keng.ste Tid, hvori der ydes militaer Tjeneste af den tilsvarende

A årgång.

I Tilfaelde, hvor den förste Tjeneste forlaenges udover den ifolge Lovene

om H serens og Sovsernets Ordning eajdvanlige, kan Forsvarsministeren trseffe Beslutning

om tilsvarende Forlsengelse af det civile Arbejde udover de i § 5 fastsatte

20 Maaneder.

§ 10.

Vaernepligtige, for hvem kun militaer Tjenste af en vis Art er uforenelig

med deres Samvittighed, kan, forsaavidt de fremsaetter Begaering derom, anvendes

ved Sundhets- eller Arbejdstropperne.

De fremkomne Begaerninger behandles i Overenstemmelse med de i § 2

givne Regler.

§ IL

De til Gennemforelse af denne Lov fornodne Udgifter fastsaettes ved Finansloven.

Hvorefter alle vedkommende sig have åt rette.

Givet paa Amalienborg, den 1-3de December 1917.

Under Vor Kongelige Haand og Segl.

CHRISTIAN R.

P. Munch.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. n.

Ordning

av forskeltige Forhold vedr0rende vaernpllgtiges

Anvendelse til civilt Statsarbejde.

Naar Forsvarsministeren har truffet Afgorelse af, hvilke vaernepliktige, der

»kal överföres til civilt Arbejde, indikaldes diss© i Hold af passende Storrels© efter

Indenrigeministeriets Föranstaltning til Mode til en efter Aftale med Direktor

atet for Statsskovbruget bestemt Tid paa et med samme Myndighed aftalt til

det omhandlede Arbejdes Iverkssettelse egnet Sted. Iler vil der paa Föranstaltning

af Forsvarsministeren paa Indkaldelsedagen forefindes et til Beboelse af

benieldte Hold vaernepliktige indrettet, fuldt udstyret Kvarter, hvor der tillige

vil forefinder Opholdsrum for den af Direktoratet för Statsskovbruget til Arbe

jdsleder for Holdet bestemte Skovbetjent. Fra det Tidspunkt de paagseldende i

Henkold til Indkaldelseordrerne er modt i det for dem bestemte Kvarter, henhorer

de under Skovdirektoratets Forretningsoniraade og har kun den förbindelse

med Forsvarsministeren, der folger af Lovens Bcatemmelser om, 1) åt de

dem af den överste Arbejdsleder idomte Disciplinstraffe skal indberettes til ham

og kan indankes for ham, 2) samt åt Tidskrift af Förhör over större Förseelser

skal ineendes til barn.

i>en överste Skovrideren i vedkommende Distrikt er överste Arbejdsleder paa Sted et, og

Arbejdsleder har som sa ad an den i Lov af 13. December 1917 omtalte Straffemyndighed, idet

lian iovrigt saavel i detta Forhold som i alle andre Sporgsmaal vedrorende

Gennemforelsen af den her trufne Ordning ved direkte Förhandling med Marineministeriets

Kontor for vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde kan eoge

behörig Yejledning.

Arbejds- Anvisning og Ledelse af samt Tilsyn med det daglige Arbejde paahviler

lederen. ^en ovennsevnte til Iloldets Arbejdsleder bestemte Skovbetjent, der desuden paaser

Overholdelsen af de i Ordensreglementet for Kvarteret givne Bestemmeker

og til den överste Arbejdsleder indberetter saavel de muligt stedfindende Overtraedelser

af disse som allé andre indtraedende Uregelmaessigheder. Han har Ansvar

for, åt Kvarteret er velforsynet i cnhver Henseende efter do ham givne

Anvisninger, forer Tilsyn med Madlavningen og sorger for, åt den nodvendigc

Proviant anskaffes enten ved Indkob paa Stedet eller gennem den ham af Kontoret

for vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde anvisto sagkyndige Hjselp,

med hvilken lian til enhver Tid kan ssette sig i direkte Förbindelse. Kvarteret

er ved Indkaldelsen paa Forsvars ministerens Föranstaltning provianteret

för den förste Tid, ligesom der vil forefindes fornodne Beholdninger af Forbrugsgods

derunder Braendsel og Belysningsmidler. Arbejdslcderen holder Regnekab

med de vsernpligtiges Ernseringskort og afkrsever dem disse, naar do

moder efter Indkaldelsen. Han forer Kvarterets Regnskaber efter de ham gennem

Kontoret for vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde givne Anvisninger,

og med förnöden Hjselp af den ham derfra til Yejledning og Iinstruktion

opaginerad Kontrollera mot PDF

anviate Intendentu rt jenstemand, med hvilken han til enhver Tid kan sadte sig- i

direkte Förbindelse. Benge rekvireres gennem ovenmevnte Kontor. lian udbetaler

Folkene deres Lonninger og forer de dertil horende Lister.

I den förste Tid efter Indkaldelsen varetages Tilberedelsen af Maden af

en til Kvarteret af Kontoret for vsernepligtiges Amvendelse til civilt Arbejdo

dertil udsat uddannet Kok, der tillige har det Ilverv åt oplrere en Mand af

lloldet til fremtidig Kok for Kvarteret. Ilertil udtages en eventuelt dertil villig

Mand, der snarest muligt övertager Kokketjenesten, hvorefter den uddannede

Kok afgaar fra Kvarteret. Maden, der skal vtere färdig til de opgivne Tider,

tillaves efter det foreliggende Kostreglement med den maanedlige Spiseseddel

som Vejledning. Spiseseddelen udarbejdes af den til Raadighed for Kontoret

for vajrnepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde stillede Intendenturtjenesternand.

Al Madlavning herunder Smor ing af Smörrebröd finder udelukkende

Sted i Kokenet.

Ved Modet i Kvarteret efter Indkaldelsen udlevereres der til hver af de

vsernepligtige, folgende Beklsedningsgenstande:

1 Stortroje II Kl.

1 Par blaa Benklaeder II Kl.

1 st r i be t Uldtroje II Kl.

2 Seet blaat Arbejdstoj.

1 Par isländske Stromper.

1 » Traeskostovler.

1 » Traesko.

1 hvid Kasket.

1 Skindhue.

1 Par Gymnastiksko.

Des liden udleveres til dem, der ikke onsker åt benytte deres egen civile

Overbeklaedning udenfor Kvarteret:

1 morkeblaa Jakke.

1 Par morkeblaa Benklaeder.

1 Sweater eller Sportskjorte.

1 sort Kasket.

1 Par Läders ko.

Hvis egen Underbekkedning og eget Fodtoj ikke medbringes kan dette faas

af de i Kvarteret vaerende Beholdinger mod et Afdrag af 10 0re daglig.

Hvis egen civil Overbeklaedning benytts udenfor Kvarteret gives der en

Godtgorelse af 19 0re daglig.

Folkene lonnes som Haerens vaernepligtige med 85 0re daglig med et dagligt

Lonningstillaeg af 25 0re, hvorfra traekkes 65 0re daglig for fuld Kost forudom

det ovenfor naevnte Belob af 10 0re daglig for TTnderbeklaedning.

Landbrugsministeriet i September 1918.

(sign.) Krisijan Pedersen.

Marineministeriet i September 1918.

(sign.) P. Munch.

Forplej
iilneen.

Paakltod
uinpen.

Lönn Uren.

Saxild.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. III.

Reglement

för Anvendelse av disciplinaere Straffe overfor vaernpligtige,

der er overfprt til civilt Statsarbejde.

§ 1.

De til civilt Arbejde overfor te vsernepligtige er — saavel i Arbejdstiden som

udenfor denne — den överste Arbejdsleders og hans Hjaelperes Myndighed under

givne og er pligtige til åt rette sig efter de af dem givne Anvisninger og punktlig

åt efterkomme deres i Medför af Love ag Reglementer givne Ref al inger.

§ 2.

Den overforte vaer nepligt ige, som i sit Arbejdsforhold gor sig skyldig i Ulydighed,

Forsommelse eller andet slet Forhold, kan af den överste Arbejdsleder

idommes Disciplinaerstraf af Husarrest, Ekstraarbejde eller Naegtelse af saerlige

Friheder indenfor de nedenangivne Rammer:

Husarrest er tvungen Förbliven i Kvarteret (Barakken) udenfor Arbejdstiden.

Ekstraarbejde er Arbejde udo-ver det reglementerede Arbejde, lierunder Husger

ning o. 1. i Barakken.

Hasgtelse af saerlige Friheder bestaar i Naegtelse af saadanne Friheder,

som iovrigt maatte kunne indrommes de overforte vaernepligtige, saasom Udgangstilladelse

udover sedvanlig Sengetid o. 1..

§ 3.

Forsommelse eller anden Uefterrettelighed under Arbejdet kan straffes

med Ekstraarbejde. Straffen vil saa vidt muligt vsere åt fastsaette saaledes, åt den

paagasldende tilpligtes åt udfore en Arbejdsydelse, der svarer til noget mer end

den, lian ved sin Forsommelse har unddraget sig. Det kan dog ikke paalaegges

nogen Arbejde udover 10 Timer daglig.

Ekstraarbejde, der paalaegges som Sträf, kan icke fordres utfört paa Sonog

Helligdage. Udendors Ekstraarbejde kan ikke paalaegges efter Morkrets

Frembrud.

§ 4.

Den overforte vaernepligtige, der uden meddelt Udgangstilladelse udebliver

frua Kvarteret udover fastsat Sengetid, kan straffes med Husarrest.

Förste Gång Overtraedelsen begaas, kan Husarrest ikendes efter folgende

Skala:

For Udeblivelse i indtil 1 Time: .................. Indtil 2 Dages Husarrest

» » udover 1 Time indtil 4 Timer: .... »3 » »

» » udover 4 Timer, dog saaledes, åt den

paagaeldende er til Stede i Kvarteret inden Artej
dels

Begyndelse naeste Morgen:................. » a » »

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

For förste Gång begaaet Förseelse vil Straffen dog, naar Omstämd ig be

der efter A r be jds 1 oderens Skou taler derför, kunne indskraenkes til en alvorUg

! rettesasttelse.

Samme Sträf som foraunaevnt ifalder den, som efter meddelt Udgangstilladelse

udebl iver udover det i Tilladelsen fastsatte Klokkeslaet.

§ 5.

Gentages den i § 4 an forte Förseelse, kan vedkommende for 2’, 3’ og 4’

Gång begaaet Förseelse straffes med Husarrest i intil henholdsvis 10, 15 og 20

Gage.

Ligger der over 1/2 Aar mellem den sidste Udeblivelse og den foregaande,

bliver Udeblivelsen dog kun åt behandle som förste Gång begaaet Förseelse.

§ 0.

Vender den overforte vaernepligtige först tilbage til Kvarteret efter Arbej

dets Begylidelse, kan der förliden Sträf efter §§ 4 og 5 overenastemmende med

§ 7 megtes ham Adgang til enliver Art af stcrlige Friheder i indtil 1 M-aaned

fra Straffens Udsta.aelse åt regne.

§ -■

For mindre Förseelser, saasom mangelfuld Rengöring, Uorden med Redskaber,

Sengetoj, Inventar eller lignende, vil der som Sträf kunne paalsegges

Kkstraarbejde i Form af Deltagelse i Husarbejdet udenfor Tur.

Begaar den overforte vaernepligtige mere graverende Overtrsedelser af

Husordenen f. Eks. ved ikke åt staa op eller gaa i Seng til foreskreven Tid,

ved åt stille for sent till Arbejdet, ved åt mode beruset, ved åt vise ufordragelig

Adfserd overfor Kammerater eller ved åt gore sig skyldig i lignende dadelvserdigt

Forliold, kan han straffe» med Ksegtelse af saerlige Friheder. Der vil saaledes

i et Tidsrum av indtil 1 Maaned kunne megtes ham Adgang til Udgangstilladelse

om Aftenen udover f.astsat Sengetid; det vil kunne paalsegges ham åt

forblive i Kvarteret enkelte Fridage eller Dele af saadanne dog ikke udover 4 Fridage,

og der vil i indtil 1 Maaned kunne megtes ham Adgang til saadanne saerlige

Friheder, som i övrigt vil kunne indrommes de overforte vaernepligtige.

. I saerlige Tilfaelde — saasom naar den paagaaldende udebliver en hel Dag

fra Arbejdet — ligesom naar Förseelsen gentages, vil der ogsaa for saadanne

Overtrsedelser. kunne ikendes Husarrest, dog uden Forsvarsministerens Samtykke

ikke udover 3 Tiger.

§ 8.

For Ulydighed mod den överste Arbejdsleder eller hans Hjselpere kan den

overforte vaernepligtige straffes med Husarrest 1’ Gång i indtil 10 Dage, 2’ Gång

i indtill 1 Maaned. Paa samme Maade straffes den, der udebliver fra Arbejdet

en hel Dag.

§ 9.

Xaegtei'' den overforte vaerneplktige åt udfore det ham paalagte Arbejde,

eller gor han sig efter 2 Gånge åt värre straffet for Ulydighed overfor de ham

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

giv ne Befalinger paany skyldig i Ulydighed, eller er denne saa grov, åt den

ikke findes åt kunne afgores med Sträf efter § 8, f. Eks. hvis han ligefrem

sastter sig op imod den överste Arbejdsleder eller hans Hjselpare, eller gor han

sig skyldig i andre grove Förseelser, f. Eks. ved åt tilsidesEette de ham givne

Straffepaalaag eller ved efter tidligere 2 Gånge åt vsere straffet for Udeblivelse

fra Arbejdet paany åt udeblive fra dette, vil der uopholdelig vare åt gore Anmeldelse

om Förseelsen til vedkommende Politimester, der herefter vil föränledige

det videre fornodne företaget mod den paagaeldende overensstemmende

med Eestemmelserne i § 8 i Tx>v Nrr 625 af 13/12 1917.

§ 10.

Findes der efter Udfaldet af Underaogelsen ved Politiretten ikke Anledning

til åt rejse Tiltale mod den paagaeldende, men denne dog har gjort sig skyldig

i en Förseelse strafbar efter dette Eeglement, kan Sägen af Forsvarsministeren

tilbagesendes den överste Arbejdsleder til Afgorelse.

§ 11.

Om de i Ilenhold til naervserende Reglement ikendte Disciplinaerstraffe vil

den överste Arbejdsleder have åt gore förnöden Bemaerkning i en dertil saerlig

bestemt Bog. I denne Bog skal der foruden naermere Angivelse af Förseelsen*

og den idomte Sträf» Art indfores Oplysning om Tidspunktet for Förseelsens

Begaaelse og det Tidsrum, indenfor livilket Straffen er udstaaet.

Tidskrift af det Bogen hver Maaned tilforte indsendes inden den 10. i den

paafolgende Maaned til Forsvarsministeren.

Sker der i Ilenhold til nservagrende Reglemente § 9 Henvendelse til Politiet,

vil der uopholdelig derover vaere åt gore Indberetning til Forsvarsministeren.

§ 12.

De af den överste Arbejdsleder i Ilenhold til naervaerende Reglement trufne

Afgorelser med Ilensyn til Anvendelse af Disciplinserstraffe kan af den domte

indankes for Forsvarsministeren, og Straffens Udstaaelse udsaettes da, til dennes

Afgorelse föreligger.

Den overforte vaernepligtige, der vil fremfore saadan Anke, maa straks underrette

den överste Arbejdsleder herom, og, senest 2 Dage efter Afgorelsen er

truffen, skriftlig afgive sin Besvaering til den överste Arbejdsleder, der »aa

hurtigt som muligt vil have åt indsende Anken med sine Bemferkninger til Forsvarsministeren.

Marineministeriet i September 1918.

(sign.) P. Mundi.

Saxild.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. IV.

Ordensreglement

för Barakkerne.

§ l.

Tilaynet med1 den indre Orden i Barakken saavelsom med de overforte

varnepligtige.s Arbejde og deres Eenlighed fores af Arbejdslederen.

§ 2-

De o ve rf er te v tern ep ligt i ge skal vise deres Föresatte Lydighed i alt, hvad

angaar deres Arbejde samt Ordenens Overholdelse i Barakken.

§ 3.

Til Assistance for den af Holdet udtagne Kok og til Rengöring af Barakken

afgiver Holdet turvis 1 Mand 1 Uge ad Gången. Denne Mand rengör ogsaa

efter endt Maaltid Tallerkener og ovrige Spiserekvisitter in. m., passer Kakkelovne

og Lamper og gaar Arbejdslederen tilhaande.

En Mand af Holdet gor turvis 1 Uge ad Gången Tjeneste som Btueformand

og sorger i denne Égenskab for Ro og Orden i Opholds-och Sovelokalerne

og paaser Forsigtighed med Ild og Lys og Slukning om Aftenen.

I Arbejdstiden skal Ivokken eller hans Hjaelper vaere tilstede i Barakken

som Vagtsmand. Udenfor Arbejdstiden besorges Vagtsmandstjenesten turvis af

en Mand af Holdet. Der skal altid, paa Son- og Fridage sa avel som Hverdage,

vaere 1 Vagtsmand i Barakken.

Turvis 1 Uge ad Gången besorger 1 Mand af Holdet Afhentning af Pakker

og Post til Barakken.

§ I
Tidsinddelingen

er forskellig efter Aarstiden og fastssettes för en Maaned

ad Gången af den överste Arbejdsleder, saavidt mulig i Overensstemmelse med

den ved Skovarbejdet paa Stedet fastsatte Arbejdstid.

§ 5.

. De overforte vaernepligtige skal bolde deres Person ren og deres Toj ordent
ligt.

Saa ofte som muligt gives der Lejlighed til varmt Bad. Al Vask af personligt

Linned og Uldtoj samt af Lagner foretages ved de overforte vacrnepligtiges

egen Föranstaltning. Hver Mand1 reder sin Seng umiddelbart efter åt vaere

staaet op.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

§ 6.

lydelse af berusende Drikke er forbudt i Barakken. Tobaksrygning niaa

ikke finde Sted i Arbejdstiden og ikke i Sovelokalerne og i Opholds&tueme under

Spisetiden. Spil med Kort, Tserninger o. 1. er tilladt i Barakken i Fritiden,

dog er Spil om Penge forbudt.

Paa Sovestuerne maa ikke ryges, synges eller fores hojrostet Tale. I Sengetiden

skal der herske Bo i Barakken.

I Middagstiden og efter Aftensmaaltid indtil Sengetid samt hele Sondagen

efter Morgenma alt idet har de overforte vaernepligtige IJdgangstilladelse. Ekstra-Udgangstilladelse

kan gives af Arbejdslederen efter Omstsendighederne. Frihed

af lamgere Yarighed indhentes hos den överste Arbejdsleder.

§ 8.

Klagomaal over Behandlingen, Kosten eller andre Forhold, de overforte

vmrnepligtige vedrorende, vil af disse viere åt afgive skriftlig til den överste Arbejdsleder.

§ 9-

Som Belöning for Flid kan gives Afkortning i den almindelige Arbejdstid.

§ 10.

Ved indtraedc-nde Sygdomstilfaelde mel der vedkommende det til Arbejdslederen,

der efter Omstsendighederne telefonisk raadsporger eller tilkalder mer boende

Lage, og om fornodent besorger den Syge befordret til nmrmeste Svgehus.

§ IL

De overforte

paalagte Arbejde i ekstraordinaere Tilfaalde åt udfore saadant andel. Arbejde,

som omstaendighederne maatte medfore.

§ 12.

1 Barakken og ved Arbejdet udendors skal den udleverede Paaklsedning

bteres. Under IJdgangstilladelse er det tiladt åt hare egne Klaeder.

Marineministeriet i September 1918.

(sign.) P. Mundi.

Saxitd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Framställning av olika meningar angående samvetsbegreppet.

Efter K. R. (ieijer, Th. Elsenhans m. fl. ref. av f''. Olsson.

Man plägar i fråga om samvetets ursprung eller uppkomst skilja mellan

två väsentligt olika åskådningar: nativismen eller apriorismen, enligt vilken

samvetet är något medfött eller dess yttringar föras tillbaka till ett ursprungligt

anlag, samt empirismen, enligt vilken samvetet är en produkt av erfarenheten.

I det följande äro först upptagna representanter för den nativistiska,

därefter för den empiristiska åskådningen.

Sokrates. (t 399 f. Kr.)

I människans inre, gudar tade natur finnes eu norm för det rätta, benämnd

daimonion, en demonisk, en gudomlig stämma i människans bröst, eller, med

andra ord uttryckt, en omedelbar uppfattning i enskilda fall av vad som bör

göras oeb i eko göras i förhållande till handlingar och personer.

Chrysippos. (t 208 f. Kr.)

lian är den förste, som. använder uttrycket »samvete» {ovvuöyaiS). Hetta

betecknar det instinktiva medvetandet om det egna livet, i vilket man ’ förnimmer

huru livsdriften ovillkorligen åtrår, vad som är gagneligt, och skyr,

vad som är skadligt.

Cudworth, (f 1688.)

Det sedligas höghet och förpliktande kraft kan endast härledas ur något,

som står över naturen, ur den gudomlige anden, ur dess intelligens. De sedliga

idéerna äro avbilder av del gudomliga förnuftet, ja, de stå över Gud, ty de bestämma

hans vilja. Den enskilde skapade anden tager emot sedelagen såsom

ett arv från all sannings urkälla.

Skaf tesbur g. (j 1713.1

Det sedliga kommer icke utifrån; det är ej heller ursprungligen eu förnuftsdom,

utan det beror på omedelbara yttringar av känslan, vilka hava sin

grund i den allmänna mänskliga organisationen.

Det sedliga är den harmoniska utgestaltningen av vad som ligger i människan

såsom naturlig fallenhet.

Adam Smith, (f 1790.)

Det sedliga värdeomdömet beror på en känsla av sympati. Det sedliga kan

endast utveckla sig inom samfundet. Sympatikänslan är ett för alla människor

gemensamt anlag.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kant. it 1804.)

Samvetet är en funktion hos det praktiska förnuftet; icke bestående i att

avgiva en dom över en handlings sedliga värde (däröver dömer förnuftet),

utan bestående i omedelbart medvetande om ett »böra», medvetande om en inre

domstol, där en annan än människan själv dömer.

Kant nekar ett »irrande» samvete, nekar även, att samvetet är »etwas Erwerbliches».

— Det är ett ursprungligt intellektuellt och moraliskt anlag.

Sedelagen är av rent och oblandat mänskligt ursprung. — Dock äro våra

plikter i sista hand att anse som Guds befallningar.

* Fichte. (f 1814.) .

Samvetet är det omedelbara medvetandet om vår bestämda plikt

eller

känslan av harmoni mellan vårt ursprungliga och vårt verkliga »jag»

eller

medvetandet om vår högre, natur och absoluta frihet.

Samvetet är en känsloförmåga, ej blott, såsom hos Kant, en förnuftsfunktion;

samvetet kan ej »irra».

Kegel, (t 1831.)

Samvetet är den absoluta vissheten om sig själv i sig

eller

samvetet är en genomgående tillbakadragenhet i sig själv

ell er

samvetet är den oändliga, formella vissheten om sig själv.

Samvetet kan »irra» — kan leda till både gott och ont — till villfarelse och

till sanning. Den enskildes samvete fylles med sanningsinnehåll endast i växelverkan

med det sedliga samhället.

Schléier-macher. (t 1834.)

Med uttrycket samvete förstå vi det, att alla handlingssätt, som härflyta ur

gudsmedvetandet, göra sig gällande i självmedvetandet, så att varje livsyttring,

som avviker därifrån, uppfattas såsom hämning av livet, som synd.

Samvete alltså = sedligt medvetande.

Schopenhauer. (t 1860.)

Samvetet är det sig alltmer fyllande protokollet över våra handlingar. Men

handlingarna vittna om vad vi äro, om vår karaktär. Därför är samvetet den

sig alltmer och fullständigare utvecklande bekantskapen med oss själva.

Samvetet är egentligen en kunskapsverksamhet, som endast genom sitt föremål

skiljer sig från annan kunskap. Schopenhauer synes dock låta denna kunskap

vila på dunkla känslor, vilka metafysiskt stå i nära samband med människans

innersta viisen och därför måste vara människan medfödda.

Richard Rothe. (t 1867.)

Han använder i l:a uppi. av sin Teol. Etik ordet samvete till beteckning

av den religiösa driften; men i 2:a uppi. utesluter han ordet samvete, emedan

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

»för vetenskapen är eu term endast då användbar, när den betecknar ett noga

bestämt logiskt innehåll, alltså ett klart och tydligt begrepp». Endast då skulle

vi kunna bibehålla detta ord, om det vore möjligt att inskränka dess användning

till en bestämt avgränsad del av det vidlyftiga innehåll, som enligt vanligt språk

bruk sammanfattas under detta namn, vilket icke är möjligt utan godtycklighet.

Wuttke. (t 1870.)

Samvetet är en uppenbarelse av sedelagen såsom den gudomliga viljan; det

är en sida av Gudsmedvetandet och i sig religiöst.

J. C. von Hofmann. (f 1877.)

Samvetet är Guds dom över människans förhållande till honom.

Schenkel. (t 1885.)

Samvetet är den mänsklige andens religiösa organ.

Mårtenson, (t 1884.)

Samvetet är människans samvetande med sig själv och med Gud, det omedelbara,

existentiella, ifrån varje reflexions- och idémedvetande skilda medvetandet

om vårt beroende icke blott av lagen utan av den förpliktande och dömande

auktoritet, som talar till oss genom lagen. —

Ibland alla folkslag, som icke äro nedsjunkna i ett djuriskt tillstånd, har

samvetet, huru ofullkomlig än förutsättningen om Gud månde vara, blivit betraktat

icke blott såsom människans egen röst, utan såsom Guds röst; och endast

på detta sätt låter samvetets majestät tillräckligt förklara sig. —

Samvetet är icke ett från början färdigt organ, det behöver utvecklas i

förening med själens övriga anlag. — Det kan fela, icke till sin gudomliga men

sin mänskliga sida.

Granfelt. (f 1892.)

Samvetet är Guds tanke (idé) av människan, som han i och med hennes skapande

låtit uppvakna till omedelbar självförnimmelse; dock så, att idéens förnumna

återklang i hjärtats djup är det, som gör samvetet till samvete.

Grubbe. (t 1853.)

En helig, gudomlig vilja förutsattes ovillkorligen, icke tilläventyrs såsom

Kant lärde, endast eller först i form av ett s. k. praktiskt postulat såsom dygdens

belönare och lastens straffare, utan redan och framför allt såsom stiftare

av den för oss närmast i form av samvetsbud sig uppenbarade sedelagen.

Boström, (t 1866.)

Varje människas »sedliga potens», på samma gång som den visserligen innerst

utgör hennes eget, innersta väsen, är i grunden ingenting mindre än en av

Guda egna, levande tankar eller idéer, och så till vida både uttryck av och föremål

för hans oföränderligt heliga och allgoda vilja.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Nor beck. (f 1870.)

I människans samvete framträder känslan av Gud först, och där kvardröjer

den väl även.längst. Ty samvetet är Guds röst i människan.

; II. M. Melin. (t 1877.)

Samvetet är det omedelbara medvetandet av den i hjärtat skrivna lagen och

av människans förpliktelse att efterleva den.

Svebilius och Lindblom (gamla katekesen).

Samvetet är ett medvetande, som anklagar det onda och gillar det goda i

våra gärningar.

1878 års Katekesutveckling.

Genom samvetet förnimma vi Guds lag i vårt hjärta.

Graf lund (katekesutläggning).

Samvetet är Guds i människans hjärta inskrivna lag.

Katekesnämnden 1917.

Gud har givit alla människor ett samvete, som anklagar och dömer oss, när

vi göra eller tänka göra något orätt, men gillar och berömmer det goda, som vi

göra eller vilja göra.

Så är samvetet en väktare i vårt inre över våra tankar, ord och gärningar.

Samvetet blir sovande, om vi låta synden bliva en vana. Skall samvetet

leda oss rätt, måste det upplysas av Guds ord.

Med ett sovande samvete kan ingen människa lära känna Gud. Men ett vaket

samvete är ett vittne om Gud.

Tlieod. Elsenhans.

Samvetet, detta mångtydiga begrepp, detta ord, som brukas såväl för det

sedliga medvetandet överhuvud, som för dettas enskilda yttringar, kan definieras

så: Det sedliga medvetandet i dess användning på det egna subjektet — eller

i dess reflexiva användning.

Att det överhuvud taget finnes samvetsyttringar, som sakna det religiösa

medvetandets psykologiska kännetecken, kan icke bestridas. Det finnes, särskilt

i vår tid av religiös indifferentism, alltid människor, för vilka samvetet är en det

inre livets verksamma faktor, utan att samvetets yttringar äro religiöst bestämda.

Nu kan man väl säga, att det samvete, som förtjänar detta namn, finnes

endast där, varest det är ej blott sedligt utan även religiöst centralorgan; men

därmed uttalar man en dogmatisk-etisk sats, som beror av teologiska förutsättningar.

Antaga vi alltså, att det finnes yttringar av samvetet, som icke äro religiöst

bestämda, så gäller det att fastställa den psykologiska skillnaden mellan

religiöst bestämt och icke religiöst bestämt samvete.

Paul Häberlin.

Varje individuellt väsen har sin absoluta bestämmelse. Om varje individuellt

väsen har sin bestämmelse, så ligger det å andra sidan i denna bestämmelses

opaginerad Kontrollera mot PDF

väsen att vara en dom och en fordran, d. v. s. att pa något sätt manifestera sig för

den empiriske individen såsom en dom och en fordran. Därav följer, att varje individ

måste hava ett samvete; ty samvete (i ideell mening) är ingenting annat

iin idéns manifestation i gestalt av en dom och en fordran. — Om därför i enskilda

fall samvetet synes irra, så kan denna iakttagelse endast betyda en villa.

Denna villa möjliggöres därigenom, att samvetets fordran, samvetskravet, icke

förnimmes, uppfattas rent och adeqvat. Från denna utgångspunkt låter sig all

erfarenhet av ett skenbart irrande samvete återföra till sin rätta betydelse. Det

skall alltid lyckas att visa, att det i verkligheten är fråga om ett »icke-förstå» eller

ett »icke-vilja förstå» eller om ett »oriktigt-förstå».

K. E. Geijer.

Ordets etymologi: samvete = medvetande eller fylligare uttryckt självmedvetande

i allra eminentaste, d. v. s. specifikt moralisk eller sedligt religiös bemärkelse,

alltså vetande med sig och i och med detsamma då också om sig själv, sin

egen moraliska beskaffenhet och sina egna moraliska angelägenheter.

Samvetet är ett organ för moralisk eller etisk värdering av vars och ens fria

vilje-^och handlingsliv eller en i vårt inre given princip för sedliga livsvärden,

och det framträder och uppenbarar sig i form av moralisk eller etisk känsla,

etiskt värdeomdöme och etisk viljebestämdhet, d. v. s. såsom samvetskänsla, samvetsdom

och samvetsbud.

Huruvida samvetets faktum kan på ett tillfredsställande sätt härledas och

förklaras endast ur människoandens eget väsen, till äventyrs såsom Kant ansåg

ur människans s. k. praktiska förnuft, eller om det icke härvid blir alldeles nödvändigt

att förr eller senare repliera på människoandens förhållande till Gud och

hans eviga idévärld och således betrakta samvetet såsom Guds röst i människans

inre eller på något liknande sätt, är en fråga av så rent spekulativt metafysisk

innebörd, att den tydligen ligger alldeles utanför den empiriskt psykologiska

analysens räckvidd. — Överhuvud torde väl åtminstone så mycket vara alldeles

visst, som att det religiösa sinnelaget, där det verkligen finnes, aldrig skall upphöra

att i samvetet se något slags mer eller mindre mystiskt, direkt eller indirekt

uttryck av en i människans innersta inre verkande helig gudomlig vilja.

Waldenström, (t 1917.)

Samvetet är ingen lag utan ett vittne. Det är en känsla, som inom människan

själv vittnar om hennes förhållande till det, som inför henne gäller såsom

gudomlig lag. Samvetet säger aldrig vad som är Guds vilja, utan endast i vad

förhållande människan står till det, som hon tror vara Guds vilja. När t. ex. någon

tror, att det är emot Guds vilja, att han äter kött, så får lian ont samvete, om

han äter det. Samvetet säger honom då icke, vad Guds vilja är i detta avseende,

utan endast att han handlat i strid mot vad han själv tror vara Guds vilja. Därav

kommer, att den ene kan med gott samvete göra, vad den andre icke kan göra

utan ont samvete; likaså, att en och samma människa kan i dag med gott samvete

göra, vad hon förr icke kunnat göra utan att få ont samvete. Sådant beror nämligen

på olika uppfattning av vad som är Guds vilja. Det är därför ett mycket vilseledande

uttryck, när man talar om »samvetslagen», såsom om samvetet vore en

lag. — Samvetet är aldrig vilsefarande. Min uppfattning av vad som är Guds

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

vilja kan vara vilsefarande; men mitt samvete vittnar endast om mitt förbiilande

till det, som jag tror vara Guds vilja.

Uerbart. (t 1841.)

De sedliga domarna äro smakdomar.

Samvetet är det långsamma tryck, som smakdomar utöva.

Själen har inga anlag — men ett anlag finnes dock, beroende på den

kroppsliga organisationen. Skaparen gav människan händer och språk, en stor

hjärna och fina nerver, men inplantandet i själen av förnuft och sinnlighet,

det är psykologernas konstverk.

Ritschl. (t 1889.)

Samvetet är ett alster av god uppfostran = samvetsgrannhet

Buchner. (t 1899.)

»Allt vad vi veta, tänka, känna, är endast en andlig reproduktion av det

eom vi mottaga utifrån.» — Samvetets självständiga ursprung nekas. Ålit andligt

liv ledes tillbaka till den yttre erfarenheten. Samvetets faktum har inkommit

utifrån.

De la Mettrie. (f 1751.)

Själen är hjärnan, en maskin, som genom inverkan utifrån sättes i rörelse.

Människan är icke väsentligen skild från djuret. Att tala om sedligt medvetande

eller om ett samvete är en illusion.

Helvetius. (f 1771.)

Alla tankar föras tillbaka till sinnliga intryck. Allt sedligt handlande

beror på egenkärleken. Den, som handlar sedligt gör det, emedan han anser

det nyttigt. Alla människor äro ursprungligen lika till anlag och karaktärsegenskaper;

men de bliva vad de bliva genom uppfostran och lagbestämmelser.

Rousseau, (t 1778.)

Rousseau synes antaga ett naturligt samvete, vilket som ett ursprungligt

anlag utvecklar sitt rika innehåll. Men detta ursprungliga anlag är människans

sinnliga natur, och de moraliska begreppen utveckla sig efter hand genom erfarenheten

av det nyttiga. Dock medverkar här en medfödd pliktkänsla.

Auguste Comtc. (t 1857.)

Det sedliga föres tillbaka till altruistiska känslor, vilka bilda en motvikt

mot egoismen. Moraliska anlag hava även djuren; sedligheten är ett människans

och historiens verk. Det sedliga är lika mycket något medfött som en

utvecklingsprodukt.

Proudhon. (t 1865.)

Utgångspunkt för rätt och sedlighet är rättskänslan. Denna känsla beror

på en naturlig förmåga, samvetet, som är förmågan att uppfatta och hävda vårt

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

personliga värde genom att konsekvent vilja och försvara detta såväl beträffande

en annan person som i fråga om oss själva.

Kée. (f 1901.)

Samvetet är en produkt av historien. De element, ur vilka samvetet utvecklar

sig, äro straffen och straffsanktion genom gudomligheten samt moraliska

bud och förbud.

Baco af Verulam. (t l&tMJ.)

Det goda är ingenting annat än det nyttiga, visserligen med hänsyn till allmänt

väl. Den sedliga insiktens ursprung föres tillbaka till en lex naturalis, men

frågan är öppen, om därmed menas något medfött eller genom erfarenheten inkommet.

Hobbes. (t 1679.)

Sedelagen härledes ur egoismen. Själens grundkraft är självuppehållelsedriften.

Därför en allas kamp mot alla — varför staten är nödvändig.

Sedelagens ändamål är att mildra denna kamp.

•John Locke, (t 1704.)

Det gives inga medfödda, praktiska grundsatser. Sedelagen har uppstått

på erfarenhetens väg. Hos människan finnes intet annat medfött än förmågan

att känna lust och olust. Utrustad med detta »anlag» gör människan erfarenheter

i fråga om sina handlingar, vilka genom det reflekterande förståndet

förarbetas till regler.

Mandeville. (t 1734.)

Det gives blott en drivfjäder för mänskligt handlande: egoismen. Alla sedelagar

äro alster av avsiktliga bedrägerier, framgångna ur iakttagelsen, att man

eljest icke skulle kunna förmå människorna att leva ett ordnat samliv.

llartley. (t 1757.)

Han grundar sina åsikter på associationsteorien. Alla föreställningar härledas

från svängningar hos hjärnsubstansen. Genom tätt återkommande enskilda

svängningar bildar sig i hjärnan en disposition till upprepande av dem. Så associera

sig dessa föreställningar enligt contiguitetslagen. Men denna inverkar

nu även på samvetet. Egenkärleken är visserligen den ursprungliga bevekelsegrunden

för allt mänskligt handlande, men i följd av den allt trängre associativa

förbindelsen mellan lustkänslorna och dessas objekt, inträda slutligen lustkänslor

utan egoistiskt intresse, vilka slutligen i allmänhet segra, och så uppstår

ett moraliskt sinne. — Hartley utgår från egoismen, men slutar med att sätta

sedligheten såsom den fullständiga hängivenheten åt det gudomliga.

John Stuart Mitt. (fl873.)

Samvetet härledes ur nyttans, den egna eller samfundsnyttans princip; denna

lika med principen för den högsta lycksalighet.

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Samvetet är en subjektiv känsla, som är oegennyttig och förbinder sig

med pliktens begrepp; denna känsla är icke medfödd utan förvärvad.

Charles Darwin, (t 1883.)

I andligt avseende är olikheten mellan människan och djuret oerhört stor.

och dock finnes mellan människan och de högre däggdjuren ingen fundamental

åtskillnad med hänsyn till andliga färdigheter. Inom djurlivet finns det exempel

tillräckligt på andliga färdigheter, vilka äro gemensamma för människan och

djuret. Men den mest betydelsefulla åtskillnad mellan människan och de lägre

stående djuren är dock den moraliska känslan eller samvetet. Men denna åtskillnad

är en åtskillnad endast med hänsyn till graden, icke till arten. Det

är fastmer mycket sannolikt, att varje djur, vilket det än må vara, om det

blott är försett med skarpt utpräglade, sociala instinkter, oundvikligen skulle

nå till moralisk känsla eller samvete, endast dess intellektuella krafter utvecklades

så starkt som hos människan.

Spencer. (t 1903.)

Samvetet är ett ur människornas ärvda erfarenhetsresuUat uppkommet

sedligt anlag i form av en fortskridande organisation av nervsystemet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilt yttrande

av herrar Byström, och G ull b er g, vilka anfört:

Det förslag, som de sakkunniga nu framlagt synes oss icke erbjuda

en fullt tillfredsställande lösning av frågan om värnpliktstjänstgöringens

ordnande för värnpliktiga, vilka av sitt samvete förbjudas att fullgöra

värnplikten i vanlig ordning. Förslaget innehåller visserligen lag och

förordning om hur skall förfaras med de värnpliktiga, som hysa allvarliga

på kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i vanlig ordning,

men innebär knappast mer än en närmare utformning av det kungl. cirkuläret

den 21 febr. 1902 angående behandlingen av sådana värnpliktiga,

som hysa allvarliga samvetsbetänkligheter emot vapentjänst.1 Om de sakkunnigas

förslag skulle antagas till lag, har därmed, synes det oss, endast

en helt obetydlig förbättring kommit till stånd. I stället för att prövning

och beslut rörande de s. k. samvetsömma värnpliktiga enligt cirkuläret

tillkom vederbörande militärbefäl, tillkommer det enligt sakkunnigeförslaget

inskrivningsrevisionen. Vidare får enligt förslaget området för de

samvetsömmas tjänstgöring icke fullt så snäva gränser som förut. Men

staten skulle, om förslaget antoges, fortfarande som hittills vara hänvisadtill

att sätta i fängelse sådana värnpliktiga, vilkas samveten ej tillåta * i

1 Detta cirkulär har beträffande armén följande lydelse:

»Oscar etc.

Vår ynnest etc.

Sedan riksdagen i skrifvelse den 2 juni 1901, i sammanhang med tillkännagifvande af

sitt beslut i fråga om det af Oss framlagda förslag till ny värnpliktslag, ansett sig böra uttala

önskvärdheten däraf, att särskilt stadgande af Oss meddelas rörande tjänstgöringsskyldighet

för värnpliktig, som hyser samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, hafve Vi, uppå gjord underdånig

hemställan, funnit godt i nåder bemyndiga vederbörande truppförbandschefer att, därest,

efter inhämtande af erforderliga upplysningar, de vid noggrann pröfning af omständigheterna

i hvarje särskildt fall finna öfvertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som

vägrar att fullgöra vapentjänst, därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan

tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan lämplig tjänstgöring vid

truppförbandet. Hvilket Vi Eder till kännedom och vederbörandes förständigande härigenom

i nåder meddele. Stockholms slott den 21 febr. 1902.

Oscar.

Jetper Crusebjörn.»

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

dem att tjäna inom försvarsväsendets ram. Här föreligger dock enligt vårt

förmenande ett svårt, missförhållande, som i samhällets eget intresse måste

rättas.

För belysning av denna brännande fråga vilja vi här till en början

anföra trenne uttalanden, som synts oss särskilt värda beaktande. Det

första av dessa uttalanden är under en riksdagsdebatt fällt av Sven Adolf

Hedin, den allmänna värnpliktens gynnare och befordrare: »Det förekommer

ofta frågor, för vilka många, ja, de flesta, till en början, ja, mycket länge,

rygga tillbaka, och som de skulle vilja så länge som möjligt undvika att

röra vid, detta icke därför att de finna dem vara så orimliga eller oberättigade,

att de redan vid första anblicken döma dem att icke förtjäna

något avseende, utan tvärtom därför, att å ena sidan de måste erkänna,

att i dessa frågor ligger en sanning, vilkens vädjan till vår rättskänsla

icke kan utan vidare avvisas, men å andra sidan traditionens, vanans,

makt, flertals opinionens ännu obrutna makt och — låt oss tillägga —

människofruktan föranleda eller förleda dem att önska: »Gud give, att.

denna fråga aldrig blivit väckt, så att vi sluppe att tala om den.» De

söka att undanskjuta den för att sedermera slå sig till ro — intill dess

samma fråga kommer igen och åter klappar på den dörr, som de trodde

sig hava stängt.

»Nu är det visserligen så, att jag för min del icke kan förstå, att samvetsbetänkligheter

skola mota mot lagens bud: du skall övas i vapnens

bruk till försvar för dina närmaste, för allt, som är dig kärt och dyrbart,

för ditt land. Jag kan icke förstå det. Men vad rätt har väl jag att sätta,

mitt omdöme över andras, att förklara, att mitt samvete är ett upplyst

samvete och de andras ett vilsefört samvete — vad rätt har jag därtill?

Det spörsmålet kan väl träda fram för något var av oss, om vi erinra oss,

att den fråga, som motionären här bragt å bane, är en mycket gammal

fråga, att den kristna kyrkans historia har från hennes äldsta dagar an
tecknat

namnen på martyrer, som lidit döden för sin vägran att bära vapen.

Om vi erinra oss, att längre fram i mänsklighetens historia, i nyare

tider, ett religiöst samfund, vars vackra roll i mänsklighetens, om jag så

får säga, religiöst-moraliska utvecklingshistora icke är okänd för någon,

»vännernas» samfund, eller, för att begagna ett namn, som en gång var,

men numera icke är ett öknamn, »qväkarnas» samfund — att det hyste

samma åsikt, som de martyrer från andra och tredje seklet efter Kristus,

om vilka jag nyss talade — när vi tänka på dem, .så hava vi anledning

allesammans att ställa till oss det spörsmålet: hava vi rätt att sätta vårt

kalla förståndsresonnement mot dessas varma, levande känsla och tro? Nej,

vi hava det icke.»

»Eller skall jag säga, att lag, vilken den än må vara, står så högt, är

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

nå oantastlig, att det icke sker dem som trotsa den, annat än rätt, när de

för detta sitt trots dömas till det straff, lagen bestämmer. Nej, säger jag.

Icke står jag här för att predika olydnad mot lagen, men jag kan icke

underlåta att påminna därom, det det ofta har inträffat, att i samtiden en

minoritet och i eftertiden ett flertal, för att icke säga eftertiden enhälligt,

har prisat och berömt den, som, i trots mot lagen, för sitt trots mot lagen

dömts till straff och lidande för sin tro, och om vilka vi nu erkänna: dessa

hava befordrat mänsklighetens framsteg. Om det är så, som en prästman

i Stockholm för någon tid sedan uttryckte sig, att vi numera alla här i

landet »från konungasonen till och med torparedottren» få fritt bekänna

vår övertygelse i religiösa ting, vem, vilka hava vi mest att tacka för de

vunna framstegen, om icke dem, som, för icke länge sedan här i landet

med visshet om vad öde de gingo till mötes, bekände sin tro, avföllo från

den rena evangeliska läran och dömdes till landsförvisning, eller dem. som.

därför att de på en söndag, tillsammans med ett antal oskyldiga, läst

»Fader vår» och några kapitel i bibeln, dömdes till böter, förvandlade,

jämte böterna för sabbatsbrott, till fängelse vid vatten och bröd? De ha

i större mån än de, som skrivit och talat för samvetsfriheten, här i landet

varit samvetsfrihetens förgångsmän och banbrytare. Därför få vi icke

säga om var och en, som trotsar lagen för samvetsfrihetens skull: han är

en lagbrytare, han är sitt straff värd.»

Det andra av oss åsyftade uttalandet har gjorts av Sigfrid Wieselgren,

likaledes i riksdagen: »När den romerska världsstaten med sitt utomordentligt

utvecklade rättsväsende krävde lydnad för sina lagar och bud

överallt bland de folk, som den underkuvat, funnos åtskilliga bland dessa,

som icke ville böja sig för dess krav och som härföre åberopade sitt samvete.

Rätt naturligt var ju att den romerska staten icke fann detta vara

något att taga hänsyn till; ville de icke lyda, måste de straffas; och efter

dessa motspänstige fortfarande, med åberopande av sitt samvete, icke

lydde, så tändes bålen, så kastades de olydiga för vilddjuren — men vad

blev slutet? Ett oförändrat förhållande: de som av samvetsskäl funno sig

icke kunna lyda, vägrade alldeles som sina föregångare att göra det, och

den stora världsstaten med sitt mäktiga exekutiva system måste erkänna

att den icke kunde sätta sin vilja med makt igenom. Vad betyder detta,

om icke det att samvetet för individen innebär en så oändligt stor makt

att den största stormakt utanför densamma måste gent emot den erkänna

sitt: »Non possumus» — vi kunna icke —; men vad som sålunda i all

världens tid måst erkännas av statsmakterna, av samhällsmakten i vilka

dimensioner som helst, det torde icke vara någon skam för svenska staten

att även för sin del erkänna: det finnes en gräns utöver vilken icke den

yttre makten kan göra sin vilja gällande.»

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Slutligen vilja vi hänvisa till följande märkliga yttrande av G. M.

Pfiannenstill, teologie professor, en av vårt lands främste etiker: »En kristen

bör med gott samvete kunna fullgöra sin värnplikt och försvara sitt land.

Och staten har från sin sida rätt att begära det av den värnpliktiga ungdomen.

»Detta gäller om normala samveten. Men det finnes även vilseledda.

»Samvetet innehåller nämligen, såsom numera allmänt erkännes, förutom

en grundläggande känsla för det rätta och en viljes trävan att förverkliga

detta jämväl ett föreställningselement, ett från andra mottaget

eller genom självständig eftertanke utbildat ideal. Härav framgår av vilken

betydelse en riktig kunskap måste vara för samvetet, att det är genom

felaktig kunskap, som samvetet vilseledes. Och likaledes följer av det

sagda, att ett vilselett samvete bör genom riktigare kunskap åter kunna

föras till rätta. Men där förhållandena ej medgiva, att sådant sker, såsom

vid värnpliktsvägran — vad bör där vara bestämmande för vår behandling

av vilseledda samveten? Ser jag rätt, hava vi intet annat att.

göra än att böja oss för samvetet, även det vilseledda samvetet. Ty

även det vilseledda samvetet är ett samvete. Och samvetet är alltid den

sista instansen för en människa, som andra därför måste respektera.

»Ett ur etisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt att ordna frågan om

de »samvetsömmas» värnplikt vore det följaktligen, om man placerade dem

i sjukvården eller — där även detta gick emot samvetet — tilldelade dem

ett civilt arbete, vilket, för att utesluta möjlighet till missbruk, då måste

göras mer krävande än den föreskrivna militära tjänsten.»

Att nu de sakkunniga icke velat föreslå någon förändring i sättet att

behandla de samvetsömma värnpliktiga, som ej anse sig kunna alls tjäna

vid försvaret, har dels formella och dels reella skäl.

Angående de formella skälen säga de sakkunniga 1 bl. a., att det synes

»icke vara alldeles klart, att, enligt uttryckssättet i den ämbetsskrivelse,

som innehåller de sakkunnigas uppdrag, detta över huvud omfattar utredandet

av frågan om civilt arbete för ifrågavarande värnpliktiga. Då

uppdraget nämligen avser »värnpliktstjänstgöringens» ordnande för dessa

värnpliktiga, svnes detta uttryck böra tolkas så, att den ifrågavarande

tjänstgöringen skall vara direkt inriktad på rikets försvar och utföras under

försvarsväsendet tillhörande myndigheter. I denna riktning har nämligen

i vår lagstiftning ordet »värnplikt» alltid hittills fattats och någon annan

betydelse har detta ord näppeligen kunnat erhålla vare sig genom vissa i

krigförande stater under det pågående världskriget antagna lagar om s. k.

civil värnplikt, ej heller genom den omständigheten, att ett förslag i lik
-

1 Se sid. 27.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

nande syfte blivit hos oss nyligen framlagt, helst enär i fredstid och under

normala förhållanden den militära värnpliktens fullgörande icke fullständigt

kompenseras genom ett rent civilt arbete.» Till de formella skillen

ilr väl också i viss mån att räkna, vad de sakkunniga anföra sålunda: »I alla

händelser är det säkert, att ett genomförande av ett dylikt system (av civil

värnplikt) skulle medföra betydande svårigheter samt påkalla utfärdande

av en mängd nya bestämmelser ävensom ändring i en del nu gällande.» 1

Då statistiken visar," hurusom de flesta samvetsömma, som straffats

för värnpliktsvägran just varit »militärtjiinstvägrare» och ej blott »vapentjänstvägrare»,

måste vi hålla för troligt, att de sakkunnigas uppdrag

även gällt att åstadkomma en med de förras samveten förenlig lösning

av vämpliktsfrågan.l * 3 Och vad beträffar de svårigheter, varom de sakkunniga

tala, är det oss icke möjligt att anse annat, än att där ett allvarligt

missförhållande föreligger staten icke bör rygga tillbaka för en med dess

avhjälpande förenad svårighet, med mindre det är uppenbart, att svårigheten

icke kan övervinnas. Och sådant torde, dess bättre, icke läget här

vara. Det är för övrigt vår livliga övertygelse att statens resurser väl förslå

för reformens genomförande.

De reella skälen för de sakkunnigas mening torde kunna anses sammanfattade

i följande uttalanden: »Varje minskning i de vapenföra värnpliktigas

antal är från försvarssynpunkt en mycket betänklig sak, även

där det tilläventyrs kan vara fråga om ett från allmänt militär synpunkt

mindervärdigt soldatmaterial; och då, som ovan visats, ökning av militärtjänstvägrarnas

antal ilr att befara, måste i riksförsvarets intresse noga

tillses, att dessa eftergifter väl avvägas.» 1 »Vore det för övrigt så, att antalet

religiösa militärtjänstvägrare fortfarande komme att begränsas till

blott ett litet fåtal, synes det föga lämpligt, att för deras skull en stor

apparat med omfattande lagstiftningsarbete skulle igångsättas, vilket troligtvis

redan i och för sig skulle vara ägnat att uppmuntra till värnpliktsvägran.

» 4 »Härtill kommer, att det civila arbete, som erbjödes i ersättning

för värnpliktstjänstgöringen i fredstid, otvivelaktigt skulle, även om

l Se sid. 27.

1 Se sid. 93 anm. 3.

3 Här vilja vi anmärka, att. även om det förekommit att såsom skäl för värnpliktsvägran

blott åberopats samvetsbetänkligheter mot bärande av uniform, desamma doek ej torde hava

gällt uniformen såsom sådan. Oss veterligt har nämligen aldrig från något håll såsom ett missförhållande

påtalats, att staten av praktiska skäl ålägger vissa av sina tjänare att under

tjänsteutövning bära likformiga klädesplagg. Utan vi finna det uppenbart, att samvetsömma

värnpliktigas vägran att påtaga uniform avser uniformen såsom tecknet på deras tjänsteplikt

för krigsmakten och alltså är ett uttryck för fördömande av hela denna tjänsteplikt. Vid sådant

fördömande synas oss föreskrifter om värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utan uniform

icke kunna tjäna något rimligt syfte.

i Se sid. 28.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

det utsträcktes att omfatta ända till exempelvis dubbelt så lång tid

som värnpliktstjänstgöringen i fredstid, likväl innebära något lockande

för den värnpliktige och därigenom verka i riktning mot en ökning av

värnpliktsvägrarnas antal. Den värnpliktige skulle ju därunder icke blott

åtnjuta förhållandevis stor personlig frihet och kanske tillåtas i en enda

omgång fullgöra sin plikt mot staten, något, varpå de värnpliktiga sätta

stort värde, utan även kostnadsfritt erhålla en icke föraktlig utbildning i

ett civilt yrke.» 1

Icke heller de reella skälen för de sakkunnigas uppfattning ha kunnat

övertyga oss om nödvändigheten att stanna med förslagen, där de

sakkunniga stannat.

Vi vilja framhålla, att fasthålles den principen att ingenting annat

än samvetsbetänkligheter skall kunna motivera militärtjänstgöringens ersättande

med civil tjänstgöring, detta måste innebära att värnpliktiga,

vilkas vägran bottnar i vad de sakkunniga sålunda antytt eller bekvämlighetsskäl

o. dyl., skola vara utestängda från att få fullgöra sin värnplikt

i civil befattning. Faran skulle då ligga i att man kunde av simulanter

föras bakom ljuset. Men vi anse att simulation ovilkorligen kan

förekommas genom förlängning av tiden för den civila tjänstgöringen

så att densamma ej blir mindre betungande än den militära och genom iakttagande

av att de värnpliktiga hållas till arbete, som icke innebär en

ren utbildningsförmån. Skulle, sedan en reform efter dessa linjer genomförts,

värnpliktsvägrarna ökas i antal, måste detta bero av faktorer, som

reformen förutan skolat visa en sådan sin verkan. Med kännedom om, att

den värnpliktige betraktar såsom något motbjudande även den allra minsta

förlängning av tjänstgöringstiden, och under beaktande av såväl att vapentjänsten

ju i regel är mer påkostande än annan tjänst, som även att militär

värnpliktstjänst i allmänhet är i och för sig mer betungande än civiltarbete,

hava vi ansett, att den tid, samvetsömma värnpliktiga utan vapen

skola tjänstgöra lämpligen bör för första tjänstgöring och repetitionsövning

förlängas vid militärtjänst med en tiondel och vid civil tjänstgöring

med hälften av den tid, som vederbörande värnpliktig skolat tjänstgöra

i vanlig ordning.2

Vidkommande den civila tjänstgöringen hava vi tänkt oss, att densamma

skulle förläggas till det statens affärsdrivande verk, som behöver

och kan upptaga mest arbetskraft, nämligen statens järnvägar. Härvid

torde ej heller kunna göras gällande, att någon särskilt lockande civil

1 Se sid. 29.

2 I d-etta sammanhang må erinras därom, att i Danmark tiden för civil värnpliktistjänstgöring

i regel är omkr. fyra gånger så lång som tiden för militär sådan tjänstgöring (se sid. 127).

I Norge har föreslagits, att tiden för civil värnp liktstjäntgöring skulle göras en och en halv gång

så lång som övningstiden vid det vapenslag, som har längsta utbildningstiden (se sid. 122).

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

yrkesutbildning kommer till stånd, utan snarare ligger saken så, att den

yrkesutbildning, de värnpliktiga redan förvärvat, genom en dylik anordning

på mest rationella sätt föres staten till godo. Ty, såsom de sakkunniga

i sin motivering framhållit, »de arbeten, som förekomma vid statens

järnvägar, äro av så omväxlande beskaffenhet, att lämplig sysselsättning

därstädes skulle kunna beredas åt värnpliktiga av olika yrken och med olika

utbildning, t. ex. vid trafikavdelningen åt maskinister och eldare, vid

administrativa avdelningen åt skriv- och räknebiträden samt vid banavdelningen

åt olika slag av hantverkare ävensom åt grovarbetare.» 1

Och genom den starka organisationen vid statens järnvägar torde förhindras

att den värnpliktiges arbetsintensitet tillätes sjunka under den

normala. Sedan nu den värnpliktige som vanligt blivit inskriven och.

oberoende av sin samvetsbeskaffenhet, tilldelats visst truppslag, —

varigenom bl. a. vinnes en automatisk reglering av tjänstgöringstidens

längd —, skulle inskrivningsrevisionen undersöka, om han verkligen hyste

de föregivna samvetsbetänkligheterna mot militärtjänst. Visade sig detta

vara fallet, finge han tillstånd att fullgöra värnplikten vid statens järnvägar,

ställdes till järnvägsstyrelsens förfogande och sattes att utföra den syssla,

i vilken han bäst kunde vara till nytta. Han skulle härvid icke lyda under

krigslagarna, utan vara underkastad särskilda disciplinära bestämmelser.

Arbetets behållning borde tillkomma järnvägarna, och järnvägsstyrelsen

skulle av särskilda under sjätte huvudtiteln anslagna medel bekosta den

värnpliktiges inkvartering, utspisning, — vid något av de många centralköken

—, uniformering, sjukvård o. s. v. Läte den värnpliktige komma

sig till last dåligt uppförande eller annat förhållande, som gjorde tydligt,

att han icke vore förtjänt av siu undantagsställning, skulle han av den

myndighet, som lämnat honom tillståndet att tjänstgöra vid järnvägarna,

fråntagas detsamma, i och med vilket han ju bleve tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten och ställdes under krigslagarna.

Då vi sagt, att vi anse det vara ett missförhållande, som bör i samhällets

eget intresse rättas, att staten sätter i fängelse den, som för sitt

samvetes skull icke vill fullgöra vanlig värnpliktstjänst, avsågo vi tider,

då allt så att säga går sin gilla gång. Men när fäderneslandet är i krig,

måste en omvärdering av förhållandena inträda. Statens frihet står då på

spel, och denna sin frihet måste staten tillmäta en sådan allt övervägande

betydelse, att den enskilde, som, då statsfriheten är i fara, hävdar sin

egen samvetsfrihet dithän, att han vägrar att på sätt staten finner mest gagnelikt

medverka vid statsfrihetens skyddande, icke kan för staten framstå

annat än såsom oförtjänt av en legaliserad undan tagsförmån. Statens in
-

'' Se sid 25.

20

opaginerad Kontrollera mot PDF

tresse att ieke söka tvinga den enskildes samvete synes väga lätt, då

det står i yttersta motsättning till den komplex av ideella och materiella

intressen, som statsfriheten utgör. — Man liar på sina håll gjort gällande,

att det vore en anomali, att i fred befria värnpliktiga från vapentjänst,

för att vid krigsutbrott skicka ut dem oövade i kulregnet. Förvisso. Men

det lärer icke allvarligen kunna förutsättas, att en sådan värnpliktig, i

olikhet mot vid krigsutbrottet ej övade årsklasser, skulle befallas till fronten,

utan att hava undergått en utbildning, varigenom han där kunde

bliva mest nyttig för staten.

I syfte att giva en enhetlig bild av det system, enligt vilket vi

tänkt oss att de samvetsömmas värnpiiktsförhållande borde ordnas, hava

vi sammanfört i form av ett lagförslag samtliga de grundläggande bestämmelser,

vi anse böra gälla i ämnet, därvid, såsom det här nedan

intagna förslaget utvisar, vi i vissa avseenden, särskilt i fråga om proceduren

för meddelande av tillstånd till värnpliktstjänstgöring i annan än vanlig

ordning, varit av en med de sakkunnigas mening överensstämmande

uppfattning-. Något förslag till tillämpningsförordning hava vi icke uppgjort,

enär vi trott dithörande bestämmelser lämpligast böra avfattas föret

sedan statsmakterna tagit ställning till den principiella fråga, som de sakkunniga

haft att utreda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag'' till

Lag om vapenfria värnpliktiga.

§ i.

Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, äge, så framt lian ej givit

dom uttryck, som finnes hava väckt allmän förargelse, rätt att erhålla:

om hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, tillstånd att

under fredstid fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att vare sig övas i

vapnens bruk eller bära vapen eller ammunition (såsom vapenfri värnpliktig i

militärtjänst); •

om de avse varje tjänstgöring vid krigsmakten, tillstånd att under fredstid

fullgöra sin värnplikt genom tjänstgöring vid statens järnvägar (såsom vapenfri

värnpliktig i järnvägstjänst).

Under krigstid bestämmer Konungen om tjänstgöringen för nu nämnd

värnpliktig; skolande dock det tillstånd att tjänstgöra i särskild ordning, eorn

dqn värnpliktige erhållit, anses utsträckt till att omfatta jämväl krigstiden, till

dess han, enligt Konungens bestämmande, må varda ställd i sådan tjänst, från

vilken tillståndet medförde befrielse.

§ 2.

1. Prövning, som i § 1 avses, så ock meddelande av tillstånd, som där är

sagt, tillhör vederbörande inskrivningsrevision. Sådan prövning företages allenast

under fredstid.

Värnpliktigs ansökning om tillstånd, varom i § 1 förmäles, skall, innefattande

uppgift å den tjänstgöring, emot vilken hans samvetsbetänkligheter

äro riktade, göras vid sökandens inskrivning med bifogande av

a) intyg, utfärdat, om sökanden tillhör svenska kyrkan, av präst i den församling,

där han är kyrkobokförd, eller, om han är medlem av främmande trossamfund,

som äger rätt till offentlig religionsövning, av präst i vederbörlig församling

av det samfund, uttryckligen angivande, antingen vilken uppfattning,

intygsgivaren bildat sig i frågan, huruvida sökanden hyser allvarliga samvetsbetänkligheter

av den innebörd, han uppgiver, eller att samma fråga undandrager

sig intygsgivaren» bedömande; skolande skälen för vad sålunda angives i

varje fall finnas i intyget anförda;

b) intyg, utfärdat på heder och samvete av två andra personer, vilkas trovärdighet

är av inskrivningsrevisionen känd eller eljest nöjaktigt styrkt, att

de anse sökanden hysa allvarliga samvetsbetänkligheter av den innebörd, han

uppgiver, vilket intyg jämväl skall innehålla upplysning om de omständigheter,

på vilka detta intygsgivarnas omdöme grundas.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Ansökningen upptages till prövning efter det sökandens värnpliktsförhållande

blivit i vanlig ordning bestämt. Innan laga kraft ägande beslut över ansökningen

föreligger, må ej den värnpliktige inkallas till tjänstgöring.

2. Utan hinder av vad i mom. 1 stadgas om tiden för ansöknings ingivande,

må värnpliktig, vilken efter påbörjad tjänstgöring gör sannolikt, att han

hyser samvetsbetänkligheter, som i denna lag avses, till avgörande få upptagen

ansökning, varom fråga är.

Sådan värnpliktig skall, i avbidan å slutgiltig! beslut över ansökningen,

hemförlovas i den ordning Konungen bestämmer; och skall till honom lämpas

vad om tillgodoräknande av tjänstgöringstid gäller beträffande värnpliktig, vilken

hemförlovats i fall, varom i § 17 mom. 4 och 7 värnpliktslagen förmäles.

§ 3.

1. Vapenfri värnpliktig vare skyldig att för sin utbildning fullgöra varje

omgång tjänstgöring, som åligger i övrigt likställda värnpliktiga; dock att vapenfri

värnpliktig i järnvägstjänst icke skall tjänstgöra i anledning av övning,

varom i § 36 mom. 1 värnpliktslagen sägs.

2. I fråga om tjänstgöringstidens längd gälle, utöver vad värnpliktslagen

föranleder, att under tjänstgöringsomgång, som omfattar första tjänstgöring

eller repetitions-(regements^)övning, vapenfri värnpliktig skall tjänstgöra ett antal

dagar, som är vid militärtjänst en och en tiondel och vid järnvägstjänst en och

en halv gång så stort som det dagantal, han i vanlig ordning skolat under sådan

omgång tjänstgöra, i sist nämnda dagantal dock ej inräknad tid, den värnpliktige

till äventyrs tjänstgjort i vanlig ordning och fått räkna sig till godo.

Uppkommer vid beräkning av tidslängden brutet dagantal, anses detta vara

förfallet.

§ 4.

Vapenfri värnpliktig i militärtjänst skall, enligt de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelas, fullgöra sin värnpliktstjänstgöring, antingen

vid vederbörlig truppavdelning eller flottstation, eller eljest vid sjukhus, verk,

förråd eller annan inrättning, tillhörande armén eller marinen. 1

1. Vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst förordnas av järnvägsstyrelsen att

utöva den befattning, vartill han må finnas lämplig. Sådana värnpliktiga hava

att iakttaga föreskrifterna i den tjänsteordning, som Konungen på järnvägsstyrelsens

förslag för dem fastställer.

2. Vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst skall, i den mån icke annat, till

följd av särskild bestämmelse, kan varda i krigstjänstgöringstid gällande, åtnjuta

honom enligt värnpliktslagen tillkommande underhåll och förmåner i omfattning,

som motsvarar vad under fredstjänstgöringstid gäller för i övrigt likställd,

menig värnpliktig.

Vapenfri värnpliktig, som under tjänstgöring vid statens järnvägar ådrager

sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större eller mindre

mån minskas eller upphör, är för sig och efterlevande berättigad till understöd

enligt vad därom är särskilt stadgat.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

5. Vinsten av det arbete, som utförcs av de vapenfria värnpliktiga i

järnvägstjänst, tillfaller statens järnvägar.

4. Vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst vare icke såsom värnpliktig underkastad

strafflagen för krigsmakten utom i det fall, varom § 157 samma lag handlar.

Begår den värnpliktige i tjänsten förbrytelse, som enligt allmänna strafflagen

medför avsättning eller mistning av befattning på viss tid, straffes i stället

efter vad i kap. 2 § 17 nämnda lag finnes stadgat. Förskyller han böter, skola

de sättas såsom i kap. 25 § 21 sista punkten samma lag är avsett.

Beträdes den värnpliktige med förseelse i tjänsten, och föreligger ej fall, som

i § 6 mom. 2 sägs, må honom meddelas varning eller åläggas extra arbete, enligt

vad närmare bestämmes i särskild disciplinstadga, som av Konungen utfärdas.

§ C.

1. Avgiver vapenfri värnpliktig skriftlig, av två ojäviga personer bevittnad

förklaring, att han icke vidare byser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

i vanlig ordning, varder det honojn givna tillståndet utan verkan.

Ilar den värnpliktige förut tjänstgjort i särskild ordning och önskar han

räkna sig något av den tid till godo, ansöke därom hos inskrivningsrevisionen,

vilken prövar om och i vad mån med hänsyn till särskilda omständigheter ansökningen

må förtjäna avseende; och äge, i avbidan å bindande beslut härutinnan,

den värnpliktige, om han är skyldig tjänstgöra, undfå uppskov eller hemförlovning

i den ordning Konungen bestämmer.

2. Yppar sig anledning att tillstånd, varom i § 1 förmäles, är oriktigt

grundat, eller anses vapenfri värnpliktig ej längre motsvara förutsättningarna

därför, skall, i den ordning Konungen bestämmer, anmälan om förhållandet

göras hos inskrivningsrevisionen, vilken, om fulla skäl därtill äro, i förra fallet

upphäver, i det senare återkallar tillståndet; ägande dock ej revisionen, då gärning,

varå straff bör följa, lägges den värnpliktige till last, besluta över anmälan,

förrän frågan om lians bestraffning blivit slutgiltigt avgjord.

Då anmälan, som nu är nämnd, ägt rum, skall den värnpliktige, i den ordning

Konungen bestämmer, medelst uppskov eller hemförlovning avstängas från

tjänstgöring, som eljest skolat av honom utföras under avvaktan på laga kraft

ägande beslut över anmälan.

Upphäves tillståndet, må icke i något fall den värnpliktige räkna sig till

godo tid, han i särskild ordning tjänstgjort; varder det återkallat, må sådant

tillgodoräknande medgivas honom allenast om och i mån revisionen därtill finner

synnerliga skäl. Prövas anmälan icke föranleda någon åtgärd och har,

efter vad nyss nämnts, uppskov eller hemförlovning meddelats den värnpliktige,

äge han räkna sig till godo den tid, han till följd därav varit avstängd från

tjänstgöring.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av

Konungen.

§ 8.

Denna lag må icke ändras eller upphävas utan Konungs och Kiksdags sammanstämmande

beslut.

*

*

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Om och till lagförslaget må följande anmärkningar göras:

§ 1. Vill staten i största möjliga utsträckning undvika att ålägga den

enskilde plikter, vilkas fullgörande skulle stå i strid mot dennes samvete, är

emellertid uppenbart att staten icke kan därvid erkänna såsom dom av ett samvete

i egentlig mening varje den enskildes värdesättning av en viss handling,

så snart blott denna värdesättning synes härleda sig ur individens »centrala

jag», alltså utan hänsyn till om detta har egennyttan till drivkraft och princip

eller ej. Värdt att beaktas är endast det omdöme, som icke bestämmes av lusteller

olustbetonade känslor i beroende av föreställningar om materiella intressen,

utan som kan antagas vara uttryck för ett samvete, vilket givit sig tillkänna i individens

vandel såsom en konstant strävan till det rätta för dettas egen skull. Med

andra ord: ett allvarligt samvete. Ett sådant samvete är betingat av människans

förhållande till det absoluta och torde därför med allt skäl kunna betecknas såsom

religiöst till sin natur, även om det ej hämtar stöd ur någon viss religionsurkund.

— Den term, varmed hittills angivits den samvetsbeskaffenhet, som kunnat

föranleda en värnpliktigs befriande från vapen tjänst, nämligen »allvarliga

samvetsbetänkligheter», har i förevarande lag bibehållits, enär den synes fullt

ägnad att beteckna den samvetsart, utan vilken enligt vad ovan blivit sagt befrielse

från vanlig värnpliktstjänstgöring ej bör medgivas. Men om staten, såsom

här är fallet, av hänsyn till en medborgares samvete i princip vill medgiva

honom en utomordentlig undantagsställning, bör å andra sidan staten för upplåtandet

därav skäligen kunna fordra av den enskilde, att icke denne utan varje

hänsyn ger luft åt sitt ogillande av en inrättning, som dock är anordnad och

vidmakthållen av staten själv. Nu är ju även förhållandet, att grundlagens § 16

anvisar en begränsning av samvetsfriheten därhän, att i mån en statsborgare

tillåter sig sådana yttringar av sitt samvete, att genom dem samhällete lugn störes

eller allmän förargelse åstadkommes, kan han icke göra anspråk på att få sitt

samvete respekterat av staten. Denna synpunkt har hittills i fråga om samveteömma

värnpliktiga kunnat beaktas inom den marginal, som ett bemyndigande

till skillnad från ett åläggande att meddela befrielse från vapentjänst lämnar.

För full otvetydighets skull torde dock i nu förevarande lag böra för värnpliktig,

som befinnes hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

i vanlig ordning, stadgas att rätten att fullgöra värnplikten i särskild ordning

tillkommer honom såframt han ej åt sina samvetsbetänkligheter givit uttryck,

som åstadkommit allmän förargelse. Härvid har ansetts komma i betraktande

jämväl störande av samhällets lugn. Att icke denna klausul skall tillämpas

utan efter noggrannaste övervägande, därför torde, förutom den prövande myndighetens,

inskrivningsrevisionens, sammansättning, borga värnpliktslagens föreskrift,

att så snart två från revisionens beslut avvikande meningar antecknats

till protokollet, beslutet skall underställas Kungl. Maj:t.

De båda slag av tillstånd, som § 1 omhandlar, hava ju gemensam den

grundväsentliga egenskapen att innefatta en befrielse. Enär därigenom de värnpliktiga

fritagas från att tjäna i eller vid väpnad styrka, har det synts befogat

att, då av praktiska skäl en gemensam beteckning för alla i lagen avsedda

värnpliktiga borde väljas, härtill utse termen vapenfri värnpliktig. För de båda

kategorierna vapenfria värnpliktigas särskiljande tilläggas orden »i militärtjänst»,

»i järnvägstjänst», utmärkande alltså den tjänstgöring, mot vars utförande

vederbörande värnpliktige befriats från tjänstgöring i vanlig ordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I frågan, huruvida under krigstid Konungen eller vederbörande militärbo

ful skulle bestämma om vapenfri värnpliktigs användande till tjänstgöring, varifrån

han åtnjutit befrielse i fred, har det förra alternativet synts bjuda de

bästa garantierna för att sådant bestämmande icke träffas förrän den värnpliktige

utan nackdel för det allmänna kan undvaras i den särskilda tjänst, vartill

han må hava utbildats.

§ 2 mom. 1. Enär det icke torde vara välbetänkt att under krigstid belasta

inskrivningsrevisioncn med eu prövning, vars resultat först under fred kan

få betydelse, har föreskrivits, att prövning av värnpliktigas samvetsbeskaffenhet

blott skall äga rum i fredstid.

Alldenstund enligt § 3 en vapenfri värnpliktigs tjänstgöringstid beräknas

å tjänstgöringstiden för i övrigt likställda värnpliktiga, är av nöden, att han

icke får sin egenskap av vapenfri förrän han i vanlig ordning tilldelats visst

truppslag eller viss tjänst eller befattning vid krigsmakten. Ett stadgande i sådant

syfte torde därför erfordras i förevarande lag. Med hänsyn till att antalet

av de värnpliktiga, som skola uttagas för tjänstgöring vid specialvapnen, måste

i förväg begränsas, torde för sådana fall då vid inskrivningsförrättning icke

blott någon enstaka samvetsöm anmäler sig, möjligen befinnas lämpligt att för

denna lags tillämpning förordna, att all tilldelning av värnpliktiga till sådana

vapen skall ske genom revisionen. Under alla omständigheter måste ju tillses,

att det för tjänstgöring vid specialvapnen erforderliga antalet värnpliktiga upprätthålla?,

oberoende av det antal samvetsömma, vilka såsom därtill i och för sig

lämpliga tilldelas specialvapnen.

De båda intyg, värnpliktige sökanden skall förete, hava fordrats, intyget

n:r 1, emedan det synts principiellt riktigt att i ett ärende av ifrågavarande

natur yttrande inhämtas från den, som officiellt har befattning med sökandens

andliga vård, och intyget n:r 2, för att giva revisionen ett fylligare underlag

för prövningen, huruvida sökandens påstående är riktigt. För att revisionen må

få tillfälle att själv bedöma betydelsen av de omständigheter, på vilka intygsgivarna

grunda sitt omdöme, skola dessa omständigheter alltid uppgivas i intygen
Med

tanke särskilt på möjligheten att inskrivningsrevisionens beslut över

ansökningen kan efter underställning bliva undanröjt av Kungl. Maj :t, har

stadgats, att den värnpliktige ej skall inkallas till tjänstgöring förrän laga kraftägande

beslut över ansökan föreligger. I såväl detta som övriga fall då enligt

denna lag, sedan inskrivningsrevisionens beslut påkallats, den ifrågavarande värnpliktige

i avbidan på slutgiltigt beslut ej skall tjänstgöra (§ 2 mom. 2 st. 2;

§ 6 mom. 1 st. 2 och mom. 2 st. 2), fastslås ju i vad angår tiden mellan revisionens

och Kungl. Maj :ts beslut faktiska undantag från värnpliktslagens regel

att inskrivningsrevisionens beslut verkställas utan hinder av underställning, och

torde alltså ett härå hänvisande tillägg till § 23 sistnämnda lag erfordras.

Mom. 2. Av billigheten torde vara påkallat att låta en värnpliktig, som

hemförlovata enligt detta mom., räkna sig till godo sitt utförda arbete i samma

mån detta fått ske om han hemförlovats i vanlig ordning. Alltså gälla för tillgodoräknandet

de grunder, som innehållas i § 113 inskrivningsförordningen.

§ 3 mom. 1. Då värnpliktslagens föreskrifter om utbildningstid efter sin

ordalydelse gälla vapenföra värnpliktiga, som skola tjänstgöra vid krigsmakten,

ävenöom icke vapenföra värnpliktiga, skulle desamma beträffande i förevarande

lag avsedda värnpliktiga visserligen äga tillämplighet å dem, som äro i mi-li
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

tärtjänst, och å icke vapenföra, som äro i järnvägstjänst, men däremot ej å

vapenföra i järnvägstjänst. För tydlighetens skull har emellertid i denna lag

uttalats en allmän regel för samtliga där ifrågavarande värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet-

Det från nämnda regel i lagen gjorda undantaget grundas

på uppfattningen att nyttan av en järnvägstjänstgöring under fem dagar knappast

skulle kunna motsvara all den omgång, som de värnpliktigas inkallande,

inkvartering och anbringande till sysselsättning otvivelaktigt måste medföra.

Mom. 2. Föreskriften att, då fråga är om sådan värnpliktig, som, då han

blir vapenfri, redan fullgjort viss tjänstgöring i vanlig ordning, den tid han

härför får räkna sig till godo icke skall inräknas i det dagantal, varå tidsförlängningen

beräknas, avser att utgöra ett komplement till bestämmelsen om tillgodoräkning

i § 2 mom. 2 st. 2.

§ 5 mom. 1. Då ensamt järnvägsstyrelsen torde hava full överblick av de

olika möjligheterna till utplacering av de värnpliktiga, har fördelningen av dem

föreslagits skola läggas i styrelsens hand i stället för att anförtros åt underordnad

myndighet, t. ex. distriktsförvaltningen i det distrikt, inom vilket den

värnpliktiges mantalsskrivningsort är belägen. -—- Den tjänsteordning, eom är

avsedd att av Kungl. Maj :t på järnvägsstyrelsens förslag fastställas för de värnpliktiga,

torde i allt väsentligt kunna ansluta sig till den för järn vägspersonalen

nu gällande tjänsteordning, vilken ju innehåller detaljerade föreskrifter

om åligganden i allmänhet, lydnadsplikt, tjänstgöringsskyldighet, förhållande

under tjänsteutövning, skyldighet att bära uniform, ordningen för klagan mot

förman etc.

Mom. 2. På grund av stadganden i värnpliktslagen (§§ 35 resp. 39) äga de

vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst, så länge de tillhöra beväringen, att undfå

ersättning för färd till och från övningsplats ävensom, under tjänstgöring, underhåll,

sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning

samt penningbidrag, och, då de tjänstgöra i landstormen, att erhålla föda eller

ersättning därför, sjukvård och utredningspersedlar. Värnpliktslagen stadgar

rätt till penningtillskott för värnpliktiga i beväringen, vilka tjänstgöra såsom

underbefäl. Då emellertid med hänsyn till organisationen av statens järnvägars

personal de vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst icke torde bliva utbildade

för och finna användning i befiilsställning, synes en motsvarande bestämmelse

beträffande dem icke vara erforderlig. —- Dessa värnpliktigas förmåner

under krigstjänstgöringstid torde ej i denna lag böra fastslås att motsvara

dem, som under sådan tid åtnjutas av värnpliktiga vid krigsmakten. Därtill är

skillnaden mellan de båda kategorierna värnpliktiga alltför stor i anseende till

tjänstgör ingaintensitet och personlig risk. Till dess det visar sig att och i vad mån

järnvägstjänsten eller viss gren därav är för den enskilde värnpliktige mer krävande

under krigs- än under fredstjänstgöringstid torde enahanda förmånsregler

kunna tillämpas i båda fallen. -— Ersättning för kroppsskada ådragen under

värnpliktstjänstgöring synes böra utgå efter samma grunder för alla värnpliktiga,

och torde alltså de nuvarande med blott hänsyn till militärtjänstgöring avfattade

ersättningsbestämmelserna böra utvidgas i sådant syfte.

Mom. 3. Principiellt mindre riktigt torde vara att, sedan man befriat en

värnpliktig från att tjäna krigsmakten, tillföra denna, i penningar eller

eljest direkt, den vinst statsverket må beräknas göra genom att den- värnpliktige

fullgör ett annat honom i stället ålagt nödvändigt arbete för statens rakning,

vilket arbete skolat draga åtskilligt större kostnad om den värnpliktige ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kil

vant att tillgå därför. 1 betraktande -härav syne,, varu päkallud en föreskrift, på

giund av vilken kommer att å .statens järnvägar stanna vinsten av det arbete,

som de vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst utföra.

Mom. 4. I)å strafflagen för krigsmakten väsentligen anpassats till den militära

organisationens saregna beskaffenhet, torde beträffande de värnpliktiga som befriats

ir&n sådan tjanat, bora uppställas regeln, att de ej skola lyda under den lagen.

Men detta hindrar ju ej att i vissa undantagsfall lagen kunde tillämpas även

a dessa värnpliktiga. I sådant avseende framträda särskilt de lagens stadganden

m ka aro så formulerade att de i och för sig äro hänförliga till värnpliktiga oberoende

av den tjänst dessa göra. Bortsett från de i S 8 avsedda fall, i vilka ju

lagen ar tillämplig å envar och givetvis alltså bör tillämpas även å de vapenfria

värnpliktiga i järnvägstjänst, inrymmas berörda stadganden i §§ 52, 54 och 157.

itfter dem skulle en ifrågavarande värnpliktig, därest annat ej utsädes i här förevarande

lag straffas dels om han gjorde sig skyldig till olovligt undanhållande,

. v''..6'' antingen olovligen avveke från den tjänstgörings- eller vistelseort, som blivit

för honom bestämd,.eller undandolde sig utan att avvika från orten eller då det

på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet

åläge honom att inställa sig till tjänstgöring, underläte detta (§ 52 jfd. med §

)y ew om nan visserligen med laga förfall utebleve från tjänstgöring, som på

grund av inkallelse eller åtagande eller efter utlupen tjänstledighet ålåge honom,

men underläte att hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet eå snart ske

kunde (8 54 jfd med § 61), dels ock om han tillhörde beväringens första uppbåd

och vistades utom riket men vid krigsutbrott underläte att (såsom § 29 mom. 3

värnplikts]agen föreskriver) så snart ske kunde återvända till hemorten. Vad

först olovligt undanhållande angår, berör dock sådant så nära den värnpliktiges

egenskap av vapenfri, att den naturligaste vägen att låta honom svara därför syf-rf

att 1 -en ordmnK förevarande lags § 6 mom. 2 utstakar, fråntaga honom

tillståndet att tjänstgöra såsom vapenfri. Fortsätter därefter undanhållandet, drabbas

ju den värnpliktige av straff enligt strafflagen för krigsmakten. —- Angående

den i berörda § 54 omhandlade skyldigheten att vid frånvaro med laga förfall anmäla

detta, torde densamma för vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst lämpligast

ms arpas i för dem gällande tjänsteordning, utan att försummelse av skyldigheten

åsattes särskilt ansvar. — Vad till sist beträffar åsidosättande av skyldigheten

att vid krigsutbrott återvända till hemorten, kan ju ett dylikt förfarande

hava karaktären av olovligt undanhållande, och gäller därvid vad om 6ådant

nyss blivit sagl Då så ej är händelsen träder § 157 i tillämplighet, vilket lagrum

stadgar såsom straffminimum disciplinstraff och såsom maximum fånge

se i sex månader. Ett betecknande fall torde vara att en vapenfri värnpliktig,

som ej ännu inkallats till tjänstgöring, underlåter att hemresa, emedan

han vill undgå den eventualiteten att mot sitt samvete beordras till krigstjänst.

Då nu staten förbehållit sig att i krigstid fritt disponera över de va^j>en

u-a varnP^ktiga, framstår en dylik underlåtenhet såsom så väsentlig, att

den bör kunna medföra frihetsstraff och i intet fall kan anses för hårt bedömd

om den skyldige underkastas disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten.

Vid sådant förhållande och då förfarandet berör just krigsmakten torde nämnda

lags § 157 böra utgöra ett undantag från regeln att stadgandena i samma lag

ej skola tillampas å de vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst. — Vill man nu

1 ® fastslå denna regel och dess undantag kan man antingen säga

att §§ 52 och 54 i strafflagen för krigsmakten ej skola tillämpas på ifrågava
21
-

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

rande värnpliktiga eller ock uttryckligen angiva regeln och undantaget därifrån.

Av tyd lig hetsskäl torde det senare alternativet vara avgjort att föredraga, ehuru

måhända det förra formellt sett skulle göra tillfyllest. I varje fall erfordras

ju dessutom en hänvisningsbestämmelse i berörda strafflag.

Då en vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst kränker sin tjänsteplikt är han

såsom den där förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende underkastad

straff efter allmänna strafflagen; Enligt denna lags kap. 2;> kan han sålunda

drabbas av frihetsstraff eller böter. En särskild fråga är, om den värnpliktige

även kan beläggas med de i nämnda kapitel upptagna straffen avsättning eller

suspension. Avsättning innebär ju förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning, vari den skyldige förbrutit sig,1 och suspension medför förlust på

viss tid av de med befattningen följande rättigheter och förmåner. Anser man att

såsom befattning kan betecknas ett visst tjänsteområde, inrymmande ett flertal

sysslor, inom vilket område en person är pliktig att låta sig användas i vilken

av sysslorna som helst, skulle en vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst kunna

dömas till avsättning eller suspension från »järnvägstjänst». Ett dylikt resultat

förefaller emellertid mindre tilltalande. Härtill bidrager att vid strafflagens tillkomst

förlust av befattning knappast kunnat tänkas för andra än ämbete- och

tjänstemän. Och för dem är utmärkande, att deras tjänsteplikt har ett åtagande

såsom nödvändig förutsättning för sin uppkomst, vilket moment däremot tydligen

är irrelevant för uppkomsten av en värnpliktigs tjänstskyldighet, även där

av dennes initiativ berott att han för skyldighetens fullgörande har rätt till ett

visst tjänsteområde. Vidare skulle, vad en dom på avsättning beträffar, den myndighet,

som anförtrott® undersökningen, huruvida den värnpliktige förtjänade

tillståndet att fullgöra värnplikten vid statens järnvägar, undandragas prövningen

av frågan, om han förtjänade att bibehålla samma tillstånd. Angående

slutligen en dom å suspension, skulle denna visserligen lämna obeskuren nämnda

myndighets prövningsrätt, men något behov torde den knappast fylla, enär

väl i regel den värnpliktiges förbrytelse ådagalägger frånvaron hos honom av

den samvetebeskaffenhet lagen fordrar och han alltså blir enligt § 6 mom. 2

ej blott avstängd från tjänstgöring utan även betagen sin egenskap av vapenfri.

Och vore tänkbart att den värnpliktige trots sin förbrytelse icke ansåges oförtjänt

av det honom givna tillståndet, skulle en suspensionsdom kunna verka mycket

olämpligt, i det att därigenom den värnpliktige bleve skyldig att vid krigsmakten

fullgöra honom under den tid påföljden varade åliggande tjänstgöringsskyldighet.

— Därest åter, vilket torde vara det riktigare, begreppet befattning

icke anses kunna inrymma mera än en viss bestämd syssla, har man i förevarande

fall att fästa avseende allenast vid vad denna lag betecknar såsom den befattning,

vilken järnvägsstyrelsen förordnat den värnpliktige att utöva. Oavsett

att, om den värnpliktige i sådan syssla begår eå svårt brott att det enligt strafflagen

medför avsättning eller suspension, han i regel torde redan vid lagföringen

vara genom beslut av järnvägsstyrelsen skild från befattningen, blir det då aldrig

möjligt att straffa honom såsom värnpliktig medelst avsättning eller suspension.

Han har icke varit i besittning av befattningen, utan blott fungerat

i densamma, har ingen rätt därtill, utan kan försättas därur när helst järnvägsstyrelsen

så finner för gott. Hu förhåller det sig ju även så att för den, som

1 Att avsättning har denna innebörd framgår av 2: 16 och 18. Lagens uttryck i 2: 1Ö att

avsättning är ett sänskilt »straff för ämbetsmän» är alltså ej uttömmande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

kranki on publik tjänsteplikt i befattning, varav han ej är i besittning, anordnar

allmänna strafflagen, då brottet förskyller avsättning eller suspension, i stället

ciarlor en särskild ansvarspåföljd. Denna avhandlas i kap. 2 § 17 (jfr ock § 18)

går ut på böter eller fängelse i högst sex månader och ådömes oberoende av om

brottet ar belagt med förutom afsättning eller suspension jämväl frihetsstraff

eller böter, därjämte underkastas den skyldige påföljden ovärdighet att i rikets

tjänst vidaro nyttjas, i fall då brottet medför sådan påföljd.1 För att nu frågan

om en yapenlri värnpliktigs i järn vägstjänst bestraffning med avsättning eller

suspension icke i något fall må bero av ett val av ordtolkning, har uti förevarando

lag kommit till uttryck, att för brott, som förtjänar avsättning eller suspension

en dylik värnpliktig skall straffas enligt kap. 2 § 17.* jSågou särskild

föreskrift att påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas skall ådraga

honom förlust av rätten att fullgöra värnplikten i särskild ordning torde ej vara

av noden, alldenstund ju påföljden blott ådömes för svåra uppsåtliga förbrytelser

och begåendet av en dylik givetvis för den skyldige medför förlust av hans egenskap

av vapenfri enligt § 6 mom. 2 förevarande lag. För övrigt må anmärkas

att efter & 10 varnpliktslagen icke berörda påföljd utan blott den i kap. 2 § 19

strafflagen stadgade utgör hinder för värnpliktstjänstgöring.

„ fråga om bötesstraff för tjänstebrott är föreskrivet i strafflagens kap.

r° 8 21 att böter må sättas högst till beloppet för ett år av den lön och Övriga

inkomst, som åtföljer det ämbete, vari den skyldige förbrutit sig, och att, om

ej viss lön eller annan inkomst är förenad med detta ämbete, högsta bot skall

vara ettusen riksdaler. Av bestämmelsen i nästföljande § 22 att vad i kap. 25

stadgas om ämbetsmän även skall gälla om andra, som äro förordnade att förrätta

tjänsteärende, torde man kunna sluta, att i § 21 kan med ämbete förstås åtminstone

även annan befattning. I överensstämmelse med den tolkning av ordet

lefattnmg, som ovan antytts såsom den riktigare, har nu i förevarande lag intagits

en bestämmelse, att om en ifrågavarande värnpliktig ådragit sig böter,

dessa skola beräknas enligt det andra av de båda alternativen i berörda § 2l!

Det torde nämligen icke vara med strafflagens mening förenligt att beräkna

böterna i förhållande till den inkomst en tjänsteman skolat uppbära i befattningen

ifiåga och för den värnpliktiges vidkommande är befattningen ej förenad

med viss inkomst. Ty vad han under dess utövning åtnjuter tillkommer

honom i hans egenskap av tjänstgörande värnpliktig oberoende av den befattning,

.vari han nyttjas. * 1 * * * S

Innehavare av viss befattning, som genom förbrytelse under utövning på förordnande

av annan befattning förskyllt straffarbete, avsättning från sistnämnda befattning och ovärx

,att 1 ,rikets vidare nyttjas, belädes med straffarbete, ifrågavarande påföljd och i

stallet for avsättning böter. (Kungl. Maj:ts utslag, anmärkt i N. J. A. 1905 Not B n:r 6l8.)

1 Den omständigheten att ursprungligen ansvarspåföljden i 2: 17 avsetts >i stället för

™stllI“ä af pension och andra af embetet följaude rättigheter» (Lagkommittéens motiver 1839,

sid. 86) lärer så mycket mindre kunna anses inverka på lämpligheten att därmed belägga en

vapenfri värnpliktig som berörda synpunkt å ansvaret i fråga numera torde vara övergiven: genom

S 14 i lagen den 11 oktober 1907 ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension förlorar ju

pensionstagare (som alltså i normal ordning fått avsked), vilken i stället för avsättuing straffas

enligt 2: 17 (d. ä. för. brott begånget medan han innehade befattningen) två tredjedelar av sin

pension (en tredjedel får han behålla, enär den anses härleda sig ur inbetalda delägaravgifter, se

Kungl. Maj:ts proposition n:r 18 till 1907 års riksdag, sid. 77).

Detta synes framgå redan av omöjligheten att i varje fall beträffande den, som blott tillfälligtvis

förrättar visst ärende i allmän tjänst, bestämma till vilken speciell befattning ärendet hör.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

...Sådana kränkningar av tjänsteplikt, som icke begåtts uppsåtligen,, straffas

jämlikt kap. 25 § 17 allmänna strafflagen, därest särskilt ansvar ej utsatts å

dem. Lagrummet i fråga uppräknar dessa förseelsers huvudarter: vårdslöshet,

försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Nu torde kunna inträffa att

en dylik förseelse begången av en vapenfri väfnpliktig i järnvägstjänst är av så

lindrig beskaffenhet, att den skäligen icke bör tydas som bevis för att den felande

saknar sådan självkontroll eller självtukt, som måste anses oskiljaktig från ett

allvarligt samvete. För sådana fall synes åt vederbörande järnvägsmyndighet böra

lämnas öppen möjligheten att straffa den värnpliktige i disciplinär väg. Härvid

torde, förutom varning, åläggande av extra arbete utgöra en lämplig straffart.

. Ett dylikt straff är ju visserligen lindrigt, men det medför dock för den

som drabbas därav en ganska kännbar olägenhet-, enligt vad erfarenheten från

krigsmakten giver vid handen. Där tillämpas ju av gammalt såsom »tillrättavisning»

för manskap ett åläggande att »utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten»

(strafflagen för krigsmakten § 210 c.) Anmärkas kan: ock

att i Danmark åläggandet av extra arbete finner användning som straff för de

sämvetsömma i civil värnpliktstjänst. — Till sist torde för fullständighetens skull

böra nämnas, att naturligtvis även en vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst är

underkastad bötespåföring enligt §§ 40 och 41 värnpliktslagen. Några särskilda

bestämmelser om användningen av dylika böter då de uttagit» från berörda värnpliktiga

hava icke ansetts av omständigheterna påkallade.

.. § 6 mom. 1. I detta mom. avses det fall att en vapenfri värnpliktig själv

kommit till insikt om att hans samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

i vanlig ordning äro ogrundade. lian bör då'' givetvis ej kvarstå såsom vapenfri.

Då av honom själv beror att giva uttryck åt den skedda förändringen och dennas

genomgripande betydelse kräver otvetydig och beviskraftig form hos uttrycket

därför, har ansetts att den värnpliktige i ett sådant fall bör skriftligen med

två ojäviga vittnens bestyrkande förklara att han ej vidare hyser de ifrågavarande

samvetsbetänkligheterna. Därmed upphör det honom meddelade tillståndets

verkan. Om med hänsyn till längden av föregående tjänstgöringstid eller : eljest

särskilda billighetsskäl tala för att den värnpliktige må få tillgodoräkna sig något

av berörda tid, bör inskrivningsrevisiouen kunna på hans ansökan medgiva sådant.

Då ansökningen är gjord bör den värnpliktige äga erhålla hemförlovning

eller uppskov från tjänstgöring i vanlig ordning till dess slutligt beslut över ansökningen

meddelas. Ty i annat fall kunde han utsättas för att i sådan ordning

tjänstgöra längre än ett beslut om tillgodoräknande komme att föranleda.

Mom. 2. Det ligger i sakens natur att en vapenfri värnpliktig icke kan få

behålla sin egenskap av vapenfri, om det uppdagas att han ej motsvarar samtliga

förutsättningar lagen uppställt för tillstånd att fullgöra värnplikten i särskild

ordning. Om det alltså befinnes att han icke kan anses hava ett allvarligt samvete

eller han tillåtit sig sådana manifestationer av sina samvetsbetänkligheter

att allmän förargelse kommit.s åstad bör tillståndet fråntagas honom. Så bör även

ske om, utan att ettdera av nämnda två fall föreligger, den värnpliktige olovligen

undanhåller sig från tjänstgöring, ty då upphör att vara för handen den

genom lagens fordran på ansökan utmärkta förutsättningen att den värnpliktige

vill utföra all med det sökta tillståndet lagligen följande tjänst. — Den myndighet,

som meddelat den värnpliktige tillståndet, bör ock hava befogenheten att

fråntaga honom detsamma. Ilos inskrivningsrevisionen bör alltså den värnpliktiges

överordnade anmäla när förhållande yppat», som de anse ådagalägga att han

opaginerad Kontrollera mot PDF

ej bor bibehållas vid egenskapen av vapenfri. Med hänsyn till en dylik anmälans

betydelse torde måhända böra förordna», att densamma skall ankomma på vederbörande

truppförbands*- och likställd chef eller, då fråga är om en vapenfri värnpliktig

i järnvägstjänst, järnvägsstyrelsen. Allteftersom revisionen finner vad som

läggas den värnpliktige till last visa, att tillståndet till följd av vilseledande uppgifter

eller eljest har en oriktig grundval, eller att först efter detsammas meddelande

den värnpliktige upphört att motsvara förutsättningarna därför, bör tillståndet

upphävas eller återkallas. Då det rör sig om ett brott av den värnpliktige

bör revisionen ej fatta beslut förrän lagakraftägande utslag föreligger i

målet. Däremot behöver ju ej, för att tillståndet må kunna fråntagas den värnpliktige,

utslaget vara fällande. Har exempelvis den värnpliktige förklarats icke

mot sitt nekande kunna åt saken fällas, lärer ej vara uteslutet att revisionen

vid granskning av handlingarna i målet finner styrkt att han saknar den samvetsbeskaffenhet,

som för tillståndet förutsättas.1 — Den, emot vilken förekomma

besvärande omständigheter av natur att anses oförenliga med hans ställning

såsom vapenfri, synes lämpligen icke skola vidare tjänstgöra i särskild

ordning, utan bör han avstängas därifrån till dess frågan avgjorts genom laga

kraftägande beslut. IJpphäves tillståndet att tjänstgöra såsom vapenfri bör ej

den värnpliktige få räkna sig sin föregående tjänstgöringstid till godo i någon

som helst mån. Ty ur omständigheter, som sammanhänga med att han på grund

av ett orättfånget medgivande utfört en annan prestation än den han rätteligen

bort verkställa, torde staten ej kunna hämta skäl för avståendet från den senare.

Om däremot tillståndet återkallas, är det ju så att viss del av tjänstgöringen

utförts enligt ett vederbörligen grundat och giltiga förutsättningar åtminstone

till en tid bibehållande medgivande. Då torde ej vara anledning att

lämna obeaktade synnerliga skäl, som å den värnpliktiges- sida må tala för tillgodoräknande,

såsom t. ex. förtjänstfullhet och nit i det utförda arbetet, lång

tid ägnad däråt och antagligt betydande avbräck genom utkrävandet till fullo av

värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Prövningen av berörda fråga synes ej

böra bero av ansökan från den värnpliktige, utan torde böra vidtagas av revisionen

ex officio. Då ju emellertid i och genom ett upphävande av tillståndet att

tjäna såsom vapenfri frågan om tillgodoräkning avgöres, blir samma fråga föremål

för särskild prövning blott i samband med beslut lydande på återkallelse av

tillståndet. I själva beslutet kommer prövningens resultat att uttryckligen angivas

allenast när tillgodoräknande medgives. Emellertid har ju alltid stått den

värnpliktige öppet att i inlaga till revisionen utveckla sina synpunkter i frågan.

— Skulle det fall inträffa att revisionen finner anmälan mot den värnpliktige

icke grundad och alltså ej böra föranleda någon åtgärd, torde av billigheten betingas,

att den värnpliktige, om han till följd av uppskov eller hemförlovning,

som meddelats tvångsvis, varit hindrad från att fullgöra honom eljest åliggande

tjänst, får räkna sig tillgodo den tid han av sådan orsak avhållits från tjänstgöring.

I bestämmelsen härom torde ock få anses ligga ett memento till den med

anmälningsbefogenhet utrustade myndigheten beträffande den synnerliga vikt,

som är fästad vid anmälningsåtgärden.

1 För kontroll å de vapenfria värnpliktiga, särskilt sådana, .som undfått uppskov med första

tjänstgöringen vore törhända lämpligt att i förordningsväg ålägga vederbörande åklagare att vid

åtal å dylik värnpliktig giva dennes egenskap tillkänna för domaren i och för expediering av

protokoll och ntslag till behörig anmälningsmyndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskildt yttrande

af herr Croneborg, som anfört:

Endast i ett avseende har jag, som i övrigt i allo instämmer uti sakkunnigbetänkandet,

ansett mig böra anmäla skiljaktig mening.

I fråga om bärandet af uniform yttras å sid. 33 i betänkandet, att någon

hänsyn till de s. k. uniformsvägrama icke borde tagas, hvaraf synes följa, att

bärandet af uniform borde enligt de sakkunnigas mening vara undantagslöst obligatoriskt

under pågående tjänstgöring.

På samma gång som jag väl inser och villigt medgifver, att det i de allra

flesta fall vore med hänsyn till den militära disciplinen särdeles olämpligt att

tillåta värnpliktig, hvilken uppträder bland uniformsklädda kamrater, att bära

civila kläder, har jag dock velat framhålla, att vissa af de militära myndigheter,

som lämnat upplysningar i frågan, icke ställt sig helt avvisande

mot tanken att inom vederbörande förvaltningsgren mottaga visst begränsadt

antal s. k. militärtjänstvägrare för fullgörande av värnpliktstjäntgöring genom

att civilklädda utföra lämpligt arbete. Jag tillåter mig i detta afseende hänvisa

till de yttranden, som afgifvits af a méförvaltningens sjukvårdsstyrelse samt

af stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona.

Vid sådant förhållande anser jag möjlighet böra beredas att i särskilda

fall, där synnerliga skäl därtill föreligga och de militära myndigheterna

icke hafva något att däremot invända, meddela värnpliktig, hvilken erhållit

sådant tillstånd, hvarom förmäles i § 1 mom. 1 i den föreslagna lagen, tillåtelse

att under tjänstgöringen bära civil dräkt. Helst borde, på sätt sjukvårdsstyrelsen

ifrågasatt, härvid användas en för dessa värnpliktiga särskildt afsedd

dräkt, lika för samtliga värnpliktiga af denna kategori.

Befogenhet att meddela sådan tillåtelse synes böra tillkomma vid hären

arméfördelningschef och vid marinen stationsbefälhavare, resp. chefen för kustartilleriet,

på därom af vederbörande gjord framställning.

nu antydda utväg lämnas öppen, skulle säkerligen på ett mycket

verksamt sätt det viktiga humanitära syfte uppnås, som afses med den föreslagna

lagstiftningen. Det är nämligen att märka, hurusom det motstånd, som

de s. k. militärtjänstvägrarna rest mot värnpliktstjänsten, i många fall, låt vaxa

på grund af en vilseledd uppfattning, i första hand riktat sig just mot skyldigheten

att bära militär tjänstedräkt.

Längre än hvad här ofvan angifvits anser jag emellertid icke staten böra

gå i eftergifter.

•Förslaget om värnpliktstjänstgöring vid statens järnvägar, särskildt anordnad

för ifrågavarande värnpliktiga — ett förslag, som, Ursprungligen af mig

framlagdt, under de sakkunnigas gemensamma arbeten föranledt vidlyftiga öfverlä£gninf?ftr

och åtskillig detaljbehandling — har jag, efter omsorgsfullt öfvervägande

af därmed förenade konsekvenser, öfvergifvit. Skälen härtill äro af principiell

art; och får jag beträffande dem hänvisa till sakkunnigbetänkandet. Äf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

von värnpliktstjänstgöring vid statens järnvägar skulle ju vara grundad på den

allmänna värnplikten och mer än mången annan verksamhet indirekt tjäna försvarets

syften. Den skulle därför mod säkerhet, åtminstone hos mera logiskt tänkande

värnpliktsvägrare, uppväcka samvetsbetänkligheter i minst lika hög grad

som exempelvis tjänstgöring vid garnisionssjukhuset utan skyldighet att bära militär

uniform. Det vore för försvaret synnerligen olyckligt, om genom en lagstiftning

i donna riktning den föreställningen skulle uppkomma, att värnplikten i

Sverige kan fullgöras på två sätt, antingen vid hären eller flottan eller också vid

statens järnvägar. Icke heller kan det anses lämpligt och tillrådligt att för des. k.

religiösa värnpliktsvägrarna, hvilka man, trots allt, ju må hoppas äfven framdeles

komma att såsom hittills utgöra ett ringa fåtal, ifrågasätta en invecklad speciallagstiftning,

som för deras del skulle påfordra en mängd afvikelser på olika

punkter från gällande krigslagstiftning. Detta skull© emellertid blifva följden

af ett förslag i ofvan antydda riktning. De egentliga svårigheterna ur lagstiftningssynpunkt

vid samma förslags utarbetande torde i själfva verket börja först

mod detaljarbetet.

På grund af det anförda har jag funnit mig böra föreslå, att, med godkännande

af de sakkunnigas förslag, därutöfver måtte i t j änstgörings reglementet

för armén och i reglementet för marinen införas en bestämmelse af exempelvis

följande lydelse:

Arméfördelningschef äger (resp.: Stationsbefälhafvare vid flottan och chefen

för kustartilleriet äga), på därom af vederbörande befälhafvare gjord framställning,

rätt att i särskilda fall, där synnerliga skäl därtill äro och det finnes

kunna utan olägenhet ske, medgifva värnpliktig, hvilken i vederbörlig ordning

erhållit tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring under fredstid utan att

vare sig öfvas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, befrielse från

skyldighet att under fullgörande av värnpliktstjänstgöring bära militär tjänstedräkt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.