SOU 1920:7

UTLÅTANDEN

ÖVER

1917 ÅRS KOMMUNALSKATTEFÖRSLAG

AVGIVNA

AV

KAMMARRÄTTEN

OCH

KUNGL. MATTS REFALLNINGSHAVANDE

STOCKHOLM 1919

ISAAC MAHCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

REGISTER.

Kammarrätten ..............................

Överståthållarämbetet ..................

Kungl. Maj:ts befallningshavande

99 99 99

99 99 99

99 n r>

99 •? 99

r> 99

99

99

99

99

n

99

99 V

99 99

99 99

99 rf

99 99

99 99

i Stockholms län .........

„ Uppsala „ ..........

„ Södermanlands „ ..........

„ Östergötlands „ ..........

Jönköpings „ ..........

Kronobergs „ ..........

„ Kalmar „ .........

„ Gottlands ,, ..........

„ Blekinge ..........

Kristianstads „ ..........

„ Malmöhus „ ..........

„ Hallands ............

„ Göteborgs och Bohus län

„ Alvsborgs län ..........

„ Skaraborgs „ .........

„ Värmlands „ .........

„ Örebro „ .........

„ Västmanlands „ ..........

„ Kopparbergs „ .........

„ Gävleborgs „ .........

„ Västernorrlands „ ..........

„ Jämtlands „ ........

„ Västerbottens „ .........

„ Norrbottens „ .........

S1JJ.

119

124

1 35

139

142

145

147

151

153

158

171

180

188

189

201

204

209

214

220

235

236

239

240

251

253

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kung!. Maj:t anbefallt samtlige befallningshavande

med flera myndigheter ävensom handelskamrarna i riket att avgiva utlåtande

över ett av landskamreraren G. V. Eiserman och före detta

Uti. över 1917 års kommunalskatte förslag.

1

2

kammarrättsrådet E. von Wolcker såsom kommunalskattesakkunniga den

16 april 1917 avgivet förslag till lag angående kommunal skattskyldighet

och taxering, här nedan benämnt Aförslaget, samt därvid taga i

övervägande ett av ländskamreraren O. V. Landén utarbetat betänkande

om allmänna grunder för den kommunala skattereformen med utkast

till lag om kommunal beskattning, I—III avdelningarna, här nedan benämnt

Bförslaget, har Eders Kung! Magt genom nådig remiss den 26

maj 1917 för samma ändamål överlämnat berörda förslag och betänkande

till kammarrätten, som hade att, sedan de av ovannämnda myndigheter

och korporationer i ärendet avgivna yttrandena överlämnats till kammarrätten,

inkomma med sitt utlåtande i ärendet.

Yttranden i ärendet hava avgivits av överståthållarämbetet och

Eders Kungl. Majrts samtlige befallningshavande i länen, fullmäktige i

Sveriges riksbank, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, universitetskanslern, större akademiska konsistoriet i

Uppsala, Uppsala universitets drätselnämnd, större konsistoriet vid Lunds

universitet, sistnämnda universitets drätselnämnd, landstingen i Stockholms,

Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

ävensom Kalmar läns södra landsting, stadsfullmäktige i Jönköping,

Kristianstad, Malmö, Landskrona, Eslöv, Ystad, Trälleborg, Göteborg,

Marstrand, Lysekil, Falun och Umeå, magistraterna i Karlshamn, Malmö,

Göteborg, Kungälv, Marstrand, Lysekil och Strömstad, magistraten och

allmän rådstuga i Skanör med Falsterbo, drätselkamrarne i Landskrona,

Skanör med Falsterbo, Göteborg och Falun, stadskamreraren i Göteborg,

mantalskommissarien därstädes, köpingsfullmäktige i Ludvika,

köpingsnämnden därstädes, Garde, Vika, Torsångs, Norrbärke, Nås,

Malungs och Stöde socknars kommunalstämmor, kommunalnämnderna i

Svärdsjö, Stora Tuna, Gustavs, Silvbergs, Torsångs, Söderbärke och

Nysätra socknar, ordföranden i municipalstämman i Gnesta municipalsamhälle,

uppbördsförvaltningen i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs

härads fögderi, kronofogdarne i Blekinge östra, Inlands, Orusts och

Tjörns, Sunnervikens och Norrvikens fögderier, taxeringsnämndsordföranden

i Lysekil, Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Sveriges skogsägareförbund, Svenska stadsförbundet och Svenska

järnvägsföreningen ävensom handelskamrarna i Göteborg, Karlstad och

Gävle, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och

Blekinge handelskammare, Gottlands handelskammare, Västergötlands

och Norra Hallands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Eders Kungl. Maj:t har vidare anbefallt kammarkollegium att, efter

domkapitlens och övriga vederbörandes hörande, avgiva underdånigt utlåtande

över Eisermans och von Wolckers ovanberörda förslag, i vad

detsamma avsåge fastighetsskatt för den under kollega vård eller inseende

ställda fasta egendom av publik natur, samt därvid taga i övervägande

förenämnda, av Landén avgivna betänkande, i vad detsamma

upptoge bestämmelser rörande egendomsskatt; och har, efter det överståthållarämbetet

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen

ävensom samtliga domkapitel inkommit med yttranden härutinnan till

kammarkollegium, detta ämbetsverk avgivit underdånigt utlåtande i ämnet.

Samtliga ifrågavarande yttranden, vilka från Eders Kungl. Magt eller

eljest under hand inkommit till kammarrätten, får kammarrätten härmed

i underdånighet överlämna och såsom eget utlåtande anföra följande.

Att den kommunala beskattningen i främsta rummet bör vila å

intresseprincipens grund torde få betraktas såsom allmänt erkänt. Redan

för undvikande, såvitt möjligt, av konkurrens med den direkta statsbeskattningen,

som uteslutande bygger å principen skatt efter förmåga,

är den kommunala beskattningen hänvisad att irppsöka andra beskattningsformer

än den, som för nämnda statsbeskattning tagits i anspråk.

Men även sakens natur bjuder, att beskattningsföremål, som i högre

grad än andra draga nytta av kommunala anordningar eller föranleda

kostnader för kommunen, böra i motsvarande mån bidraga till de kommunala

skattebehovens täckande. Om således den kommunala beskattningen

huvudsakligen bör anordnas såsom en intressebeskajåning, får

dock icke all hänsyn till skatteförmågan lämnas å sido. Åt beskattning

efter skatteförmåga bör i det kommunala beskattningssystemet

givas en supplerande ställning i ändamål att verka utjämnande i skattetrycket;

och bör tillika sådan beskattning ifrågakomma i de fall, där

intresseprincipen är av underordnad betydelse eller betingelse för dess

tillämpning saknas.

I de båda remitterade betänkandena har utförlig redogörelse lämnats

för de brister, som vidlåda den nuvarande bevillningslagstiftningen och

den därå grundade kommunala beskattningen. Dessa brister torde kunna

sammanfattas däri, att intresseprincipen blivit i alltför ringa mån beaktad,

i det att bidragsskyldigheten för fast egendom och näring icke

avvägts efter den större intressegemenskap, som dessa beskattningsföremål

i förhållande till andra äga med kommunen, ävensom att skattskyldigheten

efter personlig skatteförmåga, såvitt sådan ilrågakommer,

4

icke ordnats efter riktiga grunder, i det att skuldränteavdrag, frånsett

kvittning av låneräntor mot räntor å fordringar, medgivits allenast för

rörelseidkare och i den mån räntan hänför sig till lånt rörelsekapital.

Bristerna i fråga kunna tillskrivas den ‘omständigheten, att allenast en

beskattningsform — ett slags avkastningsbeskattning — anvisats för

det kommunala beskattningsväsendet. För ett behörigt hänsynstagande

till alla de förhållanden, som äro normerande för en riktig kommunal

beskattning, är emellertid nödigt, att flera beskattningsformer, som giva

uttryck åt olika beskattningsprinciper, ställas vid sidan av varandra för

att samverka till åstadkommande av för såväl kommunen som de skattskyldige

tillfredsställande resultat.

Dessa synpunkter hava varit vägledande för de sakkunniga vid

uppgörande av deras lagförslag, ehuru de på olika sätt sökt nå fram

till sitt efter ovannämnda riktlinjer uppställda mål.

Aförslaget upptager sålunda tre skatter, nämligen fastighetsskatt,

avkastningsskatt samt kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, av

vilka de båda förstnämnda såsom objektskatter uteslutande vila å intresseprincipen

och den sistnämnda helt bygger å personlig skatteförmåga.

Såsom en fjärde skatt är skatt å oförtjänt värdestegring av jord

avsedd att tillfogas i systemet.

Fastighetsskatten, i huvudsak anordnad såsom den nuvarande

fastighetsbevillningen, träffar fast egendoms värde, sådant detta fått sig

uttryck i det i regel på allmänna saluvärdet grundade taxeringsvärdet,

och utgår i den kommun, där egendomen är belägen. Särskilt värde

skall åsättas växande skog utöver husbehovet, enär detta värde, skogsvärdet,

är avsett att i den allmänna repartitionen ingå med lägre bidragsskyldighet

än taxeringsvärdet i övrigt.

Avkastningsskatten träffar varje särskild förvärvskällas avkastning,

varmed förstås förvärvskällans intäkter efter avdrag för omkostnader,

således förvärvskällans nettoavkastning utan avdrag för räntor och andra

personliga utgifter. Avkastning av skogsbruk skall dock i regel icke

underkastas avkastningsbeskattning utan accisbeskattning, vilken senare

beskattning därjämte skall kompensera den lägre bidragsskyldighet,

varmed skogsvärdet deltager i repartitionen. Avkastningsskatten, såvitt

den belöper å avkastning av fast egendom och rörelse, tillfaller den

kommun, inom vilken egendomen är belägen eller rörelsen utövats, varemot

avkastningen av övriga förvärvskällor i regel taxeras i den skattskyldiges

bostadskommun. Avkastningsbeskattningen motsvarar närmast

inkomstbevillningen med den skillnad, att föremål för avkastningsbeskattning

är jämväl avkastning av fast egendom samt, vad förvärvs

-

killian rörelse beträffar, att avdrag icke är medgivet för ränta ä lånt

rörelsekapital och ej heller för viss procent av taxeringsvärdet å fastighet,

som av ägaren användes i rörelsen.

Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten, som endast

fysiska personer och oskiftade dödsbon iiro underkastade, är i huvudsak

anordnad på enahanda sätt som statens inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den är progressiv och får intill ett visst mått tagas i anspråk av vederbörande

bostadskommun.

Bförslaget upptager egendomsskatt för fast egendom, egendomsskatt

för lös egendom, kommunal inkomstskatt och en fristående kommunal

förmögenhetsskatt. Såsom en femte skatt är jordräntestegringsskatt

avsedd att ingå i Bförslagets skattesystem.

Egendomsskatt för fast egendom utgör en objektskatt av ungefär

enahanda art som fastighetsskatten enligt Aförslaget. A växande skogskall

dock ej sättas särskilt värde; lindrigare bidragsskyldighet för

värdet av växande skog är nämligen icke ifrågasatt.

Egendomsskatt för lös egendom, likaledes objektskatt, avser att

träffa annan produktiv egendom än sådan, som i allmänhet utgör fast

egendom. Skatten skall således utgå dels för de för näringsdrift gjorda

anläggningar och inrättningar, som icke äro att hänföra till fast egendom,

till dylika anläggningar hörande kraftledningar och andra ledningar,

motorer, maskiner med mera, även om de skulle enligt allmän lag anses

såsom fast egendom, samt jordbrukets fasta och lösa inventarier, dels

för fartyg och dels för hästar, åkdon och automobiler, även om de icke

utgöra beståndsdelar av en anläggning för näringsdrift. Skatten tillfaller

den kommun, inom vilken egendomen är befintlig, samt beträffande

fartyg den kommun, där fartyget har sin hemort.

Kommunal inkomstskatt här anordnats såsom en kommunalt uppdelad

(partiell) inkomstskatt i nära anslutning till den nuvarande inkomstbevillningen,

från vilken den huvudsakligen skiljer sig däri att

skatten utgår jämväl för inkomst av fast egendom och utdelning å

aktier, att avdrag för ränta å gäld är medgivet i väsentligt större omfattning

än enligt bevillningsförordningen samt att avdrag icke ifrågakommer

för viss procent av taxeringsvärdet å fastighet, som av ägaren

användes i rörelse. Skatten utgår för inkomst av fast egendom i den

kommun, där egendomen är belägen, för inkomst av rörelse i den kommun,

där rörelsen bedrivits, och för annan inkomst i hemvistkommunen.

Inkomst av skogsbruk taxeras såsom annan inkomst av fast egendom;

beskattning medelst skogsaccis skall nämligen icke äga rum.

Kommunal förmögenhetsskatt utgöres till hemvistkommunen för

6

förmögenhet, som beräknas på enahanda sätt som vid taxering enligt

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dock med den skillnaden

att i förmögenheten icke skall inräknas värdet av aktier i inländska

aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag.

Efter det ifrågavarande båda betänkanden remitterats till kammarrätten,

hava särskilda förslag till jordräntestegringsbeskattning avgivits

av landskamreraren Landén och kanslirådet Sven Köhler, över vilka

förslag kammarrätten den 19 september 1918 avgivit infordrat underdånigt

utlåtande.

Enligt båda de remitterade förslagen skola de på fastighetsbevillningen

grundade kommunalutskylderna utbytas mot dels skatt å fast

egendom och dels skatt å avkastningen eller inkomsten av egendomen.

Om befogenheten av denna reform torde meningarna icke vara delade.

Emot de föreslagna objektskatterna å fast egendom har kammarrätten

icke heller någon principiell anmärkning att framställa.

Den i Aförslaget upptagna avkastningsskatten avser att, utan hänsyn

till den personliga skatteförmågan, låta skattskyldigheten objektivt

bestämmas av den större eller mindre intressegemenskap, som förefinnes

mellan kommunen och den skattskyldige. Otvivelaktigt är beloppet av

en objektiv förvärvskällas avkastning, d. v. s. nettoavkastningen utan

avdrag för skuldräntor, ägnad att giva ett i allmänhet och under normala

förhållanden tillförlitligt uttryck för graden av denna intressegemenskap.

Att fast egendom och näringsdrift underkastas objektskatt

till kommunen, avpassad efter avkastningens belopp, kan därför icke

anses principiellt oriktigt.

Men den föreslagna avkastningsbeskattningen skjuter enligt kammarrättens

mening över målet, då densamma skall vila jämväl å andra

beskattnings föremål än fast egendom och näring. I synnerhet gäller

detta, då den rent personliga arbetskraften göres till föremål för eu

realbeskattning av nu ifrågasatt art. Vad det personliga arbetet inbringar

utgör inkomst, och denna inkomst beskattas sedermera såsom

annan inkomst. Nu skall enligt förslaget den personliga arbetskraften

därutöver betraktas såsom real förvärvskälla och härutinnan likställas

med produktiv egendom. Men den personliga arbetskraften kan icke

objektivt värdesättas såsom egendom. Det lärer svårligen lyckas att

hos den stora allmänhet, som träffas av denna beskattning, vinna förståelse

för ett dylikt betraktelsesätt. Trots allt vad förslagsställarne

anfört såsom motivering för sitt förslag — sid. 255 o. f. — kommer

en sådan beskattning att i allmänhetens uppfattning te sig så, att löntagare

och annan, som har sin inkomst av det personliga arbetet, får

betala skatt först för denna sin inkomst utan avdrag av gäldränta och

sedan ånyo för samma inkomst med avdrag av gäldränta. Rent psykologiskt

sett måste eu dylik beskattningsform betraktas som ett missgrepp.

Ur en annan synpunkt — intressesynpunkten — kan denna anordning

ej heller godkännas. Det personliga arbetet bär alldeles icke

den samhörighet med kommunen som fastighet och näringsdrift. Det

äger ju sin riktighet att, såsom i motiveringen yttras, kommunens utgifter

för skola, ordning och allmän trevnad komma en tjänsteman till

godo i ungefärligen samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning

är bättre eller sämre, men just den omständigheten, att kommunens utgifter

för tjänstemannen äro oberoende av hans ekonomiska ställning

och således icke växa i och med det att tjänsteinkomsten ökas — snarare

kan förhållandet vara motsatt — ådagalägger att avkastningsskatten,

som med avkastningen såsom värdemätare skall regleras efter de olika

fördelar, kommunen bereder den skattskjddige, icke är på sin plats, då

det gäller den rena arbetsinkomsten.

Genom avkastningsbeskattningen skall åstadkommas ökad skattebelastning

för fast egendom och näringsdrift. I vad mån avkastningsbeskattning

av den rena arbetsinkomsten är ägnad att motverka den

sålunda eftersträvade skatteförskjutningen torde framgå vid närmare

granskning av den verkställda provtaxeringens resultat.

Vad härefter angår den i Aförslaget upptagna kommunala inkomstoch

förmögenhetsskatten, skall i och med densamma i det kommunala

beskattningssystemet införas en för bevillningslagstiftningen och det

därpå grundade kommunala beskattningsväsendet okänd beskattning,

nämligen beskattning av förmögenhet; och skall vidare beskattningen

för inkomst, som hittills kommunalt beskattats allenast proportionellt, i

stället ske progressivt.

Vid införande av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten utgick

lagstiftningen från den grundsats, att i ett uteslutande på den personliga

skatteförmågan byggt skattesystem borde för ett behörigt och fullständigt

utnyttjande av skatteförmågan icke blott anordnas beskattning

av förmögenhet i ändamål att därmed skulle åstadkommas högre beskattning

av fonderad inkomst än av annan, utan jämväl anlitas en

progressiv beskattningsform för såväl inkomsten som förmögenheten.

I motsats mot den direkta statsbeskattningen, som helt uppbäres av

personlig skatteförmåga, gäller emellertid, såsom ovan antytts, för den

8

kommunala beskattningen, att densamma huvudsakligen skall vila å

intresseprincipen och att en på skatteförmågan grundad beskattning

huvudsakligen skall endast subsidiärt och i utjämnande syfte ställas vid

sidan av objektbeskattning. Redan den ställning, som beskattning efter

skatteförmåga sålunda anvisats i ett rationellt kommunalt beskattningssystem,

förutsätter icke med nödvändighet sådan skärpning av denna

beskattning, som den progressiva beskattningsformen i förening med

förmögenhetsbeskattning är ägnad att medföra. Då vidare progressionsbeskattning

och beskattning av förmögenhet i avsevärd män tagits i anspråk

för den direkta statsbeskattningen och anledning icke saknas till

antagande, att de skola efter hand alltmer för sådant ändamål anlitas,

måste det anses betänkligt att tillgripa desamma jämväl för den kommunala

beskattningens del. För kammarrätten synes det önskvärt, att

ifrågavarande beskattaingsformer, såsom hittills, reserveras för statsbeskattningen.

Enligt kammarrättens mening bör alltså någon förmögenhetsbeskattning

icke ifrågakomma i det kommunala beskattningsväsendet

och ej heller den kommunala inkomstskatten göras progressiv.

Emot Bförslaget kan den huvudsakliga anmärkningen framställas,

att de särskilda skatterna — utom vad angår skatt å fast egendom —

icke utbildats eu var efter sin bestämt angivna princip. Givetvis ligger

det synnerlig vikt uppå, att ett beskattningssystem vilar å distinkta

och teoretiskt riktiga grunder, då eljest vid utformningen av systemets

detaljer inkonsekvenser uppstå eller eljest otillfredsställande resultat icke

kunna undvikas.

\ ad till en början beträffar den föreslagna skatten å lös egendom

är densamma avsedd att verka den önskvärda förskjutningen av skattetrycket

från den rena arbetsinkomsten till inkomsten av näringsverksamhet.

Men härvid är att märka, att den åsyftade överflyttningen av

skattebelastningen kommer att synnerligen ojämnt drabba olika slag av

näringsverksamhet, i det att vissa näringsgrenar beröras mera, andra

mindre av den föreslagna skatten, utan att sådan ojämnhet kan anses

betingad av olika grader av intressegemenskap med kommunen. Om

skatten således icke effektivt utnyttjar näringsverksamhetens område i

dess helhet, ingriper den å andra sidan i annat eventuellt beskattningsområde,

nämligen lyxbeskattningens.

Av de föreslagna författningsbestämmelserna torde sålunda framgå,

att skatten kommer att föranleda ökad skattebelastning huvudsakligen

för jordbruksnäring, ävensom för rederinäring. För industriverksamheten

kommer skatteförskjutningen i så måtto att vara mindre kännbar,

som de till näringsdrift hörande anläggningar, maskiner med mera,

vilka i civilrättsligt avseende räknas till fast egendom, redan nu äro

underkastade objektbeskattning genom fastighetsbevillning och därå

grundade kommunala utskylder. Och slutligen skulle en så väsentlig

gren av näringsverksamheten som liandelsnäringen så gott som undgå

beskattningen; allenast butiks- och kontorsinventarier ävensom vissa

transportmedel skulle för denna näring ifrågakomma till beskattning.

Enahanda blir förhållandet med bankverksamhet, försäkringsrörelse,

kommissionsverksamhet med mera. Såsom lyxbeskattning kommer åter

skatten att verka, då den drabbar sådana fartyg, hästar, åkdon och

automobiler, vilka icke användas i näringsdrift. Beskattningen, som i

stort sett innebär en nyhet i svenskt beskattnings väsende, kan säkerligen

förväntas alstra missnöje särskilt å jordbrukarnes sida och torde

i taxeringsavseende föranleda ej ringa svårighet. I de yttranden, som

avgivits över de remitterade förslagen, har beskattningen ej heller mötts

med någon sympati. Den utgör emellertid eu hörnsten i Bförslaget.

Att utesluta ifrågavarande beskattning utan att ersätta den med annan,

som tilläventyrs bättre åstadkommer den avsedda skatteförskjutningen,

men i övrigt bibehålla Bförslagets skattesystem lärer icke kunna ifrågasättas.

Den kommunala inkomstskatten uppbäres — såsom varande en skatt

å inkomst — av den personliga skatteförmågan, men intresseprincipen

har icke helt frångåtts, utan bildar jämväl den i viss mån underlag för

skatten. De slitningar och inkonsekvenser, som kunna förväntas uppstå,

när olika principer skola göra sig gällande i samma beskattningsform,

hava ej heller i förslaget kunnat undvikas, liksom ej heller kommunernas

beskattningsintressen alltid kunnat vederbörligen tillgodoses.

Då sålunda avdrag medgivits i egendoms- eller rörelsekommunen

för ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital, såvitt det hänför sig

till den skattskyldiges inom kommunen belägna skattepliktiga egendom

eller till rörelse eller yrke, som av honom där idkats, samt i hemvistkommunen

för ränta å annan gäld, bortses härvid från den skattskyldiges

intressegemenskap med kommunen och tages i stället uteslutande

sikte på skatteförmågan. Då åter förlust eller underskott, som uppstått

vid uppskattning av inkomsten från viss inkomstkälla, förklarats icke

få avräknas från inkomsten av annan inkomstkälla eller från summan

av den skattskyldiges i kommunen taxerade inkomster, har intresseprincipen

gjort sig gällande och frågan om skatteförmågan lämnats å

sido. Avdrag för förlust skulle nämligen enligt motiveringen å sid.

281 »föra allt för långt bort från den grundprincip, varpå den kommunala

inkomstskatten enligt förevarande förslag är byggd». Då slutligen

Ufl. över 1917 års kommunalskatts för slag. ‘1

10

avdrag för periodiskt understöd får äga rum i hemvistkommunen, liar

åter principen skatt efter förmåga kommit till sin rätt. Avdrag för

utskylder kan näppeligen ifrågakomma vid partiell inkomstskatt; sådant

avdrag har av angivna skäl ej heller ifrågasatts.

Till belysning av de oegentligheter, vilka torde vara ofrånkomliga

vid partiell inkomstbeskattning enligt förslagets bestämmelser, må följande

exempel anföras. Om ägare av fast egendom eller näringsidkare,

som icke äger annan inkomst än från egendomen eller näringen, bosätter

sig i annan kommun än den, inom vilken egendomen är belägen

eller näringsverksamheten bedrives, får han icke åtnjuta avdrag för

ränta å gäld, så framt gälden icke utgör lånt anläggnings- eller rörelsekapital;

ej heller erhåller han avdrag för periodiskt understöd, ehuru

uuderstödet tages till beskattning i mottagarens hand. Icke sällan inträffar,

att affärsmän eller andra näringsidkare, som utöva sin verksamhet

i större städer, äro bosatta i grannkommun; härflyter nu hela inkomsten

av affärsverksamheten eller näringsdriften, äger den senare

kommunen icke möjlighet att medelst beskattning av inkomsten eller

någon del därav erhålla skattebidrag av sådan kommunmedlem. Om

en rörelseidkare, vilkens inkomst av rörelsen uppgår exempelvis till

5.000 kronor, därutöver icke åtnjuter någon inkomst, men har att med

2.000 kronor utgiva periodiskt understöd eller betala ränta å gäld, som

icke hänför sig till rörelsen, äger den kommun, där rörelsen bedrives,

beskatta honom, under förutsättning att han bor inom annan kommun,

för 5,000 kronors inkomst men, om han bor inom rörelsekommunen,

för allenast 3,000 kronors inkomst, ehuru i senare fallet den skattskyldiges

intressegemenskap med kommunen är större än i det förra. Såsom

oegentligt måste ock betecknas, att skattelindring icke kan komma

skattskyldig till godo i avseende å inkomst, som han åtnjuter i annan

kommun än hemvistkommunen eller som han uppbär såsom delägare i

handelsbolag, kommanditbolag och rederi.

Beträffande den kommunala förmögenhetsskatten må även här framhållas

en inkonsekvens, i det att behållna värdet av aktier i inländska

aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag icke skall inräknas i förmögenhetsvärdet.

I övrigt får kammarrätten hänvisa till vad kammarrätten

yttrat rörande den i Aförslaget upptagna förmögenhetsbeskattningen.

Såsom tungt vägande anmärkningar mot Bförslaget vill kammarrätten

slutligen framhålla, att beskattning av utdelning å aktier och

banklotter icke kunnat anordnas utan etablerande av dubbelbeskattning

11

siimt att skogsbeskattningen icke kan anses tillfredsställande ordnad.

Till dessa frågor återkommer kammarrätten i det följande.

Innan kammarrätten går att fälla ett slutligt omdöme rörande de

särskilda förslagens användbarhet och lämplighet för en reformerad

kommunal skattelagstiftning eller vilketdera förslaget må anses äga

företräde framför det andra, anser sig kammarrätten böra ingå i närmare

detalj granskning.

Det av Landeri avgivna förslaget föreligger icke uti ett i detalj

utarbetat skick och har ock av honom betecknats allenast såsom ett

utkast. På grund härav och med avseende jämväl å den nådiga remissens

lydelse anser kammarrätten sig sakna anledning att ägna sistnämnda

förslag fullständig detaljgranskning. Kammarrätten kommer dock att

beröra Landens förslag i sådana punkter, som anses beaktansvärda och

vari detsamma skiljer sig från Aförslaget. Skulle det av Landén föreslagna

beskattniugssystemet komma att ligga till grund för lagstiftning

i ämnet, torde vid utarbetande av fullständiga lagbestämmelser, anpassade

efter detta system, en stor del av de i Aförslaget upptagna detaljföreskrifterna

kunna med fördel komma till användning.

Å en beskattningslag med sådan räckvidd som den, vartill förslag

nu föreligga, måste ställas stora anspråk på klarhet, reda och överskådlighet,

så att den må av en var utan svårighet förstås. Beträffande

Aförslaget har kammarrätten icke kunnat undgå finna, att detsamma

icke till alla delar motsvarar dylika anspråk. Denna anmärkning,

som kammarrätten redan nu vill förutskicka, riktar sig i första

hand mot vad förslaget innehåller om fastighetsskatt och kanske än

mera mot de därtill hörande anvisningarna. Skulle den kommunala

skattelagstiftningen komma att grundas å detta förslag, bör därför omarbetning

av detsamma i denna del vidtagas i syfte att däråt måtte

givas större lättfattlighet.

Vid detalj granskningen kommer Aförslaget att paragrafvis följas;

och har kammarrätten i fråga om de paragrafer eller eljest föreslagna

bestämmelser, som här nedan icke beröras, lämnat desamma utan

erinran.

Vad till en början beträffar den kommunala skattelagens benämning,

svnes densamma böra göras så kortfattad som möjligt, då

lagen med den vidsträckta tillämpning den erhåller får antagas komma

att synnerligen ofta åberopas och till namnet angivas. Ur denna syn

-

12

punkt torde den av Landén valda benämningen »lag om kommunal

beskattning» äga företräde framför den av Eiserman och von Wolcker

föreslagna benämningen »lag angående kommunal skattskyldighet och

taxering» eller, såsom ock författningsförslaget av dem benämnts, »lag

angående kommunal taxering och skattskyldighet». För övrigt kan

emot sistberörda benämningar anmärkas, att ordet »taxering», vilket i

den allmänna uppfattningen snarare syftar å taxerings förfarandet än å

de beskattningsgrunder, som skola utgöra lagens innehåll, av sådan

anledning är mindre lämpligt för beteckning av vad som med lagen

avses. Kammarrätten anser för sin del, att lagen väl skulle kunna

betecknas med det enda ordet »kommunalskattelag.»

1 kap.

Allmän bestämmelse.

1 §•

Därest åt de egentliga kommunallagarna förbehålles att angiva de

mått, efter vilka de allmänna kommunala skatterna skola deltaga i

repartitionen för fyllande av kommunernas skattebehov, torde en hänvisning

till kommunallagarna i berörda avseende lämpligen kunna

inrymmas i 1 §.

Denna inledningsparagraf synes för övrigt böra erhålla en klarare

och mera lättförståelig avfattning än den föreslagna. Kammarrätten

tillåter sig föreslå exempelvis följande lydelse:

»Kommun äger att, på sätt och i den ordning, som i kommunallagarna

stadgas, för täckande av sitt skattebehov anlita följande allmänna

kommunala skatter, nämligen skatt för fast egendom (fastighetsskatt),

skatt för avkastning (avkastningsskatt) samt skatt för inkomst och

förmögenhet (kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.)

I fråga om kommuns rätt att upptaga särskilda kommunala skatter,

avgifter och bidrag gälle vad därom kan vara särskilt stadgat».

Rubrikerna under följande kapitel skulle härigenom kunna förkortas

till oi’den »Om fastighetsskatt» o. s. v.

13

2 k:ip.

Fastighetsskatt.

Vad som i beskattningsavseende är att hänföra till fast egendom.

2 §•

I fråga om vad som i beskattningsavseende skall anses såsom fast

egendom upptager Aförslaget icke någon annan ändring i nuvarande

bestämmelser och lagtillämpning än att frälseränta, som enligt såväl

civil lag som gällande bevillningsförordning är att hänföra till fast egendom,

icke vidare skall såsom sådan egendom taxeras.

Då frälserätt terätt innebär ett slags delägarerätt till den fasta egendom,

varur frälseräntan utgår, samt denna egendoms saluvärde och

således även taxeringsvärde få antagas med frälseräntans kapitalbelopp

understiga motsvarande salu- och taxeringsvärden å likartad egendom,

som icke är besvärad med frälseränta, lärer det icke vara principiellt

oriktigt, att frälseräntan betraktas såsom fast egendom och såsom sådan

får sig taxeringsvärde med nyssnämnda kapitalbelopp åsatt. Anledning

att övergiva nu gällande bestämmelser om taxering av frälseränta synes

för övrigt så mycket mindre föreligga, som frälseränteinstitutet är ställt

på avskrivning. Enligt Bförslaget hänföres frälseränta fortfarande till

fast egendom.

Fasta maskiner och inventarier, vilka enligt lagen den 24 maj

1895 i civilrättsligt avseende räknas till fast egendom, hänlöras för

närvarande jämväl i beskattningsavseende till sådan egendom. Härutinnan

sker enligt Aförslaget ingen ändring. Enligt Bförslaget skall

åter egendom av ifrågavarande slag anses såsom lös egendom, vilket

sammanhänger med den anordningen i Bförslagets beskattningssystem,

att egendomskatt skall utgå jämväl av viss lös egendom. Införes objektbeskattning

å lös egendom, ställer det sig givetvis mest praktiskt att

låta maskiner och inventarier av alla slag i beskattningsavseende betraktas

såsom lös egendom. Skall däremot den kommunala skattelagstiftningen

byggas å Aförslaget och således egendomsskatt å lös egendom

icke ifrågakomma, lärer en överflyttning av fasta maskiner och inventarier

från skattepliktig egendom, som de, på sätt ovan nämnts, nu

utgöra, till skattefri sådan vara ägnad att för näringsidkare medföra

rätt så avsevärd lättnad i beskattningen och följaktligen komma att

verka i motsatt riktning mot ett av de mål, som genom skatteregleringen

skulle vinnas. Aven om det icke låter sig förnekas, att en upp

-

14

delning av maskiner och inventarier i fast och lös egendom kan i taxeringsavseende

medföra vissa svårigheter och olägenheter, få desamma

dock icke överskattas. Landén framhåller (sid. 92) bland dylika olägenheter,

att olika uppfattningar skola göra sig gällande i fråga om rätten

till avdrag för värdeminskning å inventarier, i det att denna rätt än

tillämpas endast för de inventarier, vilka icke höra till fast egendom,

än åter tillämpas även för övriga inventarier. Sådan osäkerhet vid

tillämpning av avdragsrätt för värdeminskning skulle dock lätt kunna

undanröjas genom tydliga lagbestämmelser.

För gruvdrift avsedd byggnad, som enligt Aförslaget räknas till

fast egendom, skall däremot enligt Bförslaget icke taxeras såsom sådan

egendom. Kammarrätten finner anledning icke föreligga, att nuvarande

praxis, enligt vilken sådan egendom hänföres till fast egendom, bör

frångås.

Fastighets beskattningsnatur.

3 §■

Eiserman och von Wolcker föreslå, att frågan, huruvida fast egendom,

som icke ligger oanvänd, bör taxeras såsom jordbruksfastighet

eller såsom annan fastighet, skall i varje fall bero av sättet för egendomens

användning. Detta förslag, emot vilket kammarrätten icke har

något i huvudsak att erinra, föranleder emellertid, att tomt i stad, köping

eller därmed jämförlig ort, som nu enligt 6 § i gällande bevillningsförordning

skall under alla förhållanden taxeras såsom annan fastighet,

kan komma att taxeras såsom jordbruksfastighet, om nämligen jordbruk

eller någon jordbrukets binäring därå bedrives. Enligt Bförslaget skall

åter tomt i varje fall fortfarande taxeras såsom annan fastighet. Då

kammarrätten härutinnan ansluter sig till Bförslaget, är anledningen därtill,

bland annat, den begränsning, kammarrätten velat giva värdestegringsbeskattningens

omfattning. Beträffande denna beskattning har

kammarrätten ansett, att den väl borde drabba annan fastighet till hela

dess stegrade värde, såvitt det representerar oförtjänt värdestegring,

men träffa jordbruksfastighet allenast till den del av det stegrade värdet,

som hänför sig till fastighetens tomt- eller industrivärde, sådant detsamma

finnes angivet i 8 § av Aförslaget. Att inom sådana i stad eller

därmed jämförlig ort belägna områden, som redan äro bebyggda eller

vilkas bebyggande inom närmaste tiden förestår, låta värdestegringsskatten

i lägre grad träffa tomt, därå exempelvis trädgårdsodling bedrives,

än bredvidliggande tomt, som redan bebyggts eller i avvaktan

15

på bebyggande ligger oanvänd, skulle emellertid framstå såsom helt

obefogat. Kammarrätten vill alltså förorda, att fastighet, belägen inom

område, där tomtindelning enligt 1 kapitlet lagen om fastighetsbildning

i stad gäll er, skall oavsett fastighetens användning taxeras såsom annan

fastighet.

Enligt förenämnda 6 § i bevillningsförordningen skall fiske, som

är i jordebok särskilt upptaget, taxeras såsom annan fastighet. Landén

bibehåller i 9 § av sitt förslag enahanda föreskrift, varemot i Aförslaget

särskild bestämmelse icke meddelas rörande beskattningsnaturen hos

ifrågavarande kamerala fastighet. Av innehållet i 3 § av Aförslaget,

jämfört med anvisningarna till fastighetsskatten, enligt vilka senare

»fiske å egendom» räknas till jordbrukets binäring, torde emellertid få

anses framgå, att enligt Aförslaget i jordeboken upptaget fiske skall

taxeras såsom jordbruksfastighet, därest fisket utövas såsom binäring

till jordbruket, men eljest såsom annan fastighet. Härav kan emellertid

vållas osäkerhet och villrådighet beträffande fiskets taxering. Sålunda

finnas ofta nog i en fiskerirättighet flera delägare, av vilka någon kan

utöva fisket såsom binäring till jordbruk, medan annan bedriver fisket

såsom självständigt yrke. Vid sådant förhållande och då jämväl efter

Aförslaget ifrågavarande fisken i regel torde komma att hänföras till

annan fastighet, synes det kammarrätten mest lämpligt, att det nuvarande

stadgandet om i jordebok upptaget fiske bibehålies. I varje fall

bör föreskrift lämnas, huru fiskena skola taxeras, då eljest utelämnandet

av den nu befintliga föreskriften kan ställa taxeringsmännen i tveksamhet

icke blott om fiskenas beskattningsnatur, utan till och med om

fiskena över huvud taget skola taxeras såsom fast egendom.

Skall frälseränta, såsom kammarrätten förordat, fortfarande taxeras

såsom fast egendom, erfordras likaledes föreskrift om dess beskattningsnatur.

Enligt båda förslagen kan eu viss fastighet komma att taxeras

för en del av sin ägovidd såsom jordbruksfastighet och i övrigt såsom

annan fastighet. I Aförslagets anvisningar för taxeringen till fastighetsskatt

(sid. 67) anföres såsom exempel å fall, då en sådan uppdelning

av fastighet bör ifrågakomma, att å ägorna till en jordbruksegendom

uppföres en till uthyrning avsedd byggnad. Om sådan byggnad användes

delvis till uthyrning och delvis för ändamål, som böra föranleda byggnadens

hänförande till jordbruksfastighet, är, enligt vad den speciella

motiveringen till 3 § giver vid handen, den huvudsakliga användningen

avsedd att vara avgörande. Häremot är icke något i och för sig att

16

erinra, men i författningen eller anvisningarna bör föreskrift meddelas,

huru i detta och liknande fall skall förfaras.

Gent emot vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs

och Bohus län anfört därom att överflyttning av fastighets beskattningsnatur

borde äga rum, så snart förändrad användning komme

till stånd, och således även om förändringen vore allenast tillfällig, håller

kammarrätten före att, såsom ock i Aförslagets motivering (sid. 293 och

342) framhållits, endast stadigvarande användning eller användning, som

kan förutsättas bliva stadigvarande, bör få komma i betraktande. Svårighet

att bedöma, huruvida en fastighets förändrade användningssätt är

tillfälligt eller varaktigt, torde i regel icke vara att befara. 1 de fall,

då användningssättet för närvarande enligt praxis avgör beskattningsnaturen,

föreligger fordran på användningssättets stabilitet; och denna

fordran torde icke böra eftergivas, på det att reda och fasthet i taxeringarna

icke skola äventyras. Det synes emellertid kammarrätten, att

i själva lagen eller dess anvisningar bör tydligare, än i Aförslaget skett,

utsägas, att fastighets ändrade användning skall för att föranleda förändring

i fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet eller annan

fastighet vara av varaktig eller stadigvarande beskaffenhet.

Den brist, som för närvarande vidlåder skattelagstiftningen därutinnan

att föreskrifter saknas om vad som skall hänföras till jordbruk

och dess binäringar samt till skogsbruk, hava Eiserman och von

AVolcker sökt avhjälpa genom utförliga bestämmelser i anvisningarna för

taxeringen till fastighetsskatt; och har kammarrätten icke något att

i huvudsak erinra mot ifrågavarande, av dem föreslagna föreskrifter.

Allenast beträffande tvenne detaljer vill kammarrätten göra erinran.

Då det föreskrives, att mejerihantering, för att räknas till jordbrukets

binäring, skall avse förädling av det egna jordbrukets produkter, skulle

denna föreskrift möjligen kunna så tolkas, att, så snart i mejerihanteringen

inginge förädling av produkter från annans jordbruk, borde mejerihanteringen

anses såsom särskild näring. Till förebyggande av sådan

tolkning, som — efter vad Aförslagets motivering å sid. 428 utvisar —

icke är avsedd, torde ordet »huvudsakligen» böra tilläggas framför ordet

»avsedd». Uttrycket »särskilt anordnad försäljningslokal» synes vidare

böra ändras till »handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe»

för att bringas i överensstämmelse med ordalagen i 33 § 1 mom. i

Aförslaget.

17

Skatteplikt i avseende å fast egendom.

4 §''

Såsom i motiveringen till Aförslaget framhållits gör bevillningsförordningen

icke bestämd åtskillnad mellan reglerna för den objektiva

skatteplikten i avseende å fast egendom, d. v. s. frågan huruvida viss

fastighet såsom sådan skall vara underkastad beskattning eller ej, samt

de föreskrifter, som avse att reglera den subjektiva skattskyldigheten,

eller frågan om vem som skall vara skattskyldig för viss fastighet, därför

skatteplikt föreligger. Eiserman och von Wolcker hava nu — i olikhet

mot Landcn — sökt åvägabringa en dylik åtskillnad i författningsbestämmelserna;

och vill kammarrätten härtill giva sin anslutning, då

denna anordning synes ägnad att bringa större reda i beskattningslagens

uppställning och tjäna till lättnad vid dess tillämpning.

Kammarrätten har redan i det föregående betonat, att på en beskattningslag

av den art, vartill förslag nu föreligga, måste ställas höga

anspråk i avseende å klarhet, reda och följdriktighet. Det är således

av större vikt, &tt enkla och klara linjer uppställas, efter vilka frågor

om skatteplikt för fast egendom skola bedömas, än att i en del särskilda

fall på speciella, understundom rätt så diskutabla grunder särskilda

bestämmelser om skatteplikt och skattefrihet meddelas, avvikande

från den generella regel, man funnit sig böra uppställa. Ju flera sådana

undantag göras, desto svårare blir lagen att tillämpa och desto säkrare

har man att räkna med missförstånd, oriktigheter och klagomål. Endast

på synnerligen starka skäl och för kategorier av verklig betydelse för

beskattningsresultatet böra sådana avvikelser ifrågasättas.

Ur nu antydda synpunkt synes Aförslaget giva anledning till följande

anmärkningar.

Vad angår jordbruksfastighet undantagas från beskattning, förutom

nationalparker, jämväl kronans flygsandsplanteringar samt, under viss

tid, å kronan tillhörig egendom i de norrländska länen upplåtna skogstorp,

odlingslägenheter och s. k. jordbrukskolonat. De skäl, som i

Aförslagets motivering (sid. 312) anföras för ifrågavarande undantagsbestämmelser,

såvitt angår flygsandsplanteringar, skogstorp, odlingslägenheter

och s. k. jordbrukskolonat, synas näppeligen tillräckligt bärande.

Vad Sveriges skogsägareförbund anfört emot de s. k. jordbrukskolonatens

undantagande från beskattning är ock värt beaktande. Då i varje fall

den fastighetsskatt, som skulle komma att utgå för de fastigheter, varom

nu är fråga, knappast kan bliva av någon mera avsevärd betydelse,

synes det kammarrätten, som om undantagsbestämmelserna i förevarande

del borde utgå.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. • 3

18

Beträffande egendom av annan fastighets natur upptager förslaget

såsom huvudregel, att byggnad och mark, som utgör tomt till byggnaden

eller eljest nyttjas i samband med densamma, skola i beskattningsavseende

vara likställda. Härifrån göras dock åtskilliga undantag.

Sålunda föranleda bestämmelseima i 4 § att, på sätt i motiveringen (sid.

318) framhålles, mark, som nyttjas till bostadslägenheter, vilka oinförmälas

i kungl. kungörelserna den 15 april 1904 och den 14 maj 1915

angående beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa

lägenheter å prästerskapets löningshemman, blir skattefri, men byggnad

å samma mark skattepliktig. Mark, som utgör tomt till kommun tillhörig

förvaltningsbyggnad, skall vara skattepliktig, då marken är

belägen utom kommunens område, men själva byggnaden blir skattefri.

Mark, varå finnas samfund eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och

bönehus, blir skattepliktig, men byggnaderna under viss förutsättning

skattefria o. s. v. Tillräckliga skäl till dylika oregelbundenheter i

skattelagstiftningen synas knappast föreligga, utan bör byggnads och

därtill hörande marks likställighet i fråga om skatteplikt och skattefrihet

upprätthållas över hela linjen. Om ett verkligt intresse bjuder, att viss

byggnad skall undantagas från beskattning, måste väl även samma

intresse bjuda, att den till byggnaden hörande marken får åtnjuta samma

förmån och tvärtom.

Vidare har i fråga om statens kraftverk samt vissa, kommun eller

annan menighet samt akademier, vetenskapliga samfund och allmänna

undervisningsverk tillhöriga byggnader skatteplikten eller skattefriheten

gjorts beroende av deras huvudsakliga användning. Ett dylikt villkor

måste befaras komma att i tillämpningen medföra svårigheter samt giva

anledning till osäkerhet och tvister. En mera rationell lösning av frågan

är otvivelaktigt att i närmare anslutning till nu gällande bestämmelser

låta ifrågavarande verk och byggnader bliva skattefria för den del, som

användes för visst ändamål, och skattepliktiga för den återstående delen.

För en uppdelning av fastighetens värde i sådant syfte lärer alltid

nöjaktig grund stå att finna.

I övrigt föranleder granskningen av de i 4 § föreslagna bestämmelserna

till vissa erinringar från kammarrättens sida.

Av innehållet i 2 mom. följer, att staten tillhörig egendom av

annan fastighets natur, som mot hyra eller annan avgäld upplåtits för

bostads- eller därmed jämförligt ändamål, skall vara från beskattning

undantagen. Kommunalskattekommittén åter föreslog i sitt den 18 maj

1900 avgivna betänkande, att staten eller vederbörande innehavare

skulle vara skattskyldig för, bland annat, fastighet, som för statens

räkning uthyrdes; och har liknande stadgande nu föreslagits av Landén.

I!»

Eiserman ocli von Wolcker hava såsom skäl för ifrågavarande av dem

föreslagna begränsning av skattepliktig statsegendom anfört (sid. 315),

att upplåtelser av den art, varom nu iir fråga, icke kunna anses innefatta

mera än eu jämförelsevis tillfällig disposition av mark, som kan

komma att visa sig erforderlig för statsändamål. Åven om uthyrningav

staten tillhörig byggnad för bostadsändamål får anses i regel vara

av tillfällig beskaffenhet, är detta dock icke fallet med upplåtelser för

dylikt ändamål av kronan tillhörig mark. Kammarrätten tillåter sig i

detta avseende hänvisa till kammarkollegii över förslagen avgivna yttrande,

vari framhålles, hurusom icke få samhällen helt och hållet eller

till större delen äro belägna å mark, som tillhör kronan eller eljest är

av ecklesiastik natur. För egen del finner kammarrätten skäl icke föreligga

att från beskattning fritaga sådan statsegendom, varom nu är

fråga, utan föreslår såsom tillägg till bestämmelserna i 2 mom., att

jämväl staten tillhörig egendom av beskaffenhet att böra taxeras såsom

annan fastighet skall, i den mån den av offentlig myndighet eller med

dess medgivande mot hyra eller annan avgäld upplåtits till bostadseller

därmed jämförligt ändamål, vara beskattning underkastad.

Bestämmelserna i 2 mom. föranleda vidare, att prästgårdar å

landet enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning — innefattande

tomt med bostadshus och trädgårdsområde — komma, såvitt de tillhöra

staten, att i olikhet mot vad nu gäller åtnjuta kommunal skattefrihet.

Kammarrätten, som delar Eisermans och von Wolckers åsikt, att all den

fasta egendom av annan fastighets natur, som i egenskap av boställe

eller eljest anvisats innehavare av statstjänst eller därmed jämförlig

tjänst såsom bostad, bör konsekvent lämnas skattefri, har för sin del

icke något att erinra mot den förändring i beskattningsavseende, som

för nyssnämnda prästgårdar inträffar enligt Aförslaget.

I avseende å prästerliga bostadsboställen i förening med jordbruk,

vilka ännu icke undergått reglering enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning,

har domkapitlet i Skara ifrågasatt, att — för vinnande

av likställighet med innehavare av ovan omförmälda prästgårdar —

mangård sbyggnad en skulle undantagas från beskattning. Kammarrätten

finner likformighet i prästboställens beskattning önskvärd och anser

syftet lämpligen kunna vinnas på det sätt, att prästerligt bostadsboställe,

som ännu icke blivit reglerat enligt nyssnämnda boställsordning, uppdelas

i två taxeringsenheter, av vilka den ena, bestående av tomt med

bostadshus och trädgårdsområde, anses såsom annan fastighet och lämnas

skattefri samt den andra, omfattande bostället i övrigt, uppskattas såsom

jordbruksfastighet. Föreskrift härom torde lämpligen kunna inrymmas

i de till 4 § hörande anvisningarna.

20

Kammarkollegium har i sitt förenämnda yttrande anmärkt, att

beträffande en stor del av vad som hänföres till ecklesiastik fast egendom

det fortfarande torde vara oavgjort, vem som skall anses såsom

ägare till densamma, men att all sådan egendom borde i beskattningsavseende

behandlas lika, i anledning varav ämbetsverket föreslagit, att

uttrycket i 2 mom. »staten tillhörig annan fastighet» måtte utbytas mot

uttrycket »annan fastighet, som tillhör kronan eller, utan att tillhöra

kronan, är av ecklesiastik natur». Denna anmärkning, varmed kan

jämföras vad domkapitlet i Skara i föreliggande fråga anfört, synes

kammarrätten befogad.

Beträffande statens kraftverk med utmål lämnas desamma enligt

Aförslaget skattefria, så framt de huvudsakligen utgöra kraftanläggningar

för elektrifiering av statens järnvägar. De skäl, som motivera

kommunikationsanstalts fritagande från fastighetsbeskattning, synas

visserligen böra föranleda att även sådant statens kraftverk, som

levererar elektrisk kraft till statens järnvägar, lämnas skattefritt, men i

anslutning till vad kammarrätten ovan yttrat anser kammarrätten, att

skattefriheten icke bör göras beroende av kraftverkets huvudsakliga

användning, utan att i stället kraftverket bör lämnas skattefritt, i den mån

det lämnar kraft för elektrifiering av kommunikationsföretagen. Till

stöd för sitt ändringsförslag härutinnan får kammarrätten åberopa de

vägande skäl, som av vattenfallsstyrelsen i saken anförts. Vid klyvningen

av kraftverkets värde i en skattepliktig och en skattefri del

torde den energimängd, som under nästföregående år levererats för de

olika behoven, kunna tjäna till ledning. Den skattefrihet, varom nu är

fråga, lärer böra åtnjutas även för det fall och i den mån kraftverket

levererar kraft till enskilda järnvägar ävensom till staten eller enskilda

tillhöriga kanalverk, såvitt järnvägarna och kanalerna äro för allmän

trafik avsedda; och böra härvid under järnvägar och kanalverk inbegripas

sådana till dessa kommunikationsanstalter hörande verkstäder,

bostadshus och andra byggnader, som lämnas kommunalt skattefria.

Slutligen torde föreskrift böra givas, att till statens kraftverk skola

räknas även driftsbyggnader och bostadshus för driftspersonal, så framt

de äro belägna inom kraftverkets område.

Statens järnvägars verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader

bliva enligt Aförslaget underkastade beskattning, varemot bostadshus

för driftspersonalen förbliva skattefria, även om de äro belägna

utanför det till järnvägsanläggningen hörande området. Själva järnvägsanläggningen

med tillhörande stationshus och övriga driftsbyggnader

bliva likaledes fortfarande skattefria.

21

Beträffande järnvägarnes — statens lika väl som de enskildes —

verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader, om vilka Aförslaget

meddelar delvis olika bestämmelser, synes den princip böra uppställas

och konsekvent genomföras, att de äro skattefria, sä snart de kunna

anses såsom en integrerande del av trafikanläggningen, men skattepliktiga,

då de äro att anse såsom mera fristående, självständiga anläggningar.

Då man emellertid lärer böra såvitt möjligt söka ett yttre,

för beskattningsmyndigheterna lättare tillgängligt kriterium på om ifrågavarande

byggnader äro att hänföra till den ena eller den andra kategorien,

synes ett sådant, som ur beskattningssynpunkt i vanliga fall nöjaktigt

tillgodogör ovan angivna princip, kunna sökas däri, huruvida

verkstaden eller hotell- eller restaurangbyggnaden är belägen inom

eller utom det egentliga trafikområdet. Efter denna grund skulle alltså

eu reparationsverkstad, som ligger vid ett lokomotivstall och följaktligen

väsentligen kommer till användning för reparation av järnvägens egna

maskiner, eller en restaurang, som anordnats i sammanhang med stationshus

eller i dess omedelbara närhet inom stationsområdet, bliva skattefria,

varemot en verkstad, som har eget tomtområde, även om detta

angränsar trafikområdet, eller ett hotell, som ligger utanför stationsområdet,

även om tomten tillhör järnvägen, skulle beskattas. Någon

svårighet för beskattningsnämnderna att avgöra, huruvida en viss anläggning

ligger inom eller utom det egentliga trafikområdet, lärer i regel

ej förefinnas.

Enahanda bestämmelse torde böra gälla för statens järnvägars

driftsbyggnader och bostadshus för driftspersonal. Att på sätt Aförslaget

innehåller låta olika beskattningsregler gälla för bostadshusen vid

statens järnvägar och för sådana byggnader vid de enskilda järnvägarna

kan kammarrätten i varje fall icke förorda. Kammarrätten håller nämligen

före, att i fråga om fastighetstaxering statens kommunikationsföretag

böra intaga samma ställning som dylika företag, tillhörande

enskilda.

Förslaget att till skattepliktig egendom skola räknas riksbankens

fastigheter samt statens telegraf- och telefonverkstäder jämte mark, som

till dem nyttjas, lämnas av kammarrätten utan erinran; och finner

kammarrätten vad telegrafstyrelsen yttrat i fråga om skattefrihet för

telegrafverkets verkstad vid Nynäshamn och arbetarebostäder därstädes

icke böra föranleda ändring i förslaget.

Kammarrätten kan slutligen icke biträda det i sista punkten av

2 mom. upptagna förslag, att staten tillhörig annan fastighet, vilken

är bestämd att försäljas eller att under tomträtt upplåtas, skall i beskatt

-

22

ningsavseende likställas med sådan annan fastighet, varå bestämmelserna

i 3 mom. hava tillämpning. Den skattefrihet eller skatteplikt, som bestämmes

för statens fasta egendom av annan fastighets natur, synes

nämligen böra gälla så länge fastigheten för statens räkning disponeras.

Vad härefter angår de under 3 mom. upptagna fastigheter, som

skola vara från beskattning undantagna, lämnar kammarrätten utan

erinran förslaget att låta främmande stat tillhörig, för dess beskickning

härstädes avsedd fastighet vara skattefri, under villkor av ömsesidighet.

Motsvarande stadgande saknas i Bförslaget.

Likaledes upptagas icke i sistnämnda förslag bestämmelser om

skattefrihet för kommuns eller annan menighets byggnader och allmänna

platser. På de i motiveringen till Aförslaget anförda skäl anser

emellertid kammarrätten, att sådana bestämmelser böra inflyta i författningen.

Ordet »menighet», som återfinnes i bevillningsförordningen,

kan visserligen i något fall lämna rum för tvekan, vad därmed bör förstås,

men då det är förenat med viss vansklighet att söka fullständigt

uppräkna de sammanslutningar, som falla under begreppet »menighet»,

synes detta uttryck lämpligen kunna bibehållas. Vidare håller kammarrätten

före, i likhet med vad Eiserman och von Wolcker i sin motivering

(sid. 323) härutinnan anfört, att kommun eller annan menighet

tillhörig byggnad, som upplåtes till kommunens eller menighetens för

dess allmänna förvaltning anställda personal mot avdrag å lönen, bör

likställas med tjänstebostad eller anses falla under detta begrepp, men

för undvikande av tvekan i förevarande avseende torde särskild föreskrift

härom böra i författningen meddelas. Samma regel att bostad,

som upplåtes mot avdrag å lönen, är att anse såsom tjänstebostad,

bör naturligtvis gälla även i andra fall, då tjänstebostad eller bostadshus

för driftspersonal lämnas skattefria. Förslaget att låta i 3 mom. b) omnämnd

byggnad vara från beskattning undantagen även i det fall att

byggnaden är belägen utom det egna förvaltningsområdet synes kammarrätten

skäligt, men vill kammarrätten, under åberopande av vad ovan

anförts, framhålla, att för sådant fall jämväl marken, som utgör tomt

till eller eljest nyttjas i samband med byggnaden, bör lämnas skattefri.

Vad slutligen angår kommuns eller annan menighets allmänna

platser har skattefriheten utsträckts till sådana, som äro belägna utom

det egna förvaltningsområdet. Att under denna bestämmelse falla sådana

platser som parker, idrottsplatser och dylikt lärer vara klart. Vad åter

angår kommun tillhörig kyrkogård, som är belägen inom annan kommuns

område, synes tvekan kunna uppstå, huruvida kyrkogård är att

hänföra till allmän plats, vadan ett förtydligande härutinnan torde erfordras.

Det i bevillningsfördningens 5 § uttryckligen givna stadgande om

skattefrihet för allmänna platser, som tillhöra akademier, vetenskapliga

samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar,

har icke i Aförslaget bibehållits. Emellertid hava Eiserman och von

Wolcker, enligt vad motiveringen å sid. S44 och 345 utvisar, avsett,

att ifrågavarande platser fortfarande skola lämnas skattefria; och skall

detta, enligt deras förmenande, framgå av innehållet i näst sista stycket

av 4 §. Omförmälda anstalter kunna dock äga allmänna platser, som

icke nyttjas i samband med viss byggnad, vadan uttrycklig föreskrift

om skattefrihet för dessa allmänna platser synes erforderlig. Kammarrätten

vill ock fästa uppmärksamheten därå att den för tomter, tillhöriga

ovan angivna anstalter, nu medgivna skattefriheten icke bibehållits i

vidare mån än vartill stadgandet i nyssnämnda stycke av 4 § föranleder.

Såsom villkor för att barmhärtighetsinrättning tillhörig byggnad

skall undantagas från beskattning har föreslagits, att inrättningen kan

antagas vara företrädesvis avsedd till gagn för den kommuns medlemmar,

varinom inrättningen är belägen. Kammarrätten anser sådant

villkor skäligen icke böra uppställas för skattefriheten.

Beträffande nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten avsedda

byggnader synas bärande skäl för desammas fritagande från beskattning

knappast föreligga; och vill kammarrätten för sin del avstyrka, att

skattefrihet beredes dessa byggnader. Skulle emellertid nykterhetsföreningarna

tillerkännas denna förmån, borde, såsom Eders Ivungl. Maj:ts

befallningshavande i Gottlands län framhållit, samma förmån tillkomma

även vissa andra ideella föreningar, som åsyfta mera allmänt gagnelig

verksamhet, såsom skytteföreningar, idrottsföreningar o. d. Kammarrätten

tillåter sig ock hänvisa till landstingets i Norrbottens län yttrande

i denna fråga.

I anslutning till vad kammarrätten ovan yttrat om lämpligheten

av sådana anordningar, att skattefriheten icke behövde omfatta viss

fastighet i dess helhet, vill kammarrätten i fråga om de under g) upptagna

byggnader förorda, att skattefriheten icke, såsom Aförslaget innehåller,

göres beroende av, att byggnaderna icke tillika inrymma för uthyrning

avsedda eller så begagnade lägenheter, utan i stället förklaras

icke gälla byggnaderna till den del de innehålla sådana lägenheter.

Vidare synes den i punkterna c), e) och g) medgivna skattefriheten

böra tydligen angivas avse de i samma punkter omförmälda byggnader

jämväl till den del de innehålla bostäder för vederbörande befattnings

-

24

havare. Skulle nykterhetsföreningar komma i åtnjutande av skattefrihet

för sina byggnader, gäller jämväl i avseende å dem vad nu yttrats

rörande de under ovan angivna punkter upptagna byggnader.

Beträffande bestämmelserna under punkt h) anser kammarrätten

det lämpligen böra angivas, att kanal, järnväg eller annan farväg skall

vara avsedd för allmän trafik samt farled eller flottled vara allmän för

att kunna från beskattning undantagas. »Spårväg» synes böra tilläggas

efter »järnväg». Såsom kammarrätten förut antytt, torde i samma punkt

omförmälda stationshus och övriga driftsbyggnader, bostadshus för driftspersonal,

verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader böra i beskattningsavseende

i allo likställas med motsvarande byggnader, tillhörande

statens kommunikationsverk; och får kammarrätten hänvisa till

vad kammarrätten här ovan anfört i fråga om sistnämnda byggnader.

Då anledning icke lärer föreligga att icke förunna kraftverk, tillhöriga

kommun eller enskilda, skattefrihet i samma utsträckning, som

anses böra tillkomma statens kraftverk, hemställer kammarrätten att

särskilt stadgande härutinnan meddelas.

Slutligen tillåter sig kammarrätten påpeka, att med den avfattning,

förevarande paragraf erhållit, densamma i flera avseenden framstår såsom

synnerligen svårfattlig.

Taxeringsenhet.

6 §•

Nu gällande lagstiftning bygger taxeringsenheterna å den kamerala

indelningen, så att varje kameralt självständig fastighet bildar en taxeringsenhet,

dock att, om den kamerala fastigheten består av flera brukningsdelar,

varje sådan brukningsdel utgör taxeringsenhet. Särskilt

taxeringsvärde skall sålunda sättas å varje hemman och jordlägenhet,

varje tomt i stad, köping och därmed jämförlig ort, varje i jordebok

upptaget fiske och varje frälseränta. Men om hemman eller lägenhet

består av två eller flera brukningsdelar eller avsöndring av jord därifrån

ägt rum, skall varje sådan brukningsdel (arrendegård, torp in. m.) eller

avsöndring särskilt för sig taxeras.

Båda förslagen bryta med denna princip om taxeringsenheternas

beroende av den kamerala indelningen och låta i stället taxeringsenheterna

bestämmas efter den faktiska användningen, brukningsenheten,

oavsett huru den förhåller sig till den kamerala indelningen. Enligt

Aförslaget skall nämligen taxeringsenheten beträffande jordbruksfastighet

utgöras av varje särskild brukningseuhet, evad densamma består av en

eller flera samma egendom tillhörande fastigheter eller särskild ägovidd

därav, och beträffande annan fastighet varje till en och samma egendom

hörande, särskilt för sig nyttjade område, evad det består av en eller

flera tomter eller andra fastigheter eller särskild ägovidd därav, dock

med rätt för jordägaren eller innehavare med skattskyldighet såsom

ägare att påkalla uppdelning av taxeringsenhet, som består av flera

fastigheter eller delar av skilda fastigheter. Bförslaget upptager i fråga

om jordbruksfastighet bestämmelser, likartade med Aförslagets, varemot

beträffande annan fastighet varje tomt och lägenhet fortfarande skall

utgöra särskild taxeringsenhet, där ej den skattskyldige påkallar samfälld

taxering av flera tomter eller lägenheter, som gemensamt tjäna till byggnadsgrund

för sammanhörande byggnader eller eljest utgöra ett lokalt

och ekonomiskt sammanhängande helt.

Denna principiella omläggning av taxeringsenheternas omfattning

är ägnad att väcka betänkligheter. Taxeringsvärdena hava för närvarande

en avsevärd betydelse för vissa med den allmänna fastighetskrediten

och fastighetshandeln sammanhängande förhållanden, såsom belåning

av inteckningar, stämpelavgift vid lagfart o. s. v. Att i dessa

avseenden vanskligheter skola uppstå, därest allenast ett taxeringsvärde,

omfattande hela egendomskomplexet, finnes att tillgå vid värdeberäkningen,

torde vara otvivelaktigt; och den i förslagen medgivna uppdelningen

av taxeringsvärdet å varje i komplexet ingående fastighet

föreligger blott såsom en eventualitet, beroende av jordägarens eller den

med honom i skattskyldighetshänseende likställdes framställning.

Den kamerala indelningen lämnar givetvis en fastare grund för

taxeringsenheternas reglering än den faktiska användningen. Brukningsenheten

är icke bestående utan omlägges allt efter jordägarens skön.

Med taxeringsenheternas bestämmande efter brukningsenheterna blir

därför en jämförelse mellan taxeringsvärdena å samma jord under en

följd av år ej sällan omöjliggjord.

Sistnämnda synpunkt framträder i samband med frågan om införande

av värdestegringsbeskattning å fast egendom. Om, såsom kammarrätten

ifrågasatt, till grund för beräkning av fastighets värdestegring

lägges jämförelse mellan fastighetens taxeringsvärde å olika tider, föreligger

nämligen behovet av största möjliga kontinuitet i taxeringsenheterna.

I varje fall synas, innan grunderna för värdestegringsbeskattningen

blivit fastställda, taxeringsenheterna böra, såsom hittills, i huvudsak

följa den kamerala indelningen, då eljest värdestegringsbeskattningens

rationella ordnande kan äventyras.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

4

26

Syftet med taxeringsenheternas föreslagna omläggning är uppenbarligen,

att fastigheter, som utgöra ett lokalt och ekonomiskt sammanhängande

helt, till exempel flera hemman, som hava gemensamma

driftsbyggnader eller eljest ligga i sambruk, skola vid taxering värdesättas

icke var för sig utan såsom en enhet. Givetvis äger det sin riktighet

att, där derå fastigheter hava dylikt samband sins emellan, deras

värdesättning bör ske med hänsyn till det sambruk och det gemensamma

byggnadsbestånd, som i varje särskilt fall föreligger. Men att sådan

värdesättning kommer till stånd kan vinnas genom särskilda bestämmelser,

vilka icke behöva medföra en rubbning av de nuvarande grunderna

för taxeringsenheterna.

Aförslaget och — beträffande jordbruksfastighet — jämväl Bförslaget

upptaga, såsom ovan nämnts, föreskrifter om uppdelningsvärden,

som på framställning av jordägaren eller innehavare med skattskyldighet

såsom ägare kunna åsättas ägovidder, som tillhöra olika i ett egendomskomplex

ingående kamerala fastigheter. Bestämmelser om sådana

anordningar, varigenom först gemensamt taxeringsvärde skall åsättas

hela egendomskomplexet och därefter särskilda taxeringsvärden sättas å

de däri ingående fastighetsdelarne, innebära i själva verket blott anvisning

om den metod, som bör följas vid fastighetstaxering. Ett angivande

av den lämpliga och riktiga metoden är visserligen av behovet påkallat

men är att anse såsom en anvisning för bestämmande av taxeringsvärdet

och icke såsom en grund för taxeringsenheternas lokala omfattning.

Emellertid givas för visso fall, då större svårighet möter att efter

värdering sätta särskilt taxeringsvärde å varje i ett egendomskomplex

ingående fastighet eller del därav. Så är förhållandet med fastigheter,

som i skiftesavseende bilda en samfällighet, samt med tomter eller

lägenheter, som gemensamt tjäna till byggnadsgrund för en eller flera

sammanhörande byggnader eller eljest utgöra ett lokalt och ekonomiskt

helt. För sådana fall torde det befinnas praktiskt lämpligt att låta vissa

kamerala fastigheter eller fastighetsdelar tillsammans utgöra en taxeringsenhet.

Värdestegringsbeskattningen skulle i förevarande fall kunna

grundas å säi''skild uppskattning av den jord, som kunde träffas av

denna beskattning, eller ock följa den sålunda sammansatta taxeringsenheten.

Kammarrätten vill alltså förorda, att den kamerala indelningen

fortfarande lägges till grund för fastighetstaxeringen, där ej särskilda

förhållanden finnas böra föranleda en annan begränsning av taxeringsenheten.

27

I övrigt har granskningen av 6 § och de till densamma hörande

anvisningarna i Aförslaget givit anledning till följande anmärkningar.

För undvikande av missförstånd torde böra angivas, att fiske, som

är i jordebok särskilt upptaget, skall utgöra taxeringsenhet. Kommer,

såsom kammarrätten förordat, frälseränta fortfarande att i beskattningsavseende

hänföras till fast egendom, bör likaledes föreskrift meddelas,

att varje frälseränta bildar taxeringsenhet.

1 G § av bevillningsförordningen upptages torp såsom exempel å

brukningsdel. Detta har någon gång föranlett, att jämväl s. k.

stat- eller daglönartorp taxerats såsom särskilda taxeringsenheter, något

som emellertid icke torde vara i bevillningsförordningen avsett och i

varje fall icke lämpligen bör äga rum. Enligt Eisermans och von Wolckers

mening, som kammarrätten håller för riktig, bör torp, därå jordbruk

av torpinnehavaren självständigt bedrives, anses såsom särskild

taxeringsenhet, även om torplegan uteslutande eller huvudsakligen utgår

i dagsverken, men om däremot självständigt jordbruk icke bedrives av

torpinnehavaren, såsom fallet i allmänhet är med innehavare av s. k.

stattorp och därmed jämförliga jordupplåtelser, där jordägaren ej endast

äger byggnaderna utan ock i regel tillhandahåller för jordbruket erforderlig

dragkraft samt torpinnehavaren är att anse såsom lönearbetare

och ej såsom jordbrukare, bör torpet icke komma i betraktande såsom

särskild taxeringsenhet. Dessa synpunkter framhållas emellertid icke i

Aförslagets anvisningar med erforderlig tydlighet. Anvisningarna härutinnan

torde lämpligen kunna erhålla en formulering, ungefär motsvarande

det referat av Eisermans och von Wolckers mening, som här

ovan lämnats.

Enligt Aförslaget skola mangård sbyggnader och driftsbyggnader

för jordbruk med binäringar och skogsbruk inbegripas i samma taxeringsenhet

som den egendom, varå byggnaderna äro belägna, och detta

jämväl i det fall att byggnaderna icke tillhöra jordägaren eller såsom

ägare skattskyldig innehavare av jorden. Byggnad å mark av annan

fastighets natur, tillhörig annan än markägaren, blir enligt samma förslag

självständig taxeringsenhet allenast i det fall, att byggnadens ägare

icke är skattskyldig jämväl för marken.

Kammarrätten håller för sin del före, att mangårds- och driftsbyggnader

å jordbruksfastighet böra, då särskilda förhållanden därtill föranleda,

bilda särskilda taxeringsenheter. Svårigheter kunna väl möta vid

uppskattningen av sådana byggnader, men dylik uppskattning måste

dock i vissa fall ske för taxeringen till förmögenhetsskatt.

Särskilt taxeringsvärde å ifrågavarande byggnader erfordras så

-

28

lunda, då byggnadernas ägare icke är ägare eller med ägare likställd

innehavare av jorden och följaktligen bör utgöra fastighetsskatt för

byggnaderna, men icke för jorden. Under förutsättning att byggnad

å annans mark skall, såsom kammarrätten anser riktigt, taxeras efter

sitt förmögenhetsvärde för ägaren, lärer ock sådan byggnad, belägen å

jordbruksfastighet, böra utgöra särskild taxeringsenhet, då byggnadens

ägare, även om han är skattskyldig till fastighetsskatt för både jord och

byggnad, dock åligger skattskyldighet till förmögenhetsskatt för allenast

byggnadens värde. Så kan exempelvis förhållandet bliva med innehavare

av publikt jordbruksboställe.

Beträffande åter annan fastighet, som är bebyggd, föreslås i 9

§, att särskilt värde skall sättas å marken och särskilt värde å byggnaderna

samfällt, med rätt för vederbörande att påkalla uppdelning av

byggnaderuas värde. Kammarrätten, som häremot icke har annan erinran

än att några uppdelningsvärden icke böra förekomma, anser således

marken och varje byggnad för sig eller, där flera byggnader äro att

anse såsom ett sammanhängande komplex, byggnaderna samfällt böra

särskilt värdesättas. Vid sådant förhållande synes emellertid lämpligast

att i fråga om annan fastighet låta mark och byggnad eller komplex

av byggnader i varje fall bilda särskilda taxeringsenheter.

Kammarrätten vill vidare framhålla, att de i sak viktiga stadgande^

som reglera frågan om byggnader skola vara självständiga taxeringsenheter

eller ej, böra i stället för att intaga den undanskymda

ställning, de erhållit i Aförslagets anvisningar, inrymmas i själva lagtexten.

De i Aförslaget upptagna bestämmelserna rörande de fall, då upplåtna

områden av en fastighet skola bilda särskilda taxeringsenheter,

kunna, såsom i några yttranden framhållits, befaras föranleda osäkerhet

och ojämnhet vid tillämpningen; och synes det kammarrätten önskvärt,

att mera utförliga och i varje fall tydligare anvisningar härutinnan

lämnas. Givetvis bör icke såsom särskild taxeringsenhet upptagas mark,

som allenast tillfälligt upplåtits åt annan. I Aförslagets motivering (sid.

304—306) har visserligen framhållits, att upplåtelse av mark, vare sig

från jordbruksfastighet eller från annan fastighet, skall vara av stadigvarande

art för att den sålunda upplåtna marken skall utgöra särskild

taxeringsenhet. Men åt denna väsentliga förutsättning för taxeringsenhets

bildande bör uttryck lämnas i själva lagtexten. Nu förekommer

blott i anvisningarna (sid. 72) föreskrift att, då upplåtelse skett från

jordbruksfastighet, marken skall hava tagits i bruk för annan stadigvarande

användning än egendomen i övrigt, för att särskild taxerings

-

enhet skall föreligga. Vidare framhålles i motiveringen, att upplåtna

tomtmarksområden bilda i olika innehavares hand skilda taxeringsenheter.

Åven härom synes lämpligen någon föreskrift kunna meddelas. Likaledes

vore ej ur vägen, att anvisning lämnades rörande de numera vanliga

s. k. koloniträdgårdarna. Att varje diiri upplåten lott skulle erhålla

särskilt taxeringsvärde torde knappast böra ifrågasättas. Däremot

skulle möjligen ett sammanhängande komplex av dylika lotter kunna

anses såsom särskild brukningsdel och på sådan grund särskilt taxeras.

Slutligen må anmärkas, att bestämmelse saknas, till vilken tidpunkt

hänsyn skall tagas vid taxeringsenheternas fastställande. Då taxeringsvärdet

skall enligt förslagen bestämmas efter egendomens värde vid

nästföregående års utgång, lärer härav kunna slirtas, att i förslagen

avsetts att jämväl taxeringsenheterna skola upptagas efter förhållandena

vid nämnda tidpunkt, men uttrycklig föreskrift i berörda avseende bör

i författningen meddelas.

Skulle förslaget om särskilda uppdelningsvärden godkännas, erfordras

likaledes föreskrifter om tiden och ordningen för sådana framställningar,

som avses i 6 § sista stycket och i 9 §. Får sådan uppdelning

ske även de år, då allmän fastighetstaxering icke äger ruin?

Möjligen hava förslagsställarne avsett, att dylika föreskrifter skola inflyta

i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

I anvisningarna framhålles att, om till eu och samma egendom

höra ägor inom flera kommuner, densamma måste uppdelas i taxeringsenheter

i förhållande därtill. Här må emellertid påpekas, att bestämmelser

jämväl erfordras om förfarandet i de fall, att olika delar av en

fastighet bliva föremål för beskattning till olika administrativa indelningsområden

av annat slag än de borgerliga primärkommunerna eller att

viss del av en fastighet underkastas skatteplikt till sådant indelningsområde,

exempelvis municipalsamhälle, medan den utanför området

belägna delen av fastigheten är från dylik skatteplikt fri. Om ock

varje sådan del av fastigheten icke behöver utgöra särskild taxeringsenhet

och följaktligen få särskilt taxeringsvärde sig åsatt, måste dock

i fall, varom nu är fråga, särskild värdesättning av fastighetsdelarna

äga rum. Dylika bestämmelser, ehuru ofullständiga, finnas för närvarande

intagna i 32 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering. De torde ock rätteligen hava sin plats i nämnda

författning. Det må erinras, att denna fråga blivit föremål för behandling

i nådiga propositionen till 1919 års riksdag, nr 301, med förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8 mom. 1 i

förordningen den 11 "augusti 1894 angående mantalsskrivning m. m.

30

Taxeringsvärde.

'' §•

Kammarrätten ansluter sig obetingat till den i båda förslagen företrädda

mening, att taxeringsvärdet å fast egendom bör i regel bestämmas

efter egendomens saluvärde och icke efter dess avkastningseller

annat värde. Principen om taxeringsvärdets grundande å saluvärdet

innebär för övrigt icke någon nyhet i lagtillämpningen, då av

det direktiv, som tillförene lämnats i bevillningsförordningen och ännu

kvarstår i de till densamma hörande anvisningarna, att uppskattning av

fast egendom skall ske till dess verkliga värde, ansetts följa, att egendomens

saluvärde varit det för taxeringen avgörande. De i nämnda

anvisningar uppräknade grunder, efter vilka taxering av fast egendom

bör ske och som sins emellan leda till olika uppskattningsvärden, hava

emellertid kunnat giva anledning till tvekan, vilket uppskattningsvärde

företrädesvis bort sökas. Att i lag uttryckligen föreskrives, vilket det

värde är, som taxeringen har till syfte att träffa, framstår således såsom

en angelägenhet av vikt. Detta har ock i båda förslagen beaktats.

I andra stycket av föreliggande paragraf upptages såsom undantag

från principen om taxeringsvärdes överensstämmelse med allmänna

saluvärdet den föreskriften, att skog till kronan eller allmän inrättning

tillhörig fast egendom skall uppskattas efter värdet vid uthålligt skogsbruk.

Annan skog — liksom all skogsmark — skall däremot enligt

Aförslaget taxeras till allmänna saluvärdet eller, såsom detta värde i

fråga om skog plägar benämnas, realisationsvärdet.

Enligt Bförslaget skall all skog ävensom skogsmarken taxeras till

dess saluvärde. Enligt vad motiveringen till detta förslag giver vid

handen, avser Landén emellertid med skogs saluvärde icke dess realisationsvärde

utan det värde skogen i befintligt skick skulle äga under

förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk (sid. 170—172).

En sålunda angiven värdering, vartill någon antydan icke gives i själva

författningsförslaget eller dess anvisningar, synes i det närmaste sammanfalla

med värdering efter uthålligt skogsbruk.

Beträffande Eisermans och von Wolckers förslag om tillämpning

av olika beskattningsmetoder för skog, beroende av vem som är ägare

av densamma, synes detsamma ägnat att väcka betänkligheter och

knappast stå i god överensstämmelse med de grunder, varpå den objektiva

fastighetsbeskattningen vilar. Det låter sig för visso icke förnekas,

att den av dem föreslagna anordningen att låta kronans och allmänna

inrättningars skogar värdesättas efter en annan, i regel till lägre uppskattningsvärden

ledande metod än övriga skogar framstår såsom eu

orättvisa i beskattningen särskilt emot de skogsägare, som frivilligt sköta

sina skogar efter ordnad skogshushållning.

Om alltså efter kammarrättens mening för uppskattning av all

skog, oberoende av vem som är ägare av skogen, bör användas samma

uppskattningsmetod, ställer sig kammarrätten mera tveksam inför frågan,

vilkendera metoden — uppskattning efter uthålligt skogsbruk eller uppskattning

efter realisationsvärde — bör för skogs vidkommande äga

företräde.

Då kammarrätten nu vill giva sitt förord åt den förra metoden,

bar kammarrätten därvid låtit bestämma sig av de praktiska fördelar,

som äro med denna metod förenade. I stället för de täta rubbningar

i taxeringsvärdet, som allt efter skogs tillväxt eller avverkning blir en

följd vid tillämpning av metoden av beskattning efter realisationsvärdet,

framträda med den andra metoden skogarna såsom en för kommunen i

beskattningsavseende mer konstant värdekälla. Härmed är dock icke

sagt, att icke vid taxering efter den nu förordade metoden justering av

taxeringsvärdet bör äga rum, allteftersom sådana omständigheter inträffa,

vilka kunna antagas inverka å skogens beräknade genomsnittsavkastning,

såsom förbättrade avsättningsmöjligheter, skogsbrand, överavverkning

o. s. v. Vidare medför taxering av skog efter uthålligt skogsbruk såsom

en beaktansvärd fördel, att den frestelse, som för skogsägare kan förefinnas

att genom en i skogsvårdshänseende otjänlig avverkning av skog

nedpressa sin kommunala skattebörda genom taxeringsvärdets sänkande,

icke föreligger vid tillämpning av denna metod eller åtminstone icke

framträder med samma styrka som vid uppskattning efter realisationsvärde.

Jämväl ur fastighetskreditens synpunkt är givetvis taxering

efter uthålligt skogsbruk att föredraga. Kammarrätten förbiser ingalunda,

att åtminstone till en början svårigheter komma att möta för

taxeringsmännen vid beräkningen av skogs värde efter rationellt skogsbruk,

men håller kammarrätten före att med det biträde av skogssakkunniga,

som måste förutsättas vara att i erforderlig utsträckning tillgå,

dessa svårigheter skola visa sig överkomliga och efter hand — åtminstone

i den mån ordnad skogshushållning alltmera kommer till stånd —

avtaga. Kammarrätten tillåter sig vidare hänvisa till Sveriges skogsägareförbunds

yttrande i föreliggande fråga och vill slutligen framhålla,

att redan kommunalskattekommittén förordade principen om skogs

taxering efter dess värde vid uthålligt skogsbruk, i det att kommittén

32

föreslog, att all skog skulle uppskattas till tjugu gånger den beräknade

stadigvarande årsavkastningen, emot vilket förslag kammarrätten i sitt

över kommitténs betänkande avgivna yttrande icke hade något att i

huvudsak erinra.

Ytterligare innehåller 7 § andra stycket den modifikationen från

regeln om allmänna saluvärdet såsom uppskattningsnorm, att vid taxering

av kronan eller allmän inrättning tillhörig jordbruksfastighet hänsyn icke

skall tagas till tomt- eller industrivärde i andra fall, än där egendomen

besittes med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Sådan jordbruksfastighet, varom nu är fråga, skall således

enligt förslaget uppskattas blott till det värde, fastigheten har såsom

använd för jordbruk med binäringar och skogsbruk. Under den antagliga

förutsättningen, att ifrågavarande egendom kommer att undantagas

från värdestegringsbeskattning, erfordras visserligen icke, att denna

egendom för värdestegringsbeskattningens vidkommande åsättes särskilt

tomt- eller industrivärde i dess betydelse av mervärde utöver jordbruksvärdet.

Men förslaget, vartill motsvarighet icke återfinnes hos Landén,

innebär dock en avvikelse från den objektiva fastighetsbeskattningens

grunder, om vars befogenhet meningarna kunna vara delade. V id all

repartitionsbeskattning gäller ju såsom regel, att förmåner, som blott

avse vissa beskattningsföremål, böra i så liten utsträckning som möjligt

ifrågakomma, då sådana förmåner draga med sig däremot svarande ökning

i de övriga beskattningsföremålens skattebelastning. Synnerligen goda

skäl skulle därför fordras för den för kronans och allmänna inrättningars

jordbruksfastigheter nu föreslagna förmånen — en förmån, som

för närvarande icke är dessa fastigheter, såvitt de över huvud äro fastighetsbevillning

underkastade, medgiven. Giltig anledning synes kammarrätten

knappast föreligga till det nu ifrågavarande undantagsstadgandet.

Slutligen föreslås i 7 § tredje stycket den avvikelsen från regeln

om taxeringsvärdets grundande å allmänna saluvärdet, att byggnad å

annans mark skall komma i betraktande med det värde, som byggnaden

skulle äga, därest den mark, varå byggnaden är belägen eller som eljest

till denna nyttjas, tillhörde byggnadens ägare. Å annans mark uppförd

byggnad, som i regel har ett lägre saluvärde än det byggnaden skulle

äga i markägarens hand, skall således vid taxeringen icke ifrågakomma

efter dess salu- eller förmögenhetsvärde, utan med det tänkta värde, som

byggnaden skulle besitta, om byggnadens ägare jämväl hade äganderätt

till marken. Någon motsvarande undantagsbestämmelse återfinnes icke

i Bförslaget (jfr sid. 159).

Jämväl för det nu ifrågasatta undantaget från regeln, att faxe

-

ringsvärdet, sknll följa allmänna saluvärdet, synes kammarrätten giltiga

skäl saknas. Beskattningen är avsedd att vila å skatteobjektets verkliga

värde, men icke att träffa ett mindrevärdigt objekt som vore detsamma

fullvärdigt. Genom att låta byggnad å annans mark uppskattas till

sitt allmänna saluvärde vinnes ock den beaktansvärda fördelen, att byggnaden

icke behöver undergå särskild uppskattning vid dess ägares taxering

till förmögenhetsskatt, utan taxeringsvärdet blir utan vidare jämväl

förmögenhets värde.

Därest i enlighet med kammarrättens mening den kamerala indelningen

fortfarande lägges till grund för taxeringsenheternas omfattning

samt vidare byggnad å »annan fastighet» alltid blir självständig taxeringsenhet,

torde såsom allmän uppskatta!ngsregel böra i 7 § eller anvisningarna

till densamma angivas, dels att vid taxering av jordbruksfastighet

hänsyn skall tagas till det sambruk, som i det särskilda fallet

må föreligga mellan flera fastigheter, och varje sådan fastighet således

åsättas det värde, som under förutsättning av sådant sambruk kan antagas

belöpa å densamma, dels att beträffande annan fastighet, som är

bebyggd, skall, under förutsättning att mark och byggnad tillhöra samma

ägare, å marken sättas det värde, marken skulle äga utan byggnaden,

och å byggnaden det värde, som efter avdrag från fastighetens hela

saluvärde av markens sålunda beräknade värde må återstå, och dels att

vid uppskattning av byggnad å annans mark hänsyn skall tagas till

villkoren för besittningsrätten till den mark, varå byggnaden är belägen.

Delvis motsvarande föreskrifter finnas nu intagna i 9 och 10 §§ av

A förslaget.

I Aförslagets anvisningar för taxeringen till fastighetsskatt, avdelning

IV, hava utförliga föreskrifter lämnats till ledning vid taxeringsvärdes

åsättande. Jämväl Bförslaget upptager särskilda anvisningar

för uppskattning av fast egendoms värde.

Beträffande Aförslagets i och för sig värdefulla anvisningar i berörda

avseende svnas desamma böra erhålla en enklare och mera koncentrerad

avfattning, varigenom de kunna lättare förstås. I några avseenden

torde desamma böra vinna komplettering, medan de åter i andra

kunna utan olägenhet förkortas. Exempelvis lärer sålunda vad å sid.

74 yttras därom att allmänna saluvärdet avser värdet med hänsyn till

den marknad, med vilken man skäligen har att räkna i det särskilda

fallet, innefatta en så pass självklar sak, att denna anvisning — om den

ens är nödvändig — dock icke behöver erhålla så vidljfftig utläggning,

som förslaget nu upptager.

I fråga om sättet för verkställande av fastighetstaxering torde

Uti. över 1917 års kommunalskatts förslag. 5

34

böra uttryckligen i anvisningarna tillrådas taxeringsmännen såsom ett

lämpligt förfarande att börja med uppskattningen av de fastigheter, för

vilka senast erlagda köpeskilling kan ligga till grund för taxeringsvärdet,

och att därefter med ledning av sålunda funna värden vidtaga

taxering av övriga fastigheter. Ett dylikt förfarande är ock enligt

Aförslagets motivering förutsatt.

De å sid. 75 i Aförslaget anförda omständigheter, som vid taxering

av jordbruksfastighet komma särskilt i betraktande, kunna lämpligen

kompletteras med »utsäde och skörd eller annan avkastning» samt

»antalet kreatur, som kunna å egendomen vinterfödas».

A sid. 76 angives, att industrifastigheter värderas under förutsättning

av fortsatt användning för samma eller jämförligt ändamål.

Denna föreskrift, vilken kan föranleda till antagande att tomtmark till

industrifastighet icke skall taxeras efter gällande ortspris med hänsyn

till det ändamål, vartill marken bäst lämpar sig, erfordrar komplettering;

och kan härvid hänvisas till vad B förslagets anvisningar innehålla i

fråga om taxering av industrifastigheter.

Beträffande härefter den betydelse, som senast erlagd köpeskilling

bör erhålla såsom värdemätare, skall enligt Aförslagets anvisningar sådan

köpeskilling med oförändrat belopp tagas till taxeringsvärde, där ej

antingen vid köpet förelegat särskilda omständigheter, som måste antagas

hava gjort köparen benägen att köpa även till överpris eller säljaren

benägen att även till underpris sälja egendomen eller ock köpeskillingen

eljest med hänsyn exempelvis till den tidrymd, som förflutit

efter köpet, eller till förändringar av värdeökande eller värdeminskande

verkan icke längre kan anses såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens

allmänna saluvärde. Denna föreskrift, som för övrigt icke kan

äga tillämpning å de fall, då taxeringsvärdet icke skall grundas å det

allmänna saluvärdet, skulle tilläventyrs kunna av taxeringsmännen uppfattas

såsom ett direktiv att förskaffa sig kännedom om köpeskillingar,

huru långt tillbaka i tiden köpen än må ligga. Ett dylikt åliggande

för taxeringsmännen torde emellertid icke vara avsett och skulle, vad

angår köpeskillingar vid köp, som ägt rum längre tid tillbaka, medföra

föga praktisk nytta, då sådana köpeskillingar väl städse komma att frångås

såsom icke längre varande ett tillförlitligt uttryck för det nuvarande

saluvärdet. A andra sidan innebär föreskriften möjligen ett alltför

ringa hänsynstagande till köpeskillingens betydelse, då köpeskillingen

kan utan vidare frångås, så snart taxeringsmännen med hänsyn till någon

omständighet — exempelvis den tidrymd som förflutit efter köpet —

anse densamma icke uttrycka egendomens allmänna saluvärde.

Kammarrätten vill för sin del förorda Landéns i närmare anslutning

till nu gällande bestämmelser framställda förslag, enligt vilket

köpeskilling vid köp, som ägt rum under loppet av nästföregående fem

år, skall anses såsom allmänna saluvärdet, där icke — frånsett andra

omständigheter, som böra föranleda att köpeskillingen icke följes vid

taxeringen — köpeskillingen med hänsyn till ändrade prisförhållanden i

allmänhet i orten icke längre kan anses såsom ett tillförlitligt uttryck

för egendomens allmänna saluvärde. Härigenom erhålla köpeskillingarna

— men endast sådana, som icke på grund av sin avlägsenliet i tiden

böra frånkännas vitsord såsom uttryck för gällande saluvärde — större

betydelse för taxeringen, som härigenom kan fogas på mera reellt

underlag.

Om således taxeringsmännens skyldighet att inhämta upplysningar

om betalda köpeskillingar inskränkes till att avse köpeskillingar under

de fem nästföregående åren, bör detta givetvis ej hindra, att äldre köpeskillingar,

för så vitt de äro vid taxeringen kända, kunna tjäna till ledning

vid uppskattningen av egendomarnas värden.

I anvisningarna synes böra uttryckligen angivas, att den betydelse

för taxeringen, senast betald köpeskilling skall tillmätas, icke gäller för

köpeskillingar vid tvångsauktioner och expropriationer.

Ett av Landén framställt förslag att, om senast erlagd köpeskilling

på grund av köparens rent personliga förkärlek för egendomen

eller av annan dylik orsak är väsentligen högre än egendomens allmänt

gällande saluvärde, taxeringsvärdet ändock ej får sättas lägre än köpeskillingens

belopp, med mindre egendomens ägare därom gör framställning,

kan kammarrätten, med hänsyn särskilt till den våda för fastighetskrediten,

som därav kunde uppstå, icke biträda.

1 de nuvarande anvisningarna till bevillningsförordningen föreskrives

att, då fast egendom, som under sistförflutna fem år blivit såld,

uppskattas högre eller lägre än den senast betingade köpeskillingen,

böra de särskilda skäl, vilka därtill föranlett, i taxeringshandlingarna

eller nämndens protokoll antecknas. Eu dylik föreskrift anser kammarrätten,

på sätt ock Landén föreslagit, böra bibehållas, ej minst till vägledning

för de skattskyldige vid taxeringarnas överklagande. Uppenbart

skola dessa anteckningar icke, såsom nu alltför ofta inträffar, inskränka

sig till att »köpeskillingen ansetts för hög eller för låg» utan

upptaga de skäl, varför köpeskillingen så ansetts.

Vad anvisningarna under avdelning IV i övrigt beträffar måste

desamma i vissa stycken omarbetas, därest de av kammarrätten under

7 § gjorda erinringarna vinna beaktande. Särskild uppmärksamhet må

36

i sådant fall ägnas åt anvisningarna för uppskattning av skog. De nu

lämnade anvisningarna om värdering av skogbärande mark synas i vilket

fall som helst tarva förtydligande.

Slutligen må erinras att, därest frälseränterätt skall, såsom kammarrätten

förordat, fortfarande anses såsom fast egendom, föreskrift bör

meddelas om frälseräntans kapitalvärde.

Skogsvärde och tomt- eller industrivärde.

8 §•

Eiserman och von Wolcker hava föreslagit tvenne ur jordbruksfastighets

taxeringsvärde utsöndrade värden, vilka skola vart för sig

särskilt upptagas, nämligen skogsvärde eller värdet av växande skog

utöver husbehovet samt tpmt- eller industrivärde eller egendomens värde

utöver dess värde såsom använd för jordbruk med binäringar eller skogsbruk.

Syftet med dessa särskilda uppskattningar är dels att desamma

skola tjäna såsom kontroll att alla värdefaktorer bliva vid taxeringen

tillbörligen beaktade, dels att därigenom möjliggöres en uppdelning av

skattskyldigheten för jordbruksfastighet och dels beträffande skogsvärdet

att lägre bidragsskyldighet kan åläggas skogskapitalet, i vad det överstiger

värdet av skog till husbehov, än fastighetens värde i övrigt samt

i fråga om tomt- eller industrivärdet att därigenom fastställes eu tidpunkt,

från vilken vid värdestegringsbeskattning den totala värdestegringen

skall börja räknas.

Kammarrätten finner goda grunder anförda för de sålunda föreslagna

säruppskattningarna och har icke något att erinra mot den innebörd,

de nya begreppen skogsvärde samt tomt- eller industrivärde enligt

Aförslaget erhålla. Vad angår skogsvärdet må erinras, att termen skog

till husbehov därvid bibehålies vid den innebörd, som den sedan gammalt

ansetts hava. För egen del har kammarrätten vid avgivande av sitt

yttrande över förslagen till författning om jordräntestegringsskatt tänkt

sig tomt- eller industrivärde kunna för värdestegringsbeskattningen erhålla

ännu större betydelse därigenom att värdestegringsskatt skulle

kunna utgå för ökning i sådant tomt- eller industrivärde.

Emellertid ifrågasätter kammarrätten beträffande den tekniska anordningen

av ifrågavarande värden, huruvida icke desamma — i stället

för att, såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, upptagas såsom

särskilda anteckningsvärden — lämpligen kunde bliva reella special

-

37

värden, så att fastighetens taxeringsvärde komme att utgöras av dels

ett grundvärde (jordbruksvärde e. d.) ocli dels i förekommande fall ett

skogsvärde samt ett tomt- eller industrivärde. Därest skattskyldigheten

för de två senare värdena skall i vissa fall vila å annan än den, som

är skattskyldig för fastighetens övriga värde, synes det lämpligare att

sistnämnda värde vid taxeringen fastställes och i taxeringslängden inflyter

såsom specialvärde. Om ändring anses böra ske allenast i någotdera

av specialvärdena, kvarstå de övriga orubbade. Den av kammarrätten

nu ifrågasatta anordningen, som synes ägnad att befordra reda i

taxeringsväsendet, ansluter sig närmare till Landéns förslag (13 §), ehuru

kammarrätten icke biträder vad han föreslagit rörande innebörden av

begreppen skogsvärde samt tomt- och industrivärde.

Skulle för övrigt enligt Landéns mening de nya värdebegreppen

införas i lagstiftningen allenast-ur förenämnda kontrollsynpunkt, bleve

säkerligen anordningen tämligen värdelös; berörda synpunkt synes kammarrätten

icke tillräcklig att ensam för sig motivera anordningen i fråga.

Om taxeringsenheterna, såsom kammarrätten föreslagit, fortfarande

komma att följa den kamerala indelningen, följer därav, att jämväl skogsoch

tomt- eller industrivärdena måste, där de förekomma, uppskattas

för varje särskild fastighet, varvid det sambruk, som i det särskilda

fallet kan föreligga mellan flera fastigheter, måste beaktas. Husbehovsskog

till ett visst egendomskomplex får således icke beräknas förefinnas

å allenast en av fastigheterna utan måste förhållandevis uppdelas å samtliga

i komplexet ingående fastigheter, varå skog finnes. Skulle tomteller

industrivärdet avse allenast en del av en fastighet, vore det särskilt

för värdestegringsbeskattningen önskvärt, att — där så ske kan —

vid taxeringen angives, vilken del av fastigheten, som tomt- eller industrivärdet

avser.

Taxering av bebyggd annan fastighet.

9 §•

Det i föreliggande paragraf angivna sättet för taxering av bebyggd

annan fastighet anser kammarrätten för sin del riktigt, för så vitt mark

och byggnad äro i samma ägares hand. Om emellertid, såsom kammarrätten

föreslagit, det huvudsakliga innehållet av 9 § upptages under

7 § och några uppdelningsvärden för byggnader icke behöva ifrågakomma,

kan 9 § utgå.

38

I Aförslagets anvisningar för taxeringen till fastighetsskatt, avdelning

V, lämnas närmare föreskrifter om taxering av tomt och byggnad.

I olikhet mot vad härutinnan föreslagits håller kammarrätten före,

att vid taxering av tomtmark densamma i alla de fall, där sådant är

möjligt, lämpligen bör uppskattas självständigt med ledning av betalade

tomtpris, därvid byggnadens värde således kommer att motsvara skillnaden

mellan fastighetens totala värde och tomtens värde. Att ett sålunda

framkonstruerat värde å byggnaden kan komma att motsvara

allenast vad som plägar benämnas rivningsvärde ligger i öppen dag.

Skulle undantagsvis tillräckligt material för bedömande av tomtens värde

icke stå taxeringsmännen till buds, torde, där fastigheten kan anses

nöjaktigt bebyggd, det i första punkten anvisade förfarandet kunna användas

och i annat fall den kontrollberäkning, som angivits å sid. 82

i Aförslaget, äga rum. Det synes -nämligen kammarrätten, att det

riktigaste uppskattningsresultatet beträffande tomt vore att förvänta vid

en direkt, på jämförelse med betalade pris å tomter i orten grundad

uppskattning av tomtens värde. Vikten av en riktig tomtvärdering

framträder med särskild styrka, om värdestegringsbeskattning å annan

fastighet kommer att, såsom kammarrätten förordat, grunda sig å taxeringsvärdena

för tomtmark.

Angående taxering av annan fastighet, då marken och byggnaderna

äro i olika ägares band, hänvisas till vad ovan under 7 § anförts.

Uppdelningsvärde.

10 §.

Jämväl föreliggande paragraf bör utgå, därest uppdelningsvärden,

på sätt kammarrätten hemställt, icke skola ifrågakomma.

Taxering speriod.

11 §•

Enligt 2 § av anvisningarna till gällande bevillningsförordning

kan under löpande taxeringsperiod jordbruksfastighets taxeringsvärde höjas,

om fastighetens värde genom ny- eller tillbyggnader i betydligare mån

förhöjts, samt sänkas om, bland annat, fastighetens värde genom nedrivning

av byggnader märkligen förminskats i förhållande till dess uppskattade

värde. Enligt Aförslaget har dels omtaxering av jordbruks

-

fastighet under löpande taxeringsperiod i fall av värdeökning icke medgivits

och dels av de värdeminskande förhållanden, som för närvarande

få föranleda jordbruksfastighets omtaxering under perioden, uteslutits

nedrivning av byggnader. Till vad sålunda föreslagits, därför motivering

icke lämnats, sjmas giltiga skäl icke föreligga. Byggnadsbeståndet kan

nämligen särskilt för små jordbruksfastigheter, som närma sig gränsen

till annan fastighet, såsom s. k. egna hem, större sommarnöjen o. d.,

utgöra den dominerande faktorn vid fastighetens värdesättande. Bibehålies

alltså förändring i byggnadsbeståndet såsom anledning till höjande

eller minskande av jordbruksfastighets taxeringsvärde under taxeringsperioden,

bör dock såsom villkor för omtaxering gälla den i förslaget

eljest upptagna minimigränsen för värdeökning eller värdeminskning.

En sådan minimigräns för värdeökning eller värdeminskning, vilken

måste befinnas överskriden, för att omtaxering under löpande taxeringsperiod

må äga rum, synes kammarrätten väl ägnad att undanröja den

osäkerhet och ojämnhet vid sådana omtaxeringar, vartill de nuvarande

svävande uttrycken i bevillningsförordningens anvisningsbestämmelser

föranleda.

I fråga om höjande av annan fastighets taxeringsvärde under

taxeringsperioden uppställes emellertid enligt Aförslaget icke såsom villkor,

att egendomens värde skall hava ökats med visst minimibelopp,

utan blott att fastighetens värde i taxeringsavseende i betydligare mån

ökats utöver taxeringsvärdet. Det synes kammarrätten som om jämväl

i förevarande avseende det eljest föreslagna måttet för ändringen i

fastighetens värde lämpligen bör gälla såsom förutsättning för omtaxering.

I motiveringen till 11 §, sid. 348, framhålles att, om under löpande

taxeringsperiod eu taxeringsenhet uppdelas i derå sådana, en fullt självständig

taxering av varje genom uppdelningen bildad taxeringsenhet är

enligt förslaget avsedd att äga rum. Denna mening, som kammarrätten

för sin del anser riktig, bör emellertid komma till uttryck i författningen,

helst den står i strid med nuvarande, av regeringsrätten antagna praxis,

enligt vilken de nya taxeringsvärdena skola sammanlagt uppgå till senaste

taxeringsvärde å den taxeringsenhet, som undergått uppdelning. Motsvarande

föreskrift synes för övrigt böra lämnas för det fall att flera

taxeringsenheter under taxeringsperioden sammanslås till en taxeringsenhet.

Likaledes tarvas föreskrift, huruvida omtaxering av taxeringsenhet

får under taxeringsperiod äga rum, då taxeringsenheten, utan att undergå

uppdelning, förändrar beskattniugsnatur iinder perioden. Enligt kammarrättens

mening bör omtaxering för sådant fall vara medgiven.

Slutligen må framhållas, att taxering av fastighet under år, då

40

allmän fastighetstaxering icke äger ruin, jämväl måste ifrågakomma för

det fall, att fastighet, som enligt bestämmelserna i o § av Aförslaget

vid den allmänna fastighetstaxeringen icke åsatts taxeringsvärde, sedermera

under taxeringsperioden övergår till skattepliktig egendom eller

fastigheten eljest under perioden underkastas avgiftsskyldighet.

Såsom kammarrätten ovan antytt synes omtaxering, som under år,

då allmän fastighetstaxering icke äger rum, sker på grund av taxeringsenhets

uppdelning i flera taxeringsenheter eller sammanslagning av

taxeringsenheter, icke böra inskränkas till allenast en uppdelning eller

sammanslagning av förutvarande taxeringsvärden. Styckas en fastighet

i flera lotter, kan varje lotts taxeringsvärde, om detsamma måste bestämmas

till viss bråkdel av stamfastighetens taxeringsvärde, bliva synnerligen

missvisande beträffande fastighetslottens verkliga värde och detta till

men för både fastighetslottens ägare och det allmänna. Taxeringsmännen

böra därför enligt kammarrättens mening äga att vid sådan

omtaxering, utan hinder av föregående taxeringsvärden, taga hänsyn

till alla omständigheter, som kunna tjäna till ledning för utrönande av

de verkliga värdena, och i enlighet därmed bestämma de nya taxeringsvärdena.

Samma fria prövningsrätt synes böra tillkomma taxeringsmännen,

då det gäller att under år, då allmän fastighetstaxering icke skall verkställas,

omtaxera fastighet på grund av inträffad värdeförhöjande eller

värdeförminskande omständighet. Eljest kunna även i sådana fall de

nya taxeringsvärdena giva mer eller mindre oriktiga uttryck för fastigheternas

verkliga värden. Såsom Landén å sid. 193 i sitt betänkande

påpekat, råder för närvarande oklarhet om huruvida en under taxeringsperioden

företagen ny taxering av en viss egendom skall bygga på alla

de faktorer, som bestämma egendomens värde; och har Landén, som

ansett hänsyn vid omtaxeringen icke böra tagas till andra omständigheter

än dem, som få giva anledning till omtaxering, i enlighet härmed

avfattat stadgande i sitt förslags 27 §. I varje fall synes i förevarande

fråga, däri Eiserman och von Wolcker icke uttalat sig, någon författningsbestämmelse

erforderlig.

För övrigt lärer redan vid prövning av frågan, huruvida omtaxering

under perioden på grund av värdeförhöjande eller värdeförminskande

omständighet får äga rum, hänsyn böra tagas jämväl till

andra omständigheter, än den eller dem, som för omtaxeringen åberopas.

Om exempelvis eldsvåda å en egendom i och för sig medfört värdeminskning,

tillräckligt stor för att kunna föranleda omtaxering, men för

att taga det av Landén å sid. 193 anförda exemplet upptäckten av en

II

värdefull stenart ökat egendomens värde med högre belopp än det, vartill

värdeminskningen uppgått, synes omtaxering icke böra tillstädjas.

Jämväl härutinnan äro emellertid anvisningsbestämmelser önskvärda.

Det synes näppeligen kunna ifrågasättas, att taxeringsnämnderna

under de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum, skola undersöka

varje i taxeringslängden upptagen fastighet för att få utrönt, om

dess värde på grund av någon av de i författningen särskilt angivna

omständigheterna så stigit eller sjunkit i värde, att omtaxering skall

ske. Redan med taxeringsnämndernas nuvarande organisation torde desamma

icke ingå i sådan undersökning. Och än mindre kan förväntas,

att taxeringsnämnderna skola inlåta sig därpå, om taxeringsarbetet kommer

att, såsom ur vissa synpunkter kan vara önskvärt, mera centraliseras

och taxeringsdistrikten sålunda till sin utsträckning ökas men till

antalet minskas. Av sådan anledning vill kammarrätten förorda, att

omtaxering av fastighet under taxeringsperiod på grund av värdeförhöjande

eller värdeförminskande anledning göres beroende av anmälan

hos vederbörande taxeringsmyndighet från den skattskyldige eller kommunal

myndighet.

I 27 § av Bförslaget lämnas föreskrift, att varje år skall det för

året gällande taxeringsvärde fastställas. Motsvarande föreskrift saknas

i Aförslaget. Sådan fastställelse av taxeringsvärde skulle emellertid de

år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum, i regel bliva av allenast

formell art, eftersom andra värden än de vid allmän fastighetstaxering

fastställda blott i undantagsfall kunna åsättas fastigheterna. En dylik

formell fastställelse synes kammarrätten knappast lämplig och i varje

iäll icke av förhållandena påkallad. Däremot skulle, enligt kammarrättens

förmenande, större reda och klarhet vinnas, om i författningen

uttryckligen förklaras, att det vid allmän fastighetstaxering fastställda

taxeringsvärdet skall med vissa undantagsfall oförändrat gälla för såväl

det år, varunder den allmänna fastighetstaxeringen sker, som de fyra

därpåföljande kalenderåren, och därefter fullständigt angivas de fall, då

fastighetstaxering under taxeringsperioden kan ifrågakomma. Ändrad

avfattning av föreliggande 11 § i angivna syfte anser kammarrätten

därför önskvärd. Därjämte skulle i taxeringsförordningen meddelas erforderliga

föreskrifter om vem som äger påkalla omtaxering under taxeringsperioden

och den myndighet, hos vilken framställning därom skall göras.

Uti över 1917 års kommunalskatt förslag.

tf

42

Fastighet, vars värde understiger 100 kronor.

12 §.

Enligt 2 § sista stycket av anvisningarna till gällande bevillningsförordning

skall fast egendoms värde, som icke uppgår till 100 kronor,

införas endast i den lör anteckningar avsedda kolumnen i taxeringslängden.

Då nu motsvarande föreskrift icke upptagits i förslagen, bär

kammarrätten häremot icke funnit anledning till annan erinran än att,

om taxeringslängden, såsom Eiserman och von Wolcker tänkt sig, fortfarande

skall redovisa samtliga fastigheterna inom taxeringsdistriktet

och således även fastighet, vars värde understiger 100 kronor, det synes

beträffande sådan fastighet böra i anteckningskolumnen på något sätt

angivas, att vederbörande beskattningsnämnd förehaft uppskattning av

fastighetens värde, enär eljest tvekan kan uppstå, huruvida taxering av

fastigheten blivit av beskattningsnämnden förbisedd, något som, efter

vad erfarenheten givit vid handen, stundom inträffar.

Skattskyldighet för fast egendom.

14 §.

Vid frågan om ordnande av skattskyldigheten för fast egendom

möter först spörsmålet, huruvida skattskyldighet för utarrenderad jordbruksfastighet

bör åläggas arrendatorn eller ägaren, respektive den med

ägare likställde innehavaren.

Enligt gällande kommunallagar skola de egentliga kommunalutskylderna

erläggas av arrendatorn. Kommunalskattekommitténs majoritet

föreslog på vissa angivna skäl, att skattskyldigheten för fast egendom

skulle åligga ägaren utom i de fall att fastigheten ägdes av staten,

landsting, härad eller tingslag, kyrkor, akademier med flera samfund

och inrättningar, då skattskyldigheten skulle vila å arrendatorn.

Bförslaget fritager nu arrendatorn i varje fall från skattskyldighet

för den arrenderade fastigheten. Enligt 5 § 2 mom. i detta förslag

skall det nämligen åligga ägaren och den med ägare likställde innehavaren

av fast egendom att erlägga egendomsskatt för densamma.

Denna skattskyldighetens omläggning har i Landéns betänkande (sid.

191—192) motiverats därmed att densamma syntes stå i full överensstämmelse

med den nya karaktär, egendomsskatten i jämförelse med

fastighetsbevillningen och därå grundade kommunala skatt erhållit.

Enligt Aförslaget bibehålies åter jordbruksarrendators skattskyldig

-

43

hot utom beträffande skogsvärde samt, tomt- eller industrivärde, för

vilka värden skattskyldigheten skall åligga ägaren eller den med ägare

likställde innehavaren.

Kammarrätten ansluter sig för sin del till Bförslagets ståndpunkt

i föreliggande fråga. Fastighetsskatten är nämligen en ren objektskatt

å fastigheten och har intet att göra med, på vad sätt eller av vem

fastigheten utnyttjas. Principiellt bör skatten därför betalas av ägaren,

respektive den med ägare likställde innehavaren. De nuvarande kommunala

utskylderna för jordbruksfastighet äro av annan art och kunna

närmast karakteriseras såsom avkastningsskatt. För eventuell skatt å

jordbrukets avkastning skall arrendatorn givetvis bliva betalningsskyldig;

och hans skattskyldighet får härigenom sin naturliga grund och begränsning.

Det visar sig ock, att grundsatsen om arrendators skattskyldighet

för arrenderad jordbruksfastighet icke kunnat i Aförslaget upprätthållas.

Förslaget gör arrendatorn skattskyldig allenast för själva jordbruksvärdet

men låter skatten för skogsvärdet samt tomt- eller industrivärdet

stanna å ägaren, enär dessa senare värden skola vara arrendatorn »fullständigt

eller i huvudsak ovidkommande». Den sekundära ansvarighet

för skatten, som ifrågasatts för att bereda kommunen säkerhet för densamma

genom förmånsrätt i själva fastigheten, visar ock hän på en

principiell brist i förslaget. Till detta kommer, att en motsatt princip

ansetts böra uppställas i fråga om skattskyldigheten för egendom av

annan fastighets natur, vilket ingalunda kan anses tilltalande. Slutligen

må framhållas, att frågan om den kommunala rösträtten numera icke

äger samband med vem som göres skattskyldig för utarrenderad jordbruksfastighet.

Bestämmes skattskyldigheten för utarrenderad jordbruksfastighet i

enlighet med Bförslaget, torde böra tagas i övervägande, huru frågan

om skattskyldighet för fastighet, som utarrenderats före tiden för den

kommunala skattelagens ikraftträdande, bör ordnas. Men även med

skattskyldighetens bestämmande enligt Aförslaget lära dylika bestämmelser,

såvitt angår skogsvärde samt tomt eller industrivärde, näppeligen

kunna undvaras. Det får nämligen förutsättas, att vid arrendebeloppets

bestämmande hänsyn tagits till det högre taxeringsvärde och därav beroende

skattebörda, vartill befintligheten av växande skog samt egendomens

användbarhet till tomter, vilka båda faktorer redan enligt gällande

lagstiftning böra vid fastighetstaxeringen verka i värdeförhöjande

riktning, givit anledning.

Skattskyldighet såsom ägare åligger för närvarande, bland andra,

44

innehavare av fastighet, som blivit på viss tid eller livstid avsöndrad.

Att på sätt Aförslaget innehåller härutinnan göra ändring, såvitt avsöndrad

jordbruksfastighet angår, synes kammarrätten icke vara av

förhållandena påkallat, helst avsöndringsinstitutet, i vad det avser avsöndring

på viss tid eller livstid, blivit, allenast med undantag för viss

publik egendom enligt kungörelsen den 27 juni 1896, genom nya arrendelagen

upphävt. Vad som genom förslaget åsyftats är att därigenom

innehavare av en på viss tid eller på livstid avsöndrad jordbruksfastighet

skulle befrias från skattskyldighet för skogsvärde samt tomt- eller industrivärde.

Kammarrätten har redan ovan framhållit, att en överflvttning

av skattskyldigheten för dessa värden knappast bör ifrågakomma med

avseende å äldre upplåtelser, och några nya avsöndringar av berörda

slag kunna, såsom nämnt, icke i regel uppkomma. Kammarrätten anser

därför, att sista punkten av 14 § 1 mom. bör utgå och ordet »annan»

i punkt f) av 14 § 2 mom. uteslutas.

För det fäll att å jordbruksfastighet, som icke utarrenderats, finnes

mangårdsbyggnad eller driftsbyggnader för jordbruket, vilka tillhöra

annan än jordägaren eller såsom ägare skattskyldig innehavare, exempelvis

föregående arrendator, skulle av huvudregeln i 14 § i Aförslaget

följa, att ägaren av byggnaderna vore skattskyldig för desamma. Detta

torde emellertid knappast vara av förslagsställarne avsett, då enligt

Aförslaget omförmälda byggnader skola inbegripas under fastighetens

taxeringsvärde utan att på något sätt därifrån utsöndras. Huru kammarrätten

ansett frågan om dylika byggnaders taxering böra ordnas, framgår

av det föregående.

I avseende å skattskyldighet för skatteplikt underkastade områden,

som upplåtits från publikt jordbruksboställe, varmed likställes på lön

anslagen jord, eller från annat publikt boställe, håller kammarrätten

före, att, därest upplåtelsen skett av offentlig myndighet eller med dess

medgivande, skattskyldigheten bör åläggas områdets innehavare och att

i annat fall skattskyldigheten för området bör vila å boställshavaren.

Kammarkollegium har emellertid i sitt avgivna yttrande föreslagit,

att för all staten tillhörig fastighet av annan fastighets natur — således

även för fastighet, som icke utgör boställe — skall, därest den upplåtits

av offentlig myndighet till annan för sådant ändamål, att fastigheten är

skattepliktig, skattskyldigheten åligga innehavaren. Till en sådan utsträckning

av skattskyldighetens överflyttning från ägaren till innehavaren

ställer kammarrätten sig tveksam med hänsyn till de olikartade upplåtelser,

som kunna ifrågakomma. Aven om i en del fall innehavaren

lämpligen skulle kunna åläggas skattskyldighet, möta dock i andra fall be

-

45

tänkligheter däremot. Det lärer väl sålunda icke kunna ifrågasättas att,

därest eu staten tillhörig husbyggnad uthyres till bostäder, do särskilda

hyresgästerna skola upptagas såsom skattskyldiga. Ett närmare angivande

av de fall, då innehavare av staten tillhörig annan fastighet

skulle i beskattningsavseende likställas med ägare, bleve därför erforderligt.

Och innan utredning härutinnan föreligger, synes kollegiets ifrågavarande

förslag knappast kunna vinna beaktande. För övrigt må framhållas,

att det alltid står statsmyndigheten öppet att i upplåtelseavtalet

träffa bestämmelse om skattskyldighet.

Kammarkollegium har vidare hemställt, att till 14 § skulle fogas

en bestämmelse av innehåll att, därest ecklesiastik fastighet, vara nådiga

förordningen den In september 1911 ägde tillämpning, icke kunnat utarrenderas,

skulle skattskyldigheten i avseende å densamma åligga det

pastorat, som på grund av bestämmelserna i 19 § lagen om regleringav

prästerskapets avlöning den 9 december 1910 kunde komma att

uppbära avkastning från fastigheten. 1 vad kammarkollegium sålunda

föreslagit anser kammarrätten sig böra instämma.

1 övrigt har kammarrätten icke något i sak att erinra mot de i

14 § av Aförslaget upptagna bestämmelserna; och får kammarrätten

således förorda desamma framför motsvarande bestämmelser i Bförslaget,

i den mån bestämmelserna avvika från varandra.

Den mest praktiska lösningen av frågan om skattskyldighet för

boställsskogar, som icke stå under skogsstatens omedelbara vård och

förvaltning och av vilkas avkastning boställshavaren äger uppbära allenast

eu del, anser kammarrätten sålunda vara att, i enlighet med Aförslaget,

skattskyldigheten för skogsvärdet i dess helhet lägges å kyrkofonden

eller annan fond eller inrättning, som har att uppbära den del

av avkastningen, vilken icke tillkommer boställshavaren, och att skattskyldigheten

för skogsmarken fortfarande får vila å den senare.

2 mom. av 14 § bör kunna vinna en förenklad avfattning, om

punkterna a), d) och e) sammanföras till en punkt. Ingressen till detta

moment synes lämpligen böra lyda: »I beskattningsavseende likställd

med ägare är:».

I redaktionellt avseende kau vidare mot 14 § anmärkas, dels att

beträffande utarrenderad jordbruksfastighet det icke uttryckligen säges,

vem skattskyldighet för skogsvärde samt tomt- eller industrivärde åligger,

och dels att, på sätt jämväl kammarkollegium erinrat, det icke, såsom

i sista stycket av paragrafen angives, av bestämmelsen i nästföregående

stycke följer, att skogsförsäljningsmedel skola helt eller delvis ingå till

46

allmän fond eller inrättning. Sista stycket torde lämpligen kunna inledas

sålunda: »Skola i andra fall än som avses i nästföregående stycke».

I den speciella motiveringen till Aförslaget (sid. 350) yttras, att

åbo å under bruk skatteköpt hemman synes i skattskyldighetshänseende

böra likställas med arrendator. Några skäl, varför sådan åbo skulle i

avseende å skattskyldighet intaga annan ställning än innehavare av jord

med stadgad åborätt, hava dock icke anförts. Kammarrätten vill emellertid

icke nu göra något uttalande i denna fråga, helst förstnämnda åboars

besittningsförhållanden ännu icke blivit slutgiltigt ordnade.

Slutligen må med några ord beröras ett av Landén framställt förslag

att i vissa fall gorå innehavare av avverkningsrätt till skog skattskyldig

för skogen. I 12 § tredje stycket av Bförslaget föreskrives

sålunda, att om i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet ingår värdet av

skog, vartill avverkningsrätten genom särskild avhandling blivit till

annan upplåten för eu tid av minst fem år, skall, där sådant av jordägaren

påyrkas, taxeringsvärdet uppdelas å sådan skog och å fastigheten

i övrigt. Med detta stadgande avses — ehuru skattskyldighetsbestämmelserna,

sådana dessa blivit avfattade i förslagets 16 och 17 §§,

därtill knappast föranleda —- att skattskyldigheten för skog, som upplåtits

med minst fem års avverkningsrätt, skall kunna åläggas innehavaren

av avverkningsrätten.

Då emellertid, enligt 1 kap. 7 § i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom, längsta tid för upplåtelse av avverkningsrätt

till skog, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsakligen

att annorledes än till husbehov avverka skogen, är bestämd till fem år,

samt innehavare av äldre avverkningsrätt, därå nyssnämnda lag icke

äger tillämpning, icke lärer kunna åläggas den ifrågasatta skattskyldigheten,

utan för dem övergångsbestämmelser måste stipuleras, synes

Landéns nu berörda förslag knappast hava praktisk betydelse.

15 §.

I fråga om vilken ägare, innehavare eller arrendator av fast egendom

skall vara kommunalt skattskyldig för egendomen — varom för närvarande

uttryckliga lagbestämmelser saknas — ansluter sig Aförslaget

till gällande praxis, enligt vilken den är skattskyldig, som är ägare,

innehavare eller arrendator av fastighet å landet, då debiterings- och

uppbördslängden fastställes, och i stad vid taxeringsårets utgång, varemot

enligt Bförslaget skattskyldigheten skall åligga den, som var

egendomens ägare eller med ägare likställd innehavare vid utgången

av året närmast före taxeringsåret. Kammarrätten anser Eiserman och

47

von Wolcker hava för sin mening i föreliggande fråga anfört giltiga

skäl och får därtör i sak tillstyrka deras förslag härutinnan.

I detta sammanhang må nämnas, att det av särskilda kommitterade

den 12 december 1917 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning

angående kommunala nybildningar vilar å bland annat den förutsättningen,

att praxis i föreliggande fråga kommer att för framtiden bestå

(se sid. 187 o. f. i betänkandet).

Uppenbart bör i fråga om skattskyldigheten hänsyn icke tagas till

förändring i ägande- eller besittningsrättsförhållanden, som inträffat efter

utgången av taxeringsåret, d. v. s. det år under vilket taxeringen sker,

eller efter det debiterings- och uppbördslängden å landet företagits till

allmän och slutlig granskning eller i stad tagit åt sig laga kraft. Sådan

granskning skall å landet ovillkorligen äga rum före taxeringsårets utgång;

och synes Aförslaget utgå ifrån att i stad debiterings- och uppbördslängden

icke förr än efter taxeringsårets utgång vinner laga kraft.

Då det emellertid icke får anses alldeles uteslutet, att i stad längden

hinner upprättas och den tid av 14 dagar, varunder längden skall finnas

för granskning tillgänglig, jämväl hinner förflyta före det taxeringsåret

tilländagår, kan ifrågasättas, huruvida icke en omredigering av 15 §

må anses påkallad till förebyggande därav att jämväl i nu angivna

fall skattskyldigheten bestämmes efter förhållandena vid taxeringsårets

utgång.

Om således enligt Aförslaget frågan, vilken ägare, innehavare

eller arrendator skall utgöra skatt för viss fastighet, kan bliva beroende

av förhållanden, som inträda efter taxeringsförrättningarna, och således

undandragas taxeringsmännens prövning, måste dock fasthållas, att övriga

frågor i avseende å fastighetsbeskattningen, såsom om den objektiva

skatteplikten, taxeringsenheter och taxeringsvärden skola behandlas uteslutande

såsom taxeringsärenden. Taxeringsmännen hava att, såsom

förut framhållits, bedöma dessa frågor efter förhållandena vid nästföregående

års utgång. Vid uppgörande av den kommunala debiteringsoch

uppbördslängden får således hänsyn icke tagas till sådana under

taxeringsåret inträffade förhållanden, som först vid nästföljande års

taxering böra föranleda förändring i avseende å taxeringsenhet eller

skatteplikt för fast egendom. Om exempelvis staten under taxeringsåret

inköper och till ämbetsverk använder en förut enskild person tillhörig

fastighet, blir staten för detta år skattskyldig för fastigheten,

oberoende därav att statens till ämbetsverk använda fastigheter icke

skola vara underkastade skatteplikt. Det synes kammarrätten hava varit

önskvärt, om i anvisningarna vägledande bestämmelser härutinnan influtit.

48

I andra fall synas kompletterande bestämmelser icke kunna undvaras.

Så är förhållandet, då under taxeringsåret inträffat sådana förändringar

i ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom, som under

nästföljande år böra föranleda uppdelning av taxeringsenheten. En

fastighet kan sålunda hava under taxeringsåret uppdelats, så att vid den

tid, som är avgörande för skattskyldigheten, finnas flera ägare, en var

till viss del av fastigheten. Att i debiterings- och uppbördslängden

mellan de särskilda ägarne fördela den fastighetsskatt, som belöper å

den odelade fastigheten, låter sig icke göra, eftersom de nya fastighetslotterna

ännu icke fått sig särskilda taxeringsvärden åsätta. Och att

ålägga samtliga ägarne gemensam ansvarighet för fastighetsskatten

skulle kunna leda till orimliga resultat. Under förutsättning att arrendator

blir skattskyldig för av honom arrenderad jordbruksfastighet, uppstå

motsvarande förhållanden, när en arrendegård under taxeringsåret uppdelats

i flera arrendelotter eller när en jordbruksfastighet, som vid utgången

av nästföregående år var i sin helhet under ägarens eget bruk,

blivit under taxeringsåret till någon del utarrenderad. För sin del håller

kammarrätten före, att i de nu exemplifierade och därmed likartade

fall skattskyldigheten lämpligen bör påvila den, som var ägare, respektive

innehavare eller arrendator av egendomen vid tiden för dess uppdelning.

Även om föreliggande fråga icke har större praktisk betydelse, då i regel

skattskyldigheten bestämmes avtalsmässigt kontrahenterna emellan, synas

dock författningsbestämmelser i ämnet erforderliga.

Slutligen må anmärkas, att Aförslaget, som redan i 15 § begagnar

sig av termen »taxeringsår», först i en senare paragraf lämnar besked

om vad som därmed skall förstås. Det synes dock riktigare, att definition

å de termer, som i förslaget användas, lämnas antingen första gången

termen möter i förslaget eller än hellre bland inledningsbestämmelserna

eller allmänna bestämmelser. Förslaget giver sålunda i 20 § xipplysning

om innebörden av orden »taxeringsår» och »beskattningsår». Att särskilda

benämningar givas åt det år, varunder taxering sker, och det år,

vars avkastning eller inkomst skall undergå taxering, har medfört lättnad

vid förslagets avfattande och torde jämväl vid dess tillämpning kunna

leda till gagn. Mot uttrycket »taxeringsår» i betydelse av det år, varunder

taxering sker, har kammarrätten ej heller något att invända.

Däremot synes, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs

och Bohus län jämväl framhållit, ordet »beskattningsår» knappast

utgöra lämplig beteckning av- det år, vars avkastning eller inkomst

skall taxeras, utan snarare i den allmänna uppfattningen framstå såsom

det år, då taxeringen äger rum, eller såsom det år, varunder skatten

41)

erlägges. Ordet »beskattningsår» torde därför lämpligen böra utbytas

mot något annat, som bättre uttrycker vad som enligt förslaget, därmed

avses, exempelvis »inkomstår».

Enligt 5 § sista stycket i gällande bevillningsförordning, jämfört

med 3 § samma förordning, kan taxeringsmyndighet i visst fall medgiva

befrielse för stärbhus från att erlägga bevillning för fastighet; och vinnes

härigenom jämväl befrielse från kommunalutskylder för fastigheten.

Sådan befrielse från fastighetsbevillning äger taxeringsmyndighet medgiva,

då ägaren eller innehavaren av fastighet, för så vitt han varit

svensk medborgare och här i riket mantalsskriven, avlidit under taxeringsåret

och behållningen i boet ej överstiger 10,000 kronor samt han

efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra stärbhusdelägare, som varit

beroende av honom för sin försörjning.

Bförslaget ansluter sig i 28 § till nyssnämnda bestämmelser i

bevillningsförordningen, varemot något motsvarande stadgande icke

återfinnes i Aförslaget.

Då med objektbeskattning å fast egendom får anses överensstämma,

att hänsyn icke tages till betalningsförmågan hos den, som har att

erlägga fastighetsskatten, eller eljest till ömmande omständigheter, vill

kammarrätten för sin del icke påyrka, att den ifrågavarande utvägen

att eftergiva skatt för fast egendom lämnas öppen.

Fastighetsbevillning och därå grundade kommunalutskylder skola

för närvarande, på sätt i 5 § d) bevillningsförordningen sägs, i vissa

fäll icke erläggas av ägare eller innehavare av lägenhet med tillhörande

åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden

och ej överstiger 500 kronor, vilket jämväl gäller i det fall, att någon

äger byggnad å mark, som av annan äges eller innehaves. Härmed i

huvudsak likartade bestämmelser upptagas under 20 § i Bförslaget,

varemot i Aförslaget motsvarande bestämmelser saknas.

Jämväl i avseende å nu ifrågavarande undantag från fastighetsbeskattning

gäller att detsamma, såsom grundat å ägarens eller innehavarens

svagare skatteförmåga, teoretiskt sett icke låter förlika sig

med grunderna för objektbeskattning å fast egendom. Mot de av

Landén föreslagna bestämmelserna liksom mot de nu gällande kan för

Utl. över 1917 års kommunalskattefUtslag. 1

50

övrigt framställas den anmärkningen, att desamma ställa alltför stora

krav å taxeringsmyndigheterna, i det att dessa för en riktig tilllämpning

av lagbuden måste förskaffa sig kännedom, huruvida ägaren eller

innehavaren eljest är skattskyldig i samma eller annan kommun samt,

därest han är gift, jämväl i fråga om hustruns skattskyldighet.

Emellertid synas ur annan synpunkt vissa fastigheter, därför fastighetsskatten

icke skulle uppgå till nämnvärt belopp, höra kunna uteslutas

vid fastighetsbeskattningen. Kammarrätten syftar härvid å mindre värdefulla

byggnader, uppförda å annans mark, exempelvis lusthus, lekstugor

och byggnader i koloniträdgårdar. Ett rent praktiskt intresse torde

bjuda, att anteckningar om dylika byggnader och deras värden icke

belasta taxeringslängderna.

Kammarrätten vill därför såsom tillägg till Aförslaget hemställa,

att fastighetsskatt förklaras icke skola erläggas för byggnad tillhörig

annan än ägaren eller med ägare likställd innehavare av marken, då

värdet av byggnaden eller, där flera byggnader tillhöra samma komplex,

värdet av byggnaderna understiger 50Ö kronor.

3 kap.

Avkastningsskatt.

Allmänna bestämmelser.

16 §.

I Aförslagets motivering (sid. 355—374) lämnas utförlig redogörelse.

för avkastnings- och inkomstbegreppens innebörd. Såsom förutsättning

för att avkastning, respektive inkomst skall föreligga, erfordras

— heter det — att en förvärvskälla är för handen; och redogöres

vidare för betingelserna för tillvaron av en förvärvskälla.

Med den sålunda lämnade utredningen, emot vilken någon principiell

anmärkning icke lärer kunna göras, samt genom upptagande i författningsförslaget

och dess anvisningar av de särskilda slag av förvärvskällor,

som kunna förefinnas, jämte deras närmare innebörd, anse förslagsställarne

tillräckligt sörjt för att begreppen avkastning och inkomst

skola vara klargjorda. De nuvarande skatteförfattningarna hava erneltid

för inkomstbegreppets fastställande upptagit bestämmelser icke allenast

om vad som skall taxeras såsom inkomst utan jämväl — och härå ligger

huvudvikten — om vad som icke skall såsom inkomst taxeras. Det

51

må äga sin riktighet, att förenämnda utredning är ägnad att klargöra

begreppen avkastning och inkomst. Men utredningen föreligger blott i

motiveringen, och då på eu skattelag böra ställas största anspråk på

tydlighet, synes ett uteslutande av de nuvarande lagbestämmelser,

som åsyfta att bestämma inkomstbegreppets omfattning, knappast vara

tillrådligt.

I f6 § av Aförslaget uppräknas de grupper av förvärvskällor,

vilkas avkastning skall taxeras till avkastningsskatt. Härjämte synes

medelst hänvisning till 43 § böra angivas, att utom dessa förvärvskällor

förefinnas åtskilliga andra förvärvskällor, vilkas avkastning dock icke

kommer i betraktande vid taxering till avkastningsskatt.

Då avkastningsskatten skall vara en ren objektskatt lärer det ligga

i sakens natur, att dylik skatt ej kan läggas å andra skatteobjekt än

sådana, som finnas här i riket.

Förslaget har i 17 § givit uttryck åt denna principiellt riktiga

bestämning för förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet samt

rörelse eller yrke, då där stadgas att fastigheten skall vara belägen i

riket och att rörelse eller yrke skall bedrivas inom riket. Beträffande

övriga förvärvskällor saknas motsvarande bestämning, varemot i 18 §

föreskrives, att avkastningsskatt för dem skall utgöras av här i riket

bosatt svensk eller utländsk medborgare samt inländsk juridisk person.

Skattesubjektet skall alltså enligt förslaget föranleda, att förvärvskällan

anses vara så att säga lokaliserad till riket, även om den i verkligheten

finnes i annat land.

Den intäkt, som bär i riket bosatt person kan åtnjuta från utlandet,

varder således i vissa fall underkastad avkastningsskatt, i andra

icke. HärHyter intäkten från fastighet eller från rörelse eller yrke, är

den fri från nämnda skatt; härflyter den av annan förvärvskälla, såsom

tjänst, pension o. s. v., är den skattepliktig. Giltigt skäl till denna åtskillnad

synes kammarrätten knappast förefinnas. För den kommun, som

äger beskatta intäkten, är det utan betydelse, huruvida den härleder sig

från den ena eller andra förvärvskällan i utlandet; för inkomsttagaren

är förhållandet detsamma, enär intäkten i regel torde vara eller åtminstone

kan bliva beskattad i utlandet i det ena fallet lika väl som i det

andra; den reala källa, som lämnar avkastningen, är under alla förhållanden

utom räckhåll för svensk lagstiftning. Om, såsom kammarrätten

i annat sammanhang gjort gällande, den personliga arbetskraften icke

bör anses såsom realt beskattningsobjekt, framstår oriktigheten av sådan

beskattning å förvärvskälla utom riket i än skarpare belysning.

Kammarrätten håller alltså före, att en förutsättning för avkast

-

52

ningsbeskattning bör vara, att förvärvskällan skall finnas inom riket, och

att denna förutsättning bör komma till uttryck redan i 16 §.

Understundom kan tvekan uppkomma, huruvida en förvärvskälla

finnes inom riket eller icke. Särskilt gäller detta beträffande kapital

med dess internationella karaktär. Någon gång torde osäkerhet även

kunna råda beträffande avkomstgivaude rättighet eller dylik förmån

ävensom under G) upptagen annan förvärvsverksamhet. För sådana

fall krävas naturligtvis särskilda stadganden. Vad angår kapital synes

därvid såsom en rätt så antaglig regel kunna uppställas, att denna

förvärvskälla anses finnas inom det land, där den, hvilken disponerar

kapitalet, är bosatt. Om alltså en här i riket bosatt person äger åtnjuta

avkastning av utomlands förvaltat kapital, över hvilket han ej

äger förfoga, så är förvärvskällan utom riket. År han åter ägare till

utomlands placerade medel, över vilka han äger här förfoga, så är förvärvskällan

att anse såsom befintlig inom riket. Antagligen kan i andra

tvivelaktiga fall spörsmålet bedömas efter liknande grund.

Om såsom generell förutsättning för avkastningsbeskattning angives,

att förvärvskällan skall finnas inom riket, varder den oegentlighet

i fråga om utlännings skattskyldighet till avkastningsskatt, respektive

kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, som kammarrätten vill

i annat sammanhang anmärka, utan vidare undanröjd.

17 §•

Då det gäller att bestämma omfattningen av förvärvskällan jordbruksfastighet

möter frågan, på hvad sätt beskattningen av skogsbruks

avkastning lämpligast bör anordnas.

Enligt Aförslaget är virkesavkastning, som ej användes för husbehovet

— virke till husbehov här dock taget i annan betydelse än i

8 §, där den hävdvunna innebörden av nämnda uttryck bibehållits —

avsedd att beskattas medelst skogsaccis. Denna accis skall nämligen

träda i stället för avkastningsskatt beträffande nyssnämnda avkastning,

på samma gång accisen skall, på sätt förut anmärkts, kompensera den

lindrigare bidragsskyldighet, som fastighets skogsvärde i förhållande till

taxeringsvärdet i övrigt skall vara underkastat.

Landén har däremot i sitt kommunala beskattningssystem icke

bibehållit skogsaccisen. Enligt Bförslaget utgöres nämligen kommunal

inkomstskatt för all inkomst efter enahanda repartition, likasom egendomsskatt

träffar det växande skogskapitalet lika hårt som fastighetens

värde i övrigt. I detta beskattningssystem lärer för övrigt, såsom

Landén ock själv påpekat, skogsaccisbeskattning icke heller kunna in

-

53

rymmas. Det bleve nämligen eu alltför irrationell anordning att låta

skogsbrukets avkastning träffas av objekt beskattning, vid vilken hänsyn

icke kan tagas till skuldräntor, men låta annan avkastning av fast egendom

beskattas allenast i inkomstskattens form och således efter avdragför

skuldräntor.

Såsom skäl för skogsaccisens bibehållande har i motiveringen till

Aförslaget (sid. 429) huvudsakligen anförts, att skogsavkastning, utom

vad angår det årliga husbehovet för fastigheter med skogstillgång, allenast

i undantagsfall kan beräknas såsom en regelmässigt återkommande

årsavkastning och därför icke lämpar sig, att såsom annan avkastning

av näring medtagas vid den medeltalsberäkning, som enligt förslaget är

avsedd att tillämpas vid taxering till avkastningsskatt. Om emellertid

medeltalsberäkning, som kammarrätten för sin del avstyrker, icke kommer

till stånd, förfaller väl det sålunda anförda skälet för skogsavkastnings

beskattning medelst skogsaccis. Men i varje tall är dock skogsavkastnings

i allmänhet växlande omfattning ägnad att störande inverka

på beskattningens jämnhet, därest denna avkastning skulle lika med

annan avkastning deltaga i den allmänna skatterepartitionen.

Då kammarrätten nu uttalar sig till förmån för att i ett blivande

kommunalt beskattningssystem utrymme lämnas för accisbeskattning av

skogsavkastning, är det huvudsakliga skälet härför den till synes viktiga

angelägenheten att i största möjliga mån förlägga beskattningen

av skog och dess avkastning till-tiden för skogens avverkning. Det

ligger enligt kammarrättens mening synnerlig vikt uppå, att beskattningen

av det växande skogskapitalet göres så lindrig som förhållandena

kunna medgiva, på det att icke en för hård beskattning av skogen skall

i sin mån verka hämmande för rationell skogsvård. Om således, på

sätt Aförslaget förutsätter, skogsvärdet lämpligen bör i jämförelse med

taxeringsvärdet i övrigt lindrigare beskattas, bör å andra sidan kompensation

härför vinnas genom att låta avkastningen av skogen undergå

hårdare beskattning än annan avkastning av fast egendom. För en beskattning

av sistnämnda art, avsedd att på en gång träffa avkastningen

och skogsvärdet, i vad detsamma blivit genom fastighetsbeskattning

lägre beskattat än annat taxeringsvärde, synes accisbeskattningen erbjuda

den lämpligaste beskattningsformen. Skogsaccisbeskattningen

bär visserligen i avbidan på kommunalskattefrågans slutgiltiga lösningförlänats

allenast provisorisk karaktär. Men vid skogsaccisens tillkomst

förutsattes dock, att denna skattetyp borde utan större ändringar kunna

inpassas i det beskattningssystem, som slutligen komme att antagas. I

varje fall lärer anledning att inhibera skogsaccisbeskattning icke vara

54

att hämta av det sätt, varpå detta beskattningsinstitut hittills fungerat.

För övrigt må erinras, att skogsaccisens borttagande icke skulle medföra

lättnad i deklarationsförfarande och taxering, då, såsom även Landén

framhållit, det deklarationsförfarande och den taxering, som ligga

till grund för skogsaccisen, måste för skogsvårdsavgifterna alltjämt

bibehållas.

Aven från skogsvårdsmännens sida har kraftigt påyrkats skogsaccisbeskattningens

fortfarande tillämpning i ett reviderat kommunalt

skattesystem, och tillåter kammarrätten sig härvid hänvisa till såväl

domänstyrelsens som Sveriges skogsägareförbunds underdåniga yttranden

i anledning av de remitterade förslagen.

Såväl domänstyrelsen som skogsägareförbundet har emellertid velat

giva skogsaccisen än större betydelse än densamma enligt Aförslaget

erhållit, i det att accisen skulle ersätta icke blott avkastningsskatt för

skogsavkastningen utan tillika hela fastighetsskatten för det växande

skogskapitalet; och skulle således allenast skogsmarken draga fastighetsskatt.

På grund av den ojämnhet, varmed skogsaccisen inflyter,

kan emellertid befaras, att en dylik anordning skulle under vissa år

medföra ett oskäligt övervältande av den kommunala skattebördan på

övriga beskattningsföremål. Särskilt för mindre s. k. skogskommuner

skulle säkerligen avsevärda svårigheter uppstå. Skogsägareförbundet

har till förebyggande av sådana olägenheter föreslagit, förutom fondering

av accismedlen, sammanslagning av primärkommuner till större

skogsbeskattningsdistrikt, inom vilka skogsaccisen borde kunna inflyta

med större jämnhet än inom var kommun för sig. Åven om detta

uppslag kan vara förtjänt av viss uppmärksamhet, möta dock för dess

genomförande alltför stora svårigheter för att kammarrätten skulle i

frågans nuvarande läge våga förorda detsamma. Här må blott framhållas,

att med en anordning av ifrågavarande slag knappast kan undvikas,

att den debiteringsprocent, efter vilken skogsaccisen skall utgå,

göres lika för samtliga kommunerna inom distriktet, oberoende därav

huruvida den ena kommunen har behov av större eller mindre utdebitering

än den andra.

Såsom ovan är nämnt avses i Aförslaget att från accisbeskattning

undantaga virkesavkastning, som användes till husbehovet, i det att

sådan avkastning skulle beskattas medelst avkastningsskatt. Förslaget

hänför sig härvid emellertid icke till det hävdvunna husbehovsbegreppet,

som innefattar — förutom behovet av vedbrand samt stängsel- och

slöjdvirke — jämväl behovet av allt byggnadsvirke å den egendom,

därifrån virket tages, utan undantager härifrån det byggnadsvirke, som

användes för ny- eller ombyggnad av egendomens åbyggnader. Allenast

det byggnadsvirke, som användes till åbyggnadernas underhåll, skall

nämligen enligt 17 § ingå i förvärvskällan jordbruksfastighet. Enligt

motiveringen (sid. 432—434) bör den virkesfångst å eu egendom, som

tages till bruk för ny- eller ombyggnader, icke underkastas avkastningsbeskattning,

enär dylik virkesfångst icke framträder såsom en

egendomens avkastning; och skulle en sådan beskattning framstå såsom

obillig och knappast tillräckligt motiverad av den i beskattningshänseende

medgivna avdragsrätten för byggnaders värdeminskning. Däremot

är enligt förslaget byggnadsvirke till ny- eller ombyggnader avsett att,

i olikhet mot vad för närvarande är förhållandet, bliva underkastat

accisbeskattning, vilken beskattningsform skulle för ifrågavarande virke

vara lämpligare redan av det skäl, att avverkningar till ny- eller ombyggnader

icke äro regelmässigt återkommande och kunna stiga till

värdebelopp, som icke stå i god överensstämmelse med egendomens

normala avkastningsförmåga.

Det enligt 8 § vid uppskattning till skogsvärde bibehållna vanliga

begreppet av skog till husbehov skall alltså, då ''fråga blir om avkastningsbeskattningen,

klyvas sönder i två delar, av vilka den ena göres

till föremål för avkastningsskatt och den andra för skogsaccis.

För kammarrätten synes det uppenbart, att all virkesfångst å en

egendom utgör verklig avkastning av densamma, oberoende av det

ändamål, vartill virket användes. Med denna uppfattning skulle dock

låta sig förenas, att virke till ny- eller ombyggnader beskattades medelst

accis och icke genom avkastningsskatt. Såsom den ene sakkunnigledamoten,

von Wolcker, vilken i föreliggande fråga avgivit särskilt

yttrande (sid. 619—620), framhållit, kan emellertid accisbeskattning,

avsedd att ersätta icke blott avkastningsskatt utan jämväl vad som

brister i full fastighetsskatt för skogsvärde, icke i förevarande fall försvaras,

* eftersom virke, som går till ny- eller ombyggnader, icke inbegripes

i det skogskapital, som skogsvärdet skulle omfatta, och följaktligen

får anses hava drabbats av full fastighetsskatt. Ifrågavarande

virkesavkastning bleve således genom beläggning med skogsaccis hårdare

beskattad än annan skogsavkastning. - För jordägare, som under något

år med virke från sin egendom verkställer ny- eller ombyggnad, kan

väl avkastningen, om däri inräknas virkets värde, det året stiga till

belopp utöver det normala, men ett dylikt förhållande kan svårligen

antagas för kommunen medföra någon avsevärd rubbning av den

jämnhet, varmed avkastningsskatten bör inflyta. Därjämte måste såsom

olägenhet i en beskattningslag räknas, att det hävdvunna husbehovs

-

56

begreppet, som bibehålies i fråga om taxeringen till skogsvärde, sönderstyckas,

då fråga varder om taxering till avkastningsskatt. Enligt

kammarrättens mening bör således virke till ny- eller ombyggnader å

den egendom, därifrån virket tages, underkastas avkastningsskatt och

icke skogsaccis.

Med avseende å det förhållande, att en jordbruksfastighets värde

i regel icke ökas med hela värdet av det virke, som användes till nyeller

ombyggnad av egendomens åbyggnader, har von Wolcker i sitt

särskilda yttrande ifrågasatt, att en viss kvotdel av virkets värde, exempelvis

en fjärdedel, skulle undantagas från beskattningen, vilket borde

kompletteras därmed att jordägare, som byggde nytt eller ombyggde

med köpt virke, finge såsom omkostnad avdraga en motsvarande del

av sitt utlägg för virkesanskaffningen. Beräkningen av det värdebelopp,

å vilket avdrag för byggnaders värdeminskning skall äga rum, bleve

emellertid genom eu dylik anordning synnerligen försvårad, och med

hänsyn jämväl till de konsekvenser i övrigt, som anordningen skulle

medföra — ity att avdrag väl borde ifrågakomma beträffande alla sådana

materialier och invemtarier, vilka icke med hela sitt saluvärde ökade

köparens värdetillgångar — kan kammarrätten icke biträda det sålunda

framställda förslaget.

Enligt 17 § skall förvärvskällan jordbruksfastighet avse bland

annat skogsbruk, så vitt därigenom tillgodogöras andra skogsprodukter

än virke eller tillgodoses behovet av vedbrand samt stängsel-, slöjdoch

underhållsvirke icke blott å den jordbruksfastighet, varifrån virket

tagits, utan jämväl — tillägges det — å annan jordbruksfastighet, som

tillhör eller arrenderas av ägaren till den förstnämnda fastigheten och

tillika är belägen inom samma kommun som denna.

Ifrågavarande tilläggsbestämmelse, som i och för sig försvårar

uppfattningen av vad som skall falla under förvärvskällans område,

synes ej heller vara principiellt riktig. Under avkastningsbeskattning

bör nämligen, vad virkesavkastning beträffar, komma allenast virke,

som icke inbegripes under skogsvärdet och som således fått sig full

fastighetsskatt åsatt. Men skogsvärdet omfattar allt virke, som icke

avses för husbehovet å den egendom, därå skogen finnes. Användes

alltså virkesskörden å en egendom till annan egendoms husbehov, fordrar

konsekvensen, att detsamma belägges med den hårdare beskattning,

som accisen är avsedd att utgöra. Berörda tilläggsbestämmelse bör

således enligt kammarrättens mening utgå.

Med uttrycken »jordbruksfastighet, varifrån virket tagits» och

»annan jordbruksfastighet» torde avses taxeringsenheter av jordbruks

-

fastighets natur. Ordet »jordbruksfastighet» kan dock föranleda villrådighet

och bör i varje fall, därest taxeringsenheterna komma att,

såsom kammarrätten förordat, fortfarande huvudsakligen följa den kamerala

indelningen, utbytas mot annat uttryck, exempelvis »såsom jordbruksfastighet

taxerad egendom». Det område, från vilket virket skall

vara avverkat och därå virket skall komma till användning för att

virkesavkastningen skall falla under förvärvskällan jordbruksfastighet,

bör nämligen utgöras av den eller de fastigheter eller fastighetsdelar,

vid vilkas taxering gemensam husbehovsskog beräknats föreligga. Att

området han ligga inom två eller liera kommuner är härvid utan betydelse.

Slutligen får kammarrätten påpeka, att om fastighet, belägen inom

område, där tomtindelning enligt 1 kap. lagen om fastighetsbildning i

stad gäller, kommer att, såsom kammarrätten ansett önskvärt, taxeras

såsom annan fastighet jämväl för det fall, att jordbruk därå bedrives,

sådant jordbruk dock synes böra hänföras till samma förvärvskälla som

annat jordbruk.

Denna erinran gäller ock vid bestämmandet av förvärvskällan

»annan fastighets» omfattning.

Beträffande avkomstgivande rättigheter upptagas desamma under

två punkter, av vilka den första såsom sådana rättigheter angiver med

patronatsrätt förenad rättighet att uppbära tionde eller ersättning därför

samt frälseränterätt. Anledningen att avkomstgivande rättigheter sålunda

uppdelas i tvänne grupper är att söka däri att olika regler i

avseende å beskattningsorten skola gälla för vardera gruppen, i det att

avkastningen av de till första gruppen hörande rättigheterna givetvis

bör taxeras i den kommun, där den fastighet är belägen, av vilken

tionden eller frälseräntan utgår, medan avkastningen av de övriga

avkomstgivande rättigheterna är avsedd att taxeras i den skattskyldiges

bostadskommun.

Om på sätt kammarrätten under 3 § hemställt frälseränterätt

fortfarande kommer att taxeras såsom fast egendom, blir frälseräntan

självfallet att anse såsom avkastning av sådan egendom. Frälseränterätt

skulle i enlighet härmed icke upptagas såsom avkomstgivande

rättighet.

Enligt 7 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

hänföres krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutes

av patronus ecclesiae, till inkomst av fast egendom. Någon principiell

oriktighet att låta tionden eller ersättning därför rubriceras såsom avUtl.

över 1917 års kommunalskatteförslag. ■ 8

58

kastning av fast egendom lärer ej heller föreligga, och synes jämväl

lämpligheten tala för att denna anordning bibehålies. Utsöndras alltså

från avkomstgivande rättigheter förutom frälseränterätt även den med

patronatsrätt förenade rättigheten att uppbära tionde eller ersättning därför,

erfordras icke någon uppdelning av avkomstgivande rättigheter å

olika grupper, utan skulle för desamma i sin helhet gälla ensartade

bestämmelser i avseende å beskattningsorten.

Enligt förslaget skall till avkomstgivande rättigheter räknas bland

annat rätt till royalty. Såsom i motiveringen (sid. 442—443) framliålles,

kan förmånen att uppbära royalty leda sitt ursprung från olika

anledningar. Ofta framträder emellertid rätten till royalty såsom grundad

å eller likställd med delägarskap i affärsverksamhet, och är det icke

uteslutet, att den egentliga affärsägaren kan uttaga sin huvudsakliga

vinst av affärsföretaget under form av royalty. Oaktat royalty i gällande

deklarationsformulär hänföres till inkomst av icke yrkesmässig verksamhet

och tillfälliga inkomster, har dock royalty i praxis betraktats

såsom inkomst av rörelse. I enlighet härmed har utlänning, som uppburit

royalty av här i riket bedrivet affärsföretag, ansetts härstädes

skattskyldig jämväl i det fall, att han icke varit här i riket bosatt.

Kammarrätten anser skäl icke föreligga att frångå den. hävdvunna

uppfattningen, enligt vilken royalty beskattas såsom härflytande av

rörelse. Skulle åter, på sätt förslaget innehåller, rätt till royalty hänföras

till avkomstgivande rättigheter, komme enligt förslagets 18 § utlänning,

som icke är bosatt här i riket, att härstädes undgå skattskyldighet

till avkastningsskatt för royalty, vilket med hänsyn till arten

av ifrågavarande avkastning näppeligen kan anses tillfredsställande.

Till frågan om beskattningsorten för royalty återkommer kammarrätten

vid granskning av 33 §.

Skyldighet att erlägga avkastningsskatt.

18 §.

Aförslaget avser att, i motsats till vad bevillningsförordningen

härutinnan stadgar, handelsbolag, kommanditbolag och rederier skola

taxeras till avkastningsskatt, men att delägarne skola vara från avkastningsskatt

frikallade för vad de från bolagen eller rederierna uppbära.

Kammarrätten har icke något att erinra emot denna anordning,

men anser tydlig föreskrift härom böra inrymmas i 18 §.

Vidare erfordras bestämmelser rörande skattskyldigheten till avkastningsskatt

för vissa samfälligheter,'' vilka icke utgöra juridiska personer

i egentlig mening. Enligt 3 § 2 mom. i förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt skola under inländska juridiska personer inbegripas

ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar

och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnes

gemensamma räkning. Motsvarande stadgande saknas i bevillningsförordningen,

vilket föranlett, att dylika samfälligheter i skattskyldighetsavseende

behandlats olika vid taxering till bevillning och vid taxering

till inkomstskatt. Såsom Landén i motiveringen till sitt betänkande

(sid. 227—228) framhållit, tala starka skäl för att låta skattskyldigheten

vila å delägarne samfällt såsom en juridisk person och att sålunda icke

göra dem var för sig skattskyldiga för avkastning eller inkomst från

samfälligheten. Till dylika samfälligheter böra jämväl räknas socken- och

häradsallmänningar. Åven gruvbolag, som omförmälas i 67 § gruvestadgan,

torde böra i förevarande avseende likställas med juridisk person.

Bestämmelser härom äro emellertid erforderliga och synas lämpligen

kunna intagas i 18 §.

Frånsett avkastning av fäst egendom är enligt Aförslaget här i

riket bosatt utlännings skattskyldighet till avkastningsskatt i så måtto

vidsträcktare än hans skattskyldighet till inkomstbevillning, att han skall

erlägga avkastningsskatt för all avkastning av kapital, avkomstgivande

rättigheter, tjänst och annan förvärvsverksamhet, medan hans skattskyldighet

till inkomstbevillning omfattar allenast inkomst, som av honom

här förvärvats eller härifrån åtnjutits, samt inkomst, som, utifrån införd,

av honom här använts. Förslaget har icke konsekvent fullföljt bestämmelserna

i 18 § om utlännings skattskyldighet, i det att förslaget i

41 § återgår till bevillningsförordningens ståndpunkt. Enligt sistnämnda

paragraf skall nämligen här i riket bosatt utlänning erlägga kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt — förutom för inkomst av förvärvskälla,

varom i 17 § sägs — allenast för sådan inkomst av annat slag,

som han härifrån åtnjutit eller som, utifrån införd, här använts. Om,

såsom kammarrätten vid 16 § anmärkt, avkastningsbeskattningen göres

beroende därav, att förvärvskällan finnes inom riket, varder nu anmärkta

oegentlighet undanröjd.

Därest, på sätt kammarrätten under 17 § erinrat, förvärvskällan

avkomstgivande rättigheter icke kommer att omfatta med patronatsrätt

förenad rättighet att uppbära tionde eller ersättning därför och ej heller

frälseränterätt, bör därav betingad ändring i 18 § vidtagas.

60

I sista stycket av föreliggande paragraf meddelas bestämmelse om

de förhållanden, efter vilka frågan, huruvida någon skall anses här i

riket bosatt eller ej, bör bedömas. Enahanda bestämmelse upprepas i

41 § och skulle följdriktigt intagas jämväl i 45 §. Lämpligare synes

emellertid, att ifrågavarande stadgande av mera allmän innebörd upptages

under gemensamma eller allmänna bestämmelser och sålunda blott

0 o .

en gång behöver förekomma i författningen.

19 §.

Vad till en början beträffar den betydelsefulla frågan om kommunal

skattskyldighet för staten i avseende å avkastning och inkomst, är

enligt Aförslaget staten frikallad från skyldighet att erlägga avkastningsskatt,

liksom ock kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, varemot

enligt Bförslaget staten i stor utsträckning ålägges skattskyldighet

för inkomst.

Kammarrätten kan för sin del icke finna annat än att staten i

regel bör vara kommunalt skattskyldig för avkastning. Då avkastningsbeskattning

är avsedd att utgöra ren objektbeskattning, är det nämligen

principiellt oriktigt att låta frågan, huruvida viss avkastning bör

beskattas eller ej, bero av vem som åtnjutit avkastningen. Endast då

särskilda skäl kunna därtill föranleda, bör undantagsvis befrielse från

avkastningsbeskattning vara medgiven. Några sådana skäl för att undantaga

staten från all avkastningsbeskattning synas ingalunda vara

för handen. Till stöd för statens fritagande från kommunal skattskyldighet

för avkastning eller inkomst har hänvisats till de fördelar, som

komma kommunen till godo genom statens affärsdrivande verksamhet

inom kommunen dels under form av skatter från den i statens tjänst

anställda personalen och dels genom förökad omsättning och rörelse

inom kommunen. Häremot har i Aförslagets motivering (sid. 484—485)

med rätta erinrats, att dessa fördelar i intet avseende skilja sig från

eller överstiga dem av alldeles enahanda art, som skulle tillkomma kommunen,

därest egendomen och driften befunne sig i enskild ägo. Lika

litet kan emellertid kammarrätten tillerkänna giltighet åt det skäl, som

1 samma motivering anföres för statens undantagande från avkastningsbeskattning.

Beträffande statens affärsdrivande verksamhet måste —

heter det — hänsyn tagas till det förhållande, att staten i allmänhet driver

sådan verksamhet ur andra synpunkter och för andra ändamål än

som för de enskilda äro bestämmande; den avkastning, som av staten

utvunnes, ginge till användning för tillgodoseende av statens ändamål

att befordra allmänt väl; och då staten och kommunen i stort sett sam

-

verkade i sådant syfte, men statens verksamhetsområde i det hela sträckte

sig över alla kommuners områden, syntes icke någon särskild kommun

höra medgivas rätt att under form av beskattning taga andel av sådan

avkastning, som vore avsedd att användas för statens ändamål. Gent

emot vad sålunda anförts måste erinras, att det för en kommuns beskattningsrätt

synes fullkomligt ovidkommande, till vilket ändamål avkastningen

användes. Skulle kommunen gå miste om beskattningsrätt till

avkastning, som användes till statliga ändamål, innebure detta i själva

verket, att kommun, inom vilken staten hade affärsdrivande verksamhet

eller eljest uppbure avkastning, skulle i olikhet mot annan kommun

åligga bidragsskyldighet till staten, i det att det eljest på avkastniugen

belöpande skattebeloppet frånhändes kommunen och förbehölles staten.

Den orättvisa emot kommunerna, som måste anses ligga i statens undantagande

från beskattning för avkastning eller inkomst, framträder med

särskild styrka i de fall, då staten förvärvar egendom eller övertager

rörelse, som förut i enskild ägo varit underkastad kommunal beskattning.

Att — såsom i Aförslagets motivering ifrågasättes — låta kommunen

erhålla utsikt till ett mer eller mindre påräkneligt statsbidragför

längre eller kortare tid att i fall av behov utgå såsom ersättningför

skatteintäkter, vartill kommunen eljest varit lagligen berättigad,

uppväger ingalunda en kommunen vederbörligen tillerkänd beskattningsrätt.

Vad särskilt beträffar avkastning av jordbruksfastighet vill kammarrätten

framhålla att, om staten befrias från skattskyldighet från sådan

avkastning, konsekvensen synes fordra, att staten — i olikhet mot vad nu

gäller — befrias jämväl från beskattning till skogsaccis eller åtminstone

bör få skogsaccisen nedsatt med belopp, som kan anses motsvara avkastningsskatten.

Men frånsett skogsaccisen lärer statens befrielse från

skattskyldighet för avkastning av jordbruksfastighet i allt fall medföra

lindring i dess nuvarande kommunala skattskyldighet, såvitt sådan åligger

staten för jordbruksfastighet, därigenom att då de på fastighetsbevillningen

grundade utskylderna utbytas mot dels fastighetsskatt och dels

avkastningsskatt samt kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, staten

i stället för de förra utskylderna blott skulle behöva erlägga ''fastighetsskatt.

Om det således får anses med rättvisa och riktiga beskattningsgrunder

överensstämmande, att staten ålägges skattskyldighet för avkastning,

måste dock av särskilda anledningar viss avkastning från beskattning

undantagas. Det kan till en början icke ifragasätttas, att

annan staten tillfallen avkastning än som härflyter av förvärvskällorna

62

jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse eller yrke göres till föremål

för avkastningsbeskattning. Men icke heller all statens avkastning

av nyssnämnda förvärvskällor bör med skatt beläggas. Enahanda skäl,

som ansetts föranleda att viss staten tillhörig fast egendom undantages

från fastighetsbeskattning, bjuda ock att avkastningen av samma egendom

blir kommunalt skattefri. I enlighet härmed synes böra föreskrivas,

att staten frikallas från skyldighet att utgöra avkastningsskatt för

avkastning av fast egendom, för så vitt fastigheten är från beskattning

undantagen. Likaledes torde i analogi med vad som föreslagits i

fråga om skatteplikt för staten tillhörig fast egendom av annan fastighets

natur stadgas, att avkastning av rörelse, som av staten bedrives,

undantages från beskattning, då rörelsen innefattar kommunikationsverksamhet

eller avser försvarsändamål. Därjämte synes avkastningen

av riksbankens rörelse böra, så länge banken icke bedriver vanlig bankrörelse,

lämnas skattefri.

1 anslutning till vad kammarrätten under 4 § yttrat om skatteplikt

för staten tillhörig fast egendom bör sålunda enligt kammarrättens

mening avkastning av verksamheten vid statens kraftverk undantagas

från beskattning i den mån den härflyter av kraftleverans för

elektrifiering av kommunikationsföretag, vare sig statens eller enskildas.

Avkastning av verkstadsrörelse vid statens järnvägar blir skattefri, då

rörelsen bedrives inom det egentliga trafikområdet, men eljest skattepliktig;

enahanda blir förhållandet med statens järnvägars hotell- och

restaurangrörelse. Avkastning av statens telegraf- och telefon verkstäder

underkastas beskattning o. s. v.

Statens kommunala skattskyldighet för avkastning skulle sålunda

komma att i huvudsak sammanfalla med statens skattskyldighet till

kommunen för inkomst enligt Bförslaget. I motiveringen till Bförslaget

(sid. 223) framhåller Landén, att vissa svårigheter äro att förvänta, då

det gäller att beräkna statens inkomst av det ena eller andra företaget,

i anledning varav han i 40 § av sitt förslag föreskriver, att vederbörande

förvaltande verks räkenskaper skola hava ovillkorligt vitsord, då

de äro upprättade i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t för varje

särskilt verk meddelade föreskrifter. Kammarrätten kan för sin del icke

tillstyrka den sålunda ifrågasatta inskränkningen av beskattningsmyndigheternas

prövningsrätt; för övrigt må erinras, att den för inkomstens

fastställande erforderliga beräkningen av ränta å gäld — vilken beräkning

torde erbjuda den största svårigheten — icke ifrågakommer vid

avkastningsbeskattning enligt Aförslaget. Lämplig synes däremot Landéns

i första punkten av samma paragraf upptagna bestämmelse, enligt vilken

kommunen beredes rätt att med staten träffa överenskommelse om det

skattebelopp, som för något av staten inom kommunen drivet företag

bör till kommunen erläggas.

Kommuner och undra menigheter äro enligt A förslaget befriade från

skyldighet att utgöra avkastningsskatt för annan avkastning än den,

som härllutit av jordbruksfastighet eller av rörelse eller yrke eller som

erhållits genom uthyrning. Emot förslaget i denna del bär kammarrätten

icke funnit anledning till annan erinran än att skattskyldigheten

för avkastning av annan fastighet torde böra i någon mån göras mera

omfattande, så att därunder faller jämväl ersättning för upplåten tomträtt,

arrendeavgift med mera. Skattskyldigheten i fråga synes, i överensstämmelse

med vad kammarrätten föreslagit beträffande statens skattskyldighet

för avkastning av fast egendom, lämpligen kunna bestämmas

att avse avkastning av annan fastighet, för så vitt fastigheten icke varit

från beskattning undantagen.

Beträffande kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna

undervisningsverk, stipendiefonder, pensionsanstalter samt sjuk- och fattigvårdsinrättningar

jämte andra fromma stiftelser, vilka samtliga institutioner

hava att befordra statsändamål eller eljest allmänt gagneliga syften,

lärer desamma böra åläggas skattskyldighet för avkastning i enahanda

utsträckning som staten. I överensstämmelse härmed och då någon

industriell verksamhet icke torde bedrivas av dessa institutioner, skulle

enligt kammarrättens mening skattskyldigheten komma att avse avkastning

av jordbruksfastighet och av annan fastighet, för så vitt fastigheten

varit underkastad skatteplikt.

Samma institutioner, vilka erhålla befrielse från fastighetsskatt för

viss fast egendom, böra givetvis också frikallas från skattskyldighet för

egendomens avkastning. Det synes därför önskligt, att 4 och 19 §§ i

Aförslaget, i vad de avse nu ifrågavarande anstalter, korrespondera med

varandra, så att uppräkningen av de från både fastighetsskatt och avkastningsskatt

för viss fast egendom och dess avkastning befriade anstalterna

blir i båda paragraferna densamma. I sådant syfte synas orden

»sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra fromma stiftelser» kunna

i 4 § ersätta det därstädes förekommande uttrycket »barmhärtighetsinrättning».

Båda dessa uttryck äro hämtade från bevillningsförordningen.

Huruvida det ena skall vara mera eller mindre omfattande än det andra

är icke lätt att avgöra; säkert är emellertid, att de olika uttryckssätten

föranlett villrådighet i lagtillämpningen.

Stipendiefonder och pensionsanstalter, vilka däremot icke äro fritagna

från fastighetsskatt utan allenast från avkastningsskatt, torde

lämpligen böra upptagas såsom en särskild grupp.

64

Därest, på sätt kammarkollegium under 4 § föreslagit, annan

fastighet, som utan att tillhöra kronan är av ecklesiastik natur, i avseende

å skatteplikt likställes med staten tillhörig annan fastighet, synes

motsvarande bestämmelse böra i 19 § meddelas rörande skattskyldighet

för avkastningen av sådan ecklesiastik egendom, som icke tillhör staten.

Inrymmes dylik bestämmelse i 19 §, torde i samma paragraf ordet

»kyrkor», som icke återfinnes i 4 §, böra utgå.

Vad angår allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar

synes kammarrätten näppeligen tillräckliga skäl föreligga för

att dessa anstalter, vilkas verksamhet står nära vanlig bankverksamhet,

böra åtnjuta kommunal skattefrihet lör avkastning av rörelse.

Om på sätt kammarrätten under 4 § hemställt nykterhetsförening ars

för föreningsverksamheten avsedda byggnader icke fritagas från beskattning,

lärer ej heller avkastningen av samma byggnader böra till någon

del från beskattning undantagas.

Enligt 4 § äro vissa »samfund eller enskilda» tillhöriga kyrkobyggnader

och bönehus undantagna från beskattning, varemot enligt

19 § viss avkastning av kyrkobyggnad eller bönehus, tillhöriga »enskilda

samfund», förklaras vara frikallade från avkastningsskatt. Uttrycken i

de båda paragraferna böra korrespondera med varandra.

I detta sammanhang må med några ord beröras frågan om enskilda

järnvägars skattskyldighet för avkastning av järnvägsdriften.

Samma skäl, som åberopats till stöd för att låta avkastningen eller inkomsten

av statens järnvägar undgå kommunal skattskyldighet, nämligen

vederbörande kommuners förmån av dessa kommunikationer, gälla jämväl

för de enskilda järnvägarna. Härjämte har beträffande statens järnvägar

hänvisats till svårigheten att fördela inkomsten mellan samtliga

intresserade kommuner. Med den omläggning av fördelningsgrunderna

beträffande inkomst av järnväg, som av järnvägsstyrelsen föreslagits och

vartill kammarrätten här nedan återkommer, skulle dock antydda svårighet

lätt nog kunna lösas och därmed nu anförda skäl för olika förfarande

i beskattningsväg mellan statens järnvägar och enskilda järnvägar

bortfalla. Beträffande enskilda järnvägar föreligger därjämte ett särskilt

förhållande, som vid fråga om avkastningsbeskattning påkallar uppmärksamhet.

Dessa kommunikationsföretag torde nämligen i allmänhet vara

starkt skuldsatta; känt är att för åtskilliga enskilda järnvägar den ekonomiska

ställningen är tämligen svag. Det kan därför icke utan skäl

befaras, att avkastningsbeskattning, därvid avdrag för ränteutgifter icke

medgives, kommer att för ifrågavarande företag bliva alltför betungande.

65

Vid sådant förhållande och då staten redan i stor utsträckning övertagit

och för framtiden torde komma att i än större utsträckning övertaga

enskilda järnvägar, har kammarrätten ansett det böra tagas i övervägande,

huruvida icke enskilda järnvägar borde undantagas från skyldighet

att utgöra avkastningsskatt för avkastning av järnvägsdriften.

För egen del vill kammarrätten förorda eu dylik undantagsställning.

Däremot vill kammarrätten icke ifrågasätta, att de enskilda järnvägarna

skola undantagas från kommunal inkomstskatt enligt Bförslaget,

och anser likaledes, att kommunal inkomstskatt enligt Aförslaget bör

kunna dem åläggas.

Grunderna för uppskattning av avkastning.

20 §.

Såsom framgår av motiveringen till Aförslaget (sid. 436) och de

till förslaget hörande anvisningarna har enligt samma förslag möjlighet

beretts för jordbrukare, som har ordnad bokföring, att lägga densamma

till grund för sin deklaration, något som vid deklarationsformulärets

avfattning uppenbarligen icke varit avsett. Den sålunda ifrågasatta

reformen, som torde fylla ett verkligt behov, vill kammarrätten för sin

del förorda. Då emellertid, enligt vad kammarrätten inhämtat, jordbrukare,

som begagna ordnad bokföring, pläga hava räkenskapsår med

början den 14 mars eller den 1 april, synes föreskriften i 20 § om

vilket räkenskapsår som skall läggas till grund för taxeringen böra i så

måtto ändras, att räkenskapsåret förklaras skola hava gått till ända

senast före den 1 april under taxeringsåret. Med den i 20 § föreslagna

tidsbestämmelsen, som för övrigt överensstämmer med den nu gällande,

skulle nämligen bliva en följd, att jordbrukare med ordnad bokföring i

allmänhet icke komme att deklarera avkastningen av jordbruket förr än

närmare ett år förflutit efter räkenskapsårets utgång.

Kammarrättens ändringsförslag skulle visserligen kunna medföra,

att taxeringsarbetet fördröjes, men lärer faran för sådant dröjsmål icke

böra överskattas. I detta avseende må erinras, att boktöringspliktiga

näringsidkare redan nu äga åtnjuta anstånd med deklarations avlämnande

till den 15 april.

Till förhindrande att jordbrukare skulle kunna genom anordnande

av räkenskapsår, som sluta efter den 28 februari, respektive den 31

mars, obehörigen uppskjuta sin skattskyldighet, synes det kammarrätten

höra föreskrivas, att därest jordbrukare, som har ordnad bokföring,

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

66

önskar lägga densamma till grund för sin deklaration, hans räkenskapsår

icke får sluta senare än nyss angivna dagar. Likaledes anser kammarrätten

föreskrifter erforderliga för de fall, att jordbrukare eller annan

näringsidkare övergår till ordnad bokföring eller går motsatta vägen eller

ändrar tiderna för räkenskapsårens början och slut. Saknaden av föreskrifter

härutinnan i förening med svårigheten för taxeringsmyndigheterna

att kontrollera näringsidkarnas förfarande i nu berörda avseenden,

kan nämligen föranleda, att avkastning och inkomst, som åtnjutits

under viss tid, undandrages beskattning.

Beträffande innehållet i 20 § tillåter kammarrätten sig vidare hänvisa

till vad kammarrätten anfört under 15 § här ovan.

21 §.

Den i gällande skatteförordningar meddelade föreskriften att avdrag

icke är medgivet för kapitalavbetalning å skuld återfinnes icke i Aförslaget.

Att sådant avdrag icke får ifrågakomma har väl av förslagsställarne

ansetts så självklart, att särskild föreskrift därom skulle vara

överflödig. Det nu uttryckligen meddelade avdragsförbudet i förevarande

avseende synes dock kammarrätten böra bibehållas.

Bestämmelserna i 21 § kompletteras med de i anvisningarna till

Aförslaget (sid. 99) meddelade föreskrifterna om förlustavdrag. Lämpligen

torde emellertid redan i föreliggande paragraf böra upptagas bestämmelse,

att avdrag icke är medgivet för förlust, som är att hänföra

till kapitalförlust, varjämte bör hänvisas till anvisningarna i fråga om

vad som avses med kapitalförlust.

Mot förslagets föreskrifter om förlustavdrag har kammarrätten

för övrigt icke något att erinra.

22 §.

De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna om vad som inom

de olika grupperna av förvärvskällor skall anses såsom särskild förvärvskälla

— motsvarande bestämmelser saknas i Bförslaget — bär kammarrätten

icke funnit föranleda till erinran i andra avseenden än nedan

sägs.

Beträffande gruppen jordbruksfastighet upptager förslaget, att all

den jordbruksfastighet, som skattskyldig äger eller brukar inom en och

samma kommun, skall utgöra särskild förvärvskälla. Att sålunda låta

kommungränsen utgöra den bestämmande faktorn för avgränsning av

särskilda förvärvskällor inom ifrågavarande grupp, synes kammarrätten

kunna innebära ett obehörigt särskiljande av fastigheter, som naturligen

67

höra samman, eller ett konventionellt förenande av faktiskt skilda fastigheter.

Det synes ej heller vara teoretiskt riktigt, att avkastning av

fastigheter, som — även om de äro belägna inom samma kommun —

dock icke i någon mån stå i sambruksförhållande till varandra och

således faktiskt utgöra skilda förvärvskällor, skall gemensamt redovisas,

då en ledande princip för avkastningsbeskattningen är att varje särskild

förvärvskällas avkastning skall särskilt för sig uppskattas.

Enligt kammarrättens mening bör området för förvärvskällan jordbruksfastighet

bestämmas av de förhållanden, som praktiskt taget normera

förvärvskiillans begränsning, d. v. s. efter det föreliggande sambruket

eller egendomskomplexets omfattning. För brukare av jord skulle

sålunda förvärvskällan jordbruksfastighet omfatta all den jord, som ligger

i sambruk, vare sig han äger eller arrenderar jorden, eller jorden

tillhör fastigheter inom olika kommuner. För ägare av jord, som har

jorden helt eller delvis utarrenderad, skulle förvärvskällan bestå av all

jord, tillhörande samma egendomskomplex. Den avkastning, som sålunda

komme att redovisas från varje särskid förvärvskälla, måste visserligen

undergå fördelning i det fall, att jorden är belägen inom skilda kommuner,

men fördelning av avkastning ur samma förvärvskälla olika

kommuner emellan påkallas ofta vid avkastningsbeskattning.

Emot de i anvisningarna intagna fördelningsgrunderna bär kammarrätten

ingen annan erinran än i fråga om det föreslagna förfarandet

med särskilda omkostnader. Härtill återkommer kammarrätten vid

granskningen av 36 §.

Vad beträffar begränsningen av särskild förvärvskälla, tillhörande

gruppen annan fastighet, synes kammarrätten mindre betänklighet möta mot

vad förslaget härutinnan innehåller. Sådan fastighet genomskäres nämligen

icke i annat än något möjligen förekommande undantagsfall av

gräns mellan kommuner; det torde ock te sig naturligt att skattskyldigs

samtliga hyresfastigheter eller andra fastigheter av annan fastighets

natur, belägna inom samma kommun, betraktas såsom för honom utgörande

en och samma förvärvskälla.

Varje med patronatsrätt förenad rättighet att uppbära tionde eller

ersättning därför ävensom varje frälseränterätt synes böra, såsom förslaget

innehåller, anses utgöra särskild förvärvskälla. I enlighet med

vad kammarrätten under 17 § hemställt, skulle emellertid dessa förvärvskällor

falla under gruppen jordbruksfastighet.

68

Särskilda bestämmelser för uppskattningen av avkastning.

24 §.

För vinnande av överensstämmelse med de till 24 § hörande anvisningsbestämmelserna

(sid. 83—88) torde i föreliggande paragraf böra

angivas, att såsom intäkter jämväl skola komma i betraktande de naturaförmåner,

som ägare eller brukare tillgodogjort sig för sina tjänares räkning.

Såsom intäkt av förvärvskällan jordbruksfastighet torde likaledes,

på sätt i anvisningarna till gällande skatteförordning stadgas, böra upptagas

vad som förvärvats genom körslor samt uthyrning av dragare,

maskiner och annan arbetskraft.

Vad som enligt kammarrättens mening bör för avkastningsbeskattning

räknas såsom intäkt av skogsbruk framgår av vad kammarrätten

anfört under 17 §.

Vidare synes lämpligen i 24 § böra upptagas en hänvisning till

de i anvisningarna lämnade föreskrifterna om olika tillämpning av paragrafens

bestämmelser, allt eftersom den skattskyldige till grund för sin

deklaration lägger ordnad bokföring eller icke.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavaude i Göteborgs och Bohus län

har påpekat, att i sista stycket av 24 § tidsbestämmelsen »vid beskattningsårets

utgång» bör ändras till »vid taxeringsårets början». Denna

erinran finner kammarrätten befogad; och bör motsvarande ändring ske

jämväl i 44 § ävensom i punkt 5:o) å sid. 85.

Beträffande anvisningsbestämmelserna anmärkes, att i första stycket

av punkt 2:o) orden »dock aldrig lägre än vad bostaden med vad därtill

hörer skulle betinga vid uthyrning» böra utgå, eftersom denna sats

hänför sig till det fall, att tillfälle till jämförelse med de i orten gällande

hyrespris saknas.

I punkt 3:o) torde böra tilläggas, att avdrag icke är medgivet för

kapitalavbetalning å skuld.

Vad beträffar grund förbättringar med begränsad varaktighetstid,

såsom täckdiken, har kammarrätten icke något att erinra däremot att

kostnader för iståndsättande av sådana förut gjorda anläggningar få,

även om de egentligen utgöras av förnyelsekostnader, anses såsom underhållskostnader

och sålunda vid avkastningsberäkningen avdragas samt

att å andra sidan avdrag för värdeminskning av dylika anläggningar

icke får äga rum. Bestämmelserna rörande avdragsförfarandet vid ifrågavarande

anläggningar synas emellertid kunna lättare förstås, om de exempelvis

erhölle följande avfattning: »I fråga om grundförbättring med

begränsad varaktighetstid, såsom tiickdike, är avdrag medgivet utom

för underhållskostnad jämväl för sådan kostnad, som avser anläggningens

successiva förnyande för dess bibehållande i fullgott skick, varemot avdrag

för värdeminskning av densamma icke är medgivet». I varje fall

bör för undvikande av missförstånd den i andra stycket av punkt (ko)

förekommande satsen »eftersom kostnaden för deras vidmakthållande får

avdragas såsom underhållskostnad» utgå.

I punkt 7:o) 2 uptagas närmare bestämmelser om rätt till avdrag

för värdeminskning av döda inventarier. Med förslagsställarne är kammarrätten

ense om önskvärdheten — icke minst ur kontrollsynpunkt —

att avdragen i beskattningsavseende beräknas efter föremålens ursprungliga

anskaffningsvärde. Mot de föreslagna villkoren för att detta värde

må läggas till grund för avkastningsberäkningen har kammarrätten ej

heller något att erinra.

Då någon tvångslagstiftning i syfte att förmå näringsidkare att i

sin bokföring eller eljest lämna sådan utredning, att avdragsberäkning

efter anskaffningsvärde kan ske, icke torde böra ifrågasättas, måste utvägen

att avpassa avdragen efter bokföringsvärdet lämnas öppen. De

därvid föreslagna villkoren i avseende å avdrags åtnjutande, nämligen

att avskrivning eller avsättning till särskild fond skall hava ägt rum i

räkenskaperna samt att avdragen icke få beräknas efter högre, men väl

efter lägre procent än den, varmed motsvarande avskrivning eller avsättning

därstädes skett, synas emellertid kammarrätten alltför rigorösa

särskilt i de fäll, att näringsidkaren på grund av mindre tillfredsställande

affärsresultat icke kunnat i sin bokföring göra avskrivning eller

avsättning med så stort belopp, vartill slitningsavdraget eljest skolat i

beskattningsavseende beräknas, eller varit alldeles förhindrad att vidtaga

avskrivningen eller avsättningen. Däremot torde näringsidkare, som

icke lämnar sådan utredning, att avdrag efter anskaffningsvärdet kan

ske, böra åläggas bevisningsskyldighet att respektive föremål icke redan

blivit i beskattningsavseende amorterat. Svårigheten att åstadkomma

sådan bevisning — därest den av beskattningsmyndigheterna påfordras

— kan antagas utgöra en tillräckligt verksam sporre för näringsidkaren

att så inrätta sina deklarationshandlingar, att anskaffningsvärdet kan

följas vid avdragsberäkningen. Kammarrätten ansluter sig alltså till

den mening, som i denna punkt uttalats av sakkunnigledamoten von

Wolcker (sid. 621—622).

Enligt förslaget skall vid övergång från avdragsberäkning efter

bokföringsvärde till sådan beräkning efter anskaffningsvärde iakttagas,

att det bokförda värdet av inventarietillgången eller grupper av likar

-

70

tade inventarier vid ingången av det räkenskapsår, varunder nyanskaffningen

börjat isärhållas i bokföringen, gäller såsom anskaffningsvärde

för året näst före ifrågavarande räkenskapsår. En dylik anordning synes

dock kammarrätten kunna medföra obehörig: förmån för vissa näringsidkare,

liksom obillig nackdel för andra. För näringsidkare, som

tillförene fått vid beskattningen åtnjuta avdrag för inventarierna men i

sina räkenskaper icke gjort avskrivning å desamma eller låtit avskrivningarna

ske med lägre belopp än som i beskattningsavseende beräknats,

skulle rätten att få bokföringsvärdet betraktat såsom anskaffningsvärde

innebära, att han finge åtnjuta avdrag å hela detta anskaffningsvärde

utan avseende därå, att det redan förut vore honom helt eller delvis

i beskattningsavseende gottgjort. A andra sidan skulle näringsidkare,

som i sin bokföring gjort större avskrivningar än beloppen av de avdrag,

som han vid beskattningen erhållit, gå miste om full avskrivning

i beskattningshänseende av inventariernas värde. Kammarrätten håller

före, att några övergångsbestämmelser i förevarande avseende knappast

kunna meddelas och ej heller äro av behovet påkallade. Det får ej

heller förbises, att näringsidkare kan låta avdragsberäkningen ske det

ena året efter anskaffningsvärdet och det andra efter bokföringsvärdet,

varigenom han flera gånger skulle kunna tillgodogöra sig de förmåner,

som övergångsbestämmelser av den art, förslaget upptager, äro ägnade

att bereda honom.

Enligt motiveringen till Aförslaget (sid. 404) kan avdrag medgivas

å värdet av byggnad eller anläggning jämväl på grund av annan värdeminskning

än sådan som uppstår genom slitning, nämligen i det fall

att byggnad eller anläggning, som uppförts å annans mark, skall vid utgången

av tiden för markupplåtelsen tillfalla markägaren utan lösen

eller emot lösen till lägre belopp än byggnadens eller anläggningens

anskaffningsvärde, minskat med åtnjutna slitningsavdrag.

En dylik avdragsrätt, som jämväl torde böra gälla i det fall, att

byggnaden skall vid besittningstidens slut av ägaren bortföras, synes

kammarrätten befogad; men bör i författningen eller dess anvisningar

uttrycklig föreskrift meddelas om avdragsrätten ifråga.

De till Bförslaget hörande anvisningarna rörande inkomst av fast

egendom utgöra i huvudsak ett upprepande av de föreskrifter, som upptagas

under punkt l:o) i anvisningarna till nu gällande skatteförordning.

— I förbigående anmärkes, att vad som skall förstås med skogs ingångsvärde,

då ägaren förvärvat fastigheten genom köp, felaktigt avfattats

i Bförslaget. — Emellertid har i föreliggande förslag tillagts

en bestämmelse, som nu saknas, nämligen att avdrag icke får ske för

71

värdeminskning å byggnad, som icke har något egentligt inflytande på

egendomens avkastning. Dylik begränsning i avdragsrätten för värdeminskning

å byggnad vill kammarrätten icke för sin del förorda, helst

det ofta nog torde bliva förenat med viss svårighet att avgöra, huruvida

byggnaden är av sådan beskaffenhet som nyss nämnts eller ej.

25 §.

Beträffande intäkter av naturaförmåner torde bestämmelsen därom

böra kompletteras på sätt under 24 § anmärkts.

Enligt Aförslagets motivering (sid. 437) skola bostadsbyggnader

åt personal vid industriell verksamhet betraktas såsom använda i rörelsen,

såvida de tillhöra rörelseidkaren, varemot dennes egen bostad faller

under förvärvskällan annan fastighet, även om bostaden är inrymd i

lägenhet inom den honom tillhöriga industrifastigheten. Vad sålunda

framhållits torde få anses riktigt, men synes bestämmelse härom lämpligen

böra intagas under punkt l:o) i de till 25 § hörande anvisningarna

(sid. 88).

På sätt i punkt 2:o) av samma anvisningar föreskrives skall särskild

uppskattning av trädgårdsprodukter icke äga rum, utan skall förmånen

av trädgård till bostad inräknas i värdet av bostadsförmånen.

Emot denna föreskrift, som innebär ett frångående av vad som nu gäller,

har kammai-rätten icke något att erinra. Möjligen skulle dock för undvikande

av missförstånd böra tilläggas, att bestämmelsen i fråga icke

avser sådana trädgårdar och produkter därifrån, som falla under någondera

av förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse eller yrke.

Slutligen torde punkt 3:o) av anvisningarna böra kompletteras

med att avdrag icke är medgivet för kapitalavbetalning å skuld eller

beräknad ersättning för arbete, som utförts av den skattskyldige själv

eller hans hustru.

26 §.

Enligt denna paragraf skall såsom intäkt räknas under beskattningsåret

upplupen ränta, ändå att räntan icke till betalning förfallit.

Detta överensstämmer visserligen med vad som för närvarande får anses

gälla, ehuru uttrycklig föreskrift om vilken ränta som skall deklareras

och tagas till beskattning nu saknas. Kammarrätten vill emellertid

ifrågasätta, huruvida icke i stället borde till grund för beskattningen

läggas den ränta, som under inkomståret förfallit till betalning. En

sådan anordning skulle helt visst mera ansluta sig till det förfarande,

som i allmänhet praktiseras. Det torde exempelvis allenast i undantagsfall

72

förekomma, att obligationsinnehavare deklarerar annan obligationsränta

än sådan, som han under nästföregående år uppburit eller ägt uppbära.

Annorlunda ställer sig visserligen förhållandet med dem, som yrkesmässigt

idka handel med värdepapper, men ränteavkastningen skall härvid

anses härflyta icke av föreliggande förvärvskälla, utan av förvärvskällan

rörelse eller yrke. För kammarrätten synes det föga lämpligt, att

ett lagstadgande kommer till stånd, som a priori kan antagas icke komma

att av vare sig allmänheten eller taxeringsmyndigheterna efterlevas.

De anvisningsbestämmelser, som hänföra sig till 26 §, lämnas av

kammarrätten utan erinran.

27 §.

Om, på sätt kammarrätten beträffande ränteavkastning ifrågasatt,

till grund för beskattningen lägges den ränta, som under inkomståret

förfallit till betalning, torde jämväl uppskattningen av den avkastning,

som härflyter av förvärvskällan avkomstgivande rättigheter, böra avse

avkastning, som den skattskyldige under nämnda år ägt uppbära. Det

näst sista stycket av de till föreliggande paragraf hörande anvisningarna

skulle i sådant fall behöva omformuleras.

Sista stycket av samma anvisningar, vilket knappast har avseende

å annat än royalty, bör utgå, därest royalty, såsom kammarrätten under

17 § hemställt, kommer att anses såsom avkastning av rörelse.

28 §.

I första stycket av denna paragraf torde efter ordet »familj» böra

tilläggas orden »jämte tjänare».

Vidare synes lämpligen i paragrafen böra hänvisas till vad anvisningarna

innehålla om den olika tillämpning av paragrafens bestämmelser,

som skall äga rum, då ordnad bokföring lägges till grund för

deklarationen och då så icke är förhållandet.

Beträffande anvisningarna till förevarande paragraf (sid. 91—97)

torde i punkt l:o) orden »från särskilt anordnad försäljningslokal» böra

utbytas mot orden »å fast driftställe» (jfr 33 §). Det synes nämligen

icke föreligga anledning att icke såsom rörelse betrakta försäljning av

eget jordbruks eller dess binäringars produkter inom annan kommun

än den, där jordbruket bedrivits, i det fall att försäljningen ägt rum

å annat stadigvarande försäljningsställe än särskilt anordnad försäljningslokal.

Enligt samma punkt skall till rörelse eller yrke räknas yrkesmässig

byggnadsverksamhet, även där arbetet utföres för egen räkning.

Förslaget att låta sådan byggnadsverksamhet för egen räkning betraktas

såsom rörelse synes visserligen riktigt, men stadgandet torde knappast

kunna vinna tillämpning, med mindre byggmästare ålägges bokföringsplikt.

Eljest liirer avkastning av berörda verksamhet icke vara för

taxering åtkomlig i annan mån än så vitt den framträder i hyresavkastning

eller vinst vid fastighetsförsäljning. Emellertid håller kammarrätten

före, att avkastning av hyresfastighet bör, såsom för närvarande

får anses gälla, under alla förhållanden upptagas såsom avkastning av

annan fastighet och således jämväl för det fall att eu person, som yrkesmässigt

bedriver byggnadsverksamhet, för egen räkning uppfört byggnaden.

Den kommun, inom vilken byggnaden är belägen, synes nämligen

böra, oberoende av byggnadsverksamhetens resultat, bibehållas vid

rätten att beskatta fastighetens hyresavkastning i dess helhet. Begagnar

byggmästare ordnad bokföring, torde visserligen i densamma bland intäkterna

ingå hyresavkastningen av den egna fastigheten, men någon

svårighet att i deklarationen särskilja sådan avkastning från avkastningen

i övrigt bör icke uppstå, hälst om avdrag för skuldräntor icke får

ske. Likaledes bör avkastningen av fastigheter, som ägas av personer,

vilka driva handel med fastigheter, deklareras och taxeras såsom avkastning

av jordbruksfastighet eller annan fastighet. Därest kammarrättens

mening i nu ifrågavarande avseende vinner beaktande, erfordras ändrad

lydelse av punkt 3:o) i hithörande anvisningar.

I taxeringsärenden har stundom mött svårighet vid bedömande,

huruvida skattskyldigs affärsföretag, som icke bedrives under enhetliga

former, utgör en och samma rörelse med flera rörelsegrenar eller innefattar

skilda företag, d. v. s. huruvida en eller flera förvärvskällor föreligga.

Någon vägledande föreskrift i berörda avseende lämnas icke i

bevillningsförordningen eller dess anvisningar. I Aförslagets anvisningar

(sid. 92—94) hava förslagsställarne sökt uppställa vissa normerande

bestämmelser, ägnade att tjäna till ledning vid avgörande av dylika

frågor. Även om de sålunda föreslagna bestämmelserna icke äro tillräckliga

för vägledning vid alla de kombinationer av näringsföretag,

som kunna förekomma, anser sig kammarrätten icke hava anledning att

nu avstyrka desamma eller bestrida deras riktighet. Det torde dock —

gent emot vad motiveringen skulle kunna giva vid handen — böra

framhållas, att bestämmelserna näppeligen kunna förväntas medföra

någon avsevärd ändring i hithörande praxis, sådan denna numera utbildat

sig.

Sista stycket av punkt 3:o) (sid. 95) synes lämpligen böra upptaga

föreskrift jämväl för det fall att skattskyldig i sin rörelse försålt

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. 10

74

eller använt produkter från av honom drivet jordbruk med binäringar

eller beståndsdelar från jordbruksfastigheten. Åtminstone torde böra

hänvisas till vad härom sägs å sid. 84 i anvisningarna.

I punkt 4:o) torde tilläggas, att avdrag icke är medgivet för

kapitalavbetalning å skuld.

Enligt sista stycket av punkt 6:o) medgives avdrag för värdet å

driftsinventarier, som, fastän icke förslitna, utrangerats för att ersättas

med mera tidsenliga dylika. Sådan extra avdragsrätt synes kammarrätten

befogad, men för att taxeringsmyndigheterna må kunna tillse, att

dylikt avdrag, då det av den skattskyldige påfordras, icke av honom

för högt tillmätts, torde föreskrivas, att avdraget icke får ske, med

mindre utredning lämnas angående inventariernas anskaffningsår och

anskaffningsvärde samt beloppen av de avdrag för slitning av inventarierna,

som i beskattningsavseende kommit den skattskyldige till godo.

Såsom i motiveringen till Aförslaget (sid. 405 o. f.) framhålles,

givas vissa fall, då en omjustering av en enligt räkenskaperna riktigt

upptagen vinst måste i beskattningsavseende äga rum. Den som innehar

ett näringsföretag kan nämligen av en eller annan anledning låta

större eller mindre del av den vinst, som enligt normala förhållanden

bort belöpa å företaget, i stället framträda såsom ökad vinst hos annat

företag, vare sig detta senare företag innehaves av samma person, som

innehar det förra, eller av annan. Åro båda företagen här i riket skattskyldiga

för avkastningen av sin verksamhet, påkallas d}dik omjustering

för åstadkommande av riktig interkommunal beskattning; är åter det

ena företaget icke härstädes skattskyldigt för den vinst, som genom

ifrågavarande transaktioner för detsamma uppstår, är omjusteringen

erforderlig av fiskaliska hänsyn.

I Aförslagets anvisningar (sid. 99—100) — till vilka för övrigt

hänvisning synes böra lämnas i 28 § — finnas sålunda föreskrifter meddelade

om särskilt beräkningssätt för avkastning i nu angivna fall.

Enligt desamma får, med åsidosättande av den bokförda vinsten, avkastning

av näringsverksamhet — i de fall att näringsidkaren för förnödenheter

eller andra varor påtagligen betalt avsevärt högre eller betingat

avsevärt lägre pris än marknaden föranlett och sådan prissättning

kunnat användas, utan att näringsidkaren eller, om han är juridisk

person, delägarne eller medlemmarne därigenom tillskyndas förlust eller

minskad ekonomisk fördel — beräknas till belopp, vartill avkastningen

75

skulle hava uppgått, om gällande marknadspris lagts till grund vid

prissättningen.

Till en början kan emot det föreslagna stadgandets avfattning

anmärkas, att tillämplighetsområdet blivit för snävt. Tillämpningen av

det särskilda beräkningssättet begränsas nämligen till de fall, då vinstförskjutningen

från det ena företaget till det andra härleder sig av köp

eller försäljning av varor. Sådan förskjutning kan emellertid bero av

andra åtgärder. Exempelvis kan sålunda en person utan provision eller

annan ersättning eller mot avsevärt lägre eller högre ersättning än som

bort normaliter beräknas ombesörja försäljningar eller andra uppdrag

för ett näringsföretags räkning. Att dylika åtgärder kunna medföra en

obehörig förryckning av vederbörande kommuners beskattningsrätt,

något som även tilläventyrs avsetts, har erfarenheten bekräftat.

Vidare bör till förhindrande av dubbelbeskattning stadgandet kompletteras

med föreskrift därom att även den vinst, som genom antydda

åtgärder kommit att upptagas högre än vederbort, skall undergå justering

och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp, vartill avkastningen

skolat uppgå, därest åtgärderna icke vidtagits.

Med hänsyn till de svårigheter, som merendels torde vara förknippade

med en från bokföringen fristående beräkning av avkastningen,

och jämväl till angelägenheten att ett näringsföretags bokförda vinstresultat,

såvitt det i övrigt riktigt beräknats, icke vid uppskattningen

frångås, med mindre fullgiltiga skäl därtill föreligga, har enligt kammarrättens

mening med rätta i förslaget upptagits såsom förutsättningar för

stadgandets tillämpning dels att det skall vara påtagligt, att andra pris

än marknadspris betalts eller betingats, och dels att skillnaden mellan

dessa pris skall vara avsevärd. Såsom ytterligare garanti för att icke

det särskilda beräkningssättet må komma till användning i andra fall,

än då förutsättningarna för dess tillämpning uppenbarligen äro för handen,

synes det kammarrätten, åtminstone för det fall att båda kontrahenterna

äro skattskyldiga här i riket, lämpligen kunna föreskrivas, att stadgandet

i fråga får tillämpas allenast efter framställning av kronans ombud hos

prövningsnämnden eller efter besvär av vederbörande kommun, territoriell

stadsförsamling, municipalsamhälle och vägstyrelse ävensom av vederbörande

kronoombud. Härigenom skulle således i förevarande fall

taxeringsnämnderna uteslutas från befogenhet att tillämpa stadgandet

och i stället överlämnas åt prövningsnämnderna, eventuellt kammarrätten

att därmed i första hand taga befattning.

Det bleve i sådan händelse jämväl hos prövningsnämnderna fråga

i första hand kunde uppstå om vidtagande av sådana justeringsåtgärder

76

för undvikande av dubbelbeskattning, varom kammarätten nyss yttrat

sig. Härvid skulle kunna förväntas, att kronans ombud hos prövningsnämnderna,

även utan särskild föreskrift därom, komme att, då ovanberörda

åtgärder ägt rum mellan företag eller personer, skattskyldiga

inom olika län, sätta sig i förbindelse med varandra för att söka få

respektive yrkanden om höjning och sänkning av de skattskyldiges

taxering att sins emellan korrespondera.

Sedan sakkunnigas båda remitterade betänkanden avgivits, har

genom nådig förordning den 1 juli 1918 till 3 § av anvisningarna till

bevillningsförordningen fogats en tilläggsbestämmelse, avseende enahanda

ämne, som av kammarrätten nu berörts; och har genom särskild förordning

av samma dag likalydande stadgande upptagits under punkt

3:o) av anvisningarna till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Att dessa stadganden enligt kammarrättens mening lämna rum

för åtskilliga anmärkningar torde av det förestående framgå. De kunna

emellertid delvis tjäna till ledning vid erforderlig omarbetning och komplettering

av Aförslagets anvisningar i denna del. Sålunda torde lämpligen

den i förslaget upptagna förutsättningen för stadgandets tillämpning,

att prissättningen kunnat användas, utan att näringsidkaren eller,

om han är juridisk person, delägarne eller medlemmarne — varmed för

övrigt torde avses allenast majoriteten av delägarne eller medlemmarne

— därigenom tillskyndas förlust eller minskad ekonomisk fördel, böra

utbytas mot det i nämnda tilläggsbestämmelser angivna villkoret, att

transaktionerna skolat äga rum mellan näringsidkaren och någon, som

är ekonomiskt intresserad i hans närings företag eller kan öva inflytande

på företagets ledning.

Såsom kammarrätten i anledning av andra remisser haft tillfälle

erinra, kunna näringsidkare även genom andra åtgärder än som avses i

Aförslagets anvisningar och nyssnämnda tilläggsstadganden icke blott

åstadkomma minskad skattskyldighet till staten utan jämväl förrycka

kommunernas inbördes beskattningsrätt. Aktiebolag med ett fåtal delägare

kunna nämligen låta större eller mindre belopp, som i själva

verket utgjort vinst av verksamheten, utgå i form av löner, tantiémer

eller dylika förmåner till delägarne. Ändamålet med dylikt förfarande,

som synes alltmera praktiseras, är uppenbarligen, att vederbörande skola

undgå den dubbelbeskattning till staten, som vanlig utdelning å aktier

medför, men genom samma åtgärder kommer, för den händelse delägaren

är bosatt inom annan kommun än den, där bolagets verksamhet

bedrives, vinstmedel, som bort beskattas i sistnämnda kommun, att i

stället taxeras i delägarens bostadskommun. — Bostadsförening kan på

77

grund av särskilda avtal med sina delägare komma att redovisa hyresavkastning

till vida lägre belopp än vartill densamma efter hyresmarknaden

skulle kunna beräknas o. s. v.

Vad härefter angår frågan om särskilt beräkningssätt för den avkastning

eller inkomst, som för ekonomiska föreningar uppstått av näringsverksamhet,

vill kammarrätten kraftigt understryka riktigheten av de

skäl, som både i Aförslagets motivering (sid. 407—422) och i motiveringen

till Bförslaget (sid. 248—258) framhållits till stöd för en omläggning

av dylika föreningars kommunala beskattning. De förmåner

i beskattningsavseende, som under vissa förutsättningar nu tillerkännas

ekonomiska föreningar, låta sig icke förlikas med intresseprincipen, vara

kommunalbeskattningen huvudsakligen måste vila. Det kan således icke

försvaras, att ett näringsföretag, därför kommunen i ett eller annat avseende

får vidkännas kostnader eller olägenheter, skall'' undgå skattskjddighet

till kommunen eller erhålla skattelindring allenast av den anledningen

att företaget iklätt sig formen av kooperativ förening. De sociala

eller allmännyttiga skäl, som åberopats för ekonomiska föreningars undantagsställning

i beskattningsavseende, kunde möjligen hava visst fog

så länge kooperationsväsendet icke nått någon större utveckling, utan den

kooperativa rörelsen huvudsakligen bestod i mindre försäljnings- eller

inköpsföreningar, men kunna desamma knappast tillerkännas giltighet

numera, då kooperationen utvecklat sig därhän att den innesluter både

kommersiella och industriella företag av stor omfattning.

Enligt Aförslaget får uppskattning av ekonomisk förenings avkastning

ske med ledning av gällande marknadspris, då vid köp eller

försäljningar mellan föreningen och dess medlemmar prisen å varorna

påtagligen varit avsevärt högre eller lägre än marknadsprisen.

Enligt Bförslaget åter skall ekonomisk förenings inkomst av rörelse

eller yrke, där ej sådana förutsättningar föreligga, att inkomsten kan

uppskattas efter de grunder, som i allmänhet gälla, beräknas till minst

åtta procent av årsomsättningen. Bestämmelserna härom återfinnas i

41 §.

Att uppskattning efter gällande marknadspris måste antagas ofta

erbjuda viss vansklighet, är förut framhållet. Särskilt gäller detta i

fråga om sådana företag, vilkas verksamhet — såsom i allmänhet konsumtionsföreningars

— går ut på försäljning av en mängd olika varuslag.

Beträffande nämnda föreningar medgiver också Aförslaget subsidiärt,

att uppskattning får ske efter omsättningens storlek.

Det synes emellertid önskvärt, att för samtliga ekonomiska föreningar,

vilka hava till ändamål att främja medlemmarnes ekonomiska

78

intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarne

eller avsätta alster av medlemmarnes verksamhet, uppskattningen

lägges å en fastare grund, än den Aförslaget erbjuder; och har

kammarrätten ur denna synpunkt velat förorda Bförslagets bestämmelser

härutinnan. I vad Landén till motivering för sitt förslag anfört anser

sig ock kammarrätten kunna instämma.

Beträffande 41 § i Bförslaget må dock anmärkas, att 2 mom. av

samma paragraf bör utgå. Högre taxeringsmyndighet bör nämligen

givetvis få pröva, huruvida förutsättningarna för det särskilda beräkningssättet

äro för handen, liksom ock huruvida omsättningens storlek

riktigt beräknats m. m.

Vid produktionsförenings taxering efter det särskilda beräkningssättet

kan inträffa, att dubbeltaxering uppstår därigenom att i medlemmarnes

uppskattade intäkter ingå köpeskillingarna för de till föreningen

sålda varorna med hela sitt belopp. Riktigast vore även i dylika fall,

att uppskattningen av medlemmarnes intäkter finge omjusteras. Praktiska

svårigheter torde emellertid lägga hinder i vägen för dylik justering.

Det lärer ock kunna förväntas, att om produktionsföreningarna

underkastas den skärpning i skattskyldigheten, som förslagen åsyfta,

föreningarna komma att i sina mellanhavanden med medlemmarne begagna

sig av normala prissättningar, varigenom antydda dubbeltaxeringar

undvikas.

29 §.

Emot de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna av delvis ny

innebörd har kammarrätten icke annan erinran än i fråga om avdrag

för resekostnader och ökning i skattskyldigs levnadskostnader, som påkallats

därav att skattskyldig i och för tjänst, arbetsanställning eller hit

hänförligt uppdrag vistats utom bostadsorten. Med vad paragrafen härutinnan

innehåller böra jämföras anvisningsbestämmelserna å sid. 98,

punkt 4:o). Det kan måhända icke bestridas, att de synpunkter, som

legat till grund för de nu föreslagna föreskrifterna, hava visst fog. Men

å andra sidan kunna desamma icke frånkännas obillighet; och kan det

förväntas, att de vid tillämpningen skola ofta nog föranleda osäkerhet

och tveksamhet hos såväl de skattskyldige som hos taxeringsmyndigheterna.

Det synes kammarrätten med billighet och rättvisa mera

överensstämmande, att skattskyldig — oberoende av huruvida han är

bosatt å den ort, där han har sin huvudsakliga verksamhet eller ej —

tillerkännes avdrag för ovanberörda kostnader i varje fall, då de varit

för tjänstens, arbetsanställningens eller uppdragets fullgörande erforder

-

79

liga och således icke rimligen kunnat undvikas. Eu sålunda formulerad

avdragsrätt skulle ock vid tillämpningen erbjuda mindre svårighet. I

kontrollsyfte torde emellertid böra föreskrivas, att skattskyldig, som påkallar

avdrag för kostnader av ifrågavarande slag, i deklarationen uppgiver

det belopp, varmed avdraget av honom beräknats.

Enligt nådiga förordningen den 23 april 1918 har förutom ortstillägg

för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat jämväl

förmån av fri bostad med uppvärmning och belysning förklarats icke

skola såsom inkomst taxeras. Motsvarande tillägg torde böra intagas i

föreliggande paragraf.

Beträffande vidare de till förvärvskällan tjänst hörande anvisningarna

bör, därest motsvarande ändring sker av föreskrifterna rörande förvärvskällorna

kapital och avkomstgivande rättigheter, uppskattningen förklaras

avse den skattskyldiges löneförmåner, som under nästföregående kalenderår

förfallit till betalning. \ idtages sådan ändring i första stycket av

punkt 2:o), bör andra stycket av samma punkt utgå.

Medeltalsber åkning.

31 §.

Kammarrätten beaktar till fullo de skäl, som i motiveringen till

Aförslaget (sid. 493—499) anförts till stöd för införande av medeltalsberäkning

vid uppskattning av avkastning från förvärvskällorna jordbruksfastighet

samt rörelse eller yrke.

Allvarliga olägenheter äro emellertid förknippade med sådan beräkning.

Såsom i motiveringen jämväl framhålles blir nämligen vid

medeltalsberäkning avkastningen i vissa fall överbeskattad och i andra

fall icke till fullo beskattad. Lämnar ett affärsföretag under ett visst

år avsevärt högre avkastning än vanligt, skulle för den skattskyldige

icke möta allför stora svårigheter att nedbringa skattskyldigheten för

denna avkastning genom en mer eller mindre formell ombildning av

företaget.

Då kammarrätten anser sig böra åtminstone tillsvidare avstyrka

anordnande av medeltalsberäkning, har dock den väsentliga anledningen

härtill varit hänsyn till de tekniska svårigheter, som för såväl de skattskyldige

som taxeringsmyndigheterna uppenbarligen komma att möta

vid sådan beräkning. Dessa svårigheter erhålla sin belysning av förslagets

anvisningar rörande medeltalsberäkning (sid. 107—109). Redan

frågan, huruvida förvärvskällan jordbruksfastighet varit väsentligen oför

-

80

ändrad eller ej, kan vara vansklig nog att avgöra. Förutsättningen att

förvärvskällan skall vara väsentligen oförändrad torde dock icke kunna

eftergivas beträffande avkastning av jordbruksfastighet och borde rätteligen

gälla jämväl för medeltalsberäkning av avkastning i förvärvskällan

rörelse eller yrke. Det torde ock allenast varit vanskligheten att

lämna normerande anvisningar för de olika fall, då sistnämnda förvärvskälla

borde anses väsentligen oförändrad och då så icke skulle vara förhållandet,

som föranlett förslagsställarne att icke uppställa ifrågavarande

villkor för medeltalsberäkning beträffande rörelse eller yrke. Beskattningsnämnderna

skulle väl knappast kunna verkställa medeltalsberäkning

utan att hava tillgång till de båda nästföregående årens deklarationer

och uppskattuingslängder. I det stora antal fall, då taxering ändras av

kammarrätten eller regeringsrätten först efter det taxeringarna för ett

eller flera av de närmast följande åren redan blivit verkställda, skulle,

för så vitt förutsättningarna för medeltalsberäkning föreligga, ett upprivande

av dessa senare taxeringar bliva följden. Härmed bär kammarrätten

blott velat påpeka en del av de med medeltalsberäkning förbundna

svårigheterna och olägenheterna.

Tillerkännes kommunerna rätt till fondering i vidsträcktare mån

än nu är förhållandet, torde därmed lämpligen främjas det huvudsakliga

syfte, som medeltalsberäkningen avser att tjäna, nämligen att motverka

alltför stark rubbning av skattetrycket å olika beskattningsföremål under

år, då på grund av konjunkturförhållanden eller andra omständigheter

vissa förvärvskällors avkastning i mera avsevärd mån understiger den

normala. Skulle emellertid framdeles behovet av ytterligare åtgärder

för sådant ändamål visa sig erforderligt, torde frågan om medeltalsberäkning

då kunna återupptagas. Anordnande av sådan beräkning kan

förväntas låta sig lättare genomföras, sedan taxeringsmyndigheterna

under någon tid hunnit förskaffa sig erfarenhet om den nya kommunalbeskattningen

i övrigt.

Kammarrätten tillåter sig slutligen hänvisa till vad handelskammaren

i Gävle anfört i föreliggande fråga.

Beskattningsort för avkastning.

33 §.

I fråga om vinst, som innehavare av upplåten avverkningsrätt till

skog berett sig genom avverkningen, har tveksamhet stundom rått, inom

vilken kommun sådan vinst borde beskattas. Numera förfares i all

-

81

mänhet så att om den, som avverkat skogen, använder virket i egen

träförädlingsrörelee eller eljest låter virket före dess avyttring förädlas,

vinsten å skogsavverkningen inräknas i den å träförädlingen belöpande

inkomsten och den samfällda inkomsten bevillningstaxeras å den eller

de orter, där förädlingen skett. Bedrives skogsavverkningen åter utan

samband med träförädling, bevillningstaxeras inkomsten av avverkningen

i den kommun, där den skattskyldige är mantalsskriven, eller,

om han för sin verksamhet har kontor inom annan kommun än mantalsskrivningsorten,

i den kommun, där kontoret är beläget. Är den skattskyldige

icke mantalsskriven här i riket och har han ej heller kontor

härstädes, bevillningstaxeras inkomsten av skogsavverkningen i den

kommun, där avverkningen ägt rum.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län har hemställt

om uttrycklig bestämmelse om beskattningsorten för avkastning

av skogsavverkning och föreslagit, att sådan avkastning skall under alla

förhållanden tagas till beskattning i den kommun, inom vilken avverkningen

bedrivits. Härvid torde dock avses allenast skogsavverkning

utan samband med träförädling.

Då skogsavverkning utan sådant samband i allmänhet bedrives

yrkesmässigt,. därvid yrkesutövaren plägar utsträcka sin verksamhet till

ett flertal kommuner, måste alltså, därest avkastningen skulle beskattas

inom kommun, där avverkningen ägt rum, fördelning av avkastningen

i regel komma till stånd. Med avseende å svårigheterna vid dylik fördelning

och då avverkningen inom en viss kommun i allmänhet är av

mera tillfällig beskaffenhet, synas övervägande skäl tala för att ingen

rubbning sker i det förfarande, som nu i allmänhet praktiseras. Kammarrätten,

som antager, att de remitterade förslagen icke åsyfta ändring

härutinnan, har emellertid icke något att erinra däremot, att uttryckliga

bestämmelser i förevarande avseende meddelas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län har vidare

föreslagit, att vinst vid realisation av fast egendom skall, jämväl i det

fall att försäljningen icke sker i samband med jordstyckning, taxeras i

kommun, inom vilken egendomen är belägen. Kammarrätten, som ej

heller kan förorda detta förslag, vill här blott påpeka, att för den,

som yrkesmässigt bedriver köp och försäljning av fastigheter, bleve

en uppdelning av avkastningen å respektive kommuner synnerligen

vansklig.

Kammarrätten har under 17 § förordat, att royalty skall anses

såsom avkastning av rörelse. Praktiska skäl tala emellertid emot att

sådan avkastning tages till beskattning å alla de orter, där näringsföreTJtl.

över 1917 års kommunalskatte för slag. 11

82

taget, varifrån royaltyn utgår, kan enligt 33 § bliva skattskyldig! till

avkastningsskatt. Royalty synes nämligen böra taxeras å allenast en

ort. Det torde därför lämpligen kunna föreskrivas, att roalty taxeras i

kommun, där det företag, av vilket roaltyn utgår, haft sin huvudsakliga

verksamhet.

Om de enskilda järnvägarna undantagas från avkastningsbeskattning,

bör bestämmelsen om beskattningsort för järnvägsdrifts avkastning

utgå ur föreliggande paragraf.

34 §.

Därest avkastningen av med patronatsrätt förenad rättighet att

uppbära tionde eller ersättning därför samt avkastning av frälseränterätt

komma att hänföras till avkastning av jordbruksfastighet, bör tredje

stycket av paragrafen utgå.

35 §.

Enligt denna paragraf, varmed torde jämföras 3 mom. av 36 §,

skall såsom bostadskommun anses icke blott den kommun, där skattskyldig

för taxeringsåret författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven,

utan jämväl annan kommun, där han minst sex månader av

samma år är bosatt. För dylik uppdelning av den beskattningsrätt, som

enligt nu gällande bestämmelser i sin helhet tillkommer mantalsskrivningskommunen,

hava i motiveringen (sid. 471—472) anförts skäl, som

icke kunna frånkännas visst beaktande. Då kammarrätten emellertid

befarar, att den sålunda föreslagna uppdelningen skulle komma att medföra

svårigheter och oreda vid taxeringarna och i många fall föranleda

dubbelbeskattning, har kammarrätten ansett sig böra avstyrka densamma.

Det får ej heller förbises, att fördelning av avkastning mellan olika bostadskommuner

kan ytterligare invecklas genom den fördelning mellan

bostads- och verksamhetskommuner, som enligt 36 § 2 mom. skall i

vissa fall äga rum. För övrigt kan framhållas, att den huvudsakliga

fördelen för kommunerna av den i 35 § föreslagna uppdelningen skulle

bestå däri att skattskyldig, som under taxeringsårets sex första månader

inflyttat till viss kommun men där icke blivit för samma år mantalsskriven,

. finge redan under detta år därstädes beskattas för en del av

avkastningen, men att denna fördel kan uppvägas av den beskattningsrätt

till hela avkastningen, som eljest skulle tillkomma kommunen med

avseende å därstädes mantalsskriven person, vilken under taxeringsårets

förra hälft avflyttar till annan kommun.

Sista stycket av 35 § torde möjligen böra kompletteras med före

-

83

skrift om bostadskommun för sådan juridisk person — utom oskift

dödsbo — som icke längre vid taxeringsårets ingång existerar.

36 §.

Att avkastning av förvärvskällan tjänst skall under vissa förutsättningar

beskattas i verksamhetskommunen innebär en nyhet, som

kammarrätten anser sig kunna förorda. Givetvis kan sådan fördelning

vid taxeringsarbetet medföra vissa svårigheter, vilka icke böra underskattas.

Ur denna synpunkt synes det kammarrätten tillrådligt att i

större grad än förslaget innehåller inskränka området för fördelningsbestämmelsernas

tillämpning. Från fördelning i nu ifrågavarande avseende

synes sålunda lämpligen böra undantagas avkastning, som understigit

5,000 kronor. Av avkastning, som uppgår till lägst nämnda belopp,

skulle alltså i verksamhetskommunen taxeras en tredjedel av det

belopp, varmed avkastningen överstigit 2,000 kronor.

Därest i enlighet med kammarrättens hemställan allenast mantalsskrivningsorten

kommer i betraktande såsom bostadskommun, erfordras

ändring av 2 mom., varjämte 3 mom. ävensom de i anvisningarna å

sid. 107 anförda exemplen skulle utgå.

Beträffande de i anvisningarna till Aförslaget upptagna föreskrifterna

om fördelning av avkastning mellan flera kommuner (sid. 101—106)

lämnar kammarrätten desamma i huvudsak utan erinran.

I avseende å de allmänna grunderna för fördelning av rörelses

avkastning anser sig dock kammarrätten böra avstyrka vad förslaget

innehåller om åtgärder i syfte, att varje rörelsegren kommer att draga

sina särskilda omkostnader. Visserligen kan invändning icke göras

emot riktigheten av en sådan särbelastning av de olika rörelsegrenarna,

liksom ej heller mot att det föreslagna förfarandet rörande dylika omkostnader

skulle leda till riktigt resultat. Men förslaget kan antagas

komma att medföra ett väl så invecklat deklarations- och taxeringsarbete.

Svårigheter komma ock säkerligen ofta att möta vid bedömande, huruvida

kostnader äro att hänföra till kategorien av »särskilda omkostnader»

eller ej. Önskvärdheten av reda och enkelhet vid taxeringarna och att

icke alltför stort fält lämnas öppet för interkommunala beskattningstvister

har för kammarrätten givit anledning till dess avstyrkande av

nu ifrågavarande fördelningsbestämmelser.

Komma nu antydda bestämmelser icke till stånd, bör därav betingad

ändring vidtagas i Aförslagets föreskrifter om fördelning av

bankrörelses samt försäkringsrörelses avkastning ävensom av avkastningen

från jordbruksfastigheter inom skilda kommuner.

84

Vad angår fördelning av järnvägsdrifts avkastning, därest avkastningsskatt

anses böra för sådana företag utgöras, upptager Aförslaget

ungefär enahanda bestämmelser, som härutinnan för närvarande gälla.

Järnvägsstyrelsen har emellertid på skäl, som synas välgrundade, föreslagit

en sådan omläggning av fördelningen, att densamma i stället sker

efter förhållandet mellan beloppen av utbetalda skattepliktiga avlöningsförmåner

inom respektive kommuner. Kammarrätten vill för sin del förorda

vad järnvägsstyrelsen, med vilken Svenska järnvägsföreningen i

huvudsak instämt, sålunda föreslagit; fördelningen torde dock böra grundas

å samtliga avlöningsförmåner, även om de icke varit skattepliktiga.

I fråga om fördelning av avkastning utav rörelse, som avser att

med hjälp av ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk energi,

har kammarrätten icke funnit de i Aförslaget härutinnan upptagna bestämmelserna

i och för sig föranleda någon erinran. Dessa bestämmelser

hava emellertid icke avseende å avkastningen från statens kraftverk, då

ju enligt Aförslaget staten är frikallad från avkastningsbeskattning. Därest

nu staten, på sätt kammarrätten förordat, ålägges kommunal skattskyldighet

för avkastning, uppstår frågan, huruvida avkastning av statens

kraftverk, i den mån densamma bör anses vara kommunal beskattningunderkastad,

skulle kunna fördelas med ledning av ifrågavarande bestämmelser.

Vattenfallsstyrelsen, som icke funnit obilligt, att staten till

kommunen erlägger skatt för inkomst av rörelse i samma utsträckning

som enskilda affärsföretag, har i fördelningsfrågan framhållit, att då i

en framtid ett över hela landet utgrenat ledningsnät torde komma att

matas med elektrisk energi från ett flertal staten tillhöriga kraftstationer,

det icke skulle kunna avgöras, huru stor del av den från en kraftstation

härledande energien tillförts viss kommun, och att redan för

närvarande en hel del svårigheter skulle möta vid fördelningen.

Landén har i sitt förslag upptagit anvisningsbestämmelser för det

fall att ägare av vattenverk eller kraftstation försålt vatten eller elektrisk

energi till annan, som sedermera till förbrukning utdistribuerat vattentillgången

eller den elektriska energien. Huruvida dessa bestämmelser,

vilka synas kammarrätten kunna förordas, eller därmed analoga skulle

kunna tillämpas beträffande statens kraftverk sins emellan och därmed

de av vattenfallsstyrelsen påpekade svårigheterna undanröjas, tilltror

kammarrätten sig icke utan ytterligare utredning kunna avgöra. Anses

staten böra åläggas kommunal skattskyldighet för avkastning av sina

kraftverk, vill kammarrätten därför hemställa, att frågan om fördelningsgrunderna

beträffande sådan avkastning underkastas särskild undersökning.

85

Vidkommande slutligen de i Aförslaget upptagna bestämmelserna

för fördelning av avkastning, som härflutit av yrkesmässigt utövad

byggnadsverksamhet eller av fastighetshandel, torde samma bestämmelser

böra utgå, därest, i eldighet med kammarrättens hemställan under

28 §, avkastning av hyresfastighet skall — även för det fall att fastigheten

äges av person, som yrkesmässigt utövar byggnadsverksamhet,

eller utgör föremål för fastighetshandel — deklareras och taxeras såsom

avkastning av förvärvskällan annan fastighet.

I Aförslagets motivering (sid. 464 — 465) har upptagits frågan,

huruvida i sådana fall, där rörelse bedrives inom en kommun, men i

rörelsen sysselsatta arbetare till större antal äro boende inom annan

kommun, denna senare borde erhålla del i den på rörelsen belöpande

kommunalskatten. Eiserman och von Volcker hava därvid — och häri

instäfnmer kammarrätten — ansett det icke böra ifrågasättas, att den

kommun, där rörelsen icke bedrivits men inom vilken näringsföretagets

arbetare till större eller mindre antal äro bosatta, skulle lå med driftskommunen

direkt konkurrera om beskattning av företagets avkastning,

så att densamma för beskattning fördelades mellan de båda kommunerna.

I stället hava bemälde sakkunniga velat förorda, att näringsföretaget

ålades speciell bidragsskyldighet till arbetarnes bostadskommun utöver

den allmänna bidragsskyldigheten till driftskommunen. Såsom motivering

för att en dylik speciell bidragsskyldighet skulle rättvisligen kunna

åläggas näringsföretaget anföres, att det rimligen kan fordras av ett

näringsföretag, som stadigvarande sysselsätter exempelvis 50 arbetare

eller därutöver, att det i driftskommunen ombesörjer bostäder för sina

arbetare. För egen del kan kammarrätten icke skänka sin anslutning

till det sålunda framkastade förslaget. Vad som åberopats till stöd för

näringsföretagets bidragsskyldighet till den främmande kommunen synes

ock kammarrätten sakna bärande grund. För övrigt skulle ju, även

om bostäder funnes tillgängliga för arbetarne inom driftskommunen,

näringsföretaget i allt fall åligga bidragsskyldighet till annan kommun,

där dess arbetare till visst antal föredragit att bosätta sig. Bidragsskyldigheten

till arbetarnes bostadskommun synes i stället böra åläggas

den driftskommun, som genom arbetarnes bosättning i den förra kommunen

beredes lindring i sina kostnader, och borde bidragsbeloppet

ungefär motsvara de sålunda för driftskommunen inbesparade kostnaderna.

Ifrågavarande mellauhavande mellan de båda kommunerna skulle,

därest överenskommelse dem emellan icke kunde träffas, lämpligen

kunna regleras genom vederbörande länsstyrelses försorg, i vilket fall

de av länsstyrelsen givna förordnandena givetvis måste tid efter annan

86

revideras. Då emellertid denna fråga, enligt vad Eiserman och von

Wolcker framhållit, skall tagas under närmare övervägande vid behandlingen

av övriga frågor om speciell bidragsskyldighet till kommunerna,

har kammarrätten icke ansett sig böra i vidare mån än nu skett uttala

sig i föreliggande spörsmål.

Skattefria avdrag.

38 §.

Förslaget att låta ett skattefritt minimibelopp gälla för alla skattskyldige,

oberoende av de utav dem åtnjutna avkastningsbeloppens storlek,

finner kammarrätten välgrundat. Då såsom skäl för att från beskattning

bör undantagas visst belopp såsom skattefritt bland annat

anförts, att skälig hänsyn bör tagas till ett för alla nödvändigt minimum

av underhållsmedel (sid. 505), hade kunnat ifrågasättas, huruvida ej

avdraget bort differentieras efter olika prisförhållanden å olika orter.

Då emellertid enligt 39 § 1 mom. i där angivna fall frågan om levnadskostnadernas

storlek i allmänhet inom orten kommer i betraktande, samt

det för kommunalbeskattningens del är förenat med viss vansklighet att

vid olika minimiavdrag låta avdragsbeloppen avsevärt skilja sig från

varandra, har kammarrätten icke velat påyrka dylik differentiering.

Enligt 1 mom. äga juridiska personer — med de undantag, vartill

2 mom. föranleder — icke rätt till skattefria avdrag. Då emellertid

såsom skäl härför anföres, att juridiska personer äro fritagna från skyldighet

att erlägga kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, gäller

detta skäl icke för oskift dödsbo, som i förslaget fått sig sådan skattskyldighet

ålagd. I vilket fall som helst bör enligt kammarrättens

mening oskift dödsbo erhålla förmånen av skattefritt avdrag. Likaså

torde sådant avdrag jämväl böra äga rum vid beskattning av avkastning,

som avliden person i livstiden åtnjutit; avfattningen av 1 mom.

synes emellertid härför lägga hinder i vägen.

Beträffande bestämmelserna i 2 mom. må anmärkas, att då handelsbolag,

kommanditbolag och rederi i avseende å skattskyldighet till

avkastningsskatt likställas med aktiebolag, föreningar och andra juridiska

personer, konsekvensen torde fordra, att någon avdragsrätt för förstnämnda

bolag och rederier icke medgives. Bestämmelserna om dylik

avdragsrätt torde ock vara ägnade att försvåra och inveckla taxeringsarbetet

och skulle kunna föranleda till ett obehörigt nedsättande av

bolagens och rederiernas skattskyldighet därigenom att såsom delägare

i desamma upptoges personer, som eljest icke skulle därtill ifråga

-

87

komma. Förevarande moment bör alltså enligt kammarrättens mening

utgå.

Med avseende å jordbrukares hemmavarande, i jordbruket sysselsatta

barn innebära bestämmelserna i 24 och 38 §§, att då barnets avlöningsförmåner

— oberoende av dess ålder — uppgått till lägst 510

kronor, motsvarande belopp får såsom omkostnad avdragas från intäkterna

av jordbruket, varemot barnet taxeras till avkastningsskatt för ett

beskattningsbart belopp av lägst 10 kronor. Hava avlöningsförmånerna

understigit 510 kronor, taxeras icke barnet men från jordbrukets intäkter

får, så framt barnet vid nästföregående års utgång uppnått 15

års ålder, avräknas ett belopp av högst 200 kronor. Det må icke förbises,

att genom ifrågavarande anordningar jordbrukares avkastningsbelopp

kan komma att avsevärt nedbringas; frestelse att genom övervärdering

uppbringa barnens avlöningsförmåner, så att för dessa beskattningsbart

belopp uppstår, ligger ock nära till hands. Möjligen

skulle därför kunna ifrågasättas, att såsom förutsättning för särskild beskattning

av barnens avlöningsförmåner föreskrives viss minimiålder för

barnen, exempelvis 18 eller 21 år. Stadgas sådan åldersgräns för i

jordbruk sysselsatta hemmavarande barn, bör motsvarande föreskrift

meddelas i fråga om skattskyldigs hemmavarande, i hans rörelse eller

yrke sysselsatta barn.

39 §.

Kammarrätten har icke ingått i närmare undersökning om lämpligheten

av de i 1 mom. angivna beloppen och procentsatserna. Möjligen

erfordras beträffande ifrågavarande belopp och procentsatser viss

revision i den mån normala prisförhållanden i den allmänna marknaden

åter inträda.

Efterbeskattning av avkastning.

40 §.

Beträffande frågan om den debiteringsprocent, efter vilken kommunalskatt,

som grundar sig å efterbeskattning, skall utgå, skilja sig

A- och Bförslagen från varandra, i det att enligt det förra förslaget

debiteringsprocenten skall vara den, som gällt för det år, efterbeskattningen

avser, medan enligt det senare förslaget skatten skall uträknas

efter den procent, som gäller för det år, varunder efterbeskattningen

äger rum. Utan tvivel äro A förslagets bestämmelser härutinnan teoretiskt

riktiga. Men övervägande praktiska skäl synas kammarrätten tala

88

till förmån för den i Bförslaget intagna ståndpunkten, som jämväl överensstämmer

med vad som för närvarande gäller i avseende å de på

eftertaxering till inkomstbevillning grundade kommunalutskylder. Kammarrätten

anser sig alltså böra i föreliggande fråga förorda Bförslaget.

Då vid avkastningsbeskattning någon progression i skattebelastningen

icke skall ifrågakomma, torde — därest frågan om debiteringsprocenten

bestämmes på sätt kammarrätten förordat — det icke befinnas

behövligt att, såsom i anvisningarna till Aförslaget (sid. 109)

föreskrives, hålla efterbeskattningen i sär från den taxering till avkastningsskatt,

som i vanlig ordning åsättes den skattskyldige, utan torde

det efterbeskattade avkastningsbeloppet lämpligen kunna sammanläggas

med det i ordinarie ordning uppskattade beloppet, varigenom tillämpningen

av bestämmelserna om skattefria avdrag ock vinner förenkling.

4 kap.

Kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst.

41 §.

Enligt Aförslaget åligger kommunal skattskyldighet för inkomst

allenast enskilda personer och oskifta dödsbon. Juridiska personer,

med undantag för oskifta dödsbon, äro således från dylik skattskyldighet

fri tagna.

\ ad till en början angår utländska juridiska personer lärer icke

någon invändning kunna göras emot deras fritagande från nu ifrågavarande

skattskyldighet. Då för enskilda personers skyldighet att till

kommunen utgöra skatt för inkomst förutsättes, att de äro här i riket

bosatta, bör däremot svarande förutsättning ock gälla för juridiska personers

skattskyldighet.

Beträffande åter inländska juridiska personer måste enligt kammarrättens

mening den grundprincipen upprätthållas, att inkomsten skall i

sin helhet tagas till beskattning men å andra sidan icke får till någon

del dubbelskattas. Huruvida härvid inkomsten bör beskattas hos den

juridiska personen såsom sådan eller hos dess medlemmar eller delvis

hos den förre och delvis hos de senare, får för hvarje särskild grupp

av juridiska personer bero av praktiska hänsyn, men först och främst

av vad kommunernas inbördes beskattningsrätt kräver.

89

Ur dessa synpunkter har kammarrätten icke något att erinra mot

Aförslaget, i vad det avser kommunal skattskyldighet för inkomst, som

åtnjutits av oskift dödsbo samt av handelsbolag, kommanditbolag, rederi

och enkelt bolag.

Beträffande aktiebolag, varunder här och i det följande inbegripas

jämväl solidariska bankbolag, äro desamma enligt Aförslaget fritagna

från kommunal inkomstbeskattning, varemot delägarne åligger sådan

beskattning för uppburen utdelning från bolaget. Den del av bolagets

inkomst, som icke utdelas till delägarne, blir således från beskattningen

undantagen. Kammarrätten kan för sin del icke tillerkänna giltighet

åt de skäl, som av förslagsställarne (sid. 523—531) anförts till stöd

för en dylik, emot ovannämnda grundprincip stridande anordning. Att

aktiebolagen icke hava någon personlig skatteförmåga i egentlig mening

må väl äga sin teoretiska riktighet, men bör givetvis, lika litet som i

fråga om skattskyldighet till staten, föranleda till skattefrihet i förhållande

till kommunen. Vidare gäller — därom äro alla ense — att det

kommunala beskattningsväsendet bör ordnas fristående från det statliga.

Hava aktiebolagen i avseende å statsbeskattningen blivit i förhållande

till andra skattesubjekt för hårt belastade, synes sålunda denna omständighet

icke böra hindra ett rationellt ordnande av den kommunala

beskattningen. Det avgörande skälet för Aförslagets ställning i nu

ifrågavarande avseende torde emellertid hava varit — förutom berättigad

strävan att undvika dubbelbeskattning — svårigheten att bestämma

beskattningsorten för aktiebolagen samt i händelse av flera beskattningsorter

att med en progressiv beskattningsmetod fördela inkomsten till

beskattning mellan dessa orter. En dylik teknisk svårighet, vars övervinnande

väl icke varit omöjligt, bör dock ej få föranleda till att en

viss grupp av företag, nämligen de, som tagit formen av aktiebolag,

skall erhålla så avsevärda förmåner i kommunalt beskattningsavseende,

som Aförslaget för dem medför. Förslagsställarne framhålla själva, att

i nämnda avseende komma aktiebolagen eller rättare deras förvärv att

i förhållande till enskilda personers inkomst intaga en gynnad ställning.

Men jämväl för bolagen sins emellan verkar frånvaron av en vid sidan

av objektbeskattning ställd inkomstbeskattning otillfredsställande, då ju

i sådant fall bolagen utan hänsyn till deras olika skuldbelastning och

oberoende således av deras olika skattekraft skola under i övrigt lika

förhållanden beskattas lika. Den utjämnande faktorn, som den kommunala

inkomstskatten är avsedd att utgöra, erfordras ej minst för

åstadkommande av riktig avvägning av skattebördan inom en och

samma grupp av skattskyldiga.

Uti. över 1917 års komniunalskatteförslag.

12

90

Om således enligt kammarrättens mening aktiebolagen icke böra

fritagas från kommunal inkomstbeskattning, är det å andra sidan ej

mindre angeläget, att bolagens inkomst icke i sin helhet eller till någon

del göres till föremål för dubbelbeskattning. Sådan dubbelbeskattning

skulle emellertid uppstå, om bolaget taxerades för hela sin inkomst och

dessutom aktieägarne för utdelningen från bolaget. Med rätta har såsom

en av det nuvarande kommunala beskattningsväsendets brister framhållits,

att kommunen är betagen möjlighet att uttaga bidrag av sådana

kommunmedlemmar, vilka utan att vara skattskyldiga till kommunen

för fast egendom erhålla sin inkomst uteslutande av aktier. Det bör

ej heller ifrågasättas annat än att i ett reviderat kommunalt beskattningssystem

utdelning å aktier skall upptagas till beskattning hos aktieägaren

i hans bostadskommun. För undvikande av antydda dubbelbeskattning

bör alltså vid bolagets kommunala inkomstbeskattning

inkomsten minskas med det därav till delägarne utdelade beloppet.

Därest den kommunala inkomstskatten, såsom kammarrätten förordat,

icke göres progressiv, böra inga skattetekniska hinder anses ligga i

vägen för en dylik anordning. Och jämväl med en progressiv beskattning

skulle nog anordningen låta sig försvaras, då ju progressionen i

allt fall kommer till uttryck, ehuru fördelad å både bolagets och delägarens

hand.

Då emellertid kommunal- beskattning för utdelning å aktier hittills

icke ägt rum och följaktligen kan, om bostadskommunen tillerkännes

beskattningsrätt till hela den av aktieägaren uppburna utdelningen,

befaras föranleda en alltför stark förskjutning av beskattningsrätten till

förmån för vissa kommuner, särskilt större stadskommuner, där aktieägare

till större antal pläga vara bosatta, kan ifrågasättas, huruvida

icke lämpligen allenast en del av vad aktieägaren uppburit i utdelning,

exempelvis hälften, bör i aktieägarens hand taxeras i hans bostadskommun,

i vilket fall aktiebolaget vid beräkning av dess beskattningsbara

inkomst skulle åtnjuta avdrag blott för den del av utdelningen, som

hos aktieägarne toges till beskattning.

Vad angår beskattningsorten för aktiebolags inkomst kan ej ifrågasättas,

att beskattningen skulle förläggas till den kommun, med vilken

bolaget icke har annan förbindelse än att bolagets styrelse där har sitt

säte. Den eller de kommuner, där bolaget bedrivit sin verksamhet

eller eljest varit till avkastningsskatt skattskyldig^ framträda givetvis

såsom de till inkomsten mest skatteberättigade. Härav följer, att en

uppdelning av inkomsten måste kunna äga rum för beskattning inom

olika kommuner. Vid sådan fördelning skulle kunna förfaras så, att

91

bolagets samfällda inkomst — d. v. s. deri sammanlagda avkastningen

efter frånräknande av skuldräntor m. m. — minskas med den del därav,

vilken skall såsom utdelning beskattas hos aktieägarne, samt återstoden

fördelas i samma proportion, vari bolagets avkastning blivit inom ''respektive

kommuner tagen till beskattning, med iakttagande därvid att sådan

avkastning av skogsbruk, som icke taxeras till avkastningsskatt, får

ingå i beräkningen såsom om den taxerats till sådan skatt i den kommun,

där skogsbruket bedrivits, samt att annan av bolaget åtnjuten avkastning,

som icke varit avkastningsbeskattning underkastad, såsom utdelning

å aktier m. m., får antagas hava avkastningsbeskattats i den

kommun, där bolaget haft kontor (huvudkontor). Skulle bolaget ej haft

något kontor, står kanske ej annan utväg till buds än att såsom kontorskommun

anse den kommun, där styrelsen har sitt säte.

Göres den kommunala inkomstskatten icke progressiv, böra alltså

inga svårigheter möta vid bestämmande av aktiebolagens beskattningsort

och i avseende å fördelningen av deras inkomst mellan flera beskattningsorter.

Annorlunda ställer sig nog förhållandet vid progressiv

beskattning, för vilken egentligen förutsättes, att inkomsten i dess helhet

taxeras å allenast en ort. Utvägar torde dock kunna anvisas för eu

fördelning av inkomsten jämväl vid progressiv beskattning enligt Aförslagets

system. Exempelvis kunde det maximiskattebelopp, som belöper

å hela inkomstens progresserade belopp, uppdelas mellan de beskattningsberättigade

kommunerna i enlighet med ovan antydda fördelningsgrunder,

varefter det maximiskattebelopp, som folie å varje särskild

kommun, finge av kommunen tagas i anspråk till så stor del, vartill

den för kommunen gällande debiteringsprocenten berättigade.

I sammanhang med frågan om skattskyldighet för aktiebolag till

kommunal inkomstskatt har i Aförslaget till behandling upptagits spörsmålet

om vad som bör förstås med utdelning å aktier. Förslagsställarne

hava därvid kommit till det resultat, att såsom sådan utdelningskall

anses icke blott årsutdelning utan jämväl utdelning vid bolagets

upplösning, dock med undantag för utdelning, vilken består i aktier i

annat bolag, som vid det förras upplösning övertager dess verksamhet,

ävensom för sådan utdelning, som innefattar återbetalning av inbetalt

kapital. Bestämmelser härom hava intagits i anvisningarna å sid. 114.

En så vidsträckt omfattning av begreppet utdelning å aktier lärer

icke böra godtagas. Enligt kammarrättens mening bör till sådan utdelning

hänföras allenast vanlig årsutdelning. Vad aktieägaren vid

bolagets upplösning därifrån bekommer utgör nämligen för honom återbetalning

av inbetalt kapital eller återbetalning av erlagd köpeskilling —

92

respektive utbetalning av vad som motsvarar aktiernas värde vid tiden

för deras förvärv genom benefikt fång — eller ock vinst, därför aktieägaren

enligt båda förslagen skall såsom nu beskattas, så framt förutsättningarna

för vinstbeskattning föreligga. Att någon reel skillnad

skulle förefinnas mellan det fall att aktieägaren i ett likviderande bolag

erhåller kontant utdelning och det fall att han bekommer aktier i annat

bolag, kan kammarrätten icke för sin del inse. A sid. 529 framhålles

det oegentliga i att om, vid överflyttning av bolagsverksamhet från ett

bolag till annat, exempelvis en aktie i det likviderande bolaget å nominellt

belopp av 1,000 kronor, men av aktieägaren inköpt för 4,000

kronor, motsvarande aktiens kursvärde, utbytes mot en aktie i det andra

bolaget å nominellt 4,000 kronor, ifrågavarande aktieutbyte skulle anses

hava tillfört honom inkomst av 3,000 kronor, utgörande skillnaden

mellan aktiernas nominella belopp. Om nu, för att fullfölja exemplet,

aktieägaren i utbyte mot aktien i det likviderande bolaget erhåller en

aktie i det andra bolaget å ett nominellt, emot kursvärdet svarande

belopp av 1,000 kronor och därjämte i kontanta penningar 3,000 kronor,

eller han avstår från aktien i det andra bolaget och därför erhåller

4,000 kronor i penningar, måste det väl för honom te sig lika oegentligt,

att han genom bolagsupplösningen skall anses hava erhållit inkomst,

som väl i båda fallen skall beräknas till 3,000 kronor.

Med rätta framhålles å sid. 530, att utdelning av s. k. gratisaktier

i sammanhang med överflyttning till aktiekapitalet av besparade

vinstmedel icke utgör beskattningsbar inkomst. Men då sedermera

göres gällande, att den del av aktiekapitalet, som utgör gratisaktiernas

nominella belopp, skall vid bolagets upplösning underkastas beskattning

hos delägarne, blir härav följden, att om av två personer, som till samma

pris inköpt aktier i bolaget, den ene därvid erhållit gratisaktier och den

andre vanliga aktier, den förre skulle vid bolagsupplösningen beskattas

hårdare än den senare. En dylik beskattning borde förutsätta, att

gratisaktier kunde i den allmänna marknaden skiljas från andra aktier

och erhålla lägre kursvärde än de senare.

De nu ifrågavarande anordningarna hava betingats av angelägenheten

att delägare i aktiebolag med kort varaktighet icke skola undgå

skattskyldighet för utdelning från bolaget genom att låta med utdelningen

anstå till dess bolaget upplöses. Med det sätt, varpå enligt

kammarrättens mening frågan om aktiebolags och dess delägares kommunala

beskattning bör ordnas, framträder emellertid ingen betänklighet

mot att låta besparade vinstmedel lämnas skattefria vid bolagets upplösning,

vare sig dess verksamhet överflyttas å annat bolag eller ej,

93

då ju dessa medel redan äro i bolagets hand till fullo beskattade. Det

skall lätt visa sig, att alla de svårigheter i förevarande avseenden, varmed

förslaget laborerar, vinna sin naturliga utjämning med det av

kammarrätten förordade systemet.

Vad härefter angår ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag

skola desamma enligt Aförslaget vara fritagna från kommunal

beskattning för inkomst, varemot medlemmarne skola kommunalt

beskattas för utdelningen. Åven för dessa föreningar och bolag kan

således inträffa, att inkomsten i sin helhet eller till någon del lämnas

obeskattad. Till undvikande av denna oegentlighet och jämväl av praktiska

hänsyn synas ekonomiska föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag

böra åläggas skattskyldighet för hela inkomsten samt medlemmarne

frikallas från skattskyldighet för utdelningen.

Övriga juridiska personer liksom deras medlemmar äro enligt Aförslaget

fritagna från kommunal skattskyldighet för inkomst. Åtskilliga

av dessa juridiska personer torde av samma skäl, som föranlett deras

undantagande från skattskyldighet till avkastningsskatt, jämväl böra

befrias från skattskyldighet för inkomst. Såsom huvudregel bör emellertid

gälla, att de äro kommunalt skattskyldiga för inkomst, men icke

medlemmarne för utdelning.

Sådana sammanslutningar, vilka utan att vara juridiska personer

i egentlig mening, skola enligt 3 § 2 mom. a) i förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt därunder inbegripas, nämligen ägare av

för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar och andra

likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnes

gemensamma räkning, bliva likaledes enligt Aförslaget kommunalt

skattefria för inkomst, och någon beskattning hos delägarne ifrågasättes

ej heller. Enahanda blir förhållandet med sådana gruvbolag, som omnämnas

i 67 § gruvestadgan den 16 maj 1884, och deras delägare.

Samtliga ifrågavarande sammanslutningar, men icke deras delägare såsom

sådana, synas emellertid böra för sin inkomst åläggas skattskyldighet

till kommunen.

Då anvisningsbestämmelserna (sid. 110) i någon mån modifiera

stadgandet i andra stycket av 41 § rörande skattskyldighet för oskift

dödsbo, torde detta stadgande böra förses med följande tillägg: »dock

med iakttagande av vad i anvisningarna närmare stadgas».

Den i 41 § intagna föreskriften rörande de förhållanden, efter

vilka frågan, huruvida någon är svensk eller utländsk medborgare samt

här i riket bosatt eller ej, skall bedömas, torde böra upptagas bland

94

gemensamma eller allmänna bestämmelser. Föreskriften hänför sig

nämligen icke blott till 41 § utan även till 45 § (jfr anmärkning under

18 §)•

Enligt Bförslaget gäller såsom regel, att juridiska personer äro

skyldiga att för hela sin inkomst erlägga inkomstskatt till kommunen

samt att av sådan anledning medlemmarne äro för utdelningen skattefria.

Härifrån göres dock den väsentliga avvikelsen, att delägare i

aktiebolag och solidariska bankbolag skola kommunalt beskattas för utdelning

från bolaget. För bolagen åter gäller den allmänna regeln.

Den i bevillningslagstiftningen och därpå grundade kommunala

beskattningen uttryckligen fastställda principen, att dubbelbeskattning

icke får förekomma, skulle således med Landéns förslag frångås. Kammarrätten

har vid flera tillfällen framhållit vikten av att denna på riktiga

grunder vilande beskattningsprincip upprätthålles. I avseende å

statsbeskattningen föreligger väl redan i viss mån avvikelse från nämnda

princip, i det att aktiebolagen efter en särskild skatteskala, byggd på

förhållandet mellan bolagets kapital och årsvinst, påföres inkomstskatt

för sin vinst utan avdrag för utdelning till delägarne och de senare

beskattas för hela sin utdelning. Till försvar för denna anordning har

framhållits, att statsmakterna i avseende å ansvarighet för gäld berett

aktiebolagen förmåner framför andra skattskyldiga, vilka förmåner borde

kunna kompenseras av skärpt beskattning till staten. Med hänsyn till

de skilda grunder, efter vilka inkomstskatt till staten utgår för aktiebolag

och för andra skattskyldiga, kan ock möjligen sägas, att aktiebolagens

och dess delägares taxering till denna skatt icke framträder

såsom reell dubbeltaxering. Den i Bförslaget anordnade beskattningen

av aktiebolagens vinst och delägarnes utdelning från bolagen innebär

däremot verklig dubbelbeskattning, och vad som ansetts kunna gälla

till försvar för att låta både bolagen och delägarne erlägga inkomstskatt

till staten äger ingen giltighet, när det gäller den kommunala

beskattningen.

Kammarrätten har i det föregående uttalat sig för att kommunal

beskattning av utdelning å aktier bör äga rum, dock att dubbelbeskattning

härigenom icke må uppstå. Med Bförslagets skattesystem, som

för avkastning och inkomst inrymmer allenast en beskattningsform, den

partiella inkomstskattens, torde emellertid, för undvikande av dubbelbeskattning,

den utvägen knappast kunna tillgripas, att vid aktiebolagens

taxering deras vinst minskades med utdelningens belopp, enär härigenom

95

den kommun, inom vilken bolagets verksamhet bedreves, kunde i sin

beskattningsrätt bliva alltför mycket kringskuren. Åven om exempelvis

blott hälften av utdelningen beskattades hos delägarne och bolagens

beskattningsbara vinst således minskades med allenast utdelningens

halva belopp, måste i ett system, där avkastningsbeskattning saknas,

verksamhetskommunens beskattningsintresse i allt fall antagas bliva allt

för litet tillgodosett. I själva verket låter sig föreliggande fråga icke

tillfredsställande lösas med det av Landén valda beskattningssystemet;

och kammarrätten har ock i det föregående framhållit denna konsekvens

såsom en av de väsentliga brister, som vidlåda systemet i fråga.

42 §.

Därest, på sätt kammarrätten under 41 § förordat, juridiska personer

ålägges skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst,

böra i 42 § upptagas undantagsbestämmelser i avseende å vissa juridiska

personer, vilka bestämmelser torde böra stå i överensstämmelse med

motsvarande stadganden om frikallelse från skyldighet att utgöra avkastningsskatt.

Staten samt kommuner och andra menigheter synas, därest avkastningsbeskattning

för dem ifrågakommer, dock böra från kommunal

inkomstbeskattning undantagas.

Grunderna för taxering av inkomst.

43 §.

Beträffande den i första rummet under 2:o) angivna förvärvskällan

har kammarrätten under 17 § såsom sin mening uttalat, att värdet av virke,

som ägare eller brukare av jordbruksfastighet därstädes avverkat samt

använt för ny- eller ombyggnad å fastigheten, bör anses såsom avkastning.

Godkännes denna uppfattning, bör dels den i 43 § angivna inskränkningen

i omfattningen av ifrågavarande förvärvskälla och dels

sista stycket av punkt l:o) i de till samma paragraf hörande anvisningarna

(sid. 112) utgå.

Berörda förvärvskälla avser sådant skogsbruk, vars avkastning

skulle accisbeskattas. Därest i enlighet med kammarrättens under 17 §

uttalade uppfattning till avkastningsskattepliktigt skogsbruk hänföres

sådant skogsbruk, varigenom tillgodogöras andra skogseffekter än virke

eller tillgodoses behovet av vedbrand samt stängsel-, slöjd- och byggnads

-

96

virke å den såsom jordbruksfastighet taxerade egendom, varifrån virket

tagits, skulle alltså till intäkter av nu ifrågavarande förvärvskälla räknas,

bland annat, värdet efter ortens pris av virke, som ägare eller brukare

av såsom jordbruksfastighet taxerad egendom därstädes avverkat samt

använt för tillgodoseende av annan egendoms behov av vedbrand samt

stängsel-, slöjd- och byggnadsvirke. Anvisningsbestämmelserna rörande

förvärvskällans intäkter skulle i enlighet härmed omredigeras (sid. 111).

I anvisningarna torde, i överensstämmelse med vad som föreskrives

i anvisningarna till skatteförordningen, angivas, att kostnad för

grundförbättring, såsom torrläggning av mossar och andra sankmarker,

som icke äro att hänföra till produktiv skogsmark, sänkning av vatten

och dylikt icke får avdragas.

Kammarrätten har under 16 § erinrat, att icke blott avkastning

av jordbruksfastighet, annan fastighet samt rörelse eller yrke utan jämväl

annan avkastning bör för att bliva underkastad avkastningsbeskattning

hava härflutit av förvärvskälla här i riket. Godkännes denna

mening, torde i 43 § böra såsom särskild förvärvskälla angivas, utom

fast egendom samt rörelse eller yrke i utlandet, jämväl kapital, avkomstgivande

rättighet, tjänst och annan förvärvsverksamhet därstädes.

Därest, såsom kammarrätten under 41 § förordat, ekonomiska föreningar

och ömsesidiga försäkringsbolag ålägges kommunal skattskyldighet

för inkomst och delägarne fritagas från skattskyldighet för utdelning,

bör ur förteckningen å förvärvskällor utgå andel i ekonomisk

förening och ömsesidigt försäkringsbolag. I varje fall synes utdelning

till delägare i ömsesidigt försäkringsbolag kunna i beskattningsavseende

betraktas såsom återbetalning av erlagda premier och följaktligen icke

underkastas inkomstbeskattning. Däremot torde, för den händelse juridiska

personer och därmed likställda sammanslutningar i enlighet med

Aförslaget icke skola erlägga inkomstskatt till kommunen, böra såsom

förvärvskällor upptagas andel i ideell förening, i gruvbolag, i så kallad

besparingsskog m. m.

44 §.

Huruvida avdrag för periodiska understöd icke bör medgivas i

andra fall än — på sätt i 3 mom. stadgas — då understöden utgått till

enskilda personer, synes kammarrätten tveksamt. Såsom skäl till Aförslagets

ställning i förevarande avseende torde väl åtminstone delvis

gälla, att juridiska personer, förutom oskifta dödsbon, äro enligt förslaget

fritagna från kommunal skattskyldighet för periodiska understöd

97

liksom för annan inkomst. Detta skäl skulle emellertid förfalla, om de

juridiska personernas skattskyldighetsfråga ordnades i enlighet med

kammarrättens förslag.

Enligt samma 3 mom. är avdrag intill visst belopp medgivet för

försäkringspremier och därmed jämförliga avgifter, som utbetalats för

den skattskyldiges och, om han är gift, jämväl hustruns liv-, kapital-,

livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring.

Avfattningen av detta stadgande torde böra bringas i överensstämmelse

med motsvarande stadgande i 21 §.

Har under beskattningsåret utdelning skett, utgörande återbetalning

av premier, skall enligt anvisningsbestämmelse å sid. 117 sålunda

bekommen utdelning gå i avräkning vid bestämmande av sistnämnda

avdrag. Denna föreskrift torde innebära, att återbetalning av premier

skall anses utgöra beskattningsbar inkomst. Därest emellertid försäk''

ringsanstalter, liksom andra juridiska personer, ålägges skattskyldighet

för sin vinst, varvid icke får från vinsten avräknas vad som därav såsom

premieåterbetalning disponeras för utdelning till försäkringstagarne,

bör någon beskattning för vinstutdelning i delägarnes hand icke ifrågakomma.

Då rätten till avdrag för försäkringspremier och därmed jämförliga

avgifter begränsats till ett avdragsbelopp av högst 200 kronor,

synes i varje fall frågan om dylik avräkning så pass oväsentlig, att den

föreslagna bestämmelsen om särskilt avräkningsförfarande lämpligen

kan utgå.

I detta sammanhang må påpekas, att den i anvisningarna till

gällande skatteförordning intagna bestämmelsen att, om vinstutdelningens

belopp skulle överstiga vad såsom premie för visst slags försäkring under

året utbetalats, skall överskottet anses vara beskattningsbar inkomst,

måste betraktas såsom principiellt oriktig.

Skyldighet att Ull kommunen erlägga skatt för förmögenhet.

45 §.

Därest, i enlighet med vad kammarrätten under 41 § förordat,

jämväl andra inländska juridiska personer än oskifta dödsbon ålägges

skyldighet att till kommunen erlägga skatt för inkomst, fordrar konsekvensen,

att de — under förutsättning att kommunal förmögenhetsbeskattning

kommer till stånd — tillförbindas enahanda skyldighet i

avseende å sin förmögenhet, såvitt nämligen de enskilda medlemmarne

icke äro skattskyldiga för den förmögenhet, som deras andelar i den

Uti. över 1917 års kommunalskatteför slag. • 13

98

såsom juridisk person framträdande samfälligheten representera. I 45 §

borde således upptagas bestämmelser, motsvarande stycket b) i 12 § av

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Utländska bolag,

som omnämnas i punkt c) av sistnämnda paragraf, synas däremot följdriktigt

icke böra underkastas kommunal skattskyldighet för förmögenhet.

Grunderna för taxering av förmögenhet.

46 §.

Såsom jämväl i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

stadgas skola enligt denna paragraf bland tillgångar vid förmögenhetsuppskattningen

upptagas smycken. Då emellertid föreskriften att såsom

förmögenhet skall deklareras och taxeras värdet av smycken, vilken

föreskrift för övrigt knappast överensstämmer med det angivna syftet

med förmögenhetsbeskattning, nämligen skärpt beskattning av fonderad

inkomst, i allmänhet icke torde efterlevas och ej heller lämpligen kunna

göras effektiv, anser kammarrätten både riktigast och lämpligast, att

smycken icke räknas till beskattningsbara förmögenhetstillgångar. Ingå

de såsom tillgångar i varulager, blir förhållandet naturligtvis annat.

Såsom förmögenhetstillgång synes jämväl rätt till royalty böra

upptagas.

Mot de under IV upptagna anvisningsbestämmelserna (sid. 117—

120), såvitt dessa hänföra sig till 46 §, har kammarrätten icke annan

erinran, än att om frälseränterätt skall, på sätt kammarrätten förordat,

fortfarande taxeras såsom fast egendom, föreskriften att frälseränta skall

hänföras till ränta, som avses i 46 § 2:o) h), bör utgå.

47 §.

Enligt första stycket av denna paragraf, vilket för övrigt torde

kunna erhålla en mera tillfredsställande avfattning, skall icke såsom

skuld anses kapitalvärdet av förpliktelse att för tid, som understiger

fem år, utgiva visst belopp i penningar eller varor. Då emellertid varje

förpliktelse att utgiva visst belopp i penningar eller penningars värde,

vare sig beloppet i och'' för sig utgör förpliktelsens kapitalvärde eller

för bestämmande av detta värde erfordras kapitalisering av beloppet,

otvivelaktigt utgör skuld för den förpliktade, även om förpliktelsen

avser kortare tid än fem år, torde den sålunda ifrå gasätta inskränkningen

i skuldbegreppets omfattning böra utgå.

99

48 §.

Orden »eller såsom ofri tomt i stad» böra följa närmast efter

ordet »åhöratt».

49 §.

Därest, på sätt kammarrätten under 7 § hemställt, byggnad å

annans mark skall åsättas taxeringsvärde till belopp, som motsvarar

byggnadens saluvärde, behöver särskild uppskattning av byggnadens

förmögenhetsvärde för dess ägare icke äga rum. Saluvärdet röner nämligen

inflytande, bland annat, av villkoren för besittningsrätten till den

mark, varå byggnaden är belägen. Kammarrätten har vidare under 6 §

föreslagit, att byggnad å jordbruksfastighet skall i alla de fall, där ej

i byggnadsägarens förmögenhet skall inräknas värdet av den mark, varå

byggnaden är belägen, betraktas såsom särskild taxeringsenhet och således

få sig särskilt taxeringsvärde åsatt. Godkännes detta förslag,

behöver ej heller i något fall vid uppskattning av jordägares förmögenhet

någon avräkning å jorbruksfastighetens taxeringsvärde vidtagas. Andra

stycket av 3 mom. skulle sålunda kunna i sin helhet utgå.

Vinner kammarrättens i det föregående framställda förslag om

undantagande från taxering av sådan byggnad å annans mark, vars

värde understiger 500 kronor, beaktande, torde i 49 § erfordras en

kompletterande föreskrift att, om fast egendom icke åsatts taxeringsvärde,

egendomen skall uppskattas till allmänna saluvärdet.

Beträffande de i 5 mom. omförmälda, förslaget bifogade tabellerna

III och IV, vilka äro lika lydande med de till gällande förordning om

inkomst- och förmögenhetsskatt ursprungligen hörande, med motsvarande

siffror betecknade tabeller, må erinras, att sistnämnda tabeller genom

nådiga förordningen den 1. juli 1918 utbytts mot nya tabeller, grundade

å senare dödlighetsberäkningar.

I fråga om kursnoterade värdepapper får enligt anvisningarna till

skatteförordningen det noterade värdet i vissa fall frångås. Dylika

värdepapper skola nämligen upptagas till det noterade värdet, så framt

omständigheterna föranleda till att detta verkligen motsvarar pris, som

under normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt vid

försäljning. Motsvarande ehuru något annorlunda avfattade bestämmelse

återfinnes i 6 § av förordningen om arvsskatt och skatt för gåva den

19 november 1914.

Enligt Aförslagets anvisningar (sid. 120) skall däremot under alla

100

förhållanden kursnoteringen ligga till grund för värdesättningen av nu

ifrågavarande värdehandlingar, dock att värdesättningen skall ske efter

viss medelkurs, nämligen medeltalet av kursnoteringarna i mitten och

slutet av nästföregående års tre sista månader.

En värdering efter allenast senaste kursnotering kan lämna alltför

stort spelrum för tillfälliga omständigheter å fondmarknaden, vadan

kammarrätten finner förslaget om värdering efter medelkurs befogat.

Sådan medelkurs synes dock böra avse längre tid än en och en halv

månad, såsom förslaget, på sätt det avfattats, innehåller. Lämpligen

skulle de kursnoteringar, vilkas medeltal borde följas vid värdesättningen,

kunna utgöras av dem, som ägt rum vid början, mitten och slutet av

nästföregående kalenderår, med iakttagande, vad aktier och lottbrev beträffar,

av de modifikationer, vartill nyemissioner eller andra dylika på

aktiernas eller lottbrevens värde inverkande omständigheter kunna föranleda.

Åven om värderingen av kursnoterade värdehandlingar bestämmes

att ske efter medelkursen för längre eller kortare tid, kunna dock särskilda

omständigheter föranleda, att uppskattningen i vissa fall blir

för hög. Sålunda kan en person i ett och samma bolag äga aktier

till så stort antal, att vid deras samtidiga utbjudande till försäljning

aktiens försäljningsvärde skall visa sig avsevärt understiga det i allmänhet

på detaljförsäljning grundade kursnoterade värdet. Detta senare

värde måste i sådana fall anses högre än aktiernas förmögenhets värde

för ägaren. Såsom handelskammaren i Göteborg påpekat, kan förhållandet

vara enahanda med s. k. förtrustade aktier eller andra aktier,

till vilka ägarens dispositionsrätt är inskränkt. Kammarrätten håller

följaktligen före att, på sätt för närvarande är medgivet, värdering efter

andra grunder än kursnoteringen bör få äga rum, då sådan värdering

påkallas av särskilda förhållanden. Med den i ovannämnda stämpelförfattning

begagnade formulering, som synes äga företräde framför den

i gällande skatteförordning förekommande, skulle alltså enligt kammarrättens

mening ifrågavarande anvisningsbestämmelse kunna så avfattas,

att värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptagas

till medeltalet av kursnoteringarna vid början, mitten och slutet av

nästföregående kalenderår, så framt icke särskilda omständigheter föranleda

att sålunda beräknat värde icke motsvarar pris, som kan antagas

hava varit påräkneligt vid försäljning under vanliga förhållanden. Att

skattskyldig, som i sin deklaration icke vid uppskattningen av sina

kursnoterade värdepapper följer medelkursen, skall angiva de särskilda

förhållanden, som av honom ansetts motivera ett frångående av kurs

-

101

beräkningen, liksom ock de grunder, vara lian stött sin uppskattning,

torde böra i kontrollsyfte föreskrivas. Uppgifter om medelkurserna,

vilkas uträkning torde böra ske genom statsmyndighets försorg, skola

givetvis finnas för allmänheten tillgängliga.

På sätt handelskammaren i Gävle framhållit, torde i föreskriften

om värdering av lager utav råämnen eller varor (sid. 120) orden »i detalj»

böra utgå.

I Bförslaget angivas icke några grunder för förmögenhetens beräkning,

utan hänvisas allenast (49 §) till den förmögenhetsberäkning, som

iiger rum enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Det

synes emellertid kammarrätten icke minst med hänsyn till den olika

ställning i legislativt avseende, som en kommunal skattelag och eu statens

skatteförordning intaga, vara riktigast, att fullständiga, med varandra

överensstämmande bestämmelser om grunderna för förmögenhetsberäkningen

finnas intagna i de båda författningarna.

I ett avseende skiljer sig dock enligt Bförslaget förmögenhetsberäkningen

vid taxering till kommunal förmögenhetsskatt från sådan

beräkning enligt gällande skatteförordning. Från förmögenheten skall

nämligen vid den kommunala beskattningen avräknas behållna värdet av

aktier i inländska aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag. Att

vid förmögenhetsberäkningen utesluta en så dominerande post som värdet

av aktier och banklotter synes kammarrätten innebära ett förryckande

av hela förmögenhetsbeskattningen. Ur synpunkten av önskvärd

följdriktighet i skattelagstiftningen måste kammarrätten för'' sin del bestämt

avstyrka dylik inkonsekvens. Den fördelning av skattskyldigs

skulder å aktier och övriga tillgångar, som erfordras vid förmögenhetsberäkning

enligt Bförslaget, är ock ägnad att inveckla deklarations- och

taxerings förfarandet.

Beräkning av kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.

51 §.

Enligt Aförslaget kombineras beskattningen av inkomst och förmögenhet

på enahanda sätt som i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

eller såmedelst, att till den uppskattade inkomsten lägges

en sextiondedel av den uppskattade förmögenheten, varefter det sammanlagda

beloppet, taxerat belopp, skall ligga till grund för beräkning

av den för inkomsten och förmögenheten gemensamt utgående skatten.

Enligt Bförslaget utgår åter särskild skatt för inkomst och särskild skatt

för förmögenhet, vilken anordning nödvändiggöres av systemet med par

-

102

tiell inkomstskatt att utgå å olika beskattningsorter. Enligt kammarrättens

mening bör jämväl inom Aförslagets ram juridiska personers

inkomst kunna tagas till beskattning inom olika kommuner, men detta

utgör i och för sig icke hinder för ovan angivna kombination, då de

juridiska personer, för vilka uppdelning av inkomsten mellan flera beskattningsorter

skulle ifrågakomma, icke äro för förmögenhet skattskyldiga.

Vid progressiv inkomst- och förmögenhetsbeskattning torde ovannämnda

kombination innebära den lämpligaste anordningen. Blir åter

beskattningen allenast proportionell, skulle möjligen ett särskiljande av

förmögenhetsbeskattningen från inkomstbeskattningen erbjuda ett enklare

och redigare taxeringsförfarande. Emellertid får ej bortses från önskvärdheten,

att den deklarerade förmögenhetens belopp icke blir för allmänheten

känt. Detta önskemål, som i Bförslaget anses vara uppnått

därigenom att i förmögenheten icke inbegripes värdet av aktier, vinnes

eljest genom den föreslagna kombinationen, vilken därför även vid ickeprogressiv

beskattning torde böra tillerkännas företräde framför systemet

med särskilda inkomst- och förmögenhetsskatter.

52 §.

Enligt A förslaget utgör det lägsta taxerade belopp, vid vilket

skyldighet för enskild person och oskift dödsbo att erlägga kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt inträder, 800 kronor, och har kammarrätten

ej något att häremot erinra. Alägges jämväl andra juridiska personer

än oskifta dödsbon skattskyldighet för inkomst, lärer för dem

motsvarande belopp böra bestämmas till 100 kronor.

Enligt Bförslaget kan åter skyldighet för enskild person att i mantalsskrivningskommunen

erlägga kommunal inkomstskatt inträda redan

vid en inkomst av 400 kronor. Givetvis måste med Bförslagets beskattningssystem,

däri avkastningsbeskattning icke ingår, minimiinkomsten

för skattskyldighets inträde i mantalsskrivningskommunen bestämmas till

lägre belopp än ovannämnda gränsbelopp av 800 kronor, men synes dock

lämpligen icke böra understiga 500 kronor eller samma belopp, vid vilket

i mantalsskrivningskommunen skattskyldighet till bevillning och, enligt

Aförslaget, skattskyldighet till avkastningsskatt inträda.

För samtliga juridiska personer inträder enligt Bförslaget skattskyldighet

vid en inkomst av 100 kronor. För oskift dödsbo torde

emellertid böra gälla samma gränsbelopp som för ogift enskild person.

Skyldighet att till kommunen erlägga skatt för förmögenhet inträder

enligt Aförslaget vid en uppskattad förmögenhet av 6,000 kronor

och enligt Bförslaget vid än lägre förmögenhet. Därest förmögenhet

över huvud skall undergå kommunal beskattning, anser dock kammarrätten

i varje fall, att förmögenhet, som understiger 10,000 kronor, bör

lämnas skattefri.

Därest beskattningen göres progressiv, har kammarrätten icke

något att erinra mot det sätt, varpå progi-essionen i Aförslaget anordnats.

Likaledes synes frågan om lättnader i skattebördan på grund av

försörjningsplikt gent emot maka och barn hava i samma förslag blivit

tillfredsställande löst; och vad i förslagets motivering (sid. 540—558) i

förevarande avseende anförts finner kammarrätten välgrundat. Systemet

för skattelindringen erbjuder ock den fördelen, att skattebeloppets (maximiskattens)

fastställande blir med tillhjälp av tabellerna en synnerligen

enkel operation. Göres beskattningen icke progressiv, torde enahanda

system, ehuru omarbetat, kunna komma till användning.

Kammarrätten vill emellertid framhålla att, ehuru försörjning av

maka och barn får anses inverka å skatteförmågan för inkomsttagare i

alla inkomstlägen, den lättnad i skattebördan, som enligt förslaget skulle

vid högre taxerade belopp tillkomma de skattskyldige, blir relativt så

obetydlig, att från densamma torde saklöst kunna bortses. De olika

skatteskalorna för ogifta och gifta skattskyldiga samt för skattskyldiga

med och utan barn synas därför kunna upphöra vid ett taxerat belopp

av exempelvis 30,000 kronor, därvid viss utjämning bör anordnas, så

att icke övergången blir alltför tvär.

Vid jämförelse mellan Aförslaget och Bförslaget i fråga om skattelindring

på grund av försörjning av maka och barn anser kammarrätten

företräde obetingat böra givas åt det förra förslaget. Frånsett den

med partiell inkomstskatt ofrånkomliga olägenheten, att skattelindringen

icke i varje fall kan ske å den samfällda inkomsten, må gent emot

Bförslaget anmärkas, att gränsen då avdragsrätt för försörjning av

hustru och barn upphör, nämligen vid ett enligt förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt taxerat belopp av 6,000 kronor, är för låg samt

att avdrag för hustru bör få ske jämväl i andra fall, än då hon åtnjuter

inkomst av arbete, då ju äktenskaps ingående lärer få anses verka större

nedsättning i skatteförmågan i det fall att hustrun icke åtnjuter någon

inkomst än då hon besitter sådan av det ena eller andra slaget. Skatteberäkningen

kräver ock ett mera invecklat förfarande än enligt Aförslaget.

Slutligen må påpekas, att i 3 mom. av 52 § bör angivas även

adopterat barn.

104

53 §.

Enligt 1 mom. får, när taxerat belopp uppgår till högst 3,000

kronor, avdrag med vissa belopp ske för det fall, att levnadskostnaderna

i kommunen eller visst område av kommunen äro synnerligen höga i

jämförelse med vad de äro inom riket i allmänhet. Motsvarande bestämmelser

saknas i Bförslaget.

Kammarrätten finner för sin del Landén hava i motiveringen (sid.

306—307) anfört giltiga skäl för sin mening att ifrågavarande s. k. ortsavdrag

icke lämpar sig vid kommunal beskattning. Anses emellertid

hänsyn vid avvägning av skattebördan böra tagas 1 ill dyrortsförhållanden,

torde dock avdragsbestämmelserna böra inskränkas att gälla blott

för visst område av kommunen, inom vilket levnadskostnaderna äro

väsentligt högre än inom kommunen i övrigt.

Bestämmelserna i 2 mom. motsvaras i Bförslaget av stadgandet i

46 § 2 mom. Enligt sistnämnda stadgande, för vars tillämpning får

förutsättas att det enligt skatteförordningen taxerade beloppet icke skall

överstiga 6,000 kronor, kunna ömmande omständigheter icke föranleda

fullständig skattefrihet, i det att den skattskyldige allenast erhåller nedsättning

i skatten med högst tre tiondelar av densamma. Utan att giva

det ena förslaget bestämt företräde framför det andra, vill kammarrätten

blott uttala, att det sätt, varpå Landén sökt ordna föreliggande avdragsIråga,

synes rätt så lämpligt. Måhända kunna dock Aförslagets bestämmelser,

vilka ansluta sig till skatteförordningens, erbjuda lättare

tillämpning.

Efterbeskattning av inkomst och förmögenhet.

55 §.

Beträffande denna paragraf tillåter sig kammarrätten hänvisa till

vad kammarrätten yttrat under 40 §. Därest den kommunala inkomstoch

förmögenhetsskatten blir progressiv, lärer dock icke kunna ifrågasättas

annat än att, såsom ock båda förslagen innehålla, eftertaxeringen

skall hållas i sär från den taxering, som i vanlig ordning åsättes den

skattskyldige.

105

Beskattningsort in. in. för inkomst och förmögenhet.

5G §.

Om på sätt kammarrätten förordat jämväl andra juridiska personer

äu oskifta dödsbon ålägges skattskyldighet till kommunen för inkomst,

erfordras kompletterande bestämmelser rörande beskattningsorten för

dylika personer. Kammarrätten får i sådant avseende hänvisa till sitt

yttrande under 41 §.

Särskilda bestämmelser.

59 §.

Med kommun avses i båda författningsförslagen allenast den s. k.

borgerliga primärkommunen — kommunen i egentlig mening — nämligen

socken, stad och köping med egen kommunalförvaltning. Det är

dessa kommuner, som utgöra de i förslagen avhandlade beskattningsorterna

för fast och lös egendom, avkastning, inkomst och förmögenhet.

Kommunal beskattningsrätt måste emellertid tillerkännas vissa särskilda

primära kommunbildningar — specialkommuner, såsom kyrkoförsamlingar,

vilka hava att särskilt för sig bestrida utgifter för kyrkliga och andra

ändamål, skoldistrikt, municipalsamhällen och köpingar, som ej bilda

egen kommun. Området för en kyrkoförsamling eller ett skoldistrikt

sammanfaller icke alltid med den borgerliga primärkommunens förvaltningsområde

utan kan omfatta blott en del av detta område eller delar

av flera dylika förvaltningsområden. Municipalsamhälle, liksom köping

utan egen kommunalförvaltning omfattar alltid blott eu del av en landskommun.

Om således en inom viss kommun belägen fastighet till särskilda

delar tillhör olika specialkommuner, måste uppdelning av taxeringsvärdet

å de särskilda specialkommunerna äga rum; tillhör fastigheten

allenast till någon del en specialkommun, måste beräknas, huru stor del

av taxeringsvärdet belöper å denna del av fastigheten. Motsvarande

uppdelning och beräkning måste i förevarande fall ske jämväl beträffande

fastighetens avkastning. Bedriver skattskyldig samma rörelse å flera

lästa driftställen inom samma borgerliga primärkommun men inom två

eller flera specialkommuner eller delvis inom och delvis utom specialkommuns

område, måste likaledes en den egentliga kommunalbeskattningen

ovidkommande uppdelning av rörelsens avkastning äga rum.

Den enligt Aförslaget kommunen tillerkända beskattningsrätten såsom

verksamhetskommun synes dock icke böra medgivas specialkommun,

Utl. över 1917 års kommunalskatteför slag. 14

106

liksom ej heller den av Kammarrätten avstyrkta beskattningsrätt, som

enligt 35 § i Aförslaget skulle tillkomma annan bostadskommun än

mantalsskrivningskommunen.

Då den kommunala skattelagen, såsom ovan nämnts, skall avse

allenast de egentliga kommunerna, synas de bestämmelser, som erfordras

för reglerande av specialkommunernas beskattningsrätt, icke böra inflyta

i berörda skattelag utan upptagas i vederbörande speciella författningar

och i taxeringsförordniugen. I denna förordnings 32 § finnas

för närvarande vissa, ehuru ofullständiga bestämmelser i förevarande

avseende intagna.

1 enlighet med vad kammarrätten sålunda uttalat skulle 59 §, vari

för övrigt avhandlas blott en grupp av specialkommuner, utgå och

ersättas med en hänvisning till vad i berörda hänseenden särskilt stadgas.

För övrigt må anmärkas, att denna paragraf erhållit oriktig avfattning,

ity att beskattningsrätt såsom verksamhetskommun enligt 36 § icke kan

tillfalla mantalsskrivningskommunen samt att för beskattningsrätt såsom

bostadskommun icke kan i varje fall uppställas fordran, att den skattskyldige

författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven inom

församlingen. Denna förutsättning kan nämligen ej gälla beträffande

enskild person, som avlidit form taxeringsårets ingång, liksom ej heller

för oskifta dödsbon och andra juridiska personer.

Aförslaget innehåller icke några bestämmelser rörande den ordning,

i vilken de olika skatterna få tagas i anspråk av kommunen, eller om

de mått, efter vilka beskattningsföremål av skilda slag skola gå i reparation

med varan dra för det kommunala skattebehovets fyllande. Föreskrifterna

härom äro nämligen avsedda att — på sätt för närvarande

äger rum — inrymmas i de egentliga kommunallagarna. Förslagsställarne

hava dock uppgjort tre olika alternativ till repartitionsgrunder

samt efter undersökningar rörande den verkan i kommunalbeskattningen,

vart och ett av dessa alternativ skulle medföra, velat förorda ett av de

uppställda alternativen.

Däremot upptager Bförslaget bestämmelser rörande repartitionsgrunderna.

Då det material, som vunnits vid den enligt nådiga förordningen

den 1 juli 1918 verkställda provtaxeringen, ännu icke hunnit slutligen

bearbetas, och de resultat, vartill provtaxeringen lett, således ännu

107

icke iiro tillförlitligen kända, anser kammarrätten sig för närvarande

icke böra ingå i bedömande om vilka grunder som må vara mest ägnade

att åstadkomma eu riktig fördelning å olika beskattningsföremål av

den kommunala skattebördan.

Huruvida föreskrifterna om repartitionsgrunderna böra intagas i

den kommunala skattelagen eller förbehållas åt de egentliga kommunallagarna

utgör en lämplighetsfråga. Med avseende därå att dessa föreskrifter

icke reglera frågor, som förekomma till avgörande vid taxeringsförrättningarna

— föreskrifterna lända i stället till efterrättelse för

dem, som hava att å kommunens vägnar verkställa debiteringen — samt

vidare olika repartitionsgrunder kunna tänkas ifrågakomma för de borgerliga

primärkommunerna och för landsting eller andra kommunbildningar,

synas dock övervägande skäl tala för att bestämmelserna i fråga

icke inflyta i skattelagen.

För ett bedömande av de föreliggande förslagens lämplighet såsom

underlag för en definitiv kommunal skattelagstiftning vore synnerligen

önskvärt att äga tillgång till den försiggångna provtaxeringens resultat.

Ty givet är, att de erfarenheter, som vinnas genom en omsättning av

förslagens bestämmelser i ett antal konkreta fall, måste giva mycket

värdefull ledning för bedömande av deras större eller mindre användbarhet.

Å andra sidan får dock de vid provtaxeringen framkomna

resultaten icke tilläggas alltför avgörande betydelse, enär dessa resultat

givetvis äro i hög grad beroende av de antagna repartitionstalen och

skulle kunnat bliva rätt väsentligen andra, om andra repartitionstal

kommit till användning.

Såsom en given förtjänst hos Aförslaget måste betecknas, att

detsamma i sina olika beskattningsformer söker bygga å fasta beskattningsprinciper.

Att vid dessas utformning i detalj åtskilligt brister i

följdriktigheten och att ej oväsentliga förenklingar kunna vidtagas, har

kammarrätten i det föregående påvisat. Erforderliga ändringar i dessa

delar kunna emellertid vidtagas utan att systemet därigenom rubbas.

Svårare ställer sig emellertid saken i fråga om förslagets ställning till

det rent personliga arbetet. Kammarrätten har funnit betänklighet

möta mot att — såsom förslaget innebär — med objektskatt belägga

något så rent personligt som den personliga arbetskraften, en anordning

som visar tillbaka å en principiell oriktighet. Att söka avhjälpa detta

genom anlitande av repartitionsgrunderna, så att för avkastning av andra

108

förvärvskällor än fast egendom och rörelse sättes ett lägre repartitionstal,

kan visserligen ifrågasättas, men synes knappast tillrådligt, då denna

anordning varder allenast en nödfallsutväg, som lämnar den principiella

oriktigheten orörd.

Vad angår Bförslaget är emot detsamma att anmärka, att i samma

beskattningsform — inkomstskattens — olika beskattningsprinciper infogats

och strida om inflytandet, varigenom enhetligheten och följdriktigheten

starkt förryckes. Vidare är den föreslagna objektskatten å

lös egendom otillfredsställande och drabbar mycket ojämnt olika arter

av näringsverksamhet, som borde vara likvärdiga. Förslaget lämnar

ej heller utrymme för den form av skogsbeskattning, som av olika skäl

måste vara den mest lämpliga, nämligen skogsaccisen. Den obestridliga

dubbeltaxeringen av utdelning å aktier måste även anses vara ett

avgjort fel. Då Bförslagets brister i nu berörda hänseenden så intimt

sammanhänga med förslagets hela skattesystem, att de svårligen kunna

genom ändringar i förslaget avhjälpas, har kammarrätten kommit till

den uppfattning, att en kommunalbeskattning, anordnad efter Bförslagets

linjer, knappast kan förordas.

Givet är, att vid uppbyggande av ett nytt kommunalt skattesystem

synnerlig hänsyn måste tagas till den rent tekniska sidan, så

att arbetet med taxering och debitering icke ställer alltför stora anspråk

på dem, som hava att tillämpa skattelagen. Skulle i detta hänseende

ettdera av de framlagda förslagen erbjuda avsevärt företräde, vore detta

ett talande skäl till dess förmån. Enligt kammarrättens mening är

dock så icke förhållandet. Den tekniska apparaten för beskattningens

genomförande måste helt visst bliva i stort sett densamma för båda

förslagen. Sådana de nu föreligga, ter sig visserligen Bförslaget mera

överskådligt och lättare tillämpligt än Aförslaget. Men detta beror

väsentligen därav, att Aförslaget tynges av en mängd detalj- och anvisningsbestämmelser,

som saknas i Bförslaget. Dessa bestämmelser,

som kammarrätten finner i det stora hela förtjänstfullt utarbetade,

böra emellertid finnas tillgängliga även vid en tillämpning av Bförslaget.

Antagandet att avkastningsbeskattning och inkomstbeskattning

enligt Aförslaget skulle medföra dubbelt taxeringsarbete mot enbär inkomstbeskattning

enligt Bförslaget är uppenbart oriktigt, då ju vid taxering

till inkomstskatt enligt båda förslagen först måste konstateras just

de avkastningsbelopp, som enligt Aförslaget taxeras till avkastningsskatt,

innan beräkningen för utfinnande av de beskattningsbara inkomstbeloppen

fullföljes. Tages vidare hänsyn till de svårigheter, som säkerligen

bliva förknippade med taxeringen till skatt för lös egendom en

-

109

ligt Bförslaget, samt till vanskligheten att enligt samma förslag åstadkomma

riktig fördelning av skuldräntor å fast egendom och rörelse eller

å flera fastigheter eller olika slag av rörelse i samma skattskyldigs hand

(jfr sid. 248—249 i Aförslaget), vågar Kammarrätten uttala det antagande,

att det ena förslaget icke medför större svårigheter för eller

kräver mera arbete av taxeringsmännen än det andra. Härvid förutsätter

dock kammarrätten, att medeltalsberäkning enligt Aförslaget

icke skall äga rum samt att bestämmelserna i samma förslag om fördelning

av avkastning till beskattning inom flera kommuner förenklas

på sätt kammarrätten hemställt.

Mot vårt nuvarande kommunala beskattningsväsende har den

huvudsakliga anmärkningen framställts, att näringsverksamhets bidragssk37ldighet

till kommunen är för knappt tillmätt i förhållande till den

skattebörda, som påvilar det personliga arbetet. Hen förskjutning av

skattetrycket från det personliga arbetet till näringsverksamhet, som

sålunda utgör ett huvudsakligt syfte med den kommunala skattereformen,

visar hän på behovet av en kommunal näringsskatt, som på ett effektivare

och mera rationellt sätt än skatt å lös egendom förverkligar

principen om beskattning efter intresse.

Eiserman och von Wolcker hava ock ägnat uppmärksamhet åt

möjligheten att i det kommunala beskattningsväsendet inordna en

näringsskatt samt uppgjort utkast till bestämmelser om sådan beskattning.

Skatteobjektet skulle utgöras av det i näringen nedlagda anläggnings-

och driftskapitalet av annat slag än fast egendom ävensom av

den kapitaliserade avkastningen till den del avkastningen överstigit Vis

av det i näringen använda kapitalet. För att emellertid värdet av

näringsidkarens eget arbete icke skulle inräknas vid kapitaliseringen,

skulle densamma beträffande enskilda näringsidkare ske medelst en skala,

som byggde på antagandet att ju större det i näringen använda kapitalet

vore, desto mindre berodde avkastningens storlek av näringsidkarens

eget arbete. Vid ett näringskapital intill 10,000 kronor skulle

kapitaliseringssiffran utgöra 0, l för att succesivt stiga till 10 vid ett

näringskapital av 480,000 kronor och därutöver. För aktiebolag skulle

meravkastningen alltid kapitaliseras efter siffran 10; värdet av affärsledarens

arbete kunde nämligen icke anses ingå i bolagets avkastning,

eftersom hans avlöning avdragits såsom omkostnad.

no

Såsom det huvudsakliga skäl, varför det sålunda gjorda uppslaget

icke av förslagsställarne fullföljts, torde få anses av dem uttalade tvivelsmål,

huruvida genom ovannämnda anordning det läte sig göras att

i avsevärd utsträckning förebygga den dubbelbeskattning av företagarens

egen arbetsförtjänst, som skulle ligga däri, att värdet av hans arbete

inginge i näringsskatten på samma gång hans behållna inkomst underkastades

inkomstbeskattning.

Såsom objekt för en näringsskatt kan emellertid även tjäna

näringsföretags avkastning ulan kombinering med det i näringen använda

kapitalet. Aven om avkastningen såsom sådan icke i varje särskilt

fall giver ett fullt tillförlitligt uttryck för näringsföretagets omfattning

och dess intressegemenskap med kommunen, torde dock i allmänhet

så vara förhållandet. För övrigt lärer aldrig ett näringsskatteobjekt

kunna så konstrueras, att detsamma skulle i varje fall precisera

graden av denna intressegemenskap. Avkastningen såsom objekt för

näringsskatt erbjuder visserligen icke samma stabilitet som det i näringslöretaget

investerade kapitalet, men även detta kan vara underkastat

nog så starka fluktuationer; och för övrigt torde i ett skattesystem,

som upptager en så stabil objektskatt som fastighetsskatt, åt nu ifrågavarande

synpunkt icke behöva tagas avgörande hänsyn.

Såsom kammarrätten i det föregående anmärkt, kan den i Aförslaget

upptagna avkastningsbeskattningen, i vad densamma träffar det

rent personliga arbetet, icke principiellt godtagas. Emellertid torde eu

ändring av A förslaget kunna vidtagas i sådan riktning, att avkastningsbeskattningen

komme att drabba allenast avkastning av jordbruksfastighet

och rörelse eller yrke, men eftergivas beträffande övriga förvärvskällor;

och skulle därmed föreligga en i sina huvuddrag angiven

reel näringsskatt.

I enskilda näringsföretags avkastning ingår emellertid värdet av

näringsidkarens eget arbete. Ur avkastningen bör följaktligen detta värde

bortelimineras, då eljest den egna arbetsförtjänsten skulle bliva föremål

för dubbel beskattning, i det att densamma beskattades dels genom

näringsskatten och dels genom inkomstskatten, vilken senare skatt under

alla förhållanden måste ställas vid sidan av objektskatterna. Vilken

metod än må anlitas för värdesättande av näringsidkares personliga arbete,

är dock uppenbart, att detta värde icke kan i de olika näringsföretagen

och med den större eller mindre grad av arbetsduglighet, som av

Ill

företagaren presteras, till siffran konstateras. Det kau icke undvikas, att

värdesättandet får ske på grundval av generella antaganden, som i stort

sett böra leda till skäliga resultat. Under sådana förhållanden synes det

kammarrätten, som om någon annan metod för uppskattning av näringsidkares

eget arbete icke behövde användas än att detsamma finge antagas

motsvara viss procent av avkastningens belopp. Därjämte behövde

möjligen stipuleras något maximibelopp för värdesättningen, ävensom

något minimibelopp, exempelvis 2,000 kronor, som alltid finge

komma i betraktande såsom företagarens egen arbetsförtjänst. Uppginge

avkastningen icke till mer än 2,000 kronor, skulle således ingen

näringsskatt ifrågakomma; utgjorde avkastningen 20,000 kronor, skulle

därifrån avdragas dels 2,000 kronor och dels viss procent av återstående

18,000 kronor. Vad aktiebolag beträffar har redan vid avkastningens

uppskattning såsom omkostnad avdragits det belopp, som i

enskilda närings företag motsvarar värdet av företagarens eget arbete,

och bolagets avkastning skulle således kunna utan reducering läggas

till grund för näringsskatten. Såsom kammarrätten i annat sammanhang

påpekat, inträffar emellertid stundom, att aktiebolag, däri aktierna

ägas av ett fåtal personer, låter vinsten till större eller mindre del utgå

i form av löner, tantiemer o. d., ett förfärande som givetvis skulle än

mera efterföljas vid eu näringsskatt av nu antydd art. Det synes därför

lämpligast, att det sätt för beräkning av värdet utav företagarens

eget arbete, som skulle gälla i fråga om enskilda näringsföretag, jämväl

tillämpades, då företagen innehades av aktiebolag eller andra juridiska

personer. Vid uppskattningen av deras avkastning skulle i sådant

fall avdrag för de kostnader, som belöpte å affärsledningen, icke få

äga rum.

En näringsskatt, byggd uteslutande på avkastningen, erbjuder den

fördelen framför en näringsskatt, där skatteobjektet huvudsakligen utgöres

av det i företaget insatta kapitalet, att med den förra icke införes

något för vår skattelagstiftning främmande moment och ej heller

äro förenade skattetekniska svårigheter. För övrigt kan, såsom Eiserman

och von Wolcker jämväl påpekat, en näringsskatt icke enbart

grundas å det i näringen nedlagda kapitalet, utan bör detta vid skatteobjektets

bildande eller värdesättande kombineras med avkastningen,

arbetspersonalens storlek eller annat.

Såsom ovan nämnts måste vid sidan av en näringsskatt av den

ena eller andra typen ställas, förutom fastighetsskatt, jämväl inkomstskatt.

Uppenbart är, att i ett skattesystem, däri verklig näringsskatt

ingår, inkomstskatten bör intaga en mera framträdande ställning än

112

densamma erhållit i Aförslaget. Men eljest torde inkomstskatten lämpligast

kunna anordnas i samma form som Aförslagets kommunala inkomstskatt

med de av kammarrätten föreslagna ändringarna.

Då ett skattesystem, däri ingår en på avkastningen grundad

näringsskatt, synes erbjuda en tillfredsställande lösning av det kommunala

beskattningsproblemet, skulle kammarrätten för sin del vilja

förorda, att fullständigt förslag till ett sådant skattesystem utarbetas,

innan frågan om det kommunala skatteväsendets ombildning företages

till slutligt avgörande.

Bifogade utdrag av kammarrättens protokoll upptager de särskilda

yttranden, som vid ärendets behandling avgivits.

Kammarrättsrådet Sune Norrman, som närvarit vid föredragningen

av förslagen, i vad de avse skatt å fast egendom, har på grund av

sjukdom icke deltagit i behandlingen av ärendet i övriga delar, liksom

ej heller i den slutliga justeringen av kammarrättens utlåtande. Undertecknad

Ekenberg har vid ärendets fortsatta handläggning inträtt i

Norrmans ställe.

Stockholm den 29 maj 1919.

Underdånigst

ALBERT PETERSSON.

C. O. SMERLING. E. WALDENSTRÖM

JOHN LYBECK

föredragande.

E. HALLBERG.

O. E. EKENBERG.

P. F. WAHLUND.

Knut Kinberg.

113

Utdrag ur ''protokollet, liållet hos Kungl. Maj.ts och Rikets Kammarrätt

den 29 maj 1919.

Närvarande:

Presidenten PETERSSON.

Kammarrättsrådet: Lybeck.

» Smerling.

» Waldenström.

» Hallberg.

E. o. assessorn, advokatfiskal Ekenberg.

E. o. assessorn, sekreteraren WAHLUND.

§ I

S.

D. Företogs till slutlig justering ett av föredraganden, kammarrättsrådet

Lybeck uppsatt förslag till underdånigt utlåtande i anledning

av Kungl. Maj:ts remiss den 26 maj 1917 å ett av landskamreraren

G. Y. Eiserman och före detta kammarrättsrådet E. von Wolcker

avgivet förslag till lag angående kommunal skattskyldighet och taxering

samt ett av landskamreraren 0. V. Landén utarbetat betänkande om

allmänna grunder för den kommunala skattereformen med utkast till

lag om kommunal beskattning; och beslöts underdånigt utlåtande av

innehåll, registraturet utvisar.

Följande särskilda yttranden avgåvos:

av presidenten Petersson\

vid 3 §:

»Kammarrätten bär hemställt, att fastighet belägen inom område,

där tomtindelning enligt l kap. lagen om fastighetsbildning i stad

Uti. över 1917 års kommunalskatteför slag. 15

114

gäller, skall under alla förhållanden taxeras som »annan fastighet». Då

de skäl, som föranlett denna hemställan, enligt min mening gälla all

sådan mark, som är intagen i stadsplan, även om tomtindelning därå

ännu icke blivit vid taxeringstillfället fastställd, anser jag, att fastighet

inom område, som är intaget i stadsplan, bör oavsett fastighetens användning

taxeras som annan fasighet.»

och vid 18 §:

»I gällande skattelagstiftning behandlas handelsbolag, kommanditbolag

och rederier icke såsom juridiska personer. De taxeras således

icke vare sig till inkomst- och förmögenhetsskatt (skatteförordningens

4 §) eller till bevillning (bevillningsförordningens 10 §), utan hänföres

deras inkomst till de särskilda delägarnes inkomst med belopp, som för

en var motsvarar hans andel av bolagets inkomst.

Enligt Aförslaget skulle nu denna regel frångås vad angår avkastningsskatten,

så att nämnda bolag skulle taxeras till avkastningsskatt i

likhet med andra juridiska personer, men delägarne vara därifrån fria

för det, som av bolagets avkastning å dem belöper. . Däremot bibehålies

den nuvarande ordningen för dessa bolags beskattning i fråga om inkomst-

och förmögenhetsskatten (se 43 § Aförslaget), så att sådan skatt

uttages ej av bolaget utan av varje delägare för hans inkomst från

bolaget.

Aven om vissa skäl tala för den sålunda ifrågasatta anordningen

beträffande avkastningsbeskattning, synas de mig dock icke vara av den

vikt, att de böra föranleda en avvikelse på en punkt från vad i övrigt

gäller om ifrågavarande bolagsbildningar. Enligt min mening böra

alltså handelsbolag, kommanditbolag och rederier sammanföras med

enkla bolag i tredje stycket av förevarande §. Därigenom skulle ock

den i 38 § 2 mom. stadgade rätten till visst skattefritt avdrag för delägarna

vinna sin naturliga lösning utan något särskilt stadgande.»

av kammarrättsrådet Lyleck:

»Kammarrätten, som ansett sig icke kunna förorda Bförslaget, har

ej heller kunnat principiellt godtaga Aförslaget, i vad detsamma avser

beskattning av avkastning från andra förvärvskällor än fast egendom

samt rörelse eller yrke. Emot Aförslaget har nämligen kammarrätten

framställt den huvudsakliga anmärkningen, att detsamma med objektskatt

belägger den rena arbetskraften. Anmärkningen må väl kunna

anses befogad men är dock av mera teoretisk innebörd. Att den anmärkta

utsträckningen av avkastningsbeskattningen på arbetsinkomstens

115

område skall i praktiken medföra otillfredsställande resultat, är icke på

förhand givet; och i värjo fall torde repartitionsgrunderna kunna så

anordnas, att genom avkastningsbeskattningen vinnes det med densamma

avsedda syftet. Jag har således icke velat tillmäta ifrågavarande

anmärkning sådan betydelse, som kammarrätten i sin kritik av Aförslaget

ägnat densamma.

1 en detaljfråga är jag icke med kammarrätten ense. Från regeln

att användningssättet skall vara avgörande för last egendoms beskattningsnatur,

anser jag niimligen undantag icke böra göras för tomt, belägen

inom område, där tomtindelning enligt 1 kapitlet lagen om

fastighetsbildning i stad gäller. Bedrives å sådan tomt jordbruk eller

någon jordbrukets binäring, bör således enligt min mening fastigheten

taxeras såsom jordbruksfastighet. Redan den omständigheten att olika

repartitionstal ifrågasatts för jordbruksfastighet och för annan fastighet

synes mig bjuda, att tomt, som användes på sätt nyss är nämnt, erhåller

beskattningsnatur av jordbruksfastighet. Därtill kommer, att avkastning

av jordbruk, var det än må bedrivas, måste uppskattas såsom

härflytande av förvärvskällan jordbruksfastighet samt att olika metoder

skola gälla för taxering av jordbruksfastighet och annan fastighet.

Någon hänsyn till eventuell värdestegringsbeskattning behöver icke tagas,

då i bestämmelserna rörande sådan beskattning bör kunna angivas, att

beskattningen skall i samma omfattning, vari den berör fastighet med

beskattningsnatur av annan fastighet, jämväl träffa tomt, som är såsom

jordbruksfastighet taxerad.»

av kammarrättsrådet Smerling:

»Därest den i Aförslaget upptagna avkastningsskatten, såsom i

kammarrättens utlåtande ifrågasättes, utbytes mot eu näringsskatt, synes

mig denna näringsskatt böra anordnas på huvudsakligen följande

grunder.

Såsom näring anses dels sådan verksamhet, som medför skyldighet

att föra handelsböcker, dels jordbruk och dess binäringar. Skogsbruk

bör emellertid undantagas från denna beskattningsform och skogsaccisen

bibehållas.

Skatten bör träffa det i rörelsen nedlagda kapitalet, oberoende av

dettas avkastning. Att skog göres till föremål för särskild beskattning

genom accis betingas därav, att skogen, på sätt Aförslaget jämväl förutsätter,

skäligen bör medföra lindrigare skattskyldighet än fast egendom

i övrigt, samt av lämpligheten att vid skogsdrift uttaga näringsskatten

samtidigt med att näringen lämnar utbyte i rörligt kapital.

116

Till i näring nedlagt kapital räknas, då fråga är om annan verksamhet

än jordbruk, maskiner, som icke äro att hänföra till fast egendom,

inventarier, fartyg, kraftledningar, gruvor, råmaterial, lager av

färdiga produkter och halvfabrikat, förbrukningsvaror, utestående fordringar,

kontanta medel, patenträttigheter och dylikt. Enskild näringsidkare

tillhöriga aktier, obligationer, inteckningar och andra fordringar,

som ej ingå i rörelsen, böra icke medräknas i näringskapitalet.

Från kapitalet få avräknas av varukredit eller bankkredit eller

eljest av den löpande affärsdriften härflytande skulder, men däremot

icke obligations- eller inteckningslån eller andra näringsidkarens fasta lån.

För vissa slag av rörelse torde erfordras särskilda föreskrifter, huru

näringskapitalet skall beräknas. Detta gäller till exempel bank- och försäkringsrörelse,

där kapitalet torde kunna beräknas efter företagets

fonder.

Vid jordbruk bör såsom driftskapital räknas värdet av levande och

döda inventarier, men däremot icke jordbrukets produkter. Något avdrag

för skulder bör här icke ifrågakomma. Näringsskatten för jordbrukare

kommer därför att i det närmaste motsvara den i Bförslaget

upptagna skatten å lös egendom.

Från näringsskatt synas böra undantagas näringsföretag av särskilt

allmännyttig beskaffenhet, såsom järnvägsdrift, kanaldrift, post,

telegraf, telefon och elektrisk kraftöverföring.

I fråga om värdesättningar av maskiner och inventarier böra följas

vid ingången av taxeringsåret gällande priser. Värdet bör bestämmas

med hänsyn till anläggningen såsom en helhet.

Beträffande beskattningsorten erfordras, då näringsföretag drives

inom olika kommuner, en fördelning av näringskapitalet mellan kommunerna,

och synes denna fördelning böra ske med hänsyn till rörelsens

omfattning i de särskilda kommunerna, därvid särskild betydelse

bör tilläggas antalet å olika orter arbetsanställda.

Vid taxering till näringsskatt medräknas givetvis icke det i fast

egendom nedlagda kapitalet.

Genom en näringsskatt enligt dessa grunder bör man, enligt min

uppfattning, kunna xxndgå att anlita de dubbla former av inkomstbeskattning,

nämligen dels med och dels utan avdrag för gäldränta och

dylikt, som Aförslaget upptager. Lägges i stället näringsskatten omedelbart

på det i näringen nedlagda kapitalet, drabbas icke själva arbetskraften

av denna skatteform. Man nödgas ej heller, såsom A förslagets

författare i sitt utkast till en näringsskatt, att genom invecklade be

-

117

Btämmelser söka utleta kapitalets förhållande till avkastningen och den

personliga arbetsinkomsten.

Väl kan värdesättningen, särskilt av indiistriella anläggningar, till

en början erbjuda svårighet, men en god ledning torde stå att finna i

gällande brandförsäkringsvärden.

Från B förslaget, som ju även förutsätter värdesättning av lös egendom

för egendomsskatten, avviker den av mig förordade näringsskatten

så till vida, att den senare icke föranleder någon rubbning av fastighetsbegreppet,

att jämväl fordringar, grundade på näring, göras till föremål

för skatt och skatten således träffar även handel, bank- och försäkringsrörelse,

samt att skogsaccisen bibehålies.

Vid sidan av fastighetsskatten och näringsskatten erfordras en

fristående inkomstskatt.»

av kammarrättsrådet Waldenström:

»I fråga om skatteplikt för statens järnvägar tillhöriga bostadshus

ävensom verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader jämte mark,

som till nämnda verkstäder eller byggnader nyttjas, vill jag för min

del förorda Eisermans och von Wolckers förslag.

I övrigt instämmer jag med pluraliteten.»

och av kammarrättsrådet Hallberg:

»Enligt motiveringen till Aförslaget (sid. 404) skulle avdrag kunna

medgivas å byggnad eller anläggning jämväl på grund av annan värdeminskning

än sådan, som uppstår genom slitning, nämligen i det fall att

byggnad eller anläggning, som uppförts å annans mark, skall vid utgången

av tiden för markupplåtelsen tillfalla markägaren utan lösen

eller emot lösen till lägre belopp än byggnadens eller anläggningens

anskaffningsvärde, minskat med åtnjutna slitningsavdrag.

Dylikt avdrag synes mig näppeligen vara principiellt berättigat.

Avdrag för värdeminskning bör nämligen vid realbeskattning hänföra

sig till förvärvskällan, sådan densamma objektivt föreligger, utan avseende

således å vem som är förvärvskällans innehavare och den rätt,

varmed han innehar densamma. I och för sig är värdeminskning av

byggnad eller anläggning således oberoende av den rätt, med vilken

innehavaren förfogar över byggnaden eller anläggningen. Den ifrågasatta

avdragsrätten hänför sig ock i själva verket icke till byggnaden eller

anläggningen såsom sådan utan till ägarens förfoganderätt över densamma.

118

Anses emellertid inskränkning i dylik förfoganderätt böra berättiga

till särskilt avdrag — något vartill jag icke kan skänka min anslutning

— synes uttrycklig föreskrift härom böra i författningen

eller dess anvisningar meddelas.» Som ovan.

In Mem

N. J. Bagge.

119

Överståthållarämbetet.

''Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har överståthållarämbetet

anbefallts att, efter det stadsfullmäktige lämnats tillfälle att yttra sig,

avgiva underdånigt utlåtande över ett av landskamreraren G. V. Eiserman

och kamreraren vid ämbetets avdelning för uppbördsärenden E.

von Wolcker avgivet förslag till lag angående kommunal taxering och

skattskyldighet samt därvid taga i övervägande jämväl ett av landskamreraren

Otto V. Landén utarbetat betänkande om allmänna grunder

för den kommunala skattereformen.

Därjämte har ämbetet genom särskilda remisser den 12 december

och den 17 december 1917 anmodats avgiva underdåniga utlåtanden

över dels ett av landskamreraren Landén avgivet betänkande om jordräntestegringsskatt,

dels ock över ett med den senare remissen överlämnat

utkast till författning angående sådan skatt.

I anledning härav får överståthållarämbetet, med tillkännagivande

att stadsfullmäktige, ,som genom skrivelse den 8 juni 1917 lämnats

tillfälle att yttra sig över de två förstnämnda förslagen, ännu icke inkommit

med något yttrande i ärendet, i underdånighet anföra följande.

Mångfalden av övriga göromål bär ''omöjliggjort för ämbetet att

ägna de remitterade förslagen en mera ingående granskning, varjämte

frånvaron av slutligt förslag till bestämmelser i det Eiserman-von

Wolckerska förslaget om skatterepartitionen och i båda förslagen angående

taxeringsförfarandets anordnande i avsevärd grad försvåra förslagens

bedömande. Dessutom synas verkningarna av båda förslagen,

som avse införandet av olika repartitionsskatter, icke kunna giltigt bedömas

utan en verklig provtaxering, ägnad att utvisa förskjutningarna

i det nuvarande skattetrycket.

Att den nuvarande kommunala beskattningen är förenad med åtskilliga

mycket avsevärda hilster är allmänt erkänt. Bland dessa torde

120

särskilt följande böra framhållas. Samma kommunala skattskyldighet

föreligger för fastighet, som icke lämnar någon avkastning, och fastighet,

som lämnar sådan. Den skattefrie och den gäldbundne fastighetsägaren

äro underkastade samma skattskyldighet för fastigheten, liksom

även den, vilken genom någon kommunens särskilda åtgärd fått sitt

fastighetsvärde stegrat, och den, som icke erhållit detta. Inkomst av

jordbruksfastighet utöver 6 procent av taxeringsvärdet och från annan

fastighet över 5 procent av samma värde är fritt från beskattning.

Vad inkomstbevillningen beträffar föreligger en ojämnhet däruti,

att avdrag för gäldränta är medgiven, förutom från inkomst av kapital,

endast från inkomst av rörelse och där begränsad till ränta å lånt

rörelsekapital, medan gäldränteavdrag icke får äga rum från inkomst

av andra inkomstkällor.

Vidare tillgodoser icke den nuvarande kommunala beskattningen

kommunens berättigade krav på bidrag till täckande av utgifterna från

vissa dess medlemmar. Sålunda bidraga icke de av kommunens medlemmar,

vilka erhålla sina inkomster uteslutande av aktier eller av fast

egendom, belägen inom annan kommun, eller av rörelse, som i sin helhet

bedrives inom annan kommun, till bestridande av bostadskommunens

utgifter.

Slutligen torde böra framhållas obilligheten däruti, att svenska

medborgare, spm äro bosatta utomlands, skola erlägga skatt till svensk

kommun även för annan inkomst än av här belägen fastighet eller av

här idkad rörelse.

Dessa brister, som erkännas i båda förslagen, hänföras särskilt i

det Eisermanska förslaget till det nu gällande systemets brist på mångsidighet

och smidighet samt därtill att intressesynpunkten blivit för

litet beaktad. Dessutom anmärkes med ett visst*fog, att systemet saknar

nödig fasthet, samt framhålles, att den kommunala beskattningen

bör så ordnas, att enhetligheten i skattesystemet i dess helhet icke

äventyras och att konkurrens mellan stat och kommun om samma beskattningsformer,

så långt möjligt är, undvikes.

Angående de allmänna grunderna för bidragsskyldigheten till kommunen

framhöll kommunalskattekommittén i sitt den 18 maj 1900 avgivna

betänkande, att kommunalskatten borde utkrävas med hänsyn icke

endast till skatteförmågan utan även till de förmåner, kommunen genom

sina anstalter eller sin verksamhet för något visst ändamål beredde sina

medlemmar eller vissa grupper bland dem samt, från en annan sida

sett, till de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin

verksamhet förorsakade kommunen.

121

Vidare liar sammansatta lag- ocli bevillningsutskottet vid 1903

års riksdag i anledning av eu inom första kammaren väckt motion

såsom sin mening uttalat att, med hänsyn därtill att en mycket stor

del av kommunens utgifter voro av samma allmänna natur som statens,

en fullständig upplösning av sambandet mellan stats- och kommunalbeskattningen

icke kunde ifrågasättas. Emellertid borde, bland annat,

för undvikande av en för hög belastning av inkomsten lämpliga skatter

på intresseprincipens grund införas, och uttalade sig utskottet härvid

för en objektbeskattning av dels fastighet och dels sådana näringar,

som vore lokalt bundna vid kommunen och vilkas intressen alltså kunde

i väsentliga punkter anses sammanfalla med kommunens.

Slutligen har statsrådet och chefen för finansdepartementet vid

anmälan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910 av sitt förslag till

den nu gällande statsbeskattniugen såsom det reformprogram, som enligt

hans åsikt därefter borde fullföljas i fråga om den kommunala beskattningen,

framhållit, bland annat, att en kommunal inkomstskatt,

byggd antingen på egen grund eller på grundvalen av de för den statliga

inkomstskatten verkställda taxeringarna, icke kunde avvaras för

täckande av åtskilliga kommunala utgiftsbehov, särskilt sådana av mera

allmän beskaffenhet, men borde vid sidan därav ett kommunalt objektskattesystem

utvecklas.

Övergår ämbetet härefter till en granskning, huruvida förslagen

lyckats råda bot på de anmärkta bristerna i den gällande kommunala

beskattningen samt i vilken grad de följt de från auktoritativt håll här

ovan angivna riktlinjerna för en kommunal skattereform och de av de

sakkunniga själva anförda riktiga principerna för densamma, finner

ämbetet till en början föga att erinra mot den föreslagna fastighetsskatten,

kombinerad med en jordvärdestegringsskatt och en skatt å inkomst

av fastighet, då härigenom den nuvarande fastighetsskatten befrias

från sin karaktär av ett slags inkomstskatt och gjorts till en ren

objektskatt samt de olägenheter, som i övrigt vidlåda den gällande

kommunala fastighetsbeskattningen, synas avhjälpta.

Utan att i övrigt vilja ingå på några detaljbestämmelser i förslagen

vill ämbetet dock framhålla, att kommunen enligt ämbetets mening

kan hava ett visst berättigat intresse att erhålla skatt för inom

kommunen belägen mark och att därför fog synes finnas för statens

skattskyldighet för av densamma använd mark i den utsträckning, Landén

föreslagit.

Vad den av sakkunniga föreslagna avkastningsskatten beträffar

anser ämbetet densamma mindre lyckligt utformad. Att belägga inUtl.

över 1917 urs kommunalskatteförslag. 16

122

komst av tjänst med avkastningsskatt synes icke blott strida mot språkbruket

utan även mot principen, att näringsidkaren på grund av sin

större intressegemenskap med kommunen bör i vidsträcktare grad än

löntagaren bidraga till dess utgifter. Icke heller torde det vara riktigt

att samtidigt som avkastningsskatt av fastighetsägare och näringsidkare

erlägges utan avdrag för ränta å upplånat kapital belägga inkomst av

kapital med avkastningsskatt. Härigenom uppstår nämligen en uppenbar

dubbelbeskattning av det i fastighet och rörelse insatta kapitalet.

Med beaktande av intressesynpunkten och önskvärdheten av minsta

möjliga konkurrens med staten i fråga om inkomstbeskattningen synes

det riktigaste hava varit att föreslå införandet av en kommunal näringsskatt.

Ehuru givetvis en del svårigheter, på sätt sakkunniga erinrat,

skulle möta vid ett rättvist utformande av en sådan, synas dessa dock

icke vara så stora, att de icke skulle kunna övervinnas. Den i Landéns

förslag ingående skatten å produktiv lösegendom är ett sådant försök;

ett annat och mera fylligt sådant göres av de sakkunniga själva i dess

vid förslaget fogade utkast till bestämmelser angående skattskyldighet

för och taxering av förmögenhet, nedlagd i näring. Vidare skulle möjligen

kunna ifrågasättas en avkastningsskatt av den art, som de sakkunniga

föreslå, men med de skattepliktiga förvärvskällorna begränsade

till jordbruksfastighet, annan fastighet samt rörelse eller yrke. Den

omständigheten, att därvid näringsidkarens arbetsinkomst bleve belagd

med avkastningsskatt, men icke löntagarens, synes icke, med hänsyn

till den förres större intressegemenskap med kommunen, innebära någon

orättvisa. Däremot torde för vinnande av materiell rättvisa i beskattningen

en sålunda begränsad avkastningsskatt böra medföra, att den

kommunala inkomstskatten erhåller större betydelse i systemet än de

sakkunniga tänkt sig.

Med införandet av en närings- eller avkastningsskatt bör, såsom

de sakkunniga föreslagit, den kommunala inkomstskatten utgå endast i

skattskyldigs bostadskommun. Att emellertid fritaga juridiska personer

från erläggandet av sådan innebär en betänklig avvikelse från principen

om näringsföretagens större intressegemenskap med kommunen. Det härför

anförda skälet att vad dessa förvärva utgör avkastning eller nettovinst

men icke inkomst, torde hava övervägande teoretisk innebörd.

Lika väl som dessa erlägga inkomstskatt till staten, synas de böra göra

detta till kommunen. Visserligen undvikes genom de sakkunnigas förslag

dubbelbeskattning av den del av bolags inkomst, som utdelas till

aktieägarna, men å andra sidan bliva de reserverade medlen lägre beskattade

än löneinkomsten och inkomsten av enskild näringsidkares

123

rörelse. Att den kommunala inkomstskatten gjorts progressiv innebär

möjligen en .avvikelse från intresseprincipen, då skattskyldigs intressegemenskap

med kommunen knappast växer ens proportionellt med

inkomsten, men torde dock eu sådan åtgärd ur billighetssynpunkt vara

befogad.

Om en kommunal förmögenhetsskatt å skattskyldigs hela förmögenhet

över huvud taget iir befogad, finnes dock knappast anledning

att göra den progressiv, utan torde då densamma böra anordnas i enlighet

med Landéns förslag såsom en fristående förmögenhetsskatt, som

erlägges med ett fixerat belopp av såväl fysiska som juridiska personer,

men med den begränsning att, för undvikande, av dubbelbeskattning

av aktiebolags tillgångar, i förmögenhet icke inberäknas värdet av aktier

i inländska aktiebolag.

Förutom sin betvdelse ur nationalekonomisk och social synpunkt

har en rationellt ordnad jordräntestegringsskatt sitt fulla berättigande i

ett efter intressesynpunkten uppbyggt skattesystem. Genom den av de

sakkunniga föreslagna fastighetsskatten blir en inträdd värdestegring

underkastad objekt-beskattning, oberoende därav, huruvida värdestegringen

uteslutande är föranledd av de förbättringar ägaren påkostat fastigheten

eller är att till större eller mindre del tillskriva kommunens eller andras

åtgärder. Härutinnan skulle jordräntestegringsskatten givetvis verka

utjämnande. Åven kan en sådan beskattningsform, såsom det ena av

de remitterade förslagen utvisar, tänkas införd oberoende av en omläggning

av den kommunala beskattningen i övrigt.

Mot de uppgjorda förslagen, som båda avse införandet av en direkt

årlig å jorden vilande avgäld och jämväl i övrigt äro varandra

i all huvudsak lika, har ämbetet intet annat att erinra, än att det synes

tveksamt, huruvida det är lämpligt, att ifrågavarande skatt bestämmes

utgå även för mark, som med hänsyn till konjunkturer och efterfrågan

är lämplig och begärlig för annat mer avkomstgivande ändamål än det,

för vilket den vid uppskattningstillfället användes. Särskilt för den

kommunala trevnaden torde det mången gång vara önskligt, att icke

all mark användes på det för ägaren mest ekonomiska sättet, och synes

det då hårt att belasta honom med en särskild skatt, beräknad efter

en avkastning, som han i realiteten icke åtnjuter.

Stockholm den 31 januari 1918.

Underdånigst:

JOH. O. RAMSTE DT.

Fr. von Friesen.

124

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 liar Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan

vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att

yttra sig, avgiva underdånigt utlåtande över ett av kommunalskattesakkunniga

— landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet

Eric von Wolcker — avgivet förslag till lag angående komniunal

taxering och skattskyldighet samt därvid jämväl taga i övervägande

remissen bilagt, av landskamreraren Otto V. Landén utarbetat betänkande

om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

I anledning av remissen har befallningshavanden dels infordrat

yttrande från Stockholms läns landsting och dels genom allmän kungörelse

den 9 juni 1917 lämnat de kommunala myndigheterna i länet

tillfälle att yttra sig; och får befallningshavanden härmed, jämte överlämnande

av från landstinget inkommet underdånigt yttrande samt tillkännagivande

att något yttrande i övrigt icke inkommit, i underdånighet

avgiva följande utlåtande i ärendet.

Hittills gällande föreskrifter om kommunal skattskyldighet återfinnas

i kommunallagarna, som innehålla bestämmelser dels om vilka

äro till varje särskild kommun skattepliktiga och dels att den bidragsskyldighet,

som erfordras till täckande av kommunens skattebehov, skall

hos de skattskyldiga uttagas i förhållande till deras enligt bevillningsförordningen

fastställda taxering å fastighet och inkomst. Det är således

egentligen under endast en enda skatteform, som de kommunala

skatterna uttagas, och denna skatteform har befunnits otillfredsställande

i flera avseenden, vilka torde kunna sammanfattas så, att den saknar

tillräcklig mångsidighet och smidighet för att bjuda erforderlig jämnhet

i beskattningen under de skiftande förhållanden, varunder det kom

-

miinala skattebeliovet framträder, att fastighetstaxeringen är otillfredsställande,

ej minst med hänsyn till att däri ingående skogstillgångar

icke tillräckligt beskattas samt att såväl fast egendom som näring alltför

lindrigt beskattas i förhållande till övriga beskattningsföremål, särskilt

löneinkomster.

Vid beskattning kunna urskiljas tvenne principer, skatt efter förmåga

och skatt efter intresse. Den förra principen har kommit till

användning vid statsbeskattningen enligt 1910 års skattelagar. Den

senare principen bör, enligt vad såväl kommunalskattesakkunniga som

Landén uttalat, erhålla framträdande betydelse vid den kommunala beskattningen.

Det föreligger dock väsentlig skillnad mellan de sakkunniga och

Landén beträffande den betydelse, som härvid bör tillerkännas intresseprincipen.

De sakkunniga utgå från kommunernas rätt att anordna intressebeskattning,

supplerad med skatt efter förmåga, och anse, att detta

bäst sker genom objektbeskattning av fast egendom och i möjligaste

mån objektiv beskattning av all avkastning jämte personlig skatt å inkomst

och förmögenhet, vilken senare skatt enligt de sakkunnigas förslag

i det stora hela överensstämmer med motsvarande statsskatt, med

den modifikation allenast, att endast fysiska personer och oskiftade

stärbhus göras skattskyldiga. De hava vidare föreslagit, att, medan

skatten å fast egendom och avkastning får uttagas i den utsträckning,

kommunens skattebehov kräver, skatten å inkomst och förmögenhet får

uttagas allenast intill ett visst maximibelopp.

Landén åter anser, att i det kommunala skattesystemet böra inrymmas

såväl objekt- som personliga skatter. Åven han har tänkt

sig en i viss mån supplerande skatt — kommunal förmögenhetsskatt.

Till skillnad från de sakkunniga låter han denna skatt efter sitt »grundbelopp»

lika med övriga föreslagna skatter deltaga i repartitionen, men

fastställer en maximigräns, över vilken uttaxering ej må ske.

Förenämnda skiljaktighet beträffande det inflytande, som bör tillerkännas

intresseprincipen, sätter sin prägel å de olika förslagen. Skiljaktigheten

dem emellan torde dock kunna ytterligare tillskrivas den

omständigheten, att de sakkunniga vilja helt frigöra kommunalbeskattningen

från statsbeskattningen och därför bygga sitt skattesystem på

delvis helt nya principer, medan Landén visserligen lägger särskild vikt

på att den skilsmässa i nyssnämnda avseende, som genomfördes i 1910

års skattelagar, bibehålies, men anser, att den nya kommunala skattelagstiftningen

bör byggas på en, utan frångående av dess allmänna

126

grunddrag, reviderad bevillningsförordning samt genom öppnande för

kommunerna av nya skattekällor.

Gemensamt för båda förslagen är, att de anse, att kommunalbeskattningen

bör uttagas under flera, på olika sätt anordnade former.

1 sådant avseende föreslå de sakkunniga 1) fastighetsskatt, som utgör

ren objektskatt å fast egendom, 2) avkastningsskatt, som utgör skatt å

nettoavkastningen från vissa inkomstkällor, därvid bland omkostnader

icke räknats skuldräntor, och 3) kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt.

Landén föreslår 1) egendomsskatt, som är ren objektskatt å fast

samt viss slags lös egendom, 2) kommunal inkomstskatt, vilken likasom

de sakkunnigas avkastningsskatt utgör skatt å nettoavkastningen å olika

inkomstkällor, däri inberäknat jämväl utdelningar från svenska aktiebolag

och solidariska bankbolag, och där icke blott skuldränteavdrag

utan även vissa så kallade konventionella avdrag få göras, och 3) kommunal

förmögenhetsskatt.

Skatten å fast egendom är enligt förslagen anordnad på i det

stora hela överensstämmande sätt. Till grund skall läggas allmänna

saluvärdet (värdet i handel och vandel) vid nästföregående årens utgång.

Den olikheten föreligger emellertid, att, enligt de sakkunnigas förslag,

såsom fast egendom räknas all egendom, som enligt allmän lag

är att dit hänföra, medan Landén undantager en del maskiner med

mera, vilka i stället enligt hans förslag räknas till skattepliktig lös

egendom; men enär såväl fast som lös egendom av Landén göras

skattepliktiga enligt samma repartitionsgrund, synes skiljaktigheten i

denna del vara av huvudsakligen formell art.

I ett annat avseende föreligger dock skillnad av mera praktisk

betydelse. Båda förslagen tala beträffande jordbruksfastighet om jordbruksvärde

och skogsvärde samt tomt- och industrivärde. De sakkunniga

anse, att särskilda enhetsvärden skola åsättas de olika slagen och

medräkna därvid till jordbruksvärdet skog till husbehov samt avse med

skogsvärdet endast växande skogen, ej däri ingående mark, samt hava

tänkt sig högre skattskyldighet för jordbruksvärdet samt tomt- och

industrivärdet än å skogsvärdet. Landén åsätter gemensamt taxeringsvärde

för hela komplexet, men vill för kontrollens skull hava uppdelningsvärden

å vad som är att hänföra till endera av jordbruksvärde,

skogsvärde samt tomt- och industrivärde, och menar han med skogsvärde

icke blott växande skogen utan även skogsmarken.

Med att åsätta taxering å lös egendom har avsetts att ernå motsvarighet

till i utländska kommunala skattesystem förekommande näringsskatter,

till förmån för vilkas införande i Sverige uttalanden vid

skilda tillfällen gjorts och varigenom nr intressesynpunkten starkare

belastning av näringarna vinnes till förmån för andra skattskyldiga.

Jämväl den lösa egendomen skall taxeras till saluvärdet.

För inkomstens beskattning hava de sakkunniga föreslagit avkastningsskatt,

som avser att likaledes vara eu objektskatt å nettoavkastningen,

kompletterad med den för vissa skattskyldiga föreslagna kommunala

inkomst- och förmögenhetsskatten. Beträffande avkastningsskatten

är att märka, att därunder icke faller avkastning å skogsbruk

i vidare mån än från den vid fastighetsskatten såsom jordbruksfastighet

betraktade husbehovsskogen. Detta sammanhänger med de sakkunnigas

uppfattning om lämpligheten av bibehållandet av den så kallade skogsaccisen,

vilket även torde hava föranlett, att de föreslå lägre förhållandetal

för skogsvärdet än för övrig fastighet.

Från avkastningsskatten är vidare undantagen all utdelning å

aktier, även utländska, samt å lotter i solidariska bankbolag. Motivet

härför är beträffande de inhemska aktiebolagen och bankbolagen att

eljest dubbelbeskattning skulle ifrågakomma, och har någon särställning

icke ansetts lämplig för de utländska aktieutdelningarna. Vid den kommunala

inkomst- och förmögenhetsskatten hava även vissa från avkastningsskatt

undantagna inkomstkällor medräknats.

Landén har upptagit all slags avkastning under den kommunala

inkomstskatten, således även skogsavkastning samt utdelningar å aktier

och banklotter. I dess ställe har han ansett skogsaccisen böra försvinna,

men bibehåller den på denna taxering grundade skogsvårdsavgiften.

För att emellertid i någon mån mildra beskattning av aktier

och banklotter undantager han värdet av dessa vid den kommunala

förmögenhetsskatten.

I fråga om skattskyldigheten är att märka, att såväl de sakkunniga

som Landén föreslå skattskyldighet för staten i viss utsträckning

för respektive fastighet samt fast och lös egendom. Beträffande skatt

å avkastning fritaga de sakkunniga staten från all skattskyldighet,

varemot Landén låter staten erlägga kommunal inkomstskatt för viss

avkastning å fastighet ävensom för viss inkomst av rörelse.

Rörande de olika beskattningsföremålens deltagande i skatterepartitionen

hava de sakkunniga gjort omfattande undersökningar. De hava

emellertid ansett sig varken kunna eller böra avgiva något slutgiltigt

förslag, men hava tillsvidare förordat vissa förhållandetal, olika för

stad och land samt olika för olika slag av beskattningsföremål. Endast

beträffande den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten hava de

128

uppgjort fullständiga tabeller, utmynnande i en för olika förhållanden

bestämd maximiskatt.

Landén, som likaledes betonar, att de förhållandetal, han kommit

till, icke böra betraktas såsom något slutligt ställningstagande, föreslår

vissa förhållandetal lika för stad och land samt lika för alla i egendomsskatten

ingående beskattningsföremål.

Då befallningshavanden har att avgiva utlåtande angående de

föreliggande förslagens lämplighet att ligga till grund för den kommunala

beskattningen, finner sig befallningshavanden böra till en början

betona vanskligheten av att, utan ens närmelsevis säker kännedom om

de olika systemens verkningar, yttra sig.

De sakkunnigas förslag förefaller till äventyrs att vara mera i

detalj utformat än det Landénska, vilket denne torde hava själv varit

medveten om, enär han betecknat sitt lagförslag såsom »utkast till etc.».

Båda förslagen framhålla, att vid kommunalbeskattningen den så

kallade intresseprincipen bör få ett avgörande inflytande. I detta avseende

delar befallningshavanden tillfullo de uttalade synpunkterna.

Det är ju uppenbart, att exempelvis en fastighet, som är bunden till

kommunen och har fortbestående gagn av därinom befintliga anläggningar,

eller ett näringsföretag, som kanske orsakar kommunen dryga

utgifter av olika slag, bör kraftigare deltaga i täckandet av kommunens

utgifter än exempelvis en löntagare, som till äventyrs blott kortare tid

är där bosatt och väl i regel icke föranleder några särskilt betungande

kommunala utgifter. Såsom exempel på kommunala anläggningar till

fortbestående gagn för fastigheter inom en kommun kan framhållas

läggandet av stadsplan över nytt område eller ändring av stadsplan

inom gammalt område med därav följande omkostnader för marklösen

samt anläggningar för gator och ledningar av olika slag. En stor industriell

anläggning har givetvis gagn av att tillfredsställande sanitetsoch

skolväsen med mera finnes anordnat eller anordnas, likasom den

drager nytta av de utvidgningar eller ändringar av stadsplan, som

kunna betingas av dess befintlighet i eller förläggning till en viss

kommun. För dylika beskattningsföremål bör det därför vara fullt befogat

att kräva en starkare bidragsskyldighet till det kommunala skattebehovets

täckande än av andra, vilkas bidragsplikt bör kunna i motsvarande

mån eftergivas.

Som ovan omnämnts följa de båda förslagen vid bestämmandet

av den utsträckning, varuti intresseprincipen må få göras gällande, olika

12!)

vägar. De sakkunniga anordna två rena objektskatter — fastighetsoch

avkastningsskatten —, supplerade med en personlig skatt — kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt. Landén åter föreslår en ren

objektskatt — egendomsskatten —, en blandad objektskatt och personlig

skatt — kommunal inkomstskatt — samt en rent personlig skatt —

kommunal förmögenhetsskatt.

Landén har mot de sakkunnigas förslag erinrat, att avkastning

av vissa förvärvskällor — bland dessa tjänst — underkastas såväl avkastnings-

som inkomst- och förmögenhetsskatt och att det således uppstår

dubbelbeskattning av dessa slag utav avkastning. Visserligen mildras

detta därigenom, att vid inkomst- och förmögenhetsskatten avdrag medgivas

för utskylder, skuldräntor med mera, ävensom att vid den senare

tillkommer avkastning från andra inkomstkällor, såsom utdelningar från

aktier och banklotter, men befallningshavanden kan dock icke finna annat,

än att avkastningen från de förvärvskällor, som ingå i bägge dessa

skatteformer, ingår i repartitionen på ett sätt, som är ägnat att i viss mån

motverka den skattelindring, som avsetts att vinnas för vissa förvärvskällor

i förhållande till de andra.

Befallningshavanden håller vidare före, att det knappast finnes

fullgiltiga skäl för att icke låta utdelningar å aktier och banklotter

ingå i skatterepartitionen i samma utsträckning som annan inkomst av

kapital. De sakkunniga göra här gällande dubbelbeskattning, och rent

teoretiskt sett kan väl deduceras fram dylik beträffande utdelningar från

inländska aktiebolag och solidariska bankbolag, men i praktiken är nog

svårt att finna skillnaden mellan exempelvis en aktie och en räntebärande

obligation, för vilka vid inköpet priset lärer beräknas icke med

hänsyn till att aktiebolag, som utgivit aktien, har att erlägga utskylder

för hela sin vinst, utan med tanke på att i ena som andra fallet den

beräknade avkastningen står i lämplig proportion till inköpspriset. För

övrigt synas statsmakterna icke tagit hänsyn till att dubbeltaxering

äger rum vid statsbeskattningen, då utdelningar å aktier och banklotter

beskattas i samma utsträckning som annan kapitalinkomst, och någon

anledning att i detta avseende göra åtskillnad mellan den statliga och

den kommunala beskattningen torde knappast finnas. I varje fall torde

konsekvensen fordrat, att åtminstone utdelningar å utländska aktier fått,

som nu är fallet enligt bevillningsförordningen, deltaga i repartitionen

i samma utsträckning som annan inkomst av kapital, enär, som de

sakkunniga själva framhålla, här icke kan vara tal om dubbelbeskattning.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

17

130

En annan viktig skiljaktighet mellan de sakkunniga och Landén

har avseende å skogsbeskattningen.

De sakkunniga utgå från svårigheten att erhålla tillfredsställande

uppskattning å särskilt växande skogen och tänka sig därför möjligheten

att bibehålla den så kallade skogsaccisen, som ju är ett slags avkastningsskatt,

ehuru anordnad på annat sätt än de sakkunnigas avkastningsskatt.

De sakkunniga hava emellertid icke föreslagit, att den växande

skogen skulle helt befrias från fastighetsskatt, utan blott tänkt sig ett

lägre förhållandetal i jämförelse med annan fastighet, och hava de vidare

ansett, att så mycket skog, som motsvarar en fastighets husbehov, skulle

ingå i fastighetens jordbruksvärde.

Landén åter gör ingen skillnad mellan skog och annan jordbruksfastighet

och anser, som förut omnämnts, skogsaccisen böra borttagas.

Att de sakkunniga hava till alla delar rätt, då de tala om svårigheten

att erhålla exakta värden å växande skog, har erfarenheten till

fullo visat.

Det förefaller emellertid, som borde det kunna åt skattelagstiftningen

givas sådan utformning, att tillfredsställande resultat härutinnan

ernås, vare sig nu saluvärdet eller annat värde skall läggas till grund

för taxeringen. För egen del håller befallningshavanden före, att skogen

i likhet med vad som gäller i skattelagstiftningen för statsbeskattningen

— förmögenhetsuppskattningen — bör upptagas till saluvärdet, med

den modifikation, som kan befinnas erforderlig för exceptionella förhållanden,

sådana som för närvarande äro rådande.

V idare förefaller icke fullt logiskt att från avkastningsskatt enligt

i övrigt föreslagna bestämmelser undantaga avkastning å skogsavverkning

utöver vad som kan hänföras till husbehovsavverkning och i stället

beskatta denna efter en så stereotyp form som skogsaccisen.

Enligt vad såväl de sakkunniga som Landén framhållit, tillkom

skogsaccisen för att interimistiski avhjälpa den olägenheten, att skogen

visats icke bliva till rätta värden uppskattad. Om man utgår från, att

sådana former kunna givas skogsbeskattningen, att ett enhetligt och på

verklig uppskattning grundat värde framdeles kan åsättas, böra de skäl,

som föranlett skogsaccisens tillkomst, hava förfallit, men även det oaktat

finnes enligt befallningshavandens uppfattning intet bärande skäl att

från den allmänna repartitionen undantaga skogsavkastningen och låta

denna bidraga till täckande av kommunens skattebehov efter vare sig

högre eller lägre grund än annan avkastning. Härtill kommer ur rent

praktisk synpunkt det önskemålet att göra den tekniska utformningen

av beskattningen så enkel som möjligt. Skall särskilt värde åsättas

131

växande skog, vilket må vara påkallat av önskan att erhålla kontroll

å att skogen icke undandrages beskattning eller beskattas för lågt, synes

man under alla förhållanden böra söka undvika, att skog och annan

jordbruksfastighet ingå i repartitionen efter olika debiteringsgrund. Det

må även framhållas, att för närvarande den omständigheten, att skogsaccis

utgår, framhållits som skäl mot att till fullt värde uppskatta den

växande skogen, vilket skäl jämväl vid eventuellt antagande av de sakkunnigas

förslag lärer komma att framföras för att pressa ned taxeringsvärdet

å den växande skogen.

Mot godkännande av de sakkunnigas förslag i denna del talar

slutligen den osäkerhet i tillämpningen, som kan befaras bliva en följd

av att så kallad husbehovsskog skall behandlas annorlunda än övrig skog.

Samtidigt finner sig befallningshavanden böra framhålla, att Landén

väl föreslagit att skogsaccisen skall upphöra, men det oaktat tänkt sig,

att den på skogsaccistaxeringen grundade skogsvårdsavgiften skall fortfarande

utgå. Det lärer dock kunna ifrågasättas, om detta kan låta sig

väl genomföras. Denna taxering verkställes för närvarande av rent

kommunala myndigheter och kräver ett fristående deklarationssystem.

Så länge kommunerna själva få tillgodogöra sig skogsaccissen, blir

taxeringen säkerligen utförd med tillräckligt intresse för att fylla befogade

krav, men skulle skogsaccisen komma att försvinna, lärer kunna

befaras, att annat förhållande inträder, varförutom kan med skäl ifrågasättas,

om det icke i sig självt är oegentligt att pålägga de kommunala

myndigheterna detta arbete, då de säkerligen bättre behöva utnyttjas

för fyllande av sina rent kommunala plikter. Borttages skogsaccisen,

lärer därför böra undersökas, om icke jämväl skogsvårdsavgiften bör

upphöra att utgå samt den inkomst, som därigenom undandrages staten

och skogsvårdsstyrelserna, ersättas på annan väg.

I det föregående har framhållits, att Landén i motsats till de sakkunniga

ansett utdelningar å aktier och banklotter böra undergå kommunal

beskattning. För att mildra den nya skatteplikten för denna

slags avkastning har Landén föreslagit, att vid den kommunala förmögenhetsskatten

värdet av dessa aktier och banklotter icke skall medtagas.

För den skattskyldige ställer sig, som ovan framhållits, förvärvet

av en aktie eller banklott endast som eu kapitalplacering, därvid han

efter förmåga köper de värdehandlingar eller andra värdeföremål, han

anser för sig tryggast eller ägnade att giva den bästa utdelningen.

Därest slutligen skulle befinnas lämpligt att låta dessa utdelningar

drabbas av kommunal skattskyldighet i samma utsträckning som annan

132

inkomst av kapital, synes den omständigheten, att de tidigare varit härifrån

fritagna, knappast utgöra fullgiltig anledning att vid förmögenhetstaxeringen

utesluta värdet av aktier och banklotter. Däremot finnes i

tekniskt hänseende en verklig svårighet, nämligen att exakt angiva,

huru stor del av eventuell skuld, som skall belöpa å aktieinnehavet,

därest samtidigt finnas andra värden, som tillsammans med aktierna

eller banklotterna utgöra sammanlagda förmögenheten. I varje fall torde

vara erforderligt att, i händelse Landéns förslag i denna del skulle

vinna godkännande, bestämmelser om dylik uppdelning inrymmas i författningen

eller de särskilda anvisningarna.

De sakkunniga åter hava från av dem föreslagen kommunal inkom stock

förmögenhetsskatt fritagit juridiska personer, dock att för inkomst,

som åtnjutes av handelsbolag, kommanditbolag, rederi eller enkelt bolag,

delägarna skola taxeras för på dem belöpande andelar. Aktiebolag,

solidariska bankbolag, föreningar med flera bliva således fria från denna

beskattning. Motivet härför angives vara dels att denna skatt skall vara

en supplementskatt, byggd på den personliga skatteförmågan, varför

den ansetts böra träffa endast enskilda personer och oskiftade dödsbon,

och dels svårigheten att bestämma, vilken kommun skatten från aktiebolag

med flera bör tillerkännas. Det förefaller emellertid, som skulle

härigenom till nackdel för de inkomsttagare, vilkas skattebörda förslaget

avser att minska, lämnats eu onödig fördel för de bärkraftigare.

De skäl, som anförts, synas även vara väl teoretiska för att hålla streck

i praktiken, och, vid det förhållande, att här endast är fråga om en

supplerande skatt, torde, särskilt vad aktiebolagen beträffar, större betänkligheter

icke böra finnas mot att låta dessa erlägga denna skatt i

den ort, där styrelsen har sitt säte, än att låta delägaren i ett kommanditbolag

skatta i mantalsskrivningsorten, evad verksamheten bedrives där

eller på annan ort.

De sakkunniga hava till vinnande av önskvärd stabilitet i beskattningen

föreslagit, att för avkastning av dels jordbruksfastighet och dels

rörelse eller yrke skall anordnas viss medeltalsberäkning. Givet är, att

en dylik beräkning ur kommunens och måhända även den skattskyldigas

synpunkt är av stort värde, och, för så vitt icke det tekniska förfarandet

därigenom allt för mycket försvåras, bör ett dylikt förfarande vara värt

plats i det nya skattesystemet.

Staten har enligt båda förslagen ålagts skattskyldighet i viss utsträckning,

enligt de sakkunnigas för viss slags fastighet, enligt Landens

såväl för viss slags egendom som för viss inkomst.

133

Då för staten sålunda föreslagits viss slags skattskyldighet, har

tillmötesgåtts ett från kommunernas sida med styrka framfört krav.

Det lärer böra medgivas, att fog linnes för dylik skattskyldighet, åtminstone

vad beträffar fastigheter, som ju, vai''e sig de tillhöra staten

eller enskilda, hava fortbestående gagn av en del kommunala åtgärder

— i stad eller stadsliknande samhälle anläggningar av gator och ledningar

för vatten, avlopp m. m., å landet deltagande i utgifter för

skapandet av förbättrade kommunikationer m. m. Att därvid, såsom

särskilt de sakkunniga framhållit, sådana anläggningar, som äro till gagn

för ett flertal kommuner eller landet i dess helhet, såsom järnvägsanläggningar

och andra kommunikationsanstalter, böra fritagas, synes

riktigt, men å andra sidan kan tänkas, att till en dylik anläggning hör

till en särskild kommun koncentrerad driftanläggning, som för denna

kommun kan medföra stadsplaneutvidgningar med därtill hörande avsevärda

kostnader för nya gator m. m. eller väsentligare utökning av

sanitets-, skol- och fattigvårdsväsendet, och synes rättvisan fordra, att,

där så är fallet, staten, därest denna eljest kommer att åläggas bidragsplikt

till kommunen, göres skattskyldig även för sådan anläggning.

Detta synes de sakkunniga hava så till vida beaktat, att de föreslå

skattskyldighet för staten tillhörig annan fastighet, så framt den nyttjas

i industriellt eller därmed jämförligt företag, som icke innefattar kommunikationsverksamhet

eller avser försvarsändamål, där staten är företagare,

och hava de ytterligare angivit, att såväl statens järnvägars verkstäder

och hotell- eller restaurangbyggnader med tillhörande mark som

statens telegraf- och telefonverkstäder med tillhörande mark skola anses

skattepliktiga. Däremot hava de ansett, att staten icke i något fall bör

erlägga skatt för avkastning.

Landén åter anser, att förenämnda verkstäder m. fl. anläggningar

böra vara fria, men gör i stället staten skattskyldig för all tomtmark

till annan fastighet, vare sig byggnaderna därå äro skattepliktiga eller

icke. Likaså gör han staten skattskyldig för avkastning i viss omfattning.

I enlighet med vad nyss framhållits, synes konsekvensen fordra,

att den av Landén föreslagna något vidare skatteplikten antages, ytterligare

utvidgad med skatteskyldighet för av Landén undantagna verkstadsanläggningar

m. m.

I fråga om befrielse från eller nedsättning i skattskyldighet hava

båda förslagen utförliga föreskrifter, avseende att borttaga eller förmildra

den ojämnhet, som härutinnan för närvarande råder. Båda förslagen

134

utgöra avsevärd förbättring mot vad nu gäller. Att avgöra vilket förfaringssätt,

som bör lämnas företräde, låter sig svårligen göra utan

grundlig statistisk bearbetning, och synes slutliga bedömandet härav

böra anstå i avvaktan på tillkomsten av sådan.

Det lärer tillkomma befallningsliavanden att yttra sig, huruvida

någotdera förslaget är av beskaffenhet att kunna läggas till grund för

blivande ny kommunal skatteförordning och i så fall vilketdera.

Såsom befallningshavanden redan tidigare framhållit, måste ett

dylikt omdöme i mycket vara beroende av förslagens verkningar. Utredning

härom är av Eders Kungl. Maj:t föreslagen, men icke vare sig

av riksdagen bifallen eller ännu mindre genomförd.

Under sådant förhållande har befallningshavanden icke tilltrott sig

något exakt omdöme om företräde för någotdera förslaget. Befallningshavanden

finner sig emellertid kunna uttala, att båda förslagen innebära

avsevärd förbättring mot det hittillsvarande skattesystemet, som otvivelaktigt

måste medgivas äga så väsentliga brister i olika avseenden, att

en omläggning är ofrånkomlig. Skall emellertid befallningshavanden

yttra sig till förmån för någotdera förslaget, vill befallningshavanden

som sin uppfattning uttala, att Landéns förslag, som mera ansluter sig

till hittills gällande lagstiftning och förefaller att till sina verkningar

bliva fullt så effektivt som de sakkunnigas, dels bättre tillgodoser kravet

på rättvis överflyttning av behörig del av skattetungan från de svagare

till de mera bärkraftiga beskattningsföremålen och dels genom sin enklare

konstruktion bliver avsevärt lättare att tillämpa för såväl de skattskyldiga

som taxeringsorganen och i följd härav till sina verkningar

mera pålitligt.

Stockholm å landskontoret den IT april 1918.

Underdånigst:

MAURITZ SAHLIN.

A. Wijkman.

135

Kungl. Maj:ts befallningsha vande i Uppsala län.

T i 11 Konungen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som genom särskilda

nådiga remisser fått sig anbefallt att före den 1 februari 1918 avgiva

underdåniga utlåtanden över dels särskilt tillkallade sakkunnigas »förslag

till lag angående kommunal taxering och skattsk}ddighet», dels

ett av landskamreraren Landén utarbetat »betänkande om allmänna

grunder för den kommunala skattereformen med utkast till lag om

kommunal beskattning», dels ett av Landén avgivet betänkande rörande

jordräntestegringsskatt, dels ett »utkast till författning angående jordräntestegringsskatt»,

antog, att den med hänsyn till ifrågavarande förslags

omfattning, vikt och invecklade beskaffenhet knappt tillmätta tiden

för granskning bestämts i tanke att möjliggöra eventuella propositioners

framläggande för nu församlade riksmöte. När befallningshavanden

erfor, att sådant framläggande icke var avsett och att ärendena skulle

vidare beredas genom anordnande av så kallad provtaxering, trodde befallningshavanden

sig kunna och böra draga fördel härav för att ägna

frågorna en behandling, som mera än eljest varit möjligt, motsvarade

svårigheterna att rätt pröva desamma. Då emellertid befallningshavanden

den 9 april fått från chefen för finansdepartementet emottaga en

anmodan att »skyndsammast till kammarrätten avgiva berörda utlåtande»,

har befallningshavanden forcerat frågornas handläggning så mycket,

som redan utsatta förrättningar, nödvändiga resor och andra brådskande

göromål det medgivit.

Och får befallningshavanden i underdånighet anföra följande, som

endast kan avse några strödda punkter.

Förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet,

avgivet av Eiserman och v. Wolcker — härnedan betecknat som förslag

A — samt betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen

med utkast till lag om kommunal beskattning, utarbetat av Landén

— härnedan betecknat som förslag B.

Enligt både förslag A och förslag B skall fast egendom i allmänhet

taxeras efter saluvärdet. Befallningshavanden, som ej vill när

-

136

mare ingå på frågan, huruvida taxering efter sådan grund må vara i

finansteoretiskt avseende riktigast, finner sig böra kraftigt erinra om de

betänkligheter, som ur andra synpunkter häremot möta och som synas

befallningshavanden avgörande. Erfarenheten, icke minst från den

senaste tiden, ådagalägger till fullo, att saluvärdet icke alls behöver

svara mot den möjliga och påräkneliga avkastningen. I följd av tillfälligt

rådande penninge- och kreditförhållanden kan saluvärdet vara

betydligt lägre än vad man kan kalla bruksvärdet, detta såsom en

naturlig följd av ökat utbud och minskad efterfrågan. Viktigare är

dock det motsatta förhållandet, då fastigheter köpas till fantasipriser,

som köparna betala, emedan de tro sig kunna tack vare spekulationsyra

eller en tillfällig konjunktur realisera det köpta inom kort tid och

till ännu högre pris. Det må lämnas därhän, om ett ensidigt taxerande

efter saluvärde är på sin plats ens med avseende på börsnoterade

papper och andra dylika mera naturliga spekulationsobjekt. Säkert är,

att beträffande fast egendom, särskilt lantbruksfastigheter och i all

synnerhet skog, lagstiftaren gör orätt i att utgå från den förutsättningen,

att sådan egendom realiseras lika fort och lätt, som man växlar

en sedel. Säkert är ävenledes, att en taxering efter ett saluvärde,

som ej kan förräntas genom uthålligt bruk, bidrager till att framkalla

skogsskövling samt i allmänhet en sådan kommersialisering av den

fasta egendomen, att betänkliga följder i socialt och nationalekonomiskt

avseende måste befaras inträda. Befallningshavanden förbiser icke, att

saluvärdet kan vara ett jämförelsevis lätt konstaterat uttryck för en

tillbörlig kapitalisering av den påräkneliga avkastningen och vill naturligtvis

ej yrka, att fastighets taxeringsvärde skall sättas lägre till följd

av ägarens underlåtenhet att på normalt och rimligt sätt skaffa sig avkastning

av densamma; sådan underlåtenhet skulle det ur nationalekonomisk

synpunkt vara olämpligt att genom skattelagstiftningen

premiera. Men saluvärdet bör enligt befallningshavandens mening

lämnas ur räkningen, i den mån det icke kan anses bero av en förväntad

avkastning. Måhända skulle man uppnå den riktigaste fastighetstaxeringen

genom att utgå från högsta kända avkastning för motsvarande

fastighet och, efter nödiga korrektioner för befintliga olikheter,

kapitalisera den funna avkastningen efter viss i beskattningslagen

fastslagen räntefot.

Bestämmelserna i förslag A § 6 om taxeringsenhet synas oklara,

särskilt i vad angår förutsättningen om tillhörighet till »samma egendom»,

och föranledande stora praktiska svårigheter och vidlyftigheter;

de omständigheter, som konstituera respektive en brukningsenhet eller

137

ett särskilt för sig nyttjat område, äro för övrigt i hög grad underkastade

godtyckliga och tillfälliga förändringar. Även stadgandena i

8 § om särskild taxering av skogsvärde, varmed förstås värdet av skog

över husbehovet, och av tomt eller industrivärde, måste åtminstone av

praktiska skäl väcka betänkligheter. Dessa anmärkningar torde allenast

delvis drabba förslaget B.

I båda förslagen torde man genom införande av eu mångfald

skatter hava åsyftat dels att tillgodose den så kallade intresseprincipen

dels att imdvika konkurrens med statsbeskattningen. Sistnämnda konkurrens

kan emellertid icke anses förebyggd utan allenast maskerad.

Man kan till och med säga, att ju större mångfalden av kommunala

skatter är, på desto flera punkter måste man befara konkurrens med

statsbeskattningen, om man med sådan konkurrens åsyftar, att belastningen

av vissa skatteobjekter skulle bliva alltför tung. Vad angår

intresseprincipen är först och främst att märka, att gränsen mellan

kommunala och statsliga uppgifter är och måste vara svävande samt i

viss mån godtycklig. Vidare kan det på grund av de växlande förhållandena

icke ens närmelsevis genomföras att avpassa skattetrycket

på särskilda kategorier av skattskyldiga efter deras intresse i särskilda

slag av kommunala utgifter, såframt man ej vill inlåta sig på särskild

uttaxering för täckande av olika slags kostnader. Ej heller satsen, att

vissa skattskyldiga såsom mera varaktigt intresserade av kommunens

angelägenheter böra och kunna hårdare beskattas, kan i allmänhet

upprätthållas. En fastighetsägares kommunala intresse är till följd av

försäljningsmöjligheten icke permanent. Å andra sidan får man ej förbise

det gemensamma kommunala intresse, som, i avseende å särskilt

skolväsen, sjukvård och fattigvård, sammanbinder en arbetarbefolkning,

även om individerna växla. Befallningshavanden tror alltså, att i den

mån man ej kan och vill åstadkomma en verklig och direkt intressebeskattning

genom särskilda avgifter för vissa ändamål, bör även för

kommunalskatten skatteförmågan vara den huvudsakliga normen. Det kan

för övrigt icke lämnas oanmärkt, att den åsyftade skatteutjämningen

inom kommunen hänger väsentligen i luften, så länge icke några bestämmelser

givits om repartitionen mellan olika skattetitlar.

Landéns betänkande rörande jordräntestegringsskatt — här nedan

betecknat som förslag G—och »utkast till författning angående jordräntestegringsskatt'')'')

— här nedan betecknat som förslag D.

Varken i förslaget C eller förslaget D har tillräcklig hänsyn tagits

till den skenbara värdestegring, som inträder i följd av penningvärdets

fallande, och givetvis ännu mindre till den eventualiteten, att en verklig

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. 18

138

värdestegring maskeras genom stigande penningvärde. Den senare

tidens erfarenheter i förstnämnda hänseende torde göra det ännu mera

än eljest påkallat, att ur denna synpunkt grundligt utreda frågan om

värdestegringsskatt. Hänsyn måste även tagas till de värdeförskjutningar,

som kunna bliva en följd av förändringar i skattelagstiftningen

och dennas tillämpning. Över huvud synes det vanskligt att åstadkomma

en uppskattning, som är tillräckligt noggrann och betryggande,

för att därpå skulle kunna grundas åtminstone en i själva verket så

hög värdestegringsskatt, som den föreslagna komme att utgöra, särskilt

till följd av den antagna kapitaliseringsprocenten. Dessutom bör utredas

förhållandet till beskattning av realisationsvinst.

Med hänsyn till deu ojämnhet, varmed under olika tidsperioder

jordräntestegringsskatten kan väntas inflyta, synes det vara synnerligen

lämpligt, att densamma fonderas eller eljest undandrages användande

för löpande utgifter.

En värdestegringsskatt kan utan tvivel anordnas så, att därigenom

i viss mån motverkas den ur nationalekonomisk och social synpunkt

högst beklagliga överdrivna kommersialiseringen av fast egendom. Men

den föreslagna jordräntestegringsskatten måste befaras få ett ogynnsamt

inflytande i detta hänseende. Åven bortsett från avtal, vartill i förslagen

tages hänsyn, kan nämligen en innehavare vara av olika grunder

förhindrad att tillgodogöra sig den ökade avkastningsmöjligheten.

Frestelsen att genom försäljning omsätta denna i penningar kan då

lätteligen bliva alltför stor.

Å andra sidan måste svårigheten att med säkerhet avgöra, huruvida

en inträdd värdestegring komme att anses »oförtjänt» eller icke,

att trycka egendoms saluvärde.

Till åtlydnad av föreskrift i den nådiga remissen har befallningshavanden

anmodat Uppsala läns landsting att över förslagen A och B

före den 1 december 1917 avgiva utlåtande, varefter från landstinget

inkommit skrivelse, som i underdånighet bifogas.

Uppsala slott i landskontoret den 19 april 1918.

Underdånigst:

HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

Jacob Ekelund.

139

Kung!. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 liar Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande fått sig ålagt att, efter landstingets hörande och sedan

vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra

sig, avgiva underdånigt utlåtande över ett av landskamreraren G. V.

Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. von Wolcker avgivet forslag

till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet, samt att därvid

taga i övervägande jämväl ett av landskamreraren Otto V. Landén

avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Södermanlands läns landsting, som med anledning härav anmodats

hit inkomma med yttrande, har, på sätt bilagda skrivelse med tillhörande

protokollsutdrag utvisar, på anfört skäl förklarat sig icke kunna vid

1917 års sammanträde avgiva något utlåtande i ärendet.

De kommunala myndigheterna inom länet hava genom tillkännagivande

i länskungörelserna underrättats om det dem lämnade tillfället

att yttra sig i ärendet, och hava för sådant ändamål ifrågavarande förslag

och betänkande hållits tillgängliga så väl här å landskontoret som

å länets samtliga kronofogdekontor. Det sålunda lämnade tillfället har

dock begagnats allenast av ordföranden i Gnesta municipalstämma,

vilkens i ärendet ingivna skrift här bifogas.

För egen del har Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande efter

att hava tagit del av så väl förslaget som betänkandet funnit det förstnämnda

med sin grundliga motivering bäst ägnat att läggas till grund

för blivande lagstiftning i ämnet. Härmed vill Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande dock icke hava sagt, att det lyckats förslaget att

fullt följdriktigt på alla punkter vidhålla den efter Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavandes mening riktiga grundsats, från vilken detsamma i

huvudsak synes utgå, nämligen skattskyldighetens grundande på intresse.

Vad som emellertid genast faller i ögonen vid studiet av detta

förslag är, att dess förverkligande måste medföra avsevärda ändringar

även i reglerna för statsbeskattningen, under det att betänkandet lämnar

denna sistnämnda orubbad.

Åven är det klart, att taxeringsarbetet, vare sig det skall ske

140

enligt förslagets eller betänkandets bestämmelser, kommer att ställa

väsentligt högre krav på taxeringsmyndigheterna än vad hittills varit

fallet, så väl i fråga om skicklighet som tid för arbetets utförande, och

detta i så hög grad, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin

del anser nödvändigt, att innan en reform efter någotdera av dessa

program föreslås, även förslag till grundlig omgestaltning av taxeringsmyndigheterna

bliver utarbetat, huvudsakligen i syfte, att lägga ledningen

av taxeringsarbetet i händerna på för detta ändamål skolade krafter,

som hava detta arbete till sin huvudsakliga uppgift. Härvid borde också

den redan då och då framkomna frågan om en central myndighet för

taxeringsverket komma under behandling.

Men icke blott på taxeringsmyndigheterna ställas ökade krav;

även för de skattskyldiga måste särskilt förslagets mångahanda bestämmelser

bliva svåra att tillämpa vid fullgörande av stadgad deklarationsplikt,

vadan dennas fullgörande måste underlättas genom i möjligaste

mån fullständiga men dock lättfattliga formulär.

Av stor vikt för ett pålitligt omdöme i detta ämne är också frågan

om repartitionen och på vad sätt olika bestämmelser därutinnan

komma att verka. Det vore därför i hög grad önskligt, om en provtaxering

kunde äga rum för någon avsevärd del av riket, innan så

genomgripande ändringar vidtagas, som nu ifrågasatts. En sådan provtaxering

torde dock knappast kunna företagas under nuvarande tidsförhållanden,

med den överbelastning, som nu äger rum för myndigheterna

med arbeten och för enskilda med uppgiftsplikt av olika slag.

Med den allmänna uppfattning Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

ovan uttalat, torde vara klart, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

saknar anledning ingå i något bedömande av detaljfrågor i

annan mån än sådant kan föranledas av förslagets bestämmelser. Men

icke heller dessa kunna göras till föremål för någon mera ingående

granskning, så vidlyftigt som förslaget är och så mångskiftande och

tidskrävande som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes övriga ämbetsåligganden

äro. Som helhetsomdöme torde dock böra uttalas, att

förslagets styrka till stor del torde ligga just i förtjänstfulla utredningar

i specialfrågor. Vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i förslaget

ansett sig höra särskilt beröra har varit följande:

Beträffande taxeringen av fäst egendom stadgar förslaget, att denna

skall ske till belopp, som motsvarar värdet efter ortens pris, och med ledning

av köpeavhandlingar med mera. Om härmed avses, att verkligen betald

köpeskilling vid taxeringsvärdets åsättande alltid skall vara avgörande,

måste stadgandet möta starka betänkligheter, helst efter de sista årens

141

i många fall orimliga köpeskillingar. Eu sådan orimlig köpeskilling

skulle givetvis vara så mycket mindre lämpad till avgörande för taxeringen,

som stora vådor för fastighetskrediten härav skulle kunna bliva

följden. Å andra sidan måste ju dock medgivas, att eu objektsskatt,

sådan som förslaget avser, måste åläggas med hänsyn till beskattningsföremålets

verkliga handelsvärde, varför avkastning och andra sådana

omständigheter vid taxeringen enligt förslaget icke kunna äga den betydelse,

de hittills ägt.

I samma paragraf stadgar förslaget, att i fråga om taxering byggnad

å annan mark skall komma i betraktande med det värde, som byggnaden

skulle äga, därest den mark, varå byggnaden är belägen eller som

eljest till denna nyttjas, tillhörde byggnadens ägare. Detta stadgande

synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke vara lämpligt.

Byggnaden bör väl icke taxeras högre än till sitt verkliga värde, och

att detta är lägre vid belägenhet på annans mark än på egen grund

torde vara obestridligt.

Värde av skog utöver husbehovet skall enligt förslaget särskilt

för sig upptagas såsom skogsvärde. Detta stadgande torde i och för

sig vara överensstämmande med grunderna för förslaget i övrigt, men

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande måste dock ställa sig mycket

betänksam med anledning av detsamma. Enligt gällande bevillningsförordning

skall taxeringsvärde åsättas jämväl med behörig hänsyn till befintlig

skog. Hur svårtillämplig och därför också på olika sätt tillämpad denna

föreskrift är, framgår av en bland förslagets bilagor, och att de nya bestämmelserna

skulle medföra ett jämnare och bättre resultat, anser Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande högst tvivelaktigt. Att den växande skogen

över husbehov skulle vid fastighetstaxering helt och hållet lämnas ur

räkningen synes dock vara ett allt för stort avsteg från principen om

fastighetsskatten som objektsskatt, på samma gång som en sådan åtgärd

skulle medföra frihet från förmögenhetsskatt till staten för betydande

värden. Enda utvägen torde väl därför vara att till fastighetsskatt

taxera ej blott skogsmarken utan även den växande skogen men

att, till förekommande av dennas överbeskattning med hänsyn till skogsaccis

och inkomstskatt, låta densamma deltaga i fastighetsskatten efter

en väsentligen reducerad skattefot.

I fråga om avkastningsskatten har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

funnit mest anmärkningsvärt, vad förslaget innehåller angående

medeltalsberäkning i vissa fall. Syftet med detta stadgande är att bereda

större fasthet i den kommunala beskattningen, men det förefaller

ovisst, huruvida icke med sådan medeltalsberäkning någon del av av

-

142

kastningen kommer att undgå beskattning, varjämte förutsättningen för

medeltalsberäkningen i fråga om avkastning av jordbruksfastighet, eller

att förvärvskällan varit väsentligen oförändrad, i många fall torde bliva

svår att konstatera. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande behjärtar

visserligen önskvärdheten för kommunerna att undgå allt för stora växlingar

i myckenheten av tillgängliga skatteenheter men håller före, att

nackdelarna av sådan växling skulle kunna lämpligare undvikas genom

avsättning till fonder under mer än vanligt givande år.

Vad slutligen angår den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten,

anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande böra ifrågasätta

befogenheten av den jämförelsevis starka progression, som för

denna blivit föreslagen. Man måste ihågkomma, att denna skatteform

tagits i bruk för statsbeskattningen och där med rätta gjorts progressiv,

då ju statsskatten torde böra läggas huvudsakligen såsom en skatt efter

förmåga. Tages denna förmåga tillbörligen i bruk för statsändamål,

— och att så alltmer kommer att ske, synes ej vara tvivelaktigt —

torde densamma ej böra annat än i nödfall ansträngas jämväl för kommunalskatten.

Denna sistnämnda bör, som redan framhållits, åtminstone

i huvudsak vara en skatt efter intresse, och denna grundsats torde icke

motivera någon progression.

Nyköping i landskontoret den 30 januari 1918.

Underdånigst:

L. REUTERSKIÖLD.

Edward Ahlner.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Uti nådiga remisser den 25 maj 1917 samt den 8 och 15 december

samma år har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anmodats avgiva

underdånigt utlåtande över dels kommunalskattesakkunnigas utredningar

och förslag i kommunalskattefrågan rörande förslag till lag angående

kommunal taxering och skattskyldighet samt angående betänkande om

allmänna grunder för deri kommunala skattereformen ined utkast till

lag om kommunal beskattning och dels över förslag till författning

angående jordräntestegringsskatt; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i anledning härav avgiva utlåtande och i sådant avseende i

underdånighet anföra följande:

Nu gällande bestämmelser angående taxering till kommunal skattskyldighet

äro behäftade med sådana brister, att en närmare motivering

för ändring härutinnan icke torde erfordras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

tillåter sig i sådant avseende endast erinra om en av

dessa, nämligen svårigheten att icke säga omöjligheten att uppdela avkastningen

av en rörelse, som drives i olika kommuner, emellan dessa.

Endast i de fall, då rörelsen kan anses på något ställe drivas i större

omfattning eller på självständigt sätt, är taxering utom huvudorten medgiven,

och praxis synes hava gått i den riktningen att ställa stora fordringar

på »denna större omfattning» och »detta självständiga sätt» för

att medgiva taxering utom huvudkommunen. Exempel kunna framdragas,

då taxeringen med nu gällande bestämmelser leder till för vederbörande

kommuner, där taxering icke kan ske, rätt så obehagliga konsekvenser.

Tvekan torde sålunda icke råda därom, att nu gällande bestämmelser

i frågan erfordra en fullständig omarbetning. Flera olika förslag

till frågans lösning hava också under årens lopp framkommit, men har

någon antaglig sådan icke kunnat erhållas.

De båda nu framlagda förslagen i ämnet synas båda innefatta goda

uppslag till en lycklig lösning av frågan. Det ena förslaget söker anpassa

kommunalskatten i nära anslutning till de bestämmelser, som gälla

för statsskatten, det andra åter söker att på den nuvarande bevillningsförordningens

grund uppbygga ett nytt, förbättrat kommunalskattesystem.

Det är synnerligen vanskligt att säga, vilketdera förslaget bäst lämpar

sig för det praktiska livet, och det spörsmålet lärer icke definitivt kunna

besvaras utan att låta de båda förslagen undergå en praktisk prövning,

d. v. s. genom att anställa en provtaxering enligt förslagen uti ett antal

kommuner, därvid böra väljas sådana, som hava att uppvisa skilda slag

av inkomster. En sådan provtaxering synes böra uppdragas åt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande att låta genom vederbörande taxeringsnämndsordförande

verkställa till den utsträckning, som kan befinnas

lämplig med hänsyn till kostnaden därför.

Det kan synas, som om det förslag, som söker bygga vidare på

nu gällande bestämmelsers grund, skulle med hänsyn till den följdriktiga

utvecklingen vara att föredraga, men det måste å andra sidan

144

med styrka framhållas, att mycket talar för att hava likartade bestämmelser

gällande för stats- och kommunalskatten. Man måste nämligen

fasthålla vid, att våra taxeringsordförande i stor utsträckning äro lekmän,

som hava svårt att i praktiken omsätta de olika bestämmelser, som enligt

detta ena förslag avses att tillämpas på de olika slagen av skatter.

Med hänsyn därtill synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som om man, innan en ingående praktisk prövning av förslagen ägt

rum, måste giva företräde åt det av herrar Eiserman och von Wolcker

utarbetade förslaget. I den del dessa båda kommitterade emellertid icke

haft samma uppfattning, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

böra uttala, att, ehuru det kunnat synas önskvärt, att bestämmelserna

rörande skogsaccisen blivit inarbetade uti författningsförslaget,

de skäl, som anförts för skogsaccisens bibehållande såsom särskild skatt,

synas övertygande. Vad reservanten i övrigt anfört saknar enligt reservantens

eget påstående praktisk betydelse, vadan Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande saknar anledning ingå därpå.

Uti förslagen saknas bestämmelser om, huru fast egendoms taxeringsvärde

skall fastställas med hänsyn till därå växande skog. I ena

förslaget, som anger fastighetens saluvärde såsom det avgörande, lärer

förutsättas, att hela verkliga skogsvärdet intages i taxeringsvärdet, men

då synes ock — liksom ock i det fall, att taxeringen av skogen verkställes

med hänsyn tagen till uthålligt skogsbruk — föreskrift böra

meddelas därom, att i taxeringslängdens anmärkningskolumn eller på

annat lämpligt sätt uttryckligen angives det belopp, varmed skogsvärdet

ingår i taxeringsvärdet.

T fråga om taxeringsförfarandet lärer efter införande av de nya

bestämmelserna om kommunal skattskyldighet — och detta gäller vilketdera

av förslagen, som blir slutligen antaget — ett ganska drygt arbete

komma att vila på taxeringsnämnderna och särskilt dessas ordförande.

Då redan nu på en del håll svårighet förspörjes att erhålla för uppdraget

lämpat folk, åtminstone med den ersättning, som nu kan beredas

vederbörande, torde tagas under övervägande, att staten högst väsentligt

höjer arvodena eller ock, att skyldighet stadgas för kommunerna att med

visst belopp per taxeringsenhet bidraga till arvode åt nämndernas ordförande

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes ledamöter.

Den granskning, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande underkastat

förslagen, har endast givit anledning till obetydliga anmärkningar;

och lärer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest provtaxering

kommer att ske, framdeles få inkomma med yttrande över därvid vunnen

erfarenhet, varvid även eventuella brister i förslagen lättare framträda.

145

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får alltså i underdånighet

hemställa, att en provtaxering måtte verkställas i sådan omfattning, att

båda förslagen bliva allsidigt prövade.

Linköpings slott i landskontoret den IG februari 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet.

ERNST THORIN. CA KL ER. JOHANSON.

Kungl. Majrts befallningshavande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Anbefalld att, efter landstingets hörande och sedan vederbörande

kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra sig, avgiva

underdånigt utlåtande över kommunalskattesakkunnigas förslag till lag

angående kommunal taxering och skattskyldighet och att därvid taga i

övervägande ett av landskamreraren Otto V. Landén avgivet betänkande

om allmänna grunder för den kommunala skattereformen, får Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande — med överlämnande av yttranden i

ärendet från länets landsting och stadsfullmäktige i Jönköping samt

under tillkännagivande, att ingen annan kommunal myndighet i länet

än den sistnämnda begagnat sig av lämnat tillfälle att inkomma med

yttrande — i underdånighet anföra följande.

Till en början tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

förutskicka den upplysningen, att, då ordinarie landskamreraren i länet

under hela förra året varit tjänstledig för offentligt uppdrags fullgörande,

utan att arbetskrafterna å landskontoret i anledning härav ökats, tjänstförrättande

landskamrerarens tid varit så strängt upptagen med de löpande

göromålen, att för honom ej funnits tillfälle till ett närmare inträngande

i de föreliggande omfattande förslagen och däri behandlade invecklade

frågor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan därför icke nu ingå

i någon grundligare behandling av ämnet utan nödgas inskränka sig

till ett par mindre erinringar.

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

19

146

I de delar de sakkunniga varit av olika meningar finner länsstyrelsen

majoritetens förslag i allmänhet vara att föredraga, särskilt

synes landskamreraren Landéns förslag om skatt å lös egendom icke

kunna tillstyrkas.

Vad angår kommunens skatteplikt till sig själv, torde få framhållas,

att, om landstingsskatten fortfarande skall stå i samband med

den för kommunalskatt grundläggande taxeringen, taxering av kommunens

fastighet och rörelse blir nödvändig. Vidare erinras, att genom

skattefrihet för kommunen den kommunala affärsverksamheten skulle

ställas gynnsammare än enskild och fara uppstå att vid jämförelse mellan

dess vinstresultat med resultatet av enskilda företag falska slutledningar

på grund härav kunde dragas, exempelvis beträffande dess förmåga att

bära högre löner. Aven med hänsyn till att allmänheten ofta har gagn

av konkurrensen mellan kommunal och enskild affärsverksamhet synes

ej den förra böra ensidigt gynnas.

Det vill ytterligare synas, som om taxeringsförfarandet skulle bliva

så invecklat och tidsödande, att särskilda tjänstemän måste anställas för

ledningen av taxeringsarbetet. Detta må väl i och för sig vara den

bästa anordningen, men å andra sidan kommer det att bliva mycket

kostsamt, då ett betydande antal tjänstemän bleve erforderligt.

Då förslagens beskaffenhet att böra läggas till grund för en blivande

kommunal beskattning bäst skulle utrönas genom en tillräckligt omfattande

försökstaxering enligt desamma, tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande slutligen hemställa, att en sådan måtte anordnas.

Jönköping i landskontoret den 31 januari 1918.

Underdånigst:

På landshövdingämbetets vägnar:

KNUT GISLEN.

UNO STERNER.

147

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län.

Till Konungen.

1 nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan vederbörande

kommunala myndigheter i övrigt liimnats tillfälle att yttra sig,

före den 1 februari 1918 avgiva underdånigt utlåtande över ett den 16

april 1917 av kommunalskattesakkunniga avlämnat förslag till lag angående

kommunal taxering och skattskyldighet, därvid skulle tagas i

övervägande jämväl bilagt betänkande av landskamreraren Otto V. Landén

om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Till åtlydnad härav hava genom allmänna, länskungörelserna i juni

1917 vederbörande kommunala myndigheter underrättats om sättet för

delfående av ifrågavarande förslag och betänkande samt om tid, inom

vilken de ägde att till länsstyrelsen inkomma med yttranden över desamma,

varförutom länets landsting och hushållningssällskap genom särskilda

skrivelser beretts tillfälle att uttala sig i ärendet. Av nämnda

myndigheter hava endast de två sistberörda inkommit med underdåniga

yttranden, vilka, var för sig avgivna, härmed i underdånighet överlämnas.

För egen del får landshövdingämbetet, under åberopande av meddelande

i skrivelse den 26 nästlidne januari från finansdepartementet

att med avgivande för länsstyrelsens vidkommande av anbefallda underdåniga

utlåtandet kunde få anstå till den 1 nästinstundande mars, i förevarande

avseende härigenom underdånigst anföra följande.

Att en reform av gällande beskattningslagstiftning på det kommunala

området är synnerligen av behovet påkallad och detta ur ett

flertal synpunkter, torde få anses allmänneligen både känt och erkänt

samt framgår därjämte till överflöd av de utredningar, som i sådant avseende

på sakkunnigaste sätt åstadkommits i såväl betänkandet som förslaget.

Huruvida en sådan reform emellertid kan böra helt uppbyggas

utefter de linjer, som i de däruti innefattade författningsförslagen angivas,

synes landshövdingämbetet utgöra en fråga av så genomgripande

beskaffenhet och betydelse, både allmänt och enskilt betraktat, att densammas

tillfredsställande besvarande näppeligen lärer kunna vinnas med

mindre någon i lämplig omfattning företagen provtaxering i huvudsaklig

överensstämmelse med samma förslag bliver organiserad och utförd.

148

Något slutgiltigt omdöme beträffande dessa förslags användning till

grundval för den behövliga nya kommunallagstiftningen är landshövdingämbetet

alltså icke i stånd att redan nu avgiva.

Vad sålunda anförts får ju likvisst icke anses innebära hinder för

länsstyrelsen att taga ställning till de allmänna synpunkter, som av respektive

förslagsställare anlagts vid utförandet av deras anförtrodda uppdrag.

Bland annat ansluter sig landshövdingämbetet i sådant avseende

gärna till den i bägge förslagen uttalade uppfattningen, att reformeringen

bör byggas i främsta rummet på principen »skatt efter intresse», men

att densamma även i viss mån bör anlita principen »skatt efter förmåga».

Härvid torde måhända mera än som skett böra beaktas den

senare beskattningsprincipens större lämplighet att tjäna direkta skattebehov

för statliga ändamål, så att ofördelaktig konkurrens mellan stat

och kommun i fråga om upptagande av skattebidrag efter denna princip

måtte i minsta möjliga mån föranledas. Med förslagsställarna är

landshövdingämbetet emellertid därutinnan ense, att till förekommande

av olämplig hårdhet i beskattningen visst utrymme bör i den nya lagstiftningen

beredas för en supplerande skatt efter personlig förmåga.

Av särskild vikt synes under alla förhållanden vara att, i den män beskattningen

anordnas på sådan grund, rätten att sålunda förfara gives

en fast begränsning genom intagande i själva skattelagen av bestämmelserna

därom, detta icke blott på grund av statens lämpligare företrädesrätt

till sådan skatt utan även till förekommande av en socialt betänklig

förskjutning i beskattningen inom kommunerna mellan dessas

olika inkomsttagare till men för intresseprincipens vederbörliga tilllämpning.

Från dylik tillämpning undantager betänkandet vidare ränta å gäld

vid beskattning av, bland annat, skattskyldigs inkomst av fastighet, under

det att de sakkunnigas förslag i motsats härtill icke medgiver avdragför

dylik ränta utom i visst undantagsfall. De skäl, som för förslagets

ståndpunkt i denna del anföras, synas landshövdingämbetet böra givas

avgörande företräde.

En nyhet på det kommunala beskattningsområdet erbjuder betänkandet

med sitt förslag om sådan lös egendoms taxering till egendomsskatt,

som utgör beståndsdel av en anläggning för näringsdrift. Angående

en dylik skattereforms införande tilltror sig landshövdingämbetet

icke göra annat uttalande, än att därmed torde skattesystemet visserligen

kunna tillföras avsevärda fördelar, men sannolikt även olägenheter

av beskaffenhet att eventuellt kompensera de förra.

En annan med avseende å fastighetsbeskattningen beaktansvärd

149

nyhet framträder i de föreliggande förslagen om åsättande av särskilda

skogsvärden, därvid sakkunnigas förslag för taxering av sådant värde

förutsätter undantag av skog till husbehov och bibehållande av lagstiftningen

om skogsaccis, under det att betänkandet under begreppet skogsvärde

sammanför både skogsmarken och all därå växande skog samt

utesluter skogsaccisen såsom vid sådant förhållande icke vidare behövlig.

Landshövdingämbetet anser sig böra i denna del giva företräde åt de

grunder och det förslag, som innefattas i betänkandet.

1 fråga om skatt å aktieutdelning uttalas i bägge författningsförslagen

den uppfattningen, att sådan skatt bör åsättas. Ett dylikt betraktelsesätt

överensstämmer väl också med den så att säga populära meningen

hos det stora flertalet av de respektive kommunernas icke aktieägande

medlemmar, för vilka givetvis måste framträda såsom en egendomlighet,

att de ofta betydliga inkomster, som genom sådan utdelning

tillföras vissa i kommunen bosatta personer, undantagas från den kommunala

bidragsskyldigheten. A andra sidan torde nog så vägande skäl

tala för att anse en sådan bidragsskyldighet innebära beskattning tvenne

gånger av samma inkomst, liksom beskattningen i viss mån innebär

en avvikelse från intresseprincipen. De grunder, som emellertid i författningsförslagen

åberopas till stöd för att göra aktieutdelning till föremål

för kommunal skatteplikt, synas landshövdingämbetet det oaktat

böra givas företräde vid denna skattefrågas bedömande. En annan sida

av saken blir att överväga och avgöra den frågan, vilkendera kommunen,

bolagets driftskommun eller aktieägarnas bostadskommun, kan böra företrädesvis

ifrågakomma för skattebidragets åtnjutande. Av skattetekniska

orsaker vill det framgå, som borde eller kunde detta bidrag näppeligen

tilldelas vare sig den ena eller andra av dessa kommuner. Vissa därav

föranlåtna komplikationer skulle nämligen mycket försvåra en anordning

i syfte att i alla de fall, då aktieägarens mantalsskrivningsort vore

en annan än driftskommunen, låta bidraget komma denna till godo; och

att utan vidare låta utdelningen beskattas i aktieägarens mantalsskriv-.

ningsort synes mindre riktigt eller lämpligt, då därigenom skulle gynnas

i oskälig grad landets största stadssamhällen, inom vilka de största och

flesta aktieägarna ju företrädesvis hava eller taga sin bostad. Saken

torde emellertid tilläventyrs kunna ordnas förmedels de uppsamlade

skattebeloppens fördelning i skatteutjämningssyfte på synnerligen skattetyngda

kommuner.

Olika förslag föreligga av de sakkunniga och i betänkandet i fråga

om skatteplikt eller skattefrihet beträffande statens försvarsindustriella

fastigheter liksom om dess järnvägars verkstäder. Länsstyrelsen finner

150

sig böra i avseende härå ansluta sig till innehållet i betänkandet och

det därpå grundade förslaget.

På samma sätt råder olikhet i fråga om kommuns skatteplikt för

egna fastigheter, och vill på denna punkt länsstyrelsen uttala den mening,

att gällande bevillningsförordnings i detta avseende avfattade bestämmelser

synas väl ägnade att även i en reformerad kommunallagstiftning

tills vidare bibehållas.

Vad angår grunderna för åsättande av taxeringsvärde å jordbruksfastighet

får landshövdingämbetet i underdånighet framhålla, hurusom

det torde få anses i regeln möta större vansklighet att såsom mått på

sådan fastighets verkliga värde — och det är väl detta, som även med

den nya lagstiftningen bör avses — lägga senast erlagd köpeskilling,

än att grunda detta värde på fastighetens avkastningsförmåga vid normal

(medelgod) skötsel. Våra dagars jordbrukare gör sig allt mer och

mer reda för sin ägda eller brukade fastighets tillgångar i olika ägoslag,

både kvanti- och kvalitativt, liksom han förstår på helt annat sätt än

förut att såväl mäta sin skogsareal som räkna och kubera eller eljest

värdesätta sin ståndskog, och det lärer därför också kunna med största

sannolikhet påräknas, att taxeringsmyndigheterna från jordbrukarna själva

kunna erhålla, om ej exakta, så dock ingalunda föraktliga uppgifter i

berörda avseenden till ledning vid fastighetstaxeringarna, såsom ock redan

börjat inom landet å dera håll praktiseras.

I detta sammanhang tillåter sig landshövdingämbetet i underdånighet

giva intryck för den meningen, att redan för handen varande

krav på taxeringsnämnderna och kronans ombud hos prövningsnämnderna

göra deras arbetsbörda så tyngande, att det icke bleve samma

personal möjligt att utan vidare på tillfredsställande sätt utföra de högst

betydande ytterligare göromål, som de förevarande förslagen eventuellt

avse att få av denna personal fullgjorda. Det synes därför böra i samband

redan med prövningen av berörda författningsförslag undersökas i

vad män det ifrågasatta taxeringsarbetet kan böra uppdragas åt nuvarande

taxeringsmyndigheter, förstärkta med erforderliga kvalificerade

arbetskrafter, eller huruvida icke en väsentlig omgestaltning av taxeringsförfarandet

i stället kan böra vidtagas. Redan nu har på grund

av taxeringsgöromålens omfattning och ofta mycket invecklade beskaffenhet

fråga på sina håll varit uppe, om icke tiden vore mogen för inrättande

av en central myndighet uteslutande för taxeringsverket. Aven

denna fråga synes alltså böra vinna beaktande samtidigt med planläggningen

för den nya kommunala lagstiftningen.

Utgående från den här ovan underdånigst ifrågasatta förutsätt

-

ningen, att en eller flera försökstaxeringar kunna komma att anställas

i syfte att utröna värdet av de med förevarande författningsförslag uppdragna

riktlinjerna, liar landshövdingämbetet trott sig icke böra nu

inlåta sig på någon mera omfattande redogörelse för sin uppfattning

om dessa förslag, än vad bär ovan redan lämnats. Allenast i ännu ett

hänseende, som emellertid lärer redan från annat håll i detta ämne berörts,

nämligen i fråga om viss lindring i äkta makars skattskyldighet,

må det tillåtas landshövdingämbetet att i underdånighet uttala sin livliga

anslutning till vad i sådan riktning må hava blivit inför Eders

Kung], Maj:t framfört.

Slutligen får landshövdingämbetet överlämna och åberopa innehållet

i avskrift av sitt den 29 november 1917 till kammarkollegium

avlåtna yttrande över förevarande författningsförslag.

Växjö i landskontoret den 25 februari 1918.

Underdånigst:

På landshövdingämbetets vägnar:

ERNST AHL. S. A. LILJA.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande anbefallts att, efter landstingens hörande och sedan

vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra

sig, avgiva underdånigt utlåtande över det av kommunalskattekommitterade

uppgjorda förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet

samt att därvid jämväl taga i övervägande ett av landskamreraren

Otto V. Landén avgivet betänkande om allmänna grunder för

den kommunala skattereformen.

Med anledning härav hava lanstingen och övriga vederbörande

kommunala myndigheter inom länet beretts tillfälle att yttra sig i ärendet;

och har sådant yttrande avgivits allenast av Kalmar läns södra landsting,

vilket härhos bifogas, varemot länets norra landsting, på sätt när

-

152

slutna skrivelse utvisar, på anfört skäl icke ansett sig kunna avgiva

något yttrande över ifrågavarande lagförslag.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande underdånigst

anföra, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke finner

något av ifrågavarande två förslag vara av beskaffenhet att böra utan

vidare antagas i föreliggande skick, ehuru vid jämförelse mellan berörda

förslag Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller före, att kommunalskattekommitterades

förslag hellre än det Landénska bör läggas till

grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Kommunalskattekommitterades

förslag utmärker sig för en grundlig och förtjänstfull motivering och

synes även i andra avseenden vara det Landénska förslaget överlägset.

Beträffande den föreslagna nya avkastningsskatten, vilken är avsedd

att träffa nettoavkastningen ur varje särskild förvärvskälla med bortseende

från förhållanden till den skattskyldiges person, synas bestämmelserna

rörande avkastningens uppskattning alltför invecklade och svårtillämpliga,

vartill kommer, att denna skatteform säkerligen skulle bidraga

till att mera än skäligt öka bördorna för den jordbrukande klassen.

Mot den ifrågasatta kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten

möta en del betänkligheter; denna skatt kan ej anses såsom en fristående

kommunalskatt, då den begagnar sig av en skattekälla, som

hittills uteslutande reserverats för statens behov.

Däremot har Eders Kungl. Maj:ts befallninghavande inga principiella

anmärkningar att framställa mot fastighetsskatten, vilken synes väl avvägd

och anordnad. Särskilt är att förorda förslaget om skatteplikt för

statsfastigheter, varigenom i vissa delar av landet en avsevärd lättnad

i skattetrycket kommer att beredas därvarande befolkning.

I likhet med kommitterade är jämväl Eders Kungl. Mairts befallningshavande

av den meningen, att den kommunala skattskyldigheten

bör grundas på intresseprincipen och skatten läggas på alla persongrupper

inom kommunen, men det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som om det icke i allo lyckats förslagsställarna att fullfölja

denna grundsats. I stället föreslås användning såväl av berörda

princip som ock av principen »skatt efter förmåga», vilken senare borde

förbehållas för begagnande vid statsbeskattningen, vid sidan av varandra,

varigenom en del orättvisor och olägenheter måste uppkomma i tilllämpningen.

Av vikt vore vidare om ytterligare skatteformer kunde

utfinnas, så att en önskvärd smidighet i skattesystemet kunde ernås.

Emellertid torde kommitterades förslag mycket väl kunna bilda

en god grundval och utgångspunkt för ett nytt förslag, varför Eders

153

Kungl. Maj:ts befallningshavande underdånigst hemställer, att en omarbetning

av ifrågavarande förslag måtte åvägabringas.

Vid sådant förhållande saknar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

för närvarande anledning att ingå på förslagets särskilda detaljer.

För övrigt har det synnerligen vidlyftiga förslaget icke medgivit Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande tillfälle att vid sidan av övriga omfattande

ämbetsåligganden ägna detsamma någon mera ingående deltaljgranskning.

O o

Kalmar i landskansliet den 28 februari 1918.

Underdånigst:

JOHN FALK.

Karl Mossberg.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län.

Till Konungen.

Genom nådig resolution den 25 maj 1917 anbefalldes Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande att, efter landstingets hörande och sedan vederbörande

kommunala myndigheter i övrigt beretts tillfälle yttra sig, avgiva

underdånigt utlåtande över ett av landskamreraren G. V. Eiserman

och f. d. kammarrättsrådet E. von Wolcker upprättat förslag till lag

angående kommunal taxering och skattskyldighet — här nedan benämnt

förslaget — därvid jämväl skulle tagas i övervägande av landskamreraren

Otto V. Landén utarbetat betänkande om allmänna grunder för den

kommunala skattereformen — här nedan benämnt betänkandet.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande genom länskungörelse

den 13 augusti 1917 tillkännagivit, att vederbörande kommunala

myndigheter ägde inkomma med yttranden över förslaget och betänkandet,

har sådant yttrande, som härhos närslutes, inkommit från

Gärda kommun, varjämte landstinget avgivit härvid jämväl bilagt yttrande.

Uti. över 1917 urs kommunalskatteförslag.

20

154

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet

anföra följande.

Av en skattelagstiftning, vare sig statlig eller kommunal, torde

man, liksom i all lagstiftning, böra fordra, att den skall motsvara högt

ställda anspråk å enhelhet och överskådlighet ej blott i dess redaktionella

avfattning utan även beträffande de grundsatser, åt vilka lagarna

äro avsedda av giva tillämpning. Vid den omläggning av vår kommunala

beskattning, som förestår, synes även vara önskvärt ej blott att

bibehålla de bestämmelser från nu gällande skattelagar, som visat sig

motsvara tidens behov, utan ock att i görligaste mån söka vinna anknytning

till lagstiftningen om den statliga beskattningen, då det torde

vara att förvänta, att det för beskattningen erforderliga taxeringsarbetet

för den kommunala och statliga beskattningen komma att intimt förbindas.

Dessa synpunkter har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

funnit mera beaktade i betänkandet än i förslaget.

Det måste anses vara ett önskemål, att i främsta hand andra

skattereformer komma i betraktande för täckandet av det kommunala

skattebehovet än de, som redan tagits i anspråk för statsändamål. I

överensstämmelse med denna grundsats äro också såväl förslaget som

betänkandet utarbetade. Vid skatteobjektens uppsökande har man i

båda fallen utgått från att för det kommunala skattebehovets tillgodoseende

tillämpa principen om skattskyldighet efter intresse och endast

som utjämnande skatteformer taga i anspråk sådana skatter, som härleda

sig från personlig skatteförmåga, och har Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande intet att häremot erinra. Enligt förslaget uttagas

följande skatter: skatt för fast egendom, skatt för avkastning samt

skatt för inkomst och förmögenhet, av vilka den sistnämnda är avsedd

att utgå efter en till visst maximum på förhand bestämd skattesats, varjämte

ifrågasatts ytterligare föreskrifter för att få inkomst- och förmögenhetsskatten

fastställd till viss proportion mot övriga skatter.

De skattereformer, som förekomma i betänkandet, äro: egendomsskatt,

kommunal inkomstskatt och kommunal förmögenhetsskatt. Härvid

är att märka, att den kommunala inkomstskatten är att betrakta som

en partiell inkomstskatt, som har till uppgift att träffa avkastningen

av en skattskyldigs särskilda inkomstkällor under beaktande av de individuella

förhållandena.

Såväl förslaget som betänkandet förutsätta ytterligare en skatteform,

nämligen en jordvärdestegringsskatt, men bär ej sättet för dess

utgående i de föreliggande arbetena utformats.

Olikheterna mellan de båda skattesystemen bestå väsentligen däri,

155

att betänkandet genom den föreslagna egendomsskatten lågt en objektskatt

ej blott å den fästa egendomen utan även å näringsföretagens

s. k. fästa realkapital d. v. s. sådan lösegendom, som utgör beståndsdel

av en anläggning för näringsdrift — något som ej har sin motsvarighet

i förslaget — ävensom däri, att förslaget innehåller eu genomförd

dubbelbeskattning, i det att avkastningsskatten såsom objektskatt

med vissa undantag träffar de förvärvskällor, varför även personliga

skatter utgöras i form av inkomstskatt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig på de av landskamreraren

Landén anförda grunderna böra förorda det skattesystem,

som uti betänkandet föreslagits.

Med avseende å den kommunala förmögenhetsskatten har i betänkandet

föreslagits, att den skall utgå efter förmögenheten, sådan denna

beräknats vid årets taxering enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

efter avdrag av värdet av aktier i inländska aktiebolag

och solidariska bankbolag. Då några vägande skäl ej synas anförda för

ett dylikt avdrag, och förmögenhetsskatten dessutom är begränsad intill

ett visst maximum, föreslår Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,

att förmögenheten i dess helhet beskattas.

Med vilken andel de olika skatterna böra ingå i repartitionen vid

skattskyldighetens fullgörande, för att en lämplig förskjutning av skattetrycket

inom kommunerna må kunna åstadkommas, är en fråga, som

näppeligen kan anses vara tillfredsställande utredd vare sig i betänkandet

eller förslaget — något som för övrigt ej heller av författarna

ifrågasatts — utan kräves härför en noggrant genomförd provtaxering,

omfattande kommuner där de olika skatteobjekten förekomma i olika

proportioner. Lämpligast synes det emellertid Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande vara, att bestämmelser om skatterepartitioner införas

i skattelagen och ej, som i förslaget ifrågasatts, i kommunallagarna.

Att, på sätt i motiveringen till förslaget ifrågasatts, omvandla de olika

skatternas repartitionstal till en särskild skatteenhet förefaller Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande vara en onödig omgång för skattepåföringen.

Den utväg, betänkandet utvisar för att få en grundval för

debiteringen genom fastställande av ett visst grundbelopp för varje

skatteart, å vilka grundbelopps sammanlagda summa skattebehovet sedermera

fördelas, synes vara en tillfredsställande lösning.

I sammanhang härmed får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

framhålla, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser följdriktigheten

bjuda, att den nu utgående skogsaccisen efter omläggningen av

det kommunala skattesystemet ej vidare bör tagas i anspråk som kom

-

156

munal skatt. Enligt förslaget har skogsaccisen förutsatts skola bibehållas

utan att dock härför angivits andra än skattetekniska skäl. Under

framhållande av önskvärdheten att de kommunala beskattningsföremålen

år från år undergå så små växlingar som möjligt, liar i förslaget upptagits

en obligatorisk medeltalsberäkning för avkastningen av jordbruksfastighet

samt rörelse eller yrke, i det skattskyldigheten skulle avse

medeltalet av de belopp, vartill avkastningen uppskattats. Den tidsperiod,

beräkningen omfattar, är i regel tre år. Då skogsavkastningen enligt

sin natur ej lämpligen kunde göras till föremål för eu dylik medeltalsberäkning,

har den, i den mån den nu är föremål för skogsaccis, undantag^

från avkastningsskatt, medan skogsaccisen bibehållits. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande, som icke är övertygad om att en dylik medeltalsberäkning

är av behovet påkallad, men funnit, att densammas införande

skulle föranleda ett högst avsevärt försvårande av taxeringsarbetet,

har icke ansett sig kunna förorda förslaget i denna de], och

föreligger därför för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande intet skäl

för skogsaccisens bibehållande.

Det är visserligen önskligt, att skattelagarnas innehåll står i överensstämmelse

med lagen angående vad till fast egendom är att hänföra,

men de skattetekniska skäl, som i betänkandet andragits till stöd fölen

annan uppdelning av lös och fast egendom än enligt sagda lag,

anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande synnerligen vägande,

varför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande biträder betänkandet i

denna del.

Skattskyldighet för fast egendom anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

böra åvila den, som den 31 december året närmast före

det år, varunder taxeringen ägt rum, var egendomens ägare.

En redaktionell ändring synes i betänkandet böra företagas vid

uppräkningen av en anläggnings för näringsdrift beståndsdelar. Uttrycket

jordbrukets fasta och lösa inventarier torde nämligen ej vara

fullt tydligt.

Enligt förslaget har skatteplikten undanröjts för publika boställen

jämte på lön anslagen jord i den mån, de utgöras av annan fastighet,

som ej användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål. Av

en dylik bestämmelse skulle bland annat följa, att sådana ecklesiastika

boställen, som enligt ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910

undantagits till prästgårdar, fritoges från skatteplikt för sina innehavare.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser denna skattefrihet opåkallad

och anser på sätt föreslagits i betänkandet, att nu gällande bestämmelser

böra bibehållas.

Gällande bevillningsförordnings föreskrift att vid taxering av annan

fastighet särskilda värden skola åsättas dels tomten, dels därå uppförda

åbyggnader bär bibehållits i förslaget men ej i betänkandet. Då några

fördelar av en dylik uppdelning ej synes vara att vinna, anser Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande den ej vidare böra förekomma.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande finnes

ej anledning att på sätt i förslagets 7 § 2 st\mket skett fastställa några

speciella regler vid taxeringen av kronan eller allmän inrättning tillhörig

fast egendom i vad angår skogsvärdet och tomt- eller industrivärdet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser att särskilt praktiska

skäl tala för, att vid taxeringen fast egendoms skogsvärde får omfatta

ej blott värdet av den växande skogen i dess helhet utan även själva

skogsmarken. I detta hänseende ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

sålunda till den åsikt, som göres gällande i betänkandet.

I såväl förslaget som betänkandet äro bland andra skattesubjekt

även nykterhetsföreningar undantagna från skyldigheten att utgöra kommunala

skatter. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser att, därest

skattefrihet skall medgivas nykterhetsföreningar, bör enahanda förmån

även tillkomma andra liknande sammanslutningar, vilkas verksamhet

har till föremål ideella syften av samhällsgagnande art, exempelvis skytteföreningar,

idrottsföreningar och andra.

Förslaget och betänkandet innehålla liknande bestämmelser för ätt

reglera skattefördelningen för sådan avkastning, som härflyter från

rörelse, som bedrivits i olika kommuner. Åven om Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande ej har något att erinra mot de principer, som därvid

gjort sig gällande, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

böra påpeka, att särskilda kompletterande föreskrifter böra utfärdas för

att förebygga, att taxering till skatt kommer att äga rum i olika kommuner

för en och samma rörelse. Dylika föreskrifter torde emellertid

lämpligen böra intagas i en förordning om taxeringsförfarandet.

I betänkandet förekommer bland de uppräknade intäkter, som ej

taxeras som inkomst, bland annat det från gällande skattelagar hämtade

uttrycket fältavlöning under krigstid, vilket uttryck emellertid ej

återfinnes i gällande krigsavlöningsreglementen. Eders Kungl. Maj:ts

befallniugshavande biträder för sin del de grunder för beskattning av

krigsavlöning, som återfinnas i förslaget.

Angående ekonomiska föreningars skattskyldighet ansluter sig

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande till betänkandets bestämmelser.

158

Både förslaget och betänkandet hava beaktat behovet av skattefrihet

och skattelindring för sådana inkomsttagare, som på grund av

små inkomster, stor familj och andra omständigheter hava mindre ekonomisk

bärkraft. Då den kommunala skatten är en repartitionsskatt

och en befrielse från eller lindring uti skatten för smärre inkomsttagare

följaktligen kommer att medföra ökat skattetryck för övriga inkomsttagare,

är det vanskligt att ange de grunder, efter vilka en skattedegression

bör ifrågakomma, och torde även för denna frågas bedömande en

provtaxering, varom förut talats, vara av betydelse.

Vad särskilt angår äkta makars skattskyldighet anser Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande sig böra förorda de grunder för skattelindring,

som angivas i förslaget, varigenom skattelindring medgives äkta makar

även vid barnlöst äktenskap. Landskamreraren Landén har ej ansett

något behov av dylik skattelindring föreligga.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter slutligen, huruvida

ej de ogifta samhällsmedlemmarnas större skatteförmåga borde

tagas i anspråk i högre grad än vad som skett i förslaget och betänkandet.

Visby i landskontoret den 11 februari 1918.

Underdånigst:

GUSTAF V. ROOS.

Elias Brandel.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 anmodad avgiva underdånigt

utlåtande över kommunalskattesakkunnigas förslag till lag angående

kommunal taxering och skattskyldighet ävensom över ett av

landskamreraren Otto V. Landén utarbetat betänkande i samma ämne

får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande härvid överlämna infordrade

159

yttranden i ärendet tran Blekinge läns landsting ävensom från kronofogden

i Blekinge (»strå fögderi Emil Sandstedt och magistraten i Karlshamn

samt, med tillkännagivande, att vederbörande kommunala myndigheter

i övrigt liimnats tillfälle att yttra sig men sådant uraktlåtit,

för egen del i underdånighet anföra följande.

Såsom i båda förslagen framhållits, kunna den nuvarande bevillningsförordningens

bestämmelser icke längre anses utgöra lämplig grundval

för den kommunala beskattningen, då de kommunala skattebehoven,

som därigenom skola tillgodoses, ständigt ökas, men bevillningsförordningen

det oaktat endast upptager en beskattningsform, ett slags avkastningsskatt,

som visserligen varit avsedd att fördela skattebördan

efter skatteförmågan, men i verkligheten ingalunda nått detta mål, utan

blivit för en del skattskyldiga alltför betungande, under det att mera

bärkraftiga och framför allt av de kommunala anordningarna mera beroende

skatteobjekt sluppit alltför lätt undan. Säkert är, att i fråga

om den kommunala beskattningen intresseprincipen måste tillerkännas

ett större berättigande än för närvarande sker, ty en hel del kommunala

utgifter och åtgärder komma huvudsakligen vissa kategorier av kommunens

medlemmar, såsom fastighets- och näringsidkare, till godo, under

det att för andra kategorier, såsom inkomsttagare och lönearbetare,

samma åtgärder och utgifter endast medföra en stegring i deras levnadskostnader

utan någon som helst ökning av inkomsten, i vilket hänseende

endast behöver påpekas, att ju mer t. ex. en stad växer och,

som man säger, går framåt, desto högre bliva levnadskostnaderna därstädes

i jämförelse med mindre städer. Däremot uppstå för fastighetsägare

ökade hyresinkomster och för industriidkarna ökad omsättning,

som bringar dessa större inkomster, vida överstigande de ökade levnadskostnaderna.

Båda de föreliggande förslagen avse att på flera vägar träffa skatteobjekten

och deras bärkraft, i det att de kommunalskattesakkunnigas

förslag upptager fastighetsskatt, avkastningsskatt samt skatt för inkomst

och förmögenhet, och landskamreraren Landéns förslag egendomsskatt,

kommunal inkomstskatt samt kommunal förmögenhetsskatt. I korthet

antytt innebär det förstnämnda förslaget, att all fastighet skall efter

dess allmänna saluvärde, utan hänsyn till avkastning och ägarens skuldränta,

deltaga i den allmänna repartitionen för kommunens skattebehov

med viss procent å taxeringsvärdet, vilken procent ansetts böra utgå

olika, eller å landet med 0.0 5 procent för jordbruksfastighet, dock för

den del av jordbruksfastighets värde, som belöper för skog utöver husbehovsvirke,

med endast 0.03 procent, och med 0.04 procent för annan

160

fastighet, samt i stad med respektive 0.04, 0.02 och 0.03 procent. Beträffande

avkastningsskatten avser samma förslag i allmänhet att träffa

nettoinkomsten efter avdrag av omkostnader, dock ej gäldränta, och

skatten för inkomst och förmögenhet ansluter sig ganska nära till de

principer i fråga om skattskyldigheten, vilka äro upptagna i gällande

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt beträffande den direkta

statsskatten, undantagandes att juridiska personer frikallats från denna

skatt. Jämväl torde böra anmärkas, att utdelningar å aktier icke skulle

träffas av avkastningsskatt utan endast bolagens vinst med bolagen

som skattskyldiga.

Enligt landskamreraren Landéns förslag skall egendomsskatt efter

en repartitionsgruna av 0.04 procent utgå för jordbruksfastighet och

annan fastighet å dessas i enlighet med allmänna saluvärdet fastställda

taxeringsvärden, samt efter samma repartitionsgrund å industriellt företags

anläggningskapitals och viss lösegendoms saluvärden.

Den kommunala inkomstskatten skulle i likhet med avkastningsskatten

utgå för nettoinkomsten efter avdrag av omkostnader samt, i olikhet

med avkastningsskatten, även av ränta å gäld, varjämte utdelning

å aktier ävenledes skulle träffas av samma skatt i de enskilda aktieägarnas

händer. Den kommunala förmögenhetsskatten, som endast i

begränsad omfattning skulle deltaga i repartitionen, skulle utgå för den

enskildes förmögenhet, beräknad på samma sätt, som i förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt, dock med avdrag av däri ingående

aktievärden.

Båda förslagen, som enligt Eders Kungl. Majds befallningshavandes

åsikt äga betydliga företräden framför nu gällande bestämmelser om

den kommunala beskattningen, torde nog i stort sett uppfylla de betingelser,

vilka nuvarande förhållanden och de direktiv, som lämnats i

riksdagsskrivelser och vederbörande departementschefs vid flera tillfällen

gjorda uttalanden, få anses kräva av den länge ifrågasatta nya

kommunalskattelagstiftningen, och torde i olika delar ömsevis äga företräden

framför varandra, men anser Eders Kungl. Maj ds befallningshavande

sig dock böra uttala den meningen, att de kommunalskattesakkunnigas

förslag bättre tillgodoser en tidsenlig kommunal beskattning.

Visserligen förefaller Landéns förslag mera enkelt och är särdeles kortfattat,

men det saknar å sin sida nödig smidighet och träffar ej skattekraften

i den omfattning eller från så olika sidor, som synes Eders

Kungl. Majds befallningshavande önskvärt, varjämte erfarenheten från

det hittillsvarande taxeringsbestyret torde ådagalägga, att noggranna

bestämmelser och föreskrifter äro synnerligen behövliga för de lägre

161

taxeringsmyndigheterna, om ett gott och likartat taxeringsresultat skall

vinnas, ty eljest bliva åtminstone i taxeringsnämnderna själva grundprinciperna

ofta förbisedda eller oriktigt tillämpade, och framförallt i

de större länen linnes ingen möjlighet att verkställa behövlig detaljgranskning

vid förarbetena till prövningsnämnden. Upptagas, såsom i

kommunalskattesakkunnigas förslag skett, noggranna detaljföreskrifter i

enlighet med stadgad rättspraxis för de olika inkomstkällorna eller

taxeringsavdelningarna, blir det lättare för mindre skolade taxeringsmän

att iakttaga föreskrifterna, och man måste härvid beakta, att vad

som den i beskattningsärenden sakkunniga hnner enkelt och självklart,

är för en mindre erfaren taxeringsnämndsordförande och änmi mera ledamot

av dylik nämnd ett kanske ganska invecklat eller okänt spörsmål,

för vars rätta lösning han behöver studera författningens bestämmelser.

Vid den närmare granskningen av och jämförelsen mellan de båda

förslagen, som Eders Kung]. Mapts befallningshavande här nedan verkställer,

kommer de kommunalskattesakkunnigas förslag att benämnas

förslag I och landskamreraren Landéns förslag II.

Vad först angår fastighetsskatten enligt förslag I, är en sådan skatt

å den fasta egendomen givetvis fullt berättigad, och skulle, liksom beträffande

inkomst- och förmögenhetsskatten, endast den behållna avkomsten

eller avkastningen av fastigheten utgöra föremål för beskattningen,

bleve synnerligast å landsbygden skattekällorna av så växlande

och osäker natur, att skattebehoven i kanske många fall icke kunde

fyllas, och med säkerhet skulle icke en jämn och rättvis beskattning

vinnas. Mot den i förslaget gjorda uppdelningen i jordbruksfastighet

och annan fastighet liksom i fråga om de fastigheter, som undantagits

från beskattningen, har befallningshavanden ej någon vidare erinran att

göra, men anser dock den nuvarande bestämmelsen i bevillningsförordningen,

att annan fastighet till ett värde av högst 500 kronor är skattefri

för ägare, som icke har någon annan beskattningsbar inkomstkälla,

böra bibehållas, då skattefrihet för dylik ägare helt visst är behövlig.

Bestämmelsen därom, att värdet av skog utöver husbehovet skall särskilt

för sig upptagas såsom skogsvärde och beskattas efter en lägre procent

än den egentliga jordbruksfastigheten, anser befallningshavanden vara en

nyhet, som är synnerligen betydelsefull och lämplig, ty erfarenheten från

hittillsvarande taxering av jordbruksfastighet torde tydligt ådagalägga,

att, därest en dylik åtskillnad ej göres, skogsvärdet kommer att i ringa

eller ingen grad ingå i taxeringsvärdet, och det är även otvivelaktigt,

att en beskattning av växande skog till dess fulla värde efter samma

procent som jordbruksfastigheten i övrigt skulle vara alltför betungande

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag. 21

162

i förhållande till skogens verkliga avkastningsförmåga. Åven för fastighetskreditens

skull är det synnerligen önskvärt, att ovanberörda skogsvärde

icke sammanblandas med fastighetsvärdet i övrigt, då skogsvärdet

så hastigt kan försvinna och därigenom gör taxeringsvärdets betydelse

vid låns beviljande illusorisk. Att även annan fastighet i stort sett är

mindre skattekraftig än jordbruksfastighet och därför bör bidraga med

lägre repartitionstal, torde ej heller kunna förnekas. Då i förslag II

för såväl jordbruksfastighet och annan fastighet som skogsvärde bestämts

samma repartitionstal, är detta enligt befallningshavandens förmenande

ett missgrepp, och vad beträffar däri föreslagna egendomsskatt

å industriers anläggningskapital och å viss yttre lösegendom, så kunde

nog dylik objektskatt hava visst fog för sig, men svårigheten att åsätta

ett riktigt taxeringsvärde torde, såsom de kommunalskattesakkunniga

påpekat, vara så stor, att, då genom andra, mera tillförlitliga beskattningsformer

ett bättre resultat torde kunna vinnas, bör den ifrågavarande

objektskatten å lösegendom lämnas åsido. Ett par detaljanmärkningar

i stadgandena om skatt för fast egendom anser befallningshavanden sig

böra framställa, nämligen i fråga om bestämmelserna, dels att kronan

eller allmän inrättning tillhörande fast egendoms skog skall uppskattas

efter värdet vid uthålligt skogsbruk, och dels att byggnader å annans

mark skola taxeras till det värde, som byggnaden skulle hava i jordägarens

hand, ty härigenom brytes mot den fastslagna grundprincipen,

att fastighetsvärdet skall bestämmas efter saluvärdet, och icke är väl

staten en så klen skattedragare, att en dylik princip behöver svikas för

dess skull. Vad beträffar byggnader å ofri grund, äro dessa varken en

så bärkraftig eller betydelsefull skattekälla, att en brytning av ovannämnda

princip därav betingas, tvärtom torde en synnerligen lindrig

beskattning av desamma vara att förorda ur rättvisans synpunkt.

Övergår man därefter till avkastningsskatten enligt förslag I, så

bör, såsom förut påpekats, särskilt uppmärksammas, att ränteavdrag

icke är medgivet, varemot enligt förslag II dylikt avdrag äger rum i

fråga om kommunal inkomstskatt för alla inkomstkällor. Det kan visserligen

synas, att förvägran av dylikt avdrag alltför uppenbart strider

mot principen om skatt efter förmåga, men å andra sidan är det väl

obestridligt en orättvisa mot en kommun, att, om en därstädes befintlig

industriell anläggning, som en längre tid varit en givande skattekälla,

övergår till ny ägare utan rörelsekapital, denna skattekälla skall till

stor del försvinna, under det att kommunens utgifter till fattigvård och

andra omkostnader för ifrågavarande industriella verk fortfarande utgår

med samma eller, synnerligast beträffande fattigvård, kanske till högre

belopp. 1 ännu högre grad torde allmänna rättsmedvetandet reagera

däremot, åt t eu löntagare, som årligen uppbär betydliga inkomster, men

genom överdådigt levnadssätt och dylikt förslösar desamma och råkar

i allt större skuldsättning, skulle i mån av skuldsättningen få sitt skattebidrag

till kommunen mer och mer minskat. Härtill kommer, att enligt

förslag I genom den ifrågasatta skatten för inkomst och förmögenhet

hänsynen till den subjektiva skattebärkraften kommer till sin fulla rätt,

och slutresultatet bliver härigenom en medelväg, som synes befallningshavanden

mycket väl funnen och särdeles lämplig. Att enligt förslag I

inkomsten av skogsbruk undantagits från avkastningsskatt, och den

hittillsvarande kommunala skatteformen för dylik inkomst eller skogsaccisen

bibehållits, finner befallningshavanden på i förslaget angivna skäl

vara välbetänkt, och om även viss höjning av nu utgående skogsaccisbeskattning

torde böra äga rum, så skulle dock denna skattekälla, ifall

avkastningsskatten därå tillämpades, kanske bliva alltför hårt anlitad,

då skogen väl måste anses vara mera en kapitaltillgång än en avkomst

av fastighet. Såsom skattskyldiga i fråga om avkastning av kapital,

avkom stgiv ande rättighet, tjänst samt annan förvärvsverksamhet angiver

förslaget förutom enskilda medborgare även juridiska personer, vilken

senare kategori synes även skola omfatta ägare av s. k. besparingsskogar,

härads- och sockenallmänningar samt andra likartade samfälligheter,

men torde dessa knappast kunna inrangeras bland juridiska personer,

varför ett förtydligande synes nödigt.

I fråga om beskattningen av aktiebolag och utdelning å aktier

äro de båda förslagens bestämmelser väsentligen olika, i det att enligt

förslag I aktiebolagets vinst men ej utdelningen till aktieägarna göres

till föremål för avkastningsskatt, medan enligt förslag II både aktiebolagets

vinst och aktieägarnas bekomna utdelning skola träffas av den

kommunala inkomstskatten. Enligt förslag I kommer emellertid utdelning

till aktieägarna att träffas av den föreslagna skatten för inkomst

och förmögenhet, och detta i progressiv skala i proportion till den enskilde

aktieägarens sammanlagda inkomster, varjämte även aktieägarens

förmögenhet träffas av denna skatt efter progressiv grund, under det

att i förslag II förmögenhet i aktier undantagits från den kommunala

förmögenhetsskatten. Däremot skall enligt förslag I aktiebolagen själva

icke utgöra någon skatt för inkomst och förmögenhet.

Beskattningen av aktiebolagen och utdelningen därifrån har ju

länge varit en ganska brännande fråga, vari motsatta ståndpunkter

skarpt brutit sig, och, under det att för närvarande i fråga om den

statliga inkomst- och förmögenhetsskatten både bolagen och aktieägarna

164

äro skattskyldiga för sina respektive inkomster, hava i fråga om den

kommunala beskattningen endast bolagen varit bidragsskyldiga för bolagens

årsvinst, men aktieägarna däremot skattefria för erhållen utdelning

å aktier. För aktieägarnas skattefrihet talar visserligen det sakförhållandet,

att bolagets vinst, varför skatt erlägges, också är de enskilda

aktieägarnas vinst eller årsinkomst i proportion till deras innehavande

aktier, men det torde dock icke kunna bestridas, att i den allmänna

uppfattningen en utdelning å aktier är en avkomst av kapital, som

ganska litet skiljer sig från räntebeloppet å en inköpt obligation eller

dylikt, och av samma anledning är det för den stora allmänheten ganska

obegripligt, att en medlem av kommunen, som äger betydligt kapital

och avkomst därav samt betjänar sig av kommunens institutioner och

anordningar, icke skall i någon mån bidraga till de kommunala skattebehovens

fyllande i bostadskommunen, därför att han har sin förmögenhet

placerad i aktier. Något olika ställer sig visserligen saken beträffande

s. k. familjeaktiebolag, där dubbelbeskattningen mera klart framträder,

men är det intet hinder, att dessa bolag, där så anses förmånligt, återgå

till den gamla formen av handelsbolag eller dylikt. Med hänsyn till nu

framhållna synpunkter anser befallningshavanden sig icke kunna förorda

något av de föreliggande förslagen till aktiebolags beskattning oförändrat.

Enligt förslag I komma aktiebolag att bliva lindrigare beskattade

än såväl enskilda näringsidkare som inkomsttagare, ity att

endast den delen av årsvinsten, som utdelas till aktieägarna, och som

ofta kanske utgör ett mindre belopp av vinsten i sin helhet, finge deltaga

i repartitionen, för såvitt densamma bestrides av skatten för inkomst

och förmögenhet, och vill befallningshavanden gent emot de sakkunnigas

argumentering i denna fråga, framhålla, att, såsom de sakkunniga

i flera andra fall påpekat, den föreslagna skatten till inkomst

och förmögenhet ingalunda utgör en dubbelbeskattning, då den drabbar

alla inkomstkällor, utan endast en beskattning av samma inkomstkällor

från något ändrade synpunkter, vadan alltså förslag I obestridligen

innebär en lägre beskattning för aktiebolag än för enskilda skattskyldiga,

ehuru, såsom förut anmärkts, ett motsatt förhållande borde äga rum.

För avhjälpande av denna orättvisa anser befallningshavanden, att aktiebolag

även böra för sin årsvinst erlägga skatt för inkomst och förmögenhet,

och det förhållandet, att denna skatt därigenom även skulle

komma att träffa juridiska personer och icke blott utgöra en personlig

beskattning efter förmågan, torde i detta fall icke förtjäna vidare avseende,

då i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten, som jämväl

är en skatt efter förmåga, samma princip frångåtts i fråga om aktie

-

bolag. En annan invändning, Korn de sakkunniga framställt mot aktiebolags

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, är den, att, då ett

aktiebolag bedriver rörelse inom olika kommuner, svårighet uppstår att

rättvist fördela bolagets skatteplikt emellan de olika kommunerna. Däremot

torde böra anmärkas, att, liksom enskilda personers beskattning

enligt denna beskattningsgrund är förlagd till den skattskyldigas mantalsskrivningskommun,

så bör också bolagets enahanda beskattning ske i

motsvarande kommun, eller där styrelsen har sitt säte. Befallningshavanden

vill dock medgiva, att denna lösning kanske icke är fullt tillfredsställande,

då styrelsens säte med avseende å bolagets verksamhet

icke bör tillmätas den betydelse i skattehänseende, som härav skulle

följa, helst befallningshavanden biträder den uppfattning, som i förslag

1 i fråga om bolags avkastningskatt med styrka framhållits, nämligen

att vid uppdelningen av den beskattningsbara inkomsten av rörelse

framför allt den eller de kommuner, där större fabriksbyggnader och

en talrik arbetarbefolkning företinnas, böra få utnyttja betydligt högre

anpart av årsvinsten, än hittills skett, för sina skattebehovs fyllande,

varemot kommun, där styrelsen har sitt säte, bör få beskatta eu jämförelsevis

liten del av inkomsten. Att en uppdelning mellan olika

kommuner av en skatt, som skall utgå efter progressiv beräkning, skulle

vålla svårigheter, är nog ganska riktigt, varför befallningshavanden tänkt

sig en annan möjlig lösning, nämligen att aktiebolags skatt debiteras

och i sin helhet uttages inom bostadskommunen, men att huvudsakliga

delen därav användes för utjämning av skattebördorna olika kommuner

emellan, helst för hela riket, men möjligen länsvis. Modifierat, på sätt

nu föreslagits, synes befallningshavanden förslag I innebära en god

lösning av aktiebolags och aktieutdelnings beskattning, ty därigenom

vinnes, såsom tillbörligt är, att aktiebolags inkomster bliva i viss grad

underkastade högre beskattning än annan inkomst, men dock ingalunda

i dubbel måtto, och därjämte bliva större och mera givande aktiebolags

avkastning proportionsvis mera beskattad än mindre givande bolags,

vilket i detta fall måste betraktas såsom rättvist liksom i fråga om

enskilda personer, då det gäller en skatt efter förmåga. Likaledes blir

det fullt berättigade intresset hos en kommun, inom vilken en person

med stor aktieförmögenhet är bosatt, att få till någon del utnyttja denne

persons skatteförmåga tillgodosett. Även aktieutdelningen träffas enligt

detta förslag av progression i den enskilde aktieägarens händer, vilket

måste anses innebära en beaktansvärd rättvisa även i fråga om den

kommunala beskattningen.

166

En bestämmelse, som återfinnes i de föreliggande förslagen liksom

i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, är den, att

avdrag får ske för värdeminskning å byggnader, som användas i rörelse

eller näring, och detta även i fråga om hyresavkastning från annan

fastighet. Vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt har denna

avdragsrätt vållat en, soin det synes, oskälig nedsättning i fastighetsägarnas

beskattning, ty dels förhåller det sig i allmänhet så, att byggnadernas

värden, helst ombyggnader och förbättringar ofta komma att

avföras bland omkostnader, icke undergå någon värdeminskning under

större delen av deras bestånd, utan genom den allmänna fördyringen

snarare ökas i värde, dels synes det mindre egentligt att bevilja avdrag

för en värdeminskning, som kanske om 100 eller 200 år blir av praktisk

verkan för dåvarande fastighetsägare, men lör den nuvarande fastighetsägaren

icke har någon som helst betydelse, och dels står å jordbruksfastigheter

åbyggnadernas brandförsäkringsvärde, efter vilket värdeminskningsavdraget

brukar beräknas, icke i rimlig proportion till det värde,

varmed de ingå i fastighetens taxeringsvärde eller allmänna saluvärde,

varför värdeminskningsavdraget i betydlig grad nedpressar den beskattningsbara

inkomsten från fastigheten. Här i länet liksom i allmänhet

torde åtminstone taxeringsnämndernas ordförande finna detta avdrag mer

eller mindre oberättigat, synnerligast vad beträffar bostads- och dylika

byggnader. Då emellertid det synes befallningshavanden tveksamt, om

den dubbelbeskattning utan avdrag för skuldränta, som enligt förslag I

skulle åligga fast egendom genom både fastighetsskatten och avkastningsskatten,

verkligen är med rättvisa och billighet överensstämmande,

synnerligast i fråga om bostadsfastigheter i stad, vilkas skattekraft

näppeligen kan anses synnerligen stor, så torde med hänsyn till detta

förhållande värdeminskningsavdrag för fastighet vid beräknande av avkastningsskatten

hava fog för sig.

Beträffande övriga avdrag vid taxeringen till avkastningsskatt har

befallningshavanden ej något att anmärka, men den ändring, som skett

beträffande beskattningsfria intäkter av tjänst därutinnan, att i stället

för hittills fältavlöning under krigstid men enligt förslag I avlöningsförmåner

enligt krigsavlöningsreglemente skulle vara skattefria, anser

befallningshavanden sig icke kunna förorda, helst under mobiliseringen

år 1914 den nuvarande lydelsen av stadgandet uti ifrågavarande hänseende

visat sig synnerligen lämplig, enär eljest skattefrihet skulle uppstått

för de mobiliserades avlöningsförmåner även i sådana fall, där

högre omkostnader icke uppstått, men dylik avlöning ändock utgått.

I fråga om beskattningsort för avkastning innebär förslag 1 en

avsevärd förbättring emot vad nu gäller i dylikt hänseende, i det att

i fråga om avkastning av rörelse eller yrke eu decentralisation ägt rum,

så att varje kommun, där någon rörelse kan anses hava bedrivits, även

får åtnjuta skatt av rörelsens avkomst, och synes definitionen, att fast

driftställe för verksamheten skall hava förefunnits i kommunen för

rörelses taxering därstädes, vara lyckligt funnen i och för en rättvis

uppdelning av rörelses taxering. Den tolkning av gällande bevillningsförordning,

som allt mer gjort sig gällande i praxis och myndigheternas

utslag i detta avseende eller att taxeringen av rörelse eller yrke i mera

tveksamma fall skall ske i mantalsskrivningsorten, såsom i fråga om

skogsavverkning, försäljning från nederlag och dylikt, torde ingalunda

vara i överensstämmelse med allmänna rättsmedvetandet i denna fråga,

varför det också ständigt upprepar sig, att taxering först skett i så att

säga verksamhetskommunen, men sedan av högre myndighet överflyttats

till den skattskyldiges mantalsskrivningskommun. För befallningshavanden

synes denna rättsuppfattning hava ganska goda skäl för sig, och framför

allt är den ur praktisk synpunkt att föredraga, ty eljest blir en dylik

inkomstkälla ofta alldeles icke eller åtminstone endast i ringa grad uppmärksammad

och beskattad, enär i mantalsskrivningskommunen, som

kanske är belägen fjärran från verksamhetsorten, taxeringsnämnden icke

alls känner till den bedrivna avverkningens eller rörelsens omfattning

och godtager därför en uppgift om snart sagt huru låg inkomst som

helst, då skatteintäkten betraktas såsom en ren present för kommunen.

Huruvida afl skogsavverkning även enligt de föreslagna nya bestämmelserna

kän komma att bliva beskattningsbar i verksamhetskommunen,

torde vara tvivelaktigt, varför befallningshavanden skulle önska en uttrycklig

bestämmelse därom. Enligt förslag 1 skall jordstyckningsföretag

taxeras i den kommun, där jorden är belägen, och denna bestämmelse

går enligt befallningshavandens mening i rätt riktning, men anser befallningshavanden

det vara synnerligen önskvärt, att även vanlig realisationsvinst

å fast egendom bleve beskattad i kommun, där fastigheten är belägen.

Även detta kräves av den allmänna rättsuppfattningen i frågan,

och den praktiska nyttan därav framgår av det sakförhållandet, att

ingenting är vanligare än att realisationsvinster, som skett i främmande

kommun, utelämnas i deklarationen och bliva obeskattade av taxeringsnämnden

i mantalsskrivningskommunen men på grund av bristande

kännedom om skatteförfattningarnas rätta tolkning härutinnan taxeras

till bevillning i den kommun, där fastigheten är belägen och sedermera

i händelse av besvär överföras till den skattskyldiges mantalsskrivningskommun.

Det är emellertid icke blott fara för, att all taxering av dylik

168

realisationsvinst i många fall utebliver, utan det kan nästan med visshet

sägas, att realisationsvinsten under dylika förhållanden icke bliver upptagen

till sitt fulla belopp, varom eu allmän erfarenhet torde föreligga

icke blott i Blekinge utan även i andra län. Ehuru visserligen icke av

principiella men desto mera av praktiska skäl vill befallningshavanden

därför på det bestämdaste förorda, att taxeringsorten för realisationsvinst

av fast egendom bestämmes till den kommun, där fastigheten är belägen.

En nyhet, om vars lämplighet delade meningar med säkerhet

komma att uppstå, är i förslag I, att inkomsten av tjänst, arbetsanställning,

allmänt uppdrag eller stadigvarande enskilt uppdrag m. m. skall

taxeras, icke såsom hittills uteslutande i mantalsskrivningskommunen,

utan även efter uppdelning i annan kommun, där den skattskyldige

varit bosatt minst sex månader eller haft sin verksamhet under beskattningsåret,

dock att under alla förhållanden ett belopp av 2,000 kronor

av dylik inkomst skall taxeras i mantalsskrivningskommunen. Med sistnämnda

begränsning torde förslaget icke vara av sådan betydelse, att

de svårigheter, som det medför för taxeringsmyndigheterna, och det

tvisteämne olika kommuner emellan, som därigenom skulle uppstå, kunna

anses skäligen böra ifrågasättas, även om det måste erkännas, att mantalsskrivningskommunen

många gånger icke rättvisligen må anses utgöra

den riktiga taxeringsorten för dylik inkomst, och det med hänsyn

till nu gällande bestämmelser beträffande den kommunala rösträtten finge

anses vara en fördel, att nyinflyttad person kunde bliva taxerad och införd

i röstlängden redan under samma år, inflyttningen skett, oavsett att han

är i avflyttningskommunen fortfarande mantalsskriven. De sakkunnige

hava jämväl ifrågasatt, att, om en industriell anläggning har en arbetarstam,

som till större eller mindre del är bosatt inom annan kommun

än där rörelsen bedrives, denna kommun möjligen borde tillgodoses med

något skattebidrag från rörelsen, men detta förslag synes befallningshavanden

stå i principiell strid mot nyssnämnda förslag, att en del av

arbetsinkomsten bör taxeras i verksamhetskommunen, varigenom just

dessa löntagares skattebidrag till mantalsskrivnings- eller bostadskommunen

skulle minskas, vadan förslagets principiella ställning i frågan är

mycket vacklande och ändring även av denna orsak olämplig.

Att det skattefria minimiavdraget 500 kronor får för äkta makar,

som båda beskattas, beviljas makarna var för sig, är en reform, som

måste hälsas med glädje av alla dem, som deltagit i taxeringsarbetet,

och sett, varthän de nuvarande bestämmelserna kunna leda. Däremot

synes det bevillningsfria avdrag, som kan enskild skattskyldig på grund

av vissa ömmande omständigheter ytterligare beviljas, vara tillmätt inom

1(59

alltför snäva gränser, då det, frånsett nuvarande kristid, nedsatta penningvärdet

gör, att en maximigräns satt till 2,000 kronors inkomst är alldeles

för låg och bör höjas till minst 3,000 kronor samt rätten till

detta avdrag bör medgivas även en person, som försörjer förutom sig

själv tre, ja, kanske endast två personer, ty eljest utgör förslaget eu

tillbakagång från nu gällande stadganden härutinnan, som icke kan anses

lämplig eller med tidsförhållandena förenlig.

1 fråga om den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten innehåller

förslag I, såsom förut nämnts, att endast enskilda personer och

oskiftade dödsbon skola erlägga dylik skatt, varemot aktiebolag och

andra juridiska personer blivit därifrån frikallade. Mot dylik frihet för

aktiebolag har här förut gjorts anmärkning, och torde ej heller andra

juridiska personer böra, därest icke årsvinsten taxeras hos de enskilda

skattskyldiga efter deras respektive anparter därav, vara fria från denna

skatt, då någon svagare skattekraft icke kan anses föreligga hos dessa

än hos enskilda personer. Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten,

som skulle utgå efter progressiv grund och efter en skala, som

befallningshavanden finner mycket tilltalande, är ifrågasatt att anlitas,

antingen sedan fastighets- och avkastningsskatten blivit till viss grad

ensamt anlitad, förslagsvis 5 kronor per skattekrona, eller också jämsides

med nämnda skatter, så att samtidigt med en skattekrona av fastighetsoch

avkastningsskatterna skulle uttaxeras exempelvis 20 procent av

maximiskattesatsen i kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt. Då

den utjämning efter skatteförmåga, som den kommunala inkomst- och

förmögenhetsskatten är avsedd att åstadkomma, givetvis bör ske i alla

kommuner, oavsett uttaxeringens storlek per skattekrona, måste befallningshavanden

för sin del på det kraftigaste framhålla, att endast under

den senare förutsättningen, eller att de olika beskattningsformerna samtidigt

användas, befallningshavanden kan skänka sitt gillande åt förslag

I. Skulle icke en dylik samtidig repartition ske, utgör förslag I snarare

en försämring än förbättring av nu gällande bestämmelser om kommunal

beskattning, frånsett de fördelar i rent tekniskt beskattningshänseende,

som förslaget otvivelaktigt under alla förhållanden innebär.

Ehuru någon närmare granskning av de anvisningar, som meddelats

i och för taxerings förfarandet, näppeligen bör ifrågakomma, vill

befallningshavanden dock ytterligare framhålla, att de noggranna föreskrifter,

som lämnats härutinnan, måste bliva av ovärderlig nytta för

de lägre taxeringsmyndigheterna samt verksamt bidraga till en jämn

och rättvis taxering. I några enstaka fall har dock befallningshavanden

icke kunnat gilla de föreskrifter, som lämnats. Att vid åsättande av

Uti. över 1917 års kommunalskatteförslag.

22

170

fast egendoms taxeringsvärde söka fastställa vissa å ortens pris grundade

enhetsvärden, kan möjligen å slättbygderna, i Skåne och Östergötland

m. m., gå för sig, men ej i skogsbygder, där markens godhetsgrader

alltför mycket omväxla.

Beträffande avlöningar och andra kostnader för personal, som använts

gemensamt för jordbruk och skogsbruk, föreskrives, att dylika

kostnader skola i sin helhet hänföras till den näringsgren, där personalen

huvudsakligen varit anställd, men tror befallningshavanden, att

en uppdelning av dylik kostnad i enlighet med arbetskraftens faktiska

användning icke bör möta några svårigheter och bör i så fall också

ske. Bestämmelsen, att avdrag för värdeminskning å grundförbättringar

icke skulle få ske av den anledningen, att kostnaden för deras

vidmakthållande får avdragas såsom underhållskostnad, synes befallningshavanden

dunkel, då samma förhållande äger rum beträffande byggnader,

men värdeminskningsavdrag å desamma föreslås. Förslaget, att

den dubbelbeskattning av visst periodiskt understöd, nämligen i både

givarens och mottagarens hand, som hittills ägt rum i den kommunala

beskattningen, skulle upphöra, finner befallningshavanden fullt befogat.

Den uppdragna gränsen mellan särskilda förvärvskällor och principerna

för deras särskiljande synes befallningshavanden böra livligt förordas,

och likaledes innebär det nya förslaget angående taxeringsår för tantiémer

och liknande förmåner en lämplig och praktisk lösning av detta

spörsmål. De föreslagna bestämmelserna till förebyggande därav, att

vinsten av ett näringsföretag, som drives av samma person inom olika

kommuner, vid bokföringen huvudsakligen eller kanske uteslutande tillgodoföres

ena kommunen av en eller annan för näringsidkaren förmånlig

anledning, anser befallningshavanden vara av behovet påkallade och

härför lämpliga, och även i fråga om de kooperativa ekonomiska föreningarnas

beskattning torde reglerande bestämmelser vara erforderliga,

men det torde dock kunna ifrågasättas lämpligheten därav, att beräkningen

av avkastningen skulle få under vissa förhållanden ske efter

föreningens omsättning. Bättre torde det vara, om det föreskreves, att

produktionsföreningars inköpspris och konsumtionsföreningars försäljningspris

böra med hänsyn till beskattningen beräknas efter marknadspriset

i allmänhet i orten och pristillägg, rabatter eller dylikt tillgodoföras

köparen först vid årets slut.

Beträffande den föreslagna medeltalsberäkningen vid taxering av

avkastning från jordbruksfastighet samt rörelse eller yrke synes det

befallningshavanden ganska tvivelaktigt, om någon större fördel därmed

skulle vinnas, då oberäkneliga växlingar i avkastningen och därav för

-

171

anledda större rubbningar i kommunernas skattekiillor mera sällan torde

förekomma. Däremot är det ostridigt, att taxeringsförfarandet skulle

vålla betydliga svårigheter och ökat arbete för taxeringsmyndigheterna,

och synes bestämmelsen, att endast beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet

denna källa måste hava varit väsentligen oförändrad under den

tid, medel talsberäkningen avser, vara mindre riktig, ty även i fråga om

industriella verk och inrättningar kunna under ifrågavarande tidsperiod

så stora förändringar ägt rum, att medeltalsberäkningen icke bör ifrågakomma.

Någon fördel för den skattskyldiga av medeltalsberäkningen

torde näppeligen föreligga, och ej heller rättvisa därigenom skipas olika

skattedragare emellan utan snarare tvärtom, då principen icke tillämpas

på alla inkomstkällor.

I fråga om uppskattning av förmögenhet är den nya klara bestämmelsen

om beräkningen av värdepappers saluvärde en mycket beaktansvärd

fördel för beskattningsmyndigheterna, då hittillsvarande

bestämmelser härutinnan synnerligast under kristiden föranlett olika

tolkningar och antagligen ännu flera olika beräkningsmetoder.

Karlskrona i landskontoret den 31 januari 1918.

Underdånigst:

Landshövdingämbetet:

ERIK WESTERLUND. ARVID LIDEN.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län.

. Till Konungen.

Genom nådig remiss den 25 maj 1917 har Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande anbefallts att, efter landstingets hörande och sedan

vederbörande kommunala myndigheter i övrigt lämnats tillfälle att yttra

sig, avgiva underdånigt utlåtande över av kommunalskattesakkuuniga

avgivet förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet

ävensom av landskamreraren Otto V. Landén utarbetat betänkande

om allmänna grunder för den kommunala skattereformen; och får Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande, med överlämnande av från Kristian

-

172

stads läns landsting samt stadsfullmäktige i Kristianstad inkomna yttranden,

i sådant hänseende för egen del i underdånighet anföra följande.

De sedan lång tid tillbaka mer och mer framträdande bristerna

i det kommunala beskattningssystemet i vårt land hava gjort en reform

av den kommunala beskattningen i hög grad av behovet påkallad. En

omläggning av beskattningen har visat sig erforderlig ej blott från de

skattskyldigas synpunkt för att möjliggöra en jämnare fördelning av

skattetrycket på de olika slagen av beskattningsföremål utan även för

kommunerna själva, som i de fall, då en inkomst skolat för beskattning

fördelas mellan flera kommuner, ofta blivit lidande på den enligt nu

gällande regler skedda fördelningen.

Omfattande utredningar hava ock verkställts för lösning av denna

reformfråga och flera förslag i sådant hänseende framställts.

De nu föreliggande förslagen, nämligen dels de kommunalskattesakkunnigas

förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet

dels ock det av landskamreraren Otto Y. Landén avgivna

betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen,

hava båda utgått från i huvudsak enahanda uppfattning av bristerna

hos det nuvarande kommunala skattesystemet, men skilja sig sedermera

i väsentliga avseenden från varandra i fråga om utformandet av den

kommunala beskattningen.

De sakkunniga hava såsom huvudskatter föreslagit eu fastighetsskatt

att utgå efter varje fastighets taxeringsvärde, en avkastningsskatt

att utgå å nettoavkastningen av varje särskild förvärvskälla samt en

personlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

I betänkandet föreslås en egendomsskatt å såväl fast egendom

som viss lös egendom, en kommunal inkomstskatt och en kommunal

förmögenhetsskatt.

Båda förslagen förutsätta därjämte införandet av skatt å oförtjänt

värdestegring av fastighet.

Förslagen synas båda innefatta synnerligen avsevärda förbättringar

i det nu rådande kommunalskattesystemet.

Vid jämförelse mellan förslagen inbördes torde emellertid, enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande, de sakkunnigas

förslag böra givas företräde framför det i betänkandet framställda

förslaget.

Under det sistnämnda förslag lägger som grund för den kommunala

beskattningen enbart objektbeskattning av egendom samt inkomstbeskattning,

innefattar de sakkunnigas förslag ett mellanled i den

föreslagna avkastningsskatten. Det synes ej kunna förnekas, att de

173

sakkunnigas förslag härigenom företer en större mångsidighet, så

mycket mera som detta förslag jämväl bibehåller den skatt å skogsavkastning,

som nu utgår under skogsaccisens form. Denna mångsidighet

måste otvivelaktigt medföra eu riktigare fördelning av skattetrycket,

något som måste anses såsom en av huvudprinciperna för en

rättvis beskattning.

Härtill kommer att, beträffande den i betänkandet föreslagna egendomsskatten,

i vad den avser skatt å lös egendom, det ej torde kunna

utan vidare anses tillfredsställande, att improduktiv lös egendom skvdle

befrias från skatt, då härigenom svårligen skulle kunna undgås en viss

orättvisa i fråga om skattebelastningen.

Därjämte torde även kunna sägas, att de sakkunnigas förslag, om

det ock ej kan anses vara fullt genomfört med hänsyn till synpunkten

av beskattning efter intresseprincipen, likväl i högre grad än betänkandet

tillgodoser denna princip genom den enligt förslaget anordnade avkastningsskatten.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande alltså för sin del anser

den kommunala beskattningen vara till de allmänna grunderna mera

tillfredsställande ordnad enligt de sakkunnigas förslag än enligt betänkandet,

har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett förslagens

särskilda bestämmelser ej erfordra yttrande i vidare mån än i fråga

om de sakkunnigas förslag; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

härom anföra följande.

Den föreslagna fastighetsskatten är avsedd att utgå efter ett enligt

närmare anvisningar åsatt taxeringsvärde. Såsom huvudgrund för taxeringsvärdets

bestämmande har föreslagits egendomens värde efter ortens

pris eller allmänna saluvärdet.

Det torde utan tvekan kunna sägas, att härmed skulle vinnas en

mycket betydelsefull förbättring i fråga om principerna för fastighetstaxeringen.

Den mångfald av olika värderingsgrunder, som nu gällande

bevillningsförordning föreskriver såsom norm för fastighetstaxeringen,

måste nämligen föranleda och har även givit till följd ej blott synnerligen

stora svårigheter vid taxeringen utan även och framför allt stor

osäkerhet och ojämnhet i densamma. Fast egendoms taxering efter det

allmänna saluvärdet, sådant detta framkommit genom köpeskillingar för

försålda fastigheter och i övrigt enligt upplysningar om fastighets storlek

med mera, är ej någon nyhet, då betingade köpeskillingar redan i

gällande bevillningsförordning upptagits som en av grunderna för värderingen.

Men genom att fastslå allmänna saluvärdet såsom huvudgrund

för taxeringen skulle utan allt tvivel vinnas ej mindre en högst av

-

174

sevärd förenkling i värderingsfcrfarandet än även en större enhetlighet

i taxeringen, på samma gång som det enligt samma grund erhållna

värdet synes i möjligaste mån komma att motsvara fastighetens verkliga

värde, vilket är det värde, som ytterst sökes.

En fördel av det allmänna saluvärdets fastställande såsom huvudgrund

för fastighetstaxeringen ligger även däri, att härmed i allmänhet

skulle utan vidare lösas frågan om byggnadsbeståndets inverkan på

värdesättningen av jordbruksfastighet. I denna fråga har praxis hittills

varit mycket vacklande. Då emellertid köpeskillingarna för försålda

bebyggda jordbruksfastigheter måste anses i allmänhet lämna uttryck

för "fastigheternas värden med inräknande av det byggnadsbestånd, som

i varje fall föreligger, synas med den ifrågavarande bestämmelsens införande

särskilda föreskrifter angående byggnadernas inverkan på jordbruksfastighets

taxering bliva överflödiga.

Beträffande taxering av skog innebär förslaget, att till jordbruksfastighet

hörande skog, med undantag av kronan eller allmän inrättning

tillhörig skog, vilken uppskattas till värde vid uthålligt skogsbruk,

skall i likhet med fastigheten i övrigt taxeras till ett värde, motsvarande

allmänna saluvärdet ävensom att värdet av skog utöver husbehov

skall särskilt för sig upptagas såsom skogsvärde. Förslaget förutsätter

därjämte, att det särskilt upptagna skogsvärdet skall underkastas en

lindrigare bidragsskyldighet vid den kommunala beskattningen, medan

åter värdet av skogsmarken och av den del av skogen, som ej kan antagas

överstiga husbehovet, får samma bidragsskyldighet, som taxeringsvärdet

för fastigheten i övrigt.

Principiellt torde med dessa bestämmelser frågan om skogstaxeringen

vinna en tillfredsställande lösning.

Att taxeringen av skog för närvarande företer en synnerligt stor

ojämnhet och osäkerhet, i det i de flesta fall skogen antingen ej alls

ingår i jordbruksfastighets taxeringsvärde annat än med skogsmarkens

värde eller ock upptages endast med vissa, på olika orter växlande

procent av sitt verkliga värde, har givetvis sin anledning i farhågan

för att, därest skattskyldighet utkrävdes för skogens fulla värde, fastighetsägaren

härigenom skulle frestas till för tidig och stark avverkning

av skogen i avsikt att därmed nedbringa taxeringsvärdet. I vilken

mån den i förslaget förutsatta lindrigare bidragsskyldigheten för skogsvärdet

än för fastighetens taxeringsvärde i övrigt kan bliva tillräckligt

korrektiv häremot torde näppeligen kunna på förhand beräknas. De

sakkunniga hava förordat, att vid skatterepartitionen, varom bestämmelser

skulle meddelas i kommunallagarna, borde åsättas jordbruks

-

fastighet fem skatteören för 100 kronors taxeringsvärde och skogsvärdet

tre skatteören. Det synes emellertid Eders Kungl. Majds befallningshavande

böra starkt ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till den

skattebelastning å skogsvärdet, som genom skogens upptagande till sitt

tulla värde bliver eu följd, och då det måste anses av synnerlig vikt

att skogsbeskattningen lägges så, att särskild hänsyn därvid tages till

omsorgen om den växande skogen, en ytterligare lindring i bidragsskyldigheten

för skogsvärdet till två skatteören vore befogad. Såsom

ersättning för härigenom minskat bidrag skulle lämpligen ifrågakomma

någon höjning av skogsaccisen vid skeende avverkning.

I fråga om det praktiska utförandet av skogstaxeringen torde svårigheter

i många fall säkerligen möta för särskiljande av skog till husbehov

och skog utöver husbehovet, men torde dessa svårigheter ej få

anses oöverkomliga.

Vad vidare angår taxering av fast egendom innefattar de sakkunnigas

förslag i fråga om taxeringsenhet förändring i nu gällande

bestämmelser i så måtto, att såsom taxeringsenhet skall räknas varje

till en och samma egendom hörande, faktiskt bestående brukningsenhet

även i de fall, då sådan brukningsenhet utgöres av flera egendomen

underlydande fastigheter eller viss ägovidd av flera sådana fastigheter.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande kan för sin del ej undgå

att finna det mindre lämpligt, att taxeringsenheten enligt förslaget skulle

komma att mista den överensstämmelse med den kamerala indelningen,

som hittills i regel varit rådande. Visserligen liar jordägaren rätt att

påfordra särskilt taxeringsvärde för varje i taxeringsenheten ingående

fastighet, vilket kan för honom vara nödvändigt, därest fastigheterna

äro särskilt intecknade, men givetvis förefinnes även från det allmännas

sida intresse av särskilt taxeringsvärde för en fastighet såsom vid exekutionsförfarandet

samt för stämpelavgifts beräknande vid lagfart, vartill

även kommer, att den föreslagna taxeringsenheten skulle förlora den

motsvarighet i jordregistret, som nu förefinnes och vilken även i många

avseenden måste anses av betydelse.

I övrigt har Eders Kungl. Maj ds befallningshavande icke någon

erinran att framställa i fråga om anordnande av den av de sakkunniga

föreslagna fastighetsskatten. Att en enligt förslaget ordnad fastighetstaxering

kommer att hava till följd i allmänhet ökade taxeringsvärden

torde vara otvivelaktigt och är i fråga om skogsfastigheter

uppenbart redan av den omständigheten, att skogen skall enligt förslaget

ingå i taxeringen med sitt fulla värde. Det torde vid dessa förhållanden

och för att ej särskilt jordbruksfastigheterna, vilka isynnerhet drabbas

176

av bestämmelserna rörande skogstaxeringen, skola oskäligt betungas,

bliva av synnerligt stor vikt, att det grundläggande taxeringsarbetet

liandhaves med nödig varsamhet och urskiljning.

Vad därefter angår den av de sakkunniga föreslagna avkastningisskatten

har härmed en ny skattekälla införts i det kommunala beskattningssystemet.

Skatten skall utgå av nettoavkastningen från varje förvärvskälla.

Såsom första grupper av skattepliktiga förvärvskällor upptager

förslaget jordbruksfastighet och annan fastighet. Härmed skulle i det

kommunala beskattningssystemet införas beskattning jämväl å den verkliga

avkastningen av fäst egendom till skillnad från nu gällande system,

där en för alla förhållanden fastställd avkastning, beräknad till vissa

procent av taxeringsvärdet, iitgör grundvalen för beskattningen i dess

helhet av fast egendom till kommunen. Det torde få anses uppenbart,

att beskattningen av den verkliga avkastningen vid sidan av fastighetsskatten

måste från alla synpunkter anses rättvis och riktig samt innebära

en högst betydelsefull förbättring av nu rådande förhållande.

Utan tvivel skulle det såväl för beskattningsmyndigheterna som

för de skattskyldiga själva vara en vida bekvämare utväg att skatten

såsom nu sker i sin helhet uttages efter en till bestämd procent av

taxeringsvärdet beräknad avkastning av fast egendom, men det oriktiga

häri ligger i öppen dag dels i det fall, då den verkliga nettoavkastningen

av fastigheten understiger den beräknade, i vilket fall

en högre skattskyldighet än som vederbort pålägges fastigheten, dels

ock i det fall, då den verkliga avkastningen överstiger den beräknade,

i vilket fall skattefrihet inträder för en del av avkastningen. Såsom

belysande exempel på förstnämnda fall synes kunna framhållas obebyggda

tomter, som ej giva någon avkastning, och för vilka genom förslagets

bestämmelse om avkastningsskatt skälig skattelindring skulle erhållas.

I förslaget rörande avkastningsskatt torde särskilt vara att uppmärksamma,

att å avkastningen av rörelse ej får avdragas ränta å lånt

rörelsekapital. Då dylikt avdrag numera medgives i fråga om den kommunala

beskattningen, torde ifrågavarande bestämmelse otvivelaktigt

komma att röna motstånd. Det kan ej heller förnekas, att stadgandet

kommer att verka särskilt betungande för den kapitalsvage rörelseidkaren.

Då emellertid principiella skäl, såsom av de sakkunniga i motiveringen

framhållits, ovillkorligen tala emot ifrågavarande avdragsrätt vid avkastningsbeskattningen,

finner Eders Kungl. Majrts befallningshavande sig

ej kunna göra någon invändning mot stadgandet i fråga.

Mot de rörande avkastningsbeskattningens ordnande i övrigt före

-

177

slagna bestämmelser bär Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande ej

heller någon erinran att framställa. En del från reglerna för bevillningstaxeringen

avvikande principer hava av de sakkunniga föreslagits,

vilka samtliga synas innehåll förbättring och förenkling i nu rådande

förhållanden. Särskilt torde böra framhållas den föreslagna bestämmelsen,

att därest för rörelse eller yrke använts fast driftställe inom flera kommuner,

avkastningen skall fördelas på kommunerna efter omfattningen

av den inom varje kommun bedrivna verksamheten i förhållande till

rörelsen i dess helhet samt de i anvisningarna härom meddelade föreskrifterna,

vilken bestämmelse måste anses såväl från synpunkten av eu

rättvis fördelning av avkastningen mellan flera kommuner som i fråga

om tydlighet och reda innebära synnerligen avsevärd förbättring i nu

gällande bestämmelser på detta område, vilka dels i tillämpningen i

många fall leda till i sak högst otillfredsställande resultat dels ock

måste betecknas som i hög grad svävande och obestämda.

De sakkunniga hava slutligen föreslagit införandet av kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt, byggd på den personliga skatteförmågan.

Denna skatt, vilken ej är avsedd att tagas i anspråk jämsides med

fastighetsskatten och avkastningsskatten utan först i andra hand i utjämningssyfte,

är enligt förslaget i huvudsak anordnad i överensstämmelse

med den till staten nu utgående inkomst- och förmögenhetsskatten,

dock med den väsentliga åtskillnad, att kommunal inkomstskatt ej är

avsedd att drabba juridiska personer.

Om det berättigade uti att från sådan skatt fritaga aktiebolag och

bankbolag torde olika meningar kunna råda. Eders Kungl. Majrts befallningshavande

kan för sin del ej finna förslagets anordning härutinnan

tillfredsställande.

Enligt gällande bestämmelser för inkomstskatt till staten erlägges

dylik skatt såväl av bolag för dess vinst som av delägare i bolaget för

utdelning å aktierna eller lotterna. Enligt förslaget skulle den kommunala

skattskyldigheten för bolags vinst så ordnas, att bolaget erlägger

avkastningsskatt för vinsten samt delägaren inkomstskatt för utdelningen.

Att delägaren ej skall erlägga avkastningsskatt för utdelningen följer

av principerna för denna beskattning, men för bolagets undantagande

från inkomstbeskattning torde ej tillräckliga skäl kunna anses föreligga.

Om ock bolagets vinst vid den kommunala beskattningen träffas

av avkastningsskatt, uppkommer härav ej dubbelbeskattning för bolaget

i vidare mån än för enskilda personer, vilka enligt förslaget skola

erlägga skatt under såväl avkastningsskattens som inkomstskattens form.

Det är tydligen ej heller denna omständighet, som inverkat till bolags

Ull. över 1917 års kommunnlskatteförslag. 23

178

undantagande från inkomstbeskattning, utan i stället den dubbla inkomstbeskattning,

som skulle uppkomma, därest sådan beskattning skulle träffa

såväl bolagets vinst som delägarens utdelning.

Först och främst är emellertid härvid att märka, att ett bolags

vinst ej alltid utan kanske endast mera undantagsvis i dess helhet utdelas

till delägarna, i det vanligen en del av vinsten torde reserveras för olika

ändamål för att kanske sedermera ej alls komma delägarna tillgodo.

Denna del skulle alltså undgå inkomstbeskattning, ett förhållande, som

givetvis ej kan försvaras. Principiellt riktigare synes då hava varit att

låta bolaget inkomstbeskattas för vinsten och befria delägarna från

dylik beskattning för utdelningen. Men häremot talar i alla de fall, då

bolagets driftskommun är en annan än delägarens bostadskommun, sistnämnda

kommuns berättigade intresse att i beskattningshänseende utnyttja

den inkomstkälla, som ligger i den av delägaren uppburna utdelningen.

Det synes fördenskull, då bolaget och delägnrna äro skilda

rättssubjekt, som kunna och böra beskattas var för sin inkomst, kunna

med fog göras gällande, att såväl bolaget som delägarna underkastas

inkomstbeskattning, bolaget för sin vinst och delägaren för den av