Sök i Ratio Lex

VISSA ÄNDRINGAR I BESTÄMMELSERNA

52 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1920:8, band 3, VISSA ÄNDRINGAR I BESTÄMMELSERNA

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖRSLAG

TILL

VISSA ÄNDRINGAR I BESTÄMMELSERNA

RÖRANDE

JAKT OCH FÅGELSKYDD

AVGIVNA AV

DE JÄMLIKT NÅDIGA BEMYNDIGANDEN DEN 1 OKTOBER 1915

OCH DEN 3 JULI 1916 INOM K. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

I

JAKT- OCH FÅNGSTMEDEL

STOCKHOLM 1919

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.

Med stöd av nådigt bemyndigande den 1 oktober 1915 tillkallades

av chefen för jordbruksdepartementet undertecknade Falk, Berglöf, Montell

och Rosén att såsom sakkunniga verkställa viss utredning, förutom beträffande

tillgodogörandet av fisket i kronans vatten, även angående

rätten till jakt å kronans marker i lappmarkerna, därvid Berglöf jämväl

skulle hava att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga.

Genom nådig remiss den 21 februari 1916 bar till de sakkunniga

för utlåtande i sammanhag med fullgörandet av det dem i övrigt lämnade

uppdrag överlämnats ett flertal till Kungl. Maj:t inkomna framställningar

om upphävande av gällande förbud mot användande av sax vid fångandet

av vissa däggdjur. Såsom sammanhängande med dessa framställningar

samt en till de sakkunniga för yttrande remitterad ansökning avseende

skydd för lodjuret har till de sakkunniga för behandling överlämnats

ytterligare nedannämnda fråga. I skrivelse den 8 april 1916 anhöll

riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga

lämpliga åtgärder till skyddande av sådana fågelarter, för vilka ur naturskyddssynpunkt

och med hänsyn till deras betydelse för lånt- och skogshushållningen

beredande av skydd kunde anses önskvärt, samt, därest

för ändamålet riksdagens medverkan erfordrades, därom till riksdagen

inkomma med förslag. Såsom utvägar, som kunde tänkas vara ägnade

att förekomma eller åtminstone minska den förödelse, som hotade ifrågavarande

fågelarter, har framhållits, bland annat, förbud mot användande

av sax till fångande av fåglar eller inskränkning i de i sådant hänseende

för närvarande gällande regler. Genom nådigt beslut den 3 juli 1916

förordnades, att åt de sakkunniga skulle uppdragas att verkställa utredning

i ämnet och avgiva de förslag, vartill denna kunde giva anledning.

Enär emellertid de sakkunniga blivit utsedda särskilt med hänsyn

till undersökning rörande tillgodogörandet av kronans fisken och jakten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

å kronans marker inom lappmarkerna, syntes lämpligt, att i de sakkunnigas

behandling av frågor rörande bättre skydd för vissa djurarter

samt angående redskap, som finge användas vid jakt- och djurfångst,

deltoge personer med särskild sakkunskap i dithörande ämnen; och bemyndigades

fördenskull chefen för jordbruksdepartementet att utse högst

två personer att deltaga i de sakkunnigas arbete vid behandling av sistnämnda

frågor jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av

detta bemyndigande hava sedermera tillkallats undertecknade Wallengren

och Högdahl.

Sedan den utredning, som uppdragits åt samtliga de sålunda tillkallade

sakkunniga, numera avslutats, så vitt angår redskap, som må

användas vid jakt och fångst av däggdjur och fåglar, tillåta de sakkunniga

sig härmed framlägga denna utredning. De sakkunniga avse

visserligen att inom kort slutföra hela det dem givna uppdraget; men

nämnda fråga, som torde kunna utan hinder av övriga till de sakkunnigas

behandling överlämnade spörsmål utbrytas och särskilt för sig behandlas,

har synts dem vara av beskaffenhet att böra snarast bliva föremål för

Kungl. Maj:ts åtgärd. Särskilt vad angår upphävande beträffande vissa

rovdjur av för närvarande rådande förbud mot deras fångande med sax

visa flera till Kungl. Maj:t inkomna framställningar, att intresset härutinnan

är synnerligen stort. Detta intresse har tagit sig uttryck jämväl

däri, att under senaste riksdagar framkommit motioner i ämnet. Väl

har riksdagen icke ingått i närmare bedömande av däri gjorda framställningar,

men har detta skett under hänvisning till den genom de

sakkunniga pågående utredningen. I samband med nämnda fråga om

införande av sax för rovdj ursfångs t böra lämpligen upptagas de övriga

förslag, som de sakkunniga hava att framställa vidkommande fångstoch

jaktmedel i allmänhet.

Till fullgörande av uppdraget i nu förevarande del få de sakkunniga

avgiva förslag till ändrad lydelse av § 7 mom. 6 och § 8 i

jaktstadgan den 8 november 1912 samt §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan

den 7 december 1906 jämte tillhörande motivering.

Stockholm den 27 augusti 1919.

JOHN FALK.

HANS WALLENGREN. LENNART BERGLÖF. ARVID MONTELL.

NILS ROSÉN. THOR HÖGDAHL.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av § 7 mom. 6 och § 8 i jaktstadgan

den 8 november 1912.

Härigenom förordnas, att § 7 mom. 6 och § 8 i jaktstadgan den

8 november 1912 skola hava följande ändrade lydelse:

§ 7-

Mom. 6. Den, som vill begagna jaktanstalt, varom i mom. 2 sägs,

eller utlägga förgiftat lockbete, vare skyldig att låta kungörelse därom

med uppgift om platsen, där det skall ske, införas i tidning inom orten

så ock söndagen förut uppläsas i närmaste kyrkor. Glöre ock, innan

sax utsättes eller förgiftat lockbete utlägges, anmälan om förhållandet

hos vederbörande länsman eller polismyndighet och styrke därvid, att

kungörelse i föreskriven ordning ägt rum, samt uppvise tillika, där fråga

är om sax och för den händelse förgiftat lockbete är sådant att, enligt

vad särskilt är stadgat, Konungens befallningshavandes tillstånd till dess

användande erfordras, behörigt tillståndsbevis.

Nyttjas fångstmedel, som i detta mom. avses, längre tid fortfarande

å samma ställe, skall kungörandet en gång i varje månad förnyas.

§ 8.

Snaror, flak eller annat dylikt giller, vari nyttigt vilt kan dödas eller

lemlästas, må icke begagnas utom i Jämtlands län ovan skyddsskogsgränsen

samt i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och icke

heller där under tid, då hare och skogsfågel äro fridlysta..

Sax må ej användas för fångande av andra djur än varg, järv

och sälhund ävensom inom Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län för fångande av räv samt vid vatten, där fiskodling

bedrives, av utter; dock må dylik fångst ej företagas utan särskilt till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

stånd, som av Konungens befallningshavande må medgivas för viss tid,

ej överstigande ett år.

Sax med tandade skalmar må ej brukas för fångande av räv;

och skall vid sälfångst med sax denna vara gillrad under vattenytan.

Gillrad sax skall vittjas minst en gång varje dygn.

Skytte för levande uv och uvbulvan må bedrivas allenast för

dödande av duv- och sparvhök samt kråka.

Ålg må ej jagas under skidlöpande eller fångas i grop eller

medelst snara.

Jakt vid bloss eller annat lyse vare förbjuden.

Gevär av 10 millimeter eller mindre kaliber och tillika av modell,

huvudsakligen avsedd för krigsbruk, må icke användas till annan jakt

än i öppna havet eller i havsbandet efter sälhund ävensom, efter tillstånd

av Konungens befallningshavande, å kalfjällen ovan odlingsgränsen

i Västerbottens och Norrbottens län samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands

län efter varg, där sådant djur veterligen uppehåller sig i trakten.

Från motorbåt eller ånnat maskindrivet fartyg må jakt efter annat

djur än sälhund icke bedrivas i Stockholms läns skärgård från och med

Oregrundsgrepen till Landsort och vid rikets västra kust från Falsterbo

udde till norska gränsen samt under tiden mellan den 31 maj och den

1 oktober icke heller i övriga delar av riket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan den

7 december 1906.

Härigenom förordnas, att §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan den 7 december

1906 skola hava följande ändrade lydelse.

§ 9.

Apoteks föreståndare må försälja eller utlämna giftigt ämne av första

klassen allenast till

a) person, som enligt § 2 är berättigad att till riket införa sådant

giftigt ämne,

b) näringsidkare, som i sitt yrke använder sådant giftigt ämne

samt, därest han icke är av apoteksföreståndaren känd såsom pålitlig

person, företer vederbörande magistrats eller kronofogdes inom år och

dag utfärdade intyg därom, att han är i berättigad utövning av det

yrke, för vars bedrivande det giftiga ämnet skall användas, ävensom

att lian är känd för pålitlighet,

c) annan välfrejdad och för pålitlighet känd, icke minderårig person

för vetenskapligt, konstnärligt, tekniskt eller undervisningsändamål eller

till förgörande av råttor, flugor eller andra dylika skadedjur; dock med

iakttagande därav, att utlämnande icke må äga rum, om rekvirenten

icke nöjaktigt styrker sin identitet, eller om apoteksföreståndaren prövar

behovet vara endast föregivet eller den rekvirerade myckenheten större,

än som för det uppgivna ändamålet erfordras, eller, för den händelse

det giftiga ämnet är avsett att användas till skadedjurs förgörande, om

detsamma icke är för sådant ändamål tjänligt.

Arseniksyrlighet eller annat arsenikgift av första klassen må icke

försäljas eller utlämnas för sådant ändamål, som enligt § 25 är förbjudet;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

och må ej strykningift, med undantag av salpetersyra! stryknin, försäljas

eller utlämnas för det i § 26 omförmälda ändamål.

Salpetersyra! stryknin och fosfor samt beredning, innehållande

något av dessa ämnen, må av apoteksföreståndare utlämnas för det i §

26 angivna ändamål endast till person, som erhållit sådant tillstånd,

som i samma paragraf omförmäles.

Försäljning eller utlämnande enligt denna paragraf skall verkställas

av apoteksföreståndaren personligen eller av biträde, som avlagt farmaceutisk

examen.

§ 26.

Av strykningift må till rovdjurs eller andra djurs dödande nyttjas

allenast salpetersyrat stryknin. Såväl sådant gift som fosfor samt beredning,

innehållande något av dessa ämnen, må för sagda ändamål brukas

endast. efter särskilt tillstånd och under iakttagande av därvid lämnade

föreskrifter; dock må utan tillstånd fosformos användas inom hus och

gård för dödande av råttor och möss.

Tillstånd av förevarande slag meddelas, efter prövning av förekommande

omständigheter, av Konungens befallningshavande; och skall

i resolutionen därom angivas den eller de djurarter, för vilkas dödande

giftet må användas, tiden för tillståndets giltighet, den myckenhet giftigt

ämne, som för ändamålet må användas, och den plats, där giftet må utläggas,

ävensom de försiktighetsmått, som vid användandet böra iakttagas.

Rörande meddelat tillstånd skall Konungens befallningshavande

underrätta vederbörande landsfiskal eller polismyndighet.

§ 39.

Använder någon, emot föreskriften i § 25, arseniksyrlighet eller

annat arsenikgift vid tillverkning inom fyrverkerikonsten, till balsamering

eller konservering av människolik, till betning av utsäde eller till förgörande

av djur, eller begagnar han till rovdjurs eller andra djurs

dödande annat strykningift än salpetersyrat stryknin eller brukar han

för sistnämnda ändamål salpetersyrat stryknin eller fosfor eller beredning!

innehållande något av dessa ämnen, utan att, i fall där så är föreskrivet,

hava därtill erhållit Konungens befallningshavandes tillstånd,

eller iakttager han icke vid detta tillstånds begagnande de föreskrifter,

som av Konungens befallningshavande meddelats, böte från och med

25 till och med 100 kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Motiv.

De fångstmetoder, med avseende å vilkas användning de sakkunniga

föreslagit ändring i nu rådande bestämmelser, äro djurfångst

med sax och förgiftat lockbete, jakt med vissa slag av skjutgevär, skytte

för levande liv och uvbulvan samt fångst med snara.

Djurfångst med sax.

Enligt jaktstadgan den 21 oktober 1864, vilken föregick nu gäl- ,t!fandTdjullande

jaktstadga den 8 november 1912, var djurfångst med sax tillåten fångst med

utan inskränkning till vissa djurslag. I det förslag till jaktstadga, som

den 23 december 1909 avgavs av de år 1908 inom jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga för revision av jaktlagstiftningen, bibehölls

denna rätt i fråga om de av bemälda sakkunniga såsom skadliga betecknade

djuren, nämligen varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller,

mård, hermelin, vessla, sälhund, berguv, duv- och sparvhök, korp och

kråka. Till stöd härför anfördes, att, ehuru från djur skydds vänlig synpunkt

befogade anmärkningar kunde göras mot användandet av sax såsom

fångstmedel, man likväl ej kunde undvara detta redskap för fångande

av nämnda skadliga djur. Särskilt gällde detta de norra delarna

av riket, där den icke oviktiga jakten å pälsbärande rovdjur till stor

del skedde medelst sax; men även i andra delar av landet hade man av

detta redskap god hjälp för att efterhålla räv och andra för jaktvården

skadliga djur.

I samband med behandlingen vid 1912 års riksdag av nämnda

sakkunnigas förslag framkom emellertid en motion, däri av djurskyddsvänliga

skäl och särskilt under åberopande av de lidanden, för vilka i

sax fångade rävar utsattes, hemställdes, att all fångst med sax av villebråd

måtte förbjudas. Jordbruksutskottet anslöt sig till den av motionären

uttalade åsikten om det från djurskyddsvänlig synpunkt förkastliga

sätt, att vid fångst vare sig av matnyttigt vilt eller skadliga djur

Jaktsakkunniga. "

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Framställ ■

ningar om

upphävande

av saxförbudet.

redskap begagnades, vilka tillfogade de fångade djuren onödiga lidanden;

och ansåg utskottet det ej kunna förnekas, att de för ändamålet använda

saxarna i allmänhet voro av sådan beskaffenhet. Ett slag av saxar,

nämligen sådana som plägade brukas för fångst av rovfåglar, utgjorde

emellertid enligt utskottets åsikt undantag, enär de vore så inrättade,

att de i de flesta fall omedelbart dödade de djur, som fastnade däri. Under

framhållande att en bestämmelse i ämnet icke borde, såsom hörande

under Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning, inflyta i lagen om rätt till

jakt utan i jaktstadgan, föreslog utskottet, att framställning måtte göras

till Kungl. Maj:t om införande i jaktstadgan av förbud mot användande

av sax för fångst av andra djur än rovfåglar; och bifölls detta utskottets

förslag av riksdagen.

I överensstämmelse med riksdagens beslut infördes sedermera i

jaktstadgan den 8 november 1912 den ännu gällande bestämmelsen, att

sax finge användas endast för fångande av sådana fåglar som upptagits

bland de i 13 § i lagen om rätt till jakt omnämnda skadliga djur, d. v. s.

örn, falk, berguv, duv- och sparvhök, korp och kråka. Det blev sålunda

förbjudet att med sax fånga övriga i sistnämnda lagrum såsom skadliga

upptagna djur, eller varg, lo, järv, räv, utter, grävling, iller, mård, hermelin,

vessla, sälhund och vildkanin. Beträffande sälhund har dock,

med anledning av framställning från statens industrikommission rörande

tillfälligt upphävande av förbudet mot användande av sax för fångande

av dylikt djur, Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, genom kungörelse

den 11 juni 1918 förordna!, att under tiden till och med den 31 maj

1919 sax, som vore gillrad under vattenytan, finge inom Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län användas för fångst

av sälhund. Efter framställning från industrikommissionen har genom

nådig kungörelse den 9 maj 1919 nämnda undantagsbestämmelse förlängts

att gälla ytterligare ett år. Vidare må nämnas, att Kungl. Maj:t

för visst fall medgivit användandet av sax för fångst av utter vid dammar

för fiskodling.

Frågan om återinförande av sax såsom fångstredskap för rovdäggdjur

har emellertid varit föremål för synnerligt intresse. Redan omedelbart

efter det 1912 års jaktstadga trätt i kraft började framställningar inkomma

till Kungl. Maj:t med begäran om tillstånd att få nyttja nämnda

redskap för dylik fångst, och liknande ansökningar hava sedermera alltjämt

ingått. Vid lagtima riksdagarna 1918 och 1919 har frågan jämväl

varit föremål för uppmärksamhet med föranledande av i ämnet väckta

motioner. Vid förstnämnda riksdag hemställdes i en inom andra kam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

maren väckt motion (nr 33), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

ville begära sådan ändring i jaktstadgan, att förbudet mot användande

av sax vid fångande av rovdjur måtte upphävas, och i en vid 1919 års

lagtima riksdag i andra kammaren avgiven motion (ur 192) begärdes

skrivelse till Kungl. Maj;t med anhållan om sådan ändring i jaktstadgan,

att för fångande av räv i Norrland och Dalarna finge användas trampsax,

vilkens bågar vore minst 8 mm. tjocka och i höjd icke överstege

10 cm. I detta sammanhang må erinras om en annan vid sistnämnda

riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 188), däri hemställts, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning rörande

sådan ändring i jaktstadgan, att den i oroväckande grad på senare

åren ökade rävstammen kunde minskas. Under hänvisning till att

frågan om användande av sax för djurfångst vore under utredning

genom de sakkunniga hava emellertid ifrågavarande motioner, såvitt

de avsett bruk av nämnda redskap, icke föranlett någon riksdagens

åtgärd.

En förteckning över till Kungl. Maj:t inkomna och till de sakkunniga

sedermera remitterade framställningar om återinförande, så vitt

avser däggdjur, av sax såsom fångstredskap finnes såsom bilaga (sid. 48)

fogad till detta yttrande.

Tillser man vilka skäl, som i föreliggande framställningar anförts

för återinförande av sax såsom redskap för fångst av rovdäggdjur eller

vissa slag därav, har i främsta rummet framhållits den skadegörelse,

som av rovdjuren förorsakas å det matnyttiga villebrådet och, så vitt

angår vissa rovdjur, å tamdjuren särskilt renar samt, i fråga om säl,

fisket. Sålunda skulle framför allt i Norrland förekomsten av skogsfågel

och ripor hava i hög grad minskats, varjämte renar där dödats i

stort antal. Vidare vore fångsten av vissa rovdjur genom den inkomst

försäljningen av deras skinn beredde av stor betydelse för befolkningens

ekonomi i en del trakter särskilt inom lappmarkerna. Såsom exempel

härutinnan har anförts, att inom Stensele socken i Västerbottens län i

medeltal för varje år under femårsperioden 1908—1912 fångats omkring

215 rävar och omkring 1,000 hermeliner, vilkas skinn representerat ett

värde av nära 10,000 kronor, och att från Tärna socken i samma län

år 1912 skulle hava sålts rävskinn till en enda firma här i landet för

omkring 10,800 kronor och till Norge för lika stort belopp. Vidare

skulle försäljningsvärdet för rovdjursskinn erhållna inom Arjeplogs socken

i Norrbottens län under 1912 kunna beräknas till 8,000 å 9,000 kronor.

Efter saxförbudets införande hade rävfångsten i Norrland alltmera avtagit

Åberopade

skäl för och

emot återinförande

av

sax för

däggdjursfångst.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

eller alldeles upphört. De medel, som för närvarande stode till buds,

vore icke nog effektiva att efterhålla rovdjuren, och för befolkningens

fångst av pälsdjur vore de ofta mindre givande eller oanvändbara eller,

såsom giftet, olämpliga. I detta hänseende har framhållits, att det enda

nu tillåtna, mera verksamma medlet för fångst av skogsräv vore jakt

med drivande hund, men att i Norrland på grund av snöförhållandena

och de vidsträckta skogarna detta jaktsätt ej kunde användas under tid,

då rävens skinn vore fullhårigt och i största värde. Förgiftade lockbeten

vore ett mindre tilltalande fångstmedel och det vanligast använda

giftet, stryknin, medförde dessutom, att skinnen å därav dödade djur

inom kort bleve värdelöst. Förgiftade beten innebure även stor fara för

en del tamdjur, särskilt hundar, vilka lätt kunde komma att förtära

betena. Ofta hade inträffat, att lapparnas svårersättliga vallhundar ävensom

dyrbara jakthundar på sådant sätt gått förlorade. Detta oaktat hade

giftet börjat komma allt mer till användning särskilt i Norrland.

Beträffande saxens verkningar å det fångade djuret har framhållits,

att mindre, otandade saxar icke förorsakade nämnvärd smärta, i vilket

sammanhang erinrats, att enligt 18 kap. 16 § strafflagen onödigt djurplågeri

vid användande av sax såsom fångstmedel kunde bliva föremål

för åtal.

De hörda myndigheterna hava i det närmaste enstämmigt förordat

återinförande av sax såsom tillåtet redskap för djurfångst. Något växlande

uppfattning har däremot kommit till uttryck med avseende å den

omfattning, i vilken sax skulle få användas, och de tillåtna saxarnas

konstruktion. Länsstyrelsen m. fl. myndigheter i Norrbottens län hava

sålunda föreslagit den begränsning, att sax med tandade skalmar skulle

få användas allenast för fångande av varg, järv och lo samt, gillrad

under vattnet, för säl och utter. För mindre rovdjur skulle saxarna

vara otandade samt tillika så inrättade, att djurens ben ej avsloges.

Vidare har ifrågasatts, att rätt att använda sax för djurfångst skulle

göras beroende av tillstånd av länsstyrelsen samt lämnas endast tillsvidare

och blott åt personer, som gjort sig kända för ordentlighet och

pålitlighet. Saxarna skulle vittjas minst en gång varje dygn. Länsstyrelsen

skulle därjämte äga befogenhet att meddela föreskrifter rörande

det område, där fångst med sax finge bedrivas, och tiden därför.

Yttranden med bestridande av saxförbudets upphävande hava

emellertid, såsom antytts, ej saknats. I vissa fall, såsom i landstingets

i Norrbottens län avstyrkande yttrande över Piteå socknemäns ansökning

om rätt att använda sax för rävfångst, har detta motiverats med

att erfarenhet ännu saknades rörande verkningarna av saxförbudet. Svenska

opaginerad Kontrollera mot PDF

djurskyddsföreningarnas centralförbund har i utlåtande i frågan framhållit,

att saxfångsten innebure ett mer eller mindre svårt djurplågeri, vilket

vore större, än att det kunde uppvägas av det därmed förenade utbytet;

att utläggandet av rovdjurssaxar medförde allvarliga faror för människor

och tamdjur; att saxförbudet ännu så kort tid ägt bestånd, att det icke

kunde sägas, huruvida det verkat till några olägenheter för befolkningen;

att räven, vars åtkomst man särskilt avsåge att underlätta genom förbudets

upphävande, icke vore ett så farligt skadedjur, som från åtskilliga

håll förmenats, i det att den jämförelsevis ringa skada, som räven åstadkomme

bland tamdjuren och det matnyttiga vilda, i viss mån uppvägdes

av den nytta den gjorde genom att döda mullvader, sorkar och fjälllemlar;

att beträffande sälfångst med sax erfarna jägare påpekat, att

ett svårare och lömskare djurplågeri knappast vore tänkbart; samt att

utläggandet av sax för infångande av järv och varg praktiskt taget

nästan aldrig förekommit. Likaledes hava ett femtiotal personer i Oviken,

Jämtland, i en till nämnda centralförbund den 2 februari 1918 ingiven

och till de sakkunniga sedermera överlämnad skrivelse, under åberopande

särskilt av det djurplågeri sax medförde, protesterat mot återinförandet

av detta redskap för rävfångst, varom fråga blivit väckt inom länet.

Bland övriga i anledning av framställningarna avgivna yttranden

må här omnämnas det uttalande, som inkommit från intendenten vid

naturhistoriska riksmuseum, professor Einar Lönnberg. Han har, vad

först anginge varg och järv, erinrat, att dessa starka och glupska rovdjur

vållade så stor skada, i all synnerhet på renar men även på får och andra

tamdjur, att staten för deras dödande utbetalade skottpenningar. Man

måste på det verksammaste sätt söka efterhålla dessa båda rovdjursarter

och framför allt hindra deras spridning. Av verksamma jaktmetoder

kunde, när det gällde varg och järv, endast ifrågakomma fångst med

gift och med sax. Att använda gift vore dock av många skäl förkastligt.

Aterstode då användning av sax, vilket i vissa fall vore den enda möjliga

jaktmetoden. Det borde förty vara tillåtet att inom de delar av riket,

där varg och järv bevisligen förekom me, få idka fångst av dessa djurslag

medelst sax; och krävdes i detta fall, att saxen vore försedd med tandade

skalmar. Vidkommande skogsräv, fjällräv och hermelin framhölls, att

redan under 1914 års vinter ett avsevärt mindre antal dylika djur fångats

i Lappland mot under föregående år, varför djurskyddsföreningarnas

centralförbunds förmenande att man ej kunde säga, om saxförbudet

verkat till några olägenheter för befolkningen, vore ohållbart. Professor

Lönnberg ville tillstyrka, att saxar med otandade skalmar måtte få användas

i de fyra nordligaste länen för fångst av räv, fjällräv och hermelin

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

efter av länsstyrelsen meddelat personligt tillstånd. Gent emot centralförbundets

uttalande rörande det svåra djurplågeri, som saxfångsten av

säl skulle innebära, ville professor Lönnberg framhålla detta påståendes

oerhörda överdrift. I själva verket förhölle det sig så, att de saxar,

som användas för fångst av nämnda för fiskerierna skadliga rovdjur,

alltid utsattes på djupt vatten och hade så starka fjädrar, att det fångade

djuret i regel genast dödades genom byglarnas sammanslående, men att,

om detta ej skedde, djuren inom få minuter kvävdes av vattnet, då de

ej kunde komma upp till ytan för att andas. På samma sätt drunknade

inom några ögonblick en utter, som fångats i sax gillrad under vattnet.

Man kunde därför svårligen tala om, att något djurplågeri utövades vid

detta slags fångst.

Slutligen må här något närmare angivas den ståndpunkt, som i frågan

intagits av domänstyrelsen, som emellertid hittills, utom vad angår

bruket av sax för fångst av sälhund och utter, uttalar sig allenast så

vitt angår de fyra nordligaste länen. Styrelsen framhåller, att för befolkningen,

synnerligast inom de övre mot fjällen angränsande socknarna, djurfångst

vore av stor ekonomisk betydelse. Härtill komme, att, därest fångsten

inom övre Norrland skulle i avsevärdare grad inskränkas, de skadliga

djurens antal i hög grad skulle ökas, varigenom kunde förväntas såväl

minskning i den redan nu i övre Norrland föga starka stammen av skogsfågel

och annat nyttigt vilt som ock ökad fara för den bofasta befolkningens

husdjur samt nomadlapparnas renar. Den tvåfaldiga förlust,

som sålunda vore att emotse, borde förebyggas, och styrelsen vore av

den åsikt, att rovdjuren i de norrländska länen icke kunde verksamt

efterhållas med andra medel än sax, varför den på frågan anlagda djurskyddsvänliga

synpunkten borde få i huvudsak lämnas åsido. Genom

de i allmänhet brukliga fångstjärnen hade den fångade räven antagligen

ej tillfogats alltför svåra lidanden, synnerligast som fångstmännen med

hänsyn till skinnens höga värde i regel ej torde hava underlåtit att dagligen

tillse de utlagda saxarna. Hermelinen hade i allmänhet fångats

medelst små otandade saxar med starka fjädrar, och då byglarna oftast

slagit om kroppen på djuret, hade det i regel genast dödats. Vid fångst

av järv hade använts grövre saxar med å skalmarna fastsittande tänder,

men då järven vore ett det farligaste rovdjur för lapparnas renhjordar

och vid sina härjningar bland dessa själv använde den största grymhet

vid dödande av de många renar han infångade, syntes just ur djurskyddssynpunkt

alla effektiva sätt för fångst av dessa djur böra tillåtas. Björn

och varg hade mera sällan fångats i sax, men, där så skett, hade ävenledes

använts tandade saxar. Därest det medgåves rätt att i de nordli
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

gare delarna av landet använda sax till fångande av skadliga djur, borde

enligt styrelsens åsikt stadgas förbud för användande av sax med tandade

skalmar vid fångst av andra djur än järv och varg.

Vad särskilt angår fångst av säl och utter, hava domunstyrelsen

och lantbruksstyrelsen i gemensamt yttrande förordat återinförande av

rätt att använda sax för dylik fångst, därvid framhållits, att nämnda

redskap för fångande av säl i intet avseende innebure större djurplågeri

än användande av flera andra fångstmetoder, t. ex. skjutning, utan snarare

tvärtom. Ån nödvändigare än för sälhund vore sax för fångst av

utter, vilket vore ett för fisket, särskilt fiskodlingen i dammar, mycket

skadligt djur. Att skjuta den vore i regel svårt och fordrade dessutom

större jaktskicklighet än flertalet fiskodlare besutte. Uttersax borde

helst utsättas i vatten, i vilket fall uttern ofta doge genom drunkning.

Såsom av förevarande framställningar och de flesta däröver avgivna

yttranden framgår, råder en utbredd uppfattning rörande olämpligheten

av det nu gällande förbudet mot användande av sax vid fångst av rovdäggdjur.

De sakkunniga hava även efter noggrant övervägande kommit

till den uppfattningen, att nämnda förbud går längre än lämpligt är samt

att rätten till bruk av sax för dylik fångst åter bör införas i viss utsträckning,

därvid man emellertid bör framgå med största försiktighet. Innan

de sakkunniga närmare ingå på denna fråga, vilja de lämna eu kort

redogörelse för de redskap, varom här är fråga, och det sätt, varpå

de verka.

I likhet med vad fallet är med alla fångstsaxar utgöras huvuddelarna

av de för fångst av rovdjur avsedda saxarna av två böjda, mot

varandra inställda byglar eller skalmar, antingen släta eller försedda

med tänder. Dessa byglar spännas upp och bringas, då en å desamma

verkande fjäder avspännes, att slå ihop. Med hänsyn till det sätt,

varpå saxarna utgillras, kunna de uppdelas i två grupper, betsaxar och

trampsaxar, dock att samma sax ofta kan gillras både som betsax och

trampsax. De förra, till hvilka man söker locka djuret genom i saxen

fästade beten, slå tillsamman (avgillras), då djuret griper betet, varvid

saxbyglarna i allmänhet slå om djurets huvud eller hals eller, då det

gäller mindre djur, om kroppen. År saxen stor och kraftig, såsom fallet

plägar vara åtminstone med de för rävfångst avsedda s. k. svanhalsarna,

dör det fångade djuret i regel inom kort. Vad särskilt beträffar

de betsaxar, som användas för fångande av säl, gillras dessa saxar, vars

skalmar alltid äro tandade, under vattnet, och djur, som fastna däri och

Fångstsaxarnas

teshaff

enhet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

De takkunniga.

icke omedelbart dödas vid saxskalmarnas sammanslående, kvarhållas av

saxen under vattnet och kväves där inom kort.

Trampsaxarna äro så gillrade, att då djuret trampar på gilleranordningen

saxens skalmar slå ihop, varvid de vanligen omsluta djurets

ben. Saxarna äro antingen med en kedja eller på annat sätt förankrade

eller ock ligga de lösa, därvid saxen inskränker det fångade djurets

rörelsefrihet, så att det blir möjligt för fångstmannen att spåra och upphinna

sitt byte. Åven bland de såsom trampsaxar nyttjade saxarna

finnas sådana, vilkas byglar äro försedda med tänder, och sådana å vilka

byglarna äro släta. Det förra slaget har huvudsakligen använts för

fångst av björn, varg, lo och järv samt utter, och är den enda trämpsax,

som kan med fördel användas för så starka djur, vilka i allmänhet

icke kvarhållas i sax med släta byglar. För att icke skinnet skall skadas,

har man emellertid vid fångst av utter ej använt saxar med skarpa,

pånitade tänder utan med ondulerad eller trubbtandad kant på byglarna.

De otandade saxarna brukas för fångst av mindre kraftiga djur. De,

som användas för rävfångst, äro jämförelsevis små samt utläggas lösa

under snön i mer eller mindre ny gångna rävspår. De under tiden närmast

före saxförbudets inträdande i övre Norrland brukade rävsaxarna

uppgivas i allmänhet hava varit så lätta och haft så mjuka fjädrar, att

de icke, såsom vid bruket av andra saxar ofta är fallet, vid hopslåendet

krossade djurets ben, utan endast förhindrade det att frigöra sig.

För fångst av rovfåglar finnas särskilt konstruerade saxar, vilka

även gillras såsom trampsaxar eller betsaxar. Till de förra höra de s. k.

pålsaxarna och till de senare bulvansaxarna. Pålsaxarna anbringas utan

bete på särskilt för ändamålet uppsatta pålar eller ock i toppen av ett

träd eller på andra upphöjda föremål, där fåglarna bruka slå till. I

mitten av saxen sitter eu bit av en gren eller dylikt och när fågeln

sätter sig på denna slå byglarna igen, i allmänhet omkring fågelns ben,

om det är en större fågel, men vid mindre fåglar ofta omkring kroppen.

Bulvansaxarna gillras med en uppstoppad eller konstgjord orre eller

duva såsom lockbete. Vid båda gillringssätten verka dessa saxar så,

att de i regel icke döda utan endast fånga och fasthålla sina offer.

Med hänsyn till det lömska sätt, på vilket saxen verkar, måste

den från etisk synpynkt framstå som mindre tilltalande. Härtill komma

de plågor, för vilka de fångade djuren i allmänhet utsättas; och

torde man härvid icke kunna bortse från de även rent inre lidanden som

tillfogas dem på grund av skrämsel och vid deras fruktlösa försök att

åter bliva fria. Verkningarna av saxar av olika typ äro emellertid gan
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

ska olika. De såsom betsaxar gillrade verka, som nämnts, ofta så, att

dot djur, som inkommit i saxen, inom kort dödas. Detta är t. ex. förhållandet

med de ovan omtalade sälsaxarna. Tydligt är, att saxar av detta

slag icke kunna sägas giva upphov till något djurplågeri. Djuren dödas

med dem ofta hastigare och smärtfriare än vid tillåtna jaktmetoder är

fallet. De anmärkningar som riktas mot saxarna, avse i främsta rummet

trampsaxarna. För att kunna fasthålla det fångade djuret måste

naturligen saxbyglarna kvarstå fast pressade mot varandra, varigenom

djurets i saxen fastnade lem klämmes och smärta uppkommer. Vid

byglarnas häftiga sammanslående torde även icke sällan hända, att ben

mer eller mindre fullständigt krossas. Inträffar då, att saxskalmarna

dessutom äro försedda med tänder eller skärpa kanter, torde man lätt

förstå de plågor, för vilka djuret skall utsättas, innan det uppsökes och

dödas, så mycket mer som under djurets försök att lösgöra sig mer

eller mindre svårartade sår lätt kunna uppkomma på den av saxen fasthållna

lemmen. Man har visserligen sökt att mildra de plågor, som förorsakas

av de otandade trampsaxarna, genom att linda skalmarna med

tyg, gummi eller dylikt; men torde detta knappast nämnvärt minska det

fångade djurets lidande. Genom den starka pressning, för vilken den

i saxen fastklämda lemmen är utsatt, förstöres nämligen vävnaderna och

blodcirkulationen hämmas. Åven om djuret till det yttre skulle förefalla

oskadat, inställer sig dock på grund av de inre skadorna ofta kallbrand

i den del av lemmen, som kommit nedanför saxens omslutning.

De plågor saxen förorsakar torde ej heller, med hänsyn till det hårda

tryck vari skalmarna måste hållas mot varandra för att djuret ej skall

slippa loss, kunna i nämnvärd grad minskas genom föreskrift om viss

höjd eller bredd å skalmarna.

De skarpaste anmärkningarna mot saxarna hava dock icke i så

hög grad riktats mot själva redskapet som mot det sätt, varpå detta ofta

blivit omhänderhaft, då det varit utgillrat för fångst. Icke ovanligt torde

hava varit, att vårdslösa fångstmän kunnat underlåta att på flera dagar,

ja än längre tid vittja sina saxar, varunder det fångade djuret fått sitta

i sina plågor. Åven torde inträffat, att, då saxen varit utgillrad lös,

det fångade djuret kunnat med saxen undkomma fångstmannen eller att

vid förankrade saxar det kunnat slita loss saxen och med denna alltjämt

fasthängande undkomma. Förutom med sina plågor får då djuret

att kämpa med svälten, tills det förr eller senare dukar under.

Bland de med saxarna förenade olägenheterna må slutligen nämnas,

att de, om de icke utläggas och skötas med största omtanke och försiktighet,

lätt kunna förorsaka skada å tamdjur och vilt, vars fångande

Jaktsakkunniga. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

icke varit avsett. Understundom torde sålunda hava inträffat att hundar

och betande kreatur, älg, harar m. m. fastnat i utgillrade saxar och

skadats.

Vad angår rovfågelsaxarna torde dessa, även om de äro bulvansaxar,

endast i undantagsfall vara så konstruerade, att de omedelbart

döda den däri inkomna fågeln. Såsom framgår av den ovan lämnade

redogörelsen för tillkomsten av nu gällande tillstånd att använda sax

för fångande av de s. k. skadliga rovfåglarna, synes anledningen till

att sådant medgivande gavs hava varit uppfattningen att de saxar, som

för ändamålet användes, strax dödade den fångade fågeln. Denna uppfattning

torde emellertid vara beroende av något misstag. De i Sverige

allmänt använda fågelsaxarna äro till sina verkningar av samma slag

som de vanliga trampsaxarna och slå om de i saxen inkomna fåglarnas

ben. Fåglarna åsamkas härigenom motsvarande lidanden som rovdäggdjuren,

understundom törhända ännu större. För att söka förhindra, att

den i saxen inkomna fågelns fötter bliva krossade eller söndersargade,

har man även å dessa saxar beklätt byglarna med gummi eller tyg.

Denna åtgärd torde emellertid ej heller här hava synnerligen mildrat

verkningarna.

Av det ovanstående torde framgå, att de saxar, som icke omedelbart

döda det fångade djuret, alltid för detsamma medföra ett lidande,

vars långvarighet blir beroende av huru snart saxen tillses-, efter det

djuret inkommit i densamma. Såväl med hänsyn härtill som det

sätt, varpå saxen i övrigt verkar, anse de sakkunniga denna fångstmetod

böra komma till användning endast i undantagsfall, då djurplågeri

vid dess begagnande ej är att befara, eller då andra till buds stående

fångstmedel äro otillräckliga i kampen mot rovdjuren eller för fångst i

övrigt av viss djurart. Härvid har jämväl tagits i betraktande att det

lidande, som genom sax tillfogas fångat djur, i icke ringa grad är beroende

av det sätt, varpå redskapet skötes. Endast i förbindelse med

bestämmelser, som innebära garanti att härvidlag iakttagas nödiga försiktighetsmått,

bör tillstånd till saxfångst medgivas. I detta samband

vilja de sakkunniga även erinra, att de för närvarande tillåtna jaktmetoderna

icke alltid äro så skonsamma. Det ligger i sakens natur, att

vid all jakt villebrådet tillfogas viss smärta och att denna stundom kan

vara av ganska svår art. De lidanden, som exempelvis åsamkas skadskjutet

villebråd, som undgår jägaren, eller villebråd, som hetsas och

drives av hundar, torde ofta kunna jämföras med och i vissa fall överträffa

verkningarna av sax. Då gift kommer till användning, torde

djuren ofta få genomgå synnerligen svåra lidanden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

För bedömande av den utsträckning, i vilken sax synes böra få

nyttjas, vilja de sakkunniga genomgå de särskilda djurarter, för vilkas

fångande dylikt redskap ifrågasatts eller redan är gällande, omfattande

dessa djur samtliga de i 13 § jaktlagen såsom skadliga betecknade djurarter.

Vad först angår varg och järv, hava de framställningar, som avsett

det ena av dessa djur, i allmänhet jämväl upptagit det andra. Enligt

av jägmästarna efter framställning från de sakkunniga lämnade

uppgifter för år 1917 förekommer vargen allmänt inom de flesta lappmarkssocknarna

i Norrbottens län, där den i en del trakter ökats i

antal. Inom Västerbottens län uppträder den mycket allmänt i vissa

västligare områden samt mindre talrikt i de egentliga skogstrakterna.

1 Jämtlands län finnes vargen mindre allmänt till sällsynt i åtskilliga

mera västligt belägna socknar, och beträffande Kopparbergs län angives

den uppträda sällsynt eller mindre allmänt inom Sårna och Idre revir,

varjämte den stundom invandrar från Norge till Transtrands revir. Av

uppgifterna tyckes framgå, att vargarna tilltagit i antal inom vissa fjälltrakter,

och att de under senare år följt renarna längre ner i skogstrakterna

än förr.

Enligt de i Sveriges officiella statistik meddelade skottsiffrorna på

fällda vargar skall under åren 1911—1917 följande antal hava fällts:

1911 '' 1912 1913 1914 1915 1916 1917

40 24 43 91 49 32 21

Att döma av dessa statistiska uppgifter har antalet under tiden

1911—1917 årligen dödade vargar nått sitt maximum 1914 och alltsedan

dess varit statt i avtagande för att 1917 stanna vid en synnerligt låg

siffra, den lägsta sedan 1912. Detta förhållande tyder visserligen icke,

såsom synes framgå av de ovan av skogsstatens tjänstemän lämnade

meddelandena, på någon ökning i vargarnas antal. 1 vad mån de officiella

skottsiffrorna kunna anses giva uttryck för vargstammens talrikhet

är svårt att avgöra; i varje fall hava klagomålen över vargarnas skadegörelse

betydligt tilltagit i styrka, och det uppgives tillika allmänt från

lapp- och nybyggarehåll, att vargarna under senare år visat sig talrikare

än förut. Man torde kunna utgå från, att i vargarnas antal, med hänsyn

vartill en viss periodicitet gör sig gällande, under senare år inträffat

en ökning.

Enligt av vederbörande jägmästare efter förfrågan lämnade meddelanden

vore järven allmän inom Norrbottens läns lappmark och vissa

trakter där utanför samt delvis stadd i tilltagande. Inom Jämtlands,

Västernorrlands och Västerbottens län uppgives den vara mindre allmän

Varg och

järv.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

eller sällsynt samt inom vissa trakter stadd i avtagande. Närmare

kusterna och i de sydligt belägna delarna av länen saknas den alldeles.

I Kopparbergs län finnes järven sällsynt i Sårna och Idre socknar.

Såväl vargen som järven vålla mycket stor skada i synnerhet på

renar men även på får och andra tamdjur ävensom allehanda nyttigt

villebråd. Enligt den officiella statistiken dödades av rovdjur år 1915

ett antal av 3,516 renar, år 1916 ett antal av 6,069 och år 1917 ett

antal av 2,178; och torde de flesta av dessa hava dödats av varg och

järv. Allmänt har också erkänts nödvändigheten av att på ett effektivt

sätt efterhålla dessa starka och glupska rovdjur och framför allt hindra

deras ökning.

Att varg och järv utgöra en allvarlig fara för renar och tamboskap

ävensom för matnyttigt vilt har med styrka framhållits i den mängd

ansökningar om saxförbudets upphävande, som ingivits från befolkningen

i de trakter, där dessa rovdjur mera allmänt uppträda. Då härtill kommer,

att i det närmaste samtliga ortsmyndigheter tillstyrkt rovdjurssaxarnas

återinförande beträffande varg och järv, kan man tala om en allmän

opinion i denna fråga från de orter, som därav huvudsakligen beröras.

Erinras må även, att de enda djur, för vilkas dödande belöning av allmänna

medel för närvarande utgår, äro, förutom sälhund, varg och järv. För

varg utgör belöningen 50 kronor och för järv 10 kronor, därvid lika

mycket betalas för unge som för fullvuxet djur. Härjämte hava lapparna

i fyra av de sex fjällappbyarna inom Västerbottens län år 1919 beslutat

att för varje varg, som dödas inom resp. betesområden, utbetala en

extra premie till belopp växlande mellan 200 och 500 kronor.

I sitt bekanta arbete »Norrlands jakt och fiske» påpekar lektor

Sven Ekman, att striden mot vargen i våra lappmarker vore ett odlingsvärv,

ett försvarskrig, där utgången bestämde över nomadens och stundom

även över nybyggarens framtida ekonomiska välstånd eller ofärd och

att denna strid ännu måste föras med alla till buds stående medel.

Angående vargarnas skadegörelse på lapparnas renar anser samme författare,

att de härutinnan meddelade uppgifterna i stort sett vore

ganska tillförlitliga, enär, även om någon gång ett väl högt antal rivna

djur skulle uppgivits, detta uppvägdes av det antal, som stupade för

vargarna i fjällen om vintrarna och som aldrig bleve uppdagat.

De vanligaste metoderna för fångst av varg äro, förutom jakten

med skjutvapen, hetsjakt på skidor samt förgiftade beten. Tillika har

man plägat uppsöka och döda de nyfödda ungarna. Av dessa fångstsätt

torde det förnämsta få anses vara hetsjakt på skidor, varigenom

under gynnsamma förhållanden goda resultat kunnat uppnås. Detta

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

jaktsätt har emellertid under senare tid gått tillbaka och delvis helt

kommit ur bruk, beroende på olika förhållanden, däribland förekomsten

av talrika, i fjällen utan bevakning kringströvande renar, vilka berett

vargen riklig tillgång på föda, på grund varav vargarna kvarstannat i

fjällen och ej kommit ner i skogstrakterna, där hetsjakt kan försiggå i

den lösare snön. Förgiftade beten hava också visat sig ganska verksamma.

De olägenheter bruket av gift medför torde emellertid göra

mången tveksam att använda detta medel. Uppsökandet av vargarnas

ungar torde icke synnerligen brukas, förmodligen beroende på svårigheten

att finna lyorna. Jakt å varg med skjutvapen torde på grund

av vargens skygghet i allmänhet giva ringa resultat, om den ock understundom

kan vara till god hjälp.

Jakt å järv torde mera sällan hava bedrivits genom hetsjakt på

skidor, och som denna jakt är förenad med stora svårigheter, torde den

spela mindre roll. Järvjakt kan även bedrivas med hund, om icke snöförhållandena

äro ogynnsamma. Som järvens lya är lättare att påträffa

än vargens, kunna ungarna med större framgång, än då det gäller sistnämnda

djur, uppletas och dödas.

Om än sålunda åtskilliga metoder finnas för fångst av varg och

järv, synas de dock icke vara tillräckligt effektiva i kampen mot dessa

svåra rovdjur, vilka vid samma tillfälle kunna döda och skada ett flertal

renar och på kort tid bringa en förut välbärgad lapp till fattigdom samt

jämväl åstadkomma stor skadegörelse bland nybyggarnas husdjur. Med

hänsyn härtill samt den erfarenhet en del av de sakkunniga personligen

förvärvat rörande norrländska förhållanden anse de, att i kampen mot

varg och järv bör såsom fångstmedel få tillgripas även sax. Visserligen

torde, åtminstone vad angår varg, icke kunna förväntas, att ett större

antal djur årligen skola fångas medelst sax, enär vargen ingalunda är

lätt att taga med detta redskap, men sax är i förhållande till andra

fångstmedel ganska effektivt, och en skicklig fångstman torde kunna

uppnå icke föraktliga resultat. De saxar, som härvidlag komma i fråga,

äro trampsaxar, enär betade saxar näppeligen med framgång torde kunna

användas för ifrågavarande djur. På grund av den styrka och kraft,

som varg och järv besitta, måste de saxar, som skola kunna hålla dem,

vara försedda med tandade skalmar. Med hänsyn till dessa djurs förekomst

och skadlighet synes givetvis rätten att fånga dem med sax icke

böra inskränkas till vissa områden utan inbegripa alla trakter, där , de

förekomma.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lodjuret.

KftT.

Vad angår lodjuret är detta visserligen genom sin ro vgirighet till

avsevärd skada för det matnyttiga villebrådet och vissa tamdjur inom

de trakter, där det strövar fram. Lon har emellertid blivit så sällsynt,

att åtgärder synas böra vidtagas för att bevara densamma från utrotning,

i vilket avseende förslag jämväl kommer att framläggas av de sakkunniga.

På grund härav och då det finnes tillräckligt verksamma jaktmetoder

för lodjurets efterhållande, i den omfattning det fortfarande må bliva

föremål för dödande, kunna de sakkunniga icke förorda saxförbudets upphävande

så vitt angår detta djur.

I fråga om fångst av räv föreligger ett stort antal framställningar

om återinförandet av rätten att härvid använda sax. Dessa framställningar

härröra ej blott från de norrländska länen, utan sådana föreligga

också från flera län i den övriga delen av riket.

Såsom skäl för framställningarna hava huvudsakligen åberopats

den skada räven anställer, särskilt på skogsfågeln och de smärre husdjuren,

en skada som vore så mycket allvarligare som räven under senare

tider i avsevärd grad skulle ökats i antal. Dessutom vore rävfångst av

stor ekonomisk betydelse för befolkningen i många trakter, framför allt

inom övre Norrland. Vidare har, vad angår Norrland, erinrats om, att

på grund av de vidsträckta skogsmarkerna och den vanligen djupa snön

jakt med drivande hund oftast vore omöjliggjord. Sedan förbud mot

användande av sax infördes, funnes där allenast ett verksamt medel att

döda dessa djur, nämligen förgiftade lockbeten. Men denna fångstmetod

medförde lika stora eller större olägenheter än användandet av sax,

särskilt för lapparna och fjällborna, vilkas hundar ofta i främsta rummet

folie offer för giftet. Åven från andra trakter av landet har gjorts

gällande, att de för närvarande tillåtna tångstsätten icke erbjöde nog

effektiva medel för rävens efterhållande.

Vad först angår skogsräven, är detta ett över hela vårt land ganska

allmänt förekommande djur. Under det första årtiondet av 1900-talet

var rävstammen i stort sett i nedgående, men huruvida under senare

år en mera allmän och avsevärd ökning inträtt, är ej lätt att säkert

avgöra. Enligt föreliggande uppgifter från jägmästarna tyckes dock

rävstammen på sina ställen hava tilltagit, och detta torde särskilt vara

fallet inom vissa trakter av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands

och Jämtlands län. Åven beträffande Kopparbergs och Värmlands län

meddelas allmänt att en ökning inträtt. Inom Malmöhus och Kristianstads

län torde räven likaledes hava tilltagit i antal.

Beträffande frågan, om räven bör betraktas som ett särskilt skadligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

djur, huva alltid mycket delade meningar varit rådande, och uppfattningen

i detta hänseende har ständigt växlat allt etter de synpunkter,

från vilka man bedömt honom. Från jaktsynpunkt torde icke kunna

förnekas, att räven för allt det mindre villebrådet är en synnerligen

farlig fiende, som dessutom gör en icke ringa skada på mindre tamdjur.

Det är därför fullt förklarligt att man söker hålla efter honom synnerligen

starkt. Å andra sidan gör den dock helt säkert jordbruket och

skogsskötseln en mycket betydande nytta såsom en särskilt skicklig

fångare av skadliga smågnagare. Att den emellertid även för jaktvården

spelar en icke oväsentlig roll, vilken man hittills kanske ålit för

mycket underskattat, framgår av iakttagelser från Tyskland och England,

där man i de trakter, där räven utrotats, funnit att sjukdomar

bland villebrådet tilltagit i oroväckande grad. Av den diskussion, som

förts över rävens betydelse, torde framgå, att räven visserligen bör

efterhållas ganska strängt men ej utrotas eller nedbringas till en allt

för svag stam, något som för övrigt med de inom vårt land rådande

naturförhållanden ej torde under en avsevärd framtid behöva befaras.

Det vanligaste och verksammaste sättet för jakt å skogsräv torde

vara stövarjakten, vilken med framgång bedrives särskilt inom mellersta

och södra Sverige. Jämväl i Norrland, där denna jakt först under

jämförelsevis sen tid mera allmänt kommit till användning, torde den

kunna bedrivas, särskilt inom Jämtlands och Västernorrlands län; dock

lägga de stora sammanhängande skogsmarkerna och, under vintern,

jämväl ofta snöförhållandena avsevärda hinder i vägen för denna jakt.

Bland övriga metoder för skogsrävfångst märkas rävens uppspårande

och skjutande i uppsprånget, vilket jaktsätt torde vara väl känt av de

flesta allmogejägare, samt vidare s. k. sällskap^] akt på räv utan användande

av hund, därvid tillgår så, att sedan räven uppspårats och inringats

en av jägarna följer spåret och skrämmer upp djuret, medan

de övriga stå på pass. På trakter, där räven är allmän, kan även dess

utväxande och skjutande vid utlagd åtel (»skytte vid vakglugg») vara

givande. Slutligen må nämnas rävens tagande vid lyan samt den i

lappmarkerna jämväl för räv använda hetsjakten på skidor. Vid lämpligt

före är räven lättare tröttjagad än andra rovdjur, för vilka sistnämnda

jaktsätt brukas.

Vad angår fjällräven, vilken förekommer ganska allmänt i nordliga

Sveriges fjälltrakter, gör dennas dristighet och ringa skygghet det

mindre svårt att fälla honom under smygjakt. Åven kan den skjutas

vid utlagd åtel samt å barmark jagas med hund, därvid, då den icke är

synnerligen skarpsprungen, den ganska lätt blir tagen av hundarna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Under den tid polisen lim sitt största värde torde dock, med hänsyn

till snöförhållandena i fjällen, sistnämnda jaktsätt icke vara användbart.

De sakkunniga hysa för sin del den uppfattningen, att de medel,

som för närvarande stå till buds för jakt och fångst av räv, äro tillfyllest

vad angår de södra och mellersta delarna av landet, så att saxen

ej behöver tillgripas. Beträffande åter de nordliga delarna av riket

ställer det sig annorlunda med hänsyn till de därstädes i flera hänseenden

radande särskilda förhallandena. Dels är där rävjakten, i synnerhet

inom fjällbygderna, av avsevärt större ekonomisk betydelse för

befolkningen än i andra delar av riket och dels torde räven icke med

nödig effektivitet kunna åtkommas med nu tillåtna fångstmetoder.

Inbyggarna i landets nordligare delar äro fortfarande i icke ringa

utsträckning för sin utkomst beroende av djurfångst för försäljning av

pälsverk, därvid räven spelar en mycket viktig roll. Detta gäller särskilt

fjälltrakternas befolkning, för vilken skinnförsäljning innebär en av

de få. utvägarna att förvärva kontant inkomst. För denna befolkning,

som till största delen hämtar sitt uppehälle av vad naturen utan något

dess arbete giver, framstår det mer än på andra ställen egendomligt

att den fråntagits den verksammaste och förut mest anlitade hjälpen

vid nämnda deras fångst. Rävfångstens ekonomiska betydelse framgår

även av de många i ärendet inkomna framställningarna; och den enstämmighet,

varmed detta krav framförts tyder på en allmänt utbredd

och djupt rotad folkmening.

Om man bortser från förgiftade beten, vilkas användande icke

torde böra uppmuntras och som i övrigt äro olämpliga för fångst av

djur, vilkas päls skall tillvaratagas för avsalu, torde de norrländska naturförhållandena

ofta lägga hinder i vägen för användningen av de mera

verksamma av de nu brukade jaktsätten för räv; och gäller detta särskilt

stövarjakten. Med hänsyn härtill samt till nödvändigheten att

kunna efterhålla räven och dennas betydelse för befolkningens ekonomi

synes saxen svårligen kunna i norra delen av landet undvaras såsom

fångstmedel. De sakkunniga vilja sålunda tillstyrka, att detta redskap

må för fångst av räv tillåtas inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands

och Västernorrlands län. Vad angår beskaffenheten av de saxar, som

höra få nyttjas, anse de sakkunniga, att såväl trampsaxar, vilka i förevarande

trakter förut varit de som allmänt använts, som betsaxar må

brukas. Enär emellertid tillräcklig effektivitet kan uppnås med saxar

med otandade skalmar, böra endast sadana få komma till användning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Såsom ovan omförmälts har genom särskilda nådiga kungörelser

sax för fångst av sälhund tillåtits inom de fyra norrländska kustlänen

för senare hälften av 1918, år 1919 och därefter till den 1 maj 1920.

Anledningen till tillkomsten av dessa undantagsbestämmelser vore mindre

att söka i önskemålet att hålla efter salarna med hänsyn till den skada

de förorsaka än i de under krisåren rådande förhållandena och önskvärdheten

av att genom tillvaratagandet av sälens späck öka den under

nämnda tid synnerligen inskränkta tillgången på fettämnen.

Denna synpunkt kvarstår väl i viss mån även under inträdda

mera normala förhållanden. De föreliggande framställningarna om tillstånd

att använda sax för sälfångst hava emellertid huvudsakligen grundats

på de svårigheter sälen bereder fiskerinäringen vid kusten genom skadegörelse

på fisk, fiskredskap och fångst. Sälen icke allenast förtär den

fritt gående fisken, utan borttager även i fiskredskap fångad fisk och

sönderriver därvid redskapen.

Sälens stora skadlighet för fiskerinäringen är allmänt erkänd.

Sedan flera år tillbaka har statsbidrag beviljats för utdelande av belöningar

för dödande av säl, och för några år sedan enades alla kring

Östersjön belägna stater om dylika belöningars utbetalande. 1 överensstämmelse

härmed utgår enligt kungl. kungörelsen den 21 november

1913 för varje i de Sverige omgivande haven av svensk undersåte

dödad sälhund en belöning av 4 kronor. Antalet dödade sälar, för

vilka belöning utgått, utgjorde för åren 1914—1917 respektive 5,191,

3,271, 3,889 och 4,475.

På grund av sälens skadlighet och jämväl med hänsyn till det

värde sälen representerar bedrives mångenstädes vid rikets kuster en

energisk fångst av detta djur. Olika medel användas härvid. Det

vanligaste torde vara skytte med kulgevär, vare sig fångstmannen

därvid, såsom ofta är fallet vid norrländska kusten, tidigt på våren

uppsöker sälen ute vid isvakarna i Bottenhavet, eller den jagas där den

krupit upp på kobbar och stenar vid stränderna. För fångst av säl

har även understundom begagnats s. k. sälnät. Under den tid sax var

tillåten begagnades detta redskap huvudsakligen bland befolkningen i

de norrländska kustlänen, där den så småningom fick en alltmer ökad

användning. Det antal sälar, som togs med sax, var väl icke så stort

som det genom skytte erhållna, men saxen var dock av icke ringa betydelse.

Enligt uppgift från fiskeriinstruktören i Västerbottens län skulle

därstädes hava funnits omkring 150 sälsaxar. De årligen med dessa

fångade sälarna hade vissa år kunnat uppgå till inemot 500 stycken,

Jaktsakkunniga. 4

Sälhund

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Utter.

och det både ej sällan hänt, att eu fiskare på en höst kunnat taga ett

trettiotal sälar eller därutöver.

Sälsaxen, som är ett stort redskap, gillras alltid såsom betsax.

Dess skalmar äro försedda med långa taggar, och fjädrarna, som påverka

skalmarna, äro synnerligen kraftiga. Saxarna utgillras alltid på djupt

vatten. Den säl, som inkommit i saxen, träffas vanligen i huvudet eller

om halsen samt dödas i regel omedelbart. Skulle så emellertid ej ske,

kväves den mycket snart under vattnet. Man torde sålunda kunna

säga, att sälhunden säkerligen icke plågas mera vid fångst i sax än

vid jakt medelst skjutgevär. Såsom jämväl framgår av ovan åberopade

gemensamma yttrande av domän styrelsen och lantbruksstyrelsen samt

professor Lönnbergs uttalande, torde något djurplågeri näppeligen kunna

ifrågakomma vid användandet av sälsax. Den uppfattning rörande

verkningarna av denna sax, som fått uttryck i svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbunds yttrande, torde icke överensstämma med

verkliga förhållandet. Denna sax finge i stället räknas till dem, beträffande

vilka centralförbundet framhållit, att om saxen kunde inrättas

så, att den verkade ofelbart och ögonblickligen dödande på de offer,

som fastnade däri, kunde till och med djurskyddskravet känna sig åtminstone

relativt tillfredsställt.

Med hänsyn till önskvärdheten av att för salens efterhållande äga

tillgång till saxen samt då djurplågeri icke behöver befaras vid detta

redskaps användande, anse de sakkunniga, att det nu rådande förbudet

mot användande av sax för fångst av säl må upphävas, dock att, till

förekommande av varje missbruk, föreskrift bör givas, att saxen skall

gillras under vattenytan. Det tillfälliga medgivande att fånga säl med

sax, som varit gällande under de senaste två åren, har avsett allenast

Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län. Ingen

anledning synes emellertid förefinnas, att tillståndet inskränkes till dessa

län. En föreliggande framställning från Stockholms län visar, att intresse

förfinnes att få pröva ifrågavarande redskap även utanför Norrland.

De sakkunniga få sålunda föreslå, att för fångst av säl sax med

tandade skalmar må få nyttjas, gillrad under vattenytan.

Vidkommande rätt att med sax fånga utter må framhållas, att

uttern visserligen fortfarande är utbredd över hela Sverige, såväl vid

kusten som inne i landet; men har den under senare tid i stort sett

allestädes avtagit i antal. Enligt ingångna svar på förfrågan, som år

1917 av de sakkunniga riktades till jägmästarna, skall uttern inom 107

revir vara sällsynt eller mindre allmän; och är den inom 17 av dessa

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

revir dessutom stadd i minskning. Från två revir uppgives fara för

utrotning vara för handen och från fyra att den alldeles saknas. Kndast

inom två revir skall den ökas i antal och inom tre vara allmän. Vanligast

tyckes den vara utefter Kalmar läns norra kust, i Blekinge län

och i Kristianstads län.

Då uttern så gott som uteslutande livnär sig av tisk och kräftor

— stundom griper han doek även änder — gör han givetvis alltid

någon skada, vilken dock, då uttern uppträder vid naturliga fiskevatten,

där fiskodling icke bedrives, är av underordnad betydelse och torde i

någon mån ersättas genom värdet av hans skinn. Något skäl till en

mera allmän förföljelse på grund av utterns skadegörelse på fiskbeståndet

i dessa vatten torde näppeligen föreligga. Slår utternj som särskilt

uppsöker våra dyrbarare fiskslag, sig däremot ner vid vatten, där fiskodling

bedrives, är den ett för fiskbeståndet synnerligen skadligt djur.

Hans rovgirighet är nämligen mycket stor, och då, såsom i fiskdammar

ofta är fallet, tillgång finnes, dödar den betydligt mera fisk, än den

förmår förtära. Den har därför brukat betecknas såsom en av fiskodlarnas

farligaste fiender. Såsom exempel på utterns skadegörelse

kan nämnas, att den för något år sedan på Brattön i Bohuslän förstörde

sju fiskdammar med karp och sutare för omkrig 800 kronors värde.

Såsom ovan erinrats har i särskilt fall även inträffat, att Kungl. Maj:t

medgivit fiskedammsägare rätt att begagna sig av sax för utterfångst.

Det för närvarande allmännast använda sättet att döda uttern är

att jaga honom med skjutvapen. Särskilt under senhösten och förvintern

uppsökes uttern med tillhjälp av hund i dess mer eller mindre

tillfälliga tillhåll vid stränderna av havet, insjöar och vattendrag. För

övrigt skjutes den under ljusa nätter på ställen, där den brukar gå i

land, samt dessutom på lock under parningstiden på senvintern. Har

uttern gått i gryt med ingång under vattnet, plägar även s. k. utternät

utsättas för dess fångande. Uttern är emellertid ett synnerligen försiktigt

djur, som söker sin föda endast under natten, och den förer

även i övrigt ett mycket undangömt levnadssätt. Jakten å honom är

därför ingalunda lätt och vanligen ganska tidsödande.

Åven om i allmänhet förhållandena icke påkalla att sax användes

för utterfångst, synas vid fiskodlarnas kamp mot uttern de redan tilllåtna

fångstmetoderna icke vara nog verksamma. Domänstyrelsen och

lantbruksstyrelsen hava även i sitt omförmälda yttrande framhållit, att

förbudet mot fångande av utter i sax utgjorde den störstra fara för vårt

lands i snabb utveckling varande fiskehushållning i dammar.

Den för utterfångst använda saxen plägar utsättas såsom tramp
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Mård.

Grävling,

iller, hermelin

och

vessla.

sax, men understundom gillras den även såsom betsax. För att kunna

fasthålla djuret är saxen i allmänhet försedd med trubbtandade (ondulerade)

skaimar. Fångsten underlättas därigenom att uttern oftast brukar

använda sig av bestämda ställen, där den går upp och ner i vattnet.

Här utsättes saxen på ungefär 5 —10 om. djupt vatten. Saxen är försedd

med en lång kätting, och då uttern fastnar i saxen söker den sig

i regel ned på djupare vatten, där den drunknar.

Enär något djurplågeri knappast torde vara förenat med denna

fångstmetod och med hänsyn till det behov som, enligt vad ovan nämnts,

gjort sig gällande att bruka densamma, vilja de sakkunniga föreslå,

att vid vatten, där fiskodling bedrives, sax, jämväl med tandade skaimar,

tillåtes för fångst av utter. Såsom fiskodling torde härvid icke kunna

betraktas, att exempelvis i en sjö eller älv mera tillfälligtvis utsläppes

fiskyngel.

Beträffande mården och de önskemål, som framställts rörande rätt

att använda sax för fångst av detta djur, vilja de sakkunniga erinra,

att mården numera endast sparsamt förekommer i vårt land, där den

alltmer gått tillbaka i antal och på vissa trakter förekommer mycket

sällsynt. På grund härav har densamma blivit föremål för total fridlysning

i en del län, och de sakkunniga avse att hemställa om införande

av ytterligare skyddsbestämmelser. Under sådana omständigheter torde

all anledning saknas att medgiva sax såsom redskap för mårdfångst.

Vad angår behovet av sax för fångst av grävling, iller, hermelin

och vessla, torde dessa djur, isynnerhet de tre sistnämnda, vara att

anse såsom ganska besvärliga för det mindre viltet, i det de taga ungar

och ägg och understundom även vuxna djur. Men de göra en icke

obetydlig nytta genom att fånga skadliga smågnagare. Illern är för

närvarande jämförelsevis sällsynt och torde förekomma så gott som

uteslutande i de sydligaste provinserna. Beträffande grävlingen föreligga

delade meningar om hans skadlighet för jaktbanan. Onekligen

gör den på åtskilliga trakter, där tillgång på'' lätt åtkomligt vilt är

större, en viss skada på detta, under det den på andra håll är att anse

som mindre skadlig. Förevarande djurarter torde med nödig effektivitet

kunna efterhållas med skjutgevär, varjämte med god framgång kan

användas andra metoder såsom vissa slag av tillåtna fällor. Piedan tillgängliga

fångstmedel torde även vara tillräckliga för att åtkomma dem,

i den mån de för pälsens skull äro föremål för fångst. På grund härav

och då sax bör medgivas endast då detta i avsaknad av andra till
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

räckligt effektiva fångstmedel är nödvändigt, anse de sakkunniga att

förbudet att med sax fånga förevarande djur bör kvarstå.

I ansökningar, som inkommit från Västernorr]ands, Västerbottens Vildkanin,

och Jämtlands län, har framställts begäran om rätt till användande av

sax för fångst av de i 13 § jaktlagen omförmälda skadliga djur. Bland

dessa uppräknas även vildkaninen. Avsikt att begära utsträckande av

nämnda rätt att gälla även vildkanin torde näppeligen förelegat, utan

torde för korthetens skull hänvisning skett till de i nämnda paragraf

upptagna djur, därvid vildkaninen medföljt. Detta bestyrkes därav, att

vildkaninen icke förekommer i omförmälda län. På grund härav och då

verksammare medel för fångst av vildkanin torde vara att finna i jakt

med skjutgevär och fångst med nät, anse de sakkunniga, att, så vitt angår

förevarande djur, någon ändring icke bör ske i gällande bestämmelser.

Ovan har erinrats om de förhållanden, varunder medgivande att Rovfåglar,

begagna sax för rovfågelfångst tillkom, och det misstag beträffande de

för sådant ändamål använda saxarnas sätt att verka, som synes hava

förelegat. Man utgick nämligen från att dessa saxar vore omedelbart

dödande. Förhållandet är emellertid, att fåglarna i allmänhet fastna

med benen, som vid saxens igenslående bliva mer eller mindre svårt

tilltygade. År det en mindre fågel, som råkat i saxen, händer det

till och med, att fotterna fullständigt slås av, så att fågeln kommer

lös och i sitt stympade tillstånd ofta går en långsam och kvalfull död

till mötes.

Rovfågelsaxarna måste emellertid icke blott anses som synnerligen

inhumana fångstredskap; de äro tillika fullkomligt blint verkande. Detta

gäller i främsta rummet om pålsaxarna, i vilka snart sagt vilken fågel

som helst kan råka fastna. De platser, på vilka de utsättas, äro just

sådana, som med förkärlek användas till vilo- och observationsplatser av

en stor mängd fåglar, både rovfåglar och andra. Alla, som sätta sig

på saxen, falla offer för densamma. Åven bulvansaxarna verka naturligtvis

mekaniskt och fånga likt och olikt, skadliga såväl som nyttiga

fåglar. Den på långt håll synliga lockfågeln utövar alltid en stark

dragningskraft på alla rovfåglar, även sådana som under normala förhållanden

icke förgripa sig på matnyttigt villebråd. Fn rovfågel skulle

icke vara rovfågel, om han ej försökte bemäktiga sig en öppet sittande

fågel, som icke gör något försök att fly undan, när han närmar sig.

Däri ligger helt visst förklaringen till, att även relativt oskyldiga och

för de fullt friska, jaktbara djuren tämligen oskadliga rovfåglar, såsom

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

vråkar, tornfalkar och smärre ugglor stundom finna sin död i bulvansaxarna.

Hos oss torde rovfågelsaxarna, som först i jämförelsevis sen tid kommit

i bruk här i landet, företrädesvis användas vid de mera jaktvårdade

områdena inom sydliga delarna av riket, där fasanodling mera intensivt

bedrives; men de finna dock årligen allt mera spridning även till andra

platser, och bliva tvivelsutan snart ett inom vårt land lika använt fångstmedel

som i en del andra länder. Till belysande av det förödande och

okontrollerbara i detta fångstsätt må från ett av dessa land, nämligen

Finland, anföras några där insamlade statistiska uppgifter. Magister

Rolf Palmgren meddelar från de av jaktvårdsföreningarna offentliggjorda

fångstsiffrorna en del sammanställningar. Under åren 1910—1913

fångades inom Finland i sax 18,934 fåglar. Bland dessa funnos minst

1,717 orm vråkar, men dessutom dolde sig helt säkert i den siffra, som

uppgavs för duvhökar, en mycket stor procent vråkar Under rubriken

»diverse dagrovfåglar» och »diverse nattrovfåglar», sammanlagt 5,798

stycken, ingick en avsevärd mängd horn- och jordugglor, tornfalkar och bivråkar,

alltså fåglar som måste betraktas som enbart eller övervägande

nyttiga.

Enligt en annan av samma författare meddelad utredning, som omfattar

endast de fåglar, vilka tagits under fyra år i ett femtiotal av en

jaktförening utsatta saxar, och därför också kunnat göras mera detaljerad,

skulle följande antal hava fångats:

1) Fiskgjuse, duvhök, sparvhök, kärrhök, glada, uv och

lappuggla .................................................................................... 65 stycken

2) Kråkor och skator................................................................... 58 »

3) Vråkar och slagugglor ........................................................... 95 »

4) Tornfalkar,, dvärgfalkar och smärre ugglor........................ 219 »

5) Tjäder och orre ......................................... 10 »

6) Diverse smärre fåglar, bland vilka funnos duvor, trastar,

starar, spillkråkor och andra hackspettar samt småfåglar 100 »

Summa 547 stycken

Av dessa äro endast de under nr 1 och 2 upptagna arterna otvivelaktigt

skadliga, de övriga äro tämligen indifferenta, men en stor del av

dem äro för jordbruket och skogsskötseln nyttiga fåglar.

Det torde sålunda icke kunna nekas, att användandet av rovfågelsaxar

även ur den synpunkten måste betraktas som mycket olämpligt, att

de fånga icke blott de djur, för vilka de egentligen äro avsedda, utan även

en stor mängd andra. Vad som fastnar i saxen, om det blir en örn

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

eller en tjäder, eu hök eller en duva, är fullständigt överlämnat åt slumpens

avgörande. I England är också sedan 1903 användandet av pålsaxar

förbjudet.

Beträffande rovfågelsaxarna märkes vidare, att tillsynen av dem,

oftare än vad fallet varit med andra saxar, plägat försummas. De rovdäggdjur,

som fångades med sax, voro i allmänhet värdefulla såsom

pälsdjur, vadan det låg i fångstmannens intresse att ofta vittja sin sax

för att ekonomiskt tillgodogöra sig fångsten. Den fångade rovfågeln

har däremot i allmänhet intet värde och får därför ofta, såsom talrika

exempel visa, sitta dagar eller veckor i saxen utan att borttagas.

Man har framhållit, att jaktvårdare och särskilt innehavare av

fasan- och hargårdar icke skulle kunna undvara saxarna, då det gäller

att skydda det halvtama tfillebrådet mot rovfåglar. Häri torde dock

ligga en överdrift. Vid fasanerier och dylika inrättningar pläga alltid

vara anställda jägare eller vaktare, som böra kunna med bössan

efterhålla de för jaktvården skadliga rovfåglarna. Och skulle detta visa

sig icke vara effektivt nog, så har man i den tidigare mycket använda

s. k. hökburen en ganska god ersättning för saxarna. Denna apparat har

bland annat den fördelen, att de fåglar, som fångas i densamma, bliva

fullkomligt oskadda och sålunda, om de tillhöra eu nyttig eller oskadlig

art, åter kunna försättas i frihet.

Då sålunda användandet av sax leder till svåra lidanden för fåglarna,

då saxen är ett alldeles blint verkande redskap, som fångar och

dödligt skadar nyttiga likaväl som skadliga fåglar, samt då andra tillräckligt

effektiva medel torde finnas för rovfåglarnas efterhållande, hava

de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att användandet av denna fångstmetod

måtte helt förbjudas.

De sakkunniga äro sålunda av den uppfattningen, att sax bör tilllåtas

såsom fångstredskap endast för varg, järv och sälhund, för räv inom

de fyra nordligaste länen samt för utter vid vatten, där fiskodling bedrives,

dock att sax med tandade skalmar icke må brukas för fångst

av räv, varjämte sälsax alltid skall gillras under vattenytan. Såsom

ovan framhållits bör rätten att använda förevarande redskap göras beroende

av bestämmelser, som innebära säkerhet för att rätten icke missbrukas,

så att fara genom saxarnas utsättande uppstår för människor eller tamdjur

eller de fångade djuren tillfogas onödiga lidanden. I detta avseende

böra till att börja med bibehållas de redan nu gällande, i § 7 jaktstadgan

intagna bestämmelserna för bruk av sax, avseende platser där sax

icke må utsättas samt kungörande av redskapets begagnande. Vidare

Föreskrifter,

som böra

iakttagas vid

fångst

medelst sax.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bestämmelser

rörande rätten

att använda

gift för

djurfångst.

synes vara av vikt att endast personer, som äro kända för pålitlighet

och ordentlighet, få tillfälle till dylik fångst. Fördenskull synes rätten

att använda sax böra göras beroende av särskilt tillstånd. Prövningen

härutinnan bör lämpligen överlämnas åt länsstyrelserna, som vid behov

hava tillfälle att från landsfiskal, jägmästare eller annan med förhållandena

bekant tjänsteman lätt införskaffa utredning rörande sökandens

person samt huruvida sådana omständigheter i övrigt föreligga att ansökningen

må bifallas. Fångsttillstånd bör begränsas till viss tid, högst

ett år; och bör beslutet därom avfattas så, att tillståndet må kunna

återkallas, om anledning därtill skulle uppstå. Bland villkoren för tillståndet

bör ytterligare intagas, att gillrad sax skall av pålitlig person

vittjas minst en gång varje dygn. För nödig kontroll bör före saxens

utsättande tillståndsbevis uppvisas för landsfiskalen eller polismyndigheten

i den ort, där utsättandet äger rum.

Ovan föreslagna bestämmelser böra införas i § 7 mom. 6 och § 8 jaktstadgan.

För överträdelse av liknande, där upptagna stadganden är

enligt § 13 straffpåföljden böter från och med 5 till och med 200 kronor;

och torde samma straffbestämmelse böra gälla jämväl för överträdelse

av nu ifrågasatta bestämmelser.

Till belysande av de för fångst av rovdjur och fåglar använda

saxarnas konstruktion hava de sakkunniga anskaffat sju dylika saxar,

vilka samtidigt med detta yttrande överlämnas under hänvisning till den

varje sax vidfästade anvisning, angivande det sätt varpå saxen gillras

och den djurart för vars fångande den är avsedd.

Djurfångst med förgiftat lockbete.

Rätten att använda gift vid djurfångst har sedan gammalt varit

fri, ehuru till förhindrande av olyckshändelser vissa ordningsregler givits

för begagnandet, I jaktstadgan den 21 oktober 1864 föreskrevs, att

den, som ville utlägga förgiftat lockbete, var skyldig att därom låta

uppläsa kungörelse i närmaste kyrkor, vilken kungörelse vid fortsatt

användande av giftet skulle i viss ordning förnyas. Dessa föreskrifter

kvarstå i 1912 års jaktstadga ehuru betydligt utvidgade. Förutom av

bestämmelser i jaktstadgan regleras emellertid rätten att bruka förgiftat

lockbete, i likhet med vad förut varit förhållandet, av giftstadgans föreskrifter

om bruk av giftiga ämnen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Enligt § 7 monir (i i gällande jaktstadga är den, som vill utlägga

förgiftat lockbete, skyldig att låta kungörelse därom med uppgift om

platsen, där det skall ske, införas i tidning inom orten så ock söndagen

förut uppläsas i närmaste kyrkor. Innan giftet utlägges, skall lian ock

göra anmälan om förhållandet hos vederbörande landsfiskal eller polismyndighet,

därvid skall styrkas, att kungörelse i föreskriven ordning

ägt rum. År fråga om stryknin eller beredning av detta ämne, för

vilkets användande kräves särskilt tillstånd av länsstyrelsen i överensstämmelse

med därom i § 2G giftstadgan givna föreskrifter, skall tillika

behörigt tillståndsbevis uppvisas. Nyttjas förgiftat lockbete längre tid

fortfarande å samma ställe, skall kungörandet en gång i varje månad

förnyas. Jämlikt § 7 mom. 2, 4 och 5 jaktstadgan må sådant lockbete

ej utläggas närmare farväg eller annans boningshus än 200 meter samt

ej begagnas utan tillstånd av markens innehavare och den, vilken jakträtten

där eljest kunde tillkomma, eller, där fråga är om samfälld mark,

av alla delägarna. Å mark, som utan att vara samfälld är till gemensamt

mulbete upplåten, må förevarande fångstmedel icke användas under

tiden mellan den 31 maj och den 1 oktober, med mindre alla, som där

bruka mulbete, därtill samtyckt.

De gifter, som i förevarande fall komma i fråga, äro stryknin och

fosfor samt beredningar innehållande något av dessa ämnen. Strykninpreparat

hava sedan länge brukats mot större rovdjur såsom varg och

räv, under det att fosfor, om man bortser från dess användning mot

råttor, först under senare årtionden kommit i bruk och användes i form

av fosformos huvudsakligen mot kråkor. Det torde dock ännu ej hava

fått större utbredning, utan huvudsakligen vara inskränkt till områden,

där en mera intensiv jaktvård genomförts, och kråkorna på grund därav

starkt efterhållas.

Gift av ovannämnda slag kan erhållas allenast i den ordning, som

finnes föreskriven i giftstadgan. Enligt § 11 i samma stadga må dessa

gift. som båda hänföras till giftiga ämnen av första klassen enligt giftstadgan,

ej utlämnas annat än mot skriftlig rekvisition, som skall upptaga,

bland annat, namnet på det giftiga ämnet, önskad mängd därav

och det ändamål, vartill det är avsett att användas. För rätt att nyttja

stryknin eller med detta gift berett ämne kräves enligt § 26 dessutom

särskilt tillstånd. Detta meddelas av länsstyrelsen, och skall beslutet

därom innehålla bestämmelser ej mindre om den myckenhet giftigt ämne,

som för ändamålet må användas, samt om de försiktighetsmått, som vid

användandet böra iakttagas, än även om tiden, för vilken tillståndet

gäller.

Jaktsakkunniga. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statistik ang.

den omfattning,

vört

gift använts.

Enligt av de sakkunniga från länsstyrelserna inhämtade uppgifter

hava under de fyra åren närmast före och efter det 1912 års jaktstadga

trädde i- kraft behandlats följande antal ansökningar om rätt av förevarande

slag:

1909—1912 1913-1916

Ingivna ansökningar............... 2,114 1,584

därav avslagits ........................ 46 24

Beträffande denna statistik är emellertid att märka, att i Jämtlands

län lappfogden plägar ingiva ansökan att utbekomma en större mängd

stryknin (250 gr.) för att sedermera tillhandahålla lapparna detsamma.

Härigenom blir antalet ansökningar i Jämtlands län avsevärt mindre,

än om därstädes vid erhållande av stryknin samma förfaringssätt använts

som i övriga län.

Av tabellen framgår, att ett ganska avsevärt antal ansökningar

årligen ingivas till länsstyrelserna och att dessa i regel beviljas. De

ingivna ansökningarnas medeltal utgjorde 528 per år under perioden

1909—1912, men har under 1913—1916 nedgått till 396, alltså i genomsnitt

med icke mindre än 132 per år. Denna rätt avsevärda minskning

är så mycket mera anmärkningsvärd, som man skulle kunnat förmoda,

att det med den nya jaktstadgan införda förbudet mot användande av

sax skulle hava medfört en ökning i bruket av gift. Enligt uppgifter,

som under hand inhämtats från vissa län i sydligare delen av landet,

skall emellertid antalet ansökningar under de senaste åren hava gått

upp icke obetydligt.

Som naturligt är fördela sig de ingivna ansökningarna mycket

olika på de skilda länen. Vad angår åren 1913—1916 kommer minsta

antalet på följande län: Uppsala län 7, vartdera av Gottlands och Blekinge

län 9 samt Göteborgs och Bohus län 11. Största antalet ansökningar

hava under nämnda fyraårsperiod ingivits i följande län: Östergötlands

län 232, Södermanlands län 187, Kronobergs län 158, Kopparbergs

län 108, Stockholms län 97, Örebro län 96, Västerbottens län 94,

Kalmar län 91, Gävleborgs län 89 och Värmlands län 69. Till länsstyrelserna

i övriga län hava inkommit mellan 19 och 60 ansökningar.

Den under sistnämnda tid inträdda minskningen i antalet ansökningar

är märkbar inom det stora flertalet län. Störst har den varit

i Kronobergs län, nämligen från 261 till 158, Jönköpings län från 110

till 50, Älvsborgs län från 78 till 23 och Stockholms län från 146 till

97. I övriga län har minskningen legat vid eller under 34. Endast

beträffande fyra län kan en ökning antecknas, nämligen i Västerbottens

län 21, Västmanlands län 25, Östergötlands län 19 och Blekinge län 4.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Att bruket av gift i kampen mot de högre djuren måste betraktas Dt

som eu i många hänseenden förkastlig metod, torde även inom jiigareoch

jaktvårdskretsar ganska allmänt medgivas, och de sakkunniga dela

också till fullo eu sådan mening. Vägande invändningar kunna nämligen

såväl ur etiska som ur praktiska grunder göras gentemot en sådan

metod. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att djuren vid

förgiftning ofta utsättas för svåra plågor och lidanden.

Vad först strykninet beträffar, så tillhör det eu grupp gifter, som,

till olikhet med de s. k. narkotiska, framkalla en oerhört stegrad känslighet

i ryggmärgen, förlängda märgen och hjärnan, varför även de

allra obetydligaste retningar, såsom en lätt beröring, ett svagt ljud eller

dylikt, vilka normalt knappast utlösa någon reaktion, framkalla de häftigaste

krampanfall, som gripa hela kroppens muskulatur. Då krampen

även träffar respirationsmusklerna, inträder under anfallen en svår andnöd.

Dylika fruktansvärda stelkrampsanfall, vilkas varaktighet växlar

från några sekunder till minuter, inställa sig efter längre eller kortare

mellantider. Känselförmågan hos det förgiftade djuret är härunder tämligen

oberörd; endast under anfallens höjdpunkt torde den vara mer

avsevärt avtrubbad. Den hastighet, med vilken stryknin verkar, är beroende

på åtskilliga omständigheter, såsom mängden av det förtärda giftet,

djurets fysiologiska tillstånd och huruvida magsäcken är fastande eller

fylld. Därför kan också efter en tillräcklig dosis döden inträda redan efter

några få minuter under något av de första anfallen eller också först

efter upprepade anfall och efter en eller flera timmar. Döden är i regel

beroende på kvävning under något häftigt anfall.

Förgiftningen med fosfor erbjuder en annan bild. Dess förlopp

förefaller visserligen ej så stormande som strykninförgiftningen, men är

efter allt att döma icke dess mindre ytterst plågsamt. Har en större

dosis fosformos förtärts, uppträder såsom en omedelbar följd därav vanligen

ytterst häftiga uppkastningar och diarré. Svåra smärtor, en känsla

av brännande hetta och osläcklig törst inställa sig härvid hos människan,

och liknande smärtor torde med all sannolikhet även inträda hos däggdjur

och fåglar. Giftet sprider sig i kroppen och förorsakar ingripande

förändringar i snart sagt alla organ.

I överensstämmelse med vad ovan framhållits, torde icke kunna

förnekas, att de med stryknin eller fosfor förgiftade djuren utsättas för

svåra plågor. Har stryknin använts och den förtärda giftmängden varit

stor nog samt giftet av fullgod beskaffenhet, något som icke alltid är

fallet —- genom smyghandeln utbjudas icke sällan underhaltiga preparat

— äro plågorna visserligen av kort varaktighet, enär djuret snart nog

f (Muntlig

a.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

dukar under, men icke så sällan inträffar, att djuren endast delvis förtära

lockbeten och sålunda erhålla en för liten dosis av giftet. De få

då, sedan den första akuta förgiftningen gått över, kanske under en

längre tid lida av sviterna därav. Förgiftningsförloppet av fosfor utvecklar

sig i regel långsamt, och först efter några dagar eller längre

tid inträder döden.

Redan på grund av ovan påpekade förhållanden resa sig ur djurskyddssynpunkt

starka betänkligheter gentemot användande av förgiftade

lockbeten, men härtill komma också andra omständigheter, som äro

ägnade att ytterligare stegra det mindre tilltalande i denna metod.

Även under ett samvetsgrant iakttagande av de i § 7 jaktstadgan och

i giftstadgan givna föreskrifterna samt de försiktighetsåtgärder, som

länsstyrelserna vid utfärdande av tillstånd till inköp av stryknin pläga

ytterligare meddela, kan, såsom upprepade exempel giva vid handen,

icke undvikas, att de fritt i naturen utlagda lockbetena stundom förtäras

av andra djur än dem, för vilka de äro avsedda. Så hava vid uppupprepade

tillfällen nötkreatur, hundar m. fl. djur förgiftats av strvkninhaltiga

lockbeten, som utlagts för räv; och i de till Kungl. Maj:t ingivna

framställningarna angående tillstånd att inom de nordligare länen få

använda sax vid fångst av vissa rovdjur framhålles också med styrka

den stora fara, för vilken lapparnas och fjällbornas värdefulla hundar

samt andra tamdjur äro utsatta, då förgiftade lockbeten användas vid

rovdjursfängst. Aven om lockbetena ursprungligen utlagts på ställen,

som ej äro tillgängliga för husdjuren, föras de ofta av rovdjuren bort

därifrån eller uppkastas å annan plats. Åven av fosformos, som utlagts

för kråkor, hava andra djur, såsom hundar, svanar och rapphöns, fallit offer.

Enär sålunda utläggande av förgiftat lockbete måste antagas icke

så sällan tillfoga djuren avsevärda lidanden och dylika beten innebära

stor fara även för andra än de egentligen avsedda djuren, hade det

ovedersägligen varit i hög grad önskligt, om denna metod kunnat helt

förbjudas. De sakkunniga hava emellertid ej ansett sig böra föreslå detta,

enär denna metod innebär ett effektivt och stundom det enda medel, som

lämpligen kan tillgripas i kampen mot vissa djur, vilka förorsaka skada

för jaktvården, jordbruket och skogsskötseln. Men det är dock tydligt,

att ett dylikt medel bör tillåtas endast i sådana undantagsfall, då förhållandena

verkligen kräva ett särskilt energiskt ingripande, och då

andra medel ej lämpligen kunna användas, samt endast under iakttagande

av sådana försiktighetsåtgärder, som skänka den största möjliga

trygghet för att djuren icke tillfogas större lidande, än oundvikligt är,

samt i möjligaste män utesluta faran för att andra än de avsedda djuren

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

falla offer därför. De sakkunniga hava fördenskull ansett sig böra

föreslå i vissa avseenden skärpta bestämmelser för användandet av förgiftade

lockbeten.

Såsom redan framhållits äger man med nu gällande bestämmelser

rätt att utan särskilt tillstånd utlägga med fosfor förgiftade lockbeten,

blott man iakttager de i § 7 mom. 2 samt 4—G jaktstadgan givna föreskrifter.

Då emellertid även fosfor är ett synnerligen farligt gift, som,

om det kommer i ovarsamma händer, kan förorsaka stor skada, anse

de sakkunniga det vara välbetänkt att också beträffande detta gift

införa samma kontroll som gäller i fråga om stryknin. Undantag har

dock synts vara påkallat, så vitt avser begagnande i hus och gård av

fosformos för dödande av råttor och möss.

Enligt bestämmelserna i § 26 giftstadgan må man till dödande av

djur använda stryknin eller beredning innehållande detta ämne. I regel

torde väl /rån apoteken expedieras salpetersyrat stryknin, men föreskrifterna

i de av de särskilda länsstyrelserna utfärdade tillståndsresolutionerna

erbjuda med hänsyn härtill en ganska stor växling. Enligt de

från länsstyrelserna ingångna meddelandena för åren 1913-—1916 har i

de flesta län meddelats rätt till inköp av enbart stryknin, i 3 län

av stryknin eller salpetersyrat stryknin och i 3 andra län av enbart

detta senare preparat. Då det enligt de sakkunnigas mening ur djurskyddssynpunkt

är önskvärt, att ett sådant preparat väljes, som verkar

så snabbt som möjligt, torde det vara av vikt, att endast saltpetersyrat

stryknin kommer till användning, enär detta är mera lättlösligt och

därför också hastigare medför döden. Själva alkaloiden stryknin är

däremot så gott som olöslig och på den grund olämplig.

För närvarande finnes icke någon bestämmelse om, att tillstånd

att med stryknin döda djur skall begränsas att avse allenast vissa angivna

slag därav. 1 de till länsstyrelserna ingivna ansökningarna bruka

de sökande visserligen i allmänhet meddela, vilka djur de avse att döda.

Så har upptagits varg (två län), räv (nitton län), skogsmöss (ett län),

korp (ett län) och kråkor (tre län); men icke så sällan angivas endast

rovdjur (tio län) eller rovfåglar (ett län) utan närmare uppgift, vilka

arter som avses, och i två län har icke alls omnämnts, gentemot

vilka djur giftet skulle användas. Då enligt de sakkunnigas meninganvändandet

av gift gentemot den högre djurvärlden endast kan anses

i någon mån berättigat i sådana fall, då djuren förorsaka en mera avsevärd

skada, och icke må tillgripas vid andra tillfällen, såsom för åtkomst

av pälsverk, bör sökanden alltid uppgiva den djurart han avser att

döda med giftet och tillståndet omfatta allenast visst eller vissa djur.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Föreskrifter

om försiktig

hetsåtgärder

vid gifts

utläggande.

Vad ytterligare angår bestämmelserna rörande rätt att bruka förgiftat

lockbete bör i tillståndsresolutionen lämpligen närmare angivas

den plats, där giftet må utläggas. Vederbörande länsstyrelse beredes

härigenom tillfälle meddela nödiga föreskrifter till förhindrande av att

förgiftat lockbete utlägges på områden, där lappar med sina vallhundar

pläga uppehålla sig, då de äro i trakten, och i övrigt på ställen, där

betena lätt äro utsatta för att förtäras av tamdjur.

Godkännas angivna förslag, krävas vissa tillägg till §§ 9 och 26

giftstadgan, varjämte någon jämkning påkallas beträffande de i § 39

införda föreskrifterna rörande straffpåföljder för överträdelse av bestämmelserna

i § 26. Någon ändring i nu upptagen straffsats torde icke

föranledas.

Slutligen har det synts de sakkunniga önskvärt, att de föreskrifter

om försiktighetsåtgärder, som lämnas i de av länsstyrelserna meddelade

tillståndsbevisen, bliva mera enhetligt avfattade. För närvarande råder

nämligen med avseende härå stor olikhet de särskilda länen emellan.

För att belysa detta må några exempel anföras. Till lockbeten föreskrivas

råttor (åtta län) och kött (ett län). I några län framhålles, att kött av

nötkreatur eller enbart kött och köttstycken ej böra användas till bete.

Enligt resolutionerna i två län skall platsen, där lockbetena utläggas,

väl bevakas. Resolutionerna i övriga län sakna dylik bestämmelse.

Överblivet förgiftat lockbete skall enligt föreskrifterna i sex län förstöras

eller oskadliggöras, utan att närmare uppgifter givas om sättet

härför. I andra fall föreskrives, att det skall nedgrävas i jorden, enligt

bestämmelser i ett län en fot, i ett annat 60 centimeter och i nio län

en meter. I fem län fordras, att lockbetet skall förbrännas. En liknande

växling råder med hänsyn till behandlingen av de förgiftade

djurens kroppar. I sju län skola de oskadliggöras, utan att sättet härför

närmare angives. I ett län skall oskadliggörandet verkställas genom

nedgrävning och i ett annat genom uppbränning. Med hänsyn till

behandlingen av det överblivna giftet föreskrives i sju län, att det skall

mot kvitto överlämnas till det apotek, där det köpts, utan att närmare

uppgift gives om huruvida därför skall erhållas ersättning. I två län

säges uttryckligen, att det skall ske utan ersättning. I ett län skall

det överblivna giftet uppbrännas, och i resolutionerna från en del län

saknas fullständigt föreskrift härutinnan. En del resolutioner äro dessutom

i många hänseenden ofullständiga samt i vissa fall till och med

stridande mot gällande förordningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För åstadkommande av mera ordning härutinnan vilja de sakkunniga

föreslå, att till länsstyrelserna utfärdas cirkulär, upptagande de

huvudsakliga åtgärder till förekommande av missbruk och olyckshändelser

vid giftets användande, som höra i tillståndsresolutionerna angivas.

Till en början torde sålunda i resolutionerna böra omnämnas vad

som enligt § 7 jaktstadgan är att iakttaga vid användande av förgiftat

lockbete samt föreskrifterna i §§ 22 och 23 giftstadgan angående förpliktelser

vid innehav av giftigt ämne.

Vidare torde i förekommande fall böra omnämnas följande försiktighetsmått:
1)

Till bete må företrädesvis användas smärre djur, såsom mindre

fiskar, fåglar, eller däggdjur (råttor, möss m. fl.), vilka i ostyckat tillstånd

kunna förtäras av de djur, vilkas dödande avses;

2) Beredandet av lockbetet skall verkställas av sökanden själv eller

i hans närvaro av en utav honom såsom pålitlig känd person. Avser

sökanden att medelst salpetersyrat stryknin döda räv, varg eller järv,

skall i varje lockbete minst 15 centigram av giftet inläggas;

3) Stället, där lockbetet utlägges, skall så utmärkas, att det

i händelse av inträffande snöfall lätt må kunna återfinnas;

4) Åtelplatsen skall varje dag tillses och, om salpetersyrat stryknin

använts, de djur, som tagit av betet men icke dött på platsen, ofördröjligen

efterspanas;

5) överblivna förgiftade lockbeten ävensom av stryknin dödade

djur skola antingen uppbrännas eller ock nedgrävas i jorden minst en

motor *

6) Gift, som anskaffats för att brukas till förgiftade lockbeten

men ej kommit till användning, skall, där ej nytt tillstånd till användande

av gift meddelats, inom åtta dagar efter utgången av den tid länsstyrelsens

tillståndsbevis för giftets nyttjande omfattar utan ersättning återlämnas

till det apotek, där det inköpts, mot kvitto, som inom samma tid skall

lämnas till landsfiskalen eller polismyndigheten i den ort, där giftet

utlagts. I det fall att giftet blivit till fullo använt eller sökanden icke

begagnat sig av tillstånd till användande av förgiftat lockbete och ej

heller för ändamålet anskaffat något gift, skall anmälan därom inom

ovan sagda tid göras till nämnda myndighet. Likaledes skall sökanden

till samma myndighet, i den mån så är möjligt, anmäla huru många

och vilka slags djur, som under användningen av giftet dödats.

Slutligen bör erinras om den straffpåföljd, vartill sökanden gör sig

förfallen, i händelse han bryter mot de av länsstyrelsen meddelade

särskilda föreskrifterna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Användande

till jakt av

finkalibriga

eu va r av armt

modell.

Jakt med vissa slag av skjutgevär.

Med föranledande av förslag av 1908 års jaktsakkunniga infördes

1 § 8 jaktstadgan förbud mot användande av gevär av 7 millimeter eller

■- mindre kaliber och av modell, huvudsakligen avsedd för krigsbruk, till annan

jakt än efter sälhund i öppna havet eller i havsbandet. Såsom stöd för

detta har åberopats de vådor, som kunde uppstå genom oförsiktigt

liandhavande av vapen med sa stor skottvidd och genomträngning^- förmåga, som de finkalibriga, långskjutande gevären ägde, samt den

förödelse, som med hjälp av dessa gevär anställdes bland den på topp

slående skogsfågeln, ävensom det djurplågeri, som ofta bleve följden

vid dylika gevärs begagnande vid älgjakt. Det alldeles övervägande

antalet av till jaktbruk använda gevär av förevarande slag vore mausergevär

av vår nuvarande armémodell. På grund av detta gevärs stora

skottvidd och ringa knall kunde skyttar, då skogsfågeln, särskilt tjädertupperna,

på vintern sloge till i topp, på långt avstånd skjuta ned den

ena efter den andra, varigenom tjäderns förekomst i många trakter

bleve starkt hotad. Då ända till 20 å 30 skott hunne lossas mot samma

fågel, innan den toge till vingarna eller träffades, läge det i öppen dag

att med gevärets stora skottvidd allvarsam skada å liv och egendom

kunde ske genom dessa i luften utslungade kulor, vilkas riktning åtminstone

den oförsiktige skytten ofta nog ej vårdade sig om att överväga

och vilkas nedslagspunkt han icke kunde beräkna. För jakt på

älg vore dessa vapen ett verkligt gissel. Det vore nämligen så, att den

i regel använda arméns ammunition med helmantlade kulor vore alldeles

olämplig för ett hastigt dödande av ett så stort djur. Visserligen kunde

man genom en jämförelsevis enkel procedur få kulan att explodera, då

den träffade djuret, och därigenom bringa detsamma en hastig död.

Gevärens stora skottvidd frestade emellertid oerfarna eller hänsynslösa

jägare att skjuta på så långa håll, att utsikterna till goda träffar vore

mycket små, vilket föranledde att djuren, även vid användande av explosiva

kulor, kunde tillfogas ohyggliga, men ändock icke eller endast

långsamt dödande sår. Användes kulorna helmantlade, d. v. s. sådana

som de vore att tillgå i handeln, kunde en älg genomborras av dussintals

kulor och ändock gå långa vägar, innan han stupade.

De med den nya jaktstadgan införda bestämmelserna hava emellertid,

enligt vad erfarenheten givit vid handen, icke medfört åsyftad

verkan, varöver från skilda håll anföras starka klagomål. Arméns

mausergevär, som genom skytterörelsen vunnit en betydande spridning

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

bland allmänheten, hava särskilt inom de nordligaste länen omborrats i

stor utsträckning till en kaliber av 8 millimeter, varigenom jaktstadgans

bestämmelser kringgås. Med dessa 8-millimeters mausergevär, som ej

nämnvärt förlorat i träffsäkerhet och skottvidd och till vilka kunnat

brukas ammunitionen till det svenska 8-millimeters remingtongeväret

av 1807/1889 års modell eller tysk ammunition erhållits, bedrives ett

förödande toppskytte på tjäder. Även för älgstammen innebär det

utbredda bruket av dessa utborrade, långskjutande mausergevär en icke

ringa fara, och de från dem på långa håll skjutna kulorna, vilkas slutliga

bana skyttarna ej kunna beräkna, medföra stor våda för alla dem, som

på grund av sitt arbete äro hänvisade att vistas ute i skog och mark.

För viltstammens bibehållande är det av vikt, att ej sådana jakteller

fångstmetoder användas, genom vilka en alltför stark beskattningkan

äga rum. Effektiviteten hos de vid jakt tillåtna tekniska hjälpmedlen

bör ej vara så stor, att den skänker jägaren alla fördelar och

till ett minimum reducerar eller rent av borteliminerar villebrådets

möjlighet att undkomma. Användandet av de omborrade armégevären

innebär emellertid just ett sådant missförhållande, särskilt vid det s. k.

toppskyttet på tjäder. På grund av tjädertupparnas vana, att, då marken

är djupt snöbetäckt, slå till i trädtopparna, kunna de synnerligen lätt

upptäckas och av en på långt håll stående jägare på grund av gevärens

betydande skottvidd och bestrykande kulbana utan svårighet fällas.

Visserligen förekomma tupparna i ett. betydligt större antal än hönorna,

och ett måttligt bedrivet toppskytte innebär därför ingen fara för tjäderbeståndet,

men med den omfattning detsamma, särskilt inom de nordligare

länen, numera nått och på grund av den lätthet, med vilken

fåglarna vid användandet av långskjutande 8-millimeters mausergevär

kunna fällas, föreligger en stor fåra för, att relationen mellan tuppar

och hönor snart alldeles förryckes. Minskas tupparnas antal för starkt,

kommer detta att i hög grad inverka menligt på leken och därigenom

på tjäderstammen i dess helhet.

Beträffande frågan om lämpliga åtgärder mot nämnda kringgående

av jaktstadgans bestämmelser hava olika meningar gjort sig gällande.

^ ena sidan har förordats förbud mot användande av gevär, konstruerade

för mantlad ammunition och av 10 millimeter eller mindre kaliber,

ävensom mot användandet av mantlad ammunition över huvud taget.

Å andra sidan har framhållits, att åtgärderna ej borde inriktas mot

användandet av ett visst slags skjutvapen och ammunition, utan att

förevarande villebråd borde fridlysas under den tid, då dylik ödeläggande

jakt kan bedrivas, d. v. s. att jakttiden för tjäder inom de nordligaste

Jaktsakkunniga. •>

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

länen skulle avsevärt förkortas. Man har förslagsvis nämnt jakttidens

avslutande den 15 oktober.

Vad först detta senare förslag beträffar, så hava de sakkunniga på

grand av omständigheter, för vilka närmare redogöres i samband med

det förslag angående begränsning av jakttiden för skogsfågel, som kommer

att av dem avgivas, tillstyrkt en förkortning av skogsfågeljakten i de

fyra nordligaste länen med en månad eller till och med den 31 januari

och för riket i övrigt att sluta den 30 november. Härigenom blir

möjligheten för toppsky t te, som inom de nordligaste länen torde mest

bedrivas under januari och februari månader, i någon mån minskad.

Att söka genomföra ett förbud mot användande av mantlad ammunition

eller för dylik avsedda gevär torde möta synnerligen stora

praktiska svårigheter, bland annat med avseende å kontrollen, och även

i andra hänseenden vara olämpligt. En dylik bestämmelse skulle nämligen

träffa icke blott armégevären utan även en stor mängd jaktstudsare,

varförutom det ingalunda är någon lätt sak att i varje fall med full

säkerhet avgöra, huruvida ett gevär är avsett för mantlad ammunition

eller icke.

Avsikten med att armégevär till billigt pris utlämnas från statens

förråd torde väl närmast vara att därigenom väcka och vidmakthålla

intresse för skjutövningar samt skjutskicklighetens förkovran, men ingalunda

att gevären skola genom omborrning förvandlas till jaktgevär

och sålunda förstöras för sitt ursprungliga ändamål. Man kunde därför

närmast vara böjd för att i jaktstadgan införa ett generellt förbud mot

användandet av långskjutande gevär av modell, avsedd huvudsakligen

för krigsändamål, om icke därmed vissa armégevär av äldre modell,

såsom 1867 års remingtongevär kaliber 12.7 millimeter, vilka fortfarande

hava en avsevärd användning vid jakt, också folie under en dylik bestämmelse.

Någon anledning att förbjuda nämnda gevär föreligger icke,

varemot det såsom jaktgevär stundom brukade 8-millimeters remingtongeväret

av 1867/1889 års modell till sina egenskaper är att jämföra

med det finkalibriga mausergeväret. Det är därför nödvändigt att vid

förbudets avfattande träffa sådan begränsning, att de långskjutande armégevären

mera effektivt än hittills uteslutas, utan att andra gevärstyper

träffas av förbudet, ty det som enligt de sakkunnigas mening framför

allt gör ifrågavarande armégevär olämpliga och farliga till jakt är deras

mycket betydande skottvidd. De sakkunniga vilja därför föreslå, att

den tillåtna kalibergränsen höjes från 7 till 10 millimeter och att eu

ändring i sådant hänseende införes i § 8 jaktstadgan. Under det att en

utborrning av mausergevären till 8 millimeter ej möter någon svårighet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

torde det ej vara så alldeles lätt att utan gevärets försämring såsom

praktiskt jaktvapen öka kalibern med ytterligare 2 millimeter. Detta

torde ej kunna göras, utan att geväret avsevärt förlorar i skottvidd,

d. v. s. väsentligen mister den för dess användning vid jakten farligaste

egenskapen. Härtill kommer emellertid också, att mantlad ammunition

till så grovkalibriga vapen blir svår att anskaffa och ställer sig dyrbar,

vilket torde tvinga skyttarna att ej på långa håll, där utsikten till träff

är ringa, ödsla med ammunition.

Från förbudet i § 8 jaktstadgan att använda gevär av 7 millimeters

eller mindre kaliber och av modell, huvudsakligen avsedd lör

krigsbruk, göres det undantag, att sådana skjutvapen må användas till

jakt efter sälhund i öppna havet eller i havsbandet. Åven med den

ändring av denna bestämmelse, som av de sakkunniga föreslagits, bör

detta undantag kvarstå. De sakkunniga anse emellertid att undantag

bör medgivas i ännu ett fall.

I underdånig ansökning den 13 januari 1913 hemställde Arjeplogs

socknemän bland annat om tillstånd att inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker ovanför odlingsgränsen använda gevär av armémodell

vid all lovlig jakt eller åtminstone vid jakt efter rovdjur. Över

denna framställning hava yttranden avgivits av kommunalstämmorna

och länsmännen i lappmarkssocknarna i Norrbottens län, skogsstatens

tjänstemän, landstinget, jaktvård sföreningen och länsstyrelsen i länet

samt domänstyrelsen.

Alla kommunalstämmorna med undantag av i Jukkasjärvi socken

tillstyrka ansökningen; stämman i Karesuando socken, vilken socken i

sin helhet ligger ovan odlingsgränsen, dock endast så vitt angår jakt

efter varg, järv, lo och räv samt stämman i Jockmocks socken endast

beträffande jakt av rovdjur ovan odlingsgränsen. Länsmännen anse

framställningen ej böra bifallas, med undantag av länsmannen i Arjeplog,

som tillstyrker densamma, och länsmannen i Arvidsjaur, som

yrkar bifall vidkommande jakt efter varg och järv i lappmarkerna.

Domänstyrelsen, de båda över jägmästarna och de flesta jägmästarna avstyrka,

likasom landstinget och jaktvårdsföreningen. Länsstyrelsen hemställer

för sin del om sådan ändring i jaktstadgan, att inom länets lappmarker

gevär av ifrågavarande slag finge användas för jakt etter varg.

Med föranledande av framställningar från nomadlappar och bofasta

har länsstyrelsen i Västerbottens län den 3 april 1915 hos Kung!.

Maj:t anhållit, att inom Västerbottens läns lappmarker å öppna fjällen

finkalibriga armégevär måtte få användas vid jakt efter varg, järv och

Undantag

från jörbudet

att till jakt

använda finkalibriga

gevär

av armémodell.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

fjällräv; och har länsstyrelsen i Norrbottens län, efter att hava fått del

av sistnämnda anhållan, i skrivelse den 10 april 1915 hemställt, att, om

styrelsens år 1913 i samma syfte gjorda uttalande ej kunde till fullo

godkännas, medgivandet att använda finkalibriga armégevär till jakt

åtminstone måtte bliva så vidsträckt, som länsstyrelsen i Västerbottens

län ansökt.

Sistnämnda båda ansökningar tillstyrkas av överjägmästarna i Umeå

och Skellefteå distrikt, under det att överjägmästaren i Luleå distrikt,

med vilken domänstyrelsen instämmer, avstyrker bifall, domänstyrelsen

dock under förutsättning av bifall till förut gjorda framställningar rörande

rätt till användande av sax vid fångst av skadliga djur.

Såsom skäl för användandet av långskj utande, finkalibriga armégevär

vid jakt i lappmarkerna har huvudsakligen följande anförts. Jämte

sax vore skytte med långskjutande, finkalibriga gevär, vilkas bana vore

mera bestrykande, det enda verksamma medlet för bekämpande av varg,

järv, lodjur och räv. Det vore merendels omöjligt att komma djuren

så nära, att de kunde dödas med vanliga jaktgevär. Härtill komma,

att, då jakten för befolkningen spelade en viktig roll, skulle rätt att till

jakt använda armégevären, som på grund av skytterörelsen vunnit en

betydande spridning, underlätta förvärvsmöjligheterna. Vidare framhålles,

att den fara för människor och tamdjur, som vore förbunden

med användandet av de långskjutande mausei''gevären vid jakt inom

andra trakter av riket, vore betydligt minskad i de glest befolkade lappmarkerna;

och kunde den vid skjutning av å marken strövande .rovdjur

sägas där nästan helt bortfalla.

A andra sidan har framhållits, att mausergevär varken vore behövliga

eller särskilt lämpliga för ifrågavarande jaktändamål. I själva

verket användes de också icke alls eller mycket sällan vid jakt efter

järv, räv och mård; endast vid vargens förföljande på skidor medförde

de långskjutande armégevären någon fördel. Lappmarksbornas åtrå att

erhålla tillstånd till att använda dylika gevär berodde huvudsakligen på,

att de önskade bruka dem vid jakt efter älg och vid toppskytte på

skogsfågel. För dylikt ändamål voro de emellertid i hög grad förkastliga.

Vidare skulle ett tillstånd att använda dessa gevär vid jakt efter

rovdjur men icke vid annan jakt i hög grad försvåra all kontroll.

De föreliggande ansökningarna innefatta tre med avseende å sin

omfattning olika yrkanden, nämligen om rätt att inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen få till all jakt använda

finkalibriga armégevär, om dylik rätt endast beträffande jakt efter rov
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

djur inom ovannämnda områden samt om rätt att endast å öppna fjällen

inom de båda nordligaste länen få vid jakt efter varg, järv och fjällräv

använda ifrågavarande skjutvapen.

Vidkommande förstnämnda yrkande torde endast behöva hänvisas

till vad 1908 års jaktsakkunniga yttrat och vad ovan anförts beträffande

de finkalibriga armégevärens användning vid s. k. toppskytte och jakt

efter älg. Att för området ovan odlingsgränsen i detta hänseende göra

något undantag torde praktiskt taget bliva liktydigt med att lössläppa

en för skogsfågelbeståndet och älgstammen ödeläggande jakt över vidsträckta

delar av ifrågavarande läns skogsregion, och de sakkunniga

anse sig därför böra bestämt avstyrka en dylik åtgärd.

Vad angår de båda andra yrkandena, torde ett bifall till dem även

vara ägnat att väcka betänkligheter. Såsom framhållits, torde mausergevär

endast i mycket ringa utsträckning hava använts till jakt efter

järv, räv och mård. Järven dödas endast undantagsvis medelst skjutvapen,

och för jakt efter räv och mård äro hagelgevär de lämpligaste

skjutvapnen och fullt tillräckliga. Vad beträffar den från Västerbottens

län lämnade uppgiften, att fjällräven skulle vara en för renhjordarna

mycket farlig fiende, så torde den innebära en rätt betydande överdrift.

Ett rovdjur av fjällrävens storlek och ringa styrka torde knappast kunna

göra något nämnvärt avbräck på renhjordarna. Möjligen dödar den

rent undantagsvis någon sjuklig och vilsekommen nyfödd renkalv, vilken

även utan fjällrävens mellankomst hade gått under. Den skada, som

den förorsakar lapparna, torde under alla omständigheter icke kunna

motivera ett upphävande av nu gällande förbud mot användandet av

armégevär till jakt. Endast för efterhållandet av vargen torde de långskjutande

rnausergevären vara av någon mera nämnvärd betydelse. Enligt

föreliggande uppgifter skola de även före inträdandet av förbudet mot

nämnda gevärs användande hava brukats för sådant ändamål och torde,

trots förbudet, alltjämt nyttjas vid jakt efter varg i fjällen. Endast i

den män de föreliggande ansökningarna avse jakt efter detta rovdjur

kunna de anses berättigade.

I betraktande av svårigheten att utöva kontroll synes det dock icke

tillrådligt att utan vidare tillstyrka bifall till en generell rätt att vid

jakt efter varg få använda mausergevär. En sådan skulle helt säkert

leda till stora missbruk. De sakkunniga vilja därför föreslå, att förbudet

mot finkalibriga armégevärs användning till jakt bibehålies, men att

under särskilda omständigheter, då veterligen vargar uppträda, jakt å dem

må företagas med dylika gevär. Denna jakt bör emellertid inskränkas

till kalfjällsområdena ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

län samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län samt vara beroende av tillstånd

av länsstyrelsen. Genom en dylik bestämmelse torde enligt de sakkunnigas

mening å ena sidan möjlighet öppnas att tillmötesgå lapparnas berättigade

krav på att i kampen mot ett för bedrivande av deras näring synnerligen

skadligt rovdjur ej avstängas från att betjäna sig av ett av de mera

effektiva medlen och å andra sidan möjlighet till missbruk i görligaste

mån inskränkas. Genom länsstyrelsens prövning torde komma att tillses,

att jakt utövas endast av jägare, som äro kända för pålitlighet, och då

varg verkligen finnes i orten. Enär rätten att använda dessa gevär

inskränkts till kalfjället, torde faran för att människor eller husdjur genom

gevärens användande skola komma till skada vara obetydlig.

Skytte för levande uv eller uvbulvan.

I riksdagens skrivelse den 8 april 1916 angående ökat skydd åt

vår fågelfauna här framhållits, att en av de faktorer, som förorsakat stor

förödelse bland rovfåglarna, vore skytte för uv.

Gentemot uven hyser en stor mängd fåglar ett synnerligen livligt

hat, vilket tager sig uttryck däri, att de, så fort de få se en uv, samlas

omkring honom, skrika och anfalla honom. På detta förhållande grundar

sig skyttet för uv. Detta skytte bedrives på så sätt, att en levande eller,

i brist på sådan, uppstoppad eller konstgjord uv uppsättes på en lätt

synlig plats; och på lämpligt håll därifrån döljer sig jägaren i en skjutkoja

eller tager på annat sätt skydd. Härvid kunna de fåglar, som

samlas kring uven, synnerligen lätt fällas. Denna jaktmetod kan visserligen

vara viktig i kampen mot kråkorna och har också mångenstädes

för detta ändamål använts med mycket gott resultat, men den kommer

dessutom också, i synnerhet i Skåne, under rovfågelsträcket på hösten

i ganska stor omfattning till användning vid jakt på vissa rovfåglar,

framför allt på vråkarna ävensom de smärre falkarterna. Det kan icke

nekas, att härvid ett för vissa rovfågelarters bestånd verkligt ödesdigert

masskjutande ägt rum och att denna metod varit samt allt fortfarande

på sina håll är en decimerande faktor av icke ringa betydelse. För att

giva en föreställning om vilken betydande mängd rovfåglar, som kunna

fällas vid skytte för uv, vilja de sakkunniga endast erinra om några

uppgifter, som G. Koltoff lämnar därom. Vid ett tillfälle 1895 uppgives

på en och samma plats och på en dag hava skjutits 92 vråkar, av vilka

en jägare ensamt skall hava fällt 60 stycken. Vid ett annat tillfälle

1897 sägas några jägare hava på en dag skjutit 220 vråkar. Enligt

samma sagesman skall vid ett tredje tillfälle en jägare på en och en

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

halv timme hava nedskjuta icke mindre än 187 stycken dylika fåglar.

Liknande skytte försiggår på vissa ställen ännu alltjämt, om än resultatet

icke på långt när är så rikt som förr, på grund av att vår rovfågelstam

blivit synnerligen starkt decimerad. 1 svenska jägarförbundets tidskrift

för 1912 och 1913 omtalar en iakttagare, att han i en skog i södra

Skåne på fyra olika ställen anträffade skjutna rovfåglar högvis upplagda.

Dessa utgjordes nästan uteslutande av ormvråkar, fjäll- och bivråkar

samt hade uppenbarligen fällts vid skytte för uv.

Då denna jaktmetod på ett för vårt rovfågelbestånd ganska allvarligt

sätt missbrukats och alltjämt missbrukas, kunde det visserligen

ligga nära till hands att föreslå fullständigt förbud mot dess användande

över huvud taget, men då densamma mångenstädes alltjämt användes

i kampen mot kråka och då även genom densamma åtskilliga duvhökar

och sparvhökar fällas, hava de sakkunniga ansett sig endast böra föreslå

en begränsning i rätten att använda densamma, så att därvid ej andra

fåglar än kråka samt duv- och sparvhök må få skjutas.

Fångst med snara.

Enligt § 8 jaktstadgan må snaror för djurfångst begagnas inom

Jämtlands län ovan skyddsskogsgränsen samt i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker, dock icke under tid då hare och skogsfågel

äro fridlysta. Såsom framgår av den av 1908 års jaktsakkunniga lämnade

motiveringen till nämnda stadgande, förutsättes, vad angår nyttigt vilt,

att snara plägar brukas allenast för fångst av ripa och skogsfågel. Efter

vad de sakkunniga hava sig bekant, lärer emellertid undantagsvis hava

förekommit, att snara nyttjats för fångande av älg. Då detta synes de

sakkunniga i hög grad förkastligt, hava de föreslagit sådan ändring i

§ 8 jaktstadgan, att uttryckligt förbud mot sådan fångst införes.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bilaga (se sid. 11).

Förteckning över till de sakkunniga remitterade framställningar om återinförande

av sax för däggdj ursfångst.

i Djurart för vilken

j r| fångsträtt sökts

Sökande och dag för

ansökningen

Motiv för ansökningen

Utlåtanden av myndigheter m. fl.

1 | Rovdjur inom j Arjeplogs socknemän

Västerbottens och! och allmänningsdel
-

Norrbottens

lappmarker.

läns! ägare, d. *a/i 1913.

.

Räv inom Piteå: Piteå socknemän, d.

socken, ev. andra! 12/31913.

socknar inom Norrbottens

län.

Saxarna utgöra lappbefolkningens

enda

verksam ma fångst medel

mot rovdjuren. Genom

rovdjursstammens ökning

uppstår fara för

det matnyttiga villebrådet,

nybyggarnas

husdjur och lapparnas

renar.

Rävens tilltagande i

antal och detmatnyttiga

vildas avtagande; avbräck

i enskildas näring;

svåra olägenheter vid

användning av gift.

Norrbottens läns jaktvårdsförening

tillstyrker inom hela länet saxar

med tandade skalmar för varg, järv

och lo samt saxar utan tänder för

mindre rovdjur, dock att sax skall

vittjas med kortare mellantider.

Norrbottens läns landsting tillstyrker,

såvitt angår lappmarken,

jaktvårdsföreningens förslag.

Samtliga kommunalstämmor i

Norrbottens läns lappmarkssocknar

tillstyrka.

Länsmännen i lappmarkssocknarna

tillstyrka, med undantag av

länsmannen i Jockmocks distrikt.

Överjägmme i Skellefteå och

Luleå distrikt förorda bifall, den

senare dock med den inskränkningen

att sax med otandade skalmar må

användas endast vintertid för fångst

av räv, mård och hermelin.

14 jägm. i länet tillstyrka och 4

avstyrka.

Länsstyrelsen tillstyrker.

Ang. uti. av domänstyrelsen,

intendenten vid naturhistoriska riksmuseum

prof. E. Lönnberg och

styrelsen för djurskyddsföreningarnas

centralförbund, se under nr 10.

Landstinget i Norrbottens län avstyrker.

Överjägm. i Skellefteå distrikt

tillstyrker.

Överjägm. i Luleå tillstyrker användandet

av trampsax Vis—''/<•

5 jägm. tillstyrka; 2 avstyrka.

Kommunalstämmorna och länsmännen

i Norrbottens läns kustland

tillstyrka.

Länets jaktvurdsförening och länsstyrelsen

tillstyrka saxar utan tänder.

Ang. uti. av domänstyrelsen, prof.

Lönnberg och styrelsen för djurskyddsföreningarnas

centralförbund,

se under nr 10.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Nr

Djurart för vilken

fångstrlitt sökts

Sökande och dag för

ansökningen

Motiv för ansökningen

Utlåtanden av myndigheter in. fl.

3

Rovdjur(räv,järv,

lo, säl och utter)

inom Västernorr- lands län.

Västernorrlands läns

hushållningssällskap.d.

s0/a 1913; med överläm- nande jämväl av fram- ställning från Väster- norrlandsnyajaktvårds- förening.

Saxförbudel förorsakar

stora förluster för befolk- ningen; gillets olämp- lighet som fångstmedel.

K. B. i Västernorrlands län till- styrker och överlämnar framställ- ningar från kommunalstämmorna i

20 av länets kommuner rörande

saxförbudets upphävande beträf- fande räv, lo, utter och säl.

Beträffande uti. av domänsty- relsen, prof. Lönnberg och styrelsen

för djurskyddsföreningarnas central- förbund, se under nr 10.

4 Rovdjur inom

Västernorrlands

lön.

Västernorrlands nya

jaktvårdsförening, d. ''/*

1913.

Sax det enda effek- tiva fångstmedlet, då

stövarjakt av klimatiska

skäl endast undantags- vis kan förekomma och

gift innebär stor fara

för hemdjuren. Dess- utom ekonomiska syn- punkter.

K. B. i Västernorrlands län till- styrker.

Beträffande ull. av domänsty- relsen, prof. Lönnberg och styrelsen

för djurskyddsföreningarnas central- förbund. se under nr 10.

1

5 Varg, järv, räv

i och hermelin; betr.

räv och hermelin

allenast mindre,

otandade saxar.

Jämtlands läns hus- hållningssällskaps för- valtningsutskott, d. n/t

1913.

Rovdjurens ökning K. B. i Jämtlands län tillstyrker, j

och mistade inkomst- Rörande uti. av domänstyrelsen, j

möjligheter för befolk- ! prof. Lönnberg och styrelsen för

ningen. djurskyddsföreningarnas centraiför- :

hund, se under nr 10.

6 I 13 § jaktlagen

omförmälda djur,

såvitt avserVäster- | bottens läns lapp- ! mark.

'' | ''

K. B. i Västerbottens

län, d. ,3/i och d. n/e

1913, under åberop. av

ans. från kommunal- stämmorna i Tärna, Ör- träsk, Degerfors, Sor- sele, Dorotea, Lycksele,

Åsele, Stensele, Fred- rika socknar.

Ekonomisk betydelse

för befolkningen; andra

medels farlighet och in- effektivitet.

Västerbottens läns hushållnings- >

sällskaps förvaltningsutskott till- }

styrker i fråga om länet i dess hel- i

het; dock att vid fångst av räv ;

och hermelin endast otandade saxar

må användas.

Ang. uti. av domänstyrelsen, prof.

Lönnberg och styrelsen för djur- skyddsföreningarnas eenlrul förbund,

se under nr 1Ö.

7

I 13 § jaktlagen

omförmälda djur,

såvittavserV äster- bottens län.

Västerbottens läns

landsting, d. 30/» 1913.

Saxförbudet utgör en

verklig ekonomisk olä- genhet för länsbefolk- ningen.

K. B. i Västerbottens län till- j

.styrker.

Ang. uti. av domänstyrelsen, prof.

Lönnberg och styrelsen för djur- skyddsföreningarnas central förbund,

se under nr 10.

8

Säl och utter.

Svenska fiskareför- bundet, d. *»/u 1913.

Saxförbudet medför

betydande olägenheter

för fiskerinäringen. Svå- righeten att förhindra

sälens och utterns ska- degörelse på fisk, fisk- redskap och fångst.

Domänstyrelsen och lantbruks- styrelsen i gemensamt utlåtande

samt prof. Lönnberg tillstyrka.

i

Jaktsakkunniga.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Nr1

Djurart för vilken

fångsträtt sökts

Sökande och dag för ''

ansökningen

Motiv för ansökningen

Utlåtanden av myndigheter m. fl. j

9

10

1

I

Räv och herme- lin.

Jämtlands läns lands- ting, d. u/u 1913.

Svårigheten att an- norledes än medelst sax

fånga och freda sig för

ifrågavarande rovdjur;

ekonomiska synpunk- ter.

Överjägm. i Mellersta Norrlands !

distrikt tillstyrker.

Rörande uti. av domänstyrelsen,

prof. Lönnberg och styrelsen för

djurskyddsföreningarnas centralför- bund, se under nr 10.

För varg och jflrv

inom Norrbottens

läns lappmarker

sax med tandade

skalmar. För min- dre rovdjur inom

länet i dess helhet

sax ulan tänder.

I båda fallen bör

krävas medgivan- de av K. B.

K. B. i Norrbottens

län, d. 24/121^13.

Saxen utgör ett vik tigt

redskap mot rovdjurens

härjningar bland ren- hjordarna och skade- görelse å det matnyttiga

viltet. Djurfångstens

betydelse för befolk- ningens ekonomi. In- effektiviteten hos andra

fångstmedel.

Domänstyrelsen tillstyrker, att i

de fyra nordligaste länen sax må

användas för langande av de i 13

§ jaktlagen omförmälda djur; dock

att sax med tandade skalmar får

användas endast för fångst av varg

och järv.

Prof. Lönnberg tillstyrker.

Styrelsen för svenska djurskydds- föreningarnas centralförbund av- styrker under framhållande av djur- skyddssynpunkter.

11

Säl inom Väster- bottens län.

K. B. i Västerbottens Saxförbudet innebär

län, SI/i2 1913, med åbe- fara för fiskerinäringen,

rop. av ans. från fiskeri- instruktören, Väster- bottens läns hushåll- ningssällskaps förvalt- ningsutskott samt läns- männen i kustdistrikten.

Domänstyrelsen och lantbruks- styrelsen i gemensamt utlåtande

samt prof. Lönnberg tillstyrka.

12

Räv.

Hemmansägaren Eric

Engström i Kvarnå,

Junsele socken, d. 26/n

1914.

Saxförbudet åstad- kommit rovdjurens ök- ning till skada för det

matnyttiga viltet.

Domänstyrelsen åberopar utlåtan- de omnämnt under nr 10.

13

:

;

I’ 13 § jaktlagen

omförmälda djur,

såvitt avserV äs ter- bottens län.

Iv. B. i Västerbottens

lön, d. */* 1915, med

överlämnande av proto- koll vid sammanträden

med lappar och nybyg- gare i lappmarken.

Den fara saxförbudet

medför för rovdjurs- stammens ökning samt

renhjordarnas och det

matnyttiga viltets deci- rnering ävensom ekono- miska olägenheter.

Överjägm. i Mellersta Norrlands

distrikt tillstyrker.

Likaså överjägm. i Umeå distrikt,

1 åtminstone i fråga om betessaxar

inom distriktets lappmarksdel.

Överjägm. i Skellefteå distrikt till- styrker sax med tandade skalmar

för rovdjursfångst inom distriktets

lappmarksdel.

Överjägm. i Luleå distrikt lill- : stvrker sax vid rovdjursfångst under

tiden 1/n—8%-

Domänstyrelsen åberopar sitt un- der nr 10 omnämnda utlåtande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

SÖkaandSöknhlgettnr ^ Motiv för al«ökningeu j Utlåtanden av myndigheter m. fl.

14 Rovdjur, såvitt Västernorrlands läns Tidigare motivering Ang. uti. av överjägm:ne i Melavscr

Västernorr- hushållningssällskap.d. åberopas med tillägg | lersta Norrlands, Umeå, Skellefteå

lands lån. ’/* 1915, med överläm- att efter saxförbudets j och Luleå distrikt samt domänsty
nande

av yttrande från tillkomst rävstammen i ] relsen, jfr under nr 13.

länets nya jaktvårds- hög grad ökats,

förening.

15 Djurslag, som K. B. i Norrbottens Saxförbudets svåra j Ang. uti. av'' överjägnune i Melo

in förmälas i K. län, d. "‘/t 1915, med olägenheter för lappar lersta Norrlands, Umeå, Skellefteå

B:s i Norrbottens överlämnande av proto- och nybyggare. j och Luleå distrikt samt domänsty
liin

härovan under koll vid sammanträde : relsen, jfr under nr 13.

nr 10 anmärkta med lappar,

framställning.

10

18

Räv med betsax.

Kopparbergs läns

landsting, d. ”/9 1915- Framställningen över- lämnad med tillstyr- kande yttrande av K. B.

i länet.

K. B. framhåller räv- stammens oroväckande

ökning och därav upp- kommen fara för skogs- fågelns och harens be- stånd; rävjakt medhund

nästan omöjlig inom

länet och användning

av gift medför större

djurplågeri än saxen.

Överjägm. i Gävle-Dalo distrikt

tillstyrker.

Domänstyrelseif hänvisar till före- gående utlåtande.

Varg, järv och

Jo inom Norrbot- tens läDS lappmark

samt mindre rov- djur, säl och utter

inom länet i dess

helhet.

K. B. i Norrbottens

län, d. 5/u 1915, med

överlämnande av till- styrkande yttranden

från lånets landsting,

hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och

länets jaktvårdsföre- ning.

Tidigare motivering

och yttrande av prof.

Lönnberg åberopas.

I 13 § jaktlagen

omförmälda djur,

såvitt angår Väs- ternorrlands lön.

K. B. i Västernorr- lands län, d. 10/u 1915,

med överlämnande av

tillstyrkande yttranden

från länets landsting

och hushållningssäll- skapets förvaltnings- utskott.

|

Angelägenheten att i

husdjurens, fiskets och

jaktvårdens intresse

efterhålla rovdjuren.

i

i

19: I 13 § jaktlagen K. B. i Jämtlands län, Tidigare motivering

| omförmälda djur; d. ls/u 1915, med över- ; åberopas,

sax med tandade^ lämnande av enhälliga,

skalmar dock allé-1 tillstyrkande yttranden

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Nr

! Djurart för vilken

fångsträtt sökts

Sökande och dag för

ansökningen

Motiv för ansökningen

1

Utlåtanden av myndigheter m. fl.

nast för varg och

jfirv.

från länets landsting och

hushållningssällskapets

förvaltningsutskott.

20

I 13 § jaktlagen

omförmälda djur,

såvitt angår Väs- terbottens län.

K. B. i Västerbottens

län, d. S2/n 1915, med

överlämnande av till- styrkande yttranden

från länets landsting,

hushållningssällskapets

förvaltningsutskott

samt kronofogdar och

länsmän i lappmarks- fögderiet.med undantag

av länsmannen i Tärna

distrikt, som avstyrker.

Tidigare motivering

åberopas.

21

Räv och herme- lin inom Hotagens

socken.

Erik Hägglund i Ho- tagen, d. *a/io 1916.

Underlättande av

skinnfångst. Ifrågava- rande djurs förökning

och skadegörelse å det

matnyttiga vilda.

Jägm. i Östersund tillstyrker.

Överjägm. i Mellersta Norrland

avstyrker av särskild i detta ärende

föreliggande anledning.

22

Rovdjur inom

Örebro län.

Styrelsen för Örebro

läns jaktvårdsförening,

d. 6/> 1917.

Rävstammens oro- väckande ökning och

faran för det nyttiga

villebrådet.

!

23

Räv inom Jämt- lands län.

Landstingsmannen

Olof Olofsson i Lill- backen jämte 43 andra

hemmansägare, d. ao/n

1917.

Sax behövlig för

fångst av räv såsom ett

för aet matnyttiga viltet

farligt rovdjur, som en- dast medelst sax kan

effektivt efterhållas.

K. B. i Jämtlands län och domän- !

styrelsen åberopa tidigare utlåtan- den

24

Säl.

Konsul W:m Djurling

i Stockholm, d. ,l/i 1918.

Sälens härjningar

bland fisken i Stock- holms län.

25

ocli

26

Räv.

Kronojägaren Gust.

B. Nilssons i Fagerdal

särskilda framställnin- gar d. 28/s 1918 till K. B.

i Östergötlands och

Kalmar län.

Rävstammens talrik- het och skadegörelse på

det matnyttiga vilda.

27

Varg och järv

inom Norrbottens

län.

K. B. i Norrbottens

län, d. 20/ö 1919, med

överlämnande av ans.

från lappfogden i länet.

•

Sax kräves för att

hindra en förödande

minskning av lapparnas

renhjordar genom de

med varje år allt tal- rikare rovdjuren.

Domänstyrelsen och överjägmme

i Övre Norrbottens, Nedre Norr- bottens och Skellefteå distrikt till- styrka.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL.

Sid.

Missiv till statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet .................... 3

Förslag till kungörelse ang. ändrad lydelse av § 7 mom. 6 och § 8 i jaktstadgan

............................................................................................................................ 5

Förslag till kungörelse ang. ändrad lydelse av §§ 9, 26 och 39 i giftstadgan .... 7

Motiv ............................................................................... o

Djurfångst med sax..................

.. 9

Djurfångst med förgiftat lockbete ................................................

«

.. 32

Användande till jakt av gevär av armémodell-............................

.. 40

Undantag från förbudet att använda gevär av armémodell........

.. 43

Skytte för levande uv eller uvbulvan ....................

.. 46

Fångst med snara ..............................................

.. 47

Förteckning över framställningar om återinförande av sax såsom fångstredskap 48

Jaktsakkunniga.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.