SOU 1920:8

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

DYRTIDSTILLÄGG

EFTER UTGÅNGEN AV ÅR 1919

ÅT LÄRARE VID

FOLK- OCH SMÅSKOLOR M. FL. LÄROANSTALTER

AVGIVET DEN 31 JANUARI 1920

AV

SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1920

IVAR HA2GGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

192816

■'' g

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung! ecklesiastikdepartementet.............VII

Inledning.

1) Folk- och småskolor.

Folkskollärarpersonalens kontanta avlöning enligt 1900 års kungörelser med däri vidtagna

ändringar............................... *

Småskollärarpersonalens kontanta avlöning enligt 1900 års kungörelser med däri vidtagna

ändringar........................ ®

Folk- och småskollärares naturaförmåner enligt 1900 års kungörelser med däri vidtagna ändringar

.................................................. 5

Lärarlönenämndens förslag......................................... 6

Tillfällig löneförbättring för år 1916...................................H

Tillfällig löneförbättring för år 1917...................................14

Tillfällig löneförbättring för år 1918...................................18

Definitiv lönereglering från och med år 1919 .............................23

Boställsordningen den 18 september 1918 ................................ 44

Ändrade grunder för pensioneringen...................................45

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918.............................46

Dyrtidstillägg för år 1919..........................................48

Undervisning i slöjd och huslig ekonomi................................58

2) Högre folkskolor.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1907 års kungörelse m. fl. författningar............61

Tillfällig löneförbättring för år 1917...................................63

Tillfällig löneförbättring för år 1918...................................64

Definitiv lönereglering från och med år 1919..............................65

Boställsordningen den 19 november 1918................................79

Ändrade grunder för pensioneringen...................................79

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918.............................79

Dyrtidstillägg för år 1919..........................................80

Undervisning i slöjd och huslig ekonomi................................83

3) Kommunala mellanskof.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1911 års kungörelser . . . .....................84

Krigstidshjälp för år 1917 och tillfällig löneförbättring för år 1918................86

Definitiv lönereglering från och med år 1919.............................. 92

Boställsordningen den 19 november 1918................................99

Ändrade grunder för pensioneringen...................................99

IV

Sid.

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918............................100

Dyrtidstillägg föl år 1919.........................................Iqq

Undervisning i slöjd............................................102

4) Vissa smdskoleseminarier.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1898 års kungörelse........................104

Tillfällig löneförbättring för år 1918...................................105

Lönereglering från och med år 1919..................................106

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918...........................109

Definitiv lönereglering i samband med omorganisation från och med år 1920 ......... 110

Ändrade grunder för pensioneringen..................................121

Dyrtidstillägg för år 1919.........................................121

5) Privatläroverk.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1909 års kungörelse med däri vidtagna ändringar.....124

Bestämmelser rörande pensioneringen .................................128

Krigstidshjälp för år 1917 och tillfällig löneförbättring för år 1918...............128

Tillfällig löneförbättring för år 1919...................................138

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918............................141

Tillfällig löneförbättring för år 1920 .................................. 143

Dyrtidstillägg för år 1919.........................................148

6) Folkhögskolor.

Äldre bestämmelser angående statsunderstöd åt folkhögskolor..................151

Krigstidshjälp för läsåret 1916—1917 och tillfällig löneförbättring för läsåret 1917—1918 . . 152

Tillfällig löneförbättring för läsåret 1918—1919............................159

Ökat understöd för läsåret 1918—1919.................................162

Extra krigstidstillägg för vinterkursen 1918—1919..........................163

Dyrtidstillägg för läsåret 1918—1919..................................165

Läne- och pensionsreglering från och med läsåret 1919—1920................... 167

Ökat understöd för arbetsåret 1919—1920 ............................... 186

Förslag om ökat understöd för arbetsåret 1920—1921 ........................ 188

De sakkunnigas uppdrag.......................................I89

Inkomna framställningar.......................................192

De sakkunnigas utlåtande och förslag.

1) Folk■ och småskolor.

1918 års lönereglering i förhållande till dyrtiden...........................197

Förhållandet mellan stat och kommun........................... 201

Högre dyrtidstillägg åt familjeförsörjare................................204

Begreppet familjeförsörjare........................................207

Anslutning till grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.......215

Ordinarie folkskollärare.................................... 218

Extra ordinarie folkskollärare.......................................219

V

Sid.

Ordinarie småskollärare m. fl.......................................220

Vikarierande lärare..............................''...............221

Dyrtidstillägg under tjänstledighet...... 222

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar..........................223

Dyrtidstillägg å såväl avlöning som pension..............................225

Dyrtidstillägg till äkta makar.......................................225

Lärare med avlöning enligt äldre bestämmelser............................227

Lärare i slöjd och hushållsgöromål...................................228

Vissa lärare i statens tjänst........................................228

Författningsförslag..............................................229

Kostnadsberäkning............................................. . 233

2) Högre folkskolor.

Löneregleringens förhållande till dyrtiden.....''..........................237

Kommunala tillskott ............................................237

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................238

Dyrtidstillägg under tjänstledighet....................................244

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar......................... 245

Lärare med avlöning enligt äldre bestämmelser ...........................245

Författningsförslag..............................................24(5

Kostnadsberäkning.............................................24G

3) Kommunala mellanskof.

Jämförelse med de högre folkskolorna.................................248

Kommunala tillskott............ 248

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................249

Dyrtidstillägg under tjänstledighet m. m................................252

Författningsförslag.................................... 252

Kostnadsberäkning .............................................252

4) Vissa smdskoleseminarier.

Gällande lönereglering...........................................254

Kommunala tillskott.......................... . . .................255

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................256

Dyrtidstillägg under tjänstledighet....................................258

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar..........................258

Lärare med avlöning enligt äldre bestämmelser ...........................258

Författningsförslag..............................................259

Kostnadsberäkning.............................................259

5) Privatläroverk.

Allmänna synpunkter............................................261

Kommunala tillskott............................................262

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................264

Dyrtidstillägg under tjänstledighet....................................270

Författningsförslag..............................................272

VI

Sid.

Kostnadsberäkning..............................................273

Skolformen kommunal mellanskola—kommunalt gymnasium....................275

6) Folkhögskolor.

Allmänna synpunkter............................................277

1919 års lönereglering i förhållande till dyrtiden.......................... 278

Kommunala tillskott................................. 279

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................280

Dyrtidstillägg under tjänstledighet m. m.................................285

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar............... 285

Lärare med avlöning enligt särskilda föreskrifter...........................286

Författningsförslag..............................................286

Kostnadsberäkning .............................................287

• Sammanfattning.

Jämförande tablå rörande avlöningar till vissa grupper av lärare ................289

Kostnadsberäkning..............................................290

Förhållandet mellan dyrtidstillägg av statsmedel och dyrtidstillägg från orterna .......291

Hemställan..................................................292

Bilagor.

I. Förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare

vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskole

seminarier.

...............................................294

II. Förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare

vid privatläroverk...........................................299

III. Förslag till kungörelse med allmänna grunder för dvrtidstillägg under år 1920 åt lärare

vid folkhögskolor............................ 303

IV. Kostnadsberäkning rörande dyrtidstillägg åt lärare vid folk- och småskolor........308

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Den 1 augusti 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet

att dels tillkalla högst fem sakkunniga för att

inom departementet biträda med utredning av frågan om beredande

av dyrtidstillägg efter utgången av år 1919 åt lärare vid folk- och

småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier,

dels ock anmoda en av de sakkunniga att såsom

ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Med anledning härav tillkallades såsom sakkunniga för nämnda

ändamål undertecknade Ericsson, Pälsson, Jansson, Olsson och Kristensson,

varjämte uppdrogs åt undertecknad Ericsson att såsom ordförande

leda de sakkunnigas förhandlingar.

Glenom särskilda Kungl. Maj:ts beslut har uppdraget därefter

utvidgats att omfatta jämväl frågan om dyrtidstillägg åt lärare vid

privatläroverk och folkhögskolor.

På grund av nådigt bemyndigande den 12 september 1919 har

sedermera chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallat följande personer

att i mån av behov biträda de sakkunniga vid behandlingen

av särskilda frågor, nämligen rektorn vid kommunala mellanskolan

i Malmö Moritz Ehmfrid Svanlund, rektorn vid högre folkskolan med

handelsundervisning för flickor i Göteborg Signe Westelius, lärarinnan

vid Stockholms stads folkskolor Maria Götilda Jönsson, föreståndaren

för småskoleseminariet i Kristinehamn, filosofie licentiaten Karl

Gustaf Jonsson, rektorn vid läroanstalten Ateneum för flickor i Stockholm,

teologie licentiaten och filosofie kandidaten Arvid Bruno och

föreståndaren för Värmlands läns folkhögskola, filosofie doktorn Jo

-

VIII

lian Adolf Hjalmar Heden. Samtliga dessa hava vid särskilda tillfällen

på kallelse deltagit i de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga få härmed överlämna betänkande och förslag

rörande dyrtidstillägg efter utgången av år 1919 åt lärare vid ovan

omförmälda läroanstalter, och komma de sakkunniga att inom kort

avgiva skriftliga utlåtanden i vissa andra, till de sakkunniga hänskjutna

ärenden.

Stockholm den 31 januari 1920.

A. E. M. ERICSSON.

C. E. JANSSON.

ANNA OLSSON.

EMIL KRISTENSSON.

JÖNS PÅLSSON.

1

Inledning.

Till belysande av de spörsmål, som ingå i de sakkunnigas uppdrag,

anse sig de sakkunniga böra till en början lämna en redogörelse

för tillkomsten av nu gällande avlöningsbestämmelser för de

lärargrupper, om vilka här är fråga. Därvid kommer särskild uppmärksamhet

att ägnas de åtgärder, som under de senare åren av

statsmakterna vidtagits för beredande åt personalen av vissa tillskott

till den ordinarie avlöningen, såsom tillfällig löneförbättring, extra

krigstidstillägg och dyrtidstillägg.

Denna redogörelse är fördelad på de olika huvudavdelningarna

1) folk- och småskolor, 2) högre folkskolor, 3) kommunala mellanskolor,

4) vissa småskoleseminarier, 5) privatläroverk och 6) folkhögskolor.

i

2

Folkskollärarpersonalens

kontanta

avlöning

enligt 1900

års kungörelser

med däri

vidtagna

ändringar.

1. Folk- och småskolor.

Enligt § 1 i kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlöning åt

lärare vid folkskolor och småskolor, sådan denna paragraf lydde enligt

kungörelsen den 14 september 1906, skulle ordinarie lärare, som,

efter undergången godkänd avgångsexamen från folkskoleseminarium,

blivit i föreskriven ordning anställd vid folkskola, i årlig lön för

undervisning under 8 månader eller 341/2 veckor eller under den

kortare tid, som Kung! Maj:t på grund av särskilda förhållanden

kunde medgiva, åtnjuta minst 900 kronor samt tre ålderstillägg, vart

och ett å 150 kronor för manlig lärare och 100 kronor för kvinnlig.

Lärare skulle vara skyldig att utan särskild ersättning underkasta

sig den ökade tjänstgöringsskyldighet, som kunde för honom

uppkomma, därest i vederbörlig ordning skulle komma att för samtliga

skoldistrikt stadgas förlängning av den lagstadgade undervisningstiden

av 34x/2 veckor, dock under en tid av sammanlagt högst

36 veckor om året.

I § 4 av kungörelsen den 1 juni 1900 stadgades, att för lärare

vid folkskola, till vilkens avlönande statsbidrag utginge och vilkens

tjänstgöring, såvitt den avsåge i skolåldern varande barn, fortginge

utöver åtta månader av året, lönen skulle för varje överskjutande

månad ökas med 1/s av det belopp, vartill lärarens årliga minimilön

beräknades, däri husrum och bränsle icke inberäknade.

Enligt § 1 mom. 1 i kungörelsen den 1 juni 1900 angående

avlönande av vikarie för lärare vid folkskola eller småskola under

tjänstledighet på grund av sjukdom, sådant detta moment lydde enligt

kungörelsen den 28 juni 1907, skulle, därest vid folkskola anställd

ordinarie eller extra ordinarie lärare, till vilkens avlönande bidragav

statsmedel utginge, på grund av sjukdom åtnjöte tjänstledighet

3

och vid folkskoleseminarium examinerad vikarie för honom vore förordnad

under oavbrutet minst en månad av den fastställda undervisningstiden

av åtta månader om året, vikarien för den tid, varunder

hans förordnande varade, åtnjuta arvode efter minst 800 kronor

för åtta månaders undervisningstid eller 100 kronor för läsmånad,

varje månad beräknad till trettio dagar, samt dessutom bostad och

vedbrand eller ersättning därför, ävensom med belopp, som av skoldistriktet

bestämdes, undfå gottgörelse för resekostnad, där sådan

ifrågakomme.

§ 2 mom. 2 i samma kungörelse den 1 juni 1900 stadgade,

bland annat, att för utbekommande av statsbidrag till sådan vikaries

avlöning hinder icke skulle möta därav, att vikarien ej avlagt avgångsexamen

vid folkskoleseminarium, därest folkskolinspektören vitsordade,

att vikarien befunnits duglig samt att vikarie, som avlagt

nämnda examen, icke kunnat erhållas.

I enlighet med vad som stadgades i § 1 av kungörelsen den 1

juni 1900 angående statsbidrag till avlönande av lärare vid folkskolor

och småskolor, sådan denna paragraf lydde jämlikt kungörelsen den

14 september 1914, skulle till avlönande av lärare vid folkskola av

statsmedel utgå ett årligt bidrag, motsvarande nio tiondelar av den

lön, beräknad efter åtta månaders lagstadgad tjänstgöring, läraren,

förutom husrum och vedbrand eller ersättning därför, åtnjöte; vidare

skulle samtliga ålderstilläggen utgå av statsmedel.

Rörande statsbidrag i de fall, då lärare vore tjänstledig på grund

av styrkt sjukdom, stadgades i kungörelsen den 1 juni 1900 angående

avlönande av vikarie för lärare vid folkskola eller småskola

under tjänstledighet på grund av sjukdom.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlöning åt lärare Smdskoivid

folkskolor och småskolor, § 2, sådan denna paragraf lydde enligt j“™r]-''Xnta

kungörelsen den 13 juni 1908, skulle lärare, som — efter att hava avlöning en

i stadgad ordning vid vederbörligt seminarium eller inför folkskol- lt9^J^el^a

inspektör undergått prövning för anställning vid småskola, vid mindre med däri vidfolkskola

eller vid folkskola i egenskap av biträdande lärare — blivit tagna^andnnbehörigen

antagen till lärare vid någon av förenämnda skolor, i

lön för 8 månaders undervisning åtnjuta minst 500 kronor samt tre

ålderstillägg å 60 kronor vartdera.

4

Oexaminerad lärare, vilken var anställd tills vidare och tillsatt

före den 1 januari 1908, ägde åtnjuta ett arvode av 500 kronor. Statsbidrag

utgick icke för oexaminerad lärare, som anställts efter nämnda

tidpunkt.

Genom § 4 av kungörelsen den 1 juni 1900 var stadgat, att

för lärare vid småskola ävensom biträdande lärare vid folkskola samt

lärare vid mindre folkskola, till vilkens avlönande statsbidrag utginge

och vilkens tjänstgöring, såvitt den avsåge i skolåldern varande barn,

fortginge utöver åtta månader av året, lönen skulle för varje överskjutande

månad ökas med 1/s av det belopp, vartill lärarens årliga

minimilön beräknades, däri husrum och bränsle icke inberäknade.

Enligt § 1 mom. 2 i kungörelsen den 1 juni 1900 angående

avlönande av vikarie för lärare vid folkskola eller småskola under

tjänstledighet på grund av sjukdom, sådant detta moment lydde enligt

kungörelsen den 13 juni 1908, skulle, då biträdande lärare vid folkskola

eller lärare vid mindre folkskola eller småskola, till vilkens

avlönande bidrag av statsmedel utginge, på grund av sjukdom åtnjöte

tjänstledighet och vid småskoleseminarium examinerad eller av

folkskolinspektör prövad vikarie vore förordnad under oavbrutet minst

en månad av den fastställda årliga undervisningstiden, vikarien för den

tid, varunder hans förordnande varade, åtnjuta arvode efter minst 450

kronor för åtta månaders undervisningstid eller 56 kronor 25 öre för

läsmånad, varje månad beräknad till 30 dagar, och i övrigt samma förmåner

som vikarie för ordinarie eller extra ordinarie lärare vid folkskola.

Hade oexaminerad vikarie förordnats, skulle denna åtnjuta arvode

efter minst 400 kronor för åtta månaders undervisningstid eller

50 kronor för läsmånad och i övrigt enahanda förmåner, som ovan

sagts. Paragraf 2 mom. 2 i sistberörda kungörelse den 1 juni 1900

stadgade, att statsbidrag skulle utgå till sådan vikarie, därest folkskolinspektören

vitsordade, att vikarien befunnits duglig.

På grund av stadgande i § 2 av kungörelsen den 1 juni 1900

angående statsbidrag till avlönande av lärare vid folkskolor och småskolor,

sådan denna paragraf lydde jämlikt kungörelsen den 14 september

1914, utgick till avlönande av biträdande lärare vid folkskola,

lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola av statsmedel

ett årligt bidrag, motsvarande nio tiondelar av den lön, beräknad

efter åtta månaders lagstadgad tjänstgöring, läraren, förutom husrum

och vedbrand eller ersättning därför, åtnjöt; vidare utgingo av statsmedel

samtliga ålderstilläggen.

Körande statsbidrag i de fall, då lärare vore tjänstledig på grund

av styrkt sjukdom, voro föreskrifter meddelade i kungörelsen don 1

juni 1900 angående avlönande av vikarie för lärare vid folkskola

eller småskola under tjänstledighet på grund av sjukdom.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlöning åt lärare Folk-och småvid

folk- och småskolor, § 1, sådan denna paragraf lydde jämlikt skollärares

kungörelsen den 14 september 1906, skulle ordinarie lärare vid folk- nerenltgTmo

skola av skoldistriktet förses med tjänlig bostad och nödigt bränsle drs kungöreleller

ersättning därför. Dessutom borde, såvitt sig göra läte, åt lära- ®ervidtagna ”

ren till brukning för eget behov av jordfrukter upplåtas ett lämpligt ändringar.

jordland; och skulle detta noga avskiljas från skolträdgården.

Av kungörelsen den 1 juni 1900 angående statsbidrag till avlönande

av lärare vid folkskolor och småskolor, § 1, sådan denna paragraf

lydde jämlikt kungörelsen den 14 september 1914, framgick,

att extra ordinarie lärare vid folkskola ägde rätt till husrum och

vedbrand eller ersättning härför.

Beträffande lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola

ävensom biträdande lärare vid folkskola stadgade kungörelsen den

1 juni 1900 angående avlöning åt lärare vid folkskolor och småskolor

§ 2, sådan denna paragraf lydde jämlikt kungörelsen den 18 juni

1908, att skoldistriktet skulle förse sådan lärare med tjenlig, i skolan

eller nära denna belägen bostad jämte nödig vedbrand eller ock, där

hinder eller svårighet härför mötte, lämna honom ersättning för

nämnda förmåner, minst 100 kronor för år.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlönande av

vikarie för lärare vid folkskola eller småskola under tjänstledighet

på grund av sjukdom, § 1, sådan denna paragraf lydde enligt kungörelserna

den 28 juni 1907 och den 13 juni 1908, skulle sådan

vikarie av skoldistriktet förses med tjänlig, skolan närbelägen bostad,

bestående av ett rum med vedbrand, eller ock erhålla ersättning därför,

beräknad efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid.

De sålunda nämnda naturaförmånerna voro, med undantag av

jordland för folkskollärare, uppställda såsom villkor för statsbidrags

utgående till den kontanta avlöningen.

6

Lärarlöne

nämndens

förslag.

Ett ingripande förslag till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna

vid bland annat folk- och småskolor framlades av

den s. k. lärarlönenämnden i utlåtande den 31 oktober 1914. Detta

förslag avvek från grunderna för då gällande avlöningsbestämmelser

bland annat däri, att det upptog en ny avlöningsform, familjetillägg,

samt att grundlönen för ordinarie befattningshavare och arvodet för

extra ordinarie och vikarierande lärare varierade allt efter som befattningshavaren

vore man eller kvinna. Enligt nämndens förslag

skulle grundlönen utgöra för manlig folkskollärare 1,300 kronor och

för kvinnlig lärare 1,150 kronor i stället för dittills i båda fallen

utgående 900 kronor sapit därtill komma tre ålderstillägg, vartdera

å 200 kronor, i stället för förutvarande 150 kronor för lärare och

100 kronor för lärarinna. Familjetilläggen, som voro föreslagna till

lika många som ålderstilläggen, nämligen tre, skulle utgå: ett efter

tillkomsten av det första, ett efter tillkomsten av det tredje och ett

efter tillkomsten av det femte barnet. Vad angick familjetilläggens

storlek föreslogs enahanda belopp, eväd familjeförsörjaren vore

man eller kvinna, nämligen 200 kronor. Beträffande statsbidraget

föreslog nämnden, att, utöver vad i detta avseende då gällde, kostnaderna

för familjetillägg samt merkostnaden i grundlönen för manlig

lärare skulle helt bekostas av staten. De av nämnden föreslagna

naturaförmånerna för lärare vid såväl folkskolor som småskolor voro

avsedda att såsom dittills tillhandahållas av skoldistriktet.

Beträffande småskollärarnas löneförhållanden föreslog nämnden

likaså, att den kontanta lönen för lärare, som blivit anställda tillsvidare,

skulle utgå i följande former: grundlön, ålderstillägg och

familjetillägg. Grundlönen föreslogs till 700 kronor, ålderstilläggen

skulle liksom för folkskollärarkåren utgöra tre att utgå med 150

kronor vartdera. De tre föreslagna familjetilläggen skulle utgå med

enahanda belopp eller 150 kronor vartdera. Vad nämnden anfört

beträffande grunderna för statsbidrags utgående till folkskollärarnas

avlöning var avsett att i det hela vinna tillämpning även på småskollärarnas

löner, dock med den olikheten att nämnden beträffande

småskollärarkåren ej föreslog någon skillnad mellan manliga och

kvinnliga lärares löner, vadan förslaget om statsbidrag för täckande

av merkostnaden för de manliga folkskollärarnas löner ej hade tilllämpning

på småskollärarna.

7

Det torde ej vara nödvändigt att i förevarande sammanhang,

utöver vad sålunda anförts, lämna någon redogörelse för detaljerna

i lärarlönenämndens betänkande, i vad det avser lärarpersonalen vid

tolk- och småskolor. Då emellertid nämndens förslag om särskilda

lönetillägg åt familjeförsörjare berör ett principiellt spörsmål av ingripande

betydelse och den av nämnden hävdade grundsatsen, att

familjeförsörjare borde i avlöningsliänseende något rikligare tillgodoses

än icke-familjeförsörjare, jämväl beaktats vid bestämmande av

den tillfälliga löneförbättring (extra krigstidstillägg, dyrtidstillägg),

som under de senare åren tillkommit lärare vid folk- och småskolor

samt vissa andra läroanstalter, liksom ock, såvitt angår tiden intill

1918 års utgång, vid beredande av krigstidsunderstöd åt statens egna

befattningshavare, anse sig de sakkunniga böra något närmare uppehålla

sig vid vad nämnden i detta avseende anfört och föreslagit.

Nämnden har därvid till en början lämnat en redogörelse för

den under de senare åren framförda s. k. behov sprincip en, vars innebörd

är, att befattningshavare, som är familjeförsörjare, skall åtnjuta

högre avlöning än befattningshavare, som icke är familjeförsörjare.

Mot nämnda princip hade uppställts principen: lika arbete, lika lön,

vilken princip i allmänhet ansåges ligga till grund för statens nuvarande

avlöningsväsen. Nämnden erinrade emellertid, att för närvarande

betalningen för en och samma statstjänst kunde växla avsevärt,

beroende på befattningshavarens rent personliga förhållanden.

Sådana olikheter i avlöningen betingades av en hel del efter hand

införda avlöningsformer, såsom ålderstillägg, ålderdomspension, invaliditetspension,

reliktpension, avlöning under sjukdom m. m., av vilka

somliga finge del, andra icke. Nämnden ansåge, att särskilda avlöningstillägg

åt familjeförsörjare vore lika mycket eller lika litet som

nämnda avlöningsformer stridande mot principen: lika arbete, lika

lön. Enligt nämndens mening vore kravet på särskilt avlöningstilllägg

åt familjeförsörjare i grunden av samma natur som de i statens

löneregleringar tillgodosedda kraven på underhåll under sjukdom,

högre avlöning för äldre tjänstemän, tjänstepension och reliktpension,

av vilka förmåner somliga komme i åtnjutande, andra icke. Frågan

vore sålunda, huruvida till de omständigheter, som för närvarande

betingade variationer i avlöningen, jämväl skulle läggas familjeförsörjningen,

eller, som saken ock kunde uttryckas, huruvida till övriga,

statstjänare ålagda försäkringar även skulle läggas familjeförsäkring.

8

Den fråga, behovsprincipen sökt att lösa, vore icke en fråga om avlöningens

storlek, utan om avlöningens fördelning.

Beträffande frågan, i vilken omfattning principen om särskilda

lönetillägg åt familjeförsörjare borde tillämpas, anförde nämnden

bland annat, att, enligt nämndens statistik rörande manliga ordinarie

folkskollärare och manliga småskollärare, år 1912 funnes inom dessa

kårer 3,125 familjeförsörjande män och 2,278 icke-familjeförsörjande

män. Om man antoge, att en lärares merkostnad för familjeförsörjning

i genomsnitt uppginge till 400 kronor om året, skulle, vid tilllämpningen

av grundsatsen om lönens bestämmande med hänsyn till

familjeförsörjarnas behov, statens årliga utgifter för de nämnda manliga

lärarnas avlöning bliva 400 X 2,278, d. v. s. över 900,000 kronor

större, än om den ifrågasatta nya principen tillämpades. Sammanräknades

både män och kvinnor inom nämnda kårer, skulle hela

antalet familjeförsörjare uppgå till 3,226 och hela antalet icke-familjeförsörjare

till 15,872. Om man nu vid dessa kårers lönereglering

skulle, utan att fördela lönen med hänsyn till familjeförsörjning,

sätta lönen så högt, att familjeförsörjarna erhölle en fullt tillräcklig

inkomst, skulle detta kosta staten 400 X 15,872, d. v. s. över 6 xjz

miljoner kronor om året mera, än om den nya löneprincipen tilllämpades.

Av den verkställda utredningen drog nämnden den slutsatsen,

att ju större en kår vore, desto svårare vore det att, utan lönens

fördelning med hänsyn till familjeförsörjning, för kåren åstadkomma

en lönereglering, vid vilken såväl familjeförsörjarnas intressen som

ock statens ekonomiska intressen på en gång behörigen tillvaratoges.

Vid en sådan konflikt bleve det i allmänhet familjeförsörjarnas intressen,

som finge stå tillbaka. Korteligen, folk- och småskollärarkåren

kunde icke erhålla en lönereglering, som fullt tillgodosåge de

manliga familjeförsörjarnas behov av en anständig bärgning, med

mindre löneregleringen byggdes på grundsatsen om lönens fördelning

med hänsyn till familjeförsörjning. Enligt nämndens mening angåve

sålunda principen om särskilda lönetillägg åt familjeförsörjare den

enda utväg, på vilken man under dåvarande förhållanden kunde

komma till en för folk- och småskollärarna fullt tillfredsställande

lönereglering.

I fråga om läroverks- och seminarielärarna — för vilka grupper

det jämväl till hörde nämnden att föreslå löne- och pensionsreglering —

9

ställde sig enligt nämndens uppfattning saken på ett annat sätt.

Dessa kårer voro jämförelsevis små i förhållande till folk- och småskollärarkårerna,

vadan frågan om den nya löneprincipens tillämpmng

vid de förra kårernas lönereglering icke på långt när hade den

statsfinansiella betydelse, som då det gällde folk- och småskollärarna.

Vidare vore avlöningarna vid de allmänna läroverken och folkskoleseminariorna

i allmänhet högre än vid folk- och småskolor, vadan

behovet av särskilda familjetillägg syntes vara mindre vid de förra

läroanstalterna än vid de senare. Härtill komme, att läroverks- och

seminarielärarna i förhållande till övriga statstjänstemannakårer intoge

en mindre isolerad ställning än folk- och småskollärarkåren,

vadan den nya löneprincipen svårligen kunde tillämpas på de förra

utan att draga med sig konsekvenser. Om den nya löneprincipen

skulle tillämpas vid reglering av lönen för statstjänstemän, borde

den enligt nämndens mening införas på en gång utefter hela linjen.

Vidkommande lärarna vid de högre folkskolorna och vid de

kommunala mellanskolorna ansåge nämnden, på anförda skäl, att

dessa i berörda hänseende borde jämnställas med folkskollärarna.

Nämnden kom alltså till det resultat, att den nya löneprincipen

borde tillämpas på de kommunalt anställda lärarna, men icke på de

statsanställda.

Sin uppfattning om de närmare villkor och bestämmelser, som

borde stadgas i fråga om åtnjutande av familjetillägg, sammanfattade

nämnden i följande förslag till bestämmelser angående grunderna

för familjetillägg:

Där i lönereglering, som av Kung! Maj:t och riksdagen fastställts, avlöningsformen

familjetillägg. förekommer, skall sådant lönetillägg utgå enligt här nedan

angivna grunder, ankommande det på Kung! Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,

som för tillämpning av dessa grunder må finnas erforderliga.

1. Rätt till familjetillägg tillkommer ordinarie manlig befattningshavare

samt ordinarie kvinnlig befattningshavare, vars man är död, under förutsättning

att befattningshavaren har eget äkta barn, som är ogift och icke uppnått 21

års ålder.

Har ordinarie manlig eller kvinnlig befattningshavare, vars äktenskap upplösts

genom skilsmässa, eget äkta barn, som är ogift och icke uppnått 21 års

ålder, ankommer det på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida rätt till familjetillägg

skall tillkomma befattningshavaren.

2. Befattningshavare, som äger rätt till familjetillägg, skall erhålla ett

familjetillägg, därest han har ett sådant barn, som i punkt 1 säges; två familje2

-

10

tillägg, därest han har tre sådana barn, och tre familj etillägg, därest han har

fem sådana barn.

3. Varder befattningshavare, som åtnjuter familjetillägg, pensionerad, äger

han enahanda rätt till familjetillägg, som tillkommer ordinarie befattningshavare.

4. Kvinnlig befattningshavare, som för barn uppbär pupillpension från

offentlig änke- och pupillkassa, äger att som familjetillägg erhålla endast vad

som må erfordras för att utjämna skillnaden mellan beloppet av det eller de

familjetillägg, befattningshavaren eljest skolat uppbära, och beloppet av den hennes

barn tillkommande pupillpension.

5. Familjetillägg utgår från och med kalenderåret näst efter det, varunder

rätten till tillägget inträtt, till slutet av det kalenderår, under vilket rätten till

lönetillägget upphört.

6. Familjetilläggen utgå efter kalenderår.

7. År befattningshavare tjänstledig på grund av styrkt sjukdom, äger

han åtnjuta honom eljest tillkommande familjetillägg; är befattningshavare tjänstledig

av annan anledning, ankommer det på Kungl. Maj:t, huruvida familjetillägg

skall under tjänstledigheten till honom utgå.

I ett vid nämndens förslag fogat särskilt yttrande anförde nämndens

ordförande, att lian diskussionsvis framfört den tanken, att vid

statsläroverk anställd ordinarie lärarinna, som vore änka och hade

barn under 21 år, skulle komma i åtnjutande av ett familjetillägg

å ett mindre belopp, exempelvis 400 kronor om året för kvinnlig

läroverksadjunkt. Vidare uttalade en av nämndens ledamöter, med

instämmande i huvudsak av en annan ledamot, den meningen, att

ett av de föreslagna familjetilläggen borde utgå såsom giftermålstillägg

och de två övriga såsom barntillägg, exempelvis efter tillkomsten

av andra och fjärde barnet. Slutligen förklarade sig en ledamot

ej kunna biträda nämndens förslag om tillämpningen av principen

om särskilda tillägg åt familjeförsörjare jämväl på lärarna vid

de högre folkskolorna och vid de kommunala mellanskof orna.

Av lärarlönenämnden hade jämväl en ingående utredning verkställts

rörande förhållandet mellan manliga och kvinnliga läraren

avlöning m. m. I detta avseende må här endast erinras, att nämnden

vid beräkning av avlöningen till kommunalt anställda kvinnliga

lärare ansett sig böra utgå från avlöningen för icke-familjeförsörjande

manlig lärare, vilken avlöning reducerats med hänsyn till de

kvinnliga lärarnas lägre pensionsålder, där sådan föreslagits. Till

de faktorer, som ansetts böra betinga skillnad mellan manliga och

kvinnliga lärares löner, hade nämnden lagt ytterligare en. nämligen

11

männens värnplikt, därvid nämnden beräknat värnpliktsåret som ett

tjänstår med en inkomst av 500 kronor, ungefärligen motsvarande

statens utgifter för den värnpliktiges föda, kläder och dagavlöning.

Slutligen hade nämnden vid beräkningen av kvinnliga lärares avlöning

tagit hänsyn till de olika dödlighetsförliållandena bland manliga

och kvinnliga lärare ävensom till manliga lärares skyldighet att

bidraga till efterlevande anhörigas pensionering. Vad nämnden sålunda

föreslagit avsåge icke småskollärarkåren, vars rekrytering med

män nämnden icke ansåge för något statsintresse och för vilken kår

nämnden därför endast föreslagit en, för kvinnan avsedd löneskala.

Av tre bland nämndens ledamöter uttalades i denna punkt avvikande

meningar.

Lärarlönenämndens förslag om lönetillägg åt familjeförsörjare

bland folk- och småskolornas lärarpersonal upptogs i en vid 1915

års riksdag väckt motion, däri hemställdes om anvisande av medel

på extra stat för år 1916 att enligt av lärarlönenämnden föreslagna

grunder utgå i form av familjelönetillägg åt folkskollärare och folkskollärarinnor:

med

200 kronor åt den, som hade ett eget barn under 21 år

att försörja,

med 400 kronor åt den. som hade tre egna barn under 21 år

att försörja, samt

med 600 kronor åt den, som hade fem egna barn under 21 år

att försörja.

Det för ändamålet erforderliga beloppet skulle enligt motionärens

förslag helt utgå av statsmedel.

Till stöd för sin framställning anförde motionären, att det under

rådande dyrtid vore svårt för de lägsta inkomsttagarna att reda sin

ekonomi och att detta i synnerhet vore svårt för medlemmarna av

folkskollärarkåren. Då efter allt att döma förslag om lönereglering

för ifrågavarande personal ej komme att framläggas för 1915 års

riksdag, måste, för att ej många inom kåren skulle helt duka under,

en provisorisk lönereglering för år 1916 av riksdagen antagas. Helt

naturligt vore, att lärare med större familjer vore i större behov av

hjälp än sådana med liten eller ingen familj. Det av lärarlönenämnden

framlagda förslaget om familjelönetillägg komme att lindra

nödläget för de mest betungade.

Tillfällig

löneförbättring

för år

1916.

Motion.

12

Riksdagens

skrivelse.

I likhet med motionären fann riksdagen (skrivelse nr 8, p. 147),

att folkskollärarnas behov av förbättring i deras ekonomiska ställning

vore så trängande, att med åtgärder för behovets avhjälpande

icke kunde anstå till dess förslag om en definitiv lönereglering för

kåren bleve färdigt att föreläggas riksdagen. Riksdagen funne sig

alltså böra bifalla motionärens hemställan, i den mån densamma avsåge

en tillfällig löneförbättring för folkskollärarkåren.

Av såväl den omständigheten, att förslag om definitiv lönereglering

för nämnda kår torde kunna förväntas inom de allra närmaste

åren, som ock därav, att löneökningar under dåvarande brydsamma

förhållanden endast i särskilt tvingande fall borde komma i fråga,

följde, att den ekonomiska hjälp, som enligt riksdagens mening nu

borde beredas folkskollärarna, endast borde komma sådana befattningshavare

till godo, som därav vore mest i behov, och anslöte sig

riksdagen fördenskull till motionärens uppfattning, att den tillfälliga

löneförbättringen endast borde utgå till sådana befattningshavare,

som hade barn att försörja.

Motionären hade i sitt förslag endast berört folkskollärarkåren.

Då emellertid vad riksdagen ovan uttalat hade sin tillämplighet även

å småskolans lärare, ansåge riksdagen, att även dessa borde kunna

bliva delaktiga av den ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen i de

fall, då de hade barn att försörja.

I likhet med motionären ansåge riksdagen, att den tillfälliga

löneförbättringen endast borde tillkomma folkskollärare, som hade

ordinarie anställning. Sådan anställningsform ifrågakomme emellertid

icke beträffande småskollärarkåren. Riksdagen hölle före, att den

föreliggande frågan beträffande småskollärarkåren borde lösas på det

sättet, att från delaktighet i löneförbättringen undantoges de lärare,

som vikarierade för tjänstlediga lärare.

Den sålunda ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen syntes böra

utgå oberoende därav, huruvida vederbörande befattningshavare vore

man eller kvinna.

Då pupillpension till avliden folkskollärares barn upphörde att

utgå, när barnet fyllt 18 år, ansåge riksdagen, i olikhet med motionären,

att tillvaron av barn, som vid den tidpunkt, då bestämmelserna

om den tillfälliga löneförbättringen trädde i kraft, överskridit

denna åldersgräns, icke borde berättiga till delaktighet i löneförbättringen.

13

I fråga om beloppet av det för folkskollärare avsedda lönetilllägget

både motionären anslutit sig till do grunder, som lärarlönenämnden

föreslagit i avseende å familjeförsörjningsprincipens tilllämpning

vid folkskollärarkårens lönereglering. I detta avseende

kunde riksdagen icke biträda motionärens mening. Då det gällde

att bestämma en tillfällig löneförbättring, måste nämligen noggrant

iakttagas, att inga beslut fattades, som kunde vara ägnade att föregripa

den definitiva regleringen. Beviljande av en tillfällig löneförbättring

av exempelvis 600 kronor kunde i en fråga som den

föreliggande ur denna synpunkt icke vara tillrådligt, och över huvud

taget kunde riksdagen icke på denna lönereglcringsfrågas dåvarande

ståndpunkt bifalla ett förslag, som innebure, att löneförbättringen

bestämdes till olika belopp med hänsyn till olika antal barn. ^ Riksdagen

ansåge följaktligen, att löneförbättringen borde utgå med

samma belopp till alla däri delaktiga befattningshavare inom samma

kår, oavsett barnantalet, samt att det tillfälliga lönetillägget skäligen

borde sättas till 250 kronor för folkskollärare och 150 kronor för

småskollärare.

Beträffande frågan, när lönetillägget borde börja, resp. upphöra

att utgå, vore riksdagen av den meningen, att endast den, som vid

ingången av år 1916 uppfyllde fordringarna för erhållande av tillfällig

löneförbättring, borde komma i åtnjutande därav, samt att

den, som sålunda tillerkänts lönetillägg, borde, därest han kvarstode

i tjänsten, bibehållas vid denna förmån, även om övriga förutsättningar

för dess åtnjutande skulle under årets lopp hava upphört.

Det tillfälliga lönetillägget syntes böra utgå i samma ordning som

lönen; det borde sålunda beräknas efter kalenderår eller läsår, allt

eftersom lönen utginge efter kalenderår eller läsår, och det borde

upphöra att utgå, när lönen upphörde att utgå.

Riksdagen ville till slut med styrka betona, att genom ett bifall

till den föreliggande framställningen riksdagen i intet avseende tagit

ståndpunkt till den viktiga frågan, huruvida en kommande lönereglering

för folkskollärarkåren skulle i någon mån byggas på principen

om särskilda lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan stode

detta spörsmål för riksdagens vidkommande fullständigt öppet och

oavgjort.

Med anledning av ovanberörda motion anvisade sålunda riksdagen

för beredande under år 1916 av tillfällig löneförbättring åt

14

Tillfällig

löneförbättring

för år

1917.

Folkskolöverstyrelsen

S0/9

1915.

vissa lärare vid folk- och småskolor på extra stat för år 1916 ett

förslagsanslag av 750,000 kronor, att utgå enligt följande grunder,

med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som

för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den,

som vid ingången av år 1916 är anställd i egenskap av ordinarie

lärare vid folkskola eller ock såsom biträdande lärare vid folkskola,

lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola, under förutsättning

att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta

barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att sådan delaktighet icke

tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever, ej heller

biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller

lärare vid småskola, vilken vikarierar för tjänstledig lärare.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med 250 kronor för

ordinarie lärare vid folkskola och med 150 kronor för biträdande

lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola.

3) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren

i samma ordning som lönen vid tjänsten.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 8 oktober 1915 (svensk författningssamling

nr 416). I

I skrivelse den 30 september 1915 hemställde folkskolöverstyrelsen

om beredande av anslag för tillfällig löneförbättring åt vissa

lärare vid folk- och småskolor även under år 1917 och anförde därvid

följande.

Genom att låta löneförbättringen tillkomma de befattningshavare,

som hade barn att försörja, träffade man i stort sett dem, som under

rådande dyrtidsförhållanden hade svårast att draga sig fram. Då

någon definitiv lönereglering icke kunde väntas träda i kraft under

år 1917 och efter allt att döma dyrtiden komrne att fortfara, syntes

det därför överstyrelsen nödvändigt, att tillfällig löneförbättring finge

utgå jämväl under år 1917 efter enahanda grunder, som redan vore

fastställda.

En mindre utvidgning i fråga om delaktigheten i demia löneförbättring

syntes emellertid kunna ifrågasättas. Då sådan delaktighet

tillerkänts lärare med barn under 18 år, hade bestämmelserna angående

pension till avliden folkskollärares barn tjänat till ledning.

15

Enligt dessa bestämmelser kunde dock i visst fall pupillpension utgå

även för avliden folkskollärares barn i åldern över 18 år, nämligen

för son eller ogift dotter, som av sinnes- eller kroppssjukdom eller ock

av särskilt lyte vore oförmögen till arbete och som vore i saknad av

annan tillgång. Det kunde därför sättas i fråga, att den bestämmelse,

som reglerade delaktigheten i löneförbättringen, bleve kompletterad

på det sätt, att — utom lärare med barn under 18 år — jämväl

lärare med barn över 18 år, som på grund av sjukdom eller lyte

vore oförmöget till arbete, skulle bliva delaktig i löneförbättringen.

Överstyrelsen hade dock icke ansett sig kunna framställa något yrkande

om utsträckning i antydd riktning av delaktigheten i löneförbättringen.

Föredragande departementschefen fann vid ärendets anmälan den

14 januari 1916 den av överstyrelsen sålunda väckta frågan om viss

utsträckning av delaktigheten i löneförbättringen vara av rätt omfattande

principiell innebörd ■och ansåg sig därför icke kunna i ärendets

dåvarande läge framlägga något förslag i den angivna riktningen.

Någon förändring i de grunder, som år 1915 fastställdes

för den tillfälliga löneförbättringen, ifrågasattes sålunda icke i den

till riksdagen avlåtna framställningen i ämnet. För ändamålet äskades

på extra stat för år 1917 ett förslagsanslag av 750,000 kronor

(åttonde huvudtiteln, punkt 168).

Vid samma tillfälle, den 14 januari 1916, uttalade departementschefen

den förhoppningen, att det skulle visa sig möjligt att bereda

ännu en grupp av befattningshavare delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen.

Departementschefen syftade härmed på det stora antal

huvudsakligen kvinnliga lärare, som vore anställda dels vid folkskolor

såsom biträdande lärare, dels ock vid mindre folkskolor och

vid småskolor, men vilka icke fyllde de villkor, som vore stadgade

i fråga om den redan medgivna löneförbättringen för sådana lärare.

I främsta rummet syntes man härvid böra tänka på dem, som stode

på det lägsta planet, d. v. s. uppbure endast grundavlöningen utan

ålderstillägg. Frågan om de grunder, som borde uppställas för delaktighet

i det sålunda ifrågasatta understödet, tarvade emellertid närmare

utredning.

I statsverkspropositionen till 1916 års riksdag reserverades för

Statsverks

propositionen

1916.

16

Proposition

nr 115/ioi6.

Motion ang.

löneförbättring

åt folkskollärare.

Riksdagens

skrivelse.

ändamålet ett belopp av 500,000 kronor, varav hälften avsågs för

vartdera året 1916 och 1917 (åttonde huvudtiteln, punkt 225).

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit förslag i ämnet, gjordes

sedermera i proposition nr 115 framställning om anvisande av ett

förslagsanslag av 500,000 kronor för beredande under åren 1916 och

1917 av provisorisk löneförbättring åt den grupp av lärare, som

departementschefen, på sätt nyss är nämnt, ansett böra i första hand

därtill ifrågakomma, Delaktighet i löneförbättringen skulle sålunda

tillkomma en var sådan biträdande lärare vid folkskola, lärare vid

mindre folkskola och lärare vid småskola, som för det år, löneförbättringen

avsåge, icke enligt gällande allmän författning vore berättigad

till ålderstillägg, och skulle löneförbättringen till sådan

lärare utgå med 60 kronor för år.

Vad till en början angår folkskolornas lärarpersonal, skulle, såsom

framgår av det föregående, delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen

enligt Kungl. Maj:ts förslag endast tillkomma dem, som

i viss mening vore att anse såsom familjeförsörjare. I en inom riksdagen

väckt motion föreslogs emellertid, att anslag måtte anvisas

för beredande av lönetillägg å 200 kronor att utgå till de ordinarie

folkskollärare och folkskollärarinnor, för vilka intet tillfälligt lönetillägg

upptagits i Kungl. Maj:ts förslag. I

I sin skrivelse i ämnet (nr 167, punkt II) förmälde sig riksdagen

hava funnit en utvidgning av den av riksdagen för år 1916 beslutade

och av Kungl. Maj:t för år 1917 föreslagna tillfälliga löneförbättringen

vara av behovet påkallad. Den ekonomiska hjälp, som staten redan

givit vissa kategorier av folkskollärare, borde enligt riksdagens förmenande

tillgodokomma även de lärare, som ej skulle bliva delaktiga

av den utav Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen, och hade riksdagen

sålunda i detta avseende kommit till samma uppfattning som

den, vilken framburits i den i ämnet väckta motionen.

Vad anginge de ifrågasatta beloppen för löneförbättringen, hade

riksdagen ej ansett sig böra besluta någon ändring i vad Kungl.

Maj:t i sådant hänseende föreslagit, nämligen 250 kronor åt den grupp

av befattningshavare av förevarande kategori, som år 1916 åtnjöte

tillfällig löneförbättring till sagda belopp. Vad åter beträffade be

-

17

loppet av den tillfälliga löneförbättringen'' för de lärare, vilka icke

inbegrepes i Kungl. Maj:ts framställning, hade riksdagen, i betraktande

av det allmänna statslinansiella läget, ansett sig böra begränsa

denna löneförbättring till 150 kronor.

För beredande under år 1917 av tillfällig löneförbättring åt

ordinarie lärare vid folkskolor anvisade riksdagen alltså på extra

stat för år 1917 ett förslagsanslag av 1,700,000 kronor att utgå enligt

följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de

närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde

befinnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med 250 kronor till den, som vid ingången av år 1917 är

anställd i egenskap av ordinarie lärare vid folkskola, under förutsättning

att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta

barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att sådan delaktighet

icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med 150 kronor till annan ordinarie lärare vid folkskola.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren

i samma ordning som lönen.

Jämväl i den av Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen för

biträdande lärare vid folkskolor, lärare vid mindre folkskolor och

lärare vid småskolor ifrågasattes vissa ändringar i en inom riksdagen

väckt motion, däri hemställdes, att på extra stat för år 1917 måtte

anvisas medel för beredande under år 1917 av provisorisk löneförbättring

å 100 kronor till envar sådan lärare inom ifrågavarande

grupper, som för det år, löneförbättringen avsåge, icke komme i

åtnjutande av annan tillfällig löneförbättring av staten.

Även i denna fråga hade riksdagen, efter vad i skrivelsen nr

167, punkt IV, anfördes, ej kunnat undgå att komma till en liknande

uppfattning som beträffande den tillfälliga löneförbättringen åt ordinarie

lärare vid folkskolor, nämligen att en sådan förmån ej borde

inskränkas till en viss kategori av lärare utan utsträckas att gälla

alla. Den kår, varom nu vore fråga, torde vara att betrakta som

en av de lägst avlönade i landet, och ett bidrag från statens sida

för lindrande av de ekonomiska svårigheter, som under rådande förhållanden

måst för dessa lärare vara mera tryckande än tillförene,

Motion angående

löneför

bättring åt

småskollärare

m. fl.

Riksdagens

skrivelse.

3

18

Tillfällig

löneförbättring

för år

1918.

Folkskolöverstvrelsen

3%

1916.

syntes riksdagen synnerligen behjärtansvärt. I betraktande av den varsamhet,

som borde under rådande förhållanden iakttagas med statens

utgifter, hade riksdagen emellertid funnit det i motionen föreslagna

beloppét, eller 100 kronor för lärare, kunna skäligen nedsättas till

80 kronor.

Kungl. Maj:t hade föreslagit en retroaktiv verkan av ifrågavarande

löneförbättring. Riksdagen ansåge sig icke böra biträda

Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Riksdagen anvisade alltså för beredande under år 1917 av tillfällig

löneförbättring åt biträdande lärare vid folkskolor, lärare vid

mindre folkskolor och lärare vid småskolor på extra stat för år 1917

ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor, att utgå enligt följande grunder,

med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,

som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med 150 kronor till den, som vid ingången av år 1917 är

anställd i egenskap av biträdande lärare vid folkskola, lärare vid

mindre folkskola och lärare vid småskola, under förutsättning att

befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke

uppnått 18 års ålder; dock att sådan delaktighet icke tillkommer

gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever, ej heller den, vilken

vikarierar för tjänstledig lärare;

b) med 80 kronor till övriga biträdande lärare vid folkskola,

lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren

i samma ordning som lönen.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 12 september 1916 (svensk

författningssamling nr 382). I

I skrivelse den 30 september 1916 hemställde folkskolöverstyrelsen,

att — därest proposition om ny löne- och pensionsreglering

för lärare vid folkskolor och småskolor icke komme att avlåtas till

1917 års riksdag — framställning måtte göras hos riksdagen om

fortsatt anvisande av anslag för beredande av tillfällig löneförbättring

åt nämnda lärare. Denna borde enligt överstyrelsens mening

erhålla större omfattning än den vid 1916 års riksdag beslutade,

och detta i fråga om såväl rätten till delaktighet i löneförbättringen

som de utgående beloppen.

19

I fråga om utsträckt rätt till delaktighet i löneförbättringen

erinrade överstyrelsen, att enligt det vid 1916 års riksdag fattade

beslutet i ärendet skulle av folkskolans lärare endast de ordinarie

äga rätt till löneförbättring, under det att sådan rätt skulle tillkomma

samtliga biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre

folkskola och lärare vid småskola, alltså även dem, som icke hade

stadigvarande anställning utan vore anställda på viss kortare tid

eller som vikarier. Extra ordinarie och vikarierande lärare vid folkskola

hade sålunda blivit undantagna från delaktighet i löneförbättringen.

Överstyrelsen hemställde, att även dessa måtte erhålla tillfällig

löneförbättring, dock under förutsättning att, vad vikarierna

anginge, i fråga om dem samma fordringar beträffande behörighet och

min i miavlönin g, som gällde för sjukvikarie vid folkskola, vore uppfyllda.

I fråga om de belopp, som borde utgå såsom tillfällig löneförbättring,

syntes det överstyrelsen uppenbart, att de senast beslutade

beloppen icke kunde vara till fyllest, därest löneförbättringen verkligen

skulle fylla sitt syfte att bringa lärarna en sådan hjälp, att

de kunde kämpa sig fram under rådande dyrtid. Då det gällde en

provisorisk löneförbättring, måste emellertid beloppen sättas lägre

än vid en definitiv lönereglering, så att icke denna senare i väsentligare

mån föregrepes.

Vad folkskollärarkåren beträffade, syntes det överstyrelsen, att

löneförbättringen icke för någon ordinarie lärare borde sättas lägre

än 300 kronor. Detta skulle innebära, att den kontanta lönen i

första lönegraden bleve 1,200 kronor eller 100 kronor i månaden,

ett belopp, som måste anses synnerligen blygsamt under en dyrtid

sådan som den rådande.

För det dåvarande utginge tillfällig löneförbättring med högre

belopp åt ordinarie lärare, som hade barn att försörja. Överstyrelsen

ansåge, att denna anordning fortfarande borde bibehållas. Det syntes

ej kunna jävas, att under en tid med så högt uppdrivna pris

på livsmedel och andra viktiga förnödenheter de största svårigheterna

måste möta för familjeförsörjare. Enligt 1916 års riksdags beslut

överstege emellertid barnförsörjande lärares lönetillägg det lönetilllägg,

som tillkomma ordinarie lärare i allmänhet, med blott 100

kronor. Det förefölle överstyrelsen, som om detta belopp måste

anses allt för lågt för att kunna sägas hava karaktär av ett verkligt

familjetillägg. överstyrelsen funne sig böra föreslå en skillnad av

20

200 kronor, vilket innebure, att löneförbättringen till lärare med

barn att försörja skulle utgå med 500 kronor.

Beträffande vidare löneförbättring åt extra ordinarie och vikarierande

lärare vid folkskola ville överstyrelsen först framhålla, att

för denna grupp, i enlighet med de av riksdagen fastställda grunderna

för löneförbättring åt lärare vid småskola, icke syntes böra

utgå högre lönetillägg åt lärare med barn än åt sådan utan barn,

vadan blott ett slag av lönetillägg skulle fastställas för dessa lärare.

Detta borde enligt överstyrelsens mening sättas lika med det för

ordinarie lärare utgående lägre beloppet, av överstyrelsen föreslaget

till 300 kronor.

De av överstyrelsen i det föregående förordade beloppen om

300 och 500 kronor för folkskolans lärare innebure en fördubbling

av de vid 1916 års riksdag beviljade beloppen. Då det gällde att

finna de belopp, som i form av tillfällig löneförbättring borde, därest

ej definitiv lönereglering skulle komma till stånd, komma småskolans

lärare till godo, syntes det överstyrelsen vara lämpligt att jämväl

stanna vid en fördubbling av för år 1917 beslutade belopp. Lönetilläggen

skulle då bliva för lärare med barn att försörja 300 kronor

och för övriga lärare 160 kronor. Även beträffande vikarierande

småskollärare borde stadgas såsom förutsättning för löneförbättringens

utgående, att vikarie skulle med avseende på behörighet och

minimiavlöning vara likställd med sjukvikarie.

Yad anginge grunderna i övrigt för löneförbättringens utgående

funne överstyrelsen intet skäl att föreslå någon ändring i vad som

redan gällde. Överstyrelsen ansåge sig dock böra något beröra ett

önskemål i detta avseende, som framträtt under år 1916, då löneförbättring

åt lärare med barn utgått. Kungl. Maj:t hade i ett par

fall till överstyrelsen för avgivande av underdånigt utlåtande överlämnat

ansökningar om delaktighet i löneförbättringen från lärare,

som varit uteslutna därifrån. Dessa ansökningar hade kommit från

gifta kvinnliga lärare med barn under 18 år. I ännu flera fall hade

från sådana lärarinnor förfrågan om möjlighet att erhålla del i löneförbättringen

gjorts hos överstyrelsen. I allmänhet hade förhållandet

varit det, att dessa lärarinnor visserligen haft sina män i livet

men icke av dessa kunnat få någon hjälp till familjens underhåll.

Så hade det till exempel i ett fall varit fråga om en lärarinna, vars

man varit intagen å hospital och som haft att bidraga till hans

21

underhåll och därjämte försörja sig och sina minderåriga barn. Det

vore tydligt, att i sådana fall mycket ömmande omständigheter

kunde föreligga. Då emellertid lärarlönenämnden icke ansett sig

böra föreslå, att vid en definitiv lönereglering kvinnlig lärare under

sådana förhållanden, som ovan angivits, skulle kunna tillerkännas

familjetillägg, funne överstyrelsen sig icke böra göra någon hemställan,

att detta tydligtvis ganska invecklade spörsmål skulle lösas

i samband med en tillfällig löneförbättring. Detsamma gällde frågan

om likställighet mellan lärare, som hade fosterbarn, och lärare, som

hade eget äkta barn, varom även framställning ingivits till överstyrelsen.

I skrivelse den 9 december 1916 hemställde centralstyrelsen för

Sveriges allmänna folkskollärarförening, att förslag måtte föreläggas

riksdagen om en tillfällig löneförbättring till minst den omfattning,

att av folkskolekåren ordinarie lärare och lärarinna, som hade barn

att försörja, erhölle 650 kronor och varje annan lärare och lärarinna

400 kronor samt av småskolekåren lärare och lärarinna, som hade

barn att försörja, erhölle 400 kronor och varje annan lärare och

lärarinna 250 kronor.

Då förevarande ärende den 13 januari 1917 anmäldes i statsrådet,

anslöt sig föredragande departementschefen till folkskolöverstyrelsens

förslag, och i enlighet med departementschefens sålunda

uttalade mening gjordes i ärendet framställning i statsverkspropositionen

till 1917 års riksdag (åttonde huvudtiteln, punkt 187).

I särskilda inom riksdagen väckta motioner yrkades emellertid,

att den tillfälliga löneförbättringen måtte få utgå med de belopp,

som föreslagits av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

(se o.van), och denna motionärernas framställning vann

i huvudsak riksdagens bifall. I

I skrivelse nr 166, punkt 2, anförde riksdagen, att ehuru enligt

Kungl. Maj:ts förslag den för år 1918 utgående löneförbättringen

skulle avsevärt höjas från de för år 1917 fastställda beloppen, riksdagen

i allt fall ansett sig kunna gå något utöver Kungl. Maj:ts förslag för

att därigenom bereda ifrågavarande personal en kraftigare hjälp

Centralstyrelsen

för

Sveriges allmänna

folkskollärarförening.

Statsverkspropositionen

1917.

Motioner.

Riksdagens

skrivelse.

22

under dyrtiden. Riksdagen kade därför ansett sig i kuvudsak köra

bifalla det i ovanberörda motioner framställda förslaget. Riksdagen

hade sålunda intet att erinra mot en förhöjning till respektive

400 ock 250 kronor för småskolans personal samt till likaledes

400 kronor för sådan folkskolans personal, som icke skulle erhålla

det högre beloppet. Däremot kade riksdagen ansett löneförbättringen

för den förra gruppen bland folkskolans lärare skäligen kunna

bestämmas till 600 kronor i stället för i motionen föreslagna 650

kronor.

I anledning av omförmälda proposition och motioner anvisade

sålunda riksdagen på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag av

8,300,000 kronor för beredande under år 1918 av tillfällig löneförbättring

åt lärare vid folkskolor och småskolor att utgå enligt följande

grunder, med rätt för Kung! Maj:t att utfärda de närmare

föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas

erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med ett årligt, belopp av 600 kronor till den, som vid ingången

av år 1918 är anställd i egenskap av ordinarie lärare vid

folkskola, under förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt

har eget äkta barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att

löneförbättring med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare,

vars man lever;

b) med ett årligt belopp av 400 kronor dels till varje ordinarie

lärare vid folkskola, som icke äger erhålla tillfällig löneförbättring

med det i punkt a) omförmälda belopp, dels ock till extra ordinarie

och vikarierande folkskollärare, under förutsättning, vad vikarierande

lärare beträffar, att de bestämmelser i fråga om behörighet och

minimiavlöning, vilka såsom villkor för statsbidrag äro stadgade beträffande

vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig ordinarie eller

extra ordinarie lärare vid folkskola, äro uppfyllda;

c) med ett årligt belopp av 400 kronor till den, som vid ingången

av år 1918 är anställd i egenskap av biträdande lärare vid

folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola, under

förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget

äkta barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att löneförbättring

med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare,

vars man lever, ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

23

d) med ett årligt belopp av 250 kronor till varje biträdande

lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola ocli lärare vid småskola,

som icke äger erhålla tillfällig löneförbättring med det i

punkt c) omförmälda belopp, under förutsättning, vad vikarierande

lärare beträffar, att de bestämmelser i fråga om behörighet och minimiavlöning,

vilka såsom villkor för statsbidrag äro stadgade beträffande

vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig biträdande

lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola,

äro uppfyllda.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavare

i samma ordning som lönen.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 22 september 1917 (svensk

författningssamling nr 665).

I proposition (nr 260) till 1918 års lagtima riksdag framlades .Definit™

förslag till definitiv löne- och pensionsreglering för bland annat lärår- frd^ociTmed

personalen vid folk- och småskolor. Förslaget var i huvudsak grun- dr 1919■

dat på ett av 1902 års löneregleringskommitté den 21 februari 1918

avgivet betänkande i ärendet. De sakkunniga komma att i det följande

lämna en kortfattad redogörelse för löneregleringskommitténs

förslag, i vad särskilt nämnda lärarpersonal angår, och torde därvid

till en början få återgiva vissa av kommittén gjorda allmänna uttalanden

rörande en del spörsmål av mera principiell innebörd.

Kommitténs betänkande -— vilket avsåg lönereglering ej blott

för folk- och småskolornas lärarkår utan jämväl för lärarpersona- téns betanlema

vid vissa statliga läroanstalter, nämligen de allmänna läro- kande’

verken, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna, ävensom

vid de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna — avgavs,

såsom framgår av det förut anförda, vid en tidpunkt, då den

av kriget föranledda prisstegringen redan kraftigt givit sig tillkänna.

Det ankom då på kommittén att angiva, huru enligt kommitténs

mening detta förhållande borde inverka på bestämmandet av lönebeloppen.

Härom yttrar kommittén, att det ej synts kommittén möjligt

att vid de löneregleringar, som måste under rådande förhållanden

äga rum, taga hänsyn till penningvärdets dåvarande ställning eller

24

till förhandenvarande exceptionella läge, än mindre att anpassa avlöningar

efter förhållanden, vilka kunde antagas i en framtid inträffa

men vilka för det dåvarande undandroge sig varje bedömande.

Den säkraste utgångspunkten i fråga om de statstjänare, vilkas

lönefrågor i detta ärende vore föremål för kommitténs prövning, ansåge

kommittén fördenskull vara den att ställa de avlöningsförmåner,

som kunde böra förordas, i viss relation till de avlöningar,

som då enbgt stat vore fastställda för andra statens befattningshavare

av obka kategorier. Härvid borde hänsyn jämväl tagas till

den tillfälbga löneförbättring, vilken riksdagen såsom ett provisorium

redan beviljat obka lärarkårer.

Då kommittén sålunda för de statsanställda befattningshavare,

om vilka vore fråga, föresloge avlöningsbelopp, som vore ställda i visst

förhållande till vad för det dåvarande i ordinarie avlöningar utginge

till statstjänstemän i allmänhet, förutsatte kommittén, att de förra

ävenledes skulle komma i åtnjutande av den ytterbgare löneförbättring,

vilken i form av krigstidstillägg eller krigstidshjälp eventuellt

kunde komma statens tjänstmnehavare i allmänhet till del.

Från en dybk förutsättning kunde man däremot icke utgå, då

det gällde fastställande av kontanta avlöningsförmåner för de kommunalt

anställda befattningshavare, vilkas lönefrågor i detta sammanhang

jämväl vore föremål för kommitténs behandling. Visserbgen

bestredes sistnämnda tjänstinnehavares avlöning till den långt

övervägande delen av statsmedel, och det vore huvudsakbgen endast

formerna för deras anställning, som gjorde dem till vederbörande

kommuners tjänstemän. Dessa omständigheter skulle tilläventyrs

kunna tala för ett jämnställande av dem med de statsanställda befattningshavarna

i förevarande avseende. Men de betraktades dock

såväl från kommunernas egen sida som av den gängse uppfattningen

i övrigt alltjämt såsom kommunernas befattningshavare, varjämte

borde erinras, att de utav kommunerna försåges med bostad och

bränsle in natura eller ersättning härför och, vad landsbygden anginge,

ofta med planteringsland, ett förhållande, som bidroge att

göra penningvärdets fall mindre tryckande för dem än andra, som

icke vore i åtnjutande av dessa förmåner.

Vid bedömande av de avlöningsbelopp, som borde förordas för

de kommunalt anställda befattningshavarna, hade kommittén alltså

tagit hänsyn till å ena sidan, att krigstidstillägg eller krigstidshjälp

25

ej för närvarande utginge. till dem, å andra sidan att en väsentlig

och allmän höjning av deras dåvarande avlöningar syntes erforderlig.

Huruvida även med de avlöningsbelopp, som kommittén

loresloge för de kommunalt anställda lärarna, dessa i framtiden

kunde ifrågakomma till erhållande av krigstidstillägg eller krigstidshjälp

från staten, vore ett spörsmål, som under förhandenvarande

förhållanden- kommittén funne undandraga sig dess bedömande.

Beträffande lärarlönenämndens förslag om särskilda lönetillägg

åt familjeförsörjare (jfr sid. 7 o. f.) förklarade sig löneregleringskommittén,

i likhet med nämnden, anse, att den ifrågavarande löneprincipen

— den så kallade behovspincipen — ej borde komma till användning

beträffande statsanställda lärare. Skulle det över huvud

befinnas från statens sida sett ändamålsenligt att för dess tjänstinnehavare

tillämpa principen om särskilda avlöningstillägg åt familjeförsörjare,

ansåge kommittén detta spörsmål böra underkastas en ingående

utredning; och därest denna löneprincip eventuellt skulle

visa sig förtjänt av beaktande, syntes den böra på en gång genomföras

inom statsförvaltningen i dess helhet eller åtminstone väsentliga

delar därav och ej, mera försöksvis, allenast inom vissa grenar av

statstjänsten.

Löneregleringskommittén hade funnit en allmän och väsentlig

förhöjning av de kommunalt anställda lärarnas avlöning påkallad

och avsåge följaktligen att förorda en sådan. Vid sådant förhållande

hade kommittén så mycket mindre ansett tillrådligt att i

nämnda syfte för de ifrågavarande lärarna tillstyrka omförmälda

löneprincip, som därigenom uppenbarligen skulle föregripas den allmänna

utredning, vilken kommittén ansåge böra föregå ett eventuellt

införande av samma princip.

En sådan utredning hade kommittén funnit så mycket mera nödvändig,

som ifrågavarande princips utformande i detalj visat sig vara

föremål för delade meningar beträffande ett flertal frågor. Dit hörde

bland annat frågorna om giftermålstillägg i stället för ett av barntilläggen,

om den av barnen uppnådda ålder, vid vilken tilläggen

skulle upphöra att utgå, eller om deras eventuella utgående oberoende

av barnens ålder, om tilläggens åtnjutande efter lärarens pensionerande

samt om deras förhållande till ålderstilläggen och avlöningen

i övrigt.

4

26

Beträffande lärarlönenämndens förslag rörande förhållandet mellan

manlig och kvinnlig lärares avlöning (jmf sid. 10—11) anförde löneregleringskommittén

för sin del, att, då detta förslag syntes i huvudsakliga

hänseenden ansluta sig till den uppfattning i förevarande

spörsmål, åt vilken kommittén i ett föregående betänkande givit

uttryck, kommittén icke funnit anledning frångå den sålunda i huvudsak

för kommittén och nämnden gemensamma ståndpunkten.

Efter att hava preliminärt fastställt de avlöningar, som kommittén

kunde anse sig höra förorda för manliga lärare, hade kommittén

låtit verkställa en beräkning beträffande kvinnliga lärares avlöning,

gjord efter enahanda grunder som den, på vilken nämndens lönebelopp

grundade sig. De belopp, som av denna beräkning framgått,

hade för kommittén tjänat som utgångspunkt vid bedömandet av

de kvinnliga lärarnas avlöningar, varvid kommittén dock vidtagit

sådana jämkningar, som kommittén ansett av förhållandena påkallade.

I fråga om de avlöning sb dopp, som skäligen borde förordas för

ordinarie folkskollärare, framhöll löneregleringskommittén, att dessa

i allmänhet befunne sig på den standard, där den starka sänkningen

av penningens köpkraft måste göra sig företrädesvis kännbar.

Det hade vid flera tillfällen med rätta betonats, att folkskollärarkåren

sedan länge intagit en i avlöningshänseende tillbakasatt

ställning. Riksdagens beslut beträffande den tillfälliga löneförbättringen

för denna kår ansåge kommittén innebära ett erkännande av

denna uppfattning. Även under normala förhållanden skulle sålunda

en väsentlig löneförbättring vara av omständigheterna påkallad;

så mycket mer syntes behovet härav göra sig gällande under

rådande exceptionella förhållanden.

Bland de synpunkter, som ofta framhölles, då frågan om lönereglering

för folkskollärarkåren vore på tal, ville kommittén i detta

sammanhang allenast erinra om de försvårade möjligheter i avseende

å en fullgod rekrytering av ifrågavarande lärarkår, som för

närvarande yppade sig. Om dessa redan nu visade sig kännbara,

torde förhållandet bliva än svårare, därest man beräknade, att ett

stort antal lärare, vilka dittills kvarstått över pensionsåldern i avvaktan

på förbättrade pensionsförmåner såsom en följd av en blivande

lönereglering, omedelbart efter denna reglerings genomförande

torde komma att avgå från sina tjänster.

27

Toge man dessutom i betraktande de allt större anspråk och

krav, som samhället i olika avseenden med all säkerhet komme att

ställa på lärarna vid folkskolorna i riket, syntes kommittén fullgoda

skäl tala för att tillmäta avlöningsbeloppen efter en icke allt för

snävt tilltagen måttstock.

Enligt kommitténs mening borde de kontanta avlöningsförmånerna

bestämmas till

för manlig ordinarie folkskollärare 2,100 kronor, vartill skulle

kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 800 kronor, samt

för kvinnlig ordinarie folkskollärare 1,800 kronor, vartill skulle

kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 200 kronor.

Samtliga ålderstillägg borde utgå efter respektive 5, 10 och 15

års tjänstgöring.

Till nämnda kontanta avlöningsförmåner borde, såsom dittills,

komma fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt

ortens pris.

G-ivet vore, att en så väsentlig ökning av avlöningsbeloppen

utöver vad för det dåvarande gällde komme att medföra avsevärt

ökade kostnader för statsverket. Men även för kommunernas vidkommande,

vilka enligt gällande bestämmelser hade att svara för

en tiondel av begynnelseavlöningen, torde förslaget betinga en ej

obetydlig ökning av utgifterna.

Inom kommittén hade det spörsmålet varit uppe, huruvida det

kunde anses lämpligt att från kommunerna på statsverket överflytta

den *del av lärarlönerna, som då bestredes av kommunala medel,

och följaktligen låta sagda löner helt utgå av statsmedel. Även om

från vissa synpunkter skäl kunde synas tala för en dylik åtgärd,

hade kommittén dock funnit densamma vara förenad med åtskilliga

olägenheter samt möjligen kunna medföra konsekvenser, vilkas räckvidd

kommittén icke såge sig i stånd att bedöma. Kommittén hade

följaktligen ej ansett sig kunna förorda ett förslag av sådan innebörd.

För att emellertid söka bereda kommunerna en lättnad i de

ökade utgifter, den föreslagna löneregleringen i allt fall för dem

betingade, hade kommittén ansett sig böra förorda, att staten måtte

övertaga de pensionsavgifter, vilka enligt gällande bestämmelser

skolområde eller skoldistrikt hade att till folkskollärarnas pensionsinrättning

årligen erlägga för vederbörande lärares pensionering.

28

Löneregleringskommittén erinrar vidare, att enligt då gällande

bestämmelser lärare vore skyldig att utan särskild ersättning underkasta

sig ökad tjänstgöringsskyldighet, därest undervisningstiden genom

i vederbörlig ordning fattat beslut komme att förlängas för

samtliga skoldistrikt, dock intill högst 86 veckor om året. Kommittén

ansåge för sin del, att, därest löneförmånerna bleve på sätt

kommittén föreslagit höjda, folkskollärare skulle vara skyldig underkasta

sig än vidare ökning av tjänstgöringsskyldigheten, därest undervisningstiden

skulle genom beslut av Konung och riksdag komma

att för samtliga skoldistrikt förlängas även utöver 86 veckor om

året.

Spörsmålet om utsträckt tjänstgöringsskyldighet ansåge kommittén

även böra skärskådas med hänsyn till det ofta förekommande

förhållandet, att vederbörande lärare jämväl hade sig mot särskild

därför stadgad ersättning anförtrodd undervisning i slöjd. Kommittén

ansåge, att, därest dess förslag i fråga om lärarnas avlöningsförmåner

vunne avseende, det skulle kunna ifrågasättas, huruvida,

ej vederbörande lärare borde vara underkastad utsträckt eller ökad

tjänstgöringsskyldighet även i så måtto, att han utan särskild ersättning

skulle vara skyldig bestrida undervisning i slöjd, därest

sådan undervisning uppdroges åt honom.

För extra ordinarie och vikarierande folkskollärare föreslog

löneregleringskommittén arvoden att utgå med 1,700 kronor till

manlig och 1,500 kronor till kvinnlig dylik lärare. •

I fråga om vederbörande lärares rätt till lönetursberäkning

föreslogos vissa bestämmelser, för vilka dock ej torde behöva här

redogöras.

Beträffande avlöningsförmåner under tjänstledighet framlade

löneregleringskommittén ett detaljerat förslag, som i huvudsak vann

Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. I detta hänseende torde för

den skull få hänvisas till den redogörelse för nu gällande bestämmelser

i ämnet, som kommer att i det följande lämnas.

Beträffande statsbidrag till ordinarie folkskollärares avlöning

hemställde löneregleringskommittén, i huvudsaklig överensstämmelse

29

med lärarlönenämndens förslag, att sådant bidrag måtte få utgå

med ett belopp, motsvarande dels nio tiondelar av grundlönen för

kvinnlig lärare, dels, om läraren vore man, därutöver hela skillnaden

mellan grundlönen för manlig och kvinnlig lärare, dels ock

samtliga ålderstillägg.

I likhet härmed skulle statsbidrag till avlöning av extra ordinarie

lärare utgå med belopp, motsvarande dels nio tiondelar av

arvodet för kvinnlig lärare, dels ock, om läraren vore man, därutöver

hela skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnlig lärare.

Vidare föreslogos vissa bestämmelser i fråga om statsbidrag till

tjänstledig lärare ävensom till vikarier. Beträffande dessa bestämmelser,

som i allt väsentligt vunno Kungl. Maj:ts och riksdagens

godkännande, torde få hänvisas till den följande redogörelsen för

gällande författning i ämnet.

Vad därefter angår småskoTlärarpersonålens avlöningsförhållanden,

yttrade sig kommittén till en början rörande avlöning sbelopp et

för lärare, som vore anställda tills vidare, med ömsesidig rätt till

minst fyra månaders uppsägning.

Kommittén ansåge, att vad kommittén uttalat om folkskollärarkåren

i vissa avseenden jämväl ägde tillämpning å de lärare, om

vilka i detta sammanhang vore fråga. Vid bedömande av de avlöningsbelopp,

som kunde anses skäliga, ville kommittén ävenledes

framhålla, hurusom småskollärarutbildningen torde få anses betydligt

förbättrad i förhållande till vad den förut varit, sedan dåmera

den tvååriga seminariekursen blivit allmänt genomförd. Kommittén

framhöll ock den betydelse för en god grundläggande barnundervisning,

denna talrika kår kunde äga inom landets olika delar, en betydelse

så mycket större, ju förmånligare de villkor vore, under

vilka den bleve i tillfälle att bedriva sitt arbete. Härtill komme

dessutom, att lärare med utbildning för lärarbefattning vid småskola

i stor utsträckning fått jämväl övertaga undervisning på folkskolans

stadium.

Kommittén ansåge, att begynnelseavlöningen för lärare vid småskola,

lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola

borde sättas till 1,100 kronor, vartill skulle kunna komma

tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor, efter respektive 5, 10

30

och 15 år. Därjämte skulle ifrågavarande lärare äga åtnjuta fri

bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt ortens pris.

Denna avlöning syntes böra gälla även i fråga om de oexaminerade

lärare, vilka vore anställda tills vidare, dock ej beträffande

lärare, som vid den nya löneregleringens ikraftträdande vore berättigad

till helt ålderdomsunderstöd eller som tilläventyrs blivit antagen

efter den 31 december 1907.

Vad kommittén i det föregående anfört beträffande ökad tjänstgöringsskyldighet

för folkskollärare syntes jämväl böra i tillämplig?!

delar äga giltighet i avseende å småskollärarkåren. På sätt av

kommittén närmare utvecklades, borde de småskollärare, vilka inginge

på ny avlöningsstat, vara skyldiga att underkasta sig de

ändrade bestämmelser i avseende å förevarande kårs rättsliga, ställning,

vilka kunde komma att framdeles meddelas.

För lärare vid småskolor, lärare vid mindre folkskolor och biträdande

lärare vid folkskolor, vilka blivit anställda på viss tid eller

såsom vikarier, förordade löneregleringskommittén såsom kontant avlöning

ett arvode av 1,000 kronor, och borde sagda arvode utgå till

samtliga vikarier, vare sig de vore examinerade eller icke.

Rörande lönetursberäkning för ifrågavarande lärarpersonal föreslogos

vissa föreskrifter, som torde kunna här lämnas å sido.

I fråga om avlöningsförmåner under tjänstledighet anförde löneregleringskommittén,

att vad av kommittén förordats beträffande folkskollärare

borde i tillämpliga delar äga giltighet jämväl i fråga om

småskollärare. Därvid syntes i stort sett sådana lärare, vilka blivit

anställda tills vidare, böra vara likställda med ordinarie folkskollärare

och de på viss tid anställda lärare med vikarierande folkskollärare.

Löneregleringskommittén yttrade vidare, att vad kommittén anfört

och förordat i fråga om statsbidrag till folkskollärares avlöning

borde i tillämpliga delar äga giltighet jämväl beträffande statsbidrag

till nu förevarande lärares avlöning.

Vad folk- och småskollärares naturaförmåner beträffar, hade

av lärarlönenämnden påvisats, hurusom dessa förmåner i många fall

utginge ojämnt eller ofullständigt, och ansåge nämnden en bidragande

orsak härtill vara att söka i bristande enhetlighet och effektivitet

i statens kontrollerande verksamhet beträffande dessa löneförmåners

utgående. Nämnden hade vidare funnit tiden vara inne

att giva dessa stadganden en mot nutida förhållanden bättre'', svarande

avfattning. Syftet med denna borde vara dels att åstadkomma

större enhetlighet och reda i hithörande bestämmelser för de olika

lärargrupperna, dels att medelst en större formell utförlighet förläna

dem en sådan tydlighet, som i möjligaste mån kunde förebygga

godtycklighet i deras tolkning, dels ock att. till innehållet uppdraga

den gräns nedåt, som i avseende på naturaförmånernas beskaffenhet

icke finge underskridas.

Då de naturaförmåner, som vore lärare tillförsäkrade, nämligen

bostad, bränsle och planteringsland, utgjorde en avlöningsform och

till sin natur vore samhöriga, hade det synts nämnden riktigast, att

de också i ett sammanhang reglerades genom en särskild av Konung

och riksdag fastställd boställsordning. Förslag till sådan boställsordning

hade ock av nämnden framlagts, och hade nämnden tänkt

sig, att Kungl. Maj:t komme att utfärda särskilda anvisningar såsom

komplettering till och vägledning vid tillämpningen av boställsordningens

kortfattade grundbestämmelser.

Enär med rådande olika förhållanden i avseende å lärarbostäder

det uppenbarligen icke vore möjligt att med ens bringa till

stånd bostäder, motsvarande de av nämnden uppställda kraven, hade

nämnden framlagt förslag dels till vissa övergångsbestämmelser dels

rörande kontant ersättning i vissa fall för bristande bostadsförmån.

Löneregleringskommittén erinrade för sin del, hurusom vid närmast

föregående löneregleringar för nu förevarande lärarkårer stadgandet

om lärarnas naturaförmåner lämnats oförändrat. Kommittén,

som visserligen funne det önskvärt, att naturaförmånerna reglerades

i samband med den kontanta avlöningen, ville emellertid framhålla,

att ett sammanbindande av dessa frågor dock icke syntes vara under

alla förhållanden nödvändigt.

Vad som för det dåvarande mest ådroge sig uppmärksamheten,

då man toge i betraktande de olika förhållanden i fråga om lärarbostäder,

som då vore till finnandes, vore de stora ojämnheter, som

på detta område mötte. Helt naturligt vore därför, att slitningar

ofta förekommit mellan vederbörande boställshavare och skoldistriktet

32

Reservation

vid löneregleringskommitténs

betänkande.

Proposition

nr 260/1918.

i fråga om bostadens beskaffenhet, ersättning för bostad m. m. dylikt.

Det vore utan tvivel under sådana förhållanden önskvärt, att bestämmelserna

angående lärarnas naturaförmåner erhölle en sådan avfattning,

att såvitt möjligt anledningar till tvistigheter förekommes, och

att av bestämmelserna framginge å ena sidan, vilka de skyldigheter

vore, som distrikten borde hava sig ålagda, samt å den andra, vilka

rättigheter vederbörande boställshavare kunde yrka på.

I stort sett syntes det av nämnden framlagda förslaget kunna

anses ägnat att tillfredsställa berättigade anspråk å ömse sidor. I

fråga om detaljerna i detta förslag hade emellertid i de över nämndens

betänkande avgivna utlåtandena olika meningar och särskilda

önskemål gjorts gällande, och fann sig även kommittén böra för sin

del mot förslaget framställa vissa erinringar.

I en vid löneregleringskommitténs betänkande fogad reservation

framhöllo tre av kommitténs ledamöter, att enligt deras mening den

kontanta avlöningen för sådana lärare vid småskola och vid mindre

folkskola samt biträdande lärare vid folkskola, vilka vore anställda

tills vidare, bort bestämmas till 1,200 kronor, vartill skulle kunna

komma tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor, efter respektive

5, 10 och 15 år. I

I det anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

den 22 mars 1918, varmed vederbörande departementschef beledsagade

sitt förslag om avlåtande till riksdagen av ovanberörda proposition

nr 260, yttrade departementschefen, beträffande lärarlönenämndens

förslag i fråga om särskilda lönetillägg åt familjeförsörjare,

att detta förslag sökte förverkliga den enligt departementschefens

mening riktiga grundsatsen, att man borde på ett bättre

sätt tillgodose växlingarna i levnadsbehoven — i synnerhet den försörjningsplikt,

som kunde åligga löntagaren — och därefter jämka

avlöningsförmånerna. Förslaget kunde jämväl bereda större möjlighet

att rättvist avväga lönebeloppen mellan manliga och kvinnliga

tjänstinnehavare än eljest tillämpade avlöningssystem.

Den av nämnden föreslagna löneprincipen hade också tillvunnit

sig erkännande från olika håll i det offentliga meningsutbytet. Att

principen i fråga om de kommunalt anställda lärarkårerna särskilt

framträtt och gjort sig gällande berodde givetvis därpå, att inom

33

dessa kårer de kvinnliga lärarkrafterna vore synnerligen talrika samt

verksamma med enahanda uppgift och med samma anspråk ställt

på deras arbete i avseende å såväl arbetets kvalitet som dess kvantitet.

Nämndens förslag innebure också principens tillämpning endast

på sistnämnda lärarkårer.

Till förmån för den föreslagna avlöningsprincipen talade ock

den omständigheten, att densamma bland de tjänstemannagrupper,

förslaget omfattade, vunnit en synnerligen stark anslutning.

Emellertid hade det visat sig, att med principens genomförande

vore förenade vissa svårigheter. Löneregleringskommittén hade framhållit,

hurusom principens utformande i detalj visat sig vara föremål

för delade meningar beträffande ett flertal frågor, på vilka

kommittén anfört vissa exempel, och hade kommittén med hänsyn

härtill pekat på nödvändigheten av en utredning i frågan. Det syntes

ej heller kunna bestridas, att ett genomförande av dessa avlöningsprinciper

på nu förevarande område kunde vara ägnat att framkalla

synnerligen vittgående konsekvenser med hänsyn till avlöningarna

för statens egna tjänstemän.

Om departementschefen också å ena sidan ansåge sig böra

skänka sitt erkännande åt rättvisan i de grundsatser, lärarlönenämnden

med sitt förslag i nu berörda avseende velat förverkliga, hade

han å andra sidan icke kunnat undgå att finna de av löneregleringskommittén

gjorda invändningarna under förhandenvarande förhållanden

utgöra ett avgörande hinder för förslagets avfattande efter

nämndens linjer. Hela lönefrågans lösning skulle enligt departementschefens

övertygelse äventyras på grund av uppkommande motsättningar

med avseende på själva löneprincipen, och då en ytterligare

utredning skulle till en oviss framtid uppskjuta denna synnerligen

trängande lönereglering, hade departementschefen funnit

sig böra ansluta sig till löneregleringskommitténs på hittillsvarande

grunder byggda och i denna punkt enhälliga förslag.

Departementschefen hade sålunda funnit sig böra böja sig för

de av löneregleringskommittén anförda omständigheter, då det gällt

att fastställa de allmänna avlöningsprinciper, som skulle komma till

tillämpning i avseende å kommunalt anställda lärare. I några hänseenden

hade emellertid departementschefen, såvitt anginge lärarpersonalen

vid folk- och småskolor, ansett sig böra avvika från kommitténs

förslag.

5

34

Enligt detta förslag skulle sålunda den kontanta avlöningen för

ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola utgöra 1,800 kronor, vartill

skulle kunna, efter respektive 5, 10 och 15 år, komma tre ålderstillägg,

vart och ett å 200 kronor. Kommittén hade emellertid härvid

utgått från en pensionsålder av 58 år. Kommittén hade vidare,

efter att hava låtit verkställa en matematisk beräkning med hänsyn

till nämnda pensionsålder av kvinnlig folkskollärares avlöning, vidtagit

en jämkning nedåt av det genom berörda beräkning erhållna

beloppet och härigenom kommit till de föreslagna lönebeloppen.

Departementschefen ansåge kvinnlig lärares pensionsålder böra

höjas till 60 år och hade med utgångspunkt härifrån låtit verkställa,

en matematisk beräkning av ifrågavarande lärares avlöning, gjord i

övrigt efter enahanda grunder som den av löneregleringskommittén

verkställda. Denna beräkning hade givit till resultat en begynnelseavlöning

av 1,900 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 200

kronor, efter respektive 5, 10 och 15 år. Då dessa lönebelopp även

i övrigt syntes departementschefen rättvisare avvägda i förhållande

till de för manliga lärare föreslagna lönerna, fumie sig departementschefen

böra förorda en avvikelse från löneregleringskommitténs förslag

i berörda hänseende.

Löneregleringskommittén hade vidare föreslagit, att för lärare

vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid

folkskola, vilken blivit anställd tills vidare med ömsesidig rätt till

minst fyra månaders uppsägning, avlöningen måtte bestämmas till,

förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt

ortens pris, 1,100 kronor, vartill skulle kunna, efter respektive 5,

10 och 15 år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor.

I den ovan omförmälda, av tre ledamöter i kommittén avgivna reservationen

hade yrkats på en höjning av begynnolseavlöningen för

ifrågavarande lärare till 1,200 kronor. I en mängd till departementschefen

inkomna framställningar från såväl enskilda medlemmar av

småskollärarkåren som korporationer hade yrkanden framställts om

högre löner än både de av kommittén och reservanterna föreslagna.

Vid bedömandet av det belopp, varmed den kontanta begynnelseavlöningen

för ifrågavarande lärarpersonal torde böra utgå,

ansåge sig departementschefen böra ansluta sig till det förslag,

som av reservanterna inom löneregleringskommittén framlagts.

Emellertid hade departementschefen icke kunnat undgå att finna även

35

de föreslagna ålderstilläggen böra något liöjas. Därest dessa för

småskollärare bestämdes till tre stycken om vartdera 150 kronor,

syntes en lämplig avvägning hava träffats med hänsyn jämväl till

övriga lärargrupper. Departementschefen föresloge alltså en begynnelselön

av 1,200 kronor jämte tre ålderstillägg å 150 kronor efter

respektive 5, 10 och 15 år.

Löneregle rings k ommittén hade ansett, att, därest dess förslag i

fråga om lärarnas avlöningsförmåner vunne avseende, det skulle

kunna ifrågasättas, huruvida ej vederbörande lärare borde vara underkastad

utsträckt eller ökad tjänstgöringsskyldighet även i så måtto,

att han utan särskild ersättning skulle vara skyldig bestrida undervisning

i slöjd, därest sådan undervisning uppdroges åt honom. På

anförda grunder ansåg emellertid departementschefen en sådan ökning

av tjänstgöringsskyldigheten ej böra föreskrivas.

Enligt gällande bestämmelser ägde lärare rätt till viss ersättring

för tjänstgöring, som fortginge utöver åtta månader av året.

Lärarlönenämnden hade föreslagit bibehållandet av en dylik bestämmelse,

och hade förslaget i denna del lämnats utan erinran från

löneregleringskommitténs sida. Departementschefen ansåge likaledes,

att en bestämmelse av angiven innebörd allt fortfarande borde äga

giltighet. 1

1 anledning av den till riksdagen avlåtna propositionen i ämnet

(nr 260) anförde riksdagen i skrivelse (nr 894) följande:

Den allmänna utgångspunkt ifråga om avlöningsbeloppens beräknande,

som Kungl. Maj:ts förslag intoge, vore den, att beträffande

de statsanställda befattningshavare, om vilka nu vore fråga,

avlöningsbelopp föresloges, som vore ställda i visst förhållande till

vad för det dåvarande i ordinarie avlöningar utginge till statstjänstemän

i allmänhet, varvid förutsattes, att de förra ävenledes skulle

komma i åtnjutande av den ytterligare löneförbättring, vilken i form

av krigstidstillägg eller krigstidshjälp eventuellt kunde komma statens

tjänstinnehavare i allmänhet till del, samt att beträffande de

kommunalt anställda befattningshavarna hänsyn tagits till å ena

sidan, att krigstidstillägg eller krigstidshjälp ej utginge till dem, å

andra sidan att en väsentlig och allmän höjning av deras dåvarande

avlöningar syntes erforderlig.

Jämväl riksdagen funne den nu angivna allmänna utgångspunk

-

Riksdagena

skrivelse.

36

ten vara den riktiga, enär genom densamma möjlighet vunnes för

ett rättvist tillgodoseende av de olika lärarkårer, om vilka här

vore fråga.

Yad beträffade frågan om särskilda lönetillägg till familjeförsörjare,

ville riksdagen erinra, hurusom lärarlönenämnden grundat

sina löneregleringsförslag på den s. k. behovsprincipen, vars innebörd

vore, att befattninghavare, som vore familjeförsörjare, skulle

åtnjuta högre avlöning än befattningshavare, som icke vore familjeförsörjare,

och ansett, att denna princip bort tillämpas på de kommunalt

anställda lärarna men icke på de statsanställda. Löneregleringskommittén

däremot hade framhållit, hurusom principens utformande

i detalj visat sig vara föremål för delade meningar beträffande

ett flertal frågor, och med hänsyn härtill pekat på nödvändigheten

av en utredning i ämnet. Departementschefen hade, under

uttalande av sina sympatier för den av lärarlönenämnden framlagda

löneprincipen, ansett de av löneregleringskommittén gjorda invändningarna

under förhandenvarande förhållanden utgöra ett avgörande

hinder för förslagets avfattande efter lärarlönenämndens linjer och

anslutit sig till löneregleringskommitténs på hittillsvarande grunder

byggda förslag.

Sådant det framlagda förslaget förelåge, vore det följaktligen

byggt på dittills gällande avlöningsprinciper. Vid sådant förhållande

ansåge riksdagen något särskilt yttrande från riksdagens sida i fråga

om den under lönefrågans föregående skeden omdebatterade behovsprincipen

icke för det dåvarande erfordras, och ville riksdagen nu

endast uttala sin anslutning till de av departementschefen förordade

allmänna avlöningsgrunderna.

I avseende å beräkningen av förhållandet mellan manliga och

kvinnliga lärares avlöning hade, på sätt av utredningen fram gin gc,

i stort sett någon meningsskiljaktighet icke varit rådande, och funne

sig riksdagen sakna anledning till erinran mot de grunder, som

i detta hänseende vunnit tillämpning.

Kungl. Majrts förslag i fråga om de kommunalt anställda lärarkårerna

vore, såsom i det föregående angivits, i viss mån byggt på

andra grunder än förslagen beträffande de statsanställda lärarna.

Därigenom att krigstidstillägg ej skulle utgå till de förra hade avlöningsförhöjningarna

för dem beräknats relativt högre än för de

senare. Förslaget innebure för de kommunalt anställda lärarnas vid

-

37

kommande i samband med själva lönebeloppens fixerande jämväl ett

tillrättaläggande av hithörande frågor i syfte att genom vissa enhetliga

grunder vinna en allmän överskådlighet över dessa dittills

ganska invecklade avlöningsförhållanden. Den omständigheten, att

avlöningen för de kommunalt anställda lärarna bestredes av såväl

statsmedel som kommunala medel, hade ävenledes bidragit att göra

dessa spörsmål mera komplicerade än avlöningsfrågor i allmänhet.

Bortsett från själva avlöningsbeloppen kännetecknades förslaget av

en strävan att i möjligaste mån för de kommunalt anställda lärarna

i tillämpliga delar fastslå enahanda villkor och grunder i avseende

å avlöningsförhållanden, som sedan länge varit gällande beträffande

statens befattningshavare.

Riksdagen hade vid prövning av förslaget, i vad det avsåge

lönereglering för folkskolans lärarpersonal, funnit sig böra i allt väsentligt

ansluta sig till vad departementschefen härutinnan förordat.

De av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för utgående av statsbidrag

till ifrågavarande lärare hade riksdagen i allt väsentligt

bifallit. Endast i ett par särskilt angivna fall hade riksdagen

vidtagit smärre ändringar av huvudsakligen formell beskaffenhet. I

I likhet med vad riksdagen uttalat i fråga om folkskollärarpersonalens

avlöningsförhållanden, hade riksdagen ansett sig böra i

allt väsentligt ansluta sig till departementschefens förslag angående

lönereglering för småskolans lärarkår.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle den kontanta avlöningen

för småskollärare utgå i form av grundlön och ålderstillägg. Någon

skillnad i avlöningen mellan manlig och kvinnhg befattningshavare

skulle icke ifrågakomma. I en inom riksdagen väckt motion hade

föreslagits, att manlig småskollärare skulle åtnjuta en grundlön, som

med 200 kronor överstege vad som kunde komma att bliva beviljat

motsvarande kvinnhg lärare.

Med hänsyn därtill, att den ursprungligen tilltänkta avlöningsformen

familjetihägg icke blivit upptagen i det föreliggande förslaget,

och i betraktande av att denna avlöningsform genom den de

senare åren beviljade tillfälliga löneförbättringen blivit tillämpad å

ifrågavarande lärarkår, funne riksdagen skäl föreligga för ett sådant

tillägg till Kungl. Maj:ts förslag, som nyssberörda motion avsåge.

38

Kungörelse

,6/o 1918.

Avlöning åt

folkskollärare.

Det borde jämväl erinras, att det vore ett synnerligen litet antal

lärare, som det här kunde bliva tal om, att dessa vore stadda på

successiv avskrivning och att följaktligen ett bifall till motionen

icke spelade någon nämnvärd roll i kostnadshänseende. Riksdagen

hade följaktligen på det sätt biträtt nyssberörda motion, att för

manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig

biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1

januari 1919, avlöningen skulle utgå med 200 kronor utöver vad

lärare tillhörande småskollärarkåren i allmänhet åtnjöte.

I övrigt hade riksdagen funnit sig böra bifalla vad av Kungi.

Maj:t föreslagits beträffande den kontanta avlöningen till ifrågavarande

lärarpersonal.

Vad anginge folk- och småskollärares naturaförmåner, delade

riksdagen den uppfattningen, att det syntes vara lämpligt att giva

dithörande stadganden en mot nutida förhållanden bättre svarande

avfattning. Ett reglerande av dessa frågor genom en särskild boställsordning

funne sig riksdagen böra godtaga, Vid prövning av det

härutinnan framlagda förslaget hade riksdagen ansett sig kunna biträda

de huvudgrunder, på vilka detsamma vore fotat; dock syntes

de erinringar, som av löneregleringskommittén framställts, vara förtjänta

av närmare beaktande, och hade desamma jämväl vunnit anslutning

från riksdagens sida, Särskilt ville riksdagen erinra om

den varsamhet, som syntes vara av nöden, då det gällde meddelande

av erforderliga övergångsbestämmelser i ämnet.

Sedan riksdagen sålunda i allt väsentligt bifallit Kungl. Maj:ts

framställning angående lönereglering för ifrågavarande lärarpersonal,

utfärdades den 16 september 1918 kungörelse angående avlöning åt

lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning

(svensk författningssamling nr 760). De huvudsakliga stadgandena

i denna kungörelse torde höra här återgivas.

§ 1.

‘1. För ordinarie lärare vid folkskola skall avlöningen utgöra 2,100 kronor

för manlig och 1,900 kronor för kvinnlig lärare, vartill kunna, efter respektive fem,

tio och femton år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor för manlig

och 200 kronor för kvinnlig lärare. Dessutom skall ordinarie lärare, i enlighet

med vad därom särskilt är stadgat, åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande

ersättning enligt ortens pris.

39

Övergångsstadgande. Ordinarie lärare, vilken varit å innehavande tjänst anställd

före den 1 januari 1001 och erhåller kofoder in natura eller ersättning därför

till högre belopp än 100 kronor för år, må vara berättigad att vid sålunda

hittills åtnjuten förmån bibehållas, vad ersättningen vidkommer dock ej längre

än vartill beslutet eller överenskommelsen föranleder; skolande, där i enlighet

härmed kofoder in natura eller kofoderersättning utgår, denna förmån anses motsvara

100 kronor av den i detta moment fastställda minimilön.

2. För extra ordinarie och vikarierande folkskollärare skall avlöningen utgöra

1,700 kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare samt dessutom,

i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, fri bostad och bränsle eller

motsvarande ersättning enligt ortens pris.

§ 2.

1. För ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre folkskola

och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tills vidare med

ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall avlöningen utgöra 1,200

kronor, vartill kunna, efter respektive fem, tio och femton år, komma tre ålderstillägg,

vart och ett å 150 kronor. Dessutom skall lärare, som nu nämnts, i enlighet

med vad därom särskilt är stadgat, åtnjuta fri bostad och bränsle eller

motsvarande ersättning enligt ortens pris. Från tillgodonjutande av avlöningsförmåner,

som nu sagts, skall dock undantagas sådan oexaminerad lärare, som

vid den nya löneregleringens ikraftträdande är berättigad till helt ålderdomsunderstöd

eller som blivit antagen efter den 31 december 1907, skolande dylik lärare

åtnjuta avlöning, som i mom. 2 av denna § sägs.

Övergångsstadgande. Lärare vid småskola, vilken den 31 december 1918

innehar anställning tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning,

äger åtnjuta avlöning enligt detta moment utan hinder därav, att han

icke innehar ordinarie befattning.

2. För extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare

vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd

på viss tid eller såsom vikarie, ävensom för sådan ordinarie lärare vid småskola

eller tills vidare anställd lärare, vilken ej äger komma i åtnjutande av avlöningsförmåner

enligt mom. 1 av denna §, skall avlöningen utgöra 1,000 kronor samt

dessutom, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, fri bostad och bränsle

eller motsvarande ersättning enligt ortens pris.

3. För manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig

biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari 1919,

skall avlöningen utgå med 200 kronor utöver vad lärare tillhörande småskollärarkåren

i allmänhet åtnjuter.

Avlöning åt

småskol1

ii rare m. fl.

§ 3.

De i §§ 1 och 2 meddelade bestämmelserna avse av Konung och riksdag Lönens kafastställda

minimilöner och innebära alltså icke hinder för skoldistrikt att, där raktar av miförhållandena

sådant föranleda, bevilja högre avlöning.

40

Tjänstgöringsskyldighet

och ersättning

för övertidsläsning.

Avlöning under

tjänstledighet

m. m.

§ 4.

1. Lärare är skyldig att för den här ovan stadgade avlöningen årligen

tjänstgöra åtta månader, beräknade utgöra 34 72 veckor, eller den kortare tid,

under vilken undervisningen vid skolan på grund av Kungl. Maj:ts medgivande

i särskilda fall skall meddelas.

Pågår undervisningen vid skolan mera än åtta månader om året, skall lärare

för övertidsläsningen erhålla särskild gottgörelse, utgörande för varje månad,

beräknad till 30 dagar, minst en åttondel av den kontanta minimiavlöning, han

enligt denna kungörelse äger åtnjuta.

2. Oavsett vad i mom. 1 av denna § stadgas, vare lärare skyldig att utan

särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgöringsskyldighet, som för honom

kan uppkomma, därest genom beslut av Konung och riksdag förlängning av

den nu lagstadgade årliga undervisningstiden av 34 7* veckor varder för samtliga

skoldistrikt stadgad.

Vidare meddelas i kungörelsen stadganden om skyldighet att underkasta sig

ändrade bestämmelser i fråga om pensionering m. m. (§ f>), om förening av lärartjänst

med annan avlönad befattning (§ 6) samt om avlöningens av- och tillträdande

m. m. (§ 7).

§ 8.

1. Till tjänstledig lärare utgår den kontanta avlöningen enligt följande

särskilda bestämmelser:

a) om läraren erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, äger han

åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med

avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse

stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

b) om läraren erhållit tjänstledighet för att, på grund av särskilt förordnande

eller val, fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller

tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det på Kungl.

Maj:t att bestämma, om och i vad mån han skall vara förpliktad att av sina

kontanta avlöningsförmåner avstå mer än ett belopp, motsvarande en tredjedel

av den för honom i denna kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

c) om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning, än som under a)

och b) i detta moment sägs, äger han rätt att åtnjuta de honom eljest tillkommande

kontanta avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den

i denna kungörelse stadgade kontanta avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vikarierande lärare; dock att lärare,

som vikarierar å ledig befattning, äger att, därest han erhållit tjänstledighet på

grund av styrkt sjukdom, åtnjuta honom eljest tillkommande arvode med avdrag

av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse

stadgade kontanta avlöningen.

2. Under åtnjuten tjänstledighet äger lärare bibehålla honom tillkommande

naturaförmåner eller ersättning för sådana.

Åt vikarie för lärare, som är tjänstledig på grund av styrkt sjukdom, skall

41

bostad och bränsle eller ersättning därför tillhandahållas av skoldistriktet, som

ock med det belopp, som av skoldistriktet bestämmes, bör lämna gottgörelse för

resekostnad, där sådan ifrågakommer.

Lärare, som är tjänstledig av annan anledning än styrkt sjukdom, skall

tillhandahålla vikarien bostad och bränsle eller ersättning därför; åliggande emellertid

skoldistriktet att ansvara för att vikarien erhåller sagda förmåner.

§ 9.

Avlöning må ej utgå till lärare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring

utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat

styrka giltigt förfall.

Härefter meddelas föreskrifter om uppflyttning i högre lönegrad (§ 10)

samt om skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt (§ 11).

Där folkskollärartjänst är förenad med organist- och klockarbefattning eller

med prästerlig befattning, äger den, som innehar de förenade tjänsterna, uppbära

de för dessa anslagna lönerna oavkortade. Innehavare av förenade folkskollärar-

samt organist- och klockarbefattningar skall dock vara förbunden att

själv avlöna sin medhjälpare för bestridande av de båda sistnämnda befattningarna

(§ 12).

Angående avlöningens utbetalande meddelas särskilda bestämmelser (§ 13).

I fråga om statsbidrag gälla bland annat följande föreskrifter:

§ 14.

Till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda

lärarpersonalens avlöning skall skoldistrikt av statsmedel erhålla bidrag, bestämt

i förhållande till den lagstadgade kontanta avlöningen på sätt här nedan sägs,

därvid skall iakttagas, att statsbidrag icke utgår för längre undervisningstid än

åtta månader om året.

§ 15.

1. För ordinarie folkskollärare skall statsbidraget för år, med iakttagande

av de i § 17 mom. 1 och 2 givna särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp

motsvarande:

a) nio tiondelar av grundlönen för kvinnlig lärare samt, om läraren är man,

därutöver hela skillnaden mellan grundlönen för manlig och för kvinnlig lärare;

samt

b) det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara berättigad.

2. För extra ordinarie folkskollärare skall statsbidraget för år utgå med ett

belopp motsvarande nio tiondelar av arvodet för kvinnlig lärare samt, om läraren

är man, därutöver hela skillnaden mellan arvodet för manlig och för kvinnlig

lärare.

Tid, för vilken

statsbidrag

utgår.

Grunder för

statsbidrag

åt folkskollärare.

6

42

Grunder för

statsbidrag åt

småskollärare

m. fl.

3. För vikarie å ordinarie folkskollärartjänst och å extra ordinarie folkskollärartjänst

skall statsbidraget för år, med iakttagande av de i § 17 mom. 3

givna särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp motsvarande:

a) om tjänsten är ledig eller om innehavaren av tjänsten åtnjuter tjänstledighet

utan att jämlikt § 17 mom. 1 b) eller c) statsbidrag utgår till hans avlöning:

nio tiondelar av arvodet för kvinnlig vikarie å tjänsten samt, om vikarien

är man, därutöver hela skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnbg vikarie

å tjänsten;

b) om innehavaren av tjänsten erhållit tjänstledighet av anledning, som i

§ 17 mom. 1 a) sägs: så stor del av vikariatsarvodet, som Kungl. Maj:t med

iakttagande av vad i § 17 mom. 2 sägs, för det särskilda fallet bestämt skola av

statsmedel utgå; samt

c) om innehavaren av tjänsten eller, därest tjänsten är ledig, den, som under

ledigheten uppehåller densamma, erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom:

det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått,

erfordras till arvode åt vikarien;

d) om jämlikt § 17 mom. 1 b) eller c) statsbidrag utgå till den tjänstledige

lärarens avlöning och vikarien är man: skillnaden mellan arvodet för manlig och

kvinnlig vikarie å tjänsten.

§ 16.

1. För ordinarie lärare vid småskola samt för annan lärare vid småskola, som

äger åtnjuta avlöning efter samma grunder som ordinarie lärare vid sådan skola,

ävensom för lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, som

blivit anställd tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning,

skall statsbidraget för år, med iakttagande av de i § 17 mom. 1 och 2 givna

särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp motsvarande:

a) nio tiondelar av grundlönen för småskollärare i allmänhet samt i de särskilda

fall, där manlig lärare blivit anställd före den 1 januari 1919, den sådan

lärare tillkommande särskilda avlöningsförhöjning; samt

b) det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara berättigad.

2. För extra ordinarie lärare vid småskola, vilken icke äger åtnjuta avlöning

efter samma grunder som ordinarie lärare vid sådan skola, ävensom för

lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd

på viss tid, skall statsbidraget för år utgå med ett belopp motsvarande nio

tiondelar av arvodet för sådan lärare i allmänhet samt i de särskilda fall, där

manlig lärare blivit anställd före den 1 januari 1919, den sådan lärare tillkommande

särskilda avlöningsförhöjning.

3. För vikarie å lärartjänst vid småskola, lärartjänst vid mindre folkskola eller

tjänst som biträdande lärare vid folkskola skall statsbidraget för år, med iakttagande

av de i § 17 mom. 3 givna särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp motsvarande:

a) om tjänsten är ledig eller om innehavaren av tjänsten åtnjuter tjänstledighet

utan att jämlikt § 17 mom. 1 b) eller c) statsbidrag utgår till hans avlöning:

nio tiondelar av arvodet för vikarie å tjänsten;

b) om tjänstens innehavare erhållit tjänstledighet av anledning, som i §

43

17 mom. 1 a) sägs: så stor del av vikariatsarvodet, som Kungl. Maj:t, med iakttagande

av vad i § 17 mom. 2 sägs, för det särskilda fallet bestämt skola av

statsmedel utgå;

c) om tjänstens innehavare eller, därest tjänsten är ledig, den, som under

ledigheten uppehåller densamma, erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom:

det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått,

erfordras till arvode åt vikarien;

d) om jämlikt § 17 mom. b) eller c) statsbidrag utgår till den tjänstledige

lärarens avlöning och vikarien är man: skillnaden mellan arvodet för manlig och

kvinnlig vikarie å tjänsten.

§ 17.

]. I fråga om statsbidrag, som avses i § 15 mom. 1 och § 16 mom. 1,

skall särskilt iakttagas:

a) att, om läraren erhållit tjänstledighet för att, på grund av särskilt förordnande

eller val, fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens

tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, det skall ankomma

på Kungl. Maj:t att, med iakttagande av vad i mom. 2 av denna § sägs,

bestämma, om och i vad mån bidrag av statsmedel skall till lärarens avlöning

utgå;

b) att, om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än på grund

av styrkt sjukdom eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra

offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra

hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning, därest

ledigheten omfattat mer än sex veckor under ett och samma kalenderår, ej skall

utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant må utan

hinder -av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören icke ansett

sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till den tjänstledige lärarens avlöning,

skolöverstyrelsens medgivande erhållits; samt

c) att, om läraren uppnått den för erhållande av hel pension eller helt ålderdomsunderstöd

stadgade levnadsåldern, statsbidrag till hans avlönande icke

skall utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant må

utan hinder av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören icke

ansett sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till sådan lärare, skolöverstyrelsens

medgivande erhållits.

2. Vid bestämmandet av statsbidrag dels till avlöning åt sådan lärare, som

erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra

offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos

riksdagen, dess utskott eller revisorer, dels till arvode åt den för honom förordnade

vikarien skall hänsyn tagas därtill, att ingen ändring må komma att ske i

fråga om det kontanta belopp, som det eljest åligger skoldistriktet att tillskjuta

till avlöningen åt den lärare, som erhållit nämnda tjänstledighet.

3. I fråga om statsbidrag, som avses i § 15 mom. 3 och § 16 mom. 3,

skall särskilt iakttagas, att statsbidrag till vikariens avlönande, för det fall att

till vikarie antagits redan pensionerad lärare, skall utgå endast för så vitt folk

-

Särskilda be

stämmelser

och villkor

beträffande

statsbidrag.

44

skolinspektören vitsordar vikariens lämplighet, samt för det fall, att vikarien icke

äger vederbörlig behörighet till tjänsten, endast för så vitt folkskolinspektören

vitsordar, att vikarie, som äger sådan behörighet, icke kunnat erhållas samt att

vikarien befunnits duglig.

För erhållande av statsbidrag enligt ovan angivna grunder äro ytterlisrare

eu del villkor stadgade (§ 18).

Vidare angivas i författningen vissa omständigheter, som icke skola utgöra

hinder för utbekommande av statsbidrag, ävensom en del närmare föreskrifter

rörande statsbidragets beräknande (§ 19).

Härefter meddelas i författningen föreskrifter om läkarbetyg för på grund

av sjukdom tjänstledig lärare (§ 20) samt om rekvisition och utbetalande av

statsbidrag (§ 21).

Med folkskola avses i kungörelsen egentlig folkskola, och vad där finnes

föreskrivet med avseende på lärare skall, där ej i särskilda fall annorlunda sägs,

äga tillämpning på såväl manlig som kvinnlig lärare (§ 22).

Slutligen gäller följande övergångsstadgande:

Ordinarie folkskollärare, som tillsatts före den 1 januari 1919, ävensom lärare

vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola,

vilken före den 1 januari 1919 erhållit den fastare anställning, som avses i §

24 mom. 3 och § 33 mom. 2 av folkskolestadgan i deras hittillsvarande lydelse,

skall, därest han icke ingår på den nya löneregleringen och därvid fästade villkor

och bestämmelser samt därom före den 15 december 1918 gör skriftlig anmälan

hos vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse, åtnjuta avlöning och pension eller

ålderdomsunderstöd enligt hittills gällande bestämmelser, och skall i sådant fall

statsbidrag till lärarens avlöning även efter den 1 januari 1919 utgå efter därförut

gällande grunder.

Med avseende å innehållet i §§ 8 samt 15—17 i denna kungörelse

torde få erinras, hurusom numera blivit genom kungörelse

den 16 maj 1919 (svensk författningssamling nr 252) i enlighet med

riksdagens beslut förordnat, att i fråga om avlöning och statsbidragunder

tjänstledighet för tjänstgöring till rikets försvar för lärare

vid egentlig folkskola, mindre folkskola och småskola (samt vid högre

folkskola och kommunal mellanskola) ävensom i fråga om statsbidragunder

dylik ledighet till avlönande av vikarie för lärare, som nu

nämnts, må tills vidare gälla samma bestämmelser, beträffande avlöning

och statsbidrag, som äro stadgade i fråga om sådan lärare

och vikarie för honom under tjänstledighet för sjukdom.

Boställsord- Boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor utni7eptember8

färdades den 18 september 1918 (svensk författningssamling nr 792).

1918.

45

Författningen innehåller detaljerade bestämmelser angående tjänstebostadens

läge, rummens antal, golvyta och höjd, tjänstebostadens

inredning, till tjänstebostad hörande utrymmen, vatten, bränsle, trädgård,

utfartsväg, tjänstinnehavares åligganden, av- och tillträdcssyn,

naturaförmånernas avträdande och ersättning för bristande naturaförmåner.

Här torde endast få erinras, att enligt boställsordningens

föreskrifter tjänstebostad skall innehålla: för ordinarie manlig

folkskollärare minst tre i lämplig, direkt förbindelse med varandra

stående rum och kök med en sammanlagd golvyta av omkring

90 kvadratmeter; för ordinarie kvinnlig folkskollärare minst två i

lämplig, direkt förbindelse med varandra stående rum och kök med en

sammanlagd golvyta av omkring 65 kvadratmeter; samt för annan

lärare minst ett rum och kök i direkt förbindelse på samma botten

med en sammanlagd golvyta av omkring 45 kvadratmeter. Tjänstebostad

skall i regel vara förlagd till särskilt hus i skolans närhet.

Den nya boställsordningen har trätt i kraft den 1 januari 1919,

dock att genom särskilda övergångsbestämmelser vissa medgivanden

lämnats i fråga om de nya föreskrifternas tillämpning.

Sedan 1918 års lagtima riksdag vidare, med bifall till Kung!

Maj:ts framställning (proposition nr 336), beslutat dels öka anslaget

till bidrag till folkskollärarnas pensionering dels anvisa ett nytt anslag

till pensionsavgifter till folkskollärarnas pensionsinrättning, utfärdades

den 6 december 1918 kungörelse (svensk författningssamling

nr 1092) om ändring av vissa bestämmelser i förordningen och

reglementet angående folkskollärarnas pensionsinrättning. Däri föreskrevs

bland annat, att den skoldistrikt dittills åliggande förbindelse

att för lärartjänst vid egentlig folkskola erlägga pensionsavgift med

fem procent av tjänstens delaktighetsbelopp skulle därefter åligga

statsverket, samt att pensionsåldern för, bland andra, samtliga lärare

vid rikets folkskolor skulle utgöra 60 levnadsår.

En mera ingripande omläggning av pensionsförhållandena för

folk- och småskolornas lärarpersonal har genomförts vid 1919 års lagtima

riksdag, då, i samband med en ombildning av folkskollärarnas

pensionsinrättning m. fl. anstalter till en ”statens anstalt för pensionering

av folkskollärare med flera”, Kungl. Maj:t bemyndigades

att för den nya anstalten utfärda reglemente i huvudsaklig överensstämmelse

med framlagt förslag.

Ändrade

grunder för

pensioneringen.

46

Extra krigstidstillägg

för

senare halvåret

1918.

Den alltjämt fortgående prisstegringen föranledde emellertid

Kungl. Maj:t att, innan den definitiva löneregleringen med 1919 års

ingång trätt i kraft, till 1918 års urtima riksdag avlåta särskilda

propositioner om beredande av extra krigstidstillägg för senare halvåret

1918 åt befattningshavare vid folk- och småskolor samt vissa

andra läroanstalter.

Sedan centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 oktober 1918 gjort framställning

i ämnet, såvitt angick lärare vid folk- och småskolor, avgav

folkskolöverstyrelsen den 23 oktober 1918 utlåtande över denna framställning

och hemställde därvid om förslag till riksdagen angående

beviljande åt nämnda lärarpersonal av ytterligare tillfällig löneförbättring

för år 1918.

Överstyrelsen anförde därvid, att enligt överstyrelsens mening

en hjälp åt folkskolans lärare, om den skulle bliva allmän, måste

utgå av statsmedel, och borde denna hjälp få form av en skålig

förhöjning av den tillfälliga löneförbättring, som av staten för år

1918 beviljats ifrågavarande lärare. Vad anginge beloppet av den

sålunda ifrågasatta, ytterligare löneförbättringen för lärare vid folkskola

eller småskola, uttalade sig överstyrelsen för att detsamma

måtte bestämmas till hälften av det belopp, som sådan lärare redan

ägde att uppbära i tillfällig löneförbättring för år 1918.

Vid avlåtande till riksdagen av proposition i ämnet (nr 11) uttalade

föredragande departementschefen, att han för egen del funne

det vara av behovet påkallat, att jämväl lärare och lärarinnor vid

egentliga folkskolor och småskolor erhölle någon ytterligare hjälp

av statsmedel till lättande i någon mån av de bekymmer och svårigheter,

som den senaste tidens prisstegringar för dem medfört.

Denna hjälp syntes lämpligen böra tilldelas ifrågavarande lärarpersonal

i form av ett extra krigstidstillägg, utgående för senare hälften

av år 1918, och borde detta tillägg bestämmas till hälften av det

belopp, varmed den tillfälliga löneförbättringen enligt kungörelsen

den 22 september 1917 till honom utginge. Beträffande det extra

krigstidstillägget syntes i övrigt böra i tillämpliga delar gälla samma

bestämmelser, som angående den tillfälliga löneförbättringen vore

stadgade i nyssberörda kungörelse.

47

Det av Kung!. Maj:t föreslagna extra krigstidstillägget skulle

sålunda beräknas för tiden från och med den 1 juli 1918 till årets

slut och för denna tid utgå för folkskollärare med 300 kronor åt

lärare, som vore familjeförsörjare, och med 200 kronor åt annan

lärare samt för lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och

biträdande lärare vid folkskola med 200 kronor åt lärare, som vore

familjeförsörjare, och med 125 kronor åt annan lärare.

I vissa inom riksdagen väckta motioner påyrkades höjning i de

av Kungl. Maj:t föreslagna beloppen.

Riksdagen anförde i skrivelse (nr 10), att riksdagen — som beträffande

Kung]. Maj:ts förslag rörande extra krigstillägg åt derå

olika slag av befattningshavare i statens tjänst beslutat åtgärder av

mera vittgående art, än som föreslagits av Kungl. Maj:t — med

hänsyn till de svårigheter en stor del av denna lärarpersonal genom

den senaste tidens oavbrutna prisstegringar råkat i, även i fråga om

dessa personalgrupper ansett sig böra undersöka, huruvida icke en

höjning av de utav Kung]. Maj:t föreslagna tilläggsbeloppen borde

äga rum. Härvid hade riksdagen icke kunnat underlåta att uppmärksamma,

det kommunerna ofta lämnat lärarpersonal vid folkoch

småskolor dyrtids bidrag med i vissa fall högst avsevärda belopp.

Då riksdagen icke kunnat vinna kännedom om i vilken utsträckning

detta skett och då dessutom nämnda befattningshavare icke vore att

betrakta som statstjänare i egentlig mening, hade riksdagen ansett

sig endast i mindre omfattning kunna företaga höjning uti de av

Kung]. Maj:t angivna tilläggsbeloppen. Beträffande storleken av den

ifrågasatta förhöjningen hade riksdagen med hänsyn härtill icke

kunnat biträda de motionsvis framställda förslagen, utan hade riksdagen

ansett sig böra stanna vid en förhöjning av det extra krigstidstillägget

med 50 kronor till varje befattningshavare. Till folkskollärarej

som vore familjeförsörjare, skulle således komma att såsom

extra krigstidstillägg utgå 350 kronor och till annan lärare vid

egentlig folkskola 250 kronor. För småskollärare m. fl. skulle motsvarande

belopp bliva 250, respektive 175 kronor. Riksdagen hade

ej förbisett, att även med en sålunda begränsad höjning det extra

krigstidstillägget för lärarne komme att överstiga hälften av den för

hela år 1918 utgående tillfälliga löneförbättringen, medan däremot

48

Dyrtuhtilllägg

för är

1919.

Proposition

nr 372/1919.

riksdagen beträffande befattningshavare i statens tjänst m. fl. bestämt

de extra krigstidsbidragen till hälften av de för hela året utgående

beloppen, men ville riksdagen härvid erinra, att nämnda löneförbättring

för lärarne beslöts redan av 1917 års riksdag, alltså innan

prisstegringen uppnått den höjd, som motiverade fastställandet av

krigstidsunderstödens belopp vid 1918 års lagtima riksdag.

För beredande av extra krigstidstillägg för tiden från och med

den 1 juli till och med den 31 december 1918 åt sådana befattningshavare,

som avsåges i kungörelsen den 22 september 1917

(svensk författningssamling nr 665) angående tillfällig löneförbättring

åt lärare vid folkskolor och småskolor, anvisade sålunda riksdagen

å extra tilläggsstat för år 1918 under åttonde huvudtiteln ett förslagsanslag

å 5,290,000 kronor.

Kungörelse i ärendet utfärdades den 6 december 1918 (svensk

författningssamling nr 960).

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, genomfördes

vid 1918 års lagtima riksdag definitiv lönereglering för lärarpersonalerna

vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter, att träda i kraft

från 1919 års början. Dyrtidens fortsatta tryck gjorde det emellertid

nödvändigt att även hos 1919 års lagtima riksdag begära anslag till

lönetillägg åt nämnda personal för det löpande året. Proposition i

ärendet (nr 372) avläts den 11 mars 1919 till riksdagen, varvid föredragande

departementschefen anförde bland annat följande:

De svåra förhållanden, varmed under kristiden löntagare av alla

slag haft att kämpa, vore ännu långt ifrån till ända. Allt fortfarande

ställdes avsevärda anspråk på staten för tillgodoseende av dess

tjänstemän, och till årets riksdag vore ställd i utsikt framställning

om dyrtid still ägg och dyrtidshjälp åt statens befattningshavare. Billigheten

syntes kräva, att staten även beträffande de kommunala och

andra tjänstinnehavare, varom nu vore fråga, fortsatte på den väg,

som en gång beträtts, och genom dyrtidstillägg för år 1919 sökte

biträda dem i den verkligen bekymmersamma ställning, vari de på

grund av dyrtiden befunne sig.

Vid bedömande av frågan, på vad sätt och i vilken utsträckning

detta dyrtidstillägg borde utgå, ansåge departementschefen från

början kunna fastslås, att de allmänna grundsatser, som varit gäl

-

49

laude och eventuellt komme att föreslås för utgående av dyrtidstillägg

åt statens befattningshavare, icke i förevarande fall kunde

tillämpas. En sådan tillämpning skulle nämligen medföra konsekvenser,

vilka i såväl ekonomiska som andra hänseenden icke läte

sig för det dåvarande överskåda. Vid övervägande av spörsmålet

rörande de lämpligaste formerna för det dyrtidstillägg, departementschefen

vore sinnad föreslå, ävensom i vilken utsträckning detsamma

skäligen kundo anses böra utgå, hade departementschefen stannat

för att tillstyrka i stort sett enahanda grunder som de, enligt vilka

1918 års tillfälliga löneförbättring utgått och utginge till de olika

lärarkårerna.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse hade centralstyrelsen

för Sveriges allmänna folkskollärarförening anhållit om åtgärders

vidtagande för beredande åt lärarpersonalen vid folk- och småskolor

av krigstidstillägg och krigstidshjälp för år 1919 i så nära överensstämmelse

som möjligt med de grunder, efter vilka sådant dyrtidstillägg

kunde varda beviljat åt statens tjänstemän. Till stöd för

framställningen hade åberopats, bland annat, de allbekanta av kristiden

förorsakade exceptionella förhållandena, varjämte framhållits,

att man i förevarande avseende ej torde hava att bygga på bidrag

från vederbörande kommuner. Över denna framställning hade folkskolöverstyrelsen

den 17 oktober 1918 avgivit utlåtande och i sin

hemställan anslutit sig till vad av centralstyrelsen föreslagits. Överstyrelsen

hade närmare utvecklat de skäl, som kunde tala för bifall

till ifrågavarande äskande; så påpekade överstyrelsen bland annat

de svårigheter, dyrtiden medfört för folkskolans lärare, och framhöll,

hurusom i ekonomiskt hänseende folkskoleväsendet småningom blivit

i eminent mening en statsangelägenhet, där endast tillsättningsförhållandena

och den gängse uppfattningen gjorde ifrågavarande lärare

till kommunens tjänstemän, samt erinrade om den förhandenvarande

lärarbristen, vartill en av de medverkande orsakerna enligt överstyrelsens

mening vore att söka i de ogynnsamma ekonomiska förhållandena.

Förnekas kunde ej, yttrade departementschefen, att tungt vägande

skäl talade till förmån för ett mer effektivt tillgodoseende av folkskolans

lärarpersonal i den riktning, som i berörda skrivelser angivits,

men hade departementschefen, på sätt förut framhållits, av

framför allt statsfinansiella skäl sett sig nödsakad att stanna vid att

7

50

Motion.

för ifrågavarande dyrtidstillägg förorda enahanda grunder som de,

enligt vilka 1918 års tillfälliga löneförbättring utgått. Rätt torde

medgivas Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga närmare föreskrifter.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ärendet, vilken avfattades

i enlighet med departementschefens mening, väcktes inom

andra kammaren av ett flertal lärarrepresentanter en motion (nr

421), vari andra grunder framlades för beredande av dyrtidstillägg

åt den ifrågavarande lärarpersonalen. Då denna motion angiver

helt nya riktlinjer, vilka i viss mån blivit följda även i sedermera,

inkomna framställningar i ämnet, anse sig de sakkunniga böra här

lämna en redogörelse för det väsentliga i dess innehåll.

Det måste villigt erkännas, yttra motionärerna, att staten särskilt

genom den vid 1918 års lagtima riksdag beslutade löneregleringen

för folkskolans lärare visat sig behjärta dessa lärares behov

av förbättrade löneförhållanden. Tyvärr hade den erhållna hjälpen

på grund av penningvärdets ständigt fortgående fall visat sig alltmer

illusorisk. De lönebelopp, som år 1918 beviljades, överensstämde på

det hela taget med löneregleringskommitténs förslag. Detta framlades

visserligen icke förrän i februari 1918. Men då tydligen långtid

erfordrats för utgestaltningen av alla detaljer i förslaget, sedan

huvudgrunderna blivit fastslagna, ansåge sig motionärerna med visshet

kunna utgå ifrån att kommittén intagit sin ståndpunkt beträffande

avlöningsbeloppen redan under senare delen av år 1917. Sedan

dess hade emellertid, såsom inhämtades av socialstyrelsens uppgifter,

penningvärdet nedgått med bortemot hälften. Det vore därför uppenbart,

att den tryggade ekonomiska ställning, som staten genom löneregleringen

velat bereda lärarkåren, icke kunnat vinnas, utan att

trängande behov av ytterligare hjälp förelåge.

Nu hade emellertid det bistånd från kommunerna, som förut

dock i ett ej ringa antal fall genom beviljade dyrtidstillägg kommit

lärarna till del, under år 1919 till stor del försvunnit. Det vore

nämligen ett betydligt mindre antal kommuner, som för detta år

beslutat sådana dyrtidstillägg. Anledningarna härtill vore flera.

Säkerligen hade tillkomsten av den nya löneregleringen inverkat

härutinnan. Vidare hade kommunernas utgifter under kristiden

alltmer stegrats, och de hade därför ansett sig böra draga in sådana

anslagsposter, till vilka de icke varit absolut förpliktade, och till

51

dessa hade tydligen dyrtidstil läggen till folkskolans lärare räknats.

Följden härav hade blivit, att just i de mest skattetyngda kommunerna,

där lärarnas utgifter för skatter voro oproportionerligt störa,

lärarna icke erhållit någon hjälp i dyrtiden, varför dessa kommuner

hade mycket svårt att förvärva och behålla lärare vid sina skolor.

Slutligen hade tvivelsutan det förhållandet, att staten beviljat dyrtidstillägg

även åt ifrågavarande lärare, övat väsentligt inflytande

på kommunernas ställning till frågan om kommunala tillägg. Man

hade därmed ansett det vara i princip fastslaget, att det vore staten,

som på förevarande område borde träda emellan.

Med hänsyn till de nu berörda omständigheterna vore det icke

underligt, att kommunala dyrtidstillägg åt lärarna utginge i betydligt

mindre utsträckning för år 1919 än för år 1918. Detta bestyrktes

på ett otvetydigt sätt av en utredning, som åvägabragts av centralstyrelsen

för Sveriges allmänna folkskollärarförening. Av denna utredning

hade motionärerna varit i tillfälle att taga del och ville ur

dess resultat anföra följande.

Ifrågavarande utredning omfattade uppgifter från 1,980 av landets

omkring 2,500 skoldistrikt. Bland de föreliggande uppgifterna

avsåge 98 städer och köpingar. I 60 av dessa hade dyrtidstilläggen

utgått med fixa belopp och under år 1918 i regel kommit alla kategorier

av lärare till del. År 1919 däremot hade endast hälften av

samma distrikt beviljat några dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, och

samtidigt hade dessa i ett betydande antal fall utgått med avsevärt

lägre belopp än under år 1918. Sålunda utgjorde procentsiffran av

dyrtidstillägg överstigande 500 kronor: beträffande folkskollärare år

1918 31,6 och år 1919 23,3, beträffande folkskollärarinnor respektive

23,5 och 11,1 samt beträffande småskollärarinnor respektive 17,2

och 3,2.

Beträffande övriga 38 städer eller köpingar utgingo dyrtidstillläggen

under år 1918 i 27 fall med ett fast tillägg, s. k. grundplåt,

som med ett undantag utgjorde mellan 365 och 200 kronor, samt

därutöver ett tillägg, varierande för olika samhällen från 331/3 procent

till 15 procent å lönen. I vissa fall beräknades dock det procentuella

tillägget icke å ersättningen för bostad och bränsle eller

inskränkte sig till att omfatta endast den del av lönen, som utginge

från kommunen. Övriga 11 städer beviljade endast procentuellt tilllägg,

uppgående till högst 40 procent, lägst 15 procent. Under

52

senare halvåret 1918 tillkom beträffande 10 städer ett extra tillägg,

vanligen beräknat efter samma grunder, som av riksdagen fastställts

för statens tjänstemän, men å andra sidan utgick i ett ungefär lika

stort antal fall under årets första kvartal ett dyrtidstillägg av blott

15—20 procent. ,

För år 1919 hade visserligen i ett mindre antal städer det procentuella

dyrtidstillägget blivit höjt, men därvid borde särskild hänsyn

tagas till den omständigheten, att dessa städers lärarpersonal ej

fått sina löneförmåner definitivt reglerade samt att ersättningen för

bostad och bränsle i regel bibehållits vid samma belopp, som fastställts

redan år 1906. Det torde under sådana omständigheter få

anses självfallet, att det utgående dyrtidstillägget i stor omfattning

endast kunde anses kompensera en dåmera alldeles otillräcklig ersättning

för lärarpersonalen lagligen tillförsäkrade naturaförmåner.

Vad åter beträffade landsbygden, förelåge uppgifter från 1,882

skoldistrikt. Av dessa beviljade 1,512, eller 80,3 procent, dyrtidstillägg

med större eller mindre belopp under år 1918, medan 370

kommuner, motsvarande 19,7 procent, under nämnda år icke beviljade

något som helst tillägg åt lärarpersonalen. År 1919 däremot

hade att uppvisa en synnerligen omfattande minskning beträffande

antalet kommuner, som beviljat dyrtidstillägg. Sålunda utginge

dylikt tillägg nu allenast inom 588 kommuner, vilket i procent räknat

utgjorde 61,2, medan 1,294 kommuner, eller 68,8 procent, icke

utbetalade något dyrtidstillägg åt lärarkåren. *

Under år 1918 förekommo dyrtidstillägg till folkskollärare inom

1,379 kommuner men år 1919 blott inom 547. Motsvarande antal utgjorde

för folkskollärarinnor under de olika åren 672 och 284 samt

beträffande småskollärare och -lärarinnor 1,433 och 559 kommuner.

Av dessa och övriga siffror ansåge motionärerna framgå, att

man icke kunde förvänta, att kommunerna skulle bringa den hjälp

i de brydsamma ekonomiska förhållandena, som lärarkåren behövde.

Skulle denna hjälp bliva allmän och rättvis, torde den enda utvägen

vara, att staten i lämplig utsträckning åtoge sig densamma. Att

så borde ske, kunde också sägas numera vara av statsmakterna erkänt,

då riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beviljat krigstidstillägg

även åt folkskolans lärare för senare hälften av år 1918 samt förslag

nu förelåge om liknande bidrag för år 1919.

53

Motionärerna ansåge sig emellertid icke böra påyrka, att dyrtidstillägg

och dyrtidshjälp skulle utgå med samma belopp till folkskolans

lärare som till statens befattningshavare. Skäl syntes nämligen

kunna anföras för att dessa belopp sattes lägre.

Till en början funne motionärerna det uppenbart, att dyrtidstillägg

icke borde utgå å bostads- och bränsleersättning, där sådan

lämnades, enär denna avlöningspost påvilade skoldistrikten. Vidare

syntes det motionärerna självklart, att här borde tillämpas den grundsats,

som i proposition nr 225 till 1919 års lagtima riksdag föreslagits

beträffande dyrtidstillägg och dyrtidshjälp åt befattningshavare i

statens tjänst, nämligen att, där avlöning bestredes dels av statsmedel

och dels av andra medel, dyrtidstillägg skulle beräknas endast å den

del därav, som utginge av statsmedel. Detta innebure ett erkännande

av den riktiga grundsatsen, att det borde tillkomma staten

att genom erforderliga tillskott upprätthålla värdet av de avlöningsförmåner,

den för sin del lämnade, under det att vederbörande

kommuner finge påtaga sig samma förpliktelse beträffande den del

av avlöningen, för vilken de hade att svara.

Motionärerna ville emellertid icke ens, ehuru detta läge närmast

till hands, påyrka, att dyrtidstillägget skulle i förhållande till nämnda

statsbidrag beräknas i samma proportion som den, vari dyrtidstilllägg

till statens befattningshavare skulle utgå i förhållande till dem

tillkommande avlöning. Den avlöning för de sistnämnda, å vilken

dyrtidstillägg skulle utgå, torde väl i regel få anses motsvara det

prisläge, som rådde år 1914. För att det icke skulle kunna sägas,

att motionärerna här komme med några överdrivna anspråk, ville

de utgå från det antagandet, att folkskollärarnas löner motsvarade

ett något högre prisläge, och därför förutsätta, att det grundtal, efter

vilket dyrtidstillägget skulle bestämmas, sattes lägre för folkskolans

lärare än för statstjänarna. Motionärerna hade helt naturligt härvid

även låtit kostnadssynpunkten komma i beaktande. Såsom förut

framhållits, torde man kunna räkna med, att den nu gällande löneskalan

för folkskolans lärare först uppställdes under senare delen av

år 1917. Löneregleringskommittén hade visserligen icke någonstädes

bestämt angivit, att den beräknat de ifrågavarande lönerna efter de

vid nämnda tid rådande prisförhållandena, men av dess framställning

kunde dock skönjas, att den i detta fall räknat med något högre

prisläge än det för år 1914 gällande.

54

Enligt socialstyrelsens uppgifter utgjorde, efter ett indextal beträffande

levnadskostnaderna av 100 för år 1914, motsvarande indextal

166 för september år 1917 och 267 för januari 1919. Detta

innebure, att av den totala höjningen i det närmaste två tredjedelar

komme på tiden efter september år 1917.

Visserligen uppginge den ifrågavarande andelen av höjningen

icke till fullt två tredjedelar, men motionärerna ansåge sig dock

böra stanna vid att föreslå denna proportion. För det första funnes

det ju ingenstädes bestämt utsagt, att man här hade att räkna med

just 1917 års prisnivå. Vidare vore det att märka, att man redan

under år 1917 ansett sig leva under ett abnormt prisläge, vilket

kunde förväntas sjunka, därest normala tider åter inträdde. Det

vore därför högst sannolikt, att man, även om man velat avväga

lönerna efter det förhandenvarande prisläget, vid en lönereglering,

som väl då antagits böra bestå åtskillig tid framåt, icke skulle ansett

sig böra räkna med hela den prisökning, som förelåg. Därtill komme,

att det ur löneteknisk synpunkt vore av icke ringa vikt att, då det

gällde en så stor kår, få till stånd så enkla beräkningsgrunder som

möjligt. Detta skulle bliva fallet, om dyrtidstillägget i förevarande

fall fastställdes att utgå efter ett grundtal, som utgjorde två tredjedelar

av det grundtal, som gällde för statens befattningshavare, åtminstone

om man i detta senare fall finge räkna med det tal, på

vilket beräkningarna i propositionen nr 225 vore grundade.

Motionärerna ville alltså förorda, att dyrtidstillägg till lärare

vid folkskola för år 1919 finge utgå i det förhållande till dyrtidstillägget

åt statens befattningshavare, som nu angivits.

Det syntes emellertid motionärerna nödvändigt, att, om dyrtidstillägg

i överensstämmelse med vad ovan förordats skulle bliva beslutat,

detsamma liksom för statens befattningshavare borde kompletteras

med dyrtidshjälp. I annat fall skulle tydligen familjeförsörjarna

inom lärarkåren komma i en ytterst ogynnsam ställning.

Ifrågavarande lärare befunne sig nämligen just i det inkomstläge,

som redan från början, då dyrtidsunderstöd fastställdes för statens

befattningshavare, ansetts böra betinga särskilda tillägg åt familjeförsörjare.

Ett viktigt skäl till att särskild dyrtidshjälp beviljades,

läge däri, att Kungl. Maj:ts förslag upptoge högre tillägg åt de

lärare, som vore familjeförsörjare. Så skulle enligt detta förslag ordinarie

folkskollärare med barn under 18 år erhålla 200 kronor högre

55

tillägg än annan folkskollärare. Det syntes motionärerna emellertid

föreligga alla skäl för att, om dyrtidstil lägg beviljades i anslutning

till de grunder, som skulle gälla för statens befattningshavare, motsvarande

överensstämmelse borde genomföras i fråga om de särskilda

familjetilläggen. Motionärerna föresloge därför, att också dyrtidshjälp

borde utgå till lärare vid folkskola med två tredjedelar av de belopp,

som i sådant hänseende föreslagits för statens befattningshavare.

Motionärerna sammanfattade sitt förslag i följande grunder att

gälla beträffande dyrtidstillägg åt lärare vid egentliga folkskolor,

mindre folkskolor och småskolor:

1. Dyrtidstillägg utgår å den del av ifrågavarande lärares avlöning,

som motsvarar det till denna avlöning utgående statsbidraget,

och efter de beräkningsgrunder, som angivas i § 3 av det till propositionen

nr 225 till innevarande års riksdag fogade förslaget till

kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp

åt befattningshavare i statens tjänst, dock att grundtalet i förevarande

fall skall utgöra två tredjedelar av det grundtal, som enligt

§ 2 i nämnda förslag till kungörelse skall av Kungl. Maj:t fastställas.

2. Dyrtidshjälp utgår med belopp, som motsvara två tredjedelar

av de för dyrtidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst i § 9 av

sagda förslag till kungörelse angivna beloppen, och under de förutsättningar,

som i samma paragraf angivas, varvid det grundtal, som

skall vara bestämmande för dyrtidshjälpens belopp, skall vara samma

grundtal, som i detta avseende gäller för befattningshavare i statens

tjänst.

3. För övrigt skall i fråga om dyrtidstillägg och dyrtidshjälp

i tillämpliga delar gälla, vad som i detta hänseende kan varda stadgat

för befattningshavare i statens tjänst.

Beträffande denna motion anförde statsutskottet (utlåtande nr

158), att det i motionen framställda yrkandet om tillämpning på

omförmälda lärarkårer av de grunder i fråga om dyrtidstillägg

och dyrtidshjälp, som föreslagits beträffande statstjänare i allmänhet,

visserligen syntes utskottet i och för sig beaktansvärt, men i betraktande

av förslagets ekonomiska konsekvenser och det dåvarande statsfinansiella

läget som ock med hänsyn till förevarande tjänstemannagruppers

förhållande till vederbörande kommuner icke tillrådligt.

Statsutskottets

utlåtande.

56

Riksdagens

skrivelse.

Riksdagen anmälde sitt beslut i ärendet i skrivelse nr 8 B,

punkt 84, och yttrade därvid följande:

Den väg, som departementschefen anvisat för ett tillgodoseende

av ifrågavarande lärarkårer, syntes riksdagen vara den under förhandenvarande

förhållanden mest framkomliga. Därmed ville riksdagen

dock icke hava sagt, att Knngl. Maj:ts förslag enligt riksdagens

förmenande vore ägnat att giva en tillfredsställande lösningav

frågan. Fastmera ansåge riksdagen fullgiltiga skäl tala för en

höjning av de utav Kungl. Maj:t föreslagna beloppen. Då riksdagen

för statens samtliga befattningshavare beslutat dyrtidstillägg för år

1919, ägnade att enligt riksdagens mening på ett tillfredsställande

sätt tillgodose dessa, syntes riksdagen billigt, att jämväl de lärarkårer,

varom i förevarande proposition vore tal, i något rikligare

mått, än vad Kungl. Maj:ts förslag innebure, av staten erhölle dyrtidstillägg

såsom bidrag till lindrande av kristidens svårigheter. Vad

särskilt anginge lärarna vid folk- och småskolorna, funne riksdagen

en höjning av de utav Kungl. Maj:t föreslagna beloppen så mycket

mer motiverad, som dessa lärare i mycket ringa utsträckning av

vederbörande kommuner tillerkänts dyrtidstillägg utöver sin kontanta

avlöning och i de fall, där så skett, i regel med allt för knappt

tillmätta belopp.

Vid övervägande av storleken av den höjning utöver Kungl.

Majrts förslag, som lämpligen borde vidtagas, hade riksdagen ansett,

att man med hänsyn till de statsfinansiella förhållandena ej kunde

sträcka sig längre än att vidtaga en ökning av de utav Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall ifrågasatta beloppen med 50 procent.

Riksdagen hade vidare väl uppmärksammat, hurusom ett bifall

till förslaget innebure beträffande lärarpersonalerna vid folk- och

småskolor m. fl. läroanstalter ett bibehållande av principen om högre

tillägg åt sådana befattningshavare, vilka vore att i viss mån betrakta

som familjeförsörjare, än åt andra. Om riksdagen också i

frågan om dyrtidstillägg och dyrtidshjälp till befattningshavare i

statens tjänst ansett denna princip böra uppgivas, innebure dess bibehållande

i förevarande fall enligt riksdagens mening icke någon motsättning

mot vad riksdagen beträffande statens tjänstinnehavare beslutat,

enär de grunder på vilka det föreliggande förslaget vilade, vore

helt andra än de, som skulle gälla statstjänstemännen.

För det av riksdagen sålunda beviljade dyrtidstillägget beräknades

ett anslagsbelopp av 12,450,000 kronor.

57

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid

egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor utfärdades den

19 juni 1919 (svensk författningssamling nr 442). Denna kungörelse

är av följande innehåll:

§ 1.

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp

till följande lärare vid egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor,

nämligen:

a) med niohundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är anställd

i egenskap av ordinarie lärare vid egentlig folkskola, under förutsättning att befattningshavaren

vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke uppnått aderton

års ålder; dock att dyrtidstillägg med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig

befattningshavare, vars man lever;

b) med sexhundra kronor dels till varje ordinarie lärare vid egentlig folkskola,

som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i punkt a) omförmälda belopp,

dels ock till extra ordinarie lärare vid egentlig folkskola och till vikarierande

lärare å ordinarie eller extra ordinarie folkskollärarbefattning, dock att sådant

dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare endast under förutsättning, dels att

i fråga om honom samma villkor och bestämmelser i avseende å behörighet eller

av folkskolinspektör vitsordad duglighet äro uppfyllda som de, vilka äro stadgade

beträffande vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig ordinarie eller extra ordinarie

lärare vid egentlig folkskola, dels ock att hans avlöning icke understiger

den minimiavlöning, som för sådan sjukvikarie är stadgad;

c) med sexhundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är anställd

i egenskap av biträdande lärare vid egentlig folkskola, lärare vid mindre folkskola

eller lärare vid småskola, under förutsättning att befattningshavaren vid denna

tidpunkt har eget äkta barn, som icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg

med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars

man lever, ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

d) med trehundrasjuttiofem kronor till varje biträdande lärare vid egentlig

folkskola, lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola, som icke äger

erhålla dyrtidstillägg med det i punkt c) omförmälda belopp, ävensom till vikarie

för sådan lärare, dock att dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare endast

under förutsättning, dels att i fråga om honom samma villkor och bestämmelser

i avseende å behörighet eller av folkskolinspektör vitsordad duglighet äro uppfyllda

som de, vilka äro stadgade beträffande vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig

biträdande lärare vid egentlig folkskola, lärare vid mindre folkskola eller

lärare vid småskola, dels ock att hans avlöning icke understiger den minimiavlöning,

som för sådan sjukvikarie är stadgad.

§ 2.

För åtnjutande av dyrtidstillägg gälla i tillämpliga delar samma villkor,

som enligt kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt

8

Kungörelse

l9/o 1919.

58

lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning äro stadgade

i fråga om lärares avlöning; dock att lärare, vilkens tjänstgöring fortgår utöver

åtta månader av året, icke är berättigad till dyrtidstillägg med högre belopp än

som i § 1 här ovan sägs.

§ 3.

Under de i §§ 1 och 2 här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg

utgå utan hinder därav,

att läraren endast under en del av året innehaft den anställning, för vilken

dyrtidstillägget skall utgå, i vilket fall dyrtidstillägget må utgå för den tid, han

sålunda varit anställd, eller

att undervisningen vid skolan till följd av rådande smittsam sjukdom måst

för någon tid inställas.

§ 4.

Till ordinarie lärare vid egentlig folkskola eller småskola samt till sådan

extra ordinarie eller biträdande lärare vid egentlig folkskola och sådan lärare vid

mindre folkskola eller småskola, som blivit tillsatt tills vidare med ömsesidig rätt

till minst fyra månaders uppsägning, skall dyrtidstillägget utgå efter kalenderår;

till sådan extra ordinarie eller biträdande lärare vid egentlig folkskola och sådan

lärare vid mindre folkskola eller småskola, som antagits på viss tid, ävensom till

vikarierande lärare skall dyrtidstillägget utgå efter lästid.

§ 5.

Dyrtidstillägget utbetalas till vederbörande lärare i samma ordning, som är

stadgad beträffande hans i penningar utgående avlöning i övrigt.

§ 6.

De till dyrtidstillägg åt lärare enligt denna kungörelse utgående medel skola

på rekvisition, som av vederbörande skolråd eller skolstyrelse bör, i huvudsaklig

enlighet med föreskrivet formulär, göras snarast möjligt och senast före utgången

av januari månad år 1920 samt ingivas eller i betalt brev med allmänna posten

insändas, av statskontoret och länsstyrelserna efter vederbörlig granskning utbetalas,

sedan statens vederbörande folkskolinspektör vitsordat riktigheten av de för

dyrtidstilläggens erhållande lämnade uppgifterna.

§ 7:

Vad i denna kungörelse finnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där

ej i särskilda fall annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manliga som kvinnliga

lärare.

Undervisning De sakkunniga anse sig här böra erinra, att statsbidrag utgår

hullig eko .iämväl för undervisning i slöjd och huslig ekonomi vid de skolor,

nom-i. om vilka i detta sammanhang är fråga.

59

Beträffande statsbidrag till undervisning i slöjd voro bestämmelser

meddelade genom kungörelse don 16 juni 1906 (svensk författningssamling

nr 49). Enligt dessa bestämmelser ägde under vissa

förutsättningar skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller

särskild slöjdskola anordnat undervisning i slöjd, att för varje sådan

skola eller för varje slöjdavdelning av statsmedel erhålla till lärarens

eller lärarinnans avlöning ett bidrag, när fråga vore om slöjd för

gossar, efter 60 öre för slöjdtimme med högst 81 kronor och, när

fråga vore om slöjd för flickor, efter 30 öre för slöjdtimme med högst

40 kronor 50 öre.

Enligt riksdagens beslut medgavs för år 1919 tillfällig avlöningsförbättring

åt ifrågavarande slöjdlärare. Grenom kungörelse i ämnet

den 19 juni 1919 (svensk författningssamling nr 518) föreskrevs

i detta hänseende, -att till lärare, som meddelade undervisning i

manlig eller kvinnlig slöjd uti folkskola, mindre folkskola eller särskild

”slöjdskola, för vilken undervisning skoldistrikt åtnjöte bidragav

statsmedel enligt de i kungörelsen den 16 juni 1906 angivna

grunder, finge under år 1919 utgå tillfällig avlöningsförbättring med

ett belopp av 40 öre för slöjdtimme, dock med högst 54 kronor för

varje slöjdavdelning.

Från och med år 1920 gälla med avseende å statsbidrag till

undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild

slöjdskola nya bestämmelser, vilka innebära ytterligare någon löneförbättring

till ifrågavarande lärarpersonal. Enligt beslut av 1919 års

lagtima riksdag (skrivelse nr 8 A, punkt 211) är nämligen såsom

villkor för statsbidrag till avlönande av lärare vid berörda undervisning

stadgat, bland annat, att arvodet åt läraren skall hava utgått

med minst 1 krona 20 öre för varje undervisningstimme.

Angående statsbidrag för undervisning i huslig ekonomi (hushållsgöromål)

var likaledes stadgat i kungörelse den 16 juni 1906

(svensk författningssamling nr 49). Enligt denna kungörelse skulle

skoldistrikt eller skolstyrelse, som i folkskola, högre folkskola eller

folkhögskola eller i särskild anstalt anordnat i skolkök meddelad

undervisning uti huslig ekonomi, under vissa villkor äga att för

varje kurs, som omfattade minst 30 arbetsdagar, fördelade på flera

eller färre veckor med en eller flera arbetsdagar i veckan, erhålla

100 kronor, därav 75 kronor såsom bidrag till lärarinnans avlöning

60

samt 25 kronor såsom bidrag till bestridande av övriga löpande utgifter,

dock ej för lokal och bränsle.

I de för statsbidrags åtnjutande stadgade villkoren vidtogs år

1909 en mindre jämkning (kungörelse den 11 juni 1909, svensk författningssamling

nr 82).

Jämväl för de lärarinnor, om vilka här är fråga, medgavs enligt

riksdagens beslut tillfällig avlöningsförbättring för år 1919.

Grenom kungörelse den 19 juni 1919 (svensk författningssamling nr

519) föreskrevs därom, att till lärarinna, som meddelade undervisning

i huslig ekonomi vid folkskola, högre folkskola eller folkhögskola,

för vilken undervisning bidrag utginge av statsmedel enligt de

i kungörelsen den 16 juni 1906 angivna grunder, finge under år 1919

utgå tillfällig avlöningsförbättring med ett belopp av 75 kronor för

varje kurs om minst 30 arbetsdagar.

Rörande statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola

(eller i särskild anstalt) äro från och med år 1920 nya bestämmelser

meddelade, genom vilka även denna lärarpersonals avlöning

blivit ytterligare i viss mån förbättrad. Riksdagens beslut i

ämnet (skrivelse nr 8 A, punkt 212) stadgar nämligen såsom villkor

för statsbidrag till avlönande av lärarinna vid dylik undervisning

bland annat, att skolkökskursen skall omfatta minst 34 undervisningsdagar

— för flyttande skolkök kan antalet något minskas, dock

icke under 30 — samt att arvode åt lärarinnan skall utgå med

minst 255 kronor för varje kurs.

Enligt den officiella statistiken för redovisningsåret 1917—1918

utgjorde antalet lärare vid folk- och småskolor, som undervisade

såväl i de obligatoriska ämnena som i slöjd, tillhopa 11,209, motsvarande

47,4 % av hela antalet lärare i de obligatoriska ämnena

vid dessa skolor; vidare voro anställda 379 särskilda lärare i manlig

slöjd, 883 särskilda lärare i kvinnlig slöjd och 239 särskilda lärare

i huslig ekonomi.

61

2. Högre folkskolor.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1907 angående anslag till högre

folkskolor, § 2, skulle lärare, som i vederbörlig ordning erhållit ordinarie

anställning vid sådan skola, av skolområdet förses med tjänlig

bostad och nödigt bränsle eller ersättning därför samt därutöver

i årlig lön åtnjuta, manlig lärare minst 1,500 kronor och tre ålderstillägg

å 300 kronor vartdera samt kvinnlig lärare minst 1,400 kronor

och tre ålderstillägg å 200 kronor vartdera.

Vidare var genom kungörelsen den 13 juni 1902 angående avlönande

av vikarie för lärare vid högre folkskola under tjänstledighet

på grund av sjukdom, § 1, sådan denna paragraf lydde eldigt kungörelsen

den 28 juni 1907, stadgat, att — därest vid högre folkskola,

till vilken understöd av statsmedel utginge, anställd ordinarie

eller extra ordinarie lärare i läsämnen, vilken hade en tjänstgöringsskyldighet

av minst 24 timmar i veckan, på grund av sjukdom åtnjöte

tjänstledighet och för anställning vid högre folkskola behörig

vikarie vore för honom förordnad under oavbrutet minst en månad

av den för skolan fastställda undervisningstiden — vikarien, för så vitt

statsbidrag till hans avlönande skulle kunna erhållas, skulle för den

tid, varunder hans förordnande varade, åtnjuta arvode, manlig lärare

efter minst 190 kronor och kvinnlig lärare efter minst 180 kronor

för läsmånad, varje månad beräknad till 30 dagar, varjämte vikarien

skulle förses med tjänlig, skolan närbelägen bostad, bestående

av ett eller två rum, med vedbrand, eller ock erhålla ersättning

därför, beräknad efter minst 100 kronor för den för skolan bestämda

årliga undervisningstiden, ävensom med belopp, som av skoldistriktet

bestämdes, undfå gottgörelse för resekostnad, där sådan ifrågakomme.

I § 2 mom. 2 av kungörelsen den 13 juni 1902 stadgades, att

för utbekommande av statsbidrag hinder ej skulle möta därav, att

Lärarpersonalens

avlöning

enligt

1907 års lcun

görelse m. fl.

författningar.

62

vikarien ej förvärvat sig behörighet att antagas till lärare vid högre

folkskola, därest folkskolinspektören vitsordade, att vikarien befunnits

duglig samt att behörig vikarie ej kunnat erhållas.

Enligt § 8 i sistnämnda kungörelse skulle de sålunda meddelade

bestämmelserna icke gälla i fråga om tjänstledighet, som åtnjötes

av vikarierande lärare, utom i det fall att denne uppehölle

tillfälligtvis ledig befattning.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1907 angående anslag till högre

folkskolor, § 1 mom. 1, sådant detta moment lydde enligt kungörelsen

den 12 september 1913, kunde statsunderstödet för varje högre

folkskola under vissa angivna villkor utgå

dels till högst dubbla beloppet av vad till skolan i distriktet

sammanskötes, dock högst 1,200 kronor årligen för varje årsklass

och för varje skola ej överstigande 4,800 kronor om året, samt ytterligare

1,200 kronor för år till parallellavdelning av årsklass, dock

att sådant understöd finge utgå till endast en parallellavdelning av

en och samma årsklass och att, om sådant understöd skulle kunna

erhållas, sammanlagda antalet lärjungar i årsklassens båda avdelningar

skulle utgöra minst 36,

dels ock därutöver två tredjedelar av ålderstilläggen till lärares

avlöning.

Rörande statsbidrag i de fall, då lärare vore tjänstledig på

grund av styrkt sjukdom, stadgades i kungörelsen den 13 juni 1902

angående avlönande av vikarie för lärare vid högre folkskola under

tjänstledighet på grund av sjukdom.

Det torde vidare få erinras, att enligt kungörelsen den 1 oktober

1915 angående statsbidrag för undervisning i slöjd vid statsunderstödda

högre folkskolor, understöd för sådan undervisning utgick

såsom bidrag till lärares avlöning med ett belopp av 1 krona

25 öre för undervisningstimme, som varit förlagd utom den för den

övriga undervisningen på vederbörligt sätt fastställda lärotiden, dock

med högst 270 kronor årligen för varje skola eller slöjdavdelning,

under villkor, bland annat, att slöjdundervisningen i varje skola eller

slöjdavdelning pågått minst 60 och högst 216 timmar årligen utöver

den för den övriga undervisningen på vederbörligt sätt fastställda

tiden.

63

Såsom framgår av clen föregående redogörelsen, beviljades av

1915 års riksdag anslag för beredande åt folk- och småskolornas

Lärarpersonal av tillfällig löneförbättring för år 1916. Sedermera

anvisades av 1916 års riksdag medel till dylik löneförbättring jämväl

för år 1917.

Beträffande den högre folkskolans lärare gjordes i statsverkspropositionen

till 1916 års riksdag (åttonde huvudtiteln, punkt 167),

framställning om anslag för beredande åt nämnda .personal av tillfällig

löneförbättring för de båda åren 1916 och 1917.

I skrivelse den 30 september 1915 hade folkskolöverstyrelsen

avgivit förslag i sådant hänseende och därvid anfört, att den samhörighet,

som funnes mellan olika skolarter inom folkskoleväsendet,

givetvis föranledde därtill, att en löneförbättring inom en del av

området borde följas av en motsvarande förbättring inom andra delar

med likartade förhållanden. Det syntes överstyrelsen vara i överensstämmelse

med billighet, att den högre folkskolans lärare nu erhölle

tillfällig löneförbättring efter samma grunder som folkskolans.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 14 januari 1916 anförde

föredragande departementschefen, att särskilt med hänsyn därtill, att

lärama vid de högre folkskolorna i många fall vore i avlöningshänseende

ungefär jämställda med folkskollärarna i de samhällen,

där de högre folkskolorna vore belägna, det syntes departementschefen

billigt, att en tillfällig löneförbättring efter enahanda grunder,

som gällde beträffande lärarna vid folkskolor, också bereddes

de högre folkskolornas lärare. Sådan löneförbättring syntes emellertid

böra tillerkännas dem även för år 1916.

I enlighet med departementschefens hemställan begärdes riksdagens

medgivande, att till de lärare vid högre folkskola, som i

vederbörlig ordning erhållit ordinarie anställning, finge under åren

1916 och 1917 utgå tillfällig löneförbättring enligt enahanda grunder,

som av riksdagen stadgats beträffande tillfällig löneförbättring

under år 1916 åt vissa ordinarie lärare vid folkskolor (se sid. 14 här

ovan), med rätt för Kung! Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,

som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga;

och äskades för ifrågavarande ändamål ett förslagsanslag av

15,000 kronor.

Tillfällig

löneförbättring

för dr

lön.

64

Tillfällig

löneförbättring

för år

1918.

Riksdagen yttrade (skrivelse nr 167, punkt III), att Kungl.

Maj:ts framställning om tillfällig löneförbättring åt lärare vid högre

folkskolor vore betingad av den i avlöningshänseende i många fall

liknande ställning, som dessa lärare ägde i förhållande till lärare

vid folkskolor. Då riksdagen hävdat den uppfattningen, att samtliga

ordinarie lärare vid folkskolor borde komma i åtnjutande av

tillfällig löneförbättring, syntes billigheten kräva, att en dylik

ekonomisk hjälp från statens sida även komme de lärare vid

högre folkskolor till del, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts framställning

skulle bliva därifrån uteslutna. I anslutning till vad riksdagen anfört

rörande ordinarie lärare vid folkskolor, funne riksdagen enahanda

principer böra tillämpas i fråga om lärare vid högre folkskolor.

Kungl. Maj:t hade föreslagit en retroaktiv tillämpning av den

ifrågasatta löneförbättringen. Riksdagen ansåge sig icke kunna biträda

förslaget i demia del, och komme vid sådant förhållande den

erforderliga summan för en tillfällig löneförbättring åt lärare vid

högre folkskolor att uppgå till 16,500 eller i runt tal 17,000 kronor.

Riksdagen hade alltså i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

framställning dels medgivit, att till de lärare vid högre folkskola,

som i vederbörlig ordning erhållit ordinarie anställning, finge under

år 1917 utgå tillfällig löneförbättring enligt enahanda grunder, som

av riksdagen beslutats i fråga om ordinarie lärare vid folkskolor

(jfr sid. 17 här ovan), med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare

föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas

erforderliga, dels ock för beredande av ifrågavarande löneförbättring

anvisat på extra stat för år 1917 ett förslagsanslag av

17,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 23 september 1916 (svensk

författningssamling nr 404). I

I skrivelse den 30 september 1916 gjorde folkskolöverstyrelsen

framställning om tillfällig löneförbättring för den högre folkskolans

lärare jämväl för år 1918. Av huvudsakligen samma skäl, som av

överstyrelsen anförts beträffande lärare vid folk- och småskolor, hemställde

sålunda överstyrelsen, att, för den händelse det skulle visa

sig omöjligt att till 1917 års riksdag avgiva förslag om definitiv

lönereglering för lärare vid högre folkskolor, anslag måtte utverkas

65

för tillfällig löneförbättring med dubbla, beloppet av vad som vört''

anvisat att utgå under år 1917, samt att sådan löneförbättring måtte,

liksom i fråga om folkskolorna, tillerkännas jämväl sådana extra ordinarie

och vikarierande lärare vid den högre folkskolan, vilka både

full tjänstgöring och åtnjöte den minimiavlöning, som vore bestämd

för utbekommande av statsbidrag till avlönande av sjukvikarie för

lärare vid högre folkskola (se ovan sid. 61).

Kostnaderna för berörda tillfälliga löneförbättring beräknades

uppgå till i jämnat tal 44,000 kronor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 januari 1917 anslöt

sig föredragande departementschefen till folkskolöverstyrelsens förslag,

och avläts till riksdagen framställning i ämnet i enlighet med

departementschefens hemställan (åttonde huvudtiteln, punkt 195).

I skrivelse nr 204, punkt 3, anförde riksdagen, att tillfällig

löneförbättring dittills utgått till de högre folkskolornas lärare efter

samma grunder som till folkskolornas. Denna likställdhet ansåge

riksdagen jämväl böra bibehållas vad anginge den tillfälliga löneförbättringen

för år 1918. Enär riksdagen dåmera beslutat en höjning

i de av Kungl. Maj:t föreslagna beloppen för tillfällig löneförbättring

till folkskolans lärare (jfr sid. 22), hade riksdagen ansett,

att motsvarande ökning även borde beredas här ifrågavarande lärarkategori.

En dylik ökning medförde, att det erforderliga anslagsbeloppet

borde ökas till 57,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 22 september 1917 (svensk

författningssamling nr 666).

Förslag till definitiv lönereglering för den högre folkskolans Definitiv innelärarpersonal

avgavs i förut omförmälda proposition nr 260 till 1918 reglering från

ars lagtima riksdag. 1919.

Av folkskolöverstyrelsen hade i skrivelse den 31 augusti 1917 Foikskoiöver

framlagts ett i detalj utarbetat förslag angående omorganisation av styrelsen.

de högre folkskolorna samt löne- och pensionsreglering för deras

lärarpersonal. Enligt överstyrelsens mening framstode det såsom

oemotsägligt, att kraven på den högre folkskolan, där denna nått

sin fulla utveckling, icke i något avseende, framför allt icke i fråga

9

66

om lärarkrafternas kvalifikationer och skolans utrustning med lokaler,

inventarier och undervisningsmedel, vore mindre än vad i sådant

avseende fordrades beträffande de kommunala mellanskolorna.

Därav ansåge överstyrelsen då böra följa, att de högre folkskolorna

i fråga om statsbidrag bleve likställda med de kommunala mellanskolorna.

Emellertid kunde det antagligen icke väntas, att alla

eller ens flertalet av de dåvarande högre folkskolorna skulle kunna

under den närmaste tiden — ehuru en strävan till praktisk läggning

borde fordras av dem alla — fullt ut anpassa sig efter det

antydda programmet, särskilt i fråga om dess krav på anslutning

till visst yrke eller yrkesgrupp; ej heller syntes det vara välbetänkt

att förmena en kommun att fortfarande upprätta en högre folkskola

med något blygsammare utrustning. Detta skulle leda till att man

för den framtid, vartill hänsyn nu kunde tagas, syntes böra räkna

med två typer av högre folkskolor, den ena med mera allmän läggning

av sin praktiska undervisning, den andra med grundsatsen om

den praktiska undervisningens anslutning till visst yrke genomförd.

Därav ansåge överstyrelsen böra följa, att olika statsunderstöd komme

att utgå till skolor av de nämnda båda typerna. För den förstnämnda,

den allmänna typen, syntes statsunderstöd böra beräknas

efter samma proportion i förhållande till statsbidragen som dittills,

för den senare, den yrkesbestämda, borde statsunderstöden utgå i

den proportion, varefter de beräknades för kommunala mellan skolan.

Givet vore, att, innan en skola erkändes tillhöra, den senare

typen, det måste noga undersökas, om den fyllde de härför uppställda

kraven i avseende å såväl lärarkrafter som utrustning med

lokaler, inventarier och undervisningsmedel. Denna prövning syntes

böra ske genom beslut av Kungl. Maj:t, sedan överstyrelsen för

ändamålet särskilt inspekterat skolan och avgivit yttrande över dess

tillstånd.

Enligt överstyrelsens mening skulle alltså den praktiska utbildningen

i högre folkskolan kunna tillgodoses genom skolundervisningens

inriktande på visst yrke eller yrkesgrupp, och skulle i sådant

fall, efter beslut av Kungl. Maj:t rörande varje särskild skola,

de högre belopp kunna åtnjutas i statsunderstöd, som för skola av

sådan typ vore bestämda.

Den av överstyrelsen sålunda hävdade uppfattningen, att den

praktiska undervisning, som meddelades i högre folkskolor, skulle

67

för att bliva mer effektiv kunna anslutas till visst yrke eller yrkesgrupp

och skolan sålunda erhålla karaktären av förberedande yrkesskola,

samt att högre folkskola av denna typ måtte i fråga om statsbidrag

likställas med den kommunala mellanskolan, innebure enligt

överstyrelsens förmenande också, att lärare vid högre folkskola av

denna art även skulle åtnjuta löner i det hela motsvarande kommun

ala m ell anskolans.

Löneregleringskommittén uttalade i sitt betänkande den 21

februari 1918 den meningen, att avlöningarna för lärare vid de

högre folkskolorna borde beräknas efter samma allmänna avlöningsgrunder,

som kommittén förordat beträffande lärarpersonalen vid

folkskolor.

Vad anginge den av folkskolöverstyrelsen förordade uppdelningen

av de högre folkskolorna i två särskilda typer, den ena med

en mera allmän läggning av den praktiska undervisningen och den

andra med en mera yrkesbestämd karaktär, delade kommittén den

av överstyrelsen hävdade uppfattningen, att lärarna vid sistnämnda

slag av skolor borde i avlöningshänseende i stort sett likställas med

motsvarande lärare vid de kommunala mellanskolorna. De förslag,

vilka kommittén framlade, förutsatte ock, att den av överstyrelsen

förordade anordningen vunne beaktande. I

I fråga om de avlöning sbelopp, som borde utgå till den högre

folkskolans lärarpersonal, yttrade sig löneregleringskommittén till

en början om de ordinarie lärarna vid sådana högre folkskolor, som

hade en mera allmän läggning av sin praktiska undervisning. I sådant

avseende hemställde kommittén, att avlöningen för manlig

ordinarie lärare måtte bestämmas till 2,800 kronor, vartill skulle

kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 400 kronor, samt

för kvinnlig sådan lärare till 2,400 kronor, vartill skulle kunna

komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor. Ordinarie lärare

skulle därjämte åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande

ersättning. Detta ersättningsbelopp borde enligt kommitténs mening

bestämmas till minst 500 kronor för manlig och minst 350

kronor för kvinnlig lärare.

Vad angår avlöningen till lärarna vid de av folkskolöverstyrelsen

förordade yrkesbestämda högre folkskolorna, hade överstyrelsen

Löne

leglerings

kommittén.

68

ställt densamma i viss relation till vad överstyrelsen tänkt sig skola

utgå till motsvarande lärare vid de kommunala mellanskolorna.

Med beräkning av ifrågavarande högre folkskolas lärotid till 36

veckor om året och den kommunala mellanskolans till 88, hade

överstyrelsen som för ordinarie manlig lärare vid sistnämnda

skolform tänkt sig en begynnelseavlöning av 3,100 kronor — för

ordinarie manlig lärare vid högre folkskola av förevarande slagkommit

till en begynnelseavlöning av 2,950 kronor.

Kommittén föresloge för ordinarie manlig lärare vid kommunal

mellanskola en avlöning av 3,300 kronor, vartill skulle kunna komma

tre ålderstillägg, vart ock ett å 400 kronor. Med tillämpning av

samma beräkningsgrund som överstyrelsen skulle alltså enligt kommitténs

förslag avlöningen för ordinarie manlig lärare vid yrkesbestämd

högre folkskola bliva (tf av 3,300 kronor) 3,126 kronor,

eller avrundat 3,100 kronor, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg,

vart och ett å 400 kronor.

Med tillämpning av enahanda beräkningsgrund skulle enligt

kommitténs förslag avlöningen för ordinarie kvinnlig lärare vid yrkesbestämd

högre folkskola bliva 2,653 kronor eller avrundat 2,650

kronor, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett

å 300 kronor.

Nu senast bemälda lärare vid den yrkesbestämda högre folkskolan

borde härjämte, i likhet med motsvarande lärare vid den

allmänna högre folkskolan, åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande

ersättning. Minimibeloppet av sagda ersättning syntes

böra jämväl för nu förevarande lärare bestämmas till 500 kronor

för manlig och 350 kronor för kvinnlig lärare. I

I fråga om högre folkskolans lärotid var då stadgat, att undervisningen

skulle fortgå 30 veckor om året, därest ej Kungl. Maj:t

på gjord ansökning annorlunda bestämde. I sin ovanberörda framställning

föreslog folkskolöverstyrelsen i fråga om båda de typer av

högre folkskolan, om vilka i det föregående talats, såsom villkor

för statsbidrag, att undervisningen skulle pågå minst 3472 läsveckor

om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lovdagar däri inberäknade,

därest ej Kungl. Maj:t på gjord ansökning annorlunda bestämde.

Vidare föreslog överstyrelsen, att, därest den årliga lärotiden

enligt det för skolan fastställda reglementet vore längre än

(SO

;36 veckor, lärare med full tjänstgöring skulle för varje vecka därutöver

äga utbekomma särskild ersättning.

Löneregleringskommittén, som anslöt sig till vad överstyrelsen

i senast berörda avseende föreslagit, förutsatte därvid, att såsom

villkor för de av kommittén för ifrågavarande lärare föreslagna avlöningsförmånernas

åtnjutande knötes en'' bestämmelse av innehåll,

att ordinarie lärare vid högre folkskola skulle vara skyldig att utan

särskild ersättning underkasta sig ökad tjänstgöringsskyldighet intill

högst 36 veckor om året.

I fråga om föreståndararvode vid högre folkskola hade av folkskolöverstyrelsen

föreslagits, att arvodet till sådan föreståndare måtte

bestämmas till 300 kronor vid tvåklassig, 600 kronor vid treklassig

och 800 kronor vid fyraklassig högre folkskola. Någon skillnad

mellan de olika typerna av den högre folkskolan hade i detta avseende

icke angivits.

Löneregleringskommittén biträdde folkskolöverstyrelsens förslag

i denna del.

Kommittén yttrade sig jämväl om arvoden för extra ordinarie

och vikarierande lärare vid högre folkskola och uttalade i sådant

hänseende, vad till en början angick den allmänna högre folkskolan,

att arvodet till extra ordinarie eller vikarierande manlig lärare med

full tjänstgöring syntes böra bestämmas till 2,500 kronor och till

kvinnlig sådan lärare till 2,300 kronor.

Beträffande den yrkesbestämda högre folkskolan utgick löneregleringskommittén

från de arvodesbelopp, som av kommittén föreslagits

för extra och vikarierande lärare vid kommunala mellanskolor,

och erhöll enligt samma beräkningsgrund, som tillämpats

beträffande de ordinarie lärarna, för de yrkesbestämda högre folkskolornas

vidkommande följande siffror: för extra ordinarie eller vikarierande

manlig lärare med full tjänstgöring 2,652 kronor eller avrundat

2,650 kronor samt för kvinnlig sådan lärare 2,463 kronor

eller avrundat 2,450 kronor.

Till vikarierande föreståndare borde enligt kommitténs mening,

i likhet med vad för det dåvararande i samma avseende gällde beträffande

de kommunala mellanskolorna, ersättning utgå med —

förutom löneförmånerna som lärare vid skolan — ett särskilt arvode,

uppgående till hälften av arvodet för ordinarie föreståndare vid skolan.

70

Av folkskolöverstyrelsen hade i dess förut omförmälda framställning

den 31 augusti 1917 framlagts förslag jämväl rörande övningslärares

och timlärares avlöning.

Vid avvägandet av arvode för de vid allmän högre folkskola

anställda timlärare i läsämne och i övningsämne ansåge överstyrelsen

böra tagas i betraktande de senare ämnenas stora betydelse

för en skola av den art, som här vore i fråga, och de stora krav,

som måste ställas på berörda lärares kunskaper och duglighet. Jämväl

borde beaktas, att läsämne och övningsämne ej sällan vore så

förenade, att de icke kunde uppdelas på olika lärare. Hänsynen

till vad sålunda anförts ansåge överstyrelsen kräva, att någon skillnad

i lönehänseende icke gjordes mellan timlärare i läsämnen och

i övningsämnen. Överstyrelsen föresloge för manlig timlärare 95

kronor för veckotimme, för kvinnlig timlärare 85 kronor för veckotimme

samt för lärarinna i husligt arbete 75 kronor för veckotimme.

I avseende å motsvarande lärare vid den yrkesbestämda högre

folkskolan föresloge överstyrelsen för manlig timlärare 110 kronor

för veckotimme, för kvinnlig timlärare 100 kronor för veckotimme

samt för lärarinna i husligt arbete 80 kronor för veckotimme. Härom

anförde överstyrelsen följande:

För vissa yrkesämnen i nyss berörda skoltyp erfordrades särskilt

kvalificerade lärarkrafter, om undervisningen skulle kunna fullt motsvara

det med densamma avsedda ändamålet. För att vinna en för

sådan undervisning lämplig och i möjligaste mån kunnig kraft bland

de inom yrket arbetande måste givetvis en väsentligen högre avlöning

betalas än som utginge till dem, som hade full tjänstgöring i

skolan. En yrkesman av den kapacitet, som här kunde komma i

fråga, vore givetvis en viktig kraft inom det företag, där han arbetade,

vadan det icke vore troligt, att han utan någorlunda riklig

ersättning kunde taga sig den ledighet från sitt dagliga arbete, som

erfordrades för att bestrida undervisningen i en skola; och detta

syntes så mycket påtagligare, som undervisningen i yrkesämnena

krävde ej ringa både förberedelse och efterarbete för varje lektion.

Överstyrelsen funne det därför behövligt, att för varje klass och

klassavdelning, där på antytt sätt kvalificerad undervisning förekomme,

sådan undervisning intill sex veckotimmar avlönades med

minst 45 kronor högre arvode för varje veckotimme än som föreslagits

för timlärare. Den så kvalificerade undervisningen syntes icke

71

kunna antagas vara erforderlig under första aret i högre folkskolan,

vadan den högre avlöningen skulle avse andra, tredje och fjärde

skolåren. Denna förhöjning i avlöningen borde utgå av statsmedel,

så att icke en skola, som behövde den bättre kvalificerade lärarkraften

och för vilken den stode att erhålla, av sparsamhetsskäl

underläte att anskaffa densamma.

På de av folkskolöverstyrelsen anförda skäl ansåg sig löneregleringskommittén

böra förorda, att ersättningen för veckotimme

bestämdes till lika belopp för timlärare i läsämnen och för timlärare

i övningsämnen, dock med undantag för lärare i gymnastik,

i musik och i husligt arbete. För lärare i gymnastik och i musik

borde, i likhet med vad kommittén föresloge för motsvarande lärare

vid de kommunala mellanskolorna, ersättning beräknas efter 90 kronor

för manlig lärare och 85 kronor för kvinnlig lärare, allt för

veckotimme räknat, och avseende ifrågavarande lärare vid såväl de

allmänna som de yrkesbestämda högre folkskolorna. Beträffande

lärarinna i husligt arbete ansåg kommittén ersättningen böra beräknas

efter de av överstyrelsen föreslagna avlöningsbelopp.

Vad anginge beloppens storlek i övrigt, fann sig kommittén

icke böra göra någon annan erinran mot vad överstyrelsen i detta

avseende föreslagit, vare sig förslaget gällde de allmänna eller de

yrkesbestämda högre folkskolorna, än att ersättningen för kvinnlig

timlärare vid den allmänna högre folkskolan sattes till 90 kronor

för veckotimme.

Angående vederbörande lärares rätt till lönetursberäkning iöreslogos

vissa föreskrifter i nära anslutning till vad i sådant avseende

ifrågasatts beträffande folkskolornas lärare. I

I fråga om avlöningsförmåner under tjänstledighet ansåg löneregleringskommittén

.likaledes, att vad kommittén i förevarande avseende

anfört och förordat beträffande folkskollärare borde i tillämpliga

delar äga giltighet även i fråga om lärarpersonalen vid högre

folkskolor.

Vidkommande föreståndararvode syntes, i likhet med vad lärarlönenämnden

föreslagit, föreståndare, som vore tjänstledig från föreståndarskapet,

böra vara skyldig att av nämnda arvode avstå hälften,

för år räknat.

72

Vad därefter angår statsbidrag till högre folkskola, hade av

folkskolöverstyrelsen i dess ovan omnämnda framställning den 31

augusti 1917 erinrats, hurusom rörande den högre folkskolans omfattning

vore i då gällande föreskrifter bestämt, att statsunderstöd

kunde åtnjutas till högst fyra ettåriga årsklasser och i varje årsklass

till högst två parallella avdelningar. Högsta antalet sådana

klassavdelningar i en högre folkskola, för vilket statsunderstöd kunde

erhållas, skulle sålunda vara åtta. Emellertid funnes intet som

hindrade, att ‘en och samma kommun upprättade flera högre folkskolor,

och att dessa ställdes under gemensam ledning och styrelse

samt till och med förlädes i samma byggnad. Då så vore förhållandet,

vore den föreskrivna begränsningen av antalet parallellavdelningar

endast skenbar. Något skäl varför en kommun icke skulle

få statsunderstöd för hur stort antal avdelningar som helst syntes

knappast kunna andragas. Överstyrelsen föresloge bestämmelser i

detta syfte.

Enligt de grunder för bestämmandet av statsbidrag, som av

lärarlönenämnden föreslagits, skulle anslag till högre folkskola utgå

för varje årsklass (parallellavdelning) med ett belopp, som med 150

kronor understege den kontanta lönen för kvinnlig ordinarie lärare,

medan däremot i fråga om kommunala mellanskolan motsvarande

anslag skulle vara detsamma som nämnda kontanta lön. Överstyrelsen

framhöll, att detta uppenbarligen innebure, att den på skolområdet

fallande kostnaden bleve i förhållande härtill större för

högre folkskolan än för kommunala mellanskolan. Om detta kunde

hava visst skäl för sig med den förutvarande arbetsplanen för högre

folkskolan, syntes det överstyrelsen dock icke vara riktigt med de

större kostnader, som enligt den av överstyrelsen föreslagna arbetsplanen

skulle krävas. Detta gällde givetvis i särskild grad om de

yrkesbestämda högre folkskolorna men i stor utsträckning jämväl

om de allmänna. Överstyrelsen ansåge sig därför böra förorda, att

nämnda skillnad måtte upphöra. — I övrigt skulle statsanslag utgå

till rektorsarvode, ålderstillägg (och familjetillägg) samt till manliga

lärare och vikarier. Därtill skulle till yrkesbestämd skola utgå för

högst sex veckotimmar inom varje avdelning i andra, tredje och

fjärde årsklasserna 45 kronor för varje veckotimme till ökning av

särskilt kvalificerad yrkeskunnig lärares avlöning.

Löneregleringskommittén ansåg sig för sin del böra i stort

7:5

sett ansluta sig till den uppfattning, som av överstyrelsen i ovanberörda

avseenden gjorts gällande, dock med do ändringar, som

betingades av de utav kommittén förordade avlöningsgrundor ocli

avlöningsbelopp. Härjämte syntes i fråga om statsbidrag till vikarierande

lärare böra i tillämpliga delar gälla vad kommittén i detta

avseende förordat beträffande lärare vid folkskolor.

Vid avlåtande till riksdagen av propositionen nr 260 yttrade föredragande

departementschefen till statsrådsprotokollet, att han ansett

sig böra i alla delar ansluta sig till löneregleringskommitténs förslag

i fråga om de högre folkskolornas lärarpersonal. Kommittén

hade i stort sett byggt sitt löneregleringsförslag på det av folkskolöverstyrelsen

framlagda utförliga förslaget till omorganisation av den

högre folkskolan i syfte att denna skolform måtte kunna i större

utsträckning än dittills varit möjligt tillgodose olika orters behov

av ungdomens utbildning för det praktiska livet. Överstyrelsens

berörda organisationsförslag hade departementschefen — utom i vad

det avsåge lärarpersonalens avlöning och därav betingade grunder

för statsbidrags utgående — upptagit till prövning i samband med

frågan om upprättande av praktiska ungdomsskolor, och hade framställning

i detta ämne blivit avlåten till 1918 års riksdag. I denna

framställning vore förslag framlagt till vissa grunder och yillkor

för utgående av statsunderstöd till högre folkskolor, dock endast i

vad dessa grunder avsåge själva organisationen och därmed sammanhängande

eller likartade spörsmål. De grunder för statsbidrags utgående,

som departementschefen i nu förevarande sammanhang föresloge,

vore följaktligen endast sådana grunder, som betingades av de

förordade avlöningsbeloppen för ifrågavarande lärarpersonal.

Vad de högre folkskolorna angår, erinrade riksdagen i förut omnämnda

skrivelse nr 394, att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget

till omorganisation av den högre folkskolan dåmera blivit av

riksdagen i allt väsentligt godtaget. Därvid hade jämväl godkänts

vissa grunder och villkor för utgående av statsunderstöd till högre

folkskolor, dock endast i vad dessa grunder avsåge själva organisationen

och därmed sammanhängande eller likartade spörsmål.

De avlöningsbelopp, som av Kungl. Maj:t i den föreliggande

framställningen föreslagits för högre folkskolans lärarkår, ansåge sig

10

Proposition

nr 260/1918.

Riksdagens

skrivelse.

74

Kungörelse

*> 1918.

Avlöning åt

lärare.

riksdagen böra godtaga, liksona riksdagen, allenast med ett par smärre

erinringar, jämväl biträdde vad i övrigt beträffande denna lärarpersonal

föreslagits.

Kungörelse angående avlöning åt lärare vid högre folkskola samt

statsbidrag till sådan skola utfärdades den 16 september 1918 (svensk

författningssamling nr 759). De huvudsakliga stadgandena i denna

kungörelse anse sig de sakkunniga böra här återgiva,

. . § !•

Vid allmän statsunderstödd högre folkskola skall den kontanta avlöningen utgöra:

a) för ordinarie ämneslärare 2,800 kronor för manlig och 2,400 kronor för

kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg efter respektive fem, tio

och femton år, vart och ett å 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig

lärare;

b) för extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring

2,500 kronor för manlig och 2,300 kronor för kvinnlig lärare;

c) för timlärare i annat ämne än musik, gymnastik och husligt arbete för

varje veckotimme 95 kronor för manlig och 90 kronor för kvinnlig lärare;

för timlärare i gymnastik och musik för varje veckotimme 90 kronor för

manlig och 85 kronor för kvinnlig lärare;

för lärarinna i husligt arbete — vilken lärarinna ej har full tjänstgöring —

för varje veckotimme 75 kronor.

§ 2.

Vid yrkesbestämd högre folkskola, som enligt Kungl. Maj:ts beslut blivit

tillerkänd det högre statsbidrag, vilket kan utgå till sådan skola, skall den kontanta

avlöningen utgöra:

a) för ordinarie ämneslärare 3,100 kronor för manlig och 2,650 kronor för

kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg efter respektive fem, tio

och femton år, vart och ett å 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig

lärare;

b) för extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring

2,650 kronor för manlig och 2,450 kronor för kvinnlig lärare;

c) för timlärare i annat ämne än musik, gymnastik och husligt arbete för

varje veckotimme 1.10 kronor för manlig och 100 kronor för kvinnlig lärare;

för timlärare i gymnastik och musik för varje veckotimme 90 kronor för

manlig och 85 kronor för kvinnlig lärare;

för lärarinna i husligt arbete — vilken lärarinna ej har full tjänstgöring —

för varje veckotimme 80 kronor:

§ 3.

Utöver den kontanta lönen skall ordinarie ämneslärare, enligt vad därom

särskilt är stadgat, åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning, icke

understigande för manlig lärare 500 kronor och för kvinnlig lärare 350 kronor.

75

§ 4.

Därest den årliga lärotiden vid högre folkskola enligt det för skolan fastställda

reglementet är längre än 36 veckor, skall lärare med full tjänstgöring för varje

vecka härutöver äga utbekomma eu trettiosjättedel av den kontanta minimilönen.

§ 5.

Rektor vid högre folkskola skall åtnjuta ett särskilt arvode av 300 kronor

vid tvåklassig, 600 kronor vid treklassig och 800 kronor vid fyrklassig skola.

Vikarierande rektor skall åtnjuta ett särskilt arvode, uppgående till hälften

av arvodet för ordinarie rektor vid skolan.

§ 6.

Till lärare, vilken i yrkesbestämd högre folkskola meddelar fackundervisning

i ämne, som i det för skolan fastställda reglementet betecknas som yrkesämne,

må kunna för intill sex veckotimmar inom varje klassavdelning i andra, tredje

och fjärde klassen utgå tillökning till den kontanta lönen, efter prövning i varje

särskilt fall av skolöverstyrelsen, med högst 45 kronor för varje veckotimme.

§ 7.

De i §§ 1—6 angivna lönebelopp utgöra den minimiavlöning, vartill lärare

är berättigad vid högre folkskola, för vilken statsbidrag utgår.

§ 8.

1. Lärare är skyldig att för den här ovan stadgade avlöningen tjänstgöra 36 Tjänstgoveckor

om året eller den kortare tid, som Kungl. Maj:t i skolans reglemente bestämt, ringsskyldig

2. Utöver 36 veckor om året vare lärare skyldig att tjänstgöra den tid, het m'' msom

i skolans reglemente är bestämd, dock vad angår lärare med full tjänstgöring

prat den ökade avlöning, som i § 4 är angiven.

Vidare meddelas i kungörelsen föreskrifter angående skyldighet för lärare

att underkasta sig de ändrade bestämmelser, som må bliva föreskrivna till lärjungarnas

skyddande mot smittosam lungsot (§ 9), angående förening av lärartjänst

med annan avlönad befattning (§ 10) samt angående avlöningens av- och

tillträdande (§ 11).

§ 12.

1. Till tjänstledig lärare med full tjänstgöring utgår den kontanta avlöningen Avlöning

enligt följande särskilda bestämmelser: under tjänst

a)

om läraren erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, äger han le<hghetm.m.

åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med avdrag

av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse

stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

b) om läraren erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande

76

Allmänna

grunder för

statsbidrag

till högre

folkskola.

eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller

tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det på Kungl.

Maj.-t att bestämma, om och i vad mån han skall vara förpliktad att av sina

kontanta avlöningsförmåner avstå mera än ett belopp, motsvarande en tredjedel

av den för honom i denna kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

c) om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än under a) och b)

i detta moment sägs, äger han åtnjuta de honom eljest tillkommande kontanta

avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den i denna kungörelse

stadgade avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vikarierande lärare; dock att lärare,

som vikarierar å ledig befattning, äger att, därest han erhållit tjänstledighet på

grund av styrkt sjukdom, åtnjuta honom eljest .tillkommande arvode med avdrag

av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse

stadgade kontanta avlöningen.

2. Rektor är skyldig att under tjänstledighet avstå halva den å tiden för

ledigheten belöpande del av det särskilda rektorsarvodet.

3. Under åtnjuten tjänstledighet äger ordinarie lärare bibehålla honom tillkommande

naturaförmåner eller ersättning för sådana.

Av skolstyrelsens beslut må bero, huruvida vikarie å ledig befattning skall

helt eller delvis åtnjuta den bostad jämte bränsle in natura eller motsvarande ersättning,

som tillkommer ordinarie innehavare av tjänsten. Likaledes må det «

bero av skolstyrelsen, huruvida vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig lärare

skall i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning med skäligt belopp.

§ 13.

Avlöning må ej utgå till lärare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring

utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat

styrka giltigt förfall.

Härefter stadgas angående uppflyttning i högre lönegrad (§ 14—15), angående

skyldighet att avgå från tjänsten samt pensionsrätt (§ 16) ävensom angående

avlöningens utbetalande (§ 17).

I fråga om statsbidrag till högre folkskola gälla bland annat följande föreskrifter

:

§ 18. *

Skolområde, som underhåller högre folkskola, skall för bestridande av kostnaderna

härför erhålla bidrag av statsmedel dels för årsklass eller klassavdelning

och dels för lärare med full tjänstgöring på sätt här nedan sägs.

§ 19.

1. Högre folkskola må åtnjuta statsbidrag till högst fyra ettåriga klasser.

2. Inom varje årsklass må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallella

klassavdelningar, som uppkommer med iakttagande därav, att i fråga om

allmän högre folkskola minst 35 och i fråga om yrkesbestämd sådan skola minst

77

30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning

upprättas inom densamma.

3. Finnas inom ett skolområde en eller flera högre folkskolor, för vilka

statsbidrag redan utgår, skall det bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida statsbidrag

skall utgå till ny skola av samma typ inom skolområdet.

§ 20.

1. Statsbidrag till allmän högre folkskola utgår med 2,400 kronor för årsklass.

År årsklass delad i klassavdelningar, enligt i § 19 angivna bestämmelser,

utgår statsbidrag med samma belopp till varje sådan avdelning.

2. Utöver statsbidrag till årsklass eller klassavdelning utgå till högre folkskola

av nu angiven art följande bidrag:

a) för varje manlig ordinarie lärare: 400 kronor;

b) för varje manbg extra ordinarie eller vikarierande lärare med full tjänstgöring:

200 kronor;

c) för rektor: två tredjedelar av det för honom stadgade särskilda arvodet;

d) för varje ordinarie lärare: ett belopp motsvarande de läraren tillkommande

ålderstillägg;

e) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie lärare:

om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som, utöver vad

den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien,

och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av befattning

i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,

det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer; samt

f) för lärare, som vikarierar för lärare, vilken uppehåller tillfälligtvis ledig

lärarbefattning men erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom: det belopp,

som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till

arvode åt vikarien.

§ 21.

1. Till yrkesbestämd högre folkskola, som enligt Kungl. Maj:ts beslut blivit

erkänd som sådan skola, utgår statsbidraget med 2,650 kronor för årsklass. Är

årsklass delad i klassavdelningar enligt i § 19 angivna bestämmelser, utgår statsbidrag

med samma belopp till varje sådan avdelning.

2. Utöver statsbidrag till årsklass eller klassavdelning utgå till högre folkskola

av nu angiven art följande bidrag:

a) för varje manlig ordinarie lärare: 450 kronor;

b) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande lärare med full tjänstgöring:

200 kronor;

c) för rektor: två tredjedelar av det för honom stadgade särskilda arvodet;

d) för varje ordinarie lärare: ett belopp motsvarande de läraren tillkommande

ålderstillägg;

e) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie lärare:

om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som, utöver vad

den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien,

Statsbidrag

till allmän

högre folkskola.

Statsbidrag

till yrkesbestämd

högre

folkskola.

78

Särskilda

villkor och

bestämmelser

för stats

bidrag.

och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av befattning

i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,

det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer;

f) för lärare, som vikarierar för lärare, vilken uppehåller tillfälligtvis ledig

lärarbefattning men erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom: det belopp,

som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras

till arvode åt vikarien; samt

g) för lärare, vilken meddelar fackundervisning i ämne, som i det för skolan

fastställda reglementet betecknas såsom yrkesämne: för tillökning, enligt prövning

i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, av arvodet åt sådan lärare för högst sex

veckotimmar inom varje klassavdelning i andra, tredje och fjärde årsklasserna

högst 45 kronor för varje veckotimme.

§ 22.

1. Vid statsbidragets ^anordnande skall iakttagas:

att, om läraren erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande

eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst

eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, det skall ankomma på

Kungl. Maj:t att, med iakttagande av vad i mom. 2 av denna § sägs, bestämma,

om och i vad mån bidrag av statsmedel skall till lärarens avlöning utgå;

att, om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än på grund av

styrkt sjukdom eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra

offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos

riksdagen, dess utskott eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning, därest tjänstledigheten

omfattat mera än sex veckor under ett och samma kalenderår, ej skall

utgå, med mindre skolöverstyrelsen vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda

omständighet äga rum;

att, om läraren uppnått den för hel pension stadgade levnadsåldern, statsbidrag

till hans avlönande icke skall utgå, med mindre skolöverstyrelsen vitsordat,

att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga rum.

2. Vid bestämmande av statsbidrag dels till avlöning åt sådan lärare, som

erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra

offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos

riksdagen, dess utskott eller revisorer, dels till arvode åt den för honom förordnade

vikarien skall hänsyn tagas därtill, att ingen ändring må komma att ske i

fråga om det belopp, som det eljest åligger skolområdet att tillskjuta till avlöningåt

den lärare, som erhållit nämnda tjänstledighet.

3. I fråga om statsbidrag till vikarie skall iakttagas att, för det fall att till

vikarie antagits redan pensionerad lärare, statsbidrag skall utgå, endast för så vitt

skolöverstyrelsen vitsordat vikariens lämplighet.

Vidare angivas i författningen vissa allmänna förutsättningar för statsbidrags

utgående (§ 23), varjämte anföras åtskilliga omständigheter, som icke skola utgöra

hinder för utbekommande av statsbidrag (§ 24), ävensom en del närmare

föreskrifter rörande statsbidragets beräknande (§ 25).

7!»

Ytterligare stadgas om läkarbetyg för på grund av sjukdom tjänstledig lärare

(§ 26) samt om rekvisition och utbetalande av statsbidrag (§ 27).

Vad i kungörelsen finnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där ej

annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manlig som kvinnlig lärare (§ 28).

Slutligen föreskrives, att ordinarie lärare, vilken tillsatts före den 1 januari

1919, skall, därest han icke ingår på den nya löneregleringen och därvid fästade

villkor och bestämmelser samt därom före den 15 december 1918 gör anmälan

hos vederbörande skolstyrelse, åtnjuta avlöning och pension enligt för honom

dittills gällande bestämmelser, i vilket fall statsbidrag till hans avlöning även

efter den 1 januari 1919 skall utgå enligt därförut gällande grunder.

Grenom kungörelse den 16 maj 1919 (svensk författningssamling

nr 252) är stadgat, att i fråga om avlöning och statsbidrag under''

tjänstledighet för tjänstgöring till rikets försvar för lärare vid högre

folkskola och vissa andra läroanstalter ävensom i fråga om statsbidrag

under dylik ledighet till avlönande av vikarie må tills vidare

gälla samma bestämmelser, som i sådant hänseende äro stadgade

beträffande tjänstledighet för sjukdom (jfr sid. 44 här ovan).

Beträffande lärarnas vid de högre folkskolorna bostadsförhållanden

äro bestämmelser meddelade genom boställsordning för lärare

vid högre folkskolor och kommunala mellanskolor, utfärdad den 19

november 1918 (svensk författningssamling nr 979).

I förut (sid. 45) omförmälda kungörelse den 6 december 1918

(svensk författningssamling nr 1092) om ändring av vissa bestämmelser

i förordningen och reglementet angående folkskollärarnas pensionsinrättning

stadgades, att pensionsåldern för, bland andra, samtliga

lärare vid de högre folkskolorna skulle utgöra 60 levnadsår.

Den år 1919 beslutade »statens anstalt för pensionering av folkskollärare

med flera» skall, enligt vad avsett är, omfatta även lärare

vid högre folkskolor. I

I proposition (nr 13) till 1918 års urtima riksdag framlade Kungl.

Maj:t förslag om extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918 åt

vissa lärare vid högre folkskolor.

Styrelsen för Sveriges kommunala ungdomsskolors lärarförening

hade i en av läroverks- och folkskolöverstyrelserna med eget gemensamt

utlåtande den 21 oktober 1918 till Kungl. Maj:t överlämnad

skrivelse anhålht om förslag till årets urtima riksdag angående skälig

Boställsordningen

den

19 november

1918.

Ändrade

grunder för

pensioneringen.

Extra krigstidstillägg

för

senare halvåret

1918.

80

Dyrtidstillägg

för

år i919.

förhöjning av den tillfälliga löneförbättring, som av staten för år

1918 beviljats lärare och lärarinnor vid rikets kommunala mellanskolor

och högre folkskolor. Överstyrelserna hade tillstyrkt bifall

till framställningen och hemställt om förslag till riksdagen angående

ytterligare tillfällig löneförbättring för år 1918 med de belopp, som,

i anslutning till vad som i extra krigstidshjälp kunde komma att

tillerkännas befattningshavare i statens tjänst, befunnes lämpliga.

Föredragande departementschefen anförde i detta ärende till

statsrådsprotokollet den 25 oktober 1918, att de högre folkskolornas

lärare på grund av de rådande kristidsförhållandena givetvis vore i

behov av extra krigstidsunderstöd lika väl som övriga lärargrupper.

Departementschefen ansåge därför, att framställning borde göras hos

riksdagen angående sådant understöd, vilket lämpligen torde böra

benämnas extra krigstidstillägg. Då tillfällig löneförbättring utginge

med samma belopp åt de högre folkskolornas lärare som åt de egentliga

folkskolornas, torde även det extra krigstidstillägget böra sättas

lika för båda dessa lärargrupper. Beträffande nämnda tillägg åt de

högre folkskolornas lärare syntes i övrigt böra i tillämpliga delar

gälla vad angående den tillfälliga löneförbättringen vore stadgat i

förut omförmälda kungörelse den 22 september 1917 (se sid. 65).

Riksdagen anförde i skrivelse nr 13, att riksdagen funnit sig

böra för ifrågavarande personalgrupper medgiva beviljandet av extra

krigstidstillägg i samma ökade omfattning och i övrigt efter samma

grunder, som av riksdagen beslutats i fråga om liknande extra krigstidstillägg

till lärare vid egentliga folkskolor och småskolor (jfr sid.

47—48). För ändamålet anvisades å extra tilläggstat för år 1918 ett

förslagsanslag av 34,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk

författningssamling nr 959). I

I propositionen nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes

anslag till dyrtidstillägg under det löpande året jämväl åt lärare

vid de högre folkskolorna att utgå enligt samma grunder, som gällt

beträffande den tillfälliga löneförbättringen under år 1918.

Vad de högre folkskolornas lärarpersonal angår, erinrades i förut

omförmälda motion nr 421, att en viss åtskillnad funnes mellan bestämmelserna

angående statsbidrag till folkskola och motsvarande

81

bestämmelser för högre folkskola. I fråga om folkskola hade blivit

stadgat, att statsbidraget skulle utgå till varje ordinarie lärare med

ett belopp, motsvarande °/io av grundlönen för kvinnlig lärare, samt

för varje extra ordinarie lärare med ett belopp, motsvarande °/io av

arvodet för extra ordinarie kvinnlig lärare, medan i fråga om högre

folkskola gällde, att sådant bidrag utginge till varje årsklass eller

klassavdelning med ett belopp, motsvarande hela grundlönen för

kvinnlig ordinarie lärare. Då det emellertid för uppehållande av

undervisningen i högre folkskola kunde erfordras flera lärarkrafter

än antalet årsklasser eller klassavdelningar tillsammantagna och

fördenskull extra lärare och tim- eller övningslärare i större utsträckning

än vid folkskola komme till användning, torde i realiteten

statsbidragen bliva förhållandevis ungefär desamma, vare sig den

ena eller den andra av de angivna beräkningsgrunderna användes.

I avseende på bidrag till ordinarie lärares ålderstillägg ävensom till

de särskilda tilläggen vid anställning av manliga lärare tillämpades

enahanda bestämmelser för båda skolformerna. Med hänsyn till dessa

omständigheter, och då för övrigt dyrtidstilläggen, som ju skulle utgå

till lärarna, icke till skolorna, givetvis borde på något lämpligt sätt

ställas i förhållande till lärarnas avlöning, syntes den del av lärarlönen,

på vilken det borde tillkomma staten att utbetala dyrtidstillägg,

enklast kunna beräknas på alldeles samma sätt för högre folkskolans

lärare som för folkskolans, under förutsättning att grunderna för beräkningen

av sådana tillägg bleve även i andra avseenden så likformiga

som möjligt.

Staten lämnade visst bidrag till rektorsarvodet vid högre folkskola;

även härå torde därför dyrtidstillägg böra utgå.

Motionärerna framlade följande förslag till grunder för dyrtidstillägg

(och dyrtidshjälp) åt lärare vid högre folkskolor (och kommunala

mellanskolor):

1. Dyrtidstillägg utgår dels å ett belopp, motsvarande den för

läraren författningsenligt bestämda begynnelseavlöningen, minskad

med en tiondel av stadgad begynnelseavlöning för kvinnlig innehavare

av den befattning, varom i varje fall är fråga, dels ock å

ett belopp, motsvarande till lärarens avlöning direkt utgående statsbidrag,

samt efter de grunder i övrigt, som kunna varda fastställda

rörande dyrtidstillägg åt folkskollärare.

II

82

Kungörelse

,e/e 1919.

2. Dyrtidshjälp utgår enligt de grunder, som kunna varda fastställda

beträffande dyrtidshjälp åt folkskollärare.

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl.

Maj:ts förslag, dock att de föreslagna beloppen höjdes med 50 procent

(jfr sid. 56 i det föregående). Vidare gjordes, i anledning av

väckt motion, en mindre jämkning i de föreslagna bestämmelserna

om rätt till dyrtidstillägg för extra ordinarie och vikarierande lärare.

Det av riksdagen sålunda beviljade dyrtidstillägget beräknades

kräva en kostnadssumma av 85,500 kronor.

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid

högre folkskolor utfärdades den 19 juni 1919 (svensk författningssamling

nr 441). Kungörelsen innehåller följande stadganden:

§ 1.

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp

till följande lärare vid statsunderstödda högre folkskolor, nämligen:

a) med niohundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är i vederbörlig

ordning anställd i egenskap av ordinarie lärare vid statsunderstödd högre

folkskola, under förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget

äkta barn, som icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg med detta

belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning anställd ordinarie

lärare vid statsunderstödd högre folkskola, som icke äger erhålla dyrtidstillägg

med det i punkt a) omförmälda belopp;

c) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning antagen extra ordinarie

och vikarierande lärare vid statsunderstödd högre folkskola, under förutsättning

att sådan befattningshavare har full tjänstgöring och åtnjuter den minimiavlöning,

som är bestämd för utbekommande av statsbidrag till avlönande av

vikarie för lärare vid högre folkskola under tjänstledighet på grund av sjukdom.

För åtnjutande av dyrtidstillägg gälla i tillämpliga delar samma villkor, som

enligt kungörelsen den 16 september 1918 (n:r 759) angående avlöning åt lärare

vid högre folkskola samt statsbidrag till sådan skola äro stadgade i fråga om

lärares avlöning.

§ 3.

Under de i §§ 1 och 2 här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg

utgå utan hinder därav,

att läraren endast under en del av året innehaft den anställning, för vilken

dyrtidstillägget skall utgå, i vilket fall dyrtidstillägget må utgå för den tid, han

sålunda varit anställd, eller

att undervisningen vid skolan till följd av rådande smittsam sjukdom måst

för någon tid inställas.

83

§ 4.

Dyrtidstillägget utgår till ordinarie lärare ävensom till sådan extra ordinarie

lärare, som antagits tills vidare med viss tids uppsägning, efter kalenderår, och

till övriga lärare efter läsår samt utbetalas till vederbörande lärare i samma ordning,

som är bestämd beträffande hans i penningar utgående avlöning i övrigt.

§ 5-

De till dyrtidstillägg åt lärare enligt denna kungörelse utgående medel skola

på rekvisition, som av vederbörande skolstyrelse bör, i huvudsaklig enlighet med

föreskrivet formulär, göras snarast möjligt och senast före utgången av januari

månad år 1920 samt ingivas eller i betalt brev med allmänna posten insändas,

av statskontoret och länsstyrelserna efter vederbörlig granskning utbetalas, sedan

statens vederbörande folkskolinspektör vitsordat riktigheten av de för dyrtidstilläggens

erhållande lämnade uppgifterna.

§ 6.

Vad i denna kungörelse linnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där

ej annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manliga som kvinnliga lärare.

Såsom förut (sid. 62) är nämnt, var genom kungörelse den 1

oktober 1915 stadgat, att understöd för undervisning i slöjd vid

statsunderstödda högre folkskolor finge utgå såsom bidrag till lärares

avlöning med visst belopp för undervisningstimme, som varit förlagd

utom den för den övriga undervisningen på vederbörligt sätt fastställda

lärotiden, dock högst med visst belopp årligen för varje skola

eller slöjdavdelning. Dessa föreskrifter äga fortfarande giltighet, allenast

med den enligt beslut av 1919 års lagtima riksdag (skrivelse nr 8 A,

punkt 216) vidtagna ändringen, att understödet må från och med år

1920 utgå med ett belopp av 2 kronor för undervisningstimme, dock

med högst 432 kronor årligen för varje skola eller slöjdavdelning.

Det torde slutligen böra anmärkas, att beträffande statsbidrag

till undervisning i huslig ekonomi vid högre folkskola och tillfällig

avlöningsförbättring för därvid anlitade lärarinnor hittills gällt särskilda

stadganden enligt kungörelser den 16 juni 1906 och den 19

juni 1919 (jfr sid. 59—60). Från och med år 1920 må, enligt beslut

av 1919 års lagtima riksdag (skrivelse nr 8 A, punkt 215),

högre folkskola, däri flickor undervisas, kunna i enlighet med de

närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan komma att utfärda, erhålla

ett särskilt bidrag till undervisning i hushållsgöromål, ej överstigande

600 kronor för år.

Undervisning

i slöjd och

huslig eko

nomi.

84

Lärarpersonalens

avlöning

enligt

1911 ärs

kungörelser.

3. Kommunala mellanskolor.

Grenom kungörelsen den 8 december 1911 angående avlöningsoch

pensionsförhållandena för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor

stadgades, att denna personal skulle åtnjuta avlöning till

minst följande belopp:

a) rektor eller föreståndarinna, förutom löneförmånerna som

ordinarie ämneslärare: ett särskilt arvode av 800 kronor;

b) vikarierande rektor eller vikarierande föreståndarinna* förutom

löneförmånerna som lärare vid skolan: ett särskilt arvode av400kronor;

c) biträdande föreståndarinna eller hennes vikarie, förutom löneförmånerna

som lärare: ett särskilt arvode av 200 kronor;

d) ordinarie manlig ämneslärare: lön å 2,000 kronor i första,

2,400 kronor i andra, 2,800 kronor i tredje och 3,200 kronor i

fjärde lönegraden samt dessutom tjänlig bostad och nödigt bränsle

eller motsvarande ersättning, dock ej understigande 350 kronor;

e) ordinarie kvinnlig ämneslärare: lön å 1,600 kronor i första,

1,800 kronor i andra, 2,000 kronor i tredje och 2,200 kronor i fjärde

lönegraden samt dessutom tjänlig bostad och nödigt bränsle eller

motsvarande ersättning, dock ej understigande 250 kronor;

f) extra ordinarie eller vikarierande manlig ämneslärare med

full tjänstgöring: arvode av 1,800 kronor;

g) extra ordinarie eller vikarierande kvinnlig ämneslärare med

full tjänstgöring: arvode av 1,600 kronor;

h) manlig övningslärare och timlärare: arvode av 80 kronor för

veckotimme;

i) kvinnlig övningslärare och timlärare: arvode av 65 kronor

för veckotimme.

Angående tjänstledig lärares rätt till avlöning under ledigheten

voro bestämmelser givna genom samma kungörelse.

Bestämmelser om statsbidrag till ifrågavarande läroanstalter voro

meddelade i kungörelsen den 29 oktober 1909 angående statsunderstöd

85

åt kommunala mellanskolor med däri genom kungörelsen den 8

december 1911 vidtagna ändringar. Enligt dessa stadganden skulle

statsunderstödet till kommunal mellanskola utgå med 6,400 kronor,

varjämte skola, däri flickor undervisades, kunde erhålla ett särskilt

understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600

kronor, allt för kalenderår räknat.

Härförutom skulle till varje kommunal mellanskola utgå följande

bidrag:

a) för varje manlig ordinarie ämneslärare: 400 kronor;

b) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare

med full tjänstgöring: 200 kronor;

c) för rektor och föreståndarinna: två tredjedelar av det för

ifrågavarande befattningshavare stadgade .särskilda arvodet; för biträdande

föreståndarinna: det till henne utgående särskilda arvodet;

d) för varje manlig ämneslärare, som åtnjöte avlöning i högre

lönegrad: dels skillnaden mellan det eller de för honom stadgade

ålderstillägg och kvinnlig lärares i samma lönegrad, dels två tredjedelar

av återstående del av ålderstillägget eller ålderstilläggen; för

varje kvinnlig ämneslärare, som åtnjöte avlöning i högre lönegrad,

två tredjedelar av det eller de för henne stadgade ålderstillägg;

e) för varje lärare, manlig eller kvinnlig, som vikarierade för på

grund av sjukdom tjänstledig ordinarie ämneslärare, förutom det

belopp, som enligt moment b) kunde utgå: 800 kronor.

Statsbidragen till ordinarie ämneslärares, rektors och föreståndarinnas

avlöning beräknades för kalenderår, statsbidragen till övriga

lärares avlöning för läsår.

Om kommunal mellanskola trädde i verksamhet med höstterminens

början, skulle för det året av de understöd och bidrag, som

beräknades för kalenderår, utgå fem tolvtedelar och av övriga bidrag

så stor del, som belöpte sig på antalet läsveckor under höstterminen.

Härjämte var genom kungörelsen den 12 september 1913 angående

statsunderstöd till parallellavdelningar vid kommunala mellanskolor

förordnat, att till kommunal mellanskola skulle kunna utgå,

utöver enligt gällande bestämmelser skolan tillkommande statsunderstöd

av 6,400 kronor, ett belopp av 1,600 kronor årligen för parallellavdelning

av årsklass, dock att sådant understöd finge utgå för

endast en parallellavdelning till en och samma årsklass och att, om

86

Krigstids

hjälp för år

1917 och tillfällig

löneförbättring

för år 1918.

1917 års

riksdag.

sådant understöd skulle kunna erhållas, sammanlagda antalet lärjungar

i årsklassens båda avdelningar skulle utgöra minst 36.

Det ovanberörda statsbidraget 6,400 kronor var beräknat att

täcka den lägsta kostnaden för fyra ämneslärare, d. v. s. kostnaden

för fyra kvinnliga ämneslärare.

Efter vad den föregående redogörelsen giver vid handen, hade

tillfällig löneförbättring medgivits folk- och småskolornas lärarpersonal

från och med år 1916 och de högre folkskolornas lärare från och

med år 1917. Vad åter angår de kommunala mellanskolorna, kommo

där anställda lärare först från och med år 1918 i åtnjutande av

motsvarande förmån; för år 1917 hade emellertid viss krigstidshjälp

beretts lärare vid dylika skolor.

I proposition (nr 216) till 1917 års riksdag gjordes framställning

om anslag till beredande av tillfällig löneförbättring för år

1918 åt lärare vid de kommunala mellanskolorna. Vid ärendets

anmälan den 14 april 1917 erinrade föredragande departementschefen,

att förslag förelagts riksdagen om anvisande av medel för beredande

av tillfällig löneförbättring åt lärare vid de allmänna läroverken och

högre lärarinneseminariet. Detta förslag grundade sig på en av

läroverksöverstyrelsen gjord framställning i ämnet. Överstyrelsen

hade erinrat, att lärarlönenämnden, som i sitt förslag till definitiv

lönereglering för de kommunalt anställda lärarna hemställt om

särskilda familjetillägg åt familjeförsörjare, däremot beträffande läroverkslärarna

tillämpat de för statstjänstemän i allmänhet gällande

lönegrunderna, och hade överstyrelsen förmält sig sakna anledning

att ifrågasätta andra grunder vid en tillfällig löneförbättring för

de kårer, med vilka överstyrelsen hade att taga befattning, då det

syntes överstyrelsen tydligt, att jämväl mellanskollärarna för detta

fall lämpligen kunde följa läroverkslärarna.

För adjunkter vid de allmänna läroverken hade överstyrelsen

föreslagit ett lönetillägg av 500 kronor, vilket i förhållande till lönen

utgjorde en sjättedel av begynnelselönen såsom adjunkt. I det hela

samma proportion syntes överstyrelsen böra tillämpas i fråga om

ordinarie lärare vid kommunala mellanskolor. Med denna beräkningsgrund

som utgångspunkt ansåge sig överstyrelsen böra föreslå

ett lönetillägg av 400 kronor för manlig lärare och 300 kronor för

kvinnlig lärare.

H7

För de extra ordinarie och vikarierande lärarna vid kommunala

mellanskolor föreslog läroverksöverstyrelsen ett tillfälligt lönetillägg

av 300 kronor, att utgå under förutsättning att vederbörande

lärare erhållit anställning med full tjänstgöring för minst

en termin.

Kostnaden för-den sålunda ifrågasatta löneförbättringen beräknades

av överstyrelsen till 61,300 kronor för år.

För egen del förklarade sig föredragande departementschefen

icke hava något att erinra mot överstyrelsens förslag i fråga om

den tillfälliga löneförbättringens omfattning, och ansåge departementschefen

de föreslagna tilläggsbeloppen vara väl avvägda.

Då departementschefen sålunda tillstyrkte vidtagande av åtgärder

för beredande av tillfällig löneförbättring åt lärare vid de kommunala

mellanskolorna, uppställde sig det spörsmålet, huruvida

staten borde åtaga sig hela kostnaden för en sådan löneförbättring

eller huruvida, i likhet med vad i annan samma dag avlåten proposition

angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid

privatläroverken föreslagits (jfr sid. 133 o. f.), en del därav borde

falla på staten och återstoden på vederbörande kommun. Det ville

då synas tydligt, att de kommunala mellanskolorna, såsom upprättade

och underhållna av vederbörande kommuner, borde, jämväl

med hänsyn till det sätt, varpå staten bidroge till deras verksamhet,

i förevarande avseende jämställas med privatläroverken. Vid sådant

förhållande ansåge departementschefen i fråga om den tillfälliga löneförbättringen

enahanda princip böra komma till uttryck, som föreslagits

beträffande privatläroverken, nämligen att statsbidraget skulle

utgå, under villkor att vederbörande kommun bidroge med hälften

av det belopp, som staten tillsköte. Med tillämpning av denna fördelningsgrund

skulle det från staten erforderliga bidraget belöpa sig

till i runt tal 41,000 kronor.

Motionsvis framställdes emellertid inom riksdagen yrkanden,

dels att tillfällig löneförbättring måtte beredas lärare vid kommunala

mellanskolor jämväl för år 1917, dels att löneförbättringen måtte

få utgå efter samma grunder som för de högre folkskolornas lärare.

Riksdagen anförde i skrivelse nr 204, punkt 1, att riksdagen

vore ense med Kungl.^ Maj:t därom, att tillfällig löneförbättring

88

borde beredas ifrågavarande lärarpersonal för år 1918. Beträffande

grunden för utgående av dylik löneförbättring hade riksdagen

dock icke kunnat godtaga Kungl. Maj:ts förslag. Med hänsyn till

det nära sambandet mellan dessa skolor och de högre folkskolorna,

särskilt i avseende å lärarpersonalens avlöningsförhållanden,

hade riksdagen ansett sig böra biträda motionärernas förslag härutinnan

och således beslutat en tillfällig löneförbättring i anslutning

till de grunder, som av Kungl. Maj:t föreslagits för lärarna vid de

högre folkskolorna. I enlighet med vad riksdagen beslutat för den

senare personalgruppen borde alltså tillfällig löneförbättring till lärare

vid de kommunala mellanskolorna, i likhet med vad riksdagen

beslutat i fråga om lärare vid folk- och småskolor, utgå med 600

kronor till ordinarie lärare med eget äkta barn, som icke uppnått

18 år, samt med 400 kronor till annan ordinarie lärare. Därjämte

hade riksdagen ansett, att de extra ordinarie eller vikarierande lärarna

borde erhålla löneförbättring med 400 kronor. Riksdagen

hade visserligen känt sig synnerligen tveksam inför förslaget att

sålunda låta denna personalgrupp erhålla löneförbättring efter principen

om särskilt lönetillägg till familjeförsörjare, men hade dock

ansett sig kunna medgiva en sådan åtgärd. Riksdagen ville emellertid

erinra, hurusom riksdagen vid beviljande år 1915 av tillfällig

löneförbättring åt vissa lärare vid folk- och småskolor för år 1916

med styrka betonat, att genom ett bifall till den då föreliggande

framställningen riksdagen i intet avseende tagit ståndpunkt till den

viktiga frågan, huruvida en kommande lönereglering för folkskollärarkåren

skulle i någon mån byggas på principen om särskilda

lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan stode detta spörsmål

för riksdagens vidkommande fullständigt öppet och oavgjort.

I anledning av de av riksdagen sålunda beslutade ändrade beloppen

av de tillfälliga löneförbättringarna komme kostnaderna för

bestridande av dessa löneförbättringar att, enligt vad verkställda

beräkningar gåve vid handen, uppgå till i avrundat tal 80,000 kronor.

I anslutning till vad i ovan bemälda motioner anförts, hade

riksdagen ävenledes ansett, att hela detta belopp borde utgå såsom

statsanslag och kommunerna alltså befrias från deltagande i dessa

kostnader.

Vad slutligen anginge spörsmålet om tillfällig löneförbättring

jämväl för år 1917, hade riksdagen av principiella skäl icke ansett

89

sig kunna biträda det motionsvis framställda förslaget härom.

Med hänsyn därtill, att riksdagen fattat beslut om beredande av

krigstidshjälp åt samtliga statstjänare för år 1917, hade riksdagen

dock ansett, att något extra understöd också borde beredas förevarande

personalgrupper under detta år. Riksdagen hade därför

beslutat, att krigstidshjälp finge utgå till lärare vid kommunala

mellanskolor för år 1917 med ett belopp av 250 kronor för ordinarie

lärare och 150 kronor för extra ordinarie eller vikarierande lärare.

De närmare föreskrifter angående åtnjutande av denna krigstidshjälp,

som kunde befinnas erforderliga, torde Kung! Maj:t meddela.

Genomförande av riksdagens beslut skulle kräva ett anslag av

42,000 kronor, vilket borde ställas till Kungi. Maj:ts förfogande

under år 1917.

Riksdagen anvisade sålunda på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag

av 80,000 kronor för beredande under år 1918 av tillfällig

löneförbättring åt lärare vid kommunala mellanskolor att utgå

enligt följande grunder, med rätt för Kung!. Maj:t att utfärda de

närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde

befinnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

. a) med ett årligt belopp av 600 kronor till den, som vid ingången

av år 1918 är i vederbörlig ordning anställd i egenskap av

ordinarie lärare vid kommunal mellanskola, under förutsättning att

befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke

uppnått 18 års ålder, dock att löneförbättring med detta belopp

icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med ett årligt belopp av 400 kronor dels till varje i vederbörlig

ordning anställd ordinarie lärare vid kommunal mellanskola,

som icke äger erhålla tillfällig löneförbättring med det i punkt a)

omförmälda belopp, dels ock till ordinarie och vikarierande ämneslärare

vid kommunal mellanskola, under förutsättning att sådan

befattningshavare har en tjänstgöringsskyldighet av minst 24 timmar

i veckan.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren

i samma ordning som lönen.

Vidare anvisades på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag

av 42,000 kronor för beredande av krigstidshjälp för år 1917 till

ordinarie lärare vid kommunal mellanskola med 250 kronor och

12

90

till extra ordinarie eller vikarierande lärare vid dylik skola med

150 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter

för krigstidshj älpens åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga,

samt att redan under år 1917 låta förskottsvis av tillgängliga

medel utanordna beloppet.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades kungörelser dels

den 31 juli 1917 angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa

lärare vid kommunala mellanskolor (svensk författningssamling nr

535) dels den 23 november 1917 angående tillfällig löneförbättring

under år 1918 åt vissa lärare vid kommunala mehanskolor (svensk

författningssamling nr 856).

1918 års lag- Såsom framgår av det nu anförda, var riksdagens beslut så

tima riksdag. avfat,tat, att tillfällig löneförbättring för år 1918 icke skulle tillkomma

övnings! är are eller timlärare vid de kommunala mellanskoloma,

under det att dessa liksom övriga extra ordinarie lärare

skulle komma i åtnjutande av krigstidshjälp för år 1917. I den

till 1918 års lagtima riksdag avlåtna propositionen (nr 2) med förslag

till tilläggsstat till riksstaten för år 1918 äskades emellertid medel

till beredande av tillfällig löneförbättring även åt nämnda timlärare

och övningslärare (åttonde huvudtiteln, punkt 21).

Framställning härom hade gjorts av läroverksöverstyrelsen i

skrivelse den 4 oktober 1917, varvid överstyrelsen bland annat erinrat,

att tillfällig löneförbättring för år 1918 tillerkänts bland

andra de vid privatläroverken anställda övnings- och timlärama

(jfr sid. 137 här nedan). Överstyrelsen ansåge billigheten kräva, att

jämväl motsvarande personal vid de kommunala mehanskoloma

komme i åtnjutande av ifrågavarande förmån.

jl likhet, med vad som skett beträffande privatläroverkens övnings-

och timlärare, borde den tillfälliga löneförbättringen för de

kommunala mehanskolomas motsvarande personal bestämmas till

10 kronor för veckotimme, dock så att löneförbättring finge utgå

för högst 30 veckotimmar eher med högst 300 kronor för år. Därvid

torde tillika böra bestämmas, att sådan löneförbättring ej finge

utgå till den, som samtidigt från annan tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring

av statsmedel, uppgående till minst 300 kronor, samt

att den befattningshavare, som från annan tjänst erhölle sådan löne

-

91

förbättring till lägre belopp än 300 kronor, finge för tjänstgöring

vid. kommunal mellanskola uppbära tillfällig löneförbättring allenast

till så stort belopp, att den sammanlagda löneförbättringen uppginge

till högst 300 kronor. Den erforderliga kostnaden beräknades till

7,500 kronor.

I anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1918 framhöll

föredragande departementschefen, hurusom i betraktande av den

likställighet, som blivit genomförd mellan övnings- och timlärare

vid de kommunala mellanskolorna och övriga lärare därstädes, ordinarie

och extra ordinarie, i fråga om rätt att åtnjuta krigstidshjälp

för år 1917, det måste väcka uppmärksamhet, att gällande bestämmelser

i fråga om tillfällig löneförbättring under år 1918 för lärare

vid kommunala mellanskolor väl medgåve sådan förmån för de övriga

lärarna men ej för övnings- och timlärarna. Detta förhållande,

vilket närmast syntes hava berott på ett förbiseende, folie så mycket

mer i ögonen, som motsvarande lärare vid privatläroverken åtnjöte

förmånen av tillfällig löneförbättring under år 1918. Man

kunde svårligen undgå att finna nu omförmälda förhållanden innebära

en obillighet mot övnings- och timlärarna vid de kommunala

mellanskolorna. Departementschefen biträdde därför överstyrelsens

i ärendet framlagda förslag.

Mot förslaget,-så vitt det avsåge timlärarna, kunde möjligen invändas,

att timlärare vid allmänna läroverk ej komme i åtnjutande

av den tillfälliga löneförbättring, som enligt riksdagens beslut för år

1918 utginge till lärarpersonalen vid de allmänna läroverken med flera

läroanstalter. Denna omständighet hade departementschefen dock

ej ansett böra utgöra hinder att understödja överstyrelsens förslag.

Antalet veckotimmar vid de allmänna läroverken, som vore anförtrodda

åt timlärare, vore mycket obetydligt. Vid 1904 års lönereglering

för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken hade ej

heller avlöning för timlärare blivit fastställd av riksdagen. Så hade

däremot skett vid löneregleringar för lärarpersonalen både vid ^ de

kommunala mellanskolorna och vid privatläroverken, vid vilka båda

slag av läroanstalter timlärarnas undervisning spelade en större roll.

Mot överstyrelsens förslag i fråga om löneförbättringens belopp

och dess begränsande i vissa fall hade departementschefen intet att

erinra, ej heller mot den gjorda kostnadsberäkningen.

92

Definitiv lönereglering

från

och med år

1919.

Löne

reglerings

kommittén.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kung!.

Maj:t riksdagen att på tilläggsstat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag

av 7,500 kronor för beredande av tillfällig löneförbättring

för år 1918 åt timlärare och övningslärare vid kommunala mellanskolor,

att utgå enligt följande grunder, med rätt för Kung! Maj:t

att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpningen av dessa

grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den,

som under år 1918 eller någon del av nämnda år är anställd i

egenskap av timlärare eller övningslärare vid kommunal mellanskola.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till manlig eller kvinnlig

timlärare eller övningslärare med 10 kronor för veckotimme,

högst 300 kronor för år, dock att tillfällig löneförbättring icke må

utgå till den, som samtidigt från annan tjänst åtnjuter tillfällig

löneförbättring av statsmedel, uppgående till minst 300 kronor, samt

att den befattningshavare, som från annan tjänst erhåller sådan

löneförbättring till lägre belopp än 300 kronor, må för tjänstgöring

vid kommunal mellanskola uppbära tillfällig löneförbättring allenast

till så stort belopp, att den sammanlagda löneförbättringen uppgår

till högst 300 kronor för år.

Riksdagen biföll den gjorda framställningen (skrivelse nr 8 B,

punkt 31), och kungörelse i ämnet utfärdades den 11 oktober 1918

(svensk författningssamling nr 809).

Aven för de kommunala mellanskolornas lärarpersonal föreslogs

definitiv lönereglering i propositionen nr 260 till 1918 års lagtima

riksdag. Förslaget var i stort sett byggt på samma grunder, som

tillämpats i fråga om lärare vid övriga kommunala läroanstalter,

särskilt de högre folkskolorna. I

I fråga om de avlöning sbelopp, som borde tillkomma de ordinarie

lärarna, hade löneregleringskommittén uttalat som sin mening,.

att avlöningen för manlig ordinarie ämneslärare borde utgå med 3,300

kronor, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett

å 400 kronor; för kvinnlig sådan lärare borde avlöningen utgå med

2,800 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett, å 300 kronor.

Härutöver skulle ordinarie ämneslärare åtnjuta tjänlig bostad samt

93

nödigt bränsle eller motsvarande kontant ersättning, ej understigande

för manlig lärare 500 kronor och för kvinnlig lärare 350 kronor.

Den av kommittén sålunda förordade kontanta avlöningen för

kvinnlig ordinarie lärare vid kommunal mellanskola vore lika med

den, kommittén föreslagit för ämneslärarinna vid statssamskola. Då

förstnämnda befattningshavare, vilken utöver sagda kontanta avlöningsförmåner

skulle komma i åtnjutande av fri bostad och bränsle

eller motsvarande ersättning, härigenom till synes kormne att i avlöningshänseende

erhålla en fördelaktigare ställning än ämneslärarinna

vid statssamskola, erinrade kommittén, att den sistnämnda

skulle, enligt vad kommittén tänkt sig, vara berättigad till åtnjutande

av krigstidstillägg, en förmån, som ej för det dåvarande skulle

från statens sida tillkomma den kommunalt anställda lärarinnan.

Till rektor och biträdande föreståndarinna skulle, förutom löneförmånerna

som lärare, fortfarande utgå särskilda arvoden av respektive

800 och 200 kronor.

Enligt löneregleringskommitténs mening borde arvodet till extra

ordinarie och vikarierande manlig ämneslärare bestämmas till 2,800

kronor och till kvinnlig sådan lärare till 2,600 kronor. Till vikarierande

rektor ävensom till vikarie för biträdande föreståndarinna

borde utgå särskilda arvoden med respektive 400 och 200 kronor.

Avlöningen till övningslärare och timlärare skulle enligt kommitténs

förslag utgöra:

för manlig timlärare i läsämne 105 kronor, för kvinnlig sådan

lärare 95 kronor, för manlig lärare i teckning, i musik och i gymnastik

90 kronor, för kvinnlig sådan lärare 85 kronor, för manlig

lärare i slöjd 80 kronor samt för kvinnlig lärare i huslig ekonomi, i

kvinnligt handarbete och i slöjd 75 kronor, allt för veckotimme räknat.

Angående vederbörande lärares rätt till lönetursberåkning föreslogos

vissa föreskrifter i nära överensstämmelse med vad i sådant

avseende ifrågasattes beträffande folkskolornas lärare.

Beträffande avlöningsförmåner under tjänstledighet ansåg löneregleringskommittén,

att vad kommittén i förevarande avseende an

-

94

fört och förordat beträffande folkskollärare borde i tillämpliga delar

äga giltighet även i fråga om lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

I fråga om statsbidrag till kommunala mellanskolor hade av

lärarlönenämnden utarbetats vissa ändringsförslag, enligt vilka grundanslaget

likväl skulle fortfarande utgå med ett belopp, motsvarande

summan av begynnelseavlöningarna till fyra kvinnliga ämneslärare.

Löneregleringskommittén fann sig böra i stort sett biträda nämndens

förslag, dock med de ändringar, som betingades av de utav kommittén

förordade avlöningsgrunder och avlöningsbelopp. Då de föreslagna

bestämmelserna med vissa jämkningar, som nedan omförmälas,

vunno Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, torde i denna del få hänvisas

till den redogörelse, som kommer att i det följande lämnas

för nu gällande författningsbestämmelser i ämnet.

Proposition Vid avlåtande till riksdagen av propositionen nr 260 anförde

nr 260/1918. föredragande departementschefen, att han jämväl beträffande kommunala

mellanskolor ville uttala sin anslutning till löneregleringskommitténs

förslag, till vilket han emellertid i ett par avseenden

ville förorda tillägg.

På sätt förut erinrats, kunde, utöver enligt gällande bestämmelser

skolan tillkommande statsunderstöd av 6,400 kronor, ett belopp av

1,600 kronor årligen utgå för parallellavdelning av årsklass, dock att

sådant understöd finge utgå för endast en parallellavdelning till en och

samma årsklass och att, om sådant understöd skulle kunna erhållas,

sammanlagda antalet lärjungar i årsklassens båda avdelningar skulle

utgöra minst 36. Hos Kungl. Maj:t hade framställning gjorts om

åtgärders vidtagande för att ovanberörda bestämmelse måtte ändras

därhän, att statsunderstöd med 1,600 kronor för år måtte kunna

utgå till varje parallellavdelning av årsklass vid kommunal mellanskola,

så framt antalet lärjungar i hela årsklassen utgjorde mer än

35 gånger parallellavdelningarnas antal. Vidare hade föreslagits

en ändring av villkoret beträffande lärjungeantalet så till vida, att

årsklass skulle hava ett lärjungeantal, som överstege ett antal, motsvarande

30 i varje förutvarande avdelning, för att statsunderstöd

till ny parallellavdelning finge utgå. Departementschefen fann sig

på angivna skäl böra biträda dessa framställningar.

95

Det av löneregleringskomrnittön förordade arvodet å 800 kronor

till rektor vid kommunal mellanskola ansåg departementschefen

väl knappt tillmätt och hemställde, att detsamma måtte höjas till

1,000 kronor. I enlighet därmed skulle arvodet till vikarierande

rektor utgöra 500 kronor.

Extra ordinarie manlig ämneslärare vid kommunal mellanskola

borde enligt departementschefens mening erhålla ett arvode av 2,900

kronor eller samma belopp, som föreslagits för motsvarande icke

kompetent manlig lärare vid allmänt läroverk.

Riksdagen erinrade i sin skrivelse nr 394, vad angick förslaget

om lönereglering för lärarpersonalen vid de kommunala mellanskoloma,

att detta förslag i sina grunder anslöte sig till vad i samma

hänseenden föreslagits i fråga om de högre folkskolornas lärare.

Riksdagen ansåge sig även böra biträda detsamma; de erinringar,

riksdagen gjort i avseende å förslaget beträffande sistnämnda lärarpersonal,

ägde jämväl giltighet beträffande de kommunala mellanskoloma.

Kungörelse angående avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola

samt statsbidrag till sådan skola utfärdades den 19 november

1918 (svensk författningssamling nr 927). De huvudsakliga stadgande^

i denna kungörelse torde här få återgivas.

§ 1.

Vid statsunderstödd kommunal mellanskola skall den kontanta avlöningen

utgöra:

a) för ordinarie ämneslärare: 3,300 kronor för manlig och 2,800 kronor för

kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg efter respektive fem, tio

och femton år, vart och ett å 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinn

lig

*

b) för extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring:

2,900 kronor för manlig och 2,600 kronor för kvinnlig lärare;

c) för timlärare i läsämne: för varje veckotimme 105 kronor för manlig och

95 kronor för kvinnlig lärare,

för timlärare i teckning, i musik och i gymnastik: för varje veckotimme

90 kronor för manlig och 85 kronor för kvinnlig lärare;

d) för lärare i slöjd: för varje veckotimme 80 kronor för manlig och 75

kronor för kvinnlig lärare, .... .

för lärarinna i huslig ekonomi och i kvinnligt handarbete: för varje veckotimme

75 kronor.

Riksdagens

skrivelse.

Kungörelse

den 19/n

1918.

Avlöning åt

lärare.

96

Tjänstgöringsskyldighet

m. in.

Avlöning under

tjänstledighet

m. m.

§ 2.

Utöver den kontanta lönen skall ordinarie ämneslärare, enligt vad därom

särskilt är stadgat, åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning, icke

understigande för manlig lärare 500 kronor och för kvinnlig lärare 350 kronor.

§ 3.

Rektor skall åtnjuta ett särskilt arvode av 1,000 kronor, biträdande föreståndarinna

ett särskilt arvode av 200 kronor, vikarierande rektor ett särskilt arvode

av 500 kronor samt vikarie för biträdande föreståndarinna ett särskilt arvode

av 200 kronor, allt för år räknat.

§ 4.

De i §§ 1—3 angivna lönebeloppen utgöra den minimiavlöning, vartill

lärare är berättigad vid kommunal mellanskola, för vilken statsbidrag utgår.

§ 5.

Lärare är skyldig att för den här ovan stadgade avlöningen tjänstgöra 38

veckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lovdagar inberäknade.

Därefter meddelas föreskrifter om skyldighet för lärare att underkasta sig de

ändrade bestämmelser, som må bliva föreskrivna till lärjungarnas skyddande mot

smittosam lungsot (§ 6), angående förening av lärartjänst med annan avlönad

befattning (§ 7) samt angående avlöningens av- och tillträdande (§ 8).

§ 9.

1. Till tjänstledig lärare med full tjänstgöring utgår den kontanta avlöningen

enligt följande särskilda bestämmelser:

a) om läraren erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, äger han

åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med

avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse

stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

b) om läraren erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande

eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst

eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det på

Kungl. Maj:t att bestämma, om och i vad mån han skall vara förpliktad att av

sina kontanta avlöningsförmåner avstå mera än ett belopp, motsvarande en tredjedel

av den för honom i denna kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

c) om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än under a) och b)

i detta moment sägs, äger han åtnjuta de honom eljest tillkommande kontanta

avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den i denna kungörelse

stadgade avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vikarierande lärare; dock att lärare,

som vikarierar å ledig befattning, äger att, därest han erhållit tjänstledighet på

grund av styrkt sjukdom, åtnjuta honom eljest tillkommande arvode med avdrag

97

uv ett belopp, motsvarande en tredjedel av don för honom i denna kungörelse

stadgade kontanta avlöningen.

2. Rektor är skyldig att under tjänstledighet avstå halva den å tiden för

ledigheten belöpande del av det särskilda rektorsarvodet. Tjänstledig biträdande

föreståndarinna avstår den å tiden för ledigheten belöpande delen av sitt särskilda

arvode.

3. Under åtnjuten tjänstledighet äger ordinarie lärare bibehålla honom tillkommande

naturaförmåner eller ersättning för sådana.

Av skolstyrelsens beslut må bero, huruvida vikarie å ledig befattning skall

helt eller delvis åtnjuta den bostad jämte bränsle in natura eller motsvarande ersättning,

som tillkommer ordinarie innehavare av tjänsten. Likaledes må det bero

på skolstyrelsen, huruvida vikarie för på grund av styrkt sjukdom tjänstledig

lärare skall i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning med skäligt belopp.

§ 10.

Avlöning må ej utgå till lärare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring

utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat

styrka giltigt förfall.

Vidare stadgas om uppflyttning i högre lönegrad (§ 11—12), om skyldighet

att avgå från tjänsten samt pensionsrätt (§ 13) samt om avlöningens utbetalande

(§ 14).

I fråga om statsbidrag till kommunala mellanskolor gälla bland annat följande

föreskrifter:

§ 15.

1. Skolområde, som underhåller kommunal mellanskola, skall för bestridande

av kostnaderna härför erhålla bidrag av statsmedel dels till skolan och till parallellavdelning

av årsklass och dels för lärare med full tjänstgöring på sätt här

nedan sägs.

2. Skolan skall omfatta fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan och

i dessa klasser hava sammanlagt minst 32 lärjungar.

3. Inom varje årsklass må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallellavdelningar

av årsklassen, som uppkommer med iakttagande därav, att minst

30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas

inom densamma.

4. Finnas inom ett skolområde en eller flera kommunala mellanskolor,

för vilka statsbidrag redan utgår, skall det bero på Kungl. Maj:ts avgörande,

huruvida statsunderstöd må utgå till flera sådana skolor inom området.

§ 16.

Statsbidrag till kommunal mellanskola utgår med 11,200 kronor årligen.

Finnes enligt bestämmelserna i § 15 parallellavdelning av årsklass inrättad, utgår

statsbidrag med ett belopp av 2,800 kronor för varje sådan avdelning.

13

Allmänna

grunder för

statsbidrag

‘till kommunal

mellanskola.

Statsbidrag

till skolan.

98

Härjämte må skola, däri flickor undervisas, kunna erhålla ett särskilt understöd

till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600 kronor för år. Understöden

för nämnda undervisning skola utgå med högst 400 kronor för en kurs

i ämnet, omfattande en lärjungegrupp, samt därutöver med högst 200 kronor för

ytterligare undervisning i ämnet.

För undervisning i slöjd må statsbidrag kunna tilldelas skola i den ordning,

som därför särskilt stadgats.

Statsbidrag

till lärare,

rektor och

föreståndarinna.

§ 17-

1. Utöver de i § 16 nämnda statsbidrag utgå till kommunal mellanskola

följande bidrag:

a) för varje manlig ordinarie ämneslärare: 500 kronor;

b) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full

tjänstgöring: 300 kronor;

c) för rektor: två tredjedelar av det för honom stadgade särskilda arvodet;

för biträdande föreståndarinna: det till henne utgående särskilda arvodet;

d) för varje ordinarie ämneslärare: ett belopp motsvarande de läraren tillkommande

ålderstillägg;

e) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare:

om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som, utöver

vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien,

och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av

befattning i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,

det belopp, som Kungl. Maj;t för det särskilda fallet bestämmer; samt

f) för lärare, som vikarierar för lärare, vilken uppehåller tillfälligtvis ledig

lärarbefattning men erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom: det belopp,

som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras

till arvode åt vikarien.

§ 18.

Särskilda vill- 1. Vid statsbidragets ^anordnande skall iakttagas:

kor och be- an) 0m lärare erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande

8fö™8tat8er e^er va^ fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller

bidrag. tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, det skall ankomma på Kungl.

Maj:t att, med iakttagande av vad i mom. 2 av denna § sägs, bestämma, om

och i vad mån bidrag av statsmedel skall utgå till lärarens avlöning;

att, om lärare erhållit tjänstledighet av annan anledning än styrkt sjukdom

eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra offentligt uppdrag

eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott

eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning, därest tjänstledigheten omfattat mera

än sex veckor under ett och samma kalenderår, ej skall utgå, med mindre läroverksöverstyrelsen

vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda omständighet

äga rum;

att, om läraren uppnått den för erhållande av hel pension stadgade levnadsåldern,

statsbidrag till hans avlönande icke skall utgå, med mindre läroverksöverstyrelsen

vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga ram.

99

2. Vid bestämmande av statsbidrag dels till avlöning åt sådan lärare, som

erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra

offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos

riksdagen, dess utskott eller revisorer, dels till arvode åt den för honom förordnade

vikarien skall hänsyn tagas därtill, att ingen ändring må komma att ske i

fråga om det belopp, som det eljest åligger skolområdet att tillskjuta till avlöning

åt den lärare, som erhållit nämnda tjänstledighet.

3. I fråga om statsbidrag till vikarie skall iakttagas att, för det fall att till

vikarie antagits redan pensionerad lärare, statsbidrag skall utgå, endast för så vitt

läroverksöverstyrelsen vitsordat vikariens lämplighet.

I författningen angivas vidare dels vissa allmänna förutsättningar för statsbidrags

utgående (§ 19), dels några omständigheter, som icke böra utgöra hinder

för utbekommande av statsbidrag (§ 20), dels ock vissa närmare föreskrifter rörande

statsbidragets beräknande (§ 21).

Ytterligare stadgas om läkarbetyg för på grund av sjukdom tjänstledig lärare

(§ 22) samt om rekvisition och utbetalande av statsbidrag (§ 23).

Vad i kungörelsen finnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där ej

annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manlig som kvinnlig lärare (§ 24).

Slutligen är beträffande ordinarie lärare, vilken tillsatts före den 1 januari

1919, föreskrivet, att sådan lärare skall, därest han icke ingår på den nya löneregleringen

och därvid fästade villkor och bestämmelser samt därom före den 15

december 1918 gör anmälan hos vederbörande skolstyrelse, åtnjuta avlöning och

pension enligt för honom dittills gällande bestämmelser, i vilket fall statsbidrag

till hans avlöning även efter den 1 januari 1919 skall utgå enligt därförut gällande

grunder.

Genom kungörelse den 16 maj 1919 (svensk författningssamling

nr 252) är stadgat, att i fråga om avlöning och. statsbidrag under

tjänstledighet för tjänstgöring till rikets försvar för lärare vid kommunala

mellanskolor och vissa andra läroanstalter ävensom i fråga

om statsbidrag under dylik ledighet till avlönande av vikarie må

tills vidare sålla samma bestämmelser, som i sådant hänseende äro

stadgade beträffande tjänstledighet för sjukdom (jfr sid. 44 här ovan).

Boställsordning för lärare vid såväl högre folkskolor som kommunala

mellanskolor utfärdades den 19 november 1918 (se sid. 79

i det föregående). I

I förut (sid. 45 och 79) omförmälda kungörelse den 6 december

1918 om ändring av vissa bestämmelser i förordningen och reglementet

angående folkskollärarnas pensionsinrättning stadgades, att pensionsåldern

skulle utgöra för manlig lärare vid kommunal mellanskola

65 levnadsår och för varje annan lärare 60 levnadsår.

Boställsordningen

den

19 november

1918.

Ändrade

grunder för

pensioneringen.

100

Extra krigstidstillägg

för

senare halvåret

1918.

Dyr tidstillägg

för

dr 1919.

Den år 1919 beslutade »statens anstalt för pensionering av folkskollärare

med flera» är avsedd att omfatta även lärare vid kommunal

mellanskola.

Även för de kommunala mellanskolornas lärare gjordes framställning

till 1918 års urtima riksdag om extra krigstidstillägg för

senare halvåret 1918 (proposition nr 10).

Såsom förut är nämnt, hade hemställan i sådant syfte gjorts av

styrelsen för Sveriges kommunala ungdomsskolors lärarförening, och

hade denna framställning vunnit understöd av läroverks- och folkskol-,

överstyrelserna.

Föredragande departementschefen yttrade i detta ärende till statsrådsprotokollet

den 25 oktober 1918, att det vore obestridligt, att

lärarna vid de kommunala mellanskolorna under rådande dyrtidsförhållanden

befunne sig i ekonomiskt trångmål och på grund därav

vore i behov av ekonomiskt bistånd för det löpande året. Det vore

i sin ordning, att staten i sin mån bidroge till lättande av den dyrtidsbörda,

som just då tyngde nämnda lärare. Detta torde lämpligast

kunna ske därigenom, att de erhölle ett extra krigstidstillägg

för senare hälften av året, och syntes detta tillägg böra bestämmas

till ett belopp, motsvarande hälften av vad som tillkomme vederbörande

lärare såsom tillfällig löneförbättring för år 1918.

I skrivelse nr 11 anförde riksdagen, att riksdagen ansett sig

böra även för denna personal företaga motsvarande förhöjning i de

enligt Kungl. Maj:ts förslag utgående extra krigstidstilläggen, som

riksdagen tidigare beslutat i fråga om lärarpersonalen vid folk- och

småskolor (jfr sid. 47—48). Kostnaderna för det sålunda beräknade

extra krigstidstillägget skulle uppgå till omkring 55,000 kronor,

vilket belopp anvisades på extra tilläggsstat för år 1918.

I enlighet med riksdagens beslut erhöllo även timlärare och övningslärare

del av det extra krigstidstillägget.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk

författningssamling nr 966). I

I propositionen nr 872 till 1919 års lagtima riksdag begärdes

anslag till beredande av dyrtidstillägg jämväl för de kommunala

mellanskolornas lärarpersonal, dock ej för tim- eller övningslärare.

För de övriga skulle dyrtidstillägget utgå enligt samma regler som

den för år 1918 medgivna tillfälliga löneförbättringen.

101

Beträffande den kommunala mellanskolans lärare erinrades i

ovannämnda motion nr 421, att den kommunala mellanskolans avlöningsförhållanden

ända från skolans upprättande ordnats i nära,

anslutning till högre folkskolans. Vad som i allmänhet anförts ro-**

rande grunderna för dyrtidstillägg åt lärarna vid den senare skolformen

(jfr sid. 80—81) torde därför böra tillämpas även i fråga om

dyrtidstillägg åt lärarna vid den förra.

Don kommunala mellanskolans lärarlöner hade jämväl ställts i

ett visst förhållande till läroverkslärarnas löner, varför det givetvis

även från denna synpunkt vore motiverat, att dyrtidstilläggen åt

mellanskolornas lärare höjdes, för att icke skillnaden i förhållande

till de åt läroverkslärarna utgående tilläggen skulle bliva alltför stora.

Beträffande det av motionärerna framlagda förslag till grunder

för dyrtidstillägg åt lärare vid kommunala mellanskolor (och högre

folkskolor) torde få hänvisas till det föregående (sid. 81).

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl.

Maj:ts förslag, dock att de föreslagna beloppen höjdes med 50 procent

(jfr sid. 56 och 82 i det föregående). Därjämte vidtogs, i anledning

av väckt motion, en mindre jämkning i de föreslagna bestämmelserna

om rätt till dyrtidstillägg för extra ordinarie och

vikarierande lärare.

Kostnaden för det av riksdagen beslutade dyrtidstillägget beräknades

uppgå till 120,000 kronor.

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid

kommunala mellanskolor utfärdades den 1 augusti 1919 (svensk författningssamling

nr 469). Denna kungörelse innehåller följande

stadganden:

§ b

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp

till följande lärare vid kommunala mellanskolor, nämligen:

a) med niohundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är i vederbörlig

ordning anställd i egenskap av ordinarie lärare vid kommunal mellanskola,

under förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn,

som icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg med detta belopp icke

tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning anställd ordinarie

lärare vid kommunal mellanskola, som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i

punkt a) omförmälda belopp;

Kungörelse

Vs 1911*.

102

c) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning antagen extra ordinarie

och vikarierande ämneslärare vid kommunal mellanskola, under förutsättning

att sådan befattningshavare har full tjänstgöring.

§ 2.

Dyrtidstillägget utgår i förhållande till den fullgjorda tjänstgöringen och utbetalas

till befattningshavaren i samma ordning som avlöningen.

§ 3.

Befattningshavare, som på grund av sjukdom åtnjutit tjänstledighet eller

varit hindrad att tjänstgöra på den grund, att undervisningen vid skolan till följd

av rådande smittsam sjukdom måst för någon tid inställas, må icke på grund

härav vidkännas avdrag å beloppet av honom eljest tillkommande dyrtidstillägg.

§4.

Den del av dyrtidstillägget, som avser månaderna januari—juli, utbetalas

så snart ske kan, samt den del, som avser tiden därefter, vid de tidpunkter, som

i kungörelsen den 19 november 1918 (n:r 927) angående avlöning åt lärare vid

kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan skola äro fastställda för utbetalning

av avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola.

§ 5.

För rekvisition och utbetalning av dyrtidstillägget skola i övrigt i tillämpliga

delar gälla de föreskrifter, som i förenämnda kungörelse den 19 november 1918

äro givna beträffande statsbidrag till kommunala mellanskolor.

Undervisning Enligt § 16 i kungörelsen den 19 november 1918 angående av*

slöjd, lördag åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan

skola (se sid. 97—98 här ovan) må statsbidrag för undervisning i slöjd

kunna tilldelas skola i den ordning, som därför särskilt stadgats.

Till undervisning i slöjd vid kommunala mellanskolor anvisade

riksdagen år 1917 på ordinarie stat under åttonde huvudtiteln ett

förslagsanslag å 2,000 kronor. Beträffande detta anslag äro bestämmelser

meddelade genom särskilda kungörelser den 21 augusti 1917

(svensk författningssamling nr 600) och den 22 juli 1918 (nr 637).

Enligt sistnämnda kungörelse må anslaget från och med höstterminen

1918 användas sålunda, att vid kommunal mellanskola, som visat

sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning, årligen

103

må utgå 150 kronor för varje slöjdavdelning av 15 lärjungar, dock

att efter läroverksöverstyrelsens medgivande i varje enskilt fall, då

särskilda skäl därtill föranleda, anslag må kunna utgå även till

avdelning med mindre antal lärjungar, under förutsättning att antalet

lärjungar uppgår till minst 12.

104

4. Vissa småskoleseminarier.

naiemavio ^ kungörelsen den 27 maj 1898 angående bidrag av allmänna

ning enligt medel till avlönande av lärare och lärarinnor vid av landsting eller

1898öreiseUn'' s^ac^ som ej i landsting deltager, inrättat seminarium för bildande

av lärare och lärarinnor vid småskola m. m. meddelades bestämmelser

angående lärarpersonalens vid ifrågavarande seminarier avlönings-

och pensionsförhållanden.

Med avseende på statsbidrag för avlönande av sådana lärare vid

landstingsseminarierna, som ej vore vikarier, inneburo dessa bestämmelser,

att statsbidrag skulle utgå enligt samma grunder som för

lärare vid folk- och småskolor; detsamma gällde, med vissa begränsningar,

i fråga om statsbidrag till avlönande av vikarierande

lärare.

Såsom villkor för statsbidrag var fastställt, att seminariets lärare

skulle äga minst lika stora löneförmåner som de, vilka vore stadgade

för lärare vid folk- och småskolor. Denna bestämmelse tolkades så,

att de lärare vid landstingsseminarier, som i kompetens voro likställda

med folkskollärare, åtnjöto minst lika stora löneförmåner som

de, vilka voro stadgade för ordinarie lärare vid folkskola.

Arvodet för sjukvikarie vid landstingsseminarium skulle i enlighet

därmed utgå med minst det belopp, som var stadgat för sjukvikarie

för lärare med motsvarande kompetens vid folk- och småskolor.

Med avseende på pensionsrätt gällde, att lärare vid landstingsseminarium,

som med avseende på kompetens voro likställda med

folkskollärare, ägde rätt till pension från folkskollärarnas pensionsinrättning

lika med folkskollärare samt att småskollärare, som voro

anställda vid landstingsseminarium, ägde rätt till understöd från småskollärares

m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt lika med småskollärare.

105

Under det att tillfällig löneförbättring både beviljats folk- och

småskolornas lärarpersonal från och med år 1916 samt de högre

folkskolornas lärare från och med år 1917, kom lärarpersonalen vid

småskoleseminarierna, i likhet med vad som varit fallet beträffande

lärarna vid de kommunala mellan skolorna, först från och med år

1918 i åtnjutande av motsvarande förmån.

I skrivelse den 30 september 1916 hade folkskolöverstyrelsen

hemställt, att därest Kung!. Maj:t ej skulle Unna skäl att för 1917

års riksdag framlägga förslag om lönereglering för lärarkåren vid

folk- och småskolor utan blott tillfällig löneförbättring skulle beredas

denna kår, jämväl småskoleseminariernas lärare och lärarinnor måtte

komma i åtnjutande av löneförbättring av statsmedel till enahanda

belopp som lärarpersonalen vid folk- och småskolor.

Överstyrelsen avsåge härvid endast de lärare och lärarinnor vid

småskoleseminarium, till vilkas avlöning statsbidrag utginge. Dessa

syntes med avseende på sin tjänsteställning fullt jämförbara med lärarna

vid folk- och småskolor: de vore att anse som befattningshavare

på samma gång i statens och i kommunens tjänst, deras avlöning

utginge dels av statsmedel och dels av kommunala medel,

deras arbete folie helt inom folkundervisningsväsendets område och

vore för folkbildningsarbetet av en betydelse, som icke kunde skattas

lägre än det, som utfördes av folk- och småskolornas lärare. Det

torde icke finnas något skäl, varför de icke från statens sida skulle

likställas med lärarna vid folk- och småskolor.

Att överstyrelsen ej tidigare gjort hemställan om dyrtidshjälp

för ifrågavarande lärarpersonal hade haft sin grund däri, att den

tillfälliga löneförbättring, som utgått till lärarpersonalen vid folkoch

småskolor, endast haft form av lönetillägg åt vissa familjeförsörjare.

Personer i sådan ställning, som betingade dylikt lönetillägg,

funnes, med frånräkning av ett par enstaka fall, icke bland de lärare

och lärarinnor vid småskoleseminarium, till vilkas avlöning statsbidrag

utginge.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 januari 1917 anslöt

sig föredragande departementschefen till den ståndpunkt folkskolöverstyrelsen

i sin ovannämnda skrivelse intagit, och i enlighet härmed

avläts till riksdagen framställning i ämnet (åttonde huvudtiteln,

punkt 180).

Motionsvis väcktes inom riksdagen förslag, i syfte att tillfällig

Tillfällig

löneforbätt

ring för dr

''1918.

14

106

Lönereglering

från och med

dr 1919.

Lärarlöne

nämnden.

löneförbättring åt ifrågavarande lärarpersonal måtte få utgå med

höjda belopp, på sätt jämväl föreslagits beträffande lärare vid folkskolor

och småskolor (jämför ovan sid. 21).

Riksdagen anslöt sig (skrivelse nr 204, punkt 2) till Kung!. Maj:ts

förslag, dock med viss förhöjning i de föreslagna beloppen. På

extra stat för år 1918 anvisades sålunda ett förslagsanslag av 20,000

kronor för beredande under år 1918 av tillfällig löneförbättring åt

lärare vid de av landsting och av städer, som icke deltoge i landsting,

underhållna småskoleseminariema att utgå enligt samma grunder,

som riksdagen beslutat i fråga om tillfällig löneförbättring åt lärare vid

folkskolor och småskolor (jämför sid. 22—23 i det föregående), därvid

lärare vid småskoleseminarium, som ägde behörighet till folkskollärarbefattning,

skulle likställas med folkskollärare och lärare med behörighet

till småskollärarbefattning skulle likställas med lärare vid

småskola; och skulle Kungl. Maj:t äga rätt att utfärda de närmare

föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas

erforderliga.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 11 december 1917 (svensk

författningssamling nr 850).

Samtidigt med att i proposition nr 260 till 1918 års lagtima

riksdag förslag framlades till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna

vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter, avläts till

riksdagen proposition (nr 350) angående lönereglering för lärare vid

småskoleseminarier m. m. I

I betänkande den 8 november 1915 hade lärarlönenämnden

avgivit utlåtande och förslag i fråga om statsbidrag till landstingsseminarier.

Lärarlönenämnden föreslog i avseende å statsbidrag till dessa

seminarier enahanda bestämmelser, som av nämnden förordats i dess

förutberörda betänkande den 31 oktober 1914 rörande lärarpersonalen

vid folk- och småskolor (jämför ovan sid. 6 o. f.).

Beträffande avlöning till lärare vid landstingsseminarier förordade

nämnden, att de, som vore i kompetens likställda med folkskollärare,

måtte komma i åtnjutande av minst lika stora löneförmåner,

som vore stadgade för ordinarie lärare vid folkskola, samt att

107

de, som i avseende å kompetens vore likställda med småskollärare,

måtte få åtnjuta minst sådana löneförmåner, som enligt nämndens

förslag skulle tillkomma småskollärare, vilka blivit anställda tills

vadare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning.

Rörande den lärarpersonalen vid landstingsseminarier tillförsäkrade

bostadsförmån skulle gälla de grunder, som vore föreslagna

beträffande folk- och småskollärare.

I avseende å avlöning för vikarierande lärare ävensom rörande

tjänstledig lärares avlöning förordade nämnden likaledes bestämmelser

motsvarande dem, vilka av nämnden i dessa hänseenden föreslagits

beträffande lärare vid folk- och småskolor.

Slutligen föreslog lärarlönenämnden, att statsbidrag i detta fall

måtte kunna utgå även till lärare i övningsämne. I detta avseende

förordade nämnden, att landsting eller stad, som ej i landsting

deltoge, måtte äga att till avlönande av lärare i övningsämne

uppbära ett årligt bidrag av allmänna medel med 50 kronor per

veckotimme.

Efter det lärarlönenämndens omförmälda betänkande av den 8 Foikskoiovernovember

1915 remitterats till folkskolöverstyrelsen, meddelade över- styrelsenstyrelsen

i särskilda skrivelser, att överstyrelsen upptagit och hade

under utredning frågan om småskoleseminariemas omorganisation

och vidare i samband med denna utredning ämnade avgiva infordrat

utlåtande över lärarlönenämndens förslag angående statsbidrag åt

landstingsseminarier. Då emellertid utarbetandet av berörda organisationsförslag

ej kunde beräknas vara avslutat inom den närmaste

tiden, hade överstyrelsen ansett sig böra redan för det dåvarande

alternativt göra hemställan om höjning av anslaget till avlöningsbidrag

till lärare vid småskoleseminarier.

Överstyrelsen erinrade i sådant avseende, hurusom de minimilöner,

som vore tillförsäkrade småskoleseminariemas lärarkår, vore

desamma, som vore bestämda för lärare vid folk- och småskolor. I

regel tillkomma, sade överstyrelsen, av landstingen anslagna lönetillägg,

varigenom lönerna i allmänhet komme att uppgå till ungefär

de belopp, som uppbures av lärare och lärarinnor i de städer, där

seminarierna vore belägna.

Överstyrelsen framhöll vidare, att, därest lönereglering för

lärarkåren vid folk- och småskolor komme till stånd från och med

108

Departe

mentschefen.

år 1919, det syntes uppenbart, att gällande bestämmelser för statsbidragets

utgående till landstingsseminarierna skulle tillämpas även

efter denna lönereglerings genomförande och till dess ifrågasatt särskild

lönereglering för dessa seminarier kunde bliva genomförd.

Härav skulle, påpekade överstyrelsen, följa en höjning av minimilönen

och av statsbidragets belopp, och då man icke hade skäl

förmoda, att landstingen därav skulle föranledas att minska de utgående

lönetilläggen, skulle därigenom en av behovet synnerligen

påkallad förbättring inträda i här berörda lärares och lärarinnors

lönevillkor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 22 mars 1918 anförde

föredragande departementschefen, att då statsbidrag till avlönande

av landstingsseminariernas lärare enligt dittills gällande bestämmelser

skulle utgå enligt samma grunder som för lärare vid folk- och småskola,

statens bidrag till dessa lärare givetvis måste höjas, i den mån

som statsbidragen till folk- och småskolepersonalens avlöning komme

att utgå med ökade belopp.

Lärarlönenämndens förslag i fråga om landstingsseminariernas

lärarpersonal innebure i stort sett ett bibehållande av likställigheten

mellan sagda lärarpersonal och folk- och småskolans lärare. Departementschefen

hade förut samma dag inför Kungl. Maj:t anmält frågan

om lönereglering för lärarna vid sistnämnda slag av skolor och därvid

i huvudsak anslutit sig till ett av löneregleringskommittén avgivet

utlåtande över nämndens den 31 oktober 1914 dagtecknade betänkande

(jämför sid. 23 o. f. här ovan). De förslag, som departementschefen

i- fråga om folk- och småskollärarkårerna tillstyrkt, syntes departementschefen

i tillämpliga delar böra äga giltighet beträffande lärarna

vid småskoleseminariema.

Det borde emellertid framhållas, att en dylik anordning, såsom

jämväl framginge av folkskolöverstyrelsens utlåtande, tilläventyrs

endast skulle komma att få en provisorisk karaktär. Överstyrelsen

hade pekat på en omorganisation av dessa seminarier och en särskild

lönereglering för deras lärare. Något förslag härutinnan hade

dock ännu ej framlagts. Tills vidare och intill dess den av överstyrelsen

antydda frågan bleve avgjord, syntes departementschefen i

allt fall den dåvarande likställigheten med folk- och småskolans

lärarpersonal böra äga bestånd.

10!»

I enlighet med departementschefens hemställan avläts, såsom

förut är nämnt, till riksdagen proposition i ämnet (nr 350).

Riksdagen erinrade (skrivelse nr 8 A, punkt 177), att riksdagen

i allt väsentligt anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag, såvitt anginge

lönereglering för lärarpersonalen vid folk- ock småskolorna samt

grunder för statsbidrag till dessa lärare. Riksdagen hade endast

ansett sig böra göra vissa smärre förtydligande tillägg och modifikationer

till förslagen ävensom vissa erinringar i anledning av vad

departementschefen i en och annan punkt anfört. Vad riksdagen

sålunda i avseende å folk- och småskolans lärare uttalat och beslutat

syntes i tillämpliga delar äga giltighet jämväl beträffande lärarpersonalen

vid landstingsseminarierna.

Vad i övrigt det föreliggande förslaget beträffade, fäste riksdagen

särskilt uppmärksamheten vid, att tjänstgöringstiden borde

bestämmas till enahanda omfattning för landstingsseminariemas lärare

som för lärarpersonalen vid folk- och småskolor.

Sedan riksdagen sålunda i huvudsak bifallit Kungl. Maj:ts förslag i

ämnet, utfärdades den 16 september 1918 kungörelse angående avlöningför

lärare och lärarinnor vid av landsting eller stad, som ej i landsting

deltager, inrättade seminarier för bildande av lärare och lärarinnor

vid småskola m. m. samt angående statsbidrag till sådan avlöning

(svensk författningssamling nr 758). Stadgandena i denna kungörelse

äro avfattade i nära anslutning till den samma dag utfärdade

kungörelsen angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor

samt statsbidrag till sådan avlöning (se sid. 38 o. f.). I

I proposition (nr 12) till 1918 års urtima riksdag framlade Kungl.

Maj:t förslag om extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918

åt lärare vid de av landsting och av städer, som icke deltaga i

landsting, underhållna småskoleseminariema. Det sålunda av Kung!.

Maj:t begärda tillägget skulle utgå enligt samma grunder som det

extra krigstidstillägget åt lärarpersonalen vid egentliga folk- och

småskolor (se sid. 46 o. f.).

Riksdagen (skrivelse nr 12) fann sig böra för ifrågavarande personalgrupp

medgiva beviljandet av extra krigstidstillägg i samma ökade

omfattning och i övrigt på sådant sätt, som av riksdagen beslutats i

Riksdagens

skrivelse.

Kungörelse

16/o 1918.

Extra krigatidatillägg

för

senare halvåret

1918.

no

Definitiv

lönereglering

i samband

med omorganisation

från

och med år

år 1920.

Folkskolöver

styrelsen.

fråga om liknande extra krigstidstillägg till nyssnämnda grupper

lärare, ock anvisade för ändamålet å extra tilläggsstat för år 1918 ett

förslagsanslag å 12,500 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk

författningssamling nr 965).

Med skrivelse den 28 december 1918 överlämnade folkskolöverstyrelsen

ett detaljerat förslag till småskoleseminariernas omorganisation,

därvid överstyrelsen jämväl avgav utlåtande över lärarlönenämndens

omförmälda betänkande den 8 november 1915.

Vad till en början angår de spörsmål, som avse ändringar i

seminariernas organisation, torde här endast böra erinras om följande.

Från vissa håll både satts i fråga, att staten helt och hållet

skulle ombesörja utbildningen av småskolans lärarkrafter. Som skäl

härför både anförts, att då småskolan måste anses vara bka viktig

och bka oumbärbg som den egentbga folkskolan, borde småskoleseminarierna

lika väl som folkskoleseminarierna upprättas och bekostas

av staten. Bland de kommunala samfälbgheter, som närmast berördes

av förebggande fråga, syntes emebertid, efter vad överstyrelsen

anförde, någon allmän önskan ej finnas att bbva befriade från

den befattning med småskoleseminariema, som de då hade, och landstingens

kostnader för dessa seminarier torde i alla fall komma att

bbva jämförelsevis obetydbga. Småskoleseminariernas övertagande

av staten skube tydbgen kräva en vidlyftig föregående utredning,

varigenom reformen av småskohärarutbildningen skulle komma att

bbva i väsentlig grad fördröjd. Av dessa och andra skäl ansåge

överstyrelsen denna utbildnings övertagande av staten icke då böra

sättas i fråga.

Beträffande seminariekursens längd föreslog överstyrelsen, att

bestämmelse måtte införas därom, att lärokursen vid sådant seminarium,

varom här vore fråga, borde vara minst tvåårig. Seminarium,

som anordnade treårig lärokurs eber särskild för eleverna avgiftsfri

preparandkurs, borde kunna erhåba särskilt statsbidrag för

tredje årskursen eber för preparandkursen.

Småskoleseminariernas läsår, som enbgt då gällande bestämmelser

skube omfatta minst 8 månader, borde enbgt överstyrelsens

mening få en längd av minst 38 högst 39 veckor.

in

Överstyrelsen yttrade sig vidare om kompetensfordringar för anställning

som lärare vid småskoleseminarium och anförde i sådant

avseende, att enligt överstyrelsens mening dessa lärartjänster skulle

komma att bliva besatta på ett tillfredsställande sätt, om sådan bestämmelse

infördes, att för anställning som ordinarie lärare vid småskoleseminarium

skulle fordras att hava med goda vitsord avlagt

folkskollärarexamen eller förvärvat annan teoretisk och praktisk utbildning

för lärarkallet av minst häremot svarande omfattning samt

dessutom hava av skolöverstyrelsen blivit förklarad behörig och lämplig

för den sökta tjänsten.

Överstyrelsen ansåge, att i fråga om kompetens ingen skillnad

borde göras mellan lärare, som företrädesvis tjänstgjorde i seminarieklassema,

och lärare, som företrädesvis tjänstgjorde i övningsskolan.

Gfivetvis krävdes med hänsyn till redan då anställd lärarpersonal

vissa övergångsbestämmelser.

I fråga om småskoleseminariernas ekonomiska förhållanden

erinrade överstyrelsen inledningsvis, att statsbidrag enligt dåvarande

bestämmelser utginge till landstingsseminariema endast för avlöning

av lärare vid dessa seminarier och efter samma grunder som för

lärare vid folkskola, respektive småskola, samt uttalade såsom sin

mening, dels att, på grand av dessa seminariers stora betydelse och

de ökade anspråk, som man därför borde ställa såväl på den utbildning,

de avsåge att lämna, som på de yttre hjälpmedel, som fordrades

för denna utbildning, det torde vara nödvändigt, att staten

på ett mera verksamt sätt än ditintills lämnade ekonomiskt understöd

till dessa läroanstalter, dels ock att ifrågavarande seminarier

allt fortfarande borde inrättas och förvaltas av landsting eller av

stad, som ej i landsting deltoge, men att underhållet av dessa läroanstalter

borde åligga stat och landsting (stad) gemensamt. Därefter

yttrade överstyrelsen sig om avlöning åt seminariernas lärare och

statsbidrag till dylika läroanstalter samt om vissa därmed sammanhängande

förhållanden.

Beträffande lärarnas avlöning anförde överstyrelsen, att lärarlönenämndens

förslag i ämnet icke egentligen avsåge att utgöra definitiv

lönereglering för ifrågavarande lärare utan närmast en garanti

för att vid genomförandet av en lönereglering för folk- och små

-

112

skolans lärare småskoleseminariernas lärare icke skulle bliva sämre

ställda än de förra med hänsyn till det samband, som tidigare ägt

rum mellan dessa båda kårers avlöningsförhållanden.

Då enligt överstyrelsens mening ingen skillnad i fråga om lärarnas

kompetens borde göras mellan lärare, som företrädesvis tjänstgjorde

i seminarieklasserna, och lärare, som företrädesvis tjänstgjorde

i övningsskolan, ansåge överstyrelsen, att de nämnda grupperna av

lärare även i lönehänseende borde vara likställda.

Genom tillämpning av de dåvarande och av lärarlönenämnden

förordade grunderna för lärarnas vid småskoleseminarierna avlöning

skulle, om ersättning för bostad, bränsle och övertidsläsning medräknades,

dessa lärares löneförmåner komma att uppgå till åtminstone

i det närmaste samma belopp som löneförmånerna för folkskollärare

i vissa medelstora städer.

Ehuru det torde kunna anföras skäl för att de dåvarande grunderna

beträffande här ifrågavarande lärares avlöning borde bibehållas,

syntes det överstyrelsen vara lämpligare, att nämnda lärare i lönehänseende

likställdes med lärarna vid folkskoleseminariemas övningsskolor.

De båda här berörda lärargrupperna kunde nämligen såväl

i fråga om utbildning som i fråga om tjänstgöringens art och betydelse

anses vara ungefär likställda. Härtill komme, att ett flertal

landstingsseminarier vore belägna i samma städer som folkskoleseminarier,

vadan det även från den synpunkten kunde anses lämpligt,

att lärarna i fråga hade lika avlöning.

Överstyrelsen förbisåge här icke, att folkskollärarnas avlöningsförmåner

i vissa städer torde komma att överstiga den avlöning, som

vid 1918 års lagtima riksdag fastställts för folkskoleseminariemas

övningsskollärare. Härvid ville dock överstyrelsen framhålla, att vid

de löneregleringar för folkskolans lärare, som då gjordes på de olika

orterna, i många fall hänsyn torde tagas till rådande särskilda ekonomiska

förhållanden, under det att övningsskollärarnas ordinarie avlöningsförmåner

torde hava avpassats närmast med hänsyn till det

penningvärde, som varit gällande före världskrigets utbrott. Den

minskning i lönernas reella värde, som uppkommit genom kristiden,

hade ditintills och torde även för framtiden åtminstone i någon mån

komma att ersättas genom särskilda krigstidstillägg.

Med hänsyn till vad ovan anförts, ansåge överstyrelsen det kunna

sättas i fråga, om ej landstingsseminariernas lärares löneförmåner

113

redan då borde sättas något högre än lärarnas vid folkskoleseminariomas

övningsskolor. Då det emellertid såväl från statens synpunkt

som för landstingsseminarierna och lärarna själva torde vara förmånligt,

att vid nu ifrågasatt lönereglering nämnda lärare bleve fullt

jämställda med en viss grupp statsanställda lärare, funne överstyrelsen

sig böra föreslå, att ordinarie lärare med full tjänstgöring vid

småskoleseminarium i lönehänseende likställdes med övningsskollärare

vid folkskoleseminarium. Härvid förutsatte dock överstyrelsen,

att småskoleseminariernas lärare komme att tillerkännas krigstidstillägg

i samma utsträckning, som kunde komma att tilldelas nyss

nämnda övningsskollärare, samt att härför erforderliga anslag komme

att utgå av statsmedel. Skulle en för vissa befattningshavare i

statens tjänst tillfällig lönereglering komma att utsträckas jämväl

till folkskoleseminariernas övningsskollärare, borde givetvis en motsvarande

löneförbättring tillerkännas lärarna vid småskoleseminarierna

och medel därtill beredas genom ökning i statens bidrag.

Med tillämpning av de sålunda angivna grunderna skulle, enligt

överstyrelsens beräkning, lärare med full tjänstgöring vid småskoleseminarium

tillerkännas minst följande löneförmåner, nämligen

ordinarie manlig lärare 3,400 kronor, därav 2,100 kronor lön

och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar, vartill kunde komma tre

ålderstillägg till lönen, vart och ett å 400 kronor;

ordinarie kvinnlig lärare 2,800 kronor, därav 1,800 kronor lön

och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar, vartill kunde komma tre

ålderstillägg till lönen, vart och ett å 300 kronor;

extra ordinarie eller vikarierande manlig lärare arvode å 2,800

kronor för år; samt

extra ordinarie eller vikarierande kvinnlig lärare arvode å 2,400

kronor för år.

Överstyrelsen ansåge vidare, att det i vissa fall kunde vara behövligt

och lämpligt att anställa timlärare i kunskapsämne i seminarieklassema.

Med hänsyn till att en extra ordinarie lärares tjänstgöring

torde kunna beräknas omfatta 24 ä 25 timmar i veckan,

syntes manlig timlärares arvode böra bestämmas till 110 kronor och

kvinnlig timlärares till 100 kronor för veckotimme och läsår räknat.

Undervisningen i övningsämnena utom teckning borde tydligen

alltid bestridas av kvinnor. Det syntes överstyrelsen därför ej vara

15

114

behövligt att fastställa olika arvoden för manliga och kvinnliga lärare

i övningsämnen.

Med hänsyn till dessa ämnens stora betydelse vid ett småskoleseminarium

borde för timlärare i övningsämne bestämmas samma

arvode som för kvinnlig timlärare i övningsämne vid folkskoleseminarium,

nämligen för timlärare i musik 95 kronor, timlärare i teckning

och välskrivning 95 kronor, timlärare i gymnastik 95 kronor

samt timlärare i slöjd och hushållsgöromål 90 kronor, allt för veckotimme

-och läsår.

Rektor (föreståndare, föreståndarinna) borde uppbära lön som

ordinarie lärare och dessutom ett arvode, som, i likhet med vad som

från och med år 1919 gällde för rektor vid kommunal mellanskola,

kunde sättas till 1,000 kronor, lika för manlig och kvinnlig Dessutom

torde rektor böra tillerkännas fri bostad eller motsvarande ersättning,

icke understigande 800 kronor.

Vikarierande rektors arvode ansåge överstyrelsen böra bestämmas

till 600 kronor för kalenderår.

Överstyrelsen lämnade härefter en redogörelse för de beräknade

kostnaderna för ett landsting sseminarium, därvid överstyrelsen hade

uPPgjort förslag till stat dels för ett småskoleseminarium med två

elevklasser, dels ock för ett dylikt seminarium med en elevklass.

Med utgångspunkt från de av överstyrelsen föreslagna avlöningsförmånerna

för lärarpersonalen vid ifrågavarande seminarier, beräknades

sammanlagda beloppet av läraravlöningar, under förutsättning att

alla ålderstillägg vore intjänta, uppgå till i den förstnämnda staten

19,305 kronor och i den senare 14,305 kronor. Samtliga kostnader

för ett seminarium med tva elevklasser beräknades av överstyrelsen

under samma förutsättning till omkring 31,000 kronor och för ett

seminarium med en elevkurs till omkring 22,600 kronor. Om åter

alla lärarkrafter befunne sig i lägsta lönegraden och alltså inga

ålderstillägg utginge, skulle kostnaderna minskas med respektive

3,900 och 3,000 kronor.

Överstyrelsen behandlade härefter frågan om statsbidrag till

småskoleseminarierna, därvid överstyrelsen anställde en jämförelse

mellan dåmera fastställda grunder för utgående av statsbidrag till småskoleseminarier

och till kommunala mellanskolor (jämför sid. 97—98

115

här ovan). Med tillämpning å småskoleseininarierna av de för kommunala

mellanskolorna fastställda grunderna för utgående av statsbidrag

fann överstyrelsen att, förutom de särskilda bidragen till lärarnas

avlöning, borde utgå till seminarium med två skolklasser ett grundanslag

å 12,800 kronor och till seminarium med en elevklass ett

grundanslag å 9,100 kronor. Den form för statsbidragets beräknande,

som stadgats beträffande kommunala mellanskolor, ansåg överstyrelsen

vara att föredraga framför de regler, som gällde beträffande

dylikt bidrag till småskoleseminarier.

Skulle vid något seminarium parallellklasser eller en tredje årsklass

komma att inrättas, borde statsbidrag utgå till avlöningen av

de därför erforderliga lärarkrafterna efter samma grunder som eljest,

och ett visst fast anslag, exempelvis 3,000 kronor, därjämte utgå av

statsmedel.

Likaledes borde, enligt överstyrelsens mening, särskilt statsbidrag

utgå till sådant seminarium, som anordnade för eleverna kostnadsfri

preparandkurs, och borde beloppet av detta bidrag sättas till 75

kronor för läsvecka, under villkor dels att de vid preparandkursen

anställda lärarna avlönades efter samma grunder, som av överstyrelsen

angivits för seminariets övriga lärare, dels ock att kursen varade

minst 18 veckor.

Överstyrelsen ville alltså föreslå följande grunder för statsbidrag

till småskoleseininarierna:

till varje småskoleseminarium med två elevklasser samtidigt skall

av statsmedel utgå ett årligt anslag av 12,800 kronor och till varje

småskoleseminarium med en elevklass ett årligt anslag av 9,100

kronor;

därjämte skola till varje småskoleseminarium utgå följande statsbidrag:

a)

för varje manlig ordinarie ämneslärare: skillnaden mellan

manlig och kvinnlig ämneslärares grundlön;

b) för rektor dessutom: två tredjedelar av det stadgade särskilda

arvodet;

c) för varje manlig eller kvinnlig ämneslärare: ett belopp motsvarande

läraren tillkommande ålderstillägg.

Dessutom borde statsbidrag utgå till avlönande av vikarie efter

i huvudsak samma grunder, som gällde för kommunal mellanskola.

Vid här framställda förslag hade överstyrelsen utgått från att

116

undervisningen såväl för småskoleseminariernas elever som för de i

övningsskolorna intagna barnen skulle vara avgiftsfri, såvida ej

Kungl. Maj:t i visst fall på grund av särskilda undantagsförhållanden

annorlunda bestämde.

Överstyrelsen beräknade, att landstingens bidrag skulle utgöra

13,100 kronor för ett tvåklassigt seminarium och 9,300 kronor för

ett enklassigt seminarium, vilka belopp skulle i genomsnitt föga

överstiga de dittills utgående.

Den av överstyrelsen förordade omorganisationen av småskoleseminariema

torde, efter vad överstyrelsen vidare anförde, ej kunna

genomföras på en gång, och särskilt kunde en ny undervisningsplan

för dessa seminarier icke lämpligen börja tillämpas förr än från

början av läsåret 1920—1921. Man skulle därför kunna sätta i

fråga, menade överstyrelsen, att den av omorganisationen föranledda

anslagsökningen till här ifrågavarande läroanstalter bleve erforderlig

först från början av höstterminen 1920 eller efter hand, i den

mån de nuvarande seminarierna kunde hinna lägga om sina kursplaner

och bliva i stånd att i allo uppfylla de ifrågasatta nya bestämmelserna

i övrigt.

Då emellertid föreliggande förslag även avsåge att bereda dessa

seminariers lärare och lärarinnor en välbehövlig lönereglering och

seminarierna själva ökade anslag för bestridande av utgifterna för

lokaler, bränsle, lyse, materiell m. m., syntes det överstyrelsen, som

om anslag efter de nya grunderna borde kunna tilldelas landstingsseminarier

redan från början av år 1920, dock under förutsättning

att lärarnas avlöning utginge efter fastställda grunder och att seminarierna

uppfyllde vissa av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall prövade

villkor och bestämmelser angående undervisningens och den

praktiska utbildningens anordning samt i fråga om lokaler och utrustning

i övrigt.

Det kunde dock ej anses riktigt och lämpligt, att ett seminarium,

som ej hade fastställt antal ordinarie lärare, likväl finge

uppbära hela grundanslaget. Överstyrelsen ansåge fördenskull, att

vissa övergångsbestämmelser borde fastställas, enligt vilka Kungl.

Maj:t skulle erhålla rätt att tilldela sådant seminarium anslag till

det lägre belopp, som Kungl. Maj:t på grund av föreliggande om

-

117

ständigheter kunde finna skäligt bestämma. Sådana övergångsbestämmelser

syntes böra gälla tre år.

Vidare ansåg överstyrelsen en övergångsbestämmelse vara behövlig

med hänsyn därtill, att i vissa fall två landsting skulle enligt

överstyrelsens förslag kunna gemensamt upprätta ett småskoleseminarium.

Då på grund av beslut i sådan riktning eller annan anledning

något eller några av de nuvarande landstingsseminarierna

torde komma att upphöra, syntes det överstyrelsen, att sådant seminarium

borde få en viss tid på sig att avveckla sin verksamhet.

Så t. ex. borde de intagna eleverna få tillfälle att fortsätta och avsluta

sin påbörjade utbildningskurs. Vidare kunde det komma att

dröja ett eller annat år, innan vederbörande landsting hunne fatta

beslut i frågan och dylikt beslut kunde verkställas.

Överstyrelsen föresloge därför, att sådant småskoleseminarium,

som under år 1919 åtnjöte statsbidrag men som ej kunde komma i

åtnjutande av understöd enligt ovan angivna grunder, skulle under

en övergångstid av högst tre år kunna erhålla statsbidrag till läraravlöning

enligt dittills gällande bestämmelser. I

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed departements- Proposition

chefen beledsagade ärendets anmälan i statsrådet den 11 mars 1919,

anslöt sig departementschefen i huvudsak till folkskolöverstyrelsens i

det föregående återgivna förslag. I en och annan punkt uttalade

departementschefen en därifrån avvikande mening.

Sålunda förmälde sig departementschefen icke kunna dela överstyrelsens

mening om lämpligheten av att vid småskoleseminarium

inrätta en tredje årsklass, utan måste anse, att man borde stanna

vid en tvåårig kurs för alla nu ifrågavarande seminarier. Huruvida

särskild preparandkurs kunde bliva behövlig vid ett eller annat seminarium

vore en fråga, som icke syntes kunna avgöras, förrän någon

erfarenhet vunnits rörande verkan av den nya organisationen. Departementschefen

kunde sålunda icke understödja överstyrelsens förslag

angående statsbidrag för en tredje årsklass eller för preparandkurs.

Beträffande avlöningen till småskoleseminariernas lärare anförde

departementschefen, att, därest man för avlöningsförmånernas bestämmande

ville söka jämförelse med lärare på andra områden, det

givetvis läge närmast att, såsom överstyrelsen gjort, tänka på folkskoleseminariernas

övningsskollärare. Tjänstgöringen i övningsskolan

118

Hiksdagens

skrivelse.

vid ett småskoleseminarium med till denna tjänstgöring hörande

handledning av elevernas undervisningsövningar ställde minst lika

stort anspråk på läraren som tjänstgöringen i övningsskolan vid ett

folkskoleseminarium. Och den teoretiska undervisningen åt småskoleseminariernas

elever vore i sin ordning ingalunda mindre krävande

än undervisningen i folkskoleseminariemas övningsskolor.

Härav följde uppenbarligen, att avlöningen åt småskoleseminariernas

lärare icke borde sättas lägre än avlöningen åt folkskoleseminariemas

övningsskollärare. A andra sidan syntes departementschefen knappast

tillräckliga skäl föreligga för att avlöningen åt de lärare, som meddelade

den teoretiska undervisningen åt eleverna, skulle bestämmas

högre än nu nämnts, enär arbetet enligt departementschefens mening

hälst borde mera jämnt fördelas mellan samtliga lärare med

full tjänstgöring, så att en lärare undervisade övningsskolans lärjungar

och ledde elevernas undervisningsövningar i samma ämnen, i

vilka han hade att meddela den teoretiska undervisningen åt eleverna.

I enlighet med departementschefens hemställan avläts till riksdagen

proposition i ämnet (nr 363).

Riksdagen anslöt sig (skrivelse nr 8 A, punkt 198) i huvudsak

till det framlagda organisationsförslaget och förklarade sig likaledes

icke hava funnit anledning till erinran mot förslaget i fråga om lärarpersonalens

avlöningsförhållanden. Ej heller hade riksdagen funnit

något att erinra mot storleken av de grundbelopp, varmed statsbidraget

skulle utgå till ifrågavarande läroanstalter. Att landstingens

bidrag icke skulle nämnvärt höjas utan i stort sett bibehållas vid

förutvarande storlek, funne riksdagen berättigat, allra helst landstingen

hade att svara för seminariernas materiella utrustning och

lokala anordningar och i en nära framtid krav torde komma att

ställas på tidsenligare byggnader för ifrågavarande seminarier ävensom

sådana anspråk komme att resas på inredning och undervisningsmateriel!,

som bleve en följd av en förbättrad seminarieorganisation.

Mot Kungl. Maj:ts förslag rörande beloppet av det statsbidrag,

som utöver grundanslaget skulle utgå till lärarnas avlöning, hade

riksdagen intet att erinra, men ifrågasatte i förtydligande syfte en

mindre ändring i de föreslagna bestämmelserna.

119

Riksdagen hade sålunda beslutat, att statsbidrag till av landsting

eller stad, som ej i landsting deltager, inrättade småskoleseminarier

skulle utgå efter följande grunder:

Statsbidrag till seminarium med två elevklasser samtidigt utgår med 12,800

kronor för år och till seminarium med eu elevklass med 9,100 kronor för år

samt därutöver med ett belopp av högst 3,000 kronor för år till parallellavdelning

av årsklass.

Härutom skola till varje sådant seminarium utgå följande statsbidrag:

1) för varje manlig ordinarie lärare skillnaden mellan manlig och kvinnlig

lärares grundlön;

2) för varje manlig extra ordinarie och vikarierande lärare med full tjänstgöring

skillnaden mellan manlig och kvinnlig sådan lärares arvode;

3| för rektor dessutom två tredjedelar av det stadgade särskilda arvodet;

4) för varje manlig eller kvinnlig ordinarie lärare ett belopp motsvarande

läraren tillkommande ålderstillägg;

5) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie lärare,

om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som, utöver vad

den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien,

och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av befattning

i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,

det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer; samt

6) för lärare, som vikarierar för lärare, vilken uppehåller tillfälligtvis ledig

lärarbefattning men erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, det belopp,

som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras

till arvode åt vikarien. I

I fråga om tillämpningen av ovan angivna grunder skulle det

ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, vilka

i detta avseende kunde befinnas erforderliga.

Vidare föreskrev riksdagen, att för utgående av statsbidrag till

omförmälda småskoleseminarier skulle gälla följande villkor och bestämmelser

:

1) Lärokursen vid seminariet skall vara tvåårig.

2) Till främjande av elevernas praktiska utbildning för lärarkallet skall med

seminariet vara förenad en övningsskola, som bör omfatta minst två årsklasser.

3) Undervisningen vid seminariet bör vara ordnad med huvudsaklig ledning

av den normalundervisningsplan, som kan komma att av Kungl. Maj:t utfärdas.

4) Undervisningen skall, därest ej Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer, pågå

minst 38 veckor om året, tid för påsk- och pingstferier, tillfälliga lovdagar samt

inträdes-, flyttnings- och avgångsprövningar däri inräknad.

5) Seminariet skall hava till sitt förfogande lämpliga undervisningslokaler

samt ändamålsenliga skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriell.

6) Seminariet skall förestås av en för viss tid utsedd manlig eller kvinnlig

120

rektor. Utom rektor böra vid seminariet finnas minst två ordinarie lärare, såvida

ej skolöverstyrelsen i särskilt fall därifrån medgiver undantag.

7) Lärare vid seminariet skall av skolöverstyrelsen hava blivit förklarad behörig

och lämplig till tjänsten i fråga.

8) Seminariets rektor och lärare skola åtnjuta minst följande avlöningsförmåner:

rektor,

manlig eller kvinnlig, särskilt arvode av 1,000 kronor jämte fri bostad

eller motsvarande ersättning, icke understigande 800 kronor;

ordinarie manlig lärare 3,400 kronor, därav 2,100 kronor lön och 1,300

kronor tjänstgöringspenningar, vartill kunna komma tre ålderstillägg till lönen,

vart och ett å 400 kronor, att utgå efter respektive 5, 10 och 15 år;

ordinarie kvinnlig lärare 2,800 kronor, därav 1,800 kronor lön och 1,000 kronor

tjänstgöringspenningar, vartill kunna komma tre ålderstillägg till lönen, vart och

ett å 300 kronor, att utgå efter respektive 5, 10 och 15 år;

extra ordinarie och vikarierande manlig lärare med full tjänstgöring arvode

av 2,800 kronor;

extra ordinarie och vikarierande kvinnlig lärare med full tjänstgöring arvode

av 2,400 kronor;

vikarierande rektor särskilt arvode av 600 kronor;

manlig timlärare i läsämne 110 kronor för varje veckotimme;

kvinnlig timlärare i läsämne 100 kronor för varje veckotimme;

timlärare i teckning, i musik eller gymnastik 95 kronor för varje veckotimme

;

lärarinna i kvinnlig slöjd eller i hushållsgöromål 90 kronor för veckotimme.

9) Undervisningen vid seminariet skall vara avgiftsfri, likaså undervisningen

vid seminariets övningsskola, såvida icke Kungl. Maj:t i visst fall annorlunda

bestämmer.

10) För seminariet skall finnas en särskild styrelse, bestående av seminariets

rektor och minst fyra av vederbörande landsting eller stad utsedda medlemmar.

11) Seminariet skall stå under inseende av skolöverstyrelsen och vara underkastat

den kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna

gott föreskriva.

Kungl. Maj:t skulle äga att utfärda de närmare villkor och bestämmelser,

vilka kunde för sagda avlöningsförmåners åtnjutande

böra stadgas, ävensom de närmare föreskrifter, vilka för tillämpning

av omförmälda villkor och bestämmelser eller i övrigt kunde anses

erforderliga.

Slutligen medgavs, dels att av landsting eller stad, som ej i

landsting deltager, inrättat småskoleseminarium må under en övergångstid

av högst tre år, ändock att seminariet i fråga om organisation,

undervisning och utrustning ej uppfyller alla ovan angivna

villkor, efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall kunna

erhålla statsbidrag, beräknat i tillämpliga delar efter ovanstående

121

grunder, dock med det lägre belopp, som Kungl. Maj:t med hänsyn

till de vid seminariet anställda lärarkrafternas antal samt övriga

omständigheter kan finna skäligt bestämma; dels ock att småskoleseminarium,

som under år 1919 åtnjuter statsbidrag och jämLikt

ovan meddelade bestämmelser ej kan komma i åtnjutande av där

angivna bidrag, må under en tid av högst tre år erhålla statsbidrag

till läraravlöning enligt dittills gällande föreskrifter.

I sin ovanberörda skrivelse den 28 december 1918 uttalade folkskolöverstyrelsen,

att ordinarie lärare vid småskoleseminarium borde

i pensionsavseende likställas med ordinarie lärare vid folkskoleseminariums

övningsskola. Vid ärendets anmälan i statsrådet den 11

mars 1919 erinrade föredragande departementschefen härtill, att i

fråga om sistnämnda lärare gällde rörande skyldighet att avgå från

tjänsten och rätt till pension vad i reglementet för folkskollärarnas

pensionsinrättning vore eller kunde varda stadgat.

Enligt riksdagens beslut i samband med organisations- och löneregleringsfrågan

skall ordinarie lärare vid småskoleseminarium, varom

nu är fråga, i pensionshänseende vara likställd med ordinarie

övningsskollärare vid folkskoleseminarium.

Den år 1919 beslutade »statens anstalt för pensionering av

folkskollärare m. fl.» är avsedd att omfatta även lärare vid småskoleseminarium,

som underhålles av landsting eller av stad, som

icke deltager i landsting.

I propositionen nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes

anslag till beredande av dyrtidstillägg under år 1919 jämväl för

lärare vid de av landsting och av städer, som icke deltaga i landsting,

underhållna småskoleseminarierna. Dyrtidstillägget skulle utgå

enligt samma grunder, som kunde bliva stadgade i fråga om dyrtidstillägg

åt lärare vid egentliga folkskolor och småskolor, därvid

lärare vid småskoleseminarium, som ägde behörighet till folkskollärarbefattning,

skulle likställas med folkskollärare och lärare med

behörighet till småskollärarbefattning skulle likställas med lärare

vid småskola. I

I förut omförmälda motion nr 421 yrkades, att dyrtidstillägg

och dyrtidshjälp till småskoleseminariernas lärarpersonal måtte få

16

Ändrade

grunder för

pension»

ringen.

Dyrtidttillägg

för

år i919.

122

utgå efter samma grunder, som av motionärerna förordats beträffande

folkskolans lärare.

Riksdagen anslöt sig (skrivelse nr 8 B, punkt 84) till Kung!.

Maj:ts förslag, varvid emellertid de för lärare vid småskoleseminarier

ifrågasatta beloppen, i likhet med vad som medgivits beträffande

lärare vid folk- och småskolor, höjdes med 50 procent (jämför sid. 56

i det föregående). Kostnaden för det sålunda beviljade dyrtidstilllägget

till småskoleseminariemas lärare beräknades uppgå till 30,000

kronor.

Kungörelse

ie/e 1919.

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid de

av landsting och av städer, som icke deltaga i landsting, underhållna

småskoleseminariema utfärdades den 19 juni 1919 (svensk författningssamling

nr 515). Denna kungörelse innehåller följande stadganden:

-

§ I

Dyrtidstillägg

av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp

till lärare vid av landsting eller av stad, som icke deltager i landsting, underhållet

småskoleseminarium, nämligen

a) med niohundra kronor till sådan vid 1919 års ingång anställd lärare, som

äger behörighet till folkskollärarbefattning och som vid sagda tidpunkt har eget

äkta barn, vilket icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg med nu

angivna belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever,

och ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

b) med sexhundra kronor till lärare, som äger behörighet till folkskollärarbefattning

men som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i punkt a) omförmälda

belopp; dock att dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare endast under

förutsättning, att hans avlöning icke understiger den minimiavlöning, som är

stadgad för vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig ordinarie eller extra ordinarie

lärare vid egentlig folkskola;

c) med sexhundra kronor till sådan vid 1919 års ingång anställd lärare,

som äger behörighet till småskollärarbefattning och som vid sagda tidpunkt har

eget äkta barn, vilket icke uppnått aderton års ålder, dock att dyrtidstillägg med

detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever, och

ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

d) med trehundrasjuttiofem kronor till lärare, som äger behörighet till småskollärarbefattning

men som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i punkt c)

omförmälda belopp; dock att sådant dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare

endast under förutsättning, att hans avlöning icke understiger den minimiavlöning,

som är stadgad för vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig biträ

-

123

dande lärare vid egentlig folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid

småskola.

§ 2.

För åtnjutande av dyrtidstillägg gälla i tillämpliga delar samma villkor, som

enligt kungörelsen den 16 september 1918 (nr 758) äro stadgade angående avlöning

för lärare och lärarinnor vid av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,

inrättade seminarier för bildande av lärare och lärarinnor vid småskola

m. m. samt angående statsbidrag till sådan avlöning.

§ 3.

Under de i §§ 1 och 2 här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg

utgå utan hinder därav,

att läraren endast under en del av året innehaft den anställning, för vilken

dyrtidstillägg skall utgå, i vilket fall dyrtidstillägget må utgå för den tid, han

sålunda varit anställd, eller

att undervisningen vid läroanstalten till följd av rådande smittsam sjukdom

måst för någon tid inställas.

§ 4.

Dyrtidstillägget utgår till lärare, som är anställd med ömsesidig rätt till

uppsägning på viss tid, efter kalenderår och till vikarierande lärare efter läsår

samt utbetalas till vederbörande lärare i samma ordning, som är bestämd beträffande

hans i penningar utgående avlöning i övrigt,

§ 5.

De till dyrtidstillägg åt lärare enligt denna kungörelse utgående medel skola

på rekvisition, som av vederbörande seminariestyrelse bör, i huvudsaklig enlighet

med föreskrivet formulär, göras snarast möjligt och senast före utgången av januari

månad år 1920 samt ingivas eller i betalt brev med allmänna posten insändas,

av vederbörande länsstyrelse efter vederbörlig granskning utbetalas, sedan

seminariets inspektor vitsordat riktigheten av de för dyrtidstilläggens erhållande

lämnade uppgifterna.

§ 6.

Vad i denna kungörelse finnes föreskrivet med avseende på lärare skall äga

tillämpning på såväl manliga som kvinnliga lärare.

124

5. Privatläroverk.

naimt^Zvio Med benämningen »privatläroverk» avses i förevarande sammanning

enligt hang de olika grupper av läroanstalter, som åtnjuta understöd från

1909 års lmn- något av de särskilda anslag, vilka ingå i det under riksstatens

däri vidtagna åttonde huvudtitel uppförda gemensamma reservationsanslaget till

ändringar, privatläroverk, nämligen enskilda mellanskolor, högre flickskolor,

högre goss- ock samskolor samt enskilda lärarinneseminarier.

Gällande bestämmelser rörande den vid dessa läroverk anställda

lärarpersonalens avlöningsförmåner och angående statsbidrag till läroverken

äro meddelade genom kungörelsen den 29 oktober 1909 angående

avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter

samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m.

med däruti genom kungörelserna den 18 juni 1910, den 23 september

1912, den 21 februari och den 14 september 1914 samt den 14

juni 1917 vidtagna ändringar.

För det huvudsakliga i dessa bestämmelser, torde här böra

redogöras.

Vid ifrågavarande läroanstalter skola föreståndarinnorna och

lärarinnorna åtnjuta avlöning till minst följande belopp, för läsår

räknat:

a) föreståndarinna: 2,000 kronor i första och 2,300 kronor i andra

lönegraden samt därjämte bostad eller hyresersättning;

b) ämneslärarinna med full tjänstgöring: därest hon avlagt de

prov, som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst

vid allmänt läroverk, 1,400 kronor i första, 1,700 kronor i andra och

2,000 kronor i tredje lönegraden, eljest 1,200 kronor i första, 1,500 kronor

i andra, 1,800 kronor i tredje och 2,000 kronor i fjärde lönegraden;

c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för varje veckotimme;

d) övningslärarinna: 60 kronor för varje veckotimmes undervisning

i välskrivning, teckning, musik, gymnastik och huslig ekonomi samt

50 kronor för varje veckotimmes undervisning i kvinnligt, handarbete,

träslöjd och andra liknande slöjdarter, dock att för lärarinna

i huslig ekonomi sålunda beräknad avlöning icke må överstiga 1,400

kronor. Härjämte äger lärarinna med minst 4 veckotimmars undervisning

i gymnastik eller minst 6 veckotimmars undervisning i ett

125

eller liera- av de övriga av dessa övningsämncn åtnjuta åldcrstillägg,

beräknat efter veckotimme, av 10 kronor i andra och 20 kronor i

tredje lönegraden; skolande dock ålderstilläggen för lärarinna i huslig

ekonomi icke överstiga 250 kronor i andra och 500 kronor i

tredje lönegraden. Lärarinna i huslig ekonomi, vilkens avlöning,

ålderstillägg oavsett, uppgår till 1,400 kronor, skall vara skyldig att,

om så påfordras, för denna avlöning meddela undervisning intill 30

timmar i veckan. Förutom ovan angivna löneförmåner äger lärarinna

i huslig ekonomi i sammanhang med de praktiska övningarna

vid vederbörande läroanstalt åtnjuta fri kost därstädes.

Den tjänstgöring, som här avses, skall vara förlagd till klasserna

över de förberedande eller till läsavdelning av med skolan

förbundet lärarinneseminarium, dock att ämneslärarinna med full

tjänstgöring må kunna fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande

klasserna eller i övningsämnen.

Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den

omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk, (första

lärarinna vid samskola 20 till 22 timmar, övriga ämneslärarinnor

22 till 26 timmar i veckan).

Uppflyttning i högre lönegrad skall, med iakttagande av vissa

särskilda föreskrifter, äga rum efter fem år.

Några bestämmelser om minimiavlöning för den vid ifrågavarande

läroanstalter anställda manliga lärarpersonalen äro icke givna,

Statsunderstöd till privatläroverken utgår dels såsom lönetillägg

åt lärarinnorna enligt regler, gemensamma för samtliga ifrågavarande

läroanstalter, dels ock såsom direkta understöd till läroverken enligt

särskilda bestämmelser för varje grupp bland dessa.

Såsom lönetillägg åt lärarinnorna skola till varje läroanstalt,

som åtnjuter understöd från något av de i reservationsanslaget till

privatläroverk ingående särskilda anslagen, under den tid, statsunderstöd

åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknat, nämligen

200 kronor för varje ämneslärarinna, som är berättigad till en avlöning

av minst 1,400 kronor i första, 1,700 kronor i andra och

2,000 kronor i tredje lönegraden, ävensom två tredjedelar av de föreståndarinnor

och lärarinnor tillförsäkrade ålderstilläggen. Statsbidrag

utgår även till lärarinna, som vid sjukdom åtnjuter tjänstledighet,

men icke till lärarinnans vikarie under ledigheten.

126

I ändamål att lämna bidrag till bestridande av avlöningen för

på grund av sjukdom tjänstlediga lärarinnors vikarier och därvid

betrygga rätt för dylika lärarinnor att bibehålla en del av sina löneförmåner

har emellertid med understöd '' av statsmedel inrättats

en särskild »de enskilda läroanstalternas vikariatskassa» (reglemente

den 21 februari 1914, svensk författningssamling nr 29).

Statsunderstöd till enskilda mellanskolor utgår till en var skola

med högst 4,800 kronor för år, varjämte skola, däri flickor undervisas,

kan erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi,

ej överstigande 600 kronor allt för år räknat. Ovannämnda

understöd utgår, under förutsättning att kommun eller enskilda donatorer

till skolans uppehållande lämna ett bidrag, vars värde för år

räknat uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet, samt

under villkor av visst bidrag till de vid skolorna anställda lärarinnornas

ålderstillägg och pensionering.

Statsunderstöd till högre flickskolor utgår för år räknat, därest

skolan omfattar fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan,

med högst 4,400 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana

klasser, med högst 5,200 kronor, varjämte skolan kan erhålla ett

särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande

1,000 kronor. Är skolan förbunden med gymnasium, kan

under vissa förutsättningar understödet ökas, dock ej med högre

belopp, för år räknat, än 2,000 kronor. Statsunderstödet utgår, under

villkor att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande

lämna ett bidrag, vars värde för år räknat uppgår till

minst samma belopp som statsanslaget, ävensom under förutsättning

av visst bidrag till de vid skolorna anställda lärarinnornas ålderstillägg

och pensionering.

Till högre goss- och samskolor utgår statsunderstöd för år räknat,

för det skolstadium, som i avseende på undervisningens mål

motsvarar realskolan, med högst 9,000 kronor och för det skolstadium,

som i nämnda avseende motsvarar gymnasiet, med högst 6,000

kronor, varjämte särskilt understöd kan tillkomma dels läroverk,

som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter, dels ock läroverk,

som uppehåller på ändamålsenligt sätt anordnad undervisning

i särskilt praktiska ämnen. Beträffande understödet för anlitande

av manliga lärarkrafter gäller, att dylikt understöd må kunna tilldelas

sådana skolor av detta slag, inom vilka minst 14 procent av

127

undervisningstimmarna i läroämnen över det förberedande skolstadiet

uppehållas av manliga lärare, och utgå med 20 kronor årligen

för varje av sådan lärare bestridd veckotimme om 45 minuter till

det antal veckotimmar, som Kungl. Maj:t efter prövning av inkomna

ansökningar bestämmer. Understödet för undervisning i särskilt

praktiska ämnen kan för vart läroverk utgå, enligt vissa närmare

föreskrifter, dels för undervisning i huslig ekonomi med högst 1,500

kronor för år, dels ock för undervisning i slöjd eller därmed jämförligt

annat praktiskt arbete med högst 2,000 kronor för år. —

Något villkor angående understöd från kommun eller enskilda donatorer

är icke knutet vid det till dessa skolor utgående statsanslaget.

Statsunderstöd till enskilda lärarinneseminarier utgår, för år

räknat, med högst 2,500 kronor för varje årsavdelning; dock att

seminarium, där undervisning, avseende utbildning av facklärarinnor

i ämnesgrupper på olika huvudlinjer, meddelas och som på den

grund får vidkännas jämförelsevis större utgifter för undervisningen,

må kunna för värdera av två årsavdelningar, där sådan undervisning

meddelas, erhålla ett årligt tilläggsanslag av intill 1,000 kronor.

Har treårigt seminarium på grund av särskilda omständigheter under

något år ej intagit ny årsavdelning, och kommer seminariet i

följd härav att under vissa år omfatta blott två avdelningar, må

seminariet under samma år för vardera av dessa avdelningar åtnjuta

en förhöjning av grundanslaget med högst 500 kronor för år. Dylikt

bidrag må kunna utgå, även om seminariet under två år i följd

ej intagit ny årsavdelning och endast uppehåller tredje årsavdelningen.

Ej heller vid understödet till dessa läroanstalter är något

villkor knutet angående bidrag från kommun eller enskilda donatorer.

Beträffande de enskilda mellanskolorna och de högre flickskolorna

är sålunda det från staten utgående årsbidraget förknippat

med villkor om bidrag från kommuner eller enskilda donatorer.

I fråga om fördelningen mellan å ena sidan staten, å andra sidan

kommuner eller enskilda donatorer av kostnaderna för verksamheten

vid dessa läroanstalter gäller, att utöver det ovannämnda årliga

statsanslaget till de särskilda skolorna, vilket skall motsvaras av

bidrag från kommuner eller enskilda donatorer, som i värde uppgår

till minst samma belopp som statsunderstödet, staten skall bidraga

128

Bestämmelser

rörand

pensione

ringen.

Krigstidshjälp

för dr

1917 och tillfällig

löneförbättring

för

dr 1918.

med dels två tredjedelar av lärarinnornas ålderstillägg, dels ock ett

belopp, motsvarande skillnaden i minimiavlöning för lärarinna, som

innehar behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk,

och för lärarinna, som saknar dylik behörighet. Kommuner

eller enskilda donatorer skola ansvara för en tredjedel av lärarinnornas

ålderstillägg samt — likasom staten — bidraga till lärarinnornas

pensionering enligt vissa grunder.

Aven vid högre goss- och samskolor samt enskilda lärarinneseminarier

utgår statens bidrag till lärarpersonalens avlöning enligt

de regler, som nu angivits. Det åligger jämväl dessa läroanstalter

att enligt angivna grunder bidraga till lärarinnornas pensionering.

Med bifall till av Kungl. Maj:t i proposition till 1910 års riksdag

gjord framställning anvisade riksdagen ett anslag med titel

»Bidrag till pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda

läroanstalter». Kungörelse i ämnet utfärdades den 23 december

1910 (svensk författningssamling nr 145). Genom denna

kungörelse stadgades, att för beredande av pensioner åt den kvinnliga

lärarpersonalen vid privatläroverken skulle upprättas en pensionsanstalt,

benämnd Lärarinnornos pensionsanstalt, i vilken nämnda

personal i viss utsträckning hade skyldighet att vara delägare. Till

pensionsavgifterna skola envar av staten, kommun eller enskilda donatorer

samt vederbörande läroanstalt lämna bidrag med en tredjedel

av angivna lägsta pensionsavgiften för den lärarinnegrupp, delägaren

tillhör. Delägare äger rätt att åtnjuta pension från och med

den 1 juli det år, delägare fyller 55 år, och är skyldig avgå från

tjänsten den 1 juli det år, hon fyller 60 år. Vidare stadgas, att

statsbidrag alltjämt skall under vissa villkor utgå till de båda

äldre pensionsanstalterna: Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges

högre skolor för kvinnlig ungdom och Svenska lärarinnornas

pensionsförening I

I proposition nr 215 till 1917 års riksdag gjordes framställning

om anslag till beredande av tillfällig löneförbättring för år 1918 åt

lärarpersonalen vid privatläroverken.

129

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift hade centralstyrelsen för

Hick- och samskoleföreningen hemställt om beredande för åren 1917

och 1918 av dyrtidstillägg av allmänna medel till lärarinnor och

lärare vid statsunderstödda flick- och samskolor. Dyrtidstillägget

bordo utgå till föreståndarinna och ämneslärarinna med full tjänstgöring

med ett belopp av 300 kronor, och till övningslärarinna och

timlärarinna med 10 kronor för veckotimme. För manlig lärare

med full tjänstgöring borde dyrtidstillägg beredas i överensstämmelse

med vad läroverksöverstyr elsen föreslagit för de allmänna läroverkens

lärare. För de statsunderstödda högre samskolorna borde

dyrtidstillägg lämpligen möjliggöras genom höjning under vissa villkor

av de till dessa skolor utgående särskilda anslagen till manliga

lärare.

Vidare hade styrelsen för de enskilda läroverkens förbund hos

Kungl. Maj:t gjort framställning angående avlåtande till 1917 års

riksdag av proposition om sådan höjning av det till högre goss- och

samskolor uppförda anslaget att utgå från och med år 1917, att

understödet till de läroverk, som i större utsträckning använde manliga

lärare, måtte kunna beräknas efter 32 kronor 50 öre (i stället

för dittills 20 kronor) årligen för varje av sådan lärare bestridd

veckotimme om 45 minuter. Styrelsen framhöll härvid bland annat,

att beträffande ifrågavarande läroanstalter något bidrag från vederbörande

kommuner ej vore att påräkna, särskilt på den grund att

kommunalt anslag ej krävdes för statsbidrag till dessa skolor. I

I utlåtande över berörda framställningar, avgivet den 24 november

1916, framhöll läroverksöverstyrelsen, att bortsett från det

förhållandet att, vad de högre goss- och samskolorna beträffade,

dessa läroanstalter på ett par undantag när icke åtnjöte något understöd

från vederbörande kommuns sida samt följaktligen något

kommunalt bidrag till förbättrade löneförmåner åt lärarpersonalen

vid sagda läroanstalter icke kunde påräknas, det syntes med bestämdhet

kunna sägas, att med hänsyn till de enskilda läroanstalternas

på grund av den rådande dyrtiden redan då hårt anlitade

budget, särskilt i fråga om kostnaden för bränsle, något bidrag till

förhöjning av lärarpersonalens vid dessa läroanstalter dåvarande avlöning

icke torde kunna utgå av skolornas egna inkomster, allra

helst en höjning av terminsavgifterna icke rimligen kunde ifrå17

-

Framställningar

i ämnet

från vissa

korporationer.

Läroverksöverstyrelsen

M/n 1916.

130

gasättas, då en sådan åtgärd i de flesta fall skulle gå ut över en

allmänhet, som redan förut i hög grad lede av dyrtiden.

Vad åter anginge frågan om bidrag från vederbörande kommuners

sida till bestridande av kostnaden för dyrtidstillägg åt den ifrågavarande

lärarpersonalen ville överstyrelsen framhålla, att överstyrelsen,

redan innan förevarande framställningar kommit till överstyrelsens

kännedom, vidtagit åtgärder för utverkande hos vederbörande

kommuner av en tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid statsunderstödda

högre flickskolor samt enskilda mellanskolor genom att

till styrelserna för sagda skolor utfärda en cirkulärskrivelse, avseende

att vädja till kommunernas offervilbgbet i nu antytt syfte.

Men oavsett vad som från en eller annan kommuns sida kunde

vinnas i nu ifrågavarande avseende, syntes det med hänsyn

särskilt till de låga belopp, varmed avlöningarna för det dåvarande

i allmänhet utginge till lärarpersonalen vid de enskilda läroanstalterna,

vara oundgängligt, att kostnaden för dyrtidstillägg åt ifrågavarande

lärarpersonal, om ej helt så dock till största delen Ange

falla på statsverket.

Beträffande storleken av den löneförbättring, som i detta fall

kunde tänkas, anförde överstyrelsen, att de av flick- och samskoleföreningen

framställda kraven, vid en jämförelse med vad överstyrelsen

själv föreslagit i fråga om dylikt lönetillägg åt lärarpersonalen

vid statsläroverken, syntes överstyrelsen rimliga och billiga. Det

av de enskilda läroverkens förbund gjorda yrkandet summan folie

till sin beräkningsgrund med det av flick- och samskoleföreningen

framställda förslaget till dyrtidstillägg för ämneslärarinna å 800

kronor, därest nämligen den manliga lärarens undervisningsskyldighet

skulle uppgå till 24 veckotimmar. Lades åter ett timantal av 25

veckotimmar till grund för beräkningen, vilket överstyrelsen för sin

del ansåge lämpligt, utgjorde nämnda förhöjning i timpenningen 12

kronor och dennas belopp sålunda 32 kronor för veckotimme. I det

hela syntes denna beräkning för en lärare med full tjänstgöring,

vilkens timantal per vecka väl oftast snarare över- än understege

25, icke komma att innebära någon förlust. Då de manliga lärarnas

avlöningsförmåner jämväl vid andra enskilda läroanstalter än de

högre goss- och samskolorna borde beräknas efter antalet tjänstgöringstimmar

per vecka, skulle den här ovan gjorda beräkningen av

12 kronors ökning per veckotimme kunna läggas till grund vid fast

-

131

ställandet över huvad taget av beloppet av de manliga lärames vid

enskilda läroanstalter dyrtidstillägg. Undantag härifrån skulle möjligen

kunna ifrågasättas beträffande de vid flickskolorna tjänstgörande

manliga lärarna, vilka vid dessa skolor representerade ett jämförelsevis

ringa timantal, enär kvinnliga lärare där ansetts som det

normala. För dessa lärare syntes då höra beräknas samma arvodesförhöjning

som för de kvinnliga timlärarna, nämligen 10 kronor för

veckotimme. — Enahanda beräkningsgrund borde enligt överstyrelsens

mening jämväl tillämpas vid fastställandet av dyrtidstillägget

för manlig övningslärare vid samtliga privatläroverken.

Överstyrelsen meddelade vidare, att överstyrelsen för beräkning

av statsverkets eventuella kostnader för de sålunda begärda dy r tidstilläggen

verkställt en utredning såväl rörande storleken av lärarpersonalen

i dess helhet vid privatläroverken som ock beträffande

omfattningen av denna personals tjänstgöring, särskilt med hänsyn

till antalet veckotimmar för timlärarinnor och timlärare samt lärarinnor

och lärare i övningsämnen. Resultatet av denna utredning

framginge av en av överstyrelsen uppgjord tabell (här återgiven å

sid. 132), vars siffror emellertid, enligt vad överstyrelsen meddelade,

i några fall måste betraktas såsom approximativa.

Överstyrelsen ville särskilt framhålla, att i de fall, då ämneslärarinna

eller ämneslärare med full tjänstgöring, förutom sin egentliga

avlöning, vid samma skola åtnjutit ersättning för exceptionellt

högt timantal, såsom någon gång förekomme, till exempel för meddelande

av undervisning i övningsämne, denna ytterligare undervisning

icke ansetts motivera ytterligare höjning av det ifrågasatta

dyrtidstillägget, vilket sålunda i intet fall skulle komma att överskrida

300 kronor. Samma maximibelopp skulle jämväl tänkas

fastställt för manlig eller kvinnlig timlärare eller övningslärare.

Beträffande de privata högre lärarinneseminarierna, i fråga om

vilkas lärarpersonal någon framställning om dyrtidstillägg icke blivit

gjord, framhöll läroverksöverstyrelsen, att, därest Kungl. Maj:t komme

att avgiva förslag till riksdagen om dyrtidstillägg åt de övriga privatläroverkens

lärarpersonal, det vore med rättvisa och billighet överensstämmande,

att även lärarpersonalen vid dessa seminarier komme

i åtnjutande av enahanda förmån.

Totalkostnaden för det ifrågasatta dyrtidstillägget beräknades

132

Departe

mentschefen.

Summarisk översikt rörande storleken av lärarpersonalen vid

de statsunderstödda privatläroverken samt omfattningen av denna

personals tjänstgöring:

Högre

flickskolor.

Enskilda

mellanskolor.

Högre goss- och

samskolor.

Enskilda

lärarinnese-

minarier.

Antal

lärare.

Antal

vecko- tim. j

Antal

lärare.

Antal

vecko-

tim.

Antal

lärare.

Antal

vecko-

tim.

Antal

lärare.

Antal

vecko-

tim.

79

J

15

—

14

_

3

.

—

20

—

45

—

—

—

750

_

73

—

96

_

_

,

234

1,183

30

210

153

1,469

43

154

235

1,811

6

42

23

197

25

116

135

1,364

8

84

17

235

3

7

74

480

4

12

4

26

2

2

93

1,151

6

31

10

831/*

3

7

119

1,629

12

70

9

168

—

—

65

897

2

9

4

54

—

—

30

196|

4

72

11

1257*

—

—

516

5,717

36

278

55

692

8

16

30

168|

30

170

42

348

—

—

1. Ä mneslärare.

Föreståndare eller föreståndarinna

................

Manlig ämneslärare med full

tjänstgöring...........

Amneslärarinna med full tjänst

göring...............

Manlig timlärare.........

Timlärarinnor............

2. Övningslärare.

Lärarinnor i teckning.....

» » musik ......

» » gymnastik . . .

» » handarbete . . .

» » huslig ekonomi

Övriga................

Summa

Manliga övningslärare . . .

av överstyrelsen enligt ovan angivna grunder till i runt tal 450,000

kronor.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid ärendets anmälan den

14 april 1917 erinrade föredragande departementschefen om att i de

utredningsarbeten, som anförtrotts lärarlönenämnden, jämväl inginge

en revision av avlöningsbestämmelserna för lärarna vid privatläroverken,

men att nämndens uppdrag i denna del ännu icke vore

slutfört.

Ifrågavarande lärarpersonals avlöningsförhållanden vore långt

ifrån tillfredsställande. Därest ett för riksdagen framlagt förslag om

133

tillfällig löneförbättring för de statsanställda lärarnas vidkommande

vunne riksdagens godkännande, vore det med billighet förenligt, att

ett visst ekonomiskt bistånd från statens sida även komme de statsunderstödda

enskilda läroverkens lärare till del. Även här förclåge

ett statsintresse, vilket tagit sig uttryck bland annat i de avsevärda

anslag, som av riksdagen beviljats till ifrågavarande läroanstalters

vidmakthållande oah utveckling.

Den tillfälliga löneförbättring, som enligt departementschefens

förmenande sålunda borde komma även ifrågavarande lärare och lärarinnor

till del, borde i likhet med den föreslagna löneförbättringen

för de statsanställda lärarna avse år 1918.

Vad anginge omfattningen av den tillfälliga löneförbättringen,

hade departementschefen intet att erinra mot de av läroverksöverstyrelsen

föreslagna beloppen. Departementschefen ville endast anmärka,

att, på sätt ock iakttagits i den av överstyrelsen uppgjorda

kostnadsberäkningen, den löneförbättring, som skulle tillkomma

manliga lärare vid högre goss- och samskolor, endast borde utgå

för det antal veckotimmar, som beträffande de olika läroanstalterna

tagits i beräkning vid utdelning av det särskilda understödet för anlitande

i större omfattning av manliga lärarkrafter.

Då det nu emellertid vore fråga om statsbidrag till enskilda

läroanstalter, uppställde sig självfallet det spörsmålet, huruvida man

icke även här borde upprätthålla samma princip, som i vissa fall av

liknande art förut tillämpats, nämligen kravet på en fördelning av

de för löneförbättringen erforderliga beloppen mellan å ena sidan

staten och å andra sidan vederbörande kommun eller enskilda donatorer;

eventuellt skulle något tillskott i vissa fall kunna utgå även

av medel, som eljest stode till läroanstalternas förfogande.

Läroverksöverst.yrelsen hade ställt sig avvisande till en sådan tanke.

Departementschefen kunde dock icke anse de av överstyrelsen i

detta avseende förebragta skälen vara av avgörande betydelse för

den föreliggande frågan.

De läroanstalter, den förevarande framställningen avsåge, vore

visserligen till sin karaktär och sitt ändamål varandra väsentligen

olika. De enskilda mellanskolorna och de högre flickskolorna, i

fråga om vilka bidrag från kommuner eller enskilda donatorer stipulerats

såsom villkor för statsbidragets utgående, vore i allmänhet

enskilda företag. I fråga om samtliga dessa skolor, som tillgodo

-

134

såge ett på vederbörande orter förefintligt bildningsbehov, för vilket

icke på annat sätt vore sörjt, förelåge uppenbarligen ett kommunalt

intresse. Vad åter anginge de högre goss- och samskolorna,

vilka i allmänhet icke åtnjöte något kommunalt bidrag, kunde man

icke tala om något dylikt kommunalt intresse eller åtminstone endast

om ett ringa sådant, då nämligen det bildningsbehov, dessa

skolor vore avsedda att fylla, i regel vore väl tillgodosett genom

statens läroanstalter eller genom statsunderstödda flickskolor, till

vilka kommunen lämnade bidrag. Ej heller beträffande de enskilda

lärarinneseminarierna torde något större kommunalt intresse kunna

anses vara för handen.

Med fasthållande av denna princip skulle det kunna ifrågasättas,

att även beträffande sådant bidrag till löneförbättring åt lärarpersonalen,

som nu avsåges, göra en åtskillnad mellan de olika slagen

av läroanstalter. Det syntes departementschefen emellertid, att

ett dylikt förfaringssätt icke skulle vara lämpligt. Då departementschefen

därför funnit sig böra i det fall, som nu förelåge, förorda

krav på bidrag från kommunalt eller enskilt håll för samtliga ifrågavarande

läroanstalter, hade departementschefen främst tagit hänsyn

därtill, att ett helt och hållet från staten utgående bidrag näppeligen

kunde anses väl förenligt med lärarpersonalens ställning såsom

löntagare i enskild tjänst. Det hade ock synts departementschefen

angeläget, att icke förmedelst ett statens fullständiga övertagande

av den tillfälliga löneförbättringen föregripa de principer,

som kunde komma att i detta avseende göras gällande vid den slutliga

löneregleringen för ifrågavarande personal.

Härefter uppställde sig då frågan, i vilken proportion å ena sidan

staten och å andra sidan kommuner eller enskilda borde bidraga

till den ifrågasatta löneförbättringen. Beträffande enskilda

mellanskolor och högre flickskolor vore i fråga om det allmänna

årsbidraget stadgat, att kommun eller enskilda donatorer skulle till

skolans uppehållande lämna ett bidrag, vars värde för år räknat

uppginge till minst samma belopp som det av staten beviljade understödet.

Att i nu förevarande fall ifrågasätta ett motsvarande villkor

syntes departementschefen vara att ställa allt för stora krav på

bidrag från kommunalt eller enskilt håll. Departementschefen hade

därför funnit sig böra stanna vid att förorda, att kommuner eller

enskilda, eventuellt vederbörande läroanstalt, skulle bidraga till den

135

tillfälliga löneförbättringen med hälften av det belopp, staten för

samma ändamål tillsköte. Motsvarande fördelningsgrund vore godtagen

i fråga om statens bidrag till ålderstillägg åt lärarinnor vid

samtliga statsunderstödda enskilda läroanstalter.

Vid en del läroanstalter hade emellertid genom bidrag från

kommuner eller eljest någon löneförhöjning redan beretts vederbörande

lärarpersonal. Där dylikt bidrag uppginge till minst hälften

av det ifrågasatta statsbidraget och komme att utgå även för år

1918, borde givetvis det för statsbidraget föreslagna villkoret därigenom

anses fyllt. Den löneförbättring, som genom samverkan mellan

staten samt kommuner eller enskilda åstadkommes för år 1918,

borde sålunda avse en förhöjning utöver stadgad minimiavlöning eller,

där föreskrift om minimiavlöning saknades — såsom beträffande

manliga lärare vore fallet — utöver den normalavlöning, som tilllämpats

exempelvis under treårsperioden 1913—1915.

Med tillämpning av den av departementschefen föreslagna fördelningen

av kostnaderna för tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande

lärarpersonal skulle det från staten erforderliga bidraget belöpa

sig till i avrundat tal 301,300 kronor. Närmare bestämmelser

angående tillämpningen av grunderna för den tillfälliga löneförbättringen

borde meddelas av Kungl. Maj:t.

I enlighet med departementschefens förslag avläts till riksdagen

ovan omförmälda proposition nr 215.

Motionsvis väcktes inom riksdagen förslag, att riksdagen, utö- Motioner,

ver det av Kungl. Maj:t för ändamålet äskade anslaget, måtte anvisa

ett belopp av 301,300 kronor att under år 1917 utgå till enahanda

ändamål och efter enahanda grunder som det i propositionen

begärda, eller, om denna hemställan icke vunne riksdagens bifall, att

det i propositionen äskade anslaget måtte förhöjas med en tredjedel

eller till 451,950 kronor att utgå till de i propositionen angivna

ändamål med i nyssnämnda proportion förhöjda belopp, men efter i

övrigt oförändrade grunder.

Riksdagen (skrivelse nr 206) biföll i huvudsak Kungl. Maj:ts Riksdagen,

förslag. I ett avseende fann emellertid riksdagen en kompletterande

bestämmelse nödvändig. Kungl. Maj:t hade föreslagit, att för

timlärare och övningslärare den tillfälliga löneförbättringen i intet

136

fall finge överstiga 300 kronor för år. Då emellertid, genom en sålunda

formulerad bestämmelse den möjligheten icke syntes utesluten,

att en lärare genom tjänstgöring i olika skolor skulle kunna

uppbära löneförbättring från flera håll med sammanlagt belopp, som

överstege 800 kronor, något som icke borde förekomma, hade riksdagen

ansett sig böra, till förhindrande härav, besluta viss ändring

i nämnda bestämmelse. Anslagssumman kunde härigenom begränsas

till 275,000 kronor.

Med anledning av den motionsvis gjorda framställningen om till

fäll ig löneförbättring jämväl för år 1917 beslöt riksdagen vidare —

under hänvisning till de skäl, som av riksdagen anförts i fråga om

tillfällig löneförbättring till lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor

(jfr sid. 88—89) — att krigstidshjälp för år 1917 skulle tillkomma

föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring vid ifrågavarande

skolor med ett belopp av 200 kronor. Kostnaden för denna krigstidshjälp,

vilken skulle bestridas av staten ensam, beräknades av

riksdagen till ett belopp av 220,000 kronor.

Den tillfälliga löneförbättringen skulle utgå enligt följande grunder,

med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,

som för tillämpning av desssa grunder kunde befinnas erforderliga:

1)

Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den,

som under år 1918 eller någon del av nämnda år är anställd i

egenskap av föreståndare, ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare

eller övningslärare vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola,

högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium,

som åtnjuter understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma

reservationsanslaget till privatläroverk.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med följande belopp

utöver föreskriven minimiavlöning eller, där föreskrift om minimiavlöning

saknas, utöver den avlöning, som för motsvarande tjänstgöring

i medeltal utgått under åren 1913—1915:

a) till föreståndare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola,

högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium

med 300 kronor för år;

b) till ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig,

vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- ''eller samskola

samt enskilt lärarinneseminarium med 300 kronor för år;

137

c) till manlig timlärare vid enskild mellanskola, högre gosseller

samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 12 kronor

för veckotimme, dock beträffande lärare vid högre goss- eller samskola

endast för det antal veckotimmar, som för vederbörande läroanstalt

tagits i beräkning vid bestämmande av det särskilda understödet

för anlitande i större omfattning av manliga lärår krafter;

d) till manlig timlärare vid högre flickskola med 10 kronor för

veckotimme;

e) till kvinnlig timlärare vid enskild mellanskola, högre flickskola,

högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium

med 10 kronor för veckotimme;

f) till övningslärare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola,

högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium

med 10 kronor för veckotimme;

dock att för de under c)—f) omförmälda grupper av lärare tillfällig

löneförbättring icke må utgå till den, som samtidigt från annan

tjänst åtnjuter tillfällig löneförbättring av statsmedel, uppgående

till minst 300 kronor, samt att den befattningshavare, som från

annan tjänst erhåller sådan löneförbättring till lägre belopp än

300 kronor, må för tjänstgöring vid skola av här förevarande

art uppbära tillfällig löneförbättring allenast till så stort belopp,

att den sammanlagda löneförbättringen uppgår till högst 300 kronor

för år.

3) Till ifrågavarande tillfälliga löneförbättring bidrager staten

med två tredjedelar av det för varje fall bestämda beloppet, under

villkor att den återstående tredjedelen tillskjutes av kommun eller

enskilda donatorer eller utgår av medel, som eljest stå till vederbörande

läroanstalts förfogande.

I fråga om den för år 1917 beslutade krigstidshjälpen medgavs

Kungl. Maj:t rätt att utfärda de närmare föreskrifter för dess åtnjutande,

som kunde befinnas erforderliga, samt att redan under

år 1917 låta förskottsvis av tillgängliga medel utanordna det anvisade

beloppet. I

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades kungörelser, dels

den 31 juli 1917 angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa lärare

vid enskilda läroanstalter (svensk författningssamling nr 532)

och dels den 23 november 1917 angående statsbidrag till beredande

18

138

av tillfällig löneförbättring under år 1918 åt vissa lärare vid enskilda

läroanstalter (svensk författningssamling nr 857).

Tillfällig in- I proposition nr 73 till 1918 års lagtima riksdag framlade

Kung! Maj:t förslag om anvisande av medel till beredande under

år 1919 av tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken.

Läroverks I skrivelse den 31 augusti 1917 hade läro ver ksöverstyrelsen an

samt^centraL

hållit, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att såsom bidrag

styrelsen för för beredande jämväl under år 1919 av tillfällig löneförbättring åt

eamskoieför- ifrågavarande lärarpersonal på extra stat för år 1919 anvisa ett föreningen.

slagsanslag av 275,000 kronor.

Vidare hade centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen

i skrivelse den 3 november 1917 gjort framställning i syfte, att för

år 1918 jämväl krigstidshjälp måtte medgivas de enskilda läroanstalternas

lärarpersonal. Centralstyrelsen framhöll i sådant hänseende,

att de för år 1918 till lärarinna vid statsunderstödd enskild

läroanstalt utgående löneförmåner, den tillfälliga löneförbättringen

inräknad, avsevärt understege lönen för lärarinna vid statens samskolor,

ehuru båda dessa grupper av lärarinnor hade motsvarande utbildning

och samma tjänstgöring. Med erinran jämväl om de genom

kristiden alltjämt stegrade levnadsomkostnaderna hemställde centralstyrelsen,

att krigstidshjälp för år 1918 måtte få utgå till manlig

och kvinnlig föreståndare samt manlig och kvinnlig ämneslärare

med full tjänstgöring med minst 300 kronor ävensom till timlärare

och övningslärare med 15 kronor för veckotimme, dock med högst

300 kronor. För den händelse den väntade allmänna lönereglelingen

för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna

icke skulle kunna genomföras vid 1918 års riksdag, anhölle

centralstyrelsen tillika, att Kungl. Maj:t jämväl måtte till riksdagen

göra framställning om tillfällig löneförbättring åt denna lärarpersonal

även för år 1919 att utgå enligt de grunder, som fastställts

för år 1918, samt om krigstidshjälp för år 1919.

Över denna framställning hade läroverksöverstyrelsen den 26 november

1917 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört, att överstyrelsen

med hänsyn till de låga belopp, varmed ifrågavarande lärarpersonals

avlöning i allmänhet utginge, funne behovet av ett tillskott

utöver den för år 1918 beslutade tillfälliga löneförbättringen

139

vara ovedersägligt. Överstyrelsen hemställde därför om utverkande

av anslag till bestridande av statens andel i ifrågavarande krigstidshjälp.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 1 februari 1918 lämnade

departementschefen i likhet med läroverksöverstyrelsen yrkandet om

krigstidshjälp för år 1919 åsido. Vad framställningarna i övrigt

anginge framhöll departementschefen, att de skäl som legat till

grund för Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition nr 215 till 1917

års riksdag, dåmera i hög grad förstärkts genom kristidens ökade

ekonomiska tryck. Emellertid funne departementschefen, att lärarpersonalen

vid privatläroverken under dåvarande förhållanden ej ägde

uppställa krav på samma löneförmåner som lärarna vid statens egna

läroanstalter, detta på grund av bland annat den omständigheten,

att den tillfälliga löneförbättringen .vid de enskilda läroanstalterna

med fog kunde antagas hava avsett att utgöra ej blott en löneförhöjning

utan även i sin mån en av krigstidsförhållandena betingad

hjälp till lärarpersonalen.

Då . departementschefen sålunda av dessa skäl funnit sig hindrad

att understödja begäran om krigstidshjälp, ville departementschefen

däremot förorda den andra ifrågasatta utvägen, nämligen en

tillfällig löneförbättring för år 1919. Denna borde därvid göras så

pass mycket större än den för år 1918 gällande, att ifrågavarande

personal härigenom i möjligaste män hölles skadeslös för uppskovet

med den definitiva löneregleringen. Departementschefen ansåge sig

därför böra förorda en fördubbling av motsvarande belopp för år

1918. Enligt vad departementschefen inhämtat, komma därvid vederbörande

lärarpersonals avlöningsmedel under år 1919 endast för

vissa undantagsfall och endast med mycket obetydligt belopp att

överskrida vad lärarlönenämndens förväntade förslag i varje särskilt

fall innebure. Den omständigheten, att under rådande exceptionella

förhålla eden den tillfälliga löneförbättringen skulle komma att för

vissa grupper av lärarpersonalen höja avlöningsförmånerna utöver

lärarlönenämndens förslag till lönereglering, syntes departementschefen

icke vara ägnad att vålla betänkligheter, då lärarlönenämndens

förslag byggde på en före världskrigets utbrott gällande prisnivå.

Med bibehållande i övrigt av samma bestämmelser, som av riksdagen

fastställts beträffande den tillfälliga löneförbättringen för år

Departe

mentschefen.

140

1918 till de särskilda kategorierna av lärarpersonalen, skulle alltså

föreståndare, manlig eller kvinnlig, samt ämneslärare med full tjänstgöring,

manlig eller kvinnlig, komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring

till belopp av 600 kronor för år. Manlig timlärare vid

enskild mellanskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium

skulle erhålla 24 kronor för veckotimme, dock beträffande

lärare vid högre goss- eller samskola endast för det antal

veckotimmar, som för vederbörande läroanstalt tagits i beräkning

vid bestämmande av det särskilda understödet för anlitande i större

omfattning av manliga lärarkrafter. För manlig timlärare vid högre

flickskola samt för kvinnlig timlärare ävensom för övningslärare,

manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre

goss- eller samskola och enskilt lärarinneseminarium skulle den tillfälliga

löneförbättringen utgöra 20 kronor för veckotimme. De i

bestämmelserna rörande 1918 års tillfälliga löneförbättring förekommande

inskränkningarna rörande sådan förbättring för den, som samtidigt

från annan tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring av statsmedel,

torde böra bibehållas med den förändring, som påkallades dels

av de av departementschefen föreslagna förhöjningarna av vederbörande

belopp, dels ock av den omständigheten, att flertalet stats- och

kommunalt anställda lärargrupper senare under riksdagens lopp torde

komma att föreslås till erhållande av en definitiv lönereglering, vilken

syntes böra utesluta delaktighet i här ifrågasatta tillfälliga löneförbättring.

Likasom under år 1918 torde staten böra till den

tillfälliga löneförbättringen under år 1919 bidraga med två tredjedelar

av det för varje fall bestämda beloppet, under villkor att den

återstående tredjedelen tillskötes av kommun eller enskilda donatorer

eller utginge av medel, som eljest stode till vederbörande läroanstalts

förfogande.

Då den tillfälliga löneförbättringen för år 1919 i varje särskilt

fall skulle utgöra en fördubbling av motsvarande belopp för

år 1918, borde för ändamålet på extra stat för år 1919 såsom förslagsanslag

uppföras ett belopp av 550,000 kronor.

De av departementschefen ifrågasatta inskränkningarna i rätten

till löneförbättring under år 1919 för den, som samtidigt från annan

tjänst åtnjöte löneförbättring av statsmedel, inneburo, att tillfällig

löneförbättring icke skulle utgå till den befattningshavare,

som tillika vore anställd såsom lärare vid annan läroanstalt och i

141

sådan egenskap under år 1919 erhölle förhöjd avlöning enligt av

1918 års riksdag beslutad lönereglering för lärarpersonalen vid nämnda

läroanstalt, eller till befattningshavare, som samtidigt från annan

tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring av statsmedel, uppgående

till minst 600 kronor; ej heller skulle befattningshavare, som från

annan tjänst erhölle sådan löneförbättring till lägre belopp än 600

kronor, för tjänstgöring vid skola av här förevarande art äga uppbära

tillfällig löneförbättring till högre belopp, än att den sammanlagda

löneförbättringen uppginge till högst 600 kronor för år.

Omförmälda proposition i ämnet (nr 73) avfattades i enlighet

med departementschefens hemställan.

Riksdagen (skrivelse nr 8 A, punkt 149) biföll Kungl. Maj:ts

förslag. Riksdagen framhöll härvid, att riksdagen ansåge sig kunna

förvänta, att, särskilt beträffande dyrare orter, vederbörande kommuner

och skolors principaler skulle finna skäl att, i likhet med

vad som enligt av riksdagen inhämtade upplysningar ägt rum å

vissa platser under år 1918, utöver den tredjedel, varmed kommunerna

eller enskilda enligt villkoren för statsbidragens utgående

måste bidraga till nu beslutade löneförbättring, lämna ytterligare

understöd till förbättring av meranämnda lärares avlöning.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 15 november 1918 (svensk

författningssamling nr 963). I

I skrivelse den 23 oktober 1918 gjordes av läroverksöverstyrelsen

framställning om beredande åt lärarpersonalen vid de statsunderstödda

enskilda läroverken av ett extra lönetillägg under senare

hälften av år 1918. Ett sådant lönetillägg ansåge överstyrelsen ej

böra sättas lägre än till 200 kronor för lärare (lärarinna) med full

tjänstgöring. Detta skulle motsvara de två tredjedelar, med vilka

staten bidroge till den förut beslutade tillfälliga löneförbättringen

för året. I de fall, då denna löneförbättring utginge med belopp

för veckotimme, torde nu ifrågasatt extra tillägg böra bestämmas till

två tredjedelar av det belopp, varmed den tillfälliga löneförbättringen

i varje fall bestämts skola utgå. För det extra tillägget

syntes jämväl böra sättas ett maximum av 200 kronor.

I en den 24 oktober 1918 dagtecknad underdånig skrift gjorde

sedermera centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen fram

-

liiksdagen.

Extra krigstids

til läs/g för

senare halvåret

1918.

142

ställning om beredande av krigstidslijälp för år 1918 åt nu ifrågavarande

lärarpersonal.

Departe- Vid ärendets anmälan i statsrådet den 25 oktober 1918 fram

mentschefen.

departementschefen, att alla skäl talade för beviljande av ett till

lägg

till den tillfälliga löneförbättring, som för år 1918 utginge till

privatläroverkens lärarpersonal. Det extra krigstidstillägget borde

för senare halvåret 1918 utgå till envar befattningshavare med ett

belopp, motsvarande hälften av vad utav riksdagen redan beviljats

motsvarande tjänstinnehavare i tillfällig löneförbättring för år 1918.

Vid privatläroverken skulle alltså föreståndare, manlig eller kvinnlig,

samt ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig,

komma i åtnjutande av extra krigstidstillägg till belopp av 150 kronor

för senare halvåret av 1918. För timlärare och övningslärare

skulle tillägget utgöra, i olika fall, respektive 6 och 5 kronor för

veckotimme.

Då kommunernas inkomst- och utgiftsstater för år 1918 för

länge sedan vore fastställda, syntes departementschefen en fördelning

av kostnaden för det extra krigstidstillägget av praktiska skäl

icke kunna ifrågasättas, utan borde detsamma helt utgå av statsmedel.

I enlighet härmed syntes kostnaden kunna beräknas till tre

fjärdedelar av anslaget till den tillfälliga löneförbättringen för år

1918 eller till i runt tal 210,000 kronor.

Kungl. Maj:t biföll departementschefens hemställan, och avläts

i enlighet härmed proposition (nr 9) till 1918 års urtima riksdag.

Riksdagen. Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen två motioner

i ämnet. Riksdagen (skrivelse nr 16) fann sig kunna gå något utöver

Kungl. Maj:ts förslag och hade i anslutning till det i en av

motionerna framlagda yrkandet i fråga om beloppen av de extra

tilläggen företagit en höjning med 8373 procent, varigenom till föreståndare

och ämneslärare med full tjänstgöring skulle utgå ett extra

krigstidstillägg med 200 kronor samt till tim- och övningslärare procentuellt

motsvarande tillägg (respektive 8 kronor och 6 kronor 70 öre

för veckotimme). Den kostnadsökning, som denna förhöjning skulle

medföra, belöpte sig till 70,000 kronor.

143

Riksdagen anvisade sålunda för ändamålet å extra tilläggsstat

för år 1918 ett förslagsanslag å 280,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk

författningssamling nr 961).

1 proposition nr 178 till 1919 års lagtima riksdag gjordes framställning

om anslag till beredande under år 1920 av tillfällig löneförbättring

åt lärarpersonalen vid privatläroverken.

I en den 31 augusti 1918 avlåten skrivelse hade läroverksöverstyrelsen

hemställt om tillfällig löneförbättring under år 1920 för

ifrågavarande lärarpersonal, under förutsättning att definitiv lönereglering

för densamma ej komme till stånd före ingången av år

1920. Den tillfälliga löneförbättringen för år 1920 borde utgå efter

den normen, att beloppen i löneförbättringen, för år 1918,

vilka fördubblats för år 1919, tredubblades för år 1920. Enligt

dessa grunder och med ledning av den utredning rörande storleken

av ifrågavarande lärarpersonal och omfattningen av dess tjänstgöring,

som lämnats i överstyrelsens ovanberörda yttrande den 24 november

1916 (jfr sid. 129 o. f.), skulle till tillfällig löneförbättring

för år 1920 krävas ett bidrag av statsmedel till belopp av 825,000

kronor.

Denna beräkning av statens kostnader för ifrågavarande löneförbättring

vilade bland annat på den förutsättningen, att kommuner

eller enskilda, eventuellt vederbörande läroanstalt, skulle bidraga

till densamma med hälften av det belopp, staten för samma ändamål

tillsköte, vilket uppställts såsom villkor för motsvarande löneförbättringar

under åren 1918 och 1919.

Det vore emellertid i hög grad önskvärt och av behovet påkallat,

att staten ensam bestrede kostnaderna för den tillfälliga löneförbättringen

vid de enskilda lärarinneseminarierna samt vid högre

goss- och samskolor, som ej ekonomiskt upprätthölles av vederbörande

kommuner. Härigenom skulle för staten uppkomma en kostnadsökning

av 50,000 kronor, varigenom det erforderliga anslaget

komme att uppgå till 875,000 kronor.

Tillfällig löneförbättring

för är 1920.

144

Departe

mentschefen.

Vid anmälan i statsrådet den 9 januari 1919 av de ärenden,

som tillhörde regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde

huvudtitel, erinrade departementschefen, hurusom lärarlönenämnden

den 31 maj 1918 avgivit betänkande angående en definitiv reglering

av ifrågavarande lärarpersonals löneförmåner. Över betänkandet

hade utlåtanden infordrats från vederbörande myndigheter, vilka

utlåtanden dåmera inkommit. Ursprungligen hade det varit departementschefens

avsikt att, på grundvalen av den sålunda förebragta

utredningen i saken, framlägga förslag till lönereglering för

ifrågavarande lärarpersonal, avsett att föreläggas 1919 års riksdag. Den

tillämnade löneregleringen skulle då hava trätt i kraft med ingången

av år 1920. Emellertid hade departementschefen vid en mera

ingående granskning av denna utredning funnit densamma icke vara

av natur att kunna läggas till grund för ett mera definitivt ordnande

av privatläroverkens och dess personals ekonomiska och rättsliga

förhållanden. Under sådana omständigheter hade givetvis frågan

om lönereglering för privatläroverkens lärarpersonal kommit i

ett helt annat läge, och några åtgärder av definitiv art kunde

uppenbarligen för det dåvarande icke komma i fråga i detta hänseende.

Läroverksöverstyrelsens ovanberörda skrivelse den 31 augusti

1918 föredrogs i statsrådet den 21 februari 1919, och anförde därvid

departementschefen, att, då frågan om en definitiv lönereglering

för privatläroverkens lärarpersonal blivit av förut angiven anledning

uppskjuten, det torde få anses vara ett statsintresse att i

möjligaste mån hålla personalen skadeslös för detta uppskov. Av

dessa och andra skäl borde den tillfälliga löneförbättringen för år

1920 till ifrågavarande lärarpersonal utgå med väsentligt högre belopp

än de av läroverksöverstyrelsen föreslagna. Den dåmera rådande

disproportionen mellan löneförmånerna för lärarpersonalen vid

statssamskolor och privatläroverkens ämneslärarinnor pekade jämväl

på önskvärdheten av ett väsentligt tillskott till de senare.

I avseende å beloppen av den föreslagna löneförbättringen föreslog

departementschefen, att till ämneslärarinna, till vilken avlöningen

utginge enligt den högre löneskalan, samt till föreståndare, manlig

eller kvinnlig, måtte få utgå ett lönetillägg å 1,500 kronor. Däremot

borde lönetillägget till ämneslärarinnor, som åtnjöte en begynnelselön

av 1,200 kronor, begränsas till 1,200 kronor.

145

Med avseende å den gjorda jämförelsen med lärarinnorna vid statens

samskolor ville emellertid departementschefen i detta sammanhang

erinra, att det krigstidstillägg, som då utginge och även framdeles

i en eller annan form torde komma att tills vidare utgå till

statens befattningshavare, beredde samskolelärarinnorna en förmån,

varav de privata skolornas lärarinnor i varje fall icke torde komma

i åtnjutande i tillnärmelsevis den utsträckning, som kunde ifrågasättas

beträffande de statsanställda lärarinnorna.

Vad anginge lönetillskotten åt timlärare ansåge sig departementschefen

böra föreslå en höjning, proportionell i förhållande till

vad för ämneslärarna förordats. Manlig timlärare vid enskild mellanskola,

högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium

skulle sålunda i tillfällig löneförbättring åtnjuta 60 kronor för

veckotimme samt manlig timlärare vid högre flickskola och kvinnlig

timlärare vid samtliga slag av förevarande undervisningsanstalter

50 kronor för veckotimme. De avlöningsbelopp, som sålunda

skulle tillgodokomma ovannämnda grupper av lärare, uppginge

ungefär till vad motsvarande lärare vid de allmänna läroverken

åtnjöte.

Vad slutligen angår övningslärarna framhöll departementschefen,

att, därest samma beräkningsgrund anlades i avseende å dem

som beträffande timlärare, de skulle erhålla en avlöning som icke

stode i rätt proportion till vad övningslärarna vid de allmänna läroverken

och andra jämförliga läroanstalter åtnjöte. På grund härav

borde den tillfälliga löneförbättringen för dem ej sättas till högre

belopp än 40 kronor för veckotimme.

De rörande 1919 års tillfälliga löneförbättring föreskrivna inskränkningarna

rörande sådan förbättring för den, som samtidigt

från annan tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring av statsmedel eller

vars innehavände befattning blivit reglerad vid 1918 års lagtima

riksdag, ansåge departementschefen icke böra bibehållas. Det syntes

departementschefen nämligen icke vara möjligt, att, därest en

dylik begränsning bibehölles, privatläroverken skulle för dittills stadgade

avlöningar kunna till sin undervisning vinna just sådana lärarkrafter,

som borde vara av dessa läroverk eftersökta och vilkas

erfarenhet från andra skolor givetvis vore av den största betydelse

för privatläroverkens verksamhet.

Beträffande fördelningen mellan å ena sidan staten och å an

-

19

146

dra sidan kommun, enskilda donatorer eller vederbörande läroanstalt

av kostnaderna för den föreslagna löneförbättringen framhöll

departementschefen, att ett vidhållande av den dittills tillämpade

fördelningsprincipen skulle med de föreslagna höjda lönetilläggen

avsevärt tungt drabba åtskilliga kommuner. Det vore dessutom

principiellt riktigast, att den tillfälliga löneförbättringen

nu helt bestredes av statsmedel; dock borde densamma, vad anginge

enskild mellanskola och högre flickskola, utgå under förutsättning,

att en summa motsvarande 20 procent av det sammanlagda till lärarpersonalen

vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring utgående

beloppet bleve för skolans verksamhet i övrigt anslagen av

kommun eller enskilda donatorer eller utginge av medel, som eljest

stode till vederbörande läroanstalts förfogande.

Kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen beräknades av

departementschefen till i runt tal 2,000,000 kronor.

I överensstämmelse med departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet

avläts till riksdagen ovanberörda proposition nr 178.

Riksdagen. Riksdagen (skrivelse nr 8 A, punkt 176) biföll Kung! Maj:ts

förslag, dock med en mindre ändring i föreskrifterna rörande

utbetalande av löneförbättringen vid tjänstledighet på grund av

sjukdom.

Kungörelse Kungörelse angående tillfällig löneförbättring under år 1920

/* 1919'' åt vissa lärare vid privatläroverk utfärdades den 2 augusti 1919

(svensk författningssamling nr 521). Kungörelsen är av följande

lydelse:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den, som under

år. 1920 eller någon del av nämnda år är anställd i egenskap av föreståndare,

ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare eller övningslärare vid sådan enskild

mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium,

som åtnjuter understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma

reservationsanslaget till privatläroverk.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med följande belopp utöver föreskriven

minimiavlöning eller, där föreskrift om minimiavlöning saknas, utöver

den avlöning, som för motsvarande tjänstgöring i medeltal utgått under åren

1913—1915:

a) till föreståndare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre

flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 1,500

kronor;

147

b) till ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig, vid enskild

mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium,

därest läraren åtnjuter avlöning efter den löneskalu, som utgår från

en begynnelseavlöning av 1,400 kronor, med 1,500 kronor, samt, därest läraren

åtnjuter avlöning efter den löneskala, som utgår från en begynnelseavlöning av

1,200 kronor, med 1,200 kronor;

c) till manlig timlärare vid enskild mellanskola, högre goss- eller samskola

samt enskilt lärarinneseminarium med 60 kronor för veckotimme, dock beträffande

lärare vid högre goss- eller samskola endast för det antal veckotimmar, som för

vederbörande läroanstalt tagits i beräkning vid bestämmande av det särskilda understödet

för anlitande i större omfattning av manliga lärarkrafter;

d) till manlig timlärare vid högre flickskola med 50 kronor för veckotimme;

e)

till kvinnlig timlärare vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre

goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 50 kronor för veckotimme;

f)

till övningslärare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre

flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 40

kronor för veckotimme.

3) Den tillfälliga löneförbättringen fördelas på vår- och höstterminen i förhållande

till det antal läsveckor, som faller på den ena och den andra terminen.

4) Föreståndare samt ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig,

som tjänstgjort kortare tid än en termin, erhåller tillfällig löneförbättring i

förhållande till den del av terminen, under vilken han tjänstgjort; dock med

iakttagande att den, som på grund av sjukdom åtnjutit tjänstledighet eller varit

hindrad att tjänstgöra på den grund, att tjänstgöringen vid skolan i anledning

av rådande smittsam sjukdom måst för någon tid inställas, icke för denna tid

skall vidkännas avdrag å beloppet av honom eljest tillkommande löneförbättring,

samt att annan tillfällig, av vederbörligen styrkt förfall förorsakad frånvaro från

undervisningen, icke överstigande sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen

avser, icke skall föranleda avdrag å det vederbörande eljest tillkommande

belopp.

5) Med full tjänstgöring förstås i fråga om kvinnlig ämneslärare en tjänstgöring

till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt

läroverk. Yad beträffar manlig ämneslärare skola i fråga om tjänstgöringens omfattning

gälla i tillämpliga delar läroverksstadgans motsvarande bestämmelser om

ämneslärares undervisningsskyldighet.

• 6) Till timlärare och övningslärare utgår den tillfälliga löneförbättringen i

förhållande till den fullgjorda tjänstgöringen; dock med iakttagande att sådan

övningslärare, som bestrider tjänstgöring av den art och omfattning, att den berättigar

till tjänstårsberäkning för erhållande av ålderstillägg i enlighet med föreskrifterna

i kungörelsen den 21 februari 1914 (n:r 28) om ändrad lydelse av vissa

bestämmelser i kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av lärarinnorna

vid statsunderstödda enskilda läroanstalter m. m., och som på grund av sjukdom

åtnjutit tjänstledighet eller varit hindrad att tjänstgöra på den grund, att tjänst

-

148

Dyriidstilllägg

för dr

1919.

göringen vid skolan i anledning av rådande smittsam sjukdom måst för någon

tid inställas, icke för denna tid skall vidkännas avdrag å beloppet av honom eljest

tillkommande löneförbättring, samt att beträffande ifrågavarande övningslärare

annan tillfällig, av vederbörligen styrkt förfall förorsakad frånvaro från

undervisningen, icke överstigande sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen

avser, icke föranleder avdrag å det vederbörande eljest tillkommande

belopp.

7) Tillfällig löneförbättring beräknas allenast för tjänstgöring, fullgjord i

klasserna över de förberedande, dock att kvinnlig ämneslärare med full tjänstgöring

må kunna fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande klasserna

eller i övningsämnen.

8) Den tillfälliga löneförbättringen utgår, vad angår enskild mellanskola och

högre flickskola, under förutsättning att en summa, motsvarande 20 procent av

det sammanlagda till lärarpersonalen vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring

utgående beloppet, varder för skolans verksamhet i övrigt anslagen av

kommun eller enskilda donatorer eller utgår av medel, som eljest stå till vederbörande

läroanstalts förfogande.

9) Den tillfälliga löneförbättringen utbetalas vid de tidpunkter, som i cirkulären

den 29 april 1919 angående statsunderstöd till privatläroverk äro fastställda

för utbetalning av de särskilda bidragen till löne- och ålderstillägg åt lärarinnorna.

10) För rekvisition och utbetalning av den tillfälliga löneförbättringen skola

i övrigt i tillämpliga delar gälla de föreskrifter, som i förberörda cirkulär den

29 april 1919 äro givna beträffande nämnda bidrag till löne- och ålderstillägg åt

lärarinnorna. I

I propositionen nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes

anslag till beredande av dyrtidstillägg under år 1919 jämväl

för privatläroverkens lärarpersonal.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 11 mars 1919 erinrade

föredragande departementschefen, att förslag framlagts (se nyss omförmälda

proposition nr 178) om fullföljande, dock med väsentligt

förhöjda belopp, av den tillfälliga löneförbättring, som tidigare beviljats.

Såväl i betraktande härav som med hänsyn till det synnerligen

brydsamma läge, vari privatläroverkens lärarpersonal framför

andra på grund av sina låga avlöningar befunne sig, hade departementschefen

ansett, att staten borde påtaga sig något större utgift

för dyrtidstillägg till dessa lärargrupper än det belopp, som av 1918

års lagtima riksdag anslogs att av statsmedel utgå såsom tillfällig

löneförbättring för år 1919.

Vid övervägande i vilken utsträckning dyrtidstillägget för privatskolorna

borde utgå, hade departementschefen ansett sig böra

149

stanna vid att tillstyrka för föreståndare och för ämneslärare med

full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig, ett belopp av 500 kronor

för år, alltså 100 kronor mer än vad av statsmedel till ifrågavarande

befattningshavare utginge i tillfällig löneförbättring för år 1919.

Dy rti dstillägget för timlärare och övningslärare torde böra beräknas

till 15, respektive 10 kronor för veckotimme. Någon begränsning

av dyrtidstillägget vid förening av tjänster ansåge departementschefen

icke böra ifrågakomma. Under förutsättning att kommuner

eller enskilda donatorer, i likhet med vad som förutsattes

beträffande den under år 1919 utgående tillfälligt, löneförbättringen,

tillsköte ett belopp motsvarade 50 procent av statens anslag för detta

ändamål, skulle dyrtidstillägget för föreståndare och ämneslärare

uppgå till 750 kronor.- Någon ovillkorlig skyldighet i detta avseende

torde emellertid ej vara möjlig att för det dåvarande föreskriva.

Att utmäta högre statsutgifter för detta ändamål hade av

statsfinansiella skäl ej befunnits möjligt.

I omförmälda proposition nr 372 gjordes framställning till riksdagen

i enlighet med departementschefens uttalande.

I två inom riksdagen väckta motioner gjordes framställning om Motioner,

höjning av de utav Kungl. Maj:t föreslagna beloppen för dyrtidstillägget.

Motionärerna hemställde sålunda, att dyrtidstillägg måtte

utgå till föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring, manlig

eller kvinnlig, med 750 kronor för år, till manlig timlärare vid enskild

mellanskola, högre goss- och samskola samt enskilt lärarinneseminarium

med 30 kronor för veckotimme, samt till manlig timlärare

vid högre flickskola, kvinnlig timlärare ävensom övningslärare

med 25 kronor för veckotimme.

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl. Riksdagen.

Maj:ts förslag, dock att de föreslagna beloppen höjdes med 50 procent

och sålunda kommo att utgöra för föreståndare och ämneslärare

med full tjänstgöring 750 kronor för år samt för timlärare respektive

22 kronor 50 öre och 15 kronor för veckotimme. I likhet med

vad som skett beträffande den tillfälliga löneförbättringen för år

1920 till ifrågavarande lärarpersonal, gjordes därjämte en erinran

rörande utbetalande av dyrtidstillägget vid tjänstledighet på grund

av sjukdom.

150

Kostnaden för det sålunda beviljade dyrtidstillägget till privatläroverkens

lärare skulle enligt beräkning uppgå till i avrundat tal

1,030,000 kronor.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 1 augusti 1919

kungörelse angående dyrtidstillägg under år 1919 åt vissa lärare vid

privatläroverk (svensk författningssamling nr 470). I avseende å

detalj föreskrifter och formell uppställning överenstämmer denna kungörelse

på det närmaste med den förut (sid. 146 o. f.) återgivna

kungörelsen angående tillfällig löneförbättring under år 1920 åt ifrågavarande

lärarpersonal.

151

6. Folkhögskolor.

Jämlikt beslut av 1912 års riksdag och kungörelser i ämnet Äldre bestäm

den 21 november 1913 (svensk författningssamling nr 397) skulle ^de^sta?9*

understöd åt sådana i verksamhet varande folkhögskolor i riket, som *"derstöd dT

visat sig gagneliga och av Kung!. Maj:t prövades vara i behov av folkhögskolor.

dylikt understöd, få utgå enligt följande grunder:

a) till folkhögskola, som påginge minst 20 veckor, högst 4,500

kronor;

b) till kvinnlig folkhögskola, som påginge minst 12 veckor,

högst 2,400 kronor;

c) till kvinnlig kras, som påginge samtidigt med manlig folkhögskola

under minst 20 veckor och med särskild undervisning i de

ämnen, där sådant erfordrades, högst 2,400 kronor;

d) till en andra årskurs vid folkhögskola, som åtnjöte statsunderstöd

till sin första årskurs, högst 2,500 kronor vid folkhögskola,

som påginge minst 20 veckor, och 1,500 kronor vid kvinnlig folkhögskola,

som påginge minst 12 veckor, dock under förutsättning

att antalet elever i andra årskursen uppginge till minst fjärdedelen

av medeltalet elever i motsvarande första årskursen under närmast

föregående femårsperiod eller vid nyinrättad skola för den tid, skolan

varit i verksamhet; samt därjämte

e) till anordnande av parallellavdelning vid folkhögskola, dä

sådant prövades vara vid undervisningen i övningsämnena oundgängligen

erforderligt, extra anslag av högst 1,500 kronor till folkhögskola,

som påginge minst 20 veckor, och 1,000 kronor till kvinnlig

folkhögskola, som påginge minst 12 veckor.

Såsom villkor för statsunderstödet gällde bland annat, att styrelsen

erhållit delaktighet i för lärarna avsedd pensionsanstalt för

såväl föreståndaren som ytterligare en lärare vid varje folkhögskola,

samt att landsting, kommuner eller enskilda var för sig eller gemensamt

till vederbörande skola eller kurs lämnade bidrag, vilka,

inberäknat skolavgifter, sammanlagt uppginge till minst lika belopp

152

som det, varmed statsbidraget översköte 2,000 kronor för manlig

kors och 1,000 kronor för kvinnlig kurs.

Till undervisning i huslig ekonomi (hushållsgöromål) utgick statsbidrag

enligt särskilda regler (se sid. 59 här ovan).

Det torde redan här få erinras, att vissa folkhögskolor äro förenade

med läroanstalter av annan typ, nämligen lantmannaskolor

och lanthushållsskolor. I sådant avseende var i reglementet för de

med understöd av statsmedel inrättade lantmannaskolor den 8 november

1918 (svensk författningssamling nr 923), §§ 19 och 26, föreskrivet,

att där lantmannaskola och folkhögskola vore förlagda på samma

plats under gemensam styrelse och hade gemensamma lokaler och

lärare, det ankomme på den gemensamma styrelsen att utse endera

skolans föreståndare till rektor för båda skolorna, Vidare stadgades i

reglementet för de med understöd av statsmedel inrättade lanthushållsskolor

den 29 juni 1912 (svensk författningssamling nr 118),

§ 13, att där lanthushållsskola vore förlagd till samma plats som

folkhögskola eller lantmannaskola samt hade med dylik skola gemensamma

lokaler samt lärarinnor eller lärare, finge efter överenskommelse

mellan skolornas styrelser folkhögskolans eller lantmannaskolans

föreståndare utses till rektor jämväl för lanthushållsskolan.

Beträffande avlöningen till folkhögskolornas personal hava allmänna

bestämmelser kommit till stånd först genom beslut av 1919

års lagtima riksdag. För vissa grupper av folkhögskolornas lärare

hade emellertid dessförinnan medgivits delaktighet i dövstumlärarnas

pensionsanstalt och folkskollärarnas änke- och pupillkassa. I

Krigstidshjälp

för läs

året 1916—

1917 och tillfällig

löneförbättring

för läsåret

1917-1918.

I skrivelse den 8 december 1916 anhöll svenska folkhögskolans

lärarförenings styrelse, att proposition måtte avlåtas till riksdagen om

förhöjning av förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor i syfte

att dyrtidshjälp måtte kunna enligt angivna grunder beredas dessa

läroanstalters personal för läsåren 1916—1917 och 1917—1918. Då

lönerna vid de olika skolorna rätt mycket varierade och behoven

sålunda kunde ställa sig olika, ansåge föreningens styrelse, att en

prövning av förhållandena vid varje särskild skola vore nödvändig

och att fördenskull borde för erhållande av dyrtidshjälp krävas särskild

ansökan av vederbörande skolstyrelse. I allmänhet syntes dock

dyrtidshjälp böra utgå med följande belopp: för manlig och kvinnlig

153

lärare vid vinterkurs 250 kronor, för dylik lärare vid sommarkurs

100 kronor samt dessutom för familjeförsörjare, oberoende av om

tjänstgöringen vore förlagd enbart till vinterkurs eller till vinteroch

sommarkurs, 200 kronor.

På grund av remiss avgav folkskolöverstyrelsen den 22 december

1916 utlåtande i ärendet. Överstyrelsen hemställde, att åtgärder

måtte vidtagas för beredande under arbetsåren 1916—1917 och

1917—1918 av tillfällig löneförbättring åt folkhögskolornas lärare i

huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som angivits i lärarföreningens

framställning, dock så att begreppet familjeförsörjare

fastställdes i enlighet med vad riksdagen i sådant hänseende beslutat

beträffande lärare vid folkskola (jfr sid. 17 i det föregående),

och att löneförbättringen bestämdes till högst de belopp för varje

lärare, som av lärarföreningen begärts.

Den tillfälliga löneförbättringen borde beredas genom ökat tillskott

av statsmedel. Visserligen avlönades folkhögskolornas lärarpersonal

icke direkt av statsmedel, och statsmakterna hade icke omedelbart

fastställt några normer för dess avlöning. För delaktighet

i dövstumlärarnas pensionsanstalt, vilken ordinarie folkhögskollärare

vore skyldiga'' tillhöra, hade emellertid av riksdagen fastställts vissa

minimi- och maximibelopp, och därigenom vore enligt överstyrelsens

mening allmänna grunder för avlöningsbeloppens bestämmande givna.

Folkhögskolans lärare syntes ock i förevarande avseende intaga en

stallning, som i mycket vore jämförlig med den, lärarna vid högre

folkskolan hade, särskilt på grand därav, att vid båda dessa arter

av skolor staten lämnade anslag, som icke med nödvändighet skulle

användas till lärares avlönande utan utgå till uppehållande av skolans

verksamhet i allmänhet.

Att den ifrågasatta dyrtidshjälpen beräknades efter läs- eller

arbetsår och icke efter kalenderår, vore enligt överstyrelsens mening

motiverat med hänsyn till vid folkhögskolorna rådande förhållanden.

Arbetsåret vid dessa omfattade en vinterkurs, som i allmänhet påginge

under tiden den 1 november—den 1 maj, samt en sommarkurs,

som plägade omfatta tiden från början av maj till slutet av

juli. Då i många fall olika lärare undervisade vid vinterkursen, som

sträckte sig över delar av två kalenderår, och vid sommarkursen,

som i sin helhet inginge i ett kalenderår, syntes lärarföreningens

20

154

Departe

mentschefen.

styrelse hava ansett, att den i dylika fall vanliga beräkningen efter

kalenderår skulle möta svårigheter. Det hade visserligen icke undgått

överstyrelsen, att här föreslagits en beräkningsgrund, som avveke

från den eljest tillämpade och därför kunde väcka betänkligheter,

men överstyrelsen hade dock icke ansett sig för sin del böra

motsätta sig densamma.

I sitt yttrande i ärendet till statsrådsprotokollet den 14 april

1917 framhöll föredragande departementschefen, att det torde vara

för lärarpersonalen lämpligast och tryggast, att den ifrågasatta dyrtidshjälpen

ntginge direkt i form av tillfällig löneförbättring för

lärarna. Departementschefen hade intet att erinra mot att dyrtidshjälpen

utginge med särskilda belopp för vinterkurs och sommarkurs

samt funne sig även, såvitt anginge den ordinarie lärarpersonalen,

kunna biträda förslaget om särskilt familjetillägg åt familjeförsörjare.

Liknande familjetillägg hade tidigare av riksdagen

tillerkänts ordinarie lärare vid högre folkskolor, vilka skolor med

hänsyn till det sätt, varpå staten understödde desamma, vore i viss

mån jämförliga med folkhögskolorna.

Departementschefen framhöll vidare, att det vore förenat med

stora svårigheter att efter en gång för alla givna regler fastställa

de belopp, med vilka löneförbättringen borde utgå. Förhållandena

vid de särskilda folkhögskolorna vore nämligen allt för olika för att

rätt kunna inpassas i ett givet system. Sålunda vore ett antal folkhögskolor

förenade med lantmannaskolor eller lanthushållsskolor, till

följd varav ett betydande antal folkhögskollärare åtnjöte avlöning

även såsom lärare vid vederbörande lantmannaskola eller lanthushållsskola.

Vad slutligen folkhögskollärarnas tjänstgöringsskyldighet

beträffade, gåve föreliggande uppgifter vid handen, att — oavsett

det förhållandet, att vissa lärare tjänstgjorde endast vid vinterkurs,

andra endast vid sommarkurs och ännu andra vid både vinter- och

sommarkurs — tjänstgöringen vore av synnerligen skiftande omfattning,

stundom uppgående till endast några få timmar i veckan.

Under dessa förhållanden funne departementschefen den lämpligaste

utvägen vara, att åt Kungl. Maj:t överlämnades att pröva,

med vilket belopp löneförbättringen borde utgå i varje särskilt fall..

En dylik mera individuell prövning torde näppeligen kunna undvikas,

för den händelse, såsom begärts, även lantmannaskolornas lärare

155

komme i åtnjutande av tillfällig löneförbättring; efter vad förut vore

nämnt, hade ju folkhögskolorna och lantmannaskolorna delvis gemensam

personal.

Man borde fördenskull inskränka sig till att i fråga om löneförbättring

till folkhögskolornas lärare angiva vissa maximibelopp,

och syntes därvid hänsyn böra tagas dels till de belopp för tillfällig

löneförbättring, som i proposition den 16 mars 1917 (nr 148) föreslagits

beträffande lärarpersonalen vid de allmänna läroverken m. fl.

läroanstalter, dels ock till det förhållandet, att undervisningen vid

folkhögskolorna påginge kortare tid av aret än vid flertalet andra

skolor samt att följaktligen folkhögskolornas lärarpersonal i större

omfattning än andra lärare torde kunna räkna med inkomster utom

tjänsten. _ ,

Departementschefen hade icke något att erinra mot att den tillfälliga

löneförbättringen åt folkhögskolornas ordinarie lärare komme

att utgå med högst 250 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor

för sommarkurs samt därutöver med högst 200 kronor i familjetillägg.

Sådant familjetillägg torde emellertid, såsom fallet vore beträffande

lärare vid högre folkskolor samt folk- och småskolor, böra

tillkomma endast ordinarie lärare, som hade eget äkta barn under

18 års ålder, och syntes — likaledes med förebild från nämnda läroanstalter

— gift kvinnlig befattningshavare, vars man levde, icke

böra erhålla dylikt tillägg.

Vad angår de s. k. extralärarne framhöll departementschefen

härefter, att begreppet extralärare vid folkhögskolorna vore synnerligen

svävande, samt att någon bestämd gräns mellan dessa lärare

och timlärare icke funnes. Såväl tjänstgöringsskyldigheten som arvodena

för dvlika lärare vore i hög grad växlande. Enahanda vore

förhållandet med tjänstgöringsskyldighet och arvoden för lärare i

övningsämnen. Härtill komme, att en och samma person icke sällan

tjänstgjorde såsom både ämneslärare och övningslärare.^ På grund

av dessa förhållanden föresloge departementschefen, att såsom villkor

för extralärares eller övningslärares delaktighet i den avsedda löneförbättringen

sattes en mimmitjänstgöring av 15 timmar i veckan.

I förhållande till de belopp, som i förutberörda proposition den

16 mars 1917 föreslagits såsom tillfällig löneförbättring för närmast

jämförliga kategorier av lärare vid andra läroanstalter, ansage departementschefen,

att den tillfälliga löneförbättringen för extralärare

156

Motioner.

Riksdagens

skrivelse.

och lärare i övningsämnen vid folkhögskolor borde bestämmas till

följande belopp: för icke ordinarie ämneslärare, manlig och kvinnlig,

högst 200 kronor för vinterknrs och högst 100 kronor för sommarkurs;

för lärare i övningsämne samt för lärare, manlig och k vinn - Hg, som på samma gång är ämnes- och övningslärare, högst 150

kronor för vinterkurs och högst 100 kronor för sommarkurs. Då

familjetillägg för lärare vid högre folkskolor icke av riksdagen beviljats

för andra än ordinarie lärare, borde sådant tillägg för lärare

vid folkhögskolor icke heller ifrågasättas för andra än dem, som

vore att anse såsom ordinarie lärare. Den tillfälhga löneförbättringen

borde, med hänsyn till vinterkursens fördelning på olika kalenderår,

utgå för läsår, och borde i nu förevarande sammanhang anslag

äskas för läsåret 1917—1918.

Den tillfälhga löneförbättringen för läsåret 1917—1918 beräknades

av departementschefen draga en kostnad av omkring 66,000

kronor. I likhet med vad som föreslagits beträffande tillfällig löneförbättring

för lärarpersonalen vid privatläroverken och de kommunala

meHanskoloma, borde även för folkhögskolornas vidkommande den

fordran uppstäHas, att landsting, kommuner eller enskilda skulle

bidraga med en tredjedel av det för löneförbättringen erforderhga

beloppet. Under sådana förhållanden skulle ett anslag under åttonde

huvudtiteln av 45,000 kronor vara för ändamålet tillräckligt. •

I enhghet med departementschefens mening avfattades proposition

tiH riksdagen i ärendet (nr 241).

I två med anledning av propositionen inom riksdagen väckta

motioner yrkades, att riksdagen måtte besluta att på extra stat för

år 1918 anvisa ett förslagsanslag av 135,000 kronor för beredande

under såväl läsåret 1916—17 som läsåret 1917—18 av tillfälhg löneförbättring

åt lärare vid statsunderstödda folkhögskolor att utgå enligt

de av Kung], Maj:t föreslagna grunder, dock så att löneförbättringen

helt och hållet bestredes av statsmedel.

Riksdagen (skrivelse nr 205) hade icke haft något att erinra mot

förslaget om beviljande av tillfällig löneförbättring för ifrågavarande

lärarpersonal under år 1918.1) Vad beträffade grunderna för denna

*) Avser »läsåret 1917—1918».

157

löneförbättring förklarade sig riksdagen dock icke vilja för det dåvarande

medverka till att principen om särskilt lönetillägg för familjeförsörjare

komme att tillämpas i fråga om den tillfälliga löneförbättringen

för ordinarie lärare, utan ansåge riksdagen det riktigare,

att alla ordinarie lärare erliölle tillfällig löneförbättring med samma

belopp. I fråga om storleken av detta belopp både riksdagen ansett

sig böra bestämma detsamma till högst 350 kronor för vinterkurs

och högst 100 kronor för sommarkurs. De sålunda av riksdagen

beslutade ändringarna behövde icke medföra någon ändring i det av

Kungl. Maj:t äskade anslagsbelÖppet.

Vad vidare anginge spörsmålet om tillfällig löneförbättring även

för år 1917x) hänvisade riksdagen till sitt yttrande i fråga om tillfällig

löneförbättring åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor

(jfr sid. 88—89 här ovan). Jämväl för här ifrågavarande lärarpersonal

hade riksdagen ansett sig böra bevilja krigstidshjälp för år

19171) med 250 kronor för ordinarie lärare och 150 kronor för övriga

lärare. Kostnaden för denna krigstidshjälp, som skulle helt utgå

av statsmedel, beräknades av riksdagen till 37,000 kronor.

Riksdagen anvisade sålunda på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag

av 45,000 kronor för beredande under läsåret 1917—

1918 av tillfällig löneförbättring åt lärare vid statsunderstödda folkhögskolor

att, efter Kung!. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall,

utgå enligt följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda

de närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder vore

erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med högst 350 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor

för sommarkurs till varje ordinarie lärare;

b) med högst 200 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor

för sommarkurs till varje icke ordinarie, manlig och kvinnlig ämneslärare,

som har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 timmar

i veckan;

c) med högst 150 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor

för sommarkurs till varje annan manlig och kvinnlig lärare, som

har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 timmar i veckan och

vilken icke äger erhålla tillfällig löneförbättring enligt de i punkterna

a) och b) angivna grunder.

’) Avser »läsåret 1916—1917».

158

2) Såsom bidrag till ifrågavarande tillfälliga löneförbättring utgå

av det belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas,

två tredjedelar av statsmedel, under villkor att den återstående tredjedelen

tiilskjutes av landsting, kommuner eller enskilda.

Vidare beslutade riksdagen, att för år 1917x) krigstidshjälp av

statsmedel skulle utgå till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor

med 250 kronor till ordinarie lärare vid vinterkurs eller vinter- och

sommarkurs samt med 150 kronor till sådan annan lärare vid vinterkurs

eller vinter- och sommarkurs, som hade en tjänstgöringsskyldighet

av minst 15 timmar i veckan, med rätt för Kungl. Maj:t

att utfärda de närmare föreskrifter i ämnet, som kunde vara erforderliga;

och anvisades för ändamålet på extra stat för år 1918 ett

förslagsanslag av 37,000 kronor.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 11 december

1917 dels kungörelse angående krigstidshjälp för läsåret 1916—1917

åt lärare vid statsunderstödda folkhögskolor (svensk författningssamling

nr 812) dels ock kungörelse angående statsbidrag för beredande

av tillfällig löneförbättring för läsåret 1917—1918 åt lärare vid statsunderstödda

folkhögskolor (svensk författningssamling nr 813).

Beträffande innehållet i dessa kungörelser torde här endast få

erinras om följande.

Med ordinarie lärare skulle förstås sådan lärare, med vilkens

befattning följde pensionsrätt enligt bestämmelserna i reglementet

för dövstumlärarnas pensionsanstalt. Beträffande icke ordinarie lärare,

som vore anställd även vid statsunderstödd lantmannaskola,

gåvos vissa inskränkande föreskrifter i fråga om såväl krigstidshjälp

som tillfällig löneförbättring. Likaledes stadgades vissa begränsningar

beträffande krigstidshjälp till den, som på grund av annan befattning

erhölle krigstidstillägg eller krigstidshjälp av statsmedel;

någon motsvarande bestämmelse meddelades däremot icke beträffande

den tillfälliga löneförbättringen. Krigstidshjälp och tillfällig löneförbättring

skulle jämväl tillkomma icke ordinarie lärare, vars undervisningsskyldighet

under någon del av tjänstgöringstiden icke omfattat

15 timmar i veckan, under förutsättning att sammanlagda

antalet av hans undervisningstimmar under kursen uppgått till i medeltal

15 för varje vecka.

*) Avser »läsåret 1916—1917».

I statsverkspropositionen till 1918 års lagtima riksdag (åttonde Tillfällig

huvudtiteln, punkt 188) gjordes framställning om beredande under X^f^läg

läsåret 1918—1919 av tillfällig löneförbättring åt lärare vid stats- dref 1918—

understödda folkhögskolor.

I skrivelse den 18 december 1917 hade svenska folkhögskolans

lärarförening hemställt om utverkande av anslag till tillfällig löneförbättring

åt folkhögskolornas lärarpersonal jämväl för läsåret 1918

—1919, att utgå med högre belopp än den tillfälliga löneförbättringen

för läsåret 1917—-1918. Styrelsen hade därjämte uttalat såsom

önskvärt, att det fastställda villkoret för den tillfälliga löneförbättringens

utgående under sistnämnda läsår, att landsting, kommuner

eller enskilda skulle med en tredjedel bidraga till sagda löneförbättring,

finge bortfalla.

Med avseende å de belopp, med vilka den begärda löneförbättringen

borde utgå, ansåge sig styrelsen böra som ett minimum anhålla

om en sådan höjning för läsåret 1918-—1919 av den tillfälliga

löneförbättringen, att denna skulle komma att utgå a) med 700 kronor

för vinterkurs och 800 kronor för sommarkurs till varje ordinarie

lärare; b) med 450 kronor för vinterkurs och 250 kronor för sommarkurs

till varje icke ordinarie, manlig och kvinnlig ämneslärare,

som hade en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 timmar i veckan;

och c) med 350 kronor för vinterkurs och 250 kronor för sommarkurs

till varje annan manlig och kvinnlig lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet

av minst 15 timmar i veckan och vilken icke ägde

erhålla tillfällig löneförbättring enligt de i punkterna a) och b) angivna

grunder.

Över denna ansökning hade folkskolöverstyrelsen den 22 december

1917 avgivit infordrat utlåtande och därvid tillstyrkt bifall

till densamma.

Beträffande föreningsstyrelsens hemställan, att villkoret om visst

bidrag från landsting, kommuner eller enskilda måtte få bortfalla,

anförde folkskolöverstyrelsen, att det för vissa skolor erbjudit så

stora svårigheter att erhålla tillräckliga anslag för sin verksamhet,

att det knappast vore sannolikt, att det skulle bliva dem möjligt att

anskaffa de belopp, som skulle bliva erforderliga för löneförbättringens

utfyllande. Över huvud syntes det vara ägnat att väcka betänkligheter,

att en löneförbättring, som närmast vore avsedd att

160

Departe

mentschefen

-

Kungörelse

2*/n 1918.

vara en hjälp från statens sida till en personal, som befunne sig i

nödläge, gjordes beroende av bidrag från korporationer eller enskilda,

då därav lätteligen kunde bliva en följd, att vissa befattningshavare,

och det kanske de mest behövande, bleve utestängda från delaktighet

i löneförbättringen, emedan det uppställda villkoret icke kunde fyllas.

Överstyrelsen skulle därför anse lyckligast, att något villkor av ifrågavarande

slag icke uppställdes, men ville i vart fall betona, att det

icke syntes rådbgt att kräva bidrag till så stor del av löneförbättringen

som en tredjedel.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid åttonde huvudtitelns

anmälan i statsrådet den 14 januari 1918 biträdde föredragande departementschefen

den av föreningens styrelse gjorda framställningen,

därvid emellertid departementschefen — under erinran om, bland

annat, att ifrågavarande lärarpersonal under normala förhållanden

helt avlönades av skolornas styrelser — uttalade såsom sin mening,

att det beträffande den tillfälliga löneförbättringen för läsåret 1917

—1918 stadgade villkoret om visst bidrag från landsting, kommuner

eller enskilda borde gälla jämväl i fråga om den tillfälliga löneförbättringen

för läsåret 1918—1919. För den föreslagna löneförbättringen

erfordrades under sådana förhållanden ett förslagsanslag av

95,000 kronor.

Den i enlighet med departementschefens uttalande till riksdagen

avlåtna framställningen blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 284,

punkt 4), och kungörelse i ämnet utfärdades den 22 november 1918

(svensk författningssamling nr 940). Kungörelsen innehöll följande

bestämmelser.

§ b

Tillfällig löneförbättring utgår vid statsunderstödd folkhögskola under -läsåret

1918—1919:

a) med högst 700 kronor för vinterkurs och högst 300 kronor för sommarkurs

till varje ordinarie lärare,

b) med högst 450 kronor för vinterkurs och högst 250 kronor för sommarkurs

till varje icke ordinarie ämneslärare, vilkens tjänstgöringsskyldighet omfattar

minst 15 undervisningstimmar i veckan,

c) med högst 350 kronor för vinterkurs och högst 250 kronor för sommarkurs

till varje annan lärare, som har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 undervisningstimmar

i veckan och vilken icke äger erhålla tillfällig löneförbättring

enligt de i punkterna a) eller b) angivna grunder.

161

§ 2.

Har under vinter- eller sommarkursen tjänstgöringen för sådan lärare, som

avses i § 1 punkten b) eller c), någon del av tjänstgöringstiden icke uppgått till 15

undervisningstimmar i veckan, må dock tillfällig löneförbättring till honom utgå,

under förutsättning att sammanlagda antalet av hans undervisningstimmar under

kursen uppgått till i medeltal minst 15 för varje vecka.

§ 3.

Med ordinarie lärare förstås i denna kungörelse sådan lärare, som av vederbörande

skolstyrelse antagits till ordinarie, dock under förutsättning att för lärartjänsten

enligt reglementet för dövstumlärarnas ■ pensionsanstalt den 8 oktober

1915 (n:r 466) vunnits eller kan vinnas delaktighet i nämnda pensionsanstalt.

§ 4.

Under här ovan i övrigt stadgade villkor må tillfällig löneförbättring utgå

utan hinder därav,

att läraren under endast en del av vinter- eller sommarkursen innehaft sin

anställning, i vilket fall löneförbättringen skall beräknas för den tid, tjänstgöringen

omfattat, i förhållande till den för kursen stadgade minimitiden,

att läraren på grund av offentligt uppdrag eller sjukdom åtnjutit tjänstledighet

eller

att undervisningen vid skolan måst på grund av smittosam sjukdom för

någon tid inställas.

§ 5.

I § 1 punkten b) eller c) omförmäld lärare, som är anställd även vid statsunderstödd

lantmannaskola eller lanthushållsskola, må, under förutsättning att den

sammanlagda tjänstgöringen vid skolorna uppgår till i medeltal minst 15 undervisningstimmar

i veckan, erhålla tillfällig löneförbättring såsom lärare vid folkhögskolan,

även om hans tjänstgöring vid denna skola understiger nämnda medeltal,

dock i varje fall allenast med så stor del av det i § 1 punkten b) eller c)

bestämda belopp, som i förhållande till hans sammanlagda tjänstgöring vid skolorna

svarar mot hans tjänstgöring vid folkhögskolan, varvid tjänstgöringen beräknas

efter medeltalet undervisningstimmar i veckan. Därest för hans befattning

vid lantmannaskolan vunnits eller kan vinnas delaktighet i dövstumlärarnas

pensionsanstalt, må han dock icke åtnjuta tillfällig löneförbättring såsom lärare

vid folkhögskolan.

§ 6.

Ansökning om tillfällig löneförbättring enligt denna kungörelse skall, ställd

till Konungen och avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade formu

21

-

Ökat understöd

för läsåret

1918

-1919.

162

lär litt. A1) samt åtföljd av uppgifter och intyg i huvudsaklig överensstämmelse

med bifogade formulär litt. B1) ävensom beträffande ordinarie lärare, som icke erhållit

delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt, men för vilkens tjänst sådan

delaktighet kan vinnas, av intyg, som bestyrker berörda förhållande, insändas till

skolöverstyrelsen, så snart den kurs, för vilken bidrag avses, blivit avslutad; och

har skolöverstyrelsen att efter folkhögskolinspektörens hörande med eget yttrande

överlämna ansökningen till Kungl. Maj:t.

§ 7-

Av det belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas såsom

tillfällig löneförbättring, utgå två tredjedelar av statsmedel, under villkor att den

återstående tredjedelen tillskjutes av landsting, kommuner eller enskilda.

§ 8.

Vad i denna kungörelse föreskrives med avseende på lärare skall äga tilllämpning

på såväl manliga som kvinnliga lärare.

I statsverkspropositionen till 1918 års lagtima riksdag (åttonde

huvudtiteln, punkt 186) gjordes jämväl framställning om tillfällig

förhöjning av understöden till folkhögskolor.

Uti skrivelse, som av folkskolöverstyrelsen med utlåtande den 5

oktober 1917 överlämnats till Kungl. Maj:t, hade styrelsen för svenska

folkhögskolans lärarförening på anförda skäl ifrågasatt, att understöden

till folkhögskolor skulle ökas med 25 procent. Folkskolöverstyrelsen

ansåg, att en sådan ökning icke skulle vara för stor i förhållande

till skolornas behov och med hänsyn till den inträdda minskningen

i penningens köpkraft. Överstyrelsen erinrade emellertid om

den tillfällig?), löneförbättring, som riksdagen beviljat folkhögskolornas

lärarpersonal för läsåret 1917—1918. Denna löneförbättring

torde visserligen, menade överstyrelsen, närmast vara att anse som

en direkt hjälp åt lärarna, och i varje fall beredde den ingen lättnad

i kostnaden för skolornas uppvärmning och belysning m. m., •

men i betraktande av densamma ansåge överstyrelsen sig dock böra

förorda en tillfällig ökning av de nu utgående understöden till skolorna

med endast 20 procent.

Departementschefen anslöt sig till folkskolöverstyrelsens förslag

och förordade sålunda en tillfällig ökning i statsunderstöden med 20

procent.

b Här ej återgivet.

163

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att för beredande

av ökat understöd åt folkhögskolor för vinterkursen 1918

—1919 och sommarkursen 1919 anvisa på extra stat för år 1919

ett förslagsanslag av 95,000 kronor, och detta förslag blev av riksdagen

bifallet (skrivelse nr 8 A, punkt 193).

I skrivelse till folkskolöverstyrelsen hade folkhögskohnspektören

E. Ingers hemställt om förslag till riksdagen angående ytterhgare tillfällig

löneförbättring för läsåret 1918—1919 att av statsmedel utgå till

under höstterminen 1918 vid statsunderstödda folkhögskolor anställda

lärare med ett belopp av 300 kronor för ordinarie lärare och 200

kronor för icke ordinarie lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet

av minst 15 undervisningstimmar i veckan.

Till stöd för denna hemställan hade Ingers anfört bland annat,

att den för läsåret 1918—1919 beviljade tillfälliga löneförbättringen,

åtminstone vad statsbidraget till densamma beträffade, icke kunde

komma lärarpersonalen tillgodo förrän efter avslutningen av vinterkursen

1918—1919, alltså i regeln tidigast vid mitten av år 1919.

För att bringa folkhögskohärarna den hjälp, de just då behövde,

syntes ingen annan utväg möjlig än att hos urtima riksdagen 1918

anhålla om förhöjning av det för läsåret 1918—1919 beviljade bidraget

för tillfälhg löneförbättring, vilket särskilda bidrag skulle

utgå till de lärare, som under höstterminen 1918 vore anställda vid

folkhögskolorna. Då det icke torde vara möjligt att för en sådan

förhöjning fordra något motsvarande bidrag av landsting eller andra

ortsmyndigheter, enär landstingen först hösten 1919 skulle kunna

fatta beslut i sådant hänseende och dyrtidshjälpen alltså icke skulle

kunna komma lärarna tillhanda förrän nära ett år efter den tid,

för vilken den skulle vara avsedd, syntes det nödvändigt, att villkor

om motsvarande bidrag för förhöjningen icke uppställdes, utan att

den i sin helhet bestredes av statsmedel.

Med instämmande i vad folkhögskohnspektören anfört beträffande

behovet av löneförbättring för folkhögskolornas lärare hemställde folkskolöverstyrelsen,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå 1918 års urtima

riksdag att bevilja sagda lärare ytterhgare löneförbättring för år

1918 enhgt samma grunder som dem, enligt vilka sådan löneförbättring

kunde varda tillerkänd lärarna vid folk- och småskolor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 25 oktober 1918 fram

-

Extra krigs

tidstilläggför

vinterkursen

1918—1919.

164

höll föredragande departementschefen i likhet med folkhögskolinspektören,

att det läge stor vikt på att det ifrågasatta understödet

snarast möjligt komme folkhögskolornas lärarpersonal till godo, och

att detsamma på grund härav icke borde göras beroende av bidrag

från landsting, kommuner eller enskilda utan helt utgå av statsmedel.

På grund av kursernas vid folkhögskolorna förläggning på

året vore det lämpligast, att understödet, som borde benämnas extra

krigstidstillägg, finge utgå icke för senare halvåret av 1918 utan

för då pågående vinterkurs.

Beloppet för det extra krigstidstillägget hade beträffande övriga

lärargrupper, vilka erhållit tillfällig löneförbättring för år 1918, föreslagits

till hälften av nämnda löneförbättring. I överensstämmelse

härmed syntes departementschefen beloppet för det extra krigstidstillägget

åt folkhögskolornas lärare böra sättas till hälften av den

tillfälliga löneförbättring, som tillerkänts dessa lärare för vinterkursen

under läsåret 1917—1918, (således till 175 kronor för ordinarie

lärare och 100 respektive 75 kronor för annan lärare). Departementschefen

beräknade, att ett förslagsanslag av 25,000 kronor vore

erforderligt för ifrågavarande extra krigstidstillägg.

I enlighet med departementschefens uttalande avläts den 25

oktober 1918 till urtima riksdagen proposition (nr 14) angående extra

krigstidstillägg åt vissa lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

Under framhållande särskilt att de av Kungl. Maj:t föreslagna

extra krigstidstilläggen beräknats allenast å de relativt låga belopp,

som utgått såsom tillfällig löneförbättring för vinterkursen 1917—

1918, hade motionsvis yrkats en väsentlig förhöjning i de ifrågasatta

tilläggen.

Med beaktande av berörda yrkanden beslutade riksdagen, att

tilläggen skulle utgå med följande belopp:

till varje ordinarie lärare....................... 325 kronor,

till varje icke ordinarie ämneslärare, vilkens tjänstgöringsskyldighet

omfattade minst 15 undervisningstimmar i veckan, 225 kronor,

till varje annan lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet av

minst 15 undervisningstimmar i veckan och vilken icke ägde erhålla

extra krigstidstillägg enligt ovan angivna grunder..... 200 kronor.

I övrigt hade riksdagen icke funnit anledning till erinran mot

Kungl. Majtts förslag.

165

För ändamålet anvisades på extra tilläggsstat för år 1918 ett

förslagsanslag av 50,000 kronor.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 6 december

1918 kungörelse i ämnet (svensk författningssamling nr 973).

I proposition nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes anslag

till beredande av dyrtidstillägg jämväl för lärarna vid de statsunderstödda

folkhögskolorna. Detta dyrtidstillägg skulle utgå för

läsåret 1918—1919 enligt enahanda grunder, som tillämpats i fråga

om den tillfälliga löneförbättringen för samma läsår, således till ordinarie

lärare med högst 700 kronor för vinterkurs och högst 300

kronor för sommarkurs samt till annan lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet

av minst 15 timmar i veckan, med högst 450 respektive

350 kronor för vinterkurs och högst 250 kronor för sommarkurs.

Det för dyrtidstillägget erforderliga statsbidraget beräknades

till 95,000 kronor.

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl.

Maj:ts förslag, därvid riksdagen emellertid jämväl för denna lärargrupp

höjde de av Kungl. Maj:t föreslagna beloppen med 50 procent

(jämför sid. 56 i det föregående).

Den 19 juni 1919 utfärdades kungörelse i ämnet (svensk författningssamling

nr 514) av följande innehåll:

§ 1.

Dyrtidstillägg utgår vid statsunderstödd folkhögskola under läsåret 1918—1919:

a) med högst 1,050 kronor för vinterkurs och högst 450 kronor för sommarkurs

till varje ordinarie lärare,

b) med högst 675 kronor för vinterkurs och högst 375 kronor för sommarkurs

till varje icke ordinarie ämneslärare, vilkens tjänstgöringsskyldighet omfattar

minst 15 undervisningstimmar i veckan,

c) med högst 525 kronor för vinterkurs och högst 375 kronor för sommarkurs

till varje annan lärare, som har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 undervisningstimmar

i veckan och vilken icke äger erhålla dyrtidstillägg enligt de

i momenten a) eller b) angivna grunder.

§ 2.

Har under vinter- eller sommarkursen tjänstgöringen för sådan lärare, som

avses i § 1 mom. b) eller c), någon del av tjänstgöringstiden icke omfattat 15

Dyrtidstillägg

för

läsåret 1918

-1919.

Kungörelse

19/e 1919.

166

undervisningstimmar i yeckan, må dock dyrtidstillägg till honom utgå, under

förutsättning att sammanlagda antalet av hans undervisningstimmar under kursen

uppgått till i medeltal 15 för varje vecka.

§ 3.

Med ordinarie lärare förstås i denna kungörelse sådan lärare, som av vederbörande

skolstyrelse antagits till ordinarie, dock under förutsättning att för lärartjänsten

enligt reglementet för dövstumlärarnas pensionsanstalt den 8 oktober

1915 (n:r 466) vunnits eller kan vinnas delaktighet i nämnda pensionsanstalt.

§ 4.

(Under här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg utgå utan tunder

därav,

att läraren under endast en del av vinter- eller sommarkursen innehaft sin

anställning, i vilket fall dyrtidstillägget skall beräknas för den tid, tjänstgöringen

omfattat, i förhållande till den för kursen stadgade minimitiden,

att läraren på grund av offentligt uppdrag eller sjukdom åtnjutit tjänstledighet,

eller

att undervisningen vid skolan måst på grund av smittsam sjukdom för någon

tid inställas.

§ 5.

I § 1 mom. b) eller c) omförmäld lärare, som är anställd även vid statsunderstödd

lantmannaskola eller lanthushållsskola eller bådadera, må, under förutsättning

att den sammanlagda tjänstgöringen vid skolorna uppgår-till i medeltal

minst 15 undervisningstimmar i veckan, erhålla dyrtidstillägg såsom lärare vid folkhögskolan,

även om hans tjänstgöring vid denna skola understiger nämnda medeltal,

dock i varje fall allenast med så stor del av det i § 1 mom. b) eller c) bestämda

belopp, som i förhållande till hans sammanlagda tjänstgöring vid skolorna

svarar mot hans tjänstgöring vid folkhögskolan, varvid tjänstgöringen beräknas

efter medeltalet undervisningstimmar i veckan. Därest för hans befattning vid

lantmannaskolan vunnits eller kan vinnas delaktighet i dövstumlärarnas‘pensionsanstalt,

må han dock icke åtnjuta dyrtidstillägg såsom lärare vid folkhögskolan.

§ 6.

Ansökning om dyrtidstillägg enligt denna kungörelse skall, ställd till Konungen

och avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade formulär litt. A1)

samt åtföljd av uppgifter och intyg i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade

formulär litt. B1) ävensom beträffande ordinarie lärare, som icke erhållit delaktighet

i dövstumlärarnas pensionsanstalt, men för vilkens tjänst sådan delaktighet

'') Här ej återgivet.

1G7

kan vinnas, av intyg, som bestyrker berörda förhållande, insändas till skolöverstyrelsen,

som har att efter folkhögskolinspektörens hörande med eget yttrande

snarast möjligt överlämna ansökningen till Kung! Maj:t.

§ 7-

Av det belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas såsom

dyrtidstillägg, utgå två tredjedelar av statsmedel, under villkor att den återstående

tredjédelen tillskjutes av landsting, kommuner eller enskilda.

§ 8.

Vad i denna kungörelse föreskrives med avseende på lärare skall äga tillämpning

på såväl manliga som kvinnliga lärare.

Jämlikt Kung! Maj:ts bemyndigande den 10 november 1916 tillkallades

inom folkskolöverstyrelsen särskilda sakkunniga för att tillsammans

med folkhögskolinspektören uppgöra förslag till nya grunder

för avlönings- och pensionsförhållandena vid folkhögskolorna.

Enligt det förslag, som av dessa sakkunniga utarbetades, borde såsom

villkor för beviljande av statsunderstöd åt en folkhögskola fastställas,

att lärarpersonalen tillförsäkrades vissa minimilöner. Dessa skulle

dock ej direkt utbetalas av statsmedel utan såsom förut utgå av till

undervisningens uppehållande anslagna medel. Till dessa minimilöner

skulle för den ordinarie lärarpersonalen komma dels ålderstillägg,

dels, där sådant kunde ifrågakomma, familjetillägg i huvudsaklig

överensstämmelse med lärarlönenämndens förslag angående

familjetillägg för folkskolornas och de kommunala mellanskolomas

lärarpersonal. Såväl ålderstillägg som familjetillägg borde direkt

utgå av statsmedel.

Såsom minimilöner föreslogo de sakkunniga: för föreståndare

vid skola med både vinter- och sommarkurs 4,200 kronor, för föreståndare

vid skola med endast vinterkurs 8,700 kronor, för ordinarie

ämneslärare med tjänstgöring vid både vinter- och sommarkurs 2,700

kronor och för ordinarie ämneslärare med tjänstgöring vid endast

vinterkurs 2,200 kronor.

För föreståndare skulle därtill komma, förutom bostadsförmån

eller ersättning därför med minst 500 kronor, två ålderstillägg, vart

-

Löne- och pensionsreglering

från och med

läsåret

1919—1920.

Sakkunniga

10/n 1916.

168

Styrelsen för

folkhögskolans

lärarförening.

Skolöverstyrelsen

n/i

1919.

derå å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring, samt

för ordinarie lärare, förutom bostadsförmån eller ersättning därför

med minst 400 kronor för gift och 250 kronor för ogift lärare, fyra

ålderstillägg, vartdera å 400 kronor, efter respektive 5, 10, 15 och

20 års tjänstgöring. Vidare skulle till såväl föreståndare som ordinarie

lärare utgå familjetillägg med 300 kronor för varje enligt

lärarlönenämndens förslag i fråga om familjetillägg till folkskolornas

och de kommunala mellanskolomas lärarpersonal till sådant tillägg

berättigat barn.

Till extra ordinarie ämneslärare, manliga och kvinnliga, med

full tjänstgöring skulle avlöningen utgå med 1,500 kronor vid vinterkurs

och med 500 kronor vid sommarkurs.

Vidare framlade de sakkunnige förslag rörande avlöning till

sjukvikarie för ordinarie lärare, till lärare och lärarinnor i slöjd samt

till skolkökslärarinnor.

De sakkunniga betonade, att de vid uppgörandet av sitt förslag

till lönebestämmelser tagit hänsyn till den prisnivå, som rådde före

krigsutbrottet, och att, därest den allmänna prisstegring å fömödenhetsvaror,

som sedan dess inträffat, skulle bliva beståndande, de föreslagna

lönesatserna borde undergå en motsvarande höjning.

Till folkskolöverstyrelsen ingavs vidare av styrelsen för folkhögskolans

lärarförening en den 1 september 1918 dagtecknad skrivelse,

vari styrelsen med anledning av 1918 års lagtima riksdags beslut i

fråga om lönereglering för de allmänna läroverkens, folkskoleseminariemas,

folkskolornas och de kommunala mellanskolomas lärarpersonal

framlade ett nytt förslag till lönereglering för folkhögskollärare.

Enär en av de principer för lönefördelningen, varpå de sakkunnigas

förslag vilade, nämligen förslaget om särskilt lönetillägg

för familjeförsörjare, ej blivit godtagen av statsmakterna, hade styrelsen

ansett sig böra påyrka en höjning av begynnelselönerna, varjämte

även föreslogos minimilöner för ordinarie kvinnliga ämneslärare.

Den 11 januari 1919 avgav skolöverstyrelsen utlåtande och förslag

i ämnet. Efter vissa inledningsvis gjorda uttalanden om behovet

av en lönereglering för ifrågavarande lärare, framhöll överstyrelsen,

att de principer, som voro bestämmande för de sakkunnigas förslag,

169

uppenbarligen vore delvis ur räkningen, då i de löneregleringar för

olika lärargrupper, som av 1918 års lagtima riksdag beslutats, den

s. k. beliovsprincipens tillgodoseende genom särskilda familjetillägg

ej vunnit tillämpning och följaktligen en sådan avlöningsform som

familjetillägg ej heller kunde tänkas genomförd beträffande folkhögskollärare.

Överstyrelsen hade därför ansett sig, vad formerna för

löneregleringen beträffade, i stort sett kunna ansluta sig till den

framställning, som senare ingivits av styrelsen för folkhögskolans

lärarförening, och även i fråga om beloppen för de olika lönesatserna

funne sig överstyrelsen i flera punkter kunna följa samma förslag.

Överstyrelsen erinrade i detta sammanhang om de betydande

höjningar i lönerna för de lärargrupper, som med avseende på utbildning

stode folkhögskollärama närmast, nämligen lärarna vid realskolor

och kommunala mellanskolor, vilka genomförts enligt beslut

av 1918 års riksdag.

Överstyrelsen berörde vidare frågan om läsårets omfattning vid

folkhögskolorna och framhöll härvid, att lästiden vid dessa skolor

för det mesta vore längre än vad minimitidsbestämmelserna angåve

(20 veckor för vinterkurs och 12 veckor för sommarkurs). Beaktas

borde ock, att vid folkhögskolorna sannolikt mer än vid de flesta

andra läroanstalter icke blott föreståndare utan ock lärarpersonalen

i övrigt vore utöver själva undervisningstiden upptagen av förberedelser

till blivande kurser eller bestyr, som måste utföras efter avslutandet

av en kurs.

Överstyrelsen ansåge emellertid, att i samband med eventuell

lönereglering en förlängning av den lagstadgade undervisningstiden

lämpligen borde föreskrivas, sålunda att vid skolor med både vinter-

och sommarkurs den förras minimilängd fixerades till 21 veckor

och den senares till 13 veckor, varigenom alltså läsåret komme att

omfatta minst 34 veckor, en halv vecka mindre än den för folkskolorna

stadgade minsta lästiden. För skolor åter, som endast hade

vinterkurs, syntes denna böra utsträckas till minst 24 veckor, varvid

dock borde finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att medgiva någon