Sök i Ratio Lex

Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum

105 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 86 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:1, band 2, Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum

i främmande länder. I.

DET KONSULTATIVA REFERENDUM

EN JÄMFÖRANDE POLITISKT

STATSRÄTTSLIG UNDERSÖKNING

AXEL BRUSEWITZ

UPPSALA 1921

APPELBERGS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inledning.

Olika former av referendum.

Föreliggande undersökning avser att giva en framställning av det konsultativa

referendum (den rådgivande folkomröstningen) i främmande länder1. Då

emellertid därvid flera olika former av referendum komma att beröras, synes

det lämpligt att här till en början taga en överblick av dessa olika former av

institutet i allmänhet. Först därigenom blir det också möjligt att närmare bestämma

den konsultativa omröstningsformens egenart, sådan denna i olika gestaltning

framträder.

Referendum i modern bemärkelse — lagstadgat eller endast i konstitutionell

praxis förekommande — innebär, i allra vidsträcktaste mening taget, en folket

(i regel de politiskt röstberättigade) tilldelad rättighet att genom särskild

omröstning tillkännagiva sin mening i en viss fråga. De ämnen, beträffande

vilka referendum plägar komma till användning, kunna naturligtvis

vara av olika slag. Ur denna synpunkt kan man tala om ett grundlags-(författnings-)referendum

eller lagreferendum, allt eftersom det är grundlags- eller

vanliga lagfrågor, som äro föremål för folkomröstning. Även andra frågor kunna

underkastas omröstning, exempelvis finansfrågor (finansreferendum).

Vanligen innebär folkets vid omröstningen tillkännagivna mening ett definitivt

bekräftande eller avslående i fråga om det spörsmål som förelagts detsamma;

omröstningen är avgörande i den ena eller andra riktningen. I allmänhet fattas

också därför själva referendumbegreppet såsom inbegripande ett sådant avgörande

från folkets sida. Det kan emellertid tänkas och förekommer även, att

folkets uttalande avser en opinionsyttring rätt och slätt, en önskan eller en

viljeförklaring utan förpliktande verkan, och att det slutliga bekräftandet eller

avslåendet i den fråga det gäller tillhör annat statsorgan. Omröstningen är då

1 En skildring av denna frågas utveckling och läge i Sverige lämnas i Folkomröstningskommitténs

betänkande, s. 3 ff. Det konsultativa kommunala referendum, som i en

del länder förekommer, ligger utanför denna undersökning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Det konsultativa referendum

ej bindande, den är rådgivande eller vägledande för det statsorgan (representationen

eller båda statsmakterna i förening), som efteråt har att fatta det

definitiva beslutet. Ur synpunkten av omröstningens statsrättsliga karaktär —

allt efter som den är att fatta som i juridisk mening avgörande eller icke avgörande

— kunna vi sålunda urskilja två huvudformer av referendum: dels ett

decisivt (avgörande) referendum, dels ett konsultativt (rådgivande) referendum.

1) Det decisiva referendum.

Av det föregående framgår, att det utmärkande för det decisiva referendum,

vilket nästan uteslutande förekommer som grundlagstadgat institut, är, att

vid sidan av representationen (och statschefen) folket självt införts som utövare

av statsmakten. I alla de frågor, där omröstning äger rum, är alltså folkets

direkt uttalade vilja i sista hand avgörande. Omröstningen kan antingen gälla

ett av representationen fattat beslut eller också ett av folket självt väckt förslag.

I anslutning härtill kan det decisiva referendum uppdelas i två slag: dels referendum

i inskränkt eller egentlig mening, dels det s. k. folkinitiativet.

a) Referendum i egentlig mening, som innebär ett folkavgörande i

fråga om ett av representationen redan fattat beslut, är den ursprungligen vanligast

förekommande och därför mest uppmärksammade av de referendala formerna.

Om i författningen föreskrives att ett visst slag av frågor för sitt avgörande

alltid skola underkastas folkomröstning kallas detta obligatoriskt referendum.

År folkomröstningen däremot villkorlig, d. v. s. beroende på att särskild begäran

därom framställes, benämnes den fakultativ. Grundlagsreferendum är ofta

obligatoriskt, lagreferendum kan också vara det, men torde mestadels förekomma

som fakultativt. Vid denna referendumform kan rätten att framkalla omröstning

tillhöra en viss mindre del av folket, vilket är det vanliga. Men även representationen

själv kan äga rätt att bestämma, att ett av densamma fattat beslut skall

underställas folkets avgörande (s. k. frivilligt referendum). Stundom kan denna

rätt vara överlämnad åt endast en minoritet inom representationen, stundom

också åt statschefen.

b) Folkinitiativet består däri, att en del av folket (ett visst föreskrivet

antal röstberättigade eller viss procent av dessa) har rätt att väcka förslag

exempelvis om en grundlags- eller lagändring (grundlags- och laginitiativ) samt

härom påyrka allmän folkomröstning, vilken då skall äga rum. Initiativet åtföljes

sålunda alltid av ett referenduml. Om det egentliga referendum ur viss syn
1

Undantagsvis, såsom enligt den tyska riksförfattningen (§ 73) blir ett på folkinitiativ

väckt förslag genast lag, om det accepteras av representationen. Referendum

äger alltså ej i detta fall rum.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Inledning

5

punkt sett kan anses beteckna ett negativt deltagande från folkets sida i lagstiftningen,

så tillvida som det här alltid gäller en domsrätt över ett av folkrepresentanterna

framfört och antaget förslag, närmast en rätt till förkastande av

detta, så innebär folkinitiativet möjlighet till en rent positiv insats. Den därvid

föreskrivna proceduren kan vara olika. Antingen kan det vara bestämt att det

på folkets initiativ framställda förslaget före omröstningen skall undergå en viss

behandling av representationen (ett närmare utformande genom representationens

försorg med rätt för denna att eventuellt framlägga motförslag), eller också skall

förslaget direkt gå till omröstning. I sistnämnda fall, varpå exempel finnes från

Amerika, kan alltså ett folkinitiativ ge upphov till en lag tillkommen utan någon

som helst medverkan från representationens sida.

2) Det konsultativa referendum.

Som förut anmärkts skiljer sig det konsultativa referendum, vilket mera

sällan förekommer såsom lagfäst institut utan mestadels endast i konstitutionell

praxis, från det decisiva referendum däri, att det icke konstituerar folket

såsom statsrättsligt medverkande faktor i lagstiftningen. Det deltagande, som

tillkommer detsamma, är endast av rådgivande art, avsett visserligen att tjäna

representationen till ledning vid ett blivande beslut, men vid vars fattande denna

dock alltid är rättsligt obunden. Det ligger i naturen av det konsultativa referendum

att det tillhör ett förberedande stadium av en lags tillkomst, det äger icke såsom

det decisiva referendum rum post legem (efter lagen), utan alltid ante legera

(före lagen), vilken senare alltså är en akt, som formellt uteslutande är beroende

av de ordinarie statsmakternas vilja. De spörsmål, vilka kunna bli föremål för

konsultativt referendum, äro desamma som förut nämnts; det kan alltså förekomma

såsom konsultativt grundlagsreferendum, lagreferendum etc. Observeras

bör emellertid, att det hör samman med hela denna referendumforms karaktär,

att omröstningen vanligen icke gäller ett färdigarbetat förslag utan en mera allmänt

formulerad fråga av principiell innebörd1.

Det vanliga, och det kan tilläggas, naturliga är, att det konsultativa referendum

är fakultativt. Det kan dock även tänkas — och exempel därpå saknas icke

alldeles — att det är obligatoriskt beträffande vissa grupper av frågor. Vad för

1 A. Esmein, vilken i sitt bekanta arbete, Eléments de droit constitutionnel

frants et comparé (1914), ägnar det konsultativa referendum något mera uppmärksamhet

än vad som i motsvarande arbeten vanligen plägar vara fallet, karaktäriserar det på

följande sätt: “Le législateur, perplexe sur une réforme tres discutée, soutenue et combattue

par des divers partis, en soumet directement le principe au vote popnlaire dans

une formule claire et simple, quoique forcément générale et compréhensive".

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Det konsultativa referendum

övrigt angår de olika förekommande formerna av detta institut kunna de lämpligen

indelas ur synpunkten av vem som tar initiativet till omröstningen. I regel

är det representationen själv (i vissa länder i förening med statschefen) som

påkallar en folkkonsultation i en fråga, som är under dess handläggning eller

som, utan att ännu ha kommit under parlamentarisk behandling, är föremål för

allmän uppmärksamhet. Denna rätt utövas också stundom av statschefen ensam

och tillkommer någon gång även viss del av folket. Till en mera ingående

behandling av dessa former skola vi längre fram återkomma i ett annat sammanhang

1. Här må endast tilläggas, att även ett slags övergångs- eller mellanformer

mellan konsultativt och decisivt referendum förekomma, vilka på grund av denna

sin egenartade beskaffenhet erbjuda ett ganska stort intresse.

Undersökningens plan.

Det konsultativa referendum är ett spörsmål, som i den statsvetenskapliga

litteraturen om folkomröstningsinstitutet i det stora hela föga uppmärksammats.

Endast mera i förbigående plägar det omnämnas såsom en form, vilken här och

var kan iakttagas och som man därför för fullständighetens skull tar med vid

sidan och i viss mån som en avart av de ordinarie referendala formerna. Detta

är också förklarligt, om man betänker, att det konsultativa referendum givetvis

måste framstå såsom av tämligen underordnad betydelse i jämförelse med det

historiskt sedan gammalt dominerande referendum i vedertagen mening. En medverkande

orsak till dess förbiseende har väl även varit, att det mestadels, såsom

redan anmärkts, endast existerar såsom konstitutionell praxis, vartill kommer, att

denna praxis på de flesta håll är en relativt sen företeelse.

Ett mera ingående studium av denna omröstningsforms förekomst och tilllämpning,

vartill ett delvis ganska rikligt material förefinnes, visar emellertid,

att den icke spelar en så alldeles betydelselös roll som man vanligen föreställer sig.

I själva verket ha vi här att göra med en företeelse av internationell omfattning

och karaktär. I vissa stater har den vunnit insteg antingen som godtagen praxis

eller grundlagsfäst institut, i ett par andra har den åtminstone tillfälligtvis kommit

till användning, och i ytterligare ett par har den visat rätt starka tendenser att

bryta igenom. I det följande skall först en framställning lämnas av det konsultativa

referendum i var och en av dessa stater. Endast genom att sålunda följa institutet

i dess historiskt givna miljö i varje stat för sig är det möjligt att närmare

tränga in i de skiftande förutsättningarna för dess uppkomst och utbildning samt

dess ställning till gällande konstitutionell rätt. Man skall därvid finna att utveck
-

Se nedan. s. 82 ff.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Inledning 7

lingen överallt företer drag, som erbjuda starka beröringspunkter med varandra.

På grundval av detta detaljstudium skall sedan i ett sammanfattande slutkapitel

ämnet upptagas till direkt jämförande behandling, varvid dess olika sidor — den

politiska såväl som den rättsliga — skola belysas ur mera enhetliga synpunkter.

De ifrågavarande staterna, vilka här komma att beröras, äro följande:

Schweiz, Nordamerikas Förenta stater, Australien, Danmark, Norge, Belgien och

Frankrike1. De kunna indelas i tvenne grupper, allt eftersom referenduminstitutet

redan tidigare i någon form författningsenligt funnits infört eller icke. Tydligt är

att de politiska förutsättningarna för den konsultativa referendumformens uppkomst

och användning ställa sig olika i det ena och andra fallet. Till den förstnämnda

gruppen höra de fyra först uppräknade staterna, varvid ordningsföljden historiskt

ger sig själv. I Schweiz och Förenta staterna har som bekant referenduminstitutet

gamla nationella anor, i Australien och fin mer Danmark är det en sen

utvecklingsprodukt. Inom den sistnämnda gruppen har konsultativ folkomröstning

i verkligheten tillämpats endast i. Norge. I Frankrike, där referendum

tidigare funnits, och Belgien har den konsultativa folkomröstningen endast varit

föremål för debatt. Upprepade gånger ha dock förslag därom varit före/ vilka

väckt livliga diskussioner. Dessa äro av det intresse och överhuvud ur flera

synpunkter så belysande för frågans hela läge, att ifrågavarande länder icke

synts mig böra saknas i denna framställning.

Det källmaterial (huvudsakligen parlamentshandlingar) och den litteratur,

som kommit till användning vid undersökningen, finnas nedan i vederbörligt

sammanhang anförda, varjämte hänvisas till den särskilda översikt häröver som

lämnas i slutet.

1 Någon absolut fullständighet i fråga om det konsultativa referendums geografiska

utbredning har ej åsyftats. Det material, som här upptagits, torde dock vara

tämligen uttömmande och under alla förhållanden fullt tillräckligt för ämnets allsidiga

belysande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Schweiz.

I Schweiz, folkomröstningsinstitutets historiska hemland framför alla, har

referendum i dess skiftande former alltid i det stora hela haft en rent decisiv

karaktär. Något rum för den konsultativa formen har historiskt taget icke funnits,

och något allmänt behov att införa den har därför lättförklarligt nog icke

gjort sig gällande. Då den likväl upptagits — i jämförelsevis sen tid — i ett

par kantoners författningar, har man ett intryck av, att det skett nästan slumpvis.

Någon vidare efterföljd har exemplet ej vunnit.

De nämnda kantorerna äro St. Gallen och Schaffhausen. De här införda

författningsbestämmelserna om konsultativ folkomröstning — de tillkommo i St.

Gallen 1890 i sammanhang med en detta år företagen total författningsrevision

och i Schaffhausen 1895 genom en partiell författningsändring — böra till sitt

ursprung ses i samband med de stadganden om fakultativt referendum på initiativ

av folkrepresentationen själv, som förutom i de ifrågavarande kantonerna

antagits i åtskilliga andral. Detta, det s. k. frivilliga referendum, vilket i allmänhet

är decisivt, har i de undantagsfall, varom här är fråga, tillika givits en konsultativ

karaktär2.

Enligt St. Gallens författning (§ 48) äger sålunda “stora rådet" (representationen)

befogenhet att anordna en folkomröstning rörande vissa grundsatser i

en lag, som det står i begrepp att antaga. Schaffhausens författning (§ 42 mom.

3) ger likaledes representationen rätt att påbjuda folkomröstning “rörande upptagandet

av enstaka grundsatser i en under utarbetande varande lag (folkråd
1

So härom J. Schollenberger, Grundriss des Staats- und Verwaltungsrechts

der schweizerischen Kantone, I, s. 68.

2 I St. Gallon och Schaffhausen förekomma därför dubbla författningsbestämmelser,

vilka föreskriva rätt för representationen att anordna folkomröstning dels rörande av

densamma redan fattade beslut, dels rörande vissa under diskussion ännu befintliga

frågor. Beträffande det decisiva frivilliga referendum i St. Gallon kan anmärkas, att

det kan påkallas av Vs av representationen, varemot för det konsultativa referendum

fordras majoritet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Schweiz

9

frågning)" l. Som synes äro de båda bestämmelserna varandra mycket lika, och

det troliga är, att den senare haft den förra till direkt förebild. De äro typiska

i det avseendet att båda avse rent principiella omröstningar. Att det här verkligen

gäller helt och hållet konsultativa omröstningsformer synes vara fullt klart,

även om ordalagen i det hänseendet kanske icke äro alldeles otvetydiga. Själva

den term, “folkrådfrågning" (“ Volksbefragung"), som användes i Schaffhausens

författning, talar härför, och av schweiziska såväl som av andra auktoriteter ha

även bestämmelserna i St. Gallens författning uttryckligen tolkats såsom varande

av konsultativ innebörd11.

Någon praktisk tillämpning torde den konsultativa folkomröstningen egentligen

knappast fått — detta gäller det “frivilliga" referendum i Schweiz över huvud

— och de anförda bestämmelserna ha huvudsakligen sitt intresse däri, att de

äro de enda förekommande, varigenom det konsultativa referendum i egentlig

mening hittills erhållit plats i ett lands grundlag.

1 Resp. författningsbestämmelser lyda: I St. Gallon: “Der Grosse Rat ist befugt,

[iber Aufnahme einzelner Grundsätze in ein zu erlassendes Gesetz eine Volksabstimmung

ergehen zu lassen". I Schaffhausen: “fiber dies ist der Grosse Rat befugt (Iber Aufnahme

einzelner Grundsätzo in einen auszuarbeitenden Erlass eihe Volksabstimmung

ergehen zu lassen (Volksbefragung)".

s Se H. StOssi, Referendum und Initiative in den Schweizerkantonen, Zttrich 1893,

s. 99. S. karaktäriserar institutet i St. Gallon som ett “konsultatives referendum",

vilket torde vara ett av de tidigaste exemplen på denna terms användning. Jfr S.

Deploige, The Referendum in Switzerland (1898), s. 175, n. 1, samt O. Grönlund, Om

olika former av referendum (1912), s. 61. G. har här (n. 2) velat se ett konsultativt referendum

även i kantonen Schwyz’ författning, men efter vad det vill synas på otillräckliga

grunder.

■> — 24Ö39

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nordamerikas Förenta stater.

Det amerikanska folkomröstningsinstitutets allmänna utveckling.

För att förstå uppkomsten och tillämpningen av det konsultativa referendum

i Förenta staterna är det nödvändigt att till en början kasta en blick på

folkomröstningsinstitutets historiska förutsättningar och allmänna utveckling i

detta land.

Som bekant existerar det icke, vare sig som rätt eller praxis, i unionsförfattningen,

utan ingår uteslutande som led i särstaternas författningar. I dessa

har referendum sedan gammalt framvuxit som en självständig, rent inhemsk

skapelse, med rötter, som ytterst gå tillbaka till kalvinskt-puritanska folksuveränitetsidéer,

sådana dessa från England nedärvts och omsatts i amerikansk jordmån1

2 * * * * *. I utbildat skick framträder institutet redan inemot 1700-talets slut och

vinner från denna tid stadigt en allt rikare utveckling. I denna kunna urskiljas

tre stora huvudskeden, vilka visserligen delvis gripa in i varandra, men av vilka

vart och ett ger upphov åt en särskild referendumtyp8.

Det första skedet betecknar uppkomsten och utbildningen av författningsreferendum.

Tillämpat första gången i Massachussetts år 1778, har det år 1870

i en eller annan form vunnit insteg i alla unionens stater.

Under det andra skedet, som kan räknas från mitten av 1800-talet, börjar

referendum införas även rörande vanlig lagstiftning. Tillämpningen gäller dock

1 Se J. Bryce, The american commonwealtli (1914), I, s. 468; Ch. Borgeaud, The

rise of modern democracy in old and new England, London 1894; Grönlund, a. a. s. 121 ff.

2 Eu i all sin korthet klar och överskådlig framställning av den amerikanska

referendumrörelsens historiska utveckling lämnar L. Lowell i en uppsats, The referen
dum

in operation in The United States (Quarterly review, apr. 1911, s. 520 ff.). Denna

ingår sedan delvis i L:s större arbete, Public opinion and populär government (1914),

s. 167 ff. Se vidare E. P. Oberholtzbr, The Referendum in America (1912), den

utförligaste allmänna framställningen tills dato av det amerikanska referenduminstitutet

i samband med dess historiska tillkomst. Även F. A. Clbveland, Organized democracy

(1913) ger en tämligen bred översikt över ämnet, ss. 273—355.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Nordamerikas Förenta stater

11

endast vissa, särskilt angivna lagar, den är begränsad, icke generell (det s. k.

äldre amerikanska lagreferendum).

Slutligen uppstår från och med 1890-talet ett nytt, tredje skede, varunder

en strävan alltmer vinner terräng att införa lagreferendum, eller kanske rättare

referendum i förening med folkinitiativ, som generellt institut. Denna moderna

fas i den amerikanska referendumrörelsen, vilken delvis står under stark doktrinär

och litterär påverkan och direkt hämtar mönster från Schweiz, kan med en

viss rätt benämnas den schweiziska perioden b

Det amerikanska författningsreferendum är alltid obligatoriskt och i regel

decisivt. Som vi längre fram skola se har det stundom även att uppvisa

konsultativa inslag. I detta sammanhang intresserar det oss först och främst

så. tillvida, som det bildar den historiska utgångspunkten för uppkomsten av det

äldre lagreferendum. I stater, där folket hade rätt att direkt deltaga vid stiftandet

av ett visst slag av lagar, var det i och för sig naturligt, att en tendens

så småningom skulle framträda att utvidga denna rätt, att överflytta den från

att gälla endast grundlagar till att gälla även vanliga lagar. Den rörelse, som

i detta syfte uppstod, var under äldre tid icke principiellt betonad, den gick så

att säga från fall till fall och gällde''endast vissa såsom viktigare ansedda eller

särskilt omstridda lagar. För att nå målet använde man sig av trenne utvägar.

Den riktigaste och närmast till hands liggande var givetvis att införa en grundlagsbestämmelse,

som stadgade, att det slag av lagar, varom fråga uppstått, skulle

för sin giltighet vara underkastade referendum. På denna väg kommo också i

åtskilliga stater, särskilt de under 1800-talet nytillkomna, ett flertal speciallagar,

exempelvis rörande frågor om bestämmandet av platsen för statens huvudstad,

om ändring av statsterritoriets gränser, om utvidgning av rösträtten (dessa stå

genom sin natur grundlagarna nära), om upptagandet av lån eller påläggandet

av skatter utöver ett visst belopp (finansreferendum), att obligatoriskt underställas

folkets direkta lagstiftningsmakt8. I något enstaka fall fick även detta

äldre författningsstadgade lagreferendum en i viss mån konsultativ karaktär. En

annan mvcket anlitad utväg, som givit ett oformligt drag åt amerikansk grundlagsstiftning,

var att i uppkommande fall låta eu lag, som materiellt visserligen

var av vanlig lagnatur, ingå i konstitutionen, varigenom den enligt sakens natur

skulle bli föremål för referendum. Den tredje utvägen slutligen var, att repre
1

Jfr Lowell, Public opinion, s. 173; W. Hasbach, Die neuere Verfassungsentwicklung

in den Vereinigten Staaten (Zeitschrift fiir Politik 1914, s. 71 f.); Ch. S.

Lobingier, Populär legislation in The United States. The development of the system

(Political Science quarterly 1908).

5 So härom Cleveland, a. a., s. 322 ff.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Det konsultativa referendum

sentationen utan vidare beslöt,, att en av densamma antagen lag för sitt definitiva

avgörande skulle gå, till folkomröstnifig.

Denna sista utväg — även den ganska flitigt använd — har sitt intresse

såsom exempel på en praxis, uppkommen vid sidan av grundlagen, att, när så

av en eller annan anledning befunnits önskvärt, hänskjuta ett av representationen

fattat beslut till folkavgörande. Tidigast synes denna praxis kommit till användning

1849 i staten Newyork, där folkrepresentatiönen detta år antog en lag

om obligatorisk statsbekostad skolundervisning med .tillägg att lagen först skulle

träda i kraft, sedan den gillats av majoriteten av de röstberättigade. Anledningen

till detta och liknande förfaringssätt uppgives i allmänhet ha varit en utpräglad

benägenhet hos de amerikanska statskongresserna att skjuta ifrån sig ansvaret för

avgöranden i tvivelaktiga och ömtåliga frågor h Betecknande är, att det särskilt

ofta tillämpats i fråga om de generella förbudslagar, vilka från och med 1850- talet antogos i den ena staten efter den andra1 2, men även i en hel del andra

spörsmål har man begagnat sig av detta tillvägagångssätt.

Hela denna .praxis med tillfälliga decisiva omröstningar, vilken egentligen

synes ha florerat under 1800-talets senare hälft, men som även under 1900-talet

någon gång tillämpats, blev genast vid sitt''framträdande myckei uppmärksammad

och har sedermera livligt diskuterats både i amerikansk och europeisk litteratur.

Därvid är det särskilt frågan om dess grundlagsenlighet, som stått i förgrunden.

Denna fråga, vilken i ett flertal fall dragits inför de amerikanska statsdomstolarna3,

har av dessa i regel avgjorts så, att den använda metoden förklarats bestämt stridande

mot konstitutionen. Med utgångspunkt från grundlagarnas bestämmelser,

vilka i detta hänseende ansetts fullt klara4, ha domstolarna i allmänhet framhållit,

att den lagstiftande makten måste uteslutande vila hos den myndighet, till vilken

1 Se A. N. Holcombf,, State government in The United States, Newyork 1916,

s. 220 ff.

2 Bkyce, a. a., s. 469 yttrar härom följande: “They (d. v, s. representanterna)

are extremely timid, easily swayed by any active section of opinion, and afraid to

stir when placed between the opposite pires of two such sections, as for instance,

between Prohibitionists and the liquor-sellers. Hence they welcomed the direct intervention

of the people as relieving them of embarrassing problems. They began to

defer to the decision of a populär vote matters clearly within their own proper competence,

such as the question of liquor traffic, or the creation of a system of gratuitous

schools“.

3 Oberholtzer, a. a., ss. 208 f. samt 485 f.

4 Följande bestämmelse förekommer vanligen i statskonstitutionerna: “Den lagstiftande

makten tillhör en lagstiftande församling, som består av en senat och ett

representanthus

s. 13 Kontrollera mot PDF

Nordamerikas Förenta stater

13

den av grundlagen uppdragits, med undantag naturligtvis för de fall, där annorlunda

uttryckligen är bestämt. Denna myndighet (representationen) har därför ej

rätt att skjuta sitt lagstiftningsansvar ifrån sig på andra (folket i dess helhet). Delegerad

makt kan icke delegeras (delegata potestas non potest delegari). Härav anses

tydligt, att en grundlagsändring måste föregå, om representationen i något fall, där

detta ej förutsetts, vill vädja till folkets avgörande. Denna mening, som utan

tvivel också är den riktiga, kan numera som regel anses ha slagit igenom i Amerika.

Den synes även tämligen allmänt vara omfattad av statsvetenskapliga författare

på området, ehuru från en dol håll en viss opposition rests däremotx.

Konsultativt referendum som konstitutionell praxis.

•

Ovannämnda folkomröstningspraxis, vilken var av rent decisiv art, har här

i sitt historiska sammanhang något närmare berörts, egentligen därför att den

på samma gång utgör kontrast och förklarande bakgrund till det i de ameri
-

1 Oberholtzer, a. a , s. 217, där det heter: “The unconstitutionality of laws of

this character is a general'' principle so firmly established throughout the Union to day,

that the legislatur prefers not to run the risk of submitting its acts to populär vote“.

Detta uttalande gjordes redan i 1900 års uppi. och upprepas i 1912 års. Jfr Lowell,

Public opinion, s. 172, och Holcombe, a. a., s. 135, vilka med gillande anföra den vanliga

domstolsuppfattningen. Cleveland, a. a., s. 321, däremot söker med ett för övrigt föga

välgrundat resonemang göra gällande, att den “vanliga doktrinen" är för sträng. Det

vore, menar han, ingen revolutionerande handling, ej ens nödvändigtvis en kränkning

av delegationsteorien att i visst fall medgiva ett direkt deltagande i lagstiftningen från

folkets sida, samtidigt som han betonar, att enligt amerikansk statsuppfattning lagstiftningen

icke får ske på annat sätt än grundlagen bestämmer. En annan författare,

J. B. Sanborx, Populär legislation in The United States. The value of the system

(Political Science quarterly 1908, s. 589) åberopar även delegationsteorien men framhåller,

att “där intet konstitutionellt förbud av denna art står i vägen, där må representationen

när som helst knyta ett sådant villkor till en lag" (d. v. s. att den först skall träda

i kraft genom folkomröstning). Påståendet är något oklart, då i nästan alla stater —

i tre avse ordalagen närmast att framhäva tvåkammarsystomet — lagstiftningsmakten

uttryckligen genom grundlagen uppdragits åt representationen (jfr ovan s. 12, n. 4). I ett

par staters konstitutioner (Indiana I: 26, Oregon I: 22) finnas bestämmelser, som direkt

förbjuda användandet av referendum i alla fall, där det ej är stipulerat i grundlagen.

Slutligen kan nämnas, att även den norske statsrättsläraren T. H. Aschehoug,

Norges nuva3rende statsforfatningv II (1892), s. 120 (här åberopas de nyssberörda bestämmelserna

i Indiana och Oregon), uttalar sig i frågan om grundlagsenligheten av den

ifrågavarande praxis. Då A. besvarar frågan jakande, efter att förut ha haft en motsatt

mening, och till stöd härför åberopar Cooley, Constitutional limitations, synes emellertid

en missuppfattning föreligga. Jfr Cleveland, a. a., s. 316 samt Oberholtzer, a. a., s. 209.

Cooley, själv domare, är en av de auktoriteter, vilken kraftigäst utdömt denna praxis.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Det konsultativa referendum

kanska särstaterna ävenledes vid sidan av grundlagen tillämpade konsultativa

referendum (advisory referendum). För att undvika domstolsförklaringar om inkonstitutionellt

förfaringssätt tillgrepo representationerna snart en hel del utvägar

att utan grundlagsändring få till stånd folkomröstningar, om vilka det alltså icke

skulle kunna sägas, att de inneburo ett uppgivande av lagstiftningsmakten1 * * * * * *.

En sådan utväg var det konsultativa referendum, varigenom ett förhandsuttalande

av folket begärdes rörande en lags innehåll, medan representationen förbehöll

sig själv det definitiva avgörandet. Att detta slags folkkonsultation till sitt ursprung

är att betrakta som en nödfallsutväg, som ett medel om man så vill, att

gå förbi grundlagen utan grundlagsbrott, framgår tydligast genom ett konkret

exempel, där man i detalj kan följa dess uppkomst8.

År 1894 förberedde representationen i Massachussetts en lag om kvinnlig

kommunal rösträtt, vilken den hade för avsikt att förelägga folket till definitivt

avgörande. Före lagens antagande med denna klausul tillfrågades emellertid

medlemmarna i statens högsta domstol rörande grundlagsenligheten av det tillärnade

beslutet. Majoriteten av dessa förklarade, att en sålunda tillkommen lag

måste anses som kraftlös. Den tillrådde i stället representationen att följa en

annan plan, nämligen att helt enkelt inhämta folkets mening genom en fråga,

som icke vore sammanbunden med en konkret lag. Ingenting hindrade, enligt

domstolens åsikt, representationen att på detta sätt fråga folket till råds.

Det vore lika grundlagsenlig! som att begära ett uttalande av högsta domstolen

eller en ämbetsmyndighet eller en korporation i ett ämne, där det

kunde antagas att dessa sutte inne med nyttiga upplysningar. Representationen

följde detta råd, inställde tills vidare sitt lagarbete och beslöt året därpå, 1895,

att följande fråga skulle riktas till folket: “Bör kommunal rösträtt tillerkännas

kvinnor?" Vid den omröstning, som nu kom till stånd, var rösträtten så tillvida

utsträckt utöver den vanliga, att även kvinnor hade rätt att deltaga. Voteringen

utföll med 86,990 jaröster och 186,976 nejröster, varav följden blev,

1 Sålunda lät man i en del fall voteringen gälla, icke själva lagens ikraftträdande,

utan tidpunkten härför. I Nordcarolina antogs en förbudslag 1881, innehållande en

bestämmelse, att lagen skulle träda i kraft 1 okt. s. å. I aug. dessförinnan anordnades

emellertid en folkomröstning under förutsättning, att om majoriteten uttalade sig mot

förbudet, så skulle ingen straffas, som komme att bpgå brott mot lagen. Detta försök

att fingera representationens ograverade lagstiftningsmakt torde höra till de mera ena
stående.

Ett annat sätt, som särskilt användes ifråga om förbudslagar och mot vars

laglighet inga anmärkningar riktades, var att göra en lags tillämpning beroende av att

den blev antagen av de lokala distrikten, s. k. local option laws.

8 Oberholtzer, a. a., s. 207 f.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Nordamerikas Förenta stater

15

att någon lag av det nämnda innehållet icke torde blivit av representationen

antagen.

Yi se sålunda här ett fall, där en domstol själv ger representationen anvisning

på konsultativt referendum som ett medel att utan tillgripande av grundlagsändring

i fullt lagliga former anordna en folkomröstning. I det hela torde

det kunna »anses på ett typiskt sätt återspegla det amerikanska betraktelsesättet

rörande den konstitutionella sidan av detta spörsmål.

Några exempel på frågor, där konsultativt referendum kommit till användning,

må ytterligare anföras. Tidigast synes denna form tillämpats år 1850 i

Californien, då en omröstning utan bindande verkan föranstaltades för bestämmande

av ett permanent säte för statens styrelse b I samma stat rådfrågades

de röstberättigade år 1892 rörande lämpligheten att som villkor för rösträtt införa

det stadgandet (som i en hel del stater, särskilt sydstater, existerade), nämligen

att varje valman skulle “vara kunnig att skriva sitt namn och läsa någon

paragraf av konstitutionen på engelskt språk/4 I staten Newyork beslöts år

1883 en vägledande omröstning i en fråga, som uppväckt åtskillig strid, nämligen

huruvida försäljning av statsfångars arbeten skulle vara tillåten1 2. Striden hade

uppstått genom inkomna klagomål från fackföreningar och hantverksorganisationer

över illojal konkurrens. Resultatet av omröstningen skulle av vederbörande

statsämbetsverk “publiceras till allmän upplysning11. En egendomlig

form av konsultativt referendum, som närmast har karaktären av ett slags statspetition,

har någon gång praktiserats, bestående däri, att en stat anordnat omröstning

i en fråga med uppgivet syfte att meddela resultatet åt unionens president

och kongress, tydligen för att påverka dessa till allmän unionslagstiftning

i en viss riktning. Exempel på sådan omröstning finnes från Nevada 1880.

Omröstningsfrågan gällde för eller emot kinesimmigrationen.

År 1905 föreslog guvernören i Massachussetts i sin hälsningsadress till

statskongressen denna att tillsätta en kommitté för undersökning av tulltariffsystemet

samt anbefallde som önskvärt, att kommittén toge i betraktande lämpligheten

av att i en eller flera av dithörande frågor åvägabringa en omröstning,

vars uppgift skulle vara att ge uttryck åt en folkopinion till ledning för statens

kongress3. Ovisst är, om någon sådan omröstning sedermera verkligen blev av.

Samma år fattade statskongressen i Delaware beslut om anordnandet av en

konsultativ omröstning, som i sitt slag torde vara ganska enastående. Genom

1 Jfr Oberholtzeb, a. a., s. 205 ff.

2 Jfr Brycb, a. a., s. 470.

3 Se härom W. R. Peabody, Direct legislation (Political Science quarterly, 1905,

s. 443).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Det konsultativa referendum

en. särskilt antagen lag bestämdes, att i samband med de allmänna valen i november

1906 skulle till de röstberättigade ställas följande fråga: “Skall representationen

i staten Delaware föranstalta införandet av ett system med konsultativt

initiativ och konsultativt referendum?" (“a system of advisory initiative and

advisory referendum")l. Ett tillfälligt konsultativt referendum skulle sålunda

igångsättas för utrönande om folket önskade ett konsultativt referendum infört

som generellt lagfäst institut. Någon lag i detta syfte torde emellertid aldrig

ha blivit antagen2.

Det är svårt att avgöra, om det konsultativa referendum verkligen vunnit

någon större grad av utbredning såsom praxis i Amerika, då bestämda uppgifter

härom, saknas i litteraturen. Det synes knappast ha varit fallet. Mot dess

grundlagsenlighet har emellertid, så vitt bekant, aldrig någon opposition blivit

rest, utan det har i överensstämmelse med det ovan anförda domstolsuttalandet

i Massachussetts 1894 ansetts fullkomligt självklart, att här förelåge en utväg,

som representationerna ägde rätt att efter behag anlita. Denna uppfattning

har också allmänt av amerikanska statsvetenskapliga auktoriteter utan vidare

godtagits *.

Det kan sålunda observeras, att i Amerika en bestämd gränsskillnad i konstitutionellt

rättsligt avseende upprätthålles mellan decisivt och konsultativt referendum

använt som praxis vid sidan av grundlagen.

Konsultativt referendum som lagfäst institut.

Yi ha hittills uppehållit oss vid uppkomsten och utvecklingen av den

''praxis, som i Amerika egentligen befordrat utbredningen av det konsultativa

referendum. När vi nu gå att se till i vad mån denna omröstningsform också

vunnit fotfäste såsom lagfäst institut, ha vi först att observera vissa fall, där

detta ägt rum redan i äldre tid, för att sedan kasta en blick på hur det konsultativa

referendum förhållit sig i den moderna amerikanska referendumrörelsen.

1 Newyork State library. Legislation bulletins. Rew. of legislations 1905,

s. 155.

2 Om ett kommunalt konsultativt referendum infört i Delaware 1906, se Grönlund,

a. a., s. 180.

2 Följande uttalande av Lowell (Quarterly review 1911, s. 525) torde kunna

anses representativt. “It (d. v. s. representationen) can, of course, consult them (valmännen)

by means of an informal vote, and this is sometimes done; but it cannot

make that vote decisive* upon the enactment of a statut^." — Jfr dock Esmein, a. a.,

s. 419, som även för Amerikas vidkommande bar en motsatt mening. Härom mera nedan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Nordamerikas Förenta stater

17

Semikonsultativa former av grundlags- och äldre lagreferendum.

Såsom i det föregående anmärkts, hände det någon gång vid införande av

författningsreferendum i de amerikanska särstatema, att detta erhöll en i viss

mån konsultativ karaktär. Egentligen är det ej, som vi skola se, här fråga om

rent konsultativa former, utan om ett slags mellanformer mellan decisivt och

konsultativt referendum, vilka på denna grund på sin höjd kunna kallas halvkonsultativa

(semikonsultativa). Exempel härpå ha vi tidigast i Alabamas

författning 1819 h Denna stadgar rörande författningsändring följande. Om a/3

av vardera av statskongressens hus besluta en författningsändring, skall densamma

vid nästa nyval till den nedre kammaren föreläggas väljarna till särskild

omröstning med ja eller nej. Skulle majoriteten av de i valet deltagande bifalla

den ifrågasatta författningsändringen, går denna tillbaka till statskongressen och

blir slutgiltig lag, för så vitt den nu ånyo (före nästa val) godkännes av 1 2 3/s av

vartdera av kongressens hus. Innebörden av denna procedur är sålunda den, att

folket kan definitivt avslå en av kongressen första gången antagen författningsändring.

I sådant fall får kongressen ingen vidare befattning därmed och omröstningen

är att betrakta som rent decisiv. Endast i händelse av ett bifallande

utslag från folkets sida går saken till förnyad prövning av kongressen, vilken

det tydligen står fritt att stadfästa sitt förra beslut eller fatta ett annat; i detta

senare fall blir omröstningen alltså klart konsultativ.

Denna rätt egendomliga kombination eller mellanform av decisivt och konsultativt

referendum blev i Alabama upphävd 1895 och ersatt med en uteslutande

decisiv omröstningsform. Den har emellertid en direkt motsvarighet i det i

Sydcarolinas författning år 1868 införda och ännu gällande grundlagsreferendum,

som tydligen är tillkommet efter mönster från Alabama, såsom en kopia nära

nog av de här tidigare existerande bestämmelserna8.

1 Anmärkt av Grönlund, a. a„ s. 128, n. 2. Jfr F. N. Thorpe, The Federal

and State Constitutions, I, s. 112.

8 Art. XV, sec. 1 i Sydcarolinas författning 1868, upprepad i Art. XVI, sec. 1 i

1895 års författning. Artikeln har följande lydelse: “Any amendment or amendments

to this constitution may be proposed in the senate or house of representatives. If the

same be agreed to by two-thirds of the members elected to each house, such amendment

or amendments shall be entered on the journals, respectively, wit.h the yeas and

nays taken thereon; and the same shall bo submitted to the qualified electors of the

State åt the next general election thereafter for representatives, and if a majority of the

electors qualified to rote for members of the general assembly, voting thereon, shall vote

in favor of such amendment or amendments, and two-thirds of each branch of the next

general assembly shall, after such an election, and before another, ratify the same

amendment or amendments by yeas and nays, the same shall become part of the

3 — 24589

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Det konsultativa referendum

Samma blandade omröstningsmetod finner man en och annan gång stadgad

även i fråga om vanliga lagar. Sålunda ger Wisconsins författning 1848* 1 representationen

rätt att vid stiftandet av lagar om bankrörelse först anordna en

omröstning i själva principfrågan: “bank eller icke bank". Utfaller svaret härpå

jakande, står det i representationens makt att utarbeta och antaga en detaljerad

banklag. Denna lag skall dock få sin slutliga giltighet bekräftad genom en

följande folkomröstning. En procedur av denna art hör emellertid — för grundlagar

såväl som andra lagar — till sällsyntheterna och torde ytterligare endast i

något enstaka fall förekomma2.

Den konsultativa omröstningsformen i den moderna referendumrörelsen.

Man skulle möjligen kunna vänta, att den moderna referendumrörelse, som

alltsedan 1890-talet gått fram över ett stort antal av unionsstaterna, skulle medfört,

åtminstone någonstädes, ett grundlagsfästande av det konsultativa referendum.

Såvitt av tillgängliga uppgifter framgår, synes detta dock icke hava skett,

sannolikt av den orsaken, att man över huvud funnit onödigt att införa allmänna

grundlags föreskrifter rörande en praxis, som under alla förhållanden ändock ansetts

fullt tillåten. Kanske har orsaken också varit den, att det decisiva referendum

med folkinitiativ, som rörelsen främst åsyftat, ansetts göra den konsultativa

formen skäligen överflödig. I ett fåtal stater ha visserligen även representationerna

erhållit grundlagsenlig rätt att taga initiativ till folkomröstning

(frivilligt referendum) — i likhet med vad fallet är i Schweiz i en del kantoner

— men här synes det endast vara fråga om referendum av decisiv art3.

Ansatser ha dock icke alldeles saknats att åtminstone ge vanlig lags helgd

åt institutet. Sålunda framträdde år 1907 i en del stater strävanden i detta

syfte, i Massachussetts’ kongress skall till och med majoritet ha funnits för

saken. Ett härom väckt förslag blev icke desto mindre förkastat4. I Minnesota

uttalade sig samma år dåvarande guvernören Johnson i ett budskap till förmån

constitution". Se Thorpe, a. a., VI, s. 3304. Då Jellinek, Allgemeine Staatslehre,

s. 729, n. 1, i Sydcarolinas författning ser ett typiskt exempel på konsultativt referendum,

är detta tydligen med hänsyn till sin blandade innebörd icke väl valt.

1 Art. XI, sec. 5. Se Thorpe, a. a., VII, s. 4093.

2 Nämnas kan sålunda, att enligt Mississippis författning 1890, sec. 271 (Thorpe,

a. a., IV, s. 2127) är en reglering av de existerande grevskapsdistrikten från representationens

sida beroende på att de röstberättigade medborgarna i grevskapen genom omröstning

först medgiva en sådan reglering.

3 Hasbach, a. a., s. 47. Holcombe, a. a., s 135.

4 Se Margaret A. Schaffner. The initiative, the referendum and the recall (The

amer. political Science review, II, 1907—08, s. 38).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Nordamerikas Förenta stater

19

för systemets legaliserande. Hans uttalande är ur den synpunkten av ett ganska

stort intresse som han uttryckligen framhåller, att föreskrifter om ett konsultativt

referendum skulle kunna antagas utan grundlagsändring, varemot detta vore

nödvändigt i fråga om decisivt referendum h Som synes ger denna tankegång

ett fullödigt uttryck för den allmänna amerikanska uppfattningen om den konstitutionella

skillnaden mellan konsultativt och decisivt referendum.

Även i unionskongressen skall tanken tidvis ha samlat anhängare, vilka

förbundit sig att verka för dess genomförande beträffande vissa unionella angelägenheter

8.

Konsultativt folkinitiativ.

Endast i ett fall synes det konsultativa referendum verkligen ha vunnit

kraft av lagfäst institut. I själva verket är det dock ej här fråga om ett referendum

i egentlig mening utan, som vi skola se, om en form, som snarare bör kallas

konsultativt folkinitiativ.

Detta institut eller “public opinion system", såsom det kallats, infördes

genom vanlig lag i Illinois år 1901. Enligt denna lag ha minst 25 procent av

de inregistrerade valmännen i ett lokalt distrikt av staten (t. ex. stad, köping eller

grevskap) ävensom minst 10 procent av samtliga statens valmän rätt att påyrka

folkomröstning bland statens röstberättigade medborgare i en fråga av allmän

räckvidd (“questions of public policy"), vilken omröstning skall äga rum i samband

med ett allmänt eller speciellt val. Anhållan om omröstning måste vara

inlämnad hos vederbörande valförrättare minst 60 dagar före det val, vid vilket

omröstningen är avsedd att äga rum. Icke mera än tre förslag få underställas

folkets mening vid ett och samma val. Ändamålet med detta system, vilket

betecknande nog införts på den vanliga lagvägen (jämför ovan guvernör

Johnsons uttalande), är sålunda att i samband med de politiska valen öppna

möjlighet för valmännen att i vissa viktigare frågor offentligen ge en särskild

åsikt tillkänna till ledning för de blivande folkrepresentanterna. Syste- 1 2

1 Uttalandet lyder: “Tho enactment of a law providing for an advisory initiative

and referendum can be accomplished without a constitutional amendment, and I am

firmly of the opinion that such legislation is desirable. There can be, I am sure, no

reason against the submission to the people of a proposed constitutional amendment

providing for a direct initiative and referendum". Den skillnad, som här göres mellan

“advisory referendum" och “direct referendum" motsvarar tydligen skillnaden mellan

konsultativt och decisivt referendum. Newyork State library, Legislation bulletins.

Governors mess. 1907, s. 46.

2 Se Scharner, a. a., s. 39.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Det konsultativa referendum

met hälsades vid sin tillkomst med stora förväntningar1 och har ofta kommit

till användning. Det anses dock ej ha övat något egentligt inflytande på kongressens

lagstiftningsarbete. De av valmännen vid skilda tillfällen uttryckta

önskningarna ha av representanterna endast uppfattats som sådana, av vilka de

icke på något sätt känt sig imperativt bundna* *.

1 Newyork state library. Legislation bulletins, Rev. of legislation, 1901, s. 43 f.

* Jfr Schaffner, a. a., s. 37 f.; Grönlund, a. a., s. 180. — Tilläggas må, att

en “public opinion law“ infördes i Massachussetts 1913, som medgav de röstberättigade

i ett valdistrikt att i samband med ett allmänt val genom omröstning uttala sig i vissa

av dem själva framställda spörsmål. Uttalade sig majoriteten av de i valet deltagande

i jakande riktning i den fråga som uppställts, skulle emellertid detta uttalande fattas

som en “instruktion" för den valde kandidaten av imperativ art. Se härom G. H.

Haynes, How Massachussetts adopted the initiative and referendum (Political Science

quarterly 1919, s. 454 f.).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Australien

Folkomröstningsinstitutets allmänna utveckling och karaktär.

Spörsmålet om folkets direkta deltagande i lagstiftningen var under 1890- talet föremål för ingående överläggningar såväl i ett flertal av de australiska

staternas parlament som vid de förbundskonferenser, som under denna tid höllos

för utarbetande av en gemensam författning. Tanken var sålunda genomdiskuterad

och införlivad med det allmänna föreställningssättet, då den vann förverkligande

i den år 1900 antagna konstitutionen för den australiska förbundsstaten.

Den form av referendum, som här egentligen förekommer, är författningsreferendum,

vilket är obligatoriskt. Vidare finnes infört skilj edom sreferendum

att användas i händelse av konflikt mellan representationens båda hus

(dock endast i författningsfrågor), ävensom ett slags folkveto för särstaterna i

fråga om vissa dem^ särskilt rörande beslut (ändring av en stats gränser eller

minskande av dess representation inom förbundsparlamentet). Till sitt ursprung

sammanhänger det australiska folkomröstningsinstitutet i det hela nära med författningens

federalistiska karaktär. Denna blev antagen av särstaterna genom

folkomröstningar, och det är en konsekvens härav att den endast på samma sätt

kan bli ändrad1.

De ansatser, vilka som nämnt på 1890-talet även i vissa särstater gjorde sig

gällande att införa referendum, ledde icke till något resultat. De här framkomna

förslagen åsyftade alla ett skiljedomsreferendum. Därjämte framlades av regeringen

i Nya Zeeland ett förslag, vilket är det enda, som i detta sammanhang

är värt att något observeras2. Det gick ut på att tilldela parlamentet rätt att

självt anordna folkomröstningar (frivilligt referendum). Dessa skulle dock icke

1 Se §§ 57 och 123 i förbundsförfattningen, tr. hos W. Harrison Moore, The

Constitution of The Commonwealth of Australia (1910); av samme förf. i förening med

E. Scott, The referendum in operation in Australia (Quarterly review 1911, s. 529 ff.);

Grönlund, a. a., s. 201 ff.

ä Se Lilian Tomn, The referendum in Australia and New Zealand (Contemporary

review, juli—dec. 1897, s. 244 1).

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Det konsultativa referendum

ifrågakomma rörande av parlamentet formligen antagna lagar, utan folket skulle

endast, efter beslut av de båda husen, kunna rådfrågas beträffande ett allmänt

formulerat förslag. Bleve svaret på den framställda frågan jakande, skulle det

vara regeringens plikt att nästföljande parlamentssession framlägga en utarbetad

bill i saken. I vad mån husen efter en av dem sålunda igångsatt folkomröstning

skulle anses äga frihet att taga definitiv ställning i den förelagda frågan

framgår ej fullt tydligt. En viss form av konsultativ omröstning synes dock

här ha varit avsedd. I någon mån erinrar denna — särskilt däri att endast en

av folket jakande besvarad fråga av regeringen skulle framläggas för parlamentet

— om den i vissa amerikanska särstater förekommande semikonsultativa formen.

I särstaternas författningar har ej heller sedermera referenduminstitutet

gjort synnerliga framsteg. Det har endast blivit infört i en stat, nämligen

Queensland, i form av skiljedomsreferendum (1908)l. Det författningsstadgade

referendum, som åtminstone i förbundsstaten efter 1900 upprepade gånger tilllämpats,

skall ej här vidare sysselsätta oss. Det har endast varit nödvändigt att

något beröra dess uppkomst och utveckling av det. skälet, att det lagfästa institutet

— i Australien liksom i Amerika — utgör bakgrunden till en folkomröstningspraxis

vid sidan av konstitutionen, som här särskilt intresserar oss. Denna

praxis, som för övrigt något erinrar om det nyssnämnda uppslaget i Nya Zeeland,

består däri, att i vissa uppkommande tvistefrågor en hänvändelse gjorts

till folket med begäran om dess uttalande till ledning för den politik, som borde

följas. Man kan sålunda se, hurusom i Australien, liksom förut i Amerika, en

konsultativ omröstningsform utbildar sig och vinner utbredning. Den har tillämpats

vid skilda tillfällen i särstaterna men även ett par gånger i förbundsstaten.

Konsultativa folkomröstningar i förbundsstaten.

I den australiska förbundsstaten är den konsultativa omröstningen en jämförelsevis

sent framträdande faktor i statslivet. Den kommer till användning

först under världskriget och framtvingas då hart när oemotståndligt som den

enda lösningen i en synnerligen svår och invecklad politisk situation. Båda de

gånger omröstning förekom var det samma fråga som gav anledning därtill:

behovet att genom tvångsinkallelse (konskription) av värnpliktiga sända förstärkningar

till krigsfronten i Europa* 8.

1 Endast eu tillämpning härav har ägt rum (1917).

8 Ingående redogörelser för dessa omröstningar lämnas i tidskriften The Round

Table i följande uppsatser: The conscription referendum (mars 1917, s. 378 ff.); The

reinforcements referendum (mars 1918, s. 397 ff.); The second rejection of conscription

(juni 1918, s. 622 ff.).

s. 23 Kontrollera mot PDF

Australien

23

Första gången (1916) var läget följande. Regeringen, som var av socialdemokratisk

färg, stod splittrad i den nämnda frågan. Majoriteten inom densamma

var mot tvångsinkallelse, medan minoriteten med premiärministern Hughes i

spetsen var för. I parlamentet ansågs majoritet för en värnpliktslag kunna ernås i

underhuset men icke i senaten. Ställningen var alltså den, att ett positivt steg

skulle inneburit en brytning, för att inte säga fullständig upplösning av regeringspartiet.

Förordnande om nya val, såsom den vanliga parlamentariska utvägen

ur ett svårt dilemma, ansågs ej lämpligt tillgripa, då redan denna utväg i själva

verket skulle betytt öppen partisplittring och senaten för övrigt alltjämt kommit

att sitta orubbad. Under sådana förhållanden framstod en folkomröstning som

en lämplig kompromiss — åtminstone tills vidare — varav man från ömse håll

väntade sig lösningen.

Omröstningen ägde rum den 28 oktober, och den till valmännen riktade frågan

var följande: “Anser ni, att regeringen i denna allvarliga situation bör hava

samma tvångsmakt att bestämma över medborgarnas militärtjänst under detta

krig utanför förbundets gränser, som den redan nu har det innanför förbundets

gränser?" Svaret utföll med 1,087,577 jaröster och 1,160,033 nejröster. Fn

majoritet, om också icke så synnerligen stor, hade alltså uttalat sig mot konskriptionen.

Man kunde väntat, att regeringschefen efter denna utgång skulle avgått,

då hans politik uttryckligen ogillats av landet. Han hade emellertid undvikit,

med full avsikt, att på förhand uttala sig om, hur han i sådant fall skulle komma

att handla. Med uppgivande tills vidare av konskriptionstanken valde han att

sitta kvar vid makten och sökte som förut genom frivilliga inkallelser så gott

sig göra lät upprätthålla den australiska krigskontingénten vid fronten. Så tillvida

hade emellertid omröstningen viktiga politiska följder, som majoriteten inom

det socialdemokratiska partiet öppet bröt med premiärministern. Denne blev

tvingad ombilda sin ministär till en koalitionsministär, bestående av regeringstrogna

socialdemokrater och liberaler, vilka stödde sig på ett nationellt blockparti

i underhuset. Ordinarie val till detta ägde rum kort därpå (maj 1917),

varigenom regeringens ställning befästes. Men även nu drev den en egendomlig,

i längden oklar kompromisspolitik. För att ej riskera nederlag vid valen undvek

den att taga bestämd ställning i konskriptionsfrågan. Den förklarade till och

med, att den ej skulle komma fram med någon lag om tvångsinkallelse under

nästa parlamentsperiod. Skulle emellertid den nationella säkerheten fordra det,

så skulle frågan åter framdeles komma att underställas folket.

Detta var också vad som mycket riktigt inträffade. Den 20 december 1917

anordnades en ny omröstning i samma fråga. Ett utförligt program hur rege
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Det konsultativa referendum

ringen tänkte sig värnpliktsuttagningen ordnad offentliggjordes, och i anslutning

härtill formulerades omröstningsfrågan sålunda: “Gillar ni regeringens förslag i

fråga om förstärkandet av de australiska stridskrafterna vid fronten?" Regeringens

hållning var nu vida bestämdare, i det den rent ut förklarade, att den ej

kunde åtaga sig att styra landet, om den ej ägde makt att företaga nödiga

tvångsinkallelser och att den utan denna rätt ej heller ville i fortsättningen göra

det. Utgången blev dock åter densamma: 1,015,159 jaröster mot 1,181,747 nejröster;

majoriteten för nej var till och med större nu än förra gången. Följden

blev en regeringskris, som från början, trots de bestämda uttalandena under valen,

emellertid knappast var allvarligt menad. Det konstaterades, snart, att regeringen

fortfarande hade majoritet, att ingen annan regering alltså kunde bildas,

varför Hughes alltjämt satt kvar vid styrelsen.

De ovanberörda folkomröstningarna i förbundet äga både ur konstitutionellt

rättslig och politisk synpunkt ett icke ringa intresse. Den förra synpunkten

synes under striden knappast alls hava blivit beaktad. Den uppfattningen tyckes

emellertid gjorts gällande, att omröstningarna endast avsågo en meningsyttring,

intet laga stadfästande (“no legal effect"). I händelse av ett jakande svar hade

därför regeringen ej utrustats med någon ny makt, i händelse av ett nekande hade

den ej frånhänts någon, som den förut ägde. I denna mening betraktades omröstningarna

såsom utan konstitutionellt bindande verkan (“extra-constitutional")l.

Första gången torde en referendumbill beslutats av parlamentet, men andra

gången vill det synas som om omröstningen helt enkelt kommit till stånd som ett

regeringsförordnande. Tydligt är emellertid, att både regering och parlament på

förhand faktiskt ansågo sig bundna av omröstningarnas resultat. Läget var ju

för övrigt sådant, att regeringen efter omröstningarnas utfall i negativ riktning

givetvis hade ännu mindre utsikt än förr att kunna omvända den konskriptionsfientliga

majoriteten, medan den, om omröstningarna utfallit jakande, utan tvivel

kommit fram med en värnpliktsbill, som också parlamentsmajoriteten under folkopinionens

tryck med all säkerhet sett sig tvungen att bifalla.

Politiskt voro omröstningarna sålunda avsedda att i en fråga, där regeringen

och majoriteten voro oeniga, utgöra en skiljedom, vars utslag båda parterna på

förhand tyst förbundit sig att respektera. Häri ligger det egendomliga i situationen,

som gör, att problemet om folkomröstningsinstitutets förenlighet med det

parlamentariska styrelsesättet i detta fall framstår i en något annan dager än

1 Jfr The Round Table, mars 1917, s. 378. På ett annat ställe (januari 1918)

talas om “the method of a quite unconstitutional referendum (technically described as

’r>xtra-constitutionaf)“-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Australien

25

den vanliga. Det parlamentariska läget var ju annars regelrätt det, att med det

resultat omröstningarna fingo borde regeringens avgång varit given. Den hade

därefter varken majoritet i parlamentet eller landet. Men det var just denna

utgång man ville förekomma. Den parlamentariska majoriteten såväl som landet

ville otvivelaktigt ha Hughes vid ledningen, men utan hans konskriptionslag,

och Hughes för sin del ville egentligen inte släppa ledningen, även om han

nödgades avstå från konskriptionslagen. Så långt som att uttryckligen göra

denna till kabinetts fråga ville han helst inte gå, men han ville dock offentligen

ha konstaterat, att dess genomdrivande var omöjligt. Hade utvägen med parlamentsupplösmng

i vanlig ordning valts, så hade Hughes, om han kommit i

minoritet, med all säkerhet varit tvungen att avgå. Detta insåg man och undvek

därför med full avsikt denna utväg. Folkomröstningarna, varigenom stridsfrågan

isolerades, blevo alltså ett medel att lösa den parlamentariska konflikten på ett

mjukare och enligt de flestas mening på ett efter den föreliggande situationen

mera avpassat sätt än vad som annars varit möjligt. Å andra sidan ligger det

en viss rätt i den anmärkning, som gjordes av en del konskriptionsvänner, vilka

föredrogo parlamentsupplösning, att regeringen begagnade sig av folkomröstningen

för att avbörda sig det ansvar, som den ensam borde bära.

Konsultativa folkomröstningar i särstaterna.

Konskriptionsomröstningama i förbundsstaten framstå som enstaka företeelser,

framkallade av rent extraordinära politiska förhållanden. De omröstningar

vi känna från särstaterna äro ej heller de egentligen att betrakta som

uttryck för en ordinär, ofta anlitad konstitutionell praxis, men de synas här ha

en mera normal karaktär och ha åtminstone i en stat vid upprepade tillfällen

kommit till användning. De stater, där folkomröstningar ägt rum, äro följande:

Sydaustralien, Victoria, Queensland och Nya Sydwales1 * * 4.

Sydaustralien.

Det tidigaste exemplet på folkomröstning förskriver sig från Sydaustralien

år 18968. Omröstningsfrågan gällde religionsundervisningen i statsskolorna.

Denna fråga hade länge varit föremål för fruktlösa diskussioner både utanför

1 För det följande hänvisas till en officiell undersökning rörande det australiska

referendum, som företogs på det engelska parlamentets begäran 1911: “Papers with

reference to the referendum and its working in Australia" samt “Further papers with

reference" etc. (Bland “Accounts and papers", vol. 53, 1911).

s Se härom Tomn, a. a., s. 251 f.

4 — 34589

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Det konsultativa referendum

och inom parlamentet, som fått mottaga massor av petitioner med begäran om

ändringar i det gällande undervisningssystemet. Detta var ordnat på följande

sätt. Undervisningen var obligatorisk och bekostad av staten. Under de ordinarie

skoltimmarna skulle endast konfessionslös religionsundervisning få meddelas,

men det var tillåtet för läraren att på annan tid anordna bibelläsning med

de lärjungar, som frivilligt anmälde sig. De olika sekterna (katoliker, presbyterianer

m. fl.) önskade få konfessionell undervisning införd även på det ordinarie

skolschemat. I varje fall synas önskningarna gått ut på att de sekteristiska

privatskolorna, vilka icke åtnjöto statsunderstöd, skulle erhålla detta åtminstone

för den undervisning i världsliga ämnen, som där bedrevs. •

Dessa förutsättningar måste fasthållas för att förstå frågeställningen vid

omröstningen. Denna kom till stånd endast på grundval av en resolution av

den undre kammaren med ty åtföljande förordnande av guvernören. I samband

med de allmänna valen skulle följande frågor riktas till de röstberättigade:

1) “Önskar ni, att det nuvarande undervisningssystemet skall bibehållas?

2) Önskar ni införande av religionsundervisning i statens skolor under (de

ordinarie) skoltimmarna?

3) Önskar ni, att sekteristiska skolor skola erhålla statsunderstöd för den

världsliga undervisning, som där meddelas?"

Resultatet blev, att den första frågan besvarades jakande (med stor majoritet),

varemot de två andra frågorna besvarades med nej 1. Valmännen hade alltså

uttryckt sitt gillande av det gamla undervisningssystemet och någon ändring i

detta blev ej av parlamentet vidtagen. Omröstningen, som egentligen tillkommit

på .administrativ väg, uppfattades som en meningsyttring utan definitivt bindande

verkan (“by no means necessary final, only instructive for the legislators"), ehuru

man intet tvivel hyste om, att de valda representanterna skulle rätta sitt handlingssätt

därefter. Den omständigheten, att omröstningen ägde rum i samband med

de allmänna valen, gjorde, att undervisningsfrågan, i motsats till vad man möjligen

kunnat vänta, under dessa icke fick någon politiskt dominerande betydelse.

Valmännen fingo större möjlighet att kora lämpliga kandidater utan hänsyn till

dessas ställning i undervisningsfrågan, då denna under alla förhållanden skulle

bli bestämd genom den speciella omröstning, som samtidigt var anordnad2.

1 Röstsiffrorna voro följande: 1) 51,681 ja mot 17,819 nej. 2) 19,280 ja mot 34,834

nej. 3) 13,349 ja mot 42,007 nej. Hela antalet deltagare var 91,348, utgörande 66,3 %

av de röstberättigade. 12,830 röstsedlar kasserades eller 14,06 % av hela antalet avgivna.

2 “This means of getting åt the opinion of the country relieved the candidates

considerably. Thore was no need for them to pledge themselves, since the electors

had the matter in their own hands. It also gave the people a better chance of choo
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Australien

27

I Sydaustralien ha ytterligare två folkomröstningar ägt rum. År 1899 tillfrågades

de röstberättigade, även nu i samband med de allmänna valen och på

grund av resolution endast antagen av den undre kammaren, om de önskade en

utvidgning av rösträtten till den övre kammaren. Frågan ställdes under hänvisning

till en bill, som av den undre kammaren redan antagits i ämnet. Svaret

blev jakande* 1 *. Att märka är, att kamrarna icke desto mindre inställde den

tillämade vallagstiftningen, varför omröstningsutslaget denna gång icke följdes.

Nästa folkomröstning, vilken ägde rum 1910 oberoende av de allmänna

valen, gällde frågan om höjande av parlamentsledamöternas arvoden (till 300

pund). Resultatet utföll i nekande riktnings, och någon arvodesförhöjning synes

ej ha blivit vidtagen.

Victoria.

Under inflytande av den i Sydaustralien 1896 hållna folkomröstningen angående

religionsundervisningen i statsskolorna väcktes i Victorias parlament kort

därpå förslag om en liknande omröstning3. Även i denna stat var frågan föremål

för meningssplittring, och läget var ungefär detsamma som i Sydaustralien.

Förslaget föll emellertid i parlamentet. Det återupptogs upprepade gånger men

lyckades aldrig -samla majoritet i båda husen. Premiärministern beslöt då, år

1904, att på eget ansvar anordna folkomröstningen4. Till de röstberättigade

riktades i samband med de allmänna valen följande tre frågor:

1) “Önskar ni behålla den nuvarande undervisningslagen oförändrad med

dess bestämmelser om uteslutande profan skolundervisning?

2) Önskar ni en sådan lagstiftning, varigenom den av den kungliga religionsundervisningskommittén

anbefallda planen för bibelundervisning införes i

statsskolorna för att användas under lärotimmarna till undervisning av de barn,

vilkas föräldrar anhålla därom?

3) Önskar ni, att de böner och psalmer, vilka utvalts av den kungliga kommittén,

användas?"

Som synes erinra dessa frågor, till och med i ordalagen, mycket om de

sing able men in spite of their attitude on the schoolsquestion, because tbeir attitude

was no longer of much importance" (Tomn, a. a., s. 250).

1 49,208 ja mot 33,928 nej; 61,7 $ av de röstberättigade deltogo; 11,7 $ av röstsedlarna

kasserades.

s 42,934 ja mot 89,042 nej. 61,88$ av de röstberättigade deltogo; 1,27$.av

röstsedlarna kasserades.

3 Tomn, a. a., s. 251. v

1 Se härom Moore & Scott, a. a., s. 536 f.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Det konsultativa referendum

frågor, som vid liknande tillfälle uppställdes i Sydaustralien. Tankegången i

frågeschemat är densamma, och mönstret synes i själva verket direkt hämtat

därifrån. De ha här anförts, därför att det har sitt ganska stora intresse att

jämföra omröstningsutslagen i de båda staterna. Som nämnt svarade i Sydaustralien

majoriteten ja på den första av frågorna och som en konsekvens härav

nej på de båda följande. I Victoria blev resultatet det, att en majoritet svarade

ja på alla tre frågorna1. Svaret i sin helhet innebar sålunda en motsägelse.

De röstande hade förklarat: “Vi önska behålla undervisningslagen oförändrad,

men vi önska också ha den ändrad“. eller med andra ord: “Vi önska som förut

behålla en konfessionslös undervisning men vi vilja också ha en konfessionell".

Ett dylikt oinröstningsutslag kunde naturligtvis inte tjäna till någon ledning och

medförde inga följder.

Queensland. ''

Även i Queensland har religionsundervisningsfrågan varit föremål för omröstning.

Här beslutades denna genom en formligen av parlamentet antagen lag

(Beligious Instruction in State Schools Eeferendum Act, 1908). Den ägde rum i

april 1909 i samband med de då försiggående valen till de två husen i det australiska

förbundsparlamentet, varjämte två förbundsreferenda anordnats. De röstande

hade sålunda att samtidigt sköta om fem röstsedlar. Börande religionsundervisningen

var emellertid den framställda frågan klar och enkel, nämligen: “Önskar ni, att

följande undervisningssystem skall införas i statsskolorna?" (därpå lämnas en kort

beskrivning på det föreslagna systemet, som medgav konfessionell undervisning).

Svaret blev med stor majoritet jakande* *.

Nya Sydwales.

En folkomröstning föranstaltades i denna stat år 1903 rörande lämpligheten

att reducera antalet medlemmar i den undre kammaren. Initiativet togs av parlamentet

genom en för ändamålet särskilt antagen lag (Beduction of Members Beferendum

Act). Den närmaste anledningen var att efter unionens bildande år 1900,

varigenom en hel del statsangelägenheter kommit att övertagas av förbundsstaten,

en allmän mening gjort sig gällande, att en så manstark representation som förut ej

längre var behövlig. Och man ansåg skäligt att valmännen själva finge uttala sig om,

1 Röstsiffrorna voro följande: 1) 89,229 ja mot 62,980 nej. 2) 79,074 ja mot 70,119

nej. 3) 79.289 ja mot 69,839 nej. Av de avgivna rösterna kasserades 6,209.

* 74,228 ja mot 56,681 nej. 53,9 % av de röstberättigade deltogo; av röstsedlarna

kasserades 5,5 %.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Australien

29

hur många representanter de ville ha. På röstsedlarna uppfcogos tre siffror: 125

(det gamla medlemsantalet), 100 och 90. Den stora mängden av de röstande

valde det lägsta medlemsantalet1 *. Som en egenhet kan nämnas, att omröstningen

skedde pr post.

Några allmänna anmärkningar.

Ser man på de frågor, som framställts till folket vid omröstningarna i de

australiska särstaterna, kunna dessa uppdelas i tvenne huvudgrupper: dels religionsundervisningsfrågan,

dels vissa konstitutionella spörsmål8. Den förra frågan

synes varit ett allmänt stridsäpple, uppkommet genom brytningar mellan de olika

religiösa samfunden och sekterna. Tydligen ansåg man folkomröstningarna som

ett medel, ägnat att lugna stämningen och komma ifrån ett komplicerat tvisteämne.

Den senare gruppen frågor, de konstitutionella, inbjödo genom sin natur

till folkomröstning efter mönster av det i förbundsförfattningen stadgade författningsreferendum.

Omröstningarnas förlopp äro så tillvida av intresse, som de visa

vanskligheten att erhålla klara svar, så fort frågeställningen är på något sätt

invecklad. Utslaget i Victoria är i det hänseendet ett upplysande exempel. Men

även det ovanligt stora antalet kasserade röstsedlar synes visa svårigheten för

de röstande att komma till rätta med frågor, som äro annorlunda beskaffade än

dem de ha att svara på vid de allmänna valen3 *. Möjligen är orsaken härtill att

söka i en icke alltför hög bildningsnivå hos de australiska medborgarna. Antalet

deltagande har varit jämförelsevis stort, i allmänhet omkring 60 % av alla röstberättigade.

Att märka är dock, att folkomröstningarna vanligen varit anordnade

i samband med de allmänna valen, så att samma personer deltagit i båda omröstningsprocedurerna.

Men även i de fall, då omröstningarna hållits särskilt

för sig, har deltagarantalet ej varit mycket mindre.

1 För 125 medlemmar röstade 63,171; för 100 medlemmar röstade 13,316; för 90

medlemmar röstade 206.273. Av de röstberättigade deltogo 47,19 %, och av de angivna

röstsedlarna kasserades 6,04 %.

8 Tilläggas må, att under det sista decenniet i samband med införande av lokalt

veto ett flertal omröstningar i nykterhetsfrågan ägt rum i åtskilliga av de australiska

särstaterna. Dessa omröstningar, vilka mestadels gällt frågan om utsträckande av utskänkningslicenser

och restauranternas stängningstid, ha anordnats i samband med de

allmänna valen. Resultaten ha enligt lag uträknats och tillämpats valdistriktsvis. Ehuru

dessa icke under alla omständigheter synas varit bindande för vederbörande myndigheter,

hava emellertid här ifrågavarande omröstningar i regel varit av decisiv art. —

För underrättelse härom står jag i tacksamhetsskuld till d:r Knut Petersson.

3 Statistiska uppgifter från dessa (de gälla Sydaustralien) visa, att de kasserade

röstsedlarna därvid icke på långt när voro så många.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Det konsultativa referendum

Uppkomsten av den konstitutionella praxis, varpå alla de här berörda folkomröstningarna

vila, har varit rätt olika i de olika staterna. Än har en tillfällig

lag därom antagits i vanlig ordning av statsmakterna, än ha de föranstaltats av

regeringmakten ensam genom en “executive act“ (s. k. “administrativa11 referenda).

Till det senare slaget äro omröstningarna att räkna även i det fall, då

en resolution av endera av representationens avdelningar föregåttx. Något parlamentsbeslut

har nämligen då ej förelegat, utan regeringen har, givetvis under

påverkan av resolutionen i fråga, utfärdat ett förordnande om omröstningens

hållande. Det egendomliga har till och med inträffat, att regeringen (såsom i

Victoria 1904) i strid mot parlamentets uttryckliga mening ansett sig kunna

använda sin exekutivmakt uti ifrågavarande avseende. Lagligheten av vare sig

det ena eller andra förfaringssättet synes icke ha varit ifrågasatt, åtminstone

omnämnes icke i litteraturen, att några gensagor riktats häremot.

Vad beträffar de företagna folkomröstningarnas karaktär, är det fullt tydligt,

att de äro typiska exempel på vad man menar med konsultativt referendum. Det

har icke gällt att få till stånd folkavgöranden i fråga om av parlamentet antagna

lagar, endast förberedande uttalanden till ledning för en blivande lagstiftning,

vilka icke ansetts ha rättsligt bindande verkan. Detta faller av sig självt i fråga

om de “administrativa11 omröstningarna, men även i fråga om dem genom lag

tillkomna är förhållandet detsamma. Folket har i dessa senare fall liksom i de

förra på förhand fått uttala sin mening om vissa huvudpunkter i en tilltänkt

lagstiftning, vars definitiva avgörande efteråt varit förbehållen representationen.

Att den uttryckta folkopinionen emellertid faktiskt blivit utslagsgivande, synes

i allmänhet varit händelsen, men det har sitt intresse att se, att representationen

icke alltid ansett sig böra rätta sig därefter. Ur politisk synpunkt är det “administrativa11

referendum såtillvida märkligt, som det tydligen skulle kunna ge regeringen

ett medel i händerna att öva påtryckning gent emot representationen,

erinrande i det avseendet i någon mån om referendala former, som förekommit

i Frankrike och varit föreslagna i Belgien. 1

1 Moore & Scott, a. a., s. 537. De år 1895 och 1899 i Sydaustraliens nedre

kammare antagna resolutionerna blevo aldrig översända till den övre kammaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Danmark.

Referendum i den danska författningen.

I den moderna referendumrörelse, som på senare tid kunnat skönjas i

åtskilliga europeiska länder utom Schweiz, har Danmark gått i spetsen. Folkomröstningsinstitutet

har nämligen fått en plats i den nya danska författningen

av år 1915 (§ 93), varigenom Danmark är det första monarkiska land, som införlivat

detta institut med sin konstitution. Den form av referendum som införts

är emellertid endast författningsreferendum. Bestämmelserna härom, vilka knappast

kunna anses fullt lyckligt avfattade1 *, gå ut därpå, att en grundlagsändring

blir giltig först sedan den tvenne gånger antagits av riksdagen och därefter

godkänts genom folkomröstning, varvid majoriteten av de röstande måste uppgå

till minst 45 procent av alla röstberättigade.

Dessa slutligt antagna stadganden om ett författningsreferendum äro de

bibehållna resterna av ett betydligt mera omfattande referendumprogram, som

på ett tidigare stadium av författningsrevisionen framfördess. Ursprungligen

hade referendum varit upptaget som en programpunkt både av den radikala

vänstern och socialdemokraterna. Senare, under riksdagsförhandlingarna om den

nya ''grundlagen, synes intresset för referendum från detta håll ha slappnat3 ■—

endast i form av skilj ed oms referendum vidhålles tanken åtminstone till en början

av den radikala vänstern — men den omfaftas nu med desto större iver av högern,

1 Jfr K. Berlin, Danmarks ny grundlov (Gads Danske magasin 1914—15, s.

568 f.).

3 Rörande referendumfrågans utveckling och roll under den danska författningsrevisionen

hänvisas till S. Wallengrens ingående framställning, Tvåkammarsystemet i

belysning av den danska författningsrevisionen 1912—15, Lund 1915, särskilt kap.

Referendum, s. 104 ff.

3 Det angivna skälet var bl. a. referendums oförenlighet med det rådande parlamentariska

systemet (Borgbjerg), en uppfattning som även delades av den moderata

vänstern (Neergaard). Se F. Krbtz, Aarbog for rigsdagssamlingen 1913—14, s. 42 f.

samt Wallengren, a. a., s. 120, där liknande uttalande av Kl. Berntsen anföres. Den

moderata vänstern var hela tiden konsekvent motståndare till referenduminstitutet i

varje form.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Det konsultativa referendum

som häri ser en kompensation för det försvagande av tvåkammarsystemet, som

författningsrevisionen skulle komma att medföra, en konservativ garanti över

huvud gent emot den allmänna demokratisering av riksdagen, som skulle bliva

en följd av rösträttens utsträckning1 * 3 *.

Situationen i Danmark erinrar i någon mån om läget i Belgien 1892, där

referendum likaledes närmast framkastades som en konservativ kompensation

för rösträttens utvidgning, och även i enskildheterna förete de danska högerförslagen

vissa likheter med de belgiska vid nämnda tidpunkt8. Dessa den

danska högerns förslag, vilka vid sidan av författningsreferendum åsyftade införande

av fakultativt lagreferendum, vartill (enligt juniprojektet 1914) initiativet

skulle kunna tagas av konungen eller av två femtedelar av endera av riksdagens

avdelningar eller av 5 procent av de röstberättigade, erbjuda i och för sig ett

ganska stort intresse, men röra oss här egentligen på grund av den diskussion,

som efter deras förkastande uppstod beträffande möjligheten att icke desto

mindre, trots att bestämmelse därom saknades i grundlagen, anordna folkomröstning

i en viss uppkommande fråga.

Under riksdagsdebatterna 1915 om författningens antagande bragtes spörsmålet

på tal i landstinget av grundlagsutskottets talesman J. Pedersen8. Han

nöjde sig dock med att endast uppställa själva problemet, under hänvisning till

de olika meningar som bröto sig mot varandra. A ena sidan hade uttalats att

liksom det under den gamla grundlagen icke var uteslutet att vid alldeles speciella

tillfällen igångsätta en folkomröstning — såsom exempel erinrades om att

omröstning anordnats bland negerbefolkningen å de danska västindiska öarna

rörande öarnas försäljning till Förenta staterna 1868 — så avskure ej heller den

nya grundlagen en sådan utväg. Å andra sidan stode det klart för motståndarna

till lagreferendum, och till dessa hörde Pedersen, att det måste betraktas

som “ett mycket stort missgrepp“ a^t vid sidan av grundlagen tillämpa det i

praktiken. Själv vågade talaren endast fastslå, att någon ny rätt hade i detta

1 Jfr K. Berlin, Folkeafstemningen som konservativ garanti (Gads Danske magasin

1913—14, s. 73 ff.), där B. ur denna synpunkt förordar referenduminstitutet, samt

Wallengren, a. a., s. 118.

8 Jfr nedan s. 56. Största likhet finner man mellan det danska högerförslaget

från juni 1914 (Kretz, a. a., s. 74) och det radikala belgiska förslag (nedan s 58, n. 3),

som stadgade initiativrätt till referendum både för konungen och visst antal röstberättigade.

Till slut synes högerns yrkande gått ut på att i grundlagen skulle införas

en kort bestämmelse om lagreferendum och att de närmare föreskrifterna härom skulle

givas i en vanlig lag.

3 Landstingets Forhandl. 1914—15, sp. 1169 ff. P. var tillika ledare för den mo
derata

vänstergruppen i landstinget,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Danmark

33

hänseende icke införts, under tillfogande att frågan, i vad män referendum tidigare

varit tillåtet, “maa jo de laude tvistes om". Vida bestämdare äro uttalandena

i folketinget. Konseljpresidenten Zahle förklarade kort och gott, utan

någon vidare motivering, att den omständigheten att grundlagen icke uttryckligen

medgav lagreferendum, att “lofteparagrafen" härom utgått, icke förbjöd

användandet av detta institut vid vissa tillfällenl * 3. Klaus Berntsen, den förutvarande

konseljpresidenten, framhöll däremot, att, alldeles oavsett hur förhållandena

ställde sig under den gamla grundlagen, måste just av det faktum, att löftespaiagrafen"

uppgivits, i all sund logiks namn följa, att en tillämpning av referendum

i alla andra fall än dem författningen bestämde vore omöjliggjord såsom

oförenlig med den nya grundlagens förutsättningar*.

Det bör observeras, att denna diskussion icke rörde sig om konsultativt

referendum utan gällde möjligheten att göra en lags ikraftträdande beroende

av folkomröstning, alltså grundlagsenligheten av ett tillfälligt decisivt lagreferendum.

Meningsutbytet ger egentligen icke någon synnerlig klarhet ifråga

om det rent konstitutionella spörsmålet, närmast var det ju också inriktat på

innebörden av den kompromiss ifråga om författningsrevisionen, som mellan

de olika partierna ingåtts.

I den vetenskapliga litteraturen om den nya grundlagen upptogs emellertid

diskussionsämnet, varvid argumentationen givetvis kom att gå efter mera strängt

statsrättsliga linjer. Den av Zahle hävdade meningen vinner här understöd bl. a.

av Knud Berlin, som framhåller, att det visserligen måste anses stridande mot

grundlagen (§§ 2 och 24)3 att genom en vanlig lag påbjuda ett generellt obligatoriskt

eller fakultativt lagreferendum, men att det däremot lika litet förelåge

hinder för att i enstaka fall göra en lags ikraftträdande avhängigt av en folkomröstnings

utslag som att trots grundlagen § 184 5 göra ratifikationen av en traktat,

varigenom land avstås, avhängig av eu folkomröstning. Som prejudikat åberopas

även av Berlin folkomröstningen på de västindiska öarna 1868 ävensom den

danska omröstning angående öarnas försäljning, som anordnades 1916 ’.

1 Folketingets Forhandl. 1914—15, sp. 3938.

3 Ibid., sp. 3942 f.

3 I § 2 stadgas att “den lovgivende Magt er hos Kongen och Rigsdagen i Förening"

och i § 24 talas om konungens samtycke som villkor för “cn Rigsdagsbesluttnings

Lovskraft".

4 Här stadgas, att konungen icke utan riksdagens samtycke kan "avstaa nogen Del

af Landet eller indgaa nogen Förpligtelse som forandrer de bestaaende statsretslige

Forhold", alltså att för ikraftträdandet av beslut av denna art samma villkor skulle

gälla som för lagar.

5 Berlix, Den danske statsforfatningsret, I, s. 223, n. 2. Fn liknande åsikt hade

5 — 24589

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Det konsultativa referendum

Yi skola i det följande återkomma till denna senare. Yad 1868 års omröstning

beträffar var denna ej avgörande, den avsåg endast att låta öbefolkningen

tillkännagiva sin önskan, och den danska riksdagen fattade sitt beslut

efteråt* 1. Men alldeles oavsett dessa omröstningars karaktär har man svårt att

finna Berlins resonemang bindande. Visserligen förhåller det sig så, att beslut

om vissa slag av traktater låta sig jämställas med lagbeslut och att det här föreliggande

grundlagsproblemet följaktligen i båda fallen ställer sig lika. Men det

toide ingalunda få anses självklart, att det är förenligt med dansk grundlag, att

en traktat om landavträdelse för sitt ikraftträdande göres beroende av ett direkt

folkavgörande (även om så någon gång verkligen skulle ha skett). Själva utgångspunkten

för resonemanget kan därför icke utan vidare godtagas såsom

hållbar. Sålänge inga bevis lämnats för referendums tillåtlighet ifråga om traktater,

har man ej rätt att därav ex analogia draga några slutsatser om dess

tillåtlighet ifråga om lagar.

Går man vidare till själva grundfrågan om referendums tillämplighet beträffande

vanliga lagar, så blir Berlins ståndpunkt om möjligt än mera svår att

upprätthålla, särskilt om den ses i belysning av hans egen tolkning av grundlagen

§ 93 (om grundlagsreferendum). Härigenom har enligt hans mening egentligen

ett undantag blivit gjort i strid med den allmänna regeln i § 2 om lagstiftningsmaktens

uppdragande åt konung och riksdag, varför en anmärkning

härom strängt taget borde ha införts redan vid denna paragraf. I fråga om ett

visst slag av lagar, men endast i fråga om dem (grundlagarna), har nämligen

\id sidan av konung och riksdag tillkommit en tredje lagstiftande myndighet,

folket. Det är sålunda tydligt (även enligt Berlins uppfattning), att grundlagen

uttryckligen medgivit denna tredje maktfaktor endast en undantagsrätt, nämligen

att deltaga i grundlagstiftningen, och att den nämnda generella regeln (om

konungs och riksdags uteslutande rätt ifråga om lagstiftningen) i övrigt kvarstår

orubbad. Med denna grundlagstolkning, vars riktighet synes uppenbar, låter sig

en tillämpning av direkt folklagstiftning beträffande vanlig lag omöjligen förena.

Det är därvid tämligen likgiltigt om det är fråga om ett tillfälligt eller allmänt

användande av referenduminstitutet, ty i princip gäller det i båda fallen detsamma,

nämligen att vid sidan av konung och riksdag införa en tredje utövare av stats
tidigare

uttalats av G. og N. Cohn, Rigsdagen efter den nye grundlov (Juridisk tidskrift

1915, s. 388, n. 2). Här anmärkes dock att förfaringssättet “nseppe er anbefalelsosvserdigt",

1 Se härom Betsenkning av rigsdagskommissionen ang. de danske vestindiske

0er 1916, Kbhn 1916, s. 18.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Danmark

35

makten i frågor, där de båda förstnämnda enligt grundlag ensamma ha avgöranderätten

* *.

Att den Berlinska ståndpunkten, vilken torde kunna betraktas såsom representativ

för dansk uppfattning, dock icke är helt och hållet allenarådande framgår

därav, att redan tidigare en motsatt åsikt framförts i det grundlagsspörsmål

det här gäller. Sålunda framhåller en författare, som behandlar den nya grundlagen*,

att varje slag av decisivt lagreferendum måste betraktas som otillåtet,

då därigenom en ny vilja skulle införas i lagstiftningen, som grundlagen icke

känner. Däremot finner han intet hinder föreligga mot en lag om tillfällig

folkomröstning rörande ett eller annat principspörsmål, “f. Eks. om principiel

Billigelse eller Misbilligelse af et almindeligt Alkoholforbud". Resultatet av en

sådan omröstning uppfattar han emellertid endast såsom “en demonstration, som

kan vara av största praktiskt politiska betydelse, men någon författningsrättslig

betydelse kan icke tillmätas den“. Tydligen avses här ett förberedande konsultativt

referendum utan rättsligt bindande verkan, som författaren alltså finner

förenligt med dansk grundlag3. Yi möta här samma distinktion ur juridisk

synpunkt mellan denna referendumform och det decisiva referendum, som vi

förut funnit genomgående för amerikansk statsrättslig åskådning.

Folkomröstningen angående de dansk-västindiska öarnas försäljning 1916.

Mot bakgrunden av de skiftande meningar rörande grundlagsenligheten av

ett tillfälligt lagreferendum, som i den danska diskussionen gjorts gällande, äger

den folkomröstning om de västindiska öarnas försäljning, som 1916 kom till

stånd i Danmark, ett icke ringa intresse. Ur konstitutionell synpunkt är den,

som vi skola se, anmärkningsvärd på grund av sin säregna form — den står i

detta avseende tämligen ensam — men tilldrar sig kanske ändock största uppmärksamheten

ur rent politiskt-parlamentarisk synpunkt.

Omröstningens politiska förspel.

Folkomröstningens förhistoria, som här endast i största korthet kan beröras,

var följande.

1 Jfr Wallengren, a. a., s. 121, n. 1.

* C. C. Heilesen, Grundloven af 5 juni 1915 (Ugeskrift for retsvaesen 1915, afd.

B. s. 187 f.).

3 Även Wallengren, a. a., s. 122, noten, synes anse konsultativt referendum tilllåtet

åtminstone under “rent exceptionella omständigheter".

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Det konsultativa referendum

Den 4 ang. 1916 hade en konvention avslutats mellan Danmark och Förenta

staterna om de tre dansk-västindiska öarnas överlämnande till det sistnämnda

landet mot ett vederlag av 25 mill. dollars samt amerikanskt erkännande av

Danmarks äganderätt till hela det grönländska territoriet. I överensstämmelse

med grundlagen § 18 framlades denna konvention till godkännande av riksdagen,

vars förhandlingar härom började den 10 aug. Som den nya grundlagen

icke ännu trätt i kraft — uppskov därmed hade beslutats för undvikande av

nyval under krigstiden — vay riksdagen sammansatt enligt de gamla valgrunderna.

I folketinget hade den radikala regeringen stöd av en säker majoritet

(den radikala vänstern och socialdemokraterna), men hade i landstinget en stark

majoritet mot sig (högern och den moderata vänstern). Intet av partierna, om

man undantar en del av högern, synes egentligen haft något i sak att invända

mot konventionen ‘. Men oppositionens stämning mot regeringen var synnerligen

irriterad — den hade skärpts genom finansministern Brändes’ bekanta förnekande

tidigare under sommaren att några förhandlingar om öarnas försäljning

över huvud ägde rum — och det låg frestande nära till hands för oppositionen

att politiskt utnyttja sin makt i landstinget gent emot regeringen i en fråga, för

vars lösning denna tydligen var beredd att sätta in hela sin ställning.

Då man ej direkt ville yrka avslag på konventionen, föredrog man, under

framhållande av att den sittande riksdagen, såsom vald efter de gamla rösträttsgrunderna,

icke vore kompetent att avgöra en så viktig sak, att ställa sig på

den ståndpunkten, att försäljningen borde uppskjutas, eller, om detta icke kunde

ske, att beslutet därom borde fattas av en riksdag vald enligt den nya grundlagen.

En dagordning av detta innehåll inlämnades i folketinget den 12 aug.

av den moderata vänsterns ledare, J. C. Christensen, vilken var själen i aktionen

mot regeringen1 2. Denna, som tydligen var beredd på arten av det motstånd

som väntade, var samma dag färdig med ett motdrag. Den ansåg en

valstrid i den rådande kritiska utrikespolitiska situationen synnerligen olämplig

och föreslog i stället en särskild folkomröstning, varigenom de nya väljaremassorna

i alla fall skulle få tillfälle att yttra sig om konventionen3. Detta förslag

utformades sedermera närmare i en massmotion av medlemmar av regeringspar
1

Detta intygades för den moderata vänsterns del av partiets ledare J. C. Christonsen.

Folketingets Forhandl. 1915—16, sp. 5210.

2 Folketingets Forhandl. 1915—16, sp. 5395.

3 Förslaget kom ursprungligen från finansministern Brändes, som framhöll, att

genom en sådan folkomröstning skulle samma resultat uppnås som genom ett val, varjämte

den hade den fördelen, att den kunde försiggå utan någon som helst agitation

(ibid., sp. 5388). Förslaget upptogs strax därpå av konseljpresidenten (ibid., sp. 5896).

s. 37 Kontrollera mot PDF

Danmark

37

Gerna, och denna blev av folketinget antagen den 14 aug.1 *. Landstinget däremot

accepterade längre fram (25 aug.) den Christensenska dagordningen*. Ting stod

alltså mot ting, den politiska spänningen hade nått sin höjdpunkt, och agitationens

vågor gingo högt.

I denna situation syntes för regeringen ingen annan utväg kvarstå än att

utlysa nya val, och den vidtog också förberedande åtgärder för den nya grundlagens

ikraftträdande. Dessa inställdes emellertid, sedan partierna på initiativav

högern3 återupptagit de för tillfället avbrutna delegerade-förhandlingar, vilka

tidigare på uppmaning av konungen förts för åstadkommande av en koalitionsministär.

Någon enighet härom kunde visserligen ej omedelbart uppnås, men

regeringen framlade ett nytt förslag i konventionsfrågan (12 sept.)4 5, som gick

ut därpå, att eu riksdagskommission skulle tillsättas med uppgift att undersöka

alla omständigheter, som sammanhängde med konventionen, och däröver avgiva

betänkande, varefter folkomröstning i frågan skulle äga rum före riksdagens

definitiva beslut. Även detta förslag blev till en början förkastat av landstinget

(25 sept.)3, medan det antogs av folketinget (26 sept.)6. Det hade dock haft till

följd, att sammanhållningen mellan högern och den moderata vänstern splittrats7.

Tiden för en kompromiss i stor stil var nu mogen, och en sådan åstadkoms

också till slut av ett för ändamålet tillsatt gemensamt utskott av båda tingen,

som handlade i direkt kontakt med regeringen. Den överenskommelse, varom

1 Motionen (av Sleugerik, Borgbjerg m. fl.) gick ut på att riksdagen skulle moddela

sitt samtycke till konventionen, under förutsättning att detta beslut bekräftades

av majoriteten vid eu blivande folkomröstning (ibid. sp. 5434). Det var alltså här

fråga om en rent decisiv omröstning.

* Landstingets Forhandl. 1915—16, sp. 1938.

3 Genom brev från högerns ledare till konseljpresidenten den 5 sept. Folketingets

Forhandl. 1915—16, sp. 5563.

4 Se härom Rigsdagstidende, Tillseg A. 1915—16, sp. 4799.

5 Landstingets Forhandl. 1915—16, sp. 1974.

G Folketingets Forhandl. 1915—16, sp. 5593.

7 I det landstingsutskott, som hade regeringsförslaget till behandling, föreslog

högern endast tillsättandet av en riksdagskommission, vars betänkande omedelbart skulle

föreläggas riksdagen. Den yttrade sig alltså icke nu om vare sig nyval eller folkomröstning.

Det var denna linje som sedan följdes av landstinget den 25 sept. Den

moderata vänstern åter vidhöll sitt gamla krav om nyval, med tillägg dock att en

särskild omröstning om konventionen skulle försiggå i samband med dessa. Dessutom

vrkades nu, att en omröstning skulle anordnas även på de västindiska öarna (Rigsdagstidende,

Tillseg B., sp. 3147 ff.). — Anledningen till att kravet på en västindisk

folkomröstning egentligen icke spelat någon roll under förhandlingarna var, att det

sedan gammalt var kant, att öbefolkningen enhälligt var för försäljningen, vartill kom

att öarnas kolonialrSd nu enhälligt uttalat sig härför.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Det konsultativa referendum

utskottet enade sig, blev i allt väsentligt ett accepterande av regeringsförslaget (nedsättandet

av en riksdagskommission och folkomröstning) med tillägg — och här

ligger tydligen kompromissens kärnpunkt — att för åvägabringandet av önskvärd

ro i de offentliga förhållandena tre ministrar utan portfölj skulle utses, en från

vardera av de tre partier, som ej voro representerade i ministären. Vidare skulle

grundlagens ikraftträdande uppskjutas tills vidare1. Detta förslag blev så gott

som enhälligt antaget av riksdagens båda ting (30 sept.)2.

De politiska förutsättningar, varunder den danska folkomröstningen i den

västindiska frågan sålunda åvägabragtes3, förete åtskilliga egenartade drag. Först

och främst är det icke utan en viss förvåning man konstaterar, att donna fråga

icke i och för sig var något tvisteämne mellan partierna. Det stod egentligen

ingen strid mellan dessa om konventionens lämplighet, och det var från början

tämligen klart, att därom icke heller ute i landet fanns några större meningsskiljaktigheter.

Vi ha alltså exempel på en av riksdagen frivilligt företagen

folkomröstning i ett spörsmål där intet verkligt behov förelåg att utröna folkopinionen

och där riksdagen i sak hade sin mening klar. Intet parti torde heller

från början önskat framdriva en folkomröstning, utan denna är helt och

hållet ett omständigheternas verk. Utan ändamål i och för sig framstår den

uteslutande som ett taktiskt fäktvapen i den politiska striden, som ett tjänligt

medel att komma över en särskilt tillkrånglad parlamentarisk situation.

Härutinnan erinrar den danska folkomröstningen 1916 i någon mån om den

i australiska förbundet samma år vidtagna, särskilt i det avseendet att det i

båda länderna gällde att med hjälp av den särskilda omröstningen undvika allmänna

val och ändock bryta motståndet hos den övre kammaren. I Danmark

var dock ej som i Australien yttersta orsaken en splittring inom det härskande

regeringspartiet, och själva omröstningsfrågan var ju ej heller här på samma

sätt brännande. Sedan huvudsyftet med kompromissen, samlingsregeringens

bildande, genomförts, verkar den danska folkomröstningen som en skäligen överflödig

bisak, som endast i konsekvensens namn togs med, därför att den anständigtvis

inte kunde släppas. Ett studium av omröstningens utförande är,

som vi skola se, endast ägnat att stärka detta intryck.

1 Rigsdagstidende, Tillaeg B. 1915—16, sp. 3267 ff.

8 Landstingets Forhandl. 1915—16, sp. 1989. Folketingets Forhandl. 1915—16.

sp. 5606.

3 En skildring härav — visserligen icke ofärgad — lämnas i Tilskueren 1916 av

“Friradikal" i artiklarna “Valg og sälg" (s. 244 ff.) och “Hojre-Forliget" (s. 385 ff.).

s. 39 Kontrollera mot PDF

Danmark

39

Reglerna för omröstningen.

De närmare bestämmelserna om folkomröstningen reglerades genom en av

konung och riksdag antagen lag.1 Denna innehöll först föreskrifter om den

förutnämnda riksdagskommissionen, vilken bestod av 15 från varje ting valda

medlemmar. Kommissionens uppgift var att genom sitt undersökningsarbete,

vilket skulle vara färdigt inom sex veckor, förbereda både den blivande omröstningen

och det därpå följande riksdagsbeslutet ifråga om konventionen. I förra

avseendet föreskrevs, att kommissionens betänkande i sin helhet eller i lämpligt

utdrag — vilket skulle vara så avfattat, att det gav “en framställning av de

olika synpunkter, som kunde komma att göra sig gällande inom kommissionen11

— skulle offentliggöras och på inrikesministeriets försorg i tillräckligt antal

sändas till alla kommunalstyrelser i landet. Dessa skulle vara skyldiga att “på

det mest ändamålsenliga sätt utdela betänkandet eller utdraget till de röstberättigade".

Syftet härmed var tydligtvis att bereda de röstande tillfälle till så

allsidig upplysning som möjligt i det spörsmål, varom de hade att uttala sig.

Omröstningen skulle äga rum senast 14 dagar efter kommissionsbetänkandets

offentliggörande. Det skulle försiggå kommunvis, och rätt att deltaga däri

hade alla enligt den nya grundlagen politiskt röstberättigade, d. v. s. alla på

vallistorna till folketinget uppförda män och kvinnor, som fyllt 29 år. På röstsedlarna

skulle svaras med ja (för konventionen) eller nej (mot konventionen)2.

Till sist innehöll lagen en bestämmelse om konventionens framläggande för

riksdagen efter folkomröstningen. Denna bestämmelse är tillräckligt anmärkningsvärd

för att i sin helhet anföras. Den hade följande lydelse: “Sedan folkomröstning

ägt rum, framlägger regeringen förslag om konventionens godkännande

för riksdagen till dennas fria avgörande, med mindre minst hälften av de röstande

har röstat mot överlämnandet (av öarna), i vilket fall regeringen meddelar Förenta

staterna, att konventionen icke kan ratificeras".

"V i få här ett närmare preciserande av omröstningens konstitutionella karaktär,

ett angivande av arten av dennas inverkan på representationen, som är av

ganska stort intresse. Då riksdagen ännu ej tagit ställning i frågan, låg det j

sakens natur, att detta skulle ske genom ett beslut efteråt. Men skulle riks
1

Lov om Nedssettelse af en Kigsdagskommission og Afholdelse af eu Folkeaf
stemning

angaaende Konventionen mellem — ---- den 30 sept. 1916.

2 Härom föreskrevs endast, att de regler skulle iakttagas, “der er givne for Jaog

Nej-Afstemning i Lov N:o 16 af 7 Februar 1901 §§ 38 og flg“. Denna lag innehöll,

att i det fall att blott en kandidat var uppställd i en valkrets vid val till riksdagen

skulle på varje röstsedel endast orden “ja“ och “nej“ vara tryckta, skilda med

ett vågrätt streck. Meningen var att valmännen skulle stryka ettdera ordet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Det konsultativa referendum

dagen vid fattandet av detta sitt beslut vara bunden av omröstningsresultatet,

och i så fall på vilket sätt? Härom ger den anförda bestämmelsen det beskedet,

att riksdagen skulle ha fri avgöranderätt, för den händelse folket uttalade sig

för konventionen (riksdagen skulle då kunna antingen antaga eller förkasta den),

men riksdagen (och regeringen) skulle vara bundna att följa omröstningen, för

så vitt denna ginge emot konventionen. I förra fallet skulle alltså statsmakterna

ha sin fria avgöranderätt kvar, i senare fallet hade de lämnat denna ifrån

sig genom att på förhand förplikta sig att följa folkets röst1 *.

Man kan därför ej karaktärisera den beslutade omröstningen som helt konsultativ.

Den är det endast delvis, och delvis är den rent decisiv. Såsom förut

nämnts avsåg det ursprungliga förslaget om omröstningen, att denna skulle vara

alltigenom avgörande8, man hade ju här också tänkt sig att riksdagsbeslutet

villkorligt skulle fattas på förhand. Som det slutliga förslaget blev, kan man i

detta även beträffande själva omröstningsformen liksom skönja spåren av den

ingångna kompromissen3 * * * *. Yad man kommit överens om var en mellanform —

semikonsultativ eller semidecisiv, hur man nu vill ta det — vilken erinrar om

den form för referendum, som vi förut känna från vissa nordamerikanska särstater.

Under riksdagsförhandlingarna hade inga som helst konstitutionella betänkligheter

från något håll framförts gent emot det föreslagna förfaringssättet vare

sig i den ena eller den andra formen, icke ens från moderat vänsterhåll, där

man annars synes haft blicken mera öppen för denna sida av saken än inom

andra partier. Tydligt är emellertid, i överensstämmelse med vad som i det föregående

framhållits om förenligheten av referendum med den danska författningen,

att då statsmakterna överlämnade åt folket att eventuellt definitivt avslå den

föreliggande konventionen, så hade de därmed, i strid mot grundlagen, frånhänt

sig en avgöranderätt, som uttryckligen tillkom dem själva. Endast för den händelse

folket uttalade sig för ett bifall, skulle denna rätt vara dem förbehållen,

1 Det är därför endast till hälften riktigt, då konseljpresidenten Zahle karaktäriserade

omröstningsförslaget så, att det skulle “afholdes en Folkeafstemning til Tilkendegivelse

af Folkestemningen her i Landet overfor Sporgsmaalet om Konventionens

Godkendelse, som derpaa forelsegges ondelig til Rigsdagens fri Afgorelse". Landstingets

Forhandl. 1915—16, sp. 1942.

8 Jfr ovan s. 37, n. 1.

3 Den radikalsocialistiska majoriteten i folketiuget hade sålunda på förhand för
bundit

sig att respektera en omröstning, som gick emot konventionen, under det den

lämnade motpartierna fria händer att bestämma sig i vilken riktning som helst, om

den skulle lämna ett jakande svar. Naturligtvis fanns i Bonare fallet, så som läget

utvecklat sig, i realiteten icko minsta fara för att dessa partier, om man undantar en

del av högern, skulle komma att begagna sin formella rätt att avslå konventionen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Danmark

41

de skulle i sådant fall formellt ha möjligheten öppen att fatta ett beslut, som

ginge mot omröstningens utslag.

Omröstningens förlopp och resultat.

Den av riksdagen tillsatta undersökningskommissionen var den 2 dec. 1916

färdig med sitt betänkande, vilket offentliggjordes. Majoriteten förordade bifall

till konventionen medan en minoritet av sju medlemmar (av högern) yrkade

avslag. I överensstämmelse med lagen av den 30 sept. sammanfördes i en särskild

skrift såväl texten till konventionen och nämnda lag som majoritetens och

minoritetens motiverade uttalanden. Denna skrift, vilken trycktes i en upplaga

av en milljon exemplar, sändes sedan till landets kommuner för att av kommunalbestyrelserna

utdelas till de röstberättigade. Den var ett ganska vidlyftigt

aktstycke och gav var och en, som ville ägna den ett studium, en synnerligen ,

ingående upplysning om den föreliggande omröstningsfrågan.

Folkomröstningen om konventionen ägde rum den 14 dec.1 Man röstade

kommunvis, varefter de kommunala valförrättarna insände resultaten till valkretsarnas

valbestyrelser, vilka i sin tur, efter sammanräkning av resultaten för varje

krets insände dessa till inrikesministeriet. Omröstningen utföll med 283,670

ja-rös’ter (för konventionen) och 158,157 nej-röster. Som ogiltiga kasserades

5,267 röstsedlar. Inalles hade endast inemot 37 procent av alla röstberättigade

deltagit. Blott 23 procent av dessa hade röstat för och alltså 14 procent mot.

Deltagandet hade sålunda varit ovanligt ringa, och om omröstningens verkliga

innebörd voro meningarna delade. .

Det tillhörde nu riksdagen att fatta sitt definitiva beslut, vilket skedde i

folketinget den 20 dec. och i landstinget den 21 dec. Utgången här var naturligtvis

efter allt det föregående given på förhand, men det saknar icke. alldeles

sitt intresse att se hur omröstningsresultatet tolkades och vilken ledning riksdagsmännen

därav ansågo sig hava fått. Omdömena därom utföllo givetvis mycket

olika alltefter de olika partiståndpunkterna.

Inom majoriteten, som var beredd att rösta för konventionen, uttalades från

en del håll, att omröstningens resultat måste betraktas såsom avgörande och att

riksdagen nu endast hade att bekräfta detta2. Andra förbisågo ej den likgiltighet

för det västindiska spörsmålet, varom omröstningen otvetydigt vittnade, men

funno dock majoriteten för konventionen så stor, att folkets svar måste betraktas * 6

1 Närmare regler om denna gåvos i ett av regeringen den 13 nov. utfärdat cirkulär

till samtliga amtman och Köpenhamns magistrat. Tr. i Statstidende den 15 nov.

8 Fog-Petersen (radikal). Folketingets Förhand!. 1916—17, sp.

1519.

6 — 24539

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Det konsultativa referendum

som fullt tydligt. Kommissionens ordförande, Neergaard, träffade helt säkert

det riktiga, då lian påpekade, att försäljningens motståndare, vilka drivit den

livligaste agitationen, kunde antagas ha mött fram tämligen mangrant, proportionsvis

i varje fall mest, varför deras ringa antal kunde anses konstaterat. För

sin del fann han därför, att resultatet borde respekteras, dock icke så fattat, att

det skulle anses “tvinga någon att gå emot sin övertygelse", utan så, “att alla

de, som redan på förhand genom ett sakligt övervägande av förhållandena kommit

till den ståndpunkten, att det var riktigast att säga ja, genom omröstningen blott

kunnat bestyrkas i denna sin uppfattning"1.

Från högerminoritetens sida framhölls med mycket eftertryck, att omröstningen

på intet sätt finge betraktas som avgörande och att den i grund och

botten ingen ledning gav. Alla de som stannat hemma, och det hade de flesta

gjoit, hade däimed velat demonstrera, att de fnsade sig från allt ansvar och att''

de överlämnade bestämmanderätten helt och hållet till riksdagen* 8. Från en del

håll betonades att förberedelserna till omröstningen varit i hög grad bristfälliga,

någon tid till upplysning hade ej funnits, och den upplysningsskrift, som på

regeringens försorg utskickats, hade ej alls utdelats i ett flertal kommuner, där

man ännu kunde finna de utsända paketen ouppackade. Regeringens olämpliga

partitagande före omröstningen hade gjort, att denna mångenstädes urartat till

en omröstning för eller mot ministären. Vad man under sådana förhållanden

åstadkommit var “en fullständig parodi på en folkomröstning", som ej kunde

tillmätas något värde*. Inom högern ansåg man sig därför i så mycket högre

grad ha fullt fria händer vid den slutliga voteringen.

Denna utföll så, att folketinget med 90 röster mot 16 och landstinget med

40 röster mot 19 biträdde konventionen.

1 Folketingets Forhandl. 1916—17, ap. 1514.

8 Juel (höger). Landstingets Forhandl. 1916—17, sp. 448 ff.

» Richelieu (höger), Landstingets Forhandl. 1916—17, sp. 437 ff., samt Finkel

(höger), Folketingets Forhandl. 1916—17, sp. 1551 f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Norge.

Folkomröstningsfrågans tidigare utveckling.

I den norska författningsdiskussionen har folkomröstningsinstitutet — om

man undantar ett i det s. k. Adler-Falsenska konstitutionsutkastet 1814 framställt

förslag om referendum vid grundlagsändring1 — först kommit upp på

1890-talet. På initiativ av den kände statsrättsläraren och politikern T. H.

Aschehoug väcktes 1892 ett förslag i stortinget, att konungen skulle förlänas

rätt att underställa en av stortinget antagen lag folkomröstning2. Fråga var

alltså om ett kungligt referendum, något i stil med det i Belgien just vid

samma tid diskuterade3 och möjligen influerat av detta. Omröstningen fattades

emellertid som bindande för konungens sanktionsbeslut, varför den enligt det

norska förslaget ej skulle fått samma konsultativa karaktär som enligt det

belgiska.

Sedermera ha vid upprepade tillfällen motioner om referendum framförts i

stortinget, och efter 1905 års med utomordentligt deltagande omfattade folkomröstningar

har en alltmer växande rörelse till förmån för detta institut kunnat

förmärkas. Den första av dessa omröstningar, vilken gällde unionens upplösning,

var av rent bekräftande natur. Den andra, i vilken de röstberättigade

hade att giva svar på frågan, om de godkände (ja) eller icke godkände (nej)

stortingets bemyndigande till norska regeringen att utfärda inbjudan till prins

Carl av Danmark att mottaga val till Norges konung4, torde även den närmast

vara att betrakta såsom decisiv, ehuru den i själva huvudspörsmålet var en förhandsomröstning.

Det var nämligen först efter omröstningen, vilken egentligen

gällde frågan om monarki eller republik, alltså huruvida kungaval skulle äga

1 Se Bredo Morgenstierne, Utredning av sporsmaalene om folkeavstemning, oplosningsret

og bostedsbaand (1913), s. 21.

2 Se T. Diesel, Folkeafstemning. Eu historik och en udredning (1912), s. 89 f.

3 Se härom nedan s. 56.

4 Jfr Grönlund, a. a., s. 217 f.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Det konsultativa referendum

rum eller icke, som stortinget förrättade valet \ För övrigt intaga de båda folkomröstningarna

av 1905, vilka tillkommo under alldeles extraordinära politiska

förhållanden, en undantagsställning, och det betonades med skärpa, att de ej

skulle få tillmätas någon som helst prejudicerande innebörd.

De efter 1905 väckta motionerna ha alla gått ut på att genom grundlagsändring

införa decisivt referendum i en eller annan form. Några av dessa ha

därjämte innehållit förslag till bestämmelser, vilka kunde tänkas åsyfta konsultativa

omröstningsformer. Vid närmare påseende visar sig dock, att detta

knappast varit meningen. Enligt en år 1906 från socialdemokratiskt håll väckt

motion skulle icke blott ett av stortinget antaget utan även ett av detsamma

förkastat, bordlagt eller ännu icke under behandling taget lagförslag kunna underkastas

folkomröstning, då begäran därom framställts av 20,000 röstberättigade.

Huruvida i sistnämnda fall stortinget skulle äga att efter omröstningen fatta

ställning till lagförslaget i fråga framgår icke med tydlighet men synes icke

varit avsett. Det var därför närmast fråga om ett slags folkinitiativ, där stortingets

medverkan i själva verket skulle bli närapå utesluten* 8. Från samma

håll väcktes 1911 en motion, som avsåg att lägga initiativet till referendum i

odelstingets hand på så sätt, att tinget skulle kunna sända ett lagförslag till

folkomröstning, antingen innan det tagits under slutlig behandling eller sedan

det passerat lagtinget och därifrån återkommit med anmärkningar. Den enda

befattning, som skulle tillkomma stortinget i fråga om ett sålunda under folkomröstning

ställt förslag, var att tinget, för den händelse förslaget blivit antaget

av folket, skulle upptaga det till slutlig redaktionell utformning3. Intetdera av

de båda förslagen kan sägas vara synnerligen väl genomtänkt, och de ha här

endast omnämnts, därför att de framkommit i former, vilka äro tänkbara för

lagstadgande av ett konsultativt referendum.

Förbudsomröstningen år 1919.

Frågan om referenduminstitutets upptagande i den norska författningen är

för närvarande vilande under avvaktan på en utredning i detta spörsmål, som

beslutats år 1917. Emellertid har detta institut — tydligen icke utan påverkan

av den sedan länge pågående allmänna rörelsen till förmån för referendum —

1 Under debatten i stortinget ifrågasatte Bratlie grundlagsenligheten av omröstningsförslaget,

då det enligt Norges grundlov tillhörde stortinget ensamt att förrätta

nytt kungaval. Jfr Diesen, a. a., s. 107.

8 Stort, forhandl. 1905—06: 5. Dok. nr 77, s. 61 f. Jfr Morgenstierne, a. a , s. 23.

3 Stort, forhandl. 1911: 5. Dok. nr 72. s. 14 ff. Jfr Morgenstierne, a. a., s. 27.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Norge

45

nyligen fått en om också endast tillfällig användning genom den bekanta omröstningen

i förbudsfrågan 1919. Då detta fall (förutom det förut omnämnda

danska år 1916) torde vara det enda i Europa, där en konsultativ folkomröstning

vid sidan om grundlagen verkligen funnit praktisk tillämpning, förtjäna

de former och omständigheter i övrigt, varunder den försiggått, att här särskilt

uppmärksammas.

Den norska förbudsomröstningen är att se mot bakgrunden av de i Norge

rådande nykterhetspolitiska förhållandena1. Rätt till lokalt veto har här sedan

1890-talet varit gällande, varigenom i stora delar av landet restriktioner av

varierande slag blivit införda. Under kristiden genomfördes år 1917 efter beslut

av statsmakterna ett provisoriskt landsförbud, gällande brännvin och starka

viner (med över 12 % alkoholstyrka). Strävanden ha sedan dess framkommit

att varaktigt lagfästa detta förbud, och vid 1918 års stortingsval spelade förbudsfrågan

en framträdande roll. En förskjutning ägde härunder visserligen

rum till förmån för de icke förbudsvänliga elementen, men förbuds vännerna

hade alltjämt majoritet i stortinget. Den förändrade situationen gjorde dock,

att den tanken alltmera vann insteg, att en definitiv förbudslagstiftning icke

borde genomföras utan att folket först genom särskild omröstning fått uttala sig

i frågan. I februari 1919 gjordes en framställning i detta syfte till regeringen

från “landsnevnden for Norges avholdsorganisationer". Denna hemställde, att

regeringen måtte utarbeta och för stortinget framlägga en lag om allmänt rusdrycksförbud,

vilken lag, efter att ha antagits av stortinget, borde hänskjutas

till slutligt avgörande genom folkomröstning. Regeringen, som fann att genom

valen ingen verklig klarhet vunnits i förbudsfrågan, emedan den då hopblandats

med så många andra politiska frågor, tillmötesgick också denna hemställan,

ehuru icke i enlighet med de linjer, som föreslagits. Någon förbudslag utarbetades

icke, utan regeringen föreslog i proposition den 25 april s. å., att stortinget

skulle fatta beslut om en förberedande, konsultativ omröstning i principfrågan,

för eller mot förbudet i den år 1917 provisoriskt införda begränsade

formen, förbud i fråga om brännvin och starka viner. Propositionen, vilken var

åtföljd av ett lagförslag rörande sättet för omröstningens ordnande, bifölls i allt

väsentligt oförändrad den 18 påföljande juli, och omröstningen ägde därefter

rum den 5 och 6 oktober.

Det är i främsta rummet två spörsmål under de förhandlingar, vilka föregingo

stortingsbeslutet om omröstningen, som här tilldraga sig ett närmare

beaktande. Det ena rör formuleringen av de frågor, som skulle riktas till folket,

det andra omröstningens förenlighet med den norska grundlagen.

1 Se härom Nykterhetskommitténs betänkande IX, s. 431 f.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Det konsultativa referendum

Frågeställningen vid omröstningen.

I det förstnämnda spörsmålet diskuterar regeringspropositionen1 till en

början olika utvägar. Det kunde tänkas, antingen att vissa enkla huvudfrågor

uppställdes, eller att saken framlades i form av ett utkast till förbudslag, eller

slutligen att av stortinget antoges en verkligt utarbetad förbudslag, innehållande

en avslutningsparagraf, enligt vilken genom en senare lag skulle bestämmas, om

och när den sålunda antagna förbudslagen skulle träda i kraft samt att dessförinnan

folkets uttalande om densamma skulle inhämtas. I vilket fall som helst

skulle det tillkomma konung och storting att träffa det slutliga avgörandet, när

resultatet av omröstningen förelåge.

Av de nämnda utvägarna ansluter sig regeringen obetingat till den förstnämnda,

därför att den var ägnad att samla de röstandes uppmärksamhet på

det väsentliga, och den föreslår, att den frågan skulle ställas till folket, om det

önskade, att ett varaktigt förbud skulle lagstadgas mot tillverkning, införsel och

försäljning av brännvin och heta viner. På denna fråga skulle svaras med ja

eller nej. Man är emellertid ej blind för att denna frågeställning kunde ge anledning

till vissa anmärkningar. Dels kunde lämpligheten ifrågasättas av att

sammanföra brännvin och starkare vinsorter under samma förbudsregel, då många,

som väl ville vara med om brännvins- men ej vinförbud, härigenom skulle komma

att stå mindre fria vid röstavgivandet — detta ansågs dock av nykterhetspolitiska

skäl nödvändigt —, dels funnes ingen närmare definition angiven i fråga om

vad som skulle förstås med “starka viner". Härmed underförstods visserligen i

allmänhet viner med över 12 volymprocents alkokolstyrka, men detta kunde

svårligen till förtydligande utsättas, då de 12 volymprocenten icke utgjorde

någon säker gränslinje gent emot de “lätta" vinerna; vilka man huvudsakligen

av handelspolitiska hänsyn helt och hållet ville undantaga från förbudet. Vidare

ansågs det föga lämpligt att i frågeformuleringen använda själva uttrycket

“volymprocent alkoholstyrka" såsom svårfattligt för en stor del av allmänheten.

Över huvud bör observeras, att med det i Norge rådande utgångsläget hela

spörsmålet låg ovanligt klart till. Omröstningen skulle helt enkelt komma att

gälla, om man önskade det sedan ett par år tillbaka existerande provisoriska

förbudet legaliserat eller icke. Bleve svaret härå nej, betydde detta, att det provisoriska

förbudet alltjämt funnes kvar men att efter dess upphävande framdeles

en återgång skulle äga rum till den förut gällande försäljningslagstiftningen.

1 Ot. prop. nr 37 (1919) om folkeavstemning over sporsmaalet om lovfestet varig

förbud mot invirkning, innforsel og omsetning av brennevin og het vin.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Norge

47

Det utskott, näringsutskottet, som hade att behandla regeringspropositionen,

anslöt sig helt och hållet till denna. Med större skärpa än vad regeringen gjort

underströks dock i utskottsutlåtandet nödvändigheten av att på förhand klarhet

vunnes rörande frågan i vad mån överenskommelser med främmande makter

lade hinder i vägen för en fullt genomförd förbudspolitik \ Beträffande frågeställningen

uppstod opposition från en minoritet inom utskottet (två av dess sju

medlemmar), som framhöll, att omröstningen borde röra de olika linjer, som

kunde tänkas till lösning av nykterhetsfrågan. Många av de röstande, som icke

ville vara med om förbud, skulle icke vara nöjda med att ge uttryck endast åt

en negativ ståndpunkt utan önskade uttala sig till förmån för ett ransoneringssystem

i förening med individuell kontroll. Omröstningsfrågan borde därför

ställas på följande sätt: “Vill ni ha förbud mot införsel och försäljning av brännvin

och heta viner, eller vill ni, att ransonering i fråga om dessa varor skall

införas?" Svaren på frågorna borde då lyda: “förbud" och “ransonering" i

stället för “ja" och “nej".

Lnder debatterna i stortinget om regeringens folkomröstningslag, vilka både

i odelsting och lagting blevo synnerligen utförliga2, kom spörsmålet om själva

frågeställningen att alldeles särskilt skjutas i förgrunden. Förbudsmotståndarna

i olika läger anslöto sig i allmänhet till den av utskottsminoriteten föreslagna

formuleringen för att därigenom hålla en väg öppen för dem, som ej önskade

förbudet, att vid omröstningen avge en bestämd ståndpunkt i nykterhetsfrågan.

^idaie ville man på så sätt avskära möjligheten för förbudsvännerna att i agitatoriskt

syfte utpeka alla dem, vilka komme att svara nej på förbudet, såsom

anhängare av fri brännvinshandel. Av en del talare framhölls emellertid, att ej

ens de av minoriteten föreslagna alternativen vore tillfyllest. Det kunde tänkas

en tiedje grupp röstande, som varken ville ha förbud eller ransonering, utan

som vide ha kvar den gällande lagstiftningen med lokalt veto, och även denna

grupp borde uttryckligen få tillkännagiva sin mening. Omröstningen borde

därför ordnas så, att följande tre svar kunde givas: 1) förbud; 2) nu gällande

ordning; 3) ransonering8.

Det tyngst vägande skälet, som från förbudsvänligt håll anfördes gent

emot de sålunda uppställda frågealternativen, gick ut därpå, att ingen klarhet

rådde i vad som menades med ransonering, ett system som i Norge vore oprövat

och som kunde tänkas ordnat på mångahanda sätt. En sönderdelning av huvnd
*

Stort, forhandl. 1919, 6. b. Indst. t. odelstinget nr XII.

2 Stort, forhandl. 8. Forhandl. i odelstinget, s. 259 ff., i lagtinget, s. 83 ff.

8 Jfr uttalanden i odelstinget (Forhandl., s. 277 f.) av Wollnick och i lagtinget

(Forhandl., s. 85 f.) av Hroar Olsen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Det konsultativa referendum

spörsmålet på sätt som föreslagits vore därför endast ägnad att åstadkomma förvirring

och förfuska hela folkomröstningen, en förebråelse, som för övrigt även

motsidan ur sina utgångspunkter gjorde gällande gent emot regeringsförslagets

alltför förenklade och därför i grunden missvisande formulering. Denna blev i

odelstinget antagen med 53 röster mot 36. I lagtinget däremot antogs med

presidentens utslagsröst (15 röster mot 15) den av utskottsminoriteten föreslagna

frågeställningen. Slutresultatet blev emellertid, att lagtinget sedermera, för att

icke riskera att hela omröstningslagen vid gemensam behandling i stortinget

skulle falla, frångick sin ståndpunkt och anslöt sig till odelstingets \

Det konstitutionella spörsmålet.

Vad beträffar omröstningslagens konstitutionella sida, blev även denna föremål

för meningsutbyten, ehuru dessa icke voro fullt så ingående eller upplysande

som man möjligen haft anledning att vänta. Det vill över huvud taget synas,

som om den allmänt rådande känslan av att en folkomröstning under alla omständigheter

vore önskvärd, i viss mån verkat dämpande på annars möjligen

förefintlig benägenhet att riva upp en tillspetsad strid i denna punkt. Man

finner emellertid, hurusom från flera håll konstitutionella betänkligheter framfördes

mot att beträda den föreslagna vägen, och hurusom man å andra sidan sökte

förebringa övertygande skäl för dess grundlagsenlighet®.

Då regeringen i sin proposition bestämt avböjde att följa den av förbudsorganisationerna

i deras förut omnämnda skrivelse förordade utvägen att hänskjuta

en av stortinget antagen lag till definitivt avgörande av folket, hade detta

sin grund i tvivelsmål om denna utvägs laglighet1 * 3. Däremot betonas, att det i

varje fall måste anses stå fritt för statsmakterna “å eske folkets mening i viktige

spörsmål (også lovsaker) i form av folkeavstemning, når statsmakternes rett

til selv å treffe den endelige beslutning blir dem forbeholdt". En sådan omröstning

av förberedande art kunde icke ge grund till konstitutionella tvivelsmål,

“da avstemningen jo formelt vil vane å betrakte alene som en opinions
-

1 Forhandl. i lagtinget, s. 129.

8 Den bestämmelse i norska grundlagen, som det här närmast gäller, är g 49,

vilken lyder: “Folket udover den lovgivende magt ved Storthinget, der bestaar av to

Af delninger, et Lagthing og et Odelsthing“.

3 I propositionen refereras, utan ståndpunktstagande i själva tvistefrågan, Aschehougs

uttalande (Norges nuv. statsforfatning, II, s. 120) om den konstitutionella tilllåtlighoten

av eu tillfällig decisiv folkomröstning i de nordamorikanska särstaterna (provan

s. 13, n. 1).

s. 49 Kontrollera mot PDF

Norge

49

yttring fra nasjonens side, mens vedtagelsen av de nodvendige lovbeslutninger

vedblir helt å ligge i de ordinsere lovgivningsmyndigheters hånd“.

I likhet med regeringen uppdrar näringsutskottet en bestämd gränsskillnad

mellan en omröstning av avgörande natur1 och en sådan, som endast avser en

vägledande opinionsyttring, men erkänner samtidigt oförbehållsamt, att oven for

den sidste form kan der imidlertid ogsaa reises konstitutionelle betsenkeligheter“.

För sin del framhåller utskottet häremot, att det norska folket i 25 år haft lagstadgad

rätt att inom vissa gränser bestämma över brännvinshandeln (lokalt

veto) samt finner, “åt der ved denne anledning bor gives folket adgang til

ved en landsavstemning åt uttale sin mening i forbudssaken". Uppenbart är,

utan att det behöver närmare utvecklas, att det sålunda för utskottet avgörande

skälet går alldeles på sidan om det konstitutionella spörsmål det här gäller.

Från den sida, som ställde sig tveksam i detta spörsmål, framhävdes under

stortingsdebatterna, att det i det hela vore en betänklig åtgärd att gå till folkomröstning,

då detta institut icke hade hemul i konstitutionen, det vore icke

“något särdeles tilltalande" att taga ett sådant steg, som lätt kunde leda till,

“att man så att säga kom utanom grundlagen". Försök hade gjorts att få folkomröstningen

införd som grundlagsenlig rättsregel, vilket hade misslyckats, men

nu såge det ut som om det skulle gå lättare för sig genom vanlig lagstiftning 2 3.

Saken vore vansklig även ur den synpunkten, att folkomröstningen, som i och

för sig vore ett tveeggat och lätt missbrukat vapen, bleve detta i ännu högre

grad, då principerna för dess användning icke vore konstitutionellt fastställda*.

Utförligast och med största skärpa utvecklades de konstitutionella betänkligheterna

i ett par anföranden av Skaar (vänsterpartiet)*. Han anmärkte, att

hela den viktiga frågan om grundlagsenligheten ytterst ofullständigt behandlats

både i regeringspropositionen och utskottsutlåtandet och lät förstå, att den iver

och brådska, varmed omröstningen framdrevs, gjort, att man ej vågat inlåta sig

på att underkasta den konstitutionella sidan av saken den nödvändiga granskningen.

För Skaar stod det fullt klart att det, som man nu vore i färd med

att besluta, i verkligheten innebure en grundlagsförändring. Sedan långt tillbaka

hade ett starkt intresse funnits att få folkomröstningen införd i det norska

1 Efter utskottets mening “er det imot vor konstitutions aand og tanke åt loves

ikrafttraeden gjores avhaengig av en folkeavstemning eller åt folket ved en direkte avstemning

bindende skal avgjore et lovssporsmaal, og åt lovgivningsmagten — stortinget

— senere hare skal utforme det i lovs form".

s Forhandl. i lagtinget, s. 85 (Broar Olsen).

3 Forhandl. i odelstinget, s. 273 (Hambro).

* Ibid., ss. 281, 287.

7 — 24589

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Det konsultativa referendum

statsskicket, men man hade alltid ansett det nödvändigt “åt gaa veien gjennem

en årlig grundlovsforandring“ för att uppnå detta mål, och det kunde icke förnekas,

att denna uppfattning hade de bästa skälen för sig. Satte man sig över

kravet att folkomröstningen endast borde kunna tillämpas som “ett organiserat

led“ i författningen, införd på grundlagsenlig^ sätt, så kunde apparaten när som

helst genom ett vanligt lagbeslut sättas i gång, författningsreformen vore helt

enkelt införd “genom en bakdörr".

Konsekvenserna av det beslut, som nu förestode, framstå för Skaar som

synnerligen ödesdigra. “Det kan ikke vsere tvilsomt", framhåller han, “åt stortingets

lovgivningsvirksomhet och hele forfatningsmsessige stilling blir stserkt

berört ved appeller til avgjorende beslutninger, folkeavstemning i forskjellige

saker; det vil ikke laenger vsere den suversene myndighet i landet, som det har

vseret hittil; jeg er heller ikke i tvil om, åt den föranstaltning, man beslutter i

dag, vil dra andre lignende efter sig, og man vil vsere inde i en utvikling, som

kan, ja maa före vidt". I längden skulle stortingets auktoritet försvagas om

det i tid och otid skulle inhämta “order" eller “viljetillkännagivanden" från

folkets sida, och för de enskilda stortingsmännen skulle ställningen bli prekär, i

vissa situationer sådan, att en mandatnedläggelse bleve enda utvägen. Om Skaar

sålunda för sin del egentligen ansåg det föreliggande förslaget stridande mot

grundlagen, förklarade dock även han sig vara beredd att under omständigheternas

tryck rösta för detsamma, ehuru det skedde “ugjerne og under sterke tvil“;

Det kan anmärkas gent emot ovan anförda argumentering, att den ej- tar

tillbörlig hänsyn till den gränsskillnad mellan en avgörande (decisiv) folkomröstning

och en vägledande (konsultativ), som både i regeringspropositionen och utskottsutlåtandet

uppdrägits. Denna anmärkning gjordes också från regeringshåll

av statsrådet Berg, som till svar på Skaars uttalande framhöll1, att de tidigare

förslagen om referendum, för vilkas genomförande författningsändring förutsatts,

gått ut på, att ett av lagstiftande makten träffat avgörande skulle efter begäran

av ett visst antal valberättigade eller ett visst antal stortingsrepresentanter eller

konungen föreläggas folket till omröstning med definitivt bindande verkan. En

annan sak vore däremot den, som här vore i fråga, nämligen att den lagstiftande

makten själv fattade beslut att tillspörja folket, i en fråga, innan den

träffade sitt slutliga avgörande. Statsrådet kunde icke se, “åt der er nogen

konstitutionel betsenkelighet egentlig ved don ting". Utskottets talesman Fjserli,

som medgav, att den nu föreslagna förbudsomröstningen kunde ge anledning till

konstitutionella betänkligheter och som i Övrigt underströk den i utskottsutlå
-

1 Förhand!, i odelstinget, s. 285.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Norge

51

tandet speciellt betonade synpunkten, belyste också skillnaden mellan de olika

omröstningsformerna. På en framställd fråga, huruvida ett folkuttalande till

förmån för förbudet ovillkorligen skulle respekteras, gav han till svar, att ett

sådant beslut kunde stortinget icke fatta *, emedan det vore stridande mot konstitutionen.

. “Vor konstitution er bygget paa det representative system; det er

stortinget, som har lovgivningsmagten, og det gaar ikke an åt forelsegge folket

et lovsporsmaal til avgjorelse; det er mot konstitutionens aand og tanke". Den

nu ifrågasatta omröstningen åter karaktäriseras som en meningsyttring av folket.

“Det maa vaere regjeringen og stortinget, som har det fulde ansvar for lovgivningsarbeidet.

Yi undersöker folkets mening og saa er det regjeringens og stortingets

pligt åt avgjore, om folkets onsker kan imotekommes". Tydligen utgår

Fjserli i sitt resonemang direkt från grundlagens ord, hävdande, att förbudsomröstningen,

i den form den framkommit, icke innebure att stortingets lagstiftningsmakt

överflyttades på folket.

Vad som bidrar att inkasta ett i viss mån förvirrande moment i diskussionen

är den från olika håll på olika sätt och ur olika synpunkter besvarade frågan,

i vad mån och huruvida omröstningen vore att betrakta såsom för stortinget

bindande. Svaret på denna fråga träffar själva kärnpunkten av det konstitutionella

problemet. A ena sidan (Skaar och de med honom liktänkande)

lägges tonvikten på, att hur man än ser omröstningen, så blir den faktiskt avgörande,

i realiteten kommer den att binda stortingets beslut; i stället för att

självständigt representera folket så som grundlagen bjuder kommer stortinget

att handla efter order av folket, låt vara att det frivilligt inhämtat dessa order.

A andra sidan (den förbudsvänliga majoriteten) fördöljes på intet sätt, att

omröstningsutslaget, i vilken riktning detta än skulle komma att gå, måste betraktas

som ett ofrånkomligt direktiv. I regeringspropositionen hade på förhand

tillkännagivits, att vederbörande departement, för den händelse omröstningen

skulle ge majoritet för förbudet, skulle söka att till följande år framlägga en

förbudslag. I stortinget förklarade statsrådet Berg, därom särskilt tillfrågad, att

han kände sig förpliktad, vare sig förbudsmajoriteten bleve stor eller liten, att

komma fram med en förbudsproposition. Man erkänner också från detta håll

och en del förbudsvänliga talare åro särskilt angelägna att understryka det

att omröstningen i realiteten vore att fatta som avgörande. Men man gör från

denna sida en distinktion till stöd för satsen om det konstitutionellt anmärkningsfria

i omröstningsförfarandet. Det är visserligen sant, medger man, att

statsmakterna “maa fole sig bundet av flertalsviljen", men ingen menar därmed, 1

1 Forhandl. i odelstinget, s. 263.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Det konsultativa referendum

att denna vilja är “konstitutionel bindende“ l. Med andra ord, omröstningen är

väl reellt, men icke formellt avgörande, den är väl politiskt men ej juridiskt

bindande. Det är med stöd av denna distinktion, vilken tydligen utgår ifrån

den statsrättsligt förefintliga skillnaden mellan decisiv och konsultativ folkomröstning,

som man ansåg sig kunna upprätthålla — och efter min mening ej

utan fog — att den opinionsyttring, som skulle avgivas, icke innebure något

brott mot det i grundlagen stadgade representativa systemet, att lagstiftningsmakten

sålunda efter omröstningen alltjämt läge fri och ograverad (rättsligen

taget) i stortingets hand2.

Omröstningens politiska konsekvenser.

Såsom av det föregående framgår var det egentligen i fråga om omröstningstemats

formulering, som verkliga divergenser gjorde sig gällande inom stortinget.

I själva huvudfrågan, att en folkomröstning borde komma till stånd,

var däremot meningen, trots de konstitutionella betänkligheter som framfördes,

praktiskt taget enhällig. Men klart är, att de bestämmande synpunkterna därvid

ställde sig mycket olika alltefter de olika politiska meningsriktningarna. Från

förbudsvännernas sida hoppades man givetvis att genom en omröstning få ett

säkert utslag till förmån för en förbudslagstiftning. Från motsidan var man

med på saken, då man under alla förhållanden ansåg tiden inne att få ett avgörande

till stånd i den länge omstridda frågan.

1 Statsrådet Berg i lagtinget, Forhandl., s. 91.

2 Hela den av stortingsmajoriteten hävdade åskådningen i grundlagsfrågan, som

på samma gång med synnerlig skärpa fastslår omröstningens reellt bindande natur och

stortingets formella obundenhet av densamma, har fått ett typiskt uttryck i följande

resonemang av Castberg (Forhandl. i odelstinget, s. 276): “Naar vi gaar til folkeavstemning,

er det selvfolgelig saa — jeg vil vaere med blandt dem som understreker det —

åt denne avstemning foregaar under fuldt ansvar, med bevisstheten om, åt det kan

komme til åt bli en avgjerende handling, og åt folkeavstemningens resultat maa respekteres.

Det er ikke saa, åt en folkeavstemning konstitutionelt avgjer lovsporsmaal.

Odelsting og lagting staar formelt och konstitutionelt frit. Deri har komitéen fullstendigt

ret. Men det vil vaere åt fornegte realiteten og hsenge sig ved formen, hvis

man ikke erkjender, åt hvis folket ved en folkeavstemning, som stortinget indbyder

det til, utvetydig tilkjendegir sin mening, saa vil det vaere et vigtig fingerpek for de

lovgivende myndigheter. Det skal moget til, åt de benytter sin konstitutionelt og

formelt ubestridelige ret til åt vedta beslutninger i strid med, hvad folket paa denne

maate har uttalt".

Nämnas må, att åsikten om den beslutade konsultativa förbudsomröstningens

grundlagsenlighet inom norsk statsvetenskap delas av prof. M. H. Lie — i en på officiellt

uppdrag under utarbetande varande allmän framställning av referenduminstitutet, som

förf. benäget låtit folkomröstningskommittén taga del av.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Norge

53

Vad beträffar de politiska konsekvenserna av ett jakande utslag å förbudsomröstningen

förfäktade som ovan nämnts statsrådet Berg den ståndpunkten, att

en förbudslag borde framläggas till antagande, oavsett storleken av den eventuella

majoritet, som förbudet vid omröstningen skulle komma att samla, en

mening, som tämligen allmänt synes omfattats från förbudsvänligt håll.

Från motsidan reserverade man sig mot denna ståndpunkt. Högerns ledare,

Halvorsenx, som icke ville förneka, att ett förbud i och för sig kunde verka

nykterhetsbefrämjande, betonade, att den ovillkorliga förutsättningen härför vore,

att det uppbures “av en vaeldig opinion i landet". En knapp förbudsmajoritet kunde

därför icke tillmätas avgörande betydelse. Han erinrade om, att samma mening

tidigare uttalats av nykterhetsvännerna själva, bland annat'' hade den kände

nykterhetsagitatorn d:r Scharffenberg för åtskilliga år tillbaka krävt kvalificerad

majoritet, ända upp till 70 procent, för det av honom då förordade brännvinsförbudet.

Ehuru under diskussionen spörsmålet om kvalificerad majoritet sålunda

bragtes på tal, var det givetvis aldrig ifrågasatt att i det föreliggande

fallet föreskriva några regler härom. Dylika bestämmelser, såsom innebärande

ett förhandsuttalande att omröstningen på vissa villkor skulle vara bindande,

hade varit alldeles oförenliga med dennas konsultativa karaktär.

Ett annat spörsmål rörande omröstningens följder, som under debatterna

gav upphov till åtskilliga meningsutbyten, var svårigheten att vinna full klarhet

i den viktiga frågan, i vad mån den norska traktatpolitiken lade hinder i vägen

för genomförande av ett eventuellt förbud. Vore detta förhållandet, bleve den

föreslagna folkomröstningen, såsom av en del talare framhölls, icke stort annat

än ett rent spegelfäkteri.

I regeringspropositionen hade i förbigående anmärkts, att en eventuell förbudslagstiftning

självfallet till sin räckvidd måste bli begränsad med hänsyn till

beståenda traktater, och näringsutskottet hade, ehuru förgäves, sökt erhålla klart

besked om huru därmed för närvarande förhölle sig. I odelstinget uttalade statsrådet

Berg* 8, att han såg saken så, att för den händelse ett flertal röstade för

förbudet, bleve det statsmakternas uppgift att göra allt för att undanrödja de

hinder, som kunde möta från främmande makters sida. En blivande folkmajoritet

för förbudet skulle bliva det stöd, som regeringen skulle lita till vid kommande

handelspolitiska förhandlingar. Skulle därunder visa sig, vilket statsrådet likväl

ej trodde, att oöverstigliga svårigheter ställde sig i vägen för upphävande av

gällande traktatsenliga förbindelser, antyddes möjligheten av att under sådana

förhållanden fråga kunde uppstå om att i en eller annan form anställa en ny

folkomröstning.

1 Forhandl. i odelstinget, s. 270.

8 Ibid., s. 261.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Det konsultativa referendum

Förfaringssättet vid, omröstningen och dennas resultat.

Den av stortinget den 18 juli antagna omröstningslagen promulgerades den

23 i samma månad. Den innehöll rätt detaljerade regler om grunder och förfaringssätt

för omröstningen *. Sålunda bestämdes, att rösträtt skulle tillkomma

alla politiskt röstberättigade. Vid omröstningen, som var hemlig (med valkuvert)

och strängt personlig, lades röstlängderna från 1918 års stortingsval till grund

med de justeringar, som bleve erforderliga på grund av nytillkomna röstberättigade.

På röstsedlarna skulle endast stå ja (för förbudet) eller nej (mot förbudet).

Vissa medgivanden gjordes åt röstberättigad, som hade förhinder att infinna

sig de bestämda pmröstningsdagarna, att antingen avgiva sin röst dessförinnan

i den kommun där han var bosatt eller också i den kommun, där han för tillfället

uppehöll sig. I det hela synes för övrigt omröstningsproceduren varit densamma

som vid stortingsval. De erforderliga kostnaderna skulle bestridas av statskassan

— de lära ha uppgått till minst en halv miljon kronor.

Den korta tid, som förflöt mellan stortingsbeslutet och själva omröstningen

(den 5 och 6 oktober) synes gjort, att någon särskilt anmärkningsvärd agitation

icke kom i gång, vartill väl även medverkade, att hela frågan sedan långt tillbaka

egentligen var utdebatterad. Utgången blev, att 489,017 jaröster avgåvos

mot 304,673 nejröster. Av samtliga avgivna röster utföllo något mer än tre

femtedelar (61,6 procent) till förmån för förbudet. En jämförelse med det senast

förrättade stortingsvalet (1918) visar, att deltagandet i förbudsomröstningen var

större. Vid det förra avgåvo 60,4 6 procent av de röstberättigade sina röster,

vid den senare 66,5 procent* 8.

Meddelande om resultatet av omröstningen lämnades av regeringen till

stortinget vid dettas sammanträde i nov. 1919. Så vitt bekant har någon förbudslag

ännu icke framlagts. Däremot har en utredning om förbudets handelspolitiska

förutsättningar igångsatts, vilken ännu icke torde vara avslutad.

1 Se härom närmare Nykterhetskommitténs betänkande IX, s. 436 f.

8 Antalet effektivt röstberättigade vid stortingsvalet var 1,186,602, vid förbudsomröstningen

1,198,522.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Belgien.

Folkomröstningsfrågan har i Belgien på senaste tiden spelat en aktuell

roll i den politiska diskussionen i samband med den allmänna författningsrevision

som i detta land igångsattes efter världskriget1. I denna revision, som väcktes

på initiativ av regeringen och principiellt bifölls av kamrarna redan i okt. 1919,

men som ännu icke definitivt genomförts, ingår även såsom led införande av

referendum i en eller annan form. Att döma av de förslag som framkommit2

synes man stannat inför tanken att grundlagsstadga ett skiljedomsreferendum.

Folkomröstningsfrågan har emellertid, tidigare vant föremål för nog så ingående

debatter, oftast i samband med rösträttsrörelsen men stundom även i anknytning

till andra viktigare politiska spörsmål. Vid upprepade tillfällen ha sålunda

förslag om referendum blivit framställda. Dessa förslag, av vilka intet lett till

praktiskt resultat, ha i allmänhet på olika sätt åsyftat en tillämpning av den

konsultativa omröstningsfoimen, vare sig de nu avsett en formlig författningsändring

eller — vilket varit det vanliga — ett mera tillfälligt användande av

detta institut. • / •- . A .•. -

Det kungliga referendum 1891—93.

b örsta gången frågan om referendum blev föremål för dryftande i det belgiska

parlamentet var under förberedelserna till 1893 års författningsrevision,

varigenom de sedan gammalt gällande strängt restriktiva rösträttsbestämmelsema

upphävdes och ersattes med den graderade röstskalan. Initiativet till rösträttereformen

togs från radikalt håll, där man i detta syfte väckte motion om författningsändring

(november 1890). I denna motion var dock ingen som helst

fråga om referendum, utan förelaget härom framkom från regeringen, vilken tillhörde

den katolsk-konservativa majoriteten. Detta förelag, vilket icke var närmare

utformat och som framfördes av konseljpresidenten Beernaert först muntligt * *

1 Se H. Dimont, La vie politique et parlementaire en Belgique (Revue pol. et

parl., mars 1920, s. 4G9).

* Den senatskoinmission, till vilken författningsrevisionen hänvisats, har avgivit en

rapport i denna riktning (Sénat, Sess. 1919—20, Dqc. nr 130).

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Det konsultativa referendum

och sedermera i en skrivelse (mars 1891) till det utskott, som hade att preliminärt

behandla frågan om författningsrevisionen, gick ut på, att en utvidgning

av rösträtten — en tanke, som regeringen i princip accepterade — borde förbindas

med en utökning av de kungliga prerogativen i följande riktning.

Konungen borde, enligt regeringens uttalande i nämnda skrivelse, beklädas med

rätten att direkt sätta sig i förbindelse med väljarkåren för att inhämta dess

mening, vare sig i eu principfråga, vilken ej kommit under aktuell behandling

av representationen, eller beträffande en (av denna) voterad, men ännu ej promulgerad

lag l.

Den fullt tydligt uttalade tanken var alltså, att rösträttsreformen skulle

kompenseras av ett kungligt referendum. Hur man i detaljerna tänkt sig detta,

framgår icke av den löst skisserade, sedan aldrig närmare utförda planen. Så

mycket är dock klart, att den folkomröstning, som konungen skulle äga rätt att

påkalla, skulle få en konsultativ karaktär. Man kan urskilja två huvudarter av

densamma. Dels skulle konungen kunna anordna en förberedande omröstning i

en politisk fråga, snart sagt vilken pom helst, som ännu icke alls kommit före i

parlamentet eller som där upptagits till diskussion utan att beslut därom ännu

fattats — i den hithörande litteraturen ofta kallat “preliminärt referendum"

eller “referendum antérieur"; dels skulle en av parlamentet redan beslutad lag

på kungligt initiativ kunna hänskjutas till folket. I förra fallet bleve konsultationen

av betydelse för båda statsmakterna, i senare fallet bleve den vägledande

endast för konungen, då han ginge att besluta om sanktion av lagen i fråga.

Det ursprungliga regeringsförslaget, vars avfattning som nämnt var tämligen

svävande, undergick under den följande diskussionen rätt väsentliga modifikationer.

Vid utskottsbehandlingen anmärktes, att konungens vittomfattande befogenhet

att anordna folkomröstning borde närmare regleras, och över huvud ville

man tillstyrka förslaget endast under förutsättning att det preliminära referendum

alldeles uteslöts. Regeringen var också villig till jämkningar. Den medgav nödvändigheten

av att genom en särskild lag specialisera de fall, då referendum

skulle få användas, och den gick till slut även med på att stryka det preliminära

referendum. I denna avtrubbade form blev förslaget i princip antaget av

kamrarna (maj 1892). Allmänt hade man dock förbehållit sig frihet att fatta

ståndpunkt i frågan längre fram, då författningsrevisionen efter nyvalen definitivt

skulle avgöras. Det motstånd referendumtanken rönte under dessa gav föga

1 Ang. förslagets tillkomst och vidare behandling se J. Signorel, Étude de législation

comparé sur le referendum législatif (1896), s. 212 ff.; J. Debacq, Le referendum.

Étude de législation comparc (1896), s. 69 ff.; O, Orban, Lo droit constitutionnel de la.

Belgique (1908), IT, s. 513 ff.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Belgien

57

anledning att hoppas på dess vidare framgång, varför regeringen beslöt sig för

att alldeles återtaga sitt förslag (november 1892). Det togs visserligen sedermera

upp med vissa tillägg — även från medborgarnas sida skulle referendum kunna

påkallas — av den radikala vänstern, men utan resultat.

De omständigheter, varunder referendumfrågan framfördes i Belgien och

den lösning man tillärnade densamma, väckte mycken uppmärksamhet och

framkallade en livlig diskussion, som sträckte sig även utom Belgiens gränser K

I belgiska parlamentet mottogs idén med avgjord köld av de båda stora huvudpartierna,

som häri sågo en fara för det historiskt utvecklade parlamentariska

systemets bestånd. Det klerikalkonservativa partiets chef Woeste betecknade

det kungliga referendum såsom ett införande i Belgien av “den napoleonska regimen"

ä — i själva verket hade de ursprungligen framkastade bestämmelserna

härom ett nära släkttycke med vissa stadganden i de napoleonska konstitutionerna

av 1852 och 18701 * 3 — och det liberala partiets ledare Frére-Orban

förklarade, att den föreslagna nyheten måhända kunde kallas demokratisk, men

att “den icke desto mindre skulle lägga grunden till en avskyvärd demokrati" 4.

Endast en obetydlig minoritet, den vänsterradikala flygeln, som i princip var

referendumvänlig, var verkligen beredd att acceptera regeringsprojektet med

vissa tillägg.

Starkast riktade sig som nämnt angreppen mot det preliminära referendum

— konungens oinskränkta rätt att före eller under en frågas behandling i parlamentet

förordna om konsultativ omröstning — och denna form har av belgiska författare

alldeles speciellt utdömts5. Anmärkningarna vände sig mindre mot den personliga

maktutvidgning, som skulle komma konungen till del, ty begagnandet av

det kungliga referendum skulle naturligtvis i varje särskilt fall komma att bestämmas

av regeringen som sådan. Den förnämsta invändningen mot institutet

låg däri, att det skulle leda till “det parlamentariska styrelsesättets omedelbara

ruin". De hävdvunna partiförhållandena skulle komma att vackla, kamrarna

skulle komma att handla under ständigt sidoinflytande av redan företagna eller

1 En hot speciallitteratur har vuxit fram i frågan, främst i Belgien, men med

bidrag även utifrån. Av dessa senare kan hänvisas till en utförlig, resonerande uppsats,

“Une question du droit constitutionnel. Lo referendum belge“, i Revue des deux

mondes, maj 1892, s. 112 ff., av anon. fransk förf., samt Fuld, Die versuchte Einftthrung

des Referendums in Belgien (Arch. f. öffentl. Recht, 1893, s. 558 ff.).

* Sigxorel, a. a., s. 219.

3 Jfr nedan s. 72, n. 1. _

* Debacq, a. a., s. 74.

5 Se J. van den Heuvel, A letter on the referendum in ''Belgium (skr. mars

1892), tr. som inledning till a. a. av S. Deploige, s. xxxix ff.; Orban, a. a., II, s. 515.

8 — 24589

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Det konsultativa referendum

varje ögonblick väntade folkkonsultationer, regeringen skulle bli utsatt för otillbörliga

påtryckningar att i tid och otid företaga omröstning i uppkommande

frågor. Över huvud betraktade man försöket att införa referendum i en konstitutionell

monarki — det första som någonsin blivit gjort — såsom en nyhet,

absolut oförenlig med denna statsform1 * och därför från början dömt att misslyckas.

Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om den belgiska regeringen själv

tagit sitt förslag på fullt allvar. Den anförde visserligen i sin motivering, att

ett rådfrågande av folket direkt, på det sätt som föreslagits, stode i god samklang

med de demokratiska principer, som lågo till grund för konstitutionen, på

samma gång som konungen härigenom erhölle möjlighet att utöva en nyttig

modererande inverkan vid avgörandet av omtvistade spörsmål. I grunden gällde det

ju intet annat än ett slags omläggning av konungens upplösningsrätt, en tillämpning

av denna på speciella fall3 * * * *. Men det vill synas som om regeringen i viss

mån betraktat sitt projekt som ett taktiskt medel, ägnat att vinna såväl konungen

som massorna för den rösträttsreform, som den hade i beredskap, och den tycks

sedermera ej gjort synnerliga svårigheter att ta det tillbaka.

Det ovannämnda från radikalt håll senare upptagna förslaget, gående ut på

en kombination av det kungliga referendum och fakultativ omröstning på folkligt

initiativ, vilket med vissa olikheter i avfattningen framfördes i ett flertal

motioner både i representantkammaren och senaten8, förekom till avgörande först

på sommaren 1893, då det förkastades med stor majoritet. Debatterna härom

intressera oss i detta sammanhang endast i en punkt. Av förslagets anhängare

i främsta rummet huvudmotionären Paul Janson — förklarades, att även om

1 Jfr a. a. i Rev. dos deux mondes, s. 117 ff., ävensom Bornhak, Allgemeine

Staatslehre (1909), s. 192 f., som karaktäriserar det kungliga referendum i Belgien

såsom “en övergång från den parlamentariska monarkien till det demokratiska tyrannis".

s I en ytterligare motivering till regeringsförslaget den 2 februari 1892 heter det:

“Pourquoi le roi, qui peut prendre l’avis du corps électoral quand il lui plait en dissolvant

les chambres, ne pourrait-il aussi le consulter d’une maniére plus spéciale et

dans des conditions moms faites pour troubler le pays?" Cit. efter Debacq, a a

s. 71 f.

3 Enligt en i representantkammaren av den radikale ledaren Paul Janson m. fl.

väckt motion hade den föreslagna grundlagsändringen följande lydelse: “Le roi a le

droit d en référer å la consultation du corps électoral sur toute loi adoptée par les

chambres ou en cas de conflit, par 1 une d’elles. Le referendum est obligatoire, s’il

ost réclamé par cent mille électeurs ou par les conseils provinciaux ou par des conseils

communaux representant par total d’au moins un million d’habitants“. Se Ch. des représentats,

sess. extraord. 1892, Doc. nr 14.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Belgien

59

det folie, ägde statsmakterna rätt att i ett givet fall — utan föregående grundlagsändring

— hänskjuta en fråga till konsultativ folkomröstning, en mening

som i representkammaren bestreds under påpekande av att den enquéterätt, som

kammaren ägde och som man åberopade sig på, på intet sätt finge förblandas

med en rätt att rådfråga hela folket1 2.

Ännu tydligare uttalades denna åsikt i senaten*. Det utskott, som här haft

att behandla referendummotionen, avstyrkte densamma och förklarade i sitt utlåtande,

att om senaten förkastade den föréslagna grundlagsändringen måste därmed

anses fastslaget, att utan en sådan kunde tillämpande av referendum under

inga förhållanden vara tillåtet. Utskottets rapportör, Dupont, sedermera vice

talman i senaten, utvecklade vidare denna mening i följande, sedermera ofta

åberopade ordalag: “Konungen har ingen annan makt än den, som konstitutionen

föreskriver. Den tolkning, som vi inlägga i art. 263, tillåter icke lagstiftande

makten att överlåta åt konungen rätt till referendum, d. v. s. att igångsätta en

folkkonsultation (consultation populaire) rörande en lag, som är under behandling

eller som redan antagits (sur une loi å faire ou sur une loi faite). Det bleve

nödvändigt att ändra konstitutionen för att medgiva konungen denna rätt".

Enligt detta uttalande, som i det följande spelat en viss roll såsom argument i

diskussionen om den konsultativa folkomröstningens tillåtlighet, skulle sålunda

tillämpande både av konsultativt och decisivt referendum vara stridande mot

den belgiska författningen, såvitt ej ändring däri förut vidtagits. Samma mening

har även inom statsvetenskapen gjorts gällande4.

Folkomröstning i Bryssel 1893.

Den belgiska referendumdiskussionen 1891—93 fick ett efterspel sistnämnda

år, som här kan förtjäna omnämnas, då det i verkligheten gav upphov till en

folkomröstning av konsultativ ai-t, om också icke i officiella förmer5. Då det

visade sig, att regeringen drog ut på rösträttsreformen, uppstod tanken att låta

befolkningen i huvudstaden uttala sin mening i den på dagordningen stående

1 Ch. de représentants, Sess. extraord. 1892 et 1892—93, Ann. parl., s. 1903 ff.

2 Det följande stöder sig på uppgifter hämtade från representantkammarens debatter

1899 (Ann. parl. 1898—99, s. 2845 ff.). Senatens förhandlingar för 1893 ha icke

varit mig tillgängliga.

3 Denna art. i den belgiska författningen, vilken ändringen avsåg, hade följande

lydelse: “Den lagstiftande makten utövas kollektivt av konungen, representanternas

kammare och senaten".

4 Orbax, a. a., II, s. 517.

5 Signorel, a. a., s. 222 ff.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Det konsultativa referendum

frågan. Flera av de kommunala myndigheterna vunnos för saken, men en av

dessa igångsatt omröstningsprocedur avbröts genom inskridande av regeringen.

Den radikala partiorganisationen tog då hand om företaget, och en omröstning

kom till stånd bland stadens 21 år fyllda medborgare, vilka hade att svara med

ja eller nej på fem olika frågor, avseende de fem föreliggande huvudförslagen

i rösträttsfrågan. Av i runt tal 110,000 “röstberättigade" avgåvo omkring 60,000

sina röster, så gott som alla till förmån för de två förslag, som med vissa smärre

skiljaktigheter utgingo från den allmänna rösträttens princip. De icke röstande

avhöllos från att deltaga på grund av anmaning från konservativt håll.

Denna på privat väg åstadkomna folkkonsultation, vilken icke är alldeles

utan motstycke i andra länder (jämför omröstningen i nykterhetsfrågan hos oss

1909), har icke utan skäl jämförts med en stor petition, tillkommen i något ovanliga

former. Den blev emellertid av betydelse icke blott för den belgiska rösträttsröi-elsen

utan även som en sorts uppslag för framtida yrkanden på användning

av den konsultativa omröstningsformen.

\

Förslag om folkomröstningar i rösträttsfrågan. * *

1) Omröstningsförslag 1899.

I samband med nästa stora reform på rösträttens område, införandet av

den proportionella valmetoden 1899, uppstod åter i belgiska parlamentet fråga

om konsultativ folkomröstning, denna gång emellertid såsom ett för tillfället

använt institut.

Regeringen, vars ledning övergått till den yttersta högern, framlade en

proposition om proportionellt valsätt, som på ett uppseendeväckande partiskt sätt

tillgodosåg högerpartiets intressen och som allmänt, även inom högerns led, ansågs

oantaglig. De förberedande diskussionerna om denna proposition (23, 27 och

28 juni) gåvo anledning till uppträden, som genom sin våldsamhet äro enastående

i Belgiens parlamentariska annaler, och stämningen i landet blev synnerligen

upphetsad. Resultatet blev sedermera ett regeringsskifte i moderat-konservativ

riktning1. Det var i denna situation som en motion om särskild folkomröstning

i rösträttsfrågan väcktes i representantkammaren, undertecknad av

ledarna för det progressistiska (vänsterradikala) partiet, Lorand, samt det socialdemokratiska

partiet, Yandervelde, jämte fyra deras meningsfränder*. Det har

1 So J. Barthélemy, L’organisation du suffrage et 1’expérience beige, Paris 1912,

ss. 538—542.

* Proposition de loi établissant une consultation populaire sur la question de la

réforme électorale, 4/v 1899. — Cl), des representants, Sess. 1898—99, Doc. (nr 229), s. 376 f.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Belgien

61

sitt intresse att till en början något betrakta den motivering, som föregår detta

förslag, då den kan anses på ett typiskt sätt utveckla de skål, som i liknande

fall plägade andragas.

Motionärerna, vilka själva deklarera sig som principiella anhängare av referendum,

äro angelägna betona, att motionen på intet sätt avsåge ett ståndpunktstagande

till eller införande av detta institut i egentlig mening. Den vore endast

tillkommen som ett medel, varom alla borde kunna förena sig, att bringa klarhet

i den brydsamma situation, som uppstått och varur ingen annan utväg funnes

än parlamentsupplösning eller särskild folkomröstning. Den senare utvägen vore

utan tvekan att föredraga, då därigenom möjlighet gåves att isolera det spörsmål,

varom striden stode, och i lugn och ro, utan störande inverkan av en upphetsande

valstrid, rådfråga folket om de olika förslag till lösning, vilka vore föremål

för diskussion. Det förelåge här ett exceptionellt fall, där lagstiftaren svävade

i allvarligt tvivelsmål rörande opinionen inom väljarkåren, där det kunde

misstänkas, att representanterna läte sig påverkas av partiinflytelser i stället för

av tillbörlig hänsyn till sina väljares önskningar och dar det följaktligen vore

behövligt att genom rådfrågning av folket skapa den grund, varigenom enighet

kunde uppnås. För kamrama, där intet förslag samlat majoritet, skulle de svar,

som komme fram ur omröstningen, ge tillfälle till närmare orientering i frågans

verkliga läge, varpå man med större säkerhet och bättre insikter kunde återupptaga

överläggningarna och skrida till fattande av ett definitivt beslut. Som

precedensfall åberopas den förutnämnda folkomröstningen i Bryssel 1893, vilken

förklaras ha givit ett klart utslag av folkopinionen av den största betydelse för

den dåvarande rösträttsdiskussionen. Vad beträffar grundlagsenligheten av motionen

hävdas lika kort som bestämt, att en konsultativ folkomröstning intet

annat vore än ett utslag av parlamentets obestridliga enquéterätt, i själva verket

“den fulländade formen11 av denna rätt. För övrigt åberopas tidigare uttalanden

(från 1893 års debatter), enligt vilka det under alla förhållanden stode kamrarna

öppet att ‘•frivilligt anordna ett referendum.

Efter denna motivering följer en lagtext, som i detaljerna utför, hur folkomröstningen

borde anordnas. Aven den erbjuder åtskilligt av intresse. Lagtexten

upptar fem artiklar, av vilka de fyra sista beröra regeringens plikt att

verkställa omröstningen och meddela dess resultat till konungen och kamrarna.

Den första uppställer de frågor, som skulle riktas till de röstberättigade. Dessa

frågor, vilka äro indelade i två huvudgrupper, äro särdeles ingående och avse

att få fram svar, som skulle ge upplysning om de tillfrågades ställning till rösträttsproblemet

i dess helhet. Den första huvudgruppen, som berör principerna

för själva rösträtten, innefattar två frågor: införande av allmän rösträtt eller

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Det konsultativa referendum

bibehållande av de existerande rösträttsvillkoren. Den andra huvudgruppen, sem

avhandlar röstsättet, upptar sex frågor, hänförande sig till de olika linjer för

en lösning, som i detta avseende kunde tänkas ifrågakomma1.

Det kan anmärkas, att det var en väl invecklad frågekomplex, som sålunda

skulle läggas fram för valmännen, varför det kunde befaras, att man ej skulle

erhålla de klara svar, som åsyftades. Frågorna voro även så ställda, att svaren

kanske icke alltid skulle komma att utesluta varandra. Över huvud är det föreslagna

frågeschemat, vari för övrigt motionärerna själva tänkt sig eventuella

modifikationer, ägnat att illustrera svårigheten att i ett invecklat och vidlyftigt

spörsmål, som i sig innefattar en mängd specialfrågor, uppgöra en frågeställning,

som verkligen kan väntas ge alla de upplysningar, som önskas.

Slutmeningen i själva lagtexten är betecknande för motionärernas uppfattning

i det konstitutionella spörsmål, som de förutsågo att deras motion skulle

ge upphov till. De ville här ha fastslaget, att den ifrågasatta omröstningen

skulle “äga karaktären av en petition, riktad till den lagstiftande makten“2.

Avsikten var tydligen att genom denna formulering för framtiden legalisera det

slags folkomröstning, som nu var före. Det faller emellertid genast i ögonen, att

motionärerna i sin strävan att undvika varje sken att införa ett verkligt referendum

göra gällande två uppfattningar, som icke stå i god överensstämmelse med varandra.

A ena sidan stämplas omröstningen som en enquéte, å andra sidan som en

1 Till belysande av hur man tänkt sig den föreslagna omröstningen praktiskt

utförd torde den uppgjorda frågeställningen förtjäna att i sin helhet anföras:

I.

A. “År det er åsikt, att den allmänna rösträtten, ren och obeskuren, bör införas''?

B. År det er åsikt däremot, att den graderade röstskalan bör bibehållas?

II.

A. År det er åsikt, att vallagen bör reformeras enligt den princip, som fått uttryck

i regeringspropositionen?

B. År det er åsikt, däremot, att den bör reformeras enligt principen om proportionell

representation genomförd och tillämpad på hela landet? (Regeringspropositionen

ville införa proportionalismen endast i en de! valkretsar.)

C. Eller enligt principen om enmanskretsar?

D. Eller enligt principen om de stora arrondissementens sönderstyckande?

E. Eller bör status quo bibehållas?

P. Eller är det er åsikt, att valsättet först bör regleras efter införande av den

allmänna rösträtten, ren och obeskuren?"

2 Liksom i motionens motivering talas emellertid i lagtexten (art. 4) om .omröstningen

såsom liktydig även med en enquéte.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Belgien

63

petition. Det synes svårligen låta sig göra att på samma gång karaktärisera

den som en enquéte, en rådfrågning alltså, som i detta fall till på köpet

skulle påbjudas av statsmakterna genom lag, och såsom en till lagstiftande makten

från medborgarnas sida framburen petition, d. v. s. en framställning, utgående

från och på initiativ av de rådfrågade själva.

Då förslaget om folkomröstning, efter att ha behandlats i utskott \ förekom

till avgörande i representantkammaren — det skedde först den 25 oktober 1899

— hade den nya regeringen redan framlagt en proposition om proportionellt

valsätt, och man var efter långvariga diskussioner färdig att fatta principbeslut

härom. Situationen var nu förändrad, och folkomröstningsförslaget hade ej längre

samma aktualitet som vid sin tillkomst. Debatten om detta blev jämförelsevis

kort8. Den rörde sig huvudsakligen om den konstitutionella sidan av frågan.

Motståndarna, å vilkas vägnar främst uppträdde inrikesministern de Trooz,

förklarade motionen stridande mot konstitutionen. Till stöd för denna mening

anfördes med uttryckligt åberopande samma argument som vi känna från 1893

års diskussioner1 * 3 4. Särskilt betonades av de Trooz, att någon egentlig skillnad

ej förelåge mellan en konsultation, sådan som den föreslagna, och ett verkligt

avgörande från folkets sida. I varje fall betecknade den förra första steget hän

mot direkt folklagstiftning och kunde därför ej anses tillåten utan föregående

författningsändringi. Enda utvägen, som stode till buds, vore att göra en

“officiös" omröstning, en sådan som på privat initiativ föranstaltats i Bryssel

1893 och som av motionärerna åberopats, men som vore något helt annat än en

genom lag påbjuden.

Från motsidan, där Yandervelde var huvudtalaren, utvécklades i anslutning

till vad som redan sagts i motionen, att intet i konstitutionen förbjöde lagstiftande

makten att föranstalta en undersökning för utrönande av folkopinionen i

en viss fråga och att den sålunda uttryckta opinionen icke innebure något lagligt

förbindande för kamrarna. Över huvud underströks av Yandervelde omröstningens

rent konsultativa karaktär, varigenom parlamentet lämnades full frihet

att efteråt bestämma sin definitiva ståndpunkt5. Voteringen utföll så, att

motionen förkastades med 76 röster mot 28.

1 Det blev här utan någon egentlig motivering avstyrkt med 11 röster mot 5.

— Ch. des representants, Sess. 1898—99, Doc. parl., III, nr 290.

8 Ch. des representants, Sess. 1898—99, Ann. parl., s. 2845 ff.

3 Se ovan, s. 59.

4 Samma mening hade förut (21/o) uttalats av De Jaer, rapportör i det utskott,

som haft frågan under behandling. Ann. parl., s. 2627.

5 I ett tidigare anförande under generaldebatten (S6/a) gav V. följande koncert

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Det konsultativa referendum

2) Omröstnings förslag 1901.

Under rösträttsfrågans följande utveckling i Belgien förekommo ytterligare

tvenne försök, åren 1901 och 1913, att nå fram till en lösning av densamma

medels anordnande av en tillfällig konsultativ folkomröstning. Det förstnämnda

året togs initiativet därtill genom en i representantkammaren den 11 juni väckt

motion* 1 2 av en av det progressistiska partiets parlamentariska veteraner, Paul Janson,

samme politiker, som redan 1893 före någon annan uttalat sig till förmån

för den konsultativa omröstningsformens grundlagsenlighet.

Motionen erinrar i mycket om ovan nämnda, år 1899 i samma syfte framförda.

Detta framgår genast vid en blick på de huvudspörsmål, som enligt det

motionen bifogade lagförslaget skulle underställas folket. Dessa gällde dels

huruvida den graderade röstskalan skulle slopas och ersättas av lika rösträtt

(en man, en röst), dels huruvida principen om det proportionella valsättet skulle

grundlagstadgas (1899 hade bestämmelser därom endast upptagits i vallagen).

Genom specialfrågor under de båda huvudspörsmålen ville man vidare ha svar

på, om de nämnda valrätts- och valsättsprinciperna skulle tillämpas både vid

politiska och kommunala val*. Frågeställningen är, som synes, enklare och i det

trerade uttryck för den ståndpunkt ban företrädde: “Nous le demandons (referendum)

non pas comme une institution définitive dont 1’établissement pourrait peut-étre faire

surgir des objections constitutionelles, nous le demandons comme une mesure spéciale,

purement consultative, qui laisserait ä la Chambre sa pleine et entiére liberté et constituerait,

en somme, une enquéte parlamentaire". Ann. parl., s. 2654. — Jfr häremot

ett uttalande av justitieministern Van den Heuvel (87/»): “Gest une mesure que jestime

inconstitutionelle, méme dans la forme adoucie d’une enquéte parlementaire. Ce cerait

la préparation et Comme le péristyle d’un régime de législation directe“ (cit. hos

Esmein, a. a., s. 437, noten, ehuru här feldaterat till år 1900).

1 Ch. des représentants, Sess. 1900—1901, Doc. (nr 192), s. 593 f.

2 Frågeschemat skulle enligt lagförslaget hava följande utseende:

I. “Är ni av den åsikten att den graderade röstskalan genom grundlagsbestämmelse

bör upphävas och varje valman tilldelas endast en röst:

A. vid politiska val;

B. vid provinsiella val; (val till provinsråden)

C. vid kommunala val?

II. Är ni av den åsikten, att principen om det proportionella valsättet bör grundlagstadgas:
A.

vid politiska val;

B. vid provinsiella val;

C. vid kommunala val?"

Enligt art. 2 i förslaget skulle svaret på var och en av dessa frågor angivas med

ja eller nej eller med sådant tecken, som sedermera genom kungl. förordning skulle

komma att bestämmas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Belgien 65

hela logiskt klarare än 1899. Å andra sidan anmärktes, och icke utan skäl,

att den icke var tillräckligt uttömmande. Alla de grupper av röstberättigade,

som önskade förbinda principen om lika rösträtt med vissa villkor, varvid olika

linjer såväl beträffande politisk som kommunal rösträtt kunde tänkas ifrågakomma,

hade i själva verket ingen möjlighet att ge uttryck åt sin speciella mening1.

I ett avseende fanns en väsentlig skillnad mellan 1899 och 1901 års förslag.

Det förra hade utgått från, att omröstningen skulle försiggå efter samma

grunder, som voro stadgade för de politiska valen, d. v. s. den gällande graderade

röstskalan skulle användas; det senare innehöll en bestämmelse, enligt vilken

de röstberättigade skulle hava endast en röst var. Denna bestämmelse, som

alltså avsåg att redan vid den föreslagna folkomröstningen tillämpa just den

rösträttsprincip, som opinionsyttringen skulle gälla, var naturligtvis icke ägnad

att bereda förslaget ett gynnsammare mottagande från den klerikal-konservativa

majoritetens sida. Tvärtom ansåg man sig här ha dubbel anledning att vara

på sin vakt2. Behandlingsformen blev också nu snävare än 1899. Under

det detta års motion sänts till utskott och upptagits till realbehandling, väcktes

1901 “den förberedande frågan“ (question préalable) med förklarande, att den

framförda motionen vore grundlagsstridig, varigenom diskussionen det senare

året kom att röra sig om frågan, huruvida motionen skulle “tagas i betraktande11.

Inkonsekvensen i .behandlingssättet är tydlig, och den förklaring, som gavs härpå

av motionären3, nämligen att den upprörda stämningen 1899 tvingat majoriteten

till försiktig opportunism, medan det lugna politiska läget 1901 medgav

ett mera resolut uppträdande mot minoriteten, var otvivelaktigt den riktiga.

Emellertid vupno vänsterpartierna, vilka knappast på allvar väntat sig bifall

till motionen — den avvisades med 85 röster mot 50 — det syfte, som för

ögonblicket närmast torde avsetts. En stor debatt blev nämligen följden, som

varade i flera dagar och som till största delen kom att röra sig om själva rösträttsfrågan

som sådan4. Därunder avhandlades naturligtvis också ganska vidlyftigt

det gamla tvisteämnet, den konsultativa omröstningens grundlagsenlighet.

Argumentationen å båda sidor erbjuder kanske ej så synnerligen mycket nytt, principiellt

går den efter samma linjer som vid 1899 års debatter, men den är

utförligare begrundad och tjänar att i en del punkter komplettera vad vi känna

från dessa.

1 Anmärkning i denna riktning gjordes under debatten (21/e) av inrikesministern

de Trooz. Ch. des représentants, Sess. 1900—Öl, Ann. parl., s. 1540.

2 Se anförande av finansministern de Smet de Naeyer, Ann. parl., s. 1522.

3 Ann. parl., s. 1515.

4 20 — 28 juni. Ann. parl., ss. 1513—1669.

9 — 34589

opaginerad Kontrollera mot PDF

Det konsultativa referendum

Av förslagets anhängare förfäktas äter ömsevis enquéteteorien och petitionsteorien1

*, och man är angelägen att betona, att den konsultativa omröstningen

över huvud ej kunde räknas in under begreppet egentligt referendum. Yore

det fråga om att anställa omröstning rörande en av båda kamrarna antagen lag

(decisivt referendum), då vore beslutet inkonstitutionellt. Men nu gällde det ej

att stifta eller förändra lag, endast att rådfråga det belgiska folket beträffande

två fundamentala principer, som man föreslagit till införande i grundlagen. Och

då folket svarat, så hade det därmed ingalunda skapat en ny lag, endast givit

sin mening tillkänna för sina representanter3. I grunden handlade hela striden

“om en metod att konstatera folkopinionen, som icke vore stridande mot någon

av dess bestämmelser1*3. Samtidigt som man sålunda med all makt ville framhäva,

att kamrarna alltid skulle komma “att ha sista ordet** och att något avstående

av deras lagstiftningsmakt icke alls var ifrågasatt, synes man nu vara

mindre rädd än 1899 att otvetydigt tillstå den bakom liggande tanken, nämligen

att folkets inhämtade mening i verkligheten måste tillerkännas en avgörande

1 Motionären (Paul Janson) utgår från § 40 i författningen, vilken medger var

och en av kamrarna en obegränsad eller i varje fall ej närmare bestämd enquéterätt,

och drar därav följande slutsatser: “Ou’est-ce que le droit d’enquéte, si ce n’est le droit

de procéder å une investigation en vue d’éclairer le parlement, et pourquoi serait-il

interdit dans cette ''enquéte d’entendre tous les citoyens plutöt que quelques-uns, pourquoi

serait-il interdit dans cotte onquéto de demander aux citoyens leur opinion sur

une question déterminée?" Och vidare: “Si chaque chambre, en vertu de la constitution

méme, a le droit d’enquéte, comment serait-il impo3sible que le pouvoir législatil

tout entier puisse procéder å une information du genre de celle dont il s’agit en ce

moment?" Ann. parl., s. 1514. — En annan medlem av det progressistiska partiet, Feron,

utgår från den författningsenliga petitionsrätten och gör därav följande tillämpning:

“La consultation que vous est proposée, au fond, ne serait pas autre chose qu’un vaste

pétionnement organise par la loi et mis å 1’abri des fraudes qui, souvent, vicient les

pétionnements". Ann. parl., s. 1599.

3 Feron, ovan, n. 1 anf. st. Jfr följande uttalande av Vandervelde: “L’auteur

do la proposition n’a pas eu la peine å montrer que 1’objection de 1’inconstitutionnalité

se comprendrait, s’il otalt question d’un referendum ante legem ou post legem, dont

les décisions lieraient le parlement, mais qu’elle devient sans pertinence, dés 1’instant

ou s’il sagit d’une simple consultation, qui laisserait aux chambres leur entiére liberté,

ct n’aurait d’autre valeur qu’une valeur morale, qui ne serait, en définitive, qu’une sorte

d’enquéte parlementaire sur l’état do 1’opinion publique". Ann. parl., s. 1523.

s Lorand. Ann. parl., s. 1664. L., som ansluter sig till petitionsteorien, påpekar,

att det moderna referendum var lika litet känt 1831 (då författningen tillkom) som

järnvägarna och telefonen och fortsätter därpå med följande, något lättvindiga bevisföring:

“La constitution n’en parle donc pas. Mais elle a prévu et garanti le droit de

pétition; soutiendrez-vous qu’une pétition écrite au moyen de la macliine ä éerire n’est

pas recevable, parce que les constituants n’ont pas prévu la raachine å éerire".

s. 67 Kontrollera mot PDF

Belgien

67

betydelse1. Man kastar öppet moståndama i ögonen, att deras vägran att fråga

folket endast berodde därpå, att de fruktade för svaret.

Det är under sådana förhållanden icke ägnat att förvåna, dä från dessas

sida framhölls, att ett inhämtande av folkets mening i detta fall vore detsamma

som “att taga order11, det vore ett avsägande från parlamentets sida av dess

lagstiftningsmakt, “un referendum d’abdication“ 2 *. Förslagsställaren blev tvivelsutan

direkt tagen på orden, då hans uttalanden av en av regeringsledamöterna

tolkades så, att folkkonsultationen visserligen icke vore att uppfatta som en

rättslig sanktion (sanction de droit), men att den uppenbarligen avsåge att vara

en faktisk sådan (sanction de fait). Följden härav vore fullt klar: tillintetgörandet

av den funktion, varmed konstitutionen beklätt den lagstiftande makten

sådan denna grundlagsenligt var organiserad8.

Gent emot hela den grundlagstolkning, som från vänsterhåll gjordes gällande,

restes en bestämd gensaga även av en talare från vänsterpartiet, vilken

av rent konstitutionella skäl icke ansåg sig kunna stödja motionen4 * * *. Hans

resonemang, som är mera enhetligt genomfört än de som vanligen presterades,

förtjänar på denna grund något närmare uppmärksammas. Det går ut på följande

bevisföring:

Enligt författningen § 25 emanerar visserligen all makt från nationen.

Men man har ej rätt att härav draga några vittgående konklusioner om folkets

rättighet att höras, ty man förbiser då den i samma paragraf omedelbart följande

bestämmelsen: “Denna makt utövas på det sätt, som konstitutionen bestämmer^

Och konstitutionen bestämmer uttryckligen (§ 26), att den lagstiftande

makten skall vara uppdragen åt konungen och kamrarna. Dess ledande

idé är, att varje maktutövning sker genom delegation, i sin helhet vilar den alltså

på och förutsätter det representativa systemet. I någon annan form än genom

de periodiskt återkommande parlamentsvalen förutser icke författningen en direkt

aktion från nationens sida. “Och just genom detta, att den icke förutser en

sådan aktion och icke innehåller några bestämmelser därom, utesluter den den.“

Slutsatsen blir, att “varje direkt rådfrågning av landet vare sig i en fråga, som

1 I synnerligen skarpa ordalag uttalas detta av Paul Janson: “Quand le peuple sura

parlé, ce sera au pouvoir législatif å avoir le dernier mot. Mais, messieurs, il nous

est permis d’espérer que quand le pays aura fait connaitre sa volonté dans un scrutin

entouré de toutes les garanties, nous ne pourrons pas nous insurger contre lui! Alors

les révolutionnaires ne seraient pas du cöte du peuple. Ils seraient sur ees bancs!" —

Ann. parl., s. 1514.

s de Trooz. Ann. parl., s. 1539.

8 Finansministern de Smet de Naeyei. Ann. parl., s. 1522.

‘ Neujan. Ann. parl., s. 1561 f.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Det konsultativa referendum

underställts eller som kommer att underställas den lagstiftande makten, står i

strid med det representativa systemets väsen, med den allmänna andan i konstitutionen

och speciellt med ordalydelsen i §§ 25, 26 och 32“ h Vad vidare

beträffar det stöd för folkomröstningen som man velat härleda ur enquéterätten

vilar även denna åsikt på en fullständig missuppfattning. Att märka är nämligen,

att konstitutionen (§ 40) tilldelat enquéterätten, icke åt den lagstiftande

makten som sådan, utan åt varje kammare särskilt, varav tydligt följer, att den

icke kan avse en så omfattande och så beskaffad användning av denna rätt

som nu åsyftas. En enquéte är en undersökning af fakta, ägnad att underlätta

och upplysa kamrarnas arbete. Men det är icke tillåtet för kamrarna att

under förevändning av en enquéte appellera till folkmajoriteten, för att den

skall formulera och bestämma lösningen av en fråga, som uteslutande tillhör

den lagstiftande makten själv.

Den invändning, som i detta resonemang göres mot enquéteteorien, har

onekligen fog för sig. I sin helhet riktar det sig dock mindre mot en användning

av den konsultativa folkomröstningen än den decisiva — den rättsliga skillnaden

mellan dessa omröstningsformer förbises och får följaktligen ingen inverkan på

slutomdömet i det konstitutionella spörsmålet. Vad den konservativa kammarmajoritetens

hållning beträffar, kan man för övrigt icke undgå att observera, att

den tydligen i ännu högre grad än av de konstitutionella skälen påverkades av

sin utpräglade motvilja att taga ett steg, som kunde innebära en politiskt farlig

eftergift i rösträttsfrågan.

3) Omröstningsförslag 1913.

Då år 1913 — efter ihållande rösträttsstrid er — åter igen förslag väcktes

att genom en konsultativ folkomröstning nå fram till en lösning av denna fråga,

var anledningen härtill närmast den, att en politisk storstrejk i samma syfte

kort förut proklamerats, varför situationen denna gång, liksom 1899, var mera

än vanligt tillspetsad. Huvudmotionären var densamme som nyssnämnda år,

Georges Lorand, och avsikten var även nu att låta den upphetsade folkstämningen

genom en allmän omröstning få ett utlopp, som samtidigt på ett fredligt

och effektivt sätt kunde väntas bilägga den hotande konflikten. I motiveringen

till motionen betonas vidare, liksom vid tidigare tillfällen, att den icke

åsyftade ett införande av “schweiziskt eller amerikanskt referendum", vartill en

grundlagsändring förklaras vara nödvändig, utan endast att bana väg för ett

folkuttalande rörande lämpligheten av en författningsrevision, som afskaffade 1

1 § 32 bestämmer att “de två kamrarnes ledamöter representera nationen och icke

uteslutande den provins eller det provinsdistrikt som valt dem“.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Belgien

69

den graderade och stadgade den lika rösträtten. Om något inkräktande på representationens

rätt medelst ett sådant steg kunde det så mycket mindre vara

tal, som det sittande parlamentet endast ägde rätt att i princip uttala sig för

författningsrevisionen, medan det definitiva beslutandet av denna tillkomme ett

nytt parlament med förutgående nyval till den nedre kammaren.

Motionen mynnade som vanligt ut i ett förslag till lag, som närmare reglerade

omröstningsproceduren. Den här uppgjorda frågeställningen går rakt på

sak. Värjo röstberättigad medborgare skulle med ja eller nej ha att besvara

den korta, rent principiellt formulerade frågan: “Är det eder åsikt, att konstitutionen

bör revideras för införande av lika rösträtt?" Efter mönster från 1899

och i överensstämmelse med den åsikt, som Lorand alltid förfäktat, innehöll lagen

en särskild bestämmelse, som fastslog, att omröstningen icke skulle äga någon

annan betydelse än “en petition riktad till lagstiftande makten" 1.

Förslag om folkomröstningar i andra ämnen än rösträttsfrågan.

Det var framför allt i rösträttsfrågan, som den radikala minoriteten sökte

begagna den konsultativa omröstningen som medel till ett slags utjämnande

skiljedom i de politiska striderna. I främsta rummet knyter sig därför intresset

till de försök, som i detta samband gjordes. Men även beträffande ett par andra

frågor har nämnda utväg bragts på tal i det belgiska parlamentet.

Sålunda väcktes i senaten år 1897 ett förslag att föranstalta en omröstning

rörande frågan om arméns reorganisation. Motionär vid detta tillfälle, vilket var

det första då formligt förslag om tillämpning av den konsultativa omröstningen framfördes,

var Paul Janson, som vid denna tidpunkt hade säte i deri övre kammaren2 3 * *.

År 1908 väcktes motion i representantkammaren angående omröstning i Kongofrågan.

Saken gällde, huruvida Kongo borde övertagas som besittning av den

belgiska staten och på vilka villkor detta borde ske. De uppställda frågorna

voro två, hänförande sig till olika fördragsbestämmelser rörande övertagandet,

och på var och en av dessa skulle svaras med ja eller nej8. Motionen, som

1 Endast själva motionen, vilken är daterad den 17/i 1913, bär här kunnat behandlas

(se Ch. des représentants, Sess. 1912—13, Doc. nr 280). Dess vidare öden ha däremot

icke kunnat följas, då de belgiska parlamentsprotokollen för år 1913 icke varit mig tillgängliga.

Att det väckta omröstningsförslaget blev avvisat kan emellertid tagas för givet.

2 Motionen avslogs med 45 röster mot 21. Uppgifterna härom äro hämtade från

1901 års debatter i representantkammaren (Ann. parl. 1900—Öl, ss. 1515 och 1539).

Senatens förhandlingar för år 1897 ha icke varit mig tillgängliga.

3 Ch. des représentants, Sess. 1907—1908, Doc. nr 158. Motionen, dat. 9/é var

väckt av Hubin (progressist). De två frågorna voro formulerade på följande sätt:

I. “Y a-t-il lieu, pour la Belgique, de reprendre le Congo en usant des droits

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Bet konsultativa referendum

understöddes av kammarens vänsterelement gent emot högern, hade samma

förmåga som tidigare att locka till ihållande debatter1 2 * *. Striden kom även nu

formellt att röra sig om, huruvida motionen skulle tagas i betraktande. De

gamla synpunkterna med skäl för och emot, som vi känna från 1899 och 1901

års debatter, framfördes ånyo, och av i stort sett samma talare som vid de

föregående tillfällena*. Utgången blev nu också densamma, Vid voteringen

föll motionen med 70 röster mot 39.

qui lui ont été conférés par le testament royal du 2 aout 1889 et par les conventions

qui le complétent?

II. La reprise du Congo peut-elle étre subordonné aux conditions indiquées dans

le traité du 28 novembre 1907 et la convention additionnelle du 5 mars 1908?“

En särskild bestämmelse föreskrev, att “resultatet av denna konsultation skall

icke hava någon annan betydelse än en parlamentarisk enquéte®.

En likalydande motion hade väckts i senaten, där den avslagits 8A med 47 röster

mot 20. .

’ Ch. des représentants, Sess. 1907—08, Ann. parl., ss. 1540—1696.

2 Anmärkas kan, att till stöd för motionen åberopades av Lorand den norska

folkomröstningen 1905 rörande kungavalet, vilken han ansåg ha samma konsultativa

karaktär som den belgiska i Kongofrågan. Ann. parl., s. 1593.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Frankrike.

Folkomröstningsinstitutet i den franska författningsutvecklingen.

Tidigare än i något annat land i Europa, icke ens Schweiz undantaget,

har folkomröstningsinstitutet i modem mening (såsom folkavgörande beträffande

ett av nationalrepresentationen fattat beslut) vunnit insteg och en viss utbildning

i Frankrike. Själva idéen uppkommer här självständigt under den stora franska

revolutionen, tydligen under direkt inflytande av Rousseaus folksuveränitetslära,

och man finner institutet första gången grundlagsfäst i 1793 års av nationalkonventet

antagna ehuru sedermera aldrig tillämpade författning. Konventet

införde här både författnings- och lagreferendum. Det är dock endast det förra

slaget av folkomröstning, som i Frankrike framdeles kom att spela någon praktisk

roll. Alla revolutionens konstitutioner hava, med undantag av den första (av år

1791), direkt stadfästs av folket.

Under den napoleonska epoken utvecklades folkomröstningarna i en riktning,

som gav upphov till den speciellt franska form av referendum, som är

känd under namn av plebiscitet. De av Napoleon tid efter annan på mer eller

mindre revolutionär väg genomförda författningsändringarna underställdes folkets

bekräftande, och omröstningarna, vilka försiggingo under starkt tryck uppifrån,

blevo ett instrument i Napoleons hand att utvidga och befästa hans personliga

maktställning. Stundom framlades de nya konstitutionerna i deras helhet för

folket, stimdom riktades till detsamma endast vissa frågor, vilka direkt avsågo

den tillärnade maktutökningen för statschefen. I det senare fallet kan man, om

man så vill, tala om ett konsultativt referendum. Först ställdes en fråga till

folket, såsom exempelvis skedde vid införandet av konsulatet på livstid 1802,

och efter dennas bejakande följde den formella proklamationen rörande den

åsyftade författningsändringen. Men vilken form folkomröstningarna än hade,

till sitt väsen och ändamål avsågo de att bilda grundvalen för den statsform,

som plägar kallas den napoleonska cesarismen.

Under Napoleon III, som i allt sökte återuppliva traditionerna från det

första kejsardömet, spelade likaledes plebiscitet en framträdande roll såsom medel

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Del konsultativa referendum

att legalisera statschefens statskuppspolitik. En nyhet, som nu infördes och som

särskilt förtjänar omnämnas, var den mycket vidsträckta och obestämda rätt, som

författningen uttryckligen medgav kejsaren att när som helst och i vilken fråga

som helst rikta en vädjan direkt till folket. Detta kejserliga referendum, som

till formen var konsultativt1, kunde tydligen i händelse av konflikt med representationen

utnyttjas såsom ett synnerligen effektivt påtryckningsmedel gent

emot denna. Det kom emellertid aldrig att praktiskt tillämpas.

I Frankrikes nuvarande författning av år 1875 har folkomröstningsinstitutet

icke erhållit någon som helst plats. Tvärtom har den här intagna principiellt

utformade bestämmelsen, att “den lagstiftande makten utövas av två kamrar,

senaten och deputeradekammaren", alltid ansetts utgöra ett författningsenligt

hinder för att de av representationen fattade besluten skulle kunna hänskjutas

till folkomröstning. En utpräglad misstro har städse under tredje republiken

gjort sig gällande mot varje form av folkomröstning, vilket har sin uppenbara

förklaring i de erfarenheter man haft av hur detta institut under äldre tider

använts som vapen i despotismens tjänst. Denna misstro har endast ytterligare

skärpts genom de tydliga tendenser, som under den boulangistiska rörelsen i

slutet av 1880-talet framträdde att genom direkta folkvädjanden bereda rum för

den personliga diktaturen2 * * * * *. Motståndarna till referendum ha sålunda haft kraftigt

varnande exempel att peka på, och de uppriktiga anhängarna ha med erkännande

härav beklagat, att folkomröstningstankens förfuskande i Frankrike

skymt bort dess demokratiskt-republikanska innebörd.

Försök, och ganska talrika sådana, ha icke desto mindre förekommit att i

en eller annan form införliva folkomröstningsinstitutet med den franska författningen.

De ha alla konsekvent tillbakavisats. En och annan gång ha förslag

väckts att genom formlig författningsändring införa referendum. Det vanliga

har dock varit, att man sökt på vanlig lagstiftningsväg nå detta syfte. Förslagen

ha dels gått ut på att i vissa förekommande fall anordna folkomröstning rörande

lagar, som av parlamentet beslutats (tillfälligt decisivt referendum), dels att bereda

ruin för omröstning rörande omdebatterade spörsmål, i fråga om vilka beslut

ännu ej fattats av parlamentet (konsultativt referendum)8. Det är dessa

1 Statschefen ägde rätt “att alltid i vilken fråga som helst appellera till folket"

(enligt 1852 års konst., art. 6, upprepad i 1870 års konst., art. 13). Jfr Esmein, a. a., s. 412.

2 Själv uttalade sig rörelsens chef, general Boulanger, i ett projekt till författ
ningsrevision

1888 för att referendum oundgängligen borde införas i konstitutionen. Sig
norel,

a. a., s. 187.

8 Signorel, a, a., s. 171 ff.; Esmein, a. a., s. 435 f.; L. Duguit, Traité de droit

constitutionnel (1911), I, s. 334 f.; L. Puibaraud, Le gouvernement direct chez J.-J.

Rousseau et apres lui (1908), s. 199 ff. — Som exempel på förslag om tillfälligt decisivt

s. 73 Kontrollera mot PDF

Frankrike

73

senare förslag som i detta samband egentligen intressera oss. De kunna indelas

i tvenne huvudgrupper:

1) Sådana förslag, som avsett att i vissa enstaka fall få till stånd en tillfällig

konsultativ omröstning.

2) Sådana förslag, som avsett införande av konsultativ omröstning såsom

lagfäst varaktigt institut.

Ifrågasatt tillfällig användning av det konsultativa referendum.

1) Förslag om omröstning rörande kyrkans skiljande från staten 1905.

Förslag om en tillfällig konsultativ folkomröstning synes i det franska parlamentet

tidigast ha förekommit 1905 i anledning av den sedan länge omdebatterade

och detta år slutligt antagna lagen om kyrkans skiljande från staten. Under

de i flera månader utdragna förhandlingarna i deputeradekammaren om denna

lag gjordes av minoriteten tvenne försök att före det definitiva beslutets fattande

få frågan hänskjuten till folket.

Det första av dessa försök avsåg dock icke en folkomröstning i egentlig

mening, utan en hänvändelse till de kommunala representationerna. Två motioner

väcktes i detta syfte vid avslutandet av den allmänna principdebatten (8

april), av vilka endast den ena blev föremål för behandling. Den hade följande

lydelse: “Kammaren inbjuder regeringen att under påskferierna konsultera municipalråd

en och generalråden (motsvarande närmast våra kommunalfull mäktige och

landsting) i fråga om kyrkans skiljande från staten*. Den andra gick ut på att

kammarens diskussioner skulle ajourneras “tills municipalrådens mening i frågan

inhämtats* * 1. Båda motionerna; vilka hade karaktären av s. k. “motions préjudicielles“,

avsågo sålunda icke att få till stånd ett samfällt parlamentsbeslut utan

endast en av deputeradekammaren till regeringen riktad anmaning att taga saken

om hand.

I kammaren motiverades förslaget närmare av en av motionärerna (Berthoulet),

tillhörande centern och själv i princip anhängare av skilsmässolagen.

Yad beträffar formen för den påkallade hänvändelsen försvarades denna därmed

att genom motion om en rådfrågning, “en konsultativ enquéte“, ställd till de

referendum kan anföras en från konservativt (bonapartistiskt) håll år 1901 väckt motion,

att en s. å. av kamrarna antagen lag om föreningsrätten skulle för sitt ikraftträdande

underställas folkomröstning. Det bestämda avvisandet av en motion av denna art har

tydligen — i Frankrike som i Amerika — väckt tanken att tillgripa den konsultativa

omröstningen såsom en konstitutionellt framkomligare väg.

1 Ch. des députés, Débats parl., Sess. ord. 1905, I: 2, s. 1596 ff.

10 — 24589

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Det konsultativa referendum

kommunala korporationerna och icke direkt till de politiskt röstberättigade, undginge

man varje förebråelse för brott mot konstitutionen. Tidigare prejudikat

utvisade, att en sådan hänvändelse ginge för sig — som exempel anfördes att

år 1896 eu skattelag underställts generalrådens bedömande och att år 1901 i

fråga om arbetarpensioneringslagen uttalanden inhämtats av handels- och arbetskamrar

m. fl. korporationer. Att det var ett verkligt folkuttalande man ville

åvägabringa framgår emellertid tydligt. Det skäl för motionen, som särskilt betonades,

var nämligen, att den dåvarande kammaren, som valts år 1902, icke

erhållit mandat att företaga en reform av den utomordentliga räckvidd som den

föreliggande, “den mest djupgående politiska reform som varit å bane sedan ett

sekel”. Genom hörande av generalråden och de 36,000 municipalråden, vilka

undergått förnyelse senare än kammaren (1904), skulle man få ett sant uttryck

för folkmeningen. Denna utväg framhölls såsom den enda möjliga, då riksdagsupplösning

ej inginge i fransk konstitutionell praxis. Det var alltså en rent

politisk opinionsyttring, ett principiellt ståndpunktstagande från folkets sida i en

på dagordningen stående fråga, som åsyftades, ehuru vädjandet iklätts formen

av en rådfrågning av de kommunala församlingarna.

Från kammarmajoritetens sida framhävdes också denna underliggande avsikt

med motionen, vars egentliga syfte förklarades vara ett försök från konservativt

håll att sätta krokben för en reform, som debatterats i 25 år och

därför om någon borde vara mogen för avgörande. Man undvek visserligen från

denna sida att direkt taga ståndpunkt till spörsmålet om motionens författningsenlighet,

men betonade, att den innebure ett ingrepp i kammarens befogenheter,

ett avlyftande av det ansvar som tillhörde parlamentet, varför den stode i tydlig

strid med “ett sunt tillämpande av det representativa systemet". Dessutom

kunde de kommunala församlingarna, vilka enligt lag voro förbjudna att syssla

med andra spörsmål än de rent kommunala, icke anses inneha något som helst

folkmandat att uttala sig rörande skilsmässolagen. Vidare påpekades, att en rent

principiell omröstning med ja och nej i den föreliggande frågan skulle stöta på

oöverstigliga svårigheter, då läget i själva verket vore sådant, att en mängd

från varandra mycket skiljaktiga utvägar funnes beträffande sättet för den lämpligaste

lösningen. Betecknande för stämningen inom den förenade vänstern mot

förslaget och mot folkomröstningstanken över huvud är, att dess anhängare, vilka

tillhörde högern och centern, stämplades med det allmänna slagordet “plebiscitärer

och cesarister" l. Vid voteringen samlade dessa senare 239 röster mot 335,

alltså en rätt avsevärd minoritet.

1 Huvudtalare mot motionen voro Briand, vilken var rapportör i utskottet för

behandling av skilsmässolagen, samt Albert Le-Roy.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Frankrike

75

Det andra försöket att före skilsmässolagens antagande få till stånd ett

folkuttalande gjordes någon tid senare (3 juli), sedan lagens speciella punkter

redan hunnit genomgås av kammaren. Under debatten framställdes nämligen

då av en talare från högern (Raiberti) ett yrkande om uppskov, under motivering

att det vore hans avsikt att, för den händelse yrkandet bifölles, väcka

motion om “att den allmänna rösträtten skulle rådfrågas“ rörande lagen i dess

utarbetade skick1. Något egentligt bemötande av detta förslag förekom icke —

det avslogs med 335 röster mot 235 — men det har sitt intresse på grund av

den utveckling förslagsställaren gjorde av frågan om den konsultativa folkomröstningens

grundlagsenlighet. Han skiljer på två arter av omröstningar. Den

ena är av “ratificerande natur" (“å titre de ratifikation") och gäller lagar, som

redan voterats av kamrarna. En sådan omröstning vore inkonstitutionel!. Den

andra rör en lag, som ännu icke utgått ur kamrarna, den utgör alltså på sätt

och vis en del i de förberedande arbetena för lagens färdigblivande. En sådan

omröstning vore icke ratificerande, den vore upplysande (“une mesure d’instruction“)

och “ägde karaktären av eu enquéte, vars resultat det tillkomme kamrarna

att uppskatta och att under ansvar följa eller icke följa". Den strede

varken mot konstitutionens bokstav eller dess anda.

Resonemanget kan betraktas såsom typiskt. Det gör gällande samma grunduppfattning

i det konstitutionella spörsmålet, som vi överallt (i Förenta staterna,

Norge, Belgien) funnit genomgående för de tid efter annan uppdykande folkomröstningsförslagen2.

2) Förslag om omröstning rörande parlamentsledamöternas arvode 1908.

Några år efteråt, 1908, framlades i deputeradekammaren ett formligt lagförslag

om folkomröstning, denna gång i en fråga, som icke hörde till de betydande

men som tydligen väckt rätt mycken offentlig uppmärksamhet, nämligen

den år 1906 beslutade höjningen av parlamentsledamöternas arvode från 9,000 till

15,000 francs. Beslutet härom hade fattats av kammaren strax före de allmänna

valen nyssnämnda år, och även nu anfördes som skäl för en hänvändelse till

folket, att kammaren ej haft mandat att fatta sitt beslut, ett skäl som av för
1

Formen för yrkandet var egentligen, att kammaren skulle upphäva sitt förut

fattade beslut att lagen skulle förklaras brådskande. Ch. des députés, Débats parl.,

Sess. ord. 1905, II: 2, s. 1234 ff.

2 Meningarna i ovan berörda spörsmål äro inom fransk statsvetenskap delade.

Grundlagsenligheten av ett konsultativt referendum hävdas av Duguit, a. a., s. 335,

medan däremot Esmein, a. a., s. 419 f. förfäktar den officiella franska ståndpunkten.

Härom mera nedan s. 94 ff.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Det konsultativa referendum

slagsställaren (Archimbaud, konservativ) mera konsekvent än lyckligt utfördes

ända därhän, att i en republik, i ett land med allmän rösträtt, vore en lag ogiltig,

som icke godkänts av landet. Förslagets förhistoria var i övrigt den, att

under åren 1907 och 1908 en del motioner väckts om nedsättning av arvodena,

vilka motioner emellertid begravts i utskott. Enda utvägen att få fram frågan

vore då, såsom även framhölls av förslagsställaren, vilken själv väckt en av do

nyssnämnda motionerna, att föreslå folkomröstning i densamma1.

Någon närmare motivering av förslaget utöver den anförda gavs egentligen

icke, med undantag därav att en talare under debatten underströk dess allmänt

demokratiska karaktär under påpekande att ingen bestämmelse i grundlagen uttryckligen

talade däremot. Av en rakt motsatt åsikt var emellertid kammarens

president, som förklarade att förslaget vore direkt stridande mot författningens

bud om den lagstiftande maktens utövning av de båda kamrarna, på vilken

grund han ställde “den förberedande frågan" (“question préalable", innebärande

att förslaget icke skulle upptagas till realbehandling). I allmänhet uppfattades

det av vänstermajoriteten i kammaren som ett försök av högern att på demagogiskt

sätt utnyttja en ömtålig fråga för att komma det republikanska partiet till

livs8. Utgången blev att förslaget förkastades med 311 röster mot 206.

3) Förslag om omröstning rörande det proportionella valsättet 1914.

Nästa gång frågan om en särskild folkomröstning bringas på tal i det

franska parlamentet var det ett mera betydande politiskt spörsmål, nämligen det

proportionella valsättets införande, som gav anledning härtill. Denna fråga hade

särskilt efter de allmänna valen 1910 aktualiserats, och en av ministären Briand

år 1913 framlagd proposition om proportionellt valsätt hade av deputeradekammaren

blivit antagen men av senaten avslagen, vilket till och med hatt ministärskifte

till följd. Kammare stod alltså mot kammare och läget var ganska tillspetsat,

då förslag om konsultativ folkomröstning i den sedan länge omtvistade

frågan väcktes i deputeradekammaren (jan. 1914). 1 2 * * * *

1 Lagförslaget hade kort och gott följande lydelse:

Bo “Frågan om de deputerades arvode skall underkastas referendum.

2:o Detta referendum skall äga rum fjärde söndagen efter denna lags promulgera1^0

. — Ch. des députés, Débats parl., Sess. extraord. 1908, I: 2, s. 1479 ff.

2 “On entend se servir de la question de 1’indemnité contre le parti républicain

et 1’exploiter d’une fa<jon absolument éhontée" (Louis Dumont). Jaurés, som reserve
rade

sin mening i den konstitutionella frågan, karaktäriserade det hela “comme une

comédie pitoyable, indigne de la chambre et indigne du pays". Betecknande för

vänsteruppfattningen är Clémenceaus (då konseljpresident) korta utrop: “De la réaction!"

s. 77 Kontrollera mot PDF

Frankrike

77

Motionären (Pugliesi-Conti), tillhörande en av kammarens högergrupper,

hade tidigare gjort sig känd som en av referendumtankens ivrigaste parlamentariska

förfäktare. Tydligt var, att utslaget av omröstningen, såsom också av

motionären betonades, i viss mån skulle komma att få karaktären av ett skiljedomsreferendum.

Situationen var även såtillvida anmärkningsvärd, som allmänna

val samma år skulle äga rum, ett förhållande som av motståndarna anfördes till

stöd för att omröstningen vore alldeles överflödig. Häremot framhöll motionären

för sin del, att det just varit hans avsikt att få frågan ställd isolerad inför valmännen

före valen för att därigenom framtvinga ett klart meningsuttalande i

densamma från dessas sida. Den skulle annars bli bortblandad bland andra

viktiga frågor under valrörelsen, och ställningen skulle därefter kanske fortfarande

vara lika oviss som förut.

Själva lagförslaget gick ut på att de politiskt röstberättigade skulle kallas

att med ja eller nej uttala sig i två frågor, dels huruvida de önskade majoritetssystemet

bibehållet, dels huruvida de önskade proportionellt valsätt infört. Vidare

innehöll det några korta föreskrifter rörande förfaringssättet vid omröstningen

samt slutade med bestämmelsen, att denna skulle hava “karaktären av

en enquéte förordnad av lagstiftande makten" h

Liksom 1908 väcktes även nu den “förberedande frågan", varför debatten

endast skulle få gälla den konstitutionella sidan av ämnet8. Sin mening härom

hade motionären klart nog angivit genom nyss anförda bestämmelse i lagförslaget,

varigenom han, i enlighet med belgiskt mönster i liknande fall, varom

han sannolikt icke varit okunnig3, åsyftade att få den konsultativa omröstningens

egenskap av en enquéte eller, som han också uttryckte det, “en nationalenquéte",

“en upplysning^ rocedur", lagligen fastslagen för att därigenom

även för framtiden hålla vägen öppen till användande av “ett på samma gång

fredligt och osvikligt medel att lösa en hotande och invecklad situation". * I. II. III.

1 I sin helhet hade lagförslaget följande lydelse:

I. “Inom loppet av högst en månad skola de i röstlängderna uppförda medborgarna

kallas att giva sin mening tillkänna rörande följande frågor: l:o. Anser ni att

majoritetssystemet bör bibehållas? 2:o. Anser ni att ininoritetsrepresentation genom

proportionellt system bör införas?

II. Ett dekret skall reglera utförandet av denna lag i enlighet med de för de

politiska valen gällande föreskrifterna.

III. Regeringen skall överlämna till båda kamrarna resultatet av omröstningen,

som skall hava karaktären av en enquéte förordnad av lagstiftande makten." — Ch.

des députés, Débats parl., Sess. ord. 1914, I: 1, s. 418.

8 Ibid., s. 437 ff.

3 Angående hans kännedom om de belgiska förhållandena jfr nedan s. 80.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Det konsultativa referendum

I sin närmare bevisföring fastslår han med skäl, som vi redan känna från

1905 års debatter, att ett referendum i egentlig mening icke kunde praktiseras

utan författningsrevision; men här gällde det ej ett folkvädjande ifråga om ett

av parlamentet träffat avgörande eller ett minskande av dess prerogativer,

endast inhämtande av en principförklaring, en opinionsyttring, som kunde tjäna

kamrarna till vägledning. Det funnes ingen grundlagsbestämmelse, om man så

letade “i alla konstitutionens skrymslen“, som hindrade parlamentet “att rådfråga

vem det vara må och så mycket mindre nationen själv för att underrätta

sig om dess mening". Liksom 1905 åberopas även nu de förutnämnda enquéterna

av år 1896 och 1901. Till stöd för sin åsikt andrager motionären till slut även

de amerikanska domstolarnas utslag rörande lagligheten av det i unionens stater

praktiserade konsultativa referendum1, vars allmänna karaktär av ett i sann

mening republikanskt institut till yttermera visso inskärpes.

Denna vädjan till de republikanska känslorna fann emellertid ingen genklang

hos de förenade vänsterpartierna, som i en motion av ifrågavarande

slag — nu såsom tidigare — endast sago ett utslag av “plebiscitära och

boulangistiska" tendenser, och det var förgäves som motionären erinrade om

att de gamla plebisciten gällt en omröstning om personer, medan det nu

gällde att rösta om idéer. Man vägrade på detta håll alldeles att acceptera

motionärens distinktion mellan en folkkonsultation och ett verkligt referendum.

Den omröstning, som vore ifrågasatt, innebure i själva verket parlamentets

“abdikation", det vore ett otillåtet sätt att gå i förväg de allmänna val, som

kort därpå i laga ordning skulle äga rum2. Konseljpresidenten Doumergue,

som gjorde avslag på motionen till kabinettsfråga, såg en oförenlig och illa

dold motsägelse mellan det “decisiva plebiscit", den “imperativa rådfrågning",

som första paragrafen i lagförslaget påbjöd, och den “enkla enquéte", varom

den sista paragrafen talade. Andra talare3 gingo närmare in på enquéteteorien

och påvisade dess ohållbarhet. Enquéter hade visserligen förut föranstaltats av

kammaren, men det hade då gällt att få upplysningar i vissa svårutredda punkter,

icke att begära ett kategoriskt uttalande av den samlade väljarkåren. En

enquéte avsåge att inhämta en motiverad mening av en person eller en korporation,

icke ett svar med blott ja eller nej. Skulle en verklig nationalenquéte

anordnas borde därför samtliga Frankrikes medborgare anmodas att individuellt

avgiva sina meningar. Även de farliga konsekvenserna av ett bifall påvisades.

1 Det är det ovan s. 14 omnämnda domstolsuttalandet 1894, som — ordagrant

efter Esmein — anföres. Débats parl., s. 439.

3 Briand, ibid., s. 442.

9 André Hesse, ibid., s. 439; Thalamas, ibid., s. 440.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Frankrike

79

Folkomröstningar skulle komma att påyrkas i eu mängd frågor, och en fullständigt

oreglerad praxis skulle i detta hänseende uppstå.

Förslagets öde var i själva verket på förhand avgjort, och det avvisades

med 385 röster mot 164. Utom av yttersta högern fick det ett visst understöd

av socialisterna, vilka visserligen i sak förklarade sig mot det, men icke ansågo

att dess laglighet kunde sättas ifråga1 *.

Förslag att införa konsultativt referendum som varaktigt lagfäst institut.

De förslag, som i det föregående avhandlats, ha alla avsett en tillfällig folkomröstning.

Liksom i Belgien ha de i Frankrike framburits av minoritetspartierna

som ett medel att få till stånd folkuttalanden i vissa omstridda spörsmål,

där dessa partier i allmänhet saknat utsikter att vinna gehör i parlamentet.

En ansats har emellertid också blivit gjord att införa den konsultativa omröstningen

som ett varaktigt lagfäst institut. En motion i detta syfte väcktes i

deputeradekammaren den 12 dec. 1910B. Dess upphovsman var samme politiker,

Pugliesi-Conti, som sedermera frambar ovanberörda omröstningsförslag 1914.

Motionen blev visserligen längre fram återtagen3, och den framkallade ej några

större debatter. Men både såsom tämligen enastående i sitt slag och på grund

av den motivering, som åtföljer densamma, har den i detta samband ett ganska

stort intresse.

Slutyrkandet i motionen är formulerat i tvenne korta lagparagrafer av följande

innehåll. Senaten och deputeradekammaren skulle i den vanliga formen

för sina överläggningar kunna “framkalla" (provoquer) en konsultativ folkomröstning

(referendum populaire å titre consultatif) i alla frågor av “ekonomisk,

administrativ eller politisk11 art, som tillhörde deras befogenhet, samt reglera

förfaringssättet vid omröstningen. Bestämmandet av ett referendum skulle i

varje fall utgå ur en samtidigt i båda kamrarna företagen votering, och detta

skulle äga rum, därest en tredjedel av vardera kammarens ledamöter därtill givit

sitt bifall. Som synes var det en synnerligen vidsträckt, icke alls närmare reglerad

rätt att föranstalta folkomröstningar, som sålunda lades i kamrarnas hand.

Ått särskilt märka är att denna rätt strängt taget icke skulle ligga hos kamrarna

som sådana utan tillkomma en viss given minoritet inom dessa4.

1 Se anföranden av Variant och Jaurés, vilken sistnämnde gent emot kammarpresidentens

genast yttrade betänkligheter mot motionen anmärkte: “C’est une enquéte

tout å fait légale; elle est parfaitement recevable“. Débats parl., s. 418.

ä Ch. des députés, Doc. parl., Sess. extraord. 1910, nr 570.

3 Ch. des députés, Débats parl., Sess. ord. 1911, IT, s. 543.

1 Jfr det frivilliga decisiva referendum i St. Gallon, ovan s. 8, n. 2.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Det konsultativa referendum

Förslagets egentliga syfte var alltså att tillförsäkra minoritetspartierna möjlighet

att i uppkommande stridsfrågor framkalla vädjanden till folkopinionen.

Historiskt sett var det ett konsekvent fullföljande av en idé, som man förut i

enstaka fall förgäves sökt omsätta i handling och vars mera permanenta tillämpning

man nu med laga medel ville trygga.

Emellertid bör motionen, för att rätt förstås, även ses i samband med den

rörelse till förmån för minoritetsrepresentation i förening med proportionellt valsätt,

som samtidigt började att göra sig mera märkbart gällande i Frankrike och

som redan då givit upphov till en regeringsproposition i ämnet. I motiveringen

uppehåller sig motionären utförligt vid frågan om minoriteternas rätt och deklarerar

sin principiella anslutning till den proportionella valmetoden. Han har

emellertid ett skarpt öga för dennas svagheter, och med sitt referendumförslag

vill han bland annat skapa ett botemedel mot dessa, för den händelse metoden

verkligen skulle komina att antagas. Resonemanget är följande. Genom proportional!

smen fastlåsas partierna i kammaren vid en viss storlekssiffra, som

genom de allmänna valen icke nämnvärt förändras. Utsikten för minoritetspartierna

att göra sig gällande är under sådana förhållanden icke synnerligen

stor, någon möjlighet att genom valen, så som de äro organiserade, vädja till

folkopinionen i de stora politiska frågorna och vinna denna på sin sida äga de

egentligen icke. Det behövs därför ett medel, varigenom detta kan ske, varigenom

dessa frågor isolerade för sig kunna ställas till folket för inhämtande av

dess verkliga mening. Ett sådant medel är referendum, vilket sålunda, i den

form motionären tänkt sig det, är att fatta som ett komplement, och ett välbehövligt

sådant, till proportionalismen.

Denna uppfattning har motionären, såsom han själv omtalar, närmast hämtat

från Belgien, där man stundom i parlamentsdebatterna finner samma tankegång

utvecklad b Sitt förslag jämför han för övrigt med det i Belgien 1892 föreslagna

kungliga referendum. Detta var avsett att bli ett prerogativ i konungens hand

— en tanke som Pugliesi-Conti tydligen i hemlighet finner idealisk — i Frankrike

skulle det bli ett prerogativ för den lagstiftande makten. Även de i England

just vid denna tid från konservativt håll framkastade referendumprojekten 1

1 I den belgiska deputeradekammaren berörde sålunda Lorand under 1901 års

referendumdebatter (Ann. parl. 1900—Öl, s. 1663) i förbigående även frågan om folkomröstningsinstitutets

förhållande till proportionalismen. Han hade därvid — på liknande

grunder som de i texten ovan anförda — kommit till slutsatsen, att detta institut

även i Belgien vore önskvärt såsom “un complément de la représentation proportionnelle,

et que 1 adoption de la représentation proportionnelle rend plus nécessaire oncore l’introduction

du referendum dans nos institutions “.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Frankrike

Öl

anföras till stöd för motionen, under framhållande av att här vore ett tillfälle

för det republikanska Frankrike att hämta lärdom av sina monarkiska grannar.

Påpekanden som dessa voro knappast ägnade att gynna förslagets framgång i

deputeradekammaren. Bättre verkan kunde då motionären hoppas av de uttalanden

av schweiziska statsmän rörande folkomröstningsinstitutets välsignelsebringande

verkningar i Schweiz, som han också andrager, men allra mest av

den erinran han gör, att det här i själva verket icke gällde något annat än återgång

till en fäderneärvd idé, som redan av den stora revolutionen anammats1.

Naturligtvis har motionären ej kunnat undgå att något beröra även frågan

om grundlagsenligheten av sitt förslag. Han gör det emellertid mycket kort,

genom att till prövning upptaga spörsmålet, om icke grundlagsändring i ett fall

som detta vore den enda rätta vägen. Han avvisar denna tanke under hänvisning

till det praktiskt taget outförbara att få till stånd en författningsrevision i

Frankrike, men dessutom av det skälet att med hans uppfattning av det konsultativa

referendum såsom icke stridande mot konstitutionen vore den nämnda

utvägen överflödig. Det var alltså en konsekvens av denna allmänna ståndpunkt

i det konstitutionella spörsmålet, att reformförslaget fördes fram den vanliga

lagvägen*.

1 “revolution naturelle et fatale de la démocratie*, heter det i motionen med en

vändning, som referendumtankens konservativa anhängare i Frankrike ofta betjänade

sig av i striden mot sina republikanskt demokratiska motståndare, “est de se rapprocher

autant que possible du gouvernement direct par le peuple tel que 1’avaient révé nos

péres de 1793“.

! Om liknande uppfattning i Amerika jfr ovan s. 19, n. 1.

11 — 24589

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning.

Olika former av konsultativt referendum.

Den översikt av det konsultativa referendum i skilda länder, som i det

föregående lämnats, visar, att denna omröstningsform vunnit en ganska utbredd

om också ej överallt lika rik tillämpning. Såsom redan förut anmärkts förekommer

den mera sällan som grundlagsfäst institut. Exempel därpå ha vi strängt

taget endast i två schweiziska kantoner. Hit kunna dock i viss mån även räknas

de egenartade, i ett par av den amerikanska unionens särstater författningsenligt

införda mellanformerna av konsultativt och decisivt referendum, varjämte i en av

dessa stater konsultativt folkinitiativ stadgats genom vanlig lag. I regel har den

konsultativa folkomröstningen sålunda uppkommit och utbildats genom konstitutionell

praxis vid sidan om författningen. Att den emellertid i varje fall alltid

uppfattats som en form för sig — till skillnad från andra referendala former —

med egen uppgift och särskild statsrättslig innebörd framgår av de diskussioner

rörande dess användning eller ifrågasatta tillämpning, som ägt rum i vederbörande

länders representationer såväl som i den vetenskapliga litteraturen.

Ett bevis för att den konsultativa omröstningsformen i det allmänna uppfattningssättet

verkligen ingått som ett bestämt artskilt institut kan också hämtas

därav, att i gällande språkbruk nästan överallt utbildat sig en vedertagen

terminologi, som anger dess speciella karaktär. I Schweiz förekomma sålunda

beteckningarna “Volksbefragung", en term som till och med fått författningsenlig

helgd (Schaffhausen), jämte “consultatives referendum" (i litteraturen).

I Amerika är den vanliga benämningen “advisory referendum" eller “advisory.

initiative" (om referendum är förenat med folkinitiativ). I Frankrike och Belgien

omväxla beteckningarna “referendum consultatif", “referendum k

titre consultatif", “referendum de consultation", “consultation populaire".

I Norge och Danmark torde väl icke några bestämda termer utbildat

sig, men åtminstone i det förra landet har själva begreppet klart definierats i

nära överensstämmelse med innebörden av ovan anförda benämningar (under

stortingsdebatterna: “meningsytring", “veiledning"). T nära anslutning till dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jämförande sa mm a nfa t in ing

83

står ju också det kos oss vedertagna uttrycket: konsultativ folkomröstning. I

Australien förekommer enligt uppgift termen “extraconstitutional referendum",

vilken uteslutande tar sikte på det faktum, att omröstningen saknar hävd

i grundlagen.

En sammanfattande överblick av den konsultativa folkomröstningens frekvens

och de allmänna metoderna för dess användning erhålla vi bäst i samband med

en närmare granskning — på grundval av det material vi lärt känna av de

skiftande former, varunder det framträder i de olika länderna. I anslutning till

vad härom redan i inledningen sagts, skola vi först något beröra den ovannämnda

övergångsformen, vad som förut kallats det semikonsultativa referendum,

för att sedan sysselsätta oss med det konsultativa referendum i vanlig

mening.

Det semikonsultativa referendum är, såsom namnet anger, egentligen

en gränsform, som står på sidan av såväl det decisiva som det konsultativa referendum,

ehuru med karaktäristiska inslag av bådadera, och är därför, på grund

av denna sin egenartade statsrättsliga natur, strängt taget att räkna såsom en

tredje huvudform av referenduminstitutet i allmänhet. Det decisiva inslaget består

däri, att folket i fråga om det spörsmål, som förelägges detsamma, har absolut

veto, det konsultativa åter däri, att representationen, i händelse av ett bifallande

utslag av omröstningen, har att besluta om den vill följa detta eller

icke. Denna omröstningsform, som egentligen har sitt hemland i Amerika, förekommer

här som obligatoriskt grundlagsreferendum i Alabama (infört redan

1819 men sedermera upphävt) och Sydcarolina samt som obligatoriskt lagreferendum

(rörande bankmonopol) i Wisconsin. Såsom vi sett, var även den danska

folkomröstningen 1916 av semikonsultativ art1.

Konsultativt referendum i ordets vanliga bemärkelse, fattat alltså såsom

en folkomröstning utan någon som helst rättsligt förbindande verkan, är

alltid, åtminstone så som det hittills förekommit, fakultativt, d. v. s. dess tillämpning

är beroende på att särskild framställning därom göres från visst därtill

bemyndigat håll. Ur synpunkten av vem som är initiativtagare till omröstningen

kan det indelas i följande tre olika slag:

1) Initiativet kan tagas av folkrepresentationen själv eller av båda statsmakterna

i förening (konsultativt referendum i egentlig mening).

2) Initiativet kan tagas av statschefen ensam (administrativt referendum).

'' Såsom ovan (s. 22) anmärkts, torde det i Nya Zeeland på 1890-talet framkomna

förslaget om införande av referendum närmast gått ut på en semikonsultativ form, bär

dock av fakultativt slag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Det konsultativa referendum

3) Initiativet kan tagas av en viss del av folket (konsultativt folkinitiativ).

Konsultativt referendum i egentlig mening är den utan jämförelse

vanligast förekommande formen och förtjänar redan med anledning därav detta

namn. Härtill kan läggas att då omröstningen i regel gäller en fråga, varom

strid stått inom eller utanför representationen och varom denna i varje fall förr

eller senare kommer att fatta beslut, är det naturliga, att begäran om råd och

ledning utgår från den rådbehövande, d. v. s. representationen själv. Det är

denna form, som är grundlagsfäst i de schweiziska kantonerna St. Gallen och

Schaffhausen och som i amerikansk praxis ensam förekommit. Den har vidare

tillämpats i Australien och Norge och fyrfaldiga gånger tillfälligtvis föreslagits

till användning i Belgien och Frankrike. Det vanliga är, att beslut härom i

varje fall fattas genom särskild lag, vilket också alltid avsetts i de tillbakaslågna

belgiska och franska förslagen. Ett generellt lagfästande av denna form har

varit ifrågasatt i Amerika (Delaware, Massachussetts och Minnesota) samt Frankrike,

i vilket sistnämnda land meningen dock var att lägga initiativrätten till

omröstningen i händerna på en minoritet av representationens båda kamrar.

Administrativt referendum av konsultativ art har tillämpats endast i

Australien (Sydaustralien och Victoria), och själva namnet har först använts

rörande de här praktiserade omröstningarna1 2. Till detta slag hör även det i

Belgien år 1892 föreslagna s. k. kungliga referendum, och hit kan vidare räknas

den statschefen tillerkända plebiscitära appellrätten i Napoleon III:s författningar.

Konsultativt folkinitiativ, varigenom en viss procent av de röstberättigade

erhålla rätt att i en av dem föreslagen fråga påkalla omröstning till folkrepresentanternas

ledning, förekommer endast i en amerikansk särstat, Illinois

(det s. k. public opinion-system)8. Som förut påpekats är dess uppgift att bereda

folket möjlighet att vid de allmänna valen isolera vissa frågor för att därom

uttrycka sin speciella mening.

Det konsultativa referendum ur politisk synpunkt.

Vid det detaljstudium, som förut ägnats föreliggande ämne land för land

hai hela tiden, såsom redan i inledningen betonats, tvenne huvudsynpunkter

hållits i sikte: dels en politisk, dels en statsrättslig. Ur den förra synpunkten

har det gällt att uppdaga, hur det konsultativa referendum i verkligheten uppkommit

och gestaltat sig, vilka förutsättningarna i varje speciellt fall varit för

utvecklingen och organisationen av den konstitutionella praxis, som — på de

1 I a. a. av Moore och Scott. Jfr ovan s. 30.

2 Rörande vissa ansatser därtill i Massachussetts, se ovan s. 20, n. 2.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning

$6

allra flesta håll vid sidan av grundlagen — bragt denna oinröstningsform till

tillämpning, ur den senare att belysa frågan i vilket förhållande denna praxis

stått till gällande rätt.

Den allmänna utvecklingsgången.

Den politiska synpunkten, vilken i allmänhet minst uppmärksammats,

erbjuder måhända i grund och botten dock det största intresset, därför att

den ställer i sitt rätta ljus den verkliga innebörden för statslivet av nämnda

konstitutionella praxis. Vi skola längre fram närmare återkomma till denna

kärnpunkt av frågan efter att först ha betraktat de allmänna förutsättningarna

för den konsultativa folkomröstningens uppkomst och utveckling. Av de

föregående skildringarna framgår, att dessa förutsättningar ställa sig ganska olika

på olika håll, mera gynnsamma i den grupp av stater, där folkomröstningsinstitutet

förut i någon form vunnit insteg, ogynnsammare i den grupp, där det tidigare

ej funnits. Detta förhållande, vilket i och för sig synes tämligen självfallet,

illustreras klarast, om man ställer mot varandra å ena sidan läget i Förenta

staterna och Australien, å andra sidan i Frankrike och Belgien.

Vid en jämförelse mellan Förenta staterna och Australien, vilka länder

i avseende på den allmänna utvecklingsgången förete stora likheter, kunna dock

de skiljaktigheterna observeras, dels att impulsen till en referendai praxis i det

senare landet egentligen utgår från förbundsförfattningen, medan rörelsen i det

förra ej är påverkad av en sådan central, inflytelse, dels att i Australien praxis

dyker upp ungefär samtidigt med, i ett enstaka fall till och med tidigare än

det grundlagsfästa institutet, medan samma praxis i Förenta staterna först långsammare

uppkommer. Om båda länderna gäller emellertid i stort sett samma

sak, nämligen att folkomröstningsinstitutets tidigare författningsenliga existens

beträffande vissa områden införlivat det med det allmänna uppfattningssättet och

på så sätt historiskt politiskt berett väg för dess tillämpning, i fall av behov,

även på andra områden. Den konsultativa folkomröstningen, använd tillfälligtvis

i frågor, där detta av en eller annan anledning befunnits önskvärt, framstår

sålunda i dessa båda länder såsom en naturlig utbyggnad på det grundlagsfästa

institutet, vilken motståndslöst tämligen oreglerad vuxit fram.

Det rakt motsatta förhållandet möter oss i Frankrike och Belgien. Utvecklingen

har i dessa länder gått parallellt med inbördes mycket nära beröringspunkter.

Visserligen har Frankrike en gammal folkomröstningstradition, men

just tack vare denna, på grund av det vanrykte, som här av kända skäl drabbat

hela institutet, har dess införande eller tillämpande i varje form alltid tillbakaslagits.

I Belgien daterar sig rörelsen egentligen från 1892 års förolyckade

opaginerad Kontrollera mot PDF

H6

Det konsultativa referendum

grundlagsförslag om kungligt referendum, men bär även här hela tiden kämpat

i motvind. I båda länderna utgöras de drivande krafterna i denna rörelse av

minoritetspartierna inom representationen, vilka, icke minst till de egna partiintressenas

främjande, målmedvetet arbetat för referendumtanken, användande

den tillfälliga konsultativa folkomröstningen som ett slags murbräcka i detta

arbete. I detta avseende är parallellen slående, men syna vi närmare partiförhållandena

i respektive länder, finna vi en olikhet, som ger en rätt intressant

kontrastverkan. I Frankrike är det en konservativ minoritet, som

söker betjäna sig av don konsultativa omröstningen för sina syften, under det

en radikal blockmajoritet står rustad att avvärja vad den betraktar som farliga

attentat mot folkrepresentationen och demokratien. I Belgien åter är det en

radikal minoritet, som med samma vapen förgäves söker bryta makten hos en

klerikal-konservativ majoritet, vilken länge orubbad suttit vid väldet. Trots att

de framburna förslagen i intetdera landet vunnit bifall — majoriteterna vid

deras tillbakavisande ha dock stundom icke varit alltför överväldigande — kan

man emellertid i båda skönja, hurusom en omisskännlig tendens till förmån för folkomröstningsinstitutet

mer eller mindre framgångsrikt gör sig gällande, där den

konsultativa omröstningsformen så att säga betecknar förelöparen.

Man kan ännu tydligare iakttaga detta förhållande i Norge, där ifrågavarande

omröstningsform i ett fall slagit igenom. Utvecklingsgången kan här

i viss mån betraktas som typisk. Efter tjuguåriga diskussioner, varunder referendumtanken

stadigt vinner allt större terräng, når den slutligen fram till

verklighet i form av en tillfällig konsultativ folkomröstning. Vägen till en

praxis av rätt oberäknelig räckvidd kan härigenom vara öppnad. Ett anteciperande

har ägt rum, om man så vill, av referenduminstitutets grundlagsenliga

införande, vilket ju sedan några år formligen förberetts. Jämför man den norska

folkomröstningen med den danska några år tidigare är det emellertid betecknande,

att i Norge dock åtskilliga principiella betänkligheter mot det föreslagna

steget framfördes, medan i Danmark, där referendum av visst slåg redan fått

rum i författningen, inga invändningar av sådan art läto höra sig.

Vad slutligen beträffar Schweiz kunde man möjligen haft skäl att vänta,

att den konsultativa omröstningen här skulle funnit rik utbredning i praxis. Då

motsatsen likväl är förhållandet — någon sådan praxis existerar, så vitt bekant,

icke — strider detta på intet vis mot vad som förut sagts om de gynnsamma

förutsättningarna för den konsultativa omröstningens uppkomst i länder, där

referendum i någon form förut funnits författningsenligt stadgat. Att observera

är nämligen, att i Förenta staterna och Australien folkomröstningsinstitutet varit

begränsat endast till vissa slag av frågor, medan det i Schweiz, i förbundsstaten

s. 87 Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning

87

såväl som kantonerna, omfattar så gott som alla frågor, i de förra länderna har

därför ett särskilt behov att införa referendum på nya användningsområden

existerat, vilket delvis skett genom konsultativa omröstningar, under det att i

det senare landet detta behov ej förefunnits. Vad man med ledning av de

schweiziska förhållandena kan konstatera är sålunda, att på områden, där det

decisiva referendum redan är rotfast, där synes den konsultativa omröstningsformen

vara överflödig.

Vill man i korthet sammanfatta den konsultativa folkomröstningens generella

utvecklingsgång, kan man säga, att denna följer tvenne huvudlinjer: i vissa

länder går denna omröstningsform i det allmänna referenduminstitutets släptåg,

kompletterande detta genom praxis på områden, där det ännu ej i laga form

vunnit insteg; i andra länder åter framträder den såsom ett slags förelöpare,

banande väg för detta institut. Den konsultativa formen spelar alltså en roll för

institutets utbredning, som visserligen ej på långt när kan mäta sig med den

decisiva fonnens, men som dock i det hela är av en betydelse, som ej bör underskattas.

Den faktiska innebörden.

Utgå vi från de karaktäristiska drag det konsultativa referendum uppvisar

i sm allmänna utveckling, blir dess politiska innebörd tydlig. I mycket äro dessa

drag desamma som utmärka referenduminstitutet i dess helhet. Överallt, där

detta institut vinner terräng — och under de senaste decennierna har det gjort

högst avsevärda framsteg — betyder det ju en omläggning av det representativa

systemet genom infogande av ett element av direkt demokrati i detsamma, en

mer eller mindre genomgripande jämkning alltså av de hävdvunna grundvalarna

för den moderna statsorganisationen. Den rättsliga artskillnad, som råder mellan

konsultativt och decisivt referendum, gör väl sitt'' till att den förra formen

ej kan komma att innebära samma avgörande avsteg från det representativa

systemet som den senare. Och den omständigheten, att representationen själv i

regel bestämmer de konsultativa omröstningarna, kan ju även i viss mån sägas

vara ägnad att utgöra ett skydd för dess självständighet.

Men ser man till, hur de opinionsyttringar, som dessa omröstningar

avse att vara, i verkligheten betraktas, finner man, att de ofta på förhand

tillmätas en faktiskt utslagsgivande, innebörd. Exemplet från den norska förbudsomröstningen

är ju i detta avseende belysande. Från håll, där man är som

mest ivrig att betona omröstningens formella karaktär av meningsyttring, framkommer

ej sällan samtidigt det mest kraftiga understrykande av dess reellt avgörande

betydelse. Typiska exempel på uttalanden i denna riktning kunna hämtas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Det konst»Motiv" referendum

H8

både från Norge och Belgien. A andra sidan kan anmärkas, att denna uppfattning

icke alltid gjort sig gällande, och att representationens åsikt om sin

bundenhet att följa ett folkuttalande i varje särskilt fall givetvis varit beroende

på den tillfälliga politiska situationen och arten av den fråga, som sändes till omröstning.

Men i det stora hela torde — med stöd av de hittills vunna erfarenheterna

— kunna påstås, att det konsultativa referendum, ehuru rättsligt av

annan art än det decisiva, till sin politiska innebörd kommit att stå detta ganska

nära, tjänstgörande, skulle man kunna säga, såsom ett slags surrogat för detta

med en viss omisskännlig tendens att medföra liknande, om också ej fullt

så tydligt markerade verkningar.

För statslivet betyder det konsultativa referendum sålunda en ombildande

kraft, ett uppmjukande så att säga av det representativa systemet, ett medel till

närmande mellan folket och representationen, som i verkligheten kan föra fram

detta till deltagare i de förefallande frågornas avgörande. Från historisk synpunkt

sett skulle också kunna sägas, att den faktiska broslagning mellan folket

och folkrepresentationen, varom här är fråga, så småningom framgått som en

produkt av den allmänna demokratiska utvecklingen i förening med den allmänna

bildningsnivåns gradvisa höjande, och att den tillfälligt använda konsultativa

omröstningen eller kraven därpå allenast äro att betrakta som ett uttryck för

detta förhållande.

Denna omröstningsforms politiskt taget ofta närbesläktade natur med det decisiva.

referendum belyses ytterligare, om vi betrakta de skäl, som plägat anföras

för dess tillämpande eller som därvid faktiskt gjort sig gällande Liksom för

referendum i allmänhet ha sålunda för de konsultativa omröstningarna, särskilt

i Frankrike och Belgien, ofta åberopats folkets suveränitet, dess principalatsställning

i förhållande till representationen, varpå man velat granda en rätt för

folket att direkt få uttala sig i någon viktig fråga, som sysselsatt parlamentet.

Detta har till och med förmenats sakna mandat att utan sådan uttrycklig anvisning

från folkets sida fatta sitt beslut. På så sätt ha de franska och belgiska

minoritetspartierna stundom för åstadkommande av en ren okynnesdemonstration

sökt spela ut demokratien mot parlamentsmajoriteternas partidiktatur. Man kan

också se, exempelvis i Amerika, att representationerna själva, då de bestämt sig

för en folkkonsultation, ofta gjort detta i klart syfte att slippa ifrån ansvaret av

eget avgörande, som de faktiskt överlämnat åt folket. Det kan även tänkas, att

läget varit sådant — och exempel härpå kan särskilt hämtas från den norska

förbudsomröstningen — att en parlamentsmajoritet, som själv haft en utpräglad

åsikt, av flera skäl funnit lämpligt att söka bekräftelse härpå av folket.

A andra sidan ha naturligtvis därjämte fall förekommit, då en allmän tvekan

s. 89 Kontrollera mot PDF

Jämförande »ammanfattning

89

inom representationen varit rådande i en fråga, som brutit igenom partibanden,

och där man sökt ett råd i egentlig mening. Hur pass fri man sedan känt sig

till det inhämtade rådet, är en annan sak. Exempel saknas ju icke alldeles på,

att rådet icke befunnits lämpligt att följa. Så mycket synes man dock kunna

fastslå som regel, att en omröstning, som negerande besvarat en fråga, alltid

ansetts lämna mindre frihet för representationen än en som lämnat ett jakande

svar. De konsultativa omröstningarna ha sålunda i allmänhet betraktats såsom

åtminstone i den ena riktningen avgörande, och i denna mening ha de faktiskt

icke fått mer än en semikonsultativ karaktär.

Egenskapen hos det konsultativa referendum — som det för övrigt delar med

referendum i allmänhet — att isolera en frågas behandling har givit upphov

till eu alldeles speciell användning av sagda institut, som i detta samband till

slut förtjänar uppmärksammas. Genom att, såsom i Australien, anordna omrösta

ningarna i sammanhang med de politiska valen har man åtminstone i vissa fall uppnått

den fördelen, att en viss annars livligt omstridd fråga kunnat nästan helt undandragas

valstriden. En avspänning i denna stridsfråga har inträtt genom att

folket därom fått uttala sin särskilda mening, vilken i dessa fall fattats som

imperativt mandat för de valda kandidaterna, och dessas personliga åsikt i frågan

har man under sådana omständigheter ej ansett sig behöva taga hänsyn till.

Såsom ett medel att så att säga luckra upp de omfattande allmänna valprogrammen

och lämna folket tillfälle att vid valen även ge uttryck åt vissa speciella

önskemål har ju också det s. k. public opinion-systemet i Illinois tjänstgjort.

Detta har däremot icke verkat i imperativ riktning.

Det har också hänt, att man i parlamentariskt invecklade situationer utnyttjat

den konsultativa folkomröstningen för att isolera ett partiskiljande spörsmål och

därigenom finna en lösning ur svårigheterna, utan att behöva tillgripa det för

tillfället såsom mindre lämpligt ansedda vanliga radikalmedlet: parlamentsupplösning

och nyval. De exempel på en dylik användning, som kunna hämtas från

Australien och Danmark, ha sitt intresse såsom visande prov på den konsultativa

folkomröstningens förmåga att under vissa Bäregna omständigheter anpassa sig

efter parlamentarismen.

Ämnen för omröstningarna.

De spörsmål, vilka förelagts folket vid de konsultativa omröstningarna, uppvisa

tillsammans en provkarta av ganska växlande beskaffenhet. De kunna

emellertid efter sin art i det stora hela indelas i trenne huvudgrupper, vartill

komma en del frågor av diverse slag.

12 — 34589

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Det konsultativa veferenduw

Till en sådan huvudgrupp, som måhända i första rummet förtjänar att framhävas,

kunna hänföras vissa frågor av rent personlig art, direkt berörande den

individuella friheten. I dessa frågor, vilka på grund av sin ömtåliga natur varit

föremål för särskilt livliga meningsskiljaktigheter, har tydligen alldeles speciellt

ett behov av folkomröstning gjort sig gällande. Exempel på sådana spörsmål

äro frågan om religionsundervisningens ordnande (Australien), frågan om kyrkans

skiljande från staten (Frankrike) samt förbudsfrågan (Norge)1.

En annan, även den ganska talrik grupp omfattar konstitutionella frågor.

Exempel härpå äro rösträttsfrågan, vilken tydligen på grund av sin politiskt

eggande natur ofta framkallat omröstningar eller förslag till sådana (Amerika,

Australien, Frankrike, Belgien), frågan om parlamentsledamöternas arvode (Australien,

Frankrike), frågan om deras lagstadgade antal (Australien) med flera dylika

spörsmål.

Som en tredje grupp kan räknas territoriella frågor. Hit höra Kongofrågan

(Belgien) samt den västindiska frågan (Danmark).

Dessutom har hänt, att även i en del andra ämnen, t. ex. av ekonomisk

natur, omröstningar påyrkats eller ägt rum.

Frågeställningen.

De metoder, som kommit till användning vid omröstningsfrågornas framställande

till folket, ha givetvis i varje särskilt fall varit beroende på det skick,

i vilket dessa frågor vid tiden för omröstningen befunnit sig. I allmänhet har

det ju varit spörsmål av större räckvidd eller i varje fall ämnen, vilka på grund av

sin omstridda natur varit offentligen livligt omdiskutérade, som gjorts till föremål

för folkuttalanden. Då spörsmålet sålunda åtminstone till sin principiella innebörd

varit allmänt känt, har man kunnat utgå ifrån, att vissa kunskapsförutsättningar

för och en viss vilja till ett ståndpunktstagande från folkets sida förefunnits.

Vad som krävts har ju också, i enlighet med den konsultativa omröstningens

förberedande natur, vanligen varit ett principuttalande, i motsats till vad fallet

är vid den decisiva omröstningen, där det alltid gäller ett avgörande i fråga om

ett konkret, färdigutarbetat förslag.

Tydligt är, att själva frågeställningen erbjuder vida större svårigheter vid

användandet av den förra omröstningsformen än vid begagnandet av den senare.

Vid den decisiva omröstningen är saken jämförelsevis enkel: folket får sig förelagd

en av representationen beslutad lag, som det har att definitivt antaga eller

förkasta. Ämnet för omröstningen är fullt klart åtminstone för var och en, som

1 De i Amerika och Australien vid fyrfaldiga tillfällen företagna förbudsomröstningarna

hava, såsom ovan (ss. 12 och 29) nämnts, i det stora hela varit av decisiv karaktär.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning

91

har vilja och förmåga att sätta sig in i clet, och om innebörden av de avgivna

svaren kan ingen tvekan råda. Vid den konsultativa omröstningen åter ligger

saken ofta så, att det gäller att i en mer eller mindre utredd allmän stridsfråga

utfinna en formulering, som på samma gång är så uttömmande och så enkel, att

det begärda folkuttalandet kan väntas ge ett verkligt uttryck för folkopinionen.

Den faran kan då lätt uppstå, att frågeformuleringen antingen blir så förenklad, att

berättigad tvekan kan uppstå om den verkliga innebörden av folkets svar, eller så

invecklad, att det stöter på hinder för de röstande att på ett tillfredsställande sätt

avgiva sina svar. Svårigheten att på en gång uppfylla kraven både på fullständighet

och enkelhet är i och för sig så stor, att värdet av hela den konsultativa

omröstningsformen på denna grund understundom kan sättas i fråga.

Därtill kommer, att en parlamentsmajoritet, som beslutar en omröstning'',

lätt nog känner sig frestad att redan från början giva omröstningsfrågan en sådan

formulering, som säkrast kan väntas pressa fram det svar, som majoriteten önskar.

Genom en enkel ja- eller nej-omröstning, genom undertryckande av tänkbara

olika positiva alternativ avskäres möjligheten för specialopinioner bland folket

att tillbörligen göra sig gällande. Exempel härpå kan hämtas från den norska

förbudsomröstningen, vid vars tillkomst det stora tvisteämnet egentligen var, hur

frågan riktigast borde formuleras. Vid parlamentsdebatterna i Frankrike och

Belgien om de där väckta omröstningsmotionerna var det även eu ofta återkommande

anmärkning, att frågeställningen var ensidig, att den ej tog vederbörlig

hänsyn till olika möjliga förslag till lösning av det föreliggande spörsmålet.

Som nämnt blir emellertid frågeställningen i varje särskilt fall alltid mer

eller mindre beroende av de förutsättningar, under vilka frågan uppkommit och

den behandling den tidigare kan ha undergått. Det praktiska förfaringssättet

vid omröstningarna i skilda länder visar också, att allt efter omständigheterna

eu massa skiftande frågescheman kommit till användning. Ehuru några bestämda

metoder för dessas uppställande svårligen låta sig urskilja, kan man dock skönja

vissa allmänna typer av frågeformuleringar, allt eftersom dessa uppställa ett enda

kortfattat spörsmål att besvaras med ja eller nej eller innehålla flera spörsmål,

lämnande rum för flera alternativa svar.

Klarast är naturligtvis läget i sådana fall, då regeringen eller enskild motionär

framlagt förslag för parlamentet i den fråga, varom omröstning anordnas.

Denna avser då, liksom vid de decisiva omröstningarna, ett enkelt uttalande för

eller mot förslaget. Ett typiskt exempel på detta slags frågeställning ger den

danska omröstningen 1916, vilken tillika visar de möjligheter, som i ett dylikt

fall förefinnas att meddela de röstande allsidiga upplysningar om den föreliggande

frågans innebörd. Ytterligare exempel på sådana omröstningar, där frågan för

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Det konsultativa referendum

eller mot ställts emot bakgrunden av ett väckt detaljerat förslag, kunna hämtas

från vissa australiska stater (Sydaustralien och Queensland), och hit kan även

räknas den föreslagna franska omröstningen rörande lagen om kyrkans skiljande

från staten.

Eena principomröstningar äro däremot exempelvis den norska förbudsomröstningen

(låt vara, att det här gällde ett uttalande om ett känt och redan

praktiserat system) och den föreslagna franska omröstningen 1914 om den proportionella

valmetoden, ävensom en del amerikanska omröstningar. Exempel på

frågeformuleringar av den mera detaljerade typen ha vi från Belgien (de föreslagna

omröstningarna i rösträttsfrågan 1899 och 1901), där hela frågekomplex

uppställdes, tydligen i avsikt att erhålla så uttömmande svar som möjligt, vidare

från Australien (omröstningarna angående religionsundervisningen). Det motsägande

resultat, som framkom vid en av dessa omröstningar, visar vanskligheten

av ett system med alltför många frågealternativ.

Det konsultativa referendum ur statsrättslig synpunkt.

Enligt den i inledningen givna definitionen å det konsultativa referendum

har en folkomröstning av detta slag icke några rättsliga verkningar, den är icke

formellt bindande utan har karaktären av en meningsyttring till ledning för

statsmakterna, då dessa gå att fatta sitt beslut. Den gör alltså icke folket till

deltagare i lagstiftningen, till direkt utövare av statsmakten i rättslig mening, i

motsats till det decisiva referendum, där detta är fallet. Till trots för denna statsrättsliga

artskillnad kunna emellertid, såsom ovan uppvisats, dessa båda huvudformer

av referendum politiskt taget, i avseende på sina faktiska verkningar, ofta

bliva av närbesläktad natur. Den fråga, som det här återstår att besvara, gäller,

huruvida den vid sidan av författningen i ovan berörda länder uppkomna

praxis att anordna konsultativa omröstningar kan anses stridande mot i dessa

länder gällande konstitutionell rätt. Närmare bestämt skulle frågan också —

med hänsyn till den i regel anlitade metoden för tillämpande av denna refedumform

— kunna formuleras så: Är en av statsmakterna beslutad tillfällig lag

om sådan omröstning grundlagsenlig?

Innan vi upptaga detta mycket omstridda spörsmål till direkt behandling,

skola vi kasta en återblick på de olika meningar, som därom gjorts gällande

såväl i den parlamentariska som vetenskapliga diskussionen. I detta samband

må blott anmärkas, att det tydligen är nödvändigt, om man ej skall råka på

villospår, att strängt hålla i sär den statsrättsliga och den politiska synpunkten.

Det ligger i sakens natur, att endast den förra här har avseende.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Jämförande samman fa Utäng

93

Den parlamentariska diskussionen.

Såsom av det föregående framgår är det egentligen endast i tre länders

parlament, där den konstitutionella sidan av problemet gjorts till föremål för

debatter, nämligen Frankrikes, Belgiens och Norges. Jämför man dessa ofta långt

utdragna konstitutionella debatter med varandra, finner man hur slående lika argumentationen

på vardera av de båda motsatta sidorna ställer sig i de skilda länderna.

De utförliga redogörelser, som lämnats över desamma, torde just ur denna jämförande

synpunkt ha sitt främsta intresse, då de göra det möjligt att in i detalj

konstatera de ensartade huvudlinjer, efter vilka diskussionen överallt rör sig. Likheten

sträcker sig icke endast till den allmänna tankegången i resonemangen, den

återfinnes icke sällan i själva ordalagen. Inom vardera av de två meningsriktningar

(för och emot den konsultativa omröstningens laglighet), vilka överallt stå

rustade mot varandra, upprepa de olika talarna med vissa variationer i uttryckssättet

i stort sett samma huvudargument.

En sammanfattning av dessa, sådana de från bägge sidor framförts, kan

därför bli jämförelsevis kort. A ena sidan (majoritetspartierna i Frankrike och

Belgien samt minoriteten i Norge) anföres gent emot grundlagsenligheten av

en konsultativ omröstning, att en sådan skulle göra folket till direkt lagstiftande

makt i strid mot konstitutionens bud om lagstiftningsmaktens utövning av folkrepresentationen.

En omröstning av denna art skulle betyda ingenting mindre

än ett frivilligt avsägande av representationen av ett uppdrag, som grundlagen

uttryckligen lagt i dennas händer, en “abdikation111 av parlamentet till förmån

för direkt folkstyre. Den rådfrågning av folket, som begärdes, betydde i själva

verket, att representationen inhämtade “order" från folket5, den vore i granden

till sin innebörd “imperativ", ett “decisivt plebiscit", som ej skilde sig från ett

verkligt folkavgörande3. En praxis, sådan som den åsyftade, vilken icke i författningen

vore förutsedd och därför måste betraktas som utesluten, skulle sålunda

i verkligheten komma att rubba hela det representativa systemet och därmed

den grundval, på vilken konstitutionen vilade.

Från motsidan försvarar man grundlagsenligheten av de föreslagna konsultativa

omröstningarna först och främst därmed, att de icke innebure ett avgörande

från folkets sida. Med utgångspunkt från den statsrättsliga skillnaden

mellan decisivt och konsultativt referendum betonar man, att det förra såsom ett

1 Briand i Frankrike (ovan s. 78). Jfr härmed De Trooz i Belgien: “Un referendum

d’abdication“ ovan s. 67).

2 Skaar i Norge (ovan s. 50). Jfr härmed De Trooz i Belgien: “taga order"

(ovan s. 67).

3 Doumergne i Frankrike (ovan s. 70). Jfr härmed De Trooz i Belgien, som

också sätter likhetstecken mellan konsultativt och decisivt referendum (ovan s. 63).

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Det konsultativa referendum

direkt ingrepp av folket i lagstiftningen vore grundlagsstridig^ medan det senare

i sin egenskap av blott och bart en meningsyttring på ett förberedande stadium

lämnade representationens lagstadgade myndighet ograveradx. I Frankrike och

Belgien stöder man dessutom sina yrkanden ömsevis på den kamrarna i författningarna

medgivna enquéterätten, under förmenande, att ett beslut om konsultativ

omröstning endast vore ett utflöde ur denna rätt, ömsevis på den likaledes

lagstadgade petitionsrätten, under påpekande att en folkomröstning intet annat

vore än en stor nation alpetition.

Men man går ett steg längre och försmår icke att i sin bevisföring ställa

saken på sin spets i ett resonemang, som för problemets rätta bedömande är

synnerligen klargörande. En del talare erkänna sålunda oförbehållsamt, att syftet

med omröstningarna vore att få till stånd ett verkligt avgörande, som representationen

skulle känna sig bunden att följa. Donna skulle visserligen ha sista

ordet, den skulle ha sin formella rätt i behåll att fatta själva beslutet men den

skulle ej kunna använda denna sin formella rätt för att gå emot omröstningsutslagets.

Distinktionen mellan omröstningens politiska och rättsliga karaktär

har tydligen här utdragits till sina yttersta konsekvenser.

I flera avseenden är onekligen den parlamentariska argumentationen synnerligen

upplysande, även om den ej kan undgå den anmärkningen, att den icke

sällan från båda sidor skjuter över målet. På vilken sida den riktiga uppfattningen

ligger, skola vi nedan närmare återkomma till, men i förbigående kan

redan här sägas, att försvararna av den konsultativa omröstningens grundlagsenlighet

i det väsentliga företräda en klarare, mera skarpt preciserad ståndpunkt

i det konstitutionellt rättsliga spörsmål det här gäller än motsidan. Över huvud

får emellertid ej förbises, när man har att bedöma de parlamentariska debatterna,

att argumentationen från båda lägren i de flesta fall här mindre avser att fullfölja

en strängt objektiv vetenskaplig undersökning än att så gott sig göra låter

betjäna sig av alla de skäl, som stå att uppdriva till förmån för själva den sak

man vill förfäkta.

Motsatta åsikter inom statsvetenskapen.

De motsatta åsikter, som göra sig gällande i den parlamentariska diskussionen,

återspeglas i den statsvetenskapliga litteraturen. En resumé av de här * i

1 Jfr Vanderveldes och Ferons bevisföring i Belgien (ovan s. 66) med Raibertis

i Frankrike (ovan s. 75). I nära överensstämmelse härmed står ju också den amerikanska

domstolsuppfattningen (ovan s. 14).

s Jfr uttalanden av Paul Janson i Belgien (ovan s. 67, n. 1) samt Berg och

Castberg i Norge (ovan s. 51 f.).

s. 95 Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning

95

framförda meningarna visar, att man i amerikansk vetenskap allmänt uttalat sig

för den konsultativa omröstningens laglighet1 (kär har man ju också haft domstolarnas

auktoritet att stödja sig på), denna ståndpunkt har anhängare även i

dansk1 2 3 och norsk8 och saknar icke heller företrädare i fransk vetenskap4 5. Inom

denna senare såväl som den belgiska har emellertid även den motsatta ståndpunkten

funnit övertygade försvarare6. I allmänhet äro de gjorda uttalandena ytterst

knapphändiga, tillkomna som de äro mera i förbigående, och lämna därför föga

ledning till frågans närmare bedömande. Ett undantag härifrån utgör den

franska statsvetenskapen, där från motsatta håll av sådana auktoriteter, som å

ena sidan Esmein och å andra sidan Duguit, mera ingående motiverade åsikter

gjorts gällande. Då dessa med skäl kunna betraktas som representativa, skola

de här något närmare upptagas till skärskådande.

Esmein, som är principiell motståndare till folkomröstningsinstitutet över

huvud, uppvisar till en början det grundlagsstridig i en decisiv folkomröstning,

tillämpad utan uttrycklig hävd i författningen. I avseende på den konsultativa

omröstningen utgår han från den amerikanska domstolsuppfattningen, vilken han

bestämt utdömer, och upptar i samband därmed problemet i hela dess vidd

även för Frankrikes och Belgiens vidkommande, i vilka länder han finner det

ligga på principiellt samma plan som i Amerika.

Särskilt inriktar Esmein sin kritik mot den både i Amerika och de två

europeiska länderna flerfaldiga gånger gjorda jämförelsen mellan en konsultativ

omröstning och ett inhämtande i upplysande syfte från parlamentets sida av

vissa sakkunnigutlåtanden från därtill kompetenta myndigheter eller korporationer

(anordnande av enquéter i större eller mindre omfattning). Han finner

att en sådan rätt givetvis tillkommer parlamentet vare sig i dess helhet eller

endera av kamrarna, men betonar däremot, att saken ställer sig helt annorlunda

med en konsultativ omröstning inom hela den politiskt röstberättigadä väljarkåren.

Det “råd", som av denna begärdes, skulle i själva verket förvandlas till en

“dom", som skulle “trycka sig på" folkrepresentationen och som denna ej skulle

våga motsäga. Det vore omöjligt att avkläda väljarna deras politiska egenskap

och förvandla dem till vanliga rådgivare. Deras råd skulle alltid bli “order".

En konsultativ omröstning vore därför i grund och botten sak samma som en

1 Jfr ovan s. 16.

2 Jfr ovan s. 35.

3 Jfr ovan s. 52, n. 2.

4 Jfr ovan s. 75, n. 2.

5 Jfr ovan ss. 59, 75, n. 2. Tilläggas kan, att denna ståndpunkt inom tysk

statsvetenskap delas av Hatschek, Allgemeine Staatslehre, II, s. 91.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Det konsultativa referendum

decisiv. Enda skillnaden läge däri, att i förra fallet komrae folkets avgörande

förut, i senare fallet efteråt.1 *

Esmein är visserligen icke alldeles blind för, att det finnes en rättslig

skillnad mellan de båda omröstningsformerna. Men detta har ingen inverkan på

hans slutsats, som blir, att, då författningen organiserat den lagstiftande makten

i formen av ett representativt styrelsesätt, så har representationen icke rätt att

lämna ifrån sig (delegera) denna makt till någon annan (folket), vilket i strid

mot grundlagens uttryckliga bud skulle ske genom en konsultativ såväl som en

decisiv omröstning8.

Till eu helt annan slutsats i detta spörsmål kommer Duguit, vilken för

övrigt deklarerar sig som principiell anhängare av referenduminstitutet över

huvud. Liksom Esmein påpekar han först, att en decisiv omröstning avgjort

strider mot fransk författning, då den skulle göra folket jämte representationen

till lagstiftande makt. Däremot finner han det klart, att parlamentet eller en

av kamrarna kan anordna en konsultativ omröstning. Under denna form kvarstår

nämligen kamrarnas frihet att avgöra frågan rättsligt obeskuren, varför den

i författningen fastslagna principen, att lagstiftande makten tillhör kamrarna, icke

rubbas3 * *. Att Duguit kommer till detta resultat, har tydligen sin grund däri,

1 “Bien que déguisé dans la forme d une simple consultation, le verdict du peuple

s’imposerait aux assemblées législatives. Comment oseraient-elles contredire la volonté

précise du corps méme dont elles émanent? Un semblable referendum de consultation

ne se distinguerait du referendum de rati-fication qu’en ce qu’il serait préventif

au lieu d’étre répressif: mais 1’autorité directe, que la législature donnerait au

peuple sur elle-méme, serait aussi énergique, aussi efficace dans les deux cas. On ne

peut enlever ainsi aux électeurs, å volonté, leur qualité politique et les transformer en

simples donneurs de conseils: leurs conseil seront ordres". Esmein, a. a., s. 419 f.

8 På dessa grunder betraktar E. det konsultativa referendum “comme inconstitutionnel

sous le régime américain, comme sous le régime framjais". Sin åsikt sammanfattar

han (a. a., s. 437 f.), i anslutning till de franska och belgiska kammarmajoriteternas

ståndpunkt, sålunda: “La Chambre (i Frankrike) n’a jamais admis méme le

referendum de consultation, quoiqu’on en ait soutenu devant elle le principe, par les

mémes arguments qui l’ont fait triompher aux Etats-Unis. Elle a estimé que la Constitution,

ayant organisé le pouvoir législatif sous la forme du gouvernement représentatif,

ne pouvait admettre en méme temps une consultation directe et préalable du peuple

qui, sans lier en droit le législateur, lui dicterait en fait sa décision. (Test aussi ce

qu’a décidé la Chambre des représentants de Belgique. Cela est parfaitement conforme

aux principes; le pouvoir législatif est attribué aux deux Chambres par la Constitution

et le pouvoir législatif, aussi attribué, est en principe indélégable".

3 Duguit har i tämligen lika ordalag, för övrigt ganska kortfattat, yttrat sin me
ning

i två arbeten, dels i Traité de droit constitutionnel, I (1911), s. 334 f., dels i

Manuel de droit constitutionnel (1918), s. 150. T det sistnämnda heter det: “Mais, au

s. 97 Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning

97

att han på ett helt annat sätt än Esmein beaktar konsekvenserna av den rättsliga

skillnaden mellan decisivt och konsultativt referendum.

År den konsultativa omröstningen förenlig med gällande konstitutionell rätt?

Vid det slutliga besvarande! av denna fråga, som vi nu direkt återkomma

till, har man först anledning att ställa spörsmålet, om vi ha rätt att utan vidare

utgå från, att här föreligger ett generellt problem, med lika läge i alla de här

behandlade länderna, eller om det ej bör förutsättas, att svaret kan utfalla växlande

alltefter beskaffenheten av de olika ländernas författningar.

Spörsmålet har utan tvivel sitt berättigande och kan naturligtvis icke av- - göras utan jämförande undersökning av de olika författningarna i fråga. Av det

föregående är i detta avseende först och främst klart, att den konsultativa omröstningen

ingenstädes, där den enbart förekommer som konstitutionell praxis, vare

sig direkt har stöd eller är förbjuden i grundlagen. Den är en företeelse, som

ingenstädes över huvud varit förutsedd i konstitutionen. Den frågan uppstår

då, om den indirekt strider mot de olika författningarnas allmänna gestaltning

och byggnad och om till stöd härför några bestämmelser i desamma finnas att

åberopa. Yi ha funnit, att denna fråga överallt kommit att gälla den konsultativa

omröstningens förenlighet med det rådande representativa systemet eller

närmare bestämt med grundsatsen om lagstiftningsmaktens utövning av en av

folket vald representation, överallt ha vi likaledes funnit denna grundsats fastslagen

i allmänt formulerade författningsstadganden, som i det stora hela till

innehållet äro tämligen likartade.

En närmare granskning av dessa författningsstadganden* 1 * * * * visar, att den

contraire, nona estimons que Tune des chambres et a fortiori le parlament pourrait

ordonner un referendum consultatif, c’est ä dire décider que le corps électoral sera

consulté sur le principe de tel projet de loi, la liberté de décision dea chambres restant

alors entiére en droit. Le principe que le pouvoir législatif appartient aux chambres

reste alors absolument intact“.

1 Till jämförelse må de här sammanställas:

Belgien (§ 26): “Le pouvoir législatif s’excerce collectivement par le roi, la

chambre des représentants et le sénat“.

Frankrike (L. const. *6/s 1875, § 1): “Le pouvoir législatif s’excerce pas deux

Assemblées: la Chambre des députés et le Sénat".

Norge (§ 49): “Folket udever den lovgivende magt ved Storthinget, der bestaar

av to Afdelninger, et Lagthing og et Odelsthing“. s

Danmark (§ 2): “Den lovgivende Magt er hos Kongen og Riksdagen i Förening".

Förenta staterna. Som typisk kan utväljas följande bestämmelse i Kentuckys

författning (sec. 29): “The legislative Power skall be vested in a House of Represen
13

—24689

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Det konsultativa referendum

anmärkta likheten dem emellan sträcker sig ända till själva ordalagen. I dem

alla talas — med en viss oföränderlighet i formuleringen som tyder på ett

gemensamt mönster — om den lagstiftande maktens utövning av eller uppdragande

åt representationen eller representationen i förening med regenten. Ursprunget

till den använda gemensamma terminologien kännes också rätt väl igen,

det är tydligen den Montequieuska maktfördelningsteorien. “Den lagstiftande

makten" innefattar enligt denna all den “makt" som tillkommer folket, och denna

makts överlämnande åt en representation betyder följaktligen, att folket som

sådant enligt grundlagen är uteslutet från allt direkt deltagande i statsmaktens

utövning. Denna mening ligger också otvivelaktigt i de nämnda författningsbestämmelserna,

vilka sålunda alla på ett i det närmaste lika sätt fastslå samma grundsats.

Då frågan här gäller den konsultativa omröstningens förenlighet med denna

grundsats, torde det vara tydligt att problemläget principiellt är detsamma i

alla de här ifrågavarande länderna. Överhuvud har man ett intryck av, att få

statsrättsliga problem, internationellt taget, äro så direkt kommensurabla som

det här föreliggande. Den i de olika länderna förda diskussionen — med argument

och inlägg, som blott i obetydligt förändrad form äro lika användbara

i det ena parlamentet som det andra — är endast ägnad att stärka detta

intryck.

Möjligen skulle det dock — åtminstone vid första påseendet — kunna

tyckas, som om Förenta staterna och Australien (förbundsstaten) ävensom Danmark

intaga en undantagsställning. Här är ju referendum för vissa lagstiftningsområden

författningsenligt infört och det representativa systemet alltså

åtminstone delvis genombrutet. Såsom i'' det föregående betonats, har också

detta förhållande, som i det allmänna uppfattningssättet så att säga sanktionerat

folkets rätt till direkt ingripande i lagstiftningen, rent politiskt befordrat och

underlättat referendums spridning i praxis till andra områden. Ur statsrättslig

synpunkt gör emellertid berörda förhållande varken något från eller till saken.

Den omständigheten att t. ex. i de amerikanska särstaterna och Danmark referendum

är påbjudet i fråga om grundlagsändringar ger intet rättsligt stöd för

dess användande utan vidare — icke ens i den konsultativa formen — på andra

lagstiftningsområden, vilka enligt författningen helt höra under representationens

tatives and a Senate, which, together, shall be styled the General Assembly of the

Commonwealth of Kentucky".

Australien (förbundsförf., § 1): “The legislative power of the Commonwealth

shall be vested in a Federal Parliament, which skall consist of the Queen, a Senate

and a House of Representatives, and which is hereafter callad ’The Parliament’, or

The ''Parliament of the Commonwealth".

s. 99 Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning 99

bestämmanderätt. Huruvida det konsultativa referendum är tillåtligt på dessa andra

områden är därför uteslutande beroende på dess allmänna förenlighet med det

representativa systemet som sådant; och denna fråga beröres som nämnt konstitutionellt

sett på intet sätt av det faktum att referendum införts beträffande vissa

speciella lagstiftningsområden. Då vidare den konsultativa omröstningen i de här

ifrågavarande länderna alltid tillämpats på områden, där referendum ej är grundlagsenligt

stadgat och där representationens makt följaktligen är fullt ograverad,

synes det obestridligt, att det konstitutionella spörsmål det här gäller överallt

principiellt ställer sig lika, på samma sätt alltså t. ex. i Förenta staterna som i

Frankrike. Ett stöd för denna uppfattning kan hämtas av Esmein, den ende

egentligen inom litteraturen, vilken sökt att se problemet internationellt. Det

spelar därvid ingen roll, att Esmein ur sina utgångspunkter förnekar grundlagsenligheten

av det konsultativa referendum. Vad som i detta sammanhang har

betydelse är, att han gör det på alldeles samma grunder såväl för Frankrikes

som Förenta staternas vidkommande.

Vad härefter själva huvudfrågan, den konsultativa folkomröstningens förenlighet

med det representativa systemet, beträffar, så torde lösningen härav

efter allt det föregående egentligen vara ganska klar. Svaret är i själva verket,

när allt kommer omkring, icke så långt borta, det ger sig självt, skulle man

kunna säga, som en logisk konsekvens av den givna definitionen på denna omröstningsform.

Då det förhåller sig så — och därom råder enligt sakens natur

ingen meningsskiljaktighet — att det folkuttalande, varom här är fråga, icke har

någon som helst rättsverkan, så är härav tydligt, att representationen (och statschefen)

äro rättsligen oförhindrade av ett sådant folkuttalande att i det spörsmål

det gäller fatta det beslut, som de finna bäst. Någon rätt att deltaga i statsmaktens

utövning har därmed ej givits folket, representationen (och statschefen)

ha ej i juridisk mening lämnat ifrån sig (delegerat) något av den makt, som det

enligt författningen är deras plikt att ensamma handhava, det representativa

systemet kvarstår i rättslig mening alltjämt ograverat. Vad statsmakterna

genom en konsultativ folkomröstning begära är alltså icke ett avgörande, som

de förbundit sig att följa, utan en opinionsyttring, som formellt varken binder

dem i den ena eller andra riktningen. Under sådana förhållanden kan intet

grundlagsenligt hinder för dem förefinnas att anordna en dylik opinionsyttring,

och det låter sig icke påvisa, att en överträdelse mot vare sig någon speciell

eller allmän rättsregel i de här förvarade ländernas konstitutioner därmed blivit

begången.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Det konsultativa referendum,

Någon karaktär av en enquéte, som ju avser att inhämta motiverade upplysningar,

har den konsultativa omröstningen däremot icke, såsom dess försvarare

i Frankrike och Belgien ofta velat göra gällande; i det avseendet har

Esmein otvivelaktigt rätt. Den är tydligen ej heller en petition, ett frivilligt

frambärande av vissa önskemål på initiativ av medborgarna själva1. Den är

organiserad, vanligen genom lag, för att ge ett allmänt uttryck åt folkets mening

i en viss fråga (genom ett kort ja eller nej), ett enkelt viljetillkännagivande

alltså, om man så vill. Men det väsentliga, som härvidlag bör fasthållas och som

gör att något konstitutionellt förbud mot ett sådant organiserande av folket ej

kan anses föreligga, är att detta viljetillkännagivande icke — såsom vid den

decisiva omröstningen — är statsrättsligt avgörande.

Det är genom förbiseende av denna rättsliga skillnad mellan decisiv och

konsultativ folkomröstning och framför allt konsekvenserna därav, som innebörden

av hela det här föreliggande problemet så ofta bortskymts. Då Esmein

betonar, att folkets “råd" i själva verket kommer att fattas som “en order" av

parlamentet och därav drar den slutsatsen, att parlamentet vid sitt beslut att

inhämta detta råd förfarit inkonstitutionellt, begår han ett felslut. Ty det må

väl vara sant, att rådet faktiskt kan bli en order, rättsligt förhåller det sig

dock icke så. Vad Esmein, och med honom hela den sida han företräder, gör

sig skyldig till är en förblandning, ett oriktigt identifierande av den statsrättsliga

synpunkten och den politiska, under det Duguit och med honom i allmänhet

det läger han tillhör vid bedömande av spörsmålets konstitutionellt rättsliga

sida se denna, såsom sig bör, ur enbart statsrättslig synpunkt. Följden härav har

blivit, att de båda lägren — i den parlamentariska såväl som vetenskapliga diskussionen

— i stort sett följa parallella tankelinjer, som aldrig mötas.

De politiska följderna av den konsultativa och decisiva folkomröstningen

ha ovan ingående jämförts, och det har därvid visats att de i detta avseende

ofta kunna vara tämligen likartade. Men detta är en sak för sig, som ej upphäver

dessa omröstningsformers statsrättsliga artskillnad och de konsekvenser,

som härav själva giva sig vid bedömandet av det här föreliggande konstitutionella

problemet. Genom att ofta anlitas kan det konsultativa referendum så

småningom utan tvivel komma att medföra verkningar, som faktiskt innebära

en ombildning av det representativa systemet och därmed av själva grundvalen

för statsskicket. Detta betyder dock, i enlighet med vad som förut uppvisats,

1 Att man så ofta sammanställt den konsultativa omröstningen med en enquéte

eller en petition beror naturligtvis därpå, att den likheten alltid finnes, att representationen

till alla dessa meningsyttringar av skilda slag står på samma sätt rättsligt

obunden.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Jämförande sammanfattning

101

intet brott mot den bestående rätten, även om det medför avsevärda förändringar

i det konstitutionella livet. En ombildning sådan som den här ifrågavarande

träffar en väsentlig punkt av författningen och är därför ägnad att alldeles särskilt

tilldraga sig uppmärksamheten. I och för ''sig är den emellertid icke något

alltför ovanligt. Den får sin rätta förklaring, om vi erinra oss, att vad vi här

kunna iakttaga i grunden intet annat är än en inre utveckling inom författningens

ram — utan brytning av dess bokstav — av samma art, som även på

andra områden av statslivets satt märkbara spår efter sig.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kall- och litteraturöversikt.

Källor.

Parlamentshandlingar (kammarprotokoll, utskottsutlåtanden,motioner) förföljande

länder:

Danmark: 1914—15, 1915—16, 1916—17.

Norge: 1905—06, 1911, 1919.

Belgien: 1892—93, 1898—99, 1900—01, 1907—08, 1912—13, 1919—20.

Frankrike: 1905, 1908, 1910, 1911, 1914.

Författningseditioner :

F. R. Dareste, Les constitutions mödernes, I—II. Paris 1910.

Sammlung der Bundes- und Kantonsverfassungen (Schweiz). Zofingen

1910.

«

F. N. Thorpe, The federal and state constitutions, colonial charters and

other organic laws of the States, territories and colonies now or heretofore

forming The United States of America. Yol. I—VII. Washington 1909.

Litteratur.

T. H. Aschehoug, Norges nuvserende statsforfatning, II. Kristiania 1892.

J. Barthélemeny, L’organisation du suffrage et 1’expérience beige. Paris 1912.

K. Berlin, Den danske statsforfatningsret, I. Kbhn 1916.

--, Folkeafstemningen som konservativ garanti (Gads Danske magasin 1913

-14).

--, Danmarks ny grundlov (Gads Danske magasin 1914—15).

Ch. Borgeaud, The rise of modern democracy in old and new England. London

1894.

G. Bornhak, Allgemeine Staatslehre. Berlin 1909.

J. Bryce, The American Commonwealth, I. Newyork 1914.

F. A. Cleveland, Organized democracy. Newyork 1913.

G. og N. Cohn, Rigsdagen efter den nye grundlov (Juridisk tidskrift 1915).

s. 103 Kontrollera mot PDF

Källor och litteratur

103

J. Debacq, Le referendum. Étude de législation comparé. Paris 1896.

S. Deploige, The referendum in Switzerland, ed. by L. Tomn. London 1898.

(Tidigare belgisk upplaga, Bruxelles 1892.)

T. Diesex, Folkeafstemning. En historik og en udredning. Kristiania 1912.

L. Dugcit, Traité de droit constitutionnel, I. Paris 1911.''

--, Manuel de droit constitutionnel. Paris 1918.

H. Dumoxt, La vie politique et parlementaire en Belgique (Revue politique et

parlementaire 1920).

A. Esmeix, Élements de droit constitutionnel fran9ais et comparé. Paris 1914.

Fuld, Die versuchte Einfiihrung des Referendums in Belgien (Archiv för öffentliches

Recht 1893).

O. Gröxlund, Om olika former av referendum. Lund 1912.

"W. Hasbach, Die neuere Yerfassungsentwicklung in den Vereinigten Staaten

(Zeitschrift för Politik 1914).

J. Hatschek, Allgemeines Staatsrecht, II. Leipzig 1909.

G. H. Haynes, How Massachussetts adopted the initiative and referendum (Political

Science quarterly 1919).

G. C. Heilesex, Grundloven af 5 juni 1915 (Ugeskrift for retsvsesen 1915, afd. B).

A. N. Holcombe, State government in the United States. Newyork 1916.

G. Jellixek, Allgemeine Staatslehre. Berlin 1914.

F. Kbetz, Aarbog for rigsdagssamlingen 1913—14. Kbhn 1914.

Ch. S. Lobixgier, Populär législation in the United States. The development of

the system (Political Science quarterly 1908).

L. Lowell, Public opinion and populär government. Newyork 1914.

--, The referendum in operation in the United States (Quarterly riview 1911).

W. H. Moore, The constitution of The Commonwealth of Australia. London 1910.

W. H. Moore and E. Scott, The referendum in operation in Australia (Quarterly

review 1911).

B. Morgexstierxe, Utredning av spersmaalene om folkeavstemning, oplosningsret

og bostedsbaand. Kristiania 1913.

Newyork State Library, Législation bulletins 1901, 1905, 1907.

Nykterhetskommitténs betänkande IX. Stinn 1920.

E. P. Oberholtzer, The referendum in America. New edition, with supplement

covering the years from 1900 to 1911. Newyork 1912 (tidigare uppi. 1900).

O. Orbax, Le droit constitutionnel de la Belgique, II.- Bruxelles 1908.

\V. R. Peabody, Direct législation (Political Science quarterly 1905).

L. Puibaraud, Le gouvernement direct chez J.-J. Rousseau et apres lui. Poitiers

1908.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Det konsultativa referendum

Revue des deux mondes, uppsatsen “Une question du droit constitutionnel.

Le referendum beige" (maj 1892) av anon. förf.

J. B. Sanborn, Populär legislation in the United States. The value of the

system (Political Science quarterly).

Margaret A. Schaffner, The initiative, the referendum and the recall (The American

political Science review, II, 1907—08).

J. Sohollenberger, Grundriss des Staats- und Verwaltungsrechts der schweizerischen

Kantone, I. Band, Das Staatsrecht. Ziirich 1900.

J. Signorel, Étude de législation comparé sur le referendum législatif. Paris 1896.

H. Stössi, Referendum und Initiative in den Schweizerkantonen. Zurich 1893.

The Round Table, följande uppsatser av anon. förf.: The conscription referendum

(mars 1917); The reinforcements referendum (mars 1918); The second

rejection of conscription (juni 1918).

Tilskueren 1916, uppsatserna “Valg og Sälg" samt “Hojre — Forliget" av Friradikal.

L. Tomn, The referendum in Australia and New Zealand (Contemporary review

1897).

S. Wallengren, Tvåkammarsystemet i belysning av den danska författningsrevisionen

1912—15. Lund 1915.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Inledning .............................................................................

Olika former av referendum .......................................................

1) Det decisiva referendum .......................................................

2) Det konsultativa referendum....................................................

Undersökningens plan .............................................................

Schweiz ..........................-...................................................

Nordamerikas Förenta stater ....................................................

Det amerikanska folkomröstningsinstitutéts allmänna utveckling ............

Konsultativt referendum som konstitutionell praxis ...........................

Konsultativt referendum som lagfäst institut....................................

Semikonsultativa former av grundlags- och äldre lagreferendum .........

Den konsultativa omröstningsformen i den moderna referendumrörelsen

Konsultativt folkinitiativ .........................................................

Australien ........................................................ ...................

Folkomröstningsinstitutéts allmänna utveckling och karaktär ...............

Konsultativa folkomröstningar i förbundsstaten................................

Konsultativa folkomröstningar i särstaterna........................•...........

Sydaustralien........................................................................

Victoria ..............................................................................

Queensland...........................................................................

Nya Sydwales .....................................................................

Några allmänna anmärkningar .........................................•''.........

Danmark ...........................................................................

Referendum i den danska författningen ......................................

Folkomröstningen angående de dansk-västindiska öarnas försäljning 1916

Omröstningens politiska förspel ...............................................

Reglerna för omröstningen .....................................................

Omröstningens förlopp och resultat............................................

Norge................................................................................

Folkomröstningsfrågans tidigare utveckling ...................................

Förbudsomröstningen 1919............................•............................

Frågeställningen vid omröstningen ............................................

Det konstitutionella spörsmålet..................................................

Omröstningens politiska konsekvenser.........................................

14 — 24589

3

3

4

5

6

8

10

10

13

16

17

18

19

21

21

22

25

25

27

28

28

29

31

31

35

35

39

41

43

43

44

46

48

. ‘52

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Det konsultativa referendum

Förfaringssättet vid omröstningen och dennas resultat

Belgien ......................... ..........................

Det kungliga referendum 1891—93 ........

Folkomröstning i Bryssel 1893 .............

Förslag om folkomröstningar i rösträttsfrågan............. ''........................

1) Omröstningsförslag 1899 ....................

2) Omröstningsförslag 1901 .............

3) Omröstningsförslag 1913

Förslag om folkomröstningar i andra ämnen än rösträttsfrågan............... ''.

Frankrike ...........;.....

Folkomröstningsinstitutet i ''den ''franska författningsutveckiingen ''!!!!!!!“!!!.....

lfragasatt tillfällig användning av det konsultativa referendum

1) Förslag om omröstning rörande kyrkans skiljande från staten 1905..!!

£ ,ag °m omr03tn!ng rörande parlamentsledamöternas arvode 1908 !

) förslag om omröstning rörande det proportionella valsättet 1914......

förslag att infora konsultativt referendum som varaktigt lagfäst institut ......

Jämförande sammanfattning

Olika former av konsultativt referendum !!

Det konsultativa referendum ur politisk synpunkt

Ben allmänna utvecklingsgången

Den faktiska innebörden

Ämnen för omröstningarna ............ ...............””

Frågeställningen.................... .......................................

Det konsultativa referendum ur statsrättslig synpunkt..............................

Den parlamentariska diskussionen .........................................

Motsatta åsikter inom statsvetenskapen

År den konsultativa omröstningen förenlig med gällande konstitutionell rätt?

Kall- och litteraturöversikt

.. 54

.. 55

,. 55

. 59

. 60

. 60

. 64

. 68

. 69

. 71

. 71

. 73

. 73

. 75

. 76

. 79

. 82

, 82

. 84

. 85

87

89

90

92

93

94

97

102

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.