Sök i Ratio Lex

UTOM SKÅNE, HALLAND OCH BOHUSLÄN

208 sidor, varav 181 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 181 av 208 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:1, band 4, UTOM SKÅNE, HALLAND OCH BOHUSLÄN

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

UTREDNING

RÖRANDE

DE I VÅRT LAND

UTOM SKÅNE, HALLAND OCH BOHUSLÄN

FÖREFINTLIGA PATRONÅTSRÅTTIGHETER

OCH

DÄRMED JÄMFÖRLIGA KALLELSERÄTTER

EFTER NÅDIGT UPPDRAG VERKSTÄLLD

AV

ÅR VID BÄCKSTRÖM

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1914.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL.

Avdelning I.

Om patronatsrätt i gamla Sverige.

Sid.

9

10

Inledning..............................

Uppkomst av patronatsrätt......................

Patronatsrättens innehåll:

Rättigheter............................ 16

Skyldigheter........................... 1®

Nuvarande patroner, patronella församlingar och befattningar samt patronats
-

rättigheter

20

Upphörande av patronatsrätt...................... ^1

Avdelning II.

Redogörelser för särskilda patronatsrättigheter och därmed

jämförliga kallelserätter.

Uppsala stift .

Linköpings stift

Skara stift . . .

Strängnäs stift .

Västerås stift .

Växjö stift . .

Göteborgs stift

Karlstads stift .

27

72

107

119

181

192

203

206

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till herr Statsrådet och Chefen för kungl,

justitiedepartementet.

Den 16 juni 1911 erhöll jag uppdrag att tills vidare biträda

inom kungl. justitiedepartementet vid utredning av frågan om

tillkomsten och beskaffenheten av de i vårt land utom Skåne,

Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter ävensom av

övriga, enskilda personer tillhörande kallelserätter beträffande

ordinarie prästerliga tjänster.

Sedan denna utredning numera fullbordats, får jag härmed

överlämna dels en mera allmänt hållen framställning »Om patronatsrätt

i gamla Sverige», dels 81 redogörelser rörande särskilda

patronatsrättigheter och därmed jämförliga kallelserätter. Redogörelse

har av vissa skäl även lämnats för en kallelserätt, som

knappast kan anses jämförlig med patronatsrätt (Film-Österby).

Materialet till redogörelserna har hämtats dels från de genom

herr statsrådets skrivelse den 14 juni 1907 från domkapitlen infordrade

uppgifter dels — och förnämligast — från handlingar i

riksarkivet och kungl. kammarkollegium. Från de flesta församlingarna

hava jämväl kompletterande uppgifter infordrats.

Redogörelserna hade säkerligen — åtminstone i vissa fall —

blivit fullständigare, därest domkapitlens arkiv och de hos vederbörande

patroner möjligen befintliga handlingar jämväl undersökts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Sådana undersökningar skulle emellertid avsevärt fördröjt utredningen

och torde även få anses mindre nödiga, då de på grundvalen

av förberörda material utarbetade redogörelserna innehålla

erforderliga upplysningar rörande tillkomsten och beskaffenheten

av dessa rättigheter.

Den allmänna framställningen om patronatsrätten i gamla

Sverige är kortfattad och stöder sig delvis på den av nuvarande

regeringsrådet m. m. Gabriel Thulin år 1901 av trycket utgivna

ingående utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland

och Bohuslän.

Stockholm den 15 juni 1912.

Arvid Bäckström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVDELNING I.

OM PATRONATSRÄTT

I G-AM LA SVERIGE.1)

*) Utom Skåne, Halland och Bohuslän finnas patronatsrättigheter allenast

i de gamla svenska landskapen. Följande framställning berör därför endast

patronatsrätt i det s. k. gamla Sverige.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INLEDNING.

Patronatsrätten har sin grund i den kanoniska rätten och

särskilt biskoparnas däri erkända befogenhet att förse församlingarna

med präster.

Biskoparnas rätt överläts till enskilda personer, som genom

byggande av kyrka eller på annat sätt väsentligen bidrogo till

bildande eller uppehållande av en församling.

Med denna kallelserätt, jus vocandi eller jus prsesentandi, förenades

stundom rätt att uppbära kyrkans inkomster, dock mot

vissa skyldigheter. Patronatsrätten blev inkomstbringande eller

lukrativ. Någon lukrativ patronatsrätt finnes emellertid icke i

gamla Sverige.x)

Patronatsrätten var tidigt känd i Sverige. Den omnämnes

redan i landskapslagarna. Enligt Upplands- och Södermannalagarna

ägde biskopen giva kyrkan åt den, som till henne ägde en

faderlig — »fadhurliker» — rätt, »vilket klerkerna kalla jus patronatus».

I Sverige hade emellertid socknemännen redan under

medeltiden ett betydande inflytande på tillsättningen av präster.

Patronatsrätten torde därför här i landet hava framstått såsom

en inskränkning mera i församlingarnas än i biskoparnas rätt.

Några bestämmelser om patronatsrätt förekomma icke i landslagarna,

vilka sakna kyrkobalk. Ej heller 1571 års kyrkoordning

innehåller några stadganden härom. Nu gällande bestämmelser

rörande patronatsrätt återfinnas i 1686 års kyrkolag kap. 19 §§ 12

—16. Dessa bestämmelser kompletteras av ett flertal senare utfärdade

nådiga kungörelser, resolutioner och brev.

Ehuru den patronatsrätt, varom här är fråga, icke är lukrativ

och således huvudsakligen består i rätt att kalla präst, har man

velat göra skillnad på egentlig patronatsrätt och kallelserätt, som

endast skulle vara jämförlig med patronatsrätt. Till sådan kallelserätt

skulle då hänföras en del vanligen under senare tider tillkomna

rättigheter, vilka icke uttryckligen angivits såsom patronatsrättigheter.

'') Ett undantag utgjorde fordom patronatsrätten till Mörkö församling,

Strängnäs stift, varest patronus till mitten av 1600-talet uppbar prästrättigheterna

mot skyldighet att besörja kyrkoherdens underhåll och avlöning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Om ett sådant särskiljande skall ske, torde till dylik kallelserätt

böra hänföras rätt att kalla präst, till vars avlönande den kallande

Eå något särskilt sätt bidrager. Eu sådan rätt synes närma sig

allelserätt, som grundar sig därpå, att den kallande helt och

hållet bestrider den kallades avlöning. Kallelserätter av sistnämnda

beskaffenhet, vilka icke kunna anses vara jämförliga med

patronatsrättigheter, finnas till stort antal i Sverige, och nya

sådana uppkomma alltjämt. Om dylika kallelserätter är emellertid

här icke fråga.

Enligt berörda indelningsgrund skulle med egentlig patronatsrätt

förstås rätt att kalla präst, som helt och hållet avlönas

med vanliga prästlönemedel utan något särskilt bidrag av patronus,

samt med kallelserätt, som är jämförlig med patronatsrätt,

rätt att kalla präst, som till någon del men ej helt och hållet avlönas

genom särskilda bidrag av den kallande. Dessa särskilda

bidrag hava väl, därest bestämmelse om deras utgörande influtit

i lönekonvention, fått karaktär av ordinarie prästlönemedel men

utgöra alltid bidrag utöver eljest vanliga sådana.

Uppkomst av patronatsrätt.

Ett förvärv av patronatsrätt förutsatte i regel betydande ekonomiska

uppoffringar. Den härför erforderliga förmögenhetsställning

var under äldre tider förnämligast till finnandes inom frälseståndet.

Patronatsrätt förvärvades därför i regel av frälsemän

och kom tidigt att åtminstone i Sverige betraktas såsom ett

privilegium för nämnda stånd.

Kedan i konung Sigismunds försäkring för ridderskapet och

adeln den 11 februari 1594 förklaras, att adeln skulle njuta jus

patronatus; och i konung Gustaf II Adolfs försäkring den 31 december

1611 återfinnes en liknande förklaring. I punkt 33 av

ridderskapets och adelns privilegier den 8 oktober 1617 säges uttryckligen,

att ridderskapet och adeln skulle hava jus patronatus

i de prästgäll och socknar, där de vore boende. I ett flertal resolutioner

på ståndets besvär bekräftas sedermera denna rätt.

Enligt 1686 års kyrkolag kap. 19 § 12 tillkommer jus patronatus

dem, vilka själva eller deras förfäder antingen givit jord

eller grund till kyrkan, då hon uppfördes, eller helt och hållet

uppbyggt eller till en god del utvidgat kyrkan eller med ansenlig

kostnad förbättrat henne, då hon var förfallen, eller dem, som av

egen jord givit prästgården och dess av ålder tilliggande ägor.

Andra gåvor, som lände till kyrkans tarv och prydnad, såsom

kläder, altartavlor, funtar, takläggning, vitmening etc., voro däremot

icke tillräckliga för förvärv av patronatsrätt, ehuru de voro

berömliga.

I kyrkolagens kap. 19 § 15 talas även om församlingar, vartill

adelsmän icke på nämnda sätt förvärvat jus patronatus utan

s. 11 Kontrollera mot PDF

I

11

ägde patronatsrätt allenast efter privilegierna. Sådan patronatsrätt

fick ej utövas till förfång för patroner, som själva eller vilkas

förfäder, på sätt i § 12 sägs, förvärvat patronatsrätt.

Ridderskapet och adeln sökte emellertid allt mer utsträcka

sin patronatsrätt. Vid 1634 års riksdag'') klagade biskoparna över,

att många sökte tillägna sig jus patronatus och i synnerhet de,

som minst kunde pretendera eu sådan rätt samt sällan eller aldrig

kommo i kyrkorna.

Vid den utredning rörande pastoratens natur, som ägde rum

i slutet av 1600-talet, huvudsakligen i syfte att få bestämt, vilka

pastorat voro att anse såsom regala, skedde även en undersökning

rörande de patronella pastoratens natur.

Den 16 januari 1692 anbefalldes landshövdingarna att insända

fullständiga specifikationer över alla pastorat i länen enligt

visst formulär. '' Därvid skulle uppgivas, i vilka pastorat ridderskapet

och adeln tillägnat sig jus patronatus, på vad grund kyrkorna

lågo samt vilka pastorat hållits för regala.

Sedan dessa pastoratsspecifikationer inkommit till Kungl.

Maj:t, upprättades två förteckningar, den ena, n:r 1, över de

pastorat, som Kungl. Maj:t ansåg vara regala, och den andra, n:r

2, över pastorat, som icke ansågos regala. Å förteckningen n:r 1

upptogs emellertid ett flertal pastorat, som icke angivits såsom

regala å pastoratsspecifikationerna.

Med skrivelse den 16 augusti 1693 överlämnades dessa förteckningar

till landshövdingarna. Därvid förklarades, att om något

av de å förteckningen n:r 1 upptagna pastorat med rätta befunnes

lyda under någons jus patronatus, så ville Kungl. Maj:t ej betaga

honom eu sådan rätt, därest han kunde visa, att det vore av den

beskaffenhet, som kyrkolagens kap. 19 § 12 fordrade. Kungl.

Maj:t anbefallde fördenskull landshövdingarna att på lämpligt

sätt låta kungöra, att den, som pretenderade jus patronatus till

något av dessa pastorat, skulle inom sex månader från kungörandet

ingiva sina bevis och skäl, vid äventyr, om det försummades,

att alldeles förlora patronatsrätten.

Med anledning därav inkom ett flertal patroner med framställningar

om bekräftelse å sina patronatsrättigheter. Dessa

framställningar remitterades till kungl. kammarkollegium. Framställningarna

voro emellertid i regel synnerligen ofullständiga,

varför kungl. kollegium lät föranstalta om undersökningar inför

vederbörande häradsrätter. Sådana undersökningar ägde väl

därpå rum, och instrumenten däröver insändes till kungl. kollegium,

men endast ett fåtal ärenden blevo av Kungl. Maj:t eller

kungl. kollegium avgjorda.

De flesta av nämnda framställningar voro ännu oavgjorda,

då genom 40 § i 1720 års regeringsform föreskrevs, att en kommission

skulle undersöka, vilka pastorat före år 1680 varit regala,

för att såväl Kungl. Maj:t skulle erhålla sin rätt, som konsisto
-

*) Se rådsprotokollet den 21A 1634.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

%

rium och församlingarna åtnjuta sina rättigheter samt adeln sina

jura patronatus.

, 5,ei? ^ aPrb utsågs en dylik kommission, som redan

den 28 isamma månad avgav yttrande. Kommissionen meddelade,

att den ej kunnat i ärendet erhålla någon säker kännedom

utöver vad de åren 1692 och 1693 insända pastoratsspecihkationerna

mnehölle. Kommissionen hade emellertid indelat pastoraten

i fyra särskilda klasser (n:r 1—4) samt upptagit under n:r 1

de pastorat, som förut hållits för regala, under n:r 2 de pastorat,

i2no jjni^ sjiått unfKr biskopens och konsistorii försorg och år

ieno ir förbliva> under n:r 3 de pastorat, som först år

1693 blivit förklarade regala, men varest funnos kungsgårdar

overstesäten eller kronan hemfallna gods, vars ägare haft jus patronatus,

och vilka pastorat borde förbliva regala, till dess rikets

ständer vid nästa riksdag fått utlåta sig däröver, samt under n:r

4 Övriga pastorat, .som före år 1693 blivit av Kungl. Makt förklarade

för regala, och vilka jämlikt 40 § regeringsformen åter

borde stallas under biskopens och konsistorii försorg, såsom de

vant före år 1680.

Med anledning av kommissionens betänkande förordnade

Kungl. Maj.t den 6 juli 1722, att de pastorat, som uppförts under

n:r 1, skulle betraktas såsom regala, de under n:r 2 och 4 såsom

konsistoneHa samt de under n:r 3 till nästa riksdag förbliva regala

_ för att rikets ständer skulle däröver utlåta sig. Den, som

verkligen ägde jus patronatus enligt kyrkoordningen, skulle’ dock

icke betagas att njuta och bruka samma rättighet, och för den

som förmenade sig kunna återvinna patronatsrätt, skulle det stå

Öppet att före nästa riksdag inkomma med sina bevis.

Till 1723 års riksdag inkommo även dels genom Konungens

befallmngshavande dels direkt från enskilda åtskilliga framställmngai

om bekräftelse på patronatsrättigheter. Dessa remitterades

ii riksdagens justitiedeputation. Med anledning av väckt frå^a,

att alla framställningar om jus patronatus skulle överlämnas till

hovratternas avgörande, beslöt deputationen»), att sådana, som

befunnes icke vara stridiga, skulle på deputationens betänkande

avgöras av rikets ständer, men de övriga remitteras till hovratterna.

Endast ett fåtal framställningar om patronatsrätt synes

emellertid hava behandlats av deputationen och blivit föremål för

yttrande av ständerna 2).

Frågan om forum i tvister om patronatsrätt var även i samband

med upprättande av ny instruktion för kungl. kammarkollegium

föremål för prövning vid 1723 års riksdag. I 22 S av den

utav ständerna gillade instruktionen föreskrevs, att de tvister om

patronatsrätt i gamla Sverige, som ej rörde kronans inkomster,

skulle avgöras av hovrätterna. Flera hos kungl. kammarkollegium * i

b Se deputationens protokoll för den 3/s 1723.

i ''T0 Patronatsrättighetema till Hållnäs och Tegelsmora, Upp
sala

stift, Osmo, Strängnäs stift, samt Borgeby och Löddeköpinge, Lunds stift.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

anhängiggjorda frågor om patronatsrätt blevo på grund därav icke

avgjorda av kollegium, . utan synas hava överlämnats till hovrätterna,

varest de ofta icke förr än efter många år upptogos till

prövning. Några blevo helt säkert alldeles avglömda.

I 7 § av ridderskapets och adelns nu gällande privilegier

den 16 oktober 1723 förklaras, att i de prästgäll och socknar,

varest ridderskapet och adeln då hade eller därefter kunde förvärva

eller vid den undersökning, som på grund av 40 § i

regeringsformen komme att anställas, lagligen kunde bevisa sig

före år 1680 verkligen haft ett dem tillhörigt jus patronatus antingen

på grund av urminnes hävd eller förmåner, dem kyrkan

åtnjutit, skulle adeln äga att på föreskrivet sätt välja kyrkoherde.

Men om någon adelsman allenast ägde en sätesgård

i socknen, skulle han välja kyrkoherde tillsammans med församlingen.

Någon patronatsrätt efter privilegierna omnämnes sålunda

icke här.

På ridderskapets och adelns klagan, att de ej fått tillgodonjuta

meddelade resolutioner och privilegier i fråga om patronatsrättigheter,

förklarade Kungl. Maj:t genom resolution den 8 januari

1735, §. 20, att i de mål om bortmistade eller bestridda patronatsrättigheter,

som ännu kunde vara oavgjorda, borde först ske

undersökning i orten, varefter Kungl. Maj:''t efter kammarkollegii

hörande ville meddela beslut.

Förutom ansökningar om återvinning av patronatsrättigheter

inkommo även framställningar om erhållande av nya sådana. På

besvär.av prästeståndet vid 1766 års riksdag föreskrevs i nådig

resolution den 9 december 1766, § 9, att om någon därefter ville

förvärva jus patronatus på sätt, som i kap. 19 § 12 kyrkolagen stadgades,

. skulle undersökning först ske om kyrkans behov samt

huruvida församlingen själv ville ombesörja sina angelägenheter,

så att den icke ohörd och utan eget förvållande skulle förlora

sina förmåner. Genom nådig resolution den 13 september 1790,

§ 2, på prästerskapets .allmänna besvär vid 1789 års riksdag bestämdes,

att ännu mer ingående undersökningar skulle äga rum,

innan ansökningar om patronatsrätt finge mottagas i Kungl. Maj:ts

kansli eller föredragas inför Kungl. Maj:t. Dessa bestämmelser

torde emellertid förnämligast hava avsett ansökningar om lukrativ

patronatsrätt till församlingar i de fordom danska provinserna.

Dylika undersökningar synas däremot i regel icke hava förekommit

vid beviljandet av patronatsrätt till församlingar i gamla Sverige 1).

Patronatsrättigheterna i gamla Sverige grunda sig i regel på

donation av fast egendom till kyrka eller prästgård eller på

byggande av kyrka.

Donation av fast egendom förekommer förnämligast inom

Uppsala, Linköpings, Strängnäs, Västerås och Karlstads stift. I

0 Borgvik, Karlstads stift, utgör ett undantag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

17 församlingar har skänkts kyrkoherdeboställe eller del därav

och i 13 församlingar komministers- eller kapellpredikantsboställe

eller del därav. I 5 församlingar har därjämte givits boställe

till klockare. I en församling har skänkts boställe till organist samt

i en boställe till kyrkvaktare och i en till skollärare. Till 5

kyrkor har givits fast egendom och till 3 kyrkor frälseränta.

Donationerna till kyrkor äro emellertid i regel mindre betydande.

I 21 församlingar uppgives kyrkan vara belägen på patroni grund.

Kyrkobyggnad åberopas för patronatsrätt i 40 församlingar,

förnämligast inom Uppsala, Linköpings och Strängnäs stift. Ofta

inskränkte sig väl kyrkobyggnaden till uppförande av ett gravkor för

patronus och hans familj och torde således i främsta rummet

hava tillkommit för tillgodoseende av ett enskilt intresse. Men

vanligen var gravkoret av sådana dimensioner, att kyrkan genom

korets uppförande betydligt utvidgades.

Urminnes hävd åberopas i några fall, där patronatsrätten

är gammal och man icke vet, på vad sätt den uppkommit1).

I några församlingar grundar sig patronatsrätten eller — såsom

den här torde böra betecknas — kallelserätten därpå, att

patronus på särskilt sätt bidrager till den kallades, aflöning. I

ett pastorat — Gillberga och Lista i Strängnäs stift — stöder

sig patronatsrätten uteslutande på de adliga privilegierna..

Förutom dessa grunder för patronatsrätt åberopas i resolutioner

och utslag ett flertal andra bidragande omständigheter.

Vanligen har patronus skänkt mer eller mindre dyrbara inventarier

eller prydnader till kyrkan. Patronus uppgives stundom

äga all eller nästan all jord i församlingen. Patronatsrätten säges

icke lända kyrkan eller församlingen till skada utan fast mer till

gagn och nytta. Många skulle avskräckas från donationer ad pios

usus, om icke patronatsrätt erhölles.

I allmänhet hava väl församlingarna motsatt sig sökt patronatsrätt,

men stundom biträda de ansökningar därom. Hargs församling,

Uppsala stift, och Svartnäs församling, Västerås stift,

överläto formligen sin valrätt. Och Öster-Lövsta församling,

Uppsala stift, anhöll själv hos Kungl. Maj:t, att brukspatronen

Carl de Geer å Löfsta bruk måtte erhålla patronatsrätt till församlingen.

Domkapitlen hava i regel stått på församlingarnas sida och

ofta fört talan om patronatsrättigheters inskränkande eller upphävande.

De dömande myndigheterna hava merendels haft strängare

fordringar på förutsättningarna för uppkomst och fortbestånd av

patronatsrätt än de administrativa. Stundom synes sökandens

personliga ställning haft större betydelse för patronatsfrågans. utgång

än de sakliga skäl, som legat till grund för hans ansökning.

g Skokloster och Östra Ryd, Uppsala stift, Askersunds landsförsamling

samt Fogde och Helgarö, Strängnäs stift.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Patronatsrätten var ursprungligen personell och torde hava

tillkommit allenast den, som förvärvat densamma. Sedermera utsträcktes

rätten till stiftarens efterkommande samt kom slutligen

i regel att åtfölja viss egendom. Patronatsrätten blev reel.

Någon personel] patronatsrätt torde numera icke finnas i

gamla Sverige, för så vitt man ej såsom sådan vill anse den

patronatsrätt, som i Mariefreds, Lovö och Solna pastorat tillkommer

Konungen.

Även om i patronbrev eller eljest förklaras, att patronatsrätt

tillkommer viss person eller denne och hans efterkommande, har

patronatsrätten ansetts åtfölja viss egendom, vanligen ett frälsesäteri

i den patronella församlingen. Patronatsrätten till Västra

Ed, Linköpings stift, och Källeryd, Växjö stift, är likväl fästad

vid skattesäterier i respektive församlingar. Och patronatsrätten

till Västeråker och Dalby, Uppsala stift, utövas alternativt av

ägaren till Viks gård i Balingsta socken. Patronatsrätt är således

här förenad med ett säteri, som icke ligger i någon av de patronella

församlingarna.

Stundom är patronatsrätten förbunden med något större egendomskomplex.

Så är förhållandet i flertalet patronella bruksförsamlingar.

Patronatsrätten till Hållnäs och Tegelsmora, Uppsala

stift, tillkommer ägaren till Lövsta säteri och bruk i Öster-Lövsta

socken. *)

I regel är emellertid patronatsrätten förenad med frälsesäterier,

vilka i äldre tider endast kunde ägas av frälsemän. Genom

kungl. kungörelsen den 6 april 1810 angående vissa jämkningar

i ståndens privilegier förklarades emellertid, att varje svensk

man, till vilken klass av medborgare han än hörde, vore berättigad

att förvärva och besitta fast egendom och jord, av vad natur

som helst, och åtnjuta de förmåner, som följde därmed. Före denna

tid hade särskilt nådigt tillstånd ansetts erforderligt, för att ofrälse

innehavare av ett dylikt säteri skulle bliva behörig att utöva

patronatsrätt. 2)

'') Domkapitlet i Uppsala ansåg, att brukspatronen Carl de Geer å Lövsta

bruk icke kunde tillerkännas patronatsrätt till Hållnäs ock Tegelsmora, då

han icke ägde någon sätesgård inom dessa församlingar.

2) Se nådig resolution den 17/io 1777 angående behörighet för brukspatronen

J. A. Grill att utöva patronatsrätt till Godegårds församling, Linköpings

stift.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Patronatsrättens innehåll.

Rättigheter.

Enligt kap. 19 § 12 i 1686 års kyrkolag består jus patronatus

i rätt att utse, välja och kalla en prästman till någon församling.1)

Ursprungligen torde patronatsrätt allenast hava medfört befogenhet

att kalla kyrkoherde. Övriga präster i församlingarna

—■ kaplaner eller komministrar — voro till en början enskilda

medhjälpare åt kyrkoherden samt antogos och avlönades av honom.

Småningom blevo de emellertid att anse såsom ordinarie präster

och erhöllo lön av församlingen. Samtidigt framställdes av såväl

församlingen som patronus anspråk på att deltaga i deras tillsättande.

Patronerna sökte även efter hand tillägna sig befogenhet

att utse klockare och organister samt den lägre kyrkobetjäningen.

Patronatsrätt till en församling * 2 * * *) medför i regel rätt att kalla

alla präster i denna församling. Utgör församlingen eget pastorat,

kallar således patronus såväl kyrkoherde som komminister, där

sådan finnes. Öm församlingen utgör moderförsamling i ett av

två eller flera församlingar bestående pastorat, medför patronatsrätt

alltid behörighet att kalla kyrkoherde och stundom även

komminister i annexförsamling. Rätten att kalla kyrkoherde är

dock beträffande tre pastorat (Norra Yi, Linköpings stift, Torsåker,

Strängnäs stift, och Ås, Yäxjö stift) begränsad till varannan

ledighet. Behörighet att utse komminister i annexförsamling synes

i äldre tider merendels hava åtföljt patronatsrätt till moderförsamling

eller åtminstone kunnat utan svårighet erhållas. Den

mindre rätten att kalla kaplan eller komminister ansågs följa med

den större och förnämligare rätten att utse kyrkoherde.

Patronatsrätt till annex- eller kapellförsamling medför i regel

allenast befogenhet att kalla präst i denna församling. Undantag

finnas dock. En dylik rätt kan således medföra — förutom befogenhet

att utse präst i annex- eller kapellförsamlingen — rätt

’) Vid en överläggning i rådet den 6A 1636 med anledning av ridderskapets

och adelns besvär över intrång i patronatsrätten framhöll rikskansleren

Axel Oxenstierna, att jus patronatus innebure jus episcopi et ecclesiae eller

således en verklig andlig höghetsrätt. Patronatsrätten vore även onerös, enär

patronus vore skyldig att hålla kyrkan vid makt. I annat fall förlorade han

sitt jus. Det vore mycket få i Sverige, som hade ett sådant jus. Den förnämste

vore ägaren av Ängsö. I ridderskapets och adelns privilegier hade

uttrycket jus patronatus oegentligt begagnats. Själv hade icke rikskansleren

jus patronatus till Jäders församling och ville icke heller hava det. Han hade

endast jus vocandi.

2) Ofta säges patronatsrätten hänföra sig till kyrkan. Stundom användes

uttrycket patronatsrätt i eller av en församling. Någon gång förekommer

patronatsrätt till ett pastorat eller till kyrka och församling. Vanligast är

emellertid patronatsrätt till en församling.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

att vid varannan ledighet kalla kyrkoherde i pastoratet (Blacksta

—Vadsbro *) och Helgesta—Hyltinge, Strängnäs stift). Patronatsrätt

till annexförsamling kan även medföra alternativ kallelserätt

till ej blott kyrkoherde- utan även komministersbefattning (Lilla

Mellösa—Flen samt Näsby—Ervalla * 2), Strängnäs stift).

I några församlingar tillsätter patronus även klockare, organist

och kyrkvaktare. En sådan rätt har antingen utövats från

äldre tider eller medgivits på särskild framställning. Den mindre

rätten att utse klockare, organist och kyrkvaktare har då ansetts

följa av den större rätten att utse präst. Stundom synes patronus

utan vidare hava tagit sig denna rätt. Då klockare och organister

jämlikt kap. 24 §§ 30 och 31 kyrkolagen väljas av kyrkoherden

och församlingen, innebär patronatsrättens utsträckning

till nämnda befattningshavare en inskränkning även i kyrkoher-dens

befogenhet.

I syfte att förhindra obehörig utsträckning av patronatsrätt

meddelades i § 9 av nådiga resolutionen på prästerskapets besvär

den 9 december 1766 vissa föreskrifter. Sålunda stadgades att,

då jus patronatus icke kunde och borde sträcka sig längre än

patronbrevet tydligen innehölle, så tillkomme det icke den, som

ägde att kalla i annex- eller kapellförsamling, rätt att kalla till

moderkyrkan eller tvärtom, utan var församling ägde utöva sina

rättigheter. Då vidare jus patronatus bestode i frihet att välja

kyrkoherde, borde patronatsrätt icke medföra befogenhet att välja

kaplan med mindre sådant vore tydligen uttalat i patronbrevet.

Och vad klockares och organisters tillsättande anginge, borde därmed

förfaras enligt »1681 års kungl. brev», så att patronus icke

därvid finge hindra kyrkoherden och församlingen, därest sådant

icke vore uttryckligen förbehållet.3)

Dessa stadganden synas emellertid icke haft åsyftad verkan.

Särskilt då patronatsrätt angives såsom ett fullt eller oinskränkt

jus (plenum jus patronatus), utsträcktes vanligen på framställd begäran

patronatsrätten i samma omfattning som förut (Gillberga

—Lista, Julita m. fl., Strängnäs stift). Exempel finnes även på

ett motsatt förfarande (Näshulta, Strängnäs stift). Beträffande

några patronatsrättigheter har dock 1766 års resolution medfört

eu inskränkning, så att patronatsrätt, som förut avsett såväl

'') Rätten att vid varannan ledighet halla kyrkoherde i Blacksta—Vadsbro

grundar sig på en mellan konsistorium i Strängnäs och patronus träffad överenskommelse.

2) I Näsby—Ervalla synes patronatsrätten, som är förbunden med Ervalla

gård i annexförsamlingen, ursprungligen hava avsett allenast kyrkoherdebefattningen

och först sedermera utsträckts till komministersbefattningen i Ervalla.

s) Med 1681 års kungl. brev torde förstås Kungl. Maj:ts resolution och

förklaring den s/8 1681 över de punkter och angelägenheter, biskopen i Skåne

Canutus Hahn insinuerat. I punkt 26 av denna resolution förklaras, att Kungl.

Maj:t icke vidare ville tillåta patroner och församlingar att själva förordna

klockare, utan borde biskopen eller å hans vägnar prosten eller kyrkoherden

tillsätta dem.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

kyrkoherde som komminister, förklarats skola gälla allenast kyrkoherde

(Länghem, Göteborgs stift, samt Dala och Hassled, Skara

stift).

Patronatsrätten avser även undantagsvis rätt att tillsätta skollärare.

I Stora Malm, Strängnäs stift, har patronus tillerkänts

rätt att tillsätta »präster och lärare». Med lärare har förståtts

folkskollärare. Denna rätt utövas dock ej numera. I Östra Eyd,

Uppsala stift, kallar patronus folkskollärare, som tillika är klockare

och organist. Detta är dock beroende på särskilda förhållanden.

Komministern i Ingarö, Strängnäs stift, och kapellpredikanterna

i Nian fors och Svabensverk, Uppsala stift, vilka tillsättas på patronel!

väg, äro tillika folkskollärare.

Kallelserätten är i regel icke inskränkt till stiftets präster.

Sådan begränsning förefinnes dock beträffande två kyrkoherdebefattningar

(Torsåker—Lästringe, Strängnäs stift, och Säfsnäs,

Västerås stift), en komministersbefattning (Alvsbacka, Karlstads

stift) samt tre kapellpredikantsbefattningar (Nianfors, Uppsala

stift, Ornö, Strängnäs stift, och Svartnäs, Västerås stift). *) Beträffande

två av dessa befattningar har patronus i ansökningen

om patronatsrätt förklarat sig åtnöjas med en så begränsad kallelserätt.

I övriga fall har inskränkningen tillkommit på förslag av

konsistorium. Yrkanden om dylika inskränkningar hava av konsistorierna

i flera fall framställts men ej vunnit avseende, då de

ansetts icke äga stöd i kyrkolagen. En utfästelse av patronus,

efter patronatsrättens uppkomst, att allenast kalla stiftets präster,

har ej ansetts bindande för efterträdare i patronatsrätten, enär

kallelserätten vore att anse såsom ett patrongodset åtföljande jus

reale (Gillberga—Lista, Strängnäs stift).

Enligt kyrkolagen kap. 19 § 13 äger patronus även rätt till

heder av församlingen samt bänkrum i kyrkan. Denna del av

patronatsrätten är väl numera utan betydelse men skattades säkerligen

fordom högt. I äldre tider intog patronus givetvis en

särskild, förnämlig ställning i församlingen och torde även ägt

viss befogenhet att företräda kyrkan och församlingen. Någon

uteslutande rätt att besluta om kyrkans och församlingens angelägenheter

torde däremot patronus aldrig ägt i gamla Sverige.

Skyldigheter.

Patroni skyldigheter angivas i kyrkolagen kap. 19 § 13 bestå

i att låta sig vårda om kyrkan och församlingen och försvara dem

mot ingrepp och förfång. Den i samma § förekommande bestäm
-

'') I ansökning om patronatsrätt till Harg, Uppsala stift, förklarade sig

landshövdingen friherre Erik Oxenstierna vilja hålla sig till prästmän inom

stiftet. Genom nådig resolution den 5h 1759 tillerkändes Oxenstierna och

hans efterträdare i Hargs bruksegendom patronatsrätt med de villkor och förbehåll,

som han utfäst. Kallelserätten till Harg har emellertid ej ansetts vara

inskränkt till präster från Uppsala stift.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

melsen, att allt, som rörde kyrkobyggnad, skall ske med patroni

råd och vetskap, får väl närmast anses såsom en skyldighet för

församlingen att inhämta råd och samtycke av patronus till dylika

åtgärder. Bestämmelsen torde emellertid sakna vidare betydelse

för gamla Sverige, varest patronatsrätt i regel ej medför skyldighet

att bygga och underhålla kyrka.

I några resolutioner och brev om patronatsrätt återfinnas bestämmelser

om, att patronatsrätt finge åtnjutas, så länge patronus

efter kyrkolagen läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande,

eller så länge det, vartill en slik rätt tillförbunde honom,

bleve uppfyllt (Östra Byd, Linköpings stift, Bällinge—Tystberga

och Lillkyrka—Ödeby, Strängnäs stift). Dessa bestämmelser hava

emellertid icke ansetts medföra några särskilda skyldigheter för

patronus.

Ehuru således någon särskild byggnads- eller underhållsskyldighet

beträffande församlingskyrkan ej i regel medföljer patronatsrätten,

förefinnes likväl en sådan skyldighet i några församlingar.

Patronus kan i ansökningen om patronatsrätt hava utfäst sig

härtill (Hållnäs och Tegelsmora, Uppsala stift). I en församling

(Älvsbacka, Karlstads stift) har patronatsrätt beviljats, så länge

patronus håller kyrkan vid makt och fullgör vissa övriga villkor.

I eu annan församling (Forsmark, Uppsala stift) har byggnadsoch

underhållsskyldighet alltid ansetts åligga patronus. Patronbrev

finnes ej. I flera församlingar hava patronerna i äldre tider

byggt och underhållit kyrkan men sedermera upphört därmed.

Då varken i lag eller författning eller i särskilt stadgande funnits

någon bestämmelse härom, hava de ansett sig icke hava någon

byggnads- eller underhållsskyldighet.

En särskild grupp i detta avseende bilda bruksförsamlingarna

(Söderfors, Yoxna m. fl., Uppsala stift, Säfsnäs, Västerås stift, och

Gustaf Adolf, Karlstads stift). I dessa, som ofta helt tillhöra

vederbörande bruksägare-patronus, bygger och underhåller patronus

vanligen både kyrka och prästgård.

Skyldighet att på något särskilt sätt eller i högre grad än

vanligt bidraga till avlöning av den eller de präster, patronus äger

kalla, förefinnes i regel icke. I bruksförsamlingarna hava dock

patronerna merendels utfäst sig att erlägga särskilda löneavgifter

utöver de lagliga1). Bättighet att kalla prästman, till vars avlöning

den kallande bidrager på något särskilt sätt, har här ovan

betecknats såsom kallelserätt jämförlig med patronatsrätt. *)

*) I Films pastorat avlöna Österby bruksägare en särskild brukspredikant!

som även kallas av dem. Så länge denne brukspredikant finnes, åtnjuter bruksägaren

viss nedsättning i pastoralier, som eljest skolat utgöras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Nuvarande patroner, patronella församlingar och befattningar

samt patronatsrättigheter.

Patronatsrätt fick, såsom ovan nämnts, i äldre tider innehavas

och utövas allenast av medlemmar av frälseståndet. Av nuvarande

patroner äro 44 av frälse och 21 av ofrälse börd, varjämte

15 aktiebolag utöva patronatsrätt i tillsammans 16 församlingar1).

I 3 församlingar — eller 4, om Kärnbo i Mariefreds pastorat

medräknas — är Konungen patronus. Patronatsrätten till Lilla

Mellösa och Flen, Strängnäs stift, tillkommer den prins av det

kungliga huset, som innebar Stenhammars säteri i Flens socken,

eller svenska staten såsom ägare av säteriet. Och patronatsrätten

till Trebörna, Linköpings stift, tillkommer för närvarande församlingen

själv såsom ägare av Trebörna säteri. En patronus — innehavaren

av Lövsta säteri och bruk — bar patronatsrätt till 3 församlingar

samt tillsätter 3 kyrkoherdar och 3 komministrar.

Till patronella församlingar synas böra hänföras ej blott församling,

varest en prästman, som utses patronelit, är anställd och

bosatt, utan även annex- och kapellförsamling i pastorat, vars

kyrkoherde utses patronelit, för så vitt icke i sådan församling

finnes komminister eller kapellpredikant, som utses konsistoriellt.

Med tillämpning härav finnas för närvarande i gamla Sverige

104 patronella församlingar, fördelade på 78 pastorat. Däri har

emellertid ej inräknats Söderala församling och pastorat, Uppsala

stift, varest vid Ljusne finnes en kapellpredikantsbefattning av

patronel! natur, medan såväl kyrkoherde som komminister därstädes

utses konsistoriellt.

Av de patronella församlingarna tillhöra 23 Uppsala, 18 Linköpings,

11 Skara, 34 Strängnäs, 6 Yästerås, 5 Yäxjö, 3 Göteborgs

och 4 Karlstads stift. I övriga stift finnas ej patronella församlingar.

Antalet prästerliga befattningar, som tillsättas patronelit, är

115, därav 66 kyrkoherde-, 40 komministers- och 9 kapellpredikantsbefattningar.

Av dessa befattningar komma 17 kyrkoherde-, 8

komministers- och 3 kapellpredikantsbefattningar på Uppsala stift,

16 kyrkoherde- och 10 komministersbefattningar på Linköpings

stift, 4 kyrkoherde- och 1 komministersbefattningar på Skara stift,

21 kyrkoherde-, 14 komministers- och 3 kapellpredikantsbefattningar

på Strängnäs stift, 4 kyrkoherde-, 2 komministers- och 1 kapellpredikantsbefattningar

på Yästerås stift, 3 kyrkoherde- och 3

0 Dessa uppgifter grunda sig beträffande de flesta församlingarna på meddelanden

från år 1907.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

komministersbefattningar på Yiixjö stift, 1 kyrkoherdebefattning

på Göteborgs stift samt 2 komministers- och 2 kapellpredikantsbefattmngar

på Karlstads stift.

Av befattningarna äro 8 kyrkoherde- och 3 komministersbefattningar

alternativt patronella och konsistoriella. En komministersbefattning

(Mjölby, Linköpings stift) tillsättes fyra gånger å

rad av patronus och den femte gången av församlingen1).

Antalet patronatsrättigheter utgör 81, varav 32 medföra befogenhet

att utse såväl kyrkoherde som komminister, 34 allenast

kyrkoherde och 15 allenast komminister eller kapellpredikant.

18 församlingar omfattar patronatsrätten jämväl befogenhet

att utse klockare och organist samt i 2 församlingar klockare och

i 7 kyrkvaktare. Samtliga dessa församlingar tillhöra Uppsala

och Strängnäs stift.

-D® flesta patronatsrätterna äro att anse såsom egentliga patronatsrättigheter.

Allenast 8 kunna betraktas såsom kallelserätter,

jämförliga med patronatsrättigheter. Dessa kallelserätter avse

kyrkoherdebefattningarna i Söderfors och Yoxna, Uppsala stift,

samt kapellpredikantsbefattningarna i Nianfors, Svabensverk och

So dera la (Ljusne), Uppsala stift, Kärn do, Strängnäs stift, Svartnäs,

Västerås stift, och Gustaf Adolf, Karlstads stift* 2).

Upphörande av patronatsrätt.

Frågan om upphörande av patronatsrätten har allt sedan

1820-talet varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Motioner om upphävande av denna rätt förekommo således

vid flera riksdagar på 1820-, 30-, 40- och 50-talen, men vunno ej

ständernas bifall Vid 1853—54 års riksdag beslöts emellertid en

skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om undersökning av de

grunder, pa vilka överenskommelser mellan innehavarna av patronatsrätt

samt Kungl. Maj:t och vederbörande församlingar

skulle kunna uppgöras om patronatsrättens upphörande.

Denna skrivelse föranledde utfärdandet av nådiga cirkuläret

den 23 november 1855, varigenom domkapitlen anbefalldes att

genom prästerskapet underrätta de inom varje stift befintliga patronella

församlingar, att de, som önskade patronatsrättens upphörande,

ägde efter föregången överläggning med patronus om

villkoren hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning samt

tillika avgiva förslag till verkställighet därav.

*) I fråga om komministersbefattningen i Flöda, Strängnäs stift, råder

ovisshet. Befattningen är här ovan ej upptagen såsom patronell.

2) Bland redogörelserna för de särskilda patronatsrättigheterna har även

intagits en redogörelse för kallelserätten till brukspredikantsbefattningen vid

Österby bruk i Films församling;, ehuru denna kallelserätt knappast kan anses

jämförlig med patronatsrätt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

I skrivelse till Kung!. Maj:t den 4 april 1892 erinrade därpå

riksdagen, att 1855 års cirkulär visat sig föga verksamt ock att

endast ett fåtal överenskommelser om avskaffande av patronatsrätt

kommit till stånd, samt anliöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga

i övervägande, om ock i vad mån de i cirkuläret meddelade bestämmelser

i fråga om sättet för patronatsrättens avskaffande

kunde göras mera verksamma för främjande av syftet med cirkuläret,

.

Med anledning därav förordnade Kungl. Maj:t genom nådigt

cirkulär till domkapitlen den 11 november 1892, att vid visitationer,

som därefter ägde rum i patronella församlingar, visitator

skulle särskilt tillspörja församlingen, huruvida densamma önskade

uppkörande av patronatsrätten, samt, för den händelse församlingen

sådant önskade, ej mindre meddela församlingen underrättelse,

om det förfarande, som jämlikt nådiga cirkuläret den 23

november 1855 borde för ändamålet iakttagas, än även söka att,

i vad på honom kunde ankomma, befrämja åstadkommamdet av

erforderlig överenskommelse mellan patronus och församlingen.

Vid visitationer, som sedermera ägt rum, har omkring hälften

av de patronella församlingarna åtsports om sin ställning till

frågan om patronatsrättens upphörande, men har överenskommelse

därom icke i någon församling kommit till stånd.

Av församlingarna hava 30 uttalat sig för patronatsrättens

upphörande och 19 för dess bibehållande. Från ej mindre än

56 församlingar'') föreligger ej något uttalande; och torde detta

bero därpå, att visitation icke hållits efter berörda tid, eller

att visitator underlåtit att tillspörja församlingen i frågan.

Av de församlingar, som uttalat sig för patronatsrättens bibehållande,

tillhöra 6 Uppsala, 8 Linköpings, 4 Strängnäs och

1 Karlstads stift. Tre av dessa församlingar hava ansett patronatsrätten

böra bibehållas endast tills vidare.

Församlingarnas ställning till patronatsfrågan synes åtminstone

i några fall hava berott av de materiella fördelar, som ansetts

medfölja patronatsrätten och vilka befarats kunna gå förlorade

med patronatsrättens upphörande. I 2 församlingar, som

uttalat sig för rättens bibehållande, bygger och underhåller sålunda

patronus församlingskyrkan och i en (Forsmark) såväl kyrka

som prästgård. I 2 andra ” församlingar finnas donationer, som

möjligen kunde rubbas genom patronatsrättens upphörande. En

församling (Öster-Lövsta, Uppsala stift) har yrkat patronatsrättens

upphörande, så vida ej patronus åtoge sig att — liksom förut ägt

rum — bygga och underhålla församlingskyrkan.

Ehuru de patronella församlingarna således icke i detta

sammanhang i någon större omfattning uttalat sig för patronatsrättens

upphörande, lära de talrika tvister,. som under gångna

tider förekommit om särskilda patronatsrättigheters upphävande

) I detta antal är Söderala (Ljusne) församling inräknad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

eller inskränkande, med tillräcklig tydlighet utvisa församlingarnas

verkliga ställning till denna fråga.

De nuvarande kyrkliga förhållandena och särskilt de bestämmelser,

som numera gälla beträffande tillsättning av prästerliga

tjänster, tala även med allt större bestämdhet för patronatsrättens

upphörande. Den åsikt torde jämväl allt mera göra sig gällande,

att ett upphävande av denna rätt icke kan anses innebära någon

kränkning av patronernas rätt ävensom att någon ersättning för

själva kallelserätten icke bör ifrågakomma.

I regel torde ej heller patronerna kunna med fog framställa

anspråk på återgång av donation till kyrka eller präst eller ersättning

för kostnad, varpå patronatsrätt kan grunda sig.

En återgång av gjord donation lärer väl knappast kunna

ifrågasättas. Har emellertid donation ägt rum eller kostnad gjorts

under uttryckligt förbehåll, att patronatsrätt till viss församling

därför skulle erhållas, eller har sådan rätt tillerkänts någon under

villkor, att viss donation eller kostnad gjordes, och detta villkor

sedermera fullgjorts, torde det kunna sättas i fråga, huruvida

anspråk av nuvarande patronus på ersättning för dylik donation

eller kostnad kan eller bör utan vidare avvisas. Det är emellertid

allenast ett fåtal patronatsrättigheter, som tillkommit på angivna

sätt.

I de församlingar, varest patronatsrätten ansetts medföra

särskilda skyldigheter i avseende på byggnad eller underhåll av

kyrka och prästgård eller utgörande av särskilda bidrag till avlöning

av kallad prästman, synas patronerna kunna hysa berättigade

anspråk på, att dessa skyldigheter upphöra med patronatsrättens

upphävande.

Därest bestämmelser om dylika skyldigheter äro intagna i

resolutioner om lönereglering för prästerskapet i respektive församlingar,

lära skyldigheterna emellertid icke under gällande löneregleringsperiod

kunna utan vidare upphöra. Så är förhållandet

beträffande den skyldighet att utgöra särskilda lönebidrag, som

åligger patroner i församlingar, vartill allenast kallelserätt jämförlig

med patronatsrätt förefinnes.

Ett upphävande av patronatsrätten till ifrågavarande församlingar

utan medgivande av nuvarande patroner torde således förutsätta

vidtagande av åtgärder för dessa särskilda skyldigheters

upphörande eller för beredande av ersättning till patronus för

deras fortfarande fullgörande under löneregleringsperioden. I annat

fall synes patronatsrätten till dessa församlingar icke böra upphävas,

förrän den löneregleringsperiod, varunder dylik skyldighet

skall fullgöras, gått till ända.

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVDELNING II.

REDOGÖRELSER

FÖR

SÄRSKILDA PATRONATSRÄTTIGHETER

OCH DÄRMED JÄMFÖRLIGA

KALLELSERÄTTER.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Uppsala stift.

Bo.

(Annexförsamling till Grustavsberg, Varmdö skeppslag.)

Sedan Bo sätesgård å Yärmdö och. ett därstädes uppfört

kapell år 1719 uppbränts av ryssarna, blevo såväl gården som

kapellet åter uppförda av riksrådet greve Nicodemus Tessin, som

vid denna tid ägde Bo säteri.

På grund av dessa förtjänster om Bo till Yärmdö pastorat

då hörande kapellförsamling ansåg sig greve Tessin behörig

att vid en år 1728 inträffad kaplansledighet kalla en prästman,

vilken även av konsistorium i Uppsala försågs med fullmakt å befattningen.

Yid den näst därefter inträffade kaplansledigheten framställde

dåvarande ägaren av Bo säteri revisionssekreteraren Eric von

Stockenström anspråk på att kalla präst till befattningen samt

ingav i sådant syfte en underdånig ansökning till Kungl. Maj:t.

Revisionssekreteraren anförde därvid, att Bo kapellkyrka stode på

sätesgårdens ägor och vore inbyggd i symmetrisk ordning med

gårdens övriga byggnader; att greve Tessin på egen bekostnad

uppbyggt kyrkan; att den Tessinska familjen försett kyrkan med

inredning och dyrbara inventarier och klockstapeln med en klocka

samt att konsistorium, då kaplansbefattningen förra gången var

ledig, icke gjort någon svårighet, när greve Tessin kallat en prästman

till befattningen.

Kungl. Maj:t meddelade den 8 november 1753 utslag i ären

det; och alldenstund det befunnits, att Bo kapellkyrka läge på

Bo säteris grund och blivit uppbyggd av dess forna ägare, samt

med avseende jämväl å de flera därvid förekommande omständigheter,

prövade Kungl. Maj:t skäligt och med kyrkolagen överensstämmande,

att ägaren av Bo säteri då och i kommande tider

skulle vara berättigad att utse och kalla kaplan till Bo kapellförsamling.

Patronatsrätten avser allenast komministersbefattningen i

Bo till Gustavsbergs pastorat numera hörande annexförsamling.

Med densamma äro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter

eller skyldigheter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

UPPSALA STIFT.

Bo säteri upptages i jordeboken såsom Bo med Lännersta

n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. J)

Vid biskopsvisitation år 1903 uttalade sig församlingen enhälligt

för patronatsrättens upphörande.

Bro och Lossa.

(Bro härad.)

Ägarna av Brogård synas redan vid mitten av 1600-talet

hava utövat patronatsrätt till Bro församling.

Uti en den 25 mars 1663 daterad skrivelse anhöllo Bro socknemän

hos dåvarande ägaren av Brogård landshövdingen Clas Rålamb,

att en åker, som blivit tagen av gårdens ägor och lagd till

klockarbordet i församlingen, måtte få därefter liksom dittills förbliva

under klockarbordet och landshövdingen så i detta ärende

som i allt annat bliva församlingens herre och rätta patron.

Kort därpå synes emellertid konsistorium i Uppsala hava

till kyrkoherde i Bro utnämnt en annan person än den, som föreslagits

av riksrådet Clas Rålamb, vars brorson då ägde Brogård.

Riksrådet klagade däröver hos förmyndarregeringen, som i brev

till konsistorium den 23 maj 1668 förklarade, att detta förekomme

regeringen sällsamt, alldenstund regeringen av riksrådets framställning

funnit, att kyrkan läge på Brogårds enskilda ägor och att

klockargården, där kaplanen bodde, och allt kyrkans förnämsta

innanrede vore givna av ägarens till Brogård förfäder. Sedan konsistorium

svarat härå, förklarade regeringen i brev den 2 oktober

1668, att regeringen icke kunde ogilla riksrådets anspråk på patronatsrätt

till Bro, samt anbefallde konsistorium att utan vidare uppskov

till kyrkoherde i församlingen insätta den av riksrådet kallade

prästmannen.

På grund av detta förmyndarregeringens beslut synas ägarna

av Brogård hava utövat patronatsrätt till Bro och Lossa. Församlingarna

upptogos även å 1693 års pastoratsförteckningar bland

pastorat, som Kungl. Maj:t icke ville anse för regala. Med anledning

av den samtidigt därmed utfärdade kungörelsen inkom

fru Elisabet Funck, vilken då innehade Brogård, till kungl. kammarkollegium

med anmälan om sin patronatsrätt. Denna anmälan

remitterades till landshövdingen i länet, som föranstaltade om

undersökning inför vederbörande häradsrätt. Vid denna undersökning,

som ägde rum den 21 september 1694, synas några nya *)

*) Bo och Lännesta säterier hade under 1700- och förra hälften av 1800- talet samma ägare och torde av denna anledning i jordeböckerna upptagits

såsom en kameral fastighet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

29

upplysning!» dock icke liava framkommit. Undersökningsinstrumentet

insändes därpå till kungl. kollegium, varest ärendet torde

Lava fallit i glömska.

Ägarna av Säbyholms gods i Lossa socken synas redan vid

mitten av 1700-talet Lava blivit delaktiga i patronatsrätten. Anledningen

därtill är obekant men torde möjligen vara, att Lossa

kyrka ansetts ligga på Säbyholms mark.

I syfte att förekomma tvister om delaktigheten i patronatsrätten

samt bibehålla god grannsämja träffades den 20 juni 1765

mellan dåvarande ägarna av Brogård och Säbyliolm översten Carl

Funck och friherrinnan Anna Kristina Flemming en skriftlig överenskommelse

av följande innehåll: Vid utnämning av kyrkoherde

och kaplan alterneras mellan godsen på det sätt, att då ägaren

av det ena godset kallat kyrkoherde en gång, kallar ägaren av det

andra nästa gång och så vidare. På samma sätt förhålles vid

kaplans tillsättande. Omsorgen om kyrkorna utövas av patronus i

den församling, där godset ligger. Fattigmedlen i församlingarna

sammanföras till en kassa, som gemensamt förvaltas. På samma

sätt förvaltas Bro kyrkas medel, varemot Lossa kyrkas medel förvaltas

av ägaren till Säbyliolm. Kyrkornas medel må dock aldrig

sammanblandas. Vad ekonomien i övrigt angår eller rör jus patronatus

på ett eller annat sätt, såsom klockares tillsättande, deras

boställen m. m., förbliver allt inom var socken för sig, så att ägaren

av Brogård bestyr vad Bro församling angår och ägaren av

Säbyholm vad Lossa angår, utan att den ene blandar sig i den

andres rättigheter.

Denna förening ingavs till konsistorium i Uppsala med anhållan,

att konsistorium ville hos Kungl. Maj:t föreslå densamma

till nådig fastställelse. Konsistorium fann för sin del icke något

vidare att påminna, än att den rättighet, som kyrkolagens kap.

24 § 31 tilläde en kyrkoherde vid klockares tillsättande, borde

vara kyrkoherden i dessa församlingar förbehållen, på det att sådana

måtte till klockare antagas, som voro boklärda och kunde

sjunga och skriva, så att de däruti kunde undervisa församlingens

ungdom. Och anmälde konsistorium i underdånig skrivelse den 17

juli 1765 den träffade föreningen till nådig stadfästelse under berörda

villkor.

Kungl. Maj:t fann även genom nådigt utslag den 21 augusti

1765 gott låta bero vid ifrågavarande överenskommelse, dock att

i fråga om klockares tillsättande borde iakttagas, att församlingarna

bleve försedda med skickliga klockare, vilka kunde ej allenast

sjunga och skriva utan även däri undervisa församlingens ungdom.

Uti en till Kungl. Maj:t den 26 juni 1813 inkommen underdånig

ansökning anhöllo statskommissarien Em. Widegren och

brukspatronen A. Hebbe, såsom innehavare av egendomar i Bro

och Lossa, att Kungl. Maj:t ville upphäva patronatsrätten till församlingarna

samt tillåta församlingsborna att själva vårda och

befrämja kyrkornas och församlingarnas gemensamma angelägenheter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

UPPSALA STIFT.

Till stöd för ansökningen framhöllo sökandena bland annat,

att orsaken, varför Brogårds och Säbyholms ägare tillerkänts

patronatsrätt, torde hava varit, att de i äldre tider ägt de flesta

hemmanen inom församlingarna, men att dåmera rådde ett annat

förhållande. Under ärendets handläggning framhölls av generalmajoren

I. Bergenstråhle, att Säbyholms gods blivit delat, samt att

bestämmelser borde meddelas, huru den godset tillkommande

patronatsrätten borde utövas.

Den 12 april 1815 meddelade Kungl. Maj:t resolution i målet.

Av handlingarna hade Kungl. Maj:t funnit det vara fullkomligen

ådagalagt, att patronatsrätten av ålder ansetts icke kunna fråntagas

Brogårds ägare. Enligt nådiga brevet den 23 maj 1668 hade

den grund, varpå kyrkan vore byggd, givits av Brogårds jord,

vilket efter kyrkolagen vore ett skäl till jus patronatus. Denna

rätt kunde ej heller, såsom sökandena förmenat, vara förverkad

därigenom, att Brogårds ägare bevisligen icke enligt föreskriften

i nådiga brevet den 16 augusti 1693 inom 6 månader efter kungörelsen

därom företett sina skäl till ett sådant jus, emedan det

nådiga brevet endast angått sådana pastorat, som Kungl. Maj:t

då förklarat för regala, bland vilka Bro veterligen icke varit.'')

Fördenskull prövade Kungl. Maj:t rättvist att med avslående av

den gjorda ansökningen, så vitt densamma rörde frågan om jus

patronatus, förklara, att det vore friherrinnan Cederhjelms, såsom

ägare till Brogård, ostridiga rätt att i sin ordning i Bro och Lossa

församlingar tillsätta kyrkoherde. 2) Yad anginge den av sökandena

gjorda anhållan, att såväl de som övriga ledamöter i församlingarna

måtte få deltaga i vården om kyrkornas och församlingarnas

gemensamma angelägenheter m. m., varifrån de genom

ifrågavarande jus patronatus skulle vara trängda, funne Kungl.

Maj:t det väl efter kyrkolagen vara patroni skyldighet att om

kyrka och församling låta sig vårda samt deras rätt försvara;

men vore med patronatsrätten i norra delen av Sverige icke

förenad någon uteslutande rätt att besluta och förordna om

kyrkans och församlingens angelägenheter eller att efter behag

hushålla med kyrko- och fattigmedel, utan borde sådant ske

efter inbördes samråd mellan patronus och församlingen; och

vore alltid den förre enligt § 2 i nådiga resolutionen på prästeståndets

besvär den 13 september 1790 skyldig att göra reda för

de kyrkomedel, som kunde stå under hans disposition. Beträffande

slutligen den av generalmajoren Bergenstråhle, såsom ägare

av Torresta säteri, vilket förut hört under Säbyliolm och därifrån

i senare tider skilts, väckta frågan om deltagande i utövningen

av den patronatsrätt, som tillkomme Säbyholm, ansåge Kungl.

'') Enligt vad ovan anförts, hade fru Elisabet Funck väl ej till Konungens

befallningshavande men till kungl. kammarkollegium inom behörig tid

ingivit sina anspråk på patronatsrätt för Brogård.

2) Kyrkoherden i pastoratet hade under tiden avlidit samt konsistorium

i Uppsala meddelat, att det eldigt 1765 års förening tillkomme Brogårds ägare

att kalla efterträdare.

s. 31 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

31

Maj:ts denna fråga innefatta ett särskilt ämne, vilket Kungl. Maj:t,

enär övriga vederbörande ej blivit därutinnan börda, icke då kunde

till nådig prövning upptaga.

Patronatsrätten omfattar kyrkoherdebefattningen samt klockaroch

organisttjänsterna i såväl Bro som Lossa. Komministersbefattningen

i sistnämnda församling är numera indragen. I fråga

om utövningen av patronatsrätten gäller allt fortfarande den år

1765 träffade föreningen. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro icke i övrigt förenade med patronatsrätten. Den i

nådiga utslaget den 21 augusti 1765 meddelade bestämmelsen, att

församlingarna skulle förses med skickliga klockare, som kunde

undervisa ungdomen, får väl numera anses hava förlorat all betydelse.

Brogård upptages i jordeboken såsom Brogård n:r 1 om 3 V4

mantal frälse säteri i Bro socken. Säbyholms säteri, med vilket

patronatsrätten, sedan det gamla Säbyholmsgodset blivit delat,

ansetts vara förbunden, upptages i jordeboken såsom Säbyholm

n:r 1 eller Edeby om 1 mantal, Säbyholm n:r 2 eller Edeby om

1 mantal, Säbyholm n:r 3 eller Bärby om 4 */2 mantal och Säbyholm

n:r 4 eller Säby om % mantal, allt frälse säteri i Lossa

socken.

Församlingarna hava icke uttalat sig, huruvida de önska

patronatsrättens upphörande.

Fasterna.

(Sjuhundra härad.)

Den Oxenstiernska släkten å Mörby gamla gods i Esterna

socken synes redan tidigt hava utövat patronatsrätt till Fasta och

Esterna församlingar, vilka först i början av 1800-talet förenades

till en församling benämnd Fasterna.

A 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid Fasta

och Esterna bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala. I anledning härav inkom hovmarskalken J. W.

Liitzow å Bånäs i Fasta socken med framställning, att han, som

år 1674 blivit ägare av större delen av Mörby gods, måtte bibehållas

vid det jus patronatus till församlingarna, som ägarna till

Mörby utövat. Denna framställning överlämnades till kungl. kammarkollegium,

som lät föranstalta om undersökning inför vederbörande

häradsrätt, vilken ägde rum den 8 oktober 16941). Vad

utgång ärendet sedermera fått, är emellertid icke bekant.

l) Undersölqjingsinstrumentet finnes hos kungl. kammarkollegium, första

provinskontoret, konvolut n:r 44.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

UPPSALA STIFT.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna

till pastorat, som i anledning av 40 § i regeringsformen skulle

ställas under konsistorii disposition såsom de varit före år 1680.

Generalmajoren greve Gustaf Oxenstierna anliöll emellertid

hos 1723 års riksdag att för sig och sina efterkommande av »Mörby

hus», vilket ännu vore i släktens ägo, erhålla bekräftelse å den

patronatsrätt till Fasta och Esterna, som hans förfäder med stora

kostnader förvärvat. Denna ansökning remitterades den 6 april

1723 till riksdagens justitiedeputation, men torde något beslut i

ärendet icke hava meddelats av riksdagen.

Kyrkan i Fasta moderförsamling synes emot slutet av 1700- talet hava råkat i förfall. Bergsrådet Jean Lefebure-Liljenberg å

Eånäs erbjöd sig då att utan församlingarnas betungande iståndsätta

kyrkan, därest den finge sammanbyggas med Esterna annexkyrka.

Genom nådigt brev den 7 februari 1797 fann Kungl. Maj:t

gott lämna bifall därtill.

Kyrkobyggnaden utfördes därpå av bergsrådet LefebureLiljenberg

och hans måg majoren A. D. Beuterskiöld till den

storlek, som erfordrades för båda församlingarna, varjämte den

nya kyrkan försågs med erforderliga prydnader och tillhörigheter,

allt för eu sammanlagd kostnad av över 20,000 riksdaler riksgälds.

Majoren Beuterskiöld anhöll därpå, att Kungl. Maj:t täcktes

i enlighet med kap. 19 § 12 av 1686 års kyrkolag förunna

sökanden och hans efterkommande att vid yppade ledigheter få

under patronrättighet kalla såväl kyrkoherde som kaplan i församlingarna

samt att således vid dåvarande kyrkoherdeledighet

utse en skicklig prästman till kyrkoherde.

Genom nådig resolution den 20 juli 1809 fann Kungl. Maj:t

i anseende till förekommande talande skäl och omständigheter gott

bifalla, att majoren Beuterskiöld och hans efterkommande, så länge

de innehade och besutte Bånäs säteri, finge på sätt och med

villkor, som 7 § i adliga privilegierna av den 16 oktober 1723 utsatte,

vid infallande ledigheter utse och kalla både kyrkoherde

och kaplan till »Fasta-Esterna» församling, dock att vad dåvarande

kyrkoherdeledighet därstädes anginge, denna patronrättighet icke

finge av sökanden, som med sin ansökning icke inkommit förr, än

tiden varit förliden till förslagets uppsättande, vid detta tillfälle

annorlunda utövas än till val av någondera utav de tre prästmän,

som av konsistorium blivit på förslaget uppförda.

Sedan komministersbefattningen i pastoratet blivit indragen

1 sammanhang med fastställande den 13 oktober 1870 av den för

pastoratet nu gällande löneregleringen, omfattar patronatsrätten

allenast kyrkoherdebefattningen. Med densamma äro icke i övrigt

förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Bånäs säteri upptages i jordeboken såsom Bånäs n:r 1 om

2 mantal frälse säteri. Säteriet äges numera av Gimo Bruks aktiebolag,

vilket bildades på 1890-talet av majoren A. D. Beuterskiölds

son kabinettskammarherren C. L. Beuterskiöld. _ Alla aktierna i

s. 33 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

33

detta bolag uppgivas tillhöra medlemmar av den Reuterskiöldska

familjen. Sedan Rånäs säteri övergått i bolagets ägo, har kyrkoherde

två gånger kallats till pastoratet. Patronatsrätten har därvid

utövats av aktieägarna i bolaget gemensamt.

Yid visitation år 1895 tillfrågades församlingen, om den önskade

patronatsrättens upphörande, men gjordes därvid intet uttalande.

Film.

(Olands härad).

Å Louis de Geers vägnar anhöll år 1725 inspektören vid

Österby bruk i Films socken Isaco Boor hos konsistorium i Uppsala

att vid bruket måtte få anställas en prästman, vilken hela

året igenom kunde predika för bruksfolket, som för sitt trägna

arbete hade svårt att komma till den 3/4 mil från bruket belägna

sockenkyrkan. Det försäkrades tillika, att såväl dåvarande som kommande

kyrkoherdars inkomster från bruket icke därigenom skulle

förminskas samt att bruksfolket skulle fortfarande lyda under

sockenkyrkan.

Genom resolution den 18 augusti 1725 lämnade konsistorium

härtill sitt bifall samt utnämnde »efter vederbörandes åstundan»

en prästman till innehavare av den vid bruket sålunda inrättade

beställningen. Brukspredikantens verksamhet blev sedermera närmare

bestämd genom konsistorii resolutioner den 3 februari 1790

och den 27 maj 1802 samt Kungl. Maj:ts resolution den 10 januari

1804.

Kallelserätten avser allenast brukspredikanten, vars avlöningsförmåner

helt och hållet bestridas av Österby bruksägare. Dessa

bekosta även byggnad och underhåll av såväl brukskyrkan som

den till brukspredikanten upplåtna bostaden. Bruket äges numera

av aktiebolaget Österby bruk.

Med hänsyn till att Österby bruksägare endast förbundit

sig att tills vidare avlöna en predikant vid bruket, ansåg den

nämnd, som hade att avgiva förslag till ordnande enligt nådiga

förordningen den 11 juli 1862 av prästerskapets inom Uppsala län

inkomster, att brukspredikantens avlöning icke kunde bliva föremål

för en sådan reglering, som omfattade en tid av femtio år. Brukspredikantens

avlöning berördes ej heller vid regleringen, men det

bestämdes att för Österby bruk''skulle, så länge bruksägarna avlönade

egen brukspredikant, betalas endast eu femtedels procent

av den inkomst, till vilken bruket blivit under näst föregående år

uppskattat och varför bevillning till staten erlades, medan för

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

UPPSALA STIFT.

annat bergsbruk i församlingen skulle utgöras en halv procent av

dylik inkomst.

Därigenom hava de allmänna prästlönemedlen i församlingen

kommit att utgå med mindre belopp, än som vederbort, och har således

församlingens kyrkoherde, som är dess ende ordinarie prästman,

fått vidkännas åtminstone någon minskning i de inkomster,

som under i övrigt lika förhållanden eljest skolat tillkomma honom.

På grund av anförda omständigheter synes denna kallelserätt

kunna i viss mån likställas med kallelserätt till befattning, som

delvis avlönas med vanliga prästlönemedel.

Forsmark.

(Frösåkers härad.)

Forsmarks församling1) tillhörde fordom Yalö pastorat och

uppgives hava år 1613 utbrutits till eget gäll. Så gott som hela

församlingen tillhörde Forsmarks bruk, vilket i början på 1600- talet kommit i kronans ägo, men år 1646 av drottning Kristina

försålts till Gerhard de Besche och Peter Bochette, vilka förut av

kronan arrenderat bruket.

Ägarna av Forsmarks bruk uppgivas hava allt sedan denna

tid kallat präster till församlingen, utan att någon bekräftelse på

patronatsrätten erhållits.

Vid en på 1840-talet uppkommen kyrkoherdeledighet anhöll

dåvarande ägaren av bruket f. d. statsrådet greve Gustaf af

Ugglas att, enär någon resolution eller något patronbrev å den av

Forsmarks bruksägare under omkring 200 år utövade patronatsrätten

till Forsmarks församling icke kunnat återfinnas, Kungl.

Maj:t ville för bruksägaren låta utfärda nådig resolution om berörda

patronrätts åtnjutande då och framgent. Till stöd härför anfördes,

att all jord i församlingen med undantag av n/16 mantal tillhörde

bruksägaren; att sockenkyrkan och pastorsbostället byggdes och

underhölles av bruksägaren, vilken även till kyrkoherden givit

den jord, han innehade, samt att redan detta förhållande enligt

kyrkolagen berättigade till jus patronatus.

Över ansökningen hördes vederbörande, därvid kungl. kammarkollegium

i underdånigt utlåtande den 17 oktober 1848 anförde

följande. Regeringsformens 30 § föranledde val därtill, att regala

eller konsistoriel^ pastorat dåmera icke kunde förvandlas till

patronella. Varken i riksarkivet eller hos kungl. kollegium hade

1) Församlingen upptages icke å 1693 års pastoratsförteekningar och omförmäles

ej heller av 1722 års pastoratskommission.

s. 35 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

35

upplysning kunnat vinnas, om eller när Forsmarks pastorat genom

formligt beslut övergått från regalt, som det varit under den tid,

Forsmarks bruk tillhörde kronan, till patronelit. Forsmarks bruksägare

både emellertid fullgjort allt vad fordom enligt kap. 19

§ 12 kyrkolagen erfordrats för vinnande av jus patronatus samt i

mer än 200 år och således även långt före den i 7 § av ridderskapets

och adelns privilegier den 16 oktober 1723 utsatta preskriptionstiden

— 1680 — utövat en dylik rätt till verklig fördel för församlingen

och kyrkoherden, enär bruksägarna allena byggt och

underhållit kyrka och prästgård med alla därå befintliga hus.

Kungl. kollegium funne det fördenskull icke betänkligt att lika

med övriga vederbörande tillstyrka, det sökanden och blivande

ägare av Forsmarks bruk måtte i denna rättighet på sådana villkorl)

av Kungl. Maj:t i nåder bekräftas.

Genom nådigt brev till kammarkollegium den 9 november

1852 fann emellertid Kungl. Maj:t, då patronrätten till nämnda

pastorat dittills icke blivit bestridd, anledning ej vara för handen

att i frågan meddela särskilt nådigt förklarande.

Patronatsrätten omfattar allenast kyrkoherdebefattningen.

Med densamma har, såsom ovan framhållits, ansetts vara förbunden

skyldighet att bygga och underhålla såväl kyrka som prästgård.

I övrigt äro därmed icke förenade några särskilda rättigheter eller

skyldigheter.

Enligt den för pastoratet nu gällande den 7 oktober 1870

fastställda löneregleringen innehar kyrkoherden fri bostad med

nödiga uthus, en mindre trädgård, ett rotland, ett potatisland, en

humlegård samt ängarna Myrängen, Skatängen, Skallbomyren, Lilla

Rångsömyren och Björnmyren. Nämnda lägenheter, som av bruksägarna

upplåtits till boställe åt kyrkoherden, äro icke i jordeboken

särskilt upptagna.

Bruket med underlydande äges numera av aktiebolaget Forsmarks

bruk.

Vid biskopsvisitation år 1904 uttalade sig församlingen för

fortvaron av nuvarande förhållanden i avseende å patronatsrätten.

Harg.

(Frösåkers härad.)

Harg upptogs av 1722 års pastoratskommission bland pastorat,

som stått under biskopens och konsistorii försorg. Därvid

antecknades dock, att herrskapet på Harg pretenderade jus patronatus.

Dessa anspråk synas emellertid icke då hava fullföljts.

■-•-

*) Med de åsyftade villkoren synes hava menats skyldighet att bygga

och underhålla kyrka och prästgård.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

UPPSALA STIFT.

Uti en till Kungl. Maj:t den 20 september 1758 inkommen

ansökan anförde landshövdingen friherre Erik Oxenstierna, att

han, som i Hargs socken ägde ett säteri med därunder lydande

frälsehemman samt ett på säteriet anlagt stångjärnsbruk, för några

år tillbaka funnit, att sockenkyrkan vore så bofällig, att gudstjänst

ej kunde därstädes utan livsfara förrättas. Efter överläggning med

församlingens kyrkoherde och övriga ledamöter både utrönts,

att kyrkans nödiga reparation skulle draga större kostnad än församlingen

mäktade utgöra. Sökanden hade därför föranstaltat om

en sådan reparation samt därför åtagit sig den drygaste utgiften.

Därigenom hade kyrkan redan blivit väsentligen utvidgad och till

tak, väggar och fönster iståndsatt samt efter hand även försedd

med innanrede och prydnader. Sökanden hade därmed

icke haft något annat syfte än Guds äras befrämjande och församlingens

bästa. Men sedan församlingen erfarit, att han jämväl

ärnade skänka ett hemman till kaplansboställe, hade församlingen

för sin del uppdragit åt honom och efterkommande ägare till

Hargs bruk rätt att kalla lärare i församlingen eller s. k. jus patronat^.

Detta församlingens välmenta anbud hade sökanden

ansett sig befogad att mottaga. De omständigheter, som därvid

förekomme, vore sålunda, att kyrkan läge på säteriets grund; att

sökanden med dryg kostnad uppbyggt och prytt kyrkan; att han

evärdeligen skänkt ett hälft frälsehemman, i syfte att en kaplan

måtte anställas i församlingen; att sökanden redan förut hade de

flesta röster vid prästval samt att församlingens ledamöter överlåtit

sin valrättighet på honom. Sökanden anhölle fördenskull, att

Kungl. Maj:t ville tillerkänna honom och hans efterkommande

ägare av Hargs bruk jus patronatus eller rätt att kalla kyrkoherde

och kaplan i alla tider vid denna församling på sätt, som kyrkolagen

och adliga privilegierna stadgade och förmådde.

Vid ansökningen hade landshövdingen Oxenstierna i styrkt

avskrift fogat ett av honom den 12 september 1758 upprättat donationsbrev,

varigenom han till beständigt boställe för en kaplan

i församligen skänkte ett hälft frälsehemman i Marka by, dock

under de uttryckliga villkor, att Kungl. Maj:t täcktes bevilja honom

och hans efterträdare till Hargs bruk, man efter man, jus patronatus

i Hargs församling med rättighet att utse och kalla såväl

kyrkoherde som kaplan; att församlingen då och framdeles till

kaplanen beviljade och erlade »klockaremålan»* 1) samt att församlingens

kyrkoherde efter råd och ämne årligen bidroge till kaplanens

underhåll.

Över ansökningen hördes vederbörande. Konsistorium i Uppsala

lät föranstalta om undersökning i ärendet inför allmän sockenstämma,

som hölls den 12 november 1758. Därvid avgav landshövdingen

Oxenstierna en skriftlig förklaring, att patronus enligt

konsistorii uttalade önskan skulle vid kallande av prästmän hålla

♦

l) Med »klockaremålan» förstås lön, som författningsenligt bör utgå till

en klockare.

s. 37 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

37

sig inom stiftet. Vid undersökningen upplystes bland annat, att

för berörda reparation av kyrkan använts 2,264 daler 23 öre av

kollektmedel och 1,894 daler 7 öre av kyrkans medel, varjämte

landshövdingen av egna medel tillsläppt 11,938 daler 21 öre. I

övrigt bekräftades uppgifterna i landshövdingens ansökning, varjämte

såväl kyrkoherden som församlingen förklarade sig villiga

att fullgöra de på dem ankommande villkor för donationen av kaplansbostället.

Genom nådig resolution den 5 april 1759 prövade Kungl.

Maj:t i anseende till de i ärendet förekommande skäl och omständigheter

gott tillägga och förunna landshövdingen friherre Erik

Oxenstierna samt »hans efterträdare uti Hargs bruks egendom»

fullständigt jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att

där tillsätta både kyrkoherde och kaplan med de villkor och förbehåll,

som han skriftligen »begivit sig till»; och förklarade Kungl.

Maj:t därjämte sitt nådiga välbehag över det nit och den ömhet för

Guds ära och församlingens bästa, landshövdingen vid detta tillfälle

ådagalagt, och varigenom han sig själv till evärdlig åminnelse

och andra till efterdöme gjort sig till den sökta förmånen och

Kungl. Maj:ts nåd väl förtjänt.

Patronatsrätten omfattar såväl kyrkoherde- som komministersbefattningen

i pastoratet; och har kallelserätten, oaktat landshövdingen

Oxenstiernas ovan omförmälda förklaring, ej ansetts

vara inskränkt till prästmän från Uppsala stift.

Hargs bruk med underlydande är numera fideikommiss inom

den friherrliga ätten Oxenstierna av Eka och Lindö.1)

Het av landshövdingen Oxenstierna donerade bostället upptages

i jordeboken såsom Marka n:r 6 om y2 mantal frälse med

anteckning om donationen och de därmed förbundna villkoren.

Jämlikt den för Hargs pastorat nu gällande den 19 november

1869 fastställda lönereglering innehar komministern i pastoratet

fortfarande detta boställe. Då komministerns avlöningsförmåner i

övrigt numera äro bestämda efter andra grunder än dem, som

gällde vid tiden för donationen, torde de av landshövdingen Oxenstierna

bestämda villkor i fråga om denne prästmans avlöning

hava förlorat sin betydelse.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande. *)

*) Fideikommisset innehaves nu av hovmarskalken Joachim Tawast

Beck-Friis änka Ebba Gustava Eva Carolina Oxenstierna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

UPPSALA STIFT.

Hållnäs och Tegelsmora.1)

(Olands härad.)

Hållnäs ocli Tegelsmora pastorat synas av ålder hava ansetts

för konsistoriella. Vid den undersökning, som på 1690-talet

företogs beträffande naturen av pastoraten i riket, väcktes icke

något förslag om förändring härutinnan. Och 1722 års pastoratskommission

hänförde även Hållnäs och Tegelsmora till pastorat,

som förut stått under biskopens och konsistorii försorg.

Med anledning av de på grund av kommissionens betänkande

utfärdade kungörelser inkom brukspatronen Carl de Geer å Lövsta

bruk till konsistorium i Uppsala med anhållan om jus patronatus

till Hållnäs och Tegelsmora. De Geer uppgav till stöd för sin

framställning, att han vore ägare av största delen av dessa socknar

samt att han på kyrkorna därstädes nedlagt ansenliga kostnader.

Sedan undersökningar i ärendet verkställts av vederbörande

kyrkoherdar, förklarade konsistorium i skrivelse till Kung! Maj:t,

att de Geer väl visat berömlig försorg om kyrkornas vidmakthållande,

men då han icke ägde någon sätesgård i församlingarna,

kunde han icke framvisa de skäl till jus patronatus, som kyrkolagen

fordrade; och kunde konsistorium förty icke anse honom berättigad

till ett dylikt jus i församlingarna.

Konsistorii skrivelse överlämnades av Kungl. Maj:t till 1723

års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 oktober

samma år* 2) anförde huvudsakligen följande. Kyrkolagen medgåve

väl icke, att en adelsman, som ej ägde sätesgård i en socken,

finge för de landbors skull, som han där hade, tillmäta sig något

jus patronatus, men detta syntes icke avse sådana fall, där någon

vore ägare av hela socknar. Lövsta bruk och sätesgård läge nära

till Hållnäs och Tegelsmora socknar, och kunde de lägenheter,

varav dessa socknar till största delen bestode, icke anses annorlunda

än som tillhörigheter under nämnda bruk och sätesgård.

Av kyrkoherdarnas berättelser framginge nogsamt, vilken berömlig

omsorg och kostnad de Geer använt för kyrkornas förseende med

nya läktare, fönster och annat innanrede samt kyrkobetjänternas

underhåll, ävensom huru nödigt kyrkoherdarna funne det vara,

att de Geer undfinge patronatsrätt till församlingarna. Uti ett till

rikets ständer ingivet memorial hade de Geer även förklarat, att

hans mening icke vore att erhålla den sökta rättigheten allenast

*) Då Hållnäs och Tegelsmora särskilda pastorat blivit förklarade för

patronella genom ett och samma nådiga brev och hava samma patronus samt förhållandena

i övrigt beträffande dem äro alldeles likartade, har det ansetts

lämpligt att sammanföra pastoraten under en redogörelse.

2) Riksdagens skrivelse finnes tryckt i Svenska Eiksdagsakter, serien 2,

del I, utgivna av riksarkivet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

39

på grund av de å kyrkorna redan gjorda omkostnaderna, utan

vore det hans fasta uppsåt att såväl då som i framtiden draga all

nödig och möjlig omsorg om kyrkornas vidmakthållande såväl till

socknarnas lisa och lindring som vederbörande till behag, vilket

även hans efterkommande för samma rätts bibehållande ej skulle

underlåta. Dessa erbjudna villkor ansåge rikets ständer så mycket

nödvändigare, som pastoraten vore av svaga villkor och dessutom

av fiendens strövande år 1719 försatta i så slätt tillstånd, att de

av egna medel icke själva mäktade vederbörligen underhålla sina

kyrkor. I anseende till dessa och flera omständigheter funne

rikets ständer sig föranlåtna att i underdånighet tillstyrka Kungl.

Maj:t att mot berörda villkor bevilja brukspatronen de Geer jus

patronatus till ifrågavarande församlingar.

Genom öppet brev den 14 januari 1724 förklarade även

Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t funne de Geers berömvärda

uppsåt vara förtjänt av nådig ihågkommelse och så mycket mera

böra understödjas, som det vore ett kristligt verk, vilket lände

Guds namn till ära och dess församling till nytta; och ville Kungl.

Maj:t i betraktande av allt sådant nådeligen hava förlänt brukspatronen

Carl de Geer mot förenämnda av honom gjorda tillbuds

presterande jus patronatus till Hållnäs och Tegelsmora församlingar

med alla de förmåner, som ett sådant jus med rätta tillkomme.

Patronatsrätten omfattar både kyrkoherde- och komministersbefattningarna

i såväl Hållnäs som Tegelsmora, och med densamma

är förbunden skyldighet att underhålla kyrkorna i pastoraten.

I övrigt äro några särskilda rättigheter eller skyldigheter

icke förenade med patronatsrätten.

Lövsta bruk med underlydande inom Lövsta, Hållnäs och

Tegelsmora med flera socknar utgör nu fideikommiss inom friherrliga

ätten de Geer till Leufsta. Patronatsrätten till Hållnäs

och Tegelsmora har ansetts medfölja detta fideikommiss.

Vid visitationer åren 1892 och 1893 förklarade församlingarna

enhälligt, att de önskade partronatsrättens bibehållande.

Ingarö.

(Annexförsamling till Gustavsberg, Värmdö skeppslag.)

År 1776 inrättade kaptenen friherre Anders Ceder ström en

skola för sina å Ingarö i Värmdö socken belägna egendomar

Beatelund, Brunn och Bergvik.

På framställning av friherre Cederström fastställde konsistorium

i Uppsala den 13 mars 1792 plan och instruktion för denna

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

UPPSALA STIFT.

skola. Enligt dessa skulle skolmästaren i avlöning erhålla jordeboksräntan

av 1 mantal Södra Evlinge och 1 mantal Långvik samt

det honom redan anslagna bostället Pilhamn jämte rättighet att

pa Bergviks skog nyttja mulbete för sina kreatur och vedfång av

vindfällen, stubbar och kvistar. Boställets hus skulle av skolmästaren

vidmakthållas men erforderlig nybyggnad bestridas av

Beatelunds ägare. Skolmästaren, som borde vara präst, skulle

kallas av Beatelunds ägare och erhålla fullmakt av konsistorium.

Förutom undervisningen skulle det åligga skolmästaren att varannan

söndag förrätta gudstjänst i ett av friherre Cederström vid

Pilhamn uppfört bönhus.

I sin ansökning om fastställelse av berörda plan och instruktion

. hade friherre Cederström förbehållit sig att, om någon

ändring eller inskränkning i nämnda bestämmelser skulle utan

Beatelunds ägares förvållande inträda, hela skolinrättningen

skulle alldeles upphöra, skolmästarbefattningen indragas och

räntan av hemmanen återfalla till ägaren av Beatelunds säteri.

Konsistorium förklarade sig icke kunna hindra eller bestrida

detta förbehåll.

I början av 1820-talet anhöllo samtliga jordägare å Ingarö

och ägaren av det på Yärmdö belägna säteriet Lemshaga, att

Ingarö jämte Lemshaga måtte få utgöra en under Yärmdö pastorat

hörande särskild kapellförsamling med egen komminister, som tilllika

skulle förestå berörda skollärarbefattning och i lön åtnjuta de

skolläraren anslagna hemmansräntor och boställe jämte vanlig

komministerslön från hela kapellförsamlingen.

Genom nådig resolution den 29 mars 1825 biföll Kung! Maj:t

berörda ansökan och stadgade därvid bland annat, att den blivande

kapellpredikanten vid Pilhamn å Ingarö skulle efter dåvarande

komministerns på Yärmdö avgång äga uppbära — utom förra

skolmästarlönen — vanlig kaplanslön från hela kapellförsamlingen

samt att det skulle, åligga kapellpredikanten dels att såsom tillika

skollärare ombesörja barnundervisningen å Ingarö dels att varje

helgdag bestrida gudstjänsten i kapellkyrkan och i övrigt ansvara

för alla prästerliga förrättningar. Kapellpredikants- och skollärarsysslan

skulle tillsättas varannan gång av Beatelunds ägare

och varannan gång gemensamt av samtliga jordägare inom kapelllaget

medelst val.

Mellan stallmästaren friherre A. Cederström, såsom innehavare

av förenämnda till Beatelunds fideikommiss då hörande egendomar,

samt den nybildade församlingen träffades emellertid överenskommelse,

att tillsättandet av komministers-skollärarbefattningen

första gången skulle ske gemensamt av friherre Cederström

och församlingen och vid nästa ledighet av Beatelunds innehavare

allena. Framställning gjordes därpå hos konsistorium i Uppsala

om vidtagande av åtgärder i syfte att valet måtte så skyndsamt

som möjligt kunna förrättas samt fullmakt utfärdas för den, som

därvid erhållit församlingens kallelse.

s. 41 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

41

Genom utslag den 1 september 1825 prövade emellertid

konsistorium skäligt förklara, att den nya befattningen skulle genom

vanligt anslag förklaras till ansökning ledig, varefter behörigt förslag

komme att upprättas och ordentligt prästval till tjänstens besättande

anbefallas.

Däröver anfördes besvär hos Kungl. Maj:t, som den 6 juli

1826 meddelade utslag i målet. Kungl. Maj:t fann, att av nådiga

resolutionen den 29 mars 1825 icke kunde dragas den följd, att

konsistorium ägde såsom vid andra prästledigheter i stiftet i vederbörlig

ordning upprätta förslag. Kungl. Maj :t prövade fördenskull

rättvist upphäva konsistorii därutinnan vidtagna åtgärd samt förordna,

att konsistorii rättighet och åliggande i avseende på befattningens

tillsättande skulle bestå i att utfärda vanligt anslag för

sökande inom stiftet; att pröva de sökandes kompetens och därefter

för Ingarö församling eller den, som ägde den alternativa utnämningsrätten,

uppgiva, vilka av sökandena befunnits kompetenta

och de meriter, de ägde; att utfärda kallelse till provs avläggande

av den eller de sökande, som församlingen eller Beatelunds säteriägare,

var i sin tur, förklarade sig åstunda, samt att, efter det predikoprov

avlagts och val försiggått eller, då Beatelunds tillsättningsrätt

vore i fråga, utnämning av en utav sökandena ägt rum och

hos konsistorium anmälts, utfärda fullmakt för denne.

Efter någon tid fann emellertid stallmästaren C-ederström, att

bestämmelserna i nådiga resolutionen den 29 mars 1825 innebure

en inskränkning i de av testator vid skoldonationen fästa villkor,

och ansåg sig därför befogad att undanhålla dåvarande innehavaren

av komministers-skollärarbefattningen G. Cronstedt frälseräntan

av Södra Evlinge. Därom uppstod tvist mellan Cronstedt och stallmästaren

Cederströms arvingar. Tvisten avgjordes slutligen genom

Kungl. Maj:ts dom den 24 april 1838. På anförda skäl förpliktades

arvingarna att till komministern Cronstedt utgiva den ränta av

Södra Evlinge, som han på grund av skolstiftelsen vore berättigad

att erhålla, men förklarade Kungl. Maj:t, att Cronstedts tillika

gjorda påstående, att enahanda ränta måtte av Beatelunds innehavare

allt framgent till skolläraren utbetalas, icke föranledde till

vidare utlåtande, enär Cronstedt icke visat sig haft vederbörandes

uppdrag att i denna sak föra talan.

. Vid en år 1849 inträffad ledighet vid befattningen tillkännagav

dåvarande fideikommissarien, vice häradshövdingen friherre A.

Cederström, hos konsistorium, att han med anledning av de ändringar

och den inskränkning, som skolstiftelsen i Pilhamn utan

medgivande av Beatelunds innehavare lidit genom nådiga resolutionen

den 29 mars 1825, ansåge sig på grund av farfaderns den

25 juni 1791 gjorda förbehåll vid stiftelsen böra begagna sin rätt

att indraga den lön och de förmåner, som från Beatelund dittills

utgått till skolläraren i Pilhamn. Enär komministerslönen i och

för sig vore otillräcklig, förklarade sig likväl friherre Cederström

vilja antingen till hälften mot den övriga församlingen bidraga till

skollärarens avlöning eller ock, därest församlingen vore obenägen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

UPPSALA STIFT.

att deltaga i utgörande av lönen till skolmästaren, därefter såsom

dittills ensam utbetala densamma, om lian återfinge alla de rättigheter,

som tillkomme honom enligt den ursprungliga stiftelsen.

Sedan församlingen blivit hörd i ärendet samt friherre Cederström

inkommit med en ytterligare skrift, hänsköt konsistorium

tvistefrågan till Kungl. Maj:t och hemställde, att Kungl. Maj:t ville

i nåder tillåta att, utan hinder av den i 4 mom. av nådiga resolutionen

den 29 mars 1825 stadgade inskränkning, Beatelunds innehavare

finge, med den rätt i avseende på skolmästartjänstens tillsättande,

som skolinrättningens stiftare sig förbehållit och fått sig

medgiven, framgent vid varje ledighet genom till konsistorium ingiven

kallelse med vanlig patronrätt återbesätta den förenade komministers-skollärarbefattningen

vid Pilhamn å Ingarö, under

villkor likväl att fideikommissarierna, utan avseende på den förändring,

skolinrättningen vid Pilhamn i övrigt undergått genom

förening med den där inrättade komministraturen, uppfyllde de

skyldigheter beträffande skollärarens avlöning, vartill de genom

donationsbrevet blivit av stiftaren förbundna. Och ansåge sig konsistorium

så mycket hellre kunna föreslå nådigt bifall till denna

hemställan, som därigenom vunnes icke allenast ett av såväl friherre

Cederström som övriga Pilhamns församlingsbor önskat biläggande

av tvistefrågan utan även säkerhet för den högst behövliga

komministers-skollärartjänstens fortfarande bestånd utan

församlingens betungande utöver vad skäligt vore och dittills

ägt rum.

Genom nådigt brev den 18 juli 1849 fann Kungl. Maj:t gott

bifalla, att på sätt och med villkor, konsistorium hemställt, ägarna

av Beatelunds säteri med underlydande hemman finge återställas

i deras rätt att i behörig ordning kalla skollärare vid Pilhamn,

dock med fortfarande skyldighet för denne att mot åtnjutande av

därför särskilt bestämda löneförmåner tillika bestrida komministersbeställningen

i Pilhamns kapellförsamling.

Församlingen benämnes numera Ingarö och utgör en annexförsamling

till Gustavsbergs pastorat. Parronatsrätten medför befogenhet

att kalla innehavare av den förenade komministers- skollärarbefattningen

i Ingarö församling. Så snart dessa befattningar

skiljas åt, torde någon rätt att kalla komminister icke vidare

förefinnas.

Frälseräntorna av hemmanen Södra Evlinge och Långvik ingå

numera till församlingens skolkassa, och åtnjuter skolläraren i

stället av församlingen vanlig folkskollärarlön. Nämnda räntor,

som utgå efter markegång, uppgingo senast till sammanlagt kr.

439,49. Hemmanet Södra Evlinge tillhör Beatelunds fideikommiss,

medan Långvik äges av flere särskilda hemmansägare.

Enligt den genom nådig resolution den 10 maj 1872 fastställda

löneregleringen för prästerskapet i Yärmdö odelade pastorat innehar

komministern i Ingarö församling bostället Pilhamn. Hetta

utgjorde vid upplåtelsen ett oskattlagt torp under det till Beate
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

43

lund hörande säteriet Brunn. Såväl bostället som församlingskyrkan

byggas och underhållas numera av församlingen i sin

helhet.

Beatelunds säteri upptages i jordeboken såsom Beatelund

n:r 1 om l1/2 mantal frälsesäteri.

Vid biskopsvisitation år 1903 uttalade sig församlingen enhälligt

för patronatsrättens bibehållande.

Järlåsa.

(Hagunda härad.)

Järlåsa upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,

som Kungi. Maj:t icke ville anse för regala.

Med anledning av den samma år utfärdade kungörelsen rörande

patronatsrätten anmälde ryttmästaren Hemming Kruus hos landshövdingen

i länet, att ägarna av Bredsjö sätesgård i Järlåsa socken

dittills gjort anspråk på patronatsrätt till Järlåsa församling. Till

stöd för dessa anspråk anförde ryttmästaren Kruus, att kyrkan vore

belägen på Bredsjö ägor; att framlidne presidenten Gustaf Rosenhane

under den tid, han ägde Bredsjö, låtit av egna medel uppföra

murar till en ny kyrka i stället för den gamla förfallna träkyrkan;

att arbetet med kyrkobyggnaden efter presidentens frånfälle

avstannat; att drottning Kristina till kyrkobygget givit 100

daler silvermynt, varjämte omkring 500 daler kopparmynt influtit

i kollektmedel, samt att ryttmästaren Kruus, sedan han förvärvat

Bredsjö, låtit på sin bekostnad fullborda kyrkan och försett den

med prydnader och inredning, så att kyrkan år 1688 kunnat

invigas.

Berörda framställning överlämnades till kung!, kammarkollegium,

som lät genom Konungens befallningshavande i länet föranstalta

om undersökning inför Hagunda häradsrätt. Denna undersökning

ägde rum vid ordinarie häradstinget den 17—20 oktober

1694. Av vad därvid förekom prövade häradsrätten det vara

bevisat, att Järlåsa kyrka vore uppbyggd på Bredsjö jord och grund;

att presidenten Rosenhane och ryttmästaren Kruus, såsom possessorer

av Bredsjö, på egen bekostnad — förutom 300 daler silvermynt,

som dels förärats av drottning Kristina dels insamlats genom

kollekter — uppbyggt kyrkan och försett henne med nödig skrud

samt att ryttmästaren låtit på egen bekostnad inviga kyrkan genom

ärkebiskopen doktor Olof Svebilius.

Vad utgång ärendet fått i kung! kammarkollegium är icke

bekant. Ägarna av Bredsjö synas emellertid alltjämt med konsistorii

begivande hava kallat präster till församlingen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

UPPSALA STIFT.

Vid en år 1801 inträffad ledighet vid komministersbeställningen

i Järlåsa vägrade konsistorium att utnämna den1*prästman,

som kallats av assessoren Lars Lidman, såsom syssloman i den

efter avlidne ägaren av Bredsjö säteri majoren O. P. B. Budbeck

uppkomna konkurs, samt förklarade genom resolution den 16 september

1801, att som Lidman icke med något bevis styrkt, att

Kungl. Maj:t upplåtit innehavaren av säteriet en sådan patronrättighet,

så borde med den lediga befattningen i laga ordning förfaras,

så framt ej inom föreskriven fatalietid styrktes, att det förmenta

jus patronatus ålföljde sätesgården.

Över konsistorii beslut anförde assessoren Lidman besvär

hos Kungl. Maj:t, som utlät sig genom resolution den 7 maj

1802. Bredsjö säteris ägare hade från längre tid tillbaka och allt

dittills oklandrat utövat jus patronatus i Järlåsa församling. Genom

häradsrättens år 1694 hållna undersökning rörande dåvarande ägarens

patronatsrätt styrktes jämväl, att Järlåsa kyrka blivit till det

betydligaste uppbyggd av sten på Bredsjö ägor och på Bredsjö

ägares bekostnad, vilka omständigheter enligt kyrkolagen berättigade

till jus patronatus. Bredsjö ägare, som enligt berörda undersökning

syntes hava före år 1680 utövat denna rättighet, borde

således enligt 7 § i ridderskapets och adelns privilegier därvid

bibehållas, utan hinder därav, att efter så lång tids förlopp något

patronbrev icke kunnat företes. Kungl. Maj:t prövade fördenskull

skäligt att med upphävande av konsistorii överklagade resolution

i nåder tillerkänna Bredsjö säteris ägare jus patronatus till

Järlåsa församling, att därefter såsom dittills utövas.

Sedan komministerstjänsten i Järlåsa genom nådigt brev den

23 december 1852 indragits, omfattar patronatsrätten allenast kyrkoherdebefattningen.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro icke i övrigt därmed förenade.

Bredsjö säteri upptages i jordeboken såsom Bredsjö n:r 1

om Va mantal frälse säteri.1)

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Lovö.

(Färentuna härad.)

Lovö utgjorde redan under medeltiden en egen församling

och synes till eu början även haft egna kyrkoherdar.

*) Enligt anteckning i 1825 års jordebok är med Bredsjö säteri förenat

frälsesäteriet Askarbäck n:r 1 om Va mantal.

s. 45 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

45

År 1634 erliöll kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm

Jakob Zebrosyntus (Burdus) Lovö till prebende i stället för

Solna, som förut hört under Storkyrkan.

Under de närmaste trettio åren var Lovö ett prebende för

kyrkoherdarna i Storkyrkan men bortgavs av Konungen år 1665

till hovpredikanten Samuel Edil. Sedermera utgjorde församlingen

vanligen prebende för kyrkoherdar i Stockholm men hade stundom

egna kyrkoherdar. Dessa torde väl i regel hava kallats av

Konungen eller Drottningen, men synes församlingen ibland själv

fått välja, b Först från medlet av 1800-talet har församlingen

ständigt haft egna kyrkoherdar.

Vid de undersökningar rörande naturen av pastoraten i riket,

som ägde rum 1693 och 1722, upptogs Lovö bland regala pastorat.

Därvid antecknades, att Drottningholms slott och kungsladugård

voro belägna inom församlingen.

Någon upplysning angående grunden till Konungens patronatsrätt

till Lovö har ej vunnits. Då Jakob Burdus år 1634 erhöll

regeringens tillstånd att utbyta Solna mot Lovö, uppmanade

konsistorium honom att höra sig för med dem, som bodde i församlingen,

om de läte sig nöja därmed.* 2) Och ännu på 1730-talet

fick församlingen vid ett tillfälle välja kyrkoherde. Sedermera synas

förhållandena hava utvecklat sig i en annan riktning. Härtill lärer

A7äl förnämligast hava bidragit, att inom församlingen äro belägna

Drottningholms slott och kungsladugård, vilka med några korta avbrott

allt sedan 1500-talet disponerats av Konungen eller medlemmar

av det kungliga huset.3 * * *)

Kyrkoherdarna hava åtminstone från början av 1800-talet utnämnts

av Konungen i hovexpeditionen eller riksmarskalksämbetet.

Därvid har även fullmakt å befattningen utfärdats. Då Konungen

i riksmarskalksämbetet den 23 november 1911 kallade kyrkoherde

till Solna jämväl regalt patronel^ pastorat, utfärdades emellertid

icke fullmakt för den kallade, utan anhöll riksmarskalksämbetet,

att domkapitlet ville utfärda fullmakt, vilket därpå skedde. Ett

liknande förfaringssätt torde väl för framtiden komma till användning

även beträffande Lovö pastorat.

'') Den 11 juli 1711 utfärdade drottning Hedvig Eleonora fullmakt för

kaplanen Erik Kilmark att vara kyrkoherde i Lovö, men vid en kyrkoherdeledighet

år 1737 förklarades, att ett ordentligt val finge ske.

2) Se konsistorii i Uppsala protokoll den 22/1 163 5.

3) Mot slutet av 1700-talet synes Konungen hava ägt en synnerligen vidsträckt

myndighet över såväl kyrkoherdebefattningen som prästlönemedlen och

prästgården i församlingen. Genom nådigt brev till ståthållaren å Drottningholm

den 10 mars 1786 bestämdes sålunda, att alla under Drottningholms

kungsladugård hörande hemman ävensom Lovö prästgård skulle utarrenderas

på 30 år till ryttmästaren Ingelotz. Tiondeavgifterna till prästerskapet från

dessa hemman skulle ingå i arrendet mot särskild avgift. Två präster skulle

anställas i församlingen. Den ene skulle ombesörja alla de till kyrkoherde
ämbetet

hörande göromål och den andre ansvara för skolan å Drottningholm.

Båda skulle vara jämlika med varandra samt då och för alla tider tilläggas

hovpredikants namn och värdighet. Deras avlöning skulle bestridas av slottskassan

med arrendet för bostället och tionden.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

UPPSALA STIFT.

Patronatsrätten medför allenast befogenhet att kalla kyrkoherde.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i

övrigt förbundna därmed.

Pörsamlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Nianfors.

(Kapellförsamling i Enångers och Njutångers pastorat,

Norra Hälsinglands fögderi.)

Uti en till Kungl. Maj:t år 1798 ingiven ansökning framhöllo

bruksägarna Carlos och Claes Grill, att deras till Njutånger,

Forsa och Arbrå hörande arbetare och kolare vid Nianfors bruk

hade lång väg till sina sockenkyrkor. Sökandena hade därför vid

bruket uppfört ett hus, vari folket om söndagarna samlades till

gudstjänst, ävensom anslagit boningsrum och lön för en skolmästare.

Detta motsvarade dock icke fullt folkets önskningar och

behov. Sökandena anhölle fördenskull, att Kungl. Maj:t ville tilllåta

dem att vid Nianfors få antaga och framdeles nyttja en präst

och att bruket med därunder lydande folk och nybyggen, som

hade närmare väg till Nianfors än till sockenkyrkorna, finge utgöra

en särskild kapellförsamling under Enånger, varest bruket läge.

Bruksägarna ville däremot till kyrka upplåta det för gudstjänsten

uppförda huset samt tillägga prästen, vilken även skulle ombesörja

undervisningen vid brukets skola, den till skolmästaren anslagna

lönen, bestående av 10 tunnor säd, hälften råg och hälften korn

eller malt, 33 l/3 riksdaler i penningar, fria husrum med nödig ved

samt föda för en och framdeles två kor. Till prästens ytterligare

förmån hemställde sökandena, att bruket måtte befrias från alla andra

insamlingar eller kollektör samt att, sedan dåvarande kaplaner i

Arbrå, Forsa och Enånger avgått, deras rättighet av folket, som

hörde till Nianfors, måtte komma prästen på detta ställe till godo.

Bruksägarna anhöllo även om nådigt tillstånd att då och framgent

få hos konsistorium i Uppsala till prästsysslan vid Nianfors anmäla

den person, som de för göromålens bestridande därstädes

funne lämpligast, att av konsistorium förses med fullmakt, såvida

han bleve godkänd till lära och leverne.

Sedan vederbörande blivit i ärendet hörda, fann Kungl. Maj:t

genom nådig resolution den 12 juni 1798 gott att till alla delar

bifalla Nianfors bruksägares berörda ansökning mot de av dem

uppgivna villkor, dock att den person, som då och framdeles till

präst vid Nianfors antoges, borde vara av Uppsala stift.

s. 47 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

47

Vid reglering i överensstämmelse med nådiga förordningen

den 11 juli 1862 av prästerskapets i Enångers pastorat avlöning

beräknades kapellpredikanten av bruksägarna samt närboende

bönder åtnjuta sammanlagt 700 riksdaler förutom fri bostad. Då

dessa avlöningsförmåner vore allt för otillräckliga, hemställde

löneregleringsnämnden, att kapellpredikanten måtte av församlingarnas

lönebidrag till sitt prästerskap tilldelas 25 kubikfot råg

och 60 kubikfot korn. Häremot protesterade församlingarna under

framhållande, att kapellpredikantsbefattningen tillkommit på grund

av bruksägarens därom gjorda framställning och endast för deras

egen och underliavandes gagn och bekvämlighet samt att befattningen

således vore att anse såsom en brukspredikantstjänst, vilken

när som helst kunde indragas, om bruksägaren det önskade.

Församlingarnas anmärkning lämnades emellertid utan avseende.

Och genom nådig resolution den 28 oktober 1864 fastställde

Kungl. Maj:t den för prästerskapet i pastoratet nu gällande lönereglering,

enligt vilken kapellpredikanten av församlingarnas allmänna

löneavgifter erhåller 25 kubikfot råg och 60 kubikfot korn,

»varförutom han av bruksägarna fortfarande uppbär den lön, han

hittills åtnjutit».

Förutom nämnda löneförmåner åtnjuter kapellpredikanten

dels jämlikt nådiga resolutionen den 17 april 1868 angående lönereglering

för prästerskapet i Forsa och Högs pastorat prästlönemedel

från detta pastorat mot skyldighet att fortfarande uti Näcksjö

by förrätta husförhör och verkställa andra prästerliga förrättningar

dels ock jämlikt nådigt brev den 29 december 1870 vissa

avgifter från två från Arbrå socken till Nianfors kapellförsamling

överflyttade hemman.

Kallelserätten omfattar allenast befogenhet att utse kapellpredikant,

vilken tillika är folkskollärare och såsom sådan åtnjuter

lagstadgad folkskollärarlön. Under nu löpande löneregleringsperiod,

som går till ända den 30 april 1915, lärer det åligga Nianfors

bruksägare att till kapellpredikanten utgöra de i 1798 års ansökning

utlovade lönebidrag. Bruksägaren synes även vara skyldig

att bygga och underhålla kapellkyrkan och kapellpredikantsbostaden,

vilka alltjämt varit inrymda i en och samma byggnad. Några

särskilda rättigheter eller skyldigheter synas icke i övrigt vara förbundna

med kallelserätten.

Nianfors bruk äges numera av Iggesunds bruks aktiebolag,

varunder nästan all jord i församlingen lyder.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

kallelserättens upphörande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

UPPSALA STIFT.

Skokloster.

(Håbo härad.)

Patronatsrätt till Skoklosters församling synes tidigt hava utövats

av ägarna till Skoklosters gård.

Fältmarskalken Herman Wrangel, vilken år 1611 erhållit gården

i förläning av konung Karl IX, uppgives hava år 1620 iståndsatt

den då alldeles förfallna församlingskyrkan. På grund därav

och då Skokloster var den förnämsta om ej enda* sätesgården i

församlingen, torde fältmarskalken Wrangel med stöd av de adliga

privilegierna utan vidare ansetts behörig att kalla prästmän till

församlingen.

Någon förändring av denna rätt ifrågasattes icke vare sig vid

den på 1690-talet verkställda undersökningen om naturen av pastoraten

i riket eller av 1722 års pastoratskommission. Patronatsrätten

har ej heller sedermera bestritts.

Patronatsrätten har ansetts allenast medföra befogenhet att

utse kyrkoherde. Med densamma äro icke i övrigt förenade några

särskilda rättigheter eller skyldigheter. Ägarna av Skokloster, varunder

all jord i socknen — med undantag av kyrkoherde- och

klockarboställena — åtminstone sedan början av 1800-talet lytt,

hava väl intill de senaste årtiondena bekostat underhållet av sockenkyrkan,

men bestridas kostnaderna härför numera på vanligt sätt.

Skoklosters sätesgård upptages i jordeboken såsom Skoklosters

gård n:r 1 om 4 1/8 mantal frälse säteri.1)

Vid visitation år 1894 förklarade församlingen, att den ej

ville göra något uttalande, huruvida den önskade patronatsrättens

upphörande.

Solna.

(Danderyds skeppslag.)

Solna utgjorde redan under medeltiden en egen församling av

betydlig utsträckning och synes till en början även haft egna

kyrkoherdar,

I punkt 30 av konung Gustav I:s privilegier för Stockholms

stad den 30 juli 1529 bestämdes emellertid, att Solna kyrka med

all kyrkoherdens ränta skulle ligga till Stockholms kyrka. Därmed

förstods Storkyrkan, som då var stadens enda församlingskyrka.

J) Själva slottet och de därstädes förvarade samlingarna äro fideikommiss

inom den grevliga ätten Brahe.

s. 49 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

49

Solna förblev därefter ett prebende åt kyrkoherdarna i Storkyrkoförsamlingen

till år 1634, då kyrkoherden Jakob Zebrosyntus

(Burdus) erhöll Lovö till prebende i stället för Solna. I punkt

30 av de utav drottning Kristinas förmyndarregering den 10 mars

1636 utfärdade privilegierna för Stockholm föreskrevs även, att

Lovö kyrka skulle lyda under Storkyrkan och Solna återfalla

under Kungl. Maj:t och kronan.1)

Sedan Lovö församling år 1665 upphört att vara prebende till

Storkyrkan, anhöll Stockholms magistrat, att Solna åter måtte förlägga

under denna kyrka. Genom nådig resolution den 6 mars

1668 blev även denna ansökning bifallen.1 2) Den 13 oktober 1671

förordnades därpå, att Solna skulle lyda under den nya kyrkan

på Munklägret eller nuvarande Kungsholmen. Under de närmast

följande 100 åren innehades Solna församling i regel av kyrkoherdarna

i Kungsholmens eller Ulrika Eleonora församling, någon

gång av pastor primarius i Storkyrkoförsamlingen. Stundom synes

Solna även hava bortgivits till prästmän, vanligen hovpredikanter,

som ej innehade församling i Stockholm.

Konungen synes sålunda, åtminstone från 1700-talets början,

hava med rätt stor frihet förfogat över Solna. Inom församlingen

voro även belägna Ulriksdals och Karlbergs slott, vilka med tillhörande

jord vid slutet av 1600-talet tillfallit kronan och sedermera

disponerats av Konungen eller medlemmar av det kungliga

huset.

Solna hänfördes till regala pastorat vid såväl 1693 som 1722

års undersökningar om naturen av pastoraten i riket. Därvid

antecknades, att kungsgårdarna Ulriksdal och Karlberg voro belägna

inom församlingen samt att kyrkan läge på Ulriksdals

ägor. Någon uppgift om patronatsrätten förekommer däremot

icke.

I en av Lars Salvius år 1741 utgiven »Beskrifning öfver Sverige»

XLPP§lvesi drottning Ulrika Eleonora bekostat mycket på Solna

kyrka och prästgård samt att hon även ägde jus patronatus till församlingen.

Drottningen synes på egen bekostnad låtit uppföra de nuvarande

manbyggnaderna vid såväl kyrkoherde- som komministersbostället.

I sitt den 11 februari 1724 upprättade testamente

donerade Drottningen till Solna kyrka 2,000 riksdaler. Av denna

donation har bildats en fond, Ulrika Eleonoras donationsfond,

som förvaltas av kyrkorådet. Avkastningen av fonden, som den

31 december 1911 hade en behållning av 5,532 kronor 58 öre,

användes numera uteslutande för underhåll av boställshusen.

1) I senare privilegier för Stockholms stad bekräftas vanligen helt generellt

redan givna privilegier. Något särskilt om Solna församling förekommer

icke.

2) Under överläggningen härom i rådet förmenade Axel Gabrielsson

Oxenstierna, att för någon tid sedan beslutits, att Solna skulle vara förbehållen

någon av hovpredikanterna. Denna uppgift vann emellertid icke beaktande

gent emot bestämmelserna i Stockholms stads äldre privilegier. Uppgiften har

icke heller bekräftats vid anställda efterforskningar.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

UPPSALA STIFT .

I Solna församlings ställning inträdde en väsentlig förändring,

då en krigsakademi på grund av nådigt beslut den 17 juni 1792

inrättades å Karlbergs slott. I det reglemente, som den 31 juli

1796 fastställdes för denna akademi, föreskrevs, att en slottspastor

skulle hava den andliga vården om personalen vid akademien

samt att denne borde vid första ledighet därjämte bliva kyrkoherde

i Solna med alla de förmåner, som denna befattning tillhörde.

Den förste slottspastorn och teologie lektorn vid Karlberg

hovpredikanten Johan Lundström utnämndes även, sedan kyrkoherdebefattningen

blivit ledig, den 14 oktober 1800 av Konungen

i rådet till kyrkoherde i Solna.1)

Kyrkoherdebefattningen kom därefter att anses såsom ett slags

prebende till teologie lektors- och slottspastorsbefattningen. Innehavarna

av befattningarna utnämndes till en början av Konungen

i statsrådet. Sedermera2) tillsattes teologie lektors- och slottspastorsbefattningen

i statsrådet, varpå kyrkoherdebefattningen

tillsattes av Konungen i hovexpeditionen, därvid fullmakt å denna

befattning jämväl utfärdades.

I Solna fanns redan på 1600-talet en komminister. Denne

utsågs åtminstone till en början av konsistorium, men sedermera

av Konungen. Efter krigsakademiens inrättande blef komministersbefattningen

ett slags prebende till teologie adjunktsbefattningen

vid akademien. Sistnämnda befattning tillsattes av kanslern för

krigsakademien. Tillsättningen anmäldes därpå för Konungen, som

efter föredragning i hovexpeditionen lät anmoda domkapitlet i

Uppsala att utfärda fullmakt å komministersbefattningen.

Sedan krigsakademien i början på 1860-talet ombiidats till

krigsskola3) samt teologie lektors- och adjunktsbefattningarna i

samband därmed indragits, bestämdes i nådiga reglementet för

krigsskolan den 13 november 1866, att gudstjänsten i Karlbergs

slottskapell och pastoralvården vid krigsskolan skulle uppehållas

genom kyrkoherden i Solna i hans egenskap av slottspastor vid

Karlberg. Komministersbefattningen blev kort därpå indragen i

samband med fastställande den 15 mars 1867 av nu gällande löneregleringen

för prästerskapet i pastoratet.

Slottspastorsbefattningen tillsattes alltjämt af Kungl. Maj:t i

statsrådet, medan kyrkoherde utnämndes af Konungen i hovexpeditionen

eller riksmarskalksämbetet. Vid en år 1911 inträffad

ledighet hemställde emellertid chefen för krigsskolan, att tillsättningen

av slottspastor måtte äga rum i huvudsaklig överensstämmelse

med tillsättandet av regementspastorer vid armén samt att

det för krigsskolanlla gände reglementet den 7 augusti 1907 förty

måtte ändras.

'') Se punkt 18 av konseljprotokollet i inrikes-civila ärenden för den

14 io 1800.

2) Åtminstone f. o. m. 1830-talet. Se statsrådsprotokollet över krigsärenden

den S0/3 1833.

3) Se nådigt brev den 14,io 1862 till kanslern för krigsakademien.

s. 51 Kontrollera mot PDF

UPPBAKA STIFT.

51

I däröver avgivit underdånigt yttrande anförde domkapitlet i

Uppsala att, då det vore fråga om ett Konungens prerogativ såsom

patronus i Solna, domkapitlet ansåge sig endast i så måtto kunna

tillstyrka förslaget, att slottspastorstjänsten finge för framtiden

skiljas från kyrkoherdebefattningen i Solna pastorat och sålunda

tillsättas oberoende av sistnämnda befattning.

Vid ärendets föredragning i lantförsvarsdepartementet den 10

november 1911 förklarade sig Kung! Maj:t avstå från sitt prerogativ

att utse slottspastor vid krigsskolan å Karlberg, dock utan att

detta skulle verka ändring i Konungens prerogativ att besätta den

med nämnda slottspastorsbefattning förenade kyrkoherdebeställningen

i Solna, och förordnade Kung!. Makt i sammanhang därmed,

att kungörelse om ändrad lydelse av §§ 5 och 6 i nådiga reglementet

för krigsskolan skulle i vanlig ordning utfärdas.

Sedan riksmarskalksämbetet erhållit del av berörda beslut,

kallade Konungen den 23 november 1911 efter föredragning i

riksmarskalksämbetet viss prästman till den lediga kyrkoherdebefattningen.

Under åberopande av 47 § i lagen angående tillsättning

av prästerliga tjänster den 9 december 1910 och § 6 i nådiga

kungörelsen med vissa föreskrifter angående hvad som bör iakttagas

vid ledighet i prästerlig tjänst in. m. av samma dag meddelade

därpå riksmarskalksämbetet domkapitlet underrättelse om

kallelsen samt anhöll, att fullmakt för den kallade måtte utfärdas

av domkapitlet. Fullmakt har därpå av domkapitlet utfärdats,

och har således föregående praxis härutinnan numera frångåtts.

Patronatsrätten har ansetts medföra befogenhet att kalla såväl

kyrkoherde som komminister. Komministersbefattningen blev

emellertid, såsom ovan nämnts, indragen i samband med fastställandet

av nu gällande lönereglering. Genom nådigt brev den 6

april 1882 bestämdes emellertid, att densamma skulle återställas,

men har sedermera anstånd därmed flera gånger beviljats. Befattningen

är fortfarande obesatt.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt

förbundna med patronatsrätten.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Svabensverk.

(Kapellförsamling i Alfta, Södra Hälsinglands fögderi.)

Bruksägaren Jakob de Bon anhöll år 1840 hos domkapitlet i

Uppsala att få till föreståndare för en av honom vid Svabens
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

UPPSALA STIFT.

verks järnbruk i Alf ta socken i Hälsingland inrättad skola antaga

en prästman, vilken såsom tillika brukspredikant kunde tillförsäkras

tjänsteårsberäkning. I årlig lön till läraren-brukspredikanten

utfäste de Bon 200 riksdaler banko, förutom fri kost, husrum och

»andra förmåner».

Med anledning av denna framställning anhöll domkapitlet uti

underdånig skrivelse den 2 april 1840, att Kung! Maj:t ville lämna

nådigt tillstånd till inrättande af en dylik bestallning under Alfta

pastorat samt tillförsäkra den blivande innehavaren därav rätt till

enkel prästerlig tjänsteårsberäkning; och hemställde domkapitlet föiövrigt,

huruvida ej det villkor vid tjänstens besättande kunde

fästas, att stiftaren — vilken rättvisligen syntes böra tillerkännas

rättighet att meddela kallelsebrev, enligt vilket domkapitlet skulle

äga att efter föregången prövning utfärda fullmakt å tjänsten —

skulle därtill allenast kunna kalla någon behörigen dokumenterad,

ärkestiftet tillhörande prästman.

Genom nådigt brev till domkapitlet den 11 mars 1843 fann

därpå Kungi. Maj:t gott medgiva, att vid Svabensverks bruk finge

anställas en predikant på sätt, de Bon föreslagit, och med de löne-*

förmåner, han utfäst, samt i övrigt med iakttagande av de utav

domkapitlet hemställda föreskrifter.

Jämlikt den för prästerskapet i Alfta pastorat nu gällande,

den 2 februari 1866 fastställda lönereglering skola ägarna av

Svabensverks bruk till kapellpredikanten, »som åtnjuter in natura

de honom av bruksägarna tillförsäkrade förmåner av fri kost, husrum,

städning, ljus, ved och tvätt», årligen erlägga 40 kubikfot

råg, 80 kubikfot korn och 18 riksdaler 75 öre. Härutöver äger

kapellpredikanten av pastoratets löneavgifter uppbära 75 kubikfot

råg, 150 kubikfot korn och 89 riksdaler 88 öre.

Sedan bruksrörelsen vid Svabensverk upphört samt folkmängden

därstädes betydligt nedgått, anhöll Kopparbergs och

Hofors sågverksaktiebolag, i egenskap av ägare till bruket, att

Kungl. Maj:t täcktes dels förklara, att kapellpredikantsbefattningen

skulle indragas från och med den 1 maj 1890, dels ock befria bruksägarna

från skyldighet att vidare utgöra det genom berörda löneregleringsresolution

fastställda bidrag till predikantens avlöning.

o Häröver hördes vederbörande myndigheter. I underdånigt

utlåtande den 19 oktober 1891 anförde kungl. kammarkollegium,

bland annat, att kungl. kollegium ansåge, att Kopparbergs och

Hofors sågverksaktiebolag, såsom ägare av Svabensverks bruk,

hade skyldighet att, så länge 1866 års lönereglering för Alfta

pastorat vore gällande1), utgöra de kapellpredikanten från nämnda

bruk tillförsäkrade löneförmåner.

_ Genom nådigt brev den 4 december 1891 fann även Kungl.

Maj:t den underdåniga ansökningen icke böra till någon Kungl.

Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

‘) Denna lönereglering gäller till den 1 maj 1916.

s. 53 Kontrollera mot PDF

UPPHALA STIFT.

53

Kapellpredikanten är fortfarande tillika folkskollärare, och på

grund av förbehåll av bruksägaren vid meddelandet av kallelser till

befattningen bär han mot särskild ersättning hittills jämväl fullgjort

de göromål, som åligga klockare och organist. Bruksägaren

tillsätter även kyrkvaktare och eldare vid kyrkan. Denna befogenhet

torde emellertid bero på, att bruksägaren helt och hållet

avlönar dessa befattningshavare.

Med kallelserätten har ansetts följa skyldighet att bestrida

alla kostnader för byggnad och underhåll av såväl kapellkyrkan

som skolhus och bostad för kapellpredikanten-folkskolläraren.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar kallelserättens

upphörande.

Söderala.1)

(Södra Hälsinglands fögderi.)

Med avslag å gjord underdånig framställning om delning av

Söderala församlings pastorat förordnade Kungl. Maj:t genom nådigt;

brev den 16 oktober 1891, att blivande innehavare av den då

lediga kyrkoherdebeställningen i pastoratet skulle vara skyldig att

underkasta sig den förändring i löneförmåner och tjänsteåligganden,

som kunde bliva en följd av nödvändigheten att bereda den

östra delen av församlingen en förbättrad pastoralvård.

Kedan år 1892 framställde Ljusne—Voxna aktiebolag, såsom

ägare av Ljusne järnverk och Ljusne sågverk, samt Bergvik och

Ala nya aktiebolag, såsom ägare av Ala sågverk, förslag, att församlingens.

sydöstra del, omfattande Ljusne och Maråkers bruk

jämte angivna byar, hemman och lägenheter, måtte under vissa

villkor och bestämmelser få avskiljas och bilda en egen kapellförsamling.

Efter vederbörandes hörande fann Kungl. Maj:t genom nådigt

brev den 8 juni 1894 gott medgiva, att en extra ordinarie prästerlig

befattning finge inrättas med omförmälda delar av Söderala

församling såsom tjänstgöringsområde och med rätt till prästerlig

tjänsteårsberäkning för innehavaren samt med befrielse för honom,

sa länge han innehade tjänsten, från skyldighet att mottaga missiv

till prästerlig tjänstgöring å annan ort; att "av de till kyrkoherden

i församlingen anslagna lönemedel finge för avlönande av tjänstens

)) Den inom detta pastorat anställde kapellpredikanten vid Ljusne är

visserligen extra ordinarie prästman, men då hans avlöning till större delen

utgår av ordinarie prästlönemedel, har en redogörelse för uppkomsten och beskaffenheten

av denna befattning och den kallelserätt, på grund varav befattningen

av vederbörande tillsättes, ansetts böra bär inflyta.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

UPPSALA STIFT.

innehavare utgå 1,500 kronor årligen, så länge ägarna av Ljusne

järnverk och Ljusne sågverk samt av Ala sågverk — vilka hade

att enligt sitt åtagande anordna gudstjänstlokal med begravningsplats

samt avlöna klockare, organist och kyrkvaktare, som av dem

finge antagas — till predikantens avlönande lämnade, förutom fria

husrum och fri vedbrand, 1,000 kronor årligen, samt att det skulle

tillkomma verkens ägare att, på sätt de sins emellan överenskomme,

kalla predikanten men domkapitlet att pröva den kallades kompetens

och skicklighet samt meddela honom förordnande.

Ifrågavarande kallelserätt omfattar således befogenhet att utse

såväl kapellpredikant i Ljusne som klockare, organist och kyrkvaktare

vid kapellkyrkan därstädes. Med kallelserätten följer skyldighet

att helt och hållet avlöna sistnämnda befattningshavare

samt att med 1,000 kronor årligen, förutom fria husrum och fri

vedbrand, bidraga till kapellpredikantens avlöning. Ljusne och

Ala verksägare hava även ansetts skyldiga att underhålla gudstjänstlokal

och begravningsplats.

Kapellpredikantsbefattningen och därmed kallelserätten torde

emellertid upphöra, så snart verksägarna ej längre vilja lämna

stadgat bidrag till befattningens avlönande.

Söderala församling, varest såväl kyrkoherde som komminister

tillsättas på vanligt sätt, kan givetvis ej anses såsom en patronel!

församling.

Söderfors.

(Örbyhus härad.)

Redan mot slutet av 1600-talet synes en särskild brukspredikant

hava funnits vid det på 1670-talet anlagda Söderfors ankarbruk i

Tierps socken. En kapellkyrka var även därstädes uppförd.

Genom nådigt brev den 29 oktober 1695 medgav Kung!

Maj:t, att en särskild begravningsplats, avsedd för bruksfolket,

finge anläggas vid Söderfors.

År 1699 anhöll därpå bruksägaren hos Kung! Maj:t, att

den vid ankarbruket uppbyggda kyrkan måtte förklaras för en

från Tierp alldeles avskild och fri församling. Till stöd därför

framhölls bland annat, att bruket icke läge på Tierps sockens

byägor utan på gränsskillnaden mellan Uppland och Gästrikland,

vadan några avgifter från bruket icke borde utgå till prästerskapet

i Tierp; att kyrkoherden därstädes emellertid fordrade pastoralier

av det fattiga bruksfolket, som hade svårt att utgöra sådana avgifter,

samt att brukspredikanten, som vore alldeles nödvändig för

orten, dittills helt och hållet försörjts av bruksägaren.

Sedan konsistorium i Uppsala och Konungens befallningshavande

i länet blivit hörda över ansökningen och tillstyrkt den
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

55

samma, förklarade Kung! Maj:t genom nådigt beslut den 2 november

1699, att kyrkan vid Söderfors ankarbruk skulle därefter anses

för en från Tierp alldeles avskild och fri församling och att

brukspredikanten skulle åtnjuta de pastoralier och rättigheter, som

kyrkoherden i Tierp dittills pretenderat av bruket.

Söderfors församling synes till en början hava bestått av

allenast själva bruket med det därstädes boende bruksfolket. På

framställning av bruksägaren medgav Kung! Maj:t genom nådig

resolution den 20 juni 1801, att vissa bruket närliggande hemman

finge skiljas från Tierps och förenas med Söderfors församling.

Kyrkoherden i Söderfors skulle från dessa hemman uppbära de

avgifter, som förut utgått till pastor i Tierp.

Bruksägaren, som ägde all jord i församlingen, synes emellertid

genom kontrakt med vederbörande kyrkoherdar träffat överenskommelser

om avlöningen, varigenom den kommit att utgå med

låda större belopp, än det vartill kyrkoherdelönen eljest lagligen

skolat uppgå. Vid regleringen av kyrkoherdens avlöningsförmåner

enligt kungl. förordningen angående allmänt ordnande av prästerskapets

inkomster den 11 juni 1862 förklarade löneregleringsnämnden,

att den ansåg sig höra huvudsakligen fästa avseende vid

vad förut till kyrkoherden erlagts. Nämndens regleringsförslag,

som uppgjordes i överensstämmelse därmed, blev även av Kungl.

Maj:t fastställt genom nådig resolution den 28 april 1865. Härd

genom torde Söderfors bruksägare även under nu gällande löneregleringsperiod

hava att erlägga pastoralier till högre belopp, än

som eljest bort åligga dem. Kyrkoherden åtnjuter dessutom fri

bostad av bruksägaren, vilken även skall tillhandahålla honom vissa

andra naturaförmåner. Bruksägaren har även byggt och underhållit

församlingskyrkan, utan att någon sådan skyldighet uttryckligen

ålagts honom.

På grund av ovan angivna förhållanden har ägaren av Söderfors

bruk alltjämt ansetts berättigad att kalla kyrkoherde till

pastoratet. Någon bekräftelse på denna kallelserätt har icke sökts

eller vunnits.

Bruket äges numera av Söderfors bruks aktiebolag.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

kallelserättens upphörande.

, V oxna.

(Södra Hälsinglands fögderi.)

Genom nådig resolution den 16 november 1758 erhöll

ägaren av Yoxna bruk i Ovanåkers församling tillstånd att vid det

på 21/z mils avstånd från församlingskyrkan belägna bruket upp
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

UPPSALA STIFT.

fora en kapellkyrka och anlägga en kyrkogård. Sedan kapellkyrkan

blivit färdigbyggd, lät även bruksägaren där anställa en prästman

samt försåg denne med lön.

I en till Kungl. Makt år 1775 ingiven ansökning anhöll

därpå Yoxna bruksägare, att bruksförsamlingen måtte skiljas

från Ovanåkers pastorat och bruksägaren erhålla rätt att såväl

då som framdeles förse församlingen med en särskild pastor.

Genom nådig resolution den 24 oktober 1775 fann även Kungl.

Maj:t gott bifalla denna ansökning samt tillåta bruksägaren att

förse bruksförsamlingen med särskild pastor, vilken skulle av

konsistorium författningsenligt examineras och approberas, varemot

det skulle åligga bruksägaren att underhålla sin kyrkoherde

med tillräcklig lön utom vad i pastoralier kunde inflyta av bruksfolket.

Kyrkoherdens avlöningsförmåner äro numera genom nådig

resolution den 9 juni 1865 reglerade enligt kungl. förordningen

angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster den 11

juli 1862. Då pastoralierna, beräknade efter grunderna i nämnda

förordning, visade sig otillräckliga för kyrkoherdens anständiga

bärgning, ålades Yoxna bruksägare, som ägde all jord i församlingen,

att erlägga vad som fattades. Denna skyldighet ansågs

åligga honom på grund av nådiga resolutionen den 24 oktober 1775.

Bruksägaren har jämväl till kyrkoherden upplåtit boställe, som

enligt löneregleringsresolutionen skall av honom underhållas.

Kyrkoherden äger därjämte att å brukets skog erhålla fri vedbrand.

Kostnaderna för byggnad och underhåll av församlingskyrkan

bestridas även helt och hållet av bruksägaren.

Voxna bruk äges numera av Ljusne—Yoxna aktiebolag.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

kallelserättens upphörande.

Värmdö.1)

(Värmdö skeppslag.)

Ägarna av Norrnäs gård å Yärmdö synas redan tidigt hava

utövat patronatsrätt till Yärmdö församling.

Yid en kyrkoherdeledighet i församlingen på 1670-talet synes

emellertid konsistorium i Uppsala icke velat utfärda kollations- *)

*) Enligt nådigt brev den 1 november 1901 har viss del av Yärmdö församling

avskilts till en särskild församling under namn av Gustavsberg, vilken

jämte Bo och Ingarö församlingar utbrutits från Yärmdö gamla pastorat för

att bilda ett särskilt, konsistoriel!! gäll med Gustavsberg såsom moderförsamling

s. 57 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

57

brev för den av ägarna av Norrnäs kallade prästmannen. Dessa

klagade däröver lios regeringen, som i brev till konsistorium

den 6 oktober 1677 förklarade, att då jus patronatus »odisputerligen»

liörde till Norrnäs, några skid till ärendets förhalande

icke funnes, . utan borde konsistorium ofördröjligen introducera

den kallade i ämbetet. Konsistorium synes icke hava ställt sig

denna föreskrift till efterrättelse. På förnyade klagomål av Norrnäs

ägare förklarade Kungl. Maj:t den 4 mars 1678, att dessa

borde obehindrat åtnjuta den urminnes rätt, som de därutinnan

ägde, och den av dem kallade prästmannen förty utan vidare

hinder insättas i ämbetet.

A 1693 års pastoratsförteckningar upptogs likväl Värmdö

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Med anledning därav framställde Norrnäs dåvarande ägare

kammarrådet Johan Kasimir Fleming anspråk på patronatsrätt till

församlingen. I skrivelse till landshövdingen i länet den 9

mars 1694 anförde kammarrådet Fleming huvudsakligen följande.1)

Då någon »fullkomlig» kyrka icke blivit under kristendomens

första tider uppförd på Värmdö, hade Hans Pedersson (Stiernsköld)

till Norrnäs, från vilken kammarrådet Fleming enligt ett av

assessor J. Peringskiöld författat släktregister i sjunde led härstammade,

företagit en resa till Kom och inför den påvliga stolen

tillkännagivit, att han vore sinnad att utvidga kyrkan på Värmdö

och förse henne med erforderliga prydnader. Pedersson hade

även av de påvliga kardinalerna erhållit ett på pergament avfattat

brev, som sedermera förvarats vid kyrkan och varav kammarrådet

företedde en avskrift.* 2) I brevet utlovades påvens välsignelse och

100 dagars avlat åt dem, som vore Pedersson behjälpliga vid det

gudliga verket. Kyrkan hade därpå genom Pederssons försorg

blivit icke allenast utvidgad utan helt och hållet nybyggd. Enligt

ett av Jöran Ulf sson Snakenberg (Bååt) å Norrnäs den 10 april

1618 utfärdat intyg, hade Pedersson även givit ett helt frälsehemman

i Ed till prästbordet, medan det andra hemmanet i Ed upplåtits

av kronan. Detta styrktes även av ett utav Värmdö häradsrätt

samma år utfärdat bevis. Hans Pederssons efterkommande å

Norrnäs hade sedermera förärat kyrkan klockor, predikstol, altarkläde,

ljuskrona m. m. enligt bifogad specifikation. Vid sista

kyrkoherdeledigheten hade såväl regeringen som Kungl. Maj:t bekräftat

patronatsrätten i brev till konsistorium i Uppsala.'' På

grund därav förmodade kammarrådet Fleming, att han ägde åtnjuta

den rätt, som hans förfäder sålunda förvärvat.

Denna framställning överlämnades — jämte ett flertal dylika

rörande patronatsrätt till församlingar i Uppland — till Kungl.

Maj:t, som den 27 mars 1694 remitterade samtliga till kungl.

kammarkollegium.

h Kammarrådet Flemings skrivelse med åtta bilagor har återfunnits i

Beatelunds gårdsarkiv, som nu är deponerat i Uppsala landsarkiv.

2) Brevet, som var daterat den Vin 1460, torde nu vara förkommet, men

flera avskrifter därav finnas.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

UPPSALA STIFT.

Sedan presidenten Lars Fleming blivit ägare av Norrnäs, anliöll

han år 1698 hos kung! kammarkollegium, att ärendet rörande

patronatsrätten till Värmdö församling måtte företagas till avgörande.

Vad utgång ärendet slutligen fått, är emellertid icke

bekant1).

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes Värmdö till

pastorat, som i anledning av regeringsformens 40 § komme att

ställas under konsistorii disposition, såsom de före år 1680 varit.

Vid pastoratet antecknades dock, att herrarna Fleming pretenderade

jus patronatus samt att kyrkan vore belägen på frälse ägor.

Vid en år 1727 inträffad kyrkoherdeledighet sökte majoren

greve Karl Oxenstierna och ryttmästaren friherre Erik Fleming göra

gällande, att patronatsrätt till församlingen tillkomme dem såsom

ägare av Norrnäs gård. Detta bestreds emellertid av övriga församlingsbor,

vilka hos Kung! Maj:t anhöllo, att komministern

Andreas Båld måtte utnämnas till kyrkoherde. I underdånigt

utlåtande i ärendet den Öl januari 1729 förklarade väl konsistorium

i Uppsala, att det för Norrnäs frälsegods gjorda påståendet

om jus patronatus syntes grunda sig på goda skål, men, då det

vore betänkligt att vidare dröja med pastoratets förseende med

kyrkoherde, hemställde konsistorium, att Kung! Maj:t täcktes bekräfta

församlingens val. Genom nådigt beslut den 20 februari

1729 förklarade även Kung! Maj:t, att fullmakt på Värmdö pastorat

skulle utfärdas för Båld. I rådet framhölls därvid, att ägarna till

Norrnäs vore oförhindrade att lagligen fullfölja sina anspråk samt

att en sådan tvist säkerligen komme att taga lång tid.

Vid kyrkoherden Bålds avgång från pastoratet år 1747 sökte

konsistorium göra gällande, att pastoratet vore att anse såsom

konsistoriel!!, samt uppsatte tre prästmän på förslag till kyrkoherdetjänsten

därstädes.

Däröver anförde Norrnäs dåvarande ägare krigsrådet Johan

VTefwerstedt besvär hos Kung! Maj:t, som den 9 mars 1748 hänsköt

målet till Svea hovrätts avgörande, samt tillika förklarade,

att med kyrkoherdetjänstens tillsättande skulle anstå, till dess

målet blivit slutligen avgjort.

Kungl. hovrätten meddelade den 4 februari 1749 ett synnerligen

vidlyftigt utslag i målet2). I detta sedermera laga kraftvunna

utslag antecknades bland annat följande. Det vore ostridigt,

att innehavarna av Norrnäs på grund av nådiga breven den

6 oktober 1677 och den 4 mars 1678 före år 1680 ägt jus patronatus

till Värmdö församling. I § 20 av Kungl. Maj:ts försäkran

till rikets ständer den 22 mars 1720 och 40 § i 1720 års regerings- *)

*) Bland kungl. kammavkollegii handlingar, första provinskontoret, konvolut

n:r 44, finnes ett utförligt memorial, daterat den 21 4 1694, rörande pretenderade

patronatsrättigheter till församlingar i Uppland. Memorialet är emellertid icke

underskrivet.

2; Bland handlingarna till detta utslag finnas styrkta avskrifter av såväl

påvliga brevet för Hans Pedersson som Göran Snakenbergs intyg m. fl. handlingar.

s. 59 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

59

form samt 7 § i de för ridderskapet cell adeln don l(i oktober

1723 utfärdade privilegier både förklarats, att med kyrkoherdars

tillsättande skulle förbliva vid det sätt, som före år 1680 varit,

dock att först genom en kommission borde undersökas, vilka gäll

före år 1680 varit regula eller ej, varefter adeln hade att åtnjuta

sina jura patronatus. Sedan denna undersökning ägt rum samt för

Norrnäs gods, som uppförts å listan n:r 4, antecknats, att herrarna

Fleming pretenderade jus patronatus samt att kyrkan skulle vara

belägen på frälse ägor, anmodade Kungl. Maj:t den 6 juli 1722

samtliga landshövdingar och biskopar att lämna de på listan n:r 4

uppförda gäll liksom de på listan n:r 2 antecknade under vederbörande

konsistorier, vilka enligt regeringsformens 40 § skulle vid

förefallande vakanser förse dem med kyrkoherdar, på samma sätt

som före år 1680 skett; dock alla dem, som förut ägt jus patronatus,

Öppet lämnat att inom nästa riksdag ingiva sina skäl och

bevis. På grund därav hade dåvarande ägarna av Norrnäs majoren

greve Oxenstierna och ryttmästaren baron Fleming år 1727, då

Yärmdö pastorat varit ledigt, hos Kungl. Maj:t anhängiggjort

frågan om jus patronatus samt anfört de skäl, varpå de förmenade

en sådan rätt böra tillkomma dem. Norrnäs possessorer hade

således icke försummat återvinningstalan utan den i rätt tid bevakat.

Kungl. hofrätten prövade fördenskull rättvist tillerkänna

krigsrådet Wefwerstedt såsom ägare av Norrnäs jus patronatus

till Yärmdö församling.

Tvekan synes emellertid hava rått, huruvida patronatsrätten

omfattade jämväl komministersbefattningen i församlingen. År

1758 ingav dåvarande ägaren till Norrnäs, kammarherren friherre

David Stierncrona till konsistorium kallelse för viss prästman till

den lediga komministersbefattningen. Samtidigt därmed anhöll

ett flertal församlingsbor, att konsistorium ville vidtaga åtgärder

för befattningens återbesättande efter val inom församlingen.

Genom beslut den 25 oktober 1758 förklarade konsistorium, att

som ägaren av Norrnäs, på grund av det honom tillhörande jus

patronatus, inkommit med kallelse för en skicklig och förtjänt

prästman, kunde konsistorium icke underlåta att därå fästa behörigt

avseende. Däröver anförde församlingsborna besvär hos

Kungl. Maj:t, som den 29 mars 1759 meddelade utslag i målet.

Och alldenstund det jus patronatus till Yärmdö församling, som

genom Svea hovrätts den 4 februari 1749 avsagda och laga kraftvunna

dom blivit ägaren av Norrnäs tillerkänd, icke vore inskränkt

till kyrkoherdens kallande och den kaplan, vilkens tillsättande

bestredes, vore tjänstgörande vid Yärmdö moderkyrka och frågan

således ej sträckte sig till de på Yärmdö varande kapellagen, prövade

Kungl. Maj:t skäligt förklara ägaren av Norrnäs säteri berättigad

att kalla präst till det vid Yärmdö moderkyrka varande

sacellaniet.

Patronatsrätten omfattar således såväl kyrkoherde- som komministersbefattningen

i Värmdö församling. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

UPPSALA STIFT.

Norrnäs säteri upptages i jordeboken såsom Norrnäs n:r 1

om 3 mantal frälse säteri.

Den av Jöran Ulf sson Snakenberg år 1618 meddelade uppgiften,

att Hans Pedersson å Norrnäs skänkt ett frälsehemman i

Ed till boställe åt kyrkoherden, har väl icke direkt bekräftats av

tillgängliga handlingar. Då Snakenberg vid nämnda tid var häradshöfding

i Värmdö skeppslag, synes emellertid uppgiften, som även

vitsordades av häradsrätten, vara sannolik. Kyrkoherdebostället

i Värmdö upptages i jordeboken såsom Prästgården n:r 1 om 2

mantal krono. Under bostället lyder en särskild lägenhet Eds

äng n:r 1.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den

önskar patronatsrättens upphörande.

Västeråker1) och Dalby.

(Hagunda härad.)

Ägarna av Viks gård i Balingsta socken1 2) synas tidigt hava

utövat patronatsrätt till Västeråkers församling, medan en liknande

rätt för Dalby församling pretenderades av ägarna till Hammarskogs

säteri i Dalby socken.

Västeråker och Dalby upptogos likväl å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala. Med anledning därav framställde ägarna av Vik

och PXammarskog anspråk på patronatsrätt till respektive församlingar.

För Viks gård anförde översten friherre Bernhard von Liewen

huvudsakligen följande. För omkring 300 år sedan hade fru Ramborg

å Vik3), enligt vad en inskription över hennes i Västeråkers

kyrka inrättade grav utvisade, låtit på egen bekostnad ånyo uppbygga

kyrkan. Fru Ramborg hade vidare förärat kyrkan klockor

och allt innanrede samt försett prästgården med ägor i åker, äng

och skog från två sina frälsehemman i Lunda by ävensom till

kaplans- och klockarbord anslagit två utjordar i Lunda, av vilka

den ena, sedan kaplanen av Kungl. Maj:t benådats med boställe,

brukades mot avgift till kyrkan och den andra innehades av klockaren.

Överste Liewens hustrus förfäder hade årligen reparerat

1) Västeråkers församling benämndes i äldre tider omväxlande Åker och

Västeråker. Genom nådigt brev den 7 juni 1885 förklarades, att även Åkers

jordebokssocken skulle benämnas Västeråker.

2) Vik har i äldre tider hört till Västeråkers socken.

3) Fru Ramborg till Vik eller Ramborg Israelsdotter And levde i slutet

av 1200- och början av 1300-talet och var dotter till lagmannen i Uppland

Israel Andersson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

(i!

och li.illit kyrkan vid makt samt givit henne ansenliga förärinmir

i kontanta penningar och prydnader. Översten hade även själv,

sedan lian blev innehavare av Vik, givit stora summor till kyrkans

underhall, vilket kyrkoböckerna nogsamt utvisade. På grund därav

hade översten och hans företrädare å Viks gård alltid ägt patronatsrätt

till församlingen. °

Denna framställning överlämnades till kungl. kammarkollegium,

som lät genom landshövdingen i länet föranstalta om rannsakning

i ärendet inför Hagunda häradsrätt. Vid denna rannsakning,

som ägde rum å ordinarie häradstinget den 17—20 oktober

1694, företeddes en avskrift av den på latin avfattade inskriptionen

oyer fru Kamborgs grav av innehåll, att Kamborg till Vik låtit

pa egen bekostnad ar 1331 av sten ånyo uppbygga kyrkan; att hon

till prastbordet givit 6 öresland i Lunda och 1 öresland i Hylmb.

r® (Holmbro) för att de heliga, som där bodde, skulle för hennes

sjal halla eu mässa i veckan samt att hon skänkt till själva

kyrkan y? markland jord i Berga och Lunda och till klockaren 2

Öl eslana i Berga, för att lian skulle ringa till själamässorna. Vid

tinget närvarande socknemän intygade, att de av fru Ramborg

skankta jordägorna ännu lågo under kyrkan samt präst- och kloc°

kargardarna, utom jorden i Holmbro. Överste Liewens ombud vid

tinget framhöll, att de till kyrkan givna 4 öresland i Berga, vilka

kommit ifrån kyrkan, återvunnits av fru Sigrid Bielke å Vik genom

en långvarig och kostsam rättegång1) samt att översten hade för

avsKt att söka återvinna den jord i Holmbro om 1 öresland, som

bhyit prastbordet^ avhänd. Ombudet företedde även ett stjrrkt

utdrag ur T ästerakers kyrkbok rörande prydnader och inventarier

som herrskapet å Vik vid skilda tillfällen givit kyrkan. Av vad

sålunda och i övrigt vid rannsakningen förekommit, prövade häradsrätten

det vara styrkt, att fru Ramborg, som ägt Viks gård, på

egen bekostnad helt och hållet uppbyggt kyrkan; att hon av sin

fasta egendom givit kyrkan samt präst och klockarborden jord,

som av ålder lytt och ännu lydde därunder, samt att herrskapet

a ''bb „e.b)y fru Ramborgs tid med skrud och andra kostbara och

störa forarmgar begåvat kyrkan samt vidmakthållit och försvarat

dess ägor.

. Rannsakningsprotokollet synes emellertid icke hava insänts

till kungl. kammarkollegium, utan torde ärendet hava fallit i glömska,

till dess överste von Liewens änka grevinnan Hedvig Horn

ar 1711,’ då eu ledighet vid kyrkoherdebefattningen inträffade, inkom

till kungl. kollegium med en ny framställning om bekräftelse

a patronatsrätten. Även denna framställning remitterades till

landshövdingen, som den 31 oktober 1711 avgav yttrande i ärendet

och därvid överlämnade 1694 års tingsrannsakningsprotokoll.2)

Med skrivelse den 10 november 1711 överlämnade kungl.

kollegium ärendet till rådet och anförde därvid, att kungl. kölle
)

Denna rättegång hade avgjorts genom lagmansrättens i Sigtuna dom

den 12 november 1677.

.) Protokollet jämte handlingarna i ärendet finnes bland kungl. kammarJtollegn

akter, första provinskontoret, konvolut n:r 44.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

UPPSALA STIFT.

ginm icke allenast av landshövdingens betänkande utan även av

den år 1694 hållna rannsakningen och övriga handlingar funnit,

hurusom i Yästeråkers kyrka redan år 1331 en stentavla inmurats

av innehåll, att fru Ramborg å Vik låtit av egna medel uppbygga

kyrkan samt givit jord av egna eller arvegods till präst- och klockarbord,

ävensom att efter fru Ramborgs död ägarna av Vik skänkt

till kyrkan och dess skrud åtskilliga föräringar. Då således ägarna

av Viks gård genom alla i kyrkolagen föreskrivna rekvisita förskaffat

sig och bibehållit jus patronatus till församlingen, ansåge

kungl. kollegium, att grevinnan Horn borde äga denna rätt, vilket

dock i Konungens frånvaro underställdes rådets omprövande.

Genom resolution den 8 december 1711 fann även rådet skäligt

samt med Kungl. Maj:ts förordningar överensstämmande att i

dess höga namn och till dess vidare nådiga approbation konfirmera

och stadfästa grevinnan Horn vid dess välfångna och tillärvda

samt alltid hävdade rättighet eller jus patronatus i Västeråkers

församling. Någon sådan approbation synes dock ej hava

meddelats.

Agaren av Hammarskogs säteri kammarherren friherre Axel

Leijonhufvud hade redan år 1694 framställt anspråk på patronatsrätt

till Dalbv församling och därvid anfört, att eu sådan rätt utövats

av forna ägare till säteriet, vilka tillbyggt kyrkan och tid

efter annan förärat densamma stora gåvor.

Även denna framställning överlämnades till kungl. kammarkollegium,

som lät föranstalta om rannsakning i ärendet inför

Hagunda häradsrätt, vilken ägde rum vid tinget den 17 20 okto
ber

1694. Av vad därvid förekom, ansåg häradsrätten det vara

styrkt, att herr Kristian på Hammarskog under åren 1517—-1583

till Dalby kyrkas byggande givit tillhopa 47 tunnor 7 fjärdingar

spannmål, som i penningar kunde uppskattas till 430 daler 28 öre

kopparmynt; att kungl. rådet Knut Posse med stor kostnad byggt

kyrkans kor samt att såväl han och hans husfru som dåvarande

ägaren av Hammarskog tid efter annan förärat kyrkan dyrbara

prydnader, utan att de likväl givit någon fast egendom till kyrkan.

En avskrift av rannsakningsprotokollet synes väl hava inkommit

till kungl. kammarkollegium, men torde i övrigt intet

hava åtgjorts i detta ärende förr än år 1711, då konsistorium i

Uppsala, sedan kammarherren Leijonhufvud kallat en prästman

till den lediga kyrkoherdebefattningen i pastoratet, förfrågade sig

hos kungl. kollegium, huruvida Hammarskogs ägare hade en dylik

rätt. Samtidigt härmed synes även Leijonhufvud för sin egen

och sina söners räkning hava till kungl. kollegium inkommit med

en ny framställning om bekräftelse a patronatsrätten.

Sedan landshövdingen yttrat sig i ärendet och överlämnat

förenämnda tingsrannsakningsprotokoll1), lämnades grevinnan Hed
-

r5 Protokollet med flera handlingar i ärendet finnes bland kungl. kärnmarkollegii

akter, första provinskontoret, konvolut n:r 44.

s. 63 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

63

vig Horn å Yik tillfälle att inkomma med påminnelser. Grevinnan

erinrade därvid, att hon redan erhållit bekräftelse å den Viks ägare

tillkommande patronatsrätten till moderkyrkan i pastoratet, och

att denna hennes rätt skulle lida intrång, därest Hammarskogs

ägare skulle tillerkännas patronatsrätt till Dalby annexförsamling.

Kung! kammarkollegium överlämnade därpå ärendet till

rådet, _. som i anseende till andragna omständigheter och kungl.

kollegii betänkande genom resolution den 14 oktober 1713 prövade

skäligt att i Konungens höga namn giva sitt bifall därtill, att kammarherren

friherre Axel Leijonhufvud och hans söner finge obehindrade

äga, behålla och exercera jus patronatus i Dalby församling,

eftersom possessorerna av Hammarskog rätteligen förvärvat sig

samma jus. Och komme i följd därav kammarherren Leijonhufvud

och hans söner att med grevinnan Hedvig Horn och hennes arvingar

likmätigt kyrkoordningen alternera i den mån som bådas

jus, det ena i moderkyrkan och det andra i annexan, koncernerade.

Vid den år 1711 inträffade kyrkoherdeledigheten hade grevinnan

Horn och kammarherren Leijonhufvud kallat var sin prästman

till befattningen. Sedan grevinnan Horn den 8 december samma år

fått bekräftelse å sin patronatsrätt, utfärdade konsistorium kollationsbrev

för den av henne kallade prästmannen Nicolaus Almgren.

Denne synes emellertid ännu år 1721 hava varit helt och

hållet utestängd från Dalby församling, varest pastoralvården uppehölls

av den där anställde komministern, vilken av Leijonhufvud

kallats^ till kyrkoherde i pastoratet. Däröver klagade konsistorium

hos Kungl. Maj:t, som i nådigt brev den 4 maj 1721 förklarade,

att Almgren skulle denna gång bliva kyrkoherde i båda församlingarna,

men att, »när casus härnäst existerar», Leijonhufvud

skulle äga kalla en skicklig prästman till församlingarna.

Komministersbefattningen i Dalby, vars innehavare kallats

av ägarna till Hammarskog, har indragits i sammanhang med fastställande

den 23 oktober 1868 av nu gällande lönereglering för

pastoratets prästerskap. Patronatsrätten omfattar således numera

allenast befogenhet att utse kyrkoherde, vilken kallas varannan

gång av Viks och varannan gång av Hammarskogs ägare. Några

särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt därmed

förenade.1)

Patrongodsen upptagas i jordeboken såsom Vik n:r 1 om

3 mantal frälse säteri i Balingsta socken och Hammarskog n:r 1

om 2 mantal frälse säteri i Dalby socken.

b Enligt uppgift i löneregleringshandlingarna har kyrkoherden av ålder

årligen erhållit dels från Viks gård 2 famnar ved såsom ersättning för en

humlegård, som fordom hört till kyrkoherdebostället — ersättningen utgick

ursprungligen i humle — dels från Hammarskogs säteri 1 lispund smör. Dessa

prestationer torde väl hava något samband med patronatsrätten, men lärer

någon skyldighet att fortfarande utgöra dem knappast förefinnas, då de ej

omförmälas i löneregleringsresolutionen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

UPPSALA STIFT.

Den av fru Ramborg år 1331 donerade fasta egendom synes

— med undantag av 1 öresland i Holmbro — fortfarande disponeras

för donationsändamålen. Sålunda lära de till prästbordet

givna 6 öresland i Lunda ingå i skattetalet för Västeråkers nuvarande

kyrkoberdeboställe Prästgården n:r 1 om 13/4 mantal''). Det

till kyrkan givna V2 markland i Berga och Lunda tillhör fortfarande

kyrkan och upptages i jordeboken såsom en lägenhet

Kyrkojord n:r 1. Den jord i Berga, som givits till klockaren,

synes enligt anteckningar i jordeböckerna hava i äldre tider lagts

under prästbordet men innehaves numera av klockaren och återfinnes

i jordeboken såsom Klockarebord n:r 1 om % mantal.

Samtliga dessa fastigheter upptagas under krono natur.

Pörsamlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska

patronatsrättens upphörande.

Öster-Lövsta.* 2)

(Olands härad.)

Öster-Lövsta, som förut varit konsistoriellt, upptogs å 1693

års pastoratsförteckningar bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville

hava förklarade för regula.

Uti en till Kungl. Maj:t år 1722 ingiven underdånig ansökning

anförde dåvarande kyrkoherden i Öster-Lövsta och församlingens

invånare huvudsakligen följande. Öster-Lövsta kyrka hade

år 1719 blivit av fienden alldeles avbränd och förstörd. Hela socknen

hade samtidigt härjats och sockneborna därigenom blivit så

ruinerade, att de ej på många år mäktade lämna något bidrag till

kyrkans återuppbyggande. Brukspatronen Carl de Geer, vilken i

församlingen ägde två järnbruk och två säterier samt större delen

av hemmanen, vore emellertid villig att åtaga sig kyrkans iståndsättande,

varmed han redan begynt. Sökandena anhöllo därför,

att Kungl. Maj:t täcktes benåda brukspatronen de Geer med jus

patronatus till församlingen.

Sedan myndigheterna yttrat sig i ärendet, förklarade Kungl.

Maj:t genom öppet brev den 26 juni 1722, att Kungl. Maj:t, i anseende

till såväl vad i ärendet förekommit som därtill att grunden,

varpå kyrkan vore byggd, skulle vara de Geer tillhörig, gärna

vore benägen att ihågkomma honom med någon kunglig nåd till

*) Se närmare härom kammararkivets utredning den Va 1809 rörande

skattetalen i Lunda by (arkivets koncept för år 1809 fol. 619).

2) Öster-Lövsta församling benämnes i äldre handlingar omväxlande

Lövsta och Öster-Lövsta. Genom nådigt brev den 16 november 1883 föreskrevs,

att även Lövsta jordebokssocken skulle benämnas Öster-Lövsta.

s. 65 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

65

belöning för lians mot detta Guds hus redan visade frikostighet

och till uppmuntran att vidare fortfara därmed, och ville Kungl.

Maj:t fördenskull nådeligen hava förlänt brukspatronen Carl de

Geer jus patronatus till Öster-Lövsta församling i Uppland med

alla de förmåner, som ett slikt jus tillkomme. På grund av detta

nådiga brev utövades sedermera patronatsrätt till församlingen av

ägarna till Lövsta bruk i Öster-Lövsta socken.

Vid en år 1844 inträffad kyrkoherdeledighet anmodade emellertid

domkapitlet i Uppsala överstekammarjunkaren greve Carl

de Geer, som då innehade Lövsta bruk, att upplysa, huruvida

han hade sig bekant något kungl. brev, varigenom patronatsrätt

till församlingen blivit fästad, man efter man, vid den grevliga de

Geerska släkten eller vid ägarna av nämnda bruk.

Sedan de Geer meddelat, att han till stöd för patronatsrätten

endast kunde åberopa nådiga brevet den 26 juni 1722, förklarade

domkapitlet den 16 april 1844, att enär genom berörda nådiga

brev allenast dåvarande ägaren av Lövsta bruk på grund av de i

brevet angivna särskilda förhållanden erhållit patronatsrätt utan

utsträckning till hans arvingar eller blivande ägare av bruket,

domkapitlet icke kunde anse greve de Geer berättigad att utöva

ifrågavarande rätt, utan komme pastoratet att anslås ledigt till

ansökning.

Över domkapitlets beslut anförde de Geer enligt erhållen

hänvisning besvär hos kungl. Svea hovrätt, som emellertid genom

utslag den 17 februari 1845 förklarade sig icke kunna upptaga

besvären till prövning.

Efter erhållen ny besvärshänvisning anförde de Geer besvär

hos Kungl. Maj:t, som den 1 oktober 1845 meddelade utslag

i målet. Och enär klaganden vore innehavare av den jordegendom,

såsom ägare vartill brukspatronen Carl de Geer genom

Kungl. Maj:ts öppna brev den 26 juni 1722 undfått jus patronatus

i Öster-Lövsta pastorat och varå kyrkans grund även vore

belägen, samt jus patronatus jämlikt kungl. breven den 27 november

1788, den 23 december 1801 och den 10 augusti 18251) borde

åtfölja jorden, prövade Kungl. Maj:t rättvist att med undanröjande

av domkapitlets överklagade beslut i nåder förklara klaganden

innehava patronatsrätten till nämnda pastorat.

Lövsta bruk med underlydande är numera fideikommiss inom

den friherrliga ätten de Geer till Leufsta.

Patronatsrätten har ansetts innefatta behörighet att utse såväl

kyrkoherde som komminister i pastoratet.2) Några särskilda

rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.

Bruksägaren har i äldre tider helt och hållet bekostat kyrkans

0 Dessa kungl. brev avse liknande beslut rörande patronatsrätt i tre

särskilda församlingar.

*) En ''vid Lövsta bruk anställd brukspredikant, som helt och hållet avlönas

av bruksägaren, utses även av honom. Denna bruksägarens befogenhet

är emellertid ej att anse såsom patronatsrätt eller därmed jämförlig kallelserätt.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

UPPSALA STIFT.

byggnad och underhäll, utan att någon skyldighet därtill kan

anses hava förelegat. Dessa kostnader bestridas numera på vanligt

sätt.

Församlingen har vid visitation år 1896 uttalat sig för patronatsrättens

upphörande, såvida ej bruksägaren åtoge sig att bygga.

och underhålla kyrkan.

Österåker.

(Åkers skeppslag.)

Ägarna av Margretelund i Österåkers socken synas sedan

mitten av 1600-talet hava utövat patronatsrätt till Österåkers församling.

1)

Österåker upptogs likväl å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kung! Maj:t ville hava förklarade för regala.

Med anledning därav inkom guvernören greve Gabriel Oxenstierna

med framställning om att bliva bibehållen vid patronatsrätten

till församlingen. Till stöd härför åberopade greve Oxenstierna,

att hans farfader riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna

från sitt frälsehemman Bostorp, nu Båtstorp, till församlingens

prästbord givit en äng om några lass hö samt låtit omgjuta

den stora kyrkklockan ävensom att hans moder fru Brita

Kurck låtit på egen bekostnad av grunden uppbygga kyrkan och

förse henne med en hederlig skrud.

Denna framställning överlämnades till kung! kammarkollegium,

som lät föranstalta om rannsakning i ärendet inför Åkers

skeppslags häradsrätt. Vid rannsakningen, som ägde rum vid

ordinarie tinget den 12 oktober 1694 företeddes en av åtskilliga

dannemän å samtliga socknemännens vägnar den 12 april 1674

underskriven attest, vari betygades, att fru Brita Kurck låtit med

förskott av egna medel från grunden uppföra sockenkyrkan, som

varit liten och mycket förfallen, samt förlängt kyrkan med ett

högkor av 18 alnars längd; att herrskapet väl begärt hjälp därtill

av sockenborna, men att deras bidrag med dagsverken och ett och

annat varit mycket ringa mot den stora kostnad, fru Kurck fått

vidkännas, samt att hon förärat kyrkan vissa uppräknade prydnader.

I övrigt bekräftades, att riksdrotsen Oxenstierna givit en

äng till prästbordet och låtit omgjuta den stora kyrkklockan.

Häradsnämnden och den vid tinget närvarande menigheten vitsordade

även på framställd fråga, att kyrkan vore belägen å prästbordets

ägor och att dessa vore tagna från Smedby, vilken gård

guvernören Oxenstierna jämväl ägde. *)

*) Margretelund bebyggdes under förra hälften av 1600-talet till säteri

av friherre Gabriel Oxenstierna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

UPPSÅT,A STIFT.

(57

Sedan rannsakningsinstrumentet inkommit till kungl. kammarkollegium,

meddelade kungl. kollegium den 22 december 1705

resolution i ärendet. Av den från orten inkomna rannsakningen

ocli därvid bilagda dokument både kungl. kollegium förnummit,

att framlidne guvernören Oxenstiernas moder fru Brita Kurck icke

allenast medelst förskott låtit på egen bekostnad från grunden

uppmura hela Österåkers kyrka utan ock förlängt kyrkan med

ett högt kor av 18 alnars längd samt prytt henne med åtskilliga

kostbara kyrkoskrudar ävensom till prästbordets förbättring givit

ett stycke äng från sitt eget frälsehemman Båtstorp. Kungl.

kollegium. fann fördenskull, att guvernören Oxenstiernas arvingar

och familj borde på grund av "kyrkolagens kap. 19 § 12 o vara

berättigade att äga jus patronatus till Österåkers kyrka i Åkers

skeppslag.

Sedan Margretelunds säteri år 1718 övergått i den Åkerhielmska

släktens ägo och patronatsrätten till församlingen jämväl

transporterats opå köparen av säteriet, inkom överstelöjtnanten

friherre Fredrik Akerliielm år 1784 till Kungl. Maj:t med underdånig

ansökning om stadfästelse å den av ägarna till säteriet sedan

äldre tider utövade rättigheten att tillsätta icke blott kyrkoherde

och kaplan utan även den mindre kyrkobetjaningen i församlingen.

1)

^ Kung] . Maj it meddelade utslag i ärendet den 3 november

178 <2). Och ville Kungl. Maj:t i nåder bibehålla innehavaren av

Maigreielund vid den förman, som med stöd av kammarkollegii

efter vederbörandes hörande och på lagliga skäl den 22 december

1705 givna och laga kraftvunna resolution sedermera åtföljt

nämnda egendom, så att i Österåkers församling icke allenast

kyrkoherde och kaplan finge tillsättas av Margretelunds ägare

utan ock, liksom dittills vid flera tillfällen utan församlingens

Klander skett, patronatsrätten sträcka sig till utnämnande av klockare

och kyrkvaktare.

Patronatsrätten omfattar således behörighet att tillsätta såväl

kyrkoherde och komminister som klockare och organist samt

kyrkvaktare. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke

i övrigt förbundna därmed.

Margretelund upptages i jordeboken såsom Järö eller Margretelund

n:r 1 om 1 mantal frälse säteri.

Den av riksdrotsen Oxenstierna från hemmanet Båtstorp till

prästbordet givna ängen, den s. k. Oppängen, tillhör fortfarande

!) Till stöd för behörigheten att kalla den lägre kyrkobetjäningen framhöll

friherre Akerhielm bland annat, att fru litsa Sparre, kort innan hon

sålde Margretelund, antagit sin kusk till klockare och sin tegelslagare tillkyrkvaktare

i församlingen.

-) Ärendet förekom i justitierevisionen den 8 oktober 1787, men expedierades

utslaget först den 3 november. Utslaget finnes emellertid ej i justitieregistrataret,

och något koncept därtill har ej heller återfunnits. Én styrkt

avskrift av utslaget finnes dock i domkapitlets i Uppsala arkiv.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

UPPSALA STIFT.

kyrkoherdebostället i församlingen, Prästegården n:r 1 om 2V2

mantal krono, ock torde ingå i skattetalet för bostället1).

Vid visitation år 1907 nttalade sig församlingen för patronatsrättens

bibehållande.

Östra Ryd.

(Danderyds skeppslag.)

Patronatsrätt till Östra Hy ds församling bar sedan äldre tider

utövats av ägarna till itydboholm i Östra Ryds socken* 2).

År 1670 synes emellertid konsistorium i Uppsala icke liava

velat antaga en av dåvarande ägaren till Rydboholm riksrådet

greve Nils Brahe kallad prästman, som icke tillhörde Uppsala

stift. Däröver klagade greve Brahe hos Kung! Maj:t, som i nådigt

brev till ärkebiskopen den 14 oktober 1670 infordrade förklaring,

huruvida det tilläventyrs funnes något annat och viktigare skäl

mot den kallade, än att han ej tillhörde stiftet. I brevet erinrade

Kungl. Maj:t tillika, att det icke torde vara ärkebiskopen obekant,

hurusom herrarna av Rydboholm allt från första tider, då »Ry»

kyrka byggdes, haft jus patronatus däröver och således varit behöriga

att kalla kyrkoherdar till församlingen.

Sedan förklaringen inkommit, meddelade Kungl. Maj:t i skrivelse

till ärkebiskopen den 12 december 1670, att Kungl. Maj:t

icke ville anse de skäl obilliga, som anförts mot utstiftsprästers

inträngande i stiften, men att då detta vore en särskild »casus»,

borde den av greve Brahe kallade prästmannen inför ärkebiskopen

göra sin provpredikan och i övrigt behandlas som andra vid

liknande tillfällen.

Östra Ryd upptogs emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för

regala, utan att någon protest däremot synes hava inkommit från

Rydboholms ägare. Dessa utövade likväl allt fortfarande patronatsrätt

till församlingen.

Då hovstallmästaren greve C. G. F. Piper i egenskap av

förmyndare för ägarna av Rydboholm, greve N. F. Brahes barn,

år 1861 ingav kallelse för viss prästman till den då lediga kyrkoherdebefattningen

i församlingen, förklarade domkapitlet genom

beslut den 13 november samma år, att enär någon handling icke

*) Se härom 1753—54 års rågångskarta för Margretelund och Smedby

med underlydande hemman.

2) Socknen benämnes vanligen Östra Byd, ehuru den officiella benämningen

torde vara Byd. Även församlingen benämndes i äldre tider vanligen

Byd.

s. 69 Kontrollera mot PDF

UPPBAKA STIFT.

69

förotetts till bestyrkande av den påstådda patronatsrätten, domkapitlet

funne sig förhindrat att i anledning av kallelsen företaga

någon huvudsaklig åtgärd i ärendet.

Ovor domkapitlets beslut klagade greve Piper hos Kungl.

Maj:t samt anhöll, att då Braheska familjen alltsedan år 1448 såsom

ägare av^ Kydboholm innehaft och utövat jus patronatus i

Ostra Byd, Kungl. Maj:t ville anbefalla domkapitlet att utfärda

fullmakt för den kallade prästmannen att vara kyrkoherde i församlingen.

Över besvären hördes församlingen å allmän sockenstämma

den 10 augusti 1862. Därvid framställde hovmarskalken friherre

K. ^A. von Höpken, såsom ägare av Bogesunds och Frösviks till

Rydboholmsgodset förut hörande säterier, anspråk på att alternativt

med Rydboholms ägare få utöva ifrågavarande rätt. Kungl.

Maj:t meddelade den 5 december samma år nådigt utslag i ärendet.

Och enär tvist dåmera uppkommit rörande patronatsrätten,

fann Kungl. Maj:t de underdåniga besvären icke föranleda till

annat yttrande, än att vederbörande ägde anhängiggöra denna tvist

vid behörig domstol.

Rydboholms ägare instämde därpå friherre von Höpken och

Ostra Ryds församling till kungl. Svea hovrätt under yrkande, att

jus patronatus i avseende å tillsättande av kyrkoherdebeställningen

inom församlingen måtte förklaras tillkomma Rydboholms

ägare och kärandena således tillerkännas rätt att vid dåvarande

ledighet kalla kyrkoherde i församlingen.

Efter en vidlyftig skriftväxling mellan parterna meddelade

kungl. hovrätten den 21 april 1864 dom i saken och anförde därvid

följande. I Kungl. Majds brev till ärkebiskopen i Uppsala

den. 14 oktober 1670, varigenom från ärkebiskopen infordrats förklaring

med anledning därav, att han gjort svårighet vid introducerande

av en utav riksrådet greve Nils Brahe till kyrkoherde

kallad prästman, emedan denne icke vore född i Uppsala stift,

både även tillkännagivits, hurusom herrarna till Rydboholm alltifrån

den tid, då Ryds kyrka byggdes, haft jus patronatus däröver.

Av kärandena åberopade intyg utmärkte, dels att den av greve

Nils Brahe år 1670 kallade prästman genom Kungl. Maj:ts samma år

meddelade beslut förklarats böra komma till Östra Ryds pastorat,

dels att. år 1696 på greve Nils Brahes kallelse prästmannen från

Strängnäs stift N. Palmberg blivit till samma lägenhet konfirmerad

och dels att kyrkoherdebeställningen i Östra Ryds pastorat

vid uppkomna ledigheter under tiden från och med år 1757 till

och med år .1850 blivit tillsatt på grund av ingivna kallelser av

ägare eller disponenter av Rydboholms gods med godkännande

av dessas patronatsrätt. Ägarna av Rydboholm hade således innehaft

ifrågavarande rättighet sedan så lång tid tillbaka, att det icke

vore kant, huruledes de först kommit därtill. Jämväl sedan säterierna

Bogesund och Frösvik, vilka förut liksom Rydboholm tillhört

Braheska släkten, vid medlet av 1700-talet blivit från stamgodset

avsöndrade, hade Rydboholms ägare alltjämt varit i utöv
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

UPPSALA STIFT.

ning av samma rättighet utan att avbrott däri kunde anses liava

uppkommit genom den protest mot förenämnde Palmbergs utnämning

till kyrkoherde, som grevinnan Margareta Bielke, vilken

innehade Bogesund och Frösvik, avgivit. Då ägarna av Rydboholm

följaktligen till ifrågavarande rättighet ådagalagt urminnes

hävd, prövade kungl. hovrätten rättvist förklara kärandena, såsom

ägare till Rydboholm, berättigade att fortfarande utöva jus patronatus

oi Östra Ryds församling.

År 1832 ingav grevinnan Aurora Brahe, såsom innehavare

av den med Rydboholms sätesgård förenade patronatsrätten till.

Östra Ryds församling, till Kungl. Maj:t för nådig fastställelse

ett förslag till stadga för en blivande skola i församlingen. Till

lokal för skolan och bostad för läraren skulle ägaren av Rydboholm

upplåta övre våningen i ett nära kyrkan uppfört hus. Till

skollärarens avlöning skulle församlingen bidraga enligt en ansökningen

bilagd subskriptionslista, varjämte medel därtill skulle insamlas

genom en årlig kollekt. Det skulle åligga skolläraren att,

såsom präst och i denna egenskap ordinarie tjänsteman inom församlingen,

utföra vissa prästerliga förrättningar. Så länge ägarna

av Rydboholm underhölle skolhuset, skulle de äga fullkomlig och

oinskränkt rätt att bland prästmän, av vad stift som helst, tillsätta

skollärare i viss närmare angiven ordning. Kallelsebrev för

den utsedde skulle insändas till domkapitlet, som ägde utfärda

fullmakt å beställningen.

Genom nådig resolution den 2 juni 1832 fann Kungl. Maj:t

gott i nåder gilla'''' och fastställa såväl detta förslag som den av

församlingsborna frivilligt ingångna överenskommelsen om sammanskott

till skollärarens avlöning. Genom nådig resolution den

16 mars 1838 fastställdes på ansökan av grevinnan Brahe ett förslag

till instruktion för läraren vid nämnda skola, därvid i § 1 av

instruktionen förklarades, att skollärarens åligganden såsom präst

i församlingen och pastors adjunkt skulle förbliva desamma, som

bestämts genom nådiga resolutionen den 2 juni 1832.

I underdånig skrivelse den 2 januari 1861 hemställde domkapitlet,

att den prästerliga skollärartjänsten i Östra Ryds församling

måtte, med hänsyn till den rådande prästbristen inom

ärkestiftet och då densamma icke vore av behovet påkallad, få

indragas eller, om detta icke kunde medgivas, tills vidare uppehållas

genom icke ordinerad vikarie, så framt ej Rydboholms ägare

ville till befattningen utse en prästman utom stiftet. Genom nådigt

brev till domkapitlet den 8 mars 1861 förklarade Kungl.

Maj:t, att Kungl. Maj:t ej funnit skäl att till denna framställning

i vidsträcktare mån lämna bifall än att, på sätt innehavaren av

patronatsrätten hemställt, det skulle vara honom tillåtet att, utan

hinder av de i den nådiga stadfästelseresolutionen meddelade

föreskrifter, till befattningen kalla en icke prästvigd men behörigen

examinerad folkskollärare.

Sedan denna tid har nämnda befattning icke innehafts av

någon prästman. Rydboholms ägare utgör numera icke några

s. 71 Kontrollera mot PDF

UPPSALA STIFT.

71

särskilda bidrag vare sig till underhåll av skollokalen eller till

skolans verksamhet eller avlöning av skolläraren, vilken erhåller

laglig folkskollärarlön av församlingen. Innehavare av befattningen,

med vilken är förenad klockar- och organisttjänsten i församlingen,

kallas emellertid allt fortfarande av Itydboholms ägare.

Patronatsr ätten anses således medföra befogenhet att kalla

såväl kyrkoherde som innehavare av de förenade skollärare

klockar- och organistbefattningarna i församlingen. Några särskilda

rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade

därmed.

Itydboholms säteri upptages i jordeboken såsom Eydboholm

n:r 1 eller Gammelgård om 1 mantal frälse säteri. Under gården

hör fortfarande ett flertal hemman inom socknen.

Vid visitation år 1893 förklarade församlingen, att den icke

hade anledning att önska patronatsrättens upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Linköpings stift.

Ekeby och Rinna.J)

(Göstrings härad.)

Patronatsrätt till Ekeby 2) och Pinna församlingar synes redan

på 1600-talet hava utövats av Ribbingska släkten för säterierna

Boxholm i Ekeby och Mossebo i Rinna socken.

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid församlingarna

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala.

Presidenten i kungl. bergskollegium friherre Conrad Ribbing

anhöll därför å egna och sin broders, generallöjtnanten friherre

Gabriel Ribbing, vägnar hos Kungl. Maj:t om bekräftelse å patronatsrätten

till församlingarna. Ärendet överlämnades först till

kungl. kammarkollegium och därefter till kungl. Göta hovrätt, som

efter förhör och rannsakning i orten den 3 december 1729 meddelade

resolution. Kungl. hovrätten antecknade därvid bland

annat, att det befunnits, att Ekeby kyrka från början uppförts

å en »Boxholmsherrskapet» tillhörig frälsejord; att kungl. rådet

Peder Ribbing låtit år 1648 reparera kyrkan, som då varit förfallen,

samt förse henne med ett ansenligt högkor av tegel; att

friherrinnan Katarina Falkenberg3) den 20 september 1712 för

underhåll av nämnda kor jämte den i koret inrättade familjegraven

skänkt kyrkan årliga räntan av frälsehemmanet Skvathult

samt att de Ribbingska släktmedlemmarna var efter annan förärat

kyrkan klockor, altartavlor, predikstolar, mässkrudar m. m. Jämlikt

stadgandena i kap. 19 § 12 av 1686 års kyrkolag fann kungl.

hovrätten »de Ribbingske herrar arfvingar och familjen» hava sig

»fullkomligen förvärfvat» jus patronatus till Ekeby och Rinna församlingar

och prövade fördenskull rättvist, att de borde åtnjuta

samma förmån för sina sätesgårdar i berörda församlingar.

Yid en i början av 1770-talet uppkommen ledighet vid kaplansbefattningen

i Rinna församling förklarade konsistorium i Linköping,

att dåvarande ägaren av Boxholms säteri hovmarskalken

‘) Till detta pastorat hör jämväl Blåviks kapellförsamling, som genom

nådigt beslut den 26 oktober 1866 bildats av vissa hemman och lägenheter i

Ekeby och Torpa socknar. Kapellpredikanten i Blävik tillsättes på sätt om

tillsättning av prästerlig tjänst i allmänhet är föreskrivet.

2) Fordom Egby eller Egeby.

s) Änka efter landshövdingen Leonard Ribbing.

s. 73 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

73

friherre Adolph lindbeck icke vore berättigad att besätta befattningen,

enär patronatsrätten, jämlikt § 9 i kungl. resolutionen på

prästerskapets besvär den 9 december 1766, icke kunde eller

borde sträcka sig längre än patronatsbrevet tydligen innehölle.

Målet drogs inför Kungl. Maj:t och avgjordes genom utslag den

12 januari 1774. I utslaget åberopas kungl. Göta hovrätts ovan

omförmälda, laga kraftvunna resolution den 3 december 1729, varav

framginge, att patronatsrätten icke vore inskränkt till kyrkoherdelägenheten

allena. Och som hovmarskalken Rudbeck, såsom ägare

av det Ribbingska familjen den tiden tillhöriga Boxholms gods,

även vore innehavare av ifrågavarande »samma egendom tillerkända

rättighet», fann Kungl. Maj:t den av konsistorium åberopade § 9

av 1766 års resolution icke vara tillämplig på målet eller kunna

hindra Boxholms säteris ägare att »vid utöfningen af dess till

Ekeby och Rinna församlingar erhållna fullkomliga jus patronatus»

jämväl kalla kaplan i församlingarna.

Sedan Boxholms och Mossebo säterier kommit i olika ägares

händer, uppkommo på 1870-talet tvister om utövandet av ifrågavarande

patronatsrätt.

Sålunda sökte Rinna församlingsbor göra gällande, att dåvarande

ägaren av Boxholms säteri bruksägaren D. P. af Buren,

vilken försålt Mossebo säteri, icke ägde rätt att kalla kaplan i

Rinna. Genom kungl. Göta hovrätts den 18 oktober 1878 meddelade

och av Kungl. Maj:t den 2 december 1879 fastställda dom

förklarades emellertid bruksägaren af Buréns stärbhusdelägare,

såsom ägare av Boxholms säteri, berättigade att fortfarande innehava

och utöva den patronatsrätt inom Rinna församling, som av

ålder tillhört innehavarna av säteriet.

Ägaren av Mossebo säteri Johan August Johansson yrkade

därpå, att han måtte förklaras berättigad att alternativt med Boxholms

säteriägare utöva patronatsrätten inom församlingarna. Genom

dom den 22 oktober 1880 prövade kungl. Göta hovrätt rättvist

på det sätt bifalla Johanssons talan, att han såsom ägare av

Mossebo säteri förklarades berättigad att, på sätt i kap. 19 § 14

kyrkolagen stadgades, gemensamt med Boxholms säteriägare utöva

den patronatsrätt inom Ekeby och Rinna församlingar, som

av ålder tillkommit ägarna av dessa säterier.

Patronatsrätten är alltså förbunden med både Boxholms

frälsesäteri, bestående av hemmanen Boxholm eller Elemminge

n:r 1, 2, 3 och 4, vartdera om 1 mantal i Ekeby socken, och Mossebo

frälsesäteri eller 11/i mantal Mossebo n:r 1 i Rinna socken,

samt skall utövas gemensamt av säteriernas ägare. Patronatsrätten

avser såväl kyrkoherden i pastoratet som de två komministrarna

i Ekeby och Rinna, varemot klockare, organister och den

lägre ky r k obe tj än i it ge n, vilka samtliga förut utsetts av patronus,

ävensom kyrkovärdar tillsättas på vanligt sätt. Några särskilda

rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med

patronatsrätten.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

LINKÖPINGS STIFT.

Av den till underhåll av det Eibbingska gravkoret i Ekeby

kyrka donerade räntan av hemmanet Skvathult har bildats en

fond eller gravkassa, som vid 1910 års utgång ägde en behållning

av 21.825 kronor 41 öre. Av kassans medel underhålles såväl

koret som den därstädes inrättade Eibbingska graven; och torde

församlingens underhållsskyldighet beträffande kyrkan i sin helhet

härigenom vara avsevärt minskad. Gravkassan står under överinseende

av eu kurator, tillhörande den Eibbingska släkten. Kurator

beviljar medel från kassan, som för närvarande förvaltas av

Boxholms säteriägare. Kassans räkenskaper företes inför kyrkostämman

och granskas av församlingens revisorer. Patronus synes

i denna sin egenskap icke hava någon särskild befogenhet beträffande

kassan. Eäntan av hemmanet Skvathult uppgives icke numera

utgå till kassan, enär kuratorerna avstått från anspråk på

densamma.

Vid biskopsvisitation år 1896 förklarade församlingen enhälligt,

att den ej önskade patronatsrättens upphörande.

Godegård.

(Finspånga läns härad.)

Godegård upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland

pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regula. Av

1722 års pastoratskommission hänfördes Godegård till de .pastorat,

vilka på grund av regeringsformens 40 § skulle ställas under konsistorii

disposition såsom de varit före år 1680.

Uti en i början av 1720-talet till Kungl. Maj:t ingiven ansökan

förmälde Godegårds församling, att dess kyrka från första

början varit mycket liten, mörk och trång, så att knappast hälften

av församlingens dåvarande medlemmar kunde däri rymmas,

men att församlingens och kyrkans fattigdom lade hinder i vägen

för dess utvidgande. Detta" förhållande hade församlingen andraga

hos brukspatronen på Godegårds bruk Johan de Geer, vilken

redan tillförene bevisat kyrkan stor välgärning. De Geer

vore den ende säteriägaren inom församlingen och ägde för övrigt

en stor del av densamma. Då han förklarat sig villig att på egen

bekostnad uppbygga en ny kyrka, därest han kunde erhålla patronatsrätt,

så anhölle församlingen, att en sådan rätt måtte tillerkännas

honom.

Sedan landshövdingen och domkapitlet yttrat sig över ansökningen,

förklarade Kungl. Maj:t genom öppet brev den 19 juni

1723, att alldenstund brukspatronen Johan de Geer icke allenast

vore ensam av adeln boende i Godegårds församling och alltså

efter privilegierna hade mesta rätt och fog att vid förefallande

s. 75 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

75

vakanser kalla dugliga prästmän till kyrkoherdar därstädes, utan

ock gjort sig till denna förmånen så förut som i synnerhet då

genom stora på kyrkan nedlagda omkostnader berättigad till det

åstundade jus patronatus, på vilket församlingens ledamöter till

dess större säkerhet underdånigst begärt Kungl. Maj:ts öppna brev,

vilket Kungl. Maj:t honom, Johan de Geer till G-odegårds bruk.

ville därmed nådigst meddela, tilläggandes honom och hans arvingar

fullkomligen jus patronatus över Godegårds församling med

alla de villkor, förmåner och rättigheter, som därtill hörde och

andra av adeln ägde och nyttjade.

Sedan brukspatronen Jean Abraham Grill av de Geerska

släkten förvärvat Godegårds säteri ocli bruk, anhöll Grill år 1777

hos Kungl. Maj:t att varda bibehållen vid det förra ägarna den

19 juni 1723 förlänta och av Grill sedermera uti köpebrevet på

bruket och säteriet betingade jus patronatus.

Detta bestreds emellertid av bruksägaren Johan Otto de

Geer, vilken anhöll, att Kungl. Maj:t måtte tilldela honom berörda

patronatsrätt. Till stöd därför framhöll de Geer, att han vore

ägare av 1 3/4 hemman i församlingen samt att, då patronatsrätten

blivit förlänad hans avlidne farfader Johan de Geer och dennes

arvingar, denna rätt borde tillhöra arvingarna, så länge någon av

dem vore jordägare inom pastoratet.

Enligt riksrådsprotokollet i justitieärenden för den 30 september

1777 yttrade sig riksråden att, alldenstund av såväl de

år 1617 som i nyare tider ridderskapet och adeln förunnade

privilegier ej annan följd kunde dragas, än att utövandet av jus

patronatus tillhörde frälsemän såsom en personell rättighet, kunde

Grill, ehuru ägare av Godegårds bruk, varmed patronatsrättigheten

i frälsemannahand vore förenad, såsom ofrälse eller den där icke

undfått särskilt nådigt tillstånd att i slika fall utöva adliga rättigheter,

ej anses böra tillgodonjuta samma förmån. Såsom ägare av

endast l3/4 hemman i församlingen men ej i säteriet delägande

kunde icke heller de Geer tilläggas utövandet av patronatsrättigheten

därstädes. På grund därav tillstyrkte riksråden att, intill

dess Godegårds säteri och bruk åter komme i frälsemannahand

och ägo eller ägaren undfinge nådigt tillstånd att tillgodonjuta

adliga förmåner, patronatsrättigheten måtte upphöra och vila,

samt konsistorium under tiden vara tillåtet att tillsätta prästmän.

Ärendet förekom emellertid på nytt den 17 oktober samma

år, därvid Kungl. Maj:t, som väl fann riksrådens underdåniga tillstyrkan

vara på goda skäl grundad, i anseende till de av Grillska

huset såväl i äldre som nyare tider gjorda nyttiga tjänster som

flera talande omständigheter, täcktes i nåder tillägga brukspatronen

Grill det ifrågavarande jus patronatus. Nådigt utslag i ärendet

utfärdades även samma dag för Grill.

Vid en år 1879 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebeställningen

kallade dåvarande ägaren av Godegårds säteri och bruk

överstelöjtnanten C. L. Grill till kyrkoherde viss prästman, vilken

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

LINKÖPINGS STIFT.

även genom domkapitlets i Linköping utslag den 15 september

1880 utnämndes till kyrkoherde i pastoratet.

Över utnämningen klagade ett flertal församlingsbor hos

Kung! Maj:t, under förmenande att genom nådiga utslaget den

17 oktober 1777 patronatsrätt väl överflyttats till Jean Abraham

Grill men icke till hans arvingar.

Församlingen, som bereddes tillfälle att yttra sig över besvären,

instämde med klagandena samt anhöllo, att Kung! Maj:t

måtte upphäva domkapitlets utslag och låta församlingen återfå

den konsistoriel^ natur, som den sannolikt ägt före år 1723.

Genom utslag den 23 december 1880 utlät sig Kungl. Maj:t,

att som Godegårds församling bestritt den av överstelöjtnanten

Grill påyrkade rättighet att i egenskap av patronus kalla kyrkoherde

i församlingen och tvist sålunda vore rådande, huruvida

patronatsrätt där ägde rum, funne Kungl. Maj:t skäligt, med undanröjande

av domkapitlets utslag, förklara, att vederbörande ägde

vid behörig domstol sin talan rörande den ifrågasatta patronatsrätten

anhängiggöra och utföra efter befogenhet, ägande domkapitlet,

därest icke församlingen inom sex månader därefter styrkte,

att dylik talan blivit till domstol instämd, å kyrkoherdebeställningen

utfärda fullmakt för den av Grill därtill kallade prästman.

Då församlingen icke inom föreskriven tid instämde sådan

talan, utfärdade domkapitlet den 29 juni 1881 fullmakt för den

av Grill kallade prästmannen.

Med patronatsrätten äro icke i övrigt förenade några särskilda

rättigheter eller skyldigheter.

Godegårds säteri upptages i jordeboken såsom Torshyttan,

kallad Godegård, n:r 1 om 1 mantal. Under säteriet och bruket

höra ett flertal hemman och lägenheter.

Vid biskopsvisitation år 1899 uttalade sig församlingen för

patron åt srättens upphörande.

Kimstad.

(Memmings härad.)

A de pastoratsförteckningar, som utsändes till orterna med

nådiga brevet till landshövdingarna den 16 augusti 1693, upptogs

Kimstad bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava ansedda för

regala.

Den grevliga ätten Linie å Lövstad synes likväl förut hava

utövat patronatsrätt till församlingen. Överstelöjtnanten greve Axel

Johan Lillie framställde även anspråk på denna rätt, och efter

Lillies inom kort inträffade död fullföljdes dessa anspråk av hans

änka Agneta Wrede.

s. 77 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

77

Vid den undersökning, som på grund därav föranstaltades i

orten, utröntes, att framlidne fältmarskalken greve Axel Linie icke

allenast låtit utvidga ocli tilltigga Kimstads kyrka utan även försett

henne med ny predikstol, altare, orgelverk, golv och stolar

samt bekostat en klockstapel med två vackra klockor. Såväl fältmarskalken

som hans son landshövdingen Axel Lillie hade dessutom

förärat kyrkan åtskilliga andra kostbara skänker och prydnader.

Landshövdingen Lillies änka Maria Elisabet Stenbock

hade vidare år 1687 testamenterat kyrkan 12,000 daler kopparmynt

till fullbordande av ett påbörjat kor i kyrkan och den Lillieska

där inrättade familjegraven. På grund därav prövade Kung!.

Maj:t genom nådig resolution den 7 oktober 1699 den Lillieska

familjen jämlikt kyrkolagens kap. 19 § 12 vara berättigad att

»äga jus patronatus i Kimstads kyrka».

Vid en på 1840-talet inträffad ledighet vid komministersbefattningen

i församlingen uppkom fråga, huruvida patronatsrätten

avsåg jämväl denna befattning. Genom utslag den 1 juni 1844

förklarade domkapitlet i Linköping, att patronatsrätt lagligen ägde

rum jämväl i avseende å komministersbefattningen.

Lövstad hade emellertid genom gifte övergått till släkterna

de la Gardie och von Eersen samt slutligen till grevligå Piperska

familjen. Patronatsrätten synes även oanmärkt hava utövats av

medlemmar utav dessa släkter.

Vid en ledighet vid kyrkoherdebeställningen på 1860-talet

ingav dåvarande ägaren av Lövstad kammarherren greve Charles

Emil Piper till domkapitlet i Linköping kallelse för komministern

i församlingen A. M. Lidén att vara kyrkoherde därstädes. Domkapitlet

ansåg emellertid, att greve Piper icke var behörig att

utöva patronatsrätten, samt utlät sig genom utslag den 8 maj 1867.

Genom nådiga resolutionen den 7 oktober 1699 hade patronatsrätt

i Kimstads församling visserligen blivit förunnad Lillieska familjen,

utan att dock denna rättighet förenats med Lövstads säteri eller

annan särskild nämnd egendom. Greve Piper, ehuru egendomsinnehavare

inom församlingen, hade varken styrkt sig härstamma

från Lillieska släkten och på grund därav vara i besittning av det

samma släkt tillagda jus patronatus eller visat, att denna rätt åtföljde

Lövstads egendom. Vid sådant förhållande och enär enligt kungl.

resolutionen den 9 december 1766 patronatsbrevets tydliga lydelse

icke finge överskridas, funne sig domkapitlet lagligen förhindrat

att på de av greve Piper företedda handlingarna tillerkänna

honom behörighet att utöva patronatsrätt vid tillsättning av kyrkoherdebeställningen

i Kimstads församling, vadan den för komministern

Lidén ingivna kallelsen icke kunde till vidare åtgärd

föranleda.

Över utslaget besvärade sig greve Piper hos Kungl. Maj:t

samt anförde, att patronatsrätt vid tillsättande av kyrkoherdebeställningen

i församlingen år 1835 fått av hans avlidne fader

överhovjägmästaren greve Carl Eredrik Piper såsom descen
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

LINKÖPINGS STIFT.

(lent av Lillieska familjen och ägare av Lövstads säteri utan hinder

utövas; att domkapitlet genom förenämnda utslag den 1 juni 1844

förklarat, att patronatsrätt lagligen ägde rum vid komministersbeställningen

samt att Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 1 oktober

1845 beviljat överhovjägmästaren Piper sökt anstånd med

kallande av komminister.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den 25 oktober

1867. Upplyst vore, att den genom nådiga resolutionen den 7

oktober 1699 Lillieska familjen förunnade patronatsrätt blivit av

klagandens fader utövad icke allenast vid tillsättande av kyrkoherde

i Kimstads församling utan även, sedan domkapitlets utslag

den 1 juni 1844 och Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut den

1 oktober 1845 meddelats, vid återbesättande av komministersbeställningen

därstädes. Någon annan än klaganden hade icke framställt

anspråk på åtnjutande av ifrågavarande patronatsrätt. Alltså

och då församlingen å kyrkostämma den 21 juli 1867 enhälligt

yttrat önskan, att klaganden måtte vid patronatsrätten varda bibehållen,

funne Kungl. Maj:t skäligt att, med ändring av utslaget,

förklara de av domkapitlet anförda omständigheter icke utgöra

hinder för domkapitlet att, i anledning av klagandens kallelse, för

komministern Lidén utfärda fullmakt å kyrkoherdebeställningen

i Kimstads församling.

Patronatsrätten torde således avse såväl kyrkoherde- som

komministersbefattningen i pastoratet. Med densamma äro icke

i övrigt förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Lövstads säteri upptages i jordeboken såsom Lövstad n:r 1

om 1 mantal frälse säteri i Kimstads socken. Under säteriet

lyder ett flertal hemman i såväl denna som angränsande socknar.

Yid visitation år 1902 förklarade församlingen, att den av

pietet för senast avlidne patronus och i tacksam hågkomst av det

myckna goda, denne under mer än 50 år för församlingen uträttat

inom många områden, ville såsom sin mening uttala, att patronatsrätten

tills vidare måtte bibehållas.

Marbäck.

(Vedbo härad.)

Eyttmästaren Axel Pistol å Herrestad i Marbäcks socken anhöll

år 1691 hos Kungl. Maj:t om patronatsrätt till Marbäcks församling.

Denna ansökning remitterades till konsistorium i Linköping,

som föranstaltade om undersökning i orten, vilken ägde

rum den 14 juni 1691.1) *)

*) Undersökningsinstumentet finnes i avskrift bland handlingarna till

Kungl. Majrts dom den 5 december 1777 angående patronatsrätten till Marbäcks

församling.

s. 79 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

79

Tillförlitligheten av denna undersökning bestreds likväl i ingivna

påminnelser av en del församlingsbor. Avon konsistorium

ansåg densamma icke vara »så alldeles riktig» samt fann don

16 september 1691 Pistols anspråk vara av noll och intet värde.

Ryttmästaren Pistol gjorde emellertid förnyade framställningar

i ärendet hos såväl konsistorium som Kung! Maj:t, dock utan åsyftat

resultat. Efter Pistols frånfälle fullföljde hans dotterson ryttmästaren

Adam Kotkirck ärendet hos Kungl. Maj:t, som den" 27

februari 1756 hänvisade detsamma till Göta hovrätts avgörande.

Efter en synnerligen vidlyftig procedur meddelade hovrätten den

16 juli 1774 utslag i målet.

I utslaget antecknades bland annat följande. Vid den efter

domkapitlets förordnande den 14 juni 1691 med Marbäcks församlings

invånare hållna undersökning hade icke bestritts, att

Marbäcks kyrka vore belägen på Pistols i Marbäcks by ägande

två frälsehemman samt att de två öster och väster om kyrkan belägna

åkerlyckor om fem skeppors rymd, Klockarlyckorna kallade,

vilka, sedan längre tid tillbaka innehafts av kyrkan och nyttjats

av klockaren mot avgäld, enligt Norra Vedbo härads tingsrätts

den 19 september 1681 givna förlikningsdom blivit av ryttmästaren

Pistol och kaptenen Göran liildebrand för alltid avstådda

till kyrkan. Av undersökningen framginge även, att ryttmästare^

Pistol år 1673 bekostat uppförande av en klockstapel. Och handlingarna

i övrigt utvisade, att han mellan åren 1697 och 1700 låtit

för en kostnad av 248 daler 10 öre silvermynt med en tillbyggnad

av trä utvidga den gamla kyrkan, som han jämväl låtit pryda med

en för sin släkt avsedd grav. Vidare hade såväl ryttmästare! som

andra medlemmar av den Pistolska släkten gjort åtskilliga föräringar

till kyrkan samt med betydlig kostnad år" 1723 bidragit till södra

korskyrkans målning och förbättring. Riktigheten af denna undersökning

hade väl å kyrkans och församlingens sida i senare tider

bestritts men icke med lagliga skäl kunnat i den mån jävas, att

något avseende vid undersökningen icke borde fästas. I avgivet

underdånigt utlåtande den 17 april 1716 hade även kungl. kammarkollegium

ansett ryttmästaren Pistol berättigad till patronatsrätt.

Det vore icke heller bestritt, att kyrkogården och nämnda åkerlyckor

före storsint tesdelningen legat ibland de skiften, vilka

nämnda frälsehemman innehaft. Pörsamlingen hade jämväl år 1769

fastmer förklarat, att frågan, huruvida kyrkan vore belägen på

Marbäcks frälsehemmans grund, kunde bäst upplysas av den då

nyligen över Marbäcks by hållna storskiftesdelning. Vid denna

förrättning hade kyrkan med kyrkogården, n:r 41 på 1765 års

skifteskarta, och lyckorna, n:r 19 på kartan, samt en humlegård

om 200 stänger ansetts ligga på de två frälsehemmanens ägor.

Det vore således fulltyga!, att den jord, varå kyrkan med kyrkogården

vore belägen, tillika med de två åkerlyckorna tillhört

ryttmästaren Rotkircks två frälsehemman, ehuru det icke kunnat

visas, på vad sätt kyrkan därav kommit i besittning. Vad åkerlyckorna

vidkomme, vore det genom 1681 års förlikningsdom

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

LINKÖPINGS STIFT.

fulleligen visat, att de av ryttmästare]! Pistol och kaptenen Hildebrand

blivit avstådda. Därav följde, att kyrkan på samma sätt

genom gåva eller åtminstone tillstädjelse av frälsehemmanens

ägare, vid den tid kyrkan först uppbyggdes, vilken icke kunnat

utrönas, både kommit i åtnjutande av den jord varå den stode.

Därigenom hade det, som uti kap. 19 § 12 av 1686 års kyrkolag

till vinnande av patronatsrätt fordrades, å ryttmästaren Eotkircks

sida av dess förfäder uppfyllts. På dessa och i övrigt anförda

grunder prövade kungl. hovrätten skäligt tillerkänna ryttmästaren

Botkirck jus patronatus uti Marbäcks församling.

Över utslaget besvärade sig konsistorium i Linköping, men

fann Kungl.v Maj:t genom dom den 5 december 1777 icke skäl

vara anfört, som kunde föranleda ändring i hovrättens utslag, utan

prövade rättvist att detsamma såsom välgrundat gilla och fastställa.

Hyttmästare!! Botkirck försålde kort därpå Herrestads säteri

med underlydande till översten Fredrik Kosenberg. Efter uppkommen

tvist mellan dessa om patronatsrättigheten förbjöd Konungens

befallningshavande i Jönköpings län genom utslag den

12 juni 1783 ryttmästaren Botkirck att taga någon befattning med

patronatsrättens utövning. Däröver besvärade sig Botkirck hos

kungl. Göta hovrätt, men fann kungl. hovrätten genom utslag

den 14 augusti 1783 icke skäl vara av klaganden anförda, som

kunde verka ändring i överklagade utslaget, varför detsamma

såsom lagligen grundat av kungl. hovrätten gillades och fastställdes.

Vid en år 1786 inträffad ledighet vid kyrkoherdebeställningen

i församlingen ingåvo såväl Botkirck som Bosenberg till konsistorium

kallelse till befattningens återbesättande. Genom utslag

den 23 november 1786 förklarade sig konsistorium icke kunna

anse Botkirck såsom behörig patronus i Marbäck, vadan hans

kallelse förfölle.

Byttmästaren Botkirck besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som

genom resolution den 27 november 1788 utlät sig, att Kungl.

Maj:t funnit patronatsrättigheten i Marbäck så mycket mindre

kunna för klaganden eller hans familj vara personell, som enligt

tydliga lydelsen av 1723 års adliga privilegier och kap. 19 § 16

uti 1686 års kyrkolag, eu sådan rättighet åtföljde jorden. Alltså

och då konsistorii åtgärd grundade sig på Kungl. Maj:ts och

rikets Göta hovrätts laga kraftvunna utslag den 14 augusti 1783,

vilket lika med Konungens befallningshavandes resolution den

12 juni samma år frånkänt ryttmästaren Botkirck utövningen av

ifrågavarande jus, kunde Kungl. Maj:t å hans underdåniga besvär

icke göra något avseende utan prövade dem vara alldeles obefogade.

Patronatsrätten, med vilken icke i övrigt äro förenade några

särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser allenast kyrkoherdebeställningen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

81

Herrestads säteri upptages i jordebolcen såsom Stora Herrstad

n:r 1 om 3 mantal och Lilla Herrstad n:r 2 om 1 mantal

frälse säteri. Säteriet, varunder tyder ett flertal hemman inom

socknen, tillhör numera det s. k. Katrinekolmsfideikommisset inom

den grevliga ätten Bonde af Björnö.

Ovan omförmälda till kyrkan givna två åkerlyckor innehavas

fortfarande av kyrkan.

Församlingen har vid visitation uttalat sig för patronatsrättens

upphörande.

Misterhult.

(Tunaläns härad.)

Vid en på 1680-talet inträffad ledighet vid kyrkoherdebeställningen

i Misterhult framställde fru Vendela Hammarskiöld, änka

efter landshövdingen Mårten Beutercrantz, anspråk på jus patronatus

till församlingen.

Med anledning därav hölls på föranstaltande av landshövdingen

i Kalmar län undersökning i orten den 7 november 1688. Vid

denna undersökning framgick, att kyrkan stod på det fru Hammar - skiöld tillhöriga säteriet Misterhults ägor; att hennes fader landshövdingen

Pehr Hammarskiöld åtskilliga gånger av egna medel

bekostat reparationer å kyrkan samt att såväl hon själv som

hennes förfäder till stor del bekostat kyrkans inredning och förärat

kyrkan inventarier ävensom penningar, vin m. m.

Genom nådigt brev till konsistorium i Linköping den 19 november

1688 prövade även Kungl. Maj:t billigt och rättvist »henne

vid sådant sitt välförvärfvade jus patronatus i Misterhults församling

att skydda och erhålla».

Sedan kyrkoherdebeställningen i församlingen år 1749 blivit

ledig, uppkom tvist om utövandet av patronatsrätten mellan Vendela

Hammarskiölds son kammarherren Carl Beutercrantz och

översten Åke Hammmarskiöld, vilken under kammarherre Beutercrantz

sjukliga tillstånd disponerat Misterhults gård och under

tiden en gång kallat präst i församlingen.

På underdånig ansökan av Beutercrantz att bibehållas vid det

honom såsom ägare av Misterhults sätesgård och gods tillkommande

jus patronatus utlät sig Kungl. Maj:t genom utslag den 13

november 1752 sålunda. Kammarherren Beutercrantz vore efter

sin avlidna moder fru Vendela Hammarskiöld ende arvinge till

Misterhults gård och gods, och jus patronatus i Misterhults församling

vore förknippat med äganderätten till samma egendom,

vilken kammarherren varken själv förverkat eller någon annan lagligen

honom frånvunnit. Fördenskull och då det ej kunde verka

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

LINKÖPINGS STIFT.

någon rätt för överste Hammarskiöld till berörda jus patronatus,

att han en gång utan påtal övat detsamma, prövade Knngl. Maj:t

rättvist, det kammarherren Reutercrantz såsom ägare av Misterhult

icke borde vara betaget att nyttja det med samma egendom

förvärvade jus patronatus.

Patronatsrättigheten avser allenast kyrkoherdebeställningen i

församlingen; och med densamma äro i övrigt icke förenade några

särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Misterhults säteri upptages i jordeboken såsom Stora Misterhult

n:r 1 och Lilla Misterhult n:r 1, vartdera om 1 mantal frälse

säteri. Under säteriet lyda emellertid flera frälsehemman i socknen,

så att hela sätesgården utgör 5 1/3 mantal.

Vid visitation den 1 och 2 juli 1899 företeddes eu av åtskilliga

församlingsmedlemmar underskriven handling, vari uttalades

önskan om patronatsrättens avskaffande. Dåvarande patronus förklarade

emellertid, likaledes skriftligen, att han icke inläte sig i

några underhandlingar därom.

Mjölby.*)

(Vifolka härad.)

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogs Mjölby med Sörby

annex bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för

regala.

Hovkansleren baron Johan Bergenhielm inkom emellertid påföljande

år av Kungl. Maj:t med en ansökan, däri han såsom

ägare av Hulterstads sätesgård i Mjölby socken erinrade, att hans

framlidne svärfader presidenten Anders Gyldenklou och hans

svåger överstelöjtnanten David Gyldenklou på grund av deras

stora omkostnader på Mjölby kyrka haft mycket att betyda vid

kyrkoherdeval i församlingen.

Ansökningen remitterades till kungl. kammarkollegium, som

föranstaltade om undersökning i orten, vilken ägde rum den 8

augusti 1694. Därvid undersöktes först på vilken grund kyrkan

var byggd. Det befanns, att kronohemmanet Munkegården gick

med sina ägor intill kyrkogårdsmuren på norra och västra sidan.

På östra sidan om muren låg det Gyldenklouska stärbhuset tillhöriga

frälsehemmanet Bondegården och på den södra sidan stora

landsvägen och några små kronotomter. »På så beblandad grund

af krono och frälse synes denna kyrka i forna tider varit uppbyggd.

» I socknen funnes inga flera sätesgårdar än Hulterstad

'') Till Mjölby pastorat hör Sörby f. d. annexförsamling, vilken numera

helt och hållet uppgått i Mjölby.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

s:5

och Slommarp, vilken senare jämväl tillhörde det Gyldenklouska

stärbhuset. David Gyldenklou hade vidare till Mjölby kyrka testamenterat

sitt eget fasta avlingegods */2 mantal Störa Gravgården

med eu särskild skogsdel jämte en mjölkvarn, vilka lägenheter

han köpt av Erik Eibbing till Boxholm. Gyldenklou hade även

till kyrkan givit 600 daler kopparmynt, med vilka medel kyrkan

blivit på den södra sidan »märkeligen» förbättrad och utvidgad.

Slutligen hade såväl Anders som David Gyldenklou förärat kyrkan

en del inventarier och prydnader samt låtit sig väl vårda om

kyrkans angelägenheter.

Detta ärende synes emellertid icke hade blivit avgjort av kung],

kammarkollegium utan torde på grund av den för kungl. kollegium

den 16 oktober 1723 utfärdade nya instruktionen hava, i likhet

med ett flertal andra hos kungl. kollegium anhängiga frågor om

patronatsrätt, överlämnats till kungl. Göta hovrätt. Det har

likväl icke kunnat utrönas, om ärendet blivit av kungl. hovrätten

avgjort.

Vid en på 1750-talet uppkommen ledighet vid kyrkoherdebeställningen

i pastoratet ingav generalmajoren Claes Philip von

Schwerins änka friherrinnan Mariana Burensköld, som då ä°-de

Hulterstads säteri, till Kungl. Maj:t en underdånig ansökan''om

erhållande av patronatsrätt till Mjölby och Sörby församlingar.

Ansökningen bestreds emellertid av åtskilliga församlingsbor i

såväl Mjölby som Sörby.

På grund därav hänvisade Kungl. Maj:t ärendet till Göta hovrätt,

som efter vidlyftiga utredningar från båda parterna den 19

december 1758 meddelade utslag, vari antecknades bland annat

följande. ^Lantmätaren Petter Träskman hade i attest den 29 november

l<5o förmält, att tomten till Mjölby kyrka, kyrkogård och

kyrkovali vore helt belägen på frälsehemmanet Bondegårdens ägor

i Mjölby kyrkby. Enligt de äldsta jordeböckerna — av åren 1540

och 1541 vore det ostridigt, att Mjölby och Hulterstads hemman

varit kloster- och prebendegods, som »sålunda» till »själagift» blivit

givna. Det kunde ej heller förnekas, att enligt kj^rkolagen jord till

Mjölby kyrka och prästbord måtte hava givits, innan kyrkan fått

lov att byggas. Eu över Mjölby prästgård ingiven kartbeskrivning

utvisade, a ut prästgardens största och bästa äng, Krämarängen,

vore given av Hulterstads säteri till prästgården mot två tegar

och två »spjäll» i Hulterstads storäng. Därav följde ej allenast

att de i vederlag givna ägorna kommit från Hulterstad utan även

att Krämarängen givits från Hulterstad, sedan det blev säteri, vilket

ej skett förrän kungl. sekreteraren, sedermera presidenten Anders

Gyldenklou blev ägare av Hulterstad. Bemälde Gyldenklou och

hans son överstelöjtnanten David Gyldenklou hade givit ansenliga

gåvor till kyrkan samt 600 daler till korskyrkans utvidgande och

predikstolens byggande, varjämte den senare skänkt och testamenterat

till kyrkan sitt till J/4 mantal förmedlade frälsehemman

Gravgården i Mjölby med frälsekvarn och skog, som han år 1670

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

LINKÖPINGS STIFT.

tillhandlat sig av Erik Ribbing på Boxholm för 700 riksdaler specie

Vid överstelöjtnantens år 1682 timade frånfälle fanns emellertid

intet annat bevis på donationen än att kyrkan innehade salubrevet.

Donationen bekräftades likväl av arvingarna den 2 oktober 1687,

varefter den vid en år 1691 av biskopen Haqvin Spegel förrättad

visitation antecknades i kyrkohandlingarna. Sedan friherrinnan

Burenskölds morbror översten Anders Appelgren med konsistorii

och församlingens föreståndares vetskap och bifall erhållit dispositionen

till det donerade hemmanet Gravgården1), erhölles för

detsamma årligen 17 tunnor spannmål och 22 daler kopparmynt,

så att kyrkans därav influtna årliga inkomst utgjorde ett så tillräckligt

kapital, att kyrkan i evärdliga tider utan någon församlingens

kostnad och utgift kunde underhållas; och bestege sig kapitalet

till över några och 30,000 daler kopparmynt. De flesta jordägarna

och invånarna i församlingarna hade även erkänt den sökta

rättigheten, så att av Mjölby socken, som bestode av 61 5 8 mantal,

varav friherrinnan Burensköld själv ägde 23, ej flera an innehavarna

av 9 V4 mantal bestrede patronatsrättigheten.

Fördenskull och i anseende till flera uti handlingarna befintliga

skäl och omständigheter samt i förmågo av kap. 19 kyrkolagen

och 7 § uti 1723 års adliga privilegier prövade kung! hovrätten

rättvist tillerkänna friherrinnan Burensköid att uti Mjölby

församling äga och njuta för sig och efterkommande ett odelat

jus patronatus med alla tv åtföljande rättigher. Men vidkommande

Sörby annex, bestående av 16 V* oförmedlade hemman,

därutav 4 hemman vore friherrinnan Burenskölds eget frälse, så

ehuru icke flera än innehavarna av 3 3/4 mantal bestritt det sökta

jus patronatus, men det icke visats, att hon eller hennes förfäder

givit någon jord eller föräring till Sörby kyrka, kunde kungl. hovrätten

icke annorlunda tilldela henne jus patronatus för Sörby

annex än att, när friherrinnan Burensköld eller Hulterstads

possessorer kallat själasörjare 4 gånger, val — på sätt kyrkolagens

kap. 19 § 13 föreskreve — femte gången skulle ske på

vanligt sätt.

Över utslaget anförde en del Mjölby och Sörby församlingsbor

underdåniga besvär, men sedan dessa besvär återkallats och

församlingarna enhälligt förklarat, att de voro nöjda med att låta

bero vid kungl. hovrättens utslag, därvid dock rättegångskostnaderna

å ömse sidor skulle försvinna, prövade Kungl. Maj:t genom

utslag den 28 november 1760 i nåder skäligt gilla parternas

på berörda sätt träffade förening, så att, vad jus patronatus till

Mjölby och Sörby församlingar anginge, därefter komme att bero

och förbliva vid hovrättens utslag den 19 december 1758.

Yid en år 1774 inträffad ledighet vid kaplansbefattningen i

Sörby sökte konsistorium i Linköping med stöd av nådiga reso
-

h Översten Appelgren torde vid denna tid hava förvaltat Hulterstads säteri,

med vilket hemmanet synes hava förenats.

s. 85 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

85

lutionen på prästerskapets besvär den i) december 1766 göra gällande,

att patronatsrätten ej omfattade denna befattning. Däröver

klagade dåvarande ägaren av Hulterstad riksrådet friherre Carl

Gustaf Ehrenkrona hos Kungl. Maj:t, som genom utslag den 14

juni 1774 j) på anförda skäl prövade rättvist till alla delar upphäva

konsistorii i ärendet meddelade utslag samt förklara Huiterstads

possessorer berättigade att utan någon obefogad förtydning

bibehålla patronatsrätten till Mjölby församling med annexan

Sorl)}’.

Den 28 februari 1890 förordnade Kungl. Maj:t, att Mjölby med

Sörby kyrksocken och kommun skulle därefter benämnas allenast

Mjölby. Redan förut voro Mjölby och Sörby förenade i

såväl kommunalt som kyrkligt hänseende med gemensam kyrka i

Mjölby. I pastoratet äro nu anställda kyrkoherde och komminister.

Patronatsrätten omfattar behörighet att kalla kyrkoherde samt

komminister, dock att den senare, på sätt i kungl. Göta hovrätts

utslag den 19 december 1758 stadgas, vid var femte ledighet utses

av församlingen på vanligt sätt. Med patronatsrätten äro icke i

övrigt förenade några _ särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Huiterstads säteri, som enligt anteckning i 1825 års jordebok

bestod av 6% mantal, upptages i senast fastställda jordebok såsom

Hulterstad n:r 1—4 och Spånga n:r 1 om tillhopa 4% mantal

skatte säteri och Hulterstad n:r 5 och 6 med flera hemman om

tillhopa l7/8 mantal frälse säteri.

Genom ett den 7 augusti 1704 upprättat kontrakt med Mjölby

kyrkas föreståndare erhöllo ägarna av Hulterstad »en fri och fullkomlig

disposition» av det till kyrkan testamenterade hemmanet

Mjölby n:r 13 Gravgården med kvarn mot erläggande till kyrkan

aT v.anlig ränta. Gravgården blev emellertid sedermera frånsåld

säteriet, men utgöres från hemmanet allt fortfarande ränta, som

nu utgår med 28,03 hektoliter spannmål, hälften råg och hälften

korn, och 8,5 0 2 kilogram fläsk, att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,

samt 1 krona i penningar. Av dessa räntemedel har

bildats en fond, som senast använts för en år 1908 avslutad

restaurering av kyrkan. Räntan fonderas nu ånyo, och uppgick

kyrkofondens behållning vid 1910 års utgång till 254 kronor

85 öre.

Den jämte Gravgården donerade skogen upptages i 1878 års

jordebok bland frälselägenheter såsom Mjölby n:r 29, en skog,

med anteckning: »Donerad Mjölby kyrka af herr öfverstelöjtnanten

D. Gyllenklou enligt brev den 8 oktober 1687.» Skogen har enligt

uppgift från pastorsämbetet sedan urminnes tider brukats

under kyrkoherdebostället.

Ovan omförmälda Krämarängen, som skulle vara given till

kyrkoherdebostället från Hulterstad, upptages i jordeboken under *)

*) Utslaget är expedierat den 21 juni 1774.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

LINKÖPINGS STIFT.

kronotitel såsom Mjölby n:r 1 Krämarängen, en utjord, med anteckning:

»Boställe för kyrkoherden i Mjölby och Sörby församlingar.

»

Vid biskopsvisitation år 1893 förklarade församlingen, att den

önskade patronatsrättens upphörande. Den 29 december 1896 utsågs

även en kommitté för underhandling därom, men som dåvarande

patroner förklarade sig icke vara villiga att avstå från

dem tillkommande rättigheter, ansåg sig församlingen icke kunna

företaga några vidare åtgärder i detta syfte.

Norra Vi.

(Yttre härad.)

Vid en på 1680-talet inträffad ledighet vid kyrkoherdebeställningen

i Norra Vi och Tirserums församlingars pastorat framställde

överstelöjtnanten Axel von Schaar å Bibbingshov i Norra

Vi socken anspråk på patronatsrätt till församlingarna.

Med anledning därav hölls på föranstaltande av landshövdingen

i länet rannsakning i orten den 7 juni 16891). Överstelöjtnanten

von Schaar framhöll därvid, att Norra Vi kyrka vore uppbyggd

på sätesgården Eibbingshovs grund; att Ingeborg Magnusdotter

år 1374 skänkt till prästbordet en tredjedel av ett torp,

Skuru, varav övriga två tredjedelar ägdes under säteriet, samt att

såväl von Schaar som hans hustrus släkt* 2) skänkt kyrkan en del

inventarier och kontanta medel. Vid rannsakningen befanns, att

kyrkan på alla sidor omgavs av sätesgårdens ägor, och bestyrktes

von Schaars uppgift om de kyrkan givna inventarierna m. m. I

rannsakningsinstrumentet intogs jämväl — som det vill synas från

kyrkboken —• ett på latin avfattat donationsbrev å eu tredjedel

i torpet Skuru.

Under rannsakningen inlämnade eu son till avlidne kyrkoherden

Petrus Reftelius ett memorial, vari han framhöll, att det

icke vore visat, att von Schaar eller hans släkt donerat den plats,

varå kyrkan uppförts. Kyrkan hade för övrigt funnits från urminnes

tider, medan säteriet grundats först för några och femtio

år tillbaka. Ej heller hade det visats, vare sig att torpet Skuru

utgjort någon del av hemmanet Vi, varav säteriet bildats, eller

*) Rannsakningsinstrumentet finnes bland handlingarna till nådiga resolutionen

den 18 juni 1689 ang. patronatsrätt till församlingarna.

2) Överstelöjtnanten von Schaar var gift med Brita Horn af Aminne,

eu dotter till presidenten friherre Svante Horn och Märta Ribbing.

s. 87 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

87

:xtt von Scliaar stode i något släktskapsförhållande till Ingeborg

Magnusdotter. Omkostnaderna på kyrkan bestode allenast i

inventarier och prydnader men icke i någon reparation. Däremot

vore av Kung! Maj:t till prästgården donerat ett hemman

Kärremålen, varjämte Tirserums kyrka vore belägen på kronans

grund.

Med underdånig skrivelse den 12 juni 1689 överlämnade konsistorium

i Linköping ärendet till Kungi. Maj:t samt anförde därvid,

att överstelöjtnanten von Scliaar icke enligt kyrkoordningens

föreskrifter syntes äga något jus patronatus till Norra Vi.

Utav den i orten hållna rannsakningen fann emellertid Kung!.

Maj:t, att ägarna av Ribbingshov icke allenast begåvat och sirat

Norra Vi kyrka med vackra skänker och skrud utan även för långliga

tider tillbaka givit kyrkan fast grund; och erkände alltså

Kung!. Maj:t genom nådig resolution den 18 juni 1689 överstelöjtnanten

von Schaar enligt kyrkoordningens kap. 19 § 12 vara

berättigad till jus patronatus av Norra Vi kyrka.

Vid eu på 1730-talet uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen

framställde Tirserums annexförsamling anspråk på

att kalla kyrkoherde. Sedan vederbörande patronus lämnats tillfälle

att yttra sig över framställningen, förklarade Kung! Maj:t i

brev till konsistorium i Linköping den 11 oktober 1740 att, enär

kungl. resolutionen den 18 juni 1689 allenast tilläde possessoren

av Ribbingshov jus patronatus till Norra Vi kyrka, annexförsamlingen

Tirserum ej därigenom kunde betagas dess tillständiga rättighet

att vid prästers kallande till pastoratet alternera med patroni

av Norra Vi i så måtto att, när patronus den ena gången

sitt jus vid pastorers tillsättande utövat, vid den därnäst yppade

ledighet annexförsamlingen samfällt med Norra Vi församling ägde

välja kyrkoherde bland dem, som fått missiv, på samma sätt som

i andra konsistoriella gäll skedde, så att den, som efter erhållet

missiv av konsistorium finge de flesta rösterna i församlingarna,

bleve med kollationsbrev försedd.

I berörda föreskrift gjordes genom nådigt brev till konsistorium

den 28 januari 1743 sådan ändring, att Tirserums församling,

som bestode av nästan lika många invånare och hemman som

Norra Vi, skulle varannan gång, ej samfällt med Norra Vi, utan

ensam välja kyrkoherde, vilket ej skäligen kunde sägas lända moderkyrkan

till förfång, efter som dess invånare voro från kyrkoherdevalet

alldeles skilda, sedan en patronus blivit innehavare av

deras rätt.

Uti en hos Kungl. Maj:t år 1776 gjord underdånig ansökan

anhöll dåvarande ägaren av Ribbingshov överstelöjtnanten Fredrik

Ridderborg om ett ovillkorligt eller odelat jus patronatus till

Norra Vi och Tirserums församlingar. Överstelöjtnanten åberopade

därvid nådiga resolutionen den 18 juni 1689 ävensom att

han själv nedlagt mycken kostnad på kyrkans ombyggnad och

underhåll samt skänkt jord till kyrkogårdens utvidgande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

LINKÖPINGS STIFT.

Genom utslag den 29 december 1779 förklarade emellertid

Kungl. Maj:t att, alldenstund Kungl. Maj:t genom brev till konsistorium

i Linköping den 11 oktober 1740 och den 28 januari 1743

i nåder förklarat, det annexförsamlingen Tirserum ej kunde betagas

att vid prästers kallande till Norra Yi pastorat alternera med

patronus till moderkyrkan, komme annexförsamlingen vid denna

dess tillständiga rätt att bibehållas, men vad sättet till detta alternerande

vidkomme, prövade Kungl. Maj:t skäligt ändra den därom

år 1773 gjorda författning och förordna, att därefter borde enligt

förenämnda kungl. brev den 11 oktober 1740 i så måtto förhållas

att, när ägaren av Bibbingshov såsom patronus till Norra Yi den

ena gången sitt jus vid pastorers tillsättande likmätigt kyrkolagen

utövat, Tirserums annexförsamling skulle vid den därnäst yppade

ledighet samfällt och tillika med Norra Yi församling välja kyrkoherde

av dem, som finge missiv på samma sätt som i andra konsistoriella

gäll skedde, så att den, som efter erhållet missiv av

konsistorium undfinge de flesta rösterna, bleve försedd med kollationsbrev.

Patronatsrätten, med vilken icke i övrigt äro förenade några

särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser endast kyrkoherden.

Komministern i Tirserum utses på vanligt sätt. Denna församling

torde således ej böra anses såsom patronel!

Ribbingshovs säteri upptages i jordeboken såsom Ribbingshov

n:r 1 om 2 mantal frälse säteri samt utgör jämte flera fastigheter

inom socknen fideikommiss inom den Ridderborgska ätten.

Yid biskopsvisitation år 1897 uttalade sig församlingarna för

patronatsrättens upphörande.

Trehörna.

(Lvsings härad.)

Genom nådigt brev den 20 december 1643 och drottning Kristinas

konfirmation därå den 31 juli 1652 erhöllo åtskilliga hemmansägare

i Åby, Linderås och Säby socknar tillstånd att bilda

en egen församling. Samtidigt uppläts kronohemmanet 1/i mantal

Pukeryd i Åby till boställe åt kyrkoherden i den nya församlingen.

Yid ordnandet av församlingens angelägenheter upplät dåvavarande

ägaren av Trehörna säteri översten Arvid Ribbing plats

för kyrka och mark för kyrkogård å den säteriet tillhöriga Vaboängen,

varjämte han på egen bekostnad uppförde kyrkan med

klockstapel samt lät inreda och förse kyrkan med inventarier.

s. 89 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

89

Sockenborna hade därvid efter förmåga bidragit med körslor

och dagsverken. Överste Eibbing skänkte även till boställe åt

församlingens klockare två åkrar och en äng samt lät där uppföra

nödiga byggnader.

Då det av kronan anvisade kyrkoherdebostället Pukeryd icke

ansågs nog närbeläget, skänkte Eibbing genom gåvobrev den 10

december 1667 *) till prästbol ett torp Kolhult, som låg inom sätesgårdens

enskilda ägor, men föreskrev tillika, att aldrig någon präst

eller kyrkan skulle hava makt att tillägna sig något utom torpets

»hank och stäfver» eller vidare rätt än vedbrand och mulbete till

den boskap, som kunde födas med gårdens hö och halm.

På grund av dessa uppoffringar för församligen synas Eibbing

och efter honom hans änka Anna Margareta Sperling hava

utövat patronatsrätt till församlingen. Enligt vad konsistorii i

Linköping protokoll för den 28 september 1692 utvisar, ansåg

även konsistorium att de igenom sin givmildhet mot kyrkan förvärvat

sig eu dylik rätt. A 1693 års patronatsförteckningar upptogs

även Trehörna bland de pastorat, som Kungl. Maj:t icke

ville anse för regala.

Ägarna av Trehöma säteri hava sedermera alltjämt utövat

patronatsrätt i församlingen. Genom utslag den 17 januari 1849

vägrade emellertid domkapitlet i Linköping att utfärda kollationsbrev

för en av stärbhusdelägarna efter avlidne ägaren av säteriet

Nils Olofsson till kyrkoherde kallad prästman och föreläde dem

att inom viss tid inkomma med patronatsbrev eller annan handling

till stöd för den påstådda patronatsrätten. Däröver anförde stärbhusdelägarna

besvär hos Kungl. Maj:t, som den 16 augusti 1850

förklarade sig icke kunna upptaga målet till prövning i dess dåvarande

skick.

Efter förnyad framställning av stärbhusdelägarna om kollationsbrev

för den av dem kallade utlät sig domkapitlet genom utslag

den 12 februari 1851, att då sökandena icke företett något

patronatsbrev, varpå deras anspråk på rättighet att kalla kyrkoherde

i Trehörna församling skulle grunda sig, samt kungl. resolutionen

den 29 december 1766 tydligen föranledde därtill, att

patronatsrätt icke finge utövas eller medgivas annorlunda än i

kraft av meddelade bestämda patronatsbrev, funne domkapitlet

rättvist att, med ogillande av sökandenas i allt obestyrkta anspråk

på jus patronatus till Trehörna pastorat, lämna utan avseende den

av dem ingivna kallelsen till återbesättande av den lediga kyrkoherdebeställningen.

Däröver anförde stärbhusdelägarna besvär hos Kungl. Maj:t,

som meddelade utslag i ärendet den 24 april 1852. Då upplyst

vore, att vid Trehörna församlings bildande år 1652 dåvarande

ägaren till Trehörna säteri medelst upplåtande av plats för kyrka

och kyrkogård, kyrkans uppbyggande samt flera kyrkan och

prästerskapet beredda förmåner uppfyllt vad i kap. 19 § 12 kyrko
-

'') Avskrift av detta brev finnes i kyrkoarkivet i Trebörna.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

LINKÖPINGS STIFT.

lagen omförmäles såsom grund för förvärvande av patronatsrättigliet

samt denna rättighet, vilken i så beskaffade fall som detta

genom flera av Kung! Maj:t meddelade beslut förklarats åtfölja

besittningsrätten till jorden, allt ifrån pastoratets bildande långt

före den i 7 § av ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober

1723 bestämda preskriptionstiden 1680 och sedermera oavbrutet

fått av ägarna till säteriet utövas, prövade Kungl. Maj:t,

med upphävande av konsistorii överklagade utslag, skäligt förklara

ägarna av säteriet berättigade att kalla kyrkoherde i församlingen,

oberoende därav att patronatsbrev till bestyrkande av

denna rättighet icke kunnat företes.

Patronatsrätten avser allenast rätt att kalla kyrkoherde, och

med densamma följa icke i övrigt några särskilda rättigheter eller

skyldigheter. Säteriägarna anhöllo visserligen på 1850-talet, att

patronatsrätt måtte få utövas vid tillsättande av klockare och folkskollärare

ävensom av organist, ifall en sådan befattning komme

att framdeles med klockartjänsten förenas, men denna framställning

blev av Kungl. Maj:t den 22 juni 1860 avslagen.

Trehörna säteri upptages i jordeboken såsom Trehörna n:r

1 om 1 mantal frälse säteri. Det av överste liibbing till prästbol

skänkta torpet återfinnes i jordeboken under kronotitel såsom

Kolhult n:r 1, ett torp, med anteckning: »Lyder under kyrkoherdebostället

Pukeryd n:r 1». Rätten till vedbrand och mulbete, som

omförmäles i donationsbrevet, synes icke på länge hava varit begagnad.

J)

Klockaren i församlingen innehar fortfarande den av överste

Ribbing till klockarboställe skänkta lägenheten,1 2) vilken emellertid

icke är i jordeboken särskilt upptagen.

Genom ett av änkefru Gustafva Charlotta Behm den 16 februari

1905 upprättat testamente har Trehörna säteri jämte annan

egendom tillfallit Trehörna församling. Av denna donation skulle

bildas en fond, vars avkastning skulle användas »till fattiges och

fattiga skolbarns underhåll och sjukvård inom församlingen».

Patronatsrätten torde således numera tillkomma Trehörna församling.

Yid biskopsvisitation år 1906 förklarade församlingen, att

den för det dåvarande icke önskade patronatsrättens upphörande.

1) I handlingarna till nådiga resolutionen den 24 november 1865 ang.

lönereglering för prästerskapet i Trehörna församling uppgives, att ifrågavarande

rätt då icke begagnats på de senaste 50 åren.

2) Uppgives innehålla 7 å 8 tunnland.

s. 91 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

91

Tryserum och Hannäs.

(Norra Tjusts härad.)

Patronatsrätt till Tryserum synes tidigt hava utövats av

ägarna av Fogelviks sätesgård i Tryserums socken.

Ä 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid Tryserum

och Hannäs bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava

förklarade för regala.

Med anledning därav framställde Fogelviks dåvarande ägare

generalguvernören friherre Nils Gyllenstierna anspråk på patronatsrätt

till Tryserums församling.

Framställningen remitterades till kungl. kammarkollegium,

som lät föranstalta om undersökning i ärendet inför Tjusts häradsrätt.

Vid denna undersökning, som ägde rum den 14- februari

1695, företeddes ett av framlidne rikskansleren Nils Gyllenstierna

den 1 augusti 1588 underskrivet donationsbrev, varigenom han

till Tryserums kyrka och dess understöd förärat ett torp Holverboda,

vilket vid tiden för rannsakningen nyttjades av kyrkoherden

i församlingen mot avgift till kyrkan. Vidare företeddes en förteckning

över föräringar, som Gyllenstiernska huset givit till

kyrkan, vilken förteckning överensstämde med kyrkböckerna. Därjämte

uppvisades ett donationsbrev, varigenom jungfru Ebba Gyllenstiernas

arvingar enligt hennes förordnande och testamente till

de fattiga i Tryserums socken givit ett och ett hälft frälsehemman

Ytterhud; i Gladhammars socken och Aveslätt i Törnsfalls socken.

Detta sistnämnda hemman hade val hemfallit till Kungl. Maj:t

och kronan, men skulle anstalt göras för att få det ersatt. Slutligen

företeddes ett gammalt pergamentsbrev, skrivet år 1344 av

»Ulfo Ambiörn» med eu så ovanlig stil, att det icke kunde läsas,

men ville Gyllenstiernas ombud därmed visa, att prästgårdens

ägor av ålder icke varit krono utan till prästgård köpta eller tillbytta.

Nämnden berättade även, att Fogelviks herrskap hade uppbyggt

och inrett ett kapell vid Fogelvik, varest gudstjänst förrättades

varannan söndag.

På anmodan av kungl. kammarkollegium hölls den 29 maj

1702 ännu en rannsakning i ärendet inför häradsrätten. Därvid

bekräftades de vid 1695 års rannsakning lämnade uppgifter, varjämte

kyrkans sexman intygade, att de varken själva visste eller

av sina förfäder förnummit annat, än att det förnäma Gyllenstiernska

herrskapet och stamhuset på Fogelvik vid förefallande ledigheter

föreslagit präster till församlingen.

Kungl. kammarkollegium meddelade den 29 oktober 1702

resolution i ärendet och anförde därvid följande. Av de från orten

inkomna rannsakningarna inhämtades, hurusom generalguvernören

Gyllenstiernas förfäder av åldriga tider utövat jus patronatus i

Tryserums församling. De hade även skänkt kyrkans prydnader

samt givit till kyrkan ett torp Holverboda och till kyrkans fattiga

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

LINKÖPINGS STIFT.

ett och ett hälft hemman. De hade jämväl uppbyggt och inrättat

ett kapell, vilket ännu underhölles av generalguvernören. Alla

kyrkans prydnader och all dess egendom hade även kommit

från det Gyllenstiernska huset. I anseende till allt detta prövade

kungl. kollegium generalguvernören och hans familj på grund av

kyrkolagens kap. 19 § 12 vara berättigade till jus patronatus av

Tryserums kyrka.

Fogelviks ägare synas med stöd av denna resolution hava

ansett sig berättigade att kalla såväl kyrkoherde som kaplan i

både Tryserum och Hannäs.

Vid en år 1766 inträffad ledighet vid kaplansbefattningen i

Hannäs sökte församlingen göra gällande, att ägarna av Fogel vik

icke voro behöriga att kalla kaplan till denna församling. Efter

en vidlyftig skriftväxling mellan församlingen och Fogelviks dåvarande

ägare riksrådet greve Adam Horn överlämnade konsistorium

i Linköping ärendet till Kungl. Maj:t, som den 21 februari 1770

anbefallde Göta hovrätt att upptaga saken till avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade först den 7 juni 1779 utslag i

målet och anförde därvid bland annat följande. Hannäs sockens

invånare hade sökt bestrida Fogelviks ägare rätt att kalla kaplan

till Hannäs förnämligast av det skäl, att patronatsrätten till Tryserums

moderkyrka icke kunde medföra rätt att kalla kaplan till

Hannäs annexförsamling, vara något patronatsbrev ej kunde företes.

Socknemännen hade vidare framhållit, att riksrådet greve

Horn ej vore ägare av något hemman och än mindre någon säteseller

frälseegendom i Hannäs socken; att han ej bidragit till kyrkans

eller socken- och fattigstugors uppbyggande samt att, ehuru

den år 1737 i Hannäs utnämnde kaplanen Friedelius blivit med

Fogelviks ägares tillstånd och bifall tillsatt av konsistorium, hans

företrädare icke kallats av patronus. Däremot förekomme, att i

den förteckning, som Kungl. Maj:t med skrivelse den 6 juli 1722

överlämnat till Konungens befallningshavande i Kalmar län rörande

de pastorat, som efter undersökning av en därtill förordnad

kommission varit regala, det för Tryserums och Hannäs församlingar

funnes tydligt antecknat, att greve Nils Gyllenstiernas arvingar,

såsom ägare av Fogelviks egendom, till församlingarna ägde

jus patronatus.1) Ägarna av Fogelvik hade även under eu längre tid

utövat rätt att kalla kaplan till Hannäs, varemot socknemännen

ej kunnat uppgiva någon kaplan, som genom deras val erhållit

sysslan. Kungl. hovrätten prövade fördenskull skäligt förklara

ägarna av Fogelviks egendom berättigade till jus patronatus såväl

till annexan Hannäs som redan förut till moderkyrkan Tryserum.

Patronatsrätten medför således befogenhet att kalla såväl

kyrkoherden som de två komministrarna i pastoratet. Några särskilda

rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade

därmed. *)

*) Av kommissionens i riksarkivet befintliga handlingar framgår, att

ifrågavarande anteckning avser allenast Tryserums församling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

98

Fogelviks säteri upptages i jordeboken såsom Fogelvik n:r 1

om 1 mantal frälse säteri i Tryserums socken.

Det vid undersökningen inför Tjusts häradsrätt företedda,

av riddaren Ulf Abjörnsson den 24 augusti 1344 utfärdade pergamentsbrevet

torde numera icke finnas i behåll. Avskrifter av brevet

förvaras emellertid i kungl. biblioteket i Stockholm och rigsarkivet

i Köpenhamn.1) I brevet, som är skrivet på latin, bekräftar

Abjörnsson, att kyrkoherden Sune i Tryserum genom köp och

byte förvärvat vissa ägor åt sig och kyrkan. Dessa ägor torde

utgöra en del av det nuvarande kyrkoherdebostället i Tryserum,

vilket i jordeboken upptages såsom Tryserums Prästegård n:r 1

om 1/2 mantal krono. Torpet Holverboda, nu benämnt Holverbo,

tillhör fortfarande Tryserums kyrka, men är ej i jordeboken särskilt

upptaget, ehuru detsamma torde vara en särskild lägenhet

även i kameralt hänseende.1 2)

Ovan omförmälda donation av hemmanen Ytterhult och Åveslätt

synes hava avsett allenast frälseräntorna av hemmanen. Dessa

räntor utgå allt fortfarande för donationsändamålet, medan själva

hemmanen befinna sig i enskild ägo. Hemmanet Aveslätt blev

redan år 1694 indraget till kronan men uppläts kort därpå av

Kungl. Maj:t för ifrågavarande ändamål. Donationen av frälseräntan

från detta hemman torde således få anses vara av krono

natur.3)

Församlingarna hava vid biskopsvisitation år 1894 uttalat sig

för patronatsrättens upphörande.

Tima.

(Tuna läns härad.)

Tuna församling upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar

bland de pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för

r egala.

1) En avskrift av brevet är intagen i Svenskt diplomatarium.

a) Se härom beskrivningen till en i generallantmäterikontoret befintlig,

år 1791 upprättad karta över ägorna till hemmanet Kärnhult i Tryserums

socken.

3) Det har uppgivits, att även komministersboställena Torp och Fängemåla

skulle vara givna av herrskapet på Fogelvik. Så torde emellertid icke

vara förhållandet. Dessa hemman voro väl fordom av frälse natur och åtminstone

Fängemåla lydde under Fogelvik. Mot slutet av 1600-talet tillföllo

emellertid hemmanen kronan, Torp i vederlag för oköpta räntor och Fängemåla

genom byte. Sedermera blevo hemmanen av kronan upplåtna till boställen.

Genom nådigt brev den 28 september 1833 har därpå Fängemåla

utbytts mot nuvarande komministersbostället Ingelsbo.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

LINKÖPINGS STIFT.

Fru Yendela Hammarskiöld å Tuna gjorde emellertid anspråk

på patronatsrätt till församlingen och inlämnade i sådant syfte en

del handlingar till kungl. kammarkollegium *).

I underdånig skrivelse den 14 juni 1699 anförde kungl. kollegium,

att av de i orten därom hållna rannsakningar Tomedag 1688

och den 21 september 1694 befunnits, att kyrkan vore byggd på

Tuna sätesgårds ägor; att fru Hammarskiöld för några år sedan

på kyrkans reparation och prydande nedlagt stora kostnader, i

det hon låtit utslå östra gaveln och där uppbyggt ett nytt kor 31

alnar i omkrets med tak och torn samt försett kyrkan med nya

valv, ny läktare och nya bänkar m. m., ehuruväl varje hel gård

1 socknen till reparationen bidragit med fyra dagsverken och tio

lass sten; att hon till kyrkan skänkt en ny altartavla och en ny

mässhake med flere ornamenter enligt ingiven verificerad specifikation

samt att det Hammarskiöldska huset givit kyrkan åtskilliga

penninggåvor och testamenten. Det hade väl erinrats, att

Tuna säteri fordom varit prästgård och hört under Kungl. Maj:t

och kronan och att alltså grunden till kyrkan hörde kronan till,

ävensom att kyrkans utvidgande och reparation skett för Tuna

possessorers egen nytta. Däremot anförde kungl. kollegium, att

Tuna säteri väl fordom varit krono- och prästgård men genom

byte kommit från kronan samt att nämnda reparation, enligt vad

ett landshövdingens brev den 9 april 1695 utvisade, skett av den

orsak, att kyrkan varit mycket trång och liten. Kungl. kollegium

kunde för sin del icke finna annat, än att på fru Hammarskiölds

sida vore andragna tillräckliga skäl för det pretenderade jus patronatus.

Genom nådig resolution den 22 juli 1699 prövade även Kungl.

Maj:t fru Yendela Hammarskiöld och hennes arvingar till följe av

kyrkolagens kap. 19 § 12 vara berättigade att äga jus patronatus

till Tuna kyrka i Kalmar län.

Patronatsrätten, med vilken icke i övrigt äro förenade några

särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser allenast kyrkoherdebefattningen.

Tuna säteri är i jordeboken upptaget såsom Tuna n:r 1 om

2 mantal frälse säteri.

Yid visitation år 1902 uttalade församlingen, att den med

hänsyn till det sätt, varpå patronatsrätten i allmänhet utövats,

icke för det dåvarande ville framställa något yrkande på densammas

upphävande.

'') Dessa handlingar hava ej återfunnits.

s. 95 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

95

Vist.

(Hanekinds härad.)

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogs Yists pastorat

bland dem, som Kungl. Maj:t ville liava förklarade för regala.

Pastoratet, som icke förut varit regalt, upptogs emellertid av 1722

års kommission bland de pastorat, som skulle ställas under konsistorii

disposition såsom de varit före år 1680.

Uti underdånig skrivelse den 23 januari 1740 anmälde konsistorium

i Linköping, att menige allmogen i Yists församling

funnit sig oförmögen att utbygga och underhålla sin alldeles för

trånga och fallfärdiga sockenkyrka samt att allmogen därför på

sockenstämmor den 5 november 1733 och den 1 februari 1734 jpå

»församlingens herrskaper» överlämnat sin rätt att kalla »ordentliga

lärare», under villkor att lierrskapena åtoge sig kyrkans reparation

och förbyggande. Herrskapena hade även åtagit sig detta mot

ett beständigt jus vocandi ävensom sedermera förenat sig om att

på gemensam ''bekostnad företaga byggandet efter av dem gillad

ritning. Konsistorium hemställde slutligen, att Kungl. Magt ville

lämna bifall till patronatsrättens förvärvande på berörda sätt.

Genom nådigt brev den 14 mars 1740 fann även Kungl. Maj:t

gott bifalla, att »merbemälta herrskaper i Yists församling» finge

genom den ifrågasatta kyrkobyggnaden förvärva jus patronatus vid

deras kyrka.

Av domkapitlets skrivelse framgår, att med »församlingens

herrskaper» menades ägarna av socknens säterier Sturefors (Piper),

Säby med Bjärka oclk Cedersberg (Cederhielm) samt Stavsäter

(Spens). I jordeboken upptagas nu Sturefors säteri såsom Sturefors

n:r 1 om 1 mantal frälse säteri, Säby, nu kallat Bjärka-Säby,

såsom Säby n:r 1 om 1 mantal, Bjärka n:r 1 om 1 mantal och

Cedersberg n:r 1 om 7/g mantal frälse säteri samt Stavsäter såsom

Stavsäter n:r 1—4 om tillhopa 23/4 mantal skatte säteri. Sturefors

säteri och ett flertal därunder lydande hemman utgöra numera

fideikommiss inom den grevliga ätten Bielke.

Patronatsrättigheten har alltjämt ansetts innefatta rätt att

kalla såväl kyrkoherde som komminister. Med densamma äro icke

i övrigt förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Någon överenskommelse mellan patroni om sättet för patronatsrättens

utövande lärer icke vara träffad. Från och med år

1824 har emellertid rätten utövats sålunda, att ägarna av Sturefors

kallat två gånger, ägarna av Bjärka-Säby därefter likaledes

två gånger samt ägarna av Stavsäter var femte gång, och har

denna ordning iakttagits oberoende av, huruvida kyrkoherde eller

komminister kallats. Anledningen därtill torde vara, att herrskapen

på Sturefors och Bjärka-Säby deltagit i kostnaderna för ovan
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

LINKÖPINGS STIFT.

nämnda kyrkoreparation dubbelt mot herrskapet på Stavsäter’).

Kostnaderna för kyrkans underhåll bestridas numera av församlingen

i sin helhet.

På visitationsstämma år 1895 förklarade församlingen med

1,065 röster mot 534, att den ej önskade patronatsrättens upphörande.

I omröstningen deltogo varken församlingens prästerskap

eller innehavarna av patrongodsen.

Västra Ed.

(Norra Tjusts härad.)

Eds pastorat med Eds kapell2) upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar

bland de pastorat, som Kung!. Maj:t icke ville anse

för regala. Av 1722 års pastoratskommission hänfördes pastoratet

till dem, som förr stått under biskopens och konsistorii försorg.

Vid pastoratet antecknades emellertid: »grevar Leijonhuvuder pretendera

här jus patronatus».

Den grevliga Lewenhauptska släkten synes såsom ägare av

Vinäs sätesgård i Eds socken redan på 1600-talet hava utövat ett

slags patronatsrätt till Eds församling, i det att huspredikanterna

hos ägarna av Vinäs kallats till kyrkoherdar i församlingen.

Sedan fråga uppkommit om behörigheten därav, anhöll år

1760 dåvarande ägaren av Eds och Vinäs säterier överadjutanten

greve Charles Emil Lewenhaupt hos Kungl. Maj:t om jus patronatus

till Eds församling. Till stöd därför åberopade sökanden,

att Eds kyrka blivit uppbyggd på Vinäs frälsegrund; att prästgården

1 mantal Eårestad jämte en frälseutjord i Vråkeängen

blivit från Vinäs skänkt till kyrkoherdeboställe; att det dåvarande

komministersbostället vid Ed blivit till kyrkan av hans förfäder

donerat samt att dessa tid efter annan skänkt och påkostat kyrkan

inventarier m. m. till ett värde av 10 till 12 tusen daler kopparmynt.

Om sökanden erhölle patronatsrätten, förbunde han sig

vidare att betala kostnaderna för kyrkans behövliga utvidgning

ävensom att »av stiftets barn» förse församlingen med präster,

vilka i lära och leverne vore kända för goda och skickliga, varjämte

han förklarade sig vilja avstå från patronatsrättens utövande

vid komminister sval. Till bestyrkande av sin uppgift, att hemmanet

Eårestad vore skänkt från Vinäs, åberopade sökanden ett

sockenprotokoll med Eds församling den 1 augusti 1641, vari V

V Detta framgår av eu i Vists kyrkoarkiv förvarad skrivelse av år 1739

från domprosten Anders Olof Rhyzelius. I denna skrivelse bestämmes även

en viss ordning för utövning av kallelserätten, vilken emellertid icke följts.

2) Benämnes numera Västra och Ostra Ed med Västra Ed såsom moderförsamling.

s. 97 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

97

uppgavs, att riksrådet och östgötalagmannen Nils Bosson på

Vinäs givit Bältestad till Eds kyrka.

Över denna ansökning hördes såväl domkapitlet i Linköping

som kungl. kammarkollegium. Domkapitlet bestred därvid i huvudsak

vad Lewenhaupt anfört till stöd för ansökningen. Kungl.

kammarkollegium infordrade yttrande från lantmäterikontoret, som

meddelade, att Fårestad inneslötes av ägor hörande till Eds säteri

med underlydande hemman samt att Eds kyrka enligt eu år 1711

upprättad geografisk karta över Kalmar län stode på Eds kyrkbys

ägor, vilken by hörde under Eds säteri. Kungl. kollegium ansåge

det vara visat, att hemmanet Fårestad blivit skänkt av sökandens

förfäder, samt tillstyrkte ansökningen, dock att patronatsrättigheten

ej måtte sträcka sig till komministersval i församlingen.

Genom resolution den 27 juli 1762 fann Kungl. Maj:t rättvist,

att greve Lewenhaupt finge i stöd av kap. 19 § 12 kyrkolagen

såsom ägare av Eds och Vinäs säterier tillgodonjuta jus patronatus

vid kyrkoherdelägenhetens besättande i Eds församling, dock att

med kaplanssysslans besättande vid Eds kapell efter förra vanligheten

komine att förhållas.

Eds församlingsbor gjorde inom kort framställning om, att

patronatsrätten måtte utsträckas till komministersbefattningen i

annexförsamlingen. Denna ansökan blev dock den 3 september

1799 av Kungl. Maj:t lämnad utan bifall. Även ägaren av Vinäs

säteri kammarherren greve Charles Emil Lewenhaupt gjorde sedermera

hos Kungl. Maj:t en liknande framställning, i syfte att en

sådan utsträckt patronatsrätt skulle tillerkännas honom och efterkommande

ägare av Vinäs säteri. Jämväl denna framställning

lämnades av Kungl. Maj:t utan avseende genom nådigt beslut den

15 januari 1806.

Eds säteri hade redan år 1764 försålts av överadjutanten Lewenhaupt,

varemot Vinäs, som torde hava ansetts såsom stamgodset,

förblivit i släktens ägo.

Vid denna försäljning synes patronatsrätten uttryckligen blivit

undantagen och medgiven att framgent innehavas och utövas av

Vinäs säteriägare. Denna rätt torde även opåtalt hava utövats

av Vinäs ägare till fram på 1840-talet.

Vid en då inträffad kyrkoherdeledighet kallade innehavaren

av Vinäs säteri kammarherren friherre Casimir Sparre ’) viss prästman

till kyrkoherde. Sparres rätt därtill bestreds emellertid av

ägaren av Éds säteri dåvarande statssekreteraren, sedermera justitiestatsministern

friherre Johan Nordenfalk, vilken yrkade att, då

överadjutanten Lewenhaupt i egenskap av ägare till båda säterierna

erhållit patronatsrätten, men Eds säteri, som utgjorde största

delen av patrongodset, år 1764 frånsålts, Eds säteriägare måtte,

evad förbehåll därom i köpeavhandlingen vore gjort, då och fram- 1

1 Kammarherre Sparre var gift med överadjutanten Lewenhaupts sonsons

dotter Carolina Lewenhaupt.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

LINKÖPINGS STIFT.

deles åtminstone alternera med Yinäs ägare vid tillsättningen av

kyrkoherde i pastoratet. Av Eds socknemän yrkades tillika, att

den av Sparre meddelade kallelsen måtte vid angivna förhållande

förklaras ogill och församlingen tillerkännas rätt att själv utse

kyrkoherde.

Genom utslag den 3 augusti 1842 utlät sig domkapitlet att,

enär den tvist, som emellan ägarna av Eds och Yinäs säterier

uppstått, icke kunde upptagas till prövning, förr än avgjort vore,

att patronrätt till pastoratet verkligen existerade, funne domkapitlet

sig böra i första rummet till prövning upptaga denna fråga; och

förklarade domkapitlet på anförda skål1) det av Kung! Maj:t genom

nådiga resolutionen den 27 juli 1762 åt ägaren av Eds och Yinäs

säterier greve Charles Emil Lewenhaupt beviljade jus patronatus

i Eds pastorat dåmera hava upphört, vadan kyrkoherdebefattningen

i pastoratet, vilket således återgått till dess forna egenskap

av konsistoriel]!, borde efter av domkapitlet upprättat förslag och

i församlingen hållet val i laga ordning tillsättas. I följd därav

ansåge domkapitlet jämväl den emellan Sparre och Nordenfalk

väckta tvistefrågan rörande bättre rätt till det ifrågsatta jus patronatus,

såsom av själva huvudsakens utgång förfallen, icke kunna överlämnas

till domstols handläggning.

Över utslaget besvärade sig såväl Sparre som Nordenfalk,

vilken sistnämnde i en till Kung]. Maj:t sedermera ingiven särskild

skrift anmälde, att han dåmera av Sparre förvärvat Yinäs

säteri.

Kung! Maj:t meddelade utslag i målet den 21 april 1845.

Den för överadjutanten greve Lewenhaupt den 27 juli 1762 utfärdade

nådiga resolutionen att tillgodonjuta jus patronatus vid

kyrkoherdelägenhetens besättande uti Eds församling utvisade, att

omförmäla jus patronatus blivit meddelat greve Lewenhaupt

såsom ägare av Eds och Yinäs säterier. Yid sådant förhållande

måste antagas, att patronrättigheten icke blivit förunnad greve

Lewenhaupt eller hans arvingar personligen utan tillagd vederbörande

ägare av Eds och Yinäs säterier. Kungi. Maj:t prövade

fördenskull skäligt, att konsistorii yttrande i denna del, så vitt

det kunde hava inflytande på Eds säteris ägares rätt, ogilla samt

till all kraft och verkan undanröja. Erågan, huruvida den omständigheten

att Eds säteri blivit försålt till person, som icke

tillika vore ägare av Yinäs, kunde hava till påföljd, att patronrättigheten

upphört, hade, efter det konsistoriet i ämnet sig

yttrat, kommit i det förändrade läge, att ägaren av Eds säteri

jämväl förvärvat äganderätt till Yinäs, så att bägge säterierna då

åter voro förenade i en ägares hand. Kungl. Maj:t funne fördenskull

konsistorii beslut, i vad därigenom blivit stadgat, att jus

patronatus i Eds pastorat upphört, jämväl böra undanröjas, i följd

varav Kungl. Maj:t prövade skäligt förklara att, därest ägaren av

'') Domkapitlet ansåg bland annat att patronatsrätten blivit tillägnad

överadjutanten Lewenhaupt personligen såsom ägare av Ed och Vinäs.

s. 99 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

99

Eds och Yinäs säterier till konsistorium ingåve kallelse till pastor

i Eds pastorat, konsistorium ägde att frågan ånyo företaga och

därmed förfara utan hinder av konsistorii förra beslut.

Friherre Nordenfalk ingav därpå till konsistorium kallelse å

viss prästman samt anförde därvid att, ehuru han ansåge sig berättigad

att till kyrkoherde kalla prästman utom Linköpings stift,

han likväl, till undvikande av tvist därom, kallat en prästman, som

tillhörde stiftet.

Med anledning därav meddelade konsistorium den 12 november

1845 två särskilda beslut, dels att, eniir friherre Nordenfalk

behörigen styrkt sig hava dåmera förvärvat äganderätten även

till Yinäs säteri, varigenom hela det ursprungliga patrongodset

återgått i en ocli samma persons ägo, konsistorium funne sig böra

förklara friherre Nordenfalk såsom rätt innehavare av det jus patronatus

i Eds och Eds kapells pastorat, som blivit överadjutanten

Lewenhaupt såsom ägare av Eds och Yinäs säterier tilllagt

och vilket konsistorium ansåge fortfarande äga rum, så länge

dessa säterier ostyckade förbleve i samma ägares hand, vadan den

ingivna kallelsen komme att till behörig prövning upptagas, dels

att, då greve Lewenhaupt utfäst sig att icke kalla någon annan

än en av stiftets prästerskap samt Kung! Maj:t svårligen kunnat

äga anledning att tilldela honom vidsträcktare rätt, än han själv

sig utbett, konsistorium funne innehavaren av patronatsrätten

pliktig att vid utövningen av denna rätt hålla sig endast till sådana

prästmän, som ägde befordringsrätt inom Linköpings stift.

Däröver besvärade sig friherre Nordenfalk hos Kung!. Maj:t,

som genom utslag den 27 januari 1846 utlät sig sålunda. Konsistorium

i Linköping, som erkänt hans excellens herr justitiestatsministern

friherre Nordenfalk såsom rätter patronus till pastoratet

och jämväl ansett den av honom till kyrkoherde kallade

prästman vara till ifrågavarande ämbete behörig, hade vid sådant förhållande

saknat anledning att därutöver ingå i någon tolkning av

Kung! Maj ds nådiga resolution den 27 juli 1762 vare sig i avseende

på villkoren för patronatsrättighetens framtida utövande

eller beträffande de personers egenskaper, vilka framdeles kunde

bliva kallade till kyrkoherdar i pastoratet. Kung! Majd prövade

fördenskull skäligt till all kraft och verkan undanröja konsistorii

uti berörda hänseende meddelade beslut.

Med patronatsrätten, som avser allenast kyrkoherdebeställningen

i Yästra och Ostra Eds församlingars pastorat, äro icke i

övrigt förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter. Då

komministern i Östra Ed utses på vanligt sätt, lärer allenast moderförsamlingen,

Yästra Ed, få anses patronel!

Eds och Yinäs säterier upptagas i jordeboken såsom Ed n:r 1

om 2 mantal skatte säteri och Yinäs n:r 1 om 1 mantal frälse

säteri.

Överadjutanten Lewenhaupts påstående, att prästgården Fårestad

blivit given till boställe från Yinäs, bestyrkes i viss mån av

ett flertal äldre jordeböcker, i vilka antecknats, att Fårestad skulle

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

LINKÖPINGS STIFT.

vara kommet från Yinäs, men utan uppgift, huruvida det vore bytt

eller givet till prästgård. I början av 1800-talet blevo Fårestad och

kaplansbostället Fästad i Lofta socken utbytta mot l2/3 mantal av

•frälsehemmanen Hälleberg n:r 1 och 2, vilka tillhörde Eds säteri1).

Sistnämnda hemman äro numera boställen för såväl kyrkoherden

som komministern i Eds församling.

Vid biskopsvisitation år 1897 uttalade sig församlingen for

patronatsrättens upphörande.

Åsbo.

(Göstrings härad.)

Åsbo upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat

som Kungl. Maj:t icke ville anse för regala. 1722 års pastoratskommission

hänförde Åsbo till pastorat, som tillförene stått under

biskopens och konsistorii försorg. Vid pastoratet antecknades

dock, att herrar Stråhlar vid Näs ägde jus patronatus.

Överstelöjtnanten Magnus Stråhle å Näs eller Stralsnas synes

redan på 1690-talet hava framställt anspråk på patronatsrätt till

församlingen. Efter Stråhles frånfälle fullföljdes dessa anspråk av

generalmajoren friherre Gustaf Fredrik von Rosen, vilken genom

köp blivit ägare av Stråisnäs.

Ärendet, som först handlagts av kungl. kammarkollegium,

blev sedermera överlämnat till kungl. Göta hovrätt, som däri meddelade

resolution den 1 april 1734 2).

I resolutionen antecknades bland annat följande. Enligt en

handling av år 11813) vore Asbo kyrka tillika med kyrkogården

belägen i Tryllehaga och klockstapeln på Trylleberg varest

klockaren bodde i en täppa. Till kyrkan hade dels Ravald Tykesson

i Herrmannekulla, som fordom var det ratta herresätet,

»enom donationsbrev den 6 december 1262 3) givit två små hemman

eller torp Tryllekulla och Staffanstorp, dels Nils Ravaldsson

i Herrmannekulla genom gåvobrev den 8 januari 1291 ) skänkt

en äng och en utjord. Dessa fastigheter både val forlanats

kyrkan för själamässors hållande men tillhörde ännu kyrkan.

Det vore enahanda sak, om framlidne överstelöjtnanten btrahie

såsom arvinge eller köpare blivit ägare av Herrmannekullas eller

l) Se kungl. brev den 19 februari 1805.

Handlingarna till denna resolution hava icke återfunnits.

») Styrkt avskrift av denna handling finnes hos kungl. kammarkollegium,

konvolut n:r 231, »Jus patronatus.»

s. 101 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

101

Nils förre ägares rättigheter. Av undersökningar, som hållits åren

1694 och 1732, ävensom landshövdingeämbetets påminnelser framginge,

att allt vad till kyrkan samt präst- och klockargården brukades

fordom givits av Stråisnäs possessorer, utom vad öfverstelöjtnanten

Stråhles fader samt generalmajoren von Rosen själv bekostat

till kyrkans prydnad. På grund härav och då hela församlingen

enhälligt önskade, att generalmajoren för kyrkans och församlingens

bästa måtte förklaras för patronus, prövade kung! hovrätten

rättvist och med kyrkoordningens kap. 19 § 12 överensstämmande

oatt tillerkänna generalmajoren von Rosen jus patronat^

till Åsbo kyrka och församling. „

Patronatsrättigheten har ansetts omfatta rätt att kalla saval

kyrkoherde som komminister. Några särskilda rättigheter eller

skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Stråisnäs säteri, med vilket patronatsrätten är förenad, upptages

i jordeboken såsom Stråisnäs eller Näs med Notgärde, Huru

och Västerbo n:r 1 om 4 mantal frälse säteri.

Enligt nu gällande lönereglering för prästerskapet i pastoratet

innehar kyrkoherden pastor sbo stället 1 mantal Åsbo prästgård

jämte stomhemmanet x/2 mantal Baltrarp. Enligt anteckning

i 1686 års reduktionsjordebok för Vadstena län består prästgården

av torpen Tryllekulla och Stalfanstorp, som den 6 december 1262

givits till kyrkan. Även stomhemmanet Baltrarp uppgives i jordeböckerna

hava i äldre tider givits till kyrkan av gammal herreslakt;

och torde således detta hemman vara identiskt med den jord,

som år 1291 skänktes till kyrkan. Såväl prästgården som stomhemmanet

upptages i jordeböckerna under frälse titel. Aven

klockaren i församlingen innehar boställe, som torde vara identiskt

med jord, som därtill fordom givits av ägarna till Herrmannekulla

eller Stråisnäs. . . ..

Vid visitation år 1905 förklarade sig församlingen ej önska

patronatsrättens upphörande.

Åtvid.

(Bankekinds härad.)

Åtvid upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,

som Kung!. Maj: t ville hava förklarade för regala. Aven 1722 års

pastoratskommission hänförde Åtvid till pastorat, som förut varit

hållna,,för regala.

År 1779 inkom friherre Johan Adelsward till Kungl. Maj:t

med en underdånig ansökning om patronatsrätt till församlingen

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

LINKÖPINGS STIFT.

för sig och efterkommande ägare av Åtvidabergs kopparverk och

Adelsnäs säteri. Till stöd för ansökningen åberopade sökanden

ett av kyrkoherden Nic. Kiellborg den 20o september 1778 utfärdat

intyg, att Åtvids kyrka vore belägen på Åtvidabergs ägor; att friherre

Adelswärd hade pluraliteten i församlingen; att han till

kyrkan skänkt vackra prydnader och låtit bebygga det tillbyta

kyrkoherdebostället samt att församlingens klockarjord vore belägen

på hans hemman Yästantorp.

Genom nådig resolution den 3 februari 1779 förklarade

Kung! Maj:t att, alldenstund de omständigheter förekomme,

som kyrkoiagen fordrade vid dylika ansökningar, ville Kungl.

Maj:t lämna sitt samtycke och bifall till friherre Adelswärds ansökning.

Med bebyggandet av det tillbytta kyrkoherdebostället förhåller

sig sålunda. Vid 1765—66 års riksdag gjorde intressenterna

i Åtvidabergs kopparverk framställning om återställande av verkets

forna rättigheter samt anhöllo även att få tillbyta sig Åtvids

församlings gamla prästgård Fårenäs mot Bjättorps rusthållshemman.

Med anledning därav föranstaltades om undersökning i

orten, varvid utröntes, att kopparverkets byggnader och strömfall

vore belägna på prästgårdens grund. Ständerna funno på grund

därav gott tillstyrka det begärda bytet under villkor, bland andra,

att kopparverkets intressenter ersatte kyrkoherden flyttningskostnader

m. m. enligt träffad överenskommelse. Genom nådigt brev

den 14 november 1766 anbefalldes kammar- och bergskollegierna

att bringa till verkställighet, vad rikets ständer tillstyrkt angående

kopparverkets upphjälpande. Bytet kom därpå till stånd, och

åbyggnadema å den nya prästgården, som benämndes Åtvidsnäs,

uppfördes enligt berörda överenskommelse av intressenterna.

Patronatsrätten har ansetts medföra befogenhet att kalla

såväl kyrkoherde som komminister. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.

Åtvidabergs kopparverk och Adelsnäs säteri tillhöra sedan

slutet av 1700-talet det s. k. baroniet Adelswärd, som utgör en

fideikommisstiftelse för den friherrliga ätten Adelswärd. Säteriet

upptages i jordeboken såsom Adelsnäs n:r 1 och 2, vartdera om

1 mantal frälse säteri.

Yid biskopsvisitation år 1899 förklarade församlingen att,

då flertalet röster ägdes av patronus, församlingen icke ville göra

något uttalande rörande patronatsrättens upphörande.

s. 103 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

103

Örtomta.

(Bankekinds härad.)

Patronatsrätt till Örtomta syne3 redan i början av 1600-talet

hava utövats av ägarna av Ekenäs säteri.

Örtomta upptogs emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville Lava förklarade för regala.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Ekenäs

generallöjtnanten friherre Mauritz Vellingk till Kungl. Maj:t med

underdånig ansökning om bekräftelse på patronatsrätten.

Denna ansökning remitterades den 17 december 1693 till

kungl. kammarkollegium, som lät föranstalta om rannsakning i orten,

vilken ägde rum den 2 augusti 16941).

Kungl. kammarkollegium meddelade därpå den 2 november

1700 resolution i ärendet. Av den från orten inkomna rannsakningen

hade kungl. kollegium inhämtat, att possessorerna av

Ekenäs icke allenast i åtskilliga avseenden reparerat kyrkan

utan även, sedan densamma år 1652 genom vådeld nedbrunnit,

på egen bekostnad låtit uppbygga den. Prästgården vore även

given av Svenneby säteris ägor, vilken gård generallöjtnanten

vellingk då ägt. Enär kyrkan vore alltför trång, hade församlingen

hos Vellingk anhållit, att han såsom ägare av Ekenäs och

efterträdare till dem, som fordom upprätthållit kyrkan, ville låta

utvidga densamma. Detta hade även Vellingk lovat att på egen

bekostnad göra, om han såsom ägare av Ekenäs och Svenneby

sätesgårdar erhölle jus patronatus till församlingen. Vid så beskaffade

omständigheter prövade kungl. kollegium skäligt förklara,

att generallöjtnanten Mauritz Vellingk eller possessorerna av Ekenäs

sätesgård på grund av kyrkolagen vore berättigade till jus

patronatus till Örtomta kyrka.

Sedan berörda utvidgning av kyrkan blivit fullbordad, anhöll

Vellingks måg generallöjtnanten friherre Johan Banér hos kungl.

kammarkollegium om bekräftelse på patronatsrätten. Banér framhöll

därvid, att hans svärfader jämväl skänkt ett hälft hemman Ring

till kaplansboställe i församlingen.

Genom resolution den 31 mars 1732 fann kungl. kollegium

Banér såsom possessor av Ekenäs och Svenneby vara berättigad

till detta jus patronatus, som ingen honom bestrede, men skulle

kungl. kollega resolution underställas Kungl. Maj:ts stadfästelse.

Kungl. Maj:t fann även, att Banér såsom possessor av Ekenäs

vore i anseende till de omkostnader, han använt på Örtomta kyrka,

berättigad till berörda jus patronatus samt prövade förty genom

nådig resolution den 23 maj 1732 skäligt konfirmera kollega

resolution.

'') Rannsakningsinstrumentet finnes i original bland Sandbergska samlingarna

i kammararkivet. (Band S. fol. 1749—50.)

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

LINKÖPINGS STIFT.

Patronatsrätten omfattar behörighet att kalla såväl kyrkoherde

som komminister. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro icke i övrigt förenade därmed.. Patronus äger dock

att tillsammans med kyrkoherden i församlingen förvalta och utdela

understöd från den s. k. Banérska fonden, vars behållning

uppgivits till 300 kronor. .

Ekenäs säteri upptages i jordeboken såsom Ekenas n:r 1 om

5 mantal frälse säteri *). ..

I början av 1700-talet blev den gamla prästgården Angetorp,

som härovan uppgivits vara skänkt från sätesgården Svenneby,

utbytt mot två friherre Vellingk tillhöriga frälsehemman Skravestad

om tillhopa 13/4 mantal, vilka numera utgöra boställe för

kyrkoherden. Även vid detta byte uppgavs, att den gamla prästgården

i forna tider givits från Svenneby säteri, varunder den

efter bytet lades 2).

Uppgiften att kaplansbostället Ring donerats av Vellingk

bekräftas av anteckningar i ett flertal jordeböcker. I nu gällande

jordebok upptages bostället såsom Ring Lillgården n:r 2 om

mantal frälse med anteckning, att det år 1 <02 skänkts till

komministersboställe av riksrådet och generalguvernören Mauntz

Vellingk. 19qq fö^arade församlingen, att den ej

önskade patronatsrättens upphörande.

Östra RycL

(Skärkinds härad.)

Östra Ryd upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland

pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Uti en till landshövdingen i länet år 1694 ingiven skrift

framställde emellertid presidenten Clas Rålamb såsom ägare av

Björkviks säteri anspråk pa patronatsrätt till församlingen. Till

stöd därför anförde Rålamb bland annat, att sådan rätt sedan urminnes

tider ansetts tillhöra ägarna av Björkviks säteri, helst

största delen av nedre kyrkan bestode av gravar för forna ägare

av säteriet3), vilka förärat kyrkan ansenliga gåvor. Själva prästgården

skulle även vara given från Björkvik. Alla kyrkans medel

jämte kyrkboken och alla andra gamla dokument hade dock blivit

*; Svenneby säteri har numera annan ägare än Ekenäs.

2) Se Mauritz Vellingks bytesakt i kammararkivet.

3) Förnämligast av släkten Gere.

s. 105 Kontrollera mot PDF

LINKÖPINGS STIFT.

105

stulna år 1633, vadan några handlingar till styrkande av dessa

uppgifter icke kunde företes.

Denna framställning överlämnades av landshövdingen till

Kungl. Maj:t, som den 8 mars 1694 remitterade ärendet till kammarkollegium.

Efter presidenten Balambs död fullföljdes ärendet

av hans arvingar. .

Kungl. kammarkollegium lät föranstalta om undersökningar

i orten, vilka höllos den 8 december 1709 och den 26 januari lll2.

Därvid intygades, att prästgården Berg vore skänkt från säteriet

och att kyrkan läge på ägorna till prästgården och Hållstads by,

vilken fordom lytt under säteriet men blivit reducerad. Nar kyrkan

blivit byggd, kunde icke utrönas, men av själva byggnadssättet

framginge, att herrskapet på Björkvik därvid haft sin hand och

bekostnad. En stor del av kyrkan utgjordes även av herrskapets

oxavar. Av en anteckning i 1663 års kyrkbok inhämtades, att

från det säteriet underlydande frälsehemmanet Källösa skänkts

några »humpar» och ett stycke äng med tillhörande skogsägor.

Sedan de av herrskapet skankta prydnader och inventarier blivit

stulna, hade nya sådana förärats kyrkan. I övrigt vitsordades,

att Björkviks ägare alltid utan den övriga församlingens tillfrågande.

, kallat kyrkoherdar. . .

Ärendet överlämnades därpå till Kungl. Maj:t, som genom

nådigt brev till kungl. kammarkollegium den 1 augusti 1712 förklarade

att, ehuru de Bålambska arvingarna, såsom dåvarande ägare

av Björkviks gård, icke av kyrkans handlingar kunde fullkomligen

bevisa sina anspråk på jus patronatus, enär dessa handlingar

blivit stulna, men i 1663 ars kyrkbok förmäldes, att Björkviks

ägare ifrån dess frälsegård Källösa givit till prästgården några

humpar och ängstycken med tillhörande skog, samt av handlingarna

i ärendet framginge, att vid detta jus patronatus funnes alla de

egenskaper, som i kyrkolagens kap. 19 § 12 erfordrades, ville

Kungl. Maj:t låta bemälte Björkviks possessorer detsamma åtnjuta

och behålla, så vida de efter kyrkoordningen allt framgent

läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande.

Efter mottagandet av Kungl. Maj:ts brev meddelade kungl.

kammarkollegium den 4 november 1712 en resolution, varigenom

kollegium fullkomligen tilläde Björkviks possessorer jus patronatus

till Östra Byds församling, ägande de i kraft av Kungl. Maj:ts

nådiga brev samma rättighet okvalda och utan någons intrång

åtnjuta, så länge de efter Kungl. Maj ds kyrkoordning läte sig allt

framgent vårda om kyrkan och dess vidmakthållande.

Berörda villkor för patronatsrättens fortsatta åtnjutande anses

icke numera för patronus medföra nagra särskilda skjldigheter

beträffande kyrkans byggande och underhåll.

Patronatsrätten, med vilken i övrigt icke äro förenade nagra

särskilda rättigheter eller skyldigheter, avser allenast kyrkoherdebeställningen.

„ . 1

Björkviks säteri upptages i jordeboken såsom Björkvik n:r 1

om 2 mantal frälse säteri.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

LINKÖPINGS STIFT.

Den bär ovan omförmälda av presidenten Eålamb år 1694

meddelade uppgiften, att själva prästgården Berga skulle vara

given från Björkvik, bär icke bekräftats av tillgängliga handlingar.

Nuvarande kyrkoherden i församlingen bar däremot uppgivit, att

till prästgården bör ett mindre jordområde, som skulle vara givet

från hemmanen Källösa och Lilla Torrsjö.

Vid biskopsvisitation år 1903 förklarade sig församlingen

önska patronatsrättens upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skara stift.

Dala och Högstena.

(Gudhems härad.)

Ägarna av det gamla godset Stora Dala i Dala socken synas

sedan äldre tider hava utövat patronatsrätt till Dala Borgunda

och Högstena församlingars pastorat.

"Vid en år 1720 uppkommen kyrkoherdeledighet sökte emellertid

konsistorium i Skara betaga dåvarande ägaren av godset

friherrinnan Gustaviana Fleming rätt att kalla kyrkoherde. Däröver

klagade friherrinnan Fleming hos Kungl. Maj:t, som den 5

januari 1722 hänvisade frågan till kammarkollegii avgörande.

Efter vederbörandes hörande meddelade kungl. kollegium

den 10 april 1722 resolution i målet och anförde därvid huvudsakligen

följande.J) Av friherrinnan Flemings förklaring och landshövdingens

i orten berättelse befunnes, att hela Dala by av uråldriga

tider varit ett adligt säteri samt att kyrkan sannolikt vore

byggd på sätesgårdens grund. Kyrkan hade även genom en av

framlidne ägaren av Dala landshövdingen Bengt Bibbing uppförd

större grav blivit utvidgad och gjord rymligare. Dala herrskap

hade alltid utövat rätten att kalla präster till församlingen, vilket

icke utan någon viss orsak måste från början hava skett, oaktat

några särskilda bevis därför icke dåmera kunde företes. Pastoratet

vore ej heller ett regalt gäll, så att herrskapet kunde icke

åläggas förete något särskilt bevis, alldenstund Kungl. Maj:t

allenast beträffande regala pastorat genom nådigt brev den 4

december 1693 förordnat, att vederbörande skulle bevisa sin rätt

till jus patronatus, varpå anspråk gjordes. En dylik rätt, som

nyttjats från uråldriga tider och aldrig blivit bestridd, kunde icke

utan vidare ogillas. Dessutom lände det icke kyrkan och församlingen

till någon skada utan fast hellre till gagn och nytta, att

Dala herrskap behölle denna uråldriga rätt. Fördenskull funne

kungl. kollegium, att friherrinnan Fleming, såsom ägare av Stora

Dala gods, icke kunde avhändas jus patronatus till Dala kyrka

och pastorat, helst den gjorda invändningen, att hon icke blivit

ägare av godset förr än hon löst detsamma från banken, icke

9 Handlingarna till kungl. kollegii resolution hava icke återfunnits.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

SKARA STIFT.

vore av den vikt, att det kunde betaga benne samma rättighet,

enär denna alltid följde godset åt .

Patronatsrätten omfattade till en början befogenhet att kalla

såväl kyrkoherde som komminister. . . . ,, .

Vid en år 1825 inträffad ledighet vid komministersbefatmmrren

inkom ett flertal Dala församlingsbor till konsistorium i Skara

med en framställning, vari de bestredo ägarens av säteriet ratt att

kalla komminister. Sedan säteriägaren blivit hörd, meddelade konsistorium

den 19 oktober 1825 utslag i ärendet. Kung!. kammarkollegii

resolution den 10 april 1722, som vore det enda patronbrev,

som blivit för konsistorium uppvisat, tilläte icke ägaren av

Dala säteri att utöva patronatsrätt vid komministerssysslans besättande.

Kung!. resolutionen på prästerskapets besvär den 9

december 1766, § 9, stadgade uttryckligen att, som jus patronatus

bestode i frihet att välja kyrkoherde,. borde den icke medföra

någon rättighet att välja kaplan, med mindre sådant vore i patronbrevet

tydligen utstakat. Konsistorium ansåge fördenskull,, att

den ifrågasatta rättigheten att kalla och nämna komminister icke

tillkomme ägaren av Dala säteri utan att med komministers tillsättande

borde, på sätt i övriga församlingar förfores, efter lag

tillgå. ,

Dala säteriägare anförde besvär hos Kungl. Maj :t, som genom

utslag den 21 juli 1826 förklarade, att Kung! Maj:t icke funnit

några skäl av klaganden anförda, som kunde verka ändring i

överklagade utslaget, vadan Kungl. Maj:t prövade rättvist att samma

utslag i nåder gilla och fastställa. ,

Vid en år 1831 inträffad kyrkoherdeledighet, förklarade konsistorium

sig icke vilja utfärda fullmakt å befattningen för den av

Dala säteris ägare kallade prästmannen och^ yttrade i beslut den

27 april samma år bland annat följande. Kungl. kammarkollegn

åberopade resolution den 10 april 1/22 upplyste icke, huruvida

Borgunda och Högstena församlingar,, av vilka den. förra till hemmantalet

vore större än Dala församling, förlorat sin rätt att kalla

kyrkoherde. Resolutionen hade icke heller blivit hos KunglMaj:t

anmäld till erhållande av bekräftelse. Konsistorium kunde

därför så mycket mindre utfärda den begärda fullmakten, som

Kungl. Maj:t den 21 juli 1826 förklarat, sig gilla konsistoni

beslut att vägra säteriägaren rätt att tillsätta komminister i

PaSt°Däröver anförde säteriets ägare besvär hos Kungl. Maj:t,

som den 17 mars 1832 meddelade utslag i målet. Nådiga brevet

den 5 januari 1722, varigenom kammarkollegium erhållit uppdrag

att avgöra den uppkomna tvisten om patronatsrätten, innehölle

icke någon föreskrift, att kollegii beslut skulle underställas.Kung!.

Maj:ts prövning. Kammarkollegii resolution den 10 april 1722

fordrade därför icke mer än varje annat domslut någon särskild

stadfästelse. Då tvisten om patronatsrätten således redan blivit

avgjord till säteriägarens förmån samt det icke kunnat visas, att

pastoratet någonsin bortgivits i den ordning, som för regala och

s. 109 Kontrollera mot PDF

SKARA STIFT.

109

konsistoriel^ lägenheter vore stadgad, funne Kungl. Maj:t konsistorium

hava saknat anledning att ifrågasätta ägarens av Dala

säteri patronatsrätt. Kungl. Maj:t prövade därför, med ogillande

av konsistorii överklagade beslut, rättvist förklara, att ägaren av

Dala säteri borde bibehållas vid oförkränkt utövning av sin lagakraftvunna

patronatsrätt att tillsätta kyrkoherde i Dala pastorat

och konsistorium således utfärda fullmakt å kyrkoherdebeställningen

för e. o. hovpredikanten O. E. Mannerfeldt, vilken därtill

i laga ordning kallats och mot vilkens behörighet ingen anmärkning

framställts.

Större delen av det gamla Dalagodset hade emellertid redan

på 1820-talet blivit skild från säteriet genom en den 18 mars 1822

träffad arvsfördelning efter överintendenten Per Tham. Yid en

år 1845 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen framställde

ägarna av en del hemman, som förut tillhört godset, anspråk

på att jämte ägarna av säteriet deltaga i tillsättandet av

kyrkoherde. Detta avböjdes emellertid, varpå hemmansägarna och

ägarna av säteriet kallade var sin prästman. Konsistorium utnämnde

den av säteriägarna kallade. Däröver klagade hemmansägarna

hos Kungl. Maj:t, som genom utslag den 19 mars 1846

hänvisade dem att å ort och ställe, som vederborde, anhängiggöra

denna sak.

Hemmansägarna instämde därpå säteriets ägare till kungl.

Göta hovrätt med yrkande att förklaras berättigade att med dessa

deltaga i tillsättandet av kyrkoherde i överensstämmelse med de

för sådant val i kap. 19 § 14 kyrkolagen stadgade grunder.

Genom dom den 30 april 1847 prövade på anförda skäl kungl.

hovrätten rättvist bifalla detta yrkande.

Säteriägarna klagade hos Kungl. Maj:t, som den 5 juni 1848

meddelade dom i saken och yttrade därvid bland- annat följande.

Yad i kammarkollegii resolution den 10 april 1722 förekomme

därom, att det friherrinnan Fleming tillagda jus patronatus följde

godset åt, kunde desto mindre antagas innebära, att varje hemman

skulle åtnjuta sin andel i samma rätt, som — utom det att

benämningarna Dala säteri och Dala gods vore i resolutionen ömsom

begagnade — dels uttrycket endast avsett, att till friherrinnan

Fleming övergått i och med äganderätten även den av förra ägarna

innehavda patronatsrätten, dels hemmanen icke ens blivit i resolutionen

till namnen utförda, vilket otvivelaktigt skulle hava skett,

därest åsyftats, att patronatsrätten utsträckts till dem var för sig.

På grund därav kunde icke på ägarna av berörda hemman anses

hava överflyttats någon behörighet att med ägaren av Dala säteri

och därtill hörande återstoden av godset deltaga i utövningen av

jus patronatus till Dala församling. Kungl. Maj:t prövade fördenskull

rättvist att med upphävande av hovrättens dom ogilla hemmansägarnas

talan.

Patronatsrätten omfattar numera allenast behörighet att utse

kyrkoherde. Då komministersbefattningen i Borgunda nu tillsättes

på vanligt sätt, kan denna församling ej vidare anses såsom patro
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

SKAKA STIFT.

nell. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i

övrigt förbundna med patronatsrätten.

Dala säteri upptages i jordeboken såsom Dala n:r 18 Flogården

och n:r 19 Bossgården, vardera om 1 mantal frälse säteri.

Under säteriet höra flera rå- och rörshemman i Dala by.

Församlingarna hava vid biskopsvisitation år 1903 uttalat

sig för patronatsrättens upphörande.

Främmestad och Bäreberg.

(Yiste härad.)

Främmestads och Bärebergs församlingar hava i äldre tider

tillhört Tengeneds pastorat samt utbrötos till eget gäll år 1646.

Ägarna av Främmestads säteri i Främmestads socken synas

redan under senare hälften av 1600-talet hava gjort anspråk på

patronatsrätt till församlingarna. Vid en år 1677 inträffad kyrkoherdeledighet

hade konsistorium i Skara föreslagit, att församlingarna

skulle återförenas med Tengeneds pastorat. Däremot protesterade

såväl dåvarande ägaren av Främmestad kammarherren Axel Leijonsköld

som församlingarna, vilka enhälligt förenat sig om att till

kyrkoherde kalla en son till förre innehavaren av befattningen.

Därvid framhölls, att genom den av konsistorium föreslagna sammanslagningen

skulle ej allenast kammarherren Leijonsköld betagas

»sitt kompeterade jus patronatus» utan även församlingarna

sitt fria val.

Genom nådigt brev till konsistorium den 24 juni 1679 förklarade

Kungl. Maj:t, att domkapitlet, därest icke något annat

hindrade församlingarnas begäran, ägde företaga sådan disposition,

som bäst kunde lända till församlingarnas enighet och uppbyggelse.

Konsistorium synes på grund därav hava omedelbart

utnämnt den kallade prästmannen.

Främmestad och Bäreberg upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala. Någon protest däremot synes icke hava inkommit

från ägaren av Främmestads säteri.

Av 1722 års pastoratskommission upptogos församlingarna

bland pastorat, som på grund av regeringsformens 40 § komme

att ställas under konsistorii disposition såsom de varit före år

1680. Med anledning därav framställde generalmajoren Hiertas

änka friherrinnan Maria Kristina Bonde, vilken vid berörda tid

ägde Främmestads säteri, anspråk på patronatsrätt till församlingarna.

Friherrinnan Bonde åberopade till stöd därför, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

SKARA STIFT.

in

Främmestads kyrka vore uppbyggd på, säteriets jord och grund;

att förra ägarna av godset låtit till största delen på egen bekostnad

uppbygga kyrkan; att såväl hennes svärfader generalmajoren

Per Hierta som hennes man och hon själv förbättrat

kyrkan och förärat densamma dess innanrede och prydnader samt

att således alla de skyldigheter, som kyrkolagen fordrade för

patronatsrätt, vore uppfyllda.

Denna till landshövdingen i länet ingivna framställning

överlämnades till 1723 års riksdag och remitterades till riksdagens

justitiedeputation men synes icke hava blivit föremål

för någon vidare åtgärd av vare sig deputationen eller riksdagen.

Vid en år 1735 inträffad kyrkoherdeledighet framställde

friherrinnan Bonde hos konsistorium anspråk på att kalla eu

prästman till befattningen. Då friherrinnan ej kunde förete någon

handling, som bekräftade hennes rätt därtill, hänsköt konsistorium

frågan till Kung! Maj:t, som genom nådigt brev den 26 november

1736 anbefallde Göta hovrätt att företaga och avgöra

detta mål.

Sedan landshövdingen och konsistorium avgivit yttranden

samt undersökning ägt rum inför domaren i orten, utlät sig

kungl. hovrätten genom utslag den 23 oktober 1738. Vid undersökningen

hade befunnits, att Främmestads kyrka vore uppbyggd

på Främmestads säteris grund samt att kyrkan tid efter annan

utvidgats och förbättrats på bekostnad av säteriets ägare, vilka

dessutom enligt företett utdrag ur kyrkboken givit till kyrkan

åtskilliga ansenliga föräringar. Församlingarnas invånare hade

även förklarat, att kyrkan icke kunnat eller kunde vidmakthållas

utan säteriägarnas bistånd. Dessa hade även alltid ägt jus patronatus,

vilket löjtnanten Karl Hierta r) medelst förenämnda nådiga

brev till konsistorium den 24 juni 1679 sökt ytterligare styrka.

I anseende till dessa skäl och då varken landshövdingen, konsistorium

eller advokatfiskalen hos kungl. hovrätten haft något att påminna,

prövade kungl. hovrätten skäligt att i anledning av kyrkolagens

kap. 19 § 12 tillerkänna löjtnanten Hierta att nyttja och äga

jus patronatus i Främmestads församling.

År 1819 anhöllo några Främmestads församlingsbor hos konsistorium

att, då ägaren av Främmestads säteri enligt deras förmenande

icke lagligen ägde ensam tillsätta kyrkoherde, församlingen

måtte tillerkännas rätt att genom ordentligt val utse efterträdare

till den då avlidne kyrkoherden. Konsistorium utlät sig genom

utslag den 9 juni 1819. Av handlingarna i ärendet samt äldre

protokoll och akter hade konsistorium inhämtat att, sedan församlingen

erhållit egna pastorer, säteriets ägare utövat jus patronatus

vid ledigheterna 1680 och 1711. Patronatsrätten hade väl,

då handlingarna, på vilka den grundades, genom eu vådeld gått för- *)

*) Löjtnanten Hierta var son till friherrinnan Bonde, som under målets

handläggning avlidit.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

SKARA STIFT.

lorade M, år 1736 blivit bestridd av flera församlingsbor, men sedan

Kunel Mai''t den 26 november samma år anbefallt (jota hovra_tt

att lagligen avdöma den väckta frågan om jus patronat^, både

kungl. hovrätten genom utslag den 23 oktober 1738 tillerka,nt säteriets

ägare berörda rättighet. Konsistorium provade fördenskull

rättvist avslå sökandenas begäran att sjalva fa genom val utse

kyrkoher uppfattning gjorde sig emellertid gällande hos kon
sistorium

vid en år 1858 inträffad kyrkoherdeledighet Dåvarande

ägaren av Främmestads säteri friherre F. P. Hierta hade utfardat

kallelse för teologie doktorn P. Fjellstedt att vara kyrkoherde i

pastoratet. Konsistorium vägrade emellertid att utfärda fullmak

för honom samt yttrade i utslag den 11 september 18o8 huvudsakligen

följande. Friherre Hierta hade till stod för sin rättighet

att utnämna kyrkoherde endast företett ett utslag av kungl.

Göta hovrätt den 23 oktober 1738, varigenom jus patronatus pa

anförda skäl tillerkänts löjtnanten Karl Hierta. _ Detta utslag tilllade

allenast denne bestämt namngivne person jus patronatus till

pastoratet men överlät icke rättigheten på någon annan ägare av

Främmestads säteri. På grund därav och da §9 1 “gira”™''

lutionen på prästerskapets besvär den 9 december 1 6b uttryckligen

förklarade, att jus patronatus icke kunde eller borde sträcka

sig längre än patronbrevet tydligen mnebure, kunde konsistorium

icke godkänna friherre Hiertas rätt, sådan densamma blivit styrkt,

att utnämna kyrkoherde i Främmestads pastorat och kunde således

icke heller bifalla hans g] orda anhållan om fullmakt tor

doktor Fiellstedt att vara kyrkoherde i pastoratet. ,

Hierta besvärade sig emellertid hos Kungl. Maj:t och erinrade

därvid om de förhållanden, för vilka liär ovan redogjorts, samt

framhöll tillika, att han genom köpekontrakt den 31 januari 184o

av förutvarande ägaren konung Oscar I forvarvat satenet Frammestad

med åtföljande rättigheter, danbland patronatsratten saiskilt

omnämnts, samt att denna ratt utövats saval före ar 1680,

vore av särskild betydelse för pastoratets natur, som dareftei upp
r6^

PiF grund av de uti de underdåniga besvären anförda skäl

ansårr Kungl. Maj-.t friherre Hierta vara behörig att vid dåvarande

ledighet kalla kyrkoherde till Främmestads pastorat samt provade

genom utslag den 19 november 1858 skäligt att, med upphävande

fv överklagade utslaget, förständiga konsistorium att med den av

Hierta ingivna kallelsen författningsenligt förfara

Patronatsrätten avser allenast befogenhet att tillsätta kyrkoherde.

Med densamma äro icke i övrigt förenade nagra särskilda

rättigheter eller skyldigheter. i)

i) Denna uppgift förefaller mindre sannolik. Något s. k. patronbrev eller

liknande handling torde ej hava funnits.

s. 113 Kontrollera mot PDF

SKARA STIFT.

113

Främmestads säteri upptages i jordeboken såsom Främmestad

n:r 1 om 1 mantal frälse säteri.

Församlingarna hava vid visitation år 1897 uttalat sig för

patronatsrättens upphörande.

Hassle med Snäsa samt Berga och Färed.

(Yadsbo härad.)

Patronatsrätt till Hassle och Berga synes redan på 1600-talet

hava utövats av ägarna till Börstorps säteri i Hassle socken och

Säby säteri i Berga socken.

Församlingarna upptogos emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala.

Med anledning härav synas ägarna av Börstorp och Säby

hos kungl. kammarkollegium framställt anspråk att bibehållas vid

ifrågavarande patronatsrätt. Dessa framställningar torde även

hava remitterats till orten samt undersökning ägt rum inför vederbörande

häradsrätt. Frågan om patronatsrätten synes dock

icke i detta sammanhang hava blivit föremål för något slutligt

beslut.

Vid en år 1715 inträffad kyrkoherdeledighet föreläde konsistorium

i Skara landshövdingen friherre Nils Posse, som då ägde

Säby säteri, att inom sex veckor inkomma med bevis om den

pretenderade patronatsrätten, vid äventyr att konsistorium eljest

skulle förse pastoratet med kyrkoherde. Häröver klagade Posse

hos kungl. kammarkollegium och anhöll, att den förelagda tiden

måtte förlängas, till dess kungl. kollegii resolution kunde utfalla.

Sedan landshövdingen Henrik Falkenbergs änka Kristina

Cruse, som då innehade Börstorps säteri, samt övriga vederbörande

blivit hörda, meddelade kungl. kollegium den 17 april 1716

resolution i ärendet1).

Kungl. kollegium anförde därvid huvudsakligen följande. Av

den inkomna häradsattesten hade befunnits, att kungl. rådet Konrad

Falkenberg låtit för egna medel uppbygga ett nytt kor med

torn i Hassle kyrka samt på egen bekostnad och egen grund låtit

uppföra Enåsa annexkyrka, vilken han jämväl försett med hela

dess inredning; att landshövdingen Henrik Falkenberg låtit år

1684 på egen bekostnad tillöka Hassle kyrka, förärat den en vacker

altartavla och till anskaffande av predikstol givit 395 daler

'') Handlingarna till kungl. kollegii resolution kava icke återfunnits.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

SKARA STIFT.

kopparmynt samt att hans änka friherrinnan Ömse åren 1692

och 1693 givit 2,000 tegel till kyrkans reparation. Beträffande

Berga kyrka vitsordades i attesten, att densamma under många år

legat förfallen, till dess Nils Posse låtit iståndsätta kyrkan och

förse den med ny inredning, samt att landshövdingen Mauritz

Posse och hans fru år 1669 givit ansenliga penningar och åtskilliga

prydnader till kyrkan och låtit år 1690 uppföra en ny

sakristia och ett kor. I attesten bekräftades vidare, att Falkenbergska

och Posseska herrskapena vid uppkomna ledigheter

skiftesvis kallat kyrkoherdar till församlingen. På grund av dessa

och i övrigt anförda omständigheter prövade kungl. kollegium

med stöd av kyrkolagens kap. 19 § 12 samt Kungl. Maj:ts föreskrifter

den 4 december 1693 och den 19 mars 1694 skäligt tilllägga

de Palkenbergska och Posseska herrskapena jus patronatus

till pastoratet Hassle och dess annexer.

Patronatsrätten ansågs till en början omfatta behörighet att

utse såväl kyrkoherde och komminister som klockare. Bätten att

utse klockare blev emellertid frånkänd säteriägarna genom ett

Vadsbo häradsrätts utslag den 20 maj 1801’).

Sistnämnda år inkommo kaptenen greve Karl G. Spens å

Börstorp och friherre Gabriel Posse å Säby till Kungl. Maj:t med

en underdånig ansökning att framdeles liksom dittills få oinskränkt

utöva den patronatsrätt till Hassle pastorat med annexer,

som på grund av kungl. kammarkollegii förberörda resolution tillkomme

dem.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t den 10

mars 1803 resolution i ärendet. Av handlingarna hade Kungl.

Maj:t inhämtat, att forna ägare av säterierna genom byggnader,

ansenliga gåvor och frikostighet till församlingarnas kyrkor gjort

sig förtjänta till den patronatsrätt, som allenast på ett sådant sätt

kunde enligt författningarna förvärvas. Denna rätt hade de i

äldre tider i hela dess vidd klanderlöst utövat intill år 1715, då

fråga därom blivit hos kungl. kammarkollegium anhängiggjord och

avdömd på sätt dess resolution den 17 april 1716 innehölle. Det

kunde icke, såsom församlingsborna förmenat, anses, att sökandena

förlorat rättigheten till jus patronatus därigenom, att Börstorps

och Säby forna ägare icke utverkat någon sådan Kungl.

Maj:ts stadfästelse, vartill kungl. brevet den 16 augusti 1693 gåve

anledning, alldenstund dessa iakttagit den tid samt de mått och

steg, som däruti föreskrivits, och på grund därav erhållit kollegii

resolution. På dessa och i övrigt anförda omständigheter prövade

Kungl. Maj:t skäligt bifalla Börstorps och Säby säteriers

ägares ansökning att i Hassle församling tillsätta pastorer, vilken

rättighet komme att åtfölja berörda säterier. Men vad säteriägarnas

dittills även utövade rättighet att tillsätta kaplaner anginge,

så ville Kungl. Maj:t icke därtill lämna nådigt bifall, så
-

'') Mot detta utslag vädjade säteriägarna till Skaraborgs läns lagmansrätt

men avstodo från vadet. Se härom lagmansrättens dom den 2 juli 1801.

s. 115 Kontrollera mot PDF

SKARA STIFT.

115

som stridande mot nådiga resolutionen på prästerskapets besvär

den 9 december 1766, § 9, och icke heller till klockares och den

mindre kyrkobetjäningens antagande, enär en sådan rättighet vid

därom uppkommen tvist genom lagmansrättens laga kraftvunna

dom den 2 juli 1801 blivit säteriägarna frånkänd.

Patronatsrätten omfattar således numera allenast befogenhet

att tillsätta kyrkoherde. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro icke i övrigt förbundna därmed. Den i pastoratet anställde

komministern är bosatt i Hassle moderförsamling. Såväl

denna som Berga och Färeds annexförsamlingar synas böra anses

såsom patronella.

Patrongodsen upptagas i jordeboken såsom Börstorp n:r

1 och 2, vartdera om 1 mantal frälse säteri i Hassle socken,

och Säby n:r 1—6, vartdera om 1 mantal frälse säteri i Berga

socken.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska

patronatsrättens upphörande.

Tådene, Tranum, Lava och Norra Kedum.

(Kållands härad.)

Ägarna av Storeberg i Tådene socken synas redan tidigt hava

utövat patronatsrätt till Tådene pastorat.

År 1688 inkom dåvarande innehavaren af Storeberg överstelöjtnanten

Gabriel Lilliehöök till Kung! Maj:t med ansökan om

bekräftelse på denna rätt. Lilliehöök förklarade, att han med

giltiga skäl och originalbrev kunde visa, att en av hans hustrus

förfäder Algot Krumme icke allenast år 1339 skänkt till Tådene

kyrka några av säteriets vid kyrkan belägna åkrar, Västan

Gullhöga kallade, utan ock givit till prästbordet Dotterhagen

och Loberg, varav den förra ännu brukades under prästbordet,

medan Loberg under tidernas lopp kommit under en annan by.

Det vore för övrigt allmänt känt, att kyrkan vore uppförd på

säteriets ägor. I anseende till dessa omständigheter hade hans

hustrus förfäder och han själv å hennes vägnar alltid ägt jus

Eatronatus till församlingen. Sökanden anmälde även, att de till

yrkan donerade åkrarna vore lagda till prästbordet, och anhöll,

att Kungl. Maj:t ville beordra konsistorium att rannsaka därom,

så att kyrkan måtte få njuta de ägor till godo, som henne tillkomme

enligt berörda testamente1). *)

*) Överstelöjtnanten Lilliehöök var gift med Brita Kristina Bonde till

Storeberg och Tunarp. Ansökningen har ej återfunnits, men en avskrift därav

finnes bland handlingarna till nådiga brevet den 10 juni 1761 angående patronatsrätten

till Tådene pastorat.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

SKARA STIFT.

Genom nådig resolution den 19 juni 1688 anbefallde Kungl.

Maj:t landshövdingen och konsistorium att verkställa undersökning

rörande den begärda konfirmationen samt inkomma med berättelse

därom, och skulle vederbörande rannsaka om de ägor, som

uppgåves vara givna till kyrkan men sedermera lagda under prästgården.

Det är icke bekant, huruvida några åtgärder vidtagits

med anledning av berörda resolution.

Församlingarna upptogos emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala.

På grund därav anmälde överstelöjtnanten Lilliehöök hos

kungl. kammarkollegium, att han gjorde anspråk på patronatsrätt

till församlingarna. Rannsakning ägde därpå rum inför häradsrätten

i orten, varefter kungl. kollegium med skrivelse den 26

augusti 1699 överlämnade ärendet till Kungl. Maj:ts provning1).

Kungl. kollegium anförde därvid huvudsakligen följande. Vid

nämnda rannsakning hade uppvisats ett av Algot Krumme år 1336

utfärdat brev, varigenom Krumme, som då ägde Storeberg, för

sin själs salighet till Tådene kyrka testamenterat en äng vid

namn »Dottern» och en skogsbacke »Lobierg» ävensom tre åkrar

vid Gullhöga. Nämnda äng brukades vid tiden för rannsakningen

fortfarande under prästgården och bestode av trettio sommarlass

hö. Skogsbacken hörde även till bostället, och de tre åkrarna

syntes vara desamma, som då brukades under prästgården ibland

herrgårdens åkrar vid Gullhöga, samt bestode av 31/2 tunnland1 2).

Storebergs ägor omgåve kyrkan på tre sidor, och kunde därav

slutas, att kyrkan stode på sätesgårdens grund. Överstelöjtnanten

Lilliehöök hade även till kyrkans utvidgande givit 60 daler silvermynt,

och hans förfäder sirat kyrkan med prydnader. Då således

Storebergs ägare givit en del jord till prästgården, varigenom

dess ägor blivit märkligen förbättrade, och det syntes, som om

kyrkan stode på herrgårdens ägor, samt Storebergs possessorer

alltid innehaft patronatsrätt, kunde kungl. kollegium för sin del

ej finna annat än att Lilliehöök vore berättigad till det sökta jus

patronatus till Tådene, vilket dock underställdes Kungl. Maj:ts

gottfinnande.

Kungl. Maj:t meddelade den 12 september 1699 resolution i

ärendet. Av kammarkollegii underdåniga berättelse hade Kungl.

1) Överstelöjtnanten Lilliehööks inlaga jämte övriga handlingar i ärendet

åtföljde ej kungl. kollegii underdåniga skrivelse och hava ej återfunnits.

2) Bland handlingarna till nådiga brevet den 11 augusti 1777 rörande

utbyte av Tådene gamla prästbord mot säteriet Gröneberg m. m. finnes en

obestyrkt avskrift av en den 8 maj 1603 verkställd översättning av ett utav

Algot Krumme den 22 april 1339 upprättat, på latin avfattat testamente, vari

en förut gjord donation till kyrkan av »Doctorn och Lobierg» bekräftas. I

instrumentet över den för berörda byte verkställda lantmäteriundersökningen

upptages bland prästbordets ägor en äng »Docktorn» om 46 tunnland 28

kappland, vilken angives vara donerad från Storeberg.

s. 117 Kontrollera mot PDF

SKARA STIFT.

117

Maj:t förnummit, att Lilliehööks förfäder, possessorerna av Storebergs

herrgård, skänkt och givit en del jord till prästgården,

varigenom dess ägor märkligen förbättrats. Av förekomna skäl

och omständigheter ville det även synas, som om kyrkan stode

på herrgårdens jord samt att dess ägare alltid varit i besittning

av ifrågavarande rätt. Kungl. Maj:t prövade fördenskull överstelöjtnanten

Gabriel Lilliehöök och lians arvingar till följd av kyrkolagens

kap. 19 § 12 vara berättigade att äga jus patronatus till

Tådene sockenkyrka.

Den sålunda bekräftade patronatsrätten synes emellertid icke

hava respekterats av konsistorium i Skara. "Vid en kyrkoherdeledighet

år 1712 sökte konsistorium påtruga församlingen en av

konsistorium utsedd prästman och synes även hava utverkat Kungl.

Maj:ts fullmakt å beställningen för denne.

Däröver klagade överstinnan Brita Kristina Bonde, som då

innehade Storeberg. Genom skrivelse till konsistorium den 13

oktober 1713 förklarade kungl. regeringen, att det vore skäligt

och billigt, att överstinnan Bonde lämnades obehindrad i sin patronatsrätt

samt att den av henne och församlingen åstundade

prästmannen bleve pastor i Tådene. Konsistorium borde därför

strax installera honom och fordra tillbaka den av Kungl. Maj:t

redan utfärdade fullmakten för den av konsistorium utsedde.

Den av överstinnan kallade prästmannen blev därefter år 1714 insatt

i ämbetet.

Vid en år 1720 uppkommen ledighet vid komministersbefattningen

sökte konsistorium jämväl underkänna överstinnan Bondes

patronatsrätt samt utnämnde en prästman, vilken synes hava kallats

eller åtminstone förordats av några andra församlingsbor.

Efter klagomål av överstinnan Bonde yttrade Kungl. Maj:t i

brev till konsistorium den 5 januari 1722 huvudsakligen följande.

Konsistorii förklaring, att komministersbefattningens tillsättande

utan överstinnans kallelse så mycket mindre kunde strida

mot den henne tillkommande patronatsrätten, som denna rätt

mera anginge kyrkoherdars än komministrars utseende, strede

mot kyrkolagens kap. 19 §§ 12 och 13, varigenom patronus tilllades

rätt att kalla prästmän till församlingen utan åtskillnad på

kyrkoherde eller kaplan. Den, som hade rätt att kalla kyrkoherde,

kunde ej heller betagas den mindre rätten att kalla kaplan.

Ty fastän dessa ämbeten vore åtskilda till heder och inkomst,

vore de likväl av enahanda egenskap, nytta och angelägenhet för

församlingen. Det vore betänkligt, att konsistorium åberopade

församlingens kallelse, vilken några bönder skulle hava underskrivit,

men alldeles förbiginge adeln och den som verkligen haft

jus patronatus. Konsistorium borde en gång besinna vikten av,

att allt ginge ordentligt och lagligt till uti församlingarna vid

yppade ledigheter, så att därvid intet förekomme, som strede mot

kyrkolagen och privilegierna. Kungl. Maj:t funne fördenskull

ej allenast skäligt upphäva konsistorii ensidiga förrättning med

komministersbefattningens tillsättande utan hörande av överst
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

SKARA STIFT.

innan Bonde, som ägde jus patronatus, utan ville tillika anbefalla

konsistorium att lämna benne och församlingens ledamöter i förmågo

av kyrkolagens tydliga innehåll uti kap. 19 §§ 9, 12 och

13 ett fritt val att kalla och utnämna en skicklig och värdig prästman,

som därefter borde förses med konsistorii inställelsebrev.

Yid en kyrkoherdeledighet år 1760 gjorde några församlingsbor

hos Kung! Maj:t framställning om, att patronatsrätten

måtte upphävas och pastoratet förklaras konsistoriel!! Sedan

vederbörande blivit hörda i ärendet, förklarade Kung! Maj:t genom

nådigt brev till konsistorium den 10 juli 1761 att, sedan

större delen av Tådene församlings invånare förklarat sig nöjda

med den av Storebergs ägare utsedde prästmannen samt denne

blivit av konsistorium insatt i ämbetet, ifrågavarande framställning

hade av sig själv förfallit.

Patronatsrätten omfattar såväl kyrkoherde- som komministersbefattningen

i pastoratet. Med densamma äro icke i övrigt förenade

några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Storebergs säteri upptages i jordeboken såsom Storeberg n:r

2 om 1 mantal frälse säteri. På ansökan av Storebergs ägare

medgav Kung! Maj:t genom nådigt brev den 11 augusti 1777, att

den gamla prästgården 1 mantal Tådened Prästebolet n:r 1 finge

utbytas mot frälsesäteriet 1 mantal Gröneberg n:r 1 och 1/i mantal

frälse Dryte n:r 1 i Norra Keduins socken samt x/2 mantal

frälse Tranum n:r 10 Brogården i Tranums socken. I ansökningen

uppgavs, att om ej alla så åtminstone en stor del av prästgårdens

ägor blivit av Algot Krumme tagna från Storeberg och

lagda till prästgården samt att därigenom uppkommit en ägoblandning,

som vore till stor olägenhet för såväl prästgården som

säteriet.

Yid biskopsvisitation år 1897 uttalade sig församlingen för

patronatsrättens upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Strängnäs stift.

AskerSUnd (landsförsamlingen ’).

(Sundhet härad.)

Patronatsrätt till Askersunds landsförsamling torde åtminstone

sedan mitten av 1600-talet hava utövats av ägarna till Stjärnsunds

säteri, ehuru något särskilt patronatsbrev icke meddelats.

Riksrådet greve Johan Gabrielsson Oxenstierna och hans

hustru Christina Soop uppgivas hava såsom ägare av Stjärnsunds

säteri förärat församlingens kyrka åtskilliga prydnader samt år

1646 låtit på egen bekostnad tillöka densamma.

Sedan kyrkan i början på 1660-talet brunnit, förklarade sig

grevinnan Soop villig att understödja byggande av ny kyrka samt

anhöll hos Kungl. Maj:t att, enär för begravningsplats och sockenstuga

erfordrades större område än den avbrända planen, få mot

ett henne tillhörigt frälsehemman tillbyta sig kronohemmanet

Askersund Klockargården, varå den gamla kyrkan varit uppförd.

Detta medgavs även genom nådigt brev den 12 juni 16652), varefter

kyrkan därstädes uppfördes under hennes och hennes senare

mans, riksrådet baron Gustaf Soop, »bedrivande». Den nya kyrkan

försågs även genom herrskapet med prydnader och inventarier.

Själva hemmanet Klockargården eller, som det nu benämnes,

Klockarbacken blev enligt anteckning i jordeböckerna genom bytet

inlagt under kyrkan med alla räntor.

Säteriägarens rätt att kalla kyrkoherde bekräftades genom

ett nådigt brev till konsistorium i Strängnäs den 4 augusti 1724,

varemot en av grevinnan Dohna-Soop för Stjärnsund — och för

Piholm i Jäders socken —- gjord underdånig framställning om rätt

att kalla även kyrkobetjäning avslogs genom Kungl. Maj:ts utslag

den 26 januari 1769, alldenstund det icke visats, att »det jus

patronatus, vilket blivit förlänt de förra innehavarna av Fiholms

och Stjärnsunds säterier», sträckte sig även till klockares och andra

kyrkobetjäntes förordnande. * *)

*) Askersunds stadsförsamling, som varit annex till landsförsamlingen,

blev eget pastorat redan år 1643.

*) Detta brev återfinnes ej i riksregistraturet, men bär en avskrift därav

företetts i rättegång mellan godsägaren Knut Cassel å Stjärnsund och Askersunds

landsförsamling på 1870-talet.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

STRÄNGNÄS STIFT.

År 1782 anhöll dåvarande innehavaren av Stjärnsund överstelöjtnanten

greve A. A. Holma., att Kungl. Maj:t täcktes i nåder

stadfästa honom vid den av hans förfäder såsom ägare av säteriet

i långliga tider utövade förmånen att i Askersunds församling tillsätta

kyrkoherde, kaplan och klockare ävensom, enär det till

frälse utbytta hemmanet Klockarbacken samt en äng Hundåsa av

församlingen påståtts vara donerade till kyrkan, stadfästa honom

vid hans äganderätt till dessa fastigheter. Till stöd för ansökningen

åberopade Holma i huvudsak vad här ovan anförts beträffande

patronatsrätten samt uppgav tillika, att patronbrevet förkommit

vid en vådeld år 1763 ävensom att Klockarbacken och

Hundåsa alltid varit under Stjärnsunds ägares disposition.

Över ansökningen hördes konsistorium i Strängnäs, som

betvivlade, att sökanden eller hans förfäder ägt något av Kungl.

Maj:t utfärdat brev på rättigheten att tillsätta pastor i Askersunds

församling.

Kungl. Maj:t meddelade resolution i ärendet den 8 augusti

1785. Emedan Askersunds kyrka funnes vara belägen på frälse

grund och greve Hohnas förfäder jämväl därå tid efter annan

gjort ansenliga bekostningar och såsom patroni uti mera än hundra

års tid okvalt utövat jus att tillsätta pastorer, ville Kungl. Maj:t

i nåder stadfästa greve Hohna vid den sökta rättigheten att förordna

kyrkoherdar samt att, då i pastoratet endast funnes en kyrka,

tillsätta kaplan, och det så mycket hellre, som — därest dessa

skäl icke kunnat av greve Hohna företes — Kungl. Maj:t ändock

varit benägen att medelst bifall till hans i denna del gjorda underdåniga

ansökan av kunglig makt och myndighet lämna honom ett

vedermäle av dess nåd. Vad åter klockares och andra kyrkobetjäntes

tillsättande anginge, så kunde det såsom stridande mot

nådiga resolutionen den 26 januari 1769 icke beviljas. Beträffande

slutligen greve Hohnas underdåniga andragande om disposition av

Klockarbacken och Hundåsa äng fann Kungl. Maj:t detta vara en

fråga, som med patronirättigheten icke hade någon gemenskap

eller kunde av Kungl. Maj:t omedelbarligen upptagas, utan hade

sökanden att därmed vända sig till ort och ställe som vederborde.

Vid en år 1874 inträffad ledighet vid kyrkoherdebefattningen

i pastoratet ingav dåvarande ägaren av Stjärnsunds säteri godsägaren

Knut öassel till domkapitlet i Strängnäs kallelse å viss

prästman.

Genom resolution den 11 juni 1874 förklarade sig domkapitlet

förhindrat att fästa avseende vid den ingivna kallelsen och

tillkännagav därjämte, att kyrkoherdebeställningen komme att

genom anslag kungöras ledig till ansökning i konsistoriel! väg.

Homkapitlet synes hava förmenat, att 1785 års resolution avsåge

greve Hohna personligen.

Cassel besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som genom utslag

den 6 november 1874, med undanröjande av domkapitlets resolution

och de i anledning av densamma för kyrkoherdebeställningens

återbesättande tilläventyrs vidtagna ytterligare åtgärder, förkla
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

121

rade, att vederbörande ägde vid behörig domstol utföra sin talan

rörande ifrågavarande patronatsrätt.

Församlingen instämdes därpå av Cassel till kung! Svea

hovrätt, som utlät sig genom dom den 6 juli 1876. Av handlingarna

i saken framginge att, sedan kyrka i Askersunds landsförsamling

blivit uppförd å ett hemman, vilket greve Johan Oxenstiernas

änka Christina Soop till Stjärnsund för sådant ändamål

sig tillbytt av Kungi. Maj:t och kronan och därefter till kyrkan

donerat, kyrkoherde i nämnda församling åtskilliga gånger blivit

tillsatt efter kallelse av bemälta grevinuas ättlingar av släkterna

Soop och Dohna, vilka varit ägare av Stjärnsund, till dess Kungl.

Maj:t genom 1785 års resolution på överstelöjtnanten greve

Dohnas ansökning stadfäst denne vid rättigheten att i församlingen

förordna kyrkoherde. Alltså och då jämväl efter greve

Dohnas död ifrågavarande kyrkoherdebeställning tid efter annan

blivit på kallelse från ägare av Stjärnsund tillsatt samt, så vitt

handlingarna utmärkte, församlingsborna icke någonsin utsett

kyrkoherde i församlingen, prövade kungl. hovrätten rättvist förklara

Cassel såsom ägare av Stjärnsund berättigad att utse kyrkoherde

i Askersunds landsförsamling.

Däröver besvärade sig församlingen hos Kungl. Maj:t, som

den 8 augusti 1877 prövade rättvist gilla hovrättens dom.

Patronatsrätten omfattar, såsom ovan angivits, såväl kyrkoherde-

som komministersbefattningen. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med densamma.

Stjärnsunds säteri upptages i jordeboken såsom Stäckebråtet

n:r 1 eller Stjärnsund om 1 mantal och Ölme n:r 1—4 eller Stjärnsund

om 4 mantal frälse säteri.

Mellan patronus och församlingen uppkom på 1780-talet tvist

angående hemmanet Klockarbacken, som församlingen påstod vara

donerat till kyrkan, medan patronus, som alltjämt disponerat

hemmanet, för detsamma allenast erlagt en ränta av 30 daler

kopparmynt till underhåll av det Oxenstiernska-Soopska gravkoret

i kyrkan. Tvisten gällde även ängen, Hundåsa, varpå kyrkan

jämväl gjorde anspråk. Genom förberörda nådiga resolution den

8 augusti 1785 hänvisades patronus att upptaga denna sak inför

vederbörligt forum, vilket emellertid icke synes hava skett. Enligt

uppgift av pastorsämbetet utgår icke till kyrkan sedan många år

tillbaka någon ränta av Klockarbacken, som numera lär hava frånsålts

Stjärnsund.

Vid visitation år 1897 uttalade sig församlingen för patronatsrättens

upphörande.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

STRÄNGNÄS STIFT.

Blacksta och Vadsbro.

(Upplinda härad.)

I början av 1690-talet förevar inför kung! Svea bovrätt en

rättegång mellan presidenten greve Axel Stålarm med flera arvingar

efter amiralen Erik Rymlig och hans hustru Maria Elisabet

Kursel, å ena, och landshövdingen Henrik Falkenbergs änka och

arvingar, å andra sidan, rörande bland annat jus patronatus till

Yadsbro församling.

Under rättegången upplystes, att fru Kursel, som efter sin

mans frånfälle innehaft det Ryningska godset Lagmansö i Yadsbro

församling, skulle hava förvärvat sig patronatsrätt till denna församling

genom kyrkobyggnad och ansenliga föräringar till kyrkan

samt donation av ett hemman Berga till kaplansbol. Landshövdingen

Falkenberg hade efter fru Kursels frånfälle kommit i besittning

av Lagmansö, men presidenten Stålarm och hans medparter

sökte göra gällande, att patronatsrätten till Yadsbro församling

icke följde med godset utan borde tillhöra arvingarna.

Genom dom den 28 april 1692 förklarade sig kung! hovrätten

icke kunna finna, att arvingarna vore befogade att åtnjuta ifrågavarande

jus patronatus utan borde detta åtfölja sätesgården Lagmansö.

Och ej heller kunde Falkenbergs stärbhus åläggas utlösa

den omkostnad och donation, som vore gjord på och till

kyrkan, emedan sådant en gång vore till kyrkan skänkt och icke

mer kunde återtagas eller andra på ett eller annat sätt tillägnas.

Besvär synes hava anförts över denna kung! hovrättens dom, men

blev densamma fastställd genom Kungl. Maj:ts »sentens» den 26

september samma år1).

I syfte att förekomma framtida tvister om patronatsrätten

träffades år 1740 mellan konsistorium i Strängnäs och dåvarande

ägaren av Lagmansö landshövdingen friherre Gabriel Falkenberg

överenskommelse, att Lagmansö ägare, vilka ägde uteslutande rätt

att kalla och förordna kaplan i Yadsbro annexförsamling, skulle

varannan gång med konsistorium förse pastoratet med kyrkoherde,

därvid landshövdingen ägde att göra början vid dåvarande kyrkoherdeledighet*

2).

Hå konsistorium och en del Blacksta församlingsbor det

oaktat sökte hindra Falkenberg vid kallande av kyrkoherde, hänsköt

han ärendet till Kungl. Maj:t, som den 23 oktober 1742 dels

förklarade, att Falkenberg då ägde kalla kyrkoherde till det lediga

pastoratet, dels anbefallde Svea hovrätt att lagligen upptaga och

b Denna »sentens» har ej återfunnits i riksregistraturet.

2) Överenskommelsen bekräftades av konsistorium i skrivelse till landshövdingen

Falkenberg den 8 augusti 1740 samt underskrevs av landshövdingen

den 16 oktober samma år.

s. 123 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

123

avgöra det av Falkenberg jämväl gjorda påstående om plenum jus

patronatus till båda församlingarna, för vilket ändamål handlingarna

överlämnades till hovrätten.

Då detta mål ännu år 1762 icke blivit av kungl. hovrätten

avgjort, anhöll landshövdingen friherre Gabriel Falkenberg den

yngre hos Kungl. Maj-.t att få ensam utöva patronatsrätt i Blacksta

och Yadsbro, till dess frågan om patronatsrätten bleve slutligen

avgjord, och förmenade sig Falkenberg icke vara bunden av förberorda

mellan hans fader och konsistorium i Strängnäs den 16

oktober 1740 slutna överenskommelse.

Genom utslag den 1 juni 1763 fann Kungl. Maj:t ej skäl

bifalla denna ansökning utan förklarade, att vid ovannämnda förening

borde bero, till dess den om jus patronatus i församlingarna

till Svea hovrätt förvista sak bleve slutligen avgjord.

Enligt vad kungl. hovrättens diarium över civila mål utvisar,

synes emellertid ifrågavarande mål icke hava blivit därstädes avgjort1).

Berörda överenskommelse lärer därför allt fortfarande få

anses vara gällande.

Patronatsrättiglieten torde således innefatta rätt att kalla

komminister i Yadsbro församling samt vid varannan ledighet

kyrkoherde i pastoratet. I övrigt äro icke några särskilda rättigheter

eller skyldigheter förbundna med patronatsrätten.

Lagmansö säteri upptages i jordeboken såsom Lagmansö

med Österö n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. Uppgiften om donationen

av hemmanet Berga bekräftas av anteckningar i ett flertal

kronans jordeböcker. Hemmanet är i nya jordeboken upptaget

såsom Berga n:r 1 om 1 mantal frälse med anteckning, att

fru Maria Kursel år 1665 donerat detsamma till boställe åt komministern

i Blacksta och Yadsbro församlingars pastorat. Hemmanet

utgör fortfarande jämte 1/2 mantal Hagetorp boställe åt

komministern i Yadsbro församling.

Yid visitation år 1899 meddelades församlingarna att, därest

de önskade patronatsrättens upphörande, underdånig framställning

borde därom göras. Någon sådan framställning synes emellertid

icke hava gjorts. •)

•) Landshövdingen Falkenberg uppgav i sin ansökning till Kungl. Maj:t

år 1762 att det i hovrätten svarats honom, att handlingarna i målet förkommit.

Handlingarna hava ej heller nu återfunnits.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

STRÄNGNÄS STIFT.

Bälinge och Tystberga.

(Röne härad.)

Bälinge och Tystberga upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för

regala.

Med anledning därav framställde såväl grevinnan Eva Lewenhaupt

för Nynäs säteri i Bälinge socken som grevinnan Maria

Elisabet Oxenstierna för Helgö säteri i Tystberga socken hos

kungl. kammarkollegium anspråk på patronatsrätt till församlingarna.

Kungl. kollegium lät föranstalta om undersökning i ärendet

inför Böne häradsrätt, vilken undersökning ägde rum den 9 oktober

1694. Häradsnämnden samt kyrkoherden i pastoratet Olof Huss och

flera socknemän intygade därvid bland annat, att Bälinge kyrka

vore belägen på ägorna till det under Nynäs säteri såsom ladugård

lydande hemmanet Oppeby; att grevinnan Lewenhaupt av

detta hemmans gärde, som ginge runt omkring kyrkan, upplåtit

två torp till kyrkoherden; att koret i kyrkan blivit av grevinnan

Lewenhaupts svärfader riksrådet Eric Gyllenstierna ånyo uppbyggt

och försett med ett torn; att Nynäs possessorer till kyrkan

givit åtskilliga silverkärl om 480 lods vikt jämte kostbara mässhakar

och altarkläde^ att det vore i orten känt, att prästgården

Sundbo med inventarier i »dött och kvickt» blivit i gamla tider till

kyrkan skänkt av Helgö säteriägare, samt att kyrkoherden Huss

hade sett en vidimerad kopia av donationsbrevet, som i original

skulle förvaras i Strängnäs domkapitel.

Sedan instrumentet rörande denna undersökning inkommit

till kungl. kollegium, anmodades landshövdingen i länet att låta

vidare undersöka saken och införskaffa handlingar rörande'' donationen

av prästgården m. m.

I skrivelse till kungl. kollegium den 2 december 1708 förklarade

landshövdingen, att några originalhandlingar icke kunnat

återfinnas vare sig i Bälinge kyrka eller hos herrskapen, men att

i kyrkboken funnes intagen en kopia av ett donationsbrev av

Magnus Ingvaldsson i Sundboholm och hans hustru Ingrid Erngislesdotter

av år 1359, varigenom de under prästbordet givit

6 V2 öresland i Sundby (nu Sundbo) jämte några »tillägor». Landshövdingen

uppgav även, att det icke vore bekant, vem denne

Ingvaldsson varit, men ville det synas, som hade han ägt såväl

Nynäs som Helgö, till vilken sistnämnda gård det gamla Sundboholm

blivit flyttat.

Grevinnan Lewenhaupt och Maria Elisabet Oxenstiernas dotter

Ebba Margareta Baner inkommo därpå till kungl. kollegium med

en skrift, vari de anhöllo att gemensamt bekomma patronatsrätt

till Bälinge och Tystberga samt uppgåvo, att Magnus Ingvaldsson

s. 125 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

125

varit av släkten Grip å Nynäs, från vilken den Gyllenstiernska

familjen härstammade på mödernet.1)

Sedan konsistorium i Strängnäs meddelat, att förenämnda

donationsbrev icke kunnat återfinnas i domkyrkans arkiv * 2), överlämnades

ärendet till Kung]. Maj:t, som genom nådigt brev till

kung!, kollegium den 1 augusti 1712 förklarade, att kollegium icke

kunde döma annorlunda, än att Nynäs och Helgd possessorer vore

berättigade till jus patronatus i Bälinge församling, vilken rätt de

borde okvalda äga och njuta, såvida de efter lag och kyrkoordning

allt framgent läte sig vårda om kyrkan och dess underhåll.

Under åberopande av detta nådiga brev tilläde kung!, kollegium

genom resolution den 4 november 1712 Nynäs och Helgd

possessorer jus patronatus till Bälinge och Tystberga församlingar,

vilken rätt de på grund av Kungl. Maj:ts nådiga brev

ägde okvalda och utan intrång åtnjuta, så länge de efter kyrkoordningen

läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande.

Emellan grevinnan Lewenhaupt och riksrådet greve Ernst

Johan Creutz, vilken genom gifte med Ebba Margareta Banér

blivit innehavare av Helgd, uppkom emellertid redan vid första

kyrkoherdeledighet tvist om patronatsrätten. Med stöd av 1359

års donationsbrev sökte grevinnan Lewenhaupt och hennes måg

generalmajoren friherre Axel Mack Dougall, gift med grevinnans

dotter Beata Gyllenstierna, göra gällande, att den uti 1694 års

tingsrannsakan förekommande uppgift, att prästgården donerats från

Helgd herrskap, vore oriktig, samt anhöllo hos Kungl. Maj:t, att

patronatsrätten till Bälinge måtte helt tillerkännas friherrinnan

Gyllenstierna såsom arvinge till Nynäs. Hetta bestreds av Creutz,

som påstod, att hälften av denna rättighet borde jämlikt förberörda

kungl. brev och kammarkollegii resolution tillhöra Helgd säteri.

Genom nådigt brev den 27 juni 1722 anbefalldes lagmannen

i Södermanland Thomas Fehrnan att med halv nämnd anställa

undersökning rörande dessa stridigheter. Därvid framställde även

generallöjtnanten och landshövdingen, sedermera riksrådet greve

Nils Gyllenstierna, såsom dåmera ägare av Helgd säteri, anspråk

på patronatsrätt för säteriet.

Sedan Kungl. Maj:t på därom framställd förfrågan den 19

juni 1723 förklarat, att Eehman hade att upptaga denna tvist,

utan att de förut förelupna akta angående denna rättighet skulle

ligga i vägen, meddelade lagmansrätten den 5 september 1724

dom i målet. På anförda skäl förklarades därvid riksrådet Creutz

*) Grevinnan Lewenhaupt hade varit gift med en Gyllenstierna och innehade

Nynäs såsom morgongåva.

2) En avskrift av donationsbrevet, som utfärdats år 1359 >die septima

nativitatis Christi» (s1/12), återfanns sedermera i konsistorii i Strängnäs arkiv. En

av konsistorienotarien den 6 mars 1721 vidimerad kopia av denna avskrift finnes

bland handlingarna till kungl. Svea hofrätts dom den 9 juni 1742 angående

patronatsrätten till församlingarna. Bland dessa handlingar finnes även en

vidimerad avskrift av Bönö häradsrätts år 1364 »första lördagen näst efter helga

kors dag» (21A>) för kyrkoherde Ysak Jonisson i Bälinge meddelade fastebrev

å den donerade jorden.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

STKÄNGNÄS stift.

förlustig patronatsrätten till Bälinge; ocli kunde lagmansrätten ej

heller tillägga riksrådet Gyllenstierna, vilken år 1715 genom byte

med Creutz blivit ägare av Helgd, någon rättighet till detta jus

patronatus.

Över lagmansrättens dom besvärade sig Creutz hos kungl.

Svea hovrätt och anförde därvid, att utav en kungl. antikvitetsarkivets

attest den 4 mars 1725 framginge, att hans fru grevinnan

Baner vore i lika grad som generalmajoren Dougalls fru, friherrinnan

Gyllenstierna, skyld med Magnus Ingvaldsson, vilken skänkt

prästgården och varit boende å Sundboholm, som sedermera införlivats

med Creutz gård Måstena.

För riksrådet Nils Gyllenstiernas omyndiga barn anförde hans

änka grevinnan Ulrika Juliana Brahe, att hon å barnens vägnar

av- Creutz år 1733 köpt Måstena gård samt att det av såväl den

utav Dougall den 2 november 1724 ingivna ättetavlan som en av

kanslirådet Peringssköld författad genealogi över Braheska och

Gyllenstiernska släkterna framginge, att Nils Gyllenstiernas barn

och friherrinnan Beata Gyllenstierna yore i lika led skylda med

Magnus Ingvaldsson och således borde i anseende till förfädernas

förtjänster om kyrkan njuta lika rätt med henne till ifrågavarande

jus patronatus.

Kungl. hovrätten utlät sig genom dom den 9 juni 1742. På

anförda skäl fann kungl. hovrätten riksrådet Creutz och hans

grevinna ej vara berättigade till delaktighet med friherrinnan Gyllenstierna

i jus patronatus till Bälinge pastorat. Beträffande

det av riksrådet greve Nils Gyllenstierna och efter hans död för

hans barn framställda anspråk på delaktighet i berörda patronatsrätt

yttrade kungl. hovrätten följande: Riksrådets barn vore icke

för Helgö och Måstena gårdar berättigade till patronatsrätten.

Det vore emellertid med tillförlitliga genealogier styrkt, att riksrådets

barn och generalmajoren Dougalls fru friherrinnan Gyllenstierna

härstammade på fädernet i lika led från Nils Bosson Grip

och således vore lika närskylda med Magnus Ingvaldsson, vilken år

1359 under prästbordet i Bälinge skänkt 6 7? öresland jord i

Sundby (Sundbo) i Bälinge socken jämte flera ägor, som varit belägna

vid Nynäs. Då 1686 års kyrkolag stadgade, att de, vilkas

förfäder givit jord och grund till kyrka eller prästgård, skulle få

njuta jus patronatus, funne kungl. hovrätten, att riksrådet Nils

Gyllenstiernas barn borde i en sådan rättighet till Bälinge pastorat

vara delaktige med friherrinnan Beata Gyllenstierna. Emedan

den sistnämnda hade den särskilda förtjänst, att Bälinge kyrka

vore belägen på hennes frälsehemman Oppebys grund samt hennes

farfader riksrådet Erik Gyllenstierna gjort ansenlig byggnad å

kyrkan och hennes förfäder givit till kyrkan över 480 lod silver

samt kostbara mäss- och altarkläden och andra saker, vore friherrinnan

Gyllenstierna berättigad att nyttja jus patronatus till

större del än riksrådet Nils Gyllenstiernas barn, och detta i

så måtto, att friherrinnan Gyllenstierna och därefter hennes

arvingar, såvida de besutte Nynäs gård och gods, ägde vid före
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

127

fallande prästledigliet rätt att först två gånger utse och kalla

präst och tredje gången riksrådet Gyllenstiernas barn eller deras

arvingar efter dem, så länge de besutte gods och egendom i Bälinge

pastorat, och så vidare allt framgent. Såväl den ena som

den andra skulle det åligga att, efter den del som var och en

ägde. uti patronatsrättigheten, låta sig vårda om kyrkan och församlingen

efter lag och kyrkoordning.

Yid en i början av 1770-talet uppkommen ledighet vid komministersbeställningen

i Tystberga församling vägrade konsistorium

i Strängnäs att utnämna den prästman, som patronus kallat,

och åberopade därvid, att Kung! Maj:t jämlikt § 9 i nådiga resolutionen

på prästerskapets besvär den 9 december 1766 förklarat,

att patronatsrätt icke borde sträcka sig längre än patronbrevet

tydligen innehölle.

Däröver besvärade sig Nynäs ägare ryttmästaren David Hildebrand

hos Kungl. Maj:t under yrkande att antingen få oinskränkt

njuta det till Nynäs hörande uråldriga jus patronatus eller ock

att mot patronatsrättens indragande få återkalla allt vad från

säteriet blivit till kyrkan och kyrkobetjäningen givet.

Genom utslag den 25 maj 1773 utlät sig Kungl. Maj:t att,

alldenstund kammarkollegii på Kungl. Maj ds nådiga befallning

utfärdade resolution den 4 november 1712 med tydliga ord tilläde

Nynäs och Helgd säteriers ägare ett fullkomligt jus patronatus

till Bälinge och Tystberga församlingar att okvalt och utan någons

intrång verkligen åtnjuta, och patronatsrätten således icke vore

inskränkt till kyrkoherdebeställningen allena, funne Kungl. Maj:t

den av konsistorium åberopade § 9 av 1766 års resolution icke

kunna hindra Nynäs och Helgd säteriers ägare att vid utövningen

av detta till Bälinge och Tystberga erhållna fullkomliga jus patronatus

jämväl kalla kaplan.

Patronatsrätten omfattar således både kyrkoherde- och komministersbefattningen

i pastoratet samt utövas sålunda, att ägarna

av Nynäs kalla två gånger å rad och därefter ägarna av Helgd

en gång. Denna ordning synes iakttagas, oavsett huruvida kyrkoherde-

eller komministersbefattning skall tillsättas. Med patronatsrätten

äro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter

eller skyldigheter. Den i kungl. kammarkollegii resolution den 4

november 1712 meddelade bestämmelsen, att Nynäs och Helgö

possessorer ägde åtnjuta patronatsrätten, så länge de efter lag och

kyrkoordning läte sig vårda om kyrkan och dess vidmakthållande,

har icke ansetts medföra några särskilda skyldigheter beträffande

kyrkans underhåll. Ägarna av Helgö, som numera lyder under

Björksunds herrgård i Tystberga socken, underhålla dock det

grevliga Gyllenstiernska gravkoret eller Björksundskoret och ägarna

av Nynäs det friherrliga Gyllenstiernska gravkoret eller Nynäskoret.

Patronatsrätten har av domkapitlet i Strängnäs uppgivits vara

inskränkt till två grenar av Gyllenstiernska ätten. Därmed torde

avses personer, som på fäderne eller möderne härstamma från de

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

STRÄNGNÄS STIFT.

i kungl. Svea hovrätts laga kraftvunna dom den 9 juni 1742 omförmälda

riksråden Erik och Nils Gyllenstierna. Då kungl. kammarkollegii

resolution den 4 november 1712 tillägger Nynäs och

Helgö possessorer jus patronatus till församlingarna samt denna

resolution, som åberopas i Kungl. Maj:ts utslag den 25 maj 1773

icke kan anses hava upphävts genom Svea hovrätts dom, synes

riktigheten av domkapitlets berörda uppfattning kunna med fog

ifrågasättas. Nuvarande ägarna av Nynäs och Helgd, tillhörande

grevliga ätten Mörner till Morlanda och friherrliga ätten Gripenstedt,

uppgivas emellertid härstamma från riksråden Gyllenstierna.

Patrongodsen upptagas i jordeboken såsom Nynäs n:r 1 om

1 mantal frälse säteri i Bälinge socken och Helgö n:r 1 om 11/4

mantal frälse säteri i Tystberga socken. Kyrkoherden i pastoratet

innehar fortfarande såsom boställe den av Magnus Ingvaldsson

och hans hustru år 1359 donerade fastigheten, vilken i jordeboken

upptages såsom Sundbo n:r 1 om 1 mantal krono i Bälinge

socken.

Vid visitation år 1895 tillfrågades församlingarna, huruvida

de önskade patronatsrättens upphörande, men lämnades frågan

obesvarad.

Flöda.

(Oppunda härad.)

Flöda upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,

som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala, och hänfördes

även av 1722 års pastoratskommission till pastorat, som

förut varit hållna för regala.

Generallöjtnanten friherre Gabriel Bibbing framställde emellertid

anspråk på patronatsrätt till församlingen för sin sätesgård

Ejällskäfte och anförde därvid i särskilda skrifter bland annat,

att hans förfäder i långliga tider och före år 1680 utövat patronatsrätt

i Flöda; att halva kyrkan därstädes blivit uppbyggd på bekostnad

av fältherren greve Lars Kagg såsom ägare till Fjällskal;

att Kaggs änka Agneta Bibbing vid kyrkan byggt ett dyrbart

gravkor, som av församlingen brukades till bänkställe, samt

att grevinnan Bibbing till kyrkans underhåll donerat ett sitt

frälsehemman Göttersta.

Till stöd för dessa påståenden företeddes bland annat följande

handlingar:

s. 129 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

129

dels styrkt avskrift av grevinnan Ribbings donationsbrev den

30 december 1(376 1), varigenom hon till Flöda församling för underhåll

av Kaggska gravkoret skänkt hemmanet Lillgården i Göttersta

med all därav fallande ränta, dock att dessa medel skulle

användas allenast till gravkorets underhåll och stå under hennes

samt kommande ägares till Fjällskäfte disposition,

dels en den 28 november 1722 av åtskilliga Flöda socknemän

underskriven attest av innehåll bland annat, att grevinnan Ribbing

uppbyggt koret i socknens kyrka av huggen och utvald gottlandssten

och försett kyrkan med koppartak in. m. till en

uppskattad kostnad av minst 10 ä 12,000 riksdaler samt att en

stor del av kyrkans silver skänkts av Fjällskäfte ägare, vilka alltid

fordom kallat präster till församlingen,

dels ett den 14 april 1 / 28 av vissa äldre socknemän undertecknat

intyg av innehåll, att fältherren greve Lars Kagg för 90

år sedan bekostat en större utvidgning av kyrkan mot söder, därvid

sockenborna allenast hjälpt till med dagsverken.

I däröver avgivet yttrande anförde domkapitlet i Strängnäs,

att Fjällskäfte herrskap väl utvidgat och sirat kyrkan och till henne

givit ett hemman, men erinrade tillika, att en år 1671 av herrskapen

kallad prästman icke erhållit kollationsbrev, innan församlingen

enhälligt samtyckt till kallelsen.

Ärendet, som underställts Kungl. Maj:ts prövning, överlämnades

därpå till kungl. kammarkollegium och sedermera genom

nådigt brev den 7 oktober 1728 till Svea hovrätt för handläggning

och prövning i vanlig ordning.

Efter kungl. hovrättens förordnande hölls den 17 och 18

april 1729 ^ undersökning inför Oppunda häradsrätt rörande förenämnda

två intyg av socknemännen, därvid dessa emellertid förklarade

sig icke kunna vid närmare besinnande till fyllest vitsorda

innehållet av intygen.

Genom en synnerligen vidlyftigt motiverad dom den 13 december

1729 fann kungl. hovrätten generallöjtnanten Ribbing icke

vara berättigad att för sitt säteri Fjällskäfte åtnjuta jus patronatus

till Flöda församling. Kungl. hovrätten ansåg, att Ribbing varken

kunnat bevisa, att hans förfäder eller ägarna av säteriet ägt

och utövat patronatsrätt i församlingen eller att den av fältherren

Kagg gjorda nybyggnaden å kyrkan skett uteslutande på

dennes bekostnad. Det av grevinnan Ribbing uppförda koret

vore i egenskap av gravkor för familjen till dess enskilda

nytta, och hade grevinnan icke därför betingat sig patronatsrätt.

Donationen av hemmanet Göttersta avsåge förnämligast vidmakthållandet

av gravkoret och kunde därför icke hänföras till vad

kyrkolagen stadgade om rätt till jus pa tronatus genom upplåtelse

av jord och grund till kyrka och prästgård.

b Intaget i protokollet vid lagmanstinget med Oppunda härad den 20

november 1718.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

STRÄNGNÄS STIFT.

Över domen besvärade sig Eibbing hos Kungl. Maj:t, som

den 14 december 1733 meddelade dom i målet. Det befunnes, att

framlidne riksrådet och fältherren greve Kagg förnämligast påkostat

kyrkans utvidgande till hälften samt att kyrkan blivit av

änkegrevinnan Agneta Ribbing med stor kostnad tillbyggd, så att

den hade icke allenast rum för altare och vigsels förrättande utan

även flera bänkar till församlingens bekvämlighet, under det att

Fjällskäfte possessorer allenast nyttjade graven under korets golv.

De både dessutom till kyrkans gagn skänkt halva hemmanet Göttersta

med ränta av 30 daler silvermynt samt således fullgjort vad

kyrkoordningen till patronirättighets förvärvande fordrade. Fördenskull

och i anseende till den brist, som flera kyrkor kunde

lida, om slika byggnader och donationer till patronirättighets erhållande

icke vore gällande, funne Kungl. Ma,j:t rättvist förklara

generallöjtnanten Gabriel Ribbing berättigad njuta jus patronatus

till Flöda församling. .

Patronatsrätten avser kyrkoherdebefattningen. Beträffande

komministersbeställningen i pastoratet synes däremot en viss osäkerhet

vara rådande. Sålunda har vid ledigheter pa 1860-, 1870- och 1880-talen konsistorium ej ansett sig böra utfärda fullmakt

för de av innehavaren av Fjällskäfte säteri kallade prästmän, med

vilka även församlingen förklarat sig nöjd, innan Kungl. Maj:t för

varje särskild gång förklarat, att fullmakt finge av konsistorium

utfärdas för den kallade.*) Vid senaste ledighet (1892) har komministersbefattningen

tillsatts på konsistoriel! väg- Några särskilda

rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna

med patronatsrätten.

Fjällskäfte säteri upptages i jordeboken såsom Fjällskäfte

n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. Säteriet med underlydande utgör

numera fideikommiss inom den Celsingska släkten.

Det av grevinnan Ribbing till kyrkan skänkta hemmanet,

som upptages i jordeboken såsom Göttersta n:r 2 om 3/4 mantal

frälse, är för närvarande utarrenderat genom Fjällskäfte fideikommissinnehavare.

Arrendemedlen ingå till en av fideikommissarien

förvaltad fond för underhåll av Kaggska gravkoret. Over fonden,

föres särskilda räkenskaper. Utdrag av dessa hava under de senare

åren för granskning ingivits till Konungens, befallningshavande

och domkapitlet, och har då även församlingen beretts

tillfälle att taga del av räkenskapsutdragen.

Vid visitation år 1895 tillfrågades församlingen, huruvida den

önskade patronatsrättens upphörande, men synes denna fråga hava

lämnats obesvarad. i)

i) Se härom nådigt utslag den 10/s 1866 samt kungl. brev den 10/io 1873,

den 28/ii 1875, den ’A 1881 och den 20/3 1 88 5.

i

s. 131 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

131

Fog-dö och Helgarö.

(Åkers härad.)

I brev från riksrådet till konsistorium i Strängnäs den 1 oktober

1677 erinrades om, att »herrskapen uti Fogdö socken» ägde

jus patronatus därstädes. Då konsistorium det oaktat icke synes

hava till kyrkoherde velat utnämna den av herrskapena därtill

kallade, gjorde riksamiralen greve Gustav Otto Stenbock, fru Chatarina

Kurck och fru Anna Berendt därom anmälan hos Kungl.

Maj:t, som genom nådigt brev den 21 november 1677 anbefallde

konsistorium att utan vidare dröjsmål utnämna präst efter deras

begäran, »som jus patronatus äga». Greve Stenbock ägde vid

denna tid Hesselbyholm och fru Kurck Bergshammar i Fogdö

socken samt fru Berendt Edeby i Helgarö socken.

Kort därpå anhöll fru Kurck, att Kungl. Maj:t i anseende

till de föräringar och byggnader, som hon och hennes förfäder

gjort och använt på Fogdö kyrka, varigenom hon och de förvärvat

sig patronatsrätt, ville förunna och konfirmera henne

denna rätt. Genom nådigt brev den 22 mars 1681 försäkrade

Kungl. Maj:t, att den rätt, hon i Fogdö församling ägde, i ingen

måtto skulle betagas henne, utan ägde hon vid kyrkoherdeval

eller eljest åtnjuta den rättighet, som jus patronatus medförde,

såvida hon ägde en sådan rätt.

Fogdö och Helgarö upptogos emellertid å 1693 års pastorats- „

förteckningar bland de pastorat, som Kungl. Maj;t ville hava för- *

klarade för regala. Däröver klagade fru Kurck hos Kungl. Maj:t,

och hennes förnyade framställning om patronatsrätt hänvisades

den 22 mars 1694 till kungl. kammarkollegium. Yilken utgång

ärendet där fick, är emellertid icke känt.

År 1773 inkom kanslirådet baron Johan Gabriel Säck å

Bergshammar till Kungl. Maj:t med ansökan att bliva bibehållen

vid det jus patronatus till Fogdö församling, varå hans förfäder

genom nådiga brevet den 22 mars 1681 fått bekräftelse, men

vid vars utövande konsistorium gjorde honom någon svårighet.

Sedan konsistorium yttrat sig häröver, hänvisades ärendet

till Svea hovrätt, som den 5 juni 1742 däri meddelade dom. På

anförda skäl förklarade kungl. hovrätten, att 1681 års nådiga brev

icke kunde vara att anse såsom en oinskränkt stadfästelse på

jus patronatus i Fogdö pastorat för Bergshammars gård och gods.

Kungl. Maj:ts och riksrådens förberörda brev av år 1677, vilka

voro utfärdade på grund av innehållet i § 33 av 1617 års adliga

privilegier, tilläde icke Bergshammars egendom enskilt jus patronatus

uti Fogdö. Säck hade icke heller visat, att hans förfäder

på Bergshammar förvärvat sig patronatsrätt genom sådana för
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

STRÄNGNÄS STIFT.

maner för kyrkan, som gjorde tillfyllest efter kyrkolagen. Varken

de övriga av ridderskapet ock adeln, som ägde ansenliga sätesgårdar

i gället, eller församlingens andra invånare eller kronan

för sina där ägda gods hade funnit sig föranlåtna att erkänna

Bergshammars possessor för ägare av patronatsrätten. På grund

av dessa och i övrigt anförda skäl kunde kungl. hovrätten icke

tillägga Säck den rättighet i Fogdö gäll, som han påstått sig äga.

Sedan denna dom vunnit laga kraft, inkom Säck till Kungl.

Maj:t med en ansökan om nådig förklaring över 1677 års brev

och hemställde därvid, huruvida han icke på . grund av dessa

nådiga brev vore berättigad till en tredjedel av jus patronatus till

Fogdö och Helgarö och borde utöva detsamma gemensamt med

Edeby och Hesselbyholms ägare eller huru därmed eljest borde

förhållas.

Kungl. Maj:t yttrade sig i ärendet genom utslag den 1 maj

1745. I avgivna påminnelser hade erinrats, att Säck låtit hovrättens

dom den 5 juni 1742 vinna laga kraft. Då Säck icke sökt

någon ändring i hovrättens dom, varigenom av honom yrkad rättighet

att ensam få åtnjuta detta jus patronatus blivit avslagen,

utan endast förklaring över kungl. breven den 1 oktober och den

21 november 1677 samt huruvida han vore berättigad till en

tredjedel av denna rätt eller borde den utöva gemensamt med

Edeby och Hesselbyholms ägare, prövade Kungl. Maj :t rättvist,

att berörda påminnelser icke borde hindra den i malet sökta förklaring.

Beträffande själva huvudsaken anfördes bland annat

följande. Kungl. regeringens brev till konsistorium i Strängnäs

den 1 oktober 1677 utvisade, att herrskapen i Fogdö socken då

ägt patronatsrätt i församlingen. Genom nådiga brevet den. 21

november samma år hade Kungl. Maj:t på ansökan av riksamiralen

greve Stenbock samt fruarna Kurck och Berendt, vilka vid

denna tid ägde, Stenbock Hesselbyliolm. Kurck Bergshammar och

Berendt Edeby, anbefallt konsistorium att till kyrkoherde i pastoratet

förordna en av dem kallad prästman. Kanslirådet Sacks

förfäder, såsom ägare av Bergshammar, samt Hesselbyholms och

Edeby sätesgårdars innehavare, vilka nu gjort gemensam sak med

kanslirådet och förklarat sig nöjda att gemensamt med honom få

utöva patronatsrätten, hade således visat, att de före år 1680 ägt

jus patronatus uti Fogdö församling och kunde därför icke tillförbindas

att vidare intyga, på vad sätt de förvärvat sig samma

rätt. På dessa och i övrigt anförda skäl funne Kungl. Maj:t gott

i nåder förklara ägarna av Bergshammars, Hesselbyholms och

Edeby sätesgårdar berättigade att det dem i 1677 års kungl. brev

tillerkända jus patronatus uti Fogdö och Helgarö församlingar

efter deras skedda överenskommelse därefter och framgent utan

något hinder nyttja och utöva vid förefallande ledigheter.

Grevinnan Christina Piper, som ägde Hesselbyliolm, inkom

sedermera till Kungl. Maj:t med underdånig ansökan, att. innehavarna

av patronatsrätten i Fogdö och Helgarö måtte, tillåtas

kalla och förordna jämväl klockare och organist i församlingarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

lisa

Kungl. Maj:t utlät sig i ärendet genom utslag den 30 januari

1147.. Alldenstund ridderskapet och adeln i de gäll, varest

de ägde jus patronatus, eldigt kap. 10 § 12 kyrkolagen förunnats

att välja och kalla kyrkoherde, som vore en långt större förmån

än att förordna kyrkobetjänte, så vore ock skäligt, att det som

v.ore.. i Ii div. nämligen att tillsätta klockare och organister, även

tillhörde patronus. Kungl. Maj:t funne fördenskull gott i nåder

förklara ägarna av sätesgårdarna Bergshammar, Hesselbyliolm

och Edeby berättigade att under det dem genom Kungl. Maj:ts

utslag den 1 maj _ 1745 tillerkända jus patronatus i Fogdö och

Helgård jämväl vid förefallande ledigheter utse och förordna

klockare och organister i nämnda församlingar, dock att enligt

kyrkoordningen sådana klockare antoges och förordnades, som

kunde gå ungdomen tillhanda med nödig undervisning.

VM sedermera uppkommen ledighet vid kaplansbeställningen

i församlingarna vägrade konsistorium den 23 december 1765 att

utnämna av herrskapena kallad prästman.

Däröver besvärade sig kanslirådet Sacks änka grevinnan

Eva Bielke och lagmannen J. C. Hasenkampf å Edeby. Genom

utslag den 19 november 1766 utlät sig Kungl. Maj:t över besvären.

Genom utslag den 1 maj 1745 både Kungl. Maj:t förklarat

ägarna av Bergshammars, Hesselbyholms och Edeby säterier,

vilka genom kungl. breven den 1 oktober och 21 november 1677

bevist sig hava före år 1680 ägt jus patronatus, vara berättigade

att det dem genom berörda brev tillerkända jus uti Fogdö och

Helgarö församlingar därefter och framgent vid förefallande ledigheter

utan något hinder nyttja och utöva. I anledning därav och

med stöd av kap. 19 § 12 uti kyrkoordningen hade Kungl. Maj:t

genom utslag den 30 januari 1747 ansett nämnda säteriers innehavare

böra äga rättighet att vid ledigheter utse och förordna

klockare och organist, såsom varande en mindre förmån än att

välja och kalla kyrkoherde. Kungl. Maj: t funne fördenskull, att

konsistorium icke bort vägra ägarna av berörda tre särskilda gods,

att utöva en sådan dem gemensamt ostridigt tillhörande rättighet

även vid kaplans tillsättande i Fogdö och Helgarö församlingar,

utan borde de vid samma rättighet bibehållas.

L ti nådigt brev till konsistorium samma dag uttalade Kungl.

Maj:t därjämte sitt särskilda missnöje med konsistorii åtgärd

att söka betaga herrskapena utövningen av deras patronatsrätt,

och varnade Kungl. Maj:t konsistorium på det allvarligaste för

att framdeles oroa eller försöka inskränka de ridderskapet och

adeln förunnade privilegier, så framt de ville undvika laga tilltal,

därifrån Kungl. Maj:t av gunst och nåd för denna gång ville hava

dem förskonta.

Patronatsrätten omfattar, såsom ovan anförts, kyrkoherde- och

komministersbefattningarna samt klockar- och organisttjänsterna,

varemot kyrkovärdar och den lägre kyrkobetjäningen utses på vanligt

sätt. Med patronatsrätten äro icke i övrigt förbundna några

särskilda rättigheter eller skyldigheter.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

STEÄNGNÄS STIFT.

Patrongodsen äro i j or del) oken upptagna såsom Bergshammar

n:r 1 om 4 mantal frälse säteri i Pogdö socken och Edeby n:r 1

om 2 mantal frälse säteri i Helgård socken samt Ekeby n:r 1 om

2 mantal och Hesselby n:r 1 om 1 mantal frälse säteri i Eogdö

socken med anteckning för Ekeby och Hesselby, att de tillsammans

kallas Hesselbyholm. Bergshammars säteri med underlydande

i Eogdö med flera socknar utgör numera fideikommiss inom

den friherrliga Sackska ätten.

Vid visitation år 1898 liava församlingarna uttalat sig för

patronatsrättens upphörande.

Gillberga och Lista.

(Väster-Rekarne härad.)

Uti en till Kungl. Maj:t år 1676 ingiven ansökning förmälde

riksrådet amiralen Clas Stiernskiöld, att ägarna av Biby gård

i Gillberga socken av ålder kallat präster till socknen, men att

konsistorium i Strängnäs icke ville antaga en av honom såsom

ägare av Biby med hela församlingens gillande till kyrkoherde

därstädes då kallad prästman. Stiernskiöld anhöll fördenskull,

att Kungl. Maj:t ville ålägga biskopen och konsistorium att låta

honom vara orubbad vid den rätt, som tillkomme honom pa grund

av ridderskapets och adelns privilegier. _ _

I däröver avgiven förklaring sökte konsistorium visa, att Biby

ägare icke alltid kallat präster till församlingen, samt förmälde sig

icke känna, huruvida den förmenta patronatsrätten grundade sig

allenast på adliga privilegierna eller om denna rätt blivit »fastare

och kraftigare gjord» genom några särskilda bekostningar och

gåvor till Gillberga kyrka och prästgård.

Genom rådets brev den 3 juli 1676 anmodades emellertid

konsistorium att låta det förbliva vid den kallelse, som Stiernskiöld

utfärdat.

Vid en några år senare inträffad kyrkoherdeledighet synes

konsistorium icke velat godtaga den prästman, Johan Aulin, som

med hela församlingens bifall kallats till kyrkoherde av Stiernskiölds

måg vice amiralen Gustaf Sparre, vilken då innehade Biby.

Sparre klagade däröver hos Kungl. Maj:t, som genom nådigt brev

den 29 juni 1680 befallde biskopen att icke tillfoga Sparre något

men uti hans jus patronatus och än mindre påtvinga honom och

församlingen någon annan kyrkoherde än den, de voro nöjda med

och enhälligt kallat.

s. 135 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

135

Konsistorium gjorde emellertid fortfarande svårigheter. På

nya klagomål av Sparre anbefallde Kungl. Maj.t genom nådigt

brev den 17 juni 1681 biskopen att genast på vanligt och tillbörligt

sätt introducera Aulin till pastoratet.

Gillberga och Lista upptogos det oaktat å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala, men hänfördes av 1722 års pastoratskommission

till pastorat, som på grund av 40 § i 1720 års regeringsform

borde ställas under konsistorii disposition, såsom de varit före

år 1680.

Pastoratet synes även i början på 1700-talet ett par gånger

hava i konsistoriel! väg försetts med präster. Vid en år 1747 uppkommen

kyrkoherdeledighet sökte konsistorium göra gällande, att

kyrkoherde skulle även denna gång tillsättas i nämnda ordning.

Däröver besvärade sig landshövdingen Leijells änka Hedvig

Loke, som då innehade Biby gård. Fru Lohe åberopade ovan

omförmälda nådiga brev samt anhöll, att Kungl. Maj:t ville bibehålla

henne vid den rätt, som adliga privilegierna i berörda hänseende

tilläde henne.

Sedan konsistorium och församlingarna blivit hörda över

ansökningen, meddelade Kungl. Maj:t den 26 april 1749 resolution

i ärendet. På framlidne riksrådet Stiernskiölds först andragna

besvär över det ingrepp, konsistorium i Strängnäs gjort honom

i hans rätt att kalla pastorer i Gillberga, samt sedan på vice amiralen

Sparres likaledes anförda besvär hade konung Karl XI icke

allenast genom brev till konsistorium den 29 juni 1680 efter riksrådets

frånfälle konfirmerat hans måg vice amiralen Sparre, vilken

blivit ägare av Biby gård, vid det jus patronatus, som hans förfäder

»roligt» och »oturberat» i församlingen åtnjutit, utan ock

med anledning av konsistorii gjorda ytterligare svårigheter genom

ett senare brev den 17 juni 1681 i nåder förklarat, att

Sparre borde vid sitt jus patronatus i Gillberga församling bibehållas

och den av honom kallade prästmannen Aulin njuta sin

av Sparre undfångna kallelse till godo samt strax av konsistorium

på vanligt sätt introduceras till pastoratet. Fördenskull och då

därigenom vore visat, att Biby possessorer före år 1680 verkligen

utövat ett dem tillhörigt fullkomligt jus patronatus, fann Kungl.

Maj:t i förmågo av 7 § i 1723 års adliga privilegier, att fru Hedvig

Lohe, såsom innehavare av Biby gård, vore alldeles berättigad att

utöva ett sådant jus patronatus i nämnda pastorat; och som fru

Lohe utfäst sig att ej vilja kalla andra till präster därstädes än

dem, som vore av stiftets barn, ville Kungl. Maj:t även låta bero

därvid.

Vid en år 1769 inträffad ledighet vid komministersbefattningen

i pastoratet vägrade konsistorium att utfärda kollationsbrev

för en av fru Lohe kallad prästman. Fru Lohe klagade däröver

hos Kungl. Maj:t men återkallade sina besvär, varpå Kungl. Maj:t

den 13 juni 1770 förklarade, att frågan därom för denna gång förfallit.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

STRÄNGNÄS STIFT.

Vid den därnäst inträffade ledigheten vid komministersbefattningen

vägrade ånyo konsistorium att utnämna den prästman,

som kallats av dåvarande ägaren till Biby presidenten friherre

Gustaf von Celsing. Däröver klagade von Celsing hos Kungl.

Maj:t, som den 22 september 1784 meddelade utslag i målet.

Emedan nådiga resolutionen den 26 april 1749 uttryckligen tilllade

Biby säteris ägare fullkomligt jus patronatus att kalla

präster i Gillberga och Lista församlingar och detta jus således

icke vore inskränkt till kyrkoherdelägenheten allena, funne Kungl.

Maj:t den av konsistorium åberopade § 9 av 1766 års nådiga resolution

icke vara i detta mål tillämplig eller kunna hindra Biby

säteris ägare att vid utövningen av dess till Gillberga och Lista

församlingar erhållna fullkomliga jus patronatus jämväl kalla kaplan

i nämnda församlingar; och ålåge det konsistorium till följd därav

att för den av presidenten friherre von Celsing kallade prästmannen

utfärda behörigt kollationsbrev å kaplanssysslan.

År 1809 kallade dåvarande ägaren av Biby säteri majoren L.

G. Celsing till kyrkoherde i pastoratet hovpredikanten Bernhard

von Oelreich. Då denne icke tillhörde Strängnäs stift, förklarade

konsistorium sig icke kunna fästa avseende vid kallelsen, helst

nådiga resolutionen den 26 april 1749 utvisade, att Hedvig Lohe

utlovat att till präster i församlingarna icke kalla andra än dem,

som vore av stiftets barn, samt Kungl. Maj:t låtit därvid bero.

Däröver besvärade sig majoren Celsing under förmenande att, då

ägarna av Biby genom berörda resolution tillagts ett fullkomligt

jus patronatus till församlingarna, det av fru Lohe gjorda enskilda

medgivande icke kunde ligga dåvarande ägaren av säteriet i vägen

för ett fritt utövande av denna ovillkorliga rättighet.

Genom nådig resolution den 14 september 1809 förklarade

sig Kungl. Maj:t väl hava av handlingarna i målet funnit, att

landshövdingskan Lohe, då hon sökte återvinna ifrågavarande jus

patronatus, i brev till konsistorium både för sig och tillkommande

ägare av Biby säteri utlovat, att alltid vid utövningen av detta

jus välja bland stiftets barn. Men då detta hennes begivande icke

blivit av Konungen stadfäst, utan i nådiga resolutionen den 26

april 1749 endast förklarats, att Kungl. Maj:t ville låta därvid i

nåder bero, samt det fullkomliga jus patronatus, vilket blivit

genom konung Karl XI:s resolution den 17 juni 1681 dåvarande

ägaren av Biby vice amiralen Sparre förunnat och genom 1749 års

resolution ytterligare bekräftat, vore att anse såsom ett egendomen

åtföljande jus reale, fann Kungl. Maj:t, att landshövdingskan Lohe

icke kunnat däruti längre än för sin tid göra inskränkning och

att de följande ägarna återinträtt i deras förfäders rätt, helst ett

jus patronatus icke kunde anses vara fullkomligt, då det vore

förknippat med villkor. Och borde fördenskull den av patronus

till kyrkoherde i Gillberga och Lista församlingar kallade hovpredikanten

von Oelreich, mot vars skicklighet icke varit något

att erinra, av konsistorium förses med fullmakt, utan att därvid

ifrågakomme, antingen han hörde till Strängnäs stift eller icke.

s. 137 Kontrollera mot PDF

STKÄNGNÄS stift.

137

Patronatsrätten omfattar således både kyrkoherde- och komministersbefattningen

i pastoratet utan inskränkning i kallelserätten

till prästmän inom stiftet. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Biby sätesgård upptages i jordeboken såsom Biby n:r 1 om

2 mantal frälse säteri. Säteriet jämte ett flertal därunder lydande

hemman i Gillberga och angränsande socknar utgöra numera fideikommiss

inom den Celsingska släkten.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de

önska patronatsrättens upphörande.

Helgesta och Hyltinge.

(Villåttinge härad.)

Helgesta och Hyltinge upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för

regala. Någon protest däremot synes ej hava förekommit.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna

till pastorat, som förut ej varit regala, och vilka i anledning av

regeringsformens 40 § komme att ställas under konsistorii disposition,

såsom de varit före år 1680.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Sparreholms

gård i Hyltinge socken Per Sparre med anspråk på att

tillerkännas patronatsrätt till församlingarna. Denna framställning

överlämnades till 1723 års riksdag och remitterades till riksdagens

justitiedeputation men synes icke hava blivit föremål för någon

vidareo åtgärd av vare sig justitiedeputationen eller riksdagen.

År 1756 anhöll majoren Fredrik Ulrik Sparre hos Kungl.

Maj:t att få åtnjuta jus patronatus till Helgesta och Hyltinge

församlingar för sitt gods Sparreholm. Till stöd därför anförde

sökanden, att hans förfäder ägt så mycken egendom i församlingarna,

att de i verkligheten förr utövat ett sådant jus, ehuru

denna egendom dåmera kommit i flera händer. Hyltinge kyrka,

kyrkogård, sockenstuga och fattighus läge på Sparreholms grund,

och sökandens farfar och farmor hade i kyrkan byggt en grav,

som nyttjades såsom kor och utgjorde en tredjedel av kyrkan.

Antagligen vore ock själva kyrkan uppbyggd av hans förfäder.

Genom utslag den 17 december 1756 förklarade emellertid

Kungl. Maj:t att, då ansökningen ej hörde till Kungl. Maj:ts omedelbara

upptagande, Kungl. Maj:t ej då kunde utlåta sig därom,

utan ägde sökanden sin förmenta rättighet i Svea hovrätt utföra,

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

STRÄNGNÄS STIFT.

därest han funne sig därtill befogad. Ärendet synes emellertid

icke hava fullföljts hos kungl. hovrätten.

År 1764 anhöll dåvarande ägaren av Sparreholm översten

sedermera generallöjtnanten friherre Johan Vilhelm Sprengtporten

om patronatsrätt till Hyltinge kyrka, enär denna vore belägen på

ett under Sparreholm hörande rå- och rörshemman.

Över ansökningen hördes Helgesta och Hyltinge församlingar

samt konsistorium i Strängnäs. Församlingarna framhöllo, att

Sprengtporten först för några år sedan genom köp förvärvat Sparreholms

gård och gods samt att således varken han själv eller hans

förfäder kunnat giva någon jord till kyrkan, som blivit uppförd långt

innan Hyltinge by blivit förvandlad till Sparreholms säteri. Det

kunde icke heller visas, att någon sådan rätt tillhört säteriet före

år 1680. Av kronans jordeböcker framginge vidare, att det hemman

Kyrkobok på vars mark kyrkan vore belägen, varit rent krono

intill år 1690, då Schering Rosenhane tillbytt sig detsamma. Församlingarna

bestredo ansökningen och anhöllo att bliva bibehållna

vid sin uråldriga valrättighet vid prästers tillsättande. Konsistorium

förenade sig med församlingarna samt erinrade, att forna

ägare av Sparreholm icke gjort anspråk på patronatsrätt.

Genom utslag den 28 februari 1777 prövade emellertid Kungl.

Maj:t rättvist att i anseende till vad kyrkolagens kap. 19 § 12

innehölle, tillägga Sparreholms ägare den sökta rättigheten.

Vid en år 1780 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebeställningen

i pastoratet sökte Sprengtporten göra gällande att, då

kyrkoherden vid senaste ledighet tillsatts i vanlig ordning, Sprengtporten

på grund av nådiga utslaget den 28 februari 1777 denna

gång ägde kalla kyrkoherde. Konsistorium i Strängnäs ansåg

emellertid, att det Sprengtporten genom utslaget tillerkända jus

icke sträckte sig längre än till Hyltinge, som vore annexförsamling

till Helgesta; och förklarade sig konsistorium icke vilja

utnämna den av honom kallade prästmannen utan ämna upprätta

ordentligt förslag till det lediga pastoratet.

Däröver besvärade sig Sprengtporten hos Kungl. Maj:t och

anhöll om patronatsrättens utsträckande jämväl till Helgesta församling.

Denna anhållan understöddes av överstelöjtnanten Lars

Gripemvaldt, såsom ägare av flera hemman i Helgesta, jämte större

delen av församlingens övriga invånare.

Kungl. Maj:t utlät sig genom utslag den 16 mars 1781 sålunda.

Alldenstund generallöjtnanten friherre Sprengtporten ägde

jus patronatus till Hyltinge kyrka och således enligt kungl. brevet

den 12 april 1693 borde på lika sätt som andra patroni, vilka

till den ena församlingen ägde jus patronatus, njuta sin rättighet

till godo att varannan gång med moderkyrkan tillsätta kyrkoherde

och kaplan, funne Kungl. Maj:t, att konsistorium, då Helgesta

församling fått vid förra kyrkoherdeledigheten utöva sin valrättighet,

icke bort vägra Sprengtporten såsom innehavare av

Sparreholms sätesgård att vid dåvarande ledighet kalla kyrko
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

STKÄNGNÄS STIFT.

139

herde. Det ålåge således konsistorium att för den av Sprengtporten

utnämnde prästmannen, emot vilkens skicklighet i lära

och leverne icke något blivit påmint, utfärda fullmakt på kyrkoherdelägenheten

i Helgesta och Hyltinge församlingar, men till

den av Sprengtporten i underdånighet sökta ständiga patronirättigliet

till Helgesta församling, däruti överstelöjtnanten Gripenwaldt

jämte större delen av församlingens invånare honom biträtt,

funne Kungl. Maj:t ej skäl lämna nådigt bifall.

Patronatsrätten till Helgesta och Hyltinge innebär således

rätt för patronus att kalla komminister samt vid varannan ledighet

kyrkoherde. Med patronatsrätten äro icke i övrigt förbundna

några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Sparreholms gård är i jordeboken upptagen såsom Sparreholm

n:r 1 om 4 mantal frälse säteri i Hyltinge socken. Under

gården lyder ett flertal hemman i denna och angränsande socknar.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska

patronatsrättens upphörande.

Junta.

(Oppunda härad.)

.Tillita upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,

som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Med anledning därav inkom friherre Peder Bibbing till

landshövdingen i länet med en skrivelse, vari han för Gimmersta

gård gjorde anspråk på patronatsrätt till församlingen samt åberopade

till stöd därför ett av församlingens kyrkoherde, länsmannen

i orten samt flera äldre församlingsbor den 14 januari

1694 underskrivet intyg av innehåll, att Bibbings förfäder sedan

urminnes tider njutit jus patronatus i Julita församling; att grunden,

varpå kyrkan vore byggd, tillika med kyrkogården tagits av

Gimmersta »sätesgärde»; att tomten till kaplansgården samt ett

åkerstycke om V2 tunnland, som kaplanen åtnjöte, även vore

tagna av samma gärde; att kungl. rådet Erik Byning å Gimmersta

låtit uppbygga hela koret i församlingens kyrka samt vid korets

ena sida inrättat sin grav; att Gimmersta herrskap givit kaplanen

två åkerlyckor om 1 % tunnland samt att den största kyrkklockan

förärats av herrskapet.

Ärendet överlämnades till kungl. kammarkollegium, som lät

föranstalta om rannsakning inför Oppunda häradsrätt, vilken

ägde rum den 24 januari 1695. Därvid företeddes berörda intyg

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

STRÄNGNÄS STIFT.

samt dels eu attest av kyrkoherden i Österåker Joliannes Beckius,

att han, som vore född och uppväxt i Julita, icke visste annat än

att jus patronatus alltid tillkommit Gimmersta herrskap, dels ock

ett intyg av kyrkoherden i Julita Johan Drossander av innehåll

bland annat, att han hört av sina förfäder, vilka var efter annan

allt ifrån år 1564 varit pastorer i Julita, att högkoret i kyrkan

uppförts av herrskapet å Gimmersta. Intygens riktighet bekräftades

av dem utav häradsnämnden, som bodde i socknen.

Frågan om patronatsrätten var emellertid icke avgjord i början

av 1720-talet, utan uppfördes Julita av 1722 års pastoratskommission

bland pastorat, vilka i anledning av regeringsformens 40 § skulle

ställas under konsistorii disposition såsom de varit före år 1680.

Yid pastoratet antecknades likväl, att fru Katharina Falkenberg1),

på vars grund kyrkan läge, skulle äga jus patronatus och att Peder

Ribbing sådant jus pretenderat.

Redan samma år — 1722 — fullföljde landshövdingen, sedermera

presidenten friherre Conrad Ribbing de framställda anspråken

på patronatsrätt till Julita och åberopade därvid de i ärendet

förut ingivna handlingarna.

I avgivet yttrande medgav konsistorium i Strängnäs, att

Julita kyrka stode på säteriets grund, men erinrade, att de tid

efter annan av herrskapen kallade kyrkoherdarna alltid konfirmerats

av konsistorium.

Ärendet, som underställts Kung! Maj ds prövning, överlämnades

därpå till kung! kammarkollegium och sedermera genom nådigt

brev den 7 oktober 1728 till Svea hovrätt för handläggning

i vanlig ordning.

Uti till kung! hovrätten ingivna ytterligare skrifter framhöll

presidenten Ribbing, att hans förfäder och possessorer å Gimmersta

före år 1680 kallat och antagit präster; att patronatsrätt iförsamlingen

i själva verket över 100 år tillhört denna sätesgård; att

presidenten själv under de senast förflutna 4 ä 5 åren låtit på

egen bekostnad nästan helt nedriva den gamla kyrkan, som varit

förfallen och så liten, att icke ens halva församlingen där kunnat

rymmas, samt uppbyggt kyrkan på ny grundmur med sex valv.

Kung! hofrätten utlät sig genom dom den 13 december 1729,

och anförde däri bland annat, att konsistorium lämnat obestritt

icke blott vad sockenmännen intygat i deras den 14 januari

1694 utgivna och vid häradsrätten den 24 januari 1695 vitsordade

attest utan även vad presidenten Ribbing andragit beträffande

såväl att hans förfäder under en tidrymd av 100 år och således

före år 1680 kallat församlingens pastorer som ock att han

själv ombyggt och utvidgat kyrkan, samt att konsistorium själv

uppgivit, att av dess handlingar framginge, att Julita kyrka stode

på Gimmersta ägor. På dessa och i öfrigt anförda grunder prövade

kung! hovrätten skäligt att, med stöd av kap. 19 § 12 i

1686 års kyrkolag jämfört med 40 § i 1723 års regeringsform, 7 §

b Änka efter Peder Ribbings fader Leonard Ribbing.

s. 141 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

141

i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 samt

nådiga brevet till landshövdingarna i riket den 6 juni 1722, tillerkänna

presidenten Conrad Ribbing såsom ägare av Gimmersta

säteri jus patronatus i Julita församling.

Då patronatsrätten icke blivit till sitt innehåll närmare angiven,

anhöll år 1783 dåvarande ägaren av Gimmersta ceremonimästaren

friherre Lennart Ribbing, att Kungl. Maj:t ville förklara, att han

såsom patronus måtte äga rätt att tillsätta icke allenast kyrkoherde

utan även kaplan, klockare och kyrkvaktare. Till stöd därför

anförde Ribbing bland annat, att hans fader och moder, allt

sedan förberörda dom den 13 december 1729 meddelats, utövat

ett sådant plenum jus patronatus samt att hans förfäder skänkt

till klockareboställe */2 tunnland åker och till kaplanens understöd

två täppor om 1 3/4 tunnas utsäde från frälsehemmanet

Torp.

Genom nådig resolution den 19 mars 1783 fann även Kungl.

Maj:t för gott stadfästa och bibehålla ceremonimästaren Ribbing

vid det av hans förfäder fulleligen utövade jus patronatus i

fråga om såväl kyrkoherdes som kaplans, klockares och kyrkvaktares

tillsättande i Julita pastorat.

Patronatsrätten utövas fortfarande i den omfattning, som angives

i 1783 års resolution, varemot organist och den lägre kyrkobetjäningen

utses på vanligt sätt. Några särskilda rättigheter eller

skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Gimmersta säteri upptages i jordeboken såsom Gimmersta

med Sörby n:r 1 om 3 3/4 mantal frälse säteri.

Klockaren i församlingen innehar fortfarande ett boställe om

cirka V2 tunnland, vilket synes vara identiskt med den från

Gimmersta för sådant ändamål skänkta åkerjord. Det har även

uppgivits, att komministern på hemmanet Torps mark innehaft

täppor, vilka dock numera genom ägoutbyte skulle frångått honom.

Pörsamlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Jäder.

(Oster-Rekarne härad.)

Ägarna av Piholms sätesgård i Jäders socken synas sedan

mitten av 1600-talet hava utövat jus patronatus till Jäders och

Barva till samma pastorat hörande församlingar.

Vid en på 1690-talet uppkommen ledighet vid kaplansbefattningen

i pastoratet vägrade emellertid konsistorium i Strängnäs

att utfärda fullmakt för den prästman, som kallats av grevinnan

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

STRÄNGNÄS STIFT.

Kristina Oxenstierna å Fiholm. Grevinnan Oxenstierna klagade

däröver hos Kung! Maj:t, som genom resolution den 18 maj 1699

förklarade, att med kaplansvalet skulle förfaras efter kyrkolagen

och att grevinnan Oxenstierna icke kunde erkännas berättigad till

något jus patronatus i församlingarna, därest hon icke visade sig

vara därtill befogad genom någon Kungl. Maj:ts resolution.

Grevinnan Oxenstierna hade emellertid med anledning av

den undersökning rörande pastoraten i riket, som ägde rum i

början av 1690-talet, redan framställt anspråk på patronatsrätt till

församlingarna. Denna hennes framställning hade överlämnats

till kungl. kammarkollegium, som lät föranstalta om rannsakning

i orten, vilken ägde rum inför Öster-Rekarne häradsrätt den 13

november 1694.

Kungl. kollegium meddelade därpå den 11 maj 1700 resolution

i målet. Av den från orten inkomna rannsakningen och därvid fogade

handlingar1) hade kungl. kollegium inhämtat, att grevinnan

Oxenstiernas farfader rikskansleren greve Axel Oxenstierna på egen

bekostnad låtit icke allenast av grunden upprätta och utvidga

•läders kyrka till hela koret och sakristian samt torn och vapenhus

utan även förse kyrkan med ny dyrbar predikstol, altartavla,

ljuskrona, bänkar, golv och fönster med järngaller. Rikskansleren

hade jämväl låtit uppmura hela »bogårdsmuren» och »kyrkohärberget».

Såväl han som hans arvingar hade dessutom givit kyrkan

åtskilliga dyrbara skänker och prydnader, varjämte grevinnan

Oxenstierna förärat kyrkan ett nytt orgelverk med flera sirater.

Alltså prövade kungl. kollegium grevinnan Kristina Oxenstierna

och hennes familj på grund av kyrkolagens kap. 19 § 12 vara

berättigade äga jus patronatus av Jäders kyrka.

Till befästande av denna patronatsrätt samt för underhåll av

Jäders kyrka och den därstädes inrättade Oxenstiernska graven

skänkte grevinnan Hedvig Ulrika Kristina Dohna Soop å Fiholm

genom gåvobrev den 12 augusti 1767 räntan av ett hemman Björsund

om 1 mantal i Helgård socken och Åkers härad.

Grevinnan Dolina Soop, som tillika ägde Stjärnsund i Askersunds

landsförsamling, framställde inom kort anspråk att få kalla

jämväl kyrkobetjäning i såväl Jäders som Askersunds församlingar.

Genom utslag den 26 januari 1769 fann Kungl. Maj:t ej skäl

lämna bifall därtill, enär grevinnan icke visat, att det jus patronatus,

som blivit förlänt förra innehavarna av Fiholms och Stjärnsunds

säterier, sträckte sig även till klockares och andra kyrkobetjäntes

förordnande.

Sedan riksrådet greve Joakim Beck-Friis erhållit tillstånd av

Danmarks konung att försälja sitt i Jutland belägna fideikommiss

mot villkor att i Sverige upprätta ett stamgods av lika värde, inköpte

han den 20 december 1784 av hovjunkaren J. G. de Besche

>) Handlingarna till kungl. kollegii resolution hava ej återfunnits, men

en avskrift av rannsakningen finnes bland handlingarna till Kungl. Maj:ts

utslag den 30 december 1837 angående jus patronatus i Jäders och Barva församlingar.

s. 143 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

143

Fiholms säteri med underlydande hemman och lägenheter »jämte

jus patronatus till Jäders och Barva församlingar».

Genom en den 1 oktober 1791 dagtecknad handling upprättade

därpå riksrådet Beck-Friis en fideikommisstiftelse av Fiholms säteri

med underlydande hemman jämte jus patronatus till Jäders och

Barva kyrkor. Denna stiftelse blev den 9 i nämnda månad av

Kung! Maj:t till alla delar stadfäst.

Vid eu år 1814 uppkommen ledighet vid komministersbefattningen

i Barva församling anhöll kammarherren greve Nils Bonde,

vilken ägde större delen av jorden inom denna församling, hos

konsistorium i Strängnäs, att befattningen måtte efter val i vanlig

ordning tillsättas. Genom utslag den ti april 1814 förklarade konsistorium

att, alldenstund ägarna till Fiholm en längre tid utan

klander av församlingarnas övriga ledamöter kallat kaplan till

Jäders och Barva församlingar, konsistorium icke kunde underlåta

att, då ägarna till Fiholm ingåve behörig kallelse till besättande

av komministraturen, i laga ordning meddela kollationsbrev.

Däröver besvärade sig greve Bonde hos Kung! Maj:t, som

den 15 mars 1815 meddelade resolution i målet. Av handlingarna

hade väl bestyrkts, att ägarna av Fiholms säteri vid de allt sedan

år 1754 inträffade kaplansledigheter i Jäders och Barva församlingar

på grund av kammarkollegii den 11 maj 1700 givna resolution

utan någons bestridande utövat kallelserätt även till denna

befattning. På den av grevinnan Oxenstierna väckta frågan om

patronatsrätt till församlingarna och kaplanstjänstens därstädes

tillsättande hade emellertid genom nådiga resolutionen den 18

maj 1699 förklarats, att med val till nämnda befattning borde

efter kyrkolagen förfaras och att grevinnan Oxenstierna icke kunde

erkännas berättigad till något jus patronatus, så vida hon ej med

Kung! Maj:ts resolution bevisade sig vara därtill befogad. Den

grevinnan Oxenstierna sedermera medgivna patronatsrätt, varå

bevisligen någon kung! stadfästelse icke följt, hade i allt fall icke

uttryckligen blivit utsträckt till nämnande av komminister i Barva.

Därtill komme, att Kung! Maj:t den 26 januari 1769 med anledning

av 1766 års resolution på prästerskapets besvär avslagit dåvarande

ägarens av Fiholm anspråk att få tillsätta klockare och

mindre kyrkobetjänte i pastoratet. På grund av dessa och i övrigt

anförda skäl prövade Kung! Maj:t skäligt att, med upphävande av

konsistorii utslag, i nåder förordna, att med komministersbefattningen

borde då och framdeles vid inträffande ledigheter förfaras

på det sätt, författningarna om konsistoriella lägenheter föreskreve.

I nådigt brev samma dag till konsistorium i Strängnäs förklarade

Kungl. Maj:t tillika, att den under målets handläggning

väckta frågan, huruvida Fiholms ägare kunde anses berättigad att

kalla kyrkoherde i pastoratet, icke kunde i detta sammanhang

upptagas till prövning, enär densamma icke blivit i laga ordning

väckt.

Yid den kyrkoherdeledighet, som inträffade näst efter meddelandet

av 1815 års resolution, vägrade konsistorium att utfärda fullmakt

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

STRÄNGNÄS STIFT.

för den av ägaren till Fiholm kammarherren greve C. Beck-Friis

kallade prästman samt anförde i utslag den 30 december 1836

huvudsakligen följande. Kammarherren Beck-Friis hade icke genom

någon Kungl. Maj:ts resolution bevisat sig vara befogad till det av

honom pretenderade jus patronatus. Den av honom åberopade

kungl. kammarkollegii resolution den 11 maj 1700 förklarade icke

Fiholms ägare utan endast grevinnan Kristina Oxenstierna och

hennes familj i kraft av kyrkolagens kap. 19 § 12 berättigade

att äga jus patronatus av Jäders'' kyrka, vilket jus, såsom tillerkänt

en särskild ätt, icke rättvisligen borde kunna tagas i anspråk

av en helt annan, med mindre denna ätt, på sätt kyrkolagen

nämnde, därtill gjort sig själv berättigad. Uti nådiga resolutionen

den 15 mars 1815, varigenom den förut utövade rättigheten att

tillsätta komminister prövats olaglig, hade icke något avseende

fästs varken vid Kungl. Maj:ts utslag den 26 januari 1769, däri

patronatsrätten förmenats vara uttryckligen erkänd, eller vid den

av konung Gustaf III den 9 oktober 1791 meddelade stadfästelse

å riksrådet greve J. Beck-Friis fideikommissförordnande, där jus

patronatus till både Jäders och Barva kyrkor omförmäldes. Konsistorii

förut gjorda erkännanden av ifrågavarande jus kunde

för övrigt efter meddelandet av nådiga resolutionen den 15 mars

1815 icke tillförbinda konsistorium att allt framgent erkänna denna

rättighet. Konsistorium funne fördenskull den av kammarherren

Beck-Friis påyrkade rätt att kalla kyrkoherde i Jäders och Barva

församlingar icke vara till sin laglighet bevisad, och kunde konsistorium

förty icke fästa något avseende vid den av honom ingivna

kallelsen.

Kammarherren Beck-Friis klagade hos Kungl. Maj:t, som den

30 december 1837 meddelade utslag i målet. Kungl. Maj:t hade

den 9 oktober 1791 åt ägarna av Fiholms säteri stadfäst jus

patronatus till Jäders och Barva kyrkor ’). Denna rätt bestode

enligt kungl. resolutionen den 9 december 1766 uti frihet att

välja kyrkoherde utan att medföra någon rättighet att välja kaplan,

med mindre sådant i patronbrevet vore uttryckligen medgivet.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse därmed den 15 mars 1815

givna avslag å Fiholms ägares anspråk att även kalla komminister

i pastoratet rubbade desto mindre hans rätt att kalla kyrkoherde,

som frågan därom blivit i nådigt brev samma dag och år uttryckligen

undantagen. Med upphävande av överklagade utslaget förständigade

Kungl. Maj:t fördenskull konsistorium i Strängnäs att

utfärda fullmakt å Jäders och Barva församlingars pastorat

för den behörige prästman, som ägaren av Fiholms säteri därtill

kallade.

Patronatsrätten omfattar således allenast kyrkoherdebefattningen

i pastoratet, och med densamma äro icke i övrigt förenade

några särskilda rättigheter eller skyldigheter. Då komministers
-

‘) Härmed torde avses den nämnda dag meddelade stadfästelsen å Fiholms

fideikommisstiftelse.

s. 145 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

145

befattningen i Barva numera tillsättes på vanligt sätt, kan denna

församling icke vidare anses patronel!.

Filiolms säteri upptages i jordeboken såsom Filiolm n:r 1 om

2 mantal frälse säteri. På ansökan av innehavaren utav Filiolms

fideikommissegendom bär Kung! Maj:t genom utslag den 3 maj

1907 funnit skäligt tillåta, att Filiolm med därunder lydande fastigheter

finge utan hinder av den fideikommissegenskap, som kunde

vara fästad vid densamma, under vissa villkor försäljas. Sådan

försäljning har även sedermera ägt rum.

Den av grevinnan Dohna Soop år 1767 till underhåll av Jäders

kyrka och den Oxenstiernska graven donerade räntan av hemmanet

Björsund utgår fortfarande för berörda ändamål. De rån temedel,

som under året ej användas, fonderas. Medlen förvaltas

av församlingens kyrkoherde, vilken jämte innehavaren av Fiholm

i varje särskilt fall beslutar om mediens användning. Jäders kyrka

har hittills väsentligen underhållits genom dessa donationsmedel

utan församlingens betungande '').

Vid visitation den 3 juli 1904 meddelades församlingarna att,

därest de önskade patronatsrättens upphörande, underdånig framställning

därom borde göras i vederbörlig ordning. Någon dylik

framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Lilla Mellösa och Flen.

(Villåttinge härad.)

Lilla Mellösa och Flen upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kung! Maj:t ville hava förklarade för

regala. Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna

till de pastorat, som på grund av 40 § i regeringsformen

skulle ställas under konsistorii disposition, såsom de varit före

år 1680.

Redan år 1723 framställde emellertid landshövdingen, sedermera

presidenten friherre Conrad Bibbing, hos Konungens befallningshavande

i Södermanlands län yrkande att såsom ägare av säteriet Stenhammar

i Flens socken vid varannan ledighet få kalla kyrkoherde

i Lilla Mellösa och Flen. Till stöd därför företeddes ett av åtskilliga

Flens socknemän den 25 november 1722 underskrivet intyg av

innehåll, att friherrinnan Brita Bibbing till Stenhammar låtit på

'') År 1901 verkställdes en genomgående restaurering av kyrkan jämte

graven för en kostnad av omkring 30,000 kronor, vilka medel huvudsakligen

erhöllos från den Dohna-Soopska kyrko- och gravkassan.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

STRÄNGNÄS STIFT.

egen bekostnad i Flens kyrka uppföra ett kor, som utgjorde eu

tredjedel av kyrkan; att hon förärat kyrkan en ny predikstol samt

att av Stenhammars ägare givits till kyrkan en dopskål av silver

om 60 lod, ljusstakar, m. m.

I däröver avgivet yttrande medgav konsistorium i Strängnäs,,

att ett kor, som sades vara herrskapets grav, väl blivit byggt i

kyrkan men förmenade, att en sådan till egen nytta gjord byggnad

icke kunde vara tillfyllest för förvärvande av patronatsrätt, helst

Flen..blott vore annex och moderkyrkan ingen förmån fått.

Ärendet, som underställts Kungl. Maj:ts prövning, överlämnades

därpå först till kungl. kammarkollegium och sedermera genom

nådigt brev den 7 oktober 1728 till Svea hovrätt för handläggning

i vanlig ordning.

Efter kung!, hovrättens förordnande blevo de personer, som

underskrivit förenämnda intyg den 14 april 1729, hörda på ed

inför Villåttinge häradsrätt och vidgingo därvid intygets riktighet.

På framställd förfrågan förklarade även tingsmenigheten, att församlingen

haft fördel av det tillbyggda koret, varigenom kyrkan

blivit ljusare och rymligare. Kungl. hovrätten utlät sig därpå

genom utslag den 13 december 1729 att, som Stenhammars ägare

allenast uppbyggt ett gravkor vid Flens kyrka, varigenom kyrkan

tillfälligtvis vunnit någon tillökning, men det icke kunnat intygas,

att någon av presidenten Ribbings förfäder verkligen haft eller

utövat patronatsrättighet i Flens församling, kunde kungl. hovrätten

icke finna, att tillräckliga skäl förelåge för den påstådda,

rättigheten.

Däröver besvärade sig presidenten Ribbing hos Kungl. Maj:t,

som den 14 december 1733 meddelade dom i ärendet. Av undersökningen

vid Villåttinge tingsrätt den 14 april 1729 hade nogsamt

blivit intygat, att Flens kyrka genom korets uppbyggande

blivit till en tredjedel utvidgad, ljusare och medelst där uppsatta

bänkar rumrikare. De i kyrkoordningen fordrade rekvisita hade

således blivit av Stenhammars ägare fullgjorda. Kungl. Maj:t

prövade fördenskull så mycket mera rättvist, att presidenten

Ribbing borde njuta patronirättighet vid Flens församling, ömsom

med Mellösa moderkyrka, som mången därigenom skulle avskräckas

att göra sådana ansenliga omkostnader ad pios usus, om successorerna

för den orsaken borde från patronirättigheten utestängas,

att deras förfäder icke samma förmån njutit eller sig därav icke

betjänat.

Vid en år 1765 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen

i pastoratet sökte konsistorium göra gällande, att den Stenhammars

ägare genom 1733 års dom tillerkända patronatsrätt icke

avsåg kyrkoherden utan allenast kaplanen i Flen. Dåvarande

ägaren av Stenliammar presidenten Ribbings änka grevinnan Ebba

Charlotta Douglas anhöll på grund därav hos Kungl. Maj:t om

förklaring av nämnda dom.

Genom utslag den 19 november 1766 utlät sig Kungl. Maj:t

att, alldenstund Kungl. Maj:ts dom den 14 december 1733 tyd
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

147

ligen förmådde, att presidenten Ribbing borde såsom ägare av

Stenhammars sätesgård njuta patronirättigliet vid Flens församling

ömsom med Mellösa moderkyrka och denna rättighet såsom

oinskränkt borde sträcka sig icke allenast till kaplans utan ock

till kyrkoherdes kallande, funne Kungl. Maj:t med rätta förståndet

av 1733 års dom alldeles överensstämmande, att Stenhammars

ägare såsom patronus i Flens annex skulle ej mindre därefter, än

som redan en gång sedan den tiden skett, obehindrat nyttja och

utöva sin rättighet att även kalla kyrkoherde ömsom till skiftes

med Mellösa moderkyrka.

Redan följande år inkom konsistorium i Strängnäs till Kungl.

Maj:t med en förfrågan om rätta förståndet av berörda utslag.

Till svar därå yttrade Kungl. Maj:t i nådigt brev till konsistorium

den 8 april 1767 följande: Nådiga utslaget den 19 november

1766, som förklarade grevinnan Douglas berättigad att

åtnjuta den i Kungl. Maj:ts dom den 4 december 1733 Stenhamhammars

ägare tillagda rättighet att enligt förra vanligheten så

väl i Mellösa som Flen varannan gång tillsätta präster, gåve icke

anledning därtill, att Flens annexförsamling, varunder grevinnans

röster även inbegrepes, skulle, då alternativet vore att välja, uteslutas

från all valrättighet. Detta hade icke heller tillförene skett,

utan hade av konsistorium medgiven praxis varit, att Flens församling

och även grevinnan Douglas vid sådant tillfälle tagit del i valet.

Kungl. Maj:t funne därför förenämnda utslag däruti vara tydligt

och klart, att icke någon av invånarna i församlingen, som bestode

av moderkyrkan Mellösa och annexan Flen, när ordningen till

väljande infölle, kunde betagas deras i lag grundade rättighet att

taga del i prästval.

Patronatsrättigheten avser således rätt att varannan gång

kalla kyrkoherde och komminister. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed.

Stenhammars säteri, som i jordeboken upptages såsom Stenhammar

n:r 1 om 1 mantal frälse säteri, har jämte underlydande

genom testamente den 17 maj 1901 av hovmarskalken A. R. von

Krsemer tillfallit svenska staten och skall enligt testamentets bestämmelser

mot ett arrende av 1,000 kronor och under vissa i

testamentet angivna villkor på livstid utarrenderas åt »någon

svensk undersåte varande prins av det regerande kungl. huset,

vilken har eventuell arvsrätt till tronen», med företrädesrätt för

prins, som är hertig av Södermanland, eller, därest sådan prins

ej finnes eller ingen prins är hågad att övertaga arrendet, till

någon annan högt uppsatt om staten särdeles förtjänt man på

hans livstid under samma villkor.

Församlingarna synas icke hava yttrat sig, huruvida de önska

patronatsrättens upphörande.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

STRÄNGNÄS STIFT.

Lillkyrka, och Ödeby.

(Glanshammars härad.)

Ägarna av Ekebergs sätesgård i Lillkyrka socken synas redan

tidigt hava utövat patronaträtt till Lillkyrka församling.

Såväl Lillkyrka som Ödeby upptogos emellertid å 1693 års

pastoratsförteckningar bland pastorat, som Kung! Maj:t ville hava

förklarade för regala.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Ekeberg

majoren friherre Abraham Leijonliufvud med framställning att

bibehållas vid patronatsrätten till Lillkyrka.

Denna till Kung!. Maj:t överlämnade framställning remitterades

jämte andra dylika rörande patronatsrätt till församlingar inom

byggd i rigel den 22 mars 1694 till kung! kammarkollegium, som

lät föranstalta om undersökning i orten.

Vid denna undersökning, som ägde rum inför Glanshammars

häradsrätt den 10 mars 1699, förekom följande. Närvarande sockenfullmäktige

från Lillkyrka samt häradsnämnden intygade, att kyrkan

vore uppbyggd på Ékebergs enskilda äng inom dess rå^_ och

rör. Av kyrkboken inhämtades, att kyrkan blivit åren 1637—38

utvidgad på bekostnad av kungl. rådet Carl Bonde, som då ägt

Ekeberg. Församlingen hade därvid allenast bidragit med några

dagsverken samt bränt några tunnor kalk och några tusen tegel.

Från kyrkboken antecknades de gåvor i lös egendom, som herrskapet

å Ekeberg givit till kyrkan. Det upplystes vidare, att i

Lillkyrka icke funnes någon kungsgård eller annan sätesgård, vars

ägare kunde gorå anspråk på patronatsrätt. I Ödeby annexförsamling

läge Käggelholms kungsgård, och hade även framlidne

kyrkoherden Kristian Årman på grund därav erhållit Kungl. Maj:ts

fullmakt såsom i ett regalt gäll, men skulle majoren Leijonhufvud

då icke hava varit i landet. Slutligen undersöktes, om herrskapet

av egen jord givit prästgården och dess av ålder tillydande ägor,

men kunde därom ingen säker underrättelse erhållas. Dock framvisades

en kopia av ett gammalt inventarium i Lillkyrka av år

1622 av innehåll, att herr Erik Abrahamsson, friherre till Ekeberg,

köpt ett bondehemman för sina egna penningar och lagt under

prästgården och därå förvärvat konung Johans frihetsbrev,

men hade socknemännen givit honom halva penningarna tillbaka.

Av herrskapet vore eljest givna 1/i hemman Björbotorp till kaplansbord

samt ]/4 hemman till boställe åt organisten.

Instrumentet över denna undersökning torde hava insänts till

s. 149 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

149

kungl. kammarkollegium, men är det icke känt, vilken utgång

ärendet sedermera fått.'')

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna

till pastorat, vilka i anledning av 40 § i 1720 års regeringsform

komme att ställas under lconsistorii disposition, såsom de varit

före år 1680.

Med anledning därav inkom dåvarande ägaren av Ekeberg

löjtnanten friherre Abraham Leijonhufvud till Kungl. Maj:t med

underdånig ansökning att återfå det jus patronatus till Lillkyrka,

som hans förfäder å Ekeberg innehaft.

Sedan vederbörande blivit i ärendet börda* 2), utlät sig Kungl.

Maj:t genom öppet brev den 27 juli 1726. Efter de därom inkomna

berättelserna hade Kungl. Maj:t funnit, att possessorerna av Ekebergs

sätesgård eller löjtnanten Leijonhufvuds förfäder ägde alla de

rekvisita, som kyrkolagens kap. 19 § 12 fordrade för jus patronatus.

De hade sålunda — förutom ansenliga omkostnader

och föräringar av silver, mässhakar, altarkläde^ predikstol, böcker,

ljuskronor m. m. — såväl tillsläppt grunden, varå kyrkan stod,

som givit boställen till kyrkoherden, kaplanen och organisten

samt till en tredjedel utvidgat kyrkan och genom en så kostsam

givmildhet visat, att de ofelbart ville fortfara uti ett ännu berömligare

nit till församlingens försörjande med trogna lärare. Alltså

ville Kungl. Maj:t i kraft av detta sitt öppna brev nådeligen hava

konfirmerat och bibehållit löjtnanten friherre Abraham Leijonhufvud

samt hans efterkommande possessorer av Ekebergs sätesgård

vid jus patronatus till Lillkyrka församling, så att han och de, så

länge det, vartill en slik rättighet dem förbunde, bleve presterat,

måtte obehindrat njuta alla de förmåner, som ett sådant jus patronatus

med rätta tillkomme.

Vid en år 1777 inträffad kaplansledighet i Ödeby annexförsamling

kallade dåvarande ägaren av Ekeberg kammarherren C.

H. Uggla viss prästman till befattningen. Genom utslag den 25

juni 1777 förklarade emellertid konsistorium sig icke kunna

fästa något avseende vid berörda kallelse, alldenstund i § 9 av

nådiga resolutionen på prästerskapets besvär den 9 december 1766

stadgades, att jus patronatus icke medförde någon rättighet att

välja kaplan, med mindre sådant vore i patronbrevet tydligen

angivet.

Däröver klagade Uggla hos Kungl. Maj:t, som den 17 oktober

1777 meddelade utslag i målet. Genom'' öppet brev den 27 juli

1726 hade Kungl. . Maj:t, enär Ekebergs sätesgårds possessorer

uppfyllt allt vad till ägande av jus patronatus vid Lillkyrka

9 Ärendet finnes infört under n:r 242 i 1701 års remissbok för kungl.

kollegii första provinskontor, men hava handlingarna ej återfunnits. Berörda

undersökning finnes emellertid intagen i Glanshammars häradsrätts dombok

för år 1699.

2) Kungl. kammarkollegium avgav underdånigt utlåtande den 5 mars

1726. Ansökningen och flertalet övriga handlingar i ärendet hava ej återfunnits.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

STBINGNÄS stift.

församling fordrades, i det de tillsläppt grnnden, vara kyrkan

stode, samt givit såväl ansenliga föräringar till kyrkans skrud

och prydnad som själva kyrkoherde-, kaplans- och organistborden,

i nåder tillagt sätesgårdens possessorer rättighet att försörja

församlingen med trogna lärare, och då därav ostridigt

följde, att de i denna församling ägde ett oinskränkt jus patronat^,

funne Kungi. Maj :t i nåder rättvist upphäva konsistorii berörda

utslag och förklara kammarherren Uggla såsom dåvarande ägare

av Ekebergs sätesgård berättigad att kalla både kyrkoherde och

kaplan i Lillkyrka och Ödeby församlingar1).

Patronatsrätten omfattar sålunda både kyrkoherde- och komministersbefattningen

i pastoratet. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade därmed.

Ekebergs säteri upptages i jordeboken såsom Ekeberg n:r 1

om 1 mantal frälse säteri.

Hemmanet Björbotorp, som genom donationsbrev den 16

december 1648 av kung! rådet Carl Bonde givits till boställe åt

komministern, upptages i jordeboken såsom Björbotorp n:r 1 om

V4 mantal frälse. Jämlikt den för prästerskapet i pastoratet nu

gällande lönereglering uppbär komministern alltjämt avkomsten

av detta hemman. De vid 1699 års rannsakning jämväl omförmälda

donationerna av jord till kyrkoherde- och organistboställen, vilka

även åberopas i 1726 och 1777 års nådiga beslut rörande patronatsrätten,

hava däremot icke bekräftats av tillgängliga handlingar* 2).

Vid visitation år 1907 förklarade sig församlingarna önska

patronatsrättens upphörande, under förutsättning att de icke därför

behövde vidkännas några ekonomiska uppoffringar.

Ludgo.

(Rönö härad.)

Ägarna av Malma och Ludgonäs, nu Trollesund, i Ludgo

socken synas under senare hälften av 1600-talet hava nedlagt

stora kostnader på sockenkyrkan, som enligt anteckningar i kyrkboken

blivit under åren 1674—78 »med sockenherrskapets stora

En av kaptenen friherre Alrik Åkerhielm samtidigt med berörda tvist

gjord underdånig ansökning om rätt för ägaren av Käggelholms säteri i Ödeby

socken att kalla kaplan i Ödeby församling avslogs genom nådig resolution

den 15 maj 1779.

2) Kyrkoherdebostället i pastoratet, Blvberga n:r 1 om 1 mantal krono,

uppgives i 1698 års »Prästverk över Nerike och Värmland» (kungl. kammarkollegium)

vara upplåtet av kronan. Något klockar- eller organistboställe

finnes numera icke i Lillkyrka.

s. 151 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

151

besvär och. bekostnad» nybyggd. Sockenborna uppgivas därvid

hava bidragit med körslor. På grund av dessa omsorger om

kyrkan synas ägarna av nämnda säterier hava kallat kyrkoherdar

till Ludgo och Spelviks församlingars pastorat.

År 1713 kommo emellertid säteriägarna i tvist om val av

kyrkoherde. Då konsistorium i Strängnäs vägrade utnämna en

av ägarna till Ludgonäs kallad prästman, ingåvo dessa, fröknarna

Katarina Helena Wallerstedt samt Anna Kristina och Helena

Maria Gyllencrantz, till Kungl. Maj.t eu underdånig ansökning,

■att den av dem utsedde prästmannen måtte bliva kyrkoherde i

pastoratet. Ansökningen bestreds av friherrinnan Anna Elisabet

Clerk, som då innehade Malma säteri och för sin del kallat en

annan prästman.

Efter skriftväxling mellan parterna överlämnades ärendet till

kungl. kammarkollegium, som anmodade landshövdingen i länet

att anställa undersökning i saken. Sådan undersökning hölls inför

häradsrätten den 8 november 1715 och instrumentet däröver

insändes till kungl. kollegium1), som jämväl fått till sig överlämnad

en underdånig ansökning av ryttmästaren friherre Schering

Rosenhane att för sina säterier Lövsund och Snesta erhålla

patronatsrätt till församlingarna.

Kungl. kammarkollegium utlät sig genom resolution den 6

oktober 1716 och erinrade därvid till en början, att pastoratet å

1693 års pastoratsförteckningar icke uppförts bland regala pastorat.

Av de inkomna handlingarna i ärendet framginge även att, sedan

Ludgonäs och Malma blivit säterier, herrskapen därstädes alltid

visat eu synnerlig omvårdnad om kyrkans bästa. Ludgo kyrka

vore uppförd på Ludgonäs ägor, varifrån såväl till kyrkan som

till boställe åt klockaren lämnats någon jord. Av själva sätesgårdsgärdet

hade även tagits en gata för församlingens bekvämliga

väg till kyrkan. Då denna omsider alldeles måst nedrivas,

hade gudstjänst förrättats i en sal på Ludgonäs gård. Av Malma

herrskap vore en stor och märklig omkostnad gjord för kyrkans

uppbyggande av grunden, och sedermera hade båda herrskapen

bekostat dess fullbordande och förärat kyrkan åtskilliga prydnader.

På grund därav hade herrskapena vid ledigheter alltid kallat

kyrkoherde och varit ansedda såsom rätta patroner samt i sämja

utövat denna rätt, till dess vid sista vakansen en misshällighet

dem emellan uppkommit om prästvalet. I anseende till sålunda

förekomna omständigheter prövade kungl. kollegium skäligt förklara,

att Ludgonäs och Malma herrskaper och possessorer i kraft

av kyrkolagens kap. 19 § 12 ägde ett fullkomligt jus patronatus

till Ludgo kyrka och pastorat; men skulle säteriernas possessorer

icke uti sämja och enighet överenskomma om prästvalet, borde

de alternativt och till skiftes hava jus vocandi och således Ludgonäs

possessorer vid den först timade ledigheten föreslå en skicklig

och välförtjänt prästman och Malma possessorer vid den där
-

l) Finnes bland 1716 års expeditioner i kungl. kammarkollegium.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

STKÄNGNÄS STIFT.

näst inträffade vakansen. Beträffande ryttmästare!! Bosenhanes

ansökning att för sina säterier Lövsund och Snesta och de därifrån

till kyrkans uppbyggande framförda materialier bliva delaktig i

patronatsrätten, fann kungl. kollegium — förutom det att Lövsund

vore beläget i ett annat pastorat, Runtuna och Snesta i Spelviks

annexförsamling — de anförda skälen icke vara av den vikt och

beskaffenhet, att de kunde förvärva honom någon delaktighet i

patronatsrätten jämte Ludgonäs och Malma possessorer och än

mindre någon särskild rättighet vid förefallande kyrkoherdeval.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes Ludgo och Spelviks

församlingar till de pastorat, som tillförene stått under biskopens

och konsistorii försorg. Vid den kyrkoherdeledighet, som

inträffade närmast därefter (år 1745), vägrade även konsistorium

att utnämna den prästman, som kallats av dåvarande ägaren till

Malma säteri friherrinnan Ulrica Eleonora Bidderstolpe.

Däröver besvärade sig friherrinnan Bidderstolpe hos Kungl.

Maj:t. Sedan konsistorium och församlingarna blivit hörda, överlämnades

handlingarna i målet den 31 januari 1746 till kungl.

Svea hovrätt för målets avgörande efter beskaffenhet och omständigheter.

Konsistorium i Strängnäs erhöll emellertid den

13 februari 1747 nådig befallning att för denna gång låta anställa

kyrkoherdeval i församlingarna; och synes under den då valde

kyrkoherdens tid patronatstvisten ej blivit fullföljd. Efter dennes

frånfälle återupptogs målet i kungl. hovrätten av friherrinnan

Bidderstolpes senare man generalen friherre Volmar Beinhold

Stackelberg.

Vid målets skärskådande i kungl. hovrätten förmenades, att

kungl. kammarkollegii resolution av år 1716 icke kunde anses annorlunda

än som ett betänkande, vilket borde underställas Kungl.

Maj:ts stadfästelse, innan detsamma kunde befordras till verkställighet.

Det syntes icke heller kungl. hovrätten tillständigt att

ingå i något yttrande över vad ett lika värdigt kollegium tillförene

ansett sig berättigat att granska. I underdånig skrivelse den 8

augusti 1776 hemställde därför kungl. hovrätten, huruvida kungl.

kammarkollegii resolution den 6 oktober 1716 vore på sådana

skäl grundad, att den kunde vinna nådig stadfästelse eller ej, då

antingen all tvist i och med detsamma kunde upphöra eller ock

under Kungl. Maj:ts prövning kunde komma frågan, huruvida åtskilliga

av parterna framhållna omständigheter kunde hava av församlingarna

påstådd verkan.

Genom nådigt beslut den 13 december 1776 fann Kungl.

Maj:t att, enär kammarkollegium redan genom utslag den 6

oktober 1716 förklarat ägarna av Ludgonäs och Malma säterier

berättigade till fullkomligt jus patronatus i Ludgo pastorat

och samma utslag vore grundat på lag och billighet, borde

detsamma ock förbliva i sin fulla kraft och verkan parterna till

efterlevnad.

Patronatsrätten omfattar allenast kyrkoherdebefattningen.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i öv
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

STllÄNGNÄS STIFT.

153

rigt förenade, därmed. Komministersbefattningen i Spelvik tillsättes

på vanligt sätt. Denna församling kan således ej anses

patronell.

Malma säteri upptages i jordeboken såsom Ostra Malma

n:r 1 om 2 mantal frälse säteri. Ludgonäs med flera hemman i

Ludgo socken bilda numera Trollesunds fideikommiss inom den

frilierrliga släkten Trolle-Löwen. Den gamla sätesgården jämte

två därmed sammanslagna hemman benämnas enligt kungl.

kammarkollegii beslut den 25 maj 1808 Trollesund och upptagas

i jordeboken såsom Trollesund n:r 1 om 3 3/4 mantal frälse

säteri.

Ludgo kyrkogård med tillhörande förgård, å vilket senare

område församlingens klockarbostad jämte uthus och trädgård

äro belägna, hava den 29 december 1897 av dåvarande fideikommissarien

till Trollesund friherre August Trolle-Löwen skänkts

till Ludgo och Spel viks församlingar, sedan Kungl. Maj:ts tillstånd

därtill erhållits genom utslag den 12 november 1894. Till klockarbostället

uppgivas dessutom höra två på Trollesunds ägor belägna

åkertäppor om tillhopa omkring 45 ar.

Yid visitation den 14 oktober 1900 meddelades församlingarna

att, därest de önskade patronatsrättens upphörande, underdånig

framställning därom borde göras i vederbörlig ordning.

Sådan framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Mariefred och Kämbo.

(Selebo härad.)

Mariefred, Kärnbo och Taxinge församlingars pastorat upptogs

å 1693 års pastoratsförteckningar bland regala pastorat och

hänfördes även av 1722 års pastoratskommission till pastorat, som

förut varit ansedda för regala.

Av en i domkapitlets i Strängnäs arkiv befintlig skrivelse

den 21 december 1725 från riksrådet S. Barck till hauptmannen

över livgedinget lagmannen Nils Adelstierna framgår, att drottning

Ulrika Eleonora då ansetts innehava patronatsrätt till dessa

församlingar.

I syfte att erhålla bekräftelse på denna rätt lät konung

Adolf Fredrik den 19 januari 1758 i rådet uppläsa en skrivelse,

vilken intogs i protokollet över justitieärenden för samma dag.

I denna skrivelse framhölls bland annat, att staden Mariefred och

dess kyrka vore belägna på Gripsholms ägor; att riksföreståndaren

Sten Sture den äldre år 1491, då han ägde Gripsholm, givit

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

8TKÄNGNÄS STIFT.

jord och grund till såväl stadens som kyrkans byggande ''); att

sedan staden jämte stadskyrkan år 1682 avbrunnit, kyrkan åter

uppbyggts på drottning Hedvig Eleonoras bekostnad; att hela

Gripsholmsgodset, varå både staden och slottet vore belägna, alltid

varit Svea konungars lagliga egendom samt att Mariefreds

prästgård läge inom slottets rå och rör.

Med anledning därav erinrades i rådet, att kyrkoherdelägenheten

i Mariefred då vore ledig, men att det vore obekant, huruvida

förslag till befattningens återbesättande inkommit eller ej,

och skulle först underrättelse därom införskaffas.

Ärendet förekom på nytt i rådet redan påföljande dag, och

då därvid upplystes, att kyrkoherdeförslaget redan vore ingivet,

förklarade Konungen sig ej vilja genom den anmälda jus patronatusrättigheten

hindra förslagets föredragande, utan skulle därmed

lagligen förfaras, tills eu annan gång ledighet sig yppade.

Konsistorium i Strängnäs skulle emellertid genom utdrag av protokollet

erhålla de! av de hos Kungl. Maj:t förekomna konsiderationer

med befallning att, sedan vederbörande blivit hörda,

inkomma med underdånigt utlåtande.

Redan den 28 januari 1758 förekom i kabinettet konsistorii

underdåniga förslag till återbesättande av den lediga kyrkoherdebefattningen.

Konungen åberopade därvid sitt hos justitierevisionen

framställda påstående om jus patronatus till församlingarna

samt utnämnde utom förslaget hovpredikanten Carl Edström

till kyrkoherde därstädes. Den 31 samma månad tillkännagavs

utnämningen i rådet, och sedan konsistorii förslag upplästs och

jämförelser anställts, funno riksråden icke något att erinra mot

utnämningen, utan skulle fullmakt för hovpredikanten Edström

utfärdas.

På grund av förberörda nådiga befallning lät konsistorium

i patronatsfrågan höra Mariefreds, Kärnbo och Taxinge församlingar,

vilka förklarade sin fägnad över, att Konungen ville antaga

jus patronatus i församlingarna. Konsistorium, som den 26 juli

1758 avgav underdånigt utlåtande i ärendet, hade ej något att

påminna utan instämde med församlingarna i den underdåniga

tillförsikt, att sådant skulle lända dem och kyrkan till oskattbar

förmån.

Ärendet anmäldes därpå den 6 september 1758 ånyo i rådet,

men då detsamma ej ännu befanns vara så utrett, att deras excellenser

kunde sig däröver slutligen utlåta, aktades nödigt att höra

kammarkollegium över de däri förekommande omständigheter och i

synnerhet, huruvida och med vad grund jus patronatus kunde vara

förknippat med kungsgårdarna.

Ifrån detta beslut var riksrådet Scheffer skiljaktig. Scheffer

fann någon vidare upplysning icke nödig, och enär det vore ovanligt

samt ej överensstämmande med regeringssättet och rikets

b Med kyrkan måste här avses Kärnbo gamla kyrka, som fordom var

moderkyrkan.

s. 155 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

155

grundlagar, att Sveriges konungar sökte jus patronatus i församlingarna,

kunde Scheffer ej annat än i underdånighet tillstyrka, att

Konungem täcktes ändra sin nådiga tanke samt låta med Mariefreds

pastorat förbliva efter förra vanligheten.

Kung! kammarkollegium avgav den 11 april 1759 det infordrade

utlåtandet och anförde därvid, att kollegium om detta mål

ej kunnat erhålla någon underrättelse, hur noga därom än blivit

eftersökt. Kollegium hade sig för övrigt icke heller bekant något

kungl. förordnande, som tilläde kungsgårdarna jus patronatus, och

kunde således icke yttra sig, huruvida och med vad grund sådan

rätt kunde vara förknippad med kungsgårdarna.

Frågan om patronatsrätten till församlingarna förekom därpå

ånyo i rådet den 3 juli 1760. Det befanns emellertid nödigt

att från konsistorium i Strängnäs infordra berättelse, huru med

kyrkoherdars tillsättande i församlingarna förfarits ifrån kyrkans

grundande och sedermera allt framgent. Konsistorium avgav

den 27 augusti 1760 den infordrade berättelsen, som emellertid

icke innehåller något av vikt utöver vad här ovan anförts.

Huru ärendet sedermera avgjorts, är icke bekant. Det synes

sannolikt, att något slutligt beslut däri icke meddelats. Konungen

har emellertid alltjämt utövat patronatsrätt till församlingarna.

Sedan komministerstjänsten i Mariefred och Kärnbo numera

indragits, omfattar patronatsrätten allenast kyrkoherdebefattningen.

Komministern i Taxinge församling synes alltid hava utsetts på

vanligt sätt. Denna församling är således icke att anse såsom

patronel!. Med kyrkoherdetjänsten är förenad befattning såsom

slottspredikant å Gripsholm.

Patronatsrätten utövades av Konungen på 1700-talet i rådet

och sedermera i hovexpeditionen eller riksmarskalksämbetet, därvid

även fullmakt för den kallade utfärdades.

Då Konungen i riksmarskalksämbetet den 23 november 1911

kallade kyrkoherde till Solna jämväl regalt patronella pastorat,

utfärdades emellertid icke fullmakt för den kallade prästmannen,

utan anhöll riksmarskalksämbetet hos domkapitlet i Uppsala, att

fullmakt för den kallade måtte utfärdas av domkapitlet, vilket

därpå skedde. Ett liknande förfaringssätt torde väl för framtiden

komma till användning även beträffande Mariefreds pastorat.

Med patronatsrätten äro icke i övrigt förenade några särskilda

rättigheter eller skyldigheter.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de

önska patronatsrättens upphörande.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

STRÄNGNÄS STIFT.

Mörkö.

(Hölebo härad.)

Kiksrådet Svante Sture å Hörningsliolm blev år 1555 genom

hävdebyte med konung Gustav I ägare av den gamla prästgården

i Mörkö församling1). Riksrådet Sture, som därvid avstod mera

jord, än han av Konungen erhöll, synes genom bytet även blivit

berättigad att uppbära prästrättigheterna i församlingen mot det,

att han besörjde kyrkoherdens underhåll och avlöning.

Detta förhållande fortfor även under senare ägare av Hörningsholm

till mitten av 1600-talet, då grevinnan Ebba Leijonhufvud

genom donationsbrev den 25 april 1647 och den 8 mars 1652 dels

förklarade, att kyrkoherden skulle såsom i andra församlingar själv

uppbära prästrättigheterna, dels anslog två hela hemman Botten till

ett beständigt prästbord, men skulle kyrkoherden icke då eller

framdeles äga uppbära tionde av Hörningsholms gård.

På grund av dessa omständigheter hava ägarna av Hörningsliolm

alltjämt utövat patronatsrätt till Mörkö församling, och någon

förändring därutinnan förutsattes varken vid den undersökning

om pastoratens natur, som ägde rum på 1690-talet, eller av 1722

års pastoratskommission. Patronatsrätten bekräftades även genom

ett Kungl. Maj:ts utslag den 21 april 1768 i tvist mellan konsistorium

i Strängnäs och Hörningsholms ägare rörande tillsättande av

klockare i församlingen. Hörningsholms ägare förklarades därvid

på grund av det honom tillkommande jus patronatus berättigad

att tillsätta även denne kyrkobetjänt. Under tvisten framhölls, att

klockarbostället vore upprättat på gårdens ägor.

Under åberopande av berörda omständigheter anhöll uti en

till Kungl. Maj:t år 1783 ingiven ansökan dåvarande ägaren av

Hörningskolm kammarherren greve Nils Bonde om stadfästelse å

patronatsrätten till Mörkö församling. Greve Bonde uppgav därvid

tilllika, att såväl kyrkan som prästgården i församlingen

byggdes och underhölles av Hörningsholms ägare.

Genom nådigt beslut den 19 maj 1783 försäkrade Kungl. Maj:t

greve Bonde samt kommande ägare av Hörningsholms gård och gods

att då och framgent få behålla och nyttja det jus patronatus till

kyrkoherdars, kaplaners och övriga kyrkobetjäntes tillsättande i

Mörkö församling, som ägarna av berörda gods från äldre tider

innehaft.

Hörningsholms ägare synas emellertid hava avstått från rätten

att tillsätta klockare och organist, och nuvarande patronus har

icke begagnat sig av rätten att tillsätta kyrkvaktare. Kaplan eller

komminister finnes ej anställd i församlingen. Patronatsrätten

torde således numera omfatta allenast kyrkoherdebefattningen. *)

*) Bytesbrev utfärdades av Konungen den 18 december 1555.

s. 157 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

157

Med densamma iiro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter

eller skyldigheter. Såväl kyrka som prästgård synas väl

fordom hava byggts och underhållits av patronus, utan att någon

skyldighet därtill ansetts förefinnas.

Hörningsholms sätesgård upptages i jordeboken såsom Hörningsholm

n:r 1 om 1 mantal frälse säteri. Till godset, som utgör

fideikommiss inom den grevliga ätten Bonde, hör största delen

av Mörkö socken. På grund av förberörda bestämmelse i 1652

års donationsbrev är själva sätesgården allt fortfarande befriad

från tiondeavgifter till kyrkoherden.

Det av grevinnan Ebba Leijonhufvud donerade kyrkoherdebostället

upptages i jordeboken såsom Botten n:r 1 om 1 mantal

frälse. Åven klockaren i församlingen innehar boställe, som i

jordeboken upptages såsom Klockarbol n:r 1, en oskattlagd lägenhet

av krono natur. Detta torde vara identiskt med det klockarboställe,

som här ovan angives vara upprättat på Hörningsholms

ägor.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Nämdö.

(Kapellförsamling i Österhaninge, Sotholms härad.)

_ Genom nådigt brev den 15 augusti 1607 skildes Ornö, Nämdö.

Utö och Bunmarö från Österhaninge församling och försågos med

egen kyrkoherde. Öarna förlädes emellertid genom nådigt brev den

9 december 1619 åter under Österhaninge, och ålades kyrkoherden

därstädes att hålla så många kaplaner, som kunde behövas. Från

och med år 1629 synes en särskild kaplan hava funnits för Nämdö

och Bunmarö med omkringliggande skärgård.

Kaplanen förordnades av konsistorium till en början utan

kapellagets hörande. Fullmakt å befattningen meddelades likväl

icke av den anledning, att avlöningsförmånerna icke voro bestämda

på ett tillfredsställande sätt.

I skrivelse till konsistorium den 11 november 1768 förmälde

kyrkoherden i Österhaninge, att han den 12 oktober samma år

haft en allmän sammankomst med Nämdö- och Bunmaröborna,

därvid överenskommelse träffats rörande kaplanens löneförmåner.

Förutom viss kontant lön skulle kaplanen till en början erhålla

fritt uppehälle och husrum hos hovkvartermästaren Magnus Blix

å Östanvik. Skulle kaplanen föredraga att inrätta egen hushåll
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

STRÄNGNÄS STIFT.

ning, hade Blix lovat förse honom med tjänligt boställe, som

skulle byggas av församlingen.

Ägaren av Östanviks säteri, varunder nästan hela Nämdö vid

denna tid lydde, synes vid därefter inträffade ledigheter hava företrätt

församlingen och hos konsistorium, stundom i samråd med

kyrkoherden i Österhaninge, begärt präster till församlingen.

Förberörda överenskommelse om kaplanslönens utgörande

synes emellertid icke hava medfört, att konsistorium ansett sig

kunna meddela fullmakt å befattningen. Å sockenstämma den 26

februari 1786 träffades därför en ny överenskommelse om kaplanslönen.

Kamreraren Peter Juringius, som ägde några frälsehemman

å Bunmarö, erbjöd sig därvid att av sitt hemman Söderby på

Bunmarö upplåta boställe åt kaplanen. För att kapellborna måtte

själva få välja kaplan, avsade sig därpå häradshövdingen Blix och

kamreraren Juringius alla anspråk på patronatsrätt, som kunde

härleda sig därav, att den förre ägde grunden, varpå kyrkan stod,

och den senare givit boställe till kaplanen.

Kyrkoherden i Österhaninge ingav därpå berörda överenskommelse

till konsistorium för fastställelse samt anhöll att, då

befattningen sålunda blivit en ordentlig kaplansbeställning, förslag

måtte vid blivande ledigheter upprättas och fullmakt å befattningen

utfärdas.

Den 22 mars 1786 förklarade konsistorium, att det med nöje

såge denna förening och ville tillmötesgå församlingens åstundan

att få kapellpredikantssyslan förvandlad till ett ordinarie sacellani,

så snart en överenskommelse om ordentlig kaplanslön kommit till

stånd. Sedan kyrkoherden därpå meddelat, att eu dylik öfverenskommelse

skett, beslöt konsistorium den 13 september 1786, att fullmakt

å befattningen skulle för dåvarande kaplanen Per Aspling

utfärdas men ej expedieras, förrän eu specifik förteckning å kaplanslönen

till konsistorium insänts. Någon sådan förteckning synes

emellertid aldrig hava inkommit. Och församlingsborna synas icke

heller hava lämnat de utlovade lönebidragen, utan avlönades kapellpredikanten

fortfarande av kyrkoherden med bidrag huvudsakligen

från Östanviks ägare. Den av kamreraren Juringius utlovade

donationen av boställe kom ej heller till stånd. Till boställe åt

kaplanen uppläts i stället ett torp Krokvik å ägorna till det under

Östanvik hörande hemmanet Börstrand. Ägaren av Östanvik synes

likväl för denna upplåtelse hava bekommit någon ersättning av

kyrkans medel1).

Efter kapellpredikanten Asplings frånfälle år 1820 ingav kammarrättsrådet

G. A. Schierbeck, i egenskap av förmyndare för

dåvarande ägaren av Östanvik, till konsistorium kallelse till befattningen

för viss prästman.

Kyrkoherden i Österhaninge ifrågasatte emellertid, huruvida

icke, då häradshövdingen Blix uttryckligen avsagt sig alla anspråk * i

!) Se härom kammarrättsrådet G. A. Schierbecks skrivelse till domkapitlet

i Strängnäs den 23 april 1822.

s. 159 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

159

på patronatsrätt, församlingsborna själva borde få utse sin själasörjare.

I avgiven förklaring framhöllo dessa, att Östanviks ägare

till större delen uppbyggt kyrkan och upplåtit mark till prästboställe.

Då församlingsborna icke mäktade erlägga någon laglig

kaplanslön utan allenast utgjorde den avgift, som av ålder utgått,

måste kapellpredikanten påräkna sitt huvudsakliga underhåll från

Östanvik. De överlämnade därför åt Östanviks ägare att, såsom

dittills varit vanligt, kalla kapellpredikant. Den 25 juli 1821 fann

även konsistorium gott besluta, att vanligt konstitutorial ad interim

skulle utfärdas för den av kammarrättsrådet Scliierbeck kallade

prästmannen.

Vid en år 1822 inträffad ledighet anhöll o en del invånare i

församlingen, att församlingsborna själva måtte få utse kapellpredikant.

Sedan kyrkoherden i Österhaninge och Östanviks

ägare blivit hörda, meddelade konsistorium den 1 maj 1822

utslag i ärendet och anförde huvudsakligen följande. Den ingivna

framställningen vore egentligen endast ett upprepande

av den utav Nämdö kapellförsamling år 1786 hos konsistorium

framställda begäran att få efter upprättat förslag, på sätt som vore

vanligt vid sacellanier, välja kapellpredikant. Det vore emellertid

icke visat, att det i konsistorii laga kraftvunna resolutioner den 22

mars och den 13 september 1786 föreskrivna villkor för eu sådan

rätts beviljande blivit fullgjort. På dessa och i övrigt angivna

skäl förklarade konsistorium sig icke kunna fästa något avseende

vid den ingivna skriften. Fördenskull komme såväl vid den då

yppade ledigheten som allt framgent, intill dess församlingen förenade

sig om utgörande av en lagligen bestämd kaplanslön, tillsättandet

av kapellpredikant, på sätt dittills varit vanligt, bero av

det förslag, som till konsistorium ingåves af innehavaren av säteriet

Östanvik samt kyrkoherden i Österhaninge, vilka mest bidroge

till kapellpredikantens avlöning och bärgning.

Genom cirkulär till samtliga domkapitel i riket den 22 februari

1861 förordnades att, då i någon församling funnes ordinarie prästlägenhet,

vid vilken samtliga löneförmånerna icke uppginge till

1,000 riksdaler, vederbörande kontraktsprost borde söka åvägabringa

överenskommelse om lönens förhöjande till nöjaktigt belopp.

Med anledning av detta cirkulär företogs å allmän sockenstämma

med Nämdö församling den 16 juli 1861 frågan om löneförbättring

för kapellpredikanten i församlingen. Därvid bestämdes

att av Östanvik med underlydande om tillhopa 3 9/16 mantal skulle

utgå samma lönebidrag som förut samt av de övriga hemmanen

inom församlingen 24 riksdaler för helt hemman, varjämte torpare

och hantverkare skulle erlägga vissa belopp. Genom nådig resolution

den 27 juni 1862 blev denna överenskommelse med visst

undantag stadfästad till efterrättelse intill dess allmän reglering

av prästerskapets löner blivit uppgjord och inom Österhaninge

pastorat tillämpad.

Yid den allmänna regleringen av prästerskapets i Österhaninge

inkomster, som fastställdes genom nådig resolution den 15 oktober

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

STEÄNGNÄS STIFT.

1869, bestämdes, att av Östanviks hemman skulle utgöras 75

kubikfot 6 kannor spannmål, hälften råg och hälften korn, samt av

Övriga tiondeskyldiga hemman 11 kubikfot 3 kannor spannmål for

varje helt mantal. Pastoralierna för Östanvikshemmanen synas

hava bestämts med hänsyn till storleken av de avgifter, som förut

utfått från hemmanen. Härigenom kommo dessa att utgöra omkring

dubbelt så stora prästlöneavgifter, efter mantal räknat, som

de övriga hemmanen inom församlingen.

Kapellpredikantens avlöning är således numera lagligen bestämd.

Jämlikt konsistorii förberörda utslag den 1 maj 1822 borde

kapellpredikanten förtv icke längre utses pa sätt hittills ägt rum.

Han utses emellertid allt fortfarande av domkapitlet på förslag av

kyrkoherden i Österhaninge och ägarna av Östanviks säteri och

de därunder fordom lydande hemmanen. Pullmakt å befattningen

utfärdas icke, utan meddelas förordnande därå endast tills vidare.

Då kyrkoherden i Österhaninge icke längre bidrager till kapellpredikantens

avlöning, synes även grunden för hans befogenhet

att föreslå innehavare av befattningen hava bortfallit.

Östanviks säteri och de därunder fordom lydande hemmanen

Långvik, Rörstrand, Västanvik och Västerbyn om tillhopa 3 9/16 mantal

äro numera skilda åt och ägas av flera personer. Pastigheternas

ägare äro väl skyldiga att under nu löpande löneregleringspenod,

som går till ända den 30 april 1920, utgöra förenämnda ovanligt

höga pastoralier. Kapellpredikantens samtliga löneförmåner från

församlingen beräknades emellertid vid löneregleringen till allenast

318 kronor 75 öre. Enligt löneregleringsresolutionen åtnjuter

kapellpredikanten dessutom vederlagsspannmål till ett värde av

47 kronor 60 öre samt ett anslag av 830 kronor från prästerskapets

löneregleringsfond, vilket anslag sedermera väsentligen förhöjts.

De särskilda prästlöneavgifter, som allt fortfarande utgå från Ostanviks

säteri och hemman, utgöra således numera en ringa del av

kapellpredikantens avlöning. .

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i ovngt

förenade med ifrågavarande rätt.

Boställslägenheten Krokvik har numera jämlikt nådiga brev

den 2 augusti 1907, den 23 juli 1909 och den 4 februari 1910 försålts;

och har församlingen i stället inköpt en lägenhet Paradis

till boställe åt kapellpredikanten.

Församlingen synes icke hava yttrat sig, huruvida den önskar

kallelserättens upphörande.

s. 161 Kontrollera mot PDF

STKANGNÄS STIFT.

161

Näshulta.

(Oster-Rekarne härad.)

Herrskapena på Hedensö och Hanebergs sätesgårdar synas

enligt anteckningar i Näshulta kyrkböcker under förra hälften

av 1600-talet hava givit Näshulta kyrka åtskilliga gåvor i silver

m. m. »Fru Brita till Hedensö»J) lät även år 1642 uppsätta en

ny predikstol i kyrkan; och presidenten friherre Gustaf Rosenhane

å Haneberg uppgives hava år 1644 skänkt kyrkan en klocka

av 300 dalers värde.

År 1670 kallade riksrådet friherre Knut Kurck å Hedensö till

kyrkoherde i Näshulta eu prästman, som erhöll konsistorii kollationsbrev,

enär hans fader varit en förtjänt man och församlingen

honom begärt.

Då Näshulta kyrka år 1672 behövde repareras, uppstod mellan

riksrådet Kurck och presidenten Rosenhane en långvarig tvist

om utförande av detta arbete, som Kurck förmenade tillkomma

honom ensam såsom patronus, men vari Rosenhane ville deltaga

till hälften. ö

Presidenten Rosenhane drog tvisten inför konsistorium i

Strängnä,s, som ansåg densamma böra hänskjutas till nästkommande

riksdag. Ärendet förekom även den li september 1675 i

prästeståndet, som emellertid ansåg, att tvisten hörde under

Kungl. Maj:t.

Under tiden hade riksrådet Kurck låtit fullborda kyrkobyggnaden.

samt över sakristians dörr uppsätta en marmortavla med

på latin avfattad inskription, att riksrådet friherre Knut Kurck, vilkens

förfäder tillförene uppbyggt kyrkan, låtit densamma, som av

ålder förfallit, till Guds ära och församlingens tjänst ifrån grunden

ånyo uppbygga och på egen bekostnad förbättra och utvidga.

I skrivelse till konsistorium den 22 januari 1678 beklagade sig

presidenten Rosenhane över, att riksrådet Kurck ämnade i kyrkan

uppbygga ett kor och där inrätta sitt »stolrum», varigenom presidenten,

som förut haft sin plats bredvid riksrådets, skulle få sitt

»stolrum» bland bondbänkarna. Konsistorium kunde emellertid

icke befatta sig med denna sak, som var ett civilmål, utan hänvisades

presidenten till Kungl. Maj:t eller hovrätten. Presidenten

ingav även till Kungl. Maj:t en framställning i ärendet, som emellertid^

icke synes hava medfört något resultat.

Uti det för kyrkoherden i Näshulta Nils Bergelius av konsistorium

den 6 maj 1691 utfärdade kollationsbrev infördes att, som

herrskapet till Hedensö ägde jus patronatus i församlingen och

heiTskapet pa Haneberg jämväl föreslagit Bergelius, som en lång

b Gift med friherre Knut Kurck.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

STRÄNGNÄS STIFT.

tid varit huspredikant hos fru Katarina Elisabet Kurck å II eden so,

hade konsistorium i anseende till hennes rätt därutinnan funnit

gott förse Bergelius med fullmakt.

I anledning av 1693 års nådiga befallning att alla, som gjorde

anspråk på jus patronatus i någon församling, skulle förete sina

bevis därpå, inkom fru Kurck till guvernören över livgedinget med

anhållan, att Kung!. Maj:t ville bekräfta det jus patronatus, som

hon innehade till" Näshulta församling. Denna skrivelse jämte

övriga liknande framställningar från ridderskapet och adeln i livgedinget

överlämnades av guvernören till Kungl. Maj:t, som den

22 mars 1694 remitterade ärendet till kammarkollegium. Vilken utgång

ärendet där fått, är icke bekant. Den av Hedensö herrskap

påstådda patronatsrätten synes emellertid hava erkänts av konsistorium

i Strängnäs, som den 31 januari 1722 utfärdade fullmakt

för kyrkoherden Erik Ljung, vilken kallats av Hedensö ägare.

Näshulta församling, som å 1693 års pastoratsförteckningar

upptagits bland pastorat, som Kungl. Maj:t icke ville anse för regala,

hänfördes av 1722 års pastoratskommission till pastorat, som

förut stått under biskopens och konsistorii försorg, och antecknades

vid församlingen, att fru Katarina Kurck tillägnat sig jus

patronatus.

Vid en år 1740 inträffad kyrkoherdeledighet vägrade emellertid

konsistorium att utnämna den prästman, som kallats av majoren

friherre Knut Kurcks änka Anna Bern er. Däröver klagade

friherrinnan Berner hos Kungl. Maj:t. Sedan undersökning ägt

rum i orten samt konsistorium avgivit yttrande över besvären,

förklarade Kungl. Maj:t genom resolution den 14 oktober 1740, att

konsistorium borde efter föregånget val förse församlingen med

kyrkoherde samt att vederbörande ägde att vid behörigt forum

föra talan om det påstådda jus patronatus till församlingen.

Friherrinnan Berner fullföljde därpå år 1745 tvisten hos kungl.

Svea hovrätt, som efter en långvarig procedur den 21 juni 1753

meddelade en utförligt motiverad dom i saken. På anförda skäl

fann kungl. hovrätten, att friherrinnan Berner i livstiden och sedermera

hennes barn kammarherren baron Axel Johan Kurck och

hans syskon icke gittat visa, att de själva eller deras förfäder genom

något sådant medel, som kap. 19 § 12 i 1686 års kyrkolag

föreskreve, lagligen förvärvat sig rättighet att allena kalla och

utse präst till Näshulta församling, och då det icke heller blivit

styrkt, att samma rättighet före år 1680, på sätt 40 § i 1720 års

regeringsform innehölle, verkligen tillhört Hedensö ägare, prövade

kungl. hovrätten rättvist, att Kurck och hans syskon icke kunde

tillerkännas det påstådda jus patronatus i Näshulta församling.

Däröver anförde Kurck å egna och sina syskons vägnar

besvär hos Kungl. Maj:t, som den 10 mars 1757 meddelade dom

i målet. Av handlingarna och i synnerhet av de från kungl. kammarkollegii

arkiv lämnade bevis kunde slutas, att det hemman,

vara Näshulta kyrka vore belägen, av ålder såsom frälse hört och

även då hörde ” under Hedensö gård. Förre ägaren av Hedensö

s. 163 Kontrollera mot PDF

STBÄNGNÄS STIFT.

163

riksrådet Knut Kurck hade även i livstiden år 1674 och följande

år låtit ansenligt förbättra och utvidga kyrkan under allmän

föreställning i församlingen, att hans förfäder tillförene uppbyggt

kyrkan och att han själv vore dess rätte patronus. Detta

hade även konsistorium förut så till vida erkänt, som konsistorium,

då prästmannen Netzelius den 5 november 1670 förordnades till

kyrkoherde i församlingen, bland andra skäl därför anfört, att patronus

riksrådet Kurck begärt honom till kyrkoherde. Vid de av

dåvarande ägaren av Haneberg presidenten Rosenhane gjorda tillbud

att taga del i berörda kyrkobyggnad och det missnöje och

klander han därvid anmält, kunde så mycket mindre avseende

fästas, som han sin talan icke fullföljt, utan kostnaden för kyrkobyggnaden

förnämligast stannat på riksrådet Kurck. Av konsistorium

hade icke visats, att detta pastorat i äldre tider eller före

år 1680 hört till dess »förgivande», utan hade tvärtom riksrådet

Kurck blivit år 1670 ansedd för patronus, vilket ock konsistorium

i senare tider vidgått, då i kollationsbrevet den 6 maj 1691 för

prästmannen Bergelius införts, att herrskapet på Hedensö ägde jus

patronatus i församlingen och i fullmakten för kyrkoherden Erik

Ljung den 31 januari 1722 nämnts, att friherrinnan Kristina Sparre

på Hedensö ägde jus patronatus. På grund av dessa och flera i

handlingarna förekommande skäl prövade Kungl. Maj:t rättvist att

ändra hovrättens överklagade dom och förklara, att kammarherren

friherre Kurck och hans syskon borde såsom ägare av Hedensö

sätesgård tillgodonjuta den sålunda förvärvade och erkända rättighet

att kalla präst till Näshulta församling.

Sedermera anhöll kammarherren Kurck, att Kungl. Maj:t

täcktes förklara, att den Kurck såsom ägare av Hedensö sätesgård

tillkommande rätt att kalla präst till Näshulta församling finge

sträcka sig icke allenast till kyrkoherdes utan även till kaplans

utnämnande. Genom utslag den 21 januari 1768 fann emellertid

Kungl. Maj:t, emot vad i § 9 uti nådiga resolutionen på prästerskapets

besvär den 9 december 1766 uttryckligen stadgades, ej

skäl bifalla denna ansökning.

Patronatsrätten omfattar allenast kyrkoherdebeställningen, och

med densamma äro icke i övrigt förenade några särskilda rättigheter

eller skyldigheter.

Hedensö sätesgård upptages i jordeboken såsom Hedensö n:r

1 om 1 V, mantal frälse säteri.

Vid visitation år 1906 förklarade församlingen, att den ej önskade

patronatsrättens upphörande.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

STRÄNGNÄS STIFT.

Ornö.

(Kapellförsamling i Österhaninge, Sotholms härad.)

Genom nådigt brev den 15 augusti 1607 skildes Ornö, Nämdö,

Utö och Rumnarö från Österhaninge församling och försågos

med egen kyrkoherde med bostad på Ornö. Öarna förlädes emellertid

genom nådigt brev den 9 december 1619 åter under Österhaninge,

och ålades kyrkoherden därstädes att hålla så många

kaplaner, som kunde behövas. Från och med år 1627 synes en

kaplan hava funnits på Ornö.

Uti en till Kungl. Maj:t den 5 december 1757 inkommen underdånig

ansökning anhöll dåvarande ägaren av Sundby säteri på

Ornö revisionssekreteraren Johan Rosir, att Kungl. Maj:t ville tillerkänna

honom och kommande ägare till säteriet jus patronatus

till Ornö kapellförsamling. Till stöd därför framhöll sökanden,

att Sundby vore det enda säteriet i församlingen; att församlingens

kapell och kyrkogård vore belägna å ägorna till det under säteriet

lydande gamla frälsehemmanet Lervassa samt att, då 13 av församlingens

18 hemman hörde till säteriet, det vore uppenbart, att

säteriägarna fått bekosta det mesta vid kapellets uppförande.

Såväl Österhaninge sockenbor och prästerskap som konsistorium

i Strängnäs uttalade sig mot bifall till ansökningen.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i- ärendet den 21 juni 1758.

Det vore icke bestritt, att Ornö kyrka vore belägen på ägorna till

ovannämnda hemman, som enligt vederbörandes bevis varit frälse

ifrån år 1568. Genom bifall till ansökningen komme icke heller

att avgå något, som från Ornö blivit utgjort till Österhaninge

moderförsamling. Fördenskull och i anseende till flera därvid

varande omständigheter funne Kungl. Maj:t skäligt att till den

underdåniga ansökningen, varvid de flesta kapellförsamlingens

ledamöter förklarat sig icke hava något att påminna, i nåder samtycka,

så att revisionssekreteraren Rosir och de, som framdeles

bleve ägare av Sundby sätesgård, skulle hava rättighet att enligt

kyrkoordningen kalla och utnämna kaplan i Ornö församling, dock

efter revisionssekreterarens begivande av sådana präster, som hörde

till Strängnäs stift.

Patronatsrätten omfattar allenast kapellpredikantsbefattningen.

Rätten att kalla är, på sätt i förenämnda utslag angives,

inskränkt till prästmän från Strängnäs stift. Med patronatsrätten

äro icke i övrigt förbundna några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Sundby sätesgård upptages i jordeboken såsom Sundby n:r

3, 4, 5 och 6 om tillhopa 3 mantal frälse säteri. Sätesgården

s. 165 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

165

jämte ett flertal underlydande hemman på Ornö utgöra numera

fideikommiss inom den grevliga ätten Stenbock.

Vid visitation den 4 september 1904 meddelades församlingen

att, därest den önskade patronatsrättens upphörande, underdånig

framställning därom borde göras i vederbörlig ordning. Sådan

framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Störa Malm.

(Oppunda härad.)

Stora Malm upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland

pastorat, som Kung!. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Kungl. rådet greve Kristoffer Gyllenstierna framställde emellertid

anspråk på patronatsrätt till församlingen för sin sätesgård

Eriksberg i Störa Malms socken. Framställningen remitterades

till kungl. kammarkollegium, som lät anställa undersökning inför

Oppunda häradsrätt. Vid denna undersökning, som ägde rum den

25 oktober 1694, vitsordades bland annat, att Störa Malms kyrka

och kaplan sgård voro belägna å Stenhulta eller Stenta bolbys

ägor, vilken by tillhörde greve Gyllenstierna. Undersökningsinstrumentet

överlämnades till kungl. kollegium med landshövdingen

H- Clercks skrivelse den 1 juni 1695''), men är det icke känt, vilken

utgång detta ärende sedermera fått.

1722 års pastoratskommission upptog Stora Malm bland pastorat,

som på grund av regeringsformens 40 § skulle ställas under

konsistorii disposition såsom de varit före år 1680. Vid pastoratet

antecknades dock, att kungl. rådet greve Kristoffer Gyllenstierna

pre tenderade jus patronatus.

År 1777 inkom ryttmästaren David Hillebrand till Kungl.

Maj:t med en underdånig ansökning, att han såsom ägare av

Eriksberg med flera därunder sammanlagda säterier måtte tillerkännas

jus patronatus till Stora Malms församling. Till stöd därför

anförde sökanden bland annat, att såväl kyrkan med ringmur

och klockstapel som socken- och fattigstugan voro uppförda på

hans frälsehemman Stenta; att en stor del av kyrkan blivit av

ryttmästaren och förra ägare till berörda säterier ånyo uppförd

samt att han själv år 1749 skänkt kyrkan ett nytt orgelverk för en

kostnad av 5,750 daler kopparmynt och år 1766 uppfört ett nytt kor

i kyrkan.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t resolution

i ärendet den 9 december 1777. Ehuru konsistorium i Sträng- *)

*) Dessa handlingar finnas hos kungl. kammarkollegium, konvolut n:r

44, första provinskontoret.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

STRÄNGNÄS STIFT.

näs mot ryttmästaren Hillebrand anfört, att lian genom inköp av

Stenta hemman ej kunnat bliva ägare av den plats, varpå kyrkan

i flera hundra år okvald stått, hade dock genom hela församlingens

intygande blivit utrett, att kyrkan med alla dess tillhörigheter

vore anlagd på hemmanets ägor samt att ryttmästaren genom

köp blivit ägare av ej mindre hemmanets dåvarande ägor än

även vad därtill av ålder lytt; och ansåge därför Kungl. Maj:t,

att ryttmästaren med skäl kunde tillägna sig den rättighet, som

icke personen utan egendomen förvärvat. Till kyrkans förbättrande,

utvidgande och prydnad hade till församlingens förmån av

såväl forna ägare till säterierna som ryttmästaren själv, isynnerhet

genom ett nytt orgelverk och korets utvidgande, omkostnader

blivit gjorda till flera tusen dalers värde. Församlingen hade även

sökt understödja ryttmästarens ansökning, varförutom han, som

innehade två tredjedelar av socknen, redan förut ägde de flesta

rösterna vid kyrkoherdes tillsättande. Kungl. Maj:t fann därför i

anledning av kyrkolagen och 7 § i 1723 års ridderskapets och

adelns privilegier i nåder skäligt villfara ryttmästaren David Hillebrands

underdåniga ansökning, i följd varav han ägde ett fullt

s. k. jus patronatus eller rättighet att vid ledigheter få utan förslag

tillsätta präster och lärare i Stora Malms församling.

Patronatsrättigheten har ansetts medföra befogenhet att tillsätta

såväl kyrkoherde och komminister som klockare i församlingen,

varemot organist, kyrkvärdar och den lägre kyrkobetjäningen

utses i vanlig ordning. Den jämväl medgivna rätten att

tillsätta lärare utövas ej numera. Några särskilda rättigheter eller

skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Eriksbergs säteri upptages i jordeboken såsom Eriksberg n:r

1 om 5 ’/2 mantal frälse säteri och utgör numera jämte ett flertal

säterier och hemman i Stora Malms och angränsande socknar

fideikommiss inom den friherrliga ätten Bonde.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Torsåker.

(Rönö härad.)

Torsåkers och Lästringe församlingars pastorat upptogos å

1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat, som Kungl. Maj:t

icke ville anse för regala, och församlingarna hänfördes av 1722

års pastoratskommission till pastorat, som tillförene stått under

biskopens och konsistorii försorg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STBÄNUNÄS STIFT.

1G7

Uti en till Kungl. Maj:t år 1734 ingiven underdånig ansökning1)

anförde polske agenten Georg Bernhard von Scheven, att

han, som år 1726 förvärvat Söderby gods i Torsåkers socken, låtit

utvidga den på godsets ägor belägna sockenkyrkan och försett

henne med nytt altare jämte tavla samt predikstol och dopfunt.

Han hade även låtit utvidga alla fönster i kyrkan och uppbygga

det förfallna tornet samt till kyrkans prydnad givit en silverflaska

om 100 lods vikt, två ljuskronor, tre mässhakar m. m. På grund

därav och då han ägde 13 3/4 mantal av de 15 ’/2 mantal, varav

socknen bestode, anhöll von Scheven, att Kungl. Maj: t täcktes

hugna honom och dem, som efter hans död bleve ägare av Söderby

gods med jus patronatus till Torsåkers pastorat.

Däröver avgåvos yttranden av konsistorium i Strängnäs,

Konungens befallningshavande i länet samt kungl. kammarkollegium.

Det intygades, att von Scheven verkligen gjort nämnda

påkostningar å och föräringar till kyrkan ävensom att han och

hans hustru upprättat ett testamante, varigenom kyrkan efter

deras död skulle erhålla ett kapital av 2,000 riksdaler silvermynt,

som evärdeligen skulle stå orubbat och vars ränta skulle användas

till kyrkans underhåll. Vidare upplystes, att den dåmera avlidne

agentens änka Gertrud von Scheven skriftligen förklarat,

att ägarna av Söderby skulle äga att kalla allenast prästmän,

som tillhörde Strängnäs stift, samt att, enär Lästringe annexförsamling

vore större än Torsåkers moderförsamling, konsistorium

skulle vid förefallande ledigheter alternera med ägarna av

Söderby.

Genom nådigt brev den 8 mars 1737 förklarade Kungl. Maj:t,

att Kungl. Maj:t funne, att framlidne agenten von Schevens och

hans änkas omsorger för Torsåkers kyrkas reparation och vidmakthållande

m. m. förtjänade nådig hågkommelse och att deras

ansökning så mycket mera borde understödjas, som deras uppsåt

vore lovvärt och förnämligast lände Guds namn till ära samt hans

hus och församling till nytta. Kördenskull ville Kungl. Maj:t i

kraft av detta sitt öppna brev nådeligen hava förlänt änkan Gertrud

von Scheven tillika med Söderby gårds possessorer mot ovannämnda

såväl redan gjorda som de till kyrkans vidmakthållande

i framtiden ytterligare utfästa omkostningars presterande samt vid

kyrkoherdars kallande erbjudna villkor jus patronatus vid Torsåkers

pastorat i Strängnäs stift med alla de förmåner, som ett

slikt jus med rätta tillkomme.

Patronatsrättigheten innefattar allenast rätt att vid varannan

ledighet kalla kyrkoherde; och är kallelserätten inskränkt till prästmän

från Strängnäs stift. Med patronatsrätten äro icke i övrigt

förenade några särskilda rättigheter eller skyldigheter. Komministersbefattningen

i Lästringe tillsättes på vanligt sätt. Denna

församling kan således ej anses patronel!.

J) Ansökningen jämte övriga handlingar i ärendet finnas i kungl. kammarkollegium

bland 1737 års expeditioner, n:r 1369.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

STRÄNGNÄS STIFT.

Söderbj sätesgård upptages i jordeboken såsom Sörby n:r 1

om 2 mantal frälse säteri. Under gården lyder fortfarande ettflertal

hemman i socknen.

Av ovan omförmälda till kyrkan donerade kapital bär bildats

en fond, som står under kyrkorådets vård och förvaltning. Denna

fond användes alltjämt för Torsåkers kyrkas underhåll; och har

församlingen härigenom hittills ej behövt vidkännas några utgifter

för detta ändamål.

Vid visitation den 9 augusti 1903 meddelades församlingarna

att, därest de önskade patronatsrättens upphörande, de ägde att

därom i vederbörlig ordning göra underdånig framställning. Sådan

framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Torö.

(Kapellförsamling i Sorunda, Sotholms härad.)

På Torö synes redan tidigt hava funnits en kapellbyggnadr

varest prästerna från Sorunda moderkyrka förrättat gudstjänst.

På framställning av friherrinnan Sigrid Horn, vilken då innehade

Herrhamra gård, som jämte underlydande hemman omfattade

största delen av den egentliga Torön, blev emellertid år 1694 en

särskild prästman förordnad å ön. Till boställe åt denne upplät

friherrinnan Horn ett torp Bråten. Det gamla kapellet, som låg

på något avstånd från Herrhamra gård, blev år 1699 flyttat och

uppfört närmare gården på dess mark.

Sedan såväl kapellet som gården år 1719 blivit uppbrända

av ryssarna, lät Herrhamra dåvarande ägare envoyén H. W. Bumpff

ånyo uppföra kapellet. År 1738 uppgives även Herrhamra ägare

hava låtit iståndsätta kapellet, som då var förfallet.

På grund av dessa omständighéter synas ägarna av Herrhamra

nied konsistorii goda minne hava utövat kallelserätt till

församlingen.

Uti en till Kungl. Maj:t den 27 juli 1747 ingiven ansökning

anhöll dåvarande ägaren av Herrhamra kammarherren Henrik

Jakob Hildebrand, att Kungl. Maj:t ville genom nådig resolution

stadfästa och bekräfta detta jus patronatus för honom och hans

efterkommande.

Sedan konsistorium i Strängnäs avgivit underdånigt yttrande

i ärendet, utlät sig Kungl. Maj:t genom nådig resolution den 9

februari 1748; och som av de andragna omständigheterna befunnes,

att vad kyrkolagen i dylika mål föreskreve om erhållande av

jus patronatus, blivit av Herrhamra possessorer fullgjort, prövade

Kungl. Maj:t skäligt, att kammarherre Hildebrand för sig och sina

s. 169 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT. 169

efterkommande borde bibehållas vid dess lagligen förvärvade rättighet

av jas patronatus till Torö kapell.

Patronatsrätten omfattar allenast kapellpredikantsbefattningen.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i

övrigt förbundna därmed.

Herrhamra upptages i jordeboken såsom Hamra eller Herrhamra

n:r 1 om x/4 mantal. Största delen av Torö hör fortfarande

under gården. Kapellpredikanten innehar alljämt förenämnda

boställe, vilket i jordeboken upptages såsom Bråten n:r 1, ett

torp av frälse natur, med anteckning att detsamma är beläget å

Herrhamra säteris ägor men upplåtet till bostad åt kapellprästen

i Torö.

Vid visitation den 30 september 1906 meddelades församlingen

att, därest den önskade patronatsrättens upphörande, underdånig

framställning därom borde göras i vederbörlig ordning.

Någon sådan synes emellertid icke hava gjorts.

Tyresö och Dalarö.

(Sotholms härad.)

Tyresö med Dalarö tillhörde fordom Österhaninge pastorat

men utbröts till eget gäll genom förmyndarregeringens brev den

15 september 1638.

I detta, brev uppgives, att riksdrotsen friherre Gabriel Gustafsson

Oxenstierna låtit på egen bekostnad uppbygga en kyrka vid

Tyresö och där inrättat en särskild församling samt att han försett

kyrkan med kyrkogård och kyrkoherden i församlingen med

prästbord och klockaren med klockargård. På grund av detta friherre

Oxenstiernas välmenta förehavande beviljades honom och

hans arvingar till Tyresö jus patronatus till den nya kyrkan och

församlingen; dock skulle, sedan Drottningen kommit till myndig

ålder, bekräftelse därå sökas av riksdrotsen eller den som efter

honom bleve ägare av Tyresö gård. Sådan bekräftelse erhölls

sedermera genom nådigt brev den 18 april 1646 på ansökan

av riksrådet friherre Gustaf Oxenstierna.

Tyresö kom sedermera ur Oxenstiernska släktens ägo, men

synes patronatsrätten alltjämt hava oklandrat utövats av gårdens

ägare, till dess domkapitlet i Strängnäs uti underdånig skrivelse

den 29 september 1824 med anledning av en då inträffad kyrkoherdeledighet

hemställde, huruvida ägarna av Tyresö gård, kommersrådet

Koschells arvingar, vilka icke styrkt sig vara i någon

skyldskap med riksdrotsen Oxenstierna, kunde anses vara behöriga

att utöva ifrågavarande patronatsrätt.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

STRÄNGNÄS STIFT.

Däröver fingo de Koschellska arvingarna yttra sig, varjämte

tungt, kammarkollegium den 31 maj 1825 avgav underdånigt utlåtande.

Kungl. kollegium anförde därvid bland annat, att patronatsrättens

riktiga tillkomst vore utan all fråga; att det icke uppgivits

än mindre styrkts, att något sådant under patrontiden sig

tilldragit, varigenom samma rättighet, vilken Tyresö ägare dittills

utan klander utövat, blivit förverkad; att patronbrevet uttryckligen

innekölle, att jus patronatus till Tyresö församling blivit tillagd

riksdrotsen Oxenstierna och hans arvingar till Tyresö gård eller

dem, som efter honom bleve hejare av gården, samt att utav kyrkolagens

stadgande i kap. 19 § 16 tydligen framginge, att jus

patronatus åtföljde ägaren av säteriet och godset i församlingen

men icke någon viss familj; och tillstyrkte kungl. kollegium, att

ägaren av Tyresö säteri då och framdeles måtte bibehållas vid

det genom kungl. brevet den 15 september 1638 riksdrotsen friherre

Oxenstierna tillagda jus patronatus till Tyresö församling,

dock med förbindelse att i egenskap av patronus uppfylla de skyldigheter,

Tyresö ägare dittills i berörda egenskap ålegat.

Genom nådigt brev den 10 augusti 1825 meddelades konsistorium

till svar och behörig underrättelse, att Kungl. Maj:t, av

vad i målet blivit ådagalagt och utrett, funnit de skäl, som föranlett

konsistorium att först vid då inträffad kyrkoherdeledighet

sätta i fråga den av ägarna till Tyresö gård allt sedan år 1638

innehavda och begagnade patronrättighet, icke kunna verka till

någon rubbning i densamma. Därom utfärdades jämväl resolution

till vederbörandes efterrättelse.

Patronatsrättigheten har ansetts omfatta rätt att utse kyrkoherde

samt komminister i Dalarö annexförsamling ävensom kyrkvaktare

i moderförsamlingen. Några särskilda rättigheter eller

skyldigheter äro icke i övrigt förbundna med patronatsrätten.

Tyresö säteri upptages i jordeboken såsom Tyresö n:r 1 om

3 mantal frälse säteri. Kyrkoherden i pastoratet innehar fortfarande

det av riksdrotsen Oxenstierna upplåtna bostället, vilket i

jordeboken upptages såsom Alby n:r 1 om 1/2 mantal frälse med

anteckning: donerat till prästbord av fru Maria de la Gardie.1)

Det till klockaren i Tyresö anslagna bostället är ej upptaget i

nya jordeboken men återfinnes i 1825 års jordebok bland oskattlagda

torp av frälse natur såsom »Klockargården 1, rå och rör

under Tyresö säteri». År 1905 anhöll Tyresö församling om tillstånd

att få till patronus utbyta detta boställe mot viss annan av

honom erbjuden fast egendom.* 2) Genom nådigt beslut den 21

september 1906 fann emellertid Kungl. Maj:t denna framställning

icke föranleda till något Kungl. Maj:ts vidare yttrande eller

åtgärd.

V Maria de la Gardie Tar gift med riksdrotsen Oxenstiernas son riksrådet

Gustaf Oxenstierna
2)

Patronus hade erbjudit församlingen en skolhusbyggnad med tomtområde

samt den av ålder till kyrkostad och begravningsplats brukade mark

m. m., som skulle tillhöra säteriet.

s. 171 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

171

Vid visitation år 1907 förklarade församlingarna, att de

önskade, att patronatsrätten måtte tills vidare bibehållas oförändrad.

Öja och Västermo.

(Väster-Rekarne härad.)

Patronatsrätt till Oja och Västermo församlingar synes åtminstone

sedan början av 1600-talet hava tillkommit ägarna av

Sundby eller Stora Sundby sätesgård i Öja socken.

Sundby gård och gods blevo emellertid under reduktionen

indragna till kronan för fordringar hos dess ägare riksrådet friherre

Axel Sparre, och församlingarna upptogos å 1693 års pastora

tsförteckningar bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava

förklarade för regala.

Sedan kronans och Sparres mellanhavanden blivit uppgjorda

och Sundby återfallit till sonen riksrådet greve Erik Sparre, inkom

denne år 1721 till Kungl. Maj:t med en underdånig ansökning

att återfå det jus patronatus till Öja och Västermo, som hans

förfäder å Sundby sedan lång tid tillbaka ägt.

Innan ansökningen blivit avgjord, ingav greve Sparre en

liknande framställning till 1723 års riksdag. Då riksdagen icke

hann yttra sig över framställningen, överlämnades densamma jämte

andra oavgjorda ärenden till Kungl. Maj:t. Framställningen remitterades

därpå till kungl. kammarkollegium, som förut anbefallts

att yttra sig över Sparres hos Kungl. Maj:t gjorda ansökning

om patronatsrätt till församlingarna.

På föranstaltande av kungl. kollegium hade redan den 27

oktober 1721 undersökning i ärendet ägt rum vid Öja kyrka i närvaro

av socknens äldste samt kyrkvärdar och nämndemän. I

instrumentet över denna undersökning uppgives, att därvid först

upphämtades alla uti kyrkans sakristia befintliga dokument, däribland

ett av år 1609, enligt vilket grevinnan Ebba Brahe till

Visingsborg och Sundby jämte sin framlidne man förlänat kyrkoherden

dominus Lars i Öja en utjord om 3 öresland, »kvitt och

fri från alla utlagor».

Sedan myndigheterna yttrat sig i ärendet, meddelade Kungl.

Maj:t den 13 juli 1725 Öppet brev för riksrådet greve Erik Sparre

på jus patronatus i Öja och Västermo församlingar. Kungl. Maj:t

förklarade sig hava funnit riksrådets ansökning så mycket mera

billig, som icke allenast Sundby gods, vilket tillhört det Sparreska

huset, blivit fritt från reduktionen, utan även riksrådet enligt därom

inkomna berättelser ägde alla de rekvisita, som kyrkolagens

kap. 19 § 12 fordrade för jus patronatus. Sålunda stode kyrkan

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

STBÄNGNÄS STIFT.

på Vallby ägor, som lydde under Sundby, och när kyrkan förmänga

år sedan brunnit, både ägarna av Sundby gjort ansenliga

förskott till taklag, torn och annan reparation samt sedermera

utvidgat kyrkan, tillökat bögkoret och låtit där inrätta en ansenlig

grav. Jämväl hade de givit till prästgården 3 öresland jord samt

bidragit med det mesta till kyrkans inventarier. Riksrådets fader

hade därjämte låtit utvidga kyrkan i Västermo annexförsamling.

Han själv hade nyligen låtit inrätta en ansenlig skola i Öja och

Västermo, varvid han jämväl ville sörja för en skolmästares rikliga

avlönande. På grund därav ville Kungl. Maj:t i kraft av detta sitt

öppna brev hava nådeligen konfirmerat och bibehållit riksrådet

Sparre samt hans efterkommande arvingar vid jus patronatus i

Öja och Västermo församlingar, så att han och de, så länge vad

en slik rättighet dem ålade bleve fullgjort, finge obehindrat njuta

alla de förmåner, som ett sådant jus patronatus med rätta tillkomme.

År 1745 uppkom tvist mellan konsistorium och dåvarande

ägaren av Sundby ryttmästaren greve Axel Wrede Sparre om rätt

att tillsätta den då lediga kaplansbefattningen i församlingarna.

Tvisten drogs inför Kungl. Maj:t, som utlät sig genom nådigt brev

till konsistorium den 24 september 1745. Enär ovan omförmälda

stadfästelsebrev den 13 juli 1725, varigenom framlidne riksrådet

greve Erik Sparre samt dess efterkommande arvingar blivit vid

jus patronatus i Öja och Västermo församlingar konfirmerade, icke

inskränkte samma jus allenast till kyrkoherdes kallande utan

tydligen innehölle, att han och de, så länge vad en slik rätt dem

tillförbunde bleve fullgjort, finge obehindrat njuta alla de förmåner,

som ett sådant jus patronatus med rätta tillkomme, prövade

Kungl. Maj:t skäligt förklara ryttmästaren Wrede Sparre

såsom patronus berättigad att kalla en prästman till den lediga

kaplanslägenheten.

Uti underdånig skrivelse den 26 april 1843 anmälde konsistorium

i Strängnäs, att dåvarande ägaren av Sundby med underlydande

hemman överstekammarjunkaren greve Carl de Geer begärt

upplysning, huruvida under den senare tiden något inträffat,

som "kunde föranleda hinder i utövningen av ifrågavarande

patronatsrätt. Konsistorium anhöll fördenskull om nådig föreskrift,

huruvida jus patronatus till Öja och Västermo finge anses fortfarande

åtfölja säteriet Sundby såsom ett jus reale eller hava försvunnit

vid godsets övergång från grevliga Sparreska familjen.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t beslut

i ärendet den 28 november 1843. Och i betraktande därav, att

Öja och Västermo pastorat, som förut varit patronelit, förvandlats

till regalt, då Sundby egendom genom reduktionen indrogs till

kronan, samt egendomen, sedan greve Erik Sparre betalt de skulder,

för vilka densamma jämte jus patronatus indragits, av kronan

återlämnats, därvid patronatsrätten åter tillfallit Sparreska familjen,

ville Kungl. Maj:t i nåder förklara, att jus patronatus i Öja och

Västermo församlingar tillkomme den inom församlingarna belägna

s. 173 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

173

Sundby säteriegendom samt att dess ägare följaktigen vore berättigad

att författningarna likmätigt begagna sig av samma rätt.

Patronatsrätten omfattar, såsom ovan angivits, såväl kyrkoherde-

som komministersbefattningen i pastoratet. Några särskilda

rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade med

densamma.

Sundby sätesgård upptages i jordeboken såsom Sundby n:r 1

om 2 mantal frälse säteri. Under gården, som vanligen benämnes

Stora Sundby, lyder ett flertal hemman i Öja och Västermo socknar.

Med den vid 1721 års undersökning omförmälda donationen

av 3 öresland jord till dominus Lars i Öja synes förhålla sig

sålunda, att grevinnan Ebba Brahe allenast för den tid, hon hade

socknen i förläning av kronan, efterskänkt räntan av dessa 3

öresland. Själva jorden eller Täby utjord, som allt fortfarande

lyder under kyrkoherdebostället, synes redan förut hava tillhört

bostället. *)

Till avlönande av en skolmästare vid den skola, som omförmäles

i nådiga brevet den 13 juli 1725, donerade greve Erik Sparre

och hans hustru Kristina Beata Lillie ett kapital, som skulle avkasta

500 daler kopparmynt. Denna donation torde motsvara den

s. k. Sparreska fonden å 2,050 kronor, som enligt uppgift av pastorsämbetet

sedan lång tid tillbaka redovisats i Öja skolkassas

räkenskaper och vars avkastning utgår till skolläraren iförsamlingen.

För underhåll av Sparreska graven i Öja kyrka finnes även

ep ^ont^ den s. k. Sparreska gravfonden, vilken förvaltas av kyrkorådet

. i församlingen. Denna fond har även uppkommit genom

donation av den Sparreska familjen.* 2)

0 Se härom det i kungl. kammarkollegium förvarade »Prästverk för

Strängnäs stift» av år 1696. Det har även uppgivits, att dessa 3 öresland

jord ägts av en kyrkoherde Esaias Laurentius i Öja, vilken genom gåvobrev

den 17 april 1618 givit jorden till prästbordet.

2) Genom en icke underskriven donationshandling av den 5 juni 1727

hade grevinnan Kristina Beata Lillie donerat två frälsehemman i Öja till underhåll

av Öja kyrka och den Sparreska graven därstädes. Denna donation

kom emellertid icke till utförande. Genom ett mellan Sparreska arvingarna

den 23 april 1752 upprättat s. k. familjefördrag bestämdes, att hemmanens

räntor enligt då företedd jordebok skulle användas för donationens ändamål

samt i sådant syfte insättas i rikets ständers bank. Ej heller denna överenskommelse

synes hava kommit tilI utförande. Den Sackska familjen, som efter

grevinnan Lillies död innnehade Öja gård, synes emellertid under några år hava

utbetalt en ränta av 400 daler kopparmynt till kyrkans och gravens underhåll.

Då i början av 1840-talet en ny kyrkobyggnad i Öja förestod, lyckades

församlingen av Sackska familjen utfå en summa av närmare 10,000 riksdaler

b:co, som skulle motsvara de ognldna hemmansräntorna jämte räntor därå.

Erån nämnda tid utbetalades årligen från Öja gård till kyrkan 200 daler kopparmynt

eller 16 kronor 66 öre, till dess gården år 1886 försåldes å exekutiv

auktion. Den Sparreska gravfonden torde även vara räntemedel från Öja

gård, som förut innestått hos den Sackska familjen. Enligt kjukostämmobeslut

den 28 december 1892 har församlingen till förvaltning mottagit gravfonden.

De handlingar rörande dessa donationer, som förvarats i Öja kyrkoarkiv, åro

numera överlämnade till Uppsala landsarkiv.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

STKÄNGNlS STIFT.

Vid visitation år 1898 uttalade sig församlingarna för patronatsrättens

upphörande men förklarade tillika, att de ej haft anledning

till missnöje med det sätt, varpå denna rätt dittills utövats.

Ösmo.

(Sotholms härad.)

Ösmo upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland pastorat,

som Kung!. Maj:t ville hava förklarade för regala, varemot

1722 års pastoratskommission hänförde Ösmo till pastorat, som

på grund av 40 § i 1720 års regeringsform borde ställas under

konsistorii disposition såsom de varit före år 1680.

Med anledning av 1722 års kungörelse, att de, som förmenade

sig äga patronatsrätt till någon församling, skulle förete

sina bevis därför, inkom fru Margareta Törnfiycht å Nynäs

den 11 december 1722 till landshövdingen i länet med framställning1),

att hon och de, som efter henne bleve ägare av

Nynäs sätesgård, måtte få njuta jus patronatus till Ösmo församling.

Fru Törnfiycht bifogade därvid en av kyrkoherden i församlingen

Lars Weldt den 7 december 1722 utfärdad attest,

enligt vilken såväl hon som hennes avlidne man kommerserådet

Olof Törnfiycht givit åtskilliga gåvor till kyrkan. Efter mannens

frånfälle både fru Törnfiycht låtit i kyrkan inrätta en grav för

familjen och därvid utvidgat kyrkan med ett högkor av över 12

alnars längd, vilket hon försett med altartavla av marmor och

andra prydnader. Till de fattiga i socknen hade herrskapet

givit ett kapital av 1,000 daler kopparmynt, varför Öja fiskeskär

vore förpantat. Uti en till landshövdingen ingiven ytterligare

skrift framhöll fru Törnfiycht, att från den henne dåmera tillhöriga

sätesgården Djursnäs av framlidna grevinnan Helena

Fleming givits ett hemman Nibble till kaplansboställe; att fru

Törnfiycht under frälsemannarätt innehade största delen av socknen

samt att hon hade för avsikt att för inrättande av en barnskola

upplåta ett hemman Gryt.

Sedan konsistorium i Strängnäs yttrat sig över ansökningen

och vitsordat, att fru Törnfiycht nedlagt stora kostnader på såväl

kyrkobyggnad som gåvor till kyrkan, överlämnades handlingarna

i ärendet till Kung!. Maj:t och därefter till 1723 års riksdag.

Uti skrivelse till Kung! Maj:t den 16 oktober 1723 anförde därpå

rikets ständer, att de i anledning av förekommande omständigheter

och för att uppmuntra andra, som välsignats med förmögen
-

Denna framställning finnes bland justitiedeputaponens handlingar vid

1723 års riksdag.

s. 175 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

175

het, att på lika sätt låta sig vårda om Guds hus, de fattiga och

skolors upprättande och underhållande, funne billigt, att fru Törnflychts

ansökning, såsom grundad på goda skäl, måtte villfara a;

och tvivlade rikets ständer icke på, att Kung!. Maj:t skulle allernådigst

tillägga henne patronatsrätt i Ösmo församling för Nvnäsgodset.

J

Genom nådigt brev den 4 februari 1724 förklarade även

Kungi. Maj:t sig finna det billigt och skäligt, att fru Törnflyclits

ansökning villfores till liågkommelse av det oskrymtade nit och

den iver, som hon i berörda måtto verkligen visat och än vidare

utfäst sig att visa; ocli ville Kung! Maj:t i kraft av detta sitt öppna

brev hava förlänt henne samt hennes barn och efterkommande

jus patronatus uti Ösmo församling vid sätesgården Nynäs med

alla de. förmåner, som ett slikt jus med rätta tillkomme.

Vid en kaplan sledighet i Ösmo år 1773 framställde grevinnan

C- M; A. Törnflycht, som då innehade Nynäs, hos konsistorium

i Strängnäs anspråk på att kalla prästman även till denna befattning.

Då kaplanen icke uttryckligen nämndes i patronbrevet, vilket

enligt § 9 i nådiga resolutionen på prästerskapets besvär den 9

december 1766 fordrades för rätt att tillsätta denne prästman, men

grevinnan kunde ^åberopa ypperliga och sällsynta förtjänster om

församlingen, ansåg sig konsistorium böra till Kungl. Maj:ts avgörande

hänskjuta frågan, huruvida grevinnans stora förtjänster

om församlingen kunde föranleda till ett undantag från berörda

bestämmelse.

Genom nådigt brev till konsistorium den 15 september 1773

förklarade Kungl. Maj:t att, ehuru i kungl. brevet den 4 februari

1724 om jus patronatus till Ösmo församling icke vore omnämnt,

huruvida detta jus sträckte sig även till kaplans kallande, utan

detsamma vore förlänt med alla de förmåner, som ett slikt jus

med rätta tillhörde, men som därvid förekomme, att grevinnan

Törnflycht ägde så stora och synnerliga förtjänster mot församlingen,

ville Kungl. Maj:t i anseende därtill hava visat grevinnan

den nåd, att hon vid Ösmo församling även finge nämna kaplan.

Sedan Nynäs gått ur Törnflychtska släktens ägo, uppkom

vid en kyrkoherdeledighet år 180Ö fråga, huruvida patronatsrätt

finge utövas av dåvarande ägaren till Nynäs säteri. Även denna

fråga hänsköts av konsistorium till Kungl. Maj:t, som meddelade

nådig. resolution i ärendet den 23 december 1801. Som det vore

ostridigt, att forna ägare av Nynäs säteri gjort sådana uppoffringar

till kyrkan och församlingen,''” som efter kap. 19 § 12 i 1686 års

kyrkolag berättigade till jus patronatus, och patronrättigheten jämlikt

författningarna och praxis alltid borde åtfölja egendomen, då

de skyldigheter uppfylldes, som patronbrevet ålade, vilket här inträffade,

prövade Kungl. Maj:t i nåder skäligt bifalla, att dåvarande

och framdeles blivande ägare av Nynäs säteri finge utöva den

patronrättighet i Ösmo församling, som genom kung!, breven den

14 februari 1724 och den 15 september 1773 blivit i nåder beviljad.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

STRÄNGNÄS STIFT.

Med patronatsrätten, som omfattar såväl kyrkoherde- som

komministersbefattningen i församlingen, äro icke i övrigt förbundna

några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Nynäs sätesgård upptages i jordeboken såsom Nynäs n:r 1

om 2 mantal frälse säteri. Komministern innehar alltjämt det av

grevinnan Fleming donerade bostället, vilket i jordeboken upptages

såsom Nibble n:r 1 om 1 mantal frälse med anteckning:

»Donerat den 20 november 1680 till kaplansbord ijösmo socken».

Det av fru Törnflycht för inrättande av en skola skänkta hemmanet

Gryt tillhör fortfarande församlingen. Hemmanet utarrenderas

för närvarande, och användas arrendemedlen till skollärarens

avlöning. I jordeboken upptages hemmanet såsom Gryt n:r 1 om

y2 mantal skatte med anteckning: »År 1724 donerat till boställe åt

skolmästaren i Ösmo socken.»

Med ovan omförmälda donation av 1,000 daler kopparmynt

till de fattiga i socknen synes hava förhållit sig sålunda, att kronan

mot nämnda belopp förpanta! Öja fiskläge till kommerserådet

Törnflycht, vilken i sin ordning anslagit räntan å beloppet till de

fattiga. Hän tan uppgives även hava redovisats till socknens fattigkassa,

till dess panten år 1728 av kronan återlöstes. . Efter denna

tid hava ägarna av Nynäs gård årligen vid jultiden givit de fattiga

naturaprodukter till motsvarande eller högre värde.

Vid visitation den 17 september 1899 meddelades församlingen

att, därest den önskade patronatsrättens upphörande, underdånig

framställning därom borde göras i vederbörlig ordning.

Sådan framställning synes emellertid icke hava gjorts.

Österåker.

(Oppunda härad.)

Österåker upptogs å 1693 års pastoratsförteckningar bland

pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Såväl riksrådet Paul Khevenhiillers arvingar som kungl. rådet

Edvard Ehrensteens änka Katarina Wallenstedt framställde emellertid

anspåk på patronatsrätt till församlingen. Riksrådet ..Khevenhiiller,

som år 1647 av kronan bekommit Forsby säteri i Österåkers

socken, hade på sockenkyrkan gjort åtskillig bekostnad.

Efter hans frånfälle år 1655 försålde emellertid arvingarna säteriet

till kungl. rådet Ehrensteen. Till stöd för sina anspråk på patronatsrätten

åberopade fru Wallenstedt ett av Oppunda häradsrätt

den 22 februari 1694 utfärdat intyg med däri intagna två attester

av kyrkoherden samt de äldste och sexmännen i församlingen. Det

intygades, att Österåkers kyrka och hela kyrkogården vore belägna

på ägorna till de Elirensteenska arvingarna tillhöriga hemmanen

s. 177 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

177

Över- och Nederhulla; att knngl. rådet Elirensteen låtit på egen

bekostnad förse kyrkan med nytt torn, nya valv och en klockstapel

samt anskaffat nya inventarier; att änkefru Wallenstedt

låtit med stor kostnad omgjuta den gamla klockan samt att hon

vid kyrkans östra gavel inrättat sin och sin makes familjegraf.

Dessa till landshövdingen i länet ingivna och sedermera till

Knngl. Maj:t överlämnade framställningar remitterades den 25 maj

1694 till knngl. kammarkollegium.

Den 31 augusti 1701 inkom fru Wallenstedt till kungl. kollegium

med eu ny skrift, vari hon förmälde, att hon låtit i Österåkers

kyrka över familjegraven uppbygga ett kor, 16 alnar i längd

och 16 V2 alnar i bredd, samt att hon till gravkorets underhåll

anslagit ett hemman Krokäng. Vidare hade hon till kaplanen i

församlingen givit två åkervretar om något mer än ett tunnland.

Under åberopande i övrigt av sin förra ansökan förmodade fru

Wallenstedt, att hon jämlikt kyrkolagen vore berättigad till jus

patronatus till Österåkers församling.

Kungl. kollegium anmodade den 22 januari 1704 landshövdingen

att låta i ärendet verkställa undersökning i orten. Sedan

sådan ägt rum vid sommartinget samma år med Oppunda häradsrätt,

insände landshövdingen med skrivelse den 14 september 1704

till kungl. kollegium instrumentet över undersökningen. Denna

skrivelse synes likväl icke hava kommit kungl. kollegium till hända.

Vilken utgång ärendet sedermera fått, är icke känt. Patronatsrätt

till församlingen synes emellertid hava utövats av såväl fru Wallenstedt

som senare ägare av Forsby1).

Förberörda donation till Ehrensteenska familjegravens underhåll

avsåg hemmanet Krokäng n:r 1 om ‘/4 mantal skatte i Österåkers

socken. Donationsbrevet, som utfärdades den 4 januari

1701, intogs för vederbörandes säkerhet i Oppunda häradsrätts

protokoll för den 16 maj 1701. Genom gåvobrev den 25 november

1705 skänkte fru Wallenstedt dels till kyrkoherdeboställets

förbättrande ett hemman Berga Norrgården, dels till kaplanen i

församlingen två åkervretar, som han förut innehaft, den ena eu

åkertäppa på Nederhulla ägor och den andra en vret under

Xlockarbordet. Till underhåll av Österåkers kyrka donerade slutligen

fru Wallenstedt genom gåvobrev den 29 oktober 1713 räntan

av skattehemmanet Berga Södergården* 2).

År 1791 anhöll hos Kungl. Maj:t dåvarande ägaren av Forsby

kammarherren friherre Adolf Ludvig Stjerneld att, enär ägarna

av säteriet från äldre tider ägt jus patronatus till Österåkers församling,

men det därom utfärdade förordnandet förkommit, Kungl.

’) Då konsistorium vid kyrkoherdeledighet år 1711 icke ville utnämna

en av fru Wallenstedt kallad prästman, förständigades konsistorium genom

nådigt brev den 2 april 1712 att låta henne vederfaras den rätt, som kyrkolagen

tilläde henne såsom innehavare av jus patronatus.

2) 1701, 1705 och 1713 års donationsbrev finnas bland Österåkers kyrkas

handlingar, vilka numera förvaras i Uppsala landsarkiv.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

STRÄNGNÄS STIFT.

Maj:t måtte förnya detsamma samt försäkra honom och efterföljande

ägare av Forsby att vid infallande ledigheter utse kyrkoherde,

kaplan och övrig kyrkobetjäning.

Vid ansökningen hade friherre Stjerneld fogat dels styrkt

avskrift av ett utav framlidne kyrkoherden Johan Becchius jämte

ett flertal församlingsbor den 18 april 1704 dagtecknat intyg, dels

en av dåvarande kyrkoherden i församlingen Nils Bergstedt den

13 augusti 1791 underskriven attest. Kyrkoherden Becchius och

församlingsborna intygade, att kyrkan lag på ett åkergärde, som

tillhörde fru Wallenstedts frälsehemman Överhulla. Kyrkoherden

Bergstedt förklarade bland annat, att de Ehrensteenska ocli Gyldenstolpeska

familjerna å Forsby såsom ägande jus patronatus

tävlat med varandra att vidmakthålla, tillbygga, begåva och pryda

Österåkers kyrka; att kyrkan blivit genom landshövdingen greve

Nils Filip Gyldenstolpes försorg år 1786 nästan alldeles ombyggd;

att greve Gyldenstolpe låtit åt organisten och kyrkvaktaren anskaffa

boställen, vilka friherre Stjerneld lovat donera till församlingen,

samt att ägarna till Forsby sedan långliga tider tillbaka

kallat såväl kyrkoherde som kaplan, ehuru greve Gyldenstolpe

vid senaste ombyte av kaplan låtit konsistorium upprätta förslag.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj :t den 21

september 1792 resolution å friherre Stjernelds ansökan. Kungl.

Maj:t hade väl ej funnit, att något patronbrev eller särskilt förordnande

på jus patronatus i Österåkers församling förut blivit

utfärdat för Forsby ägare. Men det vore likväl erkänt och bestyrkt,

icke allenast att Forsby sätesgård vore belägen inom Österåkers

socken och att ägarna därav från äldre tider obestridligen

utövat jus patronatus i socknen, utan även att kyrkan vore byggd

på säteriägarens frälsejord och grund och att denne givit jord

och ägor både till kyrkoherdeboställe och kaplanens bärgning och

jämväl upprättat boställen för organist och kyrkvaktare. Förra

innehavarna av egendomen hade dessutom uppbyggt och utvidgat

kyrkan samt givit henne åtskilliga gåvor. På grund därav funne

Kungl. Maj:t skäligt och med kap. 12 § 19 i kyrkolagen samt 7

§ i 1723 års adliga privilegier och flera författningar överensstämmande

att tillerkänna ägaren av Forsby sätesgård plenum jus

patronatus i Österåkers församling, så att han vid timade ledigheter

ägde utse och kalla både kyrkoherde och kaplan samt få

dem därtill av konsistorium förordnade, när mot dem icke förekomme

några lagliga hinder, och även att tillsätta den mindre

kvrkobetjaningen eller klockare, organist och kyrkvaktare, de sistnämnda

dock med det villkor, att friherre Stjerneld enligt sitt vid

allmän valborgsmässo sockenstämma år 1791 givna löfte meddelade

behöriga donationsbrev å de för dem upprättade boställena.

Genom gåvobrev den 17 oktober 1792 upplät därpå friherre

Stjerneld till boställen för organisten och kyrkvaktaren de bebyggda

lägenheter, som enligt en upprättad geometrisk karta, vilken

skulle nästkommande år 1793 å häradstinget uppvisas och

s. 179 Kontrollera mot PDF

STRÄNGNÄS STIFT.

179

stadfästas, voro belägna, för organisten å Forsby säteris och Frösvi

frälsehemmans ägor och för kyrkvaktaren å Frösvi enskilda mark

samt benämndes den förra Jerusalem och den senare Betlehem.

I donationsbrevet bestämdes tillika, att det skulle åligga boställshavarna

att efter tillträdessyn lagligen bygga och hävda boställena

samt att alla utgifter till organist och kyrkvaktare, som dittills

utgått för Forsby med underlydande, framdeles skulle upphöra.

Organisten finge icke heller undandraga sig att, då patronus det

befallde, vara kaplanen vid klockartjänstens förrättade behjälplig,

och kyrkvaktaren skulle vara förbunden att jämte andra skyldigheter

hålla Forsby herrgårds bänkar snygga och i allmänhet

efterse, att ordning och skick iakttoges under gudstjänsten.

Patronatsrätten omfattar således behörighet att utse såväl

kyrkoherde och komminister som klockare, organist och kyrkvaktare.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt

förbundna därmed.

Forsby säteri upptages i jordeboken såsom Forsby n:r 1 om

3 mantal frälse säteri.

Det av fru Wallenstedt till kyrkoherdeboställets förbättrande

skänkta hemmanet Berga Norrgården, vilket i jordeboken upptages

såsom Berga n:r 3 om 1 mantal frälse, innehaves allt fortfarande

av kyrkoherden i församlingen. De till komministern donerade

lägenheterna upptagas i jordeboken såsom Nedre Hulla n:r

5, en åkertäppa, och Klockargården n:r 1, en vret, båda av frälse

natur.

Donationen av hemmanet Krokäng till Ehrensteenska gravens

underhåll avsåg enligt donationsbrevets ordalydelse såväl jord som

ränta. Kyrkan synes emellertid endast hava bekommit hemmanets

ränta, vilken allt sedan tiden för donationen uppdebiterats i

kyrkräkenskaperna. Bänt an har emellertid icke redovisats särskilt

utan sammanförts med kyrkans övriga inkomster. Fn av

församlingen år 1889 gjord underdånig framställning att få till

inlösen av statsverket hembjuda ifrågavarande ränta blev av Kung!.

Maj:t icke bifallen1).

Genom nådigt brev den 9 december 1889 erhöll församlingen

tillstånd att låta till statsverket inlösa den av fru Wallenstedt till

kyrkans underhåll donerade frälseräntan av hemmanet Berga Södergården

eller Berga n:r 1 om 1 mantal under villkor, att lösesumman,

i händelse icke fastighet för densamma inköptes, gjordes

fruktbärande på visst närmare angivet sätt och att med bibehållande

av kapitalet oförminskat den årliga räntan därav användes

uteslutande för de i gåvobrevet den 29 oktober 1713 bestämda

ändamål. Genom köpebrev den 2 januari 1890 överlät därpå församlingen

till statsverket ifrågavavande frälseränta för en fastställd

lösesumma av 4,632 kronor 50 öre. Av detta belopp har

'') Se nådigt brev den 9 december 1889. Anledningen till avslaget torde

hava varit, att jord och ränta, åtminstone vid donationstillfället, ansetts vara

förenade i en hand.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

STRÄNGNÄS STIFT.

bildats den s. k. Ehrensteenska fonden, som står under kyrkorådets

förvaltning. Fondens avkastning synes till en början kava

ingått bland kyrkans övriga inkomster, men från ock med år

1909 fonderas den del därav, som icke användes för donationens

ändamål.

Yid frikerre Stjernelds donation av organist- ock kyrkvaktarboställen

var, såsom ovan nämnts, fäst det villkor, att alla utgifter

till organist ock kyrkvaktare, som utgått från Forsby med

underlydande, skulle upphöra. Enligt uppgift från pastorsämbetet

deltager Forsby ägare numera på vanligt sätt i berörda utgifter.

De övriga vid donationen fästa villkoren torde kava förlorat all

betydelse. Den till boställe för organisten, som väl även är klockare,

upplåtna lägenheten Jerusalem kar jämlikt medgivande i

nådigt brev den 30 juni 1876 utbytts mot viss annan jord.

Församlingen synes icke kava lämnats tillfälle att yttra sig,

huruvida den önskar patronatsrättens uppkörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yästerås stift.

Näsby och Ervalla.

(Fellingsbro härad.)

Såväl Näsby som Ervalla församlingar voro ursprungligen

konsistoriella. Aren 1672—74 lät emellertid grevinnan Sigrid

Bielke, som då ägde Ervalla gård, på egen bekostnad nybygga

Urvälla kyrka och ansågs därigenom hava förvärvat patronatsrätt

till Ervalla församling.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna

till pastorat, som tillförene stått under biskopens och konsistorii

försorg, men antecknades för Ervalla, att greve Nils Bielke pretenderade

jus patronatus och att kyrkan blivit ånyo uppbyggd av

hans svärmoder.

Osäkerhet synes likväl ha rått beträffande omfattningen av

patronatsrätten. Vid en år 1732 inträffad kyrkoherdeledighet förklarade

sig konsistorium ej vilja utnämna en av grevinnan Kristina

Anna Bielke kallad prästman. Konsistorium förmenade, att

grevinnan Bielke, som ägde patronatsrätt till allenast Ervalla annexförsamling

och vid näst föregående ledighet utsett kyrkoherde,

icke vore behörig att även då kalla kyrkoherde till pastoratet.

Grevinnan Bielke besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som efter

yederbörandes hörande den 14 maj 1734 meddelade resolution i

ärendet. Enär Kungl. Majd av handlingarna inhämtat, att den

förre kyrkoherden icke blivit förordnad allenast på grevinnans

kallelse utan jämväl på församlingens, prövade Kungl. Maj:t skäligt

förklara, att grevinnan Bielke finge vid dåvarande ledighet utöva

jus patronatus, varemot Näsby församling ägde nästa gång kalla

präst; och komme således framdeles vid förefallande vakanser

grevinnan att alternera med Näsby församling vid kallandet av

kyrkoherdar.

Vid en år 1748 inträffad ledighet vid komministerstjänsten i

pastoratet framställde dåvarande ägaren av Ervalla gård presidenten

greve Karl Fredrik Piper anspråk på att kalla jämväl innehavare

av denna befattning. Konsistorium hade intet att erinra

däremot, men hemställde, att presidenten Piper ville utverka Kungl.

Maj ds beslut i ärendet. Piper anhöll därpå hos Kungl. Maj d,

att den honom såsom ägare av Ervalla säteri tillkommande rätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

282

VÄSTEBÅS STIFT.

att ömsevis med konsistorium kalla kyrkoherde till Näsby och

Ervalla församlingar måtte även sträcka sig till kaplanslägenhetens

besättande. _ .

Kungl. Maj:t meddelade den 17 januari 1749 resolution ! ärendet.

Och ehuru nådiga resolutionen den 14 maj 1734, varigenom

ägarna av Ervalla säteri tillädes jus patronatus att vaiannan gång

kalla kyrkoherde till Näsby och Ervalla församlingar icke uttryckligen

innehölle någon dylik rättighet beträffande kaplanslägenheten,

men rätten att kalla kaplan vore en mindre förmån än att kalla

kyrkoherde, funne Kungl. Maj:t skäligt förklara, att det ägaren av

Ervalla gård förunnade jus patronatus även borde sträcka sig till

kaplans kallande vid församlingarna; och ägde fördenskull presidenten

Piper att vid dåvarande ledighet göra början med denna

rättighets utövande, varefter ordningen komme till konsistorium.

Då Näsby församling år 1754 var i tur att utse kyrkoherde,

sökte åtskilliga Ervalla församlingsbor, som icke hörde under Ervalla

gård, göra gällande, att de ägde jämte Näsby församling deltaga

i valet. Detta förvägrades dem och frågan drogs inför Kungl.

Maj:t, som den 20 december 1754 hänvisade målet till konsistorium.

Genom utslag den 11 juni 1755 förklarade konsistorium, att

nådiga resolutionen den 14 maj 1734 vore en lag, vilken Näsby

och Ervalla församlingar vid kallande av sina kyrkoherdar borde

ställa sig till efterlevnad; och då kyrkolagen kap. 19 §§12 och

13 samt adliga privilegierna den 16 oktober 1723, § (, tydligen

föreskreve, huru patronus finge utöva sin rätt, kunde konsistorium

ej finna, att Ervalla församlingsbor på något sätt varit befogade

eller haft någon skälig anledning till sin ansökning att få med

Näsby församling kalla kyrkoherde.. _ _

Däröver anfördes besvär hos Kungl. Maj:t, som emellertid

genom utslag den 12 november 1<55 ej fann skål att i konsistorii

överklagade utslag göra ändring. ,..

Patronatsrätten blev sedermera på 1830-talet anyo föremål för

tvister mellan patronus och församlingarna. Vid en år 1833 inträffad

kyrkoherdeledighet sökte församlingarna göra gällande, att

patronatsrätten icke tillerkänts ägarna av Ervalla gård utan allenast

viss i 1734 års resolution omnämnd person ävensom att

skyldighet att underhålla Ervalla kyrka antagligen vore stadgad i

patronbrevet och således vore ett villkor för rättens bibehållande.

Då kyrkan emellertid icke underhållits av Ervalla gårds ägare,

bestrede församlingarna, att dåvarande ägaren handlanden L. K

Baumgardt vore behörig att kalla kyrkoherde, därest han ej med

patronbrev styrkte sin rätt därtill. . , .Q,,,.

Konsistorium meddelade utslag i målet den 2 i oktober I800

och förklarade på anförda skäl, att konsistorium icke för de,

dåvarande kunde villfara Baumgardts begäran om utfärdande

av kollationsbrev för den av honom till kyrkoherde kallade

skvadronspredikanten E. J. Eornell och prövade i sammanhang

därmed skäligt förelägga Baumgardt att inom två månader från

det han av utslaget erhållit behörig del, i konsistorium förete

s. 183 Kontrollera mot PDF

VÄSTERÅS STIFT.

183

patronbrev, varefter konsistorium ville meddela den vidare åtgärd,

som sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Över konsistorii utslag anförde handlanden Baumgardt besvär

hos Kungl. Maj:t. Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl.

Maj:t den 17 februari 1837 utslag i målet och anförde därvid

huvudsakligen följande. Handlingarna upplyste, att ägaren av

Ervalla säteri förvärvat patronatsrätten till Ervalla församling genom

kyrkans uppbyggande år 1673 samt att Kungl. Maj:t genom

nådiga resolutioner den 14 maj 1734 närmare bestämt och den 17

januari 1749 utvidgat denna rättighet utan ätt därvid fästa någon

skyldighet till kyrkans fortfarande underhåll. Kungl. Maj:t funne

fördenskull, att konsistorium desto mindre haft skäl att, såsom

villkor för den dittills utövade alternativa patronatsrättens begagnande

vid dåvarande kyrkoherdeledighet, avfordra Baumgardt patronbrev

på grund av blotta förutsättningen om dess från nämnda

resolutioner möjligen avvikande innehåll, som konsistorium genom

ett av Kungl. Maj:t bekräftat utslag den 11 juni 1755 förklarat, att

nådiga resolutionen den 14 maj 1734 vore en lag, vilken Näsby

och Ervalla församlingar borde ställa sig till efterrättelse. Då

vidare tvisten icke anginge något uraktlåtande av eu redan erkänd

skyldighet för patronus utan allenast rörde styrkande av Ervalla

ägares rättighet att ömsevis med församlingsborna kalla präst,

prövade Kungl. Maj:t skäligt att, med upphävande av det överklagade

utslaget, förständiga konsistorium att för skvadronspredikanten

Kornell, som förklarats behörig till ifrågavarande kyrkoherdebeställning,

utfärda kollationsbrev.

Patronatsrätten omfattar således behörighet att vid varannan

ledighet vid respektive befattningar kalla kyrkoherde och komminister.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i

övrigt förbundna därmed.

Ervalla säteri upptages i jordeboken såsom Ervalla n:r 1 om

4 mantal frälse säteri.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska

patronatsrättens upphörande.

Ryttern.

(Snevringe härad.)

Kyttern bestod före år 1818 av två församlingar, Stora och

Lilla Kyttern. Församlingarna synas ursprungligen hava varit konsistoriella,

men upptogos å 1693 års pastoratsförteckningar bland

pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade för regala.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna till

sådana, som förut icke varit regala, och vilka skulle till nästa

riksdag lämnas »in statu quo». Vid Lilla Kytterns församling

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

VÄSTERÅS STIFT.

antecknades, att lierr Krister Horn tillägnat sig jus patronatus

men försålt detsamma till grevinnan Elisabet Oxenstierna.

Uti ett till justitiedeputationen vid 1723 års riksdag ingivet

memorial sökte generalmajoren greve Axel Gabriel Oxenstierna,

göra gällande, att lian ägde patronatsrätt till båda församlingarna

samt anhöll om bekräftelse å denna sin rätt. Greve Oxenstierna

åberopade därvid, att Lilla Kytterns kyrka vore byggd på ägorna

till hans sätesgård Vikhus och att fältmarskalken Krister Horn

på grund såväl därav som de ansenliga donationer, han gjort till

kyrkan, ägt ett fullkomligt jus patronatus till församlingarna.

Vikhus jämte patronatsrätten hade sedermera förvärvats av sökandens

moster grevinnan Elisabet Oxenstierna. Varken justitiedeputationen

eller riksdagen synes emellertid hava tagit någon vidare

befattning med detta ärende.

Oxenstierna inkom emellertid redan år 1726 till Kungl. Maj:t

med en underdånig ansökan om bekräftelse å patronatsrätten.

Sedan vederbörande blivit hörda över ansökningen och såväl konsistorium

som församlingarna därvid bestritt patronatsrätten, hänsköts

den uppkomna tvisten till kungl. Svea hovrätts avgörande.

Efter en vidlyftig procedur meddelade kungl. hovrätten den

13 maj 1732 dom i saken och anförde därvid huvudsakligen följande.

Greve Oxenstierna hade själv vidgått, att han i Stora

Kytterns socken icke hade någon fast egendom, samt förklarat sig

icke kunna visa, att Vikhus förra possessorer använt någon kostnad

på Stora Kytterns kyrka än mindre bidragit med något sådant,

varigenom jus patronatus till denna socken kunnat förvärvas.

Vad Lilla Kytterns socken anginge, så befunnes väl av det syneinstrument

och den geometriska karta, som företetts i rättegången,

att Vikhus ägor sträckte sig på alla sidor om kyrkan, men det

vore icke visat, när och av vilken grunden till kyrkan blivit lämnad.

Hen geometriska kartan med syneinstrumentet gåve även vid

handen, att det strax utmed kyrkan belägna Klockartorpet vore

krono. Det syntes därför ovisst, av vad natur och beskaffenhet

grunden varit, då kyrkan först blivit byggd. Oxenstierna hade

ej heller kunnat styrka, att förra ägarna av Vikhus säteri förvärvat

och verkligen nyttjat ett sådant jus eller att de jämlikt

Kungl. Maj:ts brev den 16 augusti 1693 påstått sig äga patronatsrätt.

På clessa och i övrigt anförda grunder fann kungl. hovrätten

ej skäl tillerkänna Oxenstierna det påstådda jus patronatus i Stora

och Lilla Kytterns socknar.

Oxenstierna besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som den 9 juni

1736 meddelade utslag i saken. I likhet med hovrätten fann

Kungl. Maj:t, att klaganden icke vore »på något sätt» berättigad

till jus patronatus vid moderkyrkan i Stora Rytteri:». Han

vore emellertid ägare av nästan alla hemman i Lilla Kytterns

socken, och Vikhus ägor sträckte sig på alla sidor om annexkyrkan,

så att den måste anses stå antingen på säteriets eller på

hans frälse grund. Av syneinstrumentet kunde icke heller slutas,

att Klockartorpet vore krono eller av andra villkor än frälse. Med

s. 185 Kontrollera mot PDF

VÄSTERÅS STIFT.

185

rikets ständers råd och gottfinnande liade även Kung!. Maj:t gjort

den förändring med 1693 års nådiga brev och den däri förelagda

terminen av sex månader, att en var av ridderskapet och adeln,

som kunde visa sig befogad till åtnjutande av patronatsrätt, icke

skulle därifrån utestängas av den anledning, att terminen förflutit.

Kungl. Maj:t prövade fördenskull rättvist att jämlikt kyrkolagens

kap. 19 § 12 tillerkänna generalmajoren greve Oxenstierna jus

patronatus till Lilla Rytterns kyrka, så att han varannan gång,

då någon kyrkoherde- eller kaplansledighet vid bägge kyrkornas

församling bleve ledig, borde hava rättighet och frihet att därtill

kalla och utvälja någon skicklig samt i lära och leverne välgrundad

man.

Yid en år 1820 uppkommen ledighet vid kyrkoherdebefattningen

förklarade sig konsistorium hysa tvekan, huruvida patronatsrätten

fortfarande ägde bestånd och hänsköt till Kungl. Maj:t

såväl denna fråga som en del betänkligheter rörande en till konsistorium

ingiven kallelse till kyrkoherde. Konsistorium anförde

därvid bland annat, att greve Oxenstierna erhållit rätt att alternativt

med församlingarna kalla kyrkoherde av anledning, dels att

Lilla Rytterns kyrka varit belägen på Yikhus ägor, dels att han

ägt Lilla Rytterns hela församling med undantag av 2 Vg kronohemman.

Båda dessa grunder hade emellertid förfallit. För bägge

församlingarna hade nämligen uppförts en ny gemensam kyrka

inom Stora Ryttern. Till denna kyrkas byggande hade Yikhus

säteri bidragit allenast i författningsenlig ordning på vanligt sätt.

Konsistorium hade sig icke heller bekant, att till Yikhus då hörde

någon annan egendom inom Lilla Ryttern, samt hemställde fördenskull,

huruvida icke den ägaren till Yikhus förunnade alternativa

patronatsrätten finge anses hava upphört.

Kungl. Maj:t meddelade den 10 oktober 1821 resolution i

ärendet och anförde beträffande huvudfrågan följande. Kungl.

Maj:t funne väl, att de av konsistorium förmälda omständigheter

nämnts såsom anledning, varför patronatsrätt tillerkänts greve

Oxenstierna, men icke såsom villkor, varvid patronatet vore fästat.

Den nya gemensamma kyrkan hade byggts efter bägge församlingarnas

önskan och till deras inbördes nytta, utan att ägarna av

Yikhus sådant begärt eller därtill egentligen samtyckt. Något

villkor hade ej heller uppställts, att jus patronatus för Vikhus

fideikommiss skulle upphöra efter kyrkornas sammanbyggnad. Fördenskull

prövade Kungl. Maj:t, som alltid med nöje bibehöll e en

förtjänt mans efterkommande vid en rättighet, som blivit honom

av framfarna konungar förunnad, skäligt att vid dåvarande tillfälle

och för alltid bibehålla ägarna av Yikhus fideikommissegendom

vid den alternativa rättigheten att tillsätta kyrkoherde i

Rytterns pastorat.

Patronatsrätten medför således befogenhet att vid varannan

ledighet å respektive befattningar kalla kyrkoherde och komminister.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i

övrigt förenade därmed.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

VÄSTEBAS STIFT.

Yikhus säteri upptages i jordeboken såsom Yickhus n:r 1

eller Näs om 3 1/i mantal frälse säteri. Säteriet jämte flera hemman

inom socknen utgör numera fideikommiss inom den adliga

ätten von Post.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Svartnäs.

(Kapellförsamling i Svärdsjö, Falu fögderi.)

Efter erhållet tillstånd av konsistorium i Västerås lät Stora

Kopparbergs bergslag år 1793 uppföra en kyrka vid det bergslaget

tillhöriga Svartnäs bruk i Svärdsjö socken. I denna kyrka, som

var avsedd för bruksfolket och invånarna i den kringliggande s. k.

finnmarken, höllos till en början gudstjänster en gång i månaden

av skolprästen i Svärdsjö.

A allmän sockenstämma i Svartnäs kyrka den 21 november

1847 framställdes förslag om anställande av en särskild kapellpredikant

vid kyrkan och träffades förberedande bestämmelser om

denne predikants tjänstgöring och avlöning. De närvarande socknemännen

förklarade sig jämväl överlåta åt styrelsen för Stora

Kopparbergs bergslag att kalla prästmän till den ifrågasatta befattningen

samt uppdrog åt styrelsen att i ärendet göra underdånig

framställning hos Kungl. Maj:t.

Efter ansökan av styrelsen och sedan vederbörande blivit i

ärendet hörda, fann Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 14 november

1848 gott förklara, att en predikant med prästerlig tjänstårsberäkning

finge anställas inom Svartnäs bruksförsamling; att

predikanten skulle avlönas av bruksförsamlingen samt att ägarna

av Svartnäs bruk finge till beställningen utan förslag utse den präst

man, de funne därtill lämpligast, dock med villkor att han tillhörde

Västerås stift.

Avlöningen till kapellpredikanten, som tillika var folkskollärare,

utgjordes till största delen av bruksägaren, som till honom

även upplät boställe.

Enligt den för Svärdsjö pastorat nu gällande den 26 oktober

1866 fastställda löneregleringen erläggas i pastoralier för Svartnäs

bruk årligen 700 riksdaler. Detta belopp synes hava bestämts

med hänsyn till storleken av det frivilliga bidrag, som Svartnäs

bruksägare förut lämnat till kapellpredikantens avlönande. Enligt

löneregleringen innehar kapellpredikanten fortfarande det av bruksägaren

upplåtna bostället vid Svartnäs samt åtnjuter, så länge

han jämväl är lärare vid kapellförsamlingens folkskola, 155 kubikfot

råg, 155 kubikfot korn och 155 kubikfot havre samt en

s. 187 Kontrollera mot PDF

VÄSTERÅS STIFT.

187

fjärdedel af de löneavgifter från pastoratet, som bestämts i penningar.

Då särskilt skollärare anställes, skall kapellpredikantens

avlöning minskas med så stort belopp, som motsvarar skollärarens

avlöning.

Vid en år 1869 inträffad ledighet anslog konsistorium kapellpredikantsbefattningen

till ansökning. Däröver klagade styrelsen

för Stora Kopparbergs bergslag hos Kung! Maj:t. I avgiven förklaring

anförde konsistorium, att genom den av Kungl. Maj:t den

26 oktober 1866 fastställda löneregleringen för prästerskapet i

pastoratet förändrade förhållanden inträtt i avseende å kapellpredikantens

löneförmåner och sättet för deras utgörande; och

hade konsistorium fördenskull ansett sig böra till ansökning anslå

befattningen ävensom därå utfärda fullmakt för den prästman, som

erhölle församlingens kallelse. I nådigt brev till konsistorium

den 25 juni 1869 yttrade Kungl. Maj:t, att varken vid prövningen

av förslaget till lönereglering för prästerskapet i Svärdsjö pastorat

eller eljest hade förordnats om iakttagande av annan ordning vid

tillsättande av kapellpredikant i Svartnäs kapellförsamling än som

genom nådiga brevet den 14 november 1848 föreskrivits. Kungl.

Maj:t fann fördenskull gott förklara, att vad därigenom blivit bestämt,

skulle lända till efterrättelse, intill dess annorlunda bleve

i behörig ordning stadgat; och ägde konsistorium, därest förhållandena

befunnes påkalla förändrade bestämmelser i fråga om

tillsättning av kapellpredikantstjänsten, vid framtida ledighet därom

göra underdånig framställning. Någon sådan framställning synes

emellertid icke hava gjorts.

Kallelserätten omfattar allenast befogenhet att utse kapellpredikant.

Under nu löpande löneregleringsperiod, som går till

ända den 30 april 1917, lärer det åligga Svartnäs bruksägare att

tillhandahålla kapellpredikanten det av bruksägaren upplåtna bostället

ävensom att för bruket i prästlönemedel utgöra förenämnda

kontanta belopp. Dessa skyldigheter torde få anses hänföra sig

till den bruksägaren tillkommande kallelserätten. Enligt uppgift

lämnar bruksägaren även fri ved till kapellpredikanten, ehuru någon

skyldighet härtill icke torde förefinnas. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter synas icke i övrigt vara förbundna med

kallelserätten.

Svartnäs bruk äges numera av Stora Kopparbergs bergslags

aktiebolag. Kapellpredikantsbostället, som icke är utbrutet från

brukets övriga jord, upptages icke särskilt i jordeboken.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

kallelserättens upphörande.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

VÄSTERÅS STIFT.

Säfsnäs.

(Nås tingslag.)

De trakter, som utgöra Säfsnäs nuvarande församling, tillhörde

fordom Nås pastorat och bildade den s. k. Nås finnmark.

Jämlikt nådigt brev den 22 mars 1696 hade därstädes uppförts

ett kapell vid Skipsen (Säfsen).

I denna finnmark anlade brukspatronerna Sebastian Grave

och Olov Hansson Ström på 1720-talet Gravendals och Fredriksbergs

bruk med underlydande verk. Bruksägarna gjorde redan i

början på 1730-talet framställning om anställande av en särskild

prästman för bruken och finnmarken. Genom biskopens i Västerås

förmedling träffades även den 14 februari 1739 en förening

om lön för en prästman i den tillämnade församlingen. Denna

fråga blev emellertid ej då avgjord.

Bruksägarna gjorde år 1745 en ny framställning i ärendet och

anhöllo att i stället för det gamla kapellet få bygga en kyrka för

bruksfolket och finnmarksåborna samt inrätta en från Nås socken

avskild församling. Genom nådigt brev den 13 maj 1746 fann

Kungl. Maj:t gott bifalla denna ansökning, under villkor att kyrkan

uppbyggdes vid det gamla kapellstället och kyrkoherden i

Nås av bruken erliölle viss ersättning för pastoralerna, vilka komministern

vid den nya församlingen skulle uppbära enligt den

därom den 14 februari 1739 träffade överenskommelsen.

Uti en i början på 1760-talet till Kungl. Maj:t ingiven ansökan

framhöllo därpå bruksägarna, att de jämlikt tillstånd i 1746

års nådiga brev till största delen av egna medel uppfört en ny

kyrka vid Säfsnäs och skänkt ett prästbord, vilket de även bebyggt,

samt att de allena finge utgöra komministerns hela lön.

Med stöd av bestämmelserna i kyrkolagens kap. 19 § 12 anhöllo

fördenskull bruksägarna, att Kung!. Maj:t täcktes förunna

dem jus patronatus till församlingen ävensom att komministern

måtte —- till uppmuntran för skickliga sökande — hugnas med

brukspastors namn och heder.

Genom utslag den 6 maj 1762 prövade Kungl. Maj:t skäligt

bifalla ansökningen, i vad densamma anginge den sökta patronatsrätten,

så att bruksägarna ägde själva utnämna innehavare av

kaplanssysslan i Säfsnäs. Kungl. Maj:t fann jämväl gott förklara,

att vid församlingens den 14 februari 1739 ingångna förening samt

vad i nådiga brevet den 13 maj 1746 blivit förordna! skulle förbliva.

Men till sökandenas anhållan om brukspastors namn och

heder för den prästman, de således finge antaga, fann Kungl.

Maj:t ej anledning samtycka.

På ansökan av Säfsnäs församling medgav Kungl. Maj:t genom

nådig resolution den 30 mars 1798, att församlingen finge skiljas

från Nås moderförsamling och bilda ett särskilt pastorat. Då

s. 189 Kontrollera mot PDF

VÄSTERÅS STIFT.

189

de grunder, varpå bruksägarna redan genom resolution den 6 maj

1762 erhållit rått att kalla själasörjare, instämde med kyrkolagen,

prövade Kungl. Maj:t tillika skäligt förklara, att en sådan rättighet

borde tillkomma dem jämväl därefter. Vid framdeles timande

kyrkoherd.eledigheter skulle dock sålunda förfaras att, sedan de

sökande inom vanlig tid till konsistorium i Västerås inkommit

med sina ansökningar, konsistorium skulle yttra sig över deras

behörighet och förtjänster samt bruksägarna därefter utnämna en

av de sökande, vilken alltid borde vara av Västerås stift.

Patronatsrätten avser allenast befogenhet att kalla kyrkoherde.

Enligt § 8 i nådiga resolutionen den 17 mars 1870 angående

reglering av kyrkoherdens avlöningsförmåner skall med församlingens

skyldighet att bygga och underhålla husen å pastorsbostället

förhållas såsom dittills varit övligt. Därmed torde avses

de bestämmelser i detta avseende, som förekomma i den närmast

förut gällande lönekonventionen. I förslaget till denna stadgas,

att församlingen till byggnader och reparationer å prästgården

framskaffar timmer och andra materialier, som fordra blott dagsverken

och ej penningutgift, men att bruksägarna bestämma —

Fredriksbergs- och Gravendalsverkens ägare till hälften vardera —

vilka byggnader höra uppföras och reparationer företagas, samt

bekosta likaledes till hälften vardera —• alla därtill erforderlig!

utgifter ävensom att församlingens självägande icke hava någon

beslutanderätt i fråga om byggnader och reparationer vid kyrka

och prästgård m. m. Detta förslag till lönekonvention fastställdes

av Kungl. Maj:t genom resolution den -27 april 1849 med det undantag,

bland annat, att ifrågavarande bestämmelse om rätt att

besluta om byggnader och reparationer vid prästgården icke finge,

då tvist därom kunde uppstå, utgöra hinder för vederbörlig domstol

att i avseende därå förordna på sätt i lag och författningar

vore stadgat.

På grund av berörda bestämmelser hava bruksägarna bestritt

alla kontanta utgifter för byggnad och underhåll av ej endast prästgården

utan .även kyrkan. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro i övrigt icke förbundna med patronatsrätten.

Det av bruksägarna upplåtna bostället, som icke är särskilt

skattlagt,, anses .utgöra H/198 mantal av skatte natur. Bostället förekommer

icke i jordeboken men upptages i mantals- och taxeringslängderna

såsom Pastorsbostället.

Gravendals och Fredriksbergs bruk med underlydande hemman,

verk och inrättningar ägas numera av Gravendals aktiebolag.

Under bruken lyder nästan all jord i Säfsnäs socken.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den

önskar patronatsrättens upphörande.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

VÄSTERÅS STIFT.

Ängsö.

(Ytter-Tjurbo härad.)

Ägarna av Ängsö slott och gods synas tidigt hava utövat

patronatsrätt till Ängsö församling.

Vid överläggning i rådet den 16 juli 1636 om. ridderskapets

och adelns besvärspunkter angående bland annat jus patronatus

vttrade Axel Oxenstierna, att det vore mycket få här i Sverige,

som hade ett sådant jus och att den förnämste, som det

hade, vore »Ängsön, som kan bevisa sig hava jus episcopi

et ecclesise».

Patronatsrätten till Ängsö församling torde ägt samband med

de särskilda rättigheter i både.. andliga och värdsliga saker, som

av ålder tillkommit ägarna av Ängsö. Dessa rättigheter upphävdes

först av Karl XI genom resolution den 21 november 1691.

Samtidigt därmed anbefalldes konsistorium i Västerås att, i vad

kyrkoväsendet anginge, hålla visitationer i Ängsö församling.

Patronatsrätten synes emellertid icke hava berörts genom upphävandet

av ifrågavarande rättigheter.

Ängsö ägare hava även genom donationer till kyrka och

prästerskap visat sitt intresse för kyrkliga angelägenheter. Sådana

donationer synas hava förekommit redan på 1300-talet. Genom

konung Magnus brev den 29 juli 1346*) erhöll Angsö kyrka frihet

från alla utlagor för det gods, Kils Ambjörnsson (Sparre till

Salsta och Ängsö) såsom gåva och fundation givit till kyrkan

och prästbolets uppehållande ävensom för det gods, som av ålder

dit givits.

Patronatsrätten synes aldrig hava bestritts, och torde av

denna anledning någon bekräftelse därå icke sökts. Vid de undersökningar

rörande pastoratens natur, som ägde rum på 1690-talet

och år 1722, ifrågasattes icke heller någon förändring av denna

rätt.

Patronatsrätten omfattar befogenhet att utse kyrkoherde.

Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt

förenade därmed.

Ängsö säteri upptages i jordeboken såsom Ängsö gård n:r 1

med Målholm om 3 mantal frälse säteri. Under godset, som numera

utgör fideikommiss inom den grevliga ätten Piper, lyder

hela ön med undantag av kyrkoherdebostället. Detta boställe,

Prästgården n:r 1 om x/2 mantal frälse, uppgives i äldre jordeböcker

vara ett gammalt frälsehemman och torde få anses vara skänkt

av Ängsö ägare. Enligt nådiga resolutionen den 4 januari 1865

9 Detta brev finnes i Ängsö kopiebok å Ängsö slott. En översättning

av brevet, som är skrivet på latin, finnes intagen i »Svenska slott, Engsö» av

C. A. Klingspor och B. Scblegel.

s. 191 Kontrollera mot PDF

VÄSTERÅS STIFT.

191

angående lönereglering för prästerskapet i Ängsö församling ansvarar

församlingen, på sätt dittills skett, för all byggnadsskyldighet

vid pastorsbostället sålunda, att ägaren av Ängsö säteri tillsläpper

alla materialier och underlydande tiondegivare bekosta

arbetet. Denna bestämmelse torde emellertid icke äga något samband

med patronatsrätten.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Växjö stift.

Bergunda.

(Kinnevalds härad.)

Patronatsrätt till Bergunda och Öja församlingars pastorat har

sedan äldre tider utövats av ägarna till Bergkvara i Bergunda socken.

Genom gåvobrev den 6 mars 1638 upplät grevinnan Margareta

Brahe, som då ägde Bergkvara, ett frälsehemman i Bergunda

by åt kyrkoherden, vilken dock redan förut synes hava innehaft

detta hemman. Grevinnan Brahe åberopade därvid, att såväl hon

som hennes avlidne man haft jus patronatus till församlingarna.

Yid eu kyrkoherdeledighet år 1885 utverkade emellertid biskopen

i Växjö, att pastoratet förklarades såsom prebende åt domprosten

i stiftet. Däröver klagade Bergkvara dåvarande ägare

friherre Lars Sparre hos Kungl. Maj:t, som den 8 januari 1686

anmodade landshövdingen i länet att anställa undersökning i

ärendet. Konsistorium synes då hava funnit friherre Sparres anspråk

på patronatsrätt befogade. I en skriftlig försäkring den

13 november 1686, som skulle förvaras bland konsistorii handlingar,

förklarade nämligen konsistorium, att friherre Sparre och

hans efterkommande skulle efter dåvarande domprostens avgång

äga full frihet att kalla kyrkoherdar till pastoratet. Sparre synes

hava låtit sig nöja med denna konsistorii försäkran, och ärendet

blev icke föremål för något beslut av Kungl. Maj:t.

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogos emellertid församlingarna

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala.

Med anledning därav framställde friherre Sparre anspråk på

patronatsrätt till församlingarna. Denna framställning remitterades

till landshövdingen, vilken lät föranstalta om rannsakning inför

Kinnevalds häradsrätt. Vid rannsakningen, som ägde rum den 4

december 1694, intygades, att prästgården i Bergunda blivit skänkt

av herrskapet på Bergkvara, för att prästen, som förr bott i

Öja, skulle vara herrskapet närmare; att sedan danskarna år 1611

borttagit största delen av kyrkans blytak och den ena kyrkklockan,

herrskapet låtit å kyrkan pålägga ett tak av spån samt uppfört

ett klocktorn och förärat kyrkan en ny klocka; att kyrkan vore

s. 193 Kontrollera mot PDF

VÄXJÖ STIFT.

193

byggd på Berglin da frälseägor samt att herrskapet tid efter annan

givit kyrkan vissa uppräknade prydnader och inventarier.

Sedan konsistorium jämväl yttrat sig, överlämnades handlingarna

till Kungl. Maj:t, som anbefallde kammarkollegium att inkomma

med utlåtande i ärendet. Kungl. kollegium avgav den 10

juni 1696 det infordrade utlåtandet och anförde därvid bland annat,

att hela Bergunda by, bestående av fem hemman, varit »cadueerat»

under kronan ’), men att allenast fyra hemman blivit av

Sparrarna utbytta, vadan det femte hemmanet, som brukades till

prästgård, vore att anse såsom krono. Friherre Sparre kunde således

icke för prästgårdens skull tilläggas någon patrona t.srätt till

församlingarna; och de övriga omständigheterna vore icke heller

av beskaffenhet att föranleda till någon sådan rätt.

Genom nådigt brev till kungl. kammarkollegium den 22 juni

samma år fann Kungl. Maj:t, att kollegii betänkande grundade

sig på goda skäl, samt förklarade, att pastoratet då som förut

skulle vara regalt* 2), varom _ kollegium hade att utfärda en formell

resolution vederbörande till efterrättelse. Fn dylik resolution

meddelades därpå av kungl. kollegium den 3 juli" 1696. Genom

särskilt nådigt brev den 12 juli samma år till konsistorium förklarade

Kungl. Maj:t, att Bergunda pastorat fortfarande skulle

vara prebende åt domprosten i Växjö. •

Av 1(22 ars pastoratskommission upptogos församlingarna

bland pastorat, som icke förut varit regula, och vilka i anledning

av regeringsformens 40 § komme att ställas under konsistorii

disposition såsom de varit före år 1680.

Med anledning av de i sammanhang därmed utfärdade

kungörelserna inkom riksrådet greve Klas Bonde, vilken då innehade

Bergkvara gods, med anspråk på patronatsrätt till församlingarna

samt åberopade i huvudsak vad här ovan anförts

Denna framställning överlämnades till 1723 års riksdag och remitterades

till riksdagens justitiedeputation. Framställningen synes

dock icke hava blivit föremål för någon vidare åtgärd av vare sig

justitiedeputationen eller riksdagen.3)

Bergunda pastorat utgjorde under tiden alltjämt prebende för

domprosten i Växjö. Vid en år 1749 inträffad ledighet vid domprostsbefattningen

gjorde dåvarande ägaren av Bergkvara översten

friherre Karl von Ötter framställning hos Konungens befallningskavande

i länet om undersökning rörande den patronatsrätt till

Bergunda, som tillkommit och ännu borde tillkomma ägaren av

Bergkvara. Efter skriftväxling i ärendet med konsistorium och

Konungens befallningshavande ingav översten von Otter till Kungl.

) Härmed torde åsyftas, att all egendom, som tillhörde riksrådet Erik

Sparre, vilken för högförräderi halshöggs i Linköping år 1600, förverkats till

kronan.

2) En skrivelse av liknande innehåll avläts samma dag till konsistorium

i Växjö.

b Riksrådet Bondes framställning med ett flertal bilagor finnes bland

1723 års riksdagshandlingar, bunt n:r 29.

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

VÄXJÖ STIFT.

Maj:t en underdånig ansökan om återvinnande av patronatsrätten.

Sedan konsistorium och Konungens befallningshavande avgivit

yttranden, hänsköt Kungl. Maj:t den 23 november 1749 denna fråga

till Göta hovrätts avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade den 13 december 1750 utslag i

målet och förklarade därvid till en början, att kungl. hovrätten

icke kunde finna de under suveränitetstiden utfärdade nådiga

breven den 16 augusti 1693 och den 22 juni 1696 samt

kungl. kammarkollegii med anledning av sistnämnda brev den

3 juli 1696 meddelade resolution ligga i vägen för sakens upptagande

till prövning. Beträffande godsets av konsistorium

åberopade ^aducering» under kronan, varigenom även patronatsrätten

skulle hava förverkats och tillfallit kronan, förekomme, att

Kungl. Maj:t genom nådigt brev till reduktionsdeputerade den 14

juli 1696 förordnat, att alla riksrådet Erik Sparres och hans frus

arvegods — däribland även Bergkvara — som de före »förbrytelsen

ägde och då förverkade», borde innefattas under Kungl.

Maj:ts brev av år 1606 samt anses såsom en fullkomlig restitution,

vadan kungl. hovrätten funne påståendet om godsets ^aducering»

till kronan hava alldeles förfallit. Yad som i nådiga brevet

den 22 juni 1696 förekomme därom, att det av Bergkvara

ägare till prästgård skänkta frälsehemmanet i Bergunda by icke

blivit med byns övriga hemman utbytt, borde förty försvinna och

således ej ligga Bergkvara ägare i vägen. I själva saken anförde

kungl. hovrätten huvudsakligen följande. Av handlingarna i målet

vore ostridigt, att Bergunda och Öja socknar varit ett pastorat

och prästgäll för sig och att ägarna av Bergkvara gods intill

år 1680 okvalt ägt och nyttjat jus patronatus att kalla kyrkoherdar

till pastoratet. Detta bekräftades närmare av konsistorii

den 13 november 1686 till dåvarande ägaren av godset kammarherren

Sparre avgivna försäkring, att Bergkvara possessorer skulle

vid ledigheter, som inträffade efter dåvarande domprostens avgång,

äga frihet att efter sitt av ålder innehavda jus patronatus

kalla kyrkoherde till pastoratet. Av den inför Kinnevalds häradsrätt

den 4 december 1694 hållna undersökning vore det klart och

ostridigt, att Bergkvara ägare givit den jord, varpå Bergunda

kyrka vore byggd, ävensom ett frälsehemman till prästboställe

samt att de tid efter annan underhållit kyrkan och givit den många

ornamenter och gåvor. Översten von Ötter hade således för sitt

gods Bergkvara bevisat sin rätt till jus patronatus till Bergunda

och Öja. Uti Kungl. Maj:ts försäkran till rikets ständer den 22

mars 1720, 20 §, ävensom 1720 års regeringsform, 20 och 40 §§,

samt ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723,

7 §, vore stadgat, att med kyrkoherdars tillsättande skulle förbliva,

såsom före år 1680 ägt rum. Fördenskull och på grund av

1686 års kyrkolag, kap. 19 § 12, prövade kungl. hovrätten billigt

och rättvist förklara översten von ötter, såsom ägare av Bergkvara

gods, berättigad att det förlorade men då återsökta jus patronatus

tillgodonjuta på det sätt, som hans företrädare och förra

s. 195 Kontrollera mot PDF

VÄXJÖ STIFT.

195

ägarna av Bergkvara gods före år 1680 detsamma ägt och innehaft.

Kungl. hovrättens utslag överklagades icke utan vann laga

kraft.

Patronatsrätten har ansetts allenast medföra befogenhet att

kalla kyrkoherde. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro icke i övrigt förbundna därmed. Komministersbefattningen i

Oja tillsättes på vanligt sätt. Denna församling kan således ej

anses såsom patronel!.

Bergkvara sätesgård upptages i jordeboken såsom Bergkvara

n:r 1—-5, vartdera om 1 mantal frälse säteri. Under gården hör

fortfarande största delen av Bergunda socken. Den av Bergkvara

ägare skänkta prästgården, Bergunda n:r 1 om 3/4 mantal, har

sedan 1700-talet i jordeböckerna upptagits såsom krono.

Församlingarna hava uttalat sig för patronatsrättens upphörande.

Källeryd.'')

(Annexförsamling till Åsenhöga, Mo härad.)

Den 20 mars 1648 donerade drottning Kristina Källeryds by

i Källeryds socken till landshövdingen Magnus Durell, vilken bebyggde

denna egendom till säteri.

Landshövdingen Durell lät sedermera år 1672 av sten ombygga

den förfallna träkyrkan i församlingen samt förse kyrkan

med prydnader och inventarier. Genom ett den 12 juni 1677 upprättat

testamente meddelade Durell och hans hustru Birgitta

von Krakow vissa bestämmelser rörande förvaltningen av kyrkan

och dess egendom till ledning för den Guds ords tjänare, som

därtill av dem eller deras arvingar kunde vara eller bliva förordnad,

varjämte de till komministern i församlingen testamenterade

dels ett hemman Näs med alla därav utgående räntor och

dagsverken, dels ock, i syfte att komministern skulle utan några

omkostnader kunna tillträda detta hemman, sex kor, ett par oxar,

en häst samt till utsäde 11/2 tunna råg, 1tunna korn och 1V2

tunna havre, vilket allt skulle tillhöra gården och således alltid

vara att tillgå för en tillträdare av befattningen.

På grund av dessa omsorger om kyrkan och prästerskapet

synes landshövdingen Durell hava kallat innehavare av komministersbefattningen

i Källeryds församling.

'') Såväl församlingen som Källeryds gård benämnas i äldre handlingar

ofta Källerö.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

VÄXJÖ STIFT.

Av 1722 års pastoratskommission upptogs Asenliöga och

Källeryds församlingars pastorat bland sådana, som tillförene stått

under biskopens och konsistorii försorg, men antecknades vid

Källeryd, att salig landshövdingen Durell av egna medel uppbyggt

kyrkan och således haft jus patronatus.

Med anledning av de kungörelser, som. utfärdades på grund

av pastoratskommissionens betänkande, inkom Durells måg

överstelöjtnanten friherre Svante Horn, som då innehade

Källeryds säteri, med anspråk på patronatsrätt till hela Åsenhöga

pastorat. Denna framställning överlämnades jämte övriga

dylika till 1723 års riksdag och remitterades till riksdagens justitiedeputation,

men synes densamma icke hava blivit föremål för

någon deputationens eller riksdagens vidare åtgärd.

Vid en år 1774 inträffad komministersledighet kallade assessorskan

Klara von Flack å Källeryd viss prästman till befattningen.

Däremot protesterade en del Åsenhöga församlingsbor, och genom

utslag den 13 juli 1774 förklarade konsistorium i Yäxjö, att konsistorium

icke ansåge sig befogat att utnämna den kallade, utan

skulle jämlikt nådiga förordningen om prästval den 5 juni 1739

ett ordentligt förslag å tre skickliga prästmän upprättas och båda

församlingarna därefter anställa val.

Däröver anförde fru von Flack besvär hos Kungl. Maj :t, som

dels genom nådigt utslag den 17 februari 1775 på anförda skäl förklarade,

att fru von Flack vid dåvarande ledighet finge ensam kalla

kaplan till Källeryd, dels, sedan kammarkollegium avgivit infordrat

yttrande, den 1 december 1775 meddelade särskilt utslag, huru för

framtiden skulle förhållas med den pastadda patronatsrätten.

I sistnämnda utslag anfördes följande. Fru von Flack hade

väl icke företett något tillståndsbrev för Källeryds gårds ägare

att ensam tillsätta kaplan i Källeryds annex. Det både . dock

medgivits, att fru von Flack liksom förra ägarna av samma gård

under en tid av vid pass 100 år utövat patronatsrätt till denna

befattning. Av företett utdrag av den berättelse, som den 28 april

1722 avgivits av de personer, vilka förordnats att undersöka, vilka

.gäll varit regala före år 1680, och den vid samma berättelse fogade

förteckning på pastorat i Jönköpings län och Yäxjö stift både

befunnits, att vid Källeryd i Åsenhöga antecknats, att landshövdingen

Magnus Durell av egna medel uppbyggt kyrkan och således

haft jus patronatus. Alltså och då fru von Flack dessutom enligt

konsistorii intyg genom omvårdnad för kyrkans prydnad, och vidmakthållande

fullgjort patroni skyldighet, funne Kungl.^Maj:t skäligt

förklara, att fru von Flack såsom ägande Källeryds gård och innehavande

jus patronatus vore berättigad att ensam kalla kaplan uti

det till Åsenhöga församling hörande Källeryds annex.

Med patronatsrätten, som allenast medför befogenhet att kalla

komminister i Källeryd, äro i övrigt icke förenade några särskilda

rättigheter eller skyldigheter.

Källeryds gård upptages i jordeboken såsom Källeryd n:r 1

om 2 mantal skatte säteri. Gården tillhör numera Nissafors fideikommiss

inom den friherrliga ätten Leijonhufvud till Ekeberg.

s. 197 Kontrollera mot PDF

VÄXJÖ STIFT.

197

Med landshövdingen Durells donation av hemmanet Näs synes

förhålla sig sålunda att, då Durell ägde skatterättiglieten till halva

hemmanet men allenast frälseräntan av den andra hälften, donationen

kom att omfatta förstnämnda hälft till såväl jord som ränta

men endast räntan av den senare hälften. Den donerade hemmansdelen

upptages i jordeboken såsom Näs n:r 2 om l/2 mantal skatte

med anteckning om donationen. Enligt nu gällande den 31 augusti

1866 fastställd lönereglering för prästerskapet i pastoratet innehar

komministern bostället 1/i mantal Näs samt äger fortfarande uppbära

räntan av V2 mantal Näs. Denna ränta synes emellertid mot

ersättning vara indragen till statsverket. Under det donerade

bostället brukas en lägenhet, som i jordeboken upptages såsom

Näs n:r 3, en utjord av krono natur. Denna utjord, vars läge och

areal uppgives vara okänd, torde redan vid donationen hava hört

under bostället. Förenämnda donation av inventarier å bostället

äger fortfarande bestånd.

Församlingen har förklarat sig önska patronatsrättens upphörande.

Nydala.

(Annexförsamling till Vrigstad, Västra härad.)

Patronatsrätt till Vrigstads, Svennarums och Nydala församlingars

pastorat synes redan i början av 1600-talet hava utövats

av ägarna till Lundholmens säteri i Vrigstads socken. Lundholmen

var huvudgården i det friherreskap, som konung Johan III

år 1570 förlänade riksrådet Nils Gyllenstierna. Friherreskapet

indrogs emellertid år 1681.

A 1693 års pastoratsförteckningar upptogos församlingarna

bland pastorat, som Kung], Maj:t ville hava förklarade för regala,

utan att någon erinran däremot synes hava gjorts.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes pastoratet till

sådana, som förut icke varit regala och som enligt regeringsformens

40 § skulle ställas under konsistorii disposition, såsom de

varit före år 1680.

Med anledning därav framställde generallöjtnanten Alexander

Strömbergs änka friherrinnan Elisabet Palmgren, vilken då innehade

Nydala säteri, hos Konungens befallningshavande i länet

anspråk på patronatsrätt till Nydala församling.

Konungens befallningshavande lät höra konsistorium i Växjö

samt föranstaltade om undersökning i ärendet inför häradsrätten

i orten. Vid denna undersökning, som ägde rum å ordinarie

vintertinget den 22 februari 1723, intygades, att generallöjtnanten

Strömberg och hans friherrinna bekostat kyrkans tom, predikstol

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

VÄXJÖ STIFT.

och altare samt givit kyrkan altartavla, ljuskrona, mässhake, kalk

med kanna och ask av silver, altarkläde, funt, ljusstakar av metall

samt ljusarmar förutom mycket annat, så att generallöjtnanten,

som, innan kyrkans reparation företogs, därtill även kontant givit

500 daler silvermynt, bekostat mer än halva kyrkan.

Ärendet överlämnades därpå till 1723 års riksdag och remitterades

till riksdagens justitiedeputation, men synes detsamma

icke hava blivit föremål för någon vidare åtgärd av vare sig

nämnda deputation eller riksdagen.

Sedan frågan om patronatsrätten åter blivit aktuell vid en

kvrkoherdeledighet år 1736, anbefallde Kungl. Maj:t genom nådigt

brev den 13 juli 1736 Konungens befallningshavande och konsistorium

att därmed förfara efter 20 punkten i nådiga resolutionen

på ridderskapets och adelns besvär 1734. Med anledning därav

föranstaltade myndigheterna om undersökning i orten. Sedan

instrumentet över denna undersökning inkommit, hänvisade Kungl.

Maj:t den 20 juli och den 13 september 1737 målet till Göta hovrätts

avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade utslag i målet först den 4 juni

1768 '') och anförde därvid huvudsakligen följande. Vid undersökningen

inför tingsrätten den 22 februari 1723 hade bevisats, icke

allenast att Nydala kyrka stode på säteriets grund, utan även att

generallöjtnanten Strömberg och hans fru vid den nya kyrkans

byggande bestått mer än halva kostnaden samt bekostat tom,

predikstol och altare m. m., som vore så nödvändiga delar av en

kyrka, att de icke kunde begripas under prydnader. Varken kyrkoherden

i församlingen, häradsprosten eller socknens vid tinget

närvarande invånare hade bestritt ansökningen. Konungens befallningshavande

och konsistorium hade ej heller vid ansökningens

insändande till Kungl. Maj:t haft något att påminna mot densamma.

Nydala säteris ägare hade dessutom enligt 1723 års undersökning

till kyrkan givit åtskilliga prydnader, vilka efter kommissarien

Erland Linnei vid kyrkoherdevalet i Vrigstad den 13 september

1735 ingivna memorial ansåges värda mer än 1,000 daler silvermynt.

Senare ägare av Nydala hade även bekostat orgelverk

och läktare i kyrkan för ett likaledes till 1,000 daler silvermynt

uppskattat värde. Ehuru dylika gåvor icke enbart vore tillräckliga

för förvärv av jus patronatus, så hade likväl Nydala ägares rätt

därigenom blivit förstärkt. För den skull funne kungl. hovrätten,

att ägarna av Nydala säteri i stöd av kap. 19 § 12 i 1686 ars

kyrkolag samt 7 § av adliga privilegierna år 1723 gjort sig berättigade

att erhålla jus patronatus till Nvdala socken och prövade

således rättvist förklara såväl dåvarande ägare av Nydala säteri

som dem, vilka framdeles därav kunde bliva ägare, för patronus *)

*) Anledningen till det långa dröjsmålet torde hava varit, att en till kungl.

hovrättens avgörande samtidigt överlämnad framställning av ägaren till Lundholmens

säteri om patronatsrätt till Vrigstad föranledde vidlyftiga undersökningar.

Detta mål blev emellertid ej heller nu avgjort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

VÄXJÖ STIFT.

190

till Nydala socken i Vrigstads pastorat; och ägde de på grund

därav såväl vid dåvarande kaplansledighet som framdeles i

Nydala församling utöva de rättigheter, vilka enligt kyrkoordningen

samt lag och kungl. förordningar tillhörde eu församlingens

patron.

Patronatsrätten medför allenast befogenhet att kalla komminister

i Nydala församling. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter

äro icke i övrigt förbundna därmed.

Nydala säteri upptages i jordeboken såsom Nydala n:r 1 om

2 mantal frälse säteri.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar patronatsrättens

upphörande.

Skärstad.

(Vista härad.)

Skärstads socken lydde förr under Visingsborgs grevskap, och

torde väl innehavarna av grevskapet då hava utövat patronatsrätt

till församlingen. Sedan grevskapet år 1681 indragits till kronan,

ansågs församlingen för regal och upptogs såsom sådan å 1693

års pastoratsförteckningar.

År 1783 inkom revisionssekreteraren friherre A. J. von Kökler

med en underdånig ansökan, att han såsom ägare av Lyckås

säteri och de flesta hemmanen i Skärstads socken måtte tillerkännas

jus patronatus till Skärstads församling.

Detta ärende förekom i justitierevisionen den 24 mars 1783,

därvid antecknades, att av handlingarna1) inhämtats, att kyrkan läge

på frälse grund; att de forna ägarna av Lyckås säteri med ansenlig

kostnad flera gånger upprättat och förbättrat kyrkan och

skänkt större delen av dess prydnader samt att både församlingens

övriga ledamöter och konsistorium icke allenast besannat detta

förhållande utan även förklarat sig icke hava något att påminna,

därest revisionssekreteraren von Kölder skulle tilläggas rättighet

som patronus i församlingen. På grund av dessa omständigheter

funno riksråden ingen betänklighet att tillstyrka bifall till den

underdåniga ansökningen. Genom utslag den 3 april 1783 fann

även Kungl. Maj:t gott lämna bifall till ansökningen, så att ägaren

av Lyckås gods finge i Skärstads församling därefter äga jus

patronatus i hela dess vidd med vad därtill hörde.

Patronatsrätten omfattar befogenhet att tillsätta såväl kyrkoherde

som komminister i församlingen. Patronus synes förr hava

'') Ansökningshandlingarna hava icke återfunnits.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

VÄXJÖ STIFT.

tillsatt även klockare men uppgives numera hava avsagt sig denna

rätt. Några särskilda rättigheter eller skyldigheter äro icke i övrigt

förenade med patronatsrätten.

Lyckås säteri upptages i jordeboken såsom Lyckas n:r 1 om

3 3/4 mantal frälse säteri. Under godset lyder fortfarande ett flertal

hemman i Skärstads socken.

Vid visitation år 1904 har församlingen uttalat sig för patronatsrättens

upphörande.

Q

As.

(Västbo härad.)

As och Kållerstads församlingars pastorat synes på 1600-talet

hava varit konsistoriellt, ehuru ägarna av Svaneholms säteri ’) i As

socken sökte göra gällande, att de ägde rätt att kalla kyrkoherdar.

Församlingarna upptogos emellertid å 1693 års pastoratsförteckningar

bland pastorat, som Kungl. Maj:t ville hava förklarade

för regala, utan att någon protest från Svaneholms ägare synes

hava framställts.

Av 1722 års pastoratskommission hänfördes församlingarna

till sådana, som förut icke varit regala, och vilka i anledning av

regeringsformens 40 § komme att ställas under konsistorii disposition,

såsom de varit före år 1680.

Med anledning därav framställde generalmajoren friherre Karl

Hartvig Fleetwöod, som då ägde Svaneholms säteri, anspråk på

patronatsrätt till församlingarna. Friherre Fleetwood åberopade

därvid bland annat en från konsistorium i Växjö den 4 juni 1685

till hans moder avlåten skrivelse, vari konsistorium omförmält

henne »såsom den sitt höga jus med Ahs häfver».

Över denna till landshövdingen i länet ingivna framställning

hördes konsistorium, som förklarade sig icke kunnat finna,

att Svaneholms ägare utövat någon patronatsrätt i vidare mån,

än att de vid inträffade ledigheter jämte andra församlingsbor

kallat och rekommenderat någon prästman till kyrkoherde. I

konsistorii berörda skrivelse hade icke heller nämnts om jus patronatus

utan allenast om jus, varmed syntes förstås jus vocandi.

Landshövdingen lät därpå föranstalta om rannsakning i

ärendet inför Västbo häradsrätt. Vid denna rannsakning, som

ägde rum å ordinarie tinget den 19 januari 1723, antecknades följande.

Det hade befunnits, att Ås kyrka vore byggd på Ås klockargårds

bästa ägor och äng samt att jord därifrån tagits till en

'') Säteriet heter enligt jordeboken Svanaholm men benämnes vanligen

även i äldre handlingar Svaneholm.

s. 201 Kontrollera mot PDF

VÄXJÖ STIFT.

201

stor kyrkogård, men när kyrkan blivit uppbyggd, vore rätten obekant.

Svaneholms herrskap både med stor kostnad låtit uppmura en

grav vid kyrkans västra gavel. Därigenom hade kyrkan, som förut

varit »stackot», blivit tillökt och märkligen sirad. Herrskapet

hade även bekostat ett torn med spira och en vacker predikstol

samt prytt kyrkan med målningar ävensom givit kyrkan en silverkanna

med ask, en förgyld kalk, två mässhakar in. m. Hela församlingen

och dess kyrkoherde önskade fördenskull, att Svaneholms

herrskap finge för sin stora och berömliga bekostnad till

Guds namns ära och kyrkans prydnad åtnjuta jus patronatus till

As pastorat.

Med skrivelse den 27 februari 1723 överlämnade landshövdingen

ärendet till Kungl. Magt samt upplyste därvid, att Ås

klockargård blivit den 23 december 1648 köpt från kronan.

Ärendet överlämnades därpå till 1723 års riksdag och remitterades

till riksdagens justitiedeputation, men synes varken deputationen

eller riksdagen hava tagit någon vidare befattning därmed.

På 1750-talet inkom Svaneholms ägare till Kungl. Maj:t med

underdånig ansökan att återfå det jus patronatus till Ås församling,

som varit dem avhänt sedan år 1703, då konung Karl XII

utnämnt kyrkoherde därstädes. Enär denna ansökan bestreds av

såväl församlingen som konsistorium, hänvisade Kungl. Maj:t den

24 november 1758 målet till Göta hovrätts avgörande.

Kungl. hovrätten meddelade utslag i målet först den 20 juni

1767 och anförde därvid huvudsakligen följande. Det borde ej

lända Svaneholms ägare till last, att de ej kunde med tillräckliga

bevis styrka sitt förut innehavda jus patronatus till Ås kyrka,

helst Svaneholm år 1731 undergått en svår brand, därvid skrifter

och handlingar gått förlorade. Kungl. hovrätten funne dock, att

Svaneholms ägare, långt innan oklockargården år 1648 inköpts till

frälse, ägt jus patronatus till Ås och det på en grund, som varit

laglig, helst det i annat fall icke kunnat få tillgå såsom skett med

förordnande åren 1667 och 1685 av tvenne prästmän, Komerius

och Robertzonius. Resolutionen på ridderskapets och adelns besvär

den 8 oktober 1617, § 33, och den 1 september 1664, § 8,

styrkte även Svaneholms ägares rätt. 1723 års adliga privilegier,

7 §, jämförd med 40 § i 1723 års regeringsform, stadgade dessutom

tydligt, att adeln skulle återfå de jura patronatus, vilka de

lagligen kunde bevisa sig hava före år 1680 ägt på grund av urminnes

hävd eller förmåner, som kyrkan åtnjutit. Genom kallande

av Komerius år 1667 och konsistorii skrivelse den 4 juni 1685

hade Svaneholms ägare bevisat sig före år 1680 haft jus patronatus.

Genom församlingens och kyrkoherdens intygande vid den år 1723

hållna undersökningen vore även fulltygat, att Ås kyrka av Svaneholms

ägare njutit ansenliga förmåner. Säteriägarnas rätt i detta

avseende kunde ej försvagas därav, att församlingen, medan patronatsfrågan

varit oavgjord, själv dragit försorg om kyrkans reparerande

samt njutit därtill understöd av kollektör, helst Svane
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

VÄXJÖ STIFT.

kolms ägare, då intet kyrkotionde vore till kyrkorna anslaget,

såsom i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, icke kunnat

åtaga sig att med egen kostnad reparera kyrkan, så länge det vore

ovisst, huruvida deras ansökning skulle beviljas. Kung!, hovrätten

prövade fördenskull rättvist förklara Svaneholms ägare berättigad

till jus patronatus till As församling, dock att säteriägaren —

med hänsyn därtill att patronatsrätt till Kållerstads församling,

som med As utgjorde ett pastorat, icke bevisats eller ens påståtts

— ägde alternativt med konsistorium tillsätta präst sålunda att,

sedan Svaneholms ägare en gång kallat präst, som utan förslag

erhållit kollationsbrev av konsistorium, det tillkomme konsistorium

att uti detta liksom i ett konsistoriel!! pastorat enligt lag

och förordningar uppsätta förslag samt efter föregånget val av

invånarna i båda församlingarna förordna prästman; och skulle på

lika sätt framdeles förhållas.

Patronatsrätten medför således allenast befogenhet att vid varannan

ledighet kalla kyrkoherde. Några särskilda rättigheter eller

skyldigheter äro icke i övrigt förbundna därmed. Komministersbefattningen

i Kållerstad tillsättes på vanligt sätt. Denna församling

kan således ej anses såsom patronel!.

Svaneholms säteri upptages i jordeboken såsom Svanaholm

n:r 1 om 2x/2 mantal frälse säteri. Det gamla Svaneholmsgodset

och även själva sätesgården äro numera uppdelade på ett flertal

ägare. Då kyrkoherde senast, år 1866, kallades, utövades patronatsrätten

av ägarna till de delar — om tillhopa 1 */2 mantal — av

säteriet, vilka förut utgjort huvudgården.

Församlingarna hava uttalat sig för patronatsrättens upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Göteborgs stift.

Längiiem, Dannike och Månstad.

(Kinds härad.)

Patronatsrätt till Längkems, Dannike, Månstads ocli Södra

Åsarps församlingars pastorat synes redan tidigt kava utövats av

ägarna till Torpa gård i Längkems socken.

Å 1693 års pastoratsförteckningar upptogs pastoratet bland

sådana, som Kungi. Maj:t icke ville kava förklarade för regula. Ock

av 1722 års pastoratskommission antecknades vid församlingarna,

att grevinnan Kristina Katarina de la Gardie *) pretenderade jus

patronatus samt att Dannike kyrka vore byggd på kemmanet

Stombns grund * 2), vilket vore utbytt från kronan.

Patronatsrätten omfattade till en början såväl kyrkoherde- som

komministersbefattningen i pastoratet.

Yid en år 1769 inträffad ledighet vid komministraturen förklarade

emellertid konsistorium i Göteborg, att konsistorium på grund

av bestämmelsen i § 9 uti kung! resolutionen på prästerskapets

besvär den 9 december 1766, att jus patronatus icke medförde

rätt att välja kaplan, därest icke sådant vore tydligen medgivet i

patronbrevet, icke vågade giva sitt bifall till ett fortsatt utövande

av patronatsrätten beträffande komministersbefattningen, med

mindre sådan rätt vore i patronbrevet uttryckligen medgiven.

Genom skrivelse till dåvarande ägaren av Torpa amiralen greve

E. A. Sparre infordrade konsistorium fördenskull en avskrift av

patronbrevet men framhöll därvid tillika, att något tvivel ej förefunnes

om greve Sparres rätt att kalla kyrkoherde i pastoratet

samt att det av befintliga »actis ock probatis» vore ostridigt, att

patronatsrätt dessförinnan utövats jämväl i anseende till komministraturen.

Av konsistorii protokoll för den 14 juni 1769 framgår, att

Sparre den 8 samma månad besvarat konsistorii berörda skrivelse

ock därvid »omständligen utfört ock bevisat sin patronrättighet».

Konsistorium beslöt även, att behörig fullmakt å

komministersbefattningen skulle utfärdas för den av Sparre till

'') Grevinnan de la Gardie var gift med fältmarskalken greve Gustaf Otto

Stenbock till Torpa.

2) Med detta hemman förstås V2 mantal Dannike Stommen n:r 1 i Dannike

socken, vilket hört under Torpa gård.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

GOTEBOEGS STIFT.

komminister kallade prästmannen. Något patronbrev torde emellertid

icke hava företetts av Sparre.

I fråga om kyrkoherdebefattningen bekräftades patronatsrätten

kort därpå genom nådigt utslag den 23 mars 1770. Greve Sparre

hade till denna befattning kallat en prästman, som icke fyllt 30

år och således av denna anledning icke var behörig att tillträda

pastoratet. Konsistorium vägrade även att utnämna den kallade.

Sparre anhöll emellertid hos Kungl. Maj:t, att den kallade måtte

utan avseende å de felande åren få tillgodonjuta kallelsen. Genom

berörda utslag fann Kungl. Maj:t gott bifalla denna ansökning.

Yid en år 1854 uppkommen ledighet vid komministersbefattningen

vägrade konsistorium ånyo att utfärda kollationsbrev för

en av dåvarande patronus greve Erik Sparre kallad prästman.

Konsistorium åberopade därvid förberörda bestämmelse i nådiga

resolutionen den 9 december 1766 samt att greve Sparre icke

kunnat förete något patronbrev eller på annat sätt behörigen

styrka sin rätt att kalla komminister i pastoratet.

Med anledning därav anhöll Sparre — under framhållande

av att patronatsrätt sedan uråldriga tider åtföljt Torpa säteri, men

att patronbrevet på ett eller annat sätt förkommit — att Kungl.

Maj:t ville meddela stadfästelse å denna rätt.

Sedan vederbörande blivit hörda över ansökningen och pastoratsborna

därvid protesterat mot patronatsrättens vidare utövning,

innan densamma blivit behörigen styrkt, förklarade Kungl. Maj:t genom

nådig resolution den 30 maj 1855, att Kungl. Maj:t icke funnit

skäl meddela den begärda fastställelse^ vederbörande dock obetaget

att i behörig ordning väcka och utföra den talan om ifrågavarande

patronatsrätt, vartill de kunde finna sig befogade. Någon sådan

talan blev emellertid icke i detta sammanhang väckt, utan tillsattes

den lediga komministersbefattningen efter val av pastoratsborna.

Ägarna av Torpa synas sedermera icke hava framställt

anspråk på att kalla komminister.

Yid den kyrkoherdeledighet, som inträffade näst efter meddelandet

av 1855 års nådiga resolution, förklarade konsistorium

sig ej heller kunna godkänna Torpa ägares rätt att kalla kyrkoherde

i pastoratet samt vägrade fördenskull att utfärda kollationsbrev

för den av dåvarande ägaren till Torpa greve E. T. Sparre

kallade prästmannen. Däröver besvärade sig greve Sparre hos

Kungl. Maj:t. Genom utslag den 7 februari 1873 fann Kungl. Maj:t,

enär flertalet av de till pastoratet hörande församlingar bestritt greve

Sparre rätt att såsom patronus kalla kyrkoherde samt således

tvist vore, huruvida patronatsrätt ägde rum, besvären icke föranleda

vidare yttrande, än att vederbörande ägde att vid behörig

domstol anhängiggöra och utföra sin talan därutinnan.

Greve Sparre instämde därpå pastoratsborna till kungl. Göta

hofrätt med yrkande, att han måtte tillerkännas rätt att på grund

av den säteriet åtföljande patronatsrätten tillsätta kyrkoherde i

pastoratet.

s. 205 Kontrollera mot PDF

GOTEBORGS STIFT.

205

Kungl. hovrätten utlät sig i målet genom dom den 26 juni

1874 oeli relaterade därvid till en början innehållet i konsistorii

ovannämnda skrivelse till amiralen Sparre den 19 april 1769 och dess

protokoll den 14 juni samma år. Genom ifrågavarande omständigheter

och då ägarna av Torpa sedan sekler tillbaka kallat

kyrkoherde i Länghem samt det ej kunnat visas, att kyrkoherdebeställningen

därstädes tillsatts annorledes än efter kallelse av

säteriets ägare, fann kungl. hovrätten, att det måste anses vara

tillförlitligen ådagalagt, att patronatsrätt i. avseende å tillsättningen

av kyrkoherde i Länghems pastorat från urminnes tider varit förenad

med äganderätten till Torpa säteri. Kungl. hovrätten lämnade

även utan avseende den obestyrkta invändningen, att den

av säteriets ägare utövade patronatsrätten icke tillkommit i behörig

ordning utan varit''''föranledd endast av den röstövervikt, ägaren

av Torpa ägt inom pastoratet. Kungl. hovrätten prövade

förty, ehuru greve Sparre icke kunnat förete något patronbrev,

rättvist att, med bifall till greve Sparres av följande invånare

inom pastoratet, nämligen E. Brusevitz, Sigge Sparre, Casimir

Sparre, A. C. Öhrwall, I. Rabe och E. V. Lindgren, understödda

påstående, förklara Sparre berättigad att, i egenskap av dåvarande

ägare till säteriet Torpa, på grund av jus patronatus tillsätta

kyrkoherdebefattningen i Länghems pastorat.

Pastoratsborna anförde däröver besvär hos Kungl. Maj:t, som

genom dom den 22 juni 1875 prövade rättvist gilla hovrättens dom.

Patronatsrätten medför således numera allenast befogenhet

att tillsätta kyrkoherde i pastoratet. Med densamma äro icke i

övrigt förbundna några särskilda rättigheter eller skyldigheter.

Då komministersbefattningen i Södra Asarp numera tillsättes på

vanligt sätt, lärer denna församling ej vidare kunna anses såsom

patronell. Såväl moderförsamlingen som Dannike och Månstads

annexförsamlingar torde däremot få anses vara patronella.

Torpa säteri upptages i jordeboken såsom Torpa n:r 1 om 2

mantal frälse säteri.

Församlingarna synas icke hava uttalat sig, huruvida de önska

patronatsrättens upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Karlstads stift.

Borgvik.

(Annexförsamling till Nor, Grums härad.)1)

På ansökan av ägaren till Borgviks bruk medgav Kung! Maj:t

genom nådig resolution den 11 januari 1716, att vid bruket finge

uppföras en kyrka för bruksfolk^ och de närmast belägna hemmanens

åbor, vilka för den långa och svåra vägen icke utan stort

besvär kunde komma till sockenkyrkan i Grums.

En kyrka uppfördes därpå vid Borgviks bruk, och under densamma

förlädes vissa i ansökningen uppgivna hemman. I kostnaden

för kyrkobyggnaden deltog bruksägaren för sina hemman, verk

och inrättningar med 1129/336, medan enskilda hemmansägare

bidrogo för 3 279/336 mantal. Till Borgviks sålunda bildade kapellförsamling

* 2) kallade bruksägaren från första början prästmän, vilka

av domkapitlet försågos med fullmakt.

Vid allmän sockenstämma med Borgviks församling den 10

oktober 1802 träffades därpå mellan församlingsborna överenskommelse

rörande predikantens avlöning. Bruksägaren förklarade

sig upplåta hemmanet Sparnäs med det område, som 1794 års

karta över Södra Borgvik utvisade, till ett beständigt boställe åt

predikanten, så länge konsistorium icke befattade sig med förslag

till befattningen, vilken aldrig borde få namn av någon komministerssyssla

utan snarare anses som en brukspredikantsbefattning.

Och förbehölle sig bruksägaren således rättighet att själv antaga

den prästman, han kunde finna sig nöjd med. Denna överenskommelse

godkändes även av de enskilda hemmansägarna, vilka

tillika förklarade sig finna, att bruksägaren jämlikt kyrkolagens

kap. 19 § 12 ägde full patronatsrätt, alldenstund kyrkan vore byggd

på hans jord samt bruksägaren lämnat hemmanet Sparnäs till be
-

*) Genom nådigt brev den 18/e 1909 har förordnats att, sedan komministern

i Ed H. G. IJllstrand avgått från sin befattning, Eds och Borgviks församlingar

skola avskiljas från Nors pastorat och utgöra ett särskilt konsistoriellt

gäll med kyrkoherde och kapellpredikant, den senare i Borgvik.

2) Borgvik benämnes från början kapellförsamling, men synes församlingen,

som icke har eller haft någon byggnadsskyldighet vid Grums moderkyrka,

snarare vara att anse såsom en annexförsamling inom Nors pastorat.

s. 207 Kontrollera mot PDF

KARLSTADS STIFT.

207

ständigt boställe åt predikanten mot åtnjutande av en dylik rättighet.

Under åberopande av dessa omständigheter anhöll år 1830

dåvarande ägaren av Borg viks bruk, att Kungl. Maj:t ville bekräfta

hans rätt att kalla präst till Borgviks församling samt att denna

rättighet måtte bliva ansedd såsom jus patronatus.

Ansökningen ingavs till konsistorium i Karlstad, som överlämnade

densamma till Kungl. Maj:t. Konsistorium tillstyrkte därvid

ansökningen under förbehåll, att bruksägaren, jämte iakttagande

av vad författningarna i övrigt stadgade för åtnjutande av

jus patronatus, tillförbundes att till befattningen utse en prästman

inom stiftet.

Genom nådig remiss den 7 april 1831 anbefalldes därpå kungl.

kammarkollegium att från vederbörande infordra sådana upplysningar

i ärendet, som omförmäldes i nådiga resolutionen på prästerskapets

besvär den 13 september 1790, ävensom avgiva eget

underdånigt utlåtande.

Med anledning därav blevo de av Borgviks församlingsbor, som

voro behöriga att deltaga i prästval samt icke lydde under Borgviks

bruk, hörda å sockenstämma. Därvid upplystes bland annat,

att kyrkan, som underhölles av socknens invånare gemensamt efter

hemmantal, företedde vissa brister; att kyrkan icke hade någon

egendom eller något kyrkotionde samt att Borgviks bruksägare,

långt ifrån att få några fördelar eller inkomster av patronatsrätten,

för kyrkan och prästlägenheten hade lika omkostnader som andra

församlingsbor efter hemmantalet, förutom att de skänkt bostället

Sparnäs. I fråga om själva saken förklarade församlingsborna,

att de ej hade något att tillägga till den år 1802 med bruksägaren

träffade överenskommelsen, samt att de livligt önskade att med

tillsättandet av kapellpredikantstjänsten måtte få framdeles förfaras

såsom dittills.

Såväl Konungens befallningshavande som kungl. kammarkollegium

tillstyrkte bruksägarens ansökan, därvid kungl. kollegium

förklarade sig anse, att det av domkapitlet föreslagna förbehållet,

att bruksägaren skulle förbindas att inom stiftet utse prästmän,

icke vore lämpligt.

Genom nådig resolution den 31 mars 1832 prövade Kungl.

Maj:t skäligt lämna ägarna av Borgviks bruk bekräftelse å bibehållandet

då och för framtiden av det jus patronatus, de dittills

utövat genom att kalla kapellpredikant i Borgvik, vilken rättighet,

enär bruksägarna fullgjort vad kap. 19 § 12 kyrkolagen för

dess åtnjutande stadgade, icke komme att bliva mera inskränkt

än vad §§ 12 och 13 samma kapitel stadgade.

Med patronatsrätten, som allenast ansetts medföra befogenhet

att kalla kapellpredikant, äro icke i övrigt förenade några särskilda

rättigheter eller skyldigheter.

Kapellpredikantens avlöning är numera bestämd enligt nådiga

förordningen angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster

den 11 juni 1862. Han innehar fortfarande bostället Sparnäs,

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

KABLSTADS STIFT.

vilket bygges och tmderhålles av församlingen. Bostället upptages

i jordeboken såsom Spamäs n:r 1 om V4 mantal skatte.

Borgviks bruk äges numera av ett aktiebolag.

Församlingen har å kyrkostämma år 1909 uttalat sig för patronatsrättens

bibehållande.

Gustav Adolf.

(Annexförsamling till Norra Råda *), Älvdals härad.)

I underdånig ansökning år 1765 anhöll bruksägaren Emanuel

Geijer om tillstånd för Uddeholms bolag att vid östra ändan av

sjön Deglunden uppföra en brukskyrka av trä, där bolagets torpare,

smeder och andra bruksarbetare kunde förrätta sin gudstjänst

med större bekvämlighet än vid sockenkyrkorna i Ekshärad

och Båda, dit de flesta hade två och många tre till fyra mil.

Därest ansökningen bifölles, hade bolaget för avsikt att vid kyrkan

anställa och avlöna en särskild prästman.

Sedan vederbörande blivit hörda, fann Kungi. Maj:t genom

nådig resolution den 10 december 1765 så mycket hellre skäl bifalla

ansökningen, som den syftade till Guds namns ära och många

själars bättre uppbyggelse; dock finge Uddeholms bruksägare jämlikt

kung! resolutionen den 17 december 1734 icke undandraga

sig att jämte bruksprästens avlönande låta såväl kommande som

dåvarande ordinarie präster njuta sina rättigheter oavkortade av

de torpare, nybyggare och bruk, som komrne att lyda under den

beviljade brukskyrkan, varjämte de hemman och bruk, som av

ålder byggt och underhållit Ekshärads och Båda kyrkor, ej finge

för framtiden undandraga sig denna skyldighet.

Den nya kyrkan blev färdig först år 1780 och benämndes

Gustav Adolfs kyrka. Intressenterna i Uddeholms bolag synas

utan vidare hava ansetts behöriga att kalla innehavare av brukseller

kapellpredikantsbefattningen vid kyrkan. Då intressenterna

vid en år 1825 inträffad ledighet kallade huspredikanten Per Herman

Forsslöf av Hälsinge nation, förklarade emellertid konsistorium,

att det icke visats, att de ägde jus patronatus vid tillsättandet

av kapellpredikantssysslan och att den åberopade nådiga re
t)

Genom nådigt brev den 17/* 1885 bestämdes, att Råda socken i Älvdals

härad skulle benämnas Norra Råda. Även församlingen benämnes numera

vanligen Norra Råda.

s. 209 Kontrollera mot PDF

KARLSTADS STIFT.

209

solutionen den 10 december 1765 ej gjorde något undantag från

vad kyrkolagen och prästerskapets privilegier föreskreve. Konsistorium

ansåge sig fördenskull icke kunna utfärda fullmakt för

Forsslöf, enär denne varken tillhörde stiftets prästerskap eller erhållit

jus indignatus.

Bruksägarna besvärade sig däröver hos Kung], Maj it, som

efter vederbörandes hörande den 5 maj 1826 meddelade utslag i

målet och därvid anförde huvudsakligen följande. Det vore upplyst,

att uppförandet och underhållet av brukskyrkan ävensom predikantens

avlöning berott och berodde på bruksbolagets frivilliga

åtagande samt att denna kyrkoinrättning, som tillkommit av

omtanke för brukets underhavande, icke innebure något förnärmande

för stiftets eller församlingens prästerskap, enär antagandet

till bruksprest icke medförde indignatsrätt inom stiftet och församlingens

präster vore försäkrade att åtnjuta sina rättigheter

oavkortade. Då för övrigt någon författning icke lade hinder i

vägen för brukspredikants kallande, oberoende därav, huruvida

den kallade tillhörde det stift, inom vilket brukskyrkan vore belägen,

prövade Kungl. Maj:t rättvist att med upphävande av det

överklagade beslutet ålägga konsistorium att utfärda fullmakt för

den kallade prästmannen, så vida han i övrigt vore kompetent.

Genom nådigt beslut den 13 april 1883 bestämdes, att Ekshärads

pastorat skulle delas i två särskilda konsistoriel^ gäll,

bestående det ena av Ekshärads församling och det andra av Båda

och Sunnemo församlingar med Gustav Adolfs kapell. I sammanhang

därmed fastställdes nu gällande löneregleringar för prästerskapet

i pastoraten.

Kapellpredikanten i Gustav Adolfs församling hade dittills

huvudsakligen avlönats av Uddeholms bolag (senare Uddeholms

aktiebolag), som till honom upplåtit boställe samt erlagt ett kontant

belopp av 1,000 riksdaler. Under förutsättning att pastoratsdelningen

komme till stånd, förband sig bolaget att fortfarande bidraga

till kapellpredikantens avlöning med ett lika stort årligt

belopp. Detta kontanta belopp omsattes vid löneregleringen till

640 kubikfot havre. Enligt löneregleringsresolutionen åligger det

även bolaget att, utöver de vanliga pastoralierna, till prästerskapets

avlönande årligen erlägga nämnda kvantitet havre.

Jämlikt nådigt brev den 13 april 1883 skulle genom församlingens

försorg åt kapell pre d i k a n ten anskaffas boställe av viss godhet.

Innan den nya löneregleringen år 1902 trädde i kraft, hade

även församlingen med Uddeholms aktiebolag träffat villkorligt

avtal om inköp för 16,000 kronor av vissa delar av hemmanet

Emtbjörk n:r 1 om ett mantal frälse i Ekshärads socken. Genom

nådigt brev den 8 mars 1901 fann Kungl. Maj:t gott att såsom

boställe åt kapellpredikanten godkänna ifrågavarande andelar av

hemmanet Emtbjörk under villkor bland andra, att genom ägostyckning

bleve på församlingens bekostnad bestämt angående

mantalets fördelning mellan de till boställe inköpta områdena och

de i köpet icke inbegripna delarna av stamhemmanet. Någon ägo
14
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

KARLSTADS STIFT.

styckning liar emellertid icke ännu ägt rum, vadan boställsköpet

ej kommit till stånd. Kapellpredikanten innehar emellertid såsom

boställe berörda andelar av hemmanet Emtbjörk.

Kallelserätten, som tillhör Uddeholms aktiebolag, medför allenast

befogenhet att kalla kapellpredikant. Under nu gällande löneregleringsperiod,

vilken går till ända den 30 april 1933, lärer det

åligga bolaget att såsom särskilda prästlönemedel erlägga förberörda

640 "kubikfot havre. Bolaget, som äger all jord i församlingen,

bygger och underhåller ensam församlingskyrkan, ehuru

någon skyldighet därtill icke torde förefinnas. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter synas icke i övrigt vara förbundna med

kallelserätten.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar kallelserättens

upphörande.

Nedre Ullerud.

(Annexförsamling till Ullerud, Kils härad.)

Nedre Ullerud tillhörde fordom Kils pastorat, bestående av

Kils, Frykeruds, Övre Ulleruds, Nedre Ulleruds och Kansäters

församlingar. Detta pastorat var ursprungligen konsistoriel^ men

förklarades år 1693 för regalt. Genom nådigt beslut den 14 april

1882 hava de tre sistnämnda församlingarna skilts från Kils pastorat

och utgöra numera ett eget regalt gäll, benämnt Ulleruds

pastorat.

År 1759 företogs en omfattande reparation och ombyggnad av

Nedre Ulleruds kyrka. Därtill lämnade översten greve Karl Gustav

Löwenhielm å Katrinebergs säteri i Nedre Ulleruds socken

betydande bidrag i penningar m. m. Han bekostade således

västra kyrkokorsets ombyggnad och förstorande samt skänkte av

säteriets jord erforderlig grund därför ävensom mark för en behövlig

utvidgning av församlingens kyrkogård.

Sedan greve Löwenhielm den 26 juli 1778 till församlingen

utfärdat ett formligt gåvobrev å dessa skänker och påkostningar1),

anhöll han hos Kungl. Maj:t om patronatsrätt till Nedre Ullerud

och framhöll därvid, att han endast åsyftade kaplanens tillsättande

i den lilla annexförsamlingen.

Efter det konsistorium i Karlstad avgivit underdånigt utlåtande,

meddelade Kungl. Maj:t den 14 maj 1779 resolution i ärendet.

Av konsistorii utlåtande hade Kungl. Maj:t inhämtat, att sökanden

ej allenast av Katrinebergs säteris ägor såsom en i alla tider

9 Gåvan, omnämnes i sockenstämmoprotokollet för den 19 juli 1778, vilket

protokoll dock justerades först den 26 samma månad.

s. 211 Kontrollera mot PDF

KARLSTADS STIFT.

211

klanderlös gåva förärat plats till kyrkogrundens såväl som kyrkogårdens

nödiga utvidgande utan ock på egen bekostnad uppfört

hela västra kyrkokorset samt dessutom med andra ansenliga skänker

både i penningar och byggnadsämnen understött kyrkobyggnaden.

Då sökanden således uppfyllt vad kyrkolagen kap. 19 § 12

fordrade för förvärvande av en sådan rättighet, prövade Kungl.

Maj:t skäligt att till överste Löwenhielms underdåniga ansökning

lämna nådigt bifall, så att han och hans efterkommande då och

framdeles finge i Nedre Ulleruds församling och sacellani i Karlstads

stift äga jus patronatus eller rättighet att därstädes tillsätta

kaplaner, dock så att de vid utövningen därav iakttoge och icke

överskrede de gränser, kyrkolagen eller andra författningar utstakade

för en patronus ecclesiae.

Sedan kaptenen greve Gustaf Löwenhielm försålt Katrinebergs

säteri till brukspatronen Niklas Arfwidsson, inkom församlingen

till Kungl. Maj:t med underdånig ansökan att återfå sin förra valrättighet

vid tillsättande av kaplan. Däröver avgav Löwenhielm

underdånigt yttrande och avsade sig patronatsrätten till församlingen

samt anhöll, att densamma måtte få övergå till Arfwidsson.

Genom nådigt brev till konsistorium den 29 oktober 1799

prövade Kungl. Magt skäligt förklara brukspatronen Niklas Arfwidsson

och efter honom Katrinebergs säteris innehavare, man

efter man, vara rätta ägare av det avlidne översten grefve Löwenhielm

den 14 maj 1779 i nåder beviljade jus patronatus till Ulleruds

församling.

Patronatsrätten avser allenast befogenhet att tillsätta komminister

i Nedre Ulleruds församling. Några särskilda rättigheter

eller skyldigheter äro icke i övrigt förenade därmed.

Katrinebergs säteri upptages i jordeboken såsom Hollerud

n:r 1 eller Katrineberg om 1 mantal frälse säteri. Katrineberg

äges numera av aktiebolaget Mölnbacka—Trysil.

Församlingen synes icke hava uttalat sig, huruvida den önskar

patronatsrättens upphörande.

Älvsbacka.

(Annexförsamling till Nyed, Nyeds härad.)

På ansökan av bruksägaren Henrik Kolthoff å Älvsbacka bruk

i dåvarande Nyeds socken samt en del hemmansåbor därstädes

medgav Kungl. Maj:t genom nådig resolution den 6 februari 1728,

att ett kapell finge uppföras på den s. k. Kyrkoudden omkring

1 */2 mil från Nyeds sockenkyrka.

Sedan kapellet uppförts och en prästman därstädes anställts,

anhöll bruksägaren Henrik von Hofsten om nådigt tillstånd för

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

KARLSTADS STIFT.

sig och efterkommande ägare av Älvsbacka bruk att kalla och tillsätta

präster vid kapellet.

Efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t resolution

i ärendet den 11 september 1759 och anförde därvid huvudsakligen

följande. Det hade befunnits, att sökandens företrädare

å bruket till större delen på egen bekostnad och grund låtit bygga

Älvsbacka kapell. De flesta hemmanen inom kyrkodistriktet tillhörde

även sökanden, vadan han vid prästval hade en ansenlig

pluralitet. Av den för prästen fastställda penninglönen, 200 daler

silvermynt, erlade sökanden mer än tre fjärdedelar. Han hade

även till prästen lämnat en hemmansdel i Lersjön och därpå uppfört

en vacker byggnad. Kungl. Maj:t fann fördenskull skäligt

förunna och tillägga sökanden, hans arvingar och efterkommande

ägare av Alvsbacka bruk, så länge de hölle kyrkan vid makt och

oavkortat fullgjorde alla de villkor, som vore betingade och utlovade

angående såväl bostället som prästens avlönande, evärdelig

rättighet att ensam och utan de andra intressenternas tillfrågan

välja, kalla och tillsätta präst vid kapellet, dock med det uttryckliga

förbehåll, att den person, som kallades, måste vara av Karlstads

stifts infödda barn.

Genom nådigt brev den 16 december 1819 fann därpå Kungl.

Maj:t gott medgiva, att Älvsbacka kapellag finge skiljas från Nyeds

moderförsamling och utgöra en särskild »annexsocken»; och skulle

i avseende på kyrkans underhåll och predikantsysslan förbliva vid

vad genom nådiga resolutionen den 11 september 1759 blivit förordnat.

Patronatsrätten avser numera behörighet att kalla komminister

i Alvsbacka annexförsamling. Enligt den för prästerskapet i Nyeds

pastorat nu gällande den 27 juni 1873 fastställda lönereglering

innehar komministern det av bruksägaren upplåtna bostället, som

i jordeboken upptages såsom Lersjön n:r 1 om */„ mantal skatte.

Bruksägaren bidrager icke i övrigt på något särskilt sätt till komministerns

avlöning.

Bruksägaren synes numera icke heller anse sig skyldig att

hålla kyrkan vid makt. En nödig reparation av kyrkan, som befinner

sig i ett mycket bristfälligt skick, har fördröjts på grund av

tvist emellan församlingen och bruksägaren angående byggnadsoch

underhållsskyldigheten.

För bildande av en fond för uppförande av en kyrka av sten

skänkte år 1837 dåvarande ägaren av bruket hovmarskalken U.

Croneborg den ersättning, som kunde tillkomma honom av hemmansägarna

i församlingen för gjorda förskott till uppförande av

sockenstuga och klockarboställe. Denna fond, som emellertid endast

får användas för angivna ändamål, hade den 31 december

1911 en behållning av 18,126 kronor 39 öre.

Alvsbacka bruk äges numera av aktiebolaget Mölnbacka—

Trysil.

Församlingen har icke uttalat sig, huruvida den önskar patronatsrättens

upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Register.

Aslcersund . .

Berga . . . .

Bergunda . .

Blaoksta . . .

Bo......

Borgvik . . .

Bro.....

Bälinge . . .

Bäreberg . . .

Dala.....

Dalarö . . . .

Dalby . . . .

Dannike . . .

Ekeby . . . .

Ervalla . . . .

Fasterna . . .

Film (Österby)

Flen.....

Flöda . . . .

Fogde) . . . .

Forsmark . . .

Främmestad

Färed . . . .

Gillberga . . .

Godeg&rd . . .

Gustav Adolf .

Hannas

Harg.....

Hassle . . . .

Helgarö . . .

Helgesta . . .

Hyltinge . . .

Hållnäs . . .

Högstena . . .

Ingarö . . . .

Julita . . . .

Jäder . . . .

Järlåsa . . . .

Kimstad . . ,

Källeryd . . .

Kärnbo . .

Lava . . . .

Lilla Mellösa ,

Lillkyrka . .

Lista . . . .

Lossa . . .

Lovö ....

Ludgo . . .

Länghem . . .

Marbäck . .

Mariefred

Misterhult . .

Mjölby . . . .

Sid.

Månstad............203

Mörkö.............156

Nedre Ullerud.........210

Nianfors............ 46

Norra Kedum.........115

Norra Yi............ 86

Nydala.............197

Nämdö ............157

Näsby.............181

Näsliulta............161

Ornö..............164

Hinna............. 72

Ryttern............183

Skokloster........... 48

Skärstad............199

Solna............. 48

Stora Malm..........165

Svabensverk.......... 51

Svartnäs............186

Säfsnäs ............188

Söderala (Ljusne)........ 58

Söderfors............ 54

Tegelsmora........... 38

Torsåker............166

Torö..............168

Tranum............115

Trehörna............ 88

Tryserum.......... 91

Luna.............. 93

Tyresö.............169

Tystberga...........124

Tådene.............115

Yadsbro............122

Vist.............. 95

Voxna............. 55

Yärmdö............ 56

Västermo............171

Yästeråker........... 60

Västra Ed........... 96

Ås...............200

Åsbo..............100

Åtvid.............101

Älvsbacka...........211

Ängsö.............190

Ödeby.............148

Öja..............171

Örtomta............103

Ösmo .............174

Öster-Lövsta.......... 64

Österåker (Uppsala stift) .... 66

Österåker (Strängnäs stift) . . . 176

Östra Ryd (Uppsala stift) .... 68

Östra Ryd (Linköpings stift) . . 104

Sid.

119

113

192

122

27

206

28

124

no

107

169

60

203

72

181

31

33

145

128

131

34

no

113

134

74

208

91

35

113

131

137

137

38

107

39

139

141

43

76

195

153

115

145

148

134

28

44

150

203

78

153

81

82

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.