Sök i Ratio Lex

STATENS KRIGSBEREDSKAPSKOMMISSION

263 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:1, band 5, STATENS KRIGSBEREDSKAPSKOMMISSION

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

STATENS KRIGSBEREDSKAPSKOMMISSION

BETÄNKANDE

DEL II

FINANS- OCH KREDITVÄSENDET

VID KRIG SAMT ALLMÄN KRIGSEKONOMISIv

LAGSTIFTNING

t

STOCKHOLM 1918

KUKOL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

161727

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL

Sid

Skrivelse till Konung-en.............................. 3

Avd. I. Finansväsen.

Betänkande.

Kungl. Maj:ts beslutanderätt i fråga om statsutgifter 12. — Kreditiven 13. — Utgifter

vid krigsutbrott under riksdagssession 16. —- Kreditivens placering 16. — Behovet av betalningsmedel

till utlandet 19. — Kreditiven och lagringsfrågan 20. — Behovet av betalningsmedel inom

landet 25. — Riksbankens sedelutgivning 25. — Sedel- och skiljemyntreserv 27. — Övrig riksbankslagstiftning

30. — Krigsfinansieringen 32. — Organisation 33. -— Sammanfattning 42.

Författnin gsförslag.

1) Förslag till ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen....... 43

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj

1897 för Sveriges riksbank....................... 44

3) Förslag till tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och Danmark gällande

myntkonventionen........................ 46

4) Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets mynt

den 30 maj 1873 ............................ 48

5) Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående skiljemynt av järn 50

6) Förslag till ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet för riksgäldskon
toret.

................................ 51

Bilagor.

Bil. I A. Motion vid 1867 års riksdag om Knngl. Maj:ts medverkan vid statens

upplåning......................... 52

Bil. I B. Förslag år 1915 angående en särskild korporation för statens upplåning

. . :......................... 53

Avd. II. .Moratorium, kreditväsen och tvångsförvaltning av fast egendom.

Betänkande.

Moratorium 57. — Generalmoratorium 59. — Specialmoratorium 59. — Tvångsförvaltning av fast

egendom 60. — Exekutivmoratorium 61. — Utlandsmoratorium 61. — ICrigskredit 62. — Panikbehov

av kredit 62. — Akta kreditbehov 64. — Kreditgivningens former 66. — Riksbankens ställning

66. — Bankråd 67. — Yärdepappersbelåning 68. — Industriens och grosshandelns kreditbehov

68. — Fastighetskredit 69. — Kredit för mindre näringsidkare 74. — Pantbelåning 74. — Välgörenhetskredit

76. — Statliga eller enskilda organ 76. — Centralisation och decentralisation 77.

— Övriga grundsatser 78. — De olika krigskreditanstalterna 79. — Lånekassan av 1914 79. —

Krigskreditbanken 79. — Krigskreditkassor för mindre näringsidkare 82.

Sammanfattning.............................. 84

Författningsförslag.

1) Förslag till Lag om krigskreditbank.................. 86

2) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 jj§ i lagen den 22 juni

1911 om bankrörelse ......................... 90

3) Förslag till Förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften................. 92

4) Bolagsordning för krigskreditbank................... 93

5) Reglemente för krigskreditbank .................... 96

6) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12 augusti 1910 om

aktiebolag.............................. 98

7) Stiftelseurkund för krigskreditkassa.................. 99

8) Bolagsordning för krigskreditkassa...................101

9) Reglemente för krigskreditkassa ....................104

10) Förslag till Lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.......106

11) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom...........115

12) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom..................

1 161727. II.

116

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Sid.

10) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober

1880 innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs

.................................117

14) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om

inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt................118

15) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18 september

1914 ang. förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium) . . 119

16) Förslag till Förordning ang. förbud mot exekutiv försäljning av fast egendom

och mot försäljning av pantsatt inteckning.............120

17) Förslag till Förordning angående anstånd med betalning av gäld till utländsk

borgenär...............................121

18) Utkast till Lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med betalning

av gäld.............................128

19) Utkast till Lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj 1918

om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden 128

20) Förslag till Cirkulär till Konungens samtliga befallningshavande i riket

angående skärpt tillsyn å pantl&nerörels e under det nu pågående kriget . . 130

Specialmotiv

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen........131

Förslagen till följdförfattningar till ändring i utsökningslagen........152

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18 september

1914 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium) och

Förslaget till förordning angående förbud mot exekutiv försäljning av fast egendom

och mot försäljning av pantsatt inteckning samt Förslaget till förordning

angående anstånd med betalning av gäld till utländsk borgenär.......153

Utkastet till lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med betalning

av gäld.................................155

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj 1918

om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden . 162

Bilagor.

Bil. II A. Några grunddrag av krigets moratorielagstiftning och Sveriges

lärdomar härav. Av professor Albert Koersner.......168

Bil. II B. Kortfattad översikt av reglerna angående tvångsförvaltning såsom

form av fastighetsexekution i vissa främmande länder. Av revisionssekreteraren

NilsEdling ................186

Avd. 1IF. Övrig krigsekonomisk lagstiftning.

Betänkande.

I. Särskild lagstiftning angående krigsdeltagare..............203

Rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m. sid. 203. Krigstestamenten sid. 206.

II. Åtgärder med avseende å handel med fientlig stats medborgare vid krig

in. m..................................213

Författningzför slag.

Förslag till Lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m........216

Förslag till Lag om krigstestamenten....................222

Förslag till Lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal

med fientlig stats medborgare m. m..................224

Förslag till Förordning angående förbud mot handel med (fientlig stat) .... 227

Specialmotiv.

Förslaget till Lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m.......229

Förslaget till Lag om krigstestamenten...................239

Förslaget till Lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal

med fientlig stats medborgare m. m. samt förslaget till Förordning angående

förbud mot handel med (fientlig stat)................240

Bilagor.

Bil III A. Administration vid krig av rörelse, som i riket drives av fientlig

stats undersåte m. m. av revisionssekreteraren Nils Edling . 243

Bil. III B. Lagstiftning mot fientliga undersåtar av docenten Nils Rabenius 246

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

Statens krigsberedskapskommission får härmed i underdånighet till Eder

Kungl. Maj:t överlämna den del av sitt betänkande, som behandlar finans

och kreditväsendet vid krig samt allmän krigsekonomisk lagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Avdelning I av föreliggande del rör finansväsendet vid krig.

Vid behandlingen av denna fråga har kommissionen varit i tillfälle

att samråda med olika sakkunnige utom kommissionen, bland vilka

må nämnas ordföranden hos fullmäktige i riksbanken, generaldirektören

J. U. A. af Jochnick, ordföranden hos fullmäktige i riksgäldskontoret,

vice häradshövdingen C. E. Kinander, fullmäktigen i riksgäldskontoret

greve J. G. Lagerbjelke, fullmäktigen i riksbanken V.

L. Moll och universitetskanslern C. J. G. Swartz. Professorn vid

Stockholms högskola K. G. Cassel har likaledes deltagit i vissa överläggningar

inom kommissionen. Beträffande den särskilda frågan om

möjligheten att tillgodose behovet av skiljemynt vid krig och de i

detta ämne framlagda förslagen hava överläggningar ägt rum med

chefen för mynt- och justeringsverket myntdirektören K. A. Wallroth

samt förste ingenjören därstädes C. G. Th. Norelius.

Till denna avdelning höra följande av kommissionen utarbetade

f örfattningsförslag:

l:o. Förslag till ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen;

2:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av o, 6 och 10 §§ i lagen

den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank;

3:o. Förslag till tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och

Danmark gällande myntkonventionen;

4:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen

om rikets mynt den 30 maj 1873;

5:o. Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående

skiljemynt av järn; samt

6:o. Förslag till ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet

för riksgäldskontoret.

1 avdelning II av denna del framlägger kommissionen sitt betänkande

rörande moratorium, kreditväsen och tvångsförvaltning av fast

egendom jämte tillhörande förslag och bilagor. Vid behandlingen av

moratoriefrågan har kommissionen biträtts med råd och anvisningar

särskilt av professorn vid handelshögskolan A. Köersner. Beträffande

de egentliga kreditfrågorna har den förberedande handläggningen

varit anförtrodd åt en subkommitté, bestående av undertecknad

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Heekscher och vice häradshövdingen Marc. Wallenberg, vilken senare

fungerat som subkommitténs ordförande, samt vidare verkst. direktören

i Svenska bankföreningen Ch. Dickson, bankdirektören L. A. Hedenlund

och hankinspektören J. G. F. von Krusenstjerna, de tre sistnämnde

på kommissionens framställning förordnade av chefen för finansdepartementet

enligt nådigt bemyndigande. Vid behandlingen av frågan

om fastighetskrediten har kommissionen haft tillfälle till överläggning

även med andra sakkunnige, bland vilka äro att nämna direktörerna

H. Grauholm, J. H. Palme, J. Swartling och H. S. Tamm. Beträffande

frågan om tvångsförvaltning av fast egendom och därmed

sammanhängande ändringar i vissa delar av utsökningslagen hava

sakkunnige utom kommissionen likaledes rådfrågats, nämligen justitierådet

T. Almén och professorn Köersner.

I anslutning till avdelning TI framlägger kommissionen följande

f örfattn ingsf örslag:

l:o. Förslag till lag om krigskreditbank;

:2:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 §§ i

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

3:o. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen

den 19 november 1914 angående stämpelavgiften;

4:o. Bolagsordning för krigskreditbank;

5:o. Reglemente för krigskreditbank;

•bo. Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12

augusti 1910 om aktiebolag;

7:o. Stiftelseurkund för krigskreditkassa;

8:o. Bolagsordning för krigskreditkassa;

9:o. Reglemente för krigskreditkassa;

10:o. Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;

ll:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap.

2o § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

12:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

13:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen

den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om

förvaltning av järnväg under konkurs;

14:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den

14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

15:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i

lagen den 18 september 1914 angående förordnande om anstånd

med betalning av gäld (moratorium);

lG:o. Förslag till förordning angående förbud mot exekutiv för
säljning

av fast egendom och mot försäljning av pantsatt inteckning;

17:o. Förslag till förordning angående anstånd med betalning av

gäld till utländsk borgenär;

18:o. Utkast till lag angående rätt för domstol att meddela anstånd

med betalning av gäld;

19:o. Utkast till lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen

den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden; samt

20:o. Förslag till cirkulär till Konungens samtliga befallnings
havande

i riket angående skärpt tillsyn å pantlånerörelse underdel

nu pågående kriget.

Till avdelning II äro såsom bilagor fogade dels ett av professorn

Koersner vid Svenska bankföreningens sammanträde den 19 oktober

1917 hållet föredrag över ämnet »Några grunddrag av krigets moratorielagstiftning

och Sveriges lärdomar härav», vilket föredrag kommissionen

utverkat tillstånd att här återge, dels ock en av undertecknad

Edling utarbetad kortfattad översikt av reglerna angående tvångsförvaltning

såsom form av fastighetsexekution i vissa främmande

länder. Slutligen är här att nämna, att såsom bilaga I till denna

del av kommissionens betänkande särskilt publicerats eu på kommissionens

uppdrag av amanuensen Waldemar Ekvall utarbetad redogörelse

för det inre kreditväsendets organisation i Tyskland och Holland

under kriget.

I avdelning III inrymmas förslag till lagstiftning angående krigsdeltagare

och lagstiftning mot fientliga undersåtar. Bland sakkunnige

utom kommissionen, som i vissa hithörande frågor anlitats, äro

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

att nämna professorn vid Uppsala universitet Th. Engströmer och

docenten därstädes N. G. V. Babenius.

De ifrågavarande förslagen äro följande:

l:o. Förslag till lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part in. in.;

2:o. Förslag till lag om krigstestamenten;

3:o. Förslag till lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga

avtal med fientlig stats medborgare m. in.; samt

4:o. Förslag till förordning angående förbud mot handel med

(fientlig stat); [ev. angående förbud mot betalning till borgenär (i

fientlig stat)].

Undertecknad Linnér har ej deltagit i behandlingen av frågan om

krigstestamenten.

Till de ämnen inom detta område, som kommissionen haft för

avsikt att bearbeta, bör även frågan om det industriella rättsskyddet

från krigsberedskapssynpunkt. Då ifrågavarande arbete ej av kommissionen

medhunnits, må emellertid här fästas uppmärksamheten

på en av byrådirektören i Patent- och registreringsverket A. E. Hasselrot

under titel: »Om försvars- och krigsåtgärder på det industriella

rättsskyddets område» på egen bekostnad offentliggjord framställning

i ämnet.

Såsom bilagor till avdelning III meddelas dels en av undertecknad

kidling uppgjord promemoria rörande administration vid krig av rörelse,

som bär i riket drives av fientlig stats undersåte m. m., dels

ock en av docenten Babenius författad redogörelse för lagstiftningen

mot fientliga undersåtar i vissa krigförande länder.

Stockholm den 23 augusti 1918.

Underdånigst

ELI F. HECKSCHER.

Erik Bernström.

S. X. Linnér.

Nils Edling.

G. Sederiiolm.

Otto Järte.

K. E. W. SÖDERHIELM.

A. Lilienberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

AV DELNING I

FINA N S VÄ S E N

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

BETÄNKANDE

1 det följande innefattas i begreppet finansiell krigsberedskap först och främst

alla de med krigsfinansieringen, alltså sättet för krigskostnadernas täckning

under kriget sammanhörande frågorna men därjämte även landets centrala penningväsen

under krig, vilket sålunda behandlas redan här och ej i andra huvudavdelningen

i denna del av föreliggande betänkande, vilken rör det

enskilda kreditväsendet. Någon uttömmande behandling skall dock ej ägnas

dessa stora uppgifter. Att på förhand i detalj fastställa och avgränsa finansförvaltningens

uppgifter under ett krig av längre varaktighet måste nämligen

anses uteslutet; och det torde — lyckligt nog i betraktande härav — vara

jämförelsevis få av dem, som inställa sig så omedelbart efter ett krigsutbrott,

att mer avsevärda förberedelser äro behövliga i fred. Yissa hithörande uppgifter

tillgodoses därjämte indirekt genom kommissionens förslag på övriga

områden. Det återstår dock frågor av stor vikt, som alltså skola upptagas

till behandling i föreliggande avdelning. De svårigheter, man i fråga om

dem har att övervinna, kunna sägas vara dels konstitutionella, dels organisatoriska

och dels sakliga. Särskilt kritisk är härvid krigets första tid och

detta i avseende på både krigsfinansieringen och penningväsendet.

Om riksdagen ej är samlad vid krigsutbrottet och ej heller dessförinnan

riksdagskallelse utgått, kan riksdagen på grund av stadgandet i § 51 regeringsformen

ej sammankomma förr än pa åttonde dagen efter krigsutbrottet.

Aven om riksdagen samma dag skulle vara i stånd att fatta beslut, blir det

dock nödvändigt, så vida ej riksvådligt dröjsmål skall uppstå, att dessförinnan

vissa statsutgifter kunna beslutas, såsom för krigsmaktens mobilisering,

anskaffning av krigsmateriel eller livsmedel etc. Den i

g Öl regeringsformen stadgade tiden torde knappast nämnvärt kunna förkortas.

utan att den enskilde riksdagsmannens möjlighet att infinna sig

äventyras, och, om denna tid sålunda måste behållas oförändrad, blir

det oundgängligen nödvändigt, att vissa beslut om betydande statsutgifter

fattas av Kungl. Maj:t. Det gäller alltså närmast att undersöka,

huruvida förutsättningar härför föreligga och huruvida för de utbetalningar,

som måste ske innan riksdagen är samlad, såväl inhemska som ock

i erforderlig mån utländska betalningsmedel stå till Kungl. Maj:ts disposition.

Det synes vidare vara av största vikt, att en enhetlig penning- och

finanspolitik föres från första början, varav följer, att de statsfinansiella

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

AVD. I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Kungl.

Maj:ts

beslutande
-

utgifter.

organen, Ktingl. Maj:t, riksbanken och riksgäldskontoret, måste samverka

alltifrån inträdet av det genom kriget framkallade kristillståndet. Det

bör. därför utredas, huruvida ur krigsberedskapssynpunkt tillfredsställande

anordningar i dessa hänsenden förefinnas under nuvarande förhållanden och

i annat fall vilka organisatoriska och rättsliga ändringar samt sakliga åtgärder,

som kunna vara behövliga.

Den första frågan är då, om Kungl. Maj:t med nuvarande lagbestämmelser

och praxis, när riksdagen ej är samlad, kan besluta oförutsedda utgifter

rätt i fråga av den storlek, som vid ett krigsutbrott erfordras.

om stats- Den tanken ligger kanske nära till hands, att Kungl. Maj:t skulle kunna

använda besparingar på av riksdagen förut beviljade anslag, men det kan

praktiskt taget anses uteslutet, att sådana skulle räcka till för de högst

betydande belopp det här gäller. De övriga utvägar, som stå Kungl.

Maj:t till buds, erfordra en närmare undersökning. Kommissionen har

härvid att utgå från den ståndpunkt, som Konung och riksdag intagit genom

sina under år 1918 fattade beslut och som i huvudsak grundar sig på den s. k.

kassaförlagskommitténs betänkande. För oförutsedda utgifter har i riksstaten

efter huvudtitlarna uppförts ett förslagsanslag, för närvarande på 500 000

kronor, men detta anslag är förenat bl. a. med det villkor, att det icke må

användas till utgifter av den art, som omförmäles i § (13 regeringsformen.

.Huru kommittén tänkt sig förhållandet mellan nyssnämnda förslagsanslag

och det s. k. mindre kreditivet enligt § (!3 regeringsformen, antydes av följande

uttalande

»Då beträffande ett visst slag av oförutsedda utgifter grundlagen anvisar en utvägför

deras bestridande, nämligen det i 63 § regeringsformen omförmälda s. k. mindre

kreditivet, vilket är för oförutsedda händelser tillgängligt, då Konungen till rikets försvar

eller andra högst viktiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar

däröver blivit inhämtade, finner det vara oundvikligen nödigt, bör givetvis nu

ifrågavarande anslag ej för sådant fall komma till användning. Att på förhand, vare

sig genom att fastställa visst maximibelopp för utgift från anslaget till oförutsedda utgifter

eller på annat sätt, uppdraga någon bestämd gräns mellan de fall, då detta anslag

bör anlitas, och dem, i vilka det mindre kreditivet bör tagas i anspråk, torde möta

svårigheter och synes ej heller nödvändigt. Om det föreskrives, att anslaget ej bör

användas i sådana fall, för vilka nyssnämnda kreditiv enligt regeringsformen är avsett,

torde det nämligen kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t att pröva, huruvida förutsättningarna

för kreditivets anlitande föreligga eller icke. I regel komme väl den ifrågavarande

utgiftens storlek att härvid bliva avgörande. Om en oförutsedd utgift å t. ex.

en eller flera miljoners storlek är av den brådskande art, att frågan ej hinner underställas

riksdagen, kan väl ock i allmänhet förutsättas, att densamma avser sådant »högst

viktigt och angeläget ändamål», som i 63 § regeringsformen omförmäles. Då enligt

kommitténs mening t. ex. bärgningen och reparationen av pansarbåten Tapperheten

varit ett sådant ändamål, torde hinder icke hava mött att för denna utgift anlita kreditivet,

i vilket fall förskottsvägen kunnat helt och hållet undvikas.

Kommittén anser sig nämligen i detta sammanhang böra framhålla, att, ehuru i

vissa fall under senare tider, då utgifter skolat bestridas jämlikt 63 § regeringsformen,

härvid tillgått så, att vederbörande myndighet anbefallts att utanordna beloppet under

förskottstitel mot framtida ersättning från berörda kreditiv, detta förfaringssätt dock ej

synes lämpligt och ej heller lärer vara i grundlagen avsett. Det rätta sättet torde vara att

riksgäldskontoret direkt anmodas att av kreditivmedlen utbetala det erforderliga beloppet

opaginerad Kontrollera mot PDF

BESLUTANDERÄTT I FRÅGA OM STATSUTGIFTER. KREDITIVEN.

13

till vederbörande myndighet. Förskottsvägen behöver då ej ifrågakomma. Riksgäldskontorets

utbetalning av kreditivmedlen, vilka ju äro av riksdagen anvisade och som

anskaffas genom lån, kan nämligen ej anses såsom något förskott. Då emellertid i allt

fall utbetalningen av kreditivmedlen ej drabbar statsverkets kassaförlag och alltså ligger

utanför de spörsmål kommittén har att behandla, har kommittén ej funnit anledning

att närmare ingå på frågan om kreditivens formella behandling.»

Det torde således vara klart, att sådana utgifter, som ifrågakomma under

de första mobiliseringsdagarna, icke enligt den för närvarande intagna ståndpunkten

böra bestridas av det utom huvudtitlarna uppförda förslagsanslaget

för oförutsedda utgifter.

Åtskilliga uttalanden av kassaförlagskommittén giva också vid handen, att

de egentliga förslagsanslag, som äro uppförda under resp. huvudtitlar, ej

heller enligt kommitténs mening böra tagas i anspråk för dylika utgifter.

Men det är också tydligt, att man i allmänhet velat förebygga användningen

av en annan utväg, som enligt långvarig praxis förut anlitats, nämligen

att anvisa medel till utgifter utanför riksstaten på förskottstitel. I

stället har åsyftats, att inga andra förskott vidare skola få förekomma i

finansförvaltningen än de s. k. administrativa förskotten, vilka dock icke äro

några egentliga förskott, då de alltid representera utgifter, för vilkas bestridande

anslag å riksstat eller andra särskilda medel stå till förfogande.

En på detta sätt genomförd plan kommer sålunda att tillstänga utvägar,

som skulle kunna bliva av stor betydelse i varje med krigsförhållanden

sammanhängande situation, när stora utgifter så plötsligt bliva erforderliga,

att riksdagskallelse icke kan avvaktas. Om man stannade härvid, skulle

alltså den finansiella krigsberedskapen bli avsevärt försämrad. Det är visserligen

sant, att ingen ansvarsmedveten regering kan underlåta sådana utgifter.

varpå rikets bestånd beror, och att följaktligen förskottsvägen i de

antydda lägena, trots alla beslut, torde komma till användning, om ej andra

utvägar finnas, såsom tillräckligt belyses av, att t. ex. riksbanken år 1914

inställde inlösningen av sina sedlar i trots av ej blott förut fattade beslut

utan rent av uttryckligt stadgande i regeringsformen. Men att på detta

sätt framtvinga emot lag eller bindande beslut stridande åtgärder måste tydligen

anses i hög grad förkastligt. Om Kungl. Maj:t icke ens vid ett krigsutbrott

skall bliva berättigad att. vare sig genom överskridande av förslagsanslag

eller utom riksstaten på förskottsväg, besluta betydliga, av riksdagen

icke förutsedda utgifter, måste följaktligen andra tillfredsställande utvägar

stå till förfogande, och detta synes med den givna utgångspunkten icke

kunna ske på annat sätt än därigenom, att de särskilda anslag, som riksdagen

beviljar för ändamalet, erhålla nödig storlek.

För närvarande stå två sådana anslag till förfogande, nämligen de »särskilda Krcditiiew.

tillräckliga summor , vilka § 63 regeringsformen ålägger riksdagen att anslå

och till utbetalning å riksgäldskontoret anvisa ocfy som gå under namnen

lilla och stora kreditiven. Nämnda paragraf bar följande lydelse:

■ Dessutom böra, för oförsedda händelser, tvenne särskilda tillräckliga summor

anslås och till utbetalning ä riksgäldskontoret anvisas; den ena att vara tillgänglig, då

Konungen till rikets försvar eller andra högst viktiga och angelägna ändamål, sedan

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

AVD. i. finansväsen: betänkande.

hela statsrådets tankar däröver blivit inhämtade, finner den vara oundvikligen nödig;

den andra att, vid infallande krig, av Konungen lyftas, sedan Han statsrådet in pleno

hört och riksdagen sammankallat. Riksdagens förseglade anordning å sistnämnda summa

må ej förr brytas, eller summan av fullmäktige i riksgäldskontoret utbetalas,

än sedan riksdagskallelsen blivit i allmänna tidningarna kungjord.»

Att de nu såsom kreditiv anslagna summorna ej närmelsevis motsvara regeringsformens

bestämmelse, att de skola vara »tillräckliga», är utan vidare

tydligt. Båda kreditivens summor hava successivt höjts, det utan riksdagskallelse

disponibla s. k. lilla kreditivet från 750 000 riksdaler riksmynt

(kronor) 1809/10 till 15 mill. kronor vid 1914 års senare riksdag, och det

blott efter riksdagskallelse, vid infallande krig disponibla s. k. stora kreditivet

från 1 500 000 rdr rmt förstnämnda år till samma belopp som lilla kreditivet

eller 15 mill. kronor vid 1914 års senare riksdag. I vad månde nu gällande

beloppen voro tillräckliga för sina ändamål ens då de vid världskrigets utbrott

beslötos, eller i vad mån man vid deras bestämmande påverkades av tanken

på de övriga möjligheter, som torde hava ansetts stå Kungl. ]VIaj:t till

buds, kan visserligen anses tvivelaktigt. Men att ett mångdubbelt belopp

nu erfordras för att de skola bliva tillräckliga, framgår utan svårighet.

Alla skäl synas tala för, att ökningen denna gång göres så avsevärd, att en

i huvudsak betryggande åtgärd kommer till stånd, så mycket hellre som

fastställelsen av tillräckliga kreditivbelopp ej i och för sig åsamkar staten

någon som helst utgift.

Vad som inträffat sedan år 1914 är ej blott det redan angivna, nämligen

en ganska fullständig omläggning av förslagsanslagen och förskottsväsendet,

varigenom kreditiven blivit Kungl. Maj:ts nära nog enda finansiella krigsreserv,

utan vidare penningvärdets fall till omkring en tredjedel och slutligen

en i sammanhang med krigsteknikens utveckling stående, ofantlig ökning av

kostnaderna för krigföringen. En detaljerad redogörelse för mobiliseringskostnaderna

kan uppenbarligen ej lämnas i en för offentligheten avsedd framställning.

Kommissionen får i detta avseende hänvisa till en hemlig skrivelse

med bilaga och här inskränka sig till att framhålla, att det belopp, som

måste stå till förfogande för de i § 63 regeringsformen avsedda militära

ändamålen, för närvarande bör beräknas till minst omkring 450 mill. kronor,

varvid kommissionen emellertid samtidigt betonar, att prisnivåns stegring av

allt att döma kommer att fortgå till krigets slut och att det icke låter sig

beräkna, om eller i vad mån en återgång därefter kan komma att äga rum.

Först efter en sådan höjning av krediti vsummorna synes under nuvarande prisförhållanden

grundlagens bud i avseende å tillräckligheten kunna anses uppfyllt.

Då kommissionen icke har för avsikt att föreslå någon ändring i den regeringsformens

bestämmelse, att tvä kreditiv skola anvisas, gäller det alltså

att fördela det sammanlagda belopp, som befunnits erforderligt, på det s. k.

stora och det s. k. lilla kreditivet. Till en början må då framhållas, att

under de ifråga om lilla kreditivet använda ordalagen »till rikets försvar»

torde inrymmas ej allenast utgifter vid infallande krig, vid överhängande

krigsfara och för s. k. neutralitetsskydd utan ock opåräknade stora försvars
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KREDITIVEN.

15

utgifter av sådant slag som t. ex. bärgningen av pansarbåten Tapperheten.

Det stora kreditivet däremot avses endast för infällande krig, varjämte den

olikheten förefinnes mellan de båda anslagen, att det stora kreditivet endast

är tillgängligt efter riksdagskallelse, under det att lilla kreditivet för sin

användning icke förutsätter, att riksdagen sammankallats. Av andra bebestämmelser,

särskilt § 74 regeringsformen samt §§ 28 och 36 värnpliktslagen.

framgår, vilka försvarsåtgärder som kunna vidtagas utan riksdagskallelse,

nämligen i huvudsak mobilisering av fästningsbesättningarna, Gottlands

inskrivningsområdes stridskrafter, flottan och vissa delar av landstormen

jämte de beställningar, som i sammanhang därmed kunna påkallas.

Om man utgår från att lilla kreditivet bör motsvara utgifterna för dessa

försvarsåtgärder, synes man av gällande lagstadganden erhålla en ledning

för uppdelningen på de båda kreditiven. Det belopp, som med denna utgångspunkt

skulle falla på lilla kreditivet, har kommissionen beräknat till

omkring 100 null. kronor. Kommissionen har icke ansett den omständigheten,

att lilla kreditivet är tillgängligt även »för andra högst viktiga och angelägna

ändamål», utgöra hinder för en sådan höjning och ej heller velat ifrågasätta

en uppdelning av lilla kreditivet i tvenne, varav det ena och större

uteslutande skulle avses för rikets försvar, då kommissionen är förvissad om

att tillräckligt starka konstitutionella garantier finnas mot missbruk av lilla

kreditivet även efter den föreslagna höjningen.

På det stora kreditivet belöpa således omkring 350 mill. kronor eller återstoden

av det förut angivna sammanlagda beloppet. Emellertid kan kommissionen

icke med avseende på detta anslag inskränka sig till att allenast

föreslå en höjning av beloppet. Det har synts kommissionen påtagligt, att

förhållandena vid krigsfara kunna bliva sådana, att lika omfattande och

snabba försvarsåtgärder då erfordras, som om krig redan utbrutit. Möjligen

kan rent av situationens utveckling till fred eller krig och i senare fallet

utgången av de första krigshändelserna bliva beroende på, att dylika åtgärder

hunnit vidtagas före själva avgörandet. Dessa åtgärder, för så vitt

de gä utöver dem som enligt vad ovan sagts få vidtagas utan riksdagskallelse,

böra således kunna beslutas av Konungen efter det riksdagen sammankallats.

men innan den hunnit samlas och fatta beslut eller med andra

ord under samma villkor, som för närvarande gälla om utgifterna »vid infallande

krig».

Kommissionen anser därför, att det stora kreditivets användbarhet bör

utsträckas till att omfatta även fall av enbart krigsfara och får alltså föreslå

dels att det s. b. lilla kreditivet höjes från nuvarande 15 mill. kronor till

100 mill. kronor,

dels att det s. k. stora kreditivet höjes från nuvarande 15 mill. kronor

till 350 mill. kronor och

dels att § 63 regeringsformen ändras på sätt i sådant avseende utarbetat

förslag1 utvisar.

1 Se nedan sid. 43.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

AVD. T. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Utgifter vid Det nu behandlade avser att säkerställa den finansiella krigsberedskapen,

uruler^rlks- om krigsutbrott eller krigsfara inträffar vid en tidpunkt, då riksdagen ej är

dagssession. samlad. Om motsvarande läge uppstår under pågående riksdagssession, måste

uppenbarligen riksdagens medverkan omedelbart begäras. Några oöverstigliga

binder för tillräckligt snabba beslut från riksdagens sida torde då ej föreligga,

även om de i grundlagarna fastställda formerna i någon mån kunna försvåra

det omedelbara avgörande, som efter all sannolikhet blir nödvändigt. Sålunda

bestämmer 58 § riksdagsordningen, att proposition skall bordläggas en gång,

om den ej genom enhälligt beslut omedelbart förvisas till utskott; utskottsbehandling

av kungl. propositioner är enligt § 56 oundgänglig under alla förhållanden,

och utskottsbetänkande skall enligt § 59 alltid bordläggas en gång samt

må »på flera ledamöters förenade begäran» göras vilande ytterligare en gång.

Utan tvivel vore det för krigsberedskapen av betydelse att få införda bestämmelser

om särskild behandling av brådskande ärenden, såsom utomlands flerstädes

är förhållandet; men det torde likväl även med de nuvarande föreskrifterna

vara möjligt att uppnå tillräckligt snabb behandling genom noggrann

planläggning i förväg och ett flertal sammanträden i kamrarna på

en och samma dag. Därförutan kan emellertid den nuvarande ordningen ej

bibehållas.

Kreditivens Kreditiven ha nu behandlats från synpunkten att skapa en rätt för Kungl.

placering. Maj:t att i vissa kritiska lägen under särskilda, betryggande garantier besluta

oundgängliga utgifter. Denna synpunkt ligger till grund för regeringsformens

ordalag, enligt vilka de ifrågavarande summorna skola »anslås och

till utbetalning å riksgäldskontoret anvisas». Så till vida är alltså kreditivens

uppgift den rent konstitutionella att utgöra ett anslag utanför den vanliga

riksstaten. Emellertid uppstår då närmast frågan, huruvida de medel,

Kungl. Maj:t har rätt att taga i anspråk, böra vara tillgängliga i någon bestämd

form. De i § 63 regeringsformen använda ordalagen giva knappast

någon anvisning i detta hänseende. Vad åter beträffar grundlagsbudets

tillämpning, sådan denna kommit till uttryck i riksgäldskontorets reglemente,

har man inskränkt sig till bestämmelser om beskaffenheten av kontorets

kassareserver; dessa hava dock närmast tänkts motsvara kreditiven,

och i verkligheten hava hithörande föreskrifter alltså i huvudsak gällt

kreditivens placering. Härom bestämdes i 1904 års reglemente, att medlen

borde hållas innestående hos utländska banker och bankirhns eller vara

placerade i främmande staters skuldförbindelser. Med anledning av riksdagens

revisorers berättelse ändrades detta emellertid i 1915 års reglemente

därhän, att minst halva beloppet, motsvarande ena kreditivets summa 15

null. kronor, borde vara placerat i£guld; och återstoden i regel hållas placerad

i lätt förytterliga utländska valutor. På goda grunder underläto emellertid

riksgäldsfullmäktige att med anledning härav anskaffa mer än något över 10

mill. kronor i guld, och vid 1918 års riksdag begränsades föreskriften i § 17

mom. 2 i riksgäldskontorets reglemente därhän, att medlen borde vara placerade

i guld eller lätt förytterliga valutor. Någon skyldighet för riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KREDITIVENS PLACERING.

17

gäldskontoret att hålla vare sig någon del i guld eller någon del i utländska

valutor föreligger således icke. Bankoutskottet framhöll likväl i sammanhang

med sitt förslag härom och i huvudsaklig överensstämmelse med fullmäktige

i riksgäldskontoret betydelsen för kontoret av att innehava en guldreserv

och åsyftade alltså med den vidtagna ändringen närmast att giva fullmäktige

fria händer i avseende på guldreservens storlek.

Obestridligen ligger den uppfattningen mycket nära till hands, att krediti

ven böra vara på något särskilt sätt placerade; men denna tankegång

kräver en närmare granskning. För budgetmässiga utgifter åsyftar

man en täckning genom motsvarande inkomster, så att budgetens båda sidor

balansera: om lånemedel härvid komma till användning, upptages alltså även

deras belopp i budgeten, åtminstone frånsett de förskott statsverket normalt

behöver därför att vissa inkomster inflyta senare än utgifterna. Det förefaller

därför som den naturliga utvägen att på motsvarande sätt sörja för täckning

av kreditiven. Men i verkligheten är förhållandet med dem i detta hänseende

ett helt annat än i fråga om budgetmässiga utgifter, av det skälet att de

icke hänföra sig till någon på förhand beräknelig tidpunkt och följaktligen ingen

garanti kan skapas för att särskilda inkomster flyta in just då dessa utgifter skola

företagas.

Mest påtagligt framträder kanske detta, om man tänker sig kreditiven

placerade i form av någon inhemsk, s. k. likvid tillgång för statsverket, exempelvis

en särskild guldkassa, en skiljemyntsreserv eller ett särskilt, eljest

icke disponibelt tillgodohavande på statsverkets giroräkning i riksbanken,

å ad som inträffar, om Kungl. Maj:t genom disponering av kreditiven förfogar

över dylika tillgodohavanden för inhemska utbetalningar, är uppenbarligen

endast, att han blir i tillfälle att göra sig till herre över inom landet

befintliga, för ändamålet behövliga varor eller tjänstbarheter. Mängden av

betalningsmedel ökas härigenom oundgängligen i och för sig, utan motsvarande

ökning av varumängden, och läget avviker följaktligen så till vida

icke i något hänseende från det som skulle uppstå, om sedelutgivningen direkt

ökades. Om och i vad mån följden blir en allmän varuprisstegring,

beror på förekomsten och omfattningen av en samtidig skrinläggning av mynt

och sedlar, något som nästan alltid äger rum i dylika lägen. Att utvecklingen

oundgängligen måste taga det angivna förloppet, så länge man håller

sig till rent inhemska förhållanden, beror därpå, att om tillgångar, som endast

utgöras av penningar, tagas i anspråk, följden måste bliva att den

cirkulerande penningmängden ökas. Föreställningen, att tillgångar över

huvud taget skulle kunna hållas i »likvid» form, nämligen om detta ut
tryck

fattas så, att de skola utgöra verkliga, användbara nyttigheter men

likväl ej ha tagit konkret gestalt i några särskilda slag av varor, lider

nämligen av en påtaglig, inre motsägelse.

Emellertid torde på vissa håll råda föreställningen, att den ökning av sedelutgivningen

(eller eventuellt av sedelmyntscirkulationen), som enligt allas

mening torde komma att äga rum vid ett krigsutbrott — även om dess

följder motverkas av en samtidig skrinläggning och helst än mer genom en

2—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

AVD. I. finansväsen: betänkande.

av riktig diskontopolitik framkallad begränsning i kapital användning för

andra ändamål — skulle göra mindre skada, om en extra guldkassa eller ett

särskilt förråd av utländska tillgodohavanden funnes tillgängligt som täckning

av dessa nya sedlar. Detta torde emellertid kunna sägas vara en missuppfattning

av sedeltäckningens uppgift. Denna uppgift, vars betydelse är

mycket stor, innebär nämligen endast att hålla den inhemska valutan i paritet

antingen och som regel med guldet eller i vissa fall med andra länders

valutor, i det att en nedgång i täckningen tvingar centralbanken till sådana

åtgärder (främst diskontostegring), varigenom sedelutgivningen minskas eller

hålles tillbaka. År sedelutgivningens omfattning given, inverkar det alltså

icke på valutans värde eller näringslivet inom landet över huvud taget, huru

stor täckningen är; och en ökning av täckningen, som skapar förutsättningar

för större sedelutgivning, är alltså så till vida utan betydelse för valutan.

Icke heller tyder någon erfarenhet på, att dylika åtgärder skulle vara behövliga

för att skapa förtroende för sedlarna inom landet; tvärtom har detta

förtroende nästan överallt förblivit orubbat, trots att sedeltäckningsbestämmelserna

i sak upphävts i alla krigförande länder. Det är också svårt att

inse, hur en dylik brist på förtroende skulle kunna hindra sedlarnas användning,

då sedlarna äro lagligt betalningsmedel till obegränsat belopp.

Det enda en ökad täckning medför är det i och för sig mindre betydelsefulla

att tillåta en ökad sedelutgivning utan ändring i de lagstadgade täckningsbestämmelserna,

vilket är en fråga, som skall upptagas längre fram.

Vad guldet beträffar, kunde visserligen den tanken möjligen uppkomma,

att det borde nyttjas direkt för inhemska betalningar, sålunda ej såsom sedeltäckning,

i syfte att skapa trygghet och förtroende i landet. Men intet torde

ligga mer utanför sannolikhetens område än eu dylik användning av guldet,

framför allt i vårt land, där guldcirkulation knappast förekommer eller någonsin

har förekommit. Även i länder med guldcirkulation under normala tider

inställer sig för övrigt i regeln samma tendens till skrinläggning hos

centralbanksledningen och myndigheterna som hos enskilda, så att guldet

hålles inne i stället för att släppas ut.

Man synes alltså ofrånkomligt ledas till den slutsatsen, att ingen anledning

föreligger till krediti vens placering i något särskilt slag av penningmedel,

i den mån syftet är att med kreditivens hjälp verkställa inhemska

betalningar; för detta ändamål'' erfordras endast, att Kungl. Maj:t äger befogenhet

att göra nödiga utbetalningar. Nu torde det kunna anses givet,

att de inhemska utbetalningarna i flertalet krigslägen utgöra en mycket

viktig och sannolikt en övervägande del av krigsutgifterna särskilt vid

krigsutbrottet; och om vårt land indrages i ett allmänt krig sådant som det

nuvarande, skulle dylika utbetalningar t. o. m., enligt hittillsvarande erfarenhet,

utan all jämförelse vara huvudsaken åtminstone i början av kriget. Häri

ligger alltså, att kreditiven, redan genom att utgöra enbart ett bemyndigande

åt Kungl. Maj:t att företaga utgifter, skulle säkerställa upphandlingar och

betalningar inom landet lika lätt som och utan större olägenheter för folkhushållet

än om kreditiven vore placerade i några särskilda penningmedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BEHOVET AV BETALNINGSMEDEL TILL UTLANDET.

19

Däremot ställer sig saken annorlunda, i den mån det gäller betalningar i

utlandet. Förutsättningen att sådana skola ha någon betydelse är givetvis,

att landet ej är fullkomligt avspärrat; men under denna förutsättning kräver

frågan om formen för betalningarna uppmärksamhet. I utlandet ha

svenska sedlar ingen eller åtminstone en i ett dylikt läge ganska oviss kurs;

det enda som säkerställer detta slags betalningar är utländska tillgodohavanden

i den ena eller andra formen. Någon ökning i de främmande ländernas

varuförråd uppstår visserligen ej, om dylika tillgodohavanden realiseras; men

det som har betydelse är, att en ökning av det egna landets varuförråd därigenom

kan äga rum, och till annat behöver man ej taga hänsyn. Olika slag

av utländska betalningsmedel kunna därvid komma i fråga. Användbarast

är härvid efter all sannolikhet guld, som frånsett fall, vilka torde förbli

sällsynta i synnerhet vid ett krigsutbrott, allmänt torde komma att godtagas

som betalning överallt. Trots detta har erfarenheten från det nu pågående

kriget skapat åtskilliga tvivelsmål i fråga om guldets användbarhet

som reserv för utländska betalningar vid krigstillfälle. Dels kan själva

krigstillståndet i hög grad komma att försvåra guldexporten, dels och framför

allt hava krigförande och för övrigt även neutrala länder i verkligheten*

såsom redan sagts, ådagalagt synnerlig obenägenhet att släppa ut guld samt

följaktligen under det ännu pågående krigets hela första tid hindrat guldet

att komma till användning för det enda ändamål det avsetts och varit mäktigt

att tjäna. I den mån den sistnämnda tendensen framträder även vid

framtida krigsutbrott, blir hela denna form för krigsfinansiering ändamålsoch

verkningslös. Ej heller när längre fram under det nu pågående krigets

gång de krigförande av nödtvång eller vunnen klarare insikt voro beredda

att exportera guld, visade sig detta som en odelat lämplig krigsreserv, emedan

det då börjat gå upp för de neutrala, hur litet som var att vinna på försäljning

av oumbärliga, knappa varor emot guld.

Yad därnäst beträffar eu krigsfinansiell reserv i form av utländska värdepapper,

inställa sig andra svårigheter, nämligen dels omöjligheten att hålla

en portfölj av lätt säljbara sådana papper från länder, med vilka man ej

riskerar att själv komma i krig, dels svårigheten att vid ett krigsutbrott

sälja dylika papper även i ett förbundet eller neutralt land på grund av

börsernas stängning, och dels slutligen den befrielse från inlösning av skuldfordringar,

som kan komma att skapas genom moratorium i andra länder.

Såväl det första som det sista av dessa skäl tala likaledes emot den tredje lösning

av uppgiften, som varit under överläggning, nämligen att hålla tillgodohavanden

avista eller med kort uppsägning i utländska banker. A andra sidan

är det påtagligt, att den andra och tredje av de nu behandlade åtgärderna

ofta sammanfälla med den placering av riksbankens och riksgäldskontorets

tillgångar, som oavsett hänsyn till krigsberedskapen är önskvärd

eller nödvändig. Vidare märkes, att den svårighet, som i nu berörda hänseende

följer av, att man ej kan förutse, med vilka länder man kommer i

krig, till eu del avhjälpes genom att man äger värdepapper från eller till
godohavanden

hos ett flertal olika länder, tillhörande olika maktgrupper.

Behovet av

betalningsmedel

till

utlandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

avd. i. finans väsen: betänkande.

Kreditiven

och lagringsfrågan
-

Obestridligt är i varje fall, att de utbetalningar, som kunna bli behövliga

i utlandet vid ett krigsutbrott, för den händelse varor över huvud

kunna importeras, i och för sig skulle underlättas av en krigsreserv i form

av guld, om nämligen samtidig villighet funnes å båda sidor att begagna

det som likvid, eller i annat fäll av utomlands disponibla, »likvida» tillgångar.

Under det nu pågående kriget ha visserligen krigsreserver av alla nu berörda

slag vid krigsutbrottet visat sig mycket betydelselösa; men man torde dock

göra rättast i att icke på grund härav obetingat sluta till deras överflödighet under

alla förhållanden, särskilt i betraktande av att det nu pågående kriget under

sin återstående del ävensom händelserna efter dess slut kunna komma att erbjuda

åtskillig ytterligare lärdom. Dylik upplysning måste alltså avvaktas. Ännu

mer utsiktslöst än ett avgörande om nyttan av en finansiell krigsreserv över

huvud är det att nu söka taga definitiv ståndpunkt i fråga om den form en

eventuell krigsreserv för betalningar i utlandet bör äga. Man torde t. o. m.

nödgas gå så långt som att påstå, att ett dylikt avgörande över huvud

aldrig kan bli definitivt utan måste undergå ständig ändring efter ändringar

såväl i landets politiska ställning till andra länder som efter framträdande

rättsliga och ekonomiska tendenser i fråga om de olika främmande ländernas

behandling av fientlig egendom, moratorium och annat.

En dylik tankegång synes otvetydigt utpeka den lösning, som bör väljas.

Ett förslag en gång för alla från krigsberedskapskommissionen skulle mycket

snart förlora sin tillämplighet; ansvaret för att skapa en tillfredsställande

ordning måste byggas på eu fortlevande organisation. Att uppgiftens

praktiska genomförande i fred måste tillkomma riksgäldskontoret och riksbanken,

är därvid utan vidare givet; men det kan ej begäras, att dessa verk,

som i likhet med andra ämbetsverk i första rummet måste syssla med dagens

alltid krävande uppgifter, skola kunna ägna erforderlig uppmärksamhet

åt något i många fall skenbart så avlägset som ett krigsutbrott. Av

hänsyn härtill har krigsberedskapskommissionen i första delen av sitt betänkande

utarbetat förslag till en rikskommission för den ekonomiska krigsberedskapen,

och det synes därför böra i första rummet åläggas detta organ

att ständigt följa hithörande frågor med största uppmärksamhet samt inför

Kungi. Maj:t framlägga de förslag, vartill de ändrade förhållandena tid efter

annan giva anledning. Endast på detta sätt synes en tillfredsställande

lösning kunna vinnas.

Emellertid torde så mycket kunna sägas, som att på sakens nuvarande

stadium alla sådana åtgärder för den i egentlig mening finansiella krigsberedskapen,

som föranleda omedelbar utgift eller ränteförlust, böra underlåtas,

då gagnet därav är mycket ovisst. Ett avskaffande av riksgäldskontorets

redan förefintliga guldreserv skulle av samma anledning erbjuda

ganska små betänkligheter, så mycket hellre som riksbankens guldkassa långt

mer än fördubblats under kriget.

När här ovan talades om den finansiella krigsreserven för betalningar inom

landet, framhölls omöjligheten av att kreditiven skulle kunna utgöra verkliga,

användbara nyttigheter utan att taga konkret form i några särskilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

KREDITIVEN OCH LAGRINGSFRÅGAN.

21

slag av varor. Den tanken inställer sig emellertid då osökt, om det ej vore

lämpligt att giva kreditiven den konkreta formen av lager av vid krigsutbrott

behövliga varor; och en dylik lösning har också varit under diskussion

vid flere tillfällen. Den bör därför här närmare undersökas.

Till en början märkes därvid, att behovet av lagring för krigstillfälle

förefaller kommissionen alldeles ofrånkomligt och av den mest avgörande betydelse

för krigsberedskapen, såsom bland annat upprepade gånger i avseende

å råvarorna framhållits i första delen av kommissionens betänkande, vilken

behandlar krigsberedskapens organisation. Intet tvivel råder heller enligt

kommissionens mening därom att, om man har valet mellan den kostnad i

form av ränteförlust, som vållas genom å ena sidan en guldkassa i riksgäldskontoret,

och å den andra genom ett lager av oumbärliga råvaror eller livsmedel

till samma värde, betydelsen för krigsberedskapen av den senare är

utan all jämförelse större. Varulagren kunna nämligen utan svårighet komma

att bestå av sådant, som obetingat måste sägas bliva behövligt vid krigstillfälle

och som, även om det då kan skaffas, efter all sannolikhet då ställer

sig långt dyrbarare än i fred, medan guldets användbarhet i ett dylikt läge

är mycket osäker.

Om varulager hållas för krigstillfälle, undgås även den förut anmärkta

nedgången i penningvärde genom ökad sedelutgivning, nämligen i direkt

förhållande till dubbla värdet av vad som uttages från lagren. I händelse

lager icke finnas, måste sedlar nämligen utges i den utsträckning, som bestämmes

av kronans nya uppköp, men sedlarna motsvaras då icke av någon

ökad disponibel varumängd inom landet. Om lager finnas, uppstår däremot

ingen ny sedelutgivning för de ändamål lagren motsvara, ty kronan är redan

ägare till lagren; men samtidigt ökas den disponibla varumängden med

hela värdet av vad som uttages från lagren. Medan i det förra fallet penningmängden

ökas men icke varumängden, är det i senare fallet varumängden

men icke penningmängden, som ökas. Denna verkan på prisnivån är

emellertid alldeles oberoende av, om det just är kreditiven, som placeras i

varulager. I den mån lagren disponeras omedelbart, befria de alltid från

sådana utbetalningar, som kreditiven eljest skulle ha möjliggjort; och under

alla förhållanden öka de den disponibla varumängden inom landet.

Frågan om behovet av lagring för krigstillfälle sammanfaller därför ingalunda

med den om själva kreditivens eller det stora kreditivets fullständiga

eller partiella placering i varor. Emellertid hava delade meningar i denna

senare fråga gjort sig gällande inom kommissionen.

Kommissionens flertal, nämligen ordföranden samt ledamöterna Bernströni,

Jodling, Sederholm och Söderlnelm, är av den uppfattningen, att man

vid en närmare prövning av frågan måste utgå från det här ovan utvecklade,

att kreditivens och nu närmast det s. k. stora kreditivets grundläggande

UPPS^ består i att bereda Kungl. Maj:t fria händer för utbetalningar av vad

slag som helst under den tid vid krig eller överhängande krigsfara, som

maste förflyta innan riksdagen hinner besluta nödiga anslag eller, såsom

uttrycket under 1600-talet lydde, taga Kungl. Maj:t under armarna». Detta

Flertalets

mening.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

avd. i. finansväsen: betänkande.

ligger redan i uttrycket i § 63 regeringsformen »för oförsedda händelser». Vad

som i varje fall främst behöves, är sålunda allmän köpkraft eller penningar; varje

del av kreditiven, som bindes i särskilda tillgångar, begränsar i förhållande

till sin storlek den handlingsfrihet kreditiven äro avsedda att skapa. Det kan

därför enligt flertalets mening ej komma i fråga, att någon avsevärd del av

stora kreditivet bindes på detta sätt; i varje fall till sin huvuddel bör det

utgöra ett allmänt anslag för krig eller krigsfara.

Om emellertid en del av det stora kreditivet bindes i varulager, måste i

alla fall den fria delen erhålla den storlek, som motsvarar det antagliga

(maximala) behovet av oförutsedda utgifter under tiden innan anslag av

riksdagen hinner beslutas. Enligt flertalets mening möter emellertid även en

dylik lösning allvarliga betänkligheter. Såsom framgår av den diskussion,

kommissionen på förut angivna ställen ägnat lagringsfrågan, är det nämligen

alldeles uteslutet, att, frånsett krigsmaktens mobiliseringsförråd, lagringen

skulle inriktas på sådana varor, som behövas just vid mobiliseringen och den

strategiska uppmarschen eller som över huvud avse krigets första dagar.

Yad som måste åsyftas vid lagringen är att för ett krigsutbrott, som kan

leda till avspärrning, vara försedd med sådana oumbärliga råvaror, livsmedel,

bränsletillgångar eller industriella hjälpmedel, som ej kunna åstadkommas

inom landet, vare sig behovet av dem inställer sig alldeles i början av kriget

eller senare. Men i den män fråga är om behov, som göra sig gällande sedan

riksdagen hunnit fatta beslut, är användning av kreditiven uppenbarligen ej

blott ändamålslös utan även skadlig för de uppgifter, som endast kunna täckas

på kreditiv-vägen. Det ligger enligt flertalets mening i sakens natur,

att ett särskiljande av de delar av ett visst lager, som kunna beräknas komma

till användning under krigets första dagar, i kanske flertalet fall är outförbar!

och i nästan alla fall är olämpligt.

Vidare tillkommer, att de första krigsbehoven ingalunda begränsas till

sådana varor, som ej kunna åstadkommas inom landet. Dessa senare uppgå

emellertid till så stora belopp, att den största sparsamhet måste iakttagas,

om en tillräcklig lagring av dem skall vara ekonomiskt utförbar. Det torde

då få anses praktiskt uteslutet, att man skulle kunna i större utsträckning

tänka på upplagring av sådana förnödenheter, som alltid äro tillgängliga i

landet; för dem måste det i varje fall i första hand komma an på en sådan

organisation, att varorna kunna gripas i det rätta ögonblicket och föras till

de platser, där de behövas. I den mån kreditiven bundits i lager av utländska

varor, komma de alltså att begränsa möjligheterna för eu effektiv

lösning av den senare, synnerligen viktiga uppgiften.

Kommissionens flertal anser även, att den för varulager lämpligaste formen

gör kreditivens placering däri ganska oegentlig. Såsom kommissionen på sina

ställen framhållit, synes nämligen lösningen av lagringsfrågan på flertalet

områden böra vara, att antingen de företag, som enligt avtal med staten eller

eljest skola komma att bearbeta råvarorna resp. nyttja bränslet, eller också

sådana organisationer, som tillhandahålla dylika företag varorna, genom ersättning

i någon form, t. ex. genom ett räntefritt lån, hållas skadeslösa för lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KREDITIVEX OCH LAGRINGSERÅGAN.

23

ringskostnaden; om lagren hållas skilda frän näringslivets vanliga cirkulationsprocess,

t. ex. genom att stå under statens direkta vård, uppstår nämligen

en svårundviklig fara, att de ej omsättas tillräckligt ofta och därför försämras

eller fördärvas. Emellertid framgår utan vidare, att lager av ett

dylikt slag, vilka äro i enskild hand ehuru under statens kontroll och som

dessutom ständigt omsättas, svårligen kunna bringas i överensstämmelse

med den beskaffenhet, kreditiven enligt regeringsformen äga. Det torde i

själva verket vara svart för att icke säga omöjligt att ordna ett kreditiv i

denna form på sådant sätt, att det kan »till utbetalning å riksgäldskontor

anvisas» eller att »riksdagens förseglade anoidning» ej må »förr brytas'' eller

summan av fullmäktige i riksgäldskontor utbetalas än riksdagskallelsen

blivit i allmänna tidningarna kungjord».

Det förhåller sig alltså icke blott så, att regeringsformen genom sitt upprepade

uttryck »summor» om kreditiven liksom genom de nyss återgivna ordalagen

fullt tydligt angivit beloppen såsom tillgängliga i form av allmän

köpkraft eller penningar; hela den statsrättsliga konstruktionen av kreditiven

svnes också vara oförenlig med kreditiv i form av rörliga varulager. Att

utan starka skäl företaga en så radikal omstöpning av deras ställning, som

vore erforderlig för den nu behandlade lösningen, måste tydligen anses uteslutet:

man finge då bland annat i helt nya och sannolikt svårfunna former

söka ersättning för de garantier emot oberättigad användning av kreditiven

flan Kungl. Maj:ts sida, som de nuvarande bestämmelserna äro avsedda att

bereda.

Därjämte må mer i förbigående anmärkas, att riksgäldskontoret på grund

av hela sin ställning och sina naturliga uppgifter icke kan anses väl lämpat

att taga ansvaret för varulager, vilka tvärtom böra vara underkastade kontroll

från de civila eller militära myndigheter, med vilkas övriga ämbetsbefattning

detta nära sammanhänger. Man bleve alltså under den antagna förutsättningen

nödsakad att även i detta hänseende ändra regeringsformens stadgande.

vilket likaledes knappast bör ske utan starka skäl, även om olägenheten

på denna punkt kanske ej vore fullt lika stor som i det senast behandlade.

Kommissionens flertal anser sålunda, att kreditiven enligt hela sin konstruktion

äro anslag, nämligen »för oförsedda händelser», och att deras bindande

även till någon del i särskilda, på förhand verkställda utgifter strider

emot deras uppgift samt därigenom skapar såväl ett i och för sig mindre

gynnsamt läge som en olöslig inre motsägelse.

Kommissionens ledamot Järte ävensom herr Linnér, vilken jämväl deltagit Mindretalets

i detta ärendes behandling, hava däremot yttrat följande: »Det pågående meniBg.

kriget har otvetydigt ådagalagt, att förbrukningen av krigsmateriel vid användning

av nutidens stridsmedel och -metoder tager sådana dimensioner, att

det är omöjligt att i fredstid sörja för hela krigsbehovet. Man måste därför,

även med de största mobiliseringsförråd, under fred i mycket betydande

omfattning planlägga en krigsmaterieltillverkning, som vid krigsutbrott omedelbart

kan igångsättas. Detta blir således enligt numera vunnen erfarenhet

en av de åtgärder, som vid infällande krig först måste beslutas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

AVI). I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Det är emellertid, klart, att en sådan industrins mobilisering förutsätter

icke endast eller ens i främsta rummet tillgång på penningar, utan framför

allt vissa råvaror, och dessa äro delvis av den beskaffenhet, att de ingalunda

med visshet kunna på grund av enskilt initiativ påräknas inom landet i tillräcklig

omfattning. Men icke ens om varorna finnas, är det säkert, för den

händelse de tillhöra enskilda, att de kunna förvärvas och tagas till användning

med den skyndsamhet, som förhållandena kräva och som bör kunna

uppnås med förråd under statens ständiga disposition.

Om § 63 regeringsformen åsyftat, bland annat, att ställa till Konungens förfogande

tillräckliga medel för de första och mest trängande försvarsåtgärderna

vid ett krigsutbrott, synes det endast vara att giva denna tanke en efter nutidens

förhållanden lämpligare gestaltning, om en del av stora kreditivet placeras

i varor av nyss angivet slag, varigenom dess i penningar bestämda belopp

också kan nedbringas. Långt ifrån att äventyra försvarets krav vid ett

krigsutbrott skulle man genom en dylik anordning skapa en säkerhet för

vissa nödvändiga försvarsåtgärder, som eljest knappast synes kunna vinnas.

De svårigheter, som självfallet härflyta av nyssnämnda lagstadgandes nuvarande

lydelse, utgöra uppenbarligen intet hinder att framlägga förslag till

en sådan ändring, som omständigheterna påkalla. Därvid borde givetvis

åsyftas att å ena sidan behålla hela den konstitutionella garanti, som det

nuvarande stora kreditivet är underkastat, och å andra sidan giva varulagren

tillräcklig rörlighet för att icke förlust skulle uppstå. Att finna härför

lämpliga former synes ingalunda hava varit omöjligt och hade i varje fall

bort bliva föremål för eu närmare undersökning.»

Behovet av diet följer av vad som nu utvecklats, att frågan om inhemska betalningsbetalnings-

-medel för krigstillfälle bör skiljas från frågan om kreditiven. I förstnämnda

meiandet°m hänseende gäller det till en början riksbankens sedelutgivning srätt.

Riksbankens De vid tiden för krigsutbrottet gällande bestämmelserna i 6 och 7 §§ av

sedelutgiv- lagen för Sveriges riksbank bemyndigade banken att utan särskilt tillstånd

mn3- utgiva sedlar till ett belopp, som motsvarade dess dubbla metalliska kassa

samt 125 mill. kronor därutöver, dock under förutsättning, att den icke med

guld täckta sedelmängden motsvarades av närmare bestämd s. k. supplementär

täckning. Genom en efter krigsutbrottet antagen lag den 31 augusti

1914 lades till 6 § ett andra stycke, vari stadgades befogenhet för Kungl.

Maj:t och riksdagen samfällt och, när riksdagen ej var samlad, för Kungl.

Maj:t, att medgiva riksbanken en ökad sedelutgivningsrätt på 125 mill. kronor,

»om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas

oundgängligen nödigt», varvid emellertid det skulle åligga bankofullmäktige

att så snart ske kunde indraga motsvarande sedelbelopp. Nämnda föreskrift,

i vad densamma innefattade bemyndigande för Kungl. Maj:t mellan riksdagarna,

upphörde att gälla den 15 januari 1915; men motsvarande stadgande

insattes av 1915 års riksdag i en särskild provisorisk lag den 25 maj

1915, vilken dock förföll med 1916 års riksdags sammanträdande och som

sedan, sannolikt på grund av riksdagens därefter så gott som oavbrutna

permanens, icke förnyats. Däremot har genom en lag der 25 maj 1915, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

RIKSBANKENS SEDELUTGIVNING.

25

icke har provisorisk karaktär, fogats ett tillägg till 6 § i riksbanklagen, varigenom

upprepats det Konung och riksdag samfällt givna bemyndigandet att,

om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen

nödigt, medgiva en 3''tterligare sedelutgivningsrätt på 125 milt. kronor.

Vid 1918 ars riksdag beslöts emellertid samtidigt med att jämlikt 6 § 2 st.

ökad sedelutgivning medgavs genom samfällt beslut av Kungl. JVlaj:t och riksdagen

att bereda Kungl. Maj:t en ny, provisorisk befogenhet, nämligen att medgiva

en ytterligare ökning med 125 mill. kronor. För närvarande kan alltså

riksbankens sedelutgivning ökas vid krig, krigsfara eller svår penningkris

dels med 125 mill. kronor genom beslut, som kräver riksdagens medverkan,

dels med ytterligare 125 mill. kronor, varom Kungl. Maj:t, sedan det förra beloppet

redan beviljats, äger besluta mellan riksdagarna.

Vad då först beträffar frågan om storleken av den sedelmängd, som kan

bliva erforderlig vid krigstillfälle, måste det anses omöjligt att utsäga något

därom på förhand. A ena sidan är en begränsning i sedelutgivningen mer

önskvärd än någonsin i tider, då den disponibla varumängden minskas samt

då befolkningens tålamod och uthållighet under alla förhållanden ställas på

prov, vilka om möjligt ej böra ytterligare försvåras genom de fördärvliga

verkningarna av ett starkt fall i penningvärdet. Å andra sidan pekar erfarenheten

oförnekligt i den riktningen, att krigets finansiering genom sedelutgivning

är en utväg, som är alltför frestande att tillgripa, huru betänkliga

följder den än må föra med sig. Också hava, såvitt bekant, samtliga krigförande

länder under , det nu pågående kriget i sak om än ej alltid till formen upphävt

alla täckningsbestämmelser, som förut begränsat sedelutgivningen; och

man vågar knappast hoppas, att Sverige i motsvarande läge skulle komma

att förfara på annat sätt, då detta skulle förutsätta en lätthet i upplåningen

och en expansionsförmåga hos skattesystemet, vilka knappast åtminstone för

närvarande äro till finnandes i vårt land. A ena sidan kan det alltså icke

anses försvarligt att beröva staten möjligheter till en ökad sedelutgivning

på laglig väg vid tidpunkter, då andra inkomstkällor svika, å andra sidan

är det av största betydelse att hindra statsledningen från större användning

av denna i och för sig förkastliga utväg än verkligt nödtvång bjuder.

Att finna någon lösning, som fullt tillgodoser dessa båda motsatta synpunkter,

är sannolikt omöjligt. Det torde likväl kunna antagas, att ett system,

som i huvudsaklig likhet med det franska begränsar sedelmängdens

maximum genom förut fattat gemensamt beslut av regering och representation

samt kräver nytt dylikt beslut för varje gång samma maximum skall

höjas över sitt gamla belopp, härvidlag erbjuder något säkrare garantier än

exempelvis det nuvarande tyska systemet, som binder sedelutgivningen under

kriget vid en täckning, som landets regering själv inom vida gränser kan

skapa genom sin utlåningsverksamhet, eller det nuvarande engelska systemet,

som vid sidan av de vanliga centralbanksedlarna ställer statssedlar utan

någon begränsning i deras belopp. Man skulle med den antydda lösningen

kunna i stort sett hålla fast vid den nuvarande extra sedelutgivningsrätten

såsom ett supplement av bestämd storlek, utan att knyta stora för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

avd. r. finansväsen: betänkande.

hoppningar vid att det från början medgivna beloppet skall räcka till under

ett krig av längre varaktighet. Den fråga, som därvid återstår, är emellertid,

huruvida 250 null. kronor i det givna läget under alla förhållanden

kunna anses tillräckliga för ändamålet, intill dess riksdagen hinner fatta

beslut. Detta synes sannolikt; men vid den stora ovissheten om penningvärdets

framtida utveckling förefaller en lämpligare utväg än den att fastställa

ett visst belopp vara att sätta den extra sedelutgivningsrätten i ett

bestämt förhållande till den normala. Utan att i sak rubba den nuvarande

ordningen kunde det ske genom att bestämma denna nya sedelutgivning till

dubbla det belopp, varmed den normala sedelutgivningsrätten, frånsett tillgången

på supplementär täckning, överstiger guldkassans dubbla belopp.

Kommissionen anser sig därför böra föreslå denna utväg.

Emellertid lida de nuvarande bestämmelserna för den extra sedelutgivningsrätten

av vissa andra svagheter. För det första innehåller den kvarstående

föreskriften i 6 § 2 st. riksbanklagen blott bemyndigande för Kungl.

Maj:t och riksdagen till något, vartill de även därförutan äga rätt, för det

andra och viktigaste måste det anses i sak betänkligt, att riksdagens medverkan

gjorts till ett, bortsett från 1918 års provisoriska lag, undantagslöst

villkor för tillämpningen av den första ökning i sedelutgivningsrätten med

125 null. kronor, som redan i princip medgivits. Ett fasthållande vid denna

bestämmelse skulle först och främst, vilket i detta sammanhang närmast

måste beaktas, sannolikt komma att starkt begränsa kreditivens användbarhet

före riksdagens sammanträde och därmed förhindra, att den avsedda

finansiella krigsberedskapen uppnås ens för de militära ändamålen; det är

nämligen närmast ett osannolikt och i varje fall ett alldeles ovisst antagande,

att riksbankens obegagnade normala sedelutgivningsrätt skulle motsvara statens

nya behov av betalningsmedel under krigstidens första dagar. Därtill

kommer emellertid ytterligare sakens mycket stora betydelse även för näringslivet.

I en annan avdelning av detta betänkande (sid. 62) har kommissionen

nämligen sökt uppvisa nödvändigheten av att näringslivet i kritiska

situationer erhåller, eller snarare, kan och vet sig kunna erhålla kredit i

tillräckligt stor utsträckning. Det får icke uppstå skymten av ett tvivel om

att riksbanken — mot lämplig säkerhet och passande ränta — under alla

förhållanden skall vara i stånd att stödjande ingripa. Men är bankens sedelutgivningsrätt

alltför begränsad, uppstå lätt farhågor för att banken skall

nödgas inskränka sin . kreditgivning. För att en ökad sedelutgivningsrätt

skall få önskad effekt måste den uppenbarligen medgivas på ett mycket

tidigt stadium, nära nog ögonblickligen. Ett fasthållande vid bestämmelsen

om riksdagens ovillkorliga medverkan skulle alltså kunna medföra vådliga

konsekvenser, då riksdagen, om den blir inkallad, dock icke kan hinna träda

i verksamhet och fatta beslut i tid. Det enda naturliga torde vara, att en

befogenhet att medgiva ökning i sedelutgivningsrätten lämnas Kungl. Maj:t

mellan riksdagarna för hela det ifrågavarande beloppet 250 mill. kronor, men

att tillika föreskrives, efter mönster av den provisoriska lagen den 25 maj

1915, att denna befogenhet endast får utövas på framställning av fullmäk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

SEDEL- OCH SKILJEMYNTRESERV.

27

tige i riksbanken, och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret.

I överensstämmelse med det nu angivna är det till föreliggande betänkande

fogade förslaget till ändring av riksbanklagen utarbetat.1

För den händelse detta förslag vinner godkännande, torde intet hinder

möta att erhålla nödig sedelmängd för de utbetalningar, som omedelbart

måste ske vare sig med stöd i kreditiven eller annorledes. Yad särskilt det

förra beträffar, äga nämligen riksgäldsfullmäktige enligt riksgäldskontorets

reglemente (1917) § 12 mom. 4 för att bereda tillgång till kassaförstärkning åt

statsverket, då sådant enligt Kungl. Majrts beslut påkallas, i mån av behov

upplåna medel mot vare sig kontorets skuldförbindelser eller obligationer, och

dylika skuldförbindelser kunna belånas i riksbanken. Att bestämmelsen i

riksgäldskontorets reglemente bland annat har till uppgift att säkerställa

kreditivens utbetalning, torde man kunna sluta av, att den ersatt en särskild

föreskrift i reglementet före år 1913 (§ 75 i 1912 års reglemente), som anvisar

motsvarande utväg för bestridande av utgifter på kreditiven, för den händelse

disponibla tillgångar ej förslå härtill.

I fråga om sedelutgivningsrätten må dock ännu en bestämmelse nämnas i

detta sammanhang, nämligen 8 § riksbanklagen, som bestämmer minimum

för riksbankens metalliska kassa till 75 mill. kr. Det är visserligen långt

ifrån givet, att den bästa användningen av gnidkassan vinnes genom att den

kvarhålles i riksbanken, då valutans upprätthållande liksom importbehovet

av varor i många fall långt bättre skulle tillgodoses genom guldexport. Men

med nutidens och sannolikt även framtidens guld- och penningvärde är beloppet

75 mill. kr. så pass obetydligt — riksbankens nuvarande guldförråd

inom landet är avsevärt över tre gånger denna siffra -— att bestämmelsen

knappast kan antagas medföra olägenhet. Kommissionen anser sig därför ej

på denna punkt böra föreslå någon ändring.

Det hittills berörda inskränker sig emellertid till att skapa de rättsliga

förutsättningarna för den finansiella krigsberedsltapen. Fortfarande kvarstår

därför ännu en svårighet olöst, nämligen att penningmedlen ej befinna sig i

den form, som läget kräver.

Det är att vänta, att vid krigsutbrott behovet av betalningsmedel och därvid

särskilt av skiljemynt skall komma att stiga mycket hastigt och i utomordentlig

grad. Anledningen är först och främst den rubbning i betalningsvanorna,

som en kris framkallar; men även de nya utbetalningar, som statsverket

får att göra, bidraga att öka behovet av betalningsmedel. Sedlar på

högre valörer kunna jämförelsevis lätt tillverkas; av dem göres f. ö. mindre

behov, då större utbetalningar i regel lära komma att verkställas medelst

check. Det gäller sålunda, att riksbanken och myntverket vid krisens utbrott

äro rustade med reserver av småmynt (sedlar av lägre valörer och

skiljemynt) att i mån av behov släppa ut i rörelsen, ty sådana kan man

icke hinna nytillverka till större belopp. Det är ingalunda oviktigt, att

dessa reserver äro fullt tillräckliga, ty brist på lämpliga mynt förorsakar

mycket besvär och arbete. Man blir nödsakad att använda frimärken, sär
1

Se nedan sid. 44.

Sedel- och

skiljemyntreserv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVD. I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

28

skilt förfärdigade poletter e. d. (nödmynt) eller att t. ex. vid löneutbetalningar

endast betala jämna belopp och föra resten i avräkning. Belysande

äro de svårigheter, som uppkommit på grund av skiljemyntsbrist t. ex. i

Tyskland, och vilka trots stora ansträngningar — utom skiljemynt av silver,

nickel och koppar ba provisoriska av järn, aluminium och zink införts — ännu

under fjärde krigsåret icke övervunnits, såsom framgår bl. a. därav, att

man 1917 sett sig nödsakad att ånyo tolerera samt vid post- och telegrafanstalterna

mottaga det förut avlysta nödmynt (Notgeld), vilket kommuner

och enskilda själva låtit tillverka under kriget. Dessa nödmynt beräknas

hava blivit präglade till ett sammanlagt belopp av över 8 millioner Mark

och härstamma från 357 olika myntningsplatser. För att få cirkulationen

av skiljemynt att motsvara behovet har en mängd åtgärder vidtagits, såsom

tömning av sparbössor, förbud för utbetalning av belopp i vissa myntslag åt

krigsfångar och polska arbetare, liksom förbud för krigsmän att medföra

utöver högst obetydliga summor (3 Mark i silver och 2 Mark i oädel metall),

förbud för export och transitering även av nickel-, koppar- och aluminiummynt,

uppmuntran på olika sätt till betalning utan mynt (bargeldloser Verkehr) o. s. v.

Kommissionen tår därför föreslå, att en sedel- och skiljemyntsreserv av

tillbörlig storlek snarast möjligt upplägges. Denna reserv, vilken icke bör

få anlitas annat än i verkliga nödfall, när Kungl. Maj:t vid av krig

framkallade utomordentliga förhållanden, på framställning av fullmäktige i

riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret därom

förordnar, torde böra förvaras på sätt Kungl. Maj:t närmare bestämmer

samt lämpligen vara sammansatt av sedlar i valörer 10- och 5-kronor samt

av skiljemynt i valörer om 1 krona samt 25, 10, 5, 2 och 1 öre.

Den ränteförlust, som skulle uppkomma på grund av de nuvarande skiljemyntens

höga metallvärde, kommer att i väsentlig mån reduceras, om man

redan i fred förbereder det system för skiljemyntväsendet, som i krig synes

erforderligt och som kommissionen nu i korthet skall skissera.

Olämpligheten under krig av den i fredstid gällande ordningen för skiljemynten

har framgått av det nuvarande krigets erfarenheter, nämligen så till

vida, att våra skiljemynt visat sig äga allt för högt metallvärde. Detta har

redan gjort sig mycket kännbart gällande beträffande bronsmynten, som till

stor del redan bortplockats ur rörelsen för att nedsmältas eller exporteras; och

det synes t. o. in. nu vara överhängande fara, att det skall gå på samma

sätt med silvermynten. Före kriget voro de visserligen mycket undervärda,

men den »säkerhetsmarginal:», som de då hade, håller numera på att försvinna,

sedan, på grund av guldets enastående värdefall, silverpriset på

världsmarknaden stigit till ungefär det dubbla.

Då ett dylikt läge, som alltså skapar ett metallvärde för samtliga svenska

skiljemynt högre än prägelvärdet, inträtt under en tid, då den svenska valutan

rent av stått högre än sitt nominella guldvärde, kan man lätt göra sig

en föreställning om räckvidden av verkningarna för den händelse valutan

under i övrigt samma förhållanden som de nuvarande därjämte är deprecierad

i förhållande till guldet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SEDEL- OCH SKILJEMYNTRESERV.

29

Hur olägligt det kan vara, om skiljemynten försvinna i större utsträckning,

visa några exempel från fredsförhållanden, vilka K. Helfferich anför:1

Österrike, som före 1848 hade silvermyntfot och därmed också småmynt, som

voro utpräglade fullvärda, förlorade, när revolutionen medförde tvångskurs och oinlöslighet

för dess papperspengar, sina småmynt i sådan utsträckning, att detaljhandeln

råkade i de största svårigheter. Under 1800-talets sista decennium gjorde Italien en

liknande erfarenhet. Dess silvermynt voro visserligen icke fullvärda, men på grund

av latinska myntunionen blevo de mottagna i Frankrikes, Schweiz’ och Belgiens

kassor till samma kurs som guldmynten; och förhållandet förblev detsamma, när i

början av 90-talet den italienska valutan började sjunka i värde. Följden blev, att

de italienska silvermynten utströmmade i stora massor till de nämnda länderna, där

de värderades högre än som motsvarade deras nominella värde i den italienska pappersvalutan.

Den som vid den tiden, omkring 1893, reste i Italien, skall ständigt

erinra sig den gränslösa förvirring, som därigenom uppstod. Utom banksedlarna, av

vilka de minsta lydde på 50 lire, funnos nästan blott kopparpengar kvar i rörelsen,

så att staten såg sig nödsakad att utgiva pappersmynttecken på 1, 2, 5, 10 och 25

lire. För att återfå sina silvermynt måste Italien begära att de övriga myntunionstaterna

skulle utestänga de italienska silvermynten från statskassorna och därigenom

beröva dem garantin för likvärdighet med fullvärda guldmynt. Först sedan de italienska

silvermynten blivit tillräckligt diskrediterade i utlandet och deras undervärdighet

blivit klar för var och en, kunde den italienska regeringen våga försöket att åter

utsläppa silver i rörelsen och indraga de fula och oaptitliga mynttecknen.»

Det gäller då att överväga, vilka åtgärder som redan i fred böra vidtagas

för att trygga myntsystemets stabilitet även under krig. Ur några synpunkter

skulle visserligen det lämpligaste vara att indraga de nuvarande skiljemynten

och utsläppa andra med lägre metallvärde; detta skulle bl. a. medföra

en avsevärd nationalekonomisk besparing och göra särskilda reformer

vid krigstillfälle överflödiga. Emellertid kan en så radikal reform i fred,

även om den i och för sig vore utan olägenheter, ej anses strängt nödvändig

med hänsyn till krigslägets krav; och kommissionen anser sig därför endast

böra föreslå, att de i den redan föreslagna skiljemyntreserven ingående mynten

utpräglas så undervärdiga, att risken för, att desamma efter utsläppandet

i rörelsen skola kunna försvinna, bortelimineras. Detta skulle visserligen

kunna åstadkommas även vid användning av nuvarande myntmetaller, genom

att minska de olika myntens metallinnehåll med en viss procent; men då

skulle antagligen en del mynt bliva opraktiskt små. Det lämpligaste torde

därför vara att taga steget fullt ut och utprägla alla i reserven ingående

skiljemynt av en och samma prisbilliga och hållbara metall eller legering.

Det skulle bl. a. medföra den icke oväsentliga fördelen, att myntningen

bleve i hög grad förenklad och förbilligad. Om till material användes järn

eller någon annan inom landet allmänt förekommande metall, behöver det

aldrig uppstå svårighet med avseende på råvara. Några olägenheter av

att använda eu metall eller legering torde knappast förefinnas. Om de

olika mynten fa skiljaktig storlek och prägel och de lägsta valörerna, såsom

i Belgien, förses med ett hål i mitten, torde faran för förväxling

i själva verket bli mindre än för närvarande med järn- och silvermynten.

Kommissionen får därför föreslå, att den ovan föreslagna skiljemyntsreseryen

kommer att bestå av järnmynt med lämplig prägel och lämpligt utseende.

1 Geld und Banken. I. Teil: Has Geld (1916), sid. 431.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

AVD. I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Övrig

riksbanklagstiftn

ing.

I överensstämmelse härmed har kommissionen utarbetat förslag till ändringar

i såväl myntkonventionen med Danmark och Norge som lagen om

rikets mynt och en därmed sammanhängande administrativ författning. Även

om det icke utan vidare skulle kunna anses givet, att myntkonventionen behöver

ändras för det avsedda syftet, om de till reserven hörande nya myntens

giltighet begränsas till det egna landet, torde dock en dylik ändring vara

bäst överensstämmande med konventionens tankegång. Sakligt sett är ett

tillägg till konventionen därjämte önskvärt av det skäl, att de nya skiljemynten

enligt all erfarenhet, särskilt från den latinska myntunionens och

francsystemets område, oberoende av sin lagliga giltighet i grannländerna

torde komma att cirkulera i alla länder med samma myntenhet och tillhörande

en gemensam myntunion. För att undgå ett dröjsmål, som lätt kan

bliva ödesdigert, är det önskvärt, att alla hithörande bestämmelser komma

till stånd redan i fred, ehuru de avses endast för krig och utomordentliga av

krig föranledda förhållanden. 1

I)å det vidare är att förutse, att under krigets gång behovet av skiljemynt

kan komma att ytterligare stiga, varjämte märkes att myntverket kan bli

förstört genom fientliga åtgöranden (t. ex. luftangrepp), vill kommissionen även

föreslå, att ett reservmyntverks upprättande å lämplig plats i tid förberedes

samt att det nuvarande myntverket erhåller större präglingskapacitet. Såsom

bevis för betydelsen härav må nämnas, att en stor del av de tyska myntsvårigheterna

under kriget berott på otillräcklig myntningskapacitet. Så

motiverades den i och för sig olyckliga utvägen att prägla särskilda 5-pfennigstycken

av aluminium med att järnmynten ej kunde åstadkommas tillräckligt

snabbt; och för att kunna begagna även privata myntverkstäder

gick man ända därhän att avstå från särskilt märke (Munzzeichen) på mynten.

Behovet av krigsberedskap på denna punkt förefaller alltså uppenbart.

I fråga om riksbankens och riksgäldskontorets övriga verksamhet på olika

punkter under loppet av ett krig skall kommissionen ej nu framlägga förslag,

då dess uppgift huvudsakligen synes vara att behandla dels de åtgärder, som

kunna och böra förberedas i fred, emedan de gälla krigets första tid, dels de båda

verkens organisation, som upptages till behandling i det följande. Att staten med

eller utan det låneförvaltande organets förmedling kommer att taga riksbanken

i anspråk på mångahanda nya sätt under ett krig, kan anses givet på förhand,

även om det ingalunda kan väntas medföra odelat gagneliga följder

för landets ekonomiska tillstånd; men under vilka namn en dylik hjälp lämnas,

är av underordnad vikt, och föga tvivel kan råda om, att man vid behov

finner de yttre formerna härför, så som utan svårighet skett i alla nu

krigförande länder.

Vad åter angår de nu under kriget hos oss tillkomna nya bestämmelserna

på det centrala penningväsendets område, är det visserligen ej på förhand

givet, att de alla få betydelse i krig; men i sak torde ingen av dem vålla

1 Se nedan sid. 46 o. f. Den vid 1918 års riksdag antagna lagen i ämnet, som bemyndigar

Konungen att låta till de i §§ 6 och 7 i myntlagen angivna namnvärden prägla skiljemynt av

den vikt och med den metalliska sammansättning, varom överenskommelse kan träffas med Danmark

och Norge, är av provisorisk karaktär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÖVRIG RIKSBANKLAGSTIFTNING.

31

olägenhet i ett dylikt läge, och de torde alltså kunna kvarstå utan materiell

ändring. De viktigare av dessa nya bestämmelser äro tre, utom den

redan behandlade om ökning av riksbankens sedelutgivningsrätt. I författningshänseende

mest genomgripande av dessa är det bemyndigande, som genom

tillägg till § 72 regeringsformen givits Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt

samt mellan riksdagarna Kungl. Maj:t ensam att befria riksbanken från skyldigheten

att inlösa sina sedlar med guld. Även om man starkt måste betona,

att införandet av ett pappersmynt med lägre värde än det nominella guldvärdet,

vilket ganska oundgängligt följer av oinlöslighet vid krigstillfälle,

är en i och för sig betänklig sak, vore det säkerligen ej välbetänkt att beröva

statens ledande organ befogenhet att göra en dylik oinlöslighet laglig,

när bristen på en dylik befogenhet, såsom erfarenhet visat, ej hindrar saken

att ske utan blott medför, att den sker emot lagen. Det i sak kanske

ännu viktigare och dessutom långt märkligare, genom en lag av den 8 februari

191(1 först beslutade och sedan upprepade medgivandet av befrielse för

riksbanken och myntverket från skyldigheten att inlösa guld beredde därnäst

den svenska valutan möjlighet att stiga över sitt nominella guldvärde, på

samma sätt som sedlarnas oinlöslighet hade skapat möjlighet för valutan att

sjunka under guldvärdet. Det är visserligen ej mycket sannolikt, att denna

bestämmelse skulle få tillämpning, om Sverige självt indroges i ett krig; men

det kunde å andra sidan under inga förhållanden skada, om en sådan tilllämpning

ägde rum, och någon anledning till ändring i bestämmelsen synes

alltså icke föreligga. Någon permanent tilläggsartikel till konventionen angående

rätt att upphäva den i art. 13 stadgade skyldigheten att mottaga

guld och avlämna guldmynt har ej ansetts böra föreslås, då frågan i förekommande

fall torde kunna ordnas genom förhandling på sätt som skedde

år 1916. Slutligen synes även den (genom ändring i 5 § riksbanklagen)

skapade möjligheten att utgiva enkronesedlar med fördel kunna kvarstå,

trots att kommissionen, såsom förut sagts, icke ansett pappersmynt såsom

lämpligaste form för betalningsmedel av denna valör.

Samtidigt med att kommissionen sålunda anser de nu berörda kristidsbestämmelserna

böra bevaras oförändrade i sak, finner sig kommissionen böra

fästa uppmärksamheten vid den yttre, icke av objektiva skäl föranledda olikformighet

de vid olika tidpunkter antagna bestämmelserna fått och samtidigt

hemställa, att dessa inkonsekvenser i huvudsak få försvinna. Kör närvarande

tillhöra bestämmelserna ej mindre än fyra olika typer. I tre av

dessa fåll har bestämmelsen permanent karaktär, medan i det fjärde fallet

(beträffande inlösning av guld) hela lagen är temporär. Bland de tre förstnämnda

fallen finnes ett (utgivningen av enkronesedlar), där Kungl. Maj:t såväl

under som mellan riksdagarna efter bankofullmäktiges framställning kan

lämna bemyndigande på obestämd tid. I ett annat fall (befrielsen från sedelinlösning)

sker bemyndigandet, såsom delvis redan nämnts, av Kungl.

Maj:t och riksdagen samfällt, när den senare är samlad, men mellan riksdagarna

av Kungl. Maj:t på bankofullmäktiges framställning och efter samråd

jämväl med riksgäldsfullmäktige, ehuru ett bemyndigande av det senare slaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

AVD. i. finansväsen: betänkande.

upphör att gälla tjugu dagar efter nästföljande riksdags sammanträdande. I det

tredje, tidigare bär ovan berörda fallet (utvidgning av sedelutgivningsrätten)

kan bemyndigandet ges endast av Kungl. Maj: t och riksdagen samfällt, medan

slutligen det fjärde medgivandet (befrielse från inlösning av guld) enligt den temporära

lagen lämnas av Kungl. Maj:t. Slutligen kan erinras, att befrielsen från

sedelinlösning intagits i grundlag, av den anledning att detta ämne redan förut

var grundlagfäst, medan övriga hithörande bestämmelser givits i allmän lag.

Någon ändring i senast berörda hänseende synes ej böra komma i fråga,

men i övrigt torde eu normalisering vara av behovet påkallad; och därvid

är enligt kommissionens mening den naturligaste och lämpligaste formen en

permanent lag, på grund varav bemyndigande lämnas av Kungl. Maj:t och

riksdagen, då den senare är samlad, men mellan riksdagarna med giltighet

intill tjugu dagar efter nästa riksdags sammanträdande av Kungl. Maj:t på

bankofullmäktiges förslag och efter samråd jämväl med riksgäldsfullmäktige,

sålunda i huvudsaklig överensstämmelse med gällande föreskrift om befrielse

från sedelinlösning. Även befrielsen från inlösning av guld och rätten att utgiva

enkronesedlar bliva då grundade på en lag av samma slag som bestämmelserna

om ökad sedelutgivning, vilket förefaller såsom det naturliga. Vidare

får Kungl. Maj:t i alla förekommande fall den rätt att provisoriskt sätta lagbestämmelsen

i funktion, vilken i det föregående (sid. 26) utförligt motiverats

i fråga om den ökade sedelutgivningsrätten och som torde vara väl behövlig

för alla kristidsförfattningar. A andra sidan upphör den rätt att utan riksdagens

medverkan medgiva lagbestämmelsens tillämpning på obestämd tid,

som nu lämnats Kungl. Maj:t beträffande enkronesedlarnas utgivning.

Ovanberörda förslag till ändringar i lagen för Sveriges riksbank är avfattat

i överensstämmelse med nu antydda önskemål, varjämte vissa andra,

jämkningar i de ändrade paragraferna vidtagits ävensom ett tillägg till § 9

i myntlagen föreslagits, varigenom dit förläggas bestämmelserna om myntverkets

befrielse från guldinlösen.

Krigsfinan- Liksom i andra länder torde man i avseende på Sverige i händelse av

sieringen. prjg ^ rapna med i huvudsak tre former för anskaffning av medel: sedelutgivning,

upplåning och beskattning. Den förstnämnda av dessa former

har redan berörts. Vad upplåningen beträffar, uppstår en mängd frågor

av största betydelse för framgång i kriget, så mycket mera som denna finansieringsform

i de allra flesta krig är den ojämförligt viktigaste och i det

nu pågående kriget för flere av de stridande nära nog är den enda. Den

ökade beskattningen är emellertid likaledes av mycket stor vikt, och föga

tvivel torde böra råda om önskvärdheten av att krigsfinansieringen så mycket

och så snabbt som möjligt överföres till denna form, vilken alltid måste

bliva den slutliga för varje land, som ej gör statsbankrutt.

Trots den genomgripande betydelsen av hithörande frågor har kommissionen

likväl ansett sig icke böra upptaga själva krigsfinansieringen till närmare

behandling. Anledningen är krigsfinansieringens alldeles särskilt starka beroende

av de växlande förhållanden inom det ekonomiska livet, statsförvaltningen

och det yttre politiska läget, vilka äro rådande vid tidpunkten för

opaginerad Kontrollera mot PDF

ORGANISATION.

33

kriget. I avseende på upplåningen beror sålunda den relativa betydelsen

av in- och utländska lån i främsta rummet på tillvaron av bundsförvanter

och neutrala, medan valet mellan upplåning på kort och lång tid, mellan

amorterings- och statsräntelån, mellan direkt och indirekt emission liksom

mellan begränsade eller obegränsade lånebelopp måste avgöras med hänsyn

till den situation, som råder vid krigstillfället, och de möjligheter, varöver

svenska staten då förfogar — allt frågor, som nu undandraga sig bedömande.

Likartat är förhållandet i avseende på det skattesystem, som bör

komma till användning. Dels beror karaktären av de skatter, som kunna

avkasta tillräckligt, i hög grad på krigskonjunkturens utseende, som växlar

betydligt efter krigets karaktär. Dels och framför allt synas planer till så

stora ändringar i det normala, under fred gällande skatteväsendet redan

vara å bane, att ett förslag från kommissionen för närvarande till äventyrs

inom mycket kort tid skulle bliva föråldrat.

Ehuru varken den fasta upplåningen eller —r- än mindre — krigsskatterna

höra till de finansieringsåtgärder, som i regel kunna tillgripas omedelbart

efter ett krigsutbrott, skulle det dock otvivelaktigt vara till stor nytta, om

planer för såväl den ena som den andra finansieringsåtgärden vore utarbetade

i förväg. Särskilt gäller detta krigsskatterna, emedan de till stor de! ej

kunna inflyta förrän ganska långt efter sedan de beslutats och den önskvärda

övergången till denna finansieringsplan alltså bör förberedas på ett så tidigt

stadium som möjligt. På samma sätt som, enligt vad kommissionen redan i

det föregående framhållit, en fortlöpande krigsberedskap bör tillgodoses i avseende

på utländska tillgodohavanden genom försorg av den föreslagna rikskommissionen

för den ekonomiska krigsberedskapen, torde alltså samma institu.

tion efter samråd med vederbörande myndigheter böra utarbeta samt efter förefallande

behov omarbeta planer och förslag till såväl upplåningen i krig som

framför allt krigsskatter, vilka planer sedan vid ett eventuellt krigsutbrott

finge utformas i detalj och läggas till grund för de faktiska åtgärderna.

Kommissionen övergår härmed till behandling av den finansiella krigsbered- Organita

skapens organisation, som är av betydelse ej blott för de första krisdagarna tion.

utan för hela den tid kriget varar. Kommissionen har haft under övervägande

en hel del mer eller mindre genomgripande förslag, vilka åsyftat att ställa

de verksamhetsgrenar, som för närvarande utövas av riksbanken och riksgäldskontoret,

under starkare beroende av Kungl. Maj:t; men med det undantag för

krigsupplåningen, för vilket nedan redngöres, har kommissionen icke funnit

något av dessa förslag medföra sådana fördelar med hänsyn till krigsberedskapen,

att kommissionen ansett sig böra förorda detsamma. Den från åtskilliga

håll framkastade tanken, att riksbanken borde göras till privat egendom, har

jämväl bland andra varit föremål för överläggning; men kommissionen har,

med allt erkännande åt betydelsen av en dylik ändring ur andra synpunkter,

ansett densamma hava mindre vikt från krigsberedskapssynpunkt, då man

måste räkna med möjligheten att, såsom förhållandet varit under det nu på
3—161727.

II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

AVD. i. finansväsen: betänkande.

gående kriget, enskilda medborgares privata egendom i fiendeland blir oåtkomlig

för sina ägare under krigstiden och sålunda av ungefär lika liten

betydelse för krigsberedskapen, som om den tillhörde staten.

Av synnerlig vikt är däremot att genom någon lämplig anordning

underlätta ett givande samarbete mellan våra olika statsfinansiella organ;

endast därigenom kan den nödvändiga enhetligheten i finanspolitiken uppnås.

Ur krigsberedskapssynpunkt måste vårt nuvarande system med flere,

i förhållande till den centrala ledningen så gott som oberoende organ anses

betänkligt. Såsom exempel på hur de olika organens verksamhet kunna

inverka på varandra må endast påpekas, att riksbanken genom sin diskontopolitik

har ett betydande inflytande på den allmänna prisnivån och därmed

på regeringens åtgärder beträffande prisreglering, stimulering av produktionen,

import, export etc., vartill kommer den betydelse banken måste få för

själva finansieringen av kriget. Att ställa banken under direkt beroende av

regeringen har kommissionen trots detta likväl icke velat föreslå, då den

hos oss nu redan 2ä0-äriga organisationen från krigsberedskapssynpunkt

jämte sina stora olägenheter också har en fördel, nämligen att bereda en

viss garanti för att statsledningen ej allt för mycket tar dess sedelpressar

i anspråk för krigets finansiering. Det bör också märkas, att länder, som

hittills haft till formen privata centralbanker, vilka äro det stora flertalet,

ej gjort någon ändring häri under kriget och att en ökning i de olika regeringarnas

inflytande på dessa banker sannolikt skulle ha genombrutit t. o. in.

de svaga dammar, som nu begränsat sedeltloden.

Detta upphäver likväl icke det nyss framhållna behovet av ökad enhetlighet

i hela finanspolitiken under krig. Enligt kommissionens mening skulle emellertid

denna enhetlighet kunna vinnas även utan att riksbankens nuvarande

självständighet behövde offras, nämligen genom tillsättning genast vid krigsutbrottet

av en Kungl. Maj:t underställd, rådgivande finanskommission.

Finanskommissionen är avsedd att främja samarbetet mellan Kungl. Maj:ts

finansförvaltning, riksbanken och riksgäldskontoret. I kommissionen, till

vars ordförande en finansman i auktoritativ ställning borde utses, skulle

nämligen ingå representanter från dessa riksdagens verk samt för bankinspektionen

och de viktigaste affärsbankerna. Ett dylikt förslag, med lista

på personer, har överlämnats genom underdånig skrivelse den 28 september

191(1. Tillvaron av denna finanskommission bör vara i hög grad ägnad att

främja ett gott samarbete mellan de olika statsfinansiella organen, bland

vilka riksbanken i det stora hela synes kunna bibehålla sina hittillsvarande

uppgifter även under krig.

1 syfte att främja ett gott samarbete mellan riksbanken, affärsbankerna

och det övriga näringslivet har emellertid kommissionen i avdelningen om

det enskilda kreditväsendets organisation i krig i här föreliggande betänkande

dessutom funnit sig böra föreslå tillsättning av ett bankråd.

Väsentligt skild från frågan om riksbankens ställning i krig är den om

riksgäldskontorets ställning i motsvarande fall. Medan central banksuppgiften

ej är av förvaltande natur utan huvudsakligen en uppgift för den fria

opaginerad Kontrollera mot PDF

ORGANISATION.

35

kreditgivningens organisation och ledning, utgör däremot statens upplåning,

såsom ligger i sakens natur, en rent statlig förvaltningsfunktion, som därför

också såvitt bekant undantagslöst i alla länder utom Sverige tillhör statsförvaltningens

högsta ledning, regeringen, med hjälp av erforderliga ämbetsverk.

Det svenska systemet, som ej går längre tillbaka än till år 1789 och

som då uppkom på grund av Gustav III:s upplåning utan ständernas hörande,

synes alltså sakna stöd både i sakens natur och andra länders erfarenhet,

liksom dess historiska uppkomst hos oss icke i och för sig motiverar

dess fortvaro under alldeles ändrade förhållanden. Det må därjämte nämnas,

att riksgäldskontorets sedermera införda bestämmanderätt över hela upplåningen

åtminstone ej uttryckligen kom till stånd vid kontorets upprättande, då

dit förlädes »all rikets utgivna gäld, både den som redan gjord är och den

som till kostnaderna för sistlidna och detta års (1788 och 1789 års) fälttåg

bliver nödig», men intet sades om framtiden. Emellertid har krigsberedskapskommissionen

givetvis icke av denna anledning upptagit frågan, utan orsaken

har varit den alldeles ändrade betydelse statens upplåning får i krig,

en ändring, som är långt större än motsvarande nya uppgifter för riksbanken.

Det närmaste resultatet av kommissionens överläggningar i frågan blev en

promemoria, som den 11 december 1917 överlämnades åt dåvarande t. f. chefen

för finansdepartementet. Denna promemoria, som sammanfattar vad som enligt

kommissionens mening utgör huvudskälen för en ändring i den nuvarande

ordningen och går ut på förslag till ett obetydligt men redan i fredstid

gällande tillägg till det nuvarande reglementet, var av följande lydelse:

: I enlighet med sin instruktion har statens krigsberedskapskommission haft

den statslinansiella krigsberedskapen under behandling.

På kommissionens föranstaltande anordnades den 3 och 7 november d. å.

förberedande sammanträden mellan några av kommissionens ledamöter och

särskilde sakkunnige. Såsom ordförande fungerade universitetskanslern C.

Swartz, riksbanken representerades av bankfullmäktiges ordförande, generaldirektör

A. af Jochnick och förste deputeraden Y. Moll, riksgäldskontoret

av riksgäldsfullmäktiges ordförande, v. häradshöfding E. Kinander och förste

deputeraden, greve G. Lagerbjelke.

Kommissionen har därefter vid sina sammanträden den 28 november och

4 december in pleno fortsatt behandlingen av den statsfinansiella krigsberedskapen.

Den uppfattning, vartill kommissionen på grund av de nämnda

överläggningarna kommit i en särskild fråga beträffande svenska statens

skuldförvaltning från krigsberedskapssynpunkt, har i huvudsak varit följande.

Det framgår av R. E. 66 och 76 §§ samt 111 § mom. 2, att Kungl. Maj:t

för närvarande icke har något avgörande inflytande på statens upplåning.

Under det att av fullmäktige i riksbanken en, ordföranden, förordnas av

Konungen, utses samtliga fullmäktige i riksgäldskontoret av riksdagen.

Vid fullmäktiges sammanträden kan visserligen ett Konungens ombud närvara,

men endast i de fall, då fullmäktige sådant begära. Detta framgår av

R. F. 67 §: ''Konungens ombud i riksgäldskontoret biviste ej fullmäktiges,

sammankomster oftare, än då fullmäktige åstunda att med honom överlägga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

AVD. I. finansväsen: betänkande.

I det av riksdagen utfärdade reglementet för riksgäldskontoret tiar denna

bestämmelse kringgärdats med ytterligare garanti; reglementets § 47 lyder

nämligen: ''Fullmäktige vare ej tillåtet att företaga någon överläggning i

närvaro av Konungens ombud, ifall det, utan att av fullmäktige därom vara

anmodat, skulle vid deras sammankomst sig infinna.’

Det är tydligt, att dessa bestämmelser ej inbjuda till något intimare samarbete

mellan Kungl. Maj:t och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Beträffande utfärdande av obligationer kräves Konungens medverkan; reglementets

§ 19 stadgar nämligen: ''Utfärdas av riksgäldskontoret nya obligationer,

skola fullmäktige underställa Kungl. Maj:ts fastställelse de beslut,

som rörande sådan upplåning fattas, med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes

å det nya lånet meddela sin garanti’. All övrig upplåning (t. ex. mot skattkammarväxlar)

kan däremot ske utan någon som helst medverkan från Konungens

sida.

Vid upptagande av obligationslån lärer det i allmänhet tillgå så, att, sedan

alla underhandlingar avslutats, Konungens ombud tillkallas och tillfrågas,

huruvida något finnes att erinra mot fullmäktiges beslut, vartill svaret, som

naturligt är, i regeln blir nekande. Kungl. Maj:ts ombud kan sålunda även

beträffande obligationslånen lämnas i okunnighet om, huruvida, när och på

vilka villkor riksgäldsfullmäktige ämna skaffa medel, och torde stundom erhålla

upplysning därom först, när han kallas till fullmäktiges sammanträde.

Även om denna ordning kan sägas ha fungerat utan egentlig friktion i

fredstid, fann kommissionen det otänkbart, att dessa förhållanden kunde förbliva

oförändrade i krig. Dels blir det nämligen då mer än någonsin nödvändigt

att trygga ett effektivt samarbete mellan finansförvaltningens olika

organ, dels och framför allt skulle den fundamentala förvandling, finanspolitiken

undergår vid krig, i händelse av de nuvarande bestämmelsernas fortvara

medföra, att endast en ringa och därtill en mindre viktig del av finanspolitikens

ledning komme att tillfalla chefen för finansdepartementet.

Budgetens utgiftssida skulle närmast åligga övriga departementschefer och

detta i mycket högre grad än i fred, emedan man i krig, att döma efter

undantagslös erfarenhet från det nu pågående kriget, måste nöja sig med

att i budgeten uppföra ospecificerade krigsanslag, som successivt ökas under

krigets fortgång, utan att finansledningen får någon uppgift vid bestämmande

av deras belopp eller användning.

Medan budgetens utgiftssida sålunda är undandragen finansministerns kontroll,

skulle på inkomstsidan den ojämförligt största delen komma att anskaffas

lånevägen, sålunda genom riksgäldskontoret. Några siffror kunna

åskådliggöra, i vilken överväldigande grad upplåningen dominerar såsom

form för det nu pågående krigets finansiering. En överslagsräkning visar

sålunda, att i Tyskland nära 98 % och i England 82 % av de på grund av

kriget ökade utgifterna (1916—1917) täckts genom upplåning. Vad detta

innebär i jämförelse med svenska förhållanden ej blott i normala tider utan

även under nuvarande läge, kunna följande siffror visa. Svenska staten upplånade

under åren 1910—1913 140-3 null. kronor; övriga inkomster under

opaginerad Kontrollera mot PDF

ORGANISATION.

37

samma tid voro 985-6 in ill. kronor; om upplåningen under 1917 får sättas

till 60 mill. kronor och övriga inkomster till 387''o mill. kronor, erhållas för

åren 1914—1917 siffrorna resp. 205-7 mill. och 1484-6 mill. kronor. Det

framgar härav att upplåningen 1914—1917 med 65-4 mill. kronor överstigit

upplåningen 1910—1913 samt att övriga inkomster under samma tid stigit

med 499-o mill. kronor; av de ökade utgifterna ha sålunda c:a 13 % täckts

genom upplåning. En jämförelse med siffrorna för Tyskland och England

visar alltså, att våra hittillsvarande erfarenheter icke erbjuda någon som

helst ledning för att bedöma förhållandena i krig, detta även frånsett ökningen

i upplåningens totalbelopp, varigenom vår statsskuld, som nu relativt

taget är en av de minsta i världen, sannolikt skulle flerdubblas redan under

loppet av ett enda krigsår.

Det nu påvisade ställer utom allt tvivel, att Kungl. Maj:t och därvid i

synnerhet chefen för finansdepartementet med den nu gällande ordningen

skulle komma att lämnas i allt väsentligt utan ansvar för eller delaktighet

i ett krigs finansiering. Man kan icke undgå att häri se en fara av stor

räckvidd. Allbekant är nämligen icke blott den stora roll finansieringen,

som alltså i detta fall är nästan liktydig med lånepolitiken, under det nu

pågående liksom tidigare krig spelat för de krigförandes förmåga att framgångsrikt

genomgå prövningarna, utan även och framför allt det mycket

nära sambandet mellan lånepolitiken å ena sidan och å den andra de militära

operationerna, utrikespolitikens ledning, hänsyn till näringslivets allmänna

gång och behandlingen av stämningen inom landet, vilket allt tydligen

i krig måste utgöra statsledningens huvuduppgifter. Ett utbrytande

av lånepolitiken ur detta sammanhang skulle alltså hindra statsledningens

enhetlighet på ett för krigets utgång vitalt område.

Utan att nu i övrigt ingå närmare på frågan om den statsfinansiella krigsberedskapen

fann kommissionen det därför uppenbart, att Kungl. Maj:t, med

hänsyn till ett krigsläges krav, i varje fall måste tillförsäkras möjlighet att

följa arbetet på statens upplåning från dess början och att en ändring i

dylik riktning borde ske redan i fredstid, så att Kungl. Maj:ts organ vore

förtrogna med denna sida av statsverksamheten i händelse av ett krigsutbrott.

Genom en dylik ändring bleve det under alla förhållanden lättare

att efter krigsutbrottet få saken ordnad på ett sätt, som motsvarade krigslägets

krav. Någon ändring i regeringsformen ansågs ej erforderlig härför,

utan saken syntes kunna ordnas genom ett tillägg till § 47 i riksgäldskontorets

reglemente av innehåll, att fullmäktige vid alla överläggningar om

lånetransaktioner skulle kalla Konungens ombud att närvara.

I överensstämmelse härmed har efterföljande förslag utarbetats.»

Det bifogade förslaget var överensstämmande med det till föreliggande betänkande

fogade förslaget till ändring i riksgäldskontorets reglemente.1

Sedan denna promemoria av chefen för finansdepartementet överlämnats

till riksdagens bankoutskott och riksgäldsfullmäktige i infordrat yttrande

1 Se nedan sid. 51.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.38

AVD. I. finansväsen: betänkande.

avstyrkt förslaget, beslöt utskottet den lfi april 1918 — under uttalande av

den förhoppningen, att samarbete i här ifrågavarande avseende mellan fullmäktige

och Konungens ombud fortfarande liksom hittills skulle komma att

äga ruin — att framställningen icke skulle föranleda till någon utskottets åtgärd.

Under allt erkännande av den praxis, varpå utskottets beslut torde syfta,

har det likväl förefallit kommissionen uppenbart, att densamma ingalunda

utgör ett skäl emot sakens reglering i riksgäldskontorets reglemente utan

tvärtom ett skäl därför, då å ena sidan ingen svårighet under dessa förhållanden

kan möta att genomföra bestämmelsen och å andra sidan ett bibehållande

av den lämpliga praxis, som först jämförelsevis nyligen lärer hava

införts, endast därigenom säkerställes. Icke heller torde något skäl emot

den av kommissionen föreslagna bestämmelsen kunna sökas däri, att upptagande

av tillfälliga lun genom riksgäldskontoret äro alltför ofta förekommande,

för att Konungens ombud, som under senare år i allmänhet varit

chefen för finansdepartementet, skulle kunna deltaga i alla riksgäldskontorets

överläggningar härom; det föreslagna momentet inskränker sig nämligen

till att, i vad på kontoret ankommer, bereda honom tillfälle att närvara i

alla de hithörande fall, då han anser sadant lämpligt. På dessa grunder förmenar

kommissionen, att en ändring i reglementet på nu angivet sätt bör

komma till stånd och har fogat sitt, ursprungligen med den nämnda promemorian

överlämnade tilläggsförslag till § 47 av riksgäldskontorets reglemente

även till föreliggande betänkande.

Emellertid inskränker sig den föreslagna ändringen till att söka skapa en

ordning, som redan i fredstid bör komma till stånd av hänsyn till krigsberedskapen.

Däremot kan den ingalunda anses tillräcklig att i krigstid

skapa erforderlig enhetlighet i finansledningen och tillräckligt inflytande för

Kungl. Maj:t på den utan all jämförelse viktigaste delen av krigsfinansieringen.

Detta senare kan enligt kommissionens mening endast vinnas genom

att beslut om krigslåns upptagande fattas av Kungl. Maj:t på föredragning

av chefen för finansdepartementet, givetvis med användning av all den sakkunskap,

fullmäktige i riksgäldskontoret beträffande fredsupplåningen förvärvat

under sin ämbetsutövning. För krigsupplåningen gäller nämligen

vad riksdagens år 1806 tillsatta revisorer (med reservation för de av bondeståndet

valda) yttrade:

»För uppnegocierandet av statslån synes det revisorerna otvivelaktigt, att riksgäldskontoret

ej heller är den lämpligaste myndigheten, dess styrelse må sammansättas

huru esom helst. Svårligen lärer man kunna påräkna att bland riksgäldsfullmäktige

få se n majoritet av fullt erfarna större financierer, och själva den kollegiala formen

är otjänlig i fråga om beslut, som ofta maste fattas med stor hastighet och iakttagande

av fullständig tystnad. — I andra länder är det regeringen, som med representationens

bemyndigande kontraherar om statslån, och även hos oss har visat sig

behövligheten av Kungl. Maj:ts garanti å de lan, riksens ständer beslutat, för att

hos främmande långivare ingiva nödigt förtroende. Det synes revisorerna därför vara

vida ändamålsenligare, att för framtiden uppgörandet och kontraherandet av möjligen

blivande lån uppdrages åt regeringen, så att riksgäldskontoret med dem icke far annan

befattning än att, såsom ovan är sagt, ombesörja lånebeloppens indragning, förvaltning

och amortering.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

ORGANISATION.

39

Den allmänna motiveringen till förslaget om en dylik ändring i statslåneväsendets

organisation liar i övrigt lämnats i den nyss återgivna promemorian;

men det kunde möjligen invändas emot detsamma, att en ändring vid

krigsutbrottet på olämpligt sätt skulle rubba kontinuiteten. Ehuru det visserligen

ej kan förnekas, att en ändring i denna riktning redan under fredstid

skulle vara ännu mer gagnelig för krigsberedskapen, om den kunde

genomföras, kan kommissionen likväl ej anse denna invändning som ett tillräckligt

skäl emot den föreslagna lösningen, om en ändring därhän redan i

fred måste anses utesluten. För det första synes nämligen behovet av att

finansledningen enhetligt lägges i Kungl. Haj:ts hand i krig så oavvisligt,

att andra hänsyn måste vika därför. Och vidare måste det betonas, att

upplåningen ändrar icke blott omfattning utan till stor del också karaktär

vid ett krigsutbrott. I fred blir det avgörande för frågans framgång

de uppgörelser, som kunna träffas med särskilda finansgrupper, medan i

krig en vädjan till hela folkets såväl ekonomiska som patriotiska instinkter

blir alldeles oundgänglig och därför heller aldrig försummas; hela emissionstekniken

ändras därigenom i grund, och den erfarenhet, som förvärvats vid

fredsupplåning, får en mycket begränsad tillämplighet. Om detta är fallet

i de kapitalstarka, nu krigförande länderna, varom åtskilliga vittnesbörd

föreligga, gäller det med mångdubbel styrka för vårt land, där fredserfarenheten

ända till de sista åren alldeles övervägande omfattat utländsk

upplåning och även eljest gällt lån av den i fredstid vanliga typen, medan

Sverige under de sannolikaste förutsättningarna måste finansiera ett krig

främst genom inhemska lån, varvid alla samhällsklassers medverkan blir

oundgänglig och sålunda små sparare indragas, med vilka svenska statens

upplåning sannolikt icke ens i det nuvarande läget haft nämnvärd förbindelse.

Kommissionen kan alltså icke annat finna än att om, såsom sannolikt är,

riksgäldskontorets nuvarande befattning med statens upplåning anses böra

oförändrad bibehållas i fred, en överflyttning av upplåningen till Kungl.

Maj:t blir oundgänglig vid krigsutbrott. I detta sammanhang anser sig

kommissionen även böra hänvisa dels till en vid 1867 års riksdag i första

kammaren av friherre A. Cederström väckt motion, dels till riksgäldsfullmäktigen

Gr. F. Östbergs reservation med anledning av riksgäldsfullmäktiges

skrivelse till bankoutskottet angående förändring av förste deputeradens

''ställning i riksgäldskontoret den 2 december 1915, vilka båda förslag jämte

redogörelse för deras behandling framgå av bilagorna I A och I B till föreliggande

del av betänkandet.

Annorlunda än frågan om beslut rörande krigsupplåning ställer sig emellertid

den om krigslånens förvaltning. Här skulle sannolikt en plötslig omläggning

vid krigsutbrott av den förut bestående ordningen medföra olägenheter

utan motsvarande fördelar, emedan det här gäller en oavbruten, över

många årtionden fortsatt verksamhet, där en organisatorisk ändring alltid

är svårare att genomföra. Då man av hänsyn härtill ej lämpligen kunde

överflytta de redan upptagna lånens förvaltning på ett nytt ämbetsverk,

skulle följden sannolikt bliva två statsskuldförvaltningar, riksgäldskontoret

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

AVD. i. finansväsen: betänkande.

för fredstidens lån och ett nytt organ för krigslånen, vilket påtagligen

redan i och för sig vore en obekväm utväg, varjämte det kunde komma att

försvåra det nya verkets rekrytering med tillräckligt erfaren personal. I

sak kunde det därför knappast bliva fråga om annat än att anförtro statsskuldförvaltningen

till samma personer som förut, och den naturligaste utvägen

förefaller då vara att behålla riksgäldskontoret såsom förvaltande

organ och begränsa den organisatoriska ändringen till frågor om beslut rörande

ny upplåning.

Den första fråga, som i ett dylikt läge bör beaktas, synes vara, i vad mån

befintliga grundlagsbud medgiva eller hindra en dylik från krigsberedskapens

synpunkt nödvändig lösning.

Såsom framgår av det föregående, äro de viktigaste bestämmelser i grundlagen,

som röra statens upplåning, regeringsformens §§ 66 och 76 samt § 111

m. 2. Om »riksdagen ansvarar för den rikets gäld kontoret ombesörjer» (§ 66),

så synes detta icke utesluta, varken att riket kan hava annan gäld, vilken

kontoret icke ombesörjer, eller att riksdagen kan ansvara även för denna

gäld. Ett visst stöd för denna tolkning torde nuvarande praxis lämna. Staten

har redan nu betydliga skulder, vilka icke förvaltas av riksgäldskontoret

och för vilka riksdagen dock ej är utan ansvar. Exempel äro riksbankens

giroräkning och lån i utlandet samt postsparbankens fonder.

Hittillsvarande lagtolkare hava emellertid icke ansett dessa förhållanden

innebära, att upplåning i vanlig mening enligt grundlagens nuvarande ordalydelse

kan överflyttas till Kungl. Maj:t.

II. L. Bydin skriver:1 »Riksdagen är enligt R. E. § 66 ansvarig för rikets

gäld och har att tillse, att rikets kredit varder bibehållen och vårdad, vadan

beslut om upptagande av statslån är riksdagens ensak. Beloppet, som skall

upplånas, är bestämt genom riksdagens beslut angående statsregleringen samt

riksgäldskontorets utgifter och tillgångar.» Prof. P. Fahlbeck skriver:2 »Bådadera,

rikets belastande med gäld och skuldens förvaltning, tillkommer riksdagen

allena. Detta är åter ett för Sveriges författning egendomligt drag»;

samt: »riksdagen erhöll ensam rättigheten att lån göra och riket med ny

gäld belasta. Det säges icke direkt i denna paragraf (R. F. § 76), men det

följer därav, att riksdagens verk förvaltar skulden, vartill även låns upptagande

hör, samt ansvarar för densamma (§ 66).»

Det förefaller ganska uppenbart, att regeringsformens författare tänkt sig

två olika statsrättsliga garantier för upplåningen. 1. Om all ökning i statens

skulder gäller enligt R. F. § 76, att den ej kan ske utan riksdagens

samtycke. Detta är fallet även med sådan »ny gäld» som t. ex. postsparbankens.

2. Om den rikets gäld riksgäldskontoret ombesörjer gäller åter,

att riksdagen ansvarar för densamma, vilket i sin ordning ger riksdagen

alla de exklusiva befogenheter, som beröras i §§ 66, 67, 68 och 111 regeringsformen.

Det förefaller alltså påtagligt, att grundlagstiftaren själv tänkt sig

olika vidsträckt befogenhet för riksdagen allt efter de olika arterna av statens

1 Svenska Riksdagen II: 1, sid. 154.

2 Regeringsformen i historisk belysning, sid. 169 och 190.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ORGANISATION.

41

skuldförbindelser och att gemensamt för all gäld endast är behovet av riksdagens

samtycke.

Den svåra uppgiften består emellertid i att finna gränsen mellan de två områdena,

närmare bestämt att fastställa, hur omfattande regeringsformen tänkt

sig Klen rikets gäld? riksgäldskontoret ombesörjer. Det är ingalunda osannolikt,

att härmed åsyftas all upplåning, som är avsedd att täcka statsutgifter,

där alltså behovet av medel är avgörande, till skillnad från inlåning, som

leder till placering av medlen på räntebärande sätt, där det alltså är fråga

om kreditförmedling. I avseende på riksbankens utländska upplåning är

denna gräns visserligen ej fullt klar, men i stort sett torde den hålla streck.

År detta fallet, skulle det icke vara överensstämmande med regeringsformens

anda att behandla krigslån som fallande utanför det trängre området.1

Om alltså krigslånen böra räknas till »den gäld kontoret ombesörjer» (§ 66

regeringsformen), blir frågan, om ordet »ombesörjer» skall innebära, att riksgäldskontoret

även måste besluta om upptagande av lån, alltså ej endast

ombesörja deras förvaltning. För den uppfattningen att så icke är fallet

kan bland andra skäl framhållas, dels att riksdagen vid vissa tillfällen anhållit

om särskild medverkan av Kungl. Maj:t vid statslåns upptagande

genom riksgäldskontoret,1 2 dels även att vid behandlingen av den av friherre

Cederström väckta motionen (se bil. I A) statsutskottet icke hade några statsrättsliga

betänkligheter att anföra. Emellertid råder intet tvivel, att i övrigt

praxis i likhet med oemotsagd statsrättslig doktrin går i motsatt riktning;

och uppenbarligen vore det olyckligt att utan trängande behov bygga krigsfinansieringen

på en i bästa fäll osäker grundlagstolkning. Enligt kommissionens

mening måste därför den i krig erforderliga organisationen komma

till klart uttryck i grundlagen, vartill tydligen kräves en redan i fred antagen,

för krigstillfällen gällande grundlagsändring. Kommissionens ovan

omförmälda förslag till ändringar i regeringsformen innefattar de härför erforderliga

bestämmelserna. 3

Såsom rådgivande organ vid Kungl. Maj:ts sida borde för ändamålet stå

den redan här förut berörda finanskommissionen, vars sammansättning i huvudsak

skulle uppfylla det krav, som i riksgäldsfullmäktigen Östbergs reservation

ställts på en korporation för statens upplåning. För det fall att

den inom riksgäldskontoret befintliga sakkunskapen ej fullständigt tillgodogöres

genom finanskommissionens sammansättning, borde därjämte alltid

finnas möjlighet att erhålla medverkan från riksgäldsfullmäktige och det

1 Jfr riksdagsordningens § 65, där »fråga ... om riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

inkomster och utgifter» tydligen ansetts innefatta alla länsanslag; en motsatt tolkning skulle

nämligen innebära, att dylika anslag ej vore underkastade gemensam votering, vilket icke kan

vara grundlagens mening.

2 »Vid riksdagen 1826—1830 hade, på proposition av Kungl. Maj:t, riksens ständer beslutat, att

riksgäldskontoret skulle upptaga ett statslån på högst två miljoner rdr svenskt silverspecie, efter

gamla myntfoten, samt att åter utlåna dessa medel mot inteckning i jordegendom. Jämte anhållan

att Kungl. Maj:t ville sanktionera detta beslut samt auktorisera fullmäktige i riksgäldskontoret

till de åtgärder, som bleve nödiga, överlämnade ständerna till Kungl. Maj:ts beprövande att bestämma

tiden för lånets upptagande.» (Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt IV, 274).

3 Se nedan sjd. 43.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

AVD. I. finansväsen: betänkande.

dem underställda riksgäldskontoret, vilka enligt det förut sagda skulle kvarstå

även i krig.

Sammanfattning.

Kommissionen har utarbetat följande, här bifogade förslag till lagändringar:
1)

Förslag till ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen.

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj

1897 för Sveriges riksbank.

3) Förslag till tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och Danmark

gällande myntkonventionen.

4) Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets

mynt den 30 maj 1873.

5) Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående skiljemynt av

järn.

6) Förslag till ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet för riksgäldskontoret.

Utom dessa förslag hemställerjkommissionen,

att det s. k. lilla kreditivet höjes från nuvarande 15 millioner kronor till

100 millioner kronor (sid. 15),

att det s. k. stora kreditivet höjes från nuvarande 15 millioner kronor till

350 millioner kronor (sid. 15),

att en sedel- och skiljemyntsreserv av angiven beskaffenhet upplägges (sid. 28),

att åtgärder vidtagas för att giva myntverket större prägling skapacitet

(sid. 30),

att förberedelser träffas för upprättande av ett reservmyntverk å lämplig

plats (sid. 30)

samt att vid krigsutbrott en rådgivande finanskommission tillsättes (sid. 34).

Rikskommissionen för den ekonomiska krigsberedskapen torde erhålla i

uppdrag att utreda frågan om krigsreserven för betalningar till utlandet

ävensom frågan om de lämpligaste låne- och skatteformerna under krig (sid.

33) och att i samråd med vederbörande myndigheter utarbeta och vid

förefallande behov omarbeta de planer och förslag, som därvid kunna visa

sig påkallade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

l) Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen.

§ 63.

Dessutom böra. för oförsedda händelser, tvenne särskilda tillräckliga

summor anslås och till utbetalning å riksgäldskontor anvisas; den ena att

vara tillgänglig, då Konungen, till rikets försvar eller andra högst viktiga

och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar däröver blivit inhämtade,

finner den vara oundvikligen nödig; den andra att, vid infallande krig

eller krigsfara, av Konungen lyftas, sedan Han statsrådet in pleno hört och

riksdagen sammankallat. Riksdagens förseglade anordning å sistnämnda

summa må ej förr brytas, eller summan av fullmäktige i riksgäldskontoret

utbetalas, än sedan riksdagskallelsen blivit i allmänna tidningarna kungjord.

§ 66.

Riksgäldskontoret---vårdad.

Varder vid infallande krig av riksdagen medgivet, att medel till krigets

förande må av Konungen upplånas, vare riksdagen jämväl för den gäld ansvarig;

åliggande riksgäldskontoret att i övrigt lånet ombesörja.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 15 och 41.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

AVD. I. FINANSVÄSEN: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

2) Förslag

till

Lag- om ändrad lydelse av 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj

1897 för Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges

riksbank skola hava följande ändrade lydelse:

5 §•

Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio, ett hundra och ett

tusen kronor.

Om till följd av krig, krigsfara eller svår penningkris behovet av skiljemynt

stegrats, må dock Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen

ej är samlad, Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, medgiva riksbanken

att utgiva sedlar å en krona. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna

lämnat medgivande skall, därest detsamma icke varder av nästföljande

riksdag inom tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av

nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Det åligger fullmäktige i

riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga dessa

sedlar.

6 §•

Riksbanken — — — kronor.

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas

oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen

ej är samlad, Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken

att utgiva sedlar till ytterligare högst två gånger det belopp,

varmed enligt första stycket dubbla summan av den metalliska kassan må

överskridas. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna lämnat medgivande

skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag inom tjugu

dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda tid upphöra

att lända till efterrättelse. Det åligger fullmäktige i riksbanken att, så

snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande

vad som på grund av sålunda medgiven ökning av sedelutgivningsrätten

må hava utgivits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I RIKSBANKLAGEN.

45

10 §.

Riksbanken---silver.

Guld — — — därav.

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas

oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen

ej är samlad, Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, för viss tid

fritaga riksbanken från den enligt andra stycket riksbanken åliggande inlösningsskyldigheten.

Dylikt av Konungen mellan riksdagarna lämnat medgivande

skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag inom

tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda tid

upphöra att lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 24 o. f. samt 30 o. f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

AVD. I. FIN ANS väsen: författningsförsi.ag.

3) Förslag

till

Tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och Danmark

gällande myntkonventionen.

1.

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att för sin räkning

låta prägla en reserv av skiljemynt av järn, vilka skola vid krig eller krigsfara,

vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda

förhållanden kunna utgivas såsom lagligt betalningsmedel efter det

värde, vara de lyda, i alla tre rikena, utan hänsyn till i vilket av rikena de

äro präglade, intill de belopp, som nedan stadgas, så snart de blott ej blivit

vanställda eller på olagligt sätt skadade.

2.

Av järnmynt, som avses i 1 mom., kunna utmyntas nedanstående stycken,

vilka skola hava den storlek och vikt, som framgå av vidfogade bestämmelser:
-

■ ■

Av ett kilo-

Diameter.

gram järn

Millimeter

präglas

stycken

a) Ett stycke, som representerar värdet av 1 krona........

25

181

b) Ett stycke, som representerar värdet av 25 öre........

17

528

c) Ett stycke, som representerar värdet av 10 öre........

15

838

| d'' Ett stycke, som representerar värdet av 5 öre.........

27

146

e) Ett stycke, som representerar värdet av 2 öre.........

21

294

f) Ett stycke, som representerar värdet av 1 öre.........

16

596

Av dessa myntstycken skola de, som representera värdet av 5, 2 och 1 öre,

i mitten förses med hål av 3 millimeters diameter.

3.

Av järnmynt, som avses i 1 mom., vare ingen pliktig att'' i en betalning

mottaga högre belopp än tjugu kronor i 1-kronestycken, fem kronor i 25- örestycken och 10-örestycken samt en krona i mynt, som lyda å mindre

värden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TILLÄGGSARTIKEL TILL MYNTKONVENTIONEN.

47

4.

Järnmynt, som avses i 1 mom., upphöra att vara lagligt betalningsmedel

till statskassorna först när de äro så nötta, att det ej med säkerhet’kan

skönjas, för vilket rikes räkning de äro präglade, men till alla andra, så

snart prägeln genom nötning blivit otydlig.

5.

I övrigt galle i avseende å järnmynt, som avses i 1 mom., i tillämpliga

delar de uti myntkonventionen den 27 maj 1873 med därtill gjorda tillägg

intagna bestämmelser.

6.

Denna tilläggsartikel förblive gällande intill dess ett år förflutit från den

dag, då något av rikena uppsagt densamma; dock så att den i sista stycket

av Art. 11 uti myntkonventionen av den 27 maj 1873 givna bestämmelse

fortfar att med avseende å mynt, som präglats enligt tilläggsartikeln, gälla

under en tid av två år efter konventionens upphörande.

7.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras, så snart vederbörande representationers

samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna deponeras i Stockholm, så snart

ske kan.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 27 o. f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

AFD. I. FINANSVÄSEN: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

4) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets

mynt den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas att §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets mynt den 30

maj 1873 skola hava följande ändrade lydelse:

§ 7.

Mom. 1. Av brons — — — ettörestycken.

Av järn---ettörestycken.

Mom. 2. Av järn skall finnas präglad en reserv av myntstycken till belopp,

som av Konungen bestämmes, vilka vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden

skola utgivas, när Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, därom

förordnar. Dessa järnmynt skola hava följande namnvärden:

en krona; tjugufem öre; tio öre; fem öre; två öre; ett öre.

Ett kilogram rent järn utmyntas till:

Etthundraåttioen enkronestycken eller

Eemhundratjuguåtta tjugufemöresstvcken eller

Attahundratrettioåtta tioörestycken eller

Etthundrafyrtiosex femörestycken eller

Tvåhundranittiofyra tvåörestycken eller

Femhundranittiosex ettörestycken.

§ 9.

En var —--värde.

Eemkronestycken — — — värde.

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas

oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen

ej är samlad, Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, förordna,

att bestämmelserna i första stycket av denna paragraf under viss

tid icke skall äga tillämpning. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna

lämnat medgivande skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag

inom tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I MYNTLAGEN.

49

§ 12.

De---helst.

Skiljemynten skola till obegränsat belopp mottagas vid betalning till statens

kassor. Ingen annan vare pliktig att i en betalning mottaga högre belopp

än tjugu kronor i 2- och 1-kronestycken, fem kronor i mindre silvermynt

eller mot deras namn värden svarande järnmynt, varom i § 7 mom. 2 sägs, en

krona i 5-, 2- och 1-öresstycken.

Denna lag träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 27 o. f. samt 32.

i—161727.

II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

AVD. i. finansväsen: författningsförslag.

5) Förslag

till

Kungörelse med vissa bestämmelser angående skiljemynt

av järn.

Med upphävande av kungörelsen den 10 april 1917 angående tillämpning

å skiljemynt av järn av vissa bestämmelser rörande skiljemynt av brons

m. m. förordnas härigenom- som följer:

§ 1.

Beträffande skiljemynt av järn. som avses i § 7 mom. 2 av lagen om

rikets mynt den 30 maj 1873 och hava namnvärde av en krona, tjugofem

öre och tio öre, skola de i kungörelsen den 26 september 1909 angående ny

prägel och inskrift å skiljemynten beträffande silverskiljemynten meddelade

bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

§ 2.

Rörande övriga skiljemynt av järn, som avses i § 7 mom. 2 i berörda lag,

skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

h emörestycket — — — — — — — — — — — — — —

Tvåörestycket — — — — — — — — — — — — — —

Ettörestycket — — — — — — — — — — — — — —

§ 3.

I fråga om alla skiljemynt av järn skola äga motsvarande tillämpning

dels de i den för mynt- och justeringsverket gällande instruktionen angående

skiljemynt av brons meddelade bestämmelserna;

dels de enligt kungörelserna den 30 december 1893 och den 22 november

1895 gällande bestämmelserna angående sätt och tid för inlösen av vanställda

eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. m.;

dels bestämmelserna i kungörelsen den 31 december 1908 angående myntväxling;
dels

ock bestämmelserna i kungörelsen den 14 augusti 1914 angående utväxling

i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons.

Denna kungörelse träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 27 o. f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRAD LYDELSE AV VISS PARAGRAF I REGLEMENTET FÖR RIKSGÄLDSKONTORET.

Öl

6) Förslag

till

ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet för riksgälds
kontoret.

§ 47 (i 1918 års reglemente).

Fullmäktige vare ej tillåtet att företaga någon överläggning i närvaro av

Konungens ombud, ifall det, utan att av fullmäktige därom vara anmodat,

skulle vid deras sammankomst sig infinna.

Då fråga om upptagande av lån av fullmäktige kandlägges, skall Konungens

ombud kallas att närvara.

Ang. förestående förslag, se ovän sid. 37.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

BILAGOR

Bilaga I A.

Motion vid 1867''års riksdag om Kungl. Maj:ts medverkan vid statens

upplåning.

Vid 1867 års riksdag väcktes av friherre Anders Cederström i första kammaren

följande motion (nr Öl):

»Sverige är ej som åtskilliga andra länder af naturen begåfvad med sådana fördelar,

att vi hafva råd med dyra lån åstadkomma produktiva arbeten. Af sednaste Revisorers

berättelser finna vi tyvärr, att våra sist med utlandet kontraherade statslån så

bedrifvits, att de för oss och efterkommande blifva särdeles betungande. Att Fullmäktige

i Riksgäldskontoret, i hvad på dem bero, sökt att efter bästa förmåga bereda

Staten så billiga vilkor som möjligt, tager jag för afgjort, men jag betviflar att

Fullmäktiges förmåga svarat emot deras goda vilja.

Jag betviflar att Fullmäktige äro de rätta personerna att bedrifva dylika affärer.

Valda af och ur de fyra numera upphörda Riks-Stånden och med afseende å Riksgäldskontorets

kollegiala form, torde hvar och en finna huru ringa anspråk man

eger att af Fullmäktige fordra sådana egenskaper och relationer, som erfordras för

bedrifvande af slika låneoperationer.

Jag vågar därföre föreslå,

att Riksdagen i underdånig skrivelse till Kongl. Maj:t anhåller om dess

nådiga medverkan, till negocierande av de genom Riksdagen framdeles

möjligen beslutade statslån, på det att desamma må kunna erhållas på så

fördelaktiga villkor, som konjunkturerna och omständigheterna medgifva;

och att Kongl. Maj:t därför hädanefter, på sätt Hans Maj:t tjänligast

finner, med dessa lån taga den befattning, som preliminariter erfordras,

för att på den utländska eller inhemska penningmarknaden på billigaste

villkor erhålla desamma, varefter Riksgäldsfullmäktige äga att på Riksdagens

vägnar med ärendet taga den befattning, som dem vid låns avslutande

i övrigt åligga.»

över denna motion avgav statsutskottet följande yttrande (utlåtande nr 98):

Utan att vilja förneka, att vid negotierande av utländskt lån Kongl. Maj:ts nådiga

medverkan i den riktning motionären föreslagit, kan vara gagnelig, hvilket jemväl vid

föregående riksdagar erkänts, då Rikets Ständer i sammanhang med besluten om

upptagande av utländska lån i underdånighet anhållit ’att Kongl. Maj:t täcktes lemna

Fullmäktige i Riksgäldskontoret sin bemedling och medverkan vid samma låns upptagande’,

hemställer Utskottet, då någon utländsk upplåning nu icke torde ifrågakomma,

samt Kongl. Maj:ts nådiga bemedling för afstötande af inländskt lån icke

synes vara af behofvet påkallad,

att Riksdagen måtte förklara den väckta motionen icke böra till någon

åtgärd föranleda.

Statsutskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGA IB. FÖRSLAG 1915 OM KORPORATION FÖR STATENS UPPLÅNING. 53

Bilaga I B.

Förslag år 1915 angående en särskild korporation för statens

upplåning.

I en till bankoutskottet avlåten, den 2 december 1S15 dagtecknad skrivelse

hade fullmäktige i riksgäldskontoret hemställt, att utskottet behagade föreslå

riksdagen att besluta dels viss höjning av det särskilda arvodet till förste

deputeraden i riksgäldskontoret och dels vissa ändringar i riksgäldskontorets

reglemente. Denna hemställan från fullmäktige var emellertid icke enhällig,

utan förklarade sig dåvarande riksgäldsfullmäktigen G. F. Östberg icke kunna

biträda fullmäktiges förslag. Enligt reservantens uppfattning vore visserligen

en omorganisation av statsskuldsförvaltningen önskvärd men i en helt

annan riktning än fullmäktige ifrågasatt, och vore därför den ifrågasatta förändringen

beträffande förste deputeradens uppgift och avlöning mindre välbetänkt.

I sin reservation framhöll herr Östberg bl. a. följande:

»Riksgäldskonteret är en för Sverige egendomlig institution. I andra länder anser

man det såsom en given sak, att såväl negocieringen av statslån som statsskuldförvaltningen

tillkommer regeringen. Anledningen till riksgäldskontorets upprättande år

1789 synes hava varit snarare konung Gustav III:s önskan att få ständernas hjälp i

en svår situation än någon önskan från ständernas sida att taga finanserna i sin hand.

Alltsedan dess har omsorgen om statsskulden odelat vilat på riksdagens fullmäktige.

Tidsförhållandena synas mig bjuda, att man nu till övervägande upptager den

frågan, huruvida riksgäldskontoret i sin nuvarande organisation fortfarande är den mest

kompetenta institution, som kan erhållas, för att förhandla och besluta angående statens

upplåning. Det finnes skäl till tveksamhet därom. Redan för femtio år sedan

gjordes starka uttalanden, att sättet för statslåns upptagande borde förändras.

Statsrevisorerna yttrade år 1865, att Riksens Ständer möjligen kunde finna skäl

att taga i övervägande frågan om ett annat behandlingssätt av statens låneangelägenheter

jämte vad därmed står i sammanhang, och 1866 års revisorer framställde ett

bestämt förslag i följande uttalande, varemot dock de sex av bondeståndet valda revisorerna

reserverade sig: .... (se ovan sid. ).

Vid 1915 års riksdag ifrågasatte en talare, huruvida icke riksgäldskontoret numera

åtminstone till en del spelat ut sin roll och uttalade den tanken, att riksgäldskontoret

kunde framdeles bliva en byrå i finansministeriet.

Det bör enligt min mening icke ifrågakomma att helt överflytta bestämmanderätten

i fråga om statslåns upptagande från riksdagens fullmäktige till Kungl. Maj:t

och därmed helt bryta med en sekelgammal hävd, men det synes mig å andra sidan

icke med fog kunna bestridas, att Kungl. Maj:t för närvarande har alltför litet inflytande

vid dessa viktiga frågors avgörande, då i regel Kungl. Maj:ts befattning med

låneärendena inskränker sig därtill, att någon av statsrådets ledamöter efter Kungl.

Maj:ts förordnande, sedan alla förberedande underhandlingar äro avslutade, avger

sitt yttrande, huruvida det föreliggande förslaget till låneavtal bör antagas eller förkastas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

AVD. I. FINANSVÄSEN: BILAGOR.

För "ett säkert bedömande av tidpunkten för upplåning, sättet för underhandling

därom och lånets belopp kräves noggrann kännedom såväl om den finansiella ställningen

inom landet och i utlandet, som ock om statsverkets behov och landets politiska

situation. Det är givet, att riksdagen vid val av fullmäktige bör söka vinna

personer med sakkännedom i dessa frågor och förmåga att säkert bedöma dem. Utan

att på något sätt underkänna förutvarande och nuvarande fullmäktiges insikter och

erfarenhet, håller jag dock före, att staten hade större garantier för ett allsidigt och

moget bedömande av ifrågakommande låneärenden, om dessa avgjordes av en korporation,

som inrymde personer, vilka genom sin ställning och sin verksamhet vore alldeles

särskilt kompetenta att bedöma sådana frågor ur olika synpunkter.

Jag skulle vilja föreslå, att beslut om upplåning för statens räkning anförtroddes

åt en korporation, vari skulle ingå statsrådet och chefen för finansdepartementet,

generaldirektören för statskontoret, en av fullmäktige i riksbanken jämte av riksdagen

särskilt valde riksgäldsfullmäktige. Det har med ett visst klander anmärkts, att

statens finansförvaltning är delad mellan tre fristående myndigheter, Kungl. Maj:t,

riksgäldskontoret och riksbanken. Genom att åvägabringa samarbete mellan dem i

ärenden rörande statsskulden, hade man på ett betydelsefullt område utjämnat den

överklagade splittringen. Genom en sådan anordning, som här angivits, skulle såväl

Kungl. Maj:t som riksdagens skäliga anspråk på inflytande i låneärendena på ett tillfredsställande

sätt bliva tillgodosedda.»

I sitt yttrande över denna del av reservationen (skrivelse till bankoutskottet

den 1 februari 1917) inskränkte sig fullmäktige till att framhålla,

att ett förslag i förevarande syfte uppenbart ej kunde genomföras

utan ändring av regeringsformen.

Bankoutskottet fann (utlåtande n:r 45, 1917) de skäl, som fullmäktige anfört

för att riksgäldskontoret fortfarande skulle behålla sin nuvarande konstitutionella

ställning och att dess verksamhetsområde skulle förbli oförändrat,

så vägande, att jämväl utskottet kom till den uppfattningen, »att åtminstone

icke för närvarande några åtgärder böra vidtagas, vilka äro ägnade att

mera avsevärt rubba ifrågavarande institution och dess nuvarande verksamhet:.

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVDELNING II

M O R ÅT O RIUM, K RE DIT VÄSEN

O C H T VÅN G S F Ö R VALT NING

AV FAST EGENDOM

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

BETÄNKANDE

Under ganska lång tid före det ännu pågående världskrigets utbrott både

det varit en vida spridd uppfattning, att kreditväsendet utgjorde den ömtåligaste

och i händelse av ett stort krig mest utsatta punkten i det moderna

näringslivet samt att ett dylikt krigs mest ödeläggande verkan därför skulle

bestå i att hela denna centrala del av det ekonomiska maskineriet särskilt i

sina internationella delar sattes ur funktion. När krigsfarans verklighet

under de sista veckorna av juli månad år 1914 blev alltmer påtaglig, var

det därför så tillvida endast naturligt, att oron främst gällde denna del av

näringslivet och att den blev det område, där man främst grep sig an med

ekonomiska åtgärder av. omvälvande natur. Såsom mest djupgående men

trots detta mest allmänt tillämpad bland dessa åtgärder framstod moratoriet

eller betalningsanståndet.

Det är ej kommissionens avsikt att här ingå på någon närmare undersökning

av moratoriets karaktär och former. Grenom det stora, av Svenska

bankföreningen utgivna urkundsverket Moratorium föreligger i vårt eget land

ett material, som bereder möjlighet att ingående studera denna oväntade

världsföreteelse i alla dess olika förgreningar; och en framställning av professor

A. Köersner, det nämnda urkundsverkets ene utgivare, i den av

Svenska bankföreningen utgivna skriftserien erbjuder en översikt av moratorielagstiftningarnas

huvuddrag. Hellre än att företaga en ny dylik bearbetning

av materialet har kommissionen ansett sig böra utverka tillstånd att

återgiva professor Köersners framställning, och: denna följer därför såsom

bilaga IIA till föreliggande del av kommissionens betänkande. Såväl av denna

bilaga som av specialmotiv till kommissionens författningsutkast på området

framgår, att man i avseende på det egentliga betalningsanståndet skiljer på

generalmoratorium och specialmoratorium, av vilka det förra omfattar alla

eller vissa bestämda grupper av betalningsförpliktelser eller personer, utan

prövning av de individuella fallen, medan det senare innebär rätt för viss

myndighet att meddela anstånd efter prövning av varje särskilt fall. Till

det rena betalningsanståndet sluta sig närbesläktade rättsinstitut, som ej

innebära ett av staten föreskrivet anstånd med betalning men upphäva vissa

eljest inträdande rättsverkningar av utebliven betalning; främst bland dessa

märkes exekutivmoratoriet, som bland annat förbjuder exekutiv försäljning.

Morato
rium.

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

58

Det fordras ej många ord för att visa, vilket illa avpassat och otillfredsställande

medel emot en svår kreditrubbning moratoriet utgör. Då samma åtgärd

under krigen i början av förra århundradet (1810 11) föreslogs i Frankrike,

lyckades Napoleons dåvarande finansminister greve Mollien övertyga

kejsaren om dess olämplighet genom att visa, att dess innebörd bestode i att

»lagligen försätta hela kejsardömet i konkurs». Dess innebörd är med andra

ord icke att sätta medborgarna i tillfälle att trots omvälvningen betala sina

skulder, vilket tydligen måste vara ändamålet med ingripande i en kreditkris,

utan tvärtom att befria dem därifrån. .1 stället för att avhjälpa den

misstro till gäldenärernas betalningsförmåga, som alltid är en närmaste orsak

till en kreditkris, innebär moratoriet en bekräftelse på misstron och hindrar

endast borgenären att vidtaga de åtgärder för att återfå sin egendom, som

han eljest skulle vidtaga; följden blir, att misstron ytterligare sprides och

krisen förlänges. Alla försiktighetsmått till trots kan det aldrig undvikas,

att ett av staten givet anstånd med betalning för gäldenären minskar borgenärens

betalningsförmåga och därigenom sprider förvirringen i allt vidare

kretsar; näringslivet kan nämligen sägas likna ett pärlband, där de första

pärlornas fall drager alla de andras efter sig.

Den varaktiga följden av moratoriets tillämpning, vilken ju alltid innebär eu

laglig befrielse från fullgörande av åtagna förpliktelser, blir vidare oundgängligen

minskat förtroende ej blott till gäldenärerna utan även till statens vilja

att tillhandahålla rättsmedel för att göra privata avtal gällande och som följd

därav ett försvagande av den ekonomiskt-rättsliga ordning, varpå näringslivet

främst bygger. Det är visserligen sant, att en hel del modern lagstiftning, särskilt

av socialpolitisk natur, upphäver giltigheten av enskilda avtal på många

punkter; men moratoriet skiljer sig i sina verkningar väsentligt från dylika

åtgärder därigenom, att det ej inskränker sig till att åsidosätta materiellt

olämpliga avtal utan, oberoende av avtalets större eller mindre berättigande

i och för sig, befriar den ena eller andra parten frän dess fullgörande. Även

om vissa parallellföreteelser härtill finnas inom force-majeure-principens område,

torde ingen tvekan böra råda därom, att en åtgärd av moratoriets

godtyckliga och onyanserade beskaffenhet utgör en av force-majeure-principens

mest betänkliga tillämpningar och den bland dem, som sist bör komma i

fråga. Det torde knappast kunna undgås, att moratoriets plötsliga återuppståndelse

vid världskrigets utbrott kommer att sätta varaktiga spår genom

minskning i det förtroende till särskilt vissa skuldförbindelsers (framför allt

växlars) förut aldrig svikande utkrävbarhet, varpå hela kreditlivet vilar, och att

i synnerhet det internationella kreditväsendets återknytning efter kriget kommer

att försvåras därigenom. Läget vid krigsutbrottet visade, att den stora

faran i de internationella kreditförbindelserna ej såsom man antagit bestod

i att äga skulder i utlandet utan i att där äga fordringar; och i den mån

böjelse yppar sig i ett land att även i framtiden tillgripa moratorium, kommer

alltså svårigheten att erhålla utländsk kredit att ökas, i någon män på

samma sätt som förhållandet alltid blir för länder, vilka ej betala sina skulder

eller räntorna på dem. Utan större överdrift torde man kunna säga, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

GENERAL- OCH SPECIALMORATORIUM.

59

hela den moderna kulturvärlden därigenom utsätter sig för att sjunka tillbaka

till det tillstånd, vari vissa exotiska länder med osäker statsmyndighet

befinna sig, eller till det som utmärkte de europeiska länderna, innan ännu

rättens suveränitet hade gjort slut på vanan att göra skuldfordringars utkrävbarhet

beroende av statsmyndigheternas godtycke. Det är visserligen

ingalunda fallet, att affärsverksamheten därigenom skulle upphöra, lika litet

som den så gjort vare sig i exotiska länder i nutiden eller i europeiska

under tidigare århundraden; men däremot kommer den att främst falla

i händerna på de minst nogräknade och förtänksamma samt alltså att

starkt förlänga de tendenser, som i högst allvarlig grad gjort sig gällande

under själva kriget.

Alldeles frånsett lämpligheten eller olämpligheten av moratoriets införande

vid världskrigets utbrott år 1914 borde det alltså vara klart, att få åtgärder

mindre ägna sig att betraktas såsom normalföreteelser ens i mycket prövande

lägen. Den enda förutsättning, under vilken man kan räkna med att näringslivet

skall kunna återvinna sin gamla styrka trots minnet av moratoriet,

är att detta uppfattas som en rent unik företeelse, vars återkomst ej behöver

befaras. Intet synes därför vara mindre lämpligt än att insätta moratoriet

såsom normalt led i en ekonomisk krigsberedskap.

Emellertid kunde man möjligen, oberoende av vad som nu sagts, vara böjd

att av moratoriets allmänna förekomst vid världskrigets utbrott sluta, att

det även i framtiden blir oumbärligt under likartade förhållanden. Enligt

kommissionens uppfattning är en dylik slutsats emellertid oberättigad. Moratoriet

tillgreps allmänt som en nödfallsutväg, emedan man ej i förväg hade

klargjort de ekonomiska sammanhangen vid ett krigsutbrott och inga eller

nästan inga förberedelser vidtagits för att möta ett dylikt läge. Om den

ekonomiska krigsberedskapen, främst på kreditväsendets område, är tillfredsställande

ordnad, förfaller alltså åtminstone en huvudanledning till moratorium,

såsom strax skall visas närmare.

Det nu sagda gäller med särskild styrka om generalmoratoriet, som i sin Generalallmäuna

form tillgreps av nästan alla europeiska länder utom Tyskland, moratorium

Danmark, Nederländerna och Spanien. Att detta i framtiden bör undvikas

med alla tillgängliga medel, är alltså kommissionens första slutsats.

Vad därnäst angår dels de begränsade generalmoratorierna, dels och fram- Specialför

allt specialmoratorierna, står graden av deras olämplighet tydligen i nog- ^oratorium.

grant förhållande till deras faktiska överensstämmelse med det allmänna

generalmoratoriet. Erfarenheten från det nu pågående kriget torde, såvitt

den ännu kan överblickas, peka i den riktningen, att det allmänna specialmoratoriet.

byggt på domstolars eller andra myndigheters medgivanden om

anstånd i de särskilda fallen, mycket lätt skapar ett tillstånd, som alldeles för

litet avviker från det allmänna betalningsanståndets. Det ligger nämligen i

sakens natur, att ingen myndighet, hur sakkunnig och erfaren den än må vara,

i ett så förvirrat läge som det nu ifrågavarande är i tillfälle att överblicka

följderna av anstånd för de enskilda gäldenärerna: och allra minst kan detta

rimligtvis väntas av organ, som i likhet med domstolarna tillkommit för ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

AVD. It. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

helt annat slag av uppgifter. Med den begränsning i kännedomen om det

ekonomiska livets avlägsnare sammanhang, som oundgängligen måste vara till

finnandes hos det stora flertalet domare, är det då endast naturligt, att dessa

i sitt medlidande med krigets offer och med kännedom om att generalmoratorium

rådde i de flesta andra länder skola hava varit böjda att hellre löpa

risken av alltför stor välvilja emot gäldenärerna än av motsatsen, ty olägenheterna

av ett dylikt handlingssätt måste för dem te sig som långt mindre

givna än fördelarna. Det bör därför starkt betonas, att ej heller ett specialmoratorium,

trots sina företräden framför det allmänna generalmoratoriet, i

de praktiskt förekommande fallen kan väntas utgöra någon tillnärmelsevis

lämplig lösning av kreditkrisens svårigheter.

Trots detta har kommissionen likväl icke ansett sig böra underlåta att

utarbeta en lagtext,1 vari specialmoratoriets grunder kommit till uttryck;

men det bör starkt betonas, att denna lagtext ingalunda får betraktas såsom

ett kommissionens förslag av samma art som de lagförslag kommissionen

på andra punkter framlagt. Anledningen att ett dylikt utkast verkställts

och framlagts, trots kommissionens obetingat avvisande ställning till moratoriet,

är följande. Man måste räkna med den möjligheten att, då nu

allmänheten genom det pågående krigets händelser fått vänja sig vid

tanken på moratoriet som en räddning ur svårigheterna, den allmänna meningens

krav därpå även vid ett eventuellt framtida krigsutbrott kan komma

att bliva så starkt, att moratorium trots sin betänkliga olämplighet kommer

till stånd. Om så skulle inträffa, förefaller det vara något förmånligare,

om ett specialmoratorium och ej ett generalmoratorium tillgripes;

men detta förutsätter, i den intensiva brådska, som säkerligen kommer

att råda, att utarbetad lagtext till ett sådant föreligger. Och om ett

specialmoratorium trots allt är givet, måste det vidare anses fördelaktigt,

att detsamma kringgärdats med så starka garantier, som över huvud äro

möjliga att genomföra, vilket likaledes förutsätter tillvaron i det kritiska

ögonblicket av ett genomarbetat utkast. Av kommissionens ståndpunkt

följer emellertid utan vidare, att om den i och för sig olämpliga åtgärden

kommer till stånd, densamma under alla förhållanden bör avvecklas på kortast

möjliga tid.

En helt annan ställning än det allmänna specialmoratoriet intaga de åtgärder,

som utan att legalisera underlåten betalning av en förfallen skuld

syfta till att undvika vissa för gäldenären ödesdigra verkningar av underlåtenheten.

Det gäller här åtgärder, som rent av, i stark motsats till

moratoriet, lämpa sig att utgöra led i den normala rättsordningen. Detta

gäller närmast fastighetsmarknaden, där de anordningar, kommissionen eljest

.anser fullt tillräckliga att möta kreditkrisen, endast i begränsad mån kunna

komma i fråga. Såsom närmare skall framgå av det följande, har kommissionen

på detta område utarbetat förslag till ändringar i utsökningslagen,

varigenom tvångsförvaltning av fast egendom förvandlas till en

med tvångsförsäljningen i allo likställd exekutionsform i händelse av fastig
-

1 >Se nedan sid. 123 ooh 155.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING. EXEKUTIV- OCH FASTIGHETSMORATORIUM. 61

hetsägarens betalningsoförmåga; denna lagändring är avsedd att komma

till användning redan i fred.1 Utan vidare framgår, vilken lättnad som beredes

fastighetsmarknaden, om massförsäljningar av fastigheter på exekutiv

väg härigenom kunna undvikas; och tydligen ligger häri intet, som kan föranleda

betänkligheter av samma slag som moratoriet.

Frågan gäller emellertid, huruvida detta vid krig kan anses till fyllest Exekutiveller

om något slag av exekutivmoratorium därjämte blir erforderligt, i g & moratorium

fall byggt på det sätt, att tvångsförvaltning under vissa förhållanden blir

enda tillåtna exekution sform och tvångsförsäljning alltså tills vidare blir

utesluten. Att en dylik utväg måste anses som en nödfallsutväg, förefaller

uppenbart; och intet tvivel torde böra råda att den snarast möjligt bör

försvinna, om den en gång kommit till stånd. Att kommissionen trots

detta icke ställt sig lika bestämt avvisande härtill som till specialmoratoriet,

beror dels på den nyss angivna svårigheten att finna en över hela linjen

tillfredsställande lösning av fastighetsmarknadens krisproblem, dels också

på att moratoriets — i och för sig alltid skadliga — verkningar möjligen

kunna antagas sträcka sig mindre långt i detta fall än i flertalet andra.

Betänkligast synes nämligen moratoriet verka, då det innebär anstånd med

en betalning, som i normala fall utan vidare skulle ha ägt rum, medan olägenheten

måste antagas vara något mindre, då det endast hindrar en placering

att frigöras, som under vanliga förhållanden skulle ha förblivit orubbad.

I det förra fallet inträder ojämförligt oftare följden, att borgenären i

sin ordning sättes ur stånd att fullgöra sina betalningar, i det senare fallet

inskränker sig olägenheten ofta till att borgenären ej befrias från en eljest

undviklig risk eller går miste om en påräknad vinst. Att exekutivmoratoriet

i avseende å fastigheter, tillhör den senare kategorien, framgår lätt nog;

det hindrar fordringsägaren att placera sin förmögenhet på annat sätt än i

den ifrågavarande fastigheten, men det torde knappast kunna antagas vara

vanligt, att han behöver kapitalet för att verkställa normala utbetalningar.

Av skäl, som anföras i det följande, kan det emellertid tänkas bliva nödvändigt

att utsträcka exekutivmoratoriet även till pantsatta inteckningar.1 2

Såsom härav framgår, avvisar kommissionen principiellt moratoriets an- utlandsvändning,

endast med det undantag, att exekutivmoratorium beträffande ^oratorium

fastigheter och pantsatta inteckningar möjligen under en kort övergångstid

kan tänkas bliva oundgängligt. Dock bör härvid tilläggas, att det nu

sagda ej gäller utlandsmoratorium, d. v. s. betalningsanstånd gent emot

borgenärer i länder, som själva infört moratorium. Här är tydligen det

internationella kreditväsendets sammanhang redan rubbat, och någon anledning

att ålägga svenska gäldenärer betalningsskyldighet i fall, då den ej

gäller på motsidan, kan under sådana förhållanden ej anses föreligga.3 Men

tydligen föranledes detta undantag av helt andra synpunkter än dem, som

i övrigt behärskat moratorielagstiftningen.

1 Se nedan sid. 106 och 131.

2 Se nedan sid. 73, 120 och 153.

3 Se nedan sid. 121 och 153.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62 AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

Komlnissionen övergår nu till att framställa det medel, som enligt dess

mening är ägnat att fylla moratoriets syfte, d. v. s. att förekomma vidsträckta

fallissemang med ty åtföljande allmän förvirring i hela det ekonomiska

livet, utan att innebära det försvagande av den ekonomiskt-rättsliga

ordningen, som moratoriet medför. Det bör utan vidare vara klart, att man

härvid har att söka finna en åtgärd, som i största möjliga mån ansluter sig

till näringslivets normala verksamhetssätt.

Krigs- Det medel, som härvid kommer ifråga, kan icke vara något annat än krekredit.

diten. Skall man utan moratorium kunna avvärja risken av betalningsinställelse

för de kretsar, som genom det nya läget fått sina tillgångar fastlåsta

och som därigenom blivit ur stånd att utan hjälp fullgöra sina egna

förpliktelser, är en vidsträckt kreditgivning emot lämplig räntefot och lämplig

säkerhet den enda utvägen. Det är emellertid icke nog med, att denna utväg

verkligen linnes och kan begagnas; allmänheten måste också veta, att så är

fallet. Moratoriets behövlighet förutsätter alltså i första rummet allmänhetens

medvetande om att alla rimliga åtgärder vidtagits för kreditens säkerställande.

Panikbehov Är detta fallet, kan huvudsaken sägas vara uppnådd. Erfarenheten såväl

av kredit. pr^n detta krig som från föregående kriser av olika slag lämnar nämligen

ingen som helst tvekan därom, att det abnorma kreditbehovet vid kristillfällen

till alldeles övervägande del beror på, att var och en befarar och därmed

för sin del bidrager att framkalla kreditens upphörande. Affärsmannen

fruktar i sådana tider, att hans gäldenärer icke skola fullgöra sina förpliktelser

och att hans vanliga kreditgivare skola vägra fortsatta förskott; han

försöker därför draga till sig det mesta möjliga av sina tillgodohavanden och

å sin sida vägra ny kredit, med den påföljd, att just den utveckling framdrives,

som han önskar hindra. Bankerna tömmas på insättningar och

måste därför strama åt kreditgivningen för sina kunder, vilket i sin ordning

föranleder nya uttagningar från bankerna av de personer, till vilka dessa

kunder eljest skulle hava gjort betalningar; sålunda påverka banker och enskilda

varandra ömsesidigt i sådan riktning, att affärsmän i ständigt vidgade

kretsar drivas att inställa sina betalningar. Allt detta upphör, så snart

orsaken upphör, d. v. s. när krediten åter kommer till stånd. Då alla ånyo

känna sig lugna att kredit står att få, försvinner med ett slag anledningen

för både banker och enskilda att å sin sida vägra sådan kredit, som de eljest

plägat lämna; och då alla åter äro villiga att giva kredit, visar det sig,

att det extraordinära kreditbehovet självt är en skapelse av paniken samt försvinner

med denna. Uppgiften består i att från början hejda ett misstroende,

vars verkningar kunna sträcka sig hur långt som helst, om det blott

får tid att breda ut sig.

Det torde knappast vara nödvändigt att belysa denna allmänt kända utveckling

genom vidlyftiga exempel. I Englands bankhistoria har det vid

upprepade tillfällen (1847, 1857, 1866 och senast vid krigsutbrottet i augusti

1914) visat sig, att landets affärsliv råkat ut för fullständig panik, när guldkassan

i Englands bank nedgått så långt, att en fortsatt sedelutgivning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

KRIGSKREDITBEHOV.

68

därav följande kreditgivning från centralbankens sida på grund av gällande

sedeltäckningsbestämmelser synts bliva omöjliga. Men det har också visat

sig. att så snart dessa bestämmelser för tillfället suspenderats och fortsatt

kreditgivning därigenom möjliggjorts, också själva paniken omedelbart har

försvunnit och därmed hela det nya kreditbehovet, det senare till den grad

fullständigt, att vid två av de fyra nämnda tillfällena Englands bank ej ens

till någon del och vid de två andra endast i betydelselös utsträckning behövt

taga i anspråk den utvidgade sedelutgivningsrätt, vars frånvaro omedelbart

förut framkallat paniken. Särdeles belysande från synpunkten av kommissionens

tankegång är också, att det moratoriepåbud, som utfärdades i

Norge vid den dansk-norska monarkiens indragning i Napoleonskrigen 1807,

ej behövde tillämpas, nämligen — enligt den senaste framställningen av dessa

händelser — emedan en lämplig kreditorganisation omedelbart kom till stånd.1

Under det nu pågående kriget har denna erfarenhet upprepade gånger bekräftat

sig. Så skriver ett av Frankrikes ledande bankinstitut, Credit Lyonnais,

i sin styrelseberättelse för år 1915, hurusom man ännu en gång kunnat

fastställa, att ju större lättnader man bjuder allmänheten, desto mindre behov

har den att begagna dem; »det är åtstramningen, som skapar misstroendet

och skrinläggningen av penningar». De tyska erfarenheterna, som närmare

framgå av eu såsom bilaga I till föreliggande betänkande utgiven särskild,

för kommissionens räkning utarbetad framställning av det inre kreditväsendet

i Tyskland och Holland under kriget, äro i fullständig överensstämmelse

härmed. Enligt efterskrifterna till tyska riksregeringens Denkschrift

tiber wirtschaftliche Massnahmen aus Anlass des Krieges hade den 7

april 1915 av den sammanlagda kredit, som tyska riksbanken ställt till. de

s. k. krigskreditbankernas förfogande, nämligen 560,5 mill. mark, endast 8,1

mill. tagits i anspråk; och den 7 november samma år voro motsvarande siffror

566,5 mill. och 14,1 mill. mark. De särskilda krigskreditbanker i Tyskland,

2 rörande vilkas verksamhet uppgifter varit kommissionen tillgängliga,

visa undantagslöst eu kreditgivning, som understiger t. o. m. det nominella

aktiekapitalet och som sålunda står flere gånger lägre än dessa kassors

totala lånerätt; därjämte finner man det särskilt betecknande förhållandet.

att de beviljade krediterna endast delvis tagits i anspråk, vilket just

visar, att i åtskilliga fall trygghet för erhållande av kredit varit allt vad

som behövts. Motsvarande erfarenheter hava gjorts i Holland, såsom framgår

av den nyss berörda redogörelsen för kreditväsendet under kriget i detta

land. Även våra inhemska erfarenheter under kriget peka i samma riktning.

Den viktigaste för kristiden bildade kreditorganisationen, Aktiebolaget lånekassan

av 1914, har ett nominellt aktiekapital av 2—6 mill. kr., varav inbetalts

2 mill. kr.; den har ingen bestämd gräns för lånerätten, men privatbankerna

ha förbundit sig att till ett belopp av 8 mill. kr. svara för inlösen

av de växlar, som av kassan rediskonteras i riksbanken. Det högsta belopp

kassan vid något tillfälle haft utestående är emellertid endast 3,784,500 kr.

1 Jac. S. Worm-Huller, Norge gjennem nodsaarene 1807—1810 (Kristiania 1917—18) sid. 41.

- Se bil. I, sid 39 o. f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

AVD. U. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

(30 april 1915), och den 30 juni 1916 utgjorde beloppet blott 431,625 kr. samt

hade vid 1917 års slut nedgått till 25,925 kr.

Det följer härav å ena sidan, att kreditbehovet under oroliga tider i första

hand utgör ett behov av visshet om kredit för alla legitima anspråk, men

å andra sidan också, att just tillvaron av en dylik visshet är av högsta vikt

för näringslivets fortgång under prövande förhållanden. Långt ifrån att den

begränsade användning, de nya kreditanstalterna hava fått, skulle bevisa deras

obehövlighet, kunde man nästan påstå motsatsen, nämligen att just den ringa

omfattningen av deras verksamhet ådagalagt, huruledes själva deras tillvaro

förmått skapa det lugn som avsetts. På samma sätt som i Tyskland och

Holland torde man även i vårt land böra säkerställa sig emot kreditrubbningar

genom anstalter, vilkas uppgift skall vara att även under de mest prövande

yttre förhållanden skapa erforderlig trygghet för kredit åt alla sådana

personer och företag, som äro förtjänta därav. Dessa anstalter böra genom

såväl sin sammansättning som de kreditmöjligheter, varöver de förfoga, utgöra

ett påtagligt bevis för att krediten icke skall behöva avstanna samt sålunda

å ena sidan såvitt möjligt göra en nödåtgärd av det allmänna moratoriets

slag obehövlig och å andra sidan kväva i sin linda den panik, som

mycket lätt uppstår vid stora och till sina följder oöverskådliga omvälvningar.

Äkta kredit- Om man, såsom antytts i det föregående, har skäl att hoppas, att det extrabehov.

ordinära kreditbehovet i händelse av krig skall visa sig i huvudsak vara ett

panikbehov och alltså i stånd att tillfredsställas genom blotta tillvaron av

kreditanstalter, vore det likväl ett förhastat antagande, att icke även ett

varaktigt, så att säga äkta, kreditbehov skulle kunna uppstå i vårt land som

följd av ett krig. Att yttra sig med visshet härom är tydligen omöjligt,

dä det i stor utsträckning beror av krigets eget förlopp; men under vissa,

antagliga förutsättningar skulle behovet komma att göra sig starkt gällande,

kanske t. o. in. starkare än i flertalet nu krigförande länder. Det anmärkningsvärda

faktum, att varken England eller Frankrike under kriget inrättat

nya kreditanstalter, sammanhänger nämligen i första rummet med tva förhållanden,

som båda beteckna viktiga olikheter mellan dessa länder och Sverige.

Den ena av orsakerna synes vara, att intetdera av de nu nämnda länderna

blivit avspärrat från värld ssamfär derin och att båda alltså i stor utsträckning

kunnat avyttra befintliga lager, medan Sverige har att räkna med

möjligheten av en inneslutning, som med ett slag utplånar exportindustriernas

avsättningsmöjligheter. Sedan kriget fortgått någon tid, förlorar visserligen

denna olikhet antagligen till ganska stor del sin betydelse för kreditväsendet,

ty de lager av exportvaror, ett land kan äga vid krigsutbrottet, komma antagligen

under krigets gång att visa sig väl behövliga inom landet för krigets

förande och folkets uppehälle; men i början av kriget eller vid senare inträdande

rubbningar kan svårigheten komma att göra sig mycket kännbar.

Detsamma gäller om själva anläggningarna för exportindustrien, vilka plötsligt

bliva oräntabla, med påföljd av svårighet för deras ägare att betala

ränta på sina obligationslån och i övrigt fullgöra sina förpliktelser. Sanno
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KRIGSKREDITBEHOV.

65

likt kommer även härvidlag kriget småningom att medföra utjämning, då anläggningarna

ofta bliva tagna i anspråk för helt nya, av kriget föranledda

produktionsarter, där ej den gamla exportproduktionen i det nya läget visar

sig behövlig för inhemska behov; men lika litet som i det förra fallet hindrar

detta den starka rubbningen under krigets första skede, varjämte en lika fullständig

utjämning som i de icke avspärrade länderna måste anses osannolik i

avseende på de industriella anläggningarna. Den andra och kanske ännu viktigare

orsaken till olikhet mellan Sverige och de västeuropeiska länderna

synes vara, att vanan vid bankkredit för produktions- och komsumtionsändamål

är långt mindre utbredd i England och Frankrike än i Sverige samt

att följaktligen såväl enskilda som affärsföretag i de förra länderna äro beredda

att med egna krafter möta oväntade svårigheter på helt annat sätt än

hos oss.

I såväl det ena som det andra nu berörda avseendet erbjuda de tyska förhållandena

långt större likheter med det läge, som kan antagas inträda vid

ett krigsutbrott för vårt land, varvid man emellertid torde kunna hålla sig

till läget under krigets tidigare del, innan ännu vare sig den tyska valutans

nedgång i förhållande till guldet eller guldets eget värdefall tagit samma

omfattning som sedermera blev förhållandet. Visserligen är det alldeles

osannolikt, att penningvärdet inom en närmare framtid skall återgå ens till

sitt läge exempelvis i första hälften av år 1916, och så tillvida skall alltså

siffror för en senare tidpunkt kasta mer ljus över vilka belopp man i ett

framtida krig skulle ha att räkna med; men såsom närmare skall påpekas i

det följande, erbjuder icke heller det nuvarande läget härvid någon hållpunkt,

och det har därför ansetts lämpligast att lägga siffrorna för de två

första krigsåren till grund, då undersökningen från början byggts på dem.

Vid en överföring av de tyska erfarenheterna på våra förhållanden bör

emellertid å andra sidan märkas, att det icke är omöjligt att, på grund av

den utbredda vanan vid kredit i Sverige, kreditbehovet hos oss relativt taget

skulle bliva större t. o. m. än fallet varit i Tyskland. En siffermässig beräkning

av det nya kreditbehovet i det senare landet torde visserligen vara omöjlig,

då sammanställningar för alla de många olika kreditanstalterna gemensamt/

synas saknas. Det kan emellertid nämnas, att den för belåningen av värdepapper

och annan realsäkerhet inrättade nya kreditorganisationen, de s. k. lånekassorna

(Darlehnskassen), vid några tillfällen under de två första krigsåren,

nämligen när inbetalningar skolat ske på krigslånen, överskred två milliarder

mark, vilket vid betraktande av förhållandet mellan de två ländernas folkmängd

(13 :1) och omräknat i svenskt mynt efter parikurs skulle betyda omkring 140

mill kronor.1 Frånsett lånen för tecknande av krigslån nådde siffran under

det andra krigsåret tidtals 1 000 mill. Mark,2 motsvarande för Sverige omkring

1 Vid ett enstaka tillfälle, årsskiftet 1915—16, nåddes i Tyskland siffran 2 347''8 mill. Mark;

(inkl. iKrigsdarlehn») eljest nåddes ej ens siffran 2 000 mill. Mark vid flertalet kvartalsskiften.

Sedermera har beloppet mångdubblats och utgjorde den 31 okt. 1917 6 758’5 mill. Mark.

2 Krigslånebelåningens andel har sedermera nedgått (31 jan. 1917 854''4 mill. Mark eller knappt

en fjärdedel av totalbeloppet).

b—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kreditgiv
ningcns
former.

Riksbankens

ställning.

66 AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

70 mill. kronor. Dessa siffror anföras icke såsom hållpunkter för omfattningen

av det kreditbehov, varmed man har att räkna för vårt land. Frågan härom

skall kommissionen upptaga till behandling längre fram och vill här endast påpeka,

att de tyska lånekassornas användning såsom indirekt form för krigsfinansieringen

kan hava medverkat till själva omfattningen av den n\a tyska

kreditgivningen. De tyska siffrorna anföras blott i syfte att visa tillvaron

av ett nytt kreditbehov i Tyskland under kriget, trots att detta behov långt

ifrån nått den omfattning eller sträckt sig till alla de kretsar, man ansett

sig på förhand böra räkna med, såsom framgick av de förut meddelade uppgifterna

för de tyska krigskreditbankerna. Den utsträckning, vari nya för krigsläget

inrättade krigskreditanstalter kommit till stånd i Nederländerna, lämnar

också en antydan om tillkomsten av extraordinära, icke av de vanliga bankerna

tillgodosedda kreditbehov såsom följd av den yttre omvälvningen, ehuru

omfattningen av den nya kreditgivningen synes hava varit mindre än man

kunnat vänta av de nya organisationernas antal (kanske 2(1 mill. fl. eller

39 mill. kr. vid en folkmängd, som är omkr. 10 % större än Sveriges, varvid

emellertid den alldeles övervägande delen faller på blott ett tjugotal stora

krediter).

När man därefter går att överväga de former, vari det vid krigsutbrottet

inträdande nya kreditbehovet skall tillgodoses, blir den första frågan, i vad

mån uppgiften kan anförtros åt de vanliga bankerna, Kommissionen är i

detta hänseende av den bestämda uppfattningen, att den normala kreditorganisationen

i största möjliga utsträckning bör komma till användning även

under ett krig. Förutsättningar härför finnas i många hänseenden i Sverige,

å ena sidan genom den synnerligen stora utbredning, bankväsendet fått i

vårt land, både lokalt och till olika samhällsklasser, å andra sidan genom

det samarbete affärsbankerna emellan, som numera existerar genom Svenska

bankföreningen. Emellertid bär kommissionen icke kunnat undgå att finna,

att den vid krigstillfälle och särskilt vid krigsutbrottet långt mer än eljest

behövliga enhetligheten i uppträdande på kreditväsendets område dessutom

och kanske i första rummet kräver samverkan mellan landets centralbank och

de vanliga affärsbankerna.

Efter allt att döma kommer nämligen riksbanken att i krig bliva medelpunkten

inom näringslivet pa ett sätt, som den nästan aldug äi under fredliga

förhållanden. Dess kredit är ett med statens och måste därför antagas

förbliva alldeles orubbad även vid en våldsam panik, där inga enskilda institutioner

kunna känna sig på förhand säkra; den har vidare sedelmonopol

och är ensam i tillfälle att skapa lagligt gällande betalningsmedel. 1 oroliga

tider är också betydelsen av en institution med auktoritativ ställning långt

större än eljest; med den större makt, staten får i krig, taga alla långt stolle

hänsyn till den med staten nära förbundna centralbankens yrkanden och meningar.

På centralbanken kommer det därför i hög grad att bero, i vilken

utsträckning en panik vid krigsutbrott eller andra rubbningar under kriget

skola kunna mötas och övervinnas utan hjälp av moratorium. Den naturliga

vägen till detta mål är ofta framställd och väl bekant. Centralbanken dis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

RIKSBANKENS STÄLLNING. BANKRÅD.

67

konterar i obegränsad utsträckning till lämpligen böjd räntefot allt gott

växelmaterial, som affärsbankerna vilja erbjuda, och uppställer därvid som

villkor blott, att affärsbankerna i fullt omfång fortsätta sin egen kreditgivning

— som då på grund av riksbankens handlingssätt i ökad grad antager

växeldiskonteringens form — och även undantagslöst bevilja sina insättare

samma faktiska lättnader som vanligt.1 Då affärsbankerna i sin ordning

kräva motsvarande tillmötesgående från sina kunders sida gent emot

dessas gäldenärer, kan man antaga, att paniken ganska snart skall vara

slut och förtroendet återställt. Likväl kunna härvid många lägen inträda,

där ett fast och målmedvetet handlingssätt från centralpunkten befinnes

oundgängligt. Det kommer nämligen att utgöra en frestelse för de särskilda

affärsbankernas ledning vid tillfällen som dessa, när framtiden är mer oviss

än någonsin, att minska sina risker exempelvis genom att föranleda sina

kunder att indraga krediten för avnämare eller andra gäldenärer, som hava

sina affärer i en konkurrerande bank; och om dylika tendenser få sprida sig,

kan hela systemet bringas i förvirring, med alla därav härflytande oöverskådliga

följder. Utan tvivel kan bankernas egen organisation, Svenska

bankföreningen, ofta ingripa med stor framgång emot sådana faror; men

under mycket antagliga förutsättningar kan den därvid kava starkt behov

av riksbankens opartiska stöd.

Da alltså riksbanken i ett dylikt läge'' får ett inflytande på de vanliga Bankråd.

affärsbankernas hela verksamhet, som saknar allt motstycke under normala

tider, synes det kommissionen påtagligt,^att samarbetet mellan centralbanken

och näringslivet måste taga andra former än eljest. Avgörandet bör säkerligen

icke i något hänseende överflyttas från riksbanksledningen; men däremot

måste denna ledning vid krigstillfälle hava till sitt förfogande ett av

Kungl. Maj:t utsett bankråd, sammansatt av näringslivets män. Några

föreskrifter om detta råds befogenheter synas knappast bliva nödvändiga,

utöver bestämmelsen, att det har att sammanträda minst en gång i veckan

på kallelse av bankofullmäktiges ordförande samt att det därvid har att med

bankofullmäktige överlägga om och yttra sig över de frågor, som kunna

föreläggas detsamma av fullmäktige. I praktiken borde ett sådant råd få

sin största betydelse genom att därigenom automatiskt skapas en fortlöpande

samverkan mellan riksbanksledningen och näringslivet. Dådets ledamöter

synas böra utses av Kungl. Maj:t till ett antal av tio, till hälften

bland ledande bankmän. Dådets sammansättning och uppgift synas böra

bliva ganska likartade med dem som återfinnas hos exempelvis tyska riksbankens

Zentralausschuss; och man torde kunna antaga såsom säkert att, liksom

fallet är i Tyskland, en dylik institution hos oss skulle betydligt stärka

centralbankens inflytande på näringslivet genom att bringa banken i mer

1 För svenska förhållanden bör uppmärksamheten särskilt fästas vid, att sparkasseräkningen

måste behandlas på samma sätt som eljest sker i praktiken, icke såsom bankerna äio berättigade

att behandla den. Det faktum att bankerna, om de fordra en veckas uppsägning, blott begagna

sin rätt, ändrar nämligen intet i det faktum, att en dylik åtstramning skulle väcka oro hos den

därvid alldeles ovana publiken och därför skada den avsedda ntvecklingen av det hela.

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

AVI-). It. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE,

oavbruten kontakt med affärsvärlden och förmedla riksbanksledningens direktiv

till bankerna och industrien.

De övriga förutsättningarna för att riksbanken skall kunna fullgöra sin

uppgift i det ifrågavarande läget, närmast sedelutgivningsrättens utvidgning,

behandlas i sammanhang med den finansiella krigsberedskapen i föregående

avdelning av detta betänkande.

Om den nu angivna, enligt kommissionens mening nödvändiga kompletteringen

av den bestående centrala bankorganisationen kommer till stånd, blir

nästa fråga, huruvida man därefter kan anse de vanliga kreditinstituten erbjuda

alla de möjligheter till kredit, som rimligtvis böra finnas. Svaret

torde bliva, att största delen av det nya kreditbehovet sannolikt kan och

bör tillgodoses av de vanliga bankerna, men att några faktorer likväl göra

olika kompletterande organisationer önskvärda.

Värde- Vad först beträffar värdepappersbelåningen, kan denna, särskilt i sam

i

manhang med emissionen av krigslån, lätt komma att taga en sådan omfattning,

att bankerna önska fördela risken sig emellan och därför önska tillvaron

av en gemensam låneanstalt. Det finns så mycket mindre anledning

att längre uppehålla sig vid detta, som vi redan före utgången av år 1914 i

sammanhang med fondbörsens återöppnande fingo en fortfarande verksam

dylik anstalt, Aktiebolaget lånekassan av 1914. Då den fungerat väl, får

det anses som en given sak, att den i händelse av krigsutbrott bör behållas

eller, även om den då upphört, ersättas med en likartad anstalt. Den

har sin särskilda uppgift i att »stödja fondbörsen», såsom man plägat säga,

kanske riktigare att över huvud möjliggöra belåning av värdepapper i sådan

utsträckning, att en från alla synpunkter olycklig massrealisation därav undvikes.

Industriens Vid sidan av denna kredit för kapitalister och fondbörsens spekulanter

och gross- måste man emellertid räkna med ett, bankmässigt betraktat, därifrån ganhandelns

u

kreditbehov, ska olikartat behov av extraordinär kredit för industrien och grosshandeln

i händelse av immobilisering av större lager eller driftsinställelse för företag

med stort, i anläggningarna fastlåst kapital, som drager löpande räntor. Att

detta kreditbehov i första hand bör tillgodoses av de vanliga bankerna, förefaller

visserligen givet. Men man måste räkna med sådana kreditbehov av

detta slag, att de lätt bliva de ifrågavarande företagens vanliga bankförbindelser

övermäktiga eller att en bank åtminstone ogärna vill taga på sig en

dylik risk; detta kunde exempelvis lätt bliva fallet i avseende på vissa av

våra exportindustriella företag vid avspärrning. Utan tvivel kan det tänkas

och måste i och för sig anses mycket lämpligt, att i ett dylikt fall, då det

ifrågavarande företagets bank icke känner sig vuxen eller villig att ensam

övertaga uppgiften, antingen ett konsortium av banker bleve bildat eller

någon annan, starkare bank ville träda hjälpande emellan. Men tydligen

är det långt ifrån säkert, att bankerna av sig själva i så kritiska tider

som de nu ifrågavarande alltid skulle befinnas villiga att taga på sig stora

nya risker för andra än sina vanliga kunder. Under dessa förhållanden skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

KRIÖSKREDIT.

69

det vara av stort värde, att en särskild anstalt funnes inrättad för att övertaga

en dylik risk. Genom blotta tillvaron av detta slags bank skulle

sannolikt även de vanliga bankernas villighet ökas, såsom tyska erfarenheter

synas visa; och även riksbanken bleve i tillfälle att använda det nya institutet

såsom påtryckningsmedel på bankerna att vidtaga de åtgärder den

kunde anse befogade — i det senare hänseendet äro holländska erfarenheter

lärorika.1 Även om ingen verklig anledning funnes att befara, att de

vanliga bankerna i ett dylikt läge skulle göra olämpliga svårigheter, skulle

dessutom blotta tillvaron av en särskild, med tillräckligt kapital utrustad

och av de vanliga affärsbankerna oberoende krigskreditinstitution visa

allmänheten, att alla rimliga anordningar för att bereda kredit vidtagits

och redan därigenom fullgöra en viktig uppgift. Den nya anstalt, som sålunda

motiverats, kunde lämpligen kallas krig skr edith a nk.2

Det ligger i vad som nu sagts, att en huvuduppgift för krigskreditbanker

kan väntas bliva belåning av särskilt exportindustriens genom kriget im

mobiliserade varulager. Härvid möter emellertid den svårighet, som kreditgivning

med varulager såsom säkerhet enligt svensk rätt alltid medför. Där

man ej kan nöja sig med den grad av trygghet, förlagsinteckning i tillämpliga

fall erbjuder, söker man ofta åstadkomma besittningstagande från långivarens

sida, antingen genom att lagret förvaras under lås, vartill borgenären

ensam har nyckel, eller ock så, att lagret överlämnas i händerna på

tredje man, som förbundit sig att tillhandahålla godset endast åt långivaren

eller endast åt denne och gäldenären gemensamt. Ett dylikt besittningstagande

försvåras emellertid betydligt därav, att i brukssamhällen och på

likartade platser, där blott ett enda industriellt företag finnes, ofta svårligen

annan depositarie kan erhållas än en person, som är i låntagarens tjänst.

Kommissionen har därför haft under övervägande förslag, att Kung!. Maj:ts

befallningshavande skulle kunna förordna särskild person att vårda godset.

Ej heller härigenom skulle emellertid svårigheterna i avseende å själva besittningstagandet

övervinnas, vartill komme ovissheten i den rättsställning,

som en dylik person skulle erhålla. Av hänsyn härtill och emedan denne

svårligen skulle kunna fylla sin uppgift utan att vara bosatt på platsen —

i vilket fäll saken även utan ett dylikt förordnande lätteligen kunde ordnas

— har kommissionen emellertid ansett sig böra övergiva denna tanke, i följd

varav ungefär samma utvägar torde få anlitas i händelse av krig som hittills

i fredstid.

Ett tredje slag av kredit, som under vissa förhållanden kunde komma

att erbjuda särskilda svårigheter, är fastiglietskrediten. Här är det visserligen

icke fråga om något direkt sammanhang mellan krigets ekonomi och

fastighetsmarknaden, utan sammanhanget är indirekt. De allmänna rubbningar,

ett krig för med sig, kännas nämligen naturnödvändigt mest på sådana

punkter, där organisationen i förväg är svagast och krediten minst

1 Se bilaga I sid. 70 f.

2 Se nedan sid. 79 och 86 o. f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

tillfredsställande ordnad, på samma sätt som bakterier främst angripa en förut

sjuk kroppsdel. Att en sådan svaghet föreligger beträffande vissa delar av

fastighetsmarknaden, framgår redan av de särskilt starka krav på moratorium,

vilka vid krigsutbrottet framkommo från såväl hypoteksinnehavarnas som

fastighetsägarnas sida, och de särskilda svårigheter moratoriets avveckling

där mötte. Skall moratorium vid ett krigsutbrott eller annat likartat kristillfälle

här undvikas, måste därför särskilda anordningar vara vidtagna;

och det må å andra sidan redan nu sägas, att ett generellt moratorium för fastighetsägarna

i avseende på inteckningsräntorna skulle draga efter sig moratorium

för inteckningshavarna och detta i sin tur moratorium för deras fordringsägare

o. s. v. Blott om betalningsmaskineriet för alla näringslivets

huvuddelar lämnas orört, kan det över huvud upprätthållas. Det är därför

en särskilt svår uppgift, som här kräver sin lösning.

Detta bör dock ej förstås så, som skulle hela fastighetskrediten råka i fara

vid krigsutbrott. De stora hypoteksinstituten själva, till en början, torde

säkerligen utan särskilda anordningar med lätthet kunna erhålla kredit för

betalande av annuiteterna på sina utelöpande obligationer, även om deras

låntagare i ganska stor utsträckning skulle bliva ur stånd att betala räntor

på sina där erhållna lån.1 Vad åter beträffar övriga inteckningsinnehavare, torde

man till en början kunna säga, att inteckningar i fastigheter på landsbygden

knappast komma i fara vid krigstillfälle — åtminstone icke i den

mån kriget icke direkt berör fastigheterna i fråga. Jordbrukarnes inkomster

stiga nästan alltid i ett dylikt läge, så att exempelvis i Tyskland kreditkrisen

t. o. in. vid krigsutbrottet endast obetydligt berörde lantbefolkningen,2 och

erfarenheterna från vårt land nu under kriget peka rentav i den riktningen,

att lantbefolkningens kreditbehov minskas i stället för att ökas.:i Det kan då

betraktas som givet, att jordbrukarna utan svårighet kunna betala ränta på

sina inteckningar. Redan detta gör det osannolikt, att inteckningsinnehavarna

å sin sida i större utsträckning skulle söka göra sig av med sina

inteckningar i hithörande fall; och en dylik utveckling blir desto mindre

sannolik av det skäl, att inteckningar i landsfastigheter vanligen torde ligga

på säkra händer. Skulle det mot förmodan visa sig, att rasning uppstode

exempelvis mot enstaka sparbanker och dessa därav föranleddes att realisera

sina inteckningar, borde den allmänna kreditorganisationen utan vidare

kunna göra tjänst, exempelvis så, att Aktiebolaget länekassan av 1914 eller

dess eventuella ersättare belånade sparbankernas värdepapper eller krigskreditbanken

eller en vanlig bank lämnade dem lån i den ena eller andra

formen; i vilketdera fallet som helst borde man ej behöva räkna med någon

rubbning av marknaden för jordbruksfastigheter eller inteckningar däri som

följd av läget i krig.

1 De tyska erfarenheterna visa, att svårigheten att inbetala inteckningsräntorna ej alls var så

stor som man väntat. Hamburger Hypothekenbank meddelar, att av vid oktoberterminen 1915 förfallna

räntor under de första fjorton dagarna inbetalts 90 procent och under den följande tiden

över 7''/s procent samt att ungefär motsvarande siffror gälla för januariterminen 1915.

2 So bilaga 1 sid. .''17.

:1 Se den av Bankinspektionen utgivna enquéten Uppgifter rörande penningställningen i riket

under krigstiden (Sthlm 1915).

opaginerad Kontrollera mot PDF

FASTIGHETSKREDIT.

71

Vad åter beträffar stadsfastigheterna, ställer sig saken från många synpunkter

annorlunda. -A. ena sidan bliva här fallen av obestånd föi fastighetsägarna

utan tvivel ganska talrika, då hyresgäster i betydlig utsträckning torde

sättas ur stånd att betala sina hyror och stadsbefolkningen över huvud drabbas

av krigets ekonomiska rubbningar på annat sätt än jordbruksbefolkningen.

Å andra sidan äro de högre liggande inteckningarna i stadsfastigheter

även i normala fall betydligt mindre eftersökta placeringsobjekt än motsvarande

på landsbygden samt befinna sig därför pa mindre fasta händer. Den

omfattning, inteckningsväsendet i städerna tagit, måste antagligen sägas vara

sådan, att man icke kan tänka på eu sa vidsträckt kreditgivning, att den under

alla förhållanden förmår rädda fastighetsägarna i städerna från obestånd.

I någon mån bliva svårigheterna för fastighetsägarna på grund av försummad

hvresinbetalning avhjälpta genom det i kommissionens betänkande rörande arbetsmarknadens

organisation under krigsförhållanden framlagda förslaget om

hvresunderstöd från statens och kommunens sida. Detta kan dock naturligtvis

ej komma att uppgå till hela hyresbeloppet, i synnerhet ej vid

större våningar. Fasthål ler man då grundsatsen om moratoriets försvinnande.

kan ju exekution i fast egendom ofta ej undvikas. Frågan blir då,

huruvida det kan anses lämpligt att låta ett möjligen betydande antal

fastigheter gå till försäljning på exekutiv auktion som följd av försummad

betalning av inteckningsräntan. Att den frågan måste besvaras nekande,

när det gäller så prövande förhållanden, som även därförutan råda i krig,

far väl anses givet. .Resultatet kunde bliva eu verklig fastighetskris, så

mycket allvarligare som inteckningsinnehavarna säkerligen skulle få särskilt

svårt att ropa in fastigheterna och fastighetspriserna därför kunde

tänkas sjunka våldsamt.

Emellertid innebär det nu sagda ingalunda, att allt utbyggande av fastighetskrediten

för krig-tillfälle skulle vara utsiktslöst. 1 ill en början är det påtagligt.

att i många fall fastighetsägarens ställning icke behöver anses sä förtvivlad,

att icke kredit skulle kunna beredas även honom, vilket i verkligheten skulle

tillgå på samma sätt som krediten åt inteckningshavaren, i det att dylik

kredit underlättar för fastighetsägaren att erhålla lån emot inteckning.

Vad da beträffar kredit åt inteckningshavaren, alltså belåning av inteckningar.

synes det icke föreligga behov av extraordinära åtgärder för att

säkerställa s. k. kassalån. d. v. s. lån emot lågt liggande inteckningar, då de

allmänt måste anses säkert placerade hos hypoteksföreningar och inteckningsbolag.

För innehavare av de närmast kassalån liggande inteckningarna torde

kredit kunna fäs i krigskreditbanken. Men annorlunda förhåller det sig med de

högre liggande inteckningarna. Som bekant har behovet av en kreditorganisation

för dessa gjort sig starkt gällande även i fredstid; och det måste anses mycket

antagligt, att behovet blir trängande i krig, när säkerligen många privata innehavare

av dessa inteckningar måste realisera dem. Då Aktiebolaget lånekassan

av 1914 utgör krigsinstitutet för värdepappersbelåning, kunde det ligga närmast

att dit hänvisa även inteckuingsbelåningen. Men detta låter sig icke göra, då

dessa säkerheter äro långt mindre betryggande än de övriga föremålen för

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

kassans verksamhet och därför icke gärna böra förenas i samma kreditinstitution

med krediter av helt annat slag. Än mindre kan man tänka sig

möjligheten att överlämna belåningen av de högre liggande inteckningarna

åt de verkliga hypoteksbankerna och inteckningsbolagen, då dessa utgivit

obligationer med lägre liggande inteckningar som säkerhet och varken kunna

eller böra förstöra denna säkerhet.

Kommissionen har därför haft under övervägande frågan om att upprätta

en särskild institution för den omedelbara kreditgivningen åt innehavare

av högre liggande inteckningar, en krigshypotekskassa, som eventuellt skulle

få återbelåna inteckningarna hos Aktiebolaget lånekassan av 1914 eller dess

motsvarighet. Kommissionen anser sig emellertid, efter att hava rådgjort

med sakkunnige på området, ej kunna tillstyrka upprättande av en dylik

anstalt. Skulle den såsom säkerhet taga inteckningar över 60 procent av

taxeringsvärdet, bleve den utan tvivel en mycket riskabel affär. En mängd

innehavare av dylika inteckningar, som under normala förhållanden äro

mycket svåra att realisera, skulle söka skaffa sig medel på detta sätt, så

att orimligt stora kreditanspråk skulle ställas på en dylik kassa. Vidare

kan den vid stadsfastighetskrediten synnerligen svåra kreditprövningen ej

överlämnas åt en nyskapad organisation utan erfarenhet. Ej heller vet

man, vilka grunder som borde tillämpas vid bedömande av fastigheters

värde omedelbart efter ett krigsutbrott.

Då kommissionen således avstått från tanken att skapa en särskild institution

för fastighetskrediten vid krigstillfälle, har kommissionen måst

söka andra utvägar, och de äro i korthet angivna redan i början av denna

avdelning. Det gäller, såsom nyss visats, att såvitt möjligt förekomma av

krigstiden framkallade, exekutiva försäljningar av fastigheter och realisation

av pantsatta inteckningar, utan att komma in på den vanliga moratorielagstiftningens

sluttande plan. I avseende på fastighetsexekutionen har man

därvid att tillvarataga intresset icke blott hos den borgenär, som inlett

exekution, och hans gäldenär, utan även hos övriga innehavare av inteckningar,

som häfta vid fastigheten. Ha dessa sämre rätt än den exekutionssökande

borgenären, riskera de, att fastigheten säljes till ett pris, som icke

täcker deras fordringar. Under depressionen efter ett krigsutbrott kan det

befaras, att även innehavare av jämförelsevis goda inteckningar bliva utsatta

för en sådan risk. Möjligheten att såsom under normala förhållanden

rädda inteckningen genom att själv inropa fastigheten står knappast en inteckningshavare

öppen, i följd av svårigheterna att belåna sådana inteckningar,

varom här skulle vara fråga. De förluster, som härigenom kunde

komma att uppstå, skulle säkerligen drabba icke ensamt spekulanter, som

kanske icke behövde bliva föremål för särskild omvårdnad, utan även en

stor del småkapitalister, som genom utsikten till en något högre årsinkomst

för sitt nödtorftiga levebröd lockats att avstå från fordringar på full säkerhet

och som genom förlusten av sin inteckningsfordran kunde råka i mycket

bekymmersam belägenhet.

Kommissionen har såsom förut nämnts i första hand sökt lösa denna svå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

FASTIGIIETSKREMT.

73

righet så, att innehavare av fordran i fastighet icke skall behöva anlita

exekutiv auktion för att ur fastigheten uttaga sin fordran, i det att ett

jämväl för normala förhållanden avsett förslag till ändringar i utsökningslagen

utarbetats, varigenom tvångsförvaltningen skulle införas såsom en med

auktion likställd exekutionsform. Meningen skulle vara att genom en god

förvaltning, eventuellt ombesörjd av särskilt för ändamålet inrättade bolag eller

föreningar, fastighetens avkastning skulle kunna bringas upp till en sådan

nivå, att den lämnade tillgång till åtminstone räntebetalning åt den exekutionssökande

borgenären, varigenom benägenheten att framtvinga försäljning

under ett ogynnsamt läge på fastighetsmarknaden borde kunna minskas.1

Det torde vara uppenbart, att redan härigenom en åtgärd är föreslagen,

som skulle bereda fastighetsmarknaden stor lättnad, och man bör kunna

hoppas, att den skall bliva till fyllest samt allt moratorium sålunda undvikas.

Likväl har kommissionen icke ansett sig berättigad att underlåta att

träffa anstalt även för den händelse utvecklingen tedde sig mindre gynnsam.

Det är nämligen klart, att tvångsförvaltningsinstitutet ej skulle

kunna hindra en borgenär, som, utan hänsyn till de olyckliga följderna för

gäldenären eller övriga inteckningshavare, ville ha fastigheten såld på exekutiv

auktion, att också få en sådan försäljning till stånd. På grund av

de betänkliga olägenheter för fastighetskrediten, som ett lössläppande i större

omfattning av exekutiva fastighetsauktioner skulle medföra, har kommissionen

därför ansett sig böra taga med i räkningen, att ett exekutivmoratorium för

fastigheter kan befinnas nödvändigt. Tidigare har påpekats, att denna moratorieform,

så ovälkommen den än är och så stora ansträngningar än böra göras,

för att den skall kunna undvikas, likväl ej är fullt lika betänklig som

flertalet andra moratorieformer.2

Vad härefter beträffar de pantsatta inteckningarna må till en början erinras,

att lån mot säkerhet av inteckning i allmänhet beviljas på det sätt,

att gäldenären utfärdar en särskild s. k. omslagsrevers och lämnar en inteckning

såsom säkerhet för denna. Borgenären anses vara berättigad att

vid bristande betalning realisera hypoteket å offentlig auktion, eventuellt på

grund av särskild utfästelse under hand, och det torde vara vanligt, att långivaren,

själv eller genom mellanhand, inköper hypoteket till lågt pris och

avskriver den behållna försäljningssumman å omslagsreversen. Är det redan

under normala tider sannolikt, att en dylik försäljning utfaller i hög grad

ofördelaktigt för gäldenären, kan detta uppenbarligen antagas i ännu mycket

högre grad bliva fallet efter ett krigsutbrott. Det ligger då nära till hands

att befara, att en mindre nogräknad långivare på detta sätt skall söka åtkomma

en hypotiserad inteckning i syfte att sedermera, när tiderna bliva

bättre, göra gällande den rätt, som tillkommer honom såsom inteckningshavare,

och dessutom utkräva sin återstående fordran på omslagsreversen.

Dessa synpunkter föranledde, att efter krigsutbrottet 1914, sedan generalmoratoriet

upphört, exekutivmoratorium i avseende på pantsatta inteckningar bi
1

Se nedan sid. 106 o. f. samt 131 o. f. (144).

2 Se ovan sid. 61 samt nedan sid. 119, ISO och 153.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE,

Kredit för

mindre näringsidkare.

Pant
belåning.

behölls en tid framåt. Kommissionen, som icke kunnat ingå på frågan om

den rätt innehavaren av en omslagsrevers jämte en därför pantsatt inteckning

över huvud taget bör äga gentemot gäldenären, har därför ansett sig

böra taga i betraktande nödvändigheten av ett exekutivmoratorium även med

avseende å pantsatta inteckningar och utarbetat författningsförslag i nu angivna

syften, med samma uttalande som förut i avseende på önskvärdheten

att åtgärden undvikes.1

I detta sammanhang anser sig kommissionen slutligen böra framhålla nödvändigheten

av att uppmärksamma den växelverkan, som råder mellan hyror

och inteckningsräntor, om en särskild hyreslagstiftning av sociala skäl skulle

komma till stånd efter ett krigsutbrott. En hyresreglering kan nämligen

även utöva ett avsevärt inflytande på fastighetskrediten och därigenom på

fastighetsmarknaden i det hela.

Hittills har det gällt krigskreditbehovet hos sådana samhällsgrupper, som

kunna antagas stå i mer eller mindre regelbunden förbindelse med bankerna,

därför att de äga behov av kredit även i normala fall. Men vid sidan av

dessa grupper finnas otvivelaktigt sådana, som i fredstid driva sin näring

utan kredit men som vid ett krigsutbrott finna sig åtminstone för tillfallet

stå med osäljbara tillgångar och utan möjlighet till fortsatt verksamhet.

Det sammanlagda belopp, som kan antagas bliva behövligt för denna grupp,

är sannolikt icke mycket stort, men däremot är detta slag av kredit så tillvida

svårskött, som krediten förutsätter en ingående undersökning av varje

särskild kreditsökandes ekonomiska ställning. Det naturliga blir sannolikt

i dessa fall att alldeles lämna åsido realsäkerheten, då ägare av belåningsbara

tillgångar kunna vända sig till andra kreditinstitut, och inrätta mindre

anstalter för ren personalkredit men utan borgen. Detta blir då enligt kommissionens

förslag den tredje typen av krigskreditanstalter, lämpligen kallad

krig skr editkassor för mindre näringsidkare.2

Krigskreditkassorna för mindre näringsidkare kunna emellertid icke heller

de tillgodose kreditbehovet för de sämst ställda. För dessa gäller det i verkligheten

ren konsumtionskredit; och, samtidigt med att man starkt fasthåller

vid behovet av dess inskränkning inom trängsta möjliga gränser även i krig,

kan man ej förbise det faktum, att ett dylikt kreditbehov säkerligen kommer

att uppstå vid själva krigsutbrottet och då även söka sig utvägar. Dessa

taga alltför lätt den välkända formen pantbelåning av personlig lösegendom.

Inom kommissionen har varit under övervägande skapande av nya pantlåneinrättningar

i någon form, närmast kommunala, i syfte att hindra det missbruk

av de lånesökandes nödställda belägenhet, som eljest lätt kunde uppstå

vid ett krigsutbrott; men det har synts kommissionen osannolikt, att nyupprättade

dylika institutioner skulle kunna omedelbart få ett så vittutgrenat

nät av kontor, som skulle behövas för att ersätta de redan befintliga enskilda

pantlånarna; och verkan bleve då sannolikt, att de senare behölle sin klien
1

Se nedan sid. 119, 120 och 153.

2 Se nedan sid. 82 samt 99 o. f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

KREDIT FÖR MINDRE NÄRINGSIDKARE. PANTBELÅNING.

75

tel, trots att gynnsammare lånevillkor bjödes på andra ställen. Åtgärden

skulle alltså förfela sin verkan; och det har därför synts kommissionen som

den enda utförbara lösningen att ålägga Kungl. Mäj:ts befallningshavande

noggrann kontroll med befintliga pantlåneinrättniDgar i händelse av krigsutbrott

ävensom vid behov indragning av deras rättigheter. En viss kontroll

äger redan i fredstid polismyndighet utöva beträffande enskilda personer

eller bolag, som belåna panter; och från övriga pantlåneinrättningar—nämligen

kommunala inrättningar — synas missbruk knappast vara att befara.

Ett cirkulär i ämnet till befallningshavande har kommissionen utarbetat och

bifogat föreliggande betänkande.1 Vid sidan härav torde kommunerna böra

erinras om lämpligheten att vid behov övertaga sådan pantlånerörelse, som kan

bliva behövlig; i sammanhang med stängning av ett större antal privata pantlåneinrättningar

skulle ett dylikt kommunalt initiativ få särskild betydelse.

För att undersöka pantlånerörelsens omfång i Sverige har kommissionen inhämtat

en del upplysningar om deras antal, verksamhet m. m. Därav framgar.

att pantlånerörelsen så gott som uteslutande lokaliserats till städerna.

Men långt ifrån alla städer äro försedda med pantlåneinrättningar, i det att ej

mindre än 59 st. sakna sådana. Pantlånerörelsen bedrives antingen såsom

kommunal institution (13 städer) eller av aktiebolag eller enskilda (32 städer).

I de allra flesta mindre samhällen saknas dylik inrättning. Klientelet torde

vara 1) mindre handlande, vilka pantsätta varulager, 2) personer, som av en

eller annan orsak pantsätta lyxföremål, samt 3) huvudsakligast ekonomiskt

mycket svaga individer ur lägre befolkningslager, vilka för konsumtionsbehov

skaffa sig medel genom belåning av lösören, främst bohag och kläder.

Endast med avseende på den sistnämnda gruppen kunna åtgärder tänkas erforderliga

vid ett krigsutbrott. Men ej ens för denna torde särskilda anordningar

vara nödiga eller ens önskvärda. Den ifrågavarande kreditformen är

föråldrad och torde, i den mån befolkningens allmänna välstånd ökas, alltmer

komma ur bruk. Å platser, där pantlåneinrättningar ej redan nu finnas,

böra sådana ej upprättas, för att icke ett behov, som utan dem ej skulle

finnas, pa så sätt skall bli tillskapat. Kredit av ifrågavarande slag bör

givetvis snarast vara avsedd för tillfälliga behov, enär den vanligen är mycket

dyr (ända till 24 % ränta per år torde betingas).

Under den nuvarande krisen synes pantlånerörelsen i allmänhet ha haft

mindre omfattning än man kunnat förmoda. För Stockholm hava utlåningssiffrorna

under januari—september åren 1913—15 varit i mild. kr.: 7-04;

6''2s och ()• 19. varvid utlåningssumman de två senare åren dock i viss mån

torde påverkas av en ny bestämmelse om lånemaximum å 50 kronor,

vilken införts på grund, av kriget. Samtliga krisår visa även en nedgång

i antalet lån. Av siffrorna från Göteborg, Malmö och Sundsvall synes

också framgå, att rörelsens utveckling där över huvud överensstämmer

med den i Stockholm konstaterade. Man kan av dessa siffror draga

den slutsatsen, att en förlängd kris ej kommer att i någon högre grad

1 Se nedan sid. 130.

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

AVD. ir. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

Välaören
hetskredit.

Statliga

eller enskilda

organ.

inverka på denna art av kreditgivning, varför det sannolikt huvudsakligen

är vid krigsutbrott och under krigets första tid, som en mer avsevärd ökning

av behovet efter konsumtionskredit för de breda lagren framträder.

Sedermera pläga de rikliga krigsavlöningarna i förening med rikedom på

arbetstillfällen för alla arbetsföra hemmavarande föranleda långt bättre förhållanden

än man på förhand varit böjd att antaga.

Av motsvarande skäl torde behovet av s. k. välgörenhetskredit knappast

bliva trängande. Såsom kommissionen utförligt behandlat i den del av sitt

betänkande, som rör arbetsmarknadens organisation, äro mobiliserings- och

arbetslöshetsunderstöden avsedda att utgå i nära sammanhang med arbetsförmedlingen

och under dess kontroll, så att var och en, som icke kan få

mot lians eller hennes förmåga svarande arbete, erhåller understöd från det

allmänna. Under sådana förhållanden synes fältet för berättigade kreditkrav

vara försett med erforderliga organisationer för ändamålet.

När man därpå övergår att närmare betrakta utformningen av de organisationer,

vilkas ställning och uppgift angivits i det föregående, blir första

frågan, i vad mån uppgifterna böra anförtros åt staten och i vad mån åt

enskilda.

Kommissionen är därvid av den meningen, att det enskilda initiativet bör

begagnas så långt det står att få, blott med det villkor att krigskreditinstituten

icke bereda enskilda vinst. Vid krigstillfälle tagas statens krafter

över huvud oundgängligen i anspråk till det yttersta; och i alldeles särskild

grad är detta fallet med statskrediten, vilken blir föremål för en nästan lika

stark påfrestning som själva den militära organisationen. Olägenheten av en

kreditgivning i krig direkt genom staten är i själva verket betydande, därför

att staten genom sin makt över sedelutgivningen frestas att betrakta

densamma som en outtömlig kreditkälla; på grund härav försummar staten

lätt att genom lämpligt höjd räntefot eller andra åtgärder begränsa kreditanspråken

och framkallar sålunda en ständigt fortgående valutaförsämring

samt allmän prisstegring. Kan då en privat institution med eget, i första

hand ansvarigt kapital inskjutas såsom i varje fall mellanled mellan staten

och de kreditbehövande, måste mycket anses vunnet. Därtill kommer, att

en dylik institution kan antagas bättre än en statsinstitution vara ägnad

att pröva kreditvärdigheten på det rätta sättet. Detta innebär ingalunda,

att anstalten i normala fall behöver bliva strängare än en motsvarande

statsinstitution; det kan lika ofta betyda, att den blir mildare, och innebär

blott, att den prövar kreditvärdigheten efter materiella och icke efter formella

grunder.

I avseende på svenska förhållanden synes en lösning av krigskreditproblemet

efter mönster av de förut berörda tyska lånekassorna dessutom

erbjuda vissa särskilda svårigheter. Dessa äro statliga och utgiva särskilda

statssedlar (Darlehnskassenscheine) samt bliva skilda från tyska riksbanken

— liksom dess sedlar äro skilda från riksbankssedlarna — av det skälet,

att riksbanken i Tyskland är till namnet en privat institution. I Sverige,

opaginerad Kontrollera mot PDF

KRIG SKREDITENS ORGANISATION.

77

där riksbanken är statlig, skulle man i händelse av statlig krigskredit antingen

få två jämnlöpande kreditorganisationer i statens hand, vilket knappast

vore praktiskt, eller också direkt överflytta den nya uppgiften på riksbanken,

vilket sannolikt ytterligare skulle öka de nyss antydda risker, som

i och för sig följa av krigskredit genom statens direkta ingripande.

Det synes finnas förhoppning om, att den medverkan av enskilda företag,

som sålunda enligt kommissionens mening bör eftersträvas, också står att

vinna. Inom ledande kretsar bland representanter för kapitalet har man

nämligen förklarat att, för den händelse sådant skulle anses erforderligtkapital

för krigskreditbanken ävensom behövlig kontorspersonal och lokal för

rörelsens drivande kunde påräknas; och då en medverkan av detta slag garanterats,

förefaller häri ligga tillräcklig trygghet, att vad som kräves i

det avgörande ögonblicket skall kunna anskaffas.

Emellertid är det påtagligt, att detta låter sig göra endast under den

förutsättningen, att statens medverkan utgör en reserv, som får tagas i anspråk

i den mån det legitima kreditbehovet överstiger de på privat väg

samlade medlen. Alla de nya krigskreditorganisationerna måste i sista

hand falla tillbaka på riksbanken, i den mån deras egna resurser äro otillräckliga.

Detta synes vara desto mer påtagligt här på samma sätt som fallet

är i såväl Tyskland som Holland, när man betänker, att kreditanspråken,

vid frånvaro av krigskreditanstalter med privat kapital, direkt och odelat

skulle falla på riksbanken. Den" närmast till hands liggande och lämpligaste

formen för riksbankens medverkan synes då vara rediskonteringsrätt

för i krigskreditanstalterna diskonterade växlar, resp. diskonteringsrätt för

växlar, som försetts med krigskreditanstaltens garanti. Riksbankens bistånd

kommer då först i andra rummet, staten befrias från direkta kapitaltillskott.

Emellertid är det påtagligt, att riksbanken å sin sida måste erhålla icke

allenast ett visst inflytande på de viktigaste krigskreditanstalternas ledning

utan framför allt prövningsrätt gentemot rediskonteringskravet i varje särskilt

fall. Under sådana förhållanden synes det generella maximum för

rediskonteringsrätten vid behov kunna sättas ganska högt.

I avseende på krigskreditbanken har kommissionen sålunda antagit, att kapital

i första rummet skall kunna åvägabringas på privat väg, medan det

jämförelsevis måttliga kapital, som erfordras i krigskreditkassorna för mindre

näringsidkare, torde kunna anskaffas genom handelskamrarnas försorg.

Den fråga, som närmast uppstår i sammanhang med organisationen är

den om centralisation eller decentralisation av kreditanstalterna. Så knapp som

tillgången på personliga krafter måste bli i krig och så starkt som administrationskostnaderna

måste nedbringas, om ej krediten skall överdrivet fördyras,

måste centralisation av såväl ledning som expedition vara att föredraga, i

den mån icke motsatsen är behövlig av hänsyn vare sig till lokal prövning

av kreditansökningarna eller till de lånesökandes bekvämlighet. .Intetdera

är påtagligen fallet med Aktiebolaget lånekassan av 1914, som har att pröva

säkerheter, vilka lätteligen kunna bedömas från en central punkt, särskilt då

de lånesökande likaledes utaA svårighet kunna träda i förbindelse med ett

Centralisation

och decentralisation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

centralt kontor; denna kassa liksom dess eventuella framtida motsvarighet

synes alltså kunna vara förlagd till Stockholm.

A andra sidan torde det likaledes kunna anses givet, att en centralisering

av kreditkassorna för mindre näringsidkare ej kan äga rum, emedan här

kräves en granskning på ort och ställe av de lånesökandes hela ekonomiska

ställning. Initiativet till bildandet av dessa kassor skulle utgå från handelskamrarna,

som genom sin intima kännedom om distriktets näringsliv äga stora

förutsättningar att kunna bedöma, inom vilka orter kreditbehovet borde föranleda

särskilda åtgärder. Handelskamrarna skulle träda i förbindelse med de

kommunala myndigheterna på dessa platser och ställa till deras disposition den

plan för kreditkassor för mindre näringsidkare, som av kommissionen utarbetats.

På detta vis skulle inom varje sådan kommun, där det kan anses

påkallat, grundas en kreditkassa, vilken skulle få en helt lokal prägel med

eget kapital och egen styrelse.

Vad därnäst beträffar krigskreditbanken, är valet mellan centralisation och

decentralisation svårare. Dess låneverksamhet ställer betydligt högre anspråk

på prövning av de särskilda fallen och därav följande kännedom om lokala

affärsförhållanden än förhållandet är med Aktiebolaget lånekassan av 1914;

men å andra sidan är det av stor vikt, att en dylik ^institution kommer under

den bästa möjliga ledning och får ett kapital, som gör dess styrka att möta

alla förekommande kreditbehov uppenbar för alla. Under dessa förhållanden

synes varken den rena centralisationen eller dess motsats erbjuda en tillfredsställande

lösning, och detta skulle kanske än mindre vara fallet med utvägen

att uppdela landet på ett fåtal dylika banker, då de å ena sidan icke

därigenom skulle få tillräcklig lokalkännedom och å den andra likväl skulle

kräva en ganska stor administrativ apparat. Kommissionen har därför

stannat vid förslaget att upprätta blott eu krigskreditbank, med säte i

Stockholm men med lokala lånekommittéer, en för varje handelskammardistrikt,

vilkas uppgift skall vara att yttra sig över de kreditansökningar,

som framställas från distriktet. Då samtidigt varje handelskammare bör fä

föreslå minst en ledamot i bankens styrelse, medan i lånekommittéerna

sitta såväL av handelskamrarna som av styrelsen utsedda medlemmar, synes

vara sörjt för en så god förening av de båda motsatta tendenserna, som rimligtvis

kan åstadkommas. Någon olägenhet för de lånesökande av att lokala

kontor saknas synes nämligen icke uppstå, särskilt då låneansökningar böra

få insändas genom de lokala kommittéerna till styrelsen i Stockholm.

Örriga Om samtliga nu föreslagna anstalter gäller, att de icke böra fä ägna sig

■undsatser. åt inlåning och att alltså deras kapitalbehov måste tillgodoses dels genom

eget kapital, dels också genom riksbankens understöd, på sätt som förut antytts.

Någon motivering härför torde knappast vara behövlig, då en skärpt

konkurrens om inlåningen allmänt torde vara erkänd såsom olämplig, varjämte

bankvärldens oumbärliga understöd i motsatt fall måste anses uteslutet.

Icke heller i avseende på utlåning bör konkurrens med de vanliga

bankerna åsyftas. De nya anstalterna skola vara en sista resurs, när bankerna

ej kunna eller vilja träda in, icke organisationer, som skola föregripa

opaginerad Kontrollera mot PDF

OLIKA KRIG SKREDIT ANSTALTER.

7!)

de vanliga bankinstituten. Lånevillkoren böra därför i alla normala fall

vara strängare än i de vanliga bankerna. För att anstaltens allmännyttiga

syfte skall komma till uttryck i organisationen böra emellertid styrelser och

lånekommittéer utföra sitt arbete utan ersättning och aktieägarnas vinst

såväl i avseende pa årlig utdelning som vid företagens upplösning begränsas

till normal ränta på det insatta kapitalet, sådan den lämpligen kan fastställas

av Kungl. Maj:t; endast under sådana förhållanden kan det göras

klart för allmänheten, att inga privata intressen tillgodoses genom de nya

organisationerna. A andra sidan synas krigskreditbanken och krigskreditkassorna

böra åtnjuta stämpelfrihet för sina aktier, varför förslag till ändring

i stämpelförordningen i detta hänseende bifogas.1

Efter denna redogörelse för de grunder, kommissionen ansett lämpliga för

krigskreditens organisation, skola nu de olika kreditanstalternas närmare

organisation något beröras, varvid även hänvisas till de förslag till stiftelseurkunder,

bolagsordningar och reglementen, som äro bifogade detta betänkande,

ävensom till de likaledes bifogade förslagen till sådana författningsändringar,

som planen i övrigt föranleder.

Härvid må den allmänna anmärkningen förutskickas, att alla de uppgifter

om penningbelopp, som i likhet med de nu ifrågavarande hänföras till ett

framtida krigsutbrott, bliva i hög grad godtyckliga, då även frånsett andra

ovissa moment penningvärdets framtida utveckling får anses oförutsebar.

Kommissionens beräkningar ha i stort sett utgått från prisnivån i förra

hälften av år 1916 och ha ej sedermera korrigerats, trots ungefär fördubbling

i prisnivån under de senaste två åren, detta emedan utvecklingen fortfarande

är svindlande hastig och sannolikt i huvudsak kommer att så förbliva intill

krigets slut, varför siffrorna under alla förhållanden bliva föråldrade på helt

kort tid. Hetta torde dock böra hållas i minnet på alla förekommande.punkter

såväl i det föregående som särskilt i det följande. Man torde också kunna

utgå från, att de, som komma att teckna kapital2 för de olika instii

tutionerna, skola befinnas villiga att höja sina bidrag i förhållande till penningvärdets

fall.

I organisationen för Aktiebolaget lånekassan av 1914 synes ingen annan ändring

vara erforderlig än att kassan bör bemyndigas att belåna även banklotter

och bankaktier; och den nya institution, som skulle bliva erforderlig, om den

nuvarande hade upphört före ett eventuellt krigsutbrott, borde ordnas på

samma sätt. Kediskonteringsrätten i riksbanken torde kunna förbliva oförändrad,

alltså fyra gånger aktiekapitalet. Det ligger i sakens natur, att

några författningsändringar här ej komma i fråga.

Yad krigskreditbankens egen organisation beträffar, torde det utan vidare

vara givet, att den bör äga aktiebolagsform. Såsom förut nämnts synes

det vara främmande för krigskreditbankens ändamål och i övrigt olämpligt

att låta den driva inlåningsrörelse. Härigenom skiljer sig således krigs
1

Se nedan sid. 92.

2 Se ovan sid. 77.

De olika

krigskreditanstalterna.

Lånekassan

av 1914.

Krigskredit
banken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

kreditbankens anordning principiellt från den verksamhet, som enligt gällande

banklag anses såsom bankrörelse, under det att densamma i andra avseenden

avviker från vad som är stadgat om aktiebolag enligt 1910 års lag. Det har

därför befunnits lämpligt att föreslå en särskild lag om krigskreditbank,

vilken emellertid nära ansluter sig till lagen om bankrörelse.

Det torde icke kunna undgås, att bankens styrelse blir ganska stor, då

insikt från hela landet där måste vara representerad. Styrelsens ordförande

torde böra utses av Kungl. Maj:t efter hörande av fullmäktige i riksbanken,

vars medverkan och inseende över krigskreditbanken synes kunna uppnås på

denna väg, då sannolikt någon av bankofullmäktige därvid torde bliva utsedd

till befattningen. De övriga styrelseledamöterna böra utses av bolagsstämman,

varvid vissa korporationer torde böra äga rätt att föreslå ledamöter.

Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden synas sålunda fem

ledamöter få föreslås av Svenska bankföreningens styrelse, då bankerna väntas

bliva de förnämsta aktietecknarna. Därjämte böra insättas tre representanter

för industrien, föreslagna av styrelsen för Sveriges industriförbund.

Var och en av rikets tolv handelskamrar bör vidare få föreslå var sin

ledamot. Styrelsen blir visserligen på detta sätt ganska stor; dess antal

torde böra fastställas till, förutom den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden,

minst tjugu ledamöter. För beslutförhet kan dock ett betydligt mindre antal

vara tillräckligt, varjämte beslut över låneansökningar mellan sammanträdena

synes kunna fattas av ett arbetsutskott på blott några få personer. Detaljerna

framgå av bifogade förslag till bolagsordning och reglemente.1

Det är, även oavsett nyss angivna hänsyn till penningvärdets ovissa framtida

utveckling, svårt att på förhand bedöma storleken av det kapital, krigskreditbanken

bör äga, ävensom storleken av den lånerätt, som bör grundas därpå.

Några verkliga hållpunkter härför torde vara omöjliga att vinna, då de

tyska siffrorna äro dels ofullständiga och dels ojämförbara med de svenska

och inga andra synas stå till buds. Ett slags utgångspunkt kan man dock

möjligen erhålla i de kända tyska siffrorna. Förut har nämnts, att maximum

av de tyska lånekassornas totala utlåning under de två första krigsåren —

däri inberäknat s. k. Kriegsdarlehn, lån för teckning av krigslån — med

enstaka undantag var 2,000 mill. mark. Vid omräkning i svenskt mynt

enligt parikurs och med beaktande av att Tysklands folkmängd är omkring

13 gånger Sveriges, skulle summan för vårt lands del motsvara omkring 140

mill. kronor; absolut maximum under de två första krigsåren var 2,500 mill.

mark, motsvarande 175 mill. kronor. Den här föreslagna krigskreditbanken

måste anses i rätt hög grad motsvara de tyska lånekassorna, varvid dock

bör märkas, att dessa till alldeles övervägande del ägna sig åt belåning

av värdepapper, för vilket ändamål vi äga en annan anstalt, och att belåningen

av varor — frånsett Berlins lånekassa, som belånat de stora krigsråvarubolagens

lager — utgör endast en eller annan procent av hela deras utlåning.

2 Emellertid skulle den svenska krigskreditbanken motsvara även de

1 Se nedan sid. 93 och 96.

2 Se bilaga I sid. 33.

opaginerad Kontrollera mot PDF

KRIGSKREDITBANKEN.

81

tyska krigskreditbankerna, om vilkas totala utlåning intet synes vara bekant;

efter allt att döma har den dock i jämförelse med lånekassorna käft en

obetydlig kreditgivning under de två första krigsåren sannolikt ej 100 mill.

Mark. Antager man maximum av hela den tyska krigskreditens omfattning

under dessa två år till 3,000 mill., vilket torde vara fullt tillräckligt, bleve

motsvarande svenska belopp 210 mill. kronor. I vad mån detta under de ogynnsammaste

förhållanden skulle — beräknat på grundval av penningvärdet under

första hälften av år 1916 — komma att över- eller undersuridas, låter sig

svårligen bestämt avgöras på förhand, enär faktorer finnas, som tala i båda

riktningarna. Å ena sidan bestod mer än en tredjedel av det tyska beloppet,

över 1,000 mill. Mark, av »Kriegsdarlehn», varav behovet bortfaller, om

man undviker att ens indirekt finansiera kriget genom lån till enskilda för

teckning av statsobligationer, och därjämte hade de tyska siffrorna redan

under krigets två första år stegrats mycket genom valutans depreciation eller

inflationen. A andra sidan är det möjligt, att kreditbehovet hos oss,

även frånsett penningvärdets fall sedan våren 1916, kan bliva större, på

grund av möjligen inträffande starkare rubbningar än de tyska. Det totala

kreditbehovets antagliga maximum, beräknat efter samma penningvärde som

förut, kunde då lämpligen sättas till 250 mill. kronor, vilket utgör ungefär en

niondedel av de svenska bankernas totala inhemska utlåning under normala

förhållanden (1913). Detta belopp bör dock rimligtvis fördelas på Aktiebolaget

lånekassan av 1914 och krigskreditbanken; och då den förra institutionens

totala lånerätt utgör 50 mill. kronor, skulle alltså återstå omkring 200

mill. för krigskreditbanken, varvid; man; dock bör utgå från, att efter all

sannolikhet ett icke ens tillnärmelsevis så högt belopp, räknat på grundval

av penningvärdet i början av år 1916, blir behövligt, medan siffran kan komma

att behöva ökas nästan obegränsat i förhållande till penningvärdets nedgång.

Närmaste fråga blir då, hur mycket av beloppet som bör skaffas genom eget

kapital och hur mycket genom rediskontering. När man betänker såväl det

osannolika i att det angivna beloppet — alltid frånsett penningvärdets

fall — skulle behöva tagas fullt i anspråk som den prövningsrätt i de

särskilda fallen riksbanken äger, synes det vara tillräckligt, om en åttondedel

av utlåningens maximum motsvaras av bolagets aktiekapital

och banken följaktligen erhåller rediskonteringsrätt till åtta gånger aktiekapitalets

belopp. Detta är relativt taget ett betydligt högre rediskonteringsbelopp

än det i Tyskland för krigskreditbankerna förekommande;

men därvid märkes den alldeles avgörande skillnaden, att ojämförligt största

delen av krigskrediten i detta senare land helt och hållet lämnas av staten,

direkt genom lånekassorna, vadan statens totala andel i kreditgivningen

även i de för oss ogynnsammaste fallen blir långt mindre än i Tyskland.

Genom den nu föreslagna rediskonteringsrätten blir krigskreditbankens

aktiekapital 25 mill. kronor, vilket lämpligen kan utgöra minimikapital,

med dubbla beloppet, 50 mill. kronor, såsom maximikapital. Av minimibeloppet

torde emellertid största delen behöva göra tjänst endast som

garantifond; och att binda större belopp än strängt nödvändigt vore

ii—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

AVD. IX. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

tydligen olämpligt, varjämte svårigheterna att bringa företaget till stånd

betydligt skulle ökas, om man begärde inbetalning av hela beloppet. Under

dessa förhållanden torde det vara lämpligast att icke draga in mera än en

fjärdedel av det tecknade kapitalet, på samma sätt som skett i Tyskland

beträffande nästan alla de krigskreditbanker, för vilka uppgifter föreligga.

I förhållande till gällande svensk banklag utgör detta emellertid en principiell

nyhet.

Såsom ovan nämnts, hava de nya bestämmelserna om krigskreditbank

ansetts böra inrymmas i en särskild lag, vartill kommissionen utarbetat förslag;

likaledes har förslag uppgjorts till erforderliga, ganska obetydliga

ändringar i lagen om bankrörelse.1 Härtill sluta sig formulär till bolagsordning

och reglemente för krigskreditbanken.1 2 3

Krigskredit- Vid övervägande av låneformen för krigskreditkassorna har framträtt svåmhidre/nä-

rlnrluiten för de mindre näringsidkarna att kunna prestera realsäkerhet för

ringsidkare. den kredit de kunna behöva. Där den lånebehövande undantagsvis förmår åstadkomma

dylik säkerhet, torde något egentligt behov av hela åtgärden icke kunna

sägas föreligga, ty möjlighet finnes i så fall att använda de vanliga bankinstituten

eller någondera av de redan behandlade krigskreditanstalterna.

I det ojämförligt största antalet fall föreligger emellertid icke möjlighet att ställa

pant, och i så fäll är vederbörande, därest kredit erfordras, nödgad att söka

skaffa borgen. Att söka bygga ett kreditsystem på borgenslån torde emellertid

utan gensägelse få betecknas såsom ytterst olämpligt. Mot detsamma

behöver blott anföras det kända faktum att, då tjänst ofta medför anspråk

på gentjänst, den åt vilken andra tecknat borgen säkerligen i sin

ordning blir tvungen att teckna borgen för sina löftesmän. Den enes ekonomiska

ställning blir därigenom beroende av den andres, vilkens ekonomi

kanske i sin ordning genom tecknad borgen är beroende av åter andras.

Ett fallissemang kommer därför vid ett utvesklat borgenssystem att medföra

oberäkneliga faror. Skall den mindre detaljhandlaren och den mindre

hantverkaren kunna stödjas medelst kredit,* torde det därför oftast vara

nödvändigt, att krediten lämnas i form av blankokredit. Detta förutsätter

i sin ordning, såsom delvis redan framhållits, att i kreditkassornas ledning

speciell kompetens finnes att avgöra, huruvida en sökandes ekonomiska ställning

och förutsättningar äro sådana, att han är kreditvärdig och kan bliva

hjälpt genom kredit.

Organisationen av en dylik krigskreditkassa kan då lämpligen bliva följande.

Den bör utgöra ett aktiebolag,3 och styrelsen bör i sig innesluta personer,

som i sin verksamhet tagit befattning med ekonomiska angelägenheter hos

de näringsidkare, vilka kunna komma att utgöra kassans klientel; fördetta

måls vinnande torde vara av nöden att ledamotsantalet ej göres för litet,

lämpligen 10—15 personer. Kassan bör icke hava eget kontor utan förenas

med någon redan bestående institution, som kan åtaga sig att för billigt

1 Se nedan sid. 90.

2 Se nedan sid. 93 och 96.

3 Se nedan sid. 99.

opaginerad Kontrollera mot PDF

KRIGSKREDITKASSOR FÖR MINDRE NÄRINGSIDKARE.

83

pris sköta förvaltningen ock vars chef kan vara villig att fylla de funktioner,

som åligga en verkställande direktör ock ombudsman i ett kreditinstitut.

Ansökan om kredit skall göras skriftligen å särskilt fastställt frågeformulär,

å vilket det bör åligga sökanden att ifylla svar. Inkomna ansökningar

fördelas mellan styrelsens ledamöter för undersökning, ock det måste åligga

ledamot, som verkställt undersökning, att meddela resultatet av densamma

samt till- eller avstyrka ansökningen. Efter förundersökningen böra ansökningarna

föredragas i styrelsen antingen vid sammanträde eller i de fall, där

så kan befinnas lämpligt, efter ärendets cirkulation eller genom telefonsamtal.

Då avsikten med kassan är att kjälpa mindre näringsidkare, bör maximibelopp,

i motsats till förkållandet vid övriga krigskreditanstalter, fastställas för varje

kredittagares kredit, t. ex. (efter penningvärdet under första kälften av 1916)

4.000 kronor. Styrelsen bör dock hava möjlighet att med särskild kvalificerad

majoritet kunna i enstaka fall besluta överskrida det fastställda maximum.

Då den föreslagna institutionen är avsedd att lämna hjälp endast i de fall,

då andra kreditorganisationer äro hindrade att göra det, bör vidare i bolagsordning

eller reglemente intagas bestämmelse avseende att förhindra, att andra

institut komma att överföra förut av dem beviljad kredit på kassan.

Kreditförmedlingen synes, särskilt för att i största möjliga utsträckning

spara administrationskostnader, ej böra gå ut på direkta lån utan blott på

endossering av egna växlar, som av låntagaren utställas till kassan. I realiteten

innebär detta, att riksbanken eller någon annan övertager krediten med

garanti från ett enskilt bolag. Krigskreditkassan blir följaktligen snarast

ett garantiaktiebolag. Diskontering av låntagarens fordringar i form

av varuväxlar eller annat är utesluten, men låntagaren bör kunna använda

den med lånekassans blankoendossering försedda växeln som betalningsmedel

exempelvis till grossören, vilken i sin ordning kan låta diskontera växeln

kos bank, liksom låntagaren själv kan så göra direkt. Faran för att grossister

i denna kundernas kreditmöjlighet skola finna tillfälle att indriva äldre fordringar

har tänkts skola förebyggas därigenom, att i varje särskilt fall noggrant

prövas, för vilket ändamål krediten sökes. överhuvud bör kredit som

regel beviljas blott för anskaffning av varor, dock utan att hos kreditsökandena

eventuellt tillgängliga varuväxlar mottagas som säkerhet. Det sammanlagda

kreditbelopp, som får meddelas av kassan, torde böra utgöra högst tre

gånger aktiekapitalet. Såsom förut nämnts, blir dess belopp i sin ordning

tarkt beroende av penningvärdet, men på grundval av penningvärdet i

början av år 1916 må det tänkas utgöra 500,000 kronor såsom minimikapital

(1,500,000 kr. som maximikapital).

För krigskreditkassors inrättande tarvas ej annan lagbestämmelse än att

för möjliggörande av att konstituerande stämma för sådan kassa hålles och

dess verksamhet begynnes utan för långt dröjsmål efter krigsutbrott, viss

jämkning av 14 § i lagen om aktiebolag måste äga rum. Därjämte hava

formulär till stiftelseurkund samt till stadgar och reglemente1 för en dylik

kassa uppgjorts.

1 Se nedan sid. 98.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

Sammanfattning.

I. Nedanstående förslag’ till lagar och andra bestämmelser, som föranledas

av den uppgjorda planen rörande det enskilda kreditväsendets organisation

vid krigstillfälle, hava utarbetats och ingå i det följande:

l:o) Förslag till lag om krigskreditt)an k.

2:o) » » lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 §§ i lagen

den 22 juni 1911 om bankrörelse.

3:o) » » förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den

19 november 1914 angående stämpelavgiften.

4:o) Bolagsordning för krig skr edifbank.

5:o) Reglemente » »

6:o) Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12 augusti 1910.

om aktiebolag.

7:o) Stiftelseurkund för krig skr editkassa.

8:o) Bolagsordning > »

9:o) Reglemente » »

10:o) Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökning sia g en.

H:o) » » lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i

lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

12:o) » » lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni

1875 ang. inteckning i fäst egendom.

13:o) s » lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 ok
tober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående

lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i

fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

14:o) » > lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907

om inteckning i tomträtt och vattenfall sr ätt.

15:o) » » lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18

september 1914 angående förordnande om anstånd med

betalning av gäld (moratorium).

] ö:o) » » förordning angående förbud mot exekutiv försäljning av

fäst egendom och mot överlåtelse av pantsatt inteckning.

17:o) » » förordning angående anstånd med betalning av gäld till

utländsk borgenär.

18:o) Utkast * lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med

betalning av gäld.

19:o) » » lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj

1918 om särskilda ting ssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden.

20:o) Förslag » cirkulär till Konungens samtliga befallningshavande i

riket angående skärpt tillsyn å pantlånerörelse under

det nu pågående kriget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SAMMANFATTNING.

85

Av dessa förslag är lagförslaget l:o), i överensstämmelse med flertalet av

kommissionens för krigstillfälle avsedda lagar, så konstruerat, att detsamma

kan redan i fredstid antagas av Konungen och riksdagen för att sedan vid

krigsutbrottet sättas i tillämpning. Lagförslagen 2:o) och 6:o) kunna jämväl

antagas i fredstid; de äga enligt sin lydelse ej tillämpning förr än bestämmelserna

i lagen ko) träda i kraft. Förslagen 3:o)—5:o), 7:o)—9:o) och 20:o)

utfärdas först vid krigstillfälle. De under 10:o)—14:o) omnämnda lagförslagen,

vilka, jämte förslaget 15:o), innefatta de ovan i betänkandet berörda

ändrade bestämmelserna angående exekution i fast egendom, äro avsedda att

bringas till tillämpning redan under fredstid. Lagförslaget 15:o) är, såsom

innefattande ändring av redan nu giltig, men på grund av sin materiella

innebörd blott vid krig eller krigsfara användbar lag, konstruerat såsom

vanligt ändringsförslag. Förslagen 16:o) och 17:o) utfärdas allenast vid krig

eller krigsfara. Utkasten 18:o) och 19:o) slutligen, vilkas tillämpning ansetts

endast i nödfall böra komma i fråga, hava erhållit vanlig lagbyggnad.

Specialmotivering till förslagen 10:o)—17:o) samt utkasten 18:o) och 19:o)

meddelas i det följande, varjämte kortfattad översikt över reglerna angående

tvångsförvaltning såsom form av fastighetsexekution i vissa främmande

länder bifogas (bilaga II B).

II. Kommissionen föreslår vidare:

upprättande av ett bankråd;

erinran till kommunerna om lämpligheten att vid behov övertaga

sådan pantlånerörelse, som kan vara erforderlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

i) Förslag:

till

Lag om krigskreditbank.

1 §•

Bestämmelserna i 2—17 §§ i denna lag skola äga tillämpning allenast när

vid krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat. Sådant

förordnande meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att gälla för

viss tid eller tillsvidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva dylikt

förordnande, sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio

dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande ej

gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

2 §•

Med krigskreditbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till ändamål

att under i 1 § angivna förhållanden genom utlåning av penningar stödja

näringslivet inom riket.

3 §■

Yad om bankaktiebolag finnes stadgat skall i tillämpliga delar gälla angående

krigskreditbank, dock med de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna

i denna lag.

4 §.

Konstituerande bolagsstämma utlyses av stiftarna i den ordning, som skall

gälla om kallelse till ordinarie bolagsstämma, dock att kallelseåtgärderna ej

behöva vara vidtagna mer än tre dagar före konstituerande stämman. 5

5 §•

Stiftare av krigskreditbank liksom aktieägare däri skola vara bankaktiebolag

eller solidariska bankbolag eller kommuner eller här i riket bosatta

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM KRIGSKREDITBANK.

87

svenska medborgare. Antalet av såväl stiftare som aktieägare skall vara

minst fem.

6 §•

Sedan krigskreditbank bildats samt styrelse och revisorer blivit utsedda,

så ock av det tecknade beloppet, efter avdrag ej mindre i anledning av överteckning,

där sådan ägt rum, än även för aktierätt, som av aktietecknare

må hava enligt 25 § i lagen om bankrörelse förverkats och ej av annan övertagits,

minst tjugufem procent blivit behörigen inbetalda, må banken enligt

föreskrifterna i berörda lag registreras.

1 §•

Vid ansökning om registrering skola fogas de i 20 § fjärde stycket 1), 2),

3) och 5) av lagen om bankrörelse omförmälda handlingar ävensom intyg av

styrelsen, utvisande dels huru mycket av det belopp, vartill grundfonden

jämlikt bestämmelsen under 3) i nyssnämnda § uppgivits, blivit behörigen

inbetalt, dels ock att för inbetalning av återstoden avlämnats förbindelser,

varom i 8 § sägs.

8 §•

Av krigskreditbanks grundfond skall den del, som icke enligt 6 § skall

vara inbetald före registreringen, inbetalas å tider, som styrelsen äger bestämma.

Aktietecknare, som ej vid bolagets bildande erlagt full betalning, vare

skyldig avlämna skriftlig förbindelse att inbetala oguldna beloppet i den ordning,

teckningslistan angiver.

9 §•

Sedan krigskreditbank registrerats, må aktiebrev utgivas utan hinder

därav, att grundfonden icke blivit till fullo inbetald. A aktiebrev, som sålunda

utfärdas, skall angivas, huru stort belopp, som därå inbetalats.

10 §.

Uraktlåter någon att i rätt tid fullgöra inbetalning å aktie, vare han skyldig

att gälda ränta efter sex för hundra om året från förfallodagen.

Verkställes ej inbetalning i rätt tid eller försummar någon att avlämna

den i 8 § omförmälda förbindelse, äge styrelsen, där ej rättelse sker inom

en månad efter anmaning, förklara aktierätten förverkad.

Det åligger styrelsen, där betalning uteblivit, att, så snart ske kan, antingen

vidtaga nyssnämnda åtgärd eller utsöka beloppet. 11

11 §•

ökning av grundfonden medelst ny aktieteckning må beslutas, ändå att

av grundfondens belopp vid beslutets fattande ej inbetalts mera än den del,

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

som enligt 6 § skall vara inbetald före registreringen, samt vad styrelsen

därutöver må hava bestämt.

Sist ett år från det bolagsstämmas beslut om grundfondens ökning fattats

eller, där styrelsen beslutat sådan ökning under förutsättning av bolagsstämmans

godkännande, från det bolagsstämman godkänt styrelsens beslut,

skola för ny aktie tjugufem procent vara erlagda. Återstoden skall inbetalas

å tider, som styrelsen äger bestämma.

Sist sex månader efter utgången av den för inbetalning av nämnda tjugufem

procent bestämda tid skall styrelsen för registrering anmäla, å huru

många aktier sådan inbetalning ägt rum.

Varder efter avlämnandet av nämnda anmälan jämte övriga i 36 § lagen

om bankrörelse omförmälda handlingar sådan inbetalning ytterligare verkställd,

må anmälan därom kunna göras för registrering.

Grundfonden skall, så snart registrering skett i anledning av anmälan, som

i denna paragraf sägs, anses ökad med sammanlagda beloppet av de aktier,

varå sådan inbetalning anmälts hava ägt rum.

Sedan å aktie tjugufem procent inbetalts, må brev därå utfärdas; skolande

å sålunda utfärdat aktiebrev angivas, huru mycket som därå inbetalts.

Har ökning i grundfonden förut beslutats, skall, vad ovan i denna § sägs,

äga motsvarande tillämpning i fråga om ytterligare ökning.

12 §.

Av krigskreditbanks årsvinst må ej till aktieägarna utbetalas mera än

högst vad som motsvarar av Konungen fastställt skäligt belopp för hundra

av den inbetalda delen av grundfonden. De i 41 § andra punkten och 251 § 4)

av lagen om bankrörelse stadgade påföljderna för beslutad och verkställd

vinstutdelning i strid med bestämmelsen i 41 § första punkten av samma lag

.skola i fråga om krigskreditbank inträda jämväl då utdelning beslutas och

verkställes i strid med vad i första punkten av denna paragraf sägs.

13 §.

Krigskreditbank må ej bedriva inlåning ej heller köp eller försäljning i

kommission av aktier, banklotter eller andra delaktighetsbevis i bolag eller

obligationer, ej heller på grund av 48 § i lagen om bankrörelse för egen räkning

förvärva aktier.

14 §.

Enligt bestämmelse i bolagsordning må en eller flera ledamöter av styrelsen

kunna utses annorledes än av och bland aktieägarna.

Styrelseledamot samt, där särskild kommitté för förmedling av utlåningen

anordnats, ledamot av sådan kommitté må ej åtnjuta arvode.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM KRIGSICREDITB ANK.

&9

15 §.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla aktieägarna till ordinarie

bolagsstämma, eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,

varom i 78 § i lagen om bankrörelse är sagt, utlyst bolagsstämma att hållas,

så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har Konungens

befallningshavande att på anmälan av aktieägare ofördröjligen utlysa bolagsstämma.

16 §.

Vid krigskreditbanks upplösning må aktieägare av bankens behållna tillgångar

ej utbekomma mera än för hans aktier till grundfonden inbetalts

jämte ränta därå, högst efter den av Konungen jämlikt 12 § fastställda grund,

från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen utdelning. Återstående vinst

skall användas till åtgärder för näringslivets stödjande på sätt Konungen

beslutar.

17 §.

De i lagen om bankrörelse intagna föreskrifterna om tillsyn å bankbolag

skola icke äga tillämpning rörande krigskreditbank.

Där till stadgande i samma lag i ämne, vari avvikande bestämmelser ovan

meddelats, hänvisning sker från annat lagrum i berörda lag, skall denna

hänvisning i tillämpliga delar i stället anses gälla den avvikande bestämmelsen.

18 §.

Ändock att förordnande, varom i 1 § sägs, upphör att gälla, skola bestämmelserna

i 2—17 §§ äga tillämpning i fråga om krigskreditbank, för

vilken oktroj blivit för längre tid utfärdad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 69, 76, 79 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

2) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 §§ i lagen den 22

juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 48 och 164 §§ i lagen den 22 juni 1911 om

bankrörelse skola hava följande ändrade lydelse:

1 §••

Förutom---personnamn.

Med---begagnas.

Angående---pantlänerörelse ävensom angående krigskreditbank, är

särskilt stadgat.

2 §■

Ej---järnkontoret, Sveriges allmänna hypoteksbank och krigskredit

bank i sin firma---stadgat.

Enskild---firman.

48 §.

Bankaktiebolag---utnyttjas.

Bankaktiebolag enligt 1 mom. tillkommande rätt att förvärva aktier må ej

användas, med mindre’ sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämman

medgivet.

Bankaktiebolag, vars grundfond och reservfond uppgå till sammanlagt belopp

av sex millioner kronor, må även under andra förhållanden än i 46 §

sägs förvärva aktie i krigskreditbank.

164 §.

Solidariskt---utnyttjas.

Solidariskt bankbolag enligt 1 mom. tillkommande rätt att förvärva aktier

må ej användas, med mindre sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämma

medgivet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I BANKLAGEN.

91

Solidariskt bankbolag, vars grundfond och reservfond uppgå till sammanlagt

belopp av sex millioner kronor, må även under andra förhållanden än i

162 § sägs förvärva aktie i krigskreditbank.

Denna lag träder i kraft samtidigt med det bestämmelserna i 2—17 §§ i

lagen om krigskreditbank träda i tillämpning samt gäller till den dag, då

nämnda bestämmmelser upphöra att äga giltighet. Förvärv av aktie i krigskreditbank,

som ägt rum jämlikt denna lag, skall jämväl efter sistnämnda

dag fortfarande vara giltigt.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 82 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

02

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

3) Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 19

november 1914 angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften skall erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig

myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas:

Aktiebrev---beloppet.

Upprättat---utbekomma.

Aktiebrev---beläggas.

Har — — — fyllnadsstämpel.

Aktiebrev---härtill.

För---ledamöter.

Aktiebrev i krigskreditbank är fritt från stämpel så ock aktiebrev i bolag,

som eljest under krig bildas för att genom utlåning stödja näringslivet eller

särskilda grupper av näringsidkare och vari ej må till aktieägare utdelas

såsom årsvinst eller vinstutdelning vid bolagets upplösning mer än viss av

Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital samt ej heller till styrelsen utgå

arvode eller annan''ersättning.

Andelsbevis; se Lottbrev---.

Denna förordning träder i kraft samtidigt med det bestämmelserna i 2—

17 §§ i lagen om krigskreditbank träda i tillämpning samt gäller tillsvidare

och intill dess annorlunda förordnas.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 79 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I STÄMPELFÖRORDNINGEN. BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITBANK. 93

4) Bolagsordning för krigskreditbank.

l:o.

Detta bolag, vars firma är »Aktiebolaget Sveriges Krigskreditbank», är

grundat på aktier med begränsad ansvarighet enligt lagen den

om krigskreditbank samt lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

2:o.

Bolagets verksamhet skall hava till föremål att genom lämnande av kredit

stödja det svenska näringslivet under det nu utbrutna kriget.

3:o.

Bolagets styrelse skall hava sitt säte i Stockholm.

4:o.

Grundfonden skall utgöra minst Tjugufem millioner (25,000,000) kronor

och högst Femtio millioner (50,000,000) kronor.

Av grundfonden skola minst 25 % inbetalas före öppnandet av bolagets

rörelse. Återstående delen skall, i den mån omfattningen av bolagets rörelse

så kräver, inbetalas å tider, som styrelsen äger bestämma.

5:o.

Aktie skall lyda å 10,000 kronor. Aktiebreven ställas till viss man. Å

aktiebrev, som utfärdas innan grundfonden blivit till fullo inbetald, skall

finnas utsatt, huru stort belopp, som å aktie inbetalats. Det åligger tecknare

av aktie att för den del av aktiens belopp, för vilken inbetalning ej gjorts,

avlämna förbindelse enligt formulär, som styrelsen äger bestämma.

6:o.

Bolaget äger icke av uppkommen vinst till aktieägare utdela mer än högst

viss skälig, av Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital, ej heller är aktieägare

berättigad att vid bolagets upplösning av bolagets tillgångar utbekomma

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

mer än som svarar mot det belopp, som å aktie inbetalts, jämte högst nyssberörda

ränta därå från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen utdelning.

7:o.

Bolagets styrelse utses för tiden intill nästa ordinarie bolagsstämma och

skall utom ordföranden bestå av minst tjugo ledamöter jämte femton suppleanter

för dem att vid ledamots förfall inträda i styrelsen.

Ledamöter och suppleanter kunna utses jämväl bland personer, som ej äro

aktieägare.

Styrelsens ordförande förordnas av Konungen efter hörande av fullmäktige

i riksbanken. Övriga ledamöter och suppleanterna väljas av aktieägarna.

Före valet må förslag avgivas av Svenska bankföreningens styrelse å fem

ledamöter, av styrelsen för Sveriges industriförbund å tre ledamöter och av

en var bland rikets handelskammare å en ledamot. Ordningen för suppleanternas

inträde bestämmes enligt antalet erhållna röster eller, vid lika röstetal,

genom lottning.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande. Styrelsen är beslutför, när minst

tio av ledamöterna äro tillstädes, dock må beslut kunna fattas, då endast

sju ledamöter äro tillstädes, därest dessa äro om beslutet ense.

Styrelseledamot äger icke av bolaget uppbära arvode eller annan ersättning.

8:o.

Å tecknad aktie skall 25 % betalning erläggas å de tider, som i teckningslistorna

kungöras, med iakttagande av att beloppet inbetalats före öppnandet

av bankens rörelse.

Inbetalning av återstående tecknat belopp må vara beroende på beslut av

styrelsen.

9:o.

Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

10:o.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper utses

årligen å ordinarie bolagsstämma för tiden intill nästa ordinarie bolagsstämma

två revisorer och lika antal suppleanter för dem. Kungl. Bankinspektionen

äger jämväl utse en person att deltaga i revisionen.

Ordningen för suppleanternas inträde bestämmes enligt antalet erhållna

röster eller, vid lika röstetal, genom lottning.

ll:o.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm eu gång om året inom

mars månads utgång. Stämman öppnas av styrelsens ordförande eller, om

han ej är tillstädes, av annan styrelseledamot; och förer denne ordet å stämman,

intill dess stämman själv valt ordförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITBANK.

95

A stämman skall, sedan val av ordförande samt av aktieägare eller ombud

att justera protokollet vid stämman ägt rum, styrelsen framlägga förvaltningsberättelse

jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av

dem verkställda granskningen.

Utom övriga frågor, vilka i behörig ordning till stämmans avgörande

hänskjutas, skola å densamma följande ärenden förekomma till behandling,

nämligen

1) fråga om fastställelse av balansräkning;

2) fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas

utlåtande avser;

3) fråga om användning av den vinst, som å bolagets rörelse uppkommit,

samt, därest vinstutdelning beslutes, när densamma får av aktieägarna lyftas;

4) val av styrelseledamöter, i den mån sådant val tillkommer aktieägarna,

samt suppleanter för dem, ävensom

5) val av revisorer och suppleanter för dem.

12:o.

Vid bolagsstämma må en var röstberättigad rösta för fulla antalet av honom

ägda aktier.

13:o.

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna

skola ske skriftligen. Kallelse till ordinarie bolagsstämma skall vara delgiven

senast två veckor och kallelse till extra stämma senast en vecka före

stämman.

14:o.

Bolagets förbindelser, däri inberäknade det belopp, för vilket bolaget är

ansvarigt till följd av ^diskontering av växlar, må ej överstiga åtta gånger

storleken av bolagets grundfond och reservfond.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 80 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINQSFÖRSLA9.

5) Reglemente för krigskreditbank.

l:o.

Detta bolags verksamhet har till föremål att genom kreditgivning stödja

det svenska näringslivet under det nu utbrutna kriget.

2:o.

Ordförande i bolagets styrelse utses av Konungen, på sätt bolagsordningen

tadgar.

Övriga styrelseledamöter väljas på ordinarie bolagsstämma.

Till ledamöter i styrelsen äga följande korporationer rätt föreslå nedan

nämnda antal personer:

Svenska bankföreningens styrelse fem,

styrelsen för Sveriges industriförbund tre, samt

en var bland rikets handelskamrar en.

3:o.

Bolagets styrelse konstituerar sig omedelbart efter ordinarie bolagsstämmas

slut, varvid styrelsen inom sig utser vice ordförande samt inom eller utom

sig verkställande direktör.

4:o.

Styrelsen sammanträder en gång i månaden till ordinarie sammanträde

samt dessutom på kallelse av ordföranden eller verkställande direktören, så

ofta förhållandena det påfordra.

5:o.

Verkställande direktören handhar den dagliga förvaltningen samt föredrager

i styrelsen inkomna ansökningar om kredit.

6:o.

Styrelsen utser vid varje sammanträde inom sig två eller flera delegerade

att jämte verkställande direktören mellan styrelsesammanträdena avgöra inkomna

låneansökningar. De ärenden, som sålunda avgjorts, skola anmälas

på nästa styrelsesammanträde.

7:o.

Ansökan om kredit skall göras skriftligt å särskilt av styrelsen fastställt

formulär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

REGLEMENTE FÖR KRIGSKREDITBANK.

97

8:0.

Ansökan om kredit, vilken alltid skall vara åtföljd av avskrift utav sökandens

in- och utgående balansräkning samt vinst- och förlusträkning för

de senast förflutna fyra åren eller den kortare tid styrelsen bestämmer, kan

inlämnas antingen direkt å bolagets kontor i Stockholm eller hos någon av

handelskamrarna i riket eller till kontor av Sveriges riksbank eller till

kontor av bank, tillhörande Svenska bankföreningen.

9:o.

För granskning av inkomna ansökningar skall inom ett vart av rikets

handelskammaredistrikt bildas s. k. lånekommitté, bestående av minst tio

ledamöter, utav vilka fullmäktige i Sveriges riksbank äga utse en, bolagets

styrelse tre och vederbörande handelskammare det antal den anser nödigt,

dock minst sex.

10:o.

Då ansökan inkommit, överlämnas den oförtövat till expeditionen för den

handelskammare, inom vilkens distrikt sökanden är mantalsskriven eller,

därest krediten avser visst företag, verksamheten bedrives, och åligger det

handelskammarens sekreterare att, omedelbart efter det ansökningen till expeditionen

inkommit, sammankalla lånekommitterade samt, efter det dessa

avgivit yttrande över ansökningen, till bolagets styrelse så skyndsamt som

möjligt översända inkomna handlingar jämte lånekommitterades yttrande.

ll:o.

Sedan ärende efter att hava undergått förut nämnda förberedande behandling

inkommit till bolaget, företages det till avgörande så snart ske kan.

12:o.

Kredit får ej beviljas, om av förhållandena framgår, att densamma är

avsedd att avlösa förut av annan kreditanstalt beviljad kredit.

13:o.

Kredit beviljas endast i växelform.

14:o.

Styrelseledamot, verkställande direktör samt ledamot av lånekommitté

äga icke av bolaget uppbära någon avlöning eller ersättning.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 80 och 85.

7—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

6) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12 augusti 1910

om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag

skall hava följande ändrade lydelse:

14 §.

Konstituerande stämma utlyses av stiftarna i den ordning, som skall gälla

om kallelse till ordinarie bolagsstämma, dock att, i avseende å bolag, som

nnder krig bildats för att genom utlåning stödja näringslivet eller särskilda

grupper av näringsidkare och vari enligt stiftelseurkunden ej må till aktieägare

såsom årsvinst eller vinstutdelning vid bolagets upplösning utdelas

mer än viss av Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital, kallelseåtgärderna

icke behöva vara vidtagna mer än tre dagar före konstituerande

stämman.

A---bolaget.

Denna lag träder i kraft samtidigt med det bestämmelserna i 2—17 §§ i

lagen om krigskreditbank träda i tillämpning samt gäller till den dag, då

nämnda bestämmelser upphöra att äga giltighet.

Angående förestående förslag, se ovan sid. 83 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STIFTELSEURKUND FÖR KRIGSKREDITKASSA.

99

7) Stiftelseurkund för krigskreditkassa.

Undertecknade, vilka beslutat att bilda aktiebolag enligt bestämmelserna

i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, hava för det tillärnade företaget

uppgjort följande huvudgrunder.

ko.

Bolaget, vars firma skall vara Aktiebolaget [Stockholms] krigskreditkassa

skall hava till föremål för sin verksamhet att bereda minuthandlare och hantverkare

i [Stockholm] möjlighet att erhålla nödiga rörelsemedel genom lån.

2:o.

Bolagets .styrelse skall hava sitt säte i [Stockholm].

3: o.

Aktiekapitalet skall utgöra minst Femhundratusen (500,000) kronor och

högst en million femhundratusen (1,500,000) kronor.

4:o.

Aktie skall lyda å 1,000 kronor och aktiebreven skola ställas till viss

man.

5:o.

Alla aktier skola medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar och

vinst.

Bolaget äger icke av uppkommen vinst till aktieägare utdela mer än högst

viss skälig, av Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital, ej heller är

aktieägaie berättigad att vid bolagets upplösning av bolagets tillgångar utbekomma

mer än som svarar mot det belopp, som å aktie inbetalts, jämte

högst nyss berörda ränta därå från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen

utdelning. Vid upplösningen därefter återstående belopp skall användas

till åtgärder för näringslivets stödjande på sätt Konungen beslutar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

100

AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLACJ.

(ko.

Bolagets styrelse skall bestå av minst tio och högst femton ledamöter med

minst fem och högst tio suppleanter för dem.

Styrelsen är beslutför, när minst hälften av ledamöterna äro tillstädes.

7:o.

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna

skola ske medelst kungörelse i (tidning). Kungörelse om ordinarie bolagsstämma

skall vara införd i tidningen senast två veckor och kungörelse om

extra stämma senast en vecka före stämman.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 82 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITKASSA.

101

K) Bolagsordning för krigskreditkassa.

l:o.

Detta bolag, vars firma är »Aktiebolaget [Stockholms] krigskreditkassa», är

grundat på aktier med begränsad ansvarighet enligt lagen den 12 augusti 1910

om aktiebolag.

2:o.

Bolagets verksamhet skall hava till föremål att bereda minuthandlare

och hantverkare i [Stockholm] möjlighet att erhålla nödiga rörelsemedel

genom lån.

3:o.

Bolagets styrelse skall hava sitt säte i [Stockholm].

4:o.

Aktiekapitalet skall utgöra minst femhundratusen (500,000) kronor och

högst en million femhundrai ui en (1,500,000) kronor.

5:o.

Aktie skall lyda å 1,000 kronor, och aktiebreven skola ställas till viss

man.

6:o.

Alla aktier skola medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar

och vinst.

Bolaget äger icke av uppkommen vinst till aktieägare utdela mer än högst

viss skälig, av Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital, ej heller är

aktieägare berättigad att vid bolagets upplösning av bolagets tillgångar utbekomma

mer än som svarar mot det belopp, som å aktie inbetalts, jämte

högst nyss berörda ränta därå från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen

utdelning. Vid upplösningen därefter återstående belopp skall användas

till åtgärder för näringslivets stödjande på sätt Konungen beslutar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

7:o.

Bolagets styrelse utses för tiden intill nästa ordinarie bolagsstämma och

ska''l bestå av minst tio och högst femton ledamöter med minst fem och högst

tio suppleanter för dem att vid ledamots förfall inträda i styrelsen. Ordningen

för suppleanternas inträde bestämmes enligt antalet erhållna röster

eller, vid lika röstetal, genom lottning.

Styrelsen utser inom sig ordförande. Styrelsen är beslutför, när minst

hälften av ledamöterna äro tillstädes.

Styrelseledamot äger icke av bolaget uppbära arvode eller annan ersättning.

8:o.

Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

9:o.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper utses

årligen å ordinarie bolagsstämma för tiden intill ''nästa ordinarie bolagsstämma

två revisorer och lika antal suppleanter för dem. Ordningen för

suppleanternas inträde bestämmes enligt antalet erhållna röster eller, vid lika

röstetal, genom lottning.

10:o.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång om året inom

mars månads utgång. Stämman öppnas av styrelsens ordförande eller, om

han ej är tillstädes, av annan styrelseledamot; och förer denne ordet å stämman,

intill dess stämman själv valt ordförande.

Å stämman skall, sedan val av ordförande samt aktieägare eller ombud

att justera protokollet vid stämman ägt rum, styrelsen framlägga förvaltningsberättelse

jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna

räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av dem

verkställda granskningen.

Utom övriga frågor, vilka i behörig ordning till stämmans avgörande hänskjutas,

skola därjämte å densamma följande ärenden förekomma till behandling,

nämligen:

ko) fråga om fastställelse av balansräkning);

2:o) fråga om beviljandet av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas

utlåtande avser;

3:o) fråga om användning av den vinst, som å bolagets rörelse uppkommit,

samt, därest vinstutdelning beslutes, den tidpunkt, då densamma får av

aktieägarna lyftas;

4:o) val av styrelse och suppleanter för dem, samt

5:o) val av revisorer och suppleanter.

ll:o.

Vid bolagsstämma må en var röstberättigad rösta för fulla antalet av honom

ägda aktier.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITKASSA.

103

12:o.

Konstituerande stämma utlyses av stiftarne medelst kungörelse i (tidning),

som skall vara införd senast tre dagar före stämman.

13:o.

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna

skola ske medelst kungörelse i (tidning). Kungörelse om ordinarie bolagsstämma

skall vara införd i tidningen senast två veckor och kungörelse om

extra stämma senast en vecka före stämman.

14:o.

Bolaget äger teckna överlåtelse å växlar med sammanlagt belopp av högst

tre gånger bolagets aktiekapital.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 82 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.I FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9) Reglemente för krigskreditkassa.

l:o.

Detta bolag har till föremål att bereda minuthandlare och hantverkare i

[Stockholm] möjlighet att erhålla nödiga rörelsemedel genom lån.

2:o.

Bolagets styrelse konstituerar sig omedelbart efter ordinarie bolagsstämmans

slut, varvid styrelsen inom sig utser ordförande och verkställande

direktör.

3:o.

Styrelsen sammanträder en gång i veckan till ordinarie sammanträde samt

dessutom, där så finnes nödigt, till extra sammanträde på kallelse av ordföranden

eller verkställande direktören.

4:o.

Verkställande direktören handhar den dagliga förvaltningen av bolagets

angelägenheter samt föredrager i styrelsen inkomna ansökningar om kredit.

5:o.

Ansökning om kredit skall göras skriftligen å särskilt av styrelsen fastställt

ansökningsformulär.

(ko.

Inkomna ansökningar överlämnas av verkställande direktören i och för

förundersökning till behandling av en eller flera bland styrelsens medlemmar.

Den eller dem, till vilka ansökning blivit hänskjuten, åligger det att så

noga som möjligt göra sig underrättade om sökandens ekonomiska ställning

samt därefter och så vitt möjligt sist å andra dagen före nästa ordinarie

styrelsesammanträde till verkställande direktören återställa handlingarna i

ärendet med eget till- eller avstyrkande av ansökningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

REGLEMENTE FÖR KRIGSKREDITKASSA.

105

Efter det ärendena sålunda undergått förberedande prövning, föredragas

de omedelbart i styrelsen av verkställande direktören, och äger styrelsen

därefter fatta definitivt beslut eller, där så kan finnas erforderligt, bordlägga

ärendet för ytterligare utredning.

Vid förnyelse av en gång beviljad kredit förfares på enahanda sätt som

vid behandling av ny kredit.

7:o.

Vid undersökning böra sökandens händelsböcker särskilt granskas, och skall

vid ansökningens bedömande hänsyn särskilt tagas till den omständigheten,

huruvida sökandens bokföring varit nöjaktig.

8:o.

Kredit får ej beviljas, om av förhållandena framgår, att densamma är avsedd

att avlösa förut av annan kreditanstalt beviljad kredit.

9:o.

Beloppet av den till en och samma kredittagare beviljade kredit får ej

överstiga 4,000 kronor, med rätt dock för styrelsen att i undantagsfall bevilja

kredit till högre belopp, därest minst två tredjedelar av styrelsens samtliga

ledamöter biträda beslut härom.

o

10:o.

Då kredit blivit beviljad, tecknar bolaget överlåtelse å en av kredittagaren

till bolaget utställd egen växel. Växeln överlämnas härefter till kredittagaren,

vilken som gottgörelse till bolaget erlägger provision uppgående till

2 % för år räknat å växelbeloppet.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 82 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSDA6.

10) Förslita;-

till

Lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i utsökningslagen skola hava

följande ändrade lydelse:

2 KAP.

Om lagsökning för gäld.

28 §.

Aro —- — — utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och varder

fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne överexekutor tilllika,

att egendomen må säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom

stadgas, eller ock sättas under tvångsförvaltning enligt vad i 7 kapitlet

sägs. Har sådant förordnande meddelats, vare det, där ej annat följer av

86 § 2 mom., så ansett, som hade egendomen blivit utmätt den dag förordnandet

meddelades.

I fråga om järnväg gäller vad särskilt är stadgat.

3 KAP.

Om verkställighet av dom i tvistemål, så ock av beslut

i utsökningsmål.

39 §.

Är —--sagt. Visar efter utmätning gäldenären, att nedsättning skett,

och gäldar han tillika kostnaden för utmätningen och godsets vård ävensom,

där tvångsförvaltning kommit till stånd, förvaltningskostnaden i den mån densamma

ej gnidits av fastighetens avkastning, gånge utmätningen åter, där

så ske kan.

Vad---föreskrivet.

Huru —--stadgat.

4° §.

Vad — — — försäljning.

Utmätt---stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

107

Fast egendom, som efter 39 § är utmätt, må sättas under tvångsförvaltning

ändå att domen ej vunnit laga kraft, där ej domstol, hos vilken talan

mot domen är anhängig, annorlunda förordnar; dock äge borgenär ej lyfta

något av behållningen annorledes än mot pant eller borgen.

50 §.

Ändras eller upphäves dom, varå’utmätning, kvarstad eller annan verkställighet

följt, gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres, verkställigheten

åter, där så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all

skada; vare ock den, som något lyfta eller tillträda fått, pliktig att det genast

med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Äro

penningar lyftade, gälde ränta därå efter sex för hundrade om året från

lyftningsdagen.

51 §•

Om — — — fall.

Har överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande, som i

§ sägs. må egendomen ej försäljas, förr än laga kraft å utslaget kommit.

Utan hinder av att ändring i utslaget sökes, må egendomen sättas under

tvångsförvaltning, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet där anmälts, annorlunda

förordnar; dock gäl le om borgenärs rätt att lyfta behållningen vad

i 40 § 3 mom. för där omförmält fäll sägs.

4 KAP.

Om utmätning.

79 §.

Utmätes---värderade.

Vad nu är sagt galle ock, där överexekutor i fråga om fast egendom meddelat

förordnande, som i 28 § sägs, eller där sådan egendom skall säljas på

begäran av borgenärer jämlikt 51 § konkurslagen.

Är egendomen intecknad gemensamt med annan egendom och finnes för

någon av egendomarna icke uppskattning till allmän bevillning, skall värdering

ske jämväl av den eller de andra egendomarna; skolande om förrättningen

ägaren underrättas på sätt i 60 § stadgas.

80 §.

Fast egendom, som blivit utmätt, skall utbjudas till försäljning i den ordning

5 kapitlet stadgar, där ej borgenären begär tvångsförvaltning av densamma.

81 §■

Har utmätning av fast egendom skett och är egendomen ej satt under

tvångsförvaltning, skall, där borgenären det yrkar, avrad, hyra eller ränta,

som av egendomen fäller till dess den varder såld och av köparen tillträdd,

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

AVD. ir. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom förordnas;

och kungöre utmätningsmannen utan dröjsmål den, vilken betalningsskyldigheten

åligger, förbud att utgiva något till annan än utmätningsmannen eller

sysslomannen. Har överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande,

som i 28 § sägs, och är egendomen ej satt under tvångsförvaltning;

då skall överexekutor, där borgenären det yrkar, tillsätta syssloman, som avkomsten

uppbär, och låta förbud kungöras, som nu är sagt.

År fara, att fast egendom, som blivit utmätt eller i fråga om vilken meddelats

förordnande, som i 28 § sägs, av ägaren genom vanvård eller annorledes

i större mån försämras, äge överexekutor, där borgenär det påstår, förordna

syssloman att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i

ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning

kan vara nödig.

Har syssloman blivit jämlikt 1 eller 2 mom. förordnad och skall egendomen

säljas, åligger det sysslomannen att till auktionsförrättare!! före auktionen

eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hällas, före det sammanträde

redovisa avrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar och av

honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman, där han

jämlikt 1 mom. uppburit sådan avkastning och icke själv skall förrätta auktionen.

Utgår----rum.

Varder egendomen ställd under tvångsförvaltning, på sätt i 7 kapitlet

sägs, skall förordnande, som enligt vad ovan är sagt blivit för syssloman

meddelat, anses förfallet, lledovisning för avkastning, som uppburits av

sysslomannen eller av utmätningsman, skall i ty fäll inom tid, som av överexekutor

bestämmes, -avgivas till den, som enligt 170 § förordnats att omhänderhava

tvångsförvaltningen.

85 §.

Då — — — tillkänna.

Då---skett.

Utmätes — — — erfordras.

Myndighet, vilken meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller hos vilken

enligt 51 § konkurslagen äskats, att fastighet eller intecknat fartyg må utmätningsvis

säljas, vare ock pliktig att därom insända bevis efter ty nyss

är sagt.

8ti §.

Har — — — åter.

Har i fall, då överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande,

som i 28 § sägs, borgenären icke inom två månader efter det överexekutors

utslag vunnit laga kraft, antingen med företeende av bevis därom samt

av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt, begärt

försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, vare förordnandet

utan verkan. Lag samma vare, där borgenären begärt sådan verkställighet,

som nu sagts, men därefter lämnat gäldenären anstånd, som fortfar

när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSRAGEN.

109

87 §.

År fast egendom utmätt och har någon fordran, varför egendomen på grund

av inteckning eller enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar, eller ock nyttjanderätt

till egendomen eller rätt till servitut eller till avkomst eller annan

förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan vara beroende av egendomens

försäljning eller ställande under tvångsförvaltning, mot det att han

till utmätningsmannen eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt,

erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, varför utmätningssökanden ansvarar,

göra gällande den rätt, som tillkom denne; dock att, där utmätning skett

för allenast del av fordran, varför egendomen på grund av7 inteckning eller

enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar, utmätningssökanden för sin återstående

fordran äger företräde.

88 §.

Har utmätning av fast egendom upphävts eller frågan om sådan egendoms

försäljning eller ställande under tvångsförvaltning eljest förfallit, åligger

det utmätningsmannen eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt, att

därom genast göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos rätten.

5 KAP.

Om utmätt egendoms försäljning.

98 §.

A landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas

å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären annat

ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om överexekutor prövar stället

lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där i fråga om egendomen

överexekutor meddelat förordnande, som i 28 § sägs, hos överexekutor före

målets avgörande uppgivit auktionsställe, eller äro flere, som äga auktionsställe

nämna, och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor, var

auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet,

varde den förrättad av den, som överexekutor för sådant ändamål

till förrättningsman särskilt förordnar.

I —--hållas.

Skola----landskansliet.

101 §.

Tiden —--— efterrättelse.

År den fordran, till vars gäldande försäljningen skall ske, fastställd till

betalning ur egendomen jämlikt 28 §, må kungörelse om auktionen ej ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

färdas förr än den handling, på grund varav borgenären söker betalning,

blivit i huvudskrift till anktionsförrättaren avlämnad.

100 §.

Vid början av auktion, den där icke föregåtts av sådant sammanträde,

som i 102 § sägs, uppläse anktionsförrättaren såväl protokollet över utmät

ningen eller det utslag, varigenom överexekutor i fråga om egendomen meddelat

förordnande, varom i 28 § sägs, som ock gravationsbevis och de övriga

handlingar, som i 09 och 100 §§ nämnas, och anmane dem, vilka hava fordran

eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla; lämne

ock tillstädesvarande rättsägare samt gäldenären, där han när är, tillfälle att

yttra sig över handlingarna och de anspråk, som anmälas, så ock angående

de villkor, som skola gälla för försäljningen.

Hålles —--uppläsas.

138 §.

Köparen — — — uppsäges.

Sedan —--tid. Kj må å legoavgift, som förfaller till betalning mer

än ett år eller vid hyra mer än sex månader efter det första gången auktion

hölls eller syssloman enligt 170 § förordnades i de! utsökningsmål, varom

fråga är, legotagaren avräkna vad han må hava att fordra av förre ägaren,

ej heller galle i fråga om sådan avgift betalning, som av legotagaren erlagts

till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne träffats; fordran,

varav legotagaren blivit innehavare, eller uppgörelse, som träffats, efter det

legotagaren fick kunskap om egendomens utmätning eller om förordnande,

som i 28 § sägs, må ej åberopas mot köparen.

Angående — — — tillämpning.

6 KAP.

Om redovisning och fördelning av medel, som till följd av

utmätning influtit.

165 §.

Har utmätning skett av fast egendom eller har överexekutor i fråga om

sådan egendom meddelat förordnande, som i 2* § sägs, skall överexekutor

eller utmätningsman, en var i den mån ärendet av honom vidare handlägges,

så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, vilka på honom ankomma, att genom

hans vållande dröjsmål ej må äga rum med försäljning av fast egendom å

landet över fyra månader och i stad över tre månader samt med tvångsförvaltnings

påbörjande å landet över tio veckor och i stad över sex veckor

från mottagandet av de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar eller i det fall,

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSRAGEN.

in

som avses i 28 g, från det borgenärens begäran om dylik verkställighet jämte

erforderliga handlingar till vederbörande myndighet inkom.

År å landet fartyg, som i 94 § sägs, utmätt, skall vad i 1 mom. är stadgat

angående åtgärder för försäljning av fast egendom i stad äga motsvarande

tillämpning.

7 KAP.

Cm tvångsförvaltning av fast egendom.

169 §.

Vill borgenär, att fast egendom, som blivit för hans fordran utmätt eller

i fråga om vilken överexekutor meddelat förordnande, som i 28 § sägs, icke

skall säljas, utan att allenast egendomens avkastning skall användas till gäldande

av hans fordran, äge han äska, att egendomen sättes under särskild

förvaltning eller, där sådan förvaltning redan är anordnad för annan borgenärs

räkning, att densamma framdeles skall äga rum till gäldande jämväl av

hans fordran.

Yrkande om tvångsförvaltning göres hos överexekutor, varvid den handling,

på grund av vilken betalning blivit sökt, skall i huvudskrift ingivas,

där densamma ej är hos överexekutor tillgänglig. Överexekutor infordra

protokoll över utmätning, övriga i 79 § omförmälda handlingar ävensom

borgenärsförteckning, där sådan finnes upprättad, i den mån nämnda handlingar

ej äro för överexekutor tillgängliga.

Där så prövas nödigt, äge överexekutor, innan beslut i ärendet meddelas,

förordna, att sammanträde för behandling av förvaltningen rörande frågor

skall inför överexekutor eller särskilt förordnad förrättningsman hållas med

dem, vilka hava fordran eller rättighet, som vilar å fastigheten.

Den för förvaltningen nödiga kostnaden skall av sökanden på anfordran

förskjutas.

170 §.

År — — — förvaltningen.

Vid utseende av syssloman skall överexekutor fästa synnerligt avseende

å den erfarenhet och insikt, som erfordras för förvaltningens ändamålsenliga

bedrivande.

Till syssloman må jämväl utses bolag, förening eller inrättning, inom vars

verksamhet förvaltning av fast egendom fäller eller åt vilken förvaltningen

eljest lämpligen må anförtros. På begäran av borgenären må gäldenären

förordnas till syssloman, där överexekutor på grund av särskilda omständigheter

finner så böra ske.

År gäldenären ej syssloman och har han ej annat hemvist än fastigheten

att tillgå, an vise sysslomannen honom nödiga rum till bostad; och må han i

dem bo kvar till näst infallande fardag för avträdande av förhyrd lägenhet.

År — — — tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Har syssloman blivit förordnad, varde av överexekutor förbud att utgiva

avrad, hyra eller ränta av fastigheten till annan än sysslomannen ofördröjligen

kungjort den, vilken betalningsskyldigheten åligger.

171 §.

Sysslomannen äge i avseende å förvaltningen befogenhet att vidtaga alla

sådana åtgärder, som erfordras för egendomens ändamålsenliga nyttjande;

ställe sig dock till efterrättelse de anvisningar härutinnan, som överexekutor

må finna skäligt meddela. Utan överexekutors tillstånd må sysslomannen

ej å egendomen avverka skog annorledes än för egendomens behov, ej heller

för längre tid än ett år sluta avtal, varigenom till egendomen upplåtes nyttjanderätt,

rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut.

Sysslomannen skall inom en månad efter varje kalenderårs utgång, dock

icke för kortare tid än ett fjärdedels år, så ock eljest, när överexekutor så

prövar nödigt, till överexekutor avgiva redovisning för sin förvaltning. Eedovisningen

skall genom överexekutors försorg tillhandahållas borgenärerna.

1 redovisningen äge sysslomannen tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt

bestyr.

Överexekutor äge skilja sysslomannen från hans befattning, där skäl

därtill äro, och förordna annan i hans ställe, ävensom förelägga sysslomannen

vite för fullgörandet av hans åligganden samt fälla till försutet vite.

174 §.

Vid — — — stadgar.

Har auktion föregått, varde å fordran, som finnes upptagen i den för auktionen

upprättade borgenärsförteckningen utdelning beräknad, ändå att fordringen

ej anmäles vid sammanträdet; och galle anmälan vid ett sammanträde

jämväl för ett senare.

I —--stadgat.

177 §.

År eghndomen ställd under tvångsförvaltning, äge borgenären när som helst

hos överexekutor äska, att egendomen utbjudes till försäljning. Har sådant

yrkande gjorts, eller skall egendomen säljas på begäran av annan borgenär,

åligge sysslomannen att till auktionsförrättaren före auktionen eller, där

jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det sammanträde avgiva

redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats, skall redovisning

lämnas före det sammanträde, då fördelning av köpeskillingen skall äga rum.

178 §.

Sedan utmätningssökandens fordran blivit till fullo gulden, gånge utmätningen

åter och varde egendomen till gäldenären återställd. Lag samma

vare, där syssloman icke blivit förordnad inom tre månader från det tvångs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

113

förvaltning begärdes eller där ny syssloman icke blivit förordnad inom

samma tid från det företrädaren skilts från sin befattning eller denna annorledes

npphört så ock där efter auktion, som ej lett till egendomens försäljning,

borgenären försummat att inom en månad påkalla tvångsförvaltning.

Har tvångsförvaltning pågått minst ett kalenderår utan att lämna behållning

till täckande av någon del av borgenärens fordran, må överexekutor

på yrkande av annan borgenär eller gäldenären eller på framställning

av sysslomannen förordna, att förvaltningen skall upphöra, där det genom

den i 171 § omförmälda redovisning eller eljest göres sannolikt, att ej heller

under det närmast påföljande kalenderåret skall uppkomma sådan behållning,

över yrkande eller framställning, som nu sagts, skall borgenären höras, och

äge denne, där förordnande meddelas om förvaltningens upphörande, inom en

månad därefter begära egendomens utbjudande å auktion. Sker det ej eller

kommer ej försäljning till stånd, skall utmätningen gå åter och egendomen

till gäldenären återställas.

Xär egendom, som stått under tvångsförvaltning, återställes till gäldenären,

skall inom en månad därefter redovisning lämnas för förvaltningen

under den tid, som ej omfattas av förut avgiven redovisning. I fråga om

klander av sådan redovisning galle vad i 176 § är stadgat.

8 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som av överexekutor givas må.

181 §.

Överexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom och

vad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År synnerlig fara,

att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes

i större mån försämras, vare lag, som i 81 § 2 mom. sägs.

184 §.

Finner överexekutor skäl att i kvarstad sätta avrad, hyra eller ränta, som

av fast egendom faller, varde, på sätt i 81 § 1 mom. sägs, syssloman tillsatt

att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige kunggjort. Den som

blivit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller avgift, som bör för

egendomen gäldas och under kvarstadstiden till betalning förfaller, gulden

varder. S—

S— 181727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9 KAP.

Om kostnad i utsökningsmål.

198 §.

All — — — kostnaden.

Sökes-----utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom eller utslag,

som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen förskjutes

av sökanden. Den, som begär utmätning av fast egendom eller

försäljning av sådan egendom, sedan fordringen jämlikt 28 § fastställts till

betalning ur densamma, vare, ändå att domen eller utslaget äger laga kraft,

pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt belopp till bestridande av

förrättningskostnaden. Askas jämlikt 51 § konkurslagen försäljning av

konkursboets fasta egendom, skall ock kostnaden på anfordran förskjutas.

10 KAP.

Om klagan över utmätningsmans förfarande.

210 §.

Ej må klagan över utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egendomens

försäljning eller sättande under tvångsförvaltning eller klagan över

annan av utmätningsman vidtagen åtgärd verka uppehåll däri, med mindre

överexekutor annorledes förordnar.

Denna lag skall träda i kraft den.

Alt. I.

Mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre

lag; dock att, där ej före samma dag skett utmätning eller meddelats förordnande,

som i 28 § sägs, om fast egendoms försäljning, nya lagen skall

lända till efterrättelse.

A lt. II.

Mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre

lag; dock att, där ej före samma dag auktion hållits, borgenären äge begära

tvångsförvaltning jämlikt nya lagen, skolande de i 86 § 2 mom. stadgade

tider i ty fall räknas från samma dag.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 00, 73 och 85 samt nedan sid. 131.

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖI.JDFÖRF ATTN [N (I A R TILL ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

115

11) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i

lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas att 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt i fast egendom skola hava följande ändrade lydelse:

2 KAP.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt éller i fråga

om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslagen sägs, äge

arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; uppsägé dock

avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om utmäthingen eller

förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphävd,

eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning eller ställande

under tvångsförvaltning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad — — — — — konkurs.

3 KAP.

20 §.

Varder, innan tid för tillträde av förhyrd lägenhet är inne, fastigheten

utmätt eller i fråga om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslagen

sägs, eller hyresvärden försatt i konkurs, skall vad i 2 kap. 32 §

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av

utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

opaginerad Kontrollera mot PDF

116

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAfl.

12) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

38 §.

Då fast egendom blivit utmätt eller i fråga om densamma förordnande

meddelat, som i 28 § utsökningslagen sägs, så ock då jämlikt 51 § konkurslagen

äskats försäljning av konkursbos fastighet i den ordning, som om utmätt

fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis härom till rätten eller domaren

inkommit, beviset vid rätten uppläsas och i inteckningsprotokollet införas, å

landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag

för inteckningsärenden. Inkommer anmälan, att utmätningen upphävts

eller att frågan om egendomens försäljning eller ställande under

tvångsförvaltning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet antecknat.

Har------inkommer.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av

utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Pij LJDFÖRF ATTNING A It TILL ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

117

13) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 § iförordningen den 15 oktober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,

inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning

av järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande;

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, skall

hava följande ändrade lydelse:

17 §.

Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter därom

enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, ävensom i det fall att överexekutor

omedelbart förordnat om järnvägens försäljning, överexekutor, evad

borgenär gör yrkande, som i 81 § samma lag omförmäles, eller icke, genast

förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män

att i egenskap av sådana syssloman, som i nyssnämnda § avses, järnvägen

omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande i det omfång,

som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen

blivit i laglig ordning såld eller utmätningen eljest avslutats.

I — — —--- sägs.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av

utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

AVD. It. KREDITVÄSEN FÖRFATTNINGSFÖRSDAG.; :

14) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om

inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom forordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i

tomträtt och vattenfallsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

§•

Hå tomträtt blivit utmätt eller överexekutor i fråga om sådan rättighet

meddelat förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, så ock då vid tomträttshavares

konkurs borgenärerna äskat, att tomträtt, som hör till konkursbpet,

skall försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad,

skall, sedan bevis härom till rätten eller domaren inkommit, beviset vid rätten

uppläsas och i tomrättsprotokollet införas, i stad å nästa rättegångsdag för

inteckningsärenden och å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting.

Inkommer anmälan, att utmätningen upphävts eller att frågan om tomträttens

försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet antecknat.

Har-----inkommer.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av

utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I GÄLLANDE MORATORIELAG.

119

15) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av I och 4 §§ i lagen den 18 september

1914 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld

(moratorium).

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i lagen den 18 september 1914 angående

förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium) skola hava

följande ändrade lydelse:

1 §•

Har---gäld.

Vid krig eller krigsfara äge Konungen jämväl, där så prövas oundgängligen

nödigt, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, utfärda

förbud, att gälla för hela riket eller någon del därav, mot försäljning

av utmätt eller konkursbo tillhörig fast egendom eller av pantsatt inteckning.

Befinner---sammanträda.

Prövas i fall, som i första eller andra stycket sägs, det vara oundgängligen

nödigt att å tid, då riksdagen är samlad, meddela förordnande, som

där avses, och finnes---dagar.

Förordnas —--anses.

4 §•

Förordnande jämlikt 1 §. som av — — — början.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit av trycket i Svensk författningssamling. Förordnande, som

jämlikt 1 § andra stycket denna lag meddelats, må kunna äga tillämpning

jämväl å egendom, som före nämnda dag blivit utmätt eller avträtts till konkurs.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 75 och 85 samt nedan sid. 153.

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

16) Förslag
till
Förordning

angående förbud mot exekutiv försäljning av fast

egendom och mot försäljning av pantsatt inteckning.

Med stöd av 1 § i lagen den 18 september 1914 angående förordnande om

anstånd med betalning av gäld (moratorium), sådant detta lagrum lyder enligt

lagen den , samt efter börande av fullmäktige i riksbanken

och i riksgäldskontoret förordnas som följer:

1 §•

Under tiden från och med den---till och med den---må fast

egendom, som är utmätt eller i fråga om vilken förordnande jämlikt 28 §

utsökningslagen meddelats, icke försäljas i den ordning, som om utmätt fast

egendom är stadgad.

2 §•

Fast egendom, som hör till konkursbo, må icke under tiden från och med

den — — — till och med den — — — på begäran av borgenärerna jämlikt

51 § konkurslagen försäljas i den ordning utsökningslagen bestämmer.

3 §■

Skall försäljning, som enligt 1 eller 2 § icke må ske före den---,

utsättas att äga rum å tid därefter, må kungörelse om försäljningen icke

utfärdas förrän sagda dag.

4 §•

Innehaves inteckning såsom pant för fordran, må sådan pant icke under

tiden från och med den — — —- till och med den — — — av panthavaren

försäljas.

Denna förordning träder i kraft den---. Bestämmelserna i 1—8 §§

äga tillämpning jämväl där utmätningen skett, förordnandet jämlikt 28 §

utsökningslagen meddelats eller konkursen börjat före nämnda dag.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 75 och 85 samt nedan sid. 153.

opaginerad Kontrollera mot PDF

EXEKUTIOXSMÖRATORIUM. DTLANDSMORATORIUM.

121

17) Förslag

till

Förordning angående anstånd med betalning av gäld till utländsk

borgenär.

Med stöd av 1 § i lagen den 18 september 1914 angående förordnande om

anstånd med betalning av gäld (moratorium) samt efter börande av fullmäktige

i riksbanken och i riksgäldskontoret förordnas som följer:

1 §•

Under tiden från och med den — — -— till och med den -— — — må

anstånd med betalning av gäld till borgenär, bosatt utom riket, åtnjutas i

fråga om gäld, som före den — — — förfallit, till den — — — och, där

gälden härefter förfaller före den---intill dess en kalendermånad för
flutit

från förfallodagen.

Har borgenär, som nu sagts, efter den — ’— — överlåtit sin fordran på

någon, som är bosatt inom riket, äge denne icke i det avseende, varom nu

är fråga, bättre rätt än den utländske borgenären.

2 §■

Med betalning av köpeskilling för lös egendom må ej anstånd enligt 1 §

åtnjutas i vidare mån än köpeskillingen avser gods, som blivit avlämnat

före den---.

Har någon eljest utfäst betalning för annans åtagande att något göra eller

låta, äge han ej heller på grund av 1 § åtnjuta anstånd med betalningen i

vidare mån än åtagandet blivit före nämnda dag fullgjort.

3 §.

Under den tid anstånd med gälds betalning enligt denna förordning äger

rum, må icke gälden vare sig genom stämning till domstol eller hos överexekutor

utsökas eller på grund av densamma utmätning sökas eller verkställas.

År talan om betalning redan hos domstol eller överexekutor anhängiggjord,

må dock den talan utan hinder av vad nu stadgats vinna prövning.

Under nämnda tid må ej heller av anledning, som i 4 § konkurslagen

sägs, innehavare av fordran, som med anståndet avses, göra ansökan, att

gäldenärens egendom skall avträdas till konkurs, eller sådan förut gjord

ansökan vinna behandling.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat äge inteckningshavare

göra gällande den rätt, som omförmäles i 31 och 35 §§ av förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller i 27 och 28 §§ av

lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg eller i 17 § av lagen den 14

juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

122 AVI). II. KREDITVÄSEN M. M.: RÖRKATTNINGSFÖRSLA<i.

4 §•

Begagnar gäldenär anstånd, som han enligt denna förordning äger åtnjuta,

må icke i följd därav, att betalning uteblivit, pant, som må hava blivit satt

för gälden, försäljas eller vite utgå, där sådant blivit utfäst för den händelse

gäldenären skulle fördröja betalningen utöver förfall odagen. Ej heller må i

ty fall bestämmelse i lag eller avtal därom, att gäldenärens rätt i följd av

dröjsmål med betalningen skulle vara förverkad, vinna tillämpning.

5 §''

A gäld, för vilken ränta ej är utfäst men viss förfallodag bestämd, äge

borgenären för den tid anstånd äger rum tillgodonjuta ränta efter sex för

hundra om året eller, där fråga är om gäld, som grundar sig å växel, efter

den räntefot, som vid anståndets början gällde för diskontering i riksbanken

av växlar, ställda att betalas efter högst tre månader.

År å gäld, med vars betalning anstånd äger rum, ränta utfäst att för tid

efter gäldens förfallodag utgå efter högre räntefot än dessförinnan, vare gäldenären

ej pliktig att för den tid, under vilken han begagnar sig av anståndet,

gälda ränta efter högre räntefot än sex för hundra om året eller,

där redan för tiden före förfallodagen högre ränta utfästs, efter den sålunda

utfästa räntefoten.

G §•

Under den tid anstånd med växels betalning enligt 1 § åtnjutes, må växeln

icke till betalning uppvisas eller för bristande betalning protesteras.

7 §’

År enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav, att talan

anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan, på grund

av vad här ovan är stadgat, sådan åtgärd icke företagas, vare borgenärens

rätt förvarad, där åtgärden vidtages inom en kalendermånad efter hindrets

upphörande; dock att i fråga om vad borgenären har att iakttaga för bevarande

av växelrätt skall gälla vad i 92 § växellagen stadgas.

8 §•

Denna förordning skall, intill dess annorlunda kan varda förordnat, icke

äga tillämpning, där borgenären är bosatt i---—. Har borgenär, bosatt

å annan utrikes ort, efter den ----överlåtit sin fordran på sådan borge
när,

som nu sagts, äge dock denne icke i det avseende, varom nu är fråga,

bättre rätt än annan utländsk borgenär.

Denna förordning träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 61 och 85 samt nedan sid. 153.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM SPECIALMOKATORIUM.

123

18) Utkast

till

Lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med

betalning av gäld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I fråga om gäld, som uppkommit före den och som ej är föremål för

prövning av underrätt, må gäldenären vid den underrätt, där han skall svara

i tvistemål angående gäld i allmänhet, söka anstånd med betalningen. Sedan

borgenären, där så utan väsentligt dröjsmål kan ske, erhållit tillfälle att

yttra sig över ansökningen, äge rätten bevilja gäldenären anstånd med betalning

av gälden eller någon del därav å högst tre månader, räknade

från beslutet eller, där förfallodagen först senare infaller, från sistnämnda

dag.

Ansökning om anstånd jämlikt denna § må å tid, då rätten ej sammanträder,

ingivas till domaren eller, i stad, till den ledamot av rätten, som

för mottagande av sådana ansökningar utses.

Beslut i anledning av sådan ansökning skall meddelas så snart ske kan.

Intill dess beslutet avkunnats, skall så anses, som om anstånd beviljats.

Varder anstånd medgivet, skall detsamma räknas från tidpunkten för ansökningens

ingivande.

2 §-

Varder i rättegång vid underrätt angående gäld, som uppkommit före

den , betalningsskyldighet gäldenären ålagd, äge underrätten, om

gäldenären under målets handläggning därom framställt begäran, i domen

bevilja anstånd med betalning av gälden eller någon del därav under högst

tre månader, räknade från domens dag eller, där betalningsskyldighet först

senare skall fullgöras, från den dag, då sådant skall ske.

3 §•

Anstånd, som i 1 och 2 §§ avses, må medgivas allenast, där domstolen

tinner tillförlitligen utrett

opaginerad Kontrollera mot PDF

124

AV]). IT. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNING,SFÖR.SLAG.

att gäldenären till följd av de genom kriget föranledda utomordentliga

förhållandena råkat i sådant ekonomiskt läge, att fara inträder för hans obestånd,

om han å utsatt tid skall fullgöra betalningsskyldigheten i fråga;

att, om anståndet beviljas, betalningsskyldigheten skall kunna efter anståndstidens

utgång av gäldenären fullgöras; samt

att oskälig förlust icke varder genom anståndet borgenären åsamkad.

Anståndet kan göras beroende därav, att gäldenären inom viss tid visar

sig hava hos Konungens befallningshavande ställt säkerhet för betalningsskyldighetens

fullgörande eller av annat villkor.

4 §•

Anstånd jämlikt denna lag må ej beviljas för följande slag av gäld,

nämligen:

skatter, utskylder eller andra offentliga avgifter;

post-, telefon- eller telegramavgifter;

avgifter för vatten, gas eller elektrisk ström;

avgifter till eller ersättningar från riksförsäkringsanstalten, sjukkassor eller

understödsföreningar samt ersättning, som enligt lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete utgår annorledes än från riksförsäkringsanstalten;
premier

på grund av försäkringsavtal eller sådana ersättningar på grund

av dylikt avtal, som ej utgå vid återköp av livförsäkring eller som förskott

mot säkerhet i livförsäkringsbrev;

bidrag till annans underhåll, som utgår enligt lag eller avtal;

skadestånd;

böter eller vite, vartill någon blivit av domstol eller annan offentlig myndighet

fälld;

avlöning för allmän eller enskild tjänst eller annan arbetsanställning;

pension, livränta eller undantagsförmån;

arrendeavgift;

hyra för fast eller lös egendom;

förlagsskuld, som på grund av 11 § i förordningen den 13 april 1883 angående

förlagsinteckning förfallit till. betalning;

gäld av vad slag det vara må, som åligger staten eller kommun.

Med ränta å gäld må ej anstånd åtnjutas, ej heller med avbetalning å lån,

som mot säkerhet av inteckning i fast egendom beviljats i enlighet med de

för hypoteksföreningars verksamhet meddelade bestämmelser. 5

5 §‘

Under den tid anstånd med gälds betalning enligt denna lag äger rum, må

icke gälden vare sig genom stämning till domstol eller hos överexekutor utsökas

eller på grund av densamma utmätning sökas eller verkställas.

Under nämnda tid må ej heller av anledning, som i 4 § konkurslagen

sägs, innehavare av fordran, som med anståndet avses, göra ansökan, att

gäldenärens egendom skall avträdas till konkurs, eller sådan förut gjord

ansökan vinna behandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM SPECIALMORATORIOM.

125

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat äge inteckningshavare

göra gällande den rätt, som omförmäles i 31 och 35 §§ av förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller i 27 och 28 §§ av

lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg eller i 17 § av lagen den 14

juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

6 §•

Under den tid anstånd med gälds betalning enligt denna lag äger rum,

ma icke i följd därav, att betalning uteblivit, pant, som må hava blivit satt

för gälden, försäljas eller vite utgå, där sådant blivit utfäst för den händelse

gäldenären skulle fördröja betalningen över förfallodagen. Ej heller

må i ty fall på grund av föreskrifterna i 95 eller 130 § utsökningslagen köp

varda ogillt eller annan bestämmelse i lag eller avtal därom, att gäldenärens

rätt i följd av dröjsmål med betalning av gälden skulle vara förverkad,

vinna tillämpning.

1 §•

Har gäldenär genfordran hos borgenär, äge rätt sin skuld däremot kvitta,

ändå att för genfordringen anstånd äger rum. Var anstånd redan beviljat,

när genfordringen i hans hand kom eller när han borgenären skyldig blev,

äge under anståndstiden kvittningsrätt ej rum.

8 §•

Å gäld, för vilken ränta ej är stadgad men viss förfallodag bestämd, äge borgenären

för den tid anstånd med gäldens betalning äger rum tillgodonjuta ränta

efter sex för hundra om året eller, där fråga är om gäld, som grundar sig å

växel, efter den räntefot, som vid anståndets början gällde för diskontering

i riksbanken av växlar, ställda att betalas efter högst tre månader. Vad nu

är stadgat om skyldighet att gälda ränta skall icke äga tillämpning å

den, som å exekutiv auktion inropat fast egendom eller sådant fartyg, som

i 94 § utsökningslagen omförmäles.

År å gäld, med vars betalning anstånd äger rum, ränta bestämd att

för tid efter gäldens förfallodag utgå efter högre räntefot än dessförinnan,

vare gäldenären ej pliktig att för den tid, under vilken han begagnar

sig av anståndet, gälda ränta efter högre räntefot än sex för hundra om året

eller, där redan för tiden före förfallodagen högre ränta utfästs, efter den

sålunda utfästa räntefoten.

9 §•

Under den tid anstånd för gäld åtnjutes, må fast egendom, som för

gälden är utmätt, icke i något fall försäljas och försäljning av utmätt lös

egendom icke äga rum i andra fall än då egendomen är av beskaffenhet, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M,: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

i andra stycket sägs, eller då borgenären och gäldenären äro ense därom eller

överexekutor prövar det vara lämpligt.

Försäljning av lös egendom, som är underkastad förskämning eller snar

förstörelse eller erfordrar alltför kostsam vård, må äga rum utan hinder av

vad i första stycket är stadgat.

Har försäljning, som efter ty nu sagts ej må ske, redan utsatts att äga

rum, varde den inställd. Skall försäljning utsättas att äga rum å tid efter

anståndstidens utgång, må kungörelse om försäljningen ej utfärdas förr än

efter det anståndstiden gått till ända.

10 §.

Sammanträde, som blivit utsatt för fördelning av köpeskillingen för utmätt

fast egendom eller fartyg, skall inställas, där köparen erhåller anstånd

med köpeskillingens betalning. När anståndet upphör, åligger det auktionsförrättaren

att, där köpeskillingen rätteligen erlägges, ofördröjligen utsätta

ny tid för sammanträdet och låta detta kungöras så som i 140 eller 142 §

utsökningslagen sägs samt att i annat fall förfara så som i nämnda lag för

varje särskilt fall föreskrives.

11 §•

Under den tid anstånd med växels betalning enligt 1 § åtnjutes, må växeln

icke till betalning uppvisas eller för bristande betalning protesteras.

12 §•

Är enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav, att talan

anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan, på grund av

vad här ovan är stadgat, sådan åtgärd icke företagas, vare borgenärens rätt

förvarad, där åtgärden vidtages inom en .kalendermånad efter hindrets upphörande;

dock att i fråga om vad borgenären har att iakttaga för bevarande

av växelrätt skall gälla vad i 92 § växellagen stadgas.

13 §•

Över underrrätts beslut angående väckt fråga om anstånd må, såvitt

framställningen avslagits, klagan ej föras. I övrigt skall mot sådant beslut,

i händelse av missnöje, talan föras genom besvär; och skall underrättelse

härom i sammanhang med beslutet meddelas. Utan hinder av förd klagan

skall beslut om anstånd lända till efterrättelse, där ej hovrätten annorlunda

förordnar.

14 §.

Sedan ansökning om anstånd blivit slutligen avgjord, må ny ansökning

rörande samma gäld icke göras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM SPECIALMORATORIUM.

127

15 §•

Vad i denna lag är stadgat äge ej tillämpning i fråga om gäld, för vilken

anstånd åtnjutes enligt förordningen den angående anstånd

med betalning av gäld till utländsk borgenär.

Denna lag träder i kraft den ... samt upphör att gälla å dag, som

Konungen bestämmer. Har sistnämnda dag tid, för vilken anstånd beviljats,

ännu icke gått till ända, skall anståndet fortfarande gälla och skola i fråga

om sådant anstånd bestämmelserna i 5—15 §§ äga tillämpning.

Angående förestående täkast se ovan sid. 60 och 85 samt nedan sid 155.

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTAINUSFÖRSLAG.

19) Utkast

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj 1918

om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa

mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1, 5 cell 7 §§ i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssåmmanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall

hava följande ändrade lydelse:

1 §•

I — slag:

1.--

6. ärenden--skiftesstadgan, ärenden angående sådant medgivande som

omförmäles i 3 eller 4 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i

stad, samt ärenden angående meddelande av anstånd med betalning av gäld

(moratorium).

Vid — — närvarande.

Annat mål, varom här ovan förmäles, än ärende angående betalningsanstånd

må allenast--behandling. 5 * 7

5 §•

När mål — — — skall ske.

I ärende angående betalningsanstånd må beslut meddelas jämväl å annat

sammanträde, som avses i denna lag, än det, varå ärendet första gången förekommer.

7 §■

Sammanträden, som avses i denna lag, skola hållas i den ort och, där ej

annorlunda här nedan sägs, å de tider Konungen bestämmer.

För handläggning av ärende angående betalningsanstånd skall på sökandens

begäran, domaren utsätta sammanträde, som avses i denna lag, att

hållas så snart ske kan och senast inom tio dagar, där ej rätten ändock

inom nämnda tid sammanträder; inkalie ock erforderligt antal nämndemän

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I LAGEN OM THEMANSTING. 129

till sammanträdet samt kungöre sammanträdet ofördröjligen Konungens befäl

1 ni ngshavande.

Varder — — — — — — emellan. Förordnande, att allenast ärenden,

som avses i 1 § ,r>, ma upptagas å sammanträden, som å av Konungen fastställda

tider hållas i annan ort än tingsstället, utgöre ej hinder för att sammanträde

enligt andra stycket i den ort hålles.

Itenn.''! lag träder i kraft den

Ang. förestående utkast, se man sid. Sfi och nedan std. 102.

9—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

AVI). II. KREDITVÄSEN M. M,: FÖRFATTNINGSFÖRSLAO.

20) Förslag

till

Cirkulär till Konungens samtliga befallningshavande i riket

angående skärpt tillsyn å pantlånerörelse under det nu pågående

kriget.

Det åligger Konungens befallningshavande att under det nu pågående

kriget öva noggrann tillsyn över inom länet befintliga pantlånare, vilka av

Konungens befallningshavande jämlikt kungörelsen den 7 november 1884

ang. villkoren för idkande av pantlånerörelse erhållit tillstånd till rörelsens

utövning, skolande därvid, i händelse från någon pantlånares sida missbruk

av lånesökares nödställda belägenhet yppas, sådant betraktas såsom ovillkorlig

grund för tillståndets återkallande.

Ang. förestående förslag se ovan sid. 7.5 och 85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

131

SPECIALMOTIV

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsöknings
Iagen.

På sätt i det föregående omförmälts, har för kommissionen framstått såsom

ett önskemål i fråga om de för kristiden avsedda åtgärderna på fastighetskreditens

område, att en ombildning av institutet tvångsförvaltning av fast

egendom måtte vidtagas. Den lagstiftning, kommissionen i detta avseende

föreslår, är, vad själva förvaltningens ombesörjande angår, till stor del byggd

pa redan gällande bestämmelser, men går i fråga om tvångsförval tningens

plats i rättssystemet i själva verket ut på en ganska väsentlig omläggning

av fastighetsexekutionen, delvis enligt grunder, som i den moderna utländska

rätten på åtskilliga håll trängt igenom. Det står därvid för kommissionen

klart, att den nya lagstiftningen skulle komma att äga stor betydelse även

för förhållandena i fredstid samt att gagnet av densamma under krigsförhållanden

skulle väsentligen ökas, om redan i fredstid vana rörande dess till-:

lämpning hunnit förvärvas av myndigheter och enskilda.

Den översikt över Tysklands och Österrikes i stort sett inbördes likartade

lagbestämmelser i ämnet, som av kommissionen på annat ställe lämnas,

utvisar, att desamma skilja sig från vår främst i fråga om förutsättningarna

för tvångsförvaltning. Olikheten i förutsättningar är betingad därav, att

tvångsförvaltningsinstitutet i nämnda länder bildar en fullt självständig

form av exekution vid sidan av den, som består i tvångsförsäljning. Lika

väl som en borgenär kan yrka försäljning av gäldenärens fastighet för att

nr köpeskillingen erhålla gottgörelse för sin fordran, lika väl kan han begära

att fastigheten, utan att äganderätten berövas gäldenären, ställes under

särskild förvaltning i ändamål att allenast avkastningen användes till borgenärens

förnöjande.

Jämväl i norsk och i viss utsträckning i dansk rättspraxis har utbildats'':

ett exekutivt förfarande, enligt vilket en gäldenärs fastighet kan utan föregående

försök till exekution på annat sätt för en eller flera borgenärers

räkning förvaltas i syfte att avkastningen må användas för nyssnämnda

ändamål.

Enligt vår lag har borgenären däremot icke redan från början denna val- •

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVL). II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

1 .''12

rätt. Först sedan utbud ä exekutiv auktion ägt ruin utan att försäljning

kommit till stånd, kan tvångsförvaltning tillgripas. Denna utgör alltså enligt

svensk rätt visserligen eu särskild form av exekution men endast en sub
o

'' ’

si diar sådan.

Bestämmelserna om tvångsförvaltning infördes bos oss genom 1912 års lagstiftning

om exekution i fast egendom såsom ett komplement till de nya

stadganden om exekutiv auktion, som nämnda lagstiftning innehåller. Genom

föreskriften om fastställande av ett lägsta bud, under vilket fastigheten

icke får försäljas, begränsades borgenärens möjlighet att genom försäljning

av fastigheten bereda sig betalning ur densamma. Man ansåg sig då

böra skapa en utväg för borgenären att komma till sin rätt, när auktionen

misslyckades. I sådant syfte upptogos i utsökningslagen, 7 kap., stadganden

om tvångsförvaltning.

Uppenbart är, framhåller lagberedningen i sina motiv, att under kristider

med tillfälligtvis låga fastighetsvärden det kan för borgenären stå alldeles

klart, att en realisation av gäldenärens fastighet skulle visa sig vara för

borgenären utan nytta, medan det vore möjligt, att avkastningen, om den

undandroges ägarens rådighet, lämnade en behållning, som kunde användas

till gäldande av borgenärens fordran.

Riktigheten härav torde icke kunna förnekas. Emellertid måste det just

i dylika kristider innebära en avsevärd olägenhet, att tvångsförvaltning icke

får tillgripas direkt såsom en självständig form av exekution utan först

såsom surrogat efter en misslyckad auktion.

En bidragande orsak till att tvängsförvaltningen, på sätt nu nämnts, i

1912 års lagstiftning ställts i andra planet, torde hava legat däri, att man

misströstat om den praktiska möjligheten att i vårt land i någon större utsträckning

genomföra en sådan förvaltning av jordbruksfastigheter, detta

därför att hos oss, i motsats till vad förhållandet är i vissa främmande

rättssystem; de inventarier, som erfordras för en fastighets skötsel

icke räknas såsom utgörande tillbehör till fastigheten. Det låter sig

då icke göra att förordna syssloman att förvalta en jordbruksegendom,

om icke nödiga inventarier stå till hans förfogande. Utan sådana kan han

helt enkelt icke besörja förvaltningen. A andra sidan får man ej förbise,

att tvångsförvaltningen, på sätt kommissionen tidigare framhållit, kan, rätt

anordnad, erhålla en mycket stor betydelse beträffande stadsfastigheter. Vidare

kan även utan hinder av nyssberörda, hos oss utbildade uppfattning av

begreppet fäst egendom tvångsförvaltning av jordbruksfastighet med framgång

drivas, därest egendomen är utarrenderad. Tvångsförvaltning kan ock

vara ett lämpligt medel att förhindra vissa åtgärder från gäldenärens sida,

som äro ägnade att minska egendomens värde, t. ex. i fråga om skogsegendomar.

Syftet med det nu framlagda förslaget har varit att anordna ifrågavarande

rättsinstitut såsom en med tvångsförsäljning jämnställd art av exekution och

att giva närmare anvisningar, huru förvaltningen bör anordnas för att bliva

så effektiv som möjligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

133

Innan de särskilda delarna av förslaget upptagas till behandling, skola

här vidröras ytterligare ett par spörsmål av mera principiell innebörd.

Het skulle kunna ifrågasättas, att den rätt att omedelbart skrida till

tvångsförvaltning, som förslaget erbjuder, borde begränsas till att gälla sådana

borgenärer, som för sina fordringar hava inteckning i den fastighet,

varom fråga är. Redan nu medför ju inteckning i fråga om framtvingande

av exekution eu viss företrädesrätt, därest borgenären vill hålla sig allenast

till fastigheten. Något praktiskt behov att bereda andra borgenärer än

innehavare av intecknade fordringar lättad utväg att förskaffa sig betalning

ur fastighetens avkastning kan väl ej heller sägas vara för handen. Emellertid

torde tillräckliga skäl näppeligen föreligga för en dylik, ur systematisk

synpunkt mindre tilltalande inskränkning. Det naturligaste synes vara

att icke utesluta ointecknade fordringar, om det också kan förväntas, att

institutets användning med avseende å sådana fordringar ej kommer att

bliva synnerligen stor.

Med hänsyn till tvångsförvaltningsinstitutets nya ställning inom utsökningsväsendet

skulle det kunna ifrågasättas att åt detsamma bereda en i processuellt

avseende från utsökningen i övrigt helt fristående karaktär. Att så

ej skett i förslaget, har sin grund i följande skäl. För rätten att anordna

tvångsförvaltning måste naturligen uppställas vissa villkor i fråga om beskaffenheten

av sökandens fordran, och regler måste givas om den inbördes

ordningen mellan denna fordran och övriga borgenärers anspråk. I sistnämnda

avseende lärer det vara nödigt att anknyta till de redan befintliga

reglerna för fordringskonkurrensen, enligt vilka förmånsrätten beror av inteckning

resp. utmätning, där den ej ändå enligt lag äger rum. Och vad

de antydda villkoren beträffar, måste desamma givetvis prövas i en viss

procedur, vilken väl komme att nära sammanfalla med vad som nu gäller

om exekution i och för egendomens försäljning. Härtill kommer, att det

synts lämpligt bereda borgenären vidsträckt möjlighet att övergå från en

redan pabörjari tvångsförvaltning till tvångsförsäljning och tvärtom, vadan

förutsättningarna för båda exekutionssätten lämpligen böra'' vara desamma.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, har man i förslaget såsom villkor för

tvångsförvaltning uppställt, att utmätning skall hava skett för borgenärens

fordran eller att fordringen i lagsökningsväg fastställts till betalning ur

egendomen.

Ehuru åt förslaget givits den grundbyggnad, som i det föregående antytts,

komma emellertid i viss man avvikande regler att gälla beträffande fastigheter,

som avträtts till konkurs. För närvarande torde på grund av 13 §

konkurslagen gälla, att en konkursbo tillhörande fastighet kan vara föremål

för tvångsförvaltning enligt utsökningslagen, antingen därför att sådan förvaltning

varit anordnad redan före konkursen eller därför att inteckningshavare

yrkat försäljning och efter försök därtill tvångsförvaltning jämlikt

7 kap. utsökningslagen. Det kunde nu ifrågasättas dels att jämväl

under konkurs låta inteckningshavare begära tvångsförvaltning utan

föregående auktion, dels ock att under konkurs medgiva tvångsförvaltning

opaginerad Kontrollera mot PDF

134

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

till gäldande av fordran, för vilken fastigheten ej är intecknad. Utan dylika

ändringar torde, även om de nu föreslagna ändringarna i utsökningslagen

genomföras, berörda stadgande i konkurslagen komma att lägga hinder i

vägen för att i större utsträckning än för närvarande är möjligt anordna

tvångsförvaltning under exekutiv myndighets tillsyn av till konkurs avträdd

fast egendom.1 .Emellertid synas knappast tillräckliga skäl föreligga att utsträcka

tillämpningen av sådan tvångsförvaltning under konkurs. I regel måste

ju i konkurs en snabb realisation av tillgångarna anses önskvärd. Skulle

förhållandena vara sådana, att försäljning av boets fasta egendom ej lämpligen

bör ske eller ej kan komma till stånd, bör konkursen avslutas. Och

sker ej detta, lärer fastighetens förvaltning lika väl kunna ombesörjas av

sysslomännen i konkursen som av den utav överexekutor förordnade sysslomannen.

Yad slutligen angår förslagets formella gestaltning, hava bestämmelserna

om den rätt att omedelbart välja mellan tvångsförsäljning och tvångsförvaltning,

som står borgenären öppen, ansetts böra, såvitt angår borgenär, vilkens

fordran blivit fastställd till betalning ur egendomen, meddelas i 28 § men

i fråga om övriga borgenärer i en särskild §, 80 §, vilkens hittillsvarande

stadganden i stället sammanförts med 81 §. Att på annat sätt i lagtexten

giva uttryck åt nämnda valrätt skulle hava nödvändiggjort så stora rubbningar

i paragrafföljden, att kommissionen funnit sig böra avstå därifrån.

Kommissionen övergår härefter till de särskilda stadgandena.

2 KAP.

28 §.

klen borgenär, för vilkens fordran fast egendom blivit dömd i mät, äger

enligt förslaget, såsom nyss nämnts, valrätt mellan att låta egendomen utbjudas

å auktion och att få den ställd under tvångsförvaltning. Stadgande

härom är enligt förslaget infört i 2 mom. av förevarande §.

Frånsett nu omtalade ändring i 28 § 2 mom., har nämnda lagrum i andra

avseenden underkastats viss jämkning.

Lagrummet omnämner redan enligt nuvarande lydelse dels ett fästställande

till betalning av den fordran, varom fråga är, dels ock ett förordnande

om verkställighet. Ett av överexekutor i enlighet med lagrummets

lydelse meddelat beslut är i förra hänseendet att likställa med vanligt lagsökningsutslag.

Det är ett utdömande av fordringen. Den senare delen av

ett dylikt beslut har åter helt och hållet exekutiv karaktär. Då det i lagrummet

heter: »och vare så ansett, som hade egendomen blivit utmätt», torde

detta rätteligen böra hänföras till den senare delen av beslutet. Enligt 8(>

1 När inteckningshavare inlett exekutivt förfarande beträffande fast egendom, avträdd till konkurs,

bör därför överexekutors beslut i anledning av ansökningen icke erhålla den alternativa

form, som eljest följer av den före slagna lydelsen av 28 §. utan allenast innehålla förordnande

om egendomens försäljning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSf.AGKN.

135

§ 2 mom., sådant detta stadgande för närvarande lvder, skall, om borgenären

dröjer utöver viss tid att begära verkställighet av överexekutors beslut om fast

egendoms försäljning eller, sedan verkställighet begärts, lämnar gäldenären

anstånd, som fortfar längre än viss tid, frågan om försäljning hava förfallit.

Ändamålet med berörda stadgande är bl. a., att förekomma det borgenären

genom att fördröja verkställigheten bereder sig förmånsrätt för räntor i obehörig

utsträckning. Stadgandet torde rätteligen böra förstås så, att allenast

siälva verkställighetsbeslutet jämte den därvid knutna utmätningseffekten

förfallit, medan överexekutors utslag, i vad det innefattar ett fastställande

av fordringen till betalning ur egendomen, d. v. s. i vad det äger karaktären

av en dom. kvarstår orubbat. Kör att ånyo erhålla verkställighet har

borgenären att än en gång anlita exekutiv myndighet.1 En motsatt tolkning

skulle nämligen utgå från att rättskraften hos utslaget bleve begränsad

pa ett sätt, som skulle stå i strid med allmänna regler, något som vore föga

tilltalande och för övrigt för stadgandets nyssberörda syfte onödigt. 28 §

2 mom. lämnar emellertid i sin nuvarande avfattning rum för visst tvivel

om den rätta tolkningen i berörda avseende. Lagrummet har därför underkastats

viss jämkning i förtydligande syfte, samtidigt med att jämväl 86 §

2 mom. i förslaget erhållit sådan förändrad avfattning, att detsamma blir

tillämpligt även i fråga om tvångsförvaltning. Den sålunda vidtagna ändringen

i 28 § har föranlett jämkningar av ordalydelsen dels i Öl, 79, 81, 85,

86. *7. 98, 101, 106, 133, 169 och 198 §§, dels ock i vissa lagrum utom utsökningslagen,

rörande vilka särskilda ändringsförslag uppgjorts.

Uttrvcket: och vare så ansett, som hade egendomen blivit utmätt» inne
fattar

emellertid i och för sig, redan med den nuvarande lydelsen av lagtexten

i övrigt, en oegentlighet i visst avseende. Överexekutors verkställighetsbeslut

medför nämligen icke i alla hänseenden samma verkan som

egentlig utmätning. Om fast egendom blivit utmätt för en borgenärs

fordran, fortskrider utsökningsförfarandet utan att borgenären behöver ånyo

påkalla åtgärd från exekutiv myndighets sida. Då däremot i det fall,

som avses i 28 §. själva fastställandet av fordringen till betalning, sker i

samma utslag, varigenom förordnas om fastighetens försäljning, måste utslaget

vinna laga kraft, innan försäljning kan ske. På sätt av ovanberörda

mom. i 86 § framgår, är det därför, om fastigheten dömts i mät, för närvarande

en förutsättning för att vidare exekutiv åtgärd skall ske, att borgenären

framställer begäran därom med företeende av lagakraftbevis. Motsvarande

skillnad råder, såvitt angår försäljning,- jämväl enligt förslaget.

Fördenskull har i förevarande stadgande tillagts förbehållet: där ej annat

följer av 86 § 2 mom.».

I sammanhang med 1912 års ändringar i utsökningslagen verkställdes en

omarbetning av 1880 års förordning om lagfart, inteckning och utmätning

samt konkursförvaltning av järnväg, som, bland annat, åsyftade att bestäm
1

Se rättsfall, referat i Svensk jnristtidning årgång 1916, sid. 399.

■ Däremot förutsätter tvångsförvaltning enligt förslaget nytt initiativ från borgenärens sida i

båda fallen: se 86 § 2 mom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVI). II. K RKDITVAPEN M. M.: SPECIALMOTIV.

131)

melserna om tvångsförvaltning skulle uteslutas från tillämpning ä järnväg.

Kommissionen har ansett att jämväl ifråga om det nu föreslagna tvångsiörvaltningsinstitntet

samma undantag hör gälla och därför intagit i förevarande

§ eu hänvisning till de särskilda stadgande,na angående järnväg.

3 KAP.

3b, 40 och 51 §§.

Enligt gällande rätt får utmätt egendom i regel1 ej försäljas, förrän den

dom eller det överexekutors utslag, på grund varav utmätningen skett, vunnit

laga kraft (40. 51 §§).-’ Vidare gäller, att utslag, varigenom fastighet

dömts i mät, måste hava vunnit laga kraft, innan försäljning får ske

(51 §). Den grundsats är således härutinnan fastslagen, att eu fordran

ej får slutligen realiseras genom egendomens försäljning, förrän det bakom

liggande rättsliga avgörandet vunnit laga kraft. Däremot skall, då det

gäller fastighet, om borgenären så yrkar, avkastningen uppbäras av utmätningsman

eller särskild syssloman (80 §, motsvarande 81 § 1 inom. enligt

förslaget), och kan, likaledes på borgenärens yrkande, om fara tinnes för

fastighetens försämring, förordnande meddelas om provisorisk förvaltning

(81 §, motsvarande 81 § 2 mom. enligt förslaget).

Den angivna grundsatsen synes ligga i sakens natur, dä det är fråga om

utmätt egendoms försäljning. Borgenärens intresse att snabbt komma till

sin rätt torde däremot utan våda för gäldenären kunna tillgodoses, när det

gäller sådan verkställighet som tvångsförvaltning, genom vilken äganderätten

till fastigheten ju icke berövas gäldenären. Man undgår ock härigenom

att behöva anlita först 81 § av förslaget och därefter 7 kapitlets bestämmelser

i sådana fall, då borgenären redan från början bestämt sig för

tvångsförvaltning i stället för försäljning. I enlighet härmed är också förslaget

uppgjort (40 och 51 §§). Den borgenären sålunda medgivna förmånen

av tvångs förvaltnings påbörjande innan domen vunnit laga kraft har emellertid

ansetts böra kräva vissa bestämmelser till gäldenärens skydd. I sådant

avseende må erinras om den i 50 § utsökningslagen stadgade skyldigheten

för borgenär att erlägga skadestånd, om en icke lagakraftvunnen

dom ändras sedan verkställighet därå begynt. Denna bestämmelse, som i

förslaget bibehållits oförändrad, bliver naturligtvis tillämplig i händelse

tvångsförvaltning anordnats på grund av eu icke laga kraft ägande dom.

Vidare innehåller förslaget bestämmelser dels om rätt för domstol, hos

vilken klagan mot domen föres, att vid behov besluta förvaltningens inställande,

dels ock om förbud för borgenären att lyfta något av avkastningen

annorledes än mot pant eller borgen för dess återbäring, om domen ändras.

Att gäldenärens intresse skulle vara genom förslagets bestämmelser i denna 1 2

1 Undantag göres allenast för lätt förstörhart gods e. d. samt för det fall att gäldenären medgiver

försäljning.

2 Däremot utgör klagan över utmätningen ej hinder för försäljningen (210 §), men överexeku - tor kan när som helst inhibera förfarandet om utmätningen överklagas (208 §).

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING 1 UTSÖKNINUSLAUKN.

187

del oskäligt åsidosatt, lärer alltså icke kunna påstås. Den i 50 § stadgade

skadeståndsskyldigheten kommer för visso att avhålla borgenären från att

påkalla tillämpning av sagda bestämmelser, när icke verkligt behov därav

föreligger.

I 39 § stadgas för närvarande, att utmätning å dom, som ej vunnit laga

kraft, skall gå åter, om gäldenär» hos vederbörande myndighet nedsätter

vad som motsvarar det utdömda beloppet jämte kostnaden för utmätningen

och godsets vård. Då nu enligt förslaget borgenären äger påkalla tvångsförvaltning

redan innan lians fordran blivit fastställd genom lagakrattvunnen

dom och således återgång på grund av nedsättning kan ifrågakomma,

efter det tvångsförvaltning anordnats, synes för sådant fall det belopp, som

skall nedsättas, böra täcka även kostnaderna för förvaltningen, där dessa ej

guldits av egendomens avkastning. Ifn bestämmelse av detta innehåll har

upptagits i 39 §. Lika litet som i gällande lag har i förslaget angivits, vilken

myndighet gäldenären skall anlita för att få verkställigheten att gå åter.

För sådana fall, då tvångsförvaltning kommit till stånd, torde det vara klart,

att bestämmandet måste tillhöra den överexekutor, som meddelat förordnande

därom.

50 §.

I 50 § utsökningslagen föreskri ves bland annat, att, om dom, varå verkställighet

följt, ändras eller upphäves, verkställigheten, där så kan ske, skall

gå åter med skyldighet för sökanden att genast till vederparten återställa

vad han fått lyfta jämte ränta eller avkomst. Da tvångsförvaltning på grund

av detta stadgande kali komma att gå åter samt under förvaltningens gång

även annan borgenär än sökanden kan hava uppburit medel, som därunder

influtit, bör berörda återbäringsskyldighet tydligen träffa jämväl denne, vadan

en jämkning av sfadgandet föreslagits.

4 KAP.

79 §.

Den uti förevarande i? stadgade värderingen torde i fråga om fastigheter,

vilka äro gemensamt intecknade med den fästa egendom, som utmätes,

krävas ej blott i det fall, att den sistnämnda försäljes, utan även då densamma

skall sättas under tvångsförvaltning för gäldande av den gemensamt

intecknade fordringen. Härav har föranletts ändring av 3 mom. av paragrafen.

80 g.

Pa sätt kommissionen tidigare framhållit, har stadgande om rätt för borgenär,

för vilkens fordran fäst egendom blivit utmätt, att välja mellan dess

utbjudande till försäljning och dess sättande under tvångsförvaltning lämpligen

ansetts hava sin plats i förevarande §, vars nuvarande bestämmelser i

stället sammanförts med stadgandet i 81 §. Härav hava föranletts jämkningar

i 181 och 184 §§.

opaginerad Kontrollera mot PDF

188

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

Till skillnad från vad som galler för det fall att fastighet dömts i mät,

erfordras enligt hittillsvarande bestämmelser icke att borgenär, för vilkens

fordran fast egendom blivit utmätt, särskilt påkallar exekutionsförfarandets

vidare behandling. Vederbörande exekutiva myndighet tillkommer därförutan

att låta det fortgå till auktion. Häri sker ej rubbning genom förslaget.

Förnyad framställning erfordras nämligen enligt detsamma allenast om borgenär

önskar, att fastigheten ställes under tvångsförvaltning, vilket står honom

öppet så länge fastigheten ännu ä.r osåld.

81 §.

1 1 mom. av förevarande § hava inrymts stadganden, :i huvudsak motsvarande

dem, som nu återfinnas i 80 § 1 mom. utsökningslagen, medan 2

mom. i 81 § av förslaget bär sin motsvarighet i nuvarande 81 § 1 mom.

Övriga bestämmelser i 80 och 81 §§ utsökningslagen återfinnas i 8 och 4

mom. av förevarande §. Vissa ändringar hava emellertid påkallats av tvångsförvaltningsinstitutets

nya ställning enligt förslaget.

Har förordnande meddelats för syssloman att uppbära avkomsten av fast

egendom eller att provisoriskt omhändertaga och förvalta densamma, och begär

sedan utmätningssökanden, att egendomen skall sättas under tvångsförvaltning

jämlikt 7 kap., bör tydligen det förra förordnandet förfalla. Om

i stället annan borgenär än den, som utverkat dylikt provisoriskt förordnande,

begär tvångsförvaltning, torde detsamma böra gälla. Det intresse,

som löranlett förordnandet, eller att avkastningen skall undandragas gäldenärens

rådighet, blir nämligen tillgodosett genom tvångsförvaltningen, även

om den sker för annan borgenärs räkning.

Pågår redan tvångsförvaltning av en fastighet för en borgenärs räkning,

bör av samma skäl, som sist nämnts, icke för annan borgenärs räkning utmätningsman

kunna taga avkastningen om hand eller förordnande, som avses

i nuvarande 80 eller 81 § kunna beviljas.

Att även den befattning, utmätningsman jämlikt nuvarande 80 § 1 mom.

kan taga med avkastning av fast egendom, bör upphöra, om egendomen ställes

under tvångsförvaltning enligt 7 kap., torde utan särskilt stadgande

vara uppenbart. Bestämmelse synes däremot böra meddelas om skyldighet

för syssloman eller utmätningsman att avgiva redovisning till den, som förordnats

att omhänderhava tvångsförvaltningen. Tiden för denna redovisning

torde böra bestämmas av överexekutor.

Det må här erinras, att borgenär, vars fordran fastställts till betalning ur

fastighet, enligt förslaget är oförhindrad att omedelbart få densamma ställd

under tvångsförvaltning jämlikt 7 kap. och att provisoriska förordnanden

enligt 81 § därigenom bliva överflödiga.

8(1

hånligt 8fi § 1 mom. utsökningslagen gäller, att, om borgenär, som sökt

utmätning, lämnar gäldenären anstånd med betalningen, verkställigheten ej

må uppehållas utöver sex månader från det utmätningsmannen mottagit de

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKN INDRAGEN.

139

i 54 eller 56 § omförmälda handlingarna. Fortfar anståndet vid utgången

av nämnda tid, skall ansökningen vara förfallen och verkställd utmätning

ga åter. Genom denna bestämmelse har man velat förebygga missbruk

från utmätningsmannens sida av till honom lämnade skuldebrev eller av honom

utmätt egendom och tillika förhindra, att borgenären, genom att uppehålla

ärendet sedan utmätning ägt rum. bereder sig obehörig förmånsrätt för

ränta på övriga borgenärers bekostnad för tiden efter utmätningen.

Stadgandet i 2 mom. av 86 § innehåller först och främst motsvarande

bestämmelser med avseende å det fall, att fast egendom för fordran dömts

i mät. Borgenären har då att redan inom två månader från det överexekutors

utslag vann laga kraft begära verkställighet. Vidare innebär

berörda stadgande, att borgenären, sedan han begärt försäljning, väl kau

bevilja anstånd med densamma, men att, om anståndet fortfar när sex månader

förflutit frän det försäljningen begärdes, frågan om försäljning skall

anses hava förfallit.

Den allmänna grundsats, som tagit sig uttryck i dessa stadganden. synes

obetingat böra tillämpas även å tvångsförvaltningsinstitutet i dess nya gestaltning.

Det kan lika litet då fråga är om tvångsförvaltning av en fastighet,

som da densamma skall försäljas, vara tillbörligt, att verkställigheten fördröjes

utöver viss tid efter det utmätning begärts eller fastigheten dömts i mät.

Snarare kan det ifrågasättas, om det för att förebygga härmed förenade vådor

för övriga borgenärers rätt och därigenom för fastighetskrediten är tillfyllest att

göra de nu gällande bestämmelserna tillämpliga å tvångsförvaltning. Borgenär,

som för sin fordran har inteckning i fast egendom, skulle nämligen kunna

genom att begära tvångsförvaltning av egendomen uppskjuta dess försäljning

till en avlägsen tidpunkt och sedermera efter verkställd auktion, med förmånsrätt

ur köpeskillingen uttaga räntor, som upplupit under tiden mellan

utmätningen och försäljningen och som ej kunnat under tvångsförvaltningen

betalas. Härför skulle ju icke, såsom enligt nu gällande bestämmelser, fordras.

att åtminstone ett försök blivit gjort att få egendomen såld å auktion.

Särskilt kunde man befara missbruk i antydda riktning i fråga om jordbruksfastigheter.

vilkas förvaltning gäve klent resultat på grund av bristen

pa erforderliga inventarier och som ej heller genast kunde med fördel försäljas,

men som, där en gynnsam tidpunkt för realisation avvaktades, kunde

förväntas betinga högt pris. Kommissionen har emellertid ansett den i förslaget

tran gällande.rätt upptagna bestämmelsen om skyldighet för borgenär.

som begär tvångsförvaltning, att på anfordran förskjuta kostnaderna

för förvaltningen bereda erforderligt skydd mot befarade missbruk i sådant

avseende. Till yttermera visso har i 178 § införts en ny bestämmelse, enligt

vilken överexekutor under viss förutsättning må förordna, att en pågående

tvångsförvaltning skall upphöra.

I fråga om avfättningen av förevarande § må erinras, att då nu tvångsförvaltning

införes såsom en med tvångsförsäljning likvärdig exekutionsform,

stadgandet i 1 mom. måste anses utan vidare bliva tillämpligt även i det

fall att utmätningsborgenären begärt tvångsförvaltning. 1 2 mom. har åter

opaginerad Kontrollera mot PDF

140

AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

en jämkning av ordalagen ansetts erforderlig, betingad bJ. a. av den förändrade

lydelsen av 28 §.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att, om borgenären genom begäran

om verkställighet inom den i 86 § 2 mom. medgivna tidsfristen påkallat

exekution, lian därefter äger, utan binder av förevarande stadgande,

begagna den honom enligt förslaget medgivna rätt att byta exekutionsform,

d. v. s. övergå från auktion till tvångsförvaltning eller tvärtom, blott han

iakttager, att dtmätningen icke på grund av bestämmelserna i 178 § i förslaget

kommer att gå äter.

87 g.

Enligt denna §, sådan den lyder enligt 1012 års lagstiftning äger envar,

vilkens rätt kan vara beroende av en fastighets exekutiva försäljning, att

lösa ut utmätningsborgenären och därmed inträda i hans rätt. Denna befogenhet

innebär bl. a. möjlighet att avbryta exekutionen genom att återkalla

utmätningen. Befogenheten tillkommer rättsägare, som har sämre förmånsrätt

än sökanden eller lika rätt, och grunden till densamma är, att hans

sakrätt i fastigheten kan genom dennas försäljning gå förlorad. Enligt det

föreliggande förslaget kan tvångsförvaltning komma till stånd utan auktion.

För en borgenär, som är med sökanden likställd i törmänsräHsavseende eller

hans efterman, medför en tvångsförvaltning icke samma risk. Däremot

skall, under det förvaltningen pågår, behållningen enligt reglerna i 172 § av

förslaget tagas i anspråk för gäldande av sökandens både rånte- och kapitalfordran,

innan hans eftermän ens erhålla ränta. Borgenär med sämre

rätt kan således i följd av tvångsförvaltning komma att under längre tid

gå miste om ränta. Med hänsyn härtill bar det ansetts nödigt att bereda

honom det skydd, som rätten att utlösa utmätningsborgenären under vissa

förhållanden kan erbjuda.

Enligt nu gällande bestämmelser skall lösensumman erläggas till utmätningsmannen.

Förslaget medger emellertid, att det må ske till överexekutor,

om ärendet — såsom vid tvångsförvaltning städse är fallet — där är anhängigt.

Beloppet torde böra bestämmas på enahanda sätt som vid auktion.

Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att om tvångsförvaltning pågått

någon tid och den utsökta fordringen därigenom till viss del gnidits,

endast den ognldna delen jämte kostnaderna behöver betalas.

8K §.

Den anmälningsplikt, som enligt nuvarande lydelsen av 88 § åligger exekutiv

myndighet, då utmätning av fast egendom upphävts eller frågan om

sådan egendoms försäljning eljest förfallit, har i förslaget utsträckts att

gälla även dä fråga om sådan egendoms sättande under tvångsförvaltning

förfallit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I IJTSÖKNINGSI.AOKN.

141

ö KAP.

133 §.

I sammanhang med den år 1907 genomförda lagstiftningen om arrende och

hyra stadgades i förevarande § — dåvarande 113 § — vissa inskränkningar

i arrendator eller hyresgästs rätt att, sedan exekutiv försäljning av fast

egendom skett, gent emot nye ägaren å legoavgiften avräkna fordran hos

förre ägaren eller åberopa med denne träffad uppgörelse. Legotagaren skulle

sålunda ej äga att å legoavgift, som förfölle till betalning mer än ett år

eller vid hyra mer än sex månader efter det försäljningen skedde, avräkna

vad han kunde hava att fordra av förre ägaren. Ej heller skulle i fråga om

sådan avgift gälla betalning, som av legotagaren erlagts till förre ägaren,

eller annan uppgörelse, som med denne trätfats. Fordran, varav legotagaren

blivit innehavare, eller uppgörelse, som trätfats, efter det legotagaren tätt

kunskap om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs,

kunde vidare ej aberopas mot köparen. Dessa inskränkningar tillkommo

icke endast i den nya ägarens intresse, utan avsågo jämväl att bereda

skydd för dem, vilka vore rättsägare i fastigheten, eller med andra ord

att stärka fastighetskrediten. Skyddet utsträcktes därför vid 1912 års lagändringar

till att omfatta jämväl det fall, att försäljning ej kommit till stånd

utan exekutionen i stället lett till tvångsförvaltning. Bestämmelse härom

infördes genom en hänvisning till förevarande paragraf från 170 §. På grund

av berörda bestämmelse skola nämnda inskränkningar således gälla även i

fråga om le°-otagares rätt att i förhållande till sysslomannen avräkna fordran

bos gäldenären eller åberopa med denne träffad uppgörelse. De angivna

tiderna av ett ar resp. sex månader skola härvid räknas från auktionen.

Enligt förslaget såväl som jämlikt gällande bestämmelser kan det emellertid

inträffa, att fastighet, som sålunda efter en misslyckad auktion ställts

under tvångsförvaltning, än en gång utbjudes å auktion, som antingen misslyckas,

varefter fastigheten ånyo sättes under tvångsförvaltning, eller ock

leder till försäljning. För dylika fall torde stadgande böra meddelas, att de

nyss omtalade tiderna skola räknas från den första auktionen.

Då vidare enligt förslaget tvångsförvaltningen ej behöver föregås av auktion.

bör samma grundsats, som ovan angivits, vinna tillämpning jämväl i de

fall, då så ej sker. När allenast tvångsförvaltning kommer till användning,

kan avgifternas förfallotid tydligen icke sättas i relation till tiden för fastighetens

försäljning, och när försäljning kommer till stånd av en fastighet, som

är föremål för tvångsförvaltning,bör enligt nyssnämnda grundsats tiden icke heller

vara beroende på försäljningen. För båda dessa fall stadgas därför i förslaget,

att det skall ankomma på dagen för meddelandet av överexekutors första förordnande

av syssloman i ärendet. Det senare fallet täckes av den föreslagna

ändrade lydelsen av nu förevarande §; det förra genom hänvisningen i 170 §,

vilken bibehållits oförändrad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

142 AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.:; SPECIALMOTIV.

6 KAP.

165 §.

Enligt 165 § ntsökningslagen, skall, där utmätning av fast egendom .skett,

utmätningsmannen så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, som på honom ankomma.

att egendomens försäljning ej må genom hans vållande fördröjas å

landet över fyra månader och i stad över tre månader från mottagandet av

de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar. Ehuru stadgandet direkt avser allenast

ett åläggande för utmätningsmannen, torde detsamma jämväl innebära

en skyldighet för överexekutor att i vad på honom ankommer tillse, att

auktionen hålles inom nu angivna tid.

I följd av tvångsförvaltningens ändrade ställning såsom exek utionsmedel

synes viss tid böra stadgas, inom vilken det åligger vederbörande myndighet

att tillse att, så vitt på myndigheten ankommer, tvångsförvaltning varder

påbörjad. Det synes därvid lämpligt att stadga något kortare tid än för

verkställande av auktion, då kungörelse eller annan motsvarande åtgärd

icke erfordras för tvångsförvaltnings anordnande. I enlighet härmed har

lagrummet ändrats. Då därjämte begäran om tvångsförvaltning alltid

kommer att avgöras av överexekutor, har lagrummet uttryckligen gjorts

tillämpligt även på nämnda myndighet.

7 KAP.

169 §.

Om borgenär, som vunnit utmätning av fast egendom eller vilkens fordran

jämlikt 28 § fastställts till betalning ur egendomen, bestämmer sig för att

allenast hålla sig till egendomens avkastning, äger han enligt förslaget begära,

att egendomen sättes under särskild förvaltning. Sådan begäran skall enligt

förslaget framställas hos vederbörande överexekutor. Att det om ärendet inletts

genom egentlig utmätning, står borgenären öppet att framställa yrkande

om tvångsförvaltning såsom första åtgärd, så länge egendomen ej blivit försåld,

framgår indirekt av ordalagen i 80 § av förslaget. Har åter överexekutor

meddelat förordnande jämlikt 28 §, skall den i 86 § 2 mom. stadgade

tidsbegränsning iakttagas för ett yrkande i första hand om tvångsförvaltning.

Har borgenären först begärt egendomens försäljning, kan han

jämväl i detta fall äska tvångsförvaltning, så länge försäljning ej kommit

till stånd. Har auktion föregått, skall enligt förslaget yrkande om tvångsförvaltning

jämväl göras hos överexekutor, vare sig denne är auktionsförrättare

eller ej, och, i detta fall, inom den tid, som föreskrives i 178 §.

I fråga om rätt för borgenär att ansluta sig till tvångsförvaltning, som

beviljats till gäldande av annan borgenärs fordran, hänvisas till vad därom

nedan under 172 § yttras.

Med hänsyn till tvångsförvaltningens självständiga ställning enligt för-.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

14g

slaget har i förevarande § jämväl intagits stadganden om prestanda vid

begäran om tvångsförvaltning.

Det nya system för fast egendoms tvångsförsäljning, som infördes genom

1912 års lagstiftning, gjorde det nödvändigt att före auktionen erhålla eu så

vitt möjligt fullständig kännedom om de fordringar och rättigheter, som äro

knutna vid fastigheten. Av de handlingar, som äro för auktionsförrättare!!

tillgängliga, kan emellertid ej med visshet konstateras omfattningen av de

inskrivna rättigheter, som vid auktionen häfta vid fastigheten, och än mindre

är detta fallet beträdande andra rättigheter än de inskrivna. Det ansågs

därför nödvändigt att vinna rättsägarnas egen medverkan och för detta

ändamål anordna förhandling med dem inför auktionsförrättaren antingen å

särskilt sammanträde (102 eller vid auktionstillfället (10(1 §).

De nyss anförda skälen till förhandling föreligga uppenbarligen ej, då en

fastighet skall ställas under tvångsförvaltning. Däremot synes det, såsom

framgår av motiven till nästföljande §, i vissa fall kunna få betydelse för

resultatet av tvångsförvaltningen, om flera rättsägare i fastigheten enas att

driva förvaltningen för gemensam räkning. Huruvida tillräckliga skal för

förhandling med rättsägarne föreligga, synes böra prövas av överexekutor

efter omständigheterna i det särskilda fallet med ledning av förelisffande

handlingar och med hänsyn till förhållandena i allmänhet på ort och tid,

som äro i fråga, och till den fastighet det gäller. Ofta nog torde de upplysningar.

som framkomma vid förhandlingen, komma att utöva inflytande

på sökandens benägenhet att vidhålla sitt yrkande. Och slutligen kunna

vid förhandlingen lämnas upplysningar av värde för valet av syssloman.

Någon särskild form för rättsägarnas kallande till sammanträdet har ej föreslagits.

överexekutor torde härvid kunna förfara efter läglighet. Att viss

tid måste förflyta, innan sammanträdet kan hållas, är dock uppenbart. Med

hänsyn härtill och önskvärdheten av att tvångsförvaltning må kunna utan

tidsutdräkt komma till stånd 1 skulle det vara olämpligt att alltid låta med

valet av syssloman anstå till dess sammanträdet hållits. Finner överexekutor

sammanträde önskvärt, men å andra sidan dröjsmål med tvångsförvaltningens

inträde synes olämpligt, lärer saken utan särskilt stadgande kunna

ordnas på det sätt. att överexekutor jämlikt 170 § förordnar syssloman allenast

för tiden intill dess sammanträde hållits. Förhandlingssammanträde

bör. där överexekutor så finner lämpligt, kunna hållas inför särskilt förordnad

förrättningsman t. ex. inför magistraten i stad, där Konungens befallningshavande

är överexekutor, men magistraten, om fastigheten sättes

under tvångsförvaltning, skall utöva den befattning med förvaltningen, som

eljest åligger överexekutor.

Den förhandling, som nu förordas, och det sammanträde, som föreskrives i

102 §. tjäna olika ändamål. Det har därför ej ansetts kunna föreskrivas, att

den omständigheten att förhandling av det ena slaget ägt rum skall inverka

på användningen av den andra förhandlingsformen. Att det oaktat så kan''

komma att ske i praktiken, särskilt om ej stor tidsskillnad förekommer,

torde ligga i öppen dag. 1 : ä

1 Se 40 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

144

AVI), fl. KREDITVÄSEN M. M.: SPKOIAT.MOTIV.

170

Tvångsförvaltningens ändamål kräver ett .stadigvarande omhändertagande

och eu omsorgsfull skötsel av fastigheten under längre tid. Utförandet härav

är väsentligen avgörande för exekutionens framgång; denna kommer således

i hög grad att bero på valet av förvaltare. Därest tvångsförvaltning kommer

att i större utsträckning behöva användas under sådana krisartade förhållanden.

som närmast föranlett framläggandet av förevarande förslag, vore det

givetvis önskvärt, om man kunde bygga på under normala förhållanden förvärvad

erfarenhet om lämpligaste sättet att anordna sådan förvaltning och

för dess handhavande skapa eventuellt erforderliga organisationer, vilka vid

krisens inträde kunde lämpas efter dä föreliggande särskilda omständigheter.

1 saknad av dylik erfarenhet bär kommissionen sökt angiva vissa allmänna

direktiv för förvaltningen.

Kommissionen bär utgått ifrån att sysslomannen skall utses av överexekutor

och icke vare sig av den borgenär, som påkallat tvängsförvaltningen

eller genom beslut av derå i fastigheten intresserade borgenärer, vilket sistnämnda

ej torde överensstämma med tvångsförvaltningens karaktär av realisation

av viss fordran. Däremot kan det vara lämpligt, att så väl sökanden

som övriga rättsägare i fastigheten få framställa sina önskemål i fråga om

sättet för förvaltningens handhavande och valet av syssloman. Detta syfte

tjänar, såsom förut nämnts, den förhandling med borgenärerna, som överexekutor

enligt 1(>9 § äger anordna. Det ligger mycken vikt uppå att till

syssloman utses någon, som äger tillräcklig erfarenhet samt tid och intresse

för uppgiften. Det bör således icke ifrågakomma, att sysslomannabefattningen

utdelas efter andra, för exekutionens ändamål främmande grunder, något

varpå exempel från angränsande områden ej alldeles lära saknas. En erinran

om de allmänna synpunkter, som böra vara avgörande vid utseende av syssloman,

har ansetts böra inflyta i själva lagtexten.

Ändamålsenligt vore säkerligen, om bolag, föreningar eller andra inrättningar

med vana vid fastighetsförvaltning ställde sig själva eller något sitt

organ till förfogande såsom syssloman. Enligt uppgift har man i Norge på

denna väg i många fall kommit till goda resultat, och säkerligen skulle man

även här gorå samma erfarenhet. Emellertid kan man ej förvänta, att redan

befintliga sammanslutningar av nämnda art skola kunna fylla hela det behov

av fastighetsförvaltare, som kan gorå sig gällande vid eu mera omfattande

fastighetskris. Kommissionen bär därför tänkt sig, att särskilda bolag skulle

bildas, som för ett mer eller mindre begränsat område skulle omhändertaga

förvaltningen av fastigheter, vilka redan äro föremål för eller hotas av exekution.

Dessa bolag skulle i sin styrelse hava någon representant för det allmännas

intresse samt vara underkastade begränsning i avseende å utdelningen,

varjämte särskilda åtgärder borde vidtagas för att bereda dem tillgång till

erforderlig kredit.

På något av dessa sätt synes även den eljest vanskliga kostnadsfrågan

kunna lösas. Det är tydligt, att om förvaltningen skall lämna gott resultat,

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

145

den ej bör vara begränsad blott till att uppbära hyror och annan avkastning

av fastigheten, utan att förvaltaren även måste hava i sin makt att vidtaga

positiva åtgärder för att vidmakthålla eller t. o. m. försätta fastigheten i

räntabelt skick. För vinnande av ökad avkastning kan det vara nödigt att

påkosta fastigheten reparationer eller att eljest å densamma nedlägga kostnader.

Detta gäller fastigheter ej blott å landet utan ock i stad. I tider

av kris och bostadsbrist skulle exempelvis kunna ifrågakomma att förändra

inredningen i stadsfastigheter sålunda, att till bostadslägenheter inredas kontorsvåningar,

vindsutrymmen eller andra för sådant ändamål eljest ej avsedda

lokaler. Över huvud bör det uppmärksammas, att det allmännas intresse

att förebygga fallissement på fastighetsmarknaden och därigenom rubbning av

det allmänna kreditväsendet mången gång torde mötas av ett annat statsintresse,

nämligen att bringa fastigheter till mera produktiv användning, och att lösningen

således mera beror på organisation och personal än på själva den

exekutiva utformningen. Man torde även, på sätt redan i motiven till 1912

års lagstiftning framhölls, stundom kunna räkna på en sammanslutning av

flera inteckningshavare, som förena sig om kostnaden för att i gemensamt

intresse vinna uppskov med realisationen till därför lämplig tidpunkt och

under tiden vilja vara försäkrade om behörig användning av fastighetens avkastning.

Uppenbart är emellertid, att en dylik sammanslutning förutsätter

en frivillig samverkan från borgenärernas sida. Överenskommelse härom bör

med fördel kunna träffas på det förut omnämnda förhandlingssammanträdet.

Fn sådan överenskommelse torde kunna åvägabringas, därest fastigheten är

i det skick, att, om den icke ställes under tvångsförvaltning, avkastningen

därav bleve ringa eller ingen. Ett gemensamt intresse kan nämligen här

förena borgenärerna om förvaltningens anordnande. Aro förhållandena sådana,

att innehavarne av de bästa inteckningarna kunna (under vanliga omständigheter)

ur fastigheten erhålla full gottgörelse för räntor, hava de tydligen

icke någon anledning att begära tvångsförvaltning. Övriga rättsägare

äter. för vilka avkastningen av fastigheten i gäldenärens hand icke förslår

och som således äga dylikt intresse, hava, om de icke ensamma disponera

för förvaltningen erforderliga medel, icke möjlighet att framtvinga någon

tvångsförvaltning av egendomen, som kan lämna önskat resultat. För

att skapa en sådan möjlighet skulle erfordras bestämmelser, enligt vilka

vissa, kanske en minoritet bland de i egendomen intresserade borgenärerna,

kunde med förbindande verkan för de övriga besluta — icke att påkalla

egendomens ställande under tvångsförvaltning, ty härför erfordras ansökan

av blott en borgenär — utan om direkta utgifter till förskotterande av kostnaderna

för förvaltningens bedrivande. Sådana bestämmelser har emellertid

kommissionen icke ansett sig kunna föreslå. Frånsett den ovan berörda principiella

betänkligheten att man härigenom skulle gå långt utöver specialexekutionens

ram, skalle en lagstiftning, som för inteckningshavare medförde

ett tvång att göra utlägg för fastigheten, vilka ej på förhand kunde beräknas,

vara ägnad att försvaga fastighetskrediten och sålunda direkt motverka

10—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

146

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

det syfte, som framkallat såväl de 1912 genomförda lagändringarna som de

nu ifrågasatta.

Enligt vad som framgår av översikten av lagstiftningen i vissa främmande

länder har man i Tyskland genom en den 22 april 1915 utfärdad författning

gjort det möjligt att utse gäldenären till tvångsförvaltare. Anledningen

härtill har enligt motiven varit, att de med tvångsförvaltningen enligt förut

gällande bestämmelser förenade kostnaderna visat sig under kriget bliva så

betydande, att de mången gäng hotat gäldenären med ruin. Det har visserligen

förefallit kommissionen mindre sannolikt, att gäldenären i regel är den

rätte mannen till förvaltare. Snarare torde det kunna förutsättas, att det

just varit gäldenärens bristande förmåga, som föranlett, att en i sig räntabel

fastighet icke lämnat en avkastning, som förslår till gäldande av de belopp,

som skola utgå nr densamma. Det kan emellertid icke förnekas, att under

en kristid och särskilt under de av krig framkallade förhållandena även en

gäldenär, som är fullt duglig till att sköta sin fastighet, kan bliva ur stånd

att förränta och amortera därå vilande gäld. För så vitt tvångsförvaltningen

kommer till användning på jordbruksfastighet, skulle man genom gäldenärens

sysslomanskap sannolikt också vinna den fördelen, att honom tillhöriga

inventarier kunde tagas i anspråk för fastighetens skötsel. Av dessa skäl

och med hänsyn till nyssnämnda erfarenhet från Tyskland har i 170 § införts

ett stadgande, enligt vilket gäldenären kan förordnas till syssloman,

dock endast på begäran av borgenären och om överexekutor i övrigt finner

särskilda omständigheter tala för ett sådant val.

1 likhet med vad som är stadgat i fråga om provisorisk förvaltning enligt

nu gällande 80 § (förslagets 81 §) har jämväl då tvångsförvaltning äger

rum förbud att erlägga hyra eller annan avrad till annan än sysslomannen

ansetts böra av överexekutor meddelas.

171 §.

Rörande förvaltarens rättigheter och skyldigheter har det ej ansetts nödvändigt

att meddela detaljerade föreskrifter. Förslaget inskränker sig till

att uttala, att det tillkommer sysslomannen att vidtaga alla de åtgärder, som

erfordras för egendomens ändamålsenliga nyttjande enligt de anvisningar,

som på sätt nedan sägs överexekutor äger meddela. I fråga om ce särskilda

befogenheter, som må tillkomma sysslomannen, åligger det denne, såsom lagberedningen

framhållit, att förfara med den omsorg och urskilning, som förvaltare

av annans egendom i allmänhet har att ådagalägga. Sysslomannen

äger gent emot arrendator eller hyresgäst utöva de befogenheter, som eljest

tillkomma gäldenären. Likaså torde sysslomannen äga föra talan i angelägenheter,

som röra förvaltningen. I avseende å vissa åtgärder, som skulle

kunna lända fastigheten till men för framtiden, har det emellertid ansetts

nödvändigt att särskilt tillstånd av överexekutor meddelas.

Den kontroll över sysslomannens förvaltning, som följer av nuvarande

stadganden, om rätt för överexekutor, att, när skäl därtill äro, entlediga denne,

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

147

samt om rätt för sakägare att klandra redovisningen, är enligt kommissionens

mening knappast tillfyllest. I syfte att öka möjligheten till kontroll,

har i förslaget åt överexekutor inrymts befogenhet att meddela anvisningar

rörande förvaltningen samt att när som helst infordra redovisning för förvaltningen

ävensom att förelägga sysslomannen vite och utdöma sådant.

Att arvode tillfaller gäldenären, där han är syssloman, har synts ej böra

vara uteslutet, ehuru detsamma i sådant fall skäligen icke bör utgå med

samma belopp som eljest.

172 § (oförändrad).

I fråga om fördelning av den behållning, som av tvångsförvaltning uppstår,

sedan kostnaderna för förfarandet guldits, gäller för närvarande på grund

av 172 §, att först skola förnöjas sådana borgenärer, som hava förmånsrätt

framför sökanden, dock att inteckningshavare och de, som hava fordran för

ogulden köpeskilling, blott erhålla ränta och andra årligen upplöpande belopp.

Först därefter utfår utmätningssökanden likvid för sin fordran, men

då till såväl kapital som ränta.

Då enligt förslaget tvångsförvaltning kan åvägabringas utan någon föregående

auktion, vid vilken borgenärer med sämre förmånsrätt än sökanden

hava tillfälle att bevaka sin rätt, kunde det ifrågasättas, att, innan sökanden

erhåller utdelning å kapitalet av7 sin fordran, räntan å efterföljande inteckningshavares

och andra borgenärers fordringar borde vara gulden. Såsom

skäl härför kunde åberopas, att enligt sakens natur den av en fastighet fallande

avkastningen bör användas till gäldande av de årligen upplöpande beloppen

och att kapitalfordringarna därför måste träda i bakgrunden. Denna

ståndpunkt intager den tyska lagstiftningen. Emellertid har den hos oss

nu gällande ordningen bibehållits i förslaget. Även med den anordning,

tvångsförvaltningsinstitutet i förslaget erhållit, äger nämligen enligt kommissionens

åsikt fortfarande giltighet vad i lagberedningens motiv anföres

till förmån för nämnda ordning eller att förvaltningen är en fortsättning av

det genom utmätningen inledda förfarandet. Den är även enligt förslaget

en form av specialexekution, och sökandens rätt bör då ej stå tillbaka för

deras, som hava sämre rätt än han. Till skydd för dem hava särskilda bestämmelser

upptagits i förslaget. I sådant avseende må erinras om den rätt

att utlösa sökanden, som enligt 87 § tillkommer efterföljande rättsägare.

Därutöver innehåller förslaget särskilda föreskrifter avsedda att bereda annan

borgenär än sökanden tillfälle till exekution samtidigt med denne.

Nu gällande bestämmelser medgiva icke rättsägare i en fastighet att, medan

tvångsförvaltning av fastigheten pågår för annan borgenärs räkning, omedelbart

ansluta sig till det av denne inledda förfarandet. Villkoret för tvångsförvaltning

är ju för närvarande, att fastigheten blivit utbjuden till försäljning

utan att sådan kommit till stånd. Det stadgas därför i 177 § utsökningslagen,

att, om egendomen, under det tvångsförvaltning pågår för en borgenärs

(A.) räkning, blivit utmätt för annan borgenärs (B.) fordran, sysslo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

148

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

mannen skall avgiva redovisning till auktionsförrättaren. Därefter sker utbud

för den andres räkning. Sker då försäljning, konkurrera de båda borgenärerna

i köpeskillingen, A. för vad av hans fordran kan återstå. Kommer

åter försäljning icke till stånd och begär B. tvångsförvaltning, synes meningen

vara, att tvångsförvaltningen skall fortsättas även för A:s räkning.

Med den självständiga ställning, som tvångsförvaltningen enligt det nu

föreliggande förslaget kommer att erhålla, har det synts böra uttryckligen

utsägas, att sådan förvaltning kan äga rum för flere sökandes räkning samtidigt.

I fråga om avkastningens fördelning mellan två sökande inbördes)

skola de allmänna förmånsrättsreglerna komma till användning. 1 det

ovan anförda exemplet skall således, om båda borgenärerna äga intecknad

fordran och B:s inteckning ligger lägre än A:s, A. utfå både ränta och

kapital innan B. erhåller någon utdelning, och, om förmånsrätten vore

den motsatta, A. få vänta med vidare utdelning till dess B. först fått fullt.

Emot lämpligheten av en sådan anordning kan visserligen invändning göras.

1 senare fallet — då den, som först påkallat tvångsförvaltning, har sämre

rätt än den borgenär, som ansluter sig till densamma ■—- skall sålunda den

förre aldrig kunna med tillförsikt motse något gynnsamt resultat av förvaltningen,

utan måste städse vara beredd på att en framförliggande borgenär

genom att begagna sig av anslutningsrätten undanryckte honom frukterna

av den förvaltning han lyckats åstadkomma, för så vitt han ej kan träffa

uppgörelse med den andre om att tillsvidare låta anstå med anslutningen

eller ock dennes fordran är av beskaffenhet att icke kunna uppsägas under

den tid förvaltningen beräknas vara. Och i det förra fallet — då den, som

tagit initiativet till tvångsförvaltningen, har bättre rätt än den borgenär,

som önskar taga del i förfärandet, — kan den senare icke genom att ansluta

sig till detsamma vinna något, förr än den förres fordran blivit till

fullo betald. Till förebyggande av sådana resultat kunde ifrågasättas att i

förhållandet mellan flera borgenärer, som taga del i tvångsförvaltning, uppställa

särskilda regler i syfte att avkastningen i främsta rummet må användas

till betalning av räntor och andra årligen upplöpande belopp. Dessa

regler skulle då innebära, att av två sökande den, som läge före i förmånsrätt,

skulle först utfå ränta, därefter den andre ränta, så den förre kapital

och sist den andre kapital. Hade de lika rätt, skulle avkastningen fördelas

efter fordringarnas storlek. Emellertid hava dylika bestämmelser icke inrymts

i förslaget. Övervägande skäl hava nämligen befunnits tala för bibehållande

av den nuvarande ordningen jämväl då anslutning sker. Om anslutande

borgenär med bättre rätt än den ursprunglige sökanden allenast

erhölle ränta å sin fordran men ej utdelning å kapitalet, innan sökandens

räntefordran gottgjorts, tvingades han att för realiserande av sin

fordran i dess helhet begära fastighetens exekutiva försäljning. Syftet med

lagstiftningen eller att i kristider förebygga förhastade fastighetsrealisationer

— även i sådana fall, då särskilt förbud mot fastighetsförsäljningar ej

ansåges påkallat — vore därigenom förfelat. Det kan vidare icke förbises,

att den ursprunglige sökandens eftermän skulle obehörigen gynnas genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

149

en på de ifrågasatta villkoren medgiven anslutningsrät.t, vilken, i det fall

att kostnaden för förfarandet blivit av sökanden förskjuten, skulle stå dem

kostnadsfritt öppen. Farhågor för missbruk från gäldenärens sida genom

överlåtelse av obelånade toppinteckningar eller ägarehypotek å bulvaner synas

icke heller uteslutna. På nu nämnda grunder har kommissionen låtit den

gällande rättens bestämmelser om avkastningens fördelning kvarstå oförändrade.

I fråga om gemensamt intecknade fasta egendomar må framhållas följande:

Enligt inteckningsförordningen gäller, att flera fasta egendomar, belastade

med gemensam inteckning, i första hand (primärt) häfta för denna, en var efter

förhållandet mellan dess särskilda värde och allas sammanlagda värden, samt

att, där ur köpeskillingen för någondera fastigheten borgenären icke kan utfå

vad å den fastigheten belöper, bristen skall utslås å de övriga efter samma

grund, som nyss angivits (subsidiär ansvarighet). I utsökningslagen äro

meddelade stadganden om förfarandet, när gemensamt intecknade egendomar

skola säljas å samma auktion. Bland annat gäller, att om egendomarna tillhöra

olika ägare eller häfta för särskilda inteckningar, de skola utbjudas

först var för äig och eventuellt därefter gemensamt. Däremot finnes i utsökningslagen

för närvarande'' intet stadgande om hur förfaras skall med

avseende å tvångsförvaltning till gäldande av fordran, för vilken jämväl annan

fastighet, häftar på grund av inteckning. Om båda fastigheterna stå

under tvångsförvaltning, torde emellertid gälla, att icke ur någonderas behållning

kan utgå mera än det belopp, varför densamma primärt svarar.

Först om endera fastigheten säljes och därvid utrönes brist i betalningen av

vad på densamma belöper, kan den subsidiära ansvarigheten göras gällande

mot den behållning, som kan uppkomma vid den andras fortsatta förvaltning.

Kommissionen bär icke ansett det vara skäl att föreslå någon ändring i

denna ordning.

174 §.

Den i förevarande § vidtagna ändringen beror därav att enligt förslaget

auktion ej behöver föregå tvångsförvaltning. Den i 107 § föreskrivna borgenärsförteckningen

kan således icke förutsättas såsom alltid befintlig, och

tillräckliga skäl hava ej ansetts föreligga att ålägga förrättningsmannen att

upprätta en dylik handling, vilken ju icke skulle hava samma betydelse som

vid auktion.

177 §.

Då för närvarande i 177 § medgives rätt för borgenär, som begärt tvångsförvaltning

av fast egendom, att när som helst äska egendomens utbjudande

till försäljning, torde härmed avses allenast det fall, att tvångsförvaltningen

verkligen kommit till stånd — ej blott att den begärts. Har sådan förvaltning

begärts, men syssloman icke förordnats inom den i 178 § stadgade tid,

går utmätningen åtel’, utan rätt för borgenären att hindra detta genom att

opaginerad Kontrollera mot PDF

150

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

begära ny auktion, även om yrkandet framställdes före utgången av nämnda

tid. Denna ordning har bibehållits även enligt förslaget. Emellertid har

det ansetts nödvändigt, att lagrummets lydelse något jämkas.

178 §.

I den nu gällande 169 § föreskrives, att borgenär, till gäldande av vars

fordran fäst egendom utbjudits å auktion, utan att försäljning kommit till

stånd, skall, om lian vill att egendomen ställes under tvångsförvaltning, göra

yrkande därom innan förrättningen avslutas. På sätt förut framhållits har

i förslaget detta stadgande ej bibehållits. Det har särskilt med hänsyn till

bestämmelsen om skyldighet för sökanden att vid anfordran förskjuta kostnaderna

för förfarandet ansetts kunna innebära en obillighet mot borgenären.

Enligt förevarande § har därför medgivits borgenären rådrum av en månad

i berörda avseende. Då tvångsförvaltning enligt förslaget kan anordnas utan

att auktion föregått, bör stadgandet om återgång av utmätning, för det fall

att syssloman icke kan förordnas, utsträckas till att gälla även sådana fall.

Tidsfristen torde här lämpligen kunna bestämmas till tre månader från det

tvångsförvaltning begärdes hos överexekutor.

När man medgiver borgenären att omedelbart påkalla tvångsförvaltning,

torde man, på sätt ovan i motiven till 86 § framhållits, ej kunna undgå

att taga hänsyn till den möjligheten, att under den tid förvaltningen pågår

räntor upplöpa, som icke täckas av fastighetens avkastning, och att detta

medför en fara för efterföljande inteckningshavare så till vida, att förmånsrätten

för sålunda upplöpande räntor icke är underkastad någon tidsbegränsning.

Så länge avkastningen förslår till gäldande av kostnaderna för förvaltningen

kan borgenären lugnt låta denna fortgå, kanske under en följd

av år, för att sedan, när konjunkturerna för fastighetens avyttrande förbättrats,

begära auktion och vid köpeskillingslikviden få ut sina räntor med förmånsrätt

för hela den tid det exekutiva förfarandet pågått och två år dessförinnan.

För att förhindra en sådan användning av tvångsförvaltningsinstitutet

föreslås, att överexekutor, då fastigheten stått under förvaltning

minst ett kalenderår och material således föreligger för att bedöma resultatet

av densamma, kan förordna om förvaltningens upphörande, såvida icke

någon del av borgenärens fordran kunnat gäldas med behållningen och

under förutsättning tillika, att genom redovisningen eller eljest det göres

sannolikt, att ej heller under det kalenderår, som närmast följer efter

det, redovisningen avser, skall uppkomma sådan behållning. Det fordras

således enligt förslaget blott att räntan eller någon del därav täckes, för

att förvaltningen skall kunna fortgå. Räcker ej behållningen ens härtill,

skall den upphöra. Dock förutsättes yrkande därom från annan borgenär

eller gäldenären eller anmälan av sysslomannen, som delgives borgenären,

varjämte denne bör lämnas tillfälle att få fastigheten såld på auktion.

Med dessa garantier synes borgenärens rätt vara tillräckligt tillgodosedd.

Skyldighet för förvaltaren att avgiva redovisning, då uppdraget avslutas, av

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

151

någon anledning, som avses i förevarande §, har jämväl ansetts böra föreskrivas.

10 KAP.

210 §.

Liksom klagan över utmätning av fast egendom icke hindrar egendomens

försäljning, utgör enligt förslaget den omständigheten, att utmätningen överklagas,

icke hinder för egendomens ställande under tvångsförvaltning. Stadgande

härom har intagits i förevarande §.

Övergångsbestämmelserna.

I förslaget hava upptagits alternativa övergångsbestämmelser, avsedda att

tillämpas allt efter de omständigheter, under vilka förslaget kommer att

träda i kraft.

Sker detta under normala förhållanden, torde övergången till den nya

lagen böra ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skedde, då

1912 års lagstiftning trädde i kraft. Ett exekutivt förfarande, som före

ikraftträdandet av de nya bestämmelserna hunnit därhän, att utmätning eller

fastställande till betalning ägt rum, bör då fortgå enligt äldre lag.

Skulle åter förslaget framläggas under en tid, då förbud mot exekutiv

försäljning av fast egendom är gällande eller kan förväntas, måste man, för

att ej äventyra ändamålet med den nya lagstiftningen, medgiva varje utmätningsborgenär,

även den, som före nya lagens ikraftträdande vunnit utmätning

eller erhållit förordnande enligt 28 §, rättighet att erhålla tvångsförvaltning.

Jämväl bör i sådant fall överexekutor kunna meddela beslut

enligt 28 § av förslaget, ehuru ärendet anhängiggjorts innan nya lagen

trädde i kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

Förslagen till följdförfattningar till ändring i utsökningslagen.

För närvarande gäller enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom

(2 kap. <32 § och 3 kap. 20 §), att arrendator eller hyresgäst äger frånträda

legoavtalet, om innan tid för tillträde är inne fastigheten varder utmätt

eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, meddelats om fastighetens

försäljning. Därjämte har legotagaren rätt till ersättning för skada. Uppsägningen

skall verkställas inom viss. tid efter det legotagaren erhållit kunskap

om utmätningen eller förordnandet. Varder utmätningen upphävd eller

„ kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej därefter

uppsägning ske. Grunden till berörda uppsägningsrätt är att söka i den

osäkra ställning, vari legotagaren kommer, därigenom att fastigheten utbjudes

till försäljning å exekutiv auktion. Han riskerar nämligen, att hans rätt

enligt legoavtalet vid auktionen går förlorad. Med anledning av den nya

lagstiftningen uppkommer nu frågan, huruvida den sålunda stadgade uppsägningsrätten

fortfarande bör kunna göras gällande allenast på den grund

att utmätning skett eller beslut jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats. Därmed

föreligger nämligen ej ännu visshet, att fastigheten kommer att säljas

eller ens bliva utbjuden till försäljning å exekutiv auktion. Borgenären kan

ju likaväl komma att begära tvångsförvaltning, och det skulle därför kunna

tänkas att låta uppsägningsrätten inträda först då auktion utlystes. Häremot

kan emellertid anmärkas, att jämväl fastighetens ställande under tvångsförvaltning

synes kunna innebära en så avsevärd förändring i förhållandena,

att legotagaren, där han före tillträdet saknat kunskap därom, skäligen

bör äga uppsäga avtalet. I följd härav hava förevarande lagrum så ändrats,

att uppsägningsrätten inträder, oberoende av vilkendera exekutionsvägen

borgenären sedan väljer.

De övriga ovan nämnda författningsförslagen innebära huvudsakligen allenast

redaktionella jämkningar, föranledda av den nya lagstiftningen.

I bestämmelsen 6 § tredje stycket av lagen den 4 maj 1916 angående förbud

i vissa fall för bolag och’ förening att förvärva fäst egendom samt i

7 § andra stycket av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag har kommissionen

icke föreslagit någon jämkning. Det torde nämligen av lagrummens

nuvarande lydelse utan vidare följa, att tvångsförvaltning i de där avsedda

fallen icke kan ifrågakomma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MORATORIEFÖRFATTNINGAR.

153

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18

september 1914 angående förordnande om anstånd med betalning av

gäld (moratorium),

och

Förslaget till förordning angående förbud mot exekutiv försäljning

av fast egendom och mot försäljning av pantsatt inteckning

samt

Förslaget till förordning angående anstånd med betalning av gäld

till utländsk borgenär.

Enligt lagen den 18 september 1914 äger, om i främmande europeisk stat

förordnats om anstånd med betalning av gäld eller Sverige befinner sig i

krig eller krigsfara, och det till följd därav prövas oundgängligen nödigt att

å tid, då riksdagen ej är samlad, här i riket utfärda sådant förordnande,

Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,

därom besluta. I visst fall må Konungen förordna om anstånd jämväl under

pågående riksdag, varjämte Konungen äger meddela de föreskrifter som i

följd av förordnande om anstånd må anses nödiga dels rörande inskränkningar

i borgenärs rätt att hos domstol, överexekutor och utmätningsman utsöka

sin fordran, att söka att gäldenärs egendom avträdes till konkurs samt

att i övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen,

dels ock rörande uppskov med försäljning av utmätt eller konkursbo

tillhörig egendom.

På sätt tidigare framhållits,1 bör enligt kommissionens åsikt allmänt betalningsanstånd

för gäld till inländska borgenärer för framtiden icke under

några omständigheter förekomma. Däremot kan det icke anses uteslutet, att

ett moratorium gent emot utländska borgenärer behöver tillgripas. Av denna

anledning har kommissionen icke föreslagit upphävande av berörda lag. Det

sista av de tre ovannämnda förslagen innehåller tillämpningsförfattning rörande

utlandsmoratorium, för vilken bestämmelserna i förordningen den 18

september 1914 om ytterligare anstånd för visst fall med betalning av gäld

i huvudsak tjänat såsom förebild.

Enligt kommissionens betänkande1 2 får man därjämte räkna med att vid

krig eller krigsfara nödgas utfärda förbud mot exekutiv försäljning av fast

egendom och mot försäljning, å auktion eller under hand, av pantsatta inteckningar.

Då emellertid Konungens enligt lagen den 18 september 1914 givna

bemyndigande att förordna om exekutivmoratorium, så som nyss sagts, är

beroende av att förordnande om anstånd meddelats, kan det exekutivmoratorium,

varå kommissionen nu syftar, ej grundas å berörda lag i dess nuvarande

1 Se ovan sid. 59.

2 Se ovan sid. 61.

opaginerad Kontrollera mot PDF

154

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

lydelse. Förslag till ändring i lagen har därför utarbetats, innefattande bemyndigande

för Konungen att, oberoende av frågan om betalningsanstånd,

meddela förordnande i ämnet. Med hänsyn till att läget på fastighetsmarknaden

kan vara olika inom olika områden av landet, är förslaget så

avfattat, att det möjliggör moratoriets lokala begränsning, därest detta

skulle vara lämpligt.

Ett förslag till tillämpningsförfattning i sistberörda avseende är även uppgjort.

I fråga om pantsatta inteckningar avser förbudet dessas realisering genom

försäljning. Kommissionen har haft under övervägande frågan om straff för

sådana försäljningar, som ske under hand, men ansett sig böra avstå från

dylik bestämmelse med hänsyn till svårigheten att konstatera, huruvida överträdelse

av förbudet skett eller ej.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MORATORIEFÖRFATTNINGAR.

155

Utkastet till lag angående rätt för domstol att meddela

anstånd med betalning av gäld.

Anstånd med betalning av gäld, vilket meddelas genom lag eller av myndighet

(betalningsmoratorium) lärer svårligen kunna anses äga annan innebörd

än om detsamma beviljas av borgenären själv. Betalningsmoratorium

innebär således ej blott, att gäldenären befrias från att fullgöra en honom

åliggande betalningsskyldighet å utsatt dag, utan ock principiellt, att de

eivilrättsliga verkningar, som på grund av lagbud eller avtal eljest skolat

inträda till följd av att den bestämda dagen försuttits, icke inträda samt att

gäldens utkrävbarhet genom rättegång eller eljest tillsvidare är upphävd

Till sådana påföljder, som således för tillfället äro suspenderade, äro att

hänföra: borgenärens rätt att försälja pant vid utebliven betalning, rätt för

säljare att åtnjuta moraränta, då köpeskillingen ej i rätt tid erlägges, hyreseller

arrenderätts förverkande vid försummelse att betala lega, kapitalskulds

förfallande vid uraktlåten räntelikvid, försäkringsavtals upphörande, då premie

ej betalas m. m. samt — ur exekutionssynpunkt — möjligheten att hos

gäldenären tvångsuttaga gälden.

Från detta i vidsträckt bemärkelse civilrättsliga moratorium har man att

skilja det självständiga exekutionsmoratoriet, under vilket begrepp är att

hänföra anstånd enbart med gälds utsökande vid domstol eller genom exekutiv

myndighets medverkan, exempelvis anstånd med försäljning av utmätt

eller konkursbo tillhörig egendom, beviljat på den grund att egendomsvärdena

för tillfället äro sådana, att en realisation skulle medföra förlust e. d.

Den i Sverige i samband med världskrigets utbrott hösten 1914 tillkomna

moratorielagstiftningen kännetecknas dels av stadgande!! om ett

allmänt betalningsanstånd med därav beroende anstånd med exekution

av sådan gäld, för vilken betalningsanstånd åtnjöts, ävensom ett självständigt

exekutivmoratorium beträffande utmätt eller konkursbo tillhörig

fast egendom samt viss utmätt eller konkursbo tillhörig lös egendom, dels

ock av en därefter skeende successiv avveckling först av det civilrättsliga

moratoriet, som varade i omkring två månader från den 5 augusti 1914, och

sedermera av exekutivmoratoriet, vilket fullständigt upphörde först den 1

september 1915. Samtliga dessa slag av moratoriebestämmelser voro att

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

AVD. ir. KREDITVÄSEN M. M. : SPECIALMOTIV.

hänföra till s. k. generalmoratorium, d. v. s. en genom lag för gäldenärer i

allmänhet medgiven rätt att åtnjuta anstånd för visst slag av gäld, utan

att prövning i det särskilda fallet av den enskilde gäldenärens betalningsförmåga

eller andra inverkande faktorer fick äga rum.

Av skäl, som i det föregående framhållits, är det utkast angående betalningsmoratorium,

som kommissionen ansett sig för säkerhets skull böra utarbeta,

grundat på specialmoratorieprincipen, vilken åter innebär, att anståndet

göres beroende av särskild begäran från gäldenären med därav föranledd

prövning från myndighets sida av de föreliggande omständigheterna i

varje enskilt fall. Att en! dylik form för moratorium kan möta vissa tekniska

svårigheter vid genomförandet, torde visserligen vara uppenbart. Frånsett

en särskilt för Sveriges del framträdande svårighet att finna den ur alla

synpunkter lämpligaste myndigheten för prövning av väckt fråga om anstånd,

framträda sålunda farhågorna för brist på enhetlighet i avgörandet.

A andra sidan är fördelen av denna moratorieform jämförd med generalmoratoriet

uppenbar. Man synes härigenom nämligen mer än förhållandet

är vid generalmoratorium närma sig målet, att moratoriet icke kommer andra

till godo än dem, som verkligen äro i behov därav. För detta ändamål

måste emellertid så stränga villkor som lämpligen kan ske uppställas för

anståndets beviljande; och man kan ej nog starkt betona nödvändigheten

av att, om specialmoratoriet ej helt och hållet undgås, prövningen i de särskilda

fallen ej blir en formalitet, såsom endast alltför ofta torde ha inträffat

under det nu pågående kriget i länder, som haft specialmoratorium.

1 någon mån förstärkes verkan av de uppställda villkoren genom det avhållande

moment, som ligger i själva ansökningen såsom förutsättning för

betalningsanstånd.

Beträffande frågan om de myndigheter, åt vilka beviljandet av betalningsanstånd

bör anförtros, föreligger uppenbarligen valet mellan dömande och

exekutiv myndighet. Ett beslut om betalningsanstånd efter prövning i det

enskilda fallet synes emellertid till själva sin natur närmast vara en domstolsfråga.

Det förutsätter nämligen ett övervägande av eu å ena sidan förebragt

utredning, mot vilken invändningar från motsidan ingalunda äro uteslutna,

och torde fördenskull vara av den art, att dess meddelande icke lämpligen bör

anförtros åt exekutiv myndighet, som lätt kan frestas att slå in på den formella

och summariska procedur, man om möjligt vill undvika. Det synes därför

riktigast, att domstol — här naturligen allmän underrätt — erhåller dylik

befogenhet. Med hänsyn till behovet av jämförelsevis snabb behandling av

hithörande ärenden skulle emellertid ofta kunna för parterna uppstå skadligt

dröjsmål, om han å landet vore nödsakad att avvakta allmänt tingssammanträde,

innan han kunde få sin begäran om anstånd avgjord. Fördenskull

hava frågor rörande anstånd ansetts kunna av häradsrätt handläggas jämväl

å sammanträde med tremansnämnd enligt den vid 1918 års riksdag därom

antagna lagen. Sådana sammanträden kunna sannolikt tänkas på vissa håll

komma att äga rum ganska ofta, kanske till och med en gång i veckan.

Men då i det stora flertalet domsagor så täta sammanträden ej torde vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

M 0 It ATO RIEFÖRF ÄTTLING A It.

157

påkallade av antalet ordinarie ärenden, synes man ytterligare böra medgiva

anordnandet av extra ting med tremansnämnd uteslutande för handläggning

av moratoriefrågor.

Hittills har behandlats frågan om rätt myndighet i sådana fall, då det

gäller beviljande av egentligt betalningsanstånd. Såsom påföljd av att dylikt

anstånd meddelatsj utebliva jämväl de civilrättsliga verkningar, som

eljest skulle inträda vid försummad betalning, samt skapas hinder att under

anståndstiden hos domstol eller exekutiv myndighet utsöka gälden m. m.

Vill emellertid gäldenären åtnjuta anstånd enbart med någon särskild av de

sålunda antydda påföljderna, torde han i alla händelser lämpligen böra begära

betalningsanstånd. De myndigheter, som äro behöriga meddela sådant

anstånd, bliva därför jämväl i detta fall behöriga.

Från de nu angivna regler om anståndsforum sjmes emellertid undantag

böra göras så till vida, att, då talan om betalningsskyldighet redan är vid

underrätt anhängig, det bör tillkomma densamma, oavsett om den enligt vad

ovan sagts vore behörig eller icke, att i sammanhang''med huvudsakens

avgörande upptaga av gäldenären framställd begäran om anstånd med betalningsskyldighetens

fullgörande. Detta synes ligga i sakens natur och

torde icke närmare behöva motiveras. Det skulle kunna ifrågasättas, att utsträcka

detta undantag till det fall, att gälden vore under prövning i överinstans.

Uppenbarligen vore detta nödvändigt, om själva frågan om betalningsskyldigheten

skulle komma under bedömande i anledning av gäldenärens

ansökan om anstånd. Förslagets mening är emellertid icke, att så skall ske.

År allenast nämnda ansökning anhängig och ansökningen således icke framställts

i en pågående rättegång, kommer domstolens prövning endast att omfatta

de förhållanden — gäldenärens, borgenärens och den allmänna ekonomiska

verkan av anstånd — som hava betydelse för bifall eller avslag å ansökningen.

men däremot icke att innefatta ett avgörande av frågan, huruvida

betalningsskyldighet i förhållande till borgenären åligger gäldenären

eller icke. Avgörandet i anståndsfrågan medför således ej att res judicata

i avseende å betalningsskyldigheten föreligger och någon litispendens äger

ej rum. Men är detta riktigt, torde det vara tydligt, att starka lämplighetsskäl

tala för att anståndsfrågan alltid anhängiggöres vid underrätt. Endast

därigenom synes man kunna få säkerhet för en noggrann utredning och

tillräcklig kännedom om de förhållanden i det föreliggande speciella fallet,

varav avgörandet bör betingas och som bör kunna förebygga godtycklig eller

schablonmässig behandling. Ett förstab andsavgörande i överinstans skulle

också möjligen kunna framkalla olämpligt dröjsmål med avdömandet av den

ursprungliga gäldsprocessen. I själva verket röra anståndsärendet och gäldsprocessen

två olika ämnen, avgörandet i ena fallet prejudicierar ej avgörandet

i det andra och de sammanföras endast, då det påkallas av processuella

lämplighetsskäl, vilket är förhållandet, då gäldsprocessen är anhängig i underrätt.

Av vad ovan sagts angående betydelsen av utredningen vid underrätt följer,

att anståndsbegäran skall framställas hos vederbörande underdomstol även

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

i det fall, att gäldenären blivit hos överexekutor lagsökt på grund av gälden

ifråga.

I enlighet med förestående grundsatser är det ifrågavarande lagutkastet

uppgjort, vartill därjämte ansluter sig utkast till ändringar i lagen om

tremansting. Det kan härvid anmärkas, att utkastet, i motsats mot flertalet

av kommissionens lagförslag, icke är konstruerat så, att detsamma kan antagas

såsom latent under fredstid för att sedan sättas i kraft först vid krigsförhållandenas

inträde.

Rörande de särskilda §§ i utkastet är följande att anmärka.

1 §•

I fråga om sådan gäld, som ej är föremål för utsökning vid underrätt,

öppnas i förevarande § utväg för gäldenären att genom eu hänvändelse till

rätten erhålla anstånd med gäldens betalning. Gäldenären har för ändamålet

att uppgiva gäldens beskaffenhet med begäran om anstånd. Frågan om anstånd

är oberoende av, huruvida skulden är förfallen eller ej, dock att förfallotiden

uppenbarligen så till vida är av betydelse för frågan om anstånd,

som det kan bliva svårare att förebringa den utredning, som förutsattes för

anståndets beviljande, om en alltför lång tid kommer att förflyta till förtal

lodagen. Betalningsskyldigheten kan grunda sig å en tidigare dom —

nämligen dom i mål, däri begäran om anstånd ej framställts — eller å ett

lagsökningsutslag. Dock erfordras ingalunda, att gälden blivit så fastställd.

Tvärtom är stadgandet i främsta rummet avsett för det fall, att till grund

för gälden ligger blott ett avtal, t. ex. skuldförbindelse, köpeavtal e. d.

Enligt utkastet erfordras blott, att gälden skall till beloppet uppgivas.

Det förutsättes således ej, att gälden blir av sökanden erkänd. Uppenbarligen

kan ej en sådan fordran uppställas, om gäldenärens förpliktelse redan

är fastställd genom en förut meddelad dom, varigenom betalningsskyldighet

blivit gäldenären ålagd, men även i andra fall skulle det strida mot den

ståndpunkt i fråga om förhållandet mellan anståndsärendet och gäldsprocessen,

som förslaget intager. En annan sak är att en begäran om anstånd kan komma

att uppfattas såsom bevis för att gäldenären anser sig betalningsskyldig.

I likhet med 1914 års lagstiftning utesluter förevarande förslag från anstånd

sådan gäld, som uppkommit, då krigets verkningar redan inträtt. Huru

tidsbegränsningen skall bestämmas, måste tydligen avgöras efter föreliggande

omständigheter.

Utkastet stadgar, att ärende angående betalningsanstånd i de fall, då

gälden ej är föremål för prövning av underrätt, skall anhängiggöras i den

ort, där gäldenären har sitt forum person®. Det synes nämligen ligga

en viss vikt därpå, att en och samma myndighet handlägger alla ärenden

rörande anstånd för samma gäldenär. På sätt i o § föreskrives och här

ovan betonats, måste nämligen beslut om anstånd föregås av utredning

rörande behovet därav; och otvivelaktigt måste man anse ett för gäldenären

med avseende å viss gäld redan meddelat anståndsbeslut inverka på frågan

om behovet av anstånd för annan gäld.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MORATORIEFÖRFATTNINttAR.

159

Då det ofta torde vara av betydelse för gäldenären att snabbt erhålla beslut

om anstånd, bär det stadgats skyldighet för rätten att skyndsamt handlägga

anståndsärenden. Därjämte är det uttryckligen medgivet att ingiva

ansökningen om anstånd till domaren och, i stad, till särskild för ändamålet

utsedd ledamot av rätten. Under den tid, som åtgår innan ärendet av rätten

prövats, skall så anses, som vore anstånd beviljat, och skall, där anstånd beviljas.

tiden för ärendets behandling inräknas i anståndstiden.

2 §■

I sådana fall, då vid underrätt är mot gäldenären anhängig talan, som

leder till åläggandet av betalningsskyldighet för denne, bör enligt utkastet

denna domstol kunna bevilja anstånd med fullgörande av nämnda skyldighet.

Ej heller härvid är arten av det anspråk, som i målet riktats mot gäldenären,

av betydelse. Betalningsskyldigheten kan således grunda sig på avtal eller

annat rättsfaktum, allt naturligtvis under förutsättning att gälden ej är av

beskaffenhet, att enligt 4 § anstånd för densamma ej må beviljas. Vidare är

enligt utkastet frågan om anstånd oberoende av, huruvida den genom domen

ålagda prestationen skall fullgöras omedelbart eller först senare, dock med

enahanda förbehåll, som under 1 § framhållits i fråga om förfallotiden.

3 §•

De allmänna förutsättningarna för att begäran om anstånd skall bifallas

äro formulerade i första stycket av förevarande §. Såsom förut framhållits,

har det synts erforderligt att strängt begränsa rätten till anstånd. Först

och främst måste förutsättas, att det trångmål, vari gäldenären råkat,

är förorsakat av de genom kriget uppkomna förhållandena. Men vidare är

det tydligt, att allenast den, som kan hava någon utsikt att efter anståndstiden

kunna fullgöra betalningen eller utan olägenhet underkasta sig exekutionen,

bör åtnjuta anstånd. I dessa avseenden torde det icke vara omöjligt

för en gäldenär att exempelvis med vederbörande handelskammares eller köpmannaförenings

hjälp förebringa tillförlitlig utredning. Därjämte bör emellertid

fordras, att oskälig förlust icke genom anståndet åsamkas borgenären.

Prövningen huruvida gäldenären skall anses berättigad till anstånd eller

icke måste ske med hänsyn till omständigheterna, sådana de föreligga

vid den tid, då betalningsskyldigheten eljest skolat fullgöras. Uppenbarligen

följer härav, att ju mera avlägsen denna tidpunkt är, dess mindre tillförlitlig

måste den utredning i berörda avseende bliva, som sökanden kan prestera

vid den tid, då anståndet begäres. Framställningen torde därför i regel

icke kunna beviljas, då alltför stor tidsskillnad härutinnan råder. Detsamma

gäller naturligtvis även när utredningen eljest brister.

Av vad nu sagts följer, att enligt kommissionens uppfattning anstånd endast

undantagsvis torde böra beviljas.

Bland villkor, som på grund av stadgandet i andra stycket av förevarande

§ må uppställas för rätten att tillgodonjuta anstånd, kan utom det i texten

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

angivDa nämnas, att gäldenären icke under anståndstiden vidtager sådan åtgärd

med avseende å sina tillgångar, att borgenären därigenom lider skada (lösöreköp,

bedrägligt förfarande) eller ock att betalning av gäldenären erlägges

för viss annan gäld än den ifrågavarande.

4 §•

I förevarande § hava upptagits de undantag från moratoriet, som ansetts

lämpliga, varvid förslaget följt de föreskrifter, som vid avvecklingen av det

svenska generalmoratoriet hösten 1914 intogos i lagen den 4 september s. å.

5—6 § samt 8—12 §§.

Förevarande §§ äga sin motsvarighet i stadganden i moratorielagen av

den 4 september 1914. De i 5 och 6 §§ angivna verkningarna av betalningsanstånd

torde vara av beskaffenhet att inträda utan särskilt stadgande. Det

har emellertid synts lämpligt bibehålla redan befintliga föreskrifter därom.

Bestämmelsen i 7 § av nyssberörda lag, att vid försummad betalning pant

icke får av borgenären för egen räkning behållas, har med hänsyn till stadgandet

i 37 § av lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar

på förmögenhetsrättens område ansetts icke böra upptagas i utkastet.

7 §•

Liksom preskriberad genfordran kan användas till kvittning mot huvudfordran,

under förutsättning att den ännu ej var preskriberad, då den kom

i gäldenärens hand eller huvudfordringen uppkom, har det synts böra medgivas,

att även fordran, för vilken anstånd äger rum, under motsvarande

villkor må användas för enahanda ändamål.

13 §.

Emedan beslut, varigenom anstånd beviljas, hänför sig till en belägenhet

i ekonomiskt avseende, vari gäldenären befinner sig vid den tidpunkt, då

betalningsskyldigheten skolat fullgöras, måste beslutet träda i kraft omedelbart

eller, där nämnda skyldighet ej skall fullgöras omedelbart, så snart den

inträder.

Emellertid innebär icke detta nödvändigt, att klagan över beslutet icke

bör tillåtas. Att avskära denna rätt kan icke utan tvingande skäl förordas.

Då det emellertid kan befaras, att rätt till fullföljd av talan mot underrätts

beslut, varigenom framställning om anstånd avslagits, skulle fresta till ohemul

klagan och det dessutom synes önskvärt att begränsa anståndets användning

över huvud, har kommissionen ansett, att klagan över dylika beslut

icke bör tillåtas. Vad nu sagts gäller ock i fråga om klagan över att

anstånd, som beviljats, ej omfattar så läng tid, som gäldenären yrkat.

I detta fall tillkommer ytterligare det skäl för den angivna ståndpunkten,

att anståndet ofta vore helt onyttigt. Beträffande därefter borgenärens

rätt att klaga över beviljat anstånd, bör, om anstånd meddelats för

opaginerad Kontrollera mot PDF

MORATORIEFÖRFATTNINGAR.

161

t. ex. tre månader, och klagan genom besvär är för borgenären tillåten samt

den allmänna besvärstiden av tjugu dagar kommer till användning, beslut i

anledning av besvären kunna av hovrätten meddelas i så god tid, att ändringssökandet

icke varder för borgenären onyttigt. K lagorätten torde därför

i dessa fall ej böra uteslutas. En förutsättning härför är emellertid, att i

hovrätten besvären skyndsamt handläggas. Dylika mål böra lämpligen erhålla

förtursrätt. Yad nu är sagt äger sin giltighet även i det fall att fråga

om anstånd väckes i den ordning, varom i 1 § sägs.

Grundsatsen att möjligheten till anstånd bör inskränkas har medfört, att

ej mer än en besvärsinstans ansetts böra medgivas. Har således underrätt

meddelat beslut om anstånd, får klagan enligt förslaget ej fullföljas längre

än till hovrätt.

14 §.

Det ligger i sakens natur, att om ansökan om anstånd för viss gäld av- ''

slagits, ny ansökan rörande samma gäld icke får göras. Eljest skulle

alltför lätt lagen kunna missbrukas på det sätt, att en gäldenär, som fått

sin ansökan avslagen, omedelbart ånyo framställde begäran om anstånd och

därigenom komme i åtnjutande av det i 1 § stadgade provisoriska anståndet.

11—181727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

162

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen

den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden.

På sätt i det föregående framhållits1 har kommissionen ansett, att ärenden

angående specialmoratorium jämlikt den lag i ämnet, vartill kommissionen uppgjort

utkast, böra kunna å landet handläggas å sammanträden med tremansnämnd.

Nu förevarande utkast avser de härför erforderliga ändringarna i den vid

1918 års riksdag antagna lagen om tremansting. Enligt utkastet kan i vissa

fall även extra ting, d. v. s. sammanträden å andra tider än Konungen jämligt

7 § i berörda lag bestämt, för ändamålet utsättas. För det fäll att

Konungen förordnat, att sammanträden med tremansnämnd skola hållas å

annan ort än tingsstället, böra extra sammanträden för moratorieärenden,

där sådana förekomma, kunna hållas å samma ort, ehuru å de tider, som av

domaren utsättas. I enlighet med vad nu sagts är utkastet uppgjort.

Liksom utkastet till lag angående rätt för domstol att meddela anstånd

med betalning av gäld är förevarande utkast icke avsett att redan vid krigsutbrott

föreligga i antaget skick.

1 Se ovan sid. 156.

opaginerad Kontrollera mot PDF

163

BILAGOR

Bilaga II A.

Några grunddrag av krigets inoratorielagstiftning och Sveriges

lärdomar härav.

Av professor Albert Köersner.

När man före kriget i dagligt tal nämnde ordet moratorium, förstod

man därmed vanligen ett af borgenärer till en nödställd gäldenär frivilligt

lämnadt anstånd eller åtminstone ett anstånd, som af vissa borgenärer

frivilligt lämnats, men hvilket därefter i följd af andra borgenärers vägran

genomförts med vederbörande myndighets medverkan. Endast för ett fåtal

personer var det kändt, att rättsvetenskapen vanligen hade en annan mening

med begreppet moratorium, och att äfven lagstiftningen med detta begrepp egent?

ligen afsåg något helt annat. I teknisk och egentlig bemärkelse förstod man

nämligen vanligen med moratorium ett af statsmyndighet oberoende af borge?

närers medverkan under vissa extraordinära omständigheter lämnadt anstånd till

en gäldenär eller en grupp af gäldenärer eller samtliga gäldenärer i ett land.

Ett djupare inträngande i den materia, som moratoriespörsmålet berör,

ger emellertid vid handen, att moratoriebegreppet med skäl bör gifvas en

afsevärdt vidare innebörd än den nu angifna. Innan man tager ståndpunkt här?

utinnan, är det lämpligt att söka göra klart för sig, hvilka syftemål man velat

ernå med de lagstiftningsåtgärder, om hvilka här är fråga. Därvid har man tidi?

gare utgått ifrån, att det endast gällde att visa nödställda gäldenärer hänsyn,

i det att extraordinära förhållanden skulle påkalla en alldeles särskild miss?

kund med gäldenärers oförskyldt iråkade svåra belägenhet. För vissa fall

har onekligen denna synpunkt sitt berättigande. Äfven då det gäller fullgö?

randet af en betalningsskyldighet, kunna nämligen omständigheterna tänkas

blifva sådana, att befrielse eller lättnad på grund af force majeure bör före?

komma. En dylik hänsyn är det nog, som t. ex. ligger till grund för viss

lagstiftning angående beviljande af anstånd på grund af kriget med betalning

af skuld till enstaka gäldenär efter särskild pröfning af vederbörande myn?

dighet, dock mot skyldighet att betala ränta å skulden. Likaså är krigsdelta?

opaginerad Kontrollera mot PDF

164

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

gares rätt att åtnjuta vissa lättnader motiverad af samma skäl. Och slutligen

är den i vissa land förekommande rätten för gäldenär att påkalla affärsupp#

sikt, administration eller tvångsackord förestafvad af benägenheten att till#

varataga ett dylikt gäldenärsintresse.

1 regel är det dock helt andra intressen, som i själfva verket äro de

afgörande. Hit hör borgenärens intresse att erhålla större möjlighet till lik#

vid från gäldenären, om denne beviljas ett skäligt anstånd. Detta intresse till#

godoses därigenom, att vederbörande myndighet äfven i strid mot enstaka

fordringsägares protester besluter anstånd, såsom fallet kan vara vid s. k.

tvångsförhandling utom konkurs eller beträffande tvångsackord inom konkurs,

hvilket ju äfven kan innefatta viss tids anstånd med fullgörandet af gälde#

närens förpliktelse. Ett annat borgenärsintresse är det anstånd, som stundom

beviljas borgenärer i fråga om vissa åtgärder för bevakandet af fordringar, t. ex.

förpliktelsen att iakttaga lagstadgade frister eller att ombesörja uppvis#

nings- eller proteståtgärder ifråga om växlar och dylikt. Likaså kan visst an#

stånd för fordringsägare, som äro krigsdeltagare, förekomma beträffande full#

görande af för fordrings bevarande stadgade prestationer såsom bevakande

af talan vid exekutiv auktion, konkursbevakning, etc. De moratorieåtgärder,

som i dylika fall föreskrifvas, medföra nog ofta samtidigt anstånd för gäldenären

med dennes betalningsskyldighet, men det kan mycket väl tänkas, att åt#

gärderna i själfva verket lända gäldenären till nackdel. Detta är t. ex. fallet

vid förlängning af tiden för växelprotest, hvarigenom ansvaret för förmännen

å växeln förlänges äfven mot deras vilja.

I det stora flertalet fall är det emellertid hvarken gäldenärernas eller borgenä#

rernas behof, som man ytterst velat tillgodose genom föreskrifter om anstånd med

fullgörande af förpliktelser. Det är nämligen själfva samhällets intresse, som man

egentligen önskar tillvarataga. I detta hänseende kan man erinra om hurusom

det för samhället som sådant är ett intresse, att en gäldenär icke för tillfreds#

ställande af en borgenärs rättigheter får alldeles utarmas, om han därmed

förhindras från samhällsnyttig existens, så att han slutligen till och med kom#

mer att ligga det allmänna direkt till last. Denna synpunkt ligger bl. a. till

grund för förbudet mot bysättning samt för reglerna angående undantag af

viss egendom från utmätning, men denna hänsyn spelar äfven en roll, då det

gäller att afväga lämpliga föreskrifter på exekutivprocessens och konkurs#

rättens område, liksom äfven synpunkten är af betydelse för tvångsförhand#

lings- och ackordsinstituten. Vid särskilda kristillfällen, såsom krig, jordbäf#

ningar, öfversvämningar och dylika olyckshändelser har man emellertid att

alldeles särskildt beakta, att kreditförhållandena inom samhället icke få sam#

manstörta eller ens alltför våldsamt rubbas, och det är särskildt detta statens

intresse, som man trott sig vara tvungen att tillgodose genom en mer eller mindre

vidlyftig moratorielagstiftning. Men äfven andra mera direkta statsintressen har

man särskildt vid krig ansett sig kunna vinna genom föreskrifter om anstånd

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 165

med eller till och med förbud för betalning af gäld. Hit hör den särskildt

under världskriget utvecklade lagstiftningen om förbud för betalning till fienden.

Denna lagstiftning är till och med att hänföra till ett verkligt tvångsmorato#

rium, som måste genomföras alldeles oberoende af om den leder till fördel

eller nackdel för vederbörande borgenärer eller gäldenärer.

Naturligtvis förhåller det sig så, att en lagstiftning, som på ett eller annat

sätt rubbar skyldigheten för gäldenärer eller borgenärer att i laga ordning full?

göra sina förpliktelser, är ägnad att i afsevärd grad åstadkomma rubbningar

i affärslifvet. Att en borgenär af lagen förhindras att komma i åtnjutande af

de rättigheter, som han påräknat, innebär gifvetvis för honom ofta afsevärda

svårigheter, och en gäldenärs befrielse från hans skyldigheter, låt vara blott

för en viss tid, kan lätt vara ägnad att förslappa affärsmoralen och äfven i

öfrigt medföra olägenheter. Därför har det också vid alla de tillfällen, då det

ifrågakommit att införa särskildt det allmänna moratoriet, förekommit en liflig

diskussion för och emot ett dylikt moratorium. På samma gång har det emel#

lertid varit så, att man utgått ifrån, att moratoriet vore det enda medel, som

man hade att tillgripa, då en extraordinär situation inträder. Så sent som den

15 juni 1914 skrefvo sålunda fullmäktige i Sveriges Riksbank till Kungl. Maj:t

med anhållan om utarbetande af lagförslag, som skulle bereda Kungl. Maj:t

möjlighet att vid förefallande behof förordna om anstånd med betalning af

gäld här i landet (moratorium). Om någon annan utväg att uppnå de syften,

om hvilka här är fråga, var ej alls tal. Om man frånser Tyskland, vill det

också synas, som om man ej heller i andra länder före kriget haft uppe fräs

gan om lösande af de med moratorieproblemet sammanhörande spörsmål på

annan väg än genom moratoriet. Emellertid har erfarenheten under världs#

kriget visat, att det i själfva verket är en primitiv ståndpunkt att söka hjälpa

sig ur de af ett krig eller annan kris uppkomna ekonomiska svårigheterna

endast genom ett allmänt betalningsanstånd. Vida mera komplicerade och ingå#

ende åtgärder erfordras. Det allmänna moratoriet kan åtminstone till stor del

ersättas af fullständiga och omfattande ekonomiska mobiliseringsåtgärder, åtgär#

der, som sätta statens penninge- och bankväsen i tillfälle att fungera äfven under

mycket extraordinära tider. Visserligen är det möjligt, att i hvarje fall utom#

ordentliga moratorielagar icke kunna undvikas, men de kunna begränsas till

vissa särskilda områden, för hvilka antingen samhällsintresset, borgenärsintresset

eller gäldenärsintresset kunna anses kräfva alldeles speciella anståndsanord#

ningar. För öfrigt kan man ur världskrigets erfarenheter hämta den lärdomen,

att vissa bestämmelser, som lämna en gäldenär anstånd direkt eller indirekt

med hans förpliktelser, böra finnas äfven i den så att säga normala lagstift#

ningen, och att således moratorieföreskrifter icke äro att hänföra allenast till

extraordinär lagstiftning för utomordentliga tillfällen. Tvärtom har det visat

sig, att bland de lagstiftningsåtgärder, som krigssituationen framkallat, ett

flertal åsyftat att bättra eller utfylla vissa delar af den normala lagstiftningens

opaginerad Kontrollera mot PDF

166

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: DILAGOR.

moratorieföreskrifter, i den mån desamma icke varit tillräckligt långt gående

eller eljest motsvarande tidens kraf.

Man finner sålunda, att man med moratorium kan förstå hvarje af myn#

dighet lämnadt anstånd med fullgörande af en förpliktelse, vare sig under nor#

mala förhållanden eller under af exceptionella omständigheter föranledd kris#

tid, och detta vare sig anståndet afser gäldenär eller borgenär.

N . o • • o

Man kan skilja pa olika slag af moratorium. Man talar sålunda om

generalmoratorium eller ett moratorium, lämnadt alla eller åtminstone vissa

grupper af gäldenärer i ett land med fullgörande af deras förpliktelser i ett

eller annat afseende. Detta generalmoratorium kan antingen vara ett mer

eller mindre allmänt generalmoratorium eller också ett mera särskild general*

moratorium, begränsad! vare sig till vissa områden af förpliktelser eller på

annat sätt. Bland dessa särskilda generalmoratorier märkas t. ex. det s. k.

exekutivmoratorium, fastighetsmoratorium, utlandsmoratorium, växelmorato#

rium, fristmor atorium, börsmoratorium, moratorium beträffande kuponger, obli#

gationer och försäkringsaftal, moratorium för uppsägning af skuld, moratorium

för krigsdeltagare, moratorium för härjade provinser, moratorium beträffande

betalning af skuld till fienden etc.

Till åtskillnad från generalmoratorium talar man om specialmor atorium,

då anstånd beviljas en enstaka gäldenär. Ett sådant specialmoratorium kan an#

tingen vara ett mera individuellt specialmoratorium, då anstånd beviljas en

gäldenär för hans förpliktelser i förhållande till en viss borgenär, eller

ett mera allmänt specialmoratorium, då anstånd beviljas en viss borgenär

i förhållande till samtliga hans fordringsägare eller åtminstone i förhållande

till ett flertal fordringsägare.

Från en annan synpunkt skiljer man mellan olika slag af moratorier ge#

nom att uppdraga en gräns mellan gäldenärsmoratorium och bor genär smörato*

rium, allt eftersom anståndet afser en borgenärs eller en gäldenärs förpliktelser.

Vidare kan man skilja på frivilligt moratorium, som icke behöfver begagnas,

om vederbörande icke önskar komma i åtnjutande af detsamma, och tvångs#

moratorium, som innefattar ett anstånd, som man måste begagna sig af. Slut#

ligen kan man skilja mellan civilmor atorium, som stadgar ett anstånd

med en civilrättslig förpliktelse, och rättegångs- eller exekutiv-moratorium,

där anstånd beviljas med eller förbud meddelas för rättegångs anhängiggöran#

de eller exekutiva åtgärders vidtagande. Ännu åtskilliga nyanser inom mora#

toriebegreppet skulle kunna påvisas, men de nu anförda termerna torde vara

tillräckliga, för att man skall hafva till hands några begrepp, hvilkas användande

kan tjäna till en klarare öfversikt öfver den efterföljande framställningen. Natur#

ligtvis gäller om den nyss angifna terminologien som om alla begreppsbe#

stämningar, att densamma är mer eller mindre godtycklig, hvarför man måste

vara beredd på att i litteraturen återfinna åtskilliga af de nu anförda termerna,

tagna i en annan betydelse än den här angifna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

167

En öfversikt af några af de viktigaste lagstiftningsåtgärderna under kris

get i en del länder skall bekräfta hvad jag här ofvan anfört. De dagar, som

närmast föregingo själfva krigsutbrottet, liksom den närmaste tiden därefter

karaktäriseras af en fullkomlig villervalla på det ekonomiska området. Nästan

öfver allt skedde en fullkomlig rusning till bankerna för uttagande af medel,

särskildt för att åtkomma guld. Sålunda uttogs under den 29 juli till och med

den 1 augusti 1914 hos Sveriges Riksbank Kr. 2.667.175: — i guld, hvarför riks#

banksfullmäktige i skrifvelse till riksdagens bankoutskott meddelade, att de med

hänsyn till den ovanliga situationen funnit en omedelbar suspension tills vi#

dåre af sedlars inlösen med guld nödvändig. Bankoutskottet godkände åtgär#

den och anmälde för riksdagen hvad som förekommit. Det uppkomna nöd#

tillståndet tvingade sålunda att handla i rak strid mot den ovillkorliga före#

skriften i regeringsformens § 72, att sedlar skola vid anfordran inlösas med

guld, hvilken föreskrift icke kunde förändras annat än i de tidskräfvande for#

merna för grundlags ändring. De enskilda bankerna i Sverige stängdes från

och med måndagen den 3 augusti 1914 och öppnades ej förrän den 6 augusti,

då moratorielagen af den 5 augusti 1914 hunnit promulgeras.

I England begagnade sig regeringen af en densamma tillkommande rätt

att förordna om s. k. bankholidays, offentliga helgdagar, på hvilka banker,

butiker, fabriker, tull- och uppbördskontor skola hållas stängda, och hvilka

dagar växelbetalningar ej få äga rum. Redan tidigare var i lag föreskrifvet,

att första måndagen i augusti månad är en dylik bankholiday. För att vinna

någon tid för andra åtgärders vidtagande och på samma gång stoppa den

rusning till bankerna, som ägde rum, förordnade nu den engelska regeringen,

att äfven de följande dagarna, den 4, 5 och 6 augusti, skulle vara bank#

holidays.,

I det stora flertalet länder ansåg man sig emellertid tvungen att den

sista juli 1914 eller någon af de första dagarna i augusti förordna om ett

mer eller mindre vidsträckt generalmoratorium. Endast Tyskland, till hvilket

land jag återkommer i det följande, äfvensom Spanien, utgjorde härifrån undan#

tag. Ej heller i Amerikas Förenta Stater förekom någon moratorielag, ehuru

enligt lämnade uppgifter faktisk betalningsinställelse under den första tiden

allmänt ägde rum därstädes. För Danmark stadgades nästan omedelbart ett

bankmoratorium, men eljest följde detta land liksom också Holland Tysklands

exempel därutinnan, att något allmänt generalmoratorium icke förekom där#

städes. I öfrigt skapades i allmänhet på ett tämligen planlöst och oöfverlagdt

sätt moratorielagar i de flesta land. I Frankrike började man med en kopia

af en moratorielag från 1870—71 års krig angående växlar och andra »valeurs

négociables», hvilken lag emellertid redan den första augusti högst väsentligen

utvidgades. I England, där kreditväsendets sammanstörtande särskildt fram#

trädde på växelmarknaden, började man med en författning af den 2 augusti

1914, som likaledes afsåg växlar, men denna författning utsträcktes redan

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

den 6 augusti till ett allmänt moratorium. I Österrike och Ungern utkommo

redan den 31 juli 1914 mycket vidt gående moratorieförfattningar. I Norge

proklamerades ett provisoriskt allmänt generalmoratorium den 4 augusti och

i Sverige erhöll man den 5 augusti den första moratorieförfattningen, hvilken,

föga förberedd som den var, i väsentliga delar på några fa timmar i lagut?

skottet erhöll en högst afsevärd förbättring i förhållande till det aflämnade

förslaget.

De första moratorieförfattningarna buro nästan alla spår af att vara hast?

verk, som i allmänhet voro föga öfvervägda och hvilkas ändamål hufvudsak?

ligen var att hämma den första häftiga attacken på bankerna samt att skaffa

vissa frister beträffande uppvisande af växlar och andra dylika åtgärder, för

hvilkas företagande hinder mötte med hänsyn till krigssituationen eller andra

extraordinära omständigheter.

Dessa första moratorielagar hade för öfrigt i regel karaktären af ett alls

mänt generalmoratorium. Vanligen var dock detta moratorium så till vida in?

skränkt, att det endast gällde pennifiggäld, uppkommen före kriget, hvarvid

olika dagar voro afgörande i olika lagar. Förbindelser, som ingingos efter

krigets början, inbegrepos helt naturligt icke i moratoriet. Vidare gällde åtmin?

stone i åtskilliga land redan från början undantag för gäld till det allmänna,

såsom skatter och offentliga afgifter. Staten kunde naturligtvis icke afvara

sina inkomster, om statsmaskineriet skulle uppehållas. Mycket snart fann man

emellertid, att det var en nödvändighet att noggrannare reglera moratorielag?

stiftningen, särskilt i den riktningen, att flera undantag från det allmänna

bétalningsanståndet måste stadgas. Äfven mera halfofficiella institutioner, hvilka

hade att tillgodose nödiga intressen, kunde icke vara i afsaknad af sina in?

komster. Därför undantogos från moratoriet bland annat afgifter för vatten,

gas, elektricitet samt afgifter till sjukkassor och understödsföreningar. Äfven

fordringar, utan hvilkas utbekommande statsborgarne skulle sakna medel för sina

dagliga löpande utgifter, måste frigifvas. Af denna anledning undantogos

också lönefordringar samt fordringar på underhåll och pensioner. Likaså

måste man tillgodose dem, som för sin utkomst voro beroende på inkomster

af kapital. Därför frigåfvos åtminstone i ett flertal land arrendeafgifter, hyror

och räntor. I Frankrike bibehölls dock moratorium i ganska stor utsträckning

för hyror och arrende, och hyreslagstiftningen blef i åtskilliga länder föremål

för särskild reglering ur mera sociala synpunkter. Men äfven fordringar på

kapital måste i viss mån blifva utkräfbara för att tillgodose behofvet af rörel?

sekapital för handtverk och industri, och på grund häraf lättades mycket

snart det bankerna beviljade moratoriet högst väsentligt, ehuru olika i olika

länder. Men dessutom stadgades i olika omfattning och af olika skäl undan?

tag från moratoriet i andra afseenden såsom för försäkringsafgifter och för?

säkringssummor, skadestånd, böter och viten, amorteringar på hypotekslån,

skulder till Röda Korset och andra dylika fordringsägare samt för statens och

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

169

kommuners betalningsskyldighet till enskilda m. in. Slutligen inskränktes mos

ratoriet vid ömsesidiga aftal, hvarjämte förekommo i vissa lagstiftningar rätt

till öfverföring af medel från ett bankkonto till ett annat samt rätt till kvitt#

ning med fordringar, som eljest skulle höra under moratoriet. 1 England stad#

gades undantag för alla fordringar, som icke öfverstego 5 pounds sterling, samt

för fordringar för sjöfrakt, och en senare författning undantog därstädes äfven

fordringar hos detaljhandlare samt dem tillkommande fordringar. I Frankrike

infördes efter hand en begränsning i det allmänna moratoriet, bestående däri,

att borgenärer tillerkändes rätt att styrka, att gäldenär kunde betala vissa

skulder, och å andra sidan gafs moratoriet för vissa fall den formen, att gäl#

denär, som ville begagna sig af detsamma, måste göra särskild anmälan härom

samt till och med styrka sin insolvens.

Innebörden af det allmänna generalmoratoriet uttryckes olika i olika lag#

stiftningar, men såsom regel torde man kunna fastslå, att meningen varit,

att det i lag beviljade anståndet med fullgörandet af en viss förpliktelse skall

hafva samma innebörd, som om en borgenär frivilligt lämnat ett anstånd till

en gäldenär. Såväl engelsk som viss fransk lagstiftning betonar också uttryck#

ligen, att det skall ligga i gäldenärens fria skön att begagna sig af moratoriet

eller icke. I fransk rätt infördes till och med en bestämmelse, att gäldenären

berättigades att befria sig från sin betalningsskyldighet genom deposition i

den franska banken, något som lär hafva skett i rätt stor utsträckning. Dess#

utom stadgas förpliktelse för borgenär att underrätta om innehafvet af

fordringsbevis, vid äfventyr att han går miste om den extra ränta, som på

sätt nedan omförmäles i visst fall föreskrifves som eu viss kompensation för moras

toriet. Då det af lagen föreskrifna anståndet skulle vara likställdt med ett af

borgenärer beviljadt frivilligt anstånd, följer häraf, att den omständigheten, att

en gäldenär begagnade sig af moratoriet, icke fick för honom medföra några

s. k. morapåföljder eller påföljder för dröjsmål med betalningen. Dock har

härifrån i allmänhet föreskrifvits ett undantag. Det har nämligen ansetts billigt,

att gäldenären, då han åtnjöte’anstånd med kapitalets betalning, i stället skulle

vara pliktig att betala ränta, äfven om icke skulden vore räntebärande, och

man har till och med i vissa fall föreskrifvit, att vid räntebärande fordringar

räntan under anståndstiden skall utgå efter högre procent än den i förbin#

delsen stipulerade. I Frankrike stadgades sålunda, att check, som ej löstes

af bank på grund af moratoriet, skulle förses med anteckning därom, hvar#

efter checken skulle löpa med 3 procent ränta. Genom detta stadgande samt

genom en föreskrift, att det belopp, hvarå checken löd, genom anteckning

hos banken skulle undandragas kontoinnehafvarens disposition, sökte man

gifva en dylik, moratorium underkastad check ett större värde, så att den#

samma fortfarande kunde användas som ett slags omloppsmedel. I viss

mån bilda dessa åtgärder en öfvergång från generalmoratoriet till special#

moratoriet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

170

AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

I vissa moratorielagar har anståndet formulerats på det sätt, att förfallo#

dagen för fordringen framflyttats. När man användt denna formulering, följer

däraf, att några föreskrifter om ränta icke behöfva förekomma beträffande

andra fordringar än sådana, som dittills varit räntefria. Denna formule#

ring af moratoriet, hvilken användts bland annat i Norge och beträffande de

tyska utlandsmoratorierna för växlar, medför dock vissa olägenheter. Å ena

sidan finna sig gäldenärerna böra mera allmänt begagna sig af moratoriet, enär

de icke anse sig hafva anledning att betala, förrän fordringen är förfallen.

A andra sidan möjliggör formuleringen för borgenärer att vägra mottaga

betalning före den nya förfallodagen, så att de sättas i tillfälle att draga

fördel af en särskildt hög räntestipulation eller att komma i åtnjutande af den

särskild! höga tilläggsränta, som kan hafva blifvit stadgad i samband med

moratoriet. Där moratoriet formulerats- såsom uppskof med förfallodagen, har

det också senare kompletterats med en bestämmelse om rätt för gäldenären

att betala tidigare. Där moratorielagen erhållit den formuleringen, att anstånd

med gälds betalning beviljas till viss dag, utan att förfallodagen uppskjutes,

och utan att några föreskrifter lämnas om, att ränta skall utgå under anstånds#

tiden, hvilken formulering användes i den svenska lagen af den 5 augusti

1914, har anståndsföreskriften karaktären af en verklig inskränkning af borge#

närens rätt, hvilken påminner om gamla tiders moratorieföreskrifter med be#

frielse från vissa års förfallna räntor eller till och med från en del af kapita#

let. I vissa fall har moratoriet formulerats såsom ett förbud för rättegång eller

exekution å fordran under en viss tid (rättegångsmoratorium eller exe#

kutivmoratorium i vidsträckt bemärkelse). En dylik föreskrift lärer till sin

innebörd vara att betrakta som ett anstånd med fordringen och hindrar ej

gäldenären att frivilligt betala gälden.

Det allmänna generalmoratoriet blef mycket snart, ehuru på olika tider

och i olika omfattning, föremål för afveckling. I hvad mån sådan afveckling

kunde äga rum var naturligtvis beroende på de ekonomiska förhållandena i

vederbörande land, men sammanhängde framför allt med de åtgärder,

som befunnos kunna företagas i den ekonomiska krigsberedskapens intresse

och till ersättandet af själfva det allmänna generalmoratoriet. I England

vidtogos i detta hänseende en mångfald åtgärder af olika slag med på#

följd, att det allmänna generalmoratoriet inom några månader var i detta

land fullständigt afveckladt. Likasom moratoriet var en nyhet för England, så

insåg man också därstädes mycket snart, att det allmänna generalmoratoriet

icke var den utväg, som öfver hufvud taget hjälpte, och som var lämplig att

äfven under krigstider upprätthålla detta lands stolta kreditbyggnad. Äfven i

öfriga land, om man undantager Balkanstaterna och därmed jämförliga land,

har det allmänna generalmoratoriet mer eller mindre fullständigt afvecklats,

vanligtvis successivt och naturligtvis på olika sätt i olika land. Att märka är

emellertid, att jämsides med denna afveckling af det allmänna generalmoratoriet

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 171

i ett flertal land införts institutet specialmoratorium, äfven där detta institut

förut varit okändt. I Sverige blef det allmänna generalmoratoriet tämligen snart

afveckladt och detta utan att lämna rum för ens specialmoratorium. Huruvida

Sverige i händelse af ånyo inträffande krigsfara eller däremot svarande situa*

tion kan undvara ett generalmoratorium är ovisst, om ock goda förhoppningar

därför finnas. Genom numera vidtagna ändringar i regeringsformen och afl*

männa lagen har möjligheten att suspendera riksbankens skyldighet att inlösa

sedlar blifvit reglerad, och likaså har riksbanken erhållit befogenhet till ett

exceptionellt vidgande af sedelutgifningsrätten utan att normal täckning bes

höfver förekomma. Genom inrättande af »Aktiebolaget lånekassan af 1914» har

möjlighet beredts att tillgodose det mera exceptionella lånebehofvet och det

är att antaga, att på förslag af Krigsberedskapskommissionen flera uppslag i

olika riktningar skola gifvas för en ökad krigsberedskap. Emellertid bör man

ju vara beredd på att, om så fordras, åtminstone för en kortare tid tillgripa

det allmänna generalmoratoriet. Härvid torde lagen af den 4 september 1914

i stort sedt kunna allt fortfarande tjäna som mönster. Dock kräfvas antags

ligen en del modifikationer. Sålunda torde själfva innebörden af moratoriet

böra mera direkt angifvas, så att det direkt utsäges, att moratoriet har

samma innebörd, som ett af borgenär frivilligt lämnadt anstånd. Införes en

dylik bestämmelse, skola de i lagen förekommande föreskrifterna, att gäldes

när, som begagnar sig af anståndet, ej må underkastas påföljder af dröjsmål,

icke vara erforderliga. Om dylika föreskrifter emellertid skola behållas, torde

man böra undersöka, huruvida desamma äro uttömmande, något hvarom jag

icke är öfvertygad. Bestämmelsen i § 7, att under viss förutsättning pant icke

får af borgenären för egen räkning behållas, skall i hvarje fall utgå med hän*

syn till § 37 af lagen om aftal och andra rättshandlingar på förmögenhets*

rättens område den 11 juni 1915. Det torde böra tagas under öfvervägande,

huruvida icke i lagen bör införas föreskrift därom, att fordran hos bank, som

i och för sig är underkastad moratorium, får på det sättet utkräfvas, att den*

samma kan öfverföras till annat konto hos samma bank. Vidare torde erfordras

bestämmelser om kvittnings tillåtande.

Vid sidan af det allmänna moratoriet har man att räkna med särskilda

generalnioratorier, afseende vissa slags fordringar eller på annat sätt begrän*

sade. Dessa särskilda generalmoratorier kunna hafva en ganska stor omfattning

och lära nog icke kunna undvikas äfven i länder med god normal lagstiftning

och med en fullt genomförd kreditmobilisering. Naturligtvis ställer sig emeller*

tid behofvet af dylika särskilda generalmoratorier mycket olika för olika land.

Det är emellertid att märka, att till och med Tyskland, som kunnat undvika

allmänt generalmoratorium, haft synnerligen betydelsefulla och ingripande

begränsade generalmoratorier.

I viss mån är det svårt att skilja på inskränkningar i det allmänna general*

moratoriet och på dylika speciella generalmoratorier. Redan i det föregående

opaginerad Kontrollera mot PDF

172

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

hafva också omnämnts vissa fordringsgrupper, hvilka upptagits som särskilda

undantag från generalmoratoriet, men hvilka äfven kunna, om man så vill, om?

nämnas som särskilda grupper af speciella generalmoratorier. Hit höra t. ex.

de i åtskilliga land förekommande särskilda föreskrifterna angående bank?

fordringar, hyror och arrenden. Men härutöfver förekommer ett stort antal

speciella föreskrifter af olika slag.

Härvid har man till en början att beakta det s. k. exekutivmoratoriet i

egentlig bemärkelse. Äfven om man vill tillåta rättegång och utmätning för

fordringar, kan man ur kreditlifvets synpunkt dock finna det riskabelt att

under kristider, då spekulanter till normala priser med bestämdhet kunna

antagas uteblifva, tillåta försäljning af egendom å exekutiv auktion eller af

panter, åtminstone utan speciella garantier. I Sverige hade vi sålunda till en

början förbud för exekutiv försäljning af praktiskt taget all egendom, lös som

fast, samt för realisation af lös pant. Detta förbud afvecklades efter hand, så

att först annan lös egendom än värdepapper lösgafs, därefter de s. k. fond?

papperen — aktier och obligationer — i viss ordning efter hand och i den

mån extraordinära anordningar för deras belånande vidtagits gåfvos fria, och

slutligen äfven tilläts försäljning af inteckningar och skuldebref, utställda af

gäldenär, som pantsatt dylika handlingar som lös pant för sin omslagsrevers.

Äfven fast egendom kunde slutligen efter flera afvecklingsstadier i vanlig ord?

ning säljas jämväl på exekutiv auktion. Motsvarigheter till nu nämnda

moratorium har man äfven haft utomlands, om ock flerstädes det allmänna

generalmoratoriet uteslutit behof af detta särskilda moratorium. Beträffande lös

egendom märkas de bestämmelser, som i Tyskland gifvits, om ett lägsta bud

vid exekutiv försäljning af sådan egendom. Enligt dessa bestämmelser fick

försäljning komma till stånd först på grund af ett bud, som åtminstone upp?

gick till hälften af det utmätta föremålets normala försäljningsvärde. Angående

detta värdes beräknande gåfvos särskilda föreskrifter, bland hvilka märkes, att

värdepapper, som ännu sista veckan af juli 1914 hade börs- eller marknads?

värde, icke fingo uppskattas till ett värde, understigande det under nämnda

vecka sist noterade.

I vissa land kan man tala om ett särskilt slags civilt fastighetsmoratorium.

I Danmark gällde sålunda åtminstone för tiden till den 30 juni 1917 en lag,

som föreskref, att gäld, intecknad i fast egendom, icke under tiden till

nämnda dag kunde fordras betald på grund af uppsägning från fordringsägarens

sida, försåvidt icke gäldenären underlåtit att behörigen betala ränta eller

på annat sätt åsidosatt pantbrefvets föreskrifter. Vidare måste gäldenären

på förfrågan af borgenären, huruvida han ville begagna sig af moratoriet,

därom lämna besked inom 14 dagar. Justitieministern hade dessutom befogen?

het, att, om omständigheterna därtill föranledde, dels bestämma undantag

från lagens tillämpning och dels tillerkänna borgenären rätt till högst 1 %

högre ränta än den aftalade för tiden efter förfallodagen. I Tyskland, där ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

173

särskild! specialmoratorium på sätt nedan nämnes varit stipuleradt för fastigs

hetsgäld, har för öfrigt funnits en del bestämmelser, som verka i samma

riktning som ett moratorium. Man bemärker sålunda den tyska exekutiva

lagstiftningens möjlighet att uppskjuta exekutiv auktion samt under kriget

tillkomna bestämmelser, som medgifva en borgenär, hvars anspråk att vinna

betäckning genom auktionssumman icke tillgodosetts, rätt att, under vissa

villkor, bland annat att den borgenärs intresse, som påkallar auktionen, icke

tillfogas »einen unverhältnismässigen Nachteil», framkalla ny auktion, för

den händelse auktionssumman ligger inom en kvotdel (2/3 ä 3/4) af ett visst

officiellt fastställdt värde å fastigheten. I den österrikiska rätten märkes ett

stadgande, som bereder möjlighet att förvandla moratorium underkastade upp*

lupna räntor och annuiteter å intecknad gäld till en själfständig kapitalfordran,

som åtnjuter samma förmånsrätt som den ursprungjiga kapitalfordringen,

hvarvid dock naturligtvis viss hänsyn tagits till andra inteckningar i fastig#

heten. Äfven i Tyskland hafva vidtagits vissa åtgärder för att bevara för#

månsrätten för dylika räntor. Slutligen har man att erinra sig, att såväl

i Tyskland och Österrike som äfven i vissa andra länder, bland annat

i Norge och Danmark, — ehuru i dessa senare land mera på en omväg —

vid sidan af exekution genom fastighetsförsäljning, finnes institutet tvångsför#

vältning. Genom detta institut beredes borgenären rättighet och i vissa fall

förpliktelse att i stället för försäljningsvägen tillgripa en anordning, enligt

hvilken fastigheten ställes under särskild förvaltning, hvarefter fastighetsin#

komsten i viss ordning användes först för de löpande utgifterna för fastig#

heten, därefter till vissa förmånsberättigade och slutligen till vederbörande

utsökande borgenärs förnöjande. Detta institut har under kriget utbil#

dats och förenklats bland annat därigenom, att antingen gäldenären själf för#

ordnats till förvaltare, eller därigenom att vissa institutioner, såsom försäkrings#

bolag eller hypoteksbolag, som haft intresse i fastigheten, kostnadsfritt åtagit sig

uppdraget. Har man genom särskild moratorielagstiftning ansett nödigt stadga

förbud för exekutiv auktion, så har man i tvångsförvaltningsinstitutet funnit

en utväg att åt borgenärerna rädda fastighetens inkomster, i det gäldenären#

fastighetsägaren förhindras från att både tillgodonjuta moratorium och för

egen personlig del använda fastighetens afkastning. Särskild! är denna synpunkt

af betydelse, i den mån äfven räntebetalning är underkastad moratorium. A

andra sidan har man ansett, att tvångsförvaltningsinstitutet redan under normala

förhållanden men ännu mera under kristider, bereder möjlighet att kunna und#

vika exekutiv auktion, äfven där sådan är tillåten. Genom tvångsförvaltningen

har man nämligen trott sig kunna i många fall tillräckligt tillgodose borgenä#

rernas intresse, sä att dessa anse sig kunna afstå från auktion. I tider af

depression på fastighetsmarknaden utgör också tvångsförvaltningen ett medel

att skydda fastighetsägarna mot fastigheternas bortslumpande på sådan exe#

kutiv auktion. Slutligen bemärkes, att fastighetsägares möjlighet att göra rätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

174

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M,: BILAGOR.

för sig naturligtvis i väsentlig grad sammanhänger med hyresgästens förmåga

att betala sina hyror, respektive att kunna bära förhöjda hyror, då sådana

betingas af ökning af räntor och andra utgifter för fastighetsägarne. Lagstifts

ningen om fastighetsmoratorium sammanhänger därför i viss mån med den speck

ella hyreslagstiftning, som visat sig nödvändig i socialt syfte. De s. k. förliks

ningsnämnderna för hyresärenden, som inrättats i åtskilliga land, och hvilka till

en början hufvudsakligen hade till uppgift att medla mellan hyresvärden och hys

resgästen, hafva efter hand tillerkänts allt större befogenhet beträffande rätten

att höja hyror, att uppsäga lägenheter o. s. v. A andra sidan hafva dessa

nämnder också på vissa håll tillerkänts rätt att ingripa i förhållandet mellan

fastighetsägaren som gäldenär och dennes borgenärer.

Antagligen kunna vi här i Sverige i händelse af krig icke undgå en

lagstiftning om exekativmoratorium. Beträffande lös egendom torde dock

behöfligheten af särskilda föreskrifter blifva beroende på om redan i den vans

liga lagstiftningen införas vissa bestämmelser, som äfven under normala förs

hållanden äro af betydelse. Hit hör först och främst frågan om meddelande

af förbud för försäljning af skuldebref och inteckningar, hvilka utfärdats af

gäldenären och af honom pantsatts till säkerhet för af honom utfärdad oms

slagsrevers. Det vill synas, som om rätten att realisera ifrågavarande slags

pant genom att utsöka på skuldebrefvet och inteckningen skulle innebära tills

räckligt skydd för en borgenär. Genom ett förbud att realisera panten medels

försäljning, vare sig på auktion eller under hand, skulle man befrias från den

oegentlighet, som ej sällan förekommer, därigenom att gäldenären efter skuldes

brefvets försäljning för ett ringa belopp kommer i den situationen att dels

behöfva betala skuldebrefvets fulla kapitalbelopp till den, som inköpt det pants

satta skuldebrefvet eller inteckningen, och dels dessutom nödgas betala oms

slagsreversens återstående belopp, sedan därifrån endast dragits det obetyds

liga belopp, som influtit för panten. Önskvärd vore vidare möjligen en föres

skrift om, att annan lös pant än noterade värdepapper, äfven efter aftal endast

finge realiseras på offentlig auktion, hvarigenom den nu ofta förekommande

bestämmelsen att borgenären har rätt att på sätt han önskar realisera panten,

försättes ur kraft. Vidare kan ifrågasättas, om icke den nu i lag gifna föres

skriften, att värdepapper under vissa förutsättningar endast få säljas på börss

auktion, bör utsträckas till alla de fall, då offentlig auktion skall äga rum,

således icke blott då sådan är föreskrifven i lag, utan äfven då sådan

auktion bestämts i aftal. Möjligen bör dock å andra sidan den lättnaden i

pantrealisationsåtgärder beredas, att börsnoterade värdepapper kunna få realis

seras äfven under hand genom mäklare, dock icke till lägre kurs än den för

dagen på börsen betalda. Ha dylika föreskrifter införts i den normala lags

stiftningen, och har man dessutom genom lämpliga extraordinära låneinrätts

ningar sörjt för möjligheten att få belåna lös egendom under kristid, vill det

synas, som om särskildt exekutivmoratorium för lös egendom borde kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 175

undvikas. Svårare är det att besvara spörsmålet, om ett fastighetsmoratorium

kan undvikas vid inträffande krigstid, men antagligen har man att såväl af

hänsyn för gäldenär som för borgenär med dåligt liggande inteckningar

räkna med nödvändigheten af någon tids exekutivmoratorium. Sannolikt skulle

införande hos oss af institutet tvångsförvaltning emellertid å ena sidan för*

mildra verkningarna af ett dylikt exekutivmoratorium, om sådant måste införas,

och ä andra sidan göra detsamma mera umbärligt. Vid införandet af detta

tvångsförvaltningsinstitut torde man särskildt bemärka den österrikiska lagens

föreskrift om rätt för gäldenären att fordra tvångsförvaltning gentemot borge*

när, som påyrkar auktion, nämligen i det fall att borgenärens fordran beräk*

nas vid tvångsförvaltning kunna gäldas inom ett år.

Ett annat slag af särskilda generalmoratorier är det s. k. uti andsmoratorie t.

Äfven om man kan reda sig utan ett moratorium för gäld i allmänhet, eller man

har detta inrättadt såsom ett specialmoratorium, har det visat sig, att särskilda

bestämmelser kräfvas ifråga om fordringar, tillhörande utlänningar. I den mån

man har moratorieföreskrifter för inrikes gäld, är det ju tänkbart, att dessa

föreskrifter kunna täcka äfven utlandsfordringar. I regel har man dock

ansett, att dessa senare fordringar kunna underkastas strängare bestämmelser.

Så var förhållandet enligt vår moratorielag af den 4 september 1914, i hvilken

gäldenären, om borgenären var bosatt utom riket, ägde rätt till anstånd järn*

väl ifråga om vissa arter af gäld, som för inrikesborgenär voro undantagna

ifrån moratoriet. Sedermera och i den mån inrikesgäld ej längre var föremål

för moratorium, inskränktes jämväl utlandsmoratoriet, till en början på

det sättet, att vissa fordringar undantogos äfven från detta moratorium.

Dessutom gjordes efter hand förbehåll för vissa länder, som ansågos själfva

hafva afvecklat sitt moratorium och därför för sina medborgares fordringar

hos i Sverige bosatta gäldenärer kräfde samma frihet från moratorium,

som svenska medborgare för sina fordringar åtnjöto i detta land. I Norge

återfinner man en motsvarande afveckling. I Danmark gåfvos särskilda före*

skrifter om utlandsmoratorium, hvilka dock blott omfatta de skulder och for*

dringar, som afsågo såväl gäldenärens som den ursprunglige borgenärens

rörelse. Detta utlandsmoratorium innefattade förbud mot rättegång och exeku*

tion samt för realisation af pant. Därjämte stadgades särskildt förbud för

utländsk borgenär att kräfva utlämnande af säkerhet, som inom landet deponerats

såsom pant för utländsk gäld. I Tyskland har utlandsmoratoriet, om man

frånser växlar, till hvilka jag återkommer här nedan, haft formen af förbud för

att vid domstol göra gällande förmögenhetsrättsanspråk, som uppkommit före den

31 juli 1914, men rikskansleren har haft rätt att medgifva undantag. I en del

länder har föreskrifvits, att utlännings fordringar äro underkastade samma

restriktioner, som i utlänningens hemland äro stadgade för dess skulder till

utlandet, om nämligen dessa restriktioner äro strängare. Om man för Sveriges

del kan undvika ett allmänt generalmoratorium beträffande inländsk gäld, är

opaginerad Kontrollera mot PDF

176

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

det att antaga, att man i reciprocitetssyfte ändock måste tänka sig att utfärda

ett generalmoratorium beträffande skuld till utlandet. I stort sedt lärer man

emellertid kunna grunda denna lagstiftning på förordningarna af den 4 och

18 september 1914, allteftersom man finner sig böra utsträcka moratoriet

ifråga. Sannolikt måste emellertid några strängare restriktionsbestämmelser än

dessa författningar innehålla gifvas beträffande utlänningars fordringar hos

svenska banker. A andra sidan torde möjligen författningen böra kompletteras

med förut omnämnda rätt till öfverföring från ett konto i en bank till ett

annat konto samt med bestämmelser angående kvittningsrätt. Likaså torde det mot?

svara ett behof att få införda bestämmelser om förbud för utlämnande under

moratorietiden af i Sverige till säkerhet för utländsk gäld deponerad säkerhet.

Slutligen kan det ifrågasättas, om icke äfven i svensk lagstiftning böra inryckas

några bestämmelser, som gå ut på att stadga reciprocitet för sådana land, som

behandla svenska fordringar strängare än den svenska lagstiftningen behandlar

sagda lands fordringar i Sverige.

I ett visst samband med utlandsmoratoriet står den lagstiftning, som i

vissa länder infördes för upprätthållande eller stadgande af landets penninge?

kurser. Jämför de s. k. Devisenförordningarna för Tyskland och Österrike. De

restriktioner, som en dylik lagstiftning pålägga, kunna nämligen i vissa fall

verka som ett moratorium för skulden ifråga, hvilket moratorium i så fall är

ett exempel på ett verkligt tvångsmoratorium.

Ännu ett slag af de särskilda generalmoratorierna är det s. k. växel- och

checkmoratoriet. I vissa fall ingår detta i det allmänna generalmoratoriet, hvar?

vid dock som konsekvens af detta stundom stadgas, att växlar icke få under an?

ståndstiden uppvisas eller åtminstone icke protesteras. I andra land gäller visser?

ligen moratoriet äfven växlar, men hinder föreligger ej för deras uppvisande

och protesterande. I England förekom till en början såsom villkor för mora?

torium beträffande växlar, att acceptanten skulle å växeln teckna en s. k. reaccept

för växelbeloppet jämte ränta. I Frankrike stadgades som ofvan nämnts, att

utelöpande checker skulle förses med påskrift om moratoriet af vederbörande

bank samt därom att checkerna under anståndstiden skulle vara räntebärande.

I Tyskland har funnits en särskild lagstiftning angående utländska växlar, i det

att beträffande dessa gafs föreskrift om uppskof med förfallodagen på sätt

i det föregående omnämnts i samband med frågan om innebörden af det

allmänna generalmoratoriet. I många fall har emellertid ett växelmoratorium

till förmån för gäldenären allenast varit en följd af det moratorium, som mången?

städes stadgas beträffande växlar och checker till förmån för borgenären i form åt

en föreskrift, hvarigenom tiden för växelåtgärdens vidtagande framflyttades. Dy?

lika föreskrifter återfinnas i franska och belgiska författningar. I vissa af dessa

senare ålägges emellertid växelinnehafvaren att underrätta gäldenären om inne?

hafvet af växeln, så att han kan inlösa densamma, om han så önskar. I en

fransk lag af den 19 december 1916 föreskrifves, att till och med trassenten

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 177

skall underrättas, för att han må få tillfälle att inlösa växeln. Härigenom har

man velat förhindra växelmoratoriet från att blifva ett slags tvångsmoratorium.

I samband härmed må märkas, att den gamla tvistefrågan om inverkan af

force majeure samt om ett utländskt moratoriums inverkan på växelåtgärders före?

tagande under kriget blifvit löst äfven för det tyska växelsystemet. Medan den

engelska rätten beträffande skyldighet att vidtaga växelåtgärder endast fordrade, att

växelinnehafvaren ej gjort sig skyldig till försumlighet, och medan’det franska växel?

systemet visserligen ålagt växelinnehafvare en strängare skyldighet beträffande

fullgörandet af växelåtgärderna men dock velat till hans förmån uppehålla force

majeureinvändningen, har som bekant i tysk rätt gällt den grundsatsen, att

iakttagandet af skyldighet att uppvisa och protestera växlar och vidtaga andra

växelätgärder betraktades som en ovillkorlig förutsättning för regressrättens bibe?

hållande mot utställare och öfverlåtare af växeln. På de internationella växel?

konferenserna i Haag har emellertid den tyska ståndpunkten starkt kritiserats,

och under kriget har som sagdt såväl Tyskland och Österrike som Schweiz

modifierat sin lagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett under Haag?

konferenserna framkommet förslag, som gifver växelinnehafvaren möjlighet att

åberopa force majeure. Likaså har det hinder för utöfvandet af uppvisnings?

rätten, som legat i en viss moratorielags förbud för växels uppvisande och

protesterande, likställts med force majeure äfven i sådana lagstiftningar, där ett

dylikt hinder icke eljest ansetts vara att hänföra till dylik force majeure. 1880

års skandinaviska växellagstiftning, som i öfrigt hvilar på tysk grundval, har

på denna punkt genom sin föreskrift i § 92 af växellagen afvikit från den

tyska rätten, i det densamma i en viss utsträckning godkänt deLhinder för

växelinnehafvare, som ligger i force majeure och moratorielag. Då dessa före?

skrifter emellertid ledo af en viss ofullständighet, hafva de som bekant i såväl

Sverige, Norge som Danmark blifvit kompletterade genom viss förändring i

nämnda § 92 i växellagen, hvarjämte för Norges och Sveriges del tillkommit

särskilda tilläggsföreskrifter, som i vår rätt äro sammanfattade i lagen angående

undantag i vissa fall från bestämmelserna om preskription af växlar och checker

den 30 april 1915. I händelse af en krigssituation kan det emellertid ifråga?

sättas, om ej de nu förekommande bestämmelserna i nämnda b|da lagrum

behöfva något revideras. Skyldigheten att oförtöfvadt efter upphörande af mora?

torium eller force majeure vidtaga en åtgärd, som hittills varit omöjlig, på?

lägger nämligen växelinnehafvaren måhända en alltför sträng förpliktelse, hvar?

för på sätt i utländsk lag och jämväl i vår lag, när fråga är om afbrytande

af preskription, finnes föreskrifvet, växelinnehafvaren borde erhålla viss tid på

sig, efter det hindret upphört, för åtgärdens företagande. Slutligen kan det ifråga?

sättas, om icke äfven i Sverige i händelse af krigssituation bör finnas möj?

lighet att för hela landet eller viss del däraf, hvilken särskildt beröres af kriget

stadga uppskof med växelåtgärdens företagande under någon kort tid. Detta

12—161727. 11.

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

AVD. n. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

för att befria vederbörande växelinnehafvare från att för hvarje särskildt fall

behöfva bevisa, att han af force majeure varit förhindrad att företaga åtgärden.

Växel- och checkmoratoriet, försåvidt det gäller till förmån för borgen

nären, är i själfva verket en underart af ett särskildt generalmoratorium till

förmån för borgenären, nämligen det s. k. fristmoratoriet. Sådant kan vara

stadgadt i samband med eller som en följd af ett civilmoratorium, rättegångs?

moratorium eller exekutivmoratorium, men stadgande om ett dylikt mora?

torium kan äfven tänkas fylla ett själfständigt ändamål, särskildt när det gäller

att stadga förlängning af de moderna korta preskriptionstiderna för vissa

fordringar. I Sverige är antalet af dylika korta preskriptionstider icke så stort

som utomlands, men desamma förekomma dock t. ex. beträffande hyresmål,

åtskilliga ersättningsmål samt sjörättsmål, och för dylika fall är man i händelse

af ett krig af längre varaktighet i behof af förlängning af de stadgade tiderna.

Andra speciella generalmoratorier innefatta den ganska vidlyftiga lag?

stiftningen angående patent- och varumärke särenden, där man ledts af en önskan

att icke alldeles rasera den rättsindustriella unionen och därmed sammanhän?

gande förhållanden. Vidare observeras börsmoratorier af olika omfattning och

art i olika länder. För Frankrike noteras för detta land speciella vidlyftiga

lagstiftningar om moratorium för kuponger, obligationer och försäkringsaftal,

till hvilken lagstiftning man har vissa motsvarigheter äfven i andra länder. För

öfrigt har man äfven att erinra sig de särskilda föreskrifterna om anstånd med

och om innebörden af viss uppsägning af förfallen f örpliktelse.

Slutligen erinras om att för krigförande länder är af största betydelse den

lagstiftning, hvarigenom krigsdeltagare på olika sätt skyddas både i egenskap

af gäldenär och borgenär. Äfven om moratorium i öfrigt kan undvikas, har

man ansett sig icke kunna underlåta att på olika sätt och i olika utsträckning

lämna anstånd med de förpliktelser, som i kriget plötsligt utkallade personer

hafva att fullgöra med anledning af ingångna förbindelser eller för att tillvara?

taga egna rättigheter. För att emellertid förekomma att denna lagstiftning

skall vålla större olägenheter än som är oundgängligt nödvändigt, har man

sökt nå det syfte, som afses i denna lagstiftning, genom att i mer eller mindre

vidsträckt grad anordna representantskap för krigsdeltagare, i det att domstol

tillerkänts rätt att förordna dylik representant. Härigenom får äfven krigsdel?

tagare, som underlåtit att, då han ryckte ut i kriget, skaffa sig ställföreträdare,

sina intressen tillgodosedda, utan att borgenärens eller annans intressen få

stå tillbaka. För de delar af de krigförande länderna, som direkt varit

föremål för krigshändelser, de s. k. härjade provinserna, har det visat

sig nödvändigt att på ett alldeles särskildt sätt sörja. För dessa landsdelar

har man sålunda nödgats uppehålla både det allmänna generalmoratoriet

och de särskilda moratorierna i större utsträckning och med speciella bestäm?

melser. Gifvetvis får man för Sveriges del vara beredd på att i händelse af

ett krig kunna tillhandagå med en del särskilda bestämmelser till förmån för

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

179

krigsdeltagarna samt äfven vara beredd på att införa speciell anståndslagstift#

ning för dylika härjade provinser.

Till sist bör i detta sammanhang beröras den mycket ingående lagstifts

ning, som kriget skapat om förbud för betalning af skuld till fiendeland och

angående omhändertagande äfven af enskilda personers förmögenhet, befintlig

i fiendeland. Det är gammal engelsk-amerikansk sedvanerätt att i och med

krigets utbrott all gemenskap äfven med i fiendelandet bosatta enskilda pers

soner bör upphöra. I det nu pågående kriget har England tagit initiativet

till en långt gående tillämpning af non-intercoursprincipen, så att till och med

betalning af levererade varor och andra förfallna skulder är vid strängt straff

förbjuden, liksom man jämväl straffar hvarje gynnande af i fiendeland bosatt

person. Till och med utbetalning af nödigt uppehållsbidrag till anhörig, som

är bosatt i fiendeland, har strängt straffats. Denna lagstiftning har efter hand

skärpts i otrolig grad och retorsionslagstiftning från de andra krigförande

parterna har oupphörligt efterföljt det engelska initiativet. Med hänsyn till det

förbud, som genom denna lagstiftning skapats för betalning af skuld under

kriget, har sålunda tillkommit ett tvångsmoratorium af alldeles exklusiv art.

Jag öfvergår härefter till den form af moratorielagstiftning, som man be#

nämner specialmoratorium, hvarmed man förstår ett anstånd, som efter myndig#

hets pröfning för hvarje särskildt fall lämnas en gäldenär, antingen mera individuellt

ifråga om en enstaka skuld eller mera generellt beträffande ett flertal eller samtliga

hans fordringsägare. Om man så vill, kan man under detta slag af moratorium

hänföra statsmyndighets förordnande om befrielse för vederbörande national#

bank från skyldigheten att under kristider inlösa sina sedlar med guld. Van#

ligen hänföres emellertid denna lagstiftning icke till specialmoratorierna, utan

afses därmed det fall, då anstånd meddelas af myndighet ifråga om viss privat

förpliktelse till en eller flere borgenärer.

Det s. k. individuella specialmoratoriet har gamla anor och har tillämpats

alltsedan den romerska rättens dagar, hvarifrån man hämtat namnet quinque#

neller, i det att anstånd under vissa förhållanden lämnades under 5 år.

Senare blef detta moratorium en mycket anlitad och äfven mycket missbrukad

form af nådeakt från vederbörande statsmyndigheters sida, i det anstånd

meddelades genom s. k. järnbref, hvilka äfven omtalas i våra äldre författ#

ningar. Specialmoratoriet var jämförelsevis noggrant regleradt i vissa lag#

stiftningar särskildt i den preussiska Allgemeines Recht. I Tyskland upp#

hörde dock specialmoratoriet efter hand och blef slutligen helt och hållet

förbjudet i den nya rikslagstiftningen. Däremot ingår specialmoratoriet som

en normal lagstiftning i den franska Code civile, artikeln 1244, hvilken tillåter

domstolen att under vissa omständigheter och med stor försiktighet meddela

anstånd med viss skuld på högst ett år. Dock får sådant anstånd ej med#

delas beträffande växlar. Under kriget har ifrågavarande stadgande utsträckts

att gälla alla skulder och synes hafva stor betydelse, särskildt i den mån

opaginerad Kontrollera mot PDF

180

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

generalmoratoriet afvecklas. Institutet har för öfrigt i något varierande former

dels vid sidan af och dels som afveckling af generalmoratoriet införts bland

annat i England, Österrike och Ungern. I Tyskland, Holland och Danmark

har man som ofvan antydts ansett sig kunna alldeles undvara det allmänna

generalmoratoriet och har inriktat sig på särskilda generalmoratorier, men

dessutom har man redan från början gifvit ett vidsträckt utrymme åt special?

moratoriet, som dock redan upphört i Danmark, och för så vidt jag kunnat

inhämta numera äfven i Holland.

I Tyskland har det individuella specialmoratoriet haft följande gestaltning.

I fråga om privat penningefordran, som uppkommit före den 31 juli 1914,

kan domstol eller exekutiv myndighet på begäran af gäldenär bevilja anstånd,

om gäldenärens ekonomiska ställning rättfärdigar ett sådant anstånd, och detta

ej medför oproportionerlig skada för borgenären. Anståndet får ej öfverstiga

3 månader, och detsamma kan afse antingen hela skulden eller del häraf och

kan ställas i beroende af, att gäldenären ställer säkerhet. Moratoriets inne?

börd är enligt uttrycklig bestämmelse densamma, som om borgenären fri?

villigt begärt anstånd, dock att gäldenären också ifråga om icke räntebärande

förpliktelser är skyldig att betala viss ränta under anståndstiden. Inga andra

påföljder af underlåtenheten att betala å förfallodagen än nämnda räntebetalnings?

skyldighet inträda således vid af domstol eller exekutiv myndighet lämnadt

anstånd. Om underlåtenhet att betala och härför i vanliga fall i lagen

föreskrifna påföljder inträffat, redan innan myndigheten meddelat beslut

om anstånd, eller om vid underlåtenhet att betala hos myndighet påyrkats

endast viss särskild påföljds inträde, t. ex. vräkning från förhyrd lägen?

het eller yrkande, att kapital skall vara i sin helhet förfallet i följd af dröjsmål

med inbetalning af ränta eller amortering, har det ansetts tveksamt, om gälde?

när kunde råka ut för en dylik särskild påföljd. Med anledning häraf stadgar

en senare utkommen förordning, att påföljder på grund af underlåtenhet att

uppfylla en före kriget ingången penningeförpliktelse kunna, under förutsätt?

ning att icke äfven dessa påföljder inträdt före krigets utbrott, af domstol för?

klaras vara att anse som icke inträffade. Äfven i det s. k. handräckningsför?

farandet kan enligt en författning anstånd i viss ordning ernås, hvarvid dock

fordras viss särskild medverkan från borgenären. För krigsdeltagare kan anstånd

beviljas för längre tid, och det fordras här icke, att fordringen uppkommit

före den 31 juli 1914, utan är det tillräckligt, att densamma uppkommit före

gäldenärens deltagande i kriget. Ä andra sidan fordras för att krigsdeltagare

skall komma i åtnjutande af anståndet, att hans ställning på grund af kriget

lidit ett så väsentligt afbräck, att hans existens synes hotad. Till förmån för

fastighetsägare utvidgades det tyska specialmoratoriet med afseende å fastig?

het graverande skulder. Dels kunde nämligen moratorium beviljas för längre

tid än 3 månader, till att börja med 6 månader och senare ända till ett år,

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAQSTIFTNING. 181

dels kunde ett en gång beviljadt moratorium förnyas och detta ej blott en

utan flera gånger.

För svensk rättsuppfattning är det främmande att tillåta domstol att på

grund af inträffade extraordinära svårigheter meddela anstånd med betals

ning af gäld. Att emellertid den svenska rätten i viss mån upptagit forces

majeuresynpunkter beträffande fullgörande af betalningsskyldighet, framgår

af § 30 i lagen om köp och byte af lös egendom den 20 juni 1905. I detta

lagrum stadgas, att om köp af säljare häfves, emedan köpeskilling ej blifvit

i rätt tid erlagd eller åtgärd, hvarpå köpeskillingens utbekommande beror,

icke af köparen vidtagits, skall i fråga om säljarens rätt till skadeersättning

de i 24 § af lagen gifna stadgandena äga motsvarande tillämpning. Sist bes

rörda lagrum åter föreskrifver, att skadestånd skall utgå, äfven om dröjsmålet

icke är att tillräkna vederbörande kontrahent. Men från denna regel gifves

det undantag, att befrielse från skyldighet att utgifva skadestånd inträder, om

möjligheten att fullgöra aftalet må anses utesluten i följd af omständighet, som

ej bort vid köpets afslutande tagas i beräkning, såsom krig eller därmed järns

förlig händelse. Häraf följer, att en köpare, för hvilken det blifvit omöjligt att

erlägga köpeskillingen eller vidtaga åtgärd, hvarå dess utbekommande må

bero, befrias från skyldighet att betala skadestånd, om denna möjlighet har

sin grund i en extraordinär händelse, som han icke haft anledning taga i

beräkning vid köpets ingående. Med andra ord köparen befrias från skades

ståndsskyldighet på grund af force majeure. Det vill synas som om force

majeuresynpunkten emellertid enligt svensk rätt borde vinna ytterligare bes

aktande för en gäldenär. Har han på grund af en extraordinär och oförvållad

händelse kommit i betalningssvårigheter, vill det synas, som om det vore för

hårdt att låta lagen hafva sin gång emot honom. Måhända har han stora tills

gångar, men de kunna icke realiseras utan orimliga förluster. Kanske har han

en god och vinstgifvande affär, men denna stockas alldeles på grund af inre restriks

tioner eller den utländska handelns stockning. Å andra sidan kräfver borgenärens

intresse beaktande. Denne behöfver också penningar. I hvarje fall behöfver han

löpande inkomster. I ett visst fall föreligga visserligen svårigheter för både

gäldenär och borgenär, men framförallt är det borgenären, som skulle duka under,

om han ej finge ut sin rätt. Förlusten för honom blir ojämförligt mycket större

är. för gäldenären. Men i annat fall kan borgenären vara hjälpt, om blott gäls

denären ställer säkerhet för sin skuld. Med denna säkerhet kan borgenären i

sin tur hålla uppe sin ställning i förhållande till sina fordringsägare. Allt talar

således för en individuell pröfning för hvarje särskildt fall af en ansökan om att

vinna lättnad på grund af force majeure. Men att en domstol tillerkännes

befogenhet att med stor försiktighet meddela en gäldenär anstånd med betals

ning af kapitalet med skyldighet att betala ränta och eventuellt med förs

pliktelse att ställa säkerhet för kapitalet och alltid under förutsättning, att

borgenären icke visar sig lida en oproportionerligt stor skada genom ett dys

opaginerad Kontrollera mot PDF

182

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

likt anstånd, kan jag icke finna vara annat än nyttigt för kreditlifvet. För

min del har jag intet att erinra mot att till och med i normal lagstiftning upp?

tages den tanke, som ligger till grund för den franska lagens bestämmelse

om rätt för domstol att lämna betalningsanstånd. Men vill man icke gå så

långt, synes man i hvarje fall böra taga under öfvervägande att för krig eller

motsvarande situation införa en specialmoratorielagstiftning, som i hufvudsak

svarar mot de grundsatser, som enligt hvad här ofvan anförts legat till grund

för denna lagstiftning i Tyskland, Danmark och Holland.

I motsats till det individuella specialmoratoriet står det s. k. generella

specialmoraioriet eller ett anstånd, som beviljas en viss gäldenär emot alla

eller åtminstone mot det stora flertalet af hans borgenärer. Gäldenären önskar

själf i det längsta undvika konkurs och söker då ej sällan att erhålla ett an?

stånd af sina fordringsägare för affärens fortsättande eller eventuellt för att

efter hand söka åvägabringa ackord. Borgenärerna hafva alltid intresse af att

tillmötesgå en dylik anhållan för undvikande af konkurskostnad och för att

om möjligt erhålla ett större utbyte för sina fordringar på ett eller annat

sätt. Emellertid har det visat sig, att borgenärerna äro i behof af en viss

medverkan från statens sida, för att ett dylikt allmänt betalningsanstånd skall

kunna på ett betryggande sätt åvägabringas. Det händer sålunda, att borge?

närerna hafva att räkna med, att en eller annan borgenär funnit sig kunna

möjligen utpressa särskilda förmåner för sig genom att motsätta sig ett af

öfriga fordringsägare önskadt betalningsanstånd. För sådan händelse är det af

betydelse, att det finnes en lagstiftning, som möjliggör genomförande af ett

dylikt anstånd äfven gentemot en tredskande minoritet. Men äfven ur den

synpunkten kräfves en reglering af hithörande förhållanden, att borgenärerna

kunna behöfva vissa garantier för att gäldenärs uppgifter om hans förmögenhets?

ställning äro riktiga, liksom det kräfves skydd mot att gäldenär undanhåller

egendom eller på annat sätt skadar borgenärerna eller gynnar någon borge?

när på annans bekostnad.

Lagstiftningen har också i nu angifna syfte ingripit genom bestämmelserna

om s. k. administration eller ackordsförhandling utom konkurs. I England är

en dylik förhandling ett nödigt förstadium för hvarje konkurs. I fransk, belgisk

och schweizisk rätt har institutet varit infördt jämförelsevis länge, i Norge

finnes det sedan år 1899 och i Danmark sedan år 1905. Borttaget ur tysk

rätt har det under kriget kommit åter till att börja med såsom en förberedande

åtgärd för att fördröja eller undvika konkurs, hvilken åtgärd benämnes Geschäfts?

aufsicht och senare i förening med regler om en administration med slutlig

uppgift att åstadkomma tvångsackord utan konkurs. I Österrike finnes äfven

införd Geschäftsaufsicht, men dessutom har under kriget i den normala lag?

stiftningen införts ett Ausgleichs-förfarande, hvilket just innebär tvångsför?

handling utom konkurs. Också här i Sverige finnes ett lagförslag i ämnet.

Emellertid är detta, försåvidt jag förstår, endast lämpadt för normala för?

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 183

hållanden. Förslaget afser att omintetgöra tredska från en fordringsägare, för

det fall att gäldenär lyckats åstadkomma en så grundlig och betryggande

utredning af sin ställning, att han redan under hand kunnat framlägga ett

ackordsförslag och för detta vunnit preliminärt godkännande af en viss kvotdel

af borgenärerna. Äfven under pågående ackordsförhandling skall emellertid

gäldenären enligt förslaget kunna när som helst sättas i konkurs. Gäldenärs

dispositionsrätt öfver tillgångarna skall enligt förslaget icke alls vara inskränkt

under förhandlingarna, och någon kontroll öfver förvaltningen af dessa tillgångar

är ej afsedd att anordnas från det offentligas sida. Snarare har man tänkt sig

ackordsförhandlingen som en officiell afslutning på ett privat anordnadt

administrationsförfarande. Under normala tider tillgodoser detta förslag antags

ligen de önskemål, som man afsett att vinna med detsamma. Men äfven om

detta förslag blir lag, kan man nog knappast afvara en extraordinär lagstiftning,

som närmast har att förhindra, att gäldenär skall behöfva gå i konkurs på

ansökan af enstaka borgenärer eller på egen begäran, i det fall då hans

insolvens kan anses vara orsakad af krig eller därmed jämnställda förhållanden,

men det är utsikt, att han emellertid efter krigets slut skall kunna göra rätt

för sig. Det sätt, hvarå man sökt tillmötesgå detta önskemål, har varit följande.

Om domstol finner, att förutsättningarna äro inne, förordnas om affärens

tillsyn genom af rätten utsedda tillsyningsmän, och gäldenär får icke försättas

i konkurs, så länge denna affärstillsyn varar. Äfven utmätning är under ifrågas

varande tid utesluten. Gäldenär behåller principiellt förvaltningen af sin egens

dom och fortsätter sin rörelse, men under tillsyn af de utsedda tillsyningss

männen, hvilkas samtycke erfordras för vissa transaktioner, såsom försäljning

af fast egendom, betalande af skuld, ingående af nya förbindelser med undans

tag af sådana, som äro nödiga för affärsrörelsens fortsättande, eller för gäldes

närs och hans familjs nödiga underhåll. Befintliga medel, som icke erfordras

för nämnda behof, skola användas till borgenärs förnöjande efter bestämmande

af tillsyningsmännen. Vissa borgenärer beröras icke alls af förfarandet utan

äga att påkalla utmätning och konkurs. Hit höra fordringar på grund af aftal,

som ingåtts med tillsyningsmännens medgifvande, eller för hvilka sådant ej

erfordras, vidare fordringar, som åtnjuta viss förmånsrätt o. s. v. Tillsyningss

förfarandet förklaras af rätten upphöra, om gäldenär icke fullgör sina för#

pliktelser i enlighet med förordningen, eller andra skäl föreligga för att förfarandet

icke bör fortfara t. ex. om det sedermera befinnes, att utsikt i själfva verket ej

föreligger för att gäldenärs obestånd skall upphöra efter kriget.

Det nu skisserade uppsiktsförfarandet har genom senare lagstiftning i Tysk#

land vidgats så, att å ena sidan institutet äfven kommer till användning i flera

fall, då konkurs eljest skulle tillgripas, och å andra sidan uppsiktsförfarandet

infogats som ett led i ett verkligt administrationsförfarande under viss med#

verkan af borgenärerna och med ändamål att om möjligt åstadkomma ett ackord

utan konkurs. I själfva verket närmar sig detta förfarande den lagstiftning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

som finnes t. ex. i Norge, och som just går ut på icke blott, såsom i Danmark

och enligt det svenska förslaget, att få det offentligas medverkan till ett tvångs#

ackord, utan som afser att redan på ett tidigare stadium bereda gäldenär

möjlighet att under borgenärs medverkan få till stånd en administration, låt

vara att dennas syfte också är att så småningom åstadkomma ett tvångsackord.

Under fredstid råder helt naturligt en viss motvilja mot att låta administra#

tions- eller underhandsafvecklingar få för lång lifstid, då de innefatta ett moment

af illojal konkurrens med den normala affärsverksamheten. Men annorlunda ställer

det sig onekligen under krig eller kristid. Under dylika förhållanden är det

ofta mycket svårt att kunna tänka sig att genomföra ett ackord, men det kan

på samma gång vara af stor vikt att tillfälle beredes till ett fortsättande af en

viss rörelse i afvaktan på krisens slut. Men för detta ändamål kräfvas då anord#

ningar, som skydda gäldenär mot enstaka borgenärers påträngande, och å andra

sidan kan förekomma, att gäldenären missbrukar ett anstånd, vare sig till

egen fördel eller till förmån för andra fordringsägare. För Sveriges del behöfver

sannolikt institutet på ett alldeles särskilt sätt omformas efter våra förhållanden

och möjligen är det af speciell vikt, att borgenärsintresset från början får ett

mera direkt inflytande än detsamma erhållit i de tysk-österrikiska lagarna

om Geschäftsaufsicht.

Innan jag lämnar spörsmålet om den extraordinära moratorielagstiftningen

bör jag slutligen få erinra därom, att i vissa lagstiftningar äfven straffbestäm''- melser spela en stor roll. Detta är särskildt förhållandet beträffande det ofvan#

nämnda tvångsmoratoriet ifråga om förbud för betalning till utlänning samt

angående förfogande öfver egendom, tillhörig utlänning, som befinner sig i

viss fientlig stat. Möjligen kan man tänka sig, att strafflagsbestämmelser borde i

större utsträckning, än som skett, meddelas för att förekomma, att gälde#

när under moratorietid till borgenärs skada undansnillar honom tillhörig

egendom.

Det återstår till slut att något beröra den så att säga normala morat

torielagstiftningen. Redan i det föregående har i detta hänseende vissa bestäm#

melser omnämnts. Till detta slag af lagstiftning kan äfven i viss mån sägas

vara att hänföra t. ex. bestämmelsen om utmätningsfrihet för visst gods. Bestäms

melserna härom hafva undergått förändringar under kriget, bl. a. i Tyskland

och Frankrike, där det utmätningsfria minimum högst väsentligt blifvit höjdt. Att

notera är äfven, att i de nya danska och norska processlagarna föreskrifterna

i detta ämne blifva högst väsentligt utvidgade och blifvit synnerligen ingående

formulerade. Den svenska utsökningslagens bestämmelser kräfva

utan tvifvel en grundlig reformering. Äfven bestämmelserna om tvångsackord

i konkurs kunna verka som moratorium och åtminstone i den tyska rätten

föreligger ej hinder för att ackordsföreskrifter gifvas i den form, att gäldenär

tillerkännes anstånd med betalning af ackordet under en viss tid. I öfrigt

sammanhänger moratoriespörsmålet i sin helhet i viss mån med konkurslag#

opaginerad Kontrollera mot PDF

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

185

stiftningens beskaffenhet i ett land. Det är synnerligen önskligt för Sveriges

del, att det under utarbetning varande förslaget till ny konkurslag, hvilket

förslag har synnerligen stora förtjänster, snart bringas till fullbordan.

Andra moratorieföreskrifter äro sådana, som modifiera skyldighet för

bolag och andra samfälligheter att gå i konkurs med hänsyn till viss bes

skaftenhet hos balansräkningen samt bestämmelser, som under vissa förhållans

den inskränka skyldigheten att för viss period upprätta bokslut eller skyls

dighet att vid hvarje tid nedskrifva tillgångarna till gällande marknadspris.

En stor mängd dylika föreskrifter återfinner man i de krigförande länderna.

I öfrigt har man under kriget allt mera funnit, i hvilken grad moratoriespörss

målet sammanhänger med lagstiftningen i öfrigt, och i hvilken grad den extra*

ordinära situationen vid kriget är påverkad af beskaffenheten af det normala

lifvets lagar. Alldeles särskildt har Österrike i detta hänseende gått i spetsen.

I detta land har nämligen bland annat under kriget civillagboken förs

nyats, en ny konkurslag med därtill hörande Ausgleichs-förordning promulges

rats samt en ny försäkringslag antagits. Öfverallt har för öfrigt lagstiftning

med hänsyn till krigssituationen på skilda områden flödat, men framför allt

gäller det som sagdt, att moratoriespörsmålet genom kriget och dess lags

stiftning blifvit allsidigt belyst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

186

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Bilaga II: B.

Kortfattad översikt av reglerna angående tvångsförvaltning såsom form

av fastighetsexekution i vissa främmande länder.

Tyskland. Den tyska civilprocesslagen av den 17 maj 18D8 (C. P. O.) skiljer i fråga

om exekution (Zwangsvollstrecknng) i fast egendom mellan:

1. tvångsinskrivning i fastighetsboken av ett s. k. »Sicherungshypothek» för

fordringen,

2. tvångsförsäljning av fastigheten och

3. tvångsförvaltning av densamma.

Av dessa exekutionsformer medför den första allenast, att ett hypotek1 i fastigheten

uppstår.1 2 Endast de båda senare slagen innebära ett verkligt uttagande

av fordringen ur fastigheten.

De i C. P. O. förekommande reglerna för fastighetsexekutionen (§§ 864—

870) hava, utom så vitt angår den första av ovannämnda exekutionsformer,

endast karaktären av allmänna föreskrifter, vilka angiva de ledande grundsatserna,

medan detaljbestämmelserna äro förbehållna en särskild lag av den

24 mars 1897, benämnd »Gesetz iiber die Zwangsversteigerung lind die Zwangsverwaltung»

(Zw. G.).

En fordringsägare kan i regel efter eget val begära vilken av nämnda

exekutionsformer han önskar eller yrka tillämpning av den första jämsides

med någon av de båda övriga i fråga om en och samma fastighet eller

övergå från tvångsförvaltning till tvångsförsäljning eller tvärtom. Förutsättningarna

för att erhålla exekution över huvud är, att borgenärenjAger

»vollstreckbarer Schuldtitel», varmed förstås domfäst fordran, fastställd förlikning,

handräckningsutslag, laga skiljedom m. m., varjämte erfordras

en av vederbörande myndighet därå tecknad »Vollstreckungsklausel». Däremot

är det — för exekution i fast egendom genom tvångsförsäljning eller

tvångsförvaltning — likgiltigt, huruvida fordringen riktar sig mot gäldenären

personligen eller om fastigheten därjämte eller ensam häftar för densamma

(Hypothek, Grundschuld).

Tvångsförvaltning — liksom tvångsförsäljning — beslutes av domstol på

ansökan av borgenär (Zw. G. §§ 15 och 16). Domstolen har härvidlag icke

någon prövningsrätt, huruvida borgenären äger utsikt att erhålla betalning

av fastighetens avkastning, vadan ock inom den tyska litteraturen farhågor

1 Detta slags hypotek är till skillnad från det vanliga eller s. k. löpande hypoteket allenast

såtillvida giltigt i tredje mans hand, att gäldenären kan mot denne göra samma invändningar

som mot den förste innehavaren.

2 Ang. den förmånsrätt hypotek medför vid fördelning av avkastning, som uppkommer genom

tvångsförvaltning, se nedan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

187

yppats för missbruk av institutet, i synnerhet som skyldighet att förskjuta

kostnaderna för förvaltningen icke kan åläggas borgenären. Beslut, varigenom

tvångsförvaltning anordnas, antecknas i fastighetsboken, delgives

gäldenären och gäller till förmån för borgenären såsom utmätning (»Beschlagnahme»)1

av fastigheten (§§ 20 och 148). Verkan bärav blir, att gäldenärens

förfoganderätt över fastigheten principiellt upphör (§ 148), men beslaget

är i regel ej avgörande för borgenärens ställning i förmånsrättsordningen.1 2

— Åt gäldenären skall i visst fall beredas bostad i fastigheten (§ 149).

Beträffande föremålet för exekutionen är att märka, att under beslaget

inbegripes allt vad som enligt tysk rätt kan omfattas av ett hypotek, d. v. s.,

förutom själva marken med därtill hörande byggnader, ledningar m. m. och

växande gröda, tillika bl. a. ägaren tillhöriga inventarier och bärgad gröda.

Därjämte omfattar beslaget hyres- och arrendefordringar. Arrendators rätt

till avkastningen blir däremot oberörd av beslaget (§§ 20, 21 och 148).

Rätten utser förvaltare och låter överlämna fastigheten åt honom (§ 150).

Om dennes kvalifikationer innehåller själva lagen intet. Genom en under

kriget utfärdad författning den 22 april 1915 är åter förordnat, att gäldenären

själv kan utses till förvaltare, om han är lämplig därtill, detta för

att så långt som möjligt nedbringa kostnaderna för förvaltningen; dockskall

i sådant fall en särskild tillsyningsman tillsättas, vilkens samtycke erfordras

för vissa dispositioner.

Rörande förvaltarens rättsliga ställning är i lagen (§§ 152—154) utsagt,

att denne äger rätt och plikt att företaga alla rättshandlingar, som erfordras

för fastighetens ändamålsenliga skötsel i enlighet med vad som kan anses för

allmänt brukligt. Han har att göra gällande anspråk gent emot tredje man och

omsätta den för förvaltningen obehövliga avkastningen i penningar. På framställning

av förvaltaren skall rätten meddela förbud för tredje man att fullgöra

betalning till annan än förvaltaren. År fastigheten upplåten genom

hvres- eller arrendeavtal och har legotagaren tillträtt fastigheten, är avtalet

bindande för förvaltaren. Huruvida denne själv äger träffa legoavtal angående

fastigheten är ej i lagen utsagt. Att han har sådan rätt framgår

dock bl. a. därav, att den preussiska promulgationslagen den 8 december 1899,

§ 18, stadgar skriftlig form för det fäll att förvaltare ingår sådant avtal.

Rätten övar uppsikt över förvaltningen och äger utfärda instruktioner angående

densamma. Rätten kan jämväl förelägga förvaltaren vite för fullgörande

av hans skyldigheter, ålägga honom att ställa säkerhet därför

ävensom entlediga honom. Förvaltaren äger tillgodonjuta arvode för sitt

uppdrag enligt rättens bestämmande.

Förvaltaren är ansvarig inför samtliga rättsägare för sin förvaltning samt

är skyldig att årligen och efter förvaltningens upphörande till domstolen avgiva

redovisning för densamma, vilken av domstolen, sannolikt efter förutgången

granskning, tillhandahålles borgenärerna och gäldenären.

1 Här och i det följande användes beteckningen utmätning, ehuru den ej helt motsvarar det

tyska begreppet »Beschlagnahme».

2 Ang. undantag härifrån, se nedan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

188

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Att en fastighet på begäran av borgenär ställts under tvångsförvaltning,

utesluter ej att annan borgenär för sin räkning yrkar tvångsförvaltning av

samma fastighet. Sker detta, beviljas honom tillstånd att i det redan anordnade

förfarandet göra sitt anspråk gällande. Han erhåller samma rätt

som om tvångsförvaltningen både kommit till stånd på hans begäran, och

domstolen uppdrager åt den utsedde förvaltaren att förvalta fastigheten jämväl

för tillgodoseende av hans rätt. Beslutet om anslutning innebär, i likhet

med det tidigare beslutet, utmätning av fastigheten och blir gällande från

och med delgivningen (§ 27).

I 10, 11, 13 och 155 §§ regleras fördelningen av den avkastning förvaltningen

givit. Enligt dessa bestämmelser skola utgifterna för förvaltningen

ävensom kostnaderna för förfarandet betalas omedelbart (»vorweg»), med undantag

av själva ansökningskostnaderna, vilka, om de av borgenären förskjutits,

kunna av honom återfås allenast i samband med betalning för den

utsökta fordringen (10 § 2 mom. jfrt med 12 §). Till utgifter och kostnader,

som skola gäldas omedelbart, böra exempelvis försäkringspremier, rättegångskostnader,

förvaltarens arvode, anspråk, vilka härleda sig ur rättshandlingar,

som förvaltaren i denna sin egenskap vidtagit, samt vidare förskott, som

förvaltaren må hava gjort i och för uppdragets utförande, vare sig de föranledas

av rättens anvisningar eller eljest kunna anses erforderliga för fastighetens

vidmakthållande. Ifrågavarande utgifter och kostnader hava inbördes

lika rätt, vadan avkastningen, om den ej räcker till deras fulla gäldande,

fördelas på dem pro rata parte.

Avkastningens överskott skall användas till gottgörande av sökandens och

övriga rättsägares fordringar enligt i lagen angiven ordningsföljd, nämligen:
1.

Sökandens anspråk på gottgörelse för egna utlägg för underhäll av

eller nödiga förbättringar å fastigheten.1

2. Anspråk på lön, kostpenningar eller dylikt, vilka vid jord- eller skogsbruksfastighet

tillkomma personer, som äro anställda för skötsel av fastigheten

eller därå driven binäring, i synnerhet tjänstehjon, jordbruksarbetare,

skogvaktare.2

3. Skatter och andra avgifter till det allmänna, som åvila fastigheten.

4. Sådana anspråk, som på grund av inskrivning eller eljest med sakrätt

häfta vid fastigheten (Hypothek, »Grundschuld», »Rentenschuld» m. m.).

5. Sökandens fordran, för så vitt den ej faller under någon av de förut

angivna grupperna, jämte ränta.

Härvid är emellertid att märka följande: Enligt'' 155 § 2 mom. komma

anspråk, som avses i p. 2—4 ovan, i betraktande allenast såvitt angår »laufende

Beträge wiederkehrender Leistungen». I 13 § stadgas vidare, att »laufende

Beträge wiederkehrender Leistungen» räknas från sista förfallodagen före ut
1

Ovisshet råder, huruvida ej dessa utlägg även kunna av förvaltaren omedelbart återgäldas.

Tvivelaktigt kan dock synas, huruvida ej hithörande anspråk, i den mån de grunda sig på

avtal, som förvaltaren i denna sin egenskap ingått, rätteligen äro att hänföra till kostnader, som

skola omedelbart gäldas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

189

mätningen, att om någon förfallodag icke inträffat under de närmast före

utmätningen förflutna två åren, tiden för utmätningen blir avgörande, samt

att om flera utmätningar skett, hänsyn i detta avseende tages blott till tiden

för den första utmätningen. Vidare gäller, att bland flera rättsägare, tillhörande

p. 4, den inbördes ordningen avgöres enligt de för sakrättsliga anspråk

gällande regler,1 samt att om flera sökande finnas, som icke tillhöra någon av

de under p. 2—4 upptagna grupperna, deras inbördes företräde avgöres av

tidpunkterna för de olika utmätningarna (11 §). Av ovannämnda regler

framgår, att av de under p. 4 upptagna fordringarna allenast räntor och

andra upplöpande belopp komma i fråga. Vidare torde reglerna innebära,

att av de under p. 2—3 upptagna anspråken ävensom av upplöpande belopp,

som falla under p. 4, skola sådana, för vilka någon förfallodag icke inträffat

under de två närmast före utmätningen resp. den första utmätningen förflutna

åren, inberäknat sådana, som upplöpa för var dag och i fråga om vilka

man följaktligen över huvud icke kan tala om någon förfallodag (såsom

exempelvis räntor, vissa lönebelopp etc. men däremot icke kapitalamorteringsbelopp),

gottgöras allenast för tiden från utmätningen resp. den första

utmätningen, varemot för övriga beräknas utdelning för tiden från den närmast

därförut inträffade förfallodagen. Anspråk på räntor eller andra dylika belopp,

som stått längre inne än nu för varje fall sagts (»Riickstände»), komma

över huvud icke i betraktande. Om sökandens fordran tillhör den under p. 4

upptagna gruppen, utgår ränta därå efter den förmånsrätt, som inom nämnda

grupp tillkommer huvudfordringen. Innan sökanden erhåller utdelning å

kapital, måste således samtliga räntebelopp, även sådana, som avse fordringar

med eljest sämre rätt, hava guldits. Man har nämligen ansett att,

då tvångsförvaltningen väsentligen har till ändamål att med bibehållande

av gäldenärens äganderätt till fastigheten tillförsäkra sökanden utdelning

ur dennas avkastning, sökandens kapitalfordran bör träda tillbaka. De borgenärer,

som stå efter sökanden, böra icke få vänta på utdelning, till dess

sökandens fordran i dess helhet blivit gulden. Däremot kan, såsom nämnts,

ränta å sökandens fordran komma att gäldas före under p. 4 upptagen borgenärs

räntefordran, om nämligen sökandens anspråk enligt allmänna regler

ligger före dennes. — Slutligen må framhållas, att räntor å anspråk, som

inskrivits eller eljest sakrättsligt vunnit skydd efter utmätningen, icke erhålla

del i avkastningen annat än i förhållande till borgenär, som senare

ansluter sig till tvångsförvaltningen.

Xär det kan väntas, att någon avkastning finnes till fördelning, skall sammanträde

utsättas med rättsägarna.2 Vid sammanträdet uppgöres en fördelningslängd,

avsedd att gälla för hela den tid förfarandet fortgår. Däri upp
1

Enligt 879 § B. G. B. bestämmes ordningen mellan flera rättigheter, för vilka en fastighet

häftar, efter tidpunkten för rättigheternas inskrivning i fastighetsboken. Har inskrivning ägt

ram samma dag, är tiden för begäran om inskrivning avgörande. År inskrivning sökt samma

dag, gäller lika rätt.

- Dock äger förvaltaren på grund av särskilt stadgande i 156 § 1 mom., vilket icke fullt överensstämmer

med i övrigt angivna regler, utan vidare erlägga skatter och allmänna avgifter (nämligen

om ej andra utdelningsberättigade anspråk med bättre förmånsrätt därigenom skulle bliva

lidande).

opaginerad Kontrollera mot PDF

190

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

tagas allenast fordringar, som framgå av fastighetsböckerna eller i behörig

ordning anmälts å eller före sammanträdet, dock att anmälan i visst fall icke

erfordras (g 156). Rätten anordnar därefter utbetalning av beloppen (§ 157).

Förfarandet upphäves genom beslut av rätten bland annat, när sökandens

fordran guldits eller när förvaltningens fortsättande skulle draga storakostnader

och sökanden ej förskjuter härför erforderligt belopp (§ 161).

Konkurs utesluter icke tvångsförvaltningens användning. Det torde härvid

i regel bliva den för konkursen utsedde förvaltaren, som begär tvångsförvaltning

av en konkursboets fastighet, för så vitt han anser det kunna

medföra fördel för konkursboet (Konkursordnung § 126). Men dylikt yrkande

torde ock kunna framställas av konkursborgenär. Då gäldenären redan genom

konkursen berövats förfoganderätten över egendomen, verkar ett inledande

av tvångsförvaltning i detta avseende icke såsom utmätning. De allmänna

bestämmelserna om tvångsförvaltning äga för övrigt till större delen

tillämpning, även då sådan bedrives under konkurs (Zw. G. §§ 172 och 173).

Österrike. I den österrikiska rätten är tvångsförvaltningsinstitutet reglerat efter i

stort sett samma principer som i den tyska. Bestämmelserna återfinnas i

en lag den 27 maj 1896 »fiber das Exekutions- lind Sicherungsverfähren

(Exekutionsordnung)».

Under begreppet exekution i fast egendom falla här liksom enligt tysk rätt

tre slag av åtgärder, nämligen »zwangsweise Pfandrechtbegrfindung» (E. O.

§§ 87—96), tvångsförvaltning (E. O. §§ 97—132) och exekutiv auktion (E. O.

§§ 133—239). Yar och en av dessa exekutionsformer är oavhängig av de

andra; ingen kräver för sitt anordnande en annan till förutsättning. Det

beror av den exekutionssökande borgenären, vilken form som skall komma

till användning. Från denna regel gives dock enligt § 201 ett undantag.

I det fall denna § omnämner kan nämligen i stället gäldenären bestämma det

exekutiva förfarandets form. Där föreskrives, att, även om en borgenär begärt

exekutiv auktion å fastigheten, gäldenären kan utverka, att i stället tvångsförvaltning

av densamma anordnas, om det på förhand kan beräknas, att

sökandens fordran jämte ränta och kostnader kan i händelse av tvångsförvaltning

gäldas ur fastighetens avkastning inom ett år. Är det fråga om en skuld,

vars kapitalbelopp enligt fastställd plan småningom skall av gäldenären avbetalas,

äger gäldenären enahanda valrätt, för så vitt avkastningen under

förutsättning av tvångsförvaltning skulle tillåta amortering inom den överenskomna

terminen. Borgenären kan således i senare fallet tvingas att acceptera

en småningom skeende avbetalning av skulden, ehuru han anhållit om

exekution i och för tillfredsställandet på en gång av hela sitt anspråk.

I övrigt äro förutsättningarna för tvångsförvaltning och sättet för detta

förfarandes inledning och anordnande i huvudsak desamma som i den tyska

rätten. Exekution beviljas på borgenärens framställning av domstol, vilken

utser en förvaltare. Denne sättes i besittning av fastigheten, varjämte

gäldenären underrättas om, att han nar att avhålla sig från varje förfogande

över föremål, vilka beröras av exekutionen (§§ 97—102).

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

191

För att underlätta exekutionsdomstolens val av förvaltare föreskriver lagen

upprättandet av särskilda förteckningar över personer, lämpliga till förvaltare.

Dessa uppgöras av domstolarna i första instans, efter samråd med förvaltnings-

och kommunala myndigheter ävensom vissa korporationer inom

näringslivet. En sådan förteckning är en officiell lista på personer, vilka på

grund av sin sakkännedom och tillförlitlighet anses särskilt meriterade för

att utses till förvaltare och som på förhand förklarat sig villiga övertaga

dylika uppdrag. Listorna upprättas vart femte år, men kunna under mellantiden

revideras och kompletteras efter behov. Exekutionsdomstolen utser

till förvaltare en i vederbörande förteckning upptagen person, som synes

lämplig just för den fastighet, varom det är fråga. Undantagsvis kan

exekutionsdomstolen dock på grund av särskilda omständigheter utse en

annan person, men bör dock i så fall först hava inhämtat den exekutionssökande

borgenärens och om möjligt även gäldenärens samtycke. Om

detta icke skett'' eller om varken borgenären eller gäldenären givit sitt samtycke

till avvikelse från förteckningen, äga dessa rätt att inom viss tid

efter erhållet meddelande om domstolens beslut göra en framställning om

utseende av en ny förvaltare (§§ 106—108).

Att en borgenär redan utverkat tvångsförvaltning av en fastighet, medför

ej hinder för annan borgenär att för sin räkning begära dylik förvaltning

av samma fastighet, i vilket fall anslutning till förfarandet beviljas. Rätten

uppdrager åt förvaltaren att fullgöra uppdraget även för den senare borgenärens

räkning (gg 98 — 102).

Förvaltaren har att vidtaga »alla de åtgärder, som tjäna till regelrätt och

fördelaktigt ekonomiskt nyttjande av den fastighet, som anförtrotts honom».

Han är befogad att uppbära all avkomst av fastigheten samt vidtaga de

rättshandlingar och föra den talan, som erfordras för uppdragets utförande.

På begäran skall domstolen meddela anvisningar rörande förvaltningen.

Tvångs förvaltningen har icke någon inverkan på redan bestående legoavtal. Nya

sådana äger förvaltaren sluta, dock att domstolens tillstånd erfordras för

egendomens utarrendering. Likaledes kräves domstolens samtycke för sådana

åtgärder, som icke kunna anses överensstämma med allmänt bruk eller som

eljest äro av särskild betydelse (§§ 109—112). Förvaltningen är således

underkastad domstolens uppsikt. Denna intervenerar vid pliktförsummelser

och missgrepp från förvaltarens sida, den besluter över av borgenären, gäldenären

eller andra intressenter"framställda anmärkningar mot enskilda förvaltningsåtgärder

eller mot förvaltningen i dess helhet. Den kan även entlediga

förvaltaren. Likaså ^bestämmer domstolen förvaltarens arvode samt det belopp,

varmed hans utgifter skola) ersättas (§§ 113 och 114). Förvaltaren har att till

domstolen avlämna räkenskap för sin förvaltning. Detta skall ske varje år samt

vid förvaltningens slut. Domstolen har att giva borgenären, gäldenären och

övriga intressenter del av räkenskaperna samt besluter över av dem mot räkenperna

framställda anmärkningar. Förvaltaren kan genom vite eller avdrag

å arvodet av domstolen tillhållas att avgiva redovisning eller vidtaga andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

192

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

åtgärder med avseende å förvaltningen, som domstolen efter granskning av

räkenskaperna funnit nödvändiga (§§ 115—118).

Med avkastningen skola tillgodoses två grupper av anspråk. De, som höra

till den förra gruppen, skola av förvaltaren omedelbart »utan vidare förfarande»

betalas, i den mån de förfalla; någon inbördes ordningsföljd finnes

därför ej heller för dem stadgad, utom så vitt angår skatter och allmänna

avgifter.1 För gäldande av andra gruppens fordringar får åter användas

allenast vad som därefter återstår av behållningen. Dessa fordringar skola

likvideras efter uppgjord fördelningsplan och i angiven ordningsföljd. Anledningen

till denna olikhet består däri, att den förra gruppen utgöres av sådana

utgifter, som äro föranledda av själva förvaltningen och fastighetens

nyttjande enligt vanligt bruk. De måste betalas, om förvaltningen över

huvud skall kunna bedrivas med utsikt till gynnsamt resultat. I den mån

förvaltaren av någon anledning underlåter att betala fordran tillhörande

förra gruppen, kommer den att likvideras först av överskottet av avkastningen.

Den förra gruppens fordringar äro icke fullständigt uppräknade i lagen. Där

angivas (i § 120) blott vissa exempel, nämligen: 1. skatter, som belasta fastigheten,

dock ej belopp, som innestå för mer än tre år före beslutet om tvångsför

valt ningen, jämte ränta därå, samt andra dylika offentliga avgifter, oberoende

av huru länge de innestått, jämte ränta för högst tre år, dock att

skatter och avgifter skola gäldas efter de under p. 2 och 3 upptagna utgifter;

2. avgifter, vilka åligga gäldenären på grund av försäkringsavtal rörande

fastigheten eller dess tillbehör; 3. då fråga är om jord- eller skogsbruksfastighet,

de under tvångsförvaltningen förfallna och från det sista året före dess

beviljande innestående lönebelopp, kostpenningar och andra tjänsteförmåner åt

personer, anställda för fastighetens skötsel eller sysselsatta vid affärsföretag,

som äro förbundna med fastigheten och omfattas av tvångsförvaltningen;

4. kostnaderna för tvångsförvaltningen samt för underhåll av och nödvändiga

förbättringar å fastigheten ävensom fordringar på grund av härför gjorda

tillfälliga förskott; 5. under tvångsförvaltningen förfallna och från det sista

året före beviljandet innestående räntor och andra upplöpande belopp, som

härflyta från ostridiga fordringar eller rättigheter, varför fastigheten häftar,

likaså amorteringsannuiteter, på grund av sådana före tvångsförvaltningens

början slutna avtal, som ej kunna antagas bliva föremål för tvist. Utgifter

enligt p. 5 betalas omedelbart endast såvida de anspråk, varpå de grunda

sig, äga obestritt företräde framför sökandens anspråk. För den inbördes

ordningen bland de under denna grupp hörande utgifterna gälla allmänna

förmånsrättsregler.

Så snart ett visst lämpligt belopp av den behållning, som inlevereras till

domstolen, sammanbragts, företager domstolen fördelning av överskottet

mellan de olika anspråken tillhörande andra gruppen (§ 122). Dessa skola

tillgodoses i följande ordning (§§ 124—126):

1 Se här nedan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

193

1. förvaltarens anspråk på arvode, såvitt det icke redan guldits genom

förskott ur avkastningen, vartill domstolen'' må hava bemyndigat honom (§

113), ävensom på ersättning för förskott till förvaltningsutgifterna, i den

mån sådana förskott äro oguldna;

2. skatter och avgifter, som avses i § 120: 1, i den mån de icke redan erlagts;
3.

under tvångsförvaltningen förfallna eller från sista året före beviljandet,

innestående räntor och andra upplöpande belopp, som härflyta från fordringar

eller rättigheter, varför fastigheten häftar, inberäknat amorteringsannuiteter,

allt efter huvudfordringarnas inbördes företräde samt under förutsättning,

att dessa äga bättre rätt än sökandens fordran och att beloppen ej

guldits jämlikt § 120: 5.

4. sökandens fordran, därvid liera sökandes inbördes företräde avgöres

av den tidpunkt, då inskrivning i fastighetsboken ägt rum, eller, där inskrivning

med hänsyn till fastighetens beskaffenhet ej kunnat ske, den tidpunkt, då

ansökan om exekution gjordes;

5. sådana under p. 3 omnämnda räntor och periodiska prestationer,

som härflyta från fordringar med sämre rätt än den exekutionssökande

borgenärens anspråk, vilket senare således i fråga om kapitalet här har bättre

utsikter att tillgodoses än enligt tysk rätt.

Tvängsförvaltningen skall inställas bl. a. om avkastning, som kan användas

till gäldande av sökandens fordran, icke alls eller åtminstone ej inom lång

tid kan väntas (§ 129).

Enligt österrikisk rätt kunna jämväl vissa industriella anläggningar (bergverk,

oljegruvor) ställas under tvångsförvaltning till gäldande av exigibel

fordran, varom särskilda bestämmelser meddelats (§§ 240—241).

Tvångsförvaltningsinstitutet finnes icke utförligare reglerat i dansk rätt. Danmark.

I Christian V:s Danske Lov, 5 Bog, 7 Kap., Art. 5, 7, 8—10 förekomma

visserligen bestämmelser om rätt att taga pant stil Brugelighed», men endast

i största korthet. Sedan nämnda regler en längre tid varit ur bruk, hava

emellertid domstolspraxis och sedvanerätt under senare hälften av 1800-talet

återupplivat en dylik exekutionsform, och i nu gällande Lov om Ilettens

Pleje av den 26 mars 1909 ävensom i den nya härutinnan med den sistnämnda

likalydande Lov om Bettens Pleje av den 11 april 1916, vilken skall träda

i kraft senast den 1 oktober 1919, återfinnas vissa stadganden om tvångsadministration

av gäldenärs fasta egendom.

Med stöd av ovannämnda lagrum i Christian V:s Lov har sålunda i praxis

erkänts en rätt för borgenär, som till säkerhet för sin fordran äger ett s. k.

Pantebrev i en fastighet, att sätta sig i besittning av och nyttja fastigheten

»ved umiddelbar Fogedforretning», d. v. s. utan att fordringen blivit

fastställd genom dom eller förlikning. Förutsättningen är i regel, att fastighetsägaren

— gäldenären — icke erlagt förfallen ränta eller förfallet kapitalbelopp

av skulden.

13—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

194

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Enligt lagens bestämmelser kunde fastighetens överlämnande till borgenären

ske genom två av rätten utsedde gode män, men detta ändrades genom

praxis så, att numera fogdens medverkan fordras. Det är härvid att märka,

att all exekution i regel omhänderhaves av domaren, vilken i denna sin verksamhet

benämnes fogde. Fastighetens förvaltning försiggår genom borgenärens

försorg och under skyldighet för honom att redovisa för densamma.

Behållningen äger han avräkna å sin fordran utan skyldighet att utgiva

något därav till bättre ställda panthavare. Vad som återstår, sedan borgenären

blivit gottgjord, skall överlämnas till gäldenären. Borgenären får

emellertid vika, om panthavare med bättre rätt själv tager fastigheten

»til Brugelighed», så ock under konkurs, om ej sökanden med frånträdande

av sitt anspråk mot konkursboet i övrigt förklarar sig vilja hålla sig allenast

till den fasta egendomen i fråga.

Såväl 1909 som 191(1 års Lov om Bettens Pleje1 innehålla stadganden (§§

600 — 602, resp. 609 — 611), enligt vilka det fortfarande såsom hittills står

vederbörande borgenär öppet att med fogdens hjälp sättas i besittning av

gäldenärens fasta egendom, men upptaga därjämte en annan art av tvångsförvaltning.

Enligt § 495 i 1909 års lag (§ 504 i den nya lagen) kan nämligen

borgenär, som äger domfäst penningefordran, få en fastighet, till vilken

gäldenären äger nyttjanderätt (Leje-, Forpagtnings-, Fsesterettighed), genom

fogdens försorg ställd under förvaltning i ändamål att avkastningen skall

användas till täckande av hans fordran, allt för så vitt det kan ske utan

att kränka annans rätt. Denna borgenärens befogenhet överensstämmer med

den jämväl i lagarna uttalade grundsatsen, att exekution kan ske ej blott

genom försäljning av gäldenär egendom utan ock därigenom att en gäldenären

tillkommande rättighet utövas för borgenärens räkning. Är gäldenären

ägare till fastigheten, kan emellertid en dylik tvångsförvaltning icke anordnas.

Förfarandet vid administrationen tillgår enligt § 499 (508) så, att fogden

uppdrager åt en av honom godkänd »Bestyrer» att utöva administrationen

samt vidtaga alla åtgärder, vilka kunna befinnas nödvändiga för att fastighetens

avkastning må komma borgenären till godo. Förvaltaren avlägger

inför fogden redovisning på av denne bestämda tider och överlämnar till fogden

avkastningens överskott efter avdrag för kostnaderna för förvaltningen,

däribland arvode. Skulle förvaltningen gå med förlust, ansvarar borgenären

härför och med hänsyn härtill kan fogden avfördra honom säkerhet, om så

anses nödigt. När borgenären blivit gottgjord för sin fordran med räntor och

omkostnader, återställes fastigheten till gäldenären. Fogden beslutar över

alla frågor angående förvaltningen, redovisningen samt förfarandets avslutande,

om borgenären, gäldenären eller andra intressenter framställa klagomål

eller anmärkningar. År nyttjanderätten av den art, att den icke kan överlåtas,

torde all exekution i densamma vara omöjlig.

Den danska processlagkommission, som år 1877 avgav betänkande med lagförslag

angående exekutionsväsendet, hade även föreslagit rätt för borgenär

Anledningen till den upprepade processreformen är i detta sammanhang ej av intresse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

195

med domfäst fordran att erhålla tvångsadministration av gäldenären tillhörig

fast egendom i ändamål att ur avkastningen njuta gottgörelse för sin

fordran. Förfaringssättet skulle härvid i huvudsak vara detsamma, som det

här ovan angivna. Till grund för förslaget härutinnan åberopades, att detsamma

överensstämde med sakens natur och för övrigt allenast stadfäste gällande

praxis. 1877 års lagförslag blev emellertid aldrig antaget. En senare

kommission, som hade att revidera berörda lagförslag, gav i sitt år

1899 avgivna förslag, vilket ligger till grund för 1909 och 1916 års lagar,

bestämmelserna den inskränktare räckvidd, de i de antagna lagarna erhållit.

T)et kunde enligt dess åsikt icke anses naturligt, att en borgenär erhölle

utdelning ur annat än fastighetens verkliga värde, d. v. s. vad den inbringade

vid omedelbar exekutiv auktion, eventuellt med tillägg av avkastningen för

tiden intill dess auktion komme till stånd. En sådan administration som den

föreslagna skulle alltid bliva ett slags spekulation på ägarens bekostnad, som

lätt kunde lända till dennes skada, nämligen när egendomen under administrationen

sjönke i värde eller konjunkturerna efter hand bleve ogynnsammare. Den

ledde därvid ut över de eljest erkända gränserna för exekution och borde konsekvent

medföra rätt till administration även av alla möjliga andra förmögenhetsobjekt

än just fast* egendom, såsom t. ex. affärsföretag, fabriksverksamhet

m. m.1 En annan sak vore det, om gäldenären icke vore ägare utan allenast

brukare av egendomen. — En minoritet inom kommissionen uttalade sig

dock utan närmare motivering för det tidigare förslaget.

Icke heller i norsk lagstiftning har tvångsförvaltningen såsom exekutivform

blivit föremål för uttömmande reglering. Institutet har däremot här fått en

något mera ingående utformning genom långvarig, låt vara ganska vacklande

praxis, vilken ytterst bygger på stadganden i Christian V:s norske Lov, motsvarande

ovannämnda lagrum i den Danske Lov. Nedanstående redogörelse

för ifrågavarande praxis är. hämtad »från uppgifter, som på begäran lämnats

kommissionen av Aktieselskabet Kristiania Hypothek- och Realkreditbank.

En panthavare, vars fordran icke blivit betald, anses äga rätt att antingen

hålla sig till gäldenären personligen, söka få betalt genom fastighetens

försäljning å exekutiv auktion eller också själv taga denna under sitt

bruk (»til Brugelighed», »Brugspant»). Förutsättningen är naturligtvis, att

hans fordran helt eller- delvis förfallit.

Denna utsökningsform kan användas av envar panthavare utan hänsyn

till prioritet eller sättet för pantens uppkomst (genom frivillig disposition

eller tvångsvis). Om emellertid en panthavare redan tagit fastigheten under

förvaltning, anses denna icke kunna fråntagas honom av en sämre ställd

borgenär utan att han erhåller full ersättning för sin fordran, men däremot

väl av en borgenär med bättre rätt. A andra sidan kan varje borgenär

lä fastigheten utbjuden å exekutiv auktion, utan avseende å det läge i fråga

om förmånsrätt han intager till den borgenär, vilken erhållit tvångsförvaltning.

So) yr.

1 Jfr den österrikiska lagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

196

AVI). II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Domstolsförhandling är ieke nödvändig för inledande av tvångsförvaltning,

utan borgenären har endast att framställa en begäran därom hos vederbörande

exekutionsmyndighet, vilken därefter sätter borgenären i besittning

av fastigheten. Det är således denne, soin själv ombesörjer förvaltningen.

Ägaren skall omedelbart överlämna fastigheten till sökanden.

Bestämmelserna i Christian V:s Lov anses förutsätta, att fastighetens avkastning

i första hand användes till betalning av räntor å »Brugspantbaverens»

fordran, skatter och andra dylika offentliga avgifter samt nödiga utgifter

för fastighetens vidmakthållande. Då det emellertid icke föreligger

någon regel om den ordning, vari dessa belopp skola gäldas, är borgenären

oförhindrad att gottgöra sig för sina räntor utan att skatter och övriga nyssnämnda

utgifter dessförinnan erlagts. Räcker avkastningen allenast till borgenärens

räntor, kan gäldenären således icke fördra, att berörda utgifter bliva

guldna ur avkastningen. Har åter borgenären själv förskjutit skatter och

utgifter, är han i intet fäll skyldig återställa fastigheten, med mindre han får

ersättning för nämnda förskott. Uppstår överskott av avkastningen, sedan borgenärens

räntor jämte skatter och utgifter guldits, anses denne icke skyldig

använda överskottet till gottgörande av andra borgenärers fordran, utan äger

avräkna detsamma å sin egen kapitalfordran eller, om han är nöjd med att

utfå allenast räntan, överlämna det till gäldenären. Det kan dock uppenbarligen

ligga i borgenärens intresse att gottgöra andra borgenärer, vilkas

fordringar hava bättre rätt än hans egen, nämligen för att undvika att de

själva taga fastigheten »til Brugelighed» eller framtvinga dess exekutiva

försäljning. »Brugspanthaveren» åligger att till gäldenären avgiva redovisning

vid förvaltningens upphörande, sannolikt även för varje år om gäldenären

så yrkar. Övertages fastighetens bruk av annan borgenär, skall redovisning

jämväl avgivas till denne.

Enligt uppfattningen å det håll, varifrån ovanstående uppgifter härstamma,

har ifrågavarande rättsinstituts användning trots dettas bristfälliga reglering

i de flesta fall funnits vara till fördel för såväl panthavare som ägare, i

det att detsamma under sämre konjunkturer möjliggör gynnsammare och humanare

avveckling av skuldförhållandet, medan i tider med stigande fastighetsvärden

ägaren harä utsikt att snart få fastigheten åter i sin besittning.

Ehuru förvaltningen i regeln blott skulle vara övergående för att senare

efterföljas av tvångsauktion, lär det emellertid också ofta hava inträffat, att

förfarandet fortgått i flera år ävensom att det inletts efter frivillig överenskommelse

mellan borgenären och gäldenären.

Emellertid har jämväl i Norge försök till modern lagstiftning i ämnet

gjorts. På grundval av förslag, som uppgjorts av den s. k. civilprocesslagkommissionen,

förelädes genom proposition1 år 1911 stortinget ett förslag

tilL lag om exekution (»tvangsfuldbyrdelsez), i vars 8 kap.2 inrymdes bestämmelser

om tvångsförvaltning (»tvangsbestyrelse») av fast egendom. Förslaget,

som icke blev antaget, torde särskilt med hänsyn till de mot detsamma riktade

1 Ot. prop. n:r 16/1911.

2 §§ 110—116.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE I/ÄNDER.

197

invändningarna vara av det intresse, att en redogörelse för vad i frågan

förekommit synes vara på sin plats. Det innehöll i huvudsak följande. En

borgenär kan yrka, att utmätt fast egendom med tillbehör sättes under en

av viss myndighet (»namsretten») anordnad förvaltning, när dom eller annan

»grundlag», varå utmätningen grundar sig, vunnit rättskraft. Myndigheten

delgiver gäldenären ansökningen med tillkännagivande, att han har att avhålla

sig från varje förfogande över fastighetens avkastning eller deltagande

i dess skötsel utan samtycke av sysslomannen eller, intill dess sådan blivit

utsedd, av rätten. Till syssloman kan utses såväl borgenären som ock gäldenären,

när det linnes lämpligt. Två eller flera syssloman kunna vid behov

tillsättas. Myndigheten bestämmer sysslomannens arvode. På begäran av

part kan myndigheten meddela sysslomannen anvisningar rörande förvaltningen

och entlediga honom när skäl därtill äro. Så vitt det kan ske utan

skadligt dröjsmål, böra parterna erhålla tillfälle yttra sig om val eller entledigande

av syssloman, och om vilka anvisningar, som böra meddelas. Myndighetens

beslut i dessa avseenden kunna ej överklagas. Gäldenären och

hans hushåll skola i visst fall erhålla nödiga rum till bostad å fastigheten. —

Sysslomannen har att sörja för fastighetens ändamålsenliga skötsel samt inkräva

och uppbära dess avkastning. Av denna äger han innehålla gottgörelse

för utgifterna för förvaltningen och å fastigheten nedlagda nödiga

kostnader. Överskottet användes till gäldande av skatter och övriga vid

egendomen häftande skulder efter inbördes företrädesrätt. Uppstår tvist angående

överskottets fördelning, avgöres saken av rätten. Sysslomannen skall

avlägga redovisning å de tider rätten bestämmer, dock minst en gång om

året. Den ingives till rätten, som tillhandahåller den åt parterna. Rätten

kan ålägga borgenären att förskjuta eller ställa säkerhet för kostnaderna för

förvaltningen. Underlåter sysslomannen att efterkomma dylikt föreläggande,

kan ansökning om tvångsförvaltning avslås och redan beviljad sådan upphävas.

Förfarandet skall dessutom upphävas, när borgenären så yrkar, vidare

när dom, varå utsökningen grundas, varder upphävd samt slutligen när fastigheten

sålts å exekutiv auktion och skall tillträdas av köparen.

Civilprocesslagkommissionen, vars förslag i ämnet synes i sak hava nära

överensstämt med propositionen, hade i sina motiv yttrat bl. a. följande. När

tid och omständigheter icke vore gynnsamma för försäljning av fast egendom

på rimliga villkor, uppstode behov för borgenären att på annat sätt

komma till sin rätt. Den rätt, en utmätningshavare likaväl som en inteckningsborgenär

antoges äga på grund av de omnämnda lagrummen i Christian

V:s Lov, måste därför bibehållas men närmare regleras. Praxis gåve nämligen

borgenären en alltför stor frihet att.förfoga över fastigheten. De av flertalet

inom den danska processlagkommissionen uttalade betänkligheterna mot en

utsträcktare tillämpning av institutet tvångsförvaltning vore varken övertygande

eller avgörande. Då tvångsauktionen fortfarande vore det snabbaste

och bekvämaste sätt för exekution, behövde man ej frukta, att en borgenär

skulle välja den långsammare utvägen att få egendom under förvaltning, om

han kunde genom auktion komma till sin rätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

198

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Kommissionens förslag i ämnet hade inom justis- og politidepartementet

underkastats granskning, vari deltagit vissa sakkunnige. En av dessa hade

därvid yttrat tvivelsmål, huruvida det över huvud borde medgivas utmätningsborgenär

att sätta gäldenärens fastighet under tvångsförvaltning. I

.synnerhet om den förre efter sin plats i förmånsrättsordningen ägde liten

eller ingen utsikt till gottgörelse inom rimlig tid, kunde det synas, som om

förslaget gåve honom väl vidsträckt rätt. Men också i övriga fall skulle en

borgenärs tillgång till’ tvångsförvaltning kunna för gäldenären medföra de

olägenheter, som framhållits av den danska processlagkommissionen. Hänsyn

till kostnaderna för förfarandet] kunde i allmänhet icke avskräcka

sökanden, då ju dessa kostnader skulle utgå ur avkastningen och således

slutligen drabbade gäldenären. Och även om kostnaderna undantagsvis icke

skulle kunna gäldas med avkastningen, kunde sökanden av gäldenären återfå

viss del av sitt förskott, på grund av en allmän bestämmelse i förslaget om

skyldighet för gäldenären att återgälda nödiga kostnader för verkställd exekution.

I departementet ansåg man emellertid i motsats mot de sålunda uttalade

betänkligheterna, att efter de erfarenheter, som hittills vunnits, tillräcklig

grund saknades att avskära utmätningsborgenär från rätten till tvångsförvaltning.

Att i övrigt skärpa villkoren för anordnande av tvångsförvaltning

läte sig ej heller lätt göra. Så hade icke skett i de tyska eller österrikiska

lagarna, enligt vilka dylik förvaltning kunde krävas av en var, som

ägde exigibel fordran. Icke ens enligt den senare, som påbjöde förfarandets

inställande, när avkastning icke alls eller icke inom rimlig tid kunde väntas,

ägde myndigheten- rätt att genast från början avslå ansökning om tvångsförvaltning.

En sådan rätt kunde icke heller gärna medges; först måste

förvaltningen försökas. Det kunde i detta sammanhang framhållas, att en i

det ursprungliga förslaget förekommande bestämmelse om rätt att öppna

tvångsförvaltning, innan dom, varå fordringen grundade sig, vunnit laga kraft,

hade ansetts böra uteslutas. Skulle sådan rätt medgivas, kunde det icke ske

annorledes än under villkor, att borgenären vore pliktig utgiva skadestånd,

om domen ändrades eller upphävdes. I anledning av en tillika framställd

invändning mot eu i det ursprungliga förslaget upptagen bestämmelse om

rättens skyldighet att öva tillsyn över förvaltningen, hade man funnit lämpligt

att något begränsa samma skyldighet.

Stortingets förstärkta justiskommitté yttrade i sitt betänkande1 över förslaget

i vad det avsåg tvångsförvaltning: Det vore väl icke uteslutet att.

såsom processlagkommissionen ansett, missbruk hittills förekommit vid utövning

av rätten att taga fastighet »til brugelighed». Men rättegångar

med anledning härav hade dock icke ofta förekommit bl. a. av den anledning,

att panthavarne ofta utgjort offentliga eller större privata penninginrättningar.

Den kontroll, som propositionen föresloge, syntes knappast heller

vara synnerligen effektiv. I allmänhet komme säkerligen borgenären eller

1 Indst. O. XV/1912.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

199

hans ombud eller åtminstone den han föresloge att bliva vald. Anvisningar

rörande förvaltningen skulle enligt förslaget utfärdas allenast pa begäran

av part. d. v. s. borgenären eller gäldenären, och om denne icke hade något

intresse i egendomen emedan den vore överintecknad, kommejlet icke att ofta

bliva fråga härom, med mindre även andra rättsägare anslöte sig till förfarandet.

Anvisningarna skulle dessutom blott kunna angå huvuddragen av

förvaltningen eller enskilda, viktigare åtgärder. Sysslomannens entledigande

kunde blott äga rum på begäran av part. Vidare vore'' sysslomannens rättsställning

mycket obestämd enligt förslaget. Slutligen vore namsretten icke

a ämbetets vägnar skyldig att kontrollera redovisningen; och blott när det uppstode

tvist om överskottets fördelning eller sysslomannen själv droge frågan

därom inför dess prövning, kunde den direkt ingripa. Den allmänna tillsyn,

som mvndigheten tänktes skola utöva, syntes således icke komma att äga

någon praktisk betydelse. Skulle en rättslig reglering av det i praxis utbildade

institutet genomföras, kunde man icke stanna vid propositionens bestämmelser.

Det måste nämligen också övervägas, om man icke borde utforma

närmare föreskrifter om förhållandets civilrättsliga sida. För närvarande

läge till och med mycket viktiga spörsmål rörande den materiella

rätten här olösta. Vidare måste tillses, om tvångsförvaltning verkligen

kunde komma till användning beträffande all slags fäst egendom. Hittills

hade ju sbrugspanten; icke haft vidsträcktare användning utanför städerna.

Med hänsvn till den praktiska vikt spörsmålet hade erhållit i den senare

rättsutvecklingen, borde detsamma emellertid så snart som möjligt upptagas

till särskild omprövning. Under åberopande av vad sålunda anförts hade

kommittén uteslutit ifrågavarande bestämmelser ur lagen. Förenämnda stad^anden

i Christian V:s Lov förutsatte kommittén emellertid skola tillsvidare

Ö

bestå.

I enlighet med justiskommitténs framställning fattade också stortinget sitt

beslut.

Nils Edling.

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

AVDELNING III

ÖVRIG KEIGSEKONOMISK

LAGSTIFTNING

opaginerad Kontrollera mot PDF

.■J>J <M i

-it *

1

I i

n

. M

l)

opaginerad Kontrollera mot PDF

203

BETÄNKANDE

I. Särskild lagstiftning- angående krigsdeltagare.

Den del av statens manliga befolkning, som vid ett krigsutbrott kallas

under fanorna, blir i många fall urståndsatt att på ett tillfredsställande

sätt tillvarataga sina enskilda intressen, och det uppstår i följd härav fråga,

om och i vad mån staten kan förebygga eller mildra därigenom uppkommande

svårigheter. Här som på så många andra områden står mot den enskildes

behov av särskilda anordningar till hans hjälp nödvändigheten att låta den

allmänna rättsordningen och ingångna förpliktelser i möjligaste mån bestå

orubbade och kravet på den enskilde att, så långt sig göra låter, själv sörja

för sig och sitt. Ett avvägande av dessa motsatta synpunkter är uppenbarligen

i hög grad vanskligt, och kommissionen inser väl, att invändningar

kunna göras både mot vad som ansetts böra upptagas i dess förslag, och

mot att detsamma så begränsats.

I första hand torde det emellertid vara tydligt, att ersättning för den

skada i ekonomiskt avseende,'' som genom inkallelsen tillfogas den enskilde

krigsdeltagaren, icke kan ifrågasättas.

Kommissionen har i stället sökt finna utvägar för att undvika olägenheter,

som uppkomma genom själva bortovaron, och därvid i första rummet uppmärksammat

krigsdeltagares ställning i rättegång, vari han är part. Det part m m.

bör då först tillses, vilken påföljd härav, som inträder utan särskild lagstiftning.

Enligt gällande lag (12 kap. 1 § rättegångsbalken) anses det såsom

laga förfall, om man i Konungens tjänst är uppbådad eller faren, dock

att det tillkommer rätten att i fråga om detta likaväl som angående övriga

slag av laga förfall pröva omständigheterna i varje särskilt fall. Det kunde

därför synas, som om det vore väl sörjt för att den mobiliserade icke bleve

utsatt för några menliga påföljder i rättegången. Emellertid fordras för

tillämpning av laga förfall, att detta skall vara anmält och styrkt eller

ändock för rätten känt, och just härutinnan kan det för en krigsdeltagare

vara omöjligt att tillvarataga sitt intresse. Den naturligaste utvägen synes

därför vara att ålägga domstolen i alla de fall, då det ej är känt, huruvida

utebliven part är krigsdeltagare, att ex officio införskaffa upplysning härom.

Har man sålunda sörjt för erforderlig utredning i detta avseende, återstår

Rättegång,

däri krigs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

204 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

att avgöra, vilken verkan krigsdeltagandet, när detsamma på detta sätt konstaterats

eller eljest är för rätten känt, lämpligen bör utöva på rättegången,

under hänsynstagande till såväl krigsdeltagaren som andra parten ock domstolen.

Att målet icke bör kunna handläggas och avdömas, om krigsdeltagaren

icke på något sätt företrädes, synes uppenbart, och detta desto mera, som

en sådan rättstillämpning säkerligen icke skulle komma till stånd med gällande

lag och praxis. Det kunde däremot ifrågasättas att låta domstolen ex

officio förordna ställföreträdare för krigsdeltagaren. Denna utväg, som skulle

medföra minsta möjliga rubbning i rättegångsproceduren, vore tydligen såväl

till förmån för krigsdeltagarens motpart som till lättnad för domstolen.

Helt och hållet främmande för den svenska rättsuppfattningen skulle måhända

ett dylikt ställföreträdarskap icke kunna sägas vara. Kommissionen

har sålunda uppmärksammat, att lagberedningen i sitt år 1013 framlagda

förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning upptagit ett stadgande,

varigenom domstolen i äktenskapsmål ålades att i visst fall förordna

god man för utebliven svarande, varjämte kommissionen inhämtat, att lagberedningen

för närvarande har under övervägande ett förslag till lag om

god man för bortovarande, avsett att framläggas i samband med förslag

till lag om äkta makars förmögenhetsförhållanden. Skulle godman sförordnande

enligt sistnämnda lagförslag i tillämpningen komma att användas

även i sådana fall, då förordnandet påkallas huvudsakligen i tredje mans

intresse eller framträder eljest en vidsträcktare användning av negotiorum

gestio, framför allt i rättegång, kan det väl ifrågasättas att låta en av

domstol förordnad god man företräda krigsdeltagare i rättegång. På

rättsutvecklingens nuvarande ståndpunkt har kommissionen icke ansett

sig i förevarande fall, då det gäller part, som genom en statens åtgärd

hindras från att själv tillvarataga sin rätt, kunna föreslå, att den bortovarande

skulle företrädas av en utan hans medgivande förordnad god man,

vilken tydligen måste utrustas med befogenhet att i allt, som uppdraget

avsåge, handla å krigsdeltagarens vägnar. Härmed är emellertid icke sagt

att särskilda bestämmelser om påföljden av krigsdeltagarens utevaro skulle

kunna undvaras. Då ifrågavarande hinder mot inställelse inför rätta torde

kunna bliva av jämförelsevis långvarig beskaffenhet, synes det olämpligt, om

domstolen skall nödgas meddela upprepade uppskovsbeslut. I stället torde

man böra anlita den utvägen, att målet förklaras vilande för att återupptagas

först, när kriget är slut eller parten eljest upphört att vara krigsdeltagare.

Förslaget innehåller också bestämmelser härom. Dessa bestämmelser

innebära emellertid vissa konsekvenser, som böra uppmärksammas.

Sålunda kommer den i ovannämnda lagrum rätten tillagda befogenheten

att i varje särskilt fäll pröva omständigheterna, icke att äga tillämpning i

avseende å denna art av förfall. Om part är krigsdeltagare och icke

iakttager inställelse, skall nämligen målet vila, oavsett huruvida rätten

kunde finna parten oförhindrad att exempelvis genom ombud komma

tillstädes. I själva verket torde dock härigenom i detta avseende avvikelse

icke i någon större män komma att äga rum från den tillämpning gällande

opaginerad Kontrollera mot PDF

205

SÄRSKILD LAGSTIFTNING ANGÅENDE KRIGSDELTAGARE.

rätt under motsvarande förhållande skulle erhålla. Det kan nämligen antagas

för visst, att, om rätten i stället för att förklara målet vilande uppsköte

målet, krigsdeltagarens fortsatta utevaro allt framgent skulle anses

vara laga förfall och föranleda förnyade uppskov, och detta även om åtgärder

genom det allmännas försorg vidtoges för att organisera rättshjälp till

krigsdeltagares tjänst.'' Det kan följaktligen enligt kommissionens åsikt

icke invändas mot dess förslag i denna del, att, så vitt krigsdeltagarne

anginge, skulle i kravmål införas, vad kommissionen på annat

ställe i sitt betänkande velat förebygga, ett generalmoratorium. Emelertid

vill kommissionen icke underlåta att omnämna, att vissa erfarenheter

från krigförande länder synas tyda på att en lagstiftning sådan

som den föreslagna kan komma att missbrukas. Skulle detta bliva förhållandet

under ett krig, vari Sverige bleve invecklat, anser kommissionen

därför sannolikt, att man bör övergå till förordnande av god

man för krigsdeltagare. Anledningen till att intet förslag utarbetats

efter denna linje är. att en lösning, som närmare ansluter sig till

det nuvarande rättsystemet, ansetts i varje fall först böra tillgripas. I ett

fall finner kommissionen emellertid redan nu otvivelaktigt, att god man lämpligen

bör kunna förordnas för krigsdeltagaren. Det torde nämligen vara

tydligt, att motparten icke bör av krigsdeltagarens bortovaro hindras att förebringa

bevisning, vare sig det föreligger risk, att bevismaterialet sedermera

går förlorat eller icke. För att krigsdeltagarens rätt därvid skall tillgodoses

torde förordnande av god man för honom böra medgivas.

Fn annan följd av förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende blir, att,

sedan ett mål av ovan angiven anledning förklarats vilande, det i visst fall

tillkommer krigsdeltagarens motpart att förebringa utredning om att förfallet

upphört, nämligen om han önskar, att detsamma upptages till förnyad

handläggning före krigets slut.

Fn väsentlig plats i en lagstiftning på hithörande område måste intagas

av stadganden om förlängning av processuella frister, huvudsakligen tiderna

för fullföljd av klagan i mål, vari part är krigsdeltagare. I detta sammanhang

har kommissionen haft under övervägande även frågan om förlängning

av genom lag eller avtal bestämda frister över huvud i sådana rättsförhållanden,

vari krigsdeltagare är part. Uppenbarligen skulle utan alla bestämmelser

i detta ämne krigsdeltagarens rätt med visst fog kunna sägas vara

asidosatt. Under ett stadgande av dylik allmän räckvidd skulle emellertid

indragas en sådan mångfald av rättsförhållanden, att dess verkningar knappast

skulle överskådas. Exempelvis skulle ett automatiskt framskjutande

av de tider, inom vilka krigsdeltagare hade att söka lagfart eller inteckning

eller begära förnyelse av inteckning, i hög grad inverka på fastighetskreditens

stabilitet. Tredje mans rätt skulle åsidosättas genom en förlängning

av tiden för förmyndares eller ombuds redovisningsskyldighet o. s. v. Kom- 1

1 Ang. åtgärder för dylik rättshjälp, se p. m. av byråchefen D:r Gunnar Hnss, såsom bilaga

1 fogad vid kommissionens betänkande rörande arbetsmarknadens organisation vid krig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Krigstesta

meni en.

20C> AVD. in. ÖVRIG KRIGSEK0N0MISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

missionen anser fördenskull ett allmänt stadgande i ifrågavarande avseende

ej böra meddelas. En begränsning av uppskovsbestämmelserna till att avse

exempelvis allenast sådana fall, då någon har att för bevarande av sin rätt

delgiva stämning inom viss tid, torde knappast heller vara utan olägenheter i berörda

avseende och skulle för övrigt genom att från anståndet utesluta andra

närliggande områden medföra en viss ojämnhet inom rättslivet. Kommissionen

har därför avstått från att föreslå stadganden om förlängning av icke

rent processuella frister. Av dessa har kommissionen ytterligare ansett dem

som falla inom den administrativa processen icke böra omfattas av förslaget.

Beslut, som av de förvaltande myndigheterna meddelas, torde nämligen ofta

sakna karaktären''av prejudicierande domslut, ehuru de formellt vunnit laga

kraft. Endast den judiciella processen har därför ansetts böra falla in under

förslaget.

En annan fråga av betydande räckvidd är, huruvida en persons egenskap

att vara krigsdeltagare bör i och för sig utgöra anledning till uppskov med

avseende å honom åliggande betalningsskyldighet eller vara hinder för att mot

honom anställa lagsökning eller utmätning eller låta försätta honom i konkurs.

Kommissionen har icke ansett, att så bör vara förhållandet, ehuru kommissionen

ingalunda förbisett, att denna ståndpunkt understundom kan medföra en

hårdhet mot krigsdeltagaren, då exempelvis exekution emot krigsdeltagarén

just kan vara föranledd därav, att han genom sin bortovaro är hindrad att

sörja för sina ekonomiska angelägenheter. Också har i vissa nu krigförande

länder införts särskilt exekutivmoratorium till förmån för krigsdeltagare. A

andra sidan torde en dylik lagstiftning lätt kunna missbrukas till kränkande

av tredje mans rätt, något som i sin mån styrkes av ovannämnda utländska

erfarenheter. Och framför allt måste det befaras, att ett dylikt moratorium

med den stora omfattning, som det komrae att erhålla vid en allmän

mobilisering, skulle kunna draga med sig ett generalmoratorium med alla

dess för det enskilda kreditlivet fördärvbringande verkningar. Av dessa anledningar

har kommissionen avstått från att föreslå bestämmelser om särskilt

moratorium för krigsdeltagare.

I enlighet med ovanstående huvudgrunder har utarbetats förslag till lag

om rättegång, däri lerig sdeltag are är part} I detta sammanhang har kommissionen

haft under övervägande frågan om särskilda bestämmelser rörande

delgivning av stämning med krigsdeltagare. Denna fråga hör emellertid till

de många, vilka kommissionen på grund av nödvändigheten att begränsa sitt

arbete icke kunnat ägna någon ingående behandling. Ämne! torde eljest

knappast hava bort förbigås.

I underdånig skrivelse den 4 mars 1915, vilken blivit av statsrådet och

chefen för justitiedepartementet till krigsberedskapskommissionen överlämnad

för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen lämnade

uppdraget, har chefen för generalstaben — med förmälan, att under arbetet 1

1 Se nedan sid. 229.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SÄRSKILD LAGSTIFTNING ANGÅENDE KRIGSDELTAGARE.

207

på ordnande av de förhållanden, som stode i samband med krigsmaktens ställande

på krigsfot, uppmärksamheten fästs vid vissa rättsliga spörsmål, som

ännu icke blivit genom lagbestämmelser reglerade — andragit bl. a. hurusom

i Sverige för närvarande icke funnes några för förhållandena i fält tillämpliga

föreskrifter rörande upprättande av testamenten. Utan tvivel vore ordnandet

av denna del av den militära rättsordningen synnerligen önskvärt.

I samband härmed borde givetvis även'' andra frågor, som vore av likartad

judiciell beskaffenhet, upptagas till behandling. Chefen för generalstaben

anhölle fördenskull, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och bringa till

fastställelse erforderliga bestämmelser rörande upprättande av testamenten

för i fält stående delar av krigsmakten, ävensom beträlfande andra frågor

av liknande judiciell beskaffenhet, vilka vore av den art, att de måste eller

lämpligen kunde föreligga utarbetade redan i fredstid.

I den mån berörda framställning må avse annat än testamenten av krigsdeltagare,

torde dess syfte delvis vara tillgodosett genom kommissionens ovannämnda

förslag till lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part. Kommissionen

upptager här åter till behandling frågan om krigstestamenten.

Beträffande detta ämne eller m. a. o. frågan om den större eller mindre

möjligheten för dem, som själva deltaga i striden, att med laga verkan förordna

om sin yttersta vilja, må erinras, att bestämmelser visserligen redan

finnas i vår lag, som härvid kunna vinna tillämpning. Det torde emellertid

till fullgörande av det genom ovanberörda remiss lämnade uppdrag böra tillses,

huruvida dessa bestämmelser äro för ändamålet tillräckliga. För vinnande

av en lämplig utgångspunkt torde härvid en kort (iverblick av den

tyska och den franska rättens bestämmelser i ämnet vara på sin plats.1

Å ad den tyska rikslagstiftningen om »privilegierade militära testamenten»

angår, återfinnas de grundläggande bestämmelserna i 44 § av Reichsmiiitärgesetz

den 2 maj 1874. Dessa bestämmelser skola enligt författningen gälla

i krigstid eller under ett belägringstillstånd. Föreskrifterna innehålla i

huvudsak, att ett testamente, som upprättas av person, tillhörande någon av

vissa angivna kategorier2 inom krigsmakten är giltigt, a) om det är av testator

egenhändigt skrivet och underskrivet, b) om det är av testator egenhändigt

underskrivet och dessutom är undertecknat av två vittnen eller en

auditör eller officer, c) om av en auditör eller officer, i närvaro av två vittnen

eller ytterligare en auditör eller officer, upprättas en skriftlig handling

över testators muntliga förklaring och denna handling uppläses för testator

samt underskrives av auditören eller officeren jämte vittnena resp. av auditörerna

eller officerarna. En enligt c) tillkommen handling har i fråga om

sitt innehåll och den i handlingen angivna tiden för dess tillkomst offentlig

handlings vitsord. År i ett egenhändigt skrivet och underskrivet eller egen- 1

1 Eventuella förändringar i nämnda länders lagstiftning efter våren 1915 hava här icke beaktats.

■ Dessa kategorier äro i huvudsak: officerare, militärläkare och andra militära tjänstemän, vare

sig de äro i aktiv tjänst eller tillhöra reserven: manskap; frivilliga; civila ämbetsmän tillhörande

den militära förvaltningen; alla, som åtfölja den krigförande hären, inberäknat utländska officerare

(där ej annat bestämts) samt krigsfångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

208 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

händigt underskrivet testamente (a eller b) tiden uppgiven, äger denna uppgift

vitsord såsom riktig till dess motsatsen bevisas. Pre.smntion linnés ock

för att ett testamente uppgjorts under förhållanden då lagen är tillämplig,

om testamentet senast fjorton dagar efter det nämnda förhållanden upphört

existera, överlämnas till högre militär myndighet eller om det påträffas

bland testator fältkvarlåtenskap. Testamentet förlorar sin giltighet ett år

från den dag, då det truppförband testator tillhör demobiliserats eller testator

upphört att tillhöra mobiliserat förband eller såsom krigsfånge eller

gisslan undkommit fiendens våld, dock att giltighetstiden förlänges vid fortbestående

oförmåga att upprätta testamente i annan ordning. Om testator

under året finnes bland de saknade (»vermisst») och han i vederbörlig ordning

förklaras vara död, inträder icke testamentets ogiltighet.

Den verkliga innebörden av dessa bestämmelser framgår, om man fästhåller,

hurusom de särskilda staternas allmänna bestämmelser om testamenten

oftast förutsatte antingen ett flertal vittnen eller ock notarieil form.

Genom Burgerliches Gesetzbuch infördes emellertid för hela riket det holografiska,

med uppgift om ort och datum försedda testamentet såsom en ordinär

form för uttalande av den sista viljan. Vid sidan härav upptages i

B. G. B. även den solenna formen, som förutsätter protokollering hos domare

eller notarius publicus. 1874 års lag upphävdes dock icke. Ytterligare föreskrifter

i ämnet meddelades genom en lag den 28 maj 1901 »betreffend die

freiwillige Gerichtsbarkeit und andere Rechtsangelegenheiten in Heer und

Marine» samt genom en författning den 14 januari 1915. Den förra författningen

stadgade bl. a., att i fält krigsdomarna skulle äga samma behörighet

som civil domare i fråga om upprättande av testamenten i den solenna formen

samt att det ålåge närmaste förman till stupad att provisoriskt omhändertaga

hans efterlämnade papper. Genom den senare togs bl. a. särskild

hänsyn till flottan.

Jämväl den franska rätten känner vid sidan av de ordinarie formerna för

testamente vissa privilegierade sådana, däribland för militärer. De ordinarie

formerna äro det egenhändiga testamentet (code civil art. 970) och det notarielJa

(c. c. art. 971). Reglerna för militärtestamentet, som återfinnas uti

code civil art. 981—984, innehålla i huvudsak följande. Testamenten av militärer

tillhörande eller åtföljande hären eller flottan kunna vid krig skriftligen

upprättas antingen inför en officer eller militärläkare av viss grad i närvaro

av två vittnen eller ock inför två intendenturtjänstemän eller »officiers du

eommissariat» eller ock inför en sådan tjänsteman eller officer i närvaro av

två vittnen eller ock slutligen i vissa fäll inför lägre officer med två vittnen.

Rättigheten att upprätta testamente i nu nämnd ordning tillkommer

även krigsfånge. År testator sjuk eller sårad, kan testamente upprättas å

sjukhus eller förbandsplats inför chefläkaren, biträdd av en officer eller, om

sådan icke finnes, av två vittnen. I alla nu angivna fall skall testamentet

uppgöras i två exemplar eller ock bestyrkt avskrift därav tagas. Handlingarna

skola, så snart möjlighet finnes, i skilda förseglade konvolut genom

myndigheternas försorg tillställas vederbörande »notaire> i hemorten. Ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

särskild lagstiftning angående krigsdeltagare.

209

testamente, tillkommet i nu nämnd ordning, blir ogiltigt sex månader efter

det testator ankommit till sådan ort, att lian kan begagna ordinarie former

för testamentets upprättande, för så vitt ej före utgången av sagda tid ånyo

inträffar någon omständighet, som berättigar honom till avvikelse därifrån,

i vilket fall testamente skall gälla, så länge denna nya situation varar,

samt ytterligare sex månader efter dess upphörande.

Ursprunget till bestämmelserna om lättnad vid soldaters upprättande av

testamenten i fält är som bekant att söka i den romerska rätten med dess

fullständigt formlösa »testamentum militum» (jfr »testamentum pestis temporis»

och »testamentum ruri conditum»),

Yad den svenska rätten angår, återfinnes ju i 16 kap. 1 § ärvdabalken

tanken att i de fall, då på grund av särskilda förhållanden iakttagandet

av eljest gällande villkor för testamentes giltighet omöjliggöres eller försvåras.

medgiva lindring däri. Särskilda bestämmelser att gälla under krigstillstånd

finnas dock icke och hava icke heller funnits. Sedan i första punkten

av nämnda lagrum stadgats följande: »Vill någon, man eller kvinna,

gorå testamente, have våld göra det muntligen eller skriftligen, med eller

utan villkor, och vittne tvenne gode män, att det testamente då var gjort

med sunt och fullt förstånd, och av fri vilja: stånde ock honom fritt, att

låta vittnen veta dess innehåll, eller ej», heter det vidare i andra punkten:

»Aro ej vittnen att tillgå och utrett varder, att testator intill sin död varit

utur stånd satt vittnen anskaffa, äge ock då testamentet laga kraft, så framt

det finnes med egen hand skrivet och underskrivet».

Rörande det senare stadgandets historik må här blott nämnas följande. I

stadgan om testamenten den 3 juli 16861 föreskrevs, att till vinnande av

säkerhet om testators yttersta vilja väl såsom regel två eller tre vittnen

borde närvara, men att, om det inträffade, att vittnen ej funnes till hands

och intet skäligt tvistemål vore rörande testators hands och namns underskrift,

testamentet icke dess mindre borde äga laga kraft. 1734 års lag, vari

AB 16 kap. 1 § första punkten hade den nuvarande lydelsen, stadgade i

andra punkten av samma lagrum: »Äro ej vittnen att tillgå och finnes

testamentet med egen hand vara skrivet och underskrivet, äge ock det laga

kraft». Att döma av lagkommissionens protokoll, synes man vid lagrummets

avfattande närmast ha haft i tanke »sjukdom, som hastigt påkommer»,

medan krigstillstånd^ icke omnämnes. Under förarbetena ifrågasattes emellertid

dels att upptaga den i 1686 års stadga angivna ytterligare förutsättningen,

nämligen att intet skäligt tvivelsmål förefunnes om testamentets

äkthet, dels ock att bestämma, att för den händelse testator åter finge tid

och lägenhet att tillkalla vittnen, men sådant försummades, testamentet

skulle upphöra att vara giltigt. Härav blev dock intet.

Med anledning av en underdånig skrivelse den 6 april 1799 från dåvarande

lagkommissionen angående den rätta tolkningen av nyssnämnda bestämmelse i

1 Ang. tiden därförut se t. ex. redogörelse hos Å. Holmbäck: Om 1686 års testamentsstadga,

föreläsningar vid Uppsala Universitet, Sthlm 1916, sid. 1—15.

14— Di/727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

210 avd. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

1734 års lag utfärdades en kungl. förklaring den 7 december 1801, däri

föreskrevs, att det testamente icke skulle äga kraft eller gälla, som ej vore

bestyrkt av två gode män, så framt ej utrett bleve att testator, när det författades

samt därefter intill sin död, varit satt utur stånd vittnen till testamentets

styrkande anskaffa samt testamentet då funnes med egen hand

skrivet och underskrivet. I ingressen till nämnda författning framhålles

såsom motiv till densamma, att ifrågavarande lagrum tolkats än så som

skulle alla egenhändigt skrivna testamenten, ehuru vittnen saknades, vara

giltiga, än så att egenhändigt testamente vore gällande endast i den händelse

testator ej haft vittnen att tillgå, då detsamma upprättades. När

sedan vid 1809—1810 års riksdag ÄB 1(5 kap. 1 § omredigerades i anledning

av en inom borgarståndet väckt motion angående inskränkning i friheten

att inrätta fideikommiss, inrycktes av lagutskottet, utan någon motivering

och utan att eljest något därom inom riksdagen förekom, i nämnda

lagrum orden: »och utrett varder, att testator intill sin död varit utur stånd

satt vittnen anskaffa». ''Sin nuvarande lydelse har således ÄB 16 kap. 1 §

även i denna del erhållit genom kungl. förordningen den 27 april 1810.1

En granskning av den svenska rättens bestämmelser torde giva vid handen,

att i avseende på möjligheten för en person att i de situationer, som

här äro i fråga, med laga verkan förordna om sin kvarlåtenskap, vår rätt

nog tarvar fullständigande. Huvudgrunderna av det förslag till bestämmelser

i förevarande avseende, som krigsberedskapskommissionen ansett sig

böra framlägga, skola här angivas. Därvid må emellertid fasthållas, att den

uppgjorda planen utgår från att ÄB 1(5 kap. 1 § bibehåller sin nuvarande

lydelse för att till äventyrs kunna vid sidan av de nya bestämmelserna,

som skulle sammanföras i en särskild författning, finna tillämpning i fält

och på sjötåg.

Yad till en början angår det holografiska testamentet, fordrar ju den svenska

rätten för dess giltighet, att vid testamentets upprättande vittnen ej äro att

tillgå och att utrett varder, att testator sedermera intill sin död varit urståndsatt

att tillkalla vittnen. Någon vidsträckt tillämpning torde detta stadgande

hittills ej hava erhållit. Man får emellertid antaga, att domstolarna, om

testamentet uppgjorts av krigsdeltagare, icke skulle fordra någon strängare

bevisning i berörda avseende. Det kunde således ifrågasättas, om icke den

karaktäristik av nödläget, som ligger i uttrycket, att testator varit urståndsatt

att anskaffa vittnen, vore ur lagstiftningssynpunkt tillräcklig åtminstone

för det fall, att testator stupat i striden. Kommissionen hyser emellertid den

uppfattningen, att man till förebyggande av möjligen inträffande svårigheter

i fråga om bevisningen bör i den tilltänkta specialförfattningen, vari det

holografiska testamentet naturligtvis måste medgivas, för krigstid formligen

avskriva all fordran på särskild bevisning i berörda avseende, så snart parten

vid krig fullgör tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten

eller frivilligt deltager i tjänstgöring för rikets försvar eller med

1 Se även lagkommitténs förslag till Ä. B. 1818 kap. 10: 1—7 och 1826 kap. 9: 1—7.

opaginerad Kontrollera mot PDF

särskild lagstiftning angående krigsdeltagare.

211

behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller såsom fånge,

militär eller civil, befinner sig i fiendens våld. Med en dylik bestämmelse

kommer visserligen rättigheten att utan vittnen göra testamente att omfatta

även tall, då vittnen verkligen varit att tillgå. Man kunde förty invända

mot förslaget, att det lämnar alltför stort utrymme åt vad som lämpligen

bör vara undantagsfall, och att rättssäkerheten således komme att äventyras

oftare än oundgängligen nödvändigt. En sådan farhåga torde emellertid vara

betydligt överdriven. Redan däri att testator själv skrivit varje punkt av testamentet

och därefter undertecknat detsamma synes ligga stark garanti för

att han givit uttryck åt vad som verkligen varit hans vilja, varigenom misstag

om innehållet förebygges. Fara för att såsom testamenten komme att

åberopas handlingar, som i sin helhet vore falsarier, torde åter ej bliva väsentligt

större än med nu gällande bestämmelser. Den motverkas därav

att för konstaterande av äktheten torde fordras viss utredning om de omständigheter,

varunder testamentet tillrättaskaflfats, såsom att handlingen påträttats

bland testators fältkvarlåtenskap eller dylikt. Man synes således

utan fara kunna bereda dem, som draga ut i striden för fosterlandet, den

förmån varom här är tal. Huru därvid bör förfaras, för den händelse testator

överlever den ifrågavarande situationen, är åter ett spörsmål, vartill

kommissionen nedan skall återkomma.

Om således den krigsdeltagare, som är fullt skrivkunnig och har tillfälle

att .skriftligen avfatta sitt testamente, enligt förslaget icke i något fall behöver

anlita vittnen, har man tillika ansett, att i de fall åter, då vittne ej

kan helt undvaras, undantag på annat sätt från nuvarande bestämmelser

bör medgivas krigsdeltagare.1 Olika åsikter kunna råda huruvida gällande

lag i fråga om bevittnade testamenten innefattar föreskrifter om viss form

eller allenast bevisregler. Säkert är emellertid, att praxis åtminstone numera

närmar sig den senare ståndpunkten, något som i rättsfallen kommer

till synes i fråga om vanliga skriftliga testamenten.1 2 Sålunda hava dylika

skrittliga testamenten godkänts på vittnesmål av två personer, ehuru de vid

olika tillfällen närvarit, då testator tillkännagivit sin yttersta vilja. Dock

hava i sädana mål alltid två vittnen blivit, hörda, av vilka åtminstone det

ena jämte annan person, som av någon anledning (jäv) ej hörts såsom vittne

i målet, underskrivit vittnesmening å testamentet. Även med en strängare

tolkning än den, som sålunda kommit till synes i praxis, innebär ju emellertid

redan gällande lag i denna del för testator i krigstid en avsevärd fördel,

nämligen att kunna med laga verkan tillkännagiva sin sista vilja inför två

ojäviga personer, vilka som helst, blott fordringarna i övrigt äro uppfyllda,

d. v. s. att vittnena anmodats bevittna testamentet resp. teckna sig det till

minnes och känna testator personligen eller eljest kunna övertyga sig om

hans identitet ävensom att testator är vid fullt och sunt förstånd och kand
1

Begreppet krigsdeltagare tages här i samma bemärkelse som nyss i fråga om egenhändigt

skrivna testamenten.

2 Se t. ex. N. J. A. 1917: 189, 1910: 12, 1909: 261, 1908: 164.

opaginerad Kontrollera mot PDF

212 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEK0N0MISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

lar frivilligt. Särskilt det muntliga testamentet torde vara ändamålsenligt

t. ex. under en stridspaus i en skyttegrav.

Vill man emellertid bereda krigsdeltagaren särskild lättnad, torde det

kunna ske sålunda, att man medgiver giltighet av testamente, som upprättats

i närvaro av blott en annan person, för så vitt denne andre besitter

vissa kvalifikationer, t. ex. är officer eller officers vederlike e. d. Frågan

blir då, vilken verkan bör tilläggas den omständigheten, att ett testamente

sålunda bestyrkts. Det kunde ifrågasättas att, om ett skriftligt testamente

eller en uppteckning av ett muntligt försåges med vittnesmening och underskrift

av en vid krigsmakten anställd ämbetsman, åt vittnesmeningen borde

tillerkännas vitsord som offentlig urkund. Ämbetsmannen skulle i detta avseende

således utöva verksamhet som ett slags notarius publicus. Man

skulle härigenom närma sig den utländska rättens ståndpunkt. Då emellertid

den notariella formen för testamentens upprättande icke överensstämmer med

den uppfattning, som enligt ovan är hos oss gällande, synes det icke vara

lämpligt att här fastslå densamma.

Man torde komma den svenska rättsuppfattningen närmare genom ett stadgande,

som helt enkelt medgåve, att två vittnen utbytas mot ett vittne, vilket

vittnesmål då tillerkändes viss större verkan än under vanliga förhållanden

lillkomme detsamma. Därigenom vore sambandet med gällande rätt bevarad.

Man undginge för övrigt även det stötande i att påkalla officiellt

uttalande om testators sinnesbeskaffenhet från därtill möjligen inkompetent

håll. Det återstår då att avgöra vilken verkan dylikt vittnesmål skulle

äga. Härvidlag torde det riktiga vara, att vittnesmålet tillägges samma

verkan som om utsagan blivit avgiven av två vittnen. För bevisprövningen

behövde därutöver inga andra regler uppställas, utan man hade att följa

dem, som nu tillämpas i testamentstvister. Innehåller testamentsvittnets

intyg vad som enligt ÄB 16:1 fordras av de två vittnenas berättelse, skall

det följaktligen anses som om två vittnen berättat att »det testamente

då var gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja». Motbevisning är

emellertid liksom nu tillåten och domstolen har att efter vanliga grunder

väga bevisningen å ömse sidor med iakttagande blott av den nyssnämnda

regeln. Rättighet att anlita två okvalificerade vittnen enligt ÄB 16:1 skulle

naturligtvis kvarstå.

Men härmed är dock ej testamentets formella giltighet säkrad. Om nämligen

vittnet eller vittnena1 — liksom testator — stupa i striden, riskeras

åtminstone ett muntligt testamentes giltighet blott på den grund att förhör

med vittnena inför domstol ej kommit till stånd, även om vittnena hunnit

skriftligen uppteckna testamentet och handlingen tillvaratages. För att

avhjälpa denna olägenhet torde man, med följdriktigt bibehållande av

fordran på förhör, låta förhörsmyndigheten s. a. s. flytta ända ut i skyttegraven

eller åtminstone i dess omedelbara närhet, eller m. a. o. låta förhöret

äga rum inför vissa militärpersoner, mera lättillgängliga än civil myndighet,

1 Det är här fråga även om testamenten, upprättade i vanlig ordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDEL MED FIENTLIG STATS MEDBORGARE M. M.

213

nämligen officerare av viss grad, krigsdomare, auditör e. d., vilket förhör i

sin tur kunde, medelst en legislativ fiktion, tilläggas samma verkan, som

om det skett på ed inför domstol. Naturligtvis skulle förhör även kunna

hållas av krigsrätt. Yad nu sagts skulle då lämpligen böra gälla i första

hand för muntliga testamenten men även för skriftliga.

Att vidare testator, sedan nödläget upphört, måste omedelbart föranstalta

om det obevittnade eller ofullständigt bevittnade testamentets bevittnande i

vanlig ordning eller om förhör inför domstol, om han ej vill riskera dess

upphävande vid en eventuell klandertalan, torde understundom kunna medföra

olägenheter. Visserligen kan synas, som om testator genom uraktlåtenhet

att draga försorg härom måste anses hava frånträtt detsamma, men med

fog kan häremot framhållas, hurusom en skälig respittid dock bör medgivas,

under vilken testator är i tillfälle att ordna angelägenheter, som möjligen

för honom är viktigare. En sådan torde därför böra stadgas.

I överensstämmelse med nu antydda grunder har förslag till lag om krigstestarnenten

uppgjorts.1

2. Åtgärder med avseende å handel med fientlig stats medborgare

vid krig m. m.

Under den fredsperiod, som föregick det nu pågående kriget, framträdde

inom kulturstaterna strävanden i syfte att vid ett kommande krig mildra

verkningarna för civilbefolkningen, bland annat genom att trygga beståndet

av avtal mellan enskilda, såväl inom som utom det egna landet. I detta liksom

i vissa andra avseenden har det visat sig, att de försök, som då gjordes för krigets

humanisering, icke ägde tillräcklig styrka att motstå påfrestningen, då kriget

verkligen inträffade och möjligheten att skada det fientliga samhällets näringsliv

allt mera uppmärksammades såsom ett kraftigt stridsmedel. Med denna erfarenhet

för ögonen har kommissionen ansett det nödvändigt att räkna med utsikten

att även vid ett krig, vari Sverige kan bliva inblandat, liknande metoder

kunna komma till användning. Såvitt nu kan bedömas, är det icke sannolikt,

att det skulle ligga i vårt eget lands intresse att i första hand skrida

till sådana åtgärder, men de kunna det oaktat på ett ganska tidigt stadium

av kriget bliva erforderliga, och kommissionen har därför ansett sig böra utarbeta

förslag i ämnet.

Den grundläggande tanken i dessa förslag måste vara att positivt försvaga

den fientliga statens ekonomiska motståndskraft eller att, så långt det ligger

i det egna landets intresse, vedergälla dylika mot detsamma riktade åtgärder

från fienden. Härigenom skiljer sig denna lagstiftning således från

t. ex. exportförbuden, som väl i första rummet åsyfta att trygga varutillgången

inom landet, och från den i annat sammanhang föreslagna lagen rörande

utländska försäkringsanstalter, vilken går ut på att säkerställa de

enskilda försäkringstagarnas rättigheter.

Se nedan sid. 222.

opaginerad Kontrollera mot PDF

214

AVD. in. ÖVRIG krigsekonomisk lagstiftning: betänkande.

Av vad ovan sagts följer ock, att den svenska statens åtgärder i förevarande

avseende sannolikt komina att avpassas efter fiendens. Det är således

omöjligt att på förhand bilda sig en bestämd föreställning om vilka

åtgärder, som böra tillgripas ens under ett tidigt skede av kriget, och det är

ä andra sidan ej osannolikt, att de åtgärder, som vidtagas, under krigets

lopp kunna behöva skärpas.

Kommissionen har därför ansett sig böra upprätta allenast ett lagförslag

angående förbud mot ingående och fullgörande av förmögenhetsrättsliga avtal

med fientlig stats medborgare eller vissa därmed likställda rättssubjekt samt

om uppsikt å rörelse, som här i riket drives av eller för sådana rättssubjekt.

Däremot har icke föreslagits någon motsvarighet till den av de krigförande

under nuvarande krig införda tvångsförvaltningen av fientliga företag och

detta av den anledning, att kommissionen funnit det ännu mindre antagligt

än beträffande förstnämnda åtgärder, att dylik tvångsförvaltning skulle å

svensk sida tillgripas annat än som en repressalieakt eller i samband med

motsvarande lagstiftning i allierat land, i vilka båda fall emellertid lagstiftningens

beskaffenhet säkerligen i hög grad måste påverkas av den främmande

lagens karaktär. Kommissionen bifogar emellertid såsom särskild bilaga

(Bil. III A) en av kommissionens ledamot revisionssekreteraren Nils Edling

utarbetad kortfattad promemoria rörande vissa bestämmelser, som synas böra

komma till uttryck i en blivande svensk lag i sistnämnda ämne. Uppenbart

är, att de ingrepp på det privaträttsliga området, som en lagstiftning

av sist omförmälda art möjliggör, kunna framstå såsom synnerligen svåra

och i många fall kränka även andras intressen än deras, mot vilka åtgärderna

rikta sig. Detta torde emellertid icke kunna undvikas, om en dylik

lagstiftning över huvud måste tillgripas.

Vad åter angår frågan om handelsförbud mot fienden och om den uppsikt,

som från en stats sida underkastas en inom dess område inom det

egna landet av fienden driven rörelse, framgår av den redogörelse för de krigförande

staternas lagstiftning på området, som för kommissionens räkning

utarbetats av docenten Nils Kabenius (Bil. Ill B), att därvid begreppet

fiende tagits i olika betydelser. Antingen hava åtgärderna i fråga riktats

mot personer, fysiska eller juridiska, som uppehålla sig i eller eljest i rent

lokalt hänseende tillhöra den fientliga staten. Eller ock har man ansett det

avgörande vara huruvida vederbörande är undersåte i den fientliga staten

eller ej, oberoende av uppehållsorten. Vilkendera av dessa båda grundsatser,

doinicilprincipen eller nationalitetsprincipen, som bör vid en lagstiftning

sådan som den nu ifrågasatta för vårt land komma till användning, torde

få avgöras efter de omständigheter, som föreligga vid tiden, då åtgärderna i

fråga skola vidtagas. DeD fientliga statens egen hållning i detta avseende

lärer, då åtgärden företages i repressaliesyfte, härvid bliva av betydelse.

På samma sätt förhåller det sig med frågan om själva räckvidden hos de

åtgärder, som böra eller behöva vidtagas, eller in. a. o. huruvida exempelvis

de bestämmelser, som åsyfta avbrytande av handelsförbindelserna med fienden,

formellt böra rikta sig mot ingående eller fullgörande av förmögenhets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDEL MED FIENTLIG STATS MEDBORGARE M. M.

215

rättsliga avtal, s. k. handelsförbud, såsom fallet i stort sett kan sägas kava

varit i den engelska och franska krigslagstiftningen, eller kunna inskränkas

till att avse allenast förbud mot fullgörande av betalningsskyldighet till fienden,

såsom skett hos centralmakterna, samt frågan huruvida handels- resp.

betalningsförbudet i det särskilda fallet bör skärpas genom kontroll över

fientliga affärsföretag inom riket.

Det ovan anförda visar, att då ett förslag till lagstiftning å ifrågavarande

områden såsom ett — ehuru i och för sig icke önskvärt — led i krigsberedskapen

av kommissionen framlägges, det är väl motiverat, att detsamma

lämnar samtliga ovan antydda alternativ öppna för den kommande tillämpningen.

Nämnda syfte har uppnåtts därigenom, att lagförslaget uttryckligen

medgiver tillämpning av såväl domicil- som nationalitetsprincipen,

både beträffande det handelsförbud, som kan komma att utfärdas, och rörande

de åtgärder mot fientliga företag inom riket, som må finnas erforderliga.

De ifrågavarande, av kommissionen uppgjorda författningsförslagen äro

förslag till lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga

avtal med fientlig stats medborgare m. m.1 samt förslag till förordning angående

förbud mot handel med (fientlig stat) (ev.: angående förbud mot betalning

till borgenär i (fientlig stat)).* 1

1 Se nedan sid. 224.

2 > > 227.

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

FÖR FATTNINGS FÖRS LAG

l) Förslag

till

Lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part, m. m,

1 §•

Bestämmelserna i 2—22 §§ av denna lag äga tillämpning allenast, när vid

krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat. Sådant förordnande

meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att gälla för viss tid

eller tillsvidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva dylikt förordnande,

sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio dagar,

riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande ej gälla

längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

2 §■

Med krigsdeltagare förstås i denna lag den, vilken

a) tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller

b) såsom fånge är i fiendens våld.

3 §•

Uteblir i tvistemål vid allmän underrätt part, som är krigsdeltagare, skall

målet förklaras vilande, där ej parten, sedan ban blivit krigsdeltagare, iakttagit

inställelse.

Kommer krigsdeltagare tillstädes genom ombud, må ock dylikt beslut på

ombudets begäran meddelas, där rätten därtill finner skäl.

Över beslut, varigenom mål förklarats vilande, må klagan ej föras.

4 §•

Begär motparten att i krigsdeltagarens frånvaro få förebringa bevisning,

må rätten förordna god man att därvid bevaka krigsdeltagarens rätt. Sådant

förordnande må meddelas, ändock att målet förut förklarats vilande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIG SDELTAGARE ÄR PART.

217

Innan förordnandet meddelas, skall rätten till krigsdeltagaren med allmänna

posten under hans krigspostadress avsända underrättelse om motpartens begäran

samt avvakta krigsdeltagarens yttrande under skälig tid.

Över beslut, varigenom god man förordnas, må klagan ej föras.

God man, varom nu är sagt, njute ersättning av allmänna medel efter

tv rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i verkställighet

ändå att det ej vunnit laga kraft, och skall skriftligt besked om beslutet genast

utan avgift tillhandahållas gode mannen. I slutliga utslaget pröve

rätten, huruvida ersättning skall av part återgäldas till statsverket.

5 §•

Är ej för rätten känt, huruvida utebliven part är krigsdeltagare, varde

genom rättens försorg upplysning införskaffad därom ävensom angående tidpunkten,

då parten må hava blivit krigsdeltagare; och skall i avbidan pa

nämnda upplysning anstå med beslut i anledning av utevaron.

Inträffade utevaron vid första rättegångstillfället och finnes, att den uteblivne

ej var krigsdeltagare, må vad i 12 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken

stadgas vinna tillämpning, ändock att för upplysningens införskaffande uppskov

ägt rum.

6 §•

Vad ovan är stadgat gälle ej, där vid det första tillfälle, till vilket målet

blivit utsatt, parterna utebliva å ömse sidor, ej heller där part uteblir vid

rättegångstillfälle, till vilket målet blivit utsatt allenast för avkunnande av

beslut och å vilket annan handläggning icke heller äger rum.

7 §•

Har part, vilken enligt vad för rätten är känt, ej själv är krigsdeltagare,

vid tidigare rättegångstillfälle inställt sig genom ombud, som enligt vad handlingarna

utmärka fortfarande äger föra hans talan i målet, och blir parten

därefter från rätten ute, skall, där ombudet veterligen är krigsdeltagare, med

beslut i anledning av partens utevaro anstå och huvudmannen genom rättens

försorg om ombudets uteblivande underrättas. Lag samma vare, där rätten

saknar kännedom om anledningen till ombudets utevaro.

8 §•

Mål, som förklarats vilande, må, förutom i det fall, som avses i 4 §, upptagas

till förnyad handläggning på anmälan av krigsdeltagaren eller hans

rättsinnehavare eller ock, efter krigets slut eller sedan den förre dessförinnan

avlidit eller dödförklarats eller eljest upphört att vara krigsdeltagare, på

anmälan av motparten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

218 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9 §■

Uteblir krigsdeltagare från underrätten i mål rörande expropriation, vare

det ej hinder för målets handläggning och avgörande; och äge rätten i hans

ställe välja ledamot i expropriationsnämnd, ändock att förfallet är känt.

Angående utevaro av svarande i äktenskapsmål galle vad därom är särskilt

stadgat.

Uteblir någon från underrätt, då talan föres om hans omyndigförklarande,

skall vad i 3—8 §§ är stadgat i tillämpliga delar gälla.

10 §.

Uteblir krigsdeltagare från synerätt eller från ägodelningsrätt, skall vad

i 3—8 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning; skolande tiden för klagan

hos ägodelningsrätten för krigsdeltagare räknas från krigets slut eller

från det han eljest upphört att vara krigsdeltagare. I fråga om tid, inom

vilken sakägare skall jämlikt 51 § i lagen den 20 juli 1879 om dikning och

annan avledning av vatten anmäla missnöje eller jämlikt 52 § nämnda lag

instämma talan, vare lag samma.

11 §•

Vad i 3—8 §§ är stadgat om tvistemål galle ock om brottmål, vari talan

om ansvar icke föres.

12 §.

Uteblir krigsdeltagare såsom målsägande i mål, däri svaranden är häktad

för brott, som endast av målsäganden må åtalas, have allmän åklagare rätt

att, på sitt ansvar, fullfölja målet, om han skäl därtill finner. Är ej för

rätten känt, huruvida målsäganden är krigsdeltagare, skall rätten därom införskaffa

upplysning.

Uteblir enskild part i annat vid allmän underrätt anhängiggjort mål om

ansvar, däri svaranden ej är häktad, skall vad ovan i 3—8 §§ är stadgat i

tillämpliga delar gälla.

13 §■

Uteblir i lagsökningsmål part, som veterligen är krigsdeltagare, utgöre

det ej hinder för målets avgörande.

14 §.

Meddelas i tvistemål vid allmän underrätt dom enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken

och varder käranden krigsdeltagare efter domen men före ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART.

219

gången av den i samma lagrum stadgade tid, skall nämnda tid räknas från

krigets slut eller från det käranden eljest upphört att vara krigsdeltagare.

Dömes svarande, på sätt i 12 kap. 3 § rättegångsbalken sägs, och varder

han krigsdeltagare, sedan tid till vad förbi är, men före utgången av den

i 4 § samma kapitel stadgade tid till återvinning, skall sistnämnda tid räknas

från den tidpunkt, som i första stycket sägs eller från den senare dag, då

han av domen erhåller del.

Vad i denna § stadgas, galle ej, där krigsdeltagaren iakttager den tid,

som i 12 kap. 2 eller 4 § rättegångsbalken sägs.

15 §■

Har allmän underrätt i annat fall än som avses i 14 § meddelat beslut, mot

vilket talan må föras, och var part vid tiden för beslutets meddelande krigsdeltagare,

men hade icke, sedan han det blev, personligen eller genom ombud,

som var behörigt att fullfölja talan, iakttagit inställelse vid underrätten,

eller varder part krigsdeltagare efter beslutets meddelande men före utgången

av den tid, inom vilken åtgärd för fullföljd av talan skall vidtagas, skall,

sistnämnda tid för honom räknas från krigets slut eller från det han eljest

upphört att vara krigsdeltagare.

Fullföljer krigsdeltagaren talan inom den i rättegångsbalken föreskrivna

tid, galle vad där stadgas. Varder talan eljest av parten fullföljd, medan

han ännu är krigsdeltagare, skall fullföljdstiden därmed anses för honom

hava gått till ända.

Fullföljer krigsdeltagare enligt vad i denna lag sägs talan i vademål, give

det svaranden till känna och ingive till hovrätten bevis att svaranden fått

del av underrättelsen. Sker det ej, läte hovrätten på den försumliges bekostnad

verkställa delgivningen. Tiden för svarandens inställelse skall räknas

från den dag svaranden av underrättelsen erhöll del.

16 §.

I fråga om klagan över synerätts och ägodelningsrätts beslut skall vad i

15 § stadgas om fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut äga motsvarande

tillämpning.

17 §.

Varder i lagsökningsmål borgenärens talan av överexekutor bifallen, skall

där gäldenären är eller före utgången av den i 32 § utsökningslagen stadgade

återvinningstid av sex månader varder krigsdeltagare, nämnda tid

räknas från krigets slut eller från det gäldenären eljest upphört att vara

krigsdeltagare.

Har överexekutor meddelat bevis, som i 7 § i lagen den 26 april 1907 om

handräckning för fordrans utfående sägs, vare i fråga om den i 10 § berörda

lag stadgade rätt till återvinning lag samma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

220 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Yad sålunda är föreskrivet, galle ej, där krigsdeltagare instämmer sin

talan inom den tid, som i 32 § utsökningslagen och 10 § lagen om handräckning

för fordrans utfående sägs.

18 §•

Fullföljes från allmän underrätt eller synerätt talan i hovrätt allenast av

krigsdeltagares motpart, skall tiden för krigsdeltagarens inställelse eller förklaring

räknas från krjgets slut eller från det han eljest upphört att vara

krigsdeltagare, där ej dessförinnan inställelse sker eller förklaring avgives.

Uteblir i vademål svarande eller underlåter i besvärsmål klagandens

vederpart att avgiva förklaring eller inställa sig till förhör, må målet icke

företagas till avgörande, med mindre den, som talan fullföljt, visar, att motparten

icke är krigsdeltagare.

Yad i denna § stadgas skall ej äga tillämpning i mål angående expropriation.

19 §.

Meddelar hovrätt i mål, som från allmän underrätt eller synerätt dit fullföljts,

eller som där omedelbart anhängiggjorts, slutligt utslag eller beslut,

däröver klagan må föras, äge vad i 15 § stadgas motsvarande tillämpning.

I mål, som från hovrätt eller ägodelningsrätt dragits under Konungens

prövning, galle i tilllämpliga delar vad i 18 § stadgas.

20 §.

Vad i 15, 18 och 19 §§ stadgas, galle ej i mål, däri någon hålles häktad.

21 §.

Är krigsdeltagares egendom avträdd till konkurs och möter på grund av

gäldenärens deltagande i kriget hinder för honom att beediga bouppteckningen,

galle vad i 27 § konkurslagen är stadgat för det fall, att gäldenär

är död eller vikit undan.

22 §.

Vad ovan i denna lag stadgas rörande part, som är krigsdeltagare, äge

motsvarande tillämpning i fråga om den, som företräder part, vilken enligt

lag skall på visst sätt företrädas.

23 §.

Konungen bestämmer den dag, då med avseende å denna lag kriget skall

anses hava slutat.

24 §.

Bestämmelserna i denna lag skola gälla, ändock att de strida mot vad lag

eller författning eljest innehåller.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART.

221

25 §.

Beslut, varigenom mål jämlikt denna lag förklarats vilande, så ock förordnande,

varom i 4 § sägs, skall lända till efterrättelse utan hinder av att

bestämmelserna i 2—22 §§ upphört att gälla, och äge i fråga om mål, som förklarats

vilande, vad i 8 § stadgas fortfarande giltighet. Har, innan bestämmelserna

i 2—22 §§ upphört att gälla, beslut, varom i 14, 15, 16, 17 eller

19 § förmäles, blivit meddelat eller förrättning, varom i 10 § sägs, ägt rum,

eller bevis, som i 17 § sägs, meddelats, skall den i nämnda §§ stadgade fullföljdstid

äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft---och skall äga tillämpning jämväl å mål och

ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, samt i fråga om fullföljd

av talan mot beslut, som avkunnats, förrättning, som ägt rum, och bevis,

som meddelats före den dag, då lagen trätt i kraft, men å sådan tid, att

fullföljdstiden då ännu ej gått till ända.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 203 o. f. samt nedan sid. 229.

opaginerad Kontrollera mot PDF

222

2) Förslag

till

Lag om krigstestamenten.

Härigenom förordnas som följer:

Bestämmelserna i 2—7 §§ av denna lag skola äga tillämpning allenast

när vid krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat.

Sådant förordnande meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att

gälla för viss tid eller tills vidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva

dylikt förordnande, sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom

trettio dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande

ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen

sammanträtt.

2 §•

Med krigstestamente förstås i denna lag testamente av krigsdeltagare.

Såsom krigsdeltagare skall anses den, vilken vid krig

a) tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller med behörigt

tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller

b) såsom fånge är i fiendens våld.

3 §•

I fråga om krigstestamente skola, utöver vad 16 kapitlet 1 § ärvdabalken

om testamentes uppsättande innehåller, bestämmelserna nedan i 4—7 §§ gälla.

4 §■

Göres krigstestamente, muntligen eller skriftligen, och vittnar officer,

auditör eller vid krigsmakten anställd präst eller läkare, att det testamente

då var gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja, vare det så gillt,

som om testamentets tillkomst blivit med två vittnen styrkt, på sätt i 16

kapitlet 1 § ärvdabalken sägs.

5 §•

Skriftligt krigstestamente, som finnes vara av testator med egen hand skrivet

och underskrivet, äge laga kraft utan vittnen, ändå att vittnen varit

att tillgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAS OM KRIGSTESTAMENTEN.

223

6 §•

Inför krigsrätt, då sådan ändå hålles, må vittnesförhör angående krigstestamente

ske.

Krigsdomare så ock chef för kompani eller därmed likställt truppförband

vare på begäran av testator eller vittne skyldig hålla vittnesförhör angående

tillkomsten av krigstestamente och vare så ansett som om förhöret

skett på ed inför domstol. Protokoll över sådant förhör skall av förrättningsmannen

uppsättas och undertecknas.

Utdrag av protokoll över vittnesförhör angående krigstestamente ävensom,

där testator ej annorlunda äskar, skriftligt testamente, som vid förhöret företes,

varde ofördröjligen översänt till Konungens befallningshavande i det län,

inom vilket testator är mantalsskriven. Nämnda myndighet överlämne protokollsutdraget

och testamentet till testators närmaste anhöriga.

7 §•

Avled den, som gjort krigstestamente, först sedan mera än sex månader

förflutit efter krigets slut eller efter det han upphört att vara krigsdeltagare,

skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat icke vidare äga tillämpning i fråga

om giltigheten av det testamente. I ty fall vare ock förhör, som jämlikt

6 § andra stycket ägt rum rörande det testamente, utan sådan verkan, som i

sistnämnda lagrum sägs.

8 §•

Ändock att bestämmelserna i 2—7 §§ upphöra att gälla, skall i fråga om

krigstestamente, som under deras giltighetstid uppgjorts, nämnda bestämmelser

fortfarande äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 206 o. f. samt nedan sid. 239.

opaginerad Kontrollera mot PDF

224

3) Förslag

till

Lag angående förordnande om förbud mot förmögen hetsrättsliga

avtal med fientlig stats medborgare m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i 2—12 §§ av denna lag skola äga tillämpning allenast

när vid krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat. Sådant

förordnande meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att gälla

för viss tid eller tills vidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva dylikt

förordnande, sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio dagar,

riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande ej

gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

I. öm förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal med fientlig stats medborgare

m. m.

2 §•

Konungen äge, om motsvarande åtgärd av fientlig stat därtill föranleder,

meddela förbud att ingå eller fullgöra förmögenhetsrättsliga avtal med den

fientliga statens medborgare eller personer, som befinna sig inom den fientliga

statens område, eller bolag, föreningar, andra samfälligheter eller stiftelser,

som äro av dess nationalitet eller hava verksamhet inom dess område

eller ledas av någon dess medborgare eller i den fientliga statens eller någon

dess medborgares intresse.

Prövas eljest på grund av främmande stats åtgärd förbud att ingå eller

fullgöra dylika avtal med fientlig stats medborgare eller annan, som nyss

nämnts, vara nödigt, må det ock av Konungen meddelas.

Avtal, som ingås i strid mot vad sålunda är stadgat, vare ogiltigt.

3 §•

För den tid, varunder förbud jämlikt 2 § mot betalning av penningar

gäller, löper icke ränta å förfallen gäld till borgenär, till vilken betalning

ej må äga rum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖRBUD MOT AVTAL MED FIENTLIGA MEDBORGARE. 225

4 §•

Har förbud jämlikt 2 § meddelats mot avtals fullgörande, och överlåter

fientlig stats medborgare eller annan, som avses i förbudet, förmögenhetsrättighet

på någon, som ej drabbas därav, äge denne icke i de avseenden

förbudet gäller bättre rätt än överlåtaren.

5 §■

Under den tid, förbud jämlikt 2 § mot betalning av penningar är gällande,

må icke växel av borgenär, till vilken betalning ej må äga rum, uppvisas

till betalning eller för bristande betalning protesteras.

II. Om uppsikt å viss rörelse.

6 §■

Där så på grund av fientlig eller annan främmande stats åtgärd prövas

nödigt, äge Konungen förordna, att industriell, handels- eller annan rörelse

här i riket, vilken drives för eller ledes av fientlig stats medborgare eller

annan, som avses i 2 §, skall ställas under särskild uppsikt av tillsyningsman.

^ §•

Tillsyningsman utses av myndighet, som Konungen därtill förordnar. Meddelas

ej sådant förordnande, utses tillsyningsmannen av Konungens befall - ningshavande i det län, där rörelsen i sin helhet eller huvudsakligen drives.

8 §•

Tillsyningsmannen har att i enlighet med de särskilda anvisningar, som

lämnas av den i 7 § omförmälda myndighet, övervaka, att icke avtal ingås

eller fullgöres, som i 2 § sägs, eller rörelsen eljest drives så, att rikets

intressen därigenom skadas.

Tillsyningsmannen äger sålunda att

1) avfordra rörelsens innehavare och i rörelsen anställda personer upplysningar

angående rörelsen,

2) öppna rörelsens postförsändelser,

3) granska dess handelsböcker och andra handlingar samt undersöka dess

tillgångar i penningar eller varor,

4) omhändertaga varor eller värdehandlingar, vilka eljest kunna befaras

bliva utförda till fientlig stat,

5) återkalla i avseende å rörelsen meddelad prokura,

6) förbjuda åtgärder, som han finner strida mot övervakningens syfte.

Tillsyningsmannen äger icke företräda rörelsens innehavare.

15—181727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

226 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9 §.

Tillsyningsman äge att av de i rörelsen influtna medlen åtnjuta gottgörelse

för kontanta utlägg ävensom skäligt arvode efter bestämmande av den

myndighet, av vilken han blivit utsedd.

10 §.

Bestämmelserna i denna avdelning äga ej tillämpning i avseende å försäkringsrörelse.

III. Gemensamma bestämmelser.

11 §•

Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras för tilllämpningen

av denna lag.

12 §.

Den, som uppsåtligen bryter mot förbud, som av Konungen jämlikt 2 §

meddelats, eller mot av Konungen eljest på grund av denna lag givna föreskrifter,

straffes, där ej gärningen eljest är med högre straff belagd, med

böter från och med tio till och med tio tusen kronor eller med fängelse i

högst två år. Lag samma vare, där någon gör försök till brott, som nu är

sagt.

13 §•

Förordnande, som meddelats jämlikt 2 eller 6 §, må ej äga tillämpning

längre än till dess bestämmelserna i 2—12 §§ upphöra att gälla. I fråga

om gottgörelse eller arvode, vartill tillsyningsman vid nyssnämnda tid är

berättigad, samt före nämnda tidpunkt begången förseelse skola ovannämnda

bestämmelser fortfarande äga giltighet.

Denna lag träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 213 o. f. samt nedan sid. 240.

opaginerad Kontrollera mot PDF

227

4) Förslag

till

Förordning angående förbud mot handel med (fientlig stat)

(ev.: angående förbud mot betalning till borgenär i (fientlig stat)).

---att Vi funnit gott dels på grund av 1 § i lagen den--

angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal med fientlig

stats medborgare m. m. förordna, att bestämmelserna i 2—12 §§ av lagen

skola träda i tillämpning tills vidare, dels ock med stöd av samma lag

förordna som följer:

1 §■

(.Alternativ 1.)

All handelsförbindelse med (fientlig stat) skall från och med det denna

förordning träder i kraft tillsvidare upphöra.

Fördenskull må efter nämnda dag tillsvidare och intill dess annorlunda

förordnas icke förmögenhetsrättsliga avtal med därstädes befintlig person eller

bolag, förening, annan samfällighet eller stiftelse, som har verksamhet inom

(den fientliga statens område), ingås eller fullgöras. Avtal, som ingås i strid

mot vad sålunda är stadgat, vare ogiltigt.

Under samma tid må ej heller annorledes varor, penningar eller värdehandlingar

till (den fientliga staten) härifrån riket överföras.

För den tid förbud mot betalning av penningar sålunda gäller, löper icke

ränta å förfallen gäld till borgenär i (den fientliga staten).

(Alternativ 2.)

Till borgenär i (fientlig stat) må tillsvidare icke utan Konungens tillstånd

gäld betalas eller andra förmögenhetsrättsliga utfästelser fullgöras.

Lnder samma tid må ej heller annorledes penningar eller värdehandlingar

till (den fientliga staten) härifrån riket överföras.

För den tid förbudet gäller löper icke ränta å förfallen gäld till borgenär

i (den fientliga staten).

2 §•

(Alternativ 1.)

Har i (den fientliga staten) befintlig person eller bolag, förening, annan

samfällighet eller stiftelse, som har verksamhet inom (den fientliga staten),

efter det denna förordning trätt i kraft, på någon, som befinner sig i annat

främmande land, överlåtit förmögenhetsrättighet, äge denne icke i avseende

därå, bättre rätt än överlåtaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

228 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: EÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

(Alternativ 2.)

Har borgenär i (den fientliga staten), efter det denna förordning trätt i

kraft, överlåtit sin fordran på någon, som befinner sig i annat främmande

land, äge denne icke i avseende å fordringen bättre rätt än överlåtaren.

3 §•

Under den tid, denna förordning gäller, må icke växel av borgenär, till

vilken betalning ej må äga rum, uppvisas till betalning eller för bristande

betalning protesteras.

4 §•

Vad i 1 § stadgats utgör icke hinder för fullgörande här i riket av avtal,

som ingåtts med någon härstädes driven avdelning av rörelse, vilken tillhör

i (den fientliga staten) befintlig person eller bolag, förening, annan samfällighet

eller stiftelse, som har verksamhet inom (den fientliga staten).

Denna förordning träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 213 o. f. samt nedan sid. 240.

opaginerad Kontrollera mot PDF

J

229

SPECIALMOTIV

Förslaget till lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m.

1 §•

Enligt vad denna § ntvisar, kan förslaget, sedan det av Konungen och

riksdagen antagits, sättas i kraft allenast vid krig.

2 §•

Förslaget avser att tillvarataga bl. a. krigsdeltagares intresse. Såsom

egentlig krigsdeltagare är enligt förslaget att betrakta den, som fullgör tjänstgöringsskyldighet

vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller frivilligt

deltager i tjänstgöring vid sådan avdelning. Krigsmän, som ännu ej inträtt

i dylik tjänstgöring, omfattas således ej av lagen. Däremot är den, som

påbörjat sådan tjänstgöring, att anse såsom krigsdeltagare, även om han. tillfälligt

är permitterad. Slutligen betecknas i förslaget såsom krigsdeltagare

även fångar i fiendens våld, såväl militära som civila.

3.§.

Förevarande § behandlar i första rummet det fall, att från allmän underrätt

utebliven part i tvistemål veterligen är krigsdeltagare. Huvudregeln

för sådana måls behandling, om part uteblir, utan att det är för rätten känt,

huruvida han är krigsdeltagare eller ej, meddelas åter i första stycket av 5 §.

Det torde bär vara på sin plats att något närmare undersöka, vad nuvarande

bestämmelser för dessa fall innehålla, och huru de tillämpas.

Om en person, som är part i ett vid allmän underdomstol anhängigt

tvistemål, är stadd i krigstjänst, torde han enligt gällande lag äga förfall

för uraktlåten personlig inställelse (K. B. 12: i). Huruvida han även har

förfall för uraktlåten inställelse genom ombud torde få avgöras efter omständigheterna.

1

1 Parten är nämligen icke fri från sin skyldighet att iakttaga inställelse enbart därför att lian

ej kan komma själv. Han får anses skyldig infinna sig genom ombud, om han haft tillräcklig

tid att anskaffa sådant. Detta framgår av ovanberörda stadgande, där bland laga förfall upptages

den omständigheten att part »förut till annan rätt är stämd att svara å samma tid», varjämte om

alla laga förfall säges: »Pröve dock domaren omständigheterna i dessa fall». Det förutsattes så
ledes,

att skyldighet att som part uppträda samtidigt inför två domstolar icke alltid är laga förfall

för ntevaro från den ena, vilket ej kan tolkas annorlunda än så, att parten måste anlita ombud

vid åtminstone den ena domstolen. Men kan sådan skyldighet föreligga i ett fall, kan den

också förefinnas i ett annat, dock efter rättens prövning av omständigheterna i varje särskilt fall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

230 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

Vare sig nu domstolen anser förfallolös utevaro föreligga eller ej, har domstolen

att förfara efter reglerna i 12 kap. rättegångsbalken och kungl. förordningen

den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande

från underrätt. Den tillämpning dessa regler torde komma att erhålla, om

part utkallas i kriget, är följande. Uteblir endera parten vid första rättegångstillfället

och är det för rätten känt, att han har ifrågavarande laga

förfall, uppskjutes målet till viss senare dag (R. B. 12: i). Är käranden vid

första rättegångstillfället frånvarande av nyss nämnda anledning utan att

förfallet då är känt, skall han bota samt ersätta svaranden dennes rättegångskostnad,

där han ej vid nästa ting å landet och inom eu månad i staden

styrker, att han haft laga förfall och varit hindrad att kungöra det för

rätten. Därjämte gäller, att om käranden ej inom samma tid ånyo instämmer

sin talan, är svaranden från käromålet fri (R. B. 12: a p. 3 och 4). Uteblir

svaranden vid första rättegångstillfället utan att laga förfall visas, skall rätten

på yrkande av motparten meddela dom i huvudsaken »efter ty som sanning

däri utletas kan». I visst fall skall käromålet bifallas t. o. m. även om bevisning

ej förebringas, såvitt det ej är uppenbart, att kärandens anspråk

icke är lagligen grundat. Den uteblivne äger därefter vädja till högre rätt,

om han kommer i tid härför. Gör han det ej, åligger det den part, som vunnit,

att kungöra domen för svaranden, varefter denne äger att inom tre

månader från delgivningen stämma om återvinning (R. B. 12: :s och 4). Yrkas

åter ej dom enligt It. B. 12: 3, uppskjutes målet, och svaranden fälles

till böter. Utebliva båda parterna vid första rättegångstillfället, torde målet

under alla förhållanden avskrivas. Är part vid senare rättegångstillfälle

frånvarande, medför detta, om förfallet framtes, uppskov. Parts uteblivande

vid senare rättegångstillfälle torde, där ej förfall visas, enligt praxis i regel

medföra uppskov, ehuru enligt lag hinder för målets avgörande ej lärer kunna

anses föreligga. Härtill må slutligen läggas, att utebliven svarande, som ej veterligen

har laga förfall, fälles till böter eller vite. där genom utevaron

uppskov nödvändiggöres (ovannämnda förordning).

Av det sagda följer till en början, att part, som uteblir på den grund

att han är mobiliserad och som icke kan styrka förfallet, är utsatt för

rättsförluster. Är han kärande, kan han sålunda komma att helt förlora

sin talan. Om han är svarande, kan målet i vissa fall tredskovis

avgöras utan hans hörande. Visserligen kan han i båda fallen genom särskilda

åtgärder, nämligen käromålets förnyade instämmande resp. återvinning,

förebygga eller reparera skadan, men den härför anslagna tiden kan han

komma att försitta till följd av sitt deltagande i kriget. I andra fall kan

den uteblivne riskera att bliva fälld till böter eller vite, ehuru han rätteligen

haft laga förfall, eller ock kan dom i målet meddelas, utan rätt till återvinning.

Över rättens beslut i samtliga dessa fall kan klagan föras, men även om

krigsdeltagandet ej skulle omöjliggöra sådan klagan inom rätt tid, vilket ju

dock stundom måste bliva fallet, kvarstår i alla händelser olägenheten av att

den utredning i målet, som den uteblivne varit förhindrad att förebringa vid

underrätten, måste första gången företes i högre rätt, varigenom en instans

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART. 231

går förlorad. År åter ifrågavarande förfall känt för rätten, kan visserligen

dom eller annat på rättegången inverkande beslut i saken icke meddelas i

krigsdeltagarens frånvaro, utan uppskov skall äga rum. Men binder torde

icke förefinnas mot att bandläggningen fortfar i partens frånvaro, så långt som

ske kan utan att dylikt beslut meddelas. Att detta understundom kan innebära

en olägenhet för den uteblivne, synes vara otvivelaktigt. Först efter

förfallets upphörande blir han da i tillfälle att bemöta en utredning, som,

om han kunnat närvara vid handläggningen, måhända fått en annan karaktär.

— Betraktar man därefter saken ur den tillstädeskomne motpartens

svnpunkt, finner man, att i de fall, då uppskov äger rum, vare sig förfallet

är känt eller ej, olägenhet kan för denne uppstå genom att målet

dragés ut på tiden. Främst gäller ju detta, då den tillstädeskomne är kärande

och motparten uteblir, men kan även inträffa, då förhållandet är omvänt.

Med hänsyn dels till de svenska domstolarnas benägenhet för att bevilja

uppskov och dels därtill att parts deltagande i kriget ofta torde komma att

vara ett för rätten känt förfall, synes man hava anledning antaga, att

uppskov blir den vanligaste påföljden av parts utevaro på grund av sådant

hinder. — Ur det allmännas synpunkt kan slutligen det onödiga arbete för

domstolarna, som i sistnämnda fall inträder genom gång på gång meddelade

uppskovsbeslut, icke helt förbises.

Förslaget söker nu i möjligaste mån förebygga dessa olägenheter. När

partens utevaro veterligen beror av hans deltagande i kriget, synes den^utväg,

som närmast erbjuder sig för att undvika upprepade uppskovsbeslut, vara

att domstolen förklarar målet vilande och dess förnyade upptagande beroende

på anmälan efter hindrets upphörande. Av skäl, som i det föregående framhållits,

anser kommissionen ett dylikt förfaringssätt böra förordas. Redan

utan särskild föreskrift i ämnet torde hinder ej förefinnas att tillämpa ett

sadant förfaringssätt. Men då detsamma i så fall skulle sakna stöd i uttryckligt

lagbud. har häri synts ligga anledning att upptaga ett sådant i

förslaget, vilket skett i första stycket av 3 §. Förutsättningarna för vilandeförklaring

äro att parten är krigsdeltagare, att parten uteblir, d. v. s. att

varken huvudman eller ombud kommer tillstädes, samt att ifrågavarande förfall

är för rätten känt.

Från huvudregeln har ett undantag synts böra ske för det fäll att parten,

efter det han blev krigsdeltagare, iakttagit inställelse i målet. Har parten,

trots det att han är krigsdeltagare, kunnat iakttaga inställelse, personligen

eller genom ombud vare sig vid ett eller vid flere rättegångstillfällen, måste

den legala presumtionen att krigsdeltagandet i och för sig utgör hinder för

inställelse anses motbevisad med avseende å denna part och ifrågavarande

rättegång. Skulle parten därefter utebliva, får domstolen pröva''efter omständigheterna,

huruvida han har laga förfall, och förfara med målet efter

allmänna rättsregler. — I övrigt innefatta jämväl stadgandena i 6 och 9 §§

undantag från huvudregeln.

Kan part, som är krigsdeltagare, Hots berörda omständighet komma tillstädes

i rättegången genom ombud, lärer det likväl kunna inträffa, att om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

232 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

budet ser sig ur stånd att på behörigt sätt tillvarataga huvudmannens intressen

i rättegången, då ombudet lätt kan avskäras från förbindelsen

med huvudmannen och således förhindras att inhämta upplysningar eller instruktioner

av honom. I regel kommer väl i dylika fall uppskov att begäras

och erhållas, men det torde också kunna inträffa fall, t. ex. om huvudmannen

råkar i fångenska]), då det är lämpligare att förklara målet vilande.

Fördenskull har i andra stycket av förevarande § givits anvisning, enligt

vilken rätten, där den så finner skäl, äger på ombudets begäran meddela

dylikt beslut.

4 §•

De i inledningen antydda bestämmelserna om förordnande av god man

lämnas i 4 §. Förutsättningarna för dylikt förordnande äro, att part, som

veterligen är krigsdeltagare, uteblir samt att motparten begär tillstånd att

i hans frånvaro förebringa bevisning. Dylik anhållan kan exempelvis vara

föranledd därav, att den bevisning, parten vill åberopa, blott står till buds

under viss tid, och kan framställas jämväl efter det målet jämlikt 3 §

första stycket förklarats vilande eller å ett följande. Beslut om målets vilande

är således icke hinder för förordnande av god man.

Företrädes krigsdeltagare genom ombud, som jämlikt o § andra stycket

yrkar, att målet skall förklaras vilande, och begär samtidigt motparten bevisnings

förebringande, bör målet uppenbarligen ej förklaras vilande, förrän

tillfälle lämnats motparten att förebringa bevisning. Har beslut om målets

vilandeförklaring redan meddelats på ombudets yrkande, och är ombudet

fortfarande behörigt att företräda krigsdeltagaren, kan ej god man enligt

förevarande § förordnas, utan torde i stället ombudet fä underrättas om den

blivande handläggningen.

ö §■

Under det att i 3 § fastslås huvudregeln om avbrott, då frånvarande part

veterligen är krigsdeltagare, utsäges i 5 §, huru förfäras skall vid parts utevaro,

om anledningen därtill icke är känd. Har rätten sig bekant, att

parten ej är krigsdeltagare, gälla därvid vanliga regler för parts utevaroSaknar

rätten kännedom om anledningen till bortovaron, har man ansett,

att i krig med en nutida värnpliktsarmé sannolikheten för att den uteblivne

är krigsdeltagare är så stor, att upplysning i berörda avseende bör införskaffas

av rätten ex officio. Denna upplysning bör för tillämpning av regeln i

3 § första stycket omfatta jämväl tiden, då parten må hava blivit krigsdeltagare.

Om för ändamålet tarvas uppskov till senare rättegångstillfälle, bör

följdriktigt anstå med yttrande angående den påföljd utevaron medför.

Huru rätten har att förfara, sedan utredningen ägt rum, torde allenast i

ett avseende påkalla särskild reglering. Den omständigheten, att uppskov

kan bliva av nöden för vinnande av upplysning i ovan antydda avseende, har

nämligen synts böra medföra, att de i R. B. 12 kap. 2—4 §§ meddelade be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART.

233

stämmelser, enligt vilka parts för fallolösa utevaro vid första rättegångstillfället

kan hava viss materiell inverkan på käromålet, i detta fall göras tilllämpliga

jämväl om beslutet i anledning av utevaron meddelas först vid senare

rättegångstillfälle.

Vid de nya bestämmelsernas avfattning har iakttagits, att rubbning icke

sker i den praxis, enligt vilken ett mål, däri parterna utebliva vid första

rättegångstillfället, avskrives, vare sig förfall styrkts eller icke. Är det känt

för rätten, att eu av de uteblivna parterna eller båda voro krigsdeltagare,

skulle visserligen en följdriktig tillämpning av förslagets grundsatser i övrigt

medföra, att målet förklarades Adlande, men vinsten av ett dylikt förfaringssätt

vore helt säkert ganska ringa. Ej heller bör parts utevaro, då allenast

utslag eller beslut i målet skall meddelas, föranleda, att målet förklaras

vilande. Bestämmelser härom inrymmas i förevarande §.

7 §•

Om den utehlnma parten förut i målet anlitat ombud, som, så vitt handlingarna

utmärka, fortfarande äger föra hans talan, torde till förut angivna

regler böra göras ett tillägg för det fall att, enligt \^ad rätten har sig bekant,

parten ej själv är krigsdeltagare, men ombudet är eller kan vara det. Visserligen

kan det anföras, att under sådan förutsättning huvudmannen själv bör

tillvarataga sina intressen, men kommissionen har likväl ansett, att under

krigsförhållanden en underlåtenhet från huvudmannens sida att skaffa sig

och från ombudets att meddela underrättelse om den sistnämndes deltagande

i kriget lätt kan äga rum, utan att en dylik försummelse skäligen bör läggas

dem till last. Kommissionen har därför funnit det bäst förenligt med sin

allmänna strävun att förebygga menliga påföljder för enskilda parter i rättegången

av deltagande i kriget att jämväl i detta fäll ålägga domstolen ett

A''isst tilfvaratagande av de enskildas intresse och sålunda föreslagit, att domstolen

skall, utan att meddela beslut i anledning av partens utevaro, uppskjuta

målet och underrätta huATidmannep om ombudets uteblivande. Att

därvid huvudmannen, om han visar skälig anledning, att han ej kunnat ställa

annat ombud för sig eller själv komma tillstädes, skall anses hava haft laga

förfall, torde följa av allmänna rättsregler. Är däremot för rätten känt, att

huvudmannen är krigsdeltagare eller saknar rätten vetskap om, huru härmed

förhåller sig, komma de i 3 resp. 5 § meddelade bestämmelserna utan vidare

till anA’ändning.

8 §•

Den part, vilkens deltagande i kriget föranlett, att målet förklarats vilande,

bör uppenbarligen när som helst kunna få målet upptaget till fortsatt och

slutlig behandling. Någon prövning av domstolen, huruvida i det speciella

fallet den uteblivne krigsdeltagarens intresse påkallar målets vilandeförkla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

234 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

ring, kan ju icke ske, och det kan väl tänkas, att han själv finner det önskvärt,

att behandlingen fortgår, så snart han lyckas anskaffa ombud.

Likaså kunna krigsdeltagarens rättsinnehavare yrka på målets återupptagande.

Skulle under tiden motparten hava blivit krigsdeltagare, träda

förut angivna regler i tillämpning med avseende å honom.

Let skulle jämväl kunna ifrågasättas, att om motparten styrkte, att avbrottet

i rättegången för honom medförde verklig olägenhet, under det att

däremot krigsdeltagaren utan svårighet skulle kunna själv eller genom annan

föra sin process, domstolen skulle på yrkande av motparten få upptaga målet

till ny handläggning. Let är emellertid knappast antagligt, att ett stadgande

av dylik innebörd skulle i praxis erhålla större betydelse, eftersom den ifrågavarande

prövningen säkerligen bleve synnerligen vansklig och hänsynen till

krigsdeltagaren alltid torde komma att starkt göra sig gällande. Kommissionen

har därför medgivit målets upptagande på anmälan av krigsdeltagarens

motpart allenast i det fall, att den förre upphört att vara krigsdeltagare.

f §■

För vissa mål vid allmän underrätt synas särskilda bestämmelser vara

erforderliga. Så är förhållandet med expropriationsmålen. Med de allmänna

intressen, det där gäller, torde det ej kunna ifrågasättas att låta expropriationsförfarandet

avstanna, om en eller flera sakägare bliva förhindrade att

inställa sig vid underrätten. I samband härmed har den enligt gällande expropriationslag

rätten tillagda befogenhet att vid parts förfallolösa utevaro

i dennes ställe välja ledamot i expropriationsnämnd i förslaget utsträckts

till det fall, att den uteblivne veterligen är krigsdeltagare.

I fråga om rättegång i äktenskapsmål har i 7 kap. 7 § nya giftermålsbalken

stadgats, att om svarande, som behörigen erhållit del av stämningen,

uteblir och ej visar laga förfall, rätten ändock äger företaga målet till avgörande.

Grunderna för detta stadgande torde böra föranleda till, att den

speciallagstiftning till krigsdeltagares förmån, som förevarande förslag innehåller,

ej gäller det fall, nämnda stadgande avser.

Slutligen torde böra föreskrivas, att då talan vid underrätt föres om någons

omyndigförklarande och denne uteblir, därför att han är krigsdeltagare, vad

som förut stadgats om tvistemål, skall gälla i tillämpliga delar.

10 §.

Hittills har endast varit fråga om mål, som handläggas vid allmän underrätt.

Len undantagslagstiftning, som för nämnda mål föreslagits, synes

emellertid böra få motsvarande tillämpning med avseende å mål vid synerätt

och ägodelningsrätt. Lå ägodelningsrätt jämväl är besvärsinstans, har tiden

för klagan hos ägodelningsrätten för krigsdeltagare utsträckts så, att den

beräknas från krigets slut eller från det han eljest upphört att vara krigsdeltagare

i enlighet med vad som i 15 § föreslås för fullföljd av talan från

allmän underrätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÅR PART.

235

Det förslag kommissionen sålunda framlagt i fråga om skiftesmålen kan

möjligen leda till att dylika mål förklaras vilande även i fall, då krigsdeltagarens

intresse såsom sakägare är alltför ringa för att motivera en sådan

påföljd. Det har emellertid synts kommissionen alltför vanskligt att på

grundval av materialet från förrättningsmännen, sådant detta i regel föreligger,

kunna verkställa en uppdelning av sakägarna, varigenom krigsdeltagares

befogade anspråk skulle kunna tillgodoses.

Samma utsträckning av fullföljdstiden, som sålunda föreslås för skiftesmålen,

synes böra gälla jämväl med avseende å de tider, som angivas i 51

och 52 §§ lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avdelning av vatten.1

12 §.

Beträffande brottmål, anhängig^ vid underrätt och i vilka talan om ansvar

föres, torde, om enskild part, som ej är häktad, uteblir på grund av krigstjänst,

de nu gällande reglerna angående påföljd av parts utevaro (R. B.

12: i och 2 samt lag den 10 juli 1899 m. m.) komma att tillämpas på följande

sätt: Uteblir svarande, medför detta uppskov med målet och, om hans förfall

ej är för rätten känt, böter. Om åter enskild kärande uteblir vid första

rättegångstillfället, uppskjutes målet eller, om laga förfall ej visas, förklaras

kärandens talan förfallen. År enskild kärande borta vid senare rättegångstillfälle,

uppskjutes målet. Utebliva vid första rättegångstillfället både enskild

kärande och svarande, är käromålet förfallet. Därest slutligen målsägande

icke kommer tillstädes i mål, däri talan föres av allmän åklagare,

torde, vare sig förfall framtes eller ej, annan påföljd icke inträda än att han

ej blir i tillfälle att utföra talan. I den mån denna går ut på ersättning,

torde det stå honom öppet att göra sitt anspråk gällande i senare rättegång.

I fråga om nu angivna brottmål kunna reglerna i 3—8 §§ tillämpas, så

vitt angår enskild parts utevaro.

Mål. vari talan föres om ansvar för brott, för vilket svaranden är häktad,

torde åter kräva särskilt beaktande allenast för det fall, att brottet endast

må åtalas av målsäganden och denne uteblir av den anledningen, att han är

krigsdeltagare. Om nämnda förfall är för rätten känt, synes utan olägenhet

den i 19 § 4 mom. av promulgation slagen till strafflagen stadgade

grundsatsen kunna komma till användning sålunda, att åklagaren berättigas

på eget, ansvar fullfölja målsägandens talan. Saknas upplysning, huruvida

den uteblivne är krigsdeltagare, bör rätten först införskaffa upplysning

härom.

I enlighet med ovanstående har förevarande § avfattats.

13 §.

Såsom kommissionen i inledningen framhållit, har kommissionen ej ansett

lämpligt, att i avseende å lagsökningsmål eller handräckningsmål hos över
1

På vattenlagen den 28 juni utfärdades, hade kommissionen i huvudsak avslutat behandlingen

av förevarande avdelning. På grund härav och med hänsyn till den starkt begränsade tid. som

därefter stått kommissionen till buds. har kommissionen ej kunnat ingå i undersökning, huruvida

vid krig särskilda bestämmelser skulle erfordras med avseende å vattenmål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

236 AVD. in. ÖVRIG KRIG SEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

exekutor föreslå stadgande!!, motsvarande dem, som föreslagits beträffande

tvistemål vid allmän underrätt. Om intet stadgades, torde i lagsökningsmål

överexekutor på grund av 18 och 1!) if§ U. L. komma att i de undantagsfall,

där överexekutor hade sig bekant, att parten vore krigsdeltagare, meddela

nya förelägganden. Då härigenom antagligen skulle föranledas ojämnheter

i tillämpningen och det är angeläget, att lagsökningsmålen snabbt avgöras,

har föreslagits en bestämmelse av innehåll, att parts utevaro från

handläggning hos överexekutor av lagsökningsmål ej utgör hinder för målets

avgörande, även om parten veterligen är krigsdeltagare. Den uteblivnes intresse

torde vara tillräckligt tillgodosett genom den utsträckning av återvinningstiden.

som enligt 17 § i förslaget äger rum.

14 och 17 §§.

1 14 § meddelas stadganden, enligt vilka, om dom avkunnats jämlikt R. B.

12: 2 och 4, de där stadgade frister förlängas, intill dess kriget slutat eller

hindret eljest upphört, under förutsättning att käranden resp. svaranden

varder krigsdeltagare efter det den tidigare domen meddelats. På grund av

bestämmelsen i förslagets 5 § andra stycket inträder förlängningen även i

där avsett fall, men har däremot ansetts icke böra äga rum, om krigsdeltagaren

iakttagit den i R. B. föreskrivna tiden.

Motsvarande bestämmelser meddelas i 17 § beträffande återvinning i lagsöknings-

och handräckningsmål. Utsträckningen av tiden gäller härvidlag

ej blott om parten efter utslaget varder krigsdeltagare, utan även om han

var det redan under målets handläggning. Krigsdeltagares bortovaro från

handläggningen i dylika mål medför nämligen, såsom nyss anförts, icke, att

målet bör förklaras vilande.

15 §.

1 det föregående har redogjorts för de bestämmelser förslaget innehåller om

vilandeförklaring av mål vid underrätt, då part uteblir på den grund att han

är krigsdeltagare. Var part vid den tid, då underrätten meddelar beslut, varemot

talan må fullföljas, krigsdeltagare, eller varder han krigsdeltagare efter

målets avgörande, men före den tid, inom vilken åtgärd för fullföljd av

talan skall vidtagas, har det ansetts skäligt att berörda tid ej går till ända

förr än efter hindrets upphörande. Denna utsträckning av fullföljdstiden

giiller dock ej, för så vitt parten ändock fullföljer talan. I anslutning till

vad som stadgas i 3 § första stycket har undantag från fullföljdstidens utsträckning

ansetts böra föreskrivas jämväl för det fall, att parten, sedan han

blivit krigsdeltagare, inställt sig vid underrätten personligen eller genom

ombud, som är behörigt att fullfölja talan i högre rätt.

Fullföljdstidens utsträckning gäller enligt förslaget blott till förmån för

krigsdeltagaren. Vill motparten klaga och är han ej krigsdeltagare, måste

han fullfölja i vanlig ordning. Visserligen skulle mot lämpligheten härav

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIG SDELTAGARE ÄR PART.

237

kunna invändas, att krigsdeltagaren bleve obehörigen gynnad på motpartens

bekostnad. Emellertid torde å andra sidan en automatisk förlängning av

fullföljdstiden för båda parterna innebära en olägenhet för motparten. Det

vore svårt för denne att på egen risk avgöra, om förhållandena vore sådana,

att klagotidens utgång vore uppskjuten. För avhjälpande av dylik olägenhet

skulle erfordras ett stadgande om skyldighet för domstol att på begäran

konstatera, huruvida så vore fall et eller icke. En dylik skyldighet skulle

emellertid sakna praktiskt värde för det fall att part mobiliseras först under

löpande klagotid och skulle för övrigt förutsätta ganska invecklade rättsregler,

vilka kommissionen ansett böra undvikas.

Att krigsdeltagarens rätt att fullfölja talan står öppen under längre tid

än vanligt, bör, såsom ovan antytts, naturligen icke föranleda därtill, att

han icke kan klaga inom vanlig tid. Sker det, gälla rättegångsbalkens vanliga

regler. Om krigsdeltagaren däremot efter den vanliga fullföljdstidens

utgång vare sig före krigets eller krigsdeltagarskapets upphörande fullföljer

talan eller begagnar den i lagen medgivna anståndstiden i dess helhet, måste

det emellertid vidare tillses, att motparten erhåller underrättelse om att

fullföljd ägt rum. För mål, vari talan fullföljes genom besvär, torde någon

särskild bestämmelse härom ej erfordras. Genom besvärens utställande till

delgivning med motparten eller kungörande i annan ordning, erhåller denne

eller anses erhålla vetskap om fullföljden, och utan delgivning kunna beslut,

varom här är fråga, ej ändras. I fråga om vademål åter måste uttrycklig

bestämmelse i berörda avseende meddelas.

Om kommissionens förslag genomföres, fordras för verkställighet av underrättens

beslut såsom lagakraftvunnet bland annat bevis, att den tappande

icke efter beslutets meddelande men före utgången av den tid, inom vilken

fullföljd av talan skall vidtagas, blivit krigsdeltagare. Ett sådant bevis

torde ej kunna utfärdas av annan än vederbörande rullföringsmyndighet.

Kommissionen förbiser ingalunda, att dessas under krigsförhållanden säkerligen

högeligen ansträngda expeditioner härigenom erhålla en viss, kanske

ej så obetydlig belastning, men kommissionen föreställer sig, att den olägenhet,

som härigenom möjligen skulle kunna uppstå, kan undvikas, om rullföringsexpeditionerna

för ändamålet erhålla någon förstärkning i sina arbetskrafter,

en organisationsfråga, som torde böra prövas av vederbörande

militära myndigheter.

16 §•

1 förevarande § upptagas bestämmelser om talans fullföljd frän synerätt

och ägodelningsrätt, i vilket avseende hänvisning skett till 15 paragrafens

stadganden.

18 §.

Med förslagets allmänna ståndpunkt överensstämmer, att krigsdeltagare, som

är part i ett mål, däri allmän underrätt eller synerätt meddelat beslut eller

dom, varemot talan må fullföljas, men som icke själv vill fullfölja talan, ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

238 AVD. XII. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

behöver i anledning av motpartens talan iakttaga inställelse i överrätt eller

dit avgiva förklaring förr än inom den för sådan åtgärd stadgade tiden,

räkn,ad från krigets sint eller från det parten eljest upphört att vara krigsdeltagare,

ocli detta har ansetts böra gälla, även i fall krigsdeltagaren varit

tillstädes vid underrätten. För att säkerställa tillämpningen av nyssnämnda

regel har vidare stadgats, att om i mål, som fullföljts i överrätt, svaranden

i vademål eller till hovrätten instämt mål uteblir eller klagandens vederpart

i besvärsmål eller omedelbart anhängiggjort ärende underlåter att avgiva

förklaring eller inställa sig till förhör, målet icke må företagas till avgörande

med mindre det konstateras, att ifrågavarande part ej är krigsdeltagare. Man

synes härvid böra ålägga den part, som fullföljt talan, bevisningsskyldighet

i berörda avseende. Innan han fullgör denna skyldighet, kan således enligt

förslaget målet ej företagas till avgörande. Dock har undantag härifrån synts

böra äga rum för expropriationsmål (18 §) ävensom för mål, vari part är

häktad (20 §).

19 §.

Vad i 15 och 18 §§ stadgas om måls fullföljd till och handläggning i hovrätt,

bör uppenbarligen lända till efterrättelse även i fråga om deras fullföljd

till och handläggning i högsta instansen, jämväl här dock med undantag

för mål, där part är häktad (20 §).

21 §•

På sätt tidigare framhållits, innefattar förslaget icke förbud mot att krigsdeltagare

sättes i konkurs. För att underlätta konkursmålets fortsatta behandling

har det emellertid synts erforderligt meddela särskilt stadgande i

fråga om konkursbouppteckningens beedigande. Detta stadgande inrymmes

i förevarande §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

239

Förslaget till lag om krigstestamenten.

Det må om ifrågavarande förslag utöver vad ovan blivit anfört, allenast

tilläggas följande. Då enligt dess terminologi uttrycket krigstestamente avser

testamente av krigsdeltagare, omfattar nämnda uttryck även testamenten,

som av krigsdeltagare upprättas i enlighet med de i AB 16:1 givna föreskrifterna

och utan begagnande av det privilegierade sättet. Detta är av

betydelse att fasthålla vid tolkningen av 6 § i förslaget. Förhör, som avses

i nämnda §, kan således gälla även vanliga testamenten, ehuru de måste vara

uppgjorda å sådan tid, att de äro att betrakta såsom krigstestamenten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

240

Förslaget till lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga

avtal med fientlig stats medborgare m. m.

samt

Förslaget till förordning angående förbud mot handel med (fientlig

stat)

(ev.: angående förbud mot betalning till borgenärer i (fientlig stat)).

Stadgandena i 2—5 §§ i det första av de här ovan nämnda förslagen innefatta

bemyndigande för Konungen att utfärda handelsförbud mot fienden.

Motivet till ett sådant förbud har i lagtexten angivits vara antingen, att

motsvarande åtgärd inom fientlig stat därtill föranleder eller ock att så

eljest på grund av främmande stats åtgärd prövas nödigt. Under sistnämnda

uttryck faller exempelvis, att annan stat, vid vars sida riket har att kämpa

mot gemensam fiende, för egen räkning utfärdat dylikt förbud mot denna

fiende. Förbudet kan enligt förslaget grundas så väl å domicilprincipen

som å nationalitetsprincipen. Ett på den senare grundsatsen vilande förbud

riktar sig uppenbarligen även mot handelsförbindelser med här i riket bosatta

fientliga undersåtar eller här lokaliserade företag av fientlig nationalitet.

I fråga om juridiska personer torde man vara nödsakad utsträcka förbudet

till sådana, där det fientliga intresset på visst sätt framträder, även om de

icke kunna anses vara av fientlig nationalitet.

Yare sig förbudet går ut på att förhindra ingående av nya eller fullgörande

av äldre handelsförbindelser med fienden eller detsamma blott avser betalning

till fienden, har det i visst avseende, nämligen just i fråga om betalning

av gäld, uppenbarligen samma karaktär som ett tvunget betalningsanstånd.

Det skiljer sig dock från detta därigenom, att det med hänsyn

till sin obligatoriska beskaffenhet framstår såsom force majeure, vadan dess

verkan med avseende å inträdet av de civilrättsliga påföljderna av utebliven

betalning är att avgöra enligt de härför gällande reglerna. Yad särskilt

angår frågan om ränta å utfäst likvid torde således, även utan särskilt stadgande,

uppskovsränta, som enligt lag eljest skulle vid dröjsmål med betalningen

erläggas, icke utgå för den tid, som förbudet avser. Det har emellertid

synts skäligt, att icke heller sådan ränta, som gäldenären på grund av

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖRBUD MOT AVTAL MED FIENTLIGA MEDBORGARE.

241

utfästelse har att erlägga intill dess betalning sker, behöver utgivas för förbudstiden,

om gälden förfaller före eller under densamma. För att förekomma

att förbudet kringgås, därigenom att någon, som på grund av detsamma

är förhindrad att erhålla betalning för sin fordran eller annan uppfyllelse

av sin rätt, söker genom mellanhand av annan person, vilken icke drabbas

av förbudet, utfå vad honom enligt utfästelsen tillkommer, har vidare föreslagits

bestämmelse, att, om dylik överlåtelse av en rättighet, som på grund

av förbudet är utan verkan i överlåtarens hand, sker efter förbudets tillkomst,

förvärvaren icke får bättre rätt än överlåtaren i det avseende förbudet

gäller. En annan konsekvens av betalningsförbud har ansetts vara, att

uppvisande och protest av växel ej må under förbudstiden verkställas av

borgenär, till vilken betalning ej må äga rum. På grund av 92 § växellagen

torde tid för sådan åtgärd därigenom bliva förlängd till efter krigets

slut.

Det förslag till förordning i ämnet, som jämväl uppgjorts, utgår från domicilprincipen

såsom den, vilken möjligen kan antagas först komma till användning

för Sveriges de!, men innefattar från denna utgångspunkt två alternativ, det

ena ett handelsförbud i full omfattning och det andra ett blott betalningsförbud.

Eörande detta författningsförslag må blott ytterligare framhållas,

att undantag ansetts böra äga rum för erläggande här i riket av betalning

till härstädes drivna filialer av utländska företag. Härvidlag åsyftas närmast

premier till utländska försäkringsanstalter här i riket. Det är nämligen

uppenbarligen av stor vikt för svenska försäkringstagare i dylika anstalter,

att dessas rörelse härstädes, i den mån densamma ej ändå måste nedläggas

till följd av avbrott i förbindelserna med utlandet, icke varder genom

åtgärder från svensk sida förhindrad.

Lagförslagets andra avdelning (6—8 §§) innefattar bestämmelser rörande

uppsikt över vissa utländska företag här i riket. Det ändamål, som med

sådan uppsikt åsyftas, torde i främsta rummet vara kontroll över efterlevnaden

av handels- eller betalningsförbud. Men uppsikten kan enligt förslaget

även hava annat ändamål.

Då det gäller att i lagtexten karakterisera föremålen för de tvångsåtgärder,

som med den ifrågasatta lagstiftningen avses, har man att taga hänsyn till

möjligheten av såväl domicil- som nationalitetsgrundsatsens tillämpning samt

till de invecklade former och förklädnader, i vilka ett främmande ekonomiskt

inflytande kan göra sig gällande. Lägges domicilprincipen till grund, bör

åtgärden uppenbarligen avse företag, soin här i riket drivas för någon inom

den fientliga statens område befintlig fysisk eller juridisk persons räkning

eller under dess ledning. Blir åter nationalitetsprincipen avgörande, kan

åtgärden avse företag, vilket här i riket drives för eller ledes av någon den

fientliga statens inom eller utom dess område befintlig undersåtes räkning,

även om denne befinner sig här i liket eller vilket drives för eller står under

ledning av någon juridisk person, som är av fientlig nationalitet eller i

sin tur ledes av fientlig undersåte eller i den fientliga statens eller någon

dess undersåtes intresse. Vid tillämpningen av dessa regler torde det bliva

16—161727. II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

242 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SFECIALMOTIV.

nödvändigt att av Konungen individuellt fastställes, vilka företag som skola

ställas under uppsikt.

De åtgärder mot ifrågavarande slag av företag, som förslaget omfattar,

innebära i korthet följande. När tillsyningsman blivit förordnad,

har denne till uppgift att övervaka, att företaget icke drives i någon för

rikets intressen skadlig riktning, särskilt att handels- eller betalningsförbud

icke överträdes. Därvid har han att rätta sig efter anvisningar, som

må meddelas av den myndighet, av vilken han blivit utsedd. Tillsyningsmannen

äger däremot i allmänhet icke att på annat sätt taga del i

företagets ledning, än att han för att förekomma, att företaget drives på

ett sätt, som ej bör tillåtas, är bemyndigad giva anvisningar för företagets

skötsel, vilka anvisningar det'' åligger personalen att efterfölja. För att

han må kunna fullgöra sitt uppdrag, ha emellertid i förslaget tillagts honom

vissa särskilda befogenheter. Sålunda äger han förbjuda vidtagande av viss

till förvaltningen hörande åtgärd, taga del av handlingar och räkenskaper,

mottaga och öppna postförsändelser m. m.

Straffbestämmelser för överträdelser mot handelsförbud och för åtgärder,

som eljest innebära ett åsidosättande av författningens bestämmelser, inrymmas

slutligen i förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

343

BILAGOR

Bilaga III A.

Administration vid krig av rörelse, som här i riket drives av fientlig

stats undersåte in. in.

Föreliggande promemoria är avsedd att i någon mån tjäna till ledning,

för den händelse vid ett krig, vari riket befinner sig, fråga skulle, uppkomma

om att mot någon här i riket av fientlig stats undersåte eller för dess räkning

driven rörelse eller eljest mot här lokaliserat företag av fientlig nationalitet

vidtaga tvångsåtgärder av mera ingripande beskaffenhet än den, som består

i dess sättande under tillsyn enligt det av kommissionen i sådant avseende

uPPgj°rria lagförslaget. Promemorian gör emellertid icke anspråk på uttömmande

behandling av samtliga de spörsmål, som vid en dylik lagstiftning

uppkomme.

Om det läge, varunder sådana mera vittgående mått och steg möjligen

kunde ifrågakomma, och det syfte, som med desamma borde avses, är i kom- - missionens betänkande talat.1

Det synes uppenbart, att enbart med redan nu befintliga bestämmelser

om inskränkning i utländsk undersåtes rätt att här i riket driva

näring2 någon kontroll över ett av sådan undersåte eller för hahs räkning

här i riket drivet företag icke ernås. Än mindre kan härmed en verklig

administration av rörelsen åstadkommas. Däremot torde man med hjälp av

den under de sista åren alltmera utvidgade förfoganderättslagen i vissa avseenden

kunna komma det antydda målet närmare. Men denna lag är i

andra hänseenden otillräcklig och olämplig för ändamålet. Nämnda lag är

enligt 1916 ars redaktion tillämplig å, förutom varor, huvudsakligen blott

produktions- och transportmedel samt avser ett övertagande allenast för att

tillgodose behovet av vissa varor, således t. ex. icke för att därigenom åstadkomma

rörelsens nedläggande. Ett handelsföretag såsom sådant torde ej

kunna bliva föremål för åtgärd enligt berörda lag. Under förfogandet över

1 Se ovan sid.

- Hit höra exempelvis lag den SO maj 1916, aktiebolagslagen, föreningslagen, banklagen, näringsfrihetsförordningen,

förordningen 7 maj 1915 m. fl. författningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

244

AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

exempelvis en industriell anläggning faller vidare allenast den fasta egendomen

eller byggnaden med inventarier, ej själva »rörelsen» d. v. s. kapital,

lager m. m. annorledes än i den mån särskilda förfoganden möjligen kunna

äga rum i detta avseende. Slutligen och framför allt medför en tillämpning

av förfoganderättslagen ersättningsskyldighet för kronan. Särskilt då fråga

vore om att i repressalieväg ställa ett fientligt företag inom landet under

förvaltning, vore det uppenbarligen ej under alla omständigheter lämpligt,

att en formenlig expropriation av nyttjanderätt tillgripes med därav föranledd

ersättningsskyldighet.

Av det nu sagda framgår, att särskild lagstiftning är påkallad för att i

det syfte, varom här är fråga, kunna omhändertaga utländska företag inom

riket.

I fråga om föremålen för de åtgärder, som borde avses med dylik lagstiftning,

kunde denna lämpligen ansluta sig till bestämmelserna i kommissionens

ovanberörda lagförslag om uppsikt å viss rörelse. I övrigt synas grunddragen

böra vara följande. Konungens beslut om tvångsadministration, som i likhet

med förordnande om tillsyn riktar sig mot ett individualiserat företag, innehåller

ett förordnande av en eller derå erfarna och sakkunniga män att såsom

sysslomän omhändertaga rörelsen med därtill hörande tillgångar i tast

och lös egendom m. in. samt besörja rörelsens fortsättande i den omfattning,

varom anvisningar lämnas av Konungen. Befogenheten att utse sysslomän

och att lämna instruktioner rörande förvaltningen bör kunna å viss myndighet

överlåtas.

Sysslomännens uppdrag består i att utöva en verklig administration av

företaget. De hava således att i avseende å rörelsen företräda dess innehavare,

inbegripet att tala och svara inför rätta, vare sig innehavaren utgöres

av juridisk eller av fysisk person. Det inträder en art av ställföreträdarskap,

låt vara åstadkommet genom beslut av offentlig myndighet. Den, som hittills

utövat ledningen av rörelsen, får nu träda tillbaka. Exempelvis torde beslut

av bolagsstämma — om rörelsen tillhör aktiebolag bli utan verkan,

om sysslomännen motsätta sig dess verkställande. Efter förvaltningens

upphörande" återinträder dock innehavaren i sina ur sprungliga rättigheter.

På samma gång som sysslomännen sålunda representera innehavaren, måste

de dock även betraktas såsom satta att tillvarataga ett allmänt intresse,

nämligen rörelsens drivande på sådant sätt, som överensstämmer med lagstiftningens

syfte. Detta allmänna intresse bör i själva verket bliva det

dominerande. Det måste äga företräde framför såväl innehavarens eget som

tredje mans. Endast i den mån lagens ändamål det medgiver, kan hänsyn

tagas till dessa enskilda intressen. Härvidlag är först och främst att märka,

att det ej är fråga om ett övertagande av rörelsen eller annan åtgärd, som

kan föranleda ersättning. Skulle således rörelsen komma att nedläggas,

något som helt visst kan vara ett syfte med administrationen, föreligger icke

någon skyldighet lör staten att halla innehavaren eller tredje man skadeslös.

Beträffande vidare administrationens inverkan på förhållandet till företagets

kundkrets torde, i den mån avbrott i varuleveranser från företaget äger rum,

opaginerad Kontrollera mot PDF

ADMINISTRATION AV FIENTLIG UNDERSÅTES RÖRELSE.

245

nämnda inverkan böra bedömas enligt reglerna för force majeure. I fråga

om dem. som hos företaget hava fordran i penningar, torde måhända någon

inskränkning i deras befogenhet att gent emot företaget göra sin rätt

gällande ej behöva ske, då ju ändamålet med förvaltningen icke är att hjälpa

företaget nr ekonomiskt trångmål. Om exempelvis fast egendom, som sysslomannen

jämlikt lagen omhändertagit, skulle bliva för gäld utmätt, synes

åtminstone något hinder för dess försäljning eller ställande under tvångsförvaltning,

i den ordning utsökningslagen stadgar, icke böra möta. Huruvida

konkurs eller likvidation bör vara utesluten eller icke, kan däremot vara

mera ovisst, då genom boets överlämnande åt i vanlig ordning utsedd konkursförvaltning

eller likvidatorer lagstiftningens syfte måhända kan eluderas.

Möjligen kunde dock detta hjälpas därigenom, att offentlig myndighet ålades

att i sådan förvaltning insätta särskild representant för det allmänna, försedd

med viss vetorätt.

För att möjliggöra administrationens bedrivande bör det åligga företagets

innehavare att ställa till sysslomännens förfogande samtliga till företaget

hörande handlingar, ävensom tillhandagå med de upplysningar rörande företaget,

som av dem påfordras.

Personalen äger ej i anledning därav att företaget ställts under förvaltning

lämna sin tjänst tidigare än eljest skolat ske, och den är pliktig ställa sig

till efterrättelse de föreskrifter, som av förvaltningen meddelas. Huruvida

tjänsteplikt bör för personalens kvarhållande tillgripas, blir att avgöra efter

omständigheterna.

Uppgift om administrationen bör avlämnas till handels- eller aktiebolagsregistret,

om innehavaren är där antecknad. Redovisning bör till offentlig

myndighet avgivas periodvis ävensom vid uppdragets avslutande. Klander

över redovisningen bör vara medgivet, åtminstone om sysslomännen skulle

göra sig skyldiga till brottsligt förfarande. Arvode bör utgå till sysslomännen.

Vinst, som under förvaltningen uppkommer, torde böra omhändertagas av

offentlig myndighet och genom dess försorg fördelas på vederbörande rättsägare;

dock synes måhända utlännings rätt att uppbära vad honom tillkommer

böra underkastas de inskränkningar, som med lagstiftningens syfte och

handelskriget i övrigt överensstämma.

Anses det erforderligt, att rörelsen nedlägges, bör Konungen äga förordna

därom. Tillhör den bolag eller förening, bör bolaget eller föreningen då träda

i likvidation, vilken i sådant fall torde böra omhänderhavas av sysslomännen.

1 fråga om överskott vid rörelsens nedläggande torde böra gälla vad nyss blivit

sagt om vinst. — Skulle det finnas lämpligt, att i stället överlåta rörelsen

å annat företag, synas enahanda grundsatser böra komma till användning.

Straffskydd mot överträdelser av bestämmelserna i ämnet synes nödvändigt.

Nils Edling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga III B.

Lagstiftning mot fientliga undersåtar.

Världskriget har som bekant i vidsträckt omfattning flyttats in på den

privata rättens område, i det att tvångsåtgärder av olika slag företagits med

avseende å sådan enskild (fysisk eller juridisk) persons rättsställning, vilken

på grund av nationalitet eller domicil är knuten till fientligt land. I viss

omfattning måste dylika ingrepp alltid ske, då krigstillstånd inträder mellan

tvenne stater, och innebära så till vida ej heller något anmärkningsvärt.

Detta är exempelvis förhållandet med sådana av den krigförande statens

säkerhetsintresse påkallade åtgärder, som innefatta inskränkningar i inom

landet befintlig fientlig undersåtes rörelsefrihet o. dyl. Även under nuvarande

krig hava veterligen åtgärder av sistberörda natur i stor utsträckning

måst vidtagas. Dylika politirättsliga föreskrifter avses icke i det följande.

De extraordinära lagstiftningsåtgärder, som nedan skola beröras,

falla inom förmögenhetsrättens område. Dessa åtgärder äga givetvis en mer

osedvanlig karaktär, alldenstund de innefatta ingrepp i privata förmögenhetsförhållanden,

som tyckas ligga utanför det mellan de olika staterna såsom

sådana rådande krigstillståndet. Inom den sist antydda tvångslagstiftningen

tillvinna sig tvenne huvudgrupper av föreskrifter en särskild uppmärksamhet,

å ena sidan bestämmelser, som i större eller mindre omfattning

avse att hindra ekonomisk samfärdsel med fienden (handels- resp. betalningsförbud

gent emot fienden), å den andra tvångsföreskrifter med avseende

å fiendens inom landet befintliga privatförmögenhet. Att den förra gruppen

av bestämmelser till sin ena sida innefattar ett (av strafföreskrifter sanktionerat)

tvång även gent emot det egna landets undersåtar, är icke eu omständighet,

som förtager ifrågavarande bestämmelser deras karaktär af ingrepp i

fiendes rättsställning. Den följande framställningen tager endast sikte på

nyss berörda tvenne områden inom lagstiftningen gent emot fienden. Här

bortses sålunda exempelvis från de jämväl till förmögenhetsrättens område

hänförliga ingreppen i den immateriella äganderätten (patenträtter o. s. v.).

Icke heller skola i det följande de regler beröras, som anses gälla med avseende

på modifikationer i det processuella rättsskyddet, ehuruväl dessa — särskilt

vad engelsk rätt beträffar — äga ett visst samband med inskränkningarna i

fiendes förmögenhetsrättsliga ställning.

De båda fientliga maktgrupperna intaga med avseende på förevarande

tvångslagstiftning — handels- resp. betalningsförbud samt åtgärder rörande

fientlig privatförmögenhet — en väsentligt olikartad ställning. Under det

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

247

ententemakterna med England i spetsen tagit initiativet till denna lagstiftning

och infogat den som ett viktigt led i den egentliga krigföringen — som

ju till en icke ringa del utspelas på det ekonomiska området — hava centralmakterna

företagit motsvarande åtgärder endast såsom en akt av vedergällning.

Berörda olikhet går först och främst tillbaka till skilda historiska och teoretiska

utgångspunkter med avseende på förevarande lagstiftning. I England,

som inom ententegruppen tagit initiativet till denna lagstiftning, gäller såsom

en av ålder fastslagen rättsregel, att fiendes (alien enemy’s) privaträttsliga

ställning är underkastad ingrepp av skilda slag. Dessa inskränkningar

innebära t. ex. att avtal, som iDgås med fiende, äro en nullitet samt att handel

med fienden är förbjuden. Lagstiftningen av år 1914 och följande år

anknyter direkt till denna rättsuppfattning. Ingressen till Proclamation

den ö augusti 1914 angående Trading with the German Empire innehåller

också en antydan om förordningens sammanhang med gällande engelsk rätt.

Handel med Tyskland förklaras där vara stridande mot gällande lag (contrary

to law). Den omständighet, att Englands nuvarande lagstiftning bygger på

hävdvunnen engelsk rättsuppfattning, har särskilt åberopats för att gendriva

den bl. a. från tysk sida framförda mening, att ifrågavarande lagstiftning

star i uppenbar strid med fastslagna internationella rättsgrundsatser. I

Art. 2o punkt h. i det till 1907 års Haagkonvention fogade reglemente angående

lagar och bruk i lantkrig stadgas förbud mot att definitivt eller temporärt

upphäva rättigheter tillkommande undersåte i fientligt land. Den

engelska texten lyder: »It is particularly forbidden — —- -— to declare

abolished, suspended or inadmissible the right of the subjects of the hostile

party to institute legal proceedings». Enligt tysk uppfattning innefattade

detta stadgande ett ovillkorligt skydd för fientlig undersåtes privata och

processuella rättigheter. I England hävdades den motsatta ståndpunkten

med följande argumentering. Enligt gällande common law medför kriget ipso

facto ett mer eller mindre vidsträckt upphävande av ifrågavarande rättigheter.

Det saknas sålunda utrymme för regeringen att »declare abolished

etc.j, vadan det citerade stadgandet icke äger tillämpning på engelska förhållanden.

Stadgandet kan för England endast erhålla betydelse med hänsyn

till dess åtgärder på främmande ockuperat område. Beträffande därstädes

befintliga personers privaträttigheter stadgar artikeln förut nämnda skydd

och riktar sig sålunda närmast till överbefälhavaren för ockupationsarmén.

Enligt engelsk uppfattning hade sålunda Haagkonventionens omförmälda stadgande

icke medfört någon rubbning av dittills gällande engelsk rätt, till

vilken därför den nya lagstiftningen obehindrat kunde anknyta.

Den praktiskt reella grunden till det engelska handelsförbudet, såväl det

nu gällande som det av äldre data, ligger givetvis i Englands ställning som

härskare över världshaven. Denna ställning giver öriket ett naturligt vapen

i händerna: den ekonomiska avspärrningens politik. Till denna låter tydligen

handelsförbudet foga sig som ett komplement. Det visar sig också, hurusom

under nuvarande krig utvidgningen av handelsförbudet går hand i hand med

opaginerad Kontrollera mot PDF

248 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

en skärpt blockadpolitik, huru den sistnämnda så att säga angiver fortsatta

riktlinjer för lagstiftningen rörande handelsförbudet.

Englands exempel följdes snart av dess allierade. Man lärer knappast

taga miste, om man såsom grund för handelsförbadets införande därstädes

i första band angiver den faktiska tillvaron av det engelska förbudet,

som — med eller utan påtryckning från engelsk sida — manade till efterföljd.

Emellertid bar exempelvis den franske lagstiftaren låtit sig angeläget

vara att härleda handelsförbudet ur gällande rättsprinciper. I motiven till

dekret den 27 september 1!»14 angående förbud mot ekonomisk samfärdsel

med Tyskland och Österrike-Ungern fastslås såsom en i folkrätten

av ålder gällande grundsats, att krig medför avbrytande av kommersiell förbindelse

med fienden. Krigets syfte kräver ett avskärande av denna handel,

som utgör en livsbetingelse för den fientliga nationen och därmed en nödvändig

förutsättning för dess motståndskraft. Envar, som utövar sådan handel,

bryter mot sina medborgerliga förpliktelser. Som ett ytterligare stöd för

det befogade i handelsförbudet åberopas det genom krigsutbrottet skapade

faktum, att de i fredsfördragen med de båda fientliga staterna inneslutna

handelstraktaterna upphört att gälla. A andra sidan erkännes, att gällande

lag saknar bestämmelser rörande handelsförbud i händelse av krig. Endast

i den mån förbindelse med fienden kan rubriceras som förräderi, drabbas densamma

av den allmänna strafflagens bestämmelser. I sistnämnda uttalande

synes i själva verket ligga ett erkännande av förevarande lagstiftnings extraordinära

karaktär. En omständighet, som i viss mån är ägnad att ytterligare

framhäva denna dess egenskap, är att handelsförbudet utom gent emot Tyskland

och Österrike endast förklarats gent emot Bulgarien, under det att

Turkiet ej träffats därav. Vore handelsförbudet endast en tillämpning av

allmängiltiga rättsprinciper, såsom den franske lagstiftaren påstått, synas

dessa också konsekvent böra erhålla generell användning gent emot fiende

över huvud taget. Då förbudet endast riktar sig mot vissa fiender, framstår

tydligt dess karaktär av extraordinär lagstiftningsåtgärd.

Det har i det föregående redan omtalats, att Tyskland företräder den

ståndpunkt, att ingrepp i fientlig stats undersåtes privaträttsliga ställning

är stridande mot folkrätten, så som denna beträffande förevarande ämne formulerats

i ovan citerade stadgande i Haagkonventionen. Bakom denna

ståndpunkt, särskilt i vad densamma äger avseende å handelsförbudet, ligger

ett realpolitiskt intresse: Tyskland önskar naturligen i sitt läge som kontinentalmakt

att under pågående krig upprätthålla sina handelsförbindelser.

I denna punkt äger sålunda Tyskland ett intresse rakt motsatt Englands.

Sedan fienden emellertid redan tillgripit ifrågavarande lagstiftningsåtgärder

och satt dem i system, hava centralmakterna icke kunnat förbliva overksamma

inom förevarande område utan i kraft av vedergällningsprineipen skridit till

motåtgärder.

Vid första påseendet ville det synas naturligt, att den av centralmakterna

tillämpade vedergällningsprineipen skulle medföra en överensstämmelse

mellan dessas samt ententemakternas lagstiftning mot fienden. Så är också

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

249

till en viss grad förhållandet. De allierades lagstiftning återspeglas i stora

drao'' i den motsvarande tyska och österrikisk-ungerska. Det är emellertid

samtidigt klart, att de olika syften, som varit vägledande för de båda maktgrupperna

med hänsyn till förevarande lagstiftning, måste trycka sin prägel

på denna. Ententen, som tagit initiativet, inställer den såsom led i krigföringen

för att därmed vinna vissa bestämda positiva mål. Centralmakterna

åter intaga en avvaktande hållning och vedergälla inom gränsen för det

opportuna; de av dem träffade åtgärderna äga snarast ett negativt syftemål,

nämligen att så vitt möjligt genom repressalier bryta udden av fiendens åtgärder.

Lagstiftningen bär såsom antyddes också spår av dessa skilda syften,

så till vida som ententegruppens lagstiftning i stort sett äger en större räckvidd

än centralmakternas. Här må blott påpekas den vidare omfattningen hos

det av ententemakterna (med undantag av Ryssland) proklamerade handelsförbudet

i förhållande till det i Tyskland och Österrike-Ungern stadgade

b e t al n i n gs f ör b ud e t.

Jämväl utvecklingen av förevarande lagstiftning ävensom förbindelsen mellan

dess olika delar är en annan hos entente- än hos centralmakterna. Den

första åtgärd, som de förra vidtaga, är införande av handelsförbud. Detta

är också naturligt, då åtgärden i fråga innefattas i det krav, som det krigspolitiska

läget omedelbart giver vid handen: fienden måste ekonomiskt isoleras.

I andra rummet träffas särskilda föreskrifter med avseende å fientlig

privatförmögenhet. Såsom nedan närmare skall utvecklas, existerar ett visst

samband mellan sistberörda bestämmelser och handelsförbudet. Åtgärderna

rörande fientliga företag och fientlig förmögenhet hava nämligen ursprungligen

tillkommit i syfte att förhindra överträdelse av handelsförbudet. Un
O
der

lagstiftningens fortgång har val detta syfte trätt i bakgrunden för den

reala omfattningen av ingreppen, som mer och mer framstå såsom led i ett

ekonomiskt utrotningskrig, avsett att för all framtid förinta den tyska handeln.

De faktorer, som bestämt ifrågavarande lagstiftnings utvecklingsgång

inom ententegruppen, äga ingen motsvarighet beträffande centralmakterna.

Avgörande för dessa är det blotta faktum, att tvångsåtgärder av ifrågavarande

slag blivit satta i system a fiendesidan. Inför detta faktum måste de

träffa motåtgärder.

Den följande framställningen sönderfaller i tvenne avdelningar, innefattande

den ena en utredning rörande handels- resp. betalningsförbudet, den

andra rörande tvångsåtgärder gent emot fientlig privatförmögenhet.

Vad först förbudet beträffar, torde till en början några anmärkningar av Handclsprincipiell

betydelse vara på sin plats. Dessa avse dels forbudets omfattning, och båtaldels

ock förbudets rättsnatur från såväl straff- som civilrättslig synpunkt. hud.01"

Beträffande förbudets omfattning uppstår till en början spörsmålet, vilka

personer som därav beröras. Detta spörsmål sönderfaller åter i tvenne: å

ena sidan frågan, gent emot vilka personer förbudet riktar sig såsom en förpliktande

norm. å den andra spörsmålet rörande de personer, i förhållande

till vilka de av förbudet omfattade handlingarna icke få företagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

250

AVD. III. ÖVRIG KRIG SEKONOMISK LAGSTIFTNING.

Den första frågan är av mindre intresse, då de allmänna reglerna om förbudsnormers

giltighet till rummet synas giva den naturliga lösningen därav.

Detta är väl också anledningen till att lagstiftaren i vissa länder (t. ex.

Tyskland) inskränkt sig till att uttala ett naket förbud utan angivande av

till vilka personer förbudet riktar sig. Även utan att detta säges, är det

nämligen ej underkastat tvivel, att ett dylikt förbud riktar sig till envar

som är underkastad normer av liknande innehåll. Avgörande egenskaper hos

den ifrågavarande handlingen — överträdelse av handelsförbudet ■— är att

den riktar sig mot staten, dock, för den händelse handlingen begåtts av utlänning,

endast under förutsättning att densamma företagits inom landets territorium.

I överenstämmelse härmed drabbar sålunda förbudet enligt de

beträffande normer av liknande innehåll gällande regler varje landets undersåte,

evar handlingen blivit begången, samt varje inom landet befintlig person

av utländsk nationalitet, som, likaledes inom landet, överträtt förbudet.

Denna i sakens natur givna omfattning av förbudet är uttryckligen stadgad

exempelvis i den franska förordningen i ämnet. Ingenting hindrar naturligen

lagstiftaren att genom positiv föreskrift giva förbudet en snävare räckvidd

än den här ovan angivna. Detta är förhållandet exempelvis i engelsk rätt.

Den gestaltning, som förbudet i förevarande hänseende erhållit inom Tyskland

och Frankrike, kan sägas innebära en kombinerad tillämpning såväl av

nationalitets- som territorialitetsprincipen, under det i det engelska handelsförbudet

ett närmande skett till territorialitetsprincipen. Enligt vad ovan

framhållits, synes det förstnämnda systemet såsom det närmast till hands

liggande.

För att avgöra frågan angående kretsen av de personer, i förhållande

till vilka vissa handlingar ej få utföras, erbjuder sig ej en lika självfallen

lösning som i nyss förut behandlade fall. Vilken lösning lagstiftaren här

bör välja torde få anses som en lämplighetsfråga, som bör avgöras i enlighet

med de syften, som för varje särskilt fall föresvävat lagstiftaren.

Alternativt kan man här liksom vid föregående fall tänka sig en tillämpning

av nationalitets- eller domicilprincipen eller ock av dem bägge i förening.

Enligt den förstnämnda principen träffar förbudet handlingar gent. emot

personer, som äro undersåtar i fientligt land, oberoende av hemvist eller tillfällig

uppehållsort, enligt den senare åter handlingar geut emot personer, som

äro bosatta eller uppehålla sig inom det fientliga landet. Det syfte, som

förut angivits såsom huvudsakligen liggande till grund för handelsförbudet,

nämligen att avskära fienden från ekonomisk förbindelse med yttervärlden,

synes närmast giva anvisning på domicilprincipen. I enlighet härmed har

också i England begreppet fiende, alien enemy, i sammanställningen handel

med fienden (trading with the enemy), förknippats med det fientliga

territoriet. Domicilprincipen torde för övrigt hava kommit till användning

inom hela den moderna lagstiftningen gent emot fienden, låt vara att den

såsom i Frankrike och till viss grad även i den engelska lagstiftningens

senare faser kombinerats med nationalitetsprincipen. Att även indraga det

fientliga landets undersåtar såsom sådana och utan undantag under förbudet

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

251

synes utspringa ur en mer dogmatiskt färgad åskådning, enligt vilken den

enskilde fienden» icke kan äga anspråk att behandlas som ett vanligt rättssubjekt.

En användning av nationalitetsprincipen vid sidan av domicilprincipen

synes äga praktiskt berättigande — med hänsyn till de mål man med

handelsförbudet vill ernå — endast om man därmed åsyftar att avskära

eventuella tillförselkanaler till det fientliga landet — exempelvis firmor av

fientlig nationalitet lokaliserade inom neutralt territorium. Härigenom förlänas

endast ökad effektivitet åt ett huvudsakligen å domicilprincipen grundat

handelsförbud. — Den moderna lagstiftningen på förevarande område kan

jämväl uppvisa exempel på en tillämpning av endast nationalitetsprincipen,

låt vara med viss begränsning (Ryssland). Det vill i enlighet med det ovan

utvecklade synas, som om ett handelsförbud baserat enbart på sistnämnda

princip icke är ägnat att fylla de ändamål, som förbudet avser att tjäna.

Förbudets omfattning är, utom av frågan om vilka personer som därav

beröras, jämväl beroende av det eller de olika slag av handlingar, som hemfalla

under förbudet. I sådant hänseende uppträder förbudet inom förevarande

lagstiftning i tvenne gestalter: dels såsom handels-, dels såsom betalningsförbud.

Det förra förbudet äger större omfattning, i det att därunder

falla alla slags rättshandlingar, jämväl sådana, som icke äro hänförliga till

handelsrätten i teknisk mening, samt handlingar som avse såväl ingående

av nya som fullgörande av redan ingångna förbindelser. Betalningsförbudets

omfattning angives av själva namnet: det avser blott ett enstaka slag av

rättshandlingar, nämligen fullgörande av betalning till fienden. Skillnaden

i den praktiska effekten av de båda förbuden vart för sig betraktat torde

dock icke vara så stor, som man kunde vara frestad antaga med hänsyn till

förbudens olikartade innehåll. Det säger sig ju nämligen självt, att ett betalningsförbud

måste verka förlamande på handeln i dess helhet och sålunda

till effekten närma sig verkan av ett generellt handelsförbud. Likväl vore

det oriktigt att ställa de båda förbuden på alldeles samma linje. Det kan

icke förnekas, att betalningsförbudet i motsats till handelsförbudet lämnar

möjlighet öppen till varuimport, nämligen under förutsättning att kredit

lämnas till tiden efter fientligheternas inställande, vilken möjlighet icke lär

vara praktiskt utesluten med avseende å firmor, som stått i gammal affärsförbindelse

med varandra eller som t. ex. båda äga samma nationalitet o. s. v.

Icke heller lägger betalningsförbudet i och för sig hinder i vägen för export.

Handels- och betalningsförbuden böra sålunda hållas i sär såsom från varandra

även till den praktiska realiteten åtskilda institut.

Ententen har i stort sett tillämpat handelsförbud, centralmakterna åter

betalningsförbud. Att de sistnämnda svarat endast med denna ringare form

av vedergällning, lärer icke bero på någon undfallenhet gent emot motståndaren.

Anledningen därtill ligger i det enkla sakförhållandet, att fienderna

genom det av dem proklamerade handelsförbudet redan dragit försorg om

att stoppa allt varuutbyte, varför, om Tyskland jämväl för sin del verkligen

önskade ett sådant avbrott i handeln, i allt fall ett ytterligare förbud

från tysk sida skulle te sig överflödigt för ett dylikt syfte. Praktiskt

opaginerad Kontrollera mot PDF

252

AVD. III. ÖVRIG KRIGSEK0N0MISK LAGSTIFTNING.

utrymme för ett tyskt förbud har sålunda förelegat endast med avseende å

en punkt, där det å motsidan utfärdade handelsförbudet icke griper in.

Detta är händelsen just beträffande betalning. Att mottaga betalning innefattar

ingen överträdelse av handelsförbudet, och anledning förefanns sålunda

här å centralmaktssidan att stadga förbud mot fullgörande av sådan betalning.

För övrigt kan man knappast undandraga sig den reflexion, att Tyskland

måhända i sitt eget välförstådda intresse avhållit sig från att för sin

del stadga förbud mot in- eller utförande av varor. I den män sådan handel

ägt rum — i så fäll under överträdelse av det å fiendesidan utfärdade förbudet

— lärer Tyskland icke äga något intresse att uppställa straffbestämmelser

för den tyske deltagaren i sådan handel. En sak för sig. som ej har

något att skaffa med betalningsförbudet såsom sådant, är förekomsten av

mer eller mindre utsträckta export- och importförbud.

Beträffande omfattningen av förbudet må till sist anmärkas, att lagstiftningarna

hålla möjlighet öppen till meddelande av extraordinära licenser från

förbudet.

Vad angår förbudets rättsnatur och rättsliga konsekvenser, ligger först

och främst i begreppet (handels- eller betalnings-) förbud ett straffrättsligt

moment. Överträdelse av förbudet medför straff. 1 sammanhang härmed

må emellertid påpekas, att i flera länder uttryckliga straffbestämmelser

meddelades först avsevärd tid efter förbudets utfärdande. Innan dessa

bestämmelser givits, torde man väl hava fått lita till den allmänna strafflagens

bestämmelser, i den mån dessa varit tillämpliga. Vid sidan av eller

direkt till följd av förbudets straffrättsliga innehåll inträda flera viktiga

civilrättsliga konsekvenser. Dessa äga avseende dels på nya i strid mot

förbudet ingångna förbindelser, dels ock på redan föreliggande avtal. Det

säger sig självt, att de förra såsom stridande mot gällande lag och förordning

sakna varje rättslig giltighet, äro en nullitet. Jämväl de rättshandlingar,

som utföras pa grundval av förefintliga förbindelser måste — i den

mån de träffas av förbudet — betraktas såsom ogiltiga. Härav följer sålunda,

att exempelvis betalning, som skett i strid mot förbudet, kan återkrävas.

En sak för sig är, att berörda civilrättsliga effekt i praktiken ej kommer

att framträda i sådana fall, då den fullgjorda prestationen gått till fiendeland,

eller överhuvud i några sådana fall, då återkravsrätten icke kan komma

att bedömas av domstol i det land, för vilket handelsförbudet gäller. Med

avseende på redan ingångna förbindelser uppstår — vid sidan av den berörda

frågan om verkan av utförda fullgörelsehandlingar — jämväl spörsmålet om

förbudets inverkan på den civila förpliktelsen såsom sådan. Att dennas

innehåll på visst sätt modifieras genom förbudet är ju en självklar sats så tillvida,

som förbudet automatiskt framflyttar förfallodagen, vare sig denna

redan inträtt eller under förbudets giltighet inträder. Härmed sammanhänger

modifikation i förpliktelse att betala ränta, vare sig moraränta eller utfäst

ränta, från tidpunkten av den ursprungligen avtalade förfallodagen; utsträckning

av frister för företagande av växelrättsliga handlingar o. s. v. Principiellt

medför förbudet icke annat än nu berörda suspensiva effekt med av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

253

seende på föreliggande förbindelser. Såsom regel torde sålunda böra uppställas,

att förbudet icke innefattar ett upphävande, annullerande av dessa. Modifikationer

i denna regel gälla dock i skilda avseenden. Så t. ex. gäller i flera

länders lagstiftning beträffande den måhända viktigaste avtalsgröppen, de

ömsesidiga avtalen (köp o. s. v.), att domstol under vissa förutsättningar kan

förklara ett redan ingånget avtal kraftlöst. Lagstiftningarna erbjuda f. ö.

även andra exempel på möjligheten att annullera avtal, t. ex. i händelse

ett allmänt intresse det påfordrar o. s. v.

Efter den föregående principiella utredningen rörande förbudets omfattning

och rättsliga innebörd, följer här nedan en kortfattad framställning av förbudets

positiva gestaltning i de olika länderna; då lagstiftningarna inom de

olika länderna — åtminstone inom ententegruppen — förete betydande

skiljaktigheter, torde en dylik framställning vara nödig för vinnande av en

någorlunda fyllig bild av ämnet. Framställningen lärer emellertid lämpligen

kunna begränsas till de huvudländer, som deltagit i kriget från dess begynnelse,

d. v. s. England, Frankrike, Ryssland, Tyskland och ÖsterrikeUngern.

Den engelska lagstiftningen rörande förbud mot handel med fienden (trading

with the enemy) innefattas i ett flertal författningar. I främsta rummet komma

bland dessa i betraktande de i ämnet utfärdade Proclamations, varav de viktigaste

äro av den 5 augusti 1914, den 9 september 1914 samt den 29 februari

1916. Jämväl de s. k. Trading with the Enemy Acts innehålla viktiga bestämmelser

rörande handelsförbudet; en av dessa, Trading with the Enemy

("Extension of Powers] Act den 23 december 1915, äger detta rent av ensamt

till föremål samt ligger till grund för den nyssnämnda Proclamation den 29

februari 1916. I övrigt innefatta berörda Acts huvudsakligen stadganden

rörande fientlig privatförmögenhet och skola i denna del behandlas nedan i

annat sammanhang.

Det engelska handelsförbudet har gradvis utvecklats till allt större omfattning.

Visserligen torde den personkrets, till vilken förbudet riktar sig, i

stort sett förblivit oförändrad. I detta hänseende gäller — såsom förut

nämnts — en tämligen sträng tillämpning av domicilprincipen, i det att endast

inom England befintliga personer (firmor etc.) trätfas av förbudet.

Utanför detta står icke blott person eller firma, som befinner sig utom England,

utan jämväl sådan i England lokaliserad firmas filial, som driver sin

verksamhet i utlandet. Däremot har efter hand skärpning av förbudet företagits

med hänsyn till frågan om personer, med vilka handel ej får äga rutil;

begreppet »fiende^ (enemy) har m. a. o. utvidgats. Till en början var domicilprincipen

bestämmande för detta, i det att endast envar inom det fientliga

landet befintlig (bosatt) person betraktades såsom fiende. Sålunda var

exempelvis handel med utanför Tyskland befintlig firma av tysk nationalitet

tillåten ävensom handel med i Tyskland lokaliserad firmas utländska filial.

En viktig avvikelse från domicilprincipen gällde dock redan från början, i

det att i England befintliga banker av fientlig nationalitet förbjödos

Storbritan
nien.

opaginerad Kontrollera mot PDF

254

AVD. III. ÖVRIG KRIG SEKONOMISK LAGSTIFTNING.

fortsätta sin rörelse; blott på grund av särskilda licenser iingo några

av dem under kontroll driva en begränsad rörelse. Den ursprungligen

gällande domicilprincipen rubbades vid skilda tillfällen. Först skedde

utsträckning av förbudet till handel med fientlig firmas filial, befintlig inom

neutralt europeiskt land. Därpå förbjöds handel med firmor (resp. filialer)

av fientlig nationalitet, vilka voro lokaliserade i vissa utomeuropeiska länder.

Slutligen har handelsförbudet förklarats kunna gälla jämväl sådana utanför

det fientliga territoriet i allmänhet befintliga personer (firmor), som äro av

fientlig nationalitet eller stå i förbindelse med fienden. Beträffande dylika

personer sker utmärkandet av deras »fientliga» karaktär genom att de upptagas

i en offentlig förteckning (Statutory List, »svart lista»). Utanför

ifrågavarande kategori stå emellertid alltjämt personer av fientlig nationalitet,

som vistas inom det brittiska väldet. På denna punkt visar sig sålunda,

att England icke fullständigt upptagit nationalitetsprincipen, vilken såsom

synes i övrigt i betydande utsträckning kombinerats med den alltfort gällande

domicilprincipen.

Handelsförbudet innefattar först och främst förbud mot utbyte av varor.

Förbjudet är vidare ingående av varje slags avtal. Ursprungligen saknades

ett generellt stadgande om förbud mot att fullgöra redan ingångna avtal.

Endast i den mån fullgörandet involverade avlämnande resp. mottagande

av vara, hemföll det under förbudet. Det angives uttryckligen till en början,

att betalning får verkställas för redan levererad vara. Såsom ett undantag

från regeln, att betalning i allmänhet — icke blott i det nyssnämnda

fallet — får erläggas, bör det stadgandet uppfattas, att försäkringsbelopp under

vissa förutsättningar ej få utbetalas. Under lagstiftningens fortgång stadgades

emellertid förbud jämväl mot betalning i allmänhet. Något hinder att mottaga

betalning har däremot handelsförbudet aldrig innefattat.

Förbudet utrustades först på ett något framskridet stadium med särskilda

strafföreskrifter, som dessförinnan fått ersättas med allmänna lagens i ämnet

tillämpliga straffbestämmelser (»as the law provides»). Parallell råder mellan

förbudets straff- och civilrättsliga sida så till vida, att de av förbudet träffade

handlingarna — vare sig de gå ut på grundande eller fullgörande av avtal —

också äro civilrättsligt kraftlösa, liksom å andra sidan varje handling, som ej

träffas av förbudet, äger full rättslig giltighet (sålunda exempelvis ett avtal,

som ingåtts med en i Holland bosatt tysk undersåte). Spörsmålet, huruvida ett

ömsesidigt kontrakt, som hemfaller under förbudet, är till sin giltighet blott

.suspenderat eller definitivt upphävt, får i varje särskilt fall lösas av domstolarna.

Ett särskilt engelskt forum tillskapades, inför vilket mål av omförmäld

natur kunde komma under bedömande. Även beträffande förfarandet

inför denna domstol påkallades särskilda föreskrifter särskilt med hänsyn

till den omständigheten, att förhållandena helt naturligt i allmänhet icke medgåvo

enemy s hörande inför domstolen. Utom på grund av domstols beslut

kan — enligt ett senare givet stadgande — jämväl Board of Trade giva förordnande

om upplösning av ett ingånget avtal, nämligen under förutsättning,

att detta anses stridande mot det allmännas intresse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

255

I Frankrike bildar ett dekret av den 27 september 1914 huvudförfattnin- Frankrike.

gen i förevarande ämne. Detta första dekret bar bibehållit sin giltighet

under hela kriget utan att behöva ersättas av något annat. Övriga författningar

i ämnet sluta sig blott såsom komplement till denna förordning. Att

dess innehåll kunnat förbliva orubbat torde bero därpå, att handelsförbudet

jämlikt detsamma så att säga tillskurits efter så vida mått, att någon

utvidgning sedermera ej behövt ifrågakomma.

Det franska handelsförbudet är i stort sett mer omfattande än det engelska

i dettas såväl ursprungliga som skärpta gestalt. Den av handelsförbudet träffade

personkretsen är i tvåfaldigt hänseende vidare än enligt den engelska lagstiftningen.

Å ena sidan riktar sig förbudet utom mot envar inom franskt

område befintlig person därjämte mot varje fransk undersåte, var han än må

befinna sig. A andra sidan komma för bestämmande av begreppet fiende

såväl nationalitets- som domieilprincipen till användning. Med hänsyn till

denna bestämning av begreppet kan handelsförbudet snarare sägas ha förtydligats

än undergått en egentlig förändring genom indragandet under förbudet

av å ssvarta listor uppförda firmor i neutrala länder, i vilken punkt

de franska åtgärderna noggrant överensstämma med de motsvarande engelska.

Bestämmelserna om de handlingar, som falla under förbudet, äro något

annorlunda formulerade än de engelska. Överensstämmelse råder därutinnan,

att förbud stadgas mot ingående av alla slags avtal. Handlingar till fullgörande

av redan ingångna avtal förbjudas åter endast, om de ske till

förmån för fiende. Detta stadgande går till en del utöver det engelska förbudet

i dess ursprungliga gestalt, i det att jämväl betalning träffas därav,

men äger en mindre räckvidd än det engelska så till vida, som detta i motsats

mot det franska stadgar ovillkorligt förbud jämväl mot emottagande av

viss prestation, nämligen vara.

Förbudet innebar ursprungligen endast en rubricering av ifrågavarande

handlingar såsom otillåtna, med därav härflytande civilrättsliga konsekvenser.

Ifrågavarande i och för ingående eller fullgörande av avtal företagna

handlingar äro sålunda ogiltiga. Vid sidan härav äger domstol befogenhet

att under vissa förhållanden upplösa ett redan ingånget avtal. Förutsättning

härför är, att uppfyllelse av förbindelsen icke till någon del ägt rum,

vare sig i form av varuprestation eller i form av betalning. Rätt att påyrka

sådan upplösning tillkommer emellertid blott fransman samt undersåte i allierat

eller neutralt land. — Först i lag den 4 april 1915 kompletteras förbudet

med särskilda straffbestämmelser, som emellertid synas rikta sig endast

mot franska undersåtar.

Ryssland har inskränkt sig till att utfärda betalningsförbud ävensom för- Ryssland.

bud mot export — på grund av annan orsak än betalning — av penningar

och värdepapper. Förordning härom gavs den 15 november (gamla stilen)

1914. Förbudet gäller i förhållande till utom Ryssland befintliga personer

av fientlig nationalitet. Här föreligger sålunda en tillämpning — låt vara

med viss begränsning — av nationalitetsprincipen. Förordningen synes sålunda

ej lägga hinder i vägen för betalning till inom det fientliga landet

opaginerad Kontrollera mot PDF

256

AVD. in. ÖV1UG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

Central
makterna.

Tyskland.

bosatt undersåte av neutral nationalitet. Betydelsen härav förtages dock

genom den i förebyggande syfte träffade bestämmelsen, att penningbelopp

överstigande en viss, låg summa (500 rubel) över huvud ej få utföras ur riket.

Den antydda begränsningen i nationalitetsprincipen ligger däri, att inom

Ryssland befintliga personer av fientlig nationalitet icke beröras av förbudet.

Gent emot de inom ententeländerna utfärdade förbuden hava centralmakterna

å sin sida proklamerat betalningsförbud. Här må hänvisas till vad ovan

sagts om förhållandet mellan handels- och betalningsförbud betraktat ur reciprocitetens

synpunkt.

Den tyska huvudförfattningen i ämnet är en förordning den 30 september

1914. Då denna förordning endast gäller England, är det naturligt, att förbudet

blott berör handlingar i förhållande till personer inom det engelska territoriet,

m. a. o. i motsvarighet till det engelska handelsförbudet innefattar en

tillämpning av domicilprincipen. Såväl i detta som övriga avseenden har

emellertid betalningsförbudet sedermera i stort sett bibehållits vid den struktur

det erhållit i nämnda förordning och sålunda i denna gestalt efter hand

utsträckts att gälla även gent emot de övriga fiendeländerna. De individuella

skiftningarna i dessas lagstiftning på förevarande område återspeglas

sålunda ej i den tyska lagstiftningen. — Som ovan redan nämnts angiver ej

förbudet uttryckligen till vilken personkrets det riktar sig, men häri ligger

ingen ofullständighet.

Utom betalning i egentlig mening avser förbudet jämväl utförande i allmänhet

till fientligt land av penningar och värdepapper.

Till förbudet sluter sig en straffbestämmelse. Vid sidan av denna äro

stadganden givna, som på ett för Tyskland egendomligt sätt gestalta förbudets

civilrättsliga innebörd. Först må erinras, att varje stadgande om

den civilrättsliga effekten av en i strid emot förbudet företagen betalning

såsom praktiskt obehövligt kunnat undvaras. Har betalningen verkligen

nått England, så föreligger ju härmed ett faktum, vari den tyska rättsordningen

ej kan företaga någon rubbning. De civilrättsliga bestämmelserna

beröra endast betalnings förpliktelsen såsom sådan. Med avseende å denna

stadgas uttryckligen ett moratorium räknat frän den 31 juli 1914, sålunda

ej från tiden för förordningens ikraftträdande. Jämlikt uttryckligt stadgande

utesluter moratoriet intiäde av civila äventyr samt bringar ränta att upphöra

löpa fr. o. m. förfall odagen. Att på detta sätt sammankoppla moratorieinstitutet

med betalningsförbudet förefaller vid första påseendet som en överloppsgärning.

I den man som en betalningsförpliktelse faller under förbudet,

måste detta eo ipso medföra de verkningar med avseende på densamma, som

innefattas i moratoriet. Detta äger emellertid av särskild anledning en viss

självständig betydelse. Vid närmare påseende befinnes det nämligen, att

moratoriet äger en räckvidd utöver betalningsförbudet och sålunda träffar

förpliktelser, som ej innefattas under betalningsförbudet. Moratoriet avser

sålunda förmögenhetsrättsliga anspråk i allmänhet (ej blott betalningsförpliktelser

i egentlig mening) samt gäller dessutom retroaktivt — vilken

verkan det näppeligen ens varit möjligt att förknippa med ett förbud. Ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDER.SÅTAK.

257

nom att skänka moratoriet nämnda retroaktiva verkan fullföljer lagstiftaren

det speciella syftemålet att fria sådana gäldenärer från morapåföljder och

förpliktelse att betala ränta, vilka omedelbart efter krigsutbrottet — och

sålunda före förbudets utfärdande — av egen drift underlåtit fullgöra befäl*

ning. — iloratoriet gäller jämväl gentemot cessionarie — en bestämmelse

given i syfte att förekomma illuderande av det med förbudet avsedda

syftet. En civilrättslig bestämmelse, given i samband med förbudet, är stadgandet,

att gäldenär genom deposition i riksbanken äger frigöra sig från sin

skuld.

I Österrike och Ungern hava likaledes betalningsförbud utfärdats. Dessa

— som sinsemellan på det närmaste överensstämma med varandra — förete

vissa skiljaktigheter gentemot det tyska. Sålunda gäller eu tillämpning

av nationalitets- och domicilprincipen i förening — detta måhända med hänsyn

till det franska förbudets gestaltning. Motsvarighet till det tyska moratoriet

saknas jämväl. Härigenom äger emellertid det österrikisk-ungerska

förbudet icke andra verkningar än som, frånsett moratoriet, åtfölja det

tyska förbudet såsom sådant.

Inom kategorien åtgärder rörande fientlig privatförmögenhet rymmes en

mångfald föreskrifter av ganska skiftande slag. Det har redan förut antytts,

hurusom dessa föreskrifter, vad ententeländerna angår, efter att från början

endast hava inneburit ett kringgärdande av handelsförbudet, allt mer erhållit

självständiga uppgifter, vilkas yttersta ändamål utgör att för all framtid

undantränga fiendens, särskilt Tysklands, ekonomiska inflytande. Vid

sidan härav hava, såsom nedan skall påpekas, jämväl andra synpunkter

varit bestämmande vid utgestaltningen av ifrågavarande föreskrifter. Vad

åter centralmakternas lagstiftning på förevarande område angår, bygger den

i första hand på vedergällningsprincipen och ledes sålunda på sin höjd endast

sekundärt av de syften, som varit bestämmande för motståndarnas åtgärder.

— Föremål för ifrågavarande föreskrifter äro såväl fientliga företag

med den förmögenhet de innefatta som ock annan privatförmögenhet. Föreskrifterna

gå ut på tvångsåtgärder från statens sida, vilka i sin lindrigaste

form utgöras av kontroll, i sin strängaste av tvångslikvidation. Något

expropriationsförfarande innefattas däremot ej i de föreskrifter, som avses

i det följande. I den mån statlig expropriation av fientlig egendom förekommit

under kriget, torde densamma företrädesvis hava påkallats av den

militära rekvisitionsrätten, från vilken här bortses.

Överträdelser av handelsförbudet kunna naturligen tänkas bliva begångna av

personer, som varken på grund av nationalitet eller eljest äga närmare förbindelser

med fiendelandet. Det är därför fullt naturligt, att, såsom t. ex. i

England, från början av kriget personer (firmor etc.) i allmänhet, som

blivit beträdda med överträdelse av förbudet eller kunna misstänkas därför

underkastas en viss uppsikt. Naturligt är emellertid, att statsmaktens

uppmärksamhet i främsta rummet kommit att inrikta sig på att förebygga

överträdelser från fientliga företags sida eller i form av utförande från

17—161727. II.

Österrike
Ungern.

Åtgärder

mot privatförmögenhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

258

AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

landet av fientlig privatförmögenhet. Härvid märkes, att begreppet »fiende»

ofta erhåller en annan valör än det äger i respektive lands lagstiftning rörande

handelsförbud. Så t. ex. äro enligt den engelska lagstiftningen jämväl under

den period, då för handelsförbudet domicilprincipen gäller, företag, som helt

eller delvis innehavas av fientliga undersåtar, ställda i särskild klass

och underkastade kontroll. Häri ligger icke annat än en riktig tillämpning

av den grundsats, som varit vägledande i förevarande avseende: med

allt fog kunna företag av berörda slag betraktas såsom misstänkta.

På denna väg hava så småningom alla i landet befintliga företag, som

bära några inslag av fientlig nationalitet, indragits under tvångssystemet.

Där handelsförbudet, såsom fallet är i Frankrike, grundas på — förutom

domicil--nationalitetsprincipen, ligger det i sakens natur, att kontroll rö
rande

företag av fientlig nationalitet måste träda i funktion i omedelbart

samband med förbudets utfärdande. Det franska handelsförbudet lägger ju

hinder i vägen för företaget i fråga att utöva någon slags verksamhet, jämväl

sådan, som bedrives i förhållande till inom landet befintliga personer.

Överträdelse av förbudet lärer därför kunna betecknas såsom ett livsvillkor

för ifrågavarande företag, vadan sålunda statliga tvångsåtgärder omedelbart

måste tillgripas. Och det är också med hänsyn till handelsförbudets nyssberörda

innebörd klart, att dessa åtgärder knappast kunde inskränkas till

ett kontrollsystem blott och bart. Då varje utrymme för företagens fortsatta

verksamhet saknades, kom i själva verket kontrollen att utmynna i deras

nedläggande och tvångslikvidation. Härigenom fullföljde Frankrike, man

kan säga omedelbart på grundval av handelsförbudet, det radikalare syftet att

för framtiden oskadliggöra den germanska konkurrenten på handelns område,

ett syfte, som först på ett senare stadium framträder inom bundsförvanternas

lagstiftning.

Innan denna senare fas av lagstiftningen betraktas, må påpekas, att bestämmelser

till förebyggande av brott mot handelsförbudet träffats jämväl

med avseende på fientlig privatförmögenhet i allmänhet. 1 sådant hänseende

må erinras om föreskrifter rörande inbetalning av penningar till offentlig

myndighet på grund av fordringar tillkommande fienden ävensom överlämnande

av annan, fiende tillhörig egendom.

Tvångsåtgärderna gentemot fientliga företag vägledas, såsom omnämnts,

på lagstiftningens mera framskridna .stadium av syftet att tillintetgöra

den ekonomiska maktställning fienden tillvunnit sig under fredsåren. i

Frankrike utgingo de åtgärder, som företagits i sådant syfte, jämväl ur en

tillämpning av handelsförbudet. Även exempelvis i England låta dessa åtgärder

naturligt inpassa sig i den utveckling av lagstiftningen på detta område,

som ägt sin utgångspunkt i handelsförbudet. Det har förut påpekats,

att genom sin nationalitet fientligt färgade företag underkastats kontrollåtgärder.

En skärpt uppsikt, som ingriper i rörelsens alla grenar, innebär

säkerligen ett väsentligt hämmande av affärsdriften, som härigenom måhända

ofta går sin egen upplösning till mötes. Samtidigt innebär emellertid

kontrollsystemet, effektivt tillämpat, besvär för staten. Det är redan med hän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

259

svn till detta ganska förklarligt, om kontrollen så småningom ersättes med

tvångslikvidation. För att förklara de radikala ingrepp, varom kär är fråga,

måste man dock därjämte i främsta rummet framdraga det ovan berörda vidsträcktare

syftet, som f. ö. ingalunda undanstuckits utan öppet proklamerats.

Att politiska, icke endast handelspolitiska, intressen varit de bestämmande,

visar kanske tydligast det i Ryssland företagna tvångsupphävandet av fientlig

jordbesittning; det har tillgodosett ett gammalt ryskt önskemål att motarbeta

det växande tyska ekonomiska inflytandet, särskilt inom fastighetsväsendet,

vartill kriget yppade ett lägligt tillfälle. I samband med nu berörda

tvångsåtgärder hava noggranna statistiska uppgifter insamlats rörande

utsträckningen av fiendens ekonomiska förbindelser inom vederbörande land.

Dessa uppgifter röra enligt uttrycklig föreskrift i fransk lagstiftning icke

blott i landet lokaliserade firmor av fientlig nationalitet utan jämväl affärsförbindelser

i allmänhet, som bestå mellan franska och tyska (österrikiskungerska)

köpmän.

Jämväl andra än hittills berörda syften hava varit vägledande vid lagstiftningen

rörande fientlig privatförmögenhet. I England och Frankrike

har framhållits betydelsen av att staten vid fredsslutet innehar denna såsom

ett slags pant (ötage économique) för att kunna giva ökat eftertryck åt

sina krav. Som ett skäl för att anordna tvångsförvaltning har vidare angivits

(t. ex. i England) syftet att i det nationellas tjänst driva för ändamålet

tjänliga företag. I sådana fall utesluter tydligen tvångsförvaltningens ända,

mål företagets nedläggande. Även borgenärernas berättigade intressen har

åberopats för offentlig förvaltning av en affärsrörelse, som till följd av de

extraordinära förhållandena rubbats i sin normala drift och därigenom mer

eller mindre förlorat sin kreditvärdighet. Slutligen har ett statligt ingripande

ansetts oundgängligt i sådana fall, då företaget i sammanhang med krigsutbrottet

mistat sina ledare av fientlig nationalitet, vilka antingen begivit sig

till hemlandet eller förts till koncentrationsläger. Ett dylikt ingripande förmenas

här påkallat såväl i borgenärernas som i den frånvarandes intresse.

Den senare synpunkten torde emellertid böra tillmätas underordnad vikt i

betraktande av den ringa respekt, som i övrigt kommit fientliga privaträttigheter

till del. I belysning av förhållandenas faktiska gestaltning lärer

sålunda knappast mer än en teoretisk betydelse kunna tilläggas det argument.

som i Frankrike aberopats till stöd för den statliga förvaltningen av

fientliga företag, nämligen att staten måste inträda som en curator absentis

i skötseln av ifrågavarande företag; vissa rättsregler i Code civil hava

emellertid fått tjäna som underlag för detta resonemang.

Vad beträffar de olika formerna för det statliga ingripandet med avseende

på fientlig privatförmögenhet må blott deras allmänna drag här i största

korthet antydas; skiftningarna inom de olika ländernas system försvåra nämligen

utskiljandet av de gemensamma kännemärkena.

Kontrollförfarandet i sin lindrigaste form innefattar endast uppsikt över

företagets skötsel med ledning av tillgängliga böcker och handlingar ävensom

uppgifter, vilka kunna avfordras företagets ledning och personal. För
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

260

AVD. III. ÖVKIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

Storbritan

nien.

bud kan visserligen inläggas mot att affärsåtgärd företages, men eljest är

ett ingripande i förvaltningen principiellt uteslutet.

En strängare tvångsåtgärd är däremot tvångsförvaltning. Det ligger i

ordet, att företagets ledning lämnas i händerna på den statliga förvaltaren.

Denne har att i enlighet med de syften, som uppbära ifrågavarande lagstiftning,

driva företaget, antingen i dess oinskränkta omfattning eller inom vissa

gränser. Hans funktion kan förenas jämväl med en likvidators.

Om vidare -— som framgår av det förut sagda — likvidationsförfarandet

ligger in nuce inneslutet i tvångsförvaltningsinstitutet, är detta, åtminstone i

England och Ryssland, dessutom utbildat såsom ett självständigt förfarande,

som anordnas oberoende av en förutgående tvångsförvaltning.

Till sist må påpekas, att i de flesta länder skyldighet stadgats att avlämna

uppgifter på i landet befintlig fientlig förmögenhet. Den registrering av denna,

som sålunda kunnat företagas, bar satt myndigheterna i stånd att effektivt

genomföra de här ovan omtalade tvångsåtgärderna.

Såsom vid framställningen angående handelsförbudet följer här en för de

olika länderna specificerad kortfattad redogörelse för lagstiftningen rörande

fientlig privatförmögenhet.

Vad England beträffar, innehålla åtskilliga s. k. Trading with the Enemy

Acts bestämmelser i förevarande ämne. De viktigaste av dessa Acts äro av

den 18 september 1914, den 27 november 1914 och den 27 januari 1916. Lagstiftningen

giver regler dels för tvångsbehandling av affärsrörelse dels för

disposition av viss annan fientlig förmögenhet.

1 förra avseendet givas trenne skilda former: lnspection, control och generallikvidation.

lnspection innefattar rätt till granskning eller i vissa fall beslagläggning

av böcker och dokument samt undersökning av lokaler. Institutet står i

närmaste samband med handelsförbudet. Den normala förutsättningen för

dess anordnande är, att överträdelse skett eller kan väntas äga rum från enskild

persons (firmas etc.) sida, oberoende av nationalitet. I detta fall tillsättes

inspector på förordnande av fredsdomare. Även om icke överträdelse av

förbudet (resp. sannolikhet därför) i det konkreta fallet kan påvisas, kan inspection

inrättas bl. a. med anledning av det faktiska förhållande, att delägare

i firma är av fientlig nationalitet. I detta fall kan även Board of Trade

förordna tillsyningsman. lnspection avsåg ursprungligen ett enstaka uppdrag,

avsett att slutföras inom en begränsad tidsrymd. Senare får institutet

större räckvidd, i det att inspector’s befogenhet kan utsträckas till att omfatta

en upprepad eller stadigvarande tillsyn. — I sammanhang med införande

av likvidationsförfarandet förenades med inspection uppgiften att

utröna, huruvida företag voro av natur att kunna underkastas generallikvidation.

Control är en form av tvångsförvaltning. Förvaltaren, som förordnas

av domstol (Higli Court) på hemställan av Board of Trade, intager ställning

av receiver resp. manager (syssloman resp. verkställande direktör),

dock med de modifikationer i inskränkande eller utvidgande riktning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

261

varom domstolen förordnar. Han kan belasta förmögenheten med gäld och

taga densamma i anspråk för likvidering av boets skulder. Principiellt

synes han däremot ej äga befogenhet att tvångsupplösa företaget. Förutsättning

för tvångsförvaltning är dels en redan föreliggande eller befarad

överträdelse av handelsförbudet ävensom fientligt delägarskap, dels jämväl

den omständighet, att ledningen av en affär rönt ett sådant inflytande av

kriget, att den icke längre kan rationellt skötas; men upprätthållandet av

affärsdriften likväl ligger i det allmännas intresse. Sedermera har möjligheten

att inrätta tvångsförvaltning utvidgats, i det att sådan kan komma

till stånd, när helst ett allmänt intresse det påfordrar. Föremål för control

är ursprungligen endast firma och bolag, sedermera jämväl enskild persons

förmögen hetsförvaltning.

Generallikvidation av företag stadgades först på ett mera framskridet stadium

av lagstiftningen (i lag av den 27 januari 1916). Generallikvidationen

uttränger icke helt de båda förut behandlade instituten, ehuruväl den

minskar deras praktiska användning. Likvidationen innefattar helt naturligt

en avveckling av boets skuldförbindelser samt utskiftning på delägarna

av återstående tillgångar. I förra avseendet märkes, att — sedan

prioriterade borgenärer erhållit utdelning efter förmånsrättsordningen —

oprioriterade borgenärer, som icke äro »fiender», ställas i en klass framför

»fiender». Det åligger Board of Trade att, såvida det ej i undantagsfall befinnes

olämpligt, förordna om likvidation under viss given förutsättning.

Denna föreligger, om företaget i fråga bedrives till förmån för eller under

kontroll av fientlig stats undersåte, vilket enligt lagen särskilt framgår därav,

att delägare i företaget är av fientlig nationalitet eller står i förbindelse

med fienden.

För att tillvarataga viss i England befintlig fientlig privatförmögenhet

har skapats ett särskilt organ, the Custodian. Till denne verkställas

inbetalningar för fiendes räkning samt överlämnas fientlig egendom av

viss beskaffenhet. De förra avse företrädesvis vinstutdelning i bolag eller

annat företag samt ränta å värdepapper. Överlämnande av annan egendom,

fasta och lösa saker samt begränsade rättigheter därtill, sker för varje gång

genom förordnande av domstol på ansökan av borgenär, sakrättsägare eller viss

offentlig myndighet. Till Custodian överlämnas jämväl fiendes andel i likviderade

företag. Custodian utövar vården av den av honom anförtrodda

förmögenheten intill fredsslutet, då nya föreskrifter komma att utfärdas.

Egendom kan icke bliva föremål för exekutiva åtgärder, varemot Custodian

på särskild befallning från domstol, som ålagt fiende betalningsskyldighet

gent emot viss borgenär, må verkställa utbetalning av egendom till denne,

med iakttagande dock av andra borgenärers rätt.

Hos Custodian föres registrering av den i landet befintliga privatförmögenhet,

som tillhör fienden.

I Frankrike utgör handelsförbudet, i dess gestalt enligt dekretet den 27 Frankrike.

september 1914, det direkta underlaget för åtgärderna rörande fientlig privatförmögenhet.

Formellt sett utgöra dessa sålunda en tillämpning i vid
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ryssland.

262 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

sträck b mening av handelsförbudet, låt vara att denna tillämpning i huvudsak

sker efter linjer, som angivas i ministeriella cirkulär. Utgångspunkten

för dessa utgjordes emellertid av ett domstolsutslag, som med stöd av handelsförbudet

innefattade ett förordnande om beslag av viss fientlig förmögenhet.

Tvångsåtgärderna inrymmas under beteckningen sekvestration (séquestre).

Denna är av två väsentligen skilda slag: individual- och kollektivsekvestration.

Det förra slaget är av största betydelsen. Det äger till föremål varje

enstaka förmögenhetskomplex av fientlig karaktär, ursprungligen endast företags

(firmas, bolags), sedermera jämväl enskild persons förmögenhet. Förvaltare

(administrateur séquestre) förordnas av domstol på framställning av en

procureur de la République. Domstolen äger jämväl i fortsättningen överinseendet

över sekvesterns verksamhet, meddelar denne föreskrifter, som han

måste ställa sig till efterrättelse o. s. v. En mer formellt kontrollerande

verksamhet rörande sekvesterns förvaltning utövas därjämte av ett särskilt

ämbetsverk, administration des domaines. Vad angår innebörden av sekvestrationen

och omfattningen av sekvesterns befogenheter är det, med hänsyn

till att reglerna därom icke i egentlig mening kodifierats, förenat med en

viss svårighet att tillrättalägga dem, varför de också endast schematiskt

kunna antydas. Sekvestrationsinstitutet torde i stort sett innefatta förval

tningsåtgärder av alla slag, från en mindre .intensiv förvaltning till likvi

dation. Sporadiskt möter väl en föreskrift, att företagets förmögenhetsbestånd

endast i undantagsfall bör minskas genom försäljning o. dyl., men detta motsäges

av praxis, som har att uppvisa ständigt återkommande likvidationer

av företagen i fråga. Ett ministeriellt cirkulär innehåller också det uttalandet,

att den normala affärsdriften endast undantagsvis får upprätthållas och

att den naturliga följden härav är företagets nedläggande. Sekvesterns

rörelsefrihet är emellertid i hög grad begränsad; utan medgivande av domstol

får han ej företaga förvaltningsåtgärder av mer betydande omfattning,

sålunda givetvis icke likvidation. Den verksamhet han på egen hand får

utföra torde inskränka sig till en avveckling av de löpande affärerna. Inflytande

medel, som ej tarvas för löpande utgifters bestridande, skola av sekvestern

deponeras hos la Caisse des dépöts et consignations.

Kollektiv- eller generalsekvestration omfattar all slags fientlig förmögenhet,

som befinner sig hos banker, offentliga ämbetsmän, i nederlag, dockor, magasins

généraux och hos järnvägarna. Kollektivsekvestrationen kommer till

stånd genom en av domstolspresidenten avkunnad ordonnance générale, som

avser all inom jurisdiktionsområdet befintlig egendom av förenämnt slag.

Sekvestrationen äger endast karaktär av ett slags skingringsförbud, innefattande

förbud för innehavare av egendomen att lämna densamma från sig.

Mycket ingående stadganden hava i Frankrike givits angående registrering

av fientlig förmögenhet och om uppgifter rörande affärsförbindelser med

fienden.

Rysslands lagstiftning på förevarande område innefattar huvudsakligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR. 263

föreskrifter rörande uppsikt över fientliga företag, tvångslikvidation av dessa

samt upphävande av fiendens besittning av jord.

Beträffande uppsikt givas bestämmelser i förordningar av den 31 december

1914, den 16 mars 1915 och den 4 april 1915 (allt gamla stilen). Enligt den förstnämnda

förordningen angivas föremålen för uppsikten enligt en princip, som

förestavas av handelsförbudets gestaltning. Som på annat ställe påpekats ligger

nationalitetsprincipen till grund för detta, med den inskränkning, att inom

Ryssland bosatta fientliga undersåtar ej träffas av detsamma. I överensstämmelse

härmed avser uppsikten — som tjänar att förebygga överträdelse av

handelsförbudet — endast sådana företag, som ägas av utom Ryssland bosatta

fientliga undersåtar ävensom bolag, som bildats enligt de fientliga ländernas

lagar och på grund av särskilt tillstånd driva rörelse inom Ryssland.

Sedermera —jämlikt de båda senare nämnda förordningarna — indragas under

uppsikten jämväl företag, som ägas av inom Ryssland bosatta fientliga undersåtar.

Kontrollen utövas av särskilt förordnade statsinspektörer, och avser

de till företaget inflytande medel och deras användning. Inspektör har

tillgång till böcker, handlingar och lokaler; han skall — utan att i regel

ingripa i förvaltningen — övervaka, att beslut och åtgärder, som vidtagas

av styrelsen, icke strida mot riksintressena och äger därför makt att inlära

förbud mot företagande av åtgärd.

Delvis parallellt med ovan omförmälda kontrollåtgärder har pågått eu lagstiftning.

som åsyftar upphörande resp. tvångslikvidation av fientliga företag

Författningar på området äro bl. a. av den 11 januari 1915 och den 10 maj

s. å. (gamla stilen). Av föreskrifterna i fråga beröras industriella och kommersiella

företag, som innehavas helt eller till en del av fientlig utlänning,

därunder inbegripen jämväl i Ryssland bosatt fiende. Utanför stå emellertid

aktiebolag, som bildats enligt rysk lag, ehuru fiender äro delägare däri

(beträffande dessa givas särskilda föreskrifter). Enligt den första författningen

angives blott en viss tidpunkt, inom vilken företagen skola upphöra

med sin verksamhet, däremot inga bestämmelser om likvidation; det tillkommer

sålunda företagets innehavare att på sätt, som han finner lämpligt,

upplösa eller överlåta affären. Den senare lagen utfyllde ifrågavarande lucka,

som förmenades allvarligt äventyra bl. a. borgenärernas intressen. Utmärkande

för de likvidationsbestämmelser, som gåvos i författningen av den 10

maj 1915. är bl. a. de garantier, som träffats för att värna riksintressena på

bekostnad kan man säga av den utländska innehavarens intresse; denne

sättes därför helt och hållet utanför likvidationen; till likvidator kan endast

utses person av icke-fientlig nationalitet.

Den ryska tvångslagstiftningen rörande rättigheter till fast egendom träffar

dels undersåtar i de fientliga länderna, dels till Ryssland från dessa länder

invandrade personer.

Beträffande den förra gruppen givas stadganden i förordningar den 22

september 1914 och den 2 februari 1915 (gamla stilen). Å ena sidan stadgas

förbud för sådan undersåte att förvärva fäst egendom ävensom begränsade rättigheter

därtill (nyttjanderätt o. s. v.). Undantag göres blott för förhyrande

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

av bostad — dock består även härutinnan förbud med avseende å vissa uppräknade

guvernement. A andra sidan föreskrives upphävande av rättigheter till

fast egendom inom vissa guvernement. Likvidationen avser såväl nyttjanderätter

som äganderätt. De förra förklaras förlora sin giltighet inom viss

tid, och beträffande egendom stadgas tvång att inom en kortvarig frist föranstalta

om frivillig försäljning av egendomen vid äventyr att densamma

utropas å offentlig auktion.

För invandrare av fientligt nationalitetsursprung gälla enligt förordnande

den 2 februari 1915 stadganden av något ringare omfattning. Tvångslikvidation

av redan förvärvade rättigheter äger sålunda endast rum inom vissa

angivna områden.

Centralmak- Centralmakternas lagstiftning på förevarande område är inom de till grupterna.

pen Pörande länderna gestaltad efter i stort sett gemensamma principer.

Författningar i ämnet äro bl. a.: i Tyskland förordningen den 4 september

1914, den 22 oktober 1914, den 26 november 1914, den 7 oktober 1915 och den

10 februari 1916, i Österrike förordningen den 22 oktober 1914, den 7 oktober

1915 och den 29 juli 1916 samt i Ungern förordningen den 23 oktober

1914.

Inom den första fasen av centralmakternas ifrågavarande lagstiftning gåvos

blott stadganden rörande tillsyn, som avse att förhindra en skötsel av

ifrågavarande företag, som står i strid med rikets intressen. I enlighet härmed

tillkommer tillsyningsman — som i Tyskland förordnas av Landeszentralbehörden

— bl. a. att förbjuda företagandet av förvaltningsåtgärd ävensom

att glanska böcker och handlingar; däremot omhänderhaves förvaltningen

i sin helhet av den hittillsvarande ledningen. Föremål för tillsyn

äro endast affärsföretag.

Jämsides med lagstiftningen rörande tillsyn gåvos även för särskilt fall

föreskrifter om insättande av en förvaltare (Vertreter), nämligen i händelse

att företaget saknade ledare eller dessa icke behörigen omhänderhade affärsrörelsen.

Inom ramen av de av tillsyningsman meddelade föreskrifter har förvaltare

att avsluta löpande affärer samt att i och för avvecklingen av dessa

ingå nya. Ifrågavarande form av förvaltning äger sålunda en starkt begränsad

omfattning.

Ett annat förhållande gäller däremot om den art av tvångsförvaltning,

som centralmakterna i repressaliesyfte snart nog tvungos att genomföra och

som efterträdde det förut omtalade tillsynsinstitutet. Genom anordnande av

tvångsförvaltning Jägges företagets ledning helt och hållet i händerna på

den vederbörligen förordnade förvaltaren. Denne är befogad att företaga

alla slags rättshandlingar med avseende på affären. lian äger fortsätta driften

i dess fulla omfattning eller inskränka sig till att avveckla löpande

affärer. Efter slutförande av dessa äger jämväl förvaltaren i Tyskland

— likartade regler gälla i Österrike — för den händelse företaget

utgöres av bolag med säte inom landet, att på yrkande av tysk bolagsman,

med bifall av Landeszentralbehörde, upplösa företaget. Likvidationen

måste dock stadfästas av rikskanslern. Denne äger dessutom — från
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR. 265

sett nu berörda slags likvidation — att förordna om företags likvidation.

Tillgängliga överskott, som tillkomma fientlig delägare, deponeras i riksbanken.

Till en början kunde endast affärsföretag i egentlig mening underkastas

tvångsförvaltning, men sedermera utsträcktes — åtminstone i Tyskland —

institutets räckvidd att omfatta jämväl alla slags företaget tillhöriga förmösenhetsvärden

samt dödsbon ävensom — efter förordnande av rikskanslern

i varje särskilt fall — förmögenhetsvärden i allmänhet.

Korresponderande mot den fientliga lagstiftningen hava — åtminstone i Tyskland

— vid sidan av förut nämnda åtgärder tvångsföreskrifter av visst slag

meddelats rörande all i riket befintlig fientlig förmögenhet. Förbud stadgas

å ena sidan mot varje förskjutning, genom överlåtelse eller annorledes, av

äganderätt till fientlig egendom, å den andra mot bortförande ur landet av

sådan egendom. I anslutning härtill står en grupp bestämmelser rörande

förpliktelse att till offentlig myndighet göra anmälan om i riket befintlig

förmögenhet av ifrågavarande slag.

Nils Habenius.

18—161727. II

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelser:

Sid. 25 rad 2 uppifrån står: Konung

läs: Kung!. Maj:t

> 36 » 16 > står: Konungens

läs: Kungl. Maj:ts

» 107 » 9 nedifrån står: ägaren

läs: ägarne

127 > 5 uppifrån står: Denna lag träder i kraft den samt

läs: Denna lag träder i kraft den . . . samt

» 129 raderna 7 och 8 uppifrån byta plats

- 132 rad 17 nedifrån står: rättssystem;

135

» 12

läs: rättssystem,

står: betalning,

152

» 7

läs: betalning

står: bestämmelsen 6 §

187

> 11

läs: bestämmelserna i 6 §

står: proinulgationslagen

191

>22 »

läs: promulgationsförordningen

står: (§§ 98—102).

läs: (§ 103).

1«1727—11

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.