Sök i Ratio Lex

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

82 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:1, band 6, BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

DÖDSSTRAFFETS AVSKAFFANDE

AVGIVET DEN 14 JANUARI 1920

AV DE UTAV CHEFEN FÖR JUSTITIEDEPARTEMENTET

JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN 21 AUGUSTI 1919

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

LUND 1920

BERLINGSKA BOKTRYCKERIET

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 21 augusti 1919 bar åt

oss anförtrotts att utreda frågan om dödsstraffets avskaffande;

och få vi, efter fullgjort uppdrag, härmed vördsamt överlämna

betänkande tillika med förslag till lagändring i de delar, där så

av förhållandena ansetts påkallat.

Såsom sekreterare hava vi anlitat juris doktorn Alvar Montelius.

Stockholm den 14 januari 1920.

Johan C. W. Thyrén. William Linder. Jakob Pettersson.

/

Alvar Montelius.

opaginerad Kontrollera mot PDF

T.

Förslag till lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § och 14 kap. 6 § strafflagen

skola upphöra att gälla samt att 2 kap. 1 och 19 §§, 4

kaj). 4 §, o ka}>. 2 och 6 §§, 8 kap. 1, 4, 5, 6, 11 och 27 §§, 9

kap. 1. 4 och 7 §§, 10 kap. 10 §, 14 kap. 1, 28 och 36 §§, 15 kap.

5 och 12 §§, 16 kap. 3 och 16 §§, 19 kap. 1, 7, 11 och 23 §§ samt

21 kap. 8 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 kap.

1 §‘

Allmänna straffarter äro:

1. Straffarbete.

2. Fängelse.

3. Böter.

Dessa straffarter anses, i förhållande till varandra, svårare

eller lindrigare efter den ordning, vari de här nämnda äro.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige

för tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning samt ej är

berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller präst eller

att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän

rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller

eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den

må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.

År någon till sådan påföljd dömd, have han ock

förverkat allmän befattning, som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder

belagt med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes

för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till straffarbete på

livstid, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett och högst

tio år, förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.

Med straffarbete på livstid må ej förenas annat frihetsstraff

eller böter.

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då

skall straffarbete på livstid till sådant arbete från och med sex

till och med tio år nedsättas; och må jämväl straffarbete på viss

tid nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta

strafftid, dock ej under två månader.

År brottet belagt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs;

pröve domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd

ådömas bör.

4 kap.

d

5 kap.

2 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

6 §•

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid Lava av

kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan

egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru

han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då må, efter omständigheterna,

straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen

följa bort.

8 kap.

Var som, i uppsåt:

1. att lägga riket under främmande makt, eller från riket

söndra en därtill hörande del eller besittning; eller

2. att med våldsamma medel upphäva eller ändra någon av

rikets grundlagar; eller

3. att Konungen liv eller frihet beröva eller honom från tronen

uttränga; eller

4. att tronföljare eller annan prins, som till tronen arvinge är,

livet beröva, eller någon av dem från tronföljden utestänga;

gör uppror, eller annan gärning, den där innefattar uppsåtets

fullbordan eller försök därtill; eu sådan förrädare dömes till

straffarbete på livstid. Var faran ringa; då skall till straffarbete

från och med sex till och med tio år dömas.

4 §.

Bär svensk man vapen emot riket, eller mot någon med

detta i krig förbunden makt, dömes till straffarbete på livstid.

o §.

Har svensk man, genom uppmaning, eller eljest uppsåtligen,

förmått främmande makt att med krig anfalla riket, eller makt,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

som med detta i krig förbunden är; dömes till straffarbete på

livstid.

ö §•

Svensk man, som

1. till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare

i riket, eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost,

tyghus, magasin, vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa

eller annat dylikt, som tillhörer riket eller makt, som med detta

i krig förbunden är, eller något sådant, i förrädlig avsikt, förstörer

eller fördärvar; eller

2. förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk

att till fienden övergå, eller till uppror eller annan trolöshet; eller

3. i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med

detta förbunden makts krigsfolk emot fienden;

dömes till straffarbete på livstid.

11 §.

Den, som i krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas,

dömes till straffarbete på livstid.

27 §.

Förgriper sig någon, med våld eller annan misshandel, å

främmande stats regent, medan han här i riket vistas; dömes till

straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Sker slik förgripelse å främmande makts sändebud här i riket;

då må, om för lika våld eller misshandel i allmänhet straffarbete

ådömas bort, straffarbetet, där högsta strafftiden är bestämd till

tio år, förhöjas till sådant arbete på livstid, och eljest till två år

utöver den för varje fall bestämda högsta strafftiden: är brottet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

i allmänhet med fängelse eller böter belagt; må till straffarbete

i högst två år dömas. Sker dråp, som i 14 kap. 3 eller 4 § sägs,

å någon av de personer nu nämnda äro; dömes dråparen till

straffarbete på livstid.

9 kap.

1 §.

Förgriper sig någon emot Konungen med våld eller annan

misshandel å hans person; dömes till straffarbete på livstid.

4 §.

Varder å någon av de i 2 eller 3 § nämnda personer dråp

förövat, såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till

straffarbete på livstid. Sker å någon av dessa personer dråp,

som i o § av samma kapitel sägs; dömes gärningsmannen till

straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

7 §•

Förgriper sig någon med våld emot riksstyrelse, som, i de

fall grundlagen utsätter, i Konungens ställe regeringen förer, och

sker brottet för att störa friheten i sådan styrelses överläggningar

eller beslut, eller att dess sammankomster hindra; dömes till

straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år:

varder i det brott dråp å någon av styrelsens medlemmar förövat,

såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till

straffarbete på livstid. Innefattar gärningen förräderi; gälle vad

därom i 8 kap. 1 § stadgat är.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

10 kap.

10 §.

Dräper upprorsman den, som upprör stilla vill; dömes till

straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

14 kap.

1 §•

Den som, i uppsåt att döda, med berått mod berövar någon

livet, skall, för mord, dömas till straffarbete på livstid.

28 §.

Har någon, utan kvinnans vilja, sökt döda eller fördriva

hennes foster, på sätt i 20 § sägs; dömes, om fostret kommer

utan liv eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med sex

till och med tio år, och, i annat fall, till sådant arbete från och

med sex månader till och med två år. Fick kvinnan av gärningen

svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller

i tio år: tick hon därav döden; dömes till straffarbete på livstid.

30 §.

Begår någon dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller

å sin maka, eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar,

fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan, under vars lydnad

man står; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande

ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt

uppstigande led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders

straffarbete: äro omständigheterna försvårande; må straffarbetet

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

förhöjas till sådant arbete på livstid, om högsta strafftiden är i

allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till två år utöver

den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel

å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda;

varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd,

och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

15 kap.

5 §•

Har någon med våld eller annorledes bemäktiga! sig annan

c o o

och honom å öde ort eller annat sådant ställe utsatt, att uppenbar

fara var för hans liv; dömes till straffarbete från och med

sex till och med tio år. Fick den utsatte därav svår kroppsskada:

dömes till straffarbete på livstid eller från och med åtta

till och med tio år: ljöt han därav döden; dömes gärningsmannen

till straffarbete på livstid.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med

henne övar otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot,

som innebär trängande fara; varde dömd till straffarbete från

och med sex till och med tio år. Fick kvinnan av den gärning

svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller i tio år:

ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete

på livstid.

16 kap.

3 §.

Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller

till någon del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

dödsstraff, till straffarbete på livstid; om det vår straffarbete på

livstid, till samma straff eller sådant arbete i tio år; om det

var straffarbete på viss tid, till enahanda straff på lika tid eller

till och med två år utöver den, som för den tilltalade bestämd

blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i rikets

tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med

sex år; om det var avsättning, till straffarbete från och med sex

månader till och med fyra år; om det var fängelse eller mistning

av ämbete på viss tid, till straffarbete från och med sex månader

till och med två år; och i andra fall till fängelse i högst

sex månader eller böter.

16 §.

Deri, som efter 1, 2, 3 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete

i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt

2 kap. 19 §.

19 kap.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat,

diir människor bo, eller vanligt eller veterlig! är, att de eljest

vistas, eller å något, varifrån elden till sådana boningar eller

vistelserum lätteligen spridas kan; dömes, för mordbrand, till

straffarbete från och med sex till och med tio år; dock må, där

omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

nedsättas till fyra år, samt, om ej någon å stället förevar och

för fara blottställdes, till två år. Fick någon, som förevar, av

branden svår kroppsskada; varde mordbrännaren dömd till straffarbete

på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Fick den, som förevar, av branden döden; dömes mordbrännaren

till straffarbete på livstid.

Yar som uppsåtligen sänker fartyg, däri folk är, eller det på

grund, klippa eller annat sätter, så att skeppsbrott eller annan

sjöskada sker; dömes till straffarbete från och med sex till och

med tio år. Får någon av den gärning svår kroppsskada; varde

gärningsmannen dömd till straffarbete på livstid eller från och

med åtta till och med tio år. Ljuter någon därav döden; dömes

gärningsmannen till straffarbete på livstid.

Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk

eller annan sådan vattenbyggnad, eller järnvägs- eller spårvägsanläggning,

eller å desamma, därtill hörande byggnader, verk eller

inrättningar, eller de för framfarten å järnväg eller spårväg använda

vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan skada

eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid

kanal-, järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt

farlig översvämning därav uppkomma kan; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år. Kom därav ej olycka,

och var sådan ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete

i sex månader, eller, om faran var ringa, till sådant arbete

i två månader eller till fängelse eller böter, dock ej under etthundra

riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges

handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik

olycka därav var att befara; dömes gärningsmannen, i förra fallet,

11

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på

livstid, och, i senare fallet, till straffarbete ‘på livstid. Var gärningen

ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan

därav svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig

översvämning; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från

och med fyra till och med åtta år.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller

10 §, 17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas till påföljd enligt

2 kap. 19 §. Lag samma vare, om någon efter 3, o, 6, 9 eller

21 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

21 kap.

8 §.

Varder, i något av de fall nu sagda äro, någon så våldförd,

att lian därav ljuter döden; dömes gärningsmannen till straffarbete

på livstid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

II.

Förslag till lag

angående ändrad lydelse av § I i ansvarighetslagen för

statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens

rådgivare i kommandomål.

Härigenom förordnas, att § 1 i ansvarighetslagen den 10 februari

ISIG för statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens rådgivare

i kommandomål skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

Försöker någon statsrådsledamot, under den tid, då regeringen,

enligt 39, 40, 41, 42 och 43 §§ av regeringsformen, föres av statsrådet,

att våldsammeligen överändakasta regeringssättet, sådant

det genom rikets grundlagar antaget är, eller med råd eller gärning

medverkar till lagstridigt kullkastande av någon rikets grundlag,

eller tillstyrker någon statsrådsledamot, när regeringen icke

av statsrådet föres, eller den ämbetsman, som i kommandomål

Konungen råd giver, sådant lagstridigt steg, eller underlåter att

däremot göra föreställning, enär han finner sådant å färde vara,

eller uppsåtlig! och bevisligen fördöljer någon omständighet, som

kunnat sådant steg förekomma, straffes såsom rikets förrädare

efter tv i 8 ka] t. 1 § strafflagen stadgas.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Ev ad regeringen av statsrådet föres eller icke, vare till samma,

straff skyldig den ledamot av statsrådet eller den Konungens

rådgivare i kommandomål, vilken, genom tillstyrkande eller underlåtenhet

att föreställning göra, när han finner sådant å tärde

vara, eller genom uppsåtligt och bevislig! fördöljande av någon

upplysning, befrämjar eller vållar sådant lagstridigt steg, som,

enligt Ilo § av regeringsformen, såsom förräderi anses bör.

opaginerad Kontrollera mot PDF

III.

Förslag till lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordna*, att 16, 28, 33, 67 och 133 §§ i strafflagen

för krigsmakten den 23 oktober 1914 skola erhålla följande

lindrade lydelse:

16 §.

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning,

där ej annorlunda är stadgat efter ty här nedan sägs. Förut

gives den dömde lämplig tid att sig till döden bereda. Innan

han till avrättsplatsen utföres, skall domen där uppläsas. Vid

avrättningen skola närvara fängelsets föreståndare, fångpredikant

eller den, som berett fånge till döden, fängelse- eller provinsialläkare,

landsfiskal eller magistratsledamot, av Konungens befallningshavande

förordnad tjänsteman, som förer protokoll över vad

därvid förekommer, samt andra personer, vilka Konungens betallningshavande

tillkallar. Den kommun, inom vars område avrättningen

sker, äge ock utse högst tolv personer att avrättningen

övervara. Den avrättades kropp värde i stillhet å närmaste begravningsplats

jordfäst

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Genom skjutning skall dödstraff verkställas i de fall, vilka

äro i denna lag särskilt anmärkta; och n)å jämväl i övrigt skjutning

användas, där i fält eller i belägrad fästning eller under

sjötåg tillfälle saknas att få straffet verkställt i den ordning, som

för halshuggning är föreskriven.

Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som havande är,

utan uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej

heller å den, som för sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan

med honom bättre varder.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom

i den militära bestraffningsförordningen stadgat är.

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är

sagd, om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om

straff, vartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning

eller till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej

är i besittning av det ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit,

gälle vad i allmän lag sägs.

Där påföljd enligt 2 kap. 19 § av den allmänna strafflagen

stadgas i denna lag, skall den ådömas för alltid, om den dömde

gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men i

annat fall intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit

från det han efter utståndet straff blivit frigiven; och gälle i övrigt

vad den allmänna strafflagen stadgar om förutsättning för

påföljdens åläggande samt om förverkande av allmän befattning,

som av den dömde inneliaves.

opaginerad Kontrollera mot PDF

År någon till dödsstraff förfallen; då skola i den bestraffning

anses inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden

dömde jämväl kan hava gjort sig skyldig.

Ej skall dödsstraff ådömas den, som vid brottets begående

icke fyllt aderton år, eller den, som därvid saknat förståndets fulla

bruk på sätt i 5 kap. 0 § allmänna strafflagen sägs. I stället

för dödsstraff skall i tv fall till straffarbete från och med sex

till och med tio år dömas.

A ad i övrigt linnes i allmän lag stadgat om delaktighet i

brott, om sammanträffande av brott, om förening eller förändring

av straff, om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta,

minska eller upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse

vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de ytterligare

eller skiljaktiga stadgande!), som däri förekomma; skolande

vad i allmän lag tinnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid

äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

1 fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman,

som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig

för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått

förseelse, som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder

dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda

skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan

eller annan.

07 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till

straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kaj», allmänna

strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre

ansvar är i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter

allmän lag såsom försvårande omständighet ansett; och må, där

straffarbete antingen på livstid eller i tio år är utsatt såsom

högsta straff för brottet, dömas i förra fallet till dödsstraff och i

det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5,

6, 7, 8, 9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen;

straffes efter ty i nämnda lag är sagt; dock att i de fall,

som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas, till dödsstraff skall dömas, där

ej omständigheterna äro mildrande. Förövas brottet av någon,

som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det, vid straffets

bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IV.

Förslag till förordning

angående ändrad lydelse av § 24 i den militära bestraffnings
förordningen.

Härigenom förordnas, att § 24 i den militära bestraffningstorordningen

den 17 december 1915 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 24.

Dödsstraff medelst skjutning verkställes av militär myndighet

med iakttagande av här nedan givna närmare föreskrifter.

Angående dödsstraffs verkställande genom halshuggning är

stadgat i 16 § av strafflagen för krigsmakten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Under det äldsta skede av de europeiska rättsordningarna,

vartill källorna tillåta oss sluta tillbaka, förekom vid det fåtal

brott, som ansågs träffa samhället självt (förräderi, tempelskändande,

trolldom etc.), vid sidan av fredlöshet ett i samhällets

namn ådömt och verkställt dödsstraff, antagligen mest i form av

offerdöd: brottslingen (liksom stundom även krigsfångar in. fl.)

offrades åt gudarne. Vid det stora flertalet åter av brott uppställde

samhället icke i eget namn något rättsanspråk: sådana

brott (av svårare typ) föranledde väl ursprungligen en fejd mellan

den kränktes och brottslingens, ätter; småningom inskränktes —

genom rätt eller sed — detta till befogenhet att hämnas på brottslingens

person, vare sig (vid gripande å bar gärning) omedelbart,

eller efter talan på tinget. Fällandet på tinget kom att i stor

utsträckning medföra fredlöshet för brottslingen: var och eu

samhällsmedlem hade om icke plikt så dock rätt att (efter viss

kortare tid) döda honom och det var förbjudet att giva honom

skydd eller underhåll.

Även i äldsta tider synes emellertid hos de allra flesta stammar

i viss utsträckning hava förekommit, att den brottsling, som

förskyllt offerdöd, fredlöshet eller blodshämnd, kunde få friköpa

sig (eventuellt: med den kränktes medgivande). Efter de germanska

stammames omvändelse gjorde den katolska kyrkan sitt

bästa för att göra friköpandet till regel, d. v. s. genomgående

förvandla de gamla straffen till böter (varav gemenligen någon

del tillföll det allmänna) — detta dels i sammanhang med av
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

skaffande av offren till avgudarne dels för att motarbeta blodshämnden

och överhuvud självhämnden. Till att börja med lyckades

detta i hög grad: i den merovingiska periodens lagstiftning

synas böterna (»kompositionssystemet») i det närmaste hava

utträngt dödsstraff och fredlöshet. Men i mån som statsmakten

stärktes, tog utvecklingen en annan vändning. Staten uppställde,

numera utan motsägelse från kyrkans sida, stränga straff: dödsocli

stympningsstraff blevo så småningom de vanliga rättsverkningarna

för svåra brott (även om bötesstraff ännu kunde förekomma).

Härtill medverkade bl. a. den småningom uppkommande

stora olikheten i förmögenhet, som gjorde bötesstraffet mindre

lämpligt och som man förgäves stundom hade sökt motverka

genom att till bötesstraffet foga något slags äresstraff, som skulle

vara kännbart även för de rike.

I fråga om t. ex. uppsåtlig^ dödande intager den äldsta

bland våra rättskällor, den äldre västgötalagen, den ståndpunkt

(bortsett från vissa »urbota» fall) att efter målsägande^ val

belägga gärningen med böter (till i lagen fastställt belopp) eller

med fredlöshet. I landslagen har (såvitt det rör brottsling av

manligt kön) rättsverkan skärpts till ovillkorligt dödsstraff för

det fall att brottslingen omedelbart gripits (»å färsk gärning hos

liket eller å flyende fot samma dag och dygn han gärningen

gjorde»): i motsatt fall stod fortfarande valet mellan fredlöshet

och böter i målsägande^ skön. Småningom blev rättsåskådningen

allt strängare: rättspraxis straffade varje »viljadråp» med

döden, utan avseende på vare sig brottslingens kön eller tidpunkten

för hans gripande. Missgärningsbalken i 1734 års lag

är i några punkter strängare, i andra något mindre sträng än

landslagen. Beträffande viljadråp sanktionerar den nyssnämnda

ståndpunkt i rättspraxis (»dräper man eller qvinna någon med

vilja och utan rätta lifsnöd: gifve lif för lif och galle der hvarken

förlikning eller målsägandens förbön»), i övrigt förekommer dödsstraff

t. ex. vid förräderi, uppror, mordbrand, rån, våldtäkt,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

blodskam; ävensom vid svårare former av tvegifte och horsbrott;

likaså vid fjärde resan stöld oansett värdet o. s. v.

Denna stränga ståndpunkt — döds- (eller stympnings-) straff

för svåra brott överhuvud — fortfar i den europeiska rätten till

fram emot slutet av 1700-talet; vid denna tid inträder en mildring

vare sig genom benådning eller genom lagstiftning — eu

rörelse, som ledde sitt upphov från upplysningsfilosoferna, av

vilka somliga (t. ex. Beccaria) opponerade sig mot dödsstraff

över huvud. På allvar genomfördes mildringen, i mån som fängelseväsendet

(genom Iloivards in. fl. bemödanden) så reformerades,

att frihetsstraffet kunde användas såsom det principala straffet

även vid svåra brott. Den napoleonska lagstiftningen, som i

mycket fotade sig på upplysningsfilosofien, kom sålunda att utmärka

en ny epok. Bortsett från politiska brott, kom dödsstraffet

från och med denna tid att i det hela inskränkas till vissa svårare

fall av uppsåtligt dödande (berått mod, förgiftning, fadermord

etc.) ävensom kanske vissa fall, där döden inträtt såsom

ouppsåtlig verkan av annat svårt brott (rån, våldtäkt etc.). Denna

ståndpunkt behärskar överhuvud 1800-talets lagstiftning till fram

emot århundradets slut och intages även av vår gällande strafflag.

Vid nämnda svåra fall hava flera lagar stadgat absolut

dödsstraff (bl. a. Tyskland och Österrike; även engelsk rätt);

några, såsom vår lag, dödsstraff alternativt med frihetsstraff.

Men inom den ena såväl som den andra gruppen av rättsordningar

utmärkes 1800-talets fortgång därav, att dödsstraffets

faktiska tillämpning alltmera inskränkes (eventuellt genom benådning),

så att det numera kan sägas, att dödsstraffet i Europas

länder, även inom nyssnämnda område av de svåraste brotten,

på sill höjd förekommer såsom undantag. Undertiden hava

några europeiska länder (Rumänien, Portugal, Holland, Italien,

Norge) uttryckligen upphävt dödsstraffet i den allmänna strafflagen:

i andra länder (Finland, Belgien, Danmark) har det, vare

sig genom domstolspraxis eller benådning, längesedan fallit ur

opaginerad Kontrollera mot PDF

bruk; ryska lagen av 1908 har, liksom tidigare ryska lagar,

dödsstraff endast för politiska brott. Av europeiska strafflagar,

tillkomna från och med 1880-talet, saknas dödsstraffet i Hollands

(1881), Portugals (1886), Italiens (1889) och Norges (1902), men

förekommer i Finlands (1889), Bulgariens (1896) och Rysslands

(1903).

Historiskt sett utgör sålunda dödsstraffets nuvarande förekomst

i den europeiska rätten en ringa återstod från den tid, då

döds- och stympningsstraffen voro de principala straffen för svåra

brott överhuvud (redan av det enkla skäl, att inga andra lämpliga

straff funnos att tillgå). Av detta historiska faktum kan man visserligen

sluta, att dödsstraffet, såvitt utvecklingen fortgår i samma

spår som hittills, inom en ganska nära framtid torde överallt

försvinna ur de allmänna strafflagarne. Däremot bevisar det

naturligen i och för sig ingenting om dödsstraffets eventuella

företräden eller nackdelar i jämförelse med det straff, som skulle

träda i dess ställe. För att i sistnämnda fråga bilda sig en

mening måste man undersöka dödsstraffet med utgångspunkt

från den uppgift, man överhuvud tillerkänner straff och straffrätt.

De skiftande uppfattningarna i våra dagar angående straffets

väsen kunna fördelas på två motsatta ståndpunkter: straffet betraktas

antingen såsom veder gä IJ ning sstraff eller såsom ett medel

att förebygga den samhällsfara, som yttrat sig i och med brottet

(preventionsstraff).

Vad först angår vedergällningen, vore från denna ståndpunkt

dödsstraffets berättigande givet därmed, att det dels måste

antagas vara ett svårare lidande än andra ifrågakommande straff,

dels på denna grund måste anses oumbärligt för en viss krets

av svåra brott, vilka eljest icke bleve vederbörligen vedergällda.

Förstnämnda förutsättning måste i vår tid anses föreligga: andra

tider, särskilt t. ex. den romerska, kunna ha haft den uppfattningen,

att förlusten av frihet för hela livet var vida svårare än

döden, men folkåskådningen i våra dagar reagerar icke längre

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

så. Vad beträffar den andra förutsättningen, kan det icke förvåna,

att i primitiva samhällen svåra brott i gemen lett till dödsstraff

eller fredlöshet: valet stod då i själva verket — såvida

man ej åtnöjde sig med en oreglerad självhämnd — mellan dylika

straff eller förmögenhetsstraff (eller förening av båda dessa

former). Under den följande utvecklingen gäller samma reflexion,

så länge staterna icke komma sig för att inrätta fångvårdsanstalter,

som förtjäna detta namn. Aven sedan detta skett, kan

det ur vedergällningssynpunkt väl förstås, om lagstiftaren inom

en viss krets av svåra brott, t. ex. uppsåtligt dödande, begånget

under närmare bestämda, försvårande omständigheter, anser även

livstids frihetsstraff såsom otillräcklig vedergällning och tillgriper

dödsstraffet — alltså ståndpunkten i den napoleonska lagstiftningen

och överhuvud under 1800-talets förra del.

Läget är emellertid numera i verkligheten överallt, och icke

minst i vårt land, ett helt annat. Dödsstraffet inträder endast

i undantagsfall, även inom det område, där lagen uppställt

detsamma absolut eller alternativt; hos oss har det, som bekant,

icke verkställts sedan år 1910. Att för dessa få fall använda

ett straff, som faller utom straffsystemet i övrigt, borde — såvitt

det skall försvaras ur vedergällningssynpunkt — förutsätta,

att dessa fall vore på annat sätt väsensskilda från övriga svåra

brott, än vad de i verkligheten äro. Synnerligen ofta torde

det förhålla sig så, att ifrågavarande undantagsfall, där benådning

icke äger rum, utgöras av brott, som i anseende till motiver

och övriga omständigheter äro synnerligen svåra att förstå,

som falla särdeles långt utanför brottets norm — ett massmord,

företaget av ett obegripligt begär att döda, ett lustmord o. s. v.

Men sådana undantagsfall, vilka lätt skapa en folkstämning, som

kräver dödsstraffets verkställande, kunna i verkligheten alltid

misstänkas för att stå den »förminskade tillräkneligheten» nära.

Då nu vedergällningskänslan alldeles avstår från straff vid den fulla

otillräkneligheten och finner sig tillfredsställd med nedsatt straff

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

vid den förminskade tillräkneligheten, så borde just vedergällningsstraffrätten

vara mindre benägen att tillämpa det svåraste

och alldeles exceptionella straffet på brott, som, om också det

sjukliga tillståndet icke låter sig till fullo bevisas, dock måste

starkt misstänkas närma sig ett sådant. Det kommer eljest lätt

att ställa sig så, att det någorlunda normalt förlöpande brottet

reguliärt belägges med livstids frihetsstraff, det i motivbildning

och utförande påfallande egendomliga brottet, därvid likväl ingen

grad av psykos kan påvisas, med dödsstraff; de brott, där egendomligheten

växer till halvabnormitet, med nedsatt straff, t. ex. tio

års frihetsstraff; och äntligen den fulla abnormiteten med hospital

i stället för straff — ett sönderstyckat och inkonsekvent förfarande.

Otvivelaktigt måste det inom en fullt genomtänkt vedergällnings

sträf frätt synas riktigare, under förhandenvarande

omständigheter, att även vid sådana egendomligheter i brottslingens

person, som kunna väcka misstankar men icke innebära

full bevisning om mindre tillräknelighet, stanna vid livstids

frihetsstraff. Fall hava förekommit — Kraepelin anför ett sådant

av sent datum — där trots noggrann undersökning ingen

grad av psykos kunde i livet konstateras hos brottslingen, men

där obduktionen visade utbredda hjärnförändringar.

Om åter straffet uppfattas såsom prevention, så innebär detta,

att straffet skall vara ett medel att förebygga den genom brottet

yppade samhällsfaran. Denna fara är dubbel: dels kan brottslingen

misstänkas återkomma med nya brott, om inga åtgärder

mot honom företagas, dels kunna andra, uppmuntrade av hans

exempel, gå i hans fotspår. Såvitt straffet riktar sig mot förstnämnda

fara, utgör det individualprevention; såvitt det avser den

sistnämnda, är det allmänprevention. Dödsstraffet måste således

prövas ur båda dessa synpunkter.

Individualpreventionen — avlägsnandet av den i brottslingens

person liggande faran — kan vinnas på tre sätt: genom avskräckande,

förbättrande eller oskadliggörande. Straffet kan innebära ett

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

sådant lidande för brottslingen, att lian av fruktan för detsamma

icke vidare begår brott: det kan göra honom till en nyttig medborgare

t. ex. genom att vänja honom vid arbete och ordentlighet

(även om det icke åstadkommer någon egentlig moralisk förbättring);

det kan sätta honom fysiskt ur stånd att vidare begå

brott. Tydligen bör straffet, där inga andra skäl tala emot, såvitt

möjligt medtaga de två första av nämnda tre synpunkter

och endast i nödfall inskränka sig till den tredje, oskadliggörandet:

individualpreventivt sett finnes ingen anledning att djupare

ingripa i brottslingens personliga förhållanden än som är

nödigt för att avlägsna den i honom liggande samhällslära,n.

Erfarenheten visar emellertid, att ett icke alldeles ringa antal

brottslingar varken låta sig avskräckas eller förbättras: i dylika

fall återstår, såvitt man vill göra allvar av individualpreventionen,

intet annat än ett oskadliggörande. Hänsynet till den brottslige

individen själv (och i viss män även till samhällets eget intresse)

medför emellertid, att man, då det gäller att oskadliggöra, icke i

otid får tillgripa det bekväma medlet att helt enkelt tillintetgöra

den oförbätterlige individen. I våra dagar behöves för

oskadliggörande varken fredlöshet eller dödsstraff: ett alldeles

tillräckligt resultat i detta avseende kan vinnas genom livstids

inspärrning; och även detta medel lärer, i förbigående anmärkt,

med nuvarande rättsåskådning icke kunna ifrågasättas mot den

brottsling, som visserligen ständigt återfaller, men endast begår

obetydliga brott (i sistnämnda fall lärer sålunda en konsekvent

individualprevention icke vara praktiskt uppnåelig). Gäller det

emellertid svårare brott, så bör oskadliggörande ske. Men kräves

verkligen i något fall. i och för oskadliggörande, att ersätta livstidsinspärrning

med dödsstraff? Intet hållbart skäl lärer stå att

finna, varför just i fråga om det ringa fåtal brottslingar, där

dödsstraff kunde tänkas komma till användning, inspärrningen

skulle vara ett mera otillräckligt medel för oskadliggörande än i

alla andra fall. Risken för rymning eller för begående av brott

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

inom straffanstalterna är med nuvarande inrättning av dessa

anstalter minimal; för övrigt föreligger dylik risk i högre grad

i fråga om otillräkneliga mördare, vilka dock anses tillräckligen

oskadliggjorda genom inspärrning i asyl. — Ur individualpreventiv

synpunkt måste man alltså korteligen säga, att dödsstraffet

är förkastligt, så länge möjlighet till påverkan genom avskräckning

eller förbättring ännu icke kan anses utesluten, och

obehövligt, även då sådan möjlighet icke kan antagas.

o

Återstår hänsynet till allmänprevention. Frågan gäller här,

huruvida det straff, som skulle träda i dödsstraffets ställe, alltså

gemenligen frihetsberövande för livstid, kan antagas utöva en

tillräckligt allmänprevenerande, d. v. s. allmänavskräckande verkan

även i fråga om de svåraste brotten, eller om dödsstraffet

måste bibehållas såsom det enda i tillräcklig grad allmänavskräckande.

Innan experimentet var gjort, var man i denna

fråga hänvisad till huvudsakligen teoretiska resonnemanger och

från båda de motsatta sidorna förekommo försök att bevisa, vare

sig att dödsstraffet eller att livstidsfängelset vore överlägset i avskräckande

kraft. Sedan nu i flera länder experimentet verkställts,

vare sig därigenom, att dödsstraffet uttryckligen upphävts i den

allmänna strafflagen (och då gemenligen ersatts med någon form

av livstidsfängelse) eller därigenom att det aldrig ådömes eller,

om ådömt, aldrig exekveras, har man tillfälle att jämföra det

praktiska resultatet av de olika strafformerna. Denna erfarenhet

giver intet som hälst stöd för vare sig den ena eller andra straffformens

överlägsenhet: om någon skillnad i berörda hänseende

skulle finnas dem emellan, så är denna skillnad i varje fall så

ringa, att den icke kan anses hava någon som hälst praktisk

betydelse.

Medan sålunda Finland, där dödsstraffet icke tillämpats

sedan 1826, under första årtiondet efter denna tidpunkt uppvisar

ett absolut årsmedeltal av 24 fall utav (domar för) uppsåtligt

dödande, visar det femtio år senare, för 1870-talet, ett årsmedel
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

tal av endast 10 sådana fall (i trots av den ökade folkmängden).

Under de senaste åren hava visserligen brottssiffrorna i Finland

starkt stigit, men detta beror uppenbarligen på kända sociala

och politiska förhållanden. I Belgien tillämpades dödsstraffet sista

gången år 1863 och antalet domar för mord har sedan dess icke

stigit (promilletalet, som år 1861 var 0,ooe, var år 1910 endast

0,002). Detsamma är förhållandet i Danmark, där ingen avrättning

ägt rum sedan 1892. I Norge avskaffades dödsstraffet

genom den nya strafflagen 1902. Sedan 1875 har emellertid

ingen avrättning ägt rum och siffrorna för uppsåtligt dödande,

som redan förut voro exceptionellt små, hava alltjämt så förblivit.

I Holland avskaffades dödsstraffet 1870. Vid den nya

strafflagens antagande år 1881 återupptogs frågan och, då siffrorna

för med dödsstraff belagda brott voro betydligt mindre

under 1870- än under 1860-talet (57 mot 82), segrade även nu

dödsstraffets motståndare. Efter lagens antagande hava siffrorna

alltjämt förblivit små, om ock för några år sedan någon höjning

av siffrorna för svåra brott överhuvud inträdde, antagligen beroende

bland annat på de allt för korta frihetsstraffen (den holländska

lagen utsätter aldrig minima). I Rumänien avskaffades

dödsstraffet år 1864. Siffrorna hava sedan dess varit i sjunkande:

det absoluta talet för uppsåtligt dödande, som år 1864 utgjorde

204, var under 1880-talet, genomsnittligen pr år, 188 och under

1890-talet 183. Från Portugal, där dödsstraffet likaledes avskaffades

1864, föreligger intet statistiskt material för äldre tid; i den nya

strafflagen av 1886 återupptogs emellertid icke dödsstraffet. Uti

Italien avskaffades dödsstraffet genom strafflagen 1889. Under lagens

förberedelsetid hade meningarna varit delade. Då dödsstraffets

motståndare segrade, berodde detta till god del på erfarenheterna

från Toscana, där dödsstraffet på de närmaste femtio åren icke

hade verkställts (och under någon tid varit formligen avskaffat),

men siffrorna för de svåraste brotten varit vida lägre än eljest

i Italien. Under de närmaste tjugo åren efter strafflagens an
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

tagande sjönk promilletalet av de svåraste brotten mot kroppslig

otänkbarhet successivt ned till ungefär hälften av 1880-talets

medelsiffra. I Schweiz avskaffades dödsstraffet genom en förbundslag

1874, sedan en del kantoner upphävt det genom kantonallagar.

Då nämnda förbundslag genom referendum upphävdes

år 1879 och frågan ånyo lades i kantonernas hand, återinfördes

dödsstraffet i en del kantoner, som motsatt sig förbundslagen,

men icke i någon kanton, där det år 1874 var avskaffat; för

närvarande saknas dödsstraffet i 15 kantonallagstiftningar med

omkring s/i och kvarstår i 10 kantonallagstiftningar med omkring

x/4 av Schweiz’ befolkning. Då Tyskland år 1871 medtog

dödsstraffet i den nya strafflagen (ehuru några stater förut avskaffat

det), berodde detta icke på erfarenhetsskäl utan på passion

från regeringens sida.

Eu jämförelse mellan å ena sidan de länder, som bibehållit

och praktiserat dödsstraffet, å andra sidan de länder, som avskaffat

det eller upphört att använda det, ger lika litet något

stöd för dödsstraffets överlägsenhet såsom allmänprevention. Siffrorna

för de svåraste brotten äro för ingen del lägre inom den

förra gruppen än inom den senare. Där i sådant avseende en

bestämd skillnad kan göras, går denna efter helt andra linjer:

sydeuropeiska länder t. ex. hava genomgående vida högre mordocli

dråpsiffror än nordeuropeiska, med eller utan dödsstraff. I

allmänhet minskas de svåraste brotten med kulturens fortgång,

men man kan alldeles icke påstå, att denna minskning försiggått

hastigare i länder med dödsstraff. Icke heller kan man säga,

att, i länder med dödsstraff, de med detta straff belagda brott

skulle — jämfört med länder av motsatt ståndpunkt — utgöra

en mindre proportion i förhållande till andra brott; exempelvis

utvisar för år 1904 Spanien, med dödsstraff, proportionen 1:40

mellan mord och tjuvnad, medan Norge, utan dödsstraff, för

samma år utvisar proportionen 1:2600.

Den ståndpunkt att behålla dödsstraffet i lagen, i beräkning

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

att reguljärt icke använda detsamma men likväl liava det »i

reserv» för alldeles särskilt svåra fall, kan icke gillas. Dessa

»särskilt svåra» fall bliva sådana, där en folkstämning av någon

anledning uppjagas, merendels på grund av brottsförloppets mer

eller mindre abnorma beskaffenhet, då i själva verket allt skäl

linnes för den misstanke, att även brottslingen lider av någon

latent form av abnormitet. Och även där så icke skulle vara

förhållandet, kommer ett dylikt enstaka användande av ett straff,

så heterogent i förhållande till straffsystemet i övrigt, lätt att

verka såsom slump: på grund av svårigheten att fullständigt

intränga i brottslingens motiver och övriga inverkande omständigheter

komma meningarna nästan alltid att vara delade om

vilka fall som böra hänföras till dessa extrema. Men även om

någon så exakt mätning av brottets svårhet vore möjlig, så

kunde det endast ur vedergällningssynpunkt försvaras att mot

dessa fall — den fulla tillräkneligheten förutsatt — använda

dödsstraff. Ty ur preventionssynpunkt är, såsom visat, livstids

inspärrning fullt tillräcklig.

Hela den föregående argumenteringen vilar emellertid på

den förutsättningen, att det ordinarie straffsystemet är fullt tilllämpligt

och effektivt. Under normala förhållanden kan detta

icke betvivlas. Däremot blir det en öppen fråga, huruvida det

kan anses gälla under krigstid. Att för närvarande upphäva

dödsstraffet, såvitt angår gärningar, som falla inom krigslagen

och som begåtts under krigstid, kan därför icke anses tillrådligt.

A andra sidan kan den omständighet, att man beträffande sådana

brott måste stanna vid status quo, på intet sätt utgöra något skäl

att behålla dödsstraffet även för andra gärningar, de må vara

att bedöma efter krigslag eller annan lag. Upphävandet av

dödsstraff synes sålunda böra omfatta dels hela den allmänna

strafflagens område dels strafflagen för krigsmakten med undantag

av krigsartiklama.

Upphävandet av dödsstraffet skulle ju kunna tänkas för
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

bundet med en omläggning av straffsatserna överhuvud för de

svåra brotten. Detta bleve oundgängligt, därest man för de fall,

som för närvarande alternativt beläggas med »dödsstraff eller

straffarbete på livstid» ville bibehålla en latitud och sålunda

alternativt med livstidsstraffet uppställde straffarbete på viss tid,

t. ex. tio år. Då emellertid för närvarande revision av hela

strafflagen pågår, synes lämpligast att stanna på den ståndpunkt,

som i själva verket nu är så gott som praktiskt gällande rätt,

d. v. s. att för de fall, där lagen uppställer straffskalan »dödsstraff

eller straffarbete på livstid», helt enkelt borttaga det första

alternativet och sålunda stadga straffarbete på livstid såsom

absolut straff. Härigenom undvikes varje rubbning i det bestående

straffsystemet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svensk rätt.

Enligt gammal svensk rättsordning, sådan denna träder oss

till mötes i våra landskapslagar, både livets förlust såsom straff

i samhällets hand en jämförelsevis begränsad omfattning. Sålunda

stadgar exempelvis Östgötalagen dödsstraff för blott ettfåtal

svåra förbrytelser, såsom landsförräderi, uppsåtligt dråp,

trolldom och stöld. De exekutionssätt, lagen nämner, äro stegling,

stenande, hängning och halshuggning. — Utom dödsstraffet

har rättssamhället på denna tid vid sin kamp emot grova lagöverträdelser

använt åtskilliga andra reaktionsformer: utstötande

ur samhället (fredlöshet), brännmärkande såsom niding, höga

böter, konfiskation o. s. v.

Länge kvarstod emellertid den ursprungliga befogenheten för

den förfördelade och hans släkt att på egen hand utöva vedergällning,

t. ex. att taga dens liv, som anträffades under begående

av äktenskapsbrott, att på stället nedhugga den, som begått dråp,

att »skjuta» en mordbrännare in i den eld, han antänt, o. s. v.

Här är icke platsen att genom tiderna söka följa den omvärdering

i åskådningssättet och den maktförflyttning, som slutligen

kom den enskilde att avstå från att själv »hämta släktens

och sin egen ära åter» genom att hämnas. Steg för steg ökades

och befästes statens straff in akt och utformades på grundvalen

av det system, vars huvuddrag framskymta i landskapslagarna.

Dödsstraffet fick härvid en vidsträckt användning och

för övrigt sökte man på olika sätt tillfoga brottslingen lidande

genom att träffa hans ömtåligaste intressen, sådana som liv,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

kroppslig integritet, egendom, ära och delaktighet i det borgerliga

eller kyrkliga samhället. Den punkt, varemot den modärna straffrätten

riktar sitt huvudsakliga angrepp, nämligen den personliga

rörelsefriheten, blev däremot länge jämförelsevis oantastad, något

som sammanhängde bl. a. med rent praktiska förhållanden.

Ännu i 1784 års lag finna vi en straffrätt, i allt väsentligt

uppbyggd i enlighet med dessa principer. När frihetsstraff förekomma,

äro de merendels av kort varaktighet och hava vanligen

karaktären av fängelse vid vatten och bröd. Dock användes

även allmänt arbete »i järn», »under Konungens häkte», »vid

kyrka, slott eller fästning» o. s. v., mera sällan enkelt fängelse.

Flitigt nyttjas dödsstraff (vanligast halshuggning, eljest hängning)

med eller utan kvalifikationer av skilda slag, såsom handens avhuggande,

den döda kroppens rådbråkning, stegling, förbrännande

eller skymfliga begravning; vidare spö eller ris (hudstrykning),

böter och konfiskation samt, för ämbetsmän, avsättning in. m.

Även användes fråndömande av äran samt andra anordningar,

som till sin avsikt eller åtminstone faktiska verkan berövade

brottslingen hans medborgerliga anseende. För vissa fall förekommer

ännu landsflykt samt någon gång, att brottslingen skall

vara »fridlös över hela riket och alla därtill liggande länder».

Dödsstraffet stadgas för följande brott:

1. Hädelse, som ej begåtts av obetänksamhet, och trolldom.

2. Förräderi och vissa inledande åtgärder därtill (inbegripet

även s. k. negativ delaktighet) samt allehanda statsfarliga handlingar,

t. ex. utspridande i ont uppsåt av lögner och falska rykten,

som röra rikets säkerhet eller varmed åstadkommes »allmänt

buller och oväsen».

8. Majestätsbrott, t. ex. lasteligt tal emot konung, drottning

eller tronföljare. Ävenså ärerörig och osann tillvitelse emot riksråd

för ämbetets skull.

4. Hugg och slag å domare eller annan ämbetsman i eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

för ämbetet. Uppror 1 och »upphissande» till olydnad emot överheten.

Våldsamt befriande av fånge, då sår. blånad eller blodvite

därvid uppkommer.

5. Resande av livsfarligt vapen i vredesmod, om det sker

i kyrka under gudstjänsten eller där rättegång hålles, och försåvitt

någon skada sker.

6. Uppsåtlig! spillande av människoliv; utan undantag för

duell eller barnamord, varom tvärtom stadgats särskilt stränga

bestämmelser. Vid det fall, att flere personer tillsammans begått

dråp, användes metoden att utlotta en av dråparna att undergå

dödsstraff.

7. Vådadråp, vare sig dödsolyckan varit eu direkt följd

av uppsåtlig misshandel eller inträffat under utövandet av vissa

särskilt svåra förbrytelser. Så t. ex. när dråpet skett under hemfridsbrott

i berått mod för att skada göra eller i lika beskaffat

uppsåt under överfall å väg eller gata; under olaga bemäktigande

av någons person; under pinande till bekännelse; när man lagt

sig i försåt för att skada annan till liv eller lem o. s. v.

Aven vållande av barns död till följd av, att modern »vräkt

ut» det å mark eller gata. Fosters läggande å lönn under vissamisstänkta

omständigheter.

S. Fosterfördrivning.

9. Försök till förgiftning. Tillredande av gift i uppsåt att

någon därmed förgöra. Förgiftning av varor in. in. i uppsåt att

skada någons liv eller hälsa.

10. Misshandel å föräldrar. Fasttagande av annan och utrivande

av hans ögon eller dylikt övervåld. Att såra och illa

hantera den som lidit skeppsbrott.

11. Falsk angivelse av argt uppsåt eller mened, då saken

går å liv.

12. Mordbrand. Upptändande av falska eldar in. in. för

1 Utom upphovsmannen skulle, efter lottning, var tionde man avrättas.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

att förleda sjöfarande och framkalla skeppsbrott, förså vitt »skada

och skeppsbrott» vållas. Elds åsättande å strandad eller landdriven

farkost, däri folk eller gods- är.

13. Våldtäkt. Hävdande av av vita kvinna eller den, som ej

fyllt tolv år. Våldsamt bortförande av annan mans hustru eller

fästekvinna mot hennes vilja.

14. Enkelt horsbrott, fjärde resan, försåvitt beträffar den

gifte gärningsmannen. Dubbelt horsbrott utan inskränkning.

Tvegifte, i vad saken rör den förut gifte gärningsmannen samt

under förutsättning, att beblandelse ägt rum.

15. Blodskam i vissa led samt alltid där det varit förbundet

med horsbrott. Tidelag.

16. Kyrkstöld; ävensom vanlig stöld tredje resan, om det

tillgripnas värde översteg 100 daler, och fjärde resan utan hänsyn

till värdet, såsom ock alltid, då tillgreppet ägt rum under

utnyttjande av särskild nöd och fara. Med tredje resan stöld

jämställdes andra resan anstiftan av minderårig eller under missbruk

av husbonde-, föräldra-, förmyndare- eller förmansställning.

17. Rån och försök till ro verk

18. Uppbördsmans förskingring av allmänna medel till mer

än 2000 dalers värde. Falskmyntning av den, som myntning

förtrodd är.

Icke ens denna vidlyftiga uppräkning täcker dock alla de

olika brott, där dödsstraff under missgärningsbalkens tid kunnat

komma i fråga. Stadganden av* senare datum än nämnda lag finnas,

vilka fastställa dödsstraff bl. a. för inbrottsstöld (en bestämmelse,

som dock tämligen snart upphävdes), för tillgrepp av penningar

ur brev, samt för svek och bedrägeri med bankosedlar.

Bekant är, hurusom Konung Gustaf III, intagen av då i

Europa rådande reformiver, hade att övervinna mycket motstånd,

innan rikets ständer kunde förmås att inskränka dödsstraffets

tillämplighetsområde. De ord, han vid beredningen av denna

fråga, uttalade i justitiekonseljen, må här i sammandrag bringas

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

i erinran. Konungen förklarade, att han hade svårt att falla

från den mening, att straffen mindre vore till för att hämna

lagens överträdelse än för att uppväcka varning och förskräckelse

hos en brottsligt sinnad människa. En skyldig plikt och säker

grund, varifrån eu lagstiftning icke borde vika, vore att såvitt

möjligt spara människoblod. De många dödsstraff, som uti Sveriges

lag vore utstakade, stode icke i samklang med denna grundsats.

Konungen föreställde sig, att det torde anses grannlaga

och betänkeligt att röra vid denna fråga för ett rikets stånd,

som kunde falla i den tanka, att religionens regler därigenom

bleve lidande. Men religionens regler och dess sanna samt välgörande

grunder vore icke ett och detsamma, Konungen skulle

önska, att dödsstraff väl vore i lagen synliga, om de kunde

avskräcka från missgärningars begående, men att tillika därmed

vore förenad en nästan oövervinnelig inskränkning mot deras

verkställighet, ty att spara ett människoliv vore en välgärning

mot riket och mänskligheten.

Personligen lär Konungen från början hava önskat framlägga

förslag till dödsstraffets borttagande ur lagen för alla de

brott, där 1734 års lag stadgat detta straff, med undantag allena

för förräderi och fadermord. Vida mindre blev dock föreslaget

i den kungliga propositionen och dock förmådde denna endast

delvis tillvinna sig ständernas godkännande. Dödsstraffet upphävdes

genom K. F. den 20 jan. 1779 för trolldom (vilket brott

alldeles avfördes ur lagen), utspridande av falska rykten, de

där röra rikets säkerhet etc., fritagande av fånge under våld

å den bevakande, våldtäkt, hor, tvegifte, kyrkstöld, återfall i

tjuvnad samt slutligen, såsom det brukar heta, för barnamord.

I själva verket gällde lagändringen i sistberörda hänseende allenast

det brott, som enligt nuvarande terminologi betecknas såsom

fosters läggande å lönn under sökt enslighet. Barnamord

i egentlig mening, såväl som fosterfördrivning, skulle allt framgent

vara belagt med dödsstraff, vid förstnämnda förbrytelse

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

fortfarande kvalificerat enligt bestämmelsen, att modern efter

skedd halshuggning skulle å båle brännas.

Där dödsstraffet upphävdes, sattes i dess ställe kroppsstraff,

i de flesta fall i förening med fängelse, med eller utan arbete,

å, fästning eller tukthus.

I sin tillämpning var 1700-talets svenska straffrätt icke fullt

så hårdhänt, som det kan synas av ovan lämnade redogörelse.

Lagens dödsstraffsbestämmelser voro visserligen nästan genomgående

absoluta. Men bortsett från Konungens benådningsrätt

hade genom särskilda s. k. leuterationsförfattningar hovrätterna

erhållit befogenhet att, när mildrande omständigheter funnos föreligga,

leuterera eller nedsätta och mildra straffen efter som skäligt

kunde prövas, en rättighet, som ock torde i ganska vidsträckt

mån hava begagnats. Ingen dom i livssak fick enligt allmän

lag gå i fullbordan, förrän densamma varit underställd hovrätts

prövning. I riksrådets utlåtande med anledning av K. Gustaf III:s

proposition om dödsstraffet heter det, att uti missgärningsbalken

finnas några dödsstraff utsatta, vilka allt sedan lagens tillkomst

aldrig gått i verkställighet utan städse av överdomstolarna blivit

leutererade. Rådbråkning har icke veterligen ägt rum, sedan

missgärningsbalken trädde i kraft.

Härmed vare dock ingalunda sagt, att icke den svenska lagskipningen,

även om den varit i tillämpningen mildare än sin

bokstav och måhända avsevärt mera återhållsam än i åtskilliga

andra länder, dock visserligen använde dödsstraffet i betydande

utsträckning. Man har beräknat, att antalet avrättade

i Sverige och Finland med en sammanlagd folkmängd, växlande

från något över två till nära tre millioner, under åren

1749—98, alltså på femtio år, uppgått till mer än 1300 personer,

en siffra, som antagligen betydligt understiger den riktiga. Därvid

synes dödsstraffet länge hava använts mestadels emot mord,

barnamord, tidelag och blodskam, mera sällan för enkelt dråp,

stöld, rån eller röveri, några få gånger för högförräderi. Ensamt

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

för barnamord avrättades under de nio åren 1749—57 tillsammans

nittiotvå kvinnor och för tidelagsbrott under åren 1751—78

tillsammans 151 personer.

För varje tiotal av år märkes dock under nyssberörda tid

en successivt fortskridande, mycket avsevärd nedgång i avrättningarnas

antal, ehuru folkmängden samtidigt tillväxte. Räknat

från 1749 synes antalet exekutioner hava på femtio års tid nedgått

till ungefär fjärdedelen. Dödsstraff för tidelag, avskaffat

först genom nu gällande strafflag, torde icke hava varit tillämpat

sedan år 1788, dödsstraff för barnamord näppeligen efter år

1830 o. s. v. Sista gången någon i Sverige hängdes för stöld lär

hava varit år 1797 (för stöld ur postväska). Fram på 1830-talet

förekommö i medeltal 18 avrättningar årligen (på 60 dödsdomar).

Även på lagstiftningens väg fortsatte man småningom att

inskränka dödsstraffet. Så blev detta avskaffat för förskingring

av allmänna medel 1823, för stöld ur brev 1835, för lastelig! tal

och skrift emot vissa kungliga personer samma år samt för »upphissande»

till olydnad emot överheten och för uppror 1849. Rådbråkning

avskaffades 1835, högra handens avhuggande samt den

döda kroppens styckning och utsättande på stegel eller förbränning

1841.

I det stora hela kvarstod emellertid dödsstraffet orubbat

i lagen ända fram till 1800-talets mitt. Det gamla straffsystemet

hade dock efter hand genom åtskilliga lagändringar

alltmer råkat i upplösningstillstånd och småningom mognade den

omvälvning i åskådningen samt genomfördes steg för steg den

utveckling av rikets fängelseväsen, som omsider på 1850- och

60-talen medförde, att frihetsstraffet kom att bliva vårt lands

huvudsakliga straffmedel.

Nu avskaffades dödsstraffet för rån och »nidingsstöld» 1855,

för falskmvntning 1858, samt för barnamord, för fosterfördrivning,

dråp och varjehanda våldsgärningar och giftförbrytelser 1861.

Adertonhundratalets förra hälft kan i straffrättsligt hänseende

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

icke utan skäl benämnas den Richertska perioden. I då pågående

stora omdaningsarbete, som utgick från den s. k. lagkommittén

och som småningom utmynnade i 18G4 års strafflag, stod J. G.

Richert såsom erkänd centralpersonligliet, allmänt ansedd som

kommitténs inflytelserikaste man. Det må i detta sammanhang

alltså vara befogat att något dröja vid hans tankegång beträffande

dödsstraffet, hälst mycket av vad han yttrat än i dag har

oförminskad giltighet.

I sin reservation till lagberedningens förslag uttalar Richert

såsom sin »sista bekännelse» i fråga om dödsstraff bl. a. följande:

»Jag tänker ej inlåta mig i tvist om det, som skulle kunna

få namn av dödsstraffets filosofi, emedan jag ogärna famlar efter

filosofiska grunder, där de ej finnas, och emedan saken ej beror

på det ena eller det andra av de lärosystemer, som för en längre

eller kortare stund kämpa om övervikten. Jag är alldeles ense

både med dem, som påstå, att, om det är samhällets plikt att

verkställa dödsstraff, detta också är samhällets rättighet, och med

dem, som förklara dödsstraffen för rättmätiga under förutsättning

att de äro nödvändiga. Dessa satser, uttryckande i olika

ord en och samma mening, äro klara som dagen, och skulle ej

tåla den ringaste motsägelse, om de icke förutsatte såsom givet,

just vad som skulle bevisas. Rättigheten förutsätter plikten,

och plikten förutsätter nödvändigheten; men själva den nöd, som

skall giva staten makt att utöva dråp under namn av straff,

liknar däri allt annat nödvärn, att den icke kan godkännas utan

bevis. Hittills har dock icke, mig veterligen, en sådan nödvändighet

blivit med någon, för den fördomsfria prövningen fullt

tillfredsställande bevisning ådagalagd, och en så beskaffad bevisning

lärer ock hädanefter — och för alltid — komma att saknas.

Man antager nödvändigheten av dödsstraff, •därföre att man tror

på denna nödvändighet. Det är således tron allena, som även

här skall göra tillfyllest.

Nu är det likväl icke så med var och en tro, som med var

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

och en sanning, att den består i evighet. Av tron givas många

slag. och den är underkastad varjehanda omväxlingar, så att vad

den ena tiden varit tro, kan eu annan tid vara vantro eller vidskepelse.

Härom lämna alla länders lagar, i avseende på dödsstraffen.

de ymnigaste vittnesbörd.

Jag behöver ej omtala, huru tänkesätten förändrat sig i fråga

om verkställandet av dessa straff. Det är en känd sak, att man

numera icke anstränger uppfinningsgåvan, såsom man fordom

gjorde, för att, genom dödsstraffens utstofferande med allt upptänkligt

prål av grymhet, liksom i en ram av filigransarbete

efter tidens smak infatta tron på deras nödvändighet. Jag vill

blott antyda, såsom en osviklig mätare på den alltjämt avtagande

styrkan i denna tro, den betydliga minskning i antal, som dödsstraffen

tid efter annan undergått.

— — — Ju mer man i världshistorien betraktar fortgången

av människosläktets utveckling, och ju mer man däri skönjer en

högre ledning, från mörker till ljus, från våld till rätt, från

blodhämnd till förbättringsstraff; ju mer klarna de moln, som

skymma framtiden, och ju mer bortfaller all misströstan därom,

att även dödsstraffen eu dag — och den icke alltför långt

avlägsen — skola ur lagarna utplånas. Jag bekänner, att jag,

ifrån den första stund jag börjat tänka något i denna sak, aldrig

kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet. Jag

tror på statens plikt att hylla, icke den försoningslära, som ropar

efter liv för liv, men den, som vill ingen syndares död, utan att

var och en omvänder sig och lever. — — Min innerliga övertygelse

är, att i samma mån som staterna, under medvetande

av sitt rätta mål, fortgå på den äkta humanitetens bana, d. v. s.

i samma mån som de kristnas, i detta ords stora och sanna betvdelse,

i samma män skola alla de straff, som kräva, icke

människors förbättring, utan människors blod, bliva en styggelse

även på jorden. Med denna övertygelse går jag i graven, fullt

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

förvissad, att dödsstraffen icke, i något samhälle med verklig

kultur, skola ett hälft sekel överleva mig.

Men så fast min tro i denna del är, har jag likväl icke den

förmätenheten att vilja göra den till lag för andra. Då mängden

av mina landsmän, så vitt jag haft tillfälle att inhämta, anser

dödsstraffen för alldeles nödvändiga i närvarande tid, har jag

icke vågat på min enskilda övertygelse grunda ett förslag till

uteslutande av dessa straff ur den nya lag, som nu är i fråga.

— — — Jag anser det (dödsstraffet) varken kunna eller böra

i denna stund uteslutas ur lagen; men jag är säker, att det i

tillämpningen, allt efter som begreppen även häruti hunnit ljusna,

skall under en kommande tid, likasom det gjort under den förflutna,

mer och mer gå ur bruk, till dess det kan, jämväl ur

lagen, alldeles försvinna.»

Lagkommittén hade i sitt år 1832 tryckta sträfflagsförslag

alternativt yrkat borttagande av dödsstraffet, medan lagberedningens

förslag av år 1844, till vilket ovanstående är anslutet

såsom Richerts särskilda yttrande, på sitt program hade allenast

bibehållande av dödsstraffet. Beträffande omfattningen av

nämnda straff står beredningens förslag i närmaste överensstämmelse

med vad som sedermera blev gällande lag, medan

kommitténs förslag är vida mer återhållsamt och stadgar dödsstraff

blott för förräderibrott (dock icke för spioneri), för förgripelse

å konungens person samt för mord och förgåftningsdråp

ävensom för mened och falsk angivelse, som leder till, att oskyldig

undergår dödsstraff; däremot ej för dödande i övriga fall. Både

kommittén och beredningen belägga dock med dödsstraff ett brott,

som strafflagen icke upptagit, nämligen uppsåtligt utspridande

av allmänfarlig pest, därav någon ljuter döden. Kommittén, men

icke beredningen, stadgar straffmildring för den, som förkortar

en dödligen sårad eller dödssjuk persons levnad på hans egen

begäran. Beredningsförslaget innehåller dödsstraff för dråp av

skyldeman i rätt uppstigande led.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

I båda förslagen uppträder dödsstraffet genomgående i absolut

form. Richert hade i ovanberörda reservation yrkat, att även vid

de svåraste brotten möjlighet skulle beredas domaren att i stället

för dödsstraff välja högsta frihetsstraff. Steg för steg vann detta

yrkande alltmer avseende i lagstiftningen. Ännu i K. F. den 4

maj 1855 angående stöld in. in. uppträder dödsstraffet i absolut

form för vållande av någons död vid begående av rån. K. F. den

29 jan. 1861 angående mord in. in. intager en medlande hållning.

Den belägger dödande av maka eller skyldeman i rätt uppstigande

led med ovillkorligt dödsstraff, även där dråpet skett i

misshandel med berått mod utan avsikt att dräpa. Däremot bestämmes

bland annat beträffande vanligt mord, att, försåvitt

brottet är under synnerligen mildrande omständigheter förövat,

dödsstraffet kan få utbytas emot straffarbete på livstid. Slutligen

har 1864 års strafflag oinskränkt genomfört alternativiteten 1.

Dödsstraffet är i gällande lag stadgat endast för svåraste

arter av förräderi, majestätsbrott, uppsåtligt dödande samt slutligen

även för vållande till annans död i åtskilliga fall, där döden

följt av vissa allvarliga förbrytelser, såsom våldtäkt, rån m. in.,

på sätt sedermera skall i annat sammanhang närmare omförmälas.

Så som dödsstraffet reglerades i 1864 års strafflag har det

sedan kvarstått i huvudsak orubbat.

Tack vare den överallt genomförda alternativiteten i lagen

mellan dödsstraff och annan straffart, har rättstillämpningen haft

tillfälle att i hög grad undanskjuta dödsstraffet från användning.

Aren 1865 —1889 sakfälldes för fullbordat mord eller förgiftningsdråp

i årligt medeltal 12.or personer, men dödsdömdes för samma

slags brott d.oo personer. För tiden 1890—1912 utgöra motsvarande

siffror 5.91 och I.17.

Vad angår verkställandet av avrättningar, märkes en väsentlig

skillnad emellan tiden före och efter 1860-talets ingång. Man

1 Bestämmelsen i 14: 6 har nämligen liknande karaktär som nyss åberopade

stadgande i 1861 års förordning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

erhåller för löpande femårsperioder följande årliga medeltal, nämligen

1830—64: 18.a, 1835—39: 17.4, 1840—44: G.e, 1845—49:

7.2, 1850—54: 6.8, 1855—59: 7.6, 1860—64: 3.o, 1865—69: 0.4,

1870—74: 0.2, 1875—79: O.e, 1880—84: 0.4, 1885—89: 0.2, 1890

— 94: 0.4, 1895—99: O.o, 1900—04: O.e, 1905—09: O.o, 1910—14:

O.2, 1915—19 O.o. Under strafflagens giltighetstid, alltså från

och med år 1865 intill na, hava inalles 15 personer avrättats,

nästan undantagslöst dömda för mord med eller utan komplikationer

med annat brott, nämligen 1866: 2, 1872: 1, 1876: 2,

1879: 1, 1882: 2, 1887: 1, 1890: 1, 1893: 1, 1900: 3 samt 1910: 1.

Förslag hava tid efter annan väckts att genom lagstiftning

avskaffa eller legalt inhibera dödsstraffet såsom allmän straffart.

Vid 1862—63 års riksdag beslöt bondeståndet för sin del med 40

röster mot 37, att ifrågavarande straff icke skulle intagas i den nya

strafflagen, och vid riksdagen 1865—66 biföll samma stånd enhälligt

en inom detsamma väckt motion om dödsstraffets suspendering

under en tid av tio år och dess ersättande med straffarbete på

livstid, för att erfarenhet skulle såmedelst vinnas, om icke rättssäkerheten

i landet skulle kunna tryggas utan att avrättningar ägde

rum. Icke heller det förslaget kunde tillvinna sig de övriga ståndens

bifall. Det avböjdes av lagutskottets flertal under åberopande,

att ett dylikt riksdagsbeslut kunde anses innefatta ett ingrepp i

den kungliga benådningsrätten. — Då under nya riksdagsskickets

första år motion om dödsstraffets avskaffande ånyo frambära,

var emellertid utgången nära att bliva en annan. Motionen avstyrktes

med knapp majoritet av lagutskottet under hänvisning

till det förhållande, att, då strafflagen få år tidigare antagits,

Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt efter allsidig och omsorgsfull

prövning hade funnit föreställningen om dödsstraffets nödvändighet

ännu med rättsmedvetandet så införlivad, att straffartens

borttagande ej kunde äga rum med stöd i detta medvetande.

Dödsstraffet skulle, menade utskottet, i allt fall inom

kort de facto bortfalla, i det allmänna meningen upphörde att ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

kräva detsamma. Man borde avvakta de erfarenheter, som kunde

vinnas av den nyss antagna lagen. I trots av detta avstyrkande

bifölls emellertid motionen med 103 röster mot 53 i andra

kammaren och blev i den första med blott 39 mot 38 avslagen.

Följande år väcktes i båda kamrarna motioner i enahanda syfte

och möttes nu med tillstyrkande av lagutskottet, som funnit sig

övertygat, att lagändringen verkligen ägde stöd i allmänna rättsmedvetandet,

men avslogs av både första och andra kammaren.

Liknande motioner hava sedermera vid riksdagarna 1872, 1893

(detta år väcktes motion även om dödsstraffets suspendering),

1901 och 1908 på hemställan av lagutskottet avslagits.

Aren 1909 och 1912 blevo i ämnet väckta motioner av lagutskottet

avstyrkta samt av första kammaren avslagna, medan

åter andra kammaren antog ett skrivelseförslag i motionernas

syfte, förstnämnda år utan omröstning och år 1912 med 119

röster emot 54.

De tre sistberörda årens lagutskott hade vid sitt avslagsyrkande

åberopat i huvudsak enahanda motivering: Staten borde

äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar, som statsändamålet

fordrade, jämväl till offer av människoliv, om så funnes

oundgängligt för att skydda sig emot angrepp å den inre rättsordningen,

lika väl som emot yttre fiender. Såsom ett sista

medel att upprätthålla rättens och statens auktoritet vore dödsstraffet

fortfarande behövligt i Sverige, och dess befintlighet i

svensk rätt uppbures av ett allmänt medvetande, som understundom

även kunde påkalla dess tillämpande. Dock vore det

med hänsyn till de grövsta förbrytelsernas alltjämt fortgående

avtagande att hoppas, att dödsstraffets användning skulle allt

mer inskränkas. I allt fall syntes, yttrar 1912 års lagutskott,

då strafflagstiftningen i dess helhet vore under omarbetning och

jämväl den förevarande frågan därvid bleve föremål för bedömande,

någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av

motionen icke vara erforderlig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Emellertid utgavs år 1916 det av juris professorn Johan Thyrén

på offentligt uppdrag utarbetade förberedande utkast till en ny

strafflags allmänna del, däri dödsstraffets avskaffande föreslås.

Frågan blev härefter ånyo framdragen inför riksdagen genom

motion vid 1919 års lagtima riksdag; och under anslutning i

huvudsak till utkastets motivering fann sig lagutskottet nu böra

uttala sig för ett borttagande av dödsstraffet ur allmänna lagen

samt den del av strafflagen för krigsmakten, som är avsedd att

gälla under fredstid. Utskottet framhöll härvid särskilt det önskvärda

uti, att frågan om dödsstraffet finge avgöras för sig utan

sammanhang med den övriga strafflagsrevisionen, så att uppmärksamheten,

när den senare frågan förekomme, mera odelat kunde

få riktas på densamma. Däremot fann utskottet starka betänkligheter

möta mot dödsstraffets avlägsnande ur krigsartiklarna,

tillämpliga i fråga om brott, förövade under krigstid eller eljest

under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. Förhållandena

äro, yttrar utskottet, i sistberörda läge så utomordentliga, att

möjlighet torde saknas att på det sätt och i den utsträckning,

som vore önskvärt, genom fängelsestraff oskadliggöra ifrågavarande

grova förbrytare.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville, utan avvaktande

av en allmän strafflagsreform, efter verkställd utredning låta

utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till borttagande av

dödsstraffet såsom straffart i den allmänna strafflagen ävensom

taga under övervägande, i vilken omfattning dödsstraffet måtte

kunna borttagas jämväl ur strafflagen för krigsmakten, samt för

riksdagen framlägga det förslag, som härav kunde föranledas.

Denna hemställan bifölls av andra kammaren utan votering men

avslogs medelst anlitande av den förseglade sedeln av första

kammaren med 46 röster mot 45.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utländsk rätt.

Betraktar man, efter ovan framställda översikt av dödsstraffets

svenska utvecklingshistoria, samma spörsmål i andra länder,

så visar sig även -där en sedan länge fortskridande nedgång i

dödsstraffets användning, såväl i lagstiftning som i praxis.

Antalet med dödsstraff belagda brott har i lagarna mer och

mer reducerats. I de fall, där straffet kvarstår, har lagstiftningen

på olika sätt och i stigande utsträckning berett väg för domstolen

att alternativt tillgripa annat straff. Tillika synes rättsskipningen

ofta visat sig benägen att i mildrande riktning utnyttja

gällande bestämmelser; understundom torde den ock vid

fråga om dödsstraff hava gått något längre i eftergift än vad

med lagens bokstav varit förenligt. Slutligen har benådning

merendels använts i allt större omfattning och är numera så

gott som regel i det stora flertalet av de europeiska länder, där

dödsstraffet ännu kvarstår.

Denna dödsstraffets utvecklingslinje ned emot nollpunkten

har i åtskilliga länder hunnit betydligt längre än i Sverige. Så

hava följande, europeiska länder beslutat avföra dödsstraffet ur

den allmänna strafflagen nedan nämnda år: Rumänien 1864,

Portugal 1867, Holland 1870, Italien 1889 (Toscana 1859) samt

Norge 1902, ävensom, å skilda tidpunkter, övervägande antalet

schweiziska kantoner. Även utanför Europa är dödsstraffet på

sina håll upphävt, såsom i en del nordamerikanska samt mellanoch

sydamerikanska stater, bland andra Brasilien.

Fluktuationer hava visserligen förekommit i åtskilliga länder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Någon enstaka gång liar det även i senare tid hänt, att dödsstraffets

tillämplighet utsträckts till eu eller annan därmed förut

ej belagd brottsart. På flera ställen har dödsstraffet varit avskaffat

men återupptagits, så bland annat i Österrike under loppet

av 1700-talets senare hälft. I Toscana blev dödsstraffet jämväl

under nyssberörda århundrade upphävt och har därefter återinförts

och avskaffats samt ännu en gång införts, innan det år 1859

senast upphävdes. En viss växling under senare tid har ock,

såsom förut nämnt, gjort sig gällande i Schweiz, likasom i

Tyskland. I sistnämnda land blev dödsstraffet i samband med ,

1848 års revolutionsrörelse tämligen allmänt avskaffat (dock

bland annat icke i Preussen och Bayern), sedermera återupptaget

överallt utom i hertigdömet Nassau samt i Oldenburg,

Anhalt och Bremen men ånyo avskaffat i konungariket Sac.hsen

1868. År 1870 förenade sig emellertid de nordtyska staterna

om en gemensam strafflag, vari dödsstraffet tillmättes ett visst,

visserligen ganska begränsat utrymme. Bekant är, hurusom upptagandet

av dödsstraffet i denna förbundslag ägde rum endast

till följd av regeringens synnerliga påtryckning och emot riksdagens

bestämt uttryckta obenägenhet. Förbundsstrafflagen övergick

vid tyska rikets bildande till riksstrafflag.

I den mån ett verkligt bakslag kan påvisas i lagstiftningens

avvisande hållning emot dödsstraffet, torde dock förklaringen därtill

framför allt vara att söka i ett förhastat ingripande i utvecklingen,

vare sig utgånget från en lagstiftande makt, som icke

uppburits av ett tillräckligt motsvarande rättsmedvetande, exempelvis

regeringsmakten i Österrike och i Toscana eller förbundsförsamlingen

(gentemot kantonerna) i Schweiz, eller ock tillkommet

under inflytande av en flyktig folkstämning. • Det sistnämnda

torde gälla om ovanberörda beslut i sammanhang med

1848 års revolutionsrörelser.

I vissa länder har dödsstraffets verkställighet sedan lång

tid varit inhiberad. Så i Belgien sedan 1868; i åtskilliga av

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

de schweiziska kantonerna sedan 1880- och 40-talen (i ett par

kantoner sedan 1817 och 1819) samt i nästan alla de övriga sedan

1860-talet; i Danmark sedan 1892 o. s. v. I Finland har exekution

av dödsstraff icke förekommit sedan 1826.

Överallt i Europa har man steg för steg avstått från att,

genom de förr så vanliga, nu alldeles uteslutna kvalifikationerna

av dödsstraffet, söka på ett eller annat sätt överträffa det i avrättningen

omedelbart inneslutna lidandet för delinkventen. Allmänheten

har numera oftast icke tillträde vid avrättningar.

1 de lagförslag, som flerstädes föreligga utan att ännu hava

föranlett lagändring, har dödsstraffet regelbundet än vidare inskränkts

eller helt uteslutits.

Beträffande omfattningen av dödsstraffets ännu kvarstående

tillämplighetsområde i de europeiska lagarna hänvisas till i det

följande lämnade uppgifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svensk rätt.

Dödsstraff stadgas i den allmänna strafflagen för följande fall:

I. Statsförbrytelser.

1. Högförräderi, såvida »faran» ej var blott ringa. Brottet inbegriper

uppror eller annan gärning, den där utgör försök till

att lägga riket under främmande makt, minska dess territorium,

våldsamt upphäva eller ändra någon av dess grundlagar, beröva

Konungen hans frihet, tron eller liv eller någon tronarvinge hans

ställning såsom sådan eller livet (8 kap. 1 §). Såsom högförräderi

straffas ock enligt samma lagrum, på grund av hänvisning

från §110 regeringsformen, försök att våldföra riksdagen, dess

kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa

friheten i deras överläggningar och beslut.

2. Grovt militäriskt landsförräderi, som äger rum, då någon i

krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas, ävensom, då

svensk man eller utlänning, medan denne vistas i Sverige eller

är anställd i dess tjänst, bär vapen emot eller förmår främmande

makt att anfalla riket eller dess allierade med krig, eller förrädligt

spelar fienden i händer land eller folk, förs var sanordningar

eller förråd in. in., eller eljest gör något dylikt obrukbart för dess

militära användning i rikets tjänst (8 kap. 4, 5, 6, 11 och 12 §§).

3. Majestätsbrott in. m., nämligen våld eller misshandel å

Konungens person 1, dråp å annan kunglig eller furstlig medlem

1 Här straffas icke, såsom i fråga om riksdagsman, det blotta försöket att

våldföra.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

av konungahuset, där högförräderi icke föreligger, dråp å främmande

stats regent, medan lian vistas i riket, eller å här ackrediterat

sändebud eller slutligen å sådan medlem av riksstyrelsen,

som enligt grundlagens bud förer regering i Konungens ställe,

allt under förutsättning, att dödandet skett uppsåtligt eller ock

följt av misshandel i berått mod. Beträffande sist berörda brott

erfordras även, att dråpet skett under våldsam förgripelse emot

riksstyrelsen för att störa dess frihet att sammanträda, överlägga

eller besluta (8 kap. 27 §, 9 kap. 1, 4 och 7 §§).

II. Dödande

(som icke har statsförbrytelses karaktär).

1. Uppsåtligt dödande: i berått mod (mord), när gärningen

skett under sådana förhållanden, att den icke är att hänföra till

barnamord eller regelrätt envig (14 kap. 1 §, jämförd med 22, 38

och 40 §§); samt därutöver givetvis i alla nedan nämnda fall, där

lagen med dödsstraff belägger redan det ouppsåtliga spillandet

av människoliv.

2. Ouppsåtligt dödande: då upprorsman dräper den, som uppror

stilla vill (10 kap. 10 och 13 §§); då livstidsfånge dödar någon under

misshandel i berått mod (14 kap. 6 §); samt vidare, då döden följer

av vissa särskilt svåra förbrytelser, nämligen: ingivande av gift

eller dylikt för att annan skada; allmänfarlig förgiftning — t. ex.

brunnsförgiftning -— i uppsåt att skada andras hälsa; försök till

fosterfördrivning å kvinna utan hennes vilja; svikligt förfarande

i envig (14 kap. 18, 19, 28 och 40 §§); utsättning å uppenbart

livsfarligt ställe av person, som man bemäktigat sig »med våld

eller annorledes»; våldtäkt och därmed jämställt fall (15 kap.

5, 12 och 13 §§); mordbrand; uppsåtligt anställande av explosiv

förödelse; uppsåtligt sänkande av bemannat fartyg eller föranledande

av sjöskada därå, ävensom vållande av dylikt genom svikligt

borttagande av sjötecken in. in.; vållande av järnvägsolycka

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

m. m. genom uppsåtlig åtgärd av den beskaffenhet, att man

bort kunna inse, att dylik olycka var att befara (19 kap. 1, 6,

7, 10 och 11 §§) samt slutligen rån eller försök därtill (21 kap. 8 §).

Till sistnämnda grupp kunna ytterligare hänföras de fall, då

någon genom mened, falsk angivelse eller åtal eller genom vrång

dom blivit orsak till att någon oskyldigt undergått dödsstraff

(13 kap. 2 §, IG kap. 3 § samt 25 kap. 2 och 3 §§).

Dödsstraff är ej tillämpligt på den, som vid gärningens begående

ej fyllt aderton år eller saknade förståndets fulla bruk

(5 kap. 2 och 6 §§); samt får ej verkställas å kvinna, som är

havande, utan skall uppskjutas, till dess hon efter barnsbörden

tillfrisknat; ej heller å den, som för sjukdom ej kan bereda sig

till döden (2 kap. 2 §).

Underrätts dödsdom skall underställas hovrätts prövning.

Dömer hovrätt till döden, skall denna dom underställas Konungen

(25 kap. 9 § och 30 kap. 44 § rättegångsbalken).

Intet dödsstraff får verkställas, förrän Konungen så förordnat.

Avrättning sker inom fängelsets murar utan tillträde

för allmänheten och utföres med fallbila, varefter den avrättade

skall i stillhet jordfästas (2 kap. 2 § strafflagen, K. F. den 29

juni 1906 ang. halshuggning samt Lag d. 25 maj 1894 ang. jordfästning,

§ 5).

Där dödsstraffet genom benådning efterskänkts, har det regelmässigt

ersatts med straffarbete på livstid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utländsk rätt.

I nutida europeisk allmän strafflagstiftning sträcker sig

dödsstraffets tillämplighet endast i ganska ringa mån utöver de

två för Sveriges vidkommande ovan uppställda huvudgrupperna.

Där så sker, är det fråga om enstaka företeelser, stundom bestämmelser

av numera mer eller mindre klart obsolet natur, exempelvis

den engelska regeln om dödsstraff för mordbrand å kronans

krigsfartyg eller förråd etc.; det franska stadgandet om

samma straff för varje grovt brott, förbundet med »tortyr eller

barbari»; i viss mån väl också det danska om dödsstraff för

våldtäkt, begången »under skaerpende Omstaendigheder» o. s. v.

Någon gång påträffas dödsstraff för återfall, såsom i Frankrike

för den händelse, att någon, sedan han ådömts livstids tukthus,

därefter ånyo begår grovt brott. Flerstädes finner man dödsstraff

för sjöröveri, undantagsvis även för lantröveri.

Reglerna om dödsstraff för statsförbrytelser äro i allmänhet

knappast strängare än de svenska. Vissa lagar utsträcka emellertid

dödsstraffet längre beträffande särskilt förberedelse till förräderi

ävensom i ifråga om förgripelse å medlemmar av det regerande

huset: Anmärkas må ock, att upprorisk resning i vissa

strafflagar belägges med dödsstraff, även där upprorets syfte

icke är egentligen högförrädisk^ Däremot har Frankrike, likasom

Schweiz, helt och hållet avskaffat dödsstraffet »en matiére

politique». Såsom ytterligare exempel på långt gående inskränkning

må här vidare nämnas den tyska riksstrafflagen samt belgiska

och ungerska strafflagarna.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Yad vidare beträffar reglerna för bestraffning av det icke

politiska dödandet, så finner man, att i fråga om ouppsåtligt dödande

den numera vanligaste ståndpunkten i samtida europeiska

lagar är såtillvida mildare än den svenska lagens, som denna i

åtskilliga fall stadgar dödsstraff, oberoende av, huruvida gärningsmannen

bort kunna inse sin gärnings livsfarliga beskaffenhet.

Vår lag går i detta avseende längre än t. ex. den österrikiska, som

eljest i Europa torde för närvarande hava strängaste regler emot

dödande. Den österrikiska lagen belägger nämligen med dödsstraff

principiellt allt dödande, som sker uppsåtlig^ men därutöver

endast vissa särskilda fall, där gärningen varit typiskt livsfarlig.

eller, såsom lagen säger, utgjort ett sådant beteende, att

döden därav vanligen eller lätteligen följer. I England har man

år 1008 inskränkt dödsstraffets tillämplighet å ouppsåtligt dråp

efter liknande principer. — Somliga länder, såsom Finland och

Ungem. begränsa dödsstraffet vid dödande till allenast uppsåtligt

dödande med berått mod, och i Ryssland förekommer

dödsstraffet sedan gammalt icke alls för brott av nu förevarande

beskaffenhet.

Även i fråga om uppsåtligt dödande i berått mod äro de allra

flesta samtida europeiska strafflagar mildare än den svenska därutinnan,

att de göra undantag från bestämmelsen angående mord

för sådant dödande, som skett på den dödades allvarliga begäran.

Ä andra sidan saknar vår lag, i motsats till åtskilliga andra

strafflagar, varje annat allmänt stadgande om dödsstraff för dödande.

vare sig för det fall, att dråp äger rum i samband med

begående av annan allvarlig förbrytelse eller att det eljest är av

särskilt svårartad beskaffenhet.

Att i detaljer vidare fullfölja eu jämförelse torde emellertid

föra allt för långt. Det må vara tillfyllest att här anmärka de

viktigaste fall. där dödsstraff förekommer i europeiska strafflagar,

som ännu icke upphävt detsamma.

1. Dödsstraff stadgas i flertalet av ifrågavarande straffla
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

gar för den, som begått svår förgripelse emot statens politiska

grundvalar eller emot den specielle bäraren av statens majestät.

2. Dödsstraff stadgas vidare i alla ifrågavarande strafflagar

(utom den ryska) för det uppsåtliga dödandet; dock vanligen blott

för visst område därav, i det att lagarna nämligen merendels uppställa

eu eller annan av nedan nämnda särskilda förutsättningar:

att den dödade var gämingsmannerfs fader eller moder eller

överhuvud ascendent, fosterfader eller fostermoder, mera undantagsvis

maka, barn eller överhuvud descendent eller ämbetsman

stadd i ämbetsutövning;

att gärningsmannen använt sig av försåt, gift, eld, vattunöd,

explosion, omstörtande av hus, järnvägsurspåring o. s. v., överhuvud

att gärningsmannen nyttjat medel, varemot hans offer varit

ur stånd att värja sig.

att dödandet haft sin rot i berått mod hos gärningsmannen,

utförts på särskilt grymt och kallblodigt sätt, skett mot betalning

o. s. v.;

att dödandet skett för att säkerställa genomförandet av annat

brottsligt företag av svårare natur eller för att vinna straffrihet

för dylikt brott, så ock överhuvud, då gärningsmannen i samband

med dödandet begått annat svårt brott, samt någon gång

även vid återfall.

6. Dödsstraff stadgas slutligen i ett antal lagar även för

ouppsåtligt dödande, under förutsättning, att dödandet framgått

ur en i sig själv särdeles grov förbrytelse, utmärkt av synnerlig

livsfarlighet eller åtminstone långt gående hänsynslöshet mot person,

såsom vid mordbrand, våldtäkt, rån o. s. v. I

I de flesta lagar med bibehållet dödsstraff stadgas detsamma

absolut, antingen i vissa fall (så i Danmark bl. a. för mord) eller

genomgående. Dock är ej sällan ovillkorligheten hos straffbestämmelsen

endast skenbar, såsom i Ryssland, Frankrike, Belgien,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ungern och Bulgarien, där allmän bestämmelse om sträffnedsättning

förekommer för den händelse förmildrande omständigheter

föreligga. Forsa vitt alternativvitet finnes bestämd, innebär densamma

däremot understundom eu vida större eftergift än någonsin

är fallet enligt svensk lag. Så är t. ex. minimum för militäriskt

landsförräderi enligt finsk strafflag 6 års tukthus; i Danmark

straffas bärande av vapen emot riket endast under »serdeles skärpande

Omstcondigheder» med döden men eljest med straffarbete

eller under förmildrande omständigheter med statsfängelse, som

kan gå ned till tre år o. s. v.

I regel fordras, likasom enligt den svenska lagen, ett visst

åldersminimum hos gärningsmannen vid brottets begående, för

att dödsstraff skall kunna ifrågakomma; minimum är vanligast

It! eller 18 år, understundom högre, såsom i Österrike, Ryssland

och Bulgarien. Stundom, såsom i sistberörda båda länder, får dödsstraff

icke tillämpas å den, som överskridit visst åldersmaximum.

För kvinnor göras, bortsett från regeln om hänsyn till havandeskap,

undantagsvis, såsom i Ryssland, särskilda inskränkningar i

dödsstraffets tillämplighet. Lagarne utesluta icke alltid uttryckligen

dödsstraff vid förminskad tillräknelighet.

Avrättning verkställes genom halshuggning med bila eller

giljotin: genom hängning: undantagsvis på annat sätt, såsom

genom strypning eller skjutning. I Frankrike försiggår avrättning

ännu offentligt. I Spanien har man sökt genom en egendomlig

åtgärd särskilt sörja för att avrättningen, som icke försiggår

offentligt, skall i allt fall inskärpas i allmänhetens medvetande:

en svart fana skall i exekutionsögonblicket hissas från en vida

omkring synlig plats och får därifrån ej nedtagas, förrän exekutionsdagen

lnpit till ända.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anm. Under rubrikerna för de särskilda fullbordade brotten inbegripes även straffbara

former av försök och delaktighet. I kolumnen för mord uppföres,

enligt bruket i svensk statistik, dödande (eventuellt försök därtill) genom

ingivande av gift i avsikt att blott tillfoga skada. De lämnade uppgifterna

avse icke respektive länders utomeuropeiska besittningar. Att motsvarigheten

emellan de med varandra jämförda brottsgrupperna endast är

ungefärlig, även där skillnader icke särskilt anmärkas, torde ligga i öppen dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sverige

Absoluta antalet dömde. j Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

Misshandel

Misshandel

Summa

År

Mord

Dråp m. dödlig

utgång

Summa

År

Mord

Dråp in. dödlig

utgång

1890...

.. 25

35

00

1890....

.. 5.2

7,3

12,5

1891...

... 13

25

38

1891....

.. 2,7

5,2

7,9

1892...

... 9

28

37

1892....

.. 1,9

5,8

7,7

1893...

... 4

33

37

1893....

.. 0.8

6,9

7,7

1894...

... 10

29

39

1894....

.. 2,1

6,0

8,1

1895...

... 0

34

40

1895....

.. 1,2

6,9

8,1

1890...

... 15

37

52

1896....

. 7,5

10,5

1897...

9

40

49

1897....

.. 1,8

8,0

9,8

1898...

... 14

32

46

1898....

.. 2,8

6,4

9,2

1899...

... 10

47

57

1899....

.. 2,0

9,3

11,3

1900...

... 10

45

55

1900....

.. 2,0

8,8

10,8

1901...

... 0

48

54

1901....

.. 1.2

9,3

10,5

1902...

9

24

33

1902....

.. 1,7

4,6

6,3

1903...

... 11

40

51

1903....

.. 2,1

7,7

9,8

1904...

... 4

37

41

1904....

.. 0.8

7,1

7,9

1905...

... 9

14

23

1905....

.. 1.7

2,7

4,4

1906...

24

29

1906....

.. 0,9

4,5

5,4

1907...

... 8

33

41

1907....

.. 1,5

6,2

7,7

1908...

5

31

36

1908....

.. 0,9

5,7

6,6

1909...

... 2

19

21

1909...

.. 0,1

3.5

3,9

1910...

... 9

29

38

1910...

.. 1,6

5,3

6,9

1911...

r*

16

23

1911...

.. 1,3

2,9

4,2

1912...

... 3

25

28

1912...

4,5

5,0

1913...

... 9

20

29

1913...

.. 1,6

3,6

5,2

1914...

... 4

11

15

1914...

.. 0,7

1,9

2,6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Absoluta

antalet dömde.

Relativa

antalet dömde

(på en million

iv hela befolkningen).

Misshandel

Misshandel

År

Mord

Dråp m. dödlig

Summa

År

Mord

Dråp m. dödlig

Summa

utgång

utgång

Femårsmedier

Femårsmedier

1890—94

12,2

30,0

42,2

1890—94

2,54

(5,24

8,78

1895—99

10,8

38,0

48,8

1896—99

2,17

7.62

9,79

1900—04

8,0

38,8

4(5,8

1900—04

1,54

7,49

9,03

1905—09

5,8

24,2

30,o

1905—09

1,08

4,51 ’

5,59

1910-14

(5,4

20,2

2(5,0

1910—14

1,15

3,73

4,88

Totalmedium

Totalmedium

1890—1914 8,go

30,24

38,84

1890—1914

1,65

5,83

7,48

Norge.

Absoluta antalet

dömde.

Relativa antalet

dömde

(på

en million av hela befolkningen

).

År

Mord

Drab 1

Summa

År

Mord

Drab Summa

1890.

............. 3

9

12

1890...

............ 1.5

4,5

(5,0

1891.

............. 2

3

5

1891...

............ 1,0

1,5

2,5

1892.

............. (5

0

6

1892...

............ 3,0

0.0

3,0

1893.

............. 1

2

3

1893...

............ 0,5

i,o

1,5

1894.

............. (5

1

7

1894...

............ 2,9

0,5

3,4

1895.

............. 1

1

2

1895...

............ 0,5

0.5

1,0

1896.

............. 1

0

1

1896...

0,0

0,5

1897.

............. 4

3

7

1897...

............ 1,9

1,4

3,8

1898.

2

2

4

1898...

0,9

1,8

1899.

............. 3

2

1899

1900.

............. 1

1

2

1900...

............ 0,4

U,J

0.4

■J)3

0,8

1901.

............. 3

4

7

1901...

............ 1,3

1,8

3,1

1902.

............. 3

3

6

1902...

............ 1,3

1,3

''4

1903.

............. 0

0

0

1903...

............ 0,0

0,0

0,o

1904.

............. 1

4

5

1904...

............ 0,4

1,7

2,1

1905.

............. 2

2

1905...

0,9

1906.

............. 3

3

190(5...

1,3

1,3

Härunder inbegripes även misshandel med dödlig utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Absoluta

antalet dömde.

Relativa

antalet dömde

(på en million

av hela befolkningen).

År

Mord Braf)

Summa

År

Mord Drab

Summa

1907...............

5

5

1907...............

2,1

2,i

1908...............

2

2

1908...............

0,o

0,9

1909...............

2

2

1909...............

0,8

0.8

1910...............

4

4

1910...............

1,7

1,7

1911...............

4

4

1911...............

1,7

1,7

1912...............

l

1

1912...............

0,4

0,4

1913...............

4

4

1913...............

1,6

• 1 j()

1914...............

3

3

1914...............

M

1,2

Fem&rsmedier

Femårsmedier

1890—94.........

3,G 3,0

o,c

1890—94.........

1,78 1,48

3,26

1895—99.........

2,2 1,6

3,8

1895—99.........

1,03 0,75

1,78

1900- 04.........

1,6 2,4

4,0

1900-04.........

0,71 1,06

1,77

1905—09.........

2,8

2,8

1905—09.........

1,20

1,20

1910-14.........

3,2

3,2

1910—14.........

1,32

1,32

Totalmedium

Totalmedium

1890—1914......

4,08

4,08

1890—1914......

1,82

1,82

Finland.

Absolut a antalet dömde. I Relativa antalet dömde

(på eu million av hela befolkningen).

År

Mord Viljadråp

Förgiftning

Dråp utan

uppsåt att

döda1

Summa

År

Mord Viljadråp

Förgiftning

Dråp utan

uppsåt att

döda

Summa

1890..

18

52

70

1890..

7,6

22,0

29,6

1891..

25

44

69

1891..

10.4

18,4

28,8

1892..

18

3b

54

1892..

7,4

14,9

22,3

1893..

18

28

4b

1893..

7,4

11,4

18,8

1894..

20

40

bo

1894..

8.1

16.2

24,3

1895..

14

28

42

1895..

5,6

11,2

16,8

189b..

23

4b

b9

1896..

9,0

18,1

27,1

1897..

18

51

69

1897..

7,0

19,8

26,8

1898..

15

43

58

1898..

5,7

16,4

22,1

1899..

14

63

77

1899..

5,3

23,7

29,0

1 Motsvarar ungefär misshandel med dödlig utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Absoluta antalet dömde. j Relativa antalet dömde

(på eu million av hela befolkningen).

År

Mord Viljadråp

Förgiftning

Dråp utan

uppsåt att

döda

Summa

År

Mord

Föi

Vi lj adråp

giftning

Dråp utan

uppsåt att

döda

Summa

1900..

20

57

77

1900..

7,4

21,1

28,5

1901..

35

52

87

1901..

12,8

19,1

31,9

1902..

33

45

78

1902..

11,9

16,8

28,2

1903..

20

47

67

1903..

74

16,8

23,9

1904..

17

40

57

1904..

6,0

14,1

20,1

1905.''.

28

56

84

1905..

9,7

19,4

29.1

1906..

45

75

120

1906..

15,4

25,7

41,1

1907..

49

78

127

1907..

16,5

26,3

42,8

1908..

67

90

157

1908..

22,8

30,o

52,3

1909..

27

93

120

1909..

8,9

30,5

39,4

1910..

53

56

109

1910..

17,1

18,1

35,2

1911..

64

85

149

1911..

20,4

27,1

47,5

1912..

54

90

144

1912..

17,0

28,3

45,3

Femårsmedier.

Femårsmedier

1890-

-94 19.8

40,o

59,8

1890-

-94

8,18

16,58

24,71

1895-

-99 16,8

46,2

63,0

1895-

-99

6,50

17,88

24,38

1900-

04 25,0

48,2

73,2

1900-

-04

9,04

1 7,42

26,46

1905-

-09 43.2

78,4

121,g

1905-

09

14,58

26,46

41,04

1910-

-12 57,o

77,0

134,0

1910-

-12

18,18

24,56

42,74

Totalmedium

Totalmedium

1890-

-1912 30,22

56,30

86,52

1890-

•1912

11,02

20,53

31,55

Danmark.

Absoluta antalet dömdo.

Överlast in.

År Mord Drab Doden til Summa

Folge1

1890 ...... 6 6

1891 ...... 11 11

1892 ...... 9 9

1893 ...... 2 2

Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

Överlast in.

År Mord Drab Doden til Summa

Folge

1890 ...... 2,8 2,8

1891 ...... 5,o 5,0

1892 ...... 4,1 4,1

1893 ...... 0,o 0,9

Misshandel med dödlig utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7o

Absoluta antalet dömde. j Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

År

Mord

Dräll

Överlast m.

Dnclen til

Ftflge

Summa

År

Överlast m.

Mord Drab Döden til

Folge

Summa

1894..

6

6

1894..

2,7

2,7

1895..

11

11

1895..

4,8

4,8

1896..

9

9

1896..

3,9

3,9

1897..

.... r~

1

0

2

1897..

... 0.4

0,4

0,o

0,8

1898..

... i

4

2

7

1898..

... 0.4

1,7

0,8

2,9

1899..

2

0

0

2

1899..

... 0.8

0,o

0,o

0,8

1900..

2

0

1

3

1900..

... 0,8

0,o

0,4

1,2

1901..

.... 1

2

1

4

1901..

... 0.4

0,8

0,4

1,6

1902..

2

2

4

8

1902..

... 0.8

0,8

1,6

3,2

1908..

.... 5

8

9

22

1903..

... 2.0

3,2

3,6

8,8

1904..

... 0

2

2

4

1904..

... O.o

0,8

0,8

1,6

1905..

... 1

2

2

5

1905..

... 0.4

0.8

0,8

2,0

1906..

.... 8

4

1

8

1906..

... 1.2

1,5

0,4

3.1

1907..

2

5

1

8

1907..

... 0.8

.1,8

0,4

3,1

1908..

.... 0

f)

2

7

1908..

... 0,0

1,9

0,8

9 7

1909..

.... i

6

5

12

1909..

... 0,4

2,2

1,9

4,5

1910..

... 0

5

0

5

1910..

... 0,o

1,8

0,0

1,8

Femårsmedier

Femårsmedier

1890-

-94

6,8

6,8

1890-

-94

3,08

3,08

1895-

-99

6,2

6,2

1895-

-99

2,65

2,05

1900-

-04 2a7

2,8

3.4

8,2

1900-

04 0,80

1,12

1,37

3,29

1905-

-09 1.4

4,4

2,2

8.0

1905-

09 0,53

1,67

0,83

3,03

Totalmedium

Totalmedium

1890-

-1910

7,19

1890-

1910

2,95

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tyska riket.

År

1890.

Absoluta antalet dömde.

Ivörper-

verletzung

Mord A . m. töd- schlaS lichem

Erfolg2

........ 133 125

Summa

Relativa antalet dömde

(på eu million av hela befolkningen).

Körper-

Tot- verletzunS

År Mord , , in. töd- Summa

schlag ,. ,

a lichem

Erfolg

1890......... 2,7 2,5

1891.

........ 88

160

—

—

1891.........

1,8

3,2

—

—

1892.

........ 144

172

—

1892.........

2,9

3,4

. —

—

18913.

........ 114

167

—

—

1893.........

2,2

3,3

—

—

1894.

........ 110

165

—

—

1894.........

2,1

3,2

—

—

1895.

........ 113

170

—

—

1895.........

2 2

3.3

—

—

5

CO

........108

162

—

—

1896.........

2,0

3,1

—

—

1897.

........ 101

174

—

—

1897.........

1,9

3,2

—

—

1898.

........106

163

—

—

1898.........

1,9

3,o

—

—

1899.

........ 79

171

—

—

1899.........

3,1

—

—

1900

........ 89

162

—

—

1900.........

1.6

2,9

—

—

1901

........ 84

158

—

—

1901.........

1,5

2,8

—

—

1902

........ 103

179

421

703

1902.........

1,8

3,1

7,3

12,2

1903

........ 86

189

355

630

1903.........

1,5

3,2

6,1

10,8

1904.

........ 94

179

385

658

1904.........

1,6

3,0

6,5

11,1

1905.

........ 91

180

379

650

1905.........

1,5

3,0

6,3

10,8

1906.

........ 93

168

339

600

1906.........

1,5

2,7

5,5

9,7

1907.

........ 82

190

354

626

1907.........

1,3

3,1

5,7

10,1

1908.

........ 80

210

401

691

1908.........

1,3

3,3

6,4

11,0

1909.

........ 96

193

431

720

1909.........

1,5

3,0

6,8

11,3

1910.

........ 93

210

384

687

1910.........

1,1

3,3

5,9

10,6

1911.

........ 93

229

316

638

1911.........

1,4

3,5

4,8

9,7

1912.

........ 94

229

375

698

1912.........

1,1

3,5

5,7

10,6

Femårsmedier

Femårsmedier

1890-

-94... 117,8

157,8

■—•

—

1890-94..

2,34

3,14

—

1895

-99... 101,4

168,0

—

1895—99...

1,89

3,14

—

—

1900-

-04... 91,2

173,4

387,o3

1900—04...

1,58

3,00

6,60 3

11,18»

1905-

-09... 88,4

188,2

380,8

657,4

1905-09...

1,43

3,04

6,14

10,61

1910,

11,12 93,3

222,7

358,3

674,3

1910, 11, 12

1,43

3,41

5,48

10,32

Totalmedium

Totalmedium

1890-

-19123 98,87 178,48

376,36

(l

1890—1912 3

1,73

3,12

6,07

10,92

1 Dråp. 1 Misshandel med dödlig utgång. 3 Beräkningen för Körperverl. hämtad från

tiden från och med år 1902.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Österrike.

Absolut a antalet dömde. I Relativa antalet dömde

(på eu million av hela befolkningen).

År

Mord 1 Totschlag 1

Summa

År

Mord

Totschlag

Summa

1890.........

160

208

368

1890.........

6,7

8,7

15,4

1891.........

136

228

364

1891.........

5,7

Q K

v,o

15,2

1892.........

141

221

362

1892.........

5,8

9,1

14,9

1893.........

142

259

401

1893.........

5,8

10,6

16,4

1894.........

117

230

347

1894.........

4,8

9,4

14,2

1895

130

250

382

1895.........

5.3

10.1

15,4

1896.........

no

213

323

1896.........

4,4

8,ö

12,9

1897.........

118

222

340

1897.........

4.7

8.8

13,5

1898

116

219

335

1898.........

4.6

8,6

13.2

1899.........

132

260

392

1899.........

5.1

10.1

15,2

1900.........

106

262

368

1900.........

4.1

10.1

14,2

1901.........

no

237

347

1901..........

4,2

9,o

1.3,2

1902.........

107

228

335

1902.........

4,o

8.6

12.6

1903.........

114

207

321

1903..........

4,8

7.7

12,0

1904.........

92

25<)

342

1904.........

3,4

9,8

12,7

1905.........

91

298

389

1905.........

3,8

10,9

14,2

1906.........

104

213

317

1906.........

3,8

7,8

11,6

1907.........

82

285

.367

1907.........

3,0

10,3

13,3

1908.........

88

289

377

1908.........

3,1

10,3

13,4

1909

62

261

323

1909.........

2.2

9,3

11.5

1910.........

90

326

416

1910.........

3öi

11,5

14,7

1911.........

105

276

381

1911.........

3,7

9.6

13,8

1912.........

105

385

490

1912.........

3,6

1.3,8

16,9

Femårsmedier

Femårsmedier

1890-94...

139.2

229,2

368,4

1890—94...

5,76

9,48

15,24

1895—99...

121.6

232,8

354.4

1895—99...

4,82

9,23

14,05

o

+-

105.8

236,8

342,6

1900—04...

3,99

8,93

12,92

1905-09...

85.4

269,2

354,6

1905-09...

3,08

9,72

12,80

1910.11,12

lOO.o

329,0

429.0

1910-12...

3,49

11,48

14,97

Totalmedium

Totalmedium

1890—1912

111.60

253.35

364,65

1890—1912

4,24

9.65

13,89

1 Det österrikiska »Mord» inbegriper både mord och dråp, principiellt allt uppsatligt

dödande (även sådan gärning som sker i s. k. »indirekt uppsåt» att döda). »Totschlag»

betyder annat dödande, som skett genom livsfarlig handling.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

England och Wales.

Absoluta antalet dömde.

År

Murder 1

Man-

slaughter*

Summa

1890...........

. 32

103

135

1891...........

. 31

76

107

1892...........

. 43

89

132

1893...........

. 39

97

136

1894...........

. 47

84

131

1895...........

. 35

109

144

1896...........

. 43

79

122

1897...........

. 25

82

107

1899...........

. 43

94

137

99

1900...........

. 28

71

1901...........

. 53

77

130

1902...........

54

94

148

1904...........

. 42

68

no

1905...........

. 45

72

117

1906...........

. 41

65

106

1907...........

46

50

96

1908...........

. 40

77

117

1909...........

. 49

66

115

1910...........

. 42

46

88

1911...........

. 53

57

no

1912...........

. 46

72

118

1913...........

. 52

63

115

1914...........

. 46

49

95

Femårsmedier

1890—94.....

. 38,4

89,8

128,2

1895—99.....

. 36,5

91,o

127,5

1900—04.....

. 44,3

77,5

121,8

1905—09.....

44,2

66,0

110,2

1910—14......

47.8

57,4

105,2

Totalmediuin

1890—1914..

. 42,39

75,65

118,04

Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

År

Murder

Man-

slaugliter

Summa

1890...........

• 14

3,6

4,7

1891...........

• 1,1

2,6

3,7

1992...........

. 1,5

3,0

4,5

1893...........

. 1,3

3,3

4,6

1894...........

. 1,6

2,8

4,4

1895...........

. l.i

3,6

4,7

1896...........

• M

2,6

4,0

1897...........

0,8

2,6

3,4

1899........

1 3

2,9

2,2

4,2

3,1

1900...........

0,9

1901...........

1,6

2,4

4,o

1902:..........

. 1,6

2,9

4,5

1904...........

• 1,2

2,0

3,2

1905...........

. 1,3

2.1

3,4

1906...........

• 1,2

1,9

3,1

1907...........

1,3

14

2,7

1908...........

• U

2,2

3,3

1909...........

. 1,4

1,9

3,3

1910...........

1.2

1,3

2,5

1911...........

. 1.5

1.6

3,1

1912...........

. 1,3

2.0

3,3

1913...........

. 1.4

14

3,1

1914..........

. 1.2

1,3

2,5

Femårsmedier

1890—94......

1,30

3,05

4,35

1895—99......

. 1,17

2,93

4,io

1900—04......

. 1,35

2,36

3,71

1905—09......

1.27

1,90

3,17

1910—14......

1.31

1,58

2,89

Totalmedium

1890—1914..,

1,29

2,29

3,58

1 Det engelska »munter» har en synnerligen vittgående omfattning, inneslutande allé

banda slags dödande, även ouppsåtlig^ så snart dödandet ej sker under »provocation», vil

ket gör detsamma till »manslaugliter».

opaginerad Kontrollera mot PDF

71)

Holland.

Absoluta antalet dömde. Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

Misli. Mish.

År Moord

Dood- slag 1

mit

doodel.

Summ a

År Moord

Dood-

slag

mit

doodel.

Summa

1890.........

9

16

gevolg.

17

42

1890.........

2,o

3,5

gevolg.

3,7

9,2

1891.........

4

12

O

21

1891.........

0,9

2,6

1,1

4,6

1899.........

12

12

7

31

1892.........

2,6

2,6

1,5

6,7

1893.........

6

10

13

29

1893.........

1,3

2,1

2,8

6,2

1894.........

12

8

16

30

1894.........

2,5

1,7

3,4

7,6

1895.........

7

11

23

41

1895.........

1,5

2,3

4,8

8,6

1896.........

6

12

5

23

1896.........

1,2

2,5

1,0

4,7

1897.........

5

11

15

31

1897.........

1,0

2,2

3,0

6,2

1898.........

6

10

15

31

1898.........

1,2

2,0

3,0

6,2

1899.........

6

6

18

30

1899.........

1,2

1,2

.3,5

5,9

1900.........

4

10

15

29

1900.........

0,8

1,9

2,9

5,6

1901 ........

6

13

7

26

1901.........

1,1

2,5

1,3

4,9

1902.........

2

13

15

30

1902.........

0,4

2,5

2,8

5,7

1903.........

6

11

21

38

1903.........

1,1

2.,o

.3,9

7,0

1904.........

10

12

19

41

1904.........

1,8

2,2

3,5

7,5

1905.........

5

20

21

46

1905.........

0,9

3,6

.3,8

8,3

1906........

u

15

19

4.3

1906.........

1,6

2,7

3,4

7,7

1907.........

7

14

18

39

1907.........

1,2.

2,5

3,2

6,9

1908.........

ii

23

23

57

1908.........

1,9

4,0

4,0

9,9

1909

; l

•bl

17

1909.........

1,5

0,6

4,9

2,9

9,3

1910.........

4

25

15

44

1910.........

4,2

i

7,3

1911.........

!)

16

—

—

1911.........

1,5

2,7

—

— ■

1912.........

12

20

—

—

1912..........

2,0

3,3

—

Femårsmedier

1890—94...

8,G

11,6

11.6

31,8

Femårsmedier

1890-94...

1,85

2,49

2,49

6,83

1895—99...

6,0

10,o

15,2

31,2

1895—99...

1,21

2,02

3,06

6,29

1900—04...

5,6

11.8

15,4

32,8

1900—04...

1,06

2,22

2,90

6,18

1905—09...

8,2

20,2

19,6

48,0

1905-09...

1,44

3,54

3,43

8,41

1910. 11.12

8.3

20,3

—

—

1910,11,12

1,38

3,39

—

—

Totalmedium

Totalmedium

1890—1912

2 7.26

14,30 15.43

36,99

1890—19122

1,38

2,72

2,97

7,07

1 Dråp. 2 Beräkningen för Doodslag hämtad från tiden t. o. m. 1910.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Belgien.

Absoluta antalet dömde. I Relativa antalet dömde

(på

en million

av hela befolkningen).

Assassinat

^ ^ Empoison-

nement

Me ur- tre 2

Coups et

blessures

ayant S:a

År

Assassinat

Empoison-

nement

Meur-

tre

Coups et

blessures

ayant

S:a

Parricide 1

c anse

la mort

3

Parricide

cause

la mort

1898......

16

24

18

58

1898..

.... 2,4

3,6

2.7

8,7

1899......

22

32

21

75

1899..

.... 3,3

4,8

3,i

11,2

1900......

11

35

28

74

1900..

.... 1,6

5,2

4,2

11,0

1901......

10

41

57

108

1901..

.... 1,5

6,i

8,4

16,0

1902......

19

23

57

99

1902..

.... 2.8

3,4

8,3

14,5

1903......

13

22

55

90

1903..

.... 1,9

3,2

7,9

13,o

1904......

34

29

39

102

1904..

.... 4,8

4,1

5,5

14,4

1905......

19

38

30

87

1905..

.... 2,7

5,3

4,2

12,2

1906......

24

35

53

112

1906..

.... 3,3

4,9

7,4

15,6

1907......

20

28

30

78

1907..

.... 2,7

3.8

4,1

10,6

1908......

12

26

43

81

1908..

.... 1,6

3,5

5,8

10,9

1909......

21

26

42

33

89

1909..

____ 2,8

3 5

5 7

12 o

1910......

19

19

71

1910..

.... 2.6

2,0

4,4

9,6

1911.......

10

15

46

71

1911..

.... 1,3

2,0

6.2

9,5

1912......

19

34

48

101

1912..

.... 2,5

4.5

6,4

13,4

1913......

13

33

73

119

1913..

.... 1,7

4,3

9,6

15,6

Femårsmedier

Femårsmedier

1898, 99

19,0

28,o

19,5

66,5

1898,

99 2,85

4.20

2,92

9,97

1900—04

17,4

30,0

47,2

94,ti

1900-

-04 2,54

4,38

6,88

13,80

0

c*

1

o

19,2

30.g

39,6

89,4

1905-

09 2.64

4.21

5,44

12,29

1910, It,

1910.

11,

12, 13

15,3

25,3

50,o

90,(>

12,

13 2,03

3.36

6,66

12,05

Totalmedium

Totalmedium

1898-1913

17,63

28,75

42,06

88,44

1898-1913 2,47

4,03

5,90

12,40

1 Mord. förgiftningsdråp. »fadermord».

2 Dråp.

3 Misshandel med dödlig utgång.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Frankrike.

Absoluta antalet dömde.

År

Assassiuat

Empoison-

nement

Meur- tre 2

Coups et

blessures

ayant

S:a

18v*(»..

Parricide 1

.... 123

158

causé

la mort3

58

339

1891..

____ 135

143

75

353

1893..

____ 136

174

72

382

1894..

.... 129

186

64

379

1895..

.... 115

136

58

309

1896..

.... 105

137

62

304

1897..

.... 95

133

64

292

1898..

.... 92

164

68

324

1899..

.... 89

133

67

289

1900..

.... 82

167

81

330

1901..

.... .88

136

72

296

1902..

.... 74

160

75

309

1903..

____ 77

165

67

309

1904..

.... 99

00

rH

68

349

1905..

.... 94

204

98

396

1906..

.... 118

223

88

429

1907..

.... 105

255

96

456

1908..

.... 108

219

80

407

1909..

.... 81

198

74

353

1910..

.... 107

191

84

382

1911..

.... 92

216

86

394

1912..

.... 103

241

94

438

Femårs

1890,

93,

medier

91.

94 130,8

165,3

67,3

363,4

1895-

-99 99,2

140,6

63,8

303,6

1900-

-04 84,0

162.0

72,6

318,6

1905-

-09 101,2

219,8

87,2

408,2

1910.11.12100.7

216.0

88,0

404,7

Totalraedium

1890-1912 102,u

178,23

75,05 355,42

1 Mord, förgiftningsdråp, »fadermord».

Relativa

antalet dömde

(på

en million

av hela befolkningen).

År

Assassinat

Empoison-

nement

Parricide

Meur-

tre

Coups et

blessures

ayant

causé

la mort

S.-a

1890..

.... 3,2

4.1

1,5

8,8

1891..

.... 3,5

3,7

2,0

9,2

1893..

4,5

1,9

9,9

1894..

.... 3,4

4,8

1,7

9,9

1895..

.... 3,0

3,5

1,5

8,0

1896..

.... 2,7

3,6

1,6

7,9

1897..

.... 2,5

3,4

h7

7,6

1898..

.... 2,4

4,2

1,8

8,4

1899..

.... 2,3

3,4

1,7

7,4

1900..

.... 2,1

4,3

8,5

1901..

.... 2,3

3,5

1,8

7,6

1902..

.... 1.9

4,1

1,9

7,9

1903..

.... 2,0

4,2

1,7

7,9

1904..

... 2,5

4,6

1,7

8,8

1905..

.... 2,4

5,2

2,5

10,1

1906..

.... 3,0

5,7

2,2

10,9

1907..

.... 2,7

6,5

2,4

11,6

1908..

.... 2,7

5,6

2,0

10,8

1909..

.... 2,1

5,0

1,9

9,0

1910..

.... 2,7

4,8

2,1

9,6

1911..

.... 2,3

5,5

2,2

10,0

1912..

.... 2,6

6,1

2,4

11,1

Femårsmedier

1890,

91,

93,

94 3,41

4,31

1,75

9,47

1895-

-99 2,56

3,63

1,65

7,84

1900-

-04 2,15

4,15

1,86

8,16

1905-

-09 2,57

5,59

2,22''

10,38

1910,11,122,54

5,45

2,22

10,21

Totalmedium

1890-1912 2,62

4,57

1,93

9,12

Dråp.

3 Misshandel med

dödlig utgång.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Italien.

Absoluta antalet dömde.

Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

År

Omicidio

volontario

con preme- ditazione,

coh vene- ficio 1

Omicidio

, , . cidio

volontario ,,

. oltra

m" ‘ »"*•"

zione

S:a

i

Omicidio

volontario

conpreme- ditazione,

con vene-

ficio

Omicidio

volontario

(övriga

fall)

Omicidio

oltra c,

1 %* , 0!a

linten-

zione

1890.

324

1160

415

1899

1890......

10,7

38,4

13,7

62,8

1891.

287

1038

361

1686

1891......

9,4

34,1

11,9

55,4

1892.

299

1203

444

1946

1892......

9.8

39,2

14,5

63,5

1893.

299

1330

516

2145

1893......

9,7

43,1

16,7

69,5

1894.

334

1199

503

2036

1894......

10,7

38,o

16,2

65,5

1895.

356

1197

496

2049

1895......

11,4

38,2

15.8

65,4

1896.

365

1162

444

1971

1896......

11.6

36,9

14,1

62,6

1897.

309

1058

410

1777

1897......

9,7

33,4

12,9

56,0

1898.

345

1047

427

1819

1898......

10.8

32,8

13,4

57,0

1899.

317

1044

361

1722

1899......

9,9

32,5

11,2

53,6

1900.

277

951

451

1679

1900......

8,0

29,4

13,9

51,9

1906.

205

708

468

1381

1906......

6,1

21,1

14,0

41,2

1907.

160

571

.384

1115

1907......

4,7

16,9

11,4

33,0

1908.

201

666

385

1252

1908......

5,9

19,5

11,3

36,7

1909.

131

699

419

1249

1909......

3,8

20,3

12,2

36,3

1911.

136

549

266

951

1911......

3,9

15,7

7,6

27.2

1912.

159

459

262

880

1912......

4,5

13,1

7,5

25,1

Flerårs

medier

Flerårsmedier

-

1890-

-94 308,6

1186,0

447,8

1942,4

1890--94 10,oo

38,68

14,60

63,34

•1895-

-99

1895—99,

1900...

328,d

1076,5

431,5

1836,2

1900...

10.31

33,83

13,56

57,70

1906.1907.1

1908, 1909)

174,8

661,o

414,o

1249,3

1906,1907,1

1908, 1909)

5,13

19,46

12,19

36,78

1911,1912 147,5

504,o

264,o

915,5

1911,1912

4,22

14,42

7,55

26,19

Totalmedium

Totalmedium

1890-1900 )

1890-1900)

1906-

-09

264,94

943,59 412,47 1 621 ,oo

1906—09

8,19

29,10

12,75

50,10

1911.

12)

1911, 1912)

1 Mord, förgiftning.

5 Dråp.

3 Misshandel med dödlig utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Spanien

Absoluta antalet dömde.

r-arnciaio *

Asesinato

Homicidio2

Samma

1890.........

121

028

749

1897.........

117

707

824

1898.........

128

709

897

1899.........

130

779

915

1900.........

129

801

930

1901.........

114

884

998

1902.........

124

874

998

1903.........

125

005

730

1904.........

144

021

765

1905.........

148

1061

1209

1900.........

155

1170

1325

1907.........

100

920

1080

1908.........

149

853

1002

1909.........

172

825

997

1910.........

100

580

752

1911.........

107

567

734

1912.........

155

619

774

1913.........

83

589

072

1914.........

132

580

718

1915.........

no

024

740

Femårsmedier

1897, 98, 99 127,0

751.7

878,7

1900—04...

127,2

757,o

884.2

1905—09...

158,0

905,8

1123,8

1910-14...

140,6

589,4

730,o

Totalmedium

1897-1915

138.21

700,oo

898,21

Relativa antalet dömde

(på en million av hela befolkningen).

s Parricidio

Asesinato

Homicidio

Summa

1890.........

6,8

35,5

42,3

1897.........

6,5

39,1

45,6

1898.........

7,0

42,2

49,2

1899.........

7,4

42,4

49,8

1900.........

7,0

43,2

50,2

1901.........

0,1

47,4

53,5

1902.........

6,6

46,5

53,1

1903.........

6,6

32,0

38,6

1904.........

7,6

32,6

40,2

1905........

7,7

55,3

63,0

1906.........

8,0

60,5

68,5

1907.........

8,5

47,3

55,8

1908.........

7,6

43,5

51,1

1909.........

8,7

41,8

50,5

1910.........

8,4

29,5

37,9

1911........

8,3

28,3

36,6

1912.........

7,7

30,7

38,4

1913.........

4,1

29,0

33,1

1914.........

6,5

28,7

35.2

1915.........

5,6

30,3

35,9

Femårsmedier

1897, 98, 99

6,97

41,23

48,20

1900-04...

0,77

40,26

47,03

1905-09...

8,13

49,61

57,74

1910—14...

6,97

29,24

36,21

Totalmedium

1897-1915

7,15

39,30

46,45

1 »Fadermord», mord. Det spanska mordbegreppet erinrar såtillvida om det gammalgermanska,

som det bland annat omfattar uppsåtligt dödande, vilket skett genom utnyttjande

av annans värnlöshet.

! Dråp och misshandel med dödlig utgång.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Portugal.

Absoluta antalet dömde.

År

Homicidio

voluntårio 1

Envenenamento

Summa

1908..........

........ 142

142

1909..........

........ 129

129

1910..........

........ no

116

1911..........

........ 123

123

1912..........

........ 130

130

1913..........

........ 168

168

1914..........

........ 182

182

Totalmedium

1908-14....

........ 141,42

141.42

Relativa antalet dömde

(på, en million av hela befolkningen).

Homicidio

År voluntårio Summa

Envenenamento

1908.................. 24,4 24,4

1909.................. 22,0 22,o

1910 .................. 19,6 19,6

1911 .................. 20,7 20,7

1912 .................. 21,7 21,7

1913 .................. 27,8 27,8

1914 .................. 29,9 29,9

Totalmedium

1908-14............ 23,74 23,74

Mord, dråp och misshandel med dödlig utgång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Enär dödsstraffet i den allmänna strafflagen överallt stadgas

alternativt med straffarbete på livstid1, kan dess upphävande

enklast genomföras genom att tillerkänna sistnämnda straff ovillkorlig

tillämplighet på alla hittills med dödsstraff belagda brott.

En sådan anordning ligger så mycket närmare till hands, som ju

dödsstraffet redan nu nästan undantagslöst genom benådning

övergår till straffarbete på livstid och i övervägande antalet fall

så gjort, så länge strafflagen varit gällande.

Då man emellertid under strafflagens giltighetstid hunnit

vänja sig vid. att strafflagen alltid uppställer straffbestämmelsen

i form av en skala, torde det vara nödigt att undersöka lämpligheten

av att vid dödsstraffets borttagande sörja för bibehållande

av nämnda princip genom att alternativt med livstidsstraffet

stadga straffarbete på viss tid. Denna tid kunde bestämmas

antingen till tio år, nuvarande maximum för det tidsbestämda

straffarbetet, eller ock ännu längre, exempelvis femton år.

Vad beträffar förstberörda metod, så kunde den synas genomförbar

utan nämnvärt större svårigheter, då ju blott på enstaka

punkter någon omformulering av lagens nuvarande text skulle

omedelbart föranledas genom införande av orden »eller i tio år».

Klart är emellertid, att härigenom själva proportionen emellan

olika förbrytelsers taxering skulle i lagen rubbas på ett i ögonen

fallande sätt.

Den grupp av förbrytelser, som för närvarande beläggas med

1 Att jämväl straffbestämmelsen i 14 kap. 6 § strafflagen kan betraktas såsom

alternativ, därom jämför s. 51 här ovan. — Från de särskilda reglerna i 14

kap. 34 § bortses i detta sammanhang.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

livstids eller tio års straffarbete, u-tgöres av dödande i envig efter

avtal, att enviget ej skulle utan enderas död slutas; vållande av

någons död genom utsättning i hjälplöst tillstånd under trängande

livsfara eller genom otukt, förövad emot vanmäktig kvinna, eller

genom utlämning av veterligen förfalskade livs- eller läkemedel;

vållande av svår kroppsskada å kvinna, då hon utan sitt samtycke

utsättes för fosterfördrivning, eller sådant vållande vid

våldtäkt eller rån; sjöröveri; rån, då pinliga medel använts; slavhandel

o. d. samt slutligen de fall, då någon genom mened, falsk

angivelse eller vrång dom varit vållande till, att annan oskyldigt

börjat undergå straffarbete på livstid (13 kap. 2 §, 14 kap. 28,

30, 33 och 38 §§, 15 kap. 1, 12, 13 och 15 §§, 16 kap. 3 §, 21

kap. 6 och 7 §§, 22 kap. 3 och 4 §§ samt 25 kap. 2 och 3 §§).

Med dessa brott skulle alltså nu jämställas: de svåraste fallen

av förräderi; dråp å främmande furste i riket eller å ackrediterat

sändebud; svåraste fall av majestätsbrott; dråp å medlem av riksstyrelse;

dråp i uppror; mord; ävensom dödande i förgiftning,

vid fosterfördrivning kvinnan ovetande, i svikligt envig, under

våldtäkt, i mordbrand m. m., i rån; vid utsättande i uppenbar

livsfara av person, som man bemäktigat sig, samt på det sätt,

att man genom mened in. m. föranlett, att någon undergått

dödsstraff.

För bevarande av den nuvarande proportionen i lagens bedömande

av olika brott kunde det tänkas, att en nedsättning

av straffet för de svåraste brotten till ett minimum av tio års

straffarbete förbundes med en mera allmän revision av straffsatserna.

Näppeligen är man dock härigenom ställd inför minskade

svårigheter. Antingen skall en dylik allmän nedtryckning

av lagens straffsatser sträcka sig ända ut i de yttersta förgreningarna

av brottssystemet, eller ock skall den avstanna på någon

mer eller mindre godtyckligt vald punkt, där man kan anse, att

proportionsrubbningen har mindre att betyda.

Härvid påkallas uppmärksamheten till en början av det be
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

tydande antal fall, där livstids straffarbete ingår såsom maximum

i latituden, dels de redan nämnda, med straffarbete i tio år såsom

minimum, dels ytterligare de, där minimum är bestämt till

åtta, sex, fyra eller två år. Vanligen har lagen härvid satt

livstidsstraffet i första rummet. Men stundom råder ett motsatt

förhållande. Så är straffet för den, som i uppsåt att skada

riket förfalskar ett riks viktigt dokument, så ock för den, som

övar otukt med kvinna under tolv år, så att hon därav får

svår kroppsskada eller död, straffarbete från och med åtta till

och med tio år eller på livstid. För den, som bemäktigat sig

annan, fört honom utrikes och där försatt honom i tvångstillstånd.

så ock för den, som genom vårdslöshet vållat, att någon

fått svår kroppsskada vid järnvägsolycka, är straffet straffarbete

från och med sex till och med tio år eller på livstid (8 kap. 22

§, 15 kap. 7 §, 18 kap. 7 § och 19 kap. 11 §).

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med åtta till

och med tio år skall den dömas, som i diplomatiskt uppdrag

uppsåtligen skadat riket; som missbrukat förtroende om riksviktigt

ärende, såvida brottet ej skedde under ringa fara samt utan

uppsåt att skada göra: som dödat under våldtäktsförsök; som vållat

svår kroppsskada genom gift*, mordbrand, explosiv förödelse,

föranledande av skeppsbrott eller annan sjöskada, eller genom att

i uppenbar livsfara å öde ort utsätta en person, som han bemäktigat

sig; så ock ascendent, som övar otukt med descendent, (8

kap. 15 och 17 §§, 14 kap. 18 och 19 §§, 15 kap. 5 och 14 §§,

18 kap. 1 § och 19 kap. 1, 6, 7 och 10 §§).

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med sex till och

med tio år skall den dömas, som i krigstid tillhandagått fienden

med livsmedel m. in.; som uppbådat krigsfolk att utföra brott

emot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, såvida faran härav

ej var ringa: som i riket gjort våld eller misshandel å främmande 1

1 I detta fall får dock viss tids straffarbete användas blott vid synnerligen

mildrande omständigheter.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

stats regent; som i berått mod gjort svår kroppsskada å här ackrediterat

sändebud; som gjort våld eller misshandel å drottning, änkedrottning

eller tronföljare; som dräpt kunglig eller furstlig medlem

av konungahuset i misshandel av hastigt mod eller å sådan person

förövat svår kroppsskada i berått mod; som för att hindra

riksstyrelses sammankomst in. in. förgripit sig med våld å någon

dess medlem; som gjort sig skyldig till mordförsök, därav kommit

betydlig skada; som begått uppsåtligt dödande i hastigt mod;

som under försvårande omständigheter med berått mod förövat

svår kroppsskada å ascendent; så ock den, som gjort mordbrand

eller åstadkommit explosiv förödelse under nöd och fara eller därvid

använt våld (8 kap. 9, 13 och 27 §§, 9 kap. 2, 3, 4 och 7 §§,

14 kap. 2, 3 och 36 §§ samt 19 kap. 2 och 6 §§).

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med fyra till

och med tio år skall den dömas, som gjort försök till grovt

militäriskt landsförräderi 1, så ock den, som i berått mod misshandlat

annan till döds; den som åsatt eld eller åstadkommit

explosiv förödelse å kyrka m. in.; den som förövat postrån in. in.

eller begått rån andra resan (8 kap. 7 §, 14 kap. 4 §, 19 kap.

2 och 6 §§, samt 21 kap. 2, 3, 4 och 5 §§); jfr. även 8 kap. 13 §.

Till livstidsstraff eller straffarbete från och med två till och

med tio år skall slutligen den dömas, som gjort sig skyldig till

andra resan rånförsök (21 kap. 3 och 5 §§); jfr. även 8 kap. 17 §

samt 14 kap. 2 §.

Med fullföljande av den mera rent mekaniska revisionsmetod,

enligt vilken man låter tio års straffarbete ingå såsom nytt

minimum vid samtliga brott, där straffet förut varit lägst livstids

straffarbete, kunde man tillgripa utvägen att ur alla övriga nu

nämnda strafflatituder bortskära livstidsstraffet. Härigenom blir

åtskillnaden gentemot de svåraste brotten onekligen tillräckligt

starkt markerad. Av denna åtgärd följer dock genast, såvida 1

1 Under förutsättning, att gärningsmannen icke av egen drift avvärjt all skadlig

verkan av försöket.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

principen om latitudinära straff skall bibehållas, att i alla fall,

där straffet förut varit lägst tio års straffarbete, ett nytt minimum

måste anordnas, sålunda förslagsvis straffarbete i åtta år.

Därigenom blir åter denna brottsklass alldeles jämställd med den

förut närmast lägre. Exempelvis får vanligt dråp i uppsåt att

döda samma straffskala, straffarbete från och med åtta till och

med tio år, som ouppsåtlig^ dödande i överlagd misshandel.

Reduceras nu åter straffet för sist berörda fall till straffarbete

från och med sex till och med åtta år, kan naturligtvis straffet

för överlagd misshandel, som stannar vid svår kroppsskada, ej

behålla sitt nuvarande tioårsmaximum o. s. v.

Behovet av straffnedsättning har därmed utsträckts till straffskalor,

där maximum hittills varit tio års straffarbete. Här möta

sådana brott som högförräderi, där faran är ringa; anstiftan

till hög- eller viss landsförrädisk stämpling, där faran icke var

ringa; försök att i krigstid tillhandagå fienden med livsmedel

in. m.; viss förberedelse till diplomatiskt landsförräderi; försök

att förråda anförtrodd statshemlighet; våldsgärning i uppror eller

upplopp, såvitt det rör anstiftares och anförares ansvar; sedelförfalskning

och utprångling av falsk sedel; åstadkommande i berått

mod av svår kroppsskada; uppsåtlig brunnsförgiftning, så

ock ouppsåtlig sådan, såvida man sedermera insett men ej avvärjt

faran och någon får död därav; barnamord under synnerligen försvårande

omständigheter; förgörande av foster utan kvinnans vilja;

utsättning av hjälplös person i trängande livsfara och därav föranledd

svår kroppsskada eller i mindre livsfara och därav föranledd

dödsolycka; dödande i envig utan på förhand träffat .avtal att

döda; svår kroppsskada i sviklig! envig eller vid övande av otukt

med vanmäktig kvinna eller i våldtäktsförsök; utsättning å öde

ort i uppenbar livsfara av person, som man bemäktigat sig; våldtäkt

och därmed jämställt fall; mordbrand; explosiv förödelses

anställande; sänkande av bemannat fartyg eller vållande av sjöskada

därå; vållande av någons död genom förgiftning av foder

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

in. in.; kvalificerad fjärde resan stöld; vållande av svår kroppsskada

genom utlämnande av veterligen förfalskade livs- eller

läkemedel; förfalskning av ämbetsman samt vissa fall av mened,

falsk angivelse eller vrång dom, till följd varav någon veterligen

oskyldig fått börja undergå straffarbete å åtta till tio år1 (8 kap.

1, 2, 8, 10, 15 och 19 $§, 10 kap. 9 och 13 §§, 12 kap. 14 och 16

§§, 13 kap. 2 §, 14 kap. 10, 19, 22, 28, 30, 31, 33, 38 och 40 §§, 15

kap. 5, 12, 13, 14 och 15 $§, 16 kap. 3 §, 19 kap. 1, 6, 7, 10 och 18

§§, 20 kap. 7 §, 22 kap. 3 och 4 §§ samt 25 kap. 2, 3 och 12 §§).

Vill man utsträcka straffreduktionen till även dessa brott,

skall man ovillkorligen tvingas steg för steg vidare. Det skulle

föra för långt att här i detalj uppvisa, hur den föreslagna vägen

leder till en omarbetning av hela strafflagen. Näppeligen vore

det tillrådligt att härvid gå till verket utan eu ingående uppskattning

av olika brottsarter samt jämförelse av straff behovet

vid olika fall. Att slumpvis sönderbryta lagens nuvarande system

framkallar självfallet betänkliga inkonsekvenser. En på dylikt

sätt tillkommen förhastad lagrevision vore desto mindre försvarlig,

som hela lagens omarbetning nu pågår.

Emot varje förslag att i större eller mindre utsträckning

nedsätta nu gällande straffsatser återstår slutligen en invändning,

som icke hittills särskilt vidrörts, men som ensam torde vara

tillräckligt avgörande. Då man avskaffar dödsstraffet, är det av

allvarlig vikt att förekomma uppfattningen, det en dylik åtgärd

skulle förebåda en tid av släpphänthet emot förbrytaren. Men

på ett i ögonen fallande sätt skulle stöd givas åt en sådan föreställning,

om samtidigt med dödsstraffets avskaffande en ytterligare,

utomordentligt vittgående straffnedsättning genomfördes.

Fördelaktigare i tekniskt avseende ställer sig den andra av

de ovannämnda metoderna att bibehålla latitudstraffet, nämligen

genom fastställande av en strafflatitud, vars maximum är livs
1

Därjämte undantagsvis vissa brott med ordinärt åttaårsmaximum (jämlikt 8

kap. 27 §, 9 kap. 3 § och 14 kap. 36 §).

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

tids straffarbete och vars minimum ligger någonstädes emellan

detta och det tioåriga straffet, utgörande exempelvis straffarbete

i femton år. Överallt där livstidsstraffet nu förekommer såsom

maximum, skulle det då bortskäras och ersättas av ett femtonårs-maximum,

medan minimum bibehölles oförändrat. Även

om ändringar i övrigt icke skulle alldeles kunna undvikas, torde

dock inga större rubbningar på detta sätt behöva framkallas.

Måhända skulle ock denna utmönstring av flertalet livstidsstraff

kunna försiggå utan större olägenheter i generalpreventivt hänseende.

Men naturligtvis innebure sådant en betydelsefull nyhet

i straffsystemet, vars lämplighet säkerligen bäst avgöres i samband

med frågan om en helt ny strafflag.

Med hänsyn ej minst till den förestående strafflagsreformen

vore det emellertid påtagligen eu vinning, om, innan densamma

företages till behandling, frågan om dödsstraffet blivit avgjord.

Så länge överläggningen om dödsstraffet ännu står på dagordningen.

skall uppmärksamheten ständigt dragas till denna brännbara

punkt och förhindras att koncentrera sig å övriga frågor,

vilkas lyckliga lösning jämväl är av den allra största betydelse.

Under inga omständigheter torde det få anses välgrundat,

att frågan om dödsstraffets avskaffande förhalas med hänvisning

till skäl av i själva verket sä ringa hållbarhet som olämpligheten

av absoluta livstidsstraff. Ovan är framhållet, att, vad angår

verkställigheten av straffet, lagens alternativvitet vid brott, varom

nu är fråga, faktiskt kommit att så gott som stanna på papperet.

Erinras kan också, huru metoden med alternativa straff vid sitt

genomförande kring 1800-talets mitt rönte ett allvarligt motstånd

från olika håll. T det begränsade återupptagande av absoluta

straff, som nu är satt i fråga, har man utan tvivel en utväg, mot

vilken ingen tillräckligt grundad gensaga kan göras gällande.

Med begagnande av denna lösning erfordras för dödsstraffets

avskaffande ur strafflagen i allt väsentligt blott ett rent formellt

utmönstrande ur lagen av de ord, som uttala dödsstraffet i straff
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

satserna och av bestämmelsen om dödsstraffet såsom allmän straffart

(2 kap. 1 §); ävensom av de stadgande^ som hittills reglerat

dess tillämplighet i fråga om minderåriga (5 kap. 2 §), dem,

som »sakna förståndets fulla bruk» (5 kap. 6 §), samt livstidsfångar

(14 kap. (1 §); dess förhållande till viss påföljd (2 kap.

19 §, 16 kap. 16 § och 19 kap. 23 §); dess förening med annat

straff (4 kap. 4 §) samt dess verkställande (2 kap. 2 §). Av

rent formella skäl påkallas slutligen även borttagande av bestämmelsen

rörande mord i 14 kap. 36 §, beroende nämligen

därpå, att sedan straffet för mord gjorts absolut, anledning saknas

att bibehålla en straffmätningsregel beträffande dylikt brott,

Anmärkas må vidare, att dödsstraffets upphävande inom den

allmänna strafflagen dock icke medför, att ordet dödsstraff eller

däiå syftande uttryck överallt, där det förekommer, bör utmönstras

ur sagda lag.

Hänvisning på dödsstraff torde alltjämt böra kvarstå i 4 kap.

lo § (med anledning i synnerhet av den där fastställda skärpmngsregelns

tillämplighet å förrymd livstidsfånge) samt i 16 kap.

1'' 8 och 7 §§> jämförda med 13 kap. 2 § och 25 kap. 2 och 3

§§> ävensom i 25 kap. 20 § (»straffarbete eller svårare straff»).

Hänsyn kan nämligen även framgent komma att påkallas ej blott

till dödsstraff, som hunnit ådömas enligt hittills gällande allmänna

svenska strafflag, utan även till såväl den svenska strafflagen

för krigsmakten som också främmande strafflagar, vilka alltjämt

bibehålla dödsstraffet.

Ett avskaffande av dödsstraffet såsom allmän straffart drager

självfallet med sig modifikationer i lagstiftningen för övrigt.

I strafflagen för krigsmakten torde, på föreslaget sätt, utan

saklig ändring i 16, 28, 33 och 133 dess hänvisningar till allmän

strafflags hittillsvarande bestämmelser om dödsstraff böra

ersättas med omedelbara stadganden i berörda paragrafer. I 28

S torde böra ingå en hänvisning till vad allmänna strafflagen

(5: 2) stadgar angående förutsättning för åläggande av påföljd

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

enligt samma lags 2 kap. 19 §. Såsom en konsekvens av dödsstraffets

bortskaffande nr den allmänna strafflagen lärer ock böra

anses, att detsamma uteslutes även ur krigs strafflagens 67 §, som

blott innehåller en upprepning av motsvarande stadgande i den

allmänna lagen. — I samband härmed måste jämväl frågan om

dödsstraffet i krigsartiklarna uppmärksammas. Emot dödsstraffets

avskaffande ur dessa hava starka betänkligheter gjorts gällande

bland annat av 1919 års lagutskott. Också är dödsstraffet i

dylika fall allmänt bibehållet i krigslagarna även i länder, som

eljest avskaffat dödsstraff. Något ställningstagande till berörda

spörsmål synes i alla händelser ej kunna äga rum utan djupgående.

särskild prövning av hithörande för!lållanden; och då ju

krigslagarnas tillämpning är begränsad till brott, förövade under

krigstid eller då »rikets krigsmakt» (samtliga truppförband ävensom

flottans stationer och kustartilleriet) är mobiliserad, synes det

sakkunnige icke vara av behovet påkallat att omedelbart och i

detta sammanhang skrida till avgörande jämväl av denna fråga.

Huru man emellertid än ställer sig till dödsstraffets bibehållande i

krigsartiklarna, skulle det säkerligen varit önskvärt att nu hava

kunnat vidtaga åtskilliga jämkningar, så väl av ett flertal straffbestämmelser

in. m. som angående regleringen av lagens giltighetsområde.

Särskilt otillfredsställande blir, sedan dödsstraffet i övrigt

avskaffats, att strafflagen för krigsmakten i dess nuvarande

lydelse medgiver dödsdoms avkunnande och exekvering jämväl

under fredstid på grund av förhållanden under föregånget krigstillstånd.

Uppenbarligen skola dock genom ingripande av benådningsmakten

antydda stötande konsekvenser kunna avhjälpas,

intill dess en allmän revision av krigslagstiftningen kan äga

rum. Att nu under avbidan på densamma uppskjuta de betydelsefulla

ändringar i den allmänna strafflagen, som omedelbart kunna

äga rum, kan i alla händelser icke anses riktigt.

Den föreslagna ändringen i § 24 av den militära bestraffningsförordningen

är av rent formell natur.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Då det kanske icke får anses fullt klart, huruvida det i § 1

av ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter in. fi. personer

beskrivna brott helt och hållet ingår, såsom gärningsmannaskap

eller delaktighet, under det i 8 kap. 1 § strafflagen uppställda

högförräderibrott, och då sålunda tvivel skulle kunna råda om i

vad omfång bestämmelsen i 3 $ av strafflagens promulgationslag

är därå tillämplig, har en ändring i förstnämnda lagrum föreslagits,

varigenom de uppenbarligen föråldrade straffbestämmelserna

om förlust av liv, ära och gods nu uttryckligen avskaffas och

ersättas med en hänvisning till 8 kap. 1 § strafflagen.

Däremot synas bestämmelserna i 25 kap. 9 § och 30 kap.

44 § rättegångsbalken angående underställning av dödsdom böra

tillsvidare kvarstå, med hänsyn till sådana dödsdomar enligt allmänna

strafflagen, som möjligen ännu föreligga icke underställda,

då lagen om dödsstraffets upphävande träder i kraft. En dylik

utväg, som även medför, att 62 § i lagen om krigsdomstolar nu

kan lämnas orubbad, har förut följts vid avskaffande av påföljden

förlust av medborgerligt förtroende och torde få anses lämpligare

än frågans ordnande genom eu särskild promulgationslag.

Den förestående omarbetningen av hela processlagstiftningen torde

osökt erbjuda tillfälle att i sinom tid avlägsna berörda bestämmelser.

I åtskilliga fall eljest tinnes dödsstraff omförmält i lagar och

författningar, såsom rörande benådning, häktning, beivrande av

med dödsstraff belagda brott, beredande till döden eller eljest

behandling av dödsdömd, beträffande skarprättare, avrättnings

verkställande, rapport därom, avrättads begravning, rörande verkan

av dödsdom på innehav av visst ämbete o. s. v.; ävenså

omtalas stundom »saker, som å liv gå» m. in. Men även i den

mån dylika stadganden icke allt framgent behålla viss tillämplighet,

synes något förslag till ändring icke i detta samband

vara erforderligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet ............ 3

Lagförslag ................................................................................. 5

I. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen 7

II. Förslag till lag angående ändrad lydelse av § 1 i ansvarighetslagen

för statsrådets ledamöter in. fl. personer ...... 17

III. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen

för krigsmakten ...................................................... 19

IV. Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 24 § i

den militära bestraffningsförordningen ....... 23

Allmän motivering........................................................................ 25

Historik....................................................................................... 39

Svensk rätt ........................................... 41

Utländsk rätt........................:............................................ 55

Gällande rätt ............................................................................. 59

Svensk rätt ..................................................................... 61

Utländsk rätt..................................................................... 64

Brottsstatistik.............................................................................. 69

Sverige .......................................................................... 71

Norge ......................................................................s....... 72

Finland ........................................................................... 73

Danmark.......................................................................... 74

Tyska riket ..................................................................... 76

Österrike........................................................................... 77

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Sid.

England och Wales............................................................ 78

Holland ............................................. 79

Belgien ........................................................................... 80

Frankrike ....................................................................... • 81

Italien.............................................................................. 82

Spanien ........................................................................... 88

Portugal ........................................................................... 84

Speciell motivering ..................................................................... 85

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.