Sök i Ratio Lex

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

1921-01-10 · 55 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:1, band 7, BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

MUS 114 KiP. 22, 23, 24, 25,26 OCH 21 §§

STRAFFLASEE

AVGIVET DEN 10 JANUARI 1921

AV DE UTAV CHEFEN FÖR K. JUSTITIEDEPARTEMENTET

JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

DEN .21 AUGUSTI 1919

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

LUND 1921

BERLINGSKA BOKTRYCKERIET

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till

Herr Statsrådet och Chefen

för K. Justitiedepartementet.

Sedan genom nådigt beslut den 13 februari 1920 åt oss

uppdragits att verkställa utredning och inkomma med förslag i

vissa till strafflagstiftningen hörande frågor, däribland den om

sträffnedsättning vid barnamord och fosterfördrivning, och vi

därefter den 26 november samma år i nåder bemyndigats att

låta till trycket befordra ett av oss utarbetat betänkande jämte

förslag till lag rörande sistnämnda fråga, få vi härmed vördsamt

överlämna sagda betänkande.

Till sakkunnige hava överlämnats tvänne underdåniga framställningar,

dels från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

den 30 sistlidne juni dels från Sällskapet för humanitär barnalstring

och Stockholms vänstersocialistiska kvinnoklubbar den

27 juli. I vad dessa framställningar beröra den av oss nu behandlade

frågan om straffnedsättning vid barnamord och fosterfördrivning,

hava de av oss vid arbetets utförande beaktats.

Stockholm den 10 januari 1921. ,

Johan 0. W. Thyrén.

Alvar Montelius.

William Linder.

Jakob Pettersson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag till lag

angående ändring i vissa delar av 14 kap. Strafflagen.

Härigenom förordna*, att 14 kap. 22, 23, 24, 25, 26 och 27

§§ strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse blivit havande, vid

födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom

banda verkan eller underlåtenhet av det, som till fostrets bibehållande

vid liv nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till sex

år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till fängelse, dock ej

under sex månader dömas.

23 §.

Har kvinnan med berått mod gjort försök att döda fostret, och

blev endast genom omständigheter, som voro av hennes vilja

oberoende, brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt

fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjälplöst tillstånd

försatt, och fanns fostret vid liv igen; varde hon dömd till fängelse

eller till straffarbete i högst ett år. Fick fostret svår kroppsskada,

eller ljöt det, utan moderns uppsåt, döden; dömes till straffarbete

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

eller fängelse från och med sex månader till och med två år.

Sättes fostret ut å sådant stål le eller under sådana omständigheter,

som i 32 § sägas; vare straffet böter eller fängelse i högst sex

månader, men, om barnet tick svår kroppsskada eller död, fängelse

eller straffarbete i högst ett år.

24 §.

Har kvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död,

utan hennes uppsåt, orsakad av det hjälplösa tillstånd, vari hon

sig försatt; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år.

25 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse havande varit, fött i

enslighet och fostret förstört eller å lönn lagt; dömes, om hon den

enslighet sökt, till fängelse, och, om hon den ej sökt, till sådant

straff i högst sex månader eller till böter, där ej i något av dessa

fall utrönes, att fostret omkommit utan moderns vållande, eller att

det varit dödfött eller så ofullgånget, att det ej med liv framfödas

kunnat.

26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda eller fördriva sitt foster,

nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan,

värde dömd, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram,

till fängelse, och, i annat fall, till böter eller fängelse i högst sex

månader.

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, söker döda eller fördriva hennes

foster, på sätt i 26 § sägs, varde dömd, om fostret kommer utan

liv eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med sex må
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

under till och med två år eller till fängelse i minst sex månader.

och. i annat fall, till fängelse i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att

därmed bereda sig vinning; dömes, om fostret kommer utan liv

eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med ett till och

med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete i högst ett år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Barnamord.

Det uppgives, att, när folket på Island år 1000 antog kristendomen.

detta skedde med uttryckligt förbehåll av den gamla

rätten att utsätta barn, men att få år senare dylik »hedendom

blev på tillstyrkan av alla hövdingar och med hela folkets begivande

avskaffad och upphävd». Man har anledning förmoda,

att en liknande omsvängning å icke allt för avlägsen tidpunkt

ägt rum i Sverige. I landskapslagarne förekomma, rörande

ansvar för dödande av barn, bestämmelser, som visa större efterlåtenhet

än i fråga om annat dödande men på olika sätt röja

sitt beroende av eu försiktigt fortgående kyrklig påverkan. Gottlandslagen

(1. 2) talar sålunda om värdsligt straff såsom under

vissa förhållanden allenast subsidiärt till det kyrkliga.

I landslagarna har emellertid grundsatsen om barnens rätt

till minst lika kraftigt straffskydd som för de fullvuxna segrat.

Redan i ett additament till västgötalagen hade stadgats

dödsstraff för den kvinna, som mördar »barn sitt liedet eller

kristet». Samma straff i kvalificerad form möter i landslagarna,

som i gemensamt lagrum såsom »högmål» sammanslå barnamord

och annat dödande av nära anförvant. Sålunda stadgas i Kristoffers

landslag (Hg. B. 2): »Dräper man eller kona med vilja

sinom eller mördar barn sitt, hedet eller kristet, eller barn fader

sin eller moder sin eller man hustru sin eller hustru man sin,

vilkendera det gör, då skall man steglas och kona brännas».

Utvecklingen i skärpande riktning i fråga om barnamordet hade

emellertid icke härmed nått sin höjdpunkt. Beivrandet av detta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

slags förbrytelser hade ofta stött på svårigheten att förebringa

lagstadgad formell bevisning. Fram på 1600-talet framträder ett

allt bestämdare krav på eftergift från de för vanliga fall gällande

stränga processbestämmelserna. Redan Grustav II Adolf lär hava

givit löfte att utfärda ett påbud angående barnamörderskor, enligt

vilket, när de lönligen födde, föregivandes sedan barnet vara

dödfött, sådant påstående dem intet skulle hjälpa. År 1643

avgav den av regeringen tillsatta lagkommissionen ett yttrande

i frågan. Däri framhålles till en början, att man icke finge döma

till svåra straff på allenast förmodanden. Farligt vore, heter det

för en domare att uti denna grova synd och ibland mycket mörka

sak om barnets liv och fullkomlighet döma till livet av blotta

pi esumtioner och tecken, där dock en barnaföderska genom otidigt

arbete, hårt lyftande, stora fall eller annan händelse, eller också

själv viljandes genom indrickande, tryckande och hända å läggande

kunde till livet skada fostret i kveden och ofta föda det dött.

Men, fortsätter kommissionen, försåvitt saken rörde lösa kvinnor,

som utan att för någon uppenbara sitt havande tillstånd födde

r lönlrghet och undangömde fostret, vore det önskligt, att dessa

Unge dömas till döden, trots sitt nekande och utan hänsyn till

sitt föregivande, att barnet varit dödfött, »med mindre de vittne

hava och någon sin lägenhet upptäckt», på det att alla, som dragas

med sådana onda tankar om livsfruktens förgörande, måtte

genom straffets svårhet och fruktan avskräckas från sitt onda

uppsåt. För att i sist berörda fall bevara åtminstone något sken

av bevisning om brottslighet föreslår kommissionen, att bestämmelsen

skulle av prästerskapet för kvinnfolken från predikstolarna

förkunnas:, »förmedelst ett sådant strängt mandat vore

var missdådarinna förvissad om straffet, där efter en domare

icke för de tecken och presnmtioner, som vore om själva mordet,

utan för mandatets överträdelse säkrast döma kunde».

Enahanda tankegång återkommer i förslaget till »Rättegångsprocess

uti Missgärningom och Högmålom» samma år, enligt vil
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ket det skulle anses såsom »starka tecken och liknelser»: om

kvinnan är synt diger och åter hastigt blek och svang; om hon

har nekat sig vara havande, ehuru man vet, att hon har fött;

om hon har sökt enslighet och fött i enslighet, där hon kunnat

hava hjälp: om hon lagt foster å lönn. »Ehuruväl dessa», heter

det, »icke annat utan starka jäv och liknelser äro till gärningen;

likväl emedan barnamord nu allestädes taga överhanden, och fast

alla i sådana fall vilja sig därmed ursaka, att fostret var dött

fött, vare här med var och en konungs ämbetsman pliktig årligen

å ting och kyrka uppenbarligen förkunna låta, att här efter

skall slik invändning intet gälla, utan vilken kona, som finner

sig havande och det ej uppenbarar utan nekar, söker enslighet,

föder och lägger ä lönn, skall mista livet». När år 1655 det

första i raden av flera ganska tätt på varandra följande »barnamordsplakat»

utfärdades, inrycktes visserligen däri blott en föreskrift

i allmänna ordalag, att detsamma skulle »allom offentligen

förkunnat varda». Men i ett senare barnamordsplakat, av år

1681, lämnas ingående bestämmelser om plakatets uppläsning

årligen, två eller tre gånger, icke allenast i kyrkorna »på de

helige- och böndagar, då ungdomen mest äro samlade» utan ock

vid häradstingen. Där detta iakttages, heter det, kunde en domare

desto säkrare och med desto tryggare samvete döma slika

lättfärdiga och arga konor till döden och bålet, som var och en

sådant förut vetat eller kunnat veta och likväl fördristat sig att

däremot göra.

Emellertid voro villkoren för presumtionen, särskilt till eu

början, ganska snäva. Det erfordrades dels, att kvinnan varit

havande av olovlig beblandelse och förliemligat detta sitt tillstånd

fram till födseln samt därefter lagt fostret å lönn, dels den särdeles

inskränkande förutsättningen, att fostret bevisades hava

varit fullgången Senare tillädes ytterligare villkoret, att kvinnan

prövades hava sökt enslighet vid födseln. En viktig förändring

i motsatt riktning skedde emellertid genom 1684 års barnamords
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

plakat, som tillåter fällande dom, oavsett om fostrets fullgångenhet

låter sig styrkas. Vad kvinnan härom föregåve, heter det,

skulle henne »intet hjälpa» frän dödsstraffet, »särdeles om icke

fostret, så snart hon fött haver, strax av henne framskaffas»

och därvid befinnes hava varit dödfött eller ofullgånget.

I nära anslutning till sist berörda påbud stå bestämmelserna

i 1734 års missgärningsbalk. För uppsåtligt dödande gällde

även för kvinna, som blivit havande av olovlig beblandelse, de

allmänna reglerna. Där gärningen skett »med vilja och stadgat

råd», inträdde sålunda det i 14: 1 för dödande av nära anförvant

stadgade kvalificerade dödsstraff (»miste högra hand och

halshugges, mannen varde steglad och kvinnan bränd i håle»);

där den eljest skett uppsåtligen, bestämmelsen i 24: 1 (»give liv

för liv»). För fall åter, där uppsåt icke kunde bevisas, innehölls

i 16: 1 en specialbestämmelse av presumtionsnatur (»kona, som

av olovlig beblandelse varder havande, och det ej uppenbarar

före födslen, söker enslighet vid själva födslen, och därefter

lägger fostret å lönn; hon skall halshuggas och i håle brännas,

evad hon föregiver fostret vara dött fött, eller ej fullgången

Varder det genast framskaffat, och prövas det ej fullgånget

vara, eller finnes ej något våldsamt tecken därå; då straffes modren

med ris, fängelse, eller arbete: plikte ock därtill för lägersmålet»).

Genom K. F. 20/i 1779 undergingo missgärningsbalkens presumtionsbestämmelser

genomgripande ändring. Dödsstraff skulle

hädanefter inträda, endast då gärningen skett uti fullt uppsåt att

fostret livet avhända. Om åter »foster av grov förseelse och vangömmo,

utan uppsåt att dräpa eller befunnet våldsamt tecken ljuter

döden och å lönn lägges», utgjorde straffet ifrån 20 eller 24 par

ris till och med högsta kroppsplikt samt fängelse och arbete å tukthus

i två eller flera år, efter omständigheterna. Därest slutligen

»foster omkommer av mindre försiktighet eller tillfälliga händelser

och av kvinnan själv genast uppenbaras», belägges den brotts
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

liga med böter eller däremot svarande kroppsplikt, i mån av

brottets beskaffenhet; detsamma gäller vid lönläggande efter

»verklig missfödsel» eller av »synligt ofullgånget foster».

Lagstiftningen både sålunda kommit till insikt om det verkningslösa

eller direkt skadliga i övermåttet av stränghet på förevarande

område — ännu i mitten av 1700-talet förekommo i Sverige

åtminstone tio avrättningar årligen för »barnamord». Under tiden

hade man även börjat so sig om efter utvägar, som bättre skulle

träffa det onda i dess rot.

Viktigt i detta avseende är K. Br. 17/io 1778. Det ålägger

barnmorska tysthetsplikt och föreskriver, att »kvinna, som vill å

okänd ort framföda fostret, må i sådant fall lämnas ostörd, utan

någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd».

Kvinnan får ej, för lägersmålet, utestängas ifrån församlingens

gemenskap; skillnad ej göras mellan äkta och oäkta barn vid deras

dop; häfdad kvinna icke uti lysningar in. m. utmärkas med

särskild beteckning. Dessutom föreskrives i samma K. Br., att, enäi

den hävdade upptäcker sitt tillstånd för fader ellei moder, husbonde

eller matmoder, den eller de, för vilka hon sig yppat,

böra, vid ansvar, icke allenast dölja hennes tillstånd utan ock

hava vård om henne och befordra barnet till dop o. s. v.

De nu nämnda bestämmelserna om barnamord kvarstodo i

det väsentliga orubbade ända till K. F. 29/i 1861 angående moid

m. in. Förgäves framlades vid 1786 års riksdag en kunglig

proposition, att, enär barnamord ej lika med andra brott härledde

sig av ett argt och överdrivet sinne, utan grunden måste sökas

uti ånger över »ett förhastat kärleksverk», uti kvinnokönets medfödda

blygsamhet och fruktan för vanära, uti en ofta otidig farhåga

för sig och sitt fosters framtida underhåll och uti själens

mindre verkande förmögenhet under och efter själva födseln,

dödsstraff för barnamord dädanefter alldeles måtte avskaffas, och

den kvinna, som uppsåtligen vållat sitt fosters död, efter utstånden

högsta kroppsplikt, dömas till livstidsarbete och varje år å

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

den dag, hon sitt blott begått, vid eu skampåle i två timmar

till allmän nesa utställas och med ett par ris avstraffas, varigenom

större skräck hos åskådarne förmodades kunna injagas än

den brottsligas avlivande kunde åstadkomma.

Emellertid verkställdes dödsstraff för barnamord allt mera

sällan och torde ej hava förekommit sedan år 1830. Två år

senare framlades lagkommitténs förslag till ny lag, som, för vad

angår barnamord, med vissa smärre undantag överensstämde

med 1864 års strafflag. Efter denna lags antagande hava, såsom

längre fram skall närmare utföras, väsentliga ändringar gjorts,

dels genom tillägg av nya bestämmelser (S. L. 14: 34, 35) dels

genom starka sänkningar av straffsatserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Fosterfördrivning.

Av äldre västgötalagen framgår, att fosterfördrivning åtminstone

så tidigt som under senare hälften av 1200-talet i vårt land

betraktades såsom eu otillåtlig gärning. Det är »firnarord», heter

det (R. B. 5 § 5), d. v. s. synnerligen svår ärekränkning, att

tillvita eu kvinna, att hon »strukit barn sitt från sig (fördrivit

sitt foster) eller mördat sitt barn.» På vad tidpunkt denna uppfattning

framträtt bland våra förfäder må lämnas därhän. Av

en skrivelse under 1100-talet från påven till ärkebiskopen i

Uppsala finner man emellertid, hurusom den förstnämnde uttrycker

sin livligaste smärta över att behöva höra, att i vårt land kvinnorna

toge sig före att bringa sina foster om livet. I den mån

straff för fosterfördrivning (»bälgmord») omnämnes (i västmannalagarna),

är detsamma väsentligt mildare än straffet för vanligt dödande.

»Beskvlles kvinna för bälgmord», säger sålunda den yngre

västmannalagen (Kr. B. 25), »och äro vittnen till och fulla skäl:

antingen det synes å hennes spenar eller ock en kvinna är vittne

därtill, att hon var hafvande, skall hon bota sex marker» etc.

(vanlig mansbot var fyrtio marker.)

I landslagen påträffas intet stadgande, som uttryckligen

nämner fosterfördrivning, för såvitt man bortser från en bestämmelse

rörande sådan misshandel å havande kvinna, att hennes

foster därav förgås. Däremot upptogs brottet i lagförslag under

1600-talet, såväl i det »Rosengrenska» (1608) som i det av 1665.

Båda förslagen skilja mellan de fall, att fostret »undfått liv»

och att så icke varit förhållandet: under det i förra fallet livsstraff

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

inträdde, stadgades för det senare resp., kyrkstraff (1608) eller

»kåkstrykande och förvisande» (1665). Det senare förslaget straffbeläde

även försök till brottet, med »arbiträr^ straff.

Nämnda lagförslag upphöjdes visserligen icke till lag. Till

innehållet hava emellertid fällda domar tydligen nära överensstämt

med lagförslagens tankegång, så även i fråga om den avsevärt

större strängheten i bestraffning för det fall, att fostret

hunnit bliva levande i moderlivet. För rättspraxis vid början

av 1700-talet uppdrager P. Abrahamson i sin kommentar av

landslagen (s. 725) följande riktlinier: »Fördriver någon sitt foster,

vilket kallas bälgmord; uppå vad sätt det sker, där fostret prövas

hava haft det liv, att det sig i moderlivet rört, och det hon

ettdera intagit, eller det hon på sig själv förövat, varit av den

verkan, att fostret därav döden tagit; så belägges den sådant

gör med livsstraff. Men har fostret ej haft det liv, att det förmått

sig i moderlivet röra, eller där det de krafter haft, men ovisst

är, om det modern intagit varit så starkt, eller den åtgärd, modern

på sig förövat, varit av den verkan, att det kunnat fördriva

fostret, och således osäkert, om fostret därav, eller av annan

naturlig orsak omkommit, så belägges modern i avseende på dess

elaka uppsåt med extra ordinarie straff, det hovrätten underställes.

Har det, som intages, ingen verkan haft, utan fostret födes

levandes, så belägges den brottslige med 40 marks böter». Av

intresse äro från denna tid slutligen även de bestämmelser i 1688

års medicinal ordning, enligt vilka det förbjöds medicinare och

kryddkrämare att sälja »abortiva» etc. och föreskrevs barnmorska

att edligen förplikta sig att ej direkt eller indirekt befrämja

någon »missfödsel» vare sig med medikamenter, råd eller egen

handräckning. Därjämte stadgas följande: Giver någor annan

något in, därmedelst att göra den ofruktsam, och således med

densamma så mycket säkrare kunna hava olovlig beblandelse, som

sådant kan mera tyst hållas, än eljest, och den det intagit, dör

därav, det belägges med ordinarie straff, ty alldenstund han haft

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

uppsåt att göra det, som ont är, bör lian ock svara för det, som

där påföljt. I 1794 års lag bereddes intet rum för åtskillnad

emellan fördrivande av foster i det ena och det andra stadiet av

dess utveckling — eu skillnad, som upprätthållits ännu i förslaget

av 169G men bortfallit i de följande. För varje sådan fullbordad

gärning stadgades i .missgärningsbalken livsstraff, samma straff som

för vanligt viljadråp. Även försök till fosterfördrivning straffbelädes.

Det heter i M. B. IG: 9 och 4: »Förgör eller fördriver kona

sitt foster: miste livet. Samma lag vare om den, som därtill råder

och hjälper» och »Haver någon sökt att fördriva fostret,• ändå

att ingen verkan därå följde; bete hundrade daler, eller plikte

med kroppen.» Samma lag stadgade för övrigt följande (22: 7):

»Dräper någon den kvinna, han vet havande vara; miste högra

hand och liv sitt. Slår han henne så, att fostret där av förgås;

böte full mansbot. Visste han ej, att hon havande var, då han

henne slog: ökes sårabot hans med femtio daler.» M. B. 29: 5:

»Xu . dräpes havande kvinna med våda; då ökes vådabot med

tio daler.» V. B. 16: 2: »Xu haver sådan kona [som av olovlig

beblandelse varder havande] haft missfödsel, som av vådeligt fall,

eller annan händelse timad är, och haver hon ej lagt fostret å

lönn, utan det genast uppenbarat, och gitter visa orsak till missfödseln:

plikte då för lägersmålet allena.» Missgärningsbalkens

nu berörda stadganden, med undantag av M. B. IG: 2, varom

är talat i fråga om barnamord, kvarstodo på papperet orubbade

intill Iv. F. 29/i 18G1 och 1864 års strafflag; under vilken tid

dock rättstillämpningen sökte sig väg ut ur lagens hårda och

summariska bestämmelser. Den gamla föreställningen om det

mindre straffvärda i fosterfördrivning, verkställd på tidigt stadium

- sålunda nu framför allt otillämpligheten av dödsstraff — lät

sig icke tillbakaliållas. Därför heter det också i Flintbergs kommentar

från 1800-talets början, att, ehuru missgärningsbalken i

det stycket »ej undergått någon ändring, tyckes dock det där

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

utsatta livsstraff icke billigen kunna äga rum, om fördrivandet

skett, innan fostret kommit till liv.»

I lagkommittens förslag av år 1832 finner man dödsstraff

för fosterfördrivning uteslutet samt kravet på hänsyn till olika

straffbarhet för skilda former av brottet tillgodosett genom en strafflatitud,

lika för kvinnan själv och för annan, som handlar med hennes

vilja, från tre till och med nio års straffarbete. I fråga om

det fullbordade brottet, övergav man missgärningsbalkens formulering,

som krävde bevis om ett orsaksförhållande emellan fostrets

avgång och den fördrivande åtgärden. I anslutning till äldre

rättspraxis nöjde man sig, under åberopande av svårigheten eller

omöjligheten att in concreto härom åstadkomma full bevisning, med

fastställande av, dels att fostret kommit utan liv eller ofullgånget

fram, dels att invärtes eller utvärtes medel nyttjats, som kunnat

hava dylik verkan.

Fosterfördrivningsförsök skulle enligt förslaget regleras genom

tillämpning av en allmän försöksbestämmelse. Denna innebar

ett beskärande av straffmaximum i förhållande till det

fullbordade brottet samt ett obegränsat minimum, men inryckte

å andra sidan den stränga grundsatsen, att även s. k. odugligt

försök skulle straffas, t. ex. om man ingåve ämne till fosters fördrivande

åt en kvinna, som ej vore havande. Om någon, vid

försöket, nyttjat medel »varmed brottet ej verkställas kunde, men

vilket han dock för tjänligt därtill ansåg», skulle domstolen emellertid

vid straffmätningen taga hänsyn härtill och särdeles till

huruvida »medlet, i och för sig själft, varit alldeles otjänligt, eller

endast under de särskilda förhållanden, som ägt rum, eller för

sättet, huru gärningsmannen det nyttjat, förfelat den skadliga

verkan, som därav vanligen kommer». För det fall, att ett försök

till brott blivit gjort, men ej fulländat, och det befinnes, att

den, som försöket gjorde, av egen fri vilja, och ej för yttre hinder

eller annan tillfällighet, från fullbordandet avstått, skulle denne

vara fri från straff.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Förslaget uppställde även, i olikhet mot samtida och förutvarande

rätt, ett särskilt straffbud rörande den, som »utan moderns

vetskap, eller mot hennes vilja» sökt döda eller fördriva

hennes foster.

Sålunda uppdragna grundlinjer godkändes i huvudsak och

blevo bestämmande för nu varande strafflag. Bland avvikelser

må dock här antecknas, att straffet kom att ytterligare sänkas

för kvinnan och hennes hjälpare till en skala om två till sex års

straffarbete samt att, då den påyrkade allmänna försöksbestämmelsen

avslogs, i stället nuvarande specialreglering infördes för

det fall. att fostret icke »kommer utan liv eller ofullgånget fram».

Enligt gällande rätt kan man emellertid, såsom i annat sammanbang

skall utvecklas, icke straffas för försök till fosterfördrivning,

såvitt icke invärtes eller utvärtes medel, som kan hava sådan

verkan, använts å en kvinna, havande med ett levande foster (i

betydelse befruktat ägg).

Sedan strafflagen antogs, har fosterfördrivningsinstitutet blott

vid ett tillfälle, år 1890, varit föremål för lagändring. Denna

innebar, bortsett från en obetydlig jämkning i 14: 29, att straffskalorna

åtskildes för kvinnan och annan, som handlat med hennes

vilja. Det dittills gemensamma minimum (två års straffarbete)

för fullbordad fosterfördrivning sänktes för henne till ett år,

varav bland annat följde, att häktningen ej längre blev för henne

obligatorisk. Samtidigt höjdes försöksstraffet för annan person

(som handlat med kvinnans vilja) från straffarbete eller fängelse

i högst sex månader till straffarbete i högst ett år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svensk rätt.

Barnamord.

Privilegieringen i barnamordsstaclgandet grundar sig på det

egenartade motivläget hos modern. Dels har man fäst sig vid

vissa positiva motiv till brottet, omständigheter, vilka i synnerligt

hög grad driva henne att begå detsamma och till sin verkan,

kunna närma sig en straffuteslutande intressekollision: ett

sådant motiv är det sociala tryck, vilket ofta driver kvinna, som

blivit havande av olovlig beblandelse, att söka dölja detta förhållande

genom att undanrödja barnet; ett annat motiv, ofta

kombinerat med det förra, härflyter därur, att kvinnan, i och

med barnsbörden, kanske övergiven av barnafadern, står inför

ekonomiska svårigheter, som synas henne oöverkomliga. Dels

har lagstiftaren ägnat sin uppmärksamhet åt vissa andra omständigheter,

som äro ägnade att psykologiskt neutralisera avhällande

motiv. Härvid framträder särskilt barnaföderskans starka

depression under och närmast efter förlossningen, framkallad

redan av fysiologiska orsaker och för ifrågavarande kvinna stegrad

av de ogynnsamma förhållanden, varunder förlossningen antagits

merendels äga rum. »Om den med omsorg», heter det i lagkommitténs

motivering, »vårdade och af inga näringsbekymmer

plägade äkta makan icke vid sin nedkomst kan bibehålla lugn

och redig sinnesförfattning, kan man ännu mindre antaga full

besinning hos den oäkta barnaföderskan, vilken, utom kroppens

smärtor, är blottställd för alla själens lidanden, som väckas av

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

föreställningen om följderna av hennes nedkomst. Hon befinner

sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kan uppkomma

och i handling övergå». Ytterligare har åberopats, att kvinnan,

som i nio månader burit på barnet, har svårt att under och närmast

efter förlossningen fullt frigöra sig från den uppfattningen,

att barnet är eu del av hennes kropp, över vilken hon förfogar.

Straffet för barnamord, som trots benämningen kan begås såväl i

hastigt mod som i berått mod, är lägst ett års straffarbete samt

stiger endast vid synnerligen försvårande omständigheter över

sex års, upp till högst tio års straffarbete. Allenast inom ramen

för detta straff får således hänsyn tagas till sådana fall, där den

rationella förutsättningen för barnamordsbrottets privilegiering

visar sig icke vara för handen: där varken fruktan för vanära

eller nöd har förefunnits. Påföljd enligt S. L. 2: 19 är utesluten.

Barnamörderskans medbrottsling straffas efter vanliga regler.

Under samma betingelser som vid vanligt mordförsök, att

gärningen skett med berått mod och att utgången varit oberoende

av brottslingens vilja, straffas försök till barnamord. Straffet

är straffarbete i högst två år samt, vid komplikation med svår

ouppsåtlig kroppsskada, straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år.

Samma regler som för bestraffning av barnamordsförsök

gälla, då modern utan att försöka döda barnet skiljer detsamma

från sig och försätter det i hjälplöst tillstånd. Skulle barnet

lida döden genom dylikt förfarande av modern, ett fall varom

lagen icke uttalar sig, får detta, där »eventuellt uppsåt» ej föreligger,

anses falla under bestämmelsen rörande svår kroppskada.

Där barnet utsattes å sådant ställe eller under sådana omständigheter,

att fara syntes utesluten, behandlas brottet enligt allmänna

regler om utsättning (14: 32), som för detta fall synts lagstiftaren

tillräckligt milda för att onödiggöra ytterligare privilegiering.

Härigenom har. emellertid lagen kommit att, oegentligt

nog, för kvinnan stadga samma straff (sex månaders till fyra års

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

straffarbete), oansett graden av fara, så snart barnet fått svår

kroppsskada eller död genom utsättningen.

Sedan själva förlossningstillståndet upphört, hemföll, enligt

lagens ursprungliga lydelse, modern under vanliga straffbestämmelser.

Numera finnes — genom stadgandet i 14: 34 — möjlighet

att nedgå under eljest gällande minimum, för såvitt moderns

gärning prövas vara förövad »under inflytande av den

övergivna eller nödställda belägenhet», vari hon befunnit sig i

följd av barnets födelse. För dessa fall har domstolen att operera

med synnerligen vidsträckta strafflatituder: vid mord från

två års straffarbete upp till maximum av vanligt mordstraff o. s. v.

Påföljd enligt 2: 19 är emellertid även här obetingat utesluten.

Angående delaktighet i barnamord må här, till vad ovan är

sas;t. erinras, att föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller

andra uppfostrare eller förmyndare äro under straffhot ålagda

att från utförande av brott, varom de vetskap äga, hindra den,

som står under deras vård och lydnad (3: 7); samt att andra än

nyss nämnda personer, så framt de veta brott, därav någons liv

eller hälsa i synnerlig fara sättes, å färde vara, hava skyldighet,

vid äventyr av straff, att, såvitt sådant kan ske utan angivelse

till åtal. i tid »upptäcka brottet» (3: 8).

Barnafader, som undandrager sig att giva kvinnan nödig

hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets födelse, belägges

med straff, från böter npp till två års straffarbete, för det fall

att kvinnan, under inflytande av den övergivna eller nödställda

belägenhet, vari hon i följd härav befinner sig, begår brott,

varigenom fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för

fara (14: 35).

De bestämmelser, varom ovan varit tal, grunda sig på en

av lagen, utan tillåtelse till motbevisning, fastställd presumtion

angående behjärtansvärda motiv hos den moder, som under beskrivna

omständigheter förgriper sig på sitt barn.

Men i andra fall uppställes tvärtom en presumtion till nåck
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

del för denna moder. Om det bevisas, att sådan kvinna genom

att undandraga sig hjälp vid förlossningen vållar sitt barns död,

belägges hon icke med vanligt straff för vårdslöst dödande —

vilket kan stanna vid böter eller fängelse — utan skall, tydligen

med hänsyn till misstanken om hennes uppsåt att bringa barnet

om livet, ovilkorligen dömas till straffarbete upp till två år (14: 24).

Rån det visserligen bevisas, att hon sökt enslighet vid födseln,

men däremot icke, att ensligheten haft något orsakssamband med

barnets död, ådrager hon sig likafullt enahanda straff, såvida hon

företager den misstänkta åtgärden att gömma undan eller förstöra

fostret. Och slutligen, om det icke kan styrkas, att hon

sökt enslighet utan blott att hon fött i enslighet och därefter

undangömt eller förstört fostret, dömes hon till straffarbete

eller fängelse upp till sex månader (14: 25). I sistberörda

båda fall tillåtes emellertid motbevisning därom, »att fostr.et omkommit

utan moderns vållande, eller att det varit dödfött eller

så ofullgånget, att det ej med liv framfödas kunnat» — med vilket

sista något oegentliga uttryck lagen tydligen avser det fall,

att fostret, ehuru icke dödfött, saknat livsduglighet (»viabilitet»).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fosterfördrivning.

Från det ögonblick då, rent biologiskt sett, ett människoliv

börjar, alltså från befruktningens inträdande, och till dess det

slutar med döden, är detsamma av svensk strafflag skyddat emot

godtycklig förgripelse. Emellertid göres härvid en i flera avseenden

vitt gående skillnad emellan foster och självständig människa;

i de flesta hänseenden till nackdel för fostrets straffskydd.

Fostret åtnjuter sålunda icke strafflagens skydd emot

vårdslöst förfarande, där icke sådant fall är för handen, att någon

förövar misshandel å kvinna, den han vet havande vara. I

detta fall (14: 29) är straffet, om fostret förgås eller kommer

fram ofullgånget, utan att gärningsmannen hade sådant uppsåt,

straffarbete från och med två till och med fyra år, för så vitt

misshandeln skedde med berått mod, och straffarbete från och

med sex månader till och med två år, för så vitt den skedde av

hastigt mod; dock att, där brottet är förenat med synnerligen

mildrande omständigheter, straffet må nedsättas, i förra fallet till

straffarbete i sex månader och i senare fallet till sådant arbete

i två månader eller till fängelse.

Icke ens emot allt slags uppsåt att döda har strafflagen

tagit fostret i sitt hägn. Dels erfordras, att uppsåtet tager

sig uttryck i anbringande av särskilt »invärtes eller utvärtes

medel», vilket tolkas så, att från straff för fosterfördrivning''

eller försök därtill uteslutes ej blott sådan åtgärd, då

en havande kvinna för att bliva fostret kvitt utsätter sig för

ytterlig ansträngning, utan också det fall, att någon genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

skrämsel eller annan psykisk påverkan söker föranleda rnissfödsel;

icke ens uppsåtlig! orsakande i dylikt syfte av sjukdom

hos modern hemfaller under gällande fosterfördrivningsbestämmelser,

t. ex. om barnafadern påför henne syfilis för att framkalla

missfall. Dels förutsättes, att det använda medlet skall

vara sådant, som »sådan verkan hava kan», vilket så tolkats,

att, om exempelvis en havande kvinna i fosterfördrivningsuppsåt

intagit fosfor, men det befinnes, att den intagna mängden varit

för ringa för att kunna hava sådan verkan, eller det ej kan utredas,

huru härmed förhåller sig, straff är uteslutet.

Vidare finnes intet straffstadgande till skydd emot sådan

handling, som går ut på allenast skadande av fostret. Slutligen

är o straffsatserna väsentligt mildare för fosterfördrivning än för

annat dödande.

A andra sidan äro de i fråga om fosterfördrivning följda

grundsatserna i vissa hänseenden strängare än eljest. För att

fullbordat dödande skall prövas vara för handen, erfordras, när

saken rör en självständig människa, att bevisning förebringas ej

blott om viss företagen angreppsåtgärd från gärningsmannens

sida och om offrets inträffade död utan även därom, att döden

varit en följd av angreppet. Men eu fällande dom å fullbordad

fosterfördrivning får avkunnas utan uppvisande av dylikt orsakssamband.

Det skall antagas vara förhanden, om icke den tilltalade

själv uppvisar, att fostrets död eller förtidiga avgång har

en annan förklaringsgrund.

Försök till dödande av eu självständig människa straffas

allenast för den händelse berått ''mod prövas hava varit för handen

samt under förutsättning, att misslyckandet varit oberoende

av gärningsmannens egen vilja. Dessa inskränkningar gälla icke,

när fråga är om straff för försök till fosterfördrivning.

I fråga om straffet särskiljer lagen trenne grupper av fosterfördrivning

och försök därtill, nämligen allt efter som gärningen förövas

av kvinnan själv eller med hennes begivande av någon annan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

'' eller slutligen begås av någon, som icke har hennes tillstånd.

För de först nämnda båda brottsgrupperna äro straffskalorna,

som ursprungligen voro alldeles identiska, ännu tämligen lika, I

vad saken rör fullbordad förbrytelse, skilja de sig endast däruti,

att straffet, som i maximum bär sex års straffarbete samt i

minimum för annan än den fosterfördrivande kvinnan själv har

två års straffarbete, kan för hennes vidkommande nedgå till

ett års straffarbete, därmed möjliggörande, att häktningsåtgärd

icke nödvändigt behöver tillgripas emot henne. Vid ofullbordad

fosterfördrivning är maximum för kvinnan sex månaders,

för annan person ett års straffarbete; för kvinnan kan straffet

även utgöra fängelse i högst sex månader. En väsentlig olikhet

i behandlingen av kvinnan och annan person ligger däri, att varje

straff enligt 27 £ å minst sex månaders straffarbete drager med

sig påföljd enligt 2: 19.

I rättspraxis förekommer icke sällan den uppfattning, att den,

som utan att själv företaga någon gärningsmannaliandling lämnar

kvinnan hjälp till av henne själv verkställd fosterfördiivning,

bör straffas efter 26 och icke efter 2 i § — således i rak strid

med den regel, som allmänneligen anses gälla i fråga om barnamord

(där under ingå omständigheter privilegieringen kommer

någon annan än kvinnan själv till godo). Nämnda uppfattning

lärer dock vara avgjort oriktig. En dylik skillnad mellan barnamord

och foster fördrivning skulle endast så kunna förklaras, att

sistnämnda brott, företaget av annan än kvinnan själv, inneslöte

angrepp mot två objekt, nämligen dels fostret, dels kvinnan själv,

varvid angreppet mot kvinnan skulle upphöra att vara straffbart,

så snart själva gärningen företages av henne själv (överensstämmande

med straffriheten, enligt svensk rätt, för delaktighet i

självmord). Men att denna dubbelhet i angreppet icke av vår

lag erkännes i fråga om 27 §, framgår tydligt vid en jämförelse

med 28 §: förstnämnda § har nämligen, i motsats till den sistnämnda.

ingå särskilda bestämmelser för de fall, att kvinnan av

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

gärningen får svår kroppsskada eller död; en skillnad, som vore

fullkomligt obegriplig, om man icke finge förklara den så, att

lagstiftaren anser den för kvinnan framkallade faran förlora sin

lättsstridighet, därmed att hon samtyckt till gärningen. Brottet

enligt 27 § måste därför anses rikta sig uteslutande mot fostret

och således ingen anledning finnas till att behandla fosterfördrivningen

annorlunda än barnamordet; in. a. o. ingen anledning att

principiellt skilja mellan gärningsmannaskap och delaktighet.

Privilegieringen i 26 § bör, liksom den i 22 §, i intet fall komma

någon annan än kvinnan själv till godo.

Den tredje gruppens brott har en vida mer brutal karaktär

än de övriga och belägges med betydligt strängare straff. Kompliceras

fördrivningsåtgärden med vållande till kvinnans död eller

till svår kroppsskada, skärpes straffet, och kan i förstnämnda

händelse stiga till dödsstraff. Påföljd enligt 2: 19 är för detta

brott oundviklig.

Angående barnafader, som genom sin försumlighet ådrager

sig medansvar för kvinnans förgripelse emot fostret, gälla de

bestämmelser, som omtalats vid barnamord.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utländsk rätt.

Barnamord.

Gällande rätt i övriga europeiska länder tager allmänt, lika

med vår egen, varje människoliv redan från dess tillblivelse i

biologisk mening under straffskydd. Detta är dock för den första

levnadsperioden (fostertiden) väsentligt svagare än sedermera,

efter en gräns, som genomgående förlägges till »födseln». Huru

denna skall närmare bestämmas, har icke av någon lag avgjorts;

och därom förekomma även inom ett och samma rättsområde

delade meningar.

Medan emellertid sådant dödande, som äger rum före födseln,

hör under reglerna för fosterfördrivning, hemfaller det övriga

under bestämmelserna om mord och dråp. Ur de allmänna stadgandena

härom utbrytes nästan alltid barnamord till särskild

behandling. Undantag utgöra England (där emellertid juryn sedan

länge friar barnamörderskan från ansvar för mord) och Turkiet.

Barnamordets särbehandling, som tidigare innebar skärpning,

är numera i det väsentliga en privilegiation; jämför emellertid

nedan omförmälda presumtionsbestämmelser.

Avsevärda skiljaktigheter te sig i omfattning och gestaltning

av nämnda institut i olika länder, beroende framför allt därpå,

att grunden för privilegiationen fattats ganska olika. Stundom

har man nämligen basex-at densamma ensamt på kvinnans genom

förlossningen iråkade depression; följaktligen omfattar då piävilegiationen

även kvinna, som avlat eller fött bairn inom äktenskapet.

Så är förhållandet med fransk (302) och bixlgarisk (254)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

samt även österrikisk (139) strafflag, vilken sistnämnda dock har

starkare privilegiation, för så vitt det rör barn, fött utom äktenskap.

Stundom åter har institutet uppbyggts ensamt eller övervägande

på hänsyn till den vanära, som oftast åtföljer en illegitim

födsel; följaktligen har här privilegiationen, med uttryckligt

eller åtminstone faktiskt uteslutande av fall, som röra kvinna i

förhållande till sitt barn inom äktenskap, i stället medtagit vissa

närmare anhöriga till den ogifta modern, personer, som kunna

antagas hava drivits till brottet för att avvärja vanära. Så stadgar

den italienska strafflagen (369) barnamordsstraff för den, som

uppsåtligen dödar barnet för att rädda »sin egen eller sin hustrus,

moders, avkomlings, adoptivdotters eller systers heder». Spansk

(424) och portugisisk (356) strafflag utsträcka barnamordsstraffet

— i förstnämnda lag visserligen något skärpt — till det fall,

att dödandet begåtts av skyldeman i rätt uppstigande led »för

att dölja moderns vanära»; och Ticinos strafflag (328) utsträcker

privilegiationen, mera obestämt, till var och en, som handlat för

att rädda egen familjs heder.

Det vanligaste är emellertid, att båda de nu nämnda grundsynpunkterna

förenats på det sätt, att privilegiationen å ena

sidan omfattar endast fall, då olovlig beblandelse förelegat och

det sociala trycket därmed presumeras; men å andra sidan tillgodoser

allenast kvinnan själv, som genom förlossningen deprimerats

och ingen annan, även om denne må befinnas vara

påverkad av nyss berörda sociala motiv. Så är, likasom i den

svenska strafflagen, fallet i finsk (22: 1), norsk (234), dansk (192),

tysk (217), belgisk (396), rysk [år 1903] (461), ungersk (284), rumänisk

(232) och grekisk (294—5) strafflag.

Hollands strafflag (290—1) ansluter sig till sist berörda grupp

genom att bygga sitt barnamordsbegrepp på en kombinerad hänsyn

till förlossningsdepression och blygsel. Men den nöjer sig

icke med presiuntion om förekomsten av sistberörda motiv. För

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

privilegiationen uppställer lagen nämligen det villkor, att brottssubjektet

är en moder, gift eller ogift, som förövat gärningen

»under inflytande av fruktan för att hennes nedkomst skall bliva

bekant».

Anmärkas bör vidare, att när vissa lagar, såsom den svenska,

karaktärisera barnamord med tagen hänsyn till barnets

avlelse (havande »av olovlig beblandelse»; barn avlat »utom

äktenskap» o. s. v.), undantages någon gång (finsk strafflag 22: 9)

från privilegiationen det fall, då förhållandet mellan modern och

barnafadern legaliserats före brottets begående.

En numera ovanlig synpunkt framträder i bulgarisk strafflag,

där det (255) stadgas stark straffnedsättning för fader, som dödar

foster »av underligt utseende» samt i grekisk strafflag (299), där

endast obetydligt straff stadgas för den, som dödar ett foster,

vilket »saknar mänskligt utseende».

Den tid. inom vilken gärningen måste vara företagen för

att privilegieras, borde konsekvent hava av varje lag bestämts i

förhållande till den av lagen antagna privilegiationsgrunden, alltså

fortvaron av förlossningsdepressionen, respektive de urskuldande

motiven. Bygges lagens bud på en förening av dessa grunder,

bör privilegiationen gälla blott i den mån de samtidigt föreligga;

eljest så vitt någondera är för handen.

Emellertid har man i allmänhet i gällande lagar även i denna

del, likasom beträffande brottssubjektet, nöjt sig med en mera

formell bestämning. Endast undantagsvis, såsom i kantonen

Zurich (137) förekommer en så omfattande vändning som »under

födseln eller under fortvaron av det med födselakten förbundna,

upprörda tillstånd (Erregung)». Det vanliga är, att man angivit

en mer eller mindre bestämd tidrymd med födseln såsom

utgångspunkt. Stundom har tiden uträknats i timmar eller dygn,

såsom »tjugofyra timmar» i en del kantonallagar; ett dygn i norsk

strafflag: tre, resp. fem och åtta dagar i spansk, resp. italiensk

och portugisisk strafflag; stundom har den begränsats genom så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

dana mera svävande uttryck som: vid födseln i österrikisk, omedelbart

efter födseln i belgisk, strax efter födseln i finsk, dansk och

tysk; kort efter födseln i holländsk; medan barnet är nyfött, i

fransk strafflag o. s. v.

Beträffande brottsbegreppets indelning förekommer i några

strafflagar, exempelvis dansk, holländsk, fransk och belgisk, att

en sådan göres i anslutning till den allmänna åtskillnaden mellan

dödande med berått mod och i hastigt mod. Stundom, såsom i

österrikisk strafflag, utskiljes till särskild straff skala sådant barnamord,

som begås genom allenast underlåtenhet.

Den, som icke själv personligen uppfyller de för barnamord

uppställda förutsättningar men är behjälplig vid brottets

begående, straffas enligt gällande lagtolkning (stundom enligt

uttrycklig bestämmelse) i allmänhet efter de vanliga reglerna

för uppsåtligt dödande. Från och med den finska strafflagen

(av 1889) har i modern lagstiftning allt mera den även i äldre

lagstiftning någon gång framträdande tendensen gj ort sig gällande

att straffa vissa personer, som ansetts hava särskild plikt att

hjälpa kvinnan i hennes nödställda belägenhet men försummat

detta. I gällande lagar möta sådana regler först och främst, såsom

hos oss, rörande barnafader (stundom även till äkta barn) men

även rörande moderns husbondefolk och föräldrar: så i finsk och

norsk strafflag. Den norska strafflagen i sin nuvarande lydelse

straffar härvid fadern redan vid själva försumligheten att taga erforderlig

vård om kvinnan, så snart därav vållats hjälplöst läge,

men skärper straffet, om hon föranletts förgripa sig emot barnet

eller om dess liv blivit utsatt för fara. Medan vår lag för barnafaderns

straffbarhet förutsätter, att kvinnan under inflytande av

sin övergivna eller nödställda belägenhet begått brott, varigenom

fostret eller barnet dödats eller dess liv utsatts för fara, uppställer

den finska lagen såsom villkor, att försumligheten av

barnafader o. s. v., med eller utan mellankommande brott från

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

kvinnans sida, lett till barnets död (eller i fråga om barnafadern,

till att barnet blivit utsatt).

I äldre lagar förekommo allmänt, på grund av de säregna

förhållanden, varunder barnamordsbrottet ofta begås, presumtionsbestämmelser

för det fall, att kvinnan fött i enslighet och att

fostret omkommit, utan att kvinnan kan överbevisas om uppsåtligt

dödande. Sådana bestämmelser kvarstå, såsom hos oss, ännu

i, bland andra, den danska strafflagen. De gälla enligt regeln

varje kvinna, som kan vara subjekt för barnamord, och endast

sådan. Enligt engelsk rätt omfattar stadgandet formellt varje

barnaföderska. Stundom definierar lagen, i olikhet med svensk

rätt, begreppet enslighet så, att densamma skall anses föreligga,

om inga andra än jäviga personer varit tillstädes. I kantonallagarna

förekommer ej sällan straff för blotta förhemligandet av

födsel, då brottssubj ektet i fråga gör sig skyldigt därtill. I den

österrikiska strafflagen avser presumtionsstadgandet jämväl fosterfördrivning.

I det stora flertalet lagar, som icke hafva presumtionsbestämmelser

i nu omliandlade ämne, kan det bliva en tolkningsfråga,

i vad mån brottet att »undandölja» etc. barn kan omfatta

förevarande fall. Till den del så ej är förhållandet, kunna

de ävenledes ofta förekommande bestämmelserna om olovligt begravande

av lik etc. komma i betraktande.

Vidkommande härefter barnamordsstadgandenas ställning i

aktuella europeiska lagförslag skall erinras om de danska förslagen

av år 1912 och 1917 (förslag I och II); de tyska förslagen

av år 1909 och (»Gegenentwurf») av 1911 (förslag I och II);

det österrikiska av år 1912 samt det schweiziska av år 1918.

Härur må antecknas, att de sistnämnda båda förslagen

(291; 103) under barnamord inbegripa varje fall, där en kvinna

dödar sitt barn under inverkan av de »genom förlossningsför
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

loppet framkallade störingar» eller »så länge Lön står under inflytande

av förlossningsförloppet». Det österrikiska förslaget har

dock en särskild starkare privilegiation, då kvinnan förövat gärningen

»i följd av svårt nödläge eller för att förhemliga sin

vanära».

De båda tyska förslagen (21G; 256) kombinera förutsättningarna,

att barnet är oäkta och att gärningen äger rum under

födseln eller strax därefter, resp. »under inverkan av de genom

förlossningsförloppet framkallade störingar». De båda danska

förslagen (244; 216) intaga en liknande ståndpunkt, men på en

vidare bas, i ty att villkoret om oäkta börd utbytts mot ett

villkor, att gärningen förövats under, inflytande av »fruktan föiytterlig

nöd eller vanära»; (enligt förslag II alternativt: »av en

genom födseln framkallad försvagning, förvirring eller rådvillhet»).

Samtliga förslagen, utom det tyska förslag I, hava stadganden

om straff för viss försumlighet emot barnaföderskor, somliga

med, somliga utan villkoret, att beblandelsen skett utom äktenskapet.

Medan övriga förslag inskränka straffbudet till att

omfatta allenast barnafadern, går det danska förslag I så långt

som till att medtaga var och en, »till vars hushåll en havande

kvinna hör utan att dock vara underställd hans särskilda omsorg».

Stundom fordras, att försummelse skall hava skett av

»ovillighet» eller av »ond vilja, lättja eller liderlighet». Ävenså

fordras stundom, att död eller livsfara skall hava inträtt, men

mestadels nöjer man sig med att kvinnan blivit »i betryckt läge

lämnad utan hjälp», eller att hon i följd av havandeskap eller

barnsäng icke förmår sörja för sig själv utan »prisgives åt nöd

och hjälplöshet» o. s. v.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fosterfördrivning.

Såsom brott emot foster bär gemenligen icke straffbelagts

annat än uppsåtliga handlingar. Undantag härifrån utgör huvudsakligen

det fall, där någon genom uppsåtlig misshandel å

havande kvinna är vållande till fostrets död; ett fall, som lagarna

stundom upptaga under fosterfördrivning, stundom behandla

såsom kvalificerad misshandel. Ofta omnämnes det dock icke särskilt.

I enstaka fall påträffas mera generella straffbestämmelser

för ouppsåtlig! dödande av foster.

Det fullbordade, uppsåtlig! orsakade dödandet av foster bestraffas

i de flesta lagar, i olikhet med vad fallet är i vår lag,

oberoende av vad tillvägagångssätt gärningsmannen begagnat.

Subjektivt innehåller fosterfördrivningsbegreppet alltid, vare

sig genom lagens uttryckliga bestämmelser eller i tolkningen, de

båda former, som i den svenska strafflagen utmärkas med orden

»uppsåt att döda eller fördriva».

Beträffande de olika brottsubjektens straffbarhet förekommer

undantagsvis, t. ex. i dansk strafflag (198), att kvinnan och

annan gärningsman komma under samma straffskala, någon gång,

såsom i England och Frankrike, till och med då den sistnämnde

handlat utan kvinnans samtycke (fransk strafflag (817) undantager

dock till strängare bestraffning sådan gärningsman, som har

viss yrkesställning: är läkare o. s. v.). En numera unik ståndpunkt

intager den österrikiska strafflagen (144 ff.), som ställer

kvinnan, därest hon samtyckt till fördrivningen, samt barnafadern,

så snart han är på något sätt medskyldig i brottet,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

men däremot ingen annan (med kvinnans begivande) medverkande,

under gärningsmannastraff.

Följande kan anmärkas om de synpunkter, som i den gällande

europeiska straffrätten finnas utmärkta såsom särskilt belastande

eller särskilt urskuldande vid fosterfördrivning. Man

finner, utom den grundläggande hänsynen till kvinnans samtycke,

väsentligt avseende fast vid frågan, huruvida vinningslystnad

spelat in vid brottets begående. Fn närliggande synpunkt kommer

till uttryck, då vissa lagar stadga kvalifikation, för så vitt

fosterfördrivningen bedrives såsom yrke. En annan grundsats,

som icke får förblandas med den nyss nämnda, och som möter

särskilt i romanska strafflagar, såsom fransk (817), belgisk (853),

italiensk (384), spansk (428) och portugisisk (358), fordrar kvalifikation

för det fall, att förövaren tillhör visst yrke. Merendels

avse härom gällande bestämmelser läkare, barnmorskor och apotekare.

Italiensk strafflag (383) uppställer en kvalifikation för

den äkta mannen, som utan hustruns samtycke fördriver hennes

foster. Beträffande sättet för gärningens utförande framhålles

begånget våld såsom straffskärpningsgrund i spansk strafflag

(425). Hänsyn till utgången tager sig uttryck icke allenast i åtskillnaden

emellan fullbordad och ofullbordad fosterfördrivning.

Fara för kvinnans liv eller hälsa tages stundom genom särskilda

kvalifikationsbestämmelser i beaktande. Vållar fosterfördrivningen,

att kvinnan ljuter döden, föranledas härav i stor utsträckning

särskilda regler; stundom blott för så vitt fördrivningen skett

utan kvinnans vilja; .stundom åter vare sig hennes samtycke

förelegat eller icke; vanligen med olika straffskalor vid dessa

skilda förutsättningar.

En privilegiation, tillgodoseende den vid barnamord bestämmande

hänsyn till fruktan för vanära, förekommer i åtskilliga

lagar, bland andra den ungerska (285), italienska (385), spanska

(427) och portugisiska (358).

Beträffande sådan fosterfördrivande åtgärd, där det åsyftade

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

resultatet icke kommit till stånd, hava lagarne visserligen alltid

straff för dylika fall men giva åt dem en båd& formellt och sakligt

mycket skiftande behandling.

Icke alltid rör man sig här med en skillnad emellan försök

.och fullbordad gärning. Med erinran om vad förut rörande denna

sak påpekats i annat sammanhang angående vår egen strafflag

må här framhållas, att för engelsk uppfattning fullbordad fosterfördrivning

är för handen, så snart viss åtgärd företagits »i syfte

att framkalla missfödsel», ävensom att numera den holländska (251

bis) samt, för så vitt fråga är om gärningsman utan samtycke,

även den italienska strafflagen (383) har en liknande

formulering.

Regeln är emellertid, att man även i fråga om fosterfördrivning

opererar med försöksbegreppet, antingen så, att en särskild

straffbestämmelse uppställes för försök till fosterfördrivning

eller vanligen så, att man tillämpar de i vederbörande strafflag

uppställda allmänna regler om bestraffning av försök till brott.

De bestämmelser, som i enlighet härmed gälla, innebära undantagsvis

straffrihet för vissa brottssubjekt. Efter belgisk strafflag

(52, 53, 348 ff.) fritages vid försök utom kvinnan själv en val1,

som haft hennes medgivande, med undantag blott för det på grund

av yrke kvalificerade brottssubjektet. Enligt en sedan åtminstone

1850-talet konstant fransk rättspraxis undslipper alltid kvinnan

straff för försök till fosterfördrivning och tillämpas också i fråga

om övriga brottssubjekt vissa begränsningar. Aven enstaka andra

strafflagar, såsom den ryska (49, 465, 466) och turkiska (1, 3,

4, 46, 192), hava liknande restriktioner.

Försök emot s. k. odugligt objekt (kvinnan har i verkligheten

aldrig varit havande) behandlas olika. Enligt den franska rättspraxis

är straff här uteslutet, enligt den tyska skall det ådömas

för alla fall och enligt den engelska för så vitt saken rör annan

gärningsman än kvinnan själv.

Rörande tillvägagångssättet förekommer någon gång, såsom

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

i svenska strafflagen, en uttrycklig bestämmelse, att det använda

medlet skall vara tjänligt (»som sådan verkan liava kan»); och några

lagar hafva, lika med vår egen, begränsat omfånget av de straffbara

medlen genom alternativet »invärtes eller utvärtes».

Åt läkares rätt att på medicinska indikationer företaga fosterfördrivning

har i den europeiska straffrätten givits uttryck endast

i några kantonallagar. Från den utomeuropeiska rätten, där bestämmelser

i nyss berörda hänseende ej sällan förekomma, må här

antecknas ett stadgande i den mexikanska strafflagen (570) angående

obligatoriskt samråd med annan läkare, »såvida sådant är

möjligt och fara i dröjsmål icke föreligger».

Den spanska strafflagen (428) har en särskild straffbestämmelse

för »den apotekare, som utan recept utlämnar fosterfördrivande

medel».

Från förslagen må antecknas, att även de, likasom lagarna,

alltid särskilja de tre huvudgrupperna: när kvinnan själv, när

annan med hennes begivande och när annan utan hennes vilja

förövat brottet.

Dessutom tudelar det österrikiska förslaget (298) brott av

den första gruppen genom att till privilegierad behandling hänföra

sådan fosterfördrivning, som av kvinnan verkställes till följd

av svårt nödläge eller för att förhemliga hennes vanära. Med

fördrivning utan kvinnans begivande jämnställer samma förslag

(292) sådana brott, där gärningsmannen skall straffas för mer

än en fördrivning eller där upprepat återfall skett eller gärningen

varit förbunden med fara för kvinnans liv eller svår fara för

hennes hälsa.

Övriga förslag uttaga (det danska förslag I genom bestämmelse

[45] i strafflagens allmänna del), vissa fall av fördrivning,

karaktäriserade med något av uttrycken »förvärvsmässigt»-, »yrkesmässigt»,

»av vinningslystnad», »för vinnings skull», »mot

betalning».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stundom utsöndra de även sådana brott, där fördrivningen

skett i återfall eller vållat kvinnans död. Det danska förslag II

har en särskild regel (220) om den fosterfördrivning, som, förövad

med kvinnans begivande, över huvud, utmärkes av försvårande

omständigheter.

Försöket regleras genom bestämmelser i den allmänna delen,

varförutom de danska förslagen hava vissa modifierande särskilda

stadganden.

Det t}*ska förslag II (259), det österrikiska (295) och det

schweiziska (107) förslaget hava specialbestämmelser beträffande

läkares rätt att straffritt verkställa fosterfördrivning för att avvända

en eljest oundviklig fara för moderns död eller varaktig

svår skada å hennes hälsa. En mera långt gående regel,

som fanns i det tidigare schweiziska lagförslaget av 1916 art. 112,

omfattande även fall, där havandeskapet uppkommit vid förövande

av våldtäkt, »Schändung» (= brott enligt S. L. 15: 18, 15 samt

18: 9) eller blodskam, har icke upptagits i det senaste.

Slutligen må anmärkas, att det österrikiska förslaget. (294) har

eu straffbestämmelse för den, som i tryckt skrift föranleder eller

offentliggör tillkännagivande, vilket i öppen eller förtäckt form

innehåller erbjudande att tillhandagå med fosterfördrivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Straffen.

Eu verklig jämförelse mellan straffsatserna i olika lagar

skulle tydligen förutsätta hänsyn till beskaffenheten av de olika

system, vari straffbestämmelserna ingå. Skillnaden emellan olika

arter af frihetsstraff, växlande allmänna regler om tillräknelighet,

delaktighet, villkorlig dom, villkorlig frigivning, sammanräkning

och förändring av straff o. s. v. — allt detta är omständigheter,

som mer eller mindre inverka men som icke i detta sammanhang

kunna utredas. Här må dock erinras därom, att liera bland de

omhandlade rättssystemen hava allmänna regler, som vår egen

rätt saknar, angående rättighet för domstol att under vissa förhållanden

gå över eller under de i strafflagens speciella del stadgade

maxima och minima av straff.

Allmänna regler om straffskärpning vid återfall möta bland

annat i fransk (56 ff.), belgisk (54 ff.) och italiensk (80 ff.) strafflag.

Allmänna straffmildringbestämmelser förekomma flerestädes;

såsom i österrikisk, italiensk, fransk och belgisk strafflag.

Den österrikiska, s. k. utomordentliga mildringsrätten innebär

bland annat, att i fall, där flera mildringsomständigheter

sammanträffa, synnerligen sådana, vilka giva grundad anledning

att hoppas på förbrytarens- bättring, och för så vitt stadgad straffskala

ej överskrider fem års frihetsstraff, domstolen får nedgå

under ordinarie sex månaders minimum (54). Även straffsatser, som

överskrida fem års frihetsstraff, kunna utbytas mot ringare, under

förutsättning, att »mycket viktiga och övervägande mildringsgrunder

sammanträffa» (St. P. O. 338). Sålunda kan en straffsats

om tio till tjugo års eller livstids frihetsstraff nedgå ända

opaginerad Kontrollera mot PDF

till tre års frihetsstraff; och ett frihetsstraff, som ligger emellan

fem och tio år, nedsättas till ett år.

Enligt italiensk strafflag (59) skola alla tidsbestämda frihetsstraff

vid anhopning av förmildrande omständigheter minskas med

en sjättedel.

Den franska strafflagen (468) stadgar, att, när juryn förklarar

mildrande omständigheter föreligga, skola vanliga straffsatser

modifieras, så att, bland annat, livstids frihetsstraff utbytes mot

tidsbestämt med fem års minimum, och tidsbestämt svårare frihetsstraff

kan nedgå från fem års minimum till enkelt fängelse

av två års, stundom ett års tidslängd.

Belgisk strafflag (80 ff.) stadgar, att vid mildrande omständigheter

en reduktion skall äga rum: en skala av fem till och

med femton år, inträder i stället för femton till och med tjugo

år, av tre till och med tio år i stället för tio till och med

femton år; ett tre månaders minimum i stället för ett femårigt

o. s. v.

Den norska (59) och den danska (60) strafflagen medgiva eu

viss nedsättning bland annat vid det fall, att frivillig angivelse

och oförbehållsamt erkännande ägt rum.

Enligt holländsk strafflag är minimum av frihetsstraff för

alla fall bestämt till en dag, vadan lagen i sin speciella del endast

utmäter maximum. Ett i viss utsträckning liknande förhållande

råder i engelsk rätt.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om den exempelvis

i dansk rätt administrativ myndighet tillerkända rättigheten

att undertrycka eller inhibera åtal, bland annat då det »under

hänsyn till särskilt förmildrande omständigheter kan underlåtas

utan skada för något offentligt intresse».

I fråga om försök till brott uppställas genomgående allmänna

regler. Straffet är regelbundet bestämt lägre än för det fullbordade

brottet och nedgår till viss bråkdel av dess minimum, stundom

till allmänt straff minimum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Även i förslagen möta allmänna straffskärpningsbestämmelser;

sålunda för återfall, yrkes- och vanemässiga brott, brott av

vinningslystnad.

Allmänna straffmildringsbestämmelser möta i alla förslagen.

Båda de tyska förslagen medgiva domstolen vidsträckt mildringsrätt

i fall, som med hänsyn såväl till resultat som brottslig vilja

framstå såsom särdeles lindriga; förslag II har dessutom regler

om viss nedsättning över huvud vid mildrande omständigheter.

Ur det danska förslaget I må antecknas en bestämmelse om vittgående

straffiindring (stundom straffrihet) för brott, där särskilda

omständigheter föreligga, som »i så betydande grad förringa dess

straffvärdhet», att det stadgade straffet synes vara »för hårt».

Det danska förslag II uppställer såsom förutsättning för en liknande

diskretionär prövningsrätt, att »en straffbar handling är

begången under inflytande av stark sinnesrörelse eller annan

övergående brist på själslig jämvikt eller eljest under särskilda

omständigheter, som i så betydande grad förringa den straffvärdhet,

varom handling av beträffande art regelmässigt vittnar, att

användning av det föreskrivna straffet skulle innebära oproportionerlig

hårdhet». Det schweiziska förslagets allmänna mildringsregel

avser bland annat sådana fall, där gärningsmannen begått sitt

brott »av aktningsvärda bevekelsegrunder» eller »i svårt betryck».

Mot bakgrunden av vad nu är framhållet, må följande för

barnamord och fosterfördrivning i strafflagarnes speciella del stadgade

maximi- och minimistraff här nedan anföras. Därav framgår

framför allt, att straffnivån, såvitt det rör kvinnan själv,

ligger väsentligt lägre1 i förslagen än i gällande lagar.

I) Barnamord.

A) Gällande lagar.

Maximum är i dansk och fransk strafflag livstids frihetsstraff;

i österrikisk (för oäkta barns moder) och belgisk tjugo, i tysk

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

femton; i norsk och italiensk tolv; i svensk tio; i holländsk nio; i

finsk åtta samt i spansk (för modern) sex års frihetsstraff.

Minimum är i belgisk strafflag tio; i fransk och österrikisk

fem; i italiensk tre års och i spansk två år fyra månader och en

dags frihetsstraff; i dansk och tysk två; i norsk likasom svensk

ett års samt i finsk tre månaders frihetsstraff.

Enligt norsk strafflag kan försöket lämnas sträf fritt, såframt

icke > betydlig kroppsskada tillfogats barnet».

B''i Förslagen.

Maximum är i det tyska förslag I femton; i det danska förslag I

tolv; i det österrikiska förslaget och det tyska förslag II tio; i

det danska förslag II åtta samt i det schweiziska förslaget tre

års frihetstraff.

Minimum är i det tyska förslag II och det danska förslag I

två års men i de övriga sex månaders frihetsstraff.

Beträffande försök stadga de danska förslagen under vissa

förhållanden straffriliet. Förslag II formulerar förutsättningen

härför så, att om »förbrytelsen icke är fullbordad och handlingen

icke påfört barnet betydande skada», kan straffet bortfalla. II)

II) Fosterfördrivning.

A) Gällande lagar.

1) För kvinnan själv är maximum i engelsk rätt livstids frihetsstraff:

i fransk tio; i dansk åtta; i spansk liksom i svensk

sex; i belgisk, österrikisk och tysk fem; i finsk och italiensk fyra

samt i norsk och holländsk tre års frihetsstraff.

Minimum är i fransk strafflag fem; i belgisk två; i österrikisk

ett års frihetsstraff; i dansk åtta månaders; i spansk sex

månader och en dags; i tysk sex månaders; i italiensk fyra månaders; i

norsk tjugoen dagars samt i finsk strafflag fjorton dagars frihetsstraff.

2) Angående annan person, som handlat med kvinnans

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

samtycke, bör erinras, att i fiera lagar de höga straffsatserna

endast gälla personer i vissa yrken eller andra kvalifikationsfall.

Maximum är här (bortsett, likasom i det följande, från eventuella

särskilda regler rörande de fall, där kvinnan ljöt svår kroppsskada

eller döden) i engelsk rätt livstids frihetsstraff; i fransk

tjugo; i tysk och belgisk tio; i dansk åtta; i finsk, norsk, holländsk

och spansk likasom svensk sex samt i italiensk strafflag fem 5/g

års frihetsstraff. Om österrikisk strafflag jfr. ov. s. 39.

Minimum är i allmänhet sammanfallande med minimum för

fosterfördrivning av kvinnan själv, men utgör i spansk strafflag

två år fyra månader och en dags samt i italiensk strafflag tio

månaders frihetsstraff..

8) I fråga om fosterfördrivning utan kvinnans medgivande

är maximum i dansk och engelsk rätt livstids frihetsstraff; i fransk

och spansk tjugo; i holländsk sexton; i norsk, tysk och belgisk

femton; i italiensk fjorton; i österrikisk likasom svensk tio samt i

finsk åtta.

Minimum är i spansk strafflag sex år och en dags (i svensk

sex års) frihetsstraff; i fransk och belgisk fem; i dansk fyra; i

finsk, norsk, tysk ocli italiensk två samt i österrikisk strafflag ett

års frihetsstraff.

B) Förslagen.

1) För kvinnan själv är maximum i det danska förslag I

sex års frihetsstraff; i det danska förslag II, det tyska förslag I

och det österrikiska förslaget tre samt i de övriga förslagen två

års frihetsstraff.

Minimum är i det danska förslag I och det tyska I tre månaders;

i det danska II tjugoen dagars; i det österrikiska två veckors;

i det schweiziska åtta dagars; i det tyska II en veckas frihetsstraff.

Enligt det danska förslag II kan straffet vid särdeles förmildrande

omständigheter helt bortfalla.

2) För annan än kvinnan, vid samtycke av henne, är maxi
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

mum i det danska förslaget I livstids frihetsstraff (dock endast

vid återfall; eljest åttaårigt frihetsstraff); i det schweiziska femton;

i det österrikiska tio; i det danska förslag II sex samt i de

tyska förslagen fem års frihetsstraff.

Minimum är i det danska förslag I ett års och i det österrikiska

tre månaders frihetsstraff, men i de övriga förslagen lika

med minimum för brottet, då det förövas av kvinnan själv.

Det schweiziska förslaget har särskild bestämmelse om tvåårig

preskriptionstid för åtal av fosterfördrivning, förövad av

kvinnan, eller, vid okvalificerade fall, av annan med hennes

samtycke.

3) För annan än kvinnan, i saknad av hennes samtycke,

är maximum i det danska förslag I livstids frihetsstraff (resp. sexton

år); i det tyska I och det schweiziska förslaget femton; i det

danska II tolv; samt i det tyska II och i det österrikiska tio års

frihetsstraff.

Minimum är i de danska förslagen och det tyska förslag II

två år men eljest ett års frihetsstraff.

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Barnamord.

Den gällande svenska rättens ovan anförda bestämmelser

om barnamord kunna otvivelaktigt föranleda berättigade anmärkningar.

Särskilt synes önskvärt, att, med begagnande av eu

annan formulering än den nuvarande av själva brottsbegreppet,

eu smidigare anslutning kunde ernås till vad som får anses vara

lagens förnuftiga mening vid förevarande privilegiering.

Redan under förarbetena till 1864 års strafflag framhölls av

lagkommittén år 1832, hurusom »de bevekelsegrunder, som allmännast

föranleda den av olovlig beblandelse havande kvinnan

att avhända sitt foster livet, äro fruktan för vanära, med alla

därav för henne själv uppkommande följder, och bekymmer över

förlägenhet för barnets skötsel och underhåll». Ifrågavarande

bevekelsegrunder, hette det vidare, vore icke »av neslig beskaffenhet,

såsom de, vilka vanligen föranleda annat mord». På grund

härav och framför allt med hänsyn till det »tillstånd av kroppseller

själslidande, vari barnaföderskan sig befinner», vore det

rättfärdigt att för dessa fall uppställa en särskild, lindrigare

straff skala.

Då det emellertid föreslogs, såsom ock sedermera blev gällande

lag, att nämnda mildring skulle utan åtskillnad tillgodoföras

varje »oäkta barnaföderska» men frånkännas varje annan

barnaföderska, torde detta, förutom av historiska grunder, hava

föranletts av önskan att, med hänsyn tagen allenast till sakens

vanliga förlopp, vinna erforderlig enkelhet och lättillämpligliet åt

lagens bestämmelse. I förbigående kan här förtjäna framhållas,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

att även den valda formuleringen i fråga om säkerhet i tillämpningen

ej går fri från anmärkning, bland annat därför, att den

visat sig lämna rum för tvekan rörande omfattningen av begreppet

olovlig beblandelse, rörande inverkan av misstag från kvinnans

sida o. s. v.

Emellertid tick mildringen på detta sätt å ena sidan en onaturligt

vid omfattning, inneslutande fall (t. ex. då modern är en

notoriskt lösaktig kvinna), där svårligen vare sig fruktan för

vanära eller andra särskilt urskuldande omständigheter vid brottets

begående kunna anses föreligga. Och ju mer den ogifta

moderns sociala och ekonomiska ställning i våra dagar förbättras,

desto mindre välgrundad blir denna förbehållslösa eftergift.

Det måste ihågkommas, att allvarliga skäl tala för att icke förfara

släpphänt i fråga om skyddet av nyfödda barn i deras ytterligt

hjälplösa läge och således i fråga om det strafflidande,

som bör drabba eu moder, då hon driver pliktförgätenheten emot

barnet utöver den yttersta gränsen. Icke alldeles utan grund, ens

för nutida åskådning, stod barnamord i forna tider under strängare

straff än åtskilliga andra former av uppsåtlig! dödande.

A andra sidan kan det med lagkommitténs säkerligen principiellt

riktiga utgångspunkt knappast anses förenligt att alltid

utesluta straff mildringen, så snart ingen olovlig beblandelse förevarit.

Det är icke otänkbart, att, oberoende av beblandelse^

lovlighet eller olovligliet, vid förlossningen sådana omständigheter

kunna föreligga, att det måste befinnas mindre straffbart än

vanligt, om modern, då hennes motståndskraft är av fysiologiska

orsaker i hög grad nedsatt, giver vika för en impuls att låta

barnet omkomma.

En mera rationell reglering av berörda stadganden lärer emellertid

ej kunna vinnas utan att ingå på strafflagens allmänna bestämmelser

i fråga om dödande. Då ett förslag om revidering

av hela det fjortonde kapitlet i strafflagen på grund av det saVkunnige

härom meddelade uppdrag är under utarbetande, synes

opaginerad Kontrollera mot PDF

det önskvärt att, intill dess detsamma hinner framläggas, lämna

de nuvarande brottsbeskrivningarna orubbade. I denna del föreslå

sakkunnige för den skull icke nu annan ändring än att i 23

§ ett där befintligt, uppenbart fel avlägsnas. Såsom ovan nämnt,

har lagen, i fråga om utsättning av 113’fött barn, en straffskärpningsregel

för det fall, att gärningen medför svår kroppsskada

för barnet, men den saknar en bestämmelse för det ''fall, att barnet,

utan moderns uppsåt, omkommer., Tolknings vis har detta senare

fall ansetts inbegripet under straffet för det förra, och torde genom

en'' obetydlig jämkning av lagtexten, på sätt förslaget innehåller,

nu uttryckligen böra bestämmas, att så skall vara förhållandet.

Vad åter angår sträf skalorna för barnamord och försök därtill

samt de i samband därmed behandlade utsättningsförbrytelser.

torde hinder icke föreligga att, utan avvaktan på ett mera

utförligt ändringsförslag, omedelbart företaga en viss jämkning i

mildrande riktning. Det torde vara en allmän och befogad uppfattning

— redan antydd i lagkommitténs ovan citerade yttrande

av 1832 — att man av barnamordsbrotten i långt mindre utsträckning

än av de flesta andra svårt bestraffade brott kan

sluta till ett i djupare mening brottsligt sinnelag. Om denna

reflexion gällt redan i äldre tider, så torde i vår tid än mer

kunna sägas, att den procent av ogifta barnaföderskor, som begår

barnamord, ingalunda utgöres av de till karaktären mest förkastliga.

Snarare utmärkes denna typ därav, att antingen kvinnan

själv är känsligare i fråga om den kvinnliga könsäran, eller

hennes föräldrar eller överhuvud närmare omgivning har eu

strängare uppfattning ifråga om olovlig beblandelse än den numera

vanliga; och att sålunda kvinnan, vid frestelsen att dölja

födseln genom att taga barnets liv, befinner sig i eu svårare intressekollision

än den nu gemenligen förekommande. Ur individualpreventiv

synpunkt lärer därför, för de flesta fall av barnamord,

icke någon längre behandling i straffanstalt kunna anses nödig

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

och torde icke någon mera allvarlig invändning kunna göras mot

att'' sänka straffet så långt ned, att villkorlig dom kan komma

till användning. Kanske kan till och med ifrågasättas, om icke

användningen av villkorlig dom — alltjämt ur individualpreventiv

synpunkt betraktat — i det hela möter mindre betänkligheter

vid detta brott än vid vissa andra, där det redan kan förekomma.

Om sålunda individualpreventionen icke lärer utgöra ett hinder

för nedsättning av straffminimum, är det visserligen en annan

fråga, huru saken ställer sig ur allmänpreventiv synpunkt.

Det läte ju tänka sig, att en mildhet från lagstiftarens sida

skulle kunna verka till ökande av brottsfrekvensen. Detta göres

emellertid a priori mindre sannolikt redan av nyss anförda resonnemang:

just därför att den utomäktenskapliga födseln nu

mestadels ses med helt andra ögon än förr, ävensom därför,

att mycket blivit gjort från det allmännas sida för att skydda kvinnan

mot de ekonomiska följderna av födseln — förändringar,

som måste tänkas alltjämt fortgå i samma riktning — bliva de

fall, där kvinnan känner sig frestad att genom ett sådant brott

dölja sin vanära, allt färre. Erfarenheten bekräftar också

på ett omisskännligt sätt denna förmodan. Samtidigt med att

domstolarnes utslag visa en ständigt ökad mildhet, visar statistiken

eu ständigt minskad frekvens. Minimum sänktes 1890 från

4 år till 2 år och 1907 från 2 år till 1 år. Maximum försvagagades

1890 genom bestämmelsen, att sex års straffarbete finge

endast vid synnerligen försvårande omständigheter överskridas.

De senare årens rättspraxis visar nu, att domstolarne i så hög

grad begagnat sig av straffnedsättningen, att, ifråga om fullbordat

barnamord, under åren 1913—1919, för mera än en tredjedel

utav fallen (44 av 127) straffet ej överskridit minimum (1 år),

och att det endast i eu ringa minoritet av fallen (9 av 127) överstigit

vad som ända till 1907 var minimum (två års straffarbete).

Mycket anmärkningsvärt är i detta sammanhang, att domstolarne

opaginerad Kontrollera mot PDF

i så betydande utsträckning (jfr ned.) tillämpa 25 §; en omständighet,

som säkerligen sammanhänger med eu strävan att

finna utväg för lindrigare straff, eventuellt villkorlig dom, vid

brottet i fråga.

Trots denna ytterst påfallande mildhet i lagtillämpningen

visar statistiken ett stadigt sjunkande av antalet sakfällda ända

sedan strafflagens tillkomst och detta bortsett från relationen till

den under tiden växande befolkningssiffran. Under åren 1879—

1912 äro siffrorna för barnamord (14: 22 — 25) sammanslagna med

dem för fosterfördrivning. Det absoluta medeltalet pr år för dessa

båda brottsgrupper är för de fem tioårsperioderna från och med

1866 följande:

1866—1875: 70,o.

1876—1885: 65,o.

1886 — 1895: 62,o.

1896—1905: 56,8.

1906—1915: 55,7*).

Samma årliga medeltal är under fyraårsperioden 1916—1919

51,3 — således alltjämt sjunkande.

Kravet på mildring av barnamordsstraffet gör sig särskilt

kännbart i fråga om minimum. Med hänsyn till de omständigheter,

varunder brottet ej sällan förövas, bör, såsom redan framhållits,

domstolen icke uteslutas från att använda villkorlig dom,

ej heller nödgas att under alla förhållanden ådöma straffarbete.

Med beaktande härav hava sakkunnige funnit sig böra föreslå,

att minimum från ett års straffarbete sänkes till sex månaders

frihetsstraff, att utgå, för vanliga fall, i straffarbete, men, där

omständigheterna äro synnerligen mildrande, i fängelse. Aven

maximum torde, på sätt sakkunnige föreslagit, böra göras till

*) Årliga medeltalet av brott enligt 14: 22, som för åren 1866—1876 var 39.7, utgjorde

för åren 1913—1919 18,2.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

föremål för en viss nedsättning: av de 127 fallen av sakfällda

under åren 1913—19 har blott ett enda (och detta på grund av

sammanläggning utav straff för tvänne barnamord) belagts med

så högt straff som fyra års straffarbete (under det att det legala

maximum är tio år).

Det kunde ifrågasättas att efter t. ex. den norska strafflagens

föredöme medgiva straffrihet för vissa lindriga fall av

barnamordsförsök (eller utsättning), något som läte motivera sig

särskilt därmed, att, sedan tillbudet lyckligen avvärjts och modern

återvunnit sin jämvikt och sin normala moderskänsla, det

måste anses motbjudande att vare sig skilja henne från barnet

eller inspärra barnet tillsammans med henne i fängelset. Ett

proklamerande av straffrihet för dylikt fall kan dock icke undgå

att väcka betänklighet (särskilt, så länge försök till fosterfördrivning

straffas) och skulle konsekvent fordra samma eftergift

även i andra fall, så snart frihetsstraff (för vad brott det vara

må) skall undergås av en moder, som har nyfött barn. Vid tillgång

till villkorlig dom enligt förslaget kan för övrigt tydligen

i stor utsträckning undvikas, att avtjänande äger rum av det

ådömda frihetsstraffet. Förgätas må ej heller, att enligt svensk

rätt barnamordsförsöket såsom sådant är straffbart, endast då

gärningen sker med berått mod.

Medan huvudstadgandena om barnamord i 14: 22, 23 vila

pä eu presumtion till moderns förmån, är förhållandet motsatt i

fråga om nästföljande två paragrafer. Den ofta inträffande svårigheten

eller omöjligheten, särskilt om bevisprövningen är bunden

av formella bestämmelser, att lagligen fastställa, huruvida

ett nyfött barn omkommit med moderns vilja eller icke, har föranlett

lagstiftaren att för dylika fall eftergiva vanligen gällande

bevisförutsättningar, men till gengäld mildra skärpan av eljest

gällande straff. Huru vanligt det i praxis ännu är att straffa

särskilt efter 25 § (jfr ovan s. 57) framgår av 1913—1919 års

brottmålsstatistik. Medan sammanlagt 135 (127 —|— 8) personer

opaginerad Kontrollera mot PDF

dömdes enligt 22 och 23 §§ samt It personer efter 24 §, fälldes

ej mindre än 172 personer till straff efter 25 §.

I trots av de anmärkningar, som otvivelaktigt äro att framställa

emot själva grunden för berörda lagstadganden, hava sakkunnige

ansett sig böra, även här, för det närvarande stanna

vid en mildring av hittills gällande straffskalor. Upphävande

av bestämmelserna torde förutsätta nya straffsanktionerade föreskrifter

t. ex. rörande skyldighet att tillkalla hjälp vid förlossning

och att i övrigt därom iakttaga visst anmälningsförfarande;

rörande förbud emot att hemligen begrava lik o. s. v. Dessutom

torde bestämmelsernas utpräglat sträffprocessuella natur göra

önskvärt, att förslag till deras upphävande.framlägges först efter

samråd med den för processreformen tillsatta kommissionen.

Ifråga om brott enligt 24 § torde genom inskjutande av

fängelse i latituden densamma böra bringas i närmaste överensstämmelse

med den allmänna regeln i S. L. 14: 9 om vållande

till annans död, så vitt sistnämnda regel icke avser de

lindrigaste, med allenast böter straffbelagda fallen. Sänkning

av maximum i 24 § lärer icke kunna ske, eftersom modern, för

allt annat vårdslöst dödande av fostret än det i 24 § nämnda

fall, står under 9 §:s maximum.

Beträffande 25 $ visar sig, att av de under åren 1913—191!)

enligt detta lagrum dömda 172 kvinnor ej mindre än 78 dömdes

allenast till fängelsestraff, ned till eu månads tidslängd, samt att

av de övriga endast nio dömdes till mera än sex månaders

straffarbete och endast fyra till straffarbete i mera än ett år.

I ganska nära överensstämmelse med vad sålunda synes vara

i praxis brukligt hava sakkunnige avfattat sitt förslag om straffnedsättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fosterfördrivning.

Liksom i fråga om barnamord hava sakkunnige i fråga om

fosterfördrivningsbrottets beskrivning icke ansett sig för det närvarande

böra föreslå någon ändring. Sådan kunde väl ifrågasättas

i vissa punkter, bland annat i fråga om fördrivningshandlingen

(»nyttjar invärtes eller utvärtes medel») ävensom i

fråga om åtskiljandet mellan fullbordad och ofullbordad fosterfördrivning.

Men även här gäller, att dylika ändringar icke böra

företagas till prövning förr än i samband med behandlingen av

hela fjortonde kapitlet i strafflagen.

Sakkunnige hava därför nu inskränkt sig till att föreslå en

mildring i straffet, framför allt för kvinnan själv men även för

den, som med hennes vilja begår brottet mot hennes foster. För

kvinnan själv inträder enligt sakkunniges förslag en stark sänkning

av såväl minimum som maximum. Minimum föreslås nedsatt,

för det fall, att fostret kommer utan liv eller ofullgånget

fram (fullbordad fosterfördrivning), från ett års straffarbete till

en månads fängelse samt vid annat fall (försök till fosterfördrivning)

från en månads fängelse till böter. Maximum föreslås nedsatt

i förra fallet från sex års straffarbete till två års fängelse,

i senare fallet från sex månaders straffarbete till sex månaders

fängelse. För den utanför stående, som handlar med kvinnans

vilja, föreslås även en avsevärd sänkning av minimum men ingen

egentlig sänkning av maximum. Minimum skulle enligt förslaget

vid fullbordad fosterfördrivning utgöra sex månaders fängelse i

stället för två års straffarbete och vid försök en månads fängelse

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

i stället för två månaders straffarbete. Maximum skulle fortfarande

utgöra sex, resp. ett års straffarbete. Dock skulle de

högre graderna (upp till sex års, resp. ett års straffarbete) förbehållas

den gärningsman, som begår brottet vanemässigt eller

för att därmed bereda sig vinning. Denne skulle även ställas

under ett högre minimum än andra, nämligen vid fullbordad

fosterfördrivning ett års och vid försök två månaders straffarbete.

Beträffande skälen för en straffnedsättning, så vitt det rör

kvinnan själv (26 §), må först framhållas den uppenbara, genom

lagändring uppkomna, oegentligheten i nu gällande lag, att

samma minimum som för barnamord (ett års straffarbete) stadgas

för fullbordad fosterfördrivning, företagen av kvinnan själv. Det

är dock oemotsägligt, att en fördrivning måste för kvinnan själv

framstå i en helt annan dager, särskilt om, såsom förhållandet vanligen

är, det gäller ett ingrepp i början av havandeskapet, än

o-ärna någonsin kan bliva fallet, så snart saken rör sådant dodande,

som låter rubricera sig såsom barnamord. Aven om

barnamordets straffskala behölles oförändrad, vore därför en sänkning

av minimum vid detta fall utav fosterfördrivning fullt befogad.

Desto mer måste, om nu en reducering sker av barnamordsstraffets

minimum, redan konsekvensen härav bliva en

avsevärd nedsättning av minimum vid fosterfördrivning. Sätter

man för barnamord gränsen vid sex månaders fängelse, kan

den för fosterfördrivning ej gärna sättas högre än vid en månads

fängelse.

Det lärer även få anses såsom en oegentlighet i nu gällande

lag — om ock mindre stor än den nyss berörda — att fosterfördrivning

enligt 26 § belägges med ett maximum, sex års

straffarbete, lika högt som det, vilket gäller för barnamord, sa

snart icke sistnämnda brott begås under synnerligen försvårande

omständigheter. Nämnda oegentlighet är så mycket större, som

26 §, enligt vad ovan framhållits, icke rätteligen är tillämplig

på annat brottssubjekt än den havande kvinnan själv, således

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

icke å hennes medhjälpare eller medgärningsman. Finner man

med sakkunnige, att för barnamord fyra års straffarbete må anses

vara tillräckligt högt maximum, där icke synnerligen försvårande

omständigheter föreligga, bör således, vid ifrågavarande

fall av fosterfördrivning, maximum understiga nämnda

straffsats.

Aven bortsett från nu framställda jämförelse med barnamordsstraffet,

synes det emellertid ligga i öppen dag, att, enligt

rådande rättsuppfattning, straffet för lindrigaste fall av

fosterfördrivningsbrott ej kan kvarstå vid nuvarande minimum

av ett års straffarbete. Brottsstatistiken talar här ett särdeles

tydligt språk. Det visar sig nämligen, att, sådan lagen nu

är, åtal och fällande dom, så vitt saken rör den fosterfördrivande

kvinnan själv, endast i få fall årligen förekomma, i trots

av fosterfördrivningsförbrytelsens veterliga vanlighet, samt att

fällda domar genomgående hålla sig vid eller nära straff minimum,

oberoende av om särskilt mildrande omständigheter äro för handen.

Av 77 för brott enligt 26 och 27 §§ under åren 1918—1919

åtalade personer sakfälldes 55, däribland för brott enligt

26 § ett antal av 28 kvinnor. Endast 6 av dessa kvinnor erhöllo

för ett enstaka fosterfördrivningsbrott högre straff än minimum.

Där talan förts emot den fosterfördrivande kvinnan själv,

liar det vanligast skett i samband med rättegång emot annan

person, som gått tillhanda vid fördrivningen; ej sällan såsom en

följd av utredningen i s. k. fosterfördrivningsaffärer av mer

eller mindre vittgripande natur. Exempelvis i ett vid Stockholms

rådstuvurätt anhängigt mål dömdes år 1916 sammanlagt

16 personer för fosterfördrivning eller delaktighet däri.

Uppenbart är, att hela frågan om lagens förhållande till

fosterfördrivningen bör, så snart ske kan, från grunden underkastas

eu sorgfällig omprövning. Men huru denna än kan komma

att framdeles utfalla, synes önskvärt, att för kvinnans vidkommande

straffminimum nu sänkes på sätt sakkunnige föreslagit,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

sålunda för fullbordad fördrivning ned till en månads fängelse

och för försök ned till böter, ävensom att åtal i dessa fall uteslutes,

sedan viss tid förflutit efter brottets begående, samt slutligen

att häktningsåtgärd icke må, enligt regeln, kunna ifrågakomma.

För att vinna sistberörda båda önskemål hava sakkunnige

uteslutit straffarbete ur latituden och förty föreslagit

såsom maximum två års fängelsestraff. För vad angår frihetsstraffets

tidslängd står, såsom av nyss anförda statistiska siffror

framgår, detta maximum även i överensstämmelse med nuvarande

rättspraxis.

Det är välbekant, att, enligt gällande svensk rätt, avbrytande

av havandeskap kan, på grund av konflikt emellan olika

hänsyn (intressekollision), framför allt hänsyn till lifsfara för

modern, vara straffritt. Vid den kommande allmänna utredning,

varom ovan talats, synes närmast påkallat att undersöka, dels

huruvida det straffria området genom ett eller annat uttryckligt

stadgande lämpligen låter sig närmare fixeras, möjligen utvidgas

(med avseende på andra medicinska hänsyn än till moderns livsfara:

vid fall, där fostret avlats i våldtäkt, eller där abnormitet

hos fostret måste antagas, eller där andra fall av svåra intressekollisioner

föreligga — jämför ovan redogörelsen för utländska

lagförslag), dels också huruvida bestämda former böra fastställas

(exempelvis, vid fördrivning på grund av medicinska skäl: handlingens

företagande av läkare efter konsultation, däri tjänsteläkare

deltagit, i den mån sådant kan ske; skyldighet att till

medicinalstyrelsen göra anmälan om åtgärden o. s. v.).

Vad angår fosterfördrivning, företagen med kvinnans begivande

av annan än kvinnan själv, synes en skarp skillnad böra

göras mellan de fall, där gärningen begås mer eller mindre yrkesmässigt

(»vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning»)

och övriga fall. Rörande brottslingar av förstnämnda

slag hava sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon sänkning

av nu fastställda straff. Beträffande åter de övriga, har

opaginerad Kontrollera mot PDF

straffet sänkts, men stannar dock väsentligt över det för kvinnan

föreslagna. Den betydliga skillnaden i straffbarhet mellan

även en brottsling av sistnämnda slag och kvinnan själv förklaras

dels av analogien med barnamordet, där, enligt allmän

uppfattning, varje annat brottssubjekt än kvinnan själv faller

under de vanliga bestämmelserna om mord och dråp, dels därav,

att ganska elakartade fall ofta kunna förekomma, även bortsett

från brott, förövade av vinningslystnad, t. ex. när kvinnans

älskare, för att för egen del undgå obehag, själv företager fosterfördrivningen

eller övertalar kvinnan att låta den företagas av

tredje man.

Nämnas bör slutligen, att, vad angår 28 och 29 §§ (under

åren 1915—1919 ej någon gång tillämpade) samt 34 och 35 §§,

någon anledning icke synes föreligga att nu ingå på frågan om

önskvärdheten av deras omgestaltning eller jämkning i det ena

eller andra avseendet. Även sådana frågor som angående regleringen

vid förevarande förbrytelser av påföljd enligt S. L.

2: 19, av straffskärpning enligt S. L. 2: 6, 7 in. m. torde böra

först i annat sammanhang upptagas till prövning *).

*) För de senaste åren från och med 1915 grunda sig här ovan anförda statistiska

siffror på uppgifter, vilka i statistiska centralbyrån ännu icke undergått slutlig granskning.

De äro sålunda i viss mån preliminära.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/

Reservation.

Förestående motivering, synnerligen i vad saken rör dess

innehåll å s. 55 f., kan jag, med hänsyn till vidrörda straffrättsliga

grundfrågor, icke utan förbehåll underskriva. I)å jag,

på det förberedande stadium, vari frågan om här berörda lagstadganden

ännu befinner sig, likväl samtyckt till nedsättning

av, bland annat, straffet för barnamord, har detta icke skett

på grund av verkställd undersökning (någon sådan har av oss

icke genomförts) angående orsakerna till barnamordets frekvens

eller rörande tidslängden av den »behandling» i straffanstalt,

som kunde ur preventiv synpunkt finnas önskvärd. Däremot

har jag. med hänsyn till den vid lindrigaste fall av barnamord

förefintliga starka anhopningen av urskuldande omständigheter,

funnit nuvarande straffminimum och frånvaron av tillfälle till

villkorlig dom icke överensstämma vare sig med min egen rättskänsla

eller med rådande allmän rättsuppfattning, sådan densamma

tydligt uttalat sig bland annat i domstolarnas praxis;

ledande till att lagens bud för närvarande icke enligt sin mening

tillämpas. Slutligen har det synts mig uppenbai''t, att med

anledning av det nära sammanhanget emellan barnamord och

fosterfördrivning, eu föreslagen sänkning av straffet för det senare-

brottet ej gärna, ens ur teknisk sjmpunkt, kan äga rum

utan jämkning jämväl i straffet lör det förra.

• Alvar Mantal las.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Chefen för K. Justitiedepartementet.............................. B

Förslag till lag.............................................................................. g

Svensk rättsutveckling.................................................................. 9

Barnamord....................................................... n

Fosterf ördrivning ........................ 17

Gällande rätt .............................................................................. 23

Svensk rätt ........................ 25

Barnamord ............................................................... 25

Fosterfördrivning......................................................... 29

Utländsk rätt..................................................................... 33

Barnamord ............................................................... 33

Fosterfördrivning......................................................... 39

Straffen..................................................................... 44

Motiver....................................................................................... 5]

Barnamord........................................................................ 53

Fosterfördrivning ............................................................... 60

Reservation ................................................................................. 65

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.