Sök i Ratio Lex

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

25 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 22 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:2, band 1, BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

VISSA TILL KONKURSLAGSTIFTNINGEN

HÖRANDE FRÅGOR

AVGIVNA AV

INOM KUNGL. JUSTITIEDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1920

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

[2520 20]

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Genom proposition nr 82 framlade Kungl. Maj:t för innevarande

års riksdag förslag till ny konkurslag och till lag om ackordsförhandling

utan konkurs, ävensom till åtskilliga därmed sammanhängande författningar.

1 anledning av propositionen anhöll riksdagen i skrivelse

den 18 maj 1920, med förklarande, att propositionen icke kunnat av

riksdagen godkännas, att Kirngl. Maj:t ville, efter verkställd utredning,

framlägga dels förslag till ny konkurslag i huvudsaklig överensstämmelse

med det för riksdagen framlagda förslaget, dock att därvid frågan om

konkursförvaltningen borde tagas under förnyad omprövning, dels förslag

till lag om ackordsförhandling utan konkurs.

Sedan Kungl. Maj:t därefter den 28 maj 1920 bemyndigat chefen

för justitiedepartementet att tillkalla högst sju personer att i egenskap

av sakkunniga biträda inom nämnda departement vid fortsatt behandling

av frågan om ny konkurslag och vad därmed äger sammanhang, blevo

den 21 juni 1920 undertecknade av dåvarande chefen för justitiedepartementet

tillkallade att i sagda hänseende biträda inom departementet.

Efter slutförandet av det oss lämnade uppdraget få vi härmed vördsamt

avgiva redogörelse för de resultat, till vilka vi kommit. Därvid

vilja vi till en början framhålla, att ehuru uppdraget formellt omfattar

hela ifrågavarande lagstiftningsområde, vi dock med hänsyn till vad

ovannämnda riksdagsskrivelse innehåller ansett oss böra utgå därifrån,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

att vårt arbete borde begränsas till att huvudsakligen avse allenast frågan

om konkursförvaltningen.

Huvudfrågorna angående konkursförvaltningen röra sättet för utseende

av förvaltare och organ för kontrollen å förvaltningen. Av de

båda alternativ, som i förra avseendet kunna komma i betraktande, förvaltarens

utseende av konkursdomaren och förvaltareval av borgenärerna,

hava vi ansett det senare, vilket kungl. propositionen i överensstämmelse

med gällande rätt upptagit, icke böra frångås. Utan att vidare ingå på

de olika skål, som anförts för och emot de båda alternativen, — skäl,

vilka utförligt utvecklats å ena sidan i konkurslagstiftningskommitténs

förslag av 1911 och å andra sidan i sakkunnigas förslag av 1919 _

vilja vi blott uttala såsom vår åsikt, att under nuvarande förhållanden

förvaltningsorganisationen i en reformerad konkurslag bör grundas

på de huvudprinciper, vilka kommit till uttryck i det för riksdagen

framlagda förslaget till konkurslag. Borgenärerna böra alltså enligt vår

mening bibehållas vid rätten att utse konkursförvaltare, och rättens ombudsman

bör fortfarande vara det egentliga organet för kontroll å förvaltningen.

Den senare frågan sammanhänger på det närmaste med

den forra och synes, om sistnämnda princip för utseende av förvaltare

godKännes, icke kunna besvaras annorlunda än nyss angivits. Till stöd

för den ståndpunkt, vilken vi sålunda ansett oss böra intaga, må för

övrigt allenast följande omständigheter särskilt framhållas. Den viktio-a

invändning mot principen om borgenärernas rätt att välja förvaltare,

som går. ut därpå, att denna rätt ofta skulle utövas av s. ''k. fullmaktssamlare

i strid med borgenärernas verkliga intressen, har, vad beträffar

huvudparten av de större konkurserna eller köpmanskonkurserna, huvudsakligen

till följd av köpmannaföreningarnas verksamhet i stort sett

törlorat sm betydelse. Vidare äger den omständigheten enligt vårt förmenande

en mycket stor, ja avgörande vikt, att det föreligger ett

trängande behov av en reform, som sträcker sig över konkurslagens hela

område, och att detta behov svårligen kan för närvarande tillgodoses,

med mindre _ den nuvarande förvaltningsorganisationens huvudgrunder

beträffande tillsättande av förvaltnings funktionärer bibehållas.

Då, så vitt vi kunna döma, det inom den sålunda givna ramen

mycket val låter sig göra att åstadkomma regler för förvaltningen, vilka

tilltredstalla berättigade anspråk, blir vår uppgift väsentligen endast den

att se till, huruvida anmärkningar, som framställts mot särskilda punkter

i det för riksdagen framlagda konkurslagsförslagets förvaltnings bestämmelser,

äga fog för sig, och, i den mån så befinnes vara fallet, underkasta

förslaget erforderlig omarbetning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

I

5

Berörda anmärkningar torde i huvudsak kunna sammanfattas pa följande

sätt.

I. Förslaget erbjuder icke tillräckliga garantier för att antalet förvaltare

icke kommer att överstiga det strängt nödvändiga.

II. Bestämmelsen om konkursdomarens rätt att ingripa till förhindrande

av ett olämpligt förvaltareval är ej sådan, att konkursdomaren

kan på grund av densamma komma att göra bruk av denna rätt

annat än i sällsynta undantagsfall.

III. Det kan befaras, att förvaltningsarvodena enligt förslaget skulle

komma icke att understiga utan snarare att överstiga de nuvarande,

därvid i det senare avseendet särskilt är att märka, att da förslaget

svnes förutsätta, att till rättens ombudsmän tagas advokater, samt

väsentligt utvidgat ombudsmannens åligganden, en stegring av dennes

arvode ej är utesluten, en stegring, som i sin ordning skulle kunna draga

med sig en motsvarande höjning av förvaltarearvodet.

IV. Rättens ombudsmans förvaltningsfunktioner hava över hövan

utvidgats, och det kan ifrågasättas, huruvida detta låter sig förena med

hans ställning såsom opartiskt kontrollorgan.

Vad den första anmärkningen beträffar lärer det vara ställt utom

allt tvivel, att en av de viktigaste, kanske rent av den viktigaste anledningen

till att förvaltningskostnaderna med tillämpning av nu gällande

konkurslag ej sällan uppgått till oskäliga belopp är att söka däri,

att ett större antal förvaltare än nödigt utsetts. I regel tillsättas två

eller flere förvaltare, fastän i flertalet fall blott en erfordras, något

som bland annat framgår därav, att utredningsarbetet i verkligheten

ofta nog handhaves blott av en av de utsedde. Att den nya konkurslagen

bör innehålla en regel, som, så vitt sådant i lagstiftningsväg

later sig gorå, bereder trygghet mot missbruk i förevarande avseende,

ligger i öppen dag. Att därvid ga sa långt som de tyska och österrikiska

konkurslagarna, vilka icke känna till förvaltning under samnad

hand och sålunda över huvud icke medgiva, att mer än en förvaltare

utses, under annan förutsättning än att förvaltningen delas, torde väl

knappast vara tillrådligt för svenska förhållanden. Därest en dylik anordning

genomfördes, finge för övrigt göras undantag för solidariskt

bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs; enligt lagen den 18

september 1903 skall i sådan konkurs det allmänna ombudet alltid handhava

förvaltningen under samnad hand med en eller flere enligt konkurslagen

utsedda förvaltningsfunktionärer, och ändring häri torde icke

kunna ifrågasättas. Det bör emellertid i lagen uttryckligen fastslås, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

i vanliga fall blott ^ en förvaltare skall tillsättas och att sålunda ett flertal

förvaltare ej må utses annat än undantagsvis.

Granskar man förarbetena till det för riksdagen framlagda förslaget,

finner . man, att vikten av att förvaltarnes antal nedbringas ingalunda

förbisetts; såväl i 1911 års kommittéförslag (sid. 276, 284, 287)

som i det uti statsrådsprotokollet för den 10 oktober 1919 intagna anförande,

vari dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet

hemställde om remiss till lagrådet av 1919 års sakkunnigförslag (kungl.

propositionen nr 82, sid. 156), betonades angelägenheten av att förvaltarnes

antal icke överstege det nödvändiga. Stadgandet i förslagets 41 §,

att mer än en förvaltare ej må utses, där det ej med hänsyn till

boets omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligen nödvändigt,

står väl också i full överensstämmelse med den tankegång, åt vilken

här ovan givits uttryck. Men å andra sidan torde det nog vara möjligt

att giva stadgandet en avfattning, som ännu skarpare bär fram denna

tankegång. För att såvitt möjligt förhindra, att stadgandet tillämpas

annorlunda än avsetts, hava vi därför funnit oss böra föreslå en sådan

omformulering av detsamma, att tillsättandet av mer än en förvaltare

alldeles otvetydigt utmärkes såsom ett undantagsfall, som icke må anses

vara för handen annat än då en delning av förvaltningen funnits erforderlig

eller annan särskild anledning till en ökning av förvaltarnes

antal föreligger. Genom en något ändrad uppställning av ifrågavarande

paragraf har detta ytterligare betonats. Den föreslagna omformuleringen

av 41 § har föranlett någon ändring av 52 §, så vitt i sistnämnda paragraf

är fråga om vem som har att taga initiativet till delning av förvaltningen.

1 konkurslagsförslagets 45 § stadgas bland annat, att då någon, på

vilken borgenärernas val fallit, är olämplig att handhava konkursboets

förvaltning, det tillkommer konkursdomaren att utse förvaltare i stället

för den sålunda valde. Befogenheten av den under II här ovan omnämnda,

mot avfattningen av detta stadgande riktade anmärkningen kan

enligt vårt förmenande icke helt förnekas. Då det för konkursdomaren

helt naturligt måste vara mindre angenämt att förklara en måhända oförvitlig

person olämplig att vara förvaltare, talar en viss sannolikhet för antagandet,

att konkursdomaren skall underlåta att göra ett dylikt uttalande,

därest ej vederbörandes olämplighet är alldeles uppenbar. Till ett dylikt

resultat kan också medverka,. att i stadgandet icke otvetydigt uttalats,

att det äi konkursdomarens ovillkorliga plikt att av eget initiativ pröva

frågan om den valdes lämplighet. En annan tolkning av föreskriften

kommer visserligen, såsom av förarbetena framgår (kungl. propositionen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

nr 82, sid. 154 och 370), i strid med vad lagstiftaren velat inlägga i

densamma, liksom tolkningen icke låter sig väl förena med stadgandet i

42 § första stycket, som uppenbarligen förutsätter, att konkursdomaren

städse i sista hand skall tillse, att den eller de, åt vilka förvaltningen

anförtros, äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets

omfattning och beskaffenhet erfordras för förvaltningens behöriga handhavande.

För att emellertid bringa ifrågavarande stadgandes mening

till skarpare uttryck samt framhäva dess samband med 42 § första

stycket hava vi verkställt en omarbetning av 45 § andra stycket. I

sammanhang härmed har det synts lämpligt att göra någon jämkning

i avfattningen av 42 § första stycket.

Vid 45 § har jämväl tagits under övervägande, huruvida icke

konkursdomarens inflytande på förvaltarevalet bör ökas på det sätt, att

den i förslagets 178 § förekommande regeln, att där någon vid förvaltareval

erhållit majoritet med hänsyn till fordringsbeloppen men ej

minst en fjärdedel av rösterna, efter antalet räknat, den mening skall

gälla, som konkursdomaren biträder, ändras så, att nämnda kvotdel

höjes. Det har synts lämpligt höja kvotdelen till en tredjedel, en

ändring, som för övrigt så tillvida förordats i vissa från näringsidkarehåll

avgivna yttranden över konkurslagstiftningskommitténs preliminära

förslag av år 1910, som däri ifrågasatts att beträffande förvaltningsfrågor

i allmänhet vidtaga en dylik ändring. Genom att på detta sätt

eu speciell omröstningsregel uppställts för förvaltarevalet har det blivit

nödvändigt att upptaga denna regel redan i 45 §, vilket föranlett jämkning

av ordalagen i 178 §. Vissa redaktionella ändringar hava tillika

företagits i 43 § och i 45 § första stycket.

Vad beträffar frågan, huruvida förslaget tillräckligt effektivt tillgodoser

kravet på att konkursfunktionärernas arvoden icke överstiga

skäliga belopp, så må ej förbises, att avgörande härför i främsta rummet

är det sätt, varpå domstolarna må anses komma att utöva den

dem i förslaget tillagda rätten att bestämma arvoden. Med kännedom

om den stränghet, varmed domstolarna i rättegångsmål pläga pröva

parternas kostnadsersättningskrav, torde det icke vara att befara, att

domstolarna skulle bliva benägna för en otillbörlig slapphet vid bedömandet

av arvodeskrav från konkursfunktionärernas sida. Genom jämkningar

i vissa paragrafer i förslaget ha vi sökt bereda ytterligare

garantier i förevarande hänseende. Sålunda har 82 § andra stycket

något omformulerats i ändamål att skarpare betona domstolens plikt att

icke fastställa för högt arvode samt i 84 § införts bestämmelse om

skyldighet för arvodesberättigad att vid ansökningen om arvode foga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

specificerad räkning. Särskilt den senare bestämmelsen synes vara av

värde; domstolen tvingas att i detalj pröva vederbörandes arvodesanspråk

och kan ej inskränka sig till att fastställa en på ett ungefär

beräknad klumpsumma. Det har under våra överläggningar ifrågasatts,

huruvida icke en ännu mera effektiv utväg vore att efter utländskt

mönster binda domstolarna vid en efter behållningens storlek graderad,

i administrativ ordning fastställd normaltaxa, från vilken domstolarna

dock skulle äga att avvika, då uppdraget krävt särskilt arbete eller

utförts med särskild omsorg och skicklighet. Då emellertid enligt den

mening, som omfattas av de flesta av oss, de olägenheter, med vilka

en dylik anordning synes vara förbunden, överväga de fördelar, som

därav skulle kunna vara att förvänta, ha vi icke ansett oss böra förorda

densamma. Det vore givetvis ej möjligt att i en taxa sätta arvodesbeloppen

lägre än att de i ett medeltal fall komme att utgöra skälig

ersättning. Frånsett det synnerligen godtyckliga i en sådan bestämningav

beloppen, är det all anledning antaga, att hos domstolarna en utpräglad

benägenhet skulle yppa sig att utan vederbörlig hänsyn till förhållandena

i det särskilda fallet mekaniskt följa taxan. Detta skulle

medföra, att i många fall arvodena bleve högre än tillbörligt vore,

medan åter i andra fall de icke utgjorde tillräcklig ersättning. Där det

senare inträffade, skulle det otvivelaktigt hava till följd, att den eggelse

till energiskt och omsorgsfullt arbete, som hoppet om ett efter arbetets

omfattning och beskaffenhet utmätt arvode tydligtvis innebär, skulle

försvinna. Skulle det emellertid vid den nya konkurslagens tillämpning

mot förmodan visa sig, att domstolarna icke tillfredsställande utöva sin

rätt att bestämma ifrågavarande arvoden, synes frågan om införandet av

en normaltaxa böra tagas under förnyad omprövning.

Då man vidare trott sig kunna befara, att förslaget genom att höja

fordringarna på rättens ombudsmans kompetens och utvidga hans verksamhet

rent av skulle kunna medföra en ökning av ombudsmannaarvodena,

torde man icke hava tillräckligt beaktat, att rättens ombudsmans

arvode synnerligen ofta för närvarande bestämmes icke med hänsyn till

vad ombudsmannen själv uträttat utan allenast med hänsyn till vad

sysslomännen erhålla. Rättens ombudsman uppbär sålunda, oavsett i

vad mån han ägnat sina krafter åt konkursutredningen, lika mycket

eller obetydligt mindre än en var av sysslomännen. Åven med förslagets

bestämmelser kommer rättens ombudsman att få väsentligt mindre att göra

än förvaltaren. Att antalet av de åligganden, som lagts på ombudsmannen,

är stort, har endast skenbart betydelse i här ifrågavarande hänseende.

Tänker man på varje konkurs för sig, kan såsom regel endast

en ringa del av dessa åligganden förekomma. Då nu rättens ombuds
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

män sannolikt komma att utses bland personer, vilka hava ungefär

samma fordringar på arvode som de blivande förvaltarne, måste förslaget,

därest domstolarna på vederbörligt sätt handhava sin bestämmanderätt,

medföra minskning jämväl av ombudsmannaarvodena. Förbises

må för övrigt icke, att vissa av de befogenheter, som enligt förslaget

tillkomma rättens ombudsman, enligt gällande rätt äro överlämnade

åt borgenärerna och att förslaget därför bör leda till en minskning

av de med borgenärssammanträdena förknippade kostnaderna.

För att kunna bedöma befogenheten av den ovan under IV anförda

huvudanmärkningen mot förslaget måste man först göra klart för sig,

vilka de nya förvaltningsfunktioner äro, som enligt förslaget tillkomma

rättens ombudsman.

Dessa förvaltningsfunktioner äro följande:

1. Rättens ombudsman har att, då flere förvaltare finnas och till

följd avT meningsskiljaktighet dem emellan beslut ej kan åstadkommas,

skilja emellan förvaltarne (52 § fjärde stycket).

2. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för att förvaltaren, då

uppskov med försäljning av boets egendom äger rum, må kunna avslå

förmånsberättigad borgenärs krav på försäljning genom konkursboets

försorg av den egendom förmånsrätten avser (67 § andra stycket).

3. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för att förvaltaren må

äga påfordra inställandet i visst fall av exekutiv försäljning å fast egendom,

fartyg eller gods i fartyg, ävensom för att förvaltaren må äga

underlåta att föranstalta om försäljning av fast egendom i fall, då enligt

förvaltarens uppfattning anledning är till antagande, att exekutiv auktion

ej kommer att leda till försäljning (68 §, 70 § andra stycket).

4. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för att förvaltaren må

äga att kungöra auktion i mindre utsträckning än i allmänhet är föreskrivet

(76 §).

5. Rättens ombudsman äger att i visst fall påkalla, att ett efter

första borgenärssammanträdet ingivet ackordsförslag hänskjutes till borgenärernas

prövning (152 §).

6. Rättens ombudsman skall hava inseende över upprättandet av

den berättelse, som omförmäles i 55 §.

7. Rättens ombudsman har att bestämma om underhåll åt gäldenären,

ävensom avgöra, i vilken utsträckning för gäldenären och hans

familj nödiga lösören må utlämnas till gäldenären (98 §).

8. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för inledande eller fullföljande

av rättegång, lagsökning och skiljedomsförfarande, ävensom för

fullföljande i högre rätt av jävsfråga (79, 113 §§).

2

2520 20

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

9. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för fortsättande av

gäldenärens rörelse (60 §).

10. Rättens ombudsman och förvaltaren kunna för en tid av högst

sex månader från första borgenärssammanträdet besluta uppskov med

försäljning av boets egendom eller med indrivning av dess fordringar,

ävensom, då uppskov beslutits, för förnyad prövning till borgenärerna

hänskjuta dylik fråga (64, 65, 77 §§).

11. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för försäljning av fast

egendom i annan än exekutiv ordning och av lös egendom under hand

(70 § första stycket, 71 § första stycket).

12. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för förlikning rörande

lös egendom (78 §.)

De under 1—5 nämnda åliggandena sakna större betydelse, enär de

torde kunna ifrågakomma allenast i ett mycket ringa antal konkurser; de

kunna därför i detta sammanhang lämnas å sido. Att undantaga något av

dem från rättens ombudsmans kompetensområde har icke synts oss tillrådligt.

Det under 6 upptagna åliggandet är likaledes föga betydande. Det under 7

anmärkta ärendet är knappast ett rent förvaltningsärende. Rättens ombudsman

har här att skilja emellan gäldenärens och borgenärernas olika intressen,

en uppgift, som icke gärna kan tilldelas förvaltaren, vilken har att företräda

sistnämnda intresse, och ej heller lämpligen torde böra i första hand

överlämnas åt rätten; enligt förslaget kan den med ombudsmannens beslut

missnöjde påkalla rättens prövning därav. Vad beträffar den under

8 omförmälda befogenheten torde behovet av korrektiv mot att kostsamma

rättsliga åtgärder utan tillräckliga skäl vidtagas och fördelen av att härutinnan

kunna tillgodogöra sig rättens ombudsmans juridiska sakkunskap

vara så obestridliga, att det icke lärer kunna ifrågasättas att på denna punkt

vidtaga någon ändring i förslaget. Det må tillika erinras om att bristande

samtycke från ombudsmannens sida icke förhindrar förvaltaren att vidtaga

ifrågavarande rättsliga åtgärder utan allenast medför, att förvaltaren

blir personligen ansvarig för kostnaderna. Vad slutligen vidkommer

de under 9—12 berörda åtgärder, till vilka ombudsmannens samtycke

erfordras, höra dessa till de viktigaste, som kunna förekomma

under en konkursutredning. Därest rättens ombudsmans verksamhet

såsom kontrollorgan icke skall vara inskränkt till huvudsakligen allenast

kassakontrollen, är det nödvändigt, att han erhåller tillfälle att, innan

förvaltaren vidtager dylika viktiga åtgärder, framkomma med de erinringar,

vartill han kan finna sig befogad, och att göra detta på ett

sådant sätt, att hans erinringar icke utan vidare kunna lämnas obeaktade.

Något mera innehålla stadgandena i själva verket icke. Rättens ombudsmans

vägran att samtycka till en av förvaltaren föreslagen åtgärd

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

av bär ifrågavarande art medför nämligen icke, att åtgärden över huvud

icke må företagas utan allenast att frågan skall hänskjutas till borgenärerna.

Och att förvaltaren, som är borgenärernas förtroendeman, i

allmänhet har större möjligheter än rättens ombudsman att vinna borgenärerna

för sin mening, ligger i öppen dag.

Enligt vår uppfattning kan det icke betraktas såsom en verklig

olägenhet, att rättens ombudsman får på detta sätt med förvaltaren dela

ansvaret för vissa förvaltningsåtgärder. I värjo fall synes den föreslagna

anordningen, som tvingar rättens ombudsman att uppmärksamt

följa förvaltningen, vara att föredraga framför gällande konkurslags

system att ställa ombudsmannen så gott som helt utanför denna. Såsom

erfarenheten givit vid handen, har detta lett därtill, att någon verklig

förvaltningskontroll ej utövats, dill det sagda ma läggas, att de förvaltningsfunktioner,

som tillagts rättens ombudsman, icke,, så vitt vi

funnit, äro av den beskaffenhet, att do kunna sätta hans vilja och förmåga

att öva egentlig kontroll över det sätt, varpå förvaltarne fullgöra

sina åligganden, i fara.

De delar av det för riksdagen framlagda konkurslagsförslaget, som

icke behandla konkursförvaltningens organisation, hava liksom övriga

förslag med hänsyn till den begränsning, som vårt uppdrag måste

anses äga, endast i ringa omfattning av oss upptagits till. granskning.

1 fråga om nedan omförmälda stadganden hava emellertid ändringar

föreslagits.

För att förhindra att, såsom nu ofta lärer ske, gäldenärens böcker

under konkursen av honom på sadant sätt kompletteras, att man icke

efteråt kan fastställa böckernas innehåll vid tiden för konkurstillståndets

inträde, har i 54 § i konkurslagsförslaget upptagits föreskrift,, att den

enligt 43 § i samma förslag utsedde förvaltaren, som ju är pliktig att

så snart ske kan omhändertaga gäldenärens böcker, skall, då gäldenären

är köpman, å lämpligt ställe förse hans handelsböcker med anteckning

om dagen för omhändertagandet. »Lämpligt ställe» för anteckningen

torde, särskilt i fråga om de i lag föreskrivna handelsböcker, som vid

konkurstillståndets inträde icke avslutats, i regel vara platsen omedelbart

efter sista införingen.

97 § första punkten i konkurslagsförslaget har ändrats till överensstämmelse

med den nya lydelse motsvarande stadgande i 30 § konkurslagen

erhållit enligt lag den 11 juni 1920.

Ordalagen i 179 § i konkurslagsförslaget hava något jämkats i avsikt

att tydligt utmärka, att om en fordran delvis är uppenbart ogrundad,

rösträtt icke må utövas för sådan del av fordringen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

. Då konkurs, vilken omfattar fartyg, som blivit infört i fartygsregister

eller lott i fartyg, upphört i följd av ackord, förlikning eller

avskrivning utan att fartyget eller fartygslotten gått till försäljning, bör

givetvis gäldenären eller senare ägare, i likhet med vad som gäller rörande

fast. egendom, kunna påfordra, att den anteckning, som på grund

av föreskriften i 21 § i konkurslagsförslaget skett om konkursen, varder

avförd. 198 § i samma förslag har därför omarbetats i ändamål att

låta den reglera jämväl nyssnämnda fall. Den sålunda verkställda ändringen

torde medföra, att i 25 § av förordningen den 18 oktober 1901 angående

registrering av svenska fartyg måste införas bestämmelse om att

i fartygsregistret skall göras anteckning, då till kommerskollegiet i enighet

med det föreslagna stadgandet inkommer av vederbörligt bevis

åtföljd anmälan om det i stadgandet avsedda förhållandet.

I förslaget till lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende

därå skall iakttagas har, under förutsättning att konkurslagsförslaget

kommer att framläggas för 1921 års riksdag, såsom dag för

den nya konkurslagcns ikraftträdande föreslagits den 1 januari 1922.

I 4 § av förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs har

bestämmelsen, att auktoriserad handelskammare skall äga att utan särskilt

tillstånd bemyndiga god man vid ackordsförhandling, utbytts mot

föreskrift, att sådan handelskammare skall äga att lika med förening av

näringsidkare hos Konungen söka tillstånd att meddela dylikt bemyndigande.

Ändringen har vidtagits för att förhindra, att god man bemyndigas

av handelskammare, som i övrigt ej ägnar sig åt ackordsverksamhet

och därför icke kan vederbörligen övervaka av densamma bemyndigad

god man. Att på sätt av Stockholms Köpmannaförening föreslagits

i lag intaga föreskrift om att tillstånd enligt berörda paragraf

icke må meddelas förening av näringsidkare, som icke i sig innesluter

minst ett visst antal engrosköpmän eller fabriksidkare, har icke synts

erforderligt. Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att det även utan

ett sådant stadgande i första hand blir de större köpmannaföreningarnas

gode män, som komma att anlitas vid köpmäns ackordsförhandlingar.

I sista stycket av sistnämnda paragraf har såsom en följd av den

nya . lagstiftningen om adoption den ändring vidtagits, att adoptivförhållandet

i jävsavseende förklarats skola anses lika med skyldskap

emellan föräldrar och barn.

I ingressen till förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser

i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad har införts dagen för den där

åberopade, numera promulgerade lagen om införande av nya giftermålsbalken.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Rubriken till förslaget till lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11

och 12 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall

betalas skall in. m. har ändrats till överensstämmelse med den nya

hädelse densamma erhållit enligt lagen den 11 juni 1920, varjämte i ingressen

till samma lagförslag dagen lör sistnämnda lag, som där åberopats,

blivit angiven.

I 22 § av lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering

av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. m.

har termen »egendomsav trädet jo använts på ett sätt,^ som icke överensstämmer

med konkurslags förslagets terminologi, förslag till ändrad

hädelse av nämnda paragraf har därför utarbetats, vilket ändringsförslag

med hänsyn till angelägenheten av att berörda lag erhåller eu enhetlig

terminologi föranlett jämväl förslag till ändring av 5 § i samma lag.

I enlighet med vad sålunda anförts få vi vördsamt överlämna dels

förslås: till ny avfattning av „

1) 41, 42, 43, 45, 52, 54, 82, 84, 97, 178, 179 och 198 §§ i förslaget

till konkurslag; ’

2) 1 § i förslaget till lag om nya konkurslagens införande och vad

i avseende därå skall iakttagas;

3) 4 § i förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) ingressen till förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser

i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

5) rubrik och ingress till förslag till lag om ändrad lydelse av

5, 6 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

och dels förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 22 §§ i lagen

den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska

anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. in.

”Särskilt yttrande av undertecknad Kallenberg bifogas.

Stockholm den 7 september 1920.

SVEN LAWSKI.

D. HANZÉN.

E. KALLENBERG.

CARL ARHUSIANDER. GUSTAF BOMAN.

J. G. WALLES. JOHN TJERNELD.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Förslag

till

Konkurslag.

41 §.

Gäldenär till konkurs avträdda bo skall omhänderhavas av en eller

flere förvaltare, som utses i den ordning nedan stadgas. Antalet förvaltare

bestämmes av konkursdomaren. Kj må mer än en förvaltare finnas,

där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet

anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest i

särskilt fall vara oundgängligen nödvändigt, att mer än en förvaltare

lltSGS.

Då fråga är om utseende av förvaltare enligt 45 eller 48 §,

må konkursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan borgenärerna

erhållit tillfälle att yttra sig därom.

42 §.

I fråga om utseende av konkursförvaltare gälle, att den eller de,

åt vilka förvaltningen anförtros, skola äga sådan insikt och erfarenhet,

som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras for

förvaltningens behöriga handhavande.

Konkursförvaltare må ej den vara, som står under förmynderskap

eller är i konkurstillstånd; ej den som är förklarad ovärdig att vidare

nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd

icke må utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket

ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles,

eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra

sådan påföljd; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans

talan inför rätta. o .

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten ma ej vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

konkursförvaltare; ej heller må på landet någon, som biträder domaren

i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten,

vara konkursförvaltare.

43 §.

13a konkuis uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltaie

att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssammanträdet

borgenärerna valt förvaltare och, där de utsett annan, denne tillträtt

befattningen.

45 §.

Vid första borgenärssammanträdet välje borgenärerna förvaltare att

i stället för den enligt 43 § utsedde förvaltaren omhänderhava konkursboet.

Har konkursdomaren efter vad i 52 § är stadgat förordnat, att

konkuisboets förvaltning skall vara delad, skall förvaltare väljas särskilt

för varje del av förvaltningen. Såsom borgenärernas beslut gälle den

mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fordi

ingår sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer

därjämte utgöra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslut på

sådant sätt ej åstadkommas, gälle den mening konkursdomaren biträder.

Konkursdomaren skall tillse, att icke någon, på vilken borgenärernas

val fallit, är obehörig att vara förvaltare jämlikt 42 § andra eller

tredje stycket eller i saknad av sådan insikt och erfarenhet, som avses

i 42 § första stycket, eller eljest icke lämplig att handhava förvaltningen.

Där sådant fall föreligger, åligge det konkursdomaren att utse

annan förvaltare i stället för den av borgenärerna valde.

Kommer icke någon borgenär tillstädes, varde förvaltare tillsatt av

konkursdomaren.

52 §.

Där konkursdomaren finner delning av konkursboets förvaltning

emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att därom

förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka o-runder

delningen skall ske. Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman

eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning

av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än

samfällt avhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för

boet medföra någon förpliktelse.

Åro förval turné två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller

beslut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas

till ombudsmannen, och galle den mening han biträder.

Då flere förvaltare utsetts, skola de bland sig välja en att i fall,

som avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola

tillställas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga.

Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och ombudsmannen

underrättas.

54 §.

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan ej mindre

omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som

röra boet, samt, där gäldenären är köpman, i hans handelsböcker å lämpligt

ställe göra anteckning om dagen för omhändertagandet, än även

förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å

varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å nämnda böcker

och handlingar. Där så befinnes nödigt, må förvaltaren för bouppteckningsförrättningen

anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen

skola tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning

prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären

vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av

gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits

till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig,

vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav

tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om egendomsavträde

meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren

att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren förteckning å

borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress,

samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.

Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning,

göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

82 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes av rätten;

äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Sådant arvode må icke sättas till högre belopp än som med avseende

å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed

det utförts, samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för

uppdraget.

Ej må arvode efter tid räknas.

2520 20

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

84 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes efter

därom bos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berättigade;

och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas

för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts,

skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där bestämmande av

särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp,

som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre

redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning,

utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna.

Har förvaltare för viss förvaltningsåtgärd, såsom förrättande

av bouppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion

eller dylikt, anlitat annan och har gottgörelse därför tillgodoförts denne

eller har ersättning för utgifter tillgodoförts rättens ombudsman eller förvaltare,

skall sådant angivas i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss

egendom, åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning

över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make

och oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag,

då beslutet om egendomsavträde meddelades, där ej han själv eller hans

make kan annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed

avläggas av gäldenaren, njute han underhåll till dess

sådant skett. Gäldenären äge ock från konkursboet utbekomma och behålla

dels nödiga gång- och sängkläder för sig, make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga

lösören till ett värde av högst femhundra kronor eller, där gäldenären

icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra

kronor.

Vid bestämmande av vad gäldenären må bestås skall tagas hänsyn

så väl till hans behov och boets ställning som ock till hans omsorg att

göra rätt för sig och beredvillighet att fullgöra de skyldigheter, som

enligt denna lag åligga honom.

178 §.

I sådana vid borgenärssammanträde förekommande frågor, som röra

boets förvaltning, gälle, där ej annorledes är i denna lag stadgat, såsom

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

beslut den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig

vilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa

borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut

på &sådant sätt ej åstadkommas, galle den mening rättens ombudsman

biträder.

179 §.

En var, som vill i fråga rörande boets förvaltning föra talan vid

borgenärssammanträde, vare pliktig att uppgiva beloppet och beskaffenheten

av sin fordran samt så vitt ske kan förete de handlingar, på vilka

fordringen må vara grundad; i fråga om sammanträde, som hålles efter

bevaknmgstidens utgång, skall dock vad sålunda är stadgat anses fullgjort,

där borgenär i bevakmngsmlaga lämnat nämnda uppgifter om

fordringen och vid inlagan fogat de handlingar, som efter, vad nyss

sao-ts bort företes. Vid sammanträde, som hålles efter bevaknmgstidens

utgång, må talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.

° För fordran eder del av fordran, som uppenbarligen är ogrundad,

må talan ej föras. Har fordran blivit av domstol ogillad, må, ändå att

beslutet icke äger laga kraft, talan för fordringen ej föras.

198 §.

Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört utan att till

boet hörande fast egendom eller fartyg, som blivit infört i fartygsregistret.

eller lott i fartyg gått till försäljning, ankomme på fastighetens eller

fartygets eller fartygslottens ägare att därom göra anmälan hos den

myndighet, hos vilken anteckning om konkursen eller anmälan om densamma

jämlikt 21 § ägt rum; skolande, när förhållandet styrkes, .anteckning

därom i fråga om fast egendom eller fartyg, som blivit infört i

fartygsregistret, göras i vederbörande inteckningsprotokoll samt fastighets-

eller inteckningsbok.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Förslag

till

Lag:

om nya konkurslagens införande och råd i avseende därå skall iakttagas.

- 1 §•

... , De* antagna konkurslagen skall jämte vad här nedan stadgas

landa till efterrättelse från och med den 1 januari 1922.

Har gäldenär försatts i konkurs innan nya lagen trätt i kraft

skall i avseende å konkursen äldre lag tillämpas. År konkursansökning

™ granda tid på provning beroende, skall ock i fråga om prövning

„ handläggning av den ansökning ävensom i avseende å konkurs, som

dåra i Öl jer, äldre lag tillämpas.

I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått

ga Idenär en innan nya lagen trätt i kraft, skola, ändå att konkursen följt

pa ansökning, som gjorts först därefter, motsvarande bestämmelser i äldre

lag tulampas, om på grund därav frihet från klander för den, som åtkommit

egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger rum enligt 28—36 SS

av nya lagen. ™

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Förslag
till
Lag
om

ackordsförliaiidling utan konkurs.

4 §•

God man skall förordnas av konkursdomaren, då gäldenären gör

ansökning därom; och. skall vid förordnandet iakttagas, att gode mannen

bör ägaÖ sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning

och beskaffenhet erfordras för upprättande av tillförlitlig bouppteckning

och bedömande av gäldenärens ställning.

Har gäldenär, som är köpman, till god man föreslagit någon, som

av förening av köpmän eller andra näringsidkare eller auktoriserad handelskammare

erhållit bemyndigande att vara god man vid ackordsföihandlingar

enligt denna lag, och har föreningen eller handelskammaren

av Konungen erhållit tillstånd att meddela dylikt bemyndigande, skall

konkursdomaren till god man förordna den av gäldenären föreslagne,

utan så är att denne befinnes sakna den insikt och erfarenhet, varom

stadgas i första stycket, eller enligt vad nedan i denna paragraf sägs

är obehörig.

God man må ej den vara, som står under förmynderskap eller ar i

konkurstillstånd; ej den, som är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i

rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må

utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke

vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller

som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför

Tätta

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må ej vala

god man; ej heller må på landet någon, som biträder domaren i hans

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten, vara

god man.

Ej må gäldenärens make vara god man, ej heller någon, som

är med gäldenären i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken

om jäv emot domare sägs; skolande i här nämnda avseende

adoptivförhållande anses lika med skyldskap emellan föräldrar

och barn.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Förslag

till

Lag

om ändring av rissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—7, 10, 11, 18 samt 26-30 §§ i lagen

den 1 juli 1898 om boskillnad, så vitt sagda lag jämlikt 5 § i lagen

den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken fortfarande skall

gälla, skola, 7, 10, 18, 27 och 28 §§ i nedan angivna delar, erhålla

följande ändrade lydelse:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Förslag

till

Lag:

om ändrad lydelse ay 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen

den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om

urarvagörelse skola, 9 och 11 §§, så vitt de jämlikt övergångsbestämmelsen

till lagen den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar av nämnda

förordning fortfarande skola gälla, erhålla följande ändrade lydelse:

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 22 §§ i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser

om registrering av elektriska anläggningar samt

om rätt till elektrisk kraft m. m.

Härigenom förordnas, att 5 och 22 §§ i lagen den 22 juni 1920

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt

om rätt till elektrisk kraft m. m. skola i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lydelse:

5 §•

Har — — — — — — — — — fastigheten.

Hör — — — — — — — — — åtgärden.

År — — — — — — —--innehavare.

Ej — — — — — — — — — belägen.

Har till registreringsmyndigheten inkommit anmälan därom, att utmätning

skett av elektrisk understation eller ledning eller att enligt 28

§ utsökningslagen förordnande meddelats om försäljning av fastighet, till

vilken hör elektrisk understation, eller att enligt 70 § konkurslagen

äskats, att sådan fastighet måtte utmätningsvis försäljas, må registrering

av stationen eller ledningen ej äga rum, med mindre det visas, att utmätningen

upphävts eller att frågan om försäljning eljest förfallit.

22 §.

Har — -— — — — —---övrigt.

Underlåter konkursboet att inom en månad efter därom av upplåtaren

framställd begäran ställa säkerhet, avseende tiden från det beslutet

om egendomsavträde meddelades och intill dess sex månader förflutit

2520 20

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall avtalet

anses hävt vid utgången av förstnämnda tid. Ställes sådan säkerhet,

men varder icke minst en månad före utgången av omförmälda sex

månader ny säkerhet ställd, gällande för hela avtalstiden, skall avtalet

anses hävt vid utgången av den tid, för vilken säkerhet ställts.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning,

den där gjorts före sagda dag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Särskilt yttrande av Professoren Kallenberg.

Under mitt arbete såsom ledamot av konkurslagstiftningskommittén

kom jag till den uppfattningen, att konkursförvaltningsorganisationen

borde omläggas sålunda, att det ålades domaren att utse förvaltare ocli

borgenärerna att välja organ för kontrollen å förvaltningen.. Denna uppfattning

erhöll sitt renaste och principriktigaste uttryck i kommitténs

preliminära förslag av 1910; i sitt slutliga förslag av 1911 modifierade

kommittén i viss mån, för att tillmötesgå uttalade betänkligheter regeln

om domarens åliggande att utse förvaltare. Jag anser för min del alltjämt,

att de huvudgrunder för förvaltningsorganisationen, som kommittén,

förordat, innefatta de bästa garantierna för en god konkursförvaltning.

Att här belysa och närmare utföra detta utöver vad kommitténs betänkande

därom innehåller, torde icke vara erforderligt. _ Emellertid äro

mäktiga intressen knutna till bibehållande i det väsentliga av gällande

rätts regler angående utseende av konkurs funktionärer, och en med dessa

intressen nära sammanhängande stark opinion inom kretsar, som närmast

beröras av ifrågavarande lagstiftning, har uttalat sig mot kommitténs

förslag i denna del. Då vid sådant förhållande den förutsättning för

genomförande av detsamma, som består däri, att det från början omfattas

med förtroende inom nämnda kretsar, icke är till finnandes, har jag nu

i min egenskap av tillkallad sakkunnig vid fortsatt behandling av frågan

om nv konkurslag icke funnit mig böra fortfarande förorda upptagandet

i en ny konkurslag av den av kommittén föreslagna anordningen för

tillsättande av konkursfunktionärer. Jag vill i stället, och detta helt och

utan förbehåll, förena mig med övriga sakkunniga i att förorda, att det

för innevarande års riksdag framlagda förslaget å nyo framlägges utan

andra ändringar, vare sig i övrigt eller i de delar, som röra själva konkursförvaltningen,

än sakkunnigas yttrande angiver. Efter mitt omdöme

är sistnämnda förslag, jämväl vad angår stadgandena om konkursförvaltningen,

i hög grad överlägset nu gällande konkurslag, och då behovet

av en reform, som sträcker sig över konkurslagstiftningens hela

område, är trängande, synes dess tillgodoseende icke böra undanskjutas

till dess efter genomförandet av den stora processreformen eller vid

annan oviss tidpunkt enighet må hava kunnat vinnas om riktigheten av

den ståndpunkt, som konkurslagstiftningskommittén intog.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.