Sök i Ratio Lex

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

35 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 33 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:2, band 2, BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

LAG OM MANIFESTATIONSED

STOCKHOLM 1920

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

[8101 20]

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 11 juni detta år förordnat undertecknad

att såsom sakkunnig biträda inom justitiedepartementet med

verkställande av en förberedande utredning angående införande i svensk

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

rätt. av så kallad manifestationsed vid utmätning, får jag härmed i underdånighet

överlämna av motiv åtföljda förslag till

1) lag om manifestationsed;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

_ tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Vid förstnämnda förslags utarbetande har jag sökt utnyttja den

erfarenhet, man vunnit i Tyskland av där gällande lagbestämmelser av

likartad beskaffenhet och varom jag i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts

uppdrag sökt att förskaffa mig underrättelse under en av mig under

sistförfluten sommar företagen resa.

.Det här framlagda förslaget synes nödvändiggöra ändringar i tvenne

administrativa författningar, nämligen dels förordningen angående expeditionslösen

den 7 december 1883, vari torde böra stadgas skyldighet

för borgenär, som påkallat manifestationsed, att lösa alla protokoll i ärendet,

och dels stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående

domsagornas förvaltning, vari torde böra införas föreskrift om rätt för

förste notarie att i viss utsträckning handlägga manifestationsedsärenden.

Underdånigst

SVEN LAWSKI.

Stockholm den 25 november 1920.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Förslag

till

Lag om manifestationsed.

1 §•

Har vid utmätning hos gäldenär full tillgång till gäldande av skuld,

varför utmätningen skett, icke kunnat anträffas eller har uppgiven tillgång

funnits tvistig eller av annan orsak ej kunnat strax till betalning i

laga ordning användas, vare gäldenären pliktig att, där borgenären det

äskar, upprätta skriftlig förteckning över sina tillgångar samt med ed fästa

förteckningens riktighet. Sådan ed kallas i denna lag manifestationsed.

2 §-

Vill gäldenären avlägga manifestationsed, oaktat yrkande därom icke

framställts, stånde det honom fritt.

3 §•

Den, som vill påkalla avläggandet av manifestationsed, skall göra

skriftlig ansökning därom hos konkursdomaren i den ort, däi gäldenären

bör inför domstol svara i mål, som angå gäld i allmänhet. Vid ansökningen

foge sökanden i huvudskrift eller bestyrkt avskrift protokoll över

den utmätningsförrättning, som föranlett ansökningen. Göres ansökning

av gäldenär, skall vid densamma jämväl fogas förteckning över gäldenärens

tillgångar

Finner konkursdomaren, att han enligt 3 § ej är behörig att taga

befattning med ansökning, som där sägs, eller har sökanden ej iakttagit

vad i samma paragraf föreskrives eller kan ansökningen av annan orsak

icke upptagas, meddele konkursdomaren genast beslut i överensstämmelse

därmed och teckne det å ansökningen.

5 §•

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, teckne konkursdomaren

genast å ansökningen föreläggande för gäldenären att å viss tid och

4 §•

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

ort inför konkursdomaren avgiva förklaring över ansökningen, vid äventyr

att uraktlåtenhet därutinnan ej utgör hinder för målets avgörande;

skolande sagda äventyr utsättas i föreläggandet. Borgenären vare

pliktig att sist en vecka före den för förklarings avgivande bestämda

dagen tillställa gäldenären ansökningshandlingarna i huvudskrift eller

bestyrkt avskrift, så ock att före den för förklarings avgivande

utsatta tiden till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i

11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen och dagen

därför. Har borgenären ej före sagda tid inkommit med bevis, att delgivning

skett inom föreskriven tid, vare ansökningen förfallen, där ej

gäldenären ändock avgiver förklaring å förelagd tid.

Delgivningsbevis må till. konkursdomaren insändas med posten, och

skall beviset, då det blivit sålunda insänt, anses hava inkommit å tid,

då det mottogs.

6 §•

Medgiver gäldenär ansökning, som gjorts av borgenär, eller utebliver

gäldenären med förklaring, meddele konkursdomaren genast beslut

över ansökningen. Bestrider gäldenären ansökningen, varde frågan, om

edgång skall äga rum, hänskjuten till rätten; åliggande det parterna att

utan särskild kallelse inställa sig vid rätten, vid äventyr att parts utevaro

ej hindrar frågans avgörande.

7 §•

Varder edgångsyrkande bifallet men kan eden ej genast avläggas,

meddele konkursdomaren beslut om tid och ställe, då gäldenären skall,

med företeende av förteckning över sina tillgångar, inför konkursdomaren

fullgöra edgången; skolande beslutet innehålla erinran om den påföljd,

som gäldenären enligt vad i 8 § stadgas är underkastad, därest han

tredskas att ställa sig beslutet till efterrättelse.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren

tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,

som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta

honom hemma i sin bostad avlägga eden.

År gäldenären ej personligen närvarande, då beslut, som i första

stycket sägs, av konkursdomaren meddelas, skall konkursdomaren låta

delgiva gäldenären beslutet. År borgenären ej tillstädes, skall han, så

vitt ske kan, av konkursdomaren underrättas om beslutets innehåll.

s. 7 Kontrollera mot PDF

f

7

8 §•

Tredskas gäldenär att inställa sig å tid och ställe, som bestämts

jämlikt 7 §, eller att, med företeende av förteckning över sina tillgångar,

avlägga ed, som blivit honom förelagd, må han efter omständigheterna

hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

9 §■

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av åtgärd

enligt 8 §. Har gäldenär för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren,

då anledning till gäldenärens kvarhållande ej längre är för

handen, genast förordna om hans lösgivande.

Varder gäldenären, enligt vad ovan är stadgat, hållen i häkte, skall

kostnaden därför gäldas av allmänna medel.

10 §.

Tarvar gäldenär, som på yrkande av borgenär förpliktats att avlägga

manifestationsed, biträde vid upprättandet av förteckning över

sina tillgångar, varde av konknrsdomaren förordnande meddelat magistratsperson,

landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att

därvid tillhandagå gäldenären.

Gottgörelse till den sålunda förordnade skall gäldas av borgenären.

11 §•

Har gäldenär gjort ansökning om att få avlägga manifestationsed,

bestämme konkursdomaren genast, när och var edgången skall, vid äventyr

att ansökningen varder förfallen, inför konkursdomaren fullgöras;

skolande därvid bestämmelserna i 7 § andra stycket och tredje stycket

sista punkten äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Då manifestationsed skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till

den av honom upprättade förteckningen eller de ändringar däri, som

han må finna påkallade, och betyge därefter med ed, att förteckningen

(med däri av honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att ej

gäldenären veterligen någon tillgång blivit utelämnad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

13 §.

Har gäldenär avlagt manifestationsed, vare han ej pliktig att innan

tre år förflutit ånyo avlägga sådan ed, där det ej göres sannolikt, att

ny tillgång efter edgången tillfallit honom.

Samma lag vare, då gäldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs,

som avskrivits jämlikt 185 eller 186 § konkurslagen eller avslutats

genom slututdelning utan att icke förmånsberättigade borgenärer erhållit

full betalning; dock att i sagda fall tiden skall räknas från det konkursen

upphörde.

14 §.

Konkursdomaren skall föra förteckning över gäldenärer, som avlagt

manifestationsed eller förpliktats att avlägga sådan ed men uraktlåtit

att fullgöra edgången. Förteckningen skall upptaga varje gäldenärs

namn och bostad, dag, då edgången fullgjorts, samt av rätten eller konkursdomaren

i ärendet meddelade beslut eller däri eljest vidtagna åtgärder.

15 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, då sådant enligt

denna lag ankommer på honom, må klagan föras i hovrätten; dock gånge

beslutet utan hinder av förd klagan i verkställighet, där ej förbud däremot

från hovrätten kommer.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall i

nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

I-----slag:

1. — — — — — målsägande;

2. — — — — — check;

3. — — — — — räkning;

4. — — — — — boskillnad;

5. mål angående skyldighet för gäldenär att avlägga manifestationsed;
6.

ärenden — — — — — ärenden;

7. ärenden — — — — — stad.

Vid ■— — — — — närvarande.

Mål------behandling.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om manifestationsed

träder i kraft.

i

3101 SS

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Förslag

till

Lag om manifestationsed.

Därest vid utmätning för gäld full och säker tillgång till täckande

av utmätningsborgenärens fordran icke kunnat anträffas, är det givetvis

av största intresse för borgenären att veta, huruvida utmätningsförrättningen

givit en riktig bild av gäldenärens ekonomiska situation eller

icke. I och för sig finnes ingen säkerhet härför. Gäldenären är enligt

gällande rätt icke skyldig att på något sätt medverka härutinnan. Han

är ej pliktig att närvara vid förrättningen och än mindre åligger det

honom att giva förrättningsmannen för denne erforderliga upplysningar

angående sina tillgångar. Frånsett, att enligt stadgandet i 22 kap. 2 §

strafflagen den, som under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal

avhänder sig egendom för att förekomma utmätning, gör sig saker till

bedrägeri, finnes i svensk lag ingen bestämmelse, . som är ägnad att

direkt medverka till att en utmätningsförrättning blir tillförlitlig i här

ifrågavarande avseende. Endast på en omväg,, nämligen genom att

sätta gäldenären i konkurs och därigenom tvinga gäldenären att gå

bouppteckningsed, kan utmätningsborgenären få visshet om, huruvida

gäldenären verkligen icke har andra tillgångar än dem, som vid utmätningen

anträffats.

För borgenären står visserligen sällan något att vinna på en konkurs.

Då konkursanledningen är en resultatlös utmätning, kunna

frånsett möjligheten att återvinna egendom, vartill ju i detta sammanhang

hänsyn ej bör tagas, eftersom gäldenären förutsättes påkalla konkurs

blott för att få fram hos gäldenären förefintliga tillgångar, —

tillgångarna i konkursboet sällan bliva sa stora, att något nämnvärt är

att påräkna för borgenären, sedan konkurskostnaderna täckts. Men då

konkursen ej heller för borgenären medför några egentliga kostnader,

innefattar konkursen för borgenären i allmänhet ingen annan olägenhet

än att han måste dela med sig av vad som till äventyrs kan finnas,

något, varpå han även vid en utmätning maste vara beredd. Från

borgenärens synpunkt kan således icke så mycket vara att invända mot

det nuvarande systemet. Därtill kommer, att detta indirekt erbjuder

honom möjlighet att erhålla betalning, i det att det ibland genom blotta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

konkurshötet lyckas honom att få gäldenären eller någon denne närstående

att betala. I vilken utsträckning konkurshotet varit tillräckligt

att framtvinga ^ betalning, kan givetvis ej statistiskt klarläggas, men att

antalet fall måste vara relativt obetydligt, synes framgå därav, att antalet

konkurser, som avskrivas jämlikt 125 § konkurslagen, är synnerligen

avsevärt. J

Sålunda avskrevos av

4,286

konkurser,

som

upphörde under

1910,

inalles

1,658 eller 38.7 %

4,409

»

»

»

»

1911,

»

1,733

»

39,3 %

4,136

»

»

»

»

1912,

»

1,621

39,2 %

4,327

»

»

1913,

»

1,873

43,3 %

3,869

»

»

D

»

1914,

x>

1,665

»

43,o %

4,386

»

»

»

1915,

D

1,960

»

44,7 %

3,514

»

»

1916,

y>

1,609

»

45,8 ?(,

2,571

»

»

!)

1917,

y>

1,286

50,o%

1,773

»

>j

»

1918,

»

1,014

57,2 %

1,864

»

»

»

1919,

»

1,119

»

60,o %x)

Ehuru de här anförda talen så till vida äro missvisande, som de

omfatta jämväl konkurser, vilka tillkommit på ansökan av gäldenär eller

starbhusdelagare, ävensom konkurser, vilka påkallats av vederbörande

borgenär men icke föregåtts av resultatlös utmätning, kan man dock

icke frånkänna dem en rätt stor betydelse; det stora flertalet av de avskrivna

konkurserna torde nämligen vara sådana, som föregåtts av dylik

utmätning. J

. . Det är emellertid endast för borgenären, som gällande lagstiftning

icke medför några egentliga olägenheter. Sedd från gäldenärens synpunkt

innefattar den åter betydande sådana. I det stora antalet fall, då

tillgångar av beskaffenhet att kunna tillgripas för gäld saknas, måste

galdenaren icke desto mindre underkasta sig alla de ekonomiska och

personliga obehag, som alltjämt äro förenade med en konkurs.

Härtill kommer, att de konkurser, som avskrivas, föranleda statsverket

samt domarne på landet och expeditionshavandena i städerna ei

o vasen niga kostnader och förluster, ävensom att de funktionärer, som

tillsattas i dylika konkurser, gå miste om gottgörelse för sitt arbete.

Sålunda utbetalades under åren 1910—1919 av allmänna medel ersättning

enligt 125 § konkurslagen med inalles 50,391 kronor 99 öre

eller i medeltal omkring 5,000 kronor om året. Beloppet fördelar sig

tämligen jämnt på de olika åren.

*) Siffrorna för åren 1917—1919 äro endast preliminära.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Att de här angivna talen vida understiga vad man bort vänta,

ligger i öppen dag. Endast kungörelsekostnaden för varje konkurs

översteg före 1916 sju kronor 50 öre och uppgår numera till mer än

tjugo kronor. Förklaringen till att de meddelade siffrorna äro så

låga är att söka dels däri, att storleken av de utbetalade beloppen på

sina håll icke framgår av vederbörande räkenskaper, och dels däri, att

domare och expeditionshavande i stor utsträckning underlåta att av allmänna

medel uttaga ersättning i här ifrågavarande hänseende. Betecknande

är, att under ifrågavarande tioårsperiod utbetalades i Uppsala län

inalles endast 28 kronor 97 öre, fördelade på tre poster, samt i Östergötlands

län allenast 140 kronor 47 öre, vilket sistnämnda belopp utanordnades

till två ordinarie och eu t. f. domare, medan övriga lantdomare

liksom samtliga rådstuvurätter i länet underläto att begära ersättning

av allmänna medel. Som emellertid med hänsyn till den starka

stegring, annons- och portokostnaderna under senare tid undergått,

nämnda utgifter blivit så kännbara, att man väl ej längre kan avstå

från att uttaga ersättning, kan det förväntas, att beloppen i framtiden

komma att stiga högst betydligt.

Av förestående redogörelse torde framgå, att vår lagstiftning i förevarande

avseende är bristfällig. En reform av densamma synes därför

böra ske i syfte att borgenären vid resultatlös utmätning må, utan att

behöva anlita den för gäldenären olägliga och för det allmänna dyrbara

konkursvägen, erhålla en garanti, likvärdig med den, som vinnes genom

konkursbouppteckningens beedigande, rörande tillförlitligheten av det

resultat, vartill utmätningsmannen kommit.

Innan spörsmålet, på vad sätt en dylik reform lämpligen bör äga

rum, behandlas, skall först lämnas en kortfattad redogörelse för äldre

svensk lagstiftning och vissa tidigare svenska lagförslag, ävensom för

viktigare utländsk lagstiftning i ämnet.

Den ovan anmärkta bristen i vår lagstiftning är så till vida ny,

som tidigare, om ock under en relativt kort period, hos oss gällt föreskrifter,

som voro ägnade att utan konkurs skaffa borgenären garanti

för tillförlitligheten av en resultatlös utmätning.

Stadgandena i 1734 års lag voro visserligen föga tillfredsställande

i här ifrågavarande hänseende. Det föreskrevs där i 5 kap. 10 § utsökningsbalken,

att om gäldenären ej hade något att gälda med, han

skulle bysättas, om borgenären det äskade ''). Någon maximitid för by
-

*) De stadganden, som behandla bysättning såsom omedelbar påföljd av underlåten betalning

eller såsom säkerhetsåtgärd, frånses givetvis i det följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

sättning fanns icke. Lyckades det icke gäldenären att anskaffa medel

till borgenärens förnöjande, fick lian kvarstanna i bysättningshäkte!, så

länge borgenären erlade betalning för hans kost. Någon visshet om att

gäldenären verkligen saknade tillgångar kunde borgenären få blott genom

att sätta gäldenären i konkurs, vilket enligt 1818''och 1830 års konkurslagar

kunde ske, då gäldenären varit bysatt minst två månader. Varken

konkursen eller avläggandet av gäldenärsed däri medförde i och för sig,

att gäldenär, som vid konkurstillståndets inträde var bysatt, försattes på

fri fot v).

Av de nya föreskrifter, som meddelades angående bysättning i förordningarna

den 10 juni 1841 och den 19 maj 1845, ha i detta sammanhang

blott föreskrifterna i 3 och 4 §§ av förstnämnda förordning betydelse.

Den förra stadgade bl. a., att om gäldenär vid konkursens början

var bysatt, han skulle lösgivas så snart han avlagt bouppteckningsed.

Den senare innehöll, att för fordran, som bevakats i gäldenärens konkurs

eller för vilken han en gång varit bysatt, bysättning ej kunde

honom senare åläggas, där ej borgenären visade skälig anledning att

gäldenären undandolde tillgångar, som tillfallit honom efter konkursen

eller bysättningen, samt gäldenären ej heller gitte hos Konungens befallningshavande

eller inför domstol med ed styrka, att han ej ägde sådan

tillgång "). 1 detta undantagsfall blev sålunda bysättningen ett tvångs
medel

till framtvingande av en edgång, ägnad att giva visshet i förut

angivna avseende utan att konkursvägen behövde beträdas. Genom den

nya konkurslagen av den 18 september 1862 bereddes borgenären den

ytteiligare lättnad, att konkurs kunde påkallas redan efter tre veckors

bysättning. 1862 ars konkurslag innehöll för övrigt i sin ursprungliga

lydelse i huvudsak samma bestämmelser som 1841 års förordning angående

förhållandet emellan konkurs och bysättning 3).

Den lagstiftning, varigenom det, såsom förut antytts, blev möjligt

att utan konkurs vinna visshet om tillförlitligheten av en resultåtlös

utmätning, innefattas i förordningen den 1 maj 1868 angående förändrade

föreskrifter i fråga om bysättning, vari det heter: »Finnes vid

utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande av skuld, för

vilken betalningsskyldighet är honom ålagd, eller finnes uppgiven tillgång

tvistig, eller kan den för annan orsak ej strax till betalning i laga

.. , h Jämför Kung! stadgan angående avträdes- och förmåns- samt boskillnads- och urarvamål

den 28 juni 1798, 5 § 3 mom., konkurslagen den 13 juli 1818, IV kap. 4 och 8 §§, och konkurslagen

den 12 mars 1830, 50 och 54 §§.

s\ förslag tin allmän civillag, 20 kap. 8 och 11 §§ handelsbalken.

) bo 2U, 66 OCH 126 §§.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

ordning användas, då skall bysättning gäldenären åläggas, där borgenären

det äskar och gäldenären ej gitter hos Konungens befallningshavande

eller vid domstol å tid, som honom därtill föresättes, med ed styrka,

att han ej äger annan tillgång än den, som uppgiven är. Har gäldenär,

som ej gittat gå nämnda ed, blivit bysatt och fullgör han därefter edgången,

varde ur häktet lösgiven». Förordningen innehöll vidare, att

enligt densamma anordnat bysättningshäkte icke finge fortsätta längre

än sex veckor.

1868 års lagstiftning var ett led i det då pågående arbetet på bysättningstvångets

avskaffande. Initiativet till densamma hade ursprungligen

utgått från ständerna, som vid 1860 års riksdag i nära överensstämmelse

med 7 kap. 1 § i lagberedningens år 1850 framlagda förslag

till utsökningsbalk för sin del beslutade en författning av väsentligt enahanda

innehåll som förordningen den 1 maj 1868. Att Kungl. Maj:t

ej biträdde ständernas beslut, berodde på det vid författnings förslagets

granskning i Högsta domstolen framförda skälet, att Sverige icke borde

avskaffa bysättningstvånget för underlätet uppfyllande av växelförbindelser,

så länge detsamma funnes kvar »i de flesta, om ej alla främmande

länders lagstiftning». Då sedermera 1868 års lagstiftning genomfördes,

hade detta skäl i följd av ändrad lagstiftning i Frankrike och

ifrågasatt sådan i Preussen mistat sin betydelse. Att man vid berörda

lagstiftning fäste stor vikt vid behovet av ett tvångsmedel till förhindrande

av att en utmätningsförrättning bleve missvisande, framgår av

det yttrande, vari dåvarande justitiestatsministern friherre de Geer i

statsrådet hemställde om remiss till Högsta domstolen av det inom justitiedepartementet

utarbetade förslaget till omförmälda förordning. I yttrandet

heter det bl. a.: »Beträffande den medelbara bysättningen så hade

rikets ständer ej ifrågasatt, att bysättningstvånget borde ovillkorligen

borttagas för det fall, att en gäldenär vid utmätning fanns sakna tillgång

till gäldande av en borgenärs fastställda fordran. Men för dess

tillämpning var dock i rikets ständers förslag uppställt ett sådant villkor

— nämligen gäldenärs vägran att med ed intyga, det han uppgivit

alla sina tillgångar, — att ingen redlig gäldenär vidare behövde underkasta

sig denna påföljd; och bysättningstvånget skulle således komma

att faktiskt upphöra just i det fall, där dess tillämpning med skäl av

den allmänna rättskänslan ogillas. Instämmande i denna grundsats, finner

jag dock å andra sidan, lika med rikets ständer, ett särskilt tvångsmedel

emot tillgångars undanhållande från utmätning icke för närvarande

kunna undvaras. Ty så länge i lag ej finnes stadgad någon bestämd

skyldighet för gäldenären att till utmätning uppgiva alla sina tillgångar,

3101 20

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

samt deras förtigande förty icke kan beläggas med ansvar såsom för

svikligt förfarande, vilket ännu mindre kan tillämpas, om gäldenären vid

utmätningstillfället håller sig undan, skulle följden av bysättningens

borttagande utan alla villkor kunna bliva, att en gäldenär, som t. ex.

ägde endast en borgenär och således icke ovillkorligen kunde tvingas

till konkurs, saklöst vägrade att betala sin skuld, måhända under öppet

erkännande, att han därtill ägde fulla tillgångar, dem han undangömde.

Men förutom den förändrade karaktär, som genom meddelande av stadganden

i ovanberörda syfte skulle tilläggas bysättningstvånget i de

undantagsfall, där det kunde komma i fråga att vidare tillämpas, torde

en sådan lagförändring jämväl medföra fördelen av en icke obetydlig förminskning

i konkursernas antal. En gäldenär nödgas nu stundom, för

att undgå bysättning, till konkurs avträda sina tillgångar, ehuru dessa

icke ens förslå till omkostnaderna, och fordringsägare skulle sannolikt i

många fall icke tvinga sin gäldenär i konkurs, om de utan sådan kunde

bringa honom att på ed uppgiva sina tillgångar.»

I det sedermera år 1871 av en därför tillsatt kommitté framlagda

förslaget till ny utsökningslag förordades fullständigt borttagande ej blott

av bysättningstvånget utan ock av de då förefintliga stadgandena om

edgång. Kommittén anmärkte därvid, att man, kanske icke utan skäl,

påstått, att den bysättning, som kunde åläggas men ganska sällan verkställdes,

ej vore ändamålsenlig men innebure en icke ringa frestelse till

oriktiga edgångar. Kommittéförslaget innehöll såsom en konsekvens av

bysättningstvångets avskaffande förslag till sådan ändring i 3 § konkurslagen,

att konkurs skulle kunna begäras, då vid utmätning för borgenärs

fordran gäldenären ej uppgivit motsvarande tillgång.

Då sedermera nya lagberedningen år 1876 framlade sitt förslag till

utsökningslag, återgick man i viss mån till då gällande rätt. I 86 § av

förslaget hade nämligen upptagits följande stadgande: »Finnes vid utmätning

gäldenär sakna full tillgång till gäldande av skuld, varför utmätning

blivit sökt, eller finnes uppgiven tillgång tvistig, eller kan den

för annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas; då vare,

där borgenär det äskar, gäldenären pliktig att inom tid, som av överexekutor

bestämmes, hos överexekutor eller domstol med ed styrka, att han

ej äger annan tillgång än den, som uppgiven är. Har gäldenären gått ed,

som nu är sagt, vare han ej pliktig att för samma fordran ånyo sådan ed gå,

med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären undandöljer tillgang,

som honom därefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.» Tvångsmedlet

till den föreslagna edgångens framtvingande var emellertid ej längre

bysättning, vars fullständiga avskaffande förordades, eller därmed jämförlig

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

frihetsförlust, utan konkurs. Det föreslogs nämligen, att i 2 § konkurslagen

skulle intagas föreskrift, att borgenär skulle äga påkalla konkurs,

»då gäldenär, vilken det varit förelagt gå sådan ed, som i 86 § utsökningslagen

sägs, underlåtit att inom föreskriven tid edgången fullgöra.»

De i 33 och 126 §§ konkurslagen i dess ursprungliga lydelse förekommande

bestämmelserna omredigerades samtidigt så, att de fingo avseende

å det föreslagna edsinstitutet. Till motivering av nämnda institut anförde

Nya lagberedningen: »Då bysättning ansetts kunna helt och hållet

avskaffas, måste enligt beredningens åsikt i stället stadgas något annat

tvångsmedel mot tillgångars undandöljande vid utmätning, ty eljest

skulle en gäldenär kunna saklöst vägra att betala en skuld, under öppet

erkännande, att han hade tillgångar, som han undangömde. Att såsom

dylikt tvångsmedel omedelbart anlita gäldenärens försättande i konkurstillstånd

torde ej vara lämpligt. Försättandet i konkurs skulle ofta

endast hava till syftemål att framtvinga en bouppteckningsed, och konkursernas

antal komme därav att betydligt ökas och företrädesvis just

med sådana, som konkurslagen i 126 § velat förhindra. Det synes därför

lämpligare att, i likhet med flera främmande lagstiftningar, stadga

skyldighet för gäldenär, som vid utmätning funnits sakna tillgångar

till sin skulds gäldande, att med ed betyga, det han ej äger andra

tillgångar än de uppgivna. För en redlig gäldenär medför denna skyldighet

vida mindre olägenhet än ett försättande i konkurs; men i fråga

om en gäldenär, som verkligen äger tillgångar, vilka han vill fördölja,

bör edgången utgöra ett verksamt medel att framtvinga desamma. Påföljden

för gäldenärens vägran att avlägga nämnda ed torde åter lämpligen

kunna bestå däri, att han ma i sadant fall försättas i konkurstillstånd.

Genom konkurslagens bestämmelser angående bouppteckningsed

och äventyret för tredska att gå sådan ed erhållas sedermera tillräckliga

tvångsmedel för att framtvinga en sanningsenlig uppgift angående tillgångarna.

»

Det föreslagna stadgandet, som av Högsta domstolen lämnades utan

anmärkning och oförändrat upptogs i den till 1877 års riksdag avlåtna

propositionen med förslag till ny utsökningslag, blev emellertid på grund

av den i riksdagen då härskande obenägenheten mot edgångar icke

godkänt. Riksdagen, vars ståndpunkt sålunda kom att överensstämma

med den, som kommit till uttryck i 1871 års kommittéförslag, måste i

enlighet med densamma låta resultatlös utmätning bliva konkursanledning

och beslutade därför för sin del den lydelse av nuvarande 2 § 1

mom. konkurslagen, som detta stadgande alltjämt äger. Riksdagens be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

slut godkändes av Kungl. Maj it1). Att den sålunda tillkomna, alltjämt

gällande anordningen är bristfällig, har redan förut framhållits. Ett synnerligen

starkt bevis för att densamma innebär en försämring gent emot

de . under, den närmast föregående tiden gällande föreskrifterna skulle

otvivelaktigt vara förebragt, därest det påvisades, att 1868 års lagstiftning

medförde en minskning av antalet konkurser och att dess upphävande

föranledde en ökning därav. Men ehuru den officiella statistiken

visar, att antalet konkurser var synnerligen lågt under de år,

nämnda lagstiftning var gällande, torde man icke vara berättigad att av

nämnda förhållanden draga någon bestämd slutsats. Härför skulle nämligen

erfordrats, att de ekonomiska förhållandena under den period, en

sådan jämförelse skulle omfatta, varit konstanta, vilket ju icke var fallet2).

Däremot skulle man måhända erhålla ett säkrare bevis, därest det kunde

påvisas,, att relativa antalet konkurser, som upphört i följd av avskrivning,

visat nedgång under den tid, 1868 års lagstiftning var vid makt.

Detta befinnes också vara förhållandet. Medan av de konkurser, som

bragtes till slut under åren 1869 — 1878, 8,6 till 12,4 3 utgjordes av

sådana, som avskrevos, växlade motsvarande tal under åren 18653)—1868

) föreslagna edsinstitutet hade ursprungligen tiUstyrkts av det särskilda utskott

som tillsatts för behandling av förslaget till utsökningslag. Sedan 86 § i förslaget återremitterats

till utskottet, föreslog utskottet den ändring i förslaget, som sedermera godkändes av riksdagen

Om utskottets senare utlåtande voro utskottets ledamöter med ett undantag ense, men vid utlåtandet

var fogad en reservation av utskottets ordförande, t. f. presidenten K. J. Berg tillika

ordförande i Nya lagberedningen. I reservationen, till vilken åtta av utskottets ledamöter helt

eI , J 1 huvudsak anslöto sig, yttrades bl. a.: Ändamålet med konkurs vore att utreda ett

gäldbundet bo och genom befintliga tillgångars realiserande åt borgenärerna, i den mån det

kund0 ske, bereda betalning för deras fordringar. Om under förvaltningens lopp bleve uppenbart,

att konkursboets tillgångar ej försloge till nödiga kostnaders bestridande, ägde rätten förordna,

att vidare behandling av konkurssaken ej skulle äga rum. Häremot stode nu den föreslagna

föreskriften, enligt vilken den omständigheten, att gäldenären saknade alla tillgångar, i

och för sig utgjorde anledning till konkurs, i uppenbar motsägelse. Konkursen måste kort efter

dess anhängiggörande avskrivas av samma anledning, som framkallat den, eller gäldenärens medellöshet,

°°k me<f hans försättande i konkurs hade således intet annat vunnits, än att han

blivit tvungen att gå just den ed, vilken, såsom innefattande en moralisk tortyr, man ville ur

utsökmngsiagen utesluta. För detta ändamål vore den vidlyftiga apparaten av en konkurs icke

erforderlig. Någon stämma hade ej inom riksdagen höjt sig för gäldenärsedens totala avskaffande.

Men ryggade man tillbaka för en sådan åtgärd, vågade man ej genom gäldenärsedens

borttagande lämna gäldenären tillfälle att saklöst undandraga sig att betala sin skuld, vore det

rättare att tydligt i lagen uttala hans skyldighet att gå en sådan ed än att tvinga honom därtill

på omvagar. °

2) Antalet konkurser utgjorde fr. o. m. år 1864, då nya konkurslagen trädde i kraft, till

och med år 1890:

1864: 2,784

1869: 3,085

1874: 862

1879: 3,193

1884: 2,445

1889: 2,625

1865: 3,982

1870: 1,967

1875: 1,297

1880: 2,058

1885 : 2,641

1890 : 2,303.

1866: 4,084

1871: 1,199

1876: 1,297

1881: 1,937

1886: 4,057

1867: 5,089

1872: 892

1877: 1,723

1882: 2,056

1887: 4,000

1868: 3,990

1873: 725

1878: 2,863

1883: 2,145

1888: 3,495

’) Det första år, från vilket statistiska uppgifter i förevarande avseende föreligga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

emellan 17,9 och 20,3 % och under tiden 1879—1890 emellan 9,8 och

23,4 V).

Efter nya utsökningslagens antagande fick frågan om en reform av

här ifrågavarande lagstiftning vila, till dess att densamma upptogs till

ny behandling i konkurslagstiftningskommitténs år 1911 framlagda betänkande.

Nämnda kommitté fann de av 1877 års riksdag mot det då föreslagna

manifestationsedsinstitutet anförda skälen föga vägande. Bortsett

från de motiv av religiös art, som syntes hava varit huvudsakligen bestämmande

för riksdagen, kunde enligt kommitténs mening delade meningar

knappast råda därom, att det medel till förstärkande av en utsagas

trovärdighet, som utgjordes av ed eller eu försäkran, som i avseende

å den kriminella påföljden vore jämställd med ed, icke kunde i

lagstiftningen undvaras och att rent teoretiskt det ifrågasatta edsinstitutet

ej kunde te sig annat än tilltalande.

Kommittén ansåg sig dock icke kunna föreslå upptagande av ett

dylikt manifestationsedsinstitut i svensk rätt. Anledningen härtill var, enligt

vad kommitténs motiv giva vid handen, att kommittén ej kunde

utfinna någon lämplig påföljd för underlåtenhet att avlägga eden.

De två påföljder, som enligt kommittén kunna komma i betraktande,

äro häkte och gäldenärens försättande i konkurs.

*) Sålunda avskrevos av

1,900

konkurser,

som

uppkörde år

1865, 366

eller 20,3

%

2,313

It

»

>»

»

1866, 465

»)

20,1

%

2,985

1»

»

»

»

1867, 552

»

18,5

%

3,340

»

»

))

»

1868, 601

»

17,9

%

3,481

»

))

))

1869, 396

»

11,0

%

2,919

»

»

)>

))

1870, 363

»

12,4

%

2,113

»

»

»

))

1871, 212

))

10,0

12,2

%

1,446

»

»

»

»

1872, 181

))

%

1,135

»

»

»

»

1873, 135

»

11,9

%

939

))

»

))

»

1874, 95

»

10,1

%

1,159

»

»

))

»

1875, 104

»

9,0

%

1.162

»

»

»

))

1876, 128

»

11,0

%

1,301

»

»

»

»

1877, 130

»

10,0

%

1.925

»

»

»

»

1878, 165

»

8,6

%

2,484

»

»

))

»

1879, 244

»

9,8

%

2,743

»

»

»

))

1880, 292

''»

10,6

%

2,188

»

»

»

»

1881, 287

))

13,1

%

2,144

»

»

»

»

1882, 264

))

12,3

%

2,179

»

»

»

)»

1883, 321

»

14,7

%

2,180

»

»

))

»

1884, 290

»

13,3

%

2,259

»

»

))

»

1885, 340

))

15,1

%

2,859

»

»

»)

))

1886, 472

))

16,5

%

3,374

))

»

»

))

1887, 510

»

13,9

%

3,876

»

»

»

»

1888, 684

))

17,6

%

3,532

»

»

»

))

1889, 692

»

19,6

23,4

%

2,955

»

»

»

»)

1890, 691

))

%

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Beträffande den förra anförde kommittén, under framhållande av att

densamma vore den effektivare och följdriktigare: »Ett tvångsmedel av

så allvarlig beskaffenhet lärer ej låta försvara sig i andra fall än då

fråga är om verklig tredska. Med avseende härå kommer i betraktande,

hurusom för fullgörandet av edgången måste förutsättas, att gäldenären

avlämnar en förteckning över sina tillgångar, och att, huru ringa dessa

än må vara, upprättandet av en sådan handling för personer, tillhörande

de samhällsklasser, inom vilka nu ifrågavarande gäldenärer företrädesvis

torde vara att finna, ofta nog kan bliva ett bestyr, som ej är utan sina

svårigheter. Om man vidare besinnar den likgiltighet vid tillvaratagandet

av sina intressen, som ej sällan är tillfinnandes hos dem, vilka

leva i små och tryckta villkor, saknar man ej anledning att antaga, att

ifrågavarande stränga påföljd ofta komme att drabba personer, hos vilka

någon bestämd avsikt att undandraga sig fullgörandet av förevarande

skyldighet ej förelegat, utan vilkas försummelse härutinnan berott av

vårdslöshet eller oförstånd. Redan det, att en person skulle för en jämförelsevis

så lindrig försummelse som den, varom nu är fråga, nödgas

undergå en kanske långväga fångtransport och insättas i häkte, torde

vara stötande för svensk rättsåskådning. Häremot torde ej kunna åberopas,

att häkte dock är stadgat såsom äventyr för gäldenärs vägran att

avlägga bouppteckningsed i konkurs. Anledningen till att av nyssnämnda

stadgande några olägenheter ej försports torde nämligen ligga

däri, att i konkurs ifrågavarande tvångsmedel kommer till användning

allenast vid verklig tredska och ej vid en mera tillfällig försumlighet.»

Vad angår frågan om lämpligheten att göra konkurs till påföljd för

uraktlåtenhet att avlägga manifestationsed anmärktes till en början, att

man icke borde avstå från en sådan utväg av det enbart teoretiska

skälet, att eden i verkligheten utgjorde ett led i en special exekution

och att följaktligen gäldenärens försättande i konkurs allenast för att

framtvinga ed icke överensstämde med konkursens uppgift. Vidare

framhölls, att berörda utväg lämpligen kunde anlitas, därest man i allmänhet

förbjöde konkurs i fall, då gäldenärs tillgångar ej försloge till

konkurskostnaderna och säkerhet ej heller ställdes för dessa kostnader,

men tilläte konkurs utan hänsyn till nyssnämnda omständigheter, då

gäldenären underlåtit att fullgöra honom förelagd edgång. Kommittén

fann emellertid så starka skäl förefinnas mot att icke tillåta konkurs i

förstberörda fall, att kommittén ansåg sig förhindrad att föreslå bestämmelser

i sådan riktning. Vad åter anginge frågan, huruvida konkurs

kunde användas såsom påföljd, därest man lämnade borgenären öppet

att välja emellan att begära manifestationsed och att påkalla gäldenä
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

närens försättande i konkurs, anförde kommittén, att någon avsevärd

minskning av antalet s. k. fattigkonkurser icke gärna på denna väg

kunde vinnas under annan förutsättning än att det för en borgenär

bleve förenat med mindre kostnader att utkräva manifestationsed än att

försätta gäldenären i konkurs, något som varken med gällande konkurslag

eller med kommitténs förslag till konkurslag skulle hava blivit fallet.

Kommittén yttrade härom bl. a., att i det stora flertalet fall, då borgenär

efter en resultatlös utmätning gjorde ansökning om gäldenärs försättande

i konkurs, huvudsakliga syftemålet därmed vore att framtvinga

betalning, att konkurshotet mången gång utgjorde ett det verksammaste

medel i sådant avseende samt att, då avläggandet av manifestationsed

i sammanhang med utmätning för flertalet gäldenärer måste framstå såsom

en mindre olägenhet än att försättas i konkurs, det vore uppenbart,

att en borgenär, som kunde välja emellan dessa alternativ, i regel skulle

vara mera benägen att söka gäldenären i konkurs, så mycket hellre som

han även på denna väg skulle kunna framtvinga en manifestationsed.

Tillika framhölls, att konkurs icke lämpligen kunde ifrågakomma såsom

äventyr för underlåtenhet att avlägga manifestationsed, därest ej samtidigt

stadgades, att om genom eden gäldenärens medellöshet konstaterades,

konkurs kunde påkallas endast under vissa särskilda förutsättningar,

såsom då det påvisades, att utsikt till återvinning förefunnes eller att

gäldenären förvärvat egendom efter edgången. Å andra sidan kunde

enligt kommitténs åsikt mot att i här avsedda fall utesluta konkurs anföras

samma skäl, som kunde åberopas mot att förbjuda konkurs i fall,

då tillgångarna icke räckte till konkurskostnadernas bestridande.

Då kommittén sålunda icke kunde föreslå upptagande av bestämmelser

om manifestationsed, fann sig kommittén, för att dock så vitt

möjligt minska vederbörandes kostnader och besvär av fattigkonkurser,

böra föreslå införandet av en förenklad procedur för dylika konkurser.

Kommitténs förslag underkastades sedermera överarbetning av särskilde

sakkunnige, i vilkas år 1919 framlagda betänkande frågan om

införande av manifestationsed icke berördes; däremot gjordes i de av

kommittén föreslagna bestämmelserna rörande fattigkonkurser den ändringen,

att i fall, då sådan konkurs tillkommit på ansökan av borgenär,

kostnaden för konkursen ålades honom. Sakkunnigförslagets bestämmelser

angående fattigkonkurser, vilka oförändrade ingingo i det till

lagrådet år 1919 remitterade förslaget till konkurslag och vid granskningen

i lagrådet föranledde allenast detaljanmärkningar, upptogos, efter

iakttagande av berörda anmärkningar, i det för 1920 års riksdag framlagda

konkurslagsförslaget. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

vilken behandling resulterade i förslagets fall, voro omförmälda bestämmelser

icke föremål för diskussion.

I utländsk rätt har man på olika sätt sökt skapa garanti för ett

tillförlitligt resultat av en utmätningsförrättning.

Enligt norsk rätt är gäldenären vid utmätning pliktig att på anmaning

lämna de upplysningar angående sina förmögenhetsförhållanden,

som äro nödvändiga för att verkställighet må kunna äga rum. Föreskriften

kompletteras med en strafflagsbestämmelse, som stadgar straff,

böter eller fängelse i högst tre år, för den, »som ved forstikkelse, falske

foregiveuder eller fortielse unddrager nogen ham tilhörende formuesgjenstand

fra åt tjene en fordringshaver til fyldestgjörelse, eller som for

åt unddrage nogen fordringshaver saadan fyldestgjörelse flygter fra eller

hemmelig forlader landet». För straffbarhet fordras vidare, att utmätningssökanden

i följd av brottet förhindrats att erhålla betalning eller

icke erhållit sådan vid utmätningsförättningen (Se norska utsökningslagen,

§ 37, och norska strafflagen, § 281.). Resultatlös utmätning berättigar

borgenären att påkalla konkurs. I denna är gäldenären vid

äventyr av häkte pliktig att lämna alla erforderliga upplysningar samt

att förse bouppteckningen med påskrift om dess riktighet. Har gäldenären

därvid genom »forstikkelse, falske foregivender eller fortielse eller

paa anden maade» sökt undandraga någon av sina tillhörigheter från

att användas till betalning för gäld, kan han dömas till fängelse i högst

sex år. Saknas i konkursen tillgång till kostnadernas bestridande, skola

dessa gäldas av sökanden. Rätten torde f. ö. kunna i detta fall vägra

att låta konkurs komma till stånd, om ej säkerhet ställes för kostnaderna

(Se norska konkurslagen, §§ 3, 20, 30, 34, 35, och norska strafflagen,

§ 282.).

Enligt dansk rätt är gäldenären vid utmätning pliktig att på anmodan

redligt och sanningsenligt uppgiva vad han äger till gäldande

av den fordran, varför utmätningen äger rum, samt att i övrigt meddela

alla i sådant hänseende erforderliga upplysningar. År gäldenären

ej tillstädes, kan förrättningen uppskjutas för hans hörande. Vägrar

gäldenären att meddela uppgifter och upplysningar eller underlåter han,

utan laga förfall, att inställa sig vid ny förrättning, som utsatts för

hans hörande, kan han, till dess han fullgjort vad som i dylikt hänseende

åligger honom, hållas i fängelse, dock icke under längre tid än

sex månader. Liksom i Norge berättigar resultatlös utmätning borgenären

att påkalla konkurs. I denna är gäldenären pliktig att närvara

vid bouppteckningsförrättningen och därvid meddela alla erforderliga

upplysningar. Vägrar han att lämna dylika upplysningar, kan såsom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

tvångsmedel mot honom användas fängelse i högst sex månader. Har

gäldenären sedan han kommit i konkurs eller på tid, då han måst förutse,

att konkurs förestod, i egennyttigt syfte företagit åtgärd, avseende att

undandraga borgenärerna boets egendom eller fordringar, kan gäldenären

dömas till straffarbete i högst sex år eller till fängelse på vatten och

bröd under minst två gånger fem dagar. Samma straff träffar en gäldenär,

som under en utmätningsförrättning eller å tid, då han måst

förutse en sådan, i egennyttigt syfte och för att undandraga borgenär

betalning företager åtgärd, avseende att undandraga egendom från utmätning.

Förslår konkursboet icke till konkurskostnaderna, är den borgenär,

på vars ansökning konkursen kommit till stånd, betalningsskyldig

för desamma (Se lov om rettens pleie den 11 april 1916, §§ 520 och

521, danska konkurslagen, §§ 42, 54, 82, 97, och danska strafflagen,

§ 260->-.

Enligt finsk rätt är gäldenär, om vid utmätning full tillgång till

gäldande av skuld saknas eller uppgiven tillgång är tvistig eller för

annan orsak ej strax kan till betalning i laga ordning användas, pliktig,

om borgenären det yrkar, att inom tid, som av överexekutor bestämmes,

hos överexekutor eller domstol med ed styrka, att han ej äger annan

tillgång än den, som uppgiven är. Vägrar gäldenären att avlägga eden,

kan överexekutor mot gäldenären såsom tvångsmedel använda häkte.

Fortfar gäldenärens tredska sedan han därför hållits häktad två månader,

skall han tilltalas och dömas såsom om han i konkurs ådagalagt dylik

tredska, vilket innebär, att han för oredlighet mot borgenärer kan

dömas till fängelse i högst två år. Gäldenär, som avlagt eden, är icke

pliktig att för samma sak ånyo avlägga ed, med mindre skälig anledning

visas, att han undandöljer tillgång, som tillfallit honom efter

edgången och bör gå till betalning av gäld. Om utmätning för skuld

hos gäldenär skett och tillgång till betalning därav icke funnits, kan

borgenären direkt påyrka konkurs. Sådan rätt tillkommer dock ej borgenären,

om gäldenären för hans fodran avlagt manifestationsed och

borgenären ej gitter visa skälig anledning, att gäldenären undandöljer

tillgång, som tillfallit honom efter edgången och bör gå till betalning

av gäld. Sedan gäldenärsed i konkurs avlagts, skall rätten, därest

tillgångarna i boet icke förslå till konkurskostnaderna, förordna om konkursens

avskrivning. Beträffande underlåtenhet att avlägga gäldenärsed

i konkurs gäller detsamma som beträffande underlåtenhet att gå

manifestationsed. Missbruk av eden föranleder i båda fallen menedsstraff.

För fordran, som blivit i konkurs godkänd eller kunnat däri

bevakas, är gäldenären efter konkursens slut ej pliktig att avlägga mani
4
-

3101 20

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

festationseci, med mindre borgenären fullgör bevisning av förut omnämnd

art. För borgenärerna oförmånliga rättshandlingar äro underkastade

återvinning ej blott vid konkurs utan även vid utmätning (Se finska

utsökningslagen, 3 kap. 33 §, promulgationslagen till utsökningslagen, § 29,

och finska konkurslagen, §§ 6, 15 18 och 85.).

I Tyskland är gäldenär, om utmätning icke lett till borgenärens

fulla förnöjande eller borgenär kan göra sannolikt, att han icke genom

utmätning kan erhålla full betalning, pliktig att, på yrkande av borgenären,

förete en förteckning över sina tillgångar, därvid i fråga om

fordran dess grund och tillgängliga bevismedel för dess existens skola

angivas, ävensom med ed betyga, att han uppgivit sina tillgångar efter

bästa förstånd och så fullständigt, som i hans förmåga stått. Edgångsyrkandet

göres skriftligen eller muntligen hos vederbörande Amtsgericht.

I samband med ansökningen skola ingivas vederbörlig exekutionstitel och

de andra handlingar, som konstituera edgångsplikt för gäldenären. Finner

rätten hinder för ansökningens upptagande icke möta, utsätter rätten för *

handläggningen viss dag, till vilken båda parterna kallas genom rättens

försorg. På den sålunda utsatta dagen har rätten att, därest gäldenären

inställer sig och är villig att gå eden, omedelbart upptaga densamma.

Bestrider gäldenären, att han är edgångspliktig, har rätten att besluta

över invändningen. Eden avlägges i sådant fall i allmänhet först sedan

rättens beslut vunnit laga kraft. Utebliver gäldenären eller vägrar han,

utan angivande av skäl, att avlägga eden, har rätten att på yrkande av

borgenären förordna om gäldenärens insättande i häkte, där han dock

ej må kvarhållas mer än sex månader. Häktad gäldenär kan när som

helst påfordra att få avlägga eden och lösgives, så snart edgången fullgjorts.

Då gäldenären lösgives på sådan grund, skall borgenären underrättas

därom. Har gäldenären avlagt ifrågavarande manifestationsed, är

han under de följande fem åren ej ens gent emot annan borgenär

pliktig att ånyo avlägga dylik ed, om det ej göres sannolikt, att gäldenären

under tiden förvärvat nya tillgångar. Med eds avläggande jämställes,

att gäldenären under sex månader varit häktad för vägran att

avlägga manifestationsed. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte

skall av borgenären månadsvis förskjutas. Slappes gäldenären på grund

av att förskott ej behörigen erlägges eller eljest utan egen tillskyndan

på begäran av borgenären, kan gäldenären ej på samma borgenärs begäran

ånyo insättas i häkte. Vid rätten skall föras förteckning över alla

personer, vilka avlagt ifrågavarande manifestationsed eller för vägran

att gå sådan ed insatts i häkte. Då förenämnda tid av fem år förflutit,

skall gäldenärens namn utplånas ur förteckningen eller denna förstö
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

ras. Förteckningen är tillgänglig för en var, som önskar taga del av

densamma. Resultatlös utmätning är såsom insolvenssymptom konkursanledning;

rätten äger emellertid att avvisa konkursansökning,

därest rätten finner gäldenärens tillgångar icke förslå till konkurskostnaderna

och härför erforderligt belopp ej heller förskjutes. De ovan

refererade bestämmelserna angående manilestationsed äga i stort sett

tillämplighet jämväl å gäldenärsed i konkurs. Återvinningstalan är tilllåten

ej blott i konkurs utan även vid utmätning (Se tyska civilprocesslagen,

§§ 807 och 899—915, tyska konkurslagen, §§ 102, 107, 125,

samt den tyska lagen om återvinning utan konkurs av den 21 juli 1879.).

Enligt" österrikisk rätt har, då utmätning för fordran icke lett till

betalning, emedan hos gäldenären icke anträffats utmätningsbar egendom

eller ock hos gäldenären anträffad sådan egendom varit otillräcklig eller

tvistig, gäldenären skyldighet att framlägga en förteckning över sina

tillgångar med uppgift å det ställe, varest varje särskilt förmögenhetsobjekt

befinner sig och med angivande, i fråga om fordringar, av deras

grund och tillgängliga bevismedel för deras existens, varefter det åligger

gäldenären att med ed betyga, att hans uppgifter äro riktiga och fullständiga

och att han icke förtegat någon av honom känd egendom.

Eden avlägges inför vederbörande underrätt, som äger att i eden inrycka

uppgifter jämväl om andra omständigheter, som kunna tjäna till upplysning

angående utmätningsbar egendom. Bestämmelserna överensstämma

för ”övrigt i väsentliga delar med de tyska. Bland olikheter må nämnas,

att, ehuru maximitiden för häkte såsom tvångsmedel är högst sex

månader, häkte icke kan åläggas för längre tid i taget än två månader,

att för förnyad edgångsplikt saunolikhetsbevisning om nyförvärv alltid

erfordras, att vid brist på tillgångar konkurs kan tillåtas, därest sökanden

gör förefintligheten av ett återvinningsanspråk sannolikt, samt att, då konkurs

i följd av brist på tillgångar icke kommer till stånd, gäldenären i

allt fall är pliktig att avlägga bouppteckningsed (Se österrikiska utsökningslagen,

§§ 47—49 och 360—366, österrikiska konkurslagen, §§ 68,

73, 100, 101, samt österrikiska återvinningslagen den 10 december 1914.).

Vid en granskning av de olika system, som i det föregående refererats,

lärer man näppeligen kunna komma till annat resultat än att den

förut omförmälda bristen i vår lagstiftning lämpligen bör avhjälpas

genom att man, då utmätning icke lett till betalning, stadgar åliggande

för gäldenären att lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter angående

sina tillgångar samt belägger avgivandet av oriktiga eller ofullständiga

uppgifter med straff. Om man därvid i anslutning till bestämmelserna

i Norge och Danmark, i vilka länder bouppteckningsed i kon
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

kurs icke förekommer,. ålägger gäldenären en under straffsanktion ställd

upplysningsplikt eller i överensstämmelse med det system, som antagits

i finsk, tysk och österrikisk lagstiftning och tidigare jämväl i svensk,

inför en särskild manifestationsed, vars missbruk föranleder menedsstraff,

är måhända utan större betydelse. Men så länge man i vår rätt i allmänhet

bibehåller eden och särskilt gäldenärsed i konkurs, skulle det

otvivelaktigt vara mindre konsekvent att välja en annan form för här

ifrågavarande uppgifters avgivande. Förutsättning för eu lagstiftning i

sådan riktning är emellertid, att man kan utfinna ett lämpligt tvångsmedel

mot en gäldenär, som tredskas att avlägga eden. Såsom av konkurslagstiftningskommittén

framhållits bär man härvid knappast att

välja emellan andra tvångsmedel än konkurs och häkte.

Eu förutsättning för att man skall kunna använda konkurs såsom

tvångsmedel är att det, då en gäldenärs tillgångar icke kunna antagas

förslå till konkurskostnaderna, för borgenären i allmänhet blir lättare

att få till stånd en manifestationsed än en konkurs. I annat fall kan man

knappast förvänta, att manifestationseden skulle komma till användning

i ^åsyftad utsträckning. Berörda förutsättning kan åvägabringas antingen

på det sättet, att man i allmänhet betager borgenären rätten att påkalla

konkurs i fall, då tillgångar till konkurskostnadernas bestridande icke

anses vara för handen och gäldenären icke vägrat att avlägga manifestationsed,

eller ock sa, att man i nämnda fall gör konkursen dyrare för

borgenären än manifestationseden. Den förra utvägen skulle, såsom

kommittén framhållit, nödvändiggöra bestämmelser om bl. a. återvinning

och ansvar för förbrytelser mot borgenärer utan konkurs; och då det

faller utom ramen för förevarande utredning att undersöka förutsättningarna

för en så vittgående lagstiftning, kan denna utväg icke här komma

i betraktande. Den senare utvägen står däremot till buds och nödvändiggör

ej ens utarbetandet av något nytt lagförslag, eftersom i

1919 års sakkunnigförslag och 1920 års därpå byggda proposition,

såsom förut omnämnts, föreskrift upptagits om skyldighet för borgenär,

på vars ansökan s. k. fattigkonkurs kommit till stånd, att vidkännas

kostnaderna för densamma. Då kostnaderna för åvägabringandet av en

manifestationsed otvivelaktigt måste bliva väsentligt mindre än för en s. k.

fattigkonkurs, behövdes tydligen blott en föreskrift om att borgenärs

ansvarsskyldighet för konkurskostnaderna skulle bortfalla, då gäldenären

vägrat att avlägga manifestationsed. Emellertid synes, även om det

skulle vara möjligt att genomföra en lagstiftning om manifestationsed

med konkurs såsom tvångsmedel vid tredska att avlägga eden, en dylik

anordning knappast vara att förorda. Den skulle nämligen i viss mån

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

komma att strida mot ett av huvudsyftena för ifrågavarande lagstiftning,

nämligen det att nedbringa fattigkonkursernas antal. Men kan så mycket

mera befara, att detta syftemål icke skulle bliva behörigen tillgodosett,

som konkurs under alla förhållanden måste betraktas såsom ett

ganska svagt tvångsmedel dels därför, att det är indirekt — det verkliga

tvångsmedlet är ju den i konkursen tillämpliga påföljden för vägran att

avlägga gäldenärsed — och dels, emedan gäldenären i allt fall maste riskera

att, sedan han fullgjort edgången, ändock bliva försatt i konkurs.

Vad åter beträffar häkte såsom tvångsmedel, ligger det otvivelaktigt

närmast till hands att tillämpa samma påföljd vid tredska att avlägga

manifestationsed som vid tredska att gå gäldenärsed i konkurs. De

skäl, som anförts emot en sådan utväg av kommittén, vilken dock

erkänner, att densamma är den mest konsekventa och mest effektiva,

synas knappast vara tillräckligt vägande. Under förutsättning att handhavandet

av ifrågavarande tvångsmedel liksom i konkurs överlämnas åt

domstolsmyndighet och möjlighet beredes gäldenären att vid upprättandet

av den för edgångens fullgörande nödvändiga bouppteckningen

erhålla erforderligt biträde, lärer det icke varit förenat med oöverstigliga

svårigheter att anordna manifestationsedsinstitutet så, att tvångsmedlet

kommer till tillämpning blott vid verklig tredska, och det kan

väl under sådana förhållanden näppeligen anses stötande för rättskänslan,

att en utmätningsgäldenär, som tredskas att avlägga manifestationsed,

underkastas samma påföljd som en konkursgäldenär, vilken söker undandraga

sig att gå gäldenärsed. Ett vägande skäl för att använda häkte

såsom tvångsmedel är för övrigt att finna i erfarenheten från Tyskland.

Där har något missnöje därmed icke försports, ehuru manifestationsedsinstitutet

kommit till användning i mycket stor omfattning.

Även om man väljer häkte såsom tvångsmedel, är det, därest manifestationseden

skall fylla ändamålet att minska fattigkonkursernas antal,

nödvändigt, att den nya lagstiftningen får sådant innehåll, att det

för borgenären blir en lättnad, om han äger påkalla manifestationsed i

stället för konkurs. I annat fall komma borgenärerna säkerligen att i

stor utsträckning gå den senare vägen, på vilken de ju också kunna

nå fram till en bouppteckningsed. Att man i Tyskland, såsom av redogörelsen

för den tyska rätten framgår, vederbörligen beaktat denna synpunkt,

torde utgöra en bidragande anledning till det goda resultat, man

där nått. De bestämmelser om skyldighet för borgenär, på vars ansökan

fattigkonkurs kommit till stånd, att vidkännas kostnaderna för förfarandet,

som upptagits i det för 1920 års riksdag framlagda förslaget, torde

emellertid vara tillräckliga att tillgodose det ifrågavarande syftemålet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Genom desamma vinnes f. ö. jämväl den fördelen, att borgenärerna

kunna antagas bliva mindre benägna att, sedan genom manifestationseden

blivit konstaterat, att konkurs är meningslös, ändock påkalla sådan.

En lag om manifestationsed synes därför lämpligen böra anslutas till

nämnda förslag, och så har också skett med det förslag till en sådan lag,

som i det följande framlägges. Skulle berörda konkurslagsförslag icke

varda upphöjt till lag, torde någon lagstiftning om manifestationsed

icke böra komma till stånd, med mindre i gällande konkurslag införas

bestämmelser, varigenom en borgenär, som gör ansökan om gäldenärs

försättande i konkurs, får, om konkursboet icke förslår till kostnadernas

bestridande,, i större eller mindre utsträckning svara för desamma. Det

skulle därvid möjligen kunna ifrågasättas att efter mönster av 97 § i

danska konkurslagen ålägga den borgenär, på vars ansökan konkurs

kommit till stånd, att vidkännas kostnaderna för densamma med rätt

för borgenären att, för att kunna begränsa till ansvarighet, när som

helst påkalla konkursens avskrivande.

I den föregående framställningen, som torde visa, att behov av en

lagstiftning om manifestationsed vid utmätning förefinnes och att en

sådan lagstiftning kan genomföras, har fråga endast varit om edgångsplikt

för gäldenär i det fall, att vid utmätning för fordran borgenär ej

kunnat erhålla full betalning. Åven i ett annat fall kan emellertid en

dylik manifestationsed ifrågakomma, nämligen då vid verkställighet av

utslag, varigenom gäldenär förpliktats utgiva viss egendom eller bestämd

myckenhet av viss vara, vad gäldenären sålunda är pliktig utgiva icke

kunnat anträffas. Till behovet av en dylik manifestationsed har vid

förevarande utredning, som utgör ett led i det nu pågående arbetet på

en reform av vår konkurslagstiftning, någon hänsyn icke synts böra tagas.

.Vad beträffar frågan, huru lagbestämmelserna om manifestationsed

tekniskt böra utformas, må till en början framhållas, att det icke är

löjligt att, på sätt i Nya lagberedningens förslag till utsökningslag på

sin tid föreslogs, nöja sig med en kortfattad föreskrift i utsökningslagen.

Redan den omständigheten att, såsom förut antytts, handläggningen av

manifestationsedsärenden lämpligen bör anförtros åt domstolsmyndighet,

nödvändiggör stadganden om forum och om sättet för dylika ärendens

behandling. Ytterligare erfordras bestämmelser till förhindrande av att

edgång i oträngt mål avkräves gäldenär, som fullgjort dylik edgång,

ävensom föreskrifter angående påföljd vid tredska o. s. v. Därvid måste,

på grund av det nära sambandet emellan manifestationsed och gäldenärsed

i konkurs, det förra institutet regleras i huvudsaklig överensstämmelse

med det senare. I enlighet härmed föreslås här en särskild lag om mani
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

festationsed av i huvudsak följande innehåll. Om vid utmätning icke kunnat

anträffas full och otvistig tillgång till gäldande av utmätningssökandens

fordran, är gäldenären pliktig att på yrkande av utmätningssökanden

upprätta en skriftlig förteckning över sina tillgångar samt att med manifestationsed

bestyrka förteckningens riktighet. Där så erfordras, äger

konkursdomaren att på sökandens bekostnad förordna lämplig person

att tillhandagå gäldenären vid förteckningens upprättande. Aven då utmätningssökanden

icke påkallat manifestationsed, är gäldenären berättigad

att efter sådan utmätning, som nyss nämnts, avlägga dylik ed.

Ärendet handlägges av konkursdomaren i den ort, där gäldenären har

sitt personliga forum, dock med det undantag, att därest gäldenären bestrider,

att edgångsplikt föreligger, denna fråga skall hänskjutas till avgörande

av rätten. Tredskas gäldenären att inställa sig å den för edgångens

fullgörande utsatta dag eller att, då han tillstädeskommit, med

företeende av förteckning över sina tillgångar avlägga eden, har konkursdomaren

att mot den tredskande såsom tvångsmedel använda hämtning

eller häkte. Har gäldenären avlagt manifestationsed, är han ej gent

emot någon borgenär pliktig att under de närmaste tre åren ånyo avlägga

manifestationsed, om det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter

edgången tillfallit gäldenären. Jämställd med manifestationsed är i sist

omförmälda avseende gäldenärsed i konkurs, som avskrivits jämlikt 185

eller 186 § i konkurslagsförslaget eller avslutats genom slututdelning

utan att icke förmånsberätt:gade borgenärer erhållit full betalning. Över

gäldenärer, som avlagt manifestationsed eller förpliktats att avlägga

sådan ed men uraktlåtit att fullgöra edgången, skall förteckning föras

av konkursdomaren.

Beträffande detaljbestämmelserna hänvisas till den följande motiveringen

till de särskilda paragraferna.

1 §•

Förutsättningarna för borgenärs rätt att påkalla manifestationsed

hava upptagits i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter, som

innehöllos i förordningen den 1 maj 1868 och i Nya lagberedningens

förslag till utsökningslag, i vars 86 §, såsom dess andra stycke giver vid

handen, med borgenär avsågs utmätningssökanden. Av ordalagen torde

framgå, att någon undersökning om, huruvida en sökande, som i laga

ordning erhållit utmätning, verkligen har fordringsrätt, icke kan komma

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

i fråga. Att borgenärens fordran är tvistig, utgör således intet hinder för

bifall till yrkande om åläggande för gäldenär att avlägga manifestationsed.

Det skulle vara så mycket olämpligare att i edgångsärendet kräva bevisning

angående fordran, vilken icke är klar, som en dylik fordran jämlikt 15 §

i det för riksdagen framlagda förslaget till konkurslag kan utan vidare

bevisning åberopas såsom stöd för borgenärs behörighet att söka gäldenär

försättande i konkurs. Att däremot, i enlighet med vad som gäller

i Tyskland, tillåta varje borgenär, för vars fordran utmätning kan ske,

att även utan föregående utmätningsförsök påkalla avläggandet av manifestationsed,

skulle otvivelaktigt medföra allt för stor risk för långvariga

förhandlingar inför rätten rörande frågan, huruvida gäldenären

har eller icke har tillräckliga utmätningsbara tillgångar, och då kostnaden

för en utmätning i regel är föga betungande, torde skäl saknas

att uppgiva kravet på resultatlös utmätning såsom förutsättning för

rätten att framtvinga manifestationsed.

Att edgångsyrkande skall framställas inom viss kortare tid från

utmätningen, har icke synts böra föreskrivas. Skulle gäldenären hava

förvärvat tillgångar efter utmätningen, kan han alltid undkomma edgång

genom att betala utmätningssökanden eller, därest det är fråga om tvistig

fordran eller hinder för betalning eljest förefinnes, under hand söka

förmå borgenären att återtaga sin ansökning genom att anvisa egendom

till förnyad utmätning. Däremot kan gäldenären givetvis icke undandraga

sig edgång genom bevisning, att han efter utmätningen förvärvat

egendom.

Enligt förenämnda förordning och lagförslag hade gäldenären att

utan^ att förete bouppteckning med ed betyga, att han icke ägde annan

tillgång än »den, som uppgiven är», vilket sistnämnda uttryck väl måste

tolkas såsom avseende den egendom, som vid utmätningen uppgivits.

Ett sådant edstema borde egentligen förutsätta, att gäldenären varit

närvarande vid utmätningsförrättningen och att utmätningsmannen därvid

efter gäldenärens uppgifter antecknat all hans egendom, även sådan,

som är fritagen från utmätning. Då emellertid redan på grund av

gäldenärens frånvaro en dylik uppteckning ofta nog icke kan ske samt

även eljest anteckningarna i utmätningsprotokollet sällan äro sådana,

att gäldenären kan underlåta att, med hänsyn till den noggrannhet,

som han måste iakttaga vid edgången, avlämna åtminstone en kompletterande

förteckning, har här synts böra stadgas, att förteckning över

gäldenärens tillgångar alltid skall av honom företes. Någon synnerlig

svårighet för gäldenären att uppfylla det krav, som sålunda ställes på

honom, torde icke föreligga; dessutom har genom föreskriften i 10 §

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

möjlighet beretts gäldenären att erhålla biträde vid förteckningens upprättande.

Den föreslagna manifestationseden skiljer sig från gäldenärseden i

konkurs bland annat i det viktiga hänseendet, att den blott berör gäldenärens

aktiva, medan däremot gäldenärens passiva, vilka utmätningssökanden

icke kan antagas hava något direkt intresse att känna, icke

synts böra inbegripas under eden. Därvid bör emellertid beaktas, att

uppgifter angående intecknings- eller panträttigheter, varav gäldenärens

tillgångar besväras, uppenbarligen äro nödvändiga för att klargöra omfattningen

av dessa och alltså skola inflyta i förteckningen.

2 §■

1 avsikt såväl att bespara utmätningssökanden de kostnader, som

äro förbundna med en delgivning, som att giva gäldenären möjlighet

att i viss mån välja tid för edgångens fullgörande har gäldenären här

förklarats berättigad att själv gå i författning om att avlägga manifestationseden.

Det förutsättes därvid, att gäldenären handlar i samförstånd

med utmätningssökanden, vars intresse av att få närvara vid edgången

för att få tillfälle att framställa erforderliga frågor till gäldenären

givetvis måste iakttagas. Angående de föreskrifter, förslaget i

sådant ändamål innehåller, hänvisas till 11 §.

3 §•

Anledningen till att handläggningen av manifestationsedsärenden i

olikhet med vad som var fallet enligt förordningen den 1 maj 1868

överlämnats åt konkursdomarne är i första hand lämpligheten av att

ifrågavarande institut regleras i överensstämmelse med gäldenärsed i

konkurs. Eu bidragande anledning är jämväl, såsom förut antytts, att

härigenom större garanti torde vinnas för att påföljd för underlåtenhet

att avlägga eden kommer till tillämpning endast vid fall av verklig

tredska. Denna garanti består däri, att beslut om påföljdens användande

meddelas efter muntlig förhandling, vilken det onekligen är lämpligare

att överlämna åt de för allmänheten lättare tillgängliga konkursdomarne

än åt Konungens befallningshavande. Härtill kommer, att då tvist om

edgångsplikt uppstår, dennas avgörande icke gärna kan anförtros åt

annan myndighet än domstol och att för sådana fall en väsentlig tidsbesparing

möjliggöres, om edens upptagande överlämnas åt konkursdomaren.

3101 SO

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Någon, ökning av konkursdomarens arbetsbörda lärer förslaget icke

förorsaka. Genom den minskning av fattigkonkurserna, som förslaget

bör medföra, kommer sannolikt tvärtom mera tid att vinnas än som erfordras

för handläggning av manifestationsedsärenden.

Beträffande föreskriften om att protokollet över den utmätningsförrättning,

som föranlett ansökningen, måste fogas vid denna, hänvisas till

vad som yttras vid 6 §.

4-5 §§.

De rent formella föreskrifter, som här meddelas, torde icke tarva

någon särskild motivering. De överensstämma för övrigt i väsentliga

delar med motsvarande stadganden i det för 1920 års riksdag framlagda

konkurslagsförslaget, till vars 10, 12 och 204 §§ hänvisas.

6 §.

Ehuru en ansökning, vari borgenär påkallar avläggandet av manifestationsed,

icke kräver en så skyndsam handläggning som en konkursansökning,

måste det dock tillses, att gäldenären ej erhåller tillfälle att

obehörigen fördröja proceduren. 1 sådant syfte har beträffande prövningen

av ansökning av det förra slaget gjorts den avvikelsen från

motsvarande stadgande i 93 § i konkurslagsförslaget, att då gäldenären

— givetvis utan anmält eller känt laga förfall — uteblivit med förklaring,

frågan om gäldenärens edgångsplikt får avgöras omedelbart av

konkursdomaren och ej behöver hänskjutas till rätten. Föreskriften

möjliggöres därigenom, att gäldenären jämlikt 3 och 5 §§ i förslaget

alltid skall hava erhållit del av det utav borgenären åberopade utmätningsprotokollet

samt fått erinran om att hans underlåtenhet att avgiva

förklaring icke hindrar målets avgörande. Man lärer med hänsyn härtill

i regel vara berättigad att antaga, att gäldenär, som underlåtit att

förklara sig, icke haft för avsikt att bestrida ansökningen, och det torde

därför ej heller ligga något stötande i att konkursdomarens ifrågavarande

beslut jämlikt 15 § i förslaget omedelbart skall gå i verkställighet.

Skulle i något undantagsfall nyssnämnda antagande vara ogrundat, får

i allt fall gäldenären på grund av stadgandet i 7 § tredje stycket en

förnyad erinran om att han själv har att vidtaga åtgärd och han har då

möjlighet att i samband med besvär över konkursdomarens beslut hos

hovrätten påkalla förbud mot verkställighet av detsamma. Vad gäldenären

har att hos konkursdomaren andraga till stöd för de besvär, han

anfört över edgångsföreläggandet, kan för övrigt vara av sådan beskaffenhet,

att vägran att avlägga eden icke kan betraktas såsom tredska.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

7 §•

Därest en gäldenär, som avfordras manifestationsed och icke liar

något emot att gå eden, vill fortast möjligt avlägga densamma, har han

att personligen inställa sig a den för förklarings avgivande utsatta tiden,

eden blir då omedelbart upptagen. Har däremot gäldenären uteblivit med

förklaring eller medgivit edgångsyrkandet genom ombud eller har gäldenär,

som personligen medgivit edgångsyrkandet, begärt anstånd för företeende

av boförteckning eller har slutligen, i anledning av att gäldenären bestritt

edgångsyrkandet, detta hänskjutits till rätten och däi bifallits, kan någon

omedelbar edgång i regel icke äga rum. I samtliga fallen skall konkursdomaren

utsätta tid och ställe för edgångens fullgörande. Då gäldenären

medgivit edgångsyrkandet eller uteblivit med förklaring, har konkursdomaren

att meddela sitt beslut genast. Då däremot rätten bifallit edgångsyrkandet

och edgång alltså icke kan äga rum förrän rättens beslut

vunnit laga kraft, kan konkursdomaren antingen omedelbart utsätta edgången

till dag, då sökanden bör hava hunnit inkomma med bevis,

att °rättens beslut vunnit laga kraft, eller ock utsätta tid för edgången

först sedan sökanden inkommit med sådant bevis. Stadgandet lämnar

båda utvägarna öppna; den ena eller den andra kan lämpngen komma

till användning allt efter som man kan förutsätta, att gäldenären kommer

att fullfölja talan mot rättens beslut eller icke.

Påföljd för tredska kan icke drabba gäldenären för än han underlåtit

att ställa sig konkursdomarens jämlikt förevarande paragraf meddelade

beslut om tid och ställe för edgångens fullgörande till efterrättelse.

Dylik påföljd bör såsom tidigare betonats icke kunna komma till

tillämpning annat än vid verklig tredska och i sadant syfte lämnas här

föreskrifter om att konkursdomarens beslut antingen skall avsägas i gäldenärens

närvaro eller genom konkursdomarens försorg delgivas gäldenären

samt att erinran om den påföljd, som är stadgad vid tredska, skall intagas

i beslutet. . .

Då det för borgenären är av stort intresse att närvara vid manifestationsedens

avläggande, sa att han tar tillfälle att genom konkursdomaren

framställa nödiga frågor, bör borgenären hava kännedom om

tid och ställe för edgången. Sådan kännedom erhåller han i regel genom

kommunikationsresolutionen och därigenom, att han inställer sig dels

vid det tillfälle, då edgångsärendet första gången förekommer till handläggning

inför konkursdomaren, och dels vid rätten, om edgångsfrågan

varder dit hänskjuten. I ett fall är det honom emellertid omöjligt att på

detta sätt själv skaffa sig kunskap i förevarande avseende, nämligen då

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

gäldenär, som för tredska att avlägga eden insatts i häkte, anmäler sig

till edens avläggande. Att i detta fall ovillkorligen fordra, att borgenären

före edgången skall hava erhållit underrättelse om tid och ställe för densamma,

torde väl icke gå för sig; gäldenärens intresse att komma på

fri fot måste i första hand beaktas. Men i regel låter det sig dock

göra att på ett eller annat sätt, t. ex. genom brev eller telefon, underrätta

borgenären om edgången. Huru stor betydelse en dylik underrättelse

har, framgår därav, att det i Tyskland, där någon skyldighet

att underrätta borgenären icke förefinnes, förekommit, att gäldenärer

låtit häkta sig för att komma i tillfälle att avlägga manifestationsed i

borgenärens frånvaro. På grund härav och då det synts lämpligt att

borgenären jämväl eljest notificeras innehållet i konkursdomarens beslut, då

borgenären ej närvarit vid dess meddelande, föreslås, att konkursdomaren

i här omförmälda fall skall, tydligen utan kostnad för borgenären,

underrätta denne om sitt beslut, så vitt det kan ske.

8-9 §§.

Förevarande paragrafer innehålla regler, motsvarande dem, som

meddelas i 94 och 95 §§ i förenämnda konkurslagsförslag. Att kostnaden

för gäldenärens hållande i häktet liksom vid konkurs bör gäldas

av allmänna medel, är med konkurslagsförslagets ståndpunkt nödvändigt;

läte man borgenären vidkännas densamma, skulle han kanske, om tredska

vid edgångens fullgörande vore att befara, föredraga att försätta gäldenären

i konkurs.

Någon särskild föreskrift om underrättelse till vederbörande ämbetsmyndighet,

då konkursdomaren förordnar om häktande av ämbete- eller

tjänsteman, synes icke erforderlig. Det torde härutinnan vara tillräckligt

med det allmänna stadgandet i 19 § 5 mom. promulgationslagen

till strafflagen.

11 §•

Föreskriften i 2 § om rätt för gäldenär att av eget initiativ avlägga

manifestationsed har, såsom vid nämnda paragraf antytts, tillkommit

lika mycket i borgenärens som i gäldenärens intresse. Det måste därför

tillses, att borgenären erhåller tillfälle att inställa sig vid edgången.

Föreskrift i sådan riktning har också meddelats genom hänvisning till

stadgandet i 7 § tredje stycket sista punkten. Därest dylik föreskrift

icke upptagits, skulle bestämmelsen i 13 § icke gärna kunnat göras tilllämplig

å edgång, som skett på ansökan av gäldenären själv.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

12 §.

Gäldenärer, som kunna antagas bliva förpliktade att avlägga manifestationsed,

torde ofta nog sakna närmare uppfattning om vad en boförteckning

bör innehålla. Frånsett de fall, då konkursdomaren särskilt

förordnar någon att biträda gäldenären, — fall, som med hänsyn till den

i allmänhet obetydliga omfattningen av de bon, varom här kan bliva

fråga, torde bliva sällsynta, — måste därför konkursdomaren vid edens

avläggande söka genom frågor förmå gäldenären att komplettera förteckningen.

För att åstadkomma fullständiga förteckningar gick man i Tyskland

tidigare till väga på det sätt, att man för ifyllning lämnade gäldenären

en tryckt blankett med anvisningar, vari dels gäldenären erinrades

om att han var pliktig att upptaga all sin egendom, även sådan, som

han ansåg fritagen från utmätning, och dels till gäldenärens ledning

uppräknades alla de olika slags egendom, som i allmänhet kan komma

i fråga. Blanketten var synnerligen detaljerad; sålunda uppräknades under

rubriken fordringar: fordringar på grund av värdepapper, sparkasseböcker,

lotterilotter, växlar, köpeavtal, hyresavtal, försträckning och försäkringsavtal,

fordringar på lön, arvode och ränta, fordringar på återbekommande

av föremål, som lämnats i förvar, utlånats, uthyrts, pantsatts, överlåtits

till fordringsägares säkerhet eller sålts genom skenavtal eller på avbetalning,

fordringar, som överlåtits genom skenavtal eller till säkerställande

av fordringsägare, arvsanspråk, rätt att bruka makes, barns eller annans

egendom samt fordran på grund av bolagsavtal. Blanketten befanns

emellertid med hänsyn till den ringa omfattning, här ifrågavarande bon

i allmänhet äga, vara alltför omständlig, och numera nöjer man sig t. ex.

vid Berlins största underrätt, Amtsgericht Berlin Mitte, med att förelägga

gäldenären en kort anvisning, vari gäldenären erinras om att han

bör upptaga pantsatt och på avbetalning köpt egendom, utestående

fordringar, försäkringar, fordringar på grund av borgen, lotter, å sparkasseräkning

innestående medel och kontanta penningar. Ett liknande förfaringssätt

torde måhända lämpa sig även för våra konkursdomare.

13 §.

På det att det föreslagna edsinstitutet icke skall kunna missbrukas

genom att samma gäldenär gång på gång förpliktas till edgång, föreskri

ves här, att gäldenären varken gent emot den ursprunglige edgångssökanden

eller gent emot annan borgenär är pliktig att under de närmaste

tre åren efter en edgång ånyo avlägga mauifestationsed, därest

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter edgången tillfallit gäldenären.

Den tid, under vilken edgångsyrkande icke må framställas, har satts

något kortare än i Tyskland. Ehuru man väl bör hoppas, att man i

vårt land icke skall göra samma erfarenhet som i nämnda land, varest

man inom köpmanskretsar klagar över, att domstolarna på sina håll

ställa så stora fordringar på utredning om nyförvärv, att ny ed praktiskt

sett icke kan komma i fråga förr än efter den föreskrivna tidens

utgång, torde det i allt fall vara fullt tillräckligt med den här föreslagna

tiden, under vilken väl i allmänhet en förändring i gäldenärens ekonomiska

situation kan antagas inträda.

Överensstämmelsen emellan en gäldenärsed i konkurs, som avskrivits

jämlikt 185 eller 186 § i den ifrågasatta nya konkurslagen eller

avslutats genom slututdelning utan att icke förmånsberättigade borgenärer

erhållit full betalning, samt en manifestationsed torde vara så stor, att

man icke gärna kan underlåta att giva den förra samma verkan i här

ifrågavarande avseende som manifestationseden. Däremot är det redan

på den grund, att gäldenärseden jämväl avser gäldenärens passiva, icke

möjligt att befria en gäldenär, som efter avlagd manifestationsed kommit

i konkurs, från att avlägga gäldenärsed i konkursen.

14-15 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer böra jämföras med 208 och 210 §§

i konkurslagsförslaget. Utöver vad som yttrats vid 6 § torde desamma

icke behöva särskilt motiveras.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

I ändamål att påskynda handläggningen av manifestationsedsärenden

har här upptagits föreskrift om att prövningen av fråga, huruvida edgång

skall mot gäldenärs bestridande åläggas honom, vilken prövning i regel

icke torde bliva synnerligen svår, skall, liksom prövning av konkursansökningar,

kunna äga rum å s. k. tremansting.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.