SOU 1921:2

PROPORTION SVALS SAKKUNNIG AS

BETÄNKANDE

II

AVGIVET DEN 18 APRIL 1921

DET PROPORTIONELLA VALSÄTTET

VID VAL TILL RIKSDAGEN

STOCKHOLM 1921

KDNQL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

210279

INNEHALL.

Sid.

Skrivelse till Chefen för Justitiedepartementet t................ 5

Lagförslag................................13

Allmän motivering............................. 39

Kap. I. Parti- eller personmetod....................41

Kap. II. Första kammaren ''....................... 59

Kap. III. Andra kammaren.......''................ 65

1. Fördelningen av platserna mellan väljargrupperna: 66

A. Förstorade valkretsar (länsvalkretsar)............68

B. Fördelningsregeln....................110

C. Tilläggsmandat eller annat utjämningsferfarande.......125

2. Partibeteckningarna och medel mot deras missbrukande......134

3. Officiella valförberedelser:

A. Allmän motivering...................149

B. Den officiella nomineringens och förbundsförfarandets organisation:

Den officiella kandidatnomineringen............156

Det officiella förbundsförfarandet.............173

4. Personröstning med subsidiär liströstning............184

Kap. IV. Sammanräkningsförfarandet..................

1. Förfarandets principer............. 197

2. Röstsammanräkningarnas utförande..............

A. Val till Första kammaren................222

B. Val till Andra kammaren............... 242

3. Anmärkningar till förfarandet vid sammanräkning av liströsterna . . . 259

Kap. V. Till de sakkunniga inkomna metodförslag .............273

Speciell motivering..........''...................281

Bilagor: 1. Valstatistik........................ . . 307

2. Det proportionella valsättet vid politiska val i vissa främmande länder . 317

''

/

Till

Herr Statsrådet och

Chefen för

Kungl. Justitiedepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 november 1919 uppdrog

dåvarande chefen för Kungl. justitiedepartementet den 28 i samma

månad åt undertecknade Wallengren, Fehr, von Heidenstam och von

Sneidern att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet med

verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande de ändringar

i gällande bestämmelser om proportionella val, som för avhjälpande

av bristerna i det nuvarande valsättet kunde anses påkallade,

ävensom rörande vissa därmed sammanhängande ämnen. Åt undertecknad

Wallengren uppdrogs att såsom ordförande leda de" sakkunnigas

förhandlingar.

Den 12 december 1919 erhöll assessorn i Svea hovrätt Eskil Drangel

förordnande att i egenskap av sekreterare biträda de sakkunniga. Sedan

Drangel på därom av honom gjord framställning blivit entledigad från

detta uppdrag, förordnade chefen för justitiedepartementet den 28 juni

6

1920 filosofie licentiaten, numera lektorn Johan Edvard Nilsson till sekreterare.

Den 6 augusti 1920 tillkallades ytterligare såsom sakkunnig undertecknad

Kylander, åt vilken tillika uppdrogs att vara lagfaren sekreterare

åt de sakkunniga.

De frågor, vilka till oss hänvisats i och för utredning och avgivande

av förslag, äro i första rummet de, som beröras i riksdagens skrivelser

den 10 april 1918 (nr 112 och 113) och den 22 maj 1918 (nr

226). I de båda förstnämnda skrivelserna anhåller riksdagen, att Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde

vidtagas till undanröjande av de med s. k. masskassering av valsedlar

vid val till landsting och till riksdagens andra kammare förenade olägenheter,

samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen kunde

påkallas, och i övrigt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

I skrivelsen av den 22 maj 1918 hemställer riksdagen om utredning

angående de åtgärder, som kunde vidtagas till undvikande av de

olägenheter, vilka enligt vunnen erfarenhet vidlådde gällande regler för

proportionellt valsätt, samt om framläggande av de förslag, vilka utredningen

kunde föranleda. Skrivelsen avser valsättet såväl vid de politiska

som vid de kommunala valen.

Utom dessa skrivelser hava till oss hänvisats jämväl följande skrivelser

att i sin helhet eller i angivna delar tagas i övervägande vid

fullgörande av vårt uppdrag:

riksdagens skrivelse den 30 maj 1919 (nr 268), varvid såsom föremål

för vår utredning angivits riksdagens däri gjorda anhållan, att Kungl.

Maj:t ville taga i övervägande, dels i vad mån gällande regler om utseende

av ersättare åt ledamöter av första kammaren vore i behov av

omarbetning, dels i vad mån gällande bestämmelser om ansvar för obehörigt

förfarande vid allmänna val vore i behov av omarbetning för deras

förtydligande och fullständigande, ävensom för riksdagen framlägga de

förslag, som därav kunde föranledas;

riksdagens skrivelse den 11 juni 1919 (nr 328), däri riksdagen anhåller,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och framlägga förslag till

sådana ändringar i riksdagsordningen och vallagen, att ledamot av andra

7

kammaren måtte äga rätt att, utan den begränsning, som då förefunnes

i § 21 riksdagsordningen, avsäga sig sitt riksdagsmannauppdrag;

riksdagens skrivelse den 4 maj 1920 (nr 190) med anhållan, att

Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa utredning om och för riksdagen

framlägga förslag till införande av proportionellt valsätt vid val av revisorer

jämte suppleanter att granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets

tillstånd, styrelse och förvaltning.

Därjämte hava till oss överlämnats en av riksdagens justitieombudsman

den 28 september 1911 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse angående

meddelande av bestämmelser för att förebygga felaktiga röstsammanräkningar

ävensom magistratens i Stockholm häröver år 1917 avgivna utlåtande

samt slutligen en av Konungens befallningshavande i Göteborgs

och Bohus län den 12 februari 1921 till justitiedepartementet insänd

skrivelse med hemställan om åtgärder för åstadkommande av sådan ändring

i gällande lagbestämmelser, att ny valdistriktsindelning i stad måtte

kunna tillämpas redan vid ett blivande val till andra kammaren under

innevarande år.

I övrigt hava de sakkunniga vid uppdragets meddelande erhållit den

anvisningen att, i den mån så prövades lämpligt, till utredning upptaga

även ‘sådana med frågan om valsättet sammanhängande spörsmål, som icke

direkt berördes i de till grund för utredningsarbetet liggande skrivelserna.

Enligt föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet

den 21 november 1919 borde, med hänsyn till de under år

1920 förestående allmänna valen, utredningsarbetet så anordnas, att

till en början undersöktes, i vad mån förbättringar i gällande bestämmelser

kunde genomföras redan under 1920 års lagtima riksdag. Skulle

frågans omfattning icke medgiva ett framläggande redan då av slutliga

förslag rörande ärendet i hela dess vidd, borde till en början undersökas,

huruvida icke genom provisoriska anordningar någon förbättring

kunde vara att vinna särskilt till undvikande av s. k. masskassering.

Dessutom borde det av riksdagen uttalade önskemålet om ändrad lydelse

av riksdagsordningens § 21 i varje fall föranleda framställning redan

till 1920 års lagtima riksdag. Det vore emellertid en angelägenhet av

största vikt, att utredningen bedreves så, att förslag i samtliga de frågoi,

8

som till äventyrs icke inedhunnes till 1920 års riksdag, åtminstone kunde

framlägga^ pa sådan tid, att de nya reglerna kunde komma till användning

vid först infällande val enligt de sist antagna, vilande författningsbestämmelserna,

för vilket syfte proposition i ämnet borde kunna avgivas

i början av 1921 års riksdag.

Som den tid, vilken stod de sakkunniga till buds, befanns allt för

kort, för att en allsidig utredning av de föreliggande frågorna skulle

hinna bliva färdig så tidigt, att på den skulle kunna grundas förslag till

1920 års riksdag, inriktade vi vårt arbete till en början på de under

sådan förutsättning i nyss anförda yttrande till statsrådsprotokollet angivna

spörsmålen. Den 10 mars 1920 inlämnade vi till chefen för justitiedepartementet

vårt Betänkande I, vari vi föreslogo dels åtgärder,

av såväl administrativ som lagstiftningsnatur, till förebyggande av s. k.''

masskasseringar vid andrakammarval och motverkande av olägenheterna

darav, dels vissa ändringar i vallagen, vilka icke ägde samband med denna

fråga, dels slutligen ändringar i riksdagsordningen berörande andrakammarledamots

avsägelserätt. De förslag, som Kungl. Maj:t med anledning

av hemställandena i vårt nämnda betänkande föreläde 1920 års riksdag,

blevo av denna i huvudsak bifallna (se betr. ändringarna i vallagen Sv.’

forf.-saml. 1920 nr 276). Ändringarna i riksdagsordningen äro numera

definitivt antagna (Sv. förband. 1921 nr 20). Kungl. Majrt har därjämte,

sedan riksdagen därtill anslagit medel, vidtagit de av oss föreslagna administrativa

åtgärderna till förebyggande av masskasseringar, särskilt tryckande

och distribuerande av promemorior för valförrättare samt tillhandahållande

från det allmännas sida av valkuvert och kuvertomslag.

De sakkunniga hava vidare, den 11 mars 1921, avgivit underdånigt

utlåtande över ovannämnda skrivelse från Konungens befallningshavande

i Göteborgs och Bohus län, varvid vi föreslagit ändrad‘lydelse

av 32 § 1 mom. i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen.

Kungl. Maj:t har därefter i ärendet avlåtit proposition (nr 179) till riksdagen

i överensstämmelse med vårt förslag.

»

Den huvudfråga, vilken vi efter avlämnande av Betänkande I upptagit

till behandling, har varit den i riksdagens skrivelse av den 22 maj''

9

1918 ifrågasatta reformen av gällande regler för det proportionella valsättet.

Den i vårt nämnda betänkande lämnade utredningen rörande frågan

om masskassering inskränkte sig till att avse riksdagsmannavalen.

Beträffande landstingsmannavalen ansågo vi utredningen av skäl, som i

betänkandet framställas, böra tills vidare anstå. Även vid utredningen

angående det proportionella valsättet hava vi begränsat oss till de politiska

valen (varvid tills vidare valen till riksdagens utskott lämnats

å sido). Den särskilda skyndsamhet, som beträffande denna sida av

utredningen anbefallts, har nödvändiggjort detta. Därtill kommer, att,

jämlikt övergångsbestämmelserna till lagarna av den 23 december 1918

om ändring i vissa delar av förordningarna om kommunalstyrelse på

landet och om kommunalstyrelse i stad, val till kommunalfullmäktige

och val till stadsfullmäktige i rikets städer utom Stockholm — där enligt

motsvarande övergångsbestämmelser stadsfullmäktigval hållits i mars 1921

— skola efter de partiella nyvalen 1920 äga rum först i november och

december 1922; val till landstingen skola enligt övergångsbestämmelserna

till lagen av den 23 december 1918 om ändring i vissa delar av förordningen

om landsting, jämförda med lag den 19 juni 1919 (nr 332), äga

rum först i september 1922.

I överensstämmelse med vad ovan anförts, har den del av vårt

utredningsarbete, vilken vi nu avslutat, haft till föremål det vid val till

riksdagens båda kamrar tillämpade proportionella valsättet, de brister,

vilka kunna anses vidlåda detsamma, samt de åtgärder till hävande

av dessa, vilka må vara att föreslå. Av särskild betydelse för denna

utredning hava givetvis varit de tidigare betänkanden, vilka föreligga

i frågan. Dessa äro: Betänkande med förslag .till proportionellt valsätt

vid val till riksdagens andra kammare, avgivet den 27 oktober 1903 av

däidill förordnade kommitterade samt Betänkande angående ändringar i

gällande bestämmelser om den proportionella valmetoden, avgivet den 3

december 1913 av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. Den

utredning, som lämnas i det sistnämnda betänkandet, är i visst avseende

av mera begränsad natur än den, som gives i det förstnämnda, beroende

på de skiljaktiga direktiven för arbetet. De kommitterade, som avgåvo

2—210279.

10

1903 års betänkande, hade sålunda, enligt Kungl/Maj:ts beslut den 10

oktober 1902, att utarbeta förslag till ett för vårt lands förhållanden

avpassat proportionellt valsätt att användas vid val till riksdagens andra

kammare ävensom i sammanhang därmed föreslå den valkretsindelning,

som kunde vara för ett sådant valsätt mest lämpad. Betänkandet framlägger

fullständigt förslag till lag om val till riksdagens andra kammare

och behandlar därför ej blott frågan om rösternas sammanräkning utan

jämväl frågorna om valkrets- och valdistriktsindelning, valmyndigheter

röstlängd, kungörande av val, valförslag och vallistor samt valets förrättande

och kungörande. För den utredning åter, vilken utmynnade i

1913 års betänkande och vilken igångsattes med anledning av riksdagens

skrivelse av den 20 maj 1911, gavs i Kungl. Maj:ts beslut den 18 juli

1912 den anvisningen, att den skulle avse sådana ändringar i gällande

bestämmelser om den proportionella valmetoden, som, utan rubbande av

grunderna för metoden, vore ägnade att på lämpligaste sätt avhjälpa de

brister, varav den i tillämpningen befunnits lida. De sakkunniga funno

sig genom denna formulering av uppdraget förhindrade att ingå på en

prövning av sådana nya anordningar, som kunde anses främmande för

den nuvarande valmetoden, varför betänkandet endast behandlar frågan om

en reform av tillvägagångssättet vid platsfördelningen inom partierna.

Vad beträffar omfånget av det oss lämnade uppdraget, bör bemärkas,

att, såsom föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

av den 21 november 1919 framhåller, riksdagen i sin skrivelse av den

22 maj 1918 icke längre, på sätt år 1911 var fallet, velat binda den

begärda utredningen vid fasthållandet av grunderna för nu gällande valmetod.

Tvärtom ifrågasätter skrivelsen åtskilliga förändringar, vilka falla

utanför ramen av dessa grunder. Jämlikt dessa direktiv hava vi tagit

under behandling frågan om det proportionella valsättet vid val till

riksdagen i hela dess vidd.

Vi få härmed vördsamt överlämna vårt Betänkande II, innehållande:

dels förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26

november 1920 om val till riksdagen (nr 796) samt allmän och speciell

motivering därtill;

dels, såsom bilagor, på ''de sakkunnigas uppdrag av förste aktuarien

11

fil. d:r Otto Grönlund sammanställda valstatistiska tabeller samt av de

sakkunnigas sekreterare författad redogörelse för det proportionella valsättet

vid politiska val i vissa främmande länder.

De till de sakkunniga hänvisade frågor, varom ännu återstår att

inkomma med betänkande och förslag, angå i det proportionella valsättet

vid val till riksdagens utskott, proportionellt valsätt vid val av riksdagens

revisorer, åtgärder mot »masskassering» vid val av landstingsmän, det

proportionella valsättet vid de kommunala valen samt bestämmelserna

om ansvar för obehörigt förfarande vid allmänna val.

Stockholm den 18 april 1921.

SIGFRID WALLENGREN.

MARTIN FEHR. ERNST VON HEIDENSTAM.

HADAR KYLANDER. AXEL VON SNEIDERN.

J. E. Nilsson.

(

)

Lagförslag.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om

val till riksdagen (n:r 796).

Härigenom förordnas, att 15, 17—21, 23—28, 30—32, 46, 50, 52,

54—57, 59, 63, 69, 72, 74, 79—81, 83, 87, 95 och 96 §§ i lagen den 26

november 1920 om val till riksdagen skola erhålla följande ändrade lydelse

samt att följande nya paragrafer av den lydelse här nedan angives skola

i lagen införas, nämligen efter 21 § en §, betecknad 21 a §, efter 55 §

sjutton §§, betecknade 55 a—55 r §§, efter 56 § en §, betecknad,56 a §,

och efter 81 § sju §§, betecknade 81 a—81 g §§.

Om val till första kammaren.

Valkretsar och gruppindelning.

1-2 §§.

Om elektorer för städer, som ej deltaga i landsting.

3—11 §§''.

Om valets förrättande och sammanräkning.

12—14 §§.

15 §.

Val — — — — — kännetecken.

Å valsedel skall, på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar, ovanför

namnen utsättas partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i

ord för viss grupp av valmän eller för viss -meningsriktning); och skall

sedeln jämväl i övrigt avfattas i överensstämmelse med nämnda formulär.

16

Varje valsedel må å sedelns vänstra sida upptaga högst två namn

utöver det antal riksdagsmän valet avser. Namnen skola uppföras var för

sig i de särskilda rummen och gälla själva riksdagsmannaval et samt, i den

män namnen därvid icke tagas i anspråk, val av efterträdare åt avgången

riksdagsman. För efterträdarevalet må dessutom i motsvarande rum å

sedelns högra sida uppföras högst två namn för vart och ett av de för

själva riksdagsmannavalet upptagna namnen. Upptager rum å sedelns

högra sida två namn, skola de förekomma det ena under det andra.

Blanketter till valsedlar skola finnas tillgängliga vid valet.

16 §.

17 §.

Ogin — — — — — med avsikt där anbragt;

vilken saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat ställe

än ovanför namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn.

18 §.

Är något namn å valsedel överstruket, eller framgår med avseende

å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed

åsyftas, eller upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, anses

sådant namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel flera namn för själva riksdagsmannavalet än

som enligt 15 § är medgivet, eller äro namn, som särskilt upptagits för

val av efterträdare åt riksdagsman, flera än, två, anses det,eller de sista,

övertaliga namnen såsom obefintliga.

För val av efterträdare särskilt upptaget namn, som saknar motsvarande

namn för själva riksdagsmannavalet, anses såsom obefintligt.

19 §.

1. Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, skall inom

varje parti, till den utsträckning, som för utseendet av stadgat antal riksdagsmän

är nödig, genom särskilda sammanräkningar bestämmas ordning

mellan de namn å partiets valsedlar, vilka, enligt vad i 15 § sägs, avse

själva riksdagsmannavalet.

Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn.

2. Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som

står först å sedeln.

17

Partiets valsedlar ordnas i grupper så, att sedlar med samma första

namn bilda en grupp.

Valsedlarna inom varje grupp räknas, och deras .antal utgör gruppens

rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står

först på gruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i

ordningen.

3. Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det

namn, vilket, bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen,

står främst å sedeln.

Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående

sammanräkning gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas,

och nämnda valsedlar ordnas i nya grupper så, att sedlar, som

vid den pågående sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda

eu grupp; däremot bibehållas övriga befintliga grupper oförändrade.

Valsedlarna inom varje nybildad grupp räknas, och deras antal

utgör gruppens rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal

och jämförelsetal.

Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den grupp eller

sammanlagda rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.

Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke

grupp av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut

utdelad plats. Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att

dela dess rösttal med det tal, som motsvarar den del, gruppen tagit i

besättandet av plats eller platser, som utdelats (gruppens platstal), ökat

med 1, eller, om flera grupper av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit

i besättandet av förut utdelad plats, med dessa gruppers sammanlagda

platstal, ökat med 1. Platstalet för en grupp beräknas sålunda,

att gruppens rösttal delas med största jämförelsetalet vid sammanräkningen

närmast före gruppens bildande.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

4. Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler^

två till antalet. Höjning av den sista decimal siffran må ej äga rum_

20 §.

1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de

olika partierna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det parti,

vilket för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.

Plats, som blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets

3—210279

första plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom

partiet, partiets andra plats den, som bär andra namnet i ordningen,

partiets tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så

vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen,

redan fått sig tillerkänd plats från ett eller flera andra partier.

Jämförelsetalet är lika med partiets rösttal, så länge partiet ännu

icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för

varje gång så, att partiets rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet

av partiet tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person

erhållit platser från två partier, skall dock, vid beräkning av det antal

platser, som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats;

har någon erhållit platser från tre partier, anses varje sådan plats såsom

en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har ett parti redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som

motsvarar antalet av de namn å partiets valsedlar, vilka, enligt vad i 15

§ sägs, avse själva riksdagsmannaval, varde det från vidare jämförelse

uteslutet.

2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn

står främst i ordningen inom det parti, som, enligt vad i 1 mom. sägs,

har största jämförelsetalet.

21 §•

Sedan valet av riksdagsmän blivit avslutat, skall för varje riksdagsman

företagas en ny sammanräkning inom det parti, för vilket han

blivit vald, för utseende av efterträdare åt riksdagsmannen. Har riksdagsman

fått sig tillerkänd plats från flera partier, anses han vald för

det parti, från vilket plats först tilldelades honom.

Vid varje ny sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar,

vilka gällde för riksdagsmannens namn vid den sammanräkning, då namnet

tilldelades plats i ordningen. Varje valsedel gäller som hel röst.

Med iakttagande av att namn å någon, som blivit utsedd till riksdagsman,

anses såsom obefintligt skall röstvärdet tillgodoräknas det namn, som

står främst av de för den ifrågavarande riksdagsmannen särskilt upptagna

efterträdarenamnen, eller, om sådant namn ej finnes, det namn för

själva riksdagsmannavalet, som står främst å sedeln, eller, om ej heller

sådant namn finnes, det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen

å sedeln.

Den, som erhållit högsta rösttalet, är vald till efterträdare.

t

19

21 a §.

Där någon, som blivit utsedd till riksdagsman, vid valtillfället avsäger

sig uppdraget, skall valförrättaren förklara den avgångnes efterträdare

vald i den avgångnes ställe. I sammanhang härmed utses jämlikt

de i 21 '' § stadgade grunder efterträdare åt den sålunda valde, så

ock åt annan riksdagsman, för vilken den välde tillika må hava varit

efterträdare; och skall vid utseende av efterträdare åt riksdagsman, som

själv varit efterträdare, så förfaras, som gällde det att utse efterträdare

åt den ursprungligen valde riksdagsmannen.

Skulle efterträdare vid valtillfället avsäga sig sitt uppdrag, utses

ny efterträdare enligt förut i denna paragraf givna bestämmelser.

22 §.

23 §.

Hava vid valet riksdagsmän icke blivit till föreskrivet antal utsedda,

anställes genast nytt val för utseende av felande antal riksdagsmän

jämte efterträdare.

För utseende allenast av efterträdare må nytt val ej anställas.

24 §.

Vid rösternas sammanräknande användas av Konungen fastställda

blanketter med anvisningar, och skall vid valet föras protokoll enligt

formulär, som av Konungen fastställes.

De avgivna valsedlarna skola av valförrättaren inläggas under försegling,

de godkända och de underkända var för sig, samt jämte valprotokollet

ofördröjligen insändas till den Konungens befallningshavande,

som enligt vad i riksdagsordningen stadgas har att taga befattning med

valet. Sker insändandet med allmänna posten, skall försändelsen assureras.

25 §.

Fullmakt — — — — — Ort och tid.

Valförrättaren läte ofördröjligen utan lösen tillställa utsedd efterträdare

utdrag av valprotokollet i vad det efterträdaren rörer.

26 §.

Har riksdagsman annorledes än i 21 a § sägs avgått före utgången

av den tid, för vilken han blivit utsedd, och skall platsen besättas

från den valkrets, som utsett den avgångne; eller har efterträdare annor

-

20

ledes än i nämnda paragraf sägs avgått före utgången av den tid, för

vilken han blivit utsedd, då skall Konungens befallningshavande vid

offentlig förrättning, som hålles så snart ske kan och varom underrättelse

minst åtta dagar förut meddelas genom anslag och medelst tryck så som

med Konungens befallningshavandes kungörelser vanligen förfares, företaga

erforderliga åtgärder enligt de i 21 a och 22 §§ angivna grunder för

utseende, i föra fallet av ny riksdagsman jämte efterträdare och i senare

fallet av ny efterträdare.

Vid förrättningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under

försegling.

27 §.

Vid förrättning, som i nästföregående paragraf avses, skall Konungens

befallningshavande i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna

samt uppgift å envar, som på grund därav blivit utsedd till

riksdagsman eller efterträdare. Sedan detta protokoll vid förrättningen

upplästs, utfärde Konungens befallningshavande omedelbart fullmakt för

utsedd riksdagsman och läte ofördröjligen utan lösen tillställa utsedd

efterträdare utdrag av protokollet i vad det efterträdaren rörer.

Fullmakt, som nu sagts, skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. — — — — — Ort och tid.

28 §.

Finnes i fall, som i 26 § avses, å valsedlarna icke namn å någon,

som kan inträda såsom ledamot i avgången riksdagsmans ställe, skall

nytt val anställas för utseende av riksdagsman jämte efterträdare.

Omfattar valkretsen landstingsområden, tillhörande olika län, skall

Konungens befallningshavande, som verkställer förrättningen, hos Konungen

anmäla behovet av nytt val för ledighetens fyllande.

Är riksdagsman utsedd, men finnes å valsedlarna icke namn å

någon, som kan inträda såsom efterträdare, skall därvid bero.

29 §.

Om val till andra kammaren.

Valkretsar.

30 §.

För valen till andra kammaren indelas riket i tjuguåtta valkretsar,

nämligen:

21

Stockholms stad;

Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude, Rönnebergs,

Onsjö, Harjagers, Frosta och Färs härad samt städerna Hälsingborg,

Landskrona och Eslöv;

Malmöhus läns södra valkrets, innefattande Torna, Bara, Oxie,

Skytts, Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härad samt städerna Malmö,

Lund, Ystad, Trälleborg och Skanör med Falsterbo;

Göteborgs och Bohus läns landstingsområde;

Göteborgs stad;

Älvsborgs läns norra valkrets, innefattande Nordals, Sundals, Valbo,

Tössbo, Vedbo, Flundra, Väne, Bjärke, Vätle, Ale, Kullings och Gäsene

härad samt städerna Åmål, Vänersborg, Alingsås och Trollhättan;

Älvsborgs läns södra valkrets, innefattande Ås, Kinds, Redvägs,

Marks, Vedens och Bollebygds härad samt städerna Borås och Ulricehamn;

vart och ett av rikets övriga län.

Om valdistrikt och om valnämnd.

31 §•

1. Valkrets, som består av en stad, skall delas i lämpligt antal

valdistrikt.

32 §.

1. Förslag om delning — —; — — — till olika valdistrikt.

Utan föregående framställning vare Konungens befallningshavande

berättigad och i fall, varom stadgas i 31 § 1 och 5 mom., pliktig att

om indelning i valdistrikt eller ändring i redan skedd indelning förordna,

sedan på landet kommunalstämma och i stad stadsfullmäktige beretts

tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. t Om ändring i — — — — —

för kommunalfullmäktigval.

Beslut angående —---— upprättade röstlängden.

33—36 §§.

Om röstlängd.

37—45 §§.

/

22

46 §.

1. Vill — — — — — från sistnämnda dag.

Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att, då anmälan

om besvär sker, därom göra anteckning ej mindre vid beslutet å

anmärkningsskriften än även i röstlängden. Skall ej röstlängden, på sätt

nedan i detta moment sägs, i sin helhet insändas till Konungens befallningshavande,

skall valnämndens ordförande eller magistraten därjämte,

sedan den för anmälan bestämda tid^ utlupit, ofördröjligen insända till

Konungens befallningshavande utdrag av röstlängden i de delar, som

angå besvär, varom anmälan skett, ävensom handlingarna rörande dessa

besvär.

Har vid röstlängdens underskrivande eller påtecknande på sätt i

nästföregående paragraf, sista stycket, sägs kungörelse om val jämlikt

55 § ägt rum men valförrättningen icke genom inträffande av den i

55 b § bestämda tid för ingivande av valförslag tagit sin början, varde

röstlängden, då anmärkning mot densamma ej framställts, omedelbart och

eljest, jämte alla handlingar rörande besvär, som må hava anmälts, vid

anmälningstidens utgång insänd till Konungens befallningshavande.

2. Avse besvär annan än klaganden, skola de-----om

dagen för delgivningen.

47-49 §§.

50 §.

Då inkommet besvärsmål är i skick att kunna avgöras, teckne

Konungens befallningshavande å besvärshandlingarna sitt beslut. Införe

ock, där röstlängden är för Konungens befallningshavande tillgänglig, i

densamma de rättelser, som av beslutet föranledas.

Finnes ej längden hos Konungens befallningshavande, varde besvärshandlingarna

till valnämndens ordförande eller magistraten återsända;

och skola för sådan händelse rättelserna av ordföranden eller magistraten

införas i längden.

Ej —----återställas.

51 §.

52 §.

Har emot röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd, anmärkning

ej förekommit, eller har i anledning av framställd anmärkning

valnämnden eller magistraten meddelat beslut och rättelse, där sådan

till följd därav ifrågakommer, i längden gjorts, lände, där ej rät

-

23

telse jämlikt 50 § eller på sätt i andra stycket av förevarande §^stadgas

skall verkställas, den röstlängd till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny

röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd; dock att, där giltigheten

av valnämndens eller magistratens beslut, varigenom någon förklarats

skola icke vara i röstlängden upptagen såsom röstberättigad, kan bliva

eller är på Konungens befallningshavandes prövning beroende, beslutet

icke må föranleda, att klaganden såsom icke valbar varder utesluten från

valförslag eller vallista.

Har på klagan----— föranledda rättelser.

53 §.

Om valets kungörande och förrättande.

54 §.

1. Val i hela riket till andra kammaren förrättas, då valen ske

på grund av 17 § 1 mom. riksdagsordningen, å tredje söndagen i september

månad samt i fall, som i 17 § 2 mom. riksdagsordningen avses,

å den sön- eller helgdag, som av Konungen bestämmes.

I stad må dock valet av Konungens befallningshavande utsättas

att äga rum å den söckendag, vilken infaller närmast före sön- eller

helgdag, som ovan sagts.

Då synnerliga skäl därtill äro, må Konungen förordna, ätt val till

andra kammaren för viss valkrets skall förrättas å annan dag än i första

stycket sägs, dock att val på grund av 17 § 1 mom. riksdagsordningen

alltid skola utsättas till dag under september månad.

2. Annat val till andra kammaren än i 1 mom. sägs förrättas

å sön- eller helgdag. I stad, som bildar egen valkrets, må dock valet

av Konungens befallningshavande utsättas att äga rum å söckendag, som

infaller omedelbart före sön- eller helgdag, och i annan stad å söckendagen

närmast före sön- eller helgdag, som för valkretsen i övrigt bestämmes

till valdag. Då synnerliga skäl därtill äro, må Konungen förordna,

att valet skall hållas å annan dag än i förevarande moment sägs.

55 §.

När val till andra kammaren skall äga rum, läte Konungens befallningshavande

därom i god tid före den i 55 b § stadgade mottagningstid

utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar.

I kungörelsen upptages antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen,

och utsättes, utom dag och tid för själva valet samt valstället

24

för varje valdistrikt, tid för ingivande av valförslag enligt 55 b § och

anmälningar, varom i 55 1 § sägs, ävensom tid och ställe för rösternas

sammanräknande. Kungörelsen skall tillika innehålla erinran om den

skyldighet, som jämlikt 46 eller 55 a § åligger valnämndens ordförande

eller magistraten, att ofördröjligen till Konungens befallningshavande

insända röstlängd och den skyldighet, som jämlikt 70 § åligger valförrättare,

att ofördröjligen till Konungens befallningshavande insända valkuvert,

valprotokoll och röstlängd.

55 a

Har kungörelse skett enligt nästföregående paragraf och skall ej

röstlängd jämlikt 46 § 1 mom. tredje stycket insändas till Konungens

befallningshavande, varde den vid kungörelsens utfärdande,gällande röstlängden

ofördröjligen dit insänd.

55 b §.

Från och med första söckendagen i sjätte veckan till och med näst

sista söckendagen i femte veckan eller, i stad, som bildar egen valkrets,

från och med första söckendagen i femte veckan till och med näst sista

söckendagen i fjärde veckan före den, i vilken själva valet skall företagas,

mottager Konungens befallningshavande mellan klockan tio förmiddagen

och klockan två eftermiddagen förslag å kandidater.

För den händelse val skall äga rum å lördag, betraktas nästföljande

söndag såsom den dag, å vilken valet skall företagas.

55 c §.

Å valförslag skola namnen uppföras i en följd, det ena under det

andra, och i den ordning, vari de anses böra förekomma vid valet, samt

må utgöra högst två utöver det antal riksdagsmän valet avser.

Upptager valförslag ett enda namn, må förslaget innehålla det förbehåll,

att detta namn icke på grund av förslaget må vid valet komma

i betraktande i annan ordning än i 81 a § här nedan sägs.

55 d §.

Föi att anses giltigt skall valförslag vara undertecknat av minst

tjugufem inom valkretsen röstberättigade personer.

Samma person må ej underteckna mer än ett valförslag; dock att

förslagsställare må underteckna såväl ett valförslag med sådant förbehåll,

varom i 55 c § andra stycket förmäles, som ett annat valförslag. Har

någon undertecknat mer än ett valförslag av samma slag, anses namnet

såsom obefintligt a varje annat sadant förslag än det först ingivna av dessa.

ib

Valförslag skall innehålla tydlig uppgift å förslagsställarnas och

kandidaternas namn, titel eller yrke och hemvist samt det valdistrikt, i

vars röstlängd envar av dem är uppförd, ävensom åtföljas av bevittnad

förklaring från envar av de föreslagna om villighet att mottaga riksdagsmannauppdrag;

dock att, där sådan förklaring till annat förslag ingivits

till Konungens befallningskavande, förklaring ej erfordras.

Förslagsskriften bör tillika bemyndiga förslagsställare eller annan

inom valkretsen röstberättigad person att såsom förslagsställarnas ombudsman

företräda dem i de avseenden, varom denna lag stadgar.

Två eller flera ombudsmän må utses. Har så skett, äga de, där

ej i förslagsskriften annorlunda förordnas, allenast tillsammans företräda

förslagsställarna.

Är ombudsman ej angiven i förslagsskriften, anses den av undertecknarna,

vars namn står främst, vara förslagsställarnas ombudsman.

55 e §.

Förslagen skola hos Konungens befallningshavande under behörigtillsyn

vara för en var tillgängliga.

55 f §.

Konungens befallningshavande åligger att omedelbart granska ingivet

valförslag och att utan uppskov meddela förslagsställarna, huruvida

förslaget givit anledning till anmärkning samt beskaffenheten av sådan.

Meddelande, som nu sagts, anses behörigen gjort, då det blivit

överlämnat till ingivare av förslaget eller under ombudsmans adress inlämnat

för befordran med allmänna posten.

Ingivet förslag må ej återtagas eller i något hänseende återkallas.

För förslagets fullständigande eller förtydligande i anmärkt’ hänseende

må detsamma dock mot bestyrkt avskrift utlämnas till vederbörande ombudsman

eller ombudsmän. Varder uttaget förslag ej återställt eller

varder det ändrat i annat än anmärkt hänseende, äge avskriften vitsord.

55 g §.

Upptager valförslag namn på någon, som icke är valbar, eller namn

på någon, från vilken icke vid utgången av den i 55 b § nämnda mottagningstid

föreligger förklaring om villighet att åtaga sig riksdagsmannauppdrag,

strykes namnet från förslaget.

Upptager förslaget flera namn än som enligt 55 c § första stycket

är medgivet, strykas de sista, övertaliga namnen.

4—210279

26

55 h §.

Konungens befallningshavande läte å en förteckning uppföra de

valförslag, som efter verkställd prövning äro i behörigt skick. Sådana

valförslag kallas vallistor. För var och en av listorna utsättas förslagsställarnas

namn, titel eller yrke och hemvist. Där undertecknarnas antal

å någon lista överstiger tjugufem, vare dock ej nödigt att å förteckningen

utsätta mer än de tjugufem främsta namnen. Utsättas ej alla

namnen, skall detta anmärkas med orden »med flera» eller dylikt.

De listor, som icke innehålla sådant förbehåll, varom i 55 c § andra

stycket förmäles, upptagas först å förteckningen och tilldelas löpande

nummer i ordning efter som de inkommit. Därefter uppföras övriga

listor, ordnade alfabetiskt efter kandidatnamnens begynnelsebokstäver.

Förteckningen kungöres ofördröjligen på enahanda sätt, som i 55

§ sägs; varde ock med allmänna posten översänd till samtliga ombudsmän

och kandidater.

55 i §.

Numrerade vallistor kunna av undertecknarna eller vederbörande

ombudsmän sammanföras på sätt nedan i 55 k. § sägs.

55 k §.

Avtal må träffas om bildande av grupper av numrerade vallistor,

om bildande av listförbund mellan dylika listgrupper eller särskilda numrerade

listor och om bildande av valförbund mellan listförbund, listgrupper

eller särskilda numrerade listor; dock att samma lista ej må

tillhöra olika listgrupper, olika listförbund eller olika valförbund och att

en listgrupp ej må omfatta lista inom och lista utom ett och samma

förbund, ej heller ett listförbund lista inom och lista utom ett och samma

valförbund.

Avtal om listsammanslutning, som nu sagts, må även träffas under

visst villkor med avseende å den slutliga gestaltningen av samtliga vallistor

och listsammanslutningar.

55 1 §.

Anmälan om listsammanslutning skall vara undertecknad av samtliga

förslagsställare eller vederbörande ombudsmän och bevittnad samt

ingivas till Konungens befallningshavande före klockan två eftermiddagen

å tisdagen i andra veckan efter den, i vilken tiden för ingivande av

valförslag jämlikt 55 b § utgick, eller, om tisdagen är helgdag, å närmast

föregående söckendag.

27

55 m §.

Konungens befallningshavande åligger att omedelbart granska gjord

anmälan om listsammanslutning och att, på sätt i 55 f § sägs, meddela

förslagsställarna, huruvida anmälan givit anledning till anmärkning samt

beskaffenheten av sådan.

Anmälan må ej återtagas eller återkallas eller i annat än av Konungens

befallningshavande anmärkt hänseende fullständigas eller förtydligas.

55 n §.

Förekommer vid utgången av den i 55 1 § stadgade tid samma

namn å numrerade vallistor, som icke tillhöra samma listgrupp eller

samma listförbund, har Konungens befallningshavande att ofördröjligen

med allmänna posten tillsända innehavaren av detta namn meddelande

om nämnda förhållande.

55 o §.

Kandidat skall avföras från vallista, där han före klockan två

eftermiddagen å näst sista söckendagen i den vecka, i vilken tiden för

anmälningar om listsammanslutningar utgått, personligen eller i bevittnad

skrift, gör framställning därom hos Konungens befallningshavande.

55 p §.

Vid utgången av den i nästföregående paragraf stadgade tid företager

Konungens befallningshavande förnyad granskning av samtliga vallistor

och gjorda anmälningar om listsammanslutningar.

Upptager vallista namn å kandidat, som finnes ej längre vara valbar,

varde sådant namn av Konungens befallningshavande uteslutet

från listan.

Förekommer samma namn å numrerade vallistor, som icke tillhöra

samma listgrupp eller samma listförbund, skall namnet strykas å varje

annan numrerad lista, där det förekommer, än den först anmälda av

dessa samt med denna lista i listgrupp eller listförbund förenad lista.

Därefter låter Konungens befallningshavande uppgöra en förteckning

över samtliga vallistor och listsammanslutningar. Denna förteckning

kungöres ofördröjligen i den ordning, som i 55 § sägs; varde ock

med allmänna posten översänd till samtliga ombudsmän och kandidater.

28

55 q §.

Finnes hela antalet å vallistor uppförda valbara kandidater vara

mindre än det antal riksdagsmän, som skall väljas, varde med inställande

av redan kungjorda valåtgärder ny valdag utsatt att hållas så tidigt

lämpligen kan ske; och skola i övrigt beträffande sådant nytt val de här

ovan om val till andra kammaren givna föreskrifter lända till efterrättelse.

55 r §.

Motsvarar hela antalet å vallistor uppförda valbara kandidater

jämnt det antal platser, som är att besätta, förklarar Konungens befallningshavande

omedelbart dessa kandidater valda och inställer alla vidare

valåtgärder. Kungörelse härom sker på sätt i 55 § är stadgat.

56 §.

Förrättare av själva valet vare på landet valnämnden; i stad, som

utgör ett valdistrikt, magistraten; och i annan stad magistratens deputerade,

varom i 91 § här nedan sägs.

56 a §.

Röstlängden för varje valdistrikt jämte tillhörande handlingar skall

av Konungens befallningshavande tillställas valnämndens ordförande eller

magistraten i god tid före valdagen.

57 §.

Valet —---— inom vallokalen.

Det åligger — — — — — avbryta förrättningen.

I vallokal skola exemplar av denna lag och den i 55 p § omförmälda

förteckning finnas anslagna.

58 §.

59 §.

Vid — —---kännetecken.

Å valsedel skall, på sätt formulär 2 vid denna lag utvisar,

finnas en från sedeln i övrigt avskild plats för anbringande av en sifferbeteckning,

angivande, till vilken av de numrerade vallistorna sedeln

skall hänföras.

29

Nedanför sedelns listnummer skola namnen uppföras i en följd, det

ena under det andra, och må utgöra högst två utöver det antal riksdagsmän

valet avser.

Valsedel, som antingen icke upptager något namn nedanför nummer,

som nu sagts, eller ock nedanför sådant nummer upptager motsvarande vallistas.

samtliga namn i samma ordning som å vallistan och ej flera namn,

må ovanför platsen för sifferbeteckningen upptaga ett namn (fristående

namn) från någon av de fastställda vallistorna.

Valsedel hör----— vilka åsyftas.

Blanketter till valsedlar skola finnas tillgängliga, ej mindre i god

tid före valet, på landet hos ordförande och ledamöter i valnämnd och i

kommunalnämnd samt i stad hos magistraten ävensom de tjänstemän

eller andra personer, åt vilka magistraten uppdrager att i sådant hänseende

tillhandagå väljarna, än även vid själva valet å vallokalen.

60—62 §§.

63 §.

Äro--— — — maken. Vill make begagna den rätt nu är

sagd, skall valsedelsförsändelse anordnas tidigast dagen för den i 55 p §

omförmälda kungörelse på sätt nedan sägs.

För valsedelsförsändelse — —--— kuvert brukas.

Väljaren skall — —--— inom valdistriktet.

Vittnet intygar — — — — — intygets meddelande.

64—68 §§.

69 §.

När-----avslutad.

Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnan och räknas

oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med formulär 3 vid

denna lag samt i formuläret gjorda anvisningar skall föras vid förrättningen,

antecknas antalet valkuvert. Jämväl — — — — — i valet.

Valkuverten — — —--valkuverten inlagts.

70 §.

oO

Om rätt för väljare att i vissa fall ingiva valsedel omedelbart till Konungens

befallningshavande.

71 §.

72 §.

Valsedelsförsändelse, varom i 71 § sägs, må ej anordnas tidigare

än dagen för den i 55 h § omförmälda kungörelse. Ej heller må försändelse

i något fall anordnas senare än valdagen.

Valsedelsförsändelse — — — — — underskrives.

73 §.

74 §.

Vid---— — brukas.

Väljare är berättigad att av vittne, som han jämlikt 73 § anlitar,

erhålla erforderliga kuvert samt valsedelsblankett. ,

Om* valsedel — — — — — stadgas.

Väljaren----— detta.

Därefter — — — — — skall meddelas.

Vittnet — —---meddelande.

Innerkuvertet — —--— inom distriktet.

Vittne — — — — — befordran.

Överlämnas — — — — — rekommenderas..

75 §.

Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

76—78 §§.

79 §.

Ogin — — — — — med avsikt där anbragt;

vilken icke upptager något giltigt namn.

Finnas----— alla ogilla.

31

BO §.

Är något namn å valsedel överstruket; eller framgår med avseende

å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed

åsyftas; eller upptager valsedel namn, som icke återfinnes å någon vallista,

eller namn på någon, som ej är valbar; eller upptager valsedel namn

nedanför den för sifferbeteckningen avsedda plats utan att å nämnda

plats angiva, till vilken av de numrerade vallistorna sedeln skall hänföras;

eller upptager valsedel nedanför listnummer namn, som ej förekommer

vare sig å motsvarande vallista eller å någon med nämnda vallista

i listgrupp eller listförbund förenad vallista, anses sådant namn

såsom obefintligt.

Upptager valsedel namn ovanför och nedanför listnummer, men

förekomma icke nedanför numret motsvarande vallistas samtliga namn i

samma ordning som å denna eller finnas där flera namn än å listan, anses

ovanför numret varande namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel nedanför listnummeh flera namn än som enligt

59 § är medgivet eller ovanför platsen för sifferbeteckningen mer än ett

namn, anses i de särskilda fallen det eller de sista, övertaliga namnen

såsom obefintliga.

81 §.

För rösternas sammanräknande skola valsedlarna ordnas i grupper.

Valsedlar med fristående namn (namnsedlar) ordnas så, att sedlar

med samma fristående namn bilda en grupp.

Valsedlar utan fristående namn (listsedlar) ordnas så, att sedlar

med samma listnummer bilda en grupp.

81 a §.

1. Där antalet valsedlar i en namnsedelgrupp icke uppgår till det

tal, som erhålles, då antalet av samtliga vid valet avgivna godkända

valsedlar delas med det tal, som motsvarar antalet platser, valet avser,

ökat med 1, och den sålunda uppkomna kvoten höjes till närmaste hela

tal, anses det fristående namnet å gruppens valsedlar såsom obefintligt,

och varje sedel, som upptager namn nedanför listnummer, överföres till

motsvarande listsedelgrupp. Valsedel, som icke upptager något namn

nedanför listnummer, kommer ej vidare i betraktande.

2. Det enligt föregående moment uträknade talet kallas här nedan

valkvoten.

32

Uppgår antalet valsedlar i eu namnsedelgrupp till valkvoten, är

den kandidat, som bär det fristående namnet å gruppens sedlar, vald

till riksdagsman.

Valsedlarna i varje sådan grupp ordnas i undergrupper så, att till

en grupp (nr 1) hänföras sedlar, som antingen icke upptaga något namn

nedanför listnummer eller upptaga det fristående namnet ensamt nedanför

sådant nummer, till en grupp (nr 2) sedlar, som nedanför listnummer

upptaga det fristående namnet jämte annat eller andra namn, och till

en grupp (nr 3) sedlar, som icke upptaga det fristående namnet men

annat eller andra namn nedanför listnummer.

Valsedlarna i grupp 1 avsättas till valkvot.

Uppgår antalet sedlar i grupp 1 till valkvoten, överföres av återstående

sedlar i namnsedelgruppen var och en till motsvarande listsedelgrupp.

Skulle antalet sedlar i grupp 1 icke uppgå till valkvoten men

sammanlagda antalet sedlar i grupperna 1 och 2 uppnå detta tal, avsättes

till valkvot av sedlarna i grupp 2 så många, att de jämte sedlarna

1 grupp 1 uppgå till valkvoten.

För nämnda avsättning av sedlar till valkvot ordnas sedlarna i

grupp 2 efter sina listnummer, och tagas från varje grupp av sedlar med

samma listnummer inom grupp 2 så många sedlar, att antalet uttagna

sedlar förhåller sig till antalet sedlar med samma listnummer inom

grupp 2 som antalet sedlar, som skola avsättas ur grupp 2, till antalet

sedlar i sistnämnda grupp. Uppkomma bråktal, betraktas i erforderlig

utsträckning de största av dessa såsom hela tal och bortses från de

övriga. Äro två eller flera bråktal lika stora, avgöre lotten.

Av återstående sedlar i grupp 2 och sedlarna i grupp 3 överföres

var och eu till motsvarande listsedelgrupp.

Skulle sammanlagda antalet sedlar i grupperna 1 och 2 icke uppnå

valkvoten, avsättas till valkvot av sedlarna i grupp 3 så många, att de

tillsammans med sedlarna i grupperna 1 och 2 uppgå till valkvoten.

Härvid förfares efter ovan för avsättning till valkvot av sedlar från grupp

2 angivna grunder. Av återstående sedlar i grupp 3 överföres var och

en till motsvarande listsedelgrupp.

Skall valsedel överföras till motsvarande listsedelgrupp men finnes

icke sådan grupp, bildas av sedeln en ny listsedelgrupp.

Å valsedel, som jämlikt detta moment överförts till listsedelgrupp,

anses såväl det fristående namnet som samma namn, där det förekommer

nedanför listnummer, såsom obefintligt.

33

81 b §.

Kan föreskrivet antal riksdagsmän icke utses enligt nästföregående

paragraf, skall det återstående antalet utses på sätt här nedan i 81 c—

81 g §§ sägs.

81 c §.

Det slutliga antalet valsedlar i en listsedelgrupp utgör motsvarande

vallistas rösttal. Rösttalen för de listor, som bilda en listgrupp, utgöra

tillsammans listgruppens rösttal; rösttalen för de listor, som ingå i ett

listförbund utgöra tillsammans listförbundets rösttal; rösttalen för de

listor, som ingå i ett valförbund, utgöra tillsammans valförbundets rösttal.

81 d §.

1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de

listsammanslutningar och listor, som icke ingå i någon listsammanslutning.

Fördelningen tillgår sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas

den sammanslutning eller lista, som för varje gång uppvisar det

största jämförelsetalet. För varje sådan enhet för platstillsättningen är

jämförelsetalet lika med dess rösttal, så länge densamma ännu icke fått

sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje

gång så, att enhetens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet

av de enheten tilldelade platser, ökat med 1.

Har en listenhet erhållit så många platser, som de mot enheten

svarande listsedelgruppernas valsedlar upptaga namn å valbara kandidater,

vare enheten från vidare jämförelse utesluten.

2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den listenhet,

som, enligt vad i 1 mom. sägs, har det största jämförelsetalet.

3. Det antal platser, som tilldelats ett valförbund, fördelas efter

förut i denna paragraf angivna grunder mellan de listsammanslutningar

och listor, som ingå i valförbundet men icke tillhöra annan listsammanslutning.

81 e §.

1. För varje vallista bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar jämlikt de i 19 § här ovan stadgade grunder

ordning mellan namnen å den mot vallistan svarande listsedelgruppens

valsedlar.

2. För varje listgrupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan namnen å de mot listgruppen

5—21027»

34

svarande listsedelgruppernas valsedlar. Därvid betraktas varje till listgruppen

hörande lista som en sedelgrupp med namnen å sedlarna i

den för listan bestämda ordning och med det för listan fastställda rösttal;

och tillämpas i övrigt vid sammanräkningarna i 1 mom. angivna

grunder.

3. För varje listförbund bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan namnen å de mot förbundet

svarande listsedelgruppernas valsedlar. Därvid betraktas varje

till listförbundet hörande listgrupp och utom listgrupp varande lista som

en sedelgrupp med namnen å sedlarna i den för listgruppen'' eller listan

bestämda ordning och med det för listgruppen eller listan fastställda

rösttal; och tillämpas i övrigt vid sammanräkningarna i föregående moment

angivna grunder.

81 f §.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas

genom lottning.

81 g §.

Plats, som jämlikt 81 d § tilldelats listförbund, listgrupp eller lista,

besättes så, att listenhetens första plats tillerkännes den, vars namn

är det första i ordningen inom enheten, enhetens andra plats den, som

bär andra namnet i ordningen, enhetens tredje plats den, som bär tredje

namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund.

82 g.

83 §.

Vid rösternas sammanräknande, på sätt i 81—81 g §§ sägs, användas

av Konungen fastställda blanketter med anvisningar, och läte

Konungens befallningshavande vid förrättningen föra protokoll enligt

formulär, som av Konungen fastställes.

Samtliga valsedlar inläggas, de godkända och de underkända var

för sig, i omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses med minst

två närvarandes sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras

intill utgången av den tid, för vilken valet gäller.

84—86 §§.

35

87 §.

1. Har någon, som blivit vald till riksdagsman, avsagt sig uppdraget

eller eljest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit

vald, då skall Konungens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig

förrättning, så kungjord, som i 26 § sägs, verkställa ny röstsammanräkning

för utseende av ny riksdagsman.

Blev den avgångne vald jämlikt 81 a §, tagas vid den nya sarm

manräkningen i betraktande blott de valsedlar, som för hans val blivit

avsatta till valkvot. Tillerkändes honom plats enligt 81 g §, tages hänsyn

allenast till de valsedlar, som gällde för hans namn vid den sammanräkning,

då det jämlikt 81 e § erhöll slutgiltig plats i ordning. Varje

valsedel gäller såsom hel röst, och röstvärdet skall tillgodoräknas den av

de förut ej valde, vilkens namn står främst å sedeln. Den, som erhållit

högsta rösttalet, inträde såom ledamot i den avgångnes ställe.

Mellan lika rösttal skilje lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas

under försegling.

2. På enahanda sätt, som i 1 mom. sägs, förfares, där riksdagsman,

som blivit utsedd jämlikt nänmda moment, avgått före utgången

av flen tid, för vilken han blivit utsedd; och skall vid den nya sammanräkningen

såsom förut tagas i betraktande blott de valsedlar, till vilka

hänsyn togs vid utseendet av den avgångne.

88—89 §§.

Allmänna bestämmelser.

90—94 §§.

95 §.

Valnämnden —--— — verkställas.

Kostnaden för dessa anordningar och för kungörande, som åligger

valnämndens ordförande eller magistrat, samt utgifter för stämplar skola

gäldas av kommunerna, vilka jämväl hava att tillhandahålla lämpliga

vallokaler. Valkuvert, omslag, varom i 69 § sägs, och blanketter till

valsedlar vid val till andra kammaren bekostas av statsverket.

36

96 §.

Ytterkuvert och innerkuvert, varom i 63 och 74 §§ sägs, skola vara

av ogenomskinligt papper och försedda med ändamålsbeteckning samt,

vad varje särskilt slag angår, lika till storlek och beskaffenhet.

Formulär — — — — — fastställas av Konungen.

Övergångsstadgande.

Denna lag träder med nedan stadgade undantag i kraft den---.

Vid tiden för lagens trädande i kraft bestående indelning i valdistrikt

skall oberoende av den nya lagen gälla, till dess annorlunda

varder förordnat i den ordning 32 § föreskriver.

Har riksdagsman, som blivit utsedd enligt äldre lag, avgått före

utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall vid ledighetens

fyllande äldre lag tillämpas.

37

Formulär 1.

Formulär till valsedel vid val till första kammaren.

Plats för par

t i beteckning.

#

.

<3

C

C3

*<S>

• <s>

CS

e

e

s

e

Cs

g

.

:ö

Co

Cl

6

''CS

CO

■+^i

Valsedelns storlek och antalet rum å sedeln må lämpas efter behovet.

Formulär

Formulär till valsedel vid val till andra kammaren.

Valsedelns storlek må lämpas efter behovet.

Formulär

Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval.

Allmän motivering.

■m

-

41

KAP. I.

Parti- eller person-metod.

Det proportionella valsätt, som infördes hos oss genom lagarna av Vårt valsätt

den 26 maj 1909, bygger på partiet såsom det grundläggande momentet ^ftod1

i valakten. Den utomordentliga roll, som denna organisation av politiskt

liktänkande spelar i praktiken, får i valmetoden sin rättsliga avspegling.

Vårt nuvarande valsätt är sålunda en »partimetod». I detta avseende står

den i linje med det alldeles övervägande antalet i de moderna författningarna

förefintliga proportionella valmetoder. Förhållandet är också

naturligt, då ju proportionalismens hela idé har vuxit fram ur det faktum,

att valmännen gruppera sig i partier.

På senare tid har emellertid — icke minst i vårt land — gjort sig Krav på

gällande en kritik av själva detta grundläggande drag i den gängse pro- Pmet°od.

portionalismen. I stället för partierna såsom huvudelementen i valakten

har man fört fram personerna såsom det kardinala. Man finner, att

partimetoden och de valpolitiska sedvänjor, den uppammar, i sitt allt

uppslukande intresse för partiernas representation bereder det personliga

momentet ett så snävt utrymme, att därav hela det politiska livet tager

skada. Man vill därför ersätta »partimetoden» med en »personmetod».

I praktisk politik har man sökt förverkliga den senare endast i den

brittiska världen.

Vid en undersökning av vår gällande valmetod och dess brister

framträder i främsta rummet det nu antydda spörsmålet: hör själva

grunden omläggas efter synpunkter, som bättre överensstämma med

en sund valpolitik? För besvarandet härav blir det nödvändigt att något

närmare granska innebörden av motsatsen mellan de båda huvudarter

av proportionella valmetoder, mellan vilka det gäller att välja,

samt vad som från såväl teoretisk som praktisk synpunkt kan anföras

för och emot den ena och den andra.

6—210279.

42

Skillnaden

mellan

de båda

metoderna.

Skillnaden mellan de båda systemen kan närmare framställas på

följande sätt.

Vid partisystemet är på ett eller annat sätt sörjt för att de tävlande

partierna, grupperna, vid valuträkningen kunna fixeras och till

sin storlek bestämmas. Det kan sålunda redan på detta stadium avgöras

— genom tillämpande av någon fördelningsregel — huru många platser

tillkomma varje parti. Möjligheten härtill beredes därigenom, att den av

väljaren avgivna rösten har ett dubbelt innehåll: gäller ej blott personer,

utan också parti. Denna dubbla röstning och den därpå vilande fixeringen

av partiernas storlek åstadkommes på olika sätt. Tillvägagångssättet

hos oss är sådant, att valsedlarna av väljarna åsättas en särskild partibeteckning.

Genom enkel summering får så val förrättar en fram antalet

för ett parti avgivna röstsedlar. I de flesta utländska valmetoder tillämpas

en annan procedur. Överallt är metoden förbunden med officiell nominering

av kandidater. Partierna hava att före valet inför vederbörande

valmyndighet anmäla sina kandidater. Naturligtvis är denna nominering

icke förbehållen partistyrelserna utan given som en rätt åt ett för

varje fall till visst minimum fastställt antal medborgare (25, 50, 100).

I realiteten blir det i allmänhet förtroendemän för partier och fraktioner

av partier, som nominera kandidaterna. En vidare utgestaltning av

denna officiella förprocedur utgöres av den möjlighet till ingående av

valförbund mellan olika listor, som kan åt dessa beredas. Genom valmyndighetens

försorg kännetecknas varje lista på särskilt sätt, genom

ett åsatt nummer eller annorledes. I vissa stater tryckas officiella valsedlar,

upptagande samtliga anmälda listor, varvid de, såsom i Finland,

kunna förses jämväl med upplysning om de mellan listorna ingångna

valförbunden. Är partiröstningen ordnad på liknande sätt som hos oss,

d. v. s. kan partirösten endast avgivas åt ett håll, t. ex. genom uttrycklig

röstning å en viss numrerad lista, sker fastställandet av partiets röststyrka

liksom hos oss genom enkel summering av de för detsamma avgivna

röstsedlarna. Men ifall vallagstiftningen medgiver rätten att å

valsedeln upptaga namn från olika listor, erhålles partisiffran genom

summering av de röster, som tillfallit samtliga de å eu officiellt anmäld

lista uppförda kandidaterna.

Medan sålunda partisystemets metodologiska utgångspunkt är fastslåendet

av fixa grupper med var sitt bestämda antal röster och fördelning

från början av platserna mellan dessa fixerade grupper, räknar personsystemet

vid sin utgångspunkt endast med kandidat-«awm, ej därjämte

med på förhand sammanförda komplex av namn, såsom vid platsernas

fördelning avgörande faktorer. Väljaren röstar endast på personer, icke

43

samtidigt därmed på något utpekat parti. Något sådant finnes över

huvud icke att utpeka, då varken partibeteckningar eller utmärkande på

annat sätt av bestämda grupper ingå såsom moment i valhandlingen.

Yalförrättaren kan således icke såsom vid partimetoderna officiellt fastslå,

hur många platser varje parti genom omröstningsresultatet erhållit.

Partierna hava ingen officiell existens inför honom och varje anknytning

för en dylik uträkning saknas alltså. Yalförrättaren har att direkt gå

på vad som vid partimetoden utgör andra huvudmomentet i förfarandet,

utdelandet i överensstämmelse med den gällande uträkningsmetoden av

representantplatserna åt det motsvarande antalet personer bland dem,

som å valsedlarna uppförts. Valsedelsmaterialet behandlas — om man

så vill uttrycka det — såsom avgivet för ett enda enhetligt parti. Naturligtvis

blir det faktiska slutresultatet även här, att de i valrörelsen tävlande

partierna erhålla sina särskilda andelar av valkretsens representation.

Men det har skett så att säga på indirekt väg, via personvalet.

Det må tilläggas, att metoden ingalunda utesluter en officiell nominering

av kandidaterna. Men denna får icke samma betydelse som

vid ett partisystem. Vid det senare tjänar nomineringen ej blott till att

bringa reda och ordning i valförfarandet, utan jämväl till att officiellt

utmärka eu förhandsgruppering av väljarna, till vilken den enskilde väljaren

har att vid fullgörandet av sin röstning taga hänsyn och vilken

verkar avgörande på valresultatet. Då det gäller ett personsystem, kan

däremot nomineringen icke innebära något strängare direktiv för väljaren

än det, att han vid sammansättningen av sin valsedel icke får upptaga

något namn, som ej är nominerat.

En rationell proportionalism, vilken så långt som möjligt vill undvika

röstspillning, förutsätter ju över huvud en samhörighet mellan olika

kandidater av sådan art, att röster, av vilka en kandidat icke har något

gagn, må kunna räknas en annan till godo och sålunda icke bliva bortkastade.

I överensstämmelse med vad ovan sagts bestämmes vid partisystemet

denna samhörighet av vissa väljaregrupper, vanligen partimajoriteten

eller dess förtroendemän. Den enskilde väljarens röst insättes, utan

att han kali hindra det, i denna förutbestämda miljö, och hans röst kan

sålunda komma till godo personer, å vilka han icke själv vare sig i

första eller andra hand placerar sina sympatier. Vid personsystemet

bestämmer han själv för egen del det kandidatkomplex, inom vilket

samhörighet må äga rum. Ingen annan än de personer, han själv utpekat,

kan få någon nytta av hans röst. Endast väljarens egna anvisningar

bliva avgörande för dess slutliga verkan.

44

Kritiken

mot partimetoden.

Huvudanmärkningen mot partimetoden tager — såsom av framställningen

här ovan framgår — sikte på antitesen parti eller person

och deras vallegislativa värdesättning. Partimetoden betonar, säger

kritiken, den förra faktorn allt för starkt, och det sker på bekostnad av

den senare. Den lämnar för stort utrymme åt idéen om valmännen

såsom bestämt utmejslade partimän, enrollerade i sina fållor och med

sitt huvudsakliga välj arintresse uttömt, så snart blott partiet fått sitt

tillbörliga antal representanter; vilka dessa sedan bliva, faller i andra

planet. Därmed har lagstiftningen fällt domen över det självständiga

politiska tänkandet och handlandet därefter samt hänvisat det personliga

momentet i valakten till en vra i skymundan. Härmed sammanhänger,

fortsätter man, att partimetoden, om den vill konsekvent fullfölja sitt

syfte, pålägger väljaren ett oskäligt tvång. För att möjliggöra en rättvis

fördelning av platserna mellan de tävlande partierna blir det nödvändigt

att gorå röstningen i partiavseende så klar och rätlinig som möjligt, och

detta åter° måste draga med sig detaljbéstämmelser, vilka i högre eller

mindre mån inskränka valfriheten. Partisystemet »mekaniserar» i hög

grad valakten.

Kritiken formuleras på extrema håll ofta på ett sätt, som gör det

lätt att skönja överdrifterna. De anknyta sig till ett gammaldags underkännande

av partiväsendets utomordentliga faktiska betydelse och politiska

nytta, vända sig mot partiväsendet i och för sig. Att en dylik

överspänning av kritiken är missriktad, ävensom att vallagstiftningen på

ett eller annat sätt måste anpassas efter de faktiska förhållandena och

icke allenast efter de ideala, ligger i öppen dag.

Det torde vidare kunna sägas, att åtskilligt av den »frihet», på

vilken man å sina håll för väljaren gör anspråk, vid närmare påseende

ter sig såsom eu rätt meningslös sådan. Valet är icke en demonstration

utan en akt, som avser att frambringa ett positivt resultat i en representation.

Ett planlöst röstande efter privata önskningar eller nycker

och utan varje hänsyn till den nödvändiga samverkan mellan valmännen

är därför ingenting att omhulda.

I den mån emellertid den förevarande kritiken, utan att vilja från - skriva partiväsendet dess tillbörliga plats i det politiska livet eller förneka

nödvändigheten av någon disciplinering av väljaren från lagstiftningens

sida, begränsar sig till ett hävdande därav, att »det rena personlighetselementet,

om än numera undanskymt och tillbakaträngt av

partiintressen, dock är allt för dyrbart att någonsin få helt och hållet

offras» (Flodström), förtjänar den allt beaktande. Ingen skall förneka,

att partiväsendet kan urarta till och vid många tillfällen redan visat sig

45

hava urartat till att, spela rollen av en tvångströja, som hämmar all

politisk individualism. Och ett godtagande utan någon som helst reservation

av det faktum, att »de politiska valen alltmera utvecklat sig till

att valmännen numera rösta på ett visst parti, ej på vissa personer» (herr

Hage i motion i A. K. 1918 nr 173), skulle, om det komme att allmänt

omfattas, omsider verka till ett beklagligt förflackande av det politiska

livet. Det vore för visso ingen hugnesam utveckling, ifall valmännen

nådde därhän, att de icke i högre grad intresserade sig för, vilka som

komme att bekläda lagstiftaremandaten, för deras personliga karaktär

och intelligens, utan vore nöjda, om blott partiet finge sina siffror.

Att absolut renodla partimomentet i valakten är alldeles icke att anbefalla.

Frågan är nu, om det kan vara riktigt att påstå, att partimetoden

sanktionerar och befrämjar utvecklingen av en dylik välj aropinion. Det

kan tänkas ske dels direkt genom valmetodens teknik, dels indirekt genom

den suggererande inverkan på det allmänna föreställningssättet, som lagstiftningens

anda utövar. Spörsmålet är icke lätt att besvara, därför att

det svårligen låter sig göra att skilja på verkningarna av de metodologiska

stadgandena själva och av den politiska folkanda, som givit riktning

åt deras tillämpning.

Ser man till vår egen valmetod och dess tillämpning, finner man,

att de personella huvudmomenten i metoden, den »fria» gruppen och de

gemensamma kandidaterna — vilka vid dess utformande spelade en så

betydande roll — i praktiken alldeles trängts undan och gjorts betydelselösa

av partimomenten. Dessa hava visat sig vara de starkaste. Men

att avgöra, i vad mån detta är metodbyggnadens eller de rådande valpolitiska

föreställningarnas skuld, faller sig som sagt icke lätt. Sådan

metoden nu verkar, kan den emellertid icke frånskrivas egenskapen att

ytterligare strama åt partiväsendet. Möjligheten för politiska kättare

eller vildar att vid tillämpningen av vår valmetod komma till heders

såsom representantkandidater är ytterst ringa. Metoden utesluter vidare

praktiskt taget jämväl en sådan yttring av personlighetsmomentet i valakten,

som består i en valsedels utfyllande med namn från skilda partier.

Det enda utrymme, vår metod medgiver åt personlighetsmomentet,

är förlagt inom ramen av varje parti för sig. Inom fållan är det möjligt

att röra sig friare. Jag kan rösta på vem som helst utan att därmed

riskera något för mitt parti. Denna frihet förfuskas emellertid genom en

särskild metodologisk egendomlighet, nämligen det dualistiska uträkningssättet

(rangordningsregel och reduktionsregel), vilket gör det omöjligt för

väljaren att på förhand veta, hur han från personsynpunkt bör anordna

46

sin röstsedel i syfte att dess effekt må överensstämma med hans avsikter.

Man kan förvisso också konstatera, utan att med nödvändighet utpeka

metoden som orsak, att även vid partikandidaternas kreerande tendensen

går i riktning av att skärpa kraven på rättrogenhet.

Vad angår partisystemet i dess sedvanliga kontinentala form —

med officiell kandidatnominering — gestalta sig förhållandena med avseende

på det tvång, metoderna ålägga väljarna, rätt betydligt olika på

olika håll. Allra längst i stränghet gå sådana system, som icke lämna

väljaren annat val än att taga en av partilistorna oförändrad. Större

frihet medgives emellertid av andra metoder. Sålunda kan åt väljaren

lämnas rätt att från den lista, för vilken han bestämmer sig, stryka honom

misshagliga namn och denna frihet utsträckas till rätt att ändra

ordningsföljden mellan kandidaterna på listan (ifall denna är av metodologisk

betydelse). Slutligen inrymma åtskilliga vallagstiftningar rätten

att på samma sedel upptaga namn från olika listor. Man kan således

icke säga annat än att man i det behandlade avseendet på sina

håll finner en ganska avsevärd liberalitet. Men betydelsen härav förringas

i vissa fall av den bristande effektivitet, metoden förlänar den

formella friheten. Särskilt vad beträffar rätten att upptaga namn från

skilda grupplistor (»panachera»), är det vidare så, att ju strängare metoden

ställer sig, dess klarare och »rättvisare» blir den proportionella

partirepresentation, som den avser att åvägabringa; och omvänt, ju »frihetsvänligare»

den är, dess mera avlägsnar den sig från förverkligande

av sitt ändamål. I överensstämmelse med det sagda kan tillräckligt

mycket av tvång behöva inorganiseras i partimetoden, för att det skall

kännas hämmande även för andra än nyckfulla väljare. Det torde nog

också kunna påstås, att tendensen på senare tid knappast gått i riktning

att utvidga väljarnas frihet.

Sonl redan antytts, betingas allt detta av det i hela systemet inneboende

primära ändamålet, proportionell representation av de olika rneningsgrupper,

mellan vilka väljarna ha att fördela sig. Förebråelsen

om tvång är därför ytterst att rikta icke mot detaljer i den vallagstiftning,

som ger regler för en partimetod — även om dessa kunna göras

mera eller mindre liberala — utan mot själva den principiella utgångspunkten:

partibegreppets legalisering på sådant sätt, att det starkt accentueras

såsom det politiskt primära i förhållande till den personliga representationen

såsom något endast sekundärt.

Såsom en betänklig följd av partimetodens hela konstruktion framträder

det förhållandet, att vid tillämpandet därav väljaren kan råka ut

47

för det obehaget att med sin röst bidraga till valet av en person, på

vilken han icke röstat, ja, vilken han måhända alldeles icke önskar se

bland sina representanter, utan kanske tvärtom helst skulle velat hjälpa

till att utestänga. Den röst, som väljaren avger, gäller ju nämligen såväl

personer som också ett parti. Hans röst blir nu alltid effektiv i den

meningen, att den ökar partiets röstsumma och därmed dess utsikter att

erhålla platser. Men vid platstillsättningen inom partiet blir rösten

kanske helt eller delvis ineffektiv och de utsedda i motsvarande mån

andra än de, på vilka vederbörande röstat. Utan hans och andra liktänkandes

för partiet avgivna röster hade måhända någon eller några av

dem aldrig kommit med bland de valda. Jag röstar på Andersson, och

jag hjälper fram Pettersson.

Det lider intet tvivel, att i enskilda fall denna konsekvens av

förbundsidén kan kännas besvärande nog för väljaren. Det är visserligen

sant, att man icke bör överdriva betydelsen av invändningen i fråga.

Den, som röstar med ett visst parti, gör det ju därför, att han känner

sin politiska uppfattning vara närmast befryndad med detta parti, vilket

han på grund därav önskar se så starkt representerat som möjligt. Ett

sådant mål kan icke vinnas utan ett visst underordnande av de personliga

sympatierna under hänsynen till gruppens allmänna intresse. Alltför

starkt får därför valmannen ej betona de förra. Situationen blir väl

i allmänhet den, att han hellre bidrager till att öka sitt partis valutsikter

även med risk att se andra kandidater än sina egna bliva dess

representanter, än han låter sin röst vara obegagnad eller överflyttas till

ett annat parti. Men förvisso kunna såsom nämnt fall inträffa, då väljaren

finner det egna partiets respektive valförbundets namnbesättning

å ett eller annat ställe vara sådan, att han anser sig nödsakad att välja

något av sistnämnda båda alternativ. Det kan hända, att vare sig han

gör eller icke gör detta, han försättes i en falsk eller eljes obehaglig

belägenhet. Sådant är icke någon lycklig konsekvens hos eu valmetod.

Lägger man till och tar ifrån, blir till sist resultatet, att, även om

kritiken mot partisystemet kan drivas till för starka betoningar, tillräckligt

mycket berättigat kvarstår, för att systemet skall få taga åt sig en

hel del av vad som mot detsamma anföres. Med den tillämpning, det

hos oss och annorstädes erhållit, måste det anses hava en sådan fortgående

verkan på välj aropinion och välj arseder, att partisynpunkterna

allt mera utpräglat understrykas framför personsynpunkterna. Inneboende

i själva principen är det mot det personliga i valakten svärande

förhållandet, att väljarens röst kanske ytterst kommer att hjälpa in

någon, som han alldeles icke avsett att hjälpa. En särskild olägenhet

48

Personmetoden

tillskrivna

förtjänster.

vid den svenska metoden är det oberäkneliga med avseende på valsedelns

betydelse för persontillsättningen inom partiet även vad angår

därå upptagna namn.

Personsystemet framstår nu för många som den enda radikalt

''effektiva befriaren från den tvångströja, vari partisystemet befinnes innesluta

både väljare och kandidater. Det skall rädda det personliga momentet

i valakten. Men samtidigt håller det räkning jämväl med partimomentet,

ehuru på ett mera latent, mindre iögonfallande sätt än det

motsatta alternativet. Den närmare beskrivningen av de förtjänster, som

tillräknas personsystemet, ter sig på följande sätt.

Ett sådant valförfarande medför för det första, att väljaren vid

avgivandet av sin röstsedel eggas till att giva värdesättningen av kandidaternas

personer större utrymme såsom motiv för röstningen, än fallet

är vid partimetodens tillämpning. Det blir möjligt för honom att placera

sitt välj arförtroende även på personer, vilka icke äro svurna partimänniskor

men bedöma frågorna utan att alltid inpressa dem i förutbestämda

kategorier. Den personliga dugligheten och karaktären hos de

blivande representanterna komma att spela större roll än deras absoluta

trohet mot programmen. Och väljaren kan med effekt sammansätta sin

valsedel så, att den upptager namn från olika politiska läger.

Det har också anförts, att personsystemet mera än partisystemet

samstämmer med det allmänna läget nu för tiden med avseende på den

rådande partifördelningen och valmännens ställning till denna. Ingenstädes

förefinnes längre den klassiskt engelska uppdelningen i två stora

tävlande partier. I stället har man överallt att räkna med ett flertal

mindre partier. De utgöra en serie från höger till vänster, rätt kontinuerlig,

så till vida som inom varje särskilt parti en skiftning gör sig

gällande, i det partiet rymmer både moderatare och radikalare element.

Och ytterflyglarna inom varje parti utgöra övergångar och förbindelselänkar

med partierna vid sidorna. Det finnes liberala, som äro mera

befryndade med högersocialister än med moderatliberala, det finnes högermän,

som höra närmare samman med de senare än med »höger-höger».

Personmetoden håller räkning med dessa förhållanden, motsvarar ett

tidsbehov av politisk nyansering.

Det kan jämväl inträffa, att själva valsituationen är sådan, den

eller de dominerande politiska frågorna av den art, att en kombination

på valsedeln av namn från skilda politiska partier blir välmotiverad.

Genom personsystemet skall man sålunda lyckas »återknyta förbindelserna

mellan väljarekårens olika partier, vilka av partiproportiona

-

49

lismeri brutalt avskurits» (Tenow1). Samverkan åstadkommes på ett mera

tilltalande sätt än t. ex. genom gemensam partibeteckning eller dylikt,

nämligen genom gemensamma kandidatnamn.

Med allt detta blir resultatet, att den personmetodiska valapparaten

skall visa* sig som ett smidigare instrument för åvägabringandet av eu

representation med den läggning, valmännen önska. Detta framgår som

en följd därav, att de erhålla full frihet att efter eget huvud sammansätta

sin valsedel. Den despotism, som partiledningarna under den partimetodiska

regimen utöva beträffande såväl personval som ställningen till

andra partier vid valet, försvinner. Även där organisationen allt fortfarande

kommer att uppsätta listor, kommer den »att vara tvungen att

taga hänsyn till valmännens faktiska önskningar» och framföra »samlande»

i stället för partibetonade namn (Hjertstrand1). Folkrepresentationen

blir ett omedelbarare och renare uttryck av den verkliga »folkviljan».

I samband med det anförda står frågan om regeringsbildningen.

Om — såsom ofta är fallet — intet parti är starkt nog att ensamt taga

sig an denna, kan åstadkommandet av en koalitionsregering av ett eller

annat slag framstå såsom den enda praktiskt möjliga lösningen av styrelseproblemet.

Då nu de blandade valsedlarna utgöra en mera direkt

och pålitligare demonstration av väljarnas önskningar än mera mekaniskt

åvägabragta valförbund, kan en sådan regering vid en personmetodisk

regim synas erhålla en fastare och naturligare basis. Det blir en

mera konsekvent resning av den byggnad, som på de allmänpolitiska

grundvalarna uppföres, ifall redan den enskilde valmannens röstsedel avspeglar

den relativa sammangjutningen av de meningsriktningar, som

ingå i regeringsblocket.

Vad beträffar personmetodens betydelse för folkets politiska uppfostran,

följer av det sagda, att den förmenas komma att verka till befrämjande

av det självständiga och sakliga tänkandet över allmänna ting

samt av tolerans och förståelse mellan partierna och olika tänkande över

huvud. Denna högre välj arnivå skall åstadkomma en motsvarande fördelaktig

verkan även på representationens kvalitet och politiska skaplynne.

Slutligen bör ånyo framhållas, att personsystemet icke behöver

utgå från ett förnekande av partiernas existens eller betydelse. Fortfarande

ingår i syftet att skaffa dessa deras representativa rätt. Och

alltjämt tänkas de olika partierna komma att i sin mån giva valrörelsen

sin prägel och nominera sina kandidater. Men för valmännens gruppering

vid valtillfället skall beredas ett friare svängrum, så att även per

1

I längre fram (se s. 273 och 275) omnämnda skrifter.

7—210279.

50

sonlighetsmomentet kommer till sin rätt. Hela tankegången utgår från

en reaktion mot risken för det senares förkvävande.

närmare0be Ser man en<^as^ till den störa princip, om vilken det för person

lysning

av systemet gäller att värna, måste man finna dettas allmänna tendens synpersonmeto-

nerligen tilltalande. Teoretiskt är utan tvivel rangplatsen att giva åt

(en'' detta system framför partisystemet. Det ligger åtskillig sund idealism

bakom motiveringens betraktelser. Om själva den ideala utgångspunkten

kan näppeligen tvistas. Det personliga är det största här i världen.

Självständigt tänkande och handlande människor stå som typ högre än

flockmänniskor. Det är också obestridligt, att partiväsendets allmakt till

sist kan verka förflackande på det politiska livet. Ett valsystem, som

anpassar sig efter och befordrar fortsättningen av en dylik utveckling,

blir med rätta föremål för kritik. Kunna andra valformer bringa bot,

dämma upp mot partiandans översvämning och verka politiskt uppfostrande

i mera individualistisk riktning, så bör deras antagande föras fram

till allvarligt övervägande.

Men här som alltid i politiken gäller det att icke taga på frågan

på ett för abstrakt sätt. Man måste se till, huruvida personmetoden

även vid sitt sammanstötande med verkligheten håller, vad den lovar,

och sålunda medför den tillbörliga avvägning mellan parti- och personmomenten,

som den åsyftar. Därvid blir också av vikt att fråga sig,

huruvida den ägnar sig för de människor, som skola tillämpa den, så

att icke dessa göra något annat av den, än vad den i teorien är. Först

ifall en dylik undersökning giver till resultat, att personmetodens kreditsida

överväger dess debet, är systemet att obetingat godtaga.

Det skall icke förnekas, att i de angivna hänseendena icke föraktliga

betänkligheter anmäla sig.

Den första är en anmärkning, som sannolikt kommer att te sig

som den svåraste stötestenen på personsystemets väg till vår lagstiftning.

Det sättes nämligen i fråga, huruvida möjligen denna metod i sin till—

lämpning skulle kunna leda åt rakt motsatt håll mot det den åsyftar och

sålunda än ytterligare tillknyta partibanden och stärka partiledningarnas

makt vid röstningen. Denna farhåga utgår från själva den grundläggande

formen för samverkan vid praktiserandet av en personmetod. Vad

som konstituerar samhörigheten mellan olika valsedlar är ju icke någon

yttre partidistinktion, utan gemensamheten i namn, helt eller delvis. Men

därav följer, att det antal platser, ett parti kan komma att hemföra,

beror i första rummet på graden av sammanhållning kring samma namn

i jämförelse med sammanhållningen inom andra partier. Partier, vilkas

Öl

Talmän rösta med stramaste disciplin i förhållande till den av organisationen

uppsatta partilistan, förvärva sig de bästa chanserna, medan partier,

vilkas valmän splittra sig, bliva handikapade. Gjorde sig inom

samtliga partier samma grad av individualism vid röstningen gällande,

kunde förhållandena tänkas jämna ut sig. Men är disciplinen under

partiledningen på förhand känd såsom starkare på ett håll, kan följden

bliva, att andra partier, där man inom partiet hittills gärna tolererat tämligen

betvdande divergenser med avseende på namnen, anse sig nödsakade

att med all makt söka frampressa en så enhetlig uppslutning som

möjligt kring ett och samma komplex av namn. Den obundna frihet,

som vår nu gällande partimetod möjliggör med avseende på personröstningen

inom partiet, skulle, ifall den behandlade farhågan besannades,

försvinna för att lämna plats även här för disciplin och tvång.

På sådant sätt skulle fordran på en korrekt proportionalism med hänsyn

till grupprepresentationen slå ihjäl den individualistiska röstningen.

Det förra önskemålet kräver för sitt förverkligande eu så

strängt som möjligt disciplinerad uppslutning kring samma namn, och

därmed är det senare önskemålet, själva kärnpunkten i personsystemet,

tillspillogivet.

Betraktar man den anförda invändningen närmare, så finner man,

att den för visso icke saknar fog, men att å andra sidan målningen icke bör

göras svartare än skäligt är. Splittring inom ett parti med avseende

på namnen skulle visserligen kunna vara ägnad att riskera det tillbörliga

platsantalet. Tvenne fraktioner kunde icke med utsikt till framgång

samverka, om deras resp. valsedlar upptoge helt olika namn. Men absolut

identiska behöva valsedlarna icke vara. Uträkningsmetoden behöver

icke göras sådan, att uniformiteten måste utsträckas till att gälla även

ordningen mellan namnen. Med tillämpande av rangordning å sedlarna

kan förhållandet ordnas så, att den ena fraktionen sätter sina specialnamn

först och därefter den andras och vice versa. Därmed kan möjliggöras

ett ömsesidigt understödjande, som utmynnar i bevarande åt

helhetspartiet av det proportionellt riktiga platsantalet. Kvar står emellertid

det förhållandet, att i den mån ett partis valmän i större utsträckning

på sina valsedlar upptaga privatkandidater eller jämväl personer,

tillhörande ett annat eller andra partier, partiets egna utsikter i motsvarande

mån kunna minskas. I senare fallet ingår emellertid detta i

valmännens intentioner. Det är heller inte meningen, att valmännens

massa skall lämnas vind för våg; allt framgent måste organisationerna

tänkas giva någon ledning, och lagbestämmelserna rörande förproceduren

52

till valet, ävensom angående valsedlar o. d., hava att taga denna nödvändighet

med i räkningen.

Den omständigheten, att endast de gemensamma namnen komme

att konstituera samhörigheten mellan olika valsedlar, skulle givetvis hava

sin återverkan jämväl på frågan om kooperation mellan partierna. Här

kan en annan anmärkning insättas. Upphävandet av möjligheten att

ingå valkarteller utan gemensamma namn och på förhand överenskomna,

endast med avseende på namnens ordning från varandra avvikande vallistor

kan tänkas försvåra avslutande av uttryckliga valförbund mellan

partierna1. I denna form skulle då samverkan mellan partierna bliva

sällsyntare än nu. Samtidigt med att metoden lämnar utrymme åt korsning

av partigränserna vid den individuella röstningen, skulle den

alltså icke komma att befordra någon på förhand organiserad samverkan

mellan partierna och därmed bidraga att riva upp bryggorna

mellan dem.

Mot detta resonemang kan genmälas, dels att det icke är så alldeles

givet, att en verkan av dylik art skulle inställa sig, dels att, även

om så i början bleve fallet, den kan tänkas komma att försvinna, i mån

som metodens tillämpning utövade den modifierande effekt på partiernas

stränga avskildhet från varandra, som av densamma förväntas. Den nya

form av kartellväsende, som i så fall trädde i den gamlas ställe — kandidatlistor

med samma namn men i olika ordning — bör antagas i sin

ordning ytterligare bidraga till partiförbistringens mildrande. Givetvis

bleve det liksom nu partiorganisationerna och deras ledningar, som finge

taga dessa förhandsallianser om hand och eventuellt ombesörja åstadkommande

av valsedlar av den överenskomna typen.

Motiveringen för personsystemet räknar emellertid även med eu

annan form för samverkan mellan partierna än deras officiella förhandsförbund,

nämligen väljarnas spontana aktion vid valtillfället. De »blandade»

valsedlarna avgivas såsom uttryck även för en mera personlig och

fri syn på den lokala representationsfråga, det gäller att lösa. Över

huvud kan man nog säga, att personsystemet ställer större krav än partisystemet

på väljarnas politiska självständighet och omsikt. Skall metoden

kunna fungera tillfredsställande, så att den icke lämnar förvirrade

och missvisande resultat, förutsätter den hos väljarna ett välbalanserat

förhållande mellan politisk individualism och den politiska självtukt, som

förmår underordna privata önskningar under hänsyn av allmänpolitisk

1 Ännu svagare skulle utsikten till valkarteller bliva, ifall metoden lades så, att

även ordningsföljden mellan namnen måste bliva densamma.

53

art. Det gäller att hålla den rätta kursen mellan välj ars j älvs våld och

partislaveri, utan att hemfalla vare sig åt det ena eller åt det andra.

Personsystemet betingas med ett ord av en politisk mognad, som icke

springer fram av sig själv. För frågan om en övergång i vårt land från

partimetod till personmetod blir det av intresse att söka få svar på frågan,

huruvida vår väljarkår kan anses vara i tillfyllestgörande grad beklädd

med nyssnämnda egenskaper. Naturligtvis kan icke begäras annat

än relativiteter.

Vid bedömandet av den svenska väljarkårens politiska mognad föreligger

en avsevärd osäkerhetskoefficient därutinnan, att väljarkåren nyligen

i utomordentlig grad förstorats genom tillkomsten av nya element.

Med det definitiva antagandet av det preliminära beslutet 1919 angående

valrättsutsträckningen har summan av de politiskt röstberättigade

icke så långt ifrån tredubblats1. De nytillkomna två millionerna äro

tillsvidare oprövade i politiken. Vad åter angår de hittillsvarande

välj arelementen har man bl. a. att räkna med den påverkan, de rönt av

den ännu gällande partimetodens tillämpning, liksom med apdan i hela

det nutida politiska livet. Å ena sidan äro de tämligen inkörda i strängt

partipolitiska banor, när det gäller de stora linjerna. Ä andra sidan äro

de vana vid en tämligen obunden frihet med avseende på personröstningen

inom partiet. Det förra kan verka till manifesterandet även vid

en personmetods tillämpande av den disciplin, som även i detta fall blir

nödvändig för åstadkommande av ett partimässigt någorlunda korrekt

resultat. Huruvida det senare åter kan komma att visa sig ha varit ett

ferment till en sund politisk individualism, är ej gott att veta. Vår folkbildnings

relativa förträfflighet och våra självstyrelsetraditioners ålder

kunna emellertid betraktas såsom allmänna positiva faktorer. Under alla

förhållanden skulle dock införandet av en personmetod skärpa kraven på

politisk upplysning och uppfostran.

Nu är till person metodens favör att anmärka, att den i sin tilllämpning

just själv är ägnad att bidraga till väljarnas uppfostran till

de politiska dygder, vilka betinga ett lyckligt utslag av detta valsätts

praktiserande. Det är samma växelverkan, som kommit på tal, då valrättens

utsträckning stått på programmet. Denna har vid de olika tillfällena

motiverats bl. a. med hittills uteslutna folklagers politiska mog

-

1 År 1917 voro 1 123 969 upptagna i röstlängd såsom röstberättigade till andra

kammaren. Motsvarande siffra skulle den 1 jan. 1920, ifall de nya rösträttsbestämmelserna

då varit i kraft, enligt beräkning hava varit omkring 3 207 000. Uppgiften lämnad av d:r

O. Grönlund i Statistiska Centralbyrån.

54

nåd, samtidigt som utövandet av rösträtten med rätta tillskrivits en verkan

såsom skola i allmänanda. Yad beträffar denna sida av undersökningen,

blir spörsmålet ytterst reducerat till frågan om ett val i mera

optimistisk eller i mera skeptisk riktning. Skall man i tvivel på förefintligheten

av den nödiga välj arnivån ställa sig avböjande mot personsystemet,

eller skall man, även med erkännande av deras ofullkomlighet,

godtaga förutsättningarna och i fortsättningen räkna med den uppfostrande

effekten av det nya tillvägagångssättet samt därför icke låta betänkligheterna

i detta stycke skrämma sig? Frågan må lämnas öppen,

om man i detta fall kunde hava rätt att känna sig böjd att följa tidigare

exempel i vår valrättshistoria och sålunda giva väljarkåren en —

naturligtvis relativ — kompetensförklaring såsom bildbar till överensstämmelse

med personsystemets fordringar på densamma.

Vill man till sist finna ett svar på frågan, huruvida personsystemet

skulle hava en verkan till höjande av parlamentets nivå, så sammanhänger

detta med det praktiska utfallet över huvud av valmetoden. Koinme

den att fungera i anda och sanning, d. ä. i överensstämmelse med sin

egen idé, s’å synes all sannolikhet tala för att representationens kvalitet

därav skulle röna ett gynnsamt inflytande. Blir det åter icke fallet, utebliver

givetvis också följden på denna punkt.

Slutsatser De sakkunniga hava i den ovan givna framställningen ställt emot

och förslag. varandra de synpunkter, som kunna anföras för och emot en övergång

från vår nu rådande partimetod till en personmetod. Slutsatsen framställer

sig för oss sådan, att den senares ideella företräden framför den

förra äro uppenbara, men att det icke går an att förbise de vanskligheter,

som äro förknippade med dess överförande från teorien till praktiken.

Vari dessa rent konstitutivt bestå, har ovan påpekats. Betänkligast

är risken för partistramhetens premierande, stick i stäv mot meningen

i det hela. Därjämte erbjuder problemet även rent tekniska

svårigheter, vilka visserligen till dels röra övervinnandet av de konstitutiva.

Den enda jjersonmetod att räkna med, som föreligger, är den engelska

»single transferable vote», och den är otvivelaktigt i sin brittiska

form behäftad med vissa svagheter. Den har emellertid varit föremål för

förbättringsförsök. Särskilt här i Sverige hava på basis av dess grundläggande

idéer utarbetats mer eller mindre genomförda metoder. Sådana

äro M. Hjertstrands och N. B. Tenows, den förre i en särskild broschyr,

»En rättvis proportionel] valmetod. Förslag till förbättringar i det proportionella

valsättet», Sthlm 1920, den senare i uppsatsen »Uteslutningsmetoden.

En personproportionalistisk metod», offentliggjord i Stats

-

55

vetenskaplig tidskrift 1919. Förslagens författare hava beaktat den

rena engelska metodens brister och sökt genom särskilda regler råda bot

på dem.

Trots de antydda svårigheterna både det ursprungligen vant de

sakkunnigas önskan att såsom ett alternativ framlägga ett utarbetat

personmetodologiskt valsystem. I man som vart arbete fortskridit, har

det emellertid blivit oss klart, att hela frågan tills vidare blivit ej blott

i vårt land utan även annorstädes alltför litet genomdebatterad såväl

principiellt som tekniskt, för att förutsättningarna för det definitiva

framläggandet av ett förslag i denna riktning skulle vara för banden.

Det är först på allra sista tiden, som personmetoden blivit för allmänheten

bekant, och detta tills vidare obestämt nog. Det kan därför jämväl

ifrågasättas, huruvida den allmänna opinionen vore förberedd för en

omgestaltning av den radikala vidd, som den direkta övergången från

eu partimetod till en personmetod innebär.

Med hänsyn till allt detta, ävensom till den starkt begränsade tid.,

som stått oss till buds, hava vi nödgats avstå från att alternativt föreslå

en reform efter rent personmetodologiska linjer.

Då emellertid, såsom redan framhållits, enligt vår uppfattning,

personmetodens ideella företräden framför partimetoden äro oomtvistliga,

och då i den offentliga diskussionen på senaste tiden från skilda håll

framträtt ett växande intresse för det nya uppslaget, kan och bör tanken

icke undanskjutas, utan måste frågan om dess förverkligande underkastas

en ingående prövning, sådan som vi icke här medhunnit. Ifall härur kan

framgå en verkligen användbar och för sina syften väl avpassad sammanräkningsmetod,

kan det ifrågasättas, huruvida man icke vid praktiserandet

därav till en början skulle kunna pröva sig fram på en väg,

som av det holländska valrättskommitté-betänkandet av 1914 anvisas.

Detta betänkande visar teoretiska sympatier för det engelska »single

transferable vote»-systemet, men avböjer det enhälligt, vad beträffar valen

till riksdagens andra kammare. Detta av hänsyn till de stora krav, som

kommittén anser det ställa på väljarnas omdömesförmåga samt den större

komplikation av förfarandet, som enligt kommitténs mening skulle, särskilt

vid stora valkretsar och vidsträckt rösträtt, bliva en följd av det

nva systemet. Däremot finner kommittén, att första kammaren med

fördel'' kunde utses med tillämpande av en personmetod. Tills vidare

bär emellertid i Holland denna fingervisning veterligen icke lett till

något resultat.

Nu är frågan, huruvida icke hos oss dörren på liknande sätt

kunde komma att öppnas för personmetoden. Över huvud föreslå vi

56

inga alltför vittgående förändringar med avseende på valen till första

kammaren. Det är egentligen beträffande andra kammaren, som reformfrågan

besitter större aktualitet; det är framför allt med avseende på

valen till denna, som de mot valsättet framställda anmärkningarna äro

av betydelse. Förstakammar-valens organisation påkallar icke i samma

grad förbättringar. Möjligen kunde reformen i detta stycke inskränka

sig till att avse allenast ersättareinstitutionen. Utom en omläggning av

denna föreslå vi emellertid beträffande första kammaren jämväl samma

uträkningsförfarande vid platstillsättningen inom partierna, som föreslås

för andrakammar-valen. Det utvecklade nominerings- och förbundsförfarandet

vid de senare hava vi däremot icke infört i förslagen angående

förstakammar-valen. Den tanke, som nu framkastas, innebär, att de

jämförelsevis begränsade förändringar rörande förstakammar-valen, som

föreslås, möjligen kunde bliva av en övergående natur, nämligen för den

händelse en blivande undersökning visade, att valsättet skulle kunna

personmetodologiskt utgestaltas. För sådan händelse och om försöket

sloge väl ut, kunde reformen därefter tänkas varda utsträckt jämväl till

andra kammaren och sålunda omsider hela representationen baseras på

personsystemet.

Jämväl den särskilda karaktär, som anses böra tillkomma första

kammaren i jämförelse med den andra, talar för att göra början med

den förra: denna skall vara mindre partibetonad än den andra. Förstakammar-institutet

står sålunda i särskild grad i frändskap med personmetoden.

Å andra sidan skall det emellertid icke bestridas, att det personmetodologiska

problemet rent tekniskt sett bjuder på större vanskligheter,

när det gäller val inom sådana slutna församlingar, som landstingen

utgöra, än när det gäller val inom öppna väljarkårer. Särskilt

avses här vissa möjligheter till uppdelningar i manöversyfte, som i förra

fallet i högre grad än i det senare kunna vara för handen. Men om

detta är riktigt, så är det också riktigt, att man icke rätt gärna vill

såsom slutresultat tänka sig en efter partimetod sammansatt första kammare

och en efter personmetod sammansatt andra. Skall personmetoden

komma till användning vid de folkrepresentativa valen, så måste den

framför allt kunna anpassas till förstakammar-valen.

Det valsystem, de sakkunniga nu föreslå, är, såsom av ovanstående

framgår, närmast en parti- (eller, såsom den kanske hellre bör benämnas,

en förbunds-) metod. Angående personmetoden anbefalla vi en utredning,

tills vidare avseende första kammaren.

57

Emellertid hava vi ingalunda lämnat obeaktade de möjligheter,

som kunna tänkas vara för handen, att, med bibehållande allt fortfarande

av parti- eller förbunds-metoden såsom huvudresningen i valsystemet,

utbygga detsamma med tillsatser av personmetodologisk karaktär

och därmed reducera partimomentets herravälde till förmån för personmomentet.

Yår gällande valmetod företer i viss mån en dylik blandning,

i det att stadgandena om »fria gruppen» och om gemensamma kandidater

kunna betraktas såsom avvikelser från det stränga partischemat. Det

är emellertid välbekant, att båda instituten blivit i det hela taget döda

bokstäver. Yi hava trott oss finna ett livsdugligare institut av dylik

riktning i personröstning med subsidiär liströstning. Institutets detaljer

skola klarläggas i det längre fram åt detsamma ägnade kapitlet. Här

må endast anmärkas, att syftet är att bereda möjlighet åt envar, som så

önskar, att giva sin röst primärt åt en person, obundet av huruvida denne

tillhör eller icke tillhör ett parti, och, för den händelse vederbörande

icke blir vald eller för den händelse han icke är i behov av samtliga

på honom avgivna »fristående» röster, sekundärt åt en viss kandidatlista.

Vi föreslå detta institut till införande vid andrakammar-valen i det förmenandet,

att det kan tänkas komma att bidraga att bereda marken för

en personmetodologisk åskådning, som möjligen omsider kunde verka till

partimetodens ersättande med ett valsätt, där personlighetsmomentet betydde

mera än nu. — Vad förstakammarvalen beträffar, har det synts

oss mest följdriktigt att icke upptaga- det nu ifrågavarande institutet i

den reform, vi rörande dessa föreslå. Olikheten på denna punkt mellan

första- och andrakammarvalen står i överensstämmelse med vår ovan

framhållna avsikt att låta valsättet till första kammaren vederfaras så få

förändringar som möjligt.

Det må tilläggas, att den förändring av sammanräkningsförfarandet

vid platstillsättningen inom partierna, som ingår i vårt förslag,

tjänar även personlighetsmomentet i så måtto, att den, genom

att häva oberäkneligheten vid platsutdelningen, anpassar denna bättre

än hittills efter väljarnas verkliga intentioner med avseende på personbesättningen.

I

I det följande skall först den föreslagna, begränsade reformen av översikt av

förstakammarvalen närmare belysas (kap. II). Därefter övergå vi till de <leframställ-e

huvudsakliga förslagen, avseende reformen av andrakammarvalen (kap. ningen.

Hl), varvid vi emellertid sparat framställningen av uträkningsförfarandet

8—210279

58

i och för platstillsättningen inom partierna till ett särskilt kapitel, vilket

dels redogör för förfarandets principer, dels utförligen exemplifierar och

kommenterar röstsammanräkningars utförande vid val till såväl första

som andra kammaren (kap. IV). Ett slutkapitel ägnas åt en del förslag

till andra lösningar av metodfrågan (kap. V).

59

KAP. II.

Första kammaren.

Såsom förut nämnts, äro de förändringar, vilka föreslås i den nu

gällande valmetoden, icke så genomgripande i fråga om valen till första

kammaren som beträffande valen till andra kammaren.

Det officiella kandidatnominerings- och förbundsförfarande, som in-/ntet offidgår

i förslaget angående valen till andra kammaren, återfinnes sålunda ellt Momiweicke

i förslaget rörande förstakammar-valen. Det torde vid de senareför^wndsf''dricka

vara av behovet påkallat, utan skulle snarare förefalla som en onö- farande.

digt stor apparat, när fråga är om en så liten och koncentrerad väljarkår.

Vidare bibehållas partibeteckningarna vid valen till första kammaren, partibeteckmedan

de, vad angår andrakammarvalen, avskaffas. Mot ett illojalt tillägnande

av annat partis beteckning torde det icke inom den begränsade valkor- laude.''

porationen erbjuda någon större svårighet för ett parti att värna sig. Partiet

kan ju t. ex., ifall risk för eu dylik manöver anses föreligga, helt enkelt hemlighålla

sin partibeteckning, så att den icke blir känd, förrän valsedlarna öppnas.

Det må emellertid tilläggas, att, om en kommande erfarenhet verkligen

skulle ådagalägga behovet av särskilda skyddsstadganden, ett jämförelsevis

enkelt förfarande med inregistrering av partinamn i förening med nominering

av kandidater utan större svårighet skulle kunna tillämpas i

de slutna församlingar, som första kammarens valorgan utgöra. Ett plus

i komplikation komme det dock alltid att betyda.

Med avseende på partibeteckningarna föreslå vi emellertid den änd- Partibeteekringen,

att åsättandet av sådan å valsedlarna göres obligatoriskt. Enligt nu obligat™

gällande bestämmelser skall partibeteckning anbringas vid utskottsval

inom riksdagen och vid val enligt stadgan om proportionellt valsätt vid '' s

vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m., men vid övriga

proportionella val må även valsedlar utan partibeteckning avgivas. Detta

medgivande har emellertid i ytterst ringa omfattning begagnats; de valsedlar

utan partibeteckning, som avlämnades vid valen till riksdag och

till landsting åren 1910—1917, utgjorde sålunda endast 982 av samtliga

avlämnade 3,634,964 sedlar. Praktiskt taget hava alltså valmännen

icke funnit med sin fördel förenligt att rösta med valsedlar utan parti

-

60

Nytt sammanräkningsferfarande.

19 §■

Nytt tillvägagångssätt

vid ersättarevalen.

beteckning. Någon anledning att belasta valmetoden med föreskrifter,

som sakna praktisk betydelse, finnes ju icke, och därför bär ansetts,

att bestämmelserna om »den fria gruppen» böra ur valmetoden utgå.

Någon olägenhet härav synes icke kunna uppstå: enstaka valsedlar utan

partibeteckning måste anses fullständigt bortkastade, och de valmän, som

vilja rösta gemensamt utan att därför sluta sig till något av valkorporationens

partier, böra lätteligen kunna ena sig om någon för dem gemensam

partibeteckning.

Förslagets viktigaste nyheter med hänsyn till förstakammarvalen

utgöras av den till införande föreslagna sammanräkningsmetoden samt

nya stadganden angående ersättarevalen. Det nya uträkningsförfarandet

är i stöld sett detsamma som det, som är avsett att tillämpas vid andrakammarvalen.

Skillnaden ligger i frånvaron vid förstakammarvalen dels

av nominerings- och förbundsförfarandet, dels av den personröstning med

subsidiär liströstning, som vid andrakammarvalen skulle införas. Redogörelse

för sammanräkningsförfarandet vid såväl första- som andrakammarvalen

lämnas, såsom tidigare nämnts, i det häråt ägnade kap. IV.

Vad slutligen angår ersättarevalen, har fråga rörande dessas omordnande

ganska ofta varit på tal och senast aktualiserats genom riksdagens

skrivelse den 30 maj 1919 (nr 268) angående utvidgningen av

den politiska rösträtten m. m. I det utskottsutlåtande (första särsk. utsk:s utL

nr 1), som ligger till grund för denna skrivelse, erinrades om, att det satts i

fråga, huruvida icke i samband med den förestående förlängningen av valperioden

till första kammaren en omläggning i vissa hänseenden av ersättareinstitutionen

kunde anses erforderlig. Erfarenheten hade redan visat,

dels att vid kandidatlistors uppsättande tillbörlig omsorg ej alltid ägnades

åt utväljandet av de namn, vilka först vid ett ersättareval beräknades

komma i betraktande, dels att de regler för rösternas sammanräkning,

som för detta fall gällde, ofta verkat på ett sätt, som ej kunde anses

överensstämma med valmännens avsikter. Det vore enligt utskottets

mening uppenbart, att, då valperiodens längd ökades och sålunda med

all sannolikhet ersättare komme att inkallas i större utsträckning, än nu

vore fallet, skärpt uppmärksamhet måste ägnas åt dessa förhållanden,

som för förstakammarbildningen ingalunda vore utan betydelse. Möjligen

kunde de påpekade olägenheterna i någon mån undanröjas genom

en så beskaffad anordning, att vid själva valtillfället bleve fastslaget,

vilka personer, som vid uppkommande ledigheter hade att ingå som ledamöter

i första kammaren. Utskottet erinrade om, att ett sådant syfte

vid riksdagens utskottsval vunnes därigenom, att efter valet av ledamöter

ett särskilt suppleantval ägde rum, och vid landstingsmannavalen

Öl

därigenom, att särskild sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna

omedelbart skedde för utseende av suppleanter. Utskottet vore emellertid

- icke i tillfälle att framlägga något förslag om dylika bestämmelser

för förstakammarvalens vidkommande och kunde icke ens med säkerhet bedöma,

huruvida och i vad mån det över huvud taget läte sig göra att

genom lagstiftningsåtgärder råda bot för de anmärkta missförhållandena.

Med hänsyn till frågans vikt hemställdes emellertid, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta en utredning av densamma.

Såsom framgår av det anförda, är det huvudsakligen två önskemål,

riksdagen vill tillgodose, dels att intresset för ersättarevalen till första

kammaren höjes, dels att resultatet av uträkningen måtte bättre komma

att motsvara valmännens avsikter. Vad det senare önskemålet beträffar,

hålla de sakkunniga före, att införandet år 1914 av absolut rangordning

vid ersättarevalen varit av sådan effektivitet i förevarande hänseende,

att någon mera genomgripande reform därutöver knappast är av nöden.

I någon mån torde ytterligare förbättring åstadkommas genom det för

det ordinarie valet föreslagna nya sammanräkningsförfarandet.

I fråga om det förstnämnda önskemålet anvisar utskottet en väg Val av ertill

uppnående av det avsedda syftet, nämligen att ersättareuträkningen

icke uppskjutes, tills vakansen inträffar, utan företages i samman- val av ordibang

med det ordinarie valet. Det synes de sakkunniga, som om narie

en

dylik reform skulle vara väl ägnad att stimulera valkorporationerna 21 §•

till att med omsorg behandla även efterträdarefrågan. Ett val, vars resultat

omedelbart konstateras, måste tillvinna sig ett större intresse än

ett val, om vilket man icke vet, huruvida det över huvud kommer att

följas av någon röstsammanräkning, och där denna under alla förhållanden

uppskjutes till en obestämd framtid. De sakkunniga föreslå en sådan

anordning av ersättarevalen, att det samtidigt med valet av ordinarie

förstakammarledamöter blir klart, vem som vid inträffande avgång av

ordinarie ledamot skall inträda i hans ställe.

Med hänsyn till det närmare utgestaltandet av ersättarevalet fram- Icke friståställer

sig den frågan, huruvida detta val bör företagas såsom en ende/^gätt''

fristående förrättning med för ändamålet särskilt avgivna valsedlar, i enlighet

med den ordning, som gäller vid riksdagens utskottsval, eller de

för valet av ordinarie ledamöter avgivna valsedlarna skola utnyttjas till

val även av ersättare, vilket senare val i sådant fall komme att erhålla

formen av särskilda sammanräkningar, företagna i omedelbar förbindelse

med sammanräkningsförfarandet i och för det ordinarie valet.

Vad det förstnämnda tillvägagångssättet beträffar, så torde det få

anses uteslutet, att särskilt val av ersättare till första kammaren skulle, såsom

62

Personliga

ersättare.

Förstärkta

möjligheter

för det personliga

ersättarskapet.

ofta sker vid valet av suppleanter till riksdagens utskott, kunna försiggå

på annan dag än valet av ordinarie ledamöter. Detta enkannerligen

med hänsyn till den tidsförlust, som därmed skulle åsamkas de medlemmar

av valkollegiet, vilka i och för valet komma från annat landstingsområde

eller från annan stad än det område eller den stad, där

valet hålles. Skall emellertid det särskilda valet av ersättare förrättas

samma dag som, och ännu mera, om det skall för tidsvinstens skull försiggå

i omedelbar följd med huvudvalet, förringas i motsvarande mån den

fördel, som man med det särskilda valet vill vinna, nämligen möjlighet

för valmännen till överläggning för att kunna inrätta röstsedlarna för

ersättarevalet efter den redan kända utgången av huvudvalet. Därtill

kommer, att, om man icke såsom vid utskottsval vill låta ersättarna

väljas utan relation till bestämda ordinarie ledamöter, alltså såsom partioch

icke såsom personersättare — varom närmare nedan —, valsättet

vid den särskilda valakten icke obetydligt kompliceras. Ehuru utgångspunkterna

för ersättarevalet kunna sägas vara klarare, när man

känner till, vilka de ordinarie representanterna äro, hava vi, med

hänsyn till vad sålunda anförts, bestämt oss för att föreslå ersättarevalets

förrättande genom samma akt som det ordinarie. Detta tillvägagångssätt

har synts oss bekvämare och ändamålsenligare. Dessutom torde

genom en här nedan nämnd anordning, som vi fakultativt föreslå med

avseende på valsedlarnas utfyllande, vinnas vissa motsvarigheter till de

fastare utgångspunkter för ersättarevalet, vilka den särskilda valhandlingen

kunde anses medföra.

Även i ett annat hänseende erbjuda sig — såsom ovan antytts —

olika alternativ. Antingen kan för varje parti utses en serie ersättare,

vilka hava att vid inträffande ledigheter träda i funktion i viss ordning.

Sådant är förhållandet med suppleanterna inom riksdagens utskott. Eller

också kan för varje ordinarie ledamot utses en bestämd personlig ersättare.

Det senare står i överensstämmelse med det nu gällande tillvägagångssättet

vid utseende av ersättare till riksdagsmän, enär ju enligt vallagens

21 § (jfr 26 och 87 §§) vid röstsammanräkningen i och för det

ersättareval, som framkallas av en ordinarie ledamots avgång, hänsyn

skall tagas allenast till de sedlar, vilka upptaga den avgångnes namn

för själva riksdagsmannavalet. Det torde icke finnas något skäl att frångå

denna ordning.

Det personliga ersättarskap, som nu gällande stadganden innebära, är

emellertid så till vida icke fullt genomfört, som det icke gives någon möjlighet

för valmannen att, ifall han önskar viss bestämd person till efterträdare

åt viss bestämd representant, utmärka detta. Samma person kan

63

komma att stå såsom efterträdare åt partiets samtliga riksdagsmän i valkretsen;

huruvida han närmast är ersättare för A eller B eller C beror

på vilkendera av dessa, som först avgår. Yi hava velat bereda ett ytterligare

utrymme för det personliga ersättarskapet genom en särskild form

för valsedlarnas utfyllande.

I dylikt syfte föreslå vi nämligen ett sådant formulär för valsedel 15 §-

vid val till första kammaren, att sedeln avdelas i en vänster- och en

högerkolumn, den förra avsedd för de för själva läksdagsmannavalet upptagna

namnen, den senare för särskilda ersättarenamn. I den vänstra kolumnen

skola namnen uppföras var för sig i särskilda rutor. Mot varje ruta

å vänstra sidan svarar å den högra en särskild ruta, i vilken må kunna

uppföras ett eller två namn, vilka framför andra skola komma i betraktande

vid val av efterträdare åt den i förstnämnda ruta angivna riksdagsmannen

i den ordning, vari de uppförts. Även om denna anordning

genomgående praktiseras, kan givetvis allt fortfarande inträffa, att samma

person samtidigt kan vara efterträdare åt flera riksdagsmän. Men detta

beror då på att valmännen uppfört honom i flera ersättarerutor, vilket

nämligen skulle kunna ske.

Anordningen har emellertid, såsom antytts, icke obligatorisk karaktär.

Den, som så vill, kan rösta i överensstämmelse med det nuvarande

tillvägagångssättet, i vilket fall, vad hans valsedel beträffar, namnen vid ersättarevalet

komma i betraktande enligt samma regler som de nu gällande.

Skulle alltså å en valsedel den mot eu föreslagen riksdagsmans 21 §.

namn svarande ersättarerutan icke vara ifylld, tillräknas rösten vid ersättarevalet

liksom nu den av de förut till riksdagsmän ej valde, vilkens

namn för själva riksdagsmannavalet står främst å sedeln. Samma skulle

bliva förhållandet, ifall till ersättare för viss riksdagsman utsetts en i

motsvarande ersättareruta uppförd person och, efter det denne avsagt sig

uppdraget eller eljest avgått, även övriga i vederbörande ersättareruta

eventuellt förefintliga namn på liknande sätt förbrukats. Skulle nu

den för själva riksdagsmannavalet upptagne, som stode närmast vid

ersättarevalet, av någon anledning icke kunna utses till efterträdare,

kunde det måhända synas riktigast att, för den händelse den mot

hans namn svarande ersättarerutan blivit ifylld, vid uträkningen övergå

till denna. Vi hava emellertid föreslagit, att man i stället fortsätter

nedåt sedelns vänstra sida, sålunda på samma sätt som nu. Det

kan vara ovisst, vilket tillvägagångssätt som mest överensstämmer med

valmannens intentioner; det gäller ju allt fortfarande ersättare icke för

bäraren av det sist omnämnda namnet å vänstra sidan utan för den

ursprungligen avgångne.

64

För det tänkbara fall, att, efter uttömmandet av den mot den avgångnes

namn svarande ersättarerutan, jämväl namnen å vänstra sidan

blivit i och för uträkning av ersättare förbrukade, föreslås, att turen

kommer till de återstående ersättarenamnen i den ordning, vari de förekomma

å valsedeln.

Det må slutligen anmärkas, att vi icke ansett mera än en efterträdare

behöva uträknas för varje ledamot av kammaren. Skulle sedermera

uträkning av ny ersättare bliva av nöden, får sådan uträkning anställas

vid den tidpunkt, då behovet inställer sig.

cert? av val ^ 1913 års kommittébetänkande behandlas å sid. 58—60 olika möj

CCsedfarnas

ligheter med avseende på beräkningen av valsedlarnas röstvärde vid erröstvärde.

sättareval. Från strängt proportionell synpunkt ligger det — såsom kom21

§. mitterade anmärka — nära till hands, att valsedlarna få göra sig gällande

vid ersättarevalet i samma mån som de medverkat till valet av den

avgångne. Kommitterade komma emellertid till den slutsatsen, att den

komplikation av förfarandet, som en anordning i dylik riktning skulle

medföra, utgör en olägenhet, som icke uppväges av den fördel, man

skulle vinna genom avhjälpandet av de missförhållanden, till vilka en

regel om ersättarevalens avgörande efter högsta rösttalet må anses kunna

föranleda. Yi ansluta oss fullständigt till denna uppfattning och föreslå

i enlighet därmed bibehållandet av nu gällande stadgande, att vid sammanräkning

i och för ersättarevalet varje valsedel gäller såsom hel röst.

Den absoluta rangordningens giltighet vid ersättarevalen torde f. ö., enligt

vad erfarenheten givit vid handen, utgöra ett praktiskt tillfyllestgörande

korrektiv mot den tidigare oberäkneligheten vid ersättarevalen.

65

KAP. III.

Andra kammaren.

Riksdagsskrivelsen av den 22 maj 1918 (n:r 226) rörande revision Översikt.

av gällande bestämmelser om valsättet framhåller tre huvudfrågor, vilka

riksdagen anser särskilt böra komma till beaktande i den begärda utredningen

rörande åtgärder till avhjälpande av bristerna i nu gällande ordning

för proportionella val. Dessa huvudfrågor äro: 1) åstadkommande av en

exaktare proportionell representation, 2) frågan om skydd för partibeteckning

samt 3) den otillfredsställande ordningen för platsernas fördelning

inom partier. I huvudsaklig anslutning härtill skola vi behandla: först

frågan om fördelningen av platserna mellan väljargrupperna; vidare

frågan om partibeteckningarna och deras missbrukande, varpå följer

framställningen av de officiella valförberedelser, vi föreslå, officiellt förbundsförfarande

däri inbegripet — allt detta i förevarande kapitel om

reformen av andrakammarvalen; slutligen frågan om förändring av sammanräkningsförfarandet

i syfte att häva de nuvarande missförhållandena

vid platstilldelningen inom partierna — detta senare såsom avseende båda

kamrarna, enligt vad tidigare nämnts, infört i ett kapitel för sig (kap.

IV). Till de tre angivna underavdelningarna av förevarande kap. fogas

såsom en fjärde en redogörelse för den ovan å sid. 57 omnämnda personröstningen

med subsidiär liströstning.

Vad angår efterträdare till riksdagsman i andra kammaren, hava Ersättare.

vi ansett, att samma behov av en reform i den riktning, som vi föreslå

för första kammaren, icke kan sägas föreligga för andra kammaren.

9—210279

66

1. Fördelningen av platserna mellan väljargrupperna.

Vad som drivit fram proportionalismen är önskan att bereda icke

blott majoriteten utan också minoriteten en tillbörlig andel av representantplatserna.

Det yttersta kravet blir, att representationen skall utgöra

en fullt trogen spegelbild av väljarkårens politiska gruppering; partiernas

ömsesidiga styrkeförhållanden i den förra skola till fullo sammanfalla

med deras ömsesidiga styrkeförhållanden inom den senare.

Valstatistik. Lägger man denna måttstock på utslaget av den hos oss förefint

liga

valmekanismen, kan den icke sägas i sträng mening bestå provet.

Valstatistiken visar onekligen sådana avvikelser från en matematiskt

exakt platsfördelning, att valresultatet från sådan synpunkt måste anses

ej fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta de senaste årens, 1917

och 1920, andrakammarval, då partisplittringen varit större än tidigare.

Vid 1911 och'' 1914 års val äro avvikelserna av mindre betydelse.

Vid andrakammarvalen 1911 fick sålunda det moderata partiet,

som omfattade 31,3 % av alla röstande, besätta 28,3 % av platserna,

medan det liberala partiet, till vilket hörde 40,2 % av de röstande, erhöll

43,9 % av platserna och socialdemokraterna, som utgjorde 28,5 % bland

väljarna, kommo att utgöra 27,8 % bland de valda. Det största partiet har

vid platsfördelningen blivit något gynnat på de svagares bekostnad.

Vid riksdagsmannavalen under våren 1914 är skillnaden i de olika

partiernas styrkor ej så stor, och disproportionen vid platsfördelningen

är i överensstämmelse därmed ganska obetydlig. Det moderata partiet,

som omfattade 37,7 % av de röstande, fick besätta 37,4 % av platserna,

det liberala med 32,2 % av de röstande besatte 30,9 % av platserna;

socialdemokraterna däremot fingo 31,7 % av platserna, ehuru de utgjorde

endast 30,i % av väljarna. Antalet mandat utgjorde för de tre partierna

i ovan nämnd ordning 86, 71 och 73. Emellertid skulle det moderata

partiet såsom det starkaste hava vunnit 5 platser på de övrigas bekostnad,

om ej de många valkartellerna mellan de liberala och socialdemokratiska

partierna verkat i motsatt riktning. Inom 19 valkretsar uppträdde

nämligen de liberala och socialdemokraterna under gemensam

partibeteckning.

Gå vi så till 1914 års septemberval, möta vi följande siffror: det

moderata partiet, omfattande 36,7 % av de röstande, fick 37,4 % av plåt

-

67

serna, det liberala med 26,9 % av väljarna erhöll endast 24,8 % av platserna,

under det att siffrorna för socialdemokraterna voro resp. 36,4 och

37,8 %. Denna gång gingo de liberala och socialdemokraterna fram

med gemensam partibeteckning endast i 9 valkretsar. Hade en dylik

samverkan ej förekommit, skulle de moderata fått ännu en plats, som

nu tillföll det liberala partiet, vilket å andra sidan genom röstsplittring

förlorade étt mandat till socialdemokraterna.

Siffrorna för andrakammarvalen år 1917 tilldraga sig, såsom antytts,

större intresse än de föregående årens. Av de nu uppträdande sex partierna

omfattade vid valet det moderata partiet 24,7 % av de röstande,

jordbrukarnes riksförbund 3,i %, bondeförbundet 5,3 %, de liberala 27,6 %,

socialdemokraterna 31,i % samt vänstersocialisterna 8,i %. Däremot blevo

procenttalen för samma partiers representation i andra kammaren följande:

25,6 %, 1,3 %, 3,9 %, 27,o Z, 37,4 %, 4,8 %. Den största förskjutningen

vid platsfördelningen ägde rupi till fördel för det socialdemokratiska

partiet, som erhöll 86 mandat, medan det vid en fullt proportionell

fördelning enligt d’Hondts regel i stället skulle ha erhållit 72.

Gemensam partibeteckning förekom i stor utsträckning vid 1917 års val,

en omständighet, som man givetvis måste taga hänsyn till för att rätt

kunna bedöma ovannämnda siffror. Jordbrukarnes riksförbund uppträdde

sålunda i samtliga 16 valkretsar, där det samlat ett större antal röster,

med samma partibeteckning som de moderata; detsamma var förhållandet

med bondeförbundet i 13 kretsar (av de 24, där detta parti förekom).

I 44 valkretsar samverkade på nämnt sätt socialdemokrater och vänstersocialister,

i 5 kretsar även förenade med liberalerna; i 5 andra kretsar

hade de liberala och socialdemokraterna gemensam partibeteckning.

Yad slutligen siffrorna för 1920 beträffar, föreligga ännu ej några

uppgifter i den officiella statistiken härom. Med ledning av de i bil. 1

upptagna tabellerna kan man emellertid konstatera följande: Vid valet

uppträdde samma partier som vid 1917 års andrakammarval. Av dessa

utgjorde det moderata partiet 27,8 % av de röstande, jordbrukarnes riksförbund

6,2 %, bondeförbundet 7,9 Z, de liberala 21,8 %, socialdemokraterna

29,6 %, samt vänstersocialisterna 6,4 %. Procenttalen för partiernas

representation i andra kammaren blev däremot följande: 30,4 %, 3,i Z,

6,5 %, 21,8 %, 33,9 % och 3,9 Z.1 * i

1 1 ledamot är i bilagan upptagen såsom vald utanför de ovannämnda partiernas

krets. Den väljargrupp, som står bakom denna representant, återfinnes i kolumnen »De

övriga». Samtliga i denna kol. upptagna valmän utgjorde 0,3 % av hela antalet röstande

i landet; procenttalet för gruppens representation i andra kammaren blir 0,4.

68

Ifrågakommande

utvägar

till

proportionalitetens

förbättrande.

Historik.

I syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan den

faktiska platsfördelningen och den matematiskt ideala hava åtskilliga förslag

varit å bane. De viktigaste av dem, som kunna komma i fråga, äro:

valkretsarnas förstorande (närmast = länen eller än större områden såsom

valkretsar); en ny fördelningsregel, som bättre än den d’Hondtska tillgodoser

den matematiska rättvisan; tilläggsmandat eller andra åtgärder till utjämnande

av över- resp. underrepresentation.

Vi skola underkasta var och en av dessa utvägar en granskning.

Hur långt man till sist vill gå i reformer till uppnående av syftet i fråga,

sammanhänger med den hänsyn, som man kan anse sig böra taga till även

andra önskemål, samt, i samband därmed, med den uppfattning, man må

hysa angående graden av själva utgångspunktens, den absoluta matematiska

»rättvisans», politiska berättigande. Till slutsatserna i dessa avseenden

nå vi fram under loppet och vid avslutningen av den undersökning,

till vilken vi, såsom ovan angivits, nu övergå.

A. Förstorade valkretsar (länsvalkretsar).

Redan den år 1902 tillsatta proportionsvalskommittén framhävde i

sitt 1903 avgivna betänkande, att det av densamma förordade valsystemet

förutsatte stora valkretsar. Lämpligast syntes att låta valkretsarna

sammanfalla med länen, och kommitterade föreslogo också, att länsindelningen

skulle läggas till grund för rikets indelning i valkretsar vid

andrakammarvalen. Med hänsyn till de olikartade geografiska förhållandena

i skilda delar av vårt land måste dock vissa avvikelser från den

antagna grundregeln vidtagas. Sålunda uppdelades enligt 1903 års förslag

6 län i vardera 2 kretsar, varjämte utom Stockholms stad städerna

Göteborg och Malmö var för sig skulle bilda egna kretsar. Inalles skulle

härigenom skapas 33 valkretsar.

1903 års kommittéförslag upptogs av Kungl. Maj:t vid 1904 och

1905 års riksdagar samt upprepades vid 1906 års riksdag i ett flertal

motioner. Inom riksdagen hyste man emellertid betänkligheter att införa

valkretsar av sådan storlek. Mot desamma anfördes såsom huvudargument,

att valmännen i stora valkretsar ej kunde komma i den personliga

beröring vare sig med varandra eller med kandidaterna, som vore

önskvärd, och att valen alltför mycket komme att läggas i händerna på

valledningen. Även om i kretsar med ej så stor omfattning möjligheten

för flera olika politiska skiftniugar att var för sig göra sig gällande

bleve mindre, ansågs detta dock utgöra en ringare olägenhet, särskilt

69

vid jämförelse med majoritetsvalen, där endast ett parti vore tillförsäkrat

inflytande. 1906 års konstitutionsutskott fann, att de framförda anmärkningarna

icke saknade fog, varför utskottet ansåg sig böra förorda en

valkretsindelning med mindre omfångsrika valkretsar, än som ifrågasatts

i 1904 och 1905 års propositioner. I rösträttspropositionen av år 1907

vunno anmärkningarna ävenledes beaktande. Som bekant tillämpas i

1909 års vallag endast undantagsvis grundsatsen om länen som valkretsar;

och ehuru den där föreskrivna indelningen av riket i 56 valkretsar

redan från början ansågs vara behäftad med vissa brister, fann 1912 års

riksdag sig böra, i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan, avslå

den av herr J. Nydal i en motion föreslagna utredningen om införande

av större valkretsar. 1911 års kommitterade upptogo över huvud ej frågan

om en utvidgning av valkretsarna i sitt år 1913 avgivna betänkande,

enär en ändring av vallagen på denna punkt ej ansågs falla under

det kommittén givna uppdraget.

Emellertid blev, särskilt med hänsyn till de erfarenheter, som

gjorts vid valen till andra kammaren 1917, spörsmålet om en begränsning

av valkretsarnas antal alltmera aktuellt, och 1918 års lagtima

riksdag upptog i sin förut berörda skrivelse till Kungl. Maj:t angående

valsättets reformering (nr 226) även denna fråga till skärskådande. Den i

skrivelsen begärda utredningen angående de olägenheter, som vidlåda

det nu gällande valsystemet, borde bl. a. omfatta en undersökning, i vad

mån det kunde visa sig lämpligt att använda länen såsom valkretsar. I

varje fall borde enligt riksdagens skrivelse en stark begränsning av valkretsarnas

antal utgöra ett av ledmotiven vid den begärda utredningen.

Dock kunde det ganska allvarligt ifrågasättas, huruvida. det vore

lämpligt att sammanslå mindre län till en valkrets, och å andra sidan

skulle det tagas under övervägande, huruvida icke åtminstone de största

länen allt fortfarande kunde vara uppdelade i två, eventuellt flera valkretsar.

Även vid 1920 års riksdag var frågan uppe, närmast i form av en

motion i första kammaren, nr 289, av herr Stendahl, vilken hemställer,

»att riksdagen ville besluta den ändringen i 18 § i lagen om val till riksdagen,

att hädanefter varje län måtte utgöra en valkrets vid val till riksdagens

andra kammare, dock med det undantaget, att Göteborgs stad

alltjämt skulle utgöra en och de större städerna i Malmöhus län en valkrets».

I anslutning härtill förordade konstitutionsutskottet (uti. nr 63)

följande förslag till ändrad lydelse av 18 § i vallagen av den 26 maj

1909: »För valen till andra kammaren utgöra Stockholms stad och vart

och ett av rikets län eu valkrets, dock att Göteborgs stad samt Malmö

stad bilda egna valkretsar.» Emellertid avslogo båda kamrarna utskottets

70

Valkretsförstoringens

verkan till

bättre proportionalitet.

Hela landet

en valkrets.

Blott minskning

av antalet

valkretsar.

De mindre

partiernas

vinst.

hemställan; med hänsyn till den pågående utredningen ansåg man, att

yrkanden i den av motionären och utskottet föreslagna riktningen ännu

ej vore mogna till avgörande.

Det skäl, som dikterat kravet på valkretsarnas förstorande har, såsom

av den lämnade historiken framgår, utgått från kravet på en bättre

proportionalitet i partiernas representation. Det ligger också i sakens

natur, att den proportionella valmetoden måste komma att i sagda avseende

verka desto mera exakt, ju flera representanter, som skola väljas

i varje valkrets, d. ä. ju färre och sålunda större valkretsarna göras.

Uppenbarligen skulle ändamålet bäst uppnås genom den radikala

åtgärden att göra hela landet till en valkrets eller åtminstone

vid sammanräkningsförfarandet, om också icke vid kandidatuppställningen,

behandla hela landet såsom en valkrets. Den holländska vallagstiftningen

har också på denna punkt tagit steget fullt ut, såsom framgår av den

redogörelse för den holländska valmetoden, som i bilaga 2 s. 347 ff. lämnas.

Det har icke . varit tal om att för vårt land taga i övervägande någon dylik

ytterlighetsreform. Motsatsen mellan å ena sidan Hollands koncentrerade

förhållanden, landets ringa storlek (ungefär som Småland och Öland tillsammans)

och dess täta befolkning, å andra sidan Sveriges mångskiftande

beskaffenhet såväl till land som till folkets natur och arbete, dess ofantliga

avstånd och glesa befolkning är tillräckligt iögonenfallande, för att

utan vidare skall inses, att förutsättningarna i det ena landet ligga till

på ett helt annat sätt än i det andra. Det må därjämte bemärkas, att,

om också i Holland nomineringsförfarandet valkretsvis i någon mån — men

icke mera, då det inom vissa gränser är tillåtet att nominera samma lista

i olika valkretsar — inverkar modifierande, anox-dningen innebär ett fullt

konsekvent genomförande av partimetodens idé och i praktiken förvisso

komme att helt undanskjuta personmomentet.

Eu omläggning av valkretsindelningen skulle således i vårt land

inskränka sig till en genom sammanslagning av nuvarande valkretsar

åstadkommen ökning av medelantalet representanter för varje valkrets.

Härigenom bleve utsikterna bättre för de olika politiska skiftningarna bland

valmännen att göra sig gällande. De felkällor, ur vilka snedvridningarna

i den proportionella representationen härflyta, äro de orepresenterade

överskottstalen i valkretsarna, och det är uppenbart, att dessa reduceras

till sin betydelse, i den mån väljarekåren, i stället för att sönderstyckas

i många smådelar, sammanföres till ett färre antal större enheter.

Särskilt för de mindre partierna skulle genom en dylik förstoring

av valkretsarna öppnas större möjligheter än de, som nu för dem före

-

71

ligga, att få vara med vid fördelningen av mandaten. Ett parti, som

nu bär ett för representationsrätt otillräckligt antal valmän i var och en

av några närliggande valkretsar, kunde måhända, i fall dessa valkretsar

sammansloges, komma att uppnå en tillräcklig numerär för att erövra

en plats. Förminskningen av antalet valkretsar kan därjämte tänkas

komma att, vad beträffar resultatet för hela riket, verka fördelaktigt

• med hänsyn till den d’Hondtska fördelningsregelns tendens att i en valkrets

gynna ett större parti ■ framför ett mindre och därmed de större

partierna i riket; ju mindre antal sammanräkningar i hela landet, dess

mindre chanser för denna missvisning till de mindre partiernas nackdel.

Det bör i detta sammanhang bemärkas, att den nu gällande valkretsindelningen

tillkom på en tid, då vårt politiska liv räknade med endast

tre partier. I överensstämmelse härmed står, att flertalet (40) av de

nuvarande 56 valkretsarna äga att utse endast 3—4 representanter vardera.

Det är begripligt, att de nya, smärre partier, som sedan dess tillkommit

och genom vilkas framträdande partiernas antal ökats till 6,

yrka på valkretsar med så pass många representantplatser, att deras chanser

bättre än hittills bleve tillgodosedda. Med länen såsom valkretsar skulle

medelantalet representanter i varje valkrets ökas från nuvarande 3—4 till

6—10.

Om det framställda resonemanget i sin allmänhet givetvis är fullt Möjligheten

riktigt, innebär det emellertid icke, att möjligheten alltid måste komma {^Talltfd*

att bliva verklighet. Partiernas ömsesidiga styrkeförhållanden kunna vid

olika val förete variationer, som icke behöva vara så utomordentligt stora,

för att utslaget i ena fallet skall bliva avsevärt annorlunda än i det

andra. Valen 1917 och 1920 skulle sålunda sinsemellan hava uppvisat

en rätt stor olikhet i förevarande avseende, ifall länen hade varit valkretsar

(och d''Hondts fördelningsregel bibehållits). Detta framgår av den

valstatistik, de sakkunniga låtit utarbeta (se bilaga 1). Den förväntan

om en större »proportionell rättvisa», som särskilt de mindre partierna

knutit vid valkretsförstoringen, skulle i ganska vidsträckt mån hava uppfyllts

1917, medan så icke kan sägas vara fallet 1920. En detaljundersökning av

valsiffrorna i de olika valkretsarna belyser detta. Det är emellertid icke

allenast ett proportionellt riktigare valresultat i de enskilda valkretsarna,

som man tänker på, när man yrkar på valkretsarnas förstorande. I

främsta rummet har man haft i tankarna summan av dessa delproportionaliteter,

d. ä. proportionaliteten med hänsyn till hela riket. Det är givet,

att den senare sammanhänger med de förra. Slutsiffrorna för 1917 visa

gynnsamt resultat. Betrakta vi de tre minsta partierna, bondeförbundet,

jordbrukarnes riksförbund och socialdemokratiska vänsterpartiet, och järn

-

72

föra deras representantsiffror för hela landet, i ena fallet med utgångspunkt

från nuvarande valkretsindelning, i det andra med länen och

Stockholms överståthållarskap som valkretsar, så visar det sig, att bondeförbundet

år 1917 med den nuvarande indelningen erhåller 7 mandat,

jordbrukarnes riksförbund 3 och socialdemokratiska vänsterpartiet 7 mandat,

men med länsindelningen resp. 9, 4 och 13 platser. Förbättringen

är avsevärd, om den också, såsom framgår av tabellen, icke når upp till

de exakta talen. Slutsiffrorna för 1920 åter visa en annan bild. Med

nuvarande valkretsindelning erhåller bondeförbundet det året 15 mandat,

jordbrukarnes riksförbund 7 och socialdemokratiska vänsterpartiet 9

mandat, medan länsindelningen skulle hava resulterat i resp. 13, 9 och

9 platser. Endast för ett partis vidkommande skulle länsindelningen hava

medfört ökad representation inom hela samfälldheten av andrakammarledamöterna,

allt under förutsättning, att gemensam partibeteckning ej i

något fall förekommit; för ett parti, bondeförbundet, skulle till och med

någon minskning hava inträtt.

Slutsats. Det förhållande, som statistiken sålunda ådagalägger, att verkan

av valkretsarnas förstorande på proportionaliteten icke med nödvändighet

alltid blir den avsedda, kan emellertid icke undanskymma det berättigade

i påståendet, att den dock medför större utsikter till en tillbörlig proportionalitet.

Med den ovan påpekade reduceringen av antalet felkällor,

följer detta som en oundgänglig konsekvens. Så länge över huvud taget

en valkretsindelning bibehålies, skola dock i enskilda fall beräkningarna

kunna korsas av sifferförhållanden, som sammanhänga med valkretsindelningen.

Resultatet för år 1920 är dock med all sannolikhet att betrakta

som ett undantagsförhållande. Den statistik, över vilken vi förfoga, är

över huvud så litet omfattande, att åt densamma icke får tillmätas allt

för stor betydelse. Valkretsförstoringens inneboende tendens i förevarande

avseende är uppenbar. I stort sett måste den betraktas såsom i avsevärd

mån befordrande en bättre proportionell platsfördelning.

aificritiken Vid bedömandet av valkretsförstoringens politiska värde är emel

av

valkrets- lertid den »proportionella rättvisans» bättre tillgodoseende icke den enda

fi°«XSynpunkt’ SOm är att anläg£a- Fran åtskilliga håll har mot förstoringen

synpunkter, rests betänkligheter ur andra synpunkter, och dessa betänkligheter äro

av den art, att de ingalunda utan vidare kunna avvisas.

Per sonm o- Främst möter härvid den invändningen, att de stora valkretsarna

Tv apandet ill skulle komma att verka till förfång för personmomentet och till ytterfönnån

/övligare understrykande av partimomentet i valakten. Valmannens personmserZfen.

]iSa kannedom om och kontakt med representantkandidaterna måste lossas,

73

i den mån dessa uppställas för stora områden och bland dem måhända

icke tinnes någon från valmannens landsända. Den karaktär

av personligt förtroende, som valet i smärre valkretsar, i all synnerhet

i enmansvalkretsar, har, går förlorad i samma grad som valkretsarnas

areal och folkmängd ökas. Den större komplikation och det

ökade besvär, som valförberedelserna i de stora valkretsarna skulle

medföra, skulle i stället komma att i otillbörlig utsträckning lägga valet

i händerna på det politiska partimaskineriet. Man vore så måhända

framme vid den situation, som konstitutionsutskottet 1918 ville avböja,

när det, i sitt utlåtande (n:r 11) över motionerna om revision av valsättet,

säger sig icke önska »upplösa sambandet mellan väljare och

valda och stärka valledningarnas inflytande eller över huvud så att säga

mekanisera valproceduren».

Den berörda invändningen dikterade, såsom av den tidigare lämnade

historiken framgår, avståndstagandet inom riksdagen ävensom i

1907 års regeringsproposition från 1903 års proportionsvalskommitterades

förslag om länen såsom valkretsar. Ännu 1912 motiverade riksdagen

sitt förkastande av herr Nydahls motion på liknande sätt.

Riksdagsskrivelsen 1918 sätter däremot i fråga, huruvida icke dessa

betänkligheter mot de större valkretsarna — en gång berättigade — numera

borde anses vara av mindre vikt, och konstitutionsutskottet 1920

ansluter sig tydligen härtill. Tidningspressen och över huvud den förhållandevis

större rörligheten nu mot fordom förmenas verka i denna

riktning. Att dock betänkligheterna i fråga i ett land som vårt måste

anses vägande nog, får man en föreställning om, när man besinnar,

att man i vårt grannland Danmark — där dock problemet till följd av

landets befolkningstäthet ligger ofantligt mycket enklare än hos oss —

har visat sig mycket känslig för de stora valkretsarnas verkan till förtunnande

av det personliga momentet i valakten. Då 1915 års valreform

införde den »ligelige» (= proportionella) representationen för folketinget,

skedde det, som bekant, i eu form, som bevarade enmansvalkretsarna,

och då valordningen med 1920 års reform övergått till flermansvalkretsar,

har man, allt fortfarande av hänsyn till nyssnämnda synpunkt,

bevarat de forna enmansvalkretsarna i gestalten av »uppställningskretsar»,

d. ä. områden för kandidatnominering. Man kan . också erinra därom, att

i Finland, vars vallagstiftning infört stora valkretsar, dessas verkningar

i berörda avseende ansetts böra neutraliseras genom stadgandet, att

ingen får rösta på mera än tre kandidater; samverkan mellan ett partis

olika lokala avdelningar åstadkommes genom valförhund.

10—210279.

74

De sakkunniga äro fullt på det klara med den behandlade anmärkningens

vikt. Utan särskilda anordningar till motvikt kan därför valkretsförstoringen

förefalla betänklig. De verkningar till en »mekaniserande»

centralisation av valrörelsen, som anmärkningen fruktar, kunna

emellertid motverkas genom anordningar, varpå nyss från dansk och

finsk vallagstiftning anfördes exempel. Yi hava icke funnit lämpligt att

föreslå några obligatoriska sådana anordningar. »Uppställningskretsarna»

äro för övrigt i Danmark sannolikt ställda på avskrivning. Genom det

av oss föreslagna officiella kandidatnominerings- och förbundsförfarandet

skulle emellertid på frivillighetens väg samma önskemål kunna tillgodoses

som de, vilka de danska och finska stadgandena avse att befrämja. Därest

i ett län förhållandena skulle frampressa nödvändigheten av olika lokala

listor inom samma parti, kunna valmännen hos valmyndigheten anmäla

en lista med namn från endast exempelvis en nuvarande valkrets. Dylik

separatnominering kunde äga rum för var och en av de tidigare valkretsar,

som tillsammans bildade den nya, och de olika listorna kunde

därefter med varandra ingå listförbund. På sådant sätt bevarar vårt förslag

möjligheten till en ev. nödig decentralisation av valrörelsen även

efter införandet av förstorade valkretsar.

Kvalitets- Men även andra gensagor hava framställts mot valkretsförstoringen.

^kandidat-^ samband med den nyss berörda allmänna anmärkningen om det perUstoma.

sonella momentets försvagande står den framställda farhågan, att de

större valkretsarna skulle verka kvalitetsförsämrande på kandidatuppsättningen.

Då det gäller ett fåtal (än mera, om det, såsom i enmansvalkretsar,

gäller blott ett enda) namn, duger det icke att presentera

sekunda namn. En genomgående svaghet kunde för resultatet bliva

ödesdiger. Men när fråga är om en hel rad namn, kan det bliva råd

att beträffande de senare namnen sänka kvalitetskraven. Såsom de

främsta på en partilista placeras framstående namn, vilka bära upp det

hela; på de följande platserna däremot kunde det befaras, att valledningarna

bereda rum åt medelmåttor eller undermåliga, vilkas huvuduppgift

vore att till listan locka valmän från den ena eller andra intressegruppen.

Även denna anmärkning lägger fingret på en förefintlig risk. Även

med hänsyn till den kan det emellertid vara på sin plats att erinra om

det officiella nomineringsförfarandet och dess organisation. Nomineringen

göres enligt vårt förslag ingalunda till något privilegium för partiledningen.

Opposition mot dess lista kan göras gällande av vilka valmän som helst

i erforderligt antal (25). De kunna nominera en ny lista, antingen sådan,

att den upprepar de första, förstklassiga namnen men ersätter de sista,

nollorna, med dugliga män, eller sådan, att den endast innehåller nya

75

goda namn. Vid röstningen gå de båda listorna i förbund, och valmännen

kunna på valsedlarna göra vilka namnkombinationer de behaga.

Det är att hoppas, att dessa möjligheter skola utnyttjas såsom korrektiv

mot uppställandet av listor med undermåliga fyllnadsnamn. Det bör

därjämte förväntas, att med valkretsarnas förstorande även skall följa

en motsvarande tillväxt i antalet kapaciteter, som ett parti har att tillgå

i och för kandidatuppställningen. Slutligen kan i detta sammanhang

erinras om ett argument, vilket — särskilt i Frankrike, där valkretsfrågan

under en lång följd av år dominerade i debatten angående valorganisationen

— anförts till förmån för de stora valkretsarna och vilket

pekar på de större vyer vid valet, dessa skulle medföra, i motsats till

de smärres kråkvinkelpolitik. Det må lämnas som en öppen fråga, i vad

mån eu dylik synpunkt kan hava sitt berättigande i den valkretsfråga,

som hos oss föreligger.

Till sist återstår att beröra en invändning mot valkretsarnas förstorande,

vilken upprepar en gängse anmärkning mot proportionalismen

över huvud; ju mera genomförd proportionalismen hlir -— och de större

valkretsarna äro ju steg i denna riktning — dess mera kan invändningen

synas vara på sin plats. Det förmenas, att de stora valkretsarna skola

medföra en verkan till en fortgående partisplittring, ett smågruppsväsende,

som skall hämta näring ur de förstärkta utsikterna till representation

även för dvärgpartier. Utbrytningar av fronderande fraktioner ur

de stora partierna komma att löna sig. Intressesammanslutningar och

klickpolitik skulle kunna få vind i seglen. Allt detta bleve till skada för

riksdagens hela fysionomi och för regeringsproblemet, vilket senare är

svårt nog ändå med den söndersprängning, som redan nu föreligger.

Det är redan påpekat, att den anförda kritiken har sin udd riktad

mot den genomförda proportionalismen över huvud. Om landet gjordes

till blott en valkrets, skulle näppeligen dess berättigande kunna bestridas.

Med den medelväg, som de större valkretsarna utgöra, torde den förutsagda

verkan sannolikt icke komma att inträffa. Mot densamma kan

också under sådan förutsättning anföras dessa ord ur friherre Adelswärds

motion i A.Iv. n:r 118 vid 1918 års lagtima riksdag, att »det är icke valmetoden,

som föranleder partigrupperingarna. Ett flertal partigrupperingar

är en naturlig och oundviklig följd av det politiska livets utveckling,

av den mångfald av frågor på olika områden, som nu ständigt äro

föremål för folkrepresentationens behandling och prövning, och det är

knappast tänkbart, att varje valman skall inom ramen för något av de

tre stora partier, som hittills varit att räkna med, finna ett tillfredsställande

uttryck för ens det huvudsakliga av hans personliga åskådning.

Verkan till

partisplittring.

76

Följden blir, att han, som redan blivit händelsen med mången valman,

hellre avstår från att begagna sin rösträtt än att rösta med ett parti,

som han icke känner sig helt tillhöra, eller ock bildandet av sammanslutningar

av valmän, som med användande av något av de störa partiernas

partibeteckning rösta med en valsedel, upptagande helt andra

namn än partiets egna». Vad parlamentarismen beträffar, förefaller dess

utgestaltning till blockparlamentarism eller minoritetsregering med majoritetens

goda vilja redan nära nog vara ett utvecklat faktum. Detta förhållande

torde icke i väsentligare mån komma att påverkas av valkretsarnas

förstoring. — Det må emellertid tilläggas, att ovanstående

utgår från att inom de förstorade valkretsarna alltjämt platsfördelningen

mellan partierna sker med tillämpande av d’Hondts regel. Till frågan

om utsikterna för en ökad partisplittring, för den händelse en annan

fördelningsregel infördes, återkomma vi senare.

Slutsats. Kritiken av valkretsförstoringen skall ingalunda bagatelliseras. Det

är tvärt om fullt förståeligt, att man från håll, där partiväsendet icke

är allt, reagerar mot densamma. De sakkunniga anse sig emellertid genom

de gjorda erinringarna hava påvisat, att med det valsystem, vi

föreslå, åtskilliga av anmärkningarna förlora ej så litet av sin udd.

De torde därför kunna anses uppvägas av hänsynen till det plus i utsikterna

till eu bättre proportionalitet, som blir en verkan av valkretsförstoringen.

Denna har redan genomförts beträffande första kammaren,

valkretsförTill vad som bär anförts må slutligen fogas en antydan om ett

storingen ur Par andra förtjänster, vilka utom verkan till bättre proportionalitet ha

^unkter^än tillskrivits de större valkretsarna. Konstitutionsutskottet vid 1920 års riksdag

proportiona- påpekar, att genom en valkretsindelning efter länen som enheter även en

Utetens. riktigare fördelning av antalet mandat mellan länen skulle vinnas, i det Malmöhus

och Västmanlands län, vilka för närvarande äro underrepresenterade,

skulle erhålla vartdera ytterligare ett mandat, under det att Västernorrlands

och Jämtlands län, som nu äro överrepresenterade, skulle förlora

vartdera ett mandat. — Det har slutligen även framhållits, att den enskilde

representanten skulle komma att .i förhållande till sina valmän

stå desto självständigare, för ju större valkrets han blivit vald.

förstorin innan vi gå in på detalj framställningen angående den valkrets

utapför-

indelning, vi föreslå, vilja vi framhålla, att hela vårt förslag rörande

“Valsättet va''ki''ctsförstoringen — såsom i viss mån redan av ovanstående arguoiämplig.

mentation framgår — står i oskiljaktigt samband med vårt förslag angående

en även i övriga stycken reformerad valmetod.

77

Valkretsproblemet, sådant det föreligger hos oss, är icke att betrakta

endast ur den synpunkt, som motiverar kravet på kretsarnas förstorande,

d. ä. en så proportionellt riktig fördelning som möjligt av representantmandaten

mellan de tävlande partierna. Man måste också taga

i övervägande, huruvida valkretsförstoringen, företagen såsom en isolerad

reform, kan tänkas, samtidigt med att den medför bättre chanser för

en exaktare proportionalism, draga med sig menliga följder med hänsyn

till andra viktiga allmänt valpolitiska förhållanden och till andra

viktiga sidor av det proportionella valresultatet. Kan så påvisas vara

fallet, framställer sig nödvändigheten att genom samtidiga andra åtgärder

åvägabringa korrektiv häremot, (för man icke det, kan det hända,

att de i ett avseende förvärvade fördelarna icke äro värda de samtidigt

framkallade olägenheterna i ett annat.

Av det föregående har framgått, att allmänt valpolitiska missför- Av allmänt

hallanden — särskilt personmomentets iorsvagande — iorvisso kunna be- ^7.

tåras såsom följder av valkretsförstoringen. Vi hava anvisat den officiella

kandidatnomineringen och det officiella förbundsförfarandet såsom

korrektiv mot dessa. Men även för det proportionella valresultatet framalstras

genom valkretsförstoringen vådor, vilka måste mötas medelst

motåtgärder, utan vilka hela reformen kunde bliva betänklig.

Förhållandet är ju det, att då man klagat över den nu hos oss Från protillämpade

valmetodens brister, anmärkningan angående orättvisan mot våfetfsynde

smärre partierna näppeligen till den grad kan sägas hava intagit en punkt.

förgrundsplats, att den undanskymmer besvären rörande en annan huvuddetalj,

nämligen effekten av metodens regler för platstillsättningen inom

partierna. De sistnämnda anmärkningarna hava tvärtom spelat en synnerligen

väsentlig roll i kritiken. Det är med stor livlighet, som man anmärkt

på de orimligheter, vilka i sagda avseende framträtt och vilka

betecknas med termen »dekapitering» i vidsträckt bemärkelse. Det man

riktat sig mot har som bekant varit den omständigheten, att såsom partiets

representanter ofta hava ur »vallotteriet» framgått personer, om vilka

egentligen ingen människa väntat, att de skulle bliva valda. Fallen hava

inträffat, när sammanhållningen inom partiet icke varit stor nog, för att

partiets alla representanter kunde utses genom tillämpande av rangordningsregeln;

denna har brustit, reduktionsregeln har trätt i funktion

och därmed oberäkneligheten från väljarnas synpunkt framkallats. Fn

»rangordning nerifrån» har ofta blivit följden.

Om den verkan, valkretsarnas förstorande medför på det ifrågavarande,

från proportionsvalets synpunkt synnerligen viktiga förhållandet,

behöver man icke vara i tvivelsmål. Med säkerhet torde man

78

kunna fastslå, att de missvisande verkningarna av det anmärkta felet hos

den nu gällande valmetoden komme att i hög grad förökas, ifall länen

gjordes till valkretsar. Det är nämligen högst sannolikt, att splittringen

bland de röstande bleve större samt att sålunda rangordningen oftare

komme att brista och att man i samma mån oftare råkade ut på gungflyn.

Det lärer icke kunna bestridas, att ju större valkretsarna bliva,

desto större bliva — ifall valmetoden bibehålies i sitt nuvarande skick

— svårigheterna med hänsyn till valmännens samverkan i och för förberedelserna

till valen och sammanhållningen vid valurnorna därför

desto mindre. Förvisso komme sedelmaterialet att förete synnerligen

brokiga kombinationer av kandidatnamn till besättande av det avsevärt

ökade antalet representantplatser, valkretsens val komme att gälla. Häremot

räcker det icke att invända, att valledningarna få utveckla den

organisatoriska förmåga, som blir nödvändig för förhindrandet av röstsplittringen.

Valledningarna torde icke kunna förväntas till sådan grad

motsvara dessa förhöjda anspråk, liksom icke heller valmännens disciplin

i sådan mån lärer komma att ökas, att enbart härigenom den av de

stora valkretsarna vållade tendensen till splittring förebygges. Att införa

en anordning, mot vars ofördelaktiga verkningar man icke kan anvisa

något annat korrrektiv än en starkare partidisciplin, kan för övrigt

icke vara att anbefalla.

Nu har det visserligen också anmärkts, att efter införandet av

länsvalkretsar den brist i metoden, som hänför sig till dualismen i uträkningsförfarandet,

icke komme att bliva av någon betydelse på den

grund, att valkartellerna därmed skulle upphöra. Metodfelet har ju

medfört de omhandlade betänkliga följderna i all synnerhet, när en partibeteckning

varit den enhetliga skylten för två i valkartell förbundna

partier, vilka röstat med var sin kandidatlista. Nu skulle, förmenar man,

anledningen till dylika allianser upphöra, när vart och ett parti och

särskilt de smärre finge andra chanser att bliva representerade utan att

behöva anknyta till andra partier. Häremot må dock invändas, att så

radikala med avseende på den proportionellt riktiga partirepresentationen

äro icke valkretsförstoringens verkningar, att icke sammanslutningar

skulle kunna medföra förskjutningar till fördel för de sammanslutna.

Funnes utsikt härtill och de politiska förutsättningarna i övrigt vore för

handen, är svårt att inse, varför valmännen skulle förväntas avsevärt lättare

än nu motstå lockelsen att utnyttja kartellinstitutet. Och härtill kommer,

att om också bristfälligheten i uträkningsmetoden framträder i skarpaste

relief vid valkarteller mellan olika partier, den dock utövar sina

snedvridande verkningar även inom egentliga partier, så snart inom dem

79

finnas några mera avsevärda skiftningar med hänsyn till allmänpolitiska,

lokala eller personliga sympatier.

Även i nu omhandlade avseende bleve den officiella kandidatnomineringen

och förbundsförfarandet av betydelse såsom korrektiv. Genom

den förra skulle antalet valsedelstyper komma att begränsas till följd av

förbudet att rösta på andra än nominerade kandidater; härigenom bleve

hela valsituationen översiktligare och inskränktes röstandet på slump.

Genom förbundsförfarandet undanröjdes en väsentlig anledning till

dekapitering, i det att varje i förbundet ingående grupp bleve en enbet

för sig, på vars personval röstningssättet inom andra grupper icke

inverkade. Till dessa båda korrektiv sluter sig så den av oss förordade

reformen av själva sammanräkningsmetoden. Genom denna tillmätes

rangordningen ett bestämmande inflytande vid platstillsättningen och

utmönstras dualismen vid förfarandet, varmed själva metodfelet, grunden

till det onda, försvinner.

Resultatet av det nu anförda blir detta, att införandet, såsom en

isolerad reform, av länsvalkretsar, komme att, vid sidan av sina avsedda

verkningar till en proportionellt riktigare partirepresentation, draga med

sig såsom följder, dels, med hänsyn till valaktionen i allmänhet, ett avsevärt

avbräck för personmomentets tillgodoseende, dels, i avseende på

det proportionella valresultatet, en beklagligt ökad förvirring, vad personrepresentationen

beträffar. I båda styckena skulle det renodlat partimässiga

i valakten till motsvarande grad förstärkas. Enligt vårt förmenande

vore dessa missförhållanden ett fördyrt pris för böjandet av »den

proportionella rättvisan». Med hänvisning till vad sålunda anförts, vilja

alltså de sakkunniga såsom sin mening uttala, att valkretsförstoringen

icke bör företagas utan i samband med reformer av sådan natur som

den, vilken ovan angivits och längre fram i detta betänkande skall utförligare

behandlas, avseende att bringa bot för länsvalkretsarnas verkningar

till skada i andra avseenden än det, i vilket de, i överensstämmelse

med sitt huvudsyfte, äro till nytta.

Efter denna behandling av valkretsförstoringens principiella sida Länsindelövergå

vi till en framställning av den undersökning rörande länsval- gångapunict

kretsarna, som vi företagit, för att därefter framställa de slutsatser i för den nya

fråga om länsindelningen såsom valkretsnorm, till vilka undersökningen indelningen.

föranleder.

Såsom av vad hittills anförts framgår, har ju nämligen länsindelningen

befunnits vara en lämplig utgångspunkt för en sådan ny val

-

80

Utlåtanden

av Konungens

befallning

skavande

1918 (.1919)

och 1920.

Yttranden

av partiorganisationer.

kretsindelning för andrakammarvalen, genom vilken valkretsarna skulle

bliva större än hittills. Biksdagen ansluter sig härtill i sin ofta omhandlade

skrivelse 1918 angående valsättets reformering. Den intressegemenskap,

som i många avseenden är en sammanhållande faktor

för befolkningen i ett län, förefintligheten av gemensamma offentliga

institutioner, såsom landsting och hushållningssällskap m. in., vilka

på olika områden låta befolkningsgrupperna inom ett län samverka för

vårdandet av gemensamma offentliga angelägenheter, det redan praktiserade

förfarandet att låta länsstyrelserna vara organ för valens administration,

allt detta pekar hän mot länen såsom lämpliga valkretsar

vid valen till riksdagens andra kammare.

Såsom i annat sammanhang nämnts, fann 1918 års riksdag

det knappast vara tillrådligt att gå ännu längre genom att sammanslå

mindre län till eu valkrets, varjämte den ansåg särskild varsamhet

böra iakttagas beträffande områden med mycket gles befolkning, ävensom

att det borde tagas under övervägande, huruvida icke åtminstone de

största länen allt fortfarande kunde vara uppdelade i två, eventuellt flera

valkretsar.

Genom nådig remiss av den 1 juli 1918 anbefalldes länsstyrelserna

och överståthållareämbetet att till Kungl. Maj:t avgiva underdåniga

utlåtanden över nyssnämnda riksdagsskrivelse, således jämväl över frågan

om valkretsindelningen, varvid länsstyrelserna även hade att infordra

vederbörande landstings yttranden i ärendet. I skrivelse av den 26 juli

1920 hemställde därjämte 1919 års proportionsvalssakkunniga, att Kungl.

justitiedepartementet ville anmoda Konungens befallningshavande i

Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län att inkomma

med förnyade utlåtanden angående valkretsindelningen med utgångspunkt

från en av de sakkunniga upprättad promemoria rörande

nämnda län. Till här berörda utlåtanden återkomma vi i det följande.

De sakkunniga hava ävenledes vänt sig till de politiska partiernas

huvudorganisationer med anhållan om yttranden i ärendet och därvid

framhållit önskvärdheten av att även vederbörande lokala organisationer,

exempelvis för varje län eller för varje valkrets, finge tillfälle att

yttra sig över valkretsproblemet i vad det berörde deras verksamhetsområde.

I större eller mindre utsträckning hava samtliga partier, med

undantag av bondeförbundet, inkommit med begärda utlåtanden.

I allmänhet har man såväl från länsstyrelsernas som partiorganisationernas

sida uttalat sympati för en utvidgning av de nuvarande val

-

81

kretsarna vid val till andra kammaren. För Konungens befallningskavandes

ock de lokala partiorganisationernas yttranden, i vad de angå

de särskilda länen, skola vi nedan redogöra under de olika länsrubrikerna.

De uttalanden om valkretsproblemet i allmänhet, som avgivits av

partiernas huvudorganisationer, innehålla i korthet följande.

Överstyrelsen för Allmänna valmansförbundets riksorganisation har

icke haft tillfälle att besluta något uttalande, men efter samråd med

ledande män i valmansförbundet framhåller dettas ombudsman, att en

reform är tämligen betydelselös, om den icke nu göres grundligt. Med

hänsyn till att sex organiserade partier uppträtt vid de sista politiska

valen, anses valkretsar med blott fem å sex mandat för små, för att kravet

på proportionell rättvisa skall kunna tillbörligen beaktas. Dock finnas

givetvis i särskilda fall skäl, som tala för bibehållande av mindre valkretsar.

Sålunda bör ett visst organisatoriskt, historiskt eller administrativt

samband finnas mellan de bygder, som tillsammans skola bilda en

valkrets. Samhörigheten i ett län är allestädes så stor och för alla

möjliga livets förhållanden betydelsefull, att man icke bör våldföra sig

på densamma. Med dessa utgångspunkter deklareras följande:

»1. Länet bör om möjligt utgöra valkrets.

2. Skulle en länsvalkrets (exempel: Uppsala län) endast få fem

mandat, vilket icke är principiellt tillfredsställande, så är detta förhållande

dock icke tillräckligt skäl för att slita sönder ett grannlän och sålunda

våldföra sig på den genom århundradens tradition och genom

kommunikationsledernas sträckning skapade samhörighetskänslan. I sådana

fall som detta får man alltså välja det mindre onda.

3. Ett läns storlek kan icke vara tillräckligt skäl för en delning

av länet i två valkretsar. Någon redan befintlig utpräglad intressegräns

inom länet bör åtminstone kunna påvisas, innan sådan uppdelning vidtages.

»

I valmansförbundets skrivelse erinras vidare om det förhållandet,

att av de tre största partierna med nuvarande valkretsindelning högern

dominerar , i Götaland, socialdemokraterna i Svealand och liberalerna i

Norrland. En undersökning har givit vid handen, att länsvalkretsar

.skulle åstadkomma en utjämning i berörda avseende. Högern skulle

exempelvis i en del valkretsar inom Götaland göra förluster, men i stället

bli representerad i ea del Svealands- och Norrlands-kretsar. Liknande

skulle förhållandet bli för de andra partierna.

Jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott uttalar sin fulla anslutning

till kravet på förstorade valkretsar och ansluter sig i allmänhet

till förslaget, att varje län bör utgöra en valkrets. Härifrån böra dock

11—210279

82

på grund av särskilda omständigheter några undantag göras, till vilka

vi i annat sammanhang återkomma.

Frisinnade landsföreningens verkställande utskott har icke funnit

lämpligt att för egen del avgiva yttrande över den från de sakkunniga

insända P. M.

Av Socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott hävdas

i korthet, att länen i regel böra utgöra vartdera en valkrets.

Socialdemokratiska vänsterpartiets arbetsutskott ansluter sig till de

synpunkter, som framförts av partiets distriktsstyrelse i Norrbotten, och

framhåller nödvändigheten av att valkretsarna göras mycket stora — »i

allmänhet länsvalkretsar samt sammanslagning i vissa fall av vissa län

för undvikande av så små valkretsar som t. ex. Gottlands län med endast

tre mandat.»

Sammanställning

länsvis av

avgivna

yttranden.

Stockholms län.

I 1903 års kommittébetänkande föreslogs Stockholms län skola utgöra en

valkrets. Enligt 1909 års vallag (och lagen om val till riksdagen av den 26 november

1920) är länet indelat i två valkretsar med resp. 6 och 3 representanter,

och Konungens befallningshavande i länet uttalar i skrivelse av den 14 januari

1919 lämpligheten av att länets hittillsvarande tvenne valkretsar på grund av

länets geografiska läge och utsträckning i norr och söder bibehållas. Då emellertid

norra valkretsen enligt nuvarande valkretsindelning har att utse endast tre representanter,

ett från synpunkten av den proportionella rättvisans tillgodoseende

alltför litet antal, uppställde de sakkunniga i sin ovan omnämnda P. M. av den

26 juli 1920 följande alternativ: I. Stockholms läns norra valkrets förenas med

Uppsala län, medan Stockholms läns södra valkrets bibehålies oförändrad. II.

Samma uppdelning som enligt föregående alternativ med undantag därav, att Vallentuna

härad föres till södra valkretsen. III. Stockholms läns nuvarande båda

valkretsar sammanslås till en. — Avsikten med förslaget att överföra Vallentuna

härad till södra valkretsen var att åstadkomma en ur valsynpunkt lämpligare

fördelning av befolkningen på de båda valkretsarna.

I underdånig skrivelse av den 6 augusti 1920 yttrar sig länsstyrelsen över

ovannämnda trenne alternativ. Länsstyrelsen förordar därvid alternativ III eller

sammanslagning av länets båda valkretsar till en. Beträffande de två övriga

alternativen anföres, att det, som avser överförande till södra kretsen av Vallentuna

härad, vilket överförande icke torde medföra någon olägenhet, synes

Här nedan följer en sammanställning för varje särskilt län av 1903

års kommittébetänkandes och av Konungens befallningshavandes tidigare

(1918, 1919) ställningstagande till valkretsfrågan samt vidare av de i

de sakkunnigas ovan nämnda P. M. ifrågasatta alternativ och Konungens

befallningshavandes och de lokala partiorganisationernas yttranden med

anledning därav.

83

vara det bättre, då med nuvarande folkmängdssiffror överskottstalen därvid skulle

bliva jämnare fördelade på de båda valkretsarna. Emellertid anser länsstyrelsen

starka skäl tala emot en delning av länet i förevarande hänseende närmast

med tanke på svårigheten av ett samarbete mellan valmanskårerna i Uppsala

län och norra delen av Stockholms län. »Valmännen inom länets norra valkrets

hava närmare personlig beröring med valmännen i södra valkretsen — särskilt

genom det gemensamma arbetet för länets räkning, såsom i landstinget, hushållningssällskapet,

prövningsnämnden, länsföreningar av olika slag m. m. — än

de hava med valmännen i Uppsala län, liksom de även hava bättre kännedom om

de kandidater, som uppställas inom länet, än de kunna hava om kandidater från

Uppsala län. Eu delning av länet på sätt, som föreslagits, måste medföra en

rubbning av den naturliga sammanhållningen inom länet.»

Styrelsen för Stockholms läns moderata förbund anser, att något annat

alternativ än sammanslagning av Stockholms läns båda valkretsar till en icke

bör komma ifråga. De olägenheter, som uppstå genom det stora avståndet mellan

länets norra och södra delar, äro icke större än att de kunna övervinnas. Med

styrka framhävas de olägenheter, som skulle uppstå, om eu del av länet sammanfördes

med Uppsala län till en valkrets. Den anslutna delen komme »att betraktas

som ett slags betydelselöst annex till det län, som i huvudsak bildar valkretsen»,

och något indytande på kandidatnomineringarna kunde knappast den mindre

landsdelen få. Under sådana förhållanden skulle sannolikt valmännen av olika

partier från denna landsända komma att gå fram med egna listor, varigenom

listtypernas antal komme att högst betydligt ökas, ett resultat, som icke torde

vara önskvärt varken ur politiska eller praktiska synpunkter.

Till samma resultat som nyss nämnda partiorganisation kommer styrelsen

för Mälarprovinsernas distrikt av jordbrukarnes riksförbund och den socialdemokratiska

distriktsstyrelsen i Stockholms län.

Uppsala län.

Såväl i 1903 års kommittébetänkande som i vallagen av år 1909 upptages

Uppsala län som en valkrets, och Konungens befallningshavande i länet uttalade

i skrivelse av den 7 november 1918 sitt instämmande i de önskemål, som riksdagen

framlagt, avseende, att länen såvitt möjligt skulle utgöra valkretsar vid

val till andra kammaren. Vad däremot beträffar det av de sakkunnigas alternativ,

enligt vilket vissa delar av Stockholms län eventuellt skulle sammanslås med

Uppsala läns valkrets, finner Konungens befallningshavande i sitt förnyade utlåtande

detta vara en ur flera synpunkter betänklig avvikelse från den hittills

följda principen om valkretsarnas beroende av länsindelningen. »För de nödiga

förberedelserna till valen, innefattande den stundom rent personliga ledning, länsstyrelsen

plägat lämna vederbörande valförrättare, erfordras en noggrann kännedom

om valkretsens alla delar, ävensom den fulla disposition över alla där förefintliga

möjligheter till kommunikation med och förständigande av vederbörande,

som betingas av den personliga kännedomen om orten samt den administrativa

myndigheten över densamma. — Såväl det ena som det andra skulle saknas inom

ett länsstyrelsen fullkomligt obekant län, där för övrigt dess personliga auktoritet

ej vore på samma sätt som i eget län given. — Länet såsom enhet för valet har

därjämte för valmännen en mycket stor betydelse,'' för så vitt valet av kandidat

kan bestämmas av personlig kännedom om kandidatens åsikter, egenskap och för

-

84

måga. I ett län, med dess mångsidiga beröring i en massa gemensamma institutioner,

kan en sådan kännedom i de flesta fall förutsättas i högre eller mindre

grad föreligga.» — Länsstyrelsen hemställer alltså, att någon sådan ändring i

valkretsindelningen, som skulle tillföra Uppsala läns valkrets delar av angränsande

län, icke måtte vidtagas.

Förbundsstyrelsen för Allmänna valmansförbundet i Uppsala län påpekar

angelägenheten av stora valkretsar, men å andra sidan varnas för de stora nackdelar

i fråga om uppställande av kandidater och andra till valproceduren hörande

angelägenheter, som ett sammanförande av för varandra främmande befolkningsområden

till gemensamt val medför. »Mellan Uppsala län och norra delen av

Stockholms län finnas få eller inga beröringspunkter, vilket till största delen

beror på kommunikationslinjernas sträckning. I det förra området konvergera

de mot Uppsala, i det senare löpa de huvudsakligen söder ut mot Stockholm.

Yad särskilt beträffar Roslagen och dess städer, så är deras förbindelse med Uppsala

och Enköping skäligen obetydlig, varigenom borgerskapets politiska samverkan

försvåras. Ävenså torde lantbrukarna på ömse håll vara ganska obekanta för

varandra.»

Vederbörande lokalorganisation av jordbrukarnes riksförbund uttalar sig

också mot ett sammanförande av delar av Stockholms län med Uppsala län till

en krets.

Däremot anför den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Uppsala läns

partidistrikt följande: »Utan att direkt önska en utvidgning av Uppsala läns valkrets

ha vi ingenting att erinra emot en sådan, om den företages i enlighet med

sakkunnigas förslag, alternativ It, nämligen att Stockholms läns norra valkrets

med undantag av Vallentuna härad förenas med Uppsala län till en valkrets.

Detta är enligt vår mening det förslag, som bäst tillgodoser den proportionella

rättvisan.»

Södermanlands län.

1903 föreslogs, att Södermanlands, län skulle utgöra eu valkrets. Länet

är för närvarande delat i två valkretsar. K. B. i länet förklarar sig i skrivelse

av den 7 oktober 1918 ej hysa några betänkligheter mot att länen i

regel utgöra valkretsar. Beträffande Södermanlands län anföres, att vid 1917

års val arbetarpartiet och de frisinnade erhöllo resp. 4 och 3 platser, alltså

samtliga platser i de båda valkretsarna, varemot de moderata fingo stanna utanför.

Eu sammanräkning av rösttalen gemensamt för båda valkretsarna skulle

däremot hava givit till resultat, att nämnda partier erhållit vardera 3 mandat

och högern 1, vilket mandat högern fått behålla, även om de båda andra partierna

gått fram under gemensam partibeteckning. K. B. uttalar sig för att endast vissa

större län delas i högst två valkretsar samt att större städer utgöra egna kretsar.

Östergötlands län.

Enligt 1903 års förslag skulle länet uppdelas på 2 valkretsar. F. n. möta

vi en tredelning av detsamma ur valkretssynpunkt. Emellertid ställa sig

vederbörande länsmyndigheter sympatiska till tanken, att länet skulle utgöra

en enda valkrets vid andrakaminarvalen, såsom framgår av K. B:s utlåtande av

den 31 dec. 1918, där det framhäves, att i betraktande av nutidens utvecklade

kommunikations- och tidningsväsen, varigenom valmän och kandidater lätt kunna

85

komma i beröring med varandra, det ej borde medföra några avsevärda olägenheter,

om länen bleve valkretsar. —. Landstinget förmenar, att de olägenheter,

som skulle uppstå, ifall man gjorde Östergötlands län till en valkrets, ej skulle

bliva större, än att fördelarna med en sådan anordning skulle vara vida över

-

vägande. _ _

En annan syn på frågan om valkretsindelningen i Östergötlands län har

jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott, där man förordar en tudelning av länet

sålunda, att städerna sammanföras i en valkrets och landsbygden i en annan.

Jönköpings län.

Ingen uppdelning ifrågasättes 1903; 1909 genomföres en tudelning. K. B.

uttalar sig (26/io 1918) i allmänna ordalag för länen såsom valkretsar vid andrakammarvalen;

möjligen borde undantag göras dels för de glest befolkade norrländska

länen, dels för de folkrikaste länen.

Kronobergs län.

Ej heller för detta län ifrågasatte man år 1903 någon delning; f. n. är

länet delat i tvenne valkretsar. Den 28 okt. 1918 föreligger länsstyrelsens uttalande

i frågan om lämpligheten av länsval kretsar. »För Kronobergs län», heter

det, »torde gälla, att oöverstigliga hinder icke möta mot att låta hela länet utgöra

en valkrets, om än svårigheterna att inom en så vidsträckt valkrets anordna erforderligt

samarbete mellan valmännen icke få underskattas.»

Kalmar län.

Eftersom länet sedan år 1864 varit delat i två landstingsområden och detta

förhållande bidragit till att minska förbindelserna mellan de båda länsdelarna,

ansågo de kommitterade år 1903, att länet borde vara delat i 2 kretsar, sammanfallande

med de båda landstingsområdena, en indelning, som nu är realiserad.

K. B. i länet uttalar sig emellertid till förmån för länsvalkretsar i sitt underdåniga

utlåtande av den 18 dec. 1918, ehuru befallningshavanden ej förbiser de

olägenheter, som de större valkretsarna kunna medföra i trakter med jämförelsevis

gles befolkning. — Kalmar läns norra landsting är av annan mening än länsstyrelsen

i valkretsspörsmålet, såsom framgår av dess protokoll för den 11 sept

1918, där följande uttalande göres: »Vad angår reglerna för fördelning av plåt:

serna mellan partierna, torde en så omfattande ändring i gällande valbestämmelser

som valkretsarnas begränsning till antalet icke vara nödvändig, utan torde

effektiviteten av övriga ifrågasatta bestämmelser, såsom registrering av partibeteckningar

och vallistor m. m. i berörda hänseende utrönas, innan mera ingripande

ändringar företagas.» — Södra landstinget uttalar sig däremot i samma

riktning som K. B. i länet.

Gottlands län.

Enligt 1903 års kommittéförslag skall Gottlands län bilda en valkrets med

endast två representanter. Man erkänner, att detta antal är otillräckligt från

proportionell synpunkt, »men det torde svål ligen låta sig göra att sammanslå

länet med någon del av fastlandet till en valkrets». Av samma mening äro

statsmakterna 1907 och 1909; emellertid ökar man då antalet representanter till

86

tre, ehuru folkmängden är lägre, än som egentligen erfordras för ernående av detta

antal mandat.

Anbefalld att yttra sig över riksdagens skrivelse av den 22 maj 1918 uttalade

länsstyrelsen den åsikten, att någon mera genomgripande ändring av valkretsindelningen

i riktning att göra valkretsarna större icke borde företagas, och

fortsätter: »Under alla förhållanden synes det icke vara tillrådligt att sammanslå

skilda län eller delar av skilda län till en valkrets. Olämpligheten av ett dylikt

förfaringssätt skulle särskilt bjärt framträda, därest Gott lan ds län bleve föremål

därför.» — På liknande sätt uttalar sig Gottlands landsting; »icke under några

förhållanden» borde en sammanslagning av liera län till en valkrets äga rum.

Blekinge län.

Länet i fråga förekommer som en valkrets både i kommittéförslaget av år

1903 och i vallagen av år 1909. Såväl länsstyrelse som landsting uttala sig 1918

gynnsamt om länsvalkretsarna. Endast undantagsvis torde enligt den förra någon

jämkning härutinnan vara erforderlig. Efter den proportionella valmetodens införande^

har, såvitt för landstinget är bekant, i Blekinge icke försports några

klagomål däröver, »att fördelningen av platserna mellan respektive partier skulle

utfallit på sådant sätt, att något parti erhållit mindre antal platser än det, varpå

partiet, enligt den röststyrka, varöver detsamma förfogat, skäligen kunnat göra

anspråk».

Kristianstads län.

1903 års kommittéförslag upptager länet såsom en valkrets; f. n. är länet

delat i tvenne kretsar. Såväl länsstyrelsen som landstinget förorda i utlåtanden

över 1918 års riksdagsskrivelse länsvalkretsar. K. B.‘ framhåller särskilt, att

länen i rikets södra och mellersta delar böra bliva av lämplig storlek såsom

valkretsar.

Malmöhus län.

Med hänsyn till länets stora folkmängd föreslås i 1903 års betänkande

att detsamma uppdelas på 3 valkretsar: Malmöhus läns norra valkrets, innefat

tande

Luggade, Rönnebergs, Onsjö, Harjagers, Frosta och Färs härad samt städerna

Hälsingborg och Landskrona; Malmöhus läns södra valkrets, innefattande

den övriga delen av länet med undantag av Malmö stad, som skulle komma att

bilda den tredje valkretsen. »Valets förberedande förutsätter inom varje parti en

viss sammanslutning av de väljande, som gör det möjligt för partiet att föra

fram hela dess styrka och få uppmärksamheten riktad på de förnämsta representanterna

för dess intressen. En sådan sammanslutning är i vissa avseenden svårare

att genomföra i samma mån antalet valmän och således även det antal

representånter, som skall väljas, är stort, åtminstone om valmännen ej tillhöra en

och samma kommun.» Erån denna synpunkt, vilken f. ö. även anlades för Östergötlands

vidkommande, förordar kommittén nyssnämnda delning av länet. — Enligt

nu gällande vallag är länet indelat i en ren landsbygdskrets, 2 s. k. blandade

kretsar och 2 stadsvalkretsar.

Anbefalld att avgiva underdånigt utlåtande över 1918 års riksdagsskrivelse

linner länsstyrelsen det vara påtagligt, att det mindre tillfredsställande resultat,

som andrakammarvalen givit beträffande platsernas fördelning mellan partierna.

87

beror därpå, att valkretsarna hava att tillsätta för få platser.. Inför önskemålet

om större valkretsar synes såsom närmaste utväg erbjuda sig att låta länen i

regel utföra valkretsar. »Beträffande några större län kan det måhända befinnas

lämpligt° att dela dem i 2 valkretsar.» Tidigare betänkligheter mot alltför stora

valkretsar synas befällningshavanden ej höra tillmätas alltför stor betydelse.

Redan med nu gällande valkretsindelning torde det kunna sägas, att valledningen

har det avgörande inflytandet på valens utgång. Den enskilde valmannens uppfattning

om den ene eller andre kandidatens lämplighet för riksdagsmannaskapet

kan endast i ringa grad göra sig gällande. I överensstämmelse med sin allmänna

uppfattning av valkretsproblemet finner länsstyrelsen ingen större betänklighet

mot att i°lämpliga fall sammanslå mindre län till en valkrets. De svårigheter

med valuträkningen, som länsvalkretsarna skulle medföra för Konungens befallningshavande

i de olika länen, finner länsstyrelsen vara överkomliga.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida ej en tudelning av Malmöhus län

ur valkretssynpunkt borde företagas på grund av det stora antal representanter,

som komma på länets del, och för den skull föreslagit följande alternativ: I) Till

en sydlig valkrets föras nuvarande Malmöhus läns södra valkrets, Torna och

Bara härad från Malmöhus läns mellersta valkrets samt städerna Malmö och

Lund. Resten av länet bildar en nordlig valkrets med följande områden: nuvarande

Malmöhus läns norra valkrets, av mellersta valkretsen Harjagers, Frosta

och Färs härad och Eslövs stad samt slutligen städerna Hälsingborg och Landskrona.

II) Samma uppdelning som enligt föregående alternativ med undantag

därav, att till den nona valkretsen föras Torna härad och Lunds stad.

I underdånigt yttrande av den 6 augusti 1920 finner länsstyrelsen sig böra

biträda förslaget om länets uppdelning i 2 valkretsar. »Syftet med bildandet av

större valkretsar skulle visserligen i högre grad vinnas, därest länet i sin helhet

Lomme att utgöra en valkrets, men därvid skulle ock med nuvarande valsystem

uppstå vissa olägenheter — varav röstsammanräkningens komplicerande bleve en

av ej ringa betydelse — vilka torde få anses motväga fördelarna.» Av de två

alternativen finner Konungens befallningshavande det första äga avgjort företräde

framför det senare. »Det torde ej lida något tvivel, att icke Torna härad

i stort sett har mera beröring med söder därom liggande bygder än de norrut

belägna. Och vad beträffar städerna Malmö och Lund medför deras.närbelägenhet

till varandra en livlig förbindelse mellan dessa städers befolkning i så väl

kulturellt som ekonomiskt avseende, så att deras hänförande till.samma valkrets

synes helt naturligt.» Emellertid ifrågasättes även en annan indelning. 1 betraktande

av att folkmängden i länet är någorlunda jämnt fördelad mellan land

och stad, anser K. B., att mycket talar för att låta städerna bilda en valkrets

och landsbygden en. En viss intressegemenskap förefinnes ju mellan städernas

befolkning, och möjligheten att erhålla representanter i riksdagen, »vilka äga

förutsättningar för att kunna företräda stadsbefolkningens speciella intressen»,

skulle bli större. — Här är länsstyrelsen inne på en liknande tankegång, som

den, vilken kommer till synes i dess utlåtande av den 29 oktober 1918, där den

förmenar, att samhörigheten mellan en till en valkrets hörande stad samt ett

till kretsen jämväl hörande landsbygdsområde stundom kan vara mycket

° Nationalförbundet för Skåne har behandlat frågan i sitt arbetsutskott,

vilket förordar de sakkunnigas alternativ I med motivering, att Lunds stad

88

uppenbarligen hör till södra Skåne. Styrelsen för Hälsingborg—Landskrona—Lunds

Borgerliga Förbund anför: ».....att förbindelsen mellan Lund och de två andra

staderna inom den nuvarande trestadskretsen alltid varit till en viss grad artificiel!,

och hade även svårighet yppat sig under nuvarande förhållanden för universitetsstaden

att få fram någon egen kandidat, vilken svårighet antagligen skulle

bliva beståndande, om Lund jämte Torna härad anslöts till den föreslagna norra

valkretsen. På grund av sitt läge och sina förbindelser tillhör Lund alldeles

givet Sydskane, varför först i en förbindelse enligt alternativ I staden torde få

sin rätta plats som politisk faktor.»

Länsstyrelsens uppslag, enligt vilket länets landsbygd skulle bilda en valkrets

och städerna en annan, vinner anklang hos jordbrukarnes riksförbund, såväl

bos förbundets arbetsutskott som bos distriktsstyrelsen för Skåne. Den senare

finner Konungens befallningshavandes förslag i nyssnämnda riktning vara »i alla

avseenden klokt och välbetänkt, enär dels Malmö stad numera var av den betydande

storlek, att den hittills i likhet med Stockholm och Göteborg bildat eu

egen valkrets och därför ej utan olägenhet åter kunde förenas med någon landsky&usvalkrets,

och dels städernas — särskilt de större — och landsbygdens intressen

i många och viktiga avseenden äro så olika».

Hc liberala organisationerna i Malmöhus läns norra och södra valkretsar

uttala sig i samma riktning som riksförbundet. Styrelsen för Frisinnade södra

valkretsförbundet finner intet av de sakkunnigas alternativ tillfredsställande.

»Skall länet delas i två kretsar, bör enligt styrelsens mening tagas i övervägande,

huruvida det vore möjligt, att samtliga städer utgjorde en valkrets för sig och

landsbygden en valkrets för sig.»

Den socialdemokratiska distriktsorganisationen har avstått från att avlämna

utlåtande angående Malmöhus län.

Hallands län.

Ifrågavarande län upptages som en valkrets både 1903 och 1909. I sitt

underdåniga utlåtande av den 31 dec. 1918 hävdar Konungens befallningshavande

i länet den uppfattningen, att varje län lör sig bör bilda en valkrets. Invånarna

i Hallands län kunde säkerligen intyga, att några svårigheter i fråga om nödig

kontakt mellan valmän och kandidater ej uppstått i detta län under de gångna

åtta aren, ehuru Halland därunder bildat en enda valkrets med sex representan—

Landstinget finner för sin del, att Hallands län har den för en valkrets

till andra kammaren lämpliga omfattningen.

Göteborgs och Bohus län.

1903 års kommitterade föreslogo, att länet skulle delas i 2 valkretsar, den

ena bestående av Göteborgs stad, den andra av länet i övrigt. För närvarande

är länet delat i 3 kretsar. I yttrande över 1918 års riksdagsskrivelse förordar

länsstyrelsen samma indelning som 1903 års kommitté. Att förena länet eller

del därav med annat län eller att sammanslå landsbygdens valkretsar med Göteborgs

stad finner länsstyrelsen däremot olämpligt. »Beträffande sammanslagning

av landsbygdens valkretsar med Göteborg bör beaktas, att i frågor av nu förevarande

art staden och länet i övrigt ständigt varit skilda, på grund varav ett

samarbete för framtiden säkerligen komma att vålla vissa svårigheter i avseende

på personvalet.»

89

Älvsborgs län

1903 föreslogs, att Älvsborgs län” skulle utgöra en valkrets. Invändningen,

att, om Östergötlands län dtdades i 2 kretsar, det ej funnes giltiga skäl att lämna

Älvsborgs län odelat, bemöttes därmed, att det ej synts möjligt att åstadkomma

en tillfredsställande tudelning av länet i fråga. För närvarande är länet delat i

o kretsar.

I underdånigt utlåtande av den 26 maj 1919 förordar länsstyrelsen bibehållande

av nu gällande valkretsindelning. De skäl, som av konstitutionsutskottet

år 1912 anfördes emot valkretsarnas utvidgning, synas länsstyrelsen äga giltighet

fortfarande. »Härjämte tala historiska skäl emot en utvidgning.....Också vill

det synas, att kravet på samhörighet mellan väljare och representanter har större

fog än kravet på en verkligt proportionell representation.»

De sakkunniga hava för sin del funnit, att med hänsyn till kravet på större

proportionell rättvisa den nuvarande indelningen av länet i 3 kretsar svårligen

kan bibehållas, enär länets norra och mellersta kretsar enligt Kungl. Maj:ts

kungörelse av den 22 juni 1920 liksom förut få utse endast 3 och 4 representanter

vardera. I sin ovannämnda P. M. föreslogo därför de sakkunniga till övervägande

en sådan anordning, att den nuvarande tredelningen av läuet ersattes av

en tudelning, varvid norra och mellersta kretsarna skulle sammanslås till en krets

med sannolikt 7 representanter, medan nuvarande södra skulle bibehållas oförändrad

och fortfarande sända 5 representanter och sålunda länet i sin helhet få 12 representanter

liksom nu. Som skäl för en tudelning av detta slag anfördes, att södra valkretsens

kommunikationsförhållanden ioviss mån synas ställa detta område i mindre

kontakt med övriga delar av länet. Å andra sidan synes förefintligheten av ett

gemensamt hushållningssällskap för de norra delarna av länet peka hän mot större

intressegemenskap mellan dessa landsändar även i andra avseenden.

I utlåtande av den 10 augusti 1920 vidhåller länsstyrelsen sin föru.t tillkännagivna

uppfattning, att fördelen av större rättvisa vid platsfördelningen i

exempelvis länsvalkretsar mer än motväges av svårigheten för valmännen att i

dylika kretsar vinna nödig kontakt med riksdagsmannakandidaterna. »Naturligen

är det dock icke allenast storleken av valkretsens område — och än mindre av

dess folkmängd — som är avgörande, utan jämväl kommunikationsförhållanden,

vissa orters betydelse som samlande centralpunkter, områdets form m. fl. dylika

omständigheter liunna i hög grad inverka på möjligheten att utan olägenhet giva

valkretsarna eu större omfattning.» Älvsborgs läns stora utsträckning i norr och

söder anser länsstyrelsen vara tillräckligt skäl mot sammanförandet av nuvarande

3 valkretsar till en. »Att åvägabringa erforderligt samarbete mellan valmännen

i Dalsland och i den nuvarande södra valkretsen torde vara outförbar!; och

de högst olikartade intressena hos befolkningen i dessa länsdelar tala bestämt

emot en sammanslagning av valkretsar i nu angiven omfattning.» Däremot

sympatiserar länsstyrelsen med de sakkunnigas förslag om sammanförande av

länets norra och mellersta valkretsar till en och bibehållande av den södra kretsen

oförändrad. »Visserligen har Dalslands (norra valkretsen) från länets västgötadel

avskilda läge medfört, att intressegemenskapen hos dess invånare med

befolkningen även i de nordligare delarna av länet i övrigt i många avseenden är

ganska obetydlig. Men den av de sakkunniga framhållna förefintligheten av ett

gemensamt liushållningssällskap för — om man bortser från Gäsene härad — samma

12—210279.

90

områden, som utgöra nuvarande norra och mellersta valkretsarna, ävensom de relativt

goda kommunikationerna mellan dessa områden medföra, att enligt länsstyrelsens

förmenande olägenheterna av en sammanslagning icke kunna väntas

bliva utav avskräckande art.» Till slut uttalar Konungens befallningshavande

önskvärdheten av att Gäsene härad vid valkretsregleringen kunde överflyttas till

södra valkretsen, med vilken det i de flesta avseenden har nära samhörighet.

Folkmängdsförhållandena synas dock svårligen medgiva en sådan anordning, och

Konungens befallningshavande anser sig därför kunna biträda proportionsvalssakkunnigas

förslag oförändrat.

Styrelsen för Dalslands Moderata Förbund tillstyrker de sakkunnigas förslag

om länets tudelning med instämmande även i motiveringen. — Styrelsen för

Moderata Valmansföreningen i Älvsborgs mellersta valkrets anser den föreslagna

tudelningen vara synnerligen fördelaktig. »Om en förändring av sakkunnigas

förslag möjligen skulle kunna förordas, sä vore det att Gäsene härad, vilket tillhör

de ’sju häradena’, som bilda Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, och

vilket nu tillhör mellersta valkretsen, lades till södra valkretsen, då varje valkrets

antagligen skulle få komma att utse (> riksdagsman.»1 — Styrelsen för Moderata

Valmansföreningen i Älvsborgs läns södra valkrets finner det ur den proportionella

rättvisans synpunkt givetvis vara bäst, att hela länet bleve en valkrets

med 12 riksdagsmän, men däremot talar den omständigheten, att de olika länsdelarna

»på grund av länets sträckning med södra gränsen mot Halland och den

norra mot Norge och Värmland» äro för varandra ganska främmande och ha föga

intressegemenskap, vilket enligt styrelsens förmenande mer än en gång framträtt

vid behandling av frågor i landstinget. »Sedan urminnes tider ha ju ock de sju

häradena haft sin särprägel på grund av naturförhållanden och folkets väl delvis

sig därav härledande särskilda läggning, vilket även administrativt fick ett erkännande,

bland många andra, då för snart 100 år sedan dessa sju härad avskildes

från länets hushållningssällskap såsom en särskild filialavdeining, vilken

ej långt därefter blev självständigt hushållningssällskap.» I överensstämmelse

härmed bör Gäsene härad, som vid den förra indelningen lades till mellersta valkretsen,

nu få läggas till den södra. Dit bör enligt styrelsens åsikt även läggas

Kullings härad, som har sin längsta gräns mot två av de sju häradena (Gäsene

och Vedens) och i mycket har liknande förhållanden med den södra länsdelen.

Tillsammans hade Gäsene och Kullings härad en folkmängd, som skulle berättiga

dem till en riksdagsman, och genom den föreslagna överflyttningen finge

vardera av länets båda valkretsar 6 representanter. Med den här föreslagna

tudelningen skulle också gränsen mellan valkretsarna bliva ganska jämn och

naturlig, gående från norr till söder.

Jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott anser, att inom Älvsborgs län

landskapet Dalsland bör utgöra en valkrets och länets västgötadel en annan.

De liberala organisationerna i länets norra och mellersta valkretsar uttala

sympati för de sakkunnigas förslag. Sålunda uttalar Älvsborgs läns norra valkretsförbund

som sin mening, att i händelse utvidgning av nuvarande valkretsar

är oundgänglig, de sakkunnigas förslag är den bästa lösningen av frågan, »varemot

ett sammanförande av länets tre valkretsar skulle medföra synnerligen stora

1 Ej riktigt, enär en undersökning giver vid handen, att i sä fall den nordliga valkretsen skulle

få 6 repr., den södra 5.

91

olägenheter, vilka om möjligt böra undvikas.» — Ordföranden i valkretsförbundet

inom södra kretsen »anser förslagen om länen som valkretsar i regel vara absurda».

De övervägande skälen synas honom tala för bibehållande av den nuvarande

södra kretsen vid dess nuvarande omfång.

Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Västgöta-Dals distrikt avstyrker

den tilltänkta sammanslagningen av valkretsarna i Älvsborgs län. Främsta anledningen

till distriktsstyrelsens uttalande är den, att kommunikationerna äro

dåliga och avstånden stora, vilket i avsevärd grad skulle försvåra valen och det

arbete, som sammanhänger med dem.

Skaraborgs län.

1903 års kommitterade föreslogo, att Skaraborgs län ur valkretssynpunkt

skulle vara odelat, samtidigt framhävande omöjligheten av att åstadkomma en

tillfredsställande itudelning av länet i fråga. För närvarande finnas där 2 valkretsar.

I sin underdåniga skrivelse av den 19 december 1918 ingår Konungens

befallningsliavande ej närmare på de synpunkter, som av riksdagen gjorts gällande

i fråga om en revision av den proportionella valmetoden, motiverande detta

med att den påbörjade författningsrevisionen krävde en omläggning av riktlinjerna

för en undersökning av det nu tillämpade systemets brister och medlen att

avhjälpa desamma. — Landstinget finner efter vägande av fördelarna mot nackdelarna,

som skulle bliva följden av införande av större valkretsar än de nuvarande,

de förra vara övervägande.

Värmlands län.

Medan man 1903 tänkte sig länet odelat, upptager den nu gällande vallagen

icke mindre än 3 värmländska valkretsar, vilka enligt 1920 års kungörelse

äga att utse respektive 3, 4 och 3 representanter.

Konungens befallningshavande i länet ansluter sig i skrivelse av den 25

november 1918 till det av landstinget i september samma år gjorda uttalandet,

vari en begränsning av antalet valkretsar vid andrakammarvalen anses »välbetänkt».

Ehuru de sakkunniga ej funnit skäl att för Värmlands vidkommande frångå

den allmänna principen om länen som valkretsar, hava de dock tänkt sig möjligheten

av länets delning i 2 kretsar, varvid i så fall till den ena skulle föras

nuvarande östra valkretsen jämte Älvdals härad och till den andra nuvarande

västra valkretsen jämte Fryksdals härad.

Anbefalld att avgiva yttrande häröver finner Konungens befallningshavande

i skrivelse av den 6 augusti 1920 den riktigaste lösningen vara, att länet kommer

att utgöra en valkrets.

Nationalförbundets för Värmland styrelse instämmer i länsstyrelsens uttalande.

Några väsentliga olägenheter av valkretsarnas sammanförande till en

kunna enligt nämnda partiorganisations mening knappast befaras. — Arbetsutskottet

av distriktsstyrelsen för jordbrukarnes riksförbund inom Värmland finner,

att en sammanslagning av de nuvarande 3 kretsarna till en enda »nog skulle vara

det lämpligaste, för att även mindre partigrupper skulle kunna ha utsikter att

92

bli representerade vid val till riksdagens andra kammare». Möjligen kunde det

möta svårigheter att finna kandidater, nog kända inom hela landskapet, men denna

svårighet kunde övervinnas genom uppställande av ett par olika listor under gemensam

partibeteckning. Arbetsutskottet ställer sig för övrigt ej alldeles avvisande

gentemot den av de sakkunniga ifrågasatta tudelningen av länet. — Värmlands

frisinnade länsarbetsutskott instämmer i förslaget om länet som valkrets. —

Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen intager en liknande position. »Den

ifrågasatta uppdelningen av länet i två valkretsar anser styrelsen icke komma

att medföra några fördelar, utan tvärtom..... Med en enda valkrets vinnes

den fördelen, att det går lättare att få de dugligaste valda.»

Örebro län.

Länet, som 1903 ansågs böra utgöra en valkrets, är enligt nu gällande vallag

delat i 2 kretsar med 5 och 4 representanter vardera.

I underdånigt yttrande av den 31 oktober 1918 hyser Konungens befallningshavande

i länet ej några större betänkligheter emot att valkretsarna göras

större, så att de i allmänhet komma att omfatta ett helt län, dock med undantag

för de större länen, där valkretsarnas antal lämpligen kan sättas till två. Den

förnämsta olägenheten med det nu gällande valsättet — att de särskilda partierna

icke bliva fullt rättvist tillgodosedda efter sin sammanlagda röststyrka — torde

icke gärna kunna avhjälpas på annat sätt än genom valkretsarnas förstorande. —

Den kommitté, som fick i uppdrag att å landstingets vägnar avgiva yttrande

över riksdagsskrivelsen av den 22 maj 1918, förordar också länsvalkretsar, därvid

endast de större länen skulle delas i 2 kretsar och de större städerna utgöra egna

valkretsar.

Västmanlands län.

_ Länet skulle enligt kommittéförslaget 1903 utgöra en valkrets men delades

1909 i 2 kretsar, vilka för närvarande utse vardera 3 riksdagsmän. — I yttranden

angående 1918 års riksdagsskrivelse uttala sig såväl Konungens befallningshavande

som landstinget till förmån för större valkretsar vid andrakammarvalen.

Kopparbergs län.

1903 föreslogs en tudelning av länet i valkretshänseende. »Genom att låta

Kopparbergs län bilda två valkretsar, den ena, den nedre delen, bestående av

Hedemora, Falu och Yästerbergslags domsagor jämte länets städer, och den andra,

bestående av länets övra del, skulle man utan tvivel erhålla en naturlig och ändamålsenlig

uppdelning av detta län.» — Sedan 1909 är länet delat i 3 kretsar

vilka för närvarande utse respektive 3, 4 och 3 representanter.

Konungens befällningshavande hemställer i utlåtande av den 4 oktober

1918 om nådigt bifall till riksdagens framställning i dess skrivelse av den 22

maj samma år angående revision av valsättet. Landstinget avstod för sin del

från att avgiva något yttrande i ärendet.

De sakkunniga hava för sin del funnit den lämpligaste lösningen av valkretsproblemet

för detta läns vidkommande vara att låta hela länet bilda en valkrets,

varvid nuvarande representantantal för länet i dess helhet (10) skulle bibehållas.

Med den 1903 föreslagna delningen skulle blott 4 representanter komma

att väljas i den ena kretsen. För den händelse en tudelning ansåges önskvärd,

93

framlade de sakkunniga i sin P. M. av den 26 juli 1920 följande alternativ: I)

Till en sydlig valkrets föras den nuvarande östra valkretsen och av västra valkretsen

Falu domsagas södra tingslag samt Västerbergslags tingslag med undantag

av Grangärde kommun samt Ludvika landskommun. — Till en nordlig valkrets

föras av nuvarande västra kretsen Gran gärde kommun, Ludvika landskommun,

Nås och Malungs tingslag och Ludvika stad samt hela norra valkretsen.

11) Till en sydlig valkrets föras nuvarande östra kretsen med undantag av Fakt

domsagas norra tingslag och staden Falun samt nuvarande västra kretsen med

undantag av Malungs tingslag. — Till en nordlig krets föras Falu domsagas

norra tingslag och Falu stad av nuvarande östra, Malungs tingslag från nuvarande

västra samt hela norra valkretsen. — Med här ifrågasatta delningar bleve

sannolikt antalet riksdagsmän i vardera kretsen 5.

Anbefalld att avgiva utlåtande över de sakkunnigas olika förslag anslöt

länsstyrelsen sig obetingat till tanken att låta hela länet bilda en valkrets. Vad

de ovannämnda alternativen beträffar, fann länsstyrelsen dem ungefär likvärdiga,

med något företräde för alt. II.

Arbetsutskottet i Kopparbergs läns Borgerliga Förbund har ej kunnat finna

några skäl för delning av länet.

Ordföranden i det frisinnade valkretsförbundet inom västra valkretsen förordar

länet som valkrets; skulle länet delas i 2 kretsar, vore de sakkunnigas alt.

II att föredraga. — Kopparbergs läns norra frisinnade valkretsförbund gör vid

ett möte i Kättvik ett uttalande, som går i en annan riktning. Mötet kunde icke

tillstyrka vare sig att länets nuvarande tre valkretsar sammansloges till en eller

att länet uppdelades i två kretsar. »Då avståndet från den nuvarande norra val- #

kretsens nordligaste kommun till närmaste järnvägsstation överstiger 11 mil,

möter det önskvärda personliga samarbetet mellan valmännen redan under nuvarande

förhållanden stora svårigheter. Varje utvidgning av valkretsen skulle öka

denna olägenhet, och det vore fara värf, att när riksdagsmän bleve valda, om

vilka ett betydande antal valmän icke haft möjlighet att vinna personlig kännedom,

så skulle detta förhållande kunna komma att påverka folkuppfattningen om

riksdagsmannavalen på ett sådant sätt, att det bleve till men för Kela vårt offentliga

liv..... Den reform, som påkallas av vår nuvarande valmetods brister,

bör enligt valkretsmötets mening inriktas på själva valsättet, icke på utvidgning

av valkretsarna.»

Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen för Dalarne är »enhällig i ett

skarpt utdömande av alternativen och förordar länsindelningen, om någon ändring

skall ske». Till förmån för länsindelningen anföres, att den, om ock ej fullständigt,

skulle »borteliminera bostadsbandets svårigheter». Aven andra skäl talade

för ett genomförande av länsindelningen. Däremot skulle en tudelning enligt de

alternativ, som de sakkunniga ifrågasatt, ifall länet över huvud taget skall delas,

»medföra de olyekligaste följder för industriarbetarbefolkningen i länet. Denna

befolknings starka ställning i politiskt avseende skulle genom alternativindelningen

få ett kännbart slag. Ett närmare studium av de båda alternativen ger

nämligen vid handen, att den industriella valmanskåren på ett par av de allra

väsentligaste områdena, där den nu har ett dominerade inflytande, skulle brytas

ut ur sin sociala omgivning och hänföras till områden av väsentligt olika social

struktur». Att, såsom enligt alt. II ifrågasättes, hänföra industri- och hantverks

-

94

staden Falun till en nordlig valkrets, sammansatt av övervägande jordbrukssocknar,

»vore som att kasta ut en sten i öknen».

Gävleborgs län.

1903 års kommitté föreslog med hänsyn till de stora avstånden en delning

av länet i 2 valkretsar; den historiska indelningen i landskap ansågs ävenledes

motivera en tudelning, vilken också tänktes skola företagas med utgångspunkt

från landskapsindelningen. För närvarande är valkretsarnas antal 3: Gästriklands

valkrets, Hälsinglands södra valkrets och Hälsinglands norra valkrets, vilka

sända respektive 4, 3 och 3 riksdagsmän till andra kammaren.

I skrivelse av den 14 december 1918 finner Konungens befallningshavande

i länet, att de betänkligheter, som förr rests mot kravet på en utökning av valkretsarna

till att omfatta länen, numera icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Reformen vore »ägnad att giva en fylligare och mera trogen avspegling av partifördelningen

inom de särskilda landsdelarna». — Landstinget delar visserligen

den uppfattning, som ligger till grund för förslaget om större valkretsar vid

andrakammarvalen, men anser, att lämpligheten av valkretsarnas utsträckning till

helt län kan sättas i fråga.

De sakkunniga hava för sin del haft under övervägande tre alternativ, vad

beträffar valkretsindelningen inom Gävleborgs län: 1) Hela länet bildar en valkrets.

II) Inom länets ram åstadkommes en tudelning, vare sig landskapsvis eller

annorlunda. Går man till en delning efter landskap, skulle emellertid det mindre

landskapet, Gästrikland, erhålla endast 4 representanter. Som en delning genom

överflyttning av vissa områden från det större landskapet till det mindre skulle

medföra vissa svårigheter, hava de sakkunniga övervägt en tredje mölighet till

delning. Ill) Med hänsyn till att liknande svårigheter framträtt vid behandlingen

av valkretsproblemet i Västernorrlands län, går denna tredje lösning ut på

ett sammanförande av vissa delar från de båda länen — Gävleborgs och Västernorrlands

— till en valkrets, varigenom av de båda länsområdena tillsammans

komme att bildas 3 valkretsar, anordnade på följande sätt:

nuvarande Gästriklands och Hälsinglands södra valkretsar samt av Hälsinglands

norra valkrets Arbrå och Järvsö samt Enångers tingslag bilda en valkrets;

en

annan bildas av Ljusdals, Bergsjö och Forsa samt Delsbo tingslag och

Hudiksvalls stad, alltså resten av Hälsinglands norra valkrets, vartill lägges

Medelpads valkrets;

en tredje krets skulle slutligen bildas av nuvarande Ångermanlands södra

och norra valkretsar.

I de enligt alt. III bildade kretsarna koäime sannolikt att utses 8, 7 och

6 representanter respektive, alltså inalles 21 representanter för de båda länen,

vilket är samma antal som med nu rådande valkretsindelning.

I skrivelse av den 7 augusti 1920 avgav Konungens befallningshavande i

Gävleborgs län yttrande över de sakkunnigas olika alternativ. Liksom 1918 uttalar

Konungens befallningshavande sig för valkretsarnas förstorande; dock bör,

om möjlighet därtill finnes, en dylik förstoring ske, utan att delar av olika län

behöva sammanfogas till en valkrets. »I länsstyrelse, hushållningssällskap och

landsting med flera institutioner har befolkningen inom ett län så många betydande

gemensamma intressen, att, även om förhållandena i åtskilliga avseenden

95

kunna vara olikartade inom ett läns olika delar, föreningsbandet dem emellan

dock är vida starkare än mellan närgränsande delar av olika län. Så är särskilt

bär fallet, där Medelpad och de delar av Gävleborgs län, som enligt de sakkunnigas

alternativ III skulle sammanföras till en valkrets, icke hava någon livligare

förbindelse med varandra.» Den föreslagna kombinationen mellan delar av Väster - norrlands och Gävleborgs län bör därför icke ifrågakomma. — Yad angår förslaget

om delning av Gävleborgs län i två valkretsar, vare sig landskapsvis''eller

annorledes, synes detta icke heller vara att förorda, och åtgärden att för val sammanföra

föreslagna delar av Hälsingland med Gästrikland skulle säkerligen icke

möta sympatier. Bästa resultatet ernås enligt befallningshavandens mening, om

hela länet bildar en valkrets för val av 10—11 representanter. »Att döma av

röstsiffrorna vid senaste riksdagsmannavalet (1917) skulle härigenom alla partier

bliva representerade och det rena stadsintresset, som med annan valkretsindelning

blir helt övertlyglat av landsbygden, kunna bliva bättre tillgodosett, när länets

tre städer få tillfälle att samarbeta.» Befallningshavanden anser sig sålunda böra

förorda alternativ I, vilket jämväl vunnit enhällig anslutning vid en konferens i

frågan, som landshövdingen hållit med representativa personer tillhörande olika

politiska partier inom länet.

Arbetsutskottet inom den moderata länsorganisationen anser, att inga vägande

skäl anförts mot att hela länet bildar en valkrets.

Ordföranden i Hälsinglands norra frisinnade valkretsförbund finner också,

att anordningen med hela länet som en enda valkrets är den riktigaste lösningen.

Det andra alternativet, vardera landskapet utgörande en valkrets för sig, möjligen

med någon del av Hälsingland lagd till Gästrikland, synes honom därnäst

vara den lämpligaste lösningen. Minst tillfredsställande synes honom alternativ

III vara. Skulle emellertid detta alternativ vara den enda praktiskt utförbara

lösningen, föreslås, att till den mellersta kretsen överföres hela norra Hälsinglands

valkrets.

Den socialdemokratiska partistyrelsen i Gävleborgs län avstyrker på det

bestämdaste alternativ III, vars antagande skulle »bryta sönder, vad som av naturliga

skäl hör samman». Vad beträffar alternativ II, kan enligt distriktsstyrelsens

mening en tudelning inom länets ram verkställas antingen landskapsvis

eller genom överförande av vissa delar av nuvarande Hälsinglands södra valkrets

till Gästriklands valkrets. Mot denna indelning talar dock, att antalet mandat i

dessa valkretsar bleve för litet i betraktande av det syfte, som man ville uppnå

med valkretsarnas utökning. Alternativ I synes däremot tillgodose alla de krav,

som kunna uppställas i fråga om valkretsarnas förstorande. »Ingå tekniska hinder

föreligga för dessa länsvalkretsar. De politiska partierna äro organiserade länsvis,

genom samarbete på andra områden är man icke främmande för varandra

från länets olika delar, och ej heller lägga kommunikationerna hinder i vägen

för partierna att komma i förbindelse med valmännen.» I anslutning till vad

sålunda anförts hem ställes, att hela Gävleborgs län måtte bilda en valkrets.

Västernorrlands län.

Med samma motivering som vid Gävleborgs län föreslog 1903 års kommitté

en delning av län^t landskapsvis, alltså i tvenne kretsar, Medelpad och till

länet hörande delar av Ångermanland, med resp. 4 och fi riksdagsmän. Nu möta

96

vi där 3 kretsar: Medelpads med 4 samt Ångermanlands södra och norra med 4

och 3 representanter.

I skrivelse av den 31 oktober 1918 ansluter K.B. sig till landstingets i

ärendet gjorda uttalande, i vilket förordas valkretsar med 6 å 7 mandat, varvid

landstinget i viss mån synes utgå från en tudelning av Västernorrlands län.

Liksom beträffande Gävleborgs län hava de sakkunniga med avseende på

valkretsindelningen inom Västernorrlands län haft under övervägande trenne

olika alternativ: I) Hela länet bildar en valkrets. Till följd av länets stora ut

sträckning

kan lämpligheten härav sättas i fråga. II) Inom länets ram åstadkommes

en tudelning, vare sig landskaps vis eller annorlunda. I förra fallet skulle

det mindre landskapet, Medelpad, erhålla endast 4 riksdagsmän; i det senare

fallet skulle en lämplig tudelning vara så mycket svårare alt åstadkomma, som

länets huvudort, Härnösand, sannolikt under alla omständigheter komme att ryckas

bort från sin naturliga miljö. III) Med hänsyn till att liknande svårigheter

yppat sig vid behandlingen av valkretsproblemet i Gävleborgs län, har man även

tänkt sig ett sammanförande av vissa delar från de båda länen till en krets, varigenom

av de båda länsområdena tillsammans komme att bildas 3 valkretsar, anordnade

på så sätt, som vid Gävleborgs län redan är omtalat.

Över de sakkunnigas alternativ avgav länststyrelsen yttrande den 9

augusti 1920. Beträffande alternativ III säges, att man icke till samma valkrets

bör hänföra valmän, som stå för varandra helt främmande. »Så torde dock bliva

fallet inom en _ valkrets, omfattande Medelpad och nämnda delar av Gävleborgs

län, särskilt Ljusdals och Delsbo tingslag samt en del av Bergsjö och Forsa

tingslag. Av sistnämnda tingslag kunna väl Harmångers, Jättendals, Gnarps,

Bergsjö och Hassela socknar sägas hava en någorlunda livlig förbindelse med

gränssocknarna i Medelpad och staden Sundsvall, varför hinder icke från nämnda

synpunkt borde kunna möta för dessa socknars överförande till samma valkrets

som Medelpad, men övriga socknar av tingslaget torde icke lämpligen kunna dit

överföras, lika litet som Hudiksvalls stad.» — Ovannämnda fem socknar hava emellertid

en sammanlagd folkmängd, som enligt K.B:s mening ej är större, än att

Medelpadskretsen även med denna tillökning ej skulle få mer än 4 representanter,

—- ett påstående, som är oriktigt, enär socknarnas befolkningstal (14,553),

lagt till Medelpads (105,511), utan tvivel skulle medföra 5 mandat. Med nyss

angivna utgångspunkt — det otillräckliga antalet representanter — undersöker

K.B., huruvida ej den nyssnämnda samlade befolkningssiffran (] 20,064) kunde

ökas genom överflyttning till Medelpadskretsen av vissa delar av Ångermanland,

inen linner, att en dylik överflyttning ej kan äga rum i vidare mån än att från

Ångermanlands södra domsaga Stigsjö, Viksjö och Häggdångers socknar förläggas

till den sydligare valkretsen. Som dessa socknar hava en sammanlagd folkmängd

av 4,513, skulle folkmängden i kretsen bli 124,577 »med sannolikt oförändrat antal

riksdagsmän». (Med utgångspunkt från befolkningssiffrorna för den 31 december

1919, vilka här följts, skulle valkretsen i varje fäll hava erhållit 5 riksdagsmän

på grund av det höga överskottstalet, om valkvoten sättes till 25,422.) —

Som länsstyrelsen tydligen förutsätter, att en utökning av Medelpads valkrets,

»för att icke bliva helt ändamål slös», skulle erfordra överflyttande till ifrågavarande

krets av större del av Gävleborgs län, än länsstyrelsen anser sig kunna

förorda, slutar den med att förorda ettdera av följande alternativ: antingen en

tudelning landskapsvis inom länets ram eller också ett sammanförande av nu be

-

97

fintliga tre kretsar till en länsvalkrets; företräde lämnas för det första alternativet,

u alltså en delning av länet Jandskapsvis. Särskilt anmärkes, »att Medelpad

ock Ångermanland alltsedan äldre tider utgjort var för sig fristående och för

varandra tämligen främmande områden, vilka icke blivit till varandra fullt anslutna,

oaktat de tillsammans bildat ett län och sedermera ett landstingsområde.

Detta säregna förhållande, som bland annat tagit sig uttryck i tidigare väckta

men ogillade förslag om de båda landskapens åtskiljande i två landstingsområden,

varvid ock åberopats, att emellan de båda provinserna ägde rum en sådan skiljaktighet

i läge och förhållanden, som i § 63 av landstingsförordningen förutsattes,

torde fortfarande kunna anses i viss grad fortvara».

Styrelsen för Medelpads Moderata Vålmansförblind finner de sakkunnigas

alternativ III föga tilltalande. »Avsedda delar av Gävleborgs län och Medelpad

stå nämligen i ytterst ringa beröring med varandra såväl i personligt som ekonomiskt

hänseende. Kommunikationsförhållandena äro föga utvecklade mellan

dessa bygder, vilkas särliggande mera bebyggda delar äro skilda genom milsbreda

föga befolkade skogsbygder, och beträffande allmänna förvaltningsfrågor

saknas. all gemenskap....... En riksdagsman representerar visserligen i första

hand riket, men det kan icke bortses ifrån att han, särskilt då han tillhör andra

kammaren, även har att befordra de allmänna intressen, som beröra hans valkrets.

Men bildas valkretsar av orter, som sakna dylika gemensamma allmänna intressen,

bliver ju följden, att en viktig uppgift för representanten därmed försummas eller

i, avsevärd man förminskas.» Alternativ III avböjes därför på det bestämdaste.

Aven alternativ II betecknas såsom otillfredsställande. En delning landskapsvis

kan ur den proportionella rättvisans synpunkt ej gärna ifrågakomma. Men

även mot en tudelning på annat sätt kunna befogade invändningar göras. Möjligen

kunde en delning anordnas §å, att till en sydlig valkrets hänfördes Medelpad

tillika med Härnösand samt Ångermanlands södra tingslag eller större delen

därav, men häremot kunde bland annat göras "samma invändning som i de sakkunnigas

P.M. Däremot förordas alternativ I: hela länet som en valkrets. En

dylik valkrets anses ej för stor. »Redan nu äro valkretsarna i länet så stora,

att nomineringar ske genom ombud från lokalkretsarna, åtminstone gäller detta

beträffande Medelpads valkrets och Moderata valmansförbundet efter valkretsens

tillkomst..... Avstånden mellan till valkrets sammanförda orter äro redan så

stora, att valmännen sällan otorde äga personlig kännedom om kandidaterna.»

Styrelsen för Södra Ångermanlands Moderata Valkretsförbund har ej något

att invända emot att hela JVästernorrlands län bildar en valkrets. »Under alla

förhållanden skulle ju hela Ångermanland omfattas av en valkrets, och då detta

landskap har den största utsträckningen och därtill i kommunikationshänseende

är betydligt sämre lottat än Medelpad — som ju dessutom är betydligt mindre

— bör det icke möta någon svårighet.» I betraktande av att 6 partier finnas

och nya sannolikt komma att bildas, böra valkretsarna icke göras så små, att

endast 6 representanter skola utses.

Jordbrukarnas riksförbunds arbetsutskott hävdar, att inom Västernorrlands

län Medelpad och Ångermanland böra utgöra var sin valkrets. _Distriktsstyrel

sen

för Västerbotten-Ängermanlands distrikt av samma förbund förordar sammanslagning

av Ångermanlands södra och norra valkretsar till en enda.

Ångermanlands södra frisinnade valkretsförbunds arbetsutskott anser, att

de olägenheter, som kunna vållas av länets stora utsträckning, ej äro av den bele—

210279

98

tydenhet, att de böra föranleda en tudelning av länet i valkretshänseende. »Sant

är, att Medelpad och Ångermanland i äldre tider utgjort fristående områden.

Den åtskillnad i intressen, som funnits områdena emellan, har dock alltmer försvunnit,

ej minst måhända genom intressenas samlande i det gemensamma landstinget.

Förbättrade kommunikationer, som genom den beramade direkta järnvägsförbindelsen

mellan Härnösand och Sundsvall ställts i utsikta torde med all

visshet komma att ännu närmare sammanföra Medelpad med södra Ångermanland.»

På grund härav hemställes enträget, att vid den blivande valkretsindelningen

Medelpad och Ångermanland ej mätte skiljas från varandra. Emellertid ifrågasättes,

»huruvida icke möjligen nordvästra hörnet av Ångermanland, omfattande

socknarna Tåsjö och Bodum, på grund av sin livligare förbindelse med Jämtland

borde i valkretsavseende dit hänföras. Dessa avlägsna socknars samhörighet med

det övriga Ångermanland är i alla händelser mera ringa».

Socialdemokratiska arbetarpartiets distriktsstyrelse i Medelpads distrikt

»ställer sig obetingat på den av de sakkunniga intagna ståndpunkten eller rättare

den av desamma ifrågasatta möjligheten av ett sammanförande av vissa delar av

Gävleborgs län med Medelpad till en valkrets». Denna indelning säges bliva den

ur allmän valkretssynpunkt mest tillfredsställande genom den jämnare fördelning

av representanterna på de olika valkretsarna, som härigenom åstadkommes. Därtill

kommer, att med hänsyn till kommunikationer och lättheten att samverka

vid val en sammankoppling med Hälsingland är för Medelpads vidkommande att

föredraga framför en dylik med södra Ångermanland. En uppdelning av Ångermanland

eller rättare ett avskiljande av en del av nuvarande södra valkretsen

från den Övriga provinsen bleve en ren oformlighet ur valkretssynpunkt. »Medelpads

till Ångermanland gränsande nordöstra del och detta landskaps sydvästra

del utgöres av ett flera mil vidsträckt, i det närmaste obebyggt område.»

Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Ångermanlands partidistrikt

framhäver önskvärdheten av valkretsarnas förstorande. På grund av Västernorrlands

läns stora utsträckning och andra geografiska förhållanden torde det dock

vara föga lämpligt, att hela länet bildar en valkrets. »Befolkningen i Ångermanland

och Medelpad har, så långt man känner, haft ringa beröring med varandra,

beroende bland annat på de otillfredsställande kommunikationer, som varit

rådande och ännu råda mellan dessa landskap.» Att Ångermanlands norra och

södra valkretsar böra sammanslås, förefaller styrelsen påtagligt. Därjämte böra

till Medelpad läggas delar av norra Hälsinglands valkrets, vadan alltså distriktsstyrelsen

förordar de sakkunnigas alternativ III.

Jämtlands län.

Jämtlands län, som för närvarande är delat i två valkretsar med vardera

3 riksdagsmän, föreslogs 1903 skola utgöra en krets. — K.B. framhåller i skrivelse

av den 2 november 1918, att en utökning av valkretsarna till en storlek,

t. ex. motsvarande länen, icke synes vara förenad med några olägenheter. »Bedan

nu är med den proportionella valmetoden valmännens inflytande på den för valet

av riksdagsman inom ett parti avgörande kandidatnomineringen ganska minimal,

så att eu utökning av valkretsen icke synes däri medföra någon förminskning.

Valmännen äro redan nu i många fall nödsakade att på andras rekommendation

eller bud rösta på en kandidat, som de föga känna till. Valkretsarnas utvidgning

till att omfatta länet — till någon ytterligare förstoring av dem synes man

99

dock ej höra gå — skulle härutinnan icke försätta dem i någon i avsevärd mån

sämre situation.» — Landstinget anser för sin del, att en omreglering av valkretsarna

till att i regel omfatta länen lätt bör kunna vidtagas, särskilt framhävande,

att nutidens livliga förbindelser underlätta kommunikationen mellan

valmännen.

Västerbottens län.

Trots de två nordligaste länens väldiga utsträckning föreslog man år 1903,

•att de skulle vara odelade ur valkretssynpunkt, även om man ej här såsom i

Jämtlands län kunde framvisa residensstäder med så centralt läge som Östersund.

Man motiverade denna anordning med att en delning av varje län i en sydlig

och en nordlig valkrets ej i nämnvärd mån skulle minska avstånden, då trafiklederna

till största delen gå i samma riktning som älvdalarna, varjämte anmärktes,

att vid en sådan delning antalet representanter för varje krets bleve väl

litet för att dét proportionella valsättet skulle komma till sin fulla rätt. — F. n.

är Västerbottens län delat i en sydlig och en nordlig valkrets med respektive 4

och 3 representanter.

I underdånigt utlåtande av den 21 december 1918 finner K.B. betänkligheterna

mot en allmän utvidgning av valkretsarna i väsentlig mån undanröjda

genom ett utvidgat kommunikationsväsende; dock kunna enligt K.B:s uppfattning

dessa betänkligheter i stora län med gles befolkning, t. ex. Västerbottens län, ej

frånkännas en icke ringa betydelse. — Landstinget i länet finner principen om

länen såsom valkretsar lämplig beträffande län med jämförelsevis liten areal. I

de norrländska länen skulle emellertid enligt landstingets mening en dylik anordning

»icke medföra några fördelar men väl åtskilliga olägenheter, framför allt på

grund av stora avstånd och dåliga kommunikationer».

De sakkunniga framhålla i sin P. M., att om en av de särskilda avståndsförhållandena

i detta län betingad avvikelse från den allmänna principen om länen

såsom valkretsar här skulle anses böra äga rum och alltså en delning fortfarande

vara beståndande, så måste den nuvarande valkretsindelningen bibehållas, varvid

dock antalet riksdagsmän för varje valkrets bleve i förhållande till antalet i andra

rikets valkretsar synnerligen litet.

I skrivelse av den 7 augusti 1920 hemställer länsstyrelsen, att den nuvarande

valkretsindelningen inom länet tillsvidare måtte bibehållas. Såsom förhållandena

nu äro, avråder länsstyrelsen bestämt från en sammanslagning. Ur

motiveringen må följande anföras: »Västerbottens läns ytinnehåll är omkring

60,000 kvadratkilometer, befolkningstätheten föga över 3 invånare per kvadratkilometer

land och kommunikationsväsendet alltjämt ganska litet utvecklat. Norra

stambanan framgår i stor utsträckning genom skogsbygder, väster om vilka ligger

ett område, som håller 250—300 kilometer i bredd och som hittills allenast i sitt

västra hörn (Vilhelmina) har järnvägsförbindelser, inlandsbanan, medan mellan

sistnämnda järnväg och norra stambanan varje sammanbindande järnvägsförbindelse

saknas. Då härtill kommer, att jämväl landsvägsförbii.delse i många trakter

saknas, finner länsstyrelsen uppenbart, att det måste vara olämpligt att för närvarande

göra hela Västerbottens län till ett enda valdistrikt. Våra dagars valpolitiska

förhållanden kräva, att ett politiskt upplysningsarbete föregår valen.

Nedan nu är ett sådant arbete förenat med stora svårigheter; med en utsträckning

till hela länet vore detta arbete nästan omöjliggjort och komme att bliva

100

inskränkt till allenast vissa av de. mera välbelägna trakterna. De redan nu betydande

kostnader för de olika partierna, som ett valarbete inom de nuvarande

högst omfattande valkretsarna medför, torde därvid ökas i eu grad, som omöjliggjorde

allt planmässigt valarbete. Det må ju beaktas, att de nuvarande 2 valkretsarna,

om de voro ungefär lika stora till ytinnehållet, skulle var för sig hava

en ytvidd, ungefär motsvarande Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings län

tillsammantagna, medan, om hela länet vore en valkrets, dennas ytvidd bleve

ungefär lika stor som Stockholms, Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Skaraborgs län tillsamman-,

tagna. — Att det för en riksdagsmannakandidat bleve fullständigt omöjligt att

under valarbetet visa sig och uppträda annat än i en relativt obetydlig ael av eu

dylik valkrets är självklart.»

Södra Västerbottens Moderata Valkretsförbunds styrelse anser, att vidkommande

Västerbottens län »lämpligast vore, att länets båda valkretsar sammanslås

till en, detta av den anledningen, att endast därigenom enligt styrelsens uppfattning

det proportionella valsättet kan konima till sin fulla rätt».

Distriktsstyrelsen för Västerbotten—Ångermanlands distrikt av jordbrukarnes

riksförbund förordar, att länets båda kretsar sammanslås till en enda.

De olägenheter, som förorsakas av de stora avstånden och de mindre goda kommunikationerna,

anser styrelsen ej utgöra hinder. Särskilt betonas, att redan nu

olägenheter föreligga därigenom, att södra valkretsen bl. a. omfattar större delen

av södra Lappland, där kommunikationsväsendet är föga utvecklat. »Dessa olägenheter

bliva endast obetydligt större, om gränserna mellan valkretsarna upphävas.

Kommunikationerna mellan de centrala platserna: Umeå i södra kretsen och

Skellefteå i norra kretsen, äro vida bättre än t. ex. mellan Umeå och Vilhelmina.»

. Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Västerbottens län anför: »Då

huvudskälet mot en sammanslagning av kretsarna, nämligen dåliga kommunikationer,

ännu förefinnes och då vinsten av ytterligare ett par representanter för

länet som en krets knappast kan sägas motsvara och uppväga de kostnader och

olägenheter, en sådan anordning skulle medföra, uttala vi oss i likhet med landstinget

för att länet förblir delat i två kretsar.»

Socialdemokratiska vänsterns distriktsstyrelse i Västerbottens län förordar,

att länet bildar en valkrets. Man hade som argument häremot åberopat de stora

avstånden. »Emellertid är att bemärka, att den nuvarande valkretsindelningen

så långt ifrån undanröjt denna olägenhet, att en sammanslagning av båda kretsarna

icke det minsta påverkar avstånden. Södra valkretsen omfattar nämligen fyra

femtedelar av länets areal, medan norra kretsen utgöres av den återstående femtedelen.

Inom södra kretsen ligger hela Lappmarken från jämtlandsgränsen till

norrbottensgränsen och mindre än hälften av kuststräckan, under det att norra

kretsen blott omsluter drygt hälften av kuststräckan och därutöver Norsjö och

Mala socknar. Från norra kretsens centrum är det närmare till nordligaste delen

av södra valkretsen än från sistnämnda valkrets’ centrum. Förbindelsen mellan

Sorsele socken, som ligger längst i norr i södra valkretsen, är inte mindre livlig

över Malå och Norsjö än över Lycksele. Ångbåtstrafik förbinder orterna efter

kusten och järnväg orterna längre in i landet, vadan kontakten mellan båda

kretsarna, särskilt i kusttrakterna, är den bästa.»

101

Norrbottens län.

Med samma motivering, som redan anförts vid Västerbottens län, föreslog

1903 års kommitté, att Norrbottens län skulle utgöra en valkrets. — F. n. möta

vi där en sydlig och en nordlig valkrets med resp. 4 och 3 representanter.

I skrivelse av den 31 december 1918 yttrar sig K. B. om en eventuell sammanslagning

av länets tvenne valkretsar till en enda och gör häremot den betänkligheten

gällande, att det till följd av länets väldiga utsträckning och delvis glesa

befolkning skulle bliva synnerligen svårt att uppställa kandidatlistor, som någorlunda

kunde tillfredsställa resp. valmän.

De sakkunniga hava ansett, att om en delning av länet fortfarande skall

anses böra bestå, den nuvarande valkretsindelningen bör bibehållas.

I underdånigt utlåtande av den 16 september 1920 anser K. B. i länet, att

indelningen i två valkretsar bör bibehållas. »Länsstyrelsen anser sig böra ytterligare

framhålla svårigheten med upprättandet av tillfredsställande kandidatlistor inom

ett befolkningsområde, som i storlek kan likställas med södra Sverige från Stockholm

till Malmö och inom vilket erforderlig personkännedom icke kan vinnas till

följd av avstånd och bristande samfärdsmöjligheter. Som befolkningen i Norrbottens

län i följd av länets olika struktur uti flera avseenden givetvis hyser olika

uppfattning i frågor, speciellt berörande länets ekonomiska och kulturella utveckling,

är det helt naturligt, att mellan de skilda orterna tävlan om kandidatnamnen

skall bliva särskilt svår och valledningarna således få en mer än annorstädes svår

uppgift. Av vikt för denna nordliga landsända, som för sin utveckling är i stort

behov av statsmakternas medverkan, är att få representanter, som frånsett deras

politiska uppfattning kunna med insikt och kraft verka för länets framåtskridande

ekonomiskt och kulturellt. — Den motivering, som 1903 års kommitterade anförde

för länets indelning till en valkrets, nämligen att trafiklederna gå i samma riktning

som älvdalarna, kan länsstyrelsen icke tillmäta särskild betydelse, då avstånden

i alla händelser äro så stora.»

Jordbrukarnes riksförbunds länsorganisation i Norrbottens län tillstyrker

för sin del en sammanslagning av de nu befintliga tvenne kretsarna.

Socialdemokratiska arbetarepartiets distriktsstyrelse i Norrbottens län anför

följande: »Ehuru länet är vidsträckt och kommunikationerna äro otillfredsstäl

lande,

förefinnas ej några särskilt utmärkande särintressen för de skilda nuvarande

valkretsområdena, med undantag för bergverksrörelsen inom norra kretsen, vadan

en fortsatt tudelning ur den synpunkten ej kan motiveras. Kust- och uppbygdsintresset

är ungefär lika fördelat emellan de nuvarande valkretsarna, varför där

i detta avseende ej inträder någon förändring, därest de nuvarande kretsarna sammanslås

till en. Under inga förhållanden torde man heller kunna räkna med att

få till stånd en valkretsindelning, som sammanför och avskiljer särskilda eller

varandra närstående intressegrupper i var sina valkretsar, och torde därför valkretsindelningen,

därest länet fortfarande skall bestå av två valkretsar, höra läggas

efter förnuftigare geografiska linjer i stället för efter inbyggarnas särintressen.

Vi kunna för vår del emellertid icke finna någon som helst anledning, varför man

just för Norrbottens vidkommande skall ifrågasätta att frångå den så gott som

över hela landet i övrigt såsom lämplig ansedda ordningen att låta länen var för

sig bilda valkretsar.»

Norrbottens vänstersocialdemokratiska distrikts verkställande utskott ansluter

102

sig helt och hållet till uppfattningen, att Norrbottens län bör utgöra en valkrets.

Utskottet anser, att kravet på valkretsar med mindre utsträckning, där

kandidaterna kunna vara kända över hela valkretsen, redan är uppgivet, vad

beträffar Norr- och Västerbotten. »Det torde ock kunna sägas, att med den spridning,

som tidningspressen nu erhållit, det i allmänhet blir på det sättet, att personer,

som kommit att intaga en sådan ställning, att de uppföras som riksdagsmannakandidater,

i allmänhet hunnit bliva någorlunda kända just inom den

rayon, som utgöres av länet, vartill givetvis även medverkar den omständigheten,

att resp. partiers huvudorgan inom länen i stor utsträckning äro länstidningar.

En omständighet, som även talar för länsvalkretsarna, är den, att resp. partier

i allmänhet äro organiserade länsvis, d. v. s. det finns i allmänhet inom varje

parti en centralledning för resp. parti för varje län.» Några »säregna förhållanden»,

vilka motivera bibehållandet av den nuvarande valkretsindelningen inom Norrbotten,

finnas enligt utskottets mening ej. Möjligen skulle man kunna tänka sig

en uppdelning av länet i en lappmarksdel och en kustlandskapsdel, eventuellt en

del med finsktalande befolkning och en med i huvudsak svensktalande eller dylikt;

men en sådan uppdelning har veterligen aldrig ifrågasatts och torde för övrigt

vara omöjlig att genomföra samt resultera i mycket små valkretsar.

sakkunniga Het framgår av den lämnade redogörelsen, att systemet med läns

föreslagna

valkretsar rönt en tämligen allmän anslutning. I två fall hava de sakindelningen

kunniga till diskussion upptagit sammanslagning av ett län och del av

ingå sam- armat kin eller av delar tillhörande olika län. De, som skulle bemanslag-

röras av eu dylik anordning, hava emellertid i regel funnit sig böra

ntMeråtlar bestämt frånråda densamma. Detta gäller om myndigheter och partiav

olika län.organisationer i Stockholms, Uppsala, Gävleborgs och Västernorrlands län;

endast de socialdemokratiska distriktsstyrelserna i det sistnämnda länet och i

Uppsala län tillstyrka en dylik valkretsbildning. Givetvis måste eu sådan

allmän mening tillmätas stor betydelse vid lösningen av frågan. De skäl, som

mot sammanslagningarna anföras, synas de sakkunniga vara av vägande

natur. De hänvisa till det olämpliga i att, såsom den socialdemokratiska

partistyrelsen i Gävleborgs län uttrycker sig, »bryta sönder, vad som av naturliga

skäl hör samman». Beröringen mellan olika läns befolkningar, liksom

också deras intressegemenskap befinnes vidare vara för litet utvecklad,

för att ett sammanförande till gemensamma val kan anses ändamålsenligt.

De sakkunniga hava icke ansett tillräcklig anledning föreligga att

till övervägande framlägga några andra sammanslagningar än de två,

som nyss omnämnts. Från proportionalitetens synpunkt ligger det eljest

nära till hands att sammanslå Gottland med Kalmar län. Gottland har

ju endast tre representanter, av vilka f. ö. endast de två motiveras av

folkmängdens storlek och den tredje tillkommer på grund av stadgandet

i riksdagsordningen § 15 mom. 2 om ett minimum av tre representanter.

De sakkunniga äro emellertid av den meningen, att de hörda myndighe

-

103

ternas obenägenhet för ett upphävande av Gottland såsom egen valkrets

äro fullt förklarliga. I särskild grad torde för detta relativt avskilda

län de synpunkter äga sin giltighet, vilka i de fall, då vi hava ifrågasatt

möjligheten av valkretsar med delar från oiika län, blivit av vederbörande

anförda. Gottland torde få betraktas intaga en sådan särställning,

att den väl betingar det undantag från tillgodoseende av en tillbörlig

proportionalism, som för denna landsända göres.

Över huvud dela de sakkunniga de allvarliga betänkligheter, som

1918 års riksdagsskrivelse uttalar mot att sammanslå mindre län till valkretsar.

Längre än till länet torde valkretsförstoringen icke böra sträcka

sig. Stannade man såsom en undantagslös regel vid länen såsom valkretsar,

skulle, såsom förut nämnts, det övervägande antalet kretsar

komma att erhålla 6—10 representanter vardera. Frånsétt Gottlands

bleve det endast Uppsala och Jämtlands läns valkretsar, som finge ett

mindre antal, nämligen fem.

Om sålunda ingen sammanslagning av län ingår i vårt förslag

till valkretsindelning, så kan, såsom också i riksdagsskrivelsen 1918 säges,

å andra sidan en delning av vissa län synas vara påkallad. Faktorer,

som därvid kunna tillskrivas betydelse, äro. dels länets storlek såväl till

ytvidd som invånarantal, dels, såsom länstyrelsen i Älvsborgs län skriver,

»kommunikationsförhållanden, vissa orters betydelse som samlande centralpunkter,

områdets form m. fl. dylika omständigheter.» För ett län framträder

såsom ett särskilt förhållande, vilket i detta sammanhang kan

tagas i betraktande, länets delning på två landstingsområden.

Den ovan lämnade framställningen för varje län torde giva vid

handen, att, om man över huvud accepterar länsindelningen såsom utgångspunkt

för valkretsindelningen samt avböjer sammanslagningar,

näppeligen någon tvekan kan råda angående följande läns konstituerande

såsom egna valkretsar: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands.

Med hänsyn till de återstående norrländska länen kunna däremot

tvivelsmål om lämpligheten att göra hela länet till valkrets framställa sig.

Deras utomordentliga utsträckning och de otillräckliga kommunikationerna

synas tala emot en dylik anordning.

För Västernorrlands län göras dylika synpunkter gällande av den

socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Ångermanland (vilken liksom den

socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Medelpad, såsom tidigare antytts,

förordar sammanförandet av vissa delar av Gävleborgs län med Medelpad

Flertalet

län odelade.

104

till en valkrets). Starkast tonvikt lägger dock den förstnämnda partistyrelsen

på den synpunkt, som för Konungens befallningshavande (år 1920)

är huvudargumentet, när befallningshavanden ställer sig tveksam inför

sammanförandet av de hittillsvarande tre valkretsarna, nämligen den ringa

beröringen mellan Medelpad och Ångermanland, vilken, enligt vad befallningshavanden

anför, bl. a. tagit sig uttryck i tidigare väckta men

ogillade förslag om de båda landskapens åtskiljande i två landstingsområden.

Konungens befallningshavande lämnar därför företrädet åt en

delning av länet landskapsvis. Jämväl jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott

förordar eu dylik. Konungens befallningshavande ställer sig

emellertid icke alldeles avvisande mot länets konstituerande såsom en

valkrets, utan räknar med detta såsom ett möjligt alternativ, om också

i andra hand. Bägge de moderata partistyrelser, som yttrat sig, förorda

länsvalkretsen, och arbetsutskottet i Ångermanlands södra frisinnade valkretsförbund

hemställer »enträget», att vid den blivande valkretsindelningen

Medelpad och Ångermanland ej måtte skiljas från varandra.

Utskottet anför bl. a., att åtskillnaden i intressen mellan Medelpad och

Ångermanland allt mera försvunnit, och att de förbättrade kommunikationer,

som ställts i utsikt, med all visshet torde komma att närmare

sammanföra de båda landskapen. Då de sakkunniga ansluta sig till

dem inom länet, som förorda länsvalskretsen, är det slutligt bestämmande

för denna vår ståndpunkt hänsynen till det ringa antal riksdagsmän, fyra,

vilket vid den enda delning, som kan komma i fråga, nämligen landskapsvis,

skulle tillfalla den ena av de båda valkretsarna, Medelpad. Vi vilja

därjämte bring-a i erinran den i vår allmänna motivering för valkretsförstoringen

påpekade möjlighet till decentralisation av valrörelsen, som

det av oss föreslagna förbundsförfarandet medför. Skulle det visa sig,

att de båda landskapen lämpligen operera var för sig, kan det ske

utan skada för den proportionella platsfördelningen mellan valkretsens

partier.

Ännu betänkligare ur proportionalitetens synpunkt skulle nödvänheten

att bibehålla tudelningen av vart och ett av de båda nordligaste länen

te sig. Å andra sidan äro anledningarna till tvekan i fråga om länsvalkretsarnas

ändamålsenlighet i dessa fall ingalunda svagare än beträffande nyss

behandlade län. Länsstyrelsen i Västerbottens län (1920) avråder också bestämt

från en sammanslagning av länets båda valkretsar, och länsstyrelsen i

Norrbottens län anser, att tudelningen av sistnämda län bör bibehållas. Av de

partiorganisationer, som yttrat sig, äro däremot det övervägande antalet för

en anordning med hela länen såsom valkretsar. Vad angår Västerbottens

län gäller detta om de moderata och vänstersocialistiska organisationerna,

105

medan däremot den socialdemokratiska distriktsstyrelsen uttalar sig för

fortvaron av de två valkretsarna. I Norrbotten åter tillstyrka samtliga

partier, som yttrat sig, nämligen jordbrukarnes riksförbund, socialdemokratiska

arbetarepartiet och det vänstersocialistiska, länsvalkretsen. I motiveringarna

hänvisas bl. a. till att de redan föreliggande olägenheterna

bliva endast obetydligt större, om gränserna mellan valkretsarna upphävas,

samt till att kommunikationerna inrikta sig mot de centrala orterna, med

vilka förbindelserna ofta äro livligare, även om de ligga i en annan valkrets,

än mellan orter inom samma valkrets. Med hänsyn härtill och till

det från proportionalitetens synpunkt alltför obetydliga antalet riksdagsmän,

som faller på varje valkrets, ifall tudelningen inom vartdera länet

bibehålies, hava de sakkunniga, om också icke utan tvekan, bestämt sig

för att föreslå, att även Västerbottens och Norrbottens län vart för sig

bilda en enda valkrets. Även här erinra vi om de genom förbundsförfarandet

beredda decentralisationsmöjligheterna.

Det län, vars delning i två landstingsområden kunde anses motivera

även en delning i två valkretsar vid val till andra kammaren, är som bekant

Kalmar län. Skälet torde icke vara av tillräcklig tyngd för att icke

uppvägas av olägenheten från proportionell synpunkt av det ringa antal

(4 resp. 5) representanter, som vid ett bibehållande av den nuvarande

tudelningen faller på var och en av valkretsarna.

För tre län föreslå vi en delning. Rörande ett av dem, nämligen

Göteborgs och Bohus lön, tarvas icke någon ingående motivering. Att Göteborgs

stad med 8 riksdagsmän utbrytes ur länet, vars återstående del erhåller

9 riksdagsmän, betingas av stadens utpräglade karaktär av från

länet skilt intresseområde.

Yi föreslå därjämte eu delning av Malmöhus och Älvsborgs län.

Malmöhus län är nu delat i ej mindre än fem valkretsar, medan

de övriga länen, där de ej äro odelade, sönderfalla i allenast två eller

tre valkretsar. Genom en sammanslagning av samtliga fem valkretsarna

till en skulle antalet riksdagsmän springa upp till den ansenliga siffran

av 19. Konungens befallningshavande i länet förmenar, att därmed skulle

uppstå olägenheter — varav enligt befallningshavandens mening röstsammanräkningens

komplicerande bleve av en ej ringa betydelse — vilka

torde få anses överväga fördelarna. Även partiorganisationerna synas

samtliga utgå från en tudelning av länet; åtminstone hävdas icke något

motsatt krav.

Det kan visserligen invändas, att näppeligen något annat län äger

så gynnsamma förutsättningar för förbindelserna mellan väljarna och

mellan dessa och kandidaterna som Malmöhus län. Men det har synts

14—210279.

Tre län

tuclelade:

Göteborgs

och Bohus

län.

Malmöhus

län.

10(5

de sakkunniga, som om, trots detta och trots förbundsförfarandets möjligheter

till decentralisation av valrörelsen, språnget från 5 valkretsar med

3 å 4 riksdagsmän vardera till en valkrets med 19 riksdagsmän (=Vi2

av hela andra kammaren) vore väl stort för att icke inverka allt för

störande på valmännens förmåga att bemästra valakten. Vi föreslå sålunda

en delning av länet i två valkretsar. Att emellertid därvid följa

Konungens befallningshavandes anvisning — vilken vunnit tillslutning

av vissa partiorganisationer i länet — att låta städerna bilda en valkrets

och landsbygden eu synes oss alldeles icke vara tillrådligt. Dels är

denna motsats mellan land och stad vid valkretsindelningen 1909 principiellt

övergiven av vallagstiftningen, dels är särskilt i detta län landsbygden

så insprängd med industriorter o. d. samhällen, att en sådan

indelning icke skulle bliva rationell utan de stadslikuande samhällenas

inrangering i stadsvalkretsen, en anordning, som skulle föra med sig

åtskilliga svårigheter. Den enda tudelning, som harmonierar såväl med valkretsindelningens

principer i övrigt som med de särskilda förhållandena i

Malmöhus län, är delningen i en nordlig och en sydlig valkrets. Vi

föreslå den indelning, som å sid. 87 angives såsom vårt alternativ

n:r 1, innebärande, att till en sydlig valkrets föras nuvarande södra

valkretsen, vidare från mellersta valkretsen Torna och Bara härad samt

städerna Malmö och Lund, samt att till en nordlig valkrets föras nuvarande

norra valkretsen, av mellersta valkretsen Harjagers, Frosta och

Färs härad och Eslövs stad samt slutligen städerna Hälsingborg och

Landskrona. Den södra av de båda nya valkretsarna erhåller 11 riksdagsmän,

den norra 8. — Att göra Malmö till en egen valkrets kunde

ifrågasättas, men torde därmed höra anstå, tills staden nått ett invånartal,

som berättigar till flera än fyra riksdagsmän, ett antal, som ur den proportionella

fördelningens synpunkt är för litet för att medgiva stadens

utbrytande ur länet.

Älvsborgs Till sist föreslå vi, såsom ovan nämnts, även för Älvsborgs län en

lan- delning i tvenne kretsar, i det att de nuvarande norra och mellersta

kretsarna sammanslås till en krets med 7 representanter, medan den nuvarande

södra kretsen bibehålies oförändrad och fortfarande sänder 5 representanter.

Såsom skäl för denna indelning anförde vi i vår ofta

nämnda P. M., att södra valkretsens kommunikationsförhållanden i viss

mån synas ställa detta område i mindre kontakt med övriga delar av

länet samt att förefintligheten av särskilda hushållningssällskap för områdena

i fråga häntyda på en viss åtskillnad i intressen. Dessa synpunkter

hava bland dem, frågan närmast berör, vunnit allmän anslutning.

Såväl konungens befallningshavande som samtliga de partiorganisationer,

107

som yttrat sig, hava opponerat mot sammanförandet till en valkrets av

de olikartade delar, varav länet består. Partiorganisationernas talan har

förts av styrelserna för Dalslands moderata förbund, för moderata valmansföreningarna

i Älvsborgs läns mellersta och Älvsborgs läns södra

valkretsar, vidare av jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott, Älvsborgs läns

norra liberala valkretsförbund, ordföranden för liberala valkretsförbundet

inom södra kretsen (vilken visserligen anser hela förslaget om länen såsom

valkretsar vara »absurt») samt den socialdemokratiska partistyrelsen

i Västgöta-Dals distrikt. Inför en dylik enighet hava de sakkunniga, oaktat

fem representanter för den södra valkretsen är en från proportionalitets-synpunkt

icke tillfredsställande siffra, funnit sig böra vidhålla sitt i

P. M. framställda, till sitt innehåll nyss beskrivna förslag om länets

delning. Vissa modifikationer med hänsyn till de två valkretsarnas gränser,

vilka å sina håll ifrågasatts (se sid. 90), hava de sakkunniga icke

funnit skäl att tillstyrka; den av oss föreslagna valkretsindelningen, vilken

jämväl Konungens befallningshavande i länet biträtt, ansluter sig närmare

till den redan bestående.

Jämställd med länen i administrativt hänseende är Stockholms stad. Stockholms

Den är nu delad på två valkretsar med vardera 8 riksdagsmän. Vi fö- stadreslå

jämväl deras sammanslående till en valkrets med 16 riksdagsmän.

Det stora antalet representanter får ur valrörelsens synpunkt alldeles

icke eu sådan betydelse, när fråga är om en koncentrerad väljarkår, som

när det, såsom för Malmöhus län, gäller en mera spridd sådan.

I följande tabell sammanfattas den valkretsindelning, vi föreslå. översikt.

Valkretsar och antalet mandat enligt de sakkunnigas förslag till valkretsindelning.

Valkretsar

Folkmäng- den 1 ian.

1920

Antal

riksdags- män

enligt

R.O.§ 15

mom. 1

Rest

Tillägg enligt

R. O. § 15

Summa

riksdags-

män

mom. 2

mom. 3

1

Stockholms stad.............

415,201

16

8,449

_

_

16

2

Stockholms läu.........

237,015

9

8,217

9

3

Uppsala > .........

135,167

5

8,057

5

Södermanlands > .........

188,978

7

11,024

—

—

7

5

Östergötlands > ........

302,948

11

23,306

—

1

12

108

Jämförelse

med valkretsarna

i utlandet.

Valkretsar

Folkmängd

den 1 jan.

1920

Antal

riksdags- män

enligt

R.O. §15

mom. 1

Rest

Tillägg enligt

R. O. § 15

Summa

riksdags-

mom. 2

mom. 3

män

6

Jönköpings » ......'' . .

225,549

8

22,173

1

9

7

Kronobergs > .........

157,949

6

5,417

—

—

6

8

Kalmar > .........

229,887

9

1,089

—

—

9

9

Gottlands > .........

55,982

2

5,138

1

—

3

10

Blekinge > ........

147,729

5

20,619

—

1

6

11

Kristianstads » .........

239,480

9

10,682

—

—

9

12

Malmöhus läns norra ..........

210,957

8

7,581

—

—

8

13

> > södra ...........

270,684

10

16,464

—

1

11

14

Hallands län.............

147,753

5

20,643

—

1

6

15

Göteborgs o. Bohus läns landstingsområde .

219,975

8

16,599

—

1

9

16

Göteborgs stad..............

200,577

7

22,623

—

1

8

17

Alvsborgs läns norra ..........

170,785

6

18,253

—

1

7

18

> » södra ..........

127,294

5

184

—

—

5

19

Skaraborgs läns.........

243,158

9

14,360

—

1

10

20

Värmlands > .........

265,641

10

11,421

—

—

10

21

Örebro > .........

216,081

8

12,705

A—

1

9

22

Västmanlands > .........

167,519

6

14,987

—

1

7

23

Kopparbergs > .........

251,005

9

22,257

—

1

10

24

Gävleborgs > .........

265,230

10

11,010

—

—

10

25

Västernorrlands > .........

■262,740

10

8,520

—

—

10

26

Jämtlands > .........

131,985

5

4,875

—

—

5

27

Västerbottens > .........

179,376

7

1,422

—

—

7

28

Norrbottens > ......

180,342

7

2,388

—

—

7

Summa

5,847,037 |

217

330,403

1

12

230

Enligt nuvarande valkretsindelning utses i vårt land de 230 andrakammarledamöterna

i 56 valkretsar. Den närmare fördelningen är följande:

22 kretsar utse vardera 3 representanter, 18 utse vardera 4, 10

vardera 5, 3 vardera 6 och 3 vardera 8. Med den av de sakkunniga

föreslagna valkretsindelningen bleve antalet valkretsar, såsom av tabellen

framgår, precis hälften av det nuvarande. 3 kretsar komme att utse

vardera 5 riksdagsmän, 3 vardera 6, 5 vardera 7, 2 vardera 8, 6 vardera

9 och 5 vardera 10. De återstående 4 valkretsarna skulle få resp.

3, 11, 12 och 16 representanter.

109

Om vi med ledning av de uppgifter, som återfinnas i bil. 2, jämföra

ovannämnda siffror från Sverige med motsvarande siffror i de utländska

stater, där ett proportionellt system tillämpas vid de politiska

valen, så visar det sig, att det genomsnittliga antalet representanter i varje

krets är större i dessa stater än f. n. lios oss. Sålunda utses i Norge 29

av de 50 stadsrepresentanterna och 85 av de 100 landsbygdsrepresentanterna

i valkretsar med minst 5 representanter; maximum för en valkrets är 8

representanter. Efter Sonderjyllands återförening med Danmark utses i detta

land av de 118 kretsvalda folketingsmännen ej mindre än 74 i kretsar

med 5 å 7 representanter i vardera. Med bortseende från Lappmarkens

valkrets, som endast utser 1 representant, är minimisiffran för Finland

6, maximisiffran 23. I Österrike varierar siffran mellan 4 och 12 (en valkrets

utser dock endast 1 repr.). Vad Schweiz beträffar, utse 5 kretsar

vardera 1 repr., medan siffrorna i övrigt växla mellan 2 och 32. Även

för Frankrikes vidkommande är marginalen ganska vid: mellan 2 och

23; emellertid utses 3 till 8 i det ojämförligt största antalet kretsar i

detta land. I den italienska vallagen stadgas, att minst 10 representanter

skola utses i varje krets. I Belgien utsågs enligt det gamla systemet

vid val till representantkammaren lägst 3, högst 26 i varje krets;

emellertid väljas efter den sista reformen därstädes en del representanter

för större områden än de egentliga valkretsarna, varmed avses att

utjämna de disproportioner, som kunna bliva eu följd av för låga representantsiffror

i valkretsarna. Vad Danmark och Österrike angår, komma

till ovannämnda kretsmandat 31, resp. 15 tilläggsmandat. Tyska riket

och Holland intaga ur valkretssynpunkt en särställning, såsom framgår

av framställningen i bil. 2. I det förra landet skall det enligt riksvallagen

av den 27 april 1920 finnas 35 valkretsar, av vilka emellertid

vid de senaste riksdagsmannavalen 3 omslöto s. k. Abstimmungsgebiete

och därför ej på vanligt sätt fingo deltaga i valen. I de övriga utsågos

vid valen i fråga 329 representanter, men ej i överensstämmelse med

den vanliga regeln, att ett visst antal skall utportioneras på varje valkrets,

utan sålunda, att varje i en krets inlämnad vallista erhöll 1 plats

för varje 60,000 för densamma avgivna röster. Överskottsrösterna kommo

i betraktande vid fördelningen av mandat i »förbundsvalkretsarna» och

i hela riket, räknat som en valkrets. Vad slutligen Holland beträffar,

finnas där visserligen 18 valkretsar, men hela landet betraktas vid röstsammanräkningen

i viss mån som en valkrets; inalles utgör antalet representanter

100, men högst 10 kandidater få upptagas å varje valförslag,

en bestämmelse, varigenom man sökt åstadkomma en decentralisation av

valarbetet, i likhet med det i Finland praktiserade systemet.

no

B. Fördelningsregeln.

fördelnings- . Den reSel för fördelningen av platserna mellan de tävlande

regel. väljargrupperna, som hos oss tillämpas, är som bekant den d’Hondtska

i ^ en formulering, som Phragmén (för att göra den allmängiltig och

sålunda tillämplig även då gemensamma kandidater förekomma) givit

densamma. Platserna utdelas successivt så, att första platsen tillfaller

den valsedelgrupp, som uppvisar det största rösttalet. Därefter

beräknas för varje följande platstillsättning »jämförelsetal» på sådant

sätt, att gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet

av de gruppen tilldelade platser ökat med ett. Tillvägagångssättet

framgår av följande schematiska exempel. Sju platser skola tillsättas.

Tre partier, A, B och C, förekomma. Vart och ett av dessa erhåller

lika många platser, som tabellen för resp. parti uppvisar understrukna

jämförelsetal. Inom parentes angives platsens nummer.

A. 5,000 (1)—2,500 (3)—1^666^3 (4)—1,250 (6)—1,000

B. 3,000 (2)—1,500 (5)—1,000

C. 1,200 (7)—600

Den till grund liggande tankegången framstår såsom synnerligen lättfattlig.

Innebörden är, att ett parti, som är mera än 2 gånger så stort

som ett annat, skall ha rätt till 2 platser, innan detta andra parti får

någon; att det parti, som är mera än 3 gånger så stort som ett annat,

skall ha rätt till tre platser, innan detta andra parti får någon o. s. v.

Tennnaett Mot d’Hondts fördelningsregel har emellertid gjorts gällande, att

större par ti. den har en tendens att gynna ett större parti framför ett mindre. Slutresultatet

för hela landet kan då bliva, att de stora paxdierna komma att

åtnjuta en större andel av representationens samtliga mandat än den

strängt matematiska proportionaliteten tillåter. En blick på valstatistikens

siffror (se bil. 1 sid. 312 — jfr även ovan sid. 66 f.) vitsordar,

att anmärkningen obestridligen finner stöd i erfarenheten hos oss.

Sålunda erhålla socialdemokraterna vid andrakammarvalen år 1911

63 mandat med nuvarande valkretsindelning och utan partibeteckning

gemensam med något annat parti; med hela riket som en valkrets skulle

de — alltjämt under sistnämnda förutsättning.— hava erhållit 65 mandat.

Det socialdemokratiska partiet var den gången det minsta av de trenne

tävlande huvudpartierna. Det parti däremot, som 1911 mönstrade fler väljare

än något av de övriga partierna, nämligen det liberala, erhåller med

in

nuvarande kretsindelning och utan gemensam partibeteckning 100 mandat,

med hela landet som en valkrets endast 93. Siffrorna från 1914

års höstval äro rätt karakteristiska. Det moderata partiet mönstrar

268,631 väljare, det liberala 196,493 och det socialdemokratiska 266,133.

Utan gemensam partibeteckning — liberaler och socialdemokrater hade

annars gemensam sådan i 9 valkretsar vid detta tillfälle och i 15 kretsar

vid valet 1911 — få partierna i nämnd ordning resp. 87, 57 och

86 platser, medan det ur synpunkten av en matematiskt exakt fördelning

borde vara: 84, 62 och 84. Av störst intresse härutinnan är emellertid

valstatistiken för åren 1917 och 1920, enär vi där ha att räkna

med ej mindre än 6 olika partier, det moderata, jordbrukarnes riksförbund,

hondeförbundet, det liberala, det socialdemokratiska och det vänstersocialistiska,

för vilka år 1917 avgåvos följande antal godkända valsedlar:

182,070, 22,659, 39,262, 202,936, 228,777 och 59,243, medan år

1920 motsvarande siffror voro: 183,019, 40,623, 52,318, 143,355, 195,121

och 42,056. Under förutsättning av nuvarande valkretsindelning men

utan användande av gemensamma partibeteckningar, vilka vid 1917 års

val i stor utsträckning anlitades, skulle mandatsiffrorna år 1917 hava

blivit följande: 58, 3, 7, 75, 80 och 7; om hela landet bildat en valkrets,

skulle däremot de mindre partierna genomgående hava erhållit ett

större antal platser, såsom framgår av följande siffror: 57, 7, 12, 64,

72 och 18. I samma riktning peka de mandatsiffror, som kunna härledas

ur rösttalen från andrakammarvalen under år 1920. Serierna bli

här följande: med nuvarande valkretsindelning 70, 7, 15, Öl1, 78 och 9;

med hela riket som en valkrets 65, 14, 18, 50, 69 och 14. Som synes

är differensen mellan de tre minsta partiernas platssiffror under de båda

olika förutsättningarna större vid valet år 1917 än vid fjolårets val.

För att komma närmare den matematiskt riktiga proportionaliter!

har från olika håll föreslagits, att d’Hondts fördelningsregel skulle få

lämna plats för en mera ändamålsenlig. Den enda, som i den politiska

debatten hos oss kan sägas hava spelat en större roll, är regeln

om valkvot och största överskott. Från praktisk synpunkt är det också

allenast denna, som behöver upptagas till granskning i syfte att utröna,

huruvida de skid, som förebragts, för att den borde avlösa d’Hondts fördelningsregel,

äro hållbara. För korthetens skull benämna vi den i det

följande nvalkvotsregeln».

Platsfördelningen enligt valkvotsregeln tillgår på sådant sätt, att

Valkvot och

största överskott.

1 En »vilde» här upptagen bland liberalerna.

112

hela antalet vid valet avgivna röster delas med antalet platser att tillsätta,

varpå efterses, huru många gånger den sålunda uppkomna kvoten

— valkvoten — inrymmes i de olika partiernas rösttal. Varje parti

tilldelas det häremot svarande antalet platser. Då det emellertid praktiskt

taget aldrig inträffar, att alla platserna kunna tillsättas på detta

sätt, måste regeln kompletteras med någon föreskrift om besättandet av

»restplatserna», de som återstå, efter den första fördelningen, och detta

sker genom tilläggsbestämmelsen, att av de partier, som vid denna fördelning

hava de största resterna, de största röstöverskotten, får vart och ett

en plats, i ordning efter överskottens storlek. Exempel på regelns tillämpning

följa här nedan.

^”större6 lider intet tvivel, att tillämpningen av nu beskrivna fördelnings

partierna.

regel häver de större partiernas favoriserade ställning, liksom det icke heller

kan förnekas, att den, vad beträffar hela landet, får anses hava en utjämnande

verkan till partiernas representation i närmare överensstämmelse

med den^ matematiskt exakta, än den d’Hondts fördelningsregel

åstadkommer. Å andra sidan lider valkvotsregeln i sin tillämpning vid

varje särskild platsfördelning av en viss oberäknelighet, tenderar att över

hövan gynna de smärre partierna, premierar därmed splittring i stället

för sammanhållning samt kan under vissa förutsättningar tänkas framkalla

valmanövrer i syfte att obehörigt utnyttja dessa regelns egenskaper.

Aneligeoca'' ^ad först beträffar oberäkneligheten och tendensen att för mycket

tenderar att8ynna de smärre partierna skola dessa drag belysas genom exempel.

gynna de

smärre partierna

Exempel

Låt oss antaga, att i en valkrets fyra platser skola, tillsättas och

att partierna ha följande rösttal:

1—4,600, 11—4,500, III—1,300, IV—1,000.

Hela antalet avgivna röster är alltså 11,400. Valkvoten blir då

11,400

4 = 2,850. Denna uppgår 1 gång i partiet I och 1 gång i partiet

II. Överskotten bliva: *

1—1,750, 11—1,650, III—1,300, IV—1,000.

Partierna I och II uppvisa de största överskotten och erhålla vardera

ännu 1 plats. Dessa båda partier ernå alltså vardera 2 platser.

Skulle åter partiet IV ökas, så att det blir kretsens största parti,

under det att de övriga fortfarande ha samma rösttal, exempelvis sålunda:

1—4,600, 11—4,500, III—1,300, IV—5,000,

!

113

15 400

få alla partierna var sin plats. Valkvoten blir ju nämligen nu—^— = 3,850.

Den uppgår en gång i vartdera av partiernas I, II och IV rösttal. Överskotten

bliva:

1—750, 11—650, III—1,300, IV—1,150.

Partiet III uppvisar största överskottet och erhåller den återstående fjärde

platsen.

Xu är ju tydligt, att i förra fallet partiet III utgör en betydligt

större del av de röstande och således också har rätt till en större

andel i valkretsens representation, men överskottsregeln vänder alldeles

upp och ned på förhållandet; då partiet utgör av de röstande,

får det ingen av de platser, som skola tillsättas, men då det utgör endast

V12 av de röstande, erhåller det en av dessa samma platser. Vidare

synes, att ehuru partiet i senare fallet uppgår till endast 8.44 % av valmanskåren,

får det dock samma representation som kretsens största parti,

vilket utgör 32.46 % av valmanskåren. Exemplet belyser såväl oberäkneligheten

som de små partiernas gynnande.

Ett annat belägg på valkvotsregelns tendens att över hövan tillgodose

minoritetens representationskrav erbjuder följande exempel: 5

platser skola tillsättas. De röstande äro 45,000, fördelade på det sätt,

nedanstående tablå angiver:

Moderata.

Jordbr.

riksf.

Liberala Soc.-dem.

Absoluta antalet .... 9,450 4,050 11,700

•A av hela antalet röstande 21 9 26

Vänster

soc.

Samma

15,300 4,500 45,000

34 10 100

Då totalsumman röstande är 45,000 och fem platser skola tillsättas,

blir valkvoten —7— = 9,000. Genom rösttalens division med

denna erhålla omedelbart de moderata en plats, de liberala en och socialdemokraterna

en. Resttalen bliva därefter: moderata—450, jordbr.—

4,050, liberala—2,700, soc.-dem.—6,300, vänstersoc.—4,500. Av de två

återstående platserna gå sålunda en till socialdemokraterna och en till

vänstersocialisterna. Slutresultatet blir: moderata 1 plats, jordbr. 0, liberala

1 plats, soc.-dem. 2 platser och vänstersoc. 1 plats. D. v. s. att,

ehuru de moderata med sina 21 % av väljarkåren och de liberala med

sina 26 "A äro var för sig mera än dubbelt så starka som vänstersocialisterna

med sina 10 %, erhålla dessa tre partier lika många re

15—210279

-

114

presentanter (1) vardera; och ehuru socialdemokraterna med sina 34 %- av väljarkåren äro mera än tre gånger så starka som vänstersocialisterna,

erhålla de blott dubbelt så stor representation. Fördelningsschemat enligt

d’Hondts regel däremot blir detta:

M....... 9,450—4,725 = 1 plats

Jbr...... 4,050 ■ = 0 »

L......... 11,700—5,850—3,900 = 2 platser

S . 15,300—7,650—5,100 = 2 »

Vs....... 4,500 = 0 »

Med tillämpande av d’Hondts regel erhålla sålunda de moderata en plats,

de liberala och socialdemokraterna vardera två, jordbrukarna och vänstersocialisterna

ingen.

Slutligen ännu ett exempel på motsättningen mellan d’Hondts regels

och valkvotsregelns verkningar. 8 platser skola tillsättas.

Parti* I. II. III. IV. V. Summa.

Rösttal............ 609 1,822 4,288 565 2,588 9,872

Antal mandat enligt d’Hondts regel 0 2 4 0 2 8

» » valkvotsregeln 1 ’ 2 3 0 2 8

Partiet III är 7 gånger större än partiet I, men erhåller enligt

valkvotsregeln blott 3 gånger så många platser som partiet I. Enligt

d’Hondts regel blir partiet I orepresenterat.

Undersöker man platsfördelningsproblemet något närmare, skall

man finna, att d’Hondts regel och valkvotsregeln närmast äro att betrakta

såsom två motsatta poler för den principiella lösningen av problemet.

Den verkliga innebörden av såväl »den ena som den andra av de båda

reglerna torde klarast framträda, om de tillämpas på samma ytterlighetsfall.

Antag, att vid ett val, där 10 representanter skola utses, en högst

betydande splittring råder, så att en stor mängd partier uppträda, alla

så små, att intet av dem uppnår valkvoten men dock av mycket växlande

storlek. Tillämpas här d’Hondts regel, blir varje parti representerat

i förhållande till sin inbördes storlek. Tillämpas åter valkvotsregeln,

få de 10 största partierna var sin plats, alldeles oberoende av sin inbördes

storlek; är det största partiet mer än 10 gånger så stort som

115

det minsta, får det lika fullt samma representation som detta, en plats,

varken mer eller mindre.

De platser, som enligt valkvotsregeln tillsättas på grund av överskotten,

utdelas således utan någon som helst hänsyn till vederbörande

överskotts relativa storlek, och häri ligger förklaringen till den disproportion,

som vid regelns tillämpning på de ovan anförda ex. så bjärt

faller i ögonen.

Nu bör emellertid påpekas, att valkvotsregelns avvikningar givetvis Exempel ur

hava större utsikter att framträda i små valkretsar med ett litet antal

representanter (tre partier på 15,000, 9,000 och 6,000 erhålla i en tremans- länen som

valkrets vardera ett mandat!) än i större. I större valkretsar med ett fler- va retsartal

representanter kunna, under förutsättning av att icke en stark partisplittring

framträder, utsikterna till så orimliga resultat förväntas bliva

mindre. För att få se, huru valkvotsregeln skulle verka inom länsvalkretsar,

hava vi låtit utarbeta en statistik, som utvisar, hurudana valresultaten

skulle hava blivit vid andrakammarvalen 1911, hösten 1914,

1917 och 1920, ifall valkvotsregeln tillämpats och länen varit valkretsar.

Se tabellen i bil. 1 sid. 310 f. Siffrorna bekräfta emellertid ovan gjorda

anmärkningar, nämligen att dels utfallet är tämligen olikartat i olika

valkretsar, dels minoriteterna på åtskilliga håll begåvas med flera mandat,

än som kan anses rimligt.

En närmare undersökning av nämnda tabell sid. 310 f. visar i fråga

om de båda senaste valen, att i en del länsvalkretsar platsfördelningen

skulle ha blivit densamma, vilkendera regeln än tillämpats — 191*7

i 7 länsvalkretsar, 1920 i 4 — varemot i de övriga 18 resp. 21

länskretsarna uppstå skiljaktigheter, som i de allra flesta fall röra sig

om 1 plats, den valkvotsregeln tilldelar det mindre, d’Hondts regel

det större av två jämförda partier i valkretsen. Det parti, som får den omstridda

platsen, får också alltid därmed eu större eller mindre ^överrepresentation^,

får mera, än det rent exakt taget skulle ha, detta naturligtvis

ytterst beroende därpå, att platsen ju icke kan delas mellan flera representanter.

Detta »för mycket» kan alltså sägas utgöra ett mått på den

använda fördelningsregelns förmåga att verka proportionellt riktigt. För

att åskådliggöra, hur den ena eller den andra av de här undersökta reglerna

verkar i förevarande hänseende, har uppgjorts en jämförande tabell,

som finnes införd å sid. 116—118. Den däri angivna procentuella överrepresentationen

har beräknats genom att först bestämma ett partis representations-

eller platsrätt, som ju tydligen kan uttryckas genom förhållandet mellan

dess rösttal och hela antalet röster, som vid valet avgivits. Sedan bestämmes

partiets erhållna platsmängd, uttryckt i förhållandet mellan an

-

116

Jämförande Tabell

över platsfördelning enligt valkvotsregeln och enligt d Hondts regel

(jfr sid. 115 o. 118 f.).

Växlingar i röst-

Antal

platser

Överrepresentation

i %

förbrukning1) per

plats inom samma

valkrets vid för-

delning

Länsvalkretsar

Partier

P

Hi hd®

o® § K

K O

l!

W 09

*“1 t-f-

W (W’

p-

it Mg

® o &

3 g.

sn

P

a td®

3 O B.

09 a er.

eg

0 t

-In

ce

cw *-

CD jo

0 V

CD g gq

H- P C+-

ce

® g

0 T

® p.09

e+- *

CA

1

2

3

4

5

6

7

8

Beräkning på grund av

1917 års val till andra kammaren

Vänster socialister

1

0

102-84

—

1,922

—

Uppsala län

(V. S.)

Liberala

1

2

54-68

2,521

5,041

(L.)

Östergötlands län

V. S.

1

0

78-98

—

1,850

—

L.

2

3

—

19-10

4,167

2,778

Bondeförbundet

1

0

38-74

—

2,282

—

Kronobergs län

(Bf.)

Moderata

2

3

—

23-45

3,847

2,565

(M.)

Kalmar län

V. S.

1

0

41-53

—

2,275

—

M.

3

4

—

23-17

3,488

2,616

Jordbrukarnas Riks-

Gotlands län

förbund

(Rf.)

1

0

63-25

—

1,486

—

M.

1

2

—

48-35

3,272

1,636

Göteborgs och Bohus

V. S.

1

0

45-69

—

1,799

—

län

Socialdemokrater

5

6

—

10-85

2,839

2,366

(S.)

V. s.

1

0

44-31

_

2,454

_

Skaraborgs län

Bondeförbundet

1

2

_

22-86

5,764

2,882

(Bf.)

Örebro län

V. S.

1

0

108-07

—

1,502

—

s.

3

4

—

21-59

3,427

2,570

Västmanlands län

V. s.

1

0

75-85

—

1,984

—

s.

2

3

—

26-24

4,144

2,762

'') Där vid uträkningen bråktal uppstått, bar sist a siffran i röstantalet ökats enligt vanliga grunder.

117

Länsvalkretsar

Partier

Antal

platser

Överrepresentation

i %

Växlingar i röst- förbrukning per

plats inom samma

valkrets vid för- delning

enligt val-

kvotsregeln

enligt

d’Hondts

regel

enligt val-

kvotsregeln

enligt

d’Hondts

regel

enligt val- kvotsregeln

enligt

d’Hondts

regel

1

2

3

4

5

6

7

8

Kopparbergs län

H.

1

0

39"28

2,315

S.

3

4

17-62

3,654

2,741

Västerbottens län

V. s.

1

0

152-90

—

1,295

—

L.

4

5

—

21-32

3,377

2,701

Norrbottens län

s.

1

0

83-60

1,582

3,580

V. s.

2

3

21-71

2,387

Beräkning på grund av

1920 års val till andra kammaren

Stockholms län

Rf.

1

0

103-86

_

1,286

_

s.

4

5

35-81

2,414

1,931

Uppsala län

Bf.

1

0

76-70

1,912

_

2,152

L.

1

2

—

56-99

4,303

Södermanlands län

Rf.

1

0

50-28

—

2,140

—

S.

3

4

—

30-66

3,282

2,462

Jönköpings län

Rf.

1

0

60-10

2,143

s.

1

2

30-63

5,254

2,627

Kronobergs län

Bf.

1

0

6215

1,931

M.

3

4

32-35

2,682

2,011

Kalmar län

V. S.

1

0

100-12

—

1,370

—

M.

4

6

—

3404

3,069

2,046

Blekinge län

Rf.

1

0

125-90

939

M.

2

3

—

43-27

2,220

1,480

Kristianstads län

Rf.

1

0

56-26

—

2,076

—

M.

2

3

—

18-96

4,090

2,727

Göteborgs och Bohns

V. S.

1

0

98-70

—

1,132

—

län

M.

5

6

—

9-99

2,452

2,044

Värmlands län

Bf.

1

0

11054

—

1,457

—

L.

3

4

—

22-33

3,346

2,509

V

118

Länsvalkretsar

Partier

Antal

platser

Överrepresentation

i %

Växlingar i röst- förbrnkning per

plats inom samma

valkrets vid för- delning

enligt val-

kvotsregeln

enligt

d’Hondts

regel

enligt val-

kvotsregeln

enligt

d’Hondts

regel

enligt val- kvotsregeln

enligt

d’Hondts

regel

1

2

3

4

5

6

7

8

Västmanlands län

V. S.

1

0

60-60

—

1,871

—

s.

2

3

—

38-01

3,265

2,176

Västernorrlands län

Rf

1

0

85-89

—

1,312

—

V. S.

2

3

—

25-43

2,917

1,944

Västerbottens län

Rf.

1

0

67-89

—

1,745

—

M.

2

3

—

26-84

3,469

2,313

Norrbottens län

Rf.

1

0

106-50

—

1,097

—

M.

2

3

—

46-28

2,323

1,548

talet platser, partiet fått, och hela antalet platser, som vid valet tillsatts.

Den uppkomna avvikelsen emellan partiets platsrätt och den verkligen

erhållna platsmängden, uttryckt i % å platsrätten, blir den procentuella

överrepresentation, partiet fått.1 Tabellen visar nu den procentuella överrepresentation,

som vardera av två tävlande partier får, om i det ena

fallet valkvotsregeln, i det andra d’Hondts regel tillämpas.

Men en fördelningsregels verkningar kan i föreliggande avseende

bedömas även genom att direkt jämföra de tävlande partiernas rösttal

och sålunda konstatera, i vad mån regeln skipar rättvisa mellan partierna,

d. v. s. för en var av dem åstadkommer samma röstförbrukning per

plats. En sådan undersökning beträffande de båda fördelningsreglernas

inverkan på de valkretspartier, som i den åberopade tabellen jämföras,

har även verkställts; utfallet synes av tabellen.

För att visa, hur tabellen är avsedd att läsas, skall här redogöras

för några av de uppgifter, tabellen lämnar, och göres härvid början med * V

1 I Uppsala län avgåvos exempelvis vid 1917 års val 19,496 röster, därav för V. S.

1,922; detta partis representationsrätt (verkliga platsrätt) blir alltså som här för en

kelhetens

skull sättes = V10- Enligt valkvotsregeln skulle partiet få 1 plats av 5, d. v. s.

V5 av hela platsmängden, alltså 2/io i st. f. rätteligen V10 eller 100 % överrepresentation,

något noggrannare räknat 102,84 %, såsom tab. angiver i kol. 5.

119

<let första av de val, för vilka tabellen redovisar. Förklaring över förkortade

partibeteckningar lämnas i tabellen. Det förutsattes alltså, att

med det sedelmaterial, som i Uppsala län avlämnades vid 1917 års val

till andra kammaren, verkställes en platsfördelning först enligt valkvotsregeln,

sedan enligt d’Hondts regel. Av kol. 3 synes, att valkvotsregeln

ger åt Y. S. 1 plats, åt L. 1 plats, av kol. 4, att d’Hondts regel ger

resp. 0 och 2 platser. Kol. 5 visar, att om Y. S. får den omstridda

platsen, erhåller partiet en överrepresentation på 102,84 %, under det att

L., som enligt d’Hondts regel skulle haft platsen (kol. 4), då får en överrepresentation

= 54,68 % (kol. 6). Av kol. 7 synes, att enligt valkvotsre

geln

får Y. S. 1 plats på 1,922 röster, under det L. på 5,041 röster

icke heller får mer än 1 plats; kol. 8 visar, att om däremot L. får platsen,

d. v. s. 2 platser, som enligt d’Hondts regel tillkommer partiet,

L. har 2,521 röster för vardera platsen, således även för den ifrågavarande,

under det att V. S. endast förfogar över 1,922 röster för samma

plats; det blir ju då alldeles orimligt att låta platsen gå till V. S. i

stället för till L. och ändå vilja hava valet proportionellt. Kontentan

av undersökningen, vare sig den sker på ena eller på andra sättet, blir

alltså den, att valkvotsregeln här alldeles oerhört gynnar det mindre

partiet på det störres bekostnad.

På samma sätt finner man i tabellens nästa valkrets, Östergötlands

län, av kol. 5, att valkvotsregeln ger V. S. en överrepresentation på

78,98 %, och av kol. 6, att d’Hondts regel, som ger den omstridda platsen

till L., därmed åstadkommer en överrepresentation av endast 19,io %,

samt vidare av kol. 7, att Y. S. får 1 plats på 1,850 röster, då L. för

vardera av sina 2 platser får släppa till 4,167 röster. Av kol. 8 synes,

att om L. såsom enligt d’Hondts regel får 3 platser och därmed även

den omstridda, sker det mot 2,778 röster per plats. Då nu V. S. förfogar

över endast 1,850 röster för en plats, under det L. kan förfoga

över 2,778 röster för en var av de 3 platserna, har väl L. den obestridliga

rätten att få 3 platser, innan V. S. tilldelas någon, så framt meningen

är, att valet skall vara proportionellt. — Såsom en allmän anvisning

må framhållas, att om för varje valkrets direkt jämföras talen i

kol. 7 med talen i kol. 8, kan omedelbart bedömas, vilken fördelningsregel

som här bäst skipar rättvisa.

Med det nu här anförda torde för bruket av tabellen tillräcklig

ledning ha lämnats.

Det bör måhända nämnas, att den föreliggande tabellen kunnat

utökas med åtskilliga liknande fall från valen 1917 och 1920, men att

de redan relaterade ansetts utgöra ett fullt tillräckligt material.

120

Den förebragta utredningen lärer obestridligen ådagalägga, att vid

platsfördelning även inom så pass stora valkretsar som länsvalkretsar

valkvotsregeln i en stor mängd fall väsentligen gynnar ett mindre

parti på ett störres bekostnad, ofta i en rent av orimlig utsträckning.

Yad beträffar totalresultatet för riket i dess helhet (se tab. i bil. 1 s. 312),

medför valkvotsregelns tillämpning på 1917 års siffror någon underrepresentation

för två småpartier (j ordbrukarnes riksförbund och bondeförbundet)

och två större partier (de moderata och socialdemokraterna) samt någon

överrepresentation för ett litet parti (vänstersocialisterna) och ett större

(liberalerna). 1920 års siffror uppvisa adekvat representation för ett stort

parti (de moderata) och ett litet (bondeförbundet), någon underrepresentation

för ett mindre parti (vänstersocialisterna) och ett större (liberalerna)

samt någon överrepresentation för ett mindre parti (j ordbrukarnes riksförbund)

och ett större (socialdemokraterna). Betraktar man till jämförelse

härmed utslaget av d’Hondts fördelningsregel under samma förutsättningar,

framgår, att såväl 1917 som 1920 underrepresentation skulle

ägt rum för de tre mindre partierna (jordbrukarnes riksförbund, bondeförbundet

och vänstersocialisterna) samt överrepresentation för de tre

större partierna (moderata, liberala, socialdemokrater). Siffrorna giva

också vid handen, att de konsekventa, om än mindre felutslagen uppåt

i valkretsarna vid tillämpningen av d’Hondts regel, just till följd av sin

enhetlighet, resultera i ett avsevärdare felutslag i det hela än de, i än

den ena, än den andra riktningen gående felutslagen vid tillämpningen

av valkvotsregeln. Den senare verkar, enär överrepresentationen för de

smärre partierna i åtskilliga valkretsar uppväges av underrepresentation

i andra,1 utjämnande i sådan grad, att felutslaget blir för hela riket något

mindre än vid tillämpningen av d’Hondts regel.

geln^Trlcke Dä man nu har att taga ställning till förslaget om valkvotsregelns

J att anbe- införande, har man enligt vår mening att fästa stor vikt vid ovan

Intill hml- antydda verkan valkretsvis. Om en valkrets går till val och valkvotsregeln

kretsvalen skall tillämpas vid mandatfördelningen, har man där icke någon större

knut et*"''er säkerhet för, i vilken riktning valrörelsens facit till stärkande eller försonmoment.

svagande av ett partis relativa numerär skall komma att avsätta sig i

fördelningsresultatet. Detta kan, såsom av ovanstående exempel framgår,

till följd av valkvotsregelns obeständighet i sina verkningar komma att

1 Man bemärke, att vid de i det föregående behandlade valkretsvalen valkvotsregelns

tillämpande kan vid sidan av överrepresentation för ett mindre parti åstadkomma underrepresentation

för andra mindre partier.

121

bjuda på nog så underliga överraskningar. Det är vidare högst sannolikt,

att åtskilliga av dessa skulle för valkretsens valmän te sig såsom

vida mera stötande än den d’Hondtska regelns missvisningar. Det

kan nog icke frångås, att för det allmänna medvetandet småpartiers överrepresentation

står såsom något orimligare än större partiers överrepresentation.

Bägge dessa omständigheter — regelns mera slumpvisa och

ofta överdrivet minoritetsgynnande effekt — skulle införa ett osäkerhetsmoment

och utgöra en källa till en ofta förekommande allmännare missstämning

inom enskilda valkretsar.

Xu förmenas visserligen, att denna hänsyn till valkretsens väljarintressen

är överdriven, i det att den maste träda i skuggan inför hela

landets intresse att få eu partimässigt exakt proportionerad andra kammare.

Att lokala »orättvisor» kunna uppkomma eller åtminstone av väljarna

anses föreligga, hetyder icke så mycket inför det förhållandet, att

stridiga sådana utjämnas mot varandra över hela riket. Det är detta,

som är huvudsaken, och i betraktande av denna vinst höra de enskilda

valkretsarna ta det lugnt, ifall deras lokala representation skulle enligt

deras mening bliva något snedvriden.

Det kan icke nekas, att resonemanget kan klinga nog så bestickande.

Det kan erinra om ett drag i den tidigare argumentationen för

majoritetsvalen i enmansvalkretsar och mot de proportionella valen. Men

det hestår eu betydande skillnad därutinnan, att sistnämnda argumentation

framför allt utgick från personmomentet i valakten och, under reaktion

mot vad den fann vara eu ensidig partisynpunkt, hänvisade omtanken

om partiets proportionella representation till den relativa utjämningen över

hela riket av valkretsvalens resultat. Den intog sålunda en rakt motsatt

huvudståndpunkt mot den, som valkvotsregelns förfäktare i förevarande

avseende intaga, i det att den tillmätte en grundläggande betydelse åt att

valkretsen fick just den representant, dess (absoluta eller relativa) majoritet

ville ha. För valkvotsregelns motivering är, såsom angivet, detta

ett sekundärt intresse i jämförelse med det proportionellt riktiga partiresultatet,

vad angår hela landet. Man är så framme vid den välkända

principmotsats, som spelar eu huvudroll över hela linjen och som

jämväl gjort sig gällande i debatten om valkretsarnas förstorande (se

ovan s. 72 f.). Det är eller bör åtminstone icke vara endast på partier,

valkretsens väljare rösta, utan på bestämda personer. Att lugnt låta

fördelningsregeln vrida åt sidan valets anvisningar i detta avseende under

anförande av det skälet, att det parti, en genom omvridningen utanförställd

kandidat tillhör, sannolikt får kompensation genom att i en annan valkrets

omvridningen medför, att en annan medlem av samma parti i trots

16—210279.

122

av valsiffrornas egentliga innebörd går in som en orättfången vinst — ett

sådant ställningstagande giver onekligen partisynpunkten företrädet framför

personsynpunkten. Valkretsindelningen får icke betraktas allenast

som en beklaglig teknisk nödvändighet, utan motiveras även av intresset

för att väljarna någorlunda skola känna till de människor, åt vilka de

skänka det högsta medborgerliga förtroendet.

Slutsatsen av det ovan sagda blir, att, så länge valkretsindelningen

består, kan man icke för åstadkommande av en utjämning

över hela riket bortse från valresultaten valkretsvis. Den lokala valrö

-

relsen är en självständig företeelse för sig, vilken, i personmomentets

intresse, fordrar hänsynstagande från lagstiftarens sida. Valkvotsregeln

tenderar att sätta sig över dessa synpunkter, så till vida som den kan

förväntas giva felutslag än åt ena, än åt andra hållet, men framför allt

i den måtto, som detta felutslag går i en riktning, som av allmänmeningen

uppfattas såsom politiskt mindre sund än den, varåt den d’Hondtska regeln

tenderar.

att anbefalla Även om man emellertid icke vill gå med på de nu framförda syn

från

syn- punkterna, utan tillmäter uteslutande vikt åt den bättre matematiska

rikspropor- rättvisa’ som valkvotsregeln åstadkommer för hela riket — utan häntionaliteten

syu till» om det sker för priset av lokala »orättvisor», vilka utjämnas

* °tiqför mot varandra —, så kvarstår dock allt fortfarande osäkerheten i utslaget.

Jämförelsen mellan 1917 och 1920 års siffror (se ovan s. 120) åskådliggör

detta. Det behövs vid tillämpning av valkvotsregeln åtskilligt

smärre omflyttningar av rösterna mellan partierna än vid tillämpning av

d Hondts regel för att få fram ganska motsatta fördelningsresultat.

Viktigare är emellertid, att utsikten till en, om också jämförelsevis

måttlig, överrepresentation för] de mindre partierna framstår såsom särskilt

litet tilltalande, när det gäller valresultatet för hela riket och sålunda

andra kammarens definitiva sammansättning. Med hänsyn till

sin ringa omfattning kan den statistik, vi hava att tillgå, icke tillmätas

något slutgiltigt vitsord i fråga om valkvotsregelns verkan till en

dylik överrepresentation. Med andra röstningsförutsättningar i de olika

valkretsarna kan det måhända inträffa, att överrepresentationen i fråga

blir mera utpräglad än den onekligen icke så särdeles betydande, som

1917 och 1920 års valstatistik på enskilda punkter uppvisar. Det kan

dock icke från allmänpolitisk synpunkt anses rimligt eller gagneligt, att

valmetoden utsätter majoriteten i den i första hand regeringsbestämmande

kammaren för risken att till minoriteternas favör berövas en del

av sin matematiska representationsrätt. Ställes man i valet mellan en

fördelningsregel, som tenderar att giva de stora regeringsdugliga par

-

123

tierna något mera än nämnda rätt, så torde man nog hellre luta åt ett

accepterande av den sistnämnda regeln, och detta även om avvikelsen

från den matematiska proportionaliteten vid dess tillämpande blir något

större än vid den mera minoritetsbefrämjande. Reduktionen av de mindre

partiernas, mandat-antal är från allmänpolitisk synpunkt ett mindre ont

än motsatsen.

I anslutning till ovanstående resonemang äro de ytterligare pos- Tilläggsanter

att betrakta, vilka å sid. 112 antecknats på valkvotsregelns debetkonto,

nämligen att den på grund av hela sin läggning är ägnad att kvotsregelns

premiera partisplittringen och eventuellt framkalla valmanövrer i syfte att ”Zfaplittgenom

anpassning härefter uppnå fördelar. Förhållandet blir ju nämli- ring och delgen,

att det är mycket osäkert, huruvida smärre grupper stärka sina re- ^

presentationsutsikter genom sammanslutning eller anslutning till större.

Det kan också hända, att de göra tvärt om. Någon eggelse till sammanhållning

innebär valkvotsregeln icke. I Holland har vid de senaste riksdagsmannavalen

framträtt eu alldeles oerhörd partisplittring. De i valrörelsen

uppträdande partierna lära ha varit icke mindre än 28, varav 16

erhöllo platser. I vad mån emellertid detta är att tillskriva den där

gällande valkvotsregeln eller den omständigheten, att hela landet behandlas

såsom eu valkrets (jfr ovan s. 75), är svårt att avgöra. Bland botemedlen

däremot är emellertid även valkvotsregelns avskaffande på tal.

Av den påpekade med hela valkvotsregelns natur sammanhängande

egenskapen följer nu, att ett parti kan komma att tillerkännas flera platser,

om det delar upp sig än om det håller ihop. Vid val, som förrättas

inom slutna församlingar, således vid valen till första kammaren och vid

utskottsval, bleve detta förvisso mera än en blott teoretisk konstruktion.

Partiställningen är ju där på förhand tillfullo bekant, och det vore högeligen

märkvärdigt, om icke uppdelningsmanövrer där ständigt skulle

praktiseras. Hur det tillginge, framgår av följande exempel.

Skola vid ett sådant val 4 platser tillsättas och partiställningen

exempelvis är följande:

I — 36, II — 7, III — 5,

får enligt valkvotsregeln partiet I 3 platser och partiet II 1 plats. Men

sannolikt delar partiet I upp sig i fyra partier om 9 röstande och tar

då alla fyra platserna. Eller 3 platser skola tillsättas och partiställningen

är följande:

I — 24, II — 20, III — 6;

enligt valkvotsregeln får då partiet I 2 platser, partiet II 1 plats. Men

124

partiet IT delar upp sig i två partier om 10 röstande, och följden blir

den, att det större partiet får 1 plats, det mindre 2. Genom uppdelningsmanövrer

kan följaktligen ett majoritetsparti lika väl som ett minoritetsparti

skaffa sig oberättigade vinster, beroende på vilketdera partiet

som har den största manöverfärdigheten.

Vid förstakammarvalen skulle sålunda valkvotsregeln näppeligen

kunna utan vidaie komma till användning. Det må lämnas därhän,

huruvida samma manövermöjligheter förelåge vid andrakammarvalen!

Kännedomen^ om de röstande partiernas styrka kan ju här icke vara så

noggrann. A åtskilliga håll kan det måhända likväl vara tänkbart, att

vissa partiorganisationer skola vara i stånd att tillräckligt noggrant beräkna,

icke om manövern skall lyckas, ty det behöver man icke veta,

utan endast om den medför risk för platsförlust, varvid sannolikt en

ganska vid marginal kan beräknas, inom vilken någorlunda tryggt kan

experimenteras.

SiuUnts. D’Hondts regel är ingalunda ofelbar. Men skall den ersättas med

eu annan, bör denna kunna pavisas i så hög grad äga obestridliga företräden

och vara fri från nackdelar, att dess överlägsenhet i det hela är

uppenbar. Detta kan näppeligen sägas om valkvotsregeln. Vanskligheterna

vid dess praktiserande sammanhänga med dess dubbelhet. Valkvoten

räcker ej såsom norm för alla representantplatsernas tillsättande. De

återstående bliva därför utdelade enligt en annan beräkningsgrund, innebärande

billigare villkor än förut. D’Hondts regel betecknar en fullt

systematisk fördelningsprocedur, utan några tilläggsregler, som göra det

hela mera godtyckligt. Att den är ägnad att gynna de större partierna,

är från den fullt genomförda partiproportionalitetens synpunkt att anteckna

som en brist. Men denna brist grundar därjämte den förtjänsten

hos regeln i fråga, att den befrämjar sammanhållning och motverkar

valmanskårens söndersprängning vare sig i verkliga småpartier eller i valtaktiska

grupper.

reaefTut- , Kastar man blicken över våra egna gränser, finner man också

ländsk val- d Hondts regel fortfarande dominera. Holland och ett par schweiziska

lagstiftning, kantoner äro de enda land, där den ovan beskrivna valkvotsregeln —

visserligen modifierad genom ett »kvorum» (se bil. 2 s. 347 f.) — tillämpas

vid platsfördelningen i dess helhet. Vad Holland beträffar, är det emellertid

väl att märka, att här är hela landet en valkrets, och regeln är

sålunda icke förbunden med någon valkretsindelning. Under dylika förhållanden,

då det gäller fördelningen av ett så betydande antal mandat, blir

125

— såsom av vår valstatistik i bilaga 1 framgår — ifall partiernas antal

är begränsat, resultatet ungefär detsamma, vilken av de båda fördelningsreglerna

man än bestämmer sig för. I Danmark finner man ett partiellt

användande av valkvotsregeln, i det att den tillämpas vid utdelandet av

tilläggsmandaten. Också här gäller det ju emellertid hela landet. Vid

fördelningen av valkretsmandaten i Danmark tillämpas däremot d’Hondts

regel. — Ett närmare studium av Belgiens nyinrättade provinsförbundssystem

(bil. 2 s. 371 tf.) giver vid handen, att visserligen valkvoten begagnas

såsom fördelningsregel i första hand, men att den därefter kompletteras

icke med överskottsregeln utan med d’Hondts regel.

I det störa hela kan, såsom redan nämnts, fastslås, att den utländska

erfarenheten icke funnit anledning att sätta valkvotsregeln i den

d''Hondtska regelns ställe såsom fördelningsnorm. Några verkligt avgörande

grunder för vår vallagstiftning att söka giva signalen till en nyorientering

i den riktningen, föreligga, såsom av vår ovanstående undersökning

torde framgå, icke.

C. Tilläggsmaudat eller annat utjämningsforfarande.

Den föregående undersökningen har ådagalagt, att de två medel

till eu bättre matematisk proportionaliter vi hittills betraktat, nämligen ninglnsupvde

förstorade valkretsarna (länsvalkretsarna) och valkvotsregelns införande

såsom fördelningsnorm i stället för d’Hondts regel, icke leda fram till u^t effektiva

den fullt exakta platsfördelning, som står såsom målet. Yalkretsförstoringen

närmar sig detta i högre eller mindre grad; valkvotsregeln görproportionelså

än mera, vad hela riket beträffar, men sätter i stället för den d’Hondt- litet.

ska regelns avvikelser andra missvisningar, vilka synas ännu mindre

tilltalande.

Vill man finna verkligt effektiva utvägar, får man gå radikalare till

väga. Då får man lämna lialvmesyrerna och resolut taga konsekvenserna

av den en gång bestämda utgångspunkten, önskemålet att nå en

fullt exakt proportionalitet i partiernas representation. Det erbjuder sig

knappast mera än två medel av den verkningsfulla art, som det då måste

bliva fråga om. Det ena är det redan tidigare berörda upphävandet av hela

valkretsindelningen, d. ä. hela landets konstituerande såsom en valkrets.

Såsom i annat sammanhang antytts, faller denna möjlighet hos oss tills

vidare utanför praktisk politik. I bil. 2 sid. 344 ff. kan studeras, huru

man i Holland — till sin areal och folktäthet raka motsatsen till

Sverige — genomfört denna följdriktigt utformade partimetod.

126

Återstår så det andra medlet, och det är: bibehållande av valkretsindelningen

men under kombination med ett utjämningsförfarande av

den innebörden, att sedan partisiffrorna för hela riket uträknats, en slutjustering

av det totala resultatet, sådant det framgår ur de sammanlagda

valkretsvalen, äger rum, i syfte att varje parti i riket skall erhålla

sin exakt proportionella andel av andra kammarens samlade medlemssiffra.

Två alternativ av ett dylikt utjämningsförfarande skola här omnämnas.

Det ena är systemet med tilläggsmandat, det andra ett av hr

E. Hage till de sakkunniga inlämnat förslag till utjämningsförfarande,

vilket håller sig inom ramen av riksdagsordningens stadgande om ett för

varje valkrets enligt vissa normer fixerat antal representanter utan några

extra riksdagsmandat för justeringen.

Tman9d3at Systemet med tilläggsmandat är som bekant en dansk uppfinning

och otvivelaktigt en intresseväckande sådan.1 Det avser den nedre kammaren,

folketinget. För tillvägagångssättet enligt de ursprungliga stadgandena

från år 1915 lämnas en redogörelse i bilaga till konstitutionsutskottets

utlåtande nr 11 vid 1918 års lagtima riksdag. Kombinationen

enmansvalkretsar med majoritetsval samt tilläggsmandat ersattes emellertid

genom vallagsrevisionen av 1920 med kombinationen flermansvalkretsar

med proportionsval samt tilläggsmandat. I vårt föreliggande betänkandes

bil. 2 sid. 327 tf. lämnas en framställning av de nu gällande

reglerna. Partibeteckning och officiell partiregistrering utgöra valsättets

förutsättning. Frånsett de nytillkomna folketingsmännen för Sonderjylland

väljas 140 representanter, varav en på Färöarna, medan 110

utses i 19 flermansvalkretsar (sammanlagt 18 folketingsmän för Köpenhamn,

41 för öarna och 51 för Jylland). Varje parti erhåller i varje

särskild valkrets så manga platser, som d’Hondts regels tillämpande

på röstningssiffrorna anvisar. Med utgångspunkt från det antal röster,

som partiet erhållit i hela landet, beräknas dess matematiskt tillbörliga

representantantal och jämföres därefter med sammanlagda antalet mandat,

som genom valkretsvalen tillfallit partiet. För utjämningen av överoch

underrepresentation stå så till buds 29 tilläggsmandat, varav 6 för

för Köpenhamn, 10 för öarna och 13 för Jylland. De fördelas i angivet

syfte på de tävlande partierna, varefter de efter vissa beräkningsgrunder

lokalt fördelas; partiets tilläggsmandat givas åt de valkretsar, där partiet

uppvisar det största antalet orepresenterade röster.

Till de sakkunniga har från justitiedepartementet överlämnats ett

1 Det förekommer numera även i Österrike (se bil. 2 s. 354 ff.).

•127

av kapten B. Wahlberg ingivet förslag till en anordning med tilläggsmandat.

Av andra kammarens 230 mandat skulle 150 fördelas på valkretsarna

i förhållande till deras folkmängd, dock att minst två mandat

tilldelades varje valkrets. De återstående 80 mandaten skulle fördelas

i förhållande till partiernas rösttal i hela riket. Vid en av förslagsställaren

efter dessa grunder verkställd omräkning av 1911 års andrakammarval

(varvid den för samtliga valkretsar gemensamma valkvoten

använts såsom norm för platsfördelningen mellan partierna) har det visat

sig, att vissa valkretsar erhållit endast två mandat. Skulle emellertid

ett minimum av tre anses vara att förorda, föreslår herr Wahlberg en

sådan tilläggsbestämmelse, att, för den händelse, sedan de 80 mandaten

utdelats, några valkretsar erhålla endast två mandat, de sist utdelade

mandaten skola, i den mån de ej förut tilldelats valkretsar med endast

två mandat, i stället fördelas till valkretsar med endast två mandat,

likväl med iakttagande, att ändring ej sker i den uträknade platsfördelningen

mellan partierna i riket. Förslaget förutsätter, att under hos länsstyrelserna

pågående valuträkning en central myndighet, liksom i Danmark,

erhåller kännedom om de giltiga valsedlarnas fördelning på partier,

samt att denna uträknar platsfördelningen för hela riket och verkställer

fördelningen av tilläggs mandaten på valkretspartierna.

Herr Hages förslag utgör en bearbetning av det i hans motion \ Herr Hages

A. Iv. nr 173 vid 1918 års lagtima riksdag skisserade förslaget. Inne- 0ieisy0steni.8

börden är denna.

Partiernas röstsummor och deras proportionellt riktiga representation

för hela landet uträknas med tillämpande av valkvotsregeln; med

användande av samma metod uträknas det antal platser, som inom

varje valkrets på de avgivna rösterna tillkommer varje parti. Jämförelsen

mellan den förstnämnda platsfördelningen och det sammanlagda resultatet

av valkretsvalen, ger vid handen, vilka partier som äro under- resp.

överrepresenterade, ävensom med vilket antal platser i vartdera fallet.

Om justeringen går så till, att ett underrepresenterat parti skall erhålla

sitt första överföringsmandat i den valkrets, där partiet samlat största

procenten röstande utan att uppnå plats, därefter där det under samma

förutsättning uppvisar näst största procenten o. s. v.; sedan mandat

överförts till partiet i samtliga kretsar, där placering ej uppnåtts, går

man till den valkrets, där partiet tagit 1 mandat med största procenttalet,

o. s. v. Det sistnämnda fallet tillämpas också omedelbart, när det

gäller underrepresenterat parti, som erhållit placering i samtliga valkretsar.

Så blir emellertid frågan, från vilket håll platsen skall över

-

128

Båda anordningarna

förutsätta

grundlagsändring.

föras till det underrepresenterade partiet. Därvid föreslår herr Hage, att

då ett mandat i viss valkrets tillföres ett underrepresenterat parti, tages

det från samma valkrets och från det parti bland dem, som tagit

mandat inom valkretsen, vilket är i hela riket överrepresenterat och

vars mandattal alltså skall minskas; i händelse flera sådana partier finnas

inom valkretsen, skall mandatet tagas från det parti, som erhållit det

största antalet mandat eller, i fall två-eller flera partier erhållit lika

antal mandat, av det parti, som inom valkretsen erhållit sina platser

billigast, vilket framgår genom att man delar partiets rösttal inom valkretsen

med antalet mandat, det där erhållit. — Skulle nu inom valkretsen

intet av de i riket överrepresenterade partierna ha några mandat, sker

ingen överföring i denna valkrets, utan man går — i överensstämmelse

med tidigare nämnd ordning — till den valkrets, där det underrepresenterade

partiet till följd av sin röstningsprocent står närmast i tur

till överföring av mandat, eventuellt till nästa igen o. s. v. Den beskrivna

överföringen pågår, till dess det slutliga valresultatet motsvarar

den mandattilldelning, valkvotsregelns tillämpande på partiets samlade

rösttal i hela landet anvisar.

Beträffande såväl systemet med tilläggsmandat som hr Hages förslag

till utjämningsförfarande må först anmärkas, att ingendera reformen

är möjlig att omedelbart genomföra. Därtill skulle nämligen icke en

ändring i motsvarande syfte av vallagens bestämmelser vara tillräcklig.

Riksdagsordningens stadgande!! angående valkretsindelning och platsernas

fördelning äro av den art, att de måste erhålla en annan lydelse för att

vara förenliga med de ifrågasatta reformerna.

Vad först tilläggsmandaten beträffar, fastställer riksdagsordningens

§13 andra kammarens ledamotsantal till en fix siffra, 230. Bestämmelserna

i § 15 stadga för dessa mandats fördelning på valkretsarna normer,

vilka innebära ett uttömmande placerande av hela antalet. Paragrafen

utesluter sålunda varje möjlighet att i utjämningssyfte reservera

några riksmandat. Med hänsyn till herr Hages överföringssystem må

bemärkas, att meningen med den i § 15 normerade fördelningen av

andrakammarledamöterna på valkretsarna icke kan vara någon annan

än att de röstberättigade i varje valkrets verkligen äga att utse

det antal riksdagsmän, som tilldelats valkretsen. Bestämmande för frågan,

vilka personer skola erhålla mandaten, måste alltså de röstningssiffror

bliva, som ur valkretsens val framgå. Vid herr Hages överföringsmetod

blir detta, såsom omedelbart inses, ingalunda alltid fallet; tvärtom ingår

det som ett huvuddrag i systemet, att valkretsvalets resultat skall om

-

129

justeras med ledning av valets utfall i hela riket, d. ä. i andra valkretsar.

För att den här hävdade tolkningen av riksdagsordningens § 15

måste anses vara den enda riktiga talar dels sakens natur, dels ordalagen

i nämnda paragraf. Det talas i densamma icke blott om, att »i

varje valkrets väljes» eller »för varje valkrets väljes» ett visst antal

representanter, utan uttrycken varieras även därhän, att det heter,

att valkretsen är »berättigad att välja» eller »äger utse» detta antal.

Varken sakens natur eller ordalagen kunna anses inrymma den tolkningen,

att det är tillfyllest, om de valda äro tagna från valkretsen,

oberoende av huruvida de verkligen utsetts av valkretsens röstberättigade.

Det kan uppenbarligen icke häremot invändas, att stadgandena i § 15

borde tolkas i belysningen av vallagens närmare bestämmelser om normerna

för uträknandet av valresultaten i valkretsarna; ty vallagens stadganden

kunna icke åt grundlagens giva en annan innebörd än den de i

och för sig besitta.

Då sålunda såväl införandet av ett system med tilläggsmandat som Kritik.

ett utjämningsförfarande av den art, herr Hage föreslagit, förutsätter

grundlagsändring, faller frågan utanför raden av sådana nya regler, som

»kunna komma till användning vid först infallande val enligt de sist antagna,

vilande författningsbestämmelserna», och som enligt de i statsrådsprotokollet

av den 21 november 1919 för de sakkunnigas arbete givna

direktiven skulle utgöra huvudföremålen för vår utredning. Det kan från

den synpunkten vara motiverat att bär icke företaga någon mera ingående

undersökning av de föreslagna instituten. Yi vilja emellertid göra

följande erinringar.

Ser man först till den tekniska utförbarheten av de båda beskrivna Båda systcsystemen,

så besvaras frågan härom, vad tilläggsmandaten beträffar, av t

tillvägagångssättets praktiska tillämpande i Danmark. Vad åter angår

herr Hages förslag, så kan detta utjämningsferfarande nog i framställningen

förefalla rätt invecklat. I motiveringen till sitt förslag anmärker

emellertid herr Hage, att särskilt med stora valkretsar (länsvalkretsar

eller dylikt) och med tillämpningen av valkvotsregeln de behövliga omjusteringarna

icke bliva så besvärande många, och att man därtill kunde

tänka sig någon — visserligen i och för sig icke rätt tilltalande modifikation,

gående därpå ut, att omjusteringar skulle ske, endast om något

parti erhållit en underrepresentation, som är större än ett mandat

eller om underrepresentationen för något parti överskrider en viss procent

av den representation, vartill partiet skulle vara berättigat med

hänsyn tagen till partiets samlade röststyrka i hela landet. Det är nog

17—210270.

130

också riktigt, att ej heller herr Hages förslag kan sägas möta några

oövervinneliga svårigheter med avseende på dess förverkligande.

Effektivite- Grå vi därefter till att betrakta effektiviteten av de båda anord

proportio-

ningarna med hänsyn till ernående av en exakt proportionalitet i partinelit

hänge- ernas representation, så har redan betonats, att denna effektivtitet icke kan

bestridas. Jämför man i detta avseende tilläggsmandaten med herr Hages

överföringsförfarande, får emellertid det senare sägas bäst motsvara kraven

på proportionell precision, då det ju under alla omständigheter måste

resultera i ett rätt avvägt förhållande mellan partiernas röststyrka och

deras representantantal. Tilläggsmandat-systemets effektivitet åter beror

på, huru stort antal tilläggsmandat, som inrättas. Såsom jämväl anmärkes

i den danska vallagspropositionen av den 18 november 1919, skulle

detta antal egentligen göras beroende av valkretsvalens utfall på sådant

sätt, att det vore elastiskt uppåt eller nedåt, allt efter det behov, som

framställde sig i och för utjämningen; detta innebure emellertid, att

andra kammarens medlemssiffra icke vore strängt fixerad. Allt för stor

betydelse har dock icke detta minus i tilläggsmandatens effektivitet, då

erfarenheten nog kunde anvisa det antal, som vore erforderligt för att åtminstone

i normala fall åvägabringa den proportionella representationen.

Principin- Om herr Hages överföringsförfarande hembär priset i exakthet

från person- framför systemet med tilläggsmandat, så gör det så även i fråga om

momentets den huvudinvändning, som mot båda utjämningsanordningarna kan framsynpunkt.

gallas som j förstärkt måtto är densamma som den, vilken i före

gående

avdelning gjorts gällande mot valkvotsregeln. Det är icke i fråga

om vare sig den tekniska utförbarheten eller effektiviteten, som de båda

utjämningsmetoderna äro angripbara. Vill man såsom valsättets huvuduppgift

genomföra den matematiska »rättvisan», ligger tvärtom reformens

riktning åt ettdera av dessa båda håll klar. Men frågan är just allt

fortfarande, om man skall sätta detta mål såsom valmetodens a och o

eller icke. '' Vid värdesättningen av de båda nu behandlade instituten

föres man sålunda från tekniken återigen över till det principiella området.

Man är ånyo framme vid den principiella huvudmotsats, vid vilken

de sakkunniga såväl i detta betänkandes första kapitel som därefter

vid upprepade tillfällen hava dröjt.

Det förhåller sig nämligen helt visst så, att införandet av tilläggsmandat

eller annat utjämningsförfarande skulle i de renodlade former,

som här äro på tal, komma att betyda ett understrykande i nog så

utpräglad grad av partimomentet vid de parlamentariska valen. Mot en

erinran till styrkande av detta påstående, att de omhandlade instituten

131

förutsätta en absolut enhetlighet i partibeteckningar, en uniformering av

partiväsendet över hela riket, kan visserligen invändas, att en sådan

redan kan sägas i det närmaste vara faktiskt genomförd. I alla händelser

må emellertid påpekas, att denna uniformering för framtiden skulle

fastlåsas. Såväl härigenom som genom att hela anordningen framträder

såsom det dominerande huvuddraget i valsystemet, vore det med den

suggererande verkan, valorganisationen utövar på folkets politiska föreställningssätt,

fara värt, att partiet och icke personen skulle i allt högre

grad komma att inför detta framstå såsom det i valakten huvudsakliga

och mest värdefulla.

Det sagda gäller framför allt om det av herr Hage föreslagna överföringssystemet.

Såsom nyss nämndes, överträffar detta tilläggsmandaten

med hänsyn till partimomentets understrykande, och detta i ett avseende,

som berördes i vår framställning av val kvotsregeln och dess verkningar,

nämligen uppskattningen av valkretsvalets självständiga betydelse.

Vid tilläggssystemets praktiserande blir resultatet av valkretsvalen

icke kullkastat utan står fast även vid utjämningen. De valkretsar,

vari röstningsfrekvensen framträtt kraftigast, erhålla emellertid

ett premium, som i vårt land från valkretsrepresentationens synpunkt

måhända kan te sig något påfallande. Själva den omständigheten,

att antalet representanter i valkretsen kan påverkas av valdeltagandets

livlighet, är nämligen att anteckna som ett gynnande av de folktätare

landsdelarna framför de glesare bebyggda. Men, såsom nämnt, valkretsväljarnas

röstningssätt blir definitivt avgörande för valkretsmandatens

fördelning mellan partierna i valkretsen. Hr Hages överföringssystem

däremot kan medföra, att enskilda valkretsar få valkretsvalets resultat

alldeles omstöpt för att i stället erhålla en representation, som, vad både

parti- och personsammansättningen beträffar, står i rätt så bjärt motsats

till den representation, vilken framgick ur det egentliga valet. Ja,

såsom hr Hage själv förutsätter, att kritiken kunde invända, det är till

och med tänkbart, att det i en eller annan valkrets kan bli på det sättet,

att ett parti, som erhållit högre rösttal inom valkretsen, efter omjusteringen

blir utan mandat i valkretsen, under det att ett parti med mindre

rösttal i valkretsen besätter ett mandat. Vi upprepa från föregående

avdelning, att, även om det, såsom hr Hage genmäler, kan vara riktigt, att

en sådan fatalitet som den sistnämnda mera sällan komme att inträffa,

i det att i de bestå fall överföringsmandaten komme att tagas från

partier, som ha tagit flera mandat i en valkrets, det dock alltjämt^ från

personsynpunkt måste anses föga tilltalande, att utgången av valet i en

valkrets icke skulle bliva bestämmande för sammansättningen av samma

132

Samman

fattning.

valkrets’ representation i andra kammaren. Oviljan däröver vore synnerligen

begriplig. Man torde icke utan vidare kunna begära, att exempelvis

de socialdemokratiska valmännen i en sydsvensk valkrets skulle inför

en omjustering, som berövade dem ett mandat och flyttade över det

till de moderata i samma valkrets, trösta sig över det snöpliga resultatet

av deras i valkretsen utvecklade valenergi med den tanken, att de

moderata ju dock voro underrepresenterade i Nordsverige.

Såsom vi redan i föregående avdelning framhållit, torde det förvisso

kunna ifrågasättas, huruvida den matematiskt exakta partiproportionella

representationen är av den oomtvistliga vikt, att den först och sist måste

utan alla andra hänsyn tillgodoses. Det är ju egentligen de smärre partierna

det gäller. Fråga kan vara, om deras rätt till absolut exakt representation

i hela riket är så under alla förhållanden betvingande, som den framställes.

Godtager man den proportionella grundmaximen som en dogm,

inför vilken alla andra politiska lärosatser förblekna till betydelselöshet,

så är rätten i fråga tydligen uppenbar. Men den blir det icke, ifall man

ställer sig på den ståndpunkten, att den proportionella exaktheten icke

får genomföras längre, än att den icke gör en skadlig åverkan på andra

det politiska livets värden. Kan man finna något sätt att utan dylikt

våldförande sörja för en exakt partirepresentation, så vore det ju bra.

Framtidens teknik kan måhända frambringa en kombination, i vilken

även ett tilläggssystem kan finna plats såsom ett ändamålsenligt moment.

Men ännu har man icke funnit på någon sådan, och tills det sker, torde

man få nöja sig med de approximationer, som vi ha eller som vi med

valkretsförstoringen få. De smärre partierna få inrikta sig på att söka

förstärka sina lokala rotfästen för att på den vägen öka sitt representantantal.

Man kan ställa sig tvivlande gentemot det berättigade däri,

att ett parti, som, utan någon som helst lokal resonans, genom sammanräknandet

av spridda små röstsiffror från alla landsändar nådde fram

till nödig representationssiffra, kunde utan vidare sägas hava en »rätt»

till representation.

Då sålunda tilläggsmandat eller andra föreslagna utjämningsförfaranden

enligt de sakkunnigas uppfattning stå i strid med den allmänna

grundsyn, vi framställt i detta betänkandes första kapitel, kunna

vi — frånsett deras nuvarande grundlagsstridighet — icke i den form, vari

dessa förslag föreligga, tillstyrka dem. Valkvotsregelns införande som fördelningsregel

hava vi likaledes på anförda skäl avstyrkt. Den reform till

åvägabringande av en bättre proportionell representation av partierna, vi

föreslå, inskränker sig alltså till valkretsförstoringen. Medlet är visser

-

ligen icke sådant, att en matematiskt riktig platsfördelning garanteras,

men medför i alla händelser förstärkta utsikter till en approximativ

proportionalism. Med en sådan anse vi, att man tills vidare bör låta

sig nöja, så länge man icke bestämt sig för att med undanskjutande

av personmomentet oförbehållsamt acceptera den till sina yttersta konsekvenser

genomförda partimetodens princip.

134

2. Partibeteckningarna och medel mot deras missbrukande.

bdecknin i För fördelningen av representantplatserna mellan de vid valet täv

SverigToch

Jande valmansgrupperna måste man känna dessa gruppers röststyrka, och

utlandet, i detta syfte åter måste man veta, till vilken grupp varje avgiven röst,

är att hänföra. När, såsom hos oss, en väljare kan giva sin röst endast

åt ett håll, sker detta genom att å valsedeln finnes ett märke anbragt,

som ger besked i frågan.1 Detta märke utgöres hos oss av partibeteckningen.

Med ledning härav sammanläggas valsedlarna i grupper, vilkas

röststyrka bestämmes genom sedlarnas räknande. I Danmark, Österrike

och Italien spela partibeteckningarna en liknande roll. I Norge finnas

visserligen också partibeteckningar, men — såsom nedan skall framgå —

utan sådan betydelse som i Sverige. I Finland äro partibeteckningarna

endast fakultativa (liksom f. ö. i viss man även i Norge) och tjänstgöra

allenast som en i metodologiskt avseende betydelselös »lösen» för väljarna.

Flertalet staters (däribland även Finlands) vallagstiftning begagnar

sig av en annan utväg till väljargruppernas särskiljande, nämligen, jämte

nominering inför offentlig myndighet av kandidatlistor (vilken förekommer

jämväl i samtliga ovannämnda främmande länder), kandidatlistornas utmärkande

genom åsätta nummer. Därjämte finner man å vissa håll möjlighet

beredd för olika kandidatlistors sammanslutning till samverkande

enheter. De sakkunniga föreslå en sådan förändring av tillvägagångssättet

hos oss i förevarande avseende, att partibeteckningarna avskaffas och att i

stället officiell nominering av valförslag införes samt kombineras med ett

likaledes officiellt ingående av förbund mellan olika listor. Till stöd för

detta förslag vilja vi anföra, vad i detta och nästkommande kapitel följer.

Yad först beträffar det nu använda systemet med partibetecknade

valsedlar, infördes detsamma vid de proportionella valens grundlagsfästande

1909. Riksdagen föredrog denna metod framför de offentliga valförberedelserna,

vilka den fann tyngande. Genom användande av partibetecknade

valsedlar — yttrar riksdagen 1907 i sin skrivelse nr 147 —

skulle man på en bekvämare väg uppnå »väsentligen samma fördelar,

som genom dylika valförberedelser åsyftas, nämligen för valmannen frihet

att kunna, utan skada för sitt parti, rösta på just de kandidater, vilka

1 Vi bortse här från det i sammanhanget betydelselösa »fria gruppss-institutet.

135

han finner vara de bästa, och för valmyndigheten en avsevärd förenkling

vid uträknandet av valresultatet».

Redan vid metodens införande beaktade man emellertid den olagen- ^brukets

heten, att ett parti genom illojalt användande av ett annat partis betecknino-

— d. ä. utan medgivande av det senare — kunde på obehörigt

sätt befrämja sina syften. Den huvudsakligen ifrågakommande avsikten

med en dylik manöver är att söka fråntaga ett tredje parti en plats för

att i stället föra den över till den ensidigt åstadkomna alliansen. Det

förhatliga ligger däri, att man tvingar valmännen inom ett parti att,

även om det strider mot deras önskningar, deltaga i den gemensamma

offensiven. Vilket av de båda under gemensam partibeteckning framo-ående

partierna, som kommer att erhålla den från det tredje partiet

eventuellt tagna platsen, kan visserligen vara ovisst. Det kan emellertid

inträffa, att det blir det annekterande partiet, som blir det lyckliga. I sådant

fall stegras anstötligheten i förfaringssättet, i det att det parti, vars beteckning

tillgripits, tvingas att låta sina överskottsröster komma det agerande

partiet till godo. Tänkbart vore därjämte, att, ifall det för manövern

utsätta partiet vid röstningen i betydande mån splittrade sig på olika

listor, medan det manövrerande partiets medlemmar röstade enhetligt,

det senare rent av frånrövade det förra en plats. Slutligen kan med

nuvarande valmetod illojalt begagnande av ett annat partis beteckning

beröva detta rätten att självt bestämma över sitt personval. Den gemensamma

partibeteckningen medför ju alltid den verkan, att rangordningen

tidigare brister, för det mindre partiet genast, och platstillsättningen sker

enligt en regel, reduktionsregeln, som ofta medför resultat, vilka alls icke

äro av valmännen avsedda. Denna olägenhet botas genom att, såsom de

sakkunniga föreslå, införa absolut rangordning. Kvar stå emellertid de

Övriga stötande följderna av den omhandlade manipulationen.

Det torde icke behöva spillas många ord på frågan om tilltagets

moraliska halt. Det må vara nog att erinra därom, att det innebär ett

våldförande av den enskilde valmannens uppenbara rätt att själv disponera

sin röst, när man på detta sätt tvingar honom att göra tjänst för

ett annat partis syften.

Vid tiden för avgivandet av 1911 års proportionsvalssakkunmgas Klagomål

betänkande (1913) funno visserligen dessa, att den ifrågavarande möjligheten

såvitt bekant icke utnyttjats i sådan utsträckning, att lian den

synpunkten tillräckliga skäl förelåge för inskränkning av rätten att åsätta

valsedlarna vilken partibeteckning som helst. Klagomålen hava emellertid

i senare tid återkommit allt starkare, och i motionen nr 118 inom

A. K. vid 1918 års lagtima riksdag hemställer hr Adelswärd om eu re

-

136

Tilläggsmandat

sot

botemedel.

jDe stora valkretsarnas

inverkan.

vision av valrättsbestämmelserna jämväl i syfte att förekomma missbruk

av partibeteckningar på valsedlarna. Motionären anmärker, att man haft

särskild anledning att uppmärksamma den påtalade bristen i valmetoden

vid senaste andrakammarvalen (1917), »då ett sådant ohederligt förfaringssätt

(annekterande av annat partis beteckning) vid flera tillfällen användes

på ett sätt, som kan betecknas som skandalöst». Och han tillägger, att

»angeläget synes det i den politiska moralens namn vara, att ett sådant

förfaringssätt om möjligt förhindras genom lämpliga bestämmelser i vallagen».

Riksdagen är i sin skrivelse den 22 maj 1918 (nr 226) ense

med^ motionären om, att i det anmärkta hänseendet ett uppenbart missförhållande

föreligger. Riksdagen förmenar det vara möjligt, att det för

andra kammarens vidkommande skulle komma att av sig självt försvinna,

därest en anordning i syfte att åt alla partier garantera en representation,

fullt motsvarande deras röststyrka, komme att genomföras. Ty i

så fall skulle varje anledning för ett parti att genom begagnande av ''ett

annats partibeteckning söka vinna en starkare representation komma att

bortfalla, pa samma gång som begagnandet av den främmande partibeteckningen

skulle utesluta de i den ifrågavarande valkretsen på partiets

kandidater avgivna rösterna från inflytande på bedömandet av valresultatet

i stort. Komme åter en sådan anordning icke till stånd, vore det

enligt riksdagens mening synnerligen angeläget att genom särskilda åtgärder

söka vinna rättelse i det av motionären anmärkta missförhållandet.

För andra val än andrakammarval vore — tillägger emellertid riksdagen —

behovet i alla fall ofrånkomligt.

( Det förefaller, som om riksdagen i det anförda yttrandet haft i

tankarna en anordning med tilläggsmandat eller eljest slutjustering av

valresultatet för hela landet. Under sådan förutsättning, synes riksdagen

mena, komme måhända för andrakammarvalens del risken av illojalt begagnande

av partibeteckning att försvinna. Så till vida torde detta vara

riktigt, som man genom att rösta under annan partibeteckning än den

egna minskar rösttalet för det egna partiet och ökar det för ett motparti

samt därmed bidrager att förminska sitt eget partis och förstora motpartiets

chanser att erhålla platser ur den fond av tilläggsmandat, som skall utjämna

partirepresentationen för hela landet. Å andra sidan kan dock intresset

för partiets lokala representation tänkas egga till manövern i fråga.

Då. emellertid för vårt land ett system med tilläggsmandat eller

annat utjämningsförfarande enligt de sakkunnigas mening icke nu kan

komma i fråga, måste man se sig om efter andra medel till bot mot

det onda. I linje med riksdagens nyss anförda tankegång ligger föreställningen

om den verkan, som i förevarande hänseende må kunna till

-

137

skrivas införandet av större valkretsar för val till andra kammaren. De

sakkunniga hava ovan föreslagit, att länen eller större delar av sådana

göras till valkretsar. Även en dylik reform komme ju att bidraga till

åstadkommandet av ett rättvisare valresultat och kan därför tänkas

komma att förminska den omhandlade olägenheten. Den avskaffas

emellertid uppenbarligen icke genom denna förändring. Allt fortfarande

kunna även efter densammas genomförande valsituationer komma att

föreligga, vilka locka till upprepande av manövrer med partibeteckningarna.

För den händelse man vid uträkningsförfarandet skulle övergå till Absolut

absolut rangordning — en förändring, som de sakkunniga, såsom nyss ranslfrdpnelrng

nämndes, föreslå, och som å annat ställe (s. 206 tf.) motiveras — men under risken.

bibehållande av systemet med partibeteckningar, skulle de olägenheter,

som här äro i fråga, i så måtto ytterligare skärpas, att splittring inom

ett parti ännu säkrare skulle kunna belöna det väl sammanhållna motparti,

som genom illojal annektering av partibeteckning sökte inhösta

vinst. Den absoluta rangordningen kan nämligen under sådana förhållanden

medföra, att fraktionslistor, som starkt avvika från varandra med

avseende på namnens ordning, icke komma att för något namn sammanräknas

och sålunda stå sig svagare i förhållande till ett enigt parti, som

trängt sig in på dess område, än vad vid nuvarande uträkningsmetod är

fallet. Med absolut rangordning kan sålunda lockelsen till illojala manövrer

och därmed också behovet av förebyggande anordningar tänkas växa.

Fn provkarta på tänkbara sådana ‘ anordningar erhåller man genom

ett studium av den danska vallagens av den 11 april 1920 och den

norska vallagens av den 17 dec. 1920 hithörande stadganden. Det förefaller

svårt att tänka sig andra möjligheter än dem, som här äro i förfarandet

inorganiserade — frånsett straffbestämmelser, men sådana torde

i förevarande fall svårligen kunna bliva effektiva. För att underlätta

förståelsen av de slutsatser, vartill vi senare i vår undersökning av olika

utvägar komma, införa vi här först en redogörelse för de nämnda

stadgandena. ''

Förutsättningen för såväl det danska som det norska förfarandet

är den officiella nomineringen av kandidater resp. kandidatlistor.

Betrakta vi först det danska förfarandet vid folketingsvalen (se bil. 2 Förfarandet

sid. 328 IT.), må till en början anmärkas, att man vid formuleringen av val- * Danmark.

lagens bestämmelser om hithörande moment förvisso icke haft någon påträngande

anledning att bereda skydd mot otillbörliga manipulationer

med partibeteckningar. Själva systemet med tilläggsmandat är i viss mån

18—210279.

138

ägnat att utesluta hela saken, såsom redan ovan påpekats. Om vi emellertid

bortse från detta faktum och undersöka valstadgandena i övrigt,

så skola vi finna, att de verkligen skulle lämna skydd mot illojala manövrer

även utan systemet med tilläggsmandat.

Stadgandena utgå från en ofullständig form av eu anordning,

vilken även i vårt land diskuterats, nämligen partiernas officiella registrering.

När nya allmänna val till folketinget skola företagas, lämnar

folketingets talman inrikesministern meddelande om, vilka partier som då

finnas i folketinget; senast 10 dagar före valets avhållande kunna därjämte

minst 10,000 väljare meddela inrikesministern, att de ärna deltaga

i valet såsom nytt parti. Snarast möjligt efter fristens utgång, heter det

vidare i paragrafen, bringas de sålunda av inrikesministern mottagna anmälningarna

till allmän kännedom, och samtidigt kungöres den alfabetiska

ordning, vari partiernas beteckningar komma att anbringas på (de officiella)

röstsedlarna.

Den officiella partiregistreringen är emellertid såsom ovan nämnt

förknippad med officiell kandidatnominering och därjämte med officiella

valsedlar. Valprocedurens huvuddrag äro — med bortseende från sådana

detaljer, som sakna större betydelse i detta sammanhang — följande.

Kandidatnomineringen, vilken försiggår i särskilda »Opstillingskredse»

(= de forna enmansvalkretsarna), skall stödjas av ett visst antal (minst 25)

»stillere». Därjämte skall anmälningsskriften underskrivas av kandidaten

själv, och denne skall angiva, till vilket parti han ansluter sig. Det

tillkommer därefter enligt vallagens ord »partiet» att tillkännagiva, i

vilken ordning de för partiet anmälda kandidaterna för hela valkretsen

skola uppställas å partilistan, ett tillkännagivande, som enligt lagändring

av den 28 juni 1920 dock ej är obligatoriskt. Ingen kandidat får anmäla

sig för mera än ett parti. Vid omröstningen användas officiella

valsedlar med samtliga anmälda partibeteckningar jämte tillhörande kandidatlistor

uppförda i var sitt särskilda fält. Vare sig partiet bestämt

rangordning mellan kandidaterna eller ej, tillämpas ett och samma röstningssätt.

Valmannen åsätter röstsedeln ett kors antingen vid partibeteckningen

eller vid det översta namnet i ett av fälten eller vid namnet

på en av kandidaterna längre ned i partifältet. I varje fall tillgodoräknas

hans röst partiet. I det sistnämnda fallet tillfaller rösten i första

ordningen den förprickade kandidaten, i de förstnämnda två fallen följes

orubbat den å valsedeln förefintliga ordningen mellan kandidaterna, om

nämligen rangordning fastställts av ifrågavarande parti (hur i motsatt

fall röstberäkningen sker, se härom bil. 2 s. 334). Varje partis röststyrka

erhålles genom summering av de röster, som äro avgivna för det

-

139

samma. Partibeteckningen spelar alltså fullkomligt samma metodologiska

roll som lios oss.

Det moment i det ovan beskrivna förfarandet, vilket tillsammans

med partiregistreringen verkar till omöjliggörandet av det omhandlade

valfusket å kandidatnomineringens stadium, är den bestämmelsen, att

»partiet» — varmed uppenbarligen måste avses den ifrågavarande organisationen

genom sin styrelse eller pa annat sätt äger att bestämma

den ordningsföljd, i vilken partiets kandidater skola uppföras på den

officiella valsedeln. Man skulle eljest kunna tänka sig, att ett parti

kunde vid den officiella nomineringen låta sina egna kandidater segla

under falsk flagg. Men det är uppenbart, att, då det parti, vars namn

på detta sätt annekterats, har rätt att bestämma ordningen på den

officiella sedeln, och då vidare denna ordning spelar en betydande roll

vid utdelningen av platserna, ett dylikt tilltag skulle för det annekterande

partiet kunna betyda förlust i stället för vinst av platser. Den möjlighet

att modifiera kandidatordningen, som valmetoden lämnar den enskilde

valmannen, är för begränsad för att kunna tjäna som tillräcklig

motvikt. — Att de stadganden, som gälla själva röstandet, utesluta några

illojala tilltag av den art, varom är fråga, framgår omedelbart. Valmännen

är ju bunden av den officiella valsedeln och har endast att välja

mellan de där uppförda partilistorna. Det är detta, som å detta stadium

är avgörande. Det är för valmannen direkt omöjliggjort att kombinera

partibeteckning och kandidater på annat sätt än som den å den officiella

valsedeln avspeglade nomineringen har gjort.

Man finner sålunda, att i Danmark partiregistreringen suppleras

med inlimmande åt den registrerade partiorganisationen av rätt att

utöva ett avgörande inflytande på dess kandidatlistas slutliga utseende

ävensom med väljarens bundenhet i det stora hela till denna kandidatlista.

Det är i denna kombination, som den officiella inregistreringen av

partierna skulle kunna bliva av effekt såsom medel att förebygga sådana

illojala manövrer, som hos oss hava förekommit.

Gå vi så till den nya norska vallagen (se Bil. 2 sid. 320 f.), finna vi Förfarandet

här en effektivt utformad inregistrering av partier och partinamn till * Nor9eskydd

för dessa senare. Det heter i vallagens 11 §, att ett parti, som

har organiserat sig under ett partinamn, kan genom sin huvudstyrelse

anmäla partinamnet hos vederbörande departement, vilket, i fall anmälan

befinnes vara i tillbörlig ordning, ofördröjligen låter införa den i

Norsk Kunngjerelsestidende. När eu sådan anmälan är gjord, fortsättes

det, kan icke något annat parti antaga partinamnet eller ett namn, som

är utsatt för att förväxlas med detta, förrän det parti, som först antog

140

namnet, har meddelat departementet, att partiet upplösts eller ändrat

namn. Namnet blir också fritt, när partiet vid två val å rad icke har

uppställt partilista i någon valkrets. Att partinamn har blivit fritt, skall

också ofördröjligen kungöras.

De stadganden, i vilkas miljö partiregistreringen befinner sig, äro

följande. Rörande den officiella kandidatnomineringen, vilken, såsom tidigare

nämnt, ju även här är förutsättningen, gäller, att ett förslag till

vallista skall vara underskrivet antingen av röstberättigade i valkretsen

till ett antal av minst 50 för lantvalkrets och 100 för stadsvalkrets eller,

ifall förslaget utgår från ett parti, som, i överensstämmelse med här ovan

anförda stadganden om inregistrering av parti, har ensamrätt till visst

partinamn, av partistyrelsen i valkretsen resp. partiets centralstyrelse.

Hava flera vallist-förslag samma överskrift eller är något förslag försett

med en överskrift, som icke tydligt skiljer sig från annat förslags överskrift

och saken icke kan ordnas genom förhandling mellan vederbörande,

segrar det förslag, som först inkommit, dock naturligtvis med reservation

för ensamrätten till partibeteckning. Vidare är att märka, att ingen kandidat

får förekomma på mera än ett valförslag. — Vad så beträffar

väljarens åtgöranden vid själva valtillfället, åtnjuter han åtminstone formellt

stor frihet. Han disponerar lika många röster som antalet platser

att tillsätta, utan att dock vara tvungen att begagna dem alla. Det står

honom fritt att å den officiella vallistan stryka namn eller ändra ordningen

mellan namnen, att rösta på personer från olika listor (blandningssedel,

panachering), ja, även att rösta på personer, som icke äro

uppförda^ på någon lista. Det synes icke heller vara absolut nödvändigt,

att han åsätter sin valsedel någon partibeteckning. Restriktionerna röra

valsedlarnas rent tekniska åvägabringande. Det stadgas nämligen, att

tryckta röstsedlar måste vara likalydande med de officiella vallistorna,

skola utstyras som dessa, alltså jämväl med deras partibeteckning samt

med samma namn i samma ordning som å listan. Andra tryckta sedlar

äro förbjudna. Namnen å den tryckta sedeln kunna emellertid omkastas

genom sifferbeteckningar, och strykningar och tillskrivningar kunna också

företagas. Därjämte står det valmannen fritt att själv skriva sin röstsedel.

— För uträkningen av de partierna enligt valsedelmaterialet tillkommande

rösttalen begagnar sig vallagen av det förfaringssättet, att

det först undersökes, huru många röster varje kandidat har erhållit,

varvid tagas i betraktande samtliga sedlar, där hans namn förekommer,

både blandningssedlar och rena partisedlar; därefter sammanläggas de

kandidaters rösttal, vilka förekomma å samma officiellt anmälda kandidatlista,

och summan härav blir listans resp. partiets rösttal.

141

Frågar man sig nu, vilka stadganden i det norska förslaget, som

jämte inregistreringen av partierna åvägabringa det nödvändiga skyddet

för partibeteckningarna, så finner man på nominationsstadiet en garanti,

som påminner om den motsvarande danska, så till vida som den utgöres

av en viss partiorganisationens roll såsom sådan. Det är nämligen svårt

att på annat sätt förstå de norska stadgandena än så, att 50 resp. 100

personer, som icke tillhöra partiet såsom inskrivna ledamöter, icke kunna

med bestående effekt anmäla någon kandidatlista med detta partis namnbeteckning,

ifall partiet i fråga antingen genom nyssnämnda antal medlemmar

— vilka väl då samtliga måste vara i partiet inskrivna eller

— vilket väl betraktas såsom det normala — genom sin styrelse anmäler

en egen lista. Emellertid kan det hela vid första påseendet synas

komma att sakna betydelse i betraktande av den vidsträckta frihet, väljaren

vid valtillfället äger gentemot hela nomineringsresultatet, i bjärt

motsats till förhållandet i Danmark. Här tillkomma emellertid dels de

anförda restriktiva bestämmelserna angående valsedlarnas utseende, dels

och framför allt, att — såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen

— sammanräkningsförfarandet är ett helt annat än hos oss. Yad

som här är det avgörande är, att partibeteckningarna förlora all betydelse,

när det gäller att fastslå partiernas röststyrka. För att uppnå detta

syfte räknar man icke de med samma partibeteckning utmärkta sedlarna

— partibeteckningarna å sedlarna äro ju icke obligatoriska, och dessa

kunna innehålla namn från olika partier. Man räknar i stället, såsom

ovan beskrivits, de å partikandidaternas namn avgivna rösterna, var de

än finnas. Om den officiella registreringen och vad därmed sammanhänger

gör det omöjligt att nominera kandidater under en partibeteckning,

som ett annat parti redan fått sig tillförsäkrad, undanrycker det

omnämnda beräkningssättet själva grunden för möjlighet av missbruk

med partibeteckningarna. Partibeteckningarnas roll blir nämligen i den

norska vallagen inskränkt till att fixera, vilka de grupper skola vara,

mellan vilka representantplatserna skola fördelas, samt att förbinda bestämda

kandidatnamn med bestämda partier, varigenom en utgångspunkt

för fastställandet av de olika partiernas röststyrka vinnes.

Till man nu närmare undersöka de impulser till åstadkommande

av medel mot illojal annektering av partibeteckning, som ur dansk och

norsk vallagstiftning skulle kunna hämtas, så kan man först fästa sig

vid den radikala åtgärd, vilken det norska förslaget anvisar, att med

upphävande av partibeteckningarnas betydelse för uträknandet av partiernas

röststyrka i stället låta denna framgå ur en sammanläggning av

Översikt av

möjliga åtgärder.

Namnen å

valsedlarna

bestämmande

för

partiernas

röststyrka.

142

de för partikandidaterna avgivna rösttalen. I sådant fall blir det över

huvud taget ingen annan mening med partibeteckningars anbringande å

valsedlarna än den lättnad, som beredes valmännen vid val av röstsedel

och va]förrättaren vid sorteringen — n. b. under förutsättning av regler,

liknande de norska rörande valsedlarnas yttre utseende. För manövrer

sådana som de, varom nu är fråga, bleve partibeteckningarna alldeles

oanvändbara. Syftet att befrämja partiets framgång vid valet vinnes då

uteslutande genom att rösta på partiets kandidater. Om på valsedlarna

står eller icke står någon partibeteckning, blir i detta hänseende likgiltigt.

Med en sådan reform skulle man emellertid hava avskaffat, vad som

betraktats som det egenartade i hela vårt partibeteckningssystem. I och för

sig läge ju däri intet hinder för åtgärden. Sakliga skäl av avgörande natur

resa sig emellertid mot att utbyta vår nu gällande metod för uträknandet

av partiernas röstsiffror mot den i Norge (och för övrigt bl. a. även i Schweiz)

tillämpade. Därmed skulle nämligen den proportionella platsfördelningen

inom partierna, som hos oss blivit ett postulat, praktiskt taget omöjliggöras.

Vill man bibehålla partibeteckningarnas betydelse för röstsammanräkningen,

har man att taga i betraktande andra av de två ifrågavarande

''nordiska vallagstiftningarna anvisade åtgärder mot missbruk. Beträffande

dem alla är emellertid att bemärka, vad redan ovan påpekats,

Officiell nämligen att de bliva möjliga endast i ett system med något slags offiyZZm9

cie}1 nominering av kandidater resp. kandidatlistor. Ett övervägande av

ning för missbrukets innebörd ger också vid handen, att, om man vill vinna verkytrdet-1''

rättelse, detta kan ske endast genom införande av dylik officiell nominering.

Vad som åsyftas, är ju att hindra medlemmar av ett parti

att kombinera ett annat partis beteckning med sina egna kandidatnamn.

Detta blir icke möjligt, utan att man på förhand fixerar det nödvändiga

sammanhanget mellan ett visst partinamn och ett visst kandidatkomplex.

Enda medlet härtill är en förhandsnominering av någon art. Införandet

av officiell nominering blir, då man svårligen torde lyckas utfinna andra

möjligheter än i dansk och norsk vallagstiftning förefintliga, det första

och oundgängliga villkoret för åstadkommande av någon rättelse. Utan

den klarhet, som den officiella nomineringen giver över de faktorer, varmed

man har att räkna, kunna icke några förebyggande åtgärder vidtagas.

KnasUegen ‘ Med iakttagande av denna nödvändiga förutsättning för det hela

deklaration. ^an man då för det första fästa sig vid en detalj i det danska förfarandet,

som i det föregående icke särskilt understrukits, men som möjligen

kan vara värd att uppmärksamma. Då kandidaten nomineras, skall

anmälan härom undertecknas av honom själv. '' Eftersom därvid jämväl

skall angivas, till vilket parti han ansluter sig, kommer ju förfarandet

143

att innebära en inför offentlig myndighet avgiven deklaration från kandidatens

sida rörande hans allmänna meningsöverensstämmelse med det

ena eller andra partiet. Det låter tänka sig, att häri skulle kunna ligga

ett korrektiv mot det omhandlade missbruket, i det att kandidatens ambitionskänsla

skulle förbjuda honom att i valpolitiskt syfte deklarera

falskt. Härvid är emellertid först att märka, att saken icke komme att

ligga till på samma sätt i Sverige som i Danmark, i det att å sistnämnda

håll kandidatnomineringen, såsom ovan nämnts, försiggår i särskilda nomineringskretsar,

varvid i regel varje parti nominerar allenast en person

för detta delområde av den egentliga valkretsen. Hos oss däremot

komme väl ofta för hela- (den förstorade) valkretsen eller i varje fall

för en icke allt för liten del därav en hel lista, innehållande flera

namn, att på en gång nomineras. Det är ju möjligt, att skillnaden icke

skulle betyda så mycket; eljest kan man måhända förvänta, att den

nyss berörda ambitionskänslan skulle verka mera starkt i ensamheten än

i sällskap. I varje fall torde man emellertid kunna av sannolikhetsskäl

ställa sig ganska tvivlande gentemot verkan av ett dylikt kandidatens

uttryckliga tillkännagivande. Förvisso kan det anföras skäl för lämpligheten

av att nominationsskriften åtföljes av intyg om kandidatens bifall

till upptagandet på den föreslagna listan. Men har hittills ett otillbörligt

utnyttjande av annat partis beteckning kunnat iscensättas med Vederbörande

kandidaters goda vilja, är det antagligt, att så fortfarande

skulle kunna ske även efter införandet av det ifrågasatta tillvägagångssättet.

Den formliga deklarationen från kandidatens sida kan icke förväntas

i alltför hög grad avskräcka från ett företag, som man icke tidigare

dragit sig för att offentligen biträda. I all synnerhet blir detta

fallet, för den händelse partibeteckningar föreligga, vilka icke så restriktivt

angiva ett särskilt parti, att det blir absolut uteslutet att därunder

subsumera jämväl ett annat.

Det blir sålunda nödvändigt att söka efter effektivare utvägar. Därvid

måste tagas hänsyn till såväl nomineringsstadiet som själva röstningen.

Åtgärderna böra förebygga manövrerna lika väl vid det förra tillfället

som vid det senare. En kombination av dylik art är officiell inre- Officiell registrering

av partier och partinamn — snarlik den vi ovan iakttagit i pattinamn(i

dansk och norsk vallagstiftning — och förbud mot upptagande å valsed- förbindelse

lama av namn från olika partilistor (»panachering»). Den sistnämnda ^anabestämmelsen

måste till för att giva den förra någon verkningsför- chering).

måga. Tv om väljarna vid omröstningen finge kombinera partibeteckningar

och kandidatnamn efter behag, utan hänsyn till nomineringens anvis

-

144

Kartellväsendets

officiella

reglering

nian

officiell registrering.

ningar, bleve dessa senare från den ifrågavarande synpunkten endast

slag i luften.

Den officiella inregistreringen av partinamn är onekligen ägnad att

åt dessa bereda ett effektivt skydd. Dock sker detta icke ensamt genom

inregistreringen i och för sig utan framför allt genom de stadganden

rörande procedurens fortsättning, som institutet drager med sig. Vad

som härvid är huvudsak är den bestämmande roll, som å nomineringsstadiet

nödvändigtvis måste tillmätas själva partiorganisationen och därvid

särskilt dess verkställighetsorgan, d. ä. styrelserna, de lokala resp. den

centrala. Vi hava funnit, att i Danmark »partiet» äger rätt att fastställa

ordningen på partiets lista mellan de för detsamma nominerade kandidaterna,

medan enligt det norska förslaget det väl blir partistyrelsen,

som får den egentliga dispositionen över partibeteckningen. Vi hava

också funnit, att det är dessa bestämmelser, som giva effekt åt det partinamnsskydd,

registreringen avser att möjliggöra. Skulle man för vårt land

tänka på att efter danska och norska föredömen genom införande av ett

dylikt skydd för partibeteckningarna söka vinna rättelse på den punkt,

varom är fråga, måste anordningen utgestaltas på sådant sätt, att partiorganisationerna

och deras ledningar erhålla ett dominerande inflytande

på nomineringen. Något slags realprövning av listanmälarnas politiska

färg kan ju icke komma på tal, och man är då hänvisad till den nämnda

utvägen. Det förefaller emellertid icke vidare tilltalande för svenska

föreställningssätt, att en partistyrelse skulle kunna vare sig definitivt bestämma

ordningen mellan partiets kandidater å den officiella listan eller

lägga beslag på ett partinamn med den verkan, att ingen annan lista

finge bära den ifrågavarande beteckningen. Det torde särskilt kunna

leda till förfång för minoriteterna inom partiet, vilkas enda möjlighet

att göra sig gällande kan i en given situation vara att uppträda med en

speciallista, vilken de finna sig vara i sin fullgoda rätt att åsätta partiets

namnbeteckning. Om sålunda från systemet med officiell registrering

av partinamn sådana supplerande bestämmelser synas vara oskiljaktiga,

vilka verka alltför åtstramande på partityglarna, torde det näppeligen

hos oss vara att anbefalla såsom medel mot otillbörligt tillgripande

av andras partibeteckningar.

Avvisas nu den officiella inregistreringen av partinamnen, blir frågan,

om kartellväsendet — allt under bibehållande av partibeteckningarna

— därförutan skulle kunna regleras genom officiell medverkan på

ett sådant sätt, att manövrer av förevarande art förhindras. Regleringen

av kartellväsendet bör innebära, att förutsättningen för samverkan mellan

partierna skall vara, att de uttryckligt, genom deklaration inför of

-

145

fentlig valmyndighet, ingå valförbund med varandra. Endast ifall en

sådan överenskommelse föreligger, skola överskottsröster från det ena

partiet kunna räknas det andra till godo. Det torde emellertid visa sig,

att under ett system, där partibeteckningarna å valsedlarna utgöra addenderna

till partiernas röstsumma, en dylik reglering av kartellväsendet

svårligen låter sig göras sådan, att den effektivt avskär möjligheten att

genom röstning under annat partis beteckning tillskansa sig obehöriga

fördelar. Låt oss tänka oss tvenne partier, av vilka det ena (partiet A)

på normalt sätt anmäler en kandidatlista, betecknad med partiets rätta

namn, det andra åter (partiet B) anmäler en lista på kandidater ur sitt

eget läger men illojalt betecknad med det förra partiets namn. Partiet

A vägrar att ingå listförbund med partiet B. När emellertid därefter

vid sammanräkningen sedlarna i alla fall skola sammanläggas efter partibeteckningarna,

får ju partiet A.-s vägran en rent platonisk karaktär.

Partiet B vinner sitt mål lika lätt som förut utan partiet A:s medgivande.

Införandet av officiellt förbundsförfarande utan officiell partiregistrering

och med bibehållande av partibeteckningarnas betydelse för

fixerandet av partiernas röststyrka vore sålunda i förevarande avseende

en verkningslös reform.

Av de behandlade utvägarna ur svårigheterna hava vi funnit en Officiell

innebära en övergång till ett helt nytt beräkningssätt beträffande parti

ernas röststyrka, något som skulle faktiskt förhindra bibehållandet av ett partibeteckproportionellt

beräkningssätt vid platstillsättningen inom partierna, tvenne, ^ndTvid

nämligen kandidaternas egen partideklaration och officiellt förbundsför- sammanfarande

utan registrering av partinamnen, vara mer eller mindre ineffek- räknin9entiva,

en fjärde, nämligen den officiella partiregistreringen, vara nödvändigt

förknippad med en icke tilltalande partiåtstramning. Vill man bibehålla

vårt bestående system för beräkningen av partiernas styrka och

därmed möjligheten av proportionell platstillsättning inom partierna, vill

man vinna ett effektivt medel mot illojala karteller och vill man samtidigt

undvika att allt för mycket stegra partiorganisationernas makt vid

kandidatnomineringarna, synes man näppeligen hava någon annan utväg

än att taga en anordning, vid vilken partibeteckningarnas roll vid sammanräkningen

övertages av ett annat beteckning ssätt, som öppnar samma

möjlighet till sammanslutningar, men icke är förknippat med samma

risk för missbruk. Såsom ett sådant erbjuder sig närmast numrering

av vallistorna genom offentlig myndighet. Givetvis måste denna reform

insättas såsom ett led i det komplex av bestämmelser, som i övrigt

bliver för syftemålets uppnående nödvändigt. Att den officiella kandidatnomineringen

hör hit, framgår av det föregående såsom självfallet.

19—210279.

146

Partibeteck

ningarnas

fullständigt

avskaffande

-

I män som valförslagen anmälas, skulle de av myndigheten förses med

löpande nummer. Vidare erfordras en officiell reglering av kartellväsendet.

Valförbunden måste alltså komma till stånd genom överenskommelse

mellan vederbörande representanter för olika listor och inför myndigheten

anmälas för att av denna registreras och offentliggöras. Genom

dessa anordningar vore å förberedelsestadiet sörjt för att inga beteckningar

kunde annekteras — det är icke valmännen själva, utan offentlig

myndighet, som åsätter kandidatlistan en beteckning, och denna är olika

för varje lista samt att inga allianser kunde påtvingas någon grupp.

Vad åter omröstningen beträffar, måste de sagda bestämmelserna kompletteras

med dels föreskrift för väljaren att å valsedel upptaga jämte

namn även visst vallistnummer, dels förbud mot sammanförande å en

och samma valsedel av vallistnummer, tillhörande sådan sammanslutning,

som motsvarar ett parti, och kandidatnamn, tillhörande annan

sammanslutning av dylik art. Det förra avser att giva numreringen den

betydelse för uträkningen, som hittills tillkommit partibeteckningarna, det

senare blir, i likhet med vad ovan s. 143 f. på tal om en anordning med

registrerade partibeteckningar påpekades, nödvändigt därför, att, om ett

partis väljare illojalt kombinerade ett annat partis listnummer med sina

egna partikandidaters namn, detta till sina verkningar bleve lika illa

som eu falsk kombination mellan partibeteckningar och namn. Det måste

vala konsekvens mellan bestämmelserna i detta stycke å nomineringsstadiet

och å omröstningsstadiet. Vårt förslag kommer emellertid icke

att utesluta möjligheten av sådana frivilliga allianser mellan partierna,

som röra sig både med gemensamma namn och blandade valsedlar (jfr s.

176). Syftet är endast att göra ett dylikt förfarande beroende av båda

resp. alla partiernas samtycke. Därjämte föreslå vi en anordning, som

avser möjliggörandet inom vissa gränser av en röstning tvärs igenom partigränserna,

vilken icke är förbunden med den risk, varemot vi här sökt

botemedel. Härom närmare i annat sammanhang.

Då vi sålunda föreslå, att partibeteckningarnas roll vid sammanräkningen

skall upphöra, så sker det, enligt vad av det föregående

torde framgå, därför, att denna åtgärd synes vara den enda på en gång

för våra förhållanden lämpliga och effektiva, som står till buds mot den

möjlighet till missbruk av partibeteckningarna, som riksdagsskrivelsen

den 22 maj 1918 önskar undanröjd. Den frågan framställer sig då,

huruvida partibeteckningarnas bibehållande, om de nu fråntoges sin huvuduppgift,

över huvud vore motiverad och om icke deras fullständiga avskaffande

vore att sätta i fråga. Någon nödvändighet av deras bibehållande

från metodologisk synpunkt förelåge ju icke. I sådant avseende

147

komme de, sedan officiella beteckningar å vallistorna och officiellt ingångna

valförbund övertagit deras roll, att fullständigt sväva i luften.

Det låter ju emellertid tänka sig, att av andra skäl det kan anses lämpligt

att fortfarande låta dem ornera den byggnad, i vilken de icke längre

hava någon konstruktiv uppgift. Partibeteckningarna kunna möjligen

tillskrivas någon betydelse av valpolitisk natur, i det att de beredde valmannen

större bekvämlighet, verkade till ledning vid hans val av röstsedel.

Han visste med säkerhet, vilken som vore hans lista, och förirringar

i detta hänseende bleve förebyggda. Partibeteckningarna komme

att liksom i Finland spela rollen av en lösen för väljaren. Måhända

kunde de liksom där göras fakultativa allenast.

Mot en anordning, sådan som den på detta sätt ifrågasatta, resa

sig invändningar av vägande art. I allmänhet kan anmärkas, att en

sådan sammankoppling av sinsemellan stridiga moment lätteligen blir invecklad

och svår att på ett tillfredsställande sätt ordna. Särskilt hos oss skulle

den vidare kunna i praktiken leda till vanskligheter. Man är sedan en

jämförelsevis lång följd av år van att betrakta partibeteckningarna såsom

bestämmande med hänsyn till uträkningen av partiernas röststyrka.

Nu skulle de figurera å valsedlarna utan någon vare sig dylik eller annan

metodologisk betydelse. Det föreligger all sannolikhet för att detta

lätteligen skulle leda till missförstånd och trassel vid rösträttens utövande.

Men vad som framför allt är av vikt, det är, att en viss fara för illojala

manipulationer med partibeteckningar alltjämt skulle erbjuda sig,

om också icke i alldeles samma form som nu. Antag, att partiet a nominerat

en lista med namnen A, B och C samt att denna lista av den

offentliga valmyndigheten åsatts numret 1. Antag vidare, att partiet b

nominerat kandidaterna X, Y och Z och att denna lista åsatts numret 2.

Kunde nu partierna till valmännens ledning beteckna valsedlarna med

partiernas namn, skulle intet hinder möta för partiet b att utbjuda valsedlar,

visserligen åsätta dess eget nummer, 2, och innehållande namnen

på det egna partiets kandidater, X, Y och Z, men med partiet a:s partibeteckning.

De valsedlar, som hade sådant utseende, komme att tillgodoräknas

partiet b, vars officiella nummer de bure. Men det är icke

uteslutet, att en del mindre vakna medlemmar av partiet a skulle låta

sig narras att rösta med dessa sedlar, då de å dem såge sitt eget partis

namn. Det skall medgivas, att den ifrågavarande risken skulle kunna

hävas genom att endast officiella valsedlar, å vilka samtliga partilistor

voro tryckta, finge användas. Av skäl, vilka å annat ställe (s. 183) anföras,

anse sig emellertid de sakkunniga icke böra förorda sådana officiella

valsedlar.

148

Då sålunda bibehållandet av partibeteckningarna i ett system med

offentlig nomint^ring, officiella listförbund och officiell beteckning å listorna,

och sedan deras betydelse ur uträkningssynpunkt försvunnit, dels

vore onödigt, dels skulle verka förvirrande och dels slutligen kunna giva

upphov till nya manövrer, synes oss det enda rationella vara att avskaffa

partibeteckningarna helt och hållet. Den större bekvämlighet för

valmannen, den ledning, som de skulle bereda honom, är en fördel av

alltför lätt vikt för att kunna motväga de anförda nackdelarna. Tvärtom

kan påpekandet av denna fördel snarare vändas om till att anvisa ett

nytt skäl utom de anförda för partibeteckningarnas totala avskaffande. På

reformens kreditsida skulle nämligen även kunna skrivas den förtjänsten,

att frånvaro av partibeteckning skulle tvinga valmannen att se litet närmare

på de såsom kandidater uppställda personerna. Det kan tänkas,

att han nu endast ser partietiketten, vilken ofta kan vara en skylt för

ett föga motsvarande innehåll. Visserligen skulle han vid det av oss

föreslagna systemet hava ett nummer till hjälp. Men personnamnen

skulle dock framträda i starkare relief än nu. Och att även i yttre

måtto bättre få fram det personliga momentet i valet kan jämväl hava

sin betydelse.

Slutligen må uppmärksamheten fästas därpå, att med partibeteckningarnas.

slopande och ersättande med en officiell beteckning bringa

vi vårt valsystem till likhet på denna punkt med flertalet utländska.

Detta är visserligen ingalunda något skäl i och för sig. Men om intet

verkligen bärande skäl kan anföras för en nationell säregenhet utan i

stället allvarliga motskäl, ligger det icke heller i dess nationella karaktär

någon tillfyllestgörande motivering. Det huvudskäl, som i riksdagsskrivelsen

år 1907 angående rösträttsreformen anfördes för partibeteckningarna,

var, såsom i kapitlets början omnämnts, att man därmed sluppe

ifrån de besvärliga officiella valförberedelserna. Då det nu visat sig, att

man från synpunkten av valförfarandets renhet vore mera betjänt av

de senare, ligger redan häri ett motiv för antagandet av denna i sagda

riksdagsskrivelse såsom ett alternativ anvisade, men icke begagnade utväg

till åstadkommande av den för valets rationella resultat nödvändiga

sammanhållningen. Därtill kommer emellertid, att även andra skäl än

det, som här närmast behandlats, tala för införande av en officiell kandidatnominering

i förening med officiellt förbundssystem. Vi övergå i

det följande till att giva en överblick av, vilka dessa andra skäl äro,

varvid även skola till undersökning upptagas de argument, som kunna

göras gällande emot den föreslagna anordningen.

149

3. Officiella valförberedelser.

A. Allmän motivering.

Hittills bär hos oss den politiska valförberedelsen överlämnats åt

valmännen själva, utan att därvid offentlig myndighet på något sätt

medverkat. Genom införande av nominering av kandidater och anmälan

av valförbund inför offentlig myndighet skulle detta förhållande ändras.

Statens organ, vilka, frånsett valets kungörande, enligt den nuvarande

ordningen träda till först vid valsedlarnas avlämnande, skulle anlitas

redan vid de åtgöranden, som avse att politiskt organisera valakten.

Naturligtvis bliva de officiella åtgörandena härutinnan av uteslutande

formell art.

Anordningens huvuddrag hava redan antytts. Inför Konungens

befallningshavande skulle inom bestämd tid före det egentliga valet

representantkandidater anmälas av ett visst minimiantal väljare. Förslagen

finge väl i allmänhet, eftersom valkretsarna äro flermansvalkretsar, karaktär

av listor över de personer, vederbörande önskade se valda. Men

det skulle stå fritt att anmäla även en enda sådan kandidat. Förslagen

skulle av Konungens befallningshavande förses med löpande nummer.

Samhörigheten mellan olika listor skulle därefter åstadkommas genom

att sammanslutningar mellan dem inginges och inför Konungens befallningshavande

anmäldes. Sådana sammanslutningar bleve vid platsfördelningen

att betrakta såsom enheter. Procedurens slutpunkt skulle bliva

Konungens befallningshavandes kungörande av de anmälda listorna samt

de emellan dem ingångna sammanslutningarna. Beträffande röstningen

bleve den officiella kandidatnomineringens rättsverkan huvudsakligen den,

att väljaren icke finge rösta på andra än nominerade kandidater. Därjämte

hade han att å sin valsedel angiva numret å den vallista, vilken

han önskade låta sin röst komma till godo. (Om vissa modifikationer i

ovannämnda anordningar genom rätten att rösta på »fristående» kandidat

— se detta kapitels avdeln. 4).

Det har redan i nästföregående kapitel angivits ett viktigt motiv

för en anordning av omförmälda art, nämligen att densamma, rätt organiserad,

kan bereda skydd mot illojala karteller. Det är över huvud en

-

Anordningcns

huvuddrag.

Fördelar:

Förebyggande

av

illojala

karteller.

1 50

dast på denna väg, som det blir möjligt att på ett tillfredsställande sätt

reglera kartellväsendet, sammanslutningarna mellan olika nyanser av politiska

strävanden eller lokala delar av samma parti till samverkande

enheter i valrörelsen. Givetvis erfordras sådana detalj bestämmelser för

förbundsförfarandet, att det blir i stånd att fylla sitt ändamål. Därom

senare i den framställning, som i nästföljande kapitel skall ägnas förbundsförfarandets

detalj organisation.

Såsom tidigare anmärkts, motiveras emellertid den officiella regleringen

av valförberedelserna icke endast av önskvärdheten att kunna på

ett fullgott sätt tekniskt organisera väljarnas sammanslutningar. Även

andra vägande skäl kunna anföras. De gälla såväl i allmänhet som

också i särskild grad vid proportionellt valsätt.

Twl8ituatio-r För det första talar för denna reform den verkan till större klarhet

nen. över och reda i valsituationen, som anordningen skulle medföra, och i

samband därmed den ökade vederhäftighet vid röstningen, som kunde

förväntas bliva en följd. Ett särskilt moment härvidlag är den större

möjlighet till. klarläggande av kandidaternas identitet och valbarhet,

som den officiella nomineringen bereder. Framför allt bleve det emellertid

till stor nytta för valmannen att i god tid erhålla ett klart tillrättaläggande

av de förutsättningar med avseende på kandidater, partier och

deras samverkan, under vilka han går till val. Han bleve i tillfälle att

bättre orientera sig och därmed också för egen del ordna sin röstning

på ett sätt, som till sin effekt bäst motsvarade hans intentioner. Omröstningsresultatet

bleve i mindre grad beroende på oöverlagda röstningar,

dikterade av ingivelser i sista ögonblicket. Med den fulla offentligheten

i valförberedelserna följer också, att för manövrer och överrumplingar

spelrummet blir vida trängre än det är utan det officiella förfarandet.

VesamlinqU . 0fficie11 nominering i förening med officiellt ingångna listsammanslutningar

skulle sålunda komma att på helt annat sätt än de nuvarande

oreglerade valförberedelserna åstadkomma klarhet och ordning i valrörelsen.

De skulle förebygga hemlighetsmakeri och överrumplingar av alla slag,

kraftigt motverka splittring och i stället verka samlande på väljarskarorna.

Om häremot invändes, att samma mål, som nu äro nämnda, kunna

vinnas genom en välordnad verksamhet från partiorganisationernas sida,

så må för det första genmälas, att därmed förhåller sig olika inom olika

partier och i olika landsdelar. Det officiella förfarandet blir till en hjälp

för sådana fall, där organisationen har att brottas med ogynnsamma yttre

förutsättningar. ^ Vidare är att märka, att förberedelserna till valet ju

komme att fortgå i alldeles samma former som nu, visserligen påverkade av

valkretsarnas förstoring; det officiella förfarandet utgör allenast den hop

-

151

summerande och ordnande slutakten. Det blir till denna slutakt, som

valförberedelserna syfta, den blir det facit, vilket vid bestämd tidpunkt

skall föreligga. Anordningen måste därför förväntas stimulera valledningarna

i deras organisationsarbete. Det torde sålunda kunna påstås,

att det officiella slutförfarandet kömme att avsevärt bidraga till ökande

av ordning och samling.

Men slutligen är gentemot den berörda invändningen att fästa upp- Särskilt

märksamheten på vissa förhållanden, som komma att stegra behovet av bef^ltorade

åtgärder till främjande av en dylik ordning och samling. Yad som åsyftas valkretsar

är dels den utomordentliga ökning av valmanskåren, som kommer att

bliva eu följd av de nya rösträttsbestämmelserna, dels därjämte den

avsevärda förstoring av valkretsarna, som vårt förslag skulle komma att

medföra. Om nödvändigheten av ordning och sammanhang i valakten

är uppenbar redan vid nu rådande förhållanden, så blir den det i än högre

grad under de nya. Införandet av officiella valförberedelser bliva därför

än mera påkallade. Utan sådana vore det fara värt, att — i de omfattande

valkretsarna med den nära tredubblade väljarkåren — samverkan

mellan valkretsens skilda delar bleve allt för löslig, så att egentligen

sammanhörande väljare komme att vid valet löpa åt var sitt håll. — Om

det officiella förfarandets betydelse vid valkretsförstoringen se i övrigt s. 72 ff.

Den klarhet och översiktlighet, som det officiella förfarandet medför,

drager med sig alldeles särskilda fördelar med hänsyn till väljarnas aViogiska°

utnyttjande av valmetoden och till dennas fungerande på ett tillfredsställande

sätt. Det finnes ingen praktiskt användbar proportionell val- iea''

metod, med vars tillämpande icke vanskligheter av en eller annan art

äro förenade. Varje sammanräkningssätt visar sig i något hänseende

leda till konsekvenser, mot vilka befogade erinringar kunna göras. Sådant

kan icke undgås, om metoden icke skall göras så komplicerad, att

den blir oduglig för praktiskt bruk. Med officiell nominering och ingående

av listsammanslutningar blir det emellertid möjligt att i rätt avsevärd

mån neutralisera verkningarna av dylika vanskligheter.

Vid redogörelsen för den av oss förordade uträkningsmetoden kommer

uppmärksamheten att fästas vid en sådan, för övrigt redan i annat sammanhang

antydd vansklighet, nämligen att den absoluta rangordningen —

metodens viktigaste drag — är förknippad med ofördelaktiga verkningar på

valutsikterna för sådana fraktioner, vilka utmärka sig för stark splittring

i fråga om namnens ordning och hava att kämpa med fraktioner, där stor

enighet i detta avseende råder (se s. 207 och 209). De kunna icke verka

gemensamt och äro därför utsatta för förluster. Införes det officiella listoch

förbundsförfarandet, kan denna risk motverkas genom att närbesläk

-

152

det listor sammanföras till enheter, med den verkan, att de vid sammanräkningen

icke konkurrera med varandra annat än inom den gemensamma

ram, som skyddar dem i konkurrensen med andra listor. Nu

verka de således gemensamt, och risken att förlora till följd av splittringen

med avseende på namnordningen är utesluten.

En annan ofullkomlighet hos metoden, som längre fram i förevarande

betänkande omtalas, och för vilken det officiella förfarandet i

sin mån kan råda bot, rörer den möjligheten, att vid uträkningen av

valresultatet ett namn, som redan erhållit plats i ordningen inom partiet,

senare »dyker upp» såsom främsta oplacerade namn å vissa valsedlar, vilka

sålunda icke för besättandet av den ifrågavarande platsen bidragit med

någon röstkraft. Att uträkningsmetoden överhoppar dessa namn såsom

obefintliga är en av praktiska hänsyn dikterad inkorrekthet. Å det ställe i

vårt betänkande, där saken behandlas (s. 265 ff.*), påpekas, att det oftast torde

vara av valtaktiska grunder, som ett å hög plats på en lista stående

namn upptages å låg plats på en annan. Genom den i god tid vunna

överblick över vallistorna, som den officiella nomineringen bereder valmannen,

blir det honom möjligt att till sina rätta proportioner reducera

betydelsen av namnets förekomst å det sistnämnda stället och bereda sig

att rösta efter denna insikt. Härmed är icke sagt, att vanskligheten

bortelimineras; men den torde förlora det mesta av sin betydelse.

avrvaluträk. Utom den klarhet och översiktlighet över valsituationen, den orga

ningen.

niserande och samlande verkan på välj armassorna, den möjlighet till

korrigering från väljarnas sida på vissa punkter av metodologiska vanskligheter

samt det förebyggande av illojala karteller, som genom den

officiella nomineringen och förbundsförfarandet beredes, skall slutligen på

dess förtjänstkonto antecknas en annan förmånlig verkan, vilken följer

av institutets egenskap att samla och koncentrera. Här åsyftas det

förhållandet, att, då valmannen vid sin röstning måste hålla sig inom de

nominerade kandidaternas krets samt även vid sammanförande å sin

valsedel av namn från olika listor är bunden av vissa begränsningar,

resultatet bliver, att antalet vid valet förekommande valsedelstyper

minskas och därmed hela uträkningsarbetet väsentligen underlättas. Det

är bekant, att av de båda moment, uti vilka sagda arbete sönderfaller,

det ena eller ordnandet av valsedelsmaterialet tager vida längre tid i

anspråk än det andra, det egentliga uträkningsarbetet på basis av det

ordnade valsedelsmaterialet, och att detta beror på den oändliga variation

i röstandet, som blir en följd av att en förberedande reglering

saknas. Fördelen av eu genom minskad röstsplittring åstadkommen lättnad

i detta avseende torde icke underkännas av den, som haft befatt

-

153

ning med valuträkningar. 1919 års kommunalfullmäktigval belysa mer

än tillräckligt behovet därav.

Med vad som nu blivit anfört torde förslaget om införande av

officiell nominering och officiellt förbundsförfarande vara tillfyllestgörande

motiverat. Mot anordningen hava emellertid vissa invändningar gjorts

gällande. Ehuru vägande, kunna de dock enligt vår mening icke upphäva

betydelsen av de skäl, som anförts för institutets införande.

För det första anmärkes sålunda, att förfarandet är besvärligt och

tidsödande, att det tynger ner hela valakten. En sådan invändningkan

dock icke tillmätas avgörande vikt. Visar det sig, att en anordning

är förbunden med väsentliga fördelar, får man väl icke låta avskräcka

sig av att med densammas praktiserande också följer något besvär,

helst när detta icke är av mera överväldigande art än här. Frågan blir i

detta avseende lättare att bedöma, sedan redogörelse lämnats för de tilltänkta

detalj bestämmelserna. Det torde då visa sig, att de åtgärder, som

påläggas väljarna och deras valledningar, icke bliva av så mödosam art,

att det nya institutet på den grund är att avvisa.

Eu annan invändning hänför sig till svenska politiska vanor och

föreställningssätt. Den offentliga kandidaturen skulle strida mot dessa.

Här torde emellertid en dubbel felsyn spela in. Dels torde anmärkningen

utgå från den uppfattningen, att kandidaterna skulle hava att framställa sig

själva och väl också taga ledningen av propagandan för sin egen kandidatur

med hjälp av biträdande agenter. Detta är emellertid felaktigt. Den

offentliga kandidaturen kan i stället organiseras så, att kandidaterna fortfarande

spela en mera passiv roll vid förfarandet. De anmälas av ett

visst minimiantal väljare. På sin höjd kan det erfordras, att de giva

sitt samtycke till sitt uppställande, ävensom att de på vissa stadier anmanas

att träffa andra avgöranden. Dels torde vidare ett förbiseende

vara för handen med avseende å de svenska politiska föreställningarnas

nuvarande innebörd. Utvecklingen har för länge sedan vant oss vid, att

representantkandidaterna ingalunda sitta i förnäm och stilla tillbakadragenhet,

medan deras anhängare ensamma utveckla aktivitet. Den offentliga

kandidaturen existerar praktiskt taget redan nu, ehuru i icke officiell

gestalt. Den politiska finkänsligheten kan näppeligen bliva stött för huvudet

av en reform, som i detta avseende endast legaliserar, vad som

redan tillämpas.

Viktigare än de båda nu behandlade invändningarna är en tredje.

Den går därpå ut, att det officiella förbundsförfarandet på ett mindre

tilltalande sätt inskränker valmannens frihet och lägger för mycken makt

20—2102 79.

Invänd

ningar.

Förfarandets

besvärlighet.

Stridande

mot svenskt

föreställningssätt.

Inskränkande

av väljarens

frihet.

154

i valledningens händer. Ser man till, vari frihetsinskränkningen egentligen

består, finner man, att den kan komma att ligga dels däri, att valmannen

icke tillätes rösta på andra än av ett visst antal väljare officiellt

anmälda kandidater, dels även uti andra tänkbara begränsningar med

avseende å valsedelns innehåll, t. ex. att den skall gälla viss nominerad

namnkombination. Yad det förstnämnda beträffar, så ligger ju givetvis

däri ett tvång i förhållande till den nuvarande obegränsade friheten att

rösta på vem som helst. Detta tvång kan dock näppeligen anses för

oberättigat. Valet skall dock vara en akt av samverkan, icke ett planlöst

kringkastande hit och dit av röster, utan hänsyn till en dylik samverkan.

Det kan då icke anses obefogat att inskränka valfriheten till endast sådana

kandidater, som över huvud kunna tänkas besitta någon som helst utsikt

att bliva valda. Att giva röster till personer, beträffande vilka en dylik

utgång måste betraktas såsom på förhand absolut utesluten, blir meningslöst.

Begränsningen i valmannens självbestämningsrätt inskränker sig därför

egentligen till kravet, att han icke skall bortkasta sin röst. Förvisso behöver

sådant under nuvarande förhållanden ingalunda dikteras av okynne

allenast. Anser sig emellertid en valman hava allvarligt vägande skäl

att icke giva sin röst åt någon av de uppställda kandidaterna, har han

samma utvägar att anlita som nu. Han kan underlåta att rösta, han

kan rösta blankt, och han kan till sist rösta på en icke nominerad kandidat

— med den skillnaden mot nuvarande förhållanden, att sedeln

underkännes, medan den nu är bortkastad utan att formellt underkännas.

Men till sist: han kan i god tid se till att genom nominering förutsättningarna

beredas för att eu av honom önskad kandidat må kunna bliva vald.

Nu kan emellertid invändas, att själva förutsättningen för resonemanget

sviktar, så till vida som antagandet, att endast sådana kandidater,

som anmälas av ett visst antal väljare, hava någon utsikt att ernå

tillräckligt antal röster, är oriktigt. Invändningen är naturligtvis berättigad,

för den händelse man såsom minimum av anmälare fixerar en så

hög siffra, att den kan anses innebära ett överdrivet krav. Men den

behöver icke åsyfta ett sådant tydligt fall utan kan gå ut på att, även

om man bestämmer en måttlig siffra, vilken ju dock enligt sakens natur

icke kan sättas alltför låg, redan häri ligger ett tvång, som kan göra

antagandet, att endast på sådant sätt nominerade kandidater hava några

valutsikter, missvisande. Det är nämligen icke detsamma att slutet rösta

på en man och att öppet underteckna ett inlämnat kandidatförslag.

Många, som kunna förväntas önska göra det förra, draga sig måhända

för det senare. Denna senare anmärkning är givetvis riktig. Men å

andra sidan kan med fog hävdas, att det vore märkvärdigt, i synnerhet

155

ifall länen göras till valkretsar, om icke i en sådan folkrik valkrets skulle

utan större svårighet kunna uppdrivas tjugofem väljare — den siffra,

som vårt förslag åsyftar — till att underteckna en anmälan av en person,

vars kandidatur verkligen omfattas med intresse av så många valmän,

att hans inval kan komma i fråga. Man besinne, att för valet av

eu medlem av riksdagens andra kammare för framtiden måste med samma

röstningsfrekvens som vid valen 1917 (65,8 /) i genomsnitt påräknas omkring

9,000 röster. Kravet på en måttlig anmälningssiffra kan under

dylika förhållanden icke anses innebära ett otillbörligt tvång på valmännen,

utan det måste tvärtom anses föreligga goda skäl för det antagandet, att

en kandidat, för vilken 25 förslagsställare icke kunna uppdrivas, också

utan officiell nominering skulle sakna alla utsikter att bliva vald.

Yad åter angår de övriga med det officiella förfarandet förbundna

restriktioner, som ytterligare binda valmannen vid hans röstning, så må

erinras om, att bestämda inskränkningar rörande valsedelns utformande,

avseende frågan om rätt att avvika från de fastställda listorna genom

strykningar eller omkastande av namnens ordning eller rätt att upptaga

namn från olika listor, icke med nödvändighet följa av den officiella

kandidatnomineringen. I detta avseende kunna stadgandena vid varje

särskilt valsystem variera, beroende på metodologiska eller andra skäl.

Enligt det förslag, som de sakkunniga framlägga, medgives valmannen

obegränsad rätt att stryka samt att ändra ordningen mellan namnen å

anmälda vallistor. Med avseende på rätten att »panachera», d. ä. på

valsedeln upptaga namn från olika vallistor, ställer sig saken så, att förslaget

ersätter en bestående vidsträckt, men praktiskt taget ineffektiv

rätt med en mera inskränkt men effektiv sådan. Från denna synpunkt

innebär därför de sakkunnigas förslag snarare en utvidgning av den nu

rådande fribeten med avseende på valsedelns sammansättning. Till dessa

frågor återkomma vi å vederbörande plats i detta betänkande.

Såsom ovan nämndes, ingår i anmärkningen rörande det officiella Särskilt

nomineringsförfarandets frihetsinskränkande natur jämväl eu hänvisning till arf°parttteddet

ökade inflytande, som därmed skulle beredas de politiska partiledningar- ningamas

na. Härvid är emellertid att märka, att partiorganisationerna såsom sådana makticke

skulle — såsom däremot, enligt vad som framgår av vår redogörelse å

annat ställe (se ovan sid. 140 f.), är fallet i Norge — tillerkännas någon särskild

roll i förfarandet. Någon rätt att anmäla listor skulle icke tillkomma

partistyrelserna såsom sådana, än mindre förbehållas dem. De enskilda

valmännen betagas sålunda icke initiativ i valrörelsen. Vem som helst

kan sätta i gång en aktion för anmälan av en eller flera kandidater.

Det gäller blott att samla de erforderliga medanmälarna. I detta avseende

156

behöver sålunda intet tyranni mot oppositionsgrupper inom partiet befaras

från de organiserade partiledningarnas sida. Det må i detta sammanhang

uppmärksammas, att möjligheten att ingå listsammanslutningar, genom

vilka olika listor sammanföras till en enhet, gör, att dylika säraktioner

kunna företagas utan skada för partiets numerära representation. Samma

möjlighet blir, såsom förut (s. 74) påvisats, ett välägnat medel mot den

för vissa fall allt för långt drivna centralisation av valrörelsen, som

eljest kunde befaras bliva en följd av valkretsarnas förstorande.

Slutsats. Väger man mot varandra de skäl, som i den ovan lämnade fram

ställningen

anförts till stöd för, och de, som anförts såsom invändningar

mot ett officiellt slutreglerande av valförberedelserna, torde vågskålen för

visso giva utslag till de förras förmån. För uppnåendet av de fördelar,

som med anordningen åsyftas, bliva naturligtvis de närmare bestämmelserna

angående tillvägagångssättet av avgörande betydelse. Vi övergå nu

till en redogörelse för detaljerna i förfarandet, sådana de av de sakkunniga

föreslås. Först framställes därvid själva kandidatnomineringen och sedan ingåendet

av listsammanslutningar. Utom utländsk lagstiftning har härvid

1903 års kommittébetänkande i åtskilliga stycken tjänat oss till ledning.

B. Don officiella nomineringens och förbundsförfarandets

organisation.

Den officiella kandidatnomineringen.

Xomine- Den myndighet, som bör handhava de officiella valförberedelserna,

redighet™'' blir helt naturligt Konungens befallningshavande, d. ä. den myndighet, som

Konungens f. n. ombesörjer röstsammanräkningen och vissa andra ärenden röav

ande 8 ranc*e valet- Det kunde sättas i fråga, huruvida icke, särskilt med

hänsyn till valkretsarnas förstorande, det borde finnas möjlighet att ingiva

valförslag även till exempelvis domhavandena på landet och magistrat

i stad. En dylik anordning skulle emellertid medföra vissa olägenheter,

särskilt med hänsyn till enhetligheten i förfarandet vid förslagens granskning

och justering. Förslagen torde dock till sist samtliga böra inlöpa

hos Konungens befallningshavande. Anmälan om listsammanslutningar

kan icke lämpligen göras hos någon annan myndighet. Då härtill kommer,

att noinineringsförfarandet hos Konungens befallningshavande kan för valmännen

underlättas, dels därigenom, att förslagsskriften kan insändas med

posten, dels, vad angår det personliga ingivandet, genom särskilda anordningar,

varom nedan skall talas, torde hela nomineringsförfarandets koncentrerande

hos Konungens befallningshavande vara välmotiverat.

157

Den ökade arbetsbörda, som härigenom pålägges Konungens befallningshavande,

motiverar ett bemyndigande med avseende på andrakammarvalen

av samma natur som det, som genom kungl. cirkulär av den

5 nov. 1920 givits befallningshavandena med avseende på kommunaloch

municipalfullmäktigval, nämligen att i erforderlig utsträckning förordna

extra avdelningschefer och annan personal i och för handläggning

av hithörande ärenden. Detta skulle givetvis kunna hava avseende såväl

på nomineringsförfarandet som sammanräkningen av valresultatet.

Självfallet torde vara, att åt valförslagen bör givas skriftlig form. skriftlig

anmälan.

Den fråga rörande den officiella valförberedelsens organisation, som Anmälhärnäst

erbjuder sig till besvarande, angår den tidpunkt, före vilken val- ni^s{r§st''

förslagen skola vara till vederbörande myndighet avlämnade.

Kommittébetänkandet 1903 föreslog lördagen i sjätte kalenderveckan

före den, i vilken valet sker. Med det förfaringssätt, som i det följande

skall beskrivas, torde detta datum kunna något framflyttas, nämligen till slutet

av femte kalenderveckan före valveckan, en tidpunkt, vilken, om man utgår

från tredje söndagen i september såsom normal valdag, infaller efter

mitten av augusti. Tiden mellan nomineringen och valet bör visserligen

vara fullt tillräcklig för att onödiggöra hastverk, men det är också av

vikt, att den icke göres så lång, att antingen intresset slappnar eller

agitationen onödigt förlänges. En viktig synpunkt är jämväl den,

att tidpunkten i fråga icke må falla sig oläglig för väljarna. Det är

av sådan hänsyn, vi för Stockholm och Göteborg föreslå en ytterligare

inknappning, nämligen med en vecka. Det kan anmärkas, att .även

för andra städer anledning till framskjutande av nomineringsdagen

kunde föreligga. Detta är riktigt, men då endast de två nämnda städerna

enligt vårt förslag skulle utgöra egna valkretsar, blir den särskilda

anordningen möjlig endast för dessa. Av hänsyn till önskvärdheten

därav, att den sammanställning och kungörelse angående nomineringsresultatet,

vilken nedan skall närmare omhandlas, måtte kunna föreligga

så tidigt som möjligt vid nästföljande, d. ä. fjärde (resp., för Stockholm

och Göteborg, tredje) veckans ingång, föreslå vi icke sista söckendagen

utan näst sista söckendagen i femte (resp. fjärde1) veckan såsom den

sista dag, å vilken valförslag till Konungens befallningshavande kunna

ingivas. För att förhindra missöden, föranledda av bristande kunskap

om Konungens befallningshavandes expeditionstid, har i förslaget insatts

ett bestämt klockslag för fristens utlöpande, nämligen kl. 2 e. m. Bety

1

Man erinre sig i fortsättningen, att angiven veckoordning är för Stockholm och

Göteborg att framflytta med en vecka.

158

Schema för de officiella valförberedelserna

vid de ordinarie valen till andra kammaren.

Vecka i ord-

ningen före

valdagen

Tidigast

Senast

Veckodag

1

•

Juli 28

Arets röstlängd färdig till användning.

6.

Aug. 4

» 5

Aug. 10

» 11

Söndag

Måndag

Tiden för nominering börjar kl. 10 f. m.1)

5.

Aug. 11

» 16

Aug. 17

» 22

Söndag

Fredag

i

i

Tiden för nominering slutar kl. 2 e. m.1)]

4.

Aug. 18

Aug. 24

Söndag

3.

Aug. 25

» 27

» 30

Aug. 31

Sept. 2

t

» ''5

Söndag

Tisdag

Fredag

Tiden för anmälan av listsammanslutning- ar slutar kl. 2 e. m.1)

Tiden för kandidats anmälan om stryk- ning av namnet slutar kl. 2 e. m.1)

2.

Sept. 1

Sept. 7

Söndag

1.

Sept. 8

Sept. 14

Söndag

•

Sept. lo

Sept. 21

Söndag

Valdag.

J) För Stockholm och Göteborg eu vecka senare.

159

delsen av den föreslagna fristen blir klar först i sammanhang med de

tidsfrister, vilka för förfarandets övriga stadier föreslås och om vilka

nedan skall vidare ordas.

Av skäl, som i den speciella motiveringen skola närmare belysas

(s. 289), måste jämväl ett begynnelsedatum för nomineringen fastställas.

Vårt förslag upptager den första söckendagen i sjätte veckan före valveckan

(vid ordinarie andrakammarval infallande i förra delen av augusti)

såsom den dag, då nomineringen börjar. Stadgandet bör givetvis icke

medföra, att Konungens befallningshavande avvisar tidigare ingivna förslag,

utan endast att han uppskjuter deras prövande, tills nomineringsförfarandets

begynnelsedatum är inne, och att till grund för prövningen lägges

den då gällande röstlängden.

Nästa fråga gäller undertecknarna och därvid först det minsta antal

valmän, som erfordras för rätten att inlämna ett valförslag. Här har

man att uppsöka den lämpliga medelvägen mellan för litet och för mycket.

Sättes kravet för lågt, saknar man garanti för att förslaget verkligen

är allvarligt menat och att den resp. de föreslagna kunna tillräknas

ens ett minimum av utsikt att bli valda; anordningen komme att

svika uppgiften att samla och förebygga röstsplittring. Sättes åter kravet

för högt, kan det hända, att den tidigare omnämnda anmärkningen,

att anordningen medför ett hinderlig! tvång på valmännen, blir berättigad.

Särskilt fåtaligare meningsgrupper, vilka dock kunna ha anspråk på att

få göra sig gällande, kunna bliva försatta i en ogynnsam belägenhet, i

det att det kan bliva svårt att uppbringa det nödiga antalet undertecknare

under deras kandidatanmälan.

I andra länders politiska vallagstiftning finner man betydande variationer

mellan de fastställda minimisiffrorna, i Italien sålunda 300, i Norge

100 i en stadsvalkrets, 50 i en lantvalkrets, i Belgien och Österrike 100,

i Tyskland och Finland 50, i Holland och Danmark 25. Beträffande

Finland är dock att märka, att endast tre kandidater få nämnas av samma

förslagsställare (valmansförening), och beträffande Danmark, att anmälan

alltid gäller blott en kandidat, enär kandidaterna uppställas i enmansnomineringskretsar.

I Frankrike gäller, att kandidaterna själva inlämna

den vallista, å vilken de äro uppförda, utom för den händelse anmälan

upptager endast ett namn, i vilket fall den skall understödjas av 100

valmän. I Norge finner man utom nyssnämnda antalsbestämmelser även

ett annat alternativ, i det att, om valförslaget utgår från ett parti, som

har ensamrätt till den använda partibeteckningen, det endast behöver

underskrivas av partistyrelsen i valkretsen eller, om dylik ej finnes,

Förslagsställarna.

Antal.

55 d §.

160

av riksorganisationens styrelse. I Italien och Danmark är ej blott ett

minimum utan även ett maximum, 500 resp. 50, stadgat. Slutligen må

påpekas, att på något enstaka håll antalet undertecknare icke är fastställt

till en absolut siffra, utan ställt i förhållande till antalet representanter,

som skola väljas; även förekommer, dock väl knappast i politisk vallagstiftning,

att det nödvändiga antalet göres beroende av antalet å förslaget

uppförda kandidater.

Då det nu gäller att för de svenska andrakammarvalens del fastställa

någon minimisiffra för kandidatuppställarna, kunde man ju taga

i betraktande de sist anförda båda möjligheterna, genom vilka dels de

mindre valkretsarna, dels de mindre partierna bleve ur bekvämlighetssynpunkt

jämställda med de större. Man kan tänka sig ett krav på t. ex.

20 undertecknare å kandidatförslag, innehållande blott 1 namn, 30 för 2,

40 för 3 å 4 etc. En dylik anordning synes dock i betraktande av valkretsarnas

förstoring knappast vara av behovet påkallad. Skall man således

bestämma sig för en fix siffra, har man att väga mot varandra de

å föreg. sida påpekade båda synpunkterna och taga hänsyn till våra speciella

förhållanden för att finna vad som kan anses för lagom. En genomsnittssiffra

av 100 torde vara för högt tilltagen. Man skall också besinna,

att kandidatnomineringen kan förväntas komma att å sina håll

försiggå så, att lokala kandidatlistor, upptagande blott ett mindre antal

namn, inlämnas, mellan vilka sedermera, med tillämpande av förbundsförfarandet,

en sammanslutning ingås för valkretsen i dess helhet. De sakkunniga

hava tvekat mellan 50 och 25, men omsider stannat vid att

föreslå endast 25. Kommittébetänkandet 1903 föreslog endast 20; den

utomordentliga ökningen av antalet röstberättigade motiverar väl den

obetydliga förhöjningen.

Med en sådan minimisiffra torde icke kunna sägas annat, än ätt

rättigheten att framställa förslag å representantkandidater blir lätt tillgänglig.

Om i denna lätthet, såsom 1903 års kommitterade anmärka,

kan ligga en fara för sammanhållningen inom partierna, är det väl att

hoppas, såsom samma kommitterade tillägga, att erfarenheten snart »bättre

än alla inskränkningar torde giva valmännen anvisning om den väg, de

hava att gå; den skall otvivelaktigt lära dem, att ett oklokt framhävande

av enskilda önskningar, som icke kunna vinna större anslutning, är skadligt

för partiets framgång». Det må tilläggas, att det för säkerhets

skull — för att förebygga, att antalet genom Konungens befallningshavandes

underkännande av något av namnen (se nedan) blir för litet och

förslaget därmed, åtminstone tillsvidare, ogiltigt — blir lämpligt att förse

anmälningsskriften med något flera underskrifter, än absolut är nödigt.

161

Att, såsom i Norge, alternativt åt partistyrelsen såsom sådan gives nomineringsrätt

-— något som sammanhänger med den där stadgade officiella

partiregistreringen — kan nog ur bekvämlighetssynpunkt förefalla tilltalande,

men torde icke vara att anbefalla, ifall man vill undvika att giva

nomineringen en karaktär, som stöter på förmynderskap.

Yi bava övervägt lämpligheten av ej blott en minimi- utan också

eu maximisiffra för anmälarna. Då emellertid fastställandet av en sådan

möjligen kunde medföra, att man alltid ansåge sig böra uppträda med

densamma, bava vi på annan väg sökt uppnå en viss begränsning (se

nedan s. 172).

Yad därefter angår övriga till undertecknarna bänförliga villkor Måste vara

för valförslags giltighet, så faller det av sig självt, att undertecknarna rostgade!h

skola vara inom valkretsen röstberättigade. 55 d §.

Den röstlängd, ur vilken detta förhållande vitsordas, bör tydligen

vara densamma som den, som därefter vid själva valet användes. Samma

röstlängd bör gälla för alla stadier av valförrättningen i vidsträckt mening.

Då nu emellertid de gällande stadgandena angående röstlängds tillkomst

utgå från den förutsättningen, att röstlängden skall vara färdig till användning

den 1 sept., den första dag, då ordinarie andrakammarval kunnat

äga rum, stämma de icke väl överens med det föreslagna nomineringsförfarandets

krav på tidigare tillgång till en färdig röstlängd — en sådan blir

vid ordinarie val av nöden i början av augusti (jfr ovan s. 159). Då vi icke

funnit lämpligt att föreslå någon ändring av de rörande röstlängds tillkomst

stadgade tidpunkterna, ej heller rörande den gemensamma valdagen, bava

vi ansett svårigheten kunna lösas på sådant sätt, att åt röstlängden tiller- 52 §.•

kännes vitsord med hänsyn till nomineringsförfarandet från och med den

dag — enligt vallagen praktiskt taget senast den 28 juli — då den av

magistrat resp. valnämnd undertecknats. Någon mera avsevärd olägenhet

torde icke med ett dylikt stadgande vara förbunden, vad angår undertecknarna,

i synnerhet med reduceringen genom senaste rösträttsreform

av uteslutningsgrunderna. För den närmare redogörelsen för stadgandets

innebörd hänvisas till den speciella motiveringen ss. 289 tf.

Två möjligheter hava av de sakkunniga tagits under övervägande

med avseende på tillvägagångssättet vid rösträttens konstaterande. Man

kan nämligen för det första räkna med en sådan anordning, att förslagsställarna

hava att bos valnämndsordförande eller magistrat skaffa intyg

om sin rösträtt enligt röstlängden. Då det emellertid — särskilt på landsbygden

— kan tänkas medföra ett visst besvär att ombesörja detta, bava

vi, i syfte att för förslagsställarna underlätta proceduren, bestämt oss

för en annan utväg. Vi föreslå sålunda, att röstlängden skall insändas 46 0. 55 a §§.

21—210279.

162

till Konungens befallningshavande, då val skall äga rum. Med ledning av de

insända röstlängderna har Konungens befallningshavande att konstatera,

huruvida undertecknarna uppfylla villkoret i fråga. Det kan emot detta

alternativ anmärkas, att, om visserligen därav vinnes fördelen av nominéringsförfarandets

förenklande för väljarna, detta å andra sidan motsvaras

av ökat besvär för valmyndigheterna. Givetvis blir detta fallet. I stället

för en gång — samtidigt med insändande efter valet av valsedlarna och

valprotokollet — får den lokala valmyndigheten insända röstlängden till

Konungens befallningshavande två gånger och den senare likaledes mottaga

och återsända längden två gånger i stället för en. Detta torde dock

vara en övervinnelig sak. Vad åter beträffar den ökning i Konungens

befallningsliavandes arbetsbörda, som själva granskningen av undertecknarnas

(och kandidaternas — jfr nedan) rösträtt komme att utgöra, hava vi

sökt att underlätta densamma genom föreskrift, att för varje undertecknare

(eller kandidat) skall angivas titel eller yrke och hemvist samt det valdistrikt,

i vars röstlängd han är uppförd. Nödvändigheten härav måste inpräglas

hos valmännen. Skulle till följd av någon otydlighet svårighet möta för

Konungens befallningshavande att identifiera viss undertecknare (eller kandidat),

har befallningshavanden att hänvända sig till den ombudsman, som

förslagsställarna enligt vårt förslag äga att utse, resp. till annan ingivare

(se nedan s. 167 f.). Därjämte bör erinras om det förslag, vi å s. 157 framställt

om utsträckning till andrakammarvalen av bemyndigandet för

Konungens befallningshavande att för handläggning av valärenden för

55

h §. stärka sin personal. Slutligen torde Konungens befallningshavande kunna

inskränka sig till att granska allenast, att 25 namnunderskrifter äro giltiga,

då syftet med granskningen endast är att fastställa, huruvida förslaget

fyller de villkor, vilka lagen uppställer för dess mottagande.

Valmännens intresse av tillgång till röstlängden även under den

tid, nomineringsförfarandet pågår, tillgodoses därigenom, att denna numera

upprättas i två exemplar. I stad förvaras båda exemplaren hos

magistraten. På landet torde det andra exemplaret i allmänhet kvarligga

hos valnämndens ordförande ungefär intill den tid, då han enligt vårt

förslag skulle från Konungens befallningshavande återfå det insända

56 a §. exemplaret. Vi hava föreslagit, att återsändandet skall äga rum i god

tid före valdagen, och anledning torde icke föreligga för Konungens

befallningshavande att icke omedelbart efter dagen för det slutliga

kungörandet av vallistor och ingångna listsammanslutningar (vid begynnelsen

av andra veckan före valveckan — se nedan s. 181) återsända

längden. Någon avsevärd svårighet i detta avseende torde följaktligen

icke föreligga.

163

Så framställer sig frågan, huruvida samma person må kunna IJ^räU

underteckna mer än ett valförslag. Det allt övervägande flertalet ut- teckna blott

ländska vallagstiftningar ställa sig avvisande mot denna möjlighet, såsom ett valförsynes

på goda skäl. Om möjligen situationer kunna tänkas, da det ^ (j ^

vore fullt motiverat, att eu person ville stödja även en kandidatur,

som framkommit senare än den, varom han själv tidigare undertecknat

eu anmälan, sa skulle a andra sidan full frihet i detta avseende

i flera fall kunna betaga valmännen den ledning vid bedömandet av ett

valförslags politiska innebörd, som undertecknarnas namn lämna, samt

bereda ett riskabelt spelrum för politisk karaktärslöshet och kunna göra

kravet på ett visst minimiantal anmälare illusoriskt. Man kunde kanske

rent av tänka sig möjligheten, att personer ställde sig till välvilligt förfogande

för behörigt utfyllande av det erforderliga antalet namn å stridiga

valförslag. De sakkunniga föreslå sålunda förbud mot undertecknande av

mera än ett valförslag. — Härifrån bör dock göras ett undantag. I de

sakkunnigas förslag ingår möjlighet att rösta icke blott på viss numrerad

lista utan även på s. k. »fristående» namn med den verkan, att röster,

avgivna på sådant namn, fa sammanräknas, oavsett partigränserna (se

s. 184 ff.). Yi föreslå jämväl, att sådant fristående namn må kunna sär- 55 c §

skilt nomineras med angivande av dess karaktär av fristående (s. 194 f.).^ Då 55 d ^

nu bäraren av ett sådant namn förutsättes. vara eu inom olika partier allmänt

uppskattad förmåga, synes det vara rimligt och stå i överensstämmelse

med hela anordningens syftemål, att det icke skall förbjudas dem,

som tidigare deltagit i anmälan av mer eller mindre partifärgade valförslag,

att jämväl bidraga till framförande av ett dylikt samlande namn.

Meningen är just, att eu sådan anmälan skulle kunna uppbäras av

representativa valmän ur olika partier, vilka icke därför böra uteslutas

från att biträda vid det egna partiets valrörelse.

Slutligen skulle med avseende på undertecknarna av valförslaget Ej rätt att

kunna uppkastas frågan, huruvida en sådan skall hava rätt att återtaga underskrift

sin underskrift, efter det valförslaget blivit hos Konungens befallnings- och kanhavande

inlämnat. Olämpligheten härav torde framträda såväl för den hän- (llda{™ma~

delse man med ett dylikt återtagande förbinder en sådan rättsverkan, att "55 f §.

valförslaget, ifall med återtagandet antalet återstående undertecknare bleve

för litet, förfölle, som för den händelse man icke det gör. I förra fallet

skulle nämligen möjlighet till illojala manövrer beredas väljai’e, som mot förslaget

vore avoga. Genom att underteckna och sedan återtaga sina namnteckningar

skulle de kunna göra förslaget ogiltigt. Ifall återtagandet icke åtföljes

av någon effekt på valförslaget — vilket väl vore rimligast, då det bör

vara valförslagets utseende vid inlämnandet, som skall vara avgörande för dess

164

Kandidaterna.

55 d §.

Antal.

55 c §.

Rangordning.

55 c §.

mottagande och bestånd — skulle det kunna utnyttjas till att kringgå

förbudet att underteckna mera än ett valförslag — för så vitt den

medgivna rätten icke kompletterades med en bestämmelse, som omöjliggjorde

detta. Friheten att återtaga sitt namn förefaller emellertid onödig.

Icke heller kan det vara överensstämmande med god ordning att genom

överenskommelse mellan samtliga undertecknarna eller genom majoritetsbeslut

bland dem valförslaget skulle kunna före den lagstadgade fristens

utlöpande återtagas. Även ett sådant medgivande skulle lämna tillfälle

till manövrer, ity att ett återtagande i sista stund kunde beröva

andra väljare möjligheten att ånyo anmäla kandidater, vilkas nominering

de ansett vara klar. Behöves ett av sakliga skäl — berättigad

hänsyn till valsituationen — dikterat återtagande, kan sådant ske

genom medverkan av kandidaterna själva, såsom av den följande framställningen

skall bliva tydligt (nedan s. 167). — Ifall man ställer sig på

nyss antydda ståndpunkt, att avgörande för valförslagets giltighet är,

att det vid ingivandet företer stadgade kvalifikationer, följer härav, att

förslagets giltighet icke kan röna någon påverkan av sådana efter ingivandet

inträffade händelser, som att någon av undertecknarna avlider

eller förklaras icke röstberättigad.

Gå vi så över till de föreskrifter, som beträffande de anmälda

kandidaterna kunna befinnas nödiga, höra först och främst uppgifterna

angående dem vara så klara, att någon missuppfattning med avseende

på vem som åsyftas icke behöver ifrågakomma. Beträffande det

antal kandidater, som å samma valförslag må upptagas, bör givetvis gälla

detsamma, som — frånsett det »fristående» namnet — skall gälla ifråga

om valsedel, och föreligger ingen anledning att härutinnan frångå de bestämmelser,

som nu äro stadgade rörande valsedel. Namnen må således

utgöra högst två utöver det antal riksdagsmän valet avser. Fastän den

absoluta rangordningsregel, som vi föreslå till införande i uträkningsmetoden,

gör antalet från uträkningsgynpunkt likgiltigt, kan en begränsning

allt fortfarande påkallas för ordningens skull, samtidigt med att den icke

ma göras sa snäv, att ersättarefragan därpå blir lidande. Ingen minimisiffra

stadgas. Det är intet som hindrar, att ett valförslag upptager allenast

ett namn.

Av den absoluta rangordningens införande blir också en följd, att

då flera namn förekomma å valförslaget, de böra uppföras i en följd,

det ena under det andra och i den ordning, vari förslagsställarna önska,

att de vid valet skola tagas i betraktande.

165

Liksom valförslagens undertecknare måste vara röstberättigade, Valbarböra

givetvis de föreslagna kandidaterna vara valbara. I stort sett 4(. *®2<e”5

sammanfaller valbarheten med rösträtten. Denna vitsordas — liksom, i 55 p §§.B’

enlighet med vad ovan sagts, undertecknarnas rösträtt — av den av

magistrat resp. valnämnd undertecknade röstlängd, som till Konungens

befallningshavande insänts. Skulle eu föreslagen kandidat där icke vara

upptagen såsom röstberättigad och detta har överklagats, har dock Konungens

befallningshavande enligt vårt förslag att tillsvidare godtaga hans

kandidatur samt att, såsom praktiskt taget alltid blir möjligt, före det definitiva

offentliggörandet av vallistorna (se nedan s. 181) avgöra besvären

och i överensstämmelse med utgången låta kandidatens namn kvarstå å

vallistan eller avföra detsamma därifrån. För det fall att (extra ordinarie)

val skulle utsättas till någon dag i andra veckan av september,

kan det dock inträffa, att Konungens befallningshavande icke före nyssnämnda

slutliga kungörelse hinner avgöra eventuella besvär över kandidats

rösträtt. I sådan händelse komme valbarheten att icke vara officiellt

konstaterad före valet; befinnes sedermera, vid valtillfället, att föreslagen

kandidat icke är valbar, skall hans namn, liksom nu, Betraktas såsom

å valsedlarna obefintligt. Fallet i dess helhet kommer i praktiken sannolikt

ytterst sällan, om ens någonsin, att inträffa. — Skulle det åter

hända, att en föreslagen kandidats upptagande i röstlängden såsom röstberättigad

överklagats, bleve frågan under alla förhållanden av Konungens

befallningshavande avgjord före valet.

I åtskilliga utländska vallagar finner man förbud stadgat mot att Få uppföras

samma kandidat förekommer på mera än ett valförslag. Ett förbud av a

detta innehåll behöver emellertid icke föi’verkligas redan å det stadium förslag.

av det officiella förfarandet, med vilket vi nu sysselsätta oss. Friheten

i sagda avseende kan vara fullständig vid själva anmälningarna; i stället

följer senare en justering av listorna efter vissa regler, i syfte att befria

dem från gemensamma namn i den utsträckning man vill uppnå. Enligt

vårt förslag äro gemensamma kandidater mellan olika listor tillåtna inom

vissa gränser, men förbjudna utom dessa. De stadganden härutinnan,

som vi föreslå, sammanhänga med förbundsförfarandet och dess olika

möjligheter, och härtill ävensom till de nödiga justeringsreglerna återkomma

vi längre ned (s. 174 ff. o. 180 f.). Ett kategoriskt förbud mot samma

kandidats förekomst på mera än ett valförslag har alls icke synts oss

vara önskvärt. Vad beträffar ett och samma parti, framgår av all

erfarenhet, att en grupp av dess väljare ofta önska rösta på en namnkombination,

en annan grupp på eu annan kombination, som delvis innehåller

samma namn som den förra, men möjligen i en annan ordning

Bifall till

nomineringen.

55 d §.

166

och med tillägg av några nya. Ingen rimlig anledning att förhindra ett

dylikt samarbete synes föreligga. Det bör därför icke stadgas något förbud

mot nominerandet av kandidatlistor, som jämväl innehålla gemensamma

namn.

De sakkunniga föreslå vidare stadgande av den förutsättningen för

nomineringens giltighet, att kandidaterna själva givit sitt bifall till att

låta sig uppställas. En dylik bestämmelse är av betydelse såväl från

kandidaternas som från valmännens synpunkt. Då numera mandatplikten

upphört, bör en person, som alldeles icke önskar vid valet ifrågakomma,

hava rätt att slippa ett meningslöst figurerande på en vallista.

Yad angår väljarna, är det uppenbarligen av intresse för dem att veta,

att de uppställda kandidaterna verkligen ha för avsikt att mottaga ett

eventuellt mandat, så att de icke riskera en avsägelse omedelbart efter

fullbordat val och således en röstning under felaktiga förutsättningar.

Visserligen få de nöja sig med endast en relativ visshet, ty den grundlagsenliga

rätten att avsäga sig kan icke förloras genom ett antagande

av kandidatur.* — Till styrkande av att nu behandlade förutsättning för

valförslagets giltighet föreligger, bör det åtföljas av förklaring från var

och en av de föreslagna, att han med eget begivande uppförts å förslaget.

Dessa förklaringar torde lämpligast utgöra från förslagsskriften

skilda handlingar; naturligtvis möter dock icke hinder att desamma tecknas

å förslagsskriften. De böra i alla händelser vara bevittnade.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida kravet på kandidaternas

bifall borde utsträckas till att gälla även de nya kombinationer, i

vilka en kandidat, sedan han första gången blivit nominerad, möjligen

kan bliva å nya valförslag insatt. Man kan ju resonera så, att den,

som vill ställa sig till förfogande, bör ha rätt att vägra uppställa sig av

en väljargrupp, till vilken han icke räknar sig och vilken måhända genom

uppställandet kan tänkas förminska hans utsikter att bliva vald. Vi

hava emellertid stannat vid att anse detta krav på kandidatens itererade

medgivande olämpligt, därför att det dels skulle kunna försätta kandidaten

i rätt vanskliga belägenheter, då det gällde att säga ja eller nej till

hans namns förekomst i en ny kombination, dels • skulle tynga förfarandet.

Det kan ju vidare inträffa — och inträffar kanske oftast

—, att de vallistor, som hava dylika gemensamma namn, med varandra

ingå sammanslutning till en enhet. Då enligt vårt förslag väljaren

skall äga rätt att å valsedeln efter behag sammanställa namnen

ur samtliga till ett listförbund eller därmed jämställd sammanslutning

förenade listor, blir kandidatens bifall till hans upptagande i nya kombinationer

å nomineringsstadiet från denna synpunkt utan någon bety

-

167

delse. Vad åter beträffar det fallet, att de olika vallistor, å vilka samma

kandidatnamn förekomma, icke sammansluta sig, bereder vårt förslag,

såsom i kapitlet angående förbundsförfarandet skall visas, möjlighet för

kandidaten att träffa ett val — en möjlighet, som, ifall den icke utnyttjas.

avlöses av skyldighet för Konungens befallningshavande att efter

vissa yttre normer företaga denna justering (nedan s. 180 f.).

Den obegränsade avsägelserätt, som mandatpliktens upphävande ^tert^ande

innebär, medför, att frågan om rätt för den föreslagna kandidaten att diktatur,

återtaga sitt medgivande till kandidaturen är att betrakta icke ur syn- 55 o §.

punkten av återtagandets reala effektivitet — ingen kan tvingas att

åtaga sig uppdraget, även om han står på en vallista — utan endast

från den synpunkten, huruvida återtagandet skall medföra, att hans

namn strykes från vallistan, resp. betraktas såsom där obefintligt. Av

hänsyn till de möjligheter med avseende på ingående av listsammanslutningar,

vilka icke kunna med bestämdhet förutses, och genom vilka kandidaten

kan bliva bragt i en situation med avseende å valet, vari han

icke vill finna sig, hava vi ansett, att han skall äga rätt att bliva struken

pa vilken lista han vill, ännu vid den tidpunkt, då även förbundsanmälningarna

äro avslutade. Såsom längre fram skall nämnas, föreslå vi

denna till tisdagen i tredje veckan före valveckan; enligt förslaget

skall så kandidaten kunna kräva strykande av sitt namn ända till och

med näst sista söckendagen i samma vecka. Efter sistnämnda tidpunkt

höra emellertid i ordningens intresse alla förberedelser vara definitivt

avslutade och ingen möjlighet till strykning av kandidatnamn iir

någon vallista föreligga. Skulle någon kandidat därefter tillkännagiva

sig icke vilja vid valet ifrågakomma, har detta ingen effekt på vallistornas

utseende, vilken verkan det sedan må utöva på valmännens sätt att

rösta. Sådant avsägande i sista stund torde väl emellertid ytterst sällan

ifrågakomma.

Beträffande formen för valförslagets avlämnande till Konungens befallningshavande

kan ifrågasättas, huruvida det måste inlämnas av för- navde.

slagsställarna, resp. av dem befullmäktiga! ombud eller viss annan ställ- 55 b §.

företrädare för förslagsställarna, eller det ma vara tillfyllest, att detsamma

ingives av annan person eller till och med, att det insändes med posten.

För det senare alternativet talar hänsynen till väljarnas bekvämlighet,

särskilt när man betänker de ytterligare svårigheter, som valkretsarnas

förstoring föra med sig. För det förra alternativet åter talar den omständigheten,

att den prövning med avseende på förslagets formella beskaffenhet,

som Konungens befallningshavande, enligt vad längre fram

168

skall närmare beröras, har att underkasta detsamma, underlättas och

de rättelser, som därav kunna föranledas, bekvämare och raskare kunna

åvägabringas, ifall förslaget inlämnas av någon, som är behörig att i

fråga om detsamma handla å förslagsställarnas vägnar. Vissa formfrågor,

som vid personlig kontakt mellan Konungens befallningshavande

och sådan ingivare av förslaget kunna omedelbart lösas,

kunna i annat fall taga väsentligt längre tid i anspråk och därmed

försinka hela förfarandet, så att fristen utlöper, innan saken är klar.

Vi ha ansett skälen överväga för att bägge ingivningssätten må tilllatas.

\ ilja förslagsställarna på egen risk insända förslagsskriften

per post (t. ex. i rekommenderad försändelse), må det stå dem fritt;

något särskilt stadgande härom är icke nödigt, då rätten inneslutes

i den allmänna bestämmelsen i 93 §, att i de ärenden rörande val till

andra kammaren, varom i vallagen förmäles, det må vara envar tillåtet

att, under iakttagande av behörig tid och ordning, på eget äventyr till

myndighet insända handlingar i betalt brev med allmänna posten. Mest

att tillråda toide dock vara, att förslaget ingives av den ombudsman,

som enligt vårt förslag bör av förslagsställarna bemyndigas. Detta torde

så mycket lättare ga för sig, som förslaget icke fordrar, att ombudsmannen

tages ur förslagsställarnas egen krets. Däremot måste han vara

inom valkretsen röstberättigad. Med eu sådan formulering inrymmer

stadgandet för varje fall möjlighet för förslagsställarna att i och för uppdragets

fullgörande befullmäktiga en i residensstaden bosatt person, till

vilken de hysa förtroende. — Om ingivaren så önskar, kan han naturligtvis

av Konungens hefallningshavande erhålla bevis om ingivandet

Ombudsman. Den ifrågavarande ombudsmannens uppgift är icke slut med valförslagets

ingivande hos Konungens hefallningshavande, utan han har jämväl

vissa andra befogenheter med avseende å såväl av valförslagens prövning

inför Konungens hefallningshavande eventuellt föranledda justeringar

som det tillämpande av förhundsförfarandet, som kan komma i fråga.

Han har enligt förslaget att »såsom förslagsställarnas ombudsman företräda

dem^i de avseenden, varom denna lag stadgar . Vari dessa befogenheter

bestå, skall framgå av den följande redogörelsen för prövnings- och förbundsförfarandet.

Det har ovan anförts, att till ombudsman borde av förslagsställarna

kunna utses antingen någon bland dem själva eller och någon

annan i valkretsen röstberättigad. Det kan sättas i fråga, huruvida en eller

flera ombudsmän är det lämpligaste. Yi hava bestämt oss för att det må

overlamnas åt förslagsställarnas fria skön att utse eu eller flera ombudsmän.

I senare fallet äga de allenast tillsammans företräda förslagsställarna, där

ej dessa annorlunda förordna. Genom ett dylikt förordnande skulle behov

169

av ersättare åt ombudsman kunna tillgodoses. Intet lärer hindra ett förordnande

av innebörd, att en ombudsman må företräda förslagsställarna

endast vid förfall för annan ombudsman eller efter dennes förordnande

eller allenast i fråga om vissa närmare angivna befogenheter, såsom vallistornas

ingivande, justering m. m., under det att de viktiga besluten

angående listornas sammanförande till förbundna enheter förbehölles

ombudsmännen gemensamt. Ett annat spörsmål är, om samma person

bör kunna vara ombudsman för mer än en lista. Om icke förbud häremot

stadgas, blir ju sådant möjligt genom medgivandet av rätten att vid

utseende av ombudsman gå utanför förslagsställarnas krets. Vid övervägandet

av denna fråga hava de sakkunniga stannat vid att icke

föreslå dylikt förbud. Yi hava därvid bland annat haft i tankarna den

möjligheten, att en länsorganisation för ett parti har eu ombudsman i

residensstaden, varvid, för den händelse partiets olika lokala eller andra

fraktioner anse honom därtill skickad och så önska, kunde åt honom uppdragas

bestyret med vallistornas ingivande, justering m. m. Att åt en

dylik ombudsman från olika håll överlämnades uppdraget att avgöra över